Doc 1872:18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

1 N:o 18.

Ank. till Kiksd. Kansli den 24 Febr. 1872, kl. 3 e. in.

Kongl. Ma.j:ts nadigo. Proposition, angående dels stadgande a f förändrade vilkor för tidningars och tidskrifters postbefordran samt dels åtskilliga andra postväsendet rörande frågor: Gifven Stockholms Slott den 16 Februari 1872.

Uti underdånig skrifvelse den 28 Februari 1871 har General-poststyrelsen fästat uppmärksamhet på angelägenheten af att förändrade vilkor blefve för tidningars och tidskrifters postbefordran fastställda; och har Styrelsen i sådant afseende till en början erinrat:

att i äldre tider tidningar och tidskrifter, som skulle med post befordras, utom de s. k. privilegierade tidningarne, hvilkas utgifvande understöddes af staten, voro underkastade samma utgifter till Postverket, som belöpte för bref af motsvarande vigt;

att naturligtvis vid sådant förhållande Postverket endast i ringa män kunde för tidningarnes spridning anlitas, hvarföre ock ännu, enligt Kongl. brefvet den 20 December 1774, det borde ankomma på tidningsutgifvarne ”att sjelfva, på sätt som dittills skett, besörja om tidningarnes kringsändande till landsorterna” ;

att Postverket först år 1820 i någon vidsträcktare män öfvertagit utkommande dagblads spridande till särskilda delar af landet, sedan genom nådiga brefvet den 15 December samma år blifvit stadgadt, att alla slag af tidningar skulle genom posterna befordras emot en afgift, motsvarande en åttondedel af brefportot med vanlig portomoderation;

att då emellertid detta betalningssätt, utom det att den stadgade afbiten, i den mån tidningsbladen tilltogo i omfång, blef ganska tryckande, äfven medförde olägenheten såväl af att hvarje tidningsbundt måste särskild! vägas, som äfven deraf att olika taxering af tidningarne måste ega rum allt Bih. till Riksd. Prat. 1872. 1 Sand. 7 Afä. .9 Höft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 18.

efter som de skulle till mer eller mindre aflägsna orter befordras, Rikets Ständer, till afhjelpande häraf, enligt underdåniga skrifvelse!! flen 18 November 182o, beslöto, att alla utkommande tidningar, jemte åtföljande bihang, offentliga bulletiner likväl undantagna, skulle förses med en särskild kartasigillata stämpel och deremot åtnjuta en allmän postfrihet ”så att alla dagblad kunde, oberoende af i förväg lagda hinder, portofritt kringsändas till landsorterna utan all annan förhöjning för läsare derstädes än det postförvaltare tillkommande arvode”;

att sedermera genom Kong], kungörelse den 2b Januari 1830 berörda förmån af afgiftsfri postbefordran emot åsättande af bevillningsstämpel blifvit utsträckt äfven till periodiska skrifter och så kallade broschyrer, hvarmed skulle förstås ”tryckta afhandlingar, fullända! le i ett häfte, som ej öfvers teg tillhopa 1,200 qvadrat-decimaltums yta”;

att den afgift, som nu genom bevillningsstämpels åsättande drabbar hvarje särskild! exemplar af inländsk tidning, periodisk skrift eller broschyr, sistnämnda slags skrifter likväl endast då General-poststyrelsen uppå särskild framställning medgifvit deras försändande med posterna, enligt Kongl. kungörelsen den 30 November 1860 utgör 0,2 öre, då papperets ena yta icke öfverskjuter 200 qvadrat-decimaltum, och förhöjes med 0, i öre derutöfver för hvarje tillökning i papperets yta af högst 200 qvadrat-decimaltum; samt

att det nämnda postförvaltarearvodet för närvarande på grund af Kongl. brefvet den 27 Mars 1863 utgår, för år rälmadt,

med 3 R:dr för tidning, som utkommer 6 eller flera gånger i veckan

„ 2 „ 50 öre „ „ 5 gånger i veckan

•> 4

v 4 v r> 1> * »> »

„ 1 „ 50 öre „ ,, 3 „ ,,

n 1 ,, n ^ . ”

„ 50 öre för tidning eller tidskrift som utgifves 1 gång i veckan

eller mindre ofta,

och vid prenumeration för kortare tid än ett år minskas i förhållande derefter.

Då således stämpelafgiften, såsom af sättet för dess tillkomst visade sig, utgjorde ersättning för det porto, som förut skolår för postbefordrade tidningar och tidskrifter m. in. erläggas, så läge en oegentlighet deruti, att densamma drabbade äfven alla de exemplar af tidningar in. in., för hvilka någon postbefordran icke påkallades. En annan oegentlighet vore den, att inkomsten af berörda afgift icke inginge till postkassan.

Sistnämnda omständighet kunde emellertid anses vara af jemförelsevis mindre betydelse, så länge ännu ett ärligt bidrag till bestridande af de allmänna statsutgifterna påräknades från Rostverk et, och följaktligen genom tidningsportots ingående omedelbart till Riksgälds-kontoret endast beloppet åt

Kolig!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

nämnda bidrag minskades. Men sedan, i sammanhang med medel portots införande, Postverkets inkomster förklarats höra utan afkortning användas för verkets egna ändamål, till utvidgande af postförbindelserna och underlättande af postutvexlingen, och endast sådana öfverskottsmedel, som icke för detta ändamål behöfdes, herde till statsverket levereras, hade förhållandet bl Hvit väsendtligen förändradt; och då nu dertill komma, att en sådan omreglering af sättet för postpersonalens aflönande, som Riksdagen i underdåniga skrifvelsen den lo Maj 1868 förordat, så att åtminstone största delen af de med posttjensterna nu förenade sportler indrogos, vore för Postverkets tidsenliga ordnande oundgängligt, och att en dylik förändring icke kunde genomföras utan en väsendtlig tillökning i Postverkets nuvarande årliga inkomster, så syntes svårligen någon tvekan kunna ega rum om att inkomsten för tidningars, tidskrifters och broschyrers postbefordran icke längre herde dragas ifrån Postverket.

Om således donna inkomst finnes höra ingå till postkassan, torde emellertid för uppbörden deraf helt andra bestämmelser höra meddelas än de nu gällande.

Emot det nuvarande uppbördssätt kunde nemligen anmärkas, dels att sjelfva beskaffenheten af den tidningsstämpel, som för närvarande begagnas, lemnade mycket ringa skydd emot missbruk, och dels att stämplingskostnaden, som i några fall uppgänga ända till 50 procent af inkomsten, år 1869 för hela riket utgjort icke mindre än 17,iso procent deraf.

Det funnes dock intet verkligt hinder för vidtagande af en sådan anordning, att, jemte det en ökad kontroll å uppbörden vunnes, densamma komma att verkställas utan annan kostnad än de 2 procent, som utgjorde posttjenstemännens provision å postmedel uppbörden i allmänhet.

I sådant afseende hade General-poststyrelsen i dess den 25 Augusti 1869 afgifna förslag till allmän poststadga, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad som vore vedertaget i andra länder, der postverket öfvertagit bestyret icke allenast med tidningarnas fortskaffande utan ock med deras distribution och uppbörden af de för dem belöpande prenumerationsafgifter, föreslagit att tidningsportot skulle fastställas till 20 procent af prenumerationspriset å sådana tidningar in. in., som utkomma minst en gång i veckan, och till 10 procent af nämnda pris å sådana tidskrifter m. in., som utgåfves mindre ofta än en gång i veckan och för hvilkas expedierande följaktligen postpersonalens tid vida mindre toges i anspråk.

Den inkomst, som genom en sådan reglering af tidningsportot skulle för Postverket uppkomma, beräknades på grund af postförvaltarens uppgifter om antalet af de tidningar och tidskrifter, som under föregångna år blifvit genom postanstalterna förshrifna och under antagande, att något särskild!

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

porto icke ålades tidning eller tidskrift, som från utgifningsorten befordrades i lösväska, skola uppgå till omkring 75,000 R:dr årligen.

Men utom de periodiska skrifter, som genom postanstalterna förskrefvos1 befordrades derjemte med posterna ett mycket stort antal dylika skrifter på det sätt, att de från tryckningsorten utan något slags afgift till postkassan eller postpersonalen försändas under korsband, till största delen, för att å adressorten genom kommissionärer afyttras, hvilket expeditionssätt säkerligen icke varit afsedt då vid tidningsstämpelns införande stadgades, att de tidningar som med post befordrades icke borde, utöfver stämpelafgiften, drabbas af någon annan afgift ”än det postförvaltarne tillkommande arvode”.

För att rörande antalet af dylika försändelser vinna upplysning både General-poststyrelsen genom cirkulär den 15 Augusti 1870 anbefallt vederbörande postförvaltare att under en följande månad noggrann! aktgifva på de tidningar och tidskrifter, som, utan att vara genom Postverket förskrifna, inlemnades å postanstalterna för att såsom försedda med tidningsstämpel portofritt befordras, och att deröfver fora sådana anteckningar, att på grund deraf kunde uppställas en sannolikhetsberäkning öfver antalet och tyngden m. m. af de så beskaffade försändelser, som under loppet af ett år blefve med posterna befordrade.

Med ledning af de uppgifter, som till följd häraf till Styrelsen inkommit, kunde — helst beräkningen skott under en del af året, då antalet af ifrågavarande försändelser i allmänhet vore undre än under andra delar af året — med säkerhet antagas, att, utöfver de genom postanstalterna förskrifna tidningar och tidskrifter, för hvilka postförvaltarearvode erlades, mer än 5 millioner exemplar af dylika skrifter blifvit under nämnda år med posterna fortskaffade.

Hade äfven för dessa tidningar och tidskrifter stadgadt postförvaltarearvode utgått, så skulle postpersonalen derigenom hafva erhållit eu ökad sportelinkomst af omkring 79,700 R:dr, eller nära två gånger så mycket som under 1870 å interimsstat utbetalts till ersättande af uppkommen minskning i den för nämnda personal påräknade sportelinkomst;

både vidare nu ifrågavarande tidningar och tidskrifter blifvit, i enlighet med hvad i andra postverk eger ruin, behandlade såsom bandförsändelser och taxerade till det för dylika försändelser belöpande, ingalunda dryga portot af ti öre för 8 ort, så skulle postkassan derigenom beredts en inkomst af något mer än 240,000 R:dr, under det att nu bruttointägten af de samma tidningar och tidskrifter åsätta bevillningsstämplar föga öfverstigit 17,500 R:dr;

och om slutligen berörda tidningar och tidskrifter förskrifvits genom Postverket och dervid taxerats enligt de af General-poststyrelsen, på sätt

Koin)!. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

°fvan förmäles, föreslagna grunder, så skulle Postverket derigenom hafva

erhållit eu årsinkomst af omkring..............R;(jr 73 000- --

så att med tillägg af här förut beräknade......... „ 7;/,000: —

Postverkets årliga inkomst af tidningars och tidskrifters

postbefordran skulle hafva uppgått till...........R,:f]r 148,000: _

Emellertid vore det icke ensamt billigheten deraf, att inkomsten för tidningars och tidskrifters postbefordran inginge till den kassa, som hade att bestrida utgifterna för samma befordran, eller Postverkets behof att för genomförande o af eu länge påyrkad reglering af sättet för postpersonalens aflönande erhålla ökade inkomster, som talade för den ifrågaställa förändringen, utan påkallades denna jemväl af andra .skäl.

att nemligen postinrättningen skulle kunna, såsom vederborde, uppfylla sin bestämmelse och i mån af rörelsens tillväxt fortfarande utvidga sin verksamhet, fordrades nödvändigt att, i samma man ett stigande antal postforsändelser kräfde användande af en ökad personal å postanstalterna och ett okad t hästantal, Postverkets tillgångar för bestridande af deraf föranledda kostnader vunne eu ungefärligen deremot svarande förökning. Skedde icke detta och Postverket derjemte ålades att utan all ersättning fortskaffa försändelser, hvilkas antal och tyngd vore i ständigt stigande, så måste sådant icke allenast motverka vidare utveckling åt postinrättningen, utan kunde äfven i en framtid gorå det nödvändigt att i någon mån inskränka postbefordrmgen på en och annan linie.

Grundsatsen att Postverket för hvarje tillökning i postgods också borde kunna påräkna en ungefärligen motsvarande förökning i portoinkomst hade ™n’ England, Tyskland, Italien, Spanien och nu sednast i Danmark ledt till fribrefsrättens upphäfvande. Om också bär i Sverige ett sådant steg icke för närvarande funnes lämpligt, så borde dock tiden anses vara inne att undanrödja det anmärkta missförhållandet i afseende å vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran, hvilken, såvidt General-poststyrelsen hade °sig bekant, ensamt bär i landet verkställdes utan all ersättning"till postkassan.

lyngden af det postgods, som sålunda af svenska Postverket befordrades, vore ock ingalunda ringa.

På grund af de ofvan omförmälda uppgifterna från postanstalterna kunde nemligen vigten af de tidningar och tidskrifter, som under år 1870 af Postveiket befordrats, utan att vara genom detsamma förskrift^, antagas hafva, broschyrer oberäknade, uppgått till icke mindre än 3,022,5 centner, hvilket för hvarje dag af året gjorde 8,28 centner eller mer än hvad som må fortskaffas efter två hästar.

Af dessa försändelser både visserligen flertalet bl hvit till större eller mindre del fortskaffade å jernväg, hvilket transportsätt i de flesta fall icke

Ii

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

föranledde till någon ökad kostnad för Postverket, men härvid borde dock erinras, att den våglängd, hvarå tillfälle förefunnes till posternas fortskaffande med bantåg,' icke uppginge till mer än 157 mil, under det deremot den våglängd, hvarå landsvägspostcrna befordrades, utgjorde mer än 11 gånger så mycket eller omkring 1,750 mil.

Ehuru det icke vore möjligt att åstadkomma någon fullständig utredning af de omständigheter, som vid olika tillfällen påkallat användande af förstärkt anspann för posternas fortskaffande, leda det dock intet tvifvel att i de aldra flesta fall det varit tyngden af postbefordrade tidningar och tidskrifter, som på sednare tider gjort det nödvändigt att för ett stort antal poster, än regelbundet hvarje gång, än allenast vid särskilda tillfällen använda ett större antal hästar än förut varit erforderligt.

Detta antagande bestyrktes också tillfullo af deu ppgifter, Styrelsen från åtskilliga af de mera betydande postanstalterna infordrat rörande det förhållande, hvari de särskilda slagen af postförsändelser befunnits i afseende ä vigten stå till hvarandra.

Af dessa uppgifter framginge nemligen, att af de försändelser, som med post befordras, utgöres i allmänhet

icke fullt 13 procent af bref, postanvisningar och bandförsändelser, för Indika porto till Postverket erlägges;

något mer än 8 procent af fribref; icke fullt 15 procent af paketpostförsändelser; och icke mindre än 64 procent af tidningar, tidskrifter och broschyrer, som portofritt befordras.

Till bestridande af de betydliga, årligen växande utgifterna för postbefordringcn både Postverket således för närvarande icke att påräkna bidrag af mer än 28 procent bland de försändelser verket både att fortskaffa; och långt ifrån att detta missförhållande kunde anses öfvergående, förefunnes full anledning till de c antagande att, om ej nuvarande vilkor för tidningars och tidskrifters postbefordran ändrades, förhållandet skulle i eu framtid gestalta sig ännu ogynnsam ma ro för Postverket. Ty, ehuru tillväxten i brefvexlingen, särdeles under de sednare aren, varit ganska betydlig, så uppvägdes den likväl mångdubbelt af den fortgående tillökningen i antalet af tidningar och tidskrifter, som postbefordrades. En fullständig statistik i detta hänseende vore väl numera icke möjligt att åstadkomma, men någon ledning för omdömet härutinnan kunde dock lemnas af en jemförelse emellan den olika tillökningen under särskilda år af å ena sidan Postverkets inkomst af brefbefordringen och å den andra mängden af tidningar och tidskrifter, som varit berättigade till portofri postbefordran.

Om nemligen till utgångspunkt för en sådan jemförelse toges förhållandet år 1839, samt beräkningen af tidningar och tidskrifter grundades på

7 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 18.

beloppet af den genom tidningsstämplingen lemnade inkomst, med dervid fästad nödig hänsyn till de förändringar i samma inkomst, som måst blifva en följd af nådiga kungörelserna den 14 November 1845, den 21 November 1851, den 21 November 1854, den 27 November 1857 och den 30 November 18(50, så visade sig att

medan, i jemförelse med förhållandet år 1839, Postverkets inkomster af den inländska brefbefordringen varit ökade:

år 1849 .............................med 20 procent,

,, 1859 ............................. „ 54

„ 1869 ................. „ 145

så både deremot under samma tid tillökningen i mängden af tidningar in. ro.., som på grund af åsatt bevil!ningsstämpel varit berättigade till portofri postbefordran, utgjort:

år 1849 ........................... 282 procent,

„ 1859 ........................... 419

och „ 1869 . . 1,283

Slutligen ansåge sig General-poststyrelsen ock höra fästa uppmärksamhet på det förhållande att, ehuru, i anseende till den störa massan af tidningar och tidskrifter, som, utan att vara genom Postverket förskrift!a, af utgifvare, förläggare och andra enskilde dagligen till postbefordran aflemnades, det icke vore för postpersonalen möjligt att fullständigt öfvervälta, huruvida tilläfventyrs bref eller andra skriftliga meddelanden funnos inneslutna i de korsbandsförsändelser, för hvilka, på grund af åsatt bevillningsstämpel, portofrihet påyrkades, likväl tillvaron af ett sådant missbruk tidt och ofta genom tillfälliga upptäckter ådagalades.

Med afseende å alla de sålunda anförda omständigheterna och på grund jemväl af den noggrannare upplysning i ämnet, som genom de ofvan omförmälda, från postförvaltare infordrade uppgifterna vunnits, funne sig General-poststyrelsen ega giltiga skål att förnya sin redan i skrifvelse!! den 25 Augusti 1869 gjorda framställning om fastställande af förändrade vilkor för tidningars och tidskrifters postbefordran.

Vid detta förslag, som med anledning af enskild motion utgjort föremål för behandling vid 1870 års riksdag, hade icke utan allt skål blifvit anmärkt, att, då den por toned sättning, som funnits höra medgifvas för tidningar och tidskrifter, hvilka utkomme mindre ofta, blifvit i förslaget inskränkt till endast de tidningar och tidskrifter, som utgifvas mera sällan än en gång i veckan, och befordringsafgiften, äfven med berörda nedsättning, icke i något fall skulle enligt förslaget understiga 10 procent af prenumerationspriset, så komma genom de föreslagna taxeringsbestämmelserna befordringsafgiften att för eu del veckotidningar och tidskrifter blifva oskäligt förhöjd.

8 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 18.

Till förekommande af en dylik olägenhet hade i Danmark genom den nya postlagen af den 7 Januari nästlidna år afgiften för tidningars och tidskrifters reqvirerande genom postanstalt nedsatts från 20 till 8 procent af abonnementspriset, men derjemte för sjelfva postbefordringen fastställts en särskild afgift af en fjerdedels skilling för hvarje tidningsnummer som postbefordrades.

General-Poststyrelsen ansåge dock för sin del den erforderliga lindringen i afgift för tidningar och tidskrifter, som endast mera sällan utkomme, kunna enklare och med mindre omgång vinnas derigenom, att i stället för de förut af Styrelsen föreslagna två taxeringsklasserna å respektive 20 och 10 procent af prenumerationspriset, tre sådana klasser fastställdes, så att postbefordringsafgiften bestämdes :

till 20 procent af prenumerationspriset för tidningar och tidskrifter, som utkomme mer än en gång i veckan;

„ 10 „ af nämnda pris för tidningar och tidskrifter, som utkomme

från och med en gång i veckan till och med en gång i månaden; samt

„ 5 „ af samma pris för tidskrift, som utkomme mindre ofta än en

gång i månaden.

Och skulle genom dessa nya bestämmelse!', hvilkas antagande Generalpoststyrelsen nu tillstyrkte Kongl. Maj:t att hos Riksdagen förorda, Postverkets enligt de förut föreslagna bestämmelserna bär ofvan till 148,000 R:dr beräknade inkomst af ifrågavarande befordringsafgifter tilläfventyrs komma att i någon mån nedgå, men enligt Styrelsens öfvertygelse säkerligen icke understiga 135,000 R:dr.

Hvad General-poststyrelsen sålunda och i öfrig! i förevarande ämne anfört, bär Kongl. Näjd tagit i nådigt öfvervägande; och då det måste . anses vara mindre billigt, icke allenast att den afgift, hvars erläggande nu utgör vilkor för tidningars och tidskrifters postbefordran, drabbar jemväl de exemplar af tidningar och tidskrifter, för hvilka någon sådan befordran icke ifrågakommer, utan äfven att Postverket, för befordrande af ifrågavarande slags i stark tillväxt stadda försändelser, har att vidkännas ständigt stigande kostnader, utan att för deras bestridande kunna använda någon del af samma afgift.

Då

9 Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

då uppbörden åt' denna utgift, sådan den nu är anordnad, medför kostnader, som icke stå r rimligt förhånande till behäiliiiiigen a i samma afgift och i afseende på en del af de i landsorterna utkommande tidningar uppgå ända till 50 procent af bruttoinkomsten;

då vidare icke allenast för genomförandet af en länge såsom nödig erkänd, på sportel väsendets indragning grundad omreglering af postpérsonalens aflöning, utan äfven pa det Postverket ma vara i stånd att genom eu fortgående utveckling af sin verksamhet motsvara en växande rörelses kraf på utvidgade och underlättade tillfällen till postutvexling, det är nödvändigt att åt samma verk beredes den ökade inkomst, som det genom rättigheten att uppbära betalning för tidningars och tidskrifters postbefordran skulle erhålla; och

da slutligen det skäl, som hittills hufvudsakligen anförts emot en sådan förändring som den nu föreslagna, eller att inkomsten af tidning,sstämplingsafgiften icke kunde för de allmänna statsutgifterna undvaras, icke torda, under nuvarande förhållanden, kunna tillmätas någon afgörande vigt *å delar Kong!. Maj: t General-poststyrelsens åsigt om lämpligheten deraf, att den genom Kong! kungörelsen den :50 November 1860 stadgade stämpelafgiften för tidningar och tidskrifter utbytes emot en endast för verkligen postbefordrade exemplar af tidningar och tidskrifter till postkassan utgående afgift, hvilken uppbäres pa samma sätt som andra postbefordringsafgifter och med hvars införande det nu postförvaltare tillkommande särskilda arvode för tidningars och tidskrifters postbehandling skulle upphöra.

Beträffande nu beloppet af denna afgift för olika försändelser af ifrågavarande slag, så lärer vid dess bestämmande afseende höra fästas vid det olika arbete! för postpersonalen och den olika kostnad för Postverket, som befordringen åt den ena eller andra tidningen eller tidskriften kan antagas medföra. Detta arbete och donna kostnad bero åter väsendtligen dels deraf, huru otta tidningen eller tidskriften utkommer och dels af dess storlek; och som båda dessa omständigheter vanligen finna ett uttryck i tidningens eller tidskriftens prenumerationspris, anser Kong!. Maj:t lämpligt, att detta pris i allmänhet lägges till grund för af giftens beräknande. Men då hvarje tidningsnummer, som till postbefordran afiemnas, erfordrar sin särskilda expedition och följaktligen eu tidning, hvilken utkommer dubbelt så ofta som en annan, för postpersonalen medför dubbelt så mycket arbete som den sednare, fastän möjligen bådas prenumerationspris är detsamma, så fordrar billigheten, att befordringsafgiften icke fästställes till samma proportion af prenumerationspriset för de tidningar, som utkomma t. ex. flera gånger i hvarje vecka och för dem, som utkomma mera sällan, utan bör donna proportion för de förra sättas högre. Och då vidare vid prenum.eraiionsprixp.ts bestämmande Pilt. till Jiilcsd. Pro!. 7,87,5. 1 Sand 1 Afd. !> Höft.

O

10 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition Ko 18.

hänsyn måste tagas äfven till andra omständigheter än tidningens storlek och huru* ofta densamma utkommer, nemligen hufvudsakligen till beskaffenheten af tidningens innehåll, så att t. ex. en tidning, hvars innehåll är med mer än vanlig omsorg utarbetad! och derföre värderikare, eller som sysselsätter sif med ett ämne af mera specifikt vetenskaplig eller teknisk natur och derföre icke kan påräkna någon större läsatekrets, eller som innehåller eller åtföljes af kostbara illustrationer eller planche!-, betingar ett högre prenumerationspris än en lika stor och lika ofta utkommande tidning, som t. ex. hufvudsakligen innehåller annonser, men dessa omständigheter, i fråga om arbetet och kostnaden vid tidningens postbefordran, äro utan all betydelse, så bör äfven i detta hänseende eu jemkning i förhållandet emellan befordringsafgiften och prenumerationspriset ega ruin, hvithet lämpligen synes kunna ske på det sätt, att vid beräknandet af befordringsafgiften för 2 tidningar, hvilka t. ex. ega ungefär samma ytinnehåll och utkomma lika ofta, men af hvilka den ena, i anseende till innehållets beskaffenhet, drager ett högre prenumerationspris än den andra, donna skilnad i prenumerationspriset icke får leda till eu deremot svarande skilnad i postbefordringsafgift. Sålunda, om erfarenheten lärer, att det vanliga prenumerationspriset för eu tidning, ’ som utkommer eu gång i veckan och hvars ytinnehåll icke öfverstiger ett tusen qvadrattum, är under ö Rall-, men att en lika ofta utkommande illustrerad tidning kan betinga ett prenumerationspris af 12 R:dr, utan att dess ytinnehåll är större än det angifna, så bör, då postbefordran af den sednare tidningen näppeligen kan för Postverket medföra större kostnad eller tunga än befordran af en tidning med mindre dyrbart innehåll, befordringsafgiften icke sättas högre än i förhållande till ett prenumerationspris af 6 R:dr. Skulle deremot någon vilja eu gång i veckan utgifva ett mycket stort annonsblad med t. ex. 2,000 qvadrattums yta och betinga Bigott i förhållande till dess storlek stående pris af 12 R:dr, så vore det ju ock billigt att afgiften för befordringen af denna dubbelt så tunga tidning utginge utan någon moderation.

Att vid så mångfaldigt vexlande pris och ytinnehåll som de svenska tidningarnes, angifva en regel, hvilken i hvart och ett särskild! fall med säkerhet träffar det absolut rätta, torde icke vara möjligt; men efter omsorgsfull pröfning af alla på frågan inverkande omständigheter och med tillämpning af den grundsats, att någon förhöjning af det belopp, som enligt nu gällande stadgande!! skall i form dels af stämpelafgift och dels af postför val tarear vode utgöras för hvarje särskild tidning eller tidskrift, hvilken efter förskrifning genom postverket med posterna befordras, i regeln icke bör ega ram, finner Kong!. Maj:t postbefordringsafgiften för tidningar och tidskrifter kunna, med största sannolikhet att i de speciel fallen öfverensstämma med billighetens fordringar, fastställas:

11 Kongi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

för tidning eller tidskrift, som utgifves mer än en gång i veckan, till 20% af prenumerationspriset samt för tidning eller tidskrift, som utgifves en gång i veckan eller mindre ofta, till 10% af nämnda pris, med iakttagande dock dervid att detta pris

för tidning eller tidskrift, som utkommer 3 eller flera gånger i vecka» och ej tiar större yta än 1,000 qvadrat-decimaltum, icke beräknas högre än till 20 Riksdaler;

för tidning eller tidskrift, som utkommer 2 gånger i veckan och ej har större yta än 500 qvadrat-decimaltum, icke beräknas högre än till (i Riksdaler;

för tidning eller tidskrift, som utkommer 1 gång i veckan och ej har större yta än 1,000 qvadrat-decimaltum, icke beräknas högre än till 6 Riksdaler; samt

för tidning eller tidskrift, som utkommer mindre ofta än 1 gång i vecka» och ej har större yta än 2,500 qvadrat-decimaltum, icke beräknas högre än till 5 Riksdaler;

så att för de 4 nu nämnda klasserna af tidningar eller tidskrifter berörd ringsafgiften för år räknad t icke komme att i något fall öfverstiga resp. 4 Riksdaler, 1 Riksdaler 20 öre, 60 öre och 50 öre.

Vidare och då postpersonalens arbete vid hvarje prenumerationstillfalle är ungefär detsamma och således i afseende å eu tidningsårgång större, då prenumerationen sker månads- eller qvartalsvis, än då den sker på en gång för hela aret, anser Ivongl. Maj:t det höra stadgas, att den postbefordringsafgift, som vid prenumeration å tidning eller tidskrift eller eljest vid aftal om regelbunden postbefordran af en sådan skall erläggas, icke må för hvarje gång understiga 30 öre, eller om vid samma tillfälle prenumeration tages ä flera exemplar af samma tidning eller tidskrift, 30 öre för hvarje exemplar.

Härvid bilagd a tablå utvisar, huru för hvarje särskild tidning eller tidskrift, som här i riket utgifves, tillämpning af dessa bestämmelser skulle utfalla i jemförelse med hvad som nu bör för samma tidning eller tidskrift i stämpelafgift och postförvaltarearfvode erläggas.

För de tidningar och tidskrifter åter, som, utan att vara för viss tid reqvirerade, af tillfällig anledning kunna komma att i enstaka nummer med posten försändas, bör hädanefter enligt Ivongl. Maj:ts åsigt vanligt korsbandsporto erläggas; och, hvad brochyrer angår, lärer någon giltig anledning icke förefinnas, hvarföre de skulle i post!)Anseende behandlas annorlunda än andra böcker, helst om de» nedsättning i portot för småpaketer, hvarom Kongl. Maj:t kommer att härnedan gorå nådig framställning, skulle vinna Riksdagens godkännande.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anförd t, vill Kongl. Maj:t, som redan i den nådiga propositionen om statsverkets tillstånd och behof meddelat, hurusom en portoafgift för tidningar och tidskrifter, beräknad efter

12 Kongil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

ofvan angifna grunder, kali antagas komma att bereda Postverket eu årlig inkomst af åtminstone 130,000 Riksdaler, härmed föreslå att, med upphäfvande af Kong!, kungörelsen den 30 November I 860 angående den af Rikets Ständer fastställda bevillningsafgift för stämpling af tidningar samt andra periodiska skrifter och tryckta afhandlingar, följande bestämmelser må stadgas att rörande vilkorcn för tidningars och tidskrifters postbefordran lända till efterrättelse från och med ingången af nästkommande år.

§ I-

Mom. 1. Önskar någon att tidning, som inom riket utgifves å annan ort än der häri bor eller vistas, skall honom genom Postverkets försorg tillhandahållas, och anmäler han sig för sådant ändamål vid postanstalt till prenumeration å samma tidning, har lian dervid att i förskott för den tid, hvarföre prenumerationen sker, utöfver belöpande prenumerationspris, till postkassan erlägga en särskild afgift för tidningens postbefordran, hvilken afgift skall i allmänhet motsvara, för tidning, som utkommer mer än en gång i veckan, eu femtedel af prenumerationspriset och för tidning, som utkommer endast en gång i veckan eller mindre ofta, en tiondedel af samma pris, men ej må för år öfverstiga

4 Exil*, om tidningen utkommer oftare än två gånger i veckan, och hvarje nummers ytinnehåll, beräknadt efter papperets ena yta, icke öfverstiger 1 OCH i q vad rat-decimaltum;

1 R:dr 30 öre. om tidningen utkommer två gånger i veckan och hvarje nummers ytinnehåll icke öfverstiger 500 qvadrat-tum;

BO öre, om tidningen utkommer en gång i veckan och hvarje nummers ytinnehåll icke öfverstiger 1,000 qvadrat-tum; eller 50 öre, om tidningen utkommer mindre ofta än en gång i veckan och hvarje nummers ytinnehåll icke öfverstiger 2,500 qvadrat-tum.

Rörande dock härvid tillika iakttagas, att, för hvarje gång prenumeration å tidning vid postanstalt sker, beloppet af ifrågavarande afgift, ehvad prenumerationen afser längre eller kortare tid och ehvad tidningens prenumerationspris är högre eller lägre, alltid skall utgöra minst 30 öre för hvarje särskild t tidningsexemplar.

Mom. 2. Planche!1, hörande till tidning, som genom postanstalt blifvit förskrifven, varda afgiftsfritt med posten befordrade, när de utan särskild betalning utöfver prenumerationspriset åtfölja tidningen samt tillkännagifvande derom i donna linnés infördt. .

Enahanda förmån tillkommer under samma vilkor äfven tidningen åtföljande af dess redaktion utgifna bihang dertill, dock med förbehåll, beträffande bihang till tidning, för hvilken på grund af mom. 1 nedsättning i den

13 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

mot prenumerationspriset svarande befprdringsafgift åtnjutes, att tidningens ytinnehåll, sammanlagdt med bi hangets, icke är större än som motsvaras åt' den enligt åberopade moment för tidningen beräknade postbefordringsafgift.

Mom. 3. För befordran med post af andra biläger till tidning än planche!’ och sådana bihang som i nästföregående moment omförmälas, erlägges enahanda afgift som för försändelser under band, der icke, i särskilda fall, sådana omständigheter förekomma, att General-poststyrelsen finner samma biläger kunna och höra jemte de» tidning, till hvilken de höra, med post befordras antingen utan särskild godtgörelse eller mot lägre porto än det, som med tillämpning af taxan för försändelser under band skolat erläggas.

För sådana officiel» berättelser eller meddelanden, som enligt Kong!. Maj:ts föreskrift med Post- och Inrikes-Tidningar till allmänheten utdelas, eget' postbefordringsafgift ej ruin.

Mom. 4. Skulle tidning, för hvilken i taxa, som af General-poststyrelsen utfärdas, befordringsafgiften blifvit upptagen till mindre än en femtedel af prenumerationspriset, upprepade gånger utkomma med större antal nummer eller med större ytinnehåll, än som jemlik! inom. 1 utgör vilkor för en sådan lägre afgiftsberäkning, eget' på anmälan härom General-poststyrelsen förordna om afgiftens förhöjande vid den prenumeration å samma tidning, som derefter verkställes; och åligga dessutom i sådant fall tidningens utgifvare eller den till hvilken prenumerationsmedlen skola af Postverket redovisas att för hvart exemplar af tidningen, som efter det qvartal, hvarunder förordnande om afgiftens förhöjning meddelats, blifvit genom posta »statt förskrifvct, till postkassan erlägga ett emot skilnad»» i befordringsafgift svarande belopp, hvithet, der så ske kan, må vid sedermera skeende redovisning för influtna prenumerationsmedel innehållas.

§ 2. ,

Hvad i nästföregående § är stadgadt rörande tidningar gäller äfven i afseende å tidskrifter, nummervis utkommande författningssamlingar eller handlingar utgifna af sällskap eller föreningar o. s. v., när prenumeration derå vid postanstalt sker; och iakttaga dervid, att Svensk Författningssamling och Riksdagens Protokoll med dertill hörande bihang, Länsstyrelsernas tryckt» kungörelse!’ samt Krigs-Vetenskaps-Akademiens handlingar och tidskrift, i fråga om befordringsafgiftens belopp, alltid utan afseende vare sig å det antal nummer, som i hvarje vecka utgifves, eller å ytinnehållet, hänföras till den klass af försändelser, för hvilken nämnda afgift är bestämd till en tiondedel af prenumerationspriset, men ej må för år öfverstiga (10 öre.

14 Kongl. Maj:t< Nåd. Proposition S:o 18.

De i föregående §§ gifna bestämmelser angående den postbefordringsafgift, som bör erläggas, när å postanstalt prenumeration sker å tidning, tidskrift, författningssamling, handlingar, utgifna af Sällskap eller Föreningar <>• s. v., gälla äfven, när å postanstalt göres framställning om regelbunden postbefordran af dylikt tryckerialster utan att tillika prenumeration derå vid postanstalten sker; hörande dervid afgiften, som äfven i detta fall icke må per exemplar understiga 30 öre för hvarje gång aftal om sådan postbefordran eger ruin, erläggas vare sig af afsändare!! eller emottagare!! i förskott för den tid, hvarunder det träffade af fåle t skall vara gällande, och dess belopp, i händelse något prenumerationspris å den ifrågavarande försändelsen ej skulle finnas faststäldt, beräknas efter det pris, hvartill densamma i bokhandeln försäljes.

§ 4.

Mom 1. Skulle tidning eller tidskrift upphöra att vidare utgifvas, innan den tid tilländagätt, för hvilken prenumeration derå eller sådant aftal om dess regelbundna befordran, som i § 3 omförmäles, vid postanstalt skott, eger prenumeranten eller den som befordringsafgiften erlagt att å postanstalten vid anmälan återbekomma så mycket af den erlagda befordringsafgiften, som belöper för hvarje helt qvartal af den efter tidningens eller tidskriftens upphörande återstående prenumerationstiden.

Mom. 2. För don fö Dus t, som i fiffigt drabbar prenumerant genom upphörande af tidning eller tidskrift, hvarå prenumeration vid postanstalt skott, ikläder sig Postverket icke någon ansvarighet; åliggande det dock vederbörande posttjenstemän att lemna prenumeranten allt det biträde, som skäligen kan ifrågakomma, för att han må komma i åtnjutande af den ersättning, som i dylikt fall möjligen kan erhållas.

§ 5.

General-poststyrelsen tillkommer att meddela de ordningsregler, som för behörig tillämpning af de bär ofvan gifna föreskrifter kunna finnas erforderliga.

!

Kongl Majds Nåd. Proposition N:o 18. 15

Vidare har General-poststyrelsen uti underdånig skrifvelse den 18 nästan0 December fästat uppmärksamhet på, hurusom åstadkommandet af eu säker postföring i hög grad hindrades derigenom, att postiljoner och postförare, under det de färdades med posten, egde att af enskilda personer emottaga bref med åtföljande kontant portoafgift för att å närmaste postanstalt aflemnas. Det vore icke nödigt påpeka den frestelse till oredlighet, för hvilken eu mindre pålitlig postiljon eller postförare utsattes genom det tillfälle, som såmedelst för honom erbjuda sig att för egen räkning behålla den uppburna afsutten och antingen låta brefvet förblifva obefordradt eller ock draga försorg om att brefvet till adressaten fortskaffades utan att portot redovisades. Dessutom kunde det, sa snart eu gång i principen medgifvats att postiljon eller postförare vore berättigad att af enskilda till befordran emottaga det ena eller andra slaget åt försändelser, svårligen förekommas, att ett dylikt postbefördringmått tidt och ofta anlitades äfven för andra försändelser, helst det mången gång vore för postiljonen omöjligt att vid emottagande! afgöra, om försändelsen vore af sådan beskaffenhet, att den finge af honom på ifrågavarande sätt emottagas eller ej.

Då numera alla af postiljoner torda poster åtföljdes af breflådor, hvari alla slags bref utom fribref kunde vinna befordran, och det icke mötte någon synnerlig svårighet att utsträcka denna anordning äfven till ökriga poster, linnés icke något annat verkligt hinder för stadgande af ett ovilkorlig! förbud emot Krets eller paketers emottagande af postiljoner eller postförare än den omständigheten, att portot för lösbref, hvarmed i allmänhet förstodes bref, hvilka under postforslingen icke passerade mer än en postanstalt, jemlik! Kongl. kungörelsen den 9 Mars 1855 skulle, utgående med ett belopp af endast Ö öre, tillfalla vederbörande postförvaltare.

Sportelväsendets afskaffande, flera gånger påyrkad t af Riksdagen och för postinrättningens tidsenliga ordnande oundgängligt, vore emellertid eu åtgärd som numera icke länge kunde uppskjutas; Och då det i afvaktan på genomförandet åt donna reform icke motto någon svårighet att tillägga postförvaltarne personel ersättning för den sportelförlust, som lösbrefportots indragning till postkassan för dem skulle medföra, så herde också icke den omständighet, att berörda porto nu vore postförvaltare tillerkändt, hindra vidtagandet af en sådan anordning, att de s. k. lösbrefven blefve behandlade efter samma grunder som andra till postbefordran aflemnade bref.

Genom en sådan anordning vunnes ock den störa fördelen, att portot äfven för de nu så kallade lösbrefven kunde åt afsändarne utgöras med frimärken, hvilket frankeringssätt deremot nu, då porto! utgjorde en sportel för postförvaltare!!, i allmänhet icke kunde för dylika försändelser användas och endast undantagsvis bl hvit genom Kongl. brefvet den 23 Januari 185(5 medgifvet för sådana lösbref, som utvexlades med postkontoret i Stockholm.

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

År 1861 hade visserligen fråga varit å bane om frimärkesfrankeringens utsträckande äfven till lösbref, men i anseende till det störa beloppet af de ersättningsanspråk, som af vederbörande postförvaltare framställdes, farm Kongl. Maj:t då den ifrågaställda förändringen höra tills vidare anstå. Sedan den tiden både emellertid dels genom inrättning af nya postanstalter antalet af lösbrefven väsendtligen nedgått och dels tillika antalet af de postförvaltare minskats, liv lika icke voro ovilkorligen skyldiga att underkasta sig reglering af sina tjensteinkomster, så att efter tillgängliga uppgifter General-poststyrelsen ansåge den ersättning, som nu borde ifrågakomma, icke kunna uppgå till mer än omkring 10,000 Riksdaler.

Hvad åter anginge den omständigheten, att, om de med posten befordrade lösbref ven underkastades samma bestämmelser, som gällde för andra bref, portobeloppet för dem skulle komma att förhöjas från 3 till 12 öre. så bolde dervid erinras, dels att, särdeles i de norra länen, dy luta bref otta med posten befordrades vida längre afstånd än mångenstädes skedde med så kallade vanliga bref, för Indika portot alltid utgjorde 1 2 öre, äfven då de endast fortskaffades t. ex. emellan Huddinge och Tumba, samt dels att behandlingen af lösbrefven för postpersonalen medförde, icke mindre, men ofta mera arbete än de i breflåda nedlagda blefven.

Utan tvifvel både det också endast varit afseende å det önskliga deri, att postpersonalen bibehölles vid de åt densamma anslagna löneinkomster, som verkat, att vid det uniforma portots införande år 1855, dä någon fråga om sportelväsendets upphörande ännu ej bl! fri t väckt, detta porto icke bär lika so in annorstädes förklarades höra utgå för alla bref, Indika postbefordrades. En antydning om att något sådant för framtiden åsyftades läge dock deri, att den bestämmelse i § 5 af Kongl. kungörelsen den 9 Mars 1855, hvarigenom lösbrefven undantogos från tillämpning af det uniform^ portot, uttryckligen meddelades endast tillsvidare.

Slutligen vore det icke ens alla de bref, som under postbefordringen icke passerade mer än m postanstalt, Indika åtnjöto förmånen af att behandlas såsom lösbref. Först och främst måste nemligen alla bref, som upphemtades ur en till postanstalt ankommen breflåda, behandlas såsom vanliga bref, utan att dervid någon skilnad kunde göras emellan de bref, som i lådan nedlagts före afgången från nästföregående postanstalt och dem som tilläfventyrs sedermera tillkommit. V idare funnes, vid det förhållande, att postiljon aldrig åtföljde de numera mycket talrika ångbåts posterna, ingen möjlighet att med dem få bref befordrade såsom lösbref, huru närbelägen än adressorten kunde vara till afgångsorten; varande det genom Kongl. brefvet den 15 Oktober 1869 uttryckligen förklarad!, att vanligt porto (12 öre), skulle uppbäras för sådana bref, som med fartyg, hvarå ängbåtspostexpedition funnes inrättad, befordrades från ort till annan utan passerande af annan postanstalt; och

Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 1.8* 17

tunnes, enligt General-poststyrelsens åsigt, icke någon rimlig anledning att, då sådant icke längre af omständigheterna påkallades, bibehålla ett helt och hållet olika stadgande för bref, som med landsposten bortskaffades, helst som derigenom, enligt hvad - visad t blifvit, störa och väsendtligt olägenheter tillskyndades postutvexlingen.

Vid öfvervägande åt' hvad General-poststyrelsen sålunda anfört har Kongl. Maj:t lika med Styrelsen funnit något giltigt skål icke vara förhanden, hvarföre i afseende å portot för de lösbref, hvilka med posten från ort till annan befordras, andra bestämmelser vidare skola tillämpas än de som gälla i afseende på portot för vanliga bref; hvaremot de lösbref, som icke med ■posten till postanstalt inkomma eller derifrån affärdas, rätteligen synas vara att hänföra, till sa kallade lo k adb ref, om Indika nu icke är fråga och för hvilka följaktligen befordringsafgiften kommer att hädanefter som hittills utgöras med 3 öre; Och vill Kongl. Maj:t på grund häraf samt då upphäfvande af de i afseende på förstnämnda slags lösbref nu gällande undantagsbestämmelser skulle, utom annat gagn, medföra den synnerligen vigtiga fördelen att möjliggöra ett ovilkorlig! förbud för postiljon^- och postförare att af enskilda personel- till postbefordran emottaga något slags försändelser, härmed hos Riksdagen föreslå, att § 5 i Kongl. kungörelsen den 9 Mars 1855 må med utgången af innevarande år upphöra att vara gällande och att efter nämnda tidpunkt de lösbref, som med posten befordras, skola i afseende å portots belopp och dess ingående till postkassan vara underkastade samma bestämmelser som vanliga bref.

1 sammanhang med förestående förslag rörande lösbrefsportot har General-poststyrelsen, med förmälan att antalet af så^ kallade lösbref för närvarande uppginge till omkring 400,000, deraf ungefär tre fjerdedelar antagligen utgjordes af sådana lösbref, som med posten befordrades, och att följaktligen, genom deras taxerande såsom vanliga bref, Postverket skulle beredas en ökad inkomst af ungefär 86,000 R:dr, tillika föreslagit, att såsom ersättning för den utgiftsförhöjning, som genom berörda förändring skulle i vissa fall drabba korrespondenterna, samtidigt dermed några åtgärder till postutvexlingens underlättande skulle åvägabringas.

De åtgärder, som i sådant hänseende syntes kunna ifrågakomma, och hvilka väl äfven i öfrig! voro af omständigheterna påkallade, men, såsom till en del egnade att i början verka någon minskning i postuppbörden, lämpligast herde vidtagas i sammanhang med någon åtgärd, som medförde förstå. till Riksd. Prof. 1872. 1 Sand. 1 Afd. S Höft. 3

* Kong!. Maj:k Nåd. Proposition N:o 18.

höjning i samma uppbörd, rörde dels lösväskbefordringen, dels brefvigten, dels införande åt uniformt, porto äfven för småpaketer och dels nedsättning af nu stadgade afgift för bref kort.

Hvad först anginge lösväskbefordringen, så hade, sedan Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 3 April 1869 anhållit om kronobrefbäringens skiljande från jordbruket, Kammar-kollegium uti deröfver afgifvet utlåtande, som blifvit till General-poststyrelsen remitteradt, val funnit sig icke kunna i hufva dsaken tillstyrka bifall till den gjorda framställningen, men bland annat såsom en åtgärd, ledande till någon lättnad i kronobrefbäringens utgörande, ifrågaställa att, der sådant funnes lämpligt, kommunerna skulle tillförbindas att å närmaste postanstalt hålla lösväska, hvari ej allenast kronobref och kungörelser utan äfven enskildas bref kunde fortskaffas.

Då emellertid genom Kongl. brefvet den 2 Oktober 1857 vore stadgadt, att socken, som förenade sig om hållande af en för socknen gemensam lösväska, skulle till vederbörande postförvaltare erlägga den honom derför författningsenligt tillkommande ersättning, och det svårligen torde kunna förutsättas, att kommunerna skulle finnas benägna för en sådan anordning af deras postutvexling, som Kollegium sålunda satt i fråga, derest någon särskild afgift för lösväskans postbehandling vore för dem dermed förenad;

då vidare den större trygghet, som lösväskas begagnande skulle bereda ifrågavarande postutvexling, antagligen äfven skulle medföra förökning af korrespondensen;

och då ett allmännare införande af sockenlösväskor skulle bespara utgifterna för inrättande af poststationer å flera orter, som eljest måste med särskild postanstalt förses,

ansåge sig General-poststyrelsen höra tillstyrka, att, under vilkor dels af särskild ersättning till postförvaltarne, intilldess sportelväsendet kunde varda afskaffadt, och dels af bifall till bär ofvan gjorda förslag i afseende på lösbref, afgiftsfri postbefordran och behandling å postanstalterna måtte medgifvas för sådana lösväskor, som voro utsudda för en hel sockens brefvexling.

Beträffande dernäst brefvigten, i afseende å hvars beräkning nu enligt enligt Kongl. kungörelsen den 12 Juli 1860 gäller, att för bref intill 4 ort betalas enkel portosats, för bref från och med 4 till 7 ort dubbel sådan o. s. v. med tillägg af eu portosats för hvarje vigttillökning af 8 ort, intilldess brefvigten uppgår till 22 ort, hvarefter någon vigtmoderation vidtager, som likväl först i fråga om bref af 31 ort och deröfver är af någon större be-

19 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 18.

tydenhet, hade General-poststyrelsen redan vid ett föregående tillfälle fästat uppmärksamhet å de omständigheter, som talade för medgifvande af en större moderation vid beräkningen af vigtsatserna för de postbefordrade blefven. I sådant afseende hade, utom den omständigheten, att nu medgifna moderation, som först efter uppnådda 31 ort vore af någon betydenhet, följaktligen endast mycket sällan k om me korrespondenterna tillgodo, äfvensom att det för räkenskaperna och postbehandlingen medförde stor lättnad, om icke alltför många olika portosatser behöfde tillämpas, anmärkts hufvudsakligen det förhållande, att tyngre bref i allmänhet icke underginge annan postbehandling eller förorsakade postpersonalen mera arbete än de mindre tunga samt att följaktligen de förstnämnda borde draga en högre afgift endast med afseende å den ökade transportkostnad, deras större tyngd kunde antagas medföra. Ur sådan synpunkt vore det icke billigt, att särskildt porto fordrades för hvarje enkel brefvigt. Ännu mindre riktigt vore det, att t. ex. för ett bref af 16 orts vigt, hvithet, då enkla brefvigten finge uppgå ända till ”ej fullt 4 ort”, åtminstone icke borde erfordra mer än 5 enkla portosatser, deremot enligt nu gällande bestämmelser måste utkräfvas en afgift, motsvarande portot för 6 enkla bref.

Förslag om ändring af dessa bestämmelser både ock redan vid 1870 års riksdag blifvit af Kongl. Maj: t framstäldt, ehuru det då icke kom att till någon åtgärd föranleda. Detta förslag gick ut derpå,

att den enkla vigtsatsen, för närvarande bestämd till ej fullt 4 ort, skulle till fulla 4 ort fastställas,

att till bref af dubbel vigt, för hvilka portot borde utgöras med två gånger så mycket som belöpte för enkelt bref, skulle hänföras alla bref, hvilkas vigt öfverstege 4, men ej 25 ort, samt

att tredubbelt porto skulle utgöras för bref af mer än 25 och högst 50 ort, hvaremot tyngre försändelser skulle till paketer hänföras.

Då nu i Danmark fordrades enkelt porto för hvarje bref, som ej vägde mer än 250 gram, och i Tyskland vigtsatserna voro bestämda till endast två, nemligen enkel å 1 lod och dubbel å ,% skålpund, under det att i Norge vigtsatserna från och med innevarande år voro fastställda till fem, nemligen den första till högst 15 gram, den andra till 15—30 gram, den tredje till 30— 100, den fjerde till 100—250 och den femte till 250—500 gram, samt äfven i England eu liknande anordning nyligen blifvit vidtagen, så intoge således omförmälda nådiga förslag en medelväg emellan å ena sidan de Danska och Tyska och å andra sidan de Norska och Engelska bestämmelserna;

Och då General-poststyrelsen nu hemställde, att i sammanhang med frågan om stadgande af en likartad taxering för alla bref, som postbefordrades, äfven den om beredande af eu utvidgad portomoderation ånyo måtte underställas Riksdagens pröfning, så ansåge den sig för närvarande icke ega

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

anledning att i afseende å vigtsatsernas antal och omfång tillstyrka någon afvikelse från de bestämmelser derom, som innefattades i ofvänberörda redan till 1870 års Riksdag atiåtna nådiga förslag.

I närmaste samband med nyss afhandlade ämne stode frågan om införande af ett uniformt porto äfven för smäpaketer. Om nemligen Generalpoststyrelsens förslag i afseende på vigtberäkningen bletve antaget, så skulle t. ex. en försändelse, som icke vägde mer än '/2 skålpund och affardades från (lefle till Carlskrona, kunna såsom bref vinna befordran mot en afgift af endast 36 öre, under det att samma försändelse, om den aflinge såsom paket, skulle enligt nu gällande pakettaxa erfordra ett porto af 1 R:dr 40 öre; ett så stort missförhållande kunde visserligen i någon man häfvas genom en allmän nedsättning af den nu alltför höga pakettaxan, men — såvida icke i sammanhang dermed ett uniformt porto stadgades likaväl för lättare paketer som för tyngre bref skulle alltid många fall komma att qvarstå, i hvilka de trafikerandes intresse manade dem att anlita brefposten för försändelser, hvilka eljest, utan olägenhet för dem och till fördel för Postverket, kunde åt paketposten öfverlemnas.

I den nådiga Propositionen, hvarigenom Kongl. Maj:t föreslog J 870 års Riksdag antagandet af här ofvan förordade vigtberäkningsbestämmelser gjordes äfven den framställning, att för smäpaketer, hvarmed herde förstås sådana, som vägde högst 2 skålpund, befordringsafgiften skulle utan afseende å afståndet emellan afgångs- och adressorterna få utgöra, då paketets vigt icke öfverstege 1 skålpund, 50 öre och, då vigten öfverstege 1 men icke 2 skålpund, 75 öre. Penna framställning blef dock, ehuru af Utskottet tillstyrkt, icke bifallen af Riksdagen.

Sedan dess hade i de nya Norska och Danska postlagarne paketportot blifvit bestämdt:

i Norge

för paketer, hvilka innehölle böcker, till 6 skilling (— 20 öre) för vigt af högst 1 skålpund (500 gram) med tillägg af 4 skilling för hvarje öfver skjutande vigt af högst 1 skålpund;

samt för paketer med annat innehåll till 14 skilling (= 46 Va öre) för vigt af högst 3 skålpund och 4 skilling för hvarje Överskjutande vigt af högst I skålpund;

i Danmark

utan afseende å innehållet till 6 skilling (= 12 V2 öre) för hvarje paket med tillägg af 2 skilling för hvarje skålpund af paketets vigt.

Med omförmälande häraf tillstyrkte General-poststyrelsen, att i den framställning, som nu kunde komma att till Riksdagen aflåta® om införande af uniformt porto för småpaketer, beloppet af detta porto skulle föreslås till

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

.10 öre för paketer åt högst 1 skålpund? vigt och till 50 öre för paketer, hvilkas vigt öfverstege 1 men icke 2 skålpund.

Vidkommande derefter af gift en för bref kort, så hade General-poststyrelsen redan i den underdåniga skrifvelse den 3 April nästlidna år, hvaruti styrelsen föreslagit införande äfven här i landet af dylika kort, fästat uppmärksamhet derå, att afgiften för dessa kort, hvilken till eu början och intilldess Riksdagen haft tillfälle att yttra sig i ämnet, måste fastställas till samma belopp som brefportot eller 12 öre, framdeles torda böra i någon mån nedsättas. Väl vore äfven i de flesta andra länder ifrågavarande afgift lika med portot för vanliga bref, men i England utginge den endast med hälften af brefportot eller med 1/2 penny, och då det vore i allmänhet fördelaktigt om utgifter, sådana som den förevarande, bestämdes i decimaltal, sä ansåge General-poststyrelsen, att, på grund häraf och såsom en öfvergång till vidtagande af enahanda åtgärd med brefportot, afgiften för brefkort nu borde nedsättas till 10 öre.

De åt General-poststyrelsen sålunda gjorda förslag och hemställanden hafva af Kongl. Maja tagits i nådigt öfvervägande; och som hvad angår det första al dessa förslag eller det om medgifvande i afseende å sockenlösväskor af frihet från den afgift till vederbörande postförvaltare, som eljest för lösväskor i allmänhet är stadgad, berörda förslag synes lämpligt och ändamålsenligt, så har Kongl. Maj:t för afsigt att, i händelse ofvan gjorda framställning rörande lösbref? taxerande såsom vanliga bref varder af Riksdagen bifallen, meddela förordnande om en sådan afgåftsfrihet för sockenlösväskor, som General-poststyrelsen tillstyrkt.

Beträffande åter de öfriga förslagen, så och då den föreslagna förminskningen i antalet af brefvigtsatser, hvilka nu för bref, vägande högst 50 ort, utgöra icke mindre än I t, men enligt förslaget komma att reduceras till endast 3, skulle medföra högst väsendtlig a fördelar både för posttjens tgöringen och för den korresponderande allmänheten; då stadgandet af uniform: porto för paketer, vägande öfver 50 ort till och med 2 skålpund, otvifvelaktigt skulle kraftigt bidraga till förökande af den bär i landet ännu jemförelsevis föga utvecklade paketpoströrelsen och dessutom, i händelse den högsta brefvigten fastställes till 50 ort, kan anses påkallad! af billigheten deruti att försändelser, som förut kunnat vinna befordran såsom bref, men nu i följd af berörda förändring måste anlita paketposten, icke tillika beröfvas den af dem hittills åtnjutna förmånen af uniförmt porto; samt då brefkortsafgiftens

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

bestämmande till 10 öre synes utgöra ett lämpligt förberedande steg till det allmänna enkla brefportots bestämmande till samma belopp, en åtgärd, emot hvars genomförande andra betänkligheter än rent fmansiela icke torde kunna anföras, finner sig Kongl. Maj:t på dessa och öfriga af General-poststyrelsen andragna skål höra hos Riksdagen härmed i nåder föreslå,

dels att den enkla brefvigten, för närvarande bestämd till ”ej fullt 4 ort” må till ”högst 4 ort” fastställas;

att till bref af dubbel vigt, för hvilka portot skall utgöras med två gånger så mycket som belöper för enkelt bref, må hänföras alla bref, hvilkas vigt öfverstiger 4, men ej 25 ort; samt

att tre gånger det enkla portot skall erläggas för bref af mer än 25 och högst 50 orts vigt, men tyngre försändelser behandlas såsom paketer;

dels att för småpaketer eller sådana puke ter, som väga högst 2 skålpund, portot må, utan afseende å afståndet emellan afgångs- och adressorterna, bestämmas till 30 öre, då paketets vigt icke öfverstiger 1 skålpund, och till 50 öre, då vigten öfverstiger ett, men icke 2 skålpund;

dels ock att utgifter! för brefkort må fastställas till 10 öre.

Slutligen har uti underdånig skrifvelse den 2 nästlidna Oktober General-poststyrelsen framhållit de störa och kännbara olägenheter, som äro oskiljaktiga från det mycket allmänna bruket att i orekommenderade bref med posten försända penningar, och i afseende derå anfört att, då bref, hvilka icke afgått under rekommendation, bär liksom annorstädes måste från postanstalt utlemnas till hvem helst som anmälde sig till dess utbekommande, såvida ej någon särskild anledning till misstanke iörekomme, att lian icke vore till brefvets uttagande berättigad, och då dylika bref äfven genom brefbärarne utdelades, utan att qvitto öfver emottagande! meddelades, så kunde någon fullt säker kontroll icke erhållas derå, att försändelser af berörda slag alltid komme råtta adressaterna tillhanda. Vid sådant förhållande måste den omständigheten. att, enligt hvad allmänt vore kändt, penningar dagligen i orekommenderade ; bref försändes, icke allenast för oärliga postbetjente utan äfven för de personer, som af postbetjeningen emottoge ankomna bref för att till adressaterna aflemnas, likasom för de enskilda bud, som användas till aflemnande eller afbördande af bref å postanstalterna, innebära en stark frestelse till tillgrepp.

1 hvilken betydlig utsträckning utvägen att i orekommenderade bref innesluta värdesaker ännu under den sednaste tiden anlitades, ådagalades nog-

23 Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

samt af det förhållande att bland de till postbefordran aflemnade, orekommenderade bref, som under år 1870 anmälts icke hafva kommit adressaterna tillhanda, icke mindre än 38 °/0 uppgåfvits hafva innehållit penningar eller andra värdesaker; och icke sällan upphemtades ur breflådorna, nu likasom tillförene, bref. Indika äfven vid ett flyktigt - betraktande röjde omisskänliga spår deraf att i dem penningar finnas inneslutna.

Den fara äfven för eu stor del af ofri ga postförsändelsers riktiga fortkomst, som försändningen af penningar i orekommenderade bref medförde, hade i flera andra länder fnranledt till stadgande af bötesansvar för ett dylikt penningeförsändningssätt. 1 Frankrike utginge sådana böter med belopp af 50 till 500 francs, och enligt den norska postlagen af den 3 Maj 1871 vore underlåtenhet att i behörig ordning angifva värdet å bref, som, innehållande penningar, till postbefordran aflemnades, belagd med böter af från 60 skilling till 5 speciedaler. I den danska postlagen af den 7 Januari 1871 stadgades för enahanda underlåtenhet en plikt, motsvarande en femtedel af det i brefvet inneslutna penningebeloppet, hvilken plikt dock aldrig skulle utgå med mer än 10 danska riksdaler.

T England, der, likasom i Sverige, eu underlåtenhet af ifrågavarande slag ansetts icke höra med bötesansvar beläggas, både man sökt förebygga olägenheterna af bruket att försända penningar i orekommenderade bref genom det stadgande, att, då ett s. k. vanligt bref, som aflemnats till postbefordran, tunnes antagligen innehålla penningar, brefvet skulle af vederbörande posttjensteman rekommenderas och rekommendationsafgiftens dubbla belopp erläggas åt adressaten, såvida ej vid brefvets öppnande visade sig, att detsamma ej innehölle penningar; och hade af Storbritanniska postförvaltningen blifvit meddeladt, att detta stadgande medfört störa och väsendtligt fördelar.

Sedan förevarande ämne sednast i det år 18611 afgifna förslag till allmän poststadga blifvit af General-poststyrelsen behandladt, hade erfarenheten alltmera stärkt Styrelsens öfvertygelse om det oafvisliga behofvet af någon åtgärd till förekommande af de olägenheter, som voro oskiljaktiga från penningeförsändning i orekommenderade bref. En åtgärd, som utan tvifvel mer än något annat skulle verka till häfvande af berörda länge öfverklagade missbruk, vore meddelande af det stadgande, att penningar, hvilka funnes, emot gifven föreskrift, vara inneslutna i or e k o ram en d er adt bref, skulle till större eller mindre del vara förbrutna och tillfalla postkassan. Men, om Kong!. Maj:t icke skulle finna lämpligt att ett sådant stadgande meddela, återställa dock den utvägen att, i enlighet med hvad Styrelsen i nyssnämnda poststadgeförslag tillstyrkt, bär införa samma anordning, som i England redan blifvit uti ifrågavarande hänseende vidtagen; och som verkan af en sådan anordning måste väsendtligen ökas, derest posttjenstemännen äfven af eget intresse manades att, oaktadt den brådska, som under brefexpeditionen van-

24 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition• N:o 18.

ligen vore rådande, vaka deröfver att deri foreskrifna rekommenderingen genom postanstalten verkligen komme att ega rum i alla de fall, der anledning dertill förefunnes, så hemställde Styrelsen att af den afgift, som för sådan rekommendering till postkassan infiöte, hälften, eller 18 öre för hvarje bref, måtte få tillfalla den posttjensteman, som dragit försorg om brefvets rekommenderande.

Med afseende å de tidt och ofta förekommande klagomålen deröfver, att bref, innehållande penningar, som orekommenderade till posten aflemnats, icke kommit vederbörande adressater tillhanda och då berörda öfverklagade förhållande svårligen lärer kunna förebyggas, så länge allmänheten, oaktadt dess rätt förstådda intresse herde mana att alltid rekommendera dylika bref, likväl fortfar att i många fall icke begagna donna utväg, finner Kongl. Maj:t lika med General-poststyrelsen nödigt att någon åtgärd från statens sida vidtages för att, så vidt möjligt, hindra, att penningebref med posten afgå utan rekommendation. Den i sådant afseende i flera andra länder anlitade utväg att förbjuda afl penningeförsändning i orekommenderade bref vid stadgadt äfventyr af böter eller konfiskation afl det försända penningebeloppet synes dock Kongl. Maj:t mer än behöfligt sträng, och vill Kongl. Maj:t derföre heldre föreslå att, efter föredöme af det förfarande, som i England i förevarande hänseende eger rum och der befunnits ändamålsenligt, äfven bär må stadgas, att, då skålig anledning förekommer till antagande, att ett till postbefordran aflemnadt orekommenderadt bref innehåller kontanta penningar, brefvet skall rekommenderas af den postanstalt, der förhållandet anmärkes, och adressaten vara skyldig att, för utbekommande af brefvet, till lika fördelning emellan postkassan och den posttjensteman, som ombesörjt brefvets rekommenderande, erlägga dubbel rekommendations-afgift eller 36 öre, såframt ej vid brefvets öppnande å postanstalt eller i närvaro af trovärdig person visar sig, att detsamma ej innehåller penningar, då brefvet utan afl dylik afgift bör till adressaten utlemnas.

De till förevarande ärende hörande handlingar skola tillhandahållas det Utskott, till hvars behandling detsamma afl" Riksdagen öfverlemnas; och förbli tv er Kong!. Maj:t Riksdagen med afl Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

C. Fr. Wcp.rn.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

25 Sammanställning

af de afgifter för tidningars och tidskrifters postbefordran, som utgå enligt nu gällande författningar, och de belopp, hvartill en postbefordringsafgift af 20 resp." 10 procent af prenumerationspriset, skulle med föreslagen begränsning komma att uppgå.

Anm. De med * betecknade tidningar och tidskrifter ävo utan stämpel.

Bih. till Riksd. Prot. 1872. 1 Sami. 1 Afd. 9 Höft.

26 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Kong!,. Maj dt Nåd. Proposition N:o 18.

28 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

30 Kongl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 18.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

32 Kong!. Majis Nåd. Proposition N:o 18.

Utdrag af Protokollet Öfver Finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i StaisSadet å Stockholms Slott den 16 Februari 1812.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena,

Grefve von Plåten,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhjelm.

Departementschefen uppläste härefter till justering följande, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts, uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande fattade beslut, uppsätta förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner till Riksdagen, nemligen: — — — . — - ~ “. ~ "T, ,~7

b) enligt nådigt beslut den 29 nästlidne December angående dels stadgande af förändrade vilkor för tidningars och tidskrifters postbefordran samt

dels åtskilliga andra postväsendet rörande frågor.

Hans Maja Konungen behagade, uppå Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande, i nåder gilla berörda förslag, sådana de finnas detta protokoll hilagda, och besluta att i enlighet dermed nådiga Propositioner skulle till Riksdagen aflåtas.

In fidem protocolli Aug. Ekmarck.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1872.