angående ned¬ sättning i lastpenningarne

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

1 N:0 17.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående nedsättning i lastpenningarne; gifven Stockholms slott den 9 Januari 1885.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed i nåder föreslå Riksdagen, att den i § 4 af de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör under namn af lastpenningar omförmälda afgift må från och med år 1886 utgå med ett till 10 öre nedsatt belopp.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

O. R. Themptander.

Bih. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afä. 11 Höft.

2 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 17.

Utdrag af protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 9 Januari

1885.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochsciiild,

Statsråden: Lovén,

VON StEYEEN,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Herr Statsministern anförde härefter:

Vid flera tillfällen har fråga varit väckt om borttagande af de på utrikes sjöfarten hvilande s. k. lastpenningarne, hvilka enligt § 4 af gällande tulltaxeunderrättelser för närvarande utgå med 14 öre för hvarje ton af fartygets drägtighet. Redan vid 1840 års riksdag framlades af enskild motionär förslag i sådan rigtning. 1863 års tullkomité fäste i sitt betänkande uppmärksamhet på önskvärdheten af denna afgifts upphörande, och den hos ridderskapet och adeln vid 1865—1866 årens riksdag derom väckta motion blef af bevillningsutskottet afstyrkt endast på den grund, att de i följd af den kort förut med Frankrike afslutade handelstraktaten gjorda tullnedsättningar befarades komma att medföra en betydande minskning i tullinkomsten. Sedermera aflät Eders Kongl. Maj:t till 1872 års Riksdag nådig proposition om upphörande af ifrågavarande afgift. Bevillningsutskottet förordade bifall

3 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

till propositionen under framhållande, hurusom afgiften menligt inverkade på landets varuomsättning, men Riksdagen fann förslaget ej böra antagas. Vidare har Skatteregleringskomitén tagit frågan om lastpenningarnes afskaffande under ompröfning; men då komitén ansett denna fråga vara i väsentlig mån beroende af beskaffenheten af de mellan Sverige och en del främmande magter afslutade sjöfartstraktater, har komitén funnit sig ej böra framställa förslag om afgiftens borttagande. Slutligen har Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition till 1883 års Riksdag föreslagit, att omförmälda afgift måtte från och med år 1884 utgå med ett till 10 öre nedsatt belopp. Då emellertid den vid sistnämnda riksdag ifrågasatta genomgripande reformen af vårt skattesystem icke kom till verkställighet, fann Riksdagen enligt skrifvelse den 8 Juni 1883 ej skäl att för det dåvarande bifalla Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning.

Af ordalagen i sistberörda skrifvelse torde framgå, att Riksdagen ansett någon förändring i denna på en viss näring lagda skatt icke böra vidtagas, då de vida mer omfattande förslag till reformer i fråga om de på viss jord hvilande skatter, hvilka samtidigt voro framlagda, ej blefvo af Riksdagen godkända. Derest denna min uppfattning af Riksdagens skrifvelse är riktig, ligger således deri en särskild anledning för mig att nu, sedan Eders Kongl. Maj:t denna dag beslutat föreslå lindring i nyssnämnda grundskatter, återkomma till frågan om en nedsättning af lastpenningarne, äfven om dessa skatters sammanhang med hvarandra, såvidt jag kan förstå, icke består i annat, än att begge slagen kunna i det skick, hvari de existera, anses utgöra qvarstående oegentligheter i vårt skatteväsende.

För att närmare motivera min åsigt om oegentligheten ur skattesynpunkt af lastpenningarne tillåter jag mig att här upprepa hvad jag derom yttrade till statsrådsprotokollet för den 8 Januari 1883, då Eders Kongl. Maj:t förra gången beslöt aflåtande till Riksdagen af förslag om nedsättning i denna skatt.

»Ifrågavarande afgift,, hvilken bör noga särskiljas från fyr- och båkafgift och andra liknande umgälder, som af skeppsfarten utkräfvas såsom direkt godtgörelse för inrättningar och anstalter till sjöfartens gagn, hvilar på en grund, som ur statshushållningens synpunkt måste anses oegentlig, enär den utgör en beskattning icke på den af skeppsrederirörelsen härflytande inkomst, utan på sjelfva fartyget eller det fortskaffningsmedel, genom hvilket varan tillföres förbrukaren. I följd häraf verkar den ogynsamt på den för vårt land så naturliga sjöfartsnäringen, på samma gång den utgör en tunga på sjelfva varuomsättningen och derigenom bidrager att menligt inverka på prisen såväl å

4 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

det egna landets produkter, som öfverföras till den utländska marknaden, som å de vigtiga konsumtionsartiklar, råämnen, redskap m. m., som från utlandet tillföras oss. Uppenbart är nemligen, att, då vid uppgörande af fraktslut lastpenningarne måste ingå såsom en faktor vid fraktens bestämmande, denna i allmänhet stegras med ett mot berörda afgift svarande belopp, hvilken stegring åter i de flesta fall drabbar den fraktade varan. Dels är afgiften således att betrakta såsom en tilläggsafgift utöfver de faststälda tullsatserna å tullpligtiga varor, dels ock tynger den jemväl å tullfria artiklar, och deribland finnas dock sådana, för hvilka, såsom kändt är, en tullafgift vore med nuvarande tull-lagstiftnings grundsatser alldeles oförenlig. Icke heller må man hängifva sig åt den föreställningen, att i fråga om varuutförseln denna afgift icke skulle drabba den svenske säljaren. Denne måste nemligen nöja sig med det på den utländska marknaden gällande priset, och huruvida detta pris kan möjliggöra en försäljning med vinst, beror ofta derpå, att kostnaderna för varans transporterande till utlandet kunna nedbringas så mycket som möjligt.

Ett ytterligare skäl mot ifrågavarande skatt förefinnes i den ofvan antydda omständigheten, att afgiften kan verka såsom eu obillighet mot de inhemske skeppsredarne, för så vidt nemligen dessa i följd af den rådande täflan mellan sjöfartens idkare vid vissa tillfällen äro hänvisade till mindre gynsamma fraktvilkor. Då verkar skatten väl icke till varans fördyrande, utan i stället såsom en dubbel beskattning till staten för rederirörelsen, hvilken ju i likhet med all annan näringdrabbas af inkomstbevillning och i fråga om de skattebidrag, hvilka derutöfver skäligen kunna för densamma ifrågakomma, torde böra behandlas på samma sätt som andra näringar, d. v. s. genom tillämpning af stämpelskatten. Nu deremot träffas den inhemska rederirörelsen, utom af inkomst- och stämpelskatt, jemväl af eu särskild skatt i lastpenuingarne, hvilket måste innebära en oegentlighet.

Visserligen har mot lastpenningarnes borttagande den anmärkning blifvit framstäld, att, då varutransporten till och från svenska hamnar till betydlig del verkställes medelst främmande länders fartyg, det skulle blifva de utländske skeppsredarne, som i väsentlig mån komme att skörda vinsten af en sådan åtgärd. Men då, på sätt ofvan är framhållet, afgiften i de flesta fall i sista hand drabbar den fraktade varan, torde berörda anmärkning ej kunna tillerkännas någon afgörande vigt. Att åter från afgiften befria de svenska fartygen, men låta den qvarstå för de utländska, derför utgöra de med flertalet länder ingångna sjöfartstraktater ett hinder, i det genom dessa tillförsäkrats berörda länders fartyg enahanda förmåner som svenska; och att bibe-

5 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 17.

hålla afgiften allenast för de länders fartyg, med hvilka sjöfartstraktater ej äro afskräde, är desto mindre lämpligt, som statsverket af en dylik anordning ej skulle hemta någon nämnvärd inkomst.

Att dessa avgifter innefatta en oegentlig beskattning, är ock en åsigt som i flera andra länders lagar vunnit erkännande. Sålunda hafva de i Storbritannien och Irland, Nederländerna samt Belgien af sjöfarten tillförne utkräfda afgifter, motsvarande lastpenningar, redan för längre tid tillbaka afskaffa. I Finland och Mecklenburg utgöras ej heller vidare några lästafgifter. 1 Danmark äro de under olika benämningar förut utgående umgälder sedan år 1863 sammanslagna till eu enda skeppsafgift, som beräknas icke såsom hos oss i fråga om lastpenningar efter fartygets hela drägtighet, utan endast efter det gods, som lossas eller lastas.»

Vidare torde jag få erinra derom, att då detta ärende förra gången af mig för Eders Kong!. Ma]it anmäldes, föielag en från åtskilliga ångbåtsrederier i Göteborg till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift, hvari framhölls, hurusom de afgifter, hvilka tyngde på den svenska skeppsfarten, i hög grad försvårade täflan med andra länder; i anledning af hvilken skrift Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen och Lotsstyrelsen den 12 Oktober 1882 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande, förordande lastpenningarnes upphörande med hänsyn till såväl sjöfartens befrämjande som afgiftens olämplighet såsom beskattningstitel. Att den senaste tidens tryckta sjöfartsförhållanden än mera uppfordra till lindring i den sjöfarten ålagda särskilda beskattning, lärer vara uppenbart.

Om jag än med hänsyn till hvad sålunda blifvit anfördt helst skulle vilja tillstyrka ett fullkomligt upphäfvande af lastpenningarne, finner jag mig dock, då ett sådant förslag uppenbarligen icke bär utsigt till framgång inom Riksdagen, böra inskränka mig till att såsom ett steg, hvarigenom man närmade sig detta mål, förorda en lika stor nedsättning i denna afgift, som föreslogs i den senaste Kongl. propositionen, eller från 14 öre till 10 öre för ton.

Lastpenningarne uppgingo för år 1883 till 613,351 kronor 44 öie och i medeltal för femårsperioden 1879--1883 till 538,246 kronor 63 öre om året. En nedsättning från 14 till 10 öre för ton skulle således medföra en minskning i statsinkomst af ej ens 200,000 kronor, hvilket belopp i jemförelse med de höga siffror, hvartill tulluppbörden numera stiger, är alltför ringa för att i någon afsevärM man kunna inverka vid beräkningen af tullmedlen, i hvilken inkomsttitel i riksstaten lastpenningarne ingå.

Bih. till Biksd. Prof. 1885. 1 Sand, 1 Afd. 11 Höft. 2

6 Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition No 17.

I följd häraf hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen, att den i § 4 af de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör under namn af lastpenningar omförmälda afgift må från och med år 1886 utgå med ett till tio öre nedsatt belopp.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t, Konungen lemna bifall, och skulle proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan B till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo: Axel Adelgren.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1885.