angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild eg under ätt, samt arbets- eller hofveris kyldighet till skattesäld kronoegendom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

1 N:o 30.

Ank. till Riksd. Kansli den 10 Mars 1885, kl. 3 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild eg under ätt, samt arbets- eller hofveris kyldighet till skattesäld kronoegendom; gifven Stockholms Slott den 20 Februari 1885.

Med åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att besluta:

l:o) att de räntor å skattefrälsehemman, Indika genom köp, byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ego och icke blifvit med jordeganderätten förenade, äfvensom ej mindre den kronotionde, hvilken åtföljer patronaträtt inom vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehafves och utgår af jord, till hvilken tiondetagaren ej innehar eganderätt, än ock den rätt till arbete eller bofven, som på grund af skattebref ännu utgöres till egare af skattesåld kronoegendom från hemman och lägenheter, hvilka ej till egendomen höra, må i mån som vederbörande egare derom framställa anbud, sedan behörig utredning om utskyldernas eller besvärens rätta natur och belopp egt rum, för statsverkets räkning inlösas, räntorna och kronotionde!!, sedan deras värde efter medeltalet af 1874—1883 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för hafre, Bih. till Riksd. Prat. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 21 Häft. 1

2 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

blifvit kapitaliseradt efter fyra för hundrade, med det sålunda erhållna kapitalbelopp, samt arbets- eller hofveriskyldigheten med ett belopp, som efter en räntefot af fyra för hundrade motsvarar kapitalvärdet å nämnda skyldighets årliga värde, bestämdt i den ordning, som i 7:de punkten af Kongl. förordningen den 15 Juni 1883 angående reglering af arbets- eller hofveriskyldigheten till vissa kronans egendomar i Skåne är föreskrifven för beräknande af ersättning till arrendator af kronoegendom för afstående af arbets- eller liofveriskyldighet till densamma;

2:o) att, der arbets- eller hofveriskyldigheten icke är bestämd eller utgöres med sådan tjenstbarhet, hvarå värde i markegångstaxa!! ej är upptaget, den, som eger rätt till arbetet, skall, då han erbjuder staten detsamma till inlösen, förete en med de arbetsskyldige träffad öfverenskommelse om ifrågavarande skyldighets storlek, uttryckt i sådana dagsverken, som i markegångstaxan förekomma, hvarefter och sedan berörda öfverenskommelse med hänsyn till kronans deraf beroende rätt blifvit granskad och godkänd, densamma skall tjena till beräkningsgrund för löseskillingens bestämmande enligt föreskrifterna i nästföregående punkt;

3:o) att inlösta räntor och kronotionde skola, med iakttagande af de beräkningsgrunder, som gälde för utgörande af kronans räntor och tionde näst före utfärdandet af Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 angående de i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling, omsättas enligt föreskrifterna i nämnda Kongl. kungörelse och Kongl. förordningen den 23 Juli 1869 samt till statsverket utgöras för tiden från räntornas och kronotiondens indragning, hvarvid för desamma gälla enahanda bestämmelser, som för annan till staten utgående grundskatt;

4:o) att inlöst arbets- eller liofveriskyldighet skall upphöra och afgäld enligt föreskrifterna i ofvannämnda Kongl. förordning den 15 Juni 1883 de arbetsskyldige hemmanen och lägenheterna åsättas samt jemte den för arbetsskyldigheten afkortade ränta till statsverket utgöras efter enahanda bestämmelser, som gälla för annan till statsverket ingående afgäld för upphörd arbets- eller liofveriskyldighet;

5:o) att skattefrälsehemman, hvars ränta blifvit inlöst till kronan, skall i jordeboken omföras till skatte;

6:o) att vederbörande, som vill begagna sig af den sålunda bestämda inlösen, skall, inom ett år efter förordningens utfärdande, derom hos Kammarkollegium göra anmälan, hvarefter Kollegium har att i hvarje fall pröfva befogenheten af det väckta anspråket och bestämma beloppet af den lösesumma, som enligt ofvan stadgade grunder bör utgå, samt Statskontoret sedermera på kollegii framställning besörja utbetalning i

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

vederbörlig ordning af den bestämda lösesumman; börande, der inlösen eger rum, räntan, tionden eller rättigheten till arbete af säljaren frånträdas med nytt kalenderår och köpeskillingen till honom utbetalas vid början af det år, från och med hvilket frånträdandet eger rum;

7:o) att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af här ofvan stadgade grunder för inlösen af ifrågavarande utskylder och besvär kunna finnas erforderliga, må af Kongl. Maj:t meddelas;

Och föreslår Kongl. Maj:t slutligen, att de belopp, som för utskyldernas och besvärens inlösande kunna ifrågakomma att af statsmedel gäldas, må förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter förskotten böra hos Riksdagen till ersättande anmälas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande Utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

O. It. Themptander.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Mafit Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 20 Februari 1885.

N ärvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochsciiild,

Statsråden: Loven,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen, Hans Excellens Herr Statsministern Themptander anförde:

»Redan i det betänkande, som af Kammarrådet A. Anderson den 15 September 1874 afgafs angående sättet och vilkoren förgrundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, väcktes förslag derom att räntor å skattefrälsehemman eller sådana räntor, som genom köp, byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons hand, samt kronotionde, hvilken åtföljer patronaträtt inom vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehafves, skulle till staten inlösas i syfte att frälseränte- och tiondegifvarne skulle i afseende å dessa utskylders omsättning och afskrifning vinna likställighet med dem, hvilka utgjorde ränta och tionde till kronan; och innehåller betänkandet, jemte en redogörelse ej mindre för de vilkor, hvarmed

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30. 5

räntorna och kronotionden blifvit till enskilde öfverlåtne, än ock för räntegifvares och räntetagares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, tillika en uppgift om beloppet af ifrågavarande räntor och kronotionde, hvilken uppgift angifver taxeringsvärdet å skattefrälseräntorna för år 1872 till 2,871,500 kronor och deras årsbelopp, beräknadt efter medeltalet af 1864—1873 årens markegångspris, till 150,758 kronor 25 öre, samt årliga värdet efter medeltalet af nyssnämnde års medelmarkegångspris å den kronotionde, som åtföljer patronaträtt, till 10,268 kronor 60 öre och å den kronotionde, som innehafves under annan enskild eganderätt, till 991 kronor 51 öre.

I det af Arméförvaltningen, Förvaltningen af sjöärendena, Kammarkollegium och Statskontoret den 22 Februari 1875 öfver nämnda betänkande afgifna underdåniga utlåtande erinrade embetsverken, att jemväl den rätt till arbete af vissa hemman, som tillkomme egaren af skattesålda kungsgården Börringe Kloster och möjligen äfven skattesålda kungsgården Lindholmen i Malmöhus län borde till staten inlösas.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed föreslog äfven skatteregleringskomitén, i sitt den 13 September 1882 afgifna betänkande angående skatteförhållandena i riket, att omförmälda räntor, så vidt de icke redan blifvit med jordeganderätten förenade, äfvensom ifrågavarande kronotionde och arbetsskyldighet skulle till staten inlösas, hvarvid, derest vederbörande rånte- eller tiondeegare icke åtnöjdes med det bestämda lösningspriset, detta skulle bestämmas genom gode män. Då jag den 8 Januari 1883 inför Eders Kongl. Maj:t föredrog skattekomiténs betänkande i de delar detsamma afsåg afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären, förklarade jag mig visserligen anse nu ifrågavarande skattefrälseräntor, kronotionde och arbetsskyldighet vara af beskaffenhet att lika väl som de kronan behållna grundskatterna böra blifva föremål för afskrifning, hvilken dock förutsatte, att de dessförinnan måste till statsverket inlösas från dem, till hvilka de utgjordes, men jag ansåg det expropriationsförfarande, kornitén ville tillämpa för berörda inlösen, påkalla stiftande af en lag i samma ordning som för civillags tillkomst vore i grundlagarne bestämd, hvarföre och då den förberedande behandlingen af den frågan måste blifva eu helt annan än som tarfvades för skattefrågan i öfrig!, jag föreslog den förra frågans undanskjutande för tillfället.

Sedermera förekom frågan om inlösen af frälseräntor och kronotionde till behandling vid 1884 års riksdag i anledning af enskilda motionärers förslag; och enär Riksdagen ansåg, att jemväl, oberoende af frågan om grundskatternas afskrifning, rättvisa och billighet påkallade, att ifrågavarande rånte- och tiondegifvare genom deras utsk}Tlders

6 Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 30.

inlösen till staten och fixering i penningar bereddes samma förmåner, som redan kommit öfrige grundskattegifvare till del, men ett beslut om inlösen af ifrågavarande utskylder, hvilken åtgärd kunde tänkas såsom för rånte- och tiondeegaren antingen obligatorisk eller frivillig, syntes böra föregås af en närmare utredning angående de vilkor och föreskrifter, som i ena eller andra fallet erfordrades, än som kunde inom Riksdagen åstadkommas, anhöll Riksdagen i underdånig skrifvelse den 11 Maj 1884, det täcktes Eders Kongl. Maj:t efter förutgången utredning vidtaga åtgärder för att ej mindre de räntor å skattefrälsehemman, hvilka genom köp, byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons hand. och icke blifvit med jordeganderätten förenade, än äfven den kronotionde, hvilken åtföljer patronaträtt inom vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehafves, måtte emot full ersättning till rånte- eller tiondeegarne varda af statsverket inlösta samt derefter omsatta enligt föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 11 Maj 1855 och nådiga förordningen den 23 Juli 1869. Vid underdånig anmälan den 23 Maj 1884 af Riksdagens berörda skrifvelse har Eders Kongl. Maj:t behagat deröfver infordra Kammarkollegii undernåniga utlåtande.

Då de öfverlåtelser, hvarigenom ifrågavarande räntor och tionde kommit från kronan i enskild eg o, icke varit beroende af rånte- eller tiondegifvarens samtycke, och denne, om sådan öfverlåtelse ej egt rum, icke haft att, såsom nu är fallet, utgöra sina omförmälda utskylder efter markegång eller in natura, utan redan vore i åtnjutande af samma förmån, som genom grundskatternas omsättning till penningar i senare tider kommit öfrige rånte- och tiondegifvare till del, anser jag lika med Riksdagen rättvisa och billighet påkalla att åtgärder vidtagas för att bereda nu ifrågavarande rånte- och tiondegifvare den af Riksdagen åsyftade förmån, och detsamma gäller äfven om den arbets- eller hofveriskyldighet, som till skattesåld kronoegendom i Skåne utgöres af hemman och lägenheter, hvilka ej höra till egendomen. Det förslag, Eders Kongl. Maj:t aflåtit till innevarande Riksdag om nedsättning med 30 procent i de nu af viss jord utgående grundskatter, gör det än mera angeläget att den i Riksdagens ofvanbei-örda skrifvelse väckta fråga vinner skyndsam behandling, för att icke den ogynsamma ställning, hvari de, som hafva att utgöra sina grundräntor till enskilde, redan befinna sig, må blifva ännu mera försämrad i förhållande till de vilkor, som efter eu nedsättning i grundskatten skulle gälla för öfriga egare af skattehemman. Med afseende härå och då jag tillika hyser den uppfattning att man i första rummet bör söka att åt staten åter förvärfva ifrågavarande räntor, kronotionde och arbetsskyldighet me-

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

deist frivilliga aftal med rånte- och tiondetagarne och att endast iden man sådant visar sig icke kunna ske expropriation af rånte- och tiondeg-ifvarnes rätt må såsom en yttersta nödfallsutväg tillgripas, har jag låtit uppgöra ett utkast till bestämmelser, hvarigenom staten kunde sättas i tillfälle att på frivillighetens väg förvärfva de på enskildes händer uti ifrågavarande afseende nu befintliga rättigheter, och anmodade jag i embetsskrifvelse den 26 sistlidne Januari Kammarkollegium att, så fort möjligen ske kunde, deröfver afgifva underdånigt utlåtande.

Vid anordnande af en inlösen medelst frivilligt aftal af merberörda utskyld er och tjenstbarheter är den frågan af öfvervägande betydelse, till hyilket belopp löseskillingen bör bestämmas för att det med åtgärden åsyftade mål må uppnås, naturligtvis utan att statsverket öfver hofvan betungas. I detta hänseende måste man taga i betraktande att frälseränta och kronotionde äro för den enskilde egaren att anse såsom en af de säkraste inkomstarter som finnas, och att detta slags inkomst, såsom till hufvudsakligaste delen beroende af årlig markegång, hittills varit, i jemnbredd med denna, underkastad en under tidernas lopp fortgående stegring. Äfven får hänsyn tagas till den räntefot, som vid kapitalplacering mot första klassens säkerheter under senare tider betingats. Med ledning häraf har jag trott mig finna, att så vida man vill bereda framgång åt den af mig nu ifrågasatta inlösning medelst frivilligt aftal, en räntefot af fyra procent bör läggas till grund för kapitaliseringen af frälseräntornas årsbelopp, eller med andra ord inlösningssumman bestämmas till tjugufem gånger utskyldernas årliga värde. Ehuru inlösen i sådant fall kan synas ställa sig icke obetydligt drygare för statsverket än skattekomitén förutsatt, då den ansett inlösningssumman böra sättas till samma belopp som frälseräntans taxeringsvärde, livilket, såsom kändt, enligt bevillningsförordningen § 3 skall upptagas till tjugu gånger räntans årliga belopp, lärer det icke få anses gifvet att kostnaderna i det hela skulle blifva billigare enligt komiténs. förslag. Detta innefattade nemligen, såsom jag redan nämnt, att, om icke räntetagare!! nöjdes med den bestämda lösningssumman, frälseräntans kapitalvärde skulle bestämmas af gode män efter samma grunder, som gälla vid expropriation af jord för allmänt behof. Det låter näppeligen antaga sig, att en sådan värderingsnämnd i allmänhet skulle bestämma lösesumman lägre än till 25 gånger räntans årliga belopp, och någon frivillig inlösen komme då i regeln ej i fråga. Men dertill komme, att så snart expropriationsförfarandet skulle tillämpas, staten finge vidkännas kostnaderna för de värderingar genom gode män, hvilka skulle _ företagas, under det att eu dylik utgift ej förekommer vid den på frivillig väg skeende inlösningen.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

I sitt den 6 dennes med anledning af min förberörda skrifvelse afgifna underdåniga utlåtande, har Kammarkollegium anfört: att i händelse ifrågavarande utskylder och tjenstbarheter skulle åt staten återförvärfvas medelst expropriation, den Kollegium genom ofvannämnde nådiga remiss anbefalda utredning jemväl borde bestå deruti att, hvad frälseräntorna anginge, uppsöka samtlige i senaste taxeringslängder upptagna sådana räntor och derefter med ledning af äldre jordeböcker och räkenskaper samt köpegods-, bytes- och reduktionshandlingar m. m. utröna, hvilka af dessa räntor genom köp, gåfva eller byte kommit från kronan i enskild ego, äfvensom af hvilka persedlar sistnämnde räntor bestode, och hvad kronotionden beträffade, af hvilka hemman och lägenheter den utginge och huruledes densamma kommit under enskild eganderätt; att en sådan utredning, hvilken måste försiggå i kammararkivet, af lätt insedda skäl vore tidsödande, och att då den derstädes anstälde tjensteman icke för densamma finge åsidosätta de honom åliggande öfriga göromål, det ej kunde undvikas, så vida icke anslag till särskild! biträde beviljades, hvarom Kollegium dock i frågans närvarande skick ansåge sig icke böra göra framställning, att en icke ringa tid erfordrades för verkställande af ifrågavarande utredning; men att, om inlösen af ifrågavarande räntor och kronotionde komme att ske medelst frivilliga aftal, utredning om berörde utskylder erfordrades endast i män som egarne inkomme med anbud om desammas försäljning; att det visserligen äfven i detta fall kunde inträffa, att så många räntor på en gång ifrågakomme till inlösen, att utredningen om deras tillkomst och belopp icke kunde af den i arkivet anstälde tjensteman utan dröjsmål verkställas, men ansåge Kollegium sig icke böra, innan ett sådant förhållande inträdt, väcka traga om de åtgärder, som till utredningens påskyndande borde vidtagas.

Vidkommande derefter omförmälda utkast till bestämmelser om inlösen af ifrågavarande utskylder och tjenstbarheter, har Kollegium med anförande af vissa i afseende å desamma förekommande omständigheter gjort några framställningar, för hvilka jag anhåller att få redogöra.

Vid tiden för skattefrälseräntornas öfverlåtande från kronan bestodo jordeboks- och mantalsräntorna hufvudsakligen af persedlar eller arbetsprestationer, hvilka vanligen utgjordes in natura. Sedermera och långt före den genom Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 föreskrift^ ränteförenkling hade dock en eller annan af dessa peisedlar blifvit omsatt till ett visst penningebelopp. Sådant vore exempelvis förhållandet med byggningshjelpen, hvilken inom de flesta härad i Upland utgick med 18 lass ved men sedan medlet af 1700-talet betalts med

q

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 30.

penningar till bélopp, svarande mot dubbla kronovärdet.. Den lindring, som härigenom beredts dem, hvilka fortfarande utgjort sina räntor till kronan, hade icke kommit skattefrälsehemmanen till del, enär egarne af de ifrån dessa utgående räntor vore berättigade att utfå desamma efter de beräkningsgrunder, som gälde, då räntorna öfvergingo från kronan till enskilde. Då syftet med frälseräntornas inlösande till staten måste vara att åstadkomma likställighet mellan frälseräntegifvarne och egarne af öfriga skattehemman, ansåge Kollegium omförmälda skiljaktighet i afseende å beräkningen af persedlarne vid räntornas inlösen böra upphöra och desamma derefter beräknas efter enahanda grunder, som gälde för skattehemman inom den ort, der skattefrälsehemmanet vore beläget, hvarjemte skattefrälsehemmanen, hvilka i jordeböckerna vore upptagna såsom frälse, så snart räntan återgått till staten, borde omföras till skatte.

Då frälseränta öfverginge till annan egare, skulle enligt gällande lag räntan lagfaras såsom om fast egendom vore stadgadt. Af denna frälseräntans likställighet med fast egendom följde ock att sådan ränta kunde för skuld intecknas, och, enligt hvad Kollegium hade sig bekant, hade inteckning i frälseränta ej sällan beviljats. Vid inköp af frälseräntor borde derföre tillses, att desamma ej vore med inteckning behäftade.

Likasom det ej sällan hade inträffat att frälseränta och den fastighet, frän hvilken den utgått, genom köp eller annat laga fång kommit i samma egares hand, hvarigenom fastigheten på grund af stadgandet i Kongl. brefvet den 9 Oktober 1691 och 11 punkten i ridderskapet och adelns privilegier den 16 Oktober 1723 ikläd t sig fullkomlig frälse natur, så hade det äfven händt att egare af kronotionde förvärfvat eganderätt till ett eller flera af de hemman, från hvilka tionden utgått. Då de skäl, som funnes för att någon inlösen af frälseränta, som blifva med jordeganderätten förenad och derigenom upphört såsom utskyld, icke borde ega rum, äfven gälde om den kronotionde, som hade utgått af jord, till hvilken tiondetagaren förvärfvat eganderätt, syntes i sådana fall jemväl tionde böra från inlösen undantagas.

Då det vore möjligt att ännu qvarstående arbets- eller hofveriskyldighet till skattesålda kronoegendomar icke vore bestämd eller utgjordes i sådan prestation, hvarå värde icke funnes i markegångstaxan upptaget, borde för sådant fall föreskrifvas att den, som egde rätt till arbetet, skulle, då han erbjöde staten detsamma till inlösen, förete en med de arbetsskyldige träffad öfverenskommelse angående arbets- eller hofveriskyldighetens storlek, uttryckt i sådana dagsverken, som förekomme i markegångstaxan, hvarefter och sedan berörda öfverenskom- Bih. till Riksd. Prat. 1885. 1 Sami. 1 Afä. 21 Raft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

melse med hänsyn till kronans deraf beroende rätt blifvit granskad och godkänd, antalet dagsverken och, der arbetsskyldiga gatuhus funnes, jemväl dessas taxeringsvärden skulle tjena till efterrättelse så väl för löseskillingens beräknande som för afgäldens bestämmande i enlighet med grunderna i nådiga förordningen den 15 Juni 1883 angående reglering af arbets- eller hofveriskyldighet till vissa kronans egendomar i Skåne.

Vidkommande den tidpunkt då ifrågavarande utskylder och tjenstbarheter borde, der deras inlösen komme till stånd, af säljarne frånträdas, ansåge Kollegium, vid det förhållande att utskylderna och tjenstbarheterna utginge efter kalenderår, det vara för så väl staten som säljarne lämpligast att förändringen inträdde med nytt kalenderår, och borde i följd deraf köpeskillingen utbetalas vid början af det år, för hvilket rättigheten till utskylderna eller tjenstbarheterna af säljarne frånträddes.

Slutligen och då beträffande några af här ifrågavarande utskylder särskilda förhållanden kunde förekomma, livilka vid ett beslut om de allmänna föreskrifterna angående sättet och vilkoren för utskyldernas inlösen ej vore kända och derföre ej komme i betraktande vid föreskrifternas affattande, har Kollegium, för den händelse Eders Kongl. Maj:t behagade besluta nådig proposition till Riksdagen i ämnet, hemstält, att, i likhet med hvad som skett i Eders Kongl. Maj:ts den 9 sislidne Januari aflåtna nådiga proposition till Riksdagen angående nedsättning i de på viss jord hyflande grundskatter, Eders Kongl. Maj:t jemväl täcktes föreslå att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af beslutet om merberörde utskylders inlösen kunde finnas erforderliga, måtte af Eders Kongl. Maj:t meddelas.

Instämmande i hvad Kammarkollegium sålunda yttrat, finner jagdock frågan derom att frälseräntor, som af staten må komma att inlösas, böra vid frånträdandet vara gravationsfria, höra till de verkställighetsföreskrifter, som icke behöfva upptagas bland de bestämmelser för inlösen af ifrågavarande skyldigheter, som påkalla Riksdagens beslut.

Hvad vidare angår frågan om beredande af medel för inlösen af omförmälda utskylder, så kan det för närvarande icke närmare än förut antydts beräknas till hvilket belopp dessa utskylder årligen uppgå och till hvilken siffra de följaktligen belöpa sig, kapitaliserade efter den af mig föreslagna grund. Beräknande att statens utgift för dessa utskylders inlösen närmar sig fyra millioner kronor, har jag ansett naturligt, att denna utgift bör fördelas på flera års budgeter, ehuru beloppet bör af Statskontoret kunna förskjutas i mån tillfälle till inlösen erbjuder sig. Till bestridande af dessa förskotter eger Statskontoret ock efter

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 30.

mitt förmenande erforderliga tillgångar, i hvilket afseende jag endast ber få hänvisa dertill att det senast förflutna årets eller 1884 års öfverskott, hvilka i mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid statsregleringens uppgörande beräknades till 6,400,000 kronor och antagligen efter räkenskapernas afslutande skola befinnas icke obetydligt öfverstiga nämnda siffra, äro odisponerade och sålunda kunna användas såsom en kassareserv, hvilken sätter Statskontoret i tillfälle att förskjuta de belopp, som erfordras till ifrågakommande liqvider för inlösen af nu omförmälda räntor och tionde. Statskontoret bör derföre erhålla ett bemyndigande i sådant afseende, och de förskjutna beloppen få sedermera anmälas hos Riksdagen till ett successivt ersättande.

Om, såsom jag tänkt mig, inlösningen göres beroende af den enskilde räntetagarens frivilliga anmälan om räntans öfverlåtande till staten, måste i hvarje särskildt fall inom Kommarkollegium utredning ega rum rörande utskyldernas natur och likaså en uträkning göras öfver lösesummans rätta belopp efter de faststälda grunderna. Enär Kammarkollegium måste bära ansvaret för denna utredning och uträkning, hvilka ligga till grund för inlösningsbeslutet, har det synts mig egentligast, liksom det är förenadt med minsta omgång, att detta verk också pröfvar ansökningarne om inlösen.

Att en bestämd tid blifvit föreslagen, hvarinom anmälan om inlösen borde göras, härrör deraf, att det måste vara angeläget att så mycket som möjligt påskynda genomförandet af inlösningen, för att den likställighet man vill bereda ifrågavarande ränte- och tiondegifvare med dem, hvilka utgöra sina skatter direkte till statsverket, må kunna snarast möjligt komma dem allesammans till godo. Derest det skulle visa sig, att i vissa fall inlösningen icke skulle på frivillighetens väg kunna genomföras, lärer det blifva nödigt att vidtaga särskilda åtgärder i fråga om de qvarstående skattefrälseräntorna antingen under form af deras exproprierande eller också på det sätt, att staten öfvertager de skattskyldiges förpligtelse!- gent emot ränteegaren, i hvilket senare fall man naturligtvis också kan bereda de skattskyldige den åsyftade förmånen, ehuru ett dylikt tillvägagående, som innefattar att liksom göra statsverket för all framtid skattskyldigt till enskilda personer, torde såväl derföre som ur administrativ synpunkt vara mindre lämpligt än frälseräntornas inlösen af staten. Då man emellertid, äfven med antagande, att ett af staten beredt tillfälle för de enskilde att på fullt skäliga vilkor få dessa räntor inlösta, i regeln skall villigt af dem tagas i akt, måste förutse, att andra bestämmelser påkallas för hvad som ej på frivillighetens väg låter sig ordna, ligger äfven deri ett bestämdt skäl för att söka påskynda den frivilliga inlösningen.

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

1 öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört och med iakttagande af hvad Kammarkollegium på sätt jag nämnt erinrat vid det Kollegium delgifna utkast till bestämmelser i ämnet, har jag uppgjort förslag till proposition till Riksdagen angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som åtföljer patronaträtt eller innehafves under annan enskild eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom.»

Sedan Herr Statsministern uppläst det af honom uppsatta förslag till proposition i ämnet,

behagade Hans Maj:t Konungen, uppå Statsrådets underdåniga tillstyrkande, förordna, att i öfverensstämmelse med berörda förslag nådig proposition skulle

till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan---

vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Axel Ädelgren.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS' BORT »TOKERI-AKTIEBOLAG, 1885.