med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

1 N:o 5.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet; gifven Stockholms slott den 12 Januari 1889.

Med öfverlemnande af det i ämnet inom Statsrådet förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet; viljande Kongl. Maj:t efter emottagandet af Riksdagens svar företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings utfärdande i ämnet i nåder förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bill. till Jlihd. Prof. 188b. 1 Sami. 1 Afl. 5 Käft.

Kongl. Majds Nåd. Proposition 'N:o 5.

3 Förslag

till

förordning

om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i

arbetet.

1 §•

1 inom. Det åligger den, som idkar fabriks-, sågverks- eller brädgårdsrörelse, handtverk eller annan handtering, att vidtaga alla de anordningar, som i afseende å arbetslokal, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att skydda hos honom anstälde arbetares lif och helsa.

2 mom. Härvid skall särskild! iakttagas:

a) å ställen, der arbetarne äro utsatta för fara att skadas genom fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anbringas, såsom att golföppningar, ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande hägnad, samt ledstänger anbringas i trappor;

b) å hissar, kranar och andra hjelpmaskiner för transport skall tydligt angifvas deras bärighet i vigt samt, då de äro afsedda för persontrafik, jemväl det antal personer, som kan utan fara på en gång begagna dem;

4 Kong1. Majds Nåd. Proposition N:o 5.

c) kar, bassiner och andra öppna kärl, hvilka på grund af läge och innehåll eller djup medföra fara, skola, derest så lämpligen kan ske, vara behörigen kringgärdade;

d) der yrkesdrift är förenad med eldfara, skola anordningar träffas för arbetarnes räddning vid utbrytande eldsvåda, såsom genom anbringande af eldfasta trappor, tillräckligt antal lätt öppnade utgångar och fönster, säkerhetsstegar och dylikt;

e) gångarna i arbetslokalerna skola vara så breda och höga, att arbetare, som begagna dem, icke annat än genom egen, uppenbart grof oförsigtighet kunna skadas af i gång varande maskiner;

/) om motor användes, bör den, såvidt möjligt, uppställas i särskildt rum, dit tillträde är de arbetare förbjudet, åt hvilka ej maskinens skötsel blifvit anförtrodd; har motor sin plats i arbetslokalen, skall den kringhägnas eller anbringas så, att öfrige arbetare ej behöfva komma med densamma i beröring;

g) maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarne, böra kringgärdas eller eljest så anordnas att, såvidt möjligt, den med dem förbundna fara undanrödjes, hvarjemte den naturliga eller konstgjorda belysningen skall vara så tillräcklig, att de kunna tydligt urskiljas, då de äro i gång;

li) innan transmissioner genom motorn sättas i gång, skall detta på förut bekantgjordt sätt i arbetsrummen tillkännagifvas; om från en motor kraft ledes till flere våningar eller rum, skall så anordnas, att i hvarje arbetsrum hufvudtransmissionen kan stadnas oberoende af motorn, eller att, om detta icke lämpligen låter sig göra, från hvarje rum signal kan gifvas att stadna motorn;

i) arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, der så lämpligen kan ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende af motorn stadna dem ; för till- och frånslagning af transmissionsrem eller lina, der sådant är förenad!- med fara, skall särskild inrättning finnas;

k) derest maskiner eller transmissioner måste rengöras eller smörjas medan de äro i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder vara vidtagna till förekommande af skada.

3 mom. Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur så påfordrar, skall ock tillses,

att tillräckligt luftrum och erforderlig luftvexling finnas och att arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt så lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att hindra dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarnes helsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn såväl till arbetslokaler som till maskiner och redskap.

4 inom. Der fabriksinspektör finner sådant nödigt, skola i arbetslokalerna anslås af honom godkända föreskrifter om hvad arbetarne hafva att iakttaga för att undvika skada vid arbetet samt dessutom å särdeles farliga ställen anslag anbringas, som uppmana till försigtighet.

2 §•

Hvad i särskilda författningar är eller varder stadgadt angående säkerhetsåtgärder, som skola vidtagas i vissa näringar eller vid användande af vissa redskap, maskiner eller arbetsmetoder, lände oberoende af denna författning till efterrättelse.

3 §•

Fabriksinspektör skall gå vederbörande näringsidkare tillhanda med upplysningar och råd i fråga om åtgärder för skyddande af arbetarnes lif och helsa i arbetet samt öfvervaka efterlefnaden af denna författning.

Helsovårds- och kommunalnämnder äfvensom provinsial-, stads- och distriktsläkare vare pligtige att lemna inspektör det biträde, som af hans tjensteåligganden kan påkallas; och eger inspektör att i hvarje fall, der det för fullgörande af hans uppdrag är nödigt, anlita polismyndigheten.

4 §•

Fabriksinspektör ege under den tid, arbetet pågår, tillträde till fabrik, verkstad eller annan arbetslokal äfvensom rätt att der företaga undersökningar, till hvilka hans tjensteåligganden kunna gifva anledning.

5 §•

Fabriksinspektör vare förbjudet att röja yrkeshemlighet, hvarom han i sin befattning erhållit kännedom. Gör han detta, straffes med

6 Jurnal. Majds Nåd. Proposition N:o 5.

böter. Sker det för att göra skada, eller begagnar lian sig af sådan hemlighet till egen eller annans fördel, straffes, der ej efter allmän lag högre straff följer, högst med fängelse i två år.

Har i nu omförmälda hänseenden genom inspektörs åtgöranden skada uppkommit, vare ock inspektör skyldig den till fullo godtgöra.

Inspektör må icke för egen eller annans räkning drifva verkstad eller fabrik, ej heller i dem hafva de! eller anställning.

6 §•

På anmälan af fabriksinspektör, eller der så eljest pröfvas nödigt, ege Konungens befallningshafvande att ålägga vederbörande näringsidkare, efter det han blifvit i saken hörd, att-, derest han vill arbetet fortsätta, inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden, hvarom i 1 § stadgas, vid äfventyr, förutom straffpåföljd, att den föreskrifna anordningen på hans bekostnad verkställes genom polismyndighetens försorg.

Finnes inom den kommun, hvarest rörelsen i fråga bedrifves, sådan förening af näringsidkare, hvarom i 13 § af förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet förmäles, eller hafva näringsidkarne i orten förenat sig om att utse eu särskild nämnd för att afgifva yttranden rörande ifrågasatta anordningar för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, skall Konungens befallningshafvande, derest vederbörande näringsidkare det äskar, lemna sådan förening eller nämnd tillfälle att yttra sig i ärendet, förr än beslut deri fattas.

År synnerlig fara för handen, ege Konungens befallningshafvande förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder, till dess föreskrifven anordning vidtagits; och stånde sådant förbud vid makt, intill dess, på förd klagan, annorlunda varder af Kong!. Maj:t förordnadt.

7 §•

Underlåter näringsidkare att ställa sig till efterrättelse sådant föreläggande eller förbud, hvarom i 6 § säges, straffes med böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

8 §•

Förseelse, hvarom i 7 § säges, hör under allmänt åtal; varande allmän åklagare ock pligtig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom af inspektör anmäles.

9 §•

Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som Rättens och Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, galle ock om fabriksinspektör.

10 §.

Näringsidkares förseelser mot denna författning åtalas vid polisdomstol, der särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der sådan ej finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan öfver domstols beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål är förordnadt.

Af böter, som enligt denna författning ådömas, tillfalla två tredjedelar åklagaren och en tredjedel kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Denna författning skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari 1890.

8 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 12 Januari

1889.

Närvarande:

Hans excellens, herr statsministern, friherre Bildt,

Hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena, grefve Ehrensvård, Statsråden: herr Boven,

friherre von Otter, von Krusenstjerna,

Wennerberg, friherre Palmstierna, friherre von Essen,

Örbom och friherre Åkerhielm.

2:o.

Härefter anförde departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna i underdånighet:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 11 Maj 1884 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jern-

förliga personer, samt derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till Indika förhållandena kunde föranleda, behagade Eders Kongl. Maj:t den 3 Oktober samma år i nåder tillsätta en komité med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda äskade utredningen och derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Såsom jag förut haft tillfälle att i underdånighet anmäla, har nämnda komité numera fullgjort sitt uppdrag, i hvad det afsåg ordnandet af för-, hållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet, hvarvid komitén bland annat dels offentliggjort statistiska undersökningar rörande timade dylika olycksfall samt rörande arbetstid, hygieniska förhållanden och skyddsåtgärder i fabriker in. m., dels ock den 28 Juli 1888 afgifvit underdånigt utlåtande jemte förslag till lagstiftning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer, till lagar om obligatorisk försäkring mot olycksfall i arbetet inom vissa yrken samt till förordning angående en riksförsäkringsanstalt.

Bland dessa författningsförslag har förslaget till lagstiftning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet ansetts böra i främsta rummet samt ofördröjligen företagas till behandling, enär en lagstiftning i detta ämne icke blott måste betraktas såsom en nödvändig förutsättning för komiténs förslag i öfrigt utan äfven, enligt hvad de af komitén verkstälda statistiska undersökningarna ådagalagt, i och för sig är i hög grad af behofvet påkallad. Öfver nämnda förslag hafva, enligt den 21 September 1888 meddelad nådig befallning, underdåniga utlåtanden afgifvits af kommerskollegium, som dessförinnan lemnat samtliga länsstyrelser, fullmäktige i jernkontoret, svenska ingeniörsföreningen, sågverks- och trävaruexportföreningen och öfriga förefintliga föreningar af näringsidkare samt andre för ämnet intresserade tillfälle att yttra sig i ämnet, äfvensom af medicinalstyrelsen och af tekniska högskolan.»

Efter att hafva redogjort för komiterades förslag samt deröfver afgifna utlåtanden yttrade departementschefen vidare:

»Med ledning af hvad sålunda förekommit har inom civildepartementet utarbetats ett förslag till författning i ämnet, hvarvid de bestämmelser, hvilkas bedömande förutsätta tekniska insigter, blifvit underkastade granskning af särskildt tillkallade sakkunnige. Det sålunda uppgjorda förslaget till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet får jag nu för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla.

Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Smal. 1 Afd. 5 Höft.

10 Såsom redan blifvit nämndt, hafva komiterade i sammanhang med afgifvande af nu ifrågavarande förslag framlagt statistiska undersökningar rörande timade olycksfall i arbetet samt rörande bland annat hygieniska förhållanden i fabriker och förekomsten derstädes af särskilda skyddsanordningar mot yttre skador vid arbetet. Då med afseende å den ifrågasatta lagstiftningens behöflighet dessa undersökningar äro i hög grad upplysande, torde det tillåtas mig att i korthet ^erinra om några af de vigtigaste resultat, som genom dem vunnits. Under den tid af endast tolf månader, (1 September 1884—-31 Augusti 1885), som komiterades undersökningar rörande timade olycksfall i arbetet afse, hafva af arbetsgivare, kommunalnämnder och magistrater hos komitén anmälts sammanräknade 5,869 dylika olycksfall, af hvilka 2,892 komma på den egentliga industrien. Af förstnämnda antal hafva 1,932 uttryckligen uppgifvits vara förorsakade af maskiner och verktyg. Af de 1,004 olycksfall, som uppgifvits hafva inträffat vid användande af eller beröring med maskiner, hafva 41 förorsakats af motorer, 130 af transmissioner samt det återstående antalet,af arbetsmaskiner. Af samtliga olycksfall hafva 412 medfört döden och 868 större eller mindre men för återstående lifstid. Inom den egentliga industrien äro motsvarande siffror 136 och 332. I fråga om 4,504 olycksfall, som medfört öfvergående oförmåga till arbete, har antalet sjukdagar uppgifvits sammanräknadt till 138,248. Om ock dessa siffror i betraktande af den jemförelsevis korta tid, som undersökningen omfattat, måste betecknas såsom anmärkningsvärd! höga, lider det dock ej något tvifvel, att en stor mängd under ifrågavarande tid i arbetet inträffade olycksfall icke kommit till komiterades kännedom samt att antalet dylika olycksfall följaktligen i sjelfva verket varit icke obetydligt högre. I hvad mån ett större eller mindre antal af de anmälda olycksfallen förorsakats genom bristande skyddsanordningar, kan visserligen icke utrönas, men så väl de upplysningar, hvilka meddelats rörande de närmare omständigheterna vid olycksfallen, som ock den af komitén verkstälda undersökningen rörande förekomsten inom de olika yrkena af särskilda skyddsanordningar mot yttre skador vid arbetet, gifva oförtydbart vid handen, att anledningarna till olycksfallen allt för ofta måste sökas i bristen på dylika anordningar.

Icke mindre anmärkningsvärda äro de upplysningar, hvilka vunnits genom komiterades undersökningar rörande de hygieniska förhållandena inom fabriker och verkstäder; och likväl gäller i fråga om dessa utan tvifvel i ännu högre grad, att de missförhållanden, som de beröra, i verkligheten äro både allmännare och för arbetarnes helsa mer olycks-

bringande, än hvad de framlagda uppgifterna direkt gifva vid handen. Af de rörande förevarande ämne meddelade upplysningar förtjena de, som afse förhållandena i hufvudstaden, särskild uppmärksamhet, emedan större omsorg kunnat nedläggas på deras insamlande. Med full visshet torde ock kunna antagas, att förhållandena i öfriga delar af riket i det stora hela icke ställa sig gynsammare än i Stockholm. Af de i Stockholm undersökta industrilokalerna hafva blott 12 procent befunnits ega fullt nöjaktig ventilation. I 46 procent af arbetslokalerna saknades alla anstalter för luftvexling. I ett icke obetydligt antal fabriker — omkring 11 procent — förekom en synnerligen hög och i hygieniskt afseende ogynsam temperatur, hufvudsakligen orsakad af felaktiga anordningar. I 25 fall befunnos arbetarne »besvärade eller rent af lidande» af det dam, som af arbetet framkallades. De åtgärder, som i dessa etablissement vidtagits till hindrande af det skadliga dammets spridning i arbetslokalerna, voro af eu mycket knapphändig natur, och i flere af dem fick det täta och i stor myckenhet utvecklade dammet obehindradt sprida sig i arbetslokalen. Fullständig brist på eller ock allt för ofullständigt skydd mot dam har antecknats i 53 fall. I 23 etablissement befunnos arbetarne illamående af arbete med giftiga ämnen eller under arbetet utvecklade ohelsosamma gaser. I 64 arbetslokaler, der operationer, som alstrade giftiga gaser verkstäldes, saknades eller voro endast ofullständiga åtgärder vidtagna för ångornas afledande.

Betydelsen af dessa upplysningar förminskas ej deraf, att i många fall arbetsgifvarne på berömvärdt sätt genom lämpliga skyddsanordningar mot så väl yttre skador som helsofarliga inflytelser sörjt för sina arbetares säkerhet och välbefinnande.

Såsom af de i ärendet afgifna utlåtandena framgår, har också bland dem, som yttrat sig öfver komiterades förslag, icke någon meningsskiljaktighet förekommit i fråga om behofvet att genom mera fullständiga och bestämda föreskrifter än de bristfälliga och sväfvande stadgande!!, hvilka för närvarande förekomma i förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet samt helsovärdsstadgan med flera författningar, inskärpa arbetsgifvarens förpligtelse att vid arbetets anordnande och bedrifvande taga nödig hänsyn till de hos honom anstälde arbetarnes säkerhet och helsa. Såväl kommerskollegium, medicinalstyrelsen, tekniska högskolan och öfriga myndigheter som ock de föreningar af näringsidkare och öfriga vederbörande, hvilka yttrat sig öfver förslaget, hafva samstämmigt uttalat sig för eu sådan lagstiftning, hvarjemte i flera fall framhållits önsk-

värdheten af, att dess genomförande icke måtte undanskjutas. Deremot hafva icke saknats röster, hvilka under hänvisande till den nuvarande lagstiftningens bristfällighet samt de upplysningar rörande olycksfallsfreqvensen inom de olika yrkena, hvilka vunnits genom de af komiterade verkställa statistiska undersökningarna, påyrkat att åt den ifrågasatta lagstiftningen måtte gifvas den utsträckning, att densamma, i stället för att, såsom komiterade föreslagit, afse endast vissa yrkesgrenar, komme att omfatta hvarje slag af arbete, i hvithet arbetare äro sysselsatte för en arbetsgifvares räkning. Dessa yrkanden skulle ock utan tvifvel ega en viss befogenhet, derest fråga vore att nu för första gången i vår lagstiftning införa principen om arbetsgifvarens förpligtelse att icke i arbetet blottställa arbetarens lif och helsa. Det kunde då möjligen betecknas såsom en oegentlighet, derest det ifrågasattes att tillämpa denna princip endast för vissa näringsgrenar men icke för andra, oaktadt erfarenheten ådagalagt, att äfven inom dessa senare arbetaren kan genom frånvaron af lämpliga skyddsanordningar utsättas för olycksfall eller sjukdom. Förhållandet ter sig emellertid något annorlunda då, såsom nu är fallet, denna princip, om ock ej fullständigt dock i väsentlig mån, redan är af lagstiftningen erkänd, och frågan nu gäller att på ett verksammare sätt tillgodogöra sig densamma. Såsom komiterade framhållit, kan detta icke vinnas endast genom meddelandet af fullständigare lagbud, utan måste man i främsta rummet sörja för införandet af en verksam kontroll, som genom samlad erfarenhet rörande de skyddsanordningar, hvilka i hvarje fall lämpligen böra vidtagas, kan lemna så väl yrkesidkare som arbetare nödiga anvisningar rörande hvad de för skyddande af desse senares lif och helsa vid arbetet hafva att iakttaga, samt sålunda göra de meddelade föreskrifterna fullt fruktbärande. Hufvudpunkten i den nu ifrågasatta lagstiftningen utgöres derför af förslaget om införandet af en sakkunnig inspektion, och frågan om lagstiftningens omfattning bör äfven i öfverensstämmelse dermed bedömas. Men från denna synpunkt torde det vara fullt befogadt att icke gifva den ifrågasatta lagstiftningen en så vidsträckt omfattning, som från visst håll påyrkats. Oafsedt att anordnandet af en inspektion med så vidsträckt verksamhet skulle möta de största svårigheter, lär det svårligen kunna med fog påstås, att de af komiterade verkstäida undersökningarna eller erfarenheten i öfrigt ådagalagt behofvet af samtliga näringars ställande under dylik kontroll.

Då det i öfrigt här är fråga om en ny institution, synes det vara af nödig försigtighet förestafvadt att, äfven om de af komiterade fram-

lagda statistiska undersökningarna må anses ådagalägga, att inspektionen äfven i några andra fall än de, som afses i komiterades förslag, skulle kunna åstadkomma åtskilligt gagn, likväl nu icke utsträcka lagstiftningen längre än till de egentliga industriela yrkena, inom hvilka beliofvet af särskilda anordningar för skyddande af arbetarnes lif och helsa i arbetet allmännast förekommer.

Af hvad nu blifvit anfördt framgår jemväl att jag, i likhet med komiterade, anser det vara af största vigt, att tillsynen öfver den ifrågasatta lagstiftningens efterlefnad anförtros icke åt enskilda personer såsom ett förtroendeuppdrag och ej heller åt några hufvudsakligen för andra ändamål tillsatta myndigheter, såsom kommunal- och helsovårdsnämnderna eller polismyndigheterna, utan åt särskilde af staten tillsatte sakkunnige inspektörer. Angelägenheten häraf har äfven i flera bland de afgifna utlåtandena med mycken styrka framhållits. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har uti afgifvet yttrande anfört, att om än, med afseende å kroppsarbetarnes välfärd, det måste anses vara högeligen önskligt, att sådana åtgärder för skyddande af deras lif och helsa i arbetet, som komiterade föreslagit, komme att på lagstiftningens väg föreskrifvas, det dock torde kunna för visst antagas, att en lagstiftning uti ifrågavarande syftning skulle blifva utan all verkan, derest icke samtidigt en offentligen ordnad tillsyn öfver dess efterlefnad komme till stånd, samt att en verksam tillsyn och kontroll å de blifvande lagbestämmelsernas iakttagande icke kunde åstadkommas annorlunda, än att staten tillsatte särskilde inspektörer med uppdrag och befogenhet att vaka deröfver, att vederbörande arbetsgivare stälde sig lagens föreskrifter till noggrann efterrättelse. I detta Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uttalande har kommerskollegium instämt. Medicinalstyrelsen har likaledes betecknat den af komiterade föreslagna inspektionen såsom det förnämsta stödet för den ifrågasatta lagstiftningen, hvars framgång styrelsen ansett kunna komma att bero på erhållandet af sakkunnige och för ändamålet fullt lämplige inspektörer, hvarjemte styrelsen, som ansett den ifrågasatta inspektionen högeligen af behofvet påkallad jemväl från den allmänna helsovårdens synpunkt, särskildt framhållit att det, enligt styrelsens åsigt, vore af största vigt, att särskilde inspektörer utsåges och att inspektionen icke öfverlemnades åt helsovårds- och kommunalnämnder, hvilka styrelsen ansåge i allmänhet sakna såväl intresse som nödig sakkunskap och derpå beroende förmåga för ett sådant värf. Äfven bland dem, hvilka af en eller annan orsak hyst betänkligheter mot tillsättandet af särskilde inspektörer och på denna grund yrkat, att

tillsynen öfver lagstiftningens efterlefnad måtte öfverlemnas åt helsovårds- och kommunalnämnderna, har för öfrigt vigten af en sakkunnig och verksam kontroll icke kunnat förnekas.

Att emellertid en så beskaffad kontroll icke är att vänta och ej heller kan fordras af helsovårds- och kommunalnämnderna, synes ligga för öppen dag redan på grund af dessa nämnders sammansättning och har jemväl, såsom komiterade ock framhållit, till fullo bestyrkts af den hittills vunna erfarenheten i fråga om dessa nämnders förmåga att genomföra de till skyddande af arbetarnes säkerhet och helsa i arbetet redan meddelade föreskrifter. Synnerligen upplysande för denna frågas bedömande är det redan antydda förhållandet att, ehuru det enligt helsovårdsstadgan länge ålegat helsovårds- och kommunalnämnderna att tillse det fabriker och näringar icke drifvas så, att de blifva i helsoväg till men för arbetare, samt särskildt att luften i fabriker och verkstäder är frisk och oskadlig, likväl i ett så stort antal arbetslokaler betänkliga missförhållanden anmärkts just i sistnämnda hänseende. Att helsovårds- och kommunalnämndernas förmåga att utöfva nu ifrågavarande kontroll icke kan antagas blifva större endast derigenom, att en fullständigare lagstiftning ålägger dem flera uppgifter, torde vara uppenbart. Såsom komiterade framhållit, har erfarenheten äfven i utlandet allestädes ådagalagt, att man endast genom en sakkunnig, af staten anordnad inspektion kan vinna garanti för att en skyddslagstiftning verkligen kommer arbetarne till godo. Den af staten anordnade fabriksinspektionen har också numera nästan allestädes fått ersätta den lokala inspektion, hvilken förut i utlandet försökts hufvudsakligen under samma former som härstädes. I England infördes statsinspektionen år 1833; och har dess verksamhetsområde sedermera allt mer och mer utvidgats under ständigt växande förtroende så väl från arbetsgifvares som arbetares sida. För tyska rikets stater blef med några få undantag fabriksinspektionen obligatorisk år 1878. I Schweitz infördes den år 1879, i Österrike år 1883. I Frankrike, der sedan 1874 funnits statsinspektion öfver minderåriges användande i fabriker, har man under senaste åren varit sysselsatt med förslag om fullständig dylik inspektions införande. I Danmark hafva funnits fabriksinspektörer sedan år 1873, hvarjemte ett regeringsförslag föreligger om inspektörsinstitutionens ytterligare utveckling. I Finland och Norge föreligga likaledes förslag om fabriksinspektions införande. Allestädes har statsinspektionen framkallats genom erfarenheten, att den äldre skyddslagstiftningen utan dylik inspektion i sjelfva verket endast funnits på papperet; och öfverallt, der statsinspektionen kommit till stånd, har man inom kort kunnat

vitsorda, att densamma icke blott visat sig synnerligen lämplig för det ändamål, som med densamma närmast afsetts, utan ock varit af det största gagn genom de tillförlitliga upplysningar rörande arbetsförhållandena, som genom inspektörernes årsberättelser vunnits, äfvensom att den misstro, hvarmed institutionen flerstädes till en början mötts från arbetsgifvarnes sida, snart gifvit plats för ett ständigt växande förtroende. Det torde ock i detta sammanhang förtjena erinras, att vi här i landet i ett fall redan länge egt en af staten anordnad yrkesinspektion, utrustad med mycket vidsträckt makt gent emot arbetsgifvarne, nemligen i fråga om arbetet i våra grufvor, utan att något missnöje med denna inspektion eller något försök att förneka dess behöflighet mig veterligen någonsin förekommit.

Emellertid hafva, såsom redan blifvit antydt, i några bland de afgift^ utlåtandena åtskilliga betänkligheter framstälts mot den af komiterade föreslagna inspektionen, och detta äfven bland dem, hvilka i öfrigt icke ansett sig kunna bestrida behofvet af statsinspektion. Dessa betänkligheter hafva hufvudsakligen gått derpå ut, att inspektionen skulle för arbetsgifvarne blifva mer betungande än behofvet kräfde derigenom, att inspektörernes tjenstenit samt den omständighet, att de enligt komiterades förslag berättigats till andel i böter för öfverträdelse af författningens föreskrifter, komme att drifva dem att i oträngdt mål påyrka kostsamma skyddsanordningars införande samt anställande af obefogade åtal, hvilket man ansett så mycket betänkligare, som man förmenat, att näringsidkarnes klagomål öfver dylika åtgöranden oftast skulle af vederbörande myndigheter lemnas obeaktade i följd deraf att inspektörernes uttalanden och yrkanden icke komme att kontrolleras af sakkunnige. Om ock dessa betänkligheter enligt mitt förmenande innehålla icke så liten öfverdrift, har jag dock ansett dem i viss mån befogade, hvarför i förslaget införts åtskilliga ändringar, genom hvilka bland annat dels inspektörernes uppgift såsom i främsta rummet rådgifvande skarpare betonats, dels åtalsrätten öfverlemnats till allmänna åklagarne och andel i böterna icke blifvit inspektörerne tillagd, dels näringsidkarne icke utsättas för åtal i annat fall än då de försummat ställa sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden till efterrättelse, dels ock för näringsidkarne öppnats möjlighet att, innan ett dylikt föreläggande kommer till stånd, få andra yrkesidkare hörde öfver lämpligheten af ifrågasatta skyddsanordningar.

Från flera håll har vidare anmärkts, att omdömet om inspektionens lämplighet i väsentlig mån måste blifva beroende på den för inspektörerne utfärdade instruktionens innehåll, hvarför man yrkat, att förslag

till sådan instruktion skulle uppgöras och vederbörande näringsidkares yttrande deröfver inhemtas, innan frågan om inspektionens införande företoges till afgörande. Detta är dock uppenbarligen beroende på en missuppfattning af instruktionens betydelse. Visserligen kan och bör i densamma inspektörernes ställning såsom i främsta rummet rådgifvande ytterligare framhållas, men deremot kan icke i instruktionen inryckas något, som skulle ålägga näring sidkar ne någon förpligtelse utöfver hvad sjelfva förordningen redan angifvit, utan lär instruktionen hufvudsakligen komma att innehålla föreskrifter om inspektörernes ställning i statsförvaltningen, deras tjenstgöringsområden samt de berättelser, som af dem skola afgifvas rörande af dem verkstälda inspektioner.

Slutligen har jemväl tekniska högskolan afstyrkt fabriksinpektionen på grund af den svårighet, som det enligt högskolans förmenande skulle möta att finna fullt lämpliga personer för inspektör sbefattningens utöfvande. Denna svårighet torde emellertid icke vara större härstädes än den varit i andra länder, der dock fabriksinspektionen med framgång införts, synnerligast som inspektörsinstitutionen numera så länge egt bestånd i flera af de större europeiska staterna, att de blifvande inspektörerne kunna derifrån erhålla värdefulla upplysningar rörande lämpligaste sättet för inspektionernas anordnande samt den erfarenhet man derstädes vunnit rörande vissa skyddsanordningars behöflighet och lämplighet.

Med afseende å författningsförslagets särskilda bestämmelser tillåter jag mig att rörande de delar af detsamma, hvilka öfverensstämma med hvad komiterade föreslagit, i allmänhet hänvisa till komiterades motivering, och torde jag derför nu få inskränka mig till att närmare angifva anledningen till de ändringar, som blifvit satta i fråga.

Såsom redan blifvit antydt, har fabriksinspektionen ansetts tillsvidare böra afse endast de egentliga industriel yrkena. I öfverensstämmelse härmed och då byggnadsarbeten redan på grund af sin öfvergående natur icke lära kunna på ett verksamt sätt kontrolleras annat än af lokala myndigheter, har tillsynen öfver byggnadsarbeten icke ansetts böra tillhöra inspektörernes åligganden, hvarför dessa arbeten, på sätt kommerskollegium föreslagit, ur 1 mom. af 1 § uteslutits. Med afseende å lagstiftningens omfattning i öfrig! torde af

komiterades formulering af nu ifrågavarande moment med tillräcklig tydlighet framgå att, på sätt medicinalstyrelsen påyrkat, jemväl] staten och kommunerna är o skyldiga att iakttaga hvad i författningen föreskrifves, samt att industriel rörelser, hvilka för deras räkning drifvas, följaktligen äfven äro underkastade inspektion.

De i punkterna b), c), d), och h) af 2 mom. i 1 § vidtagna mindre ändringar hafva skett i följd af anmärkningar, som framstältsjvid punkterna b), d) och li) af kommerskollegium samt vid punkten c) af tekniska högskolan.

Mot punkten f) af samma moment har anmärkts, att det af komiterade föreslagna stadgandet att motor, som har sin plats i arbetslokal, skall kringhägnas vore onödigt strängt, enär en mängd mindre ångmaskiner och de numera ofta begagnade gasmaskinerna icke i allmänhet kunde sägas vara farligare att komma i närheten af än arbetsmaskinerna. Då syftet med ifrågavarande stadgande endast är, att arbetarne icke skola behöfva onödigtvis komma i beröring med motorn, samt detta stundom torde kunna på ett tillfredsställande sätt ernås äfven utan att motorn förses med särskild hägnad, har det, i öfverensstämmelse med hvad kommerskollegium yrkat, ansetts kunna åt fabriksinspektören öfverlemnas att afgöra, om i de undantagsfall, då motor får placeras i arbetslokal, särskild hägnad kring densamma skall anbringas eller icke, och har i sådant syfte ifrågavarande stadgande ändrats derhän att motor, som har sin plats i arbetslokalen, skall kringhägnas eller anbringas så, att de arbetare, åt hvilka ej maskinens skötsel blifvit anförtrodd, ej behöfva komma med densamma i beröring.

Med anledning af erinringar, som af tekniska högskolan framstälts, har det i punkten i) af samma mom. förekommande stadgandet om vissa arbetsmaskiners förseende med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende af motorn stadna dem, så formulerats, att deraf tydligt framgår, att stadgandet endast afser de fall, då anbringandet af dylika inrättningar »lämpligen» och således utan fara för maskinernas sönderspringande kan ske. I senare delen af samma punkt hafva komiterade inryckt en föreskrift derom, att till- och frånslagning af transmissionsrem, under det motorn är i gång, icke får ega rum, utan att särskild inrättning härför finnes. Då emellertid detta stadgande, i olikhet med öfriga i nu förevarande § förekommande bestämmelser, icke afser någon anordning, som skall af arbetsgifvaren vidtagas, utan innehåller en för arbetaren afsedd anvisning, som, derest den befinnes lämplig, torde böra inrymmas bland de föreskrifter, hvilka inspektören enligt 4 mom. af 1 § eger låta anslå i arbetslokalerna, bär stadgandet utbytts mot Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 3

en föreskrift derom att, derest till- och frånslagning af transmissionsrem eller lina är förenad med fara, särskild inrättning för dess verkställande skall finnas.

I fråga om de under 3 mom. i 1 § af komiterades förslag upptagna bestämmelser har tekniska högskolan framhållit, att desamma borde i åtskilliga afseenden fullständigas. På sätt medicinalstyrelsen erinrat, synes detta dock böra ske först på grund af inspektörernes erfarenhet, och i momentet har derföre ej skett annan ändring än att andra och tredje punkterna omredigerats i enlighet med tekniska högskolans förslag.

Såsom redan blifvit framhållet, har det ansetts önskvärdt att i författningen starkare betona inspektörernes ställning såsom i främsta rummet rådgifvande. I sådant syfte har 3 § erhållit en ändrad lydelse så att deri tydligen angifves såsom inspektörens uppgift i första rummet att »gå vederbörande näringsidkare tillhanda med upplysningar och råd i fråga om åtgärder för skyddande af arbetarnes lif och helsa i arbetet» samt vidare att öfvervaka författningens efterlefnad. I sammanhang härmed har 6 § i komiterades förslag såsom öfverflödig uteslutits ur författningsförslaget. Under 3 § hafva vidare upptagits en del föreskrifter, hvilka i komiterades förslag återfinnas under 8 §, hvarjemte det icke ansetts erforderligt att i författningen särskild! omnämna, att inspektörerne skola erhålla hvar sitt tjenstgöringsområde, att särskild instruktion för dem skall utfärdas eller att' de ståjunder enahanda skydd och ansvar som statens embetsman.

Från flera håll har yrkats, att inspektörerne skulle vara pligtige att, då de besökte fabrik, verkstad eller annan arbetslokal, om sin närvaro underrätta arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare på platsen. I allmänhet torde det väl icke heller böra förekomma, att inspektion företages, utan att arbetsgifvaren eller någon hans representant beredes tillfälle att dervid närvara för att få del af inspektörens anmärkningar och lemna honom nödiga upplysningar. Men att i författningen inrycka en bestämd föreskrift härom vore säkerligen allt annat än välbetänkt och skulle leda derhän, att inspektörerne i vissa fall urståndsattes att utöfva nödig kontroll öfver tredskande arbetsgivare. Ett af de förnämsta skälen för det framstälda yrkandet torde i öfrigt bortfalla, derest, såsom redan blifvit antydt, arbetsgivare icke kunna fällas till bötesansvar annat än för underlåtandet att ställa sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden till efterrättelse.

Jemte det den i 5 § stadgade strängare straffpåföljden, på sätt kommerskollegium yrkat, utsträckts att gälla äfven för det fall, att

inspektör väl icke till egen men till annans fördel begagnar sig af yrkeshemlighet, har denna § erhållit en sådan formulering, att tvekan ej bör kunna uppstå derom, att inspektörs skyldighet att till fullo ersätta uppkommen skada afser alla de i paragrafen omnämnda fall. Att förbudet att röja eller begagna sig af yrkeshemligheter, om hvilka inspektör såsom sådan erhållit kännedom, qvarstår för honom äfven sedan han lemnat sin befattning, torde vara sjelfklart.

Då de förelägganden, hvilka länsstyrelserna enligt 7 § i komiterades förslag ega meddela näringsidkare, uppenbarligen icke böra gälla för annat fall än att vederbörande näringsidkare vill fortsätta det arbete, med afseende hvarå viss skyddsanordning funnits vara af nöden, har bestämd föreskrift härom införts i motsvarande lagrum eller 6 § af det nu föreliggande författningsförslaget.

Såsom redan blifvit nämndt, har från flera håll framhållits önskvärdheten deraf att, då inspektör hos vederbörande länsstyrelse anhållit om föreläggande för näringsidkare att vidtaga någon viss åtgärd, befogenheten af inspektörens yrkande måtte kunna underställas sakkunniges pröfning. Under framhållande, att en föreskrift härom vore egnad att undanrödja Öfverdrifna farhågor för onödig stränghet vid författningens tillämpning, och under erinran att, vid olika mening mellan inspektör och näringsidkare rörande vigten och behöfligheten af någon inspektörens anvisning, det för vederbörande myndigheter borde kunna underlätta frågans bedömande, om tillgång lätteligen funnes till inhemtande af sakkunniges omdöme, har kommerskollegium föreslagit att, der industriidkare inom någon ort vilja förena sig om att utse en nämnd för befrämjande af åtgärder till arbetets skyddande och bedömande af frågor, som deraf kunna uppstå, vederbörande länsstyrelse vid förekommande anmälningar af inspektör bör inhemta denna nämnds utlåtande. Mot detta förslag har visserligen erinrats, att detsamma icke erbjuder erforderlig garanti för erhållande af fullt opartiska uttalanden. Ytterligare torde kunna anmärkas, att det ej heller är gifvet, att de ifrågasatta nämnderna komme att utgöras af personer med nödig insigt i fabrikshygien och kunskap om hvad erfarenheten med afseende å de särskilda yrkena lärt rörande behöfligheten af ifrågasatta åtgärder till förekommande af olycksfall i arbetet. Men då i sistnämnda afseende inspektörerne inom kort i de fall, då deras yrkanden äro befogade, torde vara i tillfälle att ur sin erfarenhet framlägga tillräckligt talande bevisning, samt länsstyrelserna i alla händelser icke lära försumma att i tvistiga fall söka inhemta ytterligare upplysningar från läkare och andra sakkunnige, torde man icke behöfva

befara, att inspektionen skall blifva mindre verksam, derest den af kommerskollegium föreslagna anordning vidtages. Då emellertid denna anordnings förnämsta ändamål måste anses vara att förekomma det författningen genom alltför sträng tillämpning hos någon myndighet skulle kunna blifva betungande för yrkesidkarne, synes det icke vara skäl att inskränka möjligheten för yrkesidkarne att erhålla sakkunniga uttalanden rörande de svårigheter och kostnader, som genomförandet af ifrågasatta skyddsanordningar skulle medföra, endast till de fall då näringsidkarne inom orten kunnat förena sig om tillsättandet af en särskild nämnd^för ifrågavarande ändamål. I 6 § har derför stadgats, att, derest inom den kommun, hvarest rörelsen i fråga bedrifves, finnes sådan förening af näringsidkare, hvarom i 13 § af Kong!, förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet förmäles, eller näringsidkarne i orten förenat sig om att utse en särskild nämnd för att yttra sig angående frågor, som af nu ifrågavarande författnings tillämpning kunna uppstå, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest vederbörande näringsidkare det äskar, skall lemna sådan förening eller nämnd tillfälle att yttra sig öfver fabriksinspektörens yrkande, innan beslut i ärendet fattas.

Med afseende å 8 § i komiterades författningsförslag har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anfört att, då länsstyrelse enligt 7 § i samma förslag pröfvat nödigt att ålägga näringsidkare att inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden, hvarom i författningen stadgas, detta naturligtvis berodde derpå, att näringsidkaren dittills i något afseende icke ställt sig till efterrättelse de i förordningen gifna föreskrifter, samt att, då det icke kunde vara åsyftadt att fälla näringsidkaren till ansvar, förrän han underlåtit fullgöra länsstyrelsens föreläggande, men ordalydelsen i början af 8 § i komiterades förslag kunde gifva anledning till en annan tydning, en förändrad lydelse af nämnda § vore önskvärd. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes sålunda uttalade åsigt rörande hvad ifrågavarande § bör innehålla synes äfven på det närmaste öfverensstämma med hvad komiterade anfört i fråga om den myndighet, som bör tillerkännas inspektörerne. Under erinran, att likartade bestämmelser gälla för fabriksinspektörerne i Tyskland, Schweitz och Österrike, hafva nämligen komiterade framhållit, att det synts dem lämpligast och med våra förhållanden mest öfverensstämmande, att makt och myndighet icke tillägges de enskilde inspektörerne att föreskrifva, hvad vederbörande näringsidkare till åtlydnad af författningen skall iakttaga, utan endast att i detta afseende meddela nödiga anvisningar, samt att åt läns-

styrelserna borde öfverlemnas att, der så kräfdes, vidtaga de tvångsåtgärder, som för lagens behöriga efterlefnad äro af nöden. Med denna inspektörernes ställning synes det emellertid icke förenligt, att de, såsom komiterades författningsförslag synes medgifva, skulle med förbigående af länsstyrelserna kunna genom upprepade åtal och böter söka tvinga näringsidkarne att ställa sig till efterrättelse anvisningar, som inspektören rörande författningens efterlefnad meddelat dem. Såsom redan blifvit antydt, har derföre 7 § i författningsförslaget så formulerats, att deraf tydligt framgår, att det i nämnda § stadgade bötesansvar endast afser det fall, att näringsidkare icke ställer sig till efterrättelse sådant länsstyrelses föreläggande eller förbud, hvarom i 6 § säges.

På de af kommerskollegium anförda skäl har det under 9 § i komiterades förslag upptagna stadgandet ur författningsförslaget uteslutits. I öfverensstämmelse med hvad från flera håll yrkats, hafva inspektörerne, såsom redan blifvit nämndt, ansetts icke böra sjelfve uppträda som åklagare eller erhålla andel i de böter, som enligt författningen ådömas. Jemte det på grund häraf i 8 § stadgats, att förseelse, hvarom i 7 § säges, hör under allmänt åtal, har tillika föreskrifvits, att allmän åklagare skall vara pligtig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom af inspektör anmäles. I sistnämnda fall sker naturligtvis åtalet på inspektörens ansvar. Med afseende å bötesfördelningen hafva två tredjedelar af böterna ansetts höra tillfalla åklagaren, hvarjemte den återstående tredjedelen, då inrättandet af en riksförsäkringsanstalt ännu icke är ifrågasatt, tillsvidare ansetts böra tillfalla kronan.

Det torde icke vara möjligt att på förhand fälla något bestämdt omdöme rörande de arbetskrafter, hvilka kräfvas för fabriksinspektionens behöriga genomförande. Under det i de stora länderna, i England, i Tyska riket, i Österrike, härför finnes anstäld en hel mängd af tjensteman, utgör inspektörernes antal i Schweitz tre och i Danmark, der inspektionen liksom i Frankrike ännu hufvudsakligen afser endast minderåriges användande i fabriker, två. Af uppgifterna från andra länder kan man dock icke draga någon slutsats rörande det antal inspektörer, som kan erfordras här i landet, enär inspektörernes verksamhetsområden i de skilda länderna äro mycket olika samt det der-

jemte icke är möjligt att erhålla full visshet rörande det antal industriel rörelser, som i hvarje särskild! land ansetts kunna öfvervakas af en och samme inspektör. På grund häraf och då det för ett definitivt ordnande af fabriksinspektionen måste vara af största vigt å ena sidan, att densamma icke erhåller färre arbetskrafter, än behofvet oundgängligen krafvel-, och å den andra att nya statstjenster icke onödigtvis inrättas, torde man till en början böra endast provisoriskt anordna inspektionen samt inskränka inspektörernes antal till hvad som med full visshet kan antagas vara oafvisligen af behofvet påkalladt. Då med hänsyn till vårt lands vidsträckta omfattning samt det stora antal yrken, som enligt den ifrågasatta lagstiftningen skola vara underkastade inspektion, tre inspektörer synas vara det minsta antal, som kan ifrågasättas, har jag ansett att så många inspektörer borde för år 1890 förordnas. Derest man tillsvidare stadnar vid detta antal, lär det icke heller kunna möta någon svårighet att för inspektörsbefattningarna finna fullt lämpliga personer. Såsom komiterade och kommerskollegium framhållit, erfordras dock härför oundgängligen, att inspektörerne blifva väl aflönade, hvilket i öfrigt äfven är nödvändigt för att de må kunna hållas i ekonomiskt oberoende af annan verksamhet. Deras arfvoden torde derför icke böra sättas lägre än hvad en tredje gradens tjensteman åtnjuter, 6,400 kronor, hvarjemte de under sina tjensteresor böra få åtnjuta ersättning för resekostnad och dagtraktamente enligt resereglementets tredje klass. Ytterligare torde ett mindre belopp böra anslås för aflönande af möjligen nödiga skrifbiträden och andra likartade utgifter, hvilka inspektörerne icke sjelfva böra vidkännas. Det direkta anslag af statsmedel, som för ändamålet erfordras, har på grund häraf ansetts böra upptagas till 21,000 kronor, och torde det tillåtas mig att om anvisande af dessa medel få göra underdånig hemställan i sammanhang med frågan om reglerandet af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. Då institutionen ännu är i vårt land ny och oförsökt, och inspektörerne, innan man haft tillfälle närmare pröfva deras förmåga att fullgöra sitt värf, icke böra hafva fast anställning utan endast förordnande tills vidare, synes anslaget böra till en början uppföras å extra stat. För det biträde, som vederbörande stads-, provincial- och distriktsläkare på grund af författningens föreskrift kunna komma att lemna inspektörerne, torde de böra tillerkännas ersättning af allmänna medel efter samma grunder, som gälla i fråga om annan deras tjensteförrättning.

Från flera håll har framhållits vigten af att inspektörerne ställas under gemensam ledning af en öfverordnad sakkunnig myndighet, som

kan tillse, att inspektionen inom de olika distrikten så mycket som möjligt går i samma anda, samt för detta ändamål meddela inspektörerne anvisningar samt sammankalla dem till gemensamma öfverläggningar, äfvensom verka för att de berättelser, hvilka skola af inspektörerne afgifvas, blifva efter gemensam plan atfattade. Då emellertid en särskild öfverinspektion icke för närvarande torde böra ifrågasättas, synes ifrågavarande ändamål tills vidare kunna vinnas genom att inspektörerne underordnas den ledamot i kommerskollegium, till hvars handläggning frågor om fabriker och manufakturer hörer, så att åt denne uppdroges att utöfva ledningen af inspektörernes verksamhet i hvad densamma bör efter gemensam plan anordnas.

Derest fabriksinspektörer varda tillsatte, torde åt dem jemväl böra uppdragas tillsynen öfver efterlefnaden af förordningen angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering äfvensom en del andra redan gällande föreskrifter till skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet.»

Sedan departementschefen härefter uppläst författningsförslaget, hemstälde Statsrådet att, Kongl. Magt måtte genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet och afvakta Riksdagens svar, innan Kongl. Maj:t, efter slutlig pröfning, om ifrågavarande författnings utfärdande i nåder förordnade.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att, i öfverensstämmelse med det af departementschefen nu upplästa förslag, nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll bilagan till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo: Aug. Alströmer.

Stockholm, K. L. Beckman, 1889.

/Bil. till Kong! Mag:ts Nåd. Proposition N:o 5.)

KOMMERSKOLLEGIETS,

MEDICIN ALST YREI SEN S och TEKNISKA HÖGSKOLANS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

I ANLEDNING AF

ARBETAREFÖRSÄKRINGSKOMITÉNS FÖRSLAG

TILL FÖRORDNING OM ÅTGÄRDER FÖR SKYDDANDE AF ARBETARES LIF OCH HELSA I ARBETET.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Näft.

✓

.

i

.

i: o. KommerskollegmuL

Till Konungen.

Sedan med anledning af Riksdagens den 11 Maj 1884 gjorda underdåniga anhållan derom, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer, samt derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrig!,, till hvilka förhållandena kunde föranleda, Eders Kongl. Maj:t funnit godt att den 3 Oktober samma år i nåder tillsätta en komité med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredning och derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning, samt de i sådant afseende förordnade komiterade med underdånig skrifvelse den 28 Juli innevarande år till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat betänkande samt följande af komitén utarbetade lagförslag, nämligen:

l:o) förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet jemte förslag till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 Maj 1874;

2:o) förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet;

3:o) förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i bernsten; och

4:o) förslag till förordning angående riksförsäkringsanstalten;

så har genom nådig remiss den 21 sistlidne September Eders Kongl. Maj:t anbefalt sitt och rikets kommerskollegium att, i anledning af bemälda komités förslag till lag om åtgärder för skyddande

af arbetares lif och helsa i arbetet, före den 1 nästinstundande December inkomma med underdånigt utlåtande, sedan industriidkare och andra för ämnet intresserade på lämpligt sätt lemnats tillfälle att öfver förslaget sig yttra.

Efter det, i anledning af den nådiga remissens sistnämnda föreskrift, kollegium den 26 sistlidne September

dels låtit genom tillkännagifvande i allmänna tidningarna meddela, att den, som hade något att i anledning af ifrågavarande lagförslag andraga, borde med skriftligt affattadt yttrande till kollegium inkomma senast före den 1 innevarande November;

dels, med öfverlemnande af exemplar af komiténs betänkande 1:1, anmodat öfverståthållareembetet och samtliga länsstyrelser att, sedan ej mindre sådan förening, som i § 13 af nådiga förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet finnes omförmäld, än ock sågverks- och trävaruexportföreningen äfvensom andra för ämnet intresserade, så väl i städerna som på landet, lemnats tillfälle att sig yttra, till kollegium senast före den 1 innevarande November inkomma med de afgifna yttrandena samt, der så ansåges erforderligt, eget utlåtande i ärendet;

dels i särskilda skrifvelser begärt, att fullmäktige i jernkontoret och svenska ingeniörsföreningen, derest de hade något att i ärendet andraga, ville med yttranden till kollegium inkomma jemväl före sistnämnde dag;

så hafva till kollegium inkommit skrifvelser i ämnet

dels från öfverståthållareembetet, som tillika öfverlemnat yttranden från sågverks- och trävaruexportföreningen, Stockholms fabriksförenings fullmäktige, styrelsen för Stockholms handtverksförening och Stockholms arbetareförening;

dels från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län med undantag af Kalmar, Elfsborgs och Vesterbottens län, dervid aflemnats yttranden, som afgifvits af fabriksföreningen i Norrköping, handtverks- och industriföreningen i Göteborg, Sköfde fabriksoch handtverksförening, handtverksföreningen i Engelholm, Gefle arbetareförening äfvensom magistraterna i Lidköping, Kristianstad, Cimbrishamn och Engelholm;

dels ock från fullmäktige i jernkontoret och svenska ingeniörsföreningen; hvarförutom yttrande afgifvits af föreståndaren för generalstabens litografiska anstalt;

Och får, med återställande af remissakten samt öfverlemnande af

de inkomna skrifvelserna och yttrandena, kollegium nu i underdånighet anföra följande.

Då det utan tvifvel måste anses önskvärdt, att åtgärder ju förr dess hellre vidtagas i ändamål att, så vidt i lagstiftningsväg kan åstadkommas, söka minska och förebygga de faror för skada till lif och helsa, för hvilka kroppsarbetaren under utöfning af sina åligganden ofta är utsatt, särdeles till följd af det med nutidens utvecklade industri allt mera nödvändiga användandet af ofta komplicerade maskinerier och sammanförandet i samma lokaler af större antal arbetare, finner sig kollegium, ehuru, för vinnande af detta syfte, det ej lärer kunna undvikas, att lagens föreskrifter komma att i större eller mindre mån ingripa i arbetsgifvarens fria bestämmanderätt i afseende å ordnandet af och sättet för utförandet af det hos honom bedrifna arbetet, kunna i hufvudsak förorda det nu ifrågavarande lagförslaget.

Hvad beträffar omfattningen af en lagstiftning i förberördt syfte, kunna naturligtvis olika meningar förefinnas. Men om ock mången skulle dela den åsigt, som af svenska ingeniörsföreningen och jernkontorets fullmäktige i deras i ärendet afgifna yttranden uttalats, att de åsyftade yttre säkerhets- och skyddsåtgärderna borde gälla beträffande alla de arbeten af hvad namn de vara må, der arbetarne, till följd af arbetets egen natur eller de använda maskinernas och redskapens beskaffenhet, kunna anses utsatta för faror af enahanda art som i den egentliga industriens tjenst, torde dock någon utsigt att för närvarande på en gång vinna framgång åt detta önskningsmål icke förefinnas, desto hellre som med en sådan utsträckning af lagens tillämpning ett effektivt öfvervakande af de nya lagbestämmelsernas behöriga efterlefnad, hvarförutom det kunde vara fara värdt, att lagen endast blefve en död bokstaf, otvifvelaktigt komme att möta synnerligen stora svårigheter.

Kollegium anser derföre, att den föreslagna lagens omfattning åtminstone för närvarande icke bör utsträckas till andra näringsgrenar än dem af komiterade redan afsedda, äfvensom att kontrollen öfver de föreslagna lagbestämmelsernas iakttagande bör, på sätt komiterade föreslagit, uppdragas åt för sådant ändamål särskildt tillsatte inspektörer.

Då den instruktion, som i lagförslaget omförmäles skola för desse inspektörer utfärdas, och af hvilken lagens tillämplighet och gagnerika verkan torde komma att i hög grad blifva beroende, icke jemte lagförslaget föreligger, kan icke närmare bedömas, vare sig utsträckningen af den sålunda föreslagna kontrollen eller i hvad mån den-

samma kan varda särskild! besvärande för den ena eller andra klassen af näringsidkare.

Kollegium öfvergår nu till de erinringar, som vid granskningen hos kollegium af de särskilda lagparagraferna och de deri gifna bestämmelserna förekommit, med omförmälande dervid af hvad som i de inkomna yttrandena andragits af beskaffenhet att synas kollegium vara förtjent af afseende.

Dock anser sig kollegium härvid böra erinra, att den korta tid, inom hvilken kollegii underdåniga utlåtande skolat till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas, till följd hvaraf också för de vederbörande, som lemnats tillfälle att sig i ämnet yttra, endast en mycket begränsad tidrymd dertill varit att tillgå, hvithet förhållande af, bland andra, jernkontorets fullmäktige betonas, gifvetvis har medfört ej ringa svårighet att åt föreliggande fråga egna den omfattande granskning, som af dess mångsidiga betydelse och stora vigt påkallas.

§ I-

Mom. 1.

Då, äfven under förutsättning att arbetsgivare]! till alla delar vidtager de anordningar, som enligt detta lagförslag åligga honom för att skydda hos honom anstälde arbetares lif och helsa, detta mål likväl icke lär kunna ernås med mindre än att äfven från arbetarens sida lagens stadgande!! och gifna föreskrifter åtlydas, anser kollegium, att i förevarande moment bör göras ett tillägg derom, att det åligger jemväl arbetaren att noggrant och omsorgsfullt iakttaga de föreskrifter, som för nämnda syfte kunna meddelas.

Komiterade hafva föreslagit kontroll, bland annat, öfver utförandet af byggnadsarbeten. Af motiveringen synes emellertid framgå, att härmed åsyftas företrädesvis husbyggnader, för hvilka, hvad städerna beträffar, föreslagits kontroll äfven af byggnadsnämnd. Då kontroll af de föreslagne inspektörerne öfver uppförandet af husbyggnader å landet skulle taga deras tid för mycket i anspråk och ej i öfrigt torde kunna lämpligen anordnas, samt då, hvad städerna angår, vederbörande byggnadsnämnd bör kunna utöfva kontrollen öfver husbyggnadsarbeten, hvarom föreskrifter kunna i byggnadsstadgan meddelas, hvarförutom eu dubbel kontroll möjligen kan föranleda förvecklingar, anser kollegium, att utförandet af byggnadsarbeten icke böra utgöra föremål för denna författnings tillämpning.

7 Derjemte torde, i den mån de i förslaget omförmälde näringsgrenar icke redan må vara underkastade anmälan enligt förordningen den 18 Juni 1864 om utvidgad näringsfrihet, anmälningsskyldighet böra för sådana näringsgrenar föreskrifvas.

Mom. 2.

b) När en hiss användes för persontrafik, torde ej allenast dess bärighet, hvad viss vigt angår, utan äfven det antal personer böra angifvas, som må tillåtas att på en gång medfölja hissen.

d) Bland de anordningar, som under den i punkten angifna förutsättning skola träffas för arbetares räddning vid utbrytande eldsvåda, nämnes särskildt tillräckligt antal lätt öppnade fönster. Af än större vigt torde väl vara, att från eu lokal, der sådant yrke drifves, som är förenadt med eldfara, jemväl tillräckligt antal lätt öppnade utgångar finnas, hvarför kollegium, i likhet med Gefle arbetareförening, anser detta äfven böra i punkten intagas.

e) Svenska ingeniörsföreningen har erinrat, att fordringarna på gångarnes bredd inom fabriker icke borde ställas högre än som är praktiskt rimligt eller i redan befintliga fabriker möjligt att åstadkomma; och hemställer med hänsyn härtill kollegium, att orden »uppenbart grof» må utgå.

f) Beträffande föreskriften att motor, derest den har sin plats i arbetslokalen, skall kringhägnas så, att andre arbetare än de, åt hvilka maskinens skötsel blifvit anförtrodd, ej behöfva komma med densamma i beröring, anmärker föreståndaren för Generalstabens litografiska anstalt, att detta ovilkorlig^ »skall» torde i många fall, särskildt i fråga om den mindre industrien, blifva onödigt betungande; en mindre motor af enkel beskaffenhet kunde i allmänhet ej sägas vara farligare att komma i närheten af, än de arbetsmaskiner den drifver, helst dessa säkerligen ganska ofta vore vida mera komplicerade än motorn. Exempelvis i ett tryckeri, drifvet medelst en liten ångmaskin eller en af de nu mera ganska vanliga gasmaskinerna, vore en sådan motor vida mindre farlig än en stor tryckpress med dess många rörliga delar. Och anser bemälde föreståndare, att bestämmandet af, huruvida en sådan motor skall kringhägnas eller icke, borde kunna få bero på omständigheterna och på pröfning af inspektör.

Kollegium biträder denna erinran och håller före, att föreskrift om

inhägnande af motor, befintlig i arbetslokal, erfordras endast i det fall, att till följd af motorn fara kan uppstå.

h) Kollegium anser att den, under förutsättning af att från motor kraft ledes till flera våningar eller rum, gifna alternativa föreskriften, att från hvarje arbetsrum signal skall kunna gifvas att stadna motorn, bör afse det fall, då det icke lämpligen låter sig göra att träffa sådan anordning, att i hvarje arbetsrum hufvudtransmission kan stadnas oberoende af motorn.

i) Hvad beträffar den föreslagna bestämmelsen, att till- och frånslagning af transmissionsrem icke får, under det att motorn är i gång, ega rum, utan att särskild inrättning härför finnes, har anmärkts

dels af Stockholms fabriksförenings fullmäktige, att bestämmelsen derom, att transmissionsrem ej finge till- och frånslås under det att motorn vore i gång, mötte svårigheter i tillämpningen och vore onödigt sträng; att smärre transmissionsremmar kunde utan fara för arbetaren och endast med iakttagande af den grad af försigtighet, som vid arbete vid maskiner alltid vore nödvändig, påläggas och aftagas under motorns gång; att anbringande af så kallad nollskifva komme att fördyra småmaskinen; att vid påläggning af remmar i allmänhet, äfven då nollskifva funnes men denna ej blifvit fäst på transmissionsaxeln utan på arbetsmaskinen, och i synnerhet då rem vore starkt spänd, nödvändigt vore, att motorn hölles i mycket sakta gång, för att remmen måtte kunna fås på sin plats; hemställande fördenskull fullmäktige om den förändrade lydelse af punkten i fråga, att till- och fråntagning af större transmissionen ej må eg a rum utan att motorn afstadnas eller afsaktas så mycket att fara ej är för handen;

dels af fabriksföreningen i Norrköping, att stadgandet om tilloch frånslagning af transmissionsrem icke egde någon betydelse för annan än större dylik rem; och att för öfrigt borde föreskrifvas, att vid till- eller frånslagningen iakttoges, det motorn afstadnades eller afsaktades så mycket, att fara dervid ej uppstode;

dels ock af Svenska ingeniörsföreningen, att då påläggning af transmissionsrem eller lina icke kunde försiggå utan alltför stort hinder och tidsspillan, om motorn vore alldeles stillastående, så vore det visserligen nödigt, att densamme vid remmars till- och utslagning befunne sig i rörelse; men på det fara icke måtte uppstå, borde dock hastigheten nedsättas, hvadan af ingeniörsföreningen föreslås, att punkten i) af förevarande moment må affattas sålunda:

»arbetsmaskiner — — — — stadna dem; till- och frånslagning af

transmissionsrem eller lina får, under det att motorn är i hastig gång, icke ega rum, utan att särskild inrättning härför finnes.»

I betraktande af de sålunda anförda omständigheter anser kollegium sig eg a anledning instämma i hvad ingeniörsföreningen sålunda föreslagit.

§ 3.

Stockholms fabriksförenings fullmäktige hafva förklarat att, i saknad af instruktion för de föreslagne inspektörerne, fullmäktige icke kunde yttra sig öfver nödvändigheten och lämpligheten af desamma, och anse, att den uppsigt öfver fabriker m. m., som enligt helsovårdsstadgan åligger helsovårdsnämnd, borde vara tillräcklig för att vinna det med förevarande lagbestämmelse åsyftade ändamål.

Af ingeniörsföreningen, som likaledes finner saknaden af en fullständigt utarbetad instruktion för inspektörerne utgöra hinder för bedömandet af deras lämplighet, har emellertid blifvit föreslaget, att ifrågavarande § 3 må erhålla eu sålunda förändrad lydelse:

»För att lemna råd och anvisningar till arbetsgifvare för skyddande af arbetarnes lif och helsa och för att öfvervaka de anordningar, som det för nämnda ändamål enligt denna lag åligger arbetsgifvare att vidtaga, skola förordnas inspektörer, hvilkas —--—

bestämmer.

Dessa inspektörer — — embetsmän.»

För öfrigt har framhållits, att inspektörerne borde utses för viss tid och att vid befattningarnas tillsättande den största omtänksamhet vore af nöden i afseende å val af lämpliga och sakkunniga personer, enär eljest kunde uppkomma skada för arbetsgifvarne och deras näringar och det goda förhållandet rubbas, som borde finnas mellan arbetsgifvare och arbetstagare; hvarjemte Stockholms handtverksförening förmenar, att inspektörernes verksamhet icke borde utsträckas till de mindre handtverkarnes områden.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har i fråga om inspektörerne andragit, att om än med afseende å kroppsarbetarnes välfärd det måste anses vara högeligen önskligt, att sådana åtgärder för skyddande af deras lif och helsa i arbetet, som komiterade föreslagit, komme att på lagstiftningens väg föreskrifvas, så torde det dock kunna för visst antagas, att en lagstiftning uti ifrågavarande syftning skulle blifva utan all verkan, derest icke samtidigt en offentligen ordnad tillsyn öfver dess efterlefnad komme till stånd, samt att Bill. till Eihd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. ö Raft. 5

en verksam tillsyn ocli kontroll å de blifvande lagbestämmelsernas iakttagande icke kunde åstadkommas annorlunda, än att staten tillsatte särskilde inspektörer med uppdrag och befogenhet att vaka deröfver, att vederbörande arbetsgivare stälde sig lagens föreskrifter till noggrann efterrättelse.

I denna af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län uttalade åsigt instämmer, såsom ofvan antydts, för sin del kollegium, som i likhet med komiterade och på grund af de utaf dem anförda skäl och omständigheter hyser den öfvertygelse, att för en verksam kontroll i förevarande hänseende erfordras, att densamma omhänderhafves icke af enskilda personer såsom ett förtroendeuppdrag och ej heller af några hufvudsakligen för andra ändamål tillsatta myndigheter, såsom de vanliga kommunal- eller helsovårdsnämnderna eller polismyndigheterna, utan af oberoende, af staten tillsatte tjenstemän, på hvilka hela ansvaret för uppdragets fullgörande skulle hvila. En effektiv tillsyn öfver efterlefnaden af ifrågavarande lagstadganden till arbetarnes skydd i arbetet komme otvifvelaktigt att kräfva mycket arbete och stor uppmärksamhet. Det lärer derför få anses vara oundgängligen nödigt, att inspektörernes antal ej inskränkes derhän, att det påräknade gagnet af deras verksamhet förfelas derigenom, att fullgörandet af deras åliggande på nöjaktigt sätt ej kan medhinnas.

Slutligen får kollegium, med hänsyn till det af kollegium ifrågasatta tillägg till lagförslagets § 1 beträffande jemväl arbetarnes skyldighet att för sin del ställa sig lagbestämmelserna till efterrättelse, hemställa, huruvida icke första stycket af förevarande § 3 lämpligen borde erhålla en förändrad lydelse af ungefärligen det innehåll, att för tillsynen öfver de anordningar, hvilka enligt denna lag borde vidtagas för skyddande af arbetarnes lif ochhelsa, skulle förordnas inspektörer, hvilkas antal och tjenstgöringsområden Eders Kongl. Maj:t bestämde.

§ 4.

Så väl Stockholms fabriksförenings fullmäktige som svenska ingeniörsföreningen hafva hemstält, att i förevarande § må intagas bestämmelse derom att, när inspektion skall verkställas, det bör åligga inspektör att vid sin ankomst anmäla sig hos arbetsgifvaren eller arbetsföreståndaren. Såsom skäl härför anför ingeniörsföreningen, att det för vidmakthållande af god ordning och disciplin inom ett verk, der större arbetsverksamhet råder, vore nödvändigt, att arbetarne såge

och visste,' att inspektörs besök skedde med arbetschefens vetskap och goda minne, hvarjemte under sådant förhållande inspektörs besök åstadkomma mindre hinder uti den vanliga arbetsverksamheten än som blefve händelsen, om arbetarne visste, att besöket skedde utan chefens vetskap.

I öfverensstämmelse härmed anser kollegium, att stadgandet bör gifvas det innehåll, att inspektör eger efter tillsägelse hos arbetsgivare eller arbetsföreståndare tillträde till fabrik m. in.

I nästföljande § stadgas förbud för inspektör att röja yrkeshemlighet, hvarom han i sin befattning erhållit kännedom, äfvensom ansvar och ersättningsskyldighet för honom i händelse af brott emot detta förbud. Svenska ingeniörsföreningen, Stockholms fabriksförenings fullmäktige samt jernkontorets fullmäktige hafva ändock uttalat farhågor, att yrkeshemlighet kunde varda genom inspektör röjd.

Till förekommande i någon mån häraf har kollegium tänkt sig, att till § 4 i förslaget lämpligen kunde tilläggas ett moment derom, till arbetsgivare, som vill hålla någon del af sin fabrikation hemlig, skall härom underrätta inspektör, hvilken i det fall, att han anser just denna del af fabrikationen böra med hänsyn till fara för arbetarnes lif och helsa inspekteras, har att härpå fästa arbetsgifvarens uppmärksamhet och, i händelse arbetsgivaren vidhåller sin fordran på, att denna del af hans fabrikation må undantagas från inspektion, anmäla förhållandet hos vederbörande länsstyrelse, som efter arbetsgifvarens hörande ege i ärendet besluta.

§ 5.

Till en början får kollegium erinra, att det torde vara nödvändigt, att i §:n införas bestämda strafflatituder.

Vidare anser kollegium, i likhet med svenska ingeniörsföreningen och Stockholms fabriksförenings fullmäktige, att den högre straffpåföljden bör gälla äfven för det fall, att inspektör väl icke till egen men till annans fördel begagnar sig af yrkeshemlighet.

Fullmäktige i jernkontoret hafva fäst uppmärksamheten derå, att det föreslagna förbudet för inspektör att röja eller begagna sig af yrkeshemlighet, hvarom han i sin befattning erhållit kännedom, icke vore fullt betryggande för vederbörande näringsidkare, så vida detta förbud ej skulle gälla för längre tid, än inspektören i befattningen qvarstode, och lian således, efter sökt och erhållet afsked, vore oför-

hindrad vare sig att för andra uppdaga eller till egen fördel sjelf använda en sådan hemlighet.

Med afseende å denna erinran torde denna § böra affattas på sådant sätt, att deri stadgade ansvars- och ersättningspåföljder för inspektör oförtydbart ege tillämpning äfven sedan han sådan befattning frånträda

§ 7.

Stockholms fabriksförenings fullmäktige hemställa på anförda grunder, att då näringsidkare förklarat sig af en eller annan anledning icke kunna eller vilja utföra anvisning, som vid inspektion blifvit honom lemnad, borde, innan anmälan härom gjordes till vederbörande myndighet, nödvändigheten och nyttan af anvisningen pröfvas af en för ändamålet bildad nämnd. Denna nämnd skulle, enligt bemälde fullmäktiges åsigt, bestå af fyra ledamöter, af hvilka, der handtverks- och fabriksföreningar funnes, två ledamöter skulle utses af dessa föreningar och två af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller stadstullmäktige, men, der förening af berörda slag ej funnes, två ledamöter skulle utses af dem, som förrättade inspektionen.

Då onekligen vid olika mening mellan inspektör och näringsidkare rörande vigten och behöfligheten af någon inspektörens anvisning det för vederbörande myndigheter borde kunna underlätta frågans bedömande, om tillgång lätteligen funnes till inhemtande af sakkunniges omdöme, anser kollegium, att det kunde vara så mycket mera Renligt, att, der industriidkare inom någon ort vilja förena sig om att utse en nämnd för befrämjande af åtgärder till arbetets skyddande och bedömande af frågor, som deraf kunna uppstå, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid förekommande anmälningar af inspektör borde inhemta denna nämnds utlåtande, som en föreskrift härom jemväl vore egnad att undanrödja öfverdrifna farhågor för onödig stränghet vid lagens tillämpning.

§ 8.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har anmärkt, att denna § icke fullt nöjaktigt angåfve, när ansvar för deri nämnda förseelser inträdde; att om nemligen Eders Kongl. Majrts befallningshafvande enligt § 7 pröfvat nödigt ålägga näringsidkare att

inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden, hvarom i författningen stadgades, berodde detta naturligtvis derpå, att näringsidkaren dittills i något afseende icke stält sig till efterrättelse de i förordningen gifna föreskrifter; och att det likväl ej kunde vara åsyftadt att fälla honom till ansvar förr än han underläte fullgöra Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden, men ordalydelsen i början af § 8 kunde gifva anledning till en annan tydning; hvarför, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Stockholms län uttalade mening, en förändrad lydelse deraf vore önskvärd.

§ 9-

Svenska ingeniörsföreningen och Stockholms fabriksförenings fullmäktige, anse på anförda grunder, att denna § bör ur förslaget utgå.

Till stöd för lämpligheten och behöfligheten af denna §:s bestämmelser hafva komiterade endast åberopat, att densamma vore affattad i öfverensstämmelse med enahanda stadgande uti nådiga förordningen den 18 November 1881 angående minderåriges användande i arbete. Då emellertid emellan förseelser mot sistnämnda förordning och förseelser mot nu föreliggande lagförslag den väsentliga olikhet förefinnes, att i förra fallet rättelse i anmärkt förhållande bör kunna genast följa, hvaremot i senare fallet rättelses åvägabringande i allmänhet torde kräfva någon tid, hvarunder, derest näringsidkaren ej är i tillfälle att tills vidare inställa sin verksamhet, han lätteligen kan utan sin egen förskyllan komma att blifva utsatt för upprepade åtal för samma förseelse, anser kollegium att § 9 bör ur förslaget utgå.

§ io.

I fråga om föreskrifterna i denna § yttrar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, att bestämdt torde böra angifvas, huruvida förseelser mot den afsedda förordningen endast finge åtalas af inspektör och på hans uppdrag af allmän åklagare, eller om samma förseelser hörde under allmänt åtal, enär förevarande §:s ordalydelse kunde gifva anledning antaga det förra, men för lagens behöriga efterlefnad vore af vigt, att allmän åklagare egde full åtalsrätt, och att detta uttryckligen angåfves.

Beträffande inspektör förbehållen rätt att sjelf utföra åtal, förmå-

ler fabriksföreningen i Norrköping, bland annat, att då uppenbart vore, att inspektörens skyldighet att fungera såsom åklagare ofta nog skulle medföra ej mindre hinder för hans verksamhet i öfrigt än ock kostnader, hvilka, ehvad de komme att af honom sjelf få vidkännas eller af den tilltalade, säkerligen kunde blifva ganska betungande, vore med afseende å innehållet af denna § fabriksföreningen af den mening, att åtal mot näringsidkare för förseelser mot erhållna förelägganden alltid borde utföras af allmän åklagare efter »anmälan af inspektör.

Att allmän åklagare skulle endast uppå anmälan af inspektör ega att väcka åtal mot arbetsgifvare för förseelser, hvarom i § 8 sägs, lär enligt kollega förmenande ej kunna ifrågasättas.

Frågan åter, om inspektör sjelf bör få anställa åtal, sammanhänger med det i § 12 föreslagna stadgandet i afseende å fördelningen af de enligt förslaget ådömda böter, af hvilka inspektör, derest han egde anställa åtal, skulle undfå andel.

Svenska ingeniörsföreningen har i afseende härpå framhållit, bland annat, att inspektör borde stå fullkomligt fri från hvarje misstanke om egennyttiga bevekelsegrunder vid de åtal, som han möjligen kunde behöfva låta anställa.

Kollegium finner, i likhet med ingeniörsföreningen och med hänsyn särskilt till nödvändigheten af, att det anseende för oväld bevaras, som utan tvifvel måste utgöra ett väsentligt vilkor för att inspektör må på ett tillfredsställande sätt kunna sköta sina åligganden, det vara högeligen olämpligt, att inspektör må kunna komma i åtnjutande af bötesandel vare sig såsom åklagare eller angifvare, och anser det vara hvarken nödigt eller med inspektörs åligganden i öfrigt förenligt, att desse tjenstemän uppträda såsom åklagare, hvarföre, när inspektör finner förseelser mot de gifna skyddsbestämmelserna böra lagligen beifras, han bör sådant hos allmänna åklagaren tillkännagifva för åtals väckande. Enligt kollega mening böra förseelser mot denna lag falla under allmänt åtal med skyldighet för åklagare att utföra de åtal, som af inspektör begäras.

Slutligen och med hänsyn till stadgandet i

§ 12

att af böter, som enligt denna författning ådömas, tillfalla en tredjedel åklagaren och två tredjedelar riksförsäkringsanstalten, får kollegium endast hemställa att, intill dess förslaget till förordning angående riks-

försäkringsanstalten vinner fastställelse eller, om riksförsäkringsanstalten ej skulle komma till stånd, de två tredjedelarne af böterna i fråga, som enligt lagförslaget skulle tillfalla riksförsäkringsanstalten, må i stället komma vederbörande kommuns kassa till godo.

Utdrag af kollegii protokoll för denne dag, innefattande vid ärendets handläggning hos kollegium yttrade särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 17 November 1888.

Underdånigst

C. FR. WiERN.

TH. NORDSTRÖM.

Emil Hubner.

*

16 Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. kommerskollegium den 17 November 1888.

Närvarande:

Herr t. f. presidenten Wcern.

Herrar t. f. kommerseråden Cederschiöld.

friherre Rehbinder och Nordström.

S. D. Herr tillförordnade kommerserådet Nordström föredrog Kongl. Maj:ts nådiga remiss å förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet; och beslöt Kongl. kollegium underdånigt utlåtande af det innehåll registraturet utvisar.

Herrar t. f. presidenten Wmrn och t. f. kommerserådet friherre Rehbinder, hvilka hvar för sig voro beträffande särskilde delar af lagförslaget af i viss mån skiljaktig mening med kollegium, yttrade i sådant afseende följande.

Herr t. f. presidenten Wcern:

»I fråga om lydelsen af § 1 mom. 1 utaf komiténs förslag är jag af skiljaktig mening mot kollegium, i det att jag, i likhet med jernkontorets fullmäktige och ingeniörföreningen, anser de föreslagna skyddsåtgärderna böra, utan afseende på arbetsgifvarens yrke, omfatta alla de fall, i hvilka arbetarnes lif och helsa hotas af de faror, hvilkas förebyggande med åtgärderna åsyftas.

De anordningar, hvilka i afseende å arbetslokal, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att skydda arbetares lif och helsa, kunna icke vara mindre behöfliga eller mindre lämpliga, om arbetsgifvaren följer ett yrke, än om han följer ett annat; och hvarken de särskilda iakttaganden, hvilka i

mom. 2 af nämnda § angifvas, eller någon annan del af komiténs felslag eller kollega utlåtande gifva anledning till det antagande, att med lagen afsedda arbetslokaler, maskiner, eller redskap endast skulle vara i bruk hos vissa arbetsgivare, hvilka idka de i mom. 1 nämnda yrkena, »fabriks-, sågverks- eller brädgårdsrörelse, handtverk eller annan handtering eller byggnadsarbeten», men icke hos öfriga, savida icke dessa, och särskildt den stora klassen jordbrukare, skulle anses vara inbegripna i »annan handtering», i hvilket fall dock icke blott det begagnade uttrycket måste anses oegentligt utan hela den specificerade uppräkningen är obehöflig och vilseledande. I verkligheten är det ju väl kändt att ställen, der fara genom fall eller nedstörtande föremål är för handen, golföppningar, ställningar, hissar, som kunna behöfva hägnad, trappor, i hvilka ledstänger böra anbringas, kar och bassmer med flytande ämnen, m. fl. inrättningar, förekomma i alla yrken, jordbruket icke undantaget, och att särskildt detta sistnämnda, ger anledning till arbeten eller användning af byggnader och maskiner, hvilka i hög grad påkalla de af komitén föreslagna skyddsåtgärderna. Mergelgrafvar äro icke de minst farliga ställen, der arbetarne .kunna skadas genom nedstörtande föremål, torkrior tillhöra utan tvifvel eldfarlma byggnader och tröskverk äro enligt de inkomna uppgifterna bland de maskiner, hvilka oftast gifva anledning till olyckshändelser. < Men icke blott förekomma enahanda faror och liknande inrättningar hos andre arbetsgifvare än de af komitén uppräknade, utan alldeles samma byggnader, maskiner eller redskap kunna ena dagen ti 1höra en arbetsgifvare bland de uppräknade och andra dagen en arbetsgivare bland de uteslutna klasserna. Försäljningar af dylika föremål, särskildt maskiner, äro icke ovanliga, och om en jordbrukare tryggt skulle kunna såsom obeqväm borttaga någon vid en maskin, som åt honom blifvit af en näringsidkare inköpt, anbragt inrättning, hvilken den sistnämnde blifvit ålagd att till skydd för arbetaren bisätta, så skulle en betänklig olikhet inför lag derigenom inträda. Man kan ock tänka sig, att en näringsidkare med bibehållande i sin eg o åt någon maskin, hvilken han fortfarande kunde använda, nedlade det yrke han förut haft, och blefve jordbrukare, men högst otillständigt skulle det väl vara, om han genom köp af jordegendom blefve befriad från de skyldigheter till bevarande af arbetares lif och helsa, hvilka blifvit honom såsom näringsidkare vid maskinens begagnande ålagda.

Jag har icke i komiténs betänkande funnit något motiv vara, anfördt för inskränkning af lagens tillämplighet till vissa klasser af arbetsgifvare, och i kommerskollegii utlåtande endast det skäl dertill, att en Bih. Ull Riksd. Prat. 1889. 1 Sami 1 Afä. 5 Håft. G

utsträckning af lagens tillämpning skulle föranleda synnerligen störa svårigheter för ett effektivt öfvervakande af de nya lagbestämmelsernas behöriga efterlefnad, hvarförutom det kunde vara fara värdt att lagen endast blefve en död bokstaf. Mig förefaller det dock, att lagstiftaren icke får rygga tillbaka för de bestämmelser, hvilka finnas nödiga till förhindrande af förseelser, derföre att möjligen förekommande fall antagas blifva många, äfvensom att vid jemförelse med äldre lagar och författningar många af dem afse flera fall af förseelser, än här kunna ifrågakomma. Men om med hänsyn till tillämpningens svåiigheter en inskränkning i lagens omfattning anses nödig, så borde väl denna göras i antalet af förseelser och icke i antalet af förbrytare.. Att i lagen förklara, att den icke skall gälla de förseelser, mot hvilka den är. rigtad, i annat fall än när dessa göras af vissa arbetsgifvare, men icke af andra, är ju att förklara, att den i många fall allt ifrån början blott skall vara en död bokstaf.

Det måste vara samtlige arbetsgifvares, jordbrukares såväl som näringsidkares, sanna intresse, att deras arbetare blifva skyddade mot faror under arbetet. Då nu erfarenheten genom antalet af de olycksfall, som inträffa, visar att ytterligare åtgärder derför äro nödiga, och såsom de bästa sådana anses vara inspektion af sakkunniga personer, och möjlighet för dem att, derest deras råd icke följas, föranleda myndigheters ingripande, men detta förslag naturligen måste föranleda farhågor hos dem, för hvilkas arbetare skyddet afses, att dylika åtgärdei. skulle kunna föranleda dels stora kostnader, dels obehörig inblandning i deras göromål, så synes mig rätta sättet att förebygga en sådan inblandning och aflägsna farhågorna derför vara att genom omsorgsfull instruktion för inspektörerne begränsa deras verksamhet inom hvad som till förekommande af olyckshändelser är särskildt nödigt och dervid jemväl ålägga dem. att vid de förslag till skyddsåtgärder, de framställa, fästa afseende vid hvad som äfven ur ekonomisk synpunkt är görligt. J

. Orn .man deremot skulle söka minska farhågorna genom att till vissa näi ingsidkare inskränka antalet af dem, hvilka fingo anledning att hysa dem, så skulle man begå en dubbel orättvisa nämligen såväl emot dem, som ensamma skulle vidkännas farhågorna för kostnader och obehag, som äfven emot dem, hvilka från lagens tillämpning undantoges, emu icke blott de med lagen asyftade fördelande för dem icke vunnes, i det att deras arbetare icke erhölle samma skydd som nälingsidkarnes, utan också dessa arbetare derigenom finge anledning att

anse tjenst hos andra arbetsgifvare förmånligare och således böra eftersträfvas.

Otillbörlig synes mig den farhåga för lagens antagande vara, som skulle sökas deruti, att jordbrukare möjligen kunde anse lagens bestämmelser goda blott i de fall, att de gälde andra men icke dem sjelfva. Deremot synes mig den obenägenhet, som alltid skall förefinnas mot speciel lagstiftning för vissa klasser i fall, som efter sin natur böra vara allmänna, värd mera afseende.

Enligt min åsigt bör § 1 mom. 1 innehålla, att det åligger en hvar, för hvars räkning arbete förrättas, att vidtaga nödiga anordningar för att skydda arbetarnes lif och helsa.»

Herr t. f. kommerserådet friherre Rehbinder:

»Då bedömandet af de frågor, som enligt § 7 i lagförslaget skulle tillhöra Konungens befalluingshafvandes afgörande, understundom torde erfordra en kännedom om förhållanden, hvilka äro för sagda myndighets verksamhet alldeles främmande, anser jag väl nyttigt och lämpligt att en nämnd inrättas, hvilken länsstyrelsen har att. höra, innan hon fattar beslut angående de i denna § afsedda anmälningar af inspektör eller eljest då anledning dertill förekommer; men en så beskaffad anordning, att näringsidkarne skulle ega att alldeles godtyckligt utse sådana nämnder, hvilka länsstyrelsen då skulle vara bunden att höra, anser jag desto hellre vara mindre lämplig, som fara värdt kan vara, att desamma komme att bestå af personer, som vore mindre gynsamt stämda mot det föreslagna inspektionsväsendet och derföre benägna att gifva näringsidkaren rätt emot inspektören, hvarigenom åter kunde inträffa ej mindre att länsstyrelsen, som skulle skilja mellan en sådan nämnd och inspektören, tilläfventyrs mången gång komme i en rätt brydsam belägenhet, än äfven att den senares uppgift blefve i större eller mindre mån motverkad. Derest någon nämnd skall inrättas, anser jag alltså att från det allmännas sida böra meddelas sådana bestämmelser i afseende å dess sammansättning, att den kan antagas varda i möjligaste måtto opartisk.

Stockholm som ofvan.

In fidem

A. R. Landström.

2:o. Medicinalstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 sistlidne September bär Eders Kongl. Maj:t befalt medicinalstyrelsen att, i anledning af arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, före den 1 nästkommande December afgifva underdånigt utlåtande.

Af remissen bilagda »betänkande I, utlåtande och förslag», inhemtas, att komitén i 12 paragrafer affattat sitt ifrågavarande lagförslag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, innefattande sådana föreskrifter om skyddsåtgärder mot kroppsskador och om hygieniska anordningar, som synas vara tillämpliga på allt slags yrkesarbete, som kan underkastas kontroll; och är o dessa gemensamma bestämmelser hållna i största allmänhet utan några detalj föreskrifter och således endast angifvande grunddragen till en lagstiftning i detta afseende, hvilken komiterade antagligen tänkt sig böra utvecklas efter hand, i den mån erfarenhet vinnes, och'detta särskild! genom den inspektion, som tillika föreslagits och som enligt medicinalstyrelsens åsigt bör blifva af synnerligen stor vigt och äfven från den allmänna helsovårdens synpunkt högeligen är af behof vet påkallad.

I förslagets § 1 mom. 1 angifves först, hvilka arbetsgifvare det skall åligga att vidtaga skyddsåtgärder, nämligen idkare af fabriks-, sågverks- eller brädgårdsrörelse, handtverk eller annan handtering samt de, som utföra byggnadsarbeten; dernäst omnämnas föremålen för dessa anordningar: arbetslokaler, maskiner och redskap, hvarjemte i allmänhet föreslås, att alla de anordningar skola företagas, som eljest med hänsyn till arbetets beskatfenhet äro nödiga för att skydda i arbetet anstälde arbetares lif och helsa.

21 Förslaget synes således omfatta icke blott alla fabriker och handtverk, sågverks- brädgårds- och byggnadsarbeten, utan äfven hvarje slags handtering, dervid maskiner och redskap användas, eller der flere arbetare äro anstälde i samma arbetslokal.

År denna uppfattning rigtig, skulle äfven sådana handteringar som t. ex. af tröskverk möjligen kunna diträknas, hvilket styrelsen anser mycket önskvärdt i betraktande af de många tröskverksskador, som årligen vållas af vårdslöshet eller oaktsamhet och som komma under behandling på sjukhusen samt oftast medföra stort men och minskad arbetsförmåga för framtiden.

I mom. 2, a—k, framhålles hvad som i vissa fall särskilt bör iakttagas till förebyggande af yttre skador, och synes härvid icke vara skäl till någon anmärkning.

I mom. 3 angifvas några allmänna föreskrifter till förekommande af sanitära olägenheter, hvilka föreskrifter torde böra fullständigas och möjligen närmare bestämmas i den mån ökad erfarenhet kan vinnas genom återkommande inspektioner och deröfver afgifna årsberättelser.

Uti § 2 fästes uppmärksamhet derpå, att särskilda stadganden för vissa näringar eller för användandet af vissa redskap, maskiner och arbetsmetoder icke upphäfvas genom nu föreslagna lag.

I anledning häraf torde medicinalstyrelsen få erinra, att hvad, som är eller kan varda föreskrifvet om sanitära inspektioner, äfven bör gälla oberoende af denna lag.

Den uti § 3 föreslagna inspektion torde blifva det förnämsta stödet för den nya lagen, hvars framgång kan komma att bero på erhållandet, af sakkunnige och för ändamålet fullt lämplige inspektörer. Mycket kommer dock att bero på den instruktion, som för inspektörerne skall utfärdas, och utan kännedom hvarom man svårligen kan bedöma inspektörernes blifvande ställning.

Enligt styrelsens åsigt är det af största vigt, att särskilde inspek-. törer utses och att inspektionen icke öfverlemnas åt helsovårds- och kommunalnämnder, hvilka i allmänhet sakna såväl intresse som nödig sakkunskap och derpå beroende förmåga för ett sådant värf. Skall förslaget föra till det åsyftade målet, måste nödvändigt de utsedde inspektörerne vara icke blott sakkunnige utan äfven humana, således mera genom råd och anvisningar än åtal tillgodose arbetarnes berättigade anspråk, utan att derföre betunga industriidkare!! med oskäliga och onödiga utgifter.

§§ 4—6. Att inspektör skall ega fritt tillträde till fabrik under arbetet är nödvändigt, men torde han vid sin ankomst böra om den

förestående inspektionen underrätta fabrikens egare eller föreståndare eller, i händelse af deras frånvaro, närmaste förman för arbetspersonalen.

Inspektör synes äfven böra ega samma befogenhet, der stat eller kommun är arbetsgifvare, som der enskild person drifver fabriksrörelse, enär staten och kommunen härutinnan ock jemväl för exemplets skull böra vara underkastade samma skyldigheter mot arbetaren som den enskilde.

§ 10. Beträffande den läkare ålagda skyldigheten att gå inspektör tillhanda, synes detta vara både ändamålsenligt och behöfligt, men torde läkaren böra tillerkännas ersättning för af denna anledning förorsakad resa eller tidspillan, att utgå antingen såsom för andra tjensteförrättningar eller hellre och med större skäl af samma medel, hvarmed inspektören aflönas.

§ 12. Om det också kan synas önskligt, att inspektör med hänsyn till den sakkunskap, som onekligen erfordras för handläggningen af dessa ärenden och för utförandet af åtal i vissa fall, medgifves rättighet att sjelf utföra åtal, der sådant anses behöfligt, bör dock inspektören enligt styrelsens åsigt icke erhålla någon andel af ådömda böter, enär denne tjensteman ej bör utsättas ens för skenet af partiskhet eller egennyttigt intresse vid beifrandet af olagligheter, utan borde böterna i de fall, der inspektören sjelf är åklagare, böra odelade tillfalla den föreslagna riksförsäkringsanstalten.

Såsom förändring i byggnadsstadgan hafva komiterade föreslagit, att i vissa fall äfven helsovårdsnämnds yttrande skall inhemtas. Härom är intet annat att anmärka, än att erfarenheten visat sådan åtgärd vara väl behöflig, enär det stundom inträffat, att helsovårdsnämnd måst i helsovårdens intresse förbjuda inrättning eller nybyggnad, hvartill byggnadsnämnd af obekantskap med helsovårdsstadgans föreskrifter gifvit tillåtelse utan helsovårdsnämndens hörande.

Att, såsom i komiterades motivering framhålles, det skulle vara af stort gagn både för arbetare, arbetsgifvare och det allmänna, om någon undervisning uti fabrikshygien meddelades vid alla tekniska skolor, synes vara så uppenbart, att styrelsen tillåter sig i underdånighet hemställa, att föreskrifter derom måtte meddelas, oberoende af den nu föreliggande frågan om arbetares skyddande i arbetet. De uppoffringar, som härför erfordras, behöfva icke blifva stora och torde för öfrigt i en framtid rikligen ersättas genom det intresse för arbetarnes väl, som följer deraf att insigter i hithörande frågor i unga år bibringas de tekniska läroverkens elever, hvilka oftast med tiden blifva

arbetsgivare, eller ledare af företag med stor arbetspersonal. Af ej ringa nytta i deras framtida verksamhet skulle äfven vara, om ifrågavarande elever meddelades kännedom om första hjelpen vid skador och olycksfall, hvilket skulle kunna ske utan nämnvärd uppoffring' eller tidspillan. ö

Medicinalstyrelsen, som, enligt hvad sålunda anförts, icke haft att framställa några väsentligare anmärkningar emot det afgifna förslaget, får slutligen på det lifligaste förorda nådigt bifall till de föreslagna åtgärderna, som afse att, så vidt möjligt är, utan onödigt betungande för arbetsgifvaren, söka skydda arbetarnes lif och helsa i arbetet, hvilka åtgärder synas medicinalstyrelsen erforderliga med hänsyn såväl till humanitetens fordringar som ock till den omtanke för arbetaren, som staten bör egna honom i sitt eget, kommunens och fattigvårdens intresse.

Remisshandlingarna återställas härhos.

Stockholm den 28 November 1888.

Underdånigst

Aug. Almén.

Edio. Edholm. D. M. Pontin. Carl Edling. E. Hjertsten,

A. J. Bruzelius.

3ro. Tekniska högskolan.

Till Konungen.

Sedan Eders Kong! Maj:t genom nådig remiss af 21 nästlidne September anbefalt tekniska ' högskolan att, i anledning af arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om åtgärder för skyddande^ af arbetares lif och helsa i arbetet, inkomma med underdånigt utlåtande, får jag, jemte remisshandlingens återställande, härmed i underdånighet öfverlemna det utlåtande, professorerne vid högskolan J. E. Cederblom, J. O. Andersson och F. L. Ekman i ärendet afgifvit.

KNUT STYFFE.

W. Hoffstedt.

Stockholm den 1 December 1888.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i skrifvelse af den 21 sistlidne September i nåder befalt tekniska högskolan att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, och ärendet bhfvit af högskolans föreståndare till oss remitteradt, få vi härmed i underdånighet afgifva det infordrade utlåtandet.

Till en början anse vi oss böra angifva, huru vi i allmänhet fattat vårt förelagda uppdrag. Vid lagstiftning för tekniska ändamål måste det naturliga tillvägagåendet blifva, att man, utgående från saktöi-

hållandena inom eget land, söker tillse i hvad mån och på hvad sätt dessa kunna behöfva att genom lag ordnas, och derjemte granskar andra kulturländers vunna erfarenhet på det ifrågavarande området, för att derur tillgodogöra hvad som på det egna landets förhållanden må vara väl tillämpligt. Strängt taget borde ett likartadt förfarande följas äfven af dem, som i anledning af ett redan föreliggande lagförslag hade att afgifva ett utlåtande, fotadt på möjligast sjelfständiga grunder. Då vi emellertid ej skulle kunnat samtidigt med vår lärareverksamhet medhinna en sådan frågans behandling inom den oss förelagda tiden, hafva vi direkt utgått från komiterades lagförslag och sökt att afgifva vårt utlåtande på grund af omsorgsfull granskning af detta förslag och med stöd af de förutsättningar, som våra verksamhetsområden kunna anses innebära.

Vi hafva dervid naturligtvis i första rummet egnat vår uppmärksamhet åt de särskilda föreskrifter, hvarigenom det afsedda och äfven enligt vår mening högst behjertansvärda skyddet för arbetarne mot yttre eller inre skada af arbetet borde kunna vinnas. Der förändring af dessa föreskrifter, hvilka äro sammanfattade under § 1 i komiterades lagförslag, synts oss. behöflig, hafva vi utarbetat ny formulering af dem, äfvensom angifvit vara motiv till förändringen. Beträffande den öfriga delen af komiterades förslag hafva vi knappast funnit anledning att sysselsätta oss med andra punkter deri än de, som röra de till kontroll af lagens efterlefnad föreslagna inspektörerne. Af lätt insedda skäl hafva vi dock på detta område åtnöjt oss med att göra de erinringar, som synts oss befogade, utan att föreslå någon ny formulering.

Vi anföra i det följande endast de punkter i arbetareförsäkringskomiténs förslag, hvilka gifvit oss anledning till förändringar eller erinringar.

§ 1. Mom. 2 b).

å hissar, kranar och andra hjelpmaskiner för transport af menniskor eller gods skall bärigheten finnas tydligt angifven.

Vi föreslå följande tillägg till denna föreskrift:

och tillkommer det arbetsgifvaren att, sä vidt möjligt är, tillse det angifven bärighet verkligen förefinnes.

Motiv. Enär eu del hissar, kranar och hithörande hjelpmaskiner genom nötning af vissa delar, såsom länkar, linor o. s. 'v., kunna få minskad bärighetsförmåga, så bör det åligga arbetsgifvaren att tillse det angifven bärighet verkligen förefinnes, vare sig att mindre bärighet Bih. till Rihd. Prot. 1889. 1 Samt. 1 Åfä. 5 Höft. 7

angifves i den mån nötning eger rum, eller att den från början angifna bärigheten vidmakthålles. Om också en sådan fordran må kunna anses inneburen i den af komiterade formulerade lydelsen af mom. 2 b), så torde det gjorda tillägget vara på sin plats såsom en erinran, enär föreskriftens ändamål lätt skulle förfelas, om ej det tillagda vilkoret uppfyldes.

§ 1. Mom. 2 c).

kar, bassiner och andra öjjpna kärl, hvilka innehålla giftiga, frätande, heta eller flytande ämnen och på grund af sitt läge eller eljest medföra fara, skola vara behörigen kringgärdade.

Vi föreslå för denna punkt följande lydelse:

öppna kärl, hvilka på grund af läge och innehåll eller djup medföra fara, skola, derest sä lämpligen kan ske, vara behörigen kringgärdade.

Motiv. Det föreskrifna försigtighetsmåttet, kärlets kringgärdande, är väl endast afsedt att skydda arbetaren mot att nedfalla i kärlet. Det torde derföre vara onödigt att förutsätta någon annan anledningtill faran än den, som kan bero af kärlets läge och innehåll eller djup. Orden '»eller eljest» synas derför kunna utgå. Af de anförda anledningarna till fara torde läget böra sättas i främsta rummet, enär de två andra sakna praktisk betydelse, om kärlet har ett ofarligt läge. År åter läget farligt, så kan farans storlek bero icke blott af kärlets innehåll utan ock af dess djup. Endast om detta är någorlunda stort, kan t. ex. ett för öfrigt oskadligt flytande ämne, såsom kallt vatten, medföra fara; men är kärlets djup mycket stort, så medför kärlet, under förutsättning af farligt läge, fara äfven om det är tomt.

Då det öfverhufvud torde vara vanskligt att i en kortfattad lagparagraf med några få ord närmare bestämma hvilka slags ämnen, som skola anses här medföra fara, så hafva vi ansett lämpligast att undvika detta. En dylik bestämning kan lätt bli både för vid och för trång. I senare hänseendet må påpekas, att t. ex. ett pulverformigt, således ej flytande ämne, som för öfrigt hvarken är giftigt, frätande eller hett, kan under vissa omständigheter medföra större fara för qväfning än en vätska.

Kar och bassiner äro icke nödvändigt öppna kärl, utan kunna äfven vara täckta. Skulle dessa exempel på öppna kärl bibehållas, borde derföre ordalydelsen undergå en liten förändring. Det har emellertid synts oss lika lämpligt att blott utelemna de ifrågavarande orden.

27 Slutligen hafva vi med hänsyn till de mångfaldigt olika omständigheter, som kunna förefinnas vid användningen af öppna kärl i fabriker, ansett nödvändigt att medgifva undantag från den föreskrift^ åtgärden för de fall, då denna skulle kunna medföra alltför stor olägenhet vid kärlens begagnande, och derföre föreslagit införande af orden »då så lämpligen kan ske». Den temligen stora grad af elasticitet, som derigenom förlänas det ifrågavarande stadgandet, synes oss befogad.

§ 1. Mom. 2 i).

arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, der så ske kan, vara försedda

med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende af motorn stadna dem; till- och frånslagning — — — — — — — — — — — finnes; Vi föreslå för denna punkt följande lydelse:

arbetsmaskin skall, derest sd lämpligen kan ske, vara försedd med inrättning för hastig löskoppling; till- och frånslagning —- — — — finnes;

Motiv. En del hastigt gående arbetsmaskiner kunna nog förses med inrättning för hastigt afstadnande, men sådana inrättningar, nu hörande till undantagen och vanligen i annat syfte tillkomna, skulle förorsaka kostnader och olägenheter utan att i allmänhet leda till det åsyftade målet. Hastigt gående arbetsmaskiner förorsaka vanligen skadan, innan någon stoppinrättning hinner verka. Snarare förmår derför eu stoppinrättning förebygga skada vid långsamt än vid hastigt gående maskiner. Många hastigt gående arbetsmaskiner och i synnerhet sådana, hvari tunga massor röra sig, såsom t. ex. svänghjulsförsedda maskiner, kunna icke utan söndersprängning och dermed förbunden fara för i närheten befintlige arbetare afstadnas hastigt. Slutligen är det svårt att afgöra hvilka maskiner, som skola anses vara hastigt gående, enär snart sagdt alla möjliga hastigheter förekomma vid arbetsmaskiner.

På grund af ofvan anförda skäl anse vi, att föreskriften om inrättningar för att hastigt stadna arbetsmaskiner icke bör ingå i lagen. Deremot anse vi lagen böra innehålla en föreskrift, att alla arbetsmaskiner skola, om så lämpligen kan ske, vara försedda med inrättning för hastig löskoppling.

Enär det gifves arbetsmaskiner, som icke utan väsentlig olägenhet skulle kunna förses med inrättning för löskoppling, hemställa vi, att uttrycket »der så ske kan» utbytes emot derest sä lämpligen kan ske.

28 Mom. 3.

I fråga om de under detta moment sammanfattade föreskrifter känna vi oss manade att i likhet med komiterade framhålla, att den skada, som genom otjenlig luft, dam och skadliga gaser eller ångor kan tillskyndas arbetaren, i det hela torde vara att anslå högre än den, som förorsakas af tillfälliga olyckshändelser. Den fara, som hotar från arbetsmaskiner, transmissioner m. in., kan arbetaren i allmänhet sjelf inse och i de flesta fall genom uppmärksamhet undvika. De skadliga inflytelser deremot, som tillföras honom genom den inandade luften eller beröringen med skadliga ämnen, kan han vanligen ej bedöma och än mindre genom eget åtgörande undvika. Och då den skada, som en yttre olyckshändelse åstadkommer, vanligen blott träffar en eller annan individ, så utöfvar den sundhetsvidriga luften sitt skadliga inflytande på alla de i lokalen sysselsatte arbetarne, om ock i olika mån efter deras olika motståndskraft, och detta inflytande kan till och med sträcka sig till arbetarens familj på grund af den framkallade sjukdomens art.

Med hänsyn härtill vill det synas oss önskligt, att något större utförlighet kunde beredas åt föreskrifterna under mom. 3, hvilka hafva den vigtiga uppgiften att tillförsäkra arbetaren ett helsoskydd, som han sjelf hvarken förstår eller förmår att åvägabringa. Affattade så, som komiterade föreslagit, äro de likväl, så att säga, stälda i skuggan af de många speciela föreskrifter, hvilka under mom. 2 gifvits för att skydda arbetaren mot olycksfall. Visserligen kunna de till mom. 3 hänförliga föreskrifter svårligen så detaljeras som de till mom. 2 hörande, men det vill dock synas, som om lagen borde kunna, mer än som skett, framhålla vissa olika slag af åtgärder, som för skyddande af arbetarnes helsa kunna och böra vidtagas. Vi föreslå derföre följande lydelse för de under mom. 3 hörande föreskrifter och utmärka, i likhet, med hvad som redan skett i mom. 2, de olika punkterna med bokstäfver i alfabetisk ordning.

a) att tillräckligt luftrum — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — förhållandena medgifva.

b) att sådana anordningar, som den tekniska erfarenheten anvisat som verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att förhindra dam, * gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarens helsa skadlig mängd;

c) att renlighet iakttages sä väl med hänsyn till arbetslokalen som till maskiner och redskap;

d) att arbetsprocesser, som alstra dam, eller skadliga gaser eller ångor, oansedt skyddsåtgärder i öfrigt, förläggas, derest så lämpligen kan ske, till särskilda arbetslokaler;

e) att arbetare, så vidt möjligt är, blott periodiskt och under omvexling med oskadligt arbete sysselsättes med arbete af sådan beskaffenhet, att ett menligt inflytande deraf på hans helsa icke kan genom direkta skyddsåtgärder tillräckligt förhindras;

f) att arbetare, som sysselsättas med göromål, hvilka medföra stor fara för helsans undergräfvande, skola efter vissa mellantider undergå läkarebesigtning;

g) att i de fall, dä sä kan vara behöfligt, för arbetarens skydd mot skadligt dam eller frätande ämnen m. m. särskilda arbetsdrägter eller skyddsplagg eller andra af tekniken godkända skyddsmedel tillhandahållas dem till begagnande vid arbetet;

h) att, derest arbetet ej är af fullt oskadlig och renlig natur, tillräckliga tvättanordningar finnas för arbetarne i eller vid arbetslokalen.

Motiv.

b) Denna punkt motsvarar ungefärligen den sista punkten under mom. 3 i komiterades förslag. Men emedan den senare skulle kunna fattas i en vidsträcktare bemärkelse, så att en del andra till mom. 3 hörande punkter möjligen derunder kunde inbegripas, så har den underkastats en sådan redaktionsförändring, att den tydligen blott åsyftar anordningar, hvarigenom dam, gaser eller ångor, som under fabriksarbeten utvecklas af maskiner eller apparater, möjligast hastigt bortventileras eller kondenseras eller eljest göras oskadliga, innan de hinna att spridas i arbetsrummet.

I stället för uttrycken vdam, ohelsosamma gaser och dyliktv hafva vi föreslagit vdam, gaser eller ångor — — — — — — i en för arbetarens helsa skadlig mängd.v Vi hafva nämligen dels ansett, att orden »dam, gaser eller ångor» innefatta alla slags ämnen, som kunna skämma luftens beskaffenhet, och dessutom att ordet »ohelsosamma» här lämpligast uteslutas. Ty dels kan luftens helsosamma egenskap mycket skämmas genom ett öfvermått af gaser eller ångor, som icke i vanlig mening kunna kallas ohelsosamma, t. ex. vattenånga, och dels kunna gaser, som till sin natur äro frätande eller eljest skadliga, utan men för arbetarens helsa vara i en viss ringa, ehuru märkbar mängd närvarande i fabriksluft. Då eu fordran på luftens fidlkomliga renhet från dam eller ohelsosamma gaser i en mängd hithörande fall helt visst icke kan åtminstone för närvarande uppfyllas, så måste frågan ändå till slut göras beroende af föroreningarnas mängd. Att det i särskilda fall

kan blifva särdeles svårt att afgöra, huruvida den tillåtliga gränsen för luftens förorening blifvit öfverskriden eller icke, är tyvärr ett från ett dylikt stadgande oskiljaktigt förhållande. Ty i de flesta fall torde denna gräns ej för närvarande kunna på ett exakt sätt bestämmas eller utrönas, och således knappast någon annan utväg till en dylik tvistefrågas lösning finnas, än dels besigtning genom en erfaren tekniker och dels läkares undersökning öfver arbetarnes helsotillstånd.

c) Denna punkt är till sin innebörd oförändrad och blott ändrad till formen så till vida, att vi ej ansett nödigt att påpeka hvad med renlighet här skall menas eller hur den skall åstadkommas. Punkten har fått sin plats i sammanhang med föregående, enär renligheten är ett vigtigt medel att förekomma spridning af dam och osunda ångor i arbetslokalerna.

d) Då det icke alltid är möjligt att vid en viss arbetsprocess förekomma, att dam eller skadliga gaser spridas i större mängder i luften än hvad önskligt vore för arbetarnes helsa, hafva vi velat föreslå ifrågavarande föreskrift, på det att det skadliga inflytandet, derest det kan undvikas genom lämplig anordning af arbetslokalerna, ej må utsträckas till andra arbetare än dem, som måste syssla med arbetet i fråga. Med inpasset »derest så lämpligen kan ske» hafva vi velat bereda möjlighet till undantag, då föreskriften ej låter genomföra sig vid förut befintlig fabrik eller i följd af fabrikationens natur.

e) Den här föreslagna åtgärden är flerstädes och äfven i vårt land försökt i sådana fall, då arbetaren icke kan undgå att utsättas för ett helsomenligt inflytande af arbetet, och har visat sig vara välgörande.

f) Denna föreskrift kan betraktas som ett komplement till föregående. Den finnes redan stadgad för fosfortändsticksfabriker men kan äfven i vissa andra fall vara på sin plats, på det arbetaren åtminstone icke utan egen vetskap må bli sysselsatt så länge vid ett helsovådligt arbete, att skadan blir obotlig.

g) Vid vissa slags arbeten kan arbetsdrägten blifva så inpyrd med giftigt dam eller skadliga ångor, att dess bärande utanför fabriken icke blott kan blifva till men för arbetaren sjelf utan ock medföra sjukdom inom hans familj. I andra fall åter kunna särskilda klädespersedlar, t. ex. kautschukshandskar, behöfvas till skydd mot skarpt frätande ämnen, eller andra skyddstillbehör vid arbetet, såsom respiratorer — om ock hittills föga praktiska — ifrågakomma. Punkten g) afser dylika skyddsmedel, som arbetaren har att ikläda sig vid arbetet, och torde dessa böra af fabrikanten bekostas.

h) Äfven denna föreskrift afser ett sanitärt skyddsmedel, ehuru såsom sådant mer eller mindre vigtigt allt efter arbetets art. Det dam, som häftar vid händer eller ansigte, kan nämligen vara af giftig eller eljest skadlig beskaffenhet, och händerna vidlådande giltigt dam isynnerhet medföra fara vid måltiders intagande. Föreskriften har derför, enligt vår åsigt, befogenhet såsom ett komplement till öfriga under mom. 3 hörande. Och ehuru denna slags renlighet visserligen ej skulle kunna åläggas arbetarne, skulle föreskriften dock medföra möjligheten deraf för dem, som ville begagna densamma. Denna möjlighet saknas nog ännu vid åtskilliga fabriker. Vid flera inhemska fabriker, som äro försedda med tvättanordningar för arbetarne, hör det emellertid till god ton, att arbetaren tvättar sig efter slutadt arbete. För såvidt detta resultat kunde genom den i fråga varande föreskriften i allmänhet ernås, skulle vi vilja tillmäta den en i flera hänseenden vigtig betydelse.

Med hänsyn till inledningsorden till mom. 2 och 3 vilja vi slutligen anmärka följande.

Alla föreskrifter, som afse att skydda arbetaren mot olycksfall, finnas sammanförda under mom. 2, och alla, som afse att skydda honom mot ohelsa, under mom. 3. Denna indelning är ganska lämplig, men det vill synas oss, att sjelfva indelningsgrunden då äfven bör angifvas i de ord, hvarmed mom. 2 och 3 inledas. Detta har emellertid icke skett. Mom. 2 inledes blott med orden: »Härvid skall särskilt iakttagas», och mom. 3 med orden: »Om arbetet bedrifves i slutet rum eller arbetets natur så påfordrar, skall ock tillses». — Således äro andra synpunkter för den nämnda indelningen angifna än de, som i sjelfva verket varit bestämmande, hvilket icke synes oss vara fördelaktigt för förslagets lättfattlighet och klarhet. Vi föreslå derför, att de i fråga varande momenten inledas på följande sätt:

Mom. 2. För att skydda arbetaren mot olycksfall vid arbetet skall särskildt iakttagas:

Mom. 3. För att skydda arbetaren mot ohelsa i följd af arbetet skall särskildt iakttagas:

Det synes oss icke behöfiigt att vid mom. 3, i likhet med hvad komiterade föreslagit, särskildt uttrycka att dithörande föreskrifter afse det fall, att arbetet bedrifves i slutet rum, om också detta oftast blir» förhållandet i verkligheten. Genom att undvika det, kan man ock undvika tillägget »eller arbetets natur så påfordran, hvars betydelse väl ej af alla lätt uppfattas. Å andra sidan inse vi ej, att det nämnda uteslutandet leder till någon osäkerhet beträffande de särskilda föreskrifternas tillämpning. Hvad t. ex. luftrum och luftvexling beträffar,

så följer väl af sig sjelf att någon särskild anordning för dessa ändamål ej behöfver göras, om de vinnas redan derigenom att arbetet bedrifves i det fria. Om åter »arbetets natur kan påfordra», att äfven vid arbete i det fria särskilda anordningar vidtagas för att skydda arbetarne mot ohelsa, så bar man ju desto mindre ättledning att i inledningsorden till mom. 3 vidröra den omständigheten, att de under detta moment hörande skyddsåtgärder vanligen blott äro nödvändiga, då arbetet bedrifves i slutet rum.

Beträffande öfriga §§ i komiterades förslag få vi göra följande anmärkningar, hvilka nästan uteslutande röra de i fråga satta inspektörerne.

Det är tydligt att man bör kunna emotse ett allmänt och fullständigt genomförande af den i fråga varande författningens föreskrifter tidigare, om kontrollen öfver deras efterlefnad uppdrages åt för detta ändamål särskild! tillsatta personer, än om densamma öfverlemnas åt de allmänna, lagliga myndigheterna. Dock kunna betänkliga olägenheter uppstå genom att, i ett sådant fall som detta, för mycket påskynda en för öfrigt god sak, och i likhet med komiterade anse vi, att »vid utfärdandet af en första lag i dessa ämnen det är angeläget att förfara med eu viss försigtighet».

Kunde de föreslagne inspektörerne, såsom komiterade afsett, genom råd och upplysningar på frivillighetens väg afvärja många missförhållanden och öfverhufvud verka derhän, »att arbetsgivare och arbetstagare förenades till fredlig samverkan för gemensamt bästa», så torde ej kunna bestridas att dessa tjenster skulle medföra mycken välsignelse. För att dessa inspektörer skola kunna fylla sitt maktpåliggande värf, måste de dock tydligen ega ett stort och förtjent anseende för tekniska insigter och erfarenhet samt framstående personliga egenskaper i öfrigt. Af dem fordras nämligen att de, hvar inom sitt distrikt, skola vara för alla slags näringsidkare på en gång vänskapliga rådgifvare och anklagare, rådgifvare med rätt att till verkställande myndighets åtgärd anmäla dem, som ej ställa sig deras anvisningar till efterrättelse, och åklagare med andel i bötesbeloppet. Då industriens behof äro så mångfaldiga och förhållandet inom olika industrigrenar så väsentligt olika, att lagen i många fall ej kan gifva fullt bindande föreskrifter, som passa för en industrigren, utan att försvåra eller omöjliggöra eu annan, ifall lagens föreskrifter skulle alltid lika strängt tillämpas, så blir inspektörens uppgift att kontrollera dessa föreskrifters efterlefnad ytterligt granlaga. Hvarje inspektör borde derför hafva så mycken teknisk insigt och praktiskt omdöme, att

)

han vid fullgörandet af sitt uppdrag att öfvervaka arbetarens bästa icke å andra sidan alltför mycket försvårar vilkoren för sjelfva fabrikationen. Det synes oss derföre vara af öfvervägande vigt, att de föreskrifter, som angå inspektörerne och deras förhållande till näringsidkarne, blifva med synnerlig omsorg genomtänkta och afvägda. Utan att tilltro oss att kunna tillräckligt fylla denna uppgift, enär vi antaga att en sådan sak som den ifrågavarande kan behöfva att i hvarje land på erfarenhetens väg utvecklas, vilja vi härmed närmare angifva hvad vi vid hithörande paragrafer funnit anledning att bemärka.

Enligt § 3 har inspektör att öfvervaka, att de i författningen föreskrifna anordningarna för arbetarnes skydd på ett tillfredsställande sätt utföras, och enligt § 6 har han att i sådan hänsyn lemna näringsidkare nödiga anvisningar. Vi hafva redan förut framhållit, att denna uppgift ställer stora fordringar på inspektörens tekniska insigter och erfarenhet, enär hvarje inspektör skulle hafva att befatta sig med alla de inom hans tjenstgöringsområde förefintliga slag af industriela yrken. Hvad det för näringsidkarne kan betyda, om inspektören verkligen eger den erforderliga graden af teknisk sakkunskap och omdömesförmåga eller icke, framgår vidare af § 7, som visar hvilka påföljder det för dem kan medföra att ej ställa sig hans anvisning till efterrättelse. Ehuru Konungens befallningshafvande visserligen har att höra näringsidkaren, innan utförandet af en viss anordning ålägges denne, torde man dock kunna antaga, att inspektörens mening i allmänhet skall komma att på nämnda myndighet utöfva ett stort inflytande. Det vill derför synas oss, som om någon bestämning angående inspektörs kompetens för utöfvande af hans vigtiga uppgift hade förtjenat att i lagförslaget inryckas. Till detta uttalande föranlåtas vi desto mer, som det i komiterades motivering ingenstädes blifvit direkt uttaladt, att de ifrågasatte inspektörerne behöfde eg a teknisk bildning, och som det ej utan fog torde kunna sägas, att teknisk sakkunskap och erfarenhet ej ännu i vårt land vunnit allt det afseende i offentliga angelägenheter, som önskligt vore.

I § 5 stadgas om ansvar för inspektör, derest han röjer fabrikshemlighet, hvarom han erhållit kännedom på grund af sin i § 4 medgifna rätt till tillträde vid fabrik och att der i och för sin tjenstebefattning anställa undersökningar.

Dessa §§ beröra en synnerlig ömtålig punkt i inspektörsväsendet. Det kan nämligen inträffa, att inspektören på grund af sin ställning kommer i besittning af en yrkeshemlighet, som näringsidkaren är angelägen att bevara. Vi tänka oss t. ex. det fall, att en fabrikant har Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Saft. 8

utbildat eu arbetsmetod, som för honom har ett stort värde men likväl ej lämpar sig att skydda med patent, eller som han af annan anledning helst bevarar inom skyddet af egna väggar. Inträffar nu att en inspektör på grund af § 4 fått kännedom om metoden, så kommer det sedan att bero af dennes personliga egenskaper, huruvida fabrikanten får vara i oqvald besittning af sin egendom. Man bör härvid besinna, att det ingalunda behöfver vara i oredlig afsigt, som inspektören kan beröfva honom denna egendom, ty ett obetänksamt ord af inspektören kunde vara tillfyllest för att röja yrkeshemligheten. Men för fabrikanten kan det vara temligen likgiltigt, hurudant motivet varit. Att skadan skett blir för honom hufvudsak.

Om också den anmärkta svårigheten må vara i viss mån oskiljaktig från inspektörssystemet, så beror dock mycket äfven på affattningen af den lagparagraf, som bestämmer angående inspektörens behöfliga rätt till tillträde i fabriken. I § 4 af komiterades förslag bestämmes bland annat, att inspektör skall hafva rätt att i fabriker Dföretaga undersökningar till hvilka hans tjenstedligganden kunna gifva anledningD. Då uttrycket Dföretaga undersökningarD kan hafva en synnerligt vidsträckt betydelse, och dertill kommer att inspektören skulle kunna företaga dessa undersökningar på huru svag anledning som helst, blott den med något skäl kunde sökas i hans tjensteåligganden, så vill det synas oss, att komiterade vid formulerande af § 4 tagit allt för stor hänsyn till inspektörens ställning men allt för ringa till näringsidkarens. Det skulle derföre ej förundra oss, om denna § förefölle mången näringsidkare som ett våldsamt ingrepp i hans eganderätt, men vi taga å andra sidan för gifvet, att den skulle kunna afmattas så, att näringsidkarens rätt att råda öfver sin egendom blefve mera tillgodosedd gent emot inspektörens kontrollerande myndighet.

Genom stadgandet i § 5, att inspektör icke må för egen eller annans räkning drifva verkstad eller fabrik, ej heller deri hafva del eller anställning, hafva komiterade visserligen sökt att, så mycket som genom lagen kunnat ske, ställa inspektörerne på opartisk grund och utanför frestelsen att i eget intresse tillgodogöra den kännedom de kunnat vinna om enskilde näringsidkares arbetsmetoder m. m. Men oberäknadt att det nämnda stadgandet kan kringgås, skulle nog andra utvägar för en samvetslös inspektör kunna finnas att slå mynt af en sådan fabrikskännedom, och frestelsen dertill torde på grund af det betydliga pekuniära värde, som månget förfarande kan representera, ej böra underskattas.

35 Med hänsyn härtill hafva också komiterade i § 5 föreslagit böter, skadeersättning och till och med fängelsestraff för inspektör, som röjer yrkeshemlighet, hvarom han i sin befattning erhållit kännedom. Det oaktadt synes oss likväl det skydd, som dessa straffbestämmelser kunna i berörda hänseende förläna näringsidkaren, vara allt för knappt tillmätt. Den rättighet, som i § 5 åt honom medgifves till ersättning för skada, som genom yrkeshemlighets röjande kan honom af inspektör tillfogas, förlorar för mycket i betydelse derigenom, att skadegodtgörelse blott då synes åligga inspektören, när denne röjt yrkeshemligheten i afsigt att skada eller begagnat den till egen fördel. Näringsidkarens utsigt att verkligen utfå full skadeersättning torde ofta blifva begränsad nog, äfven om, såsom enligt vårt förmenande borde ske, föreskriften om godtgörelsen följde omedelbart efter orden i § 5 »straffes med böter», och således för alla fall hade sin otvifvelaktiga giltighet.

Visserligen kan det synas som, om stadgandet om skadegodtgörelsen under sistnämnda förutsättning borde för inspektören innebära en så stark anledning att vara på sin vakt mot alla slags frestelser att röja yrkeshemlighet, att näringsidkarens rätt derigenom borde vara betryggad. Men denna rätt torde likaväl få anses allt för otrygg, så framt ej inspektör vore hemfallen till ofvannämnda ansvarför yrkeshemlighets röjande äfven sedan han upphört att innehafva inspektör sbefattning. Huruvida § 5 ger tillräcklig anledning till en sådan lagtolkning, tilltro vi oss dock ej att bedöma.

I § 7 bestämmas de former, som böra följas, då anordningar till arbetarnes skydd behöfva på laglig väg framtvingas till följd af näringsidkares uraktlåtenhet eller vägran att dem sjelf genomföra. Dessa former erbjuda en trygghet för näringsidkaren mot obehöriga föreskrifter så till vida, att behofvet af den beträffande åtgärden först måste af inspektör till Konungens befallningshafvande anmälas och då naturligtvis äfven af honom motiveras, äfvensom deri att åtgärden först efter näringsidkares hörande kan åläggas honom af nämnda myndighet. Men å andra sidan synes ej någon möjlighet till skadeersättning vara åt näringsidkare beredd, derest denne, efter förd klagan hos Kongl. Maj:t, kunnat erhålla ändring i Konungens befallningshafvandes beslut. Om nämnda beslut för näringsidkaren medfört betydligare olägenheter och kostnader, t. ex. fabrikens totala eller delvisa stängning, till dess Kongl. Maj:ts utslag i frågan hunnit falla, så synes oss det nämnda förhållandet kunna innebära synnerligt stor orättvisa.

36 Med hänsyn till § 7 torde vidare förtjena bemärkas att, då den i fråga satta lagen lätt nog kan gifva många anledningar till dylika klagomål, och sådana påtagligen borde afgöras skyndsamt och efter föregående okulär besigtning, det torde kunna ifrågasättas, huruvida för närvarande någon myndighet finnes, som på grund af organisation och uppgift vore lämpad att i dylika tekniska rättsfrågor afgifva utlåtande.

Enligt § 12 skulle af de bötesbelopp, som enligt författningen kunde komma att ådömas, Va tillfalla åklagaren. Då inspektörerne enligt § 10 äro behörige att åklaga, skulle de deri kunna under omständigheter finna en afsevärd inkomstkälla, Detta kunde blifva desto möjligare, som näringsidkare enligt § 8 kan blifva bötfäld icke blott då han underlåter att inom förelagd tid ställa sig Konungens befallningshafvandes föreläggande till efterrättelse, utan äfven då han underlåtit att uppfylla någon af de i författningen gifna föreskrifter, hvarvid, för så vidt vi kunna finna, icke förutsättes att han först skall hafva blifvit af inspektör uppmärksamgjord på förhållandet och fått sig tid medgifven att deruti företaga ändring. Den fara, som för näringsidkare kan förefinnas att genom oförståndigt, om ock ärligt menadt, tjenstenit å inspektörs sida blifva i oträngdt mål åklagad, kan naturligtvis ytterligare ökas, om författningen genom utsigt till bötesandel sporrar inspektören till angifvelser. Men än mer eftertänkligt synes oss, att författningen genom ofvannämnda stadgande beröfvar inspektören den värdiga, opartiska ställning, som han borde intaga till både arbetsgivare och arbetstagare. Visserligen har § 10 lemnat inspektör utvägen att anlita polismyndighet för åtalets anställande. Men den ofvan anförda möjligheten förefinnes dock och torde nödvändigt komma att i viss mån försvaga inspektörernes anseende.

I fråga om inspektörs rätt att åklaga finna vi med hänsyn till §§ 10, 8 och 2 dessutom anledning att bemärka följande. På grund af förevarande lags allmänna ändamål skulle vi vara benägne att antaga, det inspektörerne hade att öfvervaka iakttagandet af äfven sådana säkerhetsåtgärder, som i de särskilda författningar, hvilka § 2 afser, redan blifvit för vissa näringar utfärdade, äfvensom att åklaga förseelser deremot. Inspektörs behörighet att åklaga begränsas emellertid i § 10 till »de förseelser, hvarom i § 8 säges», och dessa begränsas åter i § 8 till förseelser mot »de i denna förordning gifna föreskrifter eller af Konungens befallningshafvande meddelade laga kraftvunna förelägganden». Att uttrycket, »de i denna förordning gifna föreskrifter», afser de särskilda föreskrifterna under § 1 är sjelfkärt,

men tveksamt synes oss vara, huruvida derunder äfven kan förstås de i § 2 angifna författningar■ Om så icke är fallet, skulle, för så vidt vi kunna finna, inspektör icke ega att åklaga förseelser mot de i dessa författningar föreskrift^ säkerhetsåtgärder. Men i motsatt fall torde, för så vidt inspektör ej skall tillerkännas andel i bötesbelopp, lagen äfven böra förmena honom detta med hänsyn till § 2, enär deri afsedda författningar tillerkänna åklagaren V3 eller 24 af bötesbeloppet.

Beträffande bötesmedlens användning tillägga vi slutligen, att vi skulle ansett önskligt, om åt denna författning så till vida kunde beredas en undantagsställning, att af bötesmedlen ingenting tillfölle åklagare, hvem denne ock måtte vara. Vi frukta nemligen med hänsyn så väl till de många slags angreppspunkter, som författningen kunde synas erbjuda åklagare till användning, som med hänsyn till de möjliga olikheterna i uppfattning af föreskrifternas tillämplighet i särskilda fall, att ett uppmuntrande till åtal på grund af eventuel vinst skulle till en början kunna medföra flera olägenheter än verkligt gagn för samhället.

Vi hafva härmed sökt angifva hvad vi, under antagande att komiterades förslag om inspektörer skulle i hufvudsak komma till utförande, hafva funnit att vid §§ 3—12 i särskildhet bemärka. De betänkligheter, hvilka vi hysa mot ett omedelbart införande af inspektörskapet hafva vi i inledningen till senare delen af vårt utlåtande också uttalat. Det synes oss strida mot en jemn och naturlig sakernas utveckling — och en sådan plägar för industrien vara förmånligast — att på en gångställa landets alla fabrikanter och näringsidkare under tillsyn af ett inspektörskap, för hvilket ännu inga på erfarenhet grundade förutsättningar finnas inom vårt eget land. Dertill kommer vidare, att en sådan institution för närvarande äfven skulle sakna dess behöriga anknytningspunkt uppåt, nämligen en regeringsmyndighet, som gåfve plan och sammanhållning åt inspektörernes verksamhet, och tillgodogjorde dennas resultat till industriens bästa. Komiterade hafva också sjelfva (I: 65) påpekat vigten deraf, att inspektörerne vore stälde under en gemensam ledning, och framhållit det antagliga behofvet af en »öfverinspektion)), men har ej uttalat sig om huru en sådan öfverinspektion skulle vara organiserad.

Antagligen kan väl den tid ej vara särdeles aflägsen, då de industriel näringarnas angelägenheter vinna eu närmare omvårdnad genom ett statsdepartement, i hvilket äfven teknisk sakkunskap och erfarenhet finnas företrädda. Först då skulle, synes oss, rätta tidpunkten vara inne för tillsättning af de föreslagna säkerhetsinspektörerne, i det

Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft. 9

att deras verksamhet då lätt kunde från regeringens sida regleras, på samma gång som regeringen genom dem kunde ställa sig i närmare beröring till de ofta vigtiga frågor, som kunde blifva föremål för de ifrågavarande säkerhetsinspektörernes uppmärksamhet.

Vi dela ej komiterades farhåga, att en lag om skydd för arbetarne mot olycksfall och ohelsa skulle vara gagnlös, derest ej dess tillämpning uppehölles genom en kår af inspektörer.

Man torde med skäl kunna säga, att våra industriidkare i allmänhet söka att ställa sig lag och författning till efterrättelse, och vi betvifla derför icke att den ifrågavarande lagen, äfven om den till en början bragtes till utförande med uteslutning af de stadganden, som röra säkerhetsinspektörer, äfvensom åklagares rätt till del i bötesbelopp, likväl snart skulle medföra väsentliga förbättringar i de missförhållanden, hvilkas afhjelpande varit lagförslagets menniskovänliga ändamål. Genom dessa uteslutningar, hvilka för öfrigt måste medföra några mindre förändringar, t. ex. i § 1 mom. 4, vore dock en öfvergångstid beredd, under hvilken näringsidkaren kunde hinna inrätta sig efter den nya lagens fordringar, och derigenom äfven vådan för näringarna af dess till en början möjligen oförståndiga eller alltför stränga handhafvande förminskad.

Underdånigst:

J. O. Andersson. J. E. Cederblom. F. L. Ekman.

Stockholm den 1 December 1888.

Stockholm. K. L. Beckman. 1889.