angående vissa ändringar i afseende på afgifterna för tullnederlag samt med förslag till förordning angående allmänt frilager
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
1 N:o 35.
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen angående vissa ändringar i afseende på afgifterna för tullnederlag samt med förslag till förordning angående allmänt frilager; gifven Stockholms slott den 26 Mars 1886.
Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att
dels medgifva, att den nederlagsafgift, som jemlikt § 80 mom. 1 i nådiga tullstadgan den 2 November 1877 skall för gods, som å nederlag. upplägges, betalas med en procent af det belopp, hvartill tullafgiften för godset uppgår, må från och med den 1 Januari 1887 uttagas först i sammanhang med tullafgiftens erläggande, äfvensom att den nederlagsafgift, som enligt samma lagrum likaledes skall erläggas med eu piocent af tullbeloppet, då nederlagsgods till utrikes ort åter utföres, må från och med nämnda tid upphöra att utgå;
dels och antaga bifogade förslag till förordning angående allmänt frilager att tillämpas från och med den 1 Januari 1887.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande Utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
O. R. Themptander.
Bih. till Riksd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Åfd. 22 Höft.
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Förslag
till
Förordning angående allmänt frilager.
§ I-
Uti eller i närheten af stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes inrättad, må, efter tillstånd af Generaltullstyrelsen och under de vilkor och närmare bestämmelser, Generaltullstyrelsen för hvarje särskildt fall föreskrifver, inrättas allmänt frilager med ändamål att tjena till fristad för varor, så att dessa på sätt och under de vilkor denna förordning innehåller, kunna, utan att tull för dem erlägges, införas till lagret, der uppläggas och på allt sätt behandlas som om de befunne sig utom landet.
§ 2.
Frilager, till hvars särskilda afdelningar tillträde under ingen förevändning må tulltjensteman förvägras, skall vara försedt med lämpliga vakt- och expeditionsrum för tullbevakning och tullbehandling samt i öfrigt så inrättadt, att erforderliga tullkontroller kunna deröfver utöfvas; och skall en hvar, som lemnar frilagret, utgå genom vaktrummet, der vederbörande tulltjensteman, om han anser anledning dertill förefinnas, eger att å den utgående låta verkställa kroppsvisitation, utan att vara underkastad påföljd i händelse underslef befinnes icke hafva egt rum; varande tillträde till frilager för qvinnor förbjudet.
§ 3.
Statens kostnad för bevakningen af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret skall betalas af dess egare, som, innan frilagret
3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
må för sitt ändamål begagnas, skall för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet, som af Generaltullstyrelsen godkännes.
§ 4.
Mom. 1. På frilager må med här nedan stadgade undantag intagas så väl tullpligtigt gods af hvad slag det vara må direkt från utrikes ort, efter omedelbar transitförsändning, från frilager å annan inrikes ort samt från nederlag och transitupplag i samma stad, som ock alla slag tullfritt och förtulladt gods.
Krut, dynamit, nitroglycerin och andra sprängämnen, eklfarliga oljor eller dermed jemförliga vätskor, flytande syror samt andra varor, hvilka till följd af sin beskaffenhet kunna medföra fara eller olägenhet för frilagret eller andra der upplagda varor, må icke å frilager intagas.
Mom. 2. Uppstår vid angifning till intagande å frilager af varor i obrutna omslag tvifvel, huruvida varorna äro af den beskaffenhet, att de, enligt stadgandet i mom. 1 här ofvan, må å frilagret intagas, skall tullförvaltningen vara berättigad att, der erforderlig upplysning ej annorledes kan vinnas, låta bryta omslagen.
§ 5.
Mom. 1. Egare till gods, som direkt från utlandet eller från frilager å annan ort ankommit eller genom omedelbar transitförsändning befordrats och är afsedt till intagande å frilager, skall inom den tid och vid det ansvar, som i § 21 Tullstadgan föreskrifves, till tullförvaltningen aflemna angifningsinlaga (form. bil. Litt. A.) Sedan tullkammaren låtit förse inlagan med dess inkommande nummer, skall godset med inlagan under bevakning föras till frilagret, hvarest der anstälde tulltjenstemän hafva att, sedan godset blifvit vägdt, låta dess bruttovigt antecknas å inlagan, i frilagrets upplagsbok (form. bil. Litt. B.) införa uppläggningen samt derom meddela bevis under bokens löpande nummer å inlagan, hvilken derefter skall till tullkammaren återställas.
Dröjer godsegare med angifning till intagning å frilager utöfver den i § 78 mom. 2 af Tullstadgan bestämda tid, vare han förlustig rättigheten att godset å frilager intaga.
Har godset icke inom den i § 30 mom. 1 af Tullstadgan bestämda tid blifvit till frilagret affördt, böte godsegaren på sätt i mom. 2 af nämnda § samt i § 31 mom. 1 af samma stadga sägs; egande
4 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 35.
tullförvaltningen verkställa den undersökning af godset, som för böternas bestämmande erfordras. Varder godset icke inom den tid, som i § 31 mom. 3 af Tullstadgan bestämmes, till frilagret affördt, förfares såsom i detta lagrum sägs.
Af emballeradt gods må på frilager ej intagas mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort inkommit eller från annat frilager uttagits.
Mom. 2. Vill godsägare låta gods, upplagdt å nederlag, intagas å frilager, upprätte derom angifningsinlaga (form. bil. Lätt. C.) och förevise donna för vederbörande nederlagstjensteman, som har att bokföra angifningen i nederlagsjournalen och att å inlagan anteckna det till förflyttning anmälda godsets nettovigt. Sedan godset derefter under bevakning afförts till frilagret, införes uppläggningen i frilagrets upplagsbok och meddelas bevis derom under bokens löpande nummer å inlagan, som skall återställas till tullförvaltningen för att biläggas nederlagsjournalen.
Mom. 3. Vill godsegare öfverflytta på transitupplag liggande gods till frilager, aflemne derom till tullförvaltningen angifningsinlaga (form. bil. Litt. D.) Sedan godsets bruttovigt antecknats å inlagan samt å godset belöpande transitafgift erlagts, läte tullförvaltningen godset jemte inlagan under bevakning föras till frilagret, hvars tulltjensteman, efter verkstäld bokföring, hafva att om uppläggningen meddela bevis under frilagerupplagsbokens löpande nummer å inlagan, som derefter skall återställas till tullförvaltningen för att biläggas transitupplagsjournalen.
Mom. 4. Vill godsegare å frilager intaga tullfritt eller förtulladt gods, läte detsamma med angifningsinlaga (form. bil. Litt. E.) föras till frilagret, hvarest inlagan aflemnas till vederbörande tulltjensteman, som har att bokföra uppläggningen af godset med upptagande af endast dess bruttovigt. Sådant gods behandlas vid uttagning från frilager lika med derå direkt från utlandet intaget gods.
§ 6-
Gods kan från frilager uttagas:
för utförsel;
för försändning sjövägen eller landvägen till annan stapelstad;
för öfverflyttning till nederlag eller transitupplag i samma stad;
samt
för förtullning.
Könyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
§ 7.
Mom. 1. Uttages gods från frilager för utförsel sjövägen, skall iakttagas:
att godsegaren om utförseln till tulltjensteman å frilagret aflemna!’ angifningsinlaga (form. bil. Lätt. F.);
att vederbörande tulltjensteman antecknar angifningen i frilagrets utförselsbok (form. bil. kitt. G).;
att hvarje kolly, der så lämpligen ske kan, plomberas med frilagerstämpel och anteckning om plomberingen'göres å inlagan;
att godset jemte inlagan derefter, under tullbevakning då plombering ej skett och eljest utan sådan bevakning, föres till inlastningsstället, hvarest der anstäld tullbevakning har att om expeditionen gorå anteckning i inlastningsjournalen för frilagergods (form. bil. kitt. H.); och skall bevakningsförmannen meddela bevis om inlastningen å angifningsinlagan, som derpå aflemna^ till tullkammaren för att efter behörig anteckning i frilagrets utförselsbok biläggas utgående journalen; samt
att utförseln sker i fartyg af minst trettio tons drägtighet och med iakttagande af de i § 42 af Tullstadgan meddelade bestämmelser.
Mom. 2. Uttages gods från frilager för utförsel landvägen till Norge, skola de bestämmelser, som gälla för landväga försändning till nämnda land af oförtullade utländska varor från transitupplag, tillämpas med iakttagande derjemte att anteckning om utförseln skall göras i frilagrets utförselsbok.
Mom. 3. Uttages gods från frilager för utförsel landvägen till annat land än Norge, skall iakttagas:
att, sedan godsegaren om utförseln till tulltjensteman å frilagret aflemnat angifningsinlaga (form. bil. kitt. F.) denne tjensteman skall anteckna angifningen i frilagrets utförselsbok samt utfärda förpassning (form. bil. kitt. I.) å godset i två exemplar;
att hvarje kolly plomberas med frilagerstämpel och anteckning derom göres å förpassningen; samt
att frilagershafvaren skall inom en månad från afsändningsdagen till frilagerskontoret aflemna ena exemplaret af förpassningen, försedt med bevis af tullförvaltningen i bestämmelseorten att godset med oskadad plombering framkommit.
Dessa bestämmelser gälla ock vid utförsel isvägen såväl till Norge, der icke dylik utförsel, enligt hvad derom särskildt är stadgadt, skall såsom landväga utförsel anses, som ock till annat land.
6 Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o So.
Mom. 4. Uttages gods från frilager för försändning sjövägen eller landvägen till annan stapelstad, skall iakttagas :
att angifning, anteckning i utförselsboken, plombering och förpassning ske på sätt i mom. 3 af denna § stadgas;
att, der afsändningen sker sjövägen, anteckning derom verkställes i inlastningsjournalen samt det ena exemplaret af förpassningen tillställes skepparen för att godset åtfölja;
att, då afsändningen skall ske landvägen, godset och båda exemplaren af förpassningen öfverlemnas till varuegaren;
att frilagershafvaren inom en månad från afsändningsdagen till vederbörande tjensteman å frilagret aflemnar ena exemplaret af förpassningen, försedt med bevis, utfärdadt af tullförvaltningen i bestämmelseorten, att godset dit framkommit med oskadad plombering; samt att angifningsinlagan och ankomstbeviset förvaras såsom bilagor till utförselsboken.
Mom. 5. Uttages gods från frilager för att öfverföras till nederlag i samma stad, skall godsegaren till vederbörande tjensteman å frilagret aflemna angifningsinlaga i två exemplar (form. bil. Litt. K.); hvarefter anteckning om öfverföringen med upptagande af endast bruttovigten å godset skall ske i frilagrets utförselsbok. Sedan godset å frilagret undersökts och ena exemplaret af inlagan utaf vederbörande tjensteman der attesterats, skall godset under bevakning föras till nederlagsmagasinet och der intagas, godset i nederlagsjournalen antecknas och den attesterade angifningsinlagan biläggas inkommande journalen. Andra exemplaret åt inlagan bilägges nederlagsjournalen.
Mom. 6. Uttages gods från frilager för uppläggning å transitupplag i samma stad, skola föreskrifterna i mom. 5 af denna § lända till efterrättelse, dock med iakttagande, att godset utan föregående undersökning under bevakning afföres till och upplägges å transitomagasinet, sedan bruttovigten attesterats å båda exemplaren af angifningsinlagan, livilka, efter, det den å godset belöpande transitafgift blifvit vederbörligen debiterad, skola biläggas inkommande journalen och transitupplagsjournalen.
Mom. 7. Vid förtullning af varor på frilager skall iakttagas: a«, sedan förtullningen blifvit af godsegaren begärd genom angifningsinlaga enligt form. bil. Litt. L, varorna å frilagret undersökas och inlagan derstädes attesteras samt införes i frilagrets förtullningsbok (form. bil. Litt. M.);
att redogöraren å frilagret uträknar tull beloppet, derå utställer räkning (form. bil. Litt. N.); samt emottager och qvitterar beloppet, hvarefter undersökningsmannen å räkningen antecknar, huruvida varorna
7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
utgå lösa eller i omslag och i senare fallet i huru många, huru beskaffade och huruledes märkta kolly; samt
att godset derefter emot räkningens behöriga afstämpling från frilagret afföres.
§ 8.
Godsegare, som angifvit gods till uttagning från frilager, men åter vill upplägga det på frilagret, skall på angifningsinlagan teckna förklaring, att godset till följd af förändrad bestämmelse icke blifvit afsända hvarefter godset må återföras till frilagret, der plomberingen, om sådan skett, af tullbetjeningen borttages, och anteckning härom göres å angifningsinlagan samt i frilagrets utförselsbok.
§ 9.
Förtullningsbok, hvarom stadgas i § 7 mom. 7 af denna förordning, skall föras i två delar, A och B, hvilka böra skiftesvis hvarannan dag begagnas. Influten uppbörd skall hvarje dag jemte den då begagnade förtullningsboken med dertill hörande attesterade angifniugsinlagor mot qvitto aflemnas till tullkammaren, som dagen derpå återställer boken till frilagret; och har frilagersredogöraren att för hvarje månad aflemna utdrag ur förtullningsböckerna rörande deri gjorda debiteringar för att biläggas tullkammarens inkommande journal.
§ io.
Närmare föreskrifter angående ordningen inom frilagret meddelas af Generaltullstyrelsen, som äfven eger att, efter sig företeende omständigheter, förordna angående de afvikelser från ofvan meddelade stadganden, hvilka, med bibehållande af nödig säkerhet för kronans rätt, kunna erfordras.
§ 11-
Godsegare, som låter å frilager upplägga gods, hvilket enligt stadgandet i § 4 mom. 1 icke må derå intagas, hafve förverkat godset och vare förfallen till böter från och med ett hundra till och med ett tusen kronor.
8 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 35.
§ 12.
Om frilagershafvare, som, jemlikt föreskriften i § 7 mom. 1, fått emottaga plomberadt frilagergods, angifvet till utförsel, ej inom 48 timmar efter godsets uttagande till tullkammaren aflemnar bevis från tullbevakningen, att godset till inlastningsstället framkommit och der under tullbevakning jemlikt angifningsinlagan inlastats, skall tullförvaltningen lios honom uttaga böter till belopp, motsvarande högsta gällande tullsats för hvarje kilogram af varans bruttovigt.
Lag samma vare, om frilagershafvare uraktlåter att inom den i § 7 mom. 3 och 4 stadgade tid aflemna föreskrifvet framkomstbevis. Kan frilagershafvaren inom tre månader från den dag, då böterna blifvit erlagda, hos Generaltullstyrelsen lagligen styrka att varorna genom olyckshändelse under vägen förkommit eller att han af orsaker, hvartill han icke varit vållande, blifvit förhindrad att inom behörig tid framskaffa varorna till bestämmelseorten eller aflemna framkomstbeviset, vare han berättigad att böterna återbekomma.
§ 13.
Den, som från frilager insmuglar eller försöker insmugla tullpligtiga varor, eller som qvarhåller eller olofligen i riket åter inför dylika varor, livilka angifvits till utförsel från frilager, eller som beträdes med att under forsling af tullpligtigt frilagergods detsamma förbyta, straffes enligt § 138 Tullstadgan. Frilagershafvaren skall ock, om han om brottet egt vetskap, hafva för alltid förverkat rätt att af frilager sig begagna samt vara skyldig att genast utrymma sitt lager; straffes ock såsom för oloflig införsel af varor.
§ 14.
Försäljningsbelopp för gods, förverkadt enligt § 11, äfvensom böter på grund af stadgandena i §§ 11 och 12 tillfälle kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning till hälften hvardera.
Böter enligt § 13 och värde af gods, förverkadt enligt samma paragraf, fördelas enligt § 146 Tullstadgan.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
§ 15.
Angående laga domstol i mål rörande öfverträdelse af denna förordning gälle hvad i § 165 af Tullstadgan sägs.
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
§ 16-
Alla i denna förordning föreskrifna handlingar skola skrifvas å tryckta blanketter, som för handlingar enligt bilagorna B, G, H, I, M och N anskaffas och bekostas af tullverket, men i öfrigt af frilagershafvarne sjelfve; egande Generaltullstyrelsen vidtaga de jemkningar eller förändringar i formulären, som kunna visa sig erforderliga.
Denna förordning skall tillämpas från och med den 1 Januari
1887.
Bill. till Rilcsd. Prof. 1886. 1 Sami, 1 Afd. 22 Höft.
10 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3 .
Bil. Lift, A.
Ink. N:o
Uppvist å Tullkammaren den 18
N. N.
Angifves till intagning ä frilager N:o följande, ink. med
skepparen N. N. fartyget N. N. från N. N.
A. M.
10 säckar
väg. brutto
D.
2 lådor
N. N den
18 N. N.
Inlagdt på frilager N:o
N. N.
Frilagrets tjensteman
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
11 Bil. Litt. B.
N. N:s frilagers Upplagsbok för år 18
12 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Bil. Litt. C.
Ink. N:o
Antecknad i Nederlags]ournalen den 18
N. N.
Angifves till öfverflyttning från nederlag till frilager N:o följande, ink. med Skepparen N. N. från N. N.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
1 O 1 O
Bil. Litt. D.
Antecknad i Transitupplagsjournalen den
Ink. No.
18 N. N.
Angifves till öfverflyttning från transitupplag till frilager N:o följande, ink. med skepparen ÅT. N. från År. JV.
C. P.
1 fat
väg. brutto
N. N. den 18
N. N.
N:o
Intaget på frilager den 18
N. N.
14 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 35.
Bil. Litt. E.
Uppi. Bok N:o
Uppvist i Frilagret den 18
N. N.
Fritt gods,
Angifves till intagning ä mitt frilager N:o
H.
1 låda
väg. brutto
N. N. den
18 N. N.
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 35.
15 Bil. Litt. F.
Utf. Bok N:o
Upp vist i Prilagret den
Angifves att från mitt frilager N:o skepparen N. N'. fartyget N. N.
Utg. Journ. N:o
18 N. N.
afsända till N. N. med
A. N.
1 låda
väg. brutto
kg.
N. N. den 18
N. N.
Försedd med eu tullplomb.
N. N.
Fri lagrets tjensteman.
■
N:o
Inlastadt i fartyget, som bevakats till öppen sjö.
N. N.
Bevakningsförman.
16 Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
*
Bil. Litt. G.
N. N:s frilagers Utförselsbok för år 18
Kongl. Majds Nåd. Proposition AT:o 35.
17 Bil. Lift. II.
Journal öfver inlastadt frilagergods vid N. N. Tullkammare (fcullbevakningsinspektion) år 18
Månad.
Koll ytal och vigt samt anteckningar om plomberingen
Bih. till Bilcsd. Prof. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 22 Hälft.
18 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 35.
Bil. Litt. 1.
Utf. Bok N.-o.
Förpassning.
JN. N. försänder från frilager N:o till N. N. med
ojo in in
r,— h—
crq
P
55 P>
o
O ^3:
P p _ P* P
FT-
p
p
fp
g*
•SS-
P crq
co CD
hj
N. N. Tullkammares Frilagerskontor den
18 N. N.
Ofvanstående gods, som hit ankommit med oskadad plombering,
2 g® 11 qvitter as.
<r
CD
crq
r->
p
: crq
in
* <—t-
2 p 2 p- B crq p
CD P^
P c_f‘
N. N. Tullkammare den
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
19 Bil. Litt. K.
Utf. Bok N:o
[iV. N~. (mitt) nederlagj
Anqifves till 1 i från mitt Biläger N:o
*J \ transitupplag )
K. 10 lådor, väg. brutto
N. N. den
18 N. N.
Innehåller russin, N:o 441, netto ett hundra (100) kg.
N. N.
(Frilagrets undersökningsman).
20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Bil. Litt. L.
Förtulln. Bok N:o
Angifves till förtullning från mitt frilager N:o
Ylleväfnad a. slag.
N. N. den
N. N.
N:o
133 kg.
Attesteras
18 N. N.
(Frilagrets undersökningsman).
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
21 Bil. Litt. M.
N. N:s frilagers Förtullningsbok (A) för år 18
22 Kong1*. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Bil. Litt. N.
Förtulln. Bok N:o
N. N~. erlägger för nedanstående från frilager förtullade varor:
Betalt den 18
N. N.
Utgår i en låda, märkt A. T.
N. N.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
23 Utdrag af protokollet Öfver finansärenden, hållet inför Hans Mafi.t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 26 Mars
1886.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
Chefen för Finansdepartementet, Hans Excellens Herr Statsministern Themptander föredrog i underdånighet särskilda den 27 Oktober 1882 i nåder förordnade komiterades i Augusti 1884 afgifna underdåniga betänkande jemte förslag till förordningar om kreditupplag och frilager samt deraf beroende ändringar i Tullstadgan och Ilandelsbalken;
öfver livilka förslag Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen på grund af nådig befallning afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande.
Herr Statsministern anförde härefter:
»De institutioner, som äro kända under benämningarne kreditupplag och frilager, och särskilt i våra grannländer Danmark och Norge sedan lång tid tillbaka vant i bruk, hafva hittills, åtminstone såsom inrättningar af allmännare betydelse, varit främmande för vår
24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
tullagstiftning. Med nederlag och transitupplag, sådana dessa äro bestämda i gällande tullstadga, hafva nyssnämnda inrättningar det gemensamt, att de afse dels att så vidt möjligt lätta tvånget af de band, som de för tulluppbördens tryggande föreskrifna kontroller alltid i större eller mindre mån måste lägga å handeln, dels ock att minska de olägenheter, tullafgifternas erläggande i förskott, före varornas förbrukning, medföra. Lätteligen inses, att då det mål, som med utkräfvande! af tullafgifter ytterst åsyftas, är att, under formen af eu vid vissa varors inträde i landet uttagen afgift, med skatt träffa den inom landet skeende konsumtionen af dessa varor, det bör ligga lagstiftaren om hjertat att tillse, det icke tullförfattningarne må lägga större band å den allmänna rörelsen, än som för ändamålet oundgängligen erfordras, äfvensom särskild! att icke tullbeskattningen, med Överskjutande af sitt syftemål, jemväl kommer att drabba sådana varor, som inkomma i landet endast för att åter utföras derutur. Omfånget och beskaffenheten af de undantag från de i allmänhet gällande tullstadgandena, som i nu antydda afseenden kunna medgifvas, måste likväl bero på en jemförelse mellan å ena sidan fördelarne för handeln i allmänhet och exporthandeln med utländska varor i synnerhet af de möjligast största lättnader och å andra sidan risken för statsverket att gå i mistning af de behöriga tullafgifterna. Såsom oomtvistligt torde få anses, att inga andra lättnader böra medgifvas, än sådana som äro förenliga med full säkerhet för statsverket att utfå faststälda tullafgifter.
De lättnader af nu ifrågavarande art, som i vår nuvarande tulllagstiftning ansetts kunna beredas rörelsen, innefattas — om man bortser från de föreskrifter om restitution af tull i vissa fall, som meddelas i tulltaxeunderrättelserna, — hufvudsakligen i gällande tullstadgas bestämmelser om nederlag och transitupplag. Genom anlitande af nederlag beredes egare af från utlandet infördt tullpligtigt gods förmånen att, sedan godset blifvit undersökt, kunna mot viss afgift upplägga det under eget och tullverkets lås, utan att för detsamma betala tull, innan det till inhemsk förbrukning uttages, äfvensom att, sedan godset blifvit till förtullning angifvet, åtnjuta visst anstånd med tullens erläggande. Transitupplaget åter medför rätt att, likaledes mot viss afgift, utan föregående undersökning upplägga varor under tullverkets lås. Af dessa institutioner kunna de nu till införande ifrågasatta — kreditupplaget och frilagret — anses utgöra en vidare utveckling-. Kreditupplaget medför, likasom nederlaget, för egare af från utrikes ort infördt tullpligtigt gods befrielse från skyldigheten att, sedan godset blifvit undersökt, för detsamma betala tull innan det till inhemsk förbrukning afsättes med deraf följande frihet från tull om godset åter
25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35-
utföres ur landet, men med den väsentliga skilnad till förmån för godsegaren, att medan å nederlag upplagdt gods skall förvaras i magasin under egarens och tullverkets lås, med ganska inskränkt tillträde till godset för egaren, får vid kreditupplag egaren sjelf taga godset i besittning och. deröfver förfoga med vida större frihet. Denna godsegarens rättighet måste motsvaras af vissa skyldigheter till tullverkets säkerhet. Dels åligger godsegaren att så länge han vill undvika tullens erläggande å ett till beskaffenheten godkändt förvaringsrum ständigt hafva en viss minimiqvantitet varor af de å kreditupplag intagna slag, vid äfventyr att eljest nödgas erlägga den å varorna belöpande tull, till kontroll hvarå tjena qvartalsvis afgifna förklaringar af varuegaren samt qvartalsvis eller oftare verkstälda inventeringar, dels skall godsegaren antingen ställa viss säkerhet för erläggandet af belöpande tull eller ock förete intyg om vissa personliga qvalifikationer, dels slutligen bör kronan för tull å kreditupplagsvaror ega viss förmånsrätt i varuegarens egendom.
Om, på sätt af det nu anförda lärer framgå, kreditupplaget närmast kan betraktas som eu vidare utveckling af nederlaget, torde frilagersinstitutionen kunna anses stå i ett motsvarande förhållande till transitupplaget. För sistnämnda båda institutioner är gemensamt, att varorna uppläggas inom landet utan föregående tullundersökning och följaktligen utan erläggande af tull, der varorna äro tullpligtiga, och att varorna sålunda ur tullbehandlingssynpunkt betraktas såsom vore de befintliga utom landet. Olikheten består åter deruti, att medan transitupplagsgods förvaras ensamt under tullverkets lås och vård, och detta så strängt att, om godsegaren vill efterse å transitupplag infördt kollys innehåll eller deraf taga prof, sådant kolly derförinnan måste angifvas till förtullning eller nederlag, egaren till å frilager intaget gods må med detsamma företaga hvilken bearbetning eller ompackning han behagar, allenast detta sker inom frilagrets område. Kontrollen mot missbruk består här deruti, att frilagret och tillträdet dertill är stäldt under tullbevakning samt att noggranna föreskrifter meddelas om de vilkor, under hvilka varor må intagas å frilagret eller uttagas derifrån.
Den nu föreliggande frågan om införande hos oss af de nya slag af tullupplag, för hvilkas beskaffenhet jag nu i allmänna drag redogjort, väcktes först af fullmäktige för handelsföreningen i Göteborg, hvilka i underdånig ansökning af den 1 Maj 1882 anhöllo, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder ledande dertill, att frilager och kreditupplag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de danska institutionerna Bih. till Rilcsd. Prof. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 22 Raft. 4
26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
af samma art blefve i Sverige medgifna. Till stöd härför anförde fullmäktige hufvudsakligen, att det numera, då genom de lättade kommunikationerna handeln emellan de skandinaviska länderna kunde antagas utveckla sig till stor betydelse, mer än hittills erfordrades, att Sverige i afseende på sina tullförhållanden icke befunne sig i sämre ställning än Norge och Danmark; att så likväl för närvarande vore förhållandet, enär handel på utlandet med importerade varor från de här befintliga nederlag och transitupplag i de flesta fall vore en omöjlighet till följd dels af de afgifter, som för upplagens begagnande måste erläggas, och dels i synnerhet deraf, att varuegarens fria dispositionsrätt öfver en på dessa upplag liggande vara vore inskränkt genom flere föreskrifter, hvilka hindrade sönderdelning i smärre kollyn, proftagning, bearbetande af varorna och dylikt som för handeln, åtminstone med en stor del artiklar vore oundgängligen nödigt, hvaremot Danmarks och Norges kreditupplagsinstitution och särskildt kreditupplaget i Köpenhamn, kompletteradt af frilagersinstitutionen och rätten till det så kallade »utvidede kreditoplag» (derå varor af ett större antal slag — särskildt manufakturvaror — och i mindre qvantiteter än å de allmänna kreditupplagen få intagas) lemnade köpmannen helt andra fördelar och lättnader i fråga om handeln med importeradt gods; samt att våra grannländer af dessa, hos dem snart hundraåriga institutioner skördat och allt mera komme att skörda en särdeles stor nytta, till bevis hvarför anförts, att Danmark af ensamt kolonial-, dryckes- och manufakturvaror kunnat till Sverige utföra under åren 1874—78 årligen i medeltal till ett värde af nära åtta millioner kronor, under det Sveriges handel på Danmark vore en obetydlighet, och att Norge af främmande varor utaf alla slag under år 1880 tillsammans utfört till ett värde af närmare tre millioner kronor, deraf för nära två millioner kronor till Sverige.
Sedermera hafva stadsfullmägtige i Malmö den 9 September 1882 gjort underdånig framställning i alldeles enahanda syfte.
Sedan Eders Kongl. Maj:t, genom särskilda nådiga remisser, anbefalt Generaltullstyrelsen att öfver berörda framställningar afgifva underdånigt utlåtande och bemälda styrelse den 30 September 1882 sådant utlåtande afgifvit, fann Eders Kongl. Maj:t, som ansåg de ifrågasatta frilagers- och kreditupplagsinstitutionerna vara af den vigt för handeln, att de borde ifrågakomma till införande i den svenska tulllagstiftningen, den 27 Oktober sistnämnde år skäligt, att, i enlighet med Generaltullstyrelsens hemställan, uppdraga åt en komité att verkställa den utredning och uppgöra de förslag, som för ändamålet erfordrades.
27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Den af Eders Kongl. Maj:t sålunda tillsatta komité afgaf, sedan en af dess ledamöter med nådigt tillstånd besökt Köpenham, Kristiania, London, Antverpen, Amsterdam och Havre för att inhemta kännedom om de å nämnde orter befintliga inrättningar af ifrågavarande slag, i Augusti månad 1884 förslag till förordningar dels angående kreditupplag, dels angående frilager, dels angående förändrad lydelse af 17 Kap. 3 och 12 §§ Handelsbalken, dels ock angående förändrad lydelse af 21, 29 och 116 §§ i Tullstadgan den 2 November 1877. Vid upprättande af förslagen till förordningar angående kreditupplag och frilager förmäler sig komitén visserligen i hufvudsakliga delar hafva tagit till förebild de bestämmelser, som för dessa institutioner vore gällande i våra grannländer Norge och Danmark, men att komitén likväl ansett sig böra i vissa delar icke oväsentligt afvika från föreskrifterna i nämnda länder.
Hvad först anginge kreditupplagsinstitutionen, så ansåge sig komitén icke böra föreslå densamma i hela den utsträckning, som den under tidernas lopp vunnit i Danmark. Särskilt hade komitén ansett, att åtminstone till en början uppläggning å kreditupplag endast borde medgifvas för varor, om hvilkas utländska ursprung intet tvifvel kunde finnas, i följd hvaraf komitén från kreditupplagsrätt uteslutit ej mindre alla manufakturvaror, än äfven åtskilliga artiklar, såsom tobak, socker m. fl., hvilka visserligen i myckenhet infördes från utlandet, men äfven vore föremål för inhemsk råvaruproduktion. Då handlande med dylika varor, som icke ansetts kunna få kreditupplagsrätt, således skulle i viss mån blifva sämre lottade än deras yrkesbröder, som drefve handel med kreditupplagsberättigadt gods, har komitén, med hänsyn härtill och till underlättande af den större handeln, ansett sig böra hemställa, huruvida icke skäl vore dels att helt och hållet borttaga den med en procent af tullbeloppet utgående afgift, som enligt § 80 gällande tullstadga skall erläggas för nederlagsgods, som till utrikes ort åter utföres, dels att icke uttaga den till samma belopp uppgående nederlagsafgift, som för inkommande gods enligt föreskrift i § 81 mom. 1 i samma stadga skall erläggas, förr än samtidigt med tullafgiften.
Hvad vidare beträffar den af komitén föreslagna frilagersinrättningen, anmärker komitén, att denna ganska väsentligt skiljer sig från det danska frilagret, i följd deraf att det svenska tullverket icke borde belastas med anskaffande och underhåll af lokalerna, hvilket borde öfverlemnas åt kommunen eller enskilde. Denna omständighet har komitén ansett komma att medföra den beaktansvärda fördel att det svenska frilagret lättare än det danska kunde komma att erhålla det större om-
28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
fång och de öfriga fördelar, som närmast motsvarades af begreppet frihamn.
Komitén, som vore öfvert.ygad derom, att kreditupplag och frilager, derest de blefve i vårt land medgifva, skulle i icke oväsentlig mån bidraga till utvecklingen af landets handel, ansåg sig ock, med den inskränkning af kreditupplagsrätten, som komiténs förslag innehölle, och med de föreskrifter i öfrigt, som komitén i författningsförslagen uppstält, kunna antaga, att de betänkligheter, som emot införande af de nya anordningarne kunde yppas, ingalunda vore af den vigt, att förslagen af sådan anledning borde förkastas. Dessa betänkligheter ginge egentligen derpå ut att den större frihet, som genom de ifrågasatta anordningarne komme att handeln beredas, dels kunde öppna tillfällen till vingleri och underslef, hvaraf statsverket omedelbart skulle tillskyndas förluster, dels ock kunde föranleda ett fördröjande af tullafgifternas erläggande, hvarigenom i synnerhet vid öfvergången till de nya anordningarnes tillämpning en afsevärd lucka i tullinkomsternas jemna inflytande kunde befaras. Emot den förra af dessa betänkligheter ansåge sig komitén böra erinra, att erfarenheten från grannländerna icke gåfve stöd åt en sådan, i det att tullkassorna i dessa länder endast fått vidkännas ytterst få och jemförelsevis ringa förluster, samt att i samma mån, som åt handeln bereddes lättade utvägar för dess lofliga verksamhet och preventiva åtgärder af misstroende utbyttes emot enkla och verksamma kontroller, skulle en allmänanda af rättrådighet och redbarhet tilltvinga sig ett inflytande, för hvars makt äfven eljest svaga naturer måste böja sig, hvarjemte komitén ansåge de lagbestämmelser, hvarigenom komitén i förslagen sökt betrygga statsverkets säkerhet, i och för sig böra nöjaktigt undanrödja farhågor af ifrågavarande art. Allvarligare vore enligt komiténs tanke den andra betänkligheten, fördröjandet af tullafgifternas erläggande, så vida icke redan i nuvarande nederlagsinstitution ett liknande betalningsanstånd vore medgifvet för den större handeln med snart sagdt alla varor, som utgjorde föremål för handel med utlandet, och hvilket, anstånd, som uppginge till tre månader vid hvarje något betydande uttag från nederlagen, ingalunda vore kortare än det för dispositionen af kreditupplagsvaror i förslaget medgifna.
Genom nådig remiss den 12 September 1884 anbefalde Eders Kong], Maj:t Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen att inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande öfver komiténs författningsförslag. 1 det utlåtande, som embetsverken på grund häraf den 4 Juni sistlidet år i underdånighet afgifvit, förklara de sig, lika med komitén, anse, att de nu ifrågasatta institutionerna skulle komma att medföra
29 Kongl, M'aj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
väsentliga fördelar för deri svenska handeln. Genom kreditupplaget skulle en godsegare beredas tillfälle att upplägga till honom inkomna tullpligtiga varor allenast under sitt eget lås, utan att likväl, såsom eljest vore fallet, behöfva derför erlägga tull annat än i den mån varorna afyttrades till förbrukning inom landet. Han vunne sålunda den afsevärda fördelen att icke behöfva, såsom vid nederlag vore fallet, för hvarje gång han önskade tillträde till den lägenhet, der godset förvarades, för att efterse detsamma eller för att derifrån uttaga varor, vända sig till tullförvaltningen för detta ändamål. Medan han sålunda i hufvudsak egde samma fria disposition öfver godset, som om det vore förtulladt, hade han å andra sidan den för befrämjande af handeln på utlandet högst vigtiga förmånen — hvilken icke eljest tillgodokomme den, som redan ur tullverkets vård uttagit till honom ankommet utländskt gods — att vid utförsel af godset njuta befrielse från tullen derå, likasom om godset vore utfördt från nederlag. Köpmannen, som begagnade kreditupplag, åtnjöte således i hufvudsak samma fördelar som om godset på eu gång vore förtulladt och läge på nederlag.
De betänkligheter, som ur synpunkten af statsverkets säkerhet kunde möta emot införande af kreditupplaget i den svenska tullagstiftningen, hafva embetsverken ansett vara genom de af komitén föreslagna bestämmelser på ett tillfredsställande sätt undanröjda. Genom att, på sätt komitén föreslagit, inskränka kreditupplagsrätten till sådana varor, om hvilkas utländska ursprung intet tvifvel kunde råda, omöjliggjordes hvarje försök att utbyta de på kreditupplaget upplagda varorna emot andra af svensk tillverkning. De förmånsrätter, som kronan enligt komiténs förslag skulle åtnjuta för tullen å kreditupplagsgodset, samt de vilkor, komitén föreslagit för kreditupplagsrättens beviljande, äfvensom det ansvar, som enligt förslaget skulle drabba den kreditupplagshafvare, som försattes i konkurs och icke förmådde gälda kronans fordran för tull, syntes embetsverken för statsverket innebära betryggande garanti emot direkta förluster. Och de underslef, som i öfrigt kunde vara att befara, ansåge embetsverken vara, så vidt ske kunde, förebygga genom de kontroll- och ansvarsbestämmelser komitén föreslagit.
På grund af hvad sålunda anförts hafva embetsverken förmält sig icke tveka att i underdånighet förorda kreditupplagsinstitutionens införande i den svenska tullagstiftningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiténs förslag, hvarjemte embetsverken ansett betänklighet icke böra möta mot bifall till komiténs hemställan rörande nederlagsafgifterna, hvarigenom särskild! handlande med gods, som ej finge å kreditupplag uppläggas, skulle beredas någon fördel.
30 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 35.
Frilagersinstitutionen har af embetsverken ansetts medföra än större fördelar än kreditupplaget, ej blott för handeln på utlandet, utan jemväl för den handel, som hade till syfte att inom landet afsätta utlandets produkter. Genom det fria förfogande öfver godset, som tillkonnne frilagershafvaren, samt genom rättigheten att å frilagret jemväl införa inländska eller utländska, redan förtullade varor — hvilka dock naturligtvis vid derefter skeende utförsel från frilagret måste behandlas såsom utländskt oförtulladt gods — blefve godsegaren i tillfälle icke blott att ompacka godset huru han behagade, utan ock att efter behag bearbeta eller komplettera detsamma. Han kunde sålunda exempelvis af utländska väfnader förfärdiga kläder med begagnande, om han så önskade, af svenska symaterialier, af utländsk råtobak fabricera cigarrer o. s. v. Klart vore dock att i följd deraf, att tullsatsen å det färdiga fabrikatet i allmänhet vore vida högre än å råvaran eller den halffärdiga produkten, ett dylikt bearbetande af en råvara eller ett halffärdigt fabrikat endast kunde med fördel ifrågakomma, när det färdiga fabrikatet vore afsedt att afyttras till utlandet. Äfven för utförseln af sådana varor, som ej å frilagret underginge någon ompackning eller bearbetning, medförde frilagersinstitutionen en lättnad derutinnan, att någon undersökning af varorna hvarken vid införseln eller utförseln ifrågakomme. Icke mindre afsevärda vore fördelarne af frilagersinstitutionen för den inrikes handeln. Betydande grenar af denna handel vore nemligen på en gång uteslutna från rätten att begagna kreditupplaget och från möjligheten att i någon betydligare mån draga nytta af nederlaget. Så vore förhållandet med handeln med de flesta manufakturvaror och i all synnerhet med handeln med väfnader. Då en handlande med dylika varor ständigt måste hafva till hands att för sina kunder förevisas varor af alla de olika modeller eller mönster, med hvilka han handlade, men han vanligtvis ej kunde hålla något större lager af hvarje särskildt mönster, vore det klart att han ej kunde draga någon synnerlig fördel af nederlaget, från hvilket han ej finge uttaga mindre än ett helt kolly, utan att han i regeln måste hafva hela sitt varulager förvaradt under sitt eget lås, hvarigenom han också lättare blefve i tillfälle att egna dylika mera ömtåliga varor nödig tillsyn och vård. Också begagnades här i Stockholm, enligt hvad embetsverken inhemta!,, nederlagsrätt endast i undantagsfall af dem, som handlade med manufakturvaror. Infördes åter frilagersinstitutionen, kunde köpmannen inskränka sig till att i sin handelsbod tillhandaflålla prof å de artiklar, han hölle till salu, samt upplägga den väsentligaste delen af sitt lager å frilagret, hvarifrån han kunde göra uttagningar i män af kundernas reqvisitioner samt i de af dem önskade qvantiteter.
31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Med afseende på de väsentliga fördelar den ifrågavarande institutionen, hvilken icke komme att föranleda någon kostnad för statsverket, enligt embetsverkens åsigt skulle komma att medföra för den svenska handeln, hafva embetsverken i underdånighet tillstyrkt, att institutionen måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad komitén föreslagit, i den svenska tullagstiftningen införas.
Då jag nu, efter att hafva redogjort för uppkomsten och den vidare utvecklingen af frågan om införande hos oss af de nya slagen af tullupplag, har att underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning denna fråga, torde jag först få påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet för det ifrågasatta införandet af kreditupplagsinstitutionen. Fullmäktige för handelsföreningen i Göteborg och stadsfullmäktige i Malmö, på hvilkas initiativ frågan uppkommit, hafva lifligt framhållit betydelsen för vår handel af denna institution; likasom ock den för ändamålet tillsatta komité och de i ärendet hörda embetsverken förklarat sig öfvertygade, att institutionen skulle i icke obetydlig mån bidraga till främjandet af handelns utveckling. Äfven jag erkänner villigt, att den föreslagna inrättningen skulle komma att tillskynda handeln vissa, ganska afsevärda fördelar — ehuru, såsom jag får tillfälle att längre fram närmare utveckla, måhända icke fullt af den betydenhet man synes hafva förestält sig — men, på sätt jag redan förut framhållit, är det i en fråga af denna beskaffenhet, der det gäller tillämpandet af en hittills oförsökt nyhet i vår tullagstiftning, af synnerlig vigt att tillse, att icke de fördelar, man vill bereda handeln, huru i och för sig önskvärda dessa än kunna vara, vinnas på bekostnad af andra statsändamål. Ur denna synpunkt synes det mig, om jag fäster mig vid det inflytande som kreditupplaget kunde tänkas komma att utöfva på tullmedlens säkra inflytande, tullgöromålens jemna handhafvande och affärslifvets sunda utveckling, att grundade anmärkningar kunde framställas mot den föreslagna nya institutionen.
Jag tillåter mig till en början erinra derom, att kreditupplagets införande skulle, helst om detsamma finge en allmännare användning, otvifvelaktigt komma att för tullpersonalen medföra en betydlig tillökning af göromål, till en del af både grannlaga och ansvarsfull art. Dervid fäster jag mig mindre vid de med varors intagande å och uttagande från kreditupplaget förknippade formaliteter, livilka, om än föranledande icke obetydligt arbete, likväl äro af mera mekanisk natur
32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
och af samma eller liknande beskaffenhet, som vid alla slag af tullupplag, utan fastmera vid de tjeusteåtgärder, som äro erforderliga för öfvervakandet deraf, att kreditupplaget ständigt hålles i sådant skick, att staten eger säkerhet för sin tullfordran, och hvilka åliggandens noggranna fullgörande af tjenstemännen är den hörnsten, på hvilken hela bred itu pplagssystemet livilar. Tullkammaren har att i början af hvarje qvartal mottaga s. k. generalförldariugar af kreditupplagshafvare (§ 8 i komiténs förslag) samt att, sedan på grund af dessa inventeringssedlar blifvit utskrifna (§ 9) samt efter generalförklaringens afgifvande inträffade ändringar i s. k. efterangifningar anmälts och blifvit å inventeringssedlarne antecknade (§ 12), förrätta inventering af kreditupplagen (§ 10) samt att derefter företaga de åtgärder med uttagande af tull m. in. (§§ 13 och 14), som af inventeringen varda eu följd. Men dessutom har tullkammaren att i visst fall på eget ansvar pröfva säkerhet, som för åtnjutande af kreditupplagsrätt ställes (§ 2 mom. 1), att, så ofta pröfvas nödigt, företaga extra inventering och dervid pröfva huruvida kronans säkerhet för tullen är tillräcklig (§ 20) och att i öfrigt med sådan uppmärksamhet följa kreditupplagshafvaren och hans åtgöranden, att tullkammaren kan vidtaga de åtgärder, som i § 21 föreskrifvas för de fall, att kreditupplagshafvaren försättes i konkurs, afliden, eller uraktlåter att hålla sin upplagsbehållning braudförsäkrad eller att å föreskrifven tid betala tull för kreditupplagsgods. Lägges härtill, att granskningen hos högre myndighet af tullkamrarnes inventeringssedlar och öfriga handlingar rörande kreditupplagen måste kräfva ett icke obetydligt arbete, synes det mig att man kan hysa eu viss farhåga, att kreditupplagsgöromålen kom me att öfva en störande inverkan på tullpersonalens öfriga arbeten, och att den deraf framkallade nödvändigheten att åtminstone på större tullplatser öka antalet af nämnda personal komme att för statsverket medföra en kostnad, hvilken icke i någon mån betäcktes af den ringa ersättning, som enligt § 17 i förslaget skulle erläggas för inventeringen af kreditupplag.
Komitén, med hvilken embetsverken i detta afseende instämt, har ansett de betänkligheter, som ur synpunkten af statsverkets säkerhet kunde möta emot kreditupplagets införande, vara på ett tillfredsställande sätt undanröjda genom de kontroll- och ansvarsbestämmelser, komitén föreslagit. För direkta förluster genom kreditupplagshafvares insolvens kunde visserligen tillräcklig trygghet vinnas, om såsom oeftergiflig! vilkor för erhållandet af kreditupplagsrätt stadgades hvad komitén i detta hänseende endast alternativt föreskrift, eller att sökande borde för rigtiga gäldandet af belöpande tull ställa säkerhet, vare sig i sådana obligationer eller andra värdehandlingar, hvilka Generaltull-
33 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
styrelsen förklarat få för dylikt ändamål användas, eller af annan beskaffenhet, som af tullförvaltningen på eget ansvar godkändes; men det synes mig med skäl kunna befaras, att genom en sådan obligatorisk föreskrift fördelarne af kreditupplagsinstitutionen lätteligen kunde komma att inskränkas till eu mindre krets af större affärsmän och derigenom förlora den karakter af allmännyttighet, utan hvilken en institution sådan som den förevarande, hvilken komme att af statsverket kräfva icke obetydliga kostnader, icke skäligen bör ifrågakomma till införande. Lemnas det åter, såsom komitén föreslagit, öppet åt sökande att i stället för sådan säkerhet, som nyss är omnämnd, för vinnande af kreditupplagsrätt endast förete bevis att sökanden under tre år i staden oafbrutet utöfvat handelsyrket äfvensom intyg af två trovärdiga personer, att sökanden gjort sig känd för redbarhet, ordentlighet och förmåga att uppfylla sina affärsförbindelser, förefaller det mig åtminstone mycket tvifvelaktigt, huruvida staten uti så beskaffade bevis i förening med den förmånsrätt, kronan skulle ega i upplagshafvarens egendom, samt påföljden af ansvar såsom för vårdslöshet mot borgenärer för den, hvilken icke förmår gälda kronans fordran för tull, eger den garanti mot förluster, utan hvilken kreditupplagsrätt lika litet som annan lättnad i tullföreskrifter lärer kunna medgifvas. Härtill kommer, att, på sätt ock blifvit af en reservant inom embetsverken framhållet, det knappt torde låta sig göra att fullständigt förebygga möjliga underslef och missbruk af hvarjehanda art annat än genom sådana kontroller, som skulle blifva alltför betungande både för kreditupplagsliafvaren och tullverket. Man behöfver i detta afseende allenast erinra sig, att betydliga qvantiteter i landet införda tullpligtiga varor, för hvilka tull icke blifvit betald och utan att i de flesta fall säkerhet för tullens gäldande blifvit lemnad, ständigt komme att befinna sig utom tullverkets vård och under godsegarens uteslutande disposition, för att inse, att, huru omsorgsfullt de qvartalsvis skoende inventeringarne än må förrättas, talrika tillfällen skola yppa sig för en mindre samvetsgrann godsegare att undansnilla tullen eller bedrifva andra underslef.
En af de till statsverkets tryggande mot förluster föreslagna bestämmelser är ock af den beskaffenhet, att vigtiga betänkligheter mot densamma i och för sig kunna anföras. Komitén har nemligen föreslagit (§ 18), att kronans fordran för tull å kreditupplagsvaror skall, i händelse af kreditupplagsliafvarens konkurs, utgå med förmånsrätt enligt 17 Kap. 3 och 12 §§ Handelsbalken, och i öfverensstämmelse härmed i särskild! författningsförslag afgifvit förslag till sådana förändringar i nämnda lagrum, att kronan skulle dels åtnjuta panträtt enligt Bih. till Biksd. Prof. 1886. 1 Smil. 1 Afd. 22 Häft. 5
34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
§ 3 i kreditupplagsgods för den tull, som belöper å samtliga upplaget påförda varor, dels förmånsrätt enligt § 12 i gäldenärens lösa egendom för oguldna tullafgifter å kreditupplagsvaror. De i frågan hörda embetsverken hafva ock förklarat dessa förmånsrätter vara af den vigt för statsverkets betryggande emot förluster, att utan samma förmånsrätter och så vida icke andra vilkor än de nu föreslagna uppstäldes för kreditupplagsrätts förvärfvande, frågan om kreditupplagsinstitutionens införande i den svenska tullagstiftningen borde förfalla. Den föreslagna ändringen i 17 Kap. 3 § Handelsbanken, enligt hvilken rätt såsom till handfången pant skulle, under andra än de i Nådig, förklaringen den 24 Maj 1872 omförmälda förhållanden, tillkomma kronan i gods, som icke är i kronans händer, innebär en nyhet i civilrättsligt hänseende, som starkt afviker från hittills gällande lagstiftning i ämnet och kunde komma att medföra afsevärd olägenhet för fordringsegarne till eu köpman, som tilläfventyrs hade större delen af sitt lager upplagd! å kreditupplag. Ån betänkligare synes mig den tysta förmånsrätt i all gäldenärens lösa egendom, som skulle tillskapas genom den ifrågasatta ändringen i § 12. Det låter sig svårligen förneka, att en sådan lagstiftningsåtgärd, som i öfrigt afgjordt strider emot den obenägenhet, som med allt skäl gjort sig inom lagstiftningen allt mer gällande emot ökandet af de tysta förmånsrätterna, skulle kunna för affärskrediten medföra vådor, hvilka endast i högst obetydlig mån skulle neutraliseras genom de i § 2 mom. 3 i komiténs förslag föreskrifna publicitetsåtgärder.
Att genom det, i många fall betydliga, anstånd med tullafgifternas erläggande, som skulle åtnjutas af kreditupplagshafvare och komma att sätta honom i sin ordning i stånd att bevilja sina afnämare förlängd kredit, ny näring komme att tillföras den i vårt land ändock allt för mycket anlitade konsumtionskrediten, är ock en omständighet, som vid kreditupplagsinstitutionens bedömande ej heller bör lemnas ur sigte. Några särskilda åtgärder för importhandelns uppmuntrande torde ej heller af den allmänna meningen under närvarande tid anses påkallade.
Jag har nu tillåtit mig fästa Eders Kongl. Majrts uppmärksamhet på de olägenheter, som i min tanke äro förbundna med kreditupplagsväsendet och som i jemförelse med de fördelar, institutionen ansetts bereda handeln, synas mig väga tungt i vågskålen. Att dessutom dessa fördelar förefallit mig något öfverskattade, har jag redan förut antydt. Den synnerliga vigt för näringslifvet, som, enligt hvad kändt är och af de ursprungliga förslagsställarne äfven framhållits, i Danmark och Norge tillägges kreditupplagsinstitutionen, har sin
Bo
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
naturliga förklaringsgrund deruti, att nederlagsinstitutionen i nämnda länder är okänd. Om ock medgifvas måste att det för köpmannen är något lättare att röra sig med kreditupplagsrätten än med nederlagsrätten, vill det dock synas mig som om nederlaget med den af komitén och embetsverken förordade förändringen i afseende på nederlagsafgifterna skulle — helst i förening med frilagersinstitutionen — kunna bereda köpmannen väsentligen samma fördelar, som med kreditupplaget afses. Nyss omförmälda reservant anför i detta hänseende, att de jemförelsevis få varuslag, som skulle få å kreditupplag intagas, lika väl kunna uppläggas å nederlag, derifrån godsegaren kan uttaga och under sin egen vård upplägga varorna, i den mån han kan påräkna att under den närmaste tiden för dem vinna afsättning — hvarvid uttag dock ej må ske af mindre än helt kolly — med rätt att, så vida tullverket eger säkerhet för tullafgiften, njuta anstånd med denna afgifts erläggande under viss tid, som vid hvarje uttag, der tullafgiften utgör minst femhundra kronor, uppgår ända till nittio dagar; att han således, lika litet som kreditupplagshafvaren, behöfver, för hvarje gång en köpare anmäler sig, göra sig besväret att vända sig till tullförvaltningen för att blifva i tillfälle att utlemna det begärda varupartiet; att då kreditupplagshafvaren enligt förslaget icke skulle ega att efter behag ompacka sina varor med rätt att ändock räkna dem såsom behållning å kreditupplaget, samt detta upplag således icke heller i detta hänseende erbjuder någon fördel framför nederlaget, det med skäl torde kunna sägas att nederlagshafvaren redan åtnjuter de väsentligaste af de fördelar, som genom kreditupplaget skulle beredas; att nederlagshafvaren till och med så till vida är i en gynsammare ställning än kreditupplagshafvaren, att medan den senare inom en viss, ganska kort tid efter hvarje qvartals utgång nqjste erlägga tull för allt, hvad han under qvartalet till inhemsk förbrukning afsatt, äfven det, som afyttrats på qvartalets sista dag, och således, under antagande att han afyttrat lika mycket under qvartalets senare som under dess förra hälft, i sjelfva verket å halfva det afyttrade partiet endast åtnjuter något öfver en och en half månads kredit, eger nederlagshafvaren alltid, så vida uttagningen sker i något större parti och säkerhet för tullafgiften finnes, kredit under nittio dagar efter uttagningen; samt att genom de af komitén ifrågasatta och af embetsverken förordade förändringar i afseende å nederlagsafgifterna, hvarigenom den utgående nederlagsafgiften skulle komma att upphöra och den inkommande erläggas först vid varans förtullning, i följd hvaraf icke någon nederlagsafgift skulle utgå vid utförsel, komme ock det företräde, som kredit-
36 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 35.
upplaget eljest skulle härutinnan ega för exporthandeln med utländska varor, att förfalla.
Om önskvärdheten af den utgående nederlagsafgiftens afskaffande, pa det att exporthandeln med utländska varor må kunna af nederlagsinstitutionen draga all den dermed afsedda nytta, hafva så väl komitén som de i ämnet hörda myndigheter varit ense. Enligt § 80 mom. 1 i tullstadgan af den 2 November 1877 skall för gods, som å nederlag upplägges, nederlagsafgift betalas med 1 procent af det belopp, hvartill tullafgiften för godset uppgår, och skall, om nederlagsgods varder till utrikes ort åter utfördt, likaledes nederlagsafgift erläggas med 1 procent af tullbeloppet. Den utgående nederlagsafgiften uppgick i ärligt medeltal under åren 1881—1885 till 1,291 kronor 89 öre; den inkommande i enahanda medeltal till 181,795 kronor 60 öre. För genomförande af principen, att varor, som inkomma i landet endast för att åter utföras derutur, må gå fria från nederlagsafgift, är det, på sätt ock blifvit af komitén och embetsverken framhållet, nödigt, att i sammanhang med den utgående nederlagsafgiftens afskaffande, föreskrift meddelas, att den inkommande nederlagsafgiften skall uttagas först vid varans förtullning, i följd hvaraf sådan afgift för reexporteradt nederlagsgods naturligtvis icke ifrågakomme. Tullverket skulle således genom sistnämnda förändring gå i mistning af ytterligare ett inkomstbelopp af ungefär samma storlek som den utgående nederlagsafgiften.
Den sålunda föreslagna förändringen i afseende på nederlagsafgifterna, hvarigenom nederlagsinstitutionen skulle göras i afsevärdt högre grad användbar för exporthandeln med utländskt gods, utan att tullverket skulle tillskyndas mer än eu jemförelsevis mycket obetydlig minskning i inkomst — knappt uppgående till 3,000 kronor om året — anser jag mig böra till Eders Kongl. Maj:ts godkännande förorda. Bortfaller det hinder för ett allmännare anlitande af nederlaget, som hittills legat i nämnda utgifter, torde det få anses gifvet, att genom ett rätt användande af nederlagsinstitutionen äfvensom af frilagersinrättningen, derest densamma varder här i landet införd, handeln i allmänhet och särskilt handeln på utlandet med importeradt gods skola, komma i åtnjutande al väsentligen samma fördelar, som afsetts med kreditupplaget, utan den risk för statsverket, kreditupplaget medför.
Med stöd af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet:
att de utaf ofvan omförmälda komité afgifna förslag till nådiga förordningar angående kreditupplag samt angående förändrad lydelse af 17 Kap. 3
37 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
och 12 §§ Handelsbalken icke måtte till någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda;
äfvensom
att Eders Kongl. Maj:t ville i nådig proposition föreslå Riksdagen att medgifva, att den nederlagsafgift, som jemlikt § 80 mom. 1 i nådiga tullstadgan den 2 November 1877 skall för gods, som å nederlag upplägges, betalas med en procent af det belopp, hvartill tullafgiften för godset uppgår, må från och med den 1 Januari 1887 uttagas först i sammanhang med tullafgiftens erläggande, äfvensom att den nederlagsafgift, som enligt samma lagrum likaledes skall erläggas med en procent af tullbeloppet, då nederlagsgods till utrikes ort åter utföres, må från och med nämnda tid upphöra att utgå.
Af komiténs förslag till förordning angående frilager framgår, att komitén tänkt sig hufvudgrunderna för denna institution sådana, att frilager skulle, efter tillstånd af Generaltullstyrelsen, få inrättas uti eller i närheten af stapelstad, dervid statens kostnad för bevakning, bokföring och expedition skulle betalas af frilagrets egare, samt att på frilagret skulle få intagas så väl tullpligtigt gods af hvad slag det vara må, som alla slag tullfritt och förtulladt gods, dock att från frilager skulle vara uteslutet sådant gods, som kunde medföra eldfara eller annan skada eller olägenhet för frilagret, samt att för en gäng förtulladt gods, som intagits å frilager, skulle vid uttagningen ånyo erläggas tull, såsom vore det från utlandet direkt intaget. Statsverkets trygghet att utfå behöriga tullafgifter skulle enligt förslaget tillgodoses derigenom, att tulltjenstemännen skulle ega tillträde till frilagrets särskilda afdelningar, samt att detsamma skulle vara försedt med vaktrum, som måste passeras af hvar och en, som lemnar frilagret; att i vaktrummet vederbörande tulltjensteman skulle ega att å den utgående låta verkställa kroppsvisitation, utan att vara underkastad påföljd i händelse underslef befunnes icke hafva egt rum, såsom följd hvaraf tillträde till frilager skidle vara förbjudet för qvinnor; äfvensom att öfverträdelser af förordningen blifvit belagda med ganska drygt ansvar.
Fördelarne för vår handel med utlandet, och särskildt för vår exporthandel med importerade varor, af den utaf komitén förordade
38 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 35.
frilagersinrättrjingen hafva af Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen blifvit i det af dem afgulna utlåtande öfver komiténs förslag på ett så klart och öfvertygande sätt ådagalagda, att jag till stöd för mitt tillstyrkande af komiténs förslag i denna del endast har att åberopa hvad nämnda embetsverk i ämnet yttrat. Särskildt anhåller jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, då enligt § 3 i förslaget till förordning angående frilager statens kostnad för bevakningen af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret skall betalas af dess egare, hvilken, innan frilagret må för sitt ändamål begagnas, skall för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet, som af Generaltullstyrelsen godkännes, någon kostnad i följd af den nya inrättningens införande icke kommer att drabba statsverket. Vidare tillåter jag mig framhålla, att varorna så väl vid intagandet å och uttagandet från frilagret, som under den tid, de derstädes äro upplagda, stå under oafbruten bevakning af tulltjensteman, hvadan, i motsats mot hvad förhållandet är vid kreditupplaget, staten icke har att befara någon förlust genom egarens insolvens och faran lör indirekta förluster genom underslef, smuggling o. s. v. icke är större än den är vid all varuinförsel från utlandet. En obetydlig minskning i tullinkomst torde väl, på sätt embetsverken erinrat, möjligen föranledas deraf, att sådana varor, i livilkas vigt enligt tulltaxan afdrag ej får ega rum för omslag och inlägg m. m., kunde å frilagret ompackas i helt andra emballage och derigenom undgå eu del af det afsedda tullbeloppet. Som likväl med nyssnämnda vid åtskilliga tariffrubriker i tulltaxan meddelade föreskrift icke åsyftas att öka tullbeskattningen för de ifrågavarande artiklarne, utan allenast att underlätta deras tullbehandling, synes intet vara att erinra mot att varuegaren beredes tillfälle att inom frilagret med varorna vidtaga en åtgärd, hvilken han i allt fall egt frihet företaga före varornas införsel.
I afseende på den nya institutionens benämning hafva embetsverken erinrat, att det genom nådiga förordningen den 18 September 1874 medgifna frilagret för proviantering af fartyg i Öresund, hvilket i åtskilliga afseenden, såsom bland annat derutinnan att det gods, som derå upplägges, befinnes under godsegarens egen vård, skiljer sig från det nu föreslagna, icke kommer att genom detta göras öfverflödigt, och att, då således två väsentligt olika frilagersinrättningar komme att bestå jemte hvarandra, skäl syntes ftmefinnas, att till benämningen på något sätt skilja dem från hvarandra tydligare än som skulle ske genom den af komitén för den nya institutionen föreslagna benämningen »frilager». Denna erinran synes mig grundad och torde den af embetsverken föreslagna benämningen »allmänt frilager» lämpligen kunna i stället antagas.
Vid de särskilda detaljbestämmelserna i komiténs förslag till för-
39 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
fattning angående frilager hafva embetsverken vidare framstäf åtskilliga ändringsförslag. För sådana bland dessa, som endast afse smärre redaktionsförändringar eller den nya författningens bringande i närmare öfverensstämmelse med tullstadgan torde någon särskild redogörelse icke vara af nöden; öfriga förändringar åter går jag nu att i korthet omförmäla.
Då gods, som befordrats genom omedelbar transitförsändning, vid förtullning är likstäldt med gods, som ankommit direkt från utrikes ort, hafva embetsverken ansett sådant gods jemväl böra få intagas å frilager utan att behöfva förut angifvas till uppläggning å transitupplag, äfvensom föreslagit, att vid intagning å frilager af genom omedelbar transitförsändning befordradt gods samma regler böra gälla, som i detta afseende stadgas för gods, som direkt från utrikes ort ankommit (§§ 4 och 5 mom. 1 i komiténs förslag).
De i § 5 mom. 1 af komiténs förslag meddelade bestämmelser om hvad vid angifning till intagande å frilager af från utlandet inkommet gods skall iakttagas hafva embetsverken ansett böra kompletteras med föreskrifter motsvarande stadgandena i Tullstadgans § 78 mom. 2 om påföljd för dröjsmål under viss tid med varors angifning till nederlag, § 31 mom. 1 om maximitid för erläggande af dagaböter för underlätet afhemtande af ankommet gods, § 81 mom. 3 om påföljd af godsets försäljning för underlåtenhet att inom viss tid afhemta detsamma samt §77 derom, att af emballeradt gods ej må å nederlag intagas mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort inkommit; hvarjemte embetsverken för tillämpning af det för underlåtenhet att inom viss tid låta afföra godset till frilagret stadgade ansvar, bestående i dagaböter, som skola utgå med viss procent för tullpligtigt gods af tullafgiften och för tullfritt gods af värdet, ansett uttrycklig föreskrift böra lemnas om rätt för tullförvaltningen att verkställa den undersökning af godset, som är behöflig för utrönande af dess beskaffenhet och mängd.
Med afseende derå, att komitén syntes hafva afsett, att vid den i § 5 mom. 2 omhandlade öfverflyttning af gods från nederlag till frilager någon bevakning icke skulle vara erforderlig, i följd hvaraf komitén ock föreslagit, att godsets öfverensstämmelse med nederlagsräkenskapen skulle före uppläggningen å frilagret utrönas, hafva embetsverken, då en dylik rätt för godsegaren att för förflyttningen sjelf taga det å nederlag upplagda godset i besittning, oberoende af huruvida tullverket hade säkerhet för de å godset belöpande tullafgifter, icke stode i öfverensstämmelse med eljest antagna grundsatser, ansett ett stadgande i nämnde lagrum böra intagas af innehåll, att godsets för-
40 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.
flyttning skall ske under bevakning, hvaremot föreskriften om godsets undersökning å frilagret borde utgå.
I likhet med hvad för reexport af transitupplagsgods finnes stadgadt, hafva embetsverken ansett det böra föreskrifvas, att sjöväga utförsel af frilagersgods endast må ske i fartyg af minst trettio tons drägtighet. (§ 7 mom. 1).
Mom. 2 af § 7 innehåller föreskrifter rörande landväga utförsel från frilager. I afseende härå erinra embetsverken, att dessa föreskrifter, hvilka äro afsedda att gälla äfven vid utförsel till Norge, i väsentliga delar icke stå i öfverensstämmelse med gällande mellanrikslagstiftnings föreskrifter om försändning af utländska oförtullade varor från det ena af de förenade rikena till det andra, hvilka föreskrifter hufvudsakligen återfunnes i gällande mellanrikslag af den 29 Maj 1874, i §§ 4, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12 af nådiga förordningen den 12 Juli 1860 samt i nådiga förordningen den 12 Oktober 1871. Dessa bestämmelser, hvilka åsyftade att bereda nödig kontroll icke blott att till utförsel angifvet gods verkligen utfördes från det ena af de förenade rikena, utan ock att det i det andra riket anmäldes till tullbehandling, vore och måste i följd af detta sitt ändamål vara helt andra än de i författningsförslaget för utförsel i allmänhet föreslagna. Och om äfven dessa föreskrifter lämpligen kunde åtminstone i vissa detaljer modifieras, så vidt de afsåge nu ifrågavarande utförsel, till vinnande af större öfverensstämmelse med de för utförsel från frilager i allmänhet föreslagna bestämmelser, så kunde det likväl, enligt embetsverkens tanke, icke ifrågasättas att vidtaga en dylik åtgärd utan att i sammanhang dermed den norska med den svenska öfvensstämmande lagstiftningen ändrades. Embetsverken hafva derföre ansett en föreskrift böra meddelas af innehåll, att vid landväga utförsel från frilager till Norge skulle tillämpas de bestämmelser, som i allmänhet gälde vid försändning till nämnda land af utländska oförtullade varor från transitupplag, med iakttagande derjemte af att anteckning om utförseln gjordes i frilagrets utförselsbok. Denna föreskrift syntes lämpligen kunna intagas såsom mom. 2 i § 7, då föreskrifterna angående landväga utförsel till annat land än Norge borde erhålla plats i ett särskildt mom.
Enligt komiténs förslag skulle landväga utförsel af frilagersgods endast vara tillåten, då utförseln skedde med jernväg (§ 7 mom. 2), likasom landväga försändning af frilagersgods till annan stapelstad endast skulle få ega rum med post eller jernväg (§ 6 och § 7 mom. 3). Under erinran att berörde inskränkning i förstnämnde fall för närvarande, då jern vägsförbindelse mellan Sverige och Finland icke funnes, vore liktydligt med att helt och hållet förbjuda all landväga utförsel till detta
41 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
land, hafva embetsverk^ förmält sig anse att betryggande garanti mot underslef vunnes genom godsets plombering och fordran af bevis om godsets framkomst till bestämmelseorten, hvarföre nämnde inskränkningar syntes kunna bortfalla.
I fråga om landväga utförsel af frilagersgods har komitén (§ 7 mom. 2) föreslagit ett stadgande af innehåll, att, om godset är af sådan beskaffenhet, att det icke lämpligen kan plomberas, utförsel deraf må verkställas antingen i plomberade lastvagnar eller först sedan godset till beskaffenhet och myckenhet blifvit vid uttagningen från frilagret undersökt och i tullsedel (förpassning) beskrifvet. Embetsverken, som ansett stadgandet om utförsel i plomberade lastvagnar, såsom blott afseende utförsel med jernväg, böra uteslutas, hafva funnit ofvanberörde stadgande äfven i öfrigt icke böra bibehållas. Hos den utländska tullförvaltningen, som skulle meddela bevis om godsets framkomst, kunde nemligen, enligt embetsverkens mening, icke förutsättas sådan kännedom om den svenska tulltaxan, som erfordrades för godsets rigtiga attestering enligt denna taxa. Visserligen finge till Norge afsändning af gods under nämnda vilkor ske, likasom ock enligt tulltaxeunderrättelserna i vissa fall fordrades ett på undersökning af godset grundadt framkomstbevis af utländsk tullmyndighet. Norsk tullmyndighet kunde likväl antagas ega större insigt i den svenska tulltaxans bestämmelser än andra utländska tullförvaltningar; och hvad anginge det i tulltaxeunderrättelserna föreskrifna framkomstbevis, så vore de varuslag, för hvilka dylikt bevis ifrågakomme, sådana att deras attestering icke borde möta svårighet.
I § 7 mom. 2 och 3 af komitéförslaget stadgas, att godsegare, som uttagit gods från frilager till utförsel, skall inom viss tid aflemna bevis om godsets framkomst, och i sammanhang härmed har i § 12 föreslagits ansvar för godsegaren, för den händelse sådant bevis ej inom den stadgade tiden aflemnas. I sistnämnda § stadgas äfven ansvar för godsegare, som icke inom viss tid företer bevis om inlastning af plomberadt frilagersgods, som enligt § 7 mom. 1 angifvits till utförsel. Under erinran att, såvida dessa föreskrifter skulle innebära tillräcklig trygghet emot underslef, det vore nödvändigt att de i hvarje fall och således äfven när försändningen skedde för annans än frilagershafvaren räkning, tillämpades på den sistnämnde, till hvars på frilagret liggande varor tullverket egde att, om andra tillgångar saknades, hålla sig för utfående af de i § 12 omförmälda böter, tillstyrka embetsverken, att ordet »godsegaren» i ofvannämnda lagrum må utbytas mot »frilagershafvaren».
Bill. till Eiksd. Prof. 1886. 1 Samt. 1 Afä. 22 Raft.
42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
De bestämmelser, som borde gälla vid landväga utförsel till annat land än Norge, syntes embetsverken ock böra tillämpas vid utförsel isvägen, hvarvid dock undantag borde göras för den utförsel till Norge, som enligt § 6 af mellanrikslagen skulle anses som landväga utförsel och å hvilken följaktligen föreskrifterna i § 7 mom. 2 af embetsverkens förslag (mom. 3 i komitéförslaget) skulle tillämpas.
Beloppet af de böter, som enligt § 12 skola utgå för underlåtenhet att inom stadgad tid aflemna der omförmälda bevis, är bestämdt till högsta gällande tullsats för hvarje kilogram af varans bruttovigt. Horn omförmälda böter rättast vore att betrakta såsom en tullafgift, hvilken i saknad af tillförlitlig utredning om det afsända godsets beskaffenhet beräknades efter den högsta i tulltaxan för något varuslag bestämda tullsatsen, samt då enligt i vårt land antagen grundsats pröfningen af huruvida en tullafgift skulle erläggas eller befrielse derifrån finge åtnjutas, städse tillhörde, icke domstol, utan administrativ myndighet, syntes embetsverken följdrigtigheten fordra — i enlighet med hvad lör likartade fall jemväl funnes i mellanrikslagstiftningen stadgadt — att dessa s. k. böter kunde uttagas af tullförvaltningen och att följaktligen frågan om skyldighet att dem utgifva icke borde ankomma på domstols pröfning, hvarföre embetsverken hemstält om uttryckligt stadgande i sådan syftning.
De laga hinder, som enligt punkten 2 af § 12 skulle verka till befrielse från böter för underlåtenhet att inom viss tid aflemna s. k. framkomstbevis, hafva embetsverken ansett böra närmare specificeras, hvarjemte föreslagits, att pröfningen, huruvida ett uppgifvet hinder vore giltigt, borde tillkomma Generaltullstyrelsen och icke lokaltullförvaltningen.
Då det straff, som i § 13 föreslagits för den, hvilken från frilagér insmugglar eller söker insmuggla tullpligtiga varor, jemväl ansetts böra drabba den, hvilken svikligen qvarhåller eller olofligen i riket åter inför tullpligtigt, till utförsel från frilager angifvet gods, eller som beträdes med att under forsling af tullpligtigt frilagersgods detsamma förbyta, har nämnde § i sådant syfte af embetsverken fullständigats, hvarjemte tydligen utmärkts, att det straff, som der stadgas, eger tillämpning på en hvar — således icke endast frilagershafvaren — som föröfva!- sådant brott, hvarom der är fråga. Dessutom har för frilagershafvare, med hvilkens vetskap dylikt brott föröfvats, fastän han hvarken är gerningsman, anstiftare eller medhjelpare, föreslagits straff såsoim för oloflig införsel af varor äfvensom den påföljd, att han förverkar rätt att begagna sig af frilager.
I § 15 af komiténs författningsförslag stadgas, att laga domstol
43 Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition No 35.
i mål rörande öfverträdelse af förordningen angående frilager, är rådstufvurätt i den stad, under hvars tullkammare frilagret lyder. Då denna bestämmelse både strede emot livad eljest så väl i allmän lag som i tullagstiftningen funnes stadgadt och måste medföra betydande praktiska olägenheter, hemställa embetsverken, att den föreslagna föreskriften måtte utbytas emot eu bestämmelse att i nu ifrågavarande hänseende skulle gälla hvad om laga domstol i mål, som rörde förbrytelser emot tullstadgan, funnes i § 165 af nämnda stadga föreskrifvet, hvarigenom alltså laga domstol i mål af förevarande beskaffenhet i allmänhet komme att blifva rådstufvurätt i den stad, der förbrytelsen skett eller blifvit upptäckt, eller, om den tim åt eller upptäckts utom stads jurisdiktion, rådstufvurätt i närmaste stad, der tullkammare eller tullinspektion finnes, eller vederbörlig gränsetullrätt, då sådan närmare är.
De af embetsverken sålunda föreslagna ändringar i komiténs författningsförslag synas mig väl grundade, hvarföre jag hemställer, att desamma må vinna Eders Kongl. Maj:ts godkännande.
Embetsverken hafva slutligen hemstält, att då det icke vore omöjligt att erfarenheten komme att visa önskvärdheten af en eller annan förändring eller jemkning i de formulär, hvilka komme att såsom bilagor till den ifrågasatta förordningen fastställas, och det syntes onödigt, att Eders Kongl. Magt skulle i dylikt fall behöfva besväras med framställning i ämnet, Eders Kongl. Maj:t täcktes bemyndiga Generaltullstyrelsen att vidtaga de jemkningar eller förändringar i formulären, som kunna visa sig erforderliga. Erforderlig befogenhet i sådant hänseende synes mig böra tilläggas Generaltullstyrelsen; och torde detta ändamålsenligast ske genom att till § 16 i författningsförslaget foga ett tillägg i sådant syfte.
Under iakttagande af nyssnämnda ändringar äfvensom med vidtagande af de öfriga ändringar i komiténs förslag till förordning angående frilager, som påkallats ej mindre af de utaf mig förordade förändrade bestämmelser i fråga om nederlagsafgifterna, än äfven deraf, att de bestämmelser i förslaget, som förutsätta tillvaron af kreditupplagsinstitutionen, bort, i enlighet med den åsigt jag förut tillåtit mig uttala, derutur uteslutas, har jag låtit inom Finansdepartementet upprätta ett förslag till förordning angående allmänt frilager. Väl kan det synas, att då Eders Kongl. Mai:t utan Riksdagens hörande utfärdar tullstadga, den nu föreslagna författningen, som hufvudsakligen afser en utveckling af det bestående transitupplaget, icke påkallar Riksdagens pröfning, men då frågan här gäller införande af en till väsentlig del ny institution, som kan komma att blifva af stor betydenhet, och då frilagret skulle ur tullsynpunkt komma att likställas med ett främmande
44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
område, så att svenska varor genom att inkomma på frilagret blefve tullpligtiga, när de derifrån skulle för inhemsk förbrukning uttagas, och således underkastade eu beskattning, som hittills ej existerar, har jag, med särskild hänsyn till sistnämnda förhållande, ansett mig böra hemställa, att Eders Kongl. Maj:t ville i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga berörda förslag till förordning, att tillämpas från och med den 1 Januari 1887.“
Sedan Herr Statsministern härefter uppläst omförmälda, i Finansdepartementet upprättade förslag, yttrade Herr Statsministern vidare:
“I särskildt förslag till nådig kungörelse “angående förändrad lydelse af 21, 29 och 116 §§ i Tullstadgan den 2 November 1877“ har komitén afgifvit förslag till de förändringar i nämnda stadga, som komitén ansett föranledas af kreditupplags- och frilagersinstitutionernas införande. Embetsverken hafva i sitt öfver komiténs förslag afgifna underdåniga utlåtande ansett ytterligare åtskilliga ändringar i Tullstadgan erforderliga, och lära, derest de föreslagna förändringarna i afseende på nederlagsafgifterna varda genomförda, äfven häraf påkallas vissa förändringar i berörda stadga; men torde med pröfningen af de sålunda behöfliga ändringarne i Tullstadgan få anstå, till dess sig visat, om Riksdagens bifall till förändringarna beträffande nederlagsafgifterna äfvensom frilagersinstitutionens införande vinnes.“
Hvad Herr Statsministern i förevarande ärende yttrat och tillstyrkt, deruti Statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade tians Maj:t Konungen gilla och bifalla; och befalde Hans Maj:t Konungen, på Statsrådets enhälliga tillstyrkande, att nådig proposition angående vissa förändringar beträffande afgifterna för tullnederlag samt med förslag till förordning angående allmänt frilager skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan--vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo Hans Wachtmeister.
STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.