angående åtskilliga de Kongl. teatrarne rörande ärenden

Kongl. Moj. ts Nåd. Proposition No 19.

1 N:o 19-

Ank. till Eiksd. Kansli den 16 Mars 1881, kl. 12 midd.

Kongl. Majits nådiga Proposition till Riksdagen, angående åtskilliga de Kongl. teatrarne rörande ärenden; Gifven Stockholms Slott den 8 Mars 1881.

Med anledning deraf att de Ivongl. teatrarnes inkomster under de senare åren ej räckt till att bestrida utgifterna, utan räkenskaperna vid spelårets slut den 1 Juli 1880 utvisat brist till belopp af 227,673 kronor 88 öre, tiar Kongl. Maj:t den 20 Augusti 1880 uppdragit åt en komité af tre personer att efter utredning af hit hörande omständigheter och de förhållanden, som föranledt det tillstånd, hvari de Kongl. teatrarnes ekonomi sålunda befunne sig, öfverlägga om botemedel deremot samt afgifva förslag, huru för framtiden lämpligen borde ordnas och ställas med teatrarnes styrelse, personal och förvaltning såväl i estetiskt som ekonomiskt hänseende.

Sedan komiterade den 21 December 1880 afgifvit utlåtande i berörda hänseende, samt direktionen öfver Kongl. Ma j ds hofkapell och teatrar i ämnet sig yttrat, har Riksmarskalksembetet i underdånigt memorial den 10 sistlidne Januari, med öfverlemnande af komiterades utlåtande och Direktionens yttranden, framstält förslag till ordnande af ifrågavarande angelägenheter; dervid Riksmarskalksembetet bland annat, under förmälan att teatrarnes skuld under tiden från den 1 Juli 1880 till den 1 Januari 1881 ökats med 64,000 kronor, förklarat sig anse de båda scenernas sammanslagning och den dramatiska teaterns försäljning vara en oundviklig åtgärd för afbördande af skulden.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj it härmed föreslå Riksdagen:

Bih. till Rihsd. Prof. 1881. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

dels att den dramatiska teaterns fasta egendom jemte de lösa inventarier, som teaterdirektionen pröfvar vara obeliöfliga i följd af scenernas sammanslagning, må vid innevarande spelärs sint den 1 nästkommande Juli öfverlåta å Hans Maj:t Konungen, mot det att Hans Maj:t åtager sig att åt egna medel, utan statsverkets betungande, betala den skuld, hvari teatrarne då häfta;

dels ock att Riksdagen, med förklarande att det å riksstatens sjunde hufvudtitel nu uppförda anslag å 60,000 kronor ej varder nedsatt eller indraget, så länge Hans Maj:t Konungen understödjer teatern med enahanda belopp’ måtte medgifva att, der omständigheterna må sådant föranleda, Kong!. Maj:t eger rätt att till enskild person eller bolag under visst antal år till begagnande upplåta stora teaterns fasta och lösa egendom med rätt att uppbära alla teaterns inkomster, nyss nämnda anslag deri inbegripet, mot skyldighet för den enskilde personen eller bolaget att underkasta sig de vilkor och förpligtelse!', som finnas i ofvannämnda protokoll omförmälda.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande Utskott tillhandahållas; och Kong!. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kong! nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAE.

Arvicl Fr.son Posse.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 19.

3 Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 8 Mars 1881.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Fosse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild, Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Riehert och Themptander.

l:o.

Hans Excellens Herr Statsministern, Chefen för Finansdepartementet Grefve Posse erinrade, att med anledning deraf, att de Kong!, teatrarnes inkomster under de senare åren icke räckt till att bestrida utgifterna, utan räkenskaperna vid spelårets slut den 1 Juli 1880 utvisat brist till betydligt belopp, Kongl. Maj:t den 20 Augusti 1880 uppdragit åt en komité, bestående af Öfverståthållaren Herr Friherre G. af Ugglas, Chefen för Hofförvaltningen, Hofmarskalken Friherre K. Åkerhjelm och Professoren, Doktor C. R. Nyblom, att, efter utredning af hithörande omständigheter och de förhållanden, som föranledt det tillstånd, hvari de Kongl. teatrarnes ekonomi sålunda befunne sig, öfverlägga om botemedel deremot samt afgifva förslag, huru för framtiden lämpligen borde ordnas och ställas med teatrarnes styrelse, personal och förvaltning så väl i estetiskt som ekonomiskt hänseende; hvarefter Herr Statsministern föredrog: dels hemälde komiterades den 21 December 1880 i berörda hänseende afgifna utlåtande, dels Direktionens öfver hofkapell och teatrarne i ämnet meddelade yttranden, och dels Riksmarskalksembetets

4 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 19.

memorial den 10 sistlidne Januari, deri Riksmarskalksembetet öfverlemnat komiterades utlåtande och direktionens yttranden, äfvensom framstäf förslag till ordnande af ifrågavarande angelägenheter.

Härefter yttrade Herr Statsministern:

»I omförmälda utlåtande hafva komiterade till en början anfört: att teatrarnes skuld den 1 Juli 1870 uppgått till 468,140 kronor, deraf 30,000 kronor förskrifna till sjuk- och begrafningskassan för de vid teatrarne anstälde arbetare och betjente; att Kongl. Maj:t för liqviderande af denna gäld i proposition till 1871 års Riksdag föreslagit, att Riksdagen måtte bevilja ett belopp af 270,000 kronor till inlösande för statsverkets räkning af det så kallade dramatiska teaterhuset, mot det att Hans Maj:t Konungen personligen åtog sig att betala teaterns skuld i den mån densamma öfversteg det af Riksdagen äskade beloppet, dock med undantag af förskrifningen till nyss nämnda kassa; att Riksdagen på det sätt biföll propositionen, att ett extra

Anm. Med anledning af den reglering af Kongl. teaterns affärer, som vid tiden för statsverkets inköp med början af spelåret 1872—1873.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

anslag af 270,000 kronor beviljades till liqviderande af teatrarnes gäld, mot vilkor att så val den dramatiska teaterns fasta egendom som ock all de båda teatrarne tillhörig lös egendom tillfölle statsverket; att genom köpebref den 31 Oktober 1871 det dramatiska teaterhuset med tillhörigheter af Hans Maj:t Konung Carl XY öfverläts till statsverket för en köpeskilling af 270,000 kronor, hvarjemte i särskilt nådigt bref förordnades, att teatrarnes samtliga lösegendom skulle å statsverkets vägnar af Kammarkollegium mottagas, men fortfarande stå under teaterdirektionens disposition; samt att teaterdirektionen genom köpebref den 29 December 1873 för 12,000 kronor inköpt en från dramatiska teaterns tomt afstyckad del om 733,75 qvadratfot, å hvilken laga fasta blifvit Kongl. Maj:t och kronan beviljad.

Angående teatrarnes ekonomiska ställning under de senaste elfva åren hafva komiterade upprättat följande tabell:

f Dramatiska teatern egde rum, hafva under de 4 sista rubrikerna uppgifter lemnats endast för tiden från och

6 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 19.

Med hänvisning till förestående tabell anföra komiterade vidare: att de ekonomiska resultaten varit gynsamma under den första femårsperioden 1869—1874, i det att hvarje spelår gifvit större eller mindre öfverskott af inkomster, under det att hvart och ett af de sista sex aren lemnat en brist, som, med undantag af spelåret 1876—1877, visat en tydlig benägenhet att stiga; att spelåret 1872—1873 lemnat det gynsammaste resultatet med en behållning af 54,219 kronor 74 öre, hvaremot spelåret 1878—1879 stälde sig ofördelaktigast med en brist af ända till 98,948 kronor 10 öre; att om än teatrarnes ekonomi under det förflutna årtiondet sålunda i det hela kunde sägas bilda en motsvarighet mot den allmänna ekonomiska ställningen inom landet, det dock förtjente anmärkas, att teatrarnes årsinkomster fortforo att stiga till och med" spelåret 1876—1877, och således efter det att förebud redan börjat visa sig till den ekonomiska kris, som inträdde mot slutet af årtiondet; att inkomsterna under spelåret 1876—1877 uppgingo till ett belopp, som med nära 170,000 kronor öfversköte inkomsterna under året 1869—1870, hvaremot utgifterna samtidigt stigit, och det i ännu starkare progression, så att skilnaden mellan utgifterna under spelåren 1869—1870 och 1875—1876 belöpte sig till icke mindre än omkring 208,000 kronor; att under de senaste åren såväl inkomster, som utgifter visat benägenhet att falla, inkomsterna dock i ojemförligt högre grad än utgifterna; att, hvad inkomststaten beträffar, dess utseende i främsta rummet berodde på det rörligaste elementet inom densamma, eller recettmedlen, Indika under spelåret 1879—1880 uppgingo å stora teatern till 255,804 kronor 35 öre och å dramatiska teatern till 164,566 kronor 25 öre emot respektive 328,465 kronor 85 öre och 187,543 kronor under spelåret 1876—1877; att under de sista åren betydliga besparingar gjorts inom vissa poster å utgiftsstaten, såsom »tjenstgöringspenningar och arfvoden > in. m., under det att andra utgiftsposter deremot något ökats, och en ny utgiftspost tillkommit, nemligen »räntor och amorteringar», hvilka i budgeten för spelåret 1879—1880 upptogos till 5,479 kronor 24 öre; att under de 11 år, förestående tabell omfattade, teatrarnes sammanlagda inkomster utgjorde 6,659,976 kronor 38 öre, eller i medeltal 605,452 kronor 42 öre, medan utgifterna samtidigt uppgingo till 6,810,421 kronor 82 öre, eller i medeltal 619,129 kronor 25 öre, i hvilken utgiftsumma dock ingingo räntor och amortering af skuld till belopp af 84,224 kronor 11 öre, samt att, om detta för teaterns egentliga driftkostnader främmande belopp afdroges, återstode utgifter för ifrågavarande 11 år till belopp af 6,726,197 kronor

67 öre, eller i medeltal....................................................... kronor 611,472: 51,

hvilket efter afdrag af medelinkomsten ............................. » 605,452: 42

visade en årlig brist af kronor 6,020: 09.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

7 Hvad åter angår orsakerna till det ekonomiska betryck, hvari teatrarne sålunda befinna sig, har teaterdirektionen i sitt den 30 Augusti 1880 afgifna underdåniga betänkande ansett dessa orsaker böra sökas dels i de svåra ekonomiska konjunkturerna i allmänhet, af Indika teatrarne ej kunnat förblifva oberörda, dels i teatrarnes tunga och föråldrade maskineri, hvars handhafvande erfordrade en talrik, i sina göromål särskild! inöfvad skara arbetare, dels i den lyx i afseende å dekorationer, kostymer och belysning, utan hvilken en teater numera knappast kunde påräkna någon större framgång, dels i den löneförhöjning, som under de goda åren beviljats teatrarnes artister och under sedermera förändrade förhållanden icke kunnat plötsligen beröfvas dem, helst ökad konkurrens åstadkommit eu allmän förhöjning i skådespelares aflöning, dels i en nödvändig reform och utgallring af körpersonalen, som medfört ej blott direkta utan äfven indirekta utgifter genom att belasta teaterkassan med eu särskild expektansstat, dels och slutligen i den omständigheten, att under de senaste åren inom hufvudstaden uppstått teatrar och förlustelseställen till ett antal, som icke stode i rimligt förhållande till folkmängden.

Under erkännande att de sålunda angifna förhållandena äro bland de vigtigare orsakerna till det nuvarande finansiella betrycket, hafva komiterade såsom medverkande orsaker härtill äfven påpekat åtskilligt teaterdirektionens görande och låtande i estetiskt och ekonomiskt hänseende, hvarjemte komiterade äfven velat finna eu anledning till teatrarnes nuvarande brydsamma belägenhet dels i den stora teatersalongens inskränkta utrymme, som icke lemnar plats för mer än ett tusental åskådare, och dels i teaterlokalernas föga tidsenliga inrättning i öfrigt, de obeqväma sittplatserna, de trånga och vid en eldsolycka lifsfarliga korridorerna samt frånvaron af en rymlig foyer, ventilationsapparater med mera.

I fråga om de åtgärder, som böra vidtagas för gäldande af teatrarnes nuvarande skuld, hafva teaterdirektionen och komiterade framstält olika förslag. Direktionen föreslår, att den förut omnämnda sjuk- och begrafningskassans samtliga värdepapper, utvisande vid slutet af räkenskapsåret 1879— 1880 ett kapitalvärde af 70,194 kronor 14 öre, må försäljas för att med de inflytande medlen betäcka motsvarande belopp af teatrarnes skuld, med skyldighet för direktionen att under Eders Kongl. Maj:ts höga garanti af för händer varande medel utbetala de pensioner eller understöd, hvartill kassan sig förbundit och livilka för närvarande utgjorde 1,595 kronor årligen. Af den skuld, som förefans vid slutet af spelåret 1879—1880, skulle efter vidtagande af denna åtgärd återstå vid pass 157,000 kronor, af hvilket belopp största delen, eller 155,000 kronor voro förskrifna till hofförvaltningen, och hemställer direktionen, att denna del af skulden måtte tills vidare få förblifva bestående såsom en teatrarnes skuld till hofförvaltningen, med skyldighet för

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

teatrarne att erlägga ränta derå och amortera densamma, der omständigheterna sådant tilläte.

Då emellertid förutnämnda kassa i någon mån tillkommit genom tillfälliga gåfvor och sålunda ej lämpligen borde användas till ändamål, som säkerligen icke ingått i gifvarnes föreställning eller syfte, samt de vid teatrarne anstälde betjente och arbetare i den för dem den 1 September 1852 utfärdade nådiga instruktion tillförsäkrats understöd i händelse af sjukdom äfvensom begrafningshjelp att under vissa förutsättningar utgå från denna kassa, och det ej syntes komiterade vara med billighet öfverensstämmande, att bemälde arbetare utan eget förvållande skulle gå i mistning om en dem eventuel! tillförsäkrad förmån, hvarpå de haft grundad anledning att gorå vakning och i förhoppning hvarom de till äfventyra inträdt i teatrarnes tjenst, hafva komiterade ej ansett sig kunna biträda direktionens förslag att för afhjelpande af en tillfällig förlägenhet använda en kassa, som från början städse varit afsedd att i någon mån betrygga teatrarnes betj entes och arbetares ålderdom. Komiterade hafva ej heller understöd! direktionens förslag att söka amortera skulden, enär, enligt komiterades åsigt, åtminstone för den närmaste framtiden, föga utsigt förefunnes att teatrarne med sin årsinkomst skulle kunna förränta, än mindre amortera sin skuld.

Komiterade hafva deremot, såsom eu utväg att i tid hejda en skuldsättning, som enligt deras åsigt hotar att inom kort undergräfva teaterns ekonomiska ställning, föreslagit en åtgärd, som teaterdirektionen å sin sida af styrkt, eller att båda teatrarnes personal sammanföres för att spela endast å störa teatern, der såväl lyriska som dramatiska föreställningar skulle gifvas, samt att dramatiska teaterns fasta egendom jemte de lösa inventarier, som icke behöfde öfverflyttas till stora teatern för uppförande derstädes af dramatiska pjeser, må försäljas till skuldens liqviderande.

Teaterdirektionen har såsom skäl mot dramatiska teaterns försäljning hufvudsakligen anfört: att det allt ifrån stora teaterns tillkomst varit en oomtvistad sak, att densamma icke rätt väl lämpade sig för komedien och det mindre skådespelet, en omständighet som föranledt först inrättandet af den mindre, dramatiska teatern, som år 1825 genom brand förstördes, och sedermera inköpet af nuvarande dramatiska teatern; att dennas verksamhet sedan sjutton år tillbaka varit af så stor betydelse, att genom dess upphörande den inhemska dramatiska konstens vigtigaste intressen skulle sättas på spel; att äfven ur ekonomisk synpunkt en dylik åtgärd icke vore tillrådlig, utan skulle medföra eu ganska betydlig förlust, då dramatiska teatern, långt ifrån att taga i anspråk någon del af de från Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen tillflytande understöd, fast hellre genom sin recettinkomst, utgörande i medeltal aren 1863—1879 162,864 kronor 61 öre brutto, skulle betäckt utgifterna

9 Kongl. Maj:ts Nåd. 'Proposition No 19.

ej blott för den dramatiska, utan äfven till någon del för den lyriska scenen; att äfven om vid de dramatiska representationernas öfverflyttande till stora teatern någon minskning i personal möjligen knnde ske, den deraf uppkommande behållningen i allt fall skulle i betydlig grad motvägas af ökad dagkostnad å den större scenen; samt att dramatiska teatern, om den skulle begagnas till enskild boning, till sin grund och inredning vore sådan, att dess saluvärde deraf måste betydligt sänkas, under det att densamma, efter försäljning fortfarande använd till teater, skulle blifva platsen för en konkurrens, som redan för sjutton år sedan, då hufvudstadens teatrar ej voro så talrika som nu, ansågs betänklig.

Härå genmäla komiterade, att direktionens påstående, att dramatiska teatern lemnat en recettinkomst, som förmått att betacka utgifterna ej blott för den dramatiska, utan äfven till någon del för den lyriska scenen, ej kunde undgå att väcka en viss förvåning, då man funne, att räkenskaperna för begge teatrarne vore sammanförda på sådant sätt att, såsom komiterade varit i tillfälle att sj elfva förvissa sig, det i fråga om en mängd utgiftsposter vore så godt som omöjligt att tillförlitligen utreda, huru stor andel deraf folie på hvardera teatern. De beräkningar komiterade i detta hänseende anstalt, med ledning af räkenskaperna, så vidt sådan ledning stått att ur dessa vinna, syntes emellertid tyda på ett annat förhållande, än direktionen antagit. Redan den omständigheten att, med en bruttoinkomst af omkring 175,000 kronor, ensamt, kontot för aflöningar och tjenstgöringspenningar för den vid talscenen anstälda artistpersonalen under spelåret 1879—1880 uppgick till icke mindre än 124,000 kronor vore af beskaffenhet att väcka tvifvel om hållbarheten af direktionens antagande. Komiterade hade visserligen icke förbisett, att, jemte recettinkomsten å dramatiska teatern, genom dramatiska föreställningar å stora teaterns scen inspelats en summa, som under spelåret uppgick i rundt tal till 30,000 krojior; men härvid borde, när man sökte bilda sig en föreställning om de ekonomiska resultaten af begge scenernas verksamhet, hvardera scenen för sig betraktad, icke förgätas, att merendels samtidigt föreställningar gifvits å dramatiska scenen, att de aftnar, då dramatiska stycken uppförts å den större scenen, derstädes i stället kunnat gifvas lyriska föreställningar, livilkas behållning ej läte sig beräkna, samt att från bruttoinkomsten borde afräknas dagkostnaderna, af hvilka den betydligaste andelen utan tvifvel återfunnes i stora teaterns utgiftsstat. Komiterade anse det icke kunna betviflas, att en sammanslagning af begge scenerna skulle i vissa afseenden medföra säkra besparingar. Derigenom skulle nemligen, såsom direktionen ock medgåfve, en inskränkning i personalen kunna ega rum; de nu rätt betydliga slitningskostnaderna skulle minskas; åtskillig materiel, hvilken under nuvarande förhållanden måste anskaffas särskildt för Bill. till Bilcsd. Prot. 1881. 1 Sami. 1 AJd. 10 Käft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

hvardera scenen, skalle kunna användas gemensamt för begge o. s. v. Komiterade hafva ej heller ansett de ur estetisk synpunkt framställa betänkligheterna vid den ifrågasatta åtgärden böra tillmätas någon afgörande vigt. Visserligen vore det i allmänhet en fördel att för komedier och konversationsstycken hafva tillgång till en scen af något mera inskränkta dimensioner. Att emellertid dylika dramatiska alster kunde med framgång gifvas äfven på större scener visade ej så få exempel från främmande länder, deribland komiterade särskilt erinrade om Danmark, hvars Kongl. teater hade en scen af ej obetydligt större dimensioner än den härvarande stora teatern. Hos oss uppfördes emellanåt å störa teatern större dramer, i Indika en snabbare replikvexling förekomme, utan att, så vidt komiterade försport, några egentliga olägenheter deraf yppats, hvilket tvifvelsutan i ej ringa mån berodde på stora teaterns goda konstruktion i akustiskt hänseende. Hvarjemte borde anmärkas, att i de fall, då scenens storlek verkligen kunde medföra olägenhet, en inskränkning af densamma till lämpliga dimensioner ofta nog kunde åvägabringas genom ändamålsenliga dekorationsanordningar. Komiterade framhålla såsom eu bestämd fördel af scenernas förening den större lättheten att inom ramen af en aftons föreställning sammanföra lättare lyriska stycken, operetter och vådeviller med talpjeser och dymedelst bereda en säkerligen för många kärkommen omvexling i programmet, utom det att minskningen i antalet föreställningar vore egnad att förebygga faran för en alltför stark nötning af repertoire!!. Mot den af direktionen uttalade betänkligheten, att dramatiska teatern i främmande händer skulle komma att erbjuda en oläglig konkurrens, erinra komiterade, att derest verkligen förhållandena skulle inbjuda till nya teaterföretag inom hufvudstaden, det icke vore svårt att härför finna lokaler lika passande som dramatiska teatern, hvars salong lede af svåra olägenheter, som ej kunde utan dryga kostnader aflijelpas, hvarförutom det icke saknades afväg att vid en blifvande försäljning träffa sådant aftal, hvarigenom den befarade konkurrensen åtminstone från första egarens sida förebyggdes.

Beträffande derefter frågan huru för framtiden bör ordnas och ställas med teatrarnes styrelse, personal och förvaltning hafva komiterade, under förutsättning af begge scenernas förening, med ledning af nuvarande förhållanden uppgjort förslag till inkomst- och utgiftsstat för teatrarne, hvarvid komiterade jemväl i åtskilliga delar tagit hänsyn till förhållandena vid Kongl. teatern i Köpenhamn. I fråga om inkomststaten hafva komiterade, under erinran att dess utseende i främsta rummet berodde på recetten, upplyst, att denna under spelåret 1879—1880, då å begge teatrarne gifvits sammanlagd! 429 representationer, utgjorde i medeltal å stora teatern 1,353 kronor 16 öre och å dramatiska teatern 685 kronor 69 öre, eller för begge

11 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition. N:o 19.

teatrarne tillsammans omkring- 1,000 kronor, samt vore af teaterdirektionen för spelåret 1880—1881 beräknad å stora teatern till 1,400 kronor och å dramatiska teatern till 700 kronor. Med beräkning af 250 föreställningar å stora teatern för år och under antagande att på dessa 250 representationer skulle belöpa lika många teaterbesök, som under spelåret 1879—1880 varit fördelade på de å båda teatrarne gifna 429 föreställningarne, skulle medelrecetten komma att uppgå till 1,680 kronor. Denna siffra synes komiterade visserligen vara för hög, men då å andra sidan repertoirens sammanträngande inom ett färre antal föreställningar otvifvelaktigt borde föranleda medelrecettens stigande, anse komiterade sig på goda grunder kunna antaga, att en medelrecett af 1,200 kronor icke ens under så tryckta konjunkturer som de nuvarande skall befinnas vara för högt tilltagen. Utgifterna skulle vid de begge scenernas sammanslagning, enligt komiterades förslag, belöpa sig till 505,760 kronor, under det att inkomsterna, med antagande af en medelrecett af 1,200 kronor för dag, beräknats uppgå till allenast 454,250 kronor, hvilket utvisade en brist af 51,510 kronor för år, och hvaraf framginge, att teatern, under ogynsamma konjunkturer, oundgängligen vore i behof af ökadt understöd för att upprätthålla sin verksamhet, så framt den ej skulle nödgas åter beträda skuldsättningens bana eller tillgripa sådana utvägar, som icke vore en nationalteater värdiga. Man torde dock med hänsyn till förhållandena under det sista årtiondet ega rätt antaga, att konjunkturerna skulle vexla och dåliga tider följas af bättre. Ökades medelrecetten till 1,300 kronor med oförändrade utgifter, sjönke bristen till 26,510 kronor, och stege recetten till 1,400 kronor, eller det belopp, hvartill teaterdirektionen för spelåret 1880—1881 beräknat densamma för stora teatern, skulle bristen nedgå till 1,510 kronor. Den utväg till reglering af teaterns finansiella ställning,^ som teaterdirektionen i dess förut nämnda betänkande föreslagit, eller att åt teatern anvisa ett årligt kreditiv, hvilket i mån af behof skulle få användas, då teaterns inkomster icke försloge till betäckande af dess utgifter, mot återbetalningsskyldighet sä snart omständigheterna sådant medgåfve, har derföre synts komiterade synnerligen lämplig, och hafva komiterade föreslagit kreditivets belopp till 50,000 kronor.

Slutligen hafva komiterade erinrat om de betydliga statsunderstöd de större teatrarne i utlandet åtnjuta, nemligen:

Ifopéra i Paris ............................................................................. 800,000 francs

k opera comique ........... 300,000

Le theatre frangais ......................................................................... 240,000 »

l/Odéon ..................................................................................... 100,000 »

Theatre royal de la Monnaie i Bryssel....................................... 204,000 »

Kejserliga operan i Wien .......................................................... 210,000 gulden

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

Burgtheatern i Wien....................................................................... 84,000 gulden

Statsteatern i Lissabon................................................................... 100,000 kronor.

De K. K. teatrarne i Berlin, Hannover, Cassel och Wiesbaden erhölle samtliga understöd af allmänna medel, uppgående till omkring hälften åt teatrarnes hela inkomststat,

Kong! teatern i Köpenhamn hade under de första åren efter konstitutionens införande varit helt och hållet en statsinstitution, som, i den mån sådant visade sig erforderligt, underhölls af statsmedel. Sedermera hade statens understöd begränsats till ett visst årligt bidrag, som under en lång följd af år utgick med 100,000 kronor årligen, till dess det omsider nedsattes först till 80,000 kronor och slutligen till 60,000 kronor. Numera hade dock teatern åter öfvertagits af staten, som betäckte den brist, hvilken kunde uppstå i teaterns budget, hvaremot möjligen uppkommande öfverskott skulle ingå till statskassan.

I sitt underdåniga memorial den 10 sistlidne Januari upplyser Riksmarskalksembetet, att teatrarnes brist under det senast förflutna halfåret ökats med 64,000 kronor, hvadan möjligt vore att, om spelårets senare hälft visade samma ofördelaktiga resultat, teatrarnes skuld den 1 Juli 1881 skulle komma att uppgå till öfver 350,000 'kronor. Vid sådant förhållande anser Riksmarskalksembetet den dramatiska teaterns försäljning vara en oundviklig åtgärd till afbördande af en större del af det ansenliga skuldbeloppet, och har Riksmarskalksembetet derjemte tillkännagifvit, att då det icke vore att förmoda, att genom denna försäljning Hela teaterskulden komme att blifva betäckt, Riksmarskalksembetet vore bemyndigadt förklara, att Eders Kong!. Maj:t vill af egna medel, utan statsverkets betungande, ansvara för godtgörande af den då återstående skulden. Riksmarskalksembetet, som jemväl biträder komiterades förslag om beredande för framtiden af ett kreditiv för teatern till belopp af 50,000 kronor årligen, meddelar derjemte, att Eders Kong!. Maj:t behagat i nåder förklara, att om vid den liqvid af kreditivet, som årligen den 1 Juli bör cga ruin, skulle visa sig, att kreditivet icke blifvit återgäldadt genom af teaterstyrelsen insatta belopp, utan större eller mindre del deraf nämnda dag vore ogulden, Eders Kongl. Maj:t då ville af egna medel ansvara för hälften af det sålunda oguldna beloppet.

I sammanhang härmed har Riksmarskalksembetet, under erinran att enligt nu gällande reglemente för styrelsen och förvaltningen af de Kongl. "teatrarne den 19 Februari 1863 teaterns ärenden föredragas omedelbart af förste teaterdirektören inför Hans Maj:t Konungen, hemstält, att, då Eders Kongl. Maj:t personligen ej bör besväras med en sådan granskning, det hädanefter må tillkomma Finansdepartementet, såsom högsta vårdare af statens egendom, att handlägga ocli inför Eders Kongl. Maj:t i Statsrådet till afge-

13 Kong!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 19.

rande anmäla alla sådana frågor rörande teatern, som kunna anses vara af beskaffenhet att höra Eders Kong!. Maj:t underställas, såsom tillsättande och afskedande af styrelsepersonal, ändringar i gällande reglementariska föreskrifter, inköp eller försäljning af fast egendom med flera dylika ärenden.

Öfverintendentsembetet har i infordradt utlåtande förklarat sig anse den dramatiska teaterns fasta egendom kunna betinga en köpeskilling af 290,000 kronor. Skulle likväl vid försäljningen stadgas, att egendomen ej må af nye egaren till teater användas, anser Öfverintendentsembetet köpeskillingen ej höra beräknas mer än till 145,000 kronor. Angående värdet af den till försäljning ifrågasatta lösa egendomen finnes ingen närmare utredning, men torde detsamma icke komma att uppgå till något särdeles stort belopp.

Såsom jag förut nämnt utgjorde teatrarnes skuld vid slutet af spelåret 1879—1880 227,673 kronor 88 öre. Denna skuld har under den senare hälften af år 1880 ytterligare tillväxt och, enligt hvad Riksmarskalksembetet antydt, kan densamma, med hänsyn till de för teatrarne fortfarande rådande dåliga konjunkturerna, vid spelårets slut den 1 Juli 1881 komma att uppgå till öfver 350,000 kronor. Jag anser, lika med komiterade och Riksmarskalksemhetet, det vara en bjudande nödvändighet att befria teaterinstitutionen från denna skuld, och vid valet af den utväg, som för detta ändamål hör vidtagas, tvekar jag icke att biträda det framställa förslaget att sammanföra de båda teatrarnes personal för att å stora teatern gifva såväl lyriska som dramatiska föreställningar samt att försälja den dramatiska teaterns fasta egendom jemte de lösa inventarier, som i följd af sammanslagningen ej vidare blifva erforderliga, Hvad teaterdirektionen anfört mot försäljningen af den dramatiska teatern synes mig vara af komiterade med goda skäl vederlagdt, och äfven om, dessa skäl oaktadt, någon betänklighet mot den föreslagna åtgärden skulle qvarstå, anser jag denna betänklighet böra förfalla, då Eders Kong!. Maj:t genom sitt frikostiga anbud att af egna medel betala den del af skulden, hvartill försäljningssumman ej lemnar tillgång, beredt teatern möjlighet att med nästa spelår börja sin verksamhet under ny organisation och utan tryck af gamla skulder. Tiden och sättet för försäljningen af den fasta och lösa egendomen hafva naturligtvis stort inflytande på försäljningens resultat, och synes mig derföre bestämmandet häraf böra öfverlemnas åt Eders Kongl. Maj:ts eget afgörande.

Jag hemställer derföre att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen,

att den dramatiska teaterns fasta egendom jemte de lösa inventarier, som teaterdirektionen pröfvar vara obehöfliga i följd af scenernas sammanslagning, må vid innevarande spelårs slut den 1 nästkommande Juli öfverlåtas å Eders Kongl. Maj:t, mot det att Eders Kongl. Maj:t, enligt sitt

14 Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 19

nådiga erbjudande, åtager sig att af egna medel, utan statsverkets betungande, betala den skuld, hvari teatrarne då häfta.

Beträffande derefter frågan, huru för framtiden och efter scenernas sammanslagning bör ordnas med teaterns ekonomi, framgår af komiterades förslag till inkomst- och utgiftsstater, att såsom vilkor för att teaterns verksamhet må kunna fortgå utan skuldsättning erfordras dels, att teatern allt framgent förblifver i åtnjutande ej mindre af det nu under riksstatens 7:de lmfvudtitel uppförda anslaget å 60,000 kronor årligen, än äfven af det bidrag till enahanda belopp, hvarmed Eders Kongl. Maj:t af egna medel hittills hugnat teatern, dels och att recettmedlen uppgå till så stort belopp att, med beräkning af 250 representationer årligen, medelrecetten kommer att utgöra något mera än 1,400 kronor. Då emellertid komiterade ansett medelrecetten under ogynsamma konjunkturer kunna nedgå till 1,200 kronor, då en brist för året skulle uppstå af omkring 50,000 kronor, hafva komiterade såsom jag förut anfört, föreslagit framställning till Riksdagen om anvisande af ett årligt kreditiv å nyss nämnda belopp att i mån af behof användas, då teaterns inkomster icke förslå till betäckande af dess utgifter, mot återbetalningsskyldighet så snart omständigheterna sådant medgifva.

Af hvad i frågan förekommit synes mig uppenbart, att ett oundgängligt vilkor för teaterns fortfarande bestånd är, att den framgent tillförsäkras de bidrag af Eders Kongl. Maj:t personligen och af Riksdagen, som hittills kommit densamma till del. Osäkerhet i detta hänseende verkar störande på teaterns verksamhet och hindrar i många fall dess ordnande på ändamålsenligaste sätt. Då härtill kommer att vid riksdagarne under senare tider höjts röster för minskning eller indragning af det nuvarande anslaget, anser jag i första rummet nödigt att af Riksdagen erhålla ett förklarande, att det nuvarande anslaget å 60,000 kronor årligen ej nedsättes eller indrages, så länge Eders Kongl. Maj:t af egna medel understödjer teatern med enahanda belopp. Att deremot nu göra någon framställning till Riksdagen om förhöjning i anslaget till teatern, vare sig under form af kreditiv eller annorledes, synes mig ej lämpligt. Verkningarne af den ifrågasatta sammanslagningen af de båda scenerna kunna icke på förhand beräknas. De kunna utfalla förelaktigt, säd att understöd utöfver det nuvarande ej erfordras, och äfven om de skulle komma att visa sig mindre gynsamma, så att inkomsterna ej motsvara utgifterna, förefaller det mig, som om någon annan utväg till ställningens förbättrande då bör försökas, innan på Riksdagen ställes anspråk på förhöjning i anslaget. En utväg i detta fall är att öfverlåta teatern åt enskild person eller bolag. Den enskilda personen eller bolaget skulle i sådant fäll berättigas att under viss bestämd tid kostnadsfritt begagna stora

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

teaterns fasta och lösa egendom samt uppbära alla dess inkomster, häruti inberäknade de årliga understöden från Eders Kongl. Maj:t och från Riksdagen, mot skyldighet å andra sidan: att öfvertaga teaterns alla förbindelser i afseende å aflöning och pensionering, att fortfarande ställa till Eders Kongl. Maj:ts disposition de platser i teatersalongen, som nu begagnas af Eders Kongl. Maj:t, den Kongl. familjen och hofvet, att årligen låta uppföra visst antal såväl lyriska som dramatiska stycken, att hålla kapell, kör och balett till visst minimiantal, att å den fasta egendomen verkställa sådana reparationer, som nu bekostas af teaterkassan, att väl underhålla den lösa egendomen och vid kontraktstidens slut återställa densamma i lika godt skick som den mottagits, samt att vara underkastad de vilkor i öfrigt, Eders Kongl. Maj:t kan finna af omständigheterna påkallade; hvarjemte den enskilda personen eller bolaget bör ställa säkerhet för fullgörandet af sina förbindelser. Blefve derjemte någon lämplig person af Eders Kongl. Maj:t förordnad att granska de stycken, som skulle å teatern spelas, och bemyndigad att förbjuda uppförandet af sådana, som ej vore landets förnämsta scen. värdiga, synes mig inga betänkligheter, vara sig i ekonomiskt eller estetiskt hänseende, böra möta mot vidtagande af en sådan anordning, jag här ofvan antyda För att emellertid kunna, der så erfordras, genomföra åtgärder i denna syftning, erfordras vissa medgifvanden från Riksdagens sida, och med åberopande af hvad jag här ofvan anfört, hemställer jag derföre, att Eders Kongl. Magt täcktes i proposition till Riksdagen föreslå,

att Riksdagen med förklarande, att det å riksstatens sjunde hufvudtitel nu uppförda anslaget å 60,000 kronor ej varder nedsatt eller indraget så länge Hans Maj:t Konungen understödjer teatern med enahanda belopp, måtte medgifva att, der omständigheterna må sådant föranleda, Eders Kongl. Maj:t egen rätt att till enskild person eller bolagunder visst antal år till begagnande upplåta stora teaterns fasta och lösa egendom med rätt att uppbära alla teaterns inkomster, nyss nämnda anslag deri inbegripet, mot skyldighet för den enskilda personen eller bolaget att underkasta sig de vilkor och förpligtelse^ jag här ofvan omförmält.

Beträffande slutligen Riksmarskalksembetets hemställan, att teatern rörande ärenden hädanefter skulle föredragas inför Eders Kong! Maj:t i Statsrådet, anser jag lika med Riksmarskalksembetet eu dylik anordning vara öfverenstämalande med våra grundlagsenliga former, och att dessa ärenden höra beredas och föredragas af något af statsdepartement^!. Då emellertid Eders Kongl. Maj:ts beslut härutinnan lämpligast bör meddelas i samman-

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

hårig med det ordnande af teaterns angelägenheter, som kommer att ega rum, sedan Riksdagen fattat beslut i de ämnen, jag här ofvan omförmält, torde denna del af frågan framdeles blifva föremål för särskild underdånig föredragning.»

Uti hvad Herr Statsministern sålunda hemstält instämde Statsrådets öfriga ledamöter.

Hvad Statsrådet sålunda tillstyrkt behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla.

Herr Statsministern uppläste härefter ett, under förutsättning af bifall till omförmälda hemställan, i förväg uppsatt förslag till nådig proposition,

och befalde Hans Maj:t Konungen på Statsrådets tillstyrkande att, i enlighet med berörda, detta protokoll bilagda förslag, proposition skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo Axel Ädelgren.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1881.