Prop. 1885:39

med förslag till förordning om rätt för parter i kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att med posten insända besvärsskrifter och öfrig a handlingar

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

N:o 39.

Ank. till Riksd. Kansli den 31 Mars 1885, kl. 3 e. m.

KongI. May.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till förordning om rätt för parter i kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att med posten insända besvärsskrifter och öfrig a handlingar; gifven Stockholms slott den 6 Februari 1885.

Under åberopande af härvid fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

y>Förordning

om rätt för parter i kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att med posten insända besvärsskrifter och öfriga handlingar.

2 Köngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3!).

iakttagande för öfrigt af vederbörlig tid och ordning, på eget äfventyr till myndighet insända besvär och andra handlingar i betaldt bref med allmänna posten; egande detta dock icke tillämpning, då hos Kongl. Maj:t sökes ändring enligt 49 § i förordningen angående fattigvården.»

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kong!, nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition^^:o 39.

3 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 6 Februari

1885.

N ärvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Loyén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna och Friherre Tamm.

33:o.

Efter gemensam beredning med Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet anförde Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna följande:

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, är det för närvarande i de flesta fall stadgadt, att besvärsskrifter i mål af beskaffenhet att tillhöra förvaltande myndighets handläggning skola dit ingifvas. Af en dylik bestämmelse följer, att den, som har att för någon sin angelägen-

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

het hänvända sig till en myndighet, men icke kan personligen infinna sig hos denna, nödgas för inlemnande af sin skrift anlita ombud.

Det ligger i öppen dag, att sådant ofta är förenad! med åtskilliga olägenheter, såsom att den rättsökande måste, oafsedt det med anskaffande af ombud förknippade besvär, vidkännas ganska dryga omkostnader, utan att likväl derigenom vara förvissad, att ombudet med noggrannhet och omsigt. fullgör det honom lemnade uppdrag. Till följd häraf hafva, i synnerhet under senare tider, försports klagomål öfver bibehållande af de i detta hänseende gällande bestämmelser, och röster hafva höjt sig, påyrkande ett medgifvande för parter att med allmänna posten insända sina handlingar.

I anledning af de utaf mig nu antydda förhållanden, och då det icke lärer kunna nekas, att de klagomål, som sålunda försports, inneburit ett visst berättigande, har jag från Eders Kongl. Majrts samtlige Befallningshafvande äfvensom från de flesta, centrala embetsverken infordrat yttrande, huru vida det borde tillåtas parter i administrativa mål, deri jemväl inbegripna de mål, som bedömas efter kommunallagarne, att, i hvilken instans talan än föres, med allmänna posten insända sina besvärsskrifter och öfriga handlingar.

De flesta myndigheterna, och bland dem Kammarkollegium, Kammarrätten, Statskontoret och samtliga öfriga i ämnet hörda centrala embetsverk, med undantag allenast af Kommerskollegium, hafva ansett det ifrågasatta medgifvandet böra lemnas, medan andra åter funnit de af förslaget väntade fördelar icke uppvägas af de olägenheter, som deraf blefve en följd, och på grund häraf afstyrkt vidtagande af någon ändring i förevarande hänseende. Några myndigheter slutligen hafva på annan väg sökt uppnå de med förslaget åsyftade lättnader för parter.

Bland de anmärkningar, som blifvit rigtade mot förslaget, synas mig några förtjena särskild uppmärksamhet. Man befarar det förmånen för parter att med posten insända sina skrifter skulle utesluta möjligheten att kontrollera skrifternas äkthet, hvarigenom embetsmyndigherna kunde komma att utsättas för mystifikationer, och rum lemnas öppet för bedrägerier af hvarjehanda slag. Myndigheterna kunde sålunda komma att egna tid och omtanke åt ärenden, som icke blifvit af behörig person anhänggjorda, och det blefve i de flesta fall omöjligt att bevisa hvem som insändt skriften, derest den namngifna personen nekade dertill, hvilket kunde inträffa så väl då hans namn blifvit af annan skrifvet, som ock när insändaren ville undgå att erlägga de å expeditionen belöpande afgifter eller gjort sig skyldig till sådant skrifsätt, att ansvar derför yrkades. De i detta afseende befarade olägenheter har man å andra sidan sökt förekomma genom att för upptagande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

till pröfning af en med posten inkommen skrift uppställa det vilkor, att sakegaren sjelf eller dennes dertill lagligen befullmäktigade ombud skulle hafva egenhändigt undertecknat skriften, hvilket förhållande man åter ansett böra styrkas vare sig af pastor, kronofogde eller annan tjensteman eller ock på annat sätt. Flere hafva i detta hänseende endast förordat enahanda bestämmelse som den, hvilken meddelats beträffande i bevillningsförordningen omförmälda besvär, hvilka enligt förordningens § 66 få med allmänna posten till vederbörande myndighet insändas, derest det behörigen styrkes, att den klagande egenhändigt undertecknat besvärsskriften eller att densamma på hans begäran eller med hans samtycke blifvit uppsatt. Detta vilkor lärer anses uppfyldt, allenast namnunderskriften blifvit af tvenne personer bevittnad.

Mot förslaget har vidare anmärkts, att den fördel, som nu står part till buds, att, om felaktighet eller ofullständighet vidlåder hans skrift, inlem naren kan derom erhålla upplysning och sålunda bereda rättelse, skulle gå för part förlorad, om det tillstaddes honom att med posten insända sin skrift och han begagnade sig af denna utväg. Till följd häraf skulle en mängd mål blifva deserta, och många ansökningar eller yrkanden komma att afslås eller underkännas af brist på erforderliga handlingar.

För de rättsökande vore det sålunda förenadt med risk att anlita allmänna posten för handlingars inlemnande. Härtill komme, att fatalier kunde gå förlorade derigenom att posten af någon anledning försenades eller uteblefve, hvilket åter skulle medföra ansökningar om återvinnande af försuten tid med deraf följande utredningar och skriftvexlingar.

För öfrigt vore den med förslaget åsyftade förmånen för den rättsökande af ringa betydelse, då han i allt fall måste sjelf eller genom ombud åter uttaga handlingarna dels, der kommunikation egde rum genom den sökandes eller klagandes försorg, för handlingarnas delgifning åt vederparten, dels ock för påminnelsers afgifvande, derest sådana påkallades, hvarförutom den rättsökande hade att likaledes sjelf eller genom ombud infinna sig hos myndigheten för utlösande af expeditionen. Önskade parten diariiutdrag derom, att hans skrift till vederbörande myndighet inkommit, hvarom bevis i vissa fall, såsom vid Överklagande af kommunala myndigheters beslut, är nödigt att förete, måste han äfven härför anlita ombud, derest han icke kunde sjelf inställa sig. Till undvikande af denna sistnämnda olägenhet haten myndighet föreslagit att part, mot insändande af afgift för diariibevis, skulle ega att få sådant bevis sig af myndigheterna tillsändt under uppgifven adress.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Under uttalande af sådana anmärkningar, hafva en del myndigheter framhållit, huru som det ifrågasatta medgifvandet endast i det fall skulle bereda allmänheten en verklig fördel, att myndigheterna ålades besörja all kommunikation samt, för komplettering af handlingar och inhemtande af parts påminnelser, direkt skriftvexla med de enskilde äfvensom till part öfversända expeditioner, men att åter ett dylikt tillvägagående skulle blifva hinderlig!, för vigtigare arbeten samt i öfrigt förtynga och hämma myndigheternas öfriga verksamhet.

Några hafva ansett den ifrågasatta befogenheten endast böra lemnas kommunala och andra offentliga korporationer, hvilkas beslut förvarades i tillgängliga protokoll, medan andra åter, hvilka afstyrkt att besvär och ansökningar finge anhängiggöras genom med posten insända skrifter, funnit hinder icke möta för ett medgifvande att på detta sätt insända förklaringar, påminnelser och dylika handlingar i redan anhängig]ord a mål och ärenden.

Slutligen hafva några myndigheter ansett den afsedda lättnaden för allmänheten kunna fullständigare och bättre vinnas om, i likhet med hvad på grund af nådiga kungörelsen den 12 Juli 1878 redan eger rum hos öfverexekutor, hos alla de förvaltningsmyndigheter, der så funnes lämpligt, anstäldes särskild! förordnade personer att med tjenstemannaansvar mot billig afgift tillhandagå parter med handlingars ingifvande och uttagande, i hvilket afseende ett par myndigheter upplyst, att den genom nämnda nådiga kungörelse föreskrifna anordning i tillämpningen omfattat äfven andra än de i kungörelsen egentligen afsedda ärenden, och att detta varit till stort gagn för allmänheten.

Frågan om beredande åt de enskilde af lättnader i de former, de hafva att iakttaga, då de för sina angelägenheter behöfva hänvända sig till myndigheterna, har redan vid ett par föregående tillfällen varit å bane. Jag tillåter mig i detta afseende erinra derom, att den af Eders Kongl. Maj:t under den 19 December 1873 tillsatta komité för afgifvande af förslag rörande reglering af de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden i sitt den 9 Juni 1875 afgifna betänkande angående lönereglering med mera för Kammarkollegium föreslagit, bland annat, att besvär i mål, som till kollegium fullföljdes, skulle inlemnas eller med posten insändas till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken egde föranstalta om infordrande af veder-

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

börandes förklaring eller yttrande och derefter till kollegium öfverlemna målet. Sedan Kammarkollegium i sitt öfver förslaget afgifna utlåtande afstyrkt så väl besvärs insändande med posten på den grund, att den klagande då icke kunde, i händelse handlingarne vore felaktiga, derom erhålla upplysning och inom fatalietidens utgång deri bereda rättelse, som ock kommunikationsväsendets förläggande till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, enär målen stundom kunde vara af beskaffenhet att antingen kunna afgöras utan kommunikation eller ock fordra skyndsam inhibition af öfverklagadt beslut, blef komiténs förslag i dessa hänseenden icke af Eders Kongl. Maj:t godkändt. Genom nådigt bref den 14 November 1879 föreskref emellertid Eders Kongl. Maj:t, att i alla till Kammarkollegium fullföljda besvärsmål handlingarne skola, der besvären utställas till kommunikation, genom kollegii försorg öfversändas till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för kommunikationens verkställande.

Vidare har i denna fråga förekommit att Riksdagen, uti underdånig skrifvelse den 19 Maj 1877 i anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till utsökningslag med mera, under anförande att Riksdagen funnit lättnader kunna beredas åt de parter, som nödgades anlita öfverexekutorerne, derigenom att någon eller några hos öfverexekutor anstälde tjenstemän eller af öfverexekutor dertill särskildt förordnade personer finge skyldighet att tillhandagå parter med handlingars ingifvande till öfverexekutor samt utlösande och afsändande af meddelade beslut och utslag, samt med hemställan att Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela de i detta afseende erforderliga föreskrifter, uttalat den åsigt att dessa föreskrifter, hvilka kunde i administrativ väg meddelas, till äfventyrs torde, i afseende å handlingars ingifvande till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, icke böra inskränkas allenast till utsökningsmål, utan äfven kunde göras tillämpliga å andra ärenden, som hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anhängiggjordes eller fullföljdes. I anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda hemställan, täcktes Eders Kongl. Maj:t besluta utfärdandet af ofvan omförmälda nådiga kungörelse af den 12 Juli 1878.

Äfven har uti en vid 1880 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion föreslagits rättighet för den, som åt beslut i kommunala angelägenheter ej nöjdes, att genom allmänna posten insända sin besvärsskrift till vederbörande myndighet, hvilken ock, der så med bifogande af lösen begärts, skulle vara skyldig att diariiutdrag till klaganden öfversända med allmänna posten. Lag-Utskottet afstyrkte emellertid detta förslag, bland annat, på den grund, att det icke syntes Utskottet vara af några särskilda förhållanden påkalladt att i kommunala

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

angelägenheter medgifva ett sätt för besvärs ingifvande, hvithet icke i allmänhet vore godkändt; och blef Lag-Utskottets hemställan, att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall, af Kamrarne godkänd.

Af den redogörelse, jag nu lemnat för åsigterna om lämpligheten af det ifrågasatta medgifvandet för parter att få i administrativa mål med posten insända besvärsskrifter och öfriga handlingar, täcktes Eders Kong!. Maj:t finna, att förslaget icke mötts af odeladt bifall. Till en del anser jag detta bero på det för Sverige så godt som nya i den nu ifrågastälda anordningen, hvilken likväl länge med framgång tilllämpats i flera främmande länder. I de med innevarande års ingång gällande nya patent- och varumärkesförfattningarna har Eders Kongl. Maj:t lemnat de sökande rätt att i betaldt bref insända sina ansökningar till patent- och registreringsmyndigheten, men för öfrigt har detta förfaringssätt hittills endast varit medgifvet beträffande besvär, som omförmälas i bevillningsförordningen. Den allmännast befarade olägenheten, att nemligen embetsmyndigheterna skulle komma att utsättas för mystifikationer, kan jag för min del icke tillmäta någon egentlig betydelse. Något bedrägeri af denna art har, så vidt jag känner, hittills icke förekommit, då besvär öfver påförd bevillningsafgift blifvit med posten insända. Vid anförande af besvär skall för öfrigt det öfverklagade beslutet företes, och detta kan sålunda i viss mån anses utgöra eu legitimation för den klagande. Jag finner således ur dessa synpunkter någon betänklighet icke böra möta för att tillåta parter med posten insända ej mindre besvärsskrifter och öfriga handlingar i besvärsmål än äfven ansökningar, och detta utan uppställande af det utaf en del myndigheter föreslagna vilkor i afseende på namnunderskrifts bestyrkande. Skulle man i detta hänseende vinna full trygghet, måste man fordra ett af tjensteman å skriften tecknadt embetsintyg om underskriftens rigtighet, men detta blefve ofta besvärligt och förenadt med kostnader att anskaffa.

Den andra hufvudanmärkning, som rigtats mot förevarande förslag, består deruti att den, som med posten insände sin skrift, derigenom skulle gå förlustig den fördel, som nu står sökande och klagande till buds, att nemligen vid inlemnande! kunna rätta och komplettera möjligen felaktiga eller ofullständiga handlingar. Denna invändning torde förfalla, då man ihågkommer, att här icke är fråga om en ovilkorlig föreskrift, utan endast om att bereda de rättsökande

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

möjlighet och rättighet till att med posten insända sina handlingar, om de sådant önska och finna det med sin fördel förenligt. Dessutom är det icke säkert att, om en handling, som ingifves, skulle vara felaktig eller ofullständig, uppmärksamheten derå fästes vid ingifvandet. Någon förpligtelse i sådant hänseende för den, som mottager handlingen, finnes ej stadgad och skulle till äfventyra under stundom kunna innefatta eu åtgärd, hvars befogenhet kan ifrågasättas. Allenast den omständigheten, att en skrift med posten inkommit, torde icke vara af beskaffenhet att böra föranleda dertill, att samma skrift icke till pröfning upptages. Jag anser alltså att det bör vara allmänheten tillåtet att, på eget ansvar och under iakttagande i öfrigt af stadgad tid och ordning, med posten i betaldt bref till vederbörande myndighet insända ansökningar samt besvärs- och förklaringsskrifter jemte öfriga handlingar i mål, hvilka tillhöra förvaltande myndighets handläggning. Härvid afser jag endast sådana mål och ärenden, hvilka behandlas af den förvaltande myndigheten såsom sådan, till följd hvaraf till exempel utsökningsmål icke af mig i denna framställning åsyftas.

För att bereda parter ytterligare lättnad och tillika tillfälle att vinna visshet om att handlingarne framkommit, torde det böra åläggas vederbörande tjensteman att, om parten bifogat afgift för diariibevis jemte postpenningar samt lemnat uppgift å sin postadress, till parten ofördröjligen öfversända sådant bevis.

Då emellertid handlingarnas insändande med posten måste ske på parts eget äfventyr, är det antagligt att mången skall föredraga den kostsammare, men i fieres tanke säkrare utvägen att använda ombud för att låta ingifva handlingarna till myndigheten. Dessutom torde det ej sällan blifva nödigt för de rättsökande att fortfarande anlita ombud för målens bevakning, påminnelsers afgifvande och utlösande af expeditioner med mera, enär ett allmänt åläggande för myndigheterna att i dessa afseenden genom brefvexling med parterna gå dem till hända skulle för myndigheterna medföra betydliga olägenheter och tynga på deras öfriga verksamhet. I afseende å ombuden har företrädesvis anmärkts, dels att deras anlitande vore förenadt med väl dryga kostnader och dels att man ändock icke kunde ega full trygghet att de dem lemnade uppdrag med noggrannhet fullgjordes. Båda dessa olägenheter skulle förekommas om, i likhet med hvad redan nu beträffande öfverexekutor är stadgadt, föreskrefves, att hos alla förvaltande myndigheter skulle förordnas en eller flere skicklige män med åliggande att, då de anlitades, mot en bestämd billig afgift tillhandagå parter med handlingars ingifvande samt uttagande och afsändande af expeditioner med mera. Dylika ombud skulle handla under tjenste- Bih. till RiJcsd. Prot. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 29 Käft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

mannaansvar och för sitt sysslande icke ega uppbära annat arfvode än vissa afgifter, som skulle erläggas af dem, som anlitade ombuden, och hviika afgifter torde kunna bestämmas till ungefärligen enahanda belopp, som nu för ombud hos öfverexekutor äro enligt nådiga kungörelsen den 12 Juli 1878 föreskrifna, eller 75 öre för ingifvande af ansökning, besvärsskrift eller annan handling och i sammanhang dermed uttagande och afsändande af diariibevis samt likaledes 75 öre för uttagande och öfversändande eljest af diariibevis äfvensom af föreläggande, beslut eller utslag samt för meddelande åt part af underrättelse om dagen då beslut utfärdas efter anslag. Vidare torde ungefär enahanda bestämmelser i afseende å dessa ombuds tillsättande och afskedande med mera böra föreskrifvas som de, hviika äro i 1878 års kungörelse för deri afsedda ombud stadgade. Anställande af dylika utaf staten auktoriserade ombud, hviika hade skyldighet att under tjenstemannaansvar och mot en ringa afgift tillhandagå allmänheten, skulle, enligt min tanke, i många afseenden verka välgörande. Någon olägenhet af en dylik anordning torde icke kunna påvisas, och någon utgift för staten föranleddes icke deraf.

Med min nu gjorda framställning har jag åsyftat att fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å möjligheten att bereda sökande och öfriga parter i administrativa mål vissa lättnader vid deras trädande i beröring med statens förvaltande myndigheter. Att i dylika mål låta förhandlingen mellan det allmänna och de enskilde förtyngas af de former, som inom rättskipningen i vissa afseenden till säkerhet för rättstillståndet med nödvändighet betingas, öfverensstämmer icke väl med nutidens kraf å beqvämare och lämpligare utvägar för allmänheten att kommunicera sig med myndigheterna, än hittills stått den till buds. Det är för att i viss mån tillgodose detta kraf, som jag, med hänsyn till hvad jag förut anfört, anser mig böra tillstyrka Eders Kongl. Maj:t,

att det må tillåtas sökande och klagande samt öfriga parter i administrativa mål och ärenden, som af förvaltande myndigheter handläggas, att i betaldt bref med allmänna posten insända skrifter och öfriga handlingar;

att det ålägges vederbörande tjenstemän att till part öfversända diariibevis, om parten, med uppgift om sin adress, inskickat afgiften för dylikt bevis samt bifogat nödiga postpenningar; samt

att hos alla förvaltande myndigheter anställas personer, hviika hafva till åliggande att under tjenstemannaansvar och mot viss ringa afgift tillhandagå parter med handlingars inlemnande och uttagande samt deras öfversändande till parterna med mera dylikt.

11 Kongl. Maj:‘s Nåd. Proposition N:o 39.

För vinnande af likformighet i behandlingssättet af mål och ärenden, som tillhöra administrativa myndigheter såsom sådana att handlägga, torde det emellertid vara lämpligt, att de bestämmelser, jag tilllåtit mig tillstyrka, erhölle den utsträckning, att de komme att omfatta jemväl de mål, som af administrativ myndighet behandlas på grund af komumnallagarne och förordningen om fattigvården. I fråga om tilllåtelsen att med posten insända besvär och öfriga handlingar i dylika mål, torde det dock blifva nödigt att inhemta Riksdagens yttrande, och jag anser mig derför, innan så skett, icke böra framlägga detaljeradt förslag till författning i ämnet i vidsträcktare mån, än som sålunda bör blifva föremål för Riksdagens bedömande. Fn del fattigvårdsmål, som anhängiggöras hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, fullföljas slutligen genom besvärs ingifvande till Justitierevisionen och afgöras i Högsta Domstolen. Besvär och öfriga handlingar i dessa mål torde böra, så länge deras handläggning tillhör Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller Kammarrätten, få med allmänna posten insändas, men deremot synes, då de vid deras slutliga fullföljande falla inom kretsen för Högsta Domstolens verksamhet, för dessa mål i sista instans böra gälla samma föreskrifter, som i allmänhet tillämpas vid domstolarne, och således tillåtelsen att med posten insända handlingarna icke böra omfatta dessa mål, sedan deras handläggning tillkommer domstol.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig propositionen föreslå Riksdagen antaga följande

»Förordning

om rätt för parter i kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att med posten insända besvärsskrifter och öfriga handlingar.

Härigenom förordnas att i mål, som behandlas enligt förordningarne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad, om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd och om landsting, den 23 Maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm, den 20 November 1863 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm och den 9 Juni 1871 angående fattigvården, det må vara part tillåtet att, under iakttagande för öfrigt af vederbörlig tid och ordning, på eget äfventyr till myndighet insända besvär och andra handlingar i betaldt bref med allmänna posten; egande detta dock icke tillämpning, då hos Kongl. Maj:t sökes ändring enligt 49 § i förordningen angående fattigvården.»

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Hvad Departementschefen sålunda hemstält och deri Statsrådets öfriga ledamöter instämde behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla samt befalde att proposition i ämnet skulle till Riksdagen aflåtas, så lydande, som bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo A. L. van der Hagen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1885.