angående än¬ drade bestämmelser med afseende på de allmänna läro¬ verken och pedagogierna

1 N:o 17.

Kong!,. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen, angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna; gifven Stockholms slott den 7 februari 1890.

Under hänvisning till innehållet af bilagda statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden vill Kong! Maj:t på grund deraf föreslå Riksdagen att medgifva:

1) att vid hvarje högre eller femklassigt allmänt läroverk må anställas eu läkare för att utöfva tillsyn öfver lärjungarnes helsotillstånd och biträda rektor vid öfvervakandet af de hygieniska anordningarna vid läroverket; samt

att skolläkaren må såsom arfvode uppbära dels af läroverkets ljusoch vedkassa 1 krona om året för hvarje under höstterminen närvarande lärjunge, dels af statsmedel årligen: vid de högre läroverken 150 kronor, vid de femklassiga 100 kronor;

2) att lärjungarne vid de allmänna läroverken må från och med vårterminen 1891, utom förut bestämda afgifter, åläggas en terminlig, till statsverket ingående afgift till belopp af 20 kronor för lärjunge i fjerde och femte klassen samt af 30 kronor för lärjunge i sjette och sjunde klassen, dock med den inskränkning, att lärjunge, som intagits i den afdelning af Jakobs läroverk, der olika årsklasser undervisas tillsammans, må befrias från all terminsafgift, samt att, enligt de närmare bestämmelser, som af Kong! Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna grunder fastställas, medellöse lärjungar till högst femton procent och mindre bemedlade till högst tjugu procent af hela när-

Bih. till Riksd. Prot. 18.90. 1 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 1

varande lärjungeantalet må kunna befrias, de medellöse från afgiftens hela och de mindre bemedlade från dess halfva belopp;

3) att — under förutsättning, att lästiden så utsträckes, att lärarnes tjenstgöringstid kommer att uppgå till 40 veckor om året — löneförmånerna för såväl ordinarie som extra ordinarie lärare vid de högre och femklassiga allmänna läroverken må bestämmas att från och med år 1891 utgå med belopp, på sätt och under vilkor, som i statsrådsprotokollet finnas upptagna;

4) att — under förutsättning af kyrkomötets bifall — de prebendehemman och lägenheter samt andra förmåner af privilegiinatur, som äro lärarne vid de allmänna läroverken på lön anslagna, må, i den mån det kan ske utan förnärmande af nuvarande innehafvares rätt eller rubbning uti enskildes genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden, till statsverket indragas;

5) att beträffande tillsättning af rektorsbefattningar vid de lägre allmänna läroverken må gälla hvad för närvarande är föreskrifvet med afseende på tillsättning af dylika befattningar vid de högre läroverken; samt

att, då till rektor vid allmänt läroverk utsetts lärare, som innehar ordinarie läraretjenst, denna tjenst må i vanlig ordning tillsättas, dock att den, som dertill utnämnes, skall, när förre innehafvare]) återtager utöfningen af densamma, vara skyldig att träda i tjenstgöring vid det läroverk, Kong!. Maj:t med afseende på förekommande omständigheter kan finna skäligt bestämma;

6) att efter nästa läsårs slut följande läroverk må indragas med de ordinarie ämneslärarnes afgång, dock senast den 1 juli 1893, nemligen: enklassiga pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Linde, Säter, Falkenberg, Laholm och Mönsterås; tvåklassiga pedagogierna i Lljo, Hedemora, Grenna, Kungelf, Kungsbacka och Borgholm; samt treklassiga allmänna läroverken i Vernamo och Ronneby;

att de vid läroverkens indragning å dessas stat qvarstående lärare må uppföras å indragningsstat med de löneförmåner, som enligt nu gällande ordinarie stat dem tillkomma;

att under den återstående tiden för ifrågavarande läroverks verksamhet må vid dem tillämpas nu gällande bestämmelser med hänsyn till såväl läroplan och lästid som lärarnes aflöning;

7) att treklassiga allmänna läroverken i Söderköping, Vimmerby, Alingsås, Askersund, Sala, Sölvesborg, Trelleborg, Engelholm, Marstrand, Strömstad, Amål, Filipstad, Arvika, Skellefteå och Örnsköldsvik; tvåklassiga pedagogierna i Södertelge, Köping och Nora; samt enklassiga pedagogien i Simrishamn må ombildas till lägre allmänna läroverk med

tre ämneslärare ocli sådan organisation, som i statsrådsprotokollet närmare angifvits; under vilkor att vederbörande kommun åtager sig att tillhandahålla erforderliga och lämpliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor;

att under samma vilkor, som i föregående moment nämnts, ett nytt lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare ma upprättas i Motala; °

att treklassiga allmänna läroverken i Falköping och Varberg ma ombildas till lägre allmänna läroverk med 4 ämneslärare; under vilkor att vederbörande kommun åtager sig samma skyldigheter med afseende på undervisningslokaler och rektorsbostad, som stadgats beträffande dylikt läroverk med tre ämneslärare;

/ att vederbörande kommunalstyrelse ma i sammanhang med beslutet om förbemälda vilkors uppfyllande afgöra, dels enligt hvilkendera bildningslinies undervisningsplan läroverket bör inrättas, dels huruvida qv i Tillgå lärjungar må, i mån af utrymme, vid läroverket mottagas,

att lärarepersonalen vid ett lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare må utgöras af: en rektor med en aflöning af. 3,500 kronor, deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar, och ett ålderstillägg å 500 kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor, jemte fri bostad; en adjunkt med vanlig adjunktsaflöning; en kollega med lön af 2,000 kronor jemte två ålderstillägg å 250 kronor hvartdera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring; en musiklärare med arfvode af 300 kronor; en gymnastiklärare med arfvode af 300 kronor och tjenstgöringsskyldighet af 4 timmar i veckan; samt en teckningslärare med ett arfvode af 500 kronor och undervisningsskyldighet af 7 timmar i veckan; äfvensom att vid hvarje läroverk af detta slag må anställas en skolkare med arfvode af 50 kronor jemte samma afgift af lärjungarne, som tillkommer skolläkarne vid öfriga allmänna läroverk;

att angående lärarepersonalen och skolläkaren vid lägre allmänna läroverk med 4 ämneslärare må gälla samma bestämmelser som vid läroverk med 3 ämneslärare med undantag deraf, att lärarepersonalen ökas med en adjunkt;

att rektorerna vid de i de föregående momenten afsedda läroverken må tillsättas på förordnande under viss tid samt att samtlige lärare vid ett dylikt läroverk må vara förbundne att, derest läroverket upphör eller förändras, öfvertaga den tjenstgöring, som Kong! Maj:t kan finna skäl dem anvisa; samt

att lärarne vid de treklassiga allmänna läroverk och de pedagogi, som föreslagits till ombildning, må, intill dess ombildningen hunnit verk-

ställas eller annorlunda varder bestämdt, åtnjuta de löneförmåner, som hittills till dem utgått;

8) att profarskurs för blifvande lärare å den praktiska linien samt vid allmänna läroverk med 3 eller 4 ämneslärare må anordnas vid Jakobs femklassiga läroverk i Stockholm, samt att nämnda läroverk må på för ändamalet ^erforderligt sätt ombildas och dervid följande ändringar ined afseende på lärarepersonalen och dess aflöning vidtagas, nemligen: att rektor erhåller samma löneförmåner som rektorerna vid högre läroverk, att ämneslärarnes antal ökas med 3 adjunkter, att teckningsläraren till— lägges samma aflöning, som åtföljer teckningslärarebefattning af 3:dje klassen vid högre allmänt läroverk, samt att gymnastiklärarebefattningen indrages, äfvensom att en skolläkare må der anställas med ett årligt arf- Arode af 100 kronor utom den afgift af lärjungarne, som tillkommer skolläkare vid öfriga allmänna läroverk;

9) att rektor och ^ öfningslärare vid läroverket i Haparanda må erhålla samma löneförmåner som rektor och öfningslärare vid femklassiga läroverk;

10) att undervisning vid femklassiga läroverket i Oskarshamn må meddelas äfven å latinlinien;

11) att undervisning a reallinien må meddelas vid högre latinläroverket a Södermalm äfven i sjette och sjunde klasserna samt vid högre lärovei’ket i Nyköping äfven i sjunde klassen, men vid högre läroverket i Strengnäs blott till och med femte klassen;

12) att två lektorsbefattningar vid allmänna läroverket i Strengnäs samt en lektorsbefattning och två adjunktsbefattningar vid allmänna läroverket i Vesterås må indragas, sedan innehafvarne öfverflyttats till andra allmänna läroverk;

1>>) att i den man tillgångar blifva disponibla genom tillämpning af föreslagna bestämmelser om indragning af vissa läroverk — utom förut nämnda,, följande nya lärarebefattningar må upprättas, nemligen: i Stockholm: vid högre latinläroverket å Norrmalm en gymnastiklärarebefattning samt å en för samtliga under direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk lydande läroverk gemensam stat tre lektors- och femton adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Nyköping en lektorsbefattning; vid högre läroverket i Malmö en lektorsbefattning; vid högre läroverket'i Helsingborg två lektors- och två adjunktsbefattningar; vid högre realläroverket i. Göteborg en lektors- och tre adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Karlstad tre adjunktsbefattningar; samt vid högre läroverket i Umeå en lektorsbefattning; dock hvad lärarebefattningarna vid läroverket i Helsingborg angår, med vilkor att stadsfullmägtige derstädes åtaga sio-

att med det bidrag, som möjligen kan erhållas af stiftets byggnad skassa och läroverkets enskilda byggnadsfond, tillhandahålla läroverket erforderliga och ändamålsenliga undervisningslokaler äfvensom bostad eller hyresersättning åt rektor;

14) att ordinarie adjunkt eller kollega, hvilken aflagt sådan akademisk examen, som utgör vilkor för behörighet för att söka lektorsbefattning vid högre allmänt läroverk, äfvensom i öfrigt fullgjort stadgade föreskrifter för att kunna till lektor utnämnas, må ega, rätt att vid årsberäkning för uppflyttning i högre lektorslönegrad räkna sig till godo den tid han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda, med nit och skicklighet vid allmänt läroverk tjenstgjort såsom tillförordnad rektor, såsom vikarierande lektor eller med en tjenstgöring väsentligen lika med den, som åligger lektor;

att lärare, som vunnit befordran till lektor vid allmänt läroverk, må ega rätt att räkna sig till godo för uppflyttning i högre lektorslönegrad den tid utöfver tio år, som han varit berättigad att räkna för uppflyttning i högre adjunktslönegrad;

att öfnirigslärare, som fullgjort vilkoren för kompetens till ordinarie öfningslärarebefattning vid högre allmänt läroverk, må räkna sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad den tid han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda, tjenstgjort såsom vikarierande öfningslärare med full tjenstgöring vid högre allmänt läroverk, dock med undantag för de två första åren af hans så beskaffade verksamhet; samt att tjenstgöring vid lägre allmänt läroverk härvid äfven må tagas i betraktande sålunda, att två års tjenstgöring vid lägre läroverk må räknas lika med ett års tjenstgöring vid högre läroverk;

att lärare vid folkskolelärareseminarier, högre lärarinneseminariet och sjökrigsskolan må, om de öfvergå i de allmänna läroverkens tjenst, åtnjuta samma rätt till lönetursberäkning, som genom kong! kungörelserna den 29 maj 1874 och den 29 juni 1883 medgifvits lärare vid vissa enskilda läroverk;

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 20 mars 1858 angående rätt till lönetursberäkning såsom ordinarie lärare först med året näst efter det, under hvilket fullmagt erhållits, icke må leda derhän, att fullmagts erhållande förminskar den rätt till uppflyttning, lärare eljest skulle hafva haft för likartad tjenstgöring;

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 11 december 1863 angående rätt för lärare att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, under hvilken lian, efter det han undergått filosofie kandidatexamen, såsom extra lärare, duplikant eller vikarie varit vid elementar-

läroverket använd, dock med undantag för de tre första åren af hans så beskaffade verksamhet, må upphöra att vara gällande för andra än dem, som redan nu hafva rätt att räkna sig denna förmån till godo;

15) att, med undantag för gymnastiklärarne, öfriga ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk skola hafva rättighet och, hvad angår de lärare och lärarinnor, som ingå på den nya lönestaten eller som utnämnas efter det kungörelse i ämnet utkommit, äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst So tjenstår med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå; Kong! Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå;

att ordinarie gymnastiklärare vid förenämnda läroverk, då de uppnått 60 lefnadsår och minst SO tjenstår, skola under i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar, som för öfrige lärare blifvit föreslagna, hafva samma rätt och samma skyldighet att från tjensten afgå med pension, som näst föregående moment innehåller beträffande öfrige lärare;

att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som i minst tre år lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf han eller hon varit urståndsatt att sin tjenst bestrida, må, derest det varder behörigen styrkt, att anledning icke förefinnes till antagande, det han eller hon kan återvinna tjenstbarhet, kunna äfven utan egen ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas, mot åtnjutande under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten, hvilken pension skall för lärare eller lärarinna, hvars aflöning är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, utgå med ett belopp lika med hela lönen, om han eller hon befinner sig i annan lönegrad än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta lönegraden eller innehar tjenst, för hvilken inga lönegrader finnas, så beräknas, att för hvarje i full pensionsålder felande tjenstår afdrages eu procent af lönen, dock icke mer än tio procent, samt för lärare eller lärarinna, hvars aflöning icke är på förenämnda sätt fördelad, skall utgå med ett mot tre fjerdedelar af lönen svarande belopp, minskadt med en procent för hvarje tjenstår, som felas i pensionsåldern, dock icke öfver tio procent;

16) att ingen förändring eger rum i afseende å anslagen till djeknepenningersättning och till ersättning för förlorad helgonskyld, men att anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk må upptagas å ordinarie stat till enahanda belopp, hvarmed det förut varit uppfördt å extra stat, eller 6,000 kronor;

17) att anslaget till arfvoden åt bibliotekarier må höjas till ett belopp af 7,000 kronor och äfven kunna användas till bestridande af andra kostnader för biblioteken;

18) att af anslaget till skrifbiträden åt rektorer bidrag må kunna utgå icke blott åt rektorer vid högre läroverk och femklassiga läroverk i Stockholm utan äfven åt rektorer vid femklassiga läroverk i landsorten med ett synnerligen stort lärjungeantal, samt att detta anslags belopp ma höjas till 12,000 kronor;

19) att anslagen till arfvoden åt extra lärare samt till vikariearfvoden och oförutsedda behof må sammanföras till ett anslag, som upptages å ordinarie stat till 175,000 kronor, eller 20,000 kronor mindre än det sammanslagna belopp, hvartill berörda anslag hittills varit dels å ordinarie, dels å extra stat uppförda;

20) att i stället för hittills utgående anslag till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till befrämjande af vapenöfningarna må uppföras ett anslag af 42,000 kronor till extra arfvoden åt gymnastiklärare och ledare af skolungdomens fria lekar samt till anskaffande af ammunition för målskjutning m. in.;

21) att anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare nedsättes till ett belopp af 28,000 kronor;

22) att anslaget till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken må höjas till 28,000 kronor;

23) att till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, der profårskurs är inrättad, må uppföras ett anslag af 4,000 kronor;

24) att — under förutsättning deraf, att samtliga pedagogier, vid hvilka högre undervisning meddelas, indragas eller ombildas — ordinarie anslaget i kontant till pedagogier och folkskolor ma nedsättas med 57,511 kronor, eller till 5,036 kronor; samt

att aflöningen till de på nämnda pedagogiers stat qvarstående lärare må utgå af anslaget till de allmänna läroverken;

25) att Riksdagen, i stället för hittills å extra stat utgående anslag till allmänna läroverken 382,975 kronor och till pedagogierna 8,750 kronor samt det till indragning föreslagna beloppet af ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor 57,511 kronor, ville för betäckande af kostnaderna för den nya normalstaten, beräknade till 2,606,750 kronor, för ålderstillägg åt lärarne enligt nya staten, beräknade för år 1891 till 782,550 kronor, samt för de i punkterna 16— 23 omnämnda särskilda anslagen till de allmänna läroverken, uppgående tillhopa till 308,951 kronor 43 öre, bevilja en förhöjning af nuvarande ordinarie anslag till de allmänna läro-

verken med ett jemnadt belopp af 790,809 kronor, dock att, alldenstund af befintliga reservationer å nämnda anslag kan under år 1891 för ändamålet utgå 78,573 kronor, sagda förhöjning må i riksstaten för år 1891 upptagas till allenast 712,236 kronor, kommande alltså, under förutsättning af Riksdagens bifall såväl till hvad nu föreslagits som till den i Kong!. Maj:ts proposition n:o 1 gjorda framställning angående ersättning af statsverket för eu till indragning föreslagen fond vid allmänna läroverket i Karlstad, sammanlagda beloppet af anslagen till allmänna läroverken att i 1891 års riksstat uppgå till kronor 3,579,782.

26) att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreskrifva, af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken må användas ett belopp af högst 15,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk; samt

27) att den inkomst af terminsafgifter, som kommer att till statsverket inflyta, må i riksstaten för år 1891 upptagas bland statsverkets inkomster under benämningen »skolafgifter» och beräknas till ett belopp af

263,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. Wennerberg.

9 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari 1890.

Närvarande:

o

Hans excellens herr statsministern friherre Akerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt, Statsråden: friherre von Otter,

Wennerberg, friherre Palmstierna, friherre von Essen, friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll och Wikblad.

Departementschefen, statsrådet Wennerberg yttrade:

Den af Eders Kong! Maj:t den 14 februari 1887 beslutade och till då församlade Riksdag aflåtna nådiga proposition angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna hann icke af samma Riksdag behandlas före dess upplösning. Jag anhåller derför i underdånighet att ånyo få inför Eders Kong]. Maj:t genomgå de handlingar, som rörande detta ärende då föredrogos och främst det betänkande, som den 25 augusti 1884 afgafs af en den 20 oktober 1882 tillsatt komité med uppdrag »att undersöka den nu varande organisationen af läroverken för meddelande af elementarundervisning samt afgifva de yttranden och förslag, hvartill en sådan undersökning kunde föranleda» jemte de med anledning af nämnda betänkande infordrade utlåtanden och yttranden af vederbörande myndigheter; vidare de i statsrådsprotokollet för den 14 Bill. till Rilcsd. Prat. 18.90. 1 Sam. 1 Afd. 8 Raft. 2

februari 1887 under lit. c)—z) upptagna handlingar; samt slutligen följande sedan dess inkomna:

1) framställning af domkapitlet i Linköping angående ökadt anslag till stifts- och läroverksbiblioteket derstädes;

2) framställning af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk angående upprättande af fullständig reallinie vid högre latinläroverket å Södermalm;

3) petition af åtskilliga musiklärare vid allmänna läroverk angående likstäldhet i löneförmåner med öfriga öfningslärare vid dylika läroverk;

4) petitioner, ingifna af åtskilliga ordinarie lärare vid allmänna läroverk angående nådig framställning till Riksdagen om en efter tidsförhållandena lämpad lönereglering;

5) petitioner, ingifna af åtskilliga extra och vikarierande ämneslärare vid allmänna läroverk, angående förbättring af deras lönevilkor;

6) petition af stadsfullmägtige i Sölvesborg angående bibehållande af allmänna läroverket derstädes;

7) ansökan af föreståndaren för f. d. Beskowska skolan, L. Lindroth, om understöd af statsmedel för nämnda skola; samt

8) ansökan af föreståndaren för Praktiska Arbetsskolan för barn och ungdom, K. E. Palmgren, om årligt anslag till berörda skola. •

Efter att hafva redogjort för dessa handlingars innehåll yttrade departementschefen vidare:

Den 30 januari 1873 beslöt Eders Kongl. Maj:t på min föredragning nådig proposition till Riksdagen angående förändrad anordning i vissa delar af rikets elementarläroverk Denna proposition bifölls i nästan alla delar åt samma års Riksdag. Åt en komité af framstående och i undervisningsväsendet väl bevandrade män uppdrogs derefter utarbetandet af ett förslag till stadga för rikets allmänna läroverk, hvilket till ecklesiastikdepartementet aflemnades i december 1874 och sedan till trycket befordrades. Detta förslag gaf och gifver ännu i väsentliga punkter ett noggrant och fullständigt uttryck åt de åt mig då föreslagna, af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen gillade anordningarna rörande de allmänna läroverken.

Det vardt emellertid icke mig gifvet att på grund af detta förslag i underdånighet tillstyrka Edei’s Kongl. Maj:t utfärdandet af nådig stadga för rikets allmänna läroverk. Först 1878 påbjöds en sådan, som väl till största delen stödde sig på de 1873 af Konung och Riksdag godkända grunder, men som i flera och vigtiga punkter dels alldeles frigjorde sig,

dels väsentligen afvek från desamma. Så t. ex. lemnades utan afseende den 1873 antagna bestämmelsen om läsårets förlängning, utan hvilken 1873 års förslag måste förfela sitt syfte, så ock den om kursafslutningama, Indika, ehuru till form och innehåll noggrant bestämda i 1874 års förslag till skolstadga, i den nu gällande stadgan —- om de der skola anses vara upptagna — så ändvats och förkrympts, att de icke kunnat verka hvad som med dem afsetts, utan snarare åstadkommit motsatsen.

Mot den nuvarande organisationen af de allmänna läroverken i vårt land hafva tid efter annan från olika håll framstälts anmärkningar; och om än å ena sidan många af dessa varit af den beskaffenhet, att man icke bort tillmäta dem synnerlig vigt, kan det å andra sidan svårligen förnekas, att åtskilliga verkligen varit grundade på goda skäl. Härmed vare emellertid ingalunda medgifvet, att vårt skolväsende på senaste tider inslagit på origtig väg. Tvärt om anser jag det vara otvifvelaktigt, att de väsentligare reformer i de svenska undervisningsförhållandena, hvilka, påbörjade 1873, tingo kraft af gällande lag i 1878 års stadga för rikets allmänna läroverk, måste betraktas såsom framsteg, utan att derföre, såsom ännu ej tillräckligt pröfvade eller fullt tillämpade, innebära förvissning om läroverksfrågans snara och lyckliga lösning. Det påbörjade utvecklingsarbetet, liksom hvarje sådant, har vissa stadier att genomgå, och det är i allmänhet de första, som förorsaka de största svårigheterna och fordra mesta ihärdigheten.

Att 1878 års skolreform icke i alla delar motsvarat de måhända alltför störa förhoppningar, som af mången fästes vid densamma, må icke lända till en förkastelsedom öfver densamma i allmänhet. Besinnar man, att mycket af det nya, som då infördes, var förut praktiskt opröfvadt och derför blef med osäkerhet handhafdt, bör det icke väcka förvåning, om erfarenhetens dom, då den med skäl utfallit ogillande i fråga om den eller den enskildheten, äfven känt sig frestad att utan skäl sträcka sig längre.

Hufvudfrågan är alltid, då det gäller uppnåendet af eller, rättare, närmandet till ett mål, så stort och aflägset som bästa sättet för ungdomens uppfostran till bildade medborgare, huruvida sträfvande! i dess helhet befunnits gå i den rätta rigtningen; och att det gjort detta i vårt land, derom är jag förvissad och hemtax ytterligare stöd för denna min åsigt från de kraftiga och likartade pedagogiska bemödanden, som i alla Europas kulturländer, synnerligen under det sista decenniet, gjort eller sökt göra sig gällande.

Men om också vägen till målet är den rätta, så följer ej deraf, att hvarje sätt att framgå på densamma är det ändamålsenligaste. För att i möjligaste

man tidigt finna detta sätt, fordras en ständig uppmärksamhet på gifna förhållanden, eu ständig pröfning af erfarenhetens utsagor och på grund häraf en ständig förbättring af enskildheterna i hvarje skolorganisation, såväl varande som kommande.

Eders Kong!. Maj:t har med hänsyn till detta ständiga behof af förbättringar, tid efter annan och senast den 20 oktober 1882, uppdragit åt sakkunniga personer att undersöka organisationen af rikets allmänna läroverk samt afgifva de yttranden och förslag, hvartill eu sådan undersökning kunde föranleda. Sedan den under nyssnämnda dag tillsatta komité den 25 augusti 1884 inkommit med underdånigt betänkande, och efter det att talrika myndigheter fatt öfver detta betänkande afgifva infordrade utlåtanden, afgafs den 14 februari 1887 af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet ett förslag angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna, hvarefter Eders Kongl. Maj:t härom aflat nådig proposition till den då församlade Riksdagen. Enär likväl Riksdagen detta år upplöstes före den vanliga tiden, hann denna proposition icke då komma under ompröfning, och densamma har icke heller sedermera under samme departementschefs tid kunnat ånyo föreläggas Riksdagen.

Att utan vidare åtgörande nu tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att aflåta samma proposition som år 1887 har jag icke ansett mig kunna, oaktadt jag i de flesta punkter ansluter mig till de åsigter, som af dåvarande departementschefen uttalades. Men da jag i andra och vigtiga afseenden anser hans förslag innebära dels ett upphäfvande af hvad Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen ar 1873 godkänt, dels ock en tillbakagång till principer, hvilka da förkastades, och da dessutom i några andra fall jag nödgas uttala antingen en afvikande eller en något bestämdare uttryckt mening, anhåller jag i underdånighet att nu få afgifva de förslag till ändrade bestämmelser rörande undervisningen vid de allmänna läroverken, dem jag funnit nödiga, och att dervid få följa ordningen i den uppställning af de särskilda punkterna, som af förre departementschefen iakttagits, samt att det må tillåtas mig, att vid dem af dessa punkter, i hvilka jag med honom instämmer, hänvisa till den motivering, som han i anförandet till statsrådsprotokollet afgifvit.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet för ecklesiastikärenden den 14 februari 1887 föreslår dåvarande departementschefen först inrättandet af en så kallad praktisk bildningslinie. Eders Kongl. Maj:t torde tillåta, att jag senare upptager denna punkt till ompröfvande och nu först vänder

mig till den i nämnda statsrådsprotokoll gjorda granskning af det omfattande utlåtande angående organisationen af rikets allmänna läroverk, hvilket af den sist tillsatta läroverkskomitén framstälts. och som hufvudsakligen innehåller följande förslag:

]) att grekiskan må blifva obligatorisk på den klassiska linien; ^ItkskomMs

2) att i följd häraf den hittills varande halfklassiska linien må indragas: fardag.

3) att, till ersättning för denna sistnämnda, latin må införas såsom valfritt ämne på realliniens "högre stadium;

4) att på den klassiska linien, såsom hittills, latinet må inträda i 4:de klassen, franskan i 5:te och grekiskan i nedre 6:te klassen;

5) att på reallinien franskan må inträda i 4:de klassen och engelskan i nedre 6:te klassen;

6) att undervisningen i tyskan å båda linierim må upphöra med öde klassen;

7) att nuvarande lärokurser i allmänhet må förbli oförändrade;

8) att timtalet i hvarje vecka för den obligatoriska undervisningen i skolan må minskas;

9) att den valfria undervisningen i latin å reallinien må meddelas utom skemat 3 timmar i veckan i 6:te klassens båda .afdelningar och 2 timmar i hvardera af delningen af 7:cle klassen, dock att för dem, som deltaga i denna undervisning, befrielse må kunna lemnas från engelska eller kemi eller teckning eller engelska och teckning eller kemi och teckning;

10) att nämnda valfria latinkurs må omfatta ko) det allmännaste af formläran och syntaxen till sådan omfattning, att en lättare text kan öfversättas med tillhjelp af ordbok; 2:o) öfversättning af valda delar af Cornelius samt dessutom en bok i Caesar eller något motsvarande pensum i Curtius eller Sallustius;

11 )■ att engelskan såsom hittills må å klassiska linien utgöra valfritt ämne utom skemat i 7:de klassen;

12) att hebreiska språket icke längre må höra till de ämnen, hvari undervisning valfritt meddelas i skolan;

13) att sångundervisningen bör vara obligatorisk för läroverkets fyra nedersta klasser med en nndervisningstimme i veckan för hvarje klass, hvarvid dock sångläraren bör ega att befria dem, som sakna öra och fallenhet för musik, hvaremot sångundervisningen må blifva helt och hållet valfri från och med öde klassen med minst en undervisningstimme i veckan;

14) att gymnastik dagligen bör öfvas med alla lärjungar, dock med den jemkning, som i vissa klasser kan anses böra ifrågakomma, om vapenöfning skall anställas på gymnastiktiden;

15) att mindre äri 3 timmar i veckan icke får vid något läroverk anslås till gymnastik och vapenöfning för hvarje klass;

16) att gymnastiköfning alltid skall fortgå minst eu half timme, oberäknad den tid, som åtgår för af- och påklädning samt för in- och utryckning;

17) att läroverket bör bereda lärj un garn e tillfälle att under tillräcklig tid hvarje dag öfva lekar under lämplig tillsyn;

1%) att rektor bemyndigas att, efter samråd med skolläkaren och gymnastikläraren, för svagare lärjungar, der så lämpligen kan ske, anordna särskilda, för dem lämpade gymnastiklektioner en half timme dagligen;

19) att för de egentliga s. k. militäröfningarna må användas minst 48 timmar, oberäknad tiden för målskjutningsöfningar och utmarscher, som fortfarande böra förekomma, samt att dessa timmar må på lämpligt sätt fördelas på 3 till 6 veckor vid höstterminens början, under hvilken tid inga gymnastiköfningar för 6:te och 7:de klasserna böra ega rum och samma inskränkning i lästiden som hittills skall göras;

20) att det hemarbete, som af skolan ålägges lärjungarne, icke må öfverstiga:

21) att läsåret förlänges till högst 39 veckor, deri inberäknade högst 12 dagars ledighet vid påsktiden och 4 dagars lof vid pingsten samt den tid, som för vissa lärjungar kan upptagas af inträdes- och flyttningspröfningar;

22) att de skriftliga profven till mogenhetsexamen för den klassiska linien ma utgöras af a) en uppsats på modersmålet, b) en öfversättning från svenska till latin, c) en öfversättning från latin till svenska, d) eu öfversättning från svenska till franska eller tyska; samt att lärjunge för att till muntlig examen admitteras bör vara godkänd i minst tre af dessa prof och bland dessa alltid för uppsatsen på modersmålet, under det att dock äfven lärjunge, som godkänts för uppsatsen på modersmålet och endera af de latinska skrifningarna, må kunna få tillträde till den muntliga examen, om minst två tredjedelar af lärarne i läroverkets högsta klass förena sig härom;

23) att de skriftliga profven till mogenhetsexamen för den reala linien må illgöras af a) en uppsats på modersmålet, b) ett matematisktfysikaliskt arbete (bedömes i sin helhet och med ett betyg), c) en öfversättning från svenska till franska (eller engelska efter fritt val), samt att lärjunge för att admitteras till muntlig examen bör vara godkänd i alla tre skrifningarna eller godkänd i den svenska och med beröm godkänd i endera af de båda andra, under det att dock examinand, som är godkänd i den svenska och endera af de båda andra skrifningarna, må kunna till muntlig examen admitteras, om minst två tredjedelar af lärarne i högsta klassen rösta derför;

• '24) att muntlig mogenhetsexamen för privatister må så anordnas, att tiden för dessas pröfning varder, om möjligt, dubbelt så lång som den, hvilken beräknas för läroverkens egna lärjungar, och att i samband dermed den nu bestämda maximitiden för muntlig mogenhetsexamen vid ett läroverk må ökas;

25) att de af lärjungarne utgående afgifterna för mogenhetsexamen må höjas sålunda, att vid anmälan erläggas af läroverkets egna lärjungar 25 kronor och af examinander från enskild undervisning 50 kronor;

26) att privatister, som anmäla sig att vid årsexamen vid läroverk undergå afgångsexamen i tyska och naturalhistoria, böra erlägga examensafgift till belopp, öfverensstämmande med dem, som för närvarande äro genom kongl. cirkuläret af den 12 mars 187 5 föreskrifna vid vissa kompletteringsexamina; samt slutligen

27) att båda bildningslinierna, den reala såväl som den klassiska, skola förbereda till samma lefnadsbanor, på det enda undantag när, att den reala linien ej förbereder för den presterliga banan.

Vid den utförliga granskning, förre departementschefen underkastat dessa hufvudpunkter, visar han först, huruledes det i punkten 27 här ofvan uppstäda syftemålet, hvithet af komitén tagits till utgångspunkt för dess behandling af frågan om undervisningsplanen och som derå tydligen utöfvat ett bestämmande inflytande, i verkligheten alldeles icke skulle uppnås genom antagande af komiténs hufvudsakligen i de tre första punkterna gjorda förslag, förnämligast på grund af den skarpt utpräglade olikheten mellan de studier, som enligt detta förslag skulle bedrifvas på den klassiska och på den reala linien, samt äfven till följd af den söndersplittring i icke mindre än 7 olika afdelningar, som förslaget skulle medföra i fråga om reallinien. Vidare visar han, hvilka störa olägenheter den

1-liniens indragning.

nuvarande halfklassiska liniens indragande skulle medföra, och huru föga den af komiten i dess ställe föreslagna valfria latinkursen på reallinien skulle vara egnad att undanrödja dessa olägenheter. I sammanhang härmed erinras också om det nästan enhälliga ogillande af hvad komitén l J^örda hänseende föreslagit, som uttalats af de myndigheter, hvilka i frågan yttrat sig. "Teologer, läkare, jurister, humanister och naturvetenskapsmän, representanter för skilda vetenskaper och eljest, äfven i undervisningsfrågor, stridande rigtningar hafva’ — säger föredraganden — »på få undantag när, enats i den åsigten, att B-linien bör bibehållas.» — »Om jag också icke är viss», säger han vidare, »om rigtigheten af alla de skäl, som° myndigheterna anfört för sitt afstyrkande, delar jag dock deras åsigt i fråga om resultatet. Men äfven om jag det icke gjorde, skulle det hos mig fordras ett stort sjelfförtroende för att våga tillstyrka en föreslagen opröfvad nyhet, som mötts af en så förkrossande dom af det öfverväldigande flertalet bland dem, som i vart land sysselsätta sig med den högre undervisningen.»

I det slut, hvartill förre departementschefen kommit, angående olämpligheten af B-liniens indragning och dess ersättande med en valfri latinkurs pa realliniens högre stadium, instämmer jag helt och hållet, och, åberopande den motivering, han för det samma anfört, anser jag mig således icke kunna tillstyrka någon af de i punkterna 1, 2 och 3 här ofvan angifna, af komitén föreslagna åtgärder.

ftyulTdTtm .1 fråga om den följande punkten 4 är jag åter af samma åsigt som tredje klassen komitén och kan ingalunda dela förre departementschefens betänkligheter mot att pa den klassiska linien lata latinet, hädanefter som hittills, inträda i fjerde klassen. Långt ifrån att betrakta införandet af latinet vid detta stadium af undervisningen såsom ett pedagogiskt fel, ser jag tvärt om deruti eu af de för våra allmänna läroverk ändamålsenligaste och af billighet och rättvisa mest pakallade åtgärder af 1873 års skolreform. Då denna min åsigt pa det närmaste sammanhänger med hela min uppfattning af dessa läroverks lika störa som svåra uppgift, och då just på denna punkt beror nästan hela den blifvande undervisningsplanen, torde det tillåtas mig att något utförligare redogöra för min från förre departementschefens skiljaktiga ståndpunkt i denna fråga.

I läroverksstadgans första paragraf heter det: »De af staten bekostade allmänna läroverken hafva till ändamål såväl att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning som ock att grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitet eller högre till-

lämpningsskola vidare utbildas.» Dessa ord innehålla en så vigtig bestämmelse, att den icke må lemnas ur sigte, då det är fråga om anordningar rörande de svenska allmänna läroverken.

Det är klart, att hvarje ifrågasatt skolorganisation i väsentlig mån skulle1 underlättas, om man dervid endast behöfde hålla ett mål i sigte, gemensamt för alla skolans lärjungar; och lika klart, att en skolorganisation, vid hvilken man uteslutande behöfde taga hänsyn till de lärjungar, hvilka hade att fullfölja sina studier ända fram till mogenhetsexamen, skulle erbjuda ringa svårigheter. Så är emellertid icke fallet vid våra allmänna läroverk. De hafva alla en tvåfaldig uppgift, hvilken såsom sådan måste framkalla stora svårigheter vid försöken att tillfredsställa rättmätiga fordringar, som för ena eller andra ändamålet ställas på desamma, men som också, oafsedt att den är i lag bestämd, kan erbjuda fördelar, som uppväga olägenheterna.

Det är en känd sak, att de lärjungar, som fullföljt sina studier ända Kursafsimtill studentexamen, i alla tider utgjort ett fåtal, under det att det öfver- 3 vägande flertalet af lärjungar före den tiden lemnat skolan och öfvergått till det praktiska lifvets värf. Det torde alltså, vid tanken på den omförmälda § 1 i skolstadgan, finnas vara alldeles orätt att låta läroverken släppa från sig detta stora flertal, utan att det erhållit någon påtagligare behållning af sin skolgång, såsom förhållandet länge varit och framgent måste blifva efter studier, under hvilka mycket blifvit påbörjadt, men intet i möjlig mån afslutadt. Skolan måste derför anses skyldig att, såvidt sig göra låter, sörja för något slags sammanfattning till ett i sin mån afslutadt helt af de i lägre klasser gående, lärjungarnes kunskaper. Detta är emellertid icke möjligt att åstadkomma på hvilket stadium som helst inom skolan, utan härtill måste sådana tidpunkter väljas, då lärjungarnes intellektuel utveckling i allmänhet nått en sådan punkt, att den påkallar en öfvergång till en i någon mån förändrad studieform, och undervisningen fortgått nog länge, för att det dittills meddelade kunskapsmåttet skall kunna sammanfattas till en för detta utvecklingsskede nöjaktig helhet.

I den utvecklingsgång, som eger rum hos hvarje lärjunge under en fullständig skolkurs, kan man urskilja tre olika stadier, hvilka visserligen gradvis och småningom öfvergå i hvarandra, men mellan hvilka det icke desto mindre är möjligt att uppdraga någorlunda bestämda gränser.

De första åren är lärjungen ännu ett barn, som hufvudsakligen måste lita till lärarens hjelp och som inhemtar vetande vida mindre genom boken än genom läraren. Hvad han på egen hand och genom arbete i hemmet kan lära sig har eu mindre afsevärd betydelse. Endast småningom utvecklar sig förmågan af sjelfverksamhet, hvilken under hela denna tid knappast på allvar kan tagas i anspråk. Detta är den första utvecklingsperioden,

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 3

hvilken, om man till jemförelse väljer förhållandena vid de franska läroverken med deras skarpt begränsade periodindelning, närmast motsvarar hvad som der kallas division élémentaire. Härefter följer en mellanperiod, då lärjungen med mera uppöfvadt omdöme bättre förmår nyttja sin bok och utföra arbete i hemmet, utan att dock i allmänhet kunna undvara lärarens ledning, när det gäller att fullt riktigt uppfatta det, som häri skall inlära. Detta stadium motsvarar ungefär de franska läroverkens division de grammaire. Slutligen kommer eu period — fransmännens division snperieure, var gymnasialafdelning -—- då lärjungen visserligen ofta är beroende af läraren i fråga om utredningen af svårare enskildheter, men dock i öfrigt förstår att arbeta på egen hand och med större sjelfständighet än förut tillgodogöra sig lärobokens upplysningar.

Inom hvar och en af de tre nu nämnda perioderna försiggår hos lärjungen ett utvecklingsarbete, hvilket, om det rätt ledes, bör vid periodens slut visa sig i en relativ mogenhet hos de själsförmögenheter, som derunder företrädesvis uppöfvats, och i en summa af vetande, som, frånsedt dess större eller mindre vidd och djup, dock alltid bör kunna betraktas såsom ett helt. Den första studieperiodens mål måste naturligtvis sättas lägre än den andras, och den andras lägre än den tredjes, men hvarje period måste dock hafva sitt bestämda mål, hvars uppnående för somliga lärjungar betecknar eu verklig slutpunkt, för andra blott en hvilopunkt, men för alla innebär, att deras kunskapsförråd mera än pa mellanliggande punkter af lärobanan eger karakteren af något helt inom sig afslutadt.

Vid de svenska läroverken förekommer för det närvarande en dylik afsilning först vid slutet af den tredje perioden, då lärjungen i afgångsexamen far gifva prof på sina under hela. skoltiden förvärfvade insigter. De afslutningar efter genomgången af tredje och femte klasserna, hvarom så mycket talats, äro i sin nuvarande form afslutningar endast till namnet, men icke i verkligheten; och de blefvo detta genom 1878 års skolstadga. I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 3 januari 1873 yttrade jag, »att jag i den femte klassen, liksom också i den tredje, tänkt mig en fullständig kur saf slutning jemte af gångsexamen i alla dithörande läroämnen»; och, efter det samma års Riksdag lem nät sitt bifall till den i kong! propositionen gjorda framställning härutinnan, framhölls i det förslag till skolstadga, som af komiterade afgafs i december 1874, utförligt och bestämdt i § 45, huru med dessa kursafslutningar borde förfaras. Det torde ock vara klart, att om dessa kursafslutningar skola kunna medföra det med dem afsedda gagn, fordras framför allt, att de, i likhet med afslutningen pa det högsta stadiet, erhålla formen och kraften af en examen rigorosum, i hvilken noga undersökes, hvilka lärjungar vunnit erforderlig

mogenhet, och strängt kontrolleras, att ingå andra varda uppflyttade. Sådant är också förhållandet vid de franska läroverken, der ingen lärjunge tillätes öfvergå från division élémentaire till division de grammaire eller från division de grammaire till division supérieure utan en ganska sträng examen de passage. På detta sätt erhålles en garanti för, att de uppflyttade lärjungame under vanliga förhållanden skola vara fullt i stånd att tillgodogöra sig undervisningen i den högre af delningen.

Hade dylika afslutningar förekommit hos oss, skulle våra läroverk säkerligen ej behöft lida af de menliga inflytanden, mot Indika de sedan lång tid haft att kämpa i följd af det ofta stora antal lärjungar, som år efter år utan fullt tillräckliga kunskaper flyttats från klass till klass.

Angående de tre studieperiodernas utsträckning anser jag, att den första hör omfatta klasserna I—III, den andra klasserna IV och V, den tredje de klasser, som hittills plägat betecknas såsom VI: 1, VI: 2, VII: 1 och VIT: 2, men för hvilka jag i öfverensstämmelse med läroverkskomitén föreslår namnen VI, VII, Vill och IX. Den första af de inom skolkursen anbragta hvilopunkterna kommer härigenom att falla vid slutet af tredje skolåret, den andra vid slutet af femte året, Att denna sistnämda har sin rätta plats vid öfvergången från femte till sjette Idassen å.dagalägges afl all pedagogisk erfarenhet både hos oss och i andra länder, och är dessutom ett på trimma] häfd grundadt förhållande allt ifrån den tid, då det ifrågavarande stadiet betecknade gränsen mellan skola och gymnasium. För bestämmande af den första afslutningspunkten måste den feinåriga skoltiden före öfvergången till gymnasialstadiet på något sätt tudelas. Besinnar man, huruledes lärjungarnes förmåga att tillegna sig vetande i början är mycket ringa, men sedan år efter år ökas, finner man genast, att tudelningen icke lämpligen kan ske annorlunda än så, att de tre första åren sammanfattas till bildande af den första studieperioden och de två följande åren till bildande af den andra. Att t. ex. redan efter de två första årens förlopp åstadkomma en verklig afskakning är en sak, hvars omöjlighet synes mig ligga i öppen dag. Äfven om man icke fäster sig dervid, att många börja sin skolgång först i andra klassen, och att dessa under den tänkta förutsättningen redan efter ett enda läsårs förlopp skulle befinna sig vid en afslutningspunkt, är det tydligt, att endast mycket sällan lärjungar i andra klassen kunna uppnå den relativa mogenhet, som erfordras för åstadkommande af eu första kursafslutning. Men under sådana omständigheter är det icke möjligt att för den första afslutningspunkten finna någon annan plats än den af mig föreslagna, det vill säga vid öfvergången från tredje till fjerde klassen.

Ifrågavarande grundsats angående kursafslutningar i tredje och femte

20 Vidare om latinets inträde i tredjt Iclassen.

klasserna har jag redan 1873 för Eders Kongl. Maj:t utvecklat; densamma har äfven af Riksdagen blifvit erkänd såsom rigtig. Ett frångående af denna grundsats kan jag på nu anförda skäl under inga förhållanden tillstyrka.

Ett dylikt frångående innebär emellertid den af förre departementschefen 1887 föreslagna förändringen af tiden för det latinska språkets inträde på skolskemat. För det närvarande börjar latinet i fjerde klassen, och man kan i sjelfva verket med skäl säga, att just detta förhållande i väsentlig mån bidrager att påtrycka den andra perioden af skolarbetet en från den första skild prägel. Enligt det nyss nämnda förslaget skulle åter latinet inträda redan i tredje klassen, alltså under sista året af den första skolperioden. Härmed vore enheten i denna periods studieplan ohjelpligt sönderbruten, och en afslutning af periodens lärokurs skulle ej längre kunna pa allvar sättas i fråga. Ett för den öfriga undervisningen på detta stadium alldeles främmande element skulle hafva blifvit infördt, och det tredje året skulle få en helt annan karakter än de två första.

Att härmed möjligheten af en kursafslutning i tredje klassen vore omintetgjord är alldeles påtagligt, och skadan häraf skulle ingalunda inskränka sig till de på detta stadium ur skolan afgående lärjungarne, utan äfven drabba dem, som fortsätta vidare.

Visserligen skulle man kunna föreställa sig, att åtminstone de till mogenhetsexamen framhärdande lärjungarne icke borde menligt påverkas af den meranämnda åtgärden —ja, att, kanske för dem det tidigare inträdet af latinet borde vara till bestämdt gagn. Jag har sjelf, såsom förre departementschefen erinrar, i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 3 januari 1873 yttrat: »Funnes vid uppgörandet af en elementarundervisningspian för ett helt folks bildningssökande ungdom ingen annan grundsats att följa, än den, att elementarundervisningens yttersta och högsta mål bör vara, bestämmande för det hela, och undervisningen således ordnas endast med afseende å detta mål, d. v. s. så, som för de fortsatta studierna vore det fördelaktigaste, så vore det tvifvelsutan icke välbetänkt att fördröja latinets inträde bland läroämnena». Men ehuru jag alltjemt vidblifver den i dessa ord uttryckta åsigten, följer deraf ingalunda, att jag ens i fråga om lärjungar, som ämna fortsätta sina studier, skulle betrakta latinets tillbakaflyttning från fjerde till tredje klassen såsom en fördel. Tvärtom anser jag, vare sig det gäller dessa lärjungar eller alla de andra, att den tredje klassen är nära nog den olämpligaste begynnelsepunkt för latinet, som skulle kunna ifrågasättas, ty latinet skulle på detta stadium såsom det första språket inträda för sent, såsom det andra språket åter för tidigt. För lärjungar, som före latinets inträde i två år sysselsatt sig med tyska, skulle latinet ingalunda få karak-

teren af grundläggande språk, men väl tyskan i väsentlig man förlora denna karakter. Utan något grundläggande språk alls blefve lärjungarnes språkmedvetande beröfvadt hvarje säker hållpunkt, och det mai, som annars plägar afses med tidigt började latinstudier, skulle genom en på detta sätt försiggången tillbakaflyttning af latinet mera fjermas än närmas.

Man tanke sig den ståndpunkt, på hvilken en lärjunge i vanliga fall befinner sig efter att hafva genomgått andra klassen. Under lärarens oaflatliga ledning har han trefvat sig fram genom en större eller mindre del af eu tysk elementarbok och derunder inhemtat en föga säker kännedom om det allmännaste af formläran och ett ingalunda rikt ordförråd. År det icke påtagligt, att. det för eu så ung lärjunge vore alldeles för tidigt, efter en blott tvåårig med stor möda lagd, men ännu svag och vacklande grundläggning i tyska språket, att börja med ett nytt språk och dertill ett så olikartadt och svårt som det latinska? Mig synes det åtminstone vara uppenbart, att ännu ett års läsning af det grundläggande språket, om det skall förtjena detta namn, är af behofvet högeligen påkallad för att bringa hans kunskaper deruti till den stadga, att den kan berättiga öfvergangen till nästa språk. Att, innan den tyska elementarboken blifvit genomgången, taga till den latinska, hvilken, som kändt är, redan från början fordrar ett större timtal i veckan än den tyska, kan icke annat än framkalla oreda och förvirring i fråga om de språkliga begreppen, oafsedt faran för öfveransträngning, och jag anser det föga troligt att man med större framgång skulle kunna bygga vidare på en sålunda hopkommen grundval.

De nu anförda skälen synas mig tala tillräckligt starkt mot frångåendet af den nuvarande anordningen med latinets inträde i fjerde klassen, för att någon ytterligare motivering af min åsigt i detta hänseende skulle finnas vara af nöden. Då emellertid i det ofta nämnda anförandet till statsrådsprotokollet förekomma åtskilliga af dåvarande departementschefen till stöd för hans uppfattning anförda skäl, hvilka det är mig omöjligt att godkänna, enär de, eldigt min åsigt, ej beakta de fordringar, som i socialt och pedagogiskt afseende med fog kunna ställas på de allmänna läroverkens verksamhet, och dessutom, derest- de gillades, skulle i väsentlig man omintetgöra den undervisningsplan, som 1873 antogs och allt sedan följts, anser jag det vara af vigt, att ifrågavarande uttalanden ej förblifva oemotsagda, och det torde derför tillåtas mig att här upptaga dem till bemötande.

I det nämnda anförandet heter det först: »De hufvudsakliga anmärk-

ningar, som framstälts mot latinliniens organisation, ä.ro:

att matematiken och naturvetenskaperna på det högre stadiet undanträngts af språken, särskildt de klassiska, så att de för fortsatta studier

Anmärkningar mot latinliniens nuvarande organisation.

nödiga förkunskaperna icke i de förstnämnda ämnena kunnat i skolan inhemtas;

_ att B-liniens undervisningsplan icke erhållit vederbörlig sjelfständighet, i följd hvaraf den tid, som för densamma blifvit ledig genom grekiskans uteslutning, icke vunnit fullt ändamålsenlig användning;

att ämnesföljden är olämplig, i det att trenne språk inträda i undervisningen under tre omedelbart på hvarandra följande år, nemligen latin i fjerde klassen, franska i femte och grekiska eller engelska i nedre sjette klassen; samt

att tyska språket, oaktadt den myckna tid, som egnats deråt i de lägre klasserna, derigenom att det uteslutits ur de högsta, icke blifvit så in! är dt,. att lärjungarne sedermera med någon lätthet kunna begagna sig deraf vid fortsatta studier».

Beträffande de anmärkningar, som i andra och fjerde punkterna uttalas mot. dels B-liniens osjelfständighet och dels tyskans för tidiga afstötande vill jag ej neka, att de kunna anses befogade. Hvad den förra angår, är den beroende på det klena vederlag nämnda linie erhållit för grekiskans uteslutning. Ett dugligt vederlag kunde dock gifvas genom ett stärkande af det åt matematik och naturvetenskap anslagna timtal, hvarigenom B-linien intoge en mera central plats mellan de andra linierna. V idkommande åter tyskans tidiga afslutande har jag, som på grund af erfarenhet trött mig finna, att hvarje afslutande inom de högre klasseina före ^ afgangsexamen af något skolans läroämne der verkar menligt, indirekt pa detta ämne och direkt på de öfriga, låtit mig angeläget vara att åt detta språk bereda samma fördel, som tillkommer de öfriga, den nemligen att på läsordningen upptagas ända till och med högsta klassen, hvarigenom den icke obefogade klagan rörande insigterna i tyska språket, som isynnerhet från universiteten försports, att under skoltidens sista ar merendels bortglömts hvad under de första deri inhemtats, måtte upphöra.

Dessa tvenne anmärkningspunkter kan jag alltså icke annat än godkänna. Men då ingenting hindrar, att de missförhållanden, som i dem afses, kunna afhjelpas äfven med bibehållande af den nuvarande tidpunkten för latinets inträde, synes det mig påtagligt, att de icke kunna betraktas såsom argument för eu. ändring af denna tidpunkt,

Hvad åter beträffar det förhållande, som afses med anmärkningen i första punkten, sammanhänger möjligen detta, åtminstone i någon mån, närmare än de förra med tiden för latinets inträde; men mera säkert är detta fallet med hvad som säges i tredje punkten, hvilken i sjelfva verket

synes mig innehålla den vigtigaste invändning, som kan rigtas mot språkundervisningens nuvarande anordning.

Utan tvifvel är inträdandet af tre språk under tre omedelbart på hvarandra följande år en beaktansvärd olägenhet. Frågan är blott, huru denna olägenhet skall kunna undvikas, utan att man i stället råkar ut för någon ännu större. Att latinets tillbakaflyttande till tredje klassen skulle medföra en sådan, anser jag framgå af hvad jag redan haft tillfälle att anföra, och att ett framflyttande till femte klassen skulle dels omintetgöra den der åsyftade kursafslutningen, dels i de följande klasserna åstadkomma en för öfriga ämnen högst menlig inskränkning, torde ej kunna förnekas.

Att i allmänhet på ett skolskema undvika trängsel mellan de främmande språken är möjligt endast i de länder, der modersmålet sjelft är ett af de stora kulturspråken, men låter sig icke göra i länder, hvilkas språk sakna gångbar kurs vid det mellanfolkliga tankeutbytet.

Att latin, franska och grekiska (eller engelska) hos oss följa efter hvarandra med blott ett års mellantid, är utan tvifvel ofördelaktigt, men hardt när oundvikligt. Vi dela denna olägenhet med flera andra länder, bland hvilka några hafva det ännu svårare. —- I Belgien anses det gå för sig att låta flamländska lärjungar l:a året utom modersmålet läsa franska, 2:a året öfvergå till tyska, 8:e året börja med latin (och engelska) och ytterligare 4:e året gripa sig an med grekiska. — I Holland inträda l:a året tvä främmande språk på en gång (latin och franska), 2:a året ytterligare tvä språk på en gång (grekiska och tyska) och först 3:e året stannar det vid endast ett nytt språk (engelska). — I Finland, hvarest visserligen språkförhållandena äro ansenligt ogynsammare än hos oss, inträdde ej länge sedan för svensktalande lärjungar latin, ryska och finska med endast ett hälft års mellantid, två år längre fram kom tyskan, hvarefter de lärjungar, som önskade läsa franska och grekiska, det följande året på en gång fingo börja med båda dessa språk. Detta är nyligen ändradt, men det qvarstår, att finskan börjar i l:a klassen, latin i 2:a och ryska i 3:e. —• Anmärkas bör dock, att i Belgien och Holland inträdesåldern är högre än hos oss, men detta förhållande kan endast för de två lägsta klasserna ega någon betydelse.

Låter sådant som det nu nämnda — hvilket påtagligen innebär vida större olägenheter än dem, öfver hvilka vi anse oss böra klaga — göra sig annorstädes, behöfva vi nog icke rygga tillbaka inför och undandraga oss svårigheterna vid den hos oss antagna anordningen af de främmande språkens inträde i undervisningen.

Man skulle möjligen mot mitt förslag att låta franskan inträda under sista året af den andra studieperioden vilja rigta samma anmärkning, som jag

förut fram stillt mot latinets inträde under sista året af den första, nemligen att enheten i studierna härigenom skulle gå förlorad, och att det införda språket vore till ingen nytta vid periodafslutningen. Förhållandena i de båda fallen äro emellertid väsentligen olika. Oafsedt att det här gäller lärjungar, hvilkas intellektuela utveckling fortgått två år längre, är det dessutom fråga om ett lefvande språk, från hvilket lånord dagligdags möta i tal och skrift. Under sådana förhållanden kan äfven den ringa kunskap i språket, som hunnit inhemtas på ett år, hafva värde i och för sig, om ej annorledes, så åtminstone med afseende på uttalandet och i många fall äfven förståendet af de från detta språk af oss lånade orden. Detta gäller icke om resultatet af ett års latinläsning på dess lägsta stadium. Mot franskans inträde först i femte klassen på latinlinien har för öfrigt hvarken förre departementschefen eller läroverkskomitén yttrat några betänkligheter.

Hvad angår anmärkningen rörande matematikens och naturvetenskapernas ogynsamma ställning på det högre stadiet, anser äfven jag, att dessa ämnen, särdeles matematiken, här verkligen behöfva en förstärkning, dock endast för så vidt detta gäller den halfklassiska linien. I fråga om den helklassiska linien är jag deremot — i likhet med såväl komitén som ock antagligen med förre departementschefen — snarare benägen för en ytterligare inskränkning af den tid, som anslagits åt dessa ämnen, enär det för denna linies lärjungar med hänsyn till deras framtida verksamhet torde vara af vigt att något större utrymme lemnas öfriga å denna linie förekommande ämnen. På den halfklassiska linien åter är en förstärkning i berörda hänseende väl behöflig och icke omöjlig att åstadkomma. Redan tilläggandet af några veckor till hvarje läsår skulle för de ifrågavarande ämnena lika väl som för alla andra medföra en beaktansvärd förstärkning, hvilken dessutom synes mig utan olägenhet kunna ökas genom en obetydlig ändring i skemat.

Speciela an- Jag vänder mig nu mot de mera speciela anmärkningar uti ifråga-

märkningar varan<je pUnbt, son! förre departementschefen derefter anfört. Det heter

mot latinlinien s,t -p,x t i i p i* n nr» o

n. v. organisa törst: »Fn direkt verkan åt latinets uppflyttande från andra till fjerde

twn■ klassen blef borttagandet af det matematiska skrifprofvet i mogenhetsexamen», och anföres dervid hvad komitén (sid. 271) derom yttrat: »att det matematiska skrifprofvets borttagande haft till följd, att matematikens studium, som under 1860- och 1870-talen börjat höja sig till en ganska tillfredsställande ståndpunkt, hastigt sjunkit tillbaka, så att ämnets ställning numera knappast skulle blifva sämre, om det rent af uteslötes äfven ur den muntliga examen». Förre departementschefen tillägger emellertid, att han anser komiténs påstående innebära en öfverdrift.

25 Detta är också min uppfattning; och då för öfrigt äfven i andra afseenden föredragandens och komiténs sätt att härom resonnera företer en anmärkningsvärd brist på öfverensstämmelse, torde ej den enas uttalanden kunna anses gifva något stöd åt den andres, -allra helst som de i hufvudfrågan kommit till olika resultat, i det komitén ansett de af henne anförda skälen tala för bibehållande af den nu bestämda tiden för latinets inträde, och föredraganden ur samma skäl funnit en förändring härutinnan nödvändig. Hvad emellertid återinförandet af det matematiska skrifprofvet på latinlinien i mogenhetsexamen vidkommer — ett återinförande, hvilket komitén, trots det anförda yttrandet, icke kunnat påyrka, ej heller förre departementschefen, att döma af hans anförande till protokollet, ansett nödigt att för B-linien tillstyrka — anser jag denna åtgärd just för denna linie vara synnerligen önskvärd och beklagar, att detta prof någonsin derifrån borttagits. I mitt anförande till protokollet 1873 förordar jag det, och i komiterades förslag till skolstadga af 1874 § 53 sista momentet finnes det också upptaget såsom en bestämd fordran i den skriftliga pröfningen för B-liniens mogenhetsexamen.

Detta prof borttogs först genom nådig kungörelse den 1 november 1878 och kan alltså svårligen anses såsom »en direkt verkan af latinets uppflyttande från andra till fjerde klassen».

Mot hvad som vidare säges angående latinstudiernas både qvantitativa och qvalitativa försämring vid läroverken efter införandet af 1873 års ordning, ber jag att få erinra, att läsårets förlängning till 39 veckor, hvilket utgjorde en förutsättning för hela undervisningsplanen, och som skulle gjort en qvantitativ försämring i latinstudiet omöjlig, omintetgjordes genom skolstadgan 1878, samt att de resultat, latinstudiet visat vid universiteten, ingalunda tyda på en sådan qvalitativ försämring, som icke fullt nöjaktigt kan u r den qvantitativa förklaras.

1 det följande stycket säges: »Det kan ej undgå att tilldraga sig

uppmärksamhet, att, samtidigt med att nämnda förändring blifvit. genomförd, insigterna i matematik och naturvetenskap så betydligt sjunkit, på samma gång latinets ställning väsentligt försvagats, utan att man kan angifva något enda af skolans öfriga ämnen såsom det, hvilket skulle hafva erhållit en nämnvärdt bättre ställning. Detta förhållande torde derför näppeligen kunna förklaras annat än af den pedagogiskt felaktiga ämnesföljden och den delvis deraf, delvis af afslutningskurserna i 3:dje och 5:te klasserna beroende olämpliga kursfördelningen».

Att de matematiska insigterna på latinlinien sjunkit kan i fråga om B-linien, som nu har 40 timmar i veckan, icke bero på minskning i tim-

Bih. till Rilcsd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Åfd. 8 Häft. 4

antalet, enär detta enligt 1869 års läsordning för den klassiska linien endast uppgick till 37. Följaktligen måste skälet sökas annorstädes än i det angifna. Att på A-linien det åt matematiken anslagna timantalet är mindre, och detta särskildt i de högre klasserna, är beroende af en åsigt, som redan i någon mån gjort sig gällande i 1878 års skolstadga, af förre departementschefen icke blifvit motsagd och af mig nu, såsom förut 1873, på det bestämdaste hyllas.

Någon förändring i den förut åt naturvetenskapen anslagna tiden har icke vidtagits, utan detta ämne förfogar nu som förut öfver 2 timmar i veckan i hvarje klass hela läroverket igenom.

Om latinets ställning försvagats, har detta tydligen ej berott på dess inträde i fjerde klassen, utan på minskningen af antalet undervisningstimmar. Hade emellertid den afsedda förlängningen af läsåret kommit till stånd, skulle denna minskning hafva blifvit alls icke eller blott föga känbar. Att emellertid, mot en fullt berättigad förväntan, den årliga lästiden icke blifvit ökad, utan tvärt om — och detta just i de högsta klasserna — på flera sätt kringskuren, är en omständighet, som väl icke med fog kan läggas ämnesföljden till last.

Det i samband härmed gjorda påståendet, att intet enda af skolans öfriga ämnen skulle hafva erhållit en nämnvärdt bättre ställning, synes mig innebära en orättvisa mot såväl lärare som undervisningsplan. — Har ej modersmålet med 32 timmar mot 23, ej tyskan med 29 mot 22, ej engelskan med 12 mot 0, ej historien med 35 mot 31 något vunnit, så ligger icke felet, der man sökt förlägga det. Verkliga förhållandet är, att samtliga nyss uppräknade läroämnen hafva erhållit en nämnvärdt förbättrad ställning; och talet äfven här om »den pedagogiskt felaktiga ämnesföljden» torde alltså få anses obefogadt.

I den följande punkten säges: »I följd deraf att tyska språket och

matematiken erhållit en mängd timmar i de lägre klasserna, men mycket liten tid i de högre, hafva den besvärliga tyska syntaxen och en del ganska svårfattliga saker i geometri och algebra måst inläras redan i 4:de och 5:te klasserna, innan lärjungarnes själsutveckling ggort dem fullt mogne för ett dylikt tankearbete, under det att en mängd minnessaker mast uppskjutas till de högre klasserna, der dessa vållat betydlig tidsförlust och större svårighet, än de skolat åstadkomma i de lägre».

Enligt 1869 års läroplan var matematikundervisningen på den klassiska linien fördelad mellan det lägre stadiet (de fem första åren) och det högre (de fyra sista åren) på sådant sätt, att timtalen uppgingo på det förra till 21 och på det senare till 16; för den nuvarande A-linien äro motsvarande tal 24 och 12 och för den nuvarande B-linien 24 och 16.

27 Jemför man ytterligare dessa talförhållanden med dem, som finnas bestämda vid de mot vår B-linie närmast svarande realgymnasierna, i Preussen, hvarest de äro 24 och 20, eller med de motsvarande på latinlinien i Norge, der de äro 26 och 14, förefaller det som om man i dessa länder icke skulle anse det matematiska tankearbetet, så utsträckt i de lägre klasserna, som de första siffrorna (24, 26) utvisa, vara för svårt för lärjungar på det lägre stadiet.

Att den tyska syntaxen kan förefalla lärjungar i fjerde och femte klasserna »besvärlig» är mycket, troligt, men jag betviflar på det högsta, att det skulle kännas för dem såsom någon lindring i besvärligheterna, om, genom latinets tillbakaflyttande, den latinska syntaxen konnne att intaga den förras plats.

»Den mängd minnessaker», som sålunda måst uppskjutas till de högre klasserna, reducerar sig väl hufvudsakligast till den grekiska formläran på A-linien, hvilken likväl torde taga i anspråk, såsom en välbehöflig hjelp åt minnet, den större omdömesförmåga, som man först i de högre klasserna är berättigad att förutsätta.

Härefter framhållas åter de svårigheter, som äro förbundna med »inträdet i undervisningen af latin, franska samt grekiska eller engelska under tre omedelbart på hvarandra följande ar». Rörande denna punkt har jag redan förklarat, att jag anser den innehålla den vigtigaste anmärkning, som kan göras emot den nuvarande anordningen; men på samling gång har jag också sökt visa, att ett frångående af sagda anordning på det sätt, förre departementschefen föreslagit, måste medföra ännu större olägenheter än dem, han derigenom velat aflägsna. Det är för öfrigt med afseende härpå ganska betecknande, att läroverkskomitén, som dock ingalunda ådagalagt någon öfverdrifven benägenhet att hålla på det bestående, i denna fråga ansett de nuvarande bestämmelserna såsom de bästa. .

Det heter vidare i samma stycke, att »kursafslutningärna i Adjö och 5:te klasserna föranleda att ämnen, såsom historia, geografi och naturalhistoria, åt hvilka en ej obetydlig tid blifvit anslagen, icke lemnat de resultat, man af dem eljest kunde fordra».

Härvid må erinras, att äfven om så är, hvilket val icke blifvit bevisadt, men jag likväl kan hålla för troligt, deraf ingalunda följ er, att detta beror på de s. k. kursafslutningarna; och detta mitt påstående är desto vissare, som de år 1873 föreslagna och gillade kursafslutningarna aldrig blifvit förverkligade, utan i 1878 års stadga såsom sådana helt och hållet förbisedda. De enstaka försök, som vid åtskilliga läroverk gjorts att upprätthålla dem, hafva endast tjenat till att hålla namnet vid lif — ingalunda väsendet. Om dessa kursafslutningar måste billigtvis få gälla detsamma som gäller

om kurserna för hvarje särskild klass: att sådana blifvit uppstälda bör rättvisligen ej kunna blifva föremål för klander; allt beror på huru detta skett och huru det tillämpas; och i sistnämnda afseende återstår visserligen mycket att göra, innan kursafslutningarna blifva hvad de böra vara.

Sedan förre departementschefen härefter angifvit den allmänna gången af läroverkskomiténs behandling af frågan om tiden för latinets inträde och meddelat, att komitén icke ansett, att bättre resultat skulle vinnas genom att uppskjuta latinet till sjette klassen eller nedflytta det till första eller andra klassen, fortsätter han: »Komitén har emellertid underlåtit att taga i betraktande den anordning, som i detta fall synes ligga närmast till hands, nemligen att låta tyskan inträda i första klassen och latinet i den tredje. Denna anordning har förut varit pröfvad i vårt land under åtskilliga ar, eller mellan 1865 och 1869, samt befunnits ändamålsenlig, hvarför äfven Andra Kammaren vid 1870 års Riksdag, medan minnet af berörda anordning ännu var lifligt, för sin del beslöt att hos Kongl. Maj:t hemställa om dess återinförande».

Att läroverkskomitén uraktlåtit att taga denna anordning i betraktande, oaktadt den synts ligga så nära till hands, tyder väl derpå, att komitén funnit skälen mot densamma ligga ännu närmare till hands. Den anordning, som förre departementschefen förklarar hafva befunnits ändamålsenlig, förmådde dock ej° hålla sig uppe längre än fyra år; och den innebar i alla händelser i sak något annat än den af honom föreslagna anordningen, enär skolkursen da var tioårig och således alla ämnen kunde erhålla större utrymme än nu.

För öfrigt kan man mot 1865 och 1869 års undervisningsplaner med f°g anmärka, att man i dem hvarken kan spåra något försök att sammanhålla de olika linierna eller något bemödande att tillgodose den allmänna medborgerliga bildningen.

Till slut heter det rörande latinets förflyttning: »Men låter man tyskan inträda i lista och latinet i 3:dje klassen, så kan man införa franskan i 5:te klassen, med ett starkare timantal än hittills, och under sådana förhållanden torde ej kunna anses olämpligt, att låta grekiskan eller engelskan börja i nedre sjette klassen. Då afsigten ej är att särskildt stärka latinets ställning, vinnes härigenom, utom den bättre ämnesföljden, ej så obetydlig tid i de högre klasserna för de öfriga ämnena. Genom denna anordning äfvensom genom åtgärder, hvilka längre fram skola föreslås, skulle sålunda icke blott undervisningen i tyskan kunna fortsättas till skolkursens slut, utan äfven undervisningen i matematik och naturvetenskap så förstärkas, att B-liniens lärjungar blefve väl förberedda för akademiska studier i dessa ämnen, och dock öfriga å låsplanen upptagna ämnen erhålla en bättre ställning än för närvarande.»

Det sålunda angifna syftet förutsätter för sitt förverkligande ingalunda

med nödvändighet den anordning, af hvilken det här göres beroende.

Äfven genom den undervisningsplan, hvilken jag ämnar föreslå, anser jag samma mål kunna uppnås, och det på ett sätt, som medför större gagn för det hela.

Förre departementschefen öfvergå)' härefter till frågan om realliniens.^™”*4®’1* organisation i språkligt afseende och kommer, efter att hafva skärskådat aiiimen. läroverkskomiténs förslag, att franskan skulle inträda före engelskan, till det resultat, att denna anordning bör föredragas framför den nuvarande.

Ur rent pedagogisk synpunkt anser också jag det vara rigtigast att börja med franskan, emedan detta språk fordrar längre undervisningstid, och emedan det bättre egnar sig för utveckling af språksinnet. Men å andra sidan kan ej heller förnekas, att med afseende på den praktiska nyttan saken ställer sig tvärt om; och det torde i sjelfva verket vara nödvändigt att just fasthålla denna senare synpunkt, särdeles i betraktande af reailiniens uppgift att i högre grad än latinlinien tjena praktiska ändamål.

Huru mycket jag än för sådana lärjungar, som genomgå hela läroverket, anser det vara en fördel att få läsa franskan före engelskan, hvilket också, sker på latinlinien, kan jag således icke annat än föreslå bibehållandet af den nu bestående motsatta ordningsföljden på reallinien. Skälet härtill är ej långsökt. Erfarenheten har visat det i det gagn de, som tidigare lemna läroverket, vunnit af att ett eller annat år hafva läst engelska, ett gagn, som icke i lika mån skulle kunnat påräknas, om de i stället läst franska.

Då engelskan på detta sätt å den reala luden får sin plats mellan tyskan och franskan, alldeles som förhållandet är med latinet å den klassiska luden, är det naturligt, att engelskan å den förstnämnda luden också bör inträda vid samma tidpunkt, som latinet å den sistnämnda, alltså i fjerde klassen.

Hvad sedan franskans inträde beträffar, finnes intet skäl, hvarför det icke på den reala luden skulle kunna försiggå samtidigt med dess inträde på den klassiska luden, d. v. s. i femte klassen. Förhållandena ställa sig härutinnan på reallinien afgjordt fördelaktigare än på latinlinien, oaktadt den i fråga om de nya språken i fjerde och femte klasserna skenbart liknande anordningen.

Man kunde visserligen å reallinien uppskjuta franskan till sjette klassen, men detta anser jag vara ofördelaktigt ur flera synpunkter. Dels är det nemligen af vigt, för realliniens lärjungar nästan ännu mera än för latinliniens, att så tidigt som möjligt få göra bekantskap med det franska språket, dels vinnes genom detta språks samtidiga inträde på båda linierna större likformighet och möjlighet att i det längsta hålla linierna tillhopa, dels bör man på den reala linien icke mindre än på den klassiska tillgodose de från femte klassen afgående lärjungarnes behof att genom eu

mindre kurs i franskan blifva satta i stånd att någorlunda hjelpligt reda sig med uttalet af de i det allmänna lifvet tidt och ofta nyttjade franska orden. Här må för öfrigt erinras, att äfven i Norge engelskan på reallinien inträder i fjerde och franskan i femte klassen.

Af det nu sagda framgår, att jag, med afseende på språkundervisningen å reallinien, i två punkter har andra åsigter än förre departementschefen, i det jag dels anser, att det första efter tyskan der inträdande språket bör vara engelskan, icke franskan, dels anser tiden för dess inträde böra vara det fjerde, icke det tredje läsåret. Förre departementschefen anför sjelf de hufvudsakligaste af de skäl, som tala för min och mot hans uppfattning, utan att dock vilja åt dem medgifva något bestämmande inflytande.

Valet af Anmärkningen att lärjungarne eller deras målsmän ett år tidigare än

bddmngshme. mi förhållandet måste göra sitt val af bildningslinie, om latinet flyttades till tredje klassen, anser sig förre departementschefen »icke behöfva tillmäta någon synnerligt stor betydelse». »Ty» — säger han — »många föräldrar och målsmän finnas utan tvifvel, som, redan då de sätta sin son eller myndling i skolan, hafva det fullt klart för sig, att de blott under några få år kunna hålla honom der. Dessa komma tydligen att utan tvekan välja den praktiska linien eller, der den icke finnes, reallinien. Andra föräldrar åter hafva redan från början bestämt, att deras son skall, om han blott någorlunda förmår taga sig fram i skolan, genomgå hela dess kurs och derpå egna sig åt ett visst, ganska noga bestämdt lefnadskall. Dessa råka icke heller i någon villrådighet. Sant är visserligen, att dessa beslut kunna ändras, om en gosse af den förra kategorien visar ovanliga anlag för studier eller en af den senare ådagalägger eu afgjord hag för ett annat studieslag än det valda. Men för dessa undantagsfall hvarken kan eller behöfver man lagstifta. Ty de skrankor, som skilja de olika linierna från hvarandra, äro väl ganska svåra att komma öfver för de medelmåttigt begåfvade, men för de öfverlägsna anlagen eller den afgjorda fallenheten utgöra de icke något afsevärdt hinder. En tredje ganska stor klass af föräldrar och målsmän finnes emellertid, som alls icke gjort klart för sig, åt hvilket kall deras son eller myndling skall egna sig, då han slutat sin skolgång. Men för dessa blir valet af bildningslinie i allmänhet icke lättare, då Ogossen flyttats till fjerde klassen, än det var, då lian kom till tredje. Åtminstone finnes för närvarande en hel skara lärjungar i de högre och högsta klasserna, som icke det minsta veta, hvad de skola taga sig till, sedan de slutat skolan, och för manga fortsätter denna ovisshet en god tid efter det de aflagt mogenhetsexamen. Icke heller hafva de varit så få, som öfvergått från ena linien

till den andra, antingen i skolan eller genom komplettering af mogenhetsexamen. Jag tror icke, att deras antal, hvilka öfvergå från en linie till en annan, kommer att ökas, om valet måste träffas ett år tidigare, ty vid den ålder, hvarom här är fråga (11 :te och 12:te året), utvecklas icke anlagen under ett år så mycket, att deraf någon egentlig ledning vid valet af lefnadsbana kan vinnas.»

Mot här uttalade åsigter måste jag inlägga en bestämd gensaga.

Den tiden, då latinet började i första klassen och den reala bildningen var öfverlemnad åt apologistskola^ insattes nästan utan undantag alla skolans alumner på den egentliga hufvudlinien; och apologistskolan bestod derför uteslutande af sådana, som icke vunnit inträde på hufvudlinien eller der visat sig omöjliga. Då sedermera en klassisk och en real linie uppstodo, och undervisningen i början på den senare af ovana sköttes betydligt sämre än på den förra, och dertill kom att framtidsutsigterna på reallinien voro mera ovissa och mindre lofvande än på den klassiska, så var det helt naturligt, att målsmännen helst insatte sina barn der, hvarest de bäst sköttes och de största förhoppningarna för framtiden visade sig. Sedan reallinien tillvunnit sig något mera förtroende, och föräldrarne börjat fästa större afseende vid barmens begåfning än förut, togo de merendels lärarne eller rektorn till råds vid valet af linie för dem. Befans då den inträdessökande någorlunda kunnig och intelligent, insattes han efter denna rådplägning på klassiska luden; i motsatt fall anvisades åt honom den reala såsom mest lämplig. Att rådfråga gossens egen håg eller begåfning kom sällan i fråga, än mindre att lemna honom eller hans målsman något rådrum för att inhemta erfarenhetens utslag.

Så gick det till förr i tiden, och går det emellanåt till så ännu i dag.

Emellertid lemnades i följd af 1873 års förslag tillfälle åt målsmän och lärare att grundligare och rigtigare lära känna, åt hvilket håll nybörjarens naturliga begåfning visade. De tingo ett rådrum af tre år för att på grund af erfarenhet bestämma sig i afseende på valet af linie. Och i sjelfva verket kan denna tid icke anses vara allt för rundligt tilltagen. Ännu under fjerde och femte åren förekomma enstaka fall af öfvergång från den ena limen till den andra. Också bör på detta stadium eu dylik öfvergång vara möjlig utan att för en duglig lärjunge medföra allt för stora svårigheter.

Flyttas tiden för valet af bildningslinie till början af tredje klassen, har man gifvetvis långt mindre säkerhet än nu för valets läglighet, särdeles i fråga om de många, som med förbigående af den första klassen genast söka inträde i den andra. Men ett sådant tillbakaflyttande skulle äfven verka skadligt för de lärjungar, som vid slutet af tredje klassen, der ett sammanhängande kunskapsförråd skulle kunna vara inhemtadt, vilja lemna

läroverket. Till hvad gagn skulle dessa på bekostnad af en del insigter i historia, geografi, aritmetik m. m. hafva läst latin under ett års tid? Man må ej invända, att samma fråga kan framställas med afseende på lärjungar, som lemna skolan efter genomgången af fjerde klassen, ty der har icke skolan — och kan icke med hänsyn till de följande klasserna hafva — förbundit sig att lemna lärjungen någon med afseende på hans ålder afslutad kurs, lika litet som den kan göra detta för lärjungar, som utgå ur andra eller sjette klassen.

I motsats mot förre departementschefen anser jag den olägenheten, att målsmän skulle nödgas bestämma barnens studieväg ett år tidigare än nu, vara en omständighet af synnerligen stor betydelse. Ätt många föräldrar och målsmän redan då de sätta sin son eller myndling i skolan skulle hafva det fullt klart för sig, att de blott några få. år kunna hålla honom der, att dessa utan tvekan skulle välja den reala luden, att andre från början för sina barn utsett ett visst, noga bestämdt lefnadskall och vid valet af linie icke skulle komma i villrådighet •— detta synes åtminstone mig stå i skarp strid med erfarenheten.

Endast när föredraganden säger sig icke tro, att deras antal, som öfvergå från eu linie till en annan, skulle komma att ökas, i fall valet måste träffas ett år tidigare, gifver jag honom rätt; jag är till och med fullt öfvertygad, att i fall det måste göras ännu tidigare, öfvergångarne från linie till linie icke heller då skulle ökas, utan snarare minskas — och just deri* består olägenheten. Om en gosse,' hvars anlag efteråt visa sig företrädesvis ligga åt realstudier, tidigt blifvit bunden vid latinlinien och han på detta håll befinnes någorlunda approbabel, är det mer än troligt, att han, sina anlag till trots, kommer att på den eu gång inslagna banan fortsätta; men jag har svårt att i detta förhållande se någon fördel.

Den andra hufvudanmärkn ingen, som förre departementschefen anser kunna göras mot hans förslag, nemligen att de lärjungar, som före skolkursens slut afbryta sina studier, efter detta förslag måste blifva sämre stälda än hittills, undanrödjer han med följande förklaring: »Hvad de i förtid ur skolan utträdande beträffar, så, har redan blifvit anmärkt, att flertalet bland dem icke lemnar skolan omedelbart efter genomgåendet af •hdje och 5:te klasserna, der de s. k. kursafslutningarna äro anordnade. Detta flertal har derför intet gagn af dessa afslutningskurser, och då, såsom ofvan nämnts, undervisningsmetoden i de lägre klasserna rättat sig efter deras behof, som skola fortsätta, så har den nytta, som de tidigare afgående haft af sin skolgång, hufvudsakligen bestått i den själsutveckling, de i teoretiskt och praktiskt hänseende vunnit genom skolans undervisning och ordning å ena sidan samt umgänget med lärare och kamrater å den andra, äfvensom i de inhemtade grundläggande kunskaperna, hvilka visser-

ligen icke blifvit så inskärpta och fullständigade, som de behöfde vara för att direkt kunna användas i det praktiska lifvet, men hvilka dock väsentligen underlättat förvärfvandet af de för den framtida verksamheten erforderliga insigterna. Men dessa fördelar komma tydligen äfven efter den af mig föreslagna läsordningen dem till del, hvilka skola utgå i lifvet efter att hafva genomgått några klasser å endera af de lärda linierna, hvarför deras ställning i hufvudsak icke kan sägas blifva sämre än förut.»

Härvid vill jag blott erinra, att äfven om det vore sant, att kursafslutningarna i tredje och femte klasserna icke haft till följd, att de i förtid afgående lärjungarne företrädesvis plägat just i dessa klasser lemna skolan, så kunde detta liksom öfriga missförhållanden, för hvilka kursafslutningarna fått bära skulden, antagligast bero derpå, att dessa afslutningar aldrig varit hvad de bort vara,. De hafva behandlats såsom vanliga årskurser i andra klasser, men långt ifrån så, som de finnas framstälda i 1874 års förslag till skolstadga. Derför liar mången lärjunge, som annars måst eller bort från läroverket afgå, merendels till egen skada kunnat eller fått fortsätta ännu ett år eller mera. Många andra, som ämnat fortsätta, hafva efter en tid afgått på grund än af erhållen anställning, än af bristande medel eller dylikt. Om således påståendet att »flertalet icke lemnar skolan omedelbart efter genomgåendet af tredje och femte klasserna» är rigtigt, så ligger dock deruti intet bevis för obehöfligheten af att genom kursafslutningar — der de kunna verkställas ■— tillgodose dem, som icke kunna fullfölja skolstudierna till slutet.

Detta påstående och än mer den beräkni ng, hvarpå det hvilar, förefalla mig något besynnerliga. Det heter nemligen att »de, som afgått från '2alra, 4:de och 6:te klasserna, äro tillsammans vida flere än de från 3:dje och 5:te afgångna». Att till stöd för påståendet jemföra antalet från fyra årsafdelningar med antalet från två torde snarare skada än gagna detsamma.

På grund af det nu anförda anser jag med afseende å punkterna 4, 5 och 6:

alt på den klassiska linien, såsom hittills, latinet må inträda i 4:de klassen, franskan i 5:te och grekiskan i nedre dite;

att på reallinien, såsom hittills, engelskan må inträda i 4:de klassen och franskan i 5 :te; samt

att tyskan må å båda linierna fortsättas till skolkursens slut.

Bill. till Riksd. Prat. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

34 Läroämnen,^ j likhet med såväl komitén som förre departementschefen anser jag,

mhur saf slut- att nuvarande lärokurser i allmänhet må förblifva oförändrade, äfvensom ningar. på de skal, som af den senare anförts, den filosofiska propedevtiken

och hebreiskan må från undervisningsämnena utgå.

Då jag således, äfven under förutsättning af läsårets förlängning och läroämnenas minskning, ändock ej vill påyrka någon ökning i allmänhet af lärokurserna, sker detta, på det att dessa lärokurser måtte varda med mindre brådska och ansträngning, men med mera noggrannhet och omsorg inhemtade.

För detta ändamåls vinnande känner jag intet .bättre medel än förverkligandet af kursafslutningarna. Jag har sökt uppvisa deras nödvändighet och bemöta de mot dem gjorda anmärkningar. Det egendomliga för dessa anmärkningar är, att de alltid gå ut på att söka visa det kursafslutningarna i ett eller annat afseende skulle hafva medfört dåliga frukter. Emellertid hafva de af mig 1878 föreslagna kursafslutningarna, såsom jag redan förut haft tillfälle att anmärka, aldrig förverkligats och följaktligen icke funnits till; och de kunna väl då icke heller hafva frambragt några frukter, vare sig goda eller dåliga. Icke ens till namnet förekomma de i gällande skolstadga, än mindre finnas de der påbudna. Hon förbigår dem med fullständig tystnad. Och ändock talar man om dem såsom befintliga.

Måhända vill man i de i gällande stadga fastälda kurserna för hvarje särskild klass finna ett slags ansats i rigtning mot det med kursafslutningarna afsedda målet. Men föreskrifter om lärokurser, vore dessa också för undervisningen fördelaktigare än de nu gällande, göra icke till fyllest; man måste äfven hafva sörjt för att de af lärjungarne blifva behörigen inhemtade. Det enda medel, som finnes, att både framtvinga detta resultat och tillika kontrollera dess ernående, ligger i iakttagande af de med kursafslutningarna nödvändigt sammanhängande examina. Att detta från början varit meningen framgår, såsom jag redan nämnt, oförtydbart såväl af mitt anförande till statsrådsprotokollet den 3 januari 1873 som ock af § 45 i 1874 års komiterades förslag till läroverksstadga.

Man har svårt att föreställa sig annat än att en sålunda fullständigt förberedd och gillad åtgärd också bort gå i verkställighet. Förmodligen ligger häruti förklaringen af den temligen allmänna tron på tillvaron af de så mycket omordade afslutningskurserjia. I denna tro har man på ett och annat håll bemödat sig att framkalla något, som man ansett tillgodose det afsedda syftet; men, i saknad af stöd från skollagens sida, hafva sådana bemödanden icke kunnat krönas med önskad framgång. Följden häraf har sedan blifvit, att hela den i kursafslutningen liggande tanken antastats

och förklarats oduglig. Jag är emellertid fullkomligt öfvertygad om denna tankes läglighet och anser det icke lida något tvifvel, att dén, när den omsider kommit till utförande, skall leda till oväntadt goda resultat.

Med afseende på den 7:de punkten och den dermed sammanhängande I2:te hemställer jag alltså:

att antalet af skolans undervisningsämnen minskas; att nuvarande lärokurser i allmänhet må blifva oförändrade; samt att kursafslutningar, sådana de ofvan blifvit bestämda, må anordnas i tredje och femte klasserna.

Om kursafslutningarna i 3:dje och 5:te klasserna verkligen genomföras,Den("^isha måste en följd deraf blifva, att behofvet af en s. k. praktisk bildningslinie blir väsentligen mindre enligt mitt förslag till läsordning, än enligt den af förre departementschefen föreslagna anordningen.

Emellertid vill jag ingalunda bestrida, att en skola, hvars hela organisation, läroämnen och undervisningssätt uteslutande vore lämpade efter deras behof, som vid tidigare år ville utgå till de särskilda praktiska lefnadskallen, skulle med afseende på dessa lärjungar kunna gifva bättre resultat, och — med den konkurrens, som för närvarande på berörda områden eger ruin — kunna anses fullt behöflig. Jag tror äfven, att en sådan skola lämpligen kunde anordnas enligt den läroplan och med det undervisningsmål, som af förre departementschefen angifvits. Men jag finner betänkligt att börja införandet af dylik undervisning på flera ställen, innan erforderliga lärarekrafter kunnat utbildas och innan man hunnit pröfva, huruvida den föreslagna läroplanen fullt lämpar sig för våra nuvarande förhållanden, samt innan man satts i stånd att anskaffa de särskilda läroböcker och den öfriga undervisningsmateriel, som en undervisning af denna art utan tvifvel kommer att kräfva.

Jag anser derjemte olämpligt att upptaga denna s. k. praktiska undervisning såsom en särskild bildningslinie, jemte den klassiska och den reala, vid åtskilliga af våra största högre läroverk.

Det är nemligen fara värdi, att, om så skedde, hela denna för den framtida utbildningen af våra näringsidkare vigtiga sak kunde komma på afväga!- och råka i misskredit. Ty dels kunna rektorerna vid ifrågavarande stora läroverk, med den mångfald af göromål, hvarmed de äro öfverhopade, näppeligen egna den nya linien all den tillsyn och vård, som den i synnerhet under sin första utveckling oundgängligen behöfver, dels blefve det kanske svårt att hindra, att samme lärare användes på denna som på de lärda linierna, hvarigenom den å dessa gängse undervisningsmetoden så

småningom kunde komma att tillämpas äfven å densamma och motverka dess sjelfständiga utveckling, dels kunde också lätt hända, att lärjungarne å de äldre linierna med studentexamen såsom mål komme att se lärjungarne å den nya linien öfver axeln, såsom de gamla lärdomsskolornas lärjungar fordom gjorde det med apologisterna; och af allt detta kunde slutligen uppkomma eu sådan misstro hos allmänheten mot den nya bildningslinien, att den blefve endast ringa besökt.

Den enda fördel, som skulle vinnas genom att upptaga den s. k. praktiska undervisningen såsom en särskild bildningslinie vid de högre läroverken, vore att den skulle kunna införas med mindre kostnader för staten och kommunen. Men har man en gång kommit till öfvertygelse om vigten af dylik undervisning för utvecklingen af hela vårt näringslif, sa skola utan tvifvel stat och kommuner då underkasta sig de oundvikliga kostnaderna för dess åvägabringande.

Ehuru jag således är öfvertygad om gagnet af en särskild undervisning af nu ifrågavarande slag och anser den företrädesvis böra tillhandahållas i de stora, handels- och industriidkande städerna, så vågar jag dock icke, såsom förre departementschefen, föreslå, att den, under formen af en särskild praktisk bildningslinie, upprättas vid flera af de högre allmänna läroverken. Jag har deremot för afsigt att i det följande underställa Eders Kongl. Maj:t ett förslag till förberedande åtgärder för ordnandet af en dylik linie samt för utbildandet af lärare för densamma.

DsL°under°vis' • ^ fråga om antalet obligatoriska undervisningstiinmar i hvarje vecka

ningstimmar- för de särskilda klasserna kan jag lika litet som förre departementschefen ^var^ulss' e.n s^dan inskränkning af desamma, som den af komitén föreslagna, J “ tillrådlig. Men å andra sidan är jag i denna punkt ej heller alldeles ense med honom. Väl anser jag, i öfverensstämmelse med honom, att lärotimmarnes antal icke i någon klass bör öfverstiga 80, äfvensom att detta antal för första och andra klasserna bör sättas lägre, men jag kan deremot icke medgifva, att lärotimmarne i de högre klasserna tåla vid större nedsättning än från 32 till 30. Vår skollagsstiftning har hittills alltför litet. tagit vara pa tiden, och detta fel athjelpes ej, såvida man ej hos oss, i likhet med hvad andra kulturfolk göra, hushållar lika noga med veckans lärotimmar, som med årets läseveckor. Utan detta skola aldrig resultaten af arbetet vid vara läroverk kunna väsentligt förbättras. Manadsiofvet. Angående de hittills brukliga s. k. månadslofven hafva komitén och förre departementschefen icke alldeles samma mening. Visserligen vilja

båda hafva dem indragna, men komitén föreslår i deras ställe en minskning af den dagliga lästiden, föredraganden en regelbundet på bestämd dag hvarannan vecka återkommande skrifning på lärorummet.

De skäl, som af förre departementschefen anförts mot det förra förslaget äro för mig tillfyllestgörande.

Mot det senare kan anmärkas, att många omständigheter kunna göra det mindre fördelaktigt att för ett helt läsår i förväg binda skrifningarna vid eu bestämd veckodag, samt att dessutom likformigheten i skrifdagarnes återkomst i de fyra högsta klasserna icke motsvarar det klass efter klass ökade behofvet af sådan skrifning. Dessutom anser jag, att verkliga lofdagar, fria från både läsning och skrifning på lärorummet, fortfarande böra då och då förekomma, ehuru blott för de två högsta klasserna. I följd häraf kan jag icke heller ansluta mig till förre departementschefens förslag.

I stället har jag tänkt mig saken böra ordnas sålunda, att den vanliga läsningen i regeln en gång i månaden för sjette och sjunde klasserna samt två gånger i månaden för åttonde och nionde klasserna utbytes mot skrifning på lärorummet, samt att dessutom fullständig ledighet från allt arbete i skolan lemnas åt lärjungarne i åttonde och nionde klasserna eu eller kanske till och med, åtminstone i fråga om nionde klassen, två gånger i månaden. Att härvid valet af skrifdagar och lofdagar bör ske under sådan omvexling mellan olika veckodagar, att intet läroämne jemförelsevis mera än andra utsättes för förlust af undervisningstid, ligger i sakens natur och lärer väl icke af vederbörande rektorer för framtiden komma att mera förbises, än hvad fallet varit med de nu befintliga månadslofven. Iakttages åter detta, förefinnes ingen anledning att fastläsa de från läsningen undantagna dagarne vid vissa veckodagar.

Enligt mitt förslag skulle således knappast någon olikhet mot det nuvarande förhållandet med månadslofven inträda i fråga om åttonde och nionde klasserna. Deremot skulle i sjette och sjunde klasserna det egentliga månadslofvet, såsom på detta stadium obehöflig!, försvinna, men lärjungarne ändå erhålla den lättnad, som ligger uti att emellanåt få på lärorummet utföra eu skrifning, hvilken annars skolat ske i hemmet, I förening med lärotidens nedsättning från 32 till 30 timmar för vecka är detta troligen all den lindring i arbetet, som här kan lämpligen astadkommas.

Rena lofdagar hafva i sjette och sjunde klasserna icke visat sig medföra det med dem afsedda gagnet att bereda ynglingarne tillfälle till fria studier, utan torde vanligen snarare hafva missbrukats. I åttonde och nionde klasserna börjar deremot tanken på den förestående afgångsexamen

att framträda med stöiTe styrka och motverkar för den skull der ett onyttigt förspillande af den emellanåt erhållna ledigheten. Att i stället för eu dylik samlad ledighet erbjuda eu viss motsvarig nedsättning i det obligatoriska antalet veckotimmar är tydligen icke lika fördelaktigt för den, som vill egna eu hel dag åt repetition eller förkofring i något viss ämne, och skulle säkerligen komma att af lärjungarne betraktas såsom en klen ersättning för det mistade månadslofvet.

Med hänsyn till 8:de punkten hemställer jag alltså: att den obligatoriska undervisningen i skolan må minskas, så att den i ingen klass öfverstiger 30 timmar i veckan; och

att månadslofven såsom hittills bibehållas i de två öfverstå årsklasserna.

På grund af mitt instämmande i förre departementschefens åsigt rörande komiténs i punkterna 1, 2 och 3 framstapla förslag, säger sig sjelft, att jag icke kan godkänna de på dessa punkter beroende bestämmelser, som af komitén framhållas i punkterna 9 och 10.

fripåA-LTe». 1 likhet med komitén, punkten 11, anser jag mig deremot böra tillstyrka,

att engelskan såsom hittills må å helklassiska linien utgöra ett valfritt

ämne.

UgnmTsålng. . Angående undervisningen i sång kan jag icke dela förre departementschefens åsigt, att denna bör göras helt och hållet valfri. Enligt mitt förmenande skulle eu sådan åtgärd hafva till följd, att sånglektionerna småningom komrne att antaga karakteren af ett slags privatlektioner med ett ytterst obetydligt antal deltagare, enär begäret i de lägre klasserna efter frihet från skolgång säkert skulle förleda mången att försumma en undervisning, som sedan icke eller för sent erbjödes. Ungdomen skulle på detta sätt i de högre klasserna komma att gå förlustig en af sina mest värderade och derjemte ej blott lofliga, utan ädelt lifvande och uppfriskande njutningar. Jag ansluter mig derför i denna fråga hufvudsakligen till komiténs i punkten 13 uttalade åsigt och anser,

att sång undervisningen bör vara obligatorisk i läroverkets lägre klasser.

39 Vidkommande de i punkterna 14—19 af komitén gjorda folkslag rörande gymnastik, militäröfningar och fria lekar vid läroverken, instämmer jag i de slut, till hvilka förre departementschefen vid granskningen deraf kommit och föreslår:

att gymnastik dagligen må öfvas med alla lärjungar, som icke af helsoskäl blifvit derifrån befriade, dock med den jemkning, som i vissa klasser kan anses böra ifrågakomma, om vapenöfning under dagen skall ega rum;

att 3 timmar i veckan anslås till gymnastik och vapenöfning för hvarje klass;

att rektor bemyndigas att, der så lämpligen kan ske, efter samråd med skolläkaren och gymnastikläraren, för svagare lärjungar anordna särskilda, för dem lämpade gymnastiklektioner eu half timme dagligen;

att gymnastik läraren må, så ofta han finner sådant lämpligt, använda den åt gymnastik anslagna tiden till öfvande af fria lekar, samt att lämplig person, der sådan står att finna, förordnas att dagligen å viss tid vara tillstädes å lekplatsen för att ordna och leda lärjungarnes fria lekar;

att militäröfningarna utsträckas till hela läsåret, samt att 2 timmar i veckan, tid för utmarscher oberäknad, anslås för detta ändamål.

Jag öfvergår nu till frågan om lärjungarnes hemarbete.

Den af mig både nu och 1873 såsom oundgänglig påyrkade utsträckningen af lästiden, såväl genom terminernas förlängning som genom borttagandet af onödiga lofdagar, skulle möjligen kunna anses innebära ett ytterligare betungande af lärjungarne, allra helst som jag, fastän i förlängningsfrågan enig med både förre departementschefen och komitén, likväl icke i fråga om minskningen af veckotimmames antal kunnat fullt gå in på någonderas förslag, utan ansett mig böra i fråga om de högre klasserna vidhålla timantalet 30.

Härvid bör emellertid ihågkommas, att längre undervisningstid ingalunda betyder ökad ansträngning utan tvärtom; och att den möda, som ett bestämdt arbete kräfver, blifver mindre, i samma mån man får längre tid på sig till dess utförande. Då i det hela icke någon ökning af de nuvarande lärokurserna ifrågasättes, kan det icke vara annat än en lättnad för lärjungarne, om skolarbetet fördelas på ett större antal lektioner. Det pensum, som för hvarje gång måste inhemtas, blifver kortare, inlärandet sker säkrare och möjligheten till vidare fortgång ställer sig gynsammare. Äfven det förhållande, att genom feriernas minskning mindre af det inlärda hinner falla i glömska och att svårigheterna vid

Gymnastik, militäröfningar och fria lekar.

Hemarbetet.

40 Hemslcrifningar.

återkallandet af det ur minnet bortgångna blifva reducerade, får ej heller lemnas ur räkningen. Men främst af allt bör beaktas den i hygieniskt afseende stora fördelen deraf, att hvarje dag åt lärjungarne lemnas ett något större utrymme för ledighet från lexläsning, hvithet såsom en helsosam vederqvickelse för själ och kropp är af vida större gagn än den på en gång gifna tillökningen af 3 veckor till de nog långa ferierna. Af allt detta torde framgå, att den utsträckta lästiden innebär en lättnad i det dagliga arbetet. För lärjungarne i de lägsta klasserna, indika numera icke skäligen kunna anses betungade af arbete, bör det stanna härvid. I de högre klasserna deremot torde det väl ofta nog kunna hända, att åtminstone de mindre begåfvade lärjungarne, äfven sedan de fått en något längre tid till sitt förfogande, funne det svåid att alltid hinna med hvad af dem fordras. Af detta skäl har jag ansett nödigt att för dessa klasser vidtaga någon åtgärd, som kan vara egnad att minska trycket af ett stundom alltför drygt dagsarbete. Och då jag funnit detta tryck i väsentlig mån vara beroende på mängden och någon gång äfven på längden af de s. k. hemskrifningarna af temata och uppgifter, anser jag, att det just är på detta håll, man verksammast kan och bör bereda lärjungarne en nödig lättnad.

Såväl komitén som förre departementschefen hafva fäst uppmärksamhet vid detta förhållande. Den senare säger sig anse, ratt de skriftliga arbetena, särskildt latinskrifningen i de högsta afdelningarna, kunna något inskränkas utan fara för studiernas grundlighet)1. Jag instämmer häri, men skulle hafva önskat, att uttalandet i denna i mer än ett afseende högvigtiga punkt varit bestämdare och utförligare. Att en åtgärd, åsyftande inskränkning i de s. k. hemskrifningarna, är af giltigt behof påkallad torde dock häraf få anses antagligt. Fn sådan åtgärd kan ske ej blott genom att inskränka antalet af de skriftliga prof, som under månaden åläggas lärjungarne, utan äfven genom att så mycket som möjligt förlägga dessa prof från hemmet till lärorummet. Fördelen af skrifningars utförande på lärorummet i stället för i hemmet ligger för lärjungen icke blott uti den vunna ledigheten, som här är tvåfaldig — ledighet från hemskrifning och ledighet från lexor till de under skrifningen instälda lektionerna — utan äfven och än mera i utbildandet af den nu allt för litet uppdrifna förmågan att raskt och utan tidsspillan taga ihop med ett föresatt arbete samt i undertryckandet af den nog allmänna ovanan att hellre vilja lita på andras förbjudna biträde än att söka hjelpa sig sjelf. Äfven för läraren medför detta den förmånen att kunna vida säkrare än nu kontrollera lärjungarnes förmåga af arbete på egen hand och derefter bedöma deras duglighet. Förhåller det sig nu så, vore det också uppenbarligen

desto bättre, ju flera af de skriftliga öfningarna, man kunde få förlagda till lärorummet. Emellertid låter detta sig omöjligen göra enligt nu gällande föreskrifter med dem alla; och äfven om deras antal nedbringades till det minsta möjliga, måste de dock alltid tillsammans fordra betydligt längre tid, än det vore rådligt taga bort ifrån de ordinarie lektionerna. Jag har emellertid redan förut i allmänhet angifvit, huru långt jag anser det vara möjligt att gå i detta afseende, då jag föreslog att till skrifning på lärorummet månatligen använda en dag i sjette och sjunde klasserna och två i åttonde och nionde. Utan att här anse mig böra framställa en fullständig plan rörande anordningen af skriföfningarna, torde dock, till lättnad vid bedömandet af de nyss uttalade grundsatserna, tillåtas mig att framhålla de hufvudsakliga bestämmelserna i densamma, såsom jag tänkt mig dem.

I fjerde och femte klasserna synes mig icke någon ändring med afseende på de skriftliga arbetenas antal och beskaffenhet vara behöflig; men jag anser, att de nästan uteslutande böra förläggas till lärotimmar och således få karakteren af extemporalier. — I sjette, sjunde, åttonde och nionde årsklasserna har på latinlinien hittills förekommit ett latinskt tema hvarje vecka. Det torde under de ändrade förhållanden, jag tänkt mig, vara nog, om i dessa klasser latin skrifves hvar fjortonde dag, och detta så, att skrifningen den ena gången i månaden blir ett extemporale, utfördt under någon åt latinet anslagen dubbeltimme, och den andra gången åter får bibehålla den hittills vanliga formen af ett omsorgsfullare utarbetadt exercitium, hvithet den ena månaden göres i hemmet, den andra på lärorummet. Eu särskild anledning till denna inskränkning har jag i den förändring af latinskrifningen, som jag har för afsigt att föreslå, och om hvilken jag strax torde få tillfälle att yttra mig. — De svenska uppsatserna synas mig böra å latinlinien bibehållas till oförändradt antal. Något skäl till den nu i detta afseende rådande olikheten emellan reallinien och latinlinien anser jag icke förefinnas, och jag föreslår derför för reallinien likasom för latinlinen endast en svensk uppsats i åttonde och nionde klasserna för hvarje månad. Åf dessa skrifningar skulle en hvarannan månad förläggas till lärorummet, men de öfriga ske hemma, hvilket såväl i följd af den relativa lättheten att i detta ämne kontrollera lärjungarnes sittarbete som ock på grund af den längre tid, beredelsen för och utarbetandet af den svenska uppsatsen i de högsta klasserna i allmänhet, fordra, torde vara mest ändamålsenligt. — De skriftliga öfversättningarna till franska, hvilka nu å båda linierna försiggå i åttonde och nionde årsklasserna två gånger i månaden, böra utan annan förändring bibehållas, än att hvarannan skrifning må förvandlas till ett under lektionstimmar utfördt extemporale. — De engelska skrifningarna på reallinien torde i sjette och sjunde klasserna

Bill. till lliksd. Prot. 18.90. 1 Sand. 1 Afd. 8 Haft. 6

42 Latin-

skrifning.

höra bibehållas vid en gång i månaden, men i åttonde och nionde utsträckas till två gånger, deraf hvarannan såsom extemporale. — De matematiska uppsatserna på reallinien anser jag kunna undvaras i sjette och sjunde klasserna, men deremot böra i oförminskadt omfång bibehållas i åttonde och nionde och der hvarannan gång förläggas till lärorummet.

Utom de nuvarande skrifningarna på latinlinien synes mig ytterligare i åttonde och nionde klasserna på A-linien en tysk öfversättning böra förekomma en till två gånger i månaden samt på B-linien en matematisk uppsats en gång i månaden.

I nära sammanhang med det nyss sagda kommer jag nu till den vigtiga frågan om lämpligaste formen för de latinska skriföfningarna. Denna form måste naturligtvis på det närmaste vara beroende af det ändamål, man afser att vinna såväl särskildt med dessa skrifningar som med latinstudierna öfver hufvud taget.

Den tid är längesedan förbi, då det ansågs ingå i uppgiften för våra läroverk att bibringa lärjungarne färdighet att i tal och skrift uttrycka sig på romarespråket. Ej ens latinets varmaste anhängare påstå numera, att detta är syftet. Deremot framtiå,lles fortfarande latinets formelt bildande kraft och betydelsen af den stora rot, det under sekler spelat inom den menskliga kulturen ända till senare tid. Båda dessa framstående egenskaper hos latinet erkänner jag villigt, den förra med en nödig restriktion; att icke obetingadt erkänna den senare vore att lika djerft som fåfängt försöka att förneka ett af historiens klaraste vittnesbörd och derigenom ådraga sig misstanken att vilja vanvårda ett det dyrbaraste arf, som genom språkets förmedling kommit alla bildade folk till godo. Ett fullt tillgodogörande af detta arf kan icke åstadkommas med mindre än att sj elfva innehållet, så det ideela som det reda, af hvad som på detta språk blifvit författadt, göres tillgängligt. Att lära sig läsa, d. v. s. öfversätta och fatta innehållet af de på latinska språket författade verk måste då blifva hufvuduppgiften. Med denna uppgift har emellertid på den hittills följda vägen endast ett ringa fåtal kommit till rätta, som efter afgångsexamen fortsatt latinstudiet på fullt allvar, och förmågan att reda sig med en latinsk författare så, att man utan allt för stor ansträngning och tidsutdrägt begriper hans framställning, är ganska sällspord, helst om denne författare är från något senare sekel än det gyllene.

Gagnet af latinläsningen i våra skolor inskränker sig således egentligen till den tankegymnastik, som kan vinnas vid de talrika öfningarna i brottning med den latinska grammatikans svårigheter. Om än detta också kan för ett visst utvecklingsstadium vara nyttigt, leder det dock dertill, att man af brist på tid måste försumma sj elfva hufvudsaken —• tillfället att under skickliga lärares ledning få eu inblick i den romerska forntidens storartade

lif och dess egendomliga åskådningssätt. Under ett ängsligt bemödande att iakttaga sådana saker som det rätta bruket af grin och qvominus o. d. har man förbisett den öfverväldigande vältaligheten i Ciceros tal, den ädla skönheten i Yirgilii vers och kärnkraften i Taciti utsagor och sålunda låtit latinstudiet förfela sin mest afsevärda verkan, den att lifva, lyfta och stärka ynglingasinnet.

Vid allt detta har svenskan, såsom en lydig tjenarinna under det latinska väldet, måst beqväma sig till de hårdaste försakelser af sin inneboende natur. Medan latinet icke ens efter omflyttningen på svensk mark behöft afstå från någon af sina nationela egendomligheter, har svenskan redan före öfverflyttningen till latinsk mark måst uppoffra flere af sina. Latin med latinska ord har förbytts till latin med svenska ord; latin med svenska ord till latin med latinska. Om svenskan har man ej haft tid, stundom ock ej funnit nödigt att bekymra sig; Lön har varit medlet, latinet målet.

I detta förhållande synes mig nu vara hög tid att en ändring åvägabringas. Så länge det latinska temat skall utgöra den axel, omkring hvilken hela latinundervisningen vänder sig, lär dock ingen förändring vara att hoppas. Jag anser det derför vara nödvändigt att i mogenhetsexamen i stället för en öfversättning till latin införa en öfversättning från detta språk. Denna förändring måste då naturligtvis också verka tillbaka på de under den föregående skoltiden bedrifna skriföfningarna, så att de komma att få till sin egentliga uppgift latinska texters återgifvande på svenska — och det till en god svenska.

Jag förnekar härmed ingalunda behofvet af öfversättningar till latin dels såsom extemporalier i de lägsta klasserna, dels ock någon gång såsom temata i mellanklasserna, men småningom bör skrifningen antaga formen af öfversättning från latin, och endast i denna form bör den förekomma i afgångsexamen. Den har då fått sig föresatt ett mål, som i sig sjelft är af otvifvelaktigt gagn, och genom sin återverkan på hela anläggningen och bedrifvandet af latinstudierna skall den förändrade metoden för skriföfningarna äfven visa sig mäktig att ingjuta nytt lif i de muntliga öfningarna. Undervisningens hufvuduppgift skall då blifva att uppöfva och utbilda lärjungarnes förmåga att väl förstå och väl återgifva hvad som blifvit skrifvet på latin, och härmed äro — derom är jag öfvertygad — latinstudierna inne på den enda väg, på hvilken de kunna göras fruktbringande och återvinna det anseende, som de förtjena.

Att denna väg i början skall visa sig mindre väl banad än den länge trampade är visserligen att befara, men ingen, äfven den som motvilligt slagit in på densamma, torde, om han finner skäl att öfvergifva den, vilja vända åter till den gamla.

Den metod, som hittills följts, har varit företrädesvis rigtacl på det

latinska återgifvande! af en med afseende på de grammatiska reglerna hopsatt, ofta mindre god svensk text. Den af mig föreslagna bör oaflåtligen taga hänsyn till beskaffenheten af den svenska, som återgifves i latinets ställe. Främst såsom medel för öfversättning till svenska böra äfven öfningarna att på latin återgifva svenska satser eller s. k. fraser förekomma under de första åren af latinstudiet. Det är alltså, såsom jag redan antydt, icke min mening att utdöma bruket af dylika lokutioner och temata, men jag förordar, att dylika öfningar begränsas till det mått, som kan anses nödvändigt för uppöfvande af förmågan att rigtigt öfversätta från latinet.

Hufvudsyftet måste alltjemt vara att lära ynglingarne att läsa latin. I följd af den härigenom uppkommande tidsvinsten kan det blifva möjligt att genomgå större kurser och låta lärjungarne göra bekantskap med flere auktorer än hittills. Och hand i hand med den ökade förmågan att förstå latin skulle hos lärjungarne äfven framträda ökad lätthet och säkerhet i att använda sitt eget modersmål, hvilket sålunda genom romarespråkets inverkan skulle kunna vinna något af hvad det saknar af förädling utan att förlora något af hvad det ännu eger af ursprunglighet.

I öfverensstämmelse med komiténs 20:de punkt samt förre departementschefens i anledning deraf gjorda framställning anser jag derför,

att hemarbetet må inskränkas, i synnerhet derigenom att de skriftliga arbetena dels minskas, dels förläggas till lärorummet.

Skolstudiernas En hufvudanmärkning, som kan rigtas mot hela vårt högre skolvä- ‘ universitets- sende, sager torre departementschefen vara, »att de lärjungar, som efter fordringarna, slutad skolkurs komma till universitet eller högre tillämpningsskola, i allmänhet icke ega de kunskaper och den förmåga af sjelfständigt arbete, som förutsättas för idkande af vetenskapliga studier, samt att lärjungarne, oaktadt denna deras ringa mognad, genom obligatoriskt arbete i och för skolan på ett för deras helsa farligt sätt öfver an s trän gts».

Mitt minne sträcker sig tillräckligt långt tillbaka, för att jag skall kunna afgifva ett vittnesmål i detta afseende, stödt på erfarenhet. Och jag måste då tillstå, att de lärjungar, som för 50 eller 40 år sedan »efter slutad skolkurs» komino till universitetet, i allmänhet sannerligen icke egde ' de kunskaper och den förmåga af sjelfständigt arbete, som förutsättas för idkande af vetenskapliga studier1. Då — så som nu, och jag förmodar äfven allt framgent —- egdes sådana kunskaper och sådan förmåga endast af ett fåtal, som just vid universitetet utbildade dem. Jag tror alltså, att de klagomål, som försports öfver de på senare tider från de allmänna läroverken utgångna ynglingars otillräckliga kunskaper och bristande förmåga på lika goda skäl kunnat anföras mot förra tiders och vill såsom ett stöd för min

åsigt härutinnan åberopa hvad i 885 då varande professorn Odhner i sitt anförande i konsistorium rörande läroverkskomiténs förslag yttrat om ifrågavarande sak:

»Betraktar och bedömer man den nuvarande skolbildningen med afseende på de resultat den lemnar för de akademiska studierna, så skall man ej rättvisligen kunna påstå, att dessa resultat äro sämre nu än förr, om man afser den högre vetenskapliga bildningen vid universiteten; tvärtom får man medgifva, att de högre vetenskapliga examina och de akademiska af handlingarna nu för tiden vittna om ett betydande framsteg till ett bättre; och detta gäller ej mindre de matematiskt-naturvetenskapliga ämnena än andra, ehuru dessa enligt komiterades och vederbörande sektioners mening skulle vara i så, hög grad undertryckta i skolans nuvarande undervisningsplan.»

Om det oaktadt klagomålen öfver abiturienternas nuvarande omogenhet må kunna anses i viss män berättigade, kan man dock efter ett sådant yttrande af eu fullt sakkunnig väl sätta i fråga, huruvida det i detta hänseende står så illa till, som från åtskilliga håll blifvit påstådt.

I alla händelser synas mig inga skäl tala för att ställa det, med eller utan fog, anmärkta missförhållandet i något närmare samband med nuvarande lärares och lärjungars eller nu gällande lärokursers och läsordningars beskaffenhet. Det finnes i sjelfva verket en annan omständighet, som i detta hänseende utöfvar ett så afsevärdt inflytande, att det fullt räcker till såsom förklaringsgrund för dessa och måhända de flesta nu befintliga. brister i vårt undervisningsväsende.

Jag menar den årliga lästidens korthet.

I Sveriges första protestantiska skolordning, som utgör eu del af 1571 års kyrkoordning, finnes intet stadgande angående skolferierna, utan var bestämmandet såväl af dessas längd som fördelning öfverlåtet åt biskopen och »skolmästaren». Snart nog visade sig emellertid ett allmänt stadgande i detta afseende behöfligt, och i den af presterskapet upprättade skolordningen af 1611, hvilken visserligen aldrig erhöll kunglig stadfästelse, men som likväl mångenstädes följdes, heter det: »Skolan upplöses endast 4

gånger på året nemligen vid jul, påsk, Johannes’ Döpares dag och Michaelis dag; och må lärjunge ej under någon förevändning vara borta öfver tre veckor (med undantag af rötmånaden), om det ej kan styrkas, att han besökt så aflägsna socknar, att han omöjligen kunnat återvända inom nämnda tid.» Detta stadgande är ej rätt tydligt; antagligen bör det dock så förstås, att ferierna skulle utgöra högst 3 veckor vid hvardera af de fyra nämnda högtiderna samt dessutom omfatta rötmånaden och således tillsammans utgöra vid pass 16 veckor. Dessa ferier fann emellertid konung

46 Gustaf II Adolf allt för långa, såsom man kan finna af den plan till skolordning, som på hans befallning 1620 upprättades. Deri heter det nemligen: »Inga ferier vill Kongl. Maj:t vidare bestå i skolorna än från jul

och till trettondedagen, ifrån palmsöndag och till nästa söndag efter påsk, sa ock pingstveckan samt rötmånaden. Inga socknegångar tillstädjas djeknarne längre från skolorna än på det allra högsta sex mil. Och ingen tillätes längre att blifva ute än föreskrifne ferier sig extendera. Ho icke kommer tillstädes å föresagde dag, skall jemte proban det året icke njuta någon ytterligare socknegång.» Feriernas längd bestämdes således till 9 Va veckor om året. Icke frikostigare var i detta fall drottning Kristinas skolordning af 1649, ty deri fastställas ferierna till blott två månader om året, nemligen från den 18 december till den 18 januari om vintern och från den 29 juni till den 29 juli om sommaren. Genom Karl XI:s förordning af 1693 angående gymnasier och skolor i riket ökades ferierna till 12 veckor på året, nemligen 6 veckor om vintern från S:t Thomas dag (21 december) till kyndelsmessa-)! (2 februari) och 6 veckor om sommaren från den 6:te till den 12:te söndagen efter Trinitatis (från början af juli till midten af augusti). Med frihetstiden och dess regerande ständer vunno ferierna eu betydlig utsträckning. Skolordningen af 1724 innehåller nemligen med afseende derpå följande stadgande: »Vacat-iones sollennes, då

ungdomen allmänneligen har frihet att resa hem eller till andra orter, der de kunna förvärfva sig något underhåll till nästkommande termin, skola tillåtas 2:ne gånger om året, nemligen om vintern ifrån Lucia: tid till Kyndelsmessa (13 december—2 februari), om sommaren från Johannis till Bartholomiei dag (24 juni—24 augusti), och der Synodus eller Kund inte (prestmöte eller marknad) infalla vid begynnelsen af terminen, må Discentes hafva frihet att öfver den tiden vara hemma och således icke i fåfänga förtära sin mat borta. Vid påsk och pingst upphöra lektionerna och skolegången 3 dagar före helgen och begynnas åter måndagen efter högtiden, da ungdomen emellertid kan öfverse de stycken, som föresätta varit, så ock beqvämligen anskaffa hvad för dem till vidare uppehälle tarfvas.»

Feriernas sammanlagda längd utgjorde nu 19 veckor om året,

Genom 1807 års skollag gjordes i ifrågavarande afseende endast den förändring, att- påsk- och pingstferierna förkortades, hvardera med en half vecka, hvarigenom feriernas hela längd kom att blifva 18 veckor. Sitt maximum uppnådde ferierna genom 1820 års skollag, enligt hvilken de skulle utgöra 22 veckor om året, nemligen 2 veckor vid påsk och de öfriga enligt efori bestämmelse. Det är nemligen i denna lag blott bestämdt, att lästiden skall utgöra 32 veckor, påsklofvet (2 veckor) deri inberäknadt, Att äfven denna knappa lästid ytterligare kunde inskränkas framgår emellertid deraf, att det medgifves eforus och rektor rätt att gifva hela läro-

verket gemensam ledighet från undervisningen, då hård väderlek, marknad, allmän högtidlighet eller annan giltig anledning förekomma, ett stadgande, som sedermera upptagits i alla de följande skollagarne.

I sammanhang med en genomgripande förändring af undervisnings- ]danen och betydligt förbättrade lärarelöner minskades genom 1856 års skolstadga ferierna med ö1/., veckor, eller till 16Y2 veckor om året. Med afseende på feriernas fördelning stadgades blott, att läsningen skulle börjas i augusti och slutas inom juni månad, att ferierna vid jul skulle vara minst 4 veckor och de vid påsk en vecka, hvarförutom 1/s veckas ledighet vid pingst skulle inräknas i den till 36 veckor bestämda lästiden.

T 1859 års skolstadga bibehöllos samma bestämmelser med afseende på ferierna blott med den förändring, att julferierna bestämdes till minst 3 veckor, och att rektor erhöll rätt att åt öfverstå klassens lärjungar en eller högst två gånger i månaden bevilja en hel dags ledighet, hvilken borde användas till enskilda studier under rektors eller vederbörande lärares kontroll. Genom kongl. kungörelsen den 12 maj 1865 ökades åter ferierna med en vecka, eller till \7'/2 veckor derigenom, att det förordnades, att påskferierna skulle inräknas i den till 36 veckor bestämda lästiden.

Enligt 1820 års skollag voro emellertid läroåren bestämda till 12, nera-tä*»^*,Årligen 8 i trivialskolan och 4 på gymnasium, derefter till 10. De äro nu såsom "n9nm9i de främsta kulturländerna 9; men i samband med denna förkortning af lärotiden har icke någon förlängning af lästerminerna hos oss skett, oaktadt pensa i alla ämnen utom kristendom, grekiska och latin betydligt ökats, och undervisningen i de tre nämnda ämnena onekligen nu bedrifves med mera noggrannhet och större fordringar på detaljinsigter.

Att häraf förr eller senare skulle uppkomma svårigheter så för lärare som lärjungar är naturligt. Dessa svårigheter började också visa sig redan tidigt och kunna sägas hafva varit fullt insedda 1873, hvilket, framgår af den då af Konung och Riksdag gillade bestämmelsen om läsårets förlängning från 36 till 39 veckor. Bestämmelsen intogs icke i 1878 års skolstadga.

De 36 veckorna stå qvar och svårigheterna likaså. Hvad undervisningen derpå förlorat under den ej obetydliga tid, som derefter förflutit, torde icke kunna skattas ringa.

Hade emellertid dessa 36 veckor verkligen stått till undervisningens förfogande, skulle nog tiden ändock räckt någorlunda väl till för våra lärokursers noggranna genomgående. Men den nuvarande effektiva lästiden har icke på långt när haft denna omfattning. Redan påsk- och pingstlofven nedbringa de 36 veckorna till 3472. Anslås antalet ledighetsdagar derutöfver i klasserna I—V till 6 samt för inträdespröfning och examenslof in. in.

till 9 dagar, blår lästiden i dessa klasser 32 veckor. T de högre klasserna afgå från de 32 veckorna ledighet under militäröfningarna samt månadslofven. Den förra uppgår till minst 1 vecka. Månadslofven kunna

i nuvarande sjette klassen utsträckas till 2 gånger i månaden, i nuvarande sjunde klassen till 4 gånger; jag vill emellertid antaga, att de icke allestädes blifvit fullt uttagna, utan att de i sjette klassen i medeltal endast förekomma 1 och i sjunde klassen 3 gånger under hvar och en af läsårets 9 månader; under denna förutsättning borttaga de i sjette klassen sammanlagdt 11/2 vecka, i sjunde klassen 4%. På detta sätt erhålles det resultat, att den effektiva lästiden på sin höjd utgör:

för klasserna I—V......................................... 32 veckor,

» » VI—VII.................................. 29% »

» » VIII—IX.................................. 26% »

I medeltal för hela läroverket blifver detta omkring 30 veckor.

I de flesta andra länder uppgår den årliga lästiden till 40 veckor. I Norge, Danmark, Tyskland och Frankrike är den ännu längre; och detta utan olikhet för de olika klasserna. Detta utgör omkring 50 procent, eller 3 månader, längre lästid än i de högsta klasserna hos oss.

Hvem kan väl underskatta verkan häraf! Den är sä stor och sä ingripande i alla delar af vår läroverksorganisation, att knappt något enda af de missförhållanden, öfver hvilka det med skäl klagats, icke närmare eller fjermare af densamma är beroende.

Den af mig i månadslofvens ställe omnämnda anordningen med 1 skrifdag i VI och VIT, 2 skrifdagar i VIII och IX, 1 lofdag i VIII samt 1 — eller undantagsvis 2 — lofdagar i IX skulle visserligen åstadkomma en inskränkning i de högsta klassernas undervisningstid, men dervid måste det också stanna, hvilket enligt den nuvarande anordningen ingalunda är fallet, om månadslofven till sitt fulla mått uttagas. Dessutom gifver mitt förslag det mesta af denna tid åt skriföfningarna och kommer dermed indirekt läsningen till godo.

Om läsåret förlänges med 3 veckor och militäröfningarna anordnad så, som af mig blifvit föreslaget, om lokalmyndighetens rätt att meddela läroverket ledighet inskränkes, examen med de fem lägre klasserna vid höstterminens slut upphör, och tiden för inexamineringen förlägges utom den lagbestämda lästiden — åtgärder, hvilka jag finner synnerligen välbetänkta — skulle således den verkliga lästiden blifva:

för klasserna I—V .......................... omkring 36 veckor,

» » VI—VII....................... * 35

» » VIII—IX .................. » 34

eller i medeltal för hela läroverket 35 veckor.

49 Vinsten af denna förlängning skulle alltså under den nioåriga skoltiden motsvara betydligt mer än ett helt läsår.

Jag anser alltså på grund af det ofvan anförda och i öfverensstämmelse med livad förre departementschefen föreslagit:

att läsåret förlänges till 39 veckor, hvari dock inräknas ledighet under en vecka vid påsk och en half vecka vid pingst, men icke den tid, som för vissa lärjungar upptages af inträdes- och flyttningspröfningar;

att, der icke Kong! Maj:t på gjord framställning annorlunda bestämt, höstterminen skall taga sin början den 26 augusti och sluta den 20 december samt vårterminen börja den 16 januari och sluta den 20 juni, äfvensom att, i fall någon af de för terminernas början eller slut bestämda dagarne infaller på söndag, början må uppskjutas till näst följande, men afslutningen förläggas till näst föregående söckendag;

att ordinarie lärares tjenstgöringspenningar samt vikariers och extra lärares arfvoden må beräknas efter 40 arbetsveckor om året;

att examen med de fem lägre klasserna vid höstterminens slut må upphöra;

att den eforus och rektor medgifna rätt att bevilja läroverket ledighet, när hård väderlek, marknad, allmän högtidlighet eller annan giltig anledning förekommer, må så begränsas, att den sålunda meddelade ledigheten under ett läsår icke må tillhopa öfverstiga 6 arbetsdagar, i hvilken tid dock icke inräknas den ledighet under 2 eller 3 dagar, som gifves för förberedelser till årsexamen.

En annan fördel — och den ej af mindre betydelse — skulle genom öfveranläsårets förlängning säkrare och lättare vinnas, än annars blefve möj- hängningen. ligt. Det lider nemligen intet tvifvel, att en af orsakerna till den öfverklagade öfveran sträng i ii n gei i, för såvidt man under närvarande förhållanden ännu med fog kan tala om en sådan, i allmänhet ligger dold i den, i förhållande till lärokurserna, allt för knappa lästiden. Före 1873 klagades högljudt och med fog öfver öfveransträngning i nästan alla skolans klasser, men genom de föreskrifter, som då lemnades för de nedre klasserna, försvann den småningom ur dem, så att den för närvarande endast undantagsvis kan uppvisas annorstädes än i någon af de högre klasserna, merendels öfre sjette och öfre sjunde. Det bör emellertid ej vara förenadt med större svårighet att äfven der genom ökadt utrymme för hemarbetet i regeln blifva qvitt denna olägenhet.

Att för öfrigt hela öfveransträngningsfrågan blifvit i läroverkskomiténs Bill. till Riksil. Prat. 18HO. 1 Sand. 1 Afd. 8 Hcift. 7

betänkande och i den åt detta ämne särskildt egnade bilagan öfver höfvan storgjord, äfvensom att de af komitén meddelade siffrorna rörande lärjungarnes arbetstid måste såsom ytterst svårbestämbara upptagas med mycken varsamhet och endast betraktas såsom ett värdefullt statistiskt uppslag för skolhygienen liar af förre departementschefen redan blifvit framhållet, och i detta afseende delar jag fullkomligt hans uppfattning.

förhållandena Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för ordnande af de hygieniska förhållandena vid läroverken, öfverensstämmer jag med förre departementschefen och hemställer derför på af honom anförda grunder, att Eders Kongl. Maj:t må föreslå Riksdagen:

att vid hvarje högre eller femklassigt allmänt läroverk må anställas en läkare för att utöfva tillsynen öfver lärjungarnes helsotillstånd och biträda rektor vid öfvervakandet af de hygieniska anordningarna, vid läroverket; samt att skolläkaren må såsom arfvode uppbära dels af läroverkets ljus- och vedkassa 1 krona om året för hvarje under höstterminen närvarande lärjunge, dels af statsmedel årligen: vid de högre läroverken 150 kronor, vid de femklassiga 100 kronor.

Lsionsr°eghri7g Äfven med afseende å löne- och pensionsreglering samt lönetursbesamt lotteri-räkning för lärare vid allmänna läroverk instämmer jag helt och hållet i beräkning. ]lva(j af förre departementschefen anförts och föreslagits.

FUrun'arnes Hvad åter angår den i samband härmed stälda frågan om förhöjning terminsof- af lärjungarnes terminsafgifter, kan jag icke i allo dela hans mening. Jag gifter. anger nemligen, att lärjungarne i de tre lägsta klasserna borde alldeles befrias från den nya, till statsverket ingående afgiften, så att denna endast komme att affordras lärjungarne i de högre klasserna från och med den fjerde.

I det af särskilde komiterade den 17 maj 1879 afgifna betänkandet angående lönereglering för lärare vid åtskilliga rikets läroanstalter äfvensom i Eders Kongl. Majrts framställning till 1882 års Riksdag om löneoch pensionsreglering för lärarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken in. in. föreslås den till statsverket ingående terminsafgiften af lärjungarne i de tre lägsta klasserna till samma belopp, 20 kronor, som skulle gälla för lärjungarne i 4:de och 5:te klasserna. 1882 års läroverkskomité fann emellertid detta belopp allt för högt för de tre nedersta klasserna och föreslog dess sänkande till 10 kronor. Såsom skäl för detta

sitt förslag anför komitén, att de tre nedersta klasserna enligt dess mening fortfarande skulle komma att i viss mån utgöra ett helt för sig och betraktas såsom bildningsanstalter företrädesvis för lärjungar, som afbröte sin skolgång vid tidigare ålder för att utgå i det praktiska lifvct. För dem skulle dessa klassers kurs blifva en nyttig utvidgning af folkskolekursen. Det tillskott af bildning, som de i nämnda klasser erhölle, vore i sjelfva verket allt för vigtigt för de praktiska yrkenas män, för att det skulle vara lämpligt att genom höga afgifter lägga hinder i vägen för dess förvärfvande. Berörda klasser vore också de största af alla i läroverken och sköttes af lägre aflönade lärare, hvadan statens kostnad för hvarje lärjunge der blefve betydligt mindre än på läroverkets högre stadier. Slutligen borde man ej lemna ur sigte, att om, i enlighet med komiténs förslag, befrielse från termi nsafgift icke finge lernnas lärjunge under första terminen af hans skolgång, denna bestämmelse uppenbarligen komme att utöfva inverkan företrädesvis inom de tre lägsta klasserna. Af tabellbilagorna visade sig nemligen, att, då samtliga nyintagna vid de fullständiga läroverken under treårsperioden 1879—82 utgjorde 7,820, ej mindre än 5,794 intagits i de tre nedersta klasserna. Motsvarande siffror för de femklassiga läroverken under samma tid vore 2,114 och 2,021. Härvid vore äfven att märka, att af de i högre klasser intagna funnes många, som öfverflyttats från lägre läroverk och som således ej träffades af ifrågavarande bestämmelse. Förmånen af befrielse skulle alltså inom de tre nedersta klasserna tillfalla ett betydligt mindre antal lärjungar än inom de högre klasserna.

Förre departementschefen finner komiténs förslag att nedsätta berörda terminsafgift för lärjungarne i de tre lägsta klasserna till 10 kronor förtjena beaktande. Derigenom att afgiften i dessa klasser gjordes så låg, kunde nemligen föräldrar och målsmän utan större uppoffringar låta sina söner och myndlingar pröfva sin håg och förmåga för studier; och en icke ringa del af de olägenheter, förhöjda terminsafgifter medförde, vore dermed undanröjd. Deremot anser han komiténs bestämmelse, att lärjunge icke skulle kunna erhålla befrielse från terminsafgiften i dess helhet eller någon del deraf för den termin, under hvilken han blifvit vid läroverket inskrifven, väl sträng, emedan det utan tvifvel mer än en gång komme att inträffa, att eu nyintagen lärjunge kunde med fullt tillförlitliga intyg styrka såväl framstående fallenhet för studier, synnerlig flit och godt uppförande, som ock stor fattigdom; och det dock vore hårdt, om en sådan icke skulle kunna komma i fråga till befrielse från terminsafgiften.

För egen del lägger jag likasom läroverkskomitén synnerlig vigt dervid, att de tre nedersta klasserna hafva till en af sina uppgifter att meddela den grundläggande bildning, hvaraf ett stort antal yrkesidkare äro i

behof utöfver hvad som i folkskolan kan erhållas, äfvensom dervid, att det just är i dessa klasser, som erfarenhet skall vinnas, huruvida gossen har den håg och den begåfning för studier, att verkligt skäl för honom förefinnes att fortsätta på studiebanan. Men derför anser jag det ock föga välbetänkt, att genom förhöjning af redan för handen varande terminsafgifter, af hvilka den del, som utgår till ljus- och vedkassan måste af alla gäldas, försvåra tillträdet till dessa klasser, i synnerhet som genom lästidens förlängning underhållskostnaden för ett flertal lärjungar måste blifva i någon mån större än förut. Säkerligen skulle den kontanta utgift, som förhöjningen i terminsafgiften komme att medföra, hindra mången väl begåfvad, men fattig gosse från inträde i skolan och sålunda betaga honom tillfället att der visa hvad han dugde till; och mången skulle ock deraf tvingas att utgå i det praktiska lifvet utan de kunskaper, han i allmänna läroverkets lägre klasser lätt kunnat vinna och som han i sin följande verksamhet utan tvifvel mer än en gång komme att sakna.

Jag tror derför, att den uppoffring statsverket skulle göra genom att afstå från all till detsamma ingående afgift af lärjungarne i de tre lägsta klasserna skulle fullt uppvägas deraf, att undervisningen i dessa klasser fortfarande blefve i det närmaste afgiftsfri, hvarigenom ej blott eu väl behöflig lättnad bereddes mindre bemedlade föräldrar vid deras barns uppfostran, utan ock för staten öppnades en större möjlighet att med fullt dugande förmågor tillgodose sina mångfaldiga behof.

Enligt de beräkningar, som 1887 utfördes och vid hvilka man utgick från medelantalet lärjungar vid början af höstterminerna 1881—85 samt afdrog 25 procent för medellöses och mindre bemedlades befrielse äfvensom 10 procent för möjlig minskning i lärjungeantalet, skulle terminsafgifterna af lärjungarne i de tre nedersta klasserna vid de högre och femklassiga läroverken uppgått till 82,390 kronor och i samtliga klasser till 347,409 kronor, från hvilken summa dock afdrogs något öfver 10,000 kronor för den nedsättning af terminsafgifterna till hälften, som föreslogs för lärjungarne å den praktiska linien, så att alltså den behållna inkomsten upptogs till 337,000 kronor.

Vid de beräkningar, jag låtit utföra, har man utgått från medelantalet lärjungar vid höstterminernas början 1884—88, men i öfrigt tillämpat de grunder, som följts vid ofvan anförda beräkningar, samt dervid funnit (Tab. B. 5), att en terminsafgift af 10 kronor i de tre lägsta klasserna skulle vid de högre och femklassiga läroverken inbringat 80,446 kronor, under det att en terminsafgift af 20 kronor i 4:de och örte klasserna och af 30 kronor i 6:te och 7:de klasserna komme att medföra en inkomst af 255,650 kronor.

53 Något afdrag för nedsättning af terminsafgiften å den praktiska linien hel l öfver här ej göras, då jag på ofvan angifna skäl icke föreslår en praktisk linies införande vid något högre eller femklassigt läroverk, med undantag af Jakobs läroverk i Stockholm. I jemförelse med förslaget af 1887 skulle således enligt det nu framstälda inkomsten af terminsafgifterna vid nu berörda läroverk komma att minskas med omkring 80,000 kronor; hvartill äfven kommer en minskning i de 1887 beräknade inkomsterna från de till ombildning föreslagna läroverken, hvarom jag torde få tillfälle att närmare yttra mig i sammanhang med frågan om dessa läroverks organisation.

Mot öfriga bestämmelser, som af förre departementschefen föreslagits beträffande terminsafgifterna, har jag lika litet något att anmärka som mot hans förslag rörande löne- och pensionsreglering samt lönetursberäkning för lärarne vid de allmänna läroverken. Jag får derför, dels med stöd af hvad han med afseende härå anfört, dels på grund af hvad jag senast yttrat, i underdånighet hemställa:

A) att, med afseende på terminsafgifternas förhöjning, Eders Kongl.Termimafgif- Maj:t täcktes gilla och i väsentligare punkter underställa Riksdagen följande bestämmelser:

att lärjunge, som är vid allmänt läroverk inskrifven, skall, förutom nu utgående avgifter, från och med vårterminen 1891 för hvarje termin erlägga

till statsverket:

inom 4:de och 5:te klasserna .............................. 20 kronor

» 6:te och 7:de » .............................. 30 »

att befrielse från nämnda afgift må kunna beviljas medellöse lärjungar, sä vida de genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande anses böra till erhållande af denna förmån komma i åtanke;

att befrielse från af giftens halfva belopp må kunna beviljas mindre bemedlade lärjungar, som uppfylla det för hel befrielse stadgade vilkor;

att å hvardera skolstadiet (klasserna 4—5 och 6—7) icke mer än 15 °j0 af stadiets hela lärjungeantal må erhålla hel befrielse och icke mer än 20 °/o half sådan, hvarvid dock, om så pröfvas nödigt, två halfva befrielser må kunna ersätta en hel sådan eller omvändt, blott att hela det för hvarje termin inom stadiet debiterade afgiftsbeloppet ej understiger 15 % af hvad det skulle utgöra, om alla lärjungarne erlade full afgift;

att förslag å de lärjungar, som skola komma i åtnjutande af befrielse, upprättas af en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom ordförande, klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som frågan i hvarje fall gäller, samt två af lärarekollegiet, en af läroverksstadens kommunalstyrelse

och två af vederbörande landsting valde ledamöter, hvithet förslag derpå underställes ef orus till pröfning och stadfästelse;

att uppbörden af samtliga terminsafgifter verkställes på utsatt tid, minst 14 dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade befrielserna, och senast 8 veckor efter terminens början;

att uppbörden af de till statsverket ingående afgifterna redovisas af rektor, i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret, för vårterminen före juni månads och för höstterminen före december månads slut;

att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt stadgade afgifter, skall från läroverket uteslutas, intill dess den resterande afgiften blifvit g ulden;

att, om lärjunge, som enligt näst föregående punkt blifvit frän läroverket utesluten, önskar erhålla afgångsbetyg, sådant må för honom utfärdas; dock att å detsamma skall antecknas den skidd, i hvilken han häftar på grund af uraktlåtenheten att de stadgade afgifterna erlägga;

Lärarnes

aflöning.

B) att, med afseende på lärarnes aflöning vid de högre och femklassiga allmänna läroverken, Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att — under förutsättning att lästiclen så utsträckes, att lärarnes tjenstgöring stid kommer att uppgå till 40 veckor om året — för lärarne vid berörda läroverk må bestämmas följande löneförmåner, att utgå från och med år 1891:

för rektorer: vid högre läroverk tvä lönegrader ål) 3,500 kronor och 2) 4,000 kronor jemte tjenstgöring spenning ar 1,500 kronor, med rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk; vid de femklassiga läroverken i Stockholm lön 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar 1,300 kronor; vid öfriga femklassiga läroverk två lönegrader ål) 2,700 kronor och 2) 3,200 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, med rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor vid femklassigt läroverk; hvarförutom rektorerne vid alla dessa läroverk må af vederbörande kommuner såsom hittills åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för lektorer: vid högre läroverk fyra lönegrader ål) 2,100 kronor, 2) 2,600 kronor, 3) 3,100 kronor och 4) 3,600 kronor jemte tjenstgörings-

penningar 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring;

för adjunkter: vid högre och femklassiga läroverk fyra lönegrader å 1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor, 3) 2,500 kronor och 4) 3,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,000 kronor, med uppflyttning sr ätt lika som lektorer;

för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader ål) 1,000 kronor, 2) 1,200 kronor, 3) 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad enligt samma grunder, som gälla för lektorer och adjunkter; vid femklassiga läroverk lön 500 kronor;

för gymnastiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader dl) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor, med uppflyttning sr ätt lika som musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;

för teckningslärare: vid högre läroverk med befattning af 1:sta klassen tre lönegrader å 1) 2,000 kronor, 2) 2,250 kronor och 3) 2,500 kronor; med befattning af 2:dra klassen tre lönegrader ål) 1,500 kronor, 2) 1,750 kronor, 3) 2,000 kronor; med befattning af 3:dje klassen tre lönegrader å 1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor och 3) 1,600 kronor, alla klasserna med uppflyttning sr ätt lika som musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;

att vikarierande lektor, som icke innehar ordinarie läraretjenst, må, om han fullgjort stadgade vilkor för att kunna till lektor utnämnas, uppbära arfvode efter 2,000 kronor, men eljest efter 1,800 kronor för år räknadt; samt att vikarierande adjunkt eller kollega äfvensom extra lärare må, om han efter aflagd akademisk examen, som medför behörighet till lärarebefattning, vederbörligen genomgått stadgad prof årskurs, uppbära arfvode efter 1,800 kronor, men eljest efter 1,500 kronor för är räknadt;

att gymnastiklärare skall vara skyldig tjenstgöra för den faststälda lönen vid högre läroverk 16 timmar i veckan; vid femklassiga läroverk 8 timmar; samt teckningslärare vid högre läroverk med befattning af rista klassen 25 timmar i veckan, med befattning af 2:dra klassen 20 timmar, med befattning af 3:dje klassen 16 timmar-, vid femklassiga läroverk 8 timmar i veckan; men att ytterligare tjenstgöringsskyldighet må kunna åläggas desse lärare mot ersättning af 75 kronor för hvarje timme i veckan under helt läsår åt lärare vid fernklassigt läroverk eller i första och andra lönegraden vid högre läroverk samt af 100 kronor åt lärare i tredje lönegraden;

att gymnastiklärare vid högre läroverk, som icke sjelf egen erforderlig skicklighet att meddela undervisning i exercis och militär öfning ar, skall på egen bekostnad aflöna det biträde, som i sådant hänseende pröfvas behöfligt och af vederbörande goclkännes;

att tjenstgöringspenningarna skola för alla lärare, rektorerna undantagne, beräknas utgå för läsår med 40 läsveckor; att de i rektorernas aflöning ingående tjenstgöringspenningar skola beräknas utgå för kalenderår, men till olika belopp för läsåret och för ferierna, efter särskilda bestämmelser, som af Kongl. Maj:t fastställas; samt att tjenstgöringspenningarna icke få af tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet, dock att, om rek-

tor eller lektor, som är domkapitelsledamot, endast åtnjuter ledighet från domkapitelsgör omålen, afdrag å tjenstgöringspenningarna icke må ske;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt förbemälda lönereglering komme lärare till del, skola gälla såsom vilkor: 1) att lärare, som enligt hittills gällande stat är berättigad till ersättning för indelt lön, skall frånträda sin rätt till nämnda ersättning; 2) att nuvarande innehafvare af lön, i hvilken ingår afkomst af prebendehemman och lägenheter eller andra särskilda förmåner utom kontanta penningar, skall vara pligtig att, sedan en undersökning af dessa förmåners beskaffenhet samt uppskattning af deras ekonomiska värde egt rum, vara underkastad antingen förmånernas indragning till statsverket mot ersättning i penningar till det belopp, hvartill de äro i stat beräknade, eller den minskning i statsverkets löneanslag till tjensten, som kan i vederbörlig ordning varda beslutad, dock icke till större belopp än som motsvarar den löneförbättring, som löntagaren vid nu föreslagen lönereglering kan komma att vinna; 3) att den genom nådiga cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade skyldighet för visse lärare att, i händelse de genom inträffade förändringar skulle finnas umbärlige vid det läroverk, der de äro anstälde, inträda i tjenstgöring vid annat läroverk helst inom stiftet, skall åligga äfven öfrige vid de högre och femklassiga allmänna läroverken anstälde lärare, intill dess de uppnått 45 års ålder; samt 4) att lärare skall vara skyldig att från tjensten afgå med pension enligt de bestämmelser, som i sammanhang med denna lönereglering fastställas;

att hvarje lärare, som varder utnämnd till tjenst, med hvilken rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vara underkastad den minskning i aflöning från statsverket, som Kongl. Maj:t framdeles kan finna lämpligt besluta, till ett belopp icke öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning sig belöpa; äfvensom

att — under förutsättning af kyrkomötets bifall — de prebendehemman och lägenheter samt andra förmåner af privilegiinatur, som äro lärare vid de allmänna läroverken på lön anslagna, må, i den män det kan ske utan förnärmande af nuvarande innehafvares rätt eller rubbning uti enskildes genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden, till statsverket indragas;

Lärarnes C) att, med afseende på pensionering af lärarne vid de allmänna läro-

pensionen^. verken, Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att, med undantag för gymnastiklärarne, öfrige ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk skola hafva rättighet och, hvad angår de lärare och lärarinnor, som ingå på den nya lönestaten eller som utnämnas efter det kungörelse i ämnet utkommit, äfven skyl-

dighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå, Kongl. Maj:t dock obetaget att låta med af skedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå;

att ordinarie gymnastiklärare vid förenämnda läroverk, då de uppnått 60 lefnadsår och minst 30 tjenstår, skola under i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar, som för öfrige lärare blifvit föreslagna, hafva samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå med pension, som nästföregående moment innehåller beträffande öfrige lärare;

att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som i minst tre är lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf han eller hon varit urständsatt att sin tjenst bestrida, må, derest det blifver behörigen styrkt, att anledning icke förefinnes till antagande, det han eller hon kan återvinna tjenstbarhet, kunna äfven utan egen ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas mot åtnjutande under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten, hvilken pension skall för lärare eller lärarinna, hvars aflöning är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, utgå med ett belopp lika med hela lönen, om han eller hon befinner sig i annan lönegrad än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta lönegraden eller innehar tjenst, för hvilken inga lönegrader finnas, skall sä beräknas, att för hvarje i full pensionsålder felande tjenstår af dragés en procent af lönen, dock icke mer än tio procent, samt att för lärare och lärarinna, hvars aflöning icke är på förenämnda sätt fördelad, pensionen skall utgå med ett mot tre fjerdedelar af lönen svarande belopp, minskadt med en procent för hvarje tjenstår, som felas i pensionsåldern, dock icke öfver tio procent; samt

D) att, med afseende på särskilda bestämmelser för lärares lönetursberäkning, Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att ordinarie adjunkt eller kollega, hvilken aflagt sådan akademisk examen, som utgör vilkor för behörighet att söka lektorsbefattning vid högre allmänt läroverk, äfvensom i öfrigt fullgjort stadgade föreskrifter för att kunna till lektor utnämnas, må eg a rätt att vid år sberäkning för uppflyttning i högre lektorslönegrad räkna sig till godo den tid, han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda, med nit och skicklighet vid allmänt läroverk tjenstgjort såsom tillförordnad rektor, såsom vikarierande lektor eller med en tjenstgöring väsentligen lika med den, som åligger lektor;

att lärare, som vunnit befordran till lektor vid allmänt läroverk, må ega rätt att räkna sig till godo för uppflyttning i högre lektorslönegrad den

Bill. till Riksd. Prot. I8f)0. 1 Sami. 1 Afd. 8 Raft.] 8

Lönetursberåkning.

58 Tillsättning a rektorsbefattningar.

tid utöfver tio år, som han varit berättigad att räkna för uppflyttning i högre adjunktslönegrad;

att öfning slär are, som fullgjort vilkor en för kompetens till ordinarie öfning slärarebefattning vid högre allmänt läroverk, må räkna sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad den tid, han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda, tjenstgjort såsom vikarierande öfningslärare med full tjenstgöring vid högre allmänt läroverk, dock med undantag för de två första åren af hans så beskaffade verksamhet; samt att tjenstgöring vid lägre allmänt läroverk härvid äfven må tagas i betraktande sålunda, att två års tjenstgöring vid lägre läroverk må räknas lika med ett års tjenstgöring vid högre läroverk;

att lärare vid folkskolelärareseminarier, högre lärarinneseminariet och sjökrigsskolan må, om de öfvergå i de allmänna läroverkens tjenst, åtnjuta samma rätt till lönetursberäkning, som genom kongl. kungörelserna den 29 maj 1874 och den 29 juni 1883 medgifvits lärare vid vissa enskilda läroverk;

att föreskriften i kongl. cirhdäret den 20 mars 1858 angående rätt till lönetur sberäkning såsom ordinarie lärare först med året näst efter det, under hvilket fullmagt erhållits, icke må leda derhän, att fullmagts erhållande förminskar den rätt till uppflyttning, lärare eljest skulle .hafva haft för likartad tjenstgöring;

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 11 december 1863 angående rätt för lärare att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, under hvilken han, efter det han undergått filosofie kandidatexamen, såsom extra lärare, duplikcmt eller vikarie varit vid elementarläroverket använd, dock med undantag för de tre första åren af hans så beskaffade verksamhet, må upphöra att vara gällande för andra än dem, som redan nu hafva rätt att räkna sig denna förmån till godo.

Rörande tillsättningen af rektorer vid de femklassiga allmänna läroverken äfvensom angående vigten deraf att, då till rektor vid allmänt läroverk utsetts lärare med ordinarie tjenst, denna tjenst i vanlig ordning förses med ordinarie, ehuru förflyttbar innehafvare, är jag af samma ;isigt som förre departementschefen och får derför i likhet med honom och med stöd af samma skid hemställa, att Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att medgifva:

att beträffande tillsättning af rektorsbefattningar vid de femklassiga allmänna läroverken må gälla hvad för närvarande är föreskrifva med, afseende på tillsättning af dylika befattningar vid de högre läroverken; samt att, då till rektor vid allmänt läroverk utsetts lärare, som innehar ordi-

närig läraretjenst, denna tjenst md i vanlig ordning tillsättas, dock att den, som dertill utnämnes, skall, när förre innehafvaren återtager utöfningen af densamma, vara skyldig att träda i tjenstgöring vid det läroverk, Kongl. Maj:t med afseende på förekommande omständigheter kan finna skäligt bestämma.

Likasom förre departementschefen anser jag äfven, att något skäl ej finnes att bibehålla olika benämning å lärare, för hvilka alldeles samma adjunkt. bestämmelser gälla med afseende på kompetens vilkor, tjenstgöringsskyldighet, aflöningsförmåner in. m., blott derför att somliga äro anstälda vid högre och andra vid lägre allmänna läroverk. Och då titeln kollega lämpligen torde kunna användas till benämning å ett nytt slags lärare, om hvilkas anställning jag i det följande tänker göra framställning, synes det mig böra bestämmas:

att de ämneslärare vid lägre allmänna läroverk, som hittills burit namn af kolleger, hädanefter skola benämnas adjunkter; samt

att hvad som finnes föreskrifvet angående adjunkter äfven skall gälla beträffande alla de lärare, som hittills burit namn af kolleger.

Det förslag till åtskilliga mindre läroverk.- ombildning, som af förr departementschefen framstälts, finner jag beaktansvärdt och instämmer de mini-/ deri i väsentliga delar. Sålunda finner jag ändamålsenligt, att, der lär- läroverken. jungeantalet sådant medgifver, två årsklasser undervisas af samme lärare, så att undervisningen med tre ämneslärare må kunna utsträckas till femte klassens kurser på en af de båda bildningsliniema, den klassiska eller den reala, hvilken det må stå kommunalstyrelsen fritt att välja. Skulle denna styrelse finna ändamålsenligare att i stället för någon af de nämnda linierna inrätta eu s. k. praktisk linie, må detta vara tillåtet, och eger då styrelsen att, obunden af den för klassiska eller reala linien gällande läsordning, föreslå en annan, som bättre tillgodoser ortens behof, och derå söka Kong! Maj:ts fastställelse.

För att emellertid så snart som möjligt vinna erforderlig stadga för den nya och följaktligen ännu till metoden otillräckligt pröfvade praktiska linien, anser jag nödvändigt, att en särskild skola upprättas, der profår kan genomgås af de lärarekandidater, som hafva för afsigt att egna sig åt nämnda skolors tjenst, och der tillfälle kan blifva att genom försök utröna lämpligaste sättet för arbetets anordning vid en dylik skola.

För dessa ombildade läroverk torde ej vara nödigt att bestämma, att

undervisningen omfattar en femårig kurs, utan må, på förslag af kommunalstyrelse och läroverkskollegium, för hvarje särskildt läroverk bestämmas, huruvida undervisningen vid detsamma skall utsträckas öfver tredje klassens kurser å endera, af nyss berörda luder. Vid ett större lärjungeantal i hvarje klass later sig nemligen den föreslagna anordningen ej genomföra, och då en dylik sammanslagning af olika årsklasser vid undervisningen på senare tider hos oss blott i mycket ringa omfång förekommit på det lägre stadiet, är förtroendet till resultatet af eu sådan anordning på många håll ej stort.

En följd deraf att jag å ena sidan föreslagit, att inga till statsverket ingående terminsafgifter skulle upptagas i de tre lägsta klasserna, och å den andra sidan att undervisningen i de ombildade läroverken skulle kunna inskränkas till tredje klassens kurser, måste tydligen blifva, att, om man ville bestämma det. belopp, hvarmed kommunerna borde bidraga till uppehållande af ifrågavarande läroverk, på samma sätt som förre departementschefen eller såsom en garanti för terminsafgifters erläggande af ett. visst antal lärjungar, detta belopp skulle blifva så obetydligt, att en dylik garanti blefve utan egentligt värde. Då jag emellertid ej kan finna det vara rättvist eller billigt, att just de mindre och fattigare kommunerna skulle, såsom läroverkskomitén föreslagit, dyrt betala samma förmån, som de större kommunerna erhålla utan dylik uppoffring, anser jag således, att kommunerna böra intaga samma ställning till de ombildade läroverken som till öfriga allmänna läroverk, samt att samma bestämmelser, som stadgas för lärjungarnes terminsafgifter vid öfriga allmänna läroverk, ma gälla äfven med afseende på de ombildade läroverkens lärjungar i 4:de och 5:te klasserna.

Någon särskild lokalstyrelse med den vidsträckta myndighet, som af läroverkskomitén eller förre departementschefen föreslagits, kan under sådana förhållanden ej gerna ifrågakomma. I hvad mån och på hvad sätt kommunerna skulle öfva inflytande på de ombildade läroverkens undervisningsplan, är redan angifvet.

Emellertid torde den nämnd, som bär att afgifva förslag å de lärjungar, som skola komma i åtnjutande af befrielse från den till statsverket ingående terminsafgiften, i följd af de här ifrågakommande lärjungarnes fåtalighet, icke behöfva vara så stor som den vid de öfriga läroverken, utan kunna inskränkas till att bestå af rektor såsom ordförande samt två af lärarekollegiet och två. af läroverksstadens kommunalstyrelse valda ledamöter.

Mot förre departementschefens förslag rörande tillträde för qvinliga lärjungar till de ombildade mindre läroverken och vilkoren derför, äfven-

som angående lärarepersonalen och dess aflöning vid berörda läroverk har jag intet att invända.

Äfven med afseende på frågan, hvilka af de nuvarande mindre läroverken böra ombildas, deri inbegripen frågan om ett nytt läroverk af ifrågavarande slag i Motala, instämmer jag med förre departementschefen, och slutligen också i hans förslag rörande indragning af vissa läroverk, blott med undantag för treklassiga läroverket i Sölvesborg.

Detta läroverk har nemligen af honom likasom af läroverkskomitén föreslagits till indragning; men i en underdånig petition af stadsfullmägtige i Sölvesborg hafva andragits följande vigtiga skal för berörda läroverks bibehållande: att detta från längre tider tillbaka upprättade läroverk redan som tvåklassigt under flere år hade ett lärjungeantal, som i medeltal öfverstigit det antal, som af läroverkskomitén faststälts såsom minimum för ett läroverks bibehållande; att medelantalet lärjungar under de läroverkskomiténs betänkande näst föregående åren visserligen nedgått under berörda minimum, men att anledningen härtill förnämligast varit den, att skolans föreståndare varit af riksdagsgöromål och andra offentliga värf förhindrad att utöfva sitt kall inom läroverket, och att hans ställföreträdare ingalunda varit lämplige eller mägtige att tillfredsställa allmänhetens billiga anspråk och upprätthålla läroverkets anseende; att emellertid dessa beklagliga förhållanden numera, sedan år 1888 ny föreståndare förordnats, och den öfriga personalen delvis ombytts, så väsentligen förändrats, att lärjungarnes antal mera än fördubblats och under detta läsår uppgått till 47, samt att det lifliga intresse, hvarmed läroverket fortfarande omfattades af såväl staden som närliggande landsort, gåfve anledning antaga, att antalet skulle under kommande år ytterligare ökas; att de lokaler, som af staden upplåtits åt läroverket i ett under de senare åren nybygdt hus, befunnes fullt ändamålsenliga och tillräckligt rymliga äfven för ett betydligt större antal lärjungar än det nuvarande, äfvensom att särskilda rymliga och särdeles lämpliga gymnastik- och slöjdsalar vore för läroverket tillgängliga; samt slutligen att indragningen af detta läroverk ej mindre för den ännu lifskraftiga staden än för den omgifvande folkrika orten skulle medföra de mest bekymmersamma följder.

Då de af stadsfullmägtige sålunda andragna skäl synas mig synnerligen behjertansvärda, kan jag ej besluta mig för att föreslå Sölvesborgs allmänna läroverk till indragning, utan anser mig böra hemställa, att det må ombildas till ett lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare.

• Såsom redan blifvit antydt, anser jag behöflig!, att ett särskildt läro-°“^”™? af verk upprättas, der det kan blifva tillfälle att — oberoende af hvarje hän- verk. syn till dem, som eftersträfva en förberedande vetenskaplig bildning —

meddela en undervisning, soin helt ocli hållet afpassas efter deras behof, livilka vid 14 å 15 års ålder ämna lemna skolan för att träda ut i det praktiska lifvet.

Den allmänna planen för eu dylik undervisning har visserligen af förre departementschefen blifvit angifven, och jag har intet att mot densamma, såsom sådan, anmärka; men jag anser, att denna plan bör efter en praktisk pröfning till sina detaljer närmare bestämmas, innan man med trygghet kan fastställa den såsom normalplan för en s. k. praktisk bildningslinie. Ty först under tillämpningen lär man fullt känna en viss undervisningsplans fördelar och olägenheter, och endast af det vunna resultatet framgår med någon säkerhet densammas verkliga värde. Det är också endast under den pågående tillämpningen af en viss undervisningsmetod, som det blir möjligt att utvälja och åstadkomma sådana hjelpmedel, läroböcker och åskådningsmateriel, som för densamma äro de mest lämpliga.

Men icke blott för att pröfva och utveckla den föreslagna undervisningsplanen för en praktisk bildningslinie är eu särskild skola behöflig; eu sådan är äfven erforderlig för att komma till klarhet med afseende på de anordningar, som blifva nödiga, då man med endast tre ämneslärare vill utsträcka undervisningen till femte klassens kurser. Detta kan, såsom lätt inses, ej ske med mindre än att tvenne årsklasser ofta undervisas samtidigt af en enda lärare. Men tydligt är, att en dylik Barnundervisning lättare kan genomföras i vissa ämnen än i andra, och att följaktligen också förfaringssättet dervid måste blifva olika. Det skulle nu blifva ifrågavarande skolas uppgift att undersöka, i hvilka ämnen och klasser en dylik undervisning lämpligen kan införas, och huru stort lärjungeantal samtidigt må kunna åtnjuta densamma, utan att resultaten blifva afsevärdt underlägsna dem, som nås vid en skola med särskild undervisning för hvarje årsklass. Denna skola skulle således blifva ett slags mönsterskola med afseende på plan och metoder, efter hvilken de lägre läroverk med tre eller fyra ämneslärare, hvilka ville utsträcka sin undervisning till fjerde eller femte klassens kurser, hade att bilda sig.

Vid dessa båda skolor skulle vidare profårskurs genomgås af lärarekandidater, som hade för afsigt att egna sig åt undervisning å den praktiska linien eller vid läroverk med blott tre eller fyra ämneslärare.

Nu kunde visserligen dessa båda skolor upprättas hvar för sig, men lämpligare torde dock vara, att de anordnas såsom särskilda utdelningar af samma läroverk. Derigenom blir det lättare för lärarekandidaterna att samtidigt genomgå profårskurs vid bådadera och sparas ej så litet i ekonomiskt afseende, då båda skolorna utom gemensamma lokaler och gemensam styresman

kunna hafva samma öfningslärare, undervisningsmateriel in. in., i synnerhet om, såsom afsedt är, skolan med tre ämneslärare äfven inrättas enligt den praktiska liniens undervisningsplan, hvarigenom dessutom den fördel vinnes, att resultaten vid denna sistnämnda lätt kunna jemföras med dem vid den först berörda, der särskild undervisning meddelas i hvarje årsklass.

I likhet med förre departementschefen finner jag Jaboks läroverk i Stockholm lämpligen kunna ombildas för nu ifrågavarande ändamål, och mot den 'af honom föreslagna organisation af nämnda läroverk har jag intet annat att anmärka, än att jag tänkt mig, att det framdeles kan visa sig ändamålsenligt att vid detta läroverk för de främmande språken anställa utländska lärare, som kunde på ett raskare verkande sätt meddela lärjungarne praktisk färdighet i vederbörande språks användning och gifva lärarekandidaterna tillfälle att deri uppöfva sig.

För närvarande inskränker jag mig emellertid till att blott föreslå ett obetydligt tillägg, nemligen att lärjungarne å den afdelning af läroverket, der samundervisning af olika årsklasser skall ega rum för att möjliggöra undervisningens utsträckning till femte klassens kurser med blott tre ämneslärare, må befrias från alla terminsafgifter. Det rika tillfälle, som i hufvudstaden erbjudes till erhållande af särskild undervisning i hvarje årsklass, torde nemligen göra det nödvändigt eller åtminstone lämpligt att bereda dem, som söka inträde å berörda afdelning, någon liten förmån.

Hvad angår tiden för den föreslagna indragningens och ombildningens™6" fSr in~ genomförande, så torde de till indragning bestämda läroverken, h vilkas och ombiidsamtliga ämneslärarebefattningar äro vakanta, böra upphöra vid slutet läsåret 1890—91, men öfriga med det läsår, under hvilket ledighet i samt-' liga ämneslärarebefattningar vid läroverket inträdt, dock att undervisningen vid intet af dessa läroverk må fortgå längre än till slutet af läsåret 1892 —93. Vid de till ombildning bestämda läroverken skulle åter den nya organisationen börja att införas med läsåret 1891—92, derest icke Eders Kong! Maj:t på grund af sig företeende omständigheter kan finna skäl att med afseende på ett eller annat af dessa läroverk annorlunda förordna.

Beträffande formen för de till indragning eller ombildning bestämda läroverkens verksamhet, intill dess indragningen eller ombildningen hunnit genomföras, äfvensom angående vid dessa läroverk anstälda lärares ställning före och efter indragningen eller ombildningen instämmer jag med förre departementschefen.

Med stöd af hvad sålunda anförts dels af honom, dels af mig, hemställer jag alltså, att Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen:

att efter nästa läsårs slut följande läroverk må indragas med de ordinarie ämneslärarnes afgång, dock senast den 1 juli 1893, nemligen: enklassiga pedagogierna i Oljegrund, Ulricehamn, Mariefred, Linde, Säter, Falkenberg, Laholm och Mönsterås; tvåklassiga pedagogierna i Hjo,. Hedemora, Grenna, Kungelj, Kungsbacka och Borgholm; samt treklassiga allmänna, läroverken i Vernamo och Ronneby;

att de vid läroverkens indragning å dessas stat qvarstående lärare må uppföras å indragning sstat med de löneförmåner, som enligt nu gällande ordinarie stat dem tillkomma;

att under den återstående tiden för ifrågavarande läroverks verksamhet må vid dem tillämpas nu gällande bestämmelser med hänsyn till såväl läroplan och lästid som lärames aflöning;

att treklassiga allmänna läroverken i Söderköping, Vimmerby, Alingsås, Asker sund, Sala, Sölvesborg, Trelleborg, Engelholm, Marstrand, Strömstad, Amål, Ftlipstad, Arvika, Skellefteå och Örnsköldsvik; tvåklassiga pedagogierna i Södertelge, Köping och Hora; samt enklassiga pedagogien i Simrishamn må ombildas till lägre allmänna läroverk med tre ämneslärare; under vilkor att vederbörande kommun åtager sig att tillhandahålla erforderliga och lämpliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor;

att under samma vilkor, som i föregående punkt nämnts, ett nytt lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare må upprättas i Alotala;

att treklassiga allmänna läroverken i Falköping och Varberg må ombildas till lägre allmänna läroverk med fyra ämneslärare; under vilkor att vederbörande kommun åtager sig samma skyldigheter med afseende på undervisningslokaler och rektorsbostad, som stadgats beträffande dylikt läroverk med tre ämneslärare;

att vederbörande kommunalstyrelse må, i sammanhang med beslutet om förbemälda vilkors uppfyllande, afgöra dels enligt hvilkendera bildningslinies undervisningsplan läroverket bör inrättas, dels huruvida qvinliga lärjungar må, i mån af utrymme, vid läroverket emottagas;

att förslag å de lärjungar, som skola komma i åtnjutande af befrielse från den till statsverket ingående terminsafgiftens hela eller halfva belopp, må upprättas af en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom ordförande samt två af lärarekollegiet och tvä af läroverksstadens kommunalstyrelse valda medlemmar, hvilket förslag derpå underställes ef orus till pröfning och stadfästelse;

att lärarepersonalen vid ett lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare må utgöras af: en rektor med en aflöning af 3,500 kronor, deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar, och ett ålderstillägg ä 500 kronor efter 10

års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor, jemte fri bostad; en adjunkt med vanlig adjunktsaflöning; en kollega med lön af 2,000 kronor jemte 2 älderstillägg å 250 kronor hvartdera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring; en musiklärare med arfvode af 300 kronor; en gymnastiklärare med arfvode af 300 kronor och tjenstgöring sskyldighet af 4 timmer i veckan, samt en teckning slär are med arfvode af 500 kronor och undervisning sskyldighet af 7 timmar i veckan; äfvensom att vid hvarje läroverk af detta slag må anställas en skolläkare med arfvode af 50 kronor jemte samma afgift af lärjungarne, som tillkommer skolläkarne vid öfriga allmänna läroverk;

att angående lärarepersonalen och skolläkaren vid lägre allmänna läroverk med 4 ämneslärare må gälla samma bestämmelser som vid läroverk med 3 ämneslärare med undantag deraf, att lärarepersonalen ökas med en adjunkt;

att rektorerne vid de i föregående punkter afsedda läroverken må tillsättas på förordnande under viss tid samt att samtlige lärare vid dylikt läroverk må vara förbundne att, derest läroverket upphör eller förändras, öfvertaga den tjenstgöring, som Kongl. Majå kan finna skäl dem anvisa;

att lärarne vid de treklassiga allmänna läroverk och de pedagogier, som föreslagits till ombildning, må, intill dess ombildningen hunnit verkställas eller annorlunda varder bestämdt, åtnjuta de löneförmåner, som hittills till dem utgått;

att profårskurs för blifvande lärare å den praktiska linien samt vid allmänna läroverk med 3 eller 4 ämneslärare må anordnas vid Jakobs femklassiga läroverk i Stockholm, samt att nämnda läroverk må på för ändamålet erforderligt sätt ombildas och dervid följande ändringar med afseende på lärarepersonalen och dess aflöning vidtagas, nemligen: att rektor erhåller samma löneförmåner som rektorerne vid högre läroverk, att ämneslärarnes antal ökas med 3 adjunkter, att teckning släraren tillägges samma aflöning, som åtföljer teckning slärarebefattning af 3:clje klassen vid högre allmänt läroverk, samt att gymnastiklärarebefattningen indrages; äfvensom att en skolläkare der må anställas med ett ärligt arfvode af 100 kronor utom den afgift af lärjungarne, som tillkommer skolläkare vid öfriga allmänna läroverk; samt att lärjunge, som intagits vid den afdelning af Jakobs läroverk, der olika årsklasser undervisas tillsammans, må befrias från all terminsafgift.

Vidkommande undervisningens utsträckning samt lärarepersonalen De högre och vid de högre och de femklassiga läroverken har jag intet annat att tilllägga till hvad förre departementschefen anfört och föreslagit än en hemställan om undervisningens utsträckning å reala linien vid högre latinläroverket å Södermalm.

Bill. UU Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 8 Haft.

66 I underdånig skrifvelse har nemligen direktionen för Stockholms stads undervisningsverk förmält, hurusom, sedan den lokal, som i stadshuset upplåtits åt Stockholms högre realläroverk, redan i början af 1880-talet funnits för sitt ändamål mindre tjenlig och framställning härom gjorts till vederbörande stadsmyndighet, stadsfullmägtige gått i författning om uppförande vid Roslagstull för realläroverkets räkning af en ny, tidsenlig byggnad, hvilken skulle blifva färdig till begagnande med innevarande års hösttermin. Huru väl emellertid nämnda läroverk, sedan det inflyttat i denna nya lokal, kunde blifva egnadt, att tillgodose de i stadens flesta öfriga. delar bosatta personers intressen i afseende på real skolundervisning för deras söner, komme dock för Södermalms invånare, i följd af det långa, i medeltal till 3,800 meter uppgående afstandet emellan denna stadsdel och den nya realläroverksbyggnaden, att uppstå betydande svårigheter och hinder, för att deras barn skulle kunna begagna undervisningen vid detta läroverk. Hvad det lägre skolstadiet beträffade, betydde detta visserligen mindre, eftersom realafdelningar funnes i 4:de och 5:te klasserna såväl vid högre latinläroverket å Södermalm som vid Katarina femklassiga läroverk, men helt annat vore förhållandet i fråga om 6:te och 7:de klasserna. I dessa klasser hade under aren 1883—87 i medeltal 80 på Södermalm bosatta ynglingar åtnjutit undervisning vid realläroverket; och för framtiden vöre utan tvifvel ett lika stort antal från de södra trakterna att påräkna för realliniens öfverstadium. Att tvinga dessa att dagligen tillryggalägga den långa och tidsödande vägen till det högt upp på norr belägna realläroverket vore utan tvifvel obilligt. Direktionen har derför i underdånighet anhallit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga nödiga åtgärder, på det att undervisning äfven å realliniens högre stadium måtte komma att meddelas från och med läsåret 1890—91 vid det nuvarande högre latinläroverket a Södermalm, för hvilket ny och så rymlig bvggnad nu vore under uppförande, att der komme att finnas tillräckliga lokaler äfven för högre realklasser. Tydligt vore, att för genomförandet af en dylik anordning tillökning af lärarekrafter vid sist berörda läroverk blefve nödvändig. Men ehuru lärarepersonalen vid detta läroverk, i följd af realundervisningens utsträckning derstädes, måste ökas, så följde deraf ingalunda, att för hufvudstaden i dess helhet nya lärarekrafter, utöfver redan befintliga eller med afseende å lärjungeantalets storlek för den närmaste framtiden beräknade, blefve i nämnvärd mån erforderliga. Ty om realundervisning komme att meddelas jemväl å det öfre stadiet vid latinläroverket å Södermalm, så måste såsom en följd deraf tilloppet till de högre klasserna vid realläroverket å norr, och i sammanhang härmed behofvet

af p ar al lel af delningar derstädes, blifva ej obetydligt mindre, än hvad eljest skulle varit fallet. Och hvad särskildt anginge behofvet af ordinarie lärarekrafter för hufvudstadens allmänna läroverk, trodde direktionen, att detsamma, äfven med fäst afseende å den nu ifrågasatta anordningen, skulle blifva tillgodosedt genom den tillökning i staten, hvilken af Eders Kong! Maj:t föreslogs till januaririksdagen 1887.

Då de af direktionen andragna skal för realundervisningens utsträckning vid det nuvarande latinläroverket å Södermalm synas mig fullgiltiga och några egentliga kostnader utöfver de eljest erforderliga icke derigenom skulle tillskyndas statsverket, anser jag mig böra tillstyrka densamma.

Med afseende å de särskilda anslagen till de allmänna läroverken särskilda finner jag anslagen till djeknepenningersättning, till ersättning för för-aUmänJfiärt lorad helgonskyld, till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk, verken. till arfvoden åt extralärare samt till vikariearfvoden och oförutsedda behof, till extra arfvoden åt gymnastiklärare och ledare af skolungdomens fria lekar samt till anskaffande af ammunition för målskjutning m. m., till praktisk utbildning af blifvande .lärare samt till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, der profårskurs är inrättad, på af förre departementschefen anförda skäl och till af honom föreslagna belopp samtligen behöfliga.

Jemväl anser jag, att det föreslagna beloppet för anslaget till biblio- Anslaget till tekarier icke kan nedsättas. Ett särskildt skäl för ökandet af detta anslagblbll0tekarierinnebär en underdånig framställning af domkapitlet i Linköping angående behofvet af ett större statsbidrag till stifts- och läroverksbiblioteket derstädes. Med afseende härå anför domkapitlet i hufvudsak följande:

Linköpings stifts- och läroverk sbibliotek, tillkommet hufvudsakligen genom enskilde mecenaters frikostighet och det varma intresse, hvarmed det omfattats af stiftets flesta biskopar, innehölle nu, utom disputationer och andra småskrifter, en boksamling af omkring 80,000 volymer. Dertill komme en manuskriptsamling af mer än l,5l)0 band, omkring 300 permbref, en mindre samling antiqviteter från sten-, brons- och jernåldern, några konstsaker samt omkring ett sjuttiotal i olja målade porträtt. Om redan storleken af detta bibliotek vore egnad att påkalla uppmärksamhet och omtanke, så blefve krafvet derpå så mycket oafvisligare genom de sällsynta och utomordentligt dyrbara, i synnerhet äldre, bokskatter, som det innehölle, särskildt i teologi, klassisk literatur, medicin, juridik, naturalhistoria, historia, biographica och resebeskrifningar samt planschverk, skön konst m. m. I den stora manuskriptsamlingen funnes äfven många dyrbarheter, såsom bref till E. Benzelius, far och son (4,173 nummer), en talrik samling af Svedenborgs manuskript, Braheättens handlingar, hand-

lingar rörande Adam Lewenhaupt in. fl., Ostrogothia litterata (5 band), Epistel* Hosii, Sparfvenfelts samlingar in. m.

Säkerligen vore äfven Linköpings bibliotek näst kongl. biblioteket och universitetsbiblioteken det största och värdefullaste i riket. Och att det intresse och den välvilja, hvarmed biblioteket i äldre tider omfattats af provinsens bokvänner och mecenater, icke slappats i nyare tider, framginge deraf, att talrika gåfvor årligen inströmmade, så att biblioteket under den nuvarande bibliotekariens tjenstetid, eller sedan år 1869, vunnit en tillökning af öfver 30,000 volymer.

Så hade slägte efter slägte med oftervilligt sinne gifvit sin skarf i den tron, att gåfvan skulle främja upplysning, sanning och fromhet, och i den förhoppning, att hon med kärleksfull omsorg skulle vårdas och varda efterkommande till gagn. Gåfvan hade växt ut till en anstalt, som gömde ovärderliga skatter icke blott för fosterbygden och stiftet utan äfven för hela landet; den hade derför ock rätt till statens omvårdnad, och den behöfde denna omvårdnad, om icke frukten af så många lärde, fromme och fosterlandsälskande mäns uppoffrande och kärleksfulla omtanke skulle gå förlorad.

Med till buds stående medel kunde emellertid biblioteket icke erhålla eu tidsenlig vård och skötsel, helst efter den betydliga tillväxt, det under de senare årtiondena vunnit, och med de ökade fordringar, som numera stäldes på ett ändamålsenligt ordnadt och väl skött bibliotek, något, som lätt insåges, om man jemförde bibliotekariens åligganden med den aflöning, som för honom vore bestämd. Det ålåge nemligen bibliotekarien att verkställa bokinköp, att katalogisera och uppställa inkommande böcker samt förestå bokutlåningen, att korrespondera med andra bibliotek samt in- och utländska forskare, ett åliggande, som toge mycken tid i anspråk, att föra ofta besvärliga underhandlingar för att åt biblioteket förvärfva större och mindre boksamlingar, samt att med uppbördsmannaansvar redovisa för bibliotekets medel.

Den med hvarje år ökade utlåningen till andra bibliotek, in- och utländska vetenskapsmän, stiftets prester och läroverkslärare samt ortens öfriga för literatur och konst intresserade invånare, besök af forskare, vid hvilkas arbete bibliotekarien nödgades närvara, det betydligt ökade katalogiseringsarbetet m. in. toge tydligen mycken tid i anspråk. Toge man vidare i betraktande, att bibliotekarien måste använda icke så liten tid på studier, som för bibliotekets ändamålsenliga vård vore af nöden, funne man lätt, att biblioteket nog kräfde sin egen man, och att denne helst icke borde belastas med andra tjenster och uppdrag, något, som dock tydligen ej läte sig göra, så länge bibliotekarien, såsom för närvarande, blott åt-

njöte i aflöning 527 kronor 6 Öre, nemligen 410 kronor 6 öre af statsmedel och 117 kronor af bibliotekskassan.

Att denna kassas ställning icke medgåfve någon ökning af bibliotekariens aflöning framginge deraf, att dess behållning vid 1887 ars bokslut icke uppgått till högre belopp än 18,057 kronor, en summa, hvars afkomst vore alltför ringa för nödig vård och utveckling af biblioteket, då deraf, utom ofvan angifna lönemedel, skulle bestridas kostnaderna för städning och eldning, inköp och inbindning af böcker, papper och kartonger för katalogiseringen in. m.

Att bibliotekariens löneinkomster vore otillräckliga och icke i nämnvärd mån motsvarade vigten och ansvaret af bibliotekariebefattningen vid ett sådant bibliotek som det ifrågavarande, syntes domkapitlet vara satt utom allt tvifvel. Billigheten af en tillökning i hans löneförmåner ådagalades äfven deraf, att redan den nuvarande bibliotekariens företrädare såsom personligt anslag utöfver nu utgående 527 kronor 6 öre i årlig lön uppburit dels ur stiftets emeritikassa 1,072 kronor 94 öre, dels å allmänna indragningsstaten 400 kronor, eller tillsammans 2,000 kronor. Hade denna summa ansetts behöflig för bibliotekarien före 1869, sa vore den väl, minst sagdt, lika behöflig nu. Äfvenså torde det belopp, som för närvarande användes till bibliotekets utveckling, svårligen kunna anses tillräckligt.

Enligt domkapitlets åsigt kräfde biblioteket för en ändamålsenlig skötsel eu årlig inkomst äf 3,700 kronor, hvaraf skulle användas:

till lön åt bibliotekarien.............................................. kronor 2,000,

» » » en amanuens..................................... » 700,

» inköp och bindning af böcker ............................. » 500,

» uppvärmning, städning m. m............................... » 500.

Till bestridande af dessa utgifter egde biblioteket en årlig inkomst, som, ehuru beroende på räntefotens vexlingar, kunde beräknas till ^00 kronor, hvartill komme statsmedel till bibliotekariens aflöning 410 kronor 6 öre, eller tillsammans 1,110 kronor 6 öre. Derest biblioteket för framtiden skulle kunna nöjaktigt skötas, fordrades alltså ett tillskott af 2,589 kronor 94 öre.

Då behofvet af ökade medel för en ändamålsenlig skötsel och vard af detta dyrbara bibliotek syntes synnerligen trängande, har Eders Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 15 februari sistlidet år såsom bidrag till vård och underhåll af omförmälda bibliotek anvisat 1,500 kronor att utgå af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken.

Men om ock biblioteket i Linköping är det största och kanske äfven det värdefullaste af de bibliotek, som äro fästa vid våra allmänna läroverk, finnas dock flere bland dem, som innesluta stora och högst, dyrbara

samlingar, Indika till skötsel och underhåll kräfva vida större medel, än som hittills till dem utgått. Det föreslagna anslaget till bibliotekarier kan derför ingalunda anses för stort; men då det i vissa fall torde blifva behöflig! att af detsamma tillgodose äfven andra bibliotekens behof än arfvoden åt bibliotekarier, hemställer jag, att det äfven må kunna användas till betäckande af andra kostnader för biblioteken.

Eåt?ecSn°Js-n ,extra ai'fv°den åt teckningslärare har hittills utgått ett årligt

lU lärare?* anslag af 36,000 kronor, och förre departementschefen har upptagit det till samma belopp. Men da jag anser, att teckningsundervisningen bör upphöra att vara obligatorisk i de högre klasserna å den s. k. B-linien, sa torde för tillämpningen af den af mig afsedda undervisningsplanen icke ett sa stort anslag blifva för ändamålet erforderligt, utan torde detsamma kunna nedsättas med 8,000 kronor, eller till 28,000 kronor.

thrifbiträdm Til1 skrif biträden åt rektorer vid de högre allmänna läroverken och

åt rektorer, de femklassiga läroverken i Stockholm finnes i nuvarande stat upptaget ett anslag af 10,000 kronor. Detta anslag har förre departementschefen ansett böra höjas med 7,000 kronor samt göras tillgängligt äfven för rektorer vid lägre allmänna läroverk i landsorten med ett synnerligen stort elevantal, emedan vid genomförandet af den föreslagna organisationen af de allmänna läroverken rektorernas kamerala och ekonomiska bestyr komme att ytterligare ökas, särskild! genom uppbörd och redovisning af de till statsverket ingående tenninsafgifter jemte dermed sammanhängande göromål. Ehuru jag visserligen anser ömkligt, att bidrag ur detta anslag må kunna meddelas till skri! biträde äfven åt rektorer vid lägre allmänna läroverk i landsorten med ett stort lärjungeantal, och ehuru jag ingalunda vill neka, det rektorernas göromål och ansvar komma att hädanefter ökas, så håller jag dock för antagligt, att en höjning af detta anslag med 2,000 kronor, eller till 12,000 kronor, skulle göra till fyllest. A ena sidan har jag nemligen icke föreslagit upptagande af några till statsverket ingående terminsafgifter i de tre lägre klasserna, hvilka innehålla det största antalet lärjungar; och da jag a andra sidan tager i betraktande, att rektorerna vid alla de högre läroverken hafva alldeles samma löneförmåner, oberoende af antalet lärjungar vid de läroverk, som af dem förestås, men rektorernas göromål maste vara i hög grad beroende just af detta lärjungeantal, synes mig något större arfvode ej behöfligt till skrifbiträde åt rektorer vid de läroverk, hvilkas lärjungeantal icke öfverstiger 200.

Pa grund af hvad jag sålunda yttrat och med hänvisning till hvad af förre departementschefen anförts, hemställer jag alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

7!

att rektor och öfningslärare vid läroverket i Haparanda vid erhålla samma löneförmåner som rektor och öfningslärare vid femklassiga läroverk;

att undervisning vid femklassiga läroverket i Oskarshamn må meddelas äfven ä latinlinien;

att undervisning å reallinien må meddelas vid högre latinläroverket å Södermalm äfven i sjette och sjunde klasserna samt vid högre läroverket i Nyköping äfven i sjunde klassen, men vid högre läroverket i Strengnäs blott till och med femte klassen;

att två lektorsbefattningar vid allmänna läroverket i Strengnäs samt en lektorsbefattning och två adjunktsbefattningar vid allmänna läroverket i Vesterås må indragas, sedan innehafvare öfverflyttats till andra allmänna läroverk;

att — i den mån tillgångar blifva disponibla genom tillämpning af föreslagna bestämmelser om indragning af vissa läroverk — utom förut nämnda, följande nya lärarebefattningar må upprättas, nemligen: i Stockholm: vid högre latinläroverket å Norrmalm en gymnastiklärarebefattning samt å en för samtliga under direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk lydande läroverk gemensam stat 3 lektors- och 15 adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Nyköping 1 lektorsbefattning; vid högre läroverket i Malmö 1 lektorsbefattning; vid högre läroverket i Helsingborg 2 lektors- och 2 adjunktsbefattningar; vid högre realläroverket i Göteborg 1 lektors- och 3 adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Karlstad 3 adjunktsbefattningar samt vid högre läroverket i Umeå 1 lektorsbefattning; dock hvad lärarebefattningarna vid läroverket i Helsingborg angår, med vilkor att stadsfullmägtige derstädes åtaga sig att med det bidrag, som möjligen kan erhållas af stiftets byggnadskassa och läroverkets enskilda byggnadsfond, tillhandahålla läroverket erforderliga och ändamålsenliga undervisningslokaler äfvensom bostad eller hyresersättning åt rektor;

att ingen förändring må ega rum i afseende å anslagen till djeknepenningersättning och till ersättning för förlorad helgonskyld, men att anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk må upptagas ä ordinarie stat till enahanda belopp, hvarmed det förut varit uppför dt ä extra stat, eller 6,000 kronor;

att anslaget till arfvoden åt bibliotekarier må höjas till ett belopp af

7,000 kronor och äfven kunna användas till betäckande af andra kostnader för biblioteken;

att af anslaget till skri/biträden åt rektorer bidrag må kunna utgå icke blott åt rektorer vid högre läroverk och femklassiga läroverk i Stockholm, utan äfven åt rektorer vid femklassiga läroverk i landsorten med ett synner-

ligen stort lärjungeantal, samt att detta anslags belopp må höjas till 12,000 kronor;

att anslagen till arfvoden åt extra lärare samt till vikariearfvoden och oförutsedda behof må sammanföras till ett anslag, som upptages å ordinarie stat till 175,000 kronor, eller 20,000 kronor mindre än det sammanslagna belopp, hvartill berörda anslag hittills varit dels å ordinarie, dels å extra stat uppförda;

att i stället för hittills utgående anslag till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till befrämjande af vapenöfningarna må uppföras ett anslag af 42,000 kronor till extra arfvoden åt gymnastiklärare och ledare af skolungdomens fria lekar samt till anskaffande. af ammunition för målskjutning ro. ro.;

att anslaget till extra arfvoden åt teckning slär are må bestämmas till ett belopp af 28,000 kronor;

att anslaget till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken må höjas till 28,000 kronor; samt

att till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, der prof årskurs är inrättad, må uppföras ett anslag å 4,000 kronor. ______

jemförelse Då jag med afseende på lärarestaten vid de högre och femklassiga mellan den »»-allmänna läroverken helt och hållet anslutit mig till förre departements- Jen föreslagna chefens förslag och beträffande lärarestaten vid de till ombildning förelärarestaten. glagna läroverken icke ifrågasatt annan ändring än den, som måste blifva en följd deraf, att jag hemstält, det treklassiga läroverket i Sölvesborg, i stället för att indragas, skall ombildas till ett lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare, så blir hela skilnaden emellan den af mig och den af förre departementschefen föreslagna lärarestaten endast tre ämneslärareoch tre öfningslärarebefattningar.

Af en jemförelse mellan den nuvarande och den af mig föreslagna lärarestaten framgår åter, att lärarestaten vid de högre läroverken skulle ökas med 6 lektors- och 21 adjunktsbefattningar samt 1 gymnastiklärarebefattning, att den vid de femklassiga läroverken skulle blifva oförändrad samt att den vid de till ombildning föreslagna läroverken — deri inbegripna Jakobs och Motala läroverk — skulle ökas med 2 rektors-, 22 kollega-*) och 6 öfningslärarebefattningar, men minskas med 10 adjunktsbefattningar**) och 1 lärarebefattning vid enklassig pedagogi. Genom upphörandet af de till indragning föreslagna läroverken skulle emellertid lärarestaten vid rikets

*) Här afses det nya, nu föreslagna slaget af kollegabefattningar.

**) Dessa platser hafva hittills burit namn af kollegabefattningar.

läroverk komma att minskas med 8 rektors-, 10 adjunkts- och 18 öfningsläraretjenster samt 8 lärarebefattningar vid enklassiga pedagogier. I det hela skulle således antalet ämneslärarehefattningar komma att ökas med 14, men öfningsläraretjensterna komma att minskas med 11.

Enligt den utredning, som meddelas i tabell B. 6, skulle normalstaten för samtliga allmänna läroverk, vid genomförandet af den nu föreslagna organisationen af dessa läroverk, komma att uppgå till 2,606,750 kronor, under det att ålderstilläggen för redan anstälde lärare efter de nya bestämmelserna kunna, såsom af tabell B. 8 framgår, för år 1891 beräknas till 782,550 kronor. Det förra af dessa belopp öfverstiger det af förre departementschefen upptagna med 9,150 kronor och det senare med 31,600 kronor, hvilket, hvad det förra angår, har sin grund deri, att Sölvesborgs treklassiga läroverk föreslagits till ombildning i stället för till indragning, och, hvad det senare beträffar, beror på de uppfiyttningar i högre lönegrad, som enligt gällande bestämmelser under de senaste tre åren beviljats lärare vid allmänna läroverk och tvåklassiga pedagogier, och hvarom närmare kännedom kan vinnas genom en jemförelse mellan tabellen B. 9 och bilagorna VI i—in till statsrådsprotokollet den 14 februari 1887.

Sammanlagda beloppet af de öfriga anslagen till de allmänna läroverken uppgick enligt förre departementschefens förslag till kronor 321,951: 43. I följd af den nedsättning, jag i det föregående föreslagit med afseende på två af dessa anslag till ett sammanlagdt belopp af 13,000 kronor, komma dessa anslag enligt mitt förslag att tillsammans uppgå till kronor 308,951: 43.

Totalsumman af utgifterna för de allmänna läroverken skulle således komma att utgöra kronor 3,698,251: 43. Till bestridande af dessa utgifter torde i första rummet böra användas den afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn specificerade inkomster», och som torde kunna beräknas till 40,000 kronor. Det kontanta anslag, som erfordras af statsverket, utgör alltså kronor 3,658,251: 43.

För närvarande utgå i kontant af statsverket till de allmänna läroverken å ordinarie stat 2,867,443 kronor och å extra stat 382,975 kronor samt till pedagogier med högre undervisning (tab. B. 4) å ordinarie stat 57,511 kronor och å extra stat 8,750 kronor. Nuvarande anslag till den högre skolbildningen utgöra alltså tillsammans 3,316,679 kronor. Genomförandet af den nya organisationen fordrar således en årlig utgift, som med kronor 341,572: 43 öfverstiger nu utgående anslag. Men å andra sidan skulle statsverket erhålla inkomster genom de föreslagna terminsafgifterna. Dessa afgifter skulle, beräknade enligt grunder, för hvilka

Bih. till Rilcsd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 10

Kostnads-

beräkning.

74 Understöd till enskilda skolor.

jag förut redogjort, och på sätt tabellerna B. 5 och B. 7 närmare angifva, vid de högre och femklassiga läroverken uppgå till 255,500 kronor och vid de lägre allmänna läroverken med 3 eller 4 ämireslärare till 7,500 kronor, eller i det hela till 263,000 kronor. Dragés denna inkomst från nyss angifna Överskjutande utgiftsbelopp, visar sig, att genomförandet af den af mig föreslagna organisationen skulle i det hela medföra en ökad utgift för statsverket af kronor 78,572: 43, eller i jemnadt tal 78,573 kronor.

För uppehållande af undervisningen vid de till indragning föreslagna läroverken under år 1891 fordras enligt den beräkning, som meddelas i tabell B. 10, kronor 59,130, hvilken summa sedermera kommer att minskas i den mån de vid dessa läroverk anstälde lärarne afgå. Något särskildt anslag är emellertid icke behöflig! för betäckande af denna utgift, då å ena sidan reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken dertill lemna full tillgång, och å andra sidan med tillsättningen af de nya lärarebefattningarna kan anstå, till dess medel till deras aflöning genom förbemälde lärares afgång eller på annat sätt blifva disponibla.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att — under förutsättning deraf att samtliga pedagogi1, vid hvilka högre undervisning meddelas, indragas eller ombildas — ordinarie anslaget i kontant till pedagogier och folkskolor må nedsättas med 57,511 kronor, eller till 5,036 kronor;

att aflöningen till de på nämnda pedagogiers stat qvarstående lärare må utgå af anslaget till de allmänna läroverken; samt

att, i stället för hittills å extra stat utgående anslag till allmänna läroverken 382,975 kronor och till pedagogierna 8,750 kronor samt det till indragning föreslagna beloppet af ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor 57,511 kronor, må, för betäckande af kostnaderna för den nya normalstaten, beräknade till 2,606,750 kronor, för ålderstillägg åt lärarne enligt nya staten, beräknade för är 1891 till 782,550 kronor, samt för öfriga förut angifna särskilda anslag till de allmänna läroverken, uppgående tillhopa till 308,951 kronor 43 öre, beviljas en förhöjning af nuvarande ordinarie anslag till de allmänna läroverken med ett jemnadt belopp af 790,809 kronor, dock att, alldenstund af befintliga reservationer ä nämnda anslag kan under år 1891 för ändamålet utgå 78,573 kronor, sagda förhöjning må i riksstaten för år 1891 upptagas till endast 712,236 kronor.__

Med anledning af ansökningar om understöd af föreståndarne för tvenne privata läroverk i hufvudstaden gjorde Eders Kongl. Maj:t nådig

framställning till sistlidet års Riksdag om dess medgifvande dertill, att af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken, så länge desamma dertill lemnade tillgång, skulle få användas ett belopp af högst 15,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk. Vid behandlingen af denna framställning stannade Riksdagens kamrar i olika beslut af den beskaffenhet, att frågan i följd deraf för nämnda Riksdag ansågs hafva förfallit.

Då emellertid numera det hufvudsakliga hinder, som synes hafva legat i vägen för berörda framställnings tillstyrkande af statsutskottet samt bifallande af Riksdagen, blifvit undanröjdt, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t ville förnya nämnda framställning, helst ofvan bemälde skolföreståndare ånyo inkommit med ansökningar om understöd. Med hänvisning till protokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 januari sistlidet år rörande redogörelsen för ifrågavarande läroverk, anhåller jag nu, att ur sagda protokoll endast få erinra om följande:

Det ena af dessa båda läroverk kännetecknas förnämligast genom obligatoriskt deltagande för alla lärjungar i kroppsligt arbete, gemensam uppfostran för gossar och flickor under hela skoltiden samt valfrihet inom de för hvarje klass bestämda läsämnena; det andra åter genom språkstudiernas grundläggning medelst det latinska språket, användningen af ett ej obetydligt mindre antal undervisningstimmar i veckan än de allmänna läroverkens, upptagandet inom sju af dess klasser af handarbete och slöjd bland undervisningsämnena, samt försöket att genom särskild undervisning under de två sista skolåren göra möjligt för lärjungar, som under sin föregående skoltid undervisats å latinlinien, att aflägga mogenhetsexamen å reallinien.

Båda läroverken åtnjuta dimissionsrätt till universitetet, och hafva censorerna uttalat sig fördelaktigt angående de utexaminerade lärjungarnes ådagalagda insigter. Lärjungeantalet vid båda skolorna tillsammans bär i medeltal för de tre sista åren uppgått till omkring 450.

Direktionen för Stockholms stads undervisningsverk, hvars yttrande öfver berörda ansökningar infordrats, har dervid bland annat framhållit, att det under vissa förhållanden icke kunde anses opåkallad!, att enskilda läroverk blefve af statsmedel understödda. Dels upptoge nemligen de enskilda läroverken lärjungar, hvilka annars skulle öka trängseln i de allmänna läroverken och dermed äfven kostnaderna för desamma, dels lemnade enskilda läroverk tillfällen till sådana försök på det pedagogiska området, från hvilka statens allmänna läroverk i följd af den lagbundenhet, som måste tillhöra deras organisation, vore utestängda, men hvilka för läroverksfrågan kunde vara af ej ringa intresse, särdeles om en bestämd

plan för subvention erm gen under en längre tidsföljd blefve faststäld, och ett visst antal friplatser dervid fästes såsom vilkor, samt Eders Kongl. Maj:t behagade förbehålla sig rätt att meddela föreskrifter rörande de försök, som skulle anställas, och att öfver berörda läroverk utöfva den kontroll, som kunde finnas lämplig. På dessa grunder och med hänsyn till ifrågavarande skolors särskilda organisation och verksamhetssätt tillstyrkte direktionen bifall till ansökningarna.

Sjelf anförde jag, att de skäl syntes mig beaktansvärda, som i de båda ofvan berörda ansökningarna äfvensom i direktionens utlåtanden framstälts för billigheten och lämpligheten deraf, att staten understödde privata läroverk af ifrågavarande art, då den funne sådant för något sitt ändamål gagneligt. För utvecklingen af ett lands undervisningsväsen måste nemligen försök på olika håll göras med tillämpning af de pedagogiska åsigter, som alltjemt framstå med yrkande att blifva förverkligade samt med löfte om en derigenom vunnen snabb och säker förbättring af uppfostran och undervisning. Då emellertid flera bland dessa åsigter i sjelfva verket endast föga lämpade sig efter de gifna förhållandena på en viss tid och inom ett visst land, och då ännu flera behöfde noga pröfvas och troligen ombildas för att i vidsträcktare män kunna med fördel tillämpas, borde utan tvifvel ett experimenterande i detta afseende ske med varsamhet och i mindre skala samt helst genom den enskilda företagsamheten. Skulle försök af nämnda slag lyckas, fordrades det, att deras ledare drefves dertill af öfvertygelsens värme och hänförelse samt egde den mera obundna myndighet icke blott med afseende på läroverkets hela organisation, utan äfven beträffande val af lärarepersonal, arbetstid in. in., som endast kunde tillkomma föreståndare för privata läroanstalter; men skulle pålitliga frukter, af gagn för ett helt lands undervisningsväsen, skördas af dylika försök med olika läsordningar, undervisningsmetoder och organisationsformer, så måste de erhållna resultaten af en tillräcklig erfarenhet fastställas för att opartiskt bedömas, samt säker kännedom vinnas om de medel och omständigheter, hvarigenom och hvarur berörda resultat framgått.

Detta kunde dock knappast låta sig göra utan medverkan från statens sida; ty den omständighet, som oftast förlamade den enskilda skolans verksamhet och gjorde hennes försök på detta område mindre pålitliga, vore penningbrist. Lätt kunde nemligen i följd häraf hända, att en skola med lofvande början måste afbryta sin verksamhet, innan man hunnit lära känna de frukter, dess metod skulle kunnat bära, eller att dess verksamhet måste så snedvridas, för att nödiga medel till fortsättandet af densamma skulle kunna erhallas, att dess resultat för skolfrågans allmänna lösning blefve helt och hållet utan värde. I synnerhet i vårt land, der den högre

undervisningen för den manliga ungdomen vore så godt som kostnadsfri, måste tydligen privata läroverk med sagda uppgift pröfva en bekymmersam tillvaro och kunde näppeligen under längre tid uppehållas utan statens bistånd.

Vore det således önskvärd!, att hos oss funnes privata läroverk, der pedagogiska försök till den allmänna undervisningens båtnad kunde anställas, läge det utan tvifvel i statens eget intresse, att lämpligt understöd åt dylika skolor lemnades, något, som äfven vore af nöden, om staten skulle blifva i tillfälle att fullt konstatera de vunna resultaten och kontrollera de använda medlen jemte öfriga omständigheter, som på resultaten kunnat öfva inverkan, samt sålunda draga verklig fördel af de rön, som kunde göras. Eu blick på andra länders skolväsen visade också, att man nästan öfver allt funnit det med statens fördel förenligt att understödja privata läroanstalter.

Onekligt vore slutligen, att utgifterna för statens läroverk, särskild! de i hufvudstaden, skulle komma att stiga icke obetydligt, om talrikt besökta privata läroverk, såsom f. d. Beskowska skolan och Praktiska arbetsskolan, nödgades upphöra med eller inskränka sin verksamhet. Äfven ur rent ekonomisk synpunkt kunde det derför blifva en vinst för staten, om den genom ett jemförelsevis mindre bidrag kunde upprätthålla dylika skolor samt medverka dertill, att den deri meddelade uppfostran och undervisning blefve fastare, bättre och mer fruktbringande.

I sitt utlåtande öfver denna framställning yttrade statsutskottet, att det visserligen erkände det principielt rigtiga i hvad departementschefen till statsrådsprotokollet anfört derom, att för utvecklingen af ett lands undervisningsväsen försök på olika håll måste göras med tillämpning af de pedagogiska idéer, som alltjemt framstode med yrkande att blifva förverkligade och med löfte om en snabb och säker förbättring af uppfostran och undervisning, samt att experimenterandet i detta afseende helst borde, under medverkan från statens sida, ske genom den enskilda företagsamheten; och utskottet förestälde sig jemväl, lika med departementschefen, att det äfven ur rent ekonomisk synpunkt kunde blifva en vinst för staten, om den genom ett jemförelsevis mindre bidrag kunde upprätthålla talrikt besökta privata läroverk; men då den stora läroverksfrågan nu utan tvifvel stode nära sitt afgörande, ansåge utskottet likväl, att Riksdagen icke, förrän denna fråga blifvit slutligen löst, och det i sammanhang dermed visat sig, i hvilken utsträckning indragning af nu befintliga statens läroverk komme att ega rum, borde anvisa medel till understöd åt enskilda läroverk. Och hemstälde utskottet derför, att framställningen icke måtte af Riksdagen bifallas.

78 Genom framläggandet för Riksdagen af den nu föreslagna framställningen rörande de allmänna läroverken torde det enda hinder, som enligt utskottets åsigt stode i vägen för Riksdagens bifall till understödjandet af enskilda läroverk, kunna anses vara undanröjdt.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att medgifva,

att af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken, sä länge desamma dertill lemna tillgång, må användas ett belopp af högst 15,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk, hvilka deraf visat sig förtjena, under de närmare bestämmelser, Eders Kongl. Maj:t kan för hvarje sådant läroverk finna skäligt föreskrifva.

Om det sätt, hvarpå inkomsten af de föreslagna terminsafgifterna bör bland statsverkets inkomster upptagas, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla chefen för finansdepartementet att afgifva yttrande. Chefen för finansdepartementet friherre von Essen anförde derefter: Då den statsinkomst, som skulle tillfalla statsverket, derest de föreslagna nya terminsafgifterna varda beslutade, enligt hvad chefen för ecklesiastikdepartementet nyss upplyst lärer kunna beräknas till 263,000 kronor, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att 263,000 kronor må i riksstaten för år 1891 upptagas bland statsverkets inkomster under benämning »skolafgifter».

Till hvad cheferna för ecklesiastik- och finansdepartementen sålunda hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter, lemna bifall samt förordnade, att nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

Alfred Zimmerman.

Tab. A. 1.

Antalet lärjungar i medeltal vid höstterminernas början åren 1879—83.

Anm. 1 För realisterna i 7: 2 afser medeltalet blott 1 år (1879). — 2 För 7: 2 afser medeltalet blott 4 år (1880 — 83). — 3 För realisterna i 4, 6, 6: 1 och 6: 2 afse medeltalen resp. 1, 2, 3 och 4 år (1879—82). — 4 I 4, 5, 6: 1 och 6: 2 afse medeltalen resp. 4, 3, 2 och 1 år (1880—83). — 6 För realisterna i klass 7 afse medeltalen blott 1 år (1879).

Tab. A. 2.

Antalet lärjungar i medeltal vid höstterminernas början åren 1884—88.

1 I 7: 2 hafva 10 realister, som 1884 Läste vid latinläroverket, upptagits under realläroverket.

Bih. till Riksd. Prof. 18,90. 1 Sami. 1 Afd. 8 Haft.

Antalet lärjungar vid början af höstterminen 1889

Tab. A. 4

ce

ro

Antalet lärjungar i medeltal vid höstterminernas början åren:

Summa 564 | 624 | 569 | 1,757 |280|212|l67|l8l| 840 [| 2,597 | 565 | 624 | 555 | 1,744 |294)l5ö|l65|l56| 7701| 2,514

Vid detta läroverk fans dessutom 1888 klassen 6: 1 med 2 lärjungar å real- och 16 på klassiska linien.

83 Tab. A. 5.

Antalet lärjungar vid början af höstterminen 1889.

1 Af de i R. 5 upptagna höra 7 till R. 5, 1 till R. 6: 1 och 2 till R. 6: 2 och af dem i L. 5 upptagna höra 13 till L. 6, 13 till L. 6: 1 och 13 till L. 6: 2.

84 Tab. A. 6.

Antalet lärjungar vid de mindre till ombildning föreslagna

läroverken.

Anm. Da undervisning meddelats å 4 eller 5 klasser, har lärjungeantalet i 4:de och 5:te klasserna inräknats i 3:dje klassens lärjungeantal.

1 Sedan 1888 har lästs på 4 klasser, 1888 med 11 och 1889 med 6 lärjungar i 4:de klassen. — 2 Sedan 1879 har lästs på o klasser; 1879—83 med i medeltal 13 lärjungar i 4:de och 5:te klasserna tillsammans; 1884—88 utgjorde detta lärjungeantal 18 och 1889 8. — 3 Läsåren 1880—83, 1885—86 och 1889—90 har lästs på 4 klasser med i medeltal 8 lärjungar i 4:de klassen. — 4 Sedan 1879 har lästs på dels 4, dels 6 klasser; läsåren 1879—84 med i medeltal 20 lärjungar, 1884—89 med 10 och 1889—90 med 10 lärjungar i 4:de och 5:te klasserna tillsammans. — 5 Läsåren 1886—89 har lästs på dels 4, dels 5 klasser med i medeltal 9 lärjungar i 4:e och 5:te klasserna tillsammans; 1889—90 utgör lärjungeantalet i dessa klasser 22. — 6 Läsåren 1879—83 lästes på 4 klasser med i medeltal 10 lärjungar i 4:e klassen. — 7 Sedan 1879 har lästs på 4 klasser med i medeltal 11 lärjungar i 4:de klassen; höstterminen 1889 räknade 4:de klassen 13 lärjungar.

8 Sedan 1883 har lästs på 5 klasser med 11 lärjungar i 4:de och 5:te klasserna tillsammans under åren 1884 88 samt 17 under 1889. — 0 Läsaren 1881—88 har lästs på 4 eller 5 klasser med i medeltal 12 lärjungar i 4:de och 5:te klasserna tillsammans. — 10 Sedan 1879 hav lästs på 3 klasser. — " Hvardera klassen hav hela tiden varit delad i 2 lexlag. — 12 Läsåreu 1879—89 har lästs på 2 klasser. — 13 Sedan 1882 har lästs pa 6 klasser. De i de 4 första kolumnerna upptagna talen gälla blot t hösttermiuen 1883; lärjungeantalet i 4:de och 6:te klasserna utgjorde då 13, det var under åren 1884—88 i medeltal 11 och 1889 17.

85 Tab. A. 7.

Antalet lärjungar vid de till indragning föreslagna mindre läroverken.

1 Läsåren 1879—86 lästes på 4 eller 5 klasser med i medeltal 7 lärjungar i 4:de och 5:te klasserna tillsammans, hvilka lärjungar här inräknats i 3:dje klassens lärjungeantal.

2 1879 — 80 lästes på 3 klasser med 12 lärjungar i 3:dje klassen, här inräknade i 2:dra klassens lärjungeantal.

3 1881—82 och 1882—83 lästes på 3 klasser med 7 lärjungar det förra och 4 lärjungar det senare året i 3:dje klassen. Dessa 11 lärjungar hafva här inräknats i 2:dra klassens lärjungeantal.

4 Läsåren 1879—82 lästes på 2 klasser med i medeltal 19 lärjungar i 2:dra klassen, hvilka lärjungar här inräknats i l:sta klassens lärjungeantal.

Tab. B. 1.

Kostnadsberäkning'.

Inkomster:

Afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn specificerade inkomster», omkring ............................................ Kr. 40,000: —

Till statsverket ingående terminsafgifter af lärjungar: vid de högre och femklassiga allmänna läroverken (inbegripet Jakobs läroverk) omkr.......... Kr. 255,500: —

vid de lägre allmänna läroverken med tre eller fyra

ämneslärare omkr. » 7,500: — * 263,000: _

Anslag af statsverket, utöfver hvad nyss berörda terminsafgifter beräknats inbringa.................. » 3,395,251: 43

Summa Kr. 3,698,251: 43

Utgifter:

Anm. I Kongl. Maj:ts proposition n:o 1 till .innevarande års Riksdag föreslås en ökning af anslaget till allmänna läroverken med 103 kronor. Skulle denna framställning bifallas, skulle således anslaget af statsverket komma att ökas med detta belooD eller till kronor 3,658,354: 43. m

87 Tab. B. 2.

Anslag till allmänna läroverken och vissa pedagogier enligt

staten för år 1890.

Löner och ålderstillägg vid allmänna

läroverken, ordinarie anslag.........

D:o extra ordinarie anslag...............

Löner och ålderstillägg vid pedago-

gierna, ordinarie anslag ...............

D:o extra ordinarie anslag...............

Afkomsten af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn specificerade inkomster», omkring .........................................

Arfvoden åt extra lärare, ordinarie

anslag..........................................

D:o extra ordinarie anslag...............

Vikariearfvoden, ordinarie anslag......

Extra arfvoden åt teckningslärare ...

D:o åt gymnastiklärare....................

Till befrämjande af gymnastik och

Kr.

2,613,948:

336,975:

57,511:

8,750:

40,000:

100,000;

36,000

7,000

Kr. 3,057,185: 37

" » 195,000:

Kr. 3,356,679: 44

88 Tab. B. 3.

Fördelning af kontanta anslaget till de allmänna läroverken

enligt staten för år 1890.

A.

Ordinarie anslag.

Till löner och ålderstillägg ............

» bibliotekarier ........................

» arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre läroverken äfvensom de femklassiga läroverken i Stockholm .................................

» djeknepenningeersättning, ej inräknad i kontanta lönebeloppen till lärarne............

» ersättning för förlorad helgonskyld ...............................

» arfvoden för extra lärare ......

» vikariearfvoden och oförutsedda

behof ................................

» befrämjande af gymnastik och

vapenöfningar....................

» extra arfvoden åt gymnastiklärare vid de allmänna läroverken .............................

» praktisk utbildning af blifvande ■lärare vid de allmänna läroverken ..............................

» extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken .............................

Kr. 4,542: 64

» 10,000: —

» 4,307: 10

» 2,644: 33

» 100,000: —

» 55,000: —

» 13,500: —

» 7,000: —

» 20,500: —

» 36,000: --

Kr. 2,613,948: 93

» 253,494: 07 Kr. 2,867,443: —

B. Extra ordinarie anslag.

Till tillfällig löneförbättring åt lärare vid de allmänna läroverken ...................................... » 336,975: —

» arfvoden åt extra lärare................................. » 40,000: —

» resestipendier åt lärare i främmande lefvande

språk .................................................... » 6,000: — » 382,975: -

Summa Kr. 3,250,418: —

Anm. Härtill kommer det belopp af omkr. 40,000 Kr., som i statsliggaren antecknas under rubrik: »Inom kolumn specificerade inkomster».

*

Tab. B. 4.

Fördelning af kontanta anslaget till pedagogier och folkskolor

enligt staten för år 1890.

A. Ordinarie anslaget................................... Kr. 62,547: —

Deraf till pedagogien i Trosa ...... Kr. 11: 12

» » garnisonsskolan i . Kristianstad ..................... » 360: —•

» » Ålems pedagogi ............ » 14: 44

» för befrämjande af barna-

undervisningen i de nya kapellförsamlingarna uti

Vermlands finnmarker ...... » 150: —

» till Sällskapet för folkundervisningens befrämjande (f. d. Vexelundervisningssäll-

skapet) .............................. » 4,500: — » 5,035: 56

Återstoden, utgående till högre undervisning....................................... Kr. 57,511: 44

B. Extra ordinarie anslag för tillfällig löneförbättring åt lä-

rare vid de en- och tvåklassiga pedagogierna............... » 8,750: —

Summa Kr. 66,261: 44

Bill. till Riksd. Prnt. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

Ui

90 Tab. B. 5.

Beräkning af till statsverket ingående afgifter för lärjungarne vid:

A. de högre allmänna läroverken:

i klasserna 4 och 5 af 2,997 lärjungar å Kr.

40: — ........................................................... Kr. 119,880: —

efter afdrag af 25 % .................................... » 29,970:— Kr. 89,910: —

i klasserna 6 och 7 af 3,801 lärjungar å

Kr. 60: —................................................... » 228,060: —

efter afdrag af 25 % .................................. » 57,015:— » 171,045:

B. de femklassiga läroverken:

i klasserna 4 och 5 af 770 lärjungar ä

Kr. 40: — ................................................. Kr. 30,800: —

efter afdrag af 25 °/0................................... » 7,700: — » 23,100: —

Summa Kr. 284,055: —

Afdrag för möjlig minskning af lärjungeantalet 10 % ........ » 28,405:50

Beräknad inkomst af terminsafgifter................................................. Kr. 255,649: 50

eller i rundt tal........................................................ » 255,500: —

Anm. 1. Antalet lärjungar beräknadt i medeltal för höstterminerna 1884—1888.

Anm. 2. I klasserna 1—3 utgjorde lärjungeantalet vid de högre läroverken 4,215 och vid de femklassiga 1,744 eller ^tillsammans 5,959. Beräknades en årlig afgift af dessa 5,959 lärjungar å 20 kronor och dröjdes derifrån 25 % för befriade och vidare 10 % för möjlig minskning af- lärjungeantalet, skulle den behallna inkomsten af eu dylik afgift uppgå till 80,446 kronor.

raft. B. 6.

Föreslagen normalstat.

A. Vid de högre allmänna läroverken-.

Kr. 1,959,950: —

411,100:

29,400:

206,300: — Kr. 2,606,750

92 Tab. B. 7.

Normalstat för ett lägre allmänt läroverk med 3 ämneslärare:

1 Rektor ..................

1 Adjunkt....................

1 Kollega....................

1 Musiklärare.............

1 Gymnastiklärare .....

1 Teckningslärare.......

1 Skolläkare ..............

............ Kr. 3,500: —

............. » 2,500; —

.........» 2,000: —

............ » 300: —

............ » 300: —

............ » 500: —

............ » 50: —

Summa Kr. 9,150: —

Normalstat för ett lägre allmänt läroverk med 4 ämneslärare:

Under antagande att undervisningen kommer att utsträckas till 4:de ock 5:te klassernas kurser vid de 2 läroverk, som föreslagits till erhållande af 4 ämneslärare, samt vid 14 af de 20 läroverk, som föreslagits till erhållande af 3 ämneslärare, skulle, om antalet lärjungar i 4:de och 5:te klasserna tillsammans vid hvart och ett af dessa läroverk i medeltal beräknades till 16, årligen i terminsafgifter inflyta till statsverket från hvarje sådant läroverk 480 kronor och från dem alla tillsammans 7,680, eller i rundt tal 7,500 kronor.

93 Ta,b. B. 8.

De nuvarande lärarnes ålderstillägg för är 1891 enligt den

föreslagna staten.

A. Vid de högre allmänna läroverken:

B.

C.

I).

610,050: —

134,000:

33,500: —

5,000: — Kr. 782,550:

gi-

ra^. B. 9.

Summarisk uppgift å antalet lärare inom hvarje lönegrad vid de allmänna läroverken och tvåklassiga pedagogierna år 1890.

A) Högre allmänna läroverk.

95 Tab. B. 9.

B) Femklassiga allmänna läroverk.

Anm. Haparanda läroverk upptages här, ehuru rektors och öfningslärares löner utgå efter den för treklassiga läroverk bestämda stat, något, som å denna tabell ej utöfvar något inflytande, då rektor är i första lönegraden. — Rektorerna vid Stockholmsläroverken, som skulle åtnjuta i lön 4,500 kronor utan rätt till ålderstillägg, äro här upptagna i lista lönegraden.

96 Tab. B. 9.

D) Tvåklassiga pedagogier.

97 Tab. B. 9.

C) Treklassiga allmänna läroverk.

Bill. till Riksd. Prot. 18.90. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

98 Tab. B. 10.

Lönestat för år 1891 vid de till indragning föreslagna läroverken:

I. vid dem, hvilkas alla ordinarie ämneslärare ännu icke afgått:

Lönestaten vid de till grupp I. hörandeUäroverk uppgår således till .......................... Kr. 50,050: —

II. vid dem, hvilkas alla ordinarie ämneslärare redan afgått:

D) Vid tvåklassiga pedagogi)! i Kungsbacka vikariearfvoden omkr.

Kr. 2,375: — b 2,375: — b 750: — b 750: — » 750: —

» 750: —

Summa Kr. 7,750: —

B

7,750: —

III. vid Ulrika Eleonoras redan indragna läroverk:

Lön på indragningsstat för en kollega........................... Kronor 2,000: — B 2,000: _

Summa Kronor 59,800: —

Afgår inom kolumn specificerade tillgångar vid de till indragning föreslagna läroverken .......................... ........................................... b 670: —

Alltså att utgå från statsverket under år 1891................................... Kronor 59,130: —

Tab. C.

Jemförelse mellan den nuvarande och den föreslagna lärarestaten.

CD

Bilaga A.

1 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 Februari 1887.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård, Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Statsrådet Hammarskjöld föredrog i underdånighet betänkande, afgifvet den 25 augusti 1884 af en den 20 oktober 1882 tillsatt komité med uppdrag att undersöka den nuvarande organisationen af läroverken för meddelande af elementarundervisning samt afgifva de yttranden och förslag, hvartill en sådan undersökning kunde föranleda, samt i sammanhang dermed äfven:

a) de med anledning af nämnda betänkande infordrade underdåniga utlåtanden och yttranden af de akademiska myndigheterna, direktionen för gymnastiska centralinstitutet, medicinalstyrelsen, domkapitlen, direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementarskolan, åtskilliga läroverkskollegier samt kommunala myndigheter i de städer och köpingar, hvilkas läroverk komitén föreslagit till indragning eller ombildning;

b) de från kanslersembetet för universiteten i Upsala och Lund samt från de akademiska konsistorierna vid bemälda universitet och läroverks-

l

kollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet infordrade utlåtandena dels om och i hvad man utsträckt rätt att aflägga akademiska examina må kunna beredas studerande, som ej visat sig ega insigter i klassiska språk, dels ock huruvida de i vissa fall föreskrifna förberedande examina må anses behöfliga, eller om gällande bestämmelser angående dem af dessa examina, som finnas böra bibehållas, kunna tarfva förändring;

c) af eforus öfver Strengnäs stifts allmänna läroverk öfverlemnade underdåniga ansökningar utaf stadsfullmägtige i Strengnäs och läroverkskollegium vid dervarande läroverk om återställande af undervisning å reallinien i läroverkets sjunde klass;

d) en af medlemmar utaf Södermanlands läns landsting samt invånare i Nyköpings stad och landskapet Södermanland ingifven petition om återställande af undervisning å reallinien i sjunde klassen af Nyköpings läroverk jemte domkapitlets i Strengnäs deröfver afgifna utlåtande;

e) en af invånare i Yesterås stad och kringliggande ort ingifven petition om dylik åtgärd beträffande läroverket i Vesterås, jemte det af domkapitlet derstädes i ärendet afgifna utlåtande;

/) direktionens öfver Stockholms stads undervisningsverk utlåtande och förslag angående undervisningsplaner för Stockholms realläroverk samt för vissa läroverk i Göteborg;

g) domkapitlets i Göteborg utlåtande angående uppgjordt förslag till undervisningsplaner m. m. för latin- och realläroverken i Göteborg;

h) en af åtskilliga ledamöter af Riksdagens Andra Kammare från Göteborgs och Bohus län ingifven framställning i fråga om undervisningens ordnande vid läroverken i Göteborg;

0 en af stadsfullmägtige i Kungsbacka gjord framställning om tillsättande af rektorstjensten vid dervarande pedagogi;

j) en af medlemmar af vetenskapsakademien, lärare vid universitetet i Upsala och Karolinska mediko-kirurgiska institutet, lärare vid de allmänna läroverken in. fl. ingifven petition angående meddelande af undervisning i naturalhistoria å latinafdelningen B i sjunde klassen vid de allmänna läroverken in. m.;

k) handlingar angående Laholms pedagogis förändring till elementarläroverk;

/) handlingar angående tillsättandet af en kollegatjenst vid pedagogien i Borgholm;

m) handlingar angående föreslagen indragning af pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn, Linde, Säter, Simrishamn, Kungelf, Kungsbacka och Falkenberg;

n) eu framställning af statsrådet och chefen för Kongl. sjöförsvarsdepartementet angående rätt för lärare vid sjökrigsskolan att vid öfvergång till allmänna läroverk tillgodoräkna sig för uppflyttning i högre lönegrad tjenstgöringstiden vid sjökrigsskolan;

o) petitioner, ingifna af åtskilliga lärare vid allmänna läroverk angående rätt för adjunkter och kolleger, som blifvit befordrade till lektorer, att i sistnämnda egenskap beräkna lönetur i enlighet med nådiga cirkuläret den 1 juni 1877;

p) en petition af åtskilliga teckningslärare vid allmänna läroverk angående förbättring af nämnda lärares ställning och vilkor;

g) en af stadsfullmägtige i Falköping gjord ansökning om dervarande treklassiga läroverks förvandling till femklassigt, jemte domkapitlets i Skara deröfver afgifna utlåtande;

r) en af invånare i Örnsköldsviks köping och kringliggande ort ingifven petition om dylik åtgärd beträffande läroverket i Örnsköldsvik, jemte det af domkapitlet i Hernösand häröfver afgifna utlåtande;

s) en framställning af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk om förökadt antal ordinarie lärare vid de allmänna läroverken i Stockholm;

t) en af eforus öfver Lunds stifts allmänna läroverk öfverlemnad underdånig framställning af läroverkskollegiet vid allmänna läroverket i Helsingborg om tillökning i antalet ordinarie lärare vid nämnda läroverk m. m.;

u) en framställning af eforus öfver Linköpings stifts allmänna läroverk angående ändring i planen för undervisningen i militäröfningar vid dervarande allmänna läroverk;

v) en af eforus öfver Upsala stifts allmänna läroverk öfverlemnad underdånig framställning af läroverkskollegiet i Hudiksvall angående militäröfningarnas förläggande ensamt till höstterminen;

x) en underdånig framställning af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk angående gymnastikundervisning för kroppsligt svagare lärjungar;

y) en underdånig ansökning af styrelsen för Motala enskilda elementarläroverk om statsunderstöd åt läroverket; samt

z) en af eforus öfver Linköpings stift gjord framställning om inrättande af eu fjerde klass vid allmänna läroverket i Söderköping med bidrag af donerade medel.

Efter att hafva redogjort för handlingarnas innehåll yttrade departementschefen:

En af de största svårigheterna vid ordnandet af vårt skolväsen er-

,rten praktisk onekligen förenandet af deras behof af en grundlig vetenskaplig

biidningsiinie. förbildning, hvilka efter genomgången skolkurs skola egna sig åt vetenskapliga studier, med deras kraf på i det praktiska lifvet omedelbart användbara insigter och färdigheter, hvilka efter några års vistande vid läroverket skola utgå till yrken och näringar. Då apologistskolorna 1849 indrogos, var det meningen att den reala liniens lägsta och mellanklasser skulle sörja för deras bildning, som efter inhemtandet af en kortare kurs ämnade lemna skolan. Det dröjde emellertid ej länge, innan denna linie äfven i sina lägre klasser antog den metod, som bäst passade för dem, hvilka eftersträfvade en vetenskaplig realbildning. Härtill drefs den nästan af tvång dels derigenom att den i flere ämnen måste hafva gemensam undervisning med den klassiska luden, dels deraf att den skulle leda till studentexamen, hvarigenom utgången af denna examen blef den offentlige mätaren på resultatet af dess verksamhet. Häraf blef dock, såsom lätt inses, följden att skolan icke på tillbörligt sätt kunde se dem till godo, hvilka efter några års studier ville egna sig åt näringarna. Klagomål häröfver läto snart höra sig och föranledde åtskilliga försök till afhjelpande af det öfverklagade onda. Det vigtigaste och mest genomgripande bland dessa var den skolreform, som 1873 började genomföras. Genom att låta det första främmande språket, tyskan, inträda i första klassen och uppskjuta det andra, latin å klassiska och engelska å reallinien, till fjerde klassen samt genom att anordna kursafslutningar _ i tredje och femte klasserna ansåg man sig nu hafva pa ett tillfredsställande sätt sörjt för dem, som måste afbryta studierna före skolkursens slut. Att undervisningsplanen för dem, som ämnade fortsätta sina studier, genom denna anordning blef mindre lämplig, insåg man fullt väl, men man ansåg ett så vigtigt statsintresse ligga i eu god och tillfyllestgörande förbildning för blifvande näringsidkare, att man trodde sig derför böra göra någon uppoffring på de lärda studiernas bekostnad. Med afseende härå yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 3 januari 1873: »Funnes vid uppgörande af en elementarundervisningsplan för ett helt folks bildningssökande ungdom ingen annan grundsats att följa, än den, att elementarundervisningens yttersta och högsta mål bör vara bestämmande för det hela, och undervisningen således ordnas endast med afseende å detta mål, d. v. s. så, som för de fortsatta studierna vore det fördelaktigaste, så vore det tvifvelsutan icke välbetänkt att fördröja latinets inträde bland läroämnena. Om åter, vid uppgörandet af en dylik undervisningsplan, icke denna, men deremot en annan bestämmande grundsats funnes, som icke heller tålde ett förbiseende, nemligen den, att elementar-

undervisningens första och närmade mål hör främst tillgodoses, och undervisningen alltså göras till den för detta mål bästa, d. v. s. till den lämpligaste för studier, som skola afbrytas, så vore latinets uppskjutande helt visst försvarligt.»

Erfarenheten har emellertid redan visat, att 1873 års skolreform icke förmått tillfredsställa de bildningskraf, som blifvande näringsidkare i vår tid måste ställa på den offentliga undervisningen.

Så väl af den utredning, som senaste läroverkskomité åvägabragt (Kap. V Tab. 5—7), som af den undersökning, som i departementet utförts angående åtskilliga större läroverk (Tab. V), framgår nemligen, att de i 3:dje och öde klasserna anordnade afslutningskurserna icke utöfvat något märkbart inflytande på tiden för de lärjungars afgång från läroverken, hvilka icke fortsatt sina studier, då de, som afgått från 2:dra, 4:de och 6:te klasserna, äro tillsammans vida flere än de från 3:e och 5:te afgångne. Så skulle säkerligen icke hafva varit förhållandet, om de ifrågavarande afslutningskurserna i verkligheten kunnat fylla särskilda bildningsbchof. Också hafva klagomålen i berörda afseende ingalunda tystnat. I samma mån konkurrensen ökas, framträder äfven skarpare fordran på en ändamålsenlig utbildning af våra yrkesidkare. Senaste läroverkskomitén har emellertid icke egnat denna fråga någon särskild uppmärksamhet, utan endast i förbigående berört den dels vid behandlingen af undervisningsplanen,0 dels i kapitlet om indragning och ombildning af åtskilliga läroverk. A förra stället inskränker sig komitén hufvudsakligen till att bemöta en anmärkning, som kan göras med anledning af dess förslag att på reallinien låta franska språket inträda i fjerde klassen i stället för engelska och uppskjuta sistnämnda språk till sjette klassen. För de lärjungar, som efter femte klassens genomgående ämna sluta sina skolstudier, borde nemligen engelskan vara ett nyttigare undervisningsämne än franskan, dels derför att det förra språket mera förekommer i det praktiska lifvet än det senare, dels derför att lärjungarne i 4:de och 5:te klasserna kunde hinna förvärfva något större kunskaper i det engelska än i det svårare franska språket. Härpå svarar komitén, att ehuru det icke kan bestridas, att det senare skälet innehåller en sanning, någon synnerlig betydelse dock icke får deråt tillmätas, då å ena sidan hela antalet af de lärjungar, som lemna skolan, sedan de genomgått 5:te klassen, enligt komiténs beräkning, är betydligt mindre än deras, som fortsätta sin skolgång, och studiet af franskan tvifvelsutan medför större gagn för utbildningen af lärjungens språksinne än studiet af engelskan, hvarför den föreslagna anordningen är den ojemförligt lämpligaste för läroverket i dess helhet, och å andra sidan lärjungarne vid den ålder,

som här afses, icke förmå under tvenne skolår, hvilka gifva dem arbete äfven i många andra läroämnen, inhemta vare sig i det ena eller andra språket en kunskap, hvaraf de i det praktiska lifvet utan vidare kunna draga synnerlig fördel, men de ynglingar, hvilka komma i sådana förhållanden, att de behöfva lära sig tala och skrifva franska, befinna sig, om de i detta språk icke hafva några förstudier, i eu ojemförligt svårare belägenhet än de, som under liknande omständigheter hafva att läi*a sig tala och skrifva engelska.

Hvad komitén sålunda anfört synes mig visserligen förtjena all uppmärksamhet. Men äfven om franskans betydelse för det praktiska lifvet icke kan förnekas, så torde det dock vara obestridligt och är icke heller af komitén bestrida att engelskan för våra handlanden och yrkesidkare är vida mer behöflig och användbar. Och då det är allmänt erkändt, att engelskan till det mått, som här afses, vida lättare och snabbare inhemtas än franskan, så är tydligt, att lärjungar, som i två år med tillsammans 14 timmar i veckan läst engelska, vida lättare kunna göra sina kunskaper häri fruktbärande för lifvet än de, som i tvenne år läst franska med tillsammans 10 timmar i veckan. Sant är visserligen, att antalet af dem, som sluta sin skolkurs efter genomgåendet af just femte klassen icke är öfvervägande stort, och häraf kan man väl sluta, att den afslutningskurs, som för närvarande är anordnad i nämnda klass, icke medfört åsyftadt gagn för dem, som måste afbryta studierna, och att det derför ej är skäl att för dessas skull uppoffra deras fördel, som skola fortsätta på studiebanan, men häraf följer ingalunda, att icke någon särskild åtgärd behöfver vidtagas för att tillgodose deras behof, som efter en kortare skolkurs utgå till det praktiska lifvets särskilda yrken och näringsfång. Att dessas antal är högst betydligt, torde vara allmänt bekant och visar sig äfven af de upplysningar, komitén i detta afseende meddelat.

Också synes komitén hafva tänkt sig, att en för det praktiska lifvets behof afpassad bildning skulle bibringas vid åtminstone några bland de åt komitén föreslagna s. k. kommunalskolorna, ty läroplanen vid dessa skolor borde, enligt hvad komitén utvecklar i kapitlet om indragning och ombildning af åtskilliga läroverk, ordnas på olika sätt för olika skolor med afseende på olika orters behof och önskningar. Emellertid skulle dessa skolor uteslutande förläggas till mindre städer, der det kommersiella och industriella lifvet är föga utveckladt och der derför krafvet pa och intresset för en särskild utbildning för det samma icke kunna vara synnerligen starka. Men det är i de stora städerna, handelns och industriens medelpunkter, som eu bildning af denna art är före-

trädesvis behöflig, för att icke säga alldeles oumbärlig. Och att söka fylla detta behof genom en särskild anordning af de högre allmänna läroverkens lägre stadium torde komma att visa sig lika fruktlöst hädanefter som hittills. Med afseende härå yttrar ock en af komiténs ledamöter, lektor Anderson, i sin reservation: »Om reallinien hittills kunnat

i någon mån bättre än latinlinien tillgodose det borgerliga lifvets kraf, kommer detta, i händelse komiténs förslag varder lag, att vida mindre blifva fallet hädanefter, då denna linie, såväl som latinlinien, skall hafva till uppgift att förbereda till universitetsstudier. Och det hjelper icke, äfven om man ville införa än så noggranna föreskrifter på papperet rörande denna realliniens dubbla uppgift. Nödvändigheten att bereda en större mängd af lärjungarne i en klass till studentexamen kommer att utöfva sin ofelbara verkan på undervisningen i de öfre klasserna, och

trycka på de lägre. — — — — — — — — — — — — —----

Om derför för närvarande behofvet af särskilda realskolor för dem, som vilja egna sig åt näringarna, kan undanskjutas, så skall det innan kort framträda så mycket känbarare, just i de städer, som ega högre Läroverk. Det är derför som jag anser, att komitén bort gifva åtminstone en antydan, huru den tänkt sig detta behof kunna fyllas.»

Omöjligheten af att på en gång i samma klasser af ett läroverk tillgodose den praktiska och den lärda bildningens kraf, äfven om i undervisningsplanen blott upptoges sådana ämnen, som äro erforderliga för den förra bildningsarten, beror tydligen derpå, att undervisningens olika mål förutsätta olika behandlingssätt. I det ena fallet måste man ofta inskränka sig till meddelande af kunskap om att något förhåller sig på ett eller annat sätt samt huru denna kunskap bör i enskilda fall användas, under det att i det andra fallet synnerlig vigt måste läggas på grunderna och skälen hvarför något förhåller sig just på detta och icke något annat sätt. Undervisningen måste derför i senare fallet gifvas en bredare bas och sålunda erhålla en större utsträckning, då mycket måste inhemtas derför, att det är nödvändigt för insigten i grunderna för en viss kunskap.

Till undvikande af missförstånd torde emellertid böra påpekas att äfven i förra fallet grunder och skäl böra angifvas, så ofta detta låter sig göra utan större tidsförlust, dels emedan dessa utgöra det bästa och säkraste förbindelsemedlet mellan särskilda kunskaper och den pålitligaste vägen till en noggrann uppfattning, dels emedan lärjungens omdömesoch slutledningsförmåga eljest icke skulle erhålla nödig utbildning; men då det härvid ligger synnerlig vigt uppå att vissa bestämda kunskaper blifva inom en viss tid inhemtade och så inhemtade, att de vid hvarje

förefallande behof kunna lätt och raskt användas, så måste ej sällan mycket uteslutas ur undervisningen, som vore nödvändigt att känna, om grunderna till det meddelade skulle inses, och måste stundom inpräglandet i minnet och inöfvandet af ett visst förfaringssätt träda i stället för insigten i det vetenskapliga sammanhanget. Såsom exempel på här angifna olikheter i metoden vill jag blott hänvisa till det olika sätt, hvarpå elementargeometrien måste studeras, å ena sidan af den, som vill använda den såsom grundval för fortsatta matematiska studier, och å den andra af den, som blott afser att vinna förmåga att beräkna storleken af enklare ytor och kroppar med den noggrannhet, som för det praktiska lifvet är tillräcklig. Under det att den förre måste lägga sig vinn om en noggrann begreppsbestämning och inhemta de särskilda satserna i den ordning de följa ur hvarandra, så att han fullt inser deras inbördes sammanhang, samt medtaga alla de satser, som ingå såsom en länk i bevisningen af någon af samtliga följande satser, så kan den senare nöja sig med en ofta blott på åskådningens väg vunnen insigt i de grundläggande satserna samt kännedom om de behöfliga formlerna och deras användning.

Att närmare inlåta mig på denna rent pedagogiska fråga torde icke här vara rätta platsen, också torde det icke vara behöfligt, då behofvet af särskild undervisning för de båda här omhandlade slagen af bildning är bland sakkunnige allmänt erkändt och de flesta europeiska länder för dess fyllande upprättat särskilda läroanstalter, i det att de jemte de lärda, klassiska eller reala, läroverken anordnat skolor under mångahanda namn såsom borgareskolor, lägre realskolor, yrkesskolor, mellanskolor m. in., med uppgift att sörja för deras utbildning, som vid 14 å IG års ålder skola utsluta sina studier. Utförliga redogörelser angående detta slag af läroanstalter meddelas såväl i bilagan B till senaste läroverkskomiténs betänkande som i det betänkande, som 1872 afgafs af den 1870 tillsatta skolkomitén. Af dessa redogörelser inhemtas, att klassantalet vid nämnda skolor varit ganska vexlande, beroende af lokala förhållanden och speciella ändamål, men att det vid de omorganisationer, som på senaste tiden egt rum, i allmänhet ökats. 1870 års läroverkskomité föreslog, att läroanstalter af ifrågavarande slag skulle såväl i större som mindre kommuner upprättas under namn af pedagogik’ och med 2 å 3 klasser.

Senaste läroverkskomiténs framställning af de s. k. kommunalskolornas inrättning är allt för sväfvande, för att man skulle kunna bilda sig en säker uppfattning af hvad som i sj elfva verket åsyftats, men mycket deri erinrar om nyss berörda förslag, och då man betänker, att

s

halfva antalet af dessa skolor skulle hafva blott 2 lärare samt att såväl vid dessa som vid dem med 3 lärare blott föreståndaren skulle hafva vanlig adjunktskompetens, under det att de öfriga lärarne endast behöfde folkskolelärarekompetens, torde man kunna antaga, att kursen vid flertalet af dessa skolor tänkts såsom icke öfverstigande tre år.

Med bibehållande af nuvarande inträdesålder och inträdesfordringar skulle dock icke på trenne år kunna inhemtas de kunskaper och färdigheter, som i vår tid äro erforderliga för den, som med framgång skall kunna upptaga täflan på det praktiska lifvets särskilda vädjobanor. Denna kurs — hvilken jag tager mig friheten att i korthet kalla den praktiska kursen, emedan den afser att förbereda för ett omedelbart utträdande i det praktiska lifvet — torde för att kunna ändamålsenligt ordnas böra utsträckas till 5 eller 6 år, från det 9:de till det 15:de året, samt fördelas på 5 klasser, hvaraf de 4 lägre skulle vara ettåriga och den 5:te tvåårig. I första klassen skulle ingå samma undervisningsämnen som för närvarande och äfven behandlingssättet förblifva i hufvudsak det samma. 1 andra klassen skulle dock redan i vissa ämnen behandlingssättet blifva ett annat och kurserna annorlunda sammansättas än hittills varit vanligt. Olikheterna i dessa hänseenden komme tydligen att växa i de följande klasserna. I tredje klassen skulle engelska språket inträda i undervisningen samt i femte klassen bokhålleri och en enkel framställning af svensk statskunskap, sistnämnda ämne såsom en afslutning af fäderneslandets historia.

Såsom resultat af undervisningen skulle eftersträfvas: i kristendom: insigt i bibliska historien och katekesen samt en kort öfversigt af de bibliska böckernas innehåll;

i modersmålet: säkerhet i rättstafning och interpunktion samt öfning i att redigt framställa sina tankar öfver lättare ämnen i tal och skrift jemte derför erforderlig kännedom af form- och satslära, en genom flitig literaturläsning vunnen bekantskap med våra mer framstående författare äfvensom en kort öfversigt af literaturhistoriens senaste skeden;

i historia och geografi,: fäderneslandets historia jemte enklare och för det borgerliga lifvet synnerligen vigtiga delar af svensk statskunskap, en kort öfversigt af allmänna historien, företrädesvis nyare tiden, en utförligare kurs i geografi, särskildt afseende hvad som är af vigt för handel och industri;

i tyska och engelska språken: förmåga att läsa lättare text och att från modersmålet öfversätta till det främmande språket lättare stycken, att affatta affärsskrifvelser med stöd af kända formulär samt att tala öfver alldagliga ämnen;

i matematik: stor färdighet i praktisk räkning, öfning i bruket af tabeller, som allmännare användas för att underlätta svårare eller mer tidsödande beräkningar, samt härför erforderlig insigt i algebra, geometrisk åskådningslära och en företrädesvis derpå grundad insigt i beräkningen af de geometriska storheterna;

i naturlära: en i det hela populärt hållen kurs, omfattande växt- och djurrikets hufvudafdelningar och vigtigare klasser, elementen af fysik och kemi till förklaring af de vanligaste naturföreteelserna och enklare tekniska uppfinningar, grunddragen af läran om jorden, vårt planetsystem och himlakropparne i öfrigt;

i bokhålleri: enkelt och dubbelt bokhålleri, tillämpad! på särskilda slags affärer, uppsättande af räkningar, reqvisitioner, skuldförbindelser, fullmagter, kontrakt in. in., någon insigt i vexellära och utsökningslag;

i teckning: färdighet i frihands- och linearritning;

i välskrifning, hvari undervisningen skulle fortsättas till skolkursens slut: utom en god och jemn vanlig skrifstil äfven öfning i s. k. tysk stil och textning.

Det andra året i femte klassen skulle i synnerhet användas till uppöfvande af färdigheterna i att tala och skrifva modersmfilet och de främmande språken samt i räkning, bokhålleri, teckning och välskrifning, äfvensom till befästande af kunskaperna i öfriga ämnen med tillbörlig frihet för de särskilda lärjungarne att företrädesvis egna sig åt de ämnen, hvari de hade särskildt behof af ytterligare förkofran.

Kursen skulle afslutas genom en under särskild kontroll anstäld afgångsexamen. Huruvida de, som på ett tillfredsställande sätt genomgått densamma, skulle, om de eljest funnes lämpliga, vara behöriga att anställas vid postverket, vid jernvägarne in. in., torde vara en fråga, som icke nu behöfver afgöras, om jag också icke kunnat undertrycka den tanken, att den bokliga bildning, de erhållit, borde vara tillräcklig för en sådan anställning.

Då det är möjligt att denna kurs i följd af lokala förhållanden behöfde anordnas något olika på olika ställen, skulle vederbörande kommunalmyndighet ega att inkomma med underdånig framställning om önskvärda ändringar i den faststälda undervisningsplanen. Ehuru enligt min öfvertygelse en kurs af den art, jag nu i korthet angifvit, skulle vara af gagn mångenstädes i vårt land, vill jag dock af åtskilliga skäl för närvarande föreslå dess inrättande blott i några af våra större städer, vid hvilkas allmänna läroverk å ena sidan lärjungeantalet i de fem lägre klasserna är så stort, att samtliga dessa klasser äro delade i två eller flere parallelafdelningar, och å andra sidan antalet af dem, som under de

senare åren afgått ur de fem lägre klasserna utan att hafva öfvergått till annan undervisningsanstalt, varit tillräckligt stort för att göra det sannolikt, att den nya linien skulle erhålla ett lämpligt antal lärjungar.

På intet område torde det vara farligare att lemna erfarenhetens säkra mark än på undervisningens. De lagar, denna verksamhet följer, äro af en så komplicerad natur, att det är ytterst svårt att beräkna, hvilka verkningar en hittills opröfvad åtgärd kommer att medföra. Då något nytt skall pröfvas, bör försöket derför icke anställas i större skala, än som är nödvändigt för att de vunna resultaten må göras oberoende af tillfälliga omständigheter.

Vidare är det naturligtvis önskvärdt att, åtminstone intill dess nödig erfarenhet blifvit vunnen, åtgärden genomföres blott vid sådana läroverk, der den icke skulle medföra särskilda kostnader för statsverket. Detta mål vinnes, om man dertill väljer läroverk med två eller flere parallelafdelningar i hvarje klass och för ändamålet använder en af dessa parallelafdelningar. Slutligen är det en omständighet af icke ringa vigt, om sådana läroverk kunna väljas, der ett flertal extralärare tjenstgöra, emedan det der blir möjligt att förse den nya bildningslinien med derför lämpliga lärare, i den mån sådana hinna utbildas.

I följd deraf att en undervisning af här omhandlade slag icke på länge blifvit meddelad vid offentliga skolor hos oss, sakna vi nästan helt och hållet lärare med tillräcklig insigt i denna undervisnings natur och med nödig öfning i dess meddelande. Det är således nödvändigt att eu särskild profårskurs upprättas för dem, som ämna ingå såsom lärare vid den praktiska linien samt att nämnda profårskurs förlägges till ett läroverk, der denna undervisning blifvit på lämpligaste sätt anordnad, äfvensom att i sammanhang härmed anstalter vidtagas för åstadkommande af läroböcker, lämpade efter den ifrågavarande liniens behof.

Enligt de undersökningar, som i detta afseende blifvit utförda i departementet och hvilkas resultat meddelas i tabellerna I a, b, II och V, skulle upprättandet af den föreslagna praktiska linien företrädesvis vara behöflig och äfven kunna utan särskilda kostnader genomföras vid realläroverket i Göteborg, allmänna läroverken i Malmö, Norrköping, Jönköping och Örebro äfvensom i Stockholm vid ett läroverk å Södermalm, ett å Norrmalm och ett å Östermalm, och torde de för berörda ändamål lämpligaste vara högre latinläroverket å Södermalm, Ladugårdslands femklassiga läroverk samt Jakobs femklassiga läroverk, dit äfven den redan omnämnda profårskursen skulle förläggas.

Den praktiska liniens upprättande skulle taga sin början hösten 1888 med anordnandet af en 2:dra klass och sedermera under hvart och ett

12 Läroverkskomiténs förslag till undervisning spion.

af de följande åren fortsättas med en 3:dje, 4:de och 5:te klass. Sedan denna linie sålunda hunnit sin fulländning och tillräcklig erfarenhet vunnits om dess resultat, torde tiden vara inne att taga i öfvervägande, om och på hvad sätt en dylik praktisk undervisningslinie äfven bör inrättas annorstädes.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag således, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva:

att för tillgodoseende af deras bildning sb ekof, som vid tidigare år böra utgå till det praktiska, lifvets värf, en femklassig s. k. praktisk bildningslinie, i hufvudsak anordnad på sätt ofvan angifvits, må upprättas vid högre allmänna läroverken i Norrköping, Örebro, Jönköping och Malmö, vid högre realläroverket i Göteborg samt i Stockholm vid högre latinläroverket ä Södermalm äfvensom vid Jakobs och Ladugårdslands femklassiga läroverk.

Det förslag, läroverkskomitén framstält med afseende på undervisnings- -planen vid våra högre läroverk, innehåller följande hufvudpunkter: att grekiskan måtte varda obligatorisk på den klassiska linien; att i följd häraf den hittills varande halfklassiska linien måtte indragas;

att, till ersättning för denna sistnämnda, latin måtte införas såsom valfritt ämne på realliniens högre stadium;

att på den klassiska linien, såsom hittills, latinet måtte inträda i 4:de klassen, franskan i 5:te och grekiskan i nedre 6:te klassen;

att på reallinien franskan måtte inträda i 4:de klassen och engelskan i nedre 6:te klassen;

att undervisningen i tyskan å båda linierna må upphöra med 5:te klassen;

att nuvarande lärokurser i allmänhet må förbli oförändrade; att tiden för den obligatoriska undervisningen i skolan må minskas, sa att den i läsämnena jemte välskrifning och teckning må för hvarje vecka utgöra

att deri valfria undervisningen i latin å reallinien må meddelas utom skemat med 3 timmar i veckan i 6:te klassens båda afdelningar och med 2 timmar i hvardera afdelningen af 7:de klassen, dock att för dem, som deltaga i denna undervisning, befrielse må kunna lemnas från engelska eller kemi eller teckning eller engelska och teckning eller kemi och teckning;

att nämnda valfria latinkurs må omfatta l:o) det allmännaste af formläran och syntaxen till sådan omfattning, att eu lättare text kan öfversättas med tillhjelp af ordbok; 2:o) öfversättning af valda delar af Cornelius samt dessutom en bok i 0tesar eller något motsvarande pensum i Curtius eller Sallustius;

att engelskan såsom hittills må å klassiska limen utgöra valfritt ämne utom skemat i 7:de klassen;

att hebreiska språket icke längre må höra till de ämnen, hvari undervisning valfritt meddelas i skolan;

att sångundervisningen bör vara obligatorisk för läroverkets fyra nedersta klasser med en undervisningstimine i veckan för hvarje klass, hvarvid dock sångläraren hör ega att befria dem, som sakna öra och fallenhet för musik, hvaremot sångundervisningen må blifva helt och hållet valfri från och med 5:te klassen med minst en undervisningstimme i veckan;

att gymnastik dagligen bör öfvas med alla lärjungar, dock med den jemkning, som i vissa klasser kan anses böra ifrågakomma, om vapenöfning skall anställas på gymnastiktiden;

att mindre än 3 timmar i veckan icke får vid något läroverk anslås till gymnastik och vapenöfning för hvarje klass;

att gymnastiköfningen alltid skall fortgå minst en half timme, oberäknad den tid, som åtgår för af- och påklädning samt för in- och utryckning ;

att läroverket bör bereda lärjungarne tillfälle att under tillräcklig tid hvarje dag öfva fria lekar under lämplig tillsyn;

att rektor bemyndigas att, efter samråd med skolläkaren och gymnastikläraren, för svagare lärjungar, der så lämpligen kan ske, anordna särskilda, för dem lämpade gymnastiklektioner en half timme dagligen;

att för de egentliga s. k. militäröfningarna må användas minst 48 timmar, oberäknad tiden för målskjutningsöfningar och utmarscher, som fortfarande böra förekomma; samt att dessa timmar må på lämpligt sätt fördelas på 3 å 6 veckor vid höstterminens början, under hvilken tid inga gymnastiköfningar för 6:te och 7:de klasserna böra ega rum och samma inskränkning i lästiden som hittills skall göras;

att det hemarbete, som af skolan ålägges lärjungarne, icke må öfverstiga

att läsåret förlänges till högst 39 veckor, deri inberäknade högst 12 dagars ledighet vid påsktiden och 4 dagars lof vid pingsten samt den tid, som för vissa lärjungar kan upptagas af inträdes- och flyttningspröfningar;

att de skriftliga profven till mogenhetsexamen för den klassiska linien må utgöras af a) en uppsats på modersmålet, b) en öfversättning från svenska till latin, c) en öfversättning från latin till svenska, d) en öfversättning från svenska till franska eller tyska; samt att lärjunge för att till muntlig examen admitteras bör vara godkänd i minst tre af dessa prof och bland dessa alltid för uppsatsen på modersmålet, under det att dock äfven lärjungar, som godkänts för uppsatsen på modersmålet och endera af de latinska skrifningarna, må kunna få tillträde till den muntliga examen, om minst två tredjedelar af lärarne i läroverkets högsta klass förena sig härom;

att de skriftliga profven till mogenhetsexamen för den reala linien må utgöras af a) en uppsats på modersmålet, b) ett matematiskt-fysikaliskt arbete (bedömes i sin helhet och med ett betyg), c) en öfversättning från svenska till franska (eller engelska efter fritt val); samt att lärjunge för att admitteras till muntlig examen bör vara godkänd i alla tre skrifningarna eller godkänd i den svenska och med beröm godkänd i endera af de båda andra, under det att dock examinand, som är godkänd i den svenska och endera af de båda andra skrifningarna må kunna till muntlig examen admitteras, om minst två tredjedelar af lärarne i högsta klassen rösta derför;

att muntlig mogenhetsexamen för privatister må så anordnas, att tiden för dessas pröfning varder, om möjligt, dubbelt så lång som den, hvilken beräknas för läroverkens egna lärjungar, och att i samband dermed den nu bestämda maximitiden för muntlig mogenhetsexamen vid ett läroverk må förökas;

att de af lärjungarne utgående afgifterna för mogenhetsexamen må höjas sålunda, att vid anmälan erläggas af läroverkets egna lärjungar 25 kronor och af examinander från enskild undervisning 50 kronor;

att privatister, som anmäla sig att vid årsexamen vid läroverken undergå afgångsexamen i tyska och naturalhistoria, höra erlägga examensafgift till belopp, öfverensstämmande med dem, som för närvarande äro genom kongl. cirkuläret af den 12 mars 1875 föreskrifna vid vissa kompletteringsexamina; samt slutligen

att båda bildningslinierna, den reala som den klassiska, skola förbereda till samma lefnadsbanoi', på det enda undantag när, att den reala linien ej förbereder för den presterliga banan.

Sist anförda yrkande har af läroverkskomitén satts i spetsen för dess 9IS

behandling af frågan om undervisningsplanen, och detta tydligen derför, förslag till att komitén ansett detsamma böra utöfva ett bestämmande inflytande pgundervimingskomiténs hela förslag till skolorganisation. Granskar man emellertid detta förslag, så finner man snart att, om det genomfördes, båda linierna ingalunda skulle förbereda till samma lefnadsbanor. Komitén har synnerligen skarpt framhållit bristerna i de kunskaper, som på latinlinien, såsom den nu är organiserad, meddelas i matematik och naturvetenskap. Med afseende å komiténs ofvan nämnda utgångspunkt kunde man derför väntat ett förslag till stärkande af dessa ämnen på latinlinien. Men i stället föreslår komitén deras ytterligare försvagande på denna linie. Att genomgå densamma skulle derför blifva en synnerligen otillfredsställande föreberedelse för studier vid tekniska högskolan, krigsskolan å Karlberg, inom universitetens matematisk-naturvetenskapliga sektioner eller för afläggande af medicinsk-filosofisk examen. Endast för presterliga eller klassiskt filologiska studier skulle denna skolform vara den afgjordt lämpligaste förberedelsen. Den, som tror på gagnet af de klassiska studierna för ungdomens utveckling och mognande för fortsatt vetenskapligt arbete, skulle således tvingas att antingen försaka dessa vigtiga mål eller välja en skolform, der flere för det praktiska lifvet vigtiga ämnen vore synnerligen stjufmoderligt behandlade. Det är all anledning att antaga, att man så skulle komma till ett resultat, som komitén uttryckligen säger sig icke åsyfta, nemligen ett de klassiska studiernas väsentliga bortdöende i vårt land.

Sjelfva det yrkande, hvarifrån komitén utgår, att båda bildningslinierna skola, på ett undantag när, förbereda till samma lefnadsbanor, torde emellertid förtjena en närmare undersökning.

T följd af vetenskapens specialisering och dess särskilda grenars oerhörda utveckling under detta sekel har den fordran allt skarpare

fram t råd t, att de blifvande vetenskapsidkare redan i skolan må erhålla en grundläggande bildning i den vetenskapsgrupp, åt hvilken de i framtiden företrädesvis skola egna sig. Länge sökte visserligen skolan tillbakavisa denna fordran under framhållande af att det är själsförmögenheternas utveckling och särskildt minnets och tankeförmågans uppöfning till den grad af styrka och noggrannhet, som förutsattes för vetenskapligt specialstudium, d. v. s. den formella bildningen, men icke meddelandet af speciella kunskaper i den ena eller andra vetenskapsgrenen, som utgör skolans hufvudändamål, och att derför i skolan den egentliga vigten borde läggas vid de ämnen, som visat sig synnerligen egnade att befordra den formella bildningen.

Häremot invändes emellertid, att formel bildning just vinnes i och genom inhemtande af realkunskaper och att alla vetenskaper äro formelt bildande, om de på lämpligt sätt meddelas. Genom direkta försök adagalades äfven, att de, som i skolan fått inhemta en grundläggande insigt i en vetenskapsgrupp, sedermera vida raskare bedrefvo sina studier derinom än de, som utan nämnda skolbildning egnat sig åt studier af detta slag. Småningom fogade sig också skolan efter de nya fordringarna och förgrenade sig i särskilda skolor eller olika luder, hvar och en med uppgift att förbereda för ett visst studieslag eller lefnadskall.

Sålunda uppstodo skolor, mycket vexlande till organisation och uppgift. De mest typiska torde vara: a) skolor, som lägga hufvudvigten vid de klassiska språken och historien (de klassiska gymnasierna i Tyskland, A-linien hos oss), b) skolor, som söka bevara förbindelsen med forntiden genom upptagandet af latinet, men som lägga mycken vigt vid moderna språk och matematik (realgymnasierna i Tyskland, B-linien hos oss), c) skolor, som helt och hållet utesluta de klassiska språken och lägga hufvudvigten vid matematik och naturvetenskaper (högre realskolor i Tyskland, reallinien hos oss) samt slutligen d) skolor, som icke afse fortsatta vetenskapliga studier utan ett direkt utträdande i det praktiska lifvet och som derför lägga hufvudvigten vid de insigter, som der finna omedelbar användning (högre borgareskolor i Tyskland, den föreslagna praktiska luden hos oss).

Onekligt är att skolans förgrening i en mångfald arter eller linier medför ej få vanskligheter. Dels måste nemligen lärjungen ganska tidigt bestämma arten af den lefnadsbana, åt hvilken han vill egna sig; dels är det ofta svårt att med förberedelsen för ett visst studieslag förena den fordran på allmänbildning, som måste fyllas, om icke en förderfbringande ensidighet skall insmyga sig i själsutvecklingen, äfvensom att i undervis-

ningen införa hvarje läroämne och del deraf just vid det åldersstadium hos lärjungen, på hvilket denna kunskap bäst passar och mest bidrager till hans harmoniska utbildning; dels ligger det ändtligen i den ständiga fortgången af vetenskapens och lefnadsbanornas specialisering en tendens att genom dispenser och valfria ämnen så öka antalet af skolans bildningslinier, att dess organisation helt och hållet spränges och hon sjelf nedsättes till en anstalt för meddelande af mer eller mindre vidlyftiga kunskaper i åtskilliga, godtyckligt valda, ämnen.

Förhållandenas magt har gjort, att komitén endast mycket ofullkomligt kunnat genomföra sin tanke. För det första har den nemligen redan från början upprättat tvenne skarpt skilda linier, om än den ena, reallinien, är afsedd att vara den egentliga hufvudlinien, som skulle upptaga det öfvervägande flertalet lärjungar, under det att den andra, den klassiska, skulle vara nödvändig blott för blifvande prester, ehuru den sedermera erkännes såsom den lämpligaste äfven för blifvande klassiska filologer och lärda jurister. För det andra splittrar sig komiténs reallinie, genom införandet af latinet såsom valfritt och deraf föranledd befrielse från ett eller tvenne af ämnena: engelska, kemi och teckning, i 7 olika linier. Det i 6:te klassen af reallinien inträdande latinet säges nemligen vara valfritt, men eu närmare undersökning visar dock, att dess ställning här är en helt annan än öfriga valfria ämnens och att man skulle komma komiténs egentliga mening närmare, om man sade, att å den genom latinets inträdande i 6:te klassen å reallinien uppkommande linie äro engelska, kemi och teckning att betrakta såsom valfria ämnen i den mening af uttrycket »valfritt ämne», hvari det hittills tagits i vår skollagstiftning. Ty sedan komitén (I. s. 188) yrkat, »att rättighet för lärjunge att deltaga i den helt och hållet valfria undervisningen i vissa ämnen bör vara i hvarje särsldldt fall beroende af rektors och vederbörande lärares pröfning af lärjungens begåfning och helsotillstånd», yttrar den (I. s. 226), att »vid afgörande af, huruvida lärjunge skall ega rättighet att undervisas utom i latin i de ämnen, som under sådana förhållanden för honom äro valfria, bör förfaras så, som ofvan föreslagits med afseende på rättigheten att deltaga i undervisningen i valfria ämnen öfver hufvud taget. Denna rättighet bör alltså i hvarje särskildt fall bestämmas efter rektors och vederbörande lärares pröfning af lärjungens begåfning och helsotillstånd». Likasom valet af bildningslinie i allmänhet, beror således äfven här på lärjungen eller hans målsman, om lärjungen skall läsa latin eller icke; men har han bestämt sig för att börja läsningen af detta ämne, beror det åter på rektor och lärare, huruvida han skall befrias från ett eller tvenne af de tre såsom valfria

betecknade ämnena, och det till och med så, att han emot sin önskan kan derifrån uteslutas.

Att komitén icke vill kalla de på detta sätt uppkommande linierna för latinlinier torde hafva sin grund deri, att den här ifrågavarande latinkursen blott skulle hafva ett rent tekniskt ändamål, d. v. s. att latinet här skulle läsas icke för den fördel, som deraf kan dragas för lärjungens andliga utveckling och allmänbildning, utan endast för att så mycken kunskap i latinska språket måtte vinnas, som komitén anser oundgänglig för vissa fortsatta studier.

Men sj elfva det faktum, att komitén, som nedlagt så mycken möda på undersökningen af latinets behöflighet eller obehöflighet för fortsatta studier, ansett sig, för att tillförsäkra realliniens lärjungar en smula kunskap i latin, böra införa ett för denna linie främmande läroämne i undervisningsplanen, och dertill ett sådant, om hvilket man erkänner, att det icke är afsedt att utöfva något inflytande på lärjungens allmänbildning, men som det oaktadt är så tungt, att hela undervisningsplanen derigenom splittras i en mångfald limer, att för hufvudlinien vigtiga ämnen uppoffras och att sjelfva hufvudämnena derinom sättas i fara att blifva undanträngda, detta faktum, säger jag, bevisar mer än annat, huru stark latinets ställning i sjelfva verket ännu är inom vår tids lärda bildning och att komiténs beslut att föreslå B-liniens indragning måste anses såsom en förhastad åtgärd.

Fordrmgar Men om således komitén till följd af förhållandenas magi icke kunnat lig förbildning, framställa ett förslag till skolorganisation, der hvarje högre skolbildning skulle utgöra den omedelbart lämpliga förberedelsen till alla lefnadsbanor, för hvilka fortsatta studier fordras, i det detta förslag skulle skapa å ena sidan en klassisk linie, direkt passande blott för få lefnadsbanor, och å den andra en reallinie, som i sina högre klasser skulle splittras i en mångfald af former och dervid för en sent tillkommen och ofullständig latinkurs få offra vissa af sina egendomliga företräden, så utgör dock den af komitén uppstäda grundsatsen ett önskningsmål, som man bör söka närma sig, så långt det låter sig göra utan uppoffrande af vigtigare intressen. Fullständigt kan det icke vinnas. Vid mångfalden af lefnadsbanor och olikheten af de kunskaper, som för dem fordras, kan det aldrig hjelpas att den ena skolformen blir en mindre lämplig direkt förberedelse för en lefnadsbana, den andra för en annan. Allt hvad man kan åstadkomma är att så ordna, att om någon fått sin förberedande bildning i en skolform, som icke är den lämpligaste för den bana han sedan vill välja, svårigheterna, som deraf uppstå, icke må göras större än nödigt är. Denna regel har sin betydelse för ordnandet

af sjelfva skolundervisningen. Men den har det äfven i afseende å de kunskapsfordringar, som höra uppställas såsom vilkor för inträde å vissa lefnadsbanor. Derest ett ämne icke eller endast ofullständigt förekommer i en viss skolform och således der icke eller blott i ringa mån tjenstgör såsom medel att lemna formel bildning, bör för lärjungar, som i denna skolform fått sin skolbildning, för inträde å lefnadsbanor, der någon kunskap i detta ämne är behöflig, kunskapsmåttet ej ställas högre, än som fordras för meddelande af utbildningen för lefnadsbanan eller för nöjaktigt fullgörande af de densamma tillhörande göromål. I detta afseende hafva realbildningens målsmän, i min tanke, icke saknat skäl till akademiska klagan. I vårt land är det nu icke tillåtet för eu realstudent att aflägga ^»dierna. någon annan akademisk examen än bergsexamen, med mindre han underkastar sig det icke obetydliga arbetet att inhemta ett mått af latinkunskap, motsvarande betyget »godkänd» i afgångsexamen från ett latinläroverk. Det kan ifrågasättas och det har ifrågasatts, om en så sträng fordran är nödvändig. De utlåtanden, som i denna fråga afgifvits af kanslern för rikets universitet samt af de akademiska myndigheterna, hafva gått i ganska olika rigtningar. Hvad som blifvit i saken yttradt, har emellertid stadfäst mig i den öfvertygelsen, att rätt bör meddelas lärjungar, som aflagt afgångsexamen från allmänt läroverk å den reala linien, att, om de visa sig ega vissa mindre kunskaper i latinska språket, aflägga vissa akademiska examina, och instämmer jag helt och hållet i de af universitetens kansler förordade förslag att sådan rätt skulle omfatta hofrättsexamen samt examina inom medicinska fakulteten och filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion; att det mått af latinkunskap, som en realstudent borde visa sig ega, innan någon af dessa examina af honom finge afläggas, skulle omfatta grundreglerna i grammatiken och förmågan att öfversätta lättare prosaiska författare, samt att realstudent skulle ega rätt att utan någon kunskap i latin aflägga kansliexamen. Jag instämmer så mycket hellre i dessa förslag, som enligt hvad jag erfarit, väsentligen motsvarande rättigheter i flera år varit medgifna i Norge och der icke medfört svårighet vid meddelande af undervisning i de ämnen, som behöfva inhemtas för juridiska och medicinska embetsexamina och ej heller i matematik eller naturvetenskaper.

Om jag således i denna punkt närmar mig de af komitén uttalade B-Unien. åsigter och önskningar, kan jag deremot icke med komitén instämma i fråga om B-liniens indragning. Komiténs ofta omtalade grundsats synes mig mera tala emot än för detta komiténs förslag. Ty ingen skolform torde bättre än B-linien gifva möjligheterna att utan allt för stora svå-

righeter välja hvilken studiebana som helst. Men äfven andra skäl tala för B-liniens bibehållande. Enligt hvad de af komitén meddelade tabeller . öfver lärjungeantal på olika bildningslinier utvisa, har denna linie varit den, som dragit till sig de flesta lärjungarne. Denna omständighet synes göra det betänkligt att borttaga just den linien och dymedelst tvinga allmänheten att antingen låta den bildningssökande ungdomen studera å den helklassiska linien eller låta den stå främmande för de bildningselement, som klassiska studier gifva.

Frågan om värdet af dessa studier, särdeles i skolan, är som bekant mycket omtvistad. A ena sidan talas om det gagn, studiet af dessa språk, framför allt latinet, medför för lärjungarnes utveckling till vetenskapligt arbete och särskildt för idkande af språkstudier, om den antika bildningens egenskaper och värde, om dess sammanhang med och inflytande på den moderna och dess skiljaktighet från denna samt vigten af en jemförelse mellan båda o. s. v. A den andra sidan talas om det i de flesta lefnadskall aftagande behofvet af kännedom af de klassiska språken, om möjligheten att vinna samma pedagogiska fördelar genom en väl ordnad undervisning i andra praktiskt mera användbara ämnen, om nödvändigheten, att, då nya ämnen tränga sig fram med kraf att i skolundervisningen upptagas, låta de klassiska språken maka åt sig, då de jemförelsevis äro mindre behöfliga o. s. v.

Striden emellan dessa olika åsigter kan ingalunda anses afgjord, och först en längre erfarenhet torde kunna mellan dem fälla den säkra domen. Den skolform, som på längden och i stort lemnar de bästa resultaten, torde dermed hafva styrkt sin öfverlägsenhet. Lagarne för det menskliga själslifvets utveckling äro af för invecklad beskaffenhet och i allt fall för litet grundligt genomstuderade och jemföreisen mellan den olika verkan, som olika studier utöfva pa denna utveckling, ännu för litet genomförd, för att åtminstone ännu visshet skulle finnas i dessa svåra frågor. Men hvad som är visst, det är att i hela den civiliserade verlden de klassiska språken, särskildt latinet, hafva en ganska betydande plats i den skola, som förbereder till vetenskaplig och embetsmannabildning, och att derföre komiténs förslag, som faktiskt skulle leda till de klassiska studiernas undanträngande till ett minimum, skulle vara ett experiment, som ännu ingenstädes är gjordt. Om det misslyckades, så hade vårt lands bildning lidit en skada, som det skulle fordra lång tid och synnerligen stora ansträngningar att bota. Och äfven om experimentet icke rent af misslyckades, skulle under den tid, som närmast följer, vår bildning hafva en icke oväsentlig olikhet med öfriga kulturfolks. För ett litet och aflägse boende folk, sadant som vårt, är en dylik hel eller half isolering ganska

betänklig. — Här bör ej heller förbigås att de af komité» verkstälda undersökningarna gifva vid handen, det procenttalet lärjungar, som hafva svårt att följa med undervisningen, är större på reallinien än på latinlinien (II Kap. III Täln 18) samt att realisterna vid mogenhetsexamens afläggande visat sig underlägsna i skrifvandet både af modersmålet och franska språket (II Kap. V Tab. 8). Dessa bedröfliga erfarenheter _ kunna nu visserligen hafva sin orsak i realisternas ofördelaktiga ställning till idkande af universitetsstudier. Och jag håller visst icke för osannolikt att detta förhållande utöfvar ett stort inflytande på beskaffenheten af de lärjungar, som välja reallinien. Men innan man kastar bort den linie, som visat de bästa resultaten för att väsentligen basera skolundervisningen på den, som hittills visat de sämsta, borde man väl åtminstone afvakta den tid, då den senare under gynsammare förhållanden visat sig i resultat kunna täfla med den förra.

Nu är det väl sant, såsom ock af komitén med styrka framhållits, att den grekiska bildningen har vissa företräden framför den romerska, och att B-linien, der latin men icke grekiska studeras, derför lemnar blott en ofullständig klassisk bildning. Hvar och en, för hvilken klassiska studier i och för sig och såsom bildningsmedel framstå såsom afgjordt öfverträffande alla andra ämnen, väljer naturligtvis med förkärlek A-linien. Men B-linien, äfven om grekiska der icke förekommer, har dock bevarat mycket af det gagn, klassicitetens studium medför. Det är företrädesvis latinet, hvars studium ansetts gifva öfning och skärpa åt tanken. Latinet, mer än grekiskan, är till nytta vid studiet af flera moderna språk. Och om också den grekiska bildningen är ursprungligare och rikare än den romerska, har den senare från den förra upptagit nog mycket för att sysselsättningen med latinet och dermed med den romerska bildningens idéverld kan gifva en god inblick i klassiciteten. Det later sig derför väl förklara, att mången, som sätter stort värde på klassiciteten såsom bildningsmedel men tillika önskar, att hans söner må få någorlunda tillfredsställande kunskaper i matematik och naturvetenskaper, för deras uppfostran väljer B-linien.

Ser man nu på de utlåtanden, som af akademiska och skolmyndigheter afgifvits öfver komiténs förslag att indraga B-linien, så finner man detta förslag hafva mötts af ett temligen allmänt ogillande. Lärarekollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet har ansett sig böra afstå* från hvarje yttrande om ifrågavarande förslags lämplighet i pedagogiskt afseende och blott uttala sig om undervisningsplanernas lämplighet för blifvande läkare, i hvilket afseende kollegiet funnit den föreslagna reallinien vara bättre än nuvarande klassiska linier eller den af

komiten föreslagna A-linien. Lärarekollegiet vid Jakobs läroverk godkänner förslaget. Lärarekollegiet vid Yesterviks läroverk uttalar intet tydligt omdöme, men förutsätter, att B-linien skall bibehållas, hvilket kollegiet tyckes anse önskvärdt för vinnande af en jemförelse mellan olika liniers företräden.

(tf riga myndigheter, som i frågan yttrat sig, hafva mer och mindre skarpt afstyrkt den nuvarande B-liniens indragning. Så universitetens kansler och konsistorier, fakulteter och sektioner icke mindre än läroverkskollegier och ecklesiastika konsistorier. Teologer, läkare, jurister, humanister och naturvetenskapsmän, representanter för skilda vetenskaper och eljest, äfven i undervisningsfrågor, stridiga rigtningar hafva, på få undantag när, enats i den åsigten, att B-linien bör bibehållas. Om jag också icke är viss om rigtigheten af alla de skäl, som myndigheterna anfört för sitt afstyrkande, delar jag dock deras åsigt i fråga om resultatet. Men äfven om jag det icke gjorde, skulle det hos mig fordras ett stort sjelfförtroende för att våga tillstyrka en föreslagen opröfvad nyhet, som mötts af en så förkrossande dom af det öfverväldigande flertalet bland dem, som i vårt land sysselsätta sig med den högre undervisningen.

Man måste derför se till, om icke de brister, som nu anmärkas emot undervisningen å den klassiska och särskildt B-linien, kunna undanrödjas eller åtminstone minskas.

Anmärkningar De hufvudsakliga anmärkningar, som framstälts mot latinliniens orga-

mollatinliniens^'^,'^ .. ö

organisation. ™SatlOn, aTO:

att matematiken och naturvetenskaperna på det högre stadiet undanträngts af språken, särskildt de klassiska, så att de för fortsatta studier nödiga förkunskaperna icke i de förstnämnda ämnena kunnat i skolan inhemta s:

att . B-liniens undervisningsplan icke erhållit vederbörlig sjelfständighet, i följd hvaraf den tid, som för den samma blifvit ledig genom grekiskans uteslutning, icke vunnit fullt ändamålsenlig användning;

att, ämnesföljden är olämplig, i det att trenne språk inträda i undervisningen under tre omedelbart på hvarandra följande år, nemligen latin i fjerde klassen, franska i femte och grekiska eller engelska i nedre sjette klassen; samt

att tyska språket, oaktadt den myckna tid, som egnats deråt i de lägre klasserna, derigenom att det uteslutits ur de högsta, icke blifvit så

inlärdt, att lärjungarne sedermera med någon lätthet kunna begagna sig deraf vid fortsatta studier.

Den förnämsta grunden till här påpekade brister är utan tvifvel^imnesfaijdoch att söka deruti, att det andra främmande språket först inträder i fjerde kurs/i^gdel~

klassen. Ty då latinet uppsköts till fjerde klassen och utom detta språk

och tyskan äfven franska och grekiska eller engelska måste läsas, så kunde franskan icke inträda senare än i femte och grekiskan eller engelskan icke senare än i nedre sjette klassen, om någon afsevärd tid skulle blifva öfrig för de andra ämnena i de högsta klasserna. Och tyskan måste dock, för samma orsaks skull, inskränkas så mycket som möjligt i sjette klassen samt helt och hållet uteslutas ur den sjunde. Men detta oaktadt hafva de s. k. reala ämnena i de högre klasserna erhållit en allt för svag ställning.

En direkt verkan af latinets uppflyttande från andra till fjerde klassen blef borttagandet af det matematiska skrifprofvet i mogenhetsexamen, en åtgärd, om hvilken komitén säger (I. s. 27), att »den haft till följd, att detta ämnes studium, som under 1860- och 1870-talen börjat höja sig till en ganska tillfredsställande ståndpunkt, hastigt sjunkit tillbaka, så att ämnets ställning numera knappast skulle blifva sämre,

om det samma rent af uteslötes äfven ur den muntliga examen». Detta

påstående innebär visserligen, i min tanke, en öfverdrift, men deraf framgår dock tydligt komiterades åsigt att genom latinets uppskjutande till fjerde klassen matematikens ställning betydligt försvagats. Denna komiténs säkerligen fullt rigtiga uppfattning framträder äfven i följande yttrande med afseende härå (1. s. 24): »Då riksdagen fattade sitt ofvannärnnda vigtiga beslut af år 1873, väntade den visst icke och åsyftade säkerligen ännu mindre, att följden deraf skulle blifva ett undanträngande, inom läroverkens öfre klasser, af öfriga ämnen och i synnerhet de reala till förmån för latinet». Förklaringen till detta förhållande söker komitén visserligen deruti, att fordringarna i latinet till mogenhetsexamen ej undergått någon nämnvärd förändring sedan 1873 och att detta språk inom de högre klasserna erhållit ersättning för den tid, som det förlorat inom de nedre. En närmare undersökning visar emellertid, att timantalet för latinet minskats från 66 till 48 eller med 18 timmar i veckan under hela skolkursen på det sätt, att 20 timmar bortfallit i de lägre klasserna, men 2 timmar tillkommit i högsta klassen. Undervisningstiden i skolan har således minskats med något öfver en fjerdedel af hvad den var enligt 1869 års läsplan. Se vi åter på kurserna, så befinnas de minskade med betydligt öfver en fjerdedel eller med

fullt en tredjedel af hvad de utgjorde enligt 1869 års kursfördelning*). Och i qvalitativt hänseende torde knappast kunskaperna i latin hafva funnit någon ersättning för denna förlust med hänsyn till qvantiteten. Åtminstone har stilen i mogenhetsexamen på senare tiden måst göras både lättare och kortare.

Det kan ej undgå att tilldraga sig uppmärksamhet, att samtidigt med att nämnda förändring blifvit genomförd, insigterna i matematik och naturvetenskap så betydligt sjunkit, på samma gång latinets ställning väsentligt försvagats, utan att man kan angifva något enda af skolans öfriga ämnen såsom det, hvilket skulle hafva erhållit en nämnvärdt bättre ställning. Detta förhållande torde derför näppeligen kunna förklaras annat än af den pedagogiskt felaktiga ämnesföljden och den delvis deraf, delvis af afslutningskurserna i 3:dje och öde klasserna beroende olämpliga kursfördelningen.

1 följd deraf att tyska språket och matematiken erhållit en mängd timmar i de lägre klasserna, men mycket litet tid i de högre, hafva den besvärliga tyska syntaxen och en del ganska svårfattliga saker i geometri och algebra måst inläras redan i 4:de och 5:te klasserna, innan lärjungarnes själsutveckling gjort dem fullt mogne för ett dylikt tankearbete, under det att en mängd minnessaker måst uppskjutas till de högre klasserna, der dessa vållat betydlig tidsförlust och större svårighet, än de skolat åstadkomma i de lägre.

Lägger man härtill å ena sidan, att inträdet i undervisningen af latin, franska samt grekiska eller engelska under tre omedelbart på hvarandra följande år gjort det för lärjungarne svårt att hålla i sär alla de grammatiska regler och lexikaliska enskildheter, som de i alla dessa språk måste på en gång inhemta, utan att tid lemnats det ena språket att vinna fäste och organisation i medvetandet, innan det andra för sin del

*') Enligt 1869 års kursfördelning skulle Cornelius Nepos, Cffisar de bello gallico och O vidd Metamorfoser läsas under 8 år, och genomgingos derunder i allmänhet 8 ä 12 fältherrar i Cornelius, 2 å 3 böcker i Cmsar samt 7- ä 800 vers af Ovidius. Under de 4 sista åren skulle åter genomgås 3 å 4 böcker af Livius, några tal eller bref samt en bok i Qvasstiones Tusculanae af Cicero, 6 böcker af Virgilii iEneid och 2 böcker af Horatii Oder.

Enligt 1878 års skolstadga skola deremot Cornelius Nepos, Csesar de bello gallico och Ovidii Metamorfoser läsas blott under 2 år, och medhinnas derunder i allmänhet 5 å 7 fältherrar i Cornelius, 1 å 2 böcker af Csesar och omkring 300 vers af Ovidius. Under de 3 sista åren skola vidare genomgås 2l/2 bok af Livius, delvis extempore, några valda tal eller bref af Cicero, 2 böcker af Virgilii iEneid samt 1 å 2 böcker af Horatii Oder.

Minskningen utgör således mer än V3 af kurserna i Cornelius Nepos, Cmsar och Ovidius samt 1 bok af Ciceros Tusculanas, 1 bok af Livius, 4 böcker af Virgilius och ,/2 bok af Horatius.

tagit i anspråk den skärpta uppmärksamhet och den särskilda ansträngning, som ett nytt ämne i allmänhet förutsätter, för att tillegnandet skall blifva tillfredsställande; och tager man å andra sidan i betraktande, att kursafslutningarna i 3:dje och 5:te klasserna föranleda att ämnen, såsom historia, geografi och naturalhistoria, åt hvilka en ej obetydlig tid blifvit anslagen, icke lemnat de resultat, man af dem eljest kunde fordra, så torde man förstå, huru det anmärkta förhållandet kunnat inträffa, och äfven den vigt, som måste läggas på en ändamålsenlig ämnesföljd och kursfördelning.

Ett stöd för denna uppfattning erbjuder komiténs hela behandling af denna fråga. Komitén utgår nemligen från förutsättningen af tyskans inträde i lista och latinets i 4:de klassen och undersöker, huruvida det utan lärjungarnes öfveransträngning låter sig göra att vinna försvarliga insigter i latin på samma gång som nöjaktiga kunskaper i matematik och naturvetenskap, samt kommer dervid till den slutsatsen, att detta icke låter sig göra, hvilket för densamma blir ett ytterligare skäl att helt och hållet uppgifva B-linien samt att afstå från all fordran på grundligare studier i matematik och naturvetenskap å A-linien.

Innan den fattat detta beslut, har den dock tillsett, huruvida ett bättre resultat skulle vinnas genom att uppskjuta latinet till sjette klassen eller nedflytta det till första eller andra klassen, men funnit sig, på angifna grunder, icke kunna förorda någondera af dessa åtgärder.

Komitén har emellertid underlåtit att taga i betraktande den anordning, som i detta fall synes ligga närmast till hands, nemligen att låta tyskan inträda i första klassen och latinet i den tredje. Denna anordning liar förut varit pröfvad i vårt land under åtskilliga år eller mellan 1865 och 1869 samt befunnits ändamålsenlig, hvarför äfven Andra Kammaren vid 1870 års riksdag, medan minnet af berörda anordning ännu var lifligt, för sin del beslöt att hos Kong! Maj:t hemställa om dess återinförande.

Men låter man tyskan inträda i lista och latinet i Sidje klassen, så kan man införa franskan i 5:te klassen med ett starkare timantal än hittills, och under sådana förhållanden torde ej kunna anses olämpligt att låta grekiskan eller engelskan börja i nedre sjette klassen. Då afsigten ej är att särskildt stärka latinets ställning, vinnes härigenom, utom den bättre ämnesföljden, ej så obetydlig tid i de högre klasserna för de öfriga ämnena. Genom denna anordning äfvensom genom åtgärder, hvilka längre fram skola föreslås, skulle sålunda icke blott undervisningen i tyskan kunna fortsättas till skolkursens slut, utan äfven undervisningen i matematik och naturvetenskap så förstärkas, att B-liniens lärjungar blefve val

förberedda för akademiska studier i dessa ämnen, och dock öfriga å läsplanen upptagna ämnen erhålla en bättre ställning än för närvarande.

En följd af nu antydda organisation af latinlinien måste tydligen blifva att det andra främmande språket å reallinien komme att inträda i 3:dje i stället för i 4:de klassen. Nämnda språk har hittills varit engelskan, men komitén har föreslagit, att dess plats skulle intagas af franskan.

Beträffande reallinien har anmärkts, att dess resultat med afseende på språkbildning och humanistisk bildning i det hela varit mindre tillfredsställande. Såsom ett bevis för detta påstående tjenar det redan påpekade förhållande, att de betyg, som realliniens lärjungar erhållit för uppsatsen i modersmålet och öfversättningen till franska språket i skriftliga mogenhetsexamen varit betydligt underlägsna dem, som tilldelats lärjungarne från latinlinien (II, Kap. V Tab. 8). Såsom förklaringsgrund till detta missförhållande angifver komitén språkundervisningens olämpliga anordning å reallinien. Denna linie saknar nemligen den enhet i språkundervisningen, som kan vinnas genom ett hufvudspråk, vid hvilket den formella språkbildningen kan bindas, då tyskan utgör hufvudspråket i de tre lägsta klasserna, men förlorar sitt välde i mellanklasserna och är helt och hållet utesluten ur den högsta, under det att engelskan tilldrager sig mest uppmärksamhet i mellanklasserna, men lider intrång af franskan, som inträder redan året efter densamma och på det högre stadiet får den största betydelsen. Franskans ställning är dock icke stark, ty den inträder så sent i undervisningen och med ett så ringa timantal i begynnelseklassen, att mycket af den tid, som är anslagen deråt i de högre klasserna, måste användas på inlärandet af formläran och insamlandet af nödigt ordförråd. Studiet af den franska syntaxen, som är af framstående värde för den formella språkbildningen, kan derför icke erhålla erforderligt utrymme. Annat skulle, enligt komiténs mening, förhållandet blifva, om franskan redan från mellanstadiet blefve hufvudspråket samt engelskan först två år efter densamma finge inträda och tyskan samtidigt dermed utgå ur undervisningsplanen.

Liksom komitén och flei’talet af de skolmyndigheter, som yttrat sig i ämnet, är jag af den öfvertygelsen, att franskan är vida lämpligare till hufvudspråk på den vetenskapliga reallinien än engelskan och derför bör i undervisningen inträda före denna, äfvensom att tvenne år böra ligga mellan den enas och den andras inträde. Men hvad tyskan angår, anser jag komiténs förslag ingalunda tillfredsställande. Ty med kännedom af den ringa förmåga våra nyblifna studenter för närvarande hafva att betjena sig af det tyska språket vid sina studier, torde ej vara svårt att inse, att om detsamma komme att utgå ur undervisningen två år tidigare

än nu, flertalet af de blifvande studenterna skulle sakna förmåga att begagna sig deraf. Äfven för de studier, åt hvilka realstudenterna företrädesvis torde komma att egna sig, är emellertid tyskan af så framstående värde, att umbärandet deraf måste kännas och erkännas såsom en brist i den förberedande bildningen. Man torde derför böra sörja för att också på reallinien undervisningen i tyska må kunna fortsättas till skolkursens slut.

Om engelskan säger komitén, att den är det språk, som talas af flere bland den bildade verldens invånare än något annat och dertill det, hvarpå en ofantligt stor del af nutidens vetenskapliga literatur är författad, samt att påståendet om lättheten att inhemta engelskan eger giltighet endast inom en viss gräns, ty för så vidt man åsyftar en grundligare insigt deri, är studiet af detta språk med dess rikhaltiga, från två eller tre olika håll hemtade ordförråd ett företag, som krafvel’ både tid och möda. Att komitén med denna, såsom mig synes, fullt rigtiga uppfattning af engelskan, ansett sig böra nedsätta den deråt anslagna undervisningstiden till blott tio timmar i veckan på reallinien, sedan den helt och hållet uteslutits ur latinliniens obligatoriska läsplan, torde ej bero på annat än omständigheternas tvingande magt. Då franskan icke fick inträda förr än i 4:de klassen och två år borde ligga mellan dess och engelskans inträde, så kunde den sistnämnda tydligen ej börja förr än i nedre sjette klassen. Men i de högre klasserna är det nödvändigt att i främsta rummet tillgodose de reala ämnena, som först der med större framgång kunna meddelas, och derför måste engelskan inskränkas till det minsta möjliga och tyskan helt och hållet uteslutas från det högre stadiet.

Helt annat blir förhållandet, om franskan inträder redan i 3:dje klassen, ty då kan engelskan lämpligen börja i 5:te och i denna klass erhålla ett icke allt för obetydligt timantal. Då blir ock möjligt att i de högre klasserna lemna tyskan en veckotimme.

Reallinien torde således komma att draga en ej mindre fördel än latinlinien deraf, att det andra främmande språket får inträda i 3:dje i stället för i 4:de klassen.

De väsentligaste anmärkningar, som kunna göras mot denna anordning, äro att lärjungarne eller deras målsmän ett år tidigare än hittills måste göra sitt val af bildningslinie samt att de lärjungar, som före skolkursens slut afbryta sina studier, blifva sämre stälda än hittills.

Den första af dessa anmärkningar torde dock icke behöfva tillmätas någon synnerligt stor betydelse. Ty många föräldrar och målsmän finnas utan tvifvel, som, redan då de sätta sin son eller myndling i skolan, hafva det fullt klart för sig, att de blott under några få år kunna hålla honom

der. Dessa komma tydligen att utan tvekan välja den praktiska linien eller, der den icke finnes, reallinien. Andra föräldrar åter hafva redan från början bestämt, att deras son skall, om han blott någorlunda förmår taga sig fram i skolan, genomgå hela dess kurs och derpå egna sig åt ett visst ganska noga bestämdt lefnadskall. Dessa råka icke heller i någon villrådighet. Sant är visserligen att dessa beslut kunna ändras, om en gosse af den förra kategorien visar ovanliga anlag för studier eller en af den senare ådagalägger en afgjord håg för ett annat studieslag än det valda, Men för dessa undantagsfall hvarken kan eller behöfver man lagstifta. Ty de skrankor, som skilja de olika linierna från hvarandra, äro väl ganska svåra att komma öfver för de medelmåttigt begåfvade, men för de öfverlägsna anlagen eller den afgjorda fallenheten utgöra de icke något afsevärdt hinder.

En tredje ganska stor klass af föräldrar och målsmän finnes emellertid, som alls icke gjort klart för sig, åt hvilket kall deras son eller myndling skall egna sig, då han slutat sin skolgång. Men för dessa blir valet af bildningslinie i allmänhet icke lättai’e, då gossen flyttats till fjerde klassen, än det var, då han kom till tredje. Åtminstone finnes för närvarande en hel skara lärjungar i de högre och högsta klasserna, som icke det minsta veta, hvad de skola taga sig till, sedan de slutat skolan, och för många fortsätter denna ovisshet en god tid efter det de aflagt mogenhetsexamen. Icke heller hafva de varit så få, som öfvergått från ena linien till den andra, antingen i skolan eller genom komplettering af mogenhetsexamen. Jag tror icke, att deras antal, som öfvergå från en linie till en annan, kommer att ökas, om valet måste träffas ett år tidigare, ty vid den ålder här är i fråga (11 :te och 12:te året) utvecklas icke anlagen under ett år så mycket, att deraf någon egentlig ledning vid valet af lefnadsbana kan vinnas.

Hvad de i förtid ur skolan utträdande beträffar, så har redan blifvit anmärkt, att flertalet bland dem icke lemnar skolan omedelbart efter genomgåendet af 3:dje och 5:te klasserna, der de s. k. kursafslutningarna äro anordnade. Detta flertal har derför intet gagn af dessa afslutningskurser; och då, såsom ofvan nämnts, undervisningsmetoden i de lägre klasserna rättat sig efter deras behof, som skola fortsätta, så har den nytta, som de tidigare afgående haft af sin skolgång, hufvudsakligen bestått i den själsutveckling de i teoretiskt och praktiskt hänseende vunnit genom skolans undervisning och ordning å ena sidan samt umgänget med lärare och kamrater å den andra, äfvensom i de inhemtade grundläggande kunskaperna, hvilka visserligen icke blifvit så inskärpta och fullständigade, som de behöfde vara för att direkt kunna användas i det praktiska lifvet,

men livillo, dock väsentligen underlättat förvärfvandet af de för den framtida verksamheten erforderliga insigterna. Men dessa fördelar komma tydligen äfven efter den af mig föreslagna läsordningen dem till del, hvilka skola utgå i lifvet efter att hafva genomgått några klasser å endera af de lärda linierna, hvarför deras ställning i hufvudsak icke kan sägas blifva sämre än förut.

En anmärkning, som någon gång göres, är att skolan egnar för mycken tid åt språken och för liten åt realkunskaperna. Jag anser mig derför böra påpeka, att ej blott språken genom den af mig föreslagna anordningen skulle komma i eu bättre ställning, utan att äfven realämnena skulle vinna ej så obetydligt, då de skulle erhålla större utrymme i de högre klasserna. Derjemte anhåller jag att få fästa uppmärksamheten på, att språken äro af mer direkt gagn för alla skolans lärjungar vid fortsatta studier än något annat läroämne. Vid en blick på de särskilda studiebanorna finna vi nemligen, att den blifvande presten och juristen väl för sina fackstudier kunna hafva direkt nytta af grundligare skolkunskaper i kristendom, filosofi och historia, men att vidsträcktare studier i matematik och naturvetenskaperna icke för dessa äro af någon direkt betydelse. För den blifvande läkaren äro åter goda insigter i matematik och naturvetenskaper behöfliga, under det att hans fackstudier icke lida något direkt afbräck genom frånvaron af vidsträcktare kunskaper i kristendom, filosofi och historia. Bristen på grundliga insigter i sistnämnda ämnen äfvensom i kemi och naturalhistoria lägger icke något direkt hinder i vägen för fackstudier i matematik, mekanik och astronomi, o. s. v. Men de stora kulturspråken behöfva de alla. Ty i vår tid, med dess raska utveckling, är det nödvändigt att snabbt och noggrant kunna taga kännedom om hvad som i hvars och ens ämne skrifves derå; och det är omöjligt att angifva ett enda af dem, som den ene eller andre skulle kunna undvara utan verklig afsaknad.

Med stöd af det sagda anser jag alltså:

att tyska språket må såsom hittills ingå bland läroämnena i första klassen;

att å latinlinien latinet må inträda i undervisningen i tredje klassen, franskan i femte och grekiska eller engelska i nedre sjette klassen;

att å reallinien franskan må börja i tredje och engelskan i femte klassen; samt

att tyskan må å båda linierna fortsättas till skolkursens slut.

30 L^rbeiT7ch ®å S0(^a verkningar jag än väntar mig af den föreslagna ändringen i 'mogenhet, ämnesföljden vid våra läroverk, inser jag dock fullt väl, att sjelfva liufvudanmärkningarna mot vårt högre skolväsen icke derigenom ensamt kunna undanrödjas. Dessa innebära nemligen, att de lärjungar, som efter slutad skolkurs komma till universitetet eller högre tillämpningsskola, i allmänhet icke ega de kunskaper och den förmåga af sjelfständigt arbete, som förutsattes för idkande af vetenskapliga studier, samt att lärjungarne, oaktadt denna deras ringa mognad, genom obligatoriskt arbete i och för skolan på ett för deras helsa farligt sätt öfveransträngts.

Att dessa anmärkningar äro befogade, torde vara svårt att bestrida.

Hvad den förra af dem angår, framgår detta dels af en jemförelse med de kurser, som i andra länders lärda skolor genomgås och som i allmänhet, särskildt med afseende på hufvudämnena, visa sig betydligt vidlyftigare än våra, dels af de klagomål, som i detta hänseende höras från högskolorna och som få sin bekräftelse i den långa tid, som i regeln erfordras för afläggande af de akademiska examina. Tydligt är att under sådana omständigheter eu minskning af de hittills gällande kurserna ej gerna kan sättas i fråga, snarare torde en ökning vara behöflig. Ty i följd af vetenskapens internationella karakter kunna förutsättningarna för ett vetenskapligt akademiskt studium icke utan skada göras väsentligt svagare hos oss än i andra länder. Emellertid tror jag bristen hos oss mindre ligga i kursernas ringare omfång än deri, att de, i följd af den för knappt tillmätta tiden, icke blifvit på tillbörligt sätt tillegnade. Jag anser mig derför icke annat än i undantagsfall, såsom beträffande matematik och naturvetenskap på B-linien, böra yrka på någon egentlig ökning af kurserna, men så mycket mer verka för, att lärjungarne må sättas i stånd att så tillegna sig det meddelade, att de få fullt herravälde deröfver och sålunda kunna göra sjelfständigt bruk deraf.

Vända vi oss åter till öfveransträngningsfrågan, så har den blifvit vidlyftigt behandlad af komitén såväl i dess betänkande som i en särskild, af professor Key författad bilaga dertill. De resultat, till hvilka komitén kommit, äro i sanning fasaväckande. En närmare granskning torde visserligen visa att komiténs siffror understundom äro nog höga, men hvad som efter erforderlig korrektion står qvar är dock tillräckligt mycket för att ådagalägga, att våra lärjungar för närvarande äro under lästerminerna sä belastade, att deras dagliga arbete derunder ingalunda får ökas, utan snarare bör ej så litet lindras *)•

*) För att ådagalägga nödvändigheten att med mycken varsamhet upptaga af komitén meddelade siffror rörande lärjungarnes arbetstid torde det vara tillräckligt att närmare

Bi

Komitén liar tänkt sig, att denna lindring borde åstadkommas på det sätt, att dels undervisningstiden i skolan både på det lägre och

undersöka dem för några klasser. Jag har för ändamålet valt nedre sjunde och öfre sjette latinklasserna, fjerde realklassen och andra klassen vid de högre läroverken.

I komiténs betänkande (I. s. 125) uppgifves medeltiden för obligatoriskt arbete i skolan och hemmet (gymnastiken oberäknad) för vecka till

63.4 timmar i L. 7: l,

62,8 » » L. 6: 2,

51,2 » » R. 4 och

43.4 » » 2.

Och anmärkes i en not till texten, »att enligt gällande läroverksstadga lärjungarne i 7:de klassen hvarje månad kunna åtnjuta 4 och lärjungarne i 6:te klassen 2 dagars s. k. månadslof. Dessa lofdagar äro, hvad beträffar skolarbetet, icke afdragna i tabellens uppgifter; huruvida den genom dem uppkomna minskningen i hemarbete vid uppgifterna tagits i beräkning, kan icke bestämdt afgöras».

I bilagan E. (III. s. 295) uppgifves medeltiden för det obligatoriska arbetet i skolan och hemmet med gymnastiken inberäknad till

Dessa siffror återfinnas äfven i komiténs jemförelsetabell (I. s. 140).

Ser man åter på de specialtabeller, ur hvilka dessa siffror äro sammandragna (IV. s. 44—81), så finner man, hvad arbetet i skolan angår, att medeltalen per vecka i L. 7: i varit för bön 1,7 t., läsämnena 30 t., teckning 2 t., sång 2 t., gymnastik 4,8 t. eller summa 38,5 t. med inräkning och 33,7 t. med frånräkning af gymnastiken.

Vidare upplyses der, att af klassens lärjungeantal 6,8 procent varit befriade från teckning, 48,7 procent från sång och 18,6 procent från gymnastik.

En närmare granskning af specialsummorna visar tydligt, att komitén vid beräkningen af medelarbetstiden i skolan icke tagit i betraktande den ledighet, hvilken beredes lärjungarne genom 10-minutersrasterna, eller den minskning i medelarbetstiden, hvilken måste uppstå genom åtskilliga lärjungars befrielse från undervisningen i öfningsämnena. Då emellertid 10-minutersrasten, ehuru inskjuten mellan tvenne arbetstimmar, icke derför bereder lärjungarne mindre, utan snarare mer lättnad och vederqvickelse, än om denna ledighet samlades till en större loftid, finnes intet skäl att inräkna den i arbetstiden. Och då i allmänhet tre dylika raster förekomma hvarje dag, utgör den deraf uppstående loftiden '/2 timme för dag eller tre timmar i veckan. Den genom åtskilliga lärjungars befrielse från undervisningen i öfningsämnena uppkommande minskningen i medelarbetstiden utgör för teckningen 0,14 t., för sången 0,9 7 t. och för gymnastiken 0,8 9 t. eller tillsammans 2 t. Anbringas dessa korrektioner och beräknas derpå det afdrag, som bör ske i följd af månadslofvet, efter samma grund, som komitén antagit vid sin beräkning af den faktiska undervisningstiden i vissa ämnen, så befinnes detta afdrag böra upptagas till 5,5 8 t. eller med frånräkning af gymnastiken 4,93 t. I sjelfva verket har således medelarbetstiden i skolan blott uppgått till 27,92 t. i veckan eller med frånräkning af gymnastiken till 24,66 t.

Beträffande åter tiden för hemarbetet, hvilken uppgifves til! 29,7 t. i veckan, består

det högre stadiet betydligt inskränktes, dels en maximitid för det obligatoriska hemarbetet bestämdes för lärjungarne i hvarje särskild klass.

den af tvenne delar, nemligen tiden för lexläsningen 24 t. och tiden för de skriftliga arbetena 5,7 t. De siffror, som beteckna medeltiden för lexläsningen, vexla emellertid vid de särskilda läroverken på ett så betänkligt sätt, att särskild uppmärksamhet måste deråt egnas. I nu ifrågavarande klass utgör sålunda öfverläsningstiden vid ett läroverk 16,3 t. och vid ett annat 30 t., och i följande klass vexlar denna tid mellan 13,2 t. och 30 t., i R. 4 mellan 6,6 t. och 24 t. samt i klass 2 mellan 5,4 och 16,2 t. Att denna skarpa vexling mer måste bero på en olika uppfattning af komiténs fråga och deraf föranledd olika beräkningsgrund än på olikheten i den faktiska öfverläsningstiden, torde vara temligen tydligt. Tager man komiténs fråga i betraktande, finner man ock olikheten i dess uppfattning helt förklarlig. Frågan hade nemligen denna form: »Huru lång tid användes i allmänhet dagligen för öfverläsning af skolans lexor (beräkningen göres efter 6 arbetsdagar för veckan)?»

Då det här frågades efter tiden för lexläsningen i allmänhet och icke under den närmast föregående tiden, försvårades härigenom betydligt uppskattningen af denna äfven eljest svårbestämda siffra, och man kan derför ej undra på, att lärjungarne, som säkerligen härom samrådt med hvarandra, på somliga ställen låtit påverka sig af minnet af den brådaste tiden, som, i följd af sin aflägsenhet från den närvarande, åtskilligt förstorades, under det att de på andra ställen höllo sig till det för handen varande. Och då det derjemte föreskrefs, att beräkningen skulle göras efter 6 arbetsdagar för veckan, fattades detta utan tvifvel mångenstädes på det sätt, att man skulle betrakta alla söckendagarne såsom arbetsdagar och således icke anse någon vara månadslofdag, under det att man på andra ställen kunde antaga, att denna bestämmelse blott afsåg, att ett arbete, som möjligen förrättats på söndagen, skulle fördelas på söckendagarne.

Lägger man härtill, att tiden för lexläsningen är olika till olika dagar och att m&nadslofvet än faller på den ena veckodagen än på den andra samt i 6:te klassen blott återkommer hvarannan vecka, så blir sannolikheten ganska stor för det antagandet, att den minskning i öfverläsningstid, som föranledts af månadslofvet, icke blifvit å de flesta ställen tagen i beräkning samt att från den nu uppgifna medeltiden för lexläsning bör afdragas i 7:de klassen minst och i 6:te minst V24.

Medeltiden för lexläsningen i L. 7: i kan således högst antagas till 22 t. Och summan af tiden för det obligatoriska skolarbetet blir således 55,6 2 t. i veckan eller 9 t. 16 m. för dag, om tiden för gymnastiken inräknas, eller om denna frånräknas 52,36 t. i veckan och 8 t. 44 m. för dag.

Korrigeras enligt samma grunder de för klasserna L. 6: 2, R. 4 och 2 upggifna siffrorna, så erhållas följande tal för det obligatoriska skolarbetet med inräkning af tiden för gymnastikundervisningen:

»

. 33

Men någon Kuskning vare sig i de obligatoriska ämnenas antal eller kursernas längd har komitén icke ansett sig böra föreslå. Indragningen af den valfria undervisningen i hebreiska utöfvar naturligtvis i detta afseende högst ringa inflytande.

Af hvad jag redan haft tillfälle att yttra är tydligt, att jag icke kan hafva något att invända mot komiténs yrkande på nödvändigheten af att bibehålla de närvarande kurserna oförkortade. Äfven med afseende på Läroämnenas läroämnenas antal skulle jag icke haft något emot att sluta mig till komiténs åsigt, om jag icke trott det nödvändigt att låta undervisningen i tyska språket äfvensom på B-linien i naturalhistoria fortgå till skolkursens slut och dermed öka ämnenas antal i högsta klassen samt i mogenhetsexamen. Då en sådan ökning utan tvifvel är betänklig och endast, i fall ingen annan utväg finnes, bör ega rum, så har jag deraf uppfordrats till noggrann undersökning, huruvida icke något af de i undervisningsplanen

Faster man vidare uppmärksamheten vid att lärjungarnes medelålder i L. 7: 1 utgjorde 18,3 år, i L. 6: 2 17,4 år, i B. 4 14,6 år och i 2 12,3 år, och erinrar sig att i komiténs normaltabell för daglig arbetstid denna för lärjungar

i 10:de och ll:te lefnadsåret upptages till 6 timmar

» 12:te och 13:de » » » 7 »

» 14:de » » » 8 »

» 15:de och 16:de » » » 8,5 » samt

» 17:de och 18:de » » » 9 »

så finner man lätt, att medelarbetstiden för lärjungarne i 2:dra, 4:de real- och 7:de nedre latinklassen, hvilka i medeltal voro respektive i det 13:de, 15:de och 19:de lefnadsåret, ganska väl stämmer med normaltabellens siffror, i synnerhet om man får antaga, att arbetstiden i 13:de lefnadsåret utan skada kan upptagas till 7 t. 15 m., då den i det 12:te bestämts till 7 och i det 14:de till 8 timmar. Med öfre sjette klassen är deremot förhållandet ett helt annat. Såsom redan antydts, har afsigten med denna lilla undersökning icke varit att söka bevisa, det öfveransträngning icke förekommit i våra skolor; något sådant kan tydligen icke bevisas dermed, att det ådagalägges, att medelarbetstiden icke öfverstigit den såsom maximum antagna arbetstiden. Tvärtom är det tydligt, att om medeltiden i det närmaste uppnår maximitiden, så är denna maximitid öfverskriden af ett flertal lärjungar, för hvilka således öfveransträngning är att befara. Men af det anförda torde hafva klargjorts, att öfveransträngningen i våra skolor ingalunda är så oerhörd, som komiténs siffror läto oss tro, äfvensom att öfveransträngningen företrädesvis förekommer i helt andra klasser än de af komiténs siffror utpekade. Så finna vi t. ex. att lärjungarne i öfre 6:te latinklassen i sjelfva verket varit vida tyngre belastade än de i nedre 7:de latinklassen, hvilken dock enligt komiténs framställning angifves såsom den, i hvilken öfveransträngningen skulle kulminera.

Inom skolkretsar var också meningen allmänt den, innan komiténs undersökningar offentliggjorts, att öfveransträngning vida mer vore att befara i öfre 6:te än i nedre 7:de klassen.

Då fråga blir att i detalj bestämma undervisningsplan och kursfördelning, blir det tydligen nödvändigt att underkasta samtliga uppgifterna angående arbetstiden i de särskilda klasserna en noggrann granskning. För det nu afsedda ändamålet torde det redan anförda göra till fyllest.

84 Den filosofisk upptagna ämnena utan större afsaknad kunde undvaras. Såsom qtt såpropedevtiken. dant ämne torde den filosofiska propedevtiken kunna anses. Detta läroämne, hvaruti å de gamla gymnasierna undervisning meddelades i alla klasser, inskränktes redan genom 1856 års skolstadga till två timmar i veckan i hvardera af de båda högsta klasserna och förlorade genom skolstadgan af år 1878 hälften af denna ringa undervisningstid, så att undervisning deruti för närvarande blott meddelas under en timme i veckan i hvardera af sjunde klassens båda afdelningar.

Om det nu i allmänhet är mindre lämpligt att låta ett nytt ämne inträda i undervisningen så sent som i högsta klassen, så växer tydligen olägenheten deraf ej obetydligt, då ämnet är så svårt och kräfver så mycken muntlig utläggning för att rätt kunna fattas, som förhållandet är med den filosofiska propedevtiken, under det att dock den minsta möjliga tid deråt blifvit anslagen. Kommer så härtill, såsom på åtskilliga ställen varit fallet, att fullt lämplig lärare icke kunnat erhållas, så inses lätt, att de vunna resultaten ofta måste vara högst obetydliga. Den förlust i allmänbildning, som genom uteslutandet af detta ämne skulle förorsakas, blir derför i de flesta fall ej af någon betydenhet, men dock skulle derigenom vinnas ej så liten lättnad för en stor del lärjungar, som måste lära sig utantill hvad de föga begripa. En blick på andra länders undervisningsplaner visar ock, att detta ämne redan utgått från de flesta.

Hebreiskan. Såsom redan antydts, har indragningen af den valfria undervisningen i hebreiska ej synnerlig betydelse för öfveransträngningsfrågan, då de lärjungar, som deltaga i denna undervisning, äro ganska få i förhållande till hela lärjungeantalet. Alldeles utan betydelse i detta afseende är den dock icke, hvilket framgår deraf, att vida flere brukat börja läsa hebreiska i nedre sjunde klassen, än som fortsatt dermed i öfre sjunde. Mitt egentliga skäl att föreslå upphörandet af den valfria undervisningen i detta språk är dock just fåtaligheten af de lärjungar, som vid hvarje särskildt läroverk begagna sig af denna undervisning med något allvar, d. v. s. icke blott på försök i nedre sjunde klassen, utan så att de fortsätta dermed genom öfre sjunde och aflägga mogenhetsexamen deri. Antalet af dem, som i öfre sjunde klassen läste hebreiska, utgjorde höstterminen 1884 45 och höstterminen 1885 31. Fördelas dessa på de 30 läroverk, der denna undervisning nu kan förekomma, blir det i medeltal 1 å 2 lärjungar på hvart och ett.

Men att bestå särskild lärarekraft för 1 å 2 lärjungar blir tydligen staten allt för dyrt. Lämpligare torde då vara att i universitetsstäderna anordna en särskild kurs för nybegynnare i detta ämne. Innan ännu

den teologisk-filosofiska examen blifvit. obligatorisk, var det en åtgjord fördel att hafva läst hebreiska i skolan, ty den, som erhållit betyg i nämnda ämne, kunde då omedelbart efter ankomsten till universitetet blifva inskrifven i teologiska fakulteten och börja sina teologiska fackstudier. Detta låter sig nu ej göra, och den, som i skolan egnar den tid han kunnat afvara för hebreiskan åt ett eller flere af de öfriga ämnen, som ingå i teologisk-filosofisk examen, torde kunna aflägga denna examen lika raskt och lätt, som om han läst hebreiska i skolan.

1 öfverensstämmelse med komitén anser jag äfven att de skriftliga/nsfcränfcmnj arbetena, särskildt latinskrifningen i de högsta afdelningarna, kunna något' dearf2na.aa inskränkas utan fara för studiernas grundlighet.

Huruvida, såsom äfven blifvit ifrågasatt, den skriftliga öfversättningen från svenska till latin skulle utan skada kunna ersättas af eu skriftlig öfversättning från latin till svenska, är en fråga, som jag icke tror böra afgöras, förr än i saken erfarne skolman vid rektorsmöte eller eljest fått tillfälle att derom uttala sina åsigter.

Komiténs förslag att minska tiden för den obligatoriska undervis- Undervisningen i skolan anser jag likaledes välbetänkt, ehuru jag icke tilltror mig J^ne?antal. att gå så långt i detta afseende, som komitén föreslagit.

Skolstadgan föreskrifver, att hemlexor i de nedersta klasserna sparsamt må begagnas och endast småningom ökas, i den mån lärjungens kropps- och själskrafter utvecklas till förmåga så väl af ett mera ansträngdt arbete som af en icke blott till minnesöfning inskränkt studieverksamhet på egen hand. Och komitén säger sig instämma i denna föreskrift samt tillägger, att lärokurserna på dessa stadier till stor del inliemtas genom lärarens undervisning, under det att öfverläsningen i hemmet först småningom och gradvis bör inträda såsom ett allt mer och mer vigtigt medel för utvecklingen. Det oaktadt föreslår emellertid komitén, att undervisningstimmarnes antal i de tre lägsta klasserna skall minskas med tillsammans 8 timmar i veckan och i de fem lägre klasserna å reallinien med tillsammans 14 veckotimmar. Men då fråga icke är om att nedsätta lärokurserna utan snarare yrkas, att de böra bibehållas till sin längd och grundligare inläras, så kan det näppeligen vara ändamålsenligt att i sådan grad inskränka arbetstiden i skolan; ty deraf blefve helt säkert följden att arbetstiden i hemmet i ännu högre grad ökades, hvilket utan tvifvel vore högst olämpligt. Jag anser mig derför icke böra föreslå någon större nedsättning af lärotimmarnes antal i de fem lägre klasserna, än att detta i ingen klass öfverstiger 30 och att någon ytterligare lindring beredes andra klassen.

I de öfre klasserna, der mer utrymme bör lemnas åt lärjungarnes

sjelfverksamhet, torde deremot en betydligare inskränkning af den obligatoriska undervisningstiden kunna vidtagas, helst om månadslofvet indrages.

Månadsiofvet. Och i likhet med komitén anser jag detta böra ske. Föreskriften om månadslofvet medför nemligen åtskilliga ganska afsevärda olägenheter. Dels tillämpas den olika vid olika läroverk både med afseende på månadslofvets utsträckning och dess användning, dels innebär den ett slöseri med lärarekraft, och dels har den till följd att lärarne i de högsta klasserna icke med säkerhet kunna beräkna den tid de hafva för kursernas genomgående, dels förorsakas slutligen lätt deraf, i fall andra omständigheter tillstöta, att undervisningen i ett eller annat ämne under ett par, tre veckor kan få ligga nere. Den fördel har emellertid månadslofvet medfört, att derigenom beredts tillfälle att låta lärjungarne i skolan och under lärarnes tillsyn förrätta en del skriftliga arbeten, som eljest skulle hafva utförts i hemmet. Och denna fördel har af många ansetts så stor, att de blott derför önska bibehålla månadslofvet och ingalunda linna, livad komitén i detta afseende föreslagit, tillräckligt. Nämnda fördel kan dock, äfven utan månadslofvet i dess nuvarande form, lätt vinnas derigenom, att läsordningen för 6:te och 7:de klasserna så uppgöres, att eu viss dag hvarannan vecka blir fri från all undervisning i läsämnena och i stället användes till skrifningar å lärorummet under vederbörlig tillsyn såsom nu under månadslofdagar. För denna anordning fordras blott att lärotimmarnes antal i berörda klasser icke blir större, än att den utan andra olägenheter må kunna genomföras.

Minskning i Med anledning häraf skulle jag för sjette klassen vilja sänka tim- '““r^ntalet något under det af komitén föreslagna, men beträffande sjunde klassen anser jag mig ej kunna gå fullt så långt som komitén. Med de talrika afdelningar, som i denna klass förekomma vid många af våra läroverk, skulle det nemligen, om undervisningstiden allt för mycket inskränktes, blifva omöjligt att tillbörligt tillgodose de särskilda lärjungarnes behof, hvaraf ojemnhet eller betydligt ökadt hemarbete blefve en följd.

Undervis- Vid ordnandet af sångundervisningen skulle jag deremot vilja gå ett ningen i *«*p-steg längre, än komitén föreslagit, och göra den valfri i alla klasser så till vida, att lärjunge kunde på skriftlig anhållan af fader eller målsman derifrån befrias. Enligt af komitén meddelade upplysningar är denna undervisning i de flesta länders högre skolor valfri, och intresset för sång- och musikundervisningen är, såsom bekant, hos allmänheten så stort, att ofta betydande uppoffringar göras för privatundervisning i detta ämne. Det torde derför icke vara att befara, att lärjungar, som kunna hafva verklig

fördel af att deri deltaga, skola, annat än i undantagsfall, erhålla sina målsmäns tillstånd att derifrån uteblifva. Också hafva på senare tiden stämmor höjts för den åsigten, att den tidiga ansträngning, som skolsången pålägger särskildt de bättre rösterna, kan vara skadlig för deras framtida utveckling.

Hvad vidare angår undervisningen i gymnastik, instämmer jag i Gymnastikkomiténs förslag så väl med afseende på de fullt friska och starka lärjungarne som beträffande behofvet af särskild tid för de kroppsligt svagare. Likaledes anser jag det vara af synnerlig vigt, att tillfälle beredes lärjungarne att under lämplig tillsyn och ledning öfva fria lekar.

Till alla sanna skolvänners sorg hafva de fria lekarne vid våra sko- Fria lekar. lor på senare tider blifvit mer sällsynta och deltagandet deri mindre lifligt, än förhållandet fordom varit. Orsakerna härtill hafva somliga velat se i den stora tid skolarbetet krafvel’ och de vekligare vanor och nöjen, som i vår tid gjort sig gällande i familjerna. Andra mena åter, att den skolmessiga gymnastiken och vapenöfningarna bära den egentliga skulden. Då dessa öfningar, som i vissa klasser upptaga 5 timmar i veckan, bedrifvas med ifver och skärpa, såsom vanligen sker, äro de nemligen af så kraftig verkan, att icke blott rörelsebehofvet fylles, utan äfven verklig trötthet inträder, åtminstone hos de mindre starka. Men häraf blir tydligen följden, att lärjungarne, då de äro lediga, helst sitta stilla och egna sig åt nöjen, som icke medföra någon större kroppslig ansträngning.

Hvar nu den egentliga orsaken till det anmärkta förhållandet må ligga, torde dock vara obestridligt, att den konstmessiga gymnastiken icke kan ersätta den fria leken. Denna får nemligen sitt stora behag och sin verkliga betydelse derigenom, att lärjungen derunder rår sig sjelf, att han, som under lektionerna och lexöfverläsningen måste följa och tillegna sig andras tankar eller lyda andras kommando, här uppfordras till eget initiativ så väl för att uppfinna medel till öfvervinnande af personliga motståndare eller tekniska svårigheter som till praktiskt utförande af det uttänkta. Ingenstädes tåges hans fantasi, uppfinningsförmåga, själsnärvaro och sjelfverksamhet mer i anspråk. Utan fri lek blir derför skolungdomen lätt passiv, bortkommen, genomprosaisk och utan märkbar individualitet.

I dessa hänseenden förmår den konstmessiga gymnastiken intet; ty deri ingår för mycket kommando, för mycket soldatdressyr för att gifva det egna initiativet något verkligt utrymme. Det är derför nödvändigt att ställa den fria leken vid sidan af gymnastiken, hvilken visserligen äfven den medför sin nytta och har sin stora betydelse för harmonien i den kroppsliga utvecklingen. Men svårigheten är att finna det sätt, hvarpå

38 Vapen- och militär öfningarna.

man säkrast och lämpligast må befordra återupplifvandet af fria lekar vid våra skolor. Komitén liar icke framstäf något förslag, huru dess yrkande i detta afseende skulle sättas i verket, och annorstädes har jag icke heller funnit något fullt antagligt.

Jag måste derför, trots mitt stora intresse för denna fråga, inskränka mig till att föreslå, dels att gymnastiklärarne uppmanas att understundom använda den åt gymnastiken anslagna tiden till fria lekar för att sätta ungdomen in deri och vänja den dervid, dels att lämplig person, der sådan finnes, förordnas att hvarje dag å viss tid vara å lekplatsen tillstädes för att ordna, leda och sätta lif i deras lekar, som frivilligt infinna sig för att leka. Sedan sålunda någon närmare erfarenhet på detta område vunnits, torde kraftigare åtgärder kunna träffas.

Med afseende på ordnandet af vapen- och militäröfningarna föreslår komitén:

att nu gällande bestämmelser böra bibehållas beträffande fakt- och vapenöfningarna med den förändring, att samtliga fäktöfningarna, såväl de med bajonett som de med sabel och florett, göras frivilliga för lärjungarnc i 6:te och 7:de klasserna; men att öde klassen fortfarande bör såsom rekrytklass öfvas i handgrepp och marsch en timme i veckan, hvilken timme dock må kunna ersätta gymnastiken under den dag, då den förekommer;

att för de egentliga s. k. militäröfningarna må användas minst 48 timmar, oberäknad tiden för målskjutningsöfningar och utmarscher, som fortfarande böra förekomma; samt att dessa timmar må på lämpligt sätt fördelas på 3 å 6 veckor vid höstterminens början, under hvilken tid inga gymnastiköfningar för 6:te och 7:de klasserna böra ega rum och samma inskränkning som nu skall göras i lästiden;

att en officer bör kommenderas till den ordinarie lärarens biträde under exercistiden vid läroverk, der de exercerandes antal öfverstiger 100; samt

att den inspektion af militäröfningarna, som nu årligen förrättas af regementsofficer, i stället må förekomma hvart annat eller hvart tredje år.

Åtskilliga omständigheter gifva emellertid vid handen, att föreskrifterna angående dessa öfningar kräfva en mer genomgripande förändring. Sedan genom skolstadgan af 1878 inträdesåldern nedsatts från 10 till 9 år, har normalåldern för femte klassen blifvit 13 och för nedre sjette 14 år. Om nu ock medelåldern i allmänhet kommer att ställa sig något högre, så är dock antagligt, att det stora flertalet af lärjungarne i femte klassen kommer att vara under 15 år samt att ganska många lärjungar

i nedre sjette klassen ännu icke fylt 15 år. Det har derför synts mig tvifvelaktigt, huruvida det kan vara lämpligt att låta gevärsexercis taga sin början i 5:te och bajonettfäktning i nedre sjette klassen. Dessa mina tvifvel hafva fått ökad kraft dels af en anmärkning, som förekommer i öfversten m. in. E. Ribbings rapport öfver verkstäld inspektion af niilitäröfningarna vid de allmänna läroverken i Stockholm under år 1885, dels af ett särskildt yttrande till medicinska fakultetens i Upsala protokoll den 1 juni 1886 af anatomie professorn E. Clason. Den förre af dessa, hvar i sitt fack framstående män, säger nemligen: »Bland mängden af storväxte och kraftige ynglingar, som deltogo i exercisen, märktes vid alla fyra läroverken en hel del små och klent bygde gossar; dessa senare buro lika tunga gevär som deras äldre och starkare kamrater, och då dessa små vanligen besitta hög ambition och icke utan i yttersta nödfall vilja gifva tappt, torde fara vara, att de under exercis och längre utmarscher öfveranstränga sig och ådraga sig frön till framtida sjukdomar». Derför borde antingen lättare gevär anskaffas eller ungdomen delas i två afdelningar, hvilket dock alltid förutsatte, att två instruktörer funnes.

Efter att hafva förklarat sig icke vara öfvertygad om militäröfningarnas nytta, yttrar åter den senare: »Såsom kroppsöfningar äro de ensidiga och förutsätta en utveckling af skelettet, som först uppnås under det 2lista lefnadsåret. Ett oeftergiflig! vilkor för dem borde åtminstone vara, att lärjungarne förses med gevär, som icke blott, såsom delvis nu, till tyngden utan äfven till formen äro för dem afpassade».

Redan innan dessa yttranden kommit till min kännedom, hade emellertid utlåtande infordrats från direktionen öfver gymnastiska centralinstitutet angående lämpligheten af nu gällande bestämmelser rörande gevärsexercis i femte och bajonettfäktning i sjette klassen, hvarjemte upplysning begärts, om och i hvilken utsträckning lättare gevär funnes vid läroverken tillgängliga och användbara. I skrifvelser af den 22 september 1884 och den 27 februari 1885 har bemälda direktion med anledning häraf meddelat, att den icke med full tillförlitlighet har sig bekant, huruvida och i hvilken utsträckning lättare bajonettfäktningsgevär, särskildt, afsedda för skolungdom, för närvarande funnes att tillgå vid de allmänna läroverken. Sådana lättare gevär hade för längre tid tillbaka blifvit åtminstone vid några läroverk inköpta, men äfven der så skett, torde de numera hafva lemnats å sido och ersatts med nyare, större gevär, hvilka i annat afseende hade en fördelaktigare konstruktion.

Vidare anför direktionen, att såsom en i allmänhet gällande regel torde kunna antagas, att gossar först vid omkring 15 års ålder erhållit den kroppsliga utveckling, att de utan fara för öfveransträngning kunna

öfvas i exercis med vanliga, derför afsedda gevär, för så vidt nemligen öfningarna skulle pågå under någon nämnvärd tid, exempelvis 1 timme. I nu gällande föreskrifter finnes det visserligen, enligt direktionens mening, icke något hinder för att meddela partiel befrielse från gymnastiköfningarna till hvilken utsträckning som helst och således ej heller för att särskildt från exercis befria en lärjunge, som deltager i den öfriga gymnastiken, men då erfarenheten gifvit vid handen, att skilnaden mellan olika slag af gymnastik i afseende på det för deltagande i desamma erforderliga måttet af kroppskrafter icke på alla ställen tillräckligt uppmärksammas, föreslår direktionen ett tillägg till § 5 i den genom kungliga cirkuläret den 19 juni 1866 föreskrift^ undervisningsplanen för gymnastiköfningarna af följande lydelse: »särskildt från dessa öfningar med vapen må rektor, efter samråd med läkare och gymnastiklärare, kunna befria fysiskt svagare lärjungar, äfven om de i öfriga gymnastiköfningar anses böra deltaga». Då det likväl torde vara möjligt, att ej ens ett dylikt påpekande i författningen medförde tillräcklig trygghet mot ett allt för starkt anlitande af kroppsligt svagare lärjungars krafter, anser direktionen att utom nyssnämnda tillägg äfven må införas ett stadgande, att handgevärsexercis först må förekomma med lärjungar efter fylda 15 år. Men om en sådan bestämmelse utfärdades, kunde gevärsexercis icke lämpligen på samma sätt som hittills förekomma i femte klassen, enär åtminstone flertalet lärjungar icke torde fylla 15 år förr än under femte klassens vårtermin eller senare. Genom att sålunda uppskjuta exercisöfningarnas inträde vid läroverket rubbades emellertid anordningen i sin helhet af nämnda öfningar. Under exercistimmen i femte klassen erhölle nemligen lärjungarne för det närvarande en förberedande rekrytöfning, så att de kunde inmönstras för att tillsammans med mera försigkomna kamrater deltaga i de genom kongl. cirkuläret den 23 mars 1870 anbefalda öfningarna i utsträckt krigsbildning, utan att på ett allt för störande sätt försvåra den i och för sig icke lätta ledningen af dessa. Vid införandet af de utsträckta militäröfningarna från och med nedre sjette klassen förutsattes ock att gevärsexercis skulle börja redan i femte klassen. Planen för de militära öfningarna vid läroverken borde derför i det hela omarbetas, för den händelse någon rubbning af exercisen i femte klassen skulle vidtägas.

Beträffande bajonettfäktningen i nedre sjette klassen yttrar åter öfverläraren vid institutets pedagogiska afdelning i en till direktionen stäld skrifvelse, som af densamma blifvit till departementet öfverlemnad, att anledningen till att bajonett blifvit satt i främsta rummet, då det galt fäktöfningars införande vid de allmänna läroverken, sannolikt varit, att bajonettgeväret vore det allmännaste vapnet inom armén och att bajonett-

fäktning vore en jemförelsevis ganska lättvunnen färdighet. Härvid måste likväl förutsättas, att de, som skulle inöfva denna färdighet, vore nog utvecklade och kraftige för att utan fel i kroppsställningen kunna handtera ett så tungt vapen. I nedre sjette klassen funnes många lärjungar under 15 år, ja, ett icke ringa antal under 14 år. Desse vore vanligen små och svaga. För dem och deras vederlikar i öfre sjette och nedre sjunde klasserna vore det fördelaktigt, om fäktöfningarna icke bedrefves med ett så tungt vapen som bajonettgeväret, hvars tyngd i de flesta fall hos dessa skolynglingar framkallade fel i hållningen vid fäktställningarna och således äfven i rörelserna. Då dessa fel ej kunde nöjaktigt motarbetas, vore det nödvändigare än eljest att börja fäktöfningarna med ett lätt vapen, i synnerhet som det derigenom äfven kunde blifva möjligt att genom fäktöfningarna något bidraga till kroppens harmoniska utveckling, hvilket — jemte motvigt till allt stillasittande — borde yara hufvudsyftet med skolungdomens kroppsöfningar.

I de rapporter, som under de senare åren afgifvits af de regementsofficerare, som verkstält inspektionen af de utsträckta militäröfningarna, har den tanken städse återkommit, att dessa öfningar hafva sin hufvudsakliga nytta i den kroppsrörelse i fria luften, som derigenom beredes skolungdomen, samt att det skulle fordras mer tid och mer befäl, om något egentligt gagn i militäriskt hänseende skulle deraf skördas. En och annan yrkar äfven på, att berörda öfningar borde koncentreras till några veckor i början af höstterminen. Denna mening har äfven uttalats från åtskilliga läroverk och vunnit anslutning af direktionen för gymnastiska centralinstitutet. De skäl, hvarpå densamma företrädesvis grundats, äro: att militäröfningarna lida af brist på koncentration och att undervisningen i skolans öfriga ämnen störes genom den långvariga oregelbundenhet och de många afbrott i skolarbetets jemna gång, hvilka vållas af nämnda öfningar, då dessa äro utsträckta öfver eu längre tidrymd och omfatta de för repetitionen af årskurserna vigtiga slutveckorna af vårterminen; samt vidare att vårterminens öfningar icke äro egnade att medföra afsedt resultat, dels derför att öfre sjunde klassens lärjungar, hvilka äro inöfvade till befäl, på grund af mogenhetsexamen äro hindrade att i denna egenska]) tjenstgöra, så att nytt, mindre öfvadt befäl måste tagas från de öfriga klasserna, dels derför att den ordinarie gymnastikläraren och ledaren af militäröfningarna, som vanligen är tjenstgörande officer, hvart annat eller hvart tredje år måste deltaga i sitt regementes möten och vid läroverket ersättas af en vid skolungdomen och dess handledning ovan, tillfällig lärare.

42 En sammanträngning af militäröfningarna till några veckor i början af höstterminen medför emellertid åtskilliga betydande olägenheter. A ena sidan blir nemligen derigenom gymnastikläraren så mycket upptagen, att det torde blifva nödvändigt att, såsom komitén föreslagit, helt och hållet inställa gymnastiköfningarna i 6:te och 7:de klasserna under den tid militäröfningarna pågå. Men härigenom skulle de lärjungar, som i följd af kroppslig svaghet eller underårighet icke deltaga i militäröfningarna, under åtskilliga veckor komma att sakna ordnade kroppsöfningar. Å andra sidan kan det sättas i fråga, huruvida det verkligen kan vara gagneligt för lärjungarnes helsa att, sedan de under hela sommarferien varit utan ordnade kroppsrörelser och många i följd deraf fört ett allt för stillasittande lif, under några veckor underkasta dem högst ansträngande kroppsöfningar, som derpå plötsligt afbrytas, i synnerhet som den stora kroppsliga ansträngningen ålägges dem på en tidpunkt, då de hafva att utföra ett tungt själsarbete. Vid höstterminens början måste nemligen allt det, som afglömts under sommaren, hastigt återkallas i minnet, för att de nya kurserna må kunna med framgång angripas, hvilket för de fleste icke låter sig göra utan mycken ansträngning. Och denna ansträngning skulle icke i någon väsentligare mån minskas, om man nedsatte de öfriga lektionernas antal i vida högre grad, än nu gällande föreskrifter medgifva och komitén föreslagit, men en dylik nedsättning skulle dock medföra en annan, ej obetydlig svårighet. Af hvad ofvan andragits torde nemligen framgå nödvändigheten af att föreskrifva, det endast lärjungar, som fylt 15 år och som vid en noggrann undersökning befunnits nog kraftigt bygda och starka, må i exercis och militäröfningar deltaga. Men följden af en dylik föreskrift måste blifva dels att gevärsexercis icke gerna längre kan förekomma i 5:te klassen, dels att ett betydligt antal lärjungar i nedre 6:te samt ganska många i öfre öde och 7:de klasserna måste befrias från militäröfningarna. Läte man dessa gå sysslolösa under den lektionstid, från hvilken de i militäröfningarna deltagande måste befrias, så förspildes för det första deras tid, för det andra utsattes de lätt för faror i sedligt hänseende. Hölles de åter till studier på lärorummet eller i hemmen, så skulle deraf förorsakas en betänklig ojemnhet i klasserna, och de bland deltagarne i militäröfningarna, som voro ifriga att icke blifva efter sina kamrater, skulle utsättas för stor fara att öfveransträngas. För öfrigt komme utan tvifvel ej så litet bryderi att uppstå, då militäröfningarna skulle ordnas inom den föreslagna korta tiden; ty i följd af gevärsexercisens upphörande i 5:te klassen torde det blifva nödvändigt att upprätta en särskild rekrytafdelning.

43 Jag kan på grund häraf icke tillstyrka en dylik anordning, utan föreslår i stället, att militäröfningarna utsträckas till hela läsåret, så att två timmar i veckan, tid för utmarscher oberäknad, anslås för detta ändamål och upptagas på den allmänna arbetsordningen. Under den hårdare årstiden och vid oblid väderlek skulle dessa timmar egnas åt gevärsexercis, fäktning, meddelande af instruktioner m. in. å gymnastiksalen. Men då årstid och väderlek sådant medgåfve, skulle så väl dessa som alla eller en del af de till gymnastik anslagna timmarne användas till öfningar i fria luften. På detta sätt ordnade skulle de ifrågavarande öfningarna, utan att förlora i intensitet, upphöra att verka störande för skolans ordning, samt lärjungarnes helsa och behof af kroppsrörelse bättre tillgodoses. Att svårigheter äfven vid denna anordning uppstå, särskildt med afseende på gymnastiklärarnes tjenstgöring, är oneklig!, men dessa äro icke oöfvervinneliga. Det förslag till ändringar med afseende på gymnastiklärares aflöning och tjenstgöring, som jag strax skall för Eders Kongl. Maj:t framlägga, torde undanrödja de väsentligaste.

Sedan jag nu genomgått de hufvudsakliga förändringar jag har att föreslå i undervisningsplanen, öfvergår jag till frågan om hemarbetet. Med rätta anmärker komitén med afseende härå, att hvarje försök att genom inskränkning af antalet undervisningstimmar i skolan förebygga lärjungarnes öfveransträngning i fysiskt och psykiskt afseende år fåfängt, derest icke hänsyn äfven tages till den arbetstid i hemmet, som skolan pålägger för lexläsning och skriftliga arbeten. Och komitén har med anledning häraf ansett sig böra jemte undervisningsplanen uppställa en normaltid för hemarbetet i hvarje klass. Denna s. k. normaltabell skulle visserligen icke upptagas i skolstadgan, men genom särskildt cirkulär meddelas rektorer och lärare samt anbefallas till noggrant beaktande.

Utan att bestrida lämpligheten af att i bestämda siffror fixera normaltiden eller kanske rättare maximitiden för skolarbetet i hvarje klass och utan att förneka nyttan af att rektorer och lärare taga noggrann kännedom härom, anser jag dock föga ändamålsenligt att genom ett nådigt cirkulär auktorisera dessa siffror. Dels anmärker nemligen den kommission, som 1882 fick i uppdrag att undersöka det sanitära tillståndet vid de danska skolorna, att någon vetenskapligt grundad tidsbestämning för de särskilda klassernas arbete icke kan angifvas, då hvarje sådan tidsbestämning blott kan fastställas genom ett godtyckligt uppskattande, och meningarne ännu torde vara något delade om huru långt man härvid törs gå. Dels skulle lätt kunna hända, att föreskrifterna om arbetstiden komme i

Hemarbete.

*

strid med skollagens bestämmelser angående kurser, skriftliga arbeten in. in., och det kunde val icke i dessa fall öfverlåtas åt den enskilde läraren eller rektorn att afgöra, hvilkendera föreskriften som borde uppoffras. Komiténs s. k. normaltabell torde derför böra betraktas såsom en beaktansvärd pedagogisk anvisning, som isynnerhet kan vara dem till gagn, som hafva att utarbeta kursbestämmelserna för de särskilda klasserna samt att öfvervaka skolorna och deras verksamhet.

De bästa medlen att motverka öfveransträngning genom hemarbete anser jag derför vara en lämplig och omsorgsfullt utarbetad kursfördelning och en ändamålsenlig arbetsordning samt ett noggrant öfvervakande af att dessa i praktiken så tillämpas, som de blifvit tänkta. Den väg, som man för detta ändamål har att beträda, torde i allmänhet vara angifven genom cirkulären den 12 maj 1865 och den 5 december 1867 angående undervisningen och lärjungarnes hemarbete vid elemenläroverken, om än enskilda föreskrifter deri kunna tarfva ändring. Det hade varit önskvärdt, att komitén fäst någon uppmärksamhet vid dessa cirkulär, då åtskilliga der angifna grundsatser och åtgärder torde förtjena en närmare undersökning.

Lärokurserna. Tydligt är emellertid att, om kursernas storlek måste bestämmas efter andra grunder än den för deras inlärande anslagna tiden, kan det blifva omöjligt att uppgöra en ändamålsenlig kursfördelning; och äro kurserna för stora i förhållande till lärotiden och öfvervakas med allvar deras inhemtande, så kunna inga föreskrifter, huru omständliga samt i och för sig lämpliga de än må vara, förebygga öfveransträngning.

I sjelfva verket förhåller det sig äfven så, att vissa delar af de särskilda läroämnena företrädesvis lämpa sig för skolan och dess metod och således der böra inhemtas, under det att andra delar deraf lika väl kunna förläggas till universitetet som till skolan. Med afseende på dessa sistnämnda eger man dock icke full frihet, utan är i viss mån beroende af bruket i andra länder, då vid de akademiska studierna i allmänhet måste användas utländska böcker och dessa förutsätta, för att kunna fullt uppfattas, de förkunskaper, som i författarens hemland anses tillhöra skolstadiet. Skolkursernas längd kan derför icke godtyckligt bestämmas; och minskas de mera än tillbörligt, ökas derigenom i betydlig proportion tiden för de akademiska studierna.

förlängning Såsom redan blifvit anmärkt, tåla våra nuvarande skolkurser ingalunda någon förminskning, ehuru de onekligen äro för stora i förhållande till den för deras inlärande hittills anslagna tiden. En ökning af lärotiden är derför oundgänglig. Denna ökning kan ega rum på trenne sätt,

antingen derigenom att årsafdelningarnas antal och dermed skoltidens längd ökas, eller derigenom att fordringarna för inträde i skolan skärpas, hvarigenom förlängningen i lärotid förlägges utom skolan, eller derigenom att mera lästid hvarje år beredes genom inskränkning åt ferierna.

Den förstnämnda af dessa utvägar torde dock knappast kunna på allvar sättas i fråga. Ty redan nu klagas icke utan skäl deröfver att en del af skolungdomen afslutar sin skolgång vid en senare lefnadsålder än nyttigt och tillbörligt är. En annan utväg vore att höja inträdesfordringarna till skolans lägsta klass. Förslag dertill hafva understundom framstälts, men då i sammanhang med önskningar om indragning af en eller flera af skolans lägsta klasser. Ett dylikt förslag till första klassens indragning har läroverkskomitén underkastat en närmare pröfning och funnit ning. sig böra på det bestämdaste afstyrka. I detta afstyrkande hafva de myndigheter, som yttrat sig öfver komiténs betänkande i berörda afseende, enhälligt instämt. På skäl, som blifvit af komitén och nämnda myndigheter anförda, kan icke heller jag tillstyrka ett indragande af första klassen, hvilken för den här föreslagna skolorganisationen får en ännu större betydelse än för den nuvarande eller den af komitén föreslagna.

En höjning af inträdesfordringarna till det mått af kunskap, som nu fordras för inträde i andra klassen, skulle i alla fall, om den vore förenad med indragning af första klassen, alls icke minska trycket på de följande klasserna. Hvad jag anser rigtigt, är att sådan jemkning vidtages i de nu gällande inträdesfordringarna till första klassen, att de utan att minskas bättre stämma öfverens med folkskolans undervisningsplan.

Att väsentligt höja inträdesfordringarna skulle blifva en för de mindre bemedlade klasserna mycket betungande' åtgärd och äfven af detta skäl icke böra ifrågasättas.

Då således skolans årsklasser icke kunna ökas eller inträdesf or dr in- *Iinfsknin(J «f garna till dess lägsta klass väsentligen höjas, återstår intet annat medel för att erhålla tillräcklig tid till ett noggrant och metodiskt genomgående af de erforderliga skolkurserna än att förlänga lästerminerna och förkorta ferierna, särskildt den långa sommarferien.

Nödvändigheten af denna åtgärd har på senare tider hos oss blifvit allt mer insedd. Redan den år 1870 tillsatta läroverkskomitén förordade en, ehuru temligen ringa, förlängning af lästiden. Och i anledning af nådiga propositionen angående förändrad anordning af vissa delar af rikets elementarläroverk uttalade sig 1873 års Riksdag för läsårets utsträckning till 39 veckor, hvaruti dock skulle inräknas ledighet under en vecka vid påsk och en half vecka vid pingst. Senaste läroverkskomitén

föreslår äfven, att läsåret må bestämmas till 39 veckor, men anser, att deri böra inräknas 12 dagars ledighet vid påsktiden och 4 dagars lof vid pingsten samt den tid, som för vissa lärjungar kali upptagas af inträdesoch flyttnmgspröfningar.

Komiténs egentliga skäl att föreslå en ökning af den årliga lästiden är detsamma som ofvan angifvits, nemligen nödvändigheten af att minska den dagliga arbetstiden, under det att de kurser, som skola genomgås, ingalunda tåla någon nedsättning. Fråga är emellertid om hvad komitén föreslagit är för ändamålet tillräckligt.

Komitén framhåller å ena sidan, att skolåret hos oss knappast kan beräknas till 34Y2 veckor, under det att detsamma utgör i Norge 43 Va, i Danmark 43, i Tyskland och Österrike 42, i Frankrike 41 veckor, och å andra sidan påpekar den vigten af att våra lärjungar på de särskilda skolstadierna icke äro väsentligen underlägsna sina kamrater i andra länder. Ty eljest vore fara att vi skulle nedsjunka under andra folks bildningsnivå, Samma tankegång återfinna vi i nyss berörda kongl. proposition, der det med afseende på förslaget att nedsätta kunskapsfordringarna i stället för att öka arbetstiden heter, att vi i sådant fall snart skulle, »såväl i afseende på allmän bildning som på det mått af förkunskaper, hvilket vår tid anser nödigt för fruktbringande fackstudier, sjunka ned från den jemnhöjd, der vi med heder stått och ännu hålla oss uppe bredvid de bildade folken, och inom kort mista förmågan att upprätthålla ett sjelfständigt vetenskapligt lif. Beroende i detta afseende skulle alstra beroende i andra; och slutföljderna kunna ej blott, de måste blifva beklagliga. Men böra vi, med afseende på den allmänna undervisningen, som är grundläggningen för all nationel bildning, verksamt och utan veklighet häfda vårt anseende bland de öfriga kulturländerna, så böra vi ock söka att göra det på ett sätt, som aflägsnar onödiga och vådliga ansträngningar».

Tydligt är emellertid att våra lärjungar under nuvarande förhållanden icke utan farlig öfveransträngning skulle kunna försöka att hålla jemna steg med kamraterna i utlandet, då desse årligen åtnjuta undervisning och drifva sitt skolarbete 7 å 9 veckor längre än våra. Det skulle således fordras en 11-årig skolkurs hos oss för att arbets- och undervisningstiden här skulle blifva densamma som hos dem under en 9-årig. År det derför verkligen af vigt att vi icke stanna efter andra folk i bildning, så är ock nödvändigt att lästiden så ökas, att det blir möjligt för våra lärjungar att någorlunda följa andra länders.

Många finnas dock, som, ehuru de icke kunna neka det bindande i detta bevis, högst ogerna vilja medgifva feriernas, och särskildt som-

marferiernas, förkortning. Bland dessa torde i första rummet uppmärksamhet böra fästas vid komiténs i hygieniskt afseende företrädesvis sakkunnige ledamot, som i den af honom författade bilagan söker att häfda den långa sommarferiens stora gagn för den kroppsliga utvecklingen och helsan. lian yttrar (III, s. 648): »Då jag fogade mig i beslutet om den

förlängning (af läsåret), som komitén gjorde till vilkor för sitt antagande af förslaget till den dagliga arbetstidens inskränkning, så var det endast, emedan jag ansåg denna senare så absolut nödvändig, att för dess säkra vinnande betänkligheterna mot feriernas förkortning måste trängas åt sidan. De qvarstå emellertid och hafva mera ökats än minskats efter den ytterligare kännedom, jag sedermera vunnit om barnens nedsättning i utveckling under vintermånaderna, alltså under läsåret, och den kompensation, som härför vinnes under sommarhalfåret (jfr kap. om kroppsutvecklingen, sid. 559—573)». Och derpå frågar han, »huruvida det ej kan vara förenadt med fara att öka den nedpressning, som under vintern och våren eger rum, och förkorta tiden för den absolut nödvändiga kompensationen under sommaren, framför allt innan vi ännu hafva mera kännedom om lagarna för dessa för barnets helsa, tillväxt och utveckling så utomordentligt vigtiga vexlingar och alla på dem inverkande omständigheter, än hvad vi ännu hafva. Att trafven på längre sommarferier för vår ungdom hos oss måste vara mycket större än i sydligare länder, det visa de gjorda undersökningarna otvetydigt».

Det enda egentliga skäl till denna uppfattning, som, såvidt jag kunnat finna, i bemälda bilaga åberopas, är emellertid resultatet af dagliga vägningar och mätningar af några tjugutal elever vid en döfstumanstalt i Köpenhamn under 1Y2 år. Af dessa undersökningar framgick visserligen, att vigttillökningen under sommarferierna var ungefär dubbelt så stor, som den tillökning stigningskurvan angaf, samt att en period af stillastående i vigttillökningen med derpå följande förlust i vigt sträckte sig från början af maj ända till midten af juli, då läsåret slutade. Men deraf visade sig äfven, att vigttillökningen i september och oktober var ungefär 3 gånger så stor som medeltillökningen; och verkställaren af dessa undersökningar, anstaltens föreståndare, pastor R. Malling-Hansen, påpekar de oupphörliga vexlingarna i elevernas vigtförhållanden samt anser, att ofvan berörda minskning och ökning i vigt icke ensamt kunna förklaras ur elevernas förslappning under slutet af skolåret eller deras förändrade lefnadssätt under ferierna. Bevisande i det här ifrågavarande hänseendet kunna dessa undersökningar således icke sägas vara.

Men antoge man äfven, hvilket ju är mycket sannolikt, att lärjun-

garnes vegetativa ocli animala funktioner under våra långa, från andligt arbete fritagna sommarferier vinna betydligt i kraft och att den kroppsliga utvecklingen sålunda derunder skjuter en utomordentlig fart, månne detta verkligen vore någon så stor fördel för deras helsa och harmoniska utveckling i det hela? Man kan nemligen befara, dels att det skarpa ombyte i lärjungarnes lefnadssätt, som med skolgångens början måste inträda, kan verka skadligt på deras helsa, dels att de lägre drifterna och begären vinna eu sådan styrka, om arbetet och den intellektuella verksamheten under en längre tid få ligga nere, att de sedermera icke låta sig beherskas, utan alstra en förderfbringande maklighet, arbetsskygghet och njutningslystnad. Åtminstone framhållas dessa synpunkter oupphörligt vid diskussioner i utlandet om feriernas längd. Äfven i vårt land hafva dylika farhågor blifvit offentligen uttalade; särskildt vill jag i detta afseende erinra om diskussionen i Andra Kammaren vid 1873 års Riksdag angående läst erm in ernås förlängning. Dervid framhöll en af våra mest framstående män på helsovårdens område, f. d. generaldirektören in. in. M. Huss, att en af hufvudorsakerna till våra lärjungars svaghet och sjuklighet, särskildt under läsårets första månader, utan tvifvel vore att söka i det tvära afbrottet mellan deras lif i hemmet under ferierna och deras lefnadssätt under vistelsen i skolan. Också förklarade han sig, från sin ståndpunkt såsom läkare, icke hafva något att invända mot den då föreslagna förlängningen af läsåret, under den förutsättning likväl, att antalet undervisningstimmar per dag under skolgången minskades. Andra ledamöter af Riksdagen, sjelfva näringsidkare, framhöllo, i min tanke med skäl, den skada, sysslolösheten under de långa ferierna ej sällan medför för ynglingarnes vanor, särdeles deras ihärdighet i arbete, och anstälde jemförelser med det trägna arbete, som plägar åligga ynglingar, anstälda i praktiska yrken.

Såsom ett från statistiken hemtadt bevis för att långa ferier i sjelfva verket icke äro gagneliga för helsan, torde kunna anföras, att procentantalet sjuka lärjungar hos oss är hela skolan igenom betydligt högre än i Danmark. Med frånräkning af närsyntheten utgjorde nemligen enligt den danska hygieniska kommissionens undersökningar procentantalet sjuke lärjungar vid de danska latinskolorna tillsammans 32, vid realskolorna 28 och vid mellanskolorna 26, under det att samma procentantal enligt läroverkskomiténs beräkning hos oss utgjorde vid de högre läroverken tillsammans 36,1, vid de femklassiga 37,9 och vid de treklassiga 34,5. Och af en närmare jemförelse mellan de i bilagan E sid. 188—189 upptagna tabellerna framgår, att vår sorgliga öfverlägsenhet i detta afseende icke

blott gäller lärjungeantalet i dess helhet utan äfven klass för klass. Då nu den dagliga arbetstiden vid våra skolor, om siffrorna derför vederbörligen korrigeras, icke torde i det hela ställa sig högre än vid de danska, skolorna; och andra sanitära förhållanden, såsom skollokaler, arbetsdagens, indelning, gymnastik och andra kroppsrörelser m. m., torde vara väl så fördelaktiga hos oss som i Danmark, och då vidare intet skäl finnes att antaga, att svensken till sin ursprungliga konstitution är svagare och sjukligare än dansken, så synes den enda väsentligare olikheten mellan den svenske och danske lärjungens sanitära förhållanden vara att finna i de så betydligt olika långa ferierna.

Icke heller inom svenska lärarekåren är helsotillståndet synnerligen godt. Under läsåret 1879—1880, det sista, för hvithet statistik i detta hänseende uppgjorts, voro 125 lärare vid allmänna läroverk och pedagogi, eller 12 % af samtliga dåvarande ordinarie lärare vid dessa anstalter, tjenstledige för sjukdom under längre eller kortare tid, en sjukprocent, som, om den jemföres med den för andra tjensteman, torde visa sig ovanligt stor.

Tager man åter i betraktande betydelsen af de långa ferierna för det intellektuella arbetet, för studierna, så torde de, som varit i tillfälle att något närmare följa våra skolförhållanden, vara ense om, att flertalet af lärjungarne under loftiden alls icke idka några studier, under det att åtskilliga erhålla privat undervisning och andra meddela sådan, samt ett fåtal drifver studier på egen hand. Då de, som under de tre månader långa sommarferierna låtit studierna ligga helt och hållet nere, återkomma till läroverket, så hafva de tydligen glömt en stor del af det, som de vid slutet af föregående läsår hade inhemtat, och de måste derför så fort som möjligt söka återerinra sig detta för att derpå kunna med framgång börja med de nya kurserna. Men genom den långa ledigheten hafva de icke blott kommit ur arbetstakten utan rent af blifvit ovana vid en allvarlig intellektuel verksamhet, och de finna denna derför tråkig, tung och tröttsam. Sakna de nu lifligare fattningsgåfva och större energi, så förmå de icke på den korta tid, som deråt kan anslås, erinra sig det glömda och kunna således icke följa med undervisningen i det nya, utan blifva redan från början ohjelpligt efter. Ega de åter större energi och ambition, anstränga de sig till det yttersta och öfvervinna verkligen svårigheterna, men blifva ock redan vid läsårets början öfveransträngda; och arbetet blir dem derigenom under hela året tungt, så att de vid dess slut väl behöfva den långa feriens sysslolöshet för att återhemta sig. Endast de lyckligast begåfvade kunna utan märkbarare olägenhet bestå detta svåra prof.

r

50 Den fysiologiska förklaringsgrunden till detta förhållande torde vara gifven i hvad som säges i bil. E till läroverkskomiténs betänkande (sid. 70), der det heter: »Den lifligare verksamheten åtföljes alltid af ökade

tillgångar till ytterligare förkofran och tvärtom. Detta är en lag, som genomgår hela naturen, ingen förkofran utan arbete och strid. All försumlighet, all sömnaktighet leder till förfall och undergång. I den overksamma eller för litet öfvade muskeln cirkulerar en jemförelsevis liten qvantitet blod; muskeln näres dåligt och utvecklas klent, ja, om overksamheten är allt för stor, undergår den sjukliga förändringar, den 'degenererar’».

Deras ställning, som drifvas framåt genom privatundervisning, är emellertid ofta icke mycket bättre. Under tiden, medan man i skolan repeterar och läser det pensum, desse redan genomgått, finna de sig hafva föga att lära på skolrummet och litet att läsa öfver i hemmet, de bry sig derför icke om att följa så noga med i skolan och skaffa sig andra sysselsättningar under loftiderna. När man så i skolan hunnit in på för dem obekanta pensa, så komma de sig icke genast för att ändra förfaringssätt, och snart befinna de sig efter sina kamrater och måste under nästa ferier drifvas med privatundervisning för att kunna få flyttning till nästa klass.

Lärjungames Den ojemnhet i lärjungarnes kunskaper, som af nu antydda omstäni-unskaper. digheter föranledes, är en af de största svårigheter, med hvilka vår skola har att kämpa. Om storleken af denna ojemnhet kan man få en föreställning dels af läroverkskomiténs undersökning af lärjungarnes förmåga att följa med undervisningen, för hvilken undersökning närmare redogörelse leinnas i bil. E, kap. VII, dels af de beräkningar, som i den officiella statistiken angående undervisningsväsendet förekomma beträffande det antal terminer utöfver normaltiden, som en del lärjungar hafva behof! använda för genomgående af de särskilda klasserna.

Af komiténs undersökning framgår, att de lärjungar, som haft svårt att i allmänhet följa med undervisningen i den klass, de tillhört, utgjorde vid de högre läroverken sammanlagdt 14,8 procent och vid de femklassiga 20,9 procent af hela lärjungeantalet, under det att procenttalet vid de öfriga slagen af läroverk vexlade mellan de nämnda siffrorna. Dessutom har emellertid en hel skara lärjungar haft svårt att följa med undervisningen i särskilda ämnen. Vidare finna vi, att det relativa antalet af dem, som i allmänhet haft svårt att följa med, är störst i de lägsta klasserna samt större å reallinien än å klassiska linien. Detta förhållande är i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad man har skäl att vänta. Ty ju yngre

eu lärjunge är, ju mindre han lärt och ju färre gånger han repeterat det eu gång inhemtade, dess iller glömmer han och dess långsammare återhemtar han det förlorade. På samma sätt gäller äfven att ju mindre koncentrerade studierna äro, dess mer äro de vunna kunskaperna utsatta för att falla bort och dess svårare är det att fylla de luckor, som ligga i vägen för fortsatta studier.

Äf de hittills utkomna delarne af läroverksstatistiken, omfattande läsåren 1876—-1880, upplyses att i allmänhet något mer än 10 procent af de hvarje år till högre klass flyttade varit qvarsittare eller suttit mer än ett år i den närmast lägre klassen, under det att något öfver 1 procent »hoppat öfver» en klass, d. v. s. icke suttit i närmast lägre klass. Då emellertid, i följd af de äldre primäruppgifternas form, härvid hvarken skilts mellan dem, som flyttats vid vårterminens slut, och dem, som först vid höstterminens början erhållit flyttning, ej heller hänsyn tagits till dem, som, flyttade eller utan flyttning, lemnat läroverket före den följande terminens början, så har jag låtit utarbeta en i bilaga III upptagen öfversigt af förhållandet i det ifrågavarande hänseendet vid de högre läroverken under år 1885, för hvilket —- sedan formuläret för primäruppgifterna blifvit ändradt — dessa uppgifter föreligga i den form, att bestämdare resultat kunna vinnas. Af denna öfversigt framgår, att '/10 af samtlige lärjungar flyttats å normaltid, l/w efter att hafva suttit qvar i klassen, och att V.o icke blifvit flyttade. Viol vårterminens slut flyttades något mer än Vid af hela lärjungeantalet och vid höstterminens början icke fullt 2/1(1. De ojemförligt största procenttalen af de icke flyttade komma på reallinien, under det att dessa procenttal för latinlinien dels äro något lägre, dels något högre än de å den gemensamma linien. Men procentantalet af dem, som vid vårterminens slut flyttats efter att hafva tillbragt normaltiden i klassen, d. v. s. af dem, som visat sig fullt kunna följa med, är afgjordt större å latinlinien än i de tre lägsta klasserna. Af synnerlig vigt i nu ifrågavarande hänseende är tydligen det stora antalet af dem, som icke flyttats, samt af dem, som flyttats först vid höstterminens början.

Bland de invändningar, som ytterligare blifvit gjorda mot feriernas inskränkning, vill jag blott fästa mig vid tvenne, nemligen att den tid, som lärjungarne få tillbringa i sina hem, och dermed det välgörande inflytande, som familjelifvet och föräldrarnes personliga tillsyn på dem kunna utöfva, genom läsårets utsträckning komma att minskas, samt att föräldrarnes kostnad för lärjungarnes underhåll vid läroverket derigenom blir större.

.Genom den utredning, läroverkskomitén åvägabragt, har utrönts, att Lärjungarnes mer än 8/e af samtliga lärjungarne vid våra läroverk under skoltiden bo ^bosl^{^',al

sina föräldrahem, under det att 3/10 äro inackorderade i andra familjer och icke fullt Vio hafva s. k. eget hushåll eller lefva under andra förhållanden.

Beträffande de lärjungar, som hafva sitt föräldrahem i läroverksstaden, gälla de framstälda anmärkningarna alldeles icke. De få fortfarande vistas i skötet af sin familj och kostnaderna för dem torde icke ökas, utan snarare tvärtom. Och då flertalet af dessa lärjungars föräldrar icke hafva så stora inkomster, att de kunna hålla sig särskild sommarbostad å landet, och då dertill bra många af dem sakna tid eller insigt och kraft nog, för att utfinna och anordna lämplig sysselsättning för sina söner under den långa ledighetstiden, så få dessa löpa omkring i staden i sällskap med lika lottade kamrater och på egen hand söka finna medel till att fördrifva tiden. Men de utvägar, som de dervid påfinna, äro långt ifrån alltid gagneligt eller ens oskadliga. Också lärer erfarenheten, att just till denna klass af lärjungar hörer största antalet af dem, som skolorna måste förvisa, emedan de visat sig farliga för sina kamrater samt för god anda och ordning inom skolan. Lästidens förlängning måste således medföra eu obetingad fördel för alla de lärjungar, som äfven under sommaren bo i läroverksstaden, och dessa torde dock vara ej så litet öfver hälften af lärjungarnes totalantal.

De inackorderades ställning är naturligtvis temligen olika allt efter den lainiljs beskaffenhet, hos hvilken de bo. Men föräldrar, som äro omsorgsfulla vid valet och hvarken se företrädesvis på den yttersta prisbillighet eller på yttre fördelar, kunna i allmänhet tillförsäkra sina söner eu ganska god familjevård. De, som hafva s. k. eget hushåll, äro merendels åtföljda af en äldre qvinlig slägting eller pålitlig tjenarinna och besökas vanligen oftare af sina föräldrar, hvarför de icke äro alldeles utan tillsyn.

Hvad slutligen angår dem, som lefva under andra förhållanden, så äro de som oftast något äldre, fattiga gossar, som af sin läslust drifvits till studier, och mot hvilkas uppförande sällan något är att anmärka.

'ffriärtn Tr Någon allvarlig betänklighet torde man derför icke, med hänsyn till nZ underhåll. ^en sedliga vården af de lärjungar, som höra till sistnämnda kategorier, behöfva hysa för en förlängning af läsåret på några veckor. Sant är deremot att kostnaderna för en del lärjungars årliga underhåll derigenom något ökas, men härvid är dock att märka, att kostnaderna för deras fortsatta studier komma att i ännu större mån minskas, samt att de torde kunna träda ut i lifvet ett eller annat år tidigare än hittills, hvilket icke är af så ringa värde.

Tydligt är nemligen att för afläggande af en examen eller skötande af eu befattning fordras vissa kunskaper och en viss andlig utveckling,

och hvad som är undangjordt i skolan, det behöfver ej göras vid högskolan. Men skolgossens underhåll är alltid billigare än studentens; ty behofven växa med åren.

Väger man sålunda de fördelar, som kunna vinnas genom lästidens Läsårets förökning, mot de olägenheter, som deraf förorsakas, synas de förra så öfver- lansn,n3vägande, att man väl deraf kunde föranledas att föreslå en betydligare förlängning af läsåret. Men då jag icke anser rådligt att alltför tvärt bryta mot sekelgamla vanor, vill jag inskränka mig till att föreslå läsårets utsträckning för samtliga lärjungar till 39 veckor, deri såsom hittills inräknad V/‘2 veckas ledighet vid påsk och pingst, samt på annat sätt söka inspara någon tid, så att den effektiva lästiden kommer att uppgå till fulla 36 veckor.

För detta ändamål har jag nemligen för afsigt att hemställa, att examen med de fem lägre klasserna vid höstterminens slut må upphöra; att den genom skolstadgan eforus och rektor medgifna rätt att bevilja läroverket ledighet, när hård väderlek, marknad, allmän högtidlighet eller annan giltig anledning förekommer, må sä till vida inskränkas, att den sålunda meddelade ledigheten under ett läsår icke må tillhopa öfverstiga 6 arbetsdagar; att den tid, som för förberedelser till årsexamen gifves lärjungarne fri, icke må öfverstiga 2 eller 3 dagar, hvilken tid dessutom må kunna användas till målskjutningar och militära utmarscher; samt att den tid, som vid terminens början erfordras för inträdes- och flyttningspröfningar, icke må inräknas i lästiden.

Det gagn, som höstterminsexamen kan anses medföra, torde näppeli- Examen vid gen kunna uppväga den tidsuppoffring, som derför måste göras, och den siuL deraf härflytande olägenheten, att lärjungarne i de högre klasserna blifva lediga ett par dagar tidigare än kamraterna i de lägre.

Utan att på något sätt vilja bestrida det lifvande och gagnande in- Tillfälliga flytande, som några timmars eller en hel dags ledighet vid passande tillfälle då och då under lästiden kan utöfva på skolungdomen, anser jag dock mindre välbetänkt att tillerkänna skolans närmaste styresman obegränsad myndighet i detta afseende. Ty erfarenheten har visat, att denna rätt blifvit, på olika ställen mycket olika tillämpad samt. här och hvar använd på ett sätt och till eu utsträckning, som säkerligen icke varit af skollagen afsedda.

Den tid, som måste lemnas fri från undervisning i följd af förberedelser till årsexamen, kan tydligen icke hänföras till ledighet af nyss nämnda slag och måste derför särskildt upptagas. Äfven med afseende derå hafva ej obetydliga olikheter förekommit, hvarför en bestämmelse derom icke torde sakna fog.

inträdes- och Beträffande slutligen tiden för inträdes- och flyttningspröfningarna, vexlar den högst betydligt, beroende af de inträdes- och flyttningssökandes antal; och det är tydligen just vid de talrikt besökta läroverken med de öfverfylda klasserna, der undervisningstiden bäst behöfves, som dessa pröfningar kräfva längsta tiden, och der undervisningstiden således i sjelfva verket blir minst, om deri skall inräknas tiden för berörda pröfningar. Också synes det vara temligen oegentligt att till lästiden räkna en tid, på somliga ställen uppgående till en hel vecka, hvarunder det stora flertalet lärjungar icke ens behöfver vara i läroverksstaden närvarande. Sant är emellertid att lärarne derunder äro upptagne, hvarför det torde blifva nödvändigt att beräkna de ordinarie lärarnes tjenstgöringspenningar samt arfvoden för extralärare och vikarier efter 40 läsveckor per år.

Darjur för. Dagar för terminernas början och slut hafva hittills bestämts af Timjan och eforus på vederbörande rektors förslag för hvarje skola särskilda Det slut- har icke kunnat undvikas, att åtskilliga o egentligheter derigenom uppstått. Då det icke visat sig olika, behof i detta afseende i olika landsändar, och då det, i synnerhet efter feriernas inskränkning, torde vara af vigt för såväl föräldrar som lärare att tidigt erhålla kännedom om lästerminernas början och slut, anser jag lämpligast, att dagarne härför bestämmas af lagen, men att Kong! Maj:t, om de faststälda dagarne i följd af lokala förhållanden befinnas mindre ändamålsenliga för en eller annan orts skolor, må på särskild derom gjord ansökan för denna eller dessa skolor bestämma andra dagar.

I min tanke skulle höstterminen lämpligen kunna taga sin början den 26 augusti och sluta den 20 december samt vårterminen börja den 16 januari och sluta den 20 juni, hvarvid den bestämmelsen kunde tillfogas, att om sålunda en termins början skulle infalla på söndag, den må uppskjutas till näst följande söckendag, samt att, om en termins sista dag skulle inträffa på en söndag, afslutningen må ske å närmast föregående söckendag.

Ändringar i De ändringar i nu gällande bestämmelser om undervisningsplan och IhtZlhuMier-11 ndervisningstid, som enligt min tanke borde vidtagas, äro således: visningstid. antalet af skolans undervisningsämnen minskas, i det att filosofisk

propedevtik och hebreiska språket utgå ur undervisningsplanen;

att de skriftliga hemarbetena, särskild! öfningarna i latinskrifning i de högsta afdelningarna, något inskränkas;

att antalet undervisningstimmar i läsämnena minskas, i synnerhet i de högre klasserna;

att månadslofvet i dess nuvarande form upphör och ersättes af regelbundna, genom arbetsordningen bestämda skrifningar å lärorummet;

att sångundervisningen i alla klasser blir så till vida valfri, att lärjunge på målsmans skriftliga anhållan derifrån befrias;

att gymnastik dagligen må öfvas med alla lärjungar, som icke af helsoskäl blifvit derifrån befriade, dock med den jemkning, som i vissa klasser kan anses böra ifrågakomma, om vapenöfning under dagen skall ega rum;

att 3 timmar i veckan anslås till gymnastik och vapenöfning för hvarje klass;

att rektor bemyndigas att, der så lämpligen kan ske, efter samråd med skolläkaren och gymnastikläraren, för svagare lärjungar anordna särskilda, för dem lämpade gymnastiklektioner en half timme dagligen;

att gymnastikläraren må, så ofta han finner sådant lämpligt, använda den åt gymnastik anslagna tiden till öfvande af fria lekar, samt att lämplig person, der sådan står att finna, förordnas att dagligen å viss tid vara tillstädes å lekplatsen för att ordna och leda lärjungarnes fria lekar;

att militäröfningarna utsträckas till hela läsåret, samt att 2 timmar i veckan, tid för utmarscher oberäknad, anslås för detta ändamål;

att sådan jemkning vidtages i de nu gällande inträdesfordringarna till första klassen, att de, utan att minskas, bättre stämma öfverens med folkskolans undervisningsplan;

att läsåret förlänges till 39 veckor, hvari dock inräknas ledighet under en vecka vid påsk och en half vecka vid pingst, men icke den tid, som för vissa lärjungar upptages af inträdes- och flyttningspröfningar;

att, der icke Kongl. Maj:t på gjord framställning annorlunda bestämt, höstterminen skall taga sin början den 26 augusti och sluta den 20 december samt vårterminen börja den 16 januari och sluta den 20 juni, äfvensom att, i fall någon af de för terminernas början eller slut bestämda dagarne infaller på söndag, början må uppskjutas till näst följande, men afslutningen framflyttas till näst föregående söckendag;

att ordinarie lärares tjenstgöringspenningar samt vikariers och extra lärares arfvoden må beräknas efter 40 arbetsveckor om året;

att examen med de fem lägre klasserna vid höstterminens slut må upphöra;

att den eforus och rektor medgifna rätt att bevilja läroverket ledighet, när hård väderlek, marknad, allmän högtidlighet eller annan giltig anledning förekommer, må så begränsas, att den sålunda meddelade

ledigheten under ett läsår icke må tillhopa öfverstiga 6 arbetsdagar, i hvilken tid dock icke inräknas den ledighet under 2 eller 3 dagar, som gifves för förberedelser till årsexamen.

De hygieniska Såsom resultat af sina hygieniska undersökningar yrkar läroverks-

förkåltandena.^^^

att någon lindring i arbetstiden å lärorummet bör beredas de allmänna läroverkens lärjungar;

att föreskrifter om tiden för lärjungarnes hemarbeten, afseende att begränsa och reglera dessa, böra lemnas; samt

att större uppmärksamhet än hittills bör egnas åt de hygieniska förhållandena vid läroverken.

Angående de båda förstnämnda yrkandena har jag redan i det föregående yttrat mig. Hvad åter angår det i sista punkten upptagna, så förtjenar det utan tvifvel ett noggrant beaktande, då det, såsom äfven förut blifvit antydt, visat sig att antalet svaga och sjukliga lärjungar vid våra läroverk är synnerligen stort på alla skolstadier.

Med afseende på anordnandet af den påyrkade hygieniska tillsynen föreslår åter komitén, att vid de fullständiga och femklassiga läroverken må anställas dels en skolläkare, dels ett hygieniskt biträde.

Skolläkaren, för hvilken instruktion skulle fastställas af eforalstyrelsen eller, om denna upphörde, af lokalstyrelsen, skulle hufvudsakligen hafva till åliggande:

att hvarje läsår å bestämda tider anställa noggrann undersökning rörande samtlige lärjungars kroppsbeskaffenhet och helsotillstånd, hörseloch synförmåga, längd och vigt;

att kostnadsfritt vårda meddellöse lärjungar;

att, då smittosam sjukdom yppas bland lärjungarne eller inom deras närmaste omgifning, lemna nödiga föreskrifter och vidtaga på honom ankommande åtgärder;

att minst en gång i månaden verkställa hygienisk inspektion i läroverket och öfver resultatet afgifva rapport;

att vid hvarje läsårs slut afgifva redogörelse för de hygieniska och sanitära förhållandena vid läroverket; samt

att vid uppförande af nya skolbyggnader meddela utlåtande samt tillhandagå med råd och upplysningar.

Skolläkaren skulle äfven hafva säte och stämma i skolstyrelsen vid behandling af frågor, som röra lärjungarnes fysiska vård samt skolans hygien.

5?

Det hygieniska biträdet skulle åter, efter tillsägelse hos rektor och på hans anmodan, biträda läkaren vid dennes förrättningar i skolan och särskild! gå honom till hända vid undersökningarna i början och slutet af läsåret. Vidare skulle till dess åliggande höra att förrätta mätning och vågning af lärjungarne samt att verkställa undersökning af luften i skolrummen.

Skolläkarens lön skulle utgöras dels af en årlig afgift af 1 krona för hvarje lärjunge, dels af ett af statsmedel utgående belopp, som vid fullständigt läroverk föreslås till 150 kronor och vid femklassigt läroverk till 100 kronor. Det hygieniska biträdet skulle af statsmedel uppbära i årligt arfvode vid fullständigt läroverk 200 kronor, vid femklassigt 150 kronor.

Vid de af komitén föreslagna kommunalskolorna skulle deremot den hygieniska tillsynen utöfvas af skolläkaren ensam »mot föreslaget arfvode».

Behofvet af läkares biträde vid öfvervakandet af läroverkens hygieniska förhållanden har hos oss länge varit erkändt. Också föreskrifver nu gällande skolstadga, att vid läroverk, der erforderliga medel för sådant ändamål finnas, genom rektors försorg må antagas en läkare, som vårdar medellöse lärjungar vid inträffande sjukdomsfall, undersöker de omständigheter, som kunna menligt inverka på lärjungarnes helsotillstånd, samt tillhandagår rektor med råd och upplysningar om undanrödjande af för handen varande olägenheter. Och med afseende på skolläkarens särskilda åligganden är vidare bestämdt-, att han vid hvarje lästermins början och mot dess slut bör anställa besigtning å läroverkets samtlige lärjungar samt på grund af deröfver gjorda anteckningar icke allenast afgifva utlåtande, hvilka bland dem böra från samtliga gymnastik- och vapenöfningar eller från vissa af dem afhållas, utan ock senast en månad efter hvarje lästermins slut till rektor aflemna redogörelse för helsotillståndet bland lärjungarne under terminen enligt formulär, som af medicinalstyrelsen meddelas.

Då emellertid medel för ifrågavarande ändamål vid åtskilliga läroverk helt och hållet saknats, vid andra varit otillräckliga till ersättning för fullgörandet af alla ofvan angifna åligganden, så har skolläkareinstitut-ionen icke kunnat vinna nödig fasthet. Jag anser mig derför böra instämma i hvad komitén i afseende å skolkare föreslagit, hvilket ock blifvit af de medicinska myndigheterna tillstyrkt. Blott i en punkt afviker min uppfattning från komiténs. Jag kan nemligen icke finna, hvarför olika instruktioner skulle behöfva utfärdas för de särskilda skolornas läkare, ej heller synes mig läroverkens vare sig eforal- eller lokalstyrelser fullt lämpliga att uppgöra och utfärda dessa instruktioner, utan anser jag

detta böra tillkomma medicinalstyrelsen, som dervid ju, om så tinnes nödigt, kan inhemta skolmyndigheternas yttranden i ämnet.

Då den aflöning, komitén föreslagit för skolläkarne, är skäligen knapp, och jag icke för närvarande finner mig kunna deri föreslå någon höjning, torde det möjligen blifva nödvändigt att något inskränka de fordringar, som af komitén ställas på skolläkaren. Särskild! torde han kunna befrias från skyldigheten att mäta och väga lärjungarne. Genom dessa hvarje termin återkommande mätningar och vägningar skulle nemligen samlas ett material, som i sitt obearbetade skick vore utan värde och hvars bearbetning skulle kosta betydliga summor, såsom man lätt kan finna, om man kastar en blick på kostnaderna för läroverkskomiténs arbeten i detta afseende*).

Men kunna berörda mätningar och vägningar, åtminstone för det närvarande, lemnas å sido, så torde det hygieniska biträdet blifva i det närmaste obehöflig!. Ty sedan dessa undantagits, synas biträdets göromål antingen vara af tillfällig art, såsom undersökningen af luften i skolrummen, eller något, som egentligen redan åligger rektor1, såsom tillsynen öfver renhållning, ventilation, belysning, uppvärmning m. m. Skulle det visa sig, att rektor ej kan medhinna att sjelf utföra alla de magtpåliggande göromål, som blifvit honom ålagda, synes det vara ändamålsenligare att höja anslaget till rektorernas skrifbiträden, så att dessa kunna af rektorerna användas äfven till uppdrag af nu ifrågavarande art, än att skapa en ny tjensteman, hvars verksamhetsfer blefve så obestämd som den hygieniske assistentens.

Såsom ofvan nämnts, har komitén ansett, att skolläkare bör anställas äfven vid de s. k. kommunalskolorna samt förses med arfvode. I den för berörda skolor föreslagna staten har dock intet dylikt arfvode upptagits. Det måste derför antagas, att komiténs mening varit, att den afgift af 1 krona för hvarje lärjunge, som från någon af skolans kassor skulle utbetalas till skolläkaren, för läkaren vid dessa skolor skulle utgöra lämpligt arfvode. Mig synes emellertid detta blifva väl litet, helst lärjungeantalet vid skolor med 3 å 4 lärare icke kan blifva synnerligen stort och läkaren vid dessa skolor torde böra hafva ungefär samma åligganden i

*) Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke mätningar och vägningar af detta slag kunna hafva stor vetenskaplig betydelse, men jag håller före, att det dervid är af vigt, att det är just samma lärjungar, som mätas och vägas den ena gången efter den andra. Ty kan man ej vara säker härpå, förlora de största delen af sitt vetenskapliga värde. Jag anser derför lämpligast, att dylika undersökningar utföras af en eller annan derför intresserad skolläkare under en längre tidrymd och att det sålunda samlade materialet derpå med understöd af statsmedel bearbetas.

afseende å besigtningar, rapporter m. m. som läkarne vid öfriga skolor. Härom får jag emellertid tillfälle att längre fram närmare yttra mig.

Med afseende på den hygieniska tillsynen vid läroverken hemställer jag således, att Eders Kong! Maj:t må föreslå Riksdagen:

att vid hvarje högre eller femklassigt allmänt läroverk må anställas en läkare för att utöfva tillsynen öfver lärjungarnes helsotillstånd och biträda rektor vid öfvervakandet af de hygieniska anordningarna vid läroverket; samt

att skolläkaren må såsom arfvode uppbära dels af läroverkets ljus- och vedkassa 1 krona om året för 'hvarje under höstterminen närvarande lärjunge, dels af statsmedel årligen: vid de högre läroverken 150 kronor, vid de femklassiga 100 kronor.

Sedan särskilde komiterade i ett den 17 maj 1879 afgifvet betänkande,Löne-ochpenangående lönereglering för lärare vid rikets allmänna läroverk, vissa peda- ^ör ifnre3 "ogier, folkskolelärareseminarierna samt seminarium för bildande af lärarinnor, meddelat redogörelse rörande dessa lärares tjenstgöringsskyldighet och löneförmåner samt afgifvit förslag till lönereglering, gjorde Eders Kongl. Maj:t framställning till 1882 års Riksdag om löne- och pensions-»^^reglering för lärarne vid de högre och de femklassiga allmänna läroverken, års Riksdag. högre lärarinneseminariet och folkskolelärareseminarierna äfvensom angående beredande af tillfällig löneförbättring åt lärarne vid såväl de treklassiga allmänna läroverken som de tva- och enklassiga pedagogierna under förutsättning af förhöjda terminsafgifters införande vid de allmänna läroverken och pedagogierna. De härvid föreslagna närmare bestämmelserna voro:

att lärjungarne vid de allmänna läroverken och de tvaklassiga pedagogierna skulle utom förut bestämda afgifter erlägga en terminlig,. till statsverket ingående afgift till belopp af 30 kronor för lärjunge i sjette och sjunde klasserna samt 20 kronor för lärjunge i öfriga klasser, dock att medellöse lärjungar till högst 15 procent och mindre bemedlade till högst 20 procent af hela närvarande lärjungeantalet i hvardera gruppen af klasser skulle kunna befrias, de medellöse från hela och de mindre bemedlade från halfva den nya afgiften; äfvensom ' a) med afseende på de högre allmänna läroverken,

att lärarne vid dessa läroverk finge åtnjuta följande aflöning: rektorer: lönegrader 1) 3,500 kronor, 2) 4,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,500 kronor; lektorer: lönegrader l) 2,100 kronor, 2) 2,600 kronor, 3) 3,100 kronor, 4) 3,600 kronor, tjenstgöringspenningar 1,400 kronor; adjunkter:

lönegrader 1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor, 3) 2,500 kronor, 4) 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,000 kronor; musiklärare: lönegrader 1)

1,000 kronor, 2) 1,200 kronor, 3) 1,400 kronor; gymnastiklärare: lönegrader 1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor; teckning slär are: lönegrader 1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor;

att uppflyttning från lägre till högre lönegrad medgåfves lärarne efter dittills gällande grunder; samt

att tecknings lärare skulle vara skyldig tjenstgöra för lönen intill 16 timmar i veckan; att ytterligare tjenstgöringsskyIdoghet intill 4 timmar i veckan skulle af eforus kunna honom åläggas mot ersättning af 75 kronor för hvarje timme i veckan under helt läsår åt lärare i första och andra lönegraderna och af 100 kronor åt lärare i tredje lönegraden; att i öfrigt de i nadiga cirkuläret den 18 maj 1878 meddelade bestämmelser rörande teckningslärarne skulle lända till efterrättelse;

b) i afseende på de femklassiga läroverken,

att lärarne vid dessa läroverk skulle sålunda aflönas: rektorer vid läroverk i Stockholm: lön 3,200 kronor och tjenstgöringspenningar 1,300 kronor; rektorer vid öfriga läroverk: två lönegrader 1) 2,700 kronor, 2) 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar 1,300 kronor; kolleger: lika med adjunkter vid de högre allmänna läroverken; musiklärare: lön 500 kronor; qymnastik- och teckning slär are: lika med nuvarande aflöning;

att uppflyttning från lägre till högre lönegrad medgåfves lärarne efter da gällande grunder;

c) med afseende på de treklassiga allmänna läroverken samt de t edar h enklassiga pedagogierna:

att lärarne vid dessa läroverk skulle erhålla tillfällig löneförbättring, så att hela aflöningen uppginge till följande belopp: rektorer vid de treklassiga läroverken: lönegrader 1) 2,500 kronor, 2) 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,000 kronor; rektorer vid tvåklassiga pedagogier: lönegrader 1) 2,000 kronor, 2) 2,500 kronor, 3) 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,000 kronorkolleger vid de treklassiga läroverken och de tvåklassiga pedagogierna: lika med adjunkter vid högre allmänna läroverk; lärare vid enklassiga pedagogier: lön 2,000 kronor; musik-, gymnastik- och teckning slär are: lika med nuvarande aflöning;

att uppflyttning från lägre till högre lönegrad medgåfves kollegerna etter dittills gällande grunder, men att rektorerna vid de treklassiga läroverken och tvaklassiga pedagogierna måtte efter 10 års tjenstgöring, räknadt tran början af kalenderaret näst efter det, då fullmagt första gången erhölls såsom ordinarie lärare, uppflyttas i andra lönegraden och de sistnämnda efter ytterligare 5 års tjenstgöring i tredje lönegraden;

att tjenstgöringspenningärna skulle för alla lärare och lärarinnor, rektorerne undantagne, beräknas utgå för läsår eller för ett visst antal läsveckor; att de i rektorernas aflöning ingående tjenstgöringspenningar skulle beräknas utgå för kalenderår, men till olika belopp för läsåret och för ferierna efter särskilda bestämmelser, som af Kongl. Maj:t faststäldes; samt att tjenstgöringspenningarna icke finge af tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet, dock att, om rektor eller lektoi’, som vore doinkapitelsledamot, endast åtnjöte ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å tjenstgöringspenningarna icke skulle ske;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt berörda lönereglering komme lärare till del, skulle gälla som vilkor: 1) att lärare, som enligt dittills gällande stat vore berättigad till ersättning för indelt lön, skulle frånträda sin rätt till nämnda ersättning; 2) att innehafvare af löner, i Indika inginge afkomst af prebendehemman och lägenheter eller andra särskilda förmåner utom kontanta penningar, finge tillträda ifrågavarande löneförbättring endast under vilkor att, sedan en undersökning af dessa förmåners beskaffenhet samt uppskattning af deras ekonomiska värde egt rum, vara underkastade antingen förmånernas indragning till statsverket mot ersättning i penningar till det belopp, hvartill de voro i stat beräknade, eller den minskning i statsverkets löneanslag för tj ensten, som kunde i vederbörlig ordning varda beslutad, dock icke till större belopp än som motsvarade den löneförbättring, som löntagaren vid nu föreslagen lönereglering komme att vinna; 3) att den genom nådiga cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade skyldighet för vissa lärare att, i händelse de genom inträffade förändringar skulle finnas umbärlige, inträda i tjenstgöring vid annat läroverk, helst inom stiftet, skulle åligga äfven öfrige vid de högre och de femklassiga allmänna läroverken anstälde lärare, intill dess de uppnått 45 års ålder; samt 4) att lärare skulle vara skyldig att från tjensten afgå med pension enligt de bestämmelser, som i sammanhang med denna lönereglering komme att fastställas;

att hvarje lärare, som blefve utnämnd till tjenst, med hvilken rätt till särskilda förmåner vore förenad, skulle vara underkastad den minskning i aflöning från statsverket, som Kongl. Maj:t framdeles kunde finna lämpligt besluta, till ett belopp icke öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning uppginge;

att, med undantag för gymnastiklärarne, öfrige ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets högre och femklassiga allmänna läroverk skulle hafva rättighet och, hvad angår de lärare och lärarinnor, som ingå på den nya lönestaten eller som utnämnas efter det kungörelse i ämnet utkommit,

äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå, Kongl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvades i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att i densamma qvarstå;

att ordinarie gymnastiklärare vid förenämnda läroverk, då de uppnått 60 lefnadsår och minst 30 tjenstår, skulle under i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar, som för öfrige lärare blifvit föreslagna, hafva samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå med pension, som nästföregående moment innehåller beträffande öfrige lärare;

att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som i minst tre år lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf han eller hon varit urståndsatt att sin tjenst bestrida, måtte, derest det blefve behörigen styrkt, att anledning icke förefunnes till antagande, det han eller hon kunde återvinna tjenstbarhet, kunna äfven utan egen ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas mot åtnjutande under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten, hvilken pension skulle för lärare eller lärarinna, hvars aflöning är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, utgå med ett belopp lika med hela lönen, om han eller hon befunne sig i annan lönegrad än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta lönegraden eller innehade tjenst, för hvilken inga lönegrader funnes, skulle så beräknas, att för hvarje i full pensionsålder felande tjenstår afdroges en procent af lönen, dock icke mer än tio procent, samt att för lärare och lärarinna, hvars aflöning icke vore på förenämnda sätt fördelad, pensionen skulle utgå med ett mot tre fjerdedelar af lönen svarande belopp, minskadt med en procent för hvarje tjenstår, som felades i pensionsåldern, dock icke öfver tio procent; samt slutligen

att Riksdagen i sammanhang härmed jemväl måtte för sin del medgifva, att de prebendehemman och lägenheter samt andra förmåner af privilegii natur, som vore lärare vid de allmänna läroverken och pedagogierna på lön anslagna, finge, i den mån det kunde ske utan förnärmande af nuvarande innehafvares rätt eller rubbning uti enskildes genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden, till statsverket indragas. statsutskottets Denna Kongl. Maj:ts framställning tillstyrktes af statsutskottet i hvad u a a» e. ^en rör(je förhöjda terminsafgifter af de allmänna läroverkens lärjungar obetingadt, men beträffande löneregleringen för lärarne vid de allmänna läroverken blott så till vida, att de för ändamålet äskade beloppen skulle beviljas på extra stat för år 1883; och ansåg utskottet, att vid sådant förhållande hvarken de vilkor, som uppstälts för löneförhöjningens åtnjutande

på ordinarie stat, eller förändring i sättet för lärarnes pensionering för tillfället borde ifrågakomma.

I sin motivering af detta beslut yttrar sig utskottet sålunda:

»Den grundsats, som nu är i fråga att här införas, eller att lärjungarne vid statens allmänna läroverk böra i någon mån bidraga äfven till bestridandet af kostnaderna för lärarnes aflöning, är visserligen i denna form ny i vårt land, men, på sätt komiterade jemväl anfört, deremot tillämpad i andra länder och särskildt i våra grannländer. Enligt utskottets åsigt kan det äfven anses rätt och skäligt att personer, som befinna sig i den ekonomiska ställning, att de kunna bekosta eller i allt fall bidraga till utgifterna för sina barns undervisning, icke erhålla denna undervisning så godt som för intet af staten. Genom bestämmandet af en högre afgift vinnes dessutom den ur så väl allmän som enskild synpunkt beaktansvärda fördelen, att ej allt för många ynglingar lockas in på den mödosamma studiebanan eller frestas till att för länge fortsätta sin skolgång utan att derför hafva tillräckliga anlag eller i längden kunna bära de uppoffringar, som dermed äro förenade, om de skola vinna verklig eller för staten afsevärd förkofran i bildning. För desse är det nemligen utan tvifvel mycket lyckligare att i tid välja en annan lefnadsrigtning och sålunda på en gång mer gagna sitt land och vida bättre vinna sin utkomst».

»Väl torde å andra sidan mot afgiftsförhöjningen invändas, att derigenom tilläfventyrs begåfvade ynglingar ur de fattigare samhällsklasserna skulle kunna beröfvas tillfälle till förvärfvande af kunskaper, som kunde göra dem skickliga till utöfvande af en gagnande verksamhet; men, enligt utskottets öfvertygelse, saknar en dylik invändning väsentlig betydelse, enär helt säkert, med den föreslagna rättigheten till befrielse för ett ej oväsentligt antal lärjungar antingen från hela, eller ock för de så kallade mindre bemedlade från halfva den ifrågasatta nya afgiften, knappast någon yngling, som visar verklig håg och fallenhet för studier samt genom flit och godt uppförande gör sig förtjent af sådan befrielse, på grund af bristande tillgångar skulle behöfva försaka den högre offentliga undervisningen, utan tvärtom sådana ynglingar i och genom förändringen med större lätthet skulle komma framåt än nu är fallet, då anlagen hafva mindre att betyda i fråga om möjligheten till skolgång.»

»Beträffande vidare frågan om lärarnes löne- och pensionsreglering, har utskottet velat erinra derom, att hittills icke någon dylik reglering för dem blifvit stäld i samband med de löneregleringar, som under senare tiden egt rum för flertalet öfrige tjensteman, hvaraf också följt, dels att lärarnes löneförmåner ej, såsom andre tjenstemäns, äro fördelade i lön och

64 Riksdagens

beslut.

tjenstgöringspcnningar och dels att lönebeloppen för lärarne i allmänhet äro lägre. Att detta förhållande påkallar rättelse, torde vara så mycket mer uppenbart, som det är att befara att, om än sökande till lärarebeställningar fortfarande skulle stå att finna, åt detta kall dock icke skulle vilja egna sig personer med den duglighet och förmåga, som de allt mer ökade anspråken på undervisningen nu mer än förr med nödvändighet ställa på läraren, om han skall kunna rätt fullgöra sitt särdeles vigtiga och ansvarsfulla värf.»

»Då emellertid i båda de motioner, öfver hvilka det tillhör utskottet att här äfven yttra sig, frågan om lärarnes lönereglering blifvit stäld i samband med ifrågasatta förändringar i afseende å läroverkens organisation samt ett sådant samband jemväl blifvit i statsrådsprotokollet antydt, torde böra tillses, att löneregleringen icke må genomföras på sådant sätt, att derigenom hinder läggas i vägen för de påyrkade förändringarna, derest dessa i öfrigt skulle befinnas ändamålsenliga, i hvilket hänseende, enligt hvad till statsrådsprotokollet blifvit yttradt, utredning torde vara att förvänta utaf en komité af sakkunnige och för den allmänna bildningen intresserade män.»

Mot utskottets beslut reserverade sig de af Andra Kammaren valde ledamöterna, hvilka yrkade, att utskottet på angifna skäl skulle förklara, att det, ehuru med allt erkännande af ärendets stora vigt och betydelse samt af lärarens berättigade anspråk på erhållande af en efter omfattningen och vigten af hans tjensteåligganden afpassad aflöning, äfvensom af billigheten att de mera bemedlade, hvilkas söner i regeln torde få anses, om icke mest anlita, dock fullständigast begagna sig af de allmänna läroverken, böra genom högre terminsafgifter mera än nu bidraga till kostnaden för den offentliga undervisningen, icke för närvarande kunnat biträda Kongl. Maj:ts föreliggande proposition.

Första Kammaren biföll statsutskottets hemställan, under det att Andra Kammaren beslöt i öfverensstämmelse med reservanternas förslag, dervid särskild! betonande de skäl och omständigheter, som i reservationen vid punkten I blifvit anförda. Sedan Kamrarne sålunda stannat vid olika beslut, beslöts genom gemensam omröstning att för beredande af löneförbättring för lärarne vid de allmänna läroverken, med tillämpning af de i statsrådsprotokollet angifna grunder, med hälften af de belopp, som blifvit af Kongl. Maj:t föreslagna, skulle på extra stat för år 1883 anvisas såsom förhöjning i anslaget till de allmänna läroverken 336,975 kronor.

De följande Riksdagarne hafva år för år för detta ändamål beviljat

samma belopp och dertill äfven för beredande af löneförbättring för lärarne vid pedagogierna enligt samma grunder ett belopp af 8,750 kronor.

Under de senare åren hafva sålunda lärarne vid de allmänna verken och pedagogierna åtnjutit följande aflöning:

rektorer: vid de högre allmänna läroverken 4,500 kronor och efter tio års tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk 5,000 kronor; vid de femklassiga läroverken i Stockholm 4,000 kronor; vid de öfriga femklassiga läroverken 3,500 kronor och efter tio års tjenstgöring såsom rektor vid femklassigt läroverk 4,000 kronor; vid de treklassiga läroverken 3,000 kronor och efter 15 års tjenstgöring såsom ordinarie lärare 3,500 kronor; vid de tvåklassiga pedagogierna 2,500 kronor samt efter femton års tjenstgöring i egenskap af ordinarie lärare 3,000 kronor och efter tjugu års dylik tjenstgöring 3,500 kronor; hvarförutom dessa rektorer af vederbörande kommuner åtnjutit fri bostad eller hyresersättning;

lektorer vid de allmänna läroverken: fem lönegrader å 2,500, 3,000, 3,500, 4,000 och 4,500 kronor, med uppflyttningsrätt från lägre till närmast högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring;

lärO- Lärarnes nuvarande löneförmåner.

adjunkter vid de högre läroverken samt kolleger vid de lägre läroverken och de tvåklassiga pedagogierna: fem lönegrader å 1,500, 2,000, 2,500, 3,000 och 3,500 kronor, med uppflyttningsrätt lika som lektorer;

lärare vid enklassiga pedagogier: 1,500 kronor jemte fri bostad; musiklärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 750, 1,000 och 1,250 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad enligt samma grunder, som gälla för lektorer och adjunkter; vid de femklassiga läroverken 450 kronor; vid de treklassiga läroverken 300 kronor; vid de tvåklassiga pedagogierna 200 kronor;

teckning slär are: vid. de högre läroverken tre lönegrader å 1,000, 1,250 och 1,500 kronor, med uppflyttningsrätt enligt samma grunder som lektorer och adjunkter; vid de femklassiga läroverken 600 kronor; vid de treklassiga läroverken 300 kronor; hvarjemte samtlige teckningslärare ega rätt att efter vissa grunder åtnjuta särskildt arfvode för de undervisningstimmar, som åläggas dem utöfver ett visst antal i veckan;

gymnastiklärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 1,000, 1,250 och 1,500 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till högre lönegrad enligt samma grunder som lektorer och adjunkter; vid de femklassiga läroverken 600 kronor; vid de treklassiga läroverken och de tvåklassiga pedagogierna 300 kronor;

hvartill hör läggas den löneförbättring, som Riksdagen på extra stat beviljat för åren 1883—1887, utgörande för

rektorer vid allmänt läroverk och tvåklassig pedagogi 250 kronor; lektorer, adjunkter och kolleger i första, andra, tredje eller fjerde lönegraden 500 kronor, i femte lönegraden 250 kronor; lärare vid enklassig pedagogi 250 kronor;

musiklärare vid högre läroverk, hvilken uppbär lön i första lönegraden, 125 kronor, i andra lönegraden 100 kronor och i tredje lönegraden 75 kronor;

musiklärare vid, femklassigt läroverk 25 kronor;

gymnastik- och teckning slär are vid, högre läroverk, hvilka uppbära lön i första lönegraden, 100 kronor, i andra lönegraden 75 kronor och i tredje lönegraden 50 kronor.

rearing*för Ee som förbemälde komiterade äfvensom af statsutskottet vid

‘lårurne. 1882 års riksdag anfördes för höjandet af de terminliga afgifter, som utgå

från de allmänna läroverkens lärjungar, samt för behöfligheten och billigheten af löneförbättring för nämnda läroverks lärare, qvarstå ännu lika giltiga. 1882 års Riksdag kan äfven anses hafva i princip godkänt dessa förslag, ehuru den icke fann lämpligt att för tillfället lemna sitt bifall till deras genomförande, emedan den ansåg, att dessa frågors definitiva lösning borde ske i sammanhang med eu ifrågasatt förändring af läroverkens organisation och en förlängning af läsåret. Då emellertid nu en fullständig plan till läroverkens omorganisation föreligger och deri ingår såsom ett vigtigt moment en rätt betydlig förlängning af lärarnes arbetstid; och då intet af vigt anmärkts mot de särskilda bestämmelser, som innehållas i Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen angående löneförbättring för lärare vid de allmänna läroverken, utan dessa fastmera godkändes så till vida, att det å extra stat beviljade beloppet bestämdes att utgå i enlighet med de i omförmälda framställning angifna grunder, så anser jag mig böra i det hela oförändrade ånyo framlägga berörda förslag. Endast i några få punkter har jag att föreslå mindre väsentliga ändringar.

Förhöjning af Hvad först förhöjningen af terminsafgifterna vidkommer, föreslår läroterminsgfgif- verkskomitén i detta hänseende följande bestämmelser:

1) att lärjunge, som är vid allmänt läroverk inskrifven, skall för hvarje termin erlägga:

A) till statsverket:

inom lista, 2:dra och 3:dje klasserna kr. 10;

» 4:de och 5:te klasserna kr. 20;

» 6:te och 7:de » »30;

67 B) till läroverkets kassor:

l:o till ljus- och vedkassan den afgift, hvarom i läroverksstadgan § 136 mom. 1 talas;

2:o till biblioteks- och materielkassan 4 kronor 50 öre;

3:o till byggnads fonden 5 kronor;

2) att befrielse från samtliga de under A) samt B) 2:o och 3:o i föregående punkt nämnda afgifterna kan beviljas medellöse lärjungar, sa vida de genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande anses böra till erhållande af denna förmån komma i åtanke;

att befrielse från halfva beloppet af samtliga dessa afgifter kan beviljas mindre bemedlade lärjungar, som uppfylla det för hel befrielse i föregående moment stadgade vilkor;

att lärjunge ej må från erläggande af ifrågavarande afgifters vare sig hela eller halfva belopp erhålla befrielse för den termin, under hvilken han blifvit vid läroverket inskrifven; dock att denna bestämmelse icke skall gälla den lärjunge, som vid höstterminens början söker inträde vid högre läroverk, efter att vid näst föregående vårtermins slut hafva vid lägre allmänt läroverk vunnit flyttning från detta läroverks högsta klass;

3) att ej i någon år saf delning mer än 15 °jo åt afdelningens hela lärjungeantal må erhålla hel befrielse och ej mer än 20 % half sådan, hvarvid dock, om så pröfvas nödigt, tvä halfva befrielser må kunna ersätta en hel sådan eller omvändt, blott att hela det för hvarje termin inom årsafdelningen debiterade afgiftsbeloppet ej understiger 75 % åt hvad det skulle utgöra, om alla lärjungarne erlade full afgift (de olika finierna. inom samma årsafdelning betraktas vid denna beräkning såsom ett helt);

att vid bestämmandet af det antal lärjungar, som inom hvarje årsafdelning kan erhålla sådan befrielse, hvarom här talas, de lärjungar ej må tagas i beräkning, hvilka enligt föregående punkt ej kunna för terminen till sådan befrielse ifrågakomma;

4) att befrielsen beviljas, efter företedda intyg om de härvid ifrågakommande lärjungarnes lefnadsvilkor, genom läroverkskollegiets beslut, hvilket underställes efori eller möjligen blifvande lokalstyrelses pröfning och stadfästelse;

5) att uppbörden af samtliga de i första punkten nämnda afgifterna verkställes på utsatt tid, 14 dagar efter det tillkännagifvande blifvit gjordt om de enligt föregående punkt beviljade afgiftsbefrielser, och senast 6 veckor efter terminens början;

6) att uppbörden af den under A) i första punkten nämnda afgiften redovisas af rektor, i länen till landtränterierna och . i Stockholm till statskontoret, för vårterminen före juni och för höstterminen före december månads slut; samt att de öfriga afgifterna förvaltas och redovisas så, som i §§ 136 och 137 af gällande läroverksstadga föreskrifves;

7) att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt, stadgade utgifter, skall från läroverket uteslutas och ej må vare sig i detta eller annat af staten bekostadt eller understöd! läroverk intagas, förr än den resterande afgiften blifvit gulden;

att, om lärjunge, som enligt näst föregående punkt blifvit från läroverket utesluten, önskar erhålla afgångsbetyg, sådant må för honom utfärdas; dock att a detsamma skall antecknas den skuld, i hvilken han häftar pa grund af uraktlåtenheten att de stadgade afgifterna erlägga.

Hvad koinitén här föreslagit, synes mig i allmänhet väl grundad!. Särskild! torde dess förslag att nedsätta terminsafgiften för lärjungarne i de tre lägsta klasserna till 10 kronor förtjena beaktande. Derigenom att afgiften i dessa klasser göres så låg, kunna föräldrar och målsmän utan större uppoffringar låta sina söner och myndlingar pröfva sin håg och förmåga för studier; och en icke ringa del af de olägenheter, förhöjda terminsafgifter medföra, är dermed undanröjd. Emellertid torde en ytterligare nedsättning i terminsafgifterna icke blott i de tre lägsta utan äfven i 4:de och öde klasserna böra ega rum å den s. k. praktiska linien. Då denna linie är ansedd att upptaga lärjungar, som efter några få års studier. skola utgå i det praktiska lifvet, är tydligt att denna linie företrädesvis kommer att väljas af medellöse och mindre bemedlade lärjungar, med afseende å Indika de beräkningar, komitén gjort angående lärjungarnes. förmåga i allmänhet att bära förhöjda terminsafgifter, icke gälla. Lämpligt, torde derför vara att för lärjungarne å den föreslagna praktiska linien bestämma de till statsverket ingående terminsafgifterna till blott hälften af det belopp, med hvithet de utgå af lärjungarne å öfriga linier.

Beträffande de följande punkterna af komiténs förslag, synes mig den i 2:dra punktens 3:dje moment innehållna bestämmelsen väl sträng, ty mer än en gång torde komma att inträffa, att en nyintagen lärjunge kan med fullt tillförlitliga intyg styrka framstående fallenhet3 för studier, synnerlig flit, godt uppförande och stor fattigdom; och det vore dock hardt, om en sådan icke skulle kunna komma i fråga till befrielse ens lian de afgifter, från hvilka lian nu pa grund af sin medellöshet emir rätt att befrias.

Äfven bestämmelserna i 3:dje och 4:de punkterna skulle jag vilja

/

formulera något annorlunda. Jag anser visserligen att frågan om befrielserna bör närmast afgöras för hvarje årsklass eller årsafdelning särskild!; men om härvid befrielse i någon klass eller afdelning icke blifvit medgifven till 25 °/v af det totala beloppet, skulle ytterligare befrielse kunna medgifvas i annan till samma skolstadium (klasserna 1—3, 4—5 eller 6 — 7) hörande klass, blott icke befrielse medgåfves från mer än 25 % af det belopp, som utan befrielse skulle erlagts af de till ifrågavarande skolstadium hörande lärjungarne.

Att, såsom komitén föreslåi' i 4:de punkten, fortfarande öfverlåta åt lärarekollegiet ensamt att besluta angående befrielser från terminsafgifterna, synes mig ej vara fullt lämpligt. Ty sedan dessa afgifter blifvit så betydligt höjda, torde för fullgörande af detta uppdrag fordras noggrannare kännedom om ortens befolkning och dess förmögenhetsvilkor, än som kan förutsättas hos kollegiets medlemmar. Jag anser derför ändamålsenligast att uppdraga detta värf åt en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom ordförande, klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som frågan i hvarje fall gäller, samt två af lärarekollegiet, eu af läroverksstadens kommunalstyrelse och två af landstinget valde ledamöter.

Beträffande beräkningen af den inkomst, som af berörda afgifter skulle tillflyta statsverket, så bär komitén dervid dels utgått från lärjungeantalet vid en enda tidpunkt, höstterminens början 1882, dels vid sjelfva räkningen gjort ett par misstag, hvarigenom det lärjungeantal, af hvilket afgifter beräknats, blifvit med 342 för stort. A ena sidan bär nemligen komitén i den tabell öfver lärjungarnes ekonomiska vilkor (II. Kap. VIII, Tab. 6—10), som lagts till grund för beräkningen, uppgifvit lärjungeantalet vid de högre läroverken 43 och vid de femklassiga 20 högre, än det i sjelfva verket var, enligt hvad tabellerna öfver lärjungeantalet höstterminerna 1873—1883 (II. Kap. IX, Tab. 5, 6) upplysa; och å andra sidan har komitén underlåtit att frånräkna lärjungarne vid läroverken i Norrtelge, Enköping, Mariestad och Arboga, ehuru dessa läroverk, enligt komiténs förslag, skulle ombildas till kommunalskolor och lärjungarnes terminsafgifter i följd deraf ingå till kommunen och icke till statsverket. Jag har derför låtit utföra ny beräkning af nämnda afgifter vid de högre och femklassiga läroverken och dervid utgått från medelantalet lärjungar vid början af höstterminerna 1881 —1885. Enligt denna beräkning, som finnes upptagen i bil. VI e, skulle, sedan den nedsatta afgiften för lärjungarne å den praktiska linien tagits i betraktande och 10 % afdragits för möjlig minskning i lärjungeantalet, statens be-

hållna inkomst af ifrågavarande afgifter uppgå till 337,000 kronor i rundadt tal.

De ändringar och tillägg till de i kongl. propositionen till 1882 års Riksdag föreslagna lärarelönerna, hvarpå jag ofvan hänsyfta!, angå lärarne i teckning och gymnastik samt extralärare och vikarier. ringbult Såsom i en underdånig petition angående löneförbättring åt teckningsiämre. niugslärame blifvit framhållet, växlar dessa lärares undervisningstid vid de högre läroverken högst betydligt. Så varierade den under läsåret 1884 — 1885 mellan 14 och 37 timmar i veckan. Enligt nu gällande bestämmelser är teckningsläraren vid ett högre läroverk skyldig att mot sin till 1,000, 1,250 eller 1,500 kronor uppgående lön undervisa 15 timmar i veckan samt åtnjuter för hvarje undervisningstimme derutöfver, om han uppbär lön i lista eller 2:dra lönegraden, 75 kronor, men om lian är i 3:dje lönegraden 100 kronor. En teckningslärare, som undervisar 30 timmar i veckan, uppbär således årligen 2,125 kronor, om han är i lista lönegraden och, om han är i tredje, 3,000 kronor. Men blefve han sjuk och erhölle tjenstledighet, så förlorade han tydligen arfvodet för öfvertimmarne och måste dessutom afstå fjerdedelen af sin lön åt vikarien. Det återstode honom då att lefva af i förra fallet 750 kronor, i senare fallet 1,125 kronor. Äfven på den blifvande pensionens belopp utöfvar detta aflöningssätt ett ogynsamt inflytande. Ty en lärare, som haft 30 timmars undervisning hvarje vecka i skolan och sålunda deråt egna! i det närmaste hela sin tid samt under tjenstetiden uppburit

3,000 kronor årligen, erhåller i pension endast 1,500 kronor. Dessa missförhållanden kunna emellertid utan någon större direkt kostnad för staten afhjelpas derigenom, att teckningslärarebefattningarna indelas i olika klasser med olika aflöning och tjenstgöringstid. Vid befattningar af lista klassen torde aflöningen böra bestämmas till 2,000 kronor med tvenne ålderstillägg å 250 kronor hvartdera och en tjenstgöring af 25 timmar i veckan, vid befattningar af 2:dra klassen till 1,500 kronor med två ålderstillägg å 250 kronor och en tjenstgöring af 20 timmar i veckan, samt vid befattningar af 3:dje klassen till 1,200 kronor med två ålderstillägg å 200 kronor hvartdera samt en tjenstgöring af 16 timmar i veckan. Af första klassens teckningslärarebefattningar torde erfordras 7 och af 2:dra klassens likaledes 7, under det att de öfriga 21 skulle höra till 3:dje klassens befattningar, vid h vilka såväl aflöning som tjenstgöringstid helt och hållet öfverensstämma med dem, som i förut omförmälda kongl. proposition föreslås för samtlige teckningslärare vid högre läroverk.

Emellertid borde det icke vara en gång för alla bestämdt, till hvilken

klass teckningslärarebefattningen vid hvarje läroverk skulle höra, då härigenom, i följd af vexlande förhållanden, stora oegentligheter kunde uppstå, utan borde, innan teckningslärarebefattning tillsättes, af Kong! Maj:t afgöras, till hvilken klass den borde räknas. För den närmaste framtiden torde dylika befattningar af 1 :sta klassen blifva företrädesvis behöfliga vid högre realläroverket i Stockholm, högre latinläroverket å Norrmalm, högre realläroverket i Göteborg samt högre läroverken i Malmö, Jönköping, Norrköping och Örebro. Befattningar af 2:dra klassen torde åter erfordras vid högre latinläroverket å Södermalm samt läroverken i Lund, Linköping,

Upsala, Skara, Karlstad och Kalmar.

Gymnastiklärarnes tjenstgöringsskyklighet har hittills icke varit bestämd i visst timantal för vecka, utan hafva gymnastiklärarne vid de högre tjenstgöringsläroverk, hvarest lärjungarnes antal i betydligare mån öfverstiger 200, i,hyl*$%n”eh följd af kongl. cirkuläret den 11 december 1863, för sitt ökade arbete erhållit ett extra arfvode, hvarförutom särskild! arfvode äfven utgått för ledningen af de utsträckta militäröfningarna.

Vid genomförandet af nu föreslagna anordning af gymnastik-, vapenoch militäröfningar vid de allmänna läroverken torde emellertid blifva nödvändigt, att, såsom läroverkskomitén äfven föreslagit, ordna gymnastiklärarnes aflöning på samma sätt som teckningslärarnes, sa att de för den i stat bestämda lönen åläggas ett visst antal undervisningstimmar i veckan samt erhålla särskild! arfvode för hvarje Överskjutande timme. Och torde härvid böra upprepas den föreskrift, som redan finnes upptagen i kongl. cirkuläret den 11 december 1863, nemligen att gymnastiklärare vid högre läroverk, som icke sjelf eger erforderlig skicklighet att meddela undervisning i exercis och militäröfningar, på egen bekostnad skall aflöna det biträde, som i sådant hänseende pröfvas behöfligt och af vederbörande godkännes.

Möjligen kommer det att i framtiden visa sig ändamålsenligt att på samma sätt, som nu föreslagits beträffande teckningslärarebefattningarna, indela gymnastiklärareplatserna i olika klasser, men då erfarenhet pa detta område för närvarande helt och hållet saknas, så torde vara lämpligast att för gymnastiklärarne fastställa samma vilkor, som föreslagits för teckningslärare med befattning af 3:dje klassen.

Extralärare och vikarier uppbära i enlighet med kongl. cirkuläret den 30 december 1876, om de efter aflagd filosofie kandidatexamen be-och vikarier. hörigen genomgått det af gällande läroverksstadga föreskrifna profår, ett arfvode efter 1,500 kronor, men eljest efter 1,200 kronor för år räknadt; och läroverkskomitén har icke föreslagit någon höjning af dessa

72 Lär ar nes lönelursb er åkning.

arfvoden. Men tager man i betraktande att ifrågavarande lärare hafva att på eget ansvar fullgöra alldeles samma tjenstgöring, som åligger adjunkt eller lektor samt att det högsta af berörda arfvoden vid den tid, då de bestämdes, var lika med ordinarie adjunkts lön i lägsta lönegraden, och lägger man härtill, att lärarnes arbetstid enligt den nya undervisningsplanen kommer att utsträckas med flere veckor, så kan man icke undgå att finna, det dessa arfvoden äro alldeles för små både såsom ersättning för det fordrade arbetet och såsom medel till nödigt lifsuppehälle. Jag anser mig derför böra föreslå, att vikarierande lektor, som icke innehar annan ordinarie läraretjenst, ma, om han fullgjort stadgade vilkor för att kunna till lektor utnämnas, uppbära arfvode efter 2,000 kronor, men eljest efter 1,800 kronor för år räknadt, samt att vikarierande adjunkt eller kollega äfvensom extralärare må, om han efter aflagd akademisk examen, som medför behörighet till lärarebefattning, vederbörligen genomgått stadgad profarskurs, uppbära arfvode efter 1,800 kronor, men eljest efter 1,500 kronor för år räknadt.

Med afseende pa lärarnes vid de allmänna läroverken uppflyttning i högre lönegrad samt lönetursberäkning gälla för närvarande följande föreskrifter:

enligt kongl. cirkuläret den 20 mars 1858:

n,tt ordinarie lärare (hvars lön är bestämd att utgå i vissa lönegrader) må ega att efter fem ars för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring, räknadt från och med början af kalenderåret näst efter det, under hvilket fullmagt erhållits, uppflyttas från den första till den andra lönegraden och efter lika mellantider till hvar och en af de följande;

enligt kongl. cirkuläret den 11 december 1863:

att rektorerna vid de fullständiga högre läroverken må efter 10 års tjenstgöring i sådan egenskap erhålla 500 riksdalers tillökning i lönen, samt att. rektorerna vid de 3-klassiga efter 15 års tjenstgöring, räknad från början af kalenderaret näst efter det, då de först erhållit fullmagt såsom ordinarie lärare, må uppbära ett lönebelopp lika med den högsta kollegalönen;

att adjunkt eller kollega, som innehar högre lönegrad vid elementarläroverken än lägsta lektorslön, må, om han erhåller lektorsbefattning, komma i åtnjutande af enahanda lönebelopp, som han dittills haft;

att vid arsberäkning för uppflyttning till högre lönegrad hvarje lärare eger tillgodoräkna sig äfven den tid efter inträdet af nästa statsregleringsperiod, under hvilken han, efter det han undergått filosofie kandidatexamen, såsom extra lärare, duplikant eller vikarie varit vid ele-

mentarläroverket använd, dock med undantag för de tre första åren af hans så beskaffade verksamhet;

enligt kongl. cirkuläret den 13 maj 1864:

att de lektorer, som, innan de blefvo till sådan tjenst befordrade, egt att för uppflyttning i högre lönegrad såsom adjunkter eller kolleger tillgodoräkna sig mer än tio tjenstår och, om de qvarstått vid adjunktseller kollegabefattning, skulle vara berättigade att tidigare än på grund af sin tjenstgöring såsom lektorer uppflyttas i de närmast följande lönegraderna å 2,500 och 3,000 riksdaler, må bibehålla så väl de löneförmåner de redan innehaft, som äfven den uppflyttningsrätt de förut egt att beräkna, och således från och med början af innevarande statsregleringsperiod tillgodonjuta sagda uppflyttningsrätt; egande de i öfrigt att enligt de för lektorers aflöning i allmänhet gällande grunder efter femton års väl vitsordad tjenstgöring i sistnämnda egenskap uppflyttas i den fjerde lönegraden för lektorer och efter tjugu års sådan tjenstgöring i den femte; enligt kongl. cirkuläret den 29 juni 1866:

att rektorerne vid de femklassiga läroverken utom Stockholm må efter tio års tjenstgöring i sådan egenskap erhålla 500 riksdalers tillökning i lönen;

enligt kongl. kungörelserna den 29 maj 1874 och den 29 juni 1883: att filosofie kandidat eller filosofie doktor, som i behörig ordning genomgått den profårskurs, som för anställning vid statens elementarläroverk är eller kan varda föreskrifven, samt inför vederbörlig myndighet aflagt godkändt undervisningsprof, må vid befordran till adjunkts-, kollegaeller lektorsbefattning vid sådant läroverk ega att för framtida lönetur räkna sig till godo den tid han från och med året näst efter bemälda profs afläggande tjenstgjort såsom lärare vid enskild!, af minst fem klasser bestående läroverk, så framt hans förenämnda tjenstgöring varit väsentligen lika med adjunkts, kollegas eller lektors tjenstgöring vid statens elementarläroverk, samt han företer vederbörligt intyg derom, att han med nit och skicklighet fullgjort sina åligganden; dock att i intet fall den tid, som för lönetur beräknas, får öfverskrida tio år; enligt kongl. cirkulären den 1 juni 1877:

att filosofie kandidat eller filosofie doktor, hvilken i behörig ordning genomgått den profårskurs, som för anställning vid statens elementarläroverk är eller kan varda föreskrifven, samt i öfrigt fullgjort stadgade vilkor för att kunna till lektor, adjunkt eller kollega vid sådant läroverk utnämnas, må vid skeende befordran räkna sig till godo den tid, han från och med året näst efter berörda vilkors fullgörande såsom extra ordinarie lärare tjenstgjort vid statens elementarläroverk eller tvåklassiga pedagogier,

så framt lians förenämnda tjenstgöring varit väsentligen lika med dem som åligger lektor, adjunkt eller kollega vid dylika läroverk;

att docent, som vid eller efter ingången af år 1878 tillträder ett af de på universitetens stater uppförda docentstipendier, må, i händelse lian öfvergår i elementarläroverkets tjenst, för bestämmande af lönegrad räkna sig till godo högst fem år af den tid, han deltagit i undervisningen vid universitetet;

enligt kong! cirkuläret den 18 maj 1878:

att, utöfver de med statens stipendier försedda docenter vid universiteten, af de vid nästkommande års ingång redan anstälde eller sedermera inom teologiska och filosofiska fakulteterna antagne docenter ett antal af tjugu vid universitetet i Upsala och ett antal af tio vid universitetet i Lund, i den ordning de vid hvartdera universitetet efter utnämningsdagen sins emellan intaga, må, så vidt de genom aflagda examina och fullgörande af det för blifvande elementarlärare stadgade profår vunnit behörighet till anställning vid offentligt elementarläroverk, ega att för bestämmande af lönegrad vid sådant läroverk räkna sig till godo högst fem år af den tid, under hvilken de styrkt sig hafva, vare sig genom föreläsningars hållande eller genom biträde vid ledning af öfningarna i något vid universitetet inrättad t seminarium eller på annat deremot svarande sätt, med goda vitsord deltagit i undervisningen vid universitetet; skolande vid denna beräkning hvarje lästermin anses lika med ett hälft år.

Med anledning af bestämmelserna i de tre sist anförda cirkulären af den 1 juni 1877 och den 18 maj 1878 har till ecklesiastikdepartementet inlemnats en af en mängd lärare vid de allmänna läroverken undertecknad petition, hvari framhålles, hurusom ordinarie adjunkter och kolleger, i följd af dessa bestämmelser, med hänsyn till lönetursberäkning såsom lektor kommit i sämre ställning än extra ordinarie lärare och docenter. Ordinarie adjunkt, som efter flere års väl vitsordad tjenstgöring, till och med såsom tillförordnad lektor, lyckades vinna befordran till ordinarie lektorsbeställning, finge nemligen icke räkna sig till godo den föregående tjenstetid han enligt de nådiga cirkulären skulle haft rätt att räkna, derest han i stället tjenstgjort såsom extra ordinarie lärare eller till och med som docent med väsentligen mindre och helt olikartad tjenstgöring. Om således två lektorsaspiranter efter samtidigt vunnen lektorskompetens skötte lektorstjenst, den ene såsom extra ordinarie lärare, den andre såsom ordinarie adjunkt, till dess de båda samtidigt efter exempelvis fem års tjenstgöring befordrades till ordinarie lektorer, så skulle inträffa, att den förre extra ordination genast uppflyttades i andra lektorslönegraden, under det att den förre ordinarie adjunkten måste qvardröja fem år i första lektors-

lönegraden. Då detta förhållande knappast kunnat vara afsedt och inom lärarekåren väckt liflig klagan och allvarliga bekymmer, anhålla petitionärerna, att Eders Kongl. Maj:t täcktes medgifva, att samma rätt till lönetursberäkning, som genom nådiga cirkuläret af den 1 juni 1877 tillerkändes extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken, matte utsträckas till de ordinarie adjunkter, som från cirkulärets giltighetsdatum blifvit till lektorer befordrade, så att äfven de må få beräkna sin lönetur från året näst efter det de fullgjort vilkoren för att kunna till lektorer befordras.

Upprepade gånger hafva äfven, ehuru icke genom särskild petition, yrkanden frainstälts om sådan ändring i nådiga cirkuläret den 13 maj 1864, att ordinarie adjunkt eller extra ordinarie lärare, som vid sin befordran egt att för uppflyttning i högre lönegrad såsom adjunkt tillgodoräkna sig mer än tio års tjenstgöring, må icke blott åtnjuta de löneförmåner han såsom adjunkt skulle innehaft och den uppflyttningsrätfl som honom såsom sådan tillkomme, utan äfven, sedan hans lönetur såsom lektor med hänsyn härtill blifvit bestämd, ega samma rätt som öfriga lektorer att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring i en lönegrad uppflyttas i den närmast högre. För närvarande är förhållandet sadant, att om en adjunkt t. ex. samtidigt med sin uppflyttning i näst högsta adjunktslönegraden befordras till lektor, så får han visserligen genast uppbära lön i andra lektorslönegraden och uppflyttas efter fem års ytterligare tjenstgöring i tredje lektorslönegraden, men der maste han stanna, tills han i femton ar tjenstgjort såsom lektor, det vill i detta fall säga tio år eller dubbelt så länge som andra lektorer. Fn extra ordinarie åter, som vid sin befordran till lektor egt att räkna sig till godo femton tjenstår för uppflyttning såsom adjunkt och som således, om han först utnämnts till adjunkt och derpå till lektor, skulle haft rätt att genast uppbära lön i 2:dra lektorslönegraden, får, om han direkt utnämnes till lektor, alls icke räkna sig sin förra tjenstgöring till godo.

Hvad sålunda blifvit anmärkt synes mig särdeles behjertansvärdt. Att den omständigheten, att en lärare erhållit adjunktsfullmagt, icke bör betaga honom den rätt att för lektorstjenstgöring räkna lönetur såsom lektor, hvilken han utan dylik fullmagt skulle hafva haft, torde vara alldeles klart. Och billigheten talar högt för att en adjunkt, som först vid äldre år vinner befordran till lektor, må få med hvart femte år, på samma sätt som kamraterna, flytta upp i högre lönegrad och icke under en längre tid hejdas vid den punkt, der han såsom adjunkt skulle hafva stannat. Ej mindre billigt synes det äfven, att en extra ordinarie lärare, som tjenstgjort så länge, att han eger rätt att för uppflyttning såsom adjunkt räkna

nier än tio år, må vid befordran till lektor få något gagn af denna sin långa tjenstgöring utan att behöfva först söka adjunktsbefattning.

Vidare hafva fram ställningar gjorts derom,' att lärare vid folkskolelärareseminarierna, högre lärarinneseminariet och sjökrigsskolan må på samma sätt som extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken eller åtminstone såsom lärare vid privata goss-skolor erhålla rätt att räkna sin tjenstgöring, sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad efter befordran till ordinarie lärareplats vid de allmänna läroverken. Då. undervisningen vid dessa statens läroanstalter i mycket stämmer öfver ens med den, som meddelas vid de allmänna läroverken, torde dylik rätt näppeligen böra helt och hållet förvägras berörda anstalters lärare; men då ej obetydliga olikheter såväl med afseende på sjelfva undervisningen som beträffande sätten att uppehålla disciplinen förefinnas mellan de allmänna läroverken och ifrågavarande läroanstalter, torde ej vara lämpligt att lärare efter en allt för lång tids tjenstgöring vid de sistnämnda öfvergå i de allmänna läroverkens tjenst, hvarför det torde vara ändamålsenligast att samma rätt, som genom kong! kungörelserna den 29 maj 1874 och den 29 juni 1883 tillagts lärarne vid åtskilliga privata skolor, äfven medgifves lärare vid folkskolelärareseminarierna, högre lärarinneseminariet och sjökrigsskolan.

öfningslärarne. hafva hittills varit missgynnade i det afseende! att ingen extraordinarie tjenstgöring, huru långvarig och huru väl vitsordad den än varit, hittills berättigat dem till tidigare uppflyttning i högre lönegrad efter erhållen ordinarie befattning. Detta innebär utan tvifvel en orättvisa, . hvilken springer dess mer i ögonen, som dessa lärare varit och aro skäligen klent aflönadc. Jag anser mig derför böra föreslå, att vikarierande öfningslärare, som uppfylt vilkoren för att kunna utnämnas till ordinarie öfningslärare vid högre allmänt läroverk, må ega rätt att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, som han efter fullgörandet af berörda vilkor tjenstgjort såsom vikarie med full tjenstgöring vid högre allmänt läroverk, dock med undantag för de två första aren; äfvensom att tjenstgöring vid lägre allmänna läroverk i detta afseende sålunda räknas, att tva ars dylik tjenstgöring anses motsvara ett års tjenstgöring vid högre läroverk.

Vid tillämpningen af föreskrifterna angående lärares uppflyttning i högre lönegrad har visat sig, att hufvudregeln, enligt hvilken ordinarie lärare räknar lönetur från och med året näst efter det, under hvithet fullmagt erhållits, understundom kommer i strid med de särskilda föreskrifter, som i detta afseende äro gifna. Så kan t. ex. inträffa att eu lärare, hvilken på. grund af nådiga cirkuläret den 1 juni 1877 egt rätt att räkna vårterminen sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad,

före eller i början af höstterminen utnämnes till ordinarie lärare och under höstterminen har alldeles samma tjenstgöring som under vårterminen. Vid sträng tillämpning af gällande föreskrifter kan denne lärare ej börja räkna tjenstår såsom ordinarie förr än med följande året, och hans uppflyttning i högre lönegrad försenas med ett år, i fall icke händelsevis hans extraordinarie tjenstgöring varit afbruten under en termin och han sålunda haft att räkna ett hälft års tjenstgöring utom nu afsedda vårtermin. Hade hans utnämning åter skett omedelbart efter höstterminens slut, och han således under hela året tjenstgjort såsom extraordinarie, vore hans rätt att räkna detta år obestridlig. Att detta är en orimlighet, torde vara uppenbart. Missförhållandet skulle undanrödjas genom ett stadgande, att föreskriften om rätt till lönetursberäkning såsom ordinarie lärare först med kalenderåret näst efter det, under hvilket fullmagt å ordinarie tjenst erhållits, ej må leda derhän, att fullmagts erhållande förminskar den rätt lärare derförutan skulle hafva haft för likartad tjenstgöring.

Genom nådiga cirkuläret den 11 december 1863 tillägga lärare vid de allmänna läroverken rätt att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, under hvilken han, efter det han undergått filosofie, kandidatexamen, såsom extra lärare eller vikarie varit vid nämnda läroverk använd, med undantag för de tre första åren af hans så beskaffade verksamhet. Detta stadgande torde numera icke vara tidsenligt och sålunda böra upphäfvas beträffande alla, som icke redan ega rätt att räkna sig donna förmån till godo. Vid den tid, då berörda föreskrift utfärdades, var aflagd filosofie kandidatexamen egentligen det enda kompetensvilkoret för adjunkts- och kollegabefattningar; men för närvarande fordras för "dylik kompetens utom filosofie kandidatexamen i en viss bestämd form äfven nöjaktigt genomgången profårskurs. Det kan derför hända och händer äfven oupphörligt att lärare, som hvarken aflagt filosofie kandidatexamen i vederbörlig form eller genomgått stadgad profårskurs och som således äro inkompetenta att söka ordinarie lärarebeställning, med stöd af berörda cirkulär räkna tjenstår för uppflyttning i högre lönegrad. Ännu skarpare skulle emellertid detta missförhållande komma att framträda, om Eders Kongl. Maj:t täcktes gilla det förslag till ombildning af examina inom filosofiska fakulteten, som jag har för afsigt att inom kort framlägga och enligt hvilket filosofie kandidatexamen skulle upphöra att utgöra kompetensvilkor för lärareplatser vid allmänna läroverken.

Med afseende på tillsättningen af rektorer vid de allmänna läroverken gäller för närvarande att rektorer vid de högre läroverken, efter

Säl i el för tillsättning af rektorer.

af eforus gjord framställning, af Kong]. Maj:t tillsättas på förordnande, der Kong!. Maj:t icke genom utnämning vill tillsätta rektorsembetet, under det att rektorsbefattningarna vid de lägre läroverken äro fasta och efter gjord ansökning tillsättas af vederbörande domkapitel eller direktion.

Erfarenheten har nogsamt visat, huru stort inflytande den närmaste styresmannens verksamhet och lida personlighet utöfvar på andan vid ett läroverk och framgången af dess arbete. Det är derför af största vigt att fullt lämplig person väljes för denna befattning samt att hans kraft och ifver icke genom ålderdom, sjukdom eller andra omständigheter försvagas. Men tillsättas berörda befattningar för lifstiden, kan knappast undvikas att åtskilliga bland dem under en längre tid komma att skötas med mindre insigt, kraft och omsorg än vederborde. Jag anser sålunda, att äfven beträffande rektoraten vid de lägre läroverken bör gälla hvad för närvarande är föreskrifvet med afseende på dem vid de högre.

Eu sådan anordning förutsätter emellertid åtskilliga andra bestämmelser. Då den, som förordnas till rektor, i regeln torde böra vara ordinarie ämneslärare vid allmänt läroverk, skulle tydligen detta läroverk under en längre följd af år komma att umbära en af sina ordinarie lärare, om ingen åtgärd till förebyggande af berörda missförhållande vidtoges. Genom kong!, cirkuläret den 11 juli 1862 är visserligen stadgadt att, i händelse till rektor vid högre elementarläroverk blifver utsedd någon lärare, som vid annat läroverk innehar ordinarie tjenst, denna må i vanlig ordning tillsättas, dock att den, som dertill utnämnes, skall, när förre innehafvaren återtager utöfningen af densamma, vara skyldig att träda i tjenstgöring vid det läroverk Kong! Maj:t med afseende å förekommande omständigheter kan finna skäligt bestämma. Men olägenheterna deraf, att en ordinarie lärares befattning under längre tid måste uppehållas genom vikarie, blifva tydligen icke mindre derigenom, att den ifrågavarande ordinarie läraren bestrider annan befattning vid samma läroverk. Sist nämnda stadgande synes derför böra så utsträckas, att det omfattar ej mindre lägre allmänna läroverk än äfven det fall, då den till rektor förordnade är ordinarie lärare vid samma läroverk, der han tjenstgör såsom rektor.

Billigt torde äfven vara, att tillförordnad rektor, i följd af sin lika magtpåliggande som ansträngande befattning, må, i fall han uppfylt vilkoren för att kunna utnämnas till lektor, räkna sin tjenstgöringstid såsom rektor sig till godo för uppflyttning till högre lektorslönegrad. ruein kollega [ detta sammanhang torde det slutligen tillåtas mig att fästa uppadjunkt, märksamheten pa det egendomliga törhallandet, att adjunkter och kol-

leger, ehuru alldeles samma bestämmelser gälla med afseende på dem rörande såväl kompetensvilkor och tjenstgöringsskyldighet som aflöning och uppflyttningsrätt m. m., likväl bära dessa olika benämningar, allt eftersom de tjenstgöra vid högre eller lägre läroverk. Då emellertid denna olikhet i benämning blott föranleder missförstånd och vidlyftighet,, torde den lämpligen kunna bortfalla, och alla dessa lärare, vare sig de tjenstgöra vid högre eller lägre läroverk, benämnas adjunkter, hvarvid dock tydligen bör förklaras att allt hvad som stadgas beträffande adjunkter också gäller alla dem, som hittills burit namn af kolleger. Ett särskild! skäl att yrka på denna ändring har jag deruti, att sistnämnda titel behöfver tagas i anspråk för annat ändamål. Med anledning häraf torde böra bestämmas:

att de ämneslärare vid lägre allmänna läroverk, som hittills burit namn af kolleger, hädanefter skola benämnas adjunkter; samt

att hvad som finnes föreskrifvet angående adjunkter, äfven skall gälla beträffande alla de lärare, som hittills burit namn af kolleger.

På grund af det sålunda anförda hemställer jag att Eders Kongl. Maj.-t täcktes föreslå Riksdagen:

A) med afseende på terminsafgifternas förhöjning:

att lärjunge, som är vid allmänt läroverk inskrifven, skall, förutom nu utgående afgifter, från och med vårterminen 1888 för hvarje termin erlägga till statsverket:

Förhöjning ei f terminsafgift er na.

inom lista, 2:dra och 3:e klasserna 10 kronor, » 4:de och 5:te klasserna............ 20 t>

» 6:te och 7:de » ............ 30 t> ,

dock att lärjunge, tillhörande praktiska linien, blott ålägges hälften af dessa afgifter;

att befrielse från nämnda afgift må kunna beviljas medellöse lärjungar, så vida de genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande anses böra till erhållande af denna förmån komma i åtanke;

att befrielse frän af giftens halfva belopp må kunna beviljas mindre bemedlade lärjungar, som uppfylla det för hel befrielse stadgade vilkor;

att å hvarje skolstadium (klasserna 1—3, 4—5 samt 6—7) icke mer än 15 % af stadiets hela lärjungeantal må erhålla hel befrielse och icke mer än 20 % half sådan, hvarvid dock, om så pröfvas nödigt, två halfva befrielser må kunna ersätta en hel sådan eller omvändt, blott att hela det för

80 Lärarnes

aflöning.

hvarje termin inom stadiet debiterade afgiftsbeloppet ej understiger 75 % af hvad det skulle utgöra, om alla lärjungarne erlade full afgift;

att förslag d de lärjungar, som skola komma i åtnjutande af befrielse, upprättas af en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom ordförande, klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som frågan i hvarje fall gäller, samt två af lär av ek olle g i e t, en af läroverksstadens kommunalstyrelse och tva af vederbörande landsting valde ledamöter, hvilket förslag derpå underställes ef orus till pröfning och stadfästelse;

att uppbörden af samtliga terminsafgifter verkställes på utsatt tid, minst lä: dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade befrielserna, och senast 8 veckor efter terminens början;

att' uppbörden af de till statsverket ingående afgifterna redovisas af rektor, i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret, för vårterminen före juni månads och för höstterminen före december månads slut;

att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt stadgade af gifter, skall från läroverket uteslutas och ej må vare sig i detta eller annat statens läroverk intagas, förr än den resterande af giften blifvit gulden;

att om lärjunge, som enligt näst föregående punkt blifvit från läroverket utesluten, önskar erhålla afgångsbetyg, sådant må för honom utfärdas; dock att a detsamma skall antecknas den skuld, i hvilken han häftar på grund af uraktlåtenheten att de stadgade afgifterna eidägga;

B) med afseende på lärarnes aflöning vid de högre och femklassiga allmänna läroverken:

_ att _— under förutsättning att lästulen så utsträckes, att lärarnes tjenstgöringstid kommer att uppgå till 40 veckor om året — för lärarne vid berörda läroverk må bestämmas följande löneförmåner, att utgå från och med år 1888:

för rektorer: vid högre läroverk två lönegrader ål) 3,500 kronor och 2) 4,000 kronor jemte tjenstgöring spenning ar 1,500 kronor, med rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk; vid de femklassiga läroverken i Stockholm lön 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar 1,300 kronor; vid öfriga femklassiga läroverk tvä lönegrader å 1) 2,700 kronor och 2) 3,200 kronor jemte tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, med rätt till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor vid femklassigt läroverk; hvarförutom dessa rektorer må af vederbörande kommuner såsom hittills åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för lektorer: vid högre läroverk fyra lönegrader ål) 2,100 kronor, 2) 2,600 kronor, 3) 3,100 kronor och 4) 3,600 kronor jemte tjenstgörings-

penningar 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring;

för adjunkter: vid högre och femklassiga läroverk fyra lönegrader å

1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor, 3) 2,500 kronor och 4) 3,000 kronor jemte tjenstgöring spenning ar 1,000 kronor, med uppflyttning sr ätt lika som lektorer;

för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader ål) 1,000 kronor,

2) 1,200 kronor, 3) 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad enligt samma grunder, som gälla för lektorer och adjunkter; vid femklassiga läroverk lön 500 kronor;

för gymnastiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader ål) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor, med uppflyttning sr ätt lika som musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;

för teckningslärare: vid högre läroverk med befattning af 1:sta klassen tre lönegrader å 1) 2,000 kronor, 2) 2,250 kronor och 3) 2,500 kronor; med befattning af 2:dra klassen tre lönegrader å 1) 1,500 kronor, 2) 1,150 kronor, 3) 2,000 kronor; med befattning af 3:dje klassen tre lönegrader å 1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor och 3) 1,600 kronor, alla klasserna med uppflyttning sr ätt lika som musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;

att vikarierande lektor, som icke innehar ordinarie läraretjenst, må, om han fullgjort stadgade vilkor för att kunna till lektor utnämnas, uppbära arfvode efter 2,000 kronor, men eljest efter 1,800 kronor för år räknadt; samt att vikarierande adjunkt eller kollega äfvensom extra lärare må, om han efter afsagd akademisk examen, som medför behörighet till lärarebefattning, vederbörligen genomgått stadgad prof årskurs, uppbära arfvode efter 1,800 kronor, men eljest efter 1,500 kronor för år räknadt;

att gymnastiklärare skall vara skyldig tjenstgöra för den faststälda lönen vid högre läroverk 16 timmar i veckan, vid femklassiga läroverk 8 timmar, samt teckningslärare vid högre läroverk med befattning af lista klassen 25 timmar i veckan, med befattning af 2:dra klassen 20 timmar, med befattning af 3:dje klassen 16 timmar-, vid femklassiga läroverk 8 timmar i veckan; men att ytterligare tjenstgöringsskyldighet må kunna åläggas desse lärare mot ersättning af 15 kronor för hvarje timme i veckan under helt läsår åt lärare vid femklassigt läroverk eller i första och andra lönegraden vid högre läroverk samt af 100 kronor åt lärare i tredje lönegraden;

att gymnastiklärare vid högre läroverk, som icke sjelf eger erforderlig skicklighet att meddela undervisning i exercis och militär öfning ar, skall på egen bekostnad aflöna det biträde, som i sådant hänseende pröfvas behöfligt och af vederbörande godkännes;

n

att tjenstgöring spenning ärna skola för alla lärare, rektorerna undantaga, beräknas utgå för läsår med 40 läsveckor; att de i rektorernas aflöning ingående tjenstgöringspenningar skola beräknas utgå för kalenderår, men till olika belopp för läsåret och för ferierna, efter särskilda bestämmelser, som af Kongl. Maj:t fastställas; samt att tjenstgöringspenningarna icke få af tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet, dock att, om rektor eller lektor, som är domkapitelsledamot, endast åtnjuter ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å tjenstgöringspenningarna icke må ske;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt förbemälda lönereglering komme lärare till del, skola gälla såsom vilkor: 1) att lärare, som enligt hittills gällande stat är berättigad, till ersättning för indelt lön, skall frånträda sin rätt till nämnda ersättning; 2) att nuvarande innehafvare af löner, i hvilka ingå afkomst af prebendehemman och lägenheter eller andra särskilda förmåner utom kontanta penningar, skall vara pligtig att, sedan en undersökning af dessa förmåners beskaffenhet samt uppskattning af deras ekonomiska värde egt rum, vara underkastade antingen förmånernas indragning till statsverket mot ersättning i penningar till det belopp, hvartill de äro i stat beräknade, eller den minskning i statsverkets löneanslag till tjensten, som kan i vederbörlig ordning varda beslutad, dock icke till större belopp än som motsvarar den löneförbättring, som löntagaren vid nu föreslagen lönereglering kan komma att vinna; 3) att den genom nådiga cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade skyldighet för visse lärare att, i händelse de genom inträffade förändringar skulle finnas umbärlige vid det läroverk, der de äro anstälde, inträda i tjenstgöring vid annat läroverk helst inom stiftet, skall åligga äfven öfrige vid de högre och femklassiga allmänna läroverken anstälde lärare, intill dess de uppnått 45 års ålder; samt 4) att lärare skall , vara skyldig att från tjensten afgå med pension enligt de bestämmelser, som i sammanhang med denna lönereglering fastställas;

att hvarje lärare, som varder utnämnd till tjenst, med hvilken rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vara underkastad den minskning i aflöning från statsverket, som Kongl. Maj:t framdeles kan finna lämpligt besluta, till ett belopp icke öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning sig belöpa; äfvensom

att — under förutsättning af kyrkomötets bifall — de prebendehemman och lägenheter samt andra förmåner af privilegiinatur, som äro lärare vid de allmänna läroverken på lön anslagna, må, i den mån det kan ske utan förnärmande af nuvarande innehafvares rätt eller rubbning uti enskildes genom testamenten eller annorledes gjorda, förordnanden, till statsverket indragas;

83 C) med afseende på pensionering af lärår ne vid de allmänna läroverken: Lårames

. . 70/1 '’•/••/! pensionering,

samma bestämmelser, som i detta hänseende innehållas i jörbemalda nådiga proposition till 1882 års Riksdag;

D) med afseende på särskilda bestämmelser för lärares lönetursberäkning: Löneturs-

beräkning.

att ordinarie adjunkt eller kollega, hvilken aflagt sådan akademisk examen, som utgör vilkor för behörighet för att söka lektorsbefattning vid högre allmänt läroverk, äfvensom i öfrigt fullgjort stadgade föreskrifter för att kunna till lektor utnämnas, må ega rätt att vid årsberäkning för uppflyttning i högre lektor slönegrad räkna sig till godo den tid han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda, med nit och, skicklighet vid allmänt läroverk tjenstgjort såsom tillförordnad rektor, såsom vikarierande lektor eller med en tjenstgöring väsentligen lika med den, som åligger lektor;

att lärare, som vunnit befordran till lektor vid allmänt läroverk, må ega rätt att räkna sig till godo för uppflyttning i högre lektor slönegrad, den tid utöfver tio är, som han varit berättigad att räkna för uppflyttning i högre adjunktslönegrad;

att öfning slär are, som fullgjort vilkoren för kompetens till ordinarie öf'ning slär ar eb efältning vid högre allmänt läroverk, må räkna sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad den tid han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda, tjenstgjort såsom vikariera nde öfningslärare med full tjenstgöring vid högre allmänt läroverk, dock med undantag för de två första åren af hans sä beskaffade verksamhet; samt att vikarietjenstgöring vid, lägre allmänt läroverk härvid äfven må tagas i betraktande sålunda, att två års tjenstgöring vid lägre läroverk må räknas lika med ett års tjenstgöring vid högre läroverk;

att lärare vid folkskolelärareseminarier, högre lärarinneseminariet och sjökrigsskolan må, om de öfvergå i de allmänna läroverkens tjenst, åtnjuta samma rätt till lönetursberäkning, som genom kongl. kungörelserna den 2,9 maj 1874 och den 29 juni 1883 medgifvits lärare vid vissa enskilda läroverk;

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 20 mars 1838 angående rätt till lönetursberäkning såsom ordinarie lärare först med året näst efter det, under hvilket fullmagt erhållits, icke må leda derhän, att fullmagts erhållande förminskar den rätt till uppflyttning, lärare eljest skidle hafva haft för likartad tjenstgöring;

att föreskriften i kongl. cirkuläret de?i 11 december 1863 angående rätt för lärare att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, under hvilken han, efter det han undergått filosofie kandidatexamen, såsom extra lärare, duplikant eller vikarie varit vid elementarläroverket använd,

dock med undantag för de tre första aren af hans så beskaffade verksamhet, må upphöra att vara gällande för andra än dem, som redan nu hafva rätt att räkna sig denna förmån till godo;

Tillsättning af E) med afseende på

rekt or sb efatt' i.. „ i

ningar. läroverk:

tillsättningen af rektorsbefattningar vid allmänna

att beträffande tillsättning af rektorsbefattningar vid de femklassiga allmänna läroverken må gälla hvad för närvarande är föreskrifvet med afseende på tillsättning af dylika befattningar vid de högre läroverken; samt att, dä till rektor vid allmänt läroverk utsetts lärare, som innehar ordinarie läraretjenst, denna tjenst må i vanlig ordning tillsättas, dock att den, som dertill utnämnes, skall, när förre innehafvaren återtager utöfningen af densamma, vara skyldig att träda i tjenstgöring vid det läroverk Kongl. Maj:t med afseende på förekommande omständigheter kan finna skäligt bestämma.

och ombild Redan länge har det klagats öfver resultaten af pedagogiernas och de ning Tf vita treklassiga allmänna läroverkens verksamhet. Härvid har man företrädesläroverk. vis framhållit, dels att undervisningens omfång vid dessa läroanstalter är så ringa, att någon afsevärd bildning icke der står att vinna, vare sig det gäller studiernas fortsättning eller en omedelbar öfvergång till det praktiska lifvet, dels att lärjungarnes antal vid de flesta af nämnda skolor är så obetydligt, att kostnaden för deras undervisning blir allt för dyr. Förslag hafva ock upprepade gånger framstälts angående berörda skolors indragning eller ombildning; och med anledning deraf hafva äfven åtskilliga läroanstalter af detta slag utvecklats till fullständigare läroverk samt eu och annan blifvit indragen; men ännu återstå dock 19 treklassiga allmänna läroverk och 18 pedagogier, 9 med två och 9 med en ämneslärare. Mot indragning af dessa läroverk invändes att de högre läroverk, som skulle upptaga lärjungarne från de sålunda indragna, ofta redan förut äro öfverbefolkade samt att det både är eu stor ekonomisk fördel för föräldrarne och af synnerligt gagn för lärjungarnes moraliska uppfostran, om eu så stor del som möjligt af dessa under sin skolgång få bo i föräldrahemmet eller åtminstone i dess omedelbara närhet. Skolor, som kunde påräkna ett mot lärareantalet något så när svarande lärjungeantal, borde derför icke indragas, utan så ombildas, att de bättre fylde sitt ändamål.

Från denna synpunkt 4 har läroverkskomitén utgått och föreslår sålunda, att läroverk, hvilkas lärjungeantal öfverstiger 30, böi’a bibehållas, ehuru med förändrad organisation, under det att skolor med ett mindre

lärjungeantal böra indragas. Det ringa lärjungeantalet vid sist nämnda skolor kunde nemligen icke berättiga anställandet af mer än en lärare.

Men härvid vore skolan helt och hållet beroende af denne endes duglighet, och den under det sträfsamma skolarbetet välbehöfliga sporre, som läge i täflan och samarbete, saknades helt och hållet. Också blefve olikheten mellan de vid sådana skolor och de vid folkskolor i städerna vunna resultaten ganska obetydlig.

För att utröna, huruvida staten, vid nu ifrågavarande läroverks grundande eller under deras utveckling, möjligen, mot åtagna uppoffringar från vederbörande stadskommuners sida, iklädt sig några sådana förpligtelse!’, att eu indragning eller ombildning af läroverken kunde möta rättsliga hinder samt, äfven om så icke vore, huruvida dock billighetshänsyn borde förbjuda de ifrågasatta förändringarna, har läroverkskomitén verkstält eu utredning af dessa skolors ställning, särskild! i ekonomiskt afseende, hvilken utredning finnes upptagen såsom bilaga D till dess betänkande. Af berörda utredning anser komitén framgå, att några laga hinder icke möta att med dessa läroverk vidtaga de förändringar, som kunna befinnas lämpliga. Ej heller skulle derigenom några mer känbara rubbningar i stadskommunernas ekonomiska förhållanden vara att befara.

Ty endast tre af de pedagogier, livilka kunde komma i fråga till indragning, egde särskilda skolhus, och der ett treklassigt läroverk skulle blifva bestämdt till indragning, skulle eu förmånlig utväg för tillgodogörandet af den forna läroverksbyggnaden för stadskommunens räkning utan tvifvel ej blifva svår att finna.

Till indragning, i mån af lärarnes afgång, skulle, enligt komiténs Komiténs förmaning, ifrågakomma följande läroverk, hvilkas lärjungeantal i medeltal under åren 1873—82 ej uppgått till 30, nemligen: enklassiga pedagogierna dragning. i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Säter, Falkenberg, Laholm och Mönsterås; tvåklassiga pedagogierna i Hjo, Hedemora, Grenna, Kungelf och Kungsbacka samt treklassiga allmänna läroverken i Söderköping, Yiinmerby,

Vernamo, Sölvesborg och Marstrand.

Öfriga till dessa grupper hörande läroverk skulle åter enligt komiténs förslag ombildas till s. k. kommunalskolor.

Dessa skolor, som skulle bekostas af staten och vederbörande kom -Komiténs förmuner gemensamt, skulle hafva till uppgift att inom mindre kommuner, der upprättandet af vanliga allmänna läroverk ej kunde sättas i fråga, skolor. med större kraft och till större omfång, än i folkskolan vore möjligt, efter bästa förmåga utveckla ungdomens själs- och kroppskrafter: ett mål, som utan tvifvel kunde nås på många olika vägar. Derför skulle ock hvarje kommunalskolas styrelse, som borde bestå af en af Kong!. Maj:t förordnad

ordförande, skolans föreståndare samt tre af kommunen valda medlemmar, ega rätt att uppgöra stadga för undervisningen och ordningen vid skolan. Ty berörda skolstyrelse kände bäst såväl ortens behof och önskningar som de lärarekrafter, öfver hvilka skolan både att förfoga i och för dessa behofs fyllande. Emellertid borde staten äfven i dessa hänseenden ega att öfver nämnda skolor utöfva den kontroll, hvartill dess bidrag till kostnaderna berättigade och som äfven för hvarje skolas eget bästa vore af största vigt. Såsom allmänna regler skulle dessutom gälla,

att skolan skulle vara i verksamhet minst lika många veckor af året, som för de allmänna läroverken är stadgadt;

att lärarnes tjenstgöring för vecka skulle hafva samma omfattning som adjunkternas vid de allmänna läroverken, dock med skäligt afdrag för rektor;

att inträdesåldern ej finge understiga fylda 9 år; samt att minst ett främmande lefvande språk skulle på läroplanen upptagas. För öfrigt skulle eu kommunalskolas styrelse ega den befogenhet och myndighet öfver skolan, som hittills tillkommit eforus och domkapitel, blott med någon inskränkning beträffande tillsättning af lärare.

Antalet lärare skulle bero af det normala antalet lärjungar vid skolan, sa att

då dessa vore 30—44, borde anställas 2 ämneslärare,

» » » 45—54, » »3 »

» » » 55—64, » » 4 »

» » » 65—74, » »5 »

Först då lärjungeantalet uppginge till 75, borde upprättandet af ett vanligt 5-klassigt allmänt läroverk ifrågasättas.

Då sålunda antalet lärare vore beroende af lärjungeantalet, finge vid kommunalskola ledig lärarebefattning ej till ansökning kungöras, förr än Kongl. Maj:ts tillstånd dertill erhållits.

Af ämneslärarne skulle eu vara rektor oeh de öfrige adjunkter eller s. k. »andre-lärare».

Af rektorer och adjunkter skulle fordras vanlig adjunktskompetens. För »andre-lärare» skulle det vara nog med vanlig folkskolelärarekompetens. Rektorer vid kommunalskolor med 4 eller 5 ämneslärare skulle åtnjuta samma löneförmåner som rektorer vid femklassiga allmänna läroverk, men för rektorer vid skolor med två eller tre ämneslärare skulle lönen bestämmas till 3,000 kronor, med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 15 års tjenstgöring, utom fri bostad. Adjunkter vid ifrågavarande skolor skulle hafva samma löneförmåner som vid allmänna läroverk, och

»andre-lärarne» skulle i lön uppbära 2,000 kronor med två ålderstillägg å 250 kronor efter resp. 5 och 10 års tjenstgöring. Vid skolor med 2 eller 8 ämneslärare skulle utom rektor anställas 1 eller 2 »andre-lärare» och vid skolor med 4 eller 5 lärare utom rektor och 2 »andre-lärare» 1 eller 2 adjunkter.

Kostnaderna för kommunalskolorna skulle sålunda fördelas, att staten bekostade 2/3 af lärames minimilöner jemte ifrågakommande ålderstillägg, under det att kommunerna bekostade V» a,f lärames minimilöner och öfriga för skolorna erforderliga utgifter samt sörjde för skollokal och fri hostad åt skolans föreståndare. Kommunernas kontanta bidrag skulle sålunda komma att uppgå

för en kommunalskola med 2 lärare till 1,867 kronor

» » » » 3 » » 2,633 »

» » » » 4 » » 4,100 »

» » » » 5 » » 4,933 »

Terminsafgifterna, der sådana funnes, skulle ingå till kommunerna. Beträffande dessa afgifters belopp synes komiténs mening hafva varit, att kommunerna inom vissa gränser borde ega rätt att, om så ansåges lämpligt, uttaga högre afgifter af lärjungar, som bodde utom kommunerna, så vida ej genom öfverenskommelse mellan den kommun, der skolan vore belägen, och grannkommuner eller landstinget andra bestämmelser kunde träffas; dock att terminsafgifter vid dessa läroverk icke finge åläggas lärjungarne till högre belopp än vid de allmänna läroverken.

Ehuru komitén ansett, att kommunalskolornas hufvudändamål borde vara att förbereda för direkt utträde i det praktiska lifvet, finner den dock icke obilligt, särskildt med hänsyn till förutvarande förhållanden i många af de här ifrågakommande städerna, att möjligheten af en öfvergång från dem till de allmänna läroverken åtminstone icke allt för mycket försvårades. Komitén har derför föreslagit, att kommunalskola må kunna erhålla så kallad dimissionsrätt till allmänt läroverk på derom gjord ansökning och efter pröfning af ifrågavarande skolas särskilda förhållanden.

Till kommunalskolor med 2 lärare skulle enligt komiténs förslag ombildas enklassiga pedagogierna i Linde och Simrishamn, tvdklassiga pedagogierna i Södertelge, Köping, Nora och Borgholm, samt treklassiga läroverken i Askersund, Sala, Ronneby, Trelleborg, Strömstad och Skellefteå;

till kommunalskolor med 3 lärare: de treklassiga läroverken i Alingsås, Amål, Filipstad, Arvika och Örnsköldsvik;

till kommunalskolor med 4 lärare: de treklassiga läroverken i Engelholm och Varberg;

till kommunalskola med 5 lärare: treklassiga läroverket i Falköping.

Detta lär o verkskomiténs förslag hav i allmänhet icke rönt gynsamt mottagande af kommunalstyrelserna i de städer och köpingar, hvilkas intressen det närmast rör.

De hufvudsaklig^ anmärkningar, som deremot blifvit gjorda, äro: märkningar. att, med afseende på den föreslagna indragningen af en del lägre läroverk, statens rätt att vidtaga en sådan åtgärd möjligen måste medgifvas, äfven der ifrågavarande läroverk upprättats på grund af ömsesidig öfverenskommelse mellan staten och enskild kommun, hvarvid hvardera parten gentemot den andra ikläclt sig vissa förpligtelser; men att, om staten vill indraga ett sålunda pa grund af ömsesidig öfverenskommelse upprättadt läroverk, utan att andra parten, kommunen, brustit i fullgörandet af sina åtagna förpligtelser, statens skyldighet att gifva fullt vederlag för de utgifter, som kommunen under förutsättning af öfverenskommelsens bestånd underkastat sig, torde vara obestridlig;

att de uppoffringar kommunerna gjort för anskaffande af läroverkshus, gymnastiksalar m. in. icke afsett att främja blott ett lokalt intresse, utan ett, som framför alla andra måste vara hela landets, nemligen dess medborgares uppfostran; samt att kommunerna ingalunda alltid skulle kunna finna annan lämplig användning för nämnda byggnader, åtminstone icke en användning, som stode i rimligt förhållande till de på dessa byggnader nedlagda kostnader;

att betydliga svårigheter möta i fråga om användningen af de donationer, som äro fastade vid ett till indragning bestämdt läroverk, enär det ingalunda gar an att utan närmare utredning, än den komitén förebragt, öfverflytta dessa donationer till folkskolan;

att då de mindre läroverkens uppgift är att i vårt glest befolkade land sprida allmän, medborgerlig bildning å orter, som äro aflägse belägna från de större läroverken, och bland en befolkning, hvars ekonomiska ställning i allmänhet utgör ett nästan oöfvervinneligt hinder för att bekosta barnens undervisning vid ett på längre afstånd från deras hemvist beläget läroverk, det hvarken kan vara rätt att blott på grund af det ringa lärjungeantalet under ett visst antal år indraga dessa mindre läroverk eller att göra deras tillvaro beroende af en nuvarande kommunalstyrelses vilja och behag;

att den omständigheten, att ett stort antal lärjungar vid de lägre läroverken icke fortsätta sina studier, utan utgå i 'lifvet med den kunskap och bildning, de der vunnit, ingalunda utgör något skäl för deras indragning, da det ju måste ligga i statens intresse icke blott att embetsman och lärde utbildas, utan äfven att någon högre bildning sprides bland de prak-

fiska yrkenas utöfvare, ocli förhållandet vid de högre läroverken ju är alldeles detsamma, att flere afbryta sina studier i de lägre klasserna än som fortsätta dem till mogenhetsexamen;

att klagomålen öfver elevernas fåtalighet vid de lägre läroverken lätt kunde afhjelpas, om flickor Ange der mottagas, en tillåtelse, som i en mindre stad, der alla förhållanden lätt kunna öfvervakas, icke borde innebära någon fara, och som skulle göra skolan dubbelt gagnande för ett samhälle, hvilket i följd af sin litenhet har att kämpa med stora svårigheter vid försöket att åt den qvinliga ungdomen förskaffa en tillfredsställande bildning.

Med afseende åter på den föreslagna ombildningen af vissa lägre läroverk till s. k. kommunalskolor anmärkes:

att, ehuru någon oklarhet och obestämdhet råder beträffande de s. k. kommunalskolornas uppgift och organisation, det dock synes framgå af komiténs framställning, att de företrädesvis afsetts för lärjungar, som hade för afsigt att derifrån direkt utgå i det praktiska lifvet, en uppgift, som för flertalet af nämnda skolor torde blifva den enda möjliga, då de, i följd af den föreslagna lärarebesättningen, ej torde blifva i stånd att meddela en undervisning, motsvarande den, som gifves i de lägre klasserna af ett allmänt läroverk; men att det kommersiella och industriella lifvet i de flesta af de små städer och köpingar, der dessa läroverk skulle hafva sitt säte, är så litet utveckladt, att endast ringa intresse för en bildning af detta slag, utöfver hvad folkskolan kan erbjuda, förefinnes, under det att ett jemförelsevis stort antal lärjungar, söner till embets- och tjensteman, förmögnare borgare och den kringliggande traktens allmoge, gerna önskade att i sin hembygd få börja med och pröfva sin förmåga för lärda studier, som sedan vid ett högre läroverk kunde fortsättas. En sådan organisation af kommunalskolorna, som omöjliggör deras användning för sist berörda ändamål, måste derför tillintetgöra en stor del af det gagn, som dermed afsetts, och betaga kommunernas medlemmar, särskildt de mera inflytelserika bland dem, allt lifligare deltagande för dessa skolor;

att det visserligen vore en fördel, att kommunen finge större inflytande än hittills på det derinom förlagda läroverket, men att det utan tvifvel vore att tilltro de små städerna för mycket, då det öfverlätes åt deras förtroendemän, såsom utgörande majoriteten i skolans lokalstyrelse, att bestämma undervisningsplan och lärokurser, lämpade efter ortens behof och intressen, ett uppdrag alldeles nytt i vårt land och som det säkerligen skulle vara svårt äfven för de större stadskommunerna att få på tillfredsställande sätt fullgjordt, ehuru de tydligen ega vida rikare tillgång på män med praktisk blick för bildningskrafvet inom och för orten;

90 Indragning eller ombildning af de mindre läroverken.

att, då det visat sig, att de nuvarande två- och treklassiga läroverken, livilka till sin disposition hafva lärare med samma aflöning och kompetens som de högre läroverken, icke lemnat tillfredsställande resultat och erhållit ett tillräckligt antal lärjungar, det är föga troligt att kommunalskolor med två eller tre lärare, af livilka i förra fallet en, i senare fallet två skulle hafva betydligt mindre aflöning och blott folkskolelärarekompetens, skulle kunna bättre lösa sin uppgift eller ens vinna det förtroende hos allmänheten, som kommit de gamla skolorna till del;

att de bidrag, som enligt komiténs förslag skulle af kommunerna utgå till kommunalskolorna, äro allt för stora i förhållande till de små kommunernas förmåga att dem utgöra, hvarför förslaget till ombildning af de nuvarande läroverken under nämnda förutsättning i de flesta fall blefve liktydigt med ett förslag till deras indragning; samt

att det ej vore öfverensstämmande med rättvisa och billighet, att ett litet och fattigt samhälle skulle af staten tvingas att åtaga sig betydligt ökade pålagor för att få behålla sitt mindre läroverk, då deremot de större och vida förmögnare samhällena finge behålla sina högre läroverk utan någon ökad kostnad å samhällenas sida.

Ehuru åtskilliga af dessa anmärkningar utan tvifvel förtjena uppmärksamhet, hafva dock derigenom icke anförts giltiga skäl mot statens rätt vare sig att indraga eller ombilda redan befintliga läroverk, då dessa, i följd af förändrade förhållanden, icke längre motsvara dermed åsyftade ändamål. Tydligt är emellertid att, då beslut fattas om läroverks indragning eller ombildning, dermed sammanhängande speciella omständigheter, såsom frågorna om läroverkshus, rektorsbostad, löningsj ordar, donationer, kassor in. in., måste särskildt undersökas för hvarje enskild! fall med hänsyn till natur, uppkomst o. s. v. samt först derefter afgöras.

Den visserligen icke enda beaktansvärda men den kanske allvarsammaste anmärkningen emot de lägre läroverken är fåtaligheten af deras lärjungar. Der denna fåtalighet öfverskrider eu viss gräns, delar jag komiténs mening, att deras bibehållande är ett slöseri med statsmedel, som kunna bättre användas. Men äfven å öfriga ställen bör man se till att läroverken så ordnas, att de bättre motsvara de kostnader de ådraga staten. Eu orsak till lärjungarnes fåtalighet torde nu vara, att berörda läroverk i följd af deras kursers ringa utsträckning i allmänhet blott under två eller tre år kunna behålla hvarje särskild lärjunge. Många föräldrar, som skulle hafva största fördel af att för sina söner använda ett dylikt läroverk, föredraga dock att genast sända dem till ett fullständigare, emedan de i alla fall snart skulle blifva tvungna att öfverflytta sönerna till detta och anse täta ombyten af läroverk föga gagneligt för dem de träffa. För att ett läroverk

i en mindre stad skall kunna erhålla ett tillräckligt antal lärjungar, torde derför erfordras att det må kunna behålla hvarje lärjunge under 5 å 6 år och således utsträcka sina kurser till ett omfång, som motsvarar kurserna för de fem lägre klasserna vid ett allmänt läroverk. Under denna förutsättning skulle utan tvifvel i många af de städer, der skolorna nu äro ganska fåtaligt besökta, ett ej obetydligt lärjungeantal kunna påräknas. Lärjungeantalet kan emellertid vid nu berörda skolor icke antagas blifva så stort, att det kan berättiga upprättandet af ett vanligt femklassigt läroverk.

Ett medel måste derför utfinnas att med ett mindre antal lärare drifva De mindre undervisningen till angifvet omfång. Ett sådant medel behöfver man emel- laroverkens lertid icke söka aflägse. Vid de gamla lärdoms- och apologistskolorna var det icke ovanligt att en lärare samtidigt läste med två årsafdelningar, och utan exempel var till och med icke att en och annan skola med 3 ä 4 lärare dref undervisningen ända till de kurser, som. fordrades i studentexamen. På senare tider hafva äfven några tvåklassiga pedagogik’ utsträckt sin undervisning till fjerde klassens kurs och sålunda förberedt sina lärjungar för inträde i femte klassen vid allmänt läroverk. Vid privata skolor, exempelvis privata elementarskolan i Lund, har detta förfaringssätt med framgång användts äfven i de högre klasserna.

Med tillämpning af berörda anordning skulle sålunda med 3 lärare undervisningen kunna utsträckas till femte klassens kurs, ehuru tydligen blott på endera af de tre bildningslinierna, den klassiska, den reala eller den praktiska. För vinnande af ett godt resultat förutsättes emellertid, att lärjungeantalet i de särskilda klasserna icke är för stort, att den eljest föreskrift^ timplanen och kursfördelningen för de fem lägre klasserna icke behöfver slafviskt följas, utan att nödiga modifikationer med afseende derpå få göras, blott samma slutresultat som i nämnda klasser nås, samt att lärarne äro fullt inne i det egendomliga förfaringssätt, som i en sålunda inrättad skola måste följas.

För närvarande har minnet af metoden vid en dylik undervisning inom vår lärarekår nästan gått förloradt, hvilket man kan se af den motvilja, med hvilken äfven ganska små afdelningar i de högre klasserna sammanslås. Det torde derför blifva nödvändigt att upprätta en särskild skola, der profår kunde genomgås af de lärarekandidater, som hafva för afsigt att egna sig åt berörda skolors tjenst, och der äfven tillfälle kunde blifva att genom försök utröna lämpligaste sättet att vid en dylik skola ordna arbetet.

Då vid en skola af nu antydda slag samma kurser skola genomgås som i de fem lägre klasserna af ett allmänt läroverk, måste i sjelfva verket

samma kompetens i teoretiskt afseende fordras af densammas lärare som af dem vid ett femklassigt läroverk. Men jag anser likväl, att man, på af' komitén anförda skäl, kunde försöksvis upplåta en af de tre lärareplatserna åt en lärare med mindre teoretisk kompetens än den för adjunkter föreskrift^. Vanlig folkskolelärarekompetens anser jag dock för liten. Ty det nära samband, söm bör ega rum mellan undervisningen i de särskilda, till de lägre klasserna hörande läroämnena och i synnerhet mellan undervisningen i modersmålet och den i de främmande språk, som läsas i skolan, gör det nödvändigt för hvarje lärare i eu sådan skola att hafva nödtorftig kunskap i alla dess läroämnen. Utom folkskolelärareexamen och profårskurs, genomgången vid ofvan omnämnda profårsläroverk, skulle således fordras särskild examen i de främmande språk, som läsas vid skolan, aflagd enligt de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan Unna godt föreskrifva. Lönen vid ifrågavarande lärarebefattning, hvars innehafvare skulle bära namn af kollega, skulle i öfverensstämmelse med komiténs förslag utgöra 2,000 kronor med två ålderstillägg, hvardera å 250 kronor efter resp. 5 ocli 10 års tjenstgöring.

Af de båda öfriga lärarne skulle den ene vara rektor och åtnjuta samma löneförmåner, som i nådig proposition till 1882 års Riksdag föreslogs för rektor vid treklassigt läroverk, den andre åter adjunkt med vanlig adjunktsaflöning och kompetens. Dessutom skulle vid dessa skolor anställas eu teckningslärare, eu gymnastik- och en musiklärare samt eu skolläkare. Teckningsläraren skulle i årligt arfvode uppbära 500 kronor mot en undervisningsskyldighet af 7 timmar i veckan, gymnastikläraren skulle åtnjuta 300 kronor mot eu undervisningsskyldighet af 4 timmar i veckan, musikläraren 300 kronor och skolläkaren 50 kronor jemte samma afgift af hvarje lärjunge, som tillkomme skolläkare vid annat allmänt läroverk.

Rektor, för hvilken borde gälla samma kompetensfordringar som för rektor vid femklassigt läroverk, skulle liksom öfriga rektorer tillsättas på förordnande å viss tid. Hvarje vid skola af ifrågavarande slag anstäld lärare eller lärarinna skulle vara skyldig att, ifall läroverket upphörde eller förändrades, mottaga den tjenstgöring vid annat likartadt läroverk, der Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt sådan anvisa.

Vore lärjungeantalet större, än att det lämpligen kunde skötas af tre ämneslärare, skulle en fjerde ämneslärare, en adjunkt, tillsättas, utan att undervisningen derför utsträcktes utöfver kurserna för de fem lägre klasserna.

Vid hvarje läsårs slut skulle afgångsexamen hållas, under den kon-

troll Kong! Maj:t kunde finna godt förordna, med de lärjungar, som genomgått skolans högsta afdelning; och lärjunge, som blifvit i denna examen godkänd, skulle ega rätt till inträde i nedre sjette klassen vid allmänt läroverk å den linie, enligt hvilkens undervisningsplan skolan varit ordnad, eller, derest denna varit den praktiska liniens, de rättigheter, som möjligen komma att medfölja afgångsexamen å nämnda linie.

De särskilda kommunalstyrelserna hafva mot de af komitén före- Kommunernas slagna bidi’ag, som skulle utgå af kommunerna till kommunalskolornas hldra'Junderhåll, med mycken skärpa framhållit det orättvisa och obilliga deruti, att de små och fattiga kommunerna skulle nödgas dyrt betala förmånen af en undervisning, som staten tillhandahölle de större och rikare kommunerna utan att af dem fordra dylik utgift. Utan att alldeles förneka befogenheten af denna klagan, vill jag fästa uppmärksamheten på att staten ej gerna kan vara skyldig att betala hvarje lärjunges undervisning vida dyrare i en liten kommun än i en större, vid ett lägre läroverk än vid ett högre. På senare tider bär emellertid förhållandet varit, att hvarje lärjunge vid de treklassiga allmänna läroverken och de tvåklassiga pedagogierna kostat betydligt mer i undervisning än lärjungarne i motsvarande klasser vid de högre oeh femklassiga läroverken. Enligt den utredning i detta afseende, som meddelas i bilagorna till statsutskottets utlåtande n:o 14 b vid 1882 års riksdag, utgjorde statens medelkostnad för hvarje lärjunge under åren i 877—1881 vid de högre läroverken 180 kr. 27 öre, vid de femklassiga läroverken 156 kr. 60 öre, vid de treklassiga 222 kr. 62 öre och vid de tvåklassiga 192 kr. 83 öre. Och tager man härvid i betraktande att kostnaden för undervisningen i de högre klasserna är vida större än för undervisningen i de lägre, inses lätt att staten gjort ganska känbara uppoffringar genom att såsom hittills underhålla dessa mindre läroverk.

Ville man tillämpa eu abstrakt rättsgrundsats, skulle man således kunna fordra, att staten endast då skulle bifalla en kommuns önskan om ’ upprättandet eller bibehållandet af ett läroverk derinom utan särskild kostnad för densamma, ifall kommunen kunde garantera, att lärjungeantalet vid detta läroverk icke blefve mindre än lärjungeantalet i medeltal i motsvarande klasser af de öfriga läroverken. En sådan garanti kan emellertid en kommun ej gerna gifva.

Deremot skulle en kommun mycket väl kunna garantera, att de till statsverket ingående terminsafgifterna inflöte till ett belopp, svarande emot ett visst antal lärjungar. Utginge man från medelantalet lärjungar i hvarje afdelning med särskild lärare i de lägre klasserna vid de högre

läroverken, hvithet medeltal befunnits vara nära 28 för de 8 lägsta klasserna och nära 24 för 4:de och 5:te klasserna, och beräknades med anledning deraf det erforderliga lärjungeantalet vid ett läroverk med fem klasser och tre lärare till 56 lärjungar i klasserna 1—3 och 24 lärjungar i klasserna 4—5, så skulle, med afräkning af 25 °ju för medgifva befrielser, den summa, som för ett dylikt läroverk skulle garanteras statsverket, uppgå till 1,560 kronor, om läroverket vore inrättadt i enlighet med den klassiska eller reala liniens undervisningsplan, men till 780 kronor, om den praktiska liniens undervisningsplan dervid följdes.

Vid en skola med 4 lärare måste man antaga lärjungeantalet en tredjedel högre än vid en skola med 3 lärare, och de garanterade terminsafgifternas summor skulle sålunda' i detta fall blifva resp. 2,080 kronor och 1,040 kronor.

De belopp, som på sådant sätt tillförsäkrades statsverket, äro föga betydande i jemförelse med de kostnader underhållet af de ifrågavarande läroverken komme att medföra. För en del kommuner torde de likafullt kännas betungande. Fn lättnad för dessa skulle det utan tvifvel vara, Tillträde för om tillträde till sådana läroverk kunde lemnas åt qvinliga lärjungar, för lärjungar, hvilka det i små städer ofta är svårt att bereda tillfälle till högre undervisning. Och just i dylika mindre samhällen med deras enklare och lättare öfverskådade förhållanden, synes det vara särdeles lämpligt att anställa försök med den af många högt prisade Barnuppfostran af gossar och flickor, helst åtskilliga kommunalstyrelser redan uttalat sig för en sådan anordning. Om flickor, till det antal utrymme och lärarekrafter utan skada medgåfve, Ange tillträde till läroverket, borde emellertid eu lärarebefattning, i allmänhet den, för hvilken lägre kunskapsfordringar ansåges tillräckliga, beklädas åt en qvinna, som utom sin undervisning skulle hafva i uppdrag att vara föreståndarinna för flickorna. Såsom kompetens för sådan lärarinna skulle fordras att med nöjaktiga betyg hafva genomgått högre lärarinneseminariet jemte ofvannämnda profårskurs.

ve lägre län- Den omständighet, att kommunen skulle garantera eu viss summa i TemTe tennins^^ter> kan tydligen icke betaga läroverket dess karakter af statsläroverk. läroverk eller berättiga kommunen eller dess förtroendemän till eu så vidsträckt myndighet öfver läroverket och dess lärare, som komitén velat åt dem inrymma. Ifrågavarande läroverk synas derför fortfarande böra benämnas lägre allmänna läroverk; och kommunens direkta inflytande öfver det till densamma förlagda läroverket synes böra bestå deruti, att kommunalstyrelsen dels i sammanhang med beslutandet af den ofvan berörda

garantien egde välja den bildningslinie, enligt hvilken läroverket skulle inrättas, samt bestämma, huruvida qvinliga lärjungar skulle, i mån af utrymme, få vid läroverket mottagas, dels hade att utse vissa medlemmar af läroverkets lokal styrelse. Denna styrelse skulle nemligen utgöras af läroverkets inspektor, såsom ordförande, läroverkets rektor, såsom sekreterare och kassaförvaltare, samt tre af kommunen valda medlemmar.

Styrelsen skulle det tillkomma: att noga följa och öfvervaka skolans verksamhet samt deröfver afgifva berättelse till vederbörande myndigheter; att föreslå timplan, kursfördelning och arbetsordning för skolan; att fastställa maximiantalet af lärjungar, som Unge i hvarje klass och afdelning intagas; att vid behof meddela rektor och lärare tjenstledighet, dock ej för längre tid än två veckor; att förvalta skolans ekonomi samt bestämma befrielserna från terminsafgifter.

Angående afgifterna till ljus- och vedkassan, biblioteks- och materielkassan samt byggnadsfonden skulle gälla samma bestämmelser som vid öfriga allmänna läroverk; men då det torde vara lämpligast att kommunalstyrelsen direkt till landtränterierna inbetalte de belopp, som i följd af kommunens garanti borde tillflyta statsverket, så skulle de afgifter, som eljest borde tillfalla statsverket, redovisas till kommunen. Dessa afgifters belopp borde ej af kommunen få höjas öfver hvad som är föreskrifvet för öfriga allmänna läroverk. Deremot skulle kommunen ega rätt att, om den så funne för godt, nedsätta sist berörda afgifter eller öka antalet af dem, som kunde befrias.

Deltoge hvarken landstinget eller grannkommuner i den åt staten lemnade garantien, skulle kommunen äfven ega bestämma, att nedsättningen i terminsafgiften blott gälde lärjungar från kommunen samt att befrielse från terminsafgiften blott kunde medgifvas sådana lärjungar äfvensom att, om flere inträdessökande anmälde sig till en klass eller afdelning, än som deruti kunde mottagas, lärjungar från kommunen skulle hafva företräde. - Deltoge åter landsting eller grannkommun i utgörandet af bidraget till skolans underhåll, finge tydligen dylika bestämmelser icke ifrågakomma, och skulle efter öfverenskommelse en eller två af de valde ledamöterna i skolans lokalstyrelse utses af landstinget eller grannkommuner i stället för af kommunalstyrelsen i läroverk sstaden.

Såsom hittills skulle den kommun, inom hvilken skolan vore förlagd, sörja för läroverkshus, bostad eller hyresersättning åt rektor in. in.

Termins-

afgifter.

Läroverkshus och rektorsb o stad.

a/'kommunens Önskade kommunalstyrelsen frånträda den lemnade garantien och sågaranti. binda föreslå skolan till indragning, borde anmälan derom göras hos Kongl. Maj:t 5 år, innan indragningen skulle träda i verket.

Sedan jag nu redogjort för grunddragen af den organisation, som jag tänkt mig för de mindre läroverk, hvilka fortfarande skulle ega bestånd, öfvergå!' jag till frågan om hvilka mindre läroverk som böra indragas, hvilka å angifvet sätt ombilda s.

Altförl * likhet med hvad komitén i detta hänseende föreslagit anser jag

flagna läro- härvid, att till indragning böra ifrågakomma enklassiga pedagogi erna i verk. Oregrund, Ulricehamn, Mariefred, Säter, Falkenberg, Laholm och Mönsterås, tvåklassiga pedagogierna i Hjo, IJedemora, Grenna, Kungelf och Kungsbacka samt treklassiga allmänna läroverken i Vernamo och Sölvesborg. Alla dessa läroverk hafva nemligen såväl under tioårsperioden 1873—1882 som under femårsperioden 1881 —1885 haft ett obetydligt lärjungeantal, som dessutom på de flesta ställena varit stadt i sjunkande. De äro också i allmänhet förlagda till orter, som numera ega eller i den närmaste framtiden komma att få lätta kommunikationer med städer, der allmänna läroverk finnas. Men dessutom anser jag, att till indragning böra ifrågakomma enklavs/,ga pedagogieu i Linde, tvåklassiga pedagogien i Borgholm och tveklassiga läroverket i Ronneby. Pedagogien i Linde hade visserligen under tioårsperioden 1873—82 i medeltal något öfver 34 lärjungar, men lärjungeantalet har sedermera sjunkit, så att det under femårsperioden 1881—85 utgjorde 24 och höstterminen 1886 22. För denna ort, som är försedd ined jernväg, finnas dessutom nära belägna läroverk i Nora, Arboga och Örebro. Vid pedagogien i Borgholm var lärjungeantalet under 1873—82 i medeltal 23, under åren 1881—85 20, och vid början af höstterminen 1886 utgjorde det 12. Komiténs skäl att föreslå denna skolas bibehållande var, att den är det enda offentliga läroverket pa en sa stor ö som Öland. Men sedan kommunikationerna mellan denna ö och Kalmar på senare tider mycket förbättrats och pedagogiens lärjungeantal ytterligare förminskats, kan detta skäl knappast rättfärdiga berörda skolas bibehållande. Såsom skäl mot indragningen af Ronneby läroverk, vid hvilket lärjungeantalet under tioårsperioden 1873—82 blott uppgick till 28, anför komitén att lärjungeantalet vid nämnda läroverk var i stigande. Denna stigning var emellertid blott tillfällig. Ty under femårsperioden 1881 85 utgjorde lärjungeantalet 26 och sjönk vid början

af höstterminen 1886 till 14 samt, enligt hvad eforus i särskild skrifvelse anmält, vid början af innevarande vårtermin till 10. Att under sådana förhallanden uppehålla ett allmänt läroverk på en ort, som eger lätta för-

bindelser med ett föga befolkadt högre läroverk, torde knappast kunna sättas i fråga.

Deremot anser jag mig icke kunna föreslå indragning af treklassiga läroverken i Söderköping, Vimmerby och Marstrand. Vid läroverket i Söderköping utgjorde lärjungeantalet under åren 1873—82 nära 32, men komitén föreslår dock skolans indragning, emedan lärjungeantalet under de sista åren varit stadt i tillbakagående. Detta tillbakagående fortgick äfven under åren 1881—85, så att medelantalet lärjungar derunder icke utgjorde mer än 26. Emellertid har ett stigande redan åter inträdt, så att lärjungeantalet vid början af höstterminen 1886 utgjorde 35. Dessutom eger detta gamla läroverk dyrbara läroverkshus och betydliga donationer, särskildt de Forsemanska.

Vid läroverket i Vimmerby har lärjungeantalet en längre tid hållit sig i närheten af 30-talet, men på sista tiden stigit ej obetydligt; åren 1873—82 utgjordet det i medeltal 29, åren 1881—85 33 och höstterminen 1886 43. Läroverkshusen äro i godt skick, och afståndet till andra städer med allmänna läroverk ej obetydligt.

Beträffande läroverket i Marstrand gäller åter att dess lärjungeantal under den tid här varit i fråga föga öfverstigit 20 och snarare varit stadt i sjunkande än stigande, men staden har under de sista 10 å 12 åren utgifvit betydliga summor för skolbyggnader, och dess kommunikationer med närliggande städer äro under vintertiden osäkra och besvärliga. Också har dess kommunalstyrelse uttalat sig för att försök der gjordes med Barnundervisning af gossar och flickor, i hvilket fall lärjungeantalet vid skolan torde komma att ökas.

Jag anser derför att såväl treklassiga läroverken i Söderköping, Vimmerby och Marstrand som treklassiga läroverken i Alingsås, Askersund, Sala, Trelleborg, Engelholm, Strömstad, Amål, Filipstad, Arvika, Skellefteå och Örnsköldsvik böra bibehållas såsom lägre allmänna läroverk med tre ämneslärare, ehuru med ofvan angifven förändrad organisation, äfvensom att till läroverk af detta slag böra ombildas tväklassiga pedagogierna i Södei'telge, Köping och Nora samt enklassiga pedagogien i Simrishamn. Treklassiga läroverken i Falköping och Varberg borde åter erhålla en något ökad lärarekraft och sålunda blifva lägre allmänna läroverk med fyra ämneslärare. Allt under förutsättning, att vederbörande kommunalstyrelser äro villiga att ikläda kommunerna den fordrade garantien för till statsverket ingående terminsafgifter äfvensom för tillhandahållandet af lämpliga skollokaler och bostad för skolans föreståndare.

Till ombildning föreslagna läroverk.

98 Komitén har visserligen föreslagit att åtskilliga af berörda läroanstalter skulle ombildas till kommunalskolor med' blott tvenne lärare, samt att skolorna i Engelholm och Varberg skulle erhålla hvardera fyra och den i Falköping fem ämneslärare. Men såsom redan förut blifvit anmärkt, hafva skolor med endast två ämneslärare, helst så qvalificerade som komitén föreslagit, föga utsigt att bättre än de nuvarande tvåklassiga pedagogierna fylla sitt ändamål; och hvad läroverken i Engelholm och Falköping angå, hafva de icke på senare tider haft flere lärjungar än att dessa böra kunna undervisas vid det förra läroverket af 3 och vid det senare af 4 ämneslärare. Lärjungeantalet vid läroverket i Varberg var visserligen under perioden 1873—82 mindre än det vid läroverket i Engelholm, men under perioden 1881—85 hade det ökats vid det förra och minskats vid det senare läroverket, så att då läroverket i Varberg höstterminen 1886 räknade 64 lärjungar, var deras antal vid läroverket i Engelholm vid denna tidpunkt blott 42. Genom indragningen af skolorna i Kungsbacka och Falkenberg torde äfven lärjungeantalet vid den i Varberg komma att något stiga. För öfrigt torde tillfälligt behof af ökad lärarekraft vid en eller annan skola kunna afhjelpas, om, såsom hittills ej sällan varit fallet, vederbörande kommunalstyrelse befinnes villig att anslå arfvode åt en extra lärare.

Nytt allmänt Utom de redan befintliga mindre läroverk, som blifvit föreslagna till Motala, ombildning, torde emellertid ett nytt, på angifvet sätt organiseradt läroverk böra upprättas i Motala. Denna plats har på senare tider, i följd af de storartade industriella anläggningar, som der förefinnas, och de lätta kommunikationer den eger såväl sjöledes som medelst jernväg, vunnit en ej ringa betydelse. Också har behofvet af en högre läroanstalt der gjort sig lifligt gällande och föranledt att derstädes redan för tio år sedan upprättades ett enskildt elementarläroverk, hvilket derefter uppehållits genom bidrag af kommunen, mekaniska verkstaden och enskilda personer jemte lärjungarnes terminsafgifter. Denna skola har från och med läsåret 1882 —83 utsträckt sin undervisning till det omfång, som meddelas i de fem lägre klasserna vid allmänt läroverk, och erhöll genom kong! beslut den 13 april 1883 rätt för de lärjungar, som under af Kong! Maj:t föreskrifven kontroll aflagt sådan afgångsexamen, som i § 33 mom. 2 af stadgan för rikets allmänna läroverk omförmäles, att utan särskild pröfning vid näst följande hösttermins början vinna inträde i sjette klassens nedre afdelning vid statens högre allmänna läroverk. Lärjungeantalet vid Motala enskilda läroverk har under femårsperioden 1882—86 utgjort 52. Ett lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare synes alltså här vara påkalladt af ett verkligt behof.

99 Såsom redan förut, dels vid framställningen af den nya s. k. praktiska Fro{serl^äro' bildningsliniens organisation, dels vid förslaget om de lägre läroverkens ombildning blifvit påpekadt, beböfves ett särskildt läroverk, der profårskurs må kunna genomgås af blifvande lärare å den praktiska linien och vid de afsedda lägre allmänna läroverken. Till ett sådant skulle lämpligen Jakobs femklassiga läroverk i Stockholm kunna ombildas. För vinnandet af det åsyftade ändamålet erfordrades vid berörda läroverk dels en praktisk linie med fem årsklasser, dels eu afdelning, bestående af tre klasser, af hvilka två vore 2-åriga och en hårig. Denna afdelning, hvilken tydligen skulle arbeta alldeles oberoende af den praktiska linien, skulle inrättas efter samma grunder, som blifvit föreslagna beträffande de lägre allmänna läroverken med tre ämneslärare. Lärjungeantalet skulle icke i någon klass af sist berörda afdelning få öfverstiga 20, och samtlige lärjungar borde vara befriade från den till statsverket ingående afgiften, då undervisningen å denna linie måste blifva mindre tilldragande å en ort, der särskild undervisning för hvarje årsklass i rikt mått erbjudes.

För uppehållandet af undervisningen och handledandet af profårs- • kandidaterna torde vid detta läroverk erfordras en rektor med samma löneförmåner, som tillkomma rektor vid högre läroverk, nio adjunkter med vanlig adjunktsaflöning, eu teckningslärare med samma aflöning och tjenstgöringsskyldighet, som äro förenade med teckningslärarebefattning af tredje klassen vid högre läroverk, eu musiklärare med arfvode af 600 kronor och en skolläkare med arfvode af 100 kronor jemte samma afgift af lärjungarne som vid andra allmänna läroverk. Deremot synes icke någon särskild gymnastiklärarebefattning blifva behöflig vid denna skola, då den skyldighet, som åligger Gymnastiska centralinstitutet att meddela gymnastikundervisning åt lärjungarne vid högre latinläroverket å Norrmalm, torde böra tagas i anspråk för Jakobs läroverk, under det att särskild gymnastiklärarebefattning upprättas vid berörda latinläroverk. I följd al det särdeles stora lärjungeantalet vid sistnämnda läroverk och de svårigheter, som deraf föranledas vid meddelandet af gymnastikundervisning annorstädes än vid läroverket sjelft, har nemligen redan sedan någon tid särskild gymnastiklärare förskaffats detsamma genom utbyte med Nya elementarskolan. Då jag emellertid ämnar hos Eders Kongl. Maj:t hemställa om nådig proposition till Riksdagen att förflytta Nya elementarskolans lokal till eu från Gymnastiska centralinstitutet långt aflägsen plats, kan jag icke tillstyrka att till Nya elementarskolan öfverflytta rätten ätt genom institutets försorg erhålla gymnastikundervisning för sina lärjungar.

Staten för Jakobs läroverk komme således att ökas med tre adjunkter

och en skolläkare samt minskas med en gymnastiklärare, hvarjemte rektorn och teckningsläraren erhölle höjd aflöning.

Både i följd af sitt läge och på grund af de rymliga lokaler, hvaröfver det disponerar, synes Jakobs läroverk särdeles väl egnadt till ett profårsläroverk af här afsedt slag; och behofvet af ett dylikt läroverk, ifall de föreslagna nya undervisningsformerna skola hafva någon utsigt att i den närmasta framtiden vinna insteg och utveckling, synes ligga så i öppen dag, att några ytterligare skäl i detta hänseende icke torde vara erforderliga.

ffrTJgnain- . De läroverk> hvilkas indragning blifver beslutad, skulle, derest samtdragningens liga ämneslärarebefattningarna vid desamma redan äro vakanta, vid slutet °lLTglnom- ^ }h^ret j887~88 upphöra, men eljest med slutet af det läsår, under förande, hvilket ledighet i samtliga ämneslärarebefattningar vid läroverket inträdt, dock att undervisningen vid intet af dessa läroverk må fortgå längre än till slutet af läsåret 1889—90. De vid denna tidpunkt qvarvarande lärare, hvilka icke kunna till annan läraretjenst öfverflyttas, skulle uppföras å indragningsstat med de löneförmåner, som enligt nu gällande ordinarie stat dem tillkomma. Under den återstående tiden för ifrågavarande läroverks verksamhet borde vid dem tillämpas nu gällande bestämmelser med hänsyn till såväl läroplan och lästid som lärarnes aflöning.

Vid de läroverk åter, angående hvilkas ombildning beslut kommer att fattas, skulle den nya organisationen bölja att införas med läsåret 1888— 89, derest icke Ivongl. Maj:t på grund af sig företeende omständigheter kan finna skäl med afseende å ett eller flere af dessa läroverk annorlunda bestämma.

_ För att underlätta öfvergången torde blifva af nöden att ålägga domkapitlen samt direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk att, då adjunktsbefattning blifvit ledig vid något under dem lydande allmänt läroverk, derom hos Kongl. Maj:t göra anmälan och afvakta Dess beslut, huruvida^ nämnda befattning skall till ansökning anslås eller besättas med lärare från något af de till indragning eller ombildning bestämda läroverken, derest sådan kan anses till befattningen lämplig och enligt gällande bestämmelser är skyldig densamma öfvertaga eller eljest kan befinnas dertill villig. För nämnda ändamål torde äfven visa sig nödvändigt att, sedan Jakobs läroverk hunnit på föreslaget sätt ombildas, dit inkalla åtskilliga lärare dels från de högre läroverk, der praktisk linie skall upprättas, dels från de lägre läroverk, vid hvilka undervisningen skall på annat sätt anordnas, pa det att desse lärare må erhålla tillfälle att närmare sätta sig in i de nya metoder och anordningar, som de i sin blifvande

Praktisk utbildning af lärare.

verksamhet hafva att iakttaga. Kostnaderna härför skulle betäckas af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken.

Beträffande de femklassiga läroverken har läroverkskomitén föreslagit0*/^"^?'* att läroverken i Enköping, Norrtelge, Mariestad och Arboga skulle förvandlas till kommunalskolor samt att vid läroverken i Borås, Lidköping, Eskilstuna, Göteborg, Kristinehamn, Piteå och Haparanda skulle indragas den ena bildningslinien och dermed äfven en adjunktsbefattning vid hvardera med undantag för Haparanda, der adjunktsbefattningarna för närvarande blott äro fyra. På grund af hvad vederbörande domkapitel, läroverkskollegier och kommunalstyrelser med afseende härå anfört, anser jag emellertid berörda förslag icke tillrådliga. De förhållanden, som föranledt dessa förslag, synas nemligen åtminstone å de flesta ställen hafva varit af tillfällig art, och det torde derför vara rådligast att icke vidtaga några genomgripande förändringar vid de femklassiga läroverken, förrän erfarenheten hunnit visa, hvilka verkningar med afseende på dem den nu föreslagna reformen af de allmänna läroverkens undervisningsplan kommer att medföra. Med hänsyn till de femklassiga läroverken har jag således endast att föreslå att Haparanda läroverk, som hittills med afseende på rektors och öfningslärares aflöning hört till de treklassiga, äfven i dessa hänseenden må likställas med öfriga femklassiga läroverk, samt att vid läroverket i Oskarshamn, som har lika stora lärarekrafter som öfriga läroverk, af detta slag, undervisning må meddelas å båda bildningslinierna och icke, såsom hittills, blott på den reala. Haparanda läroverk skulle nemligen eljest blifva ensamt i sitt slag, och vid det i Oskarshamn skulle full tjenstgöring icke kunna åläggas samtlige lärare.

Hvad de högre läroverken vidkommer, har komitén föreslagit att läro- De högre läroverket i Hudiksvall på grund af dess ringa och i sjunkande stadda lärjungeantal måtte förvandlas till femklassigt läroverk. Häremot har emellertid invändts: att lärjungeantalet aldrig varit synnerligen stort vid Hudiksvalls läroverk, hvarken på den tid, då det förvandlades till fullständigt läroverk eller sedermera, samt att visserligen vexling i berörda lärjungeantal på senare tiden förekommit, men icke något afsevärdt sjunkande; att endast ett par årtionden förflutit, sedan läroverket utvidgades till fullständigt under vilkor, att kommunen åtoge sig att tillhandahålla erforderliga lokaler för undervisning och öfningar, hvilket vilkor kommunen till alla delar uppfylt och derigenom ådragit sig betydliga kostnader, som vore i det närmaste gagnlöst gjorda, om läroverket nu reducerades till femklassigt; äfvensom att genom de kommunikationer, som på sista tiden kommit till stånd, läroverkets lärjungeområde blifvit betydligt utvidgadt, hvarför man kunde vänta en väsentlig tillväxt i lärjungarnes antal. Med

anledning af hvad sålunda förekommit torde ifrågavarande förslag icke böra till någon åtgärd föranleda.

Vidare hafva med afseende på undervisningens utsträckning vid de högre läroverken inkommit: underdåniga ansökningar utaf stadsfullmägtige i Strengnäs och läroverkskollegium vid dervarande läroverk om återställande af undervisning å reallinien i läroverkets sjunde klass; en af medlemmar utaf Södermanlands läns landsting samt invånare i Nyköpings stad och landskapet Södermanland ingifven petition om återställande af undervisning å reallinien i sjunde klassen af Nyköpings läroverk; en af invånare i Vesterås stad och kringliggande ort ingifven petition om dylik åtgärd beträffande läroverket i Vesterås; en hemställan af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk, att vid hufvudstadens under direktionen lydande läroverk måtte få inrättas dels tre nya lektorstjenster att uppföras å högre realläroverkets stat, dels ock 15 adjunktsbefattningar att uppföras å en för samtliga dessa läroverk gemensam stat; samt en framställning af eforus öfver Lunds stifts allmänna läroverk om tillökning i antalet af de å staten för Helsingborgs högre allmänna läroverk uppförde lärare med 2 lektorer och 4 adjunkter.

Hvad först angår frågan om utsträckning af undervisningen till och med sjunde klassen å reallinien vid ofvan berörda trenne läroverk, synas de förhållanden, som föranledde indragningen af undervisningen i nämnda klass vid dessa läroverk, icke sedan dess hafva undergått någon sådan förändring, som borde medföra upphäfvande af detta beslut. Lärjungeantalet å reala linien har vid ifrågavarande läroverk fortfarande varit obetydligt. Under femårsperioden 1881—85 utgjorde lärjungeantalet å reala linien vid läroverket i Strengnäs: i 4:de klassen 4, öde 3, 6:te nedre 3, 6:te öfre 1, summa 11; vid läroverket i Nyköping i 4:de 9, 5:te 5, 6:te nedre 2, öde öfre 1, summa 17; vid läroverket i Vesterås i 4:de 9, 5:te 6, öde nedre 3, öde öfre 1, summa 19. Något skäl för undervisningens utsträckning kan ej gerna hemtas af dessa lärjungeantal. Emellertid skulle möjligen lärjungeantalet å reala linien komma att äfven i de lägre klasserna något ökas, om undervisningen å denna linie fortsattes vid läroverket till skolkursens slut; och då det ej skulle medföra större kostnader för statsverket, om undervisningen utsträcktes till och med sjunde klassen vid det ena och slutade med femte klassen vid det andra af läroverken i Nyköping och Strengnäs, än om den, såsom hittills, meddelades till och med sjette klassen vid båda, anser jag mig böra föreslå eu dylik utsträckning af realundervisningen vid läroverket i Nyköping, der såväl det totala lärjungeantalet som realisternas antal varit större, och dit bättre kommunikationer leda, hvaremot undervisningen i sjette realklassen vid läroverket i Strengnäs

skulle indragas. 1 följd af denna förändring behöfde lärarepersonalen vid Nyköpings läroverk ökas med eu lektor, under det att två af lektorerna vid läroverket i Strengnäs der blefve öfverflödiga och kunde till annat läroverk flyttas.

Vid läroverket i Vesterås torde deremot realundervisningen fortfarande böra ega samma utsträckning som hittills, men då lärarepersonalen vid detta läroverk utgöres af rektor, 7 lektorer och 10 adjunkter, under det att af uppgifterna angående lärjungeantalet under de sista 5 åren framgår att ingen af de särskilda klasserna varit så stor att delning deraf med nödvändighet fordrats, torde, helst lärjungeantalet under den närmaste framtiden antagligen kommer att något minskas, 1 lektor och 2 adjunkter kunna till annat läroverk öfverflyttas.

Vidkommande åter den ifrågasatta ökningen af den ordinarie lärarebesättningen vid läroverken i Stockholm och Helsingborg, så är behofvet af en dylik ökning obestridligt, icke blott hvad läroverken i dessa städer angår, utan äfven beträffande åtskilliga andra läroverk, der på senare tider måst anställas ett större antal extra lärare. Visserligen måste man, såsom redan blifvit anmärkt, antaga att lärjungeantalet med anledning af terminsafgifternas höjning kommer att något sjunka, men denna minskning torde ej i det hela uppgå till 10 % och ingenstädes öfverstiga 20 % af det nuvarande lärjungeantalet. Och vid många läroverk, der undervisningsafdelningarnas antal icke genom en minskning af lärjungeantalet inom dessa gränser förändras, vinnes derigenom ingen inskränkning i behofvet af lärarekraft, hvarför lärames antal ingalunda kan minskas i samma proportion som lärjungeantalet sjunker.

Under de senaste fem åren hafva vid de högre läroverken varit anstälde i medeltal årligen 110 extra lärare, under det att antalet ordinarie lektors- och adjunktsbefattningar vid berörda läroverk utgjort 551, af hvilka dock en stor mängd, omkring 80, uppehållits af vikarier. Antalet extra ordinarie lärare har sålunda uppgått till mer än en fjerdedel af hela lärareantalet, ett förhållande, som ingalunda kan anses normalt eller verka helsosamt på skolarbetets jemna gång. De extra ordinarie lärarne, som förordnas för högst ett år i sänder, ombytas nemligen ganska ofta, dels emedan de förutvarande vunnit befordran till ordinarie platser, dels emedan de sj elfva eller vederbörande rektorer af en eller annan anledning önska förändring. Men dessa ständiga ombyten förorsaka oupphörliga afbrott i undervisningens jemna fortgång. Då den nye läraren ej känner hvarken lärjungarne och deras olika ståndpunkt eller det sätt, hvarpå de förut blifvit undervisade, eller de fordringar, som ställas på lärjungarne af andra lärare i samma ämne vid läroverket, blir det

omöjligt för honom att genast finna det rätta sättet för ämnets behandling, och åtskillig tid går för lärjungarne förlorad under hans trefvande försök att komma fullt in i sin uppgift, Kommer så härtill, hvilket ej sällan är fallet, att extraläraren, i följd af den klena aflöningen, måste genom ett eller annat privatarbete söka skaffa sig bidrag till sitt lifsuppehälle, är det tydligt att han icke kan egna det odelade intresse åt skolans undervisning och de särskilda lärjungarnes individuella förhållanden, som fordrades för att han snart skulle kunna fylla sin plats och göra det gagn, som vederborde. Att läroverk, som måste anförtro en stor del af sin undervisning åt extra ordinarie lärare, derigenom måste lida betydligt afbräck i sin verksamhet, är derför uppenbart. Extra ordinarie lärare måste väl alltid användas såsom vikarier för tjenstlediga ordinarie lärare eller vid inträffande ledigheter. Och äfven eljest är det icke möjligt att helt och hållet undvara extra lärare, dels emedan det icke är en gång för alla bestämdt, huru många lärjungar, som högst få mottagas i hvarje klass vid hvarje läroverk, dels derför att vid en öfvergång, sådan som den nu ifrågasatta, förhållanden komma att inträda, hvilkas verkan man icke kan fullt beräkna. Ändamålsenligt torde likväl vara att inskränka extra lärarnes antal så mycket som kan ske, utan att någon som helst fara uppstår, att flere ordinarie lärare anställas än som i framtiden komma att behöfvas. Och då enligt afl sannolikhet den möjliga minskningen i lärjungeantalet icke gerna kan föranleda större minskning i behofvet af • lärarekrafter vid de högre läroverken, än att hälften af de hittills der sysselsatta extra lärarne blifver öfverflödig, skulle minst 55 dylika lärare der framdeles behöfva användas, i fall de ordinarie lärarnes antal icke ökades. Detta antal synes mig dock vara allt för stort, helst det komme att fördelas på några få läroverk, der de ordinarie lärarnes antal är synnerligen litet i förhållande till lärjungeantalet, och högst antagligt är att det inom kort komme att i samband med lärjungeantalet växa ej obetydligt. Jag anser mig derför böra föreslå upprättandet af åtskilliga ordinarie ämneslärarebefattningar vid läroverk, der extra lärarnes antal på senare tider varit synnerligen stort i förhållande till de ordinarie lärarnes eller der andra beaktansvärda förhållanden kunna dertill föranleda. Jag gör det så mycket hellre, som, såsom jag strax skall visa, den förhöjning i anslagen till de allmänna läroverken, som ett antagande af samtliga de af mig gjorda förslagen skulle medföra, mera än ersättes af de inkomster de föreslagna terminsafgifterna skulle bereda statsverket.

Störst är behofvet vid Stockholmsläroverken. Vid de under direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk lydande läroverken hafva i medeltal under de fem sista åren tjenstgjort 34 extra lärare, under det att

de ordinarie lektors-, adjunkts- och kollegabefattningarna utgjort tillsammans 59, af hvilka flere hela tiden uppehållits af vikarier. De båda sista läsåren har extralärarnes antal vid nämnda läroverk till och med uppgått till 37, af hvilka 4 varit extra ordinarie lektorer. Jag anser derför direktionens förslag, att vid de under densamma lydande läroverk må inrättas 3 nya lektorstjenster, att uppföras å högre realläroverkets stat, samt 15 nya adjunktsbefattningar, att uppföras å en för samtliga dessa läroverk gemensam stat, högst behjertansvärdt, endast att jag anser lämpligare att äfven de 3 lektorstjenster na uppföras på en för samtliga berörda läroverk gemensam stat. Det skäl direktionen anfört för denna åtgärd beträffande adjunktsbefattningarna, att lärjungeantalet vid de särskilda läroverken i följd af åtskilliga omständigheter är underkastadt icke obetydliga vexlingar, under det att lärjungeantalet vid alla läroverken tillsammans är temligen konstant, synes mig nemligen ega tillämpning icke blott på de lägre utan äfven på de högre klasserna; och då det icke är otänkbart att realläroverket genom att förflyttas till annan plats kan förlora en del af sitt stora lärjungeantal i de högre klasserna, i det att undervisning för en del af dessas lärjungar måste beredas vid annat läroverk, så vore olämpligt att hafva fäst de nya lektorsbefattningarna vid detta läroverk.

Äfven vid läroverken i Helsingborg, Malmö, Karlstad och Umeå samt vid högre realläroverket i Göteborg är behofvet af ett ökadt antal ordinarie lärare särdeles känbart.

Staten för det å båda linier fullständiga läroverket i Helsingborg upptager för närvarande blott 4 lektors- och 7 adjunktsbefattningar, under det att de derstädes tjenstgörande extra lärarne de senaste åren utgjort 7 å 8. I öfverensstämmelse med hvad läroverkskollegiet i detta hänseende hemstält, anser jag derför giltiga skäl finnas för ökandet af lektorernas antal med 2, då 6 lektorer utan tvifvel äro behöfliga vid ett å båda linier fullständigt läroverk, der lärjungeantalet i de högre klasserna är så stort, att sammanslagning af särskilda afdelningar icke i större utsträckning kan ega rum. Deremot synes kollegiets framställning om 4 adjunktsbefattningar under nu varande förhållanden icke böra bifallas, utan torde antalet nya adjunktsbefattningar kunna inskränkas till 2. I sammanhang med framställningen om ökadt antal ordinarie lärarebefattningar har emellertid lärarekollegiet framhållit de befintliga undervisningslokalernas otillräcklighet och olämplighet för det för handen varande stora lärjungeantalet samt upplyst att rektor, som ursprungligen haft boställslägenhet sig anvisad i läroverkshuset, sedermera afstått densamma till undervisningslokaler och såsom vederlag härför enligt kongl. brefvet den 8 april 1870 uppburit ett belopp af G00 kronor ur läroverkets enskilda byggnadsfond. Med anled-

li

ning häraf torde såsom vilkor för inrättandet af de föreslagna nya ordinarie lärarebefattningarna vid läroverket i Helsingborg böra stadgas att stadsfullmägtige derstädes åtaga sig såväl att, med det bidrag de möjligen kunna erhålla af stiftets byggnadskassa och läroverkets enskilda byggnadsfond, tillhandahålla läroverket erforderliga och fullt ändamålsenliga lokaler, som ock att förse rektor med bostad eller deremot svarande hyresersättning. Kunna tillräckliga och lämpliga lokaler icke anskaffas för läroverkets nuvarande lärjungeantal, torde det nemligen blifva nödvändigt att så begränsa lärjungeantalet, att detsamma utan hinder för undervisningen och utan fara för lärjungarnes helsa må kunna inrymmas i nu tillgängliga lokaler, i hvilket fall den nu ifrågasatta ökningen af lärarepersonalen kunde blifva öfverflödig.

Vid läroverket i Malmö tjenstgöra för närvarande 6 lektorer, 14 adjunkter och 7 extra lärare och vid läroverket i Umeå 5 lektorer, 8 adjunkter och 2 extra lärare. Vid hvartdera af dessa läroverk torde inrättandet af en ny lektorsbefattning vara af behofvet påkalladt. Båda de nämnda läroverken äro fullständiga så väl å klassiska som å reala linien, och det i Malmö är ett af våra största läroverk med ett städse växande lärjungeantal i de högre klasserna. Vid läroverket i Umeå är lärjungeantalet i det hela visserligen icke så synnerligen stort, men der eger det egendomliga förhållande rum, att lärjungarne i sjette och sjunde klasserna äro tillsammans talrikare än lärjungarne i de fem lägre klasserna tillsammans. Afdelningarna i de högre klasserna äro ock i allmänhet så stora, att sammanslagning endast i inskränkt mån kan ega rum, i följd hvaraf de nuvarande lektorerna endast ofullkomligt räcka till för undervisningen å det högsta stadiet.

Karlstads läroverk är det enda fullständiga läroverk i Karlstads stora stift, och der fortsättas studierna i allmänhet af de lärjungar, som utgått från de lägre läroverken i Kristinehamn, Filipstad, Arvika och Åmål. Det är derför antagligt att lärjungeantalet vid Karlstads läroverk fortfarande kommer att blifva ganska stort. För närvarande tjenstgöra der 7 lektorer, 9 adjunkter och 8 extra lärare. De sistnämnda utgöra således i det närmaste en tredjedel af samtliga ämneslärarne. Jag anser mig derför böra föreslå att vid detta läroverk må inrättas 3 nya adjunktsbefattningar.

Hvad slutligen angår Göteborgs högre realläroverk, så har dess lärjungeantal varit sta dt i en synnerligen rask tillväxt, och sedan det inflyttat i sitt nya, präktiga läroverkshus, torde det blifva ännu talrikare besökt. Dess nuvarande lärarepersonal, som utom rektor och 8 extra lärare blott

räknar 4 lektorer och 9 adjunkter, torde derför erfordra en icke obetydlig tillökning. Emellertid torde försigtigheten kräfva att för närvarande inskränka sig till eu ökning af 1 lektor ocli 8 adjunkter.

Genom eu blick på bilagan VII, som upptager en sammanställning af den nuvarande och den föreslagna lärarestaten med lärjungeantalet under femårsperioden 1881—85, torde insigten i befogenheten af de här förordade förändringarna i lärarebesättningen ytterligare stärkas.

Genom nu föreslagna ändringar i lärarestaten för de högre allmänna läroverken skulle denna komma att ökas med 6 lektors- ocli 21 adjunkts- nuvarande befattningar samt 1 gymnastiklärarebefattning. De femklassiga läroverkens^ de» förelärarestat skulle förblifva oförändrad. Vid de till ombildning föreslagna 9staten. läroverken skulle lärarestaten komma att ökas med 1 rektors-, 20 kollega-*) och 3 öfningslärarebefattningar samt minskas med 10 adjunktsbefattningar**) och 1 lärarebefattning vid enklassig pedagogi. Genom det till nybildning föreslagna läroverket i Motala skulle lärarepersonalen ytterligare ökas med 1 rektor, 1 adjunkt, 1 kollega och 3 öfningslärare. Genom upphörande af de till indragning föreslagna läroverken skulle slutligen lärarestaten vid rikets läroverk för högre undervisning komma att minskas med 9 rektors-,

12 adjunkts- och 21 öfningsläraretjenster samt 8 lärarebefattningar vid eu klassi ga pedagogier. I det hela skulle således antalet ämneslärarebefattningar komma att ökas med 11, under det att öfningsläraretjensterna minskades med 14. Tillsättningen af de nya befattningarna borde emellertid, i min tanke, ske endast i den mån penningar genom afgång af lärare, som varit anstälda vid till indragning bestämda läroverk, eller eljest dertill blefve disponibla.

Normalstaten för samtliga allmänna läroverk enligt den föreslagna organisationen skulle, efter hvad bilagan VI j. närmare utvisar, uppgå till tillägg. 2,597,600 kronor; ålderstilläggen för nu anstälda lärare skulle åter, såsom af bilagan VI li. framgår, efter de nya bestämmelserna komma att utgöra 750,950 kronor.

Å de allmänna läroverkens stat torde vidare följande anslag. böra a£f™h?dlade uppföras till samma belopp, med hvilka de hittills utgått, nemligen: djekne- allmänna penningeersättning, ej inräknad i kontanta lönebeloppen till lärarne, 4,307 läroverken. kronor 10 öre; ersättning för förlorad helgonskyld 2,644 kronor 33 öre; samt till extra arfvoden åt teckningslärare 86,000 kronor. Det anslag till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk, 6,000 kronor, som

*) Här afses det nu föreslagna slaget af kollegabefattningar.

**) Dessa platser hafva hittills burit namn af kollegabefattningar.

under en följd af år varit uppförd t å extra stat, blir för framtiden allt fortfarande beböfligt, på det undervisningen i detta vigtiga ämne må blifva praktisk. Det synes derför böra uppföras å ordinarie stat.

Till arfvoden åt bibliotekarierna vid stifts- och läroverksbiblioteken bar hittills varit. anslaget ett belopp af 4,542 kronor 64 öre. I följd af den stora utveckling åtskilliga af dessa bibliotek under de båda sista årtiondena- vunnit, och med hänsyn till de fordringar, som nu för tiden maste ställas pa skötseln och underhållet af eu o fientlig boksamling af den omfattning, som flertalet af dessa bibliotek eger, har emellertid nämnda anslag visat sig otillräckligt. De framställningar om ökade årliga arfvoden eller tillfälliga anslag till förbättrad anordning och vård af berörda boksamlingar, so in. understundom inkommit, hafva derför i allmänhet måst afslas, för så vidt icke medel kunnat från annat anslag erhållas. Jag anser derför nödigt att i den nya staten för detta ändamål upptages ett belopp af 7,000 kronor.

_ För att så mycket som möjligt befria rektorerna vid de högre och de talrikare besökta femklassiga läroverken från besväret med de kamerala och ekonomiska bestyr, som åtfölja deras befattning, utgår för närvarande ett anslag af 10,000 kronor. Då vid genomförandet af nu föreslagna organisation af de allmänna läroverken rektorernas göromål af ifrågavarande ait- maste ytterligare ökas, särskild! genom uppbörd och redovisning af de till statsverket ingående terminsafgifterna jemte dermed sammanhängande göromål, vidare genom den noggrannare tillsyn och omtanke, som iakttagandet af de hygieniska föreskrifterna erfordrar, och slutligen i följd af det ökade statistiska arbete, som blir nödvändigt för att meddela de detaljerade upplysningar angående läroverken, som nutiden kräfver: så torde detta anslag, som redan visat sig vara, väl knappt, behöfva eu väsentlig förhöjning, helst det är af största vigt att en rektor icke af tillfälliga och mindre magtpåliggande bestyr dragés från sin egentliga och hufvudsakliga uppgift. Jag anst>r mig derför böra föreslå att anslaget till arfvoden åt lektorernas skri!biträden höjes till 17,000 kronor, samt att arfvode till dylikt biträde ma, kunna beviljas icke blott rektorer vid högre läroverk och femklassiga läroverk i Stockholm, utan äfven åt rektorer vid lägre allmänna läroverk i landsorten med ett synnerligen stort lärjungeantal.

FiH arfvoden åt extralärare utgå för närvarande å ordinarie stat

100,000 kronor och å extra stat 40,000 kronor samt till vikariearfvoden o( h oföiutsedda behof 55,000 kronor, för dessa ändamål tillsammans således 195,000 kronor. Med afseende på dessa anslag, Indika lämpligen torde kunna sammanslas till ett enda, är att anmärka att visserligen å

ena sidan de extra ordinarie lärarnes arfvoden, enligt livad föreslaget är, skulle höjas från 1,500 eller 1,200 kronor till 2,000, 1,800 eller 1,500 kronor, men att å andra sidan det är högst antagligt att extralärarnes antal skall kunna betydligt inskränkas, dels på grund af det ökade antalet ordinarie ämneslärarebefattningar, dels i följd af det sannolikt något minskade lärjungeantalet. Berörda anslag torde derför kunna tåla en nedsättning af 20,000 kronor och således böra i den nya staten uppföras med tillsammans 175,000 kronor.

I sammanhang med det förslag, som ofvan framstälts till ordnandet af undervisningen i gymnastik-, vapen- och militäröfningar samt till befrämjandet af fria lekar bland skolungdomen, har jag framhållit det lämpliga uti att äfven gymnastiklärarnes aflöning ordnades på samma sätt, som hittills varit fallet med teckningslärarnes, så att en viss undervisningsskyldighet faststäldes för den ordinarie lönen och särskildt arfvode utbetalades för hvarje timme i veckan, hvarmed tjenstgöringen höjdes derutöfver. De belopp å 7,000 och 13,500 kronor, som nu äro anvisade dels till extra gymnastiklärarearfvoden vid dem bland de fullständiga läroverken, hvarest lärjungarnes antal i betydligare mån öfverstiger 200, dels till förhöjda arfvoden åt gymnastiklärare, till rese- och traktamentsersättning åt officerare, som särskildt förordnas att leda vapenöfningarna, samt till anskaffande af ammunition för målskjutning och inrättande af skjutbanor, torde, hvad det förra angår, helt och hållet och, hvad beträffar det senare, till en del kunna tagas i anspråk för de extra arfvoden åt gymnastiklärarne, som af det ifrågasatta aflöningssättet måste blifva en följd. Men då gymnastikundervisningen skulle utvidgas sålunda, att särskilda öfningar anordnades för de kroppsligt svagare och då dertill särskilda anordningar måste träffas för ledningen och öfvervakandet af de fria lekarne, kunna de härför disponibla beloppen icke anses tillräckliga, utan torde anslaget till extra arfvoden åt gymnast!klärarne och ledarne af de fria lekarne samt till anskaffande af ammunition för målskjutning, inrättande af skjutbanor m. in. behöfva höjas till 42,000 kronor.

Såsom förut blifvit föreslaget, skulle för praktisk utbildning af blifvande lärare dels å den praktiska linien, dels vid de lägre allmänna läroverken med 3 eller 4 ämneslärare särskild profårskurs inrättas vid Jakobs för ändamålet ombildade läroverk i Stockholm. Till anordnande af profårsundervisningen derstädes samt till någon förhöjning af de väl knappa arfvodena för lärarekandidaternas handledning torde det anslag å 20,500 kronor, som för närvarande utgår till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken, böra höjas till 28,000 kronor.

Kostnads-

beräkning.

no

Hittills hafva endast lärarne i främmande lefvande språk varit hugnade med särskilda stipendier för att i utlandet studera sitt ämne; och otvifvelaktigt är att dessa företrädesvis hafva behof af dylikt understöd, då de svårligen f hemmet kunna vinna det herravälde öfver sitt ämne och den lätthet vid dess behandling, som vid undervisningen äro af så stor betydelse. Men äfven lärare i öfriga ämnen skulle ofta hafva stort gagn af att taga personlig kännedom om huru deras ämnen behandlades i utlandet. I synnerhet skulle det vara af vigt för lärarne vid de läroverk, der profår genomgås, att blifva safta i tillfälle att på ort och ställe lära känna de metoder, som i utlandet redan stadgat sig eller hölle på att utbildas för behandlingen af det ämne, hvari de skulle handleda blifvande lärare. Sålunda skulle lättast utlandets erfarenhet komma samtliga våra läroverk till godo. Då det emellertid helt och hållet måste bero på den uppgift, som sattes för en hvars resa, huru lång tid och huru stort belopp som för densamma erfordrades, i det att den ene kunde behöfva vistas i utlandet ett helt år, under det att några veckor kunde vara nog för den andre, så skulle ifrågavarande reseunderstöd icke vara fixerade till bestämda belopp, utan skulle det tillkomma Kong! Maj:t att vid understödets beviljande fastställa såväl beloppet som tiden för vistelsen i utlandet efter det mål, som i hvarje fall sattes för resan. Då dessa reseunderstöd företrädesvis äro afsedda för lärarne vid de läroverk, der profår genomgås, torde något större belopp icke vara erforderligt, utan torde 4,000 kronor kunna anses för ändamålet tillräckligt.

Vid sammanräkning af de sålunda af mig föreslagna särskilda utgiftsposterna befinnes totalsumman af utgifterna för de allmänna läroverken uppgå till 3,670,501 kronor 43 öre.

Såsom bidrag till bestridande af dessa utgifter bör, åtminstone till dess annorlunda varder i laga ordning bestämdt, användas den afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn specificerade inkomster» och som torde kunna beräknas till 40,000 kronor. Det kontanta anslag, som behöfves, utgör alltså 3,630,501 kronor 43 öre.

För närvarande utgår i kontant af statsverket till de allmänna läroverken å ordinarie stat 2,866,886 kronor och å extra stat 382,975 kronor samt till pedagogier med högre undervisning: å ordinarie stat 57,511 kronor 44 öre och å extra stat 8,750 kronor. Nuvarande anslag till den högre skolbildningen utgör alltså tillsammans 3,316,122 kronor 44 öre. Genomförandet af den nya organisationen fordrar således en årlig utgift, som med 314,378 kronor 99 öre öfverstiger nu utgående utgifter. Men å

in

andra sidan skulle statsverket erhålla inkomster genom de föreslagna terminsafgifterna. Dessa avgifter från de högre och femklassiga läroverken hafva enligt grunder, för hvilka jag förut redogjort och på sätt bilagan VI e. närmare utvisar, beräknats till 337,000 kronor om året. De terminsafgifter, som skulle garanteras af de kommuner, i hvilka lägre allmänna läroverk med 3 eller 4 ämneslärare äro föreslagna att upprättas, kunna, såsom beräkning i bilagan VI g. utvisar, upptagas till 28,000 kronor. Inkomsterna af terminsafgifter skulle alltså uppgå till 365,000 kronor och med 50,621 kronor 1 öre öfverstiga de ökade utgifter den nya organisationen skulle medföra.

Enligt den utredning, som meddelas i bilagan VI n., erfordras för uppehållande af undervisningen vid de till indragning föreslagna läroverken under år 1888 76,205 kronor. Denna summa kommer sedermera att minskas i mån af de vid dessa läroverk anstälde lärarnes afgång. Då emellertid de nya lärarebefattningar, hvilkas inrättande blifvit föreslaget, blott skulle tillsättas i den mån medel till deras aflöning blefve disponibla genom förbemälde lärares afgång, så utöfvar berörda förhållande intet inflytande på den gjorda beräkningen.

Med hänsyn till hvad jag senast anfört, får jag alltså hemställa att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att efter nästa läsårs slut följande läroverk må indragas med de ordinarie ämne slär arnes afgång, dock senast den 1 juli 1890, nemligen: enklassiga pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Linde, Säter, Falkenberg, Laholm och Mönsterås; tvåklassiga pedagogierna i Hjo, Hedemora, Grenna, Kungelf, Kungsbacka och Borgholm; samt treklassiga allmänna läroverken i Vernamo, Sölvesborg och Ronneby;

att de vid läroverkens indragning å dessas stat qvarstående lärare må uppföras ä indragning sstat med: de löneförmåner, som enligt nu gällande ordinarie stat dem tillkomma;

att under den återstående tiden för ifrågavarande läroverks verksamhet må vid dem tillämpas nu gällande bestämmelser med hänsyn till såväl läroplan och lästid som lärarnes aflöning;

att treklassiga allmänna läroverken i Söderköping, Vimmerby,a Alingsås, Askersund, Sala, Trelleborg, Engelholm, Marstrand, Strömstad, Amål, Filipstad, Arvika, Skellefteå och Örnsköldsvik; tvåklassiga pedagogierna i Södertelge, Köping och Nora; samt enklassiga pedagogien i Simrishamn må ombildas till lägre allmänna läroverk med tre ämneslärare, under vilkor att vederbörande kommun åtager sig ej blott att tillhandahålla erforderliga

och lämpliga undervisningslokaler och hostad eller liy re ser sättning åt rektor, utan äfven att garantera inbetalningen till statsverket af ett såsom terminsafgift er a/ lärjungarne betraktadt belopp, uppgående till 1,560 kronor, derest läroverket inrättas i enlighet med den klassiska eller reala liniens undervisning spion, men till 780 kronor, om dervid den praktiska liniens läroplan följes;

att under samma vilkor, som i föregående punkt nämnts, ett nytt lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare må upprättas i Motala;

att treklassiga allmänna läroverken i Falköping och Varberg må ombilda* till lägre allmänna läroverk med fyra ämneslärare, under vilkor att vederbörande kommun åtager sig samma skyldigheter med afseende på undervisningslokaler och rektorsbostad, som stadgats beträffande dylikt läroverk med tre (ämneslärare, äfvensom att garantera inbetalningen till statsverket af ett såsom terminsaf gifter af lärjungarne betraktadt belopp, uppgående till 2,080 kronor, derest läroverket inrättas i enlighet med den klassiska eller reala liniens undervisning spion, men till 1,040 kronor, om dervid den praktiska liniens läroplan följes;

att vederbörande kommunalstyrelse må, i sammanhang med beslutet om förbemälda vilkors uppfyllande, afgöra dels enligt hvilkendera bildningslinies under visning spion läroverket bär inrättas, dels huruvida qvinliga lärjungar må, i mån af utrymme, vid läroverket mottagas, samt dels äfven angående beloppet af de för statsverket af sedda terminsafgifterna jemte vilkor en för och antalet af befrielser derifrån, dock att nämnda terminsaf gifters belopp icke må sättas högre än vid öfriga allmänna läroverk;

att, derest kommunen önskar frikallas från de förpligtelse!' med afseende ä läroverket, Indika den iklädt sig, anmälan derom bär ske hos Kongl. Maj:t fem är förut;

att läroverkets lokalstyrelse skall bestå af läroverkets inspektor och rektor samt tre af vederbörande kommunalstyrelse för viss tid valda medlemmar, dock att, derest landsting eller grannkommuner deltaga i kostnaderna för läroverkets underhall, en eller tvenne af sistnämnda ledamöter må af dessa utses;

lärarepersonalen vid ett lägre allmänt läroverk med' tre ämneslärare må utgöras af: en rektor med en aflöning af 3,500 kronor, deraf 1,000 kronor tjenstgöring spenningar, och ett ålderstillägg å 500 kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor, jemte fri bostad; en 'adjunkt med vanlig adjunktsaflöning; en kollega med lön af 2,000 kronor jemte 2 ålderstillägg å 250 kronor hvardera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring; en musiklärare med arfvode af 300 kronor; en gymnastiklärare med' arfvode af 300 kronor och tjenstgöringsskyldighet af 4 tim-

mar i veckan, samt en teckning slärare med ett arfvode af 500 kronor och undervisnings skyldighet af 5 timmar i veckan; äfvensom att vid hvarje läroverk af detta slag må anställas en skolläkare med arfvode af 50 kronor jemte samma afgift af lärjungar ne, som tillkommer skolläkarne vid öfriga allmänna läroverk;

att angående lärarepersonalen och skolläkaren vid lägre allmänna läroverk med 4 ämneslärare må gälla samma'bestämmelser som vid läroverk med 3 ämneslärare med undantag deraf, att lärarepersonalen ökas med en adjunkt;

att rektorerna vid de i föregående punkter afsedda läroverken må tillsättas på förordnande under viss tid samt att samtlige lärare vid dylikt läroverk må vara förbundne att, derest läroverket upphör eller förändras, öfvertaga den tjenstgöring, som Kongl. Maj:t kan finna skäl dem anvisa;

att lärarne vid de treklassiga allmänna läroverk och de pedagogier, som föreslagits till ombildning, må, intill dess ombilclningen hunnit verkställas eller annorlunda varder bestämdt, åtnjuta de löneförmåner, som hittills till dem utgått;

att prof årskurs för blifvande lärare å den praktiska linien samt vid allmänna läroverk med 3 eller 4 ämneslärare må anordnas vid Jakobs femklassiga läroverk i Stockholm samt att nämnda läroverk må på för ändamålet erforderligt sätt ombildas, och dervid följande ändringar med afseende på lärarepersonalen och dess aflöning vidtagas, nemligen: att rektor erhåller samma löneförmåner som rektorerna vid högre läroverk, att ämneslärarnes antal ökas med, 3 adjunkter, att teckning slär ar en tillägges samma aflöning, som åtföljer teckningslärarebefaktning af 3:dje klassen vid allmänt läroverk, samt att gymnastiklärarebefattningen indrages; äfvensom att en skolläkare der må anställas med ett årligt arfvode af 100 kronor utom den afgift af lärjungarne, som tillkommer skolläkare vid öfriga allmänna läroverk;

att rektor och öfningslärare vid läroverket i Haparanda må erhålla samma löneförmåner som rektor och öfningslärare vid femklassiga läroverk;

att undervisning vid femklassiga läroverket i Oskarshamn må meddelas äfven ä latinlinien;

att undervisning å reallinien må meddelas vid högre läroverket i Nyköping äfven i sjunde klassen, men vid, högre läroverket i Strengnäs blott till och med femte klassen;

att två lektorsbefattningar vid allmänna läroverket i Strengnäs samt en lektorsbefattning och två adjunktsbefattningar vid allmänna läroverket i

114 Vesterås må indragas, sedan innehafvarne öfverflyttats till andra allmänna läroverk;

att — i den man tillgångar blifva disponibla genom tillämpning af föreslagna bestämmelser om indragning af vissa läroverk — utom förut nämnda, följande nya lärarebefattningar må upprättas, nemligen: i Stockholm vid högre latinläroverket ä Norrmalm en gymnastiklärarebefattning samt å en för samtliga under direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk lydande läroverk gemensam stat 3 lektors- och 15 adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Nyköping 1 lektorsbefattning; vid högre läroverket i Malmö 1 lektorsbefattning; vid högre läroverket i Helsingborg 2 lektors- och 2 adjunktsbefattningar; vid högre realläroverket i Göteborg 1 lektors- och 3 adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Karlstad 3 adjunktsbefattningar samt vid högre läroverket i Umeå 1 lektorsbefattning; dock hvad lärarebefattningarna vid läroverket i Helsingborg angår, med. vilkor att stadsfullmägtige derstädes åtaga sig att med det bidrag, som möjligen kan erhållas af stiftets byggnadskassa och läroverkets enskilda byggnadsfond, tillhandahålla läroverket erforderliga och ändamålsenliga undervisningslokaler äfvensom bostad eller hyresersättning åt rektor;

att ingen förändring må ega rum i afseende å anslagen till djeknepenningeersättning, till ersättning för förlorad helgonskyld samt till extra arfvoden åt teckning slärare, men att anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk må upptagas ä ordinarie stat till enahanda, belopp, hvarmed det förut varit uppfördt å extra stat, eller 6,000 kronor;

att anslaget till arfvoden åt bibliotekarier må höjas till ett belopp af

7,000 kronor;

att af anslaget till skrifbiträden åt rektorer bidrag må kunna utgå icke blott åt rektorer vid högre läroverk och femklassiga läroverk i Stockholm, utan äfven åt rektorer vid femklassiga läroverk i landsorten med, ett synnerligen stort lärjungeantal, samt att detta anslags belopp må höjas till 17,000 kronor;

att anslagen till arfvoden åt extra lärare samt till vikariearfvoden och oförutsedda behof må sammanföras till ett anslag, som upptages å ordinarie stat till 175,000 kronor eller 20,000 kronor mindre än det sammanslagna belopp, hvartill berörda anslag hittills varit dels å ordinarie, dels å extra stat uppförda;

att i stället för hittills utgående anslag till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till befrämjande af vapenöfning ärna må uppföras ett anslag af 42,000 kronor till extra arfvoden åt gymnastiklärare och ledare af skolungdomens fria lekar samt till anskaffande af ammunition för målskjutning m. in.;

att anslaget till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken må höjas till 28,000 kronor;

att till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, der prof årskurs är inrättad, må uppföras ett anslag ä 4,000 kronor;

att — under förutsättning deraf att samtliga pedagogi, vid hvilka högre undervisning meddelas, indragas eller ombildas — ordinarie anslaget i 'kontant till pedagogier och folkskolor må, utöfver hvad redan förut föreslagits, ytterligare nedsättas med 57,511 kronor 44 öre eller till 5,035 kronor 56 öre;

att aflöningen till de på nämnda pedagogiers stat (närstående lärare må utgå af anslaget till de allmänna läroverken; samt

att, i stället för hittills å extra stat utgående anslag till allmänna läroverken 382,975 kronor och till pedagogierna 8,750 kronor samt det till indragning föreslagna beloppet af ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor 57,511 kronor 44 öre, må, för betäckande af kostnaderna för den nya normalstaten, beräknade till 2,597,600 kronor, för de nuvarande läirarnes ålder stillägg under år 1888 enligt nya staten, beräknade till 750,950 kronor, samt 'för öfriga förut angifna särskilda anslag till de allmänna läroverken, uppgående tillhopa till 321,951 kronor 43 öre, till ökande af nuvarande ordinarie anslag till de allmänna läroverken anvisas ett belopp af 763,615 kronor 43 öre.

Om det sätt, hvarpå inkomsten af de föreslagna terminsafgifterna hör bland statsverkets inkomster upptagas, hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla chefen för finansdepartementet att afgifva yttrande.

Chefen för finansdepartementet friherre Tamm anförde derefter:

Då den statsinkomst, som skulle tillfalla statsverket, derest de föreslagna nya terminsafgifterna varda beslutade, enligt hvad chefen för ecklesiastikdepartementet nyss upplyst, lärer kunna beräknas till 365,000 kronor, hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att 365,000 kronor må i riksstaten för år 1888 upptagas bland statsverkets inkomster under benämning »skolafgifter».

Statsrådets öfriga ledamöter instämde uti hvad cheferna för ecklesiastik- och finansdepartementen sålunda hemstält.

Statsrådet friherre Tamm yttrade:

I förslaget att med förminskande af de för hvarje dag anslagna lärotimmarne förlänga terminerna med 4 veckor eller från 36 till 40 om året, kan jag icke instämma, emedan den för lärjungarne hittills anslagna fritiden under sommaren icke synes mig böra förkortas till men såväl för desse som för deras föräldrar, då flertalet familjer vanligen tillbringa som-

inaren pa landet i en luft, som i alla afseenden är renare och friskare än den, som erbjudes i stad. Den till grund för den förändrade anordningen anförda förmenta olägenheten af försvagad helsa hos lärjungarne genom öfveransträngning under terminerna torde, om den verkligen existerar, snarare vara framkallad af långvarigt vistande i stadsluften och inom skolornas lokaler, och en återgång till förra tiders hemarbete i följd af de för examens afläggande för uppflyttning i högre klass vid höstterminernas början anstälda pröfningar torde på det sätt vara fördelaktigare, att eu del af den för repetitioner anslagna lärotiden förflyttas från lärotimmarne i skolan till hemarbete under sommarferierna,’ isynnerhet som derigenom lärjungarne maste såsom vilkor för uppflyttningen ådagalägga, att de i minnet bevarat de kunskaper, som de under föregående år inhemtat. Öfveransträngning synes mig bäst motverkas genom minskning i antalet läroämnen, hvilket ock blifvit i förslaget iakttaget.

I öfrigt instämmer jag i de af chefen för ecklesiastikdepartementet gjorda hemställanden.

Till hvad af chefen för ecklesiastikdepartementet blifvit hemstäldt saväl som till det al chefen för finansdepartementet framstälda förslag angående upptagande af skolafgifter bland statsverkets inkomster täcktes H. Maj:t Konungen lemna bifall samt befalde att nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan A vid detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

£x protocollo

Herm. Lundstedt.

117 Bilagan A.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna; gifven Stockholms slott den 14 Februari 1887.

Under hänvisning till innehållet af bilagda statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden vill Kongl. Maj:t på grund deraf föreslå Riksdagen att medgifva:

1) att för tillgodoseende af deras bildningsbehof, som vid tidigare år böra utgå till det praktiska lifvets värf, en femklassig s. k. praktisk bildningslinie, i hufvudsak anordnad på sätt i statsrådsprotokollet angifvits, må upprättas vid högre allmänna läroverken i Norrköping, Örebro, Jönköping och Malmö, vid högre realläroverket i Göteborg samt i Stockholm vid högre latinläroverket å Södermalm äfvensom vid Jakobs och Ladugårdslands femklassiga läroverk;

2) att vid hvarje högre eller femklassigt allmänt läroverk må anställas en läkare för att utöfva tillsyn öfver lärjungarnes helsotillstånd och biträda rektor vid öfvervakandet af de hygieniska anordningarna vid läroverket; samt

att skolläkaren må såsom arfvode uppbära dels af läroverkets ljusoch vedkassa 1 krona om året för hvarje under höstterminen närvarande lärjunge, dels af statsmedel årligen: vid de högre läroverken 150 kronor, vid de femklassiga 100 kronor;

3) att lärjungarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken må från och med vårterminen 1888, utom förut bestämda afgifter, åläggas

eu tenninlig, till statsverket ingående afgift till belopp af 10 kronor för lärjunge i första, andra och tredje klassen, af 20 kronor för lärjunge i fjerde och femte klassen samt af 30 kronor för lärjunge i sjette och sjunde klassen, dock med den inskränkning, att lärjunge, tillhörande den praktiska bildningslinien, blott må åläggas hälften af dessa nya afgift er samt att, enligt de närmare bestämmelser, som af Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna grunder fastställas, medellöse lärjungar till högst femton procent och mindre bemedlade till högst tjugu procent af hela närvarande lärjungeantalet må kunna befrias, de medellöse från afgiftens hela och de mindre, bemedlade från dess halfva belopp;

4) att — under förutsättning, att lästiden så utsträckes, att lärames tjenstgöringstid kommer att uppgå till 40 veckor om året — löneförmånerna för såväl ordinarie som extra ordinarie lärare vid de högre och femklassiga allmänna läroverken må bestämmas att från och med 1888 utgå med belopp, på sätt och under vilkor, som i statsrådsprotokollet finnas upptagna;

o) att — under förutsättning af kyrkomötets bifall — de prebendehemman och lägenheter samt andra förmåner af privilegiinatur, som äro lärarne vid de allmänna läroverken på lön anslagna, må, i den mån det kan ske utan förnärmande af nuvarande innehafvares rätt eller rubbning uti enskildes genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden, till statsverket indragas;

6) att beträffande tillsättning af rektorsbefattningar vid de femklassiga allmänna läroverken må gälla hvad för närvarande är föreskrifvet med afseende på tillsättning af dylika befattningar vid de högre läroverken ; samt

att, då till rektor vid allmänt läroverk utsetts lärare, som innehar ordinarie läraretjenst, denna tjenst må i vanlig ordning tillsättas, dock att den, som dertill utnämnes, skall, när förre innehafvaren återtager utöfningen af densamma, vara skyldig att träda i tjenstgöring vid det läroverk, Kongl. Maj:t med afseende på förekommande omständigheter kan finna skäligt bestämma;

7) att efter nästa läsårs slut följande läroverk må indragas med de ordinarie ämneslärarnes afgång, dock senast den 1 juli 1800, nemligen: enklassiga pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Linde, Säter, Falkenberg, Laholm och Mönsterås; tvåklassiga pedagogierna i Hjo, Hedemora, Grenna, Kungelf, Kungsbacka och Borgholm; samt treklassiga allmänna läroverken i Yernamo, Sölvesborg och Ronneby;

att de vid läroverkens indragning å dessas stat qvarstående lärare må uppföras å indragningsstat med de löneförmåner, som enligt nu gällande ordinarie stat dem tillkomma;

att under den återstående tiden för ifrågavarande läroverks verksamhet må vid dem tillämpas nu gällande bestämmelser med hänsyn till såväl läroplan och lästid som lärarnes aflöning;

8) att treklassiga allmänna läroverken i Söderköping, Vimmerby, Alingsås, Askersund, Sala, Trelleborg, Engelholm, Marstrand, Strömstad, Amål, Filipstad, Arvika, Skellefteå och Örnsköldsvik; tvåklassiga pedagogierna i Södertelge, Köping och Nora; samt enklassiga pedagogien i Simrishamn må ombildas till lägre allmänna läroverk med tre ämneslärare och sådan organisation, som i statsrådsprotokollet närmare angifvits; under vilkor att vederbörande kommun åtager sig ej blott att tillhandahålla erforderliga och lämpliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor, utan äfven att garantera inbetalningen till statsverket af ett såsom terminsafgifter af lärjungarne betraktadt belopp, uppgående till 1,560 kronor, derest läroverket inrättas i enlighet med den klassiska eller reala liniens undervisningsplan, men till 780 kronor, om dervid den praktiska liniens läroplan följes;

att under samma vilkor, som i föregående moment nämnts, ett nytt lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare må upprättas i Motala;

att treklassiga allmänna läroverken i Falköping och Varberg må ombildas till lägre allmänna läroverk med 4 ämneslärare; under vilkor att vederbörande kommun åtager sig samma skyldigheter med afseende på undervisningslokaler och rektorsbostad, som stadgats beträffande dylikt läroverk med tre ämneslärare, äfvensom att garantera inbetalningen till statsverket af ett såsom terminsafgifter af lärjungarne betraktadt belopp, uppgående till 2,080 kronor, derest läroverket inrättas i enlighet med den klassiska eller reala liniens undervisningsplan, men till 1,040 kronor, om dervid den praktiska liniens undervisningsplan följes;

att vederbörande kommunalstyrelse må i sammanhang med beslutet om förbemälda vilkors uppfyllande afgöra, dels enligt hvilkendera bildningslinies undervisningsplan läroverket bör inrättas, dels huruvida cjvinliga lärjungar må, i mån af utrymme, vid läroverket mottagas, samt dels äfven angående beloppet af de för statsverket afsedda terminsafgifterna jemte vilkoren för och antalet af befrielser derifrån, dock att nämnda terminsafgifters belopp icke må sättas högre än vid ofri ga allmänna läroverk;

att, derest kommunen önskar frikallas från de förpligtelse!' med afseende å läroverket, hvilka den iklädt. sig, anmälan derom bör ske hos Kong!. Maj:t fem år förut;

att läroverkets lokalstyrelse skall bestå af läroverkets inspektor och rektor samt tre af vederbörande kommunalstyrelse för viss tid valda medlemmar, dock att, derest landsting eller grannkommuner deltaga i kostnaderna för läroverkets underhåll, en eller tvenne af sistnämnda ledamöter må af dessa utses;

att lärarepersonalen vid ett lägre allmänt läroverk med tre ämneslärare må utgöras af: en rektor med en aflöning af 3,500 kronor, deraf

1,000 kronor tjenstgöringspenningar, och ett ålderstillägg å 500 kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor jemte fri bostad; eu adjunkt med vanlig adjunktsaflöning; en kollega med lön af 2,000 kronor jemte två ålderstillägg å 250 kronor hvartdera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring; en musiklärare med arfvode af 300 kronor; en gymnastiklärare med arfvode af 300 kronor och tjenstgöringsskyldighet af 4 timmar i veckan; samt en teckningslärare med ett arfvode af 500 kronor och undervisningsskyldighet af 7 timmar i veckan; äfvensom att vid hvarje läroverk af detta slag må anställas en skolläkare med arfvode af 50 kronor jemte samma afgift af lärjungarne, som tillkommer skolläkarne vid öfriga allmänna läroverk;

att angående lärarepersonalen och skolläkaren vid lägre allmänna läroverk med 4 ämneslärare må gälla samma bestämmelser som vid läroverk med 3 ämneslärare med undantag deraf, att lärarepersonalen ökas med en adjunkt;

att rektorerna vid de i de föregående momenten afsedda läroverken må tillsättas på förordnande under viss tid samt att samtlige lärare vid ett dylikt läroverk må vara förbundne att, derest läroverket upphör eller förändras, öfvertaga den tjenstgöring, som Kong! Maj:t kan finna skäl dem anvisa; samt

att lärarne vid de treklassiga allmänna läroverk och de pedagogier, som föreslagits till ombildning, må, intill dess ombildningen hunnit verkställas eller annorlunda varder bestämdt, åtnjuta de löneförmåner, som hittills till dem utgått;

9) att profårskurs för blifvande lärare å den praktiska luden samt vid allmänna läroverk med 3 eller 4 ämneslärare må anordnas vid Jakobs femklassiga läroverk i Stockholm samt att nämnda läroverk må på för ändamålet erforderligt sätt ombildas och dervid följande ändringar med afseende på lärarepersonalen och dess aflöning vidtagas, nemligen: att, rektor erhåller samma löneförmåner som rektorerna vid högre läroverk, att ämneslärarnes antal ökas med 3 adjunkter, att teckningsläraren tilllägges samma aflöning, som åtföljer teckningslärarebefattning af 3:dje

I2i

klassen vid allmänt läroverk, samt att gymnastiklärarebefattningen indrages, äfvensom att en skolläkare må der anställas med ett årligt arfvode af 100 kronor utom den afgift af lärjungarne, som tillkommer skolläkare vid öfriga allmänna läroverk;

10) att rektor och öfningslärare vid läroverket i Haparanda må erhålla samma löneförmåner som rektor och öfningslärare vid femklassiga läroverk;

11) att undervisning vid femklassiga läroverket i Oskarshamn må meddelas äfven å latinlinien;

12) att undervisning å reallinien må meddelas vid högre läroverket i Nyköping äfven i sjunde klassen, men vid högre läroverket i Strengnäs blott till och med femte klassen;

13) att två lektorsbefattningar vid allmänna läroverket i Strengnäs samt en lektorsbefattning och två adjunktsbefattningar vid allmänna läroverket i Vesterås må indragas, sedan innehafvarne öfverflyttats till andra allmänna läroverk;

14) att — i den mån tillgångar blifva disponibla genom tillämpning af föreslagna bestämmelser om indragning af vissa läroverk — utom förutnämnda, följande nya lärarebefattningar må upprättas, nemligen: i Stockholm: vid högre, latin läroverket å Norrmalm en gymnastiklärarebefattning samt å en för samtliga under direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk lydande läroverk gemensam stat tre lektors- och femton adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Nyköping en lektorsbefattning; vid högre läroverket i Malmö en lektorsbefattning; vid högre läroverket i Helsingborg två lektors- och två adjunktsbefattningar; vid högre realläroverket i Göteborg eu lektors- och tre adjunktsbefattningar; vid högre läroverket i Karlstad tre adjunktsbefattningar; samt vid högre läroverket i Umeå en lektorsbefattning; dock hvad lärarebefattningarna vid läroverket i Helsingborg angår, med vilkor att stadsfullmägtige derstädes åtaga sig att med det bidrag, som möjligen kan erhållas af stiftets byggnadskassa och läroverkets enskilda byggnadsfond, tillhandahålla läroverket erforderliga och ändamålsenliga undervisningslokaler äfvensom bostad eller hyresersättning åt rektor;

15) att ordinarie adjunkt eller kollega, hvilken aflagt sådan akademisk examen, som utgör vilkor för behörighet för att söka lektorsbefattning vid högre allmänt läroverk, äfvensom i öfrigt fullgjort stadgade föreskrifter för att kunna till lektor utnämnas, må ega rätt att vid årsberäkning för uppflyttning i högre lektorslönegrad räkna sig till godo den tid han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda,

med nit och skicklighet vid allmänt läroverk tjenstgjort såsom tillförordnad rektor, såsom vikarierande lektor eller ined en tjenstgöring väsentligen lika med den, som åligger lektor;

att lärare, som vunnit befordran till lektor vid allmänt läroverk, må ega rätt att räkna sig till godo för uppflyttning i högre lektorslönegrad den tid utöfver tio år, som han varit berättigad att räkna för uppflyttning i högre adjunktslönegrad;

att öfningslärare, som fullgjort vilkoren för kompetens till ordinarie öfningslärarebefattning vid högre allmänt läroverk, må räkna sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad deri tid han från och med året näst efter det, hvarunder berörda vilkor blifvit fullgjorda, tjenstgjort såsom vikarierande öfningslärare med full tjenstgöring vid högre allmänt läroverk, dock med undantag för de två första åren af hans så beskaffade verksamhet; samt att vikarietjenstgöring vid lägre allmänt läroverk härvid äfven må tagas i betraktande sålunda, att två års tjenstgöring vid lägre läroverk må räknas lika med ett års tjenstgöring vid högre läroverk;

att lärare vid folkskolelärareseminarier, högre lärarinneseminariet och sjökrigsskolan må, om de öfvergå i de allmänna läroverkens tjenst, åtnjuta samma rätt till lönetursberäkning, som genom kongl. kungörelserna den 29 maj 1874 och den 29 juni 1883 medgifvits lärare vid vissa enskilda läroverk;

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 20 mars 1858 angående rätt till lönetursberäkning såsom ordinarie lärare först med året näst efter det, under hvilket fullmagt erhållits, icke må leda derhän, att fullmagts erhållande förminskar den rätt till uppflyttning, lärare eljest skulle hafva haft för likartad tjenstgöring;

att föreskriften i kongl. cirkuläret den 11 december 1863 angående rätt för lärare att, för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, under hvilken han, efter det han undergått filosofie kandidatexamen, såsom extra lärare, duplikant eller vikarie varit vid elementarläroverket använd, dock med undantag för de tre första åren af hans så beskaffade verksamhet, må upphöra att vara gällande för andra än dem, som redan nu hafva rätt att räkna sig denna förmån till godo;

16) att, med undantag för gymnastiklärarne, öfriga ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk skola hafva rättighet och, hvad angår de lärare och lärarinnor, som ingå på den nya lönestaten eller som utnämnas efter det kungörelse i ämnet utkommit, äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå, Kongl.

123 Maj:t, dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå;

att ordinarie gymnastiklärare vid förenämnda läroverk, då de uppnått 60 lefnadsår och minst 30 tjenstår, skola under i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar, som för öfrige lärare blifvit föreslagna, hafva samma rätt och samma skyldighet att från tjensten afgå med pension, som näst föregående moment innehåller beträffande öfrige lärare;

att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som i minst tre år lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf han eller hon varit urståndsatt att sin tjenst bestrida, må, derest det varder behörigen styrkt, att anledning icke förefinnes till antagande, det han eller hon kan återvinna tjenstbarhet, kunna äfven utan egen ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas, mot åtnjutande under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten, hvilken pension skall för lärare eller lärarinna, hvars aflöning är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, utgå med ett belopp lika med hela lönen, om han eller hon befinner sig i annan lönegrad än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta lönegraden eller innehar tjenst, för hvilken inga lönegrader finnas, så beräknas, att för hvarje i full pensionsålder felande tjenstår afdrages en procent af lönen, dock icke mer än tio procent, samt för lärare eller lärarinna, hvars aflöning icke är på förenämnda sätt fördelad, skall utgå med ett mot tre fjerdedelar af lönen svarande belopp, minskadt med en procent för hvarje tjenstår, som felas i pensionsåldern, dock icke öfver tio procent;

17) att ingen förändring eger rum i afseende å anslagen till djeknepenningeersättning, till ersättning för förlorad helgonskyld samt till extra arfvoden åt teckningslärare, men att anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk må upptagas å ordinarie stat till enahanda belopp, hvarmed det förut varit uppfördt å extra stat, eller 6,000 kronor;

18) att anslaget till arfvoden åt bibliotekarier må höjas till ett belopp af 7,000 kronor;

19) att af anslaget till skrifbiträden åt rektorer bidrag må kunna utgå icke blott åt rektorer vid högre läroverk och femklassiga läroverk i Stockholm utan äfven åt rektorer vid femklassiga läroverk i landsorten med ett synnerligen stort lärjungeantal, samt att detta anslags belopp ma höjas till 17,000 kronor;

20) att anslagen till arfvoden åt extra lärare samt till vikariearfvoden och oförutsedda behof må sammanföras till ett anslag, som upptages å ordinarie stat till 175,000 kronor eller 20,000 kronor mindre än det sammanslagna belopp, hvartill berörda anslag hittills varit dels å ordinarie, dels å extra stat uppförda;

21) att i stället för hittills utgående anslag till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till befrämjande af vapenöfningarna må uppföras ett anslag af 42,000 kronor till extra arfvoden åt gymnastiklärare och ledare af skolungdomens fria lekar samt till anskaffande af ammunition för målskjutning m. m.;

22) att anslaget till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken må höjas till 28,000 kronor;

23) att till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, der profårskurs är inrättad, må uppföras ett anslag å 4,000 kronor;

24) att under förutsättning deraf, att samtliga pedagogier, vid hvilka högre undervisning meddelas, indragas eller ombildas — ordinarie anslaget i kontant till pedagogier och folkskolor må, utöfver hvad redan förut föreslagits, ytterligare nedsättas med 57,511 kronor 44 öre eller till 5,035 kronor 56 öre; samt

att aflöningen till de på nämnda pedagogiers stat qvarstående lärare må utgå af anslaget till de allmänna läroverken; äfvensom

25) att Riksdagen, i stället för hittills å extra stat utgående anslag till allmänna läroverken 382,975 kronor och till pedagogierna 8,750 kronor samt det till indragning föreslagna beloppet af ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor 57,511 kronor 44 öre, ville för betäckande af kostnaderna för den nya normalstaten, beräknade till 2,597,600 kronor, för de nuvarande lärarnes ålderstillägg under år 1888 enligt nya staten, beräknade till 750,950 kronor, samt för de i punkterna 17—23 omnämnda särskilda anslagen till de allmänna läroverken, uppgående tillhopa till 321,951 kronor 43 öre, till ökande af nuvarande ordinarie anslag till de allmänna läroverken anvisa ett belopp af 763,615 kronor 43 öre; samt

26) att den inkomst af terminsafgifter, som kommer att till statsverket inflyta, ma i riksstaten för år 1888 upptagas bland statsverkets inkomster under benämningen »skolafgifter» och beräknas till ett belopp af

365,000 kronor.

125 De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

C. G. Hammarskjöld.

Bilaga I. a.

Antal lärjungar i medeltal vid höstterminernas början åren 1881—85.

*) För realisterna i 6 och 7 afse medeltalen resp. 1, 2, 3 och 4 år. — **) För klass 6—7 afse medeltalen resp. 4, 3, 2 och 1 år.

Bilaga I. b

Antal lärjungar vid höstterminens början år 1886.

to

129 Bilaga I. c.

Antal lärjungar i medeltal vid höstterminernas början

åren 1881—85.

130 Bilaga I. d.

Antal lärjungar vid höstterminens början år 1886.

131 Bilaga I. e.

Antal lärjungar vid de till ombildning föreslagna

läroverken.

132 Bilaga 1. f.

Antal lärjungar vid de till indragning föreslagna

läroverken.

133 Bilaga II.

Antal afdelningar med särskild undervisning inom de högre allmänna läroverkens fem lägre klasser.

Medeltal under perioden 1881—85: Afdelningar. Lärjungar. Lärjungar i hvarje afd.

i klass 1—3 .................. 162,95. 4,406. 27,04.

j> » 4—5 .................. 133,40. 3,108. 23,30.

s » 1—5 .................. 296,35. 7,514. 25,36.

Anm. Särskild undervisning under vissa timmar har upptagits såsom bråk af afdelning.

' 134

Bilaga III.

Lärjungar vid de högre allmänna läroverken flyttade till högre klass.

Anm. De lärjungar, som vid höstterminens början »hoppat öfver» en klass, äro upptagna bland de vid vårterminens slut flyttade.

135 Bilaga IV.

Antal lärjungar i 7:de klassen af rikets högre allmänna läroverk, hvilka åtnjutit undervisning i grekiska och hebreiska.

' 136

Bilaga V. Lärjungar afgångne från nedannåmnda

läroverk och klasser under åren 1881—85.

Bilaga VI. a.

Kostnadsberäkning.

Inkomster:

Utgifter:

Afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn specificerade inkomster», om-

kring .............................................

Till statsverket ingående afgifter af lärjungarne vid de högre och fem-

klassiga läroverken........................

Bidrag af de kommuner, i hvilka lägre allmänna läroverk med 3 eller 4 ämneslärare äro föreslagna att upprättas ..........................................

Anslag af statsverket .......................

Er. 40,000:

337,000: —

28,000: — 3,265,501: 43

Samma Er. 3,670,501: 43

Föreslagen normalstat........................ Er. 2,597,600: —-

De nuvarande lärarnes ålderstillägg

139 Bilaga VI. b.

Anslag till allmänna läroverken och vissa pedagogier enligt

staten för år 1887.

Löner och ålderstillägg vid allmänna

läroverken, ordinarie anslag......... Er.

D:o extra ordinarie anslag............... »

Löner och ålderstillägg vid pedago-

gierna, ordinarie anslag............... »

D:o extra ordinarie anslag............... »

Åtkomsten af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn specificerade inkomster», omkring ......................................... »

Arfvoden åt extra lärare, ordinarie anslag.......................................... »

D:o extra ordinarie anslag............... »

Vikariearfvoden, ordinarie anslag...... »

Extra arfvoden åt teckningslärare ... »

D:0 åt gymnastiklärare.................... »

Till befrämjande af gymnastik och

vapenöfningar.............................. »

Arfvoden åt bibliotekarier ............... »

D:o åt rektorernas skrifbiträden ...... »

Till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken » Till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk................. »

Djeknepenningeersättning, ej inräknad i kontanta lönebeloppen till

lärarne ....................................... »

Ersättning för förlorad helgonskyld »

2,613,391: 93 336,975: —

57,511: 44 8,750: —

40,000: — Kr. 3,056,628: 37

Er. 3,356,122: 44

140 Bilaga VI. c.

Fördelning af kontanta anslaget till de allmänna läroverken

enligt staten för år 1887.

A. Ordinarie anslag.

Till löner och ålderstillägg ....................................

» bibliotekarier ........................ Kr. 4,542: 64

» arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre läroverken äfvensom de femklassiga läroverken i Stockholm ................................. » 10,000: —

» djeknepenningeersättning, ej inräknad i kontanta lönebeloppen till lärarne............ » 4,307: 10

» ersättning för förlorad helgonskyld ................................. » 2,644: 33

» arfvoden för extra lärare ...... » 100,000: —

» vikariearfvoden och oförutsedda

behof ................................ » 55,000: —

» befrämjande af gymnastik- och

vapenöfningar.................... » 13,500: —

;> extra arfvoden åt gymnastiklärare vid de allmänna läroverken ............................. » 7,000: —

» praktisk utbildning af blifvande

lärare vid de allmänna läroverken ............................. » 20,500: —

» extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken ............................. » 36,000: —

B. Extra ordinarie anslag.

Till tillfällig löneförbättring åt lärare vid de allmänna läroverken ......................................

» arfvoden åt extra lärare.................................

» resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk .....................................................

Kr. 2,613,391: 93

253,494: 07 Kr. 2,866,886:

336,975: —

40,000: —

6>000: — » 382,975:

Summa Kr. 3,249,861: —

Anm. Härtill kommer det belopp af omkr. 40,000 Kr., som i statsliggaren antecknas under rubrik: »Inom kolumn specificerade inkomster».

141 Bilaga VI. d.

Fördelning af anslaget till pedagogi och folkskolor enligt

staten för år 1887.

A. Ordinarie anslaget ...............

Deraf till pedagogien i Trosa ...... Kr.

» » garnisonsskolan i Kristianstad ..................... »

» » Ålems pedagogi ............ »

» för befrämjande af barna-

undervisningen i de nya kapellförsamlingarna uti

Vermlands finnmarker ...... »

» till Sällskapet för folkunder-

visningens befrämjande (f. d. Vexelundervisningssäll-

skapet) .............................. »

Återstoden, utgående till högre undervisning

Kr. 62,622:

11: 12

360:

14:

225:

4.500:

5,110: 56

Kr. 57,511: 44

B. Extra ordinarie anslag för tillfällig löneförbättring åt lärare vid de en- och tvåklassiga pedagogierna............... » 8,750: -

Summa Kr. 66,261: 44

Anm. I Kong!. Maj:ts proposition n:o 1 till innevarande års Riksdag föreslås en nedsättning dels af totalanslaget, dels åt' anslaget till befrämjande af barnaundervisningen i de nya kapellförsamlingarna uti Vermlands finnmark, hvardera å 75 kronor, men då dessa belopp härvid taga ut hvarandra, medför denna nedsättning ingen ändring i här afsedda slutsiffra.

142 Bilaga, VI. e.

Beräkning af till statsverket ingående afgifter för lärjungarne vid:

A. De högre allmänna läroverken.

I klasserna 1—3 åt 4,406 lärjungar å Kr. 20: — Kr. 88,120:

efter afdrag af 25 %...... » 22,030: •

I klasserna 4—5 af 3,108 lärjungar å Kr. 40: — » 124,320: —

efter afdrag af 25 % ...... » 31,080: —

I klasserna 6—7 af 3,930 lärjungar å Kr. 60: — » 236,340: —

efter afdrag af 25 %...... » 59,085: —-

Kr. 66,090: —

» 93,240: -

177,255:

33,940: - 8,485: --

31,960: — 7,990: —

B. De femklassiga läroverken.

I klasserna 1—3 af 1,697 lärjungar å Kr. 20: — Kr.

efter afdrag af 25 %...... »

I klasserna 4—-5 af 799 lärjungar å Kr. 40: — » efter afdrag af 25 %...... »

Af g är:

för nedsättning af terminsafgifterna med hälften å den praktiska linien vid 8 läroverk ..................................

för möjlig minskning af lärjungeantalet 10 % af beloppet ...............................

Beräknad årlig inkomst af terminsafgifterna » eller i rundt tal ......................................... »

25,455:

* 23,970: Kr. 386,010:

» 10,800:

37,521:

48,321

337,689

337,000

Anm. Antalet lärjungar beräknadt i medeltal för höstterminernas början åren 1881—1885.

14?.

Bilaga VI. f.

Föreslagen normalstat.

A. Vid de högre allmänna läroverken:

å Kr. 9,150 för hvarje läroverk.......................... » 173,850: — Kr. 2,597,600:

144 Bilaga VI. g.

Normalstat för ett lägre allmänt

1 Rektor ..............

1 Adjunkt..............

1 Kollega..............

1 Teckningslärare..

1 Musiklärare.......

1 Gymnastiklärare 1 Skolläkare ........

läroverk med 3 ämneslärare:

...................... Kr. 3,500: —

................... » 2,500; —

...................... * 2,000: —

..................... » 500: —

...................... » 300: —

...................... » 300; —

..................... » 50: —

Summa Kr. 9,150: —■

Af kommunen garanterade, till statsverket ingående terminsafgifter, beräknade efter 56 lärjungar i klasserna 1—3 och 24 lärjungar i klasserna 4—5, 1,560 Kr.; eller, om praktiska linien väljes, hälften deraf, 780 Kr.

Normalstat för ett lägre allmänt läroverk med 4 ämneslärare:

Af kommunen garanterade, till statsverket ingående terminsafgifter, beräknade med en tredjedels förhöjning af det för ett läroverk med 3 ämneslärare upptagna beloppet, 2,080 Kr. eller, om praktiska linien väljes, hälften deraf, 1,040 Kr.

hinder antagande att en tredjedel af de föreslagna 19 läroverken med 3 och 2 med 4 ämneslärare kommer att följa den praktiska liniens arbetsordning, kunna inkomsterna af dessa läroverk beräknas till omkring 28,000 kronor.

145 Bilaga VI. h.

De nuvarande lärarnes ålderstillägg för år 1888 enligt den

föreslagna staten.

A. Vid de, högre allmänna läroverken:

B.

C.

585,450: —

129,500: —

32,000: —

D.

Vid de till ombildning föreslagna tvåklassiga pedagogierna:

1 Rektor

1 Adjunkt

2 Adjunkter

ä Kr. 500: — Kr. 500: —

å » 500: — » 500: —

a » 1,500: — » 3,000: —

4,000: — Kr. 750,950:

Bilaga VI. i.

Summarisk uppgift å antalet lärare inom hvarje lönegrad vid de allmänna läroverken och tvåklassiga pedagogierna år 1887.

A) Högre allmänna läroverk.

147 Bilaga VI. k.

B) Femklassiga läroverk.

Anm. Haparanda läroverk är icke här upptaget, enär rektors och öfningslärares löner utgå efter den för treklassiga läroverk bestämda stat. — Rektorerna vid Stockholmsläroverken, som åtnjuta i lön 4,000 kronor utan rätt till ålderstillägg, äro här upptagna i lista lönegraden.

148 Bilaga VI. 1.

C) Treklassiga läroverk.

•) Se anm. å bilagan VI. k.

149 Bilaga VI. m.

D) TVåklassiga pedagogier.

150 Bilaga VI. n.

Lönestat vid de till indragning föreslagna läroverken, hvilkas alla ordinarie ämneslärare ännu icke afgått.

A. Treklassiga läroverken i

B. Tvåldassigapedcigogierna i Hjo:

C.

Till ofvanstående summa ...................................................................

bör läggas: dels för uppehållandet af undervisningen till slutet af läsåret 1887—1888 vid de till indragning föreslagna läroverk, hvilkas ämneslärare redan afgått, nemligen:

Tvåklassiga Pedagogien i Kungsbacka ............................................................ Kr. 2 375: _

Enklassiga Pedagogien i Mariefred..................................................!!”!!!!!!!!!”! » ’750: —

D:o d:o i Säter ............................................................» 750:

P:o d:o i Laholm .................................................................. ,, 750:

dels på indragningsstat uppförd lön för en kollega vid Ulrika Eleonoras redan indragna läroverk ...... »

men deremot fråndrages: »inom kolumn specificerade tillgångar» vid de till indragning föreslagna eller redan indragna läroverken ...................................................................................... Kr

Kr. 70,750: —

4,625: — 2,000: —

1,170:

hvarför det från statsverket utgående beloppet för dessa läroverk kommer att under år 1888 uppgå till... Kr. 76,205: —

151 Bilaga VII.

Jemförande öfversigt af den nuvarande och den föreslagna

lärarestaten.

1) Detta läroverk har hittills tillhört gruppen B. — 2) 12 här upptagna adjunktsbefattningar äro föreslagna att uppföras å en för Stockholmsläroverken gemensam stat. — 3) 3 här upptagna adjunktsbefattningar äro föreslagna att uppföras I eu för Stockholmsläroverken gemensam stat. — 4) Detta läroverk har hittills tillhört gruppen B. — 5) 3 här upptagna lektorsbefattningar äro föreslagna att uppföras å en för Stockholmsläroverken gemensam stat. — 6) Detta läroverk har hittills tillhört de treklassiga läroverken. — ’) Det upptågna lärjungeantalet utgör medeltal för aren 1882—1886.

%

Stockholm, Ivar Haäggströms boktryckeri, 1890.

I

Sammandrag.