angående för¬ ändringar i a.ssuransafgiften för försändelser med an- gifvet värde, Indika befordras inom riket, m. m.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
1 N:o 35.
Kongl. Maf.ts nådiga proposition till Riksdagen angående förändringar i a.ssuransafgiften för försändelser med angifvet värde, Indika befordras inom riket, m. m.; gifven Stockholms slott den 24 mars 1882.
Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen:
dels att den assuransafgift, som, utöfver belöpande franko, erlägges för assurerade försändelser, afsedda till befordran inom riket, måtte bestämmas att utgå med nedannämnda belopp:
om försändelsens värde uppgår till högst 500 kronor, 30 öre; om värdet uppgår till mer än 500 men ej öfver 1,000 kronor, 50 öre;
om värdet uppgår till mer än 1,000 men ej öfver 5,000 kronor, 50 öre för 1,000 kronor med tillägg af 2 öre för hvarje Överskjutande värde af 100 kronor eller del deraf;
om värdet uppgår till mer än 5,000 men ej öfver 50,000 kronor, 1 krona 30 öre för 5,000 kronor med tillägg af 15 öre för hvarje Överskjutande värde af 1,000 kronor eller del deraf;
om värdet uppgår till mer än 50,000 men ej öfver 100,000 kronor, 8 kronor 5 öre för 50,000 kronor med tillägg af 10 öre för hvarje Överskjutande värde af 1,000 kronor eller del deraf;
samt, om värdet öfverstiger 100,000 kronor, 13 kronor 5 öre för
100.000 kronor med tillägg af 5 öre för hvarje Överskjutande värde af
1.000 kronor eller del deraf;
dels ock att, då assurerad försändelse, medan den stått under postverkets vård, blifvit skadad, och skadan ej skäligen kan anses härröra Bih. till Biksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 23 Eäft. 1
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
deraf att försändelsen ej varit med vederbörlig omsorg och på ett fullt betryggande sätt inlagd och förseglad, afsändaren må, mot försändelsens öfverlemnande till postverkets disposition, derför uppbära enahanda ersättning af postmedel, som skolat utgå, derest försändelsen gått förlorad, dock med iakttagande att anspråk på dylik ersättning, derest afseende derå må fästas, skall hos generalpoststyrelsen skriftligen anmälas inom sextio dagar efter det försändelsen kommit adressaten tillhanda eller blifvit denne till emottagande erbjuden;
att för postförskottstörsändelse i allmänhet, hvilken gått förlorad medan densamma befann sig under postverkets vård, må af postmedlen till afsändaren utbetalas ersättning till det belopp, hvarå postförskottet lyder;
samt att, då postförskott meddelats å assurerad försändelse och, under det denna befann sig under postverkets vård, antingen innehållet, i dess helhet eller till någon del, gått förloradt eller försändelsen blifvit skadad, ersättning må till afsändaren utgå med det belopp, hvartill assuransen berättigar, utan att tillika godtgöres det belopp, hvarå postförskottet lyder.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen!
OSCAR.
O. R. Themptander.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
3 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 mars 1882.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Statsministern Grefve Posse,
Hans Excellens, Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Taube,
Hederstjerna,
Hammarskjöld,
Richert och Themptander.
37:o.
Föredragande departementschefen, statsrådet Themptander anförde:
Intill år 1873 ålåg det en hvar, som önskade försäkra postförsändelse till högre belopp än 150 kronor, att öfver försändelsens innehåll upprätta förteckning samt för postförvaltaren å afgångsorten uppvisa de penningar eller värdehandlingar, som i försändelsen inneslötos. Då genom kongl. förordningen den 12 november 1872 angående postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflemnats, den förändring härutinnan stadgades, att åt afsändares eget godtfinnande öfver-
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
lemnades att låta assurerad försändelses innehåll å afgångsorten uppräknas eller icke, förbisågs ej möjligheten att ett sådant stadgande skulle i ett eller annat fall kunna leda till missbruk; men man befarade då icke missbruk i annan rigtning, än att värdet å inlemnad försändelse understundom skulle komma att angifvas högre än detsamma i verkligheten utgjorde, i syfte att såmedelst bereda en högre ersättning, i händelse försändelsen ginge förlorad. Till förekommande häraf föreskrefs i §§ 2 och 9 af nämnda förordning, att, då skälig anledning förekommer misstänka, att värdet å försändelse, hvarför assurans begäres, blifvit angifvet högre än det rätteligen utgör, försändelsen skall af vederbörande posttjensteman i inlemnarens närvaro öppnas, samt att, om härvid utrönes, att försändelsen icke innehåller penningar till det angifna beloppet och det, som för öfrigt är i försändelsen inneslutet, uppenbarligen icke i värde motsvarar skilnaden, posttjenstemannen bör vägra att under ansvarighet för postverket för det angifna värdet mottaga försändelsen till befordran, hvarom då afsändaren eger, der han så önskar, afgiftsfritt erhålla intyg.
I underdånig skrifvelse den 27 maj 1881 fäste generalpoststyrelsen Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på vissa under de senare åren förekomna omständigheter, hvilka syntes styrelsen påkalla ytterligare åtgärder till förekommande deraf att vid assurans af postförsändelser annat värde angåfves än det verkliga. Under det att nämligen året 1877 sammanlagda värdet af de hos postverket assurerade försändelser utgjort omkring 632 millioner kronor, hade detta värde nedgått, i runda tal, år 1878 till 614 samt år 1879 till 560 millioner, och ehuru samma värde under det följande året 1880, i bredd med en i allmänhet betydligt stegrad postuppbörd, åter höjt sig något, hade det samma icke heller då uppnått högre belopp än 594 millioner kronor. Samtidigt hade i Stockholm vid det postkontor i staden inom broarne, af hvilket flertalet penningeanstalter inom hufvudstaden betjena sig, det angifna värdet å assurerade försändelser, från att år 1877 hafva utgjort 42,500,000 kronor, nedgått år 1878 till 40,700,000, år 1879 till 16,800,000 och år 1880 till 15,000,000 kronor. Anledningen till denna betydande minskning i de till försäkring angifna beloppen, hvilken i sin mån återverkat på postverkets inkomst af assuransrörelsen, var enligt generalpoststyrelsens förmenande att finna deri, att försäkring af postförsändelser härstädes anordnats af utländska assuransbolag, hvilka, då de icke, i likhet med postverket, drabbades af särskilda utgifter till betryggande af försändelsernas riktiga befordran, naturligen vore i tillfälle att åtaga sig assurans på billigare vilkor än postverket kunde erbjuda. I synnerhet hade dessa bolag anlitats för försäkring af försändelser med betydligare värde, hvilka dervid
5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
å vederbörande postanstalt angifvits till endast ett högst ringa värde af exempelvis 1,000 kronor, medförande för postverket en assuransafgift af 50 öre, under det att försäkringsbolaget till försäkring öfvertagit försändelsens återstående belopp och sålunda fått åtnjuta den hufvudsakliga delen af godtgörelsen för assuransen.
I någon mån kunde väl konkurrensen från försäkringsbolagen motverkas genom nedsättning i de afgifter, som för assurans hos postverket vore stadgade, men en sådan nedsättning kunde dock, med afseende å den särskilda kostnad, behandlingen af de assurerade försändelserna tillskyndade postverket, i allt fall icke utsträckas derhän, att den uteslöte all täflan från de nämnda bolagens sida. Då det likväl måste anses i sin ordning att postverket i assuransafgifter bekomme en ersättning, som motsvarade kostnaden för oundgängliga anordningar till värdeförsändelsernas tryggade fortkomst, hemstälde generalpoststyrelsen, att enahanda påföljd, som nu vore bestämd för angifvande af högre värde å assurerad försändelse än det verkliga, måtte stadgas äfven då värdet angåfves för lågt, dock endast i fråga om försändelser, innehållande penningar, eller obligationer och andra värdepapper, som i hvar mans hand gälde såsom penningar; och borde till detta stadgande, för att fullständigt vinna det åsyftade målet, fogas en liknande föreskrift jemväl i afseende å rekommenderade bref, så att, då anledning förekomme att antaga och, i den ordning kongl. förordningen den 12 november 1872 stadgade, blefve utrönt, att till rekommendation anmäldt bref inneslöte penningar eller obligationer, m. m. till större belopp, — enligt styrelsens (förslag mer än
1,000 kronor, — brefvets befordran under rekommendation Unge förvägras.
Vid föredragning den 25 juni sistlidet år af denna generalpoststyrelsens framställning, fann Eders Kongl. Maj:t i sammanhang dermed böra komma under öfvervägande, huruvida och i hvad mån en nedsättning i den för befordran af försändelser med angifvet värde nu stadgade assuransafgift lämpligen kunde ega rum, samt anbefalde generalpoststyrelsen att härutinnan inkomma med underdånigt yttrande.
I det utlåtande, generalpoststyrelsen till åtlydnad häraf afgifvit den 16 nästlidne februari, erinrar styrelsen, att under det för rekommendation af bref, hvilket försändningssätt berättigar till en ersättning af 50 kronor, afgiften, utöfver belöpande franko, utgör endast 18 öre, minimi-afgiften för assurans — medförande postverkets garanti för värdebelopp intill
1,000 kronor — är 50 öre, eller nära tre gånger högre. En nedsättning i denna minimiafgift anser styrelsen så mycket mer påkallad som antagligt är, att under närvarande förhållanden i många fall under rekommendation sändas medel till högre belopp än 50 kronor, för hvilka
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
i stället skalle begagnas assurans, om afgiften derför vore något lägre. Styrelsen föreslår derföre, att minimiassuransafgiften måtte nedsättas till 30 öre, men anser att i sammanhang härmed det ersättningsbelopp, hvartill denna afgift berättigar, bör begränsas till 500 i stället för 1,000 kronor.
Då, enligt hvad styrelsen meddelat, de under år 1881 till assurans anmälda försändelser med angifvet värde af 500 kronor eller derunder utgjort 276,916, under det att samtliga öfriga assurerade försändelser under samma tid uppgått till ett antal af endast 127,170, kan den här föreslagna nedsättningen antagas tillgodokomma den vida öfvervägande delen af ifrågavarande slags försändelser.
Den nedsättning, som i öfrigt kan ifrågakomma, anser generalpoststyrelsen, med fästadt afseende å de i skrifvelsen den 27 maj 1881 åberopade förhållanden, böra företrädesvis träffa de större värdeförsändelserna, i afseende å hvilka konkurrensen med de enskilda försäkringsgifvarne hufvudsakligen är att befara, och göras mer omfattande i den mån det angifna värdet å försändelsen är högre, så att, med bibehållande af nu stadgad afgift af 50 öre för värdebelopp från 500 till och med
1,000 kronor, afgiften sedermera komme att minskas för värdebelopp från 1,000 till och med 50,000 kronor med 25 procent, för värdebelopp från 50,000 till och med 100,000 kronor med 50 procent och för än högre värdebelopp med 75 procent. I öfverensstämmelse härmed hemställer styrelsen; att assuransafgiften för högre värdebelopp än 1,000 kronor, hvilken afgift hittils utgjort 50 öre med tillägg af 2 öre för hvarje hundratal kronor, hvarmed försändelsens angifna värde öfverstigit
1,000 kronor, måtte, med utbyte tillika af beräkningen efter hundratal mot beräkning efter tusental, bestämmas:
för värdebelopp från 1,000 till och med 50,000 kronor till 50 öre för det första tusentalet med tillägg af 15 öre för hvarje öfverskjutande värde af 1,000 kronor eller del deraf;
för värdebelopp från 50,000 till och med 100,000 kronor till 7 kronor 85 öre — utgörande den afgift, som efter nyss angifna grunder belöper på 50,000 kronor — med tillägg af 10 öre för hvarje Överskjutande värde af 1,000 kronor eller del deraf;
samt för värdebelopp, öfverstigande 100,000 kronor, till 12 kronor 85 öre — motsvarande den å 100,000 kronor belöpande afgiften med tillägg af 5 öre för hvarje Överskjutande värde af 1,000 kronor eller del deraf.
Vid det sålunda afgifna förslaget gör styrelsen dock den erinran, att detsamma, ehuru i allmänhet innefattande nedsättning i de nuva-
7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
rande försäkringsafgifterna, likväl i några enstaka fall, nämligen för värdebelopp, fallande mellan 1,000 och 1,700, 2,000 och 2,400 samt 3,000 och 3,200 kronor, komme att medföra en tillökning i afgift, vexlande mellan 1 och 13 öre. För den händelse Eders Kongl. Maj.t skulle finna en sådan förhöjning för försändelser med nu nämnda värden icke böra ifrågakomma, föreslår styrelsen alternativt, att, jemte nuvarande afgift af 50 öre för försäkringsbelopp från 500 till och med 1,000 kronor, äfven afgiften af 2 öre för hundra kronor måtte bibehållas oförändrad för försäkringsbelopp från 1,000 till och med 10,000 kronor, så att den nedsatta beräkningen efter 15 öre för 1,000 kronors värde komme att vidtaga först då det angifna värdet öfverstege 10,000 kronor.
Den minskning i inkomst för postverket, som är att förvänta med antagande af det ena eller andra förslaget, beräknar generalpoststyrelsen, i händelse det första alternativet vinner godkännande, till 73,010 kronor för år, deraf 55,380 kronor falla ensamt på nedsättningen af minimiassuransafgiften, och, om det senare alternativet antages, till 66,380 kronor för år, hvarvid styrelsen likväl framhåller, att minskningen torde komma att i någon mån ersättas af ökad uppbörd i följd deraf att, efter minimiassuransafgiftens nedsättning, assurans komme att användas för en del värdeförsändelser, som under närvarande förhållanden befordras under rekommendation.
Då postverket ensamt drabbas af kostnaderna för de särskilda anordningar, som erfordras för att betrygga värdeförsändelsernas riktiga fortkomst, är det också i sin ordning att postverket ensamt kommer i åtnjutande af den för godtgörande af berörda kostnader afsedda ersättning, och att således åtgärder vidtagas till förekommande deraf, att denna ersättning till större eller mindre del undandrages postverket för att komma den enskilda spekulationen till godo. Ett stadgande synes mig derföre påkallad t i syfte att förekomma, så väl att värdet å assurerade försändelser angifves lägre, än det i verkligheten utgör, som att försändningssättet under rekommendation användes för betydligare värdebelopp än dem, för hvilka det är afsedt. I betraktande af svårigheten för en posttjensteman att vid en hastig granskning bedöma värdet af en del handlingar eller föremål, som kunna i försändelser af ifrågavarande slag vara inneslutna, torde dock ett dylikt stadgande böra inskränkas derhän, att detsamma, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med generalpoststyrelsens förslag, kommer att gälla endast penningar, obligationer och andra dermed jemförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper, hvilkas ungelärliga värde med lätthet kan beräknas på grund af allmänt kända förhållanden.
Det lider emellertid intet tvifvel, att den konkurrens från enskilda
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
försäkringsbolag, för hvilken postverket varit utsatt, i väsentlig mån framkallats af de onekligen dryga afgifter, som äro bestämda för assurans genom postverket, och då detta verks ställning numera är sådan, att den torde medgifva en minskning i vissa postafgifter, synes mig nedsättning i assuranspremierna vara bland de reformer inom postförvaltningen, som i främsta rummet böra genomföras. Ett mera allmänt bruk, att i försändelser innesluta vida större belopp än hvarå den hos postverket uttagna assuransen lyder, synes mig äfven kunna medföra en viss våda för postverket i det afseendet, att en ökad frestelse till oredlighet derigenom kan för de tjensteman, som behandla dylika försändelser, tillskapas.
Jag bör i sammanhang med det nu föredragna ärendet icke underlåta att inför Eders Kongl. Maj:t anmäla, att ett under sistlidet år i Kristianstad samladt möte af tidningsmän, under åberopande af de svårigheter vid spridningen af pressens alster, som uppstått genom de år 1879 stadgade postbefordringsafgifter för tidningar och tidskrifter, gjort underdånig framställning om dessa afgifters nedsättning till de belopp, hvarmed desamma utgått före utfärdandet af nådiga kungörelsen den 2 maj 1879, samt att generalpoststyrelsen i häröfver afgifvet utlåtande af den 16 nästlidna februari till väsentlig del tillstyrkt bifall till denna underdåniga framställning. Den minskning i inkomst för postverket, som vore att förvänta, i händelse den af generalpoststyrelsen sålunda tillstyrkta nedsättningen komme till stånd, har styrelsen beräknat till 71,930 kronor 70 öre för år, och om härtill lägges den minskning i inkomst, som enligt styrelsens antagande skulle blifva en följd af dels den redan aflåtna propositionen om brefbärareafgiftens upphörande, dels det nu föreliggande förslaget om assuransafgiftens nedsättning, skulle postverket på det hela få vidkännas en reduktion i postafgifter af omkring 270,000 kronor årligen. Med hänvisning till den betydande förbättring, som under de sista åren inträdt i postverkets ekonomiska förhållanden och som medgifvit återgäldande till fulla beloppet af den skuld å 1,489,957 kronor 35 öre, hvari postverket vid 1878 års utgång häftade till statskontoret, har generalpoststyrelsen uttalat den åsigt, att postverket icke torde komma att sakna erforderliga tillgångar till genomförande af samtliga de nyssberörda taxeförändringarne, under förutsättning dock att icke i den närmaste framtiden någon väsentlig förhöjning i postverkets trafikutgifter komme att inträffa. Det förefaller mig visserligen antagligt, att under den närmaste tiden inga förändringar af större betydelse äro att förvänta i postverkets trafikutgifter i allmänhet; men deremot synes i ett särskildt hänseende anledning förekomma till åtgärder, som i icke obetydlig grad skola öka dessa utgifter. Den grundsats har i senare tider mer och mer gjort sig gällande inom statsförvaltningen, att en hvar statens inkomst eller ut-
9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
gift bör så vidt möjligt fullständigt redovisas under den gren af förvaltningen, dit densamma rätteligen hör, på det att det ekonomiska resultatet af hvarje särskild förvaltningsgren må kunna med största möjliga noggranhet framvisas. Till redan vidtagna åtgärder i denna rigtning höra, hvad postverket angår, bland annat fribrefsrättens upphörande och anvisandet af särskilda medel för bestridande af postafgifter för tjensteförsändelser. Med det åskådningssätt, som legat till grund för dessa, med flere dylika åtgärder, synes också öfverensstämma, att den ersättning, som utgår till statens jernvägar för postförsändelsers fortskaffande, må åtminstone i mera nöjaktig grad än hittils motsvara den verkliga kostnaden.
Att någon förändring i nu gällande bestämmelser om postverkets ersättning till statsjernvägarne icke kunnat ifrågasättas så länge postverket haft svårighet att bestrida sina nuvarande utgifter, är ju ganska naturligt, men sedan detta hinder för en skälig förhöjning i afgifterna för jernvägspostbefordringen numera icke vidare förefinnes, torde frågan derom redan under den närmaste framtiden böra underställas Eders Kongl. Majrts bedömande. Innan denna fråga blifvit slutligen pröfvad och kändt är, hvilken tillökning i trafik utgifter, som genom ett blifvande beslut i ämnet kan för postverket uppstå, anser jag försigtigheten bjuda att icke göra så stora anvisningar på ett påräkneligt öfverskott i postmedlen, som skulle erfordras för att, jemte brefbärareafgiftens borttagande, nedsätta så väl assuransafgifterna som postafgifterna för pressalster. Och då, med afseende å hvad jag redan anfört särskildt om angelägenheten att så snart som möjligt söka förqväfva en konkurrens med postverket från enskilda bolags sida, hvilken kan för postuppbörden verka ganska menligt, en nedsättning i assuransafgifterna synes mig vara af den vigt för postverket, att den bör föregå en visserligen äfven önsklig minskning i befordringsafgifterna för tidningar och tidskrifter, finner jag mig nödgad hemställa, att den i senare hänseendet gjorda framställningen må tills vidare blifva hvilande.
Lika med generalpoststyrelsen, anser jag en nedsättning i assuransafgifterna företrädesvis böra afse, å ena sidan, de mindre, mera allmänt förekommande yärdeförsändelserna och, å den andra, försändelser af betydligare värde, med iakttagande i afseende å dessa senare att, såsom generalpoststyrelsen föreslagit, afgiften blir relativt lägre i den mån det till assurans angifna värdet väsentligen ökas.
Det förändrade sätt, styrelsen föreslagit för afgiftens beräknande då det angifna värdet öfverstiger 1,000 kronor, eller efter tusental kronor i stället för nu efter hundratal, synes mig ock lämpligt, såsom ländande Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 23 Iläft. 2
10 I
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 35.
till enkelhet och reda. Uppenbart är emellertid, att vid ett sådant utbyte af beräkningsgrunder en förhöjning i afgiften måste inträda för ett färre antal försändelser, och detta vare sig öfvergången till det nya beräkningssättet sker omedelbart då värdet öfverstiger 1,000 kronor eller först då det angifna värdet uppnått en högre siffra, såsom i det senare af generalpoststyrelsen framlagda alternativet föreslås. I det förra fallet träffar förhöjningen värdebelopp, fallande mellan 1,000 och 1,700, 2,000 och 2,400 samt 3,000 och 3,200 kronor, enligt poststyrelsens senare alternativ åter värden af 10,000—10,700, 11,000—11,400 och 12,000— 12,200 kronor. Då all tillökning i assuransafgift för de mindre, oftare förekommande värdeförsändelserna, för hvilka' a.ssuransafgiftens beräknande efter tusental kan medföra en i förhållande till assuransbeloppet rätt kännbar afgiftsförhöjning, torde böra undvikas, men det å andra sidan är önskligt, att det enklare beräkningssättet efter tusental må erhålla en så vidsträckt användning som möjligt och att den nedsättning, som afgiftens beräknande efter denna grund med 15 öre för tusen medför, må inträda vid en så låg värdesiffra som möjligt, synes mig öfvergången till detta beräkningssätt lämpligen kunna ske, när det angifna värdet uppgår till belopp, öfver skjutande 5,000 kronor. Med en sådan ändring i poststyrelsens förslag torde minskningen i postverkets inkomster genom den ifrågasatta nedsättningen kunna beräknas till omkring 70,000 kronor.
Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen, att den assuransafgift, som, utöfver belöpande franko, nu erlägges för assurerade försändelser, afsedda till befordran inom riket, måtte bestämmas att utgå med nedannämnda belopp:
om försändelsens värde uppgår till högst 500 kronor, 30 öre; om värdet uppgår till mer än 500 men ej öfver 1,000 kronor, 50 öre;
om värdet uppgår till mer än 1,000 men ej öfver 5,000 kronor, 50 öre för 1,000 kronor med tillägg af 2 öre för hvarje Överskjutande värde af 100 kronor eller del deraf;
om värdet uppgår till mer än 5,000 men ej öfver 50,000 kronor, 1 krona 30 öre för 5,000 kronor med tillägg af 15 öre för hvarje Överskjutande värde af 1,000 kronor eller del deraf;
om värdet uppgår till mer än 50,000 men ej öfver 100,000 kronor, 8 kronor 5 öre för 50,000 kronor med tillägg af 10 öre för hvarje Överskjutande värde af 1,000 kronor eller del deraf;
11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
samt, om värdet öfverstiger 100,000 kronor, 13 kronor 5 öre för
100.000 kronor med tillägg af 5 öre för hvarje öfverskjutande värde af
1.000 kronor eller del deraf.
I sammanhang härmed torde jag få inför Eders Kongl. Maj:tånvo anmäla tvenne i generalpoststyrelsens omförmälda skrifvelse den 27 maj 1881 gjorda framställningar rörande postverkets ansvarighet för postförsändelser, hvilka framställningar Eders Kongl. Maj:t den 25 juni nämnda år förklarat sig vilja taga under förnyadt öfvervägande tillika med den nyss behandlade frågan.
Enligt nu gällande förordning af den 12 november 1872 rörande postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflernnats, eger, på sätt generalpoststyrelsen erinrar, afsändare af assurerad försändelse att af postmedel åtnjuta ersättning,
när försändelsen gått förlorad medan densamma befann sig under postverkets vård;
när förseglingen å försändelsen blifvit rubbad eller omslaget så skadadt, att någon del af försändelsens innehåll kunnat derur uttagas, och i stadgad ordning styrkt varder, att vid utlemnandet till adressaten värdet af försändelsens innehåll icke motsvarar det värde, hvarför assuransafgift erlagts; samt
när behörigen ådagalägges, att i ankommen försändelse, hvars innehåll blifvit å afgångsortens postanstalt uppvisadt, oaktadt märkbar rubbning i försegling eller omslag icke egt rum, likväl saknats någon del af hvad som enligt intyg från afgångsortens postanstalt varit i försändelsen inneslutet.
Deremot saknas föreskrift om ersättning för skada, som tillfogats assurerad försändelse under dess befordran till adressaten, och då generalpoststyrelsen ansett en sådan förmån med så mycket större skäl böra afsändare beredas, som, enligt 9 § 3 mom. af nyssnämnda förordning, ersättning i dylikt fall redan tillkommer afsändare af icke assureradt paket, har styrelsen hemstält om meddelande af föreskrift i berörda syfte.
Vidare och med erinran att, enligt ordalydelsen af nu gällande författningar, ersättning på grund af så kallade postförskott utginge endast i det fall att postförskottsförsändelse utlemnats till adressaten, utan att det belopp af honom uttagits, hvarå postförskottet lydde, har styrelsen framhållit billigheten deraf, att afsändare af postförskottsförsändelse måtte berättigas att af postmedel uppbära postförskottsbeloppet äfven då för-
12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 55.
sändelsen, medan den befann sig under postverkets vård, gått förlorad och således icke kunnat adressaten tillställas.
I vissa fall kan emellertid, enligt hvad generalpoststyrelsen anför, afsändares förlust icke anses fullt godtgjord derigenom, att det belopp till honom utbetalas, hvarå postförskottet lyder. Sålunda förekomme understundom att smycken, hvilka undergått reparation, i postförskottsförsändelse återstäldes till egaren utan att den, som aflemnade försändelsen till postbefordran, funne anledning att belägga densamma med postförskott till högre belopp än som motsvarade den ■ reparationskostnad, hvilken borde till afsändaren gäldas. Till förekommande i dylika fall af möjlig förlust för varuegaren, vore det i sin ordning att posttörskottsförsändelsen assurerades till smyckets fulla värde; men om så skedde och postverket, i händelse försändelsen ginge förlorad eller blefve skadad, skulle anses pligtigt att gälda såväl det angifna värdet å försändelsen som det belopp, hvarå postförskottet lydt, konnne varuegaren att på postverkets bekostnad tillskyndas en oskälig vinst genom att, utöfver det förlorade eller skadade smyckets fulla värde, få uppbära äfven det belopp, som motsvarade reparationskostnaden. Styrelsen har med afseende härå hemstält, att, då assurerad postförskottsförsändelse under postbefordringen går förlorad eller skadas, ersättning må af postmedel utbetalas endast med det belopp, som motsvarar det angifna värdet, utan att tillika postförskottet godtgöres.
Då hvad styrelsen i nu omförmälda hänseenden hemstält icke synes mig gifva anledning till någon erinran, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med styrelsens berörda framställningar, täcktes föreslå Riksdagen,
att, då assurerad försändelse, medan den stått under postverkets vård, blifvit skadad, och skadan ej skäligen kan anses härröra deraf, att försändelsen ej varit med vederbörlig omsorg och på ett fullt betryggande sätt inlagd och förseglad, afsändaren må, mot försändelsens öfverlemnande till postverkets disposition, derför uppbära enahanda ersättning af postmedel, som skolat utgå, derest försändelsen gått förlorad; dock med iakttagande att anspråk på dylik ersättning, derest afseende derå må fästas, skall hos generalpoststyrelsen skriftligen anmälas inom sextio dagar efter det försändelsen kommit adressaten tillhanda eller blifvit denne till emottagande erbjuden;
att för postförskottsförsändelse i allmänhet, hvilken gått förlorad medan densamma befann sig under postverkets vård, må af postmedlen till afsändaren utbetalas ersättning till det belopp, hvarå postförskottet lyder; samt
att, då postförskott meddelats å assurerad försändelse och, under
13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
det denna befann sig under postverkets vård, antingen innehållet, i dess helhet eller till någon del, gått förloradt eller försändelsen blifvit skadad, ersättning må till afsändaren utgå med det belopp, hvartill assuransen berättigar, utan att tillika godtgöres det belopp, hvarå postförskottet lyder.
Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält, behagade, på tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter, Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och skulle i öfverensstämmelse härmed proposition till Riksdagen aflåtas, så lydande som bilagan till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Hans Wachtmeister.
liih. till Piksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Åfcl. 23 Haft,
14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Jemförelse mellan nu stadgade och i den kongl. propositionen föreslagna assuransafgifter för åtskilliga värdebelopp.
1— 500 500—1,000
2,000
5,100
5,500
5,800
7,000
10,000
80.000 90,000
100,000
110,000
120,000
kronor
Fixt belopp af 50 öre.
Fixt belopp af 30 öre. „ i» .i 50 „
För högre belopp än 1,000 kronor fixt belopp af 50
öre med tillägg af 2 öre för [Samma beräkningsgrunder
hvarje hundratal krön or, hvarmed värdet öfverskjuterj 1,000 kronor.
som de nu gällande.
Afgiften för 5,000 kronor 1 krona 30 öre, ökad med 15 '&re för hvarje Överskjutande tusental kronor eller del deraf.
Afgiften för 50,000 kronor 8 kronor 5 öre, ökad med 10 öre för hvarje Överskjutande tusental kronor eller del deraf.
Afgiften för 100,000 kronor 13 kronor 5 öre, ökad med 5 öre för hvarje Överskjutande'tf tusental kronor eller del deraf.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1882.