med förslag till förnyad grufvestadga

tf:o 2.

Kong1. Mafts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till förnyad grufvestadga; gifven Stockholms slott den 12 Januari 1884.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och (Högsta Domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag till förnyad grufvestadga; viljande Kongl. Maj:t efter emottagandet af Riksdagens svar företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om stadgans utfärdande i nåder förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med afl Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bill. till R-iksd. Prot. 1884. 1 Sam!. 1 J/d. 2 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

«

Förslag

till

förnyad grufvestadga.

1 Kap.

Om inmutning.

1 §•

Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill anmäler, äro de minoralfyndigheter, hvilka innehålla:

l:o) malmerna till följande metaller, nemligen: guld, silfver, platina, qvicksilfver, bly, koppar, jern med undantag af sjö- och myrmalmer, mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut, antimon och arsenik;

2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.

Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad, må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt, utgör föremål för inmutning.

ä §■

Inmutning gäller visst område med lodräta gränser på djupet. Om utsträckningen af detta område är i 11 och 26 §§ stadgadt. Bih. till Pilsd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 lliift. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än 200 meter från boningsbus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den, hvilken dertill har nyttjanderätt.

Ej heller må inmutning ske å kyrkogård eller begrafningsplats eller, utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på mindre afstånd än 30 meter från sådan jernväg eller kanal, som är upplåten för allmän trafik.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen försvarad.

4 §•

Den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga och sig tillgodogöra någon till inmutning lofgifven mineralanledning, skall derom hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande af tillståndsbevis eller mutsedel. Denna ansökning skall innehålla uppgift på:

sökandens namn, hemvist och yrke;

mineralanledningens art;

hemman och lägenhet samt socken och län, der mineralanledningen finnes; samt

medelpunkten i det område, ansökningen afser (inmutningspunkten), med så noggrann beskrifning å denna punkts^ belägenhet, att någon osäkerhet derom ej kan uppstå.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren ofördröjligen och senast tretio dagar efter mottagandet meddela skriftligt beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet, ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid, räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes, den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

i beslutet intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter infordrad upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder möter, som i 3 § sägs, varde ansökningen afslagen.

6 §.

Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärde bergmästaren mutsedel, hvilken skall innehålla:

l:o) angifvande af mineralanledningens art samt beskrifning å inmutningspunktens läge;

2:o) tiden, då ansökningen inkom till bergmästaren;

3:o) den benämning, hvarunder anläggningen må kunna från andra dylika skiljas; samt

4:o) föreskrift för inmutaren att inom sextio dagar från mutsedelns utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan till den socken eller församling, der det inmutade området är beläget, vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, om annan sig dertill anmäler, innan kungörandet sedermera sker.

i §•

Inmutning gäller från den dag, ansökningen derom inkom till bergmästaren.

Hafva flere på samma dag sökt inmutning af samma område, meddele bergmästaren dem hvar sin mutsedel, och njute de sedan lika rätt, der ej någon af dem kan visa, att han först upptäckt fyndigheten, i hvilket fall inmutningsrätten honom tillhör.

8 §,

Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller, bearbeta och tillgodogöra sig såväl den inmutade mineralfyndigheten som äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.

öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för grufärbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes må inmutaren ock behålla, såframt det icke af jordegaren mot erläg-

4 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

gande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas inom sextio dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord af jordens innehafvare.

9 §•

Med inmutning af sönad grufva följer rätt till varp, som finnes inom det inmutade området eller utmålet och ej genom inmutning enligt äldre författning är särskildt försvaradt.

Om förre grufegarens rätt till uppbruten malm sägs i 48 §.

10 §.

1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 § ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan grufva förbjudet.

Lag samma vare, der inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna i 3 § 1 mom., blifvit förlagd å område, der inmutning enligt nämnda lagrum ej är tillåten.

Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt, så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlätet fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten skall, för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; egande dock den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill, få all verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrélsen, om den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning hos domareu; och skall inmutaren för allt arbete vid en grufva, som sedermera förklaras hafva olagligen tillkommit eller till hvilken inmutningsrätten förverkats, ansvara såsom för åverkan, om åtal derå i laga tid anställes.

2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig; och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke gälla der det grundas på försummelse eller annat förhållande, som egt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instämmande.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

2 Kap.

Om försöksarbete.

11 §•

Sedan matsedel blifvit utfärdad,- eger inmutaren att inom det inmutade området, innefattande en omkrets med 100 meters afstånd från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt om hinder emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så framt hindret förefanns då mutsedeln utfärdades.

För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den, som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvar inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

12 §.

Yppas tvist om beloppet af den årliga afgiftem eller annan ersättning, som efter 11 § bör utgå, varde frågan pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland Indika en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas den ersättningsskyldige_ att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena, ege Konungens befallningshafvande eller rätten i stad och domaren å landet eller utmätningsmannen i orten att om valet förordna. Den ersättningsskyldige vare pligtig gälda kostnaden för skiljemännens sammanträde samt motpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde hvar sina kostnader och gälde hvardera halfva sammanträdeskostnaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor

6 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet ej nöjes, dock ej förment att tvisten under rättens pröfning draga, så framt han sin talan instämmer inom nitio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstäldes. I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning.

Vill ersättningstagaren hellre genast lita domstol än skiljemän till, stånde det honom öppet.

13 §.

1 mom.' Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade områdets egare som den, hvilken nyttjanderätt dertill innehar; och gällc om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande af stämning är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild person, som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas, afskriften lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det inmutade området börjas, att ställa pant eller borgen för den årliga afgift eller framtida ersättning, hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet skall vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af jordegaren och nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas, inställa arbetet, tilldess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.

14 §.

Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott af inmutaren.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.

15 §.

Under försöksarbetet hafve inmutaren icke lof att, utan tillstånd

Kongl. Mcr.jts Nåd. Proposition N:o 2.

af jordens innehafvare, å det inmutade området uppföra andra byggnader än sådana, som oundgängligen erfordras till försöksarbetets drifvande. Sker annorledes, må innehafvare!! af jorden anlita utmätningsmannen i orten för att få byggnaden på inmutarens bekostnad åter borttagen.

3 Kap.

Om jordegareandel.

16 §.

Jordegaren vare berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten.

Jordegareandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

Åro inom ett inmutadt område eller utmål flere jordegare med laga skilnad sig emellan, njute de jordegareandelen hvar inom sitt egovälde.

17 §.

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen eller blifvit till brukning på viss tid för kronans räkning upplåten, skall kronoåbon, boställsinnehafvaren eller den, som eljest besittningsrätten innehar, njuta den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta hänseende hänföras äfven grufveskog.

Å annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren.

18 §.

Jordegaren må under försöksarbetet, när han vill, hos inmutaren anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel till fullo eller till någon viss del och njute från den tid, sådan anmälan bevisligen skett, delaktighet i anläggningen, dock med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i ■ alla kostnader, som för arbetets bedrifvande derefter

8 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

erfordras, äfvensom att i enahanda förhållande ersätta värdet af de för arbetet nödiga och nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blifvit anskaffade, men i kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och blottande, vare jordegaren ej skyldig att taga del, hvaremot hela afkastningen under samma tid odelad tillhör inmutaren.

Uppstår tvist om beloppet af den ersättning, jordegaren bör gifva, gånge med bestämmandet deraf enligt 12 §, och jordegaren njute icke desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo, der han ställer säkerhet för ersättningen.

Anmälan om begagnande af jordegareandel »skall göras sist vid utmålsläggningen utom i fall, som i 19 § sägs.

19 §.

Aro inom ett utmål flere jordegare, skall den, på hvars egovälde ett grufarbete först efter utmålsläggningen inkommer, hafva öppet att anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel senast inom sex månader, sedan arbetet på hans grund inkommit och han derom blifvit underrättad af inmutaren, hvilken det åligger meddela sådan underrättelse, vid påföljd att till den, som jordegareandelen tillkommer, hafva förverkat allt hvad inom dennes område han dessförinnan sig tillgodogjort.

Då jordegareandel enligt denna § begagnas, gälle om ersättningsskyldighet till den, som arbetet förut drifvit, hvad 18 § i ty fall bestämmer.

20 §.

Försummar den, som är till jordegareandel berättigad, att anmäla sig till begagnande af sin rätt inom tid, som i 18 och 19 §§ är stadgad, hafve han förlorat sin rätt till jordegareandel.

Om jordegareandelen, då inmutad eller bearbetad fyndighet varder sonad, skils i 48 §.

Åon/jl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

4 Kap.

Om utmål.

21 §.

För inmutad fyndighet skall, då fyndigheten är blottad och prof å malmen erhållits, ett vist utmål anvisas, innefattande det utrymme på marken, hvarinom grufegaren sedermera har rätt att med andras uteslutande arbetet bedrifva, så väl ofvan som under jord; och vare förty inmutaren pligtig att, så snart arbetet så långt fortskridit, anmäla sig hos bergmästaren för utmåls erhållande.

Det arbete a fyndigheten, som, efter hvad ofvan är sagd!, erfordras _ för utmåls anvisande, skall vara af inmutaren fullgjordt och ansökning om utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust; egande dock bergmästaren, på ansökning af inmutaren, att, der arbetet i följd af särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan inom sagda tid fullgöras, medgifva förlängd tid af högst två år för arbetets utförande.

.Hvad i denna § är stadgadt galle äfven da sonad g*rufva, för hvilken utmål förut varit lagdt, å nyo inmutas.

22 §.

Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas till namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark utmålet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske kan och tjenlig årstid är förhanden, den sökta utmålsläggningen på stället företaga.

Kostnaden för utmalsförrättningen skall gäldas af grufegaren.

23 §.

Vid .utmålsförrättningen skall förrättningsmannen biträdas af två gode män, hvilka af honom utses bland dem, som till gode män vid landtmäteriförrättning i orten äro valde eller, om utmålet skall läggas a stads grund, af två utaf förrättningsmannen tillkallade, i staden bo- Jtih. till Jtihd. Prat. 1884. 1 Sand. 1 Afl. 2 Haft.. 2

lo Kong1. Majtts Nåd. Proposition N:o 2.

. satte män, så ock, der sådant anses nödigt, af landtmätare, som förordnas af Konungens befallningshafvande.

Särskild kallelse med uppgift om tiden och stället för förrättningen skall i den ordning, som i 13 § är för delgifvande af mutsedel stadgad, meddelas jordens egare minst tretio dagar förut, hvarjemte kungörelse om förrrättningen skall inom samma tid uppläsas i kyrkan till den socken eller församling, der utmålet kan komma att läggas, till efterrättelse för hvar och en annan, som kan anse sin rätt af förrättningen beroende; egande förrättningsmannen att vända sig till lcronobetjeningen i orten eller, der så nödigt är, till Konungens befallningshafvande för att genom dess försorg få kungörelsen i kyrkan uppläst och särskilda kallelser vederbörande tillstälda mot bevis, som före den utsatta tiden böra vara till förrättningsmannen aflemnade.

Skall utmålet läggas å kronojord, göre förrättningsmannen härom anmälan hos Konungens befallningshafvande för förordnande af allmänt ombud.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomme dess företagande sedermera på ny anmälan. Men ej må annan parts eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång, der den blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.

25 §.

Göres vid förrättningen jäf mot förrättningsmannen eller mot någon af de vid förrättningen biträdande, eller förekommer annan invändning mot förrättningens företagande och fortgång, meddele för-* rättningsmannen deröfver beslut. Gillas jäfvet eller invändningen, uppliöre förrättningen, der ej frågan rörer jäf mot god man, y hvithet fall annan god man skall i den jäfvades ställe tillkallas. Har jäf eller anit nan invändning blifvit ogillad, skall förrättningen, ehvad missnöje mot beslutet anmäles eller icke, ändock fortgå, med öppen rätt för den missnöjde att fullfölja sin talan i sammanhang med hufvudsaken.

26 §.

Utmål skall på marken utläggas sålunda, att i mån af inmutarens behof honom tilldelas ett utrymme af högst 200 meter i längd och

Jlongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

bredd; kunnande dock, der i anseende till sådant hinder, som här nedan sägs, belägenheten så fordrar eller inmutaren det eljest begär och fritt fält förefinnes, utmål till den bestämda vidden utläggas jemväl i annan sträckning efter som lämpligt pröfvas, blott kroklinier och spetsiga vinklar i möjligaste måtto undvikas och längden af utmålet, så vidt ske kan, ej öfverstiger dubbla bredden. Ej må dock i något fall utmålet läggas så, att den i mutsedeln angifna inmutningspunkt faller utom utmålet.

Hvad i 3 § är stadgadt i afseende å hinder emot inmutning gälle ock om utläggande af utmål, så framt hindret förefanns, då mutsedeln utfärdades.

27 §.

För utmål, som hädanefter anvisas, skola gränserna på djupet räknas lodräta, så vidt det utan intrång för äldre utmål kan ske.

28 §.

Utmål skall på marken utstakas och förses med ordentliga rosen eller skiljemärken samt särskild karta deröfver upprättas och bifogas förrättningsprotokollet, hvilket bör upptaga fullständig beskrifning öfver utmålet med dess belägenhet och sträckning.

29 §.

Anmäler sig jordegaren vid utmålsförrättningen till begagnande af sin jordegareandel, eller har sådan anmälan förut skett, varde ock det i protokollet antecknadt med de vilkor jordegaren sig förbehållit eller som öfverenskomna blifvit. Kunna ej, då anmälan vid förrättningen sker, parterne sämjas om beloppet af den ersättning jordegaren bör enligt 18 § utgifva till inmutaren, skall förrättningsmannen, efter af honom och gode männen verkstäld besigtning och värdering, derom meddela utlåtande.

30 §.

1 mom. Grufegaren må sjelf bestämma, huru stort utrymme inom utmålet, som han ofvan jord för sitt arbete behöfver; och åligge det

12 Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

grufegaren att för denna mark erlägga lösen, efter ty i 31 § sägs, så ock att ensam hålla den stängsel deromkring, som nödig är.

Område i dagen, som icke blifvit inlöst, må grufegaren icke begagna; ej heller eger lian att å inlöst område uppföra andra byggnader än sådana, som erfordras för grufdriften.

2 mom. Har jordegaren för större eller mindre andel i grufföretaget ingått, varde den honom tillkommande lösen i förhållande derefter minskad.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till honom afträdes, skall bestämmas vid utmål släggningen. Sämjas ej parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla innehafvaren af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning, som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fgst egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från den dag, beloppet blifvit af förrättningsmannen och gode männen bestämdt, skall fullgöras inom nitio dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

32 §.

Utöfver utmålet ege grufegaren att vid utmål sförrättningen få sig anvisad nödig väg samt plats åt de för grufdriften erforderliga kraftledningar.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 2.

33 §.

För den skada, som jordens egare eller innehafvare tillskyndas af utmålet, skall grufegaren gifva full ersättning och beloppet deraf vid utmålsförrättningen, der så äskas, bestämmas af förrättningsmannen och gode männen; dock utan hinder för den, som har rätt till skadeersättning, att efter stämning till domstolen särskild! utföra den talan, hvartill han under grufarbetets fortgång kan finna sig befogad.

Har, efter ty i 32 § sägs, grufegaren fått sig anvisad väg samt plats för kraftledning, ankomme ock på förrättningsmannen och gode männen att bestämma ersättning derför.

34 §.

Har vid utmålsförrättningen fråga uppstått, huruvida den inmutade fyndigheten är föremål för inmutning enligt 1 §, och vill någon klaga öfver förrättningsmannens härom meddelade beslut eller öfver storleken eller sträckningen af det utmål, som vid förrättningen blifvit anvisadt, göre det hos bergsöfverstyrelsen inom tid, som i 70 § stadgas.

År någon missnöjd med beslut i andra frågor, som till utmålsförrättningen höra, må han instämma sin talan till domstol inom ett år från det han af beslutet erhöll del, vid påföljd att eljest hafva sin rätt till talan förlorat; och åligger det förrättningsmannen att vid förrättningens slut meddela parterr^ och i protokollet intaga fullständig underrättelse om hvad de för talans fullföljd hafva att iakttaga.

35 §.

tiar vid utmålsförrättningen, efter ty i 30 § sägs, grufegaren tagit i anspråk endast eu del af utmålet ofvan jord, och yppas sedermera för honom behof af ytterligare mark inom utmålet, eller visar det sig efter utmålsförrättningen nödigt att väg till grufvan upptages eller plats för kraftledning beredes, gö^p grufegaren derom anmälan hos bergmästaren, och gälle för ärendets vidare behandling i tillämpliga delar hvad om utmålsförrättning är stadgadt.

36 §.

Utan afseende å hvad nu stadgadt blifvit om de utmål, som hädanefter läggas, skola för alla äldre grufvor jemte bergslagernas så kallade

It

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

odalgrufvefält tiUgodonjutas de utmål, som för dem förut vant gällande och grufegarne af ålder innehaft eller efter förra författningar fått sig särskilt anvisade. Vill någon delegare i odalfält särskilt grufarbete efter inmutning der anställa, och finner bergmästaren, sedan öfrige delegare blifvit hörde, att sådant ske kan, utan hinder eller förfång för de öfriga grufvornas framtida bearbetande, dä må ett mindre derefter lämpadt utmål för honom utläggas. Men ej må sådant grufarbete eller utmål tillstädjas annan än den, som i odalfältet delegare är.

37 §.

Förmenar grufegare, som för fyndighet af den beskaffenhet, 1 § bestämmer, innehar ett mindre utmål än i 26 § är tillåtet, ehvad utmålet före eller efter denna författnings utfärdande blifvit honom tilldeladt, att han för sin grufdrift är i behof af större utmål; då må han derom göra ansökning hos bergsöfverstyrelsen, som, ifall laga hinder ej möter och behofvet sådant påkallar, eger förordna att genom utmålsläggning, i den ordning detta kap. stadgar, tillökning i utmålet må honom tilldelas, dock så att efter tillökningen utmålet i sin helhet icke må omfatta större yta än ett fullt utmål enligt 26 §.

Sedan utmål, tilldeladt efter äldre författning, blifvit tillökadt enligt denna §, skola gränserna för utmålet på djupet räknas lodräta, så vidt det utan intrång för äldre utmål kan ske.

38 §.

Askas att särskilda utmål, som gränsa intill hvarandra, må varda för lättnad i arbetet och gemensam grufdrift till ett enda sammanlagda, ege bergsöfverstyrelsen att derom, i fall hinder ej möter, förordna efter ty som lämpligt pröfvas, utan afseende derå att det sammanlagda utmålet innefattar större vidd än eljest tillätet är.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

5 Kap.

Om arbetsskyldiglieten; så ock om Imlostånd.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar kostnaden för bergsprängning i grufvan af 10 kubikmeter; egande dock grufegaren, om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbets sky ldiglieten för flera, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder arbetet verkställes.

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 Januari året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då hindret upphört.

Arbete, hvarom i denna § sägs, skall afse verklig grufdrift eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen till nytta.

40 §.

Bergsöfverstyrelsen må, när omständigheterna dertill föranleda, meddela grufegare, som innehar flera intill hvarandra gränsande utmål, tillstånd att, så länge de af honom fortfarande innehafvas, få under ett eller flera år genom arbete inom något eller några af utmålen fullgöra arbetsskyldiglieten för dem alla.

41 §.

I stället för den arbetsskyldighet, hvarom i 39 § sägs, må grufegare, om han hellre vill, betala en årlig afgift för hvart utmål af 50 kronor, hvaraf hälften tillfaller kronan och andra hälften den jordegare, på hvars mark utmålet är beläget. Denna afgift skall för hvarje ar-

16 Korujl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

betsår innan dess -utgång inbetalas till Konungens befallningshafvande, som, på anmälan, tillhandahåller jordegaren den honom tillkommande andel. Finnas inom ett utmål flere jordegare, njute de lott i afgiften, efter som de i jorden ega del. År grufegaren tillika egare af jorden inom utmålet, vare han icke skyldig att erlägga mera än den kronan tillkommande hälft af afgiften.

o m . m # #

Ä kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfälle den jordegaren tillkommande andel innehafvaren af besittningsrätten.

Rättighet att, efter hvad ofvan är sagdt, i stället för arbetsskyldigheten erlägga afgift må dock icke ega rum, med mindre än att arbetsskyldigheten i grufvan är för minst tro år fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt.

42 §.

Befrielse från arbetsskyldigheten i eu grufva må, på skriftlig ansökning, af bergmästaren beviljas hvarje gång för högst fyra arbetsår, då mot grufdriftens fullföljande förefinnas väsentliga hinder, som icke kunnat af grufegaren förekommas, eller andra giltiga anledningar till hvilostånd uppgifvas och styrkas.

Ej må dock hvilostånd medgifvas, om ej arbetsskyldigheten är för minst tre arbetsår fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt.

Hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldigheten skall åter inträda.

Under tid, då hvilostånd åtnjutes, vare grufegaren ej skyldig att enligt 41 § erlägga afgift för grufvan.

43 §.

Sökes' hvilostånd för sådan grufva, hvarifrån annan i arbete varande grufva kan under hviloståndstiden blifva af ökadt vattentillopp besvärad, må hvilostånd af bergmästaren icke beviljas förr, än antingen egaren till den angränsande grufvan sådant medgifvit, eller visas kan, att öfverenskommelse med honom om vattnets undanhållande under hviloståndstiden träffats, eller ock sökanden ställt pant eller borgen, som blifvit af öfverexekutor godkänd, för all den skada, som under samma tid genom ökadt vattentillopp egaren till angränsande grufva tillskyndas.

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

17 Visar det sig, sedan hvilostånd redan är beviljadt, att angränsande grufvor, på sätt förut är nämndt, förnärmas, bestämme bergmästaren de vilkor, hvarunder hviloståndet får tillgodonjutas. På enahanda sätt förfares i fråga om grufva, för hvilken afgift enligt 41 § erlägges.

44 §.

Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt 42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen, som, då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller å kronojord innehafvare!! till ansökningen lemnat bifall, må eg a att förlänga hviloståndstiden under ytterligare högst fyra arbetsår.

45 §.

Nytt hvilostånd å grufva må icke meddelas, med mindre än att arbetsskyldigheten blifvit fullgjord eller afgift enligt 41 § erlagd för minst tre arbetsår från den tid, förut beviljadt hvilostånd eller förlängning deraf gått till ända.

46 §.

Beslut om hvilostånd så ock om förlängning deraf skall genom grufegarens försorg inom tre månader från det beslutet meddelades uppläsas i kyrkan till den socken eller församling, der grufvan är belägen, vid påföljd att hviloståndet eljest förfaller, hvarom erinran bör i beslutet intagas.

47 §.

Försummas utan behörig anmälan (39 §) eller tillåtelse (42 och 44 §§) arbetsskyldigheten för något arbetsår, och varder ej heller för samma år afgift enligt 41 §, der rätt till erläggande deraf eger rum, i föreskrifven tid och ordning inbetald, vare grufanläggningen vid det årets utgång sönad och den på mutsedeln grundade rätt förverkad, så framt talan derom sker inom två år från utgången af det arbetsår, under hvilket försummelsen egt rum.

Bih. till Riksd. Fröt. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Haft.

18 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

48 §.

Då grufanläggning blifvit sönad eller inmutningsrätt annorledes förverkats, skall såväl jordegareandelen i grufvan som den mark, hvilken varit till grufegaren upplåten, hemfalla till jordegaren utan ersättning, dock att ur grufvan uppfordrad malm må kunna för egarens räkning under två år derefter afgiftsfritt å marken qvarligga.

De i grufvan befintliga, föt dess styrka och bestånd verkstälda byggnader skola utan lösen tillfalla den, som sedermera i laga ordning förvärfvar rätt till grufvans bearbetande.

49 §.

Hvad i detta kap. är stadgadt gälle ej i fråga om de enligt äldre författning inmutade sjö- och myrmalmstägter samt grufve- och slaggvarp, hvilka emellertid aldrig längre tid än högst tre år må lemnas obegagnade eller utan bearbetning. Sker det, hafve inmutaren sin rätt dertill förlorat.

G Kap.

Om ordningen för grufdrift.

50 §.

Bergverkstyrelsen eger att öfver grufdriften utöfva sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetsmanskapet, och att icke genom sättet för grufbrytningen grufvans framtida bestånd äfventyras eller fara för annans egendom uppstår.

Den, som icke ställer sig till efterrättelse föreskrift, som på grund af denna § af bergsöfverstyrelsen eller bergmästaren meddelas, straffes med böter från och med 10 till och med 500 kronor.

51 §•

I afseende å grufbrytningen skall särskilt iakttagas: att erforderliga pelare och band afsättas eller, "jder så nödigt är, timringar och förstämplingar anbringas; att, då arbetet bedrifves med igensättning,

10 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

de schakt och orter hållas öppna, som leda till grufvans obrutna delar; att inrättningar för vandring upp och ned i grufvan samt uppfordringslinor, äfvensom de maskiner, hvilka för grufdriften användas, underhållas i sådant skick, att olyckshändelse genom bristfällighet derå icke må inträffa; samt att lösbrutet berg icke utan tillstånd af bergmästaren må nedstjelpas eller qvarlemnas i grufva, derest det icke skall vid igensättningsarbete användas.

Sönad grufva må ej utan bergmästarens tillstånd igenfyllas.

52 §

Finner bergmästaren nödigt att i grufva anstalt göres till trygghet för arbetsmanskapet eller till förekommande af fara för grufvans framtida bestånd eller för annans egendom, ege bergmästaren förelägga grufegaren att inom viss tid hafva utfört sådan anstalt vid äfventyr, 'förutom ansvar enligt 50 §, att, efter omständigheterna, det föreskrifna arbetet varder på hans bekostnad genom bergmästarens försorg verkstäldt eller grufarbetet inställes, till dess sådan anstalt blifvit gjord.

53 §.

Medför grufarbete synnerlig våda för arbetsmanskapet, eller drifves det på sådant sätt, att uppenbar fara för grufvans bestånd eller annans egendom derigenom uppstår, hafve bergmästaren magt att förbjuda grufarbetet till dess, på förd klagan, annorlunda varder af bergsöfverstyrelsen förordnadt.

54 §.

Då bergmästaren förordnat om grufarbetes inställande, må han, der så nödigt är, för verkställighet deraf anlita kronobetjeningens biträde.

55 §.

Hvar som i grufva, hvilken är under arbete, utan bergmästarens tillstånd bryter de för grufvans styrka och bestånd afsatte pelare och band, eller rubbar de för sådant ändamål verkställda byggnader, straffes med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor. Sker det i sönad grufva eller varder sådan grufva utan bergmästarens tillstånd igenfyld, vare straffet böter från och med 10 till och med 500 kronor.

20 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

56 S.

Då rätt till inmutad eller bearbetad mineralfyndighet å annan öfvergått, skall nye egaren, vid bot af 10 kronor, inom nitio dagar derefter hos bergmästaren derom göra anmälan.

57 §.

Öfver giufva, som erhållit utmål och är under arbete, skall, der icke grufvan i sin helhet är från dagen fullt åskådlig, finnas fullständig och noggrann markscheiderkarta i skala 1: 800; och böra nya grufarbeten sist inom påföljande årets utgång å kartan inläggas.

Grufkarta skall, på bekostnad af grufegaren, upprättas af bergstjensteman eller annan, som af bergsöfverstyrelsen förklarats behörig att verkställa grufmätningar; börande såväl kartan som kompletteringsarbetena uppgöras i två exemplar, deraf det ena skall finnas vid grufvan eller på tillsägelse vara för bergmästaren derstädes tillgängligt, och det andra insändas till bergsöfverstyrelsen.

Försummar grufegare hvad sålunda är föreskrifvet, ege bergmästaren låta å hans bekostnad karta upprättas eller kompletteras.

58 §.

Innan den 1 Mars hvarje år skall grufegaren till bergmästaren insända uppgift å vunnen malm under föregående året, jemte de öfriga statistiska redogörelser, som bergsöfverstyrelsen kan föreskrifva.

Försummar grufegare hvad i denna § påbjudes, böte 10 kronor; och ege bergmästaren förelägga ytterligare tid, hvarje gång vid vite, ej öfverstigande 75 kronor.

59 §.

Böter och viten, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

60 §.

Öfverträdelse af stadgandena i detta kap. må af allmän åklagare åtalas, der öfverträdelsen af bergstjensteman eller målsegande till åtal angifves.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

7 Kap.

Om sameganderätt i grufva.

61 §.

Då två eller flera personer i samma grufrörelse deltaga, åligger det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för grufdrift i denna stadga bestämmes.

Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan anmälan, är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.

62 §.

Grufföreståndaren eger från delegarne infordra tillskott, som äro af nöden för fullgörande af arbetsskyldighet eller erläggande af afgift enligt 5 kap., så ock för iakttagande af bergverkstyreisens ordningsföreskrifter.

63 §.

Stämma med delegarne må utlysas af grufföreståndare, så ock af eg’are till minst hälften i grufvan. Kallelse till stämman skall antingen minst fjorton dagar förut skriftligen tillställas delegarne, eller ock införas i allmänna tidningarna sist tretio dagar förut och uppläsas två gånger i kyrkan till den socken eller församling, der grufvan är belägen, sista gången minst fjorton dagar före stämman.

64 §.

Vid omröstning å stämma angående tillskott för grufrörelsens bedrifvande eller andra för grufrörelsen gemensamma angelägenheter skall hvarje delegares röstetal beräknas efter den andel han i grufvan eger; och gälle de flesta rösterna såsom beslut för samtlige delegarne. •

Val af grufföreståndare skall vid lika röstetal afgöras genom lottning.

22 Kongl. Maj:å Nåd. Proposition No 2.

Ej må lån för delegarnes räkning upptagas, der de ej alla dertill samtyckt.

65 §.

Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han, sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öfrige delegare förverkat sin lott i grufvan jemte dertill hörande andel i byggnader, inventarier och effekter; och vare han från tillskottets betalande fri.

Delegare, som förverkat sin lott i grufvan, njute dock ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägeuheter och annan jordegendom.

60 §.

Vilja några delegare bryta mera och andra mindre, och äro rösterna å ömse sidor lika många, hafve den vitsord, som önskar den större brytningen; dock skall han i sådant fall ensam förskjuta tillskott, som utöfver behofvet för den mindre brytningen erfordras; och ege han för sådant förskott ej annan fordrings rätt, än att för förskottet jemte ränta derå efter fem för hundrade hålla sig till den malm, som för meddelegarnes andel i grufvan motsvarar skilnaden mellan den större och* den mindre brytningen.

Den, som gifvit förskott, ege till säkerhet derför hålla malmen qvar och deraf, efter tillsägelse till meddelegarne, låta å offentlig auktion sälja hvad till betäckande af förskottet erfordras.

67 §.

Hafva delegarne bildat bolag med hvarandra, och innehålla sär- © skilda mellan delegarne upprättade bolagsreglor andra bestämmelser i de ämnen, hvarom i detta kap. sägs, lände dessa bestämmelser till efterrättelse, dock att bolaget alltid skall utse grufföreståndare med den i 61 § stadgade befogenhet och om valet göra anmälan hos bergmästaren vid påföljd, som i nämnda § finnes bestämd.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

■2:\

8 Kap.

Särskilda bestämmelser.

68 §.

Utländing må icke i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, med mindre än att, på hans särskilda ansökning att få å fyndigheten eller gruflägenheten arbete anställa och fullfölja, Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall; och skall förty det försöks-eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan all verkan till bevarande, af hans rätt i hit hänförligt afseende; dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad rättighet af utländing innehafves.

I mutsedel, som’ på begäran af utländing kan varda honom meddelad, skall intagas det förbehåll, att hans rättighet att med arbete belägga och sig tillgodogöra den angifna fyndigheten är beroende på Konungens tillstånd att samma fyndighet bearbeta; kommande, derhän inom tre månader från mutsedelns utfärdande ingifver ansökning om vinnande af sådant tillstånd och detsamma honom medgifves, den tid, inom hvilken arbetet å den inmutade fyndigheten enligt 14 § skall vara börjadt, att räknas från den dag, tillståndet blifvit honom beviljadt, samt första arbetsåret att inträda den 1 påföljande Januari.

69 §.

De grufve- och malmöreskassor, hvilka enligt äldre författning blifvit bildade, må hädanefter af delegarne sjelfve förvaltas. Dessa kassor skola dock fortfarande användas endast till de ändamål, för hvilka de tillkommit; och vare delning af sådan kassa eller utbrytning af viss andel deri ej tillåten, utan att Konungen dertill lemnat tillstånd.

70 §.

Klagan öfver bergmästares beslut i fråga, der enligt denna stadga talan icke skall hos domstol fullföljas, må föras hos bergsöfverstyrel-

24 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

sen genom besvär, som skola, vid talans förlust, dit ingifvas i mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län innan klockan tolf å fyratiofemte dagen och i mål från öfrige orter i riket innan klockan tolf å tretionde dagen från delfåendet af det beslut, som öfverklagas.

'i §•

Denna stadga skall träda i kraft den 1 Januari 1885, då grufvestadgan den 12 Januari 1855 och förordningen angående vilkoren för utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift den 12 April 1872 skola upphöra att gälla, utom i fråga om stenkolsfyndigheter, i afseende hvarå dessa författningar, jemte Kongl. kungörelsen angående förbud tillsvidare mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter den 24 Maj 1872, fortfarande skola

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda varder förordnadt.

%

72 §.

Från den dag, denna stadga utfärdas, till den 1 Januari 1885, då nytt arbetsår med stadgan inträder, vare inmutare och grufegare från stadgad arbetsskyldighet befriade.

När, efter det denna stadga trädt i kraft, förut beviljadt hvilostånd går till ända, skall första arbetsåret derefter räknas från den 1 påföljande Januari.

73 §.

Den tid, inom hvilken enligt 21 § det för utmåls tilldelande erforderliga arbete skall vara fullgjordt och ansökning om utmål ingifven, skall i fråga om inmutad fyndighet, som icke erhållit utmål före den 1 Januari 1885, beräknas från sagde dag.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 September 1879.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer, Statsråden: Almqvist,

Herr Thyselius,

Lovén,

Rosensvård,

Forssell och • - Malmström.

Härefter anmälde Herr departementschefen ånyo:

6:o.

Det af särskildt i nåder förordnade komiterade afgifna betänkande och förslag i fråga om utfärdande af. ny grufvestadga, hvaröfver, sedan vederbörande blifvit hörde, kommerskollegiet under den 30 December 1878 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande; hvarjemte Herr depar-

Bih. till Rilcsd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 Häft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

tementschefen tillkännagaf att, jemlikt Kongl. Haj:ts den 15 nästlidne Augusti fattade beslut, kommerskollegiets förenämnda utlåtande nu mera blifvit till trycket befordradt.

Statsrådet tillstyrkte, att Kong]. Maj:t täcktes i anledning af komitérades betänkande och förslag samt deröfver afgifna yttranden infordra Högsta Domstolens yttrande.

Hvad Statsrådet i förestående femton mål i underdånighet tillstyrkt och hemstält behagade Hans Maj:t Konungen till alla delar i nåder gilla och bifalla.

Ex protocollo:

Otto Sjögreen.

Stockholm, K. L, Beckman, 1884.

1 Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Fredagen den J3 Maj 1881.

Närvarande:

Justitieråden von Hofsten,

Huss,

Lindhagen,

Svedelius,

Östergren,

Wedberg.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 20 April nästlidna år, det till Högsta Domstolens utlåtande remitterade betänkande och förslag till ny Grufvestadga samt deröfver afgifna yttranden, cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter, — hvaremellertid Justitierådet J. A. Södergren, hvilken jemväl öfvervarit ärendets föredragning inför Högsta Domstolen, från Justitierådsembetet erhållit afsked;

så företogs nu detta ärende till slutligt afgörande; varande ett tryckt exemplar af berörda betänkande och förslag samt Kommerskollegii yttrande bilagda detta protokoll.

Bill. till Biksd. Prof. 1883. 1 Sami. 1 Afd.

2 Kap. 1.

1 §•

Justitieråden von Hofsten, Huss och Wedberg förklarade att, hvad anginge den dels af en ledamot inom komitén, dels inom Kommerskollegium vid förslagets granskning väckta fråga om inmutningsrättens upphäfvande åtminstone hvad beträffade enskildes jord, i hvilket afseende Riksdagen i den underdåniga skrifvelse, som föranledt nu förevarande lagstiftningsarbete, ej framställt annan önskan, än att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida inmutningsrätten i fråga om stenkol måtte kunna alldeles upphäfvas eller så begränsas, att garantier uppstäldes emot missbruk deraf till men för jordbrukare eller jordegare, Justitieråden väl, då frågan betraktades uteslutande från rättslig synpunkt, ansågo det vara synnerligen önskvärd! om inmutningsrätten, såsom innefattande ett mot grunderna för vår lagstiftning angående eganderätt till fast egendom stridande, med väsentliga olägenheter för jordegaren förenadt och ofta till förveckligar af mångfaldigt slag ledande intrång i den enskildes af lagen eljest erkända fria dispositionsrätt öfver jorden, kunde blifva helt och hållet ur vår lag borttagen; men att, då vid frågans bedömande hänsyn jemväl måste egnas åt dess statsekonomiska sida, Justitieråden ej tilltrodde sig att emot de skäl, som blifvit af Komiténs fleste ledamöter och andre, som i anledning af förslaget sig yttrat, anförda för inmutningsrätts bibehållande, nu föreslå dess borttagande vare sig i allmänhet eller serskild! beträffande stenkol, helst det torde kunna antagas, att genom de i förslaget intagna nya stadganden, afseende att förebygga missbruk af nämnda rätt, äfven med de förändringar, hvilka Justitieråden vid förslagets granskning ansågo sig böra tillstyrka, anledning till klagan från jordegarens sida skulle blifva i väsentlig mon undanröjd.

Deremot ansågo Justitieråden, lika med Kommerskollegium, sjömalm böra undantagas från inmutning.

Justitierådet Östergren anförde: Då under detta lagstiftningsärendes behandling fråga väckts om inmutningsrättens afskaffande, anser jag mig böra gifva tillkänna min åsigt i sagda fråga. Man bär såsom skäl för ett sådant afskaffande hufvudsakligen anfört, att inmutningsrätten kränker jordegaren i hans rätt och att den ej vidare skulle vara be-

höflig för bergsnäringen. Hvad nu beträffar det första af dessa skäl, så har det väl ofta blifvit påstådt men, så vidt jag känner, aldrig kunnat bevisas, att j or degaren ursprungligen varit egare af de å hans grund befintliga mineralier. Deremot är det ett faktum, som svårligen kan bestridas, att Kronan af ålder haft öfverhöghetsrätt öfver bergverken i riket, hvilken öfverhöghetsrätt, enligt bergsförfattningarne från 14:de och 15:de århundradena, vanligen utöfvats på det sätt, att Kronan upplåtit grufvorna till enskilde och fördelat brytningsrätten emellan uppfinnaren och jordegaren samt för egen del förbehållit sig endast en viss andel af det mineral, som ur grufvorna upphemtades, eller den metall, som af mineralet vanns. Från nu nämnda öfverhöghetsrätt torde tillräcklig rättsgrund för inmutningsrätten kunna hemtas, ty till de så kallade höghetsrättigheternas natur hör ju, att Kronan eger fritt förfoga öfver föremålen för dessa rättigheter och inmutningsrätten uppkom just derigenom, att Kronan på inmutaren öfverlät en del af den rätt, Kronan på grund af öfverhöghetsrätten hade till bergverken. Så länge man ej lyckats bortresonnera befintligheten af Kronans öfverhöghetsrätt till bergverken, måste jemväl jordegarerätten till grufvor härledas från öfverlåtelse af Kronan. Den har således icke bättre grund än inmutningsrätten; och vid sådant förhållande lärer fog näppeligen förefinnas för påståendet, att jordegare genom inmutningsrätten kränkas i sin rätt, och att inmutningsrätten af sådant skäl bör afskaffas.

Men, såsom ofvan är sagdt, har det för yrkandet på inmutningsrättens afskaffande anförts äfven ett annat skäl, som fordrar, att frågan skärskådas icke blott från rättens utan äfven från den allmänna nyttans synpunkt. När Kronan till inmutarne öfverlät en del af brytningsrätten till grufvor, skedde det dels för att uppmuntra till nya grufvors upptäckande dels ock för att främja bearbetandet af redan upptäckta. Af egen erfarenhet kan jag väl icke påstå, att en dylik uppmuntran fortfarande är för bergsnäringen behöflig och nyttig; men jag har ansett, att detta har sannolikhet för sig och bör antagas såsom visst intill dess ett motsatt förhållande varder ådagalagdt, hvarföre jag, för att stadga mitt omdöme i ämnet, undersökt bevisningskraften hos de skäl, som blifvit framlagda af inmutningsrättens vedersakare, hvilka skäl finnas sammanförda i en mot Kommerskollegiets utlåtande afgifven reservation. Uti denna reservation påstås, att inmutningsrätten är ändamålsvidrig och för bergshan dteringen skadlig; och till stöd för dessa påståenden anföres vidare, att bergsbruksidkaren icke med nu gällande lagstiftning kan förvärfva säker eganderätt till grufva med tillhörigheter, enär han, om grufarbetet öfvergifves, måste lemna grufvan med

utmål och byggnader, samt att inmutningsrätten förer med sig behofvet af minutiösa lagstadganden för afdömande af tvister mellan inmutare och jordegare, stundom förorsakar s. k. fältspärrning, gifver anledning till en skadlig mutsedelhandel samt vållar nationalförlust genom gagnlöst försvarsarbete. Alla dessa olägenheter antagas skola bortfalla, om inmutningsrätten afskaffas, jordegaren tillägges all rätt till mineralanledningar inom hans område och bergsnäringen göres beroende endast af fritt aftal emellan grufspekulanter och jordegare. Hvad nu först angår osäkerheten i eganderätten till grufvor, så träffa anmärkningarne härom icke inmutningsrätten, ty om det skulle finnas lämpligt att, jemväl för fall, då grufva öfvergifves, tillförsäkra grufegaren fortfarande eganderätt till grufvan jemte inlöst mark och för grufvans bestånd uppförda byggnader, kan sådant mycket väl ske, äfven med bibehållande af inmutningsrätten. Att bibehållandet af sagde rätt förer med sig behofvet af lagstadganden, som reglera densamma, är obestridligt; men om inmutningsrätten är för bergshandteringen nyttig, torde den icke böra afskaffas endast på det att berörda lagstadganden må kunna undvaras. Emot anmärkningen derom, att, i händelse en inmutare erhåller större utmål än han behöfver, någon del af gruffält kan blifva obearbetad och oåtkomlig för andra, och att s. k. fältspärrning för någon tid uppkommer jemväl genom beviljandet af hvilostånd, må erinras, att gällande lag, för att till minsta möjliga proportioner inskränka dessa olägenheter, dels stadgar ett maximum för utmålet och öfverlemnar åt sakkunnig tjensteman att inom detta maximum bestämma hvad utmål, som för grufanläggningen erfordras, dels ock uppställer fordran på giltigt skäl för hvilostånds beviljande. Reservanten åter vill åt grufspekulantens och jordegarens fria aftal öfverlemna bestämmandet af det behöfliga utmålets storlek. Grufspekulanten skulle uppgifva storleken af det område, han för ögonblicket behöfde, men tillika göra till vilkor för köp af detsamma, att jordegaren i män af uppkommande behof för grufarbetets utsträckning lemnade honom ett ytterligare område och förbunde sig att ej sälja angränsande mark till annan grufspekulant. Det är emellertid uppenbart, att sådane aftal skulle i hög grad öka den öfverklagade fältspärrningen, ty det läge naturligtvis i grufspekulantens intresse att utestänga konkurrenter; och han skulle sannolikt endast för att hindra uppkomsten af nya grufvor i den trakt, der han ämnade anlägga sin grufva, söka åtkomma mycket större område än han kunde sjelf bearbeta. Förmenandet, att inmutningsrätten föranleder den öfverklagade mutsedelshandeln, torde icke vara fullt riktigt. Denna handel lärer väl

nemligen ytterst hafva sin grund uti en osund spekulationslusta, som beklagligen förefinnes på snart sagdt hvarje område för menskligt förvärf; och den skulle sannolikt fortfara äfven om inmutningsrätten afskaffades, ehuru den naturligtvis ej då längre kunde kallas mutsedelhandel, utan komme att erhålla en annan benämning. Beträffande slutligen påståendet att inmutningsrätten vållar nationalförlust, så är det sannt, att slik förlust uppkommer, om försvarsarbete utan åsyftad nytta verkställes. I ändamål att förekomma sådant onyttigt arbete hafva komiterade också föreslagit betydlig förhöjning af försvarsarbetet. Detta anser jag lämpligt och ändamålsenligt, men att söka förekomma den anmärkta nationalförlusten genom inmutningsrättens borttagande, vore att bota ett ondt med något som är värre, ty om, såsom jag antager, en sådan åtgärd skulle hafva till följd, att ett färre antal grufvor upptäcktes och bearbetades, så föranleddes häraf en nationalförlust, som blefve betydligt större än den, som orsakas deraf att onyttigt försvarsarbete nu understundom verkställes.

Af hvad jag sålunda antört följer, att icke heller hvad inmutningsrättens vedersakare yttrat om inmutningsrättens obehöflighet rubbat min öfvertygelse derom, att samma rätt bör i lagstiftningen bibehållas.

Emot den nu föredragna §:n i lagförslaget har jag ej vidare att erinra, än att jag lika med Kommerskollegium anser sjömalm icke böra upptagas bland de mineral, som skola utgöra föremål för inmutning.

2 §•

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo lika med Kommerskollegium att hvad i förslaget blifvrt särskildt stadgadt om odalgrufvefält borde uteslutas, men att deremot här lämpligen borde hänvisas till de i 4 kapitlet förekommande stadgandena om dagort.

8-19 §§•

Med åberopande af hvad de fleste, som redan yttrat sig öfver förslaget, anfört rörande olämpligheten och obehöfhgheten af såväl det föreslagna grufvemärket, som det i 5 § omförmälda intyg af trovärdiga män, hemställde Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg att 4 och 5 §§ måtte uteslutas;

men för den händelse att sådan åtgärd, hvaraf måste följa förändring af förslaget i flera väsentliga delar, icke blefve vidtagen och

föreskriften om grufmärke följaktligen komme att qvarstå, förklarade Justitieråden sig godkänna de åsigter, Kommerskollegium uttalat angående sättet, hvarpå stadgandena om grufmärke lämpligen borde affattas, äfvensom Justitieråden för öfrigt instämde i Kollegiets anmärkningar rörande §§ 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 12, 13, 14, 15, 16 och 19.

Justitierådet Huss ansåg sig vidare ej böra lemna oanmärkt den inkonseqvens, som, enligt hvad Kommerskollegium redan påpekat, förefinnes uti förevarande förslag, likasom i nu gällande grufvestadga, då nemligen inmutningssökanden ålägges att genast uti ansökningen uppgifva den förmodade mineralanledningens art och stället, der den finnes, utan att likväl på något sätt tillfälle och rättighet honom beredes att dessförinnan genom anställande af skärpnings- eller eftersökningsarbeten förskaffa sig tillförlitlig kännnedom huruvida någon mineraltillgång derstädes verkligen är för handen. Uppgifterna måste således ofta, åtminstone då fråga är om nya malmfyndigheter på annan persons mark, grundas på lösa förmodanden, och otvifvelaktigt torde vara, att härigenom en mängd inmutningar föranledas, som ej skolat ifrågakomma, derest sökanden på förhand kunnat genom försöksarbeten vinna upplysning om befintligheten och beskaffenheten af den förmodade fyndigheten. Det vore derför, enligt Justitierådets tanke, ändamålsenligt om, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af Kommerskollegium angifna grunder, stadganden meddelades angående sättet för vinnande af tillstånd att, oberoende af skeende inmutning, under viss tid inom bestämdt område anställa skärpnings- eller eftersökningsarbeten samt om de rättsliga verkningarna deraf.

20 §.

Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg ansågo 20 § innebära en icke nödig och en i många fall allt för stor stränghet mot inmutare, utan att dock kunna på verksamt sätt leda till det dermed åsyftade ändamål, hvadan Justitieråden icke kunde tillstyrka antagandet af denna paragraf.

Justitierådet fluss åberopade hvad Kommerskollegium rörande denna § yttrat.

21-24 §§.

Justitieråden von Hofsten, fluss, östergren och Wedberg gillade hvad Kommerskollegium vid dessa §§ anmärkt, dervid Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg erinrade om hvad de vid 20 § yttrat;

och tilläde Justitierådet Huss, att, då 28 § icke innehölle något positivt stadgande, utan blott bestämde påföljd för en olofligen företagen handling, det i § 24 förekommande uttrycket »genom öfverträdelse af stadgandet i 28 §», såsom mindre lämpligt borde mot andra ord utbytas.

25 §.

I fråga om tid för klagan öfver bergmästares beslut, då detta ej vid utmålsläggning eller annan förrättning för parterne afkunnades, hvarom 86 § handlade, funno Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg giltiga skäl saknas att afvika från hvad genom Förordningen den 14 December 1866 blifvit stadgadt.

Kap. 2.

27 och 28 §§.

Hvad Kommerskollegium anmärkt derom att inmutares uppgift om stället, der han vill företaga försöksarbete, borde innefatta uppgift på omfånget eller vidden af den för arbetet afsedda platsen gillades af Justitieråden von Hofsten, östergren och. Wedberg, som jemväl anmärkte, att, derest det vid 29 § föreslagna tillägg gjordes, föreskriften bär att aflemnandet af bevis om stäld säkerhet borde ske viss tid före arbetets påbörjande blefve öfverflödig.

Justitierådet Huss åberopade hvad Kommerskollegium beträffande 27 S anfört.

29 §.

Det af såväl Brukssocieteten som Kommerskollegium och andre, som i ärendet sig yttrat, föreslagna tillägg om viss tid för tillkännagifvande, att stöld säkerhet icke godkändes, ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg vara att förorda; dock att den föreslagna tiden af 8 dagar från erhållen del af det i 27 § omförmälda bevis syntes vara allt för kort och kunna utsträckas till 14 dagar.

30 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren ansågo lika med Kommerskollegium anvisning böra lemnas huru uppkommen meningsskilj-

artighet beträffande behofvet af utrymme för försöksarbetet in. m. må kunna lösas.

34 §.

Vid denna § anmärktes af Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg att uttrycket »nära intill sådant område» syntes vara allt för obestämdt och borde utbytas mot något som bestämdt angåfve afståndet; att med afseende å hvad såväl af ledamöter inom Komitén som uti de öfver förslaget afgifna yttranden blifvit anfördt emot det i sista punkten af denna § intagna stadgande rörande återupptagande af nedlagda grufvor; och då Justitieråden ansågo behofvet af ett dylikt, emot den i förslaget gällande princip om sönad grufvas öfvergående till oinmutadt fält stridande, stadgande icke vara ådagalagdt, Justitieråden tillstyrkte, att detsamma icke måtte bibehållas; samt att

slutligen Justitieråden funno det icke vara otjenligt att, såsom ock Kommerskollegium erinrat, i denna § uttrycktes att här vore fråga om markens yta och att om arbete på djupet handlades på annat ställe i lagen.

Justitierådet Huss tilläde, att han äfven biträdde Kommerskol legd under angifven förutsättning gjorda förslag till ny redaktion af mom. 2.

38 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo sista meningen i denna § vara vilseledande och, derest 38 och 39 §§, såsom ämnet syntes fordra, sammanslogos, äfven vara öfverflödig.

40 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg yttrade, att, då denna § hade till föremål att bestämma, dels att all skada, som genom försöksarbetet tillfogas jordegendom eller anläggning, skall ersättas, dels att sådan ersättning skall gifvas äfven om skadan icke varit vållad genom oförsigtighet, vårdslöshet eller försummelse; och dels att ersättningen skall gäldas i första hand af den, för hvilkens räkning arbetet drifves, men detta icke syntes vara lyckligt uttryckt genom här använda ordasätt, som syntes antyda, att den, som sålunda i första hand ersatt skada, skulle kunna derför fordra godtgörelse af

annan, ehuru icke någon varit till skadan vållande, denna § borde omskrifvas.

41 §.

Just.itieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg funno väl förslaget icke innehålla förbud att igenfylla öfvergifna gruföppningar, men Justitieråden ansågo, att, på sätt blifvit af Brukssocieteten och andra hemstäldt och med nu gällande grufvestadga öfverensstämde, det borde uttryckligen medgifvas, att öfvergifven grufva finge efter bergmästarens tillstånd igenfyllas.

43 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren godkände hvad Kommerskollegium vid denna § anmärkt.

Kap. 3.

45 §.

Enär den här meddelade tidsbestämmelse ej hade någon betydelse i annat afseende, än som förmäldes i 50 §, ansågo Justitieråden von Hofsten. Huss, Östergren och Wedberg det ej vara nödigt, att den upptoges i serskild §, utan att hvad i denna del kunde behöfva stadgas i stället borde intagas i 50 §.

46 och 47 §§.

Justitierådet Wedberg yttrade: att då det i 47 § medgifna undantag från regeln i 46 § icke rörde vidden af utmålet, men detta förhållande enligt Justitierådets tanke ej med tillräcklig tydlighet framgick af de i dessa §§ valda ordalag, §:n borde i detta hänseende förtydligas.

49 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren godkände den anmärkning, som af Kommerskollegium blifvit vid denna § framställd. Bill. till Bilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 2

10 Justitierådet Wedberg anmärkte:

att den inskränkning i äldre grufvas rätt, som läge i 1 mom. af denna §, likasom det företräde, som äldre grufva enligt 2 mom. tillädes, väl ej borde, såsom ordalydelsen syntes antyda, vara beroende på huruvida den ene eller andre först sökt utmål. Af en tidigare gjord ansökning om utmål följde ej med nödvändighet, att utmålet för sökanden komme att läggas tidigare än för en annan, som väl sökt utmål senare, men deremot bättre iakttagit hvad i 44 § för utmåls vinnande erfordrades. Deremot vore det, såsom ock komiterade i motiven utsagt, af betydelse om utmål lades först för den äldre eller den yngre. Orden »för hvilken utmål sökes» torde derför böra utbytas mot »för hvilken utmål lägges»;

att föreskrift saknades »huru förfaras borde då utmål samtidigt skulle läggas för bränne närbelägna grufvor»;

att för collisionsfall af nu omförmälda beskaffenhet icke borde saknas en med stadgandet i 58 § Utsökningslagen i fråga om utmätning likartad föreskrift, att, om utmål vore sökt för begge grufvorna, utmål ock borde för dem samtidigt läggas, der det kunde ske utan att den ene grufegaren i sin rätt uppehölles på grund af hinder, som för utmåls läggande åt den andre kunde förekomma;

samt slutligen att, ehuru förslagets i motiven anförda mening vore att den rätt, som i 2 mom. tillägges äldre grufva, är vidsträcktare än den, som äldre grufva åtnjuter enligt 1 inom., — i det att enligt 2 mom. den äldre grufvans utmålsqvadrat kunde inom fridlysningscirkeln svängas huru som helst samt utmålet äfven utläggas i annan form än den qvadratiska, då deremot i 1 mom. den äldre grufvan finge åtnöjas med att den yngre grufvans utmål tangerade den äldres arbetskrets -—■ denna skilnad emellan de begge momenten dock icke kunde anses nöjaktigt uttryckt genom slutorden i momenten, enär den grufva som erhållit fullt utmål enligt 46 § väl äfven kunde sägas hafva fått fullt utmål inom sitt fridlysta område.

50 §.

Med åberopande af hvad vid 45 § anförts och då tiden, dä utmålet lades, icke vore i allo beroende af sökandens åtgöranden, ansåg Justitierådet Wedberg att här borde bestämmas, att hvad i 49 § blifvit till förmån för äldre grufanläggning stadgadt icke gäller, i fall fyra år från den dag mutsedeln utfärdades förflutit, utan att såväl försöksarbetet så långt framskridit, som i 44 § sägs, som ock ansökning om

utmål för grufvan blifvit gjord, men sådan försummelse icke ligger egaren till den yngre grufvan till last.

53 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg instämde i det af Kommerskollegium med flere gjorda yrkande att 2:dra stycket af denna § måtte uteslutas.

54 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren åberopade hvad Kommerskollegium vid denna § anmärkt.

55 §.

Justitierådet Wedberg yttrade: att, då det syntes hvarken nödigt eller tjenligt att bland de anordningar i lag, som kunde erfordras för att bereda utrymme på marken till utförande af industrielt företag af mången gång kort varaktighet, införa ett lagstadgande, som komme att befordra smärre jordafsöndringar, livilka skulle ega bestånd äfven sedan ändamålet med afsöndringen uphört att förefinnas, Justitierådet icke kunde godkänna denna §. Borttoges denna §, komme äfven 68 § att utgå.

56 §.

Då det här begagnade anvisadt kunde vålla tvekan huruvida dermed afsåges allenast den mark, som efter 54 § anvisades, eller jemväl den i 52 § omförmälda mark, ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ett förtydligande härutinnan böra ske.

57 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren åberopade hvad Kommerskollegium vid denna § yttrat.

Justitierådet Wedberg ansåg de sällsynta fall af skada genom källors uttorkande, försämrad utsigt och obehag af rök, då ersättning derför skäligen kunde ifrågakomma, icke vara af beskaffenhet att de borde i lagen serskildt framhållas.

60 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo, att nedsättning af ersättningen för intecknad jord icke vore af nöden för det fall att inteckningshafvarne medgifvit beloppets lyftande; äfvensom att de stadganden, Indika erfordrades i afseende å medlens fördelning, borde affattas i öfverensstämmelse med de föreskrifter, Indika enligt lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 Juni 1879 voro för dylikt fall gällande.

63 och 64 §§.

Justitieråden Huss, Östergren och Wedberg, som ansågo den af komiterade i föregående §§ och än vidare i förslaget antagna skilnad emellan lösen och ersättning ej vara nödvändig, och att det förra af dessa ord kunde undvaras, anmärkte, att, derest denna skilnad bibehölles, ordet och i 63 § och i första stycket af 64 § borde utbytas mot eller.

I öfrigt borde andra stycket af sistnämnde § omskrifvas, så att det blefve tydligt, att den 31 December vore betalningsdag endast då annan dag icke vore för betalning utsatt.

Justitierådet Wedberg ansåg 64 § jemväl böra så ändras, att, såsom i nu gällande grufvestadga, förlust af utmålet och den på mutsedeln grundade rätt stadgades såsom äfventyr för underlåtenhet att inom viss tid efter det löse- och ersättningssumman blifvit genom laga kraft egande beslut bestämd erlägga densamma med ränta, äfven om arbetet icke förut blifvit, på sätt här syntes förutsättas, instäldt.

66 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren gillade hvad Kommerskollegium vid denna § anmärkt.

71 §•

Justitieråden östergren och Wedberg ansågo ett förtydligande erforderligt, hvarigenom det blefve klart, att här är fråga om brutet, men qvarliggande mineral.

73 §.

Såsom ofullständigt anmärktes af Justitieråden Huss, Östergren ock Wedberg, att, derest skilnad mellan begreppen lösen och ersättning bibehölles, ej vid utmålsläggning fordrats, såsom vid dagorter, uppgift på dem, som kunde komma att njuta lösen eller ersättning för mark, som till företaget erfordrades.

74 §.

Då bergmästaren här förpligtats att företaga utmålsläggningen så snart ske kunde, och föreskriften, att ej med förrättningen finge uppskjutas längre än nio månader, syntes tillkommen endast för att berättiga till stadgandena i 45 och 50 §§, ansåg Justitierådet Wedberg att efter de ändringar af nämnda §§, som af Justitierådet föreslagits, det icke vore nödigt att föreskrifva bergmästaren sådan viss tid, hvilken dessutom, jemte det den, såsom i ärendet blifvit anmärkt, kunde komma att för vissa orter blifva för kort, i de flesta fall torde vara tilltagen allt för lång.

75 §.

Enär det ej kunde vara lämpligt att till biträde vid förrättningen tillkallades andra än de, som enligt 1 mom. voro dertill behörige, samt det ej erfordrades något serskildt stadgande, som tilläte förrättningsmannen att, då god man förklarades jäfvig eller uteblefve, tillkalla annan behörig god man, hemstälde Justitieråden Huss, östergren och Wedberg, att 2 mom. måtte utgå; hvarjemte Justitieråden von Hofsten och Huss förordade hvad Kommerskollegium i fråga om landtmätares tillkallande föreslagit.

76 §.

Att delgifvandet af kallelser och kungörandet i kyrkan skulle af förrättningsmannen föranstaltas ansåg Justitierådet Wedberg serskildt böra utsättas.

79 §.

Derest, vid jäf emot god man, annan ojäfvig god man funnes att tillkalla, behöfde förrättningen hvarken inställas eller uppskjutas; hvil-

ket Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg ansågo böra här utmärkas; hvarjemte Justitieråden von Hofsten och Huss erinrade att, i händelse den vid 75 § gjorda hemställan om tillkallande af landtmätare godkändes, borde bland de jäf, som skola pröfvas, äfven upptagas jäf mot landtmätaren.

81 och 82 §§.

Om i 82 § serskildt nämndes de frågor, hvilka skulle afgöra^ af förrättningsmannen jemte gode männen, och derefter stadgades, att öfriga frågor afgjordes af förrättningsmannen ensam, ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg, att ämnet blefve fullständigare uttömdt och 81 § öfverflödig.

Dessutom erinrade Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren, att bland de frågor, som skola af förrättningsmannen och gode männen gemensamt afgöras, borde, enligt Justitierådens åsigt, upptagas pröfningen af anmälda jäf, i anledning hvaraf äfven redaktionen af l:a punkten i 79 § borde i viss mon förändras.

84 §.

Justitieråden von Hofsten och Huss åberopade hvad Kommerskollegium vid denna § yttrat.

86 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren förenade sig i följande yttrande: Den i sista mom. af denna paragraf gifna föreskrift att part, som bort till förrättningen särskildt kallas, men ej erhållit sådan kallelse, skulle ega att till domstol instämma talan om vinnande af ändring i meddeladt beslut, synes enligt sin lydelse afse alla frågor, som vid förrättningen förekommit, således äfven dem, som eljest skola, enligt 2 mom., fullföljas genom klagan hos bergsöfverstyrelsen. Då likväl forum för talans fullföljd i frågor af enahanda beskaffenhet alltid bör vara detsamma, torde böra stadgas, att i ofvan anförda fall klagan öfver beslut rörande sådana frågor, som i 2 mom. omförmälas, bör fullföljas hos bergsöfverstyrelsen inom viss tid efter erhållen del af beslutet. För vinnande af öfverensstämmelse med 24 § torde i nämnda 2 moment äfven böra upptagas det klander å mutsedel, som grundas derå, att den angifna fyndigheten ej skulle utgöra föremål för inmutning.

88 §.

Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg anmärkte, att ett utslag, hvarigenom ene parten berättigats att tillträda eller begagna mark emot lösen eller ersättning, borde icke kunna ensidigt sättas i verkställighet till förmån för ene parten, utan att denne tillika fullgjorde hvad utslaget honom ålade. Denna grundsats hade i fråga om rätt att mot ersättning verkställa dikning på grund af synemäns eller domstols ej laga kraft egande utslag blifvit uttryckt i lagen den 20 Juni 1879, och borde med ledning deraf denna § affattas.

90 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg godkände hvad Kommerskollegium vid denna § hemställt.

Kap. 4.

Justitierådet Wedberg gillade hvad Kommerskollegium yttrat dels om behof att få bestämdare uttryckt att dagortsanläggningen borde stå i sammanhang med grufvedrift inom eget utmål, dels derom att annan grufveegare, genom hvars utmål dagort skulle framföras, borde i ansökningen uppgifvas och till den i 98 § nämnda förrättning kallas, dels ock om hänvisning till 86 och 96 §§. Häruti instämde Justitieråden von Hofsten, Iiuss och Östergren med tillägg att de äfven godkände hvad Kommerskollegium beträffande §§ 98, 99, 103 och 105 yttrat.

Kap. 5.

107 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo att, såsom Kommerskollegium anmärkt, 1 mom. borde förtydligas så, att det icke rörde annan af allmän inrättning eller menighet innehafd kronojord än den, som innehades under ständig besittningsrätt.

in §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo, att §:n borde så redigeras, att det blefve tydligt, att den ej innehölle ett undantag från 110 §.

113 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg yttrade, att, då meningen torde vara, att satsen »som kunna vara till nytta för det blifvande arbetet» skall hänföras icke blott till de näst förut omförmälda anläggningar, utan äfven till orden »byggnader, redskap och förråd», erfordras för uttryckande deraf en förändring i redaktionen.

114 §.

Justitierådet Wedberg ansåg den här omförmälda rättighet böra tillkomma ej allenast inmutare utan i allmänhet den, som enligt 113 § vore till lösen eller ersättning berättigad.

115-121 §§.

Äfven om, oaktadt hvad deremot blifvit anmärkt, grufvenäringen skulle kunna förmå att bära en afgäld af här omförmälda beskaffenhet, ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg, att en jordegare, som icke ville begagna sin rätt att i grufarbete deltaga och erhölle full ersättning för skada och intrång, som af grufveanläggningen vållades, icke egde billigt anspråk att få, såsom här blifvit föreslaget, om ock blott till mindre del, njuta frukten af annans arbete, och kunde derföre icke tillstyrka införande af en sådan nyhet i grufvelagstiftningen

Derest förslaget om ifrågavarande vederlag eller afgift komme att antagas jemte ett stadgande sådant som 117 § innehåller, ansågo nyssbemälde Justitieråd, att följdriktigt en rätt, som ej kan af någon för längre tid, än han vore egare eller innehafvare af jorden, på annan öfverlåtas, ej heller kunde för längre tid öfverlåtas å inmutare. Skulle emellertid sådan öfverlåtelse till inmutare böra tillåtas, på sätt komiterade enligt motiven afsett, torde, såsom Kommerskollegium anmärkt, sådant böra serskildt utsägas.

17 Kap. 6.

122 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg förenade sig i den mening att, med afseende å hvad i redan angifna yttranden blifvit anmärkt derom, att den föreskrifna arbetsskyldigheten skulle blifva allt för tryckande, beloppet af de dagsverken, hvarigenom arbetsskyldigheten skulle vara fullgjord, syntes böra nedsättas, i synnerhet hvad anginge äldre grufvor. Äfven ansågo Justitieråden det böra medgifvas, att annan å grufva nedlagd kostnad, motsvarande värdet af de fordrade dagsverkena, • finge såsom försvarsarbete räknas. I öfrigt gillades hvad Kommerskollegium hemställt rörande begynnelseorden i denna § samt om tillägg beträffande myrmalm.

125 §.

Justitierådet Huss ansåg lika med Kommerskollegium denna § böra utgå.

127 §.

Justitierådet Wedberg ansåg §:n böra tydligare uttrycka att klander icke finge instämmas senare än här vore bestämdt.

135 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg anmärkte, att föi-slaget lemnade oafgjordt hvad påföljden blefve i det fall att, grufegare, som innehade flere sammanhängande utmål och erhållit tillstånd att med arbete inom något eller några af dem försvara jemväl de öfriga, väl fullgjorde så mycket arbete, som motsvarade arbetsskyldigheten för eu del bland dessa utmål, men ej så mycket, som svarade mot arbetsskyldigheten för samtlige utmålen.

136 §.

Justitierådet Fluss godkände hvad Kommerskollegium yttrat an-

Bih. till Biksd. Prof. 18S2. 1 Sami. 1 Afd. 8

gående insändandet till bergsöfverstyrelsen jemväl af karta öfver utmålsområdena, för livilket ändamål sådan karta syntes böra, jemte ansökningen, till bergmästaren ingifvas.

Kap. 7.

138—140 §§.

Jemte erinran om hvad Kommerskollegium redan anmärkt vid dessa §§ ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg det böra på något sätt uttryckas, att i 140 §_ vore tråga om arbete endast under dag; hvarjemte Justitieråden, som funno, att, då grufegaren vore skyldig verkställa det föreskrifna arbetet, det vore obilligt att tillika ålägga honom nedsätta kostnadens belopp, och att i allt fall föreskriften om beloppets nedsättande icke med säkerhet verkade till det dermed afsedda ändamål, då icke något tjenligt medel funnes att få den åtlydd, hemstälde att hvad sistnämnde § derom innehölle måtte utgå.

141 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg förklarade sig lika med Kommerskollegium anse det böra bestämmas, att gruiarbete under dag icke utan jordegarens medgifvande vore tillåtet på mindre afstånd än intill eu på djupet lodrät beräknad linea 60 fot från boningshus eller annan vid gården uppförd åbyggnad, äfvensom att det arbete under dag, hvars företagande enligt denna § med den förändring deraf, som af det förut sagda föranledes, berodde på bergmästarens tillstånd, icke finge företagas efter blott anmälan hos bergmästaren utan först efter det dennes tillstånd erhållits. Hvad åter angick förslagets föreskrift om ställande af säkerhet för möjligen inträffande skada, ansågo Justitieråden att med nyss nämnda begränsning af rättigheten att arbeta under jord och då, derest skada befarades komma att inträffa, bergmästaren komme att antingen förbjuda arbetet eller ock, till skadans förekommande, föreskrifva vissa försigtighetsmått, livilkas åsidosättande medförde ansvar, sådan säkerhets ställande ej vara af nöden.

148 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg ansågo, att bötesansvar, som i lag bestämmes såsom i allmänhet gällande och icke af domstol för vissa fall stadgas, lämpligare må benämnas böter än vite.

149 §.

Enär det icke torde låta sig göra att framvisa någon skilnad emellan fall, då grufegare beslutit öfvergifva företaget och andra fall, der företaget öfvergifvits, hemstälde Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg, att denna § måtte uteslutas.

151 §.

Som här nämnda förbrytelser kunde förekomma under sådana omständigheter, att derpå borde följa ansvar efter allmänna Strafflagen, ansågo Jusitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg det utsättas borde, att nu stadgade ansvar icke gälde för det fall, att den felaktige gjort sig skyldig till ansvar enligt allmän strafflag.

152 §.

Denna hänvisning till Strafflagen fann Justitierådet Wedberg vara öfverflödig. Skulle dén bibehållas, borde det utmärkas att den afser endast sådan åverkan begången af de i 151 § nämnda personer.

153 §.

Enär giltigt skäl saknades att, då fråga vore om idkande af grufarbete, mera än vid fråga om utöfvande af andra yrken, meddela serskilda från allmänna Strafflagen afvikande reglor rörande skyldighet att utgifva skadestånd för vållande till annans död eller kroppsskada, kunde Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ej tillstyrka antagande af denna §.

155 och 156 §§.

Derest, såsom 156 § syntes antyda, allmän åklagare icke vore behörig att annorledes än efter angifvelse af målsegande eller bergs-

tjensteman anställa åtal för öfverträdelser emot denna stadga, hvilket dock Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo böra i sådant fall tydligare utmärkas, funno Justitieråden icke någon anledning förekomma att gifva åklagaren andel i böterna; hemställande Justitieråden, huruvida det i öfrigt kunde anses vara skäl att frångå den allmänna regeln att böter tillfalla Kronan.

Kap. 8.

167 §.

Emedan vid slutet af detta kapitel erinras, att om aktiebolag vore serskild! stadgadt, samt sådane bolag i Förordningen den 6 Oktober 1848 betecknades dermed att de bestå af lotter, ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg att till förekommande af missförstånd orden efter vissa lotter borde ur denna § utelemnas och slutorden ändras till hvar efter sin del.

158, 160 och 162 §§.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren instämde i hvad Kommerskollegium yttrat dels om behofvet af föreskrift för det fall att antalet af röster är å ömse sidor lika, dels angående bergmästarens underrättande om styresmannens namn och hemvist.

Justitierådet Wedberg anmärkte, att det borde i 159 § tydligt uttryckas, att inmutarens företrädesrätt egde rum endast derest han fortfarande innehade hela inmutarelotten.

168 §.

Då stadgandet i denna paragraf, såsom af Kommerskollegium med flere blifvit anmärkt, lätt kunde föranleda till den mot billighet och rättvisa stridande påföljd, att grufegare, som ej ville eller hade förmåga att drifva grufarbetet i den större omfattning, som af hans meddelegare önskades, komme att icke allenast sakna all afkomst af sina äfven på en vinstgifvande grufrörelse nedlagda kostnader under en möjligen ganska lång tid eller tills de senares utlagde förskott blifvit betäckta, utan ock till och med gå förlustig hela sin andel i bolagets

egendom, ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren samma stadgande ej kunna till antagande förordas.

Kap. 9.

Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg hemstälde, att, till skilnad från de förut i stadgan nämnde gode män, de män, som enligt detta kapitel borde af parterne utses, måtte benämnas skiljemän, och att i afseende å deras utväljande, skyldigheten att ersätta kostnaden för deras sammanträde, verkställighet af deras beslut och rätten att deröfver klaga måtte stadgas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad förordningen om allmän flottled för likartade fall innehåller.

Justitierådet Huss fann lika med Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg benämningen »gode män» böra utbytas mot »skiljemän»; hvarjemte Justitierådet ansåg den i 175 § utsatta tid af ett år böra betydligt förkortas.

Kap. 11.

185 §.

Med godkännande af hvad Kommerskollegium vid denna § invända erinrade Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg, att, derest de stadgande^, som skola gälla rörande utländings rätt att bearbeta inmutad fyndighet eller idka grufdrift ansågos böra i denna stadga intagas, det torde blifva erforderligt att på behöriga ställen i stadgan föreskrifva dels att den i 9 § omförmälda tid för sökande af Kongl. Majds tillstånd borde iakttagas vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, dels att det i 28 § nämnda äfventyr skulle drabba utländing som företoge arbete utan att hafva erhållit Kongl. Majds tillstånd.

Slutligen anmärkte Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg dels att komiterade vid förslagets affattande ofta till hinder för en redig öfversigt och lätt uppfattning af sammanhanget emellan

de till hvarje ämne hörande stadganden, användt en allt för långt drifven sönderdelning af ämnena i flera §§ än nödigt varit, såsom exempel hvarpå kunde anföras följande fall, der två eller flera §§ syntes kunna med hvarandra sammanföras till en §, nemligen: §§ 6 och 7; 13 och 14; 15, 16 och 19; 30 och 31; 36, 37 och 59; 52, 53 och 54; 66 och 67; 69 och 71; 86 och 87; 98, 99 och 100; 102 och 103; 107 och 108; 109-112; 115 och 116; 118 och 119; 123, 124 och 125; 126 och 127; 135 och 136; 138 och 139; 144 och 145;

151 och 152; 159 och 160 samt 161 och 162; dels att vid den om,

arbetning af förslaget, som i alla händelser blefve nödvändig om detsamma skulle kunna såsom lag antagas, borde i de §§ der pröfning

af borgen eller handräckning af exekutiva myndigheter omtalas, iakttagas hvad Utsökningslagen innehåller om de myndigheter, som med Utsökningsmål hafva befattning.

Justitierådet Svedelius anförde:

Vid granskning af det remitterade förslaget framställer sig i första rummet frågan om inmutningsrättens bibehållande eller afskaffande. Denna rätt, som ligger till grund för nu gällande grufvestadga, har icke i den svenska lagstiftningen någon hög ålder. Jordeganderätten har i Sverige af ålder varit odalrätt och jordegarens rätt till de mineral, som å hans mark eller under densamma anträffades, var fordom lika fri, som jordeganderätten i allmänhet. Först under inflytelse af främmande grundsatser från andra länder bildades småningom föreställningen om ett Svenska Kronan tillkommande bergsregal, hvilket, i allmänna handlingar ofta åberopadt, men ej sällan med kronans^ politihöghet öfver' bergsnäringen förvexladt, till beskaffenhet och omfång förblef temligen obestämdt tilldess detsamma slutligen genom plakatet den 27 Augusti 1723 helt och hållet förvandlades från ett Kronans anspråk till ett privilegium för enskild uppfinnare af mineralfyndighet att jemte jordegaren i fyndighetens bearbetande deltaga. Inmutningsrätten, sålunda i lag stadgad, blef sedermera genom Förordningarne den 20 Oktober 1741 och den 6 December 1757 ytterligare befästad och utvidgad. Dessa lagstiftningsåtgärder öfverensstämde i allo med de statsekonomiska åsigter, som ifrågavarande tid voro gängse och hade till syfte att för det allmännas nytta genom belöningar och förmåner framdrifva den inhemska industrien. Dermed följde äfven ett vidlyftigt .reglementariskt ordnande af industriens verksamhet och inmutnings-

rätten blef sålunda utgångspunkten för en mängd arbiträr» bestämmelser angående föremålen för inmutning, mutsedlars uttagande och kungörande, grufvors utmål, försvarsarbete och hvilostånd, grufvors öfvergifvande eller sonande in. in. Dessa bestämmelser, som vid tillämpningen ofta medföra stora svårigheter, hafva under tidens lopp alltmer blifvit föremål för klander och missnöje. Inmutningsrätten blef äfven genom 1855 års Grufvestadga i åtskilliga hänseenden inskränkt och sedermera har genom Kong]. Kungörelsen den 24 Maj 1872 förordnats, att matsedlar å stenkolsfyndigheter tills vidare icke må utfärdas.

Frågan om inmutningsrättens bibehållande eller afskaffande kan betraktas dels från juridisk, dels från ekonomisk synpunkt. I senare afseende! åberopar jag hufvudsakligen det utaf t. f. Presidenten Waern vid ärendets handläggning hos Kommerskollegium afgifna särskilda yttrande, hvarigenom enligt, min tanke blifvit på ett öfvertygande sätt ådagalagdt, att inmutningsrätten numera är för svenska bergshandtéringen obehöflig. Men om inmutningen ej vidare kan från nyttans synpunkt försvaras, kan den så mycket mindre från någon rättsgrundsats härledas. I vårt land har den icke sin grund uti någon från eganderätten till jorden åtskild eganderätt till de mineral, som i jorden finnas, utan den är allenast ett för nyttans skull godkändt intrång i den enskildes eganderätt. Att i det borgerliga samhället någon oinskränkt eganderätt ej kan finnas, ligger i sakens natur. Sålunda måste den enskildes rätt vika, då allmänt behof tvingar. Förhållandet till grannar medför likaledes uti eganderätten en mängd inskränkningar, på det att hvar och eu må kunna af sin egendom draga bästa fördel. Helt annat är det intrång, som inmutningen åstadkommer. Derigenom öppnas tillfälle för den förstkommande, hvem han vara må, att genom uttagande af en matsedel förvärfva sig rättighet att från annans mark borttaga och sig tillgodogöra der befintliga mineral. Jordegaren nödsakas att till anläggningen upplåta utmål och jemväl i öfrigt vidkännas de olägenheter, som genom grufvearbetet uppkomma. Han är visserligen berättigad att derför erhålla ersättning, likasom han har befogenhet att i grufvearbetet deltaga, men skadeersättnings gifvande utgör ej någon rättsgrund för skadas tillfogande och rätt till deltagande i ett kostsamt grufveföretag torde i allmänhet vara en tvetydig förmån. Då inmutningsrätten i vår lagstiftning infördes, ansågs den vara för allmänna nyttans befrämjande nödvändig, och den enskilde måste derföre underkasta sig det intrång, som deraf förorsakades. Förhållandena äro nu förändrade; nyttan bär bortfallit, men intrånget står qvar.

Då lagstiftningen genom godtyckliga bestämmelser afviker från

den väg, sakens natur anvisar, drager det ena steget det andra allt längre bort från det rätta. Detta visar sig äfven i den svenska grufvelagstiftningen. Genom inmutningen uppkom ett särskildt sätt för eganderätts förvärfvande och likaledes genom grufvas sonande ett särskildt sätt för eganderätts förlorande. Detta sträckte sin verkan äfven till uppfattningen af eganderättens föremål. Grufvor, såsom utgörande en del af den fasta marken, äro till sin natur fast egendom, men då inmutning ej kunde anses såsom laga fång till fastighet och grufvas sonande likaledes alltför mycket skiljde sig från de sätt, hvarpå eganderätt till fast egendom upphör, ledde detta till det oegentliga förhållande, att grufvor i rättsligt hänseende kommo att betraktas såsom lösören. Derigenom blefvo de också till stor olägenhet för grufveegarne uteslutna från det skydd, lagfarten medför, likasom de ej heller kunde blifva delaktiga af fastighetskreditens förmåner.

En återgång från dessa falska förhållanden synes väl behöflig. Genom inmutningsrättens upphäfvande skulle eganderättens helgd stärkas och så väl jordegare som grufveegare skulle derpå vinna.

Med de åsigter, som jag sålunda utvecklat, kan jag icke biträda det af komiterade på inmutningens grund utarbetade förslag till ny grufvestadga. Förslaget synes mig äfven af andra skäl oantagligt. Redan dess yttre form väcker betänklighet. Ehuru detsamma hufvudsakligen ej innehåller andra ämnen, än som i 1855 års grufvestadga förefinnas, har det likväl vuxit ut till ej mindre än 191 §§ motsvarande 64 §§ i nu gällande stadga. Lagtextens sönderdelning har också uti förslaget blifvit drifven till sin yttersta gräns. Många §§ äro, på sätt Kommerskollegium anmärkt, till innehållet så ofullständiga, att de måste läsas tillsammans med andra för att gifva full mening. Att ett dylikt redaktionssätt ingalunda leder till korthet och tydlighet, ligger i öppen dag. Textens redaktion visar äfven andra oegentligheter. Hänvisningar från det ena lagstället till det andra, fram eller tillbaka i texten förekomma oupphörligt. Undantaget har stundom plats framför regeln (t. ex. 61, 107, 115, 116 §§) och hufvudbestämmelsen skymmes ej sällan af detaljerna (t. ex. 38, 40, 117, 127, 141, 153 §§). Flera ställen, deribland åtskilliga ganska vigtiga, äro nog dunkla (t. ex. 4, 47, 49, 50, 56, 66, 113 §§) och lemna öppet rum för olika tolkningar. Om äfven förslagets innehåll kunde i allo godkännas, torde förslaget likväl för vinnande af en tjenligare form böra helt och hållet omredigeras.

Vid närmare granskning af förslagets innehåll vill synas, att flera bestämmelser, som blifvit för grufvenäringen i allmänhet föreslagna.

egentligen åsyfta stenkolsgrufvorna och för dem äro af betydelse. Detta torde i synnerhet vara fallet med de föreslagna stadgandena om grnfvemärke, arbetskrets och fridlyst område samt utmålets deraf beroende storlek och läge. Stenkolsflötser och malmfyndigheter äro dock till beskaffenhet och bearbetningssätt så olika, att det alltid måste blifva särdeles svårt att om dem gifva gemensamma stadgande!!. Hvad som lämpar sig för det ena slaget passar ej rätt för det andra, och hvad som för. det ena anses nödvändigt kan för det andra vara obehöfligt. Komiterade, som ansett den genom 1872 års kungörelse instälda stenkolsinmutningen böra ånyo medgifvas, hafva derigenom föranledts att i förslaget införa bestämmelser, som för de i vårt land vanligen förekommande malmfyndigheterna synas mindre lämpliga. Från föremålen för inmutning hafva komiterade uteslutit myrmalm och varp. På sätt Kommerskollegium anmärkt, hade sjömalm äfven kunnat uteslutas och derest komiterade tillika, i stället för att återupplifva den instälda stenkolsinmutningen, hade föreslagit dess fullständiga upphäfvande, skulle genom dylik begränsning af grufvestadgans innehåll, större enkelhet och likformighet i bestämmelserna kunnat beredas.

Grufvemärket är i lagstiftningen eu nyhet, hvars lämplighet med allt skäl kan ifrågasättas, och jag åberopar hvad i afseende derå blifvit af Kommerskollegium anfördt. Att ett utaf enskild person uppsatt märke skall tillerkännas lika helgd som rå och rör eller annat af vederbörande förrättningsman anbragdt skiljemärke, är temligen oegentlig I. skog och utmark skulle det jemväl ofta blifva ganska svårt att på ett i. ögonen fallande sätt anbringa grufvemärket. I förslaget har emellertid stadgandet om detta märke en så stor betydelse, att genom dess uteslutande förslagets bestämmelser i väsendtlig mån rubbas.

De nya stadgandena om arbetskretsen och det fridlysta området synas temligen invecklade och ej heller af verkligt behof påkallade. De torde vara af betydelse egentligen i de fall, då mineralfyndigheter, såsom förhållandet är med stenkol, förekomma i vidt utsträckta och på ansenligt djup liggande, föga mäktiga lager, för hvilkas bearbetande utmål af stort omfång erfordras.

.Till minskande af de olägenheter, inmutningen åstadkommer, hafva komiterade sökt bereda jordegaren nya fördelar och i sådant afseende i främsta rummet föreslagit, att jordegare, som icke vill i grufveföretaget deltaga, egde i stället bekomma viss andel af det vunna mineralet, hvilken andel skulle såsom en ständig afgift från grufvan utgå. Sakkunnige hafva härvid erinrat, att den föreslagna bruttoafgälden är

Bill. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 4

till beloppet för hög, men äfven i fall den till beloppet nedsättes, förefaller det dock ganska betänkligt att, sedan särskilda skatter för bergsbruket numera blifvit i vårt land afskaffade, införa en ny ständig afgift å grufvor.

En annan förmån, som komiterade genom förslaget velat bereda jordegaren, skulle bestå i förbud för inmutare att inom viss tid erhålla ny matsedel å en och samma fyndighet, men detta förbud kan med sådan lätthet kringgås, att det i sjelfva verket är alldeles betydelselöst.

I 69 § föreskrifves, att innehafvare af utmål må göra sig till godo hvarje inom detsamma förekommande fyndighet, som är föremål för inmutning. Detta stadgande, hvilket efter ordalagen medgifver utmålsinnehafvaren en förmån, innefattar egentligen ett förbud för honom att tillgodogöra sig sådana inom utmålet förekommande mineral, som ej äro mutbara. Detta förbud är af stor vigt vid stenkolsgrufvorna, inom hvilkas utmål anträffas dyrbara leror, som ej sällan i värde öfverstiga de i grufvorna befintliga stenkolen, men för öfriga grufvor har stadgandet ringa betydelse.

Angående grufvebolag hafva i 8 kap. åtskilliga nya stadganden blifvit föreslagna. Det sätt, hvarpå 157 § blifvit affattad, föranleder tvekan, huruvida grufveaktiebolag, hvilkas bolagsordning icke blifvit af Kongl. Maj:t stadfästad, böra hänföras till de grufvebolag, hvarom 8 kap. handlar. En skarpare begränsning af de särskilda bolagsarterna lärer således vara af nöden.

Beträffande de formella föreskrifterna i förslaget får jag anmärka, att 25 § innefattar ett föga Renligt undantag från det allmänna stadgandet i förordningen den 14 December 1866 angående tid för besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och embetsverk, äfvensom att mellan 24 § och 86 § stridighet förefinnes, enär enligt 24 § klander å matsedel skall, om den angifna fyndigheten förmenas icke utgöra föremål för inmutning, anhängiggöras genom besvär hos bergsöfverstyrelsen, hvaremot dylik talan enligt 86 § skall genom stämning vid domstol fullföljas.

Till följd af hvad jag sålunda mot förslaget i allmänhet och särskilda delar erinrat anser jag mig icke kunna tillstyrka, att detsamma till lag upphöjes.

Justitierådet Lmdhagen yttrade: Utan att ingå i bedömande af de statsekonomiska skäl, livilka kunna tala för eller emot inmutningsrättens bibehållande, bör dock ett omdöme öfver denna rätt ur rättslig synpunkt här icke saknas. I afseende härå behöfver knappast erinras, att inmutningsrätten är alldeles stridande emot och bildar ett bjert

undantag från hvad våra lagar stadga om eganderätt till fast egendom och deraf följande rätt att förfoga öfver densamma samt de rättsgrunder, på hvilka vår civila rätt i detta hänseende stöder sig; och något stöd för inmutningsrätten kan icke hemtas från jemförelse med expropriationslagens stadganden om jords och lägenhets afstående för allmänt behof, enär bergsbruket icke är ett sådant behof i annan mening än hvarje annan näring, och alls icke är det i den mening expropriationslagen afser.

Det bör således fordras ytterst vigtiga statsekonomiska skäl för att kunna i strid mot lagstiftningens grunder i öfrigt bibehålla inmutningsrätten; och det vore för en lycklig lösning i hög grad önskligt att denna fråga ensamt för sig underkastades den mest omsorgsfulla och opartiska utredning och pröfning innan något vidare göres för grufvestadgans omarbetning, och det så mycket heldre, som grufvestadgans lydelse och omfång blifva helt annorlunda vid den ena eller andra utgången af hufvudfrågan.

Skulle man härvid stanna vid den åsigten att, oaktadt allt som må tala deremot, inmutningsrätten ändock bör stå qvar, så bör i nästa rummet tillses, att i allt fall inmutningsrätten ej utsträckes längre än som är nödvändigt, och medgifves endast så vida som derigenom ett vigtigt samhällsbehof fylles. År ett sådant anspråk på inmutningsrättens begränsande giltigt, så torde deraf följa att uppräkningen i § 1 af förslaget behöfver undergå en grundlig revision, dervid särskild! stenkol och sjömalm torde böra uteslutas från hvad som utgör föremål för inmutning. De skäl, som föranledde Kongl. Maj:t att år 1872 förbjuda utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter, stå ännu qvar och några särskilda anledningar hafva sedan dess ej tillkommit för upphäfvande! af detta förbud. På sätt Justitierådet Svedelius erinrat tala de föreslagna stadgandena icke heller till förmån för stenkolsinmutningen. Hvad åter angår sjömalm, så kan inmutningsrätt dertill icke försvaras med det af komiterade anförda svaga skälet att ett och annat bruk har sin tillverkning grundad på tillgång af sjömalm. Dessa bruk äro i sin goda rätt så länge de begagna hittills inmutad sjömalmstägt; men de kunna ej hafva något billigt anspråk på att alla de rikets sjöar, der någon malm finnes, skola stå till deras förfogande jemte platser på stränderna till upplag samt vägar till dessa upplagsplatser; och, då man ansett sig nödgad bestämma utmål ända till en half qvadratmils vidd, visar detta ytterligare att ett fortsatt medgifvande att inmuta sjömalmstägter ej är hållbart.

Då jag för öfrigt delar de betänkligheter mot det remitterade för-

slagets både form och innehåll, som blifvit af Justitierådet Svedelius uttalade, och då de af Högsta Domstolens öfriga ledamöter framställda detaljanmärkningar, hvartill många flera kunde läggas, likaså visa behofvet af förslagets omarbetande, hemställer äfven jag att nämnda förslag ej måtte antagas.

Anmäles

Rätteligen utdraget; betygar:

Ex officio E. Adlerstråhle.

Stockholm, K. L. Beckman, 1881.

KongI. Majds Nåd. Proposition No 2.

1 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 12 Januari 1884.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherrre Hochsciiild, Statsråden: Lovén^

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

von Krusenstjerna.

Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anmälde, att inom civildepartementet blifvit utarbetadt förslag till förnyad grufvestadga, samt anförde härefter följande:

»Det nu uppgjorda förslaget är, i likhet med vår gällande grufvelagstiftning, bygdt på grundsatsen om inmutningsrättens bibehållande. Då emellertid frågan, huruvida denna rätt bör qvarstå eller icke, varit och fortfarande är omtvistad, torde det tillåtas mig att få lemna en kort framställning af hvad i afseende härå hittills förekommit, innan jag öfvergår till en redogörelse för sjelfva förslaget.

Pilt. till Bilcsä. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 haft.

I

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Uti underdånig skrifvelse af den 13 Maj 1872 anhöll Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida inmutningsrätt i fråga om stenkol kunde alldeles upphäfvas eller så begränsas, att garantier uppstäldes mot missbruk till men för jordbrukare eller jordegare, samt i ena eller andra fallet derom utfärda nådig författning, dels ock låta i öfrigt omarbeta grufvestadgan af den 12 Januari 1855 i syfte att förekomma missbruk af inmutningsrätten till men så för jordbruket som för bergsbruket.

Med anledning häraf, och jemte det genom nådig förordning den 24 Maj 1872 förbud tills vidare meddelades mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter, tillsattes den 24 Augusti samma år en komité med uppdrag att, efter behörig utredning, afgifva förslag till de nya eller förändrade stadganden i ämnet, som kunna finnas tjenliga.

Af denna komité afgafs den 25 April 1874 betänkande och förslag till ny grufvestadga, bygdt på grundsatsen om inmutningsrättens bibehållande, så för stenkol som för flertalet andra mineralfyndigheter.

Öfver förslaget meddelades, på nådig befallning, utlåtanden af hushållningssällskapen och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, Brukssocieteten, Kommerskollegium, efter samtlige bergmästares hörande, samt Högsta Domstolen. Enligt hvad af dessa utlåtanden framgår, hafva hushållningssällskapen i nämnda län samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Hallands län äfvensom Kommerskollegiets ordförande tillstyrkt inmutningsrättens borttagande, hvaremot Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län, Brukssocieteten, Kommerskollegiets ledamöter och de fleste ledamöterne i Högsta Domstolen förordat samma rätts bibehållande.

Till stöd för inmutningsrättens bibehållande hafva härvid, på sätt blifvit i ett tidigare yttrande till statsrådsprotokollet anfördt, hufvudsakligen åberopats följande skäl. Redan de äldsta kända författningar om bergsbruket i vårt land buro prägeln af ett slags rätt för staten att, oberoende af jordegaren, förfoga öfver de i jorden befintliga mineraltillgångar. Grundsatsen om ett bergsregale eller en kronans rätt till alla mineralier i landet hade derefter under Gustaf Vasa blifvit fullt tydligt uttalad och med vissa modifikationer genomgått de sedermera tid efter annan utkomna bergsförfattningar. Inmutningsrätten hade äfven länge varit och vore fortfarande antagen såsom grund för de flesta länders lagstiftning, i synnerhet der landets utveckling och förhållanden inom detta näringsområde mest liknade våra. Ur denna statens öfverhöghetsrätt kunde giltig rättsgrund för inmutningsrätten homtas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

3 Deremot vore det väl ofta påstådt men aldrig bevisadt, att jordegaren ursprungligen varit egare äfven af de å hans grund befintliga mineralier. I allt fall hade inmutningsrätten varit i svenska lagstiftningen inrymd under så lång tid, att nuvarande fastighetsegare icke kunde åberopa någon verklig rättsgrund för att få nämnde rätt upphäfd. Inmutningsrätten, som öfverensstämde med den allmänna uppfattningen i landet, särskildt i de gamla bergsdistrikten, vore dessutom berättigad såsom för bergsnäringen behöflig och nödvändig. Den utgjorde nemligen ett verksamt medel att befordra nya upptäckter af mineralfynd samt undanröjde väsentliga hinder mot fyndigheters bearbetande, i det den öppnade ett stort fält för spekulationen och tillförde näringen nödiga kapital samt gjorde densamma oberoende af jordegarnes medgifvande, hvilket ofta vore svårt om icke omöjligt att vinna. Såsom binäring åt jordbruket egnade sig i öfrigt icke bergsliandteringen, som fordrade speciel insigt äfvensom förlag, hvaröfver jordegaren i allmänhet icke hade att förfoga. Det intrång, som af grufnäringen tillskyndades jordegaren, utgjorde en på förhållandenas natur grundad nödvändighet. För detta intrång vore dessutom motsvarande fördelar åt jordegaren beredda.

Å motsatt sida åberopades för inmutningsrättens upphörande, bland annat, att något bergsregale i den mening, att eganderätt till mineralier skulle tillkomma kronan, i vårt land aldrig funnits. Af ålder hade jordegaren haft oinskränkt rätt till de å hans grund befintliga mineraliska ämnen. Inmutningsrätten, tillkommen under inflytelse af främmande grundsatser och i öfverensstämmelse med då gängse åsigter att för det allmännas nytta genom belöningar och förmåner framdrifva den inhemska industrien, egde i vår lagstiftning icke högre ålder än från år 1723. Den hade i vårt land sin grund icke i någon från eganderätten till jorden åtskild eganderätt till de mineral, som finnas i jorden, utan utgjorde allenast ett för nyttans skull godkändt intrång i den enskildes eganderätt. Detta intrång vore dock icke, såsom vid expropriation, grundadt på något allmänt, af Konungen pröfvadt behof. Genom inmutning kunde hvilken som helst för enskild nytta tillegna sig annans egendom. Visserligen skulle ersättning lemnas, men uppenbart vore att skadeersättnings gifvande icke kunde utgöra rättsgrund för skadas tillfogande. Af främmande länder vore det endast i Tyskland, Österrike, Norge och Finland, som inmutningsrätt funnes. Frankrike med flera länder, som följt dess lagstiftning, hade väl ett koncessionssystem men ingen inmutningsrätt. I Ryssland och vissa delar af Italien tillhörde alla mineralier jordegaren, likasom i England, der

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

bergsbruket kunde anses stå högst. Enahanda vore förhållandet i Sachsen i fråga om stenkol och i Schlesien i afseende å jern. Såvidt man kunde döma af erfarenheten om bergshandteringens utveckling, der inmutningsrätt icke finnes, samt af de verkningar, borttagande af privilegier för andra näringar medfört, skulle några för bergshandteringen farliga följder af inmutningsrättens afskaffande icke vara att befara. Detta bekräftades äfven dels af den omständighet, att nämnda rätt redan blifvit beträffande en del ämnen upphäfd, utan att olägenhet deraf försports, dels ock af det sakförhållande, att de flesta nämnvärda grufvor i vårt land blifvit upptagna, innan inmutningsrätt ännu varit införd. Man kunde derför, helst då geologiska undersökningar numera underlättade mineralfyndigheters upptäckande, anse inmutningsrätten vara för bergshandteringen obehöflig. Den medförde dessutom för denna näring skadliga följder, deribland osäkerhet i eganderätt till grufva, densammas egenskap af lösegendom, som hindrade lagfart och inteckning, vidare ett minutiöst reglementerande, ofta till skada för det praktiska anordnandet, årlig nationalförlust genom improduktivt försvarsarbete, mutsedelshandel in. m. Det vore derför i bergsnäringens välförstådda intresse, som en återgång från de genom inmutningsrätten uppkomna falska förhållanden vore behöflig. Eganderättens helgd skulle genom en sådan åtgärd stärkas och såväl jordegare som grufegare derpå vinna.

Då komiténs förslag med deröfver afgifna yttranden den 4 Januari 1882 anmäldes inför Eders Kongl. Maj:t, förklarade dåvarande chefen för civildepartementet på anförda skäl, att han icke kunde tillstyrka antagande af vare sig det af komiterade uppgjorda eller annat förslag till grufvestadga, som grundade sig på inmutningsrätt, utan derför låtit uppgöra ett nytt förslag till förordning om grufvor, bygdt på grundsatsen att inmutning ej vidare skulle ega rum.

Öfver detta senare förslag hafva yttranden afgifvits af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de 18 län, der grufdrift idkas, af bergmästarne, af Kommerskollegium, af fullmägtige i Jernkontoret och af Högsta Domstolen. Bland dessa har, hufvudsakligen endast under åberopande af de förut anförda skälen mot inmutningsrätten, denna rätts borttagande blifvit tillstyrkt af Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Upsala, Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Elfsborgs, Vestmanlands och Gefleborgs län, af eu bergmästare och af Kommerskollegiets ordförande; hvaremot inmutningsrättens bibehållande förordats af Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Vermlands, Örebro och Norr-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 2.

bottens län, af fem bergmästare och bergsbanptmarmen i Sala, af Kommerskollegiets ledamöter samt af tre ledamöter i Högsta Domstolen, under det att de öfrige ledamöter, som deltagit i granskningen, icke yttrat sig i fråga om bibehållandet eller borttagandet af inmutningsrätten. Af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jemtlands län är icke heller yttrande i detta afseende afgifvet, och fullmägtige i Jernkontoret hafva anmält, att bland fullmägtige meningarne härutinnan varit jemnt delade emot hvarandra.

Vid den granskning, förslaget sålunda undergått, hafva till stöd för inmutningsrättens bibehållande anförts ytterligare flera skäl, bland hvilka jag tillåter mig här omnämna några.

Äfven om grundsatsen om inmutningsrättens borttagande finge anses principielt rigtig, vore den likväl så stridande mot de fleste bergsbruksidkares rättsuppfattning, att det syntes tvifvelaktigt, om tiden ännu vore inne att upphäfva denna rätt, hvilken icke blott för landet medfört fördelen af ökadt lif och verksamhet inom bergsbruket utan derigenom äfven bidragit till landtbrukets utveckling, då den fört odling till trakter, som derförutan ej skulle hafva blifvit odlade. Ännu funnes stora områden inom landet, som icke blifvit undersökta, såsom de norrländska ödeskogarno, och det kunde motses såsom mera än en möjlighet, att genom nya malmupptäckter kunde tillföras dessa trakter en befolkning, som närande sig af bergsbruk småningom beredde rum för landets delvisa uppodlande. De geologiska undersökningarna gjorde icke inmutningsrätten obehöflig, emedan de icke verkstäldes i ändamål att påträffa malmer. Skulle de åter utföras för sådant ändamål, blefve de oerhördt dyra. Uti vårt land med dess på vissa trakter mycket glesa befolkning vore inmutningsrätten nödvändig för att möjligen befintliga malmfyndigheter skulle blifva tillgodogjorda.

Dess nytta visade sig ock af det förhållande, att malmupptagningen från de under de sista femtio åren af icke-egare till mark, der fyndighet anträffats, inmutade jerngrufvorna inom Örebro, Upsala, Stockholms, Gefleborgs, Södermanlands och Kopparbergs län utgjort nära 26 procent af hela malmbrytningen för år 1880, hvarjemte under samma tid endast ett ringa fåtal inmutningar på egen mark egt rum af jordegare.

Hvad beträffade jordegarens ställning till frågan, så irmebure inmutningsrätten icke någon kränkning af hans rättigheter utan kunde i stället medföra eu fördel för honom genom det stegrade värdet på hans intill mineralfyndigheten gränsande och i sådant fall för byggnadsplatser erforderlig jord, hvarförutom han erhölle ersättning för den

6 Kongl. 31 aj:is Nåd. Proposition Nio 2.

inmutade marken. Någon klagan från jordegarnes sida hade i allmänhet icke heller försports öfver olägenheterna af inmutning med undantag af i Skåne; men förhållandena der voro olika mot dem i rikets öfriga landsdelar, och den skada inmutningsrätten der förorsakade utgjorde ej någon giltig anledning att borttaga densamma för hela riket. Stenkolsindustrien, som vore den enda gren af bergsbruksnäringen, hvilken hade någon betydelse för Skåne, borde blifva föremål för en helt och hållet särskild lagstiftning.

Förutom de myndigheter, h vilka uti ofvan berörda af Eders Kongl. Maj:t infordrade utlåtanden yttrat sig i frågan, hafva uti särskilda till Eders Kong]. Maj:t ingifna petitioner dels bruksegaren Chr. Aspelin in. fl. bruks- och jordegare inom olika delar af landet anhållit om inmutningsrättens upphäfvande, dels ock egare, meddelegare eller disponenter af åtskilliga i Jernkontoret delaktiga jernbruk, enligt uppgift representerande mera än två tredjedelar af allt det i Jernkontoret fullt introducerade smide, äfvensom professorer och docenter i de juridiska fakulteterna vid rikets båda universitet samt ett stort antal andra personer hemstält, att inmutningsrätten måtte varda bibehållen.

Slutligen hafva i Januari månad nästlidet år, på inbjudning af åtskillige bruksegare inom mellersta Sverige, ett antal af mer än 200 personer, såväl jordegare som bergsbruksidkare, sammanträdt till ett möte i Ludvika för att öfverlägga om inmutningsrättens lämplighet, och blefvo dervid såsom mötets åsigter i ämnet hufvudsakligen följande beslut fattade:

l:o) att den svenska borgsnäringen skulle genom inmutningsrättens upphäfvande, utan nytta för jordbruket, tillskyndas en svår och oersättlig skada samt att, om ifrågavarande rätt en gång blefve eftergifven och en sådan åtgärd skulle visa sig med vilkoren för näringens bestånd och utveckling oförenlig, eftergiften svårligen skulle kunna återtagas;

2:o) att de allra flesta grufvor, som, efter det inmutningsrätten lagstadgades, blifvit upptagna och bearbetade, haft denna rätt men icke vederbörande jordegare att tacka för sin tillvaro;

3:o) att det icke vore rimligt att antaga, att jordegaren efter inmutningsrättens upphäfvande och konkurrensens aflägsnande skulle med mera intresse än hittills befatta sig med att å egen grund upptaga malmfyndigheter, samt att ett sådant antagande alltför mycket strede mot annan erfarenhet om näringars uppkomst och förkofran, att man deraf skulle kunna hemta stöd för den meningen, att bergsbruket genom landtmannens åtgärd ensam skulle vinna behöflig! understöd;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

(

4:o) att vid ingen tidpunkt af svenska jernhandteringens tillvaro behofvet af malmer varit större än i nuvarande tid, att aldrig förr fästats så mycket afseende vid beskaffenheten af malmerna och deras afpassande för särskilda behof och att slutligen aldrig den mening klarare framstått, att våra malmer alldeles icke vore outtömliga, utan att det tvärtom behöfdes allt det skydd, all den uppmuntran till deras framdragande i ljuset, som lagstiftningen förmådde lemna, hvadan ock jernhandteringen och grufnäringen skulle lida obotlig skada, om man nu undanryckte dessa näringar deras starkaste stöd;

5:o) att det icke vore enligt med verkliga förhållandet, att hvad som genom inmutningsrätten komme bergsnäringen till godo toges från eu annan lika berättigad näring nemligen jordbruket, utan om det vore något som i väsentlig grad förhöjde egendomsvärdet i bergslagen och beredde innehafvaren af jordegendom afkastning utöfver hvad genom hans eget arbete derå åstadkommes, vore det onekligen de upptäckter, som gjordes af inmutare, och de fynd, som genom grufarbetet bragtes i dagen;

6:o) att inmutningsrättens bibehållande äfven ur rättvisans synpunkt jordegare emellan hade sitt berättigande, enär om också bergsbruksidkaren oftast tillika vore jordegare, det deremot vore mindre vanligt, att han på egen mark egde eller kunde uppsöka råmaterialerna för sitt bergsbruk, och att fråntaga honom rätten att på sin mera lyckligt lottade grannes mark, som ofta nog läge i samma byalag och skifte som hans egen, uppsöka och tillgodogöra sig en för hans näring behöflig malm, vore att skapa en ny orättvisa, då man sade sig ämna undanrödja en gammal;

7:o) att, ehuru mötet icke ville förneka, att intrång och stundom olägenheter träffade jordinnehafvaren genom inmutningsrättens utöfvande, det likväl ansåge sig hafva grundade skäl att påstå, att om i något enstaka fall verklig skada utan full och tillfredsställande ersättning drabbade jordegaren, sådant skedde derigenom, att han antingen saknade erforderlig kännedom om eller icke begagnade sig af den rätt till skydd och ersättning, som grufvestadgan på det bestämdaste tillförsäkrade honom;

8:o) att stenkolens mot bergmalmernas helt olika utsträckning och förekomst fordrade en från stadgandena angående de senare i flera fall skild lagstiftning; samt

9:o) att ej allenast för vår jernhandtering utan ock för vår öfriga industriela utvecklings framtid borttagandet af inmutningsrätten skulle vara skadlig, enär två tredjedelar af vårt land ännu i afseende å mineralfynd kunde anses såsom nästan okända.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Uti dessa åsigter hafva sedermera t ett antal af mer än ett tusen jordbrukare och bergsbruksidkare inom Örebro, Kopparbergs och Vermlands län förklarat sig till alla delar instämma.

Af den redogörelse, jag nu lemnat, behagade Eders Kongl. Maj:t finna att, åtminstone hvad andra mineralfyndigheter än stenkol angår, meningarne om lämpligheten af inmutningsrättens borttagande fortfarande äro synnerligen delade. Emellertid torde man dock kunna påstå, att bland bergsbruksidkarne sympatierna för inmutningsrättens bibehållande ännu äro afgjordt öfvervägande, och att inom de orter, der bergsbruk i någon större omfattning idkas, äfven ganska många afjordegarne, åtminstone af do mindre hemmansegarne, icke hysa någon bestämd önskan att denna rätt skall försvinna. Om än en sådan uppfattning icke ensam bör tillmätas afgörande vigt, manar den dock att i en fråga af så stor betydelse för en af våra hufvudnäringar, som den förevarande, tillvägagå med stor försigtighet. Äfven om man anser att, teoretiskt taget, skälen mot inmutningsrätten väga tyngre i vågskålen än skälen för denna rätts bibehållande, och att frågan om dess borttagande skulle vara endast eu tidsfråga, torde dock således, med fästadt afseende å den nuvarande uppfattningen och uttalandena från myndigheternas sida, tidpunkten för genomförande af en principielt olika lagstiftning icke ännu vara inne, och jag vågar således ej tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att vidtaga några åtgärder i sådan rigtning. Lämpligast synes derföre under närvarande förhållanden vara att genom ändamålsenliga ändringar i den nu gällande, på inmutningsrätten grundade lagstiftningen söka minska och, der sådant låter sig göra, afhjelpa de olägenheter utöfvandet af denna rätt hittills förorsakat.

I sådant syfte är det förslag till förnyad grufvestadga uppgjordt, hvilket jag nu tillåtit mig anmäla. Förslaget utgör i sjelfva verket allenast en omarbetning af 1855 års grufvestadga i de delar, der sådant till förekommande af öfverklagade olägenheter ansetts erforderligt. Härvid har väsentlig ledning hemtats af 1874 års komitéförslag och de anmärkningar, som vid samma förslags granskning afgifvits af Kommerskollegium och Högsta Domstolen. I öfrige delar hafva grufvestadgans uppställning och i möjligaste mån äfven dess ordalydelse bibehållits oförändrade. Vid förslagets uppgörande har biträde lemnats af särskildt tillkallade sakkunniga personer, och har det först uppgjorda utkastet sedermera undergått granskning af flere med bergs-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

näringen förtrogne män, hvarefter detsamma med anledning af deras erinringar slutligen erhållit en i åtskilliga hänseenden ändrad lydelse.

De vid den sålunda verkstälda omarbetningen af 1855 års grufvestadga vidtagna ändringar af någon större betydelse kunna i hufvudsak sammanfattas i följande punkter.

Inmutningsrätten har blifvit närmare bestämd genom uppräknande af de mineralfyndigheter, som utgöra föremål för inmutning. Härvid äro från inmutning undantagna sjö- och myrmalmer samt varp, emedan dessa ämnen kunna anses vara af jemförelsevis mindre betydelse för industrien. Hvad åter angår stenkol, hafva alla bestämmelser derom ur förslaget uteslutits af skäl, hvartill jag torde straxt få återkomma.

Vidare innehåller förslaget bestämda föreskrifter angående det område, hvaröfver en inmutare, innan utmål blifvit lagdt, eger att i föreskrifven ordning förfoga, och har i sammanhang härmed samt till förekommande af svårlösliga förvecklingar mellan särskilde grufegare samt mellan desse och jordegaren blifvit stadgadt, att gränserna på djupet såväl för inmutadt område som för utmål alltid skola vara lodräta.

En, annan tillförene obestämd och stundom omtvistad fråga har blifvit genom förslaget ordnad, nemligen inmutarens rätt till de mineralfyndigheter och öfriga mineraliska ämnen, som förutom den inmutade mineralfyndigheten kunna förekomma inom det inmutade området eller utmålet. De inmutningsbara mineralfyndigheterna hafva dervid tillerkänts inmutaren och öfriga mineraliska ämnen jordegaren, dock mot ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna.

För inmutaren har stadgats skyldighet att inom minskad tid af åtta månader hafva börjat grufarbetet samt att derefter fortdrifva detsamma så, att utmål, vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, må kunna läggas inom minst tre år från mut,sedelns utfärdande, der ej särskilda förhållanden föranleda till undantag.

Angående jordegareandelen i grufvor har, med bibehållande i öfrigt af hittills varande bestämmelser, nu gällande svårtydda stadgande om sådan andel, då grufarbete inkommer på ny jordegares område, blifvit ersatt med den enklare bestämmelsen, att jordegaren i hvarje fall har rätt till hälften i arbetet; och är derjemte förklaradt att, då grufva sonas, jordegareandelen ooh afträdd mark alltid återfalla till jordegaren.

För alla de fall, der sådant kunnat ske, har blifvit bestämdt, att klander mot inmutningsrätt skall anmälas sist vid utmålsförrättningen, för att såmedelst i möjligaste mån bereda trygghet åt en med utmål Bill. till Jiiksd. Protdk. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Iliift. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

försedd grufegendom. Af enahanda skäl är ock tiden för instämmande af talan mot utmålsförrättning inskränkt till ett år.

I den svårlösta frågan om arbetsskyldigheten har å ena sidan arbetsmåttet blifvit i allmänhet höjdt till omkring dubbla beloppet, men deremot å andra sidan tillfälle lemnats grufegaren att på ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flera år, och vidare stadgande meddelats i syfte, att arbetet må komma att utgöra verklig grufdrift och icke, såsom oftast hittills, vara helt och hållet improduktivt, utan annat ändamål än att försvara rättigheten till grufvan. Till ytterligare förebyggande af detta allmänt öfverklagade försvarsarbete har i förslaget inmutaren fått sig öppet lemnadt att i stället för arbetsskyldigheten erlägga en årlig afgift af 50 kronor för hvarje utmål, utgörande ett bevis på inmutarens afsigt att för framtida grufdrift behålla fyndigheten. Af denna afgift skulle hälften ingå till kronan, men andra hälften tillfalla jordegaren. Denne får visserligen ersättning för den mark, som inmutaren tager i anspråk, men för den händelse att inmutaren genom afgifts erläggande vinner för någon tid befrielse från idkande af grufdrift och det ändamål, för hvilket intrånget i jordegarerätten af lagstiftaren medgifvits, således ej ernås., synes jordegaren under tiden böra erhålla en ytterligare godtgörelse ej mindre för intrånget än för uppskofvet med jordegarens rätt att utan lösen återfå marken.

Hvad hvilostånd angår, är detta inskränkt till högst fyra år med rätt till förlängning under högst enahanda tid.

I fråga om ordningen vid grufdrift är den principiela ändring vidtagen, att, i mån som sådant varit med inmutningsrättens ändamål förenligt, grufrörelsen såsom näring blifvit öfverlemnad åt den enskildes omsorg utan något förmynderskap å statens sida.

Beträffande rättsförhållandena vid sameganderätt till grufva äro utförligare bestämmelser, än de nu gällande, meddelade, hvilket lärer vara särskilt påkalladt beträffande den i 1855 års grufvestadga obesvarade frågan om förfarandet, då liklottige delegare i en grufva hafva olika meningar om brytningen.

Slutligen har rättigheten att utan jordegarens medgifvande utom utmålet drifva dagort blifvit upphäfd, hvilken. åtgärd torde få anses ega tillräcklig grund i det förhållande, att i vårt land dagorter sällan förekomma. 1

Såsom förut är nämndt, innehåller förslaget ej några bestämmelser om vilkoren för stenkols bearbetande och tillgodogörande. Stenkolsindustrien erbjuder nemligen i så många hänseenden olikheter mot den öfriga bergverksindustrien, att, såsom flera gånger blifvit erinradt,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

den i alla händelser bör utgöra föremål för särskild lagstiftning. I hufvudfrågan — om inmutningsrätten — råder stor meningsskiljaktighet. Å ena sidan framhålles, att stenkolsflötsernas bearbetande, i, anseende till såväl beskaffenheten af den mark, der mineralet i vårt land vanligen förekommer, som ock den stora utsträckning, hvari mark behöfver tagas i anspråk, förorsakar ojemförligt större intrång än annan grufdrift. Obestridligen har ock inmutning af stenkol — kanske dock icke minst i följd af de missbruk, som under en särskild tidpunkt voro med utöfningen af rättigheten förenade — gifvit anledning till vida djupare missnöje och starkare klagomål än annan inmutningsrätt.

Å andra sidan anföres, att stenkolsindustrien, i följd af de stora omkostnader och svårigheter, hvarunder industrien har att arbeta, är i lika, om ej i högre grad än annan bergverksindustri i behof af lättnader från lagstiftningens sida. Innan man emellertid kan afgöra frågan om hvilken princip, som skall blifva den bestämmande för lagstiftningen om stenkol — om inmutningsrätten skall alldeles borttagas eller bibehållas eller möjligen utbytas emot ett koncessionssystem i ungefärlig likhet med den franska lagstiftningen — lärer vara nödvändigt att erhålla en noggrannare och fullständigare utredning af alla på frågan inverkande omständigheter, än som för närvarande föreligger, och det torde derföre tillåtas mig att inom kort få föreslå Eders Kongl. Maj:t vidtagande af åtgärder för erhållande af dylik utredning.»

Sedan departementschefen härefter uppläst författningsförslaget och redogjort för innehållet af dertill hörande, inom civildepartementet utarbetade motiv, hvilka af departementschefen nu åberopades och finnas bilagda detta protokoll, hemstälde Statsrådet:

att med afseende särskildt å frågan om inmutningsrättens bibehållande och då äfven i öfrigt uti en författning af beskaffenhet som den i fråga satta måste ingå stadganden, som inverkade på eganderättsförhållanden, Kongl. Maj:t måtte, i likhet med hvad som iakttogs i fråga om förslaget till 1855 års grufvestadga, genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget till förnyad stadga och afvakta Riksdagens svar, innan Kongl. Maj:t, efter slutlig pröfning, om stadgans utfärdande i nåder förordnade.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att, i öfverensstämmelse med ett af departementschefen

12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

nu uppläst förslag, nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas, af innehåll bilagan till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

A. L. van der Hagen.

«

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

13 Motiv

till

\

förslaget till förnyad grufvestadga.

Förslaget är bygdt på inmutningsrätt och utgör en omarbetning af grufvestadgan den 12 Januari 1855 i de delar, der sådant ansetts vara till skydd mot missbruk af inmutningsrätten och för ett lämpligare ordnande af grufdriften erforderligt. Vid denna omarbetning har, då förändring i innehållet icke skett, ordalydelsen i nämnda stadga i allmänhet blifvit bibehållen.

1 Kap.

Vid en gruflagstiftning med inmutningsrätt måste naturligen i första hand svar sökas på frågan om hvilka ämnen, som böra utgöra föremål för inmutning.

Såsom ofta blifvit anmärkt, har en bland de största svårigheterna vid vår gruflagstiftning varit beroende derpå, att stenkol och andra mineralfyndigheter sammanförts i en stadga, ehuru de förhålla sig fullkomligt olika såväl till förekomstsätt och grufdrift, som till vidden och beskaffenheten af den mark, hvilken vid bearbetandet tages i an-

14 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 2.

språk. Någon hållbar grund torde icke förefinnas att fortfarande i en lagstiftning intvinga dessa olika slag af föremål för glasarbete. Ur förslaget hafva derför stenkol blifvit uteslutna för att utgöra föremål för särskild lagstiftning.

I fråga om de öfriga mineralfyndigheter, som kunna blifva föremål för inmutning, yttras i motiven till 1874 års förslag till ny grufvestadga följande:

»Då lagstiftningen hittills gått och fortfarande synes böra gå i den rigtning, att icke nya föremål för inmutning tillskapas, utan snarare dessas antal, så vidt ske kan, inskränkes, har komitén, i likhet med hvad i preussiska lagen och de derefter bildade grufvelagarne egt rum, till närmare bestämmande af inmutningsrättens omfång föreslagit specifik uppräkning af de ämnen, som skulle komma att utgöra föremål för inmutning, dervid komitén bibehållit endast sådana, som antagligen kunna komma att för den stora industrien blifva af vigt. Härigenom har komitén kunnat undvika det i 1855 års grufvestadga begagnade, alltför vidsträckta uttrycket »alla metaller och malmer», ett uttryck, som kunnat tillämpas så väl på én mängd metalliska ämnen, hvilkas förekomstsätt och användbarhet icke bort föranleda till deras upptagande bland föremålen för inmutning, som ock på metaller, som vid den tid lagen utgafs icke voro af vetenskapen kände, och om hvilka det således icke kan anses hafva varit lämpligt att på förhand lagstifta, hvarförutom nämnda allmänna uttryck kunnat föranleda till missbruk af inmutningsrätten, såsom t. ex. att man inmutat kalium eller aluminium blott för att åtkomma feltspat eller lera, hvari dessa metaller finnas.

I ofvannämnda syfte eller inmutningsrättens inskränkning, der särskilda skäl för dess bibehållande icke förefinnas, har komitén från föremålen för inmutning uteslutit myrmalm och vid nedlagda grufvor befintliga varp, hvilka sistnämnda enligt komiténs förslag skulle få bearbetas endast i sammanhang med återupptagande af den nedlagda grufvan. Myrmalmen, som bildats under vatten, förekommer icke blott i träsk, utan äfven på ängar och åkrar samt är utbredd i tunna lager nära jordytan. För sådan malms upptäckande och tillgodogörande erfordras hvarken särskilda insigter eller dyrbara anstalter, men för att åtkomma densamma måste man bortgräfva matjorden. Sjömalmen åter, som af komitén' ansetts böra fortfarande bibehållas bland de inmutningsbara föremålen, upptages från botten af sjöar och vattendrag. Flera jernbruk äro grundade på tillgången af detta slags malm, hvaråt ganska betydliga qvantiteter årligen tillgodogöras, då deremot myrmalm upptages till högst ringa belopp. Hvad varp beträffar, synes deras be-

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

arbetande icke heller vara af den vigt för industrien i allmänhet, att de vidare böra upptagas såsom särskildt för sig ■ föremål för inmutning. Någon svårighet att erhålla jordegarens tillstånd till deras bearbetande kan icke antagas vara för handen.»

I afgifvet yttrande öfver 1874 års förslag har kommerskollegium, i motsats till förslaget, ansett att äfven sjömalmer borde från inmutning undantagas. Såsom skäl för denna åsigt yttrar kollegium:

»Bland de i nu gällande författning upptagna mutbara föremål hafva komiterade uteslutit så kallad myrmalm, men bibehållit så kallad sjömalm. Mot uteslutandet i berörda hänseende af myrmalm kan icke vara något att erinra, men deremot torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida bibehållandet af sjömalm såsom föremål för inmutning är af behofvet påkalladt eller eljest eger fullt giltig grund. De likartade material för jernhandteringen, som förekomma under dessa tvänne namn, bestå hufvudsakligen af samma ämne, nemligen jernockra, och skiljaktigheten i benämning härleder sig endast från mineralets olika förekomstsätt. Sin användning inom jernhandteringen har detta mineral väl egentligen såsom råämne för åstadkommande af gjutgods, då det deraf vunna tackjernet, till följd af fosforhalt, anses mindre lämpligt för beredandet af smidbart jern.

Komiterade uppgifva, att flera »jernbruk» äro grundade på tillgång af sjömalm, äfvensom att deraf ganska betydliga qvantiteter årligen tillgodogöras, men att deremot myrmalm upptages till högst ringa belopp. Under en längre tid hafva dylika malmer, enligt till kollegium inkomna officiela anmälanden, upphemtats hufvudsakligen i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län samt derjemte vissa år äfven i Norrbottens, Jemtlands, Östergötlands, Örebro och Skaraborgs län. Nedanstående tabellariskt öfversigt visar de under de senaste tjugu åren inom riket uppfordrade beloppen jernmalm, nemligen dels bergmalm, dels sjö- och myrmalmer, hvilka tvänne sistnämnda slags malmer icke blifvit i sagda uppgifter hvart för sig till beloppen angifna utan finnas under en rubrik sammanförda.

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Af denna öfversigt framgår, att uppfordringen af sjö- ooJbi myrmalmer icke allenast icke tilltagit i samma förhållande som uppfordringen af bergmalm, utan äfven i och för sig så aftagit, att, då den i årligt medeltal under åren 1858—1862 uppgick till 320,946 centner och utgjorde 3,29 procent af det i medeltal årligen under samma tid uppfordrade beloppet jernmalm, den under åren 1873—1877 i årligt medeltal uppgick till blott 183,593 centner och utgjorde allenast 0,90 procent af det i medeltal årligen uppfordrade beloppet jernmalm. Tages nu å ena sidan hänsyn till detta förhållande, dervid icke bör förbises, att i uppgifterna ingå äfven de upphemtade beloppen af myrmalm, b vilket mineral i förslaget uteslutits från föremålen för inmutning, och af hvilket mineral uppfordringen bör, på grund af hvad

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

derom är kändt, kunna antagas utgöra åtminstone 10 procent af de uppfordrade beloppen sjö- och myrmalmer tillsammans, hvarigenom det för dessa begge malmslag nyss angifna procenttalet 0,90 procent af hela jernmalmsuppfordringen för sjömalm ensamt nedgår åtminstone till 0,80 procent, eller till endast § procent af jernmalmsuppfordringen inom landet, samt å andra sidan uppmärksammas den omständigheten, att, om, såsom komiterade anmärkt, »hvarken särskilda insigter eller dyrbara anstalter» erfordras för myrmalms upptäckande och »tillgodogörande», detta förvisso i hufvudsak gäller äfven i fråga om uppsökandet och upphemtandet af sjömalm, hvilken väl gemenligen om vintern upptages på isen och vid öppet vatten upptages å så kallade flottar eller i andra farkoster; så synes föga skäl vara för handen att för det mineral, som till en nästan försvinnande obetydlighet i jemförelse med bergmalm användes inom bergsnäringen, och för upphemtande hvaraf icke erfordras några egentliga tekniska insigter, bibehålla inmutningsrätt, isynnerhet som någon större svårighet i allmänhet icke synes böra möta att med vederbörande strandegare träffa aftal om rätt att upphemta detta mineral, och dessutom kan antagas, att i de orter, der tillverkning af jerneffekter drifves med påräknande af tillgång till denna malm såsom råvara, vederbörande ock redan försett sig med erforderliga malmtägter, i fråga om hvilka eganderätten naturligtvis icke beröres genom upphäfvande af rättigheten att framdeles inmuta dylika malmtillgångar, — en omständighet, som förtjenar afseende äfven derföre, att bildandet af detta mineral, så vidt erforderliga naturförhållanden varda ostördt bestående, i regeln alltjemt fortgår, så att det efter lämplig tid kan på samma ställe ånyo »skördas».

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, i samband hvarmed äfven må omförmälas, att i de flesta nyare utländska bergverkslagar, hvilka äro att betrakta såsom ledande inom bergslagstiftningen, liksom ock i den norska bergverkslagen, både sjö- och myrmalmer äro undantaga från inmutning, under det att redan i franska bergverkslagen fer d’alluvion, med det förekomstsätt som här åsyftas, är hänförd icke till las mines, utan till les minieres, samt följaktligen intager en annan ställning till jordegarens dispositionsrätt än mineral, underkastade hvad som i svensk lag motsvaras af inmutning, anser kollegium sjömalm böra lika väl som myrmalm uteslutas från antalet af mutbara mineral, dess hellre som derigenom skulle undvikas att, på sätt förslaget utvisar, nödgas vid sidan af lagstiftningen för den egentliga bergverksnäringen hafva en följd af särskilda föreskrifter eller undantagsbestämmelser rörande ett mineral, med jemförelsevis föga betydlig samt på senare Bih. till 7titsd. Prof,oi,. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 3

18 Kong1. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

tider alltjemt minskad användning, och hvars bringande i dagen icke är beroende af vilkorligheter likartade med dem, hvilka möta eller kunna möta företag och arbeten inom sagda näring i verklig mening; och tillstyrker kollegium alltså, att i författningen må angifvas, att jernmalm, känd under någondera af ifrågavarande benämningar, hädanefter icke skall utgöra föremål för inmutning.))

På grund af de skäl, som vid 1874 års förslag sålunda blifvit i fråga om andra mineralfyndigheter än sjömalmer anförda, samt med anslutning till kommerskollegii sakrika utredning beträffande sjömalmerna, hvilkas upphämtande under sista tiden än ytterligare nedgått, så att för år 1882 sammanlagda beloppet af vunnen sjö- och myrmalm icke utgjorde mera än i rundt tal 43,000 centner, eller endast 0,20 procent af den under samma år uppfordrade qvantitet jernmalm’5), hafva i förslaget sjö- och myrmalm samt varp från inmutning undantagits, hvarjemte, för bestämdare begränsning af inmutningsrätten, de inmutningsbara mineralfyndigheterna blifvit uppräknade. Utöfver de i 1874 års förslag upptagna ämnen hafva härvid, med anledning af anmärkningar från fullmäktige i jernkontoret, tillagts wolfram och molybden, hvilka båda, efter hvad sakkunnige upplyst, äro för industrien af vigt, det förra ämnet vid stålberedning och molybden för kemiska behof.

Ännu en ändring är i 1 § af förslaget vidtagen, i det endast malmer hafva gjorts till föremål för inmutning. Denna ändring torde vara af vigt till förekommande af missbruk vid inmutningsrättens utöfning. De fall äro nemligen talrika, då mineralier innehållande metaller eller metallföreningar i ringa mängd förekomma insprängda i för öfrigt ofyndiga bergarter. Skulle metallerna eller metallföreningarna vid sådan förekomst få inmutas, — hvartill ordalagen i såväl 1855 års grufvestadga som 1874 års förslag kunde gifva anledning — är det uppen-

°)

Kong}. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

bart, att inmutning kunde ske för andra ändamål än grufdrift och för att åtkomma andra ämnen än det inmutade mineralet, exempelvis kalksten, då, såsom ofta är händelsen, i densamma finnas insprängda ringa mängder af mineralier, som innehålla jern, koppar, bly, etc. Tillfällen till sådana missbruk äro mångenstädes så talrika, att på vidsträckta områden knappast någon punkt skulle vara skyddad för inmutning. Med malm förstås åter eu mineralfyndighet, som förekommer i sådan mängd och på sådant sätt, att den kan med tillgängliga metoder fördelaktigt tillgodogöras eller blifva föremål för teknisk användning. Sålunda kan en bergart, som innehåller några få procent jern, icke kallas jernmalm eller i allmänhet ordet malm betyda annat än råämnet vid tillverkning af en metall.

Mot bestämmelsen, att endast malmer få inmutas, torde möjligen komma att framställas den anmärkning, att genom denna bestämmelse skulle uteslutas inmutning af en metall, som förekommer i mer eller mindre rent tillstånd, t. ex. guld insprängdt i quarts. Men af hvad nyss anförts bör vara tydligt, att begreppet malm icke omfattar någon viss klass af mineralier, utan kunna som malmer uppträda såväl gedigna metaller som svafvelmetall, metalloxider, metallsalter etc. Ofvan anförda förekomst af guld är sålunda att betrakta som guldmalm, såvida halten af guld är sådan, att brytning med någon utsigt till vinst kan ifrågasättas.

I 1855 års grufvestadga saknas noggranna bestämmelser om det område en inmutning omfattar under tidpn intilldess utmål blifvit lagdt. Väl innehåller 2 § 2 punkten att äldre grufva, som ännu icke erhållit utmål, är i allmänhet skyddad för inmutning inom ett afstånd af 50 famnar. Men i 12 § förklaras inmutaren berättigad att verkställa sådant arbete, som till »fyndighetens» undersökning och blottande erfordras, utan att tillika bestämmes något visst område för denna undersökning, hvilken sålunda, om annan inmutning icke mötte, skulle kunna utsträckas till en oskäligt stor omkrets, om nemligen den inmutade fyndigheten hade eller ansågs hafva en betydligare utsträckning.

För att skydda jordegaren för ett sådant godtyckligt intrång och för att tillika förekomma tvister mellan särskilde inmutare, är det nödvändigt att noga bestämma, i hvad utsträckning så i dagen som på djupet en inmutare må ega att för sitt ändamål förfoga öfver den inmutade mineralfyndigheten och det område, som omgifver densamma. Då i vår lagstiftning inmutning medför rätt både till eftersökande af mineralfyndigheter och till hvad dervid blifvit funnet, måste ock bestäm-

20 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

melserna om inmutningens territoriela begränsning vara derefter lämpade. Sålunda erfordras två särskilda slag af områden, gällande hvart för sin tid, nemligen det ena under försöksarbetet (inmutadt område) och det andra (utmålet), sedan fyndigheten blifvit blottad och grufvans behof af utrymme kan bedömas.

De allmänna bestämmelserna härom hafva, för en klarare uppfattning af följande stadganden, i hvilka begreppen inmutadt område och utmål ofta förekomma, ansetts böra inrymmas redan i förslagets början.

Om utsträckningen i dagen af det inmutade området och utmålet är i 11 och 26 §§ stadgadt.

Hvad åter angår gränserna på djupet, hvarom föreskrifter redan bär måste lemnas till efterrättelse för det arbete, som föregår utmålsläggningen, så förekommer visserligen i vår nuvarande lagstiftning, efter mönstret af äldre bergsförfattningar, beräkning i visst fall af på djupet snedt fallande utmålsgränser. En mängd förvecklingar hafva dock uppkommit af det icke fullt klara stadgande härom, som återfinnes i 31 § sista punkten af 1855 års grufvestadga. Fullkomlig reda och bestämdhet i detta fall kunna ej vinnas, med mindre än att, såsom i de fleste nyare främmande grufvelagar finnes stadgadt och i 1874 års förslag ock blifvit iakttaget, gränserna på djupet förklaras lodräta, ett stadgande som bör gälla såväl det inmutade området som utmålet. 1874 år förslag i denna del har lemnats utan någon anmärkning af samtliga myndigheter, som granskat detsamma. Det har ock upptagits i den nya finska »inmutnings- och grufvestadgan», af den 12 November 1883.

I sammanhang med denna § torde böra omnämnas, att, jemväl i enlighet med 1874 års förslag, den i 33 § af 1855 års grufvestadga grufegaren medgifna rätt att under vissa, för öfrigt ej alldeles tydliga förutsättningar fullfölja arbetet utom utmålsgränsen, icke blifvit i förslaget upptagen. Uteslutningen är en tillämpning af den grundsats, som blifvit öfverallt i förslaget genomförd, eller att inom utmålet utmålsinnehafvaren har uteslutande rätt till hvarje der förekommande mulbär fyndighet, men att han icke eger öfverskrida utmålsgränsen.

Bestämmelserna i 2 § af 1855 års grufvestadga angående skydd mot inmutning å område i närheten af gård m. m. hafva vid tillämpningen ofta gifvit anledning till svårigheter och olika tolkningar. Särskild! lärer lista punkten af § i följd af uttryckssättet stundom ledt till den slutsats, att en jordegare, å hvars grund arbete icke anställes, men hvars hus ligga inom gränsen af det lagstadgade afståndet, icke

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

är berättigad att förbjuda inmutning af dylik närbelägen fyndighet. Tillstånd skulle nemligen fordras endast af den jordegare, på hvars område sjelfva grufarbetet skall verkställas. (Se Nytt jurid. arkiv 1877, s. 114). Då vidare endast »j or degar eu och den, som nyttjanderätt dertill (d. v. s. till jorden) innehar», ega förbjuda inmutningen, äro de, hvilka kunna ega de närbelägna husen utan att ega jorden, icke berättigade till förbudets utöfvande. En sådan tillämpning, om än försvarad af ordalydelsen, lärer väl knappast öfverensstämma med lagbudets rätta grund och mening. Det är skydd för hus och hem, som med lagstadgandet egentligen afses, och man har derföre i förslaget gjort rättigheten till inmutning beroende på tillstånd just af den, som eger eller under nyttjanderätt innehar den byggnad, tomtplats eller trädgård, som anses kunna af arbetet lida men.

Vidare har paragrafen affattats sålunda, att deri må tydligen utmärkas, att boningshus, hvar helst det är beläget, åtnjuier skydd, hvarom olika meningar förut }?ppats, (se Nytt jurid. arkiv 1876, s. 429), men att i öfrigt endast de vid gård befintliga byggnader och icke afsides liggande lador eller uthus utgöra hinder för inmutning.

Från inmutning har undantagits begrafningsplats och kyrkogård äfvensom sådan jernväg eller kanal, som är upplåten för allmän trafik, tillika med ett område deromkring af 30 meter, hvilket afstånd, efter hvad sakkunnige meddelat, bör vara för ändamålet betryggande.

Med de bestämmelser angående tiden för utmålsläggningen, som detta förslag innehåller, har 2 § 2 punkten i 1855 års grufvestadga kunnat inskränkas till ett enkelt förbud mot inmutning å förut inmutadt område eller utmål, så länge rättigheten dertill blifvit behörigen försvarad. Detta förbud har emellertid gjorts ovilkorlig! och oberoende af medgifvande från förre inmutarens sida. Anledningen härtill har varit, att man eljest skulle kunna, såsom ock stundom lärer skett, utan något grufarbete bevara inmutningsrätten till en fyndighet huru' länge som helst, blott derigenom att, innan den äldre inmutningsrätten ännu tilländagått och fältet blifvit fritt till inmutning för en hvar, ny mutsedel uttoges af förre inmutaren sjelf eller med hans begifvande af någon dertill vidtalad person, som sedan öfvcrläte sin rätt å inmutaren. Ett sådant förfaringssätt blifver med förslagets bestämmelser icke möjligt, emedan fyndigheten icke får inmutas förr än den äldre inmutningsrätten blifvit sönad eller förverkad och, sedan detta skett, kan rätt till fyndighetens bearbetande förvärfvas af den förstkommande.

Den i 4:de § af 1855 års grufvestadga meddelade bestämmelse

22 Kowjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

om mutbevis har icke i förevarande förslag upptagits af skäl, som i motiven till 1874 års förslag finnas anförda, eller att denna lagbestämmelse, hemtad från äldre stadganden och härledande sig från en tid, då skrifkonsten var mindre allmän samt kommunikationsväsendet föga utveckladt, numera saknade berättigande och dessutom kunde åstadkomma förvecklingar derigenom, att bergmästaren vid uppkommen fråga om företrädesrätten mellan flera särskilda inmutningsansökningar till samma fyndighet saknade kunskap om de hos kronofogden eller länsmannen möjligen gjorda anmälningar, genom hvilka någon annan än den, som hos bergmästaren först anmält sig, kunde hafva förvärfvat företrädesrätt till erhållande af mutsedel.

Bestämmelsen om viss inmutningspunkt står i sammanhang med stadgandet om det inmutade området och dess begränsning.

De bestämmelser om den rättsliga verkan af inmutning, som i l:a punkten af motsvarande 7 § i 1855 års grufvestadga innehållas, hafva ansetts ega/ den vigt, att de blifvit upptagna i en särskild §, eller 8 §.

Senare punkten af donna § är hemtad från 17 § i 1874 års komitéförslag. I motiven härtill yttrar komitén följande:

»I likhet med hvad för närvarande finnes stadgadt innehåller förslagets 17 § den regel, att, derest flere på samma dag begärt inmutning af ett och samma område, de skola njuta lika rätt. Men under det att gällande stadga gör undantag från denna regel för det fall, att den ene förut afvetat den andres tillärnade eller redan gjorda anmälan, och i sådant fall tillerkänner den senare ensam inmutningsrätten, har komitén i stället föreslagit, att, om någondera sökanden kan visa, att han först upptäckt fyndigheten, inmutningsrätten då skall honom tillhöra. Det nu i gällande grufvestadga begagnade uttryck lemnar rum för den oriktiga tolkning, att rätte uppfinnaren, der han förut afvetat en af annan person mala fide tillärnad eller redan gjord anmälan, skulle nödgas för denne vika, när begge inkomma med sina ansökningar på samma dag. Skall företrädesrätt i detta afseende tillerkännas någon, synes den lämpligen böra tillkomma förste uppfinnaren. Någon inkonseqvens ur principiel synpunkt synes här lika litet förefinnas, som i fråga om lagfart, der det i allmänhet stadgas, att företrädesrätten räknas efter tiden då lagfart sökes, men tillika bestämmes att, då lagfart. å samma egendom sökes på samma dag af flere köpare, det köp gäller, som först skedde. Den i grufvestadgan i allmänhet antagna princip, att företrädesrätt tillkommer den, som först söker mutsedel,

23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

hårflyter val ytterst från den förste uppfinnarens rätt, ehuru lagstiftningen, i anseende till de praktiska svårigheterna att i allmänhet vid förekommande kollisionsfall gorå denna rätt gällande, öfvergifvit tanken härpå och i stället faststält nyssnämnda princip, antagligen på den grund, att den förste uppfinnaren ansetts vara i tillfälle att tidigare än annan göra anmälan om fyndet».

Mot 1855 års grufvestadga är anmärkt, såväl att deri saknas uttrycklig bestämmelse, huruvida inmutning af ett visst mineral medför rätt äfven till andra inmutningsbara mineral, som kunna anträffas inom det inmutade området eller utmålet, som ock -— detta särskild! i 1872 års riksdagsskrivelse — att föreskrift ej finnes om rättigheten till de icke inmutningsbara mineral, hvilka inom området eller utmålet förekomma. Det enda ställe i nämnda grufvestadga, hvarifrån någon ledning i förenämnda fråga skulle kunna hemtas, är stadgans 21 §, som dock direkt angår ett annat ämne och visserligen icke gör frågan klar.

Praxis lärer i allmänhet vara, att grufegaren fritt förfogar öfver alla såväl inmutningsbara mineralfyndigheter som andra mineraliska ämnen inom utmålet.

Förslaget har sökt afhjelpa de anmärkta ofullständigheterna. Bestämmelserna äro i hufvudsak lika med 1874 års förslag, hvilket i dessa delar lemnats af kommerskollegium och Högsta Domstolen utan anmärkning. De öfverensstämma ock med den österrikiska gruflagstiftningen samt, i fråga om icke inmutningsbara ämnen, med den preussiska. Alla inmutningsbara mineralfyndigheter inom det inmutade området eller utmålet tillhöra inmutaren. Att såsom i preussiska lagen skett (Allgemeine Berggesetz §§ 55—56), tillerkänna inmutaren af ett gruffält företrädesrätt endast till de inmutningsbara mineral, hvilka förekomma i sådant sammanhang med det inmutade, att ur teknikens eller ordningens synpunkt nödvändigt är, att de gemensamt med detta tillgodogöras, men tillåta annan person att inmuta de inmutningsbara fyndigheter inom fältet, hvilka icke förekomma i sådant sammanhang, gifver anledning till nästan olösliga svårigheter och förvecklingar. De måste tillgodogöras af samma pex-son. Deremot kan inmutaren icke genom inmutningen hafva förvärfvat ovilkorlig rätt att tillgodogöra sig äfven öfriga mineraliska ämnen, ty derigenom skulle den i 1 § för inmutningsrätten stadgade begränsning till vissa uppräknade slag af mineral kunna till förfång för jordegaren göras utan betydelse, inmutaren måste dock eg a rätt att deraf bryta och använda så mycket som erfordras för att han skall kunna ändamålsenligt drifva sitt grufarbete; hvad

24 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

sålunda icke för nämnda ändamål behöfver användas tillkommer jordegaren på grund af dennes jordegarerätt, dock mot ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna, genom hvilka arbeten först dessa ämnen blifvit åtkomliga. Jordegaren måste vidare vara pligtig att inom viss kortare tid afhemta hvad han öfvertager, på det att icke hinder i grufdriften må uppstå genom hopade upplag.

Ett af hufvudsyftena vid affattningen af 10 § har varit att, såvidt ske kan, göra utmålsförrättningen till yttersta tiden för allt klander mot en inmutning, så att, då eu grufva erhållit utmål, rättigheten till densamma må vara så mycket som möjligt betryggad.

Fastställande af denna preskriptionstid har dock icke låtit sig göra i det fall, att frågan gäller rättsförhållandet mellan särskilde inmutare. Desse erhålla nemligen ej kallelse till utmålsförrättningen och kunna således icke rimligen blifva genom densamma afstängde från sin rätt till talans anställande.

Om det förra slaget af klander handlar 1 mom. af §; om förhållandet mellan särskilde inmutare åter 2 inom., i hvars nuvarande lydelse i motsvarande 11 § af 1855 års grufvestadga icke vidtagits annan ändring, än som varit en nödvändig följd af förslagets stadgande i 39 § om arbetsårets sammanfallande med kalenderåret.

Anledningen, hvarför icke 1 mom. af § fått gälla äfven talan mot underlåtenhet att fullgöra föreskriften i 6 § 4 punkten, är, att sådan talan, enligt punktens lydelse, ankommer endast på inmutare, om hvilken, på ofvan anförda skäl, 2 mom. måste ega tillämpning.

2 Kap.

Gränserna för det inmutade området äro i denna § angifna. Måttet af 100 meter hänför sig till hvad i 21 § är om utmålets storlek stadgadt, så att utmålet utgör den omskrifna qvadraten kring den cirkel, hvaraf det inmutade området består.

Motsvarande stadgande i 1855 års grufvestadga hänvisar till expropriationslagen.

Det kostsamma och tunga förfarandet vid expropriation har emellertid icke synts vara lämpligt för de ofta mindre betydande ersättningsfrågor, om hvilka § gäller, helst som den vanligen betydligare

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ersättningen för afträde! mark inom ntmålet får afgöras vid utmålsförrättningen utan tillkallande af expropriationsnämnd. Förslaget har derföre i stället upptagit en bestämmelse om frågans pröfning af skiljemän, till sin affattning hemtad från förordningen om allmän flottled den 30 December 1880, 8 §.

På det att vederbörande jordegare och nyttjanderättsinnehafvare 13 §■ icke må sakna rådrum att bereda sig på upplåtelse af det område, hvaröfver inmutaren vill förfoga, och vidtaga de anordningar, hvilka i afseende derå kunna erfordras, har föreskrifvits att arbetet icke får börjas förr än tidigast fjorton dagar efter mutsedelns delgifvande.

Med anledning af den anmärkta bristfälligheten i gällande grufvestadga, att den icke innehåller tillräckliga garantier för jordegaren i afseende å ersättningar, har i andra momentet af paragrafen skyldigheten att före arbetets början ställa pant eller borgen gjorts ovilkorlig och icke, såsom nu är fallet, beroende på derom framstäldt särskildt yrkande af jordegaren.

Tiden, inom hvilken grufarbetet skall vara börjadt, är med hän- u §. syn till anmärkning i 1872 års riksdagsskrivelse, minskad från ett år till åtta månader. Kortare rådrum i detta fall har ansetts icke kunna föreskrifvas, emedan tiden måste afpassas så, att derunder alltid infaller för arbetets utförande lämplig årstid.

3 Kap.

I fråga om jordegareandelen i grufvor, äro bestämmelserna i 1855 ig §. års grufvestadga hufvudsakligen bibehållna. En väsentligare ändring är dock vidtagen, nemligen beträffande jordegareandelen i det fall, att grufarbetet under jord inkommer från en jordegares område på en annans. Nu gällande bestämmelser derom i 22 § af grufvestadgan hafva blifvit på mycket olika sätt uppfattade och tolkade, särskildt beträffande fördelningen af de tre fjerdedelar, som återstå sedan jordegaren, å hvars område arbetet inkommit, erhållit den honom tillkommande fjerdedel i företaget.

Det torde emellertid vara svårt att finna någon rättsgrund, hvarför en jordegare skulle utom sitt område få deltaga i arbetet, sedan det inkommit på en annans mark, eller hvarför egaren af den mark, hvarå Bih. till Riksd. Prut. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 Iliift. 4

2 G

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition No 2.

ett arbete först senare inkommer, skulle beröfvas hälften af den honom eljest tillkommande jordegareandel. Det förhållande, att arbetet genom den förres ledes in på den senares område, synes väl kunna föranleda till ersättningsanspråk, men icke till förändringar i jordegareandelen.

Af dessa skäl är i förslaget bestämdt, att, om flere jordegare med laga skilnad sig emellan finnas inom ett inmutadt område eller utmål, de alltid skola njuta jordegareandelen hvar inom sitt egovälde.

17 §• Då olika åsigter yppats i fråga om hvilken, som vore berättigad

till jordegareandelen till mineralfyndigheter å grufveskogar, hafva i öfverensstämmelse med den mening, som blifvit af kommerskollegium och Högsta Domstolen omfattad (se Tidskrift för lagskipning 1868, s. 615), dylika skogar förklarats vara att hänföra till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves.

19 §■ Sedan, enligt föreslagna bestämmelsen i 16 §, en jordegares rätt

till andel i grufarbetet hädanefter upphör vid hans gräns, är det icke »grufegaren», hvarunder äfven jordegaren kan vara inbegripen, utan Mnmutaren» som bör ega skyldighet att, då arbetet inkommit på ny jordegares område, derom lemna denne underrättelse. En härefter lämpad förändring har blifvit i paragrafen vidtagen, hvarjemte ett förtydligande tillägg gjorts i fråga om den ersättningsskyldighet, som nye jordegaren åligger.

4 Kap.

31 §. Enligt nu gällande bestämmelser är grufegaren skyldig att söka

utmål, så snart fyndigheten blifvit gjord åtkomlig och så blottad, att den kan bedömas till art, läge eller sträckning och mäktighet. Huruvida detta inträffat eller icke torde dock i de flesta fall vara vanskligt att afgöra. Någon bestämd och säker grund är i allt fall med stadgandet icke gifven för bestämmande af tiden för utmålsläggningen. Denna kan derföre år efter år uppehållas, till skada för jordegaren, som under tiden är i okunnighet om det område, hvilket kommer att för grufvan tagas i anspråk, samt till men för angränsande grufegare, som icke kunna få sina gränser faststälda. Dessutom och då af inmutare i öfrigt icke fordras något slags bevis om nödiga insigter eller nödiga tillgångar för grufarbetets ändamålsenliga bedrifvande, torde det icke vara för mycket begärdt, att inmutaren inom tid, som icke är på hans

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

godtycke beroende, verkligen nedlägger arbete på fyndigheten och såmedelst genom inmutningen åstadkommer något verkligt gagn.

På dessa grunder och då det torde vara för tilldelande af utmål tillfyllest, att fyndigheten är blottad och prof på malmen erhållits, helst som äfven vid mera framskridet arbete malmens utsträckning i fält och dess mäktighet ofta äro ovissa, samt då från skilda håll af erfarne män ansetts, att malmens blottande i alla vanliga fall kan medhinnas på tre år, har i förslaget föreskrifvits, att utmål må läggas så snart fyndigheten blifvit blottad och prof å malmen erhållits, samt att allt arbete härför skall vara fullgjordt och ansökning om utmål ingifven sist inom tre år från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust, dock med rätt för bergmästaren att i särskilda undantagsfall medgifva förlängning i tiden af högst två år. I nya finska inmutnings- och grufvestadgan (§ 25) är tiden, inom hvilken utmål skall sökas, bestämd till endast ett år för fyndighet i jordlager och till två år för fyndighet i berg.

Bestämmelsen att, då sönad grufva blifvit ånyo inmutad, nytt utmål för densamma skall läggas, följer väl af stadgandet i 48 §; men då i nuvarande lagstiftning en motsatt regel synes vara gällande, har en uttrycklig föreskrift om utmål för sönade grufvor ansetts erforderlig.

I 1874 års förslag var rätt att söka utmål tillerkänd äfven jord- 22 §. egaren. Detta stadgande, afsedt att utgöra ett korrektiv mot alltför långt dröjsmål å inmutarens sida, hade för sig goda skäl, då enligt nämnda förslag inmutaren, titan att förlora sin rätt, kunde draga ut på tiden med utmålsansökningen till skada för jordegaren. 1 föreliggande förslag åter, der tiden, inom hvilken utmål skall sökas, är bestämd till högst tre år, synes ett dylikt stadgande icke vara erforderligt eller ens billigt, då inmutaren derigenom skulle beröfvas den rätt han bör ega att efter eget godtfinnande besluta om utsträckningen af de undersökningsarbeten, som han före utmålsförrättningen och till ledning för densamma vill hafva utförda.

Landtmätares eventuela tillkallande är föranledt af bestämmelsen 23 §. i 28 §, att utmål skall kartläggas.

Den kallelsetid af tretio dagar före utmålsförrättningen, som enligt förslaget jordegaren skall åtnjuta,, har tillkommit derföre, att då jordegaren skall sist vid utmålsförrättningen bestämma, om han vill begagna sig af sin jordegareandel, han behöfver någon tids rådrum

28 KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att taga erforderlig kännedom om de förhållanden rörande grufföretaget, som kunna inverka på hans beslut att deltaga i detsamma.

36 §■ I afseende å utmålets storlek har det synts vara billigt att, då grän-

serna på djupet enligt förslaget äro lodräta, någon skälig utvidgning af utmålet medgåfves, så att detsamma kunde bättre lämpas efter en malm, som faller donlägig^ Måttet för denna utvidgning har man trott sig finna i sidans utsträckning från 100 famnar till det jemna talet af 200 meter, hvarigenom utmålet skulle förstoras med omkring 20 procent.

30 §. Att i författningen uppräkna hvilka slag af byggnader, som få upp-

föras å det inlösta området, har icke ansetts lämpligt, om ens möjligt. Författningen angifver den allmänna grundsatsen, att byggnaden skall vara erforderlig för grufdriften. 1 det särskilda fallet får pröfvas, om byggnaden är af sådan beskaffenhet.

31 §■ Då invecklade eganderättsförhållanden förefinnas, kan det för gruf-

egaren stundom vara svårt att utreda, till hvilken lösen för mark inom utmålet bör erläggas. På det han icke genom ett måhända ursäktligt misstag i detta fall skall gå miste om hela sin inmutningsrätt, samt för att söka trygga eganderätten till grufvor, har det medgifvits grufegaren att, om han så vill, få nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande, der medlen få af vederbörande lyftas.

34 §■ Af skäl, som vid 10 § blifvit anförda, eller för att, såvidt möjligt

är, mot framtida klander betrygga den genom inmutning och utmål förvärfvade rätt, har tiden, inom hvilken klander hos domstol emot utmål sförrättningen skall instämmas — för hvilket klander nu icke finnes stadgad någon tid — blifvit föreslagen till ett år.

35 §■ Uppenbart är, att i följd af förändrade förhållanden behof att in-

lösa ytterligare mark inom utmålet eller att erhålla ny plats för väg m. m. kan uppstå långt efter det utmål blifvit lagdt. Bestämmelse, huru härvid skall förfaras, saknas i 1855 års grufvestadga. Denna brist är förevarande § afsedd att fylla.

Kongl. Maj-.ts Nåd, Proposition N\o 2.

5 Kap.

Bland bestämmelserna inom vår nuvarande gruflagstiftning hafva 39-41 §§. de om arbets skyldigheten och livilostånd företrädesvis varit föremål för anmärkningar. Om det s. k. försvarsarbetet har på goda grunder blifva sagdt, att det med sitt nuvarande mått, och på det sätt det vanligen verkställes, icke länder grufdriften till ringaste nytta. Arbetet motsvarade derföre icke sitt ändamål utan vore helt och hållet improduktivt, endast föranledande onödiga utgifter och en icke obetydlig årlig nationalförlust.

Att alldeles borttaga fordringarne på fullgörande af en viss arbetsqvantitet såsom vilkor för bevarande af rätt till inmutad fyndighet skulle vara att helt och hållet afvika från en af de grundsatser, som genomgått hela vår gruflagstiftning, den nemligen att inmutning icke medför någon ovilkorlig eganderätt utan blott en vilkorlig, som upphör så snart det ändamål, för livilket tvångsrätten medgifvits, icke vidare uppfylles.

Att åter, såsom äfven blifvit ifrågasatt, borttaga arbetsskyldigheten allenast för den jordegare, som sjelf vore grufegare, skulle leda derhän, att en mängd malmtillgångar blefve spärrade, enär jordegaren i så fall, för att förekomma intrång och obehag af inmutare, skulle sjelf inmuta så många malmtillgångar som möjligt af de inom hans områden befintliga och sedan kanske hvarken sjelf bearbeta dem, ej heller öfverlåta rätten dertill åt någon annan.

Kunde olägenheterna af arbetsskyldigheten afhjelpas allenast genom att höja arbetsskyldigheten, vore botemedlet lätt. Men en sådan höjning måste gifvetvis rätta sig efter och begränsas af näringens beskaffenhet och bestående förhållanden. Det årliga behofvet af malm för brukshandteringen är inskränkt till en viss qvantitet, vexlande efter bättre och sämre konjunkturer samt andra inverkande faktorer. Grufdriften skulle dessutom oskäligen fördyras, om densamma genom tvång i lagstiftningen årligen måste fördelas på alla befintliga grufvor, och icke finge bedrifvas så, att arbetet för viss tid koncentrerades i ett mindre antal grufvor, för att sedermera, då omständigheterna dertill föranledde, öfvergå till andra. För bruksidkaren är det vidare nödvändigt att utom de grufvor, som för närvarande lemna honom hans behof af malm, ega grufvor i reserv för den tid, då de bearbetade grufvorna förr eller senare blifva utbrutna. En betydligare arbetsskyl-

30 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

dighet i dessa reservgrufvor skulle göra det omöjligt för bruksegaren att bibehålla desamma, hvarigenom åter bruksdriftens framtida bestånd äfventyrades.

Medan det vid nu anförda förhållanden lämpligen icke låter sig göra att föreskrifva en betydligare grufdrift för hvarje år i hvar särskild grufva, måste det å andra sidan tillses, att icke en inmutare utan verkligt behof och bestämd afsigt att idka grufdrift må kunna för längre tid godtyckligt göra intrång på annans egendom, samt derjemte från fyndighetens bearbetande utestänga andra, som möjligen vilja derå anlägga grufdrift.

I förslaget har derföre — jemte det arbetsskyldigheten i fråga om beräkning af arbetsqvantiteten hänförts till ett enda slag af grufarbete, nemligen bergsprängning — det nuvarande arbetsminimum af detta slag blifvit, till förekommande af ett alltför ringa arbete, ungefärligen fördubbladt, men tillfälle på samma gång blifvit beredt att göra arbetet effektivt genom grufegaren medgifven rätt att medelst ett större arbete på en gång under ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flera följande år, hvarvid dock, till förekommande af grundlösa föregifvanden om en sådan afsigt, grufegaren skall åligga att om det större arbetet göra anmälan hos bergmästaren inom utgången af det år, hvarunder arbetet verkställes. I afseende å arbetets beskaffenhet och i syfte att om möjligt förebygga de missbruk i fråga om sättet för försvarsarbetets verkställande, som hittills stundom egt rum, —■ man har försvarat en inmutning ena året genom att gräfva en grop af viss storlek och andra året genom att fylla igen samma grop —- är derjemte bestämdt föreskrifvet, att arbetet skalf afse verklig grufdrift eller eljest vara-så beskaffad^ att det kan lända grufanläggningen till nytta. Att arbetet faktiskt medfört sådan nytta har man dock icke ansett sig kunna ovilkorligen fordra, ty ett grufarbete kan, huru väl planlagdt som helst, likväl misslyckas, och obilligt skulle vara om i sådant fall grufanläggningen, med tillämpning af 47 §, förklarades sönad. En ytterligare förändring består deri att, för vinnande af reda och ordning i afseende å arbetsskyldigheten samt större lätthet vid utredande af tvister, som röra försummad arbetsskyldighet, arbetsåret blifvit bestämdt att börjas den 1 Januari och således sammanfaller med kalenderåret. Slutligen har i förslaget under § 40 från 1874 års förslag till ny grufvestadga upptagits medgifvande för egare af flera sammanhängande utmål att under ett eller flera år få med arbete inom ett eller några af utmålen fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla. Denna föreskrift är, såsom i sistnämnda förslag finnes anmärkt, afsedd att underlätta mera omfat-

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tände anläggningar och bereda möjlighet för dylika anläggningars ordnande efter planen af en längre tids verksamhet.

Med ofvanberörda stadganden äro dock alla olägenheter af den lagbestämda arbetsskyldigheten visserligen icke öfvervunna. Det skall i allt fall ofta inträffa, att arbetet under vissa förhållanden är lönlöst och improduktivt samt derföre ock fullgöres med större eller mindre motvilja. Det har derföre synts önskligt, om vid sidan af arbetsskyldigheten kunde vidtagas eu anordning, som, på samma gång den innebure tillräcklig garanti för att grufegaren verkligen hade för afsigt att, då lämpligt tillfälle dertill yppades, bearbeta grufvan, tillika lemnade jordegaren en skälig godtgörelse för det intrång han under tiden finge lida.

Ett sådant medel bär man trott sig finna i en årlig afgift, i förslaget bestämd till 50 kronor såsom närmast motsvarande värdet af arbetsminimum, af hvilken afgift hälften skulle tillfalla kronan och hälften jordegaren. Denne bör så mycket mera vara till andel i afgiften berättigad, som, i fall afgift ej erlades och försvarsarbete ej heller egde rum, jordegaren kunde utan ersättning återtaga det upplåtna området. De närmare bestämmelserna om denna afgift innefattas i förslagets 41 §, innehållande, bland annat, att rätt till erläggande af sådan afgift icke får ega rum, med mindre än att grufegaren å grufvan nedlagt verkligt arbete, konstateradt deraf att arbetsskyldigheten blifvit för minst tre år fullgjord och utmål grufvan tilldeladt.

Beträffande hvilostånd innehåller förslaget följande ändrade be- 42—46 §§. stämmelser, nemligen:

att sådant icke må meddelas för längre tid än högst fyra arbetsår, med rätt till förlängning under ytterligare fyra år, förlängningen dock endast under vilkor att bifall dertill lemnas af jordegaren eller å kronojord af innehafvaren, hvilka under tiden gå i mistning af den afgift, som de eljest, och såframt grufvan ej bearbetats, skolat enligt 41 § uppbära;

att hvilostånd icke i något fall får beviljas, om ej arbetsskyldigheten är för minst tre år fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt;

att nytt hvilostånd ej må meddelas, med mindre än att arbetsskyldigheten blifvit fullgjord eller afgift enligt 41 § erlagd för minst tre arbetsår från den tid, förut beviljadt hvilostånd eller förlängning deraf gått till ända;

att beslut om hvilostånd skall, till underrättelse för allmänheten att grufvan, ehuru icke under arbete, likväl är försvarad, i kyrkan kungöras; samt

att hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari

32 Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition No 2.

året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldigheten åter skall inträda;

varande samtliga dessa ändringar tillkomna för att förhindra missbruk af hvilostånd till men såväl för jordegaren genom onödigt intrång, som för bergsnäringen genom fältspärrning.

47 §. Stadgandet i slutet af denna §, att talan om grufvas sonande på

grund af försummad arbetsskyldighet skall ske inom två år från utgången af det arbetsår, under hvilket försummelsen egt rum, har tillkommit för att bringa öfverensstämmelse mellan preskriptionstiderna i denna § och i 10 § 2 inom., der enahanda tid är föreskrifven vid tvist mellan inmutare om bättre rätt till grufva.

48 §. Då en grufva blifvit sönad, uppstår fråga, huru förhållas bör med

rättigheten att återupptaga grufvan, med dispositionen öfver qvarliggande mineral och till grufvan hörande byggnader samt med jordegarens rätt till marken och till delaktighet i grufarbetet, derest det af annan återupptages. De härom i 1855 års grufvestadga meddelade, till större delen från äldre stadganden hemtade bestämmelser (50 och 51 §§) torde hafva haft‘sin egentliga grund i lagstiftarens syfte att söka uppmuntra till nedlagda grufvors återupptagande. Men då, såsom 1874 års komité erinrat, hvarje grufegare, innan han nedlägger en grufva, är af sitt eget intresse manad att söka framskaffa spekulanter, som kunna vara hågade att öfvertaga företaget och lemna den afträdande grufegaren någon ersättning, åtminstone för inventarier, så kan med visshet antagas, att i de fall, då detta icke lyckas den afträdande grufegaren, lagens bestämmelser, som åsyfta att uppmuntra till företagets återupptagande, skola blifva vanmäktiga. Härtill kommer, att stadgandena i flera hänseenden lida af motsägelser och oegentliglieter, beroende på en mindre lyckad redaktion. Man har derföre vid ny grufvestadgas uppgörande, i likhet med nämnda komité, ansett det leda till största enkelhet och reda, om lagen, med uteslutande af alla bestämmelser i ofvanberörda syfte, konseqvent genomför den grundsats, att grufva, som blifvit genom sonande förverkad, anses lika med fritt och oinmutadt fält, så att, när densamma ånyo inmutas, jordegaren kommer i samma ställning till inmutaren som till hvarje inmutare af ny grufva, i följd hvaraf jordegaren, utan afseende derå om han varit delaktig i det nedlagda företaget eller icke, har rätt att med nye inmutaren deltaga i grufvans återupptagande, så ock är berättigad att för

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

mark, som till nye inmutaren afträdes, erhålla lösen, äfven om han redan af förre grufegaren emottagit lösen för samma mark.

I enlighet med denna grundsats är i 48 § föreskrifvet att, då grufanläggning blifvit sönad eller inmutningsrätt annorledes förverkats, skall såväl jordegareandelen som den mark, hvilken varit till grufegaren upplåten, hemfalla till jordegaren utan ersättning. En tillämpning af åsigten, att sönad grufva bör betraktas som fritt fält, är ock bestämmelsen i 21 §, att vid inmutning å nyo af sådan grufva ny utmålsläggning skall ega rum utan afseende derå, att utmål förut varit lagdt.

Öfriga i 48 § föreslagna stadganden — om ny grufegares rätt att utan lösen komma i besittning af de i grufvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkstälda byggnader och om uppfordrad malms qval liggande för egarens räkning — öfverensstämma med hvad nu gäller.

Frågan om inlösande af de inventarier, som afträdande grufegaren icke är skyldig att vid grufvan qvarlemna, har ansetts böra bero på frivillig öfverenskommelse med den tillträdande grufegaren.

Vid detta kap. må slutligen erinras, att, då arbetsskyldigheten skall fullgöras under kalenderåret samt hvilostånd alltid skall ställas på samma tid, föreskrifterna i 59 § af 1855 års grufvestadga icke vidare kunna ega tillämplighet, hvarför samma § blifvit utesluten; varande det i 71 § föreskrifvet, huru nu gällande bestämmelser om arbetstid må kunna med de nya förenas.

6 Kap.

Samma skäl, som föranledt att, med upphäfvande af det förmyn- 50-55 §§. derskap staten fordom utöfvat, öfriga näringar blifvit öfverlemnade åt den enskildes omsorg, äro utan tvifvel äfven för grufrörelsen gällande. Förslaget har derföre utgått från den åsigt, att näringsidkaren bör lemnas fritt att utöfva denna näringsgren, på sätt som synes honom bäst och mest ändamålsenligt allenast med den inskränkning, som följer af statens skyldighet att tillse dels att ett arbete icke bedrifves på sådant sätt, att fara för arbetsmanskapet eller för annans egendom uppstår; dels ock att icke, i strid mot inmutningsrättens ändamål, grufbrytningen försiggår på det sätt att, af bristande insigt eller för tillfällig vinst, ett framtida ändamålsenligt tillgodogörande af fyndigheter varder omöjliggjordt.

Bill. till Riksd. Prat. 1884. 1 Sami. 1 Afl. 2 Iläft. 5

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Utgående från denna åsigt har förslaget icke infört några detaljerade bestämmelser om brytningssätt och dylikt, utan endast i allmänhet angifvit, hvad som för nyssnämnda ändamål, skydd för arbetsmanskapet och annans egendom samt grufvans framtida bestånd, bör iakttagas.

Statens förenämnda kontroll är såsom hitintills öfverlemnad åt bergverksstyrelsen samt erforderliga bestämmelser lemnade för att gifva hörsamhet åt hvad bergsöfverstyrelsen eller i närmaste hand bergmästarne finna nödigt att för ofvanberörda ändamål föreskrifva.

Då det låter tänka sig att den, som drifver grufarbete, icke kan bära kostnaden för anstalt, hvarom bergmästaren enligt 52 § meddelat beslut, har det i denna § öfverlemnats åt bergmästaren att efter omständigheterna välja mellan antingen påföljden af arbetets utförande genom bergmästarens försorg, eller ock äfventyret af grufarbetets inställande.

56 §. Det lärer icke vara möjligt för bergmästaren att utöfva den honom

åliggande tillsyn utan att ega kännedom om hvilken, som är egare af grufvan och för ordningen vid grufdriften ansvarig. Öfvergång af eganderätt till grufva har derför ansetts böra hos bergmästaren anmälas, likasom i 61 § en dylik åtgärd är föreskrifven i fråga om grufföreståndare.

57 §. Hittills har det varit öfverlemnadt åt bergmästaren att, der han

eller grufogaren eller bergsöfverstyrelsen funne det nödigt upprätta och meddela fullständiga markscheiderkartor öfver grufvorna, inom distriktet.

Hvad först angår dessa kartors uppgörande uteslutande af bergmästaren, har från brukssocietetens sida, i dess yttrande öfver 1874 års förslag till grufvestadga, framställning blifvit gjord om full frihet för grufegaren att efter eget val få till grufkartors upprättande och kompletterande använda dertill skickliga personer, helst som bergmästaren, hvilken eljest skulle erhålla privilegium på dessa kartors uppgörande, icke kunde i ett större distrikt medhinna att sjelf med omsorg fullgöra detta arbete, och grufegaren, som hade att bekosta kartorna och i hvars intresse det läge att få dem så fullständiga och goda som möjligt, ej borde nödgas att åtnöja sig med det arbete, som verkstäldes af den person, bergmästaren komme att i sitt ställe använda.

De skäl, som brukssocieteten sålunda anfört, torde icke kunna frånkännas en viss giltighet, men å andra sidan lärer väl bergverksstyrel-

35 Kongl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 2.

sen böra ega att utöfva kontroll öfver de personers kompetens, som utföra de synnerligen grannlaga och vigtiga grufkartearbetena, detta så mycket helre som en väsentlig del af den tillsyn, bergverkstyrelsen skall utöfva öfver grufbrytningen, måste grundas på grufkartorna. Förslaget har derföre å ena sidan gifvit vederbörande grufegare fria händer att sjelfve välja sina kartemätare, men å andra sidan inskränkt hans val till någon bland dem, som i vederbörlig ordning styrkt sig ega erforderlig skicklighet i yrket och på grund deraf . af bergsöfverstyrelsen förklarats behörige att utföra grufmätningar.

Vidkommande åter behofvet af grufkarta ur synpunkten af den kontroll, som bergverkstyrelsen har att efter detta kap. utöfva, lärer det vara uppenbart att, med undantag af de obetydligare grufvor, som ännu icke erhållit utmål eller äro i sin helhet från dagen åskådliga, arbetet i en grufva icke kan utan grufkarta behörigen öfvervakas. Föreskriften om grufkarta gäller derföre med berörda undantag för alla dylika grufvor och har icke kunnat lenmas beroende på bergmästarens eller grufegarens godtfinnande.

Grufkartan skall innehafvas af den, som drifver grufvan, och vara vid denna för vederbörande bergstjensteman tillgänglig. Då emellertid grufegarens exemplar af kartan kan gå förloradt eller för att omöjliggöra kontroll uppgifvas vara förloradt, har det varit nödigt att föreskrifva, att såväl grufkartan som kompletteringsarbetena böra uppgöras i två exemplar, hvaraf det ena skall insändas till bergsöfverstyrelsen, för att förvaras i grufkartekontoret, der bästa vård och skydd för dessa dyrbara kartor äro att påräkna, på samma gång de derstädes äro vid behof för styrelsen tillgängliga. För grufegaren kan bestämmelsen om kartans kopiering för ingifvande till bergsöfverstyrelsen icke blifva synnerligen betungande, då en kartekopia öfver en medelstor eller större af vårt lands grufvor lärer kunna erhållas för belopp mellan 50 och 150 kronor. Grufegaren vinner häremot den afsevärda fördel, att han utan större kostnad kan erhålla nytt exemplar af sin grufkarta, i händelse denna skulle genom eldsvåda eller annorledes förstöras, i hvilket fall det eljest ofta skulle vara omöjligt att ånyo uppgöra fullständiga kartor, enär dels arbetsrummen efter någon tids fortsatt brytning understundom icke kunna utan stora kostnader noggrant uppmätas, dels ock genom inträffande ras eller arbetsrummens igenfyllning med gråberg, såsom vid nyare brytningsmetoderna är brukligt, all ommätning af vissa delar af grufvan är omöjliggjord.

Skalan för grufkartorna bör, för undvikande af en kostsam och tidsödande transportering, vara densamma för alla grufvor, som äro

36 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

med hvarandra jemförliga. Den i bergslagerna öfverallt nu vanliga skalan af 1 : 800 har erfarenheten visat vara för ändamålet mest lämplig för landets malmgrufvor.

7 Kap.

I 60 § af 1855 års grufvestadga är lagstiftadt endast för det fall, att flera personer, utgörande ett bolag, deltaga i samma grufrörelse efter vissa lotter. Den tvungna sameganderätt åter, som uppstår genom jordegarens deltagande i grufdriften, finnes icke ens omnämnd i sagda paragraf, om än densammas bestämmelser i praxis blifvit. tilläm- ' pade äfven på förhållandet mellan inmutare och jordegare. Emellertid är det uppenbart att, medan för delegare i bolag de vid bolagets bildande uppgjorda bolagsreglor kunna vara tillfyllest, den tvungna sameganderätten deremot så mycket mindre lärer kunna undvara alla lagbestämmelser om den gemensamma förvaltningen och delegarnes inbördes rättsförhållanden, som vid sådan sameganderätt någon enskild öfverenskommelse om reglemente eller dylikt säkerligen ofta icke kan träffas. Förslaget har derföre för det fall, att särskilda mellan delegarne upprättade bolagsreglor ej finnas, lemnat allmänna föreskrifter, huru stämma med delegarne må sammankallas, huru å stämma beslut, bindande för delegarne, skall komma till stånd, hvad påföljd drabbar den, som icke erlägger beslutadt eller infordradt, bidrag, samt huru förfaras skall, då några delegare vilja bryta mera och andra mindre samt rösterna på ömse sidor äro lika många.

Hvad särskildt angår sammankallande af stämma, har den derför nu bestämda tid ansetts kunna förkortas, dels emedan delegarne eljest ofta skulle vara förhindrade att i förekommande fall inom erforderlig tid fatta beslut, dels ock derföre att inbetalning af beslutadt tillskott, för hvilket den längre kallelsetiden antagligen tillkommit, kan af delegare, utan fara för den i 65 § stadgade stränga påföljd, uppskjutas till sextionde dagen efter det delegaren, sedan den för beloppets erläggande bestämda tid gått till ända, blifvit om betalningens fullgörande särskildt erinrad.

Bestämmelserna i 65 § om påföljden för underlåtenhet att inbetala beslutadt tillskott äro i hufvudsak oförändrade. Af skäl, som nedan finnes närmare angifvet, hafva föreskrifterna i paragrafen blifvit utsträckta äfven till det fall, att delegare underlåter att erlägga till-

37 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

skott, som enligt 62 § infordrats af grufföreståndaren. Ordställningen i paragrafen har derjemte blifvit något förändrad, för att tydligt utmärka, att delegare, som underlåter betala tillskott, icke kan drabbas af annan påföljd, än mistningen af sin gruflott med tillhörigheter, och att således fordringsrätt för sådant tillskott icke kan göras mot honom gällande.

Beträffande den i nuvarande lagstiftning obesvarade fråga om förfarandet, då liklottige delegare i ett grufbolag hafva olika meningar om brytningen, torde föreskrifter vara oundgängligen nödvändiga särskilt af det skäl, att, då förslaget tillägger jordegaren rätt till hälften i grufvan, förhållandet i allmänhet åtminstone till en början måste vara, att delegarne hafva lika stora andelar. Lösningen af denna fråga erbjuder emellertid stora svårigheter. Lämpligt och med inmutningsrätten förenligt kan det icke vara, att den ene delegaren skall kunna efter godtycke hindra den andre att bearbeta grufvan. Å andra sidan åter skulle den ene delegaren, om honom tillätes att efter godtfinnande bestämma öfver brytningen och det derför erforderliga tillskott, kunna sätta detta tillskott så högt, att den mindre bemedlade delegaren vore ur stånd att erlägga detsamma och således i följd af' bestämmelserna i 65 § beröfvades sin andel i grufvan. Förslaget har derföre i detta fall så jemkat mellan delegarne, att den, som önskar den större brytningen, väl har vitsord, men ock skall ensam förskjuta tillskott, som utöfver behofvet för den mindre brytningen erfordras, utan rätt att för förskottet -hålla sig till annan egendom än den vunna malmen. Eu sådan bestämmelse torde, på samma gång den skyddar mot Övergrepp å den kapitalstarkares sida, tillika innebära kontroll derå, att annan brytning i allmänhet icke kommer till stånd, än som är ekonomiskt berättigad.

I likhet med hvad nu är gällande, innehåller förslaget, att delegare i grufva skola utse en grufföreståndare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för grufdrift är föreskrifvet. Närmare bestämmelser än de hittillsvarande hafva dock visat sig behofliga dels om sättet för val af grufföreståndaren, dels om påföljden för underlåtenhet att utse sådan och att om valet göra anmälan, och dels om föreståndarens befogenhet.

I fråga om valsättet lärer vid lika röstetal större vigt skäligen icke böra tilläggas den ena sidans röster än den andras, vid hvilket förhållande annan utväg icke finnes än att låta valet bestämmas genom lottning.

38 Kong!. Majt:s Nåd. Proposition N:o 2.

Underlåta delegare att utse grufföreståndare och derom göra anmälan hos bergmästaren, har den påföljd synts vara mest egentlig och verksam, att hvarje delegare i detta fall är ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.

Hvad slutligen angår grufföreståndarens befogenhet, är i förslaget honom tillagd rätt äfven att från delegarne infordra tillskott, som erfordras för grufvans försvarande samt för iakttagande af bergverksstyrelsens ordningsföreskrifter. Att medel till sistnämnda ändamål måste tillskjutas är gifvet. I fråga åter om grufvas försvar förekommer, att intressena dervid äro olika hos inmutaren och jordegaren. Om en grufva Bönås, går inmutaren i mistning af hela sin rätt, under det att jordegaren icke förlorar någonting, då jordegareandelen alltid till honom hemfaller hvem än som inmutar den sönade grufvan. Det kunde derföre ligga i jordegarens intresse att vägra tillskott till grufvans försvar och såmedelst, då han i allmänhet eger hälften, hindra att beslut om tillskott för detta ändamål å stämma fattades. Om vid sådant förhållande grufföreståndaren icke egde rätt att infordra dylikt tillskott, blefve följden uppenbarligen den, att inmutaren, hvars rätt det gälde, ensam finge bekosta försvaret, hvilket dock är en delegarnes gemensamma skyldighet och derför rimligen icke bör falla endast en delegare till last.

I fråga om grufföreståndarens befogenhet är i 67 § hänvisadt endast till 61 §, emedan delegarne, der de besluta särskilda bolagsreglor, ansetts böra eg a att sjelfva bestämma hvad rätt de vilja medgifva föreståndaren i de fall, hvarom 62 § handlar.

8 Kap.

68 §. Innehållet i denna § är hemtadt från förordningen, angående vil-

koren för utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, den 12 April 1872.

69 §. I det öfver 1874 års förslag till ny grufvestadga af kommers-

kollegium afgifna utlåtande yttras angående grefve- eller malmöreskassor följande:

»De på grund af Kongl. förordningen angående grufvors utmål m. m. den 6 December 1757 tillkomna grefve-eller malmöres-kassor, som vid utfärdandet af 1855 års grufvestadga funnos inom jernbergs-

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

lagerna bildade, hafva, jemlikt föreskrift i § 61 af samma stadga, hittills varit stälda under bergmästarens och tvenne af delegarne valde kassaföreståndares förvaltning samt bergsöfverstyrelsens inseende och kontroll. Dessa kassor, af hvilka endast de inom Filipstads bergslager äro af någon egentlig betydenhet, måste anses såsom delegarnes tillhörighet, ehuru sådan kassas medel skola »hufvudsakligen användas till de grufvors understöd vid påkommande behof, hvarifrån malmören blifva till fonden behörigen inbetalda» samt »delning af den gemensamma grufvekassan, likasom uttagning af de medel någon viss grufva tillskjutit», icke må i något fall tillåtas. Genom Kongl. förordningen angående utsträckt frihet för bergshandteringen den 20 September 1859, § 4, stadgades, att de vid författningens trädande i kraft befintliga hammarsmeds- och masmästare-kassor, öfver hvilkas rätta användande bergsöfverstyrelsen dittills ock haft inseende, skulle af delegarne gemensamt förvaltas och, utan att få förskingras, till det med kasssorna afsedda ändamål användas, hvaröfver bergmästaren egde hålla tillsyn. Och något skäl att hädanefter annorlunda förfara i fråga om de så kallade malmöreskassorna, eller att bibehålla föreskriften, att kassorna skola stå under bergsöfverstyrelsens »inseende och kontroll», synes icke vara att anföra.

Med afseende å nu angifna förhållande, tillstyrker kollegium, att, i stället för de i tionde kapitlet af förslaget upptagna bestämmelser, måtte i fråga om förvaltningen och användandet af de grufve- eller malmöres-kassor, till hvilka vederbörande grufegare genom erläggande af föreskrifven malmöresafgift bevarat sin eganderätt, meddelas ett efter ändamålet för kassornas bildande lämpadt stadgande i likartadt syfte med den i nämnda Kongl. förordning den 20 September 1859, § 4, rörande hammarsmeds- och masmästare-kassorna lemnade föreskrift.»

Med afseende å hvad af kommerskollegium sålunda blifvit anfördt har 69 § erhållit sin nu föreslagna lydelse.

Slutligen bör erinras, att de i 1855 års grufvestadga meddelade särskilda bestämmelser angående rätt till anläggande utom utmålen af dagorter eller stollar blifvit ur förslaget uteslutna.

Dylika arbeten utföras numera i vårt land allenast undantagsvis.

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

De allra flesta härleda sig från äldre tider, då användningen af ångkraft ännu icke var känd och man således, i fall ej vattenkraft var att tillgå vid gruffälten, nödgades uppfordra berg och vatten med tillhjelp af hästar eller oxar samt här och hvar äfven betjenade sig af vindkraft för detta ändamål. Klart är, att man under sådana förhållanden högt skattade den minskning i höjd, som för uppfordringen kunde erhållas genom stollanläggningar, äfven om denna minskning icke var särdeles stor, eller om ock dagorten, för att inkomma på erforderligt djup i grufvan, måste drifvas till ansenlig längd. Nivådifferenserna i gruffältens närmaste omgifningar äro nemligen mestadels icke så stora, att det medelst kortare dagorter är möjligt att träffa grufarbetena på större djup.

Sedan åugmotorer i nyare tider erhållits och till alltjemt billigare pris samt för öfrigt sjelfva uppfordringsverken i högst betydlig grad förbättrats, hafva deremot dagorter allt mera sällan blifvit utförda, och ingen anledning förefinnes till antagande, att de framdeles skola ifrågakomma annat än i mer och mer sällsynta undantagsfall*).

Vid sådant förhållande och då för anläggningar af hithörande slag, der de finnas vara behöfliga, aftal med traktens jordegare rörande deras utförande bör kunna ske, har icke ansetts nödigt att om desamma införa några särskilda stadganden.

*) Enligt meddelande från Tekniska högskolan lära de i Sverige befintliga stollanläggningar utgöras af: stoll vid Ädelfors numera nedlagda grufva, Aschans stoll vid Klefva nickelgrufva, Granrotsstollen i Norbergs gruffält, stoll vid Bersbo grufva, stollar vid Sala grufva, stollgrufvan i Thorsåkers socken, Schwartsmanns stoll vid Ammeberg och Slotterbergs stoll i Jernboås socken. Af dessa äro endast de båda sistnämnda anlagda under senare tider eller under 18ö0 och 1870-talet; alla de öfriga äro äldre.