angående ny lönestat för Statskontoret

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Kiksd. Kansli den 26 Jan. 1876, kl. 6 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen angående ny lönestat för Statskontoret; Gifven Stockholms Slott den 24 Januari 1876.

Sedan den så kallade löneregleringskomitén den 11 November 1875 afgifvit underdånigt betänkande och förslag angående lönereglering med mera för Statskontoret, samt bemälda embetsverk med underdånigt utlåtande i ämnet af den 13 December till Kongl. Maj:t inkommit, har vid detta ärendes föredragning den 18 innevarande månad Kongl. Maj:t ansett en omorganisation af Statskontoret i förening med lönereglering för verket böra ega rum samt nämnda omorganisation böra byggas på följande grunder, nemligen:

att Statskontorets chef erhåller ensam beslutanderätt, åtminstone i alla de ärenden, som ej angå verkets egen ekonomi och organisation eller befordringar derinom, utlåtanden öfver författningar, meddelande af allmänna föreskrifter, räkenskapers form och arbetsredogörelser;

att Statskommissarie-embetena sammanslås med de nuvarande kamrerarebefattningarna;

att Statskontorets betalningar skola verkställas genom anvisningar å Riksbanken, äfvensom att Statskontoret skall mottaga sin uppbörd allenast genom attester från Riksbanken;

att i afseende å fondernas förvaltning småningom genomföres den grundsats, att desamma må placeras allenast i vissa slags obligationer; samt

att arbetstiden för verkets embets- och tjensteman utsträckes till sex timmar om dagen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 13. 7

Med tillämpning af berörda grunder anser Kongl. Maj:t den för Statskontoret behöfliga tjenstemannapersonal böra utgöras af en chef, tre tredje gradens tjensteman, en andra gradens tjensteman samt tolf första gradens tjensteman.

Kongl. Maj:t vill fördenskull, under åberopande af hvad i förevarande fråga bilagda protokoll öfver Finansärenden för den 18 Januari 1876 innehåller, föreslå Riksdagen, att följande lönestat för Statskontoret måtte, med de i berörda protokoll förekommande bestämmelser och vilkor för de nya lönernas åtnjutande, varda af Riksdagen gillad, att lända till efterrättelse från och med år 1877.

Lönestat

för

Statskontoret.

8 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 13.

*

Härjemte och då, på sätt ofvannämnda protokoll närmare utvisar, ett belopp af 21,600 kronor är för genomförandet af den föreslagna nya organisationen erforderligt, vill Kongl. Maj:t hos Riksdagen äska, att detta belopp måtte för nämnda ändamål ställas till Kongl. Maj:ts förfogande och i riksstaten för år 1877 uppföras å extra stat att i mån af behof användas, så att derigenom alla Statskontorets nuvarande tjenstemän må komma i åtnjutande af sin lagliga rätt, och de, hvilka anses för verkets tjenst fortfarande beliöfliga, i hvarje fall vid sina nuvarande aflöningsförmåner bibehållas.

De till förevarande ärende hörande handlingar skola vederbörande Utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Hans Forssell.

STOCKHOLM, ISAAC MARCTTS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1876.

Bil. till Kongl. Maj ds nåd. Pr vp. ang. lönereglering för Statskontor et. 1

Utdrag af protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj\t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den IS Januari 1876.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitiestatsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna, Statsråden: Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Lovén,

Friherre von Otter och Forssell.

Föredragande Departementschefen, Statsrådet Forssell anförde:

“De af Eders Ivongl. Magt i nåder förordnade komiterade för reglerande af embetsverkens löner hafva den 11 sistlidne November afgifvit underdånigt betänkande och förslag till lönereglering in. m. för Statskontoret. Det i detta betänkande upptagna förslag till stat för detta embetsverk slutar på en summa af 85,700 kronor, hvilket belopp visserligen, under den likväl knappt antagliga förutsättningen att alla verkets tjensteman åtnjöte högsta ålderstillägg, kunde höjas till 101,100 kronor, men äfven i detta fall betydligt understege den summa af 116,300 kronor, som i 1876-års stat är uppförd till lön och dyrtidstillägg åt Statskontorets embets- och tjenstemän. Då icke desto mindre lönebeloppen för de olika tjenstegraderna enligt komiterades förslag Bill. till Rilcsd. Prof. 1876. 1 Samt. 1 afd. 1

2 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret.

varda icke obet}7dligt förhöjda utöfver deras nuvarande belopp, har nedsättningeu i det för embetsverket erforderliga anslag naturligtvis icke kunnat vinnas annorledes än genom en betydlig minskning af tjensternas antal. Då för närvarande äro å Statskontorets stat uppförda 35 tjenster af olika grader, hafva komiterade föreslagit allenast 17 fasta tjenster samt derutöfver arvoden till 8 å 10 mera tillfälliga biträden.

Redan häraf framgår, att komiterade i ganska vidsträckt mån iakttagit den, dem genom Kongl. brefven den 5 Februari sistlidna år gifna anvisning att “låta hvarje förslag till lönereglering för hvarje särskild! verk föregås af en sådan noggrann pröfning af hvarje sysslas behöflighet och lämpliga anordning, att komiterades förslag derigenom må vinna den inre styrka, som erfordras för att åt detsamma bereda förtroende och framgång/4 En så betydande minskning af embetsverkets personal, som den komiterade föreslagit, kan icke tänkas ske utan i samband med eu väsentlig förändring af embetsverkets organisation och arbetssätt, och man finner också vid granskningen af detta förslag, att detsamma för Statskontoret afser eu genomgripande förändring, större måhända än som med något annat af statens embetsverk skulle kunna ifrågasättas.

De förändringar, som komiterade, för genomförande af den föreslagna löneregleringen, ansett nödiga, kunna sammanfattas under följande hufvudrubriker:

a) Embetsverkets befrielse från vissa detsamma nu åliggande göromål.

b) Upphäfvande! af den kollegiala förhandlingsformen i alla löpande ärenden och sammanslagning af statskommissarie- och kamererarebefattningarne till byråchefstjenster.

c) Förändring i sättet för in- och utbetalningars verkställande, hvarigenom den nuvarande räntekammaren göres öfverflödig.

d) Förändrade bestämmelser i afseende å fondernas förvaltning.

e) Förändringar i afseende å diar!i- och protokoilsföring samt expeditionssättet, hvarigenom någon besparing af arbetskraft kunde ernås.

Huru mycket en hvar af dessa förändringar inverkar på den minskning i Statskontorets lönestat, som komiterade ansett möjlig, har jag sökt göra åskådligt genom följande jemförande uppställning af den nu föreslagna lönestaten och 1876 års stat med tillägg.

Bil . till Konyl. Majrts nåd. Trop. ang. lönereglering för Statskontoret. 3

Deraf framgår, att, i största allmänhet taget, den under rubriken, b) föreslagna förändring af Statskontorets styrelsesätt skulle medföra en minskning af 17,400 (statskommissariernas lön) men en ökning af 7,900 (tillskott i presidentens, sekreterarens och kamererarnes lön); att under rubriken c) [eller ändring i formerna för kassarörelsen] faller eu minskning af 9,200 kronor (räntmästarnes lönebelopp efter afdrag af kassörens) och under rubriken d) [eller fondförvaltningens förenkling] en minskning af 4,200 kronor (advokatfiskalens lön); hvarjemte såväl i sin mån hvar och eu af dessa under b), c) och d) nämnde förändringar, som äfven den under rubriken e) antydda förenkling af expeditionssätt, diariiföring m. m. skulle medgifva en besparing å arvoden till extra biträden af 11,200 kronor, som åter tillstädjer att å lönerna till första gradens 10 tjenstemän lägga en förhöjning af 3,400 kronor.

Betraktar man åter de bägge staterna med hänsyn till arbetskrafternas fördelning å de olika afdelningarna inom verket, så finnes, att

4 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prqp. ang. lönereglering för Statskontoret.

den väsentligaste minskningen förekommer i

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret.

5 Riksbokshitskontoret: Bokslutsbyråu;

Komiténs ordförande, Statskontorets president, som i hufvudsak instämt i komiterades förslag, har dock i åtskilliga punkter derifrån afvikit och, särskildt i afseende å personalen, ansett nödigt att, utöfver hvad komiterade föreslagit, i staten upptaga en räntmästare, en notarie i kansliet, en kamererare i riksbokslutskontoret, en vaktmästare samt för arvoden in. in. ett belopp af 15,000 kronor i stället för det af komitén föreslagna af 12,000 kronor, hvarigenom den af honom föreslagna stat, ålderstillägg oberäknade, slutar på en siffra af 102,300 kronor.

Statskontoret har öfver komiterades förslag under den 13 December 1875 afgifvit infordradt utlåtande, hvilket, då presidenten redan såsom komiténs ledamot och ordförande yttrat sin mening, undertecknats allenast af de tre tjenstgörande statskommissarierne. I nästan alla punkter afstyrkas här så väl öfrige komiterades som presidentens i Statskontoret framställningar. Den kollegiala förhandlingsformens upp-

6 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Krog. ang. löneregler ing för Statskontoret.

häfvande, statskommissarie^ ensternas indragning eller rättare förening med kamererarebefattningarne till byråchefstjenster, borttagandet af Statskontorets kassarörelse och räntekammarens indragning, förenklingen af fondförvaltningen och indragningen af advokatfiskal]ensten eller nedsättningen af det för densamma afsedda lönebelopp, allt detta möter efter Statskontorets uppfattning oöfvervirmerliga svårigheter, eller förklaras leda till äfventyrande af den för statens fond- och kassaförvaltning oundgängliga säkerhet. Mot de af komiterade föreslagna lönebelopp har Statskontoret, under förutsättning att Statskontorets nuvarande organisation nästan oförändrad bibehålies, intet att invända. Endast den ena räntmästaretjensten har Statskontoret, efter mycken tvekan, ansett kunna, äfven med bibehållande af nuvarande kassarörelse, indragas. Deremot har Statskontoret medgifvit, att, i stället för nuvarande första gradens tjenster, e. o. tjenstemän böra inom Statskontoret anställas, och har sålunda i stället för nu utgående löner till 13 kanslister och kammarskrifvare ett arvodesbelopp af 15,000 kronor blifvit i dess förslag till ny lönestat uppfördt.

Slutligen har Statskontoret ansett att, i olikhet med komiterades förslag, vaktbetjeningens nuvarande antal bör bibehållas, men att deras löner böra förhöjas i likhet med hvad komiterade föreslagit.

Härigenom kommer det af Statskontoret uppgjorda förslag till lönestat för Statskontoret att sluta på en summa af 114,400 kronor, eller 2,900 kronor mindre än den nuvarande staten med dyrtidstillägg. Dervid äro dock inga ålderstillägg beräknade, och har jag vid ett öfverslag huru, vid lönestatens tillämpning för nuvarande med fullmakt försedda tjenstemän, densamma skulle förhöjas, funnit att slutsiffran med säkerhet kommer att uppgå till 121,000 kronor.

Jag öfvergår härefter till att, under de särskilda hufvudrubriker jag nyss antydt, för Eders Kongl. Maj:t yttra min åsigt om lämpligheten af de förslag, komiterade framstäf, och om den lönestat för Statskontoret, som jag anser mig kunna tillstyrka Eders Kong! Maj:t att för Riksdagen framlägga.

I.

I fråga om befrielse för Statskontoret från åtskilliga dem åliggande göromål hafva komiterade föreslagit:

Bil. till Kong!,. Maj:ts nåd, Trop. ang. lönereglering för Statskontoret. 7

a) att Statskontorets åliggande, att till Eders Kong]. Maj:t, jemte utlåtande om sökandenas kompetens och större eller mindre skicklighet öfverlemna Eders Kongl. Majits befallningshafvandes förslag till landträntmästaretjensters tillsättande samt, gemensamt med Kammarkollegium, sådana förslag till landskamererare- och kronofogdetjenster, äfvensom att i enahanda ordning tdl Eders Kongl. Magt' afgifva utlåtande angående afsked eller längre tids tjenstledighet för desse tjensteman, måtte upphöra.

b) att sådana utgifter, för hvilka Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hittills skolat hos Statskontoret begära ersättning, må af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande formelt anordnas.

c) att Statskontorets öfverinseende öfver Mynt- och Kontrollverken må upphöra.

Mot dessa trenne förslag här Statskontoret icke haft något att erinra, och genom deras utförande skulle utan tvifvel någon, om ock ej särdeles betydande, minskning i Statskontorets göromål vinnas, utan att andra förvaltningens grenar obehörigt betungades eller ärendenas säkra gång på minsta sätt äfventyrades.

Deremot, då komiterade på anförda skäl hafva föreslagit:

a) att sadana utåt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut föranledda besvär, hvilka hittills skolat hos Statskontoret anföras, hädanefter må hos Eders Kongl. Maj:t anföras, med undantag af dem, som röra räkenskapers och redogörelsers form, hvilka fortfarande böra af Statskontoret upptagas,

så har Statskontoret i fråga om tvänne grupper af dessa besvärsmål, nämligen de som röra anordning af rese- och traktamentsersättningarne och de som angå tillämpningen i länen af de i länsstaterna meddelade föreskrifter, funnit sig icke kunna tillstyrka, att de samma må till Eders Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning hänvisas. Då Statskontoret sjelft i första instans handlägger ett särdeles stort antal frågor om rese- och traktamentsersättningar, synes det nämligen Statskontoret böra leda till enhet i författningarnas tillämpning, att äfven de af länsstyrelserna afgjorda mål af sådan natur till samma myndighet fullföljas; och då det är Statskontoret som till Eders Kongl. Maj.ts befallningshafvandes efterrättelse meddelar de i länsstaterna innefattade föreskrifter, synes det äfven Statskontoret ligga i sakens natur, att Statskontoret sättes i tillfälle att sjelf tolka dessa sina föreskrifter, hvadan i ena som i andra fallet det, efter Statskontorets förmenande, hvarken torde vara principielt oriktigt eller i andra fall olämpligt att omförmälda besvärsmål fortfarande af Statskontoret upptagas.

8 Bil till Kong1, Maj:ts nåd. Trop. ang. lönereglering för Statskontoret.

Då för närvarande ej är fråga om att för Eders Kongl. Maj:t framlägga förslag till ny instruktion för Statskontoret, utan endast att tillse, under Indika förutsättningar den i fråga satta inskränkningen i verkets personal och lönestat skulle luta sig genomföra, kunde väl måhända det sålunda tvistig^ spörsmålet om vissa^ besvärsmål^ fullföljd för närvarande saklöst lemnas åsf lyst, hafva nämligen till Statskontoret besvärsmål inkommit:

om rese- och traktamentsersättning......

om tillämpning af länsstaternas föreskrifter ...................................................

och vare sig detta ringa antal mål fortfarande skall till Statskontoret fullföljas eller icke, kan deras behandlingsordning sålunda icke anses hafva någon nämnvärd betydelse för nu föreliggande fråga. Deremot skulle kunna sägas, att bestämmelsen om dessa måls fullföljande måste inverka på eu annan fråga, hvilken, såsom lätt inses, föi löneregleringen är af yttersta vigt, den om Statskontor ets styi elsefoim och arbetssätt. Ty om det kan visas, att åtminstone i vissa fall dylika besvärsmål innebära frågor om enskildes rätt, sa. kunde, enär man i allmänhet velat åt de embetsverk, som eg a att handlägga och afgöra administativa rättsfrågor, till den enskildes trygghet bevara den kollegiala förhandlingsformen, den åsigten att dessa mål böra fortfarande till Statskontoret fullföljas, lätteligen leda till den slutsatsen, att, huru ringa än målens antal må vara, de i dem föreliggande rättsfrågor dock måste kräfva bibehållande af Statskontorets kollegiala form. Jao- anser mig derför blott böra. hänvisa dera, att hvad än de af Statskontoret anförda skäl ma anses bevisa om lämpligheten af dessa besvärsmål® behandling å häfdvunnet sätt, nödvändigheten deraf kunna de i ingen händelse anses hafva åclagalagdt. Hvad Statskontoret i hufvudsak1 har att anföra, eller, i ena fallet, att enhet i författningarnes tillämpning bör bibehållas, i andra fallet, att den myndighet, som gifvit föreskriften, äfven bör sättas i tillfälle att tolka sin mening, behöfver alls icke lemnas ur sigte, för den händelsen Eders Kongl. Maja. framdeles skulle finna lämpligt förordna, att de i fråga varande målen skola hos Eders Kongl. Maj:t omedelbart fullföljas. Det måste nämligen i hvarje fall vara den föredragande departementschefen angeläget att för målets beredning inhemta den sakkunniga myndighetens utlåtande, och så väl enheten i författningarnes tillämpning som tillfället till tolkning af den meddelade föreskriftens åsyftade mening skulle på detta sätt vinnas, utan att derför ärendets afgörande be-

9 Bil. till Kongl. Maj:t.s nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret.

höfde öfverlenmas åt en myndighet, som af ett eller annat skäl kunde anses dertill mindre egnad, än mindre än eljest lämplig befunnen ombildning af Statskontoret uti formerna för dylika måls behandling möta något afsevärdt hinder.

I fråga om utbetalning af löner och arvoden till embets- och tjensteman i Stockholm hafva komiterade vidare, i afsigt att derigenom i någon mån minska Statskontorets bestyr, föreslagit, att vederbörande embetsverk må ega att genom någon af sina embetsman hos Statskontoret utbekomma hela den del af aflöningen för dess samtliga embets- och tjensteman, som faller på den stadgade utbetalningsterminen, samt sjelfve öfvertaga ansvaret för dess vederbörliga utdelning till embetsmännen jemte skyldigheten att för medlen redovisa och deröfver till Kammarrätten afgifva årlig redogörelse. Förslaget, sådant det här förekommer, är ursprungligen inför Eders Kongl. Maj:t väckt och tillstyrkt af Statskontoret i dess underdåniga utlåtande af den 31 December 1869 rörande Riksdagens skrifvelse om en förändrad fond- och kassaförvaltning. I sitt nu föreliggande utlåtande af den 13 December 1875 anför Statskontoret mot samma förslag betänkligheter, som synas mig innebära ett bestämdt afstyrkande af detsamma. Genom remiss af den 7 Juni 1875 har redan från vederbörande embetsverk blifvit infordradt utlåtande öfver nämnda, af Statskontoret den 31 December 1869 väckta förslag, och hafva Skogsstyrelsen, Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, Landtmäteristyrelsen, Krigshofrätten, Kommersekollegium, Ofverintendentsembetet, Sundhetskollegium samt med någon tvekan Kammarrätten tillstyrkt detsamma, men Kongl. Kammarkollegium delvis och Kongl. Svea Hofrätt helt och hållet afstyrkt detsamma. För egen del kan jag visserligen ej åt de flesta af Statskontorets anmärkningar tillmäta någon afgörande vigt, men då den lindring i Statskontorets bestyr, som härigenom skulle vinnas, på det hela icke är särdeles betydande, anser jag mig icke behöfva vid detta tillfälle framhålla densamma som ett af vilkoren för den nya lönestatens genomförande.

Hvad slutligen beträffar frågan om behandlingen af de uppgifter och redovisningar, som inkomma rörande testamentsbevillningen, indika komiterade ansett böra direkt inlemnas till Kammarrätten för den granskning som vederbör, kan jag icke finna att någon vigt ligger uppå dessa handlingars granskning i Statskontoret, utan att de samma i likhet med andra revisionsmål kunna utan ringaste olägenhet till Kammarrätten hänvisas. Om för närvarande, såsom Statskontoret anmärker, granskningen af de samma i Kammarrätten endast afser de inbetalda beloppens beräkning, så kommer detta otvifvelaktigt deraf, att detaljgranskningen nu skall utföras i Statskontoret, Bill. till Riksd. Prof,. 1H76. I Sami. / Afd. 2

10 Bil. till Kongl. Maf.ts nåd. Prof. ang. lönereglering för Statskontoret.

och varder naturligtvis, så snart Statskontorets detaljgranskning till Kammarrätten öfverflyttas, densamma derstädes utförd med all den noggrannhet som vederbör. Utan tvifvel är en sådan anordning fullt berättigad deraf, att nämda granskning till sin natur faller under Kammarrättens uppgift.

II.

Hufvudfrågan i det organisations- och lönestatsförslag, som nu föreligger, är utan tvifvel den, huruvida den kollegiala förhandlingsformen kan anses fortfarande nödig och lämplig för de ärenden, som tillhöra Statskontorets handläggning.

Innan jag öfvergår till pröfning af denna fråga, anser jag mig böra i korthet hänvisa på den icke oväsentliga förändring, som Statskontorets ställning och verksamhet undergått sedan den tid, då dess förvaltningsform stadgades och verket intog en sjelfständig ställning bland rikets embetsverk. Främst är dervid att iakttaga, huru finansförvaltningen i slutet af 17:de och under 18:de seklet i de vigtigaste hänseenden, i uppbörden af inkomsterna såväl som i anordningen och liqviden af utgifterna var åt helt annan och vida mera invecklad beskaffenhet än i våra dagar. Det är klart, att den enskildes rätt och bästa på ett ganska känbart sätt måste bero af Statskontorets afgörande den tid, då anordningarna oftast gälde uppbörd att in natura utgå af vissa räntegifvare, då vissa slags utgifter voro enligt stat anvisade å vissa slags inkomster och när en tillfällig brist uti uppbörden å en viss ort eller af ett visst slag medförde pröfning, huru och hvarest den anvisade utgiften lämpligast skulle bestridas; då det derför i Statskontorets instruktion var detsamma ålagdt att tillse, icke blott att “rikets inkomster bättrades och beqvämades till utgifterna", utan äfven att, när inkomsterna å en ort komme till restantie, förse vederbörande med invisning å möjligen Överskjutande inkomster eller räntor å annan ort och att dervid (§ 4 af Instr. af 1720) tillse, det “hvarje assignationstagare måtte utan något långt resande, löpande, fordrande eller mutande få sin invisning på de medel och orter, som pröfvades för honom vara närmast, beqvämligast och nyttigast“.

Det är vidare en vigtig omständighet, att Statskontoret i 18:de seklet hade till åliggande, att “af alla stater, kollegier och län infordra förslag på nästföljande års lön, reqvisition och tillgång1' samt med ledning deraf författa alla de påminnelser, som vore att göra vid nästkommande års stat, antingen'' till förhöjande eller besparing," att denna stat visserligen, då riksdag var samlad, understäldes dess godkännande äfvensom af Kongl. Maj:t

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prof. ang. lönereglering för Statskontoret. 11

faststäldes, men att den deremellan årligen uppgjordes af en statskommission, i hvilken Statskontorets president med en statskommissarie och en kamererare bildade kärnan, och som hade till åliggande att tillse icke blott hvilka medel som fordrades och funnos att tillgå, samt huru kronans inkomster beqvämligen kunde anslås, utan ock hvaruti något skäligen kunde besparas,“ samt att Statskontoret särskildt hade sig ålagdt dervid iakttaga, att inga medel blefve under främmande titlar dragne — med ett ord, att Statskontoret vid denna tid väsentligen fullgjorde den uppgift, som nu åligger departementscheferna för den årliga statsregleringen. Slutligen kan ock fästas uppmärksamhet derå, att under detta tidskifte, hvilket icke kände den slags konstitutionela ansvarighet för konungens rådgifvare, som vår nuvarande grundlag stadgar, det ansågs nödigt att uttryckligen ålägga Statskontoret att tillse, det “den af Kongl. Maj:t i Rådet underskrifna stat må vara ett oryggligt rättesnöre till alla anordningars och invisningars utfärdande, så att ingen rubbning deruti må ske, ehvad ordres deremot utverkas kunna11,, och att sålunda i viss mån Statskontoret kunde anses bära det politiska ansvaret för den uppgjorda finansplanens vidhållande.

Hvad nu är anfördt synes mig tillräckligt antyda, att Statskontorets nuvarande uppgifter äro ojemförligt mindre vanskliga, dess nuvarande verksamhetsområde mindre betydande, dess ansvar mindre tungt än de voro, i synnerhet under det förra århundradet. Sedande konstitutionela garantiernas tyngdpunkt blifvit odeladt förlagd till statsrådet och i dess såväl politiska som juridiska ansvarighet; sedan statsregleringen blifvit en årligen återkommande uppgörelse mellan Regering och Riksdag, förberedd af Departementscheferna, i alla detaljer granskad af Statsutskottet och faststäld af Riksdagen och Kongl. Maj:t; sedan rikets intägter med få undantag blifvit bestämda att utgå i penningar; sedan för dessas omsättning utvägar blifvit funna, som ännu för tjugo år sedan föga voro kända; och sedan formen för utgifternas bestridande blifvit den enkla kassaliqviden: kan Statskontoret ej längre anses för något annat än ett kontor för bokföring af statens samtliga inkomster och utgifter för det allmänna inseendet öfver uppbörden, för expedierandet af länsstater och anordning af de utgifter som, så att säga, å dess egen stat skola bestridas, samt för förvaltning af Statsverkets fonder.

Det torde derföre först och främst icke vara någon obefogad slutsats, att, om under äldre tider man ansett sig tryggad vid en i någon mån enklare form för Statskontorets då vida mera maktpåliggande arbete, så lära de nuvarande förhållandena icke kunna anses fordra en form, som är mera tung och invecklad. Det är derför icke utan sin vigt, att komiterade först och främst hänvisat derå, “att Statskontorets åligganden under lång tid kunnat fullgöras, utan att den kollegiala formen ansetts behöflig för betryggande af

12 Bil. till Kongl. Maj-ds nåd. Prof. ang. lönereglering för Statskontoret.

ärenderas omsorgsfulla pröfning, och att en förändring, i den riktning komiterade afse, sålunda endast vore en återgång till den ordning, som under mer än ett århundrade, eller från 1720 till 1848, för Statskontoret varit gällande. Hänförande sig till § 2 af 1720 års instruktion hafva komiterade visat, huru Statskontoret från början haft eu ensam beslutande chef med rådgifvande men icke röstägande ledamöter, samt huru den kollegiala formen för detta embetsverk, så vidt som den är grundad på gifven allmän bestämmelse, är jemförelsevis ny, enär den uppkommit på grund af en år 1847 från Statskontoret framstäld begäran om förklaring af instruktionens nämnda paragraf, hvarvid verkets pluralitet framhöll, att instruktionen icke längre vore tidsenlig, enär de ärenden, som från andra verk, der de kollegialt behandlats, i senare tid öfverflyttats till Statskontoret, såsom chartse-sigillatseärenden, magasinsärenden och myntärenden, äfven borde i Statskontoret kollegialt handläggas. Den Kongl. förklaring, som med anledning häraf gafs uti nådiga brefvet af den 22 December 1848, innehöll, att udå Statskontoret utgör ett af rikets kollegier, böra de på Statskontorets afgörande ankommande ärenden, likasom uti öfriga kollegier, af presidenten och ledamöterna samfäld! pröfvas, hvarvid, om skiljaktiga meningar yppas, den blifver gällande, hvaruti pluraliteten instämt.”

Komiterade hafva utan tvifvel rätt deruti, att Statskontorets president, i olikhet med öfriga kollegiers chefer, från 1720 till 1848 egt ensam beslutande rätt. Häruti har, så vidt jag kunnat erfara, ingen förändring egt rum hvarken år 1809 eller der förut, ehuru ett förslag till instruktion, som af Statskontoret på Kongl. befallning afgafs den 20 Oktober 1773, väckte fråga om befordringsärendenas kollegiala afgörande. Men om sålunda komiterade i gammal häfd hafva stöd för sitt förslag, att Statskontorets chef må ega ensam beslutande rätt åtminstone i de flesta mål, kan sådant stöd ej åberopas för deras efter min uppfattning minst lika vigtiga åsigt, att dylika ärenden böra afgöras af presidenten på föredragning och i närvaro allenast af den “byråchef11 som handlagt ärendet, utan medverkan af öfrige verkets ledamöter. Ty derutinnan har Statskontoret icke blott efter 1809 utan äfven åtminstone från 1720 varit kollegialt organiseradt, att föredragningen inför presidenten skett i alla ledamöternas närvaro och under gemensam öfverläggning.

Men om af denna eller någon annan anledning, i likhet med hvad som skett i det af komiterade åberopade Kongl. brefvet af den 22 December 1848, kunde dragas en sådan slutsats, att clå Statskontoret är ett rikets kollegium, böra äfven ärendena derstädes fullständigt kollegialt behandlas, är det dock efter min uppfattning intet som hindrar att först tillse, huruvida dessa ärenden tarfva kollegial vare sig öfverläggning eller omröstning, för att, om så-

Bil. till Körtel. Maj:ts nåd. Prof, ang. lönereglering för Statskontoret. 13

dan icke skulle finnas af behof påkallad, deraf draga den slutsatsen, att Statskontoret icke bör vara ett rikets kollegium.

I främsta rummet föreligger dervid att pröfva, huruvida genom den kollegiala formens upphäfvande kunna i någon den ringaste mån äfventyras den säkerhet och trygghet för ärendenas noggranna handläggning, som staten framför allt har att af detta embetsverk fordra. Komiterade hafva i detta hänseende gjort skillnad mellan tvänne grupper af de till Statskontorets handläggning hörande mål, å ena sidan de ärenden, hvilka de ansett fortfarande böra kollegialt handläggas af presidenten och samtlige ledamöter med gemensam beslutanderätt, å andra sidan de löpande eller enklare ärenden, hvilka de ansett kunna utan äfventyr handläggas af presidenten med en föredragande byråchef och med beslutanderätt allenast för den förre.

Om denna fördelning af målen äro komiténs ordförande och ledamöterne fullt ense.

De ärenden, hvilka Statskontorets president i likhet med öfriga komiténs ledamöter ansett fortfarande böra kollegialt af chefen och de nya byråcheferne behandlas, äro, såsom Eders Kongl. Maj:t af komiténs utlåtande behagade finna, hvarken många eller af någon särdeles egendomlig beskaffenhet. De äro i korthet sammanfattade a) organisations- och befordringsmål samt verkets ekonomi-mål; b) utlåtanden rörande författningar; c) föreskrifter eller cirkulär, som utfärdas till verkställighet af Eders Kongl. Maj:ts befallningar; d) berättelser och arbetsredogörelser; e) ärenden rörande räkenskapers och redogörelsers form, samt f) “förvaltningsfrågor, som icke bestå i rena verkställighetsåtgärderu. Hvad komiterade under sist anförde rubrik egentligen menat, är svårt att af deras eget betänkande utröna, och i alla händelser synes detta uttryck vara något mindre väl valdt, enär ju nästan i hvarje mål kan tvistas derom, huruvida frågan gäller en ren verkställighetsåtgärd eller icke. Jag tror mig dock genom samtal med komiterade fått visshet derom, att de med uttrycket afsett frågor rörande fondernas placering och att de alldeles icke menat de mål, som röra utbetalning af penningar, eller bokföring. I alla händelser kunde väl ej ifråga komma att, vid ett utskiljande af plenimålen, i detta stycke godkänna komiterades förslag.

Det är, särskildt med hänsyn till den sist nämnda gruppen af ärenden, svårt att med säkerhet uträkna, huru många plenimålen till antalet kunna vara, eller att bedöma, huru mycken tid de kunna af ledamöterna kräfva till pleni-sammankomster, men utom att åtminstone alla de under rubrikerna a) till f) uppräknade mål af Statskontorets ärenden utgöra ett försvinnande litet antal, kan jag ej heller inse, att deras kollegiala behandling skulle kräfva stor inskränkning i byråchefernas tid, så vida nämligen ej verkets chef, med den myndighet honom är förbehållen, skulle anse nyttigt och nödigt att öfver höfvan vidga dessa ärendens område. Enligt från Statskontoret in-

14 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret.

fordrad uppgift under år 1874 var antalet af de till verket inkomna mål, som rörde

den inre ekonomien, befordringar, tjenstledighet, tjenstebetyg m. m.

inom verket,......................................................................................................... 211,

utlåtanden rörande allmänna författningar, ....................................... 20,

allmänna föreskrifter rörande verkställighet af Kongl. Maj:ts beslut, 6,

räkenskapers och redogörelsers form,.................................................. 2,

berättelser och arbetsredogörelser,......................................................... 7,

Summa 246.

Men hvad jag främst vill betona, är, att just dessa af komitén uppräknade ärenden äro af den beskaffenhet, att frågan om deras kollegiala eller icke- kollegiala behandling ej berör hvad som här är hufvudfrågan, eller anvisnings- och bokföringsväsendets trygghet och säkerhet. Yid detta tillfälle anser jag nhg derför icke behöfva upptaga till pröfning, huruvida för de nu uppräknade målen en kollegial behandling skall bibehållas eller icke, utan inskränker mig till att hänvisa derå, att om det vid den nya statens tillämpning skulle anses möta svårighet att betunga byråcheferna med deltagande i pleni-sammankomster, och om derför, vid en ny instruktions utfärdande, skulle anses lämpligt att åt verkets chef uppdraga beslutanderätten äfven i alla nu nämnda mål, eller åtminstone vissa af dem, så kunde för en sådan anordning hemtas tillräckligt stöd af erfarenheten från andra statens styrelseverk, der den i alldeles enahanda mål utan olägenhet varit tillämpad. Tv frågor om verkets organisation och inre ekonomi, om befordringar eller arvoden, om räkenskapers och redogörelsers form, om meddelande af allmänna föreskrifter till verkställighet af Eders Kongl. Majrts beslut, eller om yttrande rörande allmänna författningars utfärdande, förklaring eller upphäfvande äro inom Statskontorets verksamhetsområde helt visst icke svårare att utreda eller af ömtåligare natur än likartade frågor inom Generalpoststyrelsens, Jernvägstrafikstyrelsens eller Skogsstyrelsens område, och vid bestämmelsen om deras behandling behöfver derför ingen annan synpunkt göras gällande än den som i instruktionerna för dessa verk iakttagits.

Det torde i alla händelser, såsom ock Statskontoret i sitt utlåtande anmärkt, kunna anses mera följdriktigt att åt chefen ensam öfverlemna beslutanderätten äfven i dessa mål, alltid under förutsättning att i alla de ärenden, som angå verkets samtliga afdelningar, de särskilda afdelningscheferna få tillfälle att yttra sin mening.

Helt annat är förhållandet med de Statskontorets ärenden, som återstå, sedan nu nämnda, af komiterade så kallade plenimål blifvit. afskilda, Rörande dessas behandling är det svårare att åberopa erfarenheter från andra embetsverk, då de äro åtminstone i viss mån för Statskontoret egendomliga. Det är också de, som innefatta Statskontorets egentliga verksamhet, det är

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret. 15

de som till ojemförligt största delen fylla Statskontorets diarium, protokoll och registratur, och det är således den nuvarande formen för deras behandling', som afgör embetsverkets karaktär af ett kollegium. Det är således om dessa mål det nu gäller att tillse, huruvida de verkligen kräfva en kollegial behandling, eller om de utan någon våda skulle kunna afgöras genom chefen och den för hvarje mål föredragande kontorschefen. År det nödigt, att fråga om, hvilka utbetalningsordres eller andra åtgärder erfordras för verkställigheten af ett Kongl. Maj:ts beslut, eller fråga om utbetalning kan och får ega rum af penningebelopp, som reqvirerats med åberopande af riksstat eller särskilda Kongl. bref, eller om vissa för fonders räkning inflytande medel skola som kassa reserveras eller i säkerheter placeras, eller om kassaförstärkningar till landtränteri skola afsändas, med flera dylika, är det nödigt att sådana mål, utom de kontroller och den granskning, som dem kommer till del af vederbörande kontors tjensteman och chef, må underkastas ytterligare granskning inför en profvande och dömande myndighet, bestående af fyra ledamöter? Eller vinnes genom den nu stadgade ordning, att fyra ledamöter jemte sekreterare och kamererare skola underteckna och kontrasignera verkets skrivelser och anordningar, någon som helst tillökning i den kontroll öfver siffrorna, det iakttagande af författnings- och andra bestämmelser, som i dylika mål är hufvudsak och som i första hand utöfvas af kontorens tjensteman och chefer?

Jag hänför mig vid denna frågas besvarande i främsta rummet till det särskilda yttrande, som afgifvits af komiterades ordförande, hvilken i sin egenskap af Statskontorets president och på grund af den erfarenhet, han under en långvarig tjenstetid inom verket måste hafva vunnit, bör härutinnan anses ega ett ganska afgörande vitsord. Hänförande sig till den skillnad komiterade velat uppdraga mellan de mera omfattande, af dem till plenum hänvisade, målen och de löpande, till sin art enklare ärendena, förklarar han om dessa bland annat: »då det med de många kontroller, som förefinnas, icke bör befaras hvarken maktmissbruk eller minskning af statens eller enskildes rätt och säkerhet, om beslutande myndigheten i dylika ärenden lägges i en persons hand, helst besluten böra föregås, der sådant erfordras, af vederbörande kontorstjenstemans utredning och i alla händelser af yttrande utaf den föredragande ledamoten, som, när beslutet derifrån afviker, eger till protokollet afgifva sin särskilda mening, tvekar jag icke att biträda komiténs förslag, att i allmänhet den kollegiala formen för ärendenas behandling i Statskontoret må upphöra och denna förvaltningsform endast bibehållas för sådana ärendens handläggning, hvilka äro såsom plenimål att anse.»

Den förklaring, Statskontorets president sålunda afgifvit, torde väl i och för sig kunna anses innebära en rätt säker borgen derför, att någon våda

16 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret.

icke äi* förenad med den nu åsyftade förändring af Statskontorets styrelsesätt. Dertill torde dock ytterligare böra framhållas, att, åtminstone så vidt mig är veterligt, i intet annat land sådana ärenden, som de i fråga varande, numera äro föremål för kollegial öfverläggning och kollegialt beslut. För den som utan långvarig personlig erfarenhet om Statskontorets verksamhet skall bilda sig ett omdöme i denna fråga, torde det ock, såsom mig synes, vara temligen svårt att i ärendenas egen beskaffenhet upptäcka någon giltig grund för deras kollegiala behandling. Det har aldrig satts i fråga, att det kollegiala behandlingssättet skulle vara företrädesvis egnadt att åvägabringa ett punktligt och snabbt utförande af gifna föreskrifter, ty punktlighet vinnes bättre vid det odelade ansvaret af en verkställande än vid ansvarets fördelning på flere, och för snabbhet har den flersidiga behandlingen aldrig gjort sig känd. Men det är klart, att hvad de nu i fråga varande målen mer än de flesta andra kräfva är just punktlighet och snabbhet i expeditionen. Det är deremot en gammal och erkänd sanning, att för den allsidiga pröfningen och för det opartiska omdömet i tvistiga mål är den gemensamma öfverläggningen mellan flere för beslutet lika ansvariga den mest betryggande förhandlingsformen. Men om någonsin mål äro till sin natur enkla och ensidiga, är det de som angå verkställandet af Kongl. Maj:ts beslut om utbetalning af penningar, och om någon embetsman kan antagas vara fullkomligt opartisk för de ärenden han har att handlägga, är det väl den som skall utställa penningeanvisningar eller anordna medel efter riksstat och Kongl. bref. Och hvad särskild! beträffar undertecknandet af skrivelser och anordningar, kunde väl sättas i fråga, huruvida verkligen någon större kontroll vinnes derigenom, att detta sker genom sex personer, eller om icke snarare just den omständigheten, att undertecknarne äro så många, kan föranleda en hvar af dem att för mycket lita på de öfrige. Men i detta hänseende behöfver den utom verket stående icke uttrycka någon på blott förmodan grundad åsigt, ty icke blott presidenten har ansett denna form vara för kontrollen obehöflig, äfven Statskontorets öfrige ledamöter hafva i sitt utlåtande härom medgifvit, att ”äfven med den kollegiala formens bibehållande det ej är nödigt, att, såsom nu, alla utgående expeditioner underskrivas af alla dem, som i beslutet deltagit, liksom den jemväl i instruktionen stadgade dubbla kontrasigneringen af både kamererare!! och sekreteraren synes helt och hållet öfverflödig11.

I särskilt yttrande, som jag till fullständig upplysning om Statskontorets mening i detta hänseende ansett mig böra infordra, har Statskontoret förklarat sig härmed afse, att underskrift af alla ledamöterna skulle efter dess åsigt erfordras endast för “underdåniga utlåtanden och skrivelser, meddelanden af allmänna föreskrifter, fullmakter och förordnanden, länsstater, kontrakter och skrivelser i dithörande frågor, samt skrivelser till andra em-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret. 17

hetsverk”, samt att för öfriga expeditioner, således äfven anordningar åt penningebelopp, skulle erfordras underskrift allenast af president och föredragande ledamoten.

På samma gång jag med presidenten i Statskontoret och komiténs öfriga ledamöter instämmer i den åsigten, att den kollegiala behandlingen af Statskontorets löpande ärenden numera icke är af behof påkallad, anser jag mig dessutom böra såsom en hufvudsaklig anmärkning mot densamma framhålla, att den icke blott är onödigt kostsam för statsverket utan äfven, etter min uppfattning, medför en verklig bristfällighet i Statskontorets inre organisation.

Det kollegiala förhandlingssättet med hela sitt tillbehör af akternas uppläsning in pleno och remitterande till kontoren, ledamöternas öfverläggning och beslut, protokollsföring och justering, gemensamma underskrifter och utförlig skriftvexling har antagligen aldrig vant i hela sin stränghet tillämpad! inom Statskontoret. Ju mera finansförvaltningen förenklats, desto mera har •lock denna forms oförenlighet med dessa ärendens beskaffenhet framträdt. Det ekonomiska lifvets utveckling, samfärdselns fullkomnande, penningeomsättningens förbättring och de nya kreditinrättningarnas inflytande på alla affärssed vänj or hafva stegrat klufven på skyndsamt fullgörande äfven af statens liqvider, och det kan svårligen nekas, att Statskontoret gjort allt för att derutinnan komma billiga anspråk till möte. Det har i senare tider allt mindre kommit i fråga att uppskjuta inlemnade penningereqvisitioners behandling till en, flera dagar efter inträffande plenidag eller att låta dem onödigt genomgå alla stadierna af föredragning, remiss till kontor, ny föredragning och justering vid olika plenisammanträden; just derför att för de allra flesta dylika mål den strängt kollegiala behandlingen icke varit och aldrig kan vara annat än en betydelselös formalitet, har den utan våda kunnat, om ej åsidosättas, åtminstone fullgöras med yttersta knapphändighet, eller rättast sagdt så mycket som möjligt i öfverensstämmelse med den behandling som med det nu föreslagna byråsystemet åsyftas. Men i samma mån den kollegiala förhandlingsformen sålunda lättats, har det också för den, som ii.r i tillfälle att följa Statskontorets inre verksamhet, blifvit alltmera skönjbart, att det kollegiala arbetet med föredragning, öfverläggning, beslut och underskrifter icke räcker till att gifva ledamöterne vederbörlig sysselsättning, i synnerhet då för alla utredningars verkställande finnas kontor med ansvarige chefer och för utlåtandenas upprättande ett kansli med ansvarig sekreterare.

En annan olägenhet af den kollegiala förhandlingsformen i detta verk är, att densamma så att säga bryter det inre sammanhanget i verkets organism. Det egentliga arbetet med inkomsters- och utgifters journalisering och postering, med omslut och bokslut, med staters och anordningars expe- Bih. till Biksd. Prof. 187H. 1 Sami. 1 Afä. 3

18 Bil, till KongI, Maja» nåd. Prof. ang. lönereglering för Statskontoret.

clio ring', med penningo rekvisitioners granskning' och gillande eller ogillande, samt med verkställande åt de större undersökningar, Indika kunna varda verket ålagda, skall naturligt och författningsenligt verkställas i kontoren och under ansvar åt dessas chefer, de s. k. kamererarne. Men den s. k. beledningen och föredragningen af malen skall sedan verkställas af kommissarierna och beslutet fattas af Statskontoret in pleno. Deraf synes mig följa först och främst, att kontorschefernas ansvarighet icke kan blifva densamma som den skulle vara, om de sjelfve föredroge ärendena och tillstyrkte besluten, och med skäl kunde derför sättas i fråga, hvarför sådana chefer med ansvarighet skola finnas, då de egentligen icke hafva att föra något ärende till slutligt afgörande. Men dertill kommer, att detta de särskilda kontorschefernas ansvar, denna deras egenskap af mellanlänk vidgar afståndet mellan kontoien och kollegiet, och bringar kollegiets ledamöter i en efter min uppfattning alltför fristående ställning, hvilken icke kan vara för dem sjelfva eller för ärendenas beredning fullt ändamålsenlig.

1 en^ domstol af högre instans eller i de embetsverk, der administrativa rättsfrågor af stor omfattning och ofta mycket tvistig natur komma till afgörande, kan det utan tvifvel vara ändamålsenlig’! att förlägga den förberedande utredningen hos underordnade tjensteman och åt den öfverordnade, kollegialt^öfverläggande och beslutande myndigheten anförtro åtgörande!; för dylika mals behandling kräfves, utom den sakutredning, som ur handlingarna kan liemtas, i de flesta fall en vidsträckt kännedom af författningar, en uppöfvad blick för målets egentliga tvistepunkter, Indika icke sammanfalla med förmågan att troget referera sakförhållandena. Detsamma kan svårligen, annat än undantagsvis, sägas om de i Statskontoret numera förekommande ärenden: pröfningar af inlemmade reqvisitioners öfverensstämmelse med riksstat och Kongl. författningar är i de allra flesta fall rent formel och klöfver under nuvarande, mestadels enkla och klara bestämmelser icke större eller vidsträcktare kunskaper än de som vinnas just under den dagliga och stundliga handläggningen af ett och samma slags ärenden. Det är för den, som skall tillstyrka beslut i dessa frågor, framför allt af vigt att sjelf hafva deltagit i deras handläggning och i omedelbaraste närhet öfvervakat deras utledning, och den endast medelbara kännedom, kommissarierna för närvarande enligt författningen hafva att erhålla om desamma, kan derför, då den icke främjar deras insigt i ärendenas alla detaljer, icke heller gifva samma säkerhet för malens vederbörliga behandling, som vunnes, t om den föredragande tillika vore ansvarig kontorschef.

.lag anser det derför vara en lyckligt funnen lösning af den föreliggande oi g an isa tions-fragan, då komiterade föreslagit, att de nuvarande statskommissarie- och kamereraretjensterna må förenas till sådana ombeten, h vil kas innehafvare, jämte det de fullgöra det hufvudsak]iga af nuvarande kontors-

Bil. till Kong!.. Maj:ts nåd. Trop. ang. lönereglering för Statskontoret. 19

förmännens åligganden, tillika öfvertaga föredragningen af de å hvars och ens afdelning fallande målen.

I likhet med presidenten i Statskontoret anser jag det vara “en gifven fördel, att ledamots- och kontorschefsbefattningarna i eu hand förenas, emedan ärendena derigenom utan tvifvel vinna en enklare och skyndsammare behandling^ och framför allt emedan den detaljkännedom, föredraganden genom denna sin ställning förvärfvar af alla under hans departement lydande mål, vida uppväger den allmänna öfversigt öfver Statskontorets samtliga ärenden, som förmenats vara en vinst af den nuvarande arbetsordningen.

Då man mycket betonat det stora värdet deraf, att genom den kollegiala arbetsordningen den allmänna öfversigten af Statskontorets verksamhet och kontinuiteten i ärendenas behandling förvaras hos flere ledamöter och icke beror allenast på verkets chef, så torde deremot med skäl kunna göras gällande, att kontinuiteten i ärendenas behandling och öfversigten af verkets hela arbete är visst icke mindre vigtig i sådana storartade förvaltningsgrenar, som Post-, Telegraf'- och Jern vägsstyrelserna omfatta, men att likväl ingen olägenhet försports deraf, att omsorgen derom ligger på dessa Styrelsers chefer allena, ej heller någon nämnvärd svårighet att, vid deras förfall eller frånfälle, fylla deras platser. Men i stället är i dessa verk genom deras byråindelning vunnet hvad man i allmänhet vinner genom arbetets fördelning. Efter min uppfattning måste det ock vid den organisation, som vid den nya lönestatens tillämpning förestår, vara en hufvuduppgift att på sådant sätt fördela arbetet mellan Statskontorets föredragande embetsmän, hvilkas titel jag i öfrigt anser icke hafva någon betydelse för nu föreliggande fråga, att de hvar för sig till handläggning erhålla en sjelfständig grupp af så likartade ärenden, att deras befattning med desamma må, likasom de nuvarande kamererarnes, likasom kommissariernas i Riksbanken, likasom bvråchefernes i de åtskilliga styrelserna, tillika kunna innebära ledning af och ansvar för de underordnade tjenstemännens verksamhet. Då i alla händelser den s. k. föredragningen i Statskontorets flesta ärenden visst icke är den mest tidsödande åtgärden, är det också efter min uppfattning icke hufvudsakligen efter mängden af föredragningar som göromålens tyngd vid ärendenas fördelning bör mätas. Handläggningen af och ansvaret för rikshufvudbokens riktiga inrättning och lämpande efter statsregleringens utveckling samt upprättandet af länens årsstater torde, oaktadt dervid ett särdeles ringa antal mål kommer till föredragning, icke medföra ett mindre jämt och maktpåliggande arbete, än de föredragningar, hvilka påkallas af till Statskontoret inkommande utgiftsreqvisitioner, till antalet visserligen ganska talrika, men mestadels endast föranledande eu enkel verifikation af sifferbelopp och vederbörlig utskrift af assignationer med dertill hörande anteckningar. Enär deremot i Statskontorets ärenden hufvudvigten ligger på den noggranna kon-

20 Bil. till Kongl. Maj ds nåd. Prop. ang. lönereglering för Statsko nior et.

trolleri, deri detaljerade granskningen, af hvilken i de flesta fall det förekommande beslutet framgår som en enkel och ostridig slutsats, så bör den ansvarige och, der så behöfves, föredragande afdelningschefens verksamhet vara af väsentligen,' samma art, som de underordnade tjenstemännens, om ock af större omfattning. Det är derför, efter min uppfattning, af väsentlig vigt att, såsom komiterade föreslagit, t. ex. den chefsverksamhet, som afser behandling af inkomst- och utgiftsfrågor, innebär äfven förande af en för kontrollen högst nödig hufvudjournal öfver dessa inkomster och utgifter, eller att den chefsverksamhet, som afser fondförvaltningen, innefattar förandet af hufvudanteckningarne öfver säkerhetshandlingarne o. s. v., så att all annan bokföring, granskning och kontroll inom verket hänför sig till och grundar sig på den, som cheferna omedelbart utöfva.

I hufvudsak anser jag mig derför kunna gilla komiterades förslag till ärendenas fördelning. Att bibehålla den nuvarande fördelningen af målen i rottal- efter de olika hufvudtitlarne skulle efter min åsigt icke vara förenligt med den åsyftade föreningen af föredragande- och chefsbefattningarne. Den skulle, enär eu indelning af tjensteinännen i kontor efter statsreglcringens hufvudtitlar icke lärer kunna verkställas och icke heller något förande af journaler eller anteckningar efter sådan fördelning kunna ifrågakomma, allenast medföra, att de föredragande i verkligheten icke blefve kontorschefer, och deras göromål, alldeles såsom nu, blefve inskränkta till den s. k. beredningen och “föredragningen'1, och jag befarar, att hela förändringen på sådant sätt genomförd, slutligen skulle visa sig blott hafva beredt dessa tjensteman, sedan de befriats från det dagliga kollegiiarbetet, en ännu lindrigare sysselsättning än de för närvarande hafva sig ålagd. Deremot är det väl möjligt, att, när en gång för den nya statens tillämpning en ny instruktion skall af Eders Kongl. Maj:t utfärdas, en och annan jämkning uti den af komiterade föreslagna fördelning med fördel kan vidtagas. I främsta rummet gäller dervid att tillse, huruvida den i fråga satta inkomst- och utgiftsbyråns göromål i någon mån skulle kunna minskas, enär så väl Statskontorets president som dess öfrige ledamöter förklarat sig anse desamma allt för betungande för en ansvarig chef och föredragande. Jag föreställer mig, att någon minskning skulle kunna åstadkommas derigenom att från detta kontor till fondoeh stämpelkontoret Överflyttades inkomst-ärendena, Indika visserligen icke åro särdeles många till antalet, men dock i vissa fall, såsom vid granskning af ingående reversaler eller vid uppgörandet af den årliga inkomstberäkningen, kunna påkalla ett omsorgsfullt och maktpåliggande arbete. Om man då fager hänsyn dertill, att af riksstatens till Statskontorets handläggning hänvisade utgifter den ojämförligt största delen ingår i de särskilda länsstaterna, hvilka nu uppgöras å riksbokslutskontoret och lämpligen kunde fortfarande lemnas till handläggning åt bokslutskontorels chef, så komma utgiftskontorens

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret. 21

ärenden att omfatta hufvudsakligen endast de reqvisitioner, som direkt ingå till och föranleda anvisningar från Statskontoret. Antalet af dessa mål kan svårligen anslås till mera än 3,500 på året, och med hänsyn dertill, att de dock till flertalet äro af löpande beskaffenhet, kan jag vid betraktande af hvad motsvarande tjenstemän i andra länder eller i andra embetsverk i vårt land hafva att sköta, icke föreställa mig att de till denna tjenst hörande göromål skulle öfverstiga eu duglig och väl aflönad tjenstemans krafter.

Det är visserligen sant, att till detta kontors handläggning komme att hänvisas de flesta af de mål, som till embetsverket remitteras från Eders Kong!. Maj:t, enär dessa vanligen röra frågan om utgifter, men för så vidt i dessa måls handläggning ingår något annat än sakutredningen, är det naturligtvis verkets sekreterare, hvars befattning just afser alla förekommande kansligöromål, som har att derför svara, och lär dessutom, så ofta mål af mera omfattande natur, såsom författnings-eller organisationsfrågor förekomma, embetsverkets chef, hvars ställning gifver honom öfversigt öfver hela området för dess verksamhet, och hvars tid icke är af löpande göromål särdeles upptagen, åt sådana ärenden komma att egna en särskild uppmärksamhet.

Äfven i fråga om den af komiterade föreslagna “Fond- och Stämpelbyråns“ verksamhet har Statskontoret uttalat den åsigten, att densamma “skulle särdeles hårdt betunga'4 den föredragande byråchefen, under det deremot Statskontorets president anser, att samme chef skulle “erhålla väl ringa sysselsättning", och eu annan af komiténs ledamöter i särskild t yttrande förklarar, att då de flesta af de denna tjensteman tillkommande åligganden föga lämpa sig för ett chefskap, desamma lika väl kunna skötas af eu bokhållare, som med sitt biträde kunde inordnas under en af de andra byråerna. De olika äsigterna förklaras till en del deraf, att Statskontoret icke anser någon som helst förenkling af fondförvaltningen önskvärd eller möjlig, under det komiterade velat genom förändringar i sättet för fondernas så väl placering som bokföring befria den förvaltande myndigheten från en god del af de omsorger, som nu åligga densamma. Under förutsättning af en så fullständig förenkling af denna förvaltning, att den endast blefve förvaring, bokföring och omsättning af ett eller några fä slags värdepapper, synes det ock vara ganska troligt, att den föreslagne chefen för fond- och stämpelbyrån icke komme i tillfälle att utveckla några chefsegenskaper, och under denna förutsättning skulle jag ock vara redo att föreslå, det bokföringen anförtroddes åt eu bokhållare samt vården och bevakningen af säkerhetshandlingarna åt densamme jämte tvenne öfrige verkets tjenstemän, helst de bägge kassörerna, mot åtnjutande af visst arvode. Då jag likväl anser, att en sådan förändring endast småningom och varsamt kan genomföras, så att denna förvaltning af en tillgång å omkring 1H millioner kronor ännu någon tid torde komma att behålla sin nuvarande karaktär, samt detta förtroende derför skäligen

22 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret.

kali anses kräfva eu mera qvalificerad förvaltningsduglighet, kan jag icke annat ån äfven i det hänseendet godkänna komiferades förslag, att antalet af afdelningschefer för närvarande hör bestämmas till tre, då det utan tvifvel lär varda Eders Kongl. Majds omsorg att framdeles vid ärendenas fördelning dem emellan tillse, att hvardera erhåller det mått af göromål, som skäligen kan honom åläggas.

in.

Den förändring komiterade hafva föreslagit i fråga om in- och utbetalningars verkställande i Statskontoret afser att från detta verk till Riksbanken fullständigt öfverflytta Statsverkets kassarörelse eller omsättning af kontanta penningemedel. Med hänsyn till löneregleringen har detta förslag visserligen rätt stor betydelse, enär detsamma möjliggör indragning af alla den nuvarande räntekammarens tjenster och deras ersättande med allenast eu första gradens tjensteman å inkomst- och utgiftsbyrån, som skulle hafva till åliggande att förvara och mot qvitto utlemna de från Statskontoret utgående anvisningar samt mottaga de till Statskontoret inkommande reversal a insättningar i Riksbanken. Men klart är, att frågan om indragning åt nagra tjenster inom Statskontoret härvid ej kan eller får vara hufvudsak. Ett förslag af denna natur måste pröfvas ur andra synpunkter och främst med hänsyn till sa väl kontrollernas säkerhet som liqvidernas snabbhet och beqvämlighet.

Komiterade hafva anmärkt, att, ehuru enligt föreskrifterna i 1856 års instruktion, emottagningen och utbetalningen af statsmedlen tillkommer Statskontoret, verket sjelft dock äfven för närvarande icke oger att förvara sina kontanta tillgångar, “Indika enligt regeln skola vara deponerade i Riksbanken;1. ^ Upphofvet till denna regel är, så vidt mig är bekant, att söka i den af Kongl. Maj:t åt Rikets Ständer under den 17 September 1668 i nåder medgifna försäkring, att alla Kronans inkomster skola till banken “indragas; eller “gå igenom banken“, och har denna grundsats sedermera ständigt vidhållits, ehuru tillämpningen icke alltid varit densamma. Så heter det i Statskontorets instruktion af den 26 Juni 1720 § 1 1 “som i Statskontoiet ingå. kontanta medel inflyta, sa kunna ej heller de som denna förvaltning företräda svara för någon penningeuppbörd”; och uti instruktion af år 1720 för kammarrevisionen § 23 säges bland annat: *Mcn alle de

medel som pa hvarjehanda sätt inflyta under räntekammaruppbörden bär i staden, vare sig större eller mindre poster, skolo (förutan att qvittenserne pa vederbörlig ort äfven blifva annoterade) alle gå igenom Riksens Ständers bank, och ingen den ringaste del deraf a liten gå banquen förbi} eller på

Bil. till Körtel. Maj ds nåd. Trop. ang. lönereglering för Statskontoret. 23

annat sätt uppå ankommande ordres utgifvas, än igenom räntmästarens pa banquen utgifne sedlar”. Likaså stadgar Kong! Maj:t i nådiga förordningen af den 11 augusti 17MO angående hvarjehanda oredors förekommande vid räntekammarverket: 5:o att ;;som hela räntekammaruppbörden bör gå igenom Riksens Ständers banco, så skall ock bokhållaren i Statskontoiret aldrig contrasignera någons qvittens för än baneoattesten medföljer reversalet och de begge öfverensstämma”. I sättet för statsmedels- utbetalning äfvensom för penningars försändande lör statsverkets räkning från landsorterna och insättning i Riksbanken hafva under tidernas lopp åtskilliga förändringar egt rum, men oförändrad har dock qvarstått, så väl i Riksbankens reglemente som i Statskontorets instruktion och arbetsordning, den förutsättningen, att statens penningemedel skola gå igenom Riksbanken.

Sålunda upplyser Statskontorets nu gällande arbetsordning § 20: “Enligt den åt ålder stadgade ordning, att hela räntekammaruppbörden skall gå genom Riksbanken, gäller såsom allmän regel, att uppbördsmedel icke må af räntmästarne mottagas i kontanta penningar eller andra liqvidationsmedel, utan skola till räntekammaren levereras medelst aflemnande af behörig attest att medlen blifvit i Riksbanken insatta för räntekammarens räkning. Härifrån eger dock undantag rum, när dylika medel från landsorten till räntekammaren med posten ingå, hvarvid enligt instruktionen räntmästaren dock åligger att de mottagna medlen låta insätta i Riksbanken”. — Likaså gäller i afseende å utbetalningar som allmän regel, enligt instruktionens ordalag i § 16: 2, att de skola verkställas genom å banken utfärdande assignationer, som i Statskontoret vederbörligen underskrifvas. Härifrån ega dock enligt instruktionen och arbetsordningen tre undantag rum: dels att till landsorterna försändas icke de å banken utfärdade assignationer utan antingen postremissvexlar, Indika för närvarande ofta inköpas hos enskilda bankinrättningar, eller, på reqvirentens begäran, sedlar eller skiljemynt, dels att vid liqvid till enskilda personer i Stockholm i stället för anvisningar kan, då fråga är om mindre belopp, utlemnas kontanta penningar, sedlar eller mynt, ur den handkassa som räntmästaren enligt särskildt nådigt medgifvande af den 28 December 1872 eger under hand hafva, dels slutligen att äfven vexling af medel som från länen för sådant ändamål insändas, verkställes af räntmästaren och genom honom de vexlade beloppen till vederbörlig ort afsändas.

Derigenom att sålunda kontanta penningemedel, vexlar, sedlar och mynt, från landsorten till Statskontoret insändas och från Statskontoret till landsorten afsändas, kan understundom Statskontorets kassarörelse taga någorlunda stor utsträckning, och derigenom att de inkomna medlen icke alltid genast insättas å räkning i Riksbanken, utan deraf dels användes hvad som behöfves för försändring till annan landsort, dels reserveras för en

24 Bil. till Kongl. Mapts nåd. Trop. ang. lönereglering för Statskontoret.

följande dags behof, kan kassabehållningen i räntekammaren understundom vara rätt betydlig. Det har varit af sådan kassa som räntmästarne till enskildes beqvämlighet kunnat, då ej alltför stora belopp varit i fråga, verkställa liqvider äfven i Stockholm med kontanta medel i stället för anvisningar, och är det sålunda som, emot den ursprungliga afsigten och till ytterligare afvikelse från den länge sedan erkända grundsatsen, att Riksbanken är Statsverkets hufvudkassa, uti räntekammaren äfven en daglig kassarörelse kommit till stånd. — Det är dessa nu nämnda tre undantag från den allmänna regeln, som komiterade åsyftat att undanrödja, i det de föreslagit:

att, hvad hufvudstaden beträffar, inbetalning till Statskontoret skall hädanefter såsom hittills verkställas medelst attest, utvisande, att beloppet blifvit för Statskontorets räkning i Riksbanken insatt;

att inbetalning från landsorten till Statskontoret bör ega rum på det sätt, att beloppet jemte ett missiv eller reversal insändes till Riksbanken och ett annat reversal till Statskontoret; skolande sistnämda embetsverk dagligen låta genom behörigt ombud från Riksbanken afhemta bankoattesterna å de sålunda under samma eller föregående dag influtna beloppen;

att utbetalning från Statskontoret sker medelst anvisning på Riksbanken, hvilken anvisning, utfärdad för innehafvare]!, men försedd med anteckning om den myndighet eller person, för hvilken den är afsedd, samt om det anslag, hvarå utgiften bör i Statskontoret afföras, skall, derest beloppet bör i hufvudstaden utbetalas, utlemnas till vederbörande fordringsegare emot qvitto å eu lista, så uppstäld, att densamma kan användas såsom verifikation till Statskontorets kassaräkning, men om penningarne skola till landsorten afsändas, öfverlemnas till Riksbanken för afsändningens besörjande; börande i sistnämda fall skrifvelse derom från Statskontoret till vederbörande aflåtas med anmodan att, efter medlens emottagande, derom meddela Statskontoret underrättelse;

att anordningar å land tränterikassorna icke vidare må från Statskontoret utfärdas, samt

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må förständigas att, vid behof för landtränterien af vexling eller utbyte af mynt, derom vända sig direkt till Riksbanken.

Då Statskontoret mot de nu af komiterade framställda förslag i hufvudsak anmärker, att ”det ur principal synpunkt oj kunde anses riktigt, att ett verk sådant som Riksbanken, hvilket omedelbart endast sorterar under Riksdagen och förvaltas af dess fullmäktige — skall ingå som en länk i administrationen”, så kan jag åt denna invändning ej tillmäta någon betydelse. Den princip, hvarå komiterades förslag stödjer sig, eller att Riksbanken skall mottaga och förvara statens penningemedel samt vid anfordran

Bil. till Kong'!. Maj:ts nåd. Prof. ang. lönereglering för Statskontoret. 25

deraf verkställa utbetalningar, har, såsom jag antyda i mer än två hundra år varit af statsmakterna erkänd. Någon anledning att öfvergifva denna princip synes icke heller vara förhanden, enär den omständigheten, att Riksbanken står under Riksdagens förvaltning, icke torde medföra någon våda för statsmedlens trygghet i Riksbankens förvar. Och lika litet som man kan säga, att denna princip för närvarande innebär något Riksbankens obehöriga blänkande i statsförvaltningen, lika litet kan komiterades förslag till dess ytterligare utveckling och tillämpning anses medföra något sådant. Riksbanken gör i detta hänseende staten alldeles samma tjenst, som den, i likhet föröfrigt med alla andra väl ordnade bankinrättningar, erbjuder hvarje privat affärsman, hvilken der vill insätta sin kassa å upp- och afskrifningsräkning med rätt att å denna kassa anvisa sina utbetalningar, och staten kan vid sådant förhållande, lika litet som den enskilda affärsmannen, sägas lida något intrång i sin egen förvaltnings sjelfständighet deraf, att den kassaförvaltande banken har sin af honom oberoende styrelse. Icke heller minskas denna sjelfständighet derigenom, att i formerna för insättning och uttagning ur denna kassa vidtagas förändringar, åsyftande större beqvämlighet för räkningshafvaren. Men det är just detta, och intet annat, som komiterades förslag åsyftar.

Hvad den förstnämnda af de föreslagna förändringarna beträffar, kan jag icke finna, att någon afsevärd svårighet från något håll kunde resa sig mot dess genomförande. För Statskontoret är det naturligtvis eu vida enklare åtgärd att från Riksbanken afhemta attester å de medel, om livilkas insändande vederbörande meddelat underrättelse, än att först från posten afhemta rekommenderade bref, och efter remissens vederbörliga behandling i räntekammaren med ett af tjesteman åtföljdt bud till Riksbanken afsända det i brefvet eller paketet innehållna belopp för att derå undfå bankens attest. För afsändare^ som nu har att till Statskontoret expediera både penningeremissen och i särskild skrifvelse reversal med underrättelse om remissens afgång, är det icke någon tillökning i besväret att låta skrifvelsen med reversalet gå till Statskontoret, men remissen till Riksbanken. För Riksbanken är det åter en knappt nämnvärd förändring att hädanefter få i bref från landsorten emottaga samma belopp, som nu komma dess kassa tillhanda genom en vaktmästare och en tjensteman från Statskontoret, en förändring, som dessutom helt naturligt anknyter sig till det förhållandet att Riksbanken nu erbjuder alla sina affärsvänner tillfälle att få genom Riksbankens kommissionsanstalt verkställa insättningar å och uttag från sina räkningar. Antalet af samtlige till Statskontoret under år 1874 ingångna remisser var för öfrig! ej större än 459, hvaraf 291 bestodo allenast i postremissvexlar, de öfriga 1G8 dels i sedlar och mynt, dels i kuponger.

Bill. till Piksd. Prat. 1876. 1 Sami. 1 Afel

2fi

mi. till Kona'!. Muj:ts nåd. Prop. avg. lönereglering för Statskontoret.

Af samma skäl kan det från Riksbankens sida knappast göras någon sval lghet vid att, i egenskap åt kassaförvaltare åt Statsverket, betjena detsamma med den försändning af penningar till landtränterierna, hvarifrån komiterade föreslå att Statskontoret må befrias. I detta hänseende torde det till och med ej vara alldeles utan sin vigt för Riksbanken att hafva försäkra!, sig om denna utväg för spridningen i alla landsändar af sina sedlar, hvilka hädanefter icke som förut komma att få sin säkra afsättning till de enskilda bankernas kassor. Besväret kan för öfrigt ej blifva minne värdt, da t. ex. under år 1874 de från Statskontoret afgångna remisser till rantenkassors förstärkande utgjorde allenast 04, af hvilka endast lä behöft sändas i sedlar och mynt, de öfriga fullgjorts med postremissvexlar. för Statskontoret och dess kontrollsystem är det naturligtvis fullkomligt lika betryggande att till Riksbanken mot qvitto i eu qvittensbok öfverlemna de anvisningar efter hvilka medlen skola till landsorten af banken afsända*, som att öfverlemna den rekommenderade sändningen mot qvitto till postkontoret; och för mottagaren i landsorten är det alldeles likgiltigt från hvilken afsändare det reqvirerade beloppet kommer honom tillhanda0

I begge dessa punkter hafva så väl Statskontorets president som Komitens ofrige ledamöter vant eniga derom, att den föreslagna förändringen skulle vara fullt ändamålsenlig samt icke medföra någon rubbning af nödiga kontroller. Statskontoret har visserligen i sitt utlåtande anmärkt, att genom medlens insamlande omedelbart till Riksbanken skulle det varda omöjligt att före insättningen å räkning i Riksbanken granska, huruvida belopp och levereringstid äro riktigt iakttagna, men det torde vara svårt att visa hvarför granskningen skulle förlora något af sin kraft och betydelse, derigenom att insättning, vare sig för stor eller för liten, för tidig eller för sen, redan egt ruin. Att den nuvarande fördelningen af Statskontorets medel å flere rakningar i Riksbanken derigenom skulle omöjliggöras, kan jag ej heller inse, men i hvarje fall är denna fördelning af bankräkningen icke något nödvän-

r År V1 j for de; skällande ai kassaräkningarna i Statskontoret, som kan iorttarande anses lämpligt.

i p I genomförandet af dessa begge förändringar är i sjelfva verket det hufvudsakhga vunnet af hvad Komiterade ansett i detta stycke ändamålsenligt. för min del vill jag i främsta rummet framhålla, att dermed är den princip konseqvent genomförd, som alltsedan Statskontorets första tillvaro har vant gällande; dermed har Räntekammaren upphört att vara mellanhand mellan statens kassor i landsorten och dess kassa i hufvudstaden, Riksbanken; dermed har .Statskontor återgått till hvad det ursprungligen afsetts att vana _ ett kontor for bokföring af inkomster efter reversal och hankoattester och för verkställande af utbetalning medelst anvisningar.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret. 27

... ^eilne(^ har också i sjelfva verket den kassatillgång försvunnit, genom hvilken Räntekammaren hittills varit i stånd att åt enskilda personer i hufvudstaden, om så önskats, utbetala mindre belopp i kontanta penningar i stället för anvisningar. Fråga uppstår nu, huruvida det kan vara skäl, att, om Statskontorets kassarörelse i öfrigt helt och hållet försvinner, allenast löi de dagliga och smärre liqviderna i Stockholm åt Statskontoret skapa en landkassa af fem- till tiotusen kronor, hvilken skulle fyllas genom uttag från bankoräkningen och sätta Statskontoret i tillfälle att, om så önskas, åt icqviienf.cn lemna kontanta penningar i stället för anvisningar.

\ denna punkt råder olika mening mellan Statskontorets president och Komitens öfrige ledamöter. Komitén anför, att principen bör fullständigt genomföias och att från Statskontoret icke i något fall bör utlenrnas annat än anvisningar på Riksbanken; Statskontorets president vill i denna punkt vidhålla hittills öflig sed och anser, att allmänhetens beqvämlighet fordrar någon eftergift af eu eljest riktig grundsats. Statskontoret, som helt och hållet ogillar äfven de af presidenten förordade förändringar, lägger särskild t i denna punkt stor vigt på allmänhetens behof.

För egen del har jag efter någon tvekan, huruvida här kunde vara skäl att taga hänsyn till hittills öflig sed, ansett mig böra godkänna de skäl Komiterade anfört för sin uppfattning. Förestode verkligen, såsom från andra sidan påstås, för den allmänhet, hvilken har att af Statskontoret undfå betalning, någon afsevärd olägenhet af det föreslagna sättet för betalningens verkställande, så skulle jag helt visst icke, hvarken för att oböjligt vidhålla eu princip eller för att vinna en minskning å embetsverkets lönestat, förorda detsamma. Men denna olägenhet förefinnes efter min uppfattning allenast i föreställningssättet och försvinner fullständigt, så snart allmänheten hunnit vänja sig- vid det nya liqvidationsmedlet. Det gifves redan inom vårt eget land åtskilliga stora handelshus, som nästan aldrig liqvidera med annat än anvisningar å sin bankräkning. I länder, Indika uti allt hvad till liqvidoch omsättningsväsen hör alltid ansetts som efterföljansvärda förebilder, har detta betalningssätt utbildat sig till ett system, hvaraf allmänheten anses hafva den största fördel. Det är efter min mening alls icke otjenligt, att staten i sin man bidrager till införandet af sådan sedvänja, att betalningar kunna verkställas genom anvisning a behållning i eu bank, och antagligen kan ingen kraftigare dertill medverka än en institution sådan som Statskontoret. Det lider intet tvifvel, att en anvisning åt Kongl. Maj:ts och Rikets Statskontor utfärdad a dess behållning i Riksbanken, ställd, alldeles såsom hittills varit vanligt, att betalas till innehafvaren, skall utan tvekan af hvarje bankht rättning eller större affärsman tagas för god som penningar, och hafva endast under ett år sådana anvisningar till några hundratal förekommit i rörelsen, skola de komitélcdanröier, läroverk,scensorer eller gratialister m. fl.,

28 Bil. till Kongl. Majds nåd. Prof. ang. lönereglering för Statskontoret.

hvilkas beqvämlighet man velat afse, visst icke mota någon svårighet att hvar som helst vexla deri erhållna anvisningen i erforderliga penninge-valörcr. Hellre kunde då motsatsen vara att förmoda, eller att dylika anvisningar, säkra som de äro och stälda till innehafvare!!, rent af komme att tjenstgöra i rörelsen såsom banksedlar, och möjligen kunde man derför mot förslaget vilja framkalla farhågan för ett nytt pappersmynt utgifvet af Statskontoret. En sådan farhåga saknar dock all grund: hvarken lämpa sig dessa anvisningar, som oftast äro utstälda på ojemna belopp, till löpande omsättningsmedel, ej heller kan under något vilkor af dylika anvisningar å verklig kassabehållning uppstå sådan olägenhet, som följer af pappersmynt. Dessutom kan dessa anvisningars antal aldrig blifva särdeles stort. Den af Statskontoret anförda betänklighet, att om anvisningarna blefve löpande i rörelsen, Statskontorets och Bankens räkningar ej komme att för hvarje dagstämma öfverens, har icke heller något att betyda, då Statskontorets utgiftsräkning kontrolleras icke af hvad å bankoräkningen uttagits, utan af hvad till uttagning aviserats, och då de assignation^’, som utelöpa, icke längre angå Statskontoret, utan endast Riksbanken.

Då det sålunda efter min öfvertygelse med visshet kan antagas, att den befarade olägenheten för allmänheten af detta betalningssätt icke blifver af någon betydelse, måste odelad vigt falla på den fördel, som onekligen vinnes dermed, att kassa rörelsen fullständigt flyttas från Statskontoret till Riksbanken. Så länge kassaposterna till och från landsorten gå genom Statskontoret, är denna rörelse tillräckligt stor för att uppehålla en verklig Räntekammare med det system af kontroller, som för en sådan varit nödigt, och den kassaomsättning, som dessutom verkställes vid liqvid af smärre belopp, är till denna större rörelse endast ett omärkligt bihang. Men om denna större oinsättningsrörelse försvinner, förefaller det mig vara särdeles oegentlig! att ensamt för liqviderna af smärre belopp i hufvudstaden uppehålla eu kassa, som endast derför att den tillhör Statskontoret, skäligen bör omgifvas af alla de kontroller, hvilka passa för ett sådant verk, och förses med eu väl atlönad personal.

Då jag här ofvan förordat hela kassarörelsens öfverflyttning till Riksbanken, har det skett under förutsättning, att deremot från Riksbankens sida icke skulle göras någon invändning, dels derför att densamma efter min uppfattning icke kunde vålla Riksbanken någon nämnvärd tillökning i göromål, dels emedan det för dess verkställande strängt taget icke erfordras mer än att för Statsverkets räkning begagna sig af en rätt, som Riksbanken redan medgifvit sina räkningshafvare i allmänhet, dels ock derför att jag vid ett sammanträde mellan komiterade och en af Riksbankens fullmäktige varit i tillfälle sjelf inhemta, att dessa åtgärder antagligen icke komme att från

Bil, till Kong!,. Maj:ts nåd. Prof), ang. lönereglering för Statskontoret. 29

fullmäktiges sida anses i någon män obehörigt ingripa i Riksbankens verksamhet.

Något annorlunda ställer sig frågan om bestyret med afsändning till landsorten af det silfver- och bronsmynt, som för landtränterierna kan vara erforderligt. Hittills har dermed så tillgått, att landtränterierna reqvirerat och erhållit sitt behöfiiga förråd af koppar- eller bronsmynt direkt från Myntverket, men Räntekammaren från Riksbanken afhemtat och till landtränterierna afsändt begärda qvantiteter silfvermynt antingen som ränteriförstärkning eller i vexling. Om sådan försändning från Statskontoret kommit i fråga under hittillsvarande förhållanden, då likväl spridningen, likasom myntningen och inlösen af så väl silfver- som kopparmynt hufvudsakligen varit Riksbankens sak, så varder den så mycket mera nödvändig nu, dä efter lagen om rikets mynt af den 30 Maj 1873 den med någon vinst förenade präglingen af skiljemynt, så väl silfver- som brons-, är statsverket förbehållen och dess spridning bland allmänheten sålunda är statens skyldighet, liksom den ligger i dess egot intresse. Det kan hädanefter icke påräknas, att Riksbanken skall af egen drift och på egen bekostnad sörja för allmänhetens förseende med dylikt mynt, af hvars utgifvande den icke drager någon fördel, utan måste staten genom sina kassor i landtränterierna hålla detsamma för allmänheten tillgängligt. Reqvisitionerna af skiljemynt skola derför hädanefter, och i synnerhet till dess det äldre skiljemyntet varder af det nya ersatt, i rätt stort antal komma att ingå från landtränterierna. Så länge eu räntekammare finnes med i förhållande till sin öfriga sysselsättning ganska talrik personal, har det ock varit gifvet, att åt densamma skulle öfverlemnas bestyret med silfverskiljemyntets utsändande så väl till ränterikassorna som till de enskilde reqvirenter, hvilka äro i tillfälle att bereda afsättning åt större belopp skiljemynt. Men om Statskontorets kassarörelse i Girigt, såsom mig synes vara lämpligt, bör upphöra, torde det icke heller vara skål att der behålla utvexlingen af silfverskiljemyntet. Yäl kunde då tänkas en uppgörelse med Riksbanken att genom densamma få för Statsverkets räkning och på dess bekostnad räknadt, inpackadt och till vederbörande försändt det skiljemynt, som från Statskontoret reqvirerades, och med hänsyn dertill, att Riksbanken af alla offentliga verk och inrättningar är den, som bäst är försedd med förvaringsrum för det nödiga förrådet åt skiljemynt, samt genom sill rörelse och sina kontroller i fiffigt bäst egnad att besörja denna vexling, synes det mig visserligen ock vara mest ändamålsenligt att söka åstadkomma eu sådan anordning. Men onekligen innebär en sådan uppgift något vida annat och mer än en räkningshafvare i allmänhet kan utan särskild! aftal af sin bankir begära, och det skulle derföre erfordras, att Riksdagen medgifva, att detta särskilda åliggande finge af Riksbanken utföras mot den ersättning, som kunde finnas skälig. — Skulle sådant ej anses lämpligt,

30 Bil. till Kong!. Maj:ts nåd. Prop. ang. löneregler ing för Statskontoret.

synes det mig dock i alla händelser vara enklast och minst ledande till omgång att flan och med den tid, da Räntekammarens verksamhet upphör, åt Myntveiket, som renan ombesörjer afsändning^ af kopparmyntet, uppdraga älven bestyret med silfverskiljemyntets utvexling och försändning’, samt att hänvisa vederbörande att för fyllande af sitt behof direkt hänvända sig till denna myndighet. Frågan härom är emellertid icke mera angelägen, än att med dess afgörande kan anstå, till dess i män af den nya organisationens genomförande visat sig, att vexlingsrörelsen lämpligen bör från Statskontoret å annan institution öfverflyttas, och föreställer jag mig, att i alla händelser dermed kan uppskjutas till nästa riksmöte.

IT.

ett verk, anvisning, äfven en

Hvad för (ifrigt särskilda tjenstår inom Statskontoret beträffar, synas mig komiterade icke fullt sä mycket som vederbort hafva betonat, huru kansliets uppgift naturligen måste vara af mindre framstående betydelse i hvars göromål huivudsakligen bestå uti granskning, bokföring och Sa länge den kollegiala formen bibehålies, följer med densamma vidlyftigare kansliapparat, men som denna icke i någon män bidrager till skärpandet af de räkenskaps-kontroller, Indika för detta embctsverks ärenden äro hufvudsaken, utan endast afser diarii- och protokollsförmg samt uppsättande och expedition af de utlåtanden och skrivelser, som lian kollegiet utgå, och da med den kollegiala förhandlingsformens borttagande äfven torde kunna vidtagas eu sådan ytterligare förenkling af protokollet, att detsamma sammanfaller med expeditionslistan eller med diariet, anser jag, att för kansliets verksamhet åtminstone icke behöfver alses större personal än den komiterade föreslagit: sekreterare, notarie, registrator

och vid vissa tillfällen möjligen ett extra biträde åt registrator^

Det extra biträde, komiterade ansett böra förutom notarien medhafva;-sekreteraren, torde, blifva så mycket mindre behöflig!, om i likhet med°hvad Statskontorets president förordat, sekreterare får odelad t egna

sig åt kansli-

göt omålen, utan att dermed behöfva förena äfven ombudsmansuppdraget. Obestridligt är, att tillgång till juridiskt biträde måste finnas för ett sådant

veik som Statskontoret, hvars inseende öfver uppbördsväsendet och. åtminstone ännu någon tid innehafda intecknings- och andra fordringar kunna påkalla insigter i rättsfrågor. Komiterade hafva emellertid, som mig synes tillfredsställande visat, att de egentligen juridiska göromålen inom Statskontoret icke förslå att vederbörligen sysselsätta eu embetsman med så höo- aflöning, som den nuvarande advokatfiskal^ uppbär i arvode, så att honom i stallet måst åläggas åtskilliga göromål, Indika lika val kunna utöfvas af mi

Hd. till ho»,it. Maj:tx nåd. P-rop. ang. Vinerepl tving för Statskontoret.

31 N.iiilig revisor eller bokhållare. Statskontorets president, som i likhet med o ng^c kona tens ledamöter anser de Hosta af dessa göromål böra hänvisas Ull fond- och stämpelbyrån, der de skulle till större delen handläggas af dess chef, vill för de återstående ombudsmansgöromålen behålla en särskild tjenst med lön i första graden (2,800) således vida lägre än det nuvarande ad vokatfiskals-arvodet (4,200).

Fm särdeles noggrann uträkning af advokatfiskal har visserligen ådagalagt. att de honom tillkommande mål föranledt

1873 — 62

1874 — 133

1875 — 274

åtgärder för bevakande af kronans rätt, men dervid har såsom åtgärd beräknats till exempel hvarje skriftlig påminnnelse om hvad i afseende å borgen eller testamentsbevillning varit att iakttaga, och för öfrig! höra de allra bestå åt dessa åtgärder till ärenden, som, efter hvad jag förut anfört, böra lian Statskontoret till Kammarrätten hänvisas. Talan inför domstol lär advokatfiskal^ ondast ytterst sällan hafva tillfälle att föra, och naturligt är också att sa vidt för Statskontorets fonder sökes fullt betryggande säkeriot, skall anledning till sådan åtgärd icke gerna kunna förekomma.

Den rent jurdiska verksamhet, som af det rättsbildade biträdet kräfves synes mig derför ej vara nog betydande för att påkalla eu särskild tjenst inom verket, utan måste i alla händelser vara bäst att antingen fästa denna uppgift vid någon viss af de inom verket eljest nödiga tjenster, för hvilken da skulle ordras juridisk examen som kompetensvilkor, eller ock att lemna i chefens hand att mot särskild t arvode tillfälligtvis uppdraga denna befatt- »mg åt vare sig den af verkets tjensteman, som dertill möjligen kan vara qvalihcerad, eller åt någon utom verket stående jurist.

, , Ila[nPli8"ast synes 1 förra fal|ct denna uppgift böra förenas med

chefsbefattningen för fond- och stämpelkontoret, dels emedan denne tjensteman skulle fa öfvertaga de flesta öfriga af de advokatfiskalen nu tillkommande göromål, dels emedan hans befattning med säkerhetshandlino-ar och värdepapper i allmänhet synes böra kräfva rättskunskap, dels också emedan hans befattning, äfven om, såsom jag nyss antyd t, inkomstärendena skulle till detta departement förläggas, icke kan räknas bland de mest betungande.

I afseende för

(ifrigt

. . o å formerna för diariiföringen, faller det af sm

•sjetlt, att med upphörandet af nuvarande kollegiala rotel-fördelning äfven flen nu begagnade, efter min uppfattning icke särdeles ändamålsenliga anordningen med ett hufvuddiarium, tre referent-diarier, en expeditionslista

?,2 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Brop. ang. lönereglering för Statskontoret.

samt dessutom diarier i kontoren, kunde såsom komiterade antydt väsentligen förenklas. Ännu vissare är, att det myckna skrifningsarbete, som för närvarande i Statskontoret för alla, äfven de enklaste, expeditioner förrättas, kan högst betydligt inskränkas, utan någon som helst minskning i kontrollen. De skrivelser, som i Statskontoret uppsättas för att medsändas anordningar och remisser till diverse myndigheter, äro till största delen af så ensartad form, skiljaktiga endast till adresser, sifferbelopp och anslagshänvisningar, att det mesta åt deras innehåll kunde, l likhet med hvad flere andra embetsverk redan vidtagit, i tryckta formulär sammanfattas, och skulle dermed icke litet af det skrifningsarbete, som nu åligger så vill bokhållare som kanslister, vara obehöflig!.

* V.

I afseende å den af komiterade föreslagna förenklingen af fondförvaltningen torda jag kunna fatta mig timligen kort, enär i sjelfva hufvudfragan, eller hvad angår den för denna förvaltning nödiga personal, komiterades förslag efter min uppfattning väsentligen understödjes af Statskontorets yttrande? För närvarande tjenstgöra å Fond- och Revisionskontoret eu kamererare, en kammarförvandt eller revisor, eu bokhållare och tva kammarskrifvare. Komiterade antaga att, med den efter deras förslag förenklade bokföringen skulle för samma ärenden erfordras allenast en byråchef och en bokhållare. Statskontoret, som icke godkänner den föreslagna förenklingen, upptager dock för Fond- och Revisionskontoret likaledes två tjensteman, en kamererare och eu bokhållare. Skilnaden mellan begge förslagen år således den, att komiterade, här som i öfrig!, tänka sig kontorschefen såsom tillika föredragande i de ärenden, hvilka behöfva föredragning, Statskontoret åter vill, att fortfarande såsom hittills dylika mål skola af kamererare!! vederbörligen utredda öfverlemnas till den endast med föredragning sysselsatte statskommissarien. Såsom jag förut fullständigare anfört, finner jag härutinnan komiterades förslag hafva företrädet med hänsyn sa väl till besparing åt nibetskraft som till ärendenas vederbörliga beredning. X hvarje fall synes det mig fullt ändamålsenligt och tillräckligt betryggande, att den detaljkännedom rörande så väl värdepapperen som de olika fondernas tillgångar och behof, hvilken säkrast är att förutsätta hos den med denna förvaltningsgren ständigt sysselsatte kontorschefen, vid frågornas afgörande träder i omedelbar beröring med den ensam ansvarige och ensam beslutande chefen, hos hvilken är att förutsätta den allmänna insigt och omtanke, hvilka dessa ärenden kräfva.

Under förutsättning att kontorschefen i alla händelser skall handlägga

Bil. till Kong!. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret. 33

och utreda alla de mål som höra till kontoret, kan icke heller, genom skyldigheten att föredraga desamma inför verkets chef, för honom tillkomma något särdeles betungande arbete, så att af denna grund den af komiterade föreslagna personal skulle kunna anses för fåtalig. Det är endast ur synpunkten af eu förmenad större trygghet, som ärendenas nuvarande dubbla behandling af både kontorschef och kommissarie kan förordas, och Statskontoret har särskildt beträffande fondärendena framhållit, huruledes ”både erfarenhet och insigter erfordras för bedömande af obligationers lika väl som af inteckningars säkerhet och värde” samt på ett annat ställe uttryckt sina farhågor för eu sådan sakernas ordning, under hvilken “på den högste chefens omdöme och försigtighet allena skulle ankomma, att de betydande fonderna blefve placerade på ett sätt, som vore' för det allmänna betryggande och fördelaktigt, på samma gång hvarje särskild fonds större eller mindre behof af medlens rörlighet blefve till godo sedt.” I (lossa uttryck framträder eu uppfattning af fondförvaltningens uppgift och karakter, vid hvilken jag anser mig böra göra en erinran, som torde vara egnad att förringa samma farhågors betydelse. Utan allt tvifvel skall vid de staten tillhöriga fonders såsom vid hvarje annat kapitals placering iakttagas såväl säkerheten för det utlånade kapitalets bibehållande som största möjliga dermed förenliga fördel af dess användning; men efter min uppfattning bör vid fondförvaltningen eu så nästan uteslutande vigt läggas på det förra momentet, att pröfningen af det senare varder bragd till minsta möjliga betydenhet. I hvarje ränta af kapital ingår naturligtvis en premie för den risk, långifvaren löper för det utlånade kapitalets förlust, och den skilnad mellan olika värdepappers kurs, som vid en viss tidpunkt kan iakttagas, beror endast på det uppskattade värdet af denna risk. På dessa kursdifferenser, d. v. s. på den större eller mindre risken å dylika värdepapper, får staten och dess administration emellertid icke söka någon vinning: för dess fonders placering måste som grundsats gälla, att äfventyra under alla förhållanden skall vara det minsta möjliga, så att vexlingarna i dess räntefördel icke bero på annat än kapitalets allmänna pris. Tillika skall staten se till, att dess tillgångar må vara nedlagda i sådana säkerheter, som under hvarje förhållande, äfven det mest olyckliga, såsom krig, då de just bäst kunna behöfvas, må vara att tillgodogöra. Kretsen af de värdepapper, i Indika statens tillgångar få nedläggas, bär derför efter min uppfattning hållas så inskränkt som möjligt, omfattande hufvudsakligen statens egna obligationer och, måhända äfven, de säkraste utländska statspapper.

Huru nödvändigt det är att strängt vidhålla denna grundsats, synes mig mer än eljest framgå af det yttrande, Statskontoret, fällt om de, Längmanska donationsfonden tillhöriga aktier i Forsa bomullspinneri. Dessa aktier, hvarje lydande å nomine.lt belopp af 1,000 rubel, hafva i utdelning gif- Bih. till Riksd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Afd. 5

o4: Bil. till Kong1, Maj:ts nåd. Projp. ang. lönereglering för Statskontoret.

vit under åren 1867—1874 i medeltal lo procent årligen. På grund häraf finner Statskontoret “deras försäljning hvarken nödig eller ens önskvärd", och “att de skulle kunna med fördel afyttras har Statkontoret skäl att betvifla." Statskontoret menar härmed antagligen, att de icke kunna försäljas till ett kapitalvärde, hvarå den hittills vunna utdelningen utgör vanlig ränta; men ett sådant förhållande innebär ju endast, att den höga räntan åtnjutes emot en risk, som skattas jämt upp så högt, som det erbjudna kapitalvärdet understiger det naturliga. Efter min uppfattning borde denna omständighet just föranleda till en snar försäljning af dessa aktier, emedan det under hvarje förhållande är riktigast, att fondförvaltningen icke må söka någon fördel på bekostnad af säkerheten, och om ej just för närvarande värdepapperens marknad lede under ett alldeles abnormt tryck, skulle jag intet ögonblick töfva att tillstyrka Eders Kong]. Maj:t gifva befallning om dessa aktiers realisering och utbyte mot statspapper.

Då sålunda efter min öfvertygelse Statskontoret i hvarje fall bör erhålla anvisning att, så fort sådant utan för stora rubbningar inom kapitalmarknaden låter sig göra, fortgå i den riktning, som redan är gifven, med inköp för fondernas räkning af säkraste värdepapper och act dervid så vidt möjligt utvälja svenska, engelska eller andra särdeles säkra statsobligationer, så faller det af sig sjelft, att utrymmet för den varsamma och insigtsfull pröfning, hvarå Statskontoret lägger vigt, blifver särdeles litet, och att hufvudvigten vid denna förvaltning allt mera och mera kommer att falla på sjelfva vården och skötseln af de efter vissa region inköpta säkerhetshandlingarna, hvarmed också föredragningens betydelse för dessa ärenden till det mesta försvinner.

Slutligen bör jag tillägga, att den förenkling i bokföringen af fondernas tillgångar och kassarörelse, som samtlige komiterade föreslagit, synes mig till alla delar befogad och lämplig, och torde jag derom vid annat tillfälle, dä formulär för densamma kan i fråga komma, få närmare inför Eders Kong!. Maj:t redogöra.

VI.

De öfriga punkter, uti Indika komitén föreslagit eller antydt förändringar och förenklingar i Statskontorets arbetssätt, anser jag mig icke behöfva och ej heller böra vid detta tillfälle upptaga till pröfning. I nästan hvar och en af dessa punkter hafva komiterades åsigter midt gensägelse från Statskontoret, som sökt visa, att de förordade förändringarna icke skulle medföra vare sig större enkelhet i ärendenas behandling eller nämnvärd tids-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret. 35

besparing, och framför allt att de skulle minska de kontroller, som under lång tids erfarenhet inom Statskontoret funnits ändamålsenliga. Det är sjelfkärt, att vid hvarje förändring i Statskontorets arbetssätt och förrättningsformer de verkligen nödiga och betryggande kontrollernas bibehållande måste vara förnämsta ögonmärket, och att af dessa ingen får eftergifvas för vinnande af någon inbesparing å verkets aflöningsstat. Om en gång i samband med de större förändringar i verkets styrelsesätt och arbetsordning, hvilka, såsom jäg nu sökt visa, äro för en god organisation af Statskontorets arbete ändamålsenliga och dertill oundgängliga förutsättningar för tillämpningen af den lönestat jag kommer att tillstyrka Eders Kong!. Maj:t för Riksdagen framlägga, i öfrigt en eller annan förändring af denna arbetsordning kan i frågakomma, lärer sådan icke heller varda af Eders Kong!. Maj:t påbjuden och inom verket genomförd utan efter omsorgsfull pröfning af alla på frågan inverkande omständigheter. För närvarande är en sådan pröfning af (lossa mellan komité]! och Statskontoret tvistig^ punkter icke heller af nöden, emedan efter min uppfattning dessa af komitén föreslagna förändringar icke äro nödiga för verkställande af den inskränkning i tjensternas antal, jag anser mig kunna förorda.

Det synes mig nämligen att, sedan genom deri kollegiala förhandlingsformens upphäfvande de tre statskommissarierne och två första gradens tjensteman i kansliet blifvit öfverflödiga, sedan genom förändrad anordning åf kassarörelsen två räntmästare och eu bokhållare i räntekammaren ansetts kunna undvaras, sedan genom förenkling af fondförvaltningen en kammarförvandt- och två kammarskrifvaretjenster i nuvarande fondkontoret kunnat indragas, kan den inskränkning i öfriga tjänsters antal, som komiterade ansett lämplig, genomföras alldeles oberoende af all öfrig förändring i verkets arbetssätt, endast genom tillämpning af en grundsats, som framför alla andra förtjena!- användas just vid medgifvandet af en sådan löneförhöjning, hvarom nu är fråga. Då staten åt sina tjensteman erbjuder ökade löneförmåner, afsedda att bereda dem en efter nuvarande lefnadskostnader lämpad tillräcklig utkomst, är staten fullt befogad att vid detta erbjudande foga vilkoret af motsvarande arbete. De löneförmåner, jag här nedan för Statskontorets tjensteman föreslår, äro också sådana, att de, sammantagna med rätten till pension och den å fullmakten beroende vissheten om tjenstens behållande, efter min uppfattning berättiga staten att i vidsträcktare mån än hittills taga dessa tjenstemäns arbete i anspråk. Jag finner, att Statskontorets nuvarande arbetsordning lemnar åtskilligt (ifrigt att önska, då enligt densamma verkets arbetstid är bestämd till 33/4 timme eller från kl. 1/211 till kl. 2%, och det synes mig med skäl kunna fordras, att densamma något utsträckes. Sex timmars arbetstid på embetsrummet är visst icke någon nyhet i de svenska embetsverk en; bestämmelserna i detta hänseende voro i äldre tider ännu

36 Bil. till Kong!. Muj:ts nåd. Prop. ung. lönereglering för Statskontoret.

strängare, noll i flere nyare embetsverk, såsom Statistiska Centralbyrån, Gfeneralpoststyrelsen, Jernvägstrafikstyrelsen, äro fordringarna åtminstone icke mindre. Det torde också böra i någon mån tagas i betraktande, att i de förnämsta enskilda penningeverk, äfvensom å större handelskontor, om hvilkas arbetsordning jag af cheferna förskaffat mig upplysning, arbetstiden är normalt taststäld till sex å åtta . timmars oafbruten tjenstgöring, utom att vid vissa tillfällen ännu trägnare arbete tages i anspråk, och att de löner, som der äro medgift a, i de flesta fall icke gå utöfver dem jag här föreslår.

Hvad särskild! Statskontoret beträffar, är det så mycket mera skäl att derstädes fordra eu utsträckt arbetstid å embetsrumrnet, som i synnerhet inom de lägre tjenstegraderna hela den verksamhet, som staten kan af dess tjensteman fordra, måste å embetsrumrnet öfvas. Utskrifning af anordningar och anvisningar, granskning af rekvisitioner och statsförslag, bokföring och annotering i kontorens åtskilliga memorialböcker, anteckningslistor och journaler, kunna icke, såsom fallet ofta är med domstolarnes, kansliets och åtskilliga öfriga verks arbeten, utföras i embetsmannens hem, och den tid, som icke är å embetsrumrnet upptagen, går derför i detta verk för statens tjenst förlorad. Men af denna för Statskontorets verksamhet egendomliga art följer ock, att arbetsresultatet derstädes kan lättare än i något annat verk mätas efter arbetstidens längd, så att eu minskning med vissa procent åt verkets arbetskrafter kan beräknas motsvarad genom en tillökning af vissa procent i den af de återstående tjenstemännen utkräfda arbetstid å tjensterummet. För min del har jag vid framläggandet af den nya lönestaten ansett det vara vida säkrare att vid beräkningen, huruvida Statskontorets arbete verkligen kunde med den något inskränkta personalen vederbörligen skötas, taga hänsyn till eu efter min uppfattning nödig och skälig förlängning åt arbetstiden, än att bygga, denna beräkning på utsigterna till eu vidsträcktare förenkling i arbetssättet, än den jag redan för Eders Kongl. Maj:t angifvit som ovilkorlig! nödvändig. I ena som i andra hänseendet, i fråga om den tillgängliga arbetskraftens fulla anlitande, så väl som om dess användande på det för ärendenas behandling mest ändamålsenliga sätt, beror naturligtvis embetsverkets tidsenliga utveckling och dermed den nya Innestå tens genomförande på chefens allvarliga och kraftiga ingripande, samt på hans förmåga att fördela arbetet så, att alla tjensteman erhålla så vidt möjligt ständig och jemn sysselsättning. Ett vilkor derför är, att tjenstemännen icke erhålla fullmakt å någon viss sysselsättning utan endast å viss grad och lön inom verket, med chefen förbehållen rätt att förordna dem till den tjenstgöring, som för arbetets oafbrutna fortgång är påkallad. Särskild! är detta af vigt ined hänsyn till tjenstemännen i första lönegraden, hvilka, möjligen med undantag för notarie och registrator, icke böra bindas vid något visst kontor, utan så vidt möjligt användas, der deras arbete för tillfallet

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. lönereglering för Statskontoret. 37

bäst behöfves. För de yngre tjenstemännens utbildning till kännedom om veckets alla förvaltningsbestyc är redan eu sådan anordning af stor betydelse, men den är också påkallad deraf, att de inom de särskilda kontoren ganska ojemnt inträffande bestyren å olika tider fordra större eller mindre antal arbetskrafter.

I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört och under förutsättning',

dels att Statskontorets chef erhåller ensam beslutanderätt, åtminstone i alla de ärenden, som ej angå verkets egen ekonomi och organisation eller befordringar derinom, utlåtanden öfver författningar, meddelande af allmänna föreskrifter, räkenskapers form och arbetsredogörelser; dels att statskommissarieembetena sammanslås med de nuvarande kamererarebefattningarna;

dels att Statskontorets betalningar skola verkställas genom anvisningar å Riksbanken, äfvensom att Statskontoret skall mottaga sin uppbörd allenast genom attester från Riksbanken;

dels att i afseende å fondernas förvaltning småningom genomföres den grundsats, att desamma må placeras allenast i vissa slags obligationer; dels att arbetstiden för verkets tjensteman utsträckes till sex timmar dagligen:

anser jag, att den för Statskontorets arbete behöffiga tjenstemannapersonal bör utgöras af:

En chef.

Tre tredje gradens tjensteman, föredragande och chefer för hvar sitt kontor. En andra gradens tjensteman, sekreterare, samt

Tolf första gradens tjensteman, af Indika, enligt min, med komiterades öfverensstämmande beräkning, skulle tjenstgöra: eu såsom notarie i kansliet ,, „ registrator i kansliet

„ „ kassör å utgiftskontoret

,, ,, ,, „ fond- och stämpelkontoret

fyra ,, bokhållare å utgiftskontoret

tre „ ,, ,, bokslutskontoret

en „ „ ,, fond- och stämpelkontoret,

Med hänsyn till det beslut, Eders Kongl. Maj:t redan i afseende å Hofrätternas lönereglering fattat, och i öfverensstämmelse med hvad komitera.de föreslagit, torde för Statskontorets tjensteman lönebeloppen böra föreslås sålunda:

för första gradens tjenstemän

Lön: .................................................................................... 1,600 kronor

Tjenstgöringspenningar: *................................................... 1,200 „

38 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret. för andra gradens tjensteman

Lön:............................................................................. 3,000 kronor

Tjenstgöring spenningar: .............................................. 1,500 ,,

för tredje gradens tjensteman

Lön:................................................................................. 4,000 „

Tjenstgöring spenningar: ................................................ 1,800 „

hvarjemte jag, hänförande mig till de af Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern i fråga om lönereglering för Hofrätterna anförda och af Eders Kongl. Ma:jt godkända skäl, föreslår att ålderstillägg må begäras, att läggas till lönen

för första och andra gradens tjensteman af 500 kronor efter fem är och 500 kronor efter tio år och

för tredje gradens tjensteman af 000 kronor efter fem år.

I afseende å Statskontorets chef hafva komiterade föreslagit, att han fortfarande må benämnas president och erhålla ett lönebelopp af 10,000 kronor. Det är gifvet, att den nuvarande innehafvaren af detta embete i * hvarje fall är försäkrad om den titel och den lön, hvartill han blifvit utnämd, men att för en blifvande efterträdare behålla presidentstiteln, sedan verket förlorat den kollegiala förvaltningsform, hvilken efter nästan alla länders sed donna titel tillhör, synes mig i alla hänseenden olämpligt. Den chefen tillkommande titel torde lämpligast vid ny instruktions utfärdande böra blifva föremål för Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Att Eders Kongl. Maj:t beslutat för Hofrätternas presidenter begära ett lönebelopp af 10,000 kronor, synes mig ingalunda med nödvändighet medföra, att lönerna för alla sjelfständiga verks chefer skola varda till samma belopp föreslagna. Hädanefter som hittills torde mellan de olika embetsverkens chefsplatser kunna och böra göras någon skilnad, vare sig med hänsyn till den rangställning de intaga inom den administrativa organismen och den betydelse de ega för fyllande af statens uppgifter, eller till de studier de kunna anses kräfva af sina innehafvare och i någon mån äfven till den konkurrens om den administrativa dugligheten, som staten i vissa, mera industriela förvaltningsgrenar kan hafva att befara af den enskilda affärsverksamheten. Att Statskontorets president hittills med hänsyn till rang och lön varit likställd med öfriga kollegiers och högre domstolars chefer, har haft sin naturliga grund i verkets egenskap af kollegium och den högst betydande ställning' det från äldre tider, af skäl som jag ofvan angifvit, haft sig tillerkänd inom förvaltningen. Då den nu föreslagna organisationen skulle vara ett mera troget uttryck af den förändring, verkets uppgifter och verksamhet i dessa tider undergått, och detsamma icke längre kan göra anspråk hvarken på någon högre politisk betydelse eller på att vara medelpunkten för hela statsregleringen, bör dess nya ställning äfven hafva sitt uttryck i den löne-

?>9

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. avg. lönereglering för Statskontoret.

stat, som åt detsamma anslås, och föreligger derför, såsom mig synes, icke något skål att för Statskontorets styresman begära högre aflöning än den nuvarande eller 9,000 kronor, fördelade i lön 6,200 kronor och tjenstgöringspenningar 2,800 kronor.

Slutligen anser jag att det till vikariatsarvoden, flitpenningar, renskrifning och tillfälliga biträden afsedda belopp bör bestämmas till 15,000 kronor.

I afseende å de vilkor, hvarunder de nya löneförmånerna må åtnjutas, hemställer jag, likaledes i hufvudsak hänförande mig till de af Eders Kongl. Maj:t i afseende å Rikets Hofrätter godkända grunder:

1 :o att embets- eller tjensteman skall vara underkastad den vidsträcktare tjcnstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af Statskontoret eller dess särskilda afdelningar, eller eljest i allmänhet kan varda stadgad; äfvensom om i en framtid Statskontorets ställning inom förvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan som sjelfständigt embetsverk anses, vara förpligta! att, med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning han innehar, efter den nya arbetsordningen sköta de med tjensten förenade göromål;

2:o att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort eller åtnjutit ferier eller semester, utan att annan måst under tiden för honom förordnas, liten skola för den tid, han eljest varit från tjenstgöringen befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;

3:o att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, äger uppbära hela lönen; men att den, som eljest undfår ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligta» att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

4:o att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af semester, tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förord nas till högre befattning inom Statskontorets tjenstemannagrader, densamma, emot åtnjutande af derför anslagna tjenstgöringspenningar i stället för egna, bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;

5:o att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af samma tjenst anses böra medgifvas, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren, af denna tid, mera än fyra år sjelf bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjenst, dock att härvid icke må föras honom till last den tid han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, under samma vilkor, på det sätt likväl, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det den stadgade tjenståldern blifvit uppnådd; börande löntagaren dervid tillgodo-

40 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prof. ang. lönereglering för Statskontoret.

räknas deu tid, som före den nya statens utfärdande förflutit från hans utnämning' till tjensten;

6:o att tjensteman skall, då lian uppnått 65 lefnads- och minst 65 tjensteår, vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjena ten afgå, Kongl. Maja eller Statskontoret, der det tillkommer detta att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå.

I fråga om rätt ätt med tjenst i Statskontoret förena annan befattning får jag särskilt fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derå, att då Statskontorets löpande göromål i olikhet med de flesta andra verks icke kunna annorstädes än å embetsrunnnet fullgöras, och då sålunda verket icke kan taga embetsmannens krafter i anspråk utöfver den tid han å embetsrummet tillbringar, samt genom eu arbetsordning, som stadgar tjenstgöring i verket sex timmar dagligen, statens fordran å arbete fullt motsvarande lönen är tillgodosedd, lärer icke något särdeles giltigt skäl kunna framställas till förbud för verkets tjensteman att med sin tjenst i Statskontoret förena annan befattning af sådan beskaffenhet, att densamma kan skötas på tid, då Statskontoret ej påkallar deras arbete. Det torde vara svårt att visa någon olägenhet för Statskontoret deraf, att eu bokhållare, som på förmiddagen der städes tjenstgjort sin fulla tid, använder eftermiddagens timmar å ett af postkontoren i staden, eller i telegrafverket, eller i jernvägsstyrelsen eller i någon enskild inrättning, som kan under denna tid på dagen erbjuda honom arbete och lön. Statskontorets tjenstearbete är nämligen icke heller af beskaffenhet att under dagens återstående timmar taga tankar och håg i anspråk, och kan derför ej i någon mån anses lida deraf, att tjenstemannen använder dessa till annan nyttig sysselsättning. Jag finner alltså icke någon anledning att åtminstone för första gradens tjensteman i Statskontoret föreslå diet vilkor, som för Hofrätternas ledamöter och tjensteman ansetts böra stadgas, utan hemställer, att i afseende å Statskontoret de i detta hänseende stadgade bestämmelser för de nya lönernas åtnjutande må erhålla följande lydelse:

7} att med chefsplats äfvensom tredje eller andra gradens tjenst i Statskontoret icke må förenas annan tjenst å rikets, riksdagens eller kommunens stat, ej heller annan tjenstebefattning, med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjenstgöringen i Statskontoret; dock att tjensteman, som vid den nya löneregleringens inträdande redan innehar tjenst utom Statskontoret, må densamma bibehålla, så länge den icke är för tjenstgöring i Statskontoret hinderlig.

Bil. till Kong!. Maj:ts nåd. Prop. ang. lönereglering för Statskontoret. 41

I afseende å semester anser jag i likhet med hvad komiterade föreslagit, att sådan bör åtnjutas af verkets chef äfvensom af tredje och andra gradens tjensteman under eu och eu half månad samt af första- gradens tjensteman under en månad årligen.

Med tillämpning af hvad jag sålunda i underdånighet anfört får jag härmed framlägga följande

Förslag till Innestå!

för

Statskontoret 18 ? 7.

Bill. till Riksd. Prof,. 1876. 1 Sami. 1 Afd.

It

42 Bil. titt Kongl. Maj:ts nåd. .Prof. ang. lönereglering för Statskontoret.

Deu förändring i Statskontorets organisation och arbetssätt, som med nu föredragna förslag åsyftas, kan icke till alla delar på en gång genomföras, ej heller utan rubbning i vissa hänseenden af nuvarande embetsmäns tjenstgöringsskyldighet och löneförhållanden. Den lagliga rätt, som desse ega, måste naturligtvis iakttagas, och tillika afseende fästas dervid, att en eller annan tjensteman möjligen icke är villig eller anses egnad att öfvertaga de väsentligen nya åligganden, som den föreslagna organisationen för honom skulle medföra. Intill dess att förhållandena härutinnan kunna varda slutligt ordnade, torde derför de nu beviljade anslagen till Statskontorets aflöning, tillsammans 116,300 kronor, böra tillfullo utgå; och föreslår jag Eders Kongl. Maj:t att af riksdagen begära, att skilnaden mellan de nu ut-

gående ordinarie och extra ordinarie anslagen........................ 1 16,300 kronor

och det föreslagna ordinarie anslaget ...................................... 94,700 „

eller 21,600 kronor

måtte å extra stat anvisas att, för genomförande af den nya organisationen, ställas till Eders Kongl. Maj:ts disposition, så att derigenom alla Statskontorets nuvarande tjensteman må komma i åtnjutande af sin lagliga rätt, och de, Indika för verkets tjenst fortfarande äro behöfiiga, i hvarje fall vid sina nuvarande aflöningsförmåner bibehållas.'1

Hvad föredragande Departementschefen sålunda i underdånighet hemställt och tillstyrkt, deri Statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla; och skulle i öfverensstämmelse härmed nådig proposition till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

A. L. Fris.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1876.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. lönereglering för Statskontoret. 43

Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 24 Januari i 876.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Friherre De Geeä,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna, Statsråden: Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Lovén,

Friherre von Otter och Forssell.

Departementschefen Statsrådet h orssell uppläste slutligen till justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts den 18 innevarande månad uppå Statsrådets enhälliga tillstyrkande fattade beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen

angående ny lönestat för Statskontoret.

Hans Maj:t Konungen behagade, uppå Statsrådets underdåniga tillstyrkande, i nåder gälla berörda förslag, sådant det finnes detta protokoll bilagdt; och skulle i enlighet med samma förslag nådig proposition till Riksdagen afgå.

Ex protocollo Axel Adelgren.

Bill. till Biksd. Prof. 1876. 1 Samt. 1 Afd.