med förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af brän¬ vin och andra brända eller distillerade spirituösa dryc¬ ker
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
1 N:o 38.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker; gifven Stockholms slott den 25 Februari 1885.
Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker; vid hvilket förhållande Kongl. Maj:t funnit Riksdagens den 10 Maj 1884 aflåtna underdåniga skrifvelse angående vilkoren för försäljning af bränvin icke böra till någon särskild åtgärd föranleda.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande Utskott tillhandahållas; och förblifver Kongl. Maj:t Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
O. R. Themptander.
Bill. till Biksd. Prot. 1885. 1 Sand. 1 Afd. 28 Höft.
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
Förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
§ I-
Handel med bränvin delas i partihandel, minuthandel och utskänkning.
§ 2.
1. Vid partihandel vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 250 liter samt vid minuthandel en liter, och får hvad såldt blifvit icke i mindre belopp än det minsta, som i hvardera fallet säljas må, utlemnas eller mellan flera köpare fördelas; ej heller får något af det sålda på försäljningsstället förtäras.
2. Hvad i öfrigt i denna förordning bestämmes om handel med bränvin vare ej tillämpligt å partihandel, utan gälle allenast minuthandel och utskänkning.
§ 3.
Vid utskänkning må bränvin försäljas till huru ringa belopp som helst, vare sig till förtäring på stället eller till afhemtning, dock med de undantag, hvarom i § 13 mom. 2 och § 26 mom. 7 här nedan sägs.
§ 4.
1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin i mindre belopp än han sjelf eger försälja.
2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
§ 5.
1. Rättighet till bränvinshandel må ej tilldelas eller Öfverlåtas å annan än den, som har medborgerligt förtroende, gjort sig känd för ordentlighet, kan försvarligt skrifva och räkna, råder öfver sig och sitt gods samt pröfvas i öfrigt till rörelsens utöfvande lämplig vara.
2. Med undantag för vinhandel må bränvinsförsältning icke vara förenad med annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan erfordras.
3. Den, som enligt nådiga förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin icke får med sådan sig befatta, äfvensom apotekare må ej tilldelas rättighet till bränvinshandel.
§ 6.
1. Rättighet till bränvinshandel, som i stad innehafves pa grund af burskap eller särskildt privilegium, tillkommet innan nådiga förordningen den 18 Januari 1855 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef till efterlefnad gällande, må fortfarande, så länge den ej uppsäges eller förverkas, åtnjutas, dock endast i hittills gällande utsträckning.
2. Burskap, som meddelats efter det nådiga förordningen den 18 Januari 1855 angående vilkoren för bränvins försäljning blef till efterlefnad gällande, medför ej rätt till handel med bränvin.
§ 7.
1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förordningen den 18 Januari 1855 angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört; då må samma handel, så framt rättigheten dertill icke varder uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den, som, då nådiga förordningen den 26 Augusti 1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef till efterlefnad gällande, var egare till sådant gästgifveri, och af hans hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri, sjelf eller genom annan behörig person, besörjer.
2. Eges sådant gästgifveri af kommun eller annan menighet eller af bolag, å hvilket de i § 9 mom. 2 befintliga föreskrifter icke
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
äro tillämpliga, då må rättigheten till handel med bränvin af samma kommun, menighet eller bolag under förestående vilkor tillgodonjutas under loppet af tjugu år, räknade från den dag, då nådiga förordningen den 26 Augusti 1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef till efterlefnad gällande.
3. Der gästgifverihållning är mellan flere åbor, fördelad, må utskänkningsrättighet af dem icke samtidigt utöfvas, utan af hvardera endast under den tid, han gästgifveri hållningen besörjer. Den, som vill sin andel i utskänkningsrättigheten uppsäga, vare dertill berättigad, der uppsägning sker inom den tid, som i § 16 mom. 4 här nedan är bestämd.
§ 8.
1. I stad skall magistraten hvarje år inom första hälften af April månad för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uppgifva de näringsidkare, hvilka rätt till bränviushandel tillkommer på grund af stadgandet i § 6 mom. 1.
2. För hvarje år skall, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva hörde blifvit, magistraten till Kongl. Majrts Befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet att då idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må andra personer för högst tre år tilldelas och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas antal, äfvensom i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe finnas må, i fall föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende anses nödig.
3. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i ämnet och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot både magistratens och stadsfullmägtiges eller allmän rådstufvas afstyrkande beslutas, att näringsidkare enligt mom. 2 antagas skola, ej heller sådane näringsidkares antal bestämmas högre än det, hvarom magistraten och stadsfullmägtige eller allmän rådstufva äro ense.
§ 9-
1. De i § 8 mom. 2 omförmälda försäljningsrättigheter, äfvensom de, hvilka magistraten, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva blifvit hörde, finner skäligt låta i uppsagda eller förverkade rättigheters ställe under nästföljande försäljningsår utöfvas, varde innan Juli månads utgång af magistraten på offentlig, minst fjorton dagar förut kungjord auktion utbjudna för den af Kongl.
5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
Maj:ts Befallningshafvande jemlikt § 8 bestämda tid af högst tre år åt den eller dem, som åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet i sänder utbjudas. Auktionsanbuden pröfvas af magistraten, som ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.
2. Uppstår i stad fråga att åt särskildt inom staden för ändamålet bildadt bolag öfverlåta all den bränvinshandel, hvilken eljest skall, enligt näst föregående mom., å auktion utbjudas, må magistraten genom minst en månad förut utfärdad offentlig kungörelse, inom viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å handelns öfvertagande. Inkomna anbud, som böra åtföljas af bolagets stadgar, granskas af magistraten, hvilken, efter det stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva blifvit hörde, insänder handlingarne jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som med afseende å ej mindre bolagens lämplighet än äfven den erbjudna afgiftens belopp samt förhållandet mellan nämnda afgift och det litertal bränvin, bolaget anses kunna afyttra, eger anbuden antaga eller förkasta. Sådant anbud får dock icke antagas, om afgiften är lägre, än sammanlagda beloppet skolat, enligt § 17, minst utgöra, i fall försäljningsrättigheterna varit åt särskilda personer upplåtna; och må magistraten, om gjordt anbud antages, med bolaget sluta aftal för den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämda tid; skolande i annan händelse, äfvensom då af bolag gjordt anbud icke före Juni månads utgång blifvit pröfvadt, förfaras såsom i mom. 1 stadgadt är.
§ 10.
1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften af Mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman. Denne inhemte, innan April månads utgång, på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämma ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände, inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens ordförande till känna.
2. Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin i socken må beviljas, förfares på lika sätt, som om utskänkning nu stadgadt är.
§ 11-
1. De enligt näst föregående § medgifna försäljningsrättigheterna i socknen varde derefter inom Augusti månads utgång på offentlig auktion, som minst fjorton dagar förut skall vara genom kungörelse i socknens kyrka tillkännagifven, utbjudne för den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämda tid af högst tre år åt den eller dem, som åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet i sänder utbjudas. Kommunalnämnden pröfve de anbud, som dervid göras, och ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.
2. På Kongl. Maj:ts särskilda pröfning i hvarje fall skall bero, om och under hvilka vilkor och bestämmelser all den bränvinshandel inom köping, hvilken eljest skall, enligt nästföregående mom., å auktion utbjudas, må åt bolag, som inom köpingen för ändamålet bildats, öfverlåtas.
§ 12.
Den som uppsagt eller förverkat rättighet till handel med bränvin, må ej ånyo vinna rättighet till dylik handel annorlunda än i § 9 eller § 11 medgifves.
§ 13-
1. Vid läger eller der trupp eljest är för flere dagar sammandragen, vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes anstäld, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning kan för någon del af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad, må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning meddelas af Kong]. Maj:ts Befallningshafvande, när, i förstnämnda fall, befälhafvande militärchef och, i öfriga fall, andra vederbörande derom gjort anmälan.
7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte. Sådan utskänkning må endast ske till förtäring ombord å fartyget, och ege Kongl. Majrts Befallningshafvande att jemväl i öfrigt dervid föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas nödiga.
3. Då rättighet till bränvinshandel enligt denna § meddelas, underrätte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derom vederbörande i och för den åtgärd, som på taxeringsmyndigheterna ankommer.
§ 14.
Försäljningsåret räknas för stad från den 1 Oktober och å landet från den 1 November.
§ 15.
1. På auktion inropad rättighet till bränvinshandel må ej på annan person öfverlåtas, utan att denne i stad af magistrat och å landet af kommunalnämnd pröfvas lämplig och i öfrigt behörig.
2. Öfverlåtelse af annan rättighet till handel med bränvin vare ej medgifven.
3. Bolag i stad eller köping, som jemlikt föreskriften i § 9 mom. 2 eller § 11 mom. 2 fått öfvertaga bränvinshandel i staden eller köpingen, får icke denna rätt på annan person öfverlåta; men skulle sådant bolag vilja mot bestämd, till bolaget erlagd afgift åt annan upplåta någon af de utaf bolaget öfvertagna utskänknings- eller minuthandelsrättigheter, må bolaget härom göra framställning hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som efter magistratens hörande eger att, med afseende å så väl skälen för öfverlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den person, å hvilken öfverlåtelsen ifrågasattes, som å afgiftens förhållande till den inkomst, hvilken anses kunna af rörelsen uppkomma, framställningen bifalla eller afslå.
4. Aflider den, som på annan grund än burskap eller sådant medgifvande, hvarom i § 13 sägs, innehar rättighet till handel med bränvin, må rörelsen för sterbhusdelegarnes räkning icke fortsättas längre, än till slutet af löpande försäljningsår och endast under vilkor, att sådant behörigen anmäles samt att rörelsen förestås af person, som i stad af magistrat och å landet af kommunalnämnd pröfvas lämplig och i öfrigt behörig.
5. Aflider den, som på grund af stadgandet i § 13 innehar rättighet till handel med bränvin, må rörelsen för sterbhusets räkning fortsättas till utgången af den tid, för hvilken rättigheten blifvit med-
8 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38.
gifven, med vilkor att sådant behörigen anmäles och att för rörelsens utöfvande ställes person, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande pröfvas behörig och lämplig.
§ 16-
1. För hvarje sådan näringsidkare, hvarom förmäles i § 8 mom. 1, skall årligen, så länge hans rättighet fortfar, den nämnd, som för bevillningstaxering satt är, beräkna det litertal bränvin, som må anses komma att af honom under det nästföljande försäljningsåret i staden föryttras, i fall han sin rätt till bränvinsförsäljning då fortfarande utöfvar.
2. Näringsidkare, som icke inom 14 dagar från det taxeringsnämndens förrättning blifvit afslutad sin rätt till bränvinsförsäljning hos magistraten uppsagt, vare underkastad den afgift, som bör under det nästföljande försäljningsåret utgå för det litertal, hvilket i nu stadgad ordning blifvit bestämdt.
3. Hvarje år, så länge sådan rättighet till bränvinshandel, hvarom förmäles i § 7 mom. 1, tillkommer innehafvare af gästgifveri å landet, skall innan bevillning staxeringsnämnden för socknen sammanträder, kommunalnämnden beräkna det litertal bränvin, som må anses komma att under det nästföljande försäljningsåret å gästgifveriet försäljas, i fall handeln der fortfarande utöfvas. Taxeringsnämnden pröfve beräkningen och bestämme det litertal, för hvilket afgift skall erläggas.
4. Gästgifvare, som icke inom en månad från det taxeringsnämndens förrättning blifvit afslutad hos kommunalnämnden uppsagt den rätt till bränvinshandel, hvarom ofvan förmäles, vare underkastad den afgift, som bör under det nästföljande försäljningsåret utgå för det litertal, hvilket i nu stadgad ordning blifvit bestämdt.
§ n.
Vid den beräkning, som i näst föregående § föreskrifves, må litertalet för hvarje rättighet till bränvinshandel i stad ej sättas under 3,000 och å landet ej under 1,500. Ej heller får auktionsanbud, som enligt § 9 eller § 11 för hvardera slaget af handel antages, understiga i stad 3,000 eller å landet 1,500 liter.
§ 18-
1. För sådan rättighet till bränvinshandel, som i § 6 eller § 7
9 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38
omförmäles, äfvensom för de genom inrop å auktion enligt § 9 eller § 11 förvärfvade rättigheter till handel med bränvin erlägges afgift med 15 öre för hvarje liter af det bränvin, som enligt ofvan berörda §§ blifvit beräknadt eller hvarför afgift åtagen är.
2. Då i stad bränvinshandeln blifvit, på sätt i § 9 mom. 2 sägs, å bolag öfverlåten, skall, förutom den der bestämda afgift, bolaget afstå hela den nettovinst, som, sedan nödiga förvaltningskostnader blifvit afdragna, enligt bolagets räkenskaper visat sig hafva uppkommit af all den bränvinshandel, bolaget idkat. Granskning af dessa räkenskaper och bolagets förvaltning skall hvarje år i Januari månad å dag, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet bestämmes, ske för näst föregående försäljningsår af fem revisorer, af hvilka stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva utse två, landstinget en, hushållningssällskapet eu samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den femte. I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmägtige jemväl den revisor, som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm utses tre revisorer af stadsfullmägtige och två af Ofverståthållareembetet. Berättelse öfver revisionen meddelas stadsfullmägtige eller allmän rådstufva, landstinget och hushållningssällskapet. Revisorerne eg a åtnjuta ersättning efter fjerde klassen i gällande resereglemente, hvilken ersättning skall af ofvanberörda vinstmedel utgå. Vägrar landsting eller hushållningssällskap ansvarsfrihet för bolagets förvaltning, hänskjutes saken till Kongl. Majds Befallningshafvande; och vare bolaget pligtig^ ställa sig till efterrättelse de föreskrifter Kongl. Maj ds Befallningshafvande kan meddela till rättelse i anmärkta åtgärder. Tredskas bolaget sådant fullgöra, egen Kongl. Majds Befallningshafvande förelägga lämpligt vite.
§ 19-
Årsafgift för rättighet till handel med bränvin skall för hvarje halfår förskottsvis erläggas och inbetalas till vederbörande uppbördsman.
§ 20.
1. Afgiften för iskänkning, dertill på grund af § 13 rättighet meddelats, bestämmes af den för bevillningstaxering näst derefter sammanträdande nämnd, men får ej understiga det belopp, som för den ifrågavarande tiden svarar mot den afgift, hvilken enligt de i §§ 17 Bill. till Riksd. Prot. 1885. 1 Samt. 1 Afd. 28 Häft. 2
10 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.
och 18 stadgade beräkningsgrunder för år minst utgå bör. Skulle tiden ej uppgå till 14 dagar, må dock afgifterna ej för kortare tid beräknas. Innan utskänkningen må företagas, skall nyssnämnda belopp förskottsvis erläggas till vederbörande uppbördsman.
2. Afsutten för rätt till utskänkning å passagerareångbåtar skall uppbäras i den stad eller kommun, der rederiet har sitt hufvudsäte.
§ 21.
1. Öfver beslut, som taxeringsnämnd, jemlikt § 16 inom. 1 och mom. 3, meddelar i fråga om beräkning af det litertal bränvin, för kvilket försäljningsafgift skall erläggas, eller jemlikt § 20 rörande bestämmandet af sådan afgift, eger såväl den skattskyldige, som vederbörande landsting, hushållningssällskap, stad, magistrat, socken eller kommunalnämnd att hos pröfningsnämnd anföra besvär inom den tid och i den ordning, som för Överklagande af taxeringsnämndens beslut i allmänhet äro bestämda; äfvensom pröfningsnämnd tillkommer att, ehvad dylikt beslut blifvit öfverklagadt eller ej, deri vidtaga förändringar, som finnas skäliga; och må vidare klagan öfver pröfningsnämnds beslut, i den ordning förordningen angående bevillning af fäst egendom samt af inkomst i allmänhet bestämmer, fullföljas af dem, hvilka öfver taxeringsnämnds beslut, enligt hvad här ofvan sägs, ega besvär anföra.
2. Utan hinder af förd klagan skall försäljningsafgiften utgå efter det af taxeringsnämnd bestämda litertal, intill dess ändring deri blifvit vidtagen genom beslut, som vunnit laga kraft.
§ 22.
1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna till handel med bränvin, äfvensom den nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande sätt fördelas:
för Stockholms stad:
åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i Statskontoret;
för annan stad, som ej deltager i landsting:
a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sju tiondedelar tillfalla staden;
11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap; två tiondedelar insättas i Statskontoret; b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten ät bolag: sex tiondedelar tillfalla staden; en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap; tre tiondedelar insättas i Statskontoret;
för stad, som deltager i landsting:
a) dd bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
fem tiondedelar tillfalla staden; två tiondedelar tillfalla länets landsting; eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap; två tiondedelar insättas i Statskontoret;
b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten ät bolag:
fyra tiondedelar tillfalla staden; två tiondedelar tillfalla länets landsting; en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap; tre tiondedelar insättas i Statskontoret;
för landsbygdskommunerna:
hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma med:
sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
två tiondedelar till länets landsting; en tiondedel till länets hushållningssällskap.
I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 bränvinshandeln blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna och vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.
2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor. Do andelar åter, som ingå till Statskontoret, skola genom dettas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden, med iakttagande af, att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom livilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillkommer hvarje landstingsområde, eger landstinget uppbära tre fjerdedolar och vederbörande hushållningssällskap en ijerdedel.
3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med bränvin tillflyta städer, köpingar, landsfing och hushållningssällskap,
12 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.
skall, der Chefen för Kongl. Finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till nämnda departement af vederbörande afgifvas.
§ 23.
1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg, och må å landet ej förläggas stad eller köping närmare än en half mil utan att Kong!. Maj:ts Befallningshafvande efter särskild pröfning och vederbörandes hörande det medgifvit och bestämt vilkoren derför.
2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa och luftiga, hafva en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick.
§ 24.
1. Försäljningen må ej börjas förr, än besigtning å den lägenhet, der rörelsen skall drifvas, hållits i stad af stadsfiskal och på landet af kronobetjent jemte två personer utsedde af magistrat eller kommunalnämnd, samt besigtningsmännen utfärdat bevis derom att föreskrifterna i näst föregående § blifvit uppfylda.
2. Hvad här föreskrifves gälle ock då försäljningsställe ombytes.
§ 25.
1. Å landet vare bränvinshandel förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe, der auktion, marknad, torgdag, uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap hålles.
2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet eller der i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta mom. omförmäles, anledning förekommer till enahanda förbud, ege för landet Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och i stad vederbörande polismyndighet att derom meddela föreskrift.
§ 26.
1. Minuthandel med bränvin må ega rum söcknedagar från klockan 8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före sön- eller helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.
2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast klockan 6 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara
13 Kongl. Ålaj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen, men vare å dagen näst före sön- eller helgdag ej medgifven efter klockan 7 eftermiddagen.
3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin i stad tillåten endast vid middagstiden under högst tre timmar, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter kommunalstyrelsens hörande, bestämmas.
4. På landet vare å sön- och helgdagar all annan bränvinsutskänkning förbjuden, än på gästgifvaregård ar åt resande.
5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
6. Skulle ytterligare inskränkningar i de här ofvan i denna § bestämda tiderna för bränvinsutskänknings utöfvande befinnas erforderliga, eger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande derom besluta.
7. Der rätt till utskänkning enligt § 13 mom. 1 lemnats till utöfning vid läger eller der trupp eljest är för flere dagar sammandragen, må bränvin utlemnas endast till lägerpersonalen och till förtäring på stället samt utskänkningen ej ega rum före klockan 6 förmiddagen eller efter klockan 5 eftermiddagen; dock vare å sön- och helgdagar all utskänkning förbjuden utom under högst tre timmar vid middagstiden, hvilka af högsta befälhafvare!! på stället bestämmas.
§ 27.
1. Vid tider, då bränvinshandel enligt näst föregående § ej är tillåten, vare allt utlemnande af bränvin från försäljningsställe förbjudet.
2. Det vare ock förbjudet att, då utskänkning ej är medgifven, låta bränvin å utskänkningsställe förtäras.
§ 28.
1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.
2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till den, som är rusig, ej heller till minderårig.
3. Ofverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, der häri förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.
§ 29.
Under det bränvinshandel pågår får dörren till försäljningsrummet ej vara läst.
14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.
§ 30.
1. Der bränvinshandel idkas, skall vara anbragt skylt, som rörelsen utvisar.
2. I försäljningsrumraet skall ett exemplar af denna förordning vara anslaget.
-3. Å gästgifveri, der rörelsen är mellan flere åbor fördelad, skall en af kronobetjent påtecknad uppgift om den tid, hvardera åbon är till bränvinsutskänkning berättigad, vara anslagen i försäljningsrummet hos den, som för tillfället rättigheten utöfva!’.
§ 31.
I öppen salubod för handel med andra varor än bränvin äfvensom vid auktioner vare bränvinsutdelning äfven utan betalning förbjuden.
§ 32.
Byteshandel med bränvin vare lika med bränvinshandel ansedd.
§ 33.
Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller som icke är renadt från finkelolja eller hvars styrka ej uppgår till minst 46 procent, får ej till salu hållas.
§ 34.
1. Ej vare någon berättigad att söka betalning för bränvin, som blifvit vid utskänkning utborgadt.
2. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre belopp än 3 liter utborgadt.
§ 35.
Med undantag af den i § 33 meddelade föreskrift om brän vinets rening och styrka, skall hvad i denna förordning är stadgadt om handel med bränvin gälla äfven för sprit samt andra brända eller distillerade, in- eller utländska, spirituösa drycker, äfvensom för drycker, livilka äro dermed tillagade.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.
§ 36.
1. Polismyndighet i stad samt kronobetjent och kommunalnämnd å landet åligge tillse, att å ställe, der bränvinshandel idkas, ordningsamt de i denna författning meddelade föreskrifter noga iakttagas; och ega dessa myndigheter anbefalla stängning af handelsställe och bränvinshandelns inställande, när störande oordning förekommer eller anledning finnes att sådan befara.
2. Förekomma å gästgifveri eller å annat ställe, der bränvinshandel utöfvas, vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att innehafvaren af rättigheten icke kan anses fortfarande lämplig att densamma utöfva, eller har någon af de enligt § 13 meddelade utskänkningsrättigheter visat sig föranleda störande oordningar, må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på anmälan i stad af magistraten eller stadsfullmägtige och på landet af socknens eller angränsande sockens kommunalnämnd, efter vederbörlig undersökning, ega att förenämnda rättighet inskränka eller indraga eller ock innehafvaren derifrån skilja; dock ege innehafvare af rättigheten i sådant fall att af redan erlagd forsäljningsafgift återfå så stor del, som motsvarar den tid, hvarunder rättigheten ej utöfvats.
§ 37.
1. Å apotek må bränvin eller sprit hvarken säljas eller annorledes utlemnas utom för medicinskt ändamål uppå behörig läkares recept, för tekniskt behof, då detsamma behörigen styrkes medelst intyg af magistratsledamot, kronobetjent, kommunalstämmas eller kommunalnämnds ordförande eller vice ordförande, och för vetenskapliga ändamål uppå skriftlig reqvisition af känd vetenskapsidkare; börande alla sådana recept, intyg och reqvisitioner å apoteken qvarhållas och der förvaras.
2. I afseende på försäljningen af sådana läkemedel, hvilka innehålla bränvin eller sprit, gälle hvad medicinalförfattningarna föreskrifva.
§ 38.
1. Då bränvin försändes sjöledes och någon del af saltsjön dervid befares, skall det vara underkastadt försegling och, på sätt i tullstadgan föreskrifves, förpassning.
2. Vid annan försändning af bränvin inom landet eger deremot
16 Kongl. Maj:ts Nåd. ‘Proposition N:o 38.
förpassning icke ruin; skolande dock bränvin, när det i större myckenhet än fyratio liter forslas landvägen inom en mil från kusten mellan norska gränsen och gränsen mellan Blekinge och Kalmar län, åtföljas af tillverkarens eller säljarens på tro och heder senast inom en vecka före uppvisandet afgifna bevis, att bränvinet icke blifvit i riket olofligen infördt.
§ 39.
1. Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin, utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, eller som, på sätt i § 2 sägs, mellan flere köpare fördelar bränvin, eller, mot föreskriften i § 4 mom. 1, tillhandagår med anskaffande af bränvin, böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor, andra gången från 60 till och med 120 kronor och tredje gången från 120 till och med 240 kronor. Den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse beträdes, dömes till fängelse från och med två månader till och med ett år.
2. Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga bränvin till och med 150 liter tillika med kärl, som för dess afhemtning tjenliga äro, underkastade beslag och förbrutna.
3. Förbrytaren varde derjemte dömd att, då oloflig minuthandel eller utskänkning egt rum, utgifva försäljningsafgift för det litertal, som, efter hvad utredas kan, blifvit olofligen föryttradt, dock ej under det belopp, som svarar mot en fjerdedel af hvad, enligt de i §§ 17 och 18 stadgade grunder, för år minst utgå bör; skolande, der den, som idkar minuthandel, gör sig skyldig till oloflig utskänkning, den här stadgade påföljd ådömas oberoende af den försäljningsafgift, som erlägges för minuthandeln.
4. Har förbrytelse, hvarom i denna § sägs, skett å sön- eller helgdag, ökas straffet med böter från 15 till och med 30 kronor.
§ 40.
Om den, som till minuthandel med bränvin berättigad är, andra gången beträdes med oloflig utskänkning, vare han tillika denna sin handelsrättighet förlustig.
§ 41.
öfverträdes förbud, som i § 37 gifvet är, vare lag som i § 39 sägs.
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 38.
§ 42.
1. Underlåter den, som erhållit rättighet till handel med bränvin, att afgift derför i föreskrifven tid erlägga, varde afgiften genast utmätt. Vid sådan underlåtenhet andra gången vare rättigheten förverkad, och varde försäljningen genast instäld, i stad af magistraten och å landet af kronofogden; men näringsidkaren vare ändock pligtig att, under försäljningsåret, afgiften fortfarande utgöra.
. 2. Den, som idkar handel med bränvin under tid, hvarför afgift icke blifvit i föreskrifven ordning erlagd, böte första gången från och med 15 till och med 30 och andra gången från 30 till och med 60 kronor.
§ 43.
Idkar någon^ handel med bränvin vid tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe än dertill uppgifvet är, eller begagnar någon, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är, ombud för bränvins utlemnande å annat ställe, än der han sin försäljningsrätt utöfvar, eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad att, då han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på försäljningsstället förtäres eller afhemtas i mindre belopp än han är berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som till handel med bränvin berättigad är, mot § 26 mom. 4, 5 och 7 eller § 27, böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt andra gången från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom andra gången sin handelsrättighet förlustig. Lag samma vare, om den, som erhållit rättighet till utskänkning å passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes än till förtäring ombord å fartyget eller utan att iakttaga de inskränkningar dervid, som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemlikt § 13 mom. 2 föreskrift^.
§ 44.
Förbrytelse mot § 31 straffes enligt § 43.
§ 45.
1. Förbrytelse mot §§ 24, 28, 29, 30 eller 33 straffes med böter från och med 10 till och med 50 kronor.
JBih. till BiJcsd. Prot. 1885. 1 Smil. 1 Afd. 28 Häft.
18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
2. Då förbrytelse skett mot § 33, vare tillika det till salu hållna bränvin underkastadt beslag och förbrutet.
§ 46.
Skulle den, som är pligtig att förbrytelser mot denna förordning åtala, sjelf beträdas med oloflig bränvinsförsäljning, vare han förfallen till dubbla böter och miste tjensten.
§ 47.
Den, som under tid, då han för förbrytelse mot förordningen är under tilltal stäld, samma förbrytelse fortsätter, skall, när han härtill lagligen förvunnen varder, för hvarje gång stämning derför utfärdats och delgifvits, fällas till de böter eller det fängelsestraff, som för sådan förbrytelse stadgade äro; dock må fängelsestraffet icke öfverstiga ett år.
§ 48.
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans. arbete antagen person likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.
§ 49.
Underlåtes vid landväga transport af bränvin föreskrift, som i § 38 gifven är, dömes varan förbruten, derest egaren ej gitter visa att hon är af inhemsk tillverkning eller blifvit vederbörligen förtullad.
§ 50.
Böter, som efter denna förordning ådömda äro, skola, om tillgång till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.
§ 51.
Då försäljningsafgift jemte böter enligt denna förordning ådömda blifvit, må, der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas, böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfälde i stället undergå motsvarande förvandlingsstrafif.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
§ 52.
Af böter, så ock af försäljningsafgift, som enligt denna förordning ådömas, samt värde af bränvin, som förbrutet anses, tillfälle två tredjedelar åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, der den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.
§ 53.
Kongl. Maj:s Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande af hvad i förordningen stadgadt är.
§ 54.
1. Lands- och stadsfiskaler, krono-, stads- och polisbetjente samt de personer, hvilka särskildt antagas att vaka öfver förordningens efterlefnad, åligge att förbrytelser mot densamma åtala.
2. I öfrigt ege en hvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de
i tiensten äro, mot husbondefolk. . „
3. Då åtal anställes af annan än den, som i mom. 1 åt denna § nämnd är, gifve han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att denne må kunna målets utförande öfvervara.
§ 55.
1. Å landet bör kommunalnämnd och i stad vederbörande kommunalmyndighet egna synnerlig uppmärksamhet deråt, att förbrytelser mot denna förordning varda till åtal angifna.
2. Rättighet att verkställa beslag tillkomme de i § 54 mom. 1 omförmälda allmänna åklagare. Beslag skall göras i två vittnens närvaro.
§ 56.
Ej vare någon jäfvig att angående oloflig bränvinsförsäljning vittne bära endast på den grund, att han dervid bränvin sig tillhandlat eller förtärt.
20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
§ 57.
Förbrytelser mot denna förordning böra vid allmänna domstolarna åtalas och afdömas, med undantag af frågor om oloflig bränvinsförsäljning i _ de städer, der poliskammare finnes, uti hvilka dylika frågor skola i hittills vanlig ordning behandlas.
Rörande förbud mot införsel af bränvin till Lappmarken gäller hvad derom särskild! är stadgadt.
Denna föroidning träder i kraft från och med det försäljningsår, som tegöi sin början under år 1885; dock att under nämnda försäljningsår hittills stadgade försäljningsafgifter skola utgöras för alla de rättigheter, som ej blifvit beviljade först efter det denna förordning' trädt i kraft. &
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 38.
21 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 25 Februari 1885.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
l:o.
Hans Excellens Herr Statsministern, Chefen för Finansdepartementet Themptander föredrog i underdånighet komiténs för öfverseende af gällande bränvinslagstiftning den 20 December 1878 afgifna underdåniga betänkande med förslag till författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin jemte deröfver ej mindre af Högsta Domstolen, beträffande de uti författningförslagen förekommande nya eller förändrade bestämmelser af kriminalrättslig natur, än äfven af Öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län i underdånighet afgifna utlåtanden, så vidt nämnda förslag och utlåtanden afsåge förändring i gällande föreskrifter rörande försäljning af bränvin.
/
22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
I sammanhang härmed föredrog Herr Statsministern nedannämnda underdåniga ansökningar, framställningar och skrifvelser, nemligen:
l:o) En af Svenska Nykterhetssällskapet med skrifvelse den 3 Mars 1881 öfverlemnad underdånig petition i anledning af förenämnda författningsförslag;
2:o) Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Mai 1884 angåenda vilkoren för försäljning af bränvin, jemte deröfver af Ofverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län, generalbefälhafvarne i militärdistrikten, militärbefälhafvaren på Gotland samt kavalleriinspektören på grund af nådig befallning afgifna underdåniga utlåtanden;
3:o) En af kapellpredikanten O. Å. Wester, målaremästaren E. Rosén och handlanden And. Andersson, enligt uppdrag af ett den 15 Juni 1884 i Söderhamn hållet folkmöte, gjord underdånig framställning om nådig fastställelse å de i Riksdagens nyssnämnde skrifvelse innefattade förslag till förändrad lydelse af §§ 23 och 28 i nådiga förordningen den 24 Augusti 1877 angående vilkoren för försäljning af bränvin;
4:o) Skatteregleringskomiténs den 13 September 1882 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående skatteförhållandena i riket, i hvad detsamma afsåge förändring i gällande lagstiftning angående försäljning af bränvin;
5:o) Särskilda af hushållningssällskapen i Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kronobergs, Vermlands och Norrbottens län gjorda underdåniga framställningar om ogillande af Skatteregleringskomiténs förslag, så vidt det afsåge rubbning af den hushållningssällskapen hittills tillkommande rätt till andel i bränvinsförsäljningsmedlen, äfvensom en af hushållningssällskapens ombud vid sammanträde i Landtbruksakademien den 17 Februari 1883 i enahanda syftning gjord, af akademiens förvaltningskomité med underdånig skrifvelse den 8 Junisamma år öfverlemnad framställning;
6:o) En af komministern C. O. Kihlström, skräddaren J. Jonsson m. fl. personer inom Färila socken i underdånighet gjord framställning om förbud mot rusdryckers tillverkning och försäljning;
7:o) En af Stockholms allmänna nykterhetskomité i enahanda syfte gjord underdånig framställning; .
8:o) Direktionens för Svenska Missionssällskapet underdåniga skrifvelse den 29 April 1880 med framställning om förnyelse af förbudet mot in försel eller försäljning af bränvin ilappmarken; öfver hvilken framställning Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands, Vesterbottensoch Norrbottens län hvar för sig afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden; samt
23 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 38.
9:o) Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Vesterbottens län underdåniga skrifvelse den 13 Juni 1883 med öfverlemnande och förordande af en utaf Lycksele socknemän gjord underdånig framställning om utsträckning jemväl till Lycksele socken af gällande förbud mot införsel och försäljning af bränvin i lappmarken.
Efter redogörelse för innehållet af dessa handlingar anförde Herr Statsministern:
»Hvad först angår framställningarne om förbud mot rusdryckers tillverkning och försäljning, lärer detta förslag, huru välmenande det än må vara, stå i en så bestämd strid med föreställningssättet hos det stora flertalet af vårt folk i närvarande tid, att det icke kan skäligen ifrågakomma, att lagstiftaren skulle egna annan uppmärksamhet åt dessa framställningar än såsom de der gifva uttryck åt det inom vårt folk mer och mer vaknade intresset för nykterhetens främjande. Detta intresse var det ock, som uttalade sig i Riksdagens underdåniga skrifvelse den 17 Maj 1877, då Riksdagen anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta öfverse gällande författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin, i syfte att genom lagstiftning en mätte åstadkommas ett kraftigare motverkande af rusdryckers missbruk,° än som genom dittills varande lagstiftning egt rum. Ehuru Riksdagen således synes hafva vid tiden för nämnda skrifvelses aflåtande ansett väsentliga ändringar i lagstiftningen erforderliga för främjande af nykterheten, vågar jag påstå, att den senare tidens märkliga och framgångsrika nykterhetsrörelser inom vårt land och de ringa sympatier, hvilka de af den senaste bränvinslagstiftningskomitén, likasom af reservanterne inom samma komité väckta förslagen om bränvinshandelns ordnande efter andra grunder mött från de flesta håll, ådagalägga å ena sidan, att den sedliga uppgift lagstiftaren i detta fall måste för sig uppställa icke kan lösas endast på lagstiftningens väg, utan fordrar ett lefvande intresse och en frivillig medverkan från folkets .sida för nykterhetens sak, och å andra sidan, att de grunder, på hvilka den nuvarande lagstiftningen hvilar, af vårt folk omfattas med större förtroende och visat sig, rätt tillämpade, främja det sedliga syftet i större utsträckning än att ett öfvergifvande af dessa grunder skulle vara i någon mån tillrådligt. Redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 10 Januari 1883 vid afgifvande af förslag till den samma dag beslutade statsregleringen och till hvilket yttrande jag jemväl nu tillåter mig hänvisa, har jag ock, jemte afstyrkande af de väckta förslagen om sammanslagning af tillverknings- och försäljningsskatterna å bränvin och om indragning till statsverket af försäljningsafgifterna, uttalat den mening, att hänsynen till sedlighetens kraf efter min åsigt påkallar,
24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
tat icke någon väsentlig rubbning göres i de nu gällande grunderna för. ordnandet af bränvinshandeln. Då jag icke heller sedernreia funnit anledning frångå denna uppfattning, har jag vid afgifvande af det förslag till ny förordning om försäljning af bränvin och dermed likstälda drycker, jag nu går att inför Eders Kongl. Maj:t anmäla, lagt till grund .derför den nu gällande författningen i detta ämne och endast gjort till min uppgift att söka deri afhjelpa de brister och oegentlighet^ hvilka erfarenheten gifvit vid handen, likasom att i lagen få inlagda sådana nya bestämmelser, som kunna vara egnade att kraftigare främja dess sedliga syfte. Att senaste Riksdags beslut om afskaffande af utskänkningen vid arméns mötesplatser och inskränkning i bränvinshandeln under sön- och helgdagar först nu inför Eders Kongl. Maj:t anmäles, beror helt naturligen derpå, att så vigtiga bestämmelser, som de af Riksdagen beslutade, synas mig icke böra lösryckas ur sitt sammanhang med försäljningslagen i öfrigt, hvarföre och då skäl derjemte torde förefinnas att gifva de åsyftade bestämmelserna ett i viss män förändradt innehåll, det åtminstone lärer få anses önskvärd!, att Riksdagen ånyo tager under öfvervägande de i dess senaste beslut afspäda ämnen i samband med öfriga delar af denna lagstiftning.
. Det torde härefter tillåtas mig att närmare redogöra för de väsentligare ändringar jag är sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t i den nu gällande lagstiftningen angående försäljning af bränvin, hvilken lagstiftning innefattas i nådiga förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 24 Augusti 1877 samt nådiga kungörelsen den 6 Maj 1881 angående ändring i §§ 12 och 23 af nämnda förordning.
Genom nådiga förordningen den 18 September 1874 angående vilkoren för försäljning af bränvin infördes med den s. k. mindre partihandeln ett nytt begrepp i bränvinslagstiftningen. Handeln med bränvin till myckenhet ej understigande 15 kannor hade, innan nämnde förordning trädde i gällande kraft, icke varit underkastad några särskilda bestämmelser. Försäljningslagen af år 1874 medförde häruti den ändring, att för rättighet att idka handel med bränvin till belopp af 15 kannor eller derutöfver under 100 kannor, eller hvad som då erhöll benämningen mindre partihandel, skulle erfordras bifall i stad af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och å landet af kommunalstämma samt tillstånd af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvarjemte de allmänna
25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
kompetensvilkoren af god frejd m. m. för idkande af minuthandel med eller utskänkning af bränvin utsträcktes jemväl till den mindre partihandeln. Afsigten med denna lagstiftningsåtgärd var, enligt hvad Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19 Maj 1874 gifver vid handen, att förekomma de talrika missbruk, som yppat sig vid den dittills fria handeln med bränvin till belopp af 15 kannor och derutöfver.
Långt ifrån att vilja underkänna vigten af de skäl, som anfördes för den s. k. mindre partihandelns indragande under den speciela bränvinslagstiftningen, synas mig likväl grundade tvifvel kunna uppstå angående ändamålsenligheten af dess bibehållande såsom en ur lagstiftningssynpunkt särskild art af bränvinsförsäljning.
Då med lagstiftningen angående försäljning af bränvin åsyftas dels att med en accisafgift träffa förbrukningen af denna vara, dels att genom stränga ordningsföreskrifter motverka missbruket af rusdrycker, följer häraf, att denna lagstiftning har till egentligt föremål endast sådan handel, hvarigenom bränvinet öfvergår i konsumentens hand, hvaremot den handel, som förmedlar bränvinets öfvergång från producenten till bränvinshandlanden eller från don ene handlanden till den andre, enligt sakens natur måste falla utom området för ifrågavarande lagstiftning. I denna måste således göras en åtskilnad mellan den handel, som afser att omedelbart betjena förbrukningen, och den som kan rubriceras som en-gros-handel, eu åtskilnad som tydligen endast kan ega rum på det sätt, att eu viss försäljningsqvantitet bestämmes som den gräns, under hvilken försäljningen skall vara underkastad de lagstadgade afgifterna och ordningsföreskriftrrna. Vid hvilket belopp denna gräns bör sättas, är en helt och hållet praktisk fråga. Nu gällande lagstiftning har satt gränsen vid ett belopp af 15 kannor, så att all försäljning af bränvin till belopp icke understigande nämnde qvantitet är fri ej mindre från afgift än äfven från de för bränvinsförsäljning stadgade strängare ordningsföreskrifterna, ehuru till förekommande af missbruk handeln med bränvin till belopp understigande 100 kannor gjorts beroende af vissa kontrollföreskrifter. Det synes otvifvelaktigt, att den sålunda bestämda gränsen blifvit satt vid ett alltför lågt belopp. I de fall, då vid bränvinshandel mindre parti än 100 kannor afyttras, förefaller det nemligen mycket antagligt, att dermed mera afses konsumentens förseende på en gång med hans förbrukningsbehof för en längre tid, än att transaktionen är af en-gros-handels natur. Att för öfrigt förhållandena inom landet icke kunna anses påkalla den mindre partihandelns bibehållande framgår deraf att, medan under första året efter förändringens genomförande 67 rättigheter till mindre partihandel meddelades i städerna och 192 å landet, hade under Bill. till Eilcsd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 4
26 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 38.
försäljningsåret 1882—1883 antalet dylika rättigheter nedgått till 4 i städerna och 46 å landsbygden. Hvad som är hufvudskälet mot denna handels bibehållande är emellertid, att den frihet, som i jemförelse med minuthandeln medgifvits den dermed temligen närslägtade mindre partihandeln, lätteligen föranleder till hvarjehanda missbruk, särskildt i form af salning, såsom erfarenheten tyvärr icke sällan gifvit vid handen.
Till de nu af mig påpekade omständigheter, eller obehöfligheten för affärslifvet af de genom den mindre partihandeln medgifna lättnader och den fara för missbruk, som innebäres i dessa lättnader, omständigheter, hvilka i och för sig synas mig tillräckliga att motivera tilllämpning jemväl å den mindre partihandeln af de nu för minuthandel gällande stadganden, kommer ytterligare ett efter mitt förmenande ganska afsevärdt skäl för vidtagande af denna förändring. Då med de å förbrukningen af bränvin lagda afgifter åsyftas ej mindre att bereda för vissa offentliga ändamål afsedda inkomster, än äfven att genom varans fördyrande motverka missbruket af densamma, ligger redan ur skatteteknisk och sedlig synpunkt en synnerlig oegentlighet deruti, att afgiftens utgörande kan af konsumenten helt och hållet undvikas genom uppköp på eu gång af bränvin till belopp af 15 kannor eller derutöfver. Och erinrar man sig, att denna utväg för skattens undgående företrädesvis står de förmögnare klasserna till buds, blifver ur social synpunkt nyssnämnde oegentlighet ännu större. Den beskattning, som ålägges den mindre bemedlade förbrukaren af en vara, bör icke rimligen lindras och än mindre alldeles borttagas, när det är fråga om förbrukare, som äro i tillfälle att förse sig med varan i större qvantitet. Lika med bränvinslagstiftningskomitén hemställer jag derföre i underdånighet, att den hittills s. k. mindre partihandeln må likställas med minuthandeln och att, med upphäfvande af åtskilnaden mellan större och mindre partihandel, gränsen för partihandeln må sättas vid ett minimibelopp af 250 liter, eller det belopp, som efter metersystemet i rundt tal närmast motsvarar 100 kannor.
Nu gällande försäljningslag innehåller icke några bestämmelser, som hafva afseende på den så kallade större partihandeln. Enahanda skulle ock, beträffande handeln med bränvin till belopp icke .understigande 250 liter, förhållandet blifva i det förslag till försäljningslag, som nu underställes Eders Kongl. Maj:ts pröfning, allenast med det undantag, att då det missbruk, som plägar benämnas salning, ifrågakommer äfven vid den egentliga partihandeln, de i § 2 af 1877 års försäljningslag meddelade bestämmelser till förekommande af detta missbruk synts böra vinna tillämpning å all slags handel med bränvin och således äfven å partihandeln.
27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 38.
Vid tillämpning' af det metriska systemet å nu gällande måttbestämmelser i försäljningslagen torde minsta tillåtna försäljningbeloppet vid minuthandel böra sättas till en liter. Detta innebär väl en sänkning af det nu för denna handel stadgade minimum med ungefär tre tiondedel liter, men det föreslagna minimum torde dock vara tillräckligt stort för att upprätthålla karaktersskilnaden mellan minuthandel och utskänkning, hvilken skilnad för öfrigt hufvudsakligen beror på helt andra omständigheter.
Förbudet att idka minuthandel med bränvin i förening med annan handel har hittills endast gält landet. Det befarade missbruket af en sådan förening synes emellertid kunna göra sig gällande äfven i stad, hvarföre för förbudet i § 5 nu föreslagits en sådan lydelse, att det omfattar all bränvinshandel vare sig i stad eller på landet och att den enda art af handel, som finge utöfvas jemte bränvinshandel, skulle på grund af allmänt förekommande förhållanden vara vinhandel.
Erfarenheten har ådagalagt, att auktioner, som hållas i stad för utbjudande af rättigheter till försäljning af bränvin, stundom icke erhållit nödig offentlighet, så att tillfälle till täflan mellan flere spekulanter dervid saknats. Till förekommande af detta förhållande, hvarmed kan befordras ett obehörigt gynnande af någon viss spekulant, har i § 9 mom. 1 stadgats, att auktionen alltid skall tillkännagifvas genom minst fjorton dagar förut utfärdad kungörelse. Då vidare kan inträffa, att man ej öfverlåter bränvinshandeln åt bolag, för att icke behöfva afstå någon del af vinsten åt landsting och hushållningssällskap, men ändock är angelägen att få hela bränvinshandeln i staden koncentrerad på en hand och att derigenom kunna betinga staden särskilda förmåner, för hvilket syftes främjande man kan låta samtliga försäljningsrättigheterna i en stad blifva på en gång eller under ett klubbslag utbjudna, hvarigenom naturligtvis tillfället att uppträda såsom spekulant vid auktionen betydligt försvåras, har jag sökt förebygga ett sådant mot lagens anda och mening stridande förfaringssätt genom införande i nyssnämnda moment af uttrycklig föreskrift derom, att allenast en rättighet i sänder må utbjudas.
För att, vid den jemlikt § 9 mom. 2 Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åliggande pröfning af lämpligheten utaf ett för bränvinshandelns öfvertagande i stad bildadt bolag, i möjligaste mån bereda bemälda myndighet tillgång till de på frågan inverkande upplysningar, har stadgats, att bolags skriftliga anbud å handelns öfvertagande skall åtföljas af bolagets stadgar.
I § 11 hafva beträffande kungörande af auktion å försäljningsrättigheter på landet samt förfaringssättet dervid intagits bestämmel-
28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
ser väsentligen enahanda med de för stad i § 9 mom. 1 föreslagna. Erfarenheten har nemligen visat, att äfven på landet auktioner stundom hållits utan att nödig offentlighet i tid gifvits åt kungörelserna derom.
De förhållanden, som framkallat lagstadgandet om rätt för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, sedan vederbörande kommunalmyndigheter yttrat sig i frågan, öfverlåta bränvinshandeln i stad åt ett för ändamålet bildadt bolag, förefinnas i alldeles samma grad i flere af rikets köpingar. Eders Kongl. Maj:t har ock i särskilda fall, der behofvet framträda medgifvit användande af ifrågavarande bolagsinstitution äfven i köpingar. Då nu bränvinsförsäljningslagen undergår en omarbetning, synes det mig emellertid vara i sin ordning, att detta förhållande i lagen uppmärksammas. Med afseende ej mindre å den synnerliga olikheten i storlek de särkilda köpingarne emellan, än äfven å de olikartade administrativa förhållanden, som i dem förefinnas, har det likväl icke synts ändamålsenligt att i detta afseende alldeles likställa köpingarne med städerna, utan torde det hädanefter såsom hittills böra i hvarje särskilt fall ankomma på Eders Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida och under hvilka vilkor och bestämmelser nu omförmälda sätt för bränvinshandelns ordnande skall i en köping vinna tillämpning.
Den i § 23 af gällande bränvinsförsäljningslag innefattade bestämmelsen om befogenhet för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att medgifva rätt till tillfällig bränvinsutskänkning vid helsobrunn eller badort, har synts erfordra någon närmare bestämning och inskränkning. För att sådan rättighet skall för eu ort kunna ifrågakomma, är det icke tillräckligt att några personer der valt sin sommarbostad för att begagna befintliga bad, utan synes skäligen böra fordras, att den ort, för hvilken rättigheten begäres, såsom brunns- eller badort har en viss betydenhet. Denna fordran torde anses uppfyld, då freqvensen å stället är så stor, att särskild läkare der blifvit anstäld, och har i öfverensstämmelse härmed föreskrift i detta moment meddelats.
I ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse den 10 Maj 1884 har Riksdagen anmält, att Riksdagen, i afsigt att befria soldaten och beväringsynglingen från de frestelser, som medföras af lättheten att inom läger erhålla bränvin, samt med hänsyn till den obillighet, som enligt Riksdagens åsigt onekligen ligger deruti, att kommuner, inom hvilkas område lägerplatser äro belägna, icke ega samma rätt att förbjuda utskänkning af spirituösa, som tillkommer andra kommuner, för sin del beslutat en sådan förändring af § 23 i gällande försäljningslag, att det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lemnade bemyndigande
29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
att medgifva tillfällig rätt till bränvinsutskänkning vid läger eller der trupp eljest är för flere dagar sammandragen skulle komma att upphöra.
Såsom jag förut nämnt hafva öfver denna Riksdagens skrifvelse underdåniga utlåtanden afgifvits af Ofverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län äfvensom af generalbefälhafvarne i militärdistrikten, militärbefälhafvaren på Gotland och kavalleriinspektören. Af dessa myndigheter hafva Ofverståthållareembetet och 11 bland Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i länen, en af generalbefälhafvarne, militärbefälhafvaren på Gotland och kavalleriinspektören tillstyrkt den af Riksdagen beslutade förändringen, hvaremot densamma afstyrkts af 13 länsstyrelser samt af 4 generalbefälhafvare. De skäl, som dervid blifvit anförda mot godkännande af Riksdagens beslut äro hufvudsakligen, att, derest iskänkning vid lägerplatser förbjudes, det med säkerhet kan antagas, att bränvin ändock på smygvägar skall inkomma i lägret, hvarigenom man i stället för en laglig och lätt öfvervakad iskänkning finge en oloflig och okontrollerad bränvinsförsäljning; att å ort, der annan laglig handel med bränvin finnes i närheten af lägerplatsen, såsom förhållandet är flerestädes, förbudet mot utskänkning derstädes varder gagnlöst; att bränvin skulle till lägerplatserna medföras af besökande och svårigheterna blifva större än nu att i omgifningen af lägerplatsen upprätthålla ordning; att till följd af den tilltagande nykterhetsrörelsen antalet fylleriförseelser inom lägren på senare tider betydligt aftagit, hvarföre det ifrågasatta förbudet kunde anses mindre nödigt; samt att, beträffande det skäl förförbudet, som hemtats derifrån, att vederbörande kommun i detta fall saknade rätt att förbjuda all bränvinsutskänkning inom sitt område, vidare betydelse icke syntes kunna tillmätas detsamma, då Riksdagen icke samtidigt ifrågasatt upphäfvande af alla de tillfälliga rättigheter, som omförmälas i § 23 af gällande försäljningslag. Några bland de länsstyrelser, som afstyrkt absolut förbud mot utskänkning vid läger, hafva likväl ansett utskänkningen, i likhet med hvad redan på flere ställen eger rum, böra begränsas så, att den endast får ske till militärpersonalen vid lägret, hvarjemte äfven förbud mot utskänkning å sönoch helgdagar blifvit ifrågasatt.
Såsom jag redan antydt, har jag trott det vara lämpligast, att den af senaste Riksdag beslutade förändring i syfte att afskaffa all bränvinsutskänkning vid lägerplatser icke lösrycktes ur sitt sammanhang med öfriga delar af försäljningslagen; och då från åtskilliga myndigheter erinringar gjorts mot förändringen, hvilka synas mig icke böra lemnas utan allt afseende, samt om hela denna lagstiftning gäller, att alltför långt gående restriktiva åtgärder kunna befaras vid tillämpnin-
30 Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 38.
gen framkalla resultat, som äro alldeles motsatta hvad man åsyftat, har jag ansett, att vid frågans förnyade behandling hos Riksdagen det borde Riksdagens pröfning underställas, huruvida icke skäl kunde förefinnas att åtminstone såsom ett försök tills vidare icke sträcka den åsyftade förändringen längre än att, med bibehållen rätt för länsstyrelse att medgifva utskänkning vid lägerplats, utskänkningsrörelsen i sådana fall underkastas de väsentliga inskränkningar, hvilka återfinnas i § 26 mom. 7 af det författningsförslag, som nu underställes Eders Kongl. Maj:ts pröfning.
I § 15 mom. 5 är tillagd en hittills saknad bestämmelse för det fall, att person, som på grund af stadgandet i § 13 erhållit tillfällig rätt till utskänkning af bränvin, aflider före utgången af den tid, för hvilken rättigheten blifvit meddelad.
De hittills stadgade försäljningsafgifterna hafva varit olika för minuthandel och för utskänkning. Till bibehållande af en dylik olikhet förefinnas emellertid efter min tanke ej vidare giltiga skäl. Bränvinets fördyrande genom beskattning af både tillverkningen och försäljningen utgör eu af hufvudgrunderna för nu gällande lagstiftning, men redan när jag yttrade mig om den mindre partihandeln, erinrade jag, hurusom det läge eu oegentlighet deri, att beskattningen af samma vara gjordes olika för olika konsumenter och dertill anordnades så, att den mindre bemedlade förbrukaren drabbades af den högre skatten. Om man, såsom här är fallet, vill genom skatt fördyra varan, när den tillhandahålles förbrukaren å sådana ställen, till hvilka den mindre bemedlade företrädesvis är hänvisad, är det från skattesynpunkt oegentligt, att de förbrukare, som förse sig med sitt behof af varan på minuthandelsstället, fritagas från skyldigheten att för varan betala en lika hög skatt. Det kommer väl på grund af andra förhållanden att ändock alltid inträffa, att varupriset vid utskänkningen ställer sig dyrare än i minuthandeln, men lagstiftningen bör enligt min tanke icke medverka till att inköpspriset för bränvin ställer sig gynsammare för den ene än för den andre förbrukaren. Man bör vidare icke lemna ur sigte, att, om man än vid tillkomsten af nu gällande lagstiftning ansåg utskänkningsrörelsen, såsom befordrande det för sedlighet och arbetsdrift i hög grad menliga kroglifvet, verka skadligare än minuthandeln och derföre önskade göra bränvinet å utskänkningsstället mera svåråtkomligt genom dess högre pris, en senare tids erfarenhet torde hafva gifvit vid handen, att det genom minuthandeln förmedlade bränvinsförtärandet i hemmen är minst sagdt lika väl förtjent att motarbetas genom varans beskattande på samma sätt vid minuthandeln som vid utskänkningen. I öfverensstämmelse härmed har jag föreslagit, att
31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
för båda dessa slag af bränvinshandel må stadgas samma afgift och denna sättas till 15 öre per liter, närmast motsvarande den nu för utskänkning bestämda afgiften af 40 öre per kanna.
Uti § 18 hafva fullständigare bestämmelser meddelats om utseende af revisorer för granskning af bolagens räkenskaper och förvaltning, hvarjemte, då praxis hittills i allmänhet varit, att respektive landsting och hushållningssällskap beslutat angående ansvarsfrihet för bolagens förvaltning, ehuru förordningen icke innehållit uågon deråt syftande bestämmelse, samt dessutom en bestämd brist för närvarande förefinnes i stadgandena om dessa myndigheters kontroll öfver bolagens verksamhet i det afseende!, att någon påföljd icke är bestämd, för den händelse landsting eller hushållningssällskap skulle finna ansvarsfrihet för bolags förvaltning ej kunna lemnas, ett tillägg gjorts i § 18 i syfte, att saken i sådant fall skulle hänskjutas till Kong]. Maj:ts Befallningshafvande, som egde meddela föreskrifter till rättelse i anmärkta åtgärder, hvilka föreskrifters fullgörande, i fall af tredska å bolagets sida, kunde framtvingas genom af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förelagdt lämpligt vite.
I mitt förut åberopade yttrande till statsrådsprotokollet för den 10 Januari 1883, som under inkomstberäkningen finnes bifogadt statsverkspropositionen till samma års Riksdag, har jag redan närmare utvecklat den mening, att afgifterna å handeln med bränvin icke synas mig böra ens till någon del indragas till statskassan, utan framgent såsom hittils få utgå lör kommunala ändamål, under det staten medelst anlitande af tillverkningsskatt på ett enklare och mera egentligt sätt upphemtar den inkomst den för sina ändamål vill bereda sig genom bränvinsbeskattningen. Jag erinrade då också, att, när försäljningsskatten hittils vore anvisad för kommunala ändamål, det vore så mycket betänkligare att till statsverket indraga densamma, som kommunerna för fyllande af sina skattebehof väl behöfde ega tillgång på någon indirekt skatt, och de kommuner, hvarinom bränvinshandeln idkades, egde det mest naturliga kraf att genom denna skattekälla bereda sig ett skadestånd för de uppoffringar, kommunerna måste vidkännas såsom följder af bränsvinshandeln i fråga om polis och ökad fattigvård. Jagerkände emellertid då och jag erkänner fortfarande, att en ändring i de nu gällande grunderna för försäljningsafgifternas fördelning kan vara af omständigheterna påkallad och detta beroende derpå, att bränvinshandeln under senare tider faktiskt blifvit mer och mer koncentrerad i städerna, ity att dels det ena efter det andra af gästgifverierna å landet upphört eller eljest förlorat sin rättighet till bränvinshandel, så att endast å ett ringa antal gästgifverier dylik handel ännu utöfvas,
32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
dels landtkommunerna icke velat tillåta bränvinsliandel inom sitt område, dels ock, i många fall, der kommunen önskat det, vederbörande embetsmyndighet icke lemnat sitt medgifvande till handelns idkande. Landsbygden har derigenom för inköp af denna vara blifvit mer och mer hänvisad till städerna, och onekligt är således, att städernas bränvinshandel och den deraf för dem uppkommande inkomst icke härflyta endast af den förbrukning, som eger rum inom städerna. Det är af denna anledning som en jemkning till landsbygdens förmån af försäljningsskattens fördelning synes mig billig, och endast derigenom torde man kunna påräkna, att ett allmännare missnöje icke skal lå landsbygden göra sig gällande mot den vidsträckta rätt, administrativ myndighet nu eger att äfven när landskommun sjelf önskar upprättande af bränvinshandel inom sitt område, vägra tillåtelse dertill — en rätt, hvars utöfvande mångenstädes verkat välgörande. Vid en dylik jemkning i fördelningen af denna skatteinkomst måste dock en stor varsamhet iakttagas för att icke i städernas ekonomi må göras en alltför häftig rubbning. Deras inkomst af bränvinsmedlen har uppenbarligen tagits i beräkning för en mängd utgifter och förbindelser för framtiden, Indika städerna iklädt sig, och man bör dervid komma ihåg, att städerna i en mängd fall genom denna inkomst satts i tillfälle att medverka till företag, gagnande icke blott dem sjelfva utan en vidsträckt landsort, såsom t. ex. jernvägsanläggningar. Äfven får man i detta fall icke lemna ur sigte, att städerna, såsom centra för bränvinshandeln, väl hafva fördelen af rätt goda inkomster, men också drabbas af olägenheterna af denna handel i en utsträckning, hvartill någon motsva righet ej förefinnes inom landskommunerna.
Vid bestämmandet af den andel städerna böra få behålla af bränvinsmedlen har jag ock trott ett visst afseende böra göras derpå, huruvida bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag eller icke. Först och främst är jag öfvertygad, att dylika bolag, rätt handhafda, äro ett kraftigt medel för främjande af god ordning vid bränvinshandelns utöfvande och att endast på den vägen denna handel kan bedrifvas så, att en uppmuntran till ökad förbrukning icke eger rum. Det är ju gifvet, att, när bränvinshandeln utöfvas af enskilda personer, det, såsom i all annan handelsrörelse, ligger i säljarens intresse att se sin afsättning tillväxa. Bolagen åter, när de rätt fatta sin uppgift, och lyckligtvis erbjuder vårt land många exempel derpå, behöfva icke påverkas af ett dylikt intresse. Om man således af detta skäl kan vara sinnad ordna lagstiftningen så, att deri inlägges en bestämd uppmuntran till bo— lagssystemets tillämpning, är sådant derjemte synnerligen fördelaktigt för dem, som jemte städerna ega andel i försäljningsskatten. Bolagen afstånem-
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 35
ligen till lika fördelning som försäljningsafgifterna jemväl hela sin nettovinst, och så snart bränvinshandeln blifvit öfverlåten åt bolag, finner man derför i regeln, huru städerna och öfrige i bränvinsmedlen delaktiga korporationer deraf erhålla en betydligt förhöjd inkomst. Det måste således ligga i deras finansiella intresse, hvilka bränvinsmedlen tillgodokomma, att bolagsinstitutionen anlitas. När försäljningsrättigheterna åter utbjudas på auktion och inroparen åtager sig afgift för ett visst försäljningsbelopp, har man ju icke ens garanti för att detta belopp icke kommer att vida understiga den verkliga försäljningen och att således kanske en betydlig del af denna undandrages all försäljningsskatt. Bolagen deremot skola afstå hela sin nettovinst och således jemväl den handelsvinst, som den enskilde försäljaren naturligtvis alltid behåller. Anmärkningar hafva visserligen stundom sports derom, att bränvinsbolags förvaltningskostnader stält sig ganska dryga och omfattat för bolagen främmande utgifter, men just för att undanrödja befogade anmärkningar i det afseendet, har jag i förslagets 18 § inlagt de redan omförmälda nya bestämmelserna om en utväg att rätta anmärkta missförhållanden i bolagens förvaltning. Med fullt skäl torde derför få antagas, att ett stadgande, som låter städerna behålla större andel af bränvinsmedlen, när handeln utöfvas genom bolag, både skall verka till ett bättre ordnande af denna handel och vara till fördel för dem, som ega del i bränvinsmedlen. Det kan väl synas, som skulle städernas eget intresse mana dem att tillämpa bolagssystemet äfven utan en i fördelningen inlagd särskild uppmuntran dertill, men det låter tänka sig att åtminstone i mindre städer man skulle kunna med större fördel för dem låta försäljningsrättigheterna utbjudas på auktion, då det naturligtvis sedermera står de enskilde inroparne öppet att af sin vinst bereda staden de förmåner de behaga. En motsvarande förmån tillgodokommer dock i sådana fall icke de öfrige participanterna i bränvinsmedlen, och deri ligger ett talande skäl för att genom en gynsammare fördelning uppmuntra till bolagssystemet.
Mot den nu gällande och i förslaget bibehållna bestämmelsen, att bolagens nettovinst skall gå till fördelning lika med sjelfva försäljningsskatten kan visserligen erinras, att en sådan fördelning af handelsvinsten i och för sig är en oegentlighet, men då den af åtskilliga praktiska skäl tillkomna bestämmelsen f tillämpningen hittills icke mötts af något allmännare ogillande, torde det ej vara skäl att deri söka göra någon ändring, så länge man inom måttliga gränser inskränker den jemkning af bränvinsmedlens fördelning, som göres till landsbygdens förmån. Vidgar man åter dessa gränser, då tvingas man ock, efter Bill. till Riltsd. Prot. 1885. 1 Smil. 1 Afd. 28 Höft. 5
34 Katigt, Maj:ts Nåd, Proposition N:o 88.
min åsigt, att skilja mellan försäljningsskatten och handelsvinsten eller också skall man genom ett motsatt förfarande helt och hållet omöjliggöra bolagssystemets tillämpning.
De korporationer, som jemte städerna ega andel i de från dessa härflytande bränvinsmedlen, äro de landsting och hushållningssällskap, inom hvilkas område städerna äro belägna. Förslag hafva varit väckta att i följd af det olika omfång, hvari bränvinshandeln bedrifves i olika delar af riket, låta landstingens och hushållningssällskapens andelar ingå till en gemensam kassa för hela riket och sedermera fördela dem mellan nämnda korparationer efter folkmängden. Då jag ansett den tanke, som ligger till grund för dessa förslag, vara förtjent af ganska stort afseende, har jag deråt sökt bereda tillämpning äfven i det ifrågavarande förslaget, men dock icke så, att jag trott landsting och hushållningssällskap böra beröfvas all direkt andel i de medel, som inflyta från städerna inom deras område. Tvärtom lärer det vara af ganska stor vigt att bibehålla dem vid en viss direkt sådan andel, dels för att icke göra en större rubbning i bestående förhållanden än som med fog påkallas, dels för att göra dessa korporationer mera intresserade i öfvervakandet af bränvinsbolagens verksamhet inom deras område. Såsom jag redan antydt, är denna kontroll af betydelse för att icke missförhållanden i bolagens förvaltning skola göra sig gällande, och det är också uppenbart, att denna kontroll skall handhafvas af landsting och hushållningssällskap med större intresse och kraft, när de sjelfva omedelbarligen beröras af det ekonomiska i-esultatet af bränvinshandeln inom deras område. Jag har derföre föreslagit, att landstingen skulle behålla samma direkta andel af bränvinsmedlen från sitt område, som de för närvarande ega, och hushållningssällskapen direkt få uppbära hälften af hvad dem nu tillkommer.
Deremot har grundsatsen om fördelning efter folkmängden tillämpats på återstoden af dessa medel sedan städernas och de direkt till landsting och hushållningssällskap utgående andelar afdragits. Denna återstod bör efter min åsigt fördelas på landstingsområdena i riket efter deras folkmängd och hvad som på hvarje område sig belöper sedermera delas så, att deraf landstinget erhåller tre fjerdedelar och vederbörande hushållningssällskap en fjerdedel. Att denna fördelning skulle ske endast på landstingsområdena Och ej också omfatta de stöi're städer, som ej deltaga i landsting, beror derpå, att sedan man först låtit städerna behålla den andel, som anses böra dem tillkomma, denna senare fördelning gäller medel, hvilka synts böra tillgodokomma landsbygden.
Jag har låtit uppgöra eu tabell, som torde få bifogas detta protokoll och utvisar en ungefärlig jemförelse mellan bränvinsmedlens för-
35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
delning efter nu gällande lag och huru förhållandena skulle gestalta sig efter de i förslagets § 22 upptagna förändrade grunderna. Häraf visar sig, att hushållningssällskapens sammanlagda inkomst af bränvinsmedlen blifvit icke obetydligt minskad, men detta torde få anses såsom en helt naturlig följd af den förändrade ställning dessa korporationer numera intaga efter det landstingsinstitutionen tillkommit och vunnit stadga såsom länsrepresentation. De väsentligt ökade inkomster af bränvinsmedlen landstingen enligt förslaget skulle erhålla eller från cirka 630,000 kronor till 1,370,000 kronor för hela riket, böra ock sätta dem i tillfälle att från hushållningssällskapen öfvertaga omsorgen om åtskilliga af de behof, för hvilka de senare hittills anvisat medel. Slutligen vill jag om förslaget att till landstingen anslå ökad andel af bränvinsmedel, i stället att, såsom också varit förutsatt, låta alla landskommuner efter folkmängden få sin del deraf, endast nämna, att jag väl finner de af Bevillnings-Utskottet vid sistlidne riksdag till stöd för det senare förslaget anförda skäl ganska beaktansvärda, men å andra sidan är öfvertygad att i allmänhet ett gagneligare användande af medlen kan förväntas, när do icke blifva utportionerade i så små belopp, som skulle tillfalla hvarje enskild landskommun.
Mom. 3 i § 22 är ett nytt stadgande, som åsyftar att sätta vederbörande i tillfälle att, när så påfordras, åstadkomma eu statistisk öfversigt öfver användningen af bränvinsmedlen.
§ 23, som innehåller nya bestämmelser i fråga om försäljningsställes belägenhet och beskaffenhet i öfrig!, är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med § 22 i bränvinslagstiftningskomiténs förslag till försäljningslag; dock att den i sistnämnda § intagna föreskrift, att försäljningsställe ej får ligga i närheten af kyrka, offentlig skola, kasern, större fabrik, bruk, sågverk eller plats, der större offentligt arbete bedrifves, blifvit utelemnad, såsom, hvad städerna beträffar, svårligen praktiskt utförbar.
Uti Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Maj 1884 erinras, hurusom den nu medgifna rätten att låta bränvinsutskänkningen i städerna fortgå under sön- och helgdagar endast med undantag för gudstjensttiderna föranleder, att en stor del af den manliga befolkningen på krogarne förslösar såväl sin arbetsförtjenst som den tid, hvilken borde användas till hvila för samlandet af nya arbetskrafter, hvarföre och då inom ett ej ringa antal af rikets städer en stark opinion uttalats för inskränkande af ifrågavarande utskänkning och på åtskilliga ställen jemväl verkat, att en sådan inskränkning med stöd af gällande lag redan blifvit genomförd, Riksdagen ansett, att hvad hittills i detta afseende tillämpats såsom undantagsfall borde stadgas såsom regel. Riksdagen beslöt derföre för sin del en sådan ändring i 28 § af gäl-
36 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38.
lande förordning, att derigenom all iskänkning af bränvin i allmänhet skulle vara förbjuden under sön- och helgdagar; dock att vederbörande myndighet, då särskilda omständigheter föranledde, skulle ega medgifva iskänkning någon viss tid på dagen.
I sina öfver Riksdagens skrifvelse afgifna utlåtanden hafva Öfverståthållareembetet, samt länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Vestmanlands samt Vester-Norrlands län afstyra en sådan ändring i nu gällande stadganden, som Riksdagen beslutat, hvaremot samtliga öfriga länsstyrelser förordat ändringen, några dock med erinringar i formel syftning med afseende å lagbudets redaktion. Då jag redan uttalat mig för att denna vigtiga fråga ej må lösryckas från sitt sammanhang med öfriga delar af försäljningslagen, anser jag mig ock böra till öfvervägande vid sakens förnyade behandling framställa några synpunkter, hvilka ej efter mitt förmenande hittills blifvit fullt beaktade. Först och främst lära samma skäl, hvilka Riksdagen anfört för förbud mot iskänkning under sön- och helgdagar, med lika styrka kunna göras gällande till stöd för att detta förbud må afse jemväl aftonen före sådana dagar, dä frestelsen att på utskänkningsstället förslösa en dryg del af den nyss erhållna veckoaflöningen, enligt hvad erfarenheten visat, ofta nog verkar ett starkt missbruk af rusdrycker. I de städer, hvarinom man, såsom Riksdagen åberopat, med begagnande af den nu gällande lagen lyckats åstadkomma en inskränkning i försäljningstiderna, har man derföre ock i allmänhet fått utskänkningen förbjuden redan aftonen före sön- och helgdagar. Då jag föreställer mig, att behofvet af en sådan förbudets utsträckning är minst sagdt lika stort som af förbudet under sön- och helgdagar, torde ett förslag att låta förbudet inträda åtminstone från klockan 7 aftonen före nyssnämnda dagar vara förtjent af närmare öfvervägande; och det af mig uppgjorda författningsförslag upptager derföre i § 26 en bestämmelse i sådan syftning.
Men det är en annan sida af senaste Riksdags beslut, som hos mig framkallat än större betänkligheter, och det är medgifvandet för vederbörlig myndighet att tillåta undantag från det lagstadgade förbudet, dä särskilda omständigheter föranleda. Afsåge man med uttrycket särskilda omständigheter sådana förhållanden, som för ett eller annat tillfälle kunde påkalla .ett undantag från det allmänna förbudet, kunde deremot vara mindre att invända, men så har uttrycket i allmänhet ej fattats i de afgifna utlåtandena, utan man har deri uppenbarligen inlagt den betydelsen, att en del utskänkningsställen skulle kunna åtminstone inom vissa gränser frikallas från förbudet. Först och främst kan den pröfningsrätt, som i detta fall blefve lagd i embets-
37 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.
myndighetens hand och som inom olika delar af riket kunde komma att utöfvas på helt olika sätt, i och för sig synas oegentlig. Den kan nemligen utöfvas så, att hvad lagen velat göra till undantag, blir regel, hvarigenom det med lagbestämmelsen åsyftade gagnet naturligtvis kommer att förfelas. Men äfven med villigt erkännande att myndigheterna sannolikt skulle endast såsom undantagsfall tillåta utskänkning å sön- och helgdagar, hyser jag den uppfattning, att tillämpningen dock sannolikt skulle gestalta sig så, att det i allmänhet blott blefve en viss kategori af utskänkningsställen, som frikallades från det allmänna förbudet. Man skulle väl upprätthålla förbudet med afseende på de i dagligt tal så kallade krogarne, men man skulle finna omständigheterna påkalla undantag för åtminstone vissa af de utskänkningsställen, hvilka företrädesvis besökas af de mera bemedlade. Det är denna sannolika följd af en lagbestämmelse sådan som den af Riksdagen beslutade, hvilken jag skulle anse ganska beklaglig. Det är sannt, att, när man för att förekomma rusdryckers missbruk vidtager en så genomgripande åtgärd som förbud mot deras tillhandahållande under tider, då ett dylikt missbruk i större utsträckning är att befara, lagstiftaren gör ett ganska väsentligt ingrepp i den enskildes fria görande och låtande samt sträcker sitt förmynderskap ganska långt, men om ett sådant till vägagående är för det allmännas bästa nödigt, såsom Riksdagens uppfattning måste antagas vara, att döma af dess senaste beslut, och om således den enskilde samhällsmedlemmen nödgas underkasta sig deraf härflytande inskränkningar, då må för det allmännas skull den ene samhällsmedlemmen lika väl som den andre bringa detta offer, der det såsom sådant kännes och uppfattas. En tidsenlig lagstiftning bör icke på detta område under likartade yttre förhållanden förmena den ene tillgången till samma njutningsmedel, som den lemnar den andre öppet att förskaffa sig, bör icke framkalla ett sakernas tillstånd, som är mera egnadt att söndra sinnena, än att förena dem i sträfvandet för vinnandet af ett upphöjdt sedligt syfte. Det är af denna anledning och för att frikalla embetsmyndigheterna från den i min tanke ytterst förhatliga pröfningsrätt, som enligt Riksdagens beslut skulle läggas i deras händer, som jag vågar förorda en annan bestämmelse i detta fall, visserligen icke fullt så sträng som den af Riksdagen beslutade, men gällande för alla utskänkningsställen. Med min förut angifna uppfattning om vigten af att gå varsamt till väga vid sträfvandena för nykterhetens sak, så att man icke sträcker de restriktiva åtgärderna längre än klokheten och en skälig hänsyn till ett måttligt begagnande af dessa drycker kräfva, har jag nemligen trött det af Riksdagen uppstälda syftet kunna i väsentlig mån befor-
38 Kongl Maj.is Nåd. Proposition No 38.
dras genom att låta förbudet mot utskänkning, efter att hafva inträdt redan aftonen förut, gälla hela sön- eller helgdagen med undantag endast för högst tre timmar vid middagstiden, hvilka timmars närmare bestämmande efter lokala förhållanden skulle ankomma på länsstyrelsen efter kommunalstyrelsens hörande. Ett visst stöd för detta förslag hemtar jag ock från de yttranden, som afgifvits i frågan af Ofverståthållareembetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, hvilka myndigheter närmast känna förhållandena i landets två största städer. Öfverståthållareembetet anser nemligen all annan utskänkning å dessa dagar böra vara förbjuden än å spisningsställen till dem, som der intaga sina måltider; och på det sättet lärer redan saken vara ordnad å bränvinsbolagets utskänkningsställen i Göteborg. Bestämmelsen om måltids intagande tror jag icke vara af någon hufvudsaklig vigt, då den lätteligen kan kringgås af den, som egentligen önskar åtkomma spritdrycker, men det syfte en sådan bestämmelse har skulle hvad middagsmåltiden beträffar vinnas enligt det af mig förordade förslaget.
Ofriga bestämmelser i § 26 om tiderna för bränvins försäljande lära ej tarfva annan motivering än eu hänvisning till hvad jag redan yttrat rörande § 13 i fråga om utskänkning vid mötesplatser.
Under anförande, hurusom genom nådiga brefven den 29 November 1839 och den 15 December 1848 införsel och försäljning af bränvin och andra spritdrycker i Lappmarken blifvit vid visst vite förbjudna, men att, sedan i ett särskild!, mål Kongl. Maj:t i Högsta Domstolen genom utslag den 9 November 1876 åt föreskrifterna i ämnet gifvit en sådan tolkning, att införsel af bränvin i Lappmarken icke vore straffbar, derest icke försäljning af den införda varan tillkomme, och denna tydning af författningarne sedermera blifvit af domstolarne tillämpad, kronobetjeningen derefter ansett sig icke med framgång kunna väcka och utföra något åtal emot bränvins eller andra rusdryckers införande i Lappmarken, har direktionen för Svenska Missionssällskapet i underdånig skrifvelse af den 29 April 1880 hemstält, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder förklara, att förberörda nådiga bref fortfarande ega gällande kraft och att följakligen den, som beträdes med införsel eller försäljning i Lappmarken af bränvin eller öfriga rusdrycker gör sig förfallen till det stadgade vitet jemte varans konfiskation.
Sedan denna underdåniga skrifvelse aflåta, har emellertid Högsta Domstolen i ett annat mål, afdömdt, å Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt den 6 November 1884, under åberopande att införsel till Lappmarken af bränvin vore genom nådiga brefvet den 29 Novem-
89 Kong!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38,
ber 1839 vid vite förbjuden, dömt en person, som erkänt, att han år 1875 till Sorsele socken i Lappmarken infört bränvin, hvilket jemte det kärl, hvari det förvarats, tagits i beslag, att utgifva det stadgade vitet samt förklarat i beslag tagna bränvin och kärl förbrutna. Vid sådant förhållande och då man väl lärer få antaga, att den af Högsta Domstolen sålunda tillämpade grundsats, hvilken blifvit i Domstolens minnesbok antecknad, hädanefter kommer att lända till efterföljd vid domstolarne, torde den af direktionen för Svenska Missionssällskapet i underdånighet gjorda framställning icke böra föranleda till annan åtgärd, än att i bränvinsförsäljningslagen lemnas uttrycklig hänvisning till det i särskilda författningar meddelade förbudet mot införsel af bränvin i Lappmarken.
I detta sammanhang torde jag jemväl böra omförmäla, att, sedan på underdånig ansökning af Lycksele socknemän genom nådigt bref den 21 December 1860 medgifvits, att det genom nådiga brefven den 29 November 1839 och den 15 December 1848 meddelade förbud mot införsel och försäljning i lappmarkerna af bränvin, konjak, rumm och arrak skulle, hvad Lycksele socken angår, till all kraft och verkan upphöra, så hafva nu socknemännen, jemlikt beslut å kommunalstämma den 24 Mars 1883, i en af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län med förord insänd skrift i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, med ändring eller återkallande af 1860 års nådiga bref, förbjuda såväl införsel af till försäljning afsedda spirituösa drycker som ock deras försäljning inom Lycksele socken.
I fråga om den i nu omhandlade afseende för lappmarkerna gällande undantagslagstiftning torde icke böra lemnas ur sigte, att den ofantliga längden af den gräns, öfver hvilken bränvin icke får införas, och beskaffenheten af de trakter, genom hvilka nämnda gräns framgår och hvilka genom sin folktomhet och otillgänglighet lemna all möjlig lättnad för bränvins insmuggling, i sjelfva verket omöjliggöra all verksam kontroll å det meddelade förbudets efterlefnad. Då emellertid ändamålsenligheten af förbudsstadganden, hvilkas upprätthållande icke står i vederbörande myndigheters makt, synes mig starkt kunna ifrågasättas, finner jag mig, om ock saknande särskild anledning att nu föreslå upphäfvande af förbudet, der det ännu gäller, likväl icke kunna tillstyrka detsammas utsträckande till trakter, der det icke vidare är i kraft, hvarför jag i underdånighet hemställer, att Lycksele socknemän ifrågavarande underdåniga ansökning icke må till någon åtgärd föranleda.»
Sedan Herr Statsministern härefter uppläst dels det af honom uppgjorda förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af
40 Kongl Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, dels ock förslag till nådig proposition i ämnet,
behagade Hans Maj:t Konungen, uppå Statsrådets enhälliga tillstyrkande, med gillande af berörda förslag och föredragande Departementschefens i sammanhang dermed gjorda hemställanden, förordna, att nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo Hans Wachtmeister.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
i
Länsvis uppgjord jemförelse mellan 1882-1883 års bränvinsförsäljningsmedels fördelning enligt 1877 års försäljningslag och Kongl. Maj:ts Proposition.
Anm. I den sista fördelningen äro dels beloppen beräknade i hela kronor, dels den till allenast 7,309 kronor uppgående provisionen ej afsedd vid beräkningens utförande.
Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Samt, 1 Afd. 28 Höft.
42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38,
Kong!,. Maj-.ts Nåd, Proposition N:o 38.