angående inköp och ombyggnad af Sundsvall-Torpshammars jernväg
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
1 N:o 26.
Ant. till Eiksd. Kansli den 21 Mara 1884, kl. 3 e. m.
Kong!. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående inköp och ombyggnad af Sundsvall-Torpshammars jernväg; gifven Charlottenberg den 3 Mars 1884.
Kong].. Maj:t vill, med åberopande af närlagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag, härigenom föreslå Riksdagen att
dels medgifva, att Sundsvalls jernvägsaktiebolags jernväg emellan Sundsvall och Torpshammar med all dertill hörande materiel till den myckenhet, som förefans vid 1882 års utgång, må för statens räkning inköpas att tillträdas den 1 Januari 1885 mot en köpeskilling af tre millioner sexhundrafemtiotusen kronor, hvilken erlägges sålunda, att staten
l:o) eftergifver hvad vid jernvägens afträdande till staten återstår oguldet af det bolaget beviljade statslån, hvilken återstod beräknas att
vid 1884 års slut utgöra......................................................... Kr. 1,396,884: 60;
2:o) den 2 Januari 1885, mot erhållande af de utaf bolaget utstälda och i jernvägen intecknade obligationer å tillhopa 600,000 kronor, erlägger till
bolaget deremot svarande belopp....................................... » 600,000: —
och 3:o) den 2 Januari 1886 till bolaget utgifver återstoden med................................................................. » 1,653,115: 40,
Summa Kr. 3,650,000: —;
Bih. till Biksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afä. 18 Höft. 1
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
dels godkänna jernvägsaktiebolagets vilkor om dess personals öfvergång i statens tjenst under de af Styrelsen för statens jernvägstrafik i dess skrifvelse af den 29 Februari innevarande år föreslagna förbehåll;
dels öfverlåta åt Kongl. Maj:t att fastställa de närmare vilkor, förbehåll och bestämmelser, som vid aftals träffande med jernvägsaktiebolaget och Sundsvalls stad kunna finnas erforderliga;
dels bevilja de, efter hvad ofvan är sagdt, till gäldande af den kontanta köpeskillingen erforderliga belopp tillsammans kr. 2,253,115: 40;
dels ock ytterligare, för jernvägens ombyggnad till bredspårig och anskaffande af rörlig materiel, bevilja ett anslag å 1,500,884 kronor 60 öre;
dels ock slutligen af förenämnda, för inköp af jernvägen samt dess ombyggnad och förseende med rörlig materiel, äskade anslag, tillhopa
3,754,000 kronor anvisa till utgående
under år 1885 ............................................................ kronor 1,600,000: —
och under år 1886 ................................................... » 2,154,000: —
De till ärendet hörande handlingar skola vederbörande Utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl, nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
E. von Krusenstjerna.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
3 Utdrag af protokoll öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i Statsrådet å Charlottenberg den 3 Mars 1884.
härvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: von Steyern,
Themptander,
Röding,
von Krusenstjerna.
Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anförde härefter:
»Sedan Sundsvalls jernvägsaktiebolag i en den 6 Augusti 1881 ingifven skrift alternativt hemstält, att staten skulle öfvertaga bolagets jernväg mellan Sundsvall och Torpshammar mot visst pris och vissa i öfrigt af bolaget föreslagna vilkor, samt Styrelsen för statens jernvägstrafik i slutet af nästlidna år äfven inkommit med framställning i enahanda syfte, anhåller jag nu att, efter det nödig utredning i ämnet vunnits, få underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning denna fråga.
Ifrågavarande jernväg utgör i längd 57,i kilometer (5,34 mil) och har en spårvidd af 1,067 meter (3,59 fot). Dess anläggande börjades under år 1872 och banan var öppnad för trafik år 1875.
I sin den 6 Augusti 1881 ingifna skrift anför bolaget till en början beträffande de förhållanden, under hvilka ifrågavarande bana tillkommit :
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
att efter det Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader redan i December 1867 gjort underdånig framställning om angelägenheten, att ett på tekniska, topografiska och ekonomiskt-statistiska undersökningar grundadt system för jern vägs an läggningar i riket norr om Gefle—Dalajernvägen blefve utarbetadt, Kongl. Maj:t den 16 April 1870 ej mindre uppdrog åt bemälde styrelse att låta under samma år verkställa erforderliga undersökningar för norra stambanans fortsättning norr om Gefle— Dala-banan till Torpshammar eller annan punkt, hvarifrån jernväg lämpligen kunde anläggas dels till Sundsvall och dels till riksgränsen, än ock förordnade, att vid uppgörandet af plan och kostnadsförslag för denna stambana skulle antagas, att den komme att byggas med spårvidd af 3 fot 6 tum engelskt mått och med lättare öfverbyggnad än å stambanorna i öfrigt;
att till åtlydnad häraf bemälde styrelse den 19 Maj 1871 inlemnade betänkande och kostnadsförslag jemte tillhörande plankartor och beskrifningar angående så väl norra stambanans fortsättning från Storvik till Torpshammar som anläggning från Torpshammar dels af en bibana till Sundsvall och dels af jernväg till riksgränsen, hvarvid styrelsen yttrade: att undersökningarne egentligen afsett två särskilda jernvägsförbindelser, af hvilka den ena från Sundsvall till riksgränsen med sin fortsättning inom Norge till Trondhjem komme att förena Nordsjön med Bottniska viken och sätta Jernband i förbindelse med ett alltid öppet Imf samt, såsom utgörande ett helt för sig, blifva af särdeles stort och allmänt gagn för Norrland äfven utan den andra jernvägen mellan Storvik och Torpshammar, hvarigenom skulle åstadkommas Norrlands förbindelse med hufvudstaden och landets öfriga jernbanor; och att anläggningskostnaderna, som beräknats för bana med spårvidd af 3 fot 6 tum engelskt mått och skenor af 15,5 svenska skålpunds vigt per löpande fot, skulle uppgå för den 5 mil 20,800 fot långa sträckan emellan Torpshammar och Sundsvall till 2,241,000 kronor eller 401,773 kronor i medeltal per mil, hvartill komme anskaffandet af rörlig materiel, upptagen till ett utgiftsbelopp af 50,000 kronor per mil;
att på grund af denna undersökning, hvilken gåfve vid handen att statens afsigt vore att bygga jernvägarne norr om Gefle—Dalabanan smalspåriga, samt med afseende derå, att norska stambanesystemet var smalspårigt, Sundsvalls jernvägsaktiebolag bildades för att i enlighet med den af Jernvägsbyggnadsstyrelsen uppgjorda planen anlägga eu smalspårig jernväg i första rummet från Sundsvall till Torpshammar och eventuelt från Torpshammar till riksgränsen;
att sedan bolaget den 29 December 1871 erhållit koncession samt
5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
den 12 Januari 1872 för banans byggande beviljats statslån till 2b, eller
1,424,000 kronor, af beräknade kostnadsbeloppet 2,241,000 kronor, bolaget konstituerades den 28 Februari sistlidna år samt började byggandet så fort årstiden medgaf;
att visserligen redan vid 1873 års riksdag de förutsättningar, hvarunder bolaget börjat anläggningen af en smalspårig bana, i viss mån rubbades, emedan Riksdagen då fattade beslut, att banan från Storvik till Torpshammar skulle byggas bredspårig; men då samma Riksdag tillika enats om, att banan från Torpshammar till riksgränsen skulle blifva smalspårig, ansåge bolaget sig fortfarande ej böra vidtaga någon förändring i den faststälda planen för utförandet af sin jernväg;
att emellertid redan påföljande år så väl Riksdagen som Norges Storting beslutade, att tvärbanan från Torpshammar till Trondlijem äfven skulle utföras bredspårig, hvarigenom sista förutsättningen för Sundsvall—Torpshammars-banans smalspårighet bortföll; och
att vid den tid, då sistnämnda beslut fattades, någon möjlighet icke längre förefans för bolaget att frånträda den från början bestämda spårvidden för Sundsvall—Torpshammars-banan, alldenstund hälften af denna jernväg då redan någon tid varit trafikerad, samt återstoden befans terrasserad, jemte det den rullande materielen redan var levererad eller kontraherad, och härtill kom att, såsom följd af den betydliga stegring af de med kostnadsförslagets upprättande gällande arbets- och materialpris, hvilken under arbetsåren 1872—1874 egde rum och föranledde omarbetning af kostnadsberäkningarne för banan emellan Storvik och Torpshammar och för tvärbanan från Torpshammar till riksgränsen, bolagets tillgångar så medtagits, att, icke blott en ny aktieteckning af Sundsvalls stad till belopp af 1,000,000 kronor, utan äfven eu upplåning af 400,000 kronor mot styrelsens borgen blifvit nödig, på det bolaget måtte kunna fullborda jernvägsanläggningen, hvilken ock år 1875 afsynades och uppläts för trafik.
I sin underdåniga skrift anför bolaget vidare, att efter denna tid förslag flere gånger väckts om spårviddens förändring, och uppdrag lemnats åt bolagets styrelse att vidtaga lämpliga åtgärder derför, på grund hvaraf ock styrelsen låtit genom numera aflidne Kaptenen vid Väg- och vattenbyggnadscorpsen E. Sandell uppgöra kostnadsförslag för en sådan ändring, hvilket slutade å kronor 1,989,760; men att då bolaget kommit till den öfvertygelsen, så väl att en ombyggnad af banan, hvartill bolaget sjelft skulle upplåna medel, ingalunda vore med bolagets ekonomiska intresse förenlig, derest icke staten under en eller annan form dertill medverkade, som ock att staten sjelf, med stöd af
6 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 26.
erfarenheten från sina bolagets bana angränsande bandelar, inom kort skulle komma till full insigt derom, att statens egen fördel med nödvändighet fordrade en förändring af spårvidden å bolagets bana, styrelsen ansett afgörandet af ombyggnadsfrågan kunna och böra uppskjutas, så länge bolaget mäktade att med befintlig materiel tillgodose trafikens fordringar; att emellertid ett sådant uppskof icke längre vore möjligt, sedan under år 1881 bolaget sett sig ur stånd att, jemte befordran af, bland annat, mer än eu million centner till fraktning anmälda trävaror från Refsundssjön, vederbörligen besörja den samtidigt tillstötande trafiken af omkring 1,500,000 centner från Stödesjön, och bolagets trafikchef anmält att, efter det under år 1882 blefve öppnad ej mindre bandelen Ange—Ostavall, hvarigenom bolagets bana komme i förbindelse med den stora virkesbassinen Holmsjön, der 4,000,000 centner i medeltal årligen framginge, än äfven hela tvärbanan till Trondhjem, en tillökning i bolagets rullande materiel af mer än 100 procent vore nödvändig; och att alltså, om den jernbana, som komme att förbinda Vesterhafvet med Östersjön, skulle, såsom ursprungligen afsedt varit, blifva en verklig transitobana, och icke utgöras af två bitar, hvilka ej passade tillhopa, den härför nödiga ändringen af bolagets bana måste verkställas ofördröjligen, innan bolaget fördubblat sin smalspåriga materiel och vidtagit ytterligare nybyggnader, samt statsverket, enär de lokala förhållandena icke medgåfve nödig utvidgning af omlastningsstationen Torpshammar, betungats med en dyrbar anläggning vid Rombäck af ny föreningsstation emellan statens och bolagets banor, helst det äfven vore gifvet att, genom ett uppskof, förändringen, om den eu gång på ett eller annat sätt komme till utförande, skulle onödigtvis hafva fördyrats så väl till följd af de kostnader, som nedlagts för ny materiel anskaffande och andra anordningar, som emedan bolagets efter dess förmenande berättigade anspråk på ersättning i en eller annan form måste växa i jemnbredd med tillväxten af den trafik, det ansträngt sig tillgodose.
Med afseende å sättet och utvägarne för genomförande af den nödiga spårviddsförändringen yttrar bolagsstyrelsen hufvudsakligen följande: att enligt eu bilagd beräkning, till utgångspunkt för hvilken tagits bolagets förmodade ställning vid 1882 års utgång, det visade sig: att, om bolaget sjelft skulle verkställa ombyggnaden och för ändamålet måste upptaga ett lån i öppna marknaden eller erhölle ett sådant på vanliga vilkor af staten, bolaget skulle, i stället för ett till amortering och utdelning påräkneligt nettoöfverskott å trafikmedlen af omkring
87,000 kronor för år, hafva att emotse en brist af 2,736 kronor och
7 Kongl. ' Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
blifva ur stånd fullgöra amorteringen af sitt erhållna statslån; att åter, i händelse staten antingen gåfve bolaget ett anslag utan återbetalningsskyldigliet af 1,800,000 kronor (till hvilket belopp kostnaden för banans ombyggnad och förseende med ny materiel m. in., till följd af dåmera inträffade prisfall, skäligen borde kunna nedsättas) eller ock försträckte bolaget samma belopp mot en annuitet af 4 procent, hvaraf 3 procent ränta å oguldet kapital, samt tillåta, att så väl återstoden vid 1882 års slut af statslånet, utgörande 1,411,447 kronor, som ock bolagets skuld 540,000 kronor till jernvägshypoteksfonden, Unge konverteras till enahanda annuitet, bolagets utsigter i fråga om banans rentabilitet blefve ungefär lika goda som för det dåvarande; att, om intetdera af dessa förslag funnes antagligt å statens sida, hvars medverkan för ändamålet dock torde kunna betraktas såsom i viss män en gärd af billighet, två andra utvägar återstode, den ena, att staten sjelf verkstälde ombyggnaden och tillsköte nödiga medel dertill samt för beloppet toge aktier i bolaget; den andra, att staten inlöste och öfvertoge hela banan; att i förra fallet bolaget, under antagande att bolagets tillgångar uppskattades till fyra millioner kronor och att, efter banans ombyggnad, nettoinkomsten af densamma delades emellan staten och bolaget efter förhållandet emellan
1,800,000 kronor och 4,000,000 kronor, skulle komma i vida sämre ställning än förut, och, endast i händelse den ofvan föreslagna konverteringen af annuiteterna å bolagets återstående statslån och lånet i jernvägshypoteksfonden medgåfves, kunde underkasta sig den uppoffring, som i allt fall uppkomme för bolaget derigenom, att af nettovinsten, 87,000 kronor, i sådant fall komme att på bolagets andel i banan belöpa endast omkring 65,000 kronor; och att beträffande det andra alternativet detsammas antaglighet så väl ur statens som ur bolagets synpunkt måste blifva beroende af banans pris, hvilket åter borde rättas efter banans materiella värde och dess trafikvärde; att, hvad anginge det materiella värdet af banan, detsamma, efter af bolagsstyrelsen angifna grunder vid banans afsynande, utgjort 3,600,000 kronor, hvartill numera borde läggas kostnaden för åtskilliga sedermera utförda nya anläggningar och utvidgningar med omkring 250,000 kronor, så att verkliga värdet blefve 3,850,000 kronor; samt att, då bolagsstyrelsen med visshet ansåge, att banan från och med år 1883 skulle lemna en nettoinkomst af 200,000 kronor, hvilket efter beräkning af 5 procent ränta motsvarade ett kapital af 4 millioner, banans trafikvärde komme att utgöra 4,000,000 kronor vid 1882 års utgång; men att likväl bolaget ville sätta sitt försäljningspris för banan till medeltalet, 3,925,000 kronor, mellan det materiella och trafikvärdet, eller i rundt tal till tre
8 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
millioner niohundratusen kronor; utvisande en jemförelse mellan detta pris och de med inbegrepp af ränteförluster under byggnadsåren till 5,101,120 kronor uppgående kostnader, som bolaget fått och intill 1882 års slut finge för banan vidkännas, att bolaget genom antagande af nyssnämnda försäljningspris skulle göra en förlust af mera än en million kronor.
Med anledning af hvad sålunda anförts har bolaget bemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen, alternativt:
l:o) att för ombyggnad af bolagets jernväg mellan Sundsvall och Torpshammar till lika spårvidd med statens, och för anskaffande af bredspårig materiel, bevilja bolaget: antingen ett anslag utan återbetalningsskyldighet af 1,800,000 kronor, eller ett lån till enahanda belopp mot 4 procents annuitet, hvaraf 3 procent skulle beräknas såsom ränta å oguldet kapital, jemte medgifvande att bolagets skuld vid 1882 års slut till staten och jernvägshypoteksfonden, tillhopa kronor 1,951,447, konverterades till samma annuitet;
2:o) eller att anvisa 1,800,000 kronor till ombyggande, genom statens försorg, af bolagets berörda jernväg och dess förseende med tillräcklig bredspårig materiel, mot vilkor att staten för ombyggnadskostnaden erhölle aktier i bolaget, hvars egna tillgångar skulle upptagas till 4,000,000 kronor, och att annuiteten å bolagets skuld till staten och jernvägshypoteksfonden vid 1882 års slut, kronor 1,951,447, finge från och med första ränteterminen efter riksdagsbesluts fattande utgå med 4 procent, hvaraf 3 procent ränta å oguldet kapitalbelopp;
3:o) eller ock att till inlösen af jernvägen med allt hvad dertill hörde i löst och fast bevilja 3,900,000 kronor, hvaraf 1,951,447 kronor, utgörande statens fordran hos bolaget, skulle gå i qvittning och 1,948,553 kronor till bolaget utbetalas.
För den händelse att staten öfvertoge banan fordrade bolaget derjemte, att de vid banan anstälde tjenstemän och betjente skulle tillförsäkras rätt att bibehållas vid sina befattningar och löneförmåner.
I häröfver den 17 September 1881 afgifvet underdånigt utlåtande har dåvarande Styrelsen öfver statens jern vägsbyggnader framhållit betydelsen af, att ifrågavarande bana blefve ombyggd och att staten, som hade största intresset vid att detta skedde så skyndsamt som möjligt, blefve egare till banan, hvilken utgjorde en direkt fortsättning af tvärbanan genom Jernband och icke kunde ersättas med någon annan lika gen jernbana; och styrelsen har ansett bolagets beräkningar angående banans brutto- och nettoinkomster för 1883 samt uppskattningen af
9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
banans trafikvärde icke vara för boga, under förutsättning att trafikafgifterna kunde i det närmaste bibehålies oförändrade. Af åtskilliga uppgifna skäl, slutar dock styrelsen med att i underdånighet hemställa, att staten måtte lemna bolaget ett lån på så billiga vilkor, att bolaget' ansåge sig i stånd att sjelft verkställa spårviddsändringen.
I underdånigt utlåtande i frågan, hvilket Styrelsen för statens jern vägstrafik den 22 December 1881 afgifvit, åberopar styrelsen till en början sitt underdåniga memorial den 16 December i880, hvari styrelsen först fästat Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å behofvet af utfartsvägar från statsbanorna i Norrland till utskeppningsorterna derstädes, hvilket behof i öfvervägande grad betingades af transporter för denna landsdels hufvudnäring, trävarurörelsen, som, med hänsyn till afsättningen af rörelsens produkter, hittills vore rigtad förnämligast mot skeppningsplatser vid Östersjön; hvarefter styrelsen vidare erinrar, dels hurusom all annan i Norrland förekommande rörelse endast i mycket ringa mån förmådde gifva näring åt en jernväg, medan åter, enligt all dittills vunnen erfarenhet, den jernväg, som på ändamålsenligt sätt betjenade trävarurörelsen, lemnade goda, ja ojemförligt större, behållningar än hvarje annan, icke trävaruförande, bana inom det öfriga Sverige; dels ock om det beaktansvärda förhållande, att svenska staten från Storvik norr ut, eller inom de för den norrländska trävarurörelsen vigtigaste områdena, nemligen Voxnans, Ljusnans, Ljungans, Gimåns samt Indals- och Ångerman-elfvarnes floddalar, hade ett jern vägssystem, trafikeradt eller under arbete, af mer än 710 kilometers längd, utan att detta system på något ställe berörde den endast SO till 60 kilometer derifrån liggande Östersjön, medan detsamma stode i omedelbar förbindelse med Vesterhafvet vid Trondhjem, och den norske trävaruhandlaren derstädes sålunda hade för sig öppen en svensk statsbana från riksgränsen inåt de skogbärande trakterna af Jemtland, men deremot den svenska trävaruindustrien inom sina af statsbanor genomskurna vigtigaste områden,, förgäfves sökte en direkt jernvägsförbindelse med utskeppningsort vid Östersjön.
Det hade, fortfar styrelsen, aldrig vid anläggningen af statsbanor i det öfriga Sverige ifrågasatts, att dessa banor skulle sluta några mil från kusterna och åt den enskilde företagsamheten öfverlemnas att utföra de återstående vigtigaste och mest inbringande styckena deraf, och det vore en misshushållning med statens medel att i Norrland följa ett motsatt system. Särskild!, borde bemärkas, att all export- och importtrafik å statsbanan emellan riksgränsen och Torpshammar, på väg till Nordsjön eller Östersjön, nästan helt och hållet vore beroende å ena Bih. till Bihsd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 2
10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
sidan af den norska Merakers-banans och å den andra af Sundsvall— Torpshammars-banans enskilda intressen, utan att svenska statens trafikförvaltning hade någon rättighet att, om så erfordrades, ingripa till förmån för eller till skyddande af de svenska statsbanornas intressen, samt att för svenska staten, som icke kunde varda egare af Merakerbanan, det alltså torde vara så mycket nödvändigare att försäkra sig om hinderfri utfartsväg åtminstone åt Östersjösidan. Det talet hördes ofta, att, som de enskilda jernvägarnes taxor bestämdes af Kongl. Maj:t, staten egde ett inflytande å dessa jernvägar, hvarigenom statsbanornas intressen vore fullt tryggade, men detta inflytande vore vida mindre än man förestälde sig, all den stund dessa taxor endast gälde maximiafgifterna, under det full handlingsfrihet lemnades åt det enskilda jernvägsbolaget att bestämma fraktafgifterna lägre, hvilken frihet just utgjorde eu bland de oftast förekommande anledningarne till konflikter emellan samtrafikerande jernvägar. Men äfven andra anledningar till konflikter vid samtrafik kunde uppstå, såsom då den ena banans förmåga att framkalla trafik förlamades af den andras oförmåga att tillfredsställa de framträdande trafikbehofvens kraf; och en sådan fara hotade statens jernvägstrafik, om det norrländska statsbanesystemets förbindande med Östersjön öfverlemnades åt enskilda intressen, och kunde afvärjas endast derigenom, att detta system sattes i omedelbar statsbaneförbindelse med utskeppningsorterna vid Bottniska viken. Häraf följde, att Trafikstyrelsen endast kunde fästa sig vid det bland bolagsstyrelsens ofvan omförmälda alternativa förslag, som afsåge den nu ifrågavarande jernvägens rena öfverlåtande på staten; och beträffande frågan, huruvida bolagets förslag om en dylik öfverlåtelse innefattade antagliga vilkor, anför styrelsen, att det så kallade materiella värdet af banan, likasom af hvarje industriel! verk, icke vore annat än ett nödfallsmått, hvarvid man tvingades fästa ett visst afseende, när andra stödjepunkter för värdesätt-ningen saknades, hvilket i föreliggande fall icke vore förhållandet, då banan i hela sin längd varit trafikerad i mer än fem år, och det så kallade trafikvärdet af densamma kunde bedömas äfven af den förhöjning i banans afkastning, som måste blifva en följd dels af nya trafikflöden från nya banor och dels af den efter hand uppkommande stegringen i trafiken å hvarje bana, och framför allt å en sådan, som förer till skeppningsort. Trafikstyrelsen ansåge sig böra instämma i det slut, hvartill både jernvägsbolaget och Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader kommit med hänsyn till den sannolika nettobehållningen afl Sundsvall—Torpshammars-banan i dennas smalspåriga skick, eller att från och med år 1883 denna behållning borde uppgå till minst 200,000 kronor årligen.
11 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 36.
Af Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader både anmärkts, att statens transport-taxa vore lägre än Sundsvalls-bolagets, och att banan således, derest bolagets taxa icke bibehölles, ej heller kunde, om staten blefve egare af densamma, betinga lika höga bruttoinkomster och nettobehållningar, som bolaget åtnjöte; men i fråga härom upplyser Trafikstyrelsen, att bolagets taxa icke tillämpats till medgifvet maximum, utan att omkring 70 procent af godstrafiken besörjts efter tariffer, som varit icke högre, men väl lägre än statens, samt erinrar vidare, att den tillökning i trafik, som de nya statsbanorna komme att medföra, förnämligast blefve att påräkna från transporten af trävaror eller just sådana föremål, för hvilkas skull de största nedsättningarne i bolagets taxa beviljats, och att till följd häraf den inverkan å bruttoinkomsterna, som tillämpningen af statens taxa vid transporter å banan skulle medföra, torde blifva ganska obetydlig och mer än väl komma att uppvägas dels af den lifligare rörelse, som den i allmänhet lättade samfärdseln skulle framkalla, dels ock deraf, att omkostnaderna för omlastningar vid Torpshammar bortfölle. Vid de olika taxeförhållandena syntes derför icke vara att fästa afseende med hänsyn till nettobehållningen af trafiken å bansträckan Sundsvall—Torpshammar, derest den blefve statens egendom, och den nämnda nettobehållningen af 200,000 kronor vore alltså ett belopp, som med trygghet kunde läggas till grund vid försöket att bestämma denna bansträckas trafikvärde.
Trafikstyrelsen inlåter sig derefter på beräknandet af kostnaden för banans ombyggnad till normalspårig, och har härvid förmält sig utgå från antagandet, att vid ombyggnaden minsta krökningsradien för banans kurvor borde förändras till den för statens banor faststälda, och minsta längden af stationernas och mötesplatsens vid Töfvad mötesspår bestämmas till 1,140 fot, samt 19,4 skålpunds stålskenor och syllar af 8 fots längd användas, äfvensom sektionerna för skärningar, banker och ballast blifva de samma som vid norra stambanan, men att deremot de nuvarande stigningarna å banan af 1:60 kunde bibehållas, då sådana redan förekomme å de norrländska statsbanorna. Enligt dessa grunder, hade Trafikstyrelsen uppgjort ett utlåtandet bilagdt kostnadsförslag för ombyggnaden, skitande å 1,440,000 kronor, deruti likväl intet afdrag gjorts för de tillgångar, som uppkomme genom realiserandet af banans nuvarande öfverbyggnad och rörelsemateriel, hvilkas af Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader i dess förenämnda utlåtande till 330,000 kronor uppskattade värde styrelsen, för att icke räkna för högt, antoge för godt; och skulle således ombyggnadskostnaden, 1,440,000 kronor, med afdrag af dessa 330,000 kronor, utgöra allenast 1,110,000 kronor.
12 Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
Hvad dernäst anginge kostnaden för den nya rörelsemateriel, som särskildt borde vara anskaffad vid den tidpunkt, då staten skulle börja trafikera den till normalspårig ombyggda linien Sundsvall—Torpshammar, och hvilken kostnad af Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader beräknats till 100,000 kronor för banmil eller sammanlagdt till 530,000 kronor, så vore denna beräkning, med hänsyn till de lokala förhållanden, som härvid måste beaktas, enligt Trafikstyrelsens åsigt, för hög. Trafikstyrelsen anför till stöd för denna mening, dels att för de persontåg, som blefve nödiga å nämnda linie, samma materiel, som för närvarande nyttjades i persontågen mellan Bollnäs och Torpshammar, kunde med fördel framgå i dylika tåg till Sundsvall, och så väl tågpersonal som materiel derigenom blifva på ett produktivare sätt än nu använd, jemte det att materielanskaffningen kunde betydligt minskas; dels att, som trävarutransporterna till Sundsvall nästan uteslutande bestode af rundtimmer, hvilket vid framkomsten dit omedelbart nedkastades från vagnarne i en uppsamlingsbassin, vagnarne icke behöfde qvarlemnas för urlastningen, utan genast kunde återgå för hemtning af nytt virke, hvilket åter hade till följd, att vagnparken icke behöfde vara så talrik som vid sådana jernvägar, hvilka transporterade försågadt virke; dels ock att den rörelsemateriel, som statens jernvägstrafik i alla fall nödgades hafva till hands å banan vester om Torpshammar för timmertransporter, skulle på ett fördelaktigare sätt tillgodogöras, om den användes i oafbruten tåg från den öfre linien fram till Sundsvall i samband med den materiel, som särskildt för linien Sundsvall—Torpshammar anskaffades, och hvilken derför icke behöfde uppsättas till samma omfattning, som eljest vore nödig; och har, med hänsigt till detta allt, Trafikstyrelsen förslagsvis upptagit kostnaden för anskaffning af rörelsemateriel å den ifrågavarande linien till 390,000 kronor.
Sammanräknade kostnaderna för ombyggnad samt för anskaffning af rörelsemateriel skulle sålunda, enligt Trafikstyrelsens beräkning, utgöra en summa af 1,500,000 kronor.
I fråga om jernvägens station i Sundsvall, hvilken Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader ansett framdeles böra komma att utvidgas, anmärker Trafikstyrelsen, hurusom, på samma gång det ofvan omförmälda sättet för timmertransporternas aflastning i Sundsvall omedelbart från vagnarna uti en uppsamlingsbassin minskade behofvet af rörelsemateriel, detsamma i ännu högre grad minskade behofvet af utrymme vid nämnde slutstation, då inga för utskeppning afsedda lager af försågadt virke der funnes upplagda, utan dessa lager voro till finnandes vid de utmed vattendragen anlagda sågarne eller i de dem om-
13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o M.
gifvande brädgårdarne; och enahanda blefve förhållandet, så länge sågverksrörelsen vore fotad på samma grunder som nu. Helt annat vore behofvet af utrymme vid t. ex. Gefle—Dala jernvägens slutstation i Gefle, der betydliga upplagsplatser för det från Korsnäs med flera sågverk på jernvägen ankommande försågade virke vore och måste vara anordnade. Komme åter trävarurörelsen utmed jernvägslinien från Sundsvall att förändras på sådant sätt, att sågverken flyttades inåt landet och jernvägen framförde försågadt virke i stället för timmer och klampar, skulle visserligen behofvet af utrymme vid Sundsvalls station växa i jemnbredd med den nya sågverksrörelsens fordringar, men på samma gång växte ock jernvägens inkomster genom det högre transportpris, som den försågade varan betingade, och jernvägen vunne härigenom en ersättning, som tvifvelsutan mer än väl uppvägde kostnaderna för beredande af det större utrymmet derstädes, hvaremellertid, och då icke förutses kunde, om eller när en dylik förändring af förhållandena komme att inträffa, det icke syntes tillbörligt att i kostnadsförslag, som nu framlades, fästa afseende vid en sådan framtida eventualitet eller begagna den såsom skäl för nedsättning af det nu äskade försäljningspriset.
I ordningen komme härefter till behandling frågan om nettoafkastningens förhållande till det kapital, som staten, i händelse af köp, komme att nedlägga å linien Sundsvall—Torpshammar, och erinras dervid först, hurusom förut nämnts, att nettoafkastningen af banan under de första åren efter inköpet skulle uppgå till åtminstone 200,000 kronor årligen, och kostnaderna för banans ombyggnad samt för anskaffning af den under de första åren nödiga materiel till 1,500,000 kronor. Lades till sistnämnda belopp det fordrade lösningspriset, 3,900,000 kronor, så uppkomme en summa af 5,400,000 kronor, å hvilken den beräknade nettobehållningen utgjorde 3,70 procent eller 0,62 procent mindre, än den medelränta, 4,32 procent, som staten betalade för upptagna lån till jernvägsbyggnader, under det att de trafikerade statsbanornas behållningar under femårsperioden 1876—1880 i medeltal utgjort allenast 2,76 procent å det i samma banor nedlagda kapital, och nettobehållningens förhållande till byggnadskapitalet (d. v. s. utan tilllägg för förlagskapital och kapitalrabatt) för året 1880 uppgått för linien Östersund—Torpshammar allenast till 1,20 och för linien Storvik— Bollnäs till endast 0,86 procent. Att resultaten af statsbanetrafiken i Norrland varit så nedslående, hade, i korthet sagdt, berott af bristen på utfartsvägar till skeppningsorterna. Då Sundsvalls jernvägsaktiebolag först under år 1881 inrättat öfvergångsstationen Torpshammar på
14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
sådant sätt, att timmertransporterna från öfre landet kunnat fortgå på jernväg ända till Sundsvall, i stället för att timret förut måst vid Torpshammar störtas i Ljunga-elf för att i densamma forslas till nämnda stad, samt statsbanornas förväntade vinst af timmertrafiken från Holmsjön österut väsentligen vore beroende af bolagets förmåga att på sin jernväg fortskaffa samma virke, visade sig häraf klarligen, att statsbanetrafiken ej finge vara beroende af enskilda intressens insigter om egna och det allmännas fördelar eller af deras förmåga att uppfylla hvad dessa fördelar kräfde. Aldrig ännu hade emellertid staten anlagt en jernväg, som under de första trafikåren gifvit en nettobehållning af 3,70 procent å anläggningskapitalet, och intet tvifvel syntes vara, att Sundsvall—Torpshammars-banan, om den komme att utgöra en länk i statsbanesystemet, skulle inom kort lemna en afkastning, fullt motsvarande ränta efter 4,32 procent å deri nedlagdt kapital. Styrelsen skulle alltså icke tveka att tillstyrka inköp för statens räkning af ifrågavarande bana för det af bolaget begärda pris, derest ej skäl till nedsättning af detta pris möjligen kunde förefinnas. Två sådana skäl vore af Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader anförda, af hvilka Trafikstyrelsen redan bemött det, som grundade sig på förutsättningen, att staten skulle nödgas bekosta utvidgning af Sundsvalls station. Hvad det andra anginge, — eller att, då en normalspårig bana af samma längd som Sundsvall—Torpshammars-banan, men med fördelaktigare kröknings- och lutningsförhållanden, skulle i Norrland kunna byggas för 4,213,500 kronor, staten för inlösen och ombyggnad af ifrågavarande bana icke borde utgifva mera än detta belopp, och bolaget alltså, enär ombyggnadskostnaden uppginge till 1,500,000 kronor, icke erhålla högre lösesumma än 2,713,500 kronor, oaktadt samma styrelse tillfogat, att »bolagets bana icke kunde ersättas af någon annan lika gen jernbana emellan Torpshammar och Sundsvall, med mindre denna skulle ledas i en med den nuvarande parabel rigtning», — funne Trafikstyrelsen det vara otänkbart, att staten, sedan bolaget, med anledning af planerna att bygga statsbanorna norr om Storvik smalspåriga, beslutit göra sin bana smalspårig och derå erhållit koncession, skulle, för att tillfredsställa sina egna behof, lägga en bredspårig bana utmed den förra och dymedelst ruinera denna. Lika otänkbart vore, att det af Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader uppstäda teoretiska förslaget angående medelkostnaden för en statsbana i Norrland skulle kunna tillämpas i närvarande fall, all den stund då statsbanan måste framdragas just på den terrain, som bolaget undvikit, och dryga expropriationskostnader måste beräknas för slutstation i Sundsvall, hvilken naturligtvis icke kunde
15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
läggas der den enskilda banan nu hade sin, anläggningskostnaden för en sådan bana otvifvelaktigt blefve vida högre, än den nämnda teoretiska medelkostnaden. Men då nu så vore, och det i Trafikstyrelsens tanke alltså icke kunde ifrågakomma att bringa eu dylik statsbana till stånd, sjmtes ock en jemförelse mellan kostnaderna för eu sådan statsbanas anläggning och för inköpet af den erbjudna enskilda jernvägen vara utan ändamål och föga egnad till stöd för ett förslag om nedsättning af inköpspriset för banan. Det förefölle deremot Trafikstyrelsen, som vore ett skäl till sådan prisnedsättning att söka i följande omständighet. Bolagsstyrelsen hade i ärendet visat, huruledes för år 1883 skulle af den sannolika nettobehållningen, 200,000 kronor, efter afdrag af räntor å skulder, återstå ett belopp af 87,064 kronor till »amortering och utdelning». Detta belopp utgjorde i det närmaste 5 procent å aktiekapitalet 1,773,000 kronor. Äfven om man nu måste erkänna, att hvad som åtginge till amortering, komme bolaget till godo så till vida som skulden derigenom minskades, så blefve likväl återstoden af nämnde summa icke att helt och hållet påräkna till utdelning, då bolaget icke kunde undgå att, i mån af växande trafik, använda mer eller mindre till ökande af sin materiel och utförande af en eller annan nybyggnad, hvarigenom visserligen banans trafikförmåga eller värde ökades, men utdelningen i stället blefve så mycket mindre. Erhölle nu bolaget den af staten äskade lösningssumman oafkortad, så betäckte denna icke blott skulderna, utan äfven hela aktiekapitalet, och bolagsmännen kunde mot högsta möjliga ränta placera de belopp, som motsvarade deras andelar i kapitalet, hvilket syntes vara en väsentlig fördel framför erhållandet af en, om ock lika stor, afkastning af aktiekapitalet, af hvilken blott en mindre del finge uppbäras kontant, under det den större delen nedlades dels i amorteringar och dels i ny materiel och nybyggnadex-. Detta syntes ock bolaget sjelft hafva vidgått genom uttalandet, att den smalspåriga banan vore en ståndpunkt, som bolaget gerna ville öfvervinna, men att ombyggnaden, vei’kstäld af bolaget, blefve dess ruin, så vidt ej staten mellankomme på ett eller annat sätt medelst beviljande af fördelar, hvarigenom bolagets ruin afböjdes. Bolaget borde derför hellre kunna åtnöjas med en något nedsatt lösningssumma, än att söka fortfarande hålla trafiken vid lif på sin smalspåriga bana.
Men åtskilliga andra omständigheter förtjente äfven uppmärksamhet vid utredningen af denna fråga. Främst torde då icke med fog kunna bestridas, att en särskild anledning att med billighet förfara vid pröfningen af bolagets förevarande framställning läge deruti, att bolagets beslut att bygga sin bana smalspårig grundade sig på utsigten,
16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
att statsbanorna norr om Storvik skulle blifva sådana, och vidare på statsmakternas beslut, att tvärbanan från Torpshammar skulle utföras med den mindre spårvidden. Vidare förtjente beaktas, att banan kunde komma att öfvergå i utländska egares händer, då det, med kännedom om benägenheten hos den utländska penningemarknaden att söka placering af kapital i svenska jernvägar utan visshet om dessas blifvande rentabilitet, läge nära till hands antaga, att en sådan bana, som den nu ifrågavarande, hvilken sedan 1876 varit trafikerad och hvars trafikresultat vore bekant, lätt skulle finna köpare; en eventualitet, hvars förverkligande blefve af samma art, som om t. ex. linien Göteborg—Alingsås eller Malmö—Eslöf vore i utländska egares våld. Slutligen förekomme härvid ock, hvad Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader jemväl framhållit, att staten, då utrymmet vid Torpshammar blefve otillräckligt för omlastningar, vore förpligtad anlägga en särskild omlastningsstation vid Sundsvallsbanans egentliga slutpunkt Rombäck, 6,000 fot vester om Torpshammar, och att, i händelse Sundsvallsbanan af staten inköptes och ombyggdes, utgiften för denna anläggning, som efter hvad Trafikstyrelsen hade sig bekant, skulle uppgå till 150,000 kronor, skulle besparas. Det kapital, hvarpå staten finge att efter inköpet och ombyggnaden räkna ränta, minskades alltså med motsvarande belopp: det vill säga statens anspråk på ränta komme att gälla ett kapital af 5,250,000 kronor i stället för 5,400,000 kronor, hvilket senare belopp, såsom ofvan visats, vore hvad staten skulle komma att utbetala för den ombyggda Sundsvallsbanan, under förutsättning, att bolaget erhölle den begärda lösesumman af 3,900,000 kronor oafkortad. Skulle åter bolaget nöja sig med 3,650,000, komme staten att för inköp och ombyggnad af banan få utgifva tillsammans 5,150,000 kronor, medan statens anspråk på ränta, i följd af det nyss sagda, gälde allenast ett kapital af jemna 5,000,000 kronor, å hvilka den beräknade nettobehållningen af trafiken på banan, 200,000 kronor, utgjorde ränta efter jemt 4 procent.
Trafikstyrelsen tillägger, att det visserligen vore svårt att rätt uppskatta det så att säga pekuniära värdet af detta skäl till nyss angifna jemkning af inlösningssumman, men att dock, enligt styrelsens förmenande, något annat skäl dertill icke finnes; och förklarade styrelsen sig hysa förhoppning att hafva tydligt och klart ådagalagt det trängande behofvet för staten att inlösa banan, hvarför styrelsen hemstälde, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition om banans inköp till nämnde pris, 3,650,000 kronor.
Efter af dåvarande chefen iför Civildepartementet till bolagsstyrelsen gjorda framställningar rörande beloppet af den köpesumma, hvar-
17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
för bolaget vore villigt afhända sig banan, förklarade, vid ett af bolagsstyrelsen sammankalladt enskildt sammanträde med åtskilliga delegare i bolaget den 11 Mars 1882, desse
dels att, ehuru aktieegarne icke kunde inse, hvarför det pris, hvartill de skulle afhända sig jernvägen, billigtvis borde sättas lägre än det belopp, som af bolaget äskats och hvartill jernvägen af Trafikstyrelsen jemväl blifvit uppskattad, eller 3,900,000 kronor, de likväl ansåge sig, derest Kongl. Maj:t och Riksdagen skulle finna giltiga skäl tala för köpesummans nedsättande till 3,650,000 kronor, böra såsom en uppoffring i statens och allmänna samfärdselns intresse antaga detta pris, under förutsättning att ärendet blefve vid då innevarande riksdag afgjordt;
dels, att ofvan medgifna nedsättning af köpesumman med kronor 250,000 vore den yttersta eftergift, som bolagsmännen ansåge sig i och för befordrande af ett allmänt intresse kunna ytterligare göra, förutom den uppoffring af öfver en million kronor, hvartill bolaget redan i sitt ursprungliga erbjudande förklarat sig villigt.
Frågan om jernvägens inlösande blef derefter hvilande, och upptogs ånyo först i slutet af nästlidna år, då styrelsen för statens jernvägstrafik den 20 December 1883 inkom med hemställan om inköp för statens räkning och ombyggnad af Sundsvall—Torpshammars-jernvägen. Härvid hänvisar styrelsen till innehållet af sitt utlåtande af 22 December 1881 med tillkännagifvande, att styrelsen fortfarande ansåge sig ega skäl vidhålla detsamma, och öfvergår derefter till en redogörelse för åtskilliga anledningar att påskynda ärendets slutliga lösning, som dels erfarenheten under sedermera förflutna två år, dels utsigterna i afseende på rörelsens tillväxt under den närmaste framtiden gåfve vid handen, och anför i sådant hänseende:
landskapen Medelpad och Jemtland, hvilkas förnämsta näringskälla bestode i stora skogstillgångar, hade tillförene för dessas tillgodogörande haft sig anvisade två utfartsvägar till hafvet, nemligen Ljunga eif med dess biflod Gimån samt Indalselfven, hvilka begge utmynnade i Sundsvallsfjärden, men på dessa vattendrag hade dock skogsprodukterna endast i deras råa tillstånd såsom sågtimmer och bjelkar kunnat medelst flottning bringas till kusten för att vid der belägna sågverk förvandlas till plank och bräder eller på annat sätt göras tjenlige till utskeppning. Genom de under senaste åren tillkomma anläggningarne af jernväg från Sundsvall öfver Torpshammar, Ange och Östersund till Trondhjem samt af den Ljungans flodområde berörande delen af norra stambanan söder om Ange hade dessa förhållanden väsentligen förändrats, i det
Bill. till Bihsd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 3
18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
dessa jernvägar kunde på förmånligare sätt befordra till hafvet ej allenast det oförädlade virket, som eljest måst med stor tidsutdrägt flottas i elfvarne, utan ock vid sågar och hyflerier i det inre landet bearbetade skogsprodukter, som förut, i brist af ändamålsenliga och billiga transportmedel, icke kunnat för export tillverkas annat än vid kusten; och följden häraf visade sig deri, att dels betydliga qvantiteter timmer och bjelkar börjat upptagas ur flottlederna och befordras på jernväg, dels ett stort antal sågverk anlagts eller vore under anläggning längs banorna med syfte, utom annat, att tillgodogöra, jemte gröfre virke, äfven sådant, som icke lämpade sig för flottning, och att exportera de förädlade trävarorna antingen öfver Trondhjem eller Sundsvall. Nästan all för export afsedd trävaruproduktion inom de förut nämnda flodområdena komme derför att upptagas och befordras af jernvägarne på det sätt, att varorna från stationer vester om sjön Nälden i allmänhet försändes åt norska sidan till Hommelvigen och Trondhjem, men från hela det öfriga vida skogrikare området till Sundsvall. Afstånden från Näldens station vore nemligen 213 kilometer till Hommelvigen; 236 kilometer till Trondhjem; 172 kilometer till Torpshammar och 230 kilometer till Sundsvall.
Hela trävarurörelsen från såväl Ljungans och Glimåns, som en del af Indalselfvens områden måste således samlas på linien Ange—Torpshammar—Sundsvall och följaktligen, likt allt annat gods, omlastas i Torpshammar. Redan den med sådan omlastning förenade kostnad och tidsutdrägt utgjorde en icke ringa olägenhet för rörelsen, men än större vore de svårigheter och hinder, som förorsakades af de båda banornas olika trafikförmåga, hvilken vore sådan, att två bantåg erfordrades för att från Torpshammar till Sundsvall befordra den godsmängd, som ett enda tåg på statsbanan vanligen medförde till Torpshammar; och tydligt vore, att dessa hinder komme att ökas i jemnbredd med godsrörelsens tillväxt och blifva så mycket känbarare, som trävarutransporterna i större omfattning kunde ega rum endast under den tid af året, då sjöfarten vore obehindrad och vattendragen i det inre landet isfria. Det vore vidare klart att, om Sundsvall—Torpshammars-banan icke medhunne att omedelbart och utan uppehåll befordra trävaror och annat gods i samma mån, som de på statsbanan ankomme till Torpshammar, sådant måste menligt inverka på varuproduktionen i det inre landet och i följd deraf också på statsbanans egen trafik. Timmertransporterna åt Sundsvallshållet hade ock redan gestaltat sig så, att omkring hälften af det från Bräcke medförda timret måst vid Torpshammar störtas i elfven för att flottas till Sundsvall; och denna olägenhet skulle förvisso
19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
i den närmaste framtiden blifva än vanligare i mån som flere och flere platser inrättades vid statsbanan för npphemtning af timmer ur vattendragen och sågverk derinvid uppbyggdes inom nu ifrågarande områden. Det lede derför, enligt styrelsens öfvertygelse, intet tvifvel, att trävarurörelsen vid första gynsamma konjunktur för afsättning skulle antaga sådant omfång, att Sundsvall—Torpshammars-banan i sitt närvarande skick icke skulle kunna motsvara de anspråk, som komme att ställas på dess transportförmåga, men deremot utöfva ett förlamande inflytande på både produktion och varubefordringen inom de trakter, som man medelst statsbaneanläggningen haft för afsigt att betjena och upphjelpa. Väl hade, sedan den under 1881 väckta frågan om inköp för statens räkning eller ombyggnad af Sundsvallsbanan icke ledt till önskadt slut, bolaget sett sig nödsakadt förstärka sin materiel med ett nytt lokomotiv och 25 godsvagnar, samt beslutit att ofördröjligen beställa ytterligare både lokomotiv och vagnar, derest icke säker utsigt mellankomme, att banan kunde varda af staten öfvertagen och ombyggd; men tydligt vore, att en sådan åtgärd icke kunde afhjelpa de hinder för rörelsens jemna gång, som läge i de hvarandra tillstötande jernvägarnes olika tekniska beskaffenhet och deraf betingade olika transportförmåga, men deremot måste öka svårigheterna att gifva hela frågan en nöjaktig lösning, till skada ej mindre för rörelsen å statsbanan, än för industrien i de af denna berörda landsdelar.
I betraktande af dessa förhållanden och enär en tid af två år antagligen skulle åtgå för banans ombyggnad och det helas fullständiga ordnande, samt i öfvertygelse, att ytterligare dröjsmål endast skulle öka de svårigheter och särskilda kostnader, som, alltid åtföljande en så genomgripande förändring af eu gammal jernväg, derå trafiken under tiden icke kunde afbrytas, väsentligen förstorades ju mera rörelsen tillvuxe, hemstälde derför Trafikstyrelsen, att Eders Kongl. Maj:t måtte ånyo taga frågan om Sundsvall—Torpshammars-jernvägens inlösen och ombyggnad för statens räkning i öfvervägande.
I fråga om inlösningspriset hade styrelsen ej skäl frångå de i dess utlåtande af den 22 December 1881 framlagda beräkningar, helst det icke gerna kunde ifrågasättas, att värdet af den nya materiel, som, efter hvad förut nämnts, blifvit af bolaget senare anskaffad, skulle inbegripas i den förut föreslagna inköpssumman, enär sådant skulle innebära, att banans värde under tiden minskats, hvilket emellertid icke vore fallet, då densamma tvärtom blifvit väl omsedd; och styrelsen ansåge derföre, att inlösningssumman, 3,650,000 kronor, skulle afse jernvägen med rörlig materiel till det antal, som befans vid 1882 års slut,
20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
samt banans öfriga tillhörigheter, så väl fasta som lösa, i det skick de vid köpets afsittande befunnes.
Icke heller i afseende å beräkningen af den förut till 1,500,000 kronor angifna kostnaden för banans ombyggnad och utrustning med materiel funnes skäl till ändring.
Hela den för inköpet och ombyggnaden af banan sålunda upptagna kostnad, tillsammans 5,150,000 kronor, behöfde emellertid icke utgå i kontanta medel, då bolaget ännu häftade i skuld för en betydlig del af det erhållna statslånet, hvilket belopp kunde afdragas å lösesumman.
Jemte erinran att, på samma gång Sundsvall—Torpshammars-banan blefve statens egendom, den eljest förestående, till 150,000 kronor beräknade, kostnaden för omlastningsstations ordnande vid Rombäck bortfölle, hvarigenom den nya räntedragande utgiften för hela affären rätteligen inskränktes till 5,000,000 kronor, anför Trafikstyrelsen i afseende å den afkastning, som å detta kapital borde kunna förväntas, att nettobehållningen af rörelsen å Sundsvallsbanan, som utgjorde
år 1876 ........
» 1877........
» 1878.......
3) 1879 .......
och 3) 1880 .......
sedermera stigit
år 1881 till 3) 1882 3>
kr. 103,214,
)3 166,059,
» 164,324,
3) 83,027,
33 162,003,
3> 188,672 och 33 196,336;
hvadan den behållna intägten under det sistnämnda året redan motsvarade 3,93 procent å berörda kapital. Det erfordras således en tillväxt af allenast 20,000 kronor utöfver 1882 års afkastning, för att nettointägten skulle uppgå till den räntesats af 4,32 procent, som staten nu i medeltal erlade för sina lånta medel; anseende styrelsen att såväl rörelsens naturliga utveckling, som den genom ombyggnaden framkallade större tillströmningen af transportföremål utgjorde en tillförlitlig borgen, att denna tillväxt inom kort skulle förverkligas.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda andragits har Trafikstyrelsen tillstyrkt, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå förstsammanträdande Riksdag,
att Sundsvall—Torpshammars jernväg med alla dess fasta och lösa tillhörigheter, deri likväl icke inräknade de lokomotiv och vagnar, som till jernvägen anskaffats efter den 31 December 1882, måtte för statens
21 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition No 26,
räkning inlösas mot ett pris af 3,650,000 kronor och på de vilkor i öfrig!, som Eders Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt bestämma,
och att ett extra anslag af 1,500,000 kronor måtte beviljas för samma banas ombyggnad till enahanda spårvidd och med enahanda konstruktion i öfrig!, som de norrländska statsbanorna, samt för densammas utrustning med erforderlig materiel.
I anledning af denna framställning anmodade jag i skrifvelse den 31 December 1883 Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län att från Sundsvalls jernvägsaktiebolag infordra och hit insända uppgift på de vilkor, under Indika bolaget, förutsatt att nådig proposition komme att till 1884 års Riksdag aflåtas om förvärfvande för statens räkning af bolagets jernväg, vore villigt att afhända sig densamma. Sedan bolaget för sådant ändamål varit till urtima bolagsstämma den 19 nästlidne Februari samladt, har uti en genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnad skrift bolagets styrelse, enligt bolagets uti vidfogadt protokollsutdrag gifna uppdrag, tillkännagifvit att, ehuru bolaget vore öfvertygadt att banan kunde realiseras för högre pris till annan köpare, bolaget dock, för att ådagalägga sin offervillighet för ett allmänt ändamål, vidblefve ofvanomförmälda vid mötet den 11 Mars 1882 fattade beslut att antaga det af Trafikstyrelsen föreslagna salupriset af 3,650,000 kronor för sin jernväg, men dermed ock kommit till yttersta gränsen för köpesummans nedsättning, på samma gång likväl bolaget ville sjelft bära de utgifter, hvarigenom det, sedan nyssnämnda beslut fattades, ökat banans materiella värde medelst inläggning af stålskenor och förbättring af alla byggnader m. in.; att bolaget deremot funne i köpet icke böra ingå den nya materiel, som bolaget sedan dess inköpt för omkring 75,000 kronor, och att bolaget, med fasthållande sålunda af den ståndpunkt, bolaget vid afgifvande af sitt senaste anbud intog, samt med redan förut gjordt förbehåll angående jernvägspersonalens bibehållande vid dess löneförmåner och i öfverensstämmelse med Trafikstyrelsens förberörda förslag den 20 December 1883, vore villigt att, derest Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition om inlösen af bolagets jernväg blefve af innevarande års Riksdag bifallen, afhända sig jernvägen med alla dess fasta och lösa tillhörigheter, deri likväl ej inräknade de lokomotiv och vagnar, som till jernvägen anskaffats efter den 31 December 1882, mot ett pris af 3,650,000 kronor, samt att öfverlemna jernvägen till staten den 31 December detta år, om så påfordrades.
Uti en sedermera ingifven skrift af den 29 nyssförflutne Februari har Styrelsen för statens järnvägstrafik anmält att, då såsom förut an-
22 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
tydte anmärkningar uttalats derom, att bangården i Sundsvall skulle blifva otillräcklig för en större trävarurörelse, styrelsen, så väl med anledning deraf, som ock med afseende derå, att dels vissa i styrelsens kostnadsförslag upptagna arbeten vid andra stationer blifvit redan under tiden utförda, dels ock priset å skenor med tillbehör ej obetydligt nedgått efter förenämnda kostnadsförslags upprättande, utan att anledning till stegring af detta pris vore att för den närmaste framtiden befara, funnit sig föranlåten att, efter gjord undersökning och utredning på stället af förhållandena, så väl uppgöra en bifogad, med Litt. A betecknad planritning för Sundsvalls station, lämpad för en framtida större trävarurörelse derstädes, jemte särskildt kostnadsförslag, som ock upprätta ett äfvenledes bifogadt nytt kostnadsförslag Litt. D, förfhela omb}7ggnaden af banan, hvilket slutade å 1,450,000 kronor. I detta kostnadsförslag upptages bland annat för ändring af stationsplaner, spår derå m. in. en summa af 338,200 kronor, hvari inginge dels ordnandet af Sundsvalls hufvudstation jemte tillhörande hamnbassiner enligt planritningen Litt. A, med 228,400 kronor, dels utläggning, i enlighet med likaledes vidfogad ritning Litt. B, af ett spårsystem för tågrangering och vagnafställning vid den nuvarande vestra hållplatsen inom staden med 28,800 kronor. I kostnadsförslaget förekomme för jordlösen och husflyttning ett belopp af kronor 28,000; men deraf toges endast omkring 14,000 kronor i anspråk för inlösen af mark, som erfordrades för beredande af nödigt utrymme vid hufvudstationen och hållplatsen i Sundsvall. Stadsfullmäktige hade nemligen, enligt bifogadt protokollsutdrag för den 18 nästlidne Februari, under förbehåll att innevarande års Riksdag fattade beslut om jernvägens inlösen för statens räkning på de af bolaget uppstälda vilkor, beslutit: att utan ersättning upplåta till staten, så länge den egde och trafikerade Sundsvall—Torpshammars-jernvägen, det område vid stadens hamn, hvilket läge mellan den å en åtföljande ritning Litt. C, med grönt uppdragna linier A-B-C-D och timmeraflastningsdammen, under förbehåll, att den å samma ritning utmärkta triangelformiga figuren B-E-C icke inhägnades till stationsområde, utan af Trafikstyrelsen endast finge disponeras till utläggning derå af nödiga lastningsspår, med rättighet för staden att dit förlägga dess jernväg, om sådant i eu framtid skulle erfordras, äfvensom att af nuvarande stationsområdet till staden öfverlemnades den mark, som läge söder om den å ritningen med brunt streckade luden F-G-H; och att till staten, så länge den egde och trafikerade banan, likaledes kostnadsfritt upplåta den staden tillhöriga mark, som erfordrades för en reserv-bangårds anläggande från vestra stationen österut, upptagande omkring 1,600 fot i
23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
längd och 65 fot i bredd norr eller söder om nuvarande jernvägsområde; allt med det ytterligare vilkor för nämnda upplåtelser, att staden bibeliölles vid sin rätt till stadsafgifter å det vid hamnen upplåtna området.
Till ofvanangifna kostnadssumma, 1,450,000 kronor, måste dock för behöfliga nya transportmedels anskaffande läggas 50,000 kronor utöfver det belopp af 330,000 kronor, som dertill beräknats och med all sannolikhet borde, såsom förr nämnts, erhållas genom försäljning af den rörliga materiel, skenor och andra inventarier, som jemte sjelfva jernvägen komrne att till staten öfverlåtas, men ej vore användbara för normalspårig jernväg; och tillägger Trafikstyrelsen att, i händelse jernvägen komrne att inlösas, det utan tvifvel vore ändamålsenligast, att banan finge tillträdas vid 1885 års början och så vidt möjligt ombyggas under samma år eller så, att den vore fullt färdig åtminstone till början af 1886 års sommartrafik, samt att, om detta förslag godkändes, minst 1,000,000 kronor af ombyggnadsanslaget bohöfde vara tillgängliga under år 1885 och återstående 500,000 kronor deraf under första hälften af år 1886.
Till sist yttrar Trafikstyrelsen sig angående bolagets förbehåll rörande tjenstepersonalens öfvergång i statens tjenst med bibehållande af innehafvande löneförmåner; och hemställer Trafikstyrelsen, att vid beviljandet af denna förmån för personalen måtte fästas följande vilkor, nemligen: att de personer, som sålunda öfverginge i statens tjenst, skulle åtnöjas med de platser, som styrelsen ansåge lämpligt att åt dem anförtro; att de blefve underkastade alla för personalen vid statens jernvägar gällande reglementen och instruktioner samt vilkor för bibehållande af anställning i statens jernvägstrafiks tjenst; att deras aflöning skulle utgå dels såsom ordinarie arfvoden till sådana belopp, som gällande aflöningsreglemente för hvarje särskild befattning bestämde, dels såsom extra arfvode till lika belopp med skilnaden emellan det ordinarie arfvodet och deras nu i bolagets tjenst innehafvande aflöningsförmåner; samt att de kunde vinna delaktighet i statens jernvägstrafiks pensionsinrättningar emot erläggande af stadgade retroaktiva afgifter.
Slutligen har i en till mig på begäran aflemnad promemoria Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen förklarat sig hafva, vid granskning af Trafikstyrelsens nyss omförmälda kostnadsförslag, funnit dettas slutsumma, 1,450,000 kronor, vara tillräcklig för jernbana^ ombyggnad och för utvidgning af Sundsvalls stationer, efter den af Trafikstyrelsen uppgjorda plan derför, under förutsättning af nuvarande prisförhållanden och med beräkning, att de för ombyggnad af Sundsvalls station och
24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
för utläggning af rangeringsspår vid den så kallade vestra stationen afsedda skenor med tillbehör kostnadsfritt tillhandahölles ur statens förråd af gamla, men brukbara sådana.
På grund af den redogörelse jag lemnat rörande föreliggande fråga torde Eders Kongl. Maj:t finna, att det är af vigt att Sundvall— Torpshammars-banan ombygges till enahanda spårvidd med statens banor. Endast derigenom kunna de betydliga skogstillgångarne i de omkring dessa trakters statsbanor belägna vidsträckta områden, som hafva sin naturliga utfartsväg åt Sundsvall, tillgodogöras på fullt lämpligt sätt. Redan nu har det visat sig, att banan ej kan tillfredsställa den trafik, som erbjudit sig, och uppenbart är, att svårigheterna i detta afseende måste för hvarje år ökas. Det är vidare klart att, om Sundsvall—Torpshammars-banan blefve bredspårig, trafiken å de statens banor, som med densamma stå i omedelbar förbindelse, skulle i ej ringa grad tillväxa. För samfärdselns jemna utveckling torde det emellertid vara nödvändigt, att samtrafiken mellan statsbanorna och deras gemensamma utfartsväg till österhafvet ordnas efter samma grunder. Detta åter lärer väl på ett fullt tillfredsställande sätt kunna ske endast under förutsättning att banorna befinna sig i samma egares hand. Dessa skäl sammanlagda synas mig sålunda tala för så väl att Sundsvall—Torpshammars-banan bör förändras till bredspårig, som ock att den bör af staten öfvertagas, åtminstone derest detta befinnes kunna ske utan egentliga uppoffringar å statens sida. I sistberörda afseende är jag för min del öfvertygad om, att banans öfvertagande af staten till det af bolaget numera fordrade priset 3,650,000 kronor, icke allenast icke kommer att föranleda någon uppoffring från statens sida, utan tvärtom skall lemna ett i förhållande till de öfriga statsbanornas rentabilitet ganska fördelaktigt utslag. Banan torde, så vida ej särdeles missgynnande konjunkturer inträffa, skäligen kunna antagas redan under första året efter dess ombyggnad lemna en behållning af cirka 200,000 kronor, och enligt Trafikstyrelsens, numera utaf Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hufvudsak biträdda, beräkningar rörande banans anordnande till bredspårig bana skulle det kapital, som staten nedlade i banan, komma att utgöra cirka 5,150,000 kronor, å hvilket kapital sålunda redan under första året komme att erhållas omkring 4 procents ränta — eu ränta, som efter hvad Trafikstyrelsen upplyst, ännu ingen statsbana i Sverige under första året af sin tillvaro kunnat uppvisa. Då man vidare besinnar att banans trafikförmåga genom ombyggnaden blifver [
25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
högst väsentlig mån stegrad, faller det af sig sjelft, att den skall framkalla en ökad trafik. Tack vare Norrlands rikedom på vattendrag, skola nya flottleder komma att anordnas och tillföra banan skogsprodukter från trakter, dem ännu ingen hoppats kunna sätta i förbindelse med hafvet. Så småningom torde sågverk utefter vattendragen blifva inrättade, och genom fortskaffande af de vid dem förädlade skogsprodukterna, hvilka naturligtvis i sådant skick lemna högre utgifter, beredes banan ett ytterligare plus i dess inkomster. Någon anledning att antaga, det staten genom banans öfvertagande och ombyggande skulle i mera eller mindre mån komma att tillskyndas någon förlust, förefunnes således, enligt min tanke, icke. En omständighet, som icke heller bör lemnas ur beräkning, särskild! vid frågan om huru den fordrade köpeskillingen ställer sig för staten, är den, att genom banans öfvertagande befrias staten från den eljest oundvikliga utgiften af cirka 150,000 kronor för anläggning af station vid Rombäck.
Då sålunda priset, efter hvad jag nu framhållit, icke torde kunna anses för högt, samt de vilkor, hvilka bolaget uppstält i fråga om öfvertagande af banans personal, med de dervid af Trafikstyrelsen gjorda erinringar, synas mig icke oantagliga, och då hvad Sundsvalls stadsfullmäktige såsom vilkor för upplåtelse af mark till bangardarne i Sundsvall påyrkat icke torde gifva anledning till anmärkningar, har jag trott rätta tidpunkten för ordnande af denna angelägenhet nu vara för handen, helst ett uppskof nu torde kunna föranleda till frågans undanskjutande för långliga tider. — Som, enligt min tanke, de af bolaget i dess skrift den 6 Augusti 1881, förutom förslaget om banans inlösande af staten, alternativt gjorda framställningar om anskaffande af medel till banans ombyggande af bolaget icke torde vara af beskaffenhet att numera böra vinna afseende, skulle det, i händelse staten ej antager anbudet om banans inköpande, tilläfventyrs kunna inträffa, att bolaget funne sig föranlåtet att på annat håll söka sig köpare; och må hända blefve i sådant fall banans inköp en begärlig spekulation för utländskt kapital. Eller ock kunde bolaget finna med sin fördel förenligt att sjelft taga banans ombyggnad om hand, och så i ena som andra fallet vore statens utsigter att på antagliga vilkor af banan komma i besittning sannolikt för långliga tider stängda.
På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag mig böra tillråda banans inköp till det af Trafikstyrelsen föreslagna, af bolaget antagna pris af 3,650,000 kronor, med skyldighet för staten att derjemte öfvertaga banans personal med de af Trafikstyrelsen angifna vilkor. Köpeskillingens liqviderande torde till en del kunna ske sålunda, att staten
Bill. till liiksä. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 4
26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.
eftergifver återstoden af det bolaget beviljade statslån. Enligt från Riksgäldskontor lemnad upplysning kommer bolagets återstående skuld derå att vid innevarande års utgång utgöra 1,396,884 kronor 60 öre, så att, derest banan af staten öfvertages, såsom Trafikstyrelsen föreslagit och lämpligt torde vara, redan den 1 Januari 1885, hvad af köpeskillingen behöfde kontant erläggas skulle komma att utgöra 2,253,115 kronor 40 öre. Då banan, förutom af statslånet, är besvärad med intecknad obligationsskuld för ett belopp af 600,000 kronor, synes vara lämpligt, att staten vid banans tillträdande erlägger detta belopp mot erhållande af de motsvarande obligationerna. Det öfriga af köpeskillingen, utgörande 1,653,115 kronor 40 öre, torde staten, * som under byggnadstiden åt banan endast kan hafva ringa afkastning, ej böra gälda förr än vid 1886 års ingång.
Då det är af vigt att banans ombyggnad bedrifves med den kraft, att banan kan öppnas för trafik senast till 1886 års sommar, anser jag nödvändigt att af de för banans ombyggande och utrustande erforderliga medlen anvisas: för år 1885 ett belopp af 1,000,000 kronor och återstoden, som för afrundande af det sammanlagda belopp, som behöfver af Riksdagen äpkas, torde böra bestämmas till 500,884 kronor 60 öre. för år 1886. ’
Hela det för banans inköp samt ombyggnad och utrustande erforderliga anslag skulle således komma att utgöra 3,754,000 kronor deraf borde utgå:
för år 1885 ................................................ 1,600,000 kronor
och » x 1886 ................................................ 2,154,000 »
Jaö tillåter .mig alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att
dels medgifva, att Sundsvalls jernvägsaktiebolags jernväg emellan Sundsvall och Torpshammar med afl dertill hörande materiel till den myckenhet, som förefans vid 1882 års utgång, må för statens räkning inköpas att tillträdas den 1 Januari 1885 mot en köpeskilling af tre millionei sex hundra femtio tusen kronor, hvilken erlägges sålunda att staten
Do) eftergifver hvad vid jernvägens afträdande till staten återstår oguldet af det bolaget beviljade statslån, hvilken återstod beräknas att
vid 1884 års slut utgöra....................................... kronor 1,396,884: 60;
2:o) den 2 Januari 1885, mot erhållande af de utaf bolaget utstälda och i jernvägen intecknade
Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition No 26. 27
Transport kronor 1,396,884: 60;
obligationer å tillhopa 600,000 kronor, erlägger till bolaget deremot svarande belopp » 600,000: —
och 3:o) den 2 Januari 1886 till bolaget utgifver
återstoden med ................................................ » 1,653,115: 40.
Summa kronor 3,650,000: —;
dels godkänna jernvägsaktiebolagets vilkor om dess personals öfvergång i statens tjenst under de af styrelsen för statens jernvägstrafik i dess skrifvelse af den 29 Februari innevarande år föreslagna förbehåll ;
dels öfverlåta åt Kongl. Maj:t att fastställa de närmare vilkor, förbehåll och bestämmelser, som vid aftals träffande med j er nv ägs aktiebolaget och Sundsvalls stad kunna finnas erforderliga;
dels bevilja de, efter hvad ofvan är sagdt, till gäldande af den kontanta köpeskillingen erforderliga belopp, tillsammans kronor 2,253,115: 40;
dels ytterligare, för jernvägens ombyggnad till bredspårig och anskaffande af rörlig materiel, bevilja ett anslag å kronor 1,500,884: 60;
dels ock slutligen af förenämnda för inköp af jernvägen samt dess ombyggnad och förseende med rörlig materiel äskade anslag, tillhopa 3,754,000 kronor, anvisa till utgående
under år 1885.......................................... kronor 1,600,000,
och under år 1886.......................................... » 2,154,000.»
Uti hvad Departementschefen sålunda yttrat och hemstält instämde Statsrådets samtlige öfrige närvarande ledamöter.
Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla och bifalla hvad Statsrådet uti detta ärende hemstält samt befalde, att proposition i ämnet skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo Wilh. Beskow.