angående för¬ säljning af åtskilliga kronans egendomar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

1 N:0 19.

Au k. till Riksd. Kansli den 6 Febr. 1882, kl. 3 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående försäljning af åtskilliga kronans egendomar; Gifven Stockholms Slott den 23 December 1881.

På derom af Kongl. Maj:t gjord framställning, medgaf 1874 års Riksdag, att sådana kronan tillhöriga, under Kammarkollegii förvaltning stälda och för statsverkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrendeafgiften icke öfversteg 200 kronor, och hvilkas bibehållande åt kronan icke på grund af befintlig skogstillgång eller af annan särskild anledning påkallades, skulle i den mån gällande arrendekontrakter efter uppsägning eller eljest närmade sig sitt slut, få, under iakttagande af de föreskrifter, Kongl. Maj: t kunde finna lämpligt meddela, på offentlig auktion till den högstbjudande försäljas under vilkor: att köpare, som sådant åstundade, skulle eg a att, efter derom vid auktionen gjord anmälan, inbetala köpeskillingen under loppet af sex år med 1 0 årligen, såvida han, för fullgörandet deraf, vid auktionstillfället stälde säkerhet; att högsta anbudets antaglighet komme att underställas Kongl. Maj:ts pröfning; att försäljningen skulle ega rum utan förbehåll af någon kronotionde eller sådan grundränta, som utginge endast af kronoskatteegendomar; samt att, sedan köpebref utfärdats, de sålda hemmanen och lägenheterna skulle komma att i jordeboken upptagas under titel “utsockne eller allmänt frälse” och för betecknande af denna deras natur påföras ränta till kronan i likhet med andra frälsehemman i orten.

Till de egendomar, hvilkas försäljning sålunda medgafs, hafva, enligt Riksdagens i underdånig skrifvelse den 20 Maj 1879 anmälda, af Kongl. Maj:t den 6 Juni samma år godkända beslut, blifvit hänförda äfven de egendomar af enahanda beskaffenhet, hvilka, efter det be- Bih. till Rilcsd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afä. 12 Käft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

slutet år 1874 fattades, kommit under Kammarkollegii förvaltning; och är, i afseende på dispositionen af de genom försäljningen inflytande medlen genom Riksdagens år 1877 meddelade, af Kongl. Maj:t likaledes gillade beslut, stadgadt, att desamma må, i den mån tillfällen dertill sig yppa, användas till sådana inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark, hvilka af Kongl. Maj:t pröfvas vara fördelaktiga och hvartill medel icke kunna beredas från det till skogsväsendet anvisade reservationsanslag.

Af skäl, som i bilagda protokoll öfver finansärenden för denna dag finnas angifna, liar Kongl. Maj: t funnit försäljning af ytterligare en del kronoegendomar önsklig; och vill, med åberopande af samma protokoll, härmed föreslå Riksdagen att, utan rubbning i förut fattade beslut rörande försäljning af hemman och lägenheter, hvilkas årliga arrende icke öfverstiger 200 kronor, medgifva:

att vid inträffande arrendeledighet af sådana kronan tillhöriga, under Kammarkollegii förvaltning nu befintliga och för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, för hvilka årliga arrendeafgiften är högre än 200 kronor, men icke öfverstiger 500 kronor, det må bero af Kongl. Maj:t att, efter pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall, förordna, huruvida egendomen fortfarande bör för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas;

att på enahanda sätt må förfaras äfven i afseende å dylika, i de norrländska länen belägna egendomar, för hvilka årliga arrendet öfverstiger 500 kronor;

att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning böra ega rum, densamma må ske i den ordning och under de vilkor, som nu gälla för försäljningen af mindre hemman och lägenheter, med iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna lämpligt att, vare sig i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela;

samt att de genom den nu förslagna försäljningen inflytande medlen må, intilldess annorlunda kan af Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutas, öfverlemnas till Riksgäldskontoret, för att genom uppköp af obligationer eller på annat sätt användas till afbetalning å statens för jernvägsbyggnader upptagna lån.

De handlingar, som röra detta ärende, skola hållas Riksdagens vederbörande Utskott till handa; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

O. R. Themptander.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

3 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Mafit Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 23 December 1881.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

Taube,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander.

2:o.

Föredragande Departementschefen, Statsrådet Themptander yttrade:

“I det under sistlidet år inom Finansdepartementet utarbetade förslag angående domänförvaltningen, hvilket jag nyss inför Eders Kongl. Maj:t föredragit, ifrågasattes äfven, huruvida det icke kunde anses vara till kronans fördel att i de orter, der de utarrenderade kronoegendomarne äro jemförelsevis få till antalet och af mindre betydenhet samt lemna ringa afkomst, afyttra desamma och i deras ställe förvärfva andra för jordbrukets bedrifvande och för förvaltningen lämpligare belägna jordegendomar. Närmast och hufvudsakligast åsyftades härvid

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

kronoegendomarne i de norrländska länen, i afseende å hvilka anfördes: att dessa egendomars hufvudsakliga värde utgjordes af de stora skogsvidder, som vid skattläggningar och afvittringar blifvit dem tilldelade, och att, i den mån vid ny utarrendering skogsmarken till större eller mindre del undantoges, för att ställas under. skogsstatens förvaltning, och arrendatorns dispositionsrätt öfver skogen med dess betesmarker sålunda inskränktes, svårighet, efter hvad erfarenheten redan visat, uppstode för den återstående egendomens utarrendering till skälig afgift; att den arrendeafkomst, de ifrågavarande egendomarne nu lemnade, jemförd med egendomarnes taxeringsvärde, vore betydligt lägre, än den efter samma grund beräknade arrendeinkomsten af kronans egendomar- i det öfriga riket, i det att inom de norra länen arrendeafgifterna i medeltal utgjorde endast 3,15, men i det öfriga landet 4,60 procent af taxeringsvärdet, hvilket missförhållande antogs, i mån af skogarnes afskiljande, komma att framträda än skarpare; samt att, på samma gång af nu anförda omständigheter kunde dragas den slutsats, att ett utbyte af de norrländska egendomarne mot andra i mellersta och södra Sverige skulle bereda kronan en högre inkomst, förvaltningskostnaderna borde genom en dylik åtgärd minskas.

Genom nådig skrifvelse den 6 Maj 1881 anbefalde Eders Kongl. Maj:t Kammarkollegium att, efter inhemtande af yttranden från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de norrländska länen och fullständig utredning af de omständigheter, som kunde inverka på den sålunda väckta frågan angående försäljning af domänerna i de nämnda länen, inkomma med underdånigt utlåtande och i sammanhang dermed, efter vederbörandes hörande, jemväl taga under öfvervägande, huruvida äfven inom rikets öfriga län försäljning af utarrenderade kronoegendomar, utöfver hvad genom nådiga brefven den 29 Maj 1874 och den 6 Juni 1879 blifvit förordnadt, kunde anses af omständigheterna påkallad.

Efter att hafva i anledning häraf inhemtat yttrande från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län, har Kammarkollegium i skrifvelse den 25 November 1881 afgifvit underdånigt utlåtande i detta ärende, och torde Eders Kongl. Maj:t nu tillåta mig att redogöra för den af kollegium åvägabragta utredning i frågan och de af myndigheterna deruti uttalade åsigter.“

Sedan Departementschefen derefter föredragit så väl länsstyrelsernas yttranden som Ivammarkollegii utlåtande med dervid fogade bilagor, hvilket senare utlåtande skulle detta protokoll bifogas, yttrade Departementschefen vidare:

“Det vill synas mig att, huru delade tankarne än må vara om lämpligheten eller olämpligheten för kronan att i stort drifva ett arrende-

5 Kongl. Mcij.is Nåd. Proposition A’:o 19.

väsen, åsigterna borde kunna enas derom, att det i alla händelser icke kan vara till kronans fördel, att föremålet för dess arrendeförvaltande verksamhet till en betydande del utgöres af smärre fastigheter. Utgående från en sådan uppfattning var det ock, som Riksdagen ej mindre år 1874, efter derom af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning, beslöt, att de för statsverkets räkning då utarrenderade fastigheter, för hvilka årliga arrendeafgiften icke öfversteg 200 kronor, och hvilkas bibehållande åt kronan icke af befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning påkallades, skulle i mån af inträffande arrendeledigheter försäljas, än ock år 1879 utsträckte tillämpningen af detta beslut jemväl till de af staten dåmera öfvertagna militie- och hospitalsegendomarne.

Om resultatet af denna försäljning föreligga i Kammarkollegii nu föredragna utlåtande upplysningar, af hvilka framgår, att för de hittills sålda kronoegendomarne erhållits en köpeskilling, som med 150 procent öfverstiger egendomarnes taxeringsvärde, och å hvilken räntan, beräknad efter fyra procent, är nära tre gånger större, än den förut uppburna arrendeafgiften. Härvid bör visserligen icke förbises, att, såsom Kammarkollegium erinrat, det vid tiden för egendomarnes försäljning för dem utgående arrende, hvilket blifvit till sitt dåvarande beiopp bestämdt tjugu eller trettio år förut, icke kan anses utvisa det arrendevärde, egendomarne vid försäljningen i verkligheten egt eller skulle betingat, om de upplåtits på nytt arrende i stället att säljas; men om man antager, att vid ny utarrendering det gamla arrendet skulle ökats i samma proportion som arrendeafgiften stegrats för de åt kronan bibehållna egendomar, hvilka under senare åren blifvit på nya arrenden upplåtna — och någon anledning att förutsätta en större ökning i arrendet för de sålda egendomarne torde ej förefinnas — skulle, enligt hvad kollegii utredning gifver vid handen, den nya arrendesumman i allt fall icke hafva stält sig i fördelaktigare förhållande till den för egendomarne erhållna köpeskilling, än att den representerat en ränta derå af 2,-i till 2,2 procent. Häraf synes mig otvetydigt framgå, att den beslutade och till en del verkstälda försäljningen varit en finansielt rigtig åtgärd, och detta så mycket mer, som derigenom eu icke oväsentlig besparing uppstår i utgifter för arrendeuppskattningar, syner och besigtningar m. m., hvilka utgifter drabba de smärre fastigheterna vida tyngre än de större.

Men, utom den omedelbara ekonomiska vinsten genom ökad kapitaltillgång och afkomst samt minskade omkostnader, medför försäljningen . af de smärre fastigheterna en annan och, efter min uppfattning, än mer betydande fördel derutinnan, att de myndigheter, åt

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

hvilka domänernas administration är eller kan varda öfverlemnad, frigjorda från de tyngande förvaltningsbestyren för de mindre egendomarne, blifva i tillfälle att med samlad kraft egna sig åt vården om och tillsynen öfver de genom sitt högre värde för kronan långt vigtigare större egendomarne och derigenom med mera framgång verka för dessas tidsenliga förkofran.

Hufvudsakligen ur dessa synpunkter och då jag för min del är öfvertygad, att, om de nu bestämda gränserna för försäljningen något vidgas, ett gynsamt ekonomiskt resultat af forsäljningarne fortfarande kan förväntas, anser jag mig böra, lika med Kammarkollegium och de flera länsstyrelser, som yttrat sig i sådan rigtning, tillstyrka en utsträckning af den nu pågående försäljningen.

I fråga om det omfång, som kan böra gifvas åt en sålunda utsträckt försäljning, är jag visserligen med Kammarkollegium ense derom, att i alla händelser de egendomar icke böra afyttras, som, till följd af i orten pågående eller förestående utdiknings- och vattenafledningsföretag eller andra omständigheter, såsom exempelvis belägenhet i den omedelbara närheten till en stad eller uppväxande handelsplats, kunna förväntas inom en närmare framtid erhålla ett ökadt värde, och jag anser äfven, att försäljning icke heller bör ifrågakomma af egendom, som lämpar sig att sammanslås med annan angränsande kronan tillhörig jordbruksfastighet, eller kan för något särskildt statsändamål anses behöflig, likasom att från försäljning bör undantagas mark, som egnar sig för skogsbörd och är så belägen, att den med fördel kan till förvaltning af skogsstaten öfvertagas. Det synes mig följaktligen och med fästadt afseende jemväl å önskligheten deraf att, vid inträffande sämre konjunkturer försäljningsåtgärder må kunna inställas, lämpligt att, på sätt Kammarkollegium tillstyrkt, det beslut, som kan fattas om en utsträckt försäljning, icke må göras ovilkorligt, utan att åt Eders Kongl. Maj:t må öfverlemnas att, inom de gränser för försäljningen Riksdagen kan, på Eders Kongl. Maj:ts framställning, utstaka, efter pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall afgöra, huruvida vid inträffande arrendeledighet en egendom bör försäljas eller icke.

Deremot anser jag mig icke böra biträda det förslag, Kammarkollegium framstält i afseende på gränserna för försäljningen. Såsom jag förut, vid föredragningen af kollegii utlåtande, haft tillfälle nämna, går kollegii hemställan i denna del ut derpå, att försäljningen skulle göras beroende, icke af det för egendomarne utgående arrende, utan af det arrendevärde, egendom vid företagen arrendeuppskattning ansåges ega, samt att, med tillämpning häraf jemväl å den försäljning,

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

som enligt fattade beslut redan nu pågår, försäljningen skulle komma att omfatta de egendomar, för bvilka vid arrendeuppskattning icke fastställes högre maximiarrende än 500 kronor. Om, med ledning af de upplysningar, kollegium lemnat rörande de under de senare åren verkstälda utarrenderingar, det får förutsättas, att arrendevärdet vid nu förestående nya arrendeuppskattningar kommer att stiga med i medeltal omkring 50 procent, är det uppenbart, att, med antagande af detta kollegii förslag och med de ytterligare inskränkningar i afseende å försäljningen, jag nyss angifvit såsom efter min åsigt erforderliga, den åsyftade utsträckningen i försäljningen skulle blifva snart sagdt ingen eller åtminstone ytterst obetydlig.

För min del vågar jag föreställa mig, att, derest det ändamål, hvartill försäljningsåtgärderna efter min tanke böra företrädesvis syfta, eller beredande af tillfälle för de förvaltande myndigheterna att mera odeladt egna sig åt de större och värderikare egendomarnes förkofran, skall i någon afsevärd mån kunna vinnas, försäljningen bör, i enlighet med hvad flere Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillstyrkt, utsträckas till de fastigheter, för hvilka det hittills utgående arrendet icke öfverstiger 500 kronor. Ett förslag i denna syftning synes mig äfven i det hänseendet ega företräde framför Kammarkollegii förslag, att det lemnar tillfälle att med säkerhet bedöma, hvilken omfattning försäljningen högst skulle kunna erhålla, under det att man för sitt omdöme härutinnan, enligt kollegii förslag, blir hänvisad endast till mer eller mindre ovissa antaganden.

De nya fastigheter, hvilka, i händelse gränsen för försäljningen bestämdes i öfverensstämmelse med den af mig nu uttryckta åsigt, skulle ifrågakomma att afyttras, utgöra, enligt hvad Kammarkollegium upplyst, tillsammans 951 med ett taxeringsvärde af 8,324,740 kronor; men af dessa fastigheter skulle utan tvifvel en icke ringa del komma att från försäljning undantagas, om de öfriga grunder vid försäljningen följdes, som jag ofvan förordat. Då vid de många tillfällen, när fråga om en utsträckt försäljning af kronans utarrenderade egendomar varit å bane inom Riksdagen, såsom skäl deremot, bland annat, anförts, att ett samtidigt utbjudande af ett större antal kronoegendomar skulle verka till nedtryckning i fastighetsvärdet, anser jag mig böra i detta sammanhang erinra, att, då försäljningen af kronoegendomarne komme att ske i mån af inträffande arrendeledighet, medeltalet af de årligen för hela riket till försäljning ifrågakommande egendomarne, med inberäknande jemväl af osålda lägenheter med arrende icke öfverstigande 200 kronor, icke komme att uppgå till högre antal än 79, samt att, enligt i Kammarkollegium upprättade tabeller, förutom under året 1891,

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

då till försäljning skulle kunna ifrågakomma 157 fastigheter, deribland dock 50 såsom särskilda egendomar upptagna lotter i Upsala hofstalläng, högsta antalet egendomar, som något år skulle kunna utbjudas, komme att utgöra 111. Ehuru i och för sig betydande, synes mig denna siffra, om densamma fördelas på de 18 län, inom hvilka egendomarne äro belägna, och vidare det antal fastigheter afräknas, som^ kan antagas komma att från försäljning undantagas, icke vara egnad att ingifva några allvarliga farhågor för fastighetsvärdets nedgång, särdeles om afseende tillika fästes vid de ifrågavarande egendomarnes jemförelsevis ringa betydenhet och värde.

Hvad särskildt angår kronoegendomarne i de norrländska länen, upplyses af Kammarkollegii utlåtande, att derest försäljning blefve medgifven af alla egendomar, som lemna en arrendeafgift, icke öfverstigande 500 kronor, endast 24 egendomar skulle på grund af högre arrendebelopp blifva af försäljningsbeslutet oberörda, deraf

13 i Jemtlands län med årligt arrende af 15,523 kronor 84 öre ock taxeringsvärde af235,500 kronor.

Då, enligt hvad kollegium vitsordat, det nuvarande arrendet för flera bland dessa egendomar är hufvudsakligen beroende af tillydande stora skogar, hvilka vid ny utarrendering torde komma att från egendomarne skiljas, för att utläggas till kronoparker, synes det antagligt, att arrendet för en del af dessa egendomar framdeles kommer att nedgå under det belopp af 500 kronor, som nu blifvit ifrågasatt såsom gräns för försäljningen. Vid detta förhållande, och då bibehållandet inom de vidsträckta norrländska länen af endast en eller annan jordbruksdomän i hvarje län icke kan anses med en klok administration förenligt, finner jag det önskligt, att de berörda 24 egendomarne, ehuru nu lemnande högre arrende än 500 kronor, kunde varda inbegripne bland dem, om hvilkas försäljning Eders Kongl. Maj:t skulle ega att förordna, derest icke särskilda förhållanden påkallade deras fortfarande användning för kronans räkning.

De allmänna vilkor, hvarunder försäljningen af kronoegendomar nu eger rum, i afseende å så väl sättet för egendomarnes utbjudande och köpeskillingens erläggande, som de sålda hemmanens skattskyldighet, synas mig vara af den beskaffenhet att böra tillämpas äfven vid den utsträckta försäljning, hvarom beslut kan blifva fattadt; men i den mån värdet å de till försäljning ifrågakommande fastigheterna ökas, blir det ock af större vigt, att till ledning vid pröfningen af köpe-

9 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

anbuden noggrannare upplysningar om egendomarne må vara att tillgå, än dem, på hvilka köpeanbudens godkännande eller förkastande nu i allmänhet grundas, eller uppgifter om senast erlagda arrenden och taxeringsvärden jemte myndigheternas allmänna omdöme om ain budets antaglighet. Jag finner det derföre ock, ehuru jag, såsom redan är nämndt, icke anser en arrendeuppskattning erforderlig för det ändamål, Kammarkollegium förutsatt, nödigt att innan pröfning eger rum af köpeanbud å egendomar, hvilkas försäljning nu kan varda medgifven, en undersökning, enligt de närmare föreskrifter Eders Kongl. Maj:t torde få meddela, företages å egendomarne till utrönande af deras såväl arrende- som saluvärde.

De medel, hvilka inflyta vid den nu pågående försäljningen af kronoegendomar, eger Eders Kong!. Maj:t, enligt Riksdagens dertill lemnade medgifvande, att, i den mån tillfällen yppas, använda till inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark. Att utsträcka detta medgifvande äfven till köpeskillingen för de egendomar, hvilkas försäljning nu skulle komma att föreslås, saknar jag anledning ifrågasätta, då de till Eders Kongl. Majrts förfogande sålunda redan stälda försäljningsmedlen tillika med de belopp, som kunna disponeras af reservationsanslaget till skogsväsendet, torde blifva tillräckliga för de skogsköp, hvartill lägliga tillfällen kunna erbjuda sig inom orter, der förvärfvaudet af skog för kronans räkning synes böra eftersträfvas. Icke heller kan det, efter min åsigt, anses lämpligt att, om kronan afhänder sig en del af sina jordbruksfastigheter i det särskilda syftet att begränsa området för denna förvaltningsgren, inköpa andra dylika egendomar i de såldas ställe, och om i ett eller, annat fall för arrendering af några smärre domäner eller af annan anledning förvärfvandet af någon jordbruksfastighet skulle finnas önskligt, torde särskild framställning kunna derom till Riksdagen aflåtas.

Att tillstyrka en disposition af de inflytande försäljningsmedlen, som innebure den realiserade kapitaltillgångens förvandling till lös egendom, finner jag dock betänkligt, och förhandlingarne inom Riksdagen vid de tillfällen, då fråga der förevarit om försäljning af kronans egendomar, synes mig tillräckligt utvisa, att, derest en sådan användning af försäljningsmedlen ifrågasattes, Riksdagens bifall till en utsträckt försäljning svårligen skulle kunna förväntas. Fasthåller man vid önskan att för den tillgång, som här är i fråga, fortfarande bibehålla karakteren af fast egendom, men af skäl, som jag nyss antydt, anser det icke böra ifrågakomma att för de inflytande försäljningsmedlen inköpa vare sig andra jordbruksegendomar eller skogsmark, synes Bill, till RiJcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afä, 12 Käft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

det ligga nära till hands att, såsom motionärer inom Riksdagen vid flera tillfällen föreslagit, använda försäljningsmedlen för afbetalning å statens för jern vägsbyggnader upptagna lån. Då den sålunda tillkomna skulden i sjelfva verket är att betrakta såsom en ogulden del af de utgifter, med hvilka jernvägarnes åstadkommande varit förenadt, och jernvägarne följaktligen först i den mån berörda skuld infrias kunna anses vara en statens ograverade egendom, måste det erkännas, att genom de ifrågavarande försäljningsmedlens användning på nu angifvet sätt staten, i stället för de fastigheter den afhänder sig, förvärfvar en annan fast egendom, som med hänsyn till förändrade tidsförhållanden måste anses i värde och betydelse åtminstone fullt jemförlig med den sålda. På samma gång således de, hvilka strängt påyrka att kronans fasta egendom må bibehållas oförminskad, borde med en sådan disposition af medlen finna sig tillfredsstälde, skulle derigenom äfven vinnas den synnerligen beaktansvärda fördelen af en hastigare minskning i den utländska statsskulden.

Då jag följaktligen finner mig böra tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att hos Riksdagen föreslå de inflytande försäljningsmedlens användning för minskande af statens skuld för dess jernvägsbyggnader, hvilket naturligtvis icke utesluter tillfället att framdeles på annat sätt disponera dessa medel, derest Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen skulle finna sådant af dåmera inträdda förhållanden påkalladt, torde jag slutligen, ehuru sådant redan framgår af det förut anförda, få betona, att med det nu af mig framstälda förslaget icke afses någon ändring i gällande bestämmelser om dispositionen af köpeskillingarne för de egendomar, hvilkas försäljning redan är beslutad.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, utan rubbning i förut fattade beslut rörande försäljning af hemman och lägenheter, hvilkas årliga arrende icke öfverstiger 200 kronor, medgifva:

att vid inträffande arrendeledighet af sådana kronan tillhöriga, under Kammarkollegii förvaltning nu befintliga och för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, för hvilka årliga arrendeafgiften är högre än 200 kronor, men ej öfverstiger 500 kronor, det må bero af Eders Kongl. Maj:t att, efter pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall, förordna, huruvida egendomen fortfarande bör för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas;

att på enahanda sätt må förfäras äfven i afseende å dylika, i de norrländska länen belägna egendomar, för hvilka årliga arrendet öfverstiger 500 kronor;

att, der Eders Kongl. Maj: t pröfvar försäljning böra ega rum.

11 Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

densamma må ske i den ordning och under de vilkor, som nu gälla för försäljningen af mindre hemman och lägenheter, med iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser, Eders Kongi. Maj:t kan finna lämpligt att, vare sig i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela;

samt att de genom den nu föreslagna försäljningen inflytande medlen må, intill dess annorlunda kan af Eders Kongi. Maj:t och Riksdagen beslutas, öfverlemnas till Riksgäldskontoret, för att genom uppköp af obligationer eller på annat sätt användas till afbetalning å statens för jernvägsbyggnader upptagna lån.

Hvad föredragande Departementschefen sålunda anfört och hemstält, deri Statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla, samt befalde, att i enlighet dermed proposition, så lydande som bilagan C till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

A. L. Fris.

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Då vid infordrande af Kammarkollegii underdåniga utlåtande öfver det under nästlidet år inom Finansdepartementet af särskilda komiterade uppgjorda förslag till domänförvaltningens ordnande yttranden icke äskats öfver den af komiterade i sammanhang med berörda förslag väckta fråga om försäljning af kronans egendomar i de norrländska länen, har Eders Kongi. Maj:t, enligt Herr Statsrådets och Chefens för Finansdepartementet skrifvelse den 6 sistlidne Maj, i nåder anbefalt Kammarkollegium att, efter inhemtande af yttranden från Eders Kongi. Majrts Befallningshafvande i de norrländska länen och fullständig utredning af de omständigheter, som kunde inverka på berörda af komiterade väckta fråga, deröfver afgifva underdånigt utlåtande och i sammanhang dermed, efter vederbörandes hörande, jemväl taga under

12 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

öfvervägande, huruvida inom öfriga rikets län försäljning af kronoegendomar, utöfver hvad genom nådiga brefven den 29 Maj 1874 och den 6 Juni 1879 blifvit förordnadt, kunde anses med kronans fördel förenlig eller eljest af omständigheterna påkallad.

Af innehållet i de underdåniga utlåtanden, hvilka kollegium till underdånig åtlydnad häraf från länsstyrelserna infordrat, tillåter sig Kollegium underdånigst anföra följande:

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län har, med uppgift att inom länet funnes tio kronoegendomar, af hvilka tvenne såsom gifvande under 200 kronor i årligt arrende antagligen komme att på grund af förut gifna bestämmelser vid nuvarande arrendeperiods utgång försäljas, beträffande de öfriga hufvudsakligen anfört att, ehuru väl antagas måste, att dessa egendomar, af hvilka de flesta hade goda odlingslägenheter, skulle genom öfvergång i enskildes eg o komma i bättre häfd och följaktligen gifva högre afkastning än hvad vid utarrendering vore fallet, det dock vore betänkligt, att staten afyttrade all jordegendom i denna aflägsna del af fäderneslandet, och dessutom tvifvelaktigt, huruvida berörda egendomar, hvilka, med undantag af militiebostället Tureholm, vore belägna vid kusten nära allmänna landsvägen och i allmänhet väl bebyggda samt såsom lämpliga bostadslägenheter gåfve ett jemförelsevis högt arrende, vid en blifvande försäljning skulle betinga en köpeskilling, hvarå räntan komme att motsvara nuvarande arrendebeloppet. På grund häraf har Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i underdånighet föreslagit, att bostället Tureholm, såsom liggande inuti landet, måtte försäljas samt de öfrige sju egendomarne vid arrendetidens utgång alternativt utbjudas på arrende eller till försäljning, men endast i det fall afhändas statsverket, att derigenom erhölles en större statsinkomst, än om de utarrenderades.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län anser ej mindre en del särskildt uppräknade kronoegendomar inom länet, hvilkas nuvarande arrende understiger 200 kronor och om hvilka särskild nådig föreskrift om försäljning ännu ej gifvits, än äfven öfriga kronans egendomar i länet böra fortfarande’ för Eders Kongl. Maj:ts och kronans räkning bibehållas, enär dels förvaltningskostnaden för desamma vore ringa, dels desse egendomar, deraf de, som antingen varit bostadsboställen eller stått under boställsdirektionens tillsjm, före den nuvarande arrendetiden varit mindre väl brukade, otvifvelaktigt på grund af jordbrukets pågående utveckling och, derest de komme att utarrenderas med större frihet för arrendatorerne, men med noggrannare kontroll i afseende å arrendatorernes skyldigheter än hvad hittills varit fallet, inom kort komme att erhålla ett vida högre värde än de nu ega.

[ Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län funne visserligen ej osannolikt, att flere af kronoegendomarne i länet, livilka, om den del af skogsmarken som för dem icke erfordrades frånskildes, vore af jemförelsevis ringa betydenhet, skulle betinga ett köpeskillingsbelopp-, som med beräkning af den i allmänhet nu påräkneliga penningeränta skulle lemna större behållen inkomst, än genom egendomarnes nuvarande arrenden erhölles, men ansåge försäljning af egendomarne för närvarande ej vara' med statsverkets fördel förenlig, då nuvarande låga arrenden antagligen skulle, i den mån skogsrörelsen inskränktes och be/olkningen nödgades nedlägga sitt hufvudsakliga arbete på jordbruket samt kommunikationerna underlättades, komma att betydligt stegras, samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hyste den förväntan att, efter till äfventyrs skedd omgestaltning af domänförvaltningen, framför allt den lokala, jordbruket å kronans jordegendomar skulle kunna med den omsorg öfvervakas och ledas, att det komme att framställa ett efter omständigheterna tillfredsställande och mönstergildt föredöme för ortens jordbrukande befolkning, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hölle för en stor statsekonomi fördel att genom ett inom alla deler af landet väl ordnadt och högt utveckladt arrendeväsen söka bereda ett växande antal mindre bemedlade jordbruksidkare, som sakna utväg till förvärfvande af egen fastighet, ett godt tillfälle att använda sin arbetsflit och duglighet på brukningen af andras, en fördel som syntes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vida uppväga den förvaltningskostnad, som för egendomarnes bibehållande vore oundgänglig. För den händelse likväl en utsträckt försäljning af kronoegendomarne beslötes, hemstälde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet, att såsom vilkor för försäljningen uppstäldes, att från egendomarne först afskildes den del af skogsmarken, som ej till husbehofvet erfordrades och som lämpade sig att såsom kronopark ställas under skogsstatens vård och förvaltning eller att mot särskildt skogsarrende upplåtas; att noggrann uppskattning af återstående skogsmark och andra egor, som till försäljning utbjödes, derförinnan skedde, eller andra betryggande föreskrifter mot egendoms försäljning under dess verkliga värde meddelades, samt att de för egendomarne inflytande medel användes till inköp af andra för statsverket fördelaktigare fastigheter.

Landshöfdingeembetet i Vesternorrlands län har ansett kronans domäner i länet, hvilka utgjordes af en hospitalslägenhet och ett fiske, kunna utan förlust för statsverket försäljas, då anledning ej förefunnes antaga, hvarken att desamma på grund af sin belägenhet kunde komma att för Eders Kong]. Maj:ts och kronans räkning behöfvas eller

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

att de i en framtid skulle kunna betinga högre arrendeafgift eller salupris.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län har, med hänsyn till de af kronoegendomarne i länet i förhållande till taxeringsvärdet utgående låga arrenden, egendomarnes ringa ytvidd och den i händelse af skogsmarkens afskiljande troligen uppkommande svårighet att få desamma utarrenderade åtminstone mot högre arrende än de nu betinga, i underdånighet uttalat den åsigt, att det syntes vara med statsverkets fördel mest förenligt, att de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uppgifna egendomar, hvilkas nuvarande arrende-understeg 500 kronor, försåldes.

Beträffande frågan, huruvida inom rikets öfriga län försäljning af kronoegendomar, utöfver hvad genom nådiga brefven den 29 Maj 1874 och den 6 Juni 1879 blifvit förordnadt, kan anses med kronans fördel förenlig eller eljest af omständigheterna påkallad, hafva Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Elfsborgs, Vestraanlands, Östergötlands och Skaraborgs län samt Landshöfdingeembetet i Göteborgs och Bohus län yttrat sig mot en sådan försäljning;

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län, under anförande att arrendena af egendomarne inom länet motsvara 5,4 procent af taxeringsvärdena, hvarvid jemväl vore att märka, att för det vida öfvervägande antalet egendomar arrendebeloppen utgå på grund af äldre kontrakt och att en väsentligen förhöjd arrendeinkomst kan vid förnyad utarrendering påräknas, hvarföre Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med erinran derjemte att 1879 och 1880 årens Riksdagar afslagit väckta motioner om utsträckt försäljning af kronoegendomar utöfver hvad redan vore stadgadt, ansett någon ytterligare försäljning icke bereda kronan fördel, helst jordens värde fortgår i jemnt stigande under det penningens värde sjunker, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett en något mera ökad erfarenhet om de förhållanden, hvilka vid frågans bedömande borde komma under öfvervägande, vara önskvärd, innan någon åtgärd vidtages ledande till en utsträckt försäljning af kronans egendomar, hvilka under en på kloka och ändamålsenliga grunder ordnad lagstiftning rörande desammas förvaltning otvifvelaktigt skulle åt statsverket inbringa en fullt nöjaktig afkastning.

Eders Kongl. Majäs Befallningshafvande i Kronobergs län, alldenstund jordvärdet i länet vore i stigande äfven i följd af ständigt pågående utdikningsföretag samt många af kronoegendomarne inom länet hade stora och värderika odlingslägenheter, hvilka först efter mera om-

15 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 19.

fattande utdikningar kunde tillgodogöras, hvarföre Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande ansett med kronans fördel förenligt att fortfarande i statsverkets ego bibehålla sådana egendomar, af hvilka för framtiden kan påräknas större afkomst än den som för närvarande deraf utgår, synnerligast som förvaltningskostnaderna icke kunde i nämnvärd mån genom utsträckt försäljning minskas;

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län, emedan antalet af kronoegendomar inom länet vore ringa och det för kronan vore fördelaktigt att inom hvarje län bibehålla åtminstone ett mindre antal att i händelse af behof kunna till ett eller annat statsändamål användas.

Eders Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande i Hallands och Vesimanlands län, enär en dylik försäljning icke syntes vara med kronans fördel förenlig eller eljest af omständigheterna påkallad;

Eders Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande i Elfsborgs län, under anförande hufvudsakligen, att efterfrågan efter arrenden på längre tid i allmänhet vore så stor att, särdeles der odlingstillfällen funnes, en betydlig tillökning i arrendebeloppen kunde påräknas, liksom öppnandet af nya kommunikationsleder och förbättrad jordkultur i väsentlig mån komme att bidraga till stegring i arrendena samt det dessutom vore olämpligt att för närvarande besluta om försäljning, då fullständig kännedom om egendomarnes areal, odlingstillfällen och jordens beskaffenhet ännu ej kunnat vinnas; samt

Landshöjdingeembetet i Göteborgs och Bohus län, under förklarande att Landshöfdingeembetet icke hade sig bekant några särskilda omständigheter, som för närvarande borde till försäljning föranleda. Deremot har

Landshöfdingeembetet i Östergötlands län ansett större behållen inkomst kunna beredas statsverket genom försäljning än bibehållande af en mängd inom länet befintliga mindre kronolägenheter, hvilkas vård och tillsyn medförde dryga kostnader, men likväl underdånigst afstyrkt en sådan försäljning intill dess beslut i laga ordning tillkommit, att försäljningsmedlen skulle samlas till en ständig räntegifvande domänfond, som ej finge utan Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma medgifvande för något statens tillfälliga behof anlitas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaradorgs län har äfven uttalat sig mot försäljning af kronoegendomar utöfver hvad redan vore förordnadt, dervid framhållande vigten för hvarje stat såväl ur nationalekonomisk som politisk synpunkt att vara egare till viss del af den inom dess område belägna jord, enär äfven om arrendeafkomsten af de egendomar, som icke omedelbart användes för något statsändamål, någon gång skulle finnas understiga räntan å den köpesskilling, som

16 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

kunde betingas för samma fastigheter, deras egande likväl i längden vore att föredraga framför förvärfvandet af ett räntebärande kapital, hvars bibehållande vid oförminskad afkastningsförmåga kunde vara ovisst och alltid blifver med svårigheter förenadt. De skäl, som enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande kunna påkalla försäljning af kronans egendomar i allmänhet, eller deras för stora mängd eller område eller förvaltningskostnadens storlek i förhållande till kronans inkomst af egendomarne, vore ej för handen i det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anförtrodda län, icke heller hade Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig bekant något för staten eller länet vigtigt ändamål, som genom viss kronoegendoms afyttrande kunde beredas. Derest dock beslut om en mera utsträckt försäljningskulle fattas, ville Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet föreslå, att densamma måtte ega rum endast med sådana mindre kronoegendomar, hvilka efter undersökning i den ordning, som för arrendeuppskattning vore eller blefve stadgad, funnes vara af beskaffenhet att böra under enskild eganderätt upplåtas, samt derjemte i underdånighet hemställa, att försäljningssumman måtte användas till inköp af lämplig jordbruksfastighet eller skogsmark.

Eclers Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län har beträffande de inom länet befintliga kronoegendomarne på landet i underdånighet uttalat den åsigt, att desamma, med undantag dels af trenne, om hvilkas användande till länsmansboställen underdånig framställning vore gjord, dels af åtskilliga andra särskildt uppgifna hemman, som antingen lämpade sig att med annan kronoegendom sammanslås eller hade betydligare skogsmark, borde försäljas samt jemväl med hänseende till de inom Visby stads område belägna kronolägenheter, af hvilka en del vore anordnad för vissa ändamål, andra sedan lång tid tillbaka innehafda af enskilde som ansågo sig till densamma hafva ett slags ständig besittningsrätt, samt en del i framtiden torde blifva för stadens eller det allmännas behof nödvändig, i underdånighet föreslagit, att desamma med några få undantag måtte försäljas.

Af öfriga länstyrelsers underdåniga utlåtanden torde Eders Kongl. Maj:t i nåder inhemta:

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län ansett sig ej böra för närvarande, då jorden vore i ständigt stigande, förorda en utsträckt försäljning af kronoegendomar i annat fall, än att köpeskillingen användes till inköp af annan jord, försedd med skog eller tjenlig till skogsmark, men under sådan förutsättning i underdånighet tillstyrkt försäljning af egendomar, hvilkas nuvarande arrenden ej öfverstege' 500 kronor;

17 Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N-o 19.

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län visserligen ansett kronans egendomar, såvidt möjligt, böra bibehållas, men, i betraktande af de dryga kostnader för förvaltningen af mindre kronoegendomar, aflägse från annan kronoegendom eller från jernväg eller ångbåtsled, i underdånighet tillstyrkt försäljning af sådana kronoegendomar, som för närvarande ej lemnade eller vid förnyad arrendeuppskattning ansåges kunna lemna 300 kronor i årligt arrende, dock med undantag för egendomar med betydligare skogstillgång och sådana, som antingen till följd af sitt läge lämpligen kunde med annan kronoegendom under ett bruk utarrenderas eller genom utdikning kunde erhålla ett väsentligen ökadt eller förbättradt egoområde;

att Eders Kongl. Maf.ts Befallningshafvande i Vermlands län, som jemväl ansett en utsträckt försäljning af kronans egendomar, då, som för närvarande vore fallet, jorden alltjemt stege i värde, ej vara till statsverkets fördel, dock ej såge ett bibehållande åt kronan af alltför små jordegendomar vara af någon afsevärd förmån och derföre lika med Eders Kongl Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län, i underdånighet hemstält om försäljning af kronoegendomar, hvilkas arrenden ej öfverstege 300 kronor, derest särskild anledning för deras bibehållande ej förefunnes;

att Eders Kongl. Maf.ts Befallningshafvande i Örebro län hänvisat till sitt öfver särskilde komiterades förslag till domänförvaltningens ordnande afgifna underdåniga yttrande, deri Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bland annat anfört, att, äfven om svenska staten komme att uppehålla det för förverkligande af statens allmänna och väsentliga ändamål främmande systemet af privatdomäner, det likväl skulle lända både statsverket och enskilde till fördel, om minskning i statsdomänernas antal åstadkommes genom försäljning af de mindre inkomstgifvande och att de egendomar, hvilkas arrenden ej uppginge till 500 kronor, af sådan anledning borde försäljas, hvarigenom föremålen såväl för den centrala som lokala förvaltningen skulle betydligt minskas, och bättre tillsyn kunna egnas åt de kronan behållna större egendomarne, äfvensom att en lycklig följd af försäljningen läge deruti, att köpare af dessa egendomar komma i en mera tryggad ställning än arrendatorer af desamma innehade, och tillfällen till öfverspekulation på arrenden af de så begärliga små egendomarne minskades;

att Eders Kongl. Maf.ts Befallningshafvande i Kopparbergs län i underdånighet föreslagit, att kronoegendomar, som lemnade under 500 kronor i arrende och ej vore högre taxerade än till 10,000 kronor, måtte försäljas, alldenstund staten med sannoliket kunde påräkna en köpe- Bih. till Bilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 A fä. 12 Höft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 19.

skilling, hvarå räntan skulle uppgå till högre belopp än arrendet, besparing i förvaltningskostnaden skulle uppkomma, större uppoffringar på jordens förbättring nedläggas och i öfrigt fördelen af en ökad hemmansegarebefolkning dymedelst blifva tillgodosedd;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län och Landshöfdingeembetet i Upsala län, vid betraktande af kostnaden för förvaltningen af statens mindre egendomar, i underdånighet tillstyrkt försäljning i respektive länen af de egendomar, som lemnade under 500 kronors arrenden; Landshöfdingeembetet i Upsala län under hemställan, att försäljningsmedlen användes till inköp af annan fast egendom, som vore bättre egnad att af staten innehafvas;

att Eders Kongl. Maf.ts Befallningshafvande i Malmöhus län på enahanda skäl, som af länsstyrelserna i Kalmar och Upsala anförts, i underdånighet föreslagit, att mindre kronoegendomar, dit Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hänförde dem, som kunde skötas af brukaren och hans familj utan främmande biträde, hvilka vid nästa utarrendering ej lemnade i årligt arrende öfver 600 kronor, måtte, der de ej kunde med annan egendom lämpligen sammanslås, försäljas, samt dessutom ansett, att äfven större egendomar, som antingen genom sitt aflägsna läge fördyrade förvaltningskostnaden, eller genom sitt styckade läge försvårade brukningen, eller i följd af särskilda omständigheter kunde betinga en hög köpeskilling, borde efter särskild undersökning af förhållandena säljas, likasom till större egendomar hörande aflägse liggande utjordar lämpligen kunde afyttras, då stamhemmanets afkastningsförmåga ej i motsvarande mån derigenom skulle minskas; samt att Landshöfdingeemhetet i Kristianstads län ansett försäljning lämplig, då egendomen vore belägen i flera från hvarandra långt aflägse skiften eller vore lämplig att sönderdela till byggnadstomter, eller der andra på försäljningspriset inverkande omständigheter förefunnes, och i underdånighet hemstält, huruvida icke i de fall, der skäl tydligen vore för handen, att försäljning skulle blifva fördelaktigare än utarrendering, det måtte ankomma på Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida försäljning borde ega rum.

Efter att sålunda i korthet hafva anfört de åsigter, som af länsstyrelserna blifvit i underdånighet uttalade, tillåter sig Kollegium framhålla, att Kollegium till ledning för bedömandet af de frågor, hvaröfver Eders Kongl. Maj:t behagat infordra Kollegii yttrande, låtit ur tillgängliga handlingar upprätta här bifogade tabellariska öfversigt öfver antal, taxeringsvärden och arrendeafgifter af de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilkas arrendeafgift icke öfverstigit 1,000 kronor. (Litt. A och B.)

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19. ■

Af dessa tabeller behagade Eders Kongl. Maj:t finna: att de egendomar, för hvilka i arrende erläggas öfver 200 intill 500 kronor, utgöra ett antal af ..................... 951,

hafva ett taxeringsvärde af....................................... kronor 8,324,740: —

och inbringa ett arrendebelopp af ........................ ,, 326,385: 96;

att de egendomar, för hvilka i arrende erläggas öfver 500 intill 1,000 kronor, utgöra ett antal af .................. 921,

hafva ett taxeringsvärde af .................................... kronor 14,865,805: —

och inbringa ett arrendebelopp af ................... ,, 667,570: 87.

Förhållandet mellan arrendebelopp och taxeringsvärde å de utarrenderade egendomarne inom nyss anförda tvenne grupper framgår af bifogade tab. Litt. C, hvilken utvisar, att af taxeringsvärdet utgör arrende beloppet i medeltal:

för egendomar, hvilkas arrenden utgöra mellan 200 och 300 kr. 3,5 proc.

Hvad särskildt de fem norrländska länen beträffar, utvisa de upprättade tabellerna:

att egendomar, som gifva från 200 till 500 kronor i arrendeafgift,

utgöra ett antal af .................................................. 53

och eg a ett taxeringsvärde af...................................... kronor 622,700: —

samt erlägga en arrendeafgift af................................ „ 16,476: 34;

att egendomar, som gifva från 500 till 1,000 kronor i arrendeafgift, utgöra ett antal af ...................................... 14

och ega ett taxeringsvärde af .................................... kronor 261,600: —

samt erlägga en arrendeafgift af .............................. ,, 9,644: 14;

att egendomar, som gifva öfver 1,000 kronor i arrendeafgift, utgöra ett antal af......................................................... 10

och ega ett taxeringsvärde af...................................... kronor 208,200: —

samt erlägga en arrendeafgift af ............................. „ 15,440: 05.

De försäljningar af kronoegendomar, som hittills egt rum, hafva utvisat följande resultat med afseende å förhållandet mellan de försålda egendomarnes köpeskilling, taxeringsvärde och förutvarande arrendeafgift :

. Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Från 1875 till den 19 Oktober 1881 hafva försålts 95 egendomar, hvilkas taxeringsvärde sammanlagdt uppgick till 243,984 kronor och af hvilka under senast tilländalupna arrendeperiod hade erlagts ett arrende af tillsammans 8,792 kronor 14 öre eller 3,6 proc. af taxering-svärdet.

För samtliga dessa egendomar har erhållits en köpeskilling af 600,280 kronor 15 öre eller 363,296 kronor 15 öre mera än taxeringsvärdet, och räntan efter 4 proc. å denna köpeskilling (omkring 24,000 kronor) är sålunda nära tre gånger större än den arrendesumma de förut betingat.

Vid dessa summariska siffror, som utvisa en särdeles stor skilnad mellan taxeringsvärde och köpeskilling likasom mellan köpeskillingens ränta och den hittills erlagda arrendeafgiften, torde emellertid böra iakttagas, att det för 20 eller 30 år sedan bestämda arrendebeloppet icke får anses utvisa det arrendevärde, som egendomarne verkligen egde vid försäljningen eller som de skulle hafva betingat, om de uttarrenderats i stället för att försäljas. För att utröna i hvad mån en stegring i arrendevärdet från en arrendeperiod till annan kan påräknas, har Kollegium efter de för Kollegium tillgängliga handlingar låtit upprätta en jemförande öfversigt af de arrendebelopp, som erhållits vid utarrendering efter 1878 af de före denna tid till statsverket indragna egendomar, och af de arrendebelopp, som under föregående arrendeperiod varit för samma egendomar bestämda; och torde Eders Kongl. Maj:t af denna tabell Litt. D inhemta, att då summan af de för dessa egendomar under föregående arrendeperiod utgående arrenden utgjorde 112,454 kronor 75 öre, hafva de vid senaste utarrendering erhållna arrenden för samma egendomar uppgått till 160,338 kronor 26 öre, hvilket utvisar en tillökning af 42,6 proc. Skulle man tillämpa denna medeltalssiffra på förut anförda, nyligen försålda egendomar, skulle det visa sig, att om de, i stället för att försäljas, blifvit utarrenderade, borde deras arrendeafgift hafva uppgått till omkring 12,500 kronor, hvilken summa visserligen utgör 5, i proc. af taxeringsvärdet för samma egendomar, men allenast 2,i proc. å den för dem influtna köpeskilling.

Såvidt Kollegium kan finna, är dock den sålunda vunna erfarenhet alldeles icke tillräckligt omfattande för att deraf skulle kunna dragas den slutsatsen, att försäljningen af samtliga kronoegendomar måste medföra samma eller liknande fördel. Det är mycket naturligt, att de små egendomar, hvilka hittills pa särdeles fördelaktiga köpevilkor utbjudits till försäljning, skolat locka en stor mängd spekulanter. Utsigten att förvärfva egen jord har här erbjudits åt de månge, som kunnat till de första liqviderna disponera några få tusen kronor, och vid för-

21 Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

säljningen af dessa små lägenheter hafva dessutom åtskilliga köpares af beräkning på afkastning oberoende önskningar lätteligen kunnat till köpeskillingens höjande medverka. Men i samma mån de utbjudna egendomarnes storlek växer, i samma mån minskas ock antalet af spekulanter, som kunna både fullgöra de drygare köpevilkoren och anskaffa det för egendomarnes skötande erforderliga större driftkapitalet, hvarjemte vid inköp af större egendomar beräkningen å omedelbar afkastning alltid måste utgöra köparens främsta omtanke. Kollegium kan derför icke af de upplysningar, som nu stått detsamma till buds, finna sig föranlåtet att väcka fråga om försäljning af all kronans jordegendom, och har sig icke heller några andra omständigheter bekanta, hvilka nu skulle påkalla en så väsentlig rubbning af statsverkets finansförvaltning.

Deremot anser sig Kollegium böra, i öfverensstämmelse med sin uti underdåniga utlåtandet af den 26 Oktober 1876 yttrade mening, för Eders Kongl. Maj:t framhålla, att det ändamålsenliga ordnandet och handhafvandet af den stora domänförvaltning, som nu åligger kronan, skulle i någon mån underlättas, och förhållandet mellan domänernas afkastning och förvaltningskostnad antagligen ställa sig något gynsammare, om afyttrandet af mindre kronoegendomar finge uttsträckas något utöfver den gräns, som efter Riksdagens medgifvande af Eders Kongl. Maj:t faststälts genom nådiga brefvet af den 29 Maj 1874.

Kollegium, som i åberopade underdåniga utlåtande tillät sig förorda försäljning af sådana hemman och lägenheter, för hvilka det årliga arrendet, ej öfversteg 500 kronor, anser fortfarande, att de egendomar, af hvilka kronan ej har att påräkna högre arrendeafgift än 500 kronor, i de flesta fall kunna med omedelbar fördel för statsverket försäljas, och att deras afyttrande skulle möjliggöra en bättre vård af återstående kronodomäner.

De uppgifter, som nu kommit Kollegium till handa i fråga om förhållandet mellan de i senare tid utarrenderade egendomars förra och nuvarande arrenden, hafva emellertid gifvit Kollegium anledning att fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på ett förhållande, som vid Kollegii förra utlåtande lemnades utan särskildt afseende.

Om de bestämmelser, som genom nådiga brefvet af den 29 Maj 1874 blifvit meddelade rörande försäljning af kronoegendomar, hvilkas arrendeafgift ej öfverstiger 200 kronor, skulle utan förändring tillämpas på alla de kronoegendomar, hvilkas arrendeafgift uppgår till 500 kronor, så skulle alla de egendomar, hvilkas för 20 eller 30 år sedan bestämda arrende icke öfverstiger detta belopp, komma att försäljas, så vida de ej för något särskildt statsändamål funnes beliöfliga. Den af

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Kollegium under Litt. D meddelade tabellariskt öfversigt utvisar emellertid, att, såsom Kollegium redan varit i tillfälle omnämna, arrendeanbuden vid i senare tid hållna auktioner högst betydligt öfverstigit de af egendomarne näst förut utgående arrenden, och denna stegring framträder äfven vid sådana medelstora egendomar, hvarom nu närmast är fråga. Det finnes åtskilliga af dem, för hvilka vid senaste utarrendering erhållits arrenden, uppgående till 75 å 100 proc. af förut erlagda arrendeafgifter; i medeltal utgör för egendomar, hvilkas förra arrende understeg 500 kronor, förhöjningen 50,4 proc. Så länge det var fråga om försäljning af allenast de allra minsta egendomarne, kunde det i sjelfva verket vara af föga vigt, om gränsen för försäljningen bestämdes efter senaste arrendeafgift eller efter det arrendevärde, som vid tiden för försäljningen kunde egendomen tillkomma; men i fråga om de medelstora egendomarne vill det synas Kollegium, som om, före afgörandet af frågan om deras försäljning, uppskattning i vanlig ordning af deras arrendevärde borde ega rum, och endast de egendomar till försäljning ifrågakomma, för hvilka det dervid åsätta maximiarrendet ej uppgår till 500 kronor.

Derjemte tillåter sig Kollegium, i öfverensstämmelse med hvad jemväl Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län anfört, fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derå, att i .åtskilliga trakter af vårt land för närvarande pågå och framgent torde ifrågakomma utdiknings- och vattenafledningsföretag, genom hvilka inom icke aflägsen framtid åtskilliga egendomar kunna förväntas erhålla en förökning i värde så stor, att kronan icke skäligen bör till förmån för enskilde afhända sig desamma, äfven om för ögonblicket kunde påräknas en köpeskilling, hvars ränteafkomst öfverstege det nuvarande arrendet, hvarför den nuvarande bestämmelsen, som kan anses innebäi-a, att egendom af visst arrende värde i hvarje fall bör till försäljning utbjudas, synes böra utbytas mot ett medgifvande att efter pröfning af alla för handen varande omständigheter besluta om egendomens förnyade utarrendering eller försäljning.

Kollegium tillåter sig derföre i underdånighet tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att i nådig proposition föreslå Riksdagen att, der vid företagen arrendeuppskattning till utarrendering af kronoegendom det af vederbörande myndigheter faststälda maximiarrendebelopp icke öfverstiger 500 kronor, Eders Kongl. Maj:t må vara berättigad att afgöra, huruvida egendomen bör ånyo utarrenderas eller till försäljning utbjudas.

Såvida Eders Kongl. Maj:t skulle behaga gilla Koilegii nu framstälda förslag, föreställer sig Kollegium, att någon särskild framställning till Riksdagen rörande försäljning af alla kronoegendomar i de norr-

23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

ländska länen knappast torde för närvarande vara af behof påkallad. De i de norrländska länen befintliga kronoegendomar, af hvilka för närvarande utgår ett arrende öfverstigande 500 kronor, äro nemligen

till antalet icke flera än 24, deraf

i Jemtlands län 13 st. med årligt arrende af ........ kronor 15,523: 84;

och taxeringsvärde ............................................................ „ 235,500: —

i Gefleborgs län 8 st. med årligt arrende af ............ „ 6,185: 40;

och taxeringsvärde................................................................ ,, 162,900: —

i Vesterbottens län 1 med årligt arrende af ............ „ 668: 85;

och taxeringsvärde ............................................................ „ 25,000: —

i Norrbottens län 2 st. med årligt arrende af ......... „ 2,706: 10;

och taxeringsvärde ............................................................ „ 46,400: —.

Vid det förhållande, att å flere af dessa egendomar arrendevärdet hufvudsakligen bestämmes af tillydande stora skogstillgångar, hvilka enligt nuvarande bestämmelser antagligen komme att vid ny utarrendering hemmanen frånskiljas för att till kronoparker utläggas, hvarigenom återstående egendomens arrendevärde måste högst betydligt nedgå, synes det vara antagligt nog, att endast genom en tillämpning af de bestämmelser, som enligt Kollegii tanke borde gälla för hela riket, kronodomänerna i de norrländska länen skulle till allra största delen blifva att hänföra till dem, om hvilkas försäljning Eders Kongl. Maj:t komme att efter sig företeende omständigheter besluta. Särskilda bestämmelser, genom hvilka en ovilkorlig försäljning af de norrländska kronoegendomarne skulle föreskrifvas, synas Kollegium så mycket mindre påkallade, som möjligen omständigheter kunna förekomma, hvilka göra det önskligt att äfven i dessa län bibehålla en eller annan domän under kronans förvaltning alldeles oberoende af hänsyn till dess nuvarande arrendeafkastning.

Stormäktigste Allernådigste Konung!

FR. BERGSTRÖM.

J. M. AHLMARK.

J. K. M. MARTIN. Stockholm den 25

Eders Kongl. Maj:ts

FR. M. SIVARD. C. A. HERMELIN, Föredragande.

November 1881.

underdånigste, tropligtigste tjenare och undersåtar

HANS FORSELL.

TH. S. LUNDBERG. J. LÖFDAHL.

F. W. Hoffstedt.

-24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Utdrag af Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegii protokoll, hållet i Stockholm den 25 November 1881.

N ärvarande:

Herr Presidenten och kommendören Herrar Kammarråden och riddarne

Herr Kammarrådet

Herrar t. f. Kammarråden och riddarne Friherre

Adjungerade ledamöterne:

Arkivarien

Notarien

Forssell; Bergström ; Sivard; Lundberg; Ahlmark ; Hermelin;

Löfdaiil ; Martin ;

S. D. Fortsattes och afslutades öfverläggningen af det den 28 och 31 sistlidne Oktober samt den 18 innevarande November handlagda ärendet angående försäljning af kronoegendomar; och beslöts underdånigt utlåtande på sätt registraturet närmare utvisar.

Från beslutet var t. f. Kammarrådet Ahlmark i viss mån skiljaktig och yttrade:

På de i komiterades förslag till domänförvaltningens ordnande anförda skäl anser jag försäljning af alla kronans för statsverkets räkning utarrenderadei jordegendomar i de norrländska länen i den mån nuvarande arrendeperioder tilländagå böra ske, oberoende af frågan om utsträckt försäljning af egendomarne i allmänhet, hvarvid likväl såsom sjelfklart torde följa, att de i Kongl. brefvet den 29 Maj 1874 antagna bestämmelser om undantag i vissa fall från allmänna stadgandet om försäljningar bör' tillämpas jemväl å egendomar i norrländska länen.

Som ofvan.

In fidem F. W. Hoffstedt.

STOCKHOLM, ISAAC MARCTJS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOL4 G, 1882.