angående beviljande af understöd utaf allmänna medel dels åt aflidne Öfverdirektörs- assistenten F. G. Anrops fyra oförsörjda minderåriga barn, dels ock åt aflidne Lokomotivföraren A. Th. Andersons enka, Maria Anderson samt hennes två minderåriga barn
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.
N:o 31.
Ank. till Riksd. Kansli den 19 Febr. 1877, kl. 3 e. m.
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående beviljande af understöd utaf allmänna medel dels åt aflidne Öfverdirektörsassistenten F. G. Anrops fyra oförsörjda minderåriga barn, dels ock åt aflidne Lokomotivföraren A. Th. Andersons enka, Maria Anderson samt hennes två minderåriga barn; Gifven Stockholms Slott den 16 Februari 1877.
Med anledning deraf att Öfverdirektörsassistenten hos Styrelsen för statens jernvägstrafik Frans Gustaf Anrep, som jemte sin hustru omkommit vid den natten till den 15 November 1875 inträffade jernvägsolyckan i närheten af Lagerlunda, efterlemnat sju - omyndiga barn från ett föregående gifte, har Litteratören Johan Gabriel Anrep, i egenskap af förmyndare för sin bemälde broders barn, uti en till Kongl. Maj:t den 29 Februari 1876 ingifven, af transsumt utaf bouppteckningen efter denne broder och hans nämnda hustru, med dera handlingar åtföljd skrift i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning derom, att hvart och ett af de fyra yngsta barnen, nemligen sönerna Herman, född den 9 Januari 1860, Fromhold, född den 12 September 1861, och Julius, född den 1 April 1867, samt dottren Ebba, född den 19 September 1862, måtte tillerkännas en uppfostringshjelp af 500 kronor årligen, att utgå från och med år 1876 till och med det år, hvarunder de blefve 18 år gamla, eller, om något af dem skulle före nämnda ålder do, till och med det år, då det aflidit, samt till stöd för denna ansökning andragit, att, då enligt berörda transumt af bouppteckningen behållningen i boet utgjort 6,498 kronor 46 öre, men af denna behållning hälften lagligen tillkomme barnens vid nämnda olycka jemväl aflidna styfmoders arfvingar, Anreps efterlemnade barn sålunda tillsammans erhölle endast 3,249 kronor 23 öre, att afkomsten af detta sistnämnda kapital jemte den
5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.
pension å 780 kronor årligen, hvilken barnen gemensamt hade att från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning uppbära intill dess det yngsta af dem uppnått 18 års ålder, icke vore tillräcklig ens till föda och kläder åt barnen, och än mindre lemnade tillgång till beredande åt dem af någon uppfostran; att barnens faders och moders syskon vore utan förmögenhet jemte det fyra af dem hade egna barn att försörja, hvadan barnen icke ens af sina närmaste anhöriga kunde vänta någon väsentlig hjelp; att, då deras fader under det sista året af sin lefnad haft en inkomst af 7,000 till 8,000 kronor, barnens belägenhet vore så mycket mer att beklaga, som de genom fadrens död blifvit försatte från välstånd till armod, och detta just under det fadren var stadd i utöfningen af sin tjenst; att barnen visserligen, kort efter det berörda olycka inträffade, af några personer, hvilka ömmade för deras förlust, erhållit eu summa af 2,300 kronor; men att denna summa, hvaraf på en hvar af barnen belöpte endast omkring 328 kronor, redan till största delen åtgått för att lindra de första nödvändiga behofven.
Styrelsen för statens jernvägstrafik — som häröfver under den 20 nästlidne Januari afgifvit infordradt yttrande och dervid tillika öfverlemnat en till Styrelsen, med begäran om dess förord, ingifven underdånig ansökning af enkan Maria Carolina Anderson, hvilkens man, Lokomotivföraren August Theodor Anderson, likaledes omkommit vid ofvannämnda olyckshändelse, efterlemnande bemälda enka samt två minderåriga barn, dottren Thyra Theodora, född den 25 December 1872, och sonen August Frithiof, född den 25 Oktober 1875, att en årlig pension af 250 kronor till henne under hennes återstående lifstid samt ett understöd af 125 kronor årligen till hvart och ett af hennes ofvan nämnda två barn, till dess de kunde sig sjelfve försörja, måttey nåder beviljas — har härvid anfört: att rörande ifrågavarande olyckshändelse ransakning egt rum vid Hanekinds häradsrätt, hvarest såväl Litteratören Anrep som Maria Anderson framstält yrkanden, den förre af enahanda innehåll, som hans nu gjorda ansökan, den senare åter att utbekomma antingen årligen för egen räkning 500 kronor samt för hvart och ett af barnen, till dess de sjelfve kunde försörja sig, 300 kronor, eller ock på en gång ett deremot svarande kapital; att häradsrätten, efter pröfning af dessa skadeståndsanspråk, genom utslag den 13 Maj 1876 förklarat dem icke kunna i vidsträcktare mån bifallas, än att Stationsinspektoren U. S. G. Björkelund, hvilken ensam funnits hafva varit till olyckshändelsen vållande, fcrpligtats att utgifva såsom nödigt underhåll åt Lokomotivföraren Andersons enka och barn i ett för allt 4,000 kronor samt åt hvarje af Öfverdirektörsassistenten Anreps fyra ofvannämnda barn, Herman, Fromhold, Julius och Ebba 125 kronor årligen, räknadt från 1876 års början och till dess de uppnått femton års ålder eller dessförinnan kunde sig sjelfva försörja; att såväl Litteratören Anrep som enkan Anderson, enligt hvad Styrelsen inhemtat, låtit häradsrättens utslag i denna del af målet vinna laga kraft; samt att på grund häraf, och då Björkelund till gäldande af
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 31.
berörda ersättningar saknade alla tillgångar och ehuru dylika ersättningsanspråk lagligen kunde göras gällande endast emot den eller de personer, som vållat olyckan, men icke emot staten såsom egare af jernvägen, det likväl torde vara billigt, att i fall som förevarande staten trädde emellan och iklädde sig uppfyllandet af de lagligen faststälda anspråken, helst antagligt vore, att hjelp icke kunde på annat sätt beredas sökandena, hvilka följaktligen derförutan komme att sakna hvad dem med rätta borde tillkomma, Styrelsen hemstälde, att ofvannämnda, Stationsinspektoren Björkelund ådömda ersättningar måtte, i likhet med hvad genom nådiga brefvet den 17 November 1865 blifvit i ett likartadt fall förordnadt, få af trafikmedel bestridas, med rättighet för Trafikstyrelsen att sedermera hos Björkelund eller annan vederbörande söka den ersättning, som möjligen kunde erhållas; och har Styrelsen derjemte, för den händelse Kongl. Maj:t skulle vilja genom proposition till Riksdagen eller annorledes bereda sökandena det af dem begärda understödet, upplyst, att A nr ep, som antagits till extra tjensteman vid statens jernvägstrafik under år 1862 och utnämnts att vara assistent vid öfverdirektörs-expeditionen för banoch maskinafdelningen från 1870 års början, under hela sin tjenstetid med ovanligt nit och skicklighet fullgjort sina åligganden; att jemväl Anderson, som år 1871 erhöll sin första ordinarie befattning vid statens jernvägstrafik och den 1 Maj 1874 antagits till lokomotivförare, städse utmärkt sig såväl för nit och skicklighet i fullgörandet af sina åligganden, som för ordentlighet i lefverne och uppförande; att Aureps omyndiga barn åtnjöte pension till belopp och på sätt deras förmyndare uppgifvit; att Andersons enka och barn icke kunnat komma i åtnjutande af dylik fördel, emedan Anderson i lifstiden icke begagnat sig af sin rättighet att uti statens jern vägstrafiks enke- och pupillkassa såsom delegare ingå, hvaremot, enligt Styrelsen tillhandakommen uppgift, Andersons enka och barn erhållit på enskild väg insamlade medel till ett sammanlagdt belopp af] 3,400 kronor; samt att, enligt hos Styrelsen befintligt transsumt af bouppteckning efter Anderson, sterbbuset hade eu behållning af 1,305 kronor 79 öre.
Till följd af härå erhållen nådig remiss har Statskontoret under den 31 sistlidne månad afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ämnet och dervid förmält: att Statskontoret väl, lika med Trafikstyrelsen, ansåge billigheten kräfva, att staten i fall sådana som detta trädde emellan, men deremot ej kunde dela Trafikstyrelsens åsigt, att denna statens af billighets hänsyn förestafvade pligt skulle bestå deruti, att öfvertaga den ersättningsskjddighet, som af domstol ålagts den tjensteman, hvilken ansetts till olyckan vållande; att frågan här gälde, icke huruvida den ersättningsskyldighet, som blifvit en statens tjensteman ådömd, men som denne vore oförmögen att sjelf fullgöra, borde af staten uppfyllas, utan fastmer, huruvida billigheten kunde anses kräfva, att staten i någon mån hölle de omkomnes familjer skadeslösa för de ekonomiska förluster, som olyckshändelsen dem förorsakat; att, om här i riket såsom i flera andra länder ersättningsskyldighet i
7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 31.
dylika fall vore jernvägens egare genom lag ålagd, ersättningens belopp naturligtvis måste af domstol eller på eljest lagstadgadt sätt bestämmas, men att på nu förevarande fråga domstolens bestämmelser i afseende å ersättningsbeloppen ej torde böra inverka, helst dessa bestämmelser i och för sig, åtminstone för Statskontoret, som ej egde kännedom om de skäl, på hvilka de kunde vara grundade, syntes icke vara med billighet öfverensstämmande; att, då här ej afsåges fattigunderstöd utan snarare skadestånd, detta skadestånd, om det skuile för olika personer bestämmas olika, snarast borde beräknas efter den ekonomiska ställning, hvardera familjen genom olyckshändelsen mistat; att Öfverdirektörsassistenten Anrep efterlemnat nästan utan alla tillgångar sju barn, utaf hvilka det äldsta ännu ej uppnått 20 års ålder, och hvilka alla således borde kunna anses oförsörjda; att domstolen väl tillerkänt hvarje af de fyra yngsta barnen 125 kronor årligen, räknadt från 1876 års början och till dess de uppnått 15 års ålder eller dess förinnan kunde sjelfve försörja sig, men att, då ett af dem vid jernvägsolyckan redan varit mer än 15 år gammalt samt utaf de öfriga ett redan efter 9 månader, ett efter 1 år 9 månader och det yngsta efter 6 år 3 månader från den tid, då ersättningen skulle börja utgå, uppnått eller uppnådde nämnda ålder, den dem tillerkända ersättning så väl med hänsigt till sjelfva beloppet, som än mer i förhållande till den ekonomiska ställning, de förut innehaft, vore vida mindre, än den godtgörelse, som tilldömts Lokomotivföraren Andersons enka och två minderåriga barn; att det härförutom ej borde lemnas oanmärkt, dels att Litteratören Anrep uti sin underdåniga ansökning förklarat, att han i förhoppning om bifall till samma ansökning afstode från den ersättningsanstalan, han vid häradsrätten fört mot den eller dem, som kunde blifva fäide till ansvar för olyckshändelsen, dels ock att enkan Anderson såsom skäl för sin underdåniga ansökning angifvit, det hon af sitt ombud erhållit den försäkran, att den, som kunde få någon ersättningsskyldighet sig ålagd, dertill icke egde några tillgångar; att den omständigheten, att sökandena låtit häradsrättens sedermera meddelade utslag mot sig vinna laga kraft, alltså icke borde utgöra hinder för sjelfständig pröfning af deras hos Kongl. Maj:t framstälda anspråk; att, då Statskontoret af dessa skäl ansett sig böra lemna häradsrättens beräkning af ersättningsbeloppen å sido, svårighet visserligen mötte att utfinna någon annan tillförlitlig grund, hvarefter den ersättningsskyldighet, som af billighetsskäl kunde anses åligga staten, kunde till vissa penningebelopp bestämmas; men att, då de af sökandena begärda understöd synts Statskontoret under nuvarande prisförhållanden ingalunda öfverdrifna, Statskontoret icke tvekade att förorda ansökningarne; dock att de understöd, som kunde barnen tilläggas, borde till viss tid begränsas; i hvilket hänseende den af Litteratören Anrep föreslagna tid, eller det år då hvardera barnet uppnått 18 års ålder, så mycket snarare kunde godkännas, som de ur sta-
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.
tens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa utgående pensioner för tjensteman barn först upphörde då det yngsta uppnått nämnda ålder. ^
Den olycka, som genom sammanstötningen af två mot hvarandra framilande jernbantåg natten till den 15 November 1875 timade, är alltför nyligen inträffad och var derjemte alltför stor och till sin beskaffenhet lyckligtvis sällspord i vårt land, för att minnet deraf ännu skulle kunnat förblekna eller de känslor af deltagande slappas, hvilka efter olyckshändelsen i rikets alla delar blefvo uttalade; och främst egnades utan tvifvel detta deltagande de närmaste anhörige till de två jernvägstjenstemän, af hvilka den ene till följd af sin befattnings åligganden och den andra efter fullgjorda embetsförrättningar varit föranlåtne att medfölja tågen och dervid funno sin död. Dessa anhöriga, makan och bainen till den förre och de många barnen till den andre, hvilka genom familjefädrens oförmodade frånfälle beröfvades de stöd, hvarvid de haft att trygga sig, äio, efter hvad upplyst blifvit, i saknad af tillgång till fyllande af lifvets oafvisliga behof, helst som till de icke öfverflödigt tilltagna penningebelopp, som skulle gäldas af den, som ansetts till olyckan vållande, tillgång icke lärer finnas. Vid sådant förhållande vill säkerligen det allmänna icke lemna enkan och de faderlösa olijelpte, i den mån deras förlust kan genom penningeunderstöd ersättas. Beträffande beloppet af detta understöd, har Statskontoret ansett de gjorda ansöknmgarne icke gifva anledning till anmärkning, och om än hvad för barnen efter Ofverdirektöisassistenten Anrep blifvit ifrågasatt till äfventyrs skulle finnas öfverstiga hvad undei vanliga förhållanden blifvit af Riksdagen beviljadt, så falla också de förhållanden, som nu äro för handen, vida utom vanlighetens gränser, och afseende torde äfven vara att fästa dervid att, åtminstone så vidt angår de tre äldre bland de Anreps barn, hvilka i understödet skulle erhålla del, deras uppfostran blifvit lämpad efter fadrens ställning och årliga inkomster, och att för fullföljande af densamma, så att de vid den tidiga åldern af 18 år må kunna sig sjelfva försörja, oundgängligt synes att under de få år, hvarunder understödet skulle af dem åtnjutas, detsamma varder bestämdt till det belopp, som deras förmyndare begärt och Statskontoret förordat. Kongl. Maj:t vill alltså härigenom föreslå Riksdagen, att de fyra yngsta af bemälde öfverdirektörsassistents efterlemnade sju barn, nemligen sönerne Herman, Fromhold och Julius samt dottren Ebba, äfvensom Lokomotivföraren Andersons enka Maria Carolina Anderson och hennes två minderåriga barn, sonen August Frithiof och dottren Thyra Theodora, ma på allmänna indragningsstaten uppföras till åtnjutande från och med ar 1876 åt understöd till belopp för hvarje utaf Anreps bemälda barn af 500 kronor årligen intill slutet af det år, då hvartdera barnet uppnått 18 års ålder, för enkan Andel sou af 250 kronor årligen under hennes återstående lifstid, så länge hon lefver ogift, samt för hvarje af hennes förenämnda barn af 125 kronor årligen, att jemväl utgå intill slutet af det år, hvarunder hvartdera barnet uppnått 18 års ålder.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31. 9
De ärendet rörande handlingar skola vederbörande Utskott tillhandahållasoch Kongl. Magt förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
C. J. Thyselius.
Utdrag af Protokollet öfver Civil-ärenden, hållet inför Hans Majs Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 16 Februari 1877.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geee,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Lagerstråle,
Thyselius,
Carlson,
Friherre Alströmer,
Weidenhielm,
Lovén,
Friherre von Otter och Forssell.
Slutligen uppläste föredragande Departementschefen, Statsrådet Thyselius, till justering förslag till den nådiga proposition, som, enligt Kongl. Maj:ts denna dag, uppå Statsrådets enhälliga tillstyrkande, fattade beslut, skulle till Riksdagen aflåtas angående beviljande af understöd utaf allmänna medel dels åt aflidue Ofverdirektörsassistenten F. G. Anreps fyra oförsörjda, minderåriga barn, dels ock Bih. till Riksd. Prof. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. 2 '
10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.
åt aflidne Lokomotivföraren A. Th. Andersons enka, Maria Anderson, samt hennes två minderåriga barn;
Och täcktes Hans Maj:t Konungen, enligt Statsrådets underdåniga tillstyrkan, i nåder gilla samma förslag, sådant det finnes detta protokoll bilagdt, samt förordna, att, i enlighet dermed, nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo
W. J. Modigt
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1871.