angående för¬ ändring i vissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser

Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

*

N:o 17.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Febr. 1884, kl. 2 e. in.

Kongl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förändring i vissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser; gifven Stockholms slott den 31 December 1883-

Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden, vill Kongl. Maj:t, beträffande taxeringen af nedannämnda slag af inrikes postförsändelser, härmed föreslå Riksdagen:

att för vanliga bref befordringsafgiften fastställes till 10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,

20 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125 gram, och 30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver 250 gram;

att för lokalbref eller sådant bref, som skall befordras till person, hvilken vistas inom den stad, köping eller by, der försändelsen å postanstalt eller i fast breflåda till befordran aflemnas, befordringsafgiften bestämmes till 5 öre;

att för brefkort afgiften nedsättes till 5 öre för enkelt brefkort och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes af blankett till svar;

att för rekommendation af försändelse afgiften fastställes till 20 öre;

att hittills så kallade lösbref i afseende å så väl portots belopp som dess ingående till postkassan likställas med vanliga bref;

. samt att nu föreslagna bestämmelser må träda i tillämpning med ingången af år 1885.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

O. R. Themptander.

Bih. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 31 December 1883-

N ärvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild, Statsråden: 'Loven,

von Steyern,

Friherre von Utter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding och

von Krusenstjerna, . •

Departementschefen Statsrådet Themptander föredrog vidare: Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse den 29 November 1883, deri styrelsen hemstält, att Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagan att i gällande bestämmelser rörande inrikes postförsändelsers taxering vidtaga sådana ändringar:

att för bref, hvilka icke vore att hänföra till lokalbref, befordringsafgiften blefve faststäld till

10 öre, om brefvets vigt ej öfverstege 15 gram,

20 öre, om vigten öfverstege 15, men ej 125 gram, och 30 öre, om vigten uppginge till mer än 125, men icke öfver 250 gram,

att för lokalbref afgiften komme att utgöra 5 öre; att afgiften för brefkort blefve nedsatt till 5 öre för enkelt kort och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljdes af blankett till svar; att afgiften för rekommendation blefve faststäld till 20 öre;

»samt att befordringsafgiften för hittills så kallade lösbref komme att, lika med portot för alla andra bref, ingå till postkassan.

Efter att hafva redogjort för innehållet af denna Generalpoststyrelsens skrifvelse, hvilken Departementschefen anhöll måtte få protokollet biläggas, (Bil. —) yttrade Departementschefen vidare:

3 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 17.

»Redan 1857 hemstälde Generalpoststyrelsen, att, i sammanhang med det då förestående införandet af det nuvarande myntsystemet, portoafgiften för bref af enkel vigt måtte nedsättas till 10 öre. I den nådiga proposition, som rörande riksmyntssystemets tillämpning på portosatserna den 3 April samma år afläts till Riksdagen, fann Kongl. Maj:t sig väl för det dåvarande icke böra föreslå annan ändring i brefpost, än att den förutvarande portosatsen af 4 skillingar banko, motsvarande i riksmynt. 12 Va öre, afjemnades till 12 öre, men uttalade tillika sin förhoppning, att den af Generalpoststyrelsen tillstyrkta nedsättningen, hvars fördelar ur synpunkten af så väl lindring i afgifter för de brefvexlande som lättnad vid afgifternas beräkning och enkelhet i räkenskaperna erkändes, skulle inom en icke aflägsen tidrymd kunna åvägabringas; och äfven Riksdagen framhöll i den underdåniga skrifvelse af den 30 Januari 1858, hvarmed omförmälda nådiga proposition besvarades, önskvärdheten af en dylik nedsättning, ehuru genomförandet deraf ansågs då icke kunna ega rum utan att menligt inverka på postverkets förmåga att tidsenligt utveckla postanstalterna.

Den minskning i brefportot, för hvilken de båda statsmakterna sålunda enstämmigt uttalade sig, måste numera anses vara af omständigheterna i än högre grad påkallad. Under det att år 1858 genom postverket befordrades endast 5,700,000 så kallade vanliga bref, utgjorde, enligt hvad Generalpoststyrelsen upplyser, antalet af dylika under år 1882 genom postverket utvexlade bref icke mindre än 36,900,000, utvisande en ökning med mer än 547 procent. Af dessa siffror synes man berättigad att sluta, icke blott att det antal bref, som numera belöper på en hvar korresponderande medlem af samhället., är vida större än 1858, utan äfven, om man tillika beaktar den ökade spridning skrifkonsten med en stigande upplysning erhållit inom landet, att deras antal, som för meddelanden med hvarandra begagna postverket, väsentligen ökats, samt att följaktligen en minskning i brefportot under närvarande förhållanden skulle för dem, som hafva att utgöra denna afgift, erhålla en qvantitativt större betydelse, på samma gång den komme att sträcka sina verkningar till vidare kretsar och, utöfver hvad 1858 skulle blifvit. fallet, bereda lindring i utgifter för mindre bemedlade korrespondenter. Härtill kommer att efter de nedsättningar, som egt rum i portosatserna i åtskilliga främmande länder, Sveriges befolkning, med hänsyn till brefportots belopp, befinner sig i en ogynsam ställning i förhållande till flertalet af Europas öfriga länder, i det att-, om, jemte Sverige, några få länder undantagas, der skrifkunnigheten ännu icke vunnit en mera allmän utbredning, i hela det öfriga Europa, och deribland jemväl

4 Ko'tgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

* »

våra grannstater Norge och Danmark, det inrikes brefportot är lägre än det svenska och mångenstädes understiger äfven det belopp, hvartill Generalpoststyrelsen nu ansett brefportot härstädes böra nedsättas.

Under sådana förhållanden och då postverkets rörelse' de senare åren tagit en utveckling, som medgifvit icke blott att till fullo återgälda den skuld å närmare IV2 million kronor, hvari postverket vid 1878 års utgång häftade till Statskontoret, utan äfven att derutöfver afsätta öfverskott, hvilka för närvarande uppgå till 1,411,000 kronor och antagas under år 1884 komma att växa till circa 2,000,000 kronor, synes den portoreform, som redan vid 1856—1858 årens riksdag stäldes i utsigt och hvarom 30’kanden sedermera vid åtskilliga riksdagar framträdt i enskilda motioner, icke längre böra undanskjutas. Jag har förut vid åtskilliga tillfällen, då postverkets angelägenheter förelegat till behandling, framhållit såsom min åsigt, att, när postverkets inkomster visade sig större, än som erfordrades för utgifterna, de uppkommande öfverskotten i främsta rummet borde tagas i anspråk för att, jemte utvidgade tillfällen till postutvexling, i den mån sådana kunde vara påkallade, bereda skäliga nedsättningar i portosatserna, samt att först, då berättigade anspråk i dessa hänseenden blifvit tillgodosedda, borde ifrågakomma att för öfriga statsutgifters bestridande beräkna tillskott af postmedlen. Med ledning af den i allmänhet vunna erfarenheten om nedsatta tratikafgifters förmåga att framkalla en ökad trafik, hyser jag ock den öfvertygelsen, att äfven i detta fall de nu föreslagna portonedsättningarne skola föranleda en ökad korrespondens och dymedelst främja en tillväxt i postuppbörden, som i en snar framtid skall lemna tillfälle att här, såsom i flera andra länder, låta bidrag från postverket ingå i budgeten såsom eu inkomst att disponeras för statens allmänna behof.

Det är på grund af denna min uppfattning, som jag nu anser mig böra förorda ej mindre den ifrågasatta nedsättningen af det enkla brefportot från 12 till 10 öre, utan äfven de öfriga portoförändringar, Generalpoststyrelsen föreslagit, och hvilka, utom i hvad desamma afse de så kallade lösbrefven, hvarom jag anhåller att här nedan särskildt få yttra mig, påkallas dels för att bibehålla den nuvarande proportionen mellan afgiften för vanliga bref och portosatserna för lokalbref och brefkort, och dels för att till lättnad vid portoafgifternas beräkning och räkenskapsföringen samt kontrollen öfver taxeringen bringa dessa afgifter till öfverensstämmelse med decimalsystemet.

Att en sådan förändring nu kan genomföras utan äfventyr för postverkets förmåga att med egna medel bestrida sina utgifter, synes

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

mig General poststyrelsens utredning på ett nöjaktigt sätt ådagalägga. Visserligen skulle, enligt dess beräkning, med tillämpning af de nu föreslagna nya portosatserna, postverkets inkomster, Indika under tiden från och med den 1 Juli 1882 till och med den 30 Juni 1883 utgjort omkring 5,703,000 kronor, för år 1885 komma att nedgå till 5,210,000 kronor, under det att postverkets utgifter för samma år i det statsförslag, som inom kort kommer att föreläggas Eders Kongl. Maj:t, upptagits' till 5,513,000 kronor. För att åstadkomma jemvigt mellan inkomster och utgifter, skulle således af postverkets från föregående år samlade öfverskottsmedel erfordras ett tillskott för år 1885 af 303,000 kronor. Af skäl, hvilka jag torde få närmare utveckla, då det omförmälda statsförslaget förekommer till pröfning, vågar jag dock hysa den förhoppning, att den verkliga bristen i postverkets stater för nämnda år ingalunda skall komma att uppgå till så högt belopp; men, vare sig att detta antagande kommer att visa sig rigtigt eller icke, bör i alla händelser med visshet kunna påräknas, att för hvarje derefter följande år det till bestridande af postverkets utgifter behöfliga tillskottet af verkets öfverskottsmedel skall blifva mindre och mindre, och att inom några få år full jemvigt i postverkets stater åter skall vara uppnådd. Näppeligen lära nemligen postverkets utgiftsstater efter den betydande förhöjning deri, som i nyssåberopade statsförslag föreslås, under den närmaste framtiden komma att i väsentligare mån ökas; men väl är det att vänta, att den tillväxt i postverkets inkomster, som under en följd af år visat sig konstant, äfven framgent skall fortgå. Härför talar särskilt den omständigheten, att brefutvexlingen inom Sverige ännu långt ifrån nått en sådan utveckling, som inom flertalet öfriga länder, hvilkas inbyggare kunna anses befinna sig på samma bildningsgrad som befolkningen i vårt land. Under det att år 1881 antalet genom postverket befordrade bref och brefkort utgjorde för hvarje invånare i Sverige 8, belöpte sig antalet dylika försändelser under samma år på hvarje invånare i Danmark till 16, i Frankrike till 17, i Tyskland till 18, i Nederländerna och Belgien till 19, i Schweiz och Nordamerikas Förenta stater till 28 och i Storbritannien till 41. En fortgående betydande tillväxt i post.utvexlingen bör då kunna äfven i Sverige förväntas.

Med anledning af Generalpoststyrelsens förslag i afseende å de så kallade lösbrefven, hvilket förslag afser att befordringsafgiften för dessa bref, som hittills utgått med 3 öre, måtte bestämmas lika med portot för vanliga bref och, i stället att såsom för närvarande tillfalla vederbörande postförvaltare, redovisas till postkassan, anser jag mig

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Ti.

höra erinra, att ett dylikt förslag framstäldes i nådig proposition till 1872 års Riksdag, men då icke tillvann sig Riksdagens bifall, enär tillämpning på lösbrefven af det allmänna brefportot ansågs utgöra en så känbar förhöjning i afgiften för befordran af bref mellan närliggande landsorter, att densamma mångenstädes kunde komma att allt för mycket betunga och dermed äfven hämma landtbefolkningens brefvexling. Det skäl, hvilket sålunda af Riksdagen åberopades emot en reform, som eljest af det dåvarande Bevillnings-Utskottet erkändes vara öfverensstämmande med god ordning inom postväsendet, synes numera i det hufvudsakliga hafva förlorat sin betydenhet, sedan med ett tillökadt antal postanstalter lösbrefven efter hand så nedgått i antal, att desamma, som år 1873 utgjorde 406,000, för år 1883 beräknats uppgå endast till 103,000; och då något mera vägande skäl icke torde kunna anföras, hvarföre dessa bref, hvilka med post befordras från ort till annan, skulle behandlas annorlunda än vanliga med posten fortskaffade bref, anser jag mig, på de grunder i öfrigt, Generalpoststyrelsen anfört, böra tillstyrka styrelsens förslag äfven i denna del.

Jag hemställer alltså, åberopande hvad jag nu yttrat, att Eders Kong!. Maj:t måtte i nådig proposition beträffande taxeringen af nedannämnda slag af inrikes postförsändelser föreslå Riksdagen: att för vanliga bref befordringsafgiften fastställes till 10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,

20 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125 gram, och 30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver 250

gram;

att för lokalbref eller sådant bref, som skall befordras till person, hvilken vistas inom den stad, köping eller by, der försändelsen å postanstalt eller i fast breflåda till befordran aflemnas, befordringsafgiften bestämmes till 5 öre;

att för brefkort afgiften nedsättes till 5 öre för enkelt brefkort och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes af blankett till svar;

att för rekommendation af försändelse afgiften fastställes till 20 öre; att hittills så kallade lösbref i afseende å så väl portots belopp som dess ingående till postkassan likställes med vanliga bref;

samt att nu föreslagna bestämmelser må träda i tillämpning med ingången af år 1885.»

Till hvad föredragande Departementschefen sålunda hemstält behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkande af Statsrådets öfriga ledamöter, lemna bifall;

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

och skulle, i öfverensstämmelse med Departementschefens derom gjorda hemställan, nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse Bil. Ditt. — till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Gustaf Munthe.

Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse med förslag till nedsättning i en del för den inrikes posttrafiken gällande portosatser.

Till Konungen.

Med anledning af en utaf Generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 12 december 1881 gjord framställning, behagade Eders Kongl. Maj:t, i nådig proposition den 13 januari 1882, föreslå Riksdagen, att för beredande af tillgång till de ökade utgifter, som blefve eu följd af postförbindelsernas framtida utvidgning, samt för att bereda allmänheten förmånen af nedsättningar i de inländska portosatserna, Riksdagen måtte medgifva att, efter verkstäld återleverering till Statskontoret af Postverket tillhandahållna förskott, blifvande öfverskott å postmedlen, i den mån desamma ej erfordrades till kassaförlag för Postverket, finge, förvaltade af Statskontoret i öfverensstämmelse med de grunder Eders Kongl. Maj:t funne skäligt bestämma, tills vidare användas ensamt för Postverkets egna ändamål.

Med anledning häraf hade Riksdagen, i skrifvelse den 21 maj nästlidet år, förklarat sig anse, att postförbindelserna inom landet borde fortfarande utvidgas och förbättras; hvarför också Riksdagen funnit lämpligt att, för den närmaste framtiden, Postverket sattes i tillfälle att af blifvande öfverskottsmedel, efter afdrag af hvad som erfordrades till förstärkning af kassaförlaget, bestrida till äfventyrs erforderliga kostnader för postutvexlingens underlättande.

Att åter för en längre framtid afse möjligen uppkommande öfverskott uteslutande för Postverkets räkning, utan hänsyn dertill att, med stigande inkomster, Postverket torde kunna till Statsverket aflemna något bidrag, hade Riksdagen icke ansett vara af omständigheterna med nödvändighet påkalladt.

Och hvad slutligen anginge det, såsom skäl för det äskade medgifvandet, särskildt anförda behofvet af nedsättning i de enkla porto-

satserna, hade, då frågan härom icke för tillfället förelåge till afgörande, Riksdagen ansett sig förhindrad att, för en möjligen ifrågakommande förändring i berörda hänseende, vidtaga en åtgärd, som skulle medföra inskränkning i kommande Riksdagars rätt att förfoga öfver Postverkets öfverskott.

Och hade, med afseende å hvad sålunda förekommit, Riksdagen förklarat sig medgifva, att de öfverskott, som för tiden intill 1883 års utgång kunna å postmedlen uppstå, må —- i den mån desamma ej erfordras till kassaförlag för Postverket — förvaltade af Statskontoret i öfverensstämmelse med de grunder Eders Kong!. Maj:t kunde firma skäligt föreskrifva, enligt Eders Kongl. Maj:ts bestämmande användas ensamt för Postverkets egna ändamål.

Efter det att, i nådig proposition den 10 nästlidne januari, blifvit till Riksdagen gjord framställning om vidtagande af enahanda åtgärd äfven i afseende å Postverkets öfverskottsmedel för nästinstundande år, har, i skrifvelse den 13 sistförflutne juni, Riksdagen tillkännagifvit, att, utan att inlåta sig på frågan om den framställning angående nedsättning af det inrikes brefportot, som, på grund af hvad härvid förekommit, kunde antagas möjligen komma att inom kort till Riksdagen göras, Riksdagen, med afseende å vigten deraf att icke, genom att redan för nästkommande år taga någon del af Postverkets öfverskottsmedel i anspråk för Statsverkets räkning, försvåra till äfventyr behöfliga förbättringar i postutvexlingen, bifallit Eders Kongl. Maj:ts omförmälda framställning.

Efter det att, den 17 januari nästlidet år, blifvit till Statskontoret gäldad sista återstoden af de förskott, som Postverket fått uppbära för att — innan ännu de till kronobrefbäringens ersättande inrättade nya postgångar och postanstalter lemnade den afkastning, som, sedan desamma blifvit mera allmänt anlitade, kunde påräknas — sätta Postverket i tillfälle att bestrida utgifterna för de sålunda vidtagna åtgärder till postutvexlingens underlättande,

hafva intill denna dag blifvit till Statskontoret af Postverkets

öfverskottsmedel levererade................................................ kr. 1,375,000: —

som, med upplupna räntor, omkring .............................. » 36,000: —

lemnar en tillgång af......................................................... kr. 1,411,000: —.

Generalpoststyrelsen, som i särskild underdånig skrifvelse denna dag haft tillfälle yttra sig rörande gjorda framställningar om utvidgande af postförbindelserna, anser tiden vara inne att till pröfning anmäla frågan, huruvida icke — vid omförmälda förhållande och då antagligt är att, med fortsatt tillämpning af nu gällande taxebestämmelser, Post-

verket skulle komma att, äfven under följande år, för en del postförsändelser uppbära afgifter, som i medeltal, mer än skäligt vore, öfverstege utgifterna för samma försändelsers befordran och postbehandling — anledning må förefinnas att bereda allmänheten fördelen af någon nedsättning i en del af de nu för den inländska posttrafiken gällande portosatser.

Under förhandlingarna rörande fastställande af utgiftsstater för Postverket har mer än en gång blifvit anmärkt, hurusom inom en del andra länder Postverken äro i tillfälle att lemna, stundom ganska betydliga, bidrag till bestridande af äfven andra statsutgifter än sådana, som påkallas för postutvexlingens besörjande.

I afseende härå bör i främsta rummet anmärkas, att i allmänhet de länder, inom hvilka ett dylikt förhållande förekommer, äro så belägna, att deras Postverk kunna påräkna betydlig inkomst af transiterande försändelser, hvilket åter i mycket ringa mån är fallet med vårt land. Utom. det att den korrespondens, för hvilken t-ransitgodtgörelse utgår till Svenska Postverket, är inskränkt till försändelser från och till Norge samt i ytterst få fall från och till finska och ryska orter, befordras äfven en mycket betydlig del af den norska korrespondensen med ångfartyg, som underhålla direkt förbindelse mellan norska och danska eller tyska hamnorter, hvarför ock Postverkets sammanlagda inkomst af transitobefordran icke kan för år beräknas till mer än omkring 50,000 kronor.

Äfvenså bör, då fråga är om det finansiela resultatet af postinrättningens verksamhet, tagas behörig hänsyn dertill att i flere länder posttransporten å jernväg verkställes afgiftsfritt, och att, der en godtgörelse för postbefordringen å jernväg utgår af postmedel, denna ersättning i allmänhet uppgår till endast ett ringa belopp i jemförelse med hvad för dylik postbefordran betalas af Svenska Postverket.

Oaktadt dessa, för postinrättningens ekonomi mindre fördelaktiga förhållanden, anser Generalpoststyrelsen, anledning ingalunda saknas antaga, att, om postinrättningens utveckling på ett tidsenligt sätt fortgår, äfven Svenska Postverket skall kunna komma att, i en ingalunda aflägsen framtid, lemna öfverskott, hvilka —- då Postverket icke af dem har verkligt behof — både kunna och böra komma Statsverket till godo.

Innan en sådan anordning träffas, bör emellertid, enligt Generalpoststyrelsens åsigt, icke allenast postförbindelserna hafva blifvit beredd den ytterligare utvidgning, som kan anses erforderlig, utan äfven i en del portosatser hafva vidtagits sådana jemkningar, som kunna finnas billiga och med Postverkets tillgångar förenliga.

4 Till dylika, af omständigheterna påkallade åtgärder till postutvexlingens ytterligare underlättande, måste, enligt Generalpoststyrelsens uppfattning, äfven hänföras en nedsättning i det enkla brefportot från 12 till 10 öre.

För en sådan uppfattning talar, utom annat, jemväl den omständigheten, att icke inom något europeiskt land, hvarest skrifkunnigheten är så allmänt utbredd, som förhållandet är inom Sverige, för befordran af ett inrikes enkelt bref betalas så hög afgift, som den, hvilken af Svenska Postverket uppbäres.

Under det att nemligen enkla brefportot uppgår i Ryssland till 7 kopek, motsvarande i svenskt mynt omkring 20 öre,

Såsom bevis derpå att i allmänhet inom landet en nedsättning i brefportot anses önsklig, lära ock få i underdånighet åberopas de motioner, som härom blifvit väckta vid 1868, 1869, 1870 och 1874 års Riksdagar.

Och om under de derpå följande åren dylika motioner icke inom någon af Riksdagens Kamrar förekommit, torde vM sådant få anses hafva egt sin grund, till en början, i insigten derom att under åren 1875—1880 Postverkets finansiela ställning icke medgaf vidtagande då af liknande åtgärd, samt sedermera, åtminstone till någon del, i förutsättningen att — om och när en gång omständigheterna funnos med-

gifva en nedsättning i brefportot — frågan om vidtagande af de åtgärder, till Indika ett dylikt förhållande kunde böra föranleda, skulle Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas.

Med förslaget om brefportots fastställande till tio öre afses naturligtvis icke ensamt åstadkommande af en minskning i utgift för korrespondenterna, utan äfven beredande i allmänhet af de fördelar, som en på decimalsystemet fotad taxa medför.

Också borde, enligt Generalpoststyrelsens åsigt, den portoreform, som nu i underdånighet föreslås, icke inskränkas ensamt till så kallade vanliga bref utan jemväl omfatta bref kort, lokalbref och lösbref äfvensom afgiften för försändelses rekommenderande.

För enkelt brefkort och för lokalbref utgår nu afgiften med 6 öre, motsvarande hälft porto för vanligt bref. Denna afgift torde, i sammanhang med förändring i sistnämnda portos belopp, böra nedsättas till 5 öre.

Rörande lösbref —- hvarmed afses bref, som med post fortskaffas mellan personer, af hvilka den ene eller bägge vistas utom området' af stad, köping eller by, inom hvilken postanstalt är belägen, och för befordran af hvilket bref icke erfordras anlitande af mer än en postanstalt eller af landtbrefbäring —• blef, vid medelportots införande, genom nådig kungörelse den 9 mars 1855, meddeladt det förklarande, att »dylika bref komma tills vidare att befordras mot enahanda afgift», som förut fans stadgad, »och hvilken fortfarande tillfaller postförvaltaren».

Afgiften utgör 3 öre för hvar vigt#af 100' gram eller öfverskjutande del deraf.

Den omständigheten att afgiften för befordran af lösbref tillgodokommer vederbörande postförvaltare hindrar vanligt frimärkes användande för frankerande af dylikt bref; hvarigenom åter icke allenast vållas olägenhet för korrespondenterna, utan äfven föranledes större omgång vid postbehandlingen af dessa bref, än hvad fallet är med vanliga bref, för hvilka befordringsafgiften ingår till Postverket.

Också har mer än en gång blifvit bragt ä bane fråga om indragning af ifrågavarande sportel.

Redan för mer än tjugutvå år sedan hade förslag härom blifvit framstäldt och Generalpoststyrelsen erhållit nådigt förständigande att yttra sig om grunderna för en omreglering af hithörande förhållanden.

Då emellertid den sportelersättning, som det hade blifvit nödigt att, i sammanhang med lösbrefportots indragning till postkassan, tillerkänna ett stort antal postförvaltare, befunnits komma att uppgå till

betydliga belopp, blef genom nådigt bref den 9 november 1861 meddeladt det förklarande, att med vidtagande af ifrågastälda ändring i afseende å lösbrefs frankering komrne att tills vidare anstå.

Sedermera har, i sammanhang med fastställandet af normalstat för Postverket, blifvit, genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 6 juni 1873, för tillgodonjutande af de å samma stat uppförda löneförmåner stadgadt det vilkor, att de minskningar i ännu återstående sportelinkomster, som framdeles kunna för postpersonalen uppkomma, ej må grundlägga anspråk på någon ersättning af Statsverket.

Något sådant hinder för lösbrefsportots indragning till Postverket, som år 1861 föranledde ett uppskof med vidtagande af denna åtgärd, förefinnes följaktligen icke numera.

Icke heller kan den minskning i inkomst, som genom en dylik åtgärd skulle tillskyndas postförvaltarne, tillmätas något synnerligt afseende, då inkomsten af denna sportel nästlidet år för samtlige postförvaltare i riket icke uppgått till sammanlagdt mer än 2,125 kronor 68 öre, som i medeltal för hvar postkontorsföreståndare utgör omkring 11 kronor.

Och mindre än någonsin förtjenar den ifrågastälda indragningen att i omförmälda afseende beaktas, derest den framställning, som, i särskild underdånig skrifvelse denna dag, af Generalpoststyrelsen göres om beredande af förbättrade lönevilkör för de svagast aflönade postförvaltarne, vinner slutligt godkännande.

Derest portot för nu så kallade lösbref indrages till postkassan och anstalt fogas derom att detta porto kan, såsom för andra försändelser, utgöras med frimärke, förefinnes icke något skäl, hvarför dessa bref, hvilka med post från en till annan ort befordras, skulle, derför att de genom postiljon eller postförare till befordran emottagas eller till adressat utlemnas, draga ett annat porto än det, som gäller för alla andra, med post befordrade bref, af hvilka ett mycket stort antal antingen genom landtbrefbärare eller i breflåda, som af postiljon medföres, inkommer till postanstalt, under det att af samma bref en annan del från inlemningsorten genom landtbrefbärare tillsändes adressaterna, utan att veterligen någonsin ens blifvit framstäldt yrkande derpå, att för ofvannämnda, i breflåda eller med landtbrefbärare till adressorten inkomna bref eller för bref, som från inlemningsorten med landtbrefbärare utsändas, skulle utgöras ett annat och lägre porto än det, hvarmed öfriga, till postbefordran aflenmade bref beläggas.

I finansie.lt afseende kan icke frågan derom, huruvida portot för

nu ifrågavarande bref skall utgå med större eller mindre belopp, anses ega någon afgörande betydelse.

Under det att postanstalternas antal, som år 1863 utgjorde 336, och år 1873 uppgick till 576, efter hand ökats derhän, att detsamma nu belöper sig till 1,704,

har, till följd häraf, antalet lösbref förminskats så att, medan år 1863 de lösbref, för hvilka postförvaltare egde uppbära porto,

utgjorde.......................................................................................... 569,000,

detta antal sedermera nedgått år 1873 till ................................. 406,000

och för innevarande år ej kan beräknas uppgå till mer än omkring................................................................................................ 71,000.

Läggas till sistnämnda antal de lösbref, som befordras genom poststation och hvilka ej antagas uppgå till mer än omkring 32,000, så skulle för närvarande antalet lösbref, som med post fortskaffa^, icke öfverstiga 103,000.

Uppbärande af ett tio öres porto för om förmälda bref skulle följaktligen kunna beräknas bereda postkassan en årlig inkomst af något mer än 10,000 kronor.

Vida mer än utsigten till denna inkomst tala för de nu varande lösbrefvens taxerande såsom vanliga bref den enkelhet och reda vid postbehandlingen, som derigenom skulle åstadkommas, och hvilka blifva, af allt större betydelse ju mer posttrafiken tillväxer och postpersonalens tid tages i anspråk för ökade och nya göromål.

Tydligt är det också, att kontrollen å postafgifternas behöriga utgörande och redovisande måste i väsentlig mån försvåras, derest, såsom här blefve förhållandet, i många fall, olika portosatser komme att gälla för bref af enahanda slag, som med samma lägenhet fortskaffas.

Rekommendationsaf'giften, hvilken, efter att hafva utgått med 35 öre, blef, genom nådig kungörelse den 18 maj 1866, faststäld till 24 öre, har sedermera, jemlikt nådig kungörelse den 16 december 1870, blifvit till 18 öre ytterligare nedsatt.

Då Generalpoststyrelsen i underdånighet föreslog ifrågavarande afgifts bestämmande till sistnämnda belopp, skedde sådant med särskildt afseende derå att för största antalet rekommenderade bref — de för hvilka enkelt porto utgöres — befordrings- och rekommendationsafgifterna sålunda komme att sluta på tiotal. Och antagligen har, vid frågans slutliga afgörande, äfven blifvit tagen hänsyn till omförmälda omständighet.

8 Då nu fråga förekommer om rekommendationsafgiftens fastställande till belopp, som är med decimalsystemet öfverensstämmande, synes valet egentligen gälla en afgift af 15 eller en afgift af 20 öre.

Antalet rekommenderade försändelser uppgick nästlidet år till omkring 1,800,000.

En nedsättning i rekommendationsafgiften från 18 till 15 öre skulle således — derest äfven efter förändringen i portosats antalet rekommenderade bref blefve oförändradt — för postkassan medföra en minskning i inkomst af omkring 54,000 kronor.

Visserligen saknas icke anledning antaga, att en nedsättning i den afgift, hvarom fråga är, skulle äfven nu föranleda en tillökning i antalet rekommenderade försändelser, såsom fallet varit, då förut liknande åtgärder blifvit vidtagna, i det att antalet af dessa försän-

delser, som

år 1865 utgjorde 447,000, år 1867 uppgick till .................. 550,000

och » 1869 ')> 664,000, » 1871 » » .................. 759,000.

Men om också tydligt är, att för Postverket likasom för allmänheten en afsevärd fördel ligger deri, att tillfället att rekommendera postförsändelser så mycket som möjligt anlitas, särdeles der fråga är om försändelser, hvilka innehålla saker af värde, ehuru detta värde

icke är så stort, att detsamma anses böra föranleda till försändelsernas

• /

assurerande,

så bör dock icke härvid lemnas utan afseende, att den större omgång vid postbehandlingen, som föranleda af försändelsers rekommenderande, medför nödvändighet att, i den mån de rekommenderade försändelsernas antal tillväxer, öka personalen vid postanstalterna; hvarför också icke, der fråga är om försändelser af detta slag, en växande trafik kan, i samma grad som fallet är med vanliga försändelser, möjliggöra ytterligare nedsättning i postafgift.

Med afseende å den väsentliga nedsättning i befordringsafgift för bref och brefkort, som nu i underdånighet föreslås, anser derför också Generalpoststyrelsen mest lämpligt, att för närvarande rekommendationsafgiften fastställes till 20 öre.

I händelse förslaget härom blefve af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen godkändt, komme sammanlagda befordrings- och rekommendationsafgifterna för ett bref af enkel vigt att uppgå till samma belopp, 30 öre, som nu derför erlägges, under det att för dylik försändelse af mer än 15, men ej mer än 125 grams vigt, postafgifterna i deras helhet komme att från 42 till 40 öre nedsättas, och för bref af mer än 125 grams vigt minskningen i afgift komme att belöpa sig till 4 öre.

9 Om till grund för beräkningen af de sannolika verkningarna af bär ofvan underdånigst ifrågastälda taxeförändringar läggas förhållandena under nästlidet år, visar sig att — der icke hänsyn tages till möjligen inträffande tillväxt eller aftagande i posttrafiken — skulle för postkassan uppkomma en

minskning i inkomst:

för bref, som med post fortskaffa, uppgående till

omkring............................................ kronor 633,600: —

för brefkort, som med post fortskaffa,

uppgående till omkring.............. » 25,900: —

för lokalbref, uppgående till omkring » 17,500: — gyy qqq. _

hvaremot vore att påräkna en

tillökning i inkomst:

för försändelsers rekommenderande af

omkring............................................ kronor 35,000: —

och för befordran af nu så kallade lösbref » 10,000: — 45 qqq.

så att, på det hela, minskningen i uppbörd kunde beräknas

komma att uppgå till omkring ........................ kronor 632,000: —.

Såsom af det förestående framgår, är det egentligen nedsättningen i det för brefs postbefordran nu stadgade porto, som kunde antagas komma att utöfva något väsentligare inflytande på Postverkets inkomster.

I allmänhet bör af billigare befordringsvilkor kunna påräknas en växande trafik, och om äfven i afseende å nu ifrågavarande portonedsättning kan anmärkas, att densamma är nog ringa för att i flertalet fall verka till lifligare anlitande af postinrättningen, så bör dock icke lemnas utan allt afseende att — hufvudsakligen till följd af de framsteg folkundervisningen gjort under de senare årtiondena — en icke obetydlig del af de bref, som med post befordras, afsändes af personer, för Indika en skilnad i porto af 2 öre icke kan anses vara utan all betydelse.

Det saknas derför också icke anledning antaga, att någon, om också icke en betydlig, del af minskningen i afgift för hvar särskild försändelse skall, jemväl under tiden närmast efter portoreformens genomförande, ersättas af ett ökadt antal försändelser, för hvilka porto erlägges.

Och intet tvifvel lider det, att några år senare posttrafiken skall hafva vunnit en ytterligare tillväxt, tillräckligt stor att betäcka den

minskning i inkomst, som, till en början, varit förenad med nu ifrågastälda nedsättning i brefporto.

Visserligen är det äfven andra omständigheter än portots belopp, som på posttrafikens till- eller aftagande utöfva inflytande.

Särskild! har förhållandet visat sig vara sådant med mera genomgående rubbningar i affärsverksamheten.

Och möjligtvis skall någon anledning anses förefinnas befara, att, i stället för en påräknad tillökning i posttrafik, en minskning i densamma skall uppkomma till följd deraf att en icke så ringa del af de meddelanden, för hvilka nu postinrättningen anlitas, kan komma att med telefon fortskaffas.

Oantagligt är det visserligen icke, att sådant kan komma att å en och annan ort inträffa. I allmänhet synes det dock Generalpoststyrelsen mest sannolikt, att den rörelsens tillväxt, som äfven telefoninrättningen är egnad att framkalla, skall verka, hellre till ett ökadt, än till ett minskadt anlitande af postinrättningen.

Ett särskild! stöd för ett dylikt antagande hemtar Generalpoststyrelsen af erfarenheten rörande det inflytande, som telegrafinrättningen synes hafva utöfvat på posttrafiken.

Under det att nämligen, före utgången af år 1856, de på Statsverkets bekostnad anlagda telegraflinier vunnit utsträckning till de flesta mera betydande orter i landet söder och vester om Stockholm och i norr till Hernösand, hvarjemte direkt förbindelse åstadkommits

med norska och med danska Telegrafverken,

har antalet vanliga bref, som utgjorde år 1854 ........................ 4,500,000

» 1855 ........................ 4,700,000

och » 1856 ....................... 5,200,000,

ökats » 1857 till ............... 5,600,000

och » 1858 » 5,700,000.

Och att den utvidgning, som Statens telegraflinier sedermera vunnit, samt det i hög grad ökade tillfälle till telegramförsändning, som beredts allmänheten derigenom att så väl Statens som enskildes jernvägar blifvit försedda med telegrafapparater, hvilkas anlitande äfven för privata meddelanden medgifvits, i det minsta icke i någon anmärkningsvärd mån verkat hindrande för posttrafikens tillväxt, lärer få anses framgå deraf att nästlidet år antalet vanliga bref uppgått till omkring 36,900,000, hvithet, vid jemförelse med förhållandena år 1858, innefattar en tillökning af mer än 547 %.

Efter det att, under loppet af några få år, posttrafiken vunnit en sådan tillväxt, att icke nödigt befunnits, för bestridande af de med

postutvexlingens besörjande förenade utgifter, anlita de förslagsanslag, som, för nämnda ändamål, blifvit af Riksdagen å sjunde hufvudtjteln för åren 1879, 1880 och 1881 uppförda, har efter hand förhållandet mellan Postverkets inkomster och utgifter gestaltat sig på sådant sätt, att — om de förra minskas med den tillfälliga intraden af köpeskillingen för försålda ångfartyg, och från bokförda utgifter dragés hvad som utbetalats för posthusbyggnader och för ett ångfartygs förseende med ny maskin — inkomsterna öfverstigit utgifterna

år 1879 med omkring ...................................................... kronor 119,000: —

y> 1880 » » » 660,000: —

» 1881 » » » 803,000: —

» 1882 » >> ..................................................... » 861,000: —.

Under tiden från och med den 1 juli 1882 till och med den 30 juni 1883 har — efter afdrag af inkomster utaf sådant slag, som icke är att för de närmast följande åren påräkna — postuppbörden utgjort

omkring .............................................................................. kronor 5,703,250: —.

Om nu å ena sidan denna summa minskas

med det belopp ............................................................... »

hvarmed, under oförändrade trafikförhållanden, uppbörden beräknats komma att nedgå till följd af underdånigst föreslagna portoreform,

men deremot till återstoden .......................... »

lägges inkomsten af den tillökning i posttrafik, som, icke ensamt med anledning af portonedsätt- .

ningen, är att emotse; hvilken inkomst i Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse denna dag med förslag till Postverkets stater för .år 1885

blifvit beräknad till....................................................... » 138,750: —,

632,000: —,

5,071,250:

så visar sig, att, redan under det första

året efter jiedsättningen i det enkla brefportot,

Postverkets inkomst ...................................................... » 5,210,000: —,

utan att af den förenämnda, ensamt för Postverkets

ändamål afsedda, fonden taga i anspråk mer än » 299,000: —,

komme att uppgå till.......................................... )) 5,509,000: —,

eller samma belopp, hvartill Postverkets utgifter för år 1885 blifvit beräknade.

All hittills vunnen erfarenhet i dessa ämnen talar för antagandet att, under de derpå följande åren, skall allt mer minskas beloppet af de bidrag från nämnda fond, hvilka till en början torde blifva erfor-

derliga för att ersätta den minskning i postuppbörden, som kan blifva följd af de underdånigst föreslagna förändringarna i portosats för flertalet inrikes försändelser. Och ingen anledning förekommer betvifla, att de medel, som blifva att å den ifrågavarande fonden tillgå, skola, utan att lämpliga åtgärder till postförbindelsernas ytterligare utvidgande varda åsidosatta, lemna mer än erforderlig tillgång till betäckande af den brist i ordinarie uppbörd, som — säkerligen blott för en kort tid — kan komma att på förenämnda sätt uppstå.

Under åberopande af livad anfördt blifvit, hemställer Generalpoststyrelsen i underdånighet, ' _

det behagade Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen medgifva vidtagande af den förändring i nu gällande bestämmelser rörande inrikes postförsändelsers taxering,

att för bref, hvilka icke äro att hänföra till lokalbref, befordringsafgiften fastställes till

10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram, 20 öre, om vigten öfverstiger 15 men ej 125 gram, och

30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver 250 gram;

att för lokalbref eller sådant bref, som skall befordras till person, hvilken vistas inom samma stad, köping eller by, der försändelsen, å postanstalt eller i fast breflåda, till befordran aflemnas, afgiften skall utgöra 5 öre;

att afgiften för bref kort nedsättes till 5 öre för enkelt kort och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes af blankett till svar;

att afgiften för rekommendation fastställes till 20 öre, samt

att befordringsafgiften för hittills så kallade lösbref skall, såsom portot för alla andra bref, ingå till postkassan.

Stockholm den 29 november 1883.

TTnderdånigst,

WILHELM ROOS.

L. Hubner. C. H. Westman. F. H. Schlytern. Otto Printzsköld.

e. f.

Th. Westman.

Stockholm, K. L. Beckman, 1883.