med. förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömse¬ sidiga handels- och sjö farts förhållanden

Kong!,. Mapts Nåd. Proposition N:o 23.

1 N:o 23.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med. förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjö farts förhållanden; gifven Stockholms slott den 21 Februari 1890.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden i sammansatt svenskt-norskt statsråd af den 19 Augusti 1889, den 14 sistlidne Januari och denna dag samt i svenskt statsråd af denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del godkänna följande

Förslag

till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Art. 1.

Om handelsgemenskapen landvägen mellan de förenade rikena.

§ 1-

Alla naturalster och tillverkningar, ehvad de äro inhemska eller utländska, kunna från det ena af de förenade rikena till det andra landvägen så väl ut- som införas, så vidt icke gällande karantänsföreskrifter deremot lägga hinder i vägen eller eljest, efter hvad nedan i denna § sägs, hinder deremot möter.

År i det ena riket eller inom viss del deraf utförsel af vara i allmänhet förbjuden, må sådant förbud göras gällande jemväl beträffanliih. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 A/d. 12 Haft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

de utförsel landvägen till det andra riket, dock icke i fråga om jern och stål af alla slag och icke heller i fråga om skogsprodukter i annat fall, än då förbudet mot utförsel af sådana produkter har till ändamål skogarnes bevarande eller förkofran.

Landvägen från ena riket till det andra må icke införas vara, hvars frambringande eller tillverkning i det senare riket icke är medgifven, och icke heller utländsk vara, som i det senare riket i allmänhet är till införsel förbjuden. Förbud mot införsel af vara landvägen från ena riket till det andra må ock kunna stadgas, om sådant i det senare riket anses erforderligt af sanitära grunder eller till förebyggande af sjukdomar på naturprodukter, som utgöra föremål för landets afvel. Får i det ena riket vara frambringas eller tillverkas endast af viss beskaffenhet eller är varas tillverkning derstädes underkastad särskild offentlig kontroll, må införsel af sådan vara från det andra riket ega rum endast s$, vidt varan uppfyller de i det förra riket för densamma stadgade betingelser och kan vid införseln underkastas sådan undersökning, som anses nödig för att kontrollera, att så är förhållandet.

§2.

Vara, hvars utförsel landvägen från ena riket till det andra enligt § 1 kan förbjudas, må ock kunna vid sådan utförsel beläggas med tullafgift till det belopp, densamma vid utförsel i allmänhet är underkastad. Deremot må för varor, som från ena till andra riket landvägen utföras, transitafgift icke ega rum.

För varor, tillverkade i det af rikena, från hvilket utförseln sker, må ej heller exportpremier beviljas, äfvensom återbetalning af erlagd tillverkningsafgift för dessa varor eller af tull för de utländska råämnen, som vid deras tillverkning hafva blifvit använda, icke medgifves, med mindre varorna vid införsel i det andra riket draga hel tull.

§ 3'

Svenska eller norska naturalster eller tillverkningar skola vid införsel landvägen från det ena riket till det andra vara fria från tullafgifter, med undantag af:

a) Socker, sirap och karameller (sockertillverkningar, hufvudsakligen bestående af brändt eller kokadt socker),

b) Tobak och tobakstillverkningar,

c) Bränvin och sprit, alla slag, samt dermed beredda drycker och luktvatten,

d) Malt och malttillverkningar,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. <3

e) Brändt eller malet kaffe och kaffesurrogat,

f) Spelkort,

för hvilka varor, såvidt de uti det rike, dit de införas, i allmänhet äro tullpligtiga, full tullafgift skall erläggas;

g) Kläder, hvilkas öfvertyg är väfdt, stickadt, knutet eller på strumpstol tillverkadt i annat land än Sverige eller Norge. För sådana varor skall, när tullafgiften för öfvertyget är högre i det land, dit införseln sker, än i det andra landet, erläggas en å klädernas hela vigt beräknad tullafgift, motsvarande skilnaden emellan de i de båda länderna för öfvertyget gällande tullsatser,

h) Väfnader, helt eller delvis tillverkade af linne-, hamp- eller jutegarn, spunnet i annat land än Sverige eller Norge. För sådana väfnader skall, när tullafgiften för detta garn är högre i det land, dit införseln sker, än i det andra landet, erläggas en å väfnadens vigt beräknad tullafgift, motsvarande skilnaden mellan de i de båda länderna för garnet gällande tullsatser. Ingår i väfnaden mer än ett slag af sådant garn, beräknas tullafgiften efter det slag, för hvilket skilnaden mellan tullsatserna i bägge, länderna är störst. Tullafgiften må dock ej i något fall beräknas högre än den i det land, dit införseln sker, för väfnaden i allmänhet gällande,

i) Jern- och stålvaror af följande slag: valsade eller smidda stänger och plåtar samt spik, söm, tråd, kedjor och kettingar, helt eller delvis tillverkade af i annat land än Sverige eller Norge framstäldt råämne eller halffabrikat. För sådana varor skall, när tullafgiften å nämnda råämne eller halffabrikat är högre i det land, dit införseln sker, än i det andra landet, erläggas en å varans vigt beräknad tullafgift, motsvarande skilnaden emellan de i de båda länderna för råämnet eller lialffabrikatet gällande tullsatser. Tullafgiften må dock ej i något fall beräknas högre än den i det land, dit införseln sker, för varan i allmänhet gällande. Vid tillämpning af stadgandet i denna punkt skall jern- och stålskrot, fallet i, ettdera riket efter derstädes förbrukadt utländskt fabrikat, anses såsom i detta rike framstäldt.

I de fall, som i nästa § sägs, må förenämnda varor, utom spelkort, tullfritt föras från det ena riket till det andra.

År eu vara tillverkad i Sverige eller Norge af materialier, antingen producerade i ettdera riket eller i bägge rikena tullfria, anses sådan vara utgöra inhemsk tillverkning, ehvad större eller mindre arbete å densamma blifvit nedlagdt.

År varan åter tillverkad, helt eller delvis, af utländska, i någotdera riket tullpligtiga ämnen, och kan det derå nedlagda arbetet hänföras till hvad med husflit, handtverk eller fabriksverksamhet allmänne-

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

ligen förstås, då må ock sådan vara räknas till svensk eller norsk tillverkning, utom i de fall att bearbetningen endast består i:

l:o Förmalning, krossning, blandning, bakning, torkning, sigtning,

2:o Rensning (rectificering) af lysoljor,

3:o Fållning, kantning, bopsyning, förseende med linning, knappar, fransar eller spetsar och dylikt,

4:o Målning, lackering, bronsering eller anbringande af annan ytbetäckning,

5:o Tvinning, sammanslagning, blekning, färgning-, tryckning eller appretering af garn, snören och manufakturvaror,

6:o Sammansättning af delar medelst limning, spikning, nitning, skrufning, lödning och dylikt,

7:o Formning och pressning af hatt- och mössämnen, putsning, polering; eller

andra i förhållande till den färdiga varan mindre väsentliga bearbetningar, hvilka begge rikenas tullmyndigheter finna böra med här förut uppräknade bearbetningar vara likstälda.

§ 4-

Vid resa öfver gränsen från ena till andra riket vare det, med undantag för spelkort, Indika äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, medgifvet att åt till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra följande mindre partier, nemligen:

Bränvin och sprit samt dermed beredda drycker äfvensom vin, alla slag, tillsammans 4 liter,

Bröd 20 kilogram,

Garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

Kaffe och kaflesurrogat tillsammans 5 kilogram,

Malt 40 kilogram,

Risgryn 5 kilogram,

Salt 4 hektoliter,

Socker 8 kilogram,

Spanmål, utom malt, omalen 150 kilogram,

malen 100 kilogram,

Tobak 1 kilogram,

Väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett sammanlagdt värde af 40 kronor,

Öl 10 liter,

Andra varor till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.

o

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2->.

Tullfrihet, hvarom i denna § sägs, gäller icke för varor, som i handelsafsigt. införas vare sig för att i vanlig ordning törsäljas eller för att utlemnas såsom ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, såvidt de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om vederbörande tulltjensteman eller tullbetjent sådant fordrar, skyldig att, jemte uppgift om yrke och hemvist, afgifva skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke införas i handelsafsigt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för resandes egen räkning, skall försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.

§ 5-

I fråga om införseltull för utländska varor, som i större partier eller på annat sätt, än i föregående § sägs, från ena till andra riket införas, galle i hvardera af dessa hvad angående dylika varors införsel i allmänhet är eller varder stadgadt.

§ 6.

Varor, som öfver Svinesund eller Idefjorden öster om Svinesund föras i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern öfver isen från ena riket till det andra, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore de landvägen införda, såvida de icke antingen sjövägen transporterats till den strand åt nämnda färjställe eller fjord, hvarifrån öfverföringen till andra rikets strand sedan skett, eller ock blifvit till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.

§ 7.

Den, som vill från ena till andra riket landvägen införa varor af de slag och till den myckenhet, att de äro tull underkastade, skall det åligga att hos tullkammaren eller vederbörande tulltjensteman eller tullbetjent å afsändningsorten förse sig med behörig varuförpassning, hvilken under transporten skall godset åtfölja.

Förpassningen skall vara stäld till ort, hvarest förtullning får ega rum.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ 8-

Hvad afsändare!! för erhållande af förpassning har att iakttaga stadgas i §§ 4, 6 och 7 i nådiga förordningen af den 12 Juli 1860 angående varuförseln landvägen mellan de förenade rikena, Indika stadganden äfvensom allt hvad såväl nämnda lagrum som §§ 8, 9, 10, 11 och 12 i nyss åberopade författning i öfrigt innehålla angående förpassningens innehåll, varornas undersökning och tullbehandling, tullkontrollen samt afsändarens ansvar, om varorna ej inom föreskrifven tid till förpassningsorten framkomma, m. m. fortfarande skola lända till efterrättelse, med iakttagande af de ändringar i eller tillägg till desamma, som, särskildt i fråga om varuförsändelser på jernväg rikena emellan, äro eller framdeles kunna blifva meddelade.

Då utländska oförtullade varor skola landvägen försändas till det ena riket från transitupplag i det andra, må dock, äfven om transporten sker annorledes än på jernväg, den i ofvannämnda förordning deri 12 Juli 1860 föreskrifna undersökning på afsändningsorten af varornas beskaffenhet och myckenhet eftergifvas, derest varorna äro så inpackade, att tullmyndigheten på stället finner sådan plombering och försegling kunna å dem anbringas, att derigenom full säkerhet vinnes, att de icke utan plomberingens eller förseglingens skadande kunna förändras eller mot ändra varor utbytas. Derest icke inom den i § 12 åt nyssnämnda författning stadgade tid af tre månader från den å varorna utfärdade förpassningens datum der föreskrifvet bevis, att eu på sådant sätt afsänd och förpassad vara framkommit till bestämmelseorten med orubbade sigill eller plomber, aflemnas till tullkammaren på afgångsorten, skola, i fall den afsända varans beskaffenhet och myckenhet kunna tillförlitligen ådagaläggas, de i berörda § bestämda tullafgifter och böter hos förpassningstagaren eller hans löftesman uttagas och i föreskrifven ordning vederbörande tullkassor tillställas, hvaremot, derest tillförlitlig upplysning om varans beskaffenhet och myckenhet icke kan åstadkommas, tullkammaren i afsändningsorten har att hos förpassningstagaren eller hans löftesman uttaga böter till belopp af tio kronor för hvarje kilogram utaf det icke behörigen framkomna varukollyts bruttovigt. Af detta bötesbelopp tillfaller den ena hälften tullkassan på afsändningsorten och den andra hälften tullkassan på bestämmelseorten.

§ 9.

Svenska och norska naturalster och tillverkningar skola, då de i större partier eller på annat sätt, än i § 4 sägs, från ena till andra

7 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 23.

riket landvägen införas, för tillgodonjutande af de uti § 3 i afseende på införseln dem medgifna förmåner vara åtföljda af vederbörande tullkammarföreståndares eller annan offentlig tjenstemans bevis, att varorna äro af svensk eller norsk afvel eller tillverkning.

För erhållande af sådant bevis skall, då detsamma afser naturalster, varuafsändaren till den myndighet, hos hvilken beviset begäres, utlemna en under edlig förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att varan blifvit inom landet frambragt.

Afser beviset åter andra varor, skall varuafsändaren till nämnda myndighet aflemna en under edlig förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att varan blifvit å uppgifvet ställe inom landet tillverkad, med uppgift tillika, huruvida varan är tillverkad af enbart inhemskt svenskt eller norskt ämne eller om jemväl utländskt ämne deri ingår och om beskaffenheten af den bearbetning, varan på detta ställe undergått. Denna försäkran skall afgifvas af tillverkaren eller, der det visas, att hinder derför möter, af annan person, som om varans tillverkning eger noggrann kännedom, och skall till riktigheten bestyrkas af två trovärdige män.

Ehvad dylik försäkran rörer naturalster eller andra varor, är vederbörande myndighet pligtig att, om anledning dertill förekommer, fordra jemväl annan bevisning om varans inhemska ursprung samt att kräfva vittnens intyg om egenhändiga namnteckningen „af den eller de personer, som afgifvit eller bestyrkt försäkran.

Vederbörande myndighets bevis, hvilket bestämdt skall vitsorda, att varan är af inhemsk afvel eller tillverkning, skall tecknas å ofvan omförmälda försäkran. Afser beviset sådana varor, som i § 3 litt. g, h och i nämnas, skall detsamma derjemte innehålla så fullständig upplysning om det utländska materialets beskaffenhet, att med ledning deraf tullafgiften kan beräknas.

Bevis, hvarom i denna § sägs, må dock ej fordras för varor, som af gränsbefolkningen vid resa öfver gränsen medföras och hvilka vederbörande tulltjensteman finner upperibaidigen vara alster af ortens skogs- och landthushållning eller hemslöjd, och icke heller för flyttsaker, gamla och brukade, när dessas sammanlagda värde icke öfverstiger 200 kronor.

§ io.

Finnes någon öfver gränsen införa tillåtna varor af de slag och den myckenhet, att införselstull derför bör erläggas, men varorna icke af behörig förpassning äro åtföljda, ansvare såsom för tullförsnillning.

8 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

Införas landvägen från det ena riket till det andra varor, hvilka äro till införsel förbjudna, eller finnas vid undersökning å bestämmelseorten flera eller färre eller andra slags varor, än som i medförd förpassning äro upptagna, eller äro varorna eller emballagerna icke försedda med de i förpassaingen omförmälda stämplar, sigill eller plomber, ansvare den, som dermed beträdes, på sätt derom i allmänhet stadgas i det rikes tullförfattningar, dit införseln skett.

§ 11.

Tullstyrelserna i Sverige och Norge skola, till närmare kontroll å in- och utförseln af varor landvägen från ena till andra riket, hvar tredje månad tillsända hvarandra förteckningar å de varutransporter, som med förpassningar landvägen från ena till andra riket under de tre sistförflutna månaderna ankommit eller afgått; äfvensom de inbördes skola lemna hvarandra underrättelser om de föreskrifter, som i afseende å berörda kontroll tid efter annan kunna utfärdas.

Art. II.

Om svenska och morska fartygs ömsesidiga rättigheter samt handelsgemenskapen sjöledes mellan de förenade rikena.

§ l2-

Alla i det ena riket inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckande och af hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro byggda eller naturaliserade, äfven i det andra behandlas såsom inhemska och åtnjuta alla dermed förenade rättigheter samt må således, utan afseende om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor, icke åläggas andra eller högre utgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.

Det ena rikets fartyg och båtar må ock inom det andra rikets område idka fraktfart med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg och båtar äro bestämda,

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifna ömsesidiga förmåner skola fartygen vara försedda med sådana

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. 9

handlingar, som till bestyrkande af deras nationalitet äro i hvartdera riket föreskrift^.

§ 13.

Varor, som med norska fartyg in- eller utföras, skola, utan afseende på den ort, hvarifrån de ankomma eller till hvilken de afgå, i Sverige icke vara underkastade andra eller högre afgifter vare sig till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än om de med svenska fartyg in- eller utföras.

Ett lika förhållande skall i Norge, i afseende å varors in- och utförsel med svenska fartyg, ega rum.

§ 14.

Svenska eller norska naturalster och andra varor, hvilka efter ordalydelsen i § 3 äro att anse såsom svenska eller norska tillverkningar, skola, när de införas från det ena till det andra riket i ettdera rikets fartyg, utan att fartyget under resan i främmande hamn lossat eller lastat, vara tullfria eller tullpligtiga enligt hvad i ofvannämnda § är bestämdt, utan afseende på partiets storlek, endast med undantag af spanmål, malen eller omalen, för hvilken vara, der den i allmänhet är tullpligtig, skall erläggas half tull.

Fartyg, som i främmande hamn endast aflemnat eller mottagit passagerare med deras resegods (handelsresandes medförda varor och varuprof häri dock icke inbegripna), anses icke hafva lossat eller lastat derstädes.

I öfrigt kommer, beträffande såväl rättigheten till varors ut- eller införsel sjöledes från ena till andra riket som beräkning af tullafgifterna dervid, att i hvartdera riket till efterrättelse gälla hvad der angående varors ut- eller införsel samt förtullning i allmänhet är eller varder stadgadt.

§ 15-

Hvad § 2 innehåller i fråga om exportpremie samt återbekommande af tull eller tillverkningsafgift för varor, som, tillverkade i det ena af rikena, derifrån till det andra utföras, skall ega tillämpning äfven då utförseln sker sjöledes.

Bill. till Piksd. Prof. 1890. 1 Sand. 1 Afd. 12 Häft. 2

10 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

§ 16.

För tillgodonjutande af den tullfrihet eller lindring i tullafgifter, som enligt § 14 blifvit svenska och norska alster och tillverkningar medgifna, skall det åligga den, som desamma från ena till andra riket utskeppar, att förse sig med' sådant bevis, att varorna äro af inhemsk afvel eller tillverkning, som i § 9 finnes stadgadt för införsel landvägen.

§ 17.

I likhet med hvad i § 11 rörande kontroll å varutransporter landvägen är stadgadt skola tullstyrelserna i Sverige och Norge hvar tredje månad tillsända hvarandra förteckningar å de fartyg och laddningar, som under de tre sistförflutna månaderna från ena till andra riket ankommit eller afgått, samt i öfrig!, till kontroll å varors inoch utförsel sjöledes mellan båda rikena, iakttaga hvad i nämnda § är föreskrifvet.

§ 18.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 instundande Juli, då ock motsvarande föreskrifter blifva för Norge gällande. Den fortfar att gälla, till dess för båda rikena annorlunda förordnas eller två år förflutit, sedan någotdera riket om ändring eller upphäfvande af densamma för sin del fattat af det andra rikets samtycke oberoende beslut.

Då denna förordning träder i kraft, skall nådiga förordningen den 29 Maj 1874 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden med deri genom nådiga förordningen den 1 Juli 1887 vidtagna ändringar upphöra att vara gällande.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kong], nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

11 Protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i sammansatt svenskt-norskt statsråd å Stockholms slott den 19 Augusti 1889.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Åkerhielm, Plans Excellens norske Herr Statsministern Gram,

Svenska Statsråden: Herr Lovén,

Friherre von Otter, von Krusenstjerna,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Norska Statsråden: Arneberg,

Furu.

Sedan vid underdånig anmälan i sammansatt svenskt-norskt statsråd den 24 Maj innevarande år ej mindre af Riksdagens den 11 Maj 1888 aflåtna underdåniga skrifvelse med anhållan, bland annat, det täcktes Kongl. Maj:t med anledning af de beslut, Riksdagen fattat om ändringar i tulltaxan, så fort ske kunde, inleda underhandlingar med Norska Regeringen om sådana bestämmelser i den s. k. mellanrikslagen, hvilka af Riksdagens omförmälda beslut med nödvändighet påkallades, än äfven af de underdåniga utlåtanden, som med anledning häraf på grund af särskilda nådiga befallningar afgifvits af den under den 18 Juni 1888 tillsatta tullkomitén samt Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen, Kongl. Maj:t förordnat, att Norska Regeringens yttrande skulle inhemtas öfver chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essens vid nämnda föredragningstillfälle gjorda underdåniga hemställan, att Kongl. Maj:t måtte besluta, att, med anledning af Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse samt hvad derefter i ämnet före-

12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

kommit, förhandlingar mellan de båda länderna måtte företagas i syfte att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållauden att föreläggas de båda ländernas representationer samt att för sådant ändamål hvartdera landets regering skulle utse tre ombud, föredrog bemälde departementschef nu en af Norska Regeringen den 13 innevarande månad aflåten, till Finansdepartementet i afskrift öfverlemnad underdånig framställning, deruti Regeringen, med förklarande att Regeringen ansåge den från svensk sida framstälda önskan om revision af åtskilliga bestämmelser i mellanrikslagstiftningen böra tillmötesgås och derföre tillstyrkte, att frågan underkastades granskning af tre delegerade från hvartdera af rikena, på sätt af chefen för det svenska Finansdepartementet blifvit föreslaget, tillika uttalade den mening, att den gällande lagstiftningen erbjöde otvifvelaktiga fördelar för båda rikenas industri och handel, och att man borde söka bevara densamma oförändrad med undantag för de antagligen jemförelsevis få områden, der det bestående tillståndet måste erkännas hafva i erfarenheten visat sig medföra mera känbara olägenheter för uågotdera af rikena, hvarjemte med särskild hänsyn till den föreslagna utsträckta användningen af skilnadstull, vare sig denna sattes till half tull eller bestämdes på annat sätt, Regeringen ansett sig böra anmärka, att de hinder, en sådan tull skulle komma att lägga i vägen för varuomsättningen, icke kunde mätas efter tullens storlek, då det nemligen för den dagliga trafiken mellan länderna måste anses vara af den största betydelse, att ingen tull erlades och ingen formlig tullbehandliug egde rum.

I enlighet med statsrådets tillstyrkande behagade bians Maj:t Konungen förordna, att, med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 11 Mai 1888 samt hvad derefter i ämnet förekommit, förhandlingar mellan de båda länderna skulle företagas i syfte att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden att föreläggas de båda ländernas representationer; och förklarade Hans Maj:t Konungen Sig vilja för sådant ändamål i hvartdera rikets statsråd utse tre ombud.

In fidem protocolli:

G. Wilh. Smärling.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

13 Protokoll öfver finans ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i sammansatt svenskt och norskt statsråd å Stockholms slott den 14 Januari 1890.

Närvarande:

Hans Excellens svenske Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt, Hans Excellens norske Herr Statsministern Gram,

Svenska Statsråden: Friherre von Otter,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Norska Statsråden: Arneberg,

Furu.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen anförde:

»Med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 Maj 1888 med anhållan om inledande af underhandlingar med Kongl. Norska Regeringen om nya bestämmelser i nådiga förordningarne den 29 Maj 1874 och den 1 Juli 1887 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden med mera samt hvad derefter i ämnet förekommit har Eders Kongl. Maj:t i sammansatt svenskt och norskt statsråd den 19 Augusti nästlidet år förordnat, att förhandlingar mellan de båda länderna skulle företagas i syfte att utarbeta förslag till än-

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

drade bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden att föreläggas de båda ländernas representationer, äfvensom förklarat Sig vilja för sådant ändamål i hvardera rikets statsråd utse tre ombud, hvarefter Eders Kongl. Maj:t i svenskt statsråd samma dag till ombud att å Sveriges sida föra omförmälda förhandlingar förordnat Statsrådet Friherre Albert Lars Evert Åkerhielm, Generaltulldirektören Gustaf Walter Leopold Lönegren och Godsegaren Erik Gustaf Boström.

Sedan förhandlingar mellan de för de båda länderna utsedda ombuden pågått här i Stockholm från och med den 19 Oktober till och med den 20 December nästlidet år samt meddelanden i ämnet derefter egt rum mellan chefen för svenska Finansdepartementet och medlemmar af härvarande norska statsrådsafdelning, föreligger nu ett förslag till ändring af åtskilliga paragrafer i förenämnda nådiga förordningar, hvilket förslag, afsedt att, derest det vinner godkännande, träda i tillämpning den 1 Juli innevarande år, jag nu anhåller att få inför Eders Kongl. Maj:t anmäla.»

Departementschefen uppläste härefter berörda förslag, hvilket finnes detta protokoll bilagdt;

Och behagade Hans Maj:t Konungen på statsrådets enhälliga tillstyrkande besluta, att öfver samma förslag Kong!. Norska Regeringens yttrande skulle inhemtas.

In fidem protocolli: G. Louis De Geer.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

15 Bilaga till protokollet den 14 Januari 1890.

Förslag till förändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i nådiga förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

§ 1.

Alla naturalster och tillverkningar, ehvad de äro inhemska eller utländska, kunna från det ena af de förenade rikena till det andra landvägen så väl ut- som införas, så vidt icke gällande karantänsföreskrifter deremot lägga hinder i vägen eller eljest, efter hvad nedan i denna § sägs, hinder deremot möter.

År i det ena riket eller inom viss del deraf utförsel af vara i allmänhet förbjuden, må sådant förbud göras gällande jemväl beträffande utförsel landvägen till det andra riket, dock icke i fråga om jern och stål af alla slag och icke heller i fråga om skogsprodukter i annat fall, än då förbudet mot utförsel af sådana produkter har till ändamål skogarnes bevarande eller förkofran.

Landvägen från ena riket till det andra må icke införas vara, hvars frambringande eller tillverkning i det senare riket icke är medgifven, och icke heller utländsk vara, som i det senare riket i allmänhet är till införsel förbjuden. Förbud mot införsel af vara landvägen från ena riket till det andra må ock kunna stadgas, om sådant i det senare riket anses erforderligt af sanitära grunder eller till förebyggande af sjukdomar på naturprodukter, som utgöra föremål för landets afvel. Får i det ena riket vara frambringas eller tillverkas endast af viss beskaffenhet eller är varas tillverkning derstädes underkastad särskild offentlig kontroll, må införsel af sådan vara från det andra riket ega rum endast så vidt varan uppfyller de i det förra riket för densamma stadgade betingelser och kan vid införseln underkastas sådan undersökning, som anses nödig för att kontrollera, att så är förhållandet.

IG

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ 2.

Vara, hvars utförsel landvägen från ena riket till det andra enligt § 1 kan förbjudas, må ock kunna vid sådan utförsel beläggas med tullafgift till det belopp, densamma vid utförsel i allmänhet är underkastad. Deremot må för varor, som från ena till andra riket landvägen utföras, transitafgift icke ega rum.

För varor, tillverkade i det af rikena, från b vilket utförseln sker, må ej heller exportpremier beviljas, äfvensom återbetalning af erlagd tillverkningsafgift för dessa varor eller af tull för de utländska råämnen, som vid deras tillverkning hafva blifvit använda, icke medgifves, med mindre varorna vid införsel i det andra riket draga hel tull.

§ 3.

Svenska eller norska naturalster eller tillverkningar skola vid införsel landvägen från det ena riket till det andra vara fria från tullafgifter, med undantag af:

a) socker, sirap och karameller,

b) oförändradt,

c) bränvin och sprit, alla slag, samt dermed beredda drycker och luktvatten,

d) oförändradt,

e) brändt eller malet kaffe och kaffesurrogat,

f) spelkort,

för bvilka varor, såvidt de uti det rike, dit de införas, i allmänhet äro tullpligtiga, full tullafgift skall erläggas;

g) oförändradt,

b) väfnader, helt eller delvis tillverkade af linne-, hamp- eller jutegarn, spunnet i annat land än Sverige eller Norge. För sådana väfnader skall, när tullafgiften för detta garn är högre i det land, dit införseln sker, än i det andra landet, erläggas en å väfnadens vigt beräknad tullafgift, motsvarande skilnaden mellan de i de båda länderna för garnet gällande tullsatser. Ingår i väfnaden mer än ett slag af sådant garn, beräknas tullafgiften efter det slag, för livilket skilnaden mellan tullsatserna i begge länderna är störst. Tullafgiften må dock ej i något fall beräknas högre än den i det land, dit införseln sker, för väfnaden i allmänhet gällande,

i) jern- och stålvaror af följande slag: valsade eller smidda stänger och plåtar samt spik, söm, tråd, kedjor och kettingar, helt eller

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

delvis tillverkade af i annat land än Sverige eller Norge framstäldt råämne eller halffabrikat. För sådana varor skall, när tullafgiften å nämnda råämne eller halffabrikat är högre i det land, dit införseln sker, än i det andra landet, erläggas en å varans vigt beräknad tullafgift, motsvarande skilnaden emellan de i de båda länderna för råämnet eller halffabrikatet gällande tullsatser. Tullafgiften må dock ej i något fall beräknas'högre än den i det land, dit införseln sker, för varan i allmänhet gällande.

Vid tillämpning af stadgandet i denna punkt skall jern- och stålskrot, fallet i ettdera riket efter derstädes förbrukadt utländskt fabrikat, anses såsom i detta rike framstäldt.

I de fall, som i nästa § sägs, må förenämnda varor, utom spelkort, tullfritt föras från det ena riket till det andra.

År en vara tillverkad i Sverige eller Norge af materialier, antingen producerade i ettdera riket eller i begge rikena tullfria, anses sådan vara utgöra inhemsk tillverkning, ehvad större eller mindre arbete å densamma blifvit nedlagdt.

År varan åter tillverkad, helt eller delvis, af utländska, i någotdera riket tullpligtiga ämnen, och kan det derå nedlagda arbetet hänföras till hvad med husflit, handtverk eller fabriksverksamhet allmänneligen förstås, då må ock sådan vara räknas till svensk eller norsk tillverkning, utom i de fall att bearbetningen endast består i:

l:o Förmalning, krossning, blandning, bakning, torkning, sigtning,

2:o oförändraclt,

3:o fållning, kantning, hopsyning, förseende med linning, knappar, fransar eller spetsar och dylikt,

4:o målning, lackering, bronsering eller anbringande af annan vtbetäckning,

5:o tvinning, sammanslagning, blekning, färgning, tryckning eller appretering af garn, snören och manufakturvaror,

6:o sammansättning af delar medelst limning, spikning, nitning, skrufning, lödning och dylikt,

7:o formning och pressning af hatt- och mössämnen, putsning, polering; eller

andra i förhållande till den färdiga varan mindre väsentliga bearbetningar, hvilka begge rikenas tullmyndigheter finna böra med här förut uppräknade bearbetningar vara likstälda.

§ 4.

Vid resa öfver gränsen från ena till andra riket vare det, med undantag för spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift som Bill. till Riksd. Prot. 1800. 1 Sami. 1 Afd. 12 Höft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

tull, medgifvet att af till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra följande mindre partier, nemligen:

Bränvin och sprit samt dermed beredda drycker äfvensom vin, alla slag, tillsammans 4 liter,

Bröd 20 kilogram,

Garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

Kaffe och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

Malt 40 kilogram,

Risgryn 5 kilogram,

Salt 4 hektoliter,

Socker 8 kilogram,

Spanmål, utom malt, omalen 150 kilogram,

malen 100 kilogram,

Tobak 1 kilogram,

Väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett sammanlagdt värde af 40 kronor,

Öl 10 liter,

Andra varor till ett sammanräknadt värde af 30 kronor. Tullfrihet, hvarom i denna paragraf sägs, gäller icke för varor, som i handelsafsigt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för att utlemnas såsom ersättning för verkstäldt, arbete, ej heller för varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, såvidt de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om vederbörande tulltjensteman eller tullbetjent sådant fordrar, skyldig att, jemte uppgift om yrke och hemvist, afgifva skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke införas i handelsafsigt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för resandes egen räkning, skall försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.

§ 5.

I fråga om införseltull för utländska varor, som i större partier eller på annat sätt, än i föregående paragraf siig-s, från ena till andra riket införas, gälle i hvartdera af dessa hvad angående dylika varors införsel i allmänhet är eller varder stadgadt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ 6-

Varor, som öfver Svinesund eller Idefjorden öster om Svinesund föras i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern öfver isen från ena riket till det andra, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore de landvägen införda, såvida de icke antingen sjövägen transporterats till den strand af nämnda färjställe eller fjord, hvarifrån öfverföriugen till andra rikets strand sedan skett, eller ock blifvit till denna senare öfverförde för att derifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.

§ 7.

Den, som vill från ena till andra riket landvägen införa varor af de slag och till den myckenhet, att de äro tull underkastade, skall det åligga att hos tullkammaren eller vederbörande tulltjensteman eller tullbetjent å afsändningsorten förse sig med behörig varuförpassning, hvilken under transporten skall godset åtfölja.

Förpassningen skall vara stöld till ort, hvarest förtullning får ega rum.

§ 8.

Oförändrad.

§ 9.

Svenska och norska naturalster och tillverkningar skola, då de i större partier eller på annat sätt, än i § 4 sägs, från ena till andra riket landvägen införas, för tillgodonjutande af de uti § 3 i afseende på införseln dem medgifna förmåner vara åtföljda af vederbörande tullkammarföreståndares eller annan offentlig tjenstemans bevis, att varorna äro af svensk eller norsk afvel eller tillverkning.

För erhållande af sådant bevis skall, då detsamma afser naturalster, varuafsändaren till den myndighet, hos hvilken beviset begäres, aflemna en under edlig förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att varan blifvit inom landet frambragt.

Afser beviset åter andra varor, skall varuafsändaren till nämnda myndighet aflemna en under edlig förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att varan blifvit å uppgifvet ställe inom landet tillverkad, med

20 Kornjl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 23.'

uppgift tillika, huruvida varan är tillverkad af enbart inhemskt svenskt eller norskt ämne eller om jemväl utländskt ämne deri ingår och om beskaffenheten af den bearbetning, varan på detta ställe undergått. Denna försäkran skall afgifvas af tillverkaren eller, der det visas, att hinder derför möter, af annan person, som om varans tillverkning eger noggrann kännedom, och skall till riktigheten bestyrkas af två trovärdige män.

Ehvad dylik försäkran rörer naturalster eller andra varor, är vederbörande myndighet pligtig att, om anledning dertill förekommer, fordra jemväl annan bevisning om varans inhemska ursprung samt att kräfva vittnens intyg om egenhändiga namnteckningen af den eller de personer, som afgifvit eller bestyrkt försäkran.

Vederbörande myndighets bevis, hvilket bestämdt skall vitsorda, att varan är af inhemsk afvel eller tillverkning, skall tecknas å ofvan omförmälda försäkran. Afser beviset sådana varor, som i § 3 litt. g, h och i nämnas, skall detsamma derjemte innehålla så fullständig uppösning om det utländska materialets beskaffenhet, att med ledning deraf tullafgiften kan beräknas.

Bevis, hvarom i denna paragraf sägs, må dock ej fordras för varor, som af gränsbefolkningen vid resa öfver gränsen medföras och hvilka vederbörande tulltjensteman finner uppenbarligen vara alster af ortens skogs- och landthushållning eller hemslöjd, och icke heller för flyttsaker, gamla och brukade, när dessas sammanlagda värde icke öfverstiger 200 kronor.

§§ 10—15.

Oförändrade.

§ 16-

För tillgodonjutande af den tullfrihet eller lindring i tullafgifter, som enligt § 14 blifvit svenska och norska alster och tillverkningar medgifna, skall det åligga den, som desamma från ena till andra riket utskeppar, att förse sig med sådant bevis, att varorna äro af inhemsk afvel eller tillverkning, som i § 9 finnes stadgadt för införsel landvägen.

§§ 17 och 18.

Oförändrade.

Lagen träder i kraft den 1 Juli 1890.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23

21 Protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i sammansatt svenskt-novskt statsråd å Stockholms slott den 21 Februari 1890.

Närvarande:

Hans Excellens svenske Herr Statsministern Friherre Åkkrhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt, Hans Excellens norske Herr Statsministern Gram,

Svenska Statsråden: Friherre von Ottek,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Norska Statsråden: Arneberg,

Furu.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen anmälde i underdånighet, att Kongl. Norska Regeringen, på grund af Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 14 sistlidne Januari, under den 25 i samma månad afgifvit utlåtande angående det i sammansatta statsrådets protokoll för förstnämnde dag intagna förslag till ändringar i nådiga förordningarne den 29 Maj 1874 och den 1 Juli 1887 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Föredragande departementschefen anförde härefter:

»Grunddragen i 1874 års mellanrikslag voro, hvad den egentliga handelsgemenskapen mellan rikena beträffar, att svenska eller norska naturalster eller tillverkningar skulle vid införsel från det ena riket till det andra vara fria från tullafgifter med undantag af socker och

9 >

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

sockertillverkningar, derunder inbegripet sirap, tobak och tobakstillverkniugar, bränvin och sprit, alla slag, malt och malttillverkningar, bränd t eller målet kaffe samt spelkort, för hvilka varor i allmänhet hel lull skulle erläggas; att för alla utländska varor, som från ena riket infördes till det andra, hel tull skulle erläggas; samt att vissa smärre qvantiteter eljest tullpligtiga varor vid resa öfver gränsen fiuge tullfritt medföras. Rörande arten eller graden af den bearbetning eller förädling, ett utländskt råämne eller halffabrikat skulle i ena landet hafva undergått, lör att den sålunda bearbetade eller förädlade varan skulle vid införsel i det andra anses såsom inom det förra landet tillverkad, innehöll lagen inga föreskrifter.

Genom nådiga förordningen den 1 Juli 1887 vidtogos i mellanrikslagens ursprungliga lydelse vissa förändringar, hvilka hufvudsakligen framkallats al vunnen erfarenhet derom, att den vidsträckta omfattning af begreppet inhemsk tillverkning, som lagen medgaf, föranledde en med densamma ej afsedd vinst på olikheten i tullsatser uti de båda rikena, att den vid resa öfver gränsen för vissa smärre partier tullpligtiga varor medgifna tullfrihet stundom missbrukades i handelsafsigt, samt att lagens bestämmelser om produktionsbevis icke gåfvo önskad tillförlitlighet åt nämnda bevis.

Till förebyggande af de olägenheter, lagen i förstnämnda hänseende visat sig medföra, blef begreppet inhemsk tillverkning närmare bestämdt sålunda:

att vara, som vore tillverkad i Sverige eller Norge af materialier, antingen producerade i ettdera riket eller i begge rikena tullfria, skulle anses utgöra inhemsk tillverkning, ehvad större eller mindre arbete å densamma blifvit, nedlagdt; samt

att, om varan åter vore tillverkad, helt eller delvis, af utländska i någotdera riket tullpligtiga ämnen, och det derå nedlagda arbetet kunde hänföras till hvad med husflit, handtverk eller fabriksverksamhet a 11 män ligen förstodes, sådan vara ock skulle räknas till svensk eller norsk tillverkning, utom i de fall, att bearbetningen endast bestode i 1) förmalning, krossning eller blandning, 2) rensning (rectificering) af lysoljor, 3) fållning, kantning, förseende med linning, knappar, fransar eller spetsar och dylikt, 4) målning, lackering, bronsering eller annan öfverstrykning samt 5) tvinning, blekning, färgning, tryckning eller appretering af garn och manufakturvaror.

Härjemte blef för ett varuslag, kläder, stadgad skilnadstull så, att, då öfver ty ge t vore väfdt, sticknät, knutet eller'på strumpstol tillverkadt i annat land än Sverige eller Norge, och tullafgiften för öfvertyget vore högre i det land, dit införseln skedde, än i det andra landet,

Rongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

eu å klädernas hela vigt beräknad tullafgift skulle erläggas, motsvarande skilnaden mellan de i de båda länderna för öfvertyget gällande tullsatser.

I lagen infördes vidare, med afseende å öfriga deri anmärkta brister, föreskrifter derom,

att den i lagens § 4 omförmälda tullfrihet för vissa smärre partier af tullpligtiga varor icke skulle gälla varor, som i handelsafsigt införas; samt

att för erhållande af produktionsbevis varuafsändaren skulle till den myndighet, hos hvilken beviset begäres, aflemna en på heder och tro afgifven skriftlig försäkran, att varan blifvit å uppgifvet ställe inom landet tillverkad, med uppgift tillika, huruvida varan vore tillverkad af enbart svenskt eller norskt ämne eller om jemväl utländskt ämne deri inginge och om beskaffenheten af den bearbetning, varan på detta ställe undergått; och skulle denna försäkran vara utfärdad af tillverkaren eller, om hinder härför mötte, af två trovärdige män, som om varans tillkomst egde tillförlitlig kännedom, vederbörande myndighet ändock obetaget att fordra jemväl annan bevisning för varans inhemska ursprung.

Den af Eders Kongl. Maj:t den 18 Juni 1888 tillsatta tullkomité, som enligt Eders Kongl. Maj ds nådiga föreskrift af samma dag haft att yttra sig beträffande de ändringar i gällande stadganden rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, som af då vidtagna eller af Riksdagen beslutade ändringar i tulltaxan kunde påkallas, bär i sitt under den 22 December 1888 i ämnet afgifna betänkande, under erinran att 1874 års mellanrikslag hvilade på principen om tullfrihet för alla inhemska varor och allt inhemskt arbete samt full tull för rent utländska varor, anfört, att lagen dermed gåfve den gynnade behandlingen störsfa möjliga omfattning. Inhemska varor kunde nemligen vara af två slag. Det ena utgjordes af inhemska naturalster och inom ettdera riket gjorda tillverkningar eller bearbetningar deraf; det andra utgjordes helt eller delvis af utländska råämnen eller halffabrikat, som inom ettdera riket undergått någon bearbetning. 1874 års mellanrikslag gåfve tullfrihet äfven åt sist nämnda kategori; och det vore just denna vidsträckta omfattning af begreppet »inhemsk tillverkning», som utgjorde lagens stora svaghet och hvarifrån flertalet anmärkta olägenheter ledde sitt ursprung. Härigenom uppstode, då de båda rikena hade vidt skilda tullsatser på samma varor, tillfälle till den stora spekulation på tulldifferens, som varit föremål för klagan och som helt och hållet strede emot lagens anda och syfte. 1887 års förändring af åtskilliga paragrafer i 1874 års lag hade hufvudsakligen varit riktad mot denna svåra olägenhet, men var redan då otillräcklig

24 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

och hade genom 1888 års Riksdags beslut angående höjda och åsätta nya tullar blifvit det än mera. Komitén hade derföre ansett sin uppgift vara att framlägga ett förslag, hvarigenom förut nämnda olägenhet eller möjligheten till vinst på tulldifferens förebygdes eller åtminstone reducerades till ett minimum, utan att derigenom den nuvarande samfärdseln mellan de begge länderna alltför mycket inskränktes.

Enligt hvad komitén förmäler hade i detta afseende blifvit inom komitén väckta åtskilliga förslag i syfte att bygga mellanrikslagens hithörande bestämmelser på sådana grunder, att ifrågavarande bestämmelser skulle kunna eg a fortfarande giltighet, oberoende af de ändringar, som tid efter annan kunde komma att ega rum i de båda ländernas tulltaxor. Komiténs flertal hade emellertid funnit dessa förslag allt för väsentligt afvika från den princip, som läge till grund för 1874 års mellanrikslag, och hade derföre, under uttalande af den åsigt att verkningarne af det införda nya tullsystemet borde afvaktas, innan förslag af mera genomgripande natur framstäldes, ansett sig böra framlägga ett förslag, hvilket endast afsåge att med fullföljande af den väg, som i 1887 års förordning blifvit beträdd, afhjelpa de olägenheter, som redan gjort sig känbara. Då klagomål hufvudsakligen förnummits deröfver, att den i sistnämnda förordning meddelade förteckning å de mindre väsentliga bearbetningar, som ej Ange naturalisera utländska tullpligtiga ämnen, ej vore nog uttömmande, hade komitén sökt komplettera densamma; och då det dessutom egentligen vore idkare af linne-, jute- och hampindustrierna samt jernhandteringen, hvilka klagat öfver en ojemn och obillig konkurrens från norsk sida, hade komitén sökt afhjelpa donna olägenhet genom att på alster af nämnda industrier tillämpa samma princip, som 1887 års förordning uppstält i afseende på kläder, d. v. s. principen om eu efter varans hela vigt beräknad skilnadstull på materialet.

Tre af komiténs ledamöter hafva emellertid varit af afvikande mening, i det de ansett komitén hafva bort söka utarbeta ett förslag till mellanrikslag, som kunde blifva bestående en längre tid, oberoende af de förändringar, som de särskilda rikenas tulltaxor under samma tid möjligen kunde komma att undergå. Två af dessa ledamöter hafva ansett detta ändamål kunna uppnås på den väg, att varor, tillverkade i Sverige eller Norge helt eller delvis af utländska i det land, dit varorna föras, tullpligtiga materialier, förklarades skola vid införsel från det ena riket till det andra draga hälften af den dessa varor åsätta tull, utom i vissa angifna fall, då på grund af bearbetningens mindre väsentliga beskaffenhet hel tull borde erläggas. Den tredje af nyss omförmälda reservanter har deremot ansett varor af nu ifrågavarande

25 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

kategori enligt regeln böra beläggas med hela den tull, som dertill använda utländska materialier bort draga i det land, dit varan föres.

Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen hafva i sitt under den 2 April 1889 i ämnet afgifna underdåniga utlåtande förklarat sig anse den blifvande lagförändringen böra afse mellanrikslagstiftniDgens nöjaktiga ordnande för någon längre framtid och hafva af denna anledning äfvensom på i öfrigt anförda skäl förmält sig icke kunna biträda tullkomiténs förslag. Beträffande sättet för lösningen af förevarande fråga hafva deremot embetsverken varit af sinsemellan olika meningar.

Kommersekollegium har för sin del anfört, att botemedlet mot den genom tulldifferenserna uppkommande orättvisa vore till sin princip lätt funnet, nemligen sålunda att vid införsel från det land, der tull icke funnes åsatt råämnen och halffabrikat eller som å dem hade de lägre tullafgifterna, till det land, der det motsatta förhållandet egde rum, varor, tillverkade af ifrågavarande råämnen eller halffabrikat, pålades tullafgifter till lika belopp med skilnaderna i tullafgifterna å de för tillverkningen använda råämnen eller halffabrikat. Denna princip, som i 1887 års författning vore tillämpad i fråga om kläder, skulle likväl, derest densamma uppstäldes såsom allmän regel och tillämpades på det sätt, att, såsom för närvarande egde rum i fråga om kläder, olikheterna i tullafgifterna för de materialier, hvilka för varans beredning blifvit använda, först vid varans tullbehandling beräknades, komma att ur tullteknisk synpunkt ställa alltför höga prof på tullförvaltningspersonalen och i synnerhet på gränstullbevakningen. Af omförmälda grunds antagande följde emellertid, enligt Kollega mening, ingalunda, att skilnadstullens belopp nödvändigt måste uträknas vid hvarje säi-skildt tullbehandlingstillfälle, utan ansåge Kollegium grundsatsen kunna och böra genomföras på det sätt, att för de i tulltaxan upptagna varor, för livilkas beredning i båda eller någotdera af länderna utländska, tullpligtiga råämnen eller halffabrikat begagnades, beloppet af olikheterna i de för dessa råämnen eller halffabrikat bestämda tullafgifterna på förhand beräknades och för den tullenhet, efter hvilken den färdiga varan skulle tullbehandlas, bestämdes, hvarigenom i alla förekommande fall lätthet, säkerhet och likformighet vid tullbehandlingen skulle ernås.

Kollegium ansåge derföre frågan böra lösas på det sätt, att i § 3 af mellanrikslagen infördes ett stadgande af innehåll, att i afseende å varor, tillverkade af utländska materialier, det stode hvardera riket fritt att pålägga skilnadstullar, hvilka dock i intet fall finge för någon sådan vara öfverstiga beloppet af skilnaderna i de tullafgifter hvilka i de särskilda ländernas tulltaxor funnes bestämda för de Bill. till Biksd. Prof. 3890. 1 Sami. 1 Afd. 12 Häft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

utländska material ier, som för varornas tillverkning vore väsentliga och i dem ingått, samt att för iakttagande häraf mellanrikslagen skulle åtföljas af eu förteckning å de varor, för hvilka skilnadstullar inom hvardera landet ifrågakomme, och ä de belopp, till hvilka för dessa varor olikheterna i tullafgifterna för till dem använda utländska materialier uppginge enligt af båda ländernas tullstyrelser uppgjord och af regeringarna godkänd beräkning. Berörda förteckning skulle vara underkastad förändringar, när helst sådana af förändringar i tulltaxorna eller eljest till följd af förändringar i tillverkningarnas beskaffenhet påkallades, och införandet af sådana förändringar, hvilka antagligen skulle komma att beröra endast få varuartiklar, borde icke kunna medföra några betydande svårigheter och omgångar.

För hvardera landet skulle det stå öppet att i alla de fall, i hvilka skada för varutillverkare ansåges uppkomma till följd af lägre tull i grannriket å ett för någon vara brukligt utländskt råämne, pålägga samma vara, när den, tillverkad i grannriket, derifrån utan rent produktionsbevis infördes, eu skilnadstull till samma eller lägre belopp än det, som på grund af mellanrikslagens bestämmelse blifvit för varan i förteckningen angifvet. På samma sätt som tulltaxorna och liktidigt med dem eller oftare, derest omständigheterna dertill gåfve anledning, skulle taxor å skilnadstullarna utfärdas.

Generaltullstyrelsen åter har tillstyrkt, att förut omförmälda, af två reservanter inom tullkomitén framstapla förslag om half tull vid införseln af varor, helt eller delvis tillverkade af utländska tullpligtiga materialier, måtte i hufvudsak läggas till grund vid utarbetandet af den blifvande författningen.

Med gällande lagstiftning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden har, förutom underlättande i allmänhet af samfärdseln mellan de båda länderna, hufvudsakligen åsyftats att genom medgifvande af ömsesidig tullfrihet för inhemska naturalster och tillverkningar utvidga de båda ländernas af tullafgifter oberoende handelsområde. Förverkligandet af detta syfte har icke mott svårighet, så vidt fråga varit om naturalster eller om sådana varor, hvilka tillverkats af inhemska eller utländska i det land, dit varan föres, tullfria råämnen eller halffabrikat, och ej heller beträffande varor, som helt eller delvis äro tillverkade af utländska, i det andra landet tullpligtiga råämnen eller halffabrikat, när tullen för dessa råämnen eller halffabrikat är densamma i båda länderna

27 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

År åter tullen å de för varan använda utländska råämnen eller halffabrikat i de båda länderna olika, varder förhållandet ett annat. Medgifves i detta fall oinskränkt tullfrihet, möj liggöres för fabriker och handtverkare inom det land, som har den lägre tullafgiften, att af utländska råämnen med mindre kostnad tillverka samma varor som de, hvilka, med användning af samma råämnen, produceras af fabriker eller handtverkare i det land, som har den högre tullafgiften, hvarigenom de förstnämnda yrkesidkarne till fördel för sig, men till skada för de sistnämnda kunna undersälja dessa. Då den princip om ömsesidig tullfrihet för inhemska tillverkningar, på hvilken mellanrikslagstiftningen är bygd — tillämpad å varor, som helt eller delvis tillverkats af utländska råämnen — kräfver tullfrihet, förutom för den del af råämnena, som är af inhemskt ursprung, endast för det å råämnena nedlagda arbetets värde för att afsättningen af alstren af detta arbete må kunna försiggå under lika gynsamma förhållanden i det andra landet som i det egna, skulle deremot under nyssnämnda förhållanden den oinskränkta tullfriheten medföra, att alster af omförmälda slag i det förra landet afsattes under gynsammare förhållanden än i det senare, och att sålunda näringsidkarne i det land, som hade de lägre tullsatserna, vid afsättning i det andra landet bereddes en af ifrågavarande lagstiftning alldeles icke afsedd och med grunderna för densamma ingalunda förenlig vinst. Då Sverige redan före år 1888 i allmänhet hade högre tullsatser än Norge, gjorde sig olägenheterna af den i 1874 års mellanrikslag medgifna oinskränkta inbördes tullfrihet för »tillverkningar», ehvad i dessa inginge inhemska eller utländska råämnen, allt mera känbara och framkallade slutligen de ändringar i nämnda lag, som innefattas i nådiga förordningen den 1 Juli 1887. De ändringar i den svenska tullagstiftningen, som egde rum år 1888, i det att tullsatserna å en del varor icke oväsentligt höjdes och andra förut tullfria varor belädes med tull, hafva i åtskilliga fall öppnat nya tillfällen till vinst på tulldifferensen eller ökat redan befintliga. Åt behofvet att genom nya lagstiftningsåtgärder undanrödja de olägenheter, som kunna häraf blifva en följd, har Riksdagen i dess underdåniga skrifvelse den 11 Maj 1888 gifvit uttryck.

Eders Kongl. Maj:t lärer icke finna nödigt, att jag inför Eders Kongl. Maj:t närmare utvecklar den stora betydelsen för båda de förenade rikena af den i mellanrikslagstiftningen antagna grundsats om ömsesidig tullfrihet för inhemska naturalster och tillverkningar. Den utvidgning af det inhemska handelsområdet, som härigenom vinnes, medför icke allenast ökad och lättad afsättning för hvartdera landets produkter, utan möjliggör äfven en fördelning af arbetet mellan de båda

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

länderna derigenom, att. fabriker, som tillverka samma grupp af varor, kunna i hvartdera landet inskränka sig till tillverkningen af de särskilda varor eller klasser af varor, hvilkas frambringande mest lämpar sig för landets egendomliga förhållanden, hvaremot, med ett inskränktare afsättningsområde, samma fabriker icke skulle kunna påräkna afsättning för hela sin tillverkning, derest den vore till arten sålunda begränsad, utan skulle nödgas med väsentligt ökade produktionskostnader tillverka en mängd olika varor, tillhörande samma grupp. Att bryta med nämnda mellanrikslagstiftningens hufvudgrundsats bör derföre icke utan mycket starka skäl ifrågakomma, lika litet som det för närvarande kan anses af behofvet med nödvändighet påkalladt, utan bör fastmer såsom mål för det lagändringsarbete, som nu är i fråga, uppställas att, med bibehållande af grundsatsen om ömsesidig tullfrihet för det inhemska arbetets alster, söka åt de lagstadganden, som innebära denna grundsats, gifva en sådan affattning, att de må befordra det syftemål, som med dem varit afsedt, men icke derutöfver medföra verkningar, som icke af lagstiftaren varit beräknade och som i väsentlig mån måste förrycka betydelsen och förringa fördelarne af den nämnda grundsatsen.

Man kan tänka sig, att den såsom nödvändig erkända lagändringen skulle kunna genomföras på två skilda vägar. Antingen kan man, med fullföljande af den år 1887 beträdda väg, söka för de särskilda fall, der olägenheter verkligen uppstått af olikheten i de båda ländernas tullsatser för råämnen eller halffabrikat, meddela specialbestämmelser i sylte att inom de rigtiga gränserna återföra den i dessa fall genom olikheterna i tullafgifter utöfver sitt rätta mått utsträckta grundsatsen om tullfrihet för det inhemska arbetets alster. Eller ock kan man, med en mera genomgripande ändring i mellanrikslagens nuvarande affattning, söka att i lagen åt den ifrågavarande grundsatsen gifva ett så allmängiltigt uttryck, att samma grundsats, oberoende af de ändringar, som kunna eg a rum i de båda ländernas tulltaxor, och utan att dessa ändringar må behöfva påkalla motsvarande ändringar i mellanrikslagen, kan bibehålla sin fulla giltighet. I principen kan det icke förnekas, att ju den senare utvägen skulle ega ett afgjordt företräde. Täta ändringar i en författning äro aldrig önskvärda, allra minst då författningen är af unionel natur, och ändringarne måste utgöra resultatet af omfattande förhandlingar ej mindre inom än mellan de särskilda länderna. Också föreligga, såsom jag redan haft tillfälle att inför Eders Kongl. Maj:t omförmäla, åtskilliga förslag, som åsyfta ordnandet lör eu längre framtid af den nu ifrågavarande delen af mellanrikslagstiftningen.

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

Af dessa förslag har det af en reservant i tullkomitén omfattade att belägga den färdiga varan med hela den tull, som dertill använda utländska materialier bort draga i det land, dit varan föres, med skäl föranledt den anmärkning, att, då sålunda för de i varan ingående utländska materialier kornme att erläggas full tull, äfven om tull till samma eller högre belopp förut blifvit för materialierna erlagd i det land, der tillverkningen egt rum, förslaget komme att medföra en verkan, som med den ifrågasatta lagändringen icke vore åsyftad. Förslaget, som i öfrigt ansetts ställa alltför stora fordringar på produktionsbevisen, har icke heller tillvunnit sig någon allmännare tillslutning.

Det af två reservanter inom tullkomitén framstälda och af Generaltullstyrelsen biträdda förslaget att vid införseln i det ena riket med half tull belägga varor, som inom det andra helt eller delvis tillverkats af utländska materialier, erbjuder framför öfriga förslag den afsevärda fördelen att vara lätt att tillämpa. Men då enligt detta förslag den färdiga varan skulle påföras eu tullafgift, hvars belopp vore satt i visst förhållande, icke till tullsatsen å de i varan ingående materialier, utan till tullsatsen å utländska färdiga varor af enahanda slag, skulle, med antagande af detta förslag, det förut angifna syftemålet med den ifrågasatta lagändringen, eller att, med bevarande af principen om tullfrihet för det inhemska arbetet, söka förebygga möjlighet af vinst på tulldifferensen, endast kunna vinnas under den förutsättning, att skilnaderna mellan de olika tullafgifterna på råämnen och halffabrikat i Sverige och Norge i allmänhet ungefärligen motsvarade halfva tullafgifterna å de af dem tillverkade varorna. Då emellertid detta ingalunda är förhållandet, skulle tillämpningen af halftullsystemet i de fall, der skilnaderna i tullafgiften å råämnen ej uppgå till hälften af tullen å varorna, komma att medföra påläggandet af tull å inhemskt arbete och sålunda innefatta ett i många fall högst väsentligt afsteg från grundsatsen om tullfrihet för detta arbete, medan i andra fall, der nyssnämnda tullskilnad öfverstiger hälften af tullen å varorna, tillfälle till en ofta betydlig vinst på tulldifferensen fortfarande qvarstode och syftemålet med lagändringen sålunda vore förfeladt. Vid bedömande af förslagets antaglighet bör synnerlig vigt äfven fästas dervid, att, enligt hvad tullkomitén meddelat, icke någon af de utaf komitén tillkallade industriidkarne önskat öfvergång till halftullsystemet, enär detta enligt deras mening skulle blifva alltför betungande för utbytet mellan de förenade rikena, äfvensom att, enligt hvad under förhandlingarne med de norska för denna fråga af Eders Kongl. Maj:t utsedda ombuden af dessa blifvit upplyst, nyssnämnda mening delats af de norska industriidkare, som yttrat sig i ämnet.

BO

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

Kommersekollegii förslag innebär onekligen till sin princip en rigtig lösning af den föreliggande frågan. Genom bestämmelsen att för hvarje vara skiluadstullen skulle i förväg utrönas efter allmängiltiga grunder skulle jemväl undvikas den svårighet, som eljest gör systemet med skilnadstull otillämpligt såsom allmän regel, nemligen svårigheten att i hvarje särskilt fall med någon tillförlitlighet bestämma qvantiteten af de i eu vara ingående utländska materialier af särskilda slag, hvilkas olika tullbeskattning skall ligga till grund för skilnadstullens bestämmande, en svårighet, hvilken i de flesta fall skulle göra sättet för varans tullbehandling helt och hållet beroende af produktonsbevisets innehåll. Men förslaget eger dessa företräden endast under förutsättning att det låter sig praktiskt genomföra, i hvilket afseende befogade tvifvelsmål kunna hysas. Med fästadt afseende på de mångfaldigt olikartade beståndsdelar, som kunna ingå i varor, hvilka hänföras till en och samma rubrik i den allmänna tulltaxan, inses lätt, hvilka betydande svårigheter måste möta för uträknandet af det belopp i skilnadstull, som skall påföras den ifrågavarande varurubriken i den speeiela tulltaxan för trafiken mellan de båda rikena, svårigheter, hvilka icke skulle minskas derigenom, att för uppnående af ett resultat måste erfordras enighet mellan de båda ländernas vederbörande myndigheter. Vidare skulle ändringar i den en gång upprättade förteckningen tidt och ofta varda påkallade. Sådana skulle nemligen erfordras icke allenast då i ettdera landet ändring vidtagits i tullsatsen för någon i förteckningen upptagen vara, utan äfven då under tidernas lopp den öfliga arbetsmetoden för tillverkningen af en viss vara så förändrats, att den med beräkning af en helt annan sammansättning af varan utrönta skilnadstullen ej vidare bildar ett exakt uttryck för olikheten i tull å de i varan ingående utländska råämnen. I alla händelser skulle för bedömande af förslagets utförbarhet erfordras en på noggranna undersökningar grundad utredning rörande beloppet i hvarje särskilt fall af den skilnadstull, som kunde böra ifrågakomma — en utredning, som utan tvifvel skulle kräfva mycken tid och, om den nu företagits, hafva föranledt ett långt uppskof med det föreliggande ärendets behandling.

Hvad nu blifvit anfördt torde tillräckligt förklara, hvarföre intet af de omförmälda förslagen till ett mera definitivt ordnande af mellanrikslagstiftningen kunnat nu läggas till grund för arbetet å de erforderliga ändringarne i mellanrikslagen, om ock dermed icke skall hafva blifvit sagdt, att icke något af dessa förslag, åtminstone i vissa delar, i förekommande fall skulle kunna tjena till utgångspunkt för en tilläfventyrs erforderlig ny revision af mellanrikslagen. Det bör icke heller förbi-

31 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

ees, att, derest vid detta tillfälle nämnda lag skolat underkastas eu mera genomgripande ändring i syfte att göra de nu ifrågavarande bestämmelserna i densamma egnade att undanrödja äfven framdeles uppkommande oegentliglieter, ändringen, såsom äfven från norsk sida framhållits, hade måst föregås af en äfven i Norge företagen utredning rörande alla på frågan inverkande omständigheter, motsvarande den, som på svensk sida egt rum genom tullkomitén och vederbörande embetsverk. En sådan utredning, hvilken enligt sakens natur först kunnat börja efter det den svenska blifvit fullbordad och beslut fattadt om gemensamma förhandlingar i ämnet, skulle emellertid nödvändigtvis kräft eu rundlig tid samt föranledt ett eller annat års dröjsmål med frågans afgörande.

Under sådana förhållanden har det ansetts lämpligast att för närvarande inskränka sig dertill att söka genomföra de ändringar i mellanrikslagen, som på grund af bestående olikheter i tullagstiftningen do båda länderna emellan ansetts närmast af behofvet påkallade, äfvensom att derutöfver i vissa detaljbestämmelser i nämnda lag vidtaga jemkningar, hvilka väl icke kunna sägas vara omedelbart betingade af omförmälda anledning, men eljest funnits önskvärda. Det förslag till ändringar i mellanrikslagen, som nu föreligger, är i öfverensstämmelse härmed bygdt på den af tullkomiténs flertal omfattade grundsats, att endast i de fall, då olägenheter af olikheten i tullafgifter för råämnen eller halffabrikat yppats eller påtagligen måste uppstå i det land, der tullafgiften å nämnda materialier är högre än i det land, hvarifrån det färdiga fabrikatet föres, i det förra landet skulle påläggas den af berörda materialier tillverkade varan eu till nämnda olikhet uppgående skilnadstull, och att, i afvaktan på verkningarne af de ändringar i tullagstiftningen, som nu blifvit i Sverige genomförda, omförmälda princip för närvarande endast skulle tillämpas på linne-, jute- och hampväfnader samt vissa slag af jern-och stålvaror. Med fästadt afseende jemväl på de i öfriga delar af mellanrikslagen föreslagna jemkningar, äfven dessa till hufvudsaklig del förordade af tullkomitén, synes mig fullt skäl finnas för antagandet, att, om de nu föreslagna lagändringarna varda genomförda, de förut antydda olägenheterna vid mellanrikslagens tillämpning skola åtminstone till väsentligaste delen varda undanröjda Men tillika har jag bort uttala, hvad jemväl af det förut anförda torde framgå, att, derest framdeles genom i ettdera landet vidtagna tullförhöjningar den redan förefintliga olikheten i tullafgifter de båda landen emellan skulle komma att ytterligare ökas — dervid jag särskild!, fäster mig vid möjligheten, att i följd af gällande tarififtraktaters eventuel upphörande vissa af dessa traktater bundna tullsatser kunna komma att

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 23.

bringas i närmare öfverensstämmelse med de för tullbeskattningen numera i öfrig! antagna grundsatser — de nu föreslagna ändringarna i mellanrikslagen ej komma att varda för ändamålet tillräckliga, utan att under sådan förutsättning eu ytterligare omarbetning af lagen kommer att erfordras.

Jag går nu att i korthet redogöra för de uti det föreliggande författningsförslaget upptagna lagändringar, hvilka, såsom jag förut nämnt, redan blifvit till väsentlig del af tullkomitén föreslagna.

§ 1.

Med den affattning, denna § för närvarande eger, omöjliggör derisamma förbud mot ut- eller införsel landvägen mellan de förenade rikena i andra fall, än när förbudet står i samband med karantänsföreskrifter. Under erinran att ett allmänt ut- eller införselsförbud härigenom betages all kraft och verkan, men att förhållanden likväl kunna inträda, som göra en dylik åtgärd nödvändig, har tullkomitén så formulerat ifrågavarande §, att ett allmänt dylikt förbud utan vidare skulle varda tillämpligt äfven å varutrafiken mellan Sverige och Norge. Såsom resultat af de förda förhandlingarne föreligger nu ett förslag till affattning af § 1, som, om det än icke fullständigt ansluter sig till tullkomiténs förslag, likväl bereder hvartdera riket en vidsträckt frihet i förevarande hänseende och öppnar tillfälle att stadga ut- eller införselsförbud i alla de fall, der det kan vara någon anledning antaga, att yrkanden på dylika förbud kunna med någon styrka framträda.

§ 2.

Tullkomitén har ur denna § uteslutit bestämmelsen, att utförselstull icke må ega rum för varor, som ifrån ena till andra riket landvägen utföras. Då befogenheten att ålägga utförselstull icke synts böra ega vidsträcktare omfattning än rätten att meddela utförselsförbud, har i det föreliggande författningsförslaget nämnda befogenhet begränsats till sådana varor, som enligt § 1 kunna blifva föremål för utförselsförbud, hvarjemte blifvit tydligen utmärkt, att utförselstull å viss vara icke må i handelsgemenskapen mellan de förenade rikena sättas till högre belopp än den för samma vara i allmänhet gällande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

33 Denna § innefattar i dess uti författningsförslaget upptagna lydelse de väsentligaste förändringar, som nu ansetts böra i mellanrikslagen ifrågakomma. Då den sålunda föreslagna lydelsen är i hufvudsak liga delar enahanda med den af tullkomitén förordade, tillåter jag mig att ur nämnda komités motivering för sitt förslag här anföra följande:

»Komitén har förut uttalat de hufvudsakliga skäl, som bestämt komitén föreslå, att nu gällande mellanrikslag endast i vissa delar må ändras och icke omarbetas efter andra och nya principer. Genom antagande af annan grund för denna lag, hvaraf icke obetydlig inskränknino- i det fria varuutbytet måste blifva en gifven följd, skulle otvifvelaktigt0 inträffa, att eu del stora och vigtiga både svenska och norska industrier, som under nuvarande förhållanden och i följd af gällande lags bestämmelser arbetat sig in på det andra rikets marknad och der erhållit stor afsättning för sina produkter, komme att lida ganska känbar skada; en åsigt, hvilken äfven, hvad utförseln af svenska industrialster beträffar, framhållits af de till komitén kallade eller i ämnet hörda industriidkare. Komitén anser sig derför icke böra föreslå andra förändringar i denna paragraf än sådana, som nuvarande förhållanden med nödvändighet kräfva.»

»De hufvudsakliga förändringar eller tillägg, som dels af inkomna klagomål påkallas, dels af innevarande (1888) års Riksdags beslut med nödvändighet betingas, gälla linne-, kamp- och juteindustrien, vissa grenar af jernhandteringen och åtskilliga mindre näringar, hvilkas bedrifvande eljest skulle medgifva anmärkningsvärd vinst på tulldifferensen mellan de begge rikena.»

»läkare af linne-, kamp- och juteindustrien i Sverige hafva långt för detta klagat öfver den obilliga konkurrens, som i följd af olikhet i tullsatser beredts dem från norsk sida, eu olikhet, som förstorats genom af senaste (1888 års) Riksdag beslutad höjning uti tullen å jutegarn. Eu jemförelse emellan de svenska och norska tullsatserna å lin-, hampoch jutegarn ådagalägger, att eu dylik vinst, med ett enda undantag, kan ernås å samtlige väfnader af nämnda spånadsämnen. De respektive

tullsatserna äro nemligen ä

i Sverige i Norge

Garn: kg- Pr kg-

linne- och kamp-: enkelt:

ofärgadt och oblekt.............. 20 öre, 3 öre.

blekt ........................................ 40 » 3 »

färgad! .................................... 40 » 27 »

Bill. till liilcsd. Prat. 1S90. 1 Sami. 1 Afd. 12 Haft.

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Garn: i Sverige i Norge

pr kg. pr kg.

jute-:

enkelt:

ofärgadt ocli oblekt............... 6 öre, 3 öre.

blekt ......................................... 18 » 3 »

färgadt ................................... 18 » 27 »

segel- och bind-:

ofärgadt och oblekt.............. 20 » , 3 »

i fritt.

»Genom af senaste (1888 års) Riksdag åsätta nya tullar å ämnesjern samt höjda sådana å åtskilliga andra jernvaror har ett liknande förhållande inträdt jemväl för jernhandteringen. Uti Norge äro göten, stångjern och gröfre plåt m. m. fortfarande tullfria. De norska fabrikanterna af jernvaror böra alltså kunna med användning af utländskt, exempelvis engelskt, material framställa sina tillverkningar prisbilligare än de svenska. Ehuru sålunda en möjlighet till vinst på tulldifferensen föreligger beträffande samtliga dessa varor, har likväl komitén ansett, att man endast i de fall borde fästa afseende dervid, när råmaterialets eller halffabrikatets värde är stort i jemförelse med den färdiga varans. Uti alla finare jernvaror representerar arbetseller förädlingskostnaden det hufvudsakiiga värdet; en liten differens i använda materialets pris har alltså der ingen nämnvärd betydelse. Annorlunda blir förhållandet i fråga om gröfre artiklar, såsom valsade eller smidda stänger och plåtar, samt spik, söm, tråd, kedjor och kettingar. Materialets värde är här i allmänhet stort i förhållande till det framstälda fabrikatets, hvadan hvarje större fördel i afseende på materialet måste blifva afgörande för den framstälda varans pris och sålunda verka en ojemn konkurrens, som komitén ansett nödigt förebygga.»

»Utom i fråga om nu nämnda industrier gifves det otvifvelaktigt en mängd andra, uti hvilka en vinst på tulldifferensen är möjlig under nu gällande samfärdsellag mellan Sverige och Norge, emedan olikheten i tullar mellan de bada rikena är stor och gäller många varor. Men till nämnvärd skada för industrien blifver en dylik olikhet i tull å använda utländska råämnen först då, när bearbetningen af dessa inom landet är ringa. Komitén bär för den skull ansett sig, vid bemödandet att afvärja öfriga tillfällen till vinst på tulldifferensen, kunna inskränka åtgärderna deremot till sådana fall, då en helt ringa bearbetning af det utländska halffabrikatet äger rum, såsom vid sömnad af väf till säckar, pressning och formning af hattämnen, sammansättning af lösa delar m. m., m. m. T alla dylika fall är det i Sverige eller Norge nedlagda arbetet på varan

35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

obetydligt; här kan alltså olikheten i tull å det utländska halffabrikatet verka afgörande på den färdiga varans pris samt göra täflan för den ena parten svår om ej omöjlig.»

I öfverensstämmelse med hvad komitén sålunda anfört har komitén beträffande linne-, hamp- och juteväfnader äfvensom vissa gröfre jeruvaror föreslagit samma åtgärd, som i 1887 års författning tillämpats å kläder, eller bestämmande af skilnadstull å dylika väfnader och jernvaror, helt eller delvis tillverkade af utländska materialier; och har komitén till de i 1887 års författning uppräknade mindre väsentliga bearbetningar, hvilka icke få naturalisera en utländsk vara, lagt åtskilliga andra samt tillfogat en bestämmelse, att med de uppräknade bearbetningarne likställas andra dermed jemförliga obetydliga bearbetningar.

Öfriga af komitén föreslagna ändringar uti denna § gälla två af de från tullfri införsel särskildt undantagna varuslagen.

Till artikeln »brändt eller malet kaffe» har tillagts »kaffesurrogat». medan deremot »sockertillverkningar» hafva uteslutits. Såsom skäl för kaflfesurrogats undantagande från tullfrihet har komitén anfört, att. då brändt eller malet kaffe vore på statsfinansiela grunder undantaget från tullfritt utbyte mellan de förenade rikena, så syntes enahanda förhållande böra ega rum med kaffets ersättningsmedel, kaffesurrogatet.

Att sockertillverkningar uteslutits från förteckningen öfver ifrågavarande varor, berodde åter derpå, att man velat på detta sätt bereda artikeln »konfityrer» lagstadgad rätt till tullfri införsel. Faktiskt hade nämnda artikel i allmänhet åtnjutit denna rätt, men eu olika tolkning af mellanrikslagens ord vore här möjlig och hade äfven förekommit. Den föreslagna ändringen afsåge alltså allenast att för framtiden förebygga sådan olika tolkning.

De ändringar i § 3, hvilka sålunda blifvit af tullkomitén föreslagna, hafva vid det nu föreliggande förslagets upprättande blifvit i det hufvudsakligaste iakttagna. Hänförande mig i öfrigt till hvad tullkomitén anfört till stöd för sin framställning i ämnet, anhåller jag att något närmare få beröra vissa punkter, deri det nu till Eders Kongl. Majrts pröfning framlagda förslaget skiljer sig från komiténs eller hvilka eljest påkallat omnämnande.

Såsom tullkomitén anfört, hafva konfityrer i allmänhet fått föras tullfritt mellan de båda rikena, ehuru visserligen icke alla dylika varor äro af beskaffenhet, att § 3 med dess nuvarande ordalydelse kan anses fritaga dem från att vid införsel påföras tull. Också har man från norsk sida, oaktadt det stöd för tullfcomiténs förslag, som kan hemta» i den tillämpning, det ifrågavarande stadgandet hittills gemenligen

Kongl. Maj:ts Nåd. Froposition N:o 23.

erhållit, icke velat medgifva en sådan förändrad affattning af detta stadgande, att lagstadgad tullfri införsel blefve beredd samtliga under beteckningen »kontityrer» hänförliga varor; och hafva förhandlingarne i denna del slutligen ledt derhän, att man enats om ett förslag, enligt hvilket karameller, såsom utgörande eu tillverkning, deri socker utgör den väsentligaste ingrediensen, skulle i afseende på tullbehandlingen likställas med nämnda vara, medan deremot andra kontityrer skulle åtnjuta tullfrihet.

Då det författningsförslag, hvithet framgått såsom resultat af förhandlingarne, skolat till norska språket öfversättas, har svårighet mött att finna ett norskt uttryck, som exakt motsvarade det svenska ordet »karameller». Det har ansetts, att denna svårighet skulle tillfredsställande kunna uudanrödjas derigenom, att i det svenska förslaget ordalydelsen blefve: »karameller (sockertillverkningar, hufvudsakligen bestående af brändt eller kokadt sockel-)», medan det norska förslaget affattades sålunda: »Sukkertilvirkninger, der hovedsagelig bestaa af brsendt eller kogt Sukker (Karameller)».

På yrkande från norsk sida hafva bland varor, som böra draga full tull, under § 3 c) upptagits, jemte bränvin och sprit, alla slag, samt dermed beredda drycker, äfven af bränvin och sprit beredda luktvatten. Då den svenska exporten till Norge af luktvatten är föga betydlig — densamma uppgick i sin helhet enligt norsk statistik år 1888 till 7,178 kilogram — har någon större betänklighét icke ansetts böra möta mot ett dylikt stadgande.

I enlighet med tullkomiténs förslag hafva bland de från tullfrihet undantagna artiklarne upptagits jemväl kaffesurrogat. Mot detta förslag hade väl Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen erinrat, att, då det kaffesurrogat, som hufvudsakligen utgjorde föremål för varubyte emellan de båda länderna, vore, likasom artikeln kontityrer, ett fabrikat, i hvilket sockerämnena utgjorde eu väsentlig beståndsdel, men såsom tillverkad t af sirap hade betydligt ringare värde än konfityrerna, till h vilkas fabrikation raffineradt socker användes, det syntes oegentligt att åsätta detta fabrikat hel införselstull, medan kontityrer skulle få tullfritt införas. Derest emellertid, på sätt nu blifvit föreslaget, tull lcomme att utgöras för karameller eller det slag af kontityrer, deri socker utgör den väsentligaste ingrediensen, torde med fästadt afseende derå att do fabrikat, som införas under rubriken kaftesurrogat, till hufvudsaklig del bestå af bränd sirap, medan andra kaffesurrogat i allmänhet inkomma under rubriken brändt eller maiet kaffe, den af embetsverken påpekade oegentligheten väsentligen bortfalla.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. 37

Vid förhandlingarne angående den föreslagna skilnadstullen å vissa slag af jern- och stålvaror har till besvarande förekommit spörsmålet, huru i fråga om tillämpning af sådan tull borde förhållas, i händelse råämnet till eu vara af hithörande slag utgjordes af jern- eller stålskrot. Till en början bör erinras, att frågan härom visserligen för närvarande saknar praktisk betydelse, enär sådant skrot nu i Sverige åtnjuter tullfrihet, men att 1888 års Riksdag beslöt åsättande af tull å nämnda artikel samt att skälet, hvarföre den ifrågavarande tullbeskattningen ej ännu kommit till genomförande, allenast varit det, att skrot i tulltaxan är sammanfördt i en rubrik med tackjern, för hvars jemväl af nämnda års Riksdag beslutade tullbeskattning gällande handelstraktat med Spanien ansetts lägga hinder i vägen. Vid sådant förhållande har frågans lösning redan nu ansetts af omständigheterna påkallad. I princip är frågan lätt besvarad derhän, att, då skrotet vore fallet efter utländskt fabrikat, skilnadstull skulle förekomma, men eljest, icke. Då emellertid i det alldeles öfvervägande antalet fall ej en gång tillverkaren torde kunna med säkerhet uppgifva, huruvida det af honom vid tillverkningen använda skrot leder sitt ursprung från svenskt eller norskt fabrikat, skulle frågans lösning i nu antydd rigtning medföra, att så godt som allt skrot kornme att betraktas som utländskt råämne. Finge deremot allt skrot, som fallit inom landet, betraktas såsom inhemskt råämne, skulle sådant kunna föranleda det missbruk, att utländska förslitna maskiner eller dylikt i större skala infördes för att tjena som råämne åt jernindustrien och derigenom bereda tullfrihet åt den tillverkade varan. Man har derföre ansett sig böra gå en medelväg och funnit eu sådan i den uti författningsförslaget föreslagna bestämmelsen, att skrot efter utländska fabrikat skall anses såsom inhemskt råämne endast under den förutsättning, att fabrikatet blifvit, inom landet förbrukadt. Det lärer ej heller kunna förnekas, att starka billighetsskäl talat för den sålunda föreslagna bestämmelsen.

I fråga om de arbetsprocedurer, hvilka icke skola anses eg a förmågan att naturalisera i öfrigt utländska varor, hafva några ändringar i och tillägg till hvad tullkomitén i detta afseende föreslagit ansetts erforderliga. Till de i punkt Do omförmälda bearbetningar, hvilka bestå i förmalning, krossning, blandning, bakning och torkning, har sålunda ansetts böra fogas den väsentligen till samma kategori hörande af sigtning. I punkt 3:o har »sömnad af säckar» utbytts mot det allmännare uttrycket »liopsyning», hvarvid bör erinras, att sistnämnda uttryck, hvithet måste anses häntyda på ett gröfre eller lösligare slag af hopfästning medelst sömnad, icke föranleder till åsättande af tull å sömnadsalster i allmänhet, der icke dessa på grund af bestämmelserna

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

i mom. g af denna § eljest äro tull underkastade. Det i punkt 6:o af komiténs förslag använda allmänna uttrycket »sammansättning» har förtydligats genom uppräknande af några bland de väsentligaste af de arbetsprocedurer, genom hvilka sammansättningen eger rum, och hafva till en ny punkt öfverflyttats öfriga i nyssnämnda punkt 6:o upptagna slag af bearbetningar, dervid angifvits, att med »formning» och »pressning» åsyftats sådan bearbetning af hatt- och mössämnen.

I sista stycket af förevarande § har fullkommen med de specielt uppräknade slag af bearbetningar, hvilka icke skola naturalisera utländsk vara, likstält »andra med förut uppräknade jemförliga och i förhållande till den färdiga varan obetydliga bearbetningar». Som från norsk sida uttalats betänklighet deremot, att pröfningsrätten i detta afseende ensidigt skulle tillkomma vederbörande tullmyndighet i hvarje särskildt land, har stadgandet så affattats, att enighet mellan begge rikenas tullmyndigheter erfordras för att en i §:en icke särskildt omnämnd bearbetning skall kunna hänföras till den kategori, hvarom här är fråga. Med afseende på beskaffenheten af vissa bland de särskildt uppräknade slagen af bearbetningar, med hvilka de i detta stycke afsedda skola likställas, har i öfrigt uttrycket »obetydliga» blifvit utbytt mot »mindre väsentliga».

§ 4.

I afseende på den i denna § medgifna rätt att vid resa öfver gränsen landvägen från det ena riket till det andra tullfritt medföra vissa mindre partier af eu del uppräknade varuslag har tullkomitén erinrat, att den sålunda medgifna förmånen missbrukats till införande af varor i handelsafsigt samt att det i förordningen den 1 Juli 1887 häremot meddelade förbud i saknad af erforderlig kontroll icke visat sig tillräckligt verksamt. Komitén har ansett bästa korrektivet mot missbruk af den ifrågavarande tullfriheten ligga uti nedsättning af qvantiteterna vid den tullfria införseln. De uti § 4 angifna mängderna af hvarje särskildt varuslag, hvilka finge tullfritt införas, vore nemligen så stora, att de gjorde eu resa öfver gränsen, särdeles med nu befintliga lätta kommunikationer, till ett vinstgifvande företag och sålunda lockade till den medgifna tullfrihetens begagnande i handelsafsigt. Härtill komme, att de nämnda qvantitetsbestämmelseima icke längre svarade till det ursprungliga sjHtet, i det de enligt komiténs mening vida öfverskrede måttet för ett mindre hushålls tillfälliga förbrukningsbehof. Bom grund för de föreslagna nedsättningarne hade

39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

komitén derföre antagit det enligt dess åsigt vanliga behofvet inom ett mindre landthushåll. Till de varor, som enligt denna § få i mindre qvantiteter tullfritt införas, har komitén .deremot lågt artiklarne spanmål, omalen och malen, alla slag, utom malt, samt bröd. Skälet härtill har varit, att, då dessa varor numera äfven i Sverige åsatts tull, det ansetts för gränsbefolkningen fördelaktigt att bestämma några qvantiteter jemväl af nämnda artiklar, som finge tullfritt införas.

Slutligen har komitén föreslagit den ändring af §:ens sista del, att hvar och en, som begagnar sig af den här medgifna rätten till tullfri införsel af vissa varor uti ofvan nämnda qvantiteter, skulle, när sådant af tullpersonalen ansåges nödigt, förete en skriftlig, under edsförpligtelse afgifven försäkran, att varorna icke infördes i handelsafsigt. Och har komitén med hänsyn till det å gränsen ofta förekommande bruket, att dylik varuforsling sker medelst ombud, i sitt förslag föreskrifvit, att nämnda försäkran städse bör vara af den utfärdad, för hvars räkning varorna införas. Komitén förmäler sig hafva med detta sitt förslag velat bereda tullpersonalen en möjlighet till kontroll rörande afsigten med den ifrågavarande införseln uti hvarje särskildt fall.

I de af tullkomitén föreslagna bestämmelser hafva i följande afseenden ändringar ansetts böra vidtagas.

Komitén har föreslagit nedsättning till 15 meter af den uti 1887 års förordning till tullfri införsel medgifna maximiqvantitet, 20 meter, af väfnader, alla slag, och tillika föreslagit en begränsning till högst 30 kronor af värdet å ifrågavarande qvantitet. För vinnande af det af komitén angifna syftemålet med den ifrågavarande tillåtelsen, eller att tullfritt få införa hvad som ungefärligen kan erfordras till en enklare drägt, har det ansetts nödigt att höja det nyssnämnda maximivärdet till 40 kronor. Äfven med denna jemkning torde de nya bestämmelserna i de flesta tall komma att medföra en afsevärd begränsning i den hittills medgifna tullfria införseln af väfnader.

Då det icke ansetts lämpligt eller med senare tiders sträfvan att i möjligaste mån inskränka tillfällena till edgångar öfverensstämmande att i den ifrågavarande gränstrafiken affordra de resande under edsförpligtelse afgifna försäkringar, att de varor de medföra icke införas i handelsafsigt, har, med bibehållande i öfrigt af de utaf komitén föreslagna bestämmelser, föreskriften att sådan försäkran skall undertecknas med edlig förpligtelse blifvit inskränkt dertill, att försäkran skall vara skriftlig.

I sista stycket af § 4 har komitén föreslagit bestämmelser om ansvar för den, som beträdes med försäl jning af varor, hvilka på grund af §:en8 innehåll blifvit tullfritt införda, äfvensom om domstol i mål

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

angående dylika förbrytelser. Då emellertid, på sätt Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen anfört, bestämmelser uti ifrågavarande hänseenden icke torde böra inflyta i mellanrikslagen, utan hvartdera riket böra ega i ämnet sjelf! lagstifta oberoende af det andra, hafva de föreslagna stadgandena, mot hvilkas innehåll i öfrigt embetsverken fram stält vissa anmärkningar, icke blifvit i författningsför slaget upptagna.

§ 5.

I denna § har enligt tullkomiténs förslag den ändring vidtagits, att de sista orden »i allmänhet är stadgadt» i öfverensstämmelse med lagens uttryckssätt i § 14 blifvit utbytta mot orden »i allmänhet är eller varder stadgadt».

§ 6.

Då enligt på senare tider utfärdade författningar handelsfartygs drägtighet ej vidare bestämmes till visst antal läster, har, pa sätt tullkomitén föreslagit, den i denna § förekommande måttbestämningen »två kommersläster» blifvit utbytt mot den enligt nya måttsystemet närmast motsvarande af fyra ton.

§ 7.

I fråga om den i denna § föreskrifna varuförpassning stadgas, att förpassning skall vara stäld till ort, hvarest tullkammare finnes och förtullning får ega rum. Då på vissa ställen förtullning kan eg a rum, oaktadt tullkammare derstädes ej finnes, är berörda stadgandes affattning oegentlig. I öfverensstämmelse med hvad tullkomitén hemstält hafva derföre orden »tullkammare finnes och» blifvit uteslutna.

I §:ens sista moment stadgas, att sådana tullpligtiga inländska varor, som omnämnas i § 3, äfvensom förtullade utländska varor må kunna förpassas till eller ifrån allmän marknad nära gränsen. Sedan detta medgifvande lemnades, har emellertid ett stort antal tullstationer vid gränsen tillkommit och gjort detsamma öfverflödigt. Också har för tullkomitén blifvit upplyst, att tullbehandling af varor pa marknad aldrig plägar ega rum. 1 anledning häraf har, likaledes enligt tullkomiténs förslag, momentet blifvit uteslutet.

41 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

§ 9-

I denna §, hvilken innefattar bestämmelserna om produktionsbevis, har tullkomitén föreslagit vissa ändringar. Dessa ändringar, hvilka blifvit upptagna i det nu anmälda författningsförslaget, afse hufvudsakligen att så till vida skärpa nu gällande bestämmelser, att den försäkran, som skall ligga till grund för beviset, skall afgifvas under edlig förpligtelse samt att beträffande andra varor än naturalster den af tillverkaren eller hans ställföreträdare afgifna försäkringens läglighet bör bestyrkas af två trovärdige män, hvaremot å andra sidan i fråga om naturalster medgifvits den lättnad, att varuafsändaren endast skulle behöfva aflemna en försäkran, att varan blifvit inom landet frambragt. Vidare har komitén för underlättande af varuutbytet mellan befolkningen på ömse sidor om gränsen föreslagit, att produktionsbevis ej skulle fordras för varor, som af gränsbefolkningen medföras vid resa öfvergränsen och hvilka vederbörande tulltjensteman finner uppenbarligen vara alster af ortens skogs- och landthushållning eller hemslöjd.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen, att försäkran om en varas inhemska ursprung skall afgifvas under edsförpligtelse, bör framhållas, att denna fordran här, der fråga är om den större varutrafiken, icke kunnat röna samma betänklighet som motsvarande föreskrift i fråga om den mindre samfärdseln öfver gränsen, äfvensom att enligt § 9 i gällande tulltaxeunderrättelser enahanda fordran ställes på den försäkran om en varas tillverkning af utländskt råämne, som bör afgifvas för erhållande af tullrestitution.

Som fordran på produktionsbevis synts kunna efterskänkas för flyttsaker, då dessa äro gamla och brukade samt ej öfverstiga ett visst värde, har ett tillägg i sådant syfte fogats vid denna §.

§ 16-

I förevarande § är stadgadt, att produktionsbevisen för varor, som från ena till andra riket utföras sjöledes, skola utställas af tullkammaren i afsändningsorten. Då något särskilt skäl icke synes förefinnas för bibehållande af denna i fråga om den sjöväga samfärdseln stadgade begränsning beträffande de myndigheter, som ega utfärda produktionsbevis, har, i öfverensstämmelse med hvad tullkomitén föreslagit, nämnda begränsning ur §:en borttagits och i fråga om erforderligt produktionsbevis allenast lemnats hänvisning till de i § 9 i sådant afseende för införsel landvägen meddelade stadganden.

Bill. till Iiiksd. Prof. 1390. 1 Sami. 1 Afd. 12 Käft.

ö

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ 18.

I mellanrikslagen af den 29 Maj 1874 var stadgadt, att lagen skulle fortfara att gälla, tilldess för båda rikeua annorlunda förordnades eller ett år förflutit, sedan någotdera riket om ändring eller upphäfvande af densamma för sin del fattat af det andra rikets samtycke oberoende beslut.

Den sålunda stadgade ettåriga uppsägningstiden förändrades genom nådiga förordningen den 1 Juli 1887 till tvåårig. Om anledningarne till denna förändring yttrade till statsrådsprotokollet den 4 Februari samma år dåvarande chefen för Finansdepartementet, att förändringar i tullagstiftningen så väsentligt inverkade på industriella förhållanden, att det syntes skäligen böra medgifvas industriidkare, hvilka grundat sin handtering på bestående aftal, en något längre tid än ett år för att bereda sig på de förändringar, som i deras verksamhet möjligen måste införas, i händelse mellanrikslagen upphäfdes eller i väsentliga delar omdanades. I valet åter emellan antingen att låta ett aftal i förevarande ämne gälla ett bestämdt antal år och efter dessas utgång upphöra, vare sig omedelbarligen eller viss kortare tid efter uppsägning, eller ock att, utan någon på förhand gifven tidsbestämmelse för aftalets gällande kraft, göra dettas upphörande beroende af uppsägning från endera parten viss tid innan aftalet trädde ur kraft hade departementschefen ansett företräde böra lemnas åt det i den dåvarande författningen tillämpade senare alternativet, med endast någon förlängning i uppsägningstiden, enär i ty fall aftalet, om det skulle vid tillämpningen befinnas otillfredsställande, kunde upphöra tidigare än enligt det förra alternativet, utan att dock rådrum skulle komma att saknas för vederbörande att vidtaga åtgärder till undvikande eller förminskande af förlusterna på den för dem möjligen menliga förändringen.

Under erinran att, då mellanrikslagens uppsägningstid år 1887 bestämdes till tvåårig i stället för den förutvarande ettåriga, meningarne inom Riksdagen voro mycket delade om nyttan af denna ändring samt att mot den tvååriga uppsägningstiden anmärktes, att missförhållanden kunde uppstå, hvilka det vore af vigt att snarast möjligt få rättade, har tullkomitén, som förklarat sig dela denna uppfattning, för sin del tillstyrkt, att lagens uppsägningstid måtte sättas till ett år.

Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen åter hafva rörande detta ämne anfört, att, då afsigten med uppsägningstidens bestämmande jemlikt nådiga förordningen den 1 Juli 1887 till en tid af två år i stället för till förut stadgade tid af endast ett år otvifvelaktigt

43 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

varit den, att berörda längre mellantid skulle komma att tagas i anspråk för åvägabringandet af nya överenskommelser i frågan rikena emellan, men ingalunda att hvarje mellanrikslagstiftning skulle helt och hållet upphöra, så syntes embetsverken den af tullkomitén föreslagna uppsägningstiden vara alltför kort för att derunder överenskommelser af sådan beskaffenhet skulle kunna hinna komma till stånd, helst dessa måste antagas komma att, på sätt erfarenheten äfven visat, föregås af vidlyftiga utredningar, innan de kunde underställas båda rikenas folkrepresentationer, för att slutligen varda af Eders Kongl. Maj:t för båda rikena sanktionerade. På grund häraf hafva embetsverken hemstält, att den nu stadgade tvååriga uppsägningstiden måtte varda bibehållen.

För min del är jag icke obenägen antaga, att mellanrikslagens bestånd bättre skulle tryggas genom en ettårig än genom én tvåårig uppsägningstid. Det synes mig nemligen antagligt, att, derest lagens bestämmelser skulle visa sig lända ettdera landets industri till skada eller lagen eljest i ett eller annat hänseende befinnas i sina verkningar otillfredsställande, man skall, om lagen kan efter en kortare tids uppsägning upphöra att gälla, söka på öfverenskommelsens väg uppnå rättelse, innan det kraftigare medlet åt lagens uppsägning tillgripes, och detta så mycket hellre som, då, efter hvad erlarenheten visat, en längre tid kräfves för att bringa ändringar i lagen till stånd, man, genom att inleda förhandlingarne härom med en uppsägning, skulle äfventyra att åtminstone för någon tid blifva i saknad af alla lättnader i samfärdseln mellan de båda rikena, Ju längre åter uppsägningstiden är, dess mindre skall man, vid första anledning till missnöje med lagen, draga i betänkande att uppsäga densamma och dess mer skall man finna sig dertill manad af farhåga, att, derest underhandlingar om ändringar i lagen icke leda till åsyftadt resultat, utan en uppsägning af lagen senare blir nödvändig, landets industri allt för länge skulle komma att tyngas af de olägenheter eller missförhållanden, hvilkas afhjelpande ansetts nödigt. Ehuru eu uppsägning visserligen icke utesluter möjligheten att, innan lagen derefter träder ur kraft, komma till en ny öfverenskommelse, kan det dock icke betviflas, att samförståndet mellan de båda länderna bättre bevaras, om rättelser i lagen vid behof kunna på öfverenskommelsens väg utan uppsägning vinnas.

Dä man emellertid icke velat å norsk sida ingå på en ändring i den år 1887 öfverenskomna tvååriga uppsägningstiden; dä Riksdagens förut åberopade skrifvelse icke lemnar tillräcklig ledning lör bedömande, huruvida uppsägningstidens förkortning må vara att hänföra till »sådana bestämmelser» i mellanrikslagen, hvilka Riksdagen ansett med nöd-

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

väldighet påkallade af dess år 1888 fattade beslut om ändringar i tulltaxan; och då de yrkanden om ändringar i den bestående lagstiftningen i öfrigt, som från svensk sida blifvit framstälda, i det väsentliga rönt tillmötesgående från norsk sida, har man icke ansett sig å svensk sida böra genom vidhållandet af fordran på allenast ettårig uppsägningstid äfventyra möjligheten att bringa till stånd en öfverenskommelse, hvarigenom redan under den närmaste framtiden de olägenheter af mellanrikslagens nuvarande lydelse, som hittills gjort sig känbara, blefve afhulpna eller i väsentlig mån minskade. I det föreliggande författningsförslaget är fördenskull tiden för lagens uppsägning fortfarande bestämd till två år.

Genom bibehållande oförändrad af den nuvarande lydelsen af första stycket i § 18 angifves, att den nya författningen skall samtidigt träda i kraft i Sverige och i Norge.

Den Kongl. Norska Regeringen har i sitt af mig förut anmälda betänkande af den 25 sistlidne Januari, som torde få detta protokoll biläggas, tillstyrkt, att det af mig förordade förslaget måtte antagas, hvarjemte Kongl. Regeringen förmält sig anse den lämpligaste formen för den nu ifrågavarande lagändringen vara utfärdandet af en lag, som fullständigt aflöste 1874 och 1887 årens författningar i ämnet. Med anslutning härtill har jag uppsatt ett förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhålianden, hvilket förslag jag nu får inför Eders Kongl. Maj: t framlägga under hemställan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes med gillande åt förslaget besluta dels att föreslå Sveriges Riksdag och Norges Storting att antaga samma förslag samt dels att nådiga propositioner må i hvardera rikets särskilda statsråd utfärdas.»

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen till hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält lemna sitt nådiga bifall.

In fidem protocolli:

Adolf von Hafs ten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

45 Bilaga til! protokollet den 21 Februari 1890.

Gjenpart af den Kongelige Norske Regjerings underdanigste Indstilling af 25:de Januar 1890.

Chefen for Finants- og Told-Departementet, Statsraad Rygh, har imderdanigst föredraget Fölgende:

Under 18:de d. M. har Statssekretariatet meddelt, Departementet en för Deres Majestät i sammensat svenskt og norskt Statsraad den 14:de Januar 1890 fört Protokol af fölgende Indhold:

»Chefen for Finants-Departementet, Statsraad Friherre von Essen, anförte:

I Anledning af Rigsdagens underdånige Skrivelse af 11 :te Mai 1888, livori fremsattes Aumodning om, åt der maatte indledes Underhandlinger med den Kongelige Norske Reglering om nye Bestemmelser i de Kongelige Forordninger af 29:de Mai 1874 og l:ste Juli 1887 angaaende Sveriges og Norges gjensidige Handels- og Söfartsforholde m. m., og hvad der senere i Sägen er passeret, har Deres Majestät i sammensat svenskt og norskt Statsraad den 19 August f. A. resolveret, åt der skulde föres Forhandlinger niellera begge Riger angaaende Udarbeidelse af Förslag til forandrede Bestemmelser om Sveriges og Norges gjensidige Handels- og Söfartsforholde til Forelaeggelse for begge Rigers Repreesentationer, samt tilkjendegivet i dette 0iemed i hvert af Rigernes Statsraad åt ville udnaevne 3 Ombud, hvarefter Deres Majestät i svenskt Statsraad samme Dag som Ombud til fra Sveriges Side åt före bemeldte Forhandlinger har beskikket Statsraad Friherre Albert Lars Evert Akerhielm, Generaltolddirektör Gustaf Walter Leopold Lönegren og Godseier Erik Gustaf Boström.

Efter åt Forhandlinger niellera begge Rigers Ombud har foregaaet her i Stockholm fra 19:de Oktober til 20:de December sidstleden og Meddelelser i Sägen derefter har fundet Sted mellem Chefen for det Sven-

46 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

ske Finants-Departement o g Medlemmer af den hervmrende Norske Statsraadsafdeling, föreligger der nu et Förslag til Förändring af flere Paragrafer i ovennasvnte Kongelige Forordninger, hvilket Förslag beregnet paa, hvis det vinder Bifald, åt trsede i Kraft den 1 ;ste Juli indevmrende Aar, jeg anholder om nu åt maatte föredraga for Deres Majestät.

Departementschefen oplseste derefter bemeldte Förslag, som findes vedlagt denne Protokol, o g behagede Hans Majestät-, overensstemmende med hvad Statsraadet enstemmigt tilraadede, åt resolvere, åt den Kongelige Norske Regjerings Betänkning skulde indhentes angaaende dette Förslag.»

Det ovenfor omhandlede, af Chefen for det Svenske Finants- Departement foredragne Förslag er i Overssettelse saalydende:

Förslag

til Förändring i visse Paragrafer i Forordningen angaaende Sveriges og Norges gjensidige Handel og Sefart.

§ I-

Alle Naturprodukter og Tilvirkninger, saavel indenlandske som udenlandske, kunne fra det ene af de forenede Riger til det andet landvserts saavel ud- som indfpres, forsaavidt ikke gjaeldende Kvarant-seneforskrifter laegge Hindring i Veien derför, eller der for0vrigt, efter hvad der nedenfor i denne § bestemmes, m0der Hindring derimod.

Er i det ene Rige eller inden en bestemt Del deraf Udf0rsel af en Vare i Almindelighed förbud!, kan saadant Förbud ogsaa gjpres gjmldende med Hensyn til Udfprsel landvserts til det andet Rige, dog ikke forsaavidt angaar Jern og Staal af alle Slags, og heller ikke forsaavidt angaar Skovprodukter undtagen, naar Forbudet mod Udf0rsel af saadanne Produkter har til Hensigt Skovenes Bevaring eller Opkomst.

Landvaerts maa fra det ene Rige til det andet ikke indf0res nogen Vare, hvis Frembringelse eller Tilvirkning i det sidstnsevnte Rige ikke er tilladt, og heller ikke nogen udenlandsk Vare, hvis Indf0rsel i det sidstnsevnte Rige i Almindelighed er forbudt. Förbud mod en Vares Indf0rsel landvserts fra det ene Rige til det andet skal ogsaa kunne udstedes, om saadant i det sidstnaevnte Rige ansees paakraevet af sanitsere Grunde eller til Forebyggelse af Sygdomme paa Naturprodukter, som avles i Landet. Maa i det ene Rige en Vare alene frembringes eller tilvirkes af eu vis Beskaffenhed, eller er en Vares Tilvirkning

47 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

dersteds underkastet särskilt offentlig Kontrol, maa en saadan Vare alene indf0res fra det andet Rige, forsaavidt Varen opfylder de i det f0rstnsevnte Rige for samme fastsatte Betingelser, o g kan ved Indfprselen underkastes saadan Unders0gelse, som ansees n0dvendig for åt kontrollere, åt saa er Tilfmlde.

§ 2.

En Vare, hvis Udfprsel landvmrts fra det ene Rige til det andet overensstemmende med § 1 kan forbydes, skal ogsaa ved saadan Udf0rsel kunne belaegges med Told til det Bel0b, som den ved Udf0rsel i Almindelighed er underkastet. Derimod bliver af Varer, som landvrnrts udf0res fra det ene til det andet Rige, Transitafgift ikke åt erlsegge.

For Varer tilvirkede i det Rige, hvorfra Udf0rselen sker, maa heller ingen Udf0rselsprgemie tilstaaes, ligesom Tilbagebetaling af erlagt Tilvirkningsafgift af disse Varer eller af Told af de til deres Forarbeidelse forbrugte udenlandske Raastoffe ikke floder Sted, med mindre Varerne ved Indf0rselen i det andet Rige bssrer fuld Told.

§ 3.

Svenske eller Norske Naturprodukter eller Tilvirkninger skulle ved Indfprsel landvmrts fra det ene Rige til det andet vmre toldfrie med Undtagelse af:

a. Sukker, Sirap o g Karameller,

b. uforandret,

c. Braendevin og Spiritus, alle Slags, samt dermed tilberedte

Drikkevarer og lugtende Vande,

d. uforandret,

e. brsendt eller malet Kaffe och Kaffesurrogater,

/. Spillekort,

af hvilke Varer, forsaavidt de i det Rige, hvortil de indfpres, i Almindelighed ere toldpligtige, den fulde Told skal erlsegges;

g. uforandret,

h. vmvede Teier, helt eller delvis tilvirkede af Lin-, Hamp-, eller

Jutegarn, spundet i andet Land end Sverige eller Norge. For saadanne vaevede Tpier skal der, naar Tolden paa dette Garn er hpiere i det Land, hvorhen Indf0rselen sker, end i det andet Land, erlaegges en efter Tpiets Vsegt beregnet Told, der svarer til Forskjellen mellem de i begge Lande for Garnet

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

gjaeldende Toldsatser. Indgaar der i T0iet mere end et Slags saadant Garn, beregnes Tolden efter det Slags, for hvilken Forskjellen mellem Toldsatserne i begge Lande er st0rst. Der maa dog ikke i noget Tilfgelde beregnes h0iere Told end den i det Land, hvorheu Indf0rselen sker, for T0iet i Almindelighed gjEeldende.

i. Jern- og Staalvarer af f0lgende Slags: valsede eller sinedede Staenger og Plader samt Spiger, Spm, Traad, Leenker og Kjsettinger, helt eller delvis tilvirkede af i andet Land end Sverige eller Norge frembragt Raastof eller Halvfabrikat. For saadanne Varer skal der, naar Tolden paa naevnte Raastof eller Halvfabrikat er hpiere i det Land, hvorhen Indfprselen sker, end i det andet Land, erleegges eu efter Yarens Vsegt beregnet Told, der svarer til Forskjellen mellem de i begge Lande for Raastoffet eller Halvfabrikatet gjgeldende Toldsatser. Der maa dog ikke i noget Tilfselde beregnes hpiere Told end den i det Land, hvorhen Indforselen sker, for Varen i Almindelighed gjgeldende. Ved Anvendelsen af Bestemmelsen i denne Passus skal Jernskrab, som falder i et af Rigerne efter dersteds forbrugt udenlandsk Fabrikat, ansees som frembragt i dette Rige.

I de Tilfelde, som omhandles i nasste §, maa de forannasvnte Varer, undtagen Spillekort, fores toldfrit fra det ene Rige til det andet.

Er en Vare tilvirket i Sverige eller Norge af Materialier, der enten ere producerede i et af Rigerne eller ere toldfrie i begge Rigel-, ansees saadan Vare åt vasre indenlandsk Tilvirkning, hvad enten stprre eller mindre Arbeide er anvendt paa samme.

Er Varen, helt eller delvis, tilvirket af udenlandske, i noget af Rigerne toldpligtige Emner og kan det derpaa anvendte Arbeide henfpres til, hvad der i Almindelighed forstaaes ved Husflid, Haandvasrk eller Fabrikvirksomhed, skal ogsaa saadan Vare henregnes til svensk eller norsk Tilvirkning undtagen i de Tilfgelde, åt Bearbeidelsen alene bestaar i:

1. Formalin g, Knusning, Blanding, Bugning, Tprring, Sigtning,

2. uforandret,

3. Faldning, Kantning, Sammensyning, Forsyning med Linning, Knapper, Fryndser eller Kniplinger og deslige,

4. Maling, Lakering, Broncering eller Anbringelse af andet Överdrag,

5. Tvinding, Sammenslaaning, Blegning, Farvning, Trykning eller Appretering af Garn, Snorer og Manufakturvarer,

49 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

6. Sammensaetning af Dele ved Hjaslp af Linding, Spigring, bitning', Skruning, Lodning o g deslige,

7. Formning og Pissning af Hatte- o g Hueemner, Pudsning, Polering eller andre i Forliold til den feerdige Vare mindre vaesentlige Bearbeidelser, som begge Rigers Toldmyndigheder Under bpr vmre ligestillede med de förän opregnede Bearbeidelser.

§ 4.

Ved Reise over Gramdsen framdel ene til det andet Rige skal det med Undtagelse af Spillekort, der ere underkastede saavel Stempelafgift som Told, vsere tilladt toldfrit åt medfore af til Indfprsel tilladte, Told underkastede Naturprodukter eller Tilvirkninger fplgende mindre Partier, nemlig af:

Brsendevin og Spiritus samt dermed Liberal to Drikkevarer saavelsorn Vin, alle Slags, tilsammen 4 1.,

Brpd, 20 kg.,

Garn, alle Slags, tilsammen 5 kg.,

Kaffe og Kaffesurrogater, tilsammen 5 kg.,

Malt, 40 kg.,

Risengryn, 5 kg.,

Salt, 4 hl.,

Sukker, 8 kg.,

Kornvarer, med Undtagelse af Malt, umalede 150 kg.,

maledo 100 kg.,

Tobak, 1 kg.,

Vrevede Toier, alle Slags, tilsammen 15 in., dog ikke mere end tilsammen til eu Vserdi af 40 Kröner,

01, 10 1.,

andre Varer tilsammen til en Vand i af 30 Ivroner.

Den i mervserende § omhandlede Toldfrihed gjselder ikke for saadanne Varer, som indfpres i Handelspiemed, enten for paa sedvanlig Maade åt sadges eller for åt leveres som Erstatuing for udfört Arbeide, heller ikke for Varer, som indf0res af Handlende eller for Handlendes Regning, forsaavidt de ere af det Slags, med hvilke lian driver Handel.

Reisende ere, hvis vedkommende Toldfunktionmr fordrer det, pligt.ige til — förliden åt opgive sin Bedrift og sit Hjemsted — åt afgive skriftlig Forsikring om, åt de Varer, som de medfpre, ikke indf0res i Idandelspiemed saaledes som ovenfor omhandlet. Indf0res Varerne ikke for den Reisendes egen Regning, skal Forsikringcn afgives af den, för Bth. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 12 lläft. 7

50 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

hvis Regling de indfpres. Undlader Nogen åt afgive saadan Forsikring, skal Varerne paa srndvanlig Maade toldbehandles.

§ 5.

Med Hensyn til Indfprselstold af udenlandske Varer, som i större Partier eller ipvrigt. paa anden Maade, end i foregaaende Paragraf omhandles, indfpres fra det ene til det andel Rige, skal i ethvert af Rigerne gjgelde, hvad der angaaende deslige Varers Indforsel i Almindelighed er eller vorder bestemt.

§ 6.

Varer, som fpres fra det ene Rige til det andet o ver Svinesund eller Idefjorden Ostenfor Svinesund i Fasrg-e, Pråm eller Baad under fire Tons Draegtighed eller om Vinteren over Isen, skulle med Hensyn til Toldvmsenet ansees som landveerts indforte, forsaavidt de ikke enten sOvmrts ere forte til den Strand af naevnte Faargested eller Fjord, hvorfra de siden ere bragte over til det andet Riges Strand, eller de ere forte over til det andet Riges Strand, for derfra umiddelbart åt bringes sovaerts videre.

§ r

Den, der fra det ene til det andet Rige landvmrts vil iudfore Varer af det Slags o g i den Masngde, åt de ere Dold underkastede, skal vmre forpligtet til hos Toldkamret eller vedkommende Dold funktionär paa Afsendelsesstedet åt forsyne sig med Passerseddel, hvilken under Transporten skal folge med Varerne.

Passerseddelen skal vane stilet til et Stod, hvor Förtydning kan foregaa.

§ 8.

Uforundret.

§ 9-

Svenske og norske Naturprodukter og Tilvirkninger, som fra det ene til det andet Rige landvserts indfores i större Partier eller paa anden Maade, end i § 4 omhandles, skulle for åt Hyde godt af de i § 3 med

51 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Honsyn til Indfprselen indr0mmede Begunstigelser vaere ledsagede af vedkommende Toldkammors eller anden offentlig Autoritets Attest for, åt Varerne ere af svensk eller norsk Produktion eller invirkning.

For åt erholde saadant Bevis skal Vareafsenderen, naar det gjaslder Naturprodukter, til den Myndighed, hos hvem Beviset begjaeres, levere en under Eds Tilbud afgiven skriftlig Forsikring om, åt Varen er frembragt inden Landet.

Gjaelder Beviset andre Varer, skal Vareafsenderen til den naevnte Myndighed levere en under Eds Tilbud afgiven skriftlig Forsikring om, åt Varen er tilvirket paa et bestemt Sted inden Landet, med Förklaring tillige om, hvorvidt Varen er tilvirket alene af indenlandsk, svensk eller norsk Finne, eller om tillige udenlandsk Emne indgaar deri, og om Beskafifenheden af den Bearbeidelse, Varen paa dette Sted er undergaaet. Denne Forsikring skal afgives af Tilvirkeren eller, hvis noget derför er til Hinder, af en anden Person, som har npiagtigt Kjendskab til Varens invirkning, og dens Rigtighed bekrmftes af to trovaerdige Maend.

Hvad enten en saadan Forsikring angaar Naturprodukter eller andre Varer, er vedkommende Myndighed pligtig til,.om dertil haves Grund, åt fordre ogsaa andet Bevis for Varens indenlandske Oprindelse samt åt kraeve Attest af Vidner om den eller de Personers egenhaendige Underskrift, som har afgivet eller bekraeftet Forsikringen.

Vedkommende Myndigheds Bevis, der bestemt skal bekraefte, åt Varen er af indenlandsk Produktion eller invirkning, skal tegnes paa den ovenomhandlede Forsikring. Forsaavidt angaar de i § 3 litr. g, h og i naevnte Varer, skal Beviset tillige indeholde saa fuldstaendig Oplysuing om det udenlandske Materiales Beskaflfenhed, åt ved Hjaelp deraf lolden kan beregnes.

De i denne Paragraf omhaudlede Bevis maa dog ei fordres for Varer, som af Graendsebefolkningen medfpres ved Reise over Graendsen, og som vedkommende Toldtjenestemand Under aabenbart åt vaere Produkter af Stedets Skovdrift, Jordbrug eller Husflid, og heller ikke for Flyttegods, gammelt og brugt, naar dels samlede Vaerdi ikke överstiger 200 Kröner.

§§ 10 15.

Uforandrcde.

§ 16-

For åt nyde godt af den Toldfrihed eller Nedsaettelse i Toldafgifter, som i § 14 er indrpmmet svenske og norske Naturprodukter

52 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

og Til virkninger, skal den, sura udskiber Varerne fra det ene til det andet Rige, forsyne sig med saadant Bevis for, åt Varerne ere indenlandsk Naturprodukt eller Tilvirkning, som i § 9 er bestemt for landvrnrts Ind försel.

§§ 17 og 18.

Uforandrede.

Loven trseder i Kraft den l:ste Juli 1890.

Departementet skal i Anledning af ovenstaaende Förslag tilläde sig åt bemasrke fplgende:

§ 1. Denne § er i den gjseldende Mellemrigslov saalydende:

»i ra det ene af de forenede Rigel- til det andet kunne, forsaavidl gjseldende Kvarantssneforskrifter ei derför ere til Hinder, landvserts saavel ud- som indfpres alle norske eller svenske Naturprodukter eller Tilvirkninger samt saadanne udenlandske Varer, livis Indf0rsel i Almindelighed er tillåd t i det Rige, hvorhen de fpres.»

I Stedet for, åt der efter den gjseldende Mellemrigslov alene er Adgang til åt forbyde Udfprsel fra det ene Rige til det andet af indenlandske Naturprodukter eller Tilvirkninger, forsaavidt Udf0rseleu sker s0vterts (se Mellemrigsloven § 14), vil der efter Forslaget vwre Adgang til åt gjere et almindeligt Udforselsforbud gjaildende ogsaa för landvcerts Försel fra det ene Rige til det andet af saadanne Varer med Undtagelse åt Jern og Staal af alle Slags og, med en vis Begrsendsning, Skovpr oduk ter.

Med Hen syn til JndJor selsförbud vil Regelen fremdeles blive, åt saadanne ikke kunne gj0res gjseldende for norske eller svenske Naturprodukter eller Tilvirkninger, der f0res landvserts fra det ene Rige til det andet. Fra denne Regel indeholder det foreslaaede Tillaeg til §:en Undtagelser, forsaavidt deri bestemmes, åt det skal vsere forbudt åt indf0re i et af Rigerne eu Vare, livis Frembringelse eller Tilvirkning der er förbuden, og åt det skal kunne forbydes åt indf0re en Vare, naar dette i vedkommende Land ansees paakrsevet af sanit-sere Grunde eller til iorebyggelse af Sygdomme paa Naturprodukter, som der er Gjenstand for Produktion.

Tilltegget indeholder derhos en Bestemmelse om, åt en Vare, der

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

i vedkommende Land alene maa frembringes eller tilvirkes af en vis Beskaffenhed eller hvis Invirkning dersteds er underkastet särskilt offentlig Kontrol, ikke maa indf0res liden åt opfylde de foreskrevne Betingelser.

De foreslaaede Forandringer antages ikke for Tiden åt ville medf0re nogen Förändring i den hidtil stedfundne Varef0rsel mellem Landene liden forsaavidt, åt Udfprselen fra Norge til Sverige af her i Landet til virket Margarinsm0r paa Grund af de i Sverige indfprte Bestemmelser om denne Vares Tilvirkning vil blive vanskeliggjort.

§ 2. Efter den gjeeldende Mellemrigslovs § 2 erlaegges der ikke Udfprselstold af Varer, som land vge rf s udfpres fra det ene til det andet Rige, hvilken Bestemmelse foreslaaes forandret derhen, åt en Vare, hvis Udf0rsel landvaerts fra det ene Rige til det andet overenssternmende med § 1 kan forbydes, ved saadan Udfprsel skal kunne belmgges med Told af det Belpb, som den ved Udf0rsel i Almindelighed er underkastet.

§ 3. Ifplge Lov af 9:de April 1887 skal norske eller svenske Naturprodukter eller Tilvirkninger ved Ind försel landvaerts fra det ene Rige til det andet vaere toldfrie med Undtagelse af visse i §:en naevnte Vareslags.

I Opregningen af de Varer, hvoraf fuld Told skal erlaegges, er der gjort fplgende Forandringer:

Efter Lov af 9:e April 1887: Efter Forslaget

skulle nedenmevnte Litterär lyde saaledes:

a.

c.

Sukker og Tilvirkninger deraf,

livoruuder Sirup,

Braendevin og Spiritus, alle Slags, tilberedte Drikke-

Sukker, Sirup og Karameller,

og dermed

varer,

braendt eller målet Kaffe,

c. Braendevin og Spiritus, alle Slags, samt dermed tilberedte Drikkevarer og lugtende Vande, e. braendt eller malet Kaffe og Kaffesurrogater.

Man skal bemaerke, åt efter den gjaeldende Forstaaelse af den bestaaende Mellemrigslov har Drops og andet Sukkertpi af norsk eller svensk Tilvirkning vinref antaget åt kunne indfpres toldfrit fra det ene Rige til det andet. Deri har det vaeret Meningen åt gjpre Förändring ved Optagelsen af Karameller som Sukkertilvirkninger, der pligte fuld Told. Benievnelsen Karameller er imidlertid neppe kjendt her i Lan-

det uden for

enkelte Slags Brystsukkere, og man har derför anseet det

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

hensigtsniEessigt, åt de Tilvirkninger, hvorom det her gj aeld er, og som paa norsk gaar ind under Benaevnelsen Sukkertoi, hvilkct Ord til Gjengjaeld ikke haves paa svensk, betegnes paa eu Maade, som har samme Gyldighed i begge Land. Dette antages åt kunne ske derved, åt Litr. a bliver saalydende:

»Sukker, Sirap og Sukkertilvirkninger, der hovedsagelig bestaa af breendt eller kogt Sukker (Karameller).»

Af Sukkertoi er efter den norske Handelsstatistik for 1888 infort fra Sverige 100,310 kg. og udfort til Sverige 1,231 kg.

Lugtende Vande af norsk eller svensk Invirkning har hidtil ligeledes vaeret antaget åt maatte indgaa toldfrit, men ville efter Forslaget blive toldbare. Af denne Vare er der i 1888 indfprt fra Sverige til Norge 7,178 kg. men intet udfort fra Norge til Sverige.

Hvad angaar Optagelse af Kaffesurrogater blandt de toldbare Varer, skal man bemaerke, åt der under »brsendt eller malet Kaffe» har vgeret henfort Kaffesurrogater, der ere tilvirkede af andre braendte Växter, men derimod ikke en af Sirup og liden Iblanding af braendte Växter tilvirket Kaffetilsaetning.

Der blev af denne Vare i 1888 udfort fra Norge til Sverige 244,963 kg. og indfort fra Sverige til Norge 4,789 kg.

Litr. g foreslaaes uforandret optaget fra Loven af 9:de April 1887. Naar der, saaledes som efter Forslaget, nedenfor i denne § optages en almindelig Bestemmelse om, åt de i §:en naevnte Varer (undtagen Spillekort) skulle kunne fores toldfrit over Gramdsen i de Tilfaelde som § 4 omhandler, er den under g for Kläder givne specielle Regel af samme lndhold överflödig og kan som saadan udgaa.

Under Litr. h og i foreslaaes der nye Bestemmelser angaaende Toldbehandlingen af vaevede Toier af Lin-, Kamp- eller Jutegarn, spundet i andet Land end Norge eller Sverige, og af visse Slags Jernog Staalvarer, tilvirkede af i andet Land end Norge eller Sverige tilvirket Raastof eller Halvfabrikat, ved hvilke Bestemmelser det er tilsigtet åt Undre, åt Iudustridrivende i det ene Rige, hvor de af dem til de nsevnte Varers Tilvirkning anvendte Raastoffe eller Halvfabrikater baere lavere Dold end i det andet Rige, derved skulle saettes istand til i det Rige, hvor Tolden er hoiest, åt undersaelge dette Lands egne, med dom der konkurrerende Industridrivende. Man skal oplyse, åt Toldsatserne for folgende Slags Garn af Lin, klamp og Jute för Tiden ere folgende:

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Garn, utvundet:

ubleget...........

blegot ..........

larvet ..........

Indf0rselen iil Norge af Manufakturvarer af Lin, Hamp eg Jute udgjorde i 1888:

Dreil, Damask etc............................................

Linvarer, ensfarvede eller blegede ..............

D:o ublegede ............................................

Andre Linvarer ................................................

Udforselen fra Norge i 1888 af Lin- og Hampevarer udgjorde til Sverige 83,101 kg. og i alt 86,080 kg.

Da de finere Linvarer her i Landet tilvirkes af udenlandsk Garn, vil den under Litr. h foreslaaede Bestemmelse om Differentsetold antagelig stsenge for disse Varers Udforsel herfra til Sverige. Udforselen bär imidlertid ogsaa hidtil vasret af mindre Betydning. De Tilvirkninger af Hamp og Jute, som herfra udfpres til Sverige, antages for den overveiende Del ikke åt vsere tilvirkede af udenlandsk Garn.

Med Hensyn til den foreslaaede Bestemmelse om Jern- og Staalvarer skal man bemasrke, åt Indforselen af disse Varer i 1888 udgjorde:

Spm, Spiger, Bolte etc...........................................

Staal- og Jerntraad ..............................................

D:o Touge ..............................................

Knive, Gafler (Tarif n:r 305), Dorvridere,

ILiten etc.........................................................

Redskaber og Vaerkioi ..........................................

Andet Jernarbeide, smedet, valset ....................

Fra Sverige: kg.

199,240

147,620

36,350

93,930

248,790

769,697

Udforselen af Jern- og Staalvarer i 1888 udgjorde:

Spm ... Spiger

Til Sverige: kg-

108,350

1,423,020

I alt: kg.

655.320 1,428,500

231,720

227,000

597.320 7,322,663.

I alt: kg.

4,593,640

3,652,580.

56 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

Den Hesteskospm, der udf0res herfra Riget, tilvirkes for Tiden udelukkende af svensk Jern, og den nye Bestemmelse vil saaledes ikke faa nogen Virkning for den. Forsaavidt der til Spiger anvendes Skiabjern, der er lalden her i Landet, hvilket i ikke liden Udstrsekning antages åt vane Tilfaaldet, vil den ogsaa fremdeles indgaa toldfrit i Sverige. Derimod vil Spiger, der tilvirkes af engelsk Pladejern, antaglig blive udestaengt fra Sverige, da der af den man svares Told som af det dertil anvendte Jern, for Tiden antagelig Er. 2,5 0 pr 100 kg.

Til de i § 3 i Loven af 9:de April 1887, 3:die Passus, opregnede Bearbeidelser, der ikke ansees åt gjpre en Vare til norsk eller svensk Til virkning, naar der til samme er anvendt udenlandske, i noget af Rigerne toldpligtige Emner, er fpiet under:

N:r 1. Bagning, Tprring, Sigtning,

» 3. Sammen syning,

» 5. Sammenslaaning af Snorer,

» G. Sainmenscetning af Dele ved Hjaffp af Liming, Spigning, Nitning, Skruning, Lodning og deslige,

» 7. Formning og Presning af Hatte- og Hueemner, Pudsning, Polering eller

andre i Forhold til don fterdige Vare mindre vaasentlige Bearbeidelser, som begge Rigers Toldstyrelser finder bpr vmre ligestillede med do i Paragrafen opregnede Bearbeidelser.

Den under N:r 4 nu benyttede Beteguelse »Overstrygning» foreslaaes ombyttet med et almindeligere Udtryk »Överdrag».

§ 4. Til O plysning om, hvilke Forandringer, der foreslaaes med Hensyn til de Varekvanta, der åt Reisende toldfrit kunne medbringes over Orasndsen, tillader man sig nedenfor åt hidssette Opregningen:

i Lov af 9:de April 1887:

Baand, alle Slags, tilsammen 60 m., Brasndevin og Spiritus, alle Slags, tilsammen 4 1.,

Garn, alle Slags, tilsammen 10 kg., Kaffe, 10 kg.,

og i Forslaget:

Brsendevin og Spiritus samt dermed tilberedte Drikke, ligesom Vin, alle Slags, tilsammen 4 ]., Brpd, 20 kg.,

Garn, alle Slags, tilsammen 5 kg-., Kaffe og Kaffesurrogater, tilsammen 5 kg.,

Malt, 40 kg-.,

Risengryn, 5 kg.,

Malt, 70 1., Risengryn, 10 kg.,

57 Kongl. Majte lidd. Proposition N:o 23.

I Lov af 9:de April 1887:

Salt, 4 hl.,

Sukker, 20 kg.,

Tobak, 5 kg.,

Traad, alle Slags, tilsamraen 5 kg.,

Vin, alle Slags, 20 1.,

Vsevede T0ier, alle Slags, tilsammen 20 m.,

01, 40 L,

alle andre Varer, tilsammen til en Vaerdi af 80 Kröner, dog åt Yaerdien af hver Vareartikel särskilt ikke maa overstige 40 Kröner.

og i Forslaget:

(Uforandret.)

Sukker, 8 kg.,

Kornvarer, med Undtagelse af Malt, umalede 150 kg., malede 100 kg., Tobak, 1 kg.,

Vaevede Töier, alle Slags, tilsammen 15 m., dog ikke mere end tilsammen til en Värdi af 40 Kröner,

01, 10 1.,

andre Varer tilsammen til en Vrnrdi af 30 Kröner.

Paragrafens Slutningsbestemmelse, der nu er saalydende: »Den i naervaerende § ombandlede Toldfrihed gjaelder ikke for saadanne Varer, som Reisende for egen eller andres Regning medf0re, naar de indf0res i Handelspiemed» foreslaaes omredigeret og som ny Bestemmelse foreslaaes der eu Regel om den Reisendes Pligt til paa Forlangende af Toldvaesenet åt afgive skriftlig Forsikring om, åt de af barn medf0rte Varer ikke indf0res i Handels0iemed m. v.

§ 6. Den i Lov af ll:te April 1874 benyttede Betegnelse af de i Paragrafen nrnvnte Fartpiers Draegtighed »2 Kommercelaester» foreslaaes af Hensyn til det nu benyttede engelske Skibsmaalingssystem ombyttet med den naermest, tilsvarende Betegnelse i Tons: »fire Tons.»

§ 7. Sidste Passus i Lov af 11 :te April 1874 § 7: »Saadanne toldpligtige indenrigske Varer, som naevnes i § 3, ligesom fortoldede udenrigske Varer kunne dog ogsaa forpasses til eller fra et almindeligt Marked naer Graendsen», er ikke optaget i Forslaget,

§ 9. Det i Lov af 9:de April 1887 § 9 indelioldte Paabud om Varers Ledsagelse ved landvaerts Indfprsel af Produktionsbevis gjaalder kun Manufaktur- og Fabrikvarer, men ikke andre Produkter, for hvilke sidstes Vedkommende altsaa ingen Toldlegitimation nu skulde vrnre åt kraeve. Heri er der i Forslaget gjort den Förändring, åt Produktionsbevis skal haves for alle Naturprodukter og Tilvirkninger alene med den Indskraenkning, åt det ikke kan fordres af Grtendsebefolkningen Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami, 1 Afd. 13 Höft, 8

58 Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 23.

för Varer, som vedkommende Tol dfunktion aer Söder aabenbart åt vmre Produkter af Stedets Skovdrift, Jordbrug eller Husflid. For åt erholde Produktiousbevis for Naturprodukter skal Afsenderen afgive Forsikriug under Eds Tilbud om, åt Produkterue ere frembragte inden Landet.

Med Hensyn til Produktionsbeviser for Manufaktur- o g Fabrikvarer ere de i Lov af 9:de April 1887 derom indeholdte Regler foreslaaede noget modiScerede, Hemlig saaledes:

L åt den skriftlige Försilfring om Varens Tilvirkning inden Landet m. v., som det paaligger Vareafsenderen åt afgive, istedetfor paa Tro og Love härefter skal afgives under Eds Tilbud, og

2. åt medens efter den gjseldende Bestemmelse denne Forsikring, hvis der er noget til Hinder for åt erholde Tilvirkerens Forsikring, skal udstedes af to paalidelige Maend, som have paalidelig Kundskab om Varens Tilvirkning, skal Forsikringen i det naevnte Tilfaelde afgives af en anden Person, som har npiagtigt Kjendskab til Varens Tilvirkning, og Forsikringens Rigtighed bekrasftes af to trovaerdigc Maend.

Ved Affatningen af det fplgende Punktum er det skarpere end i den gj aeldende Lov fremhaevet som eu Pligt for vedkommende Myndighed, om dertil maatte vaere Grund, åt kraeve yderligere Bevis for Varens indenlandske Oprindelse. Bestemmelsen om, åt Produktionsbevis ikke krasves for gammelt Flyttegods af ikke over 200 Kroners Vaerdi, er ny.

§ 16. Efter den nu gjaeldende Bestemmelse i § 9 skal, saaledes som det ogsaa foreslaaes i Udkastet, Produktionsattest for landvaerts Indfprsel udfaerdiges af vedkommende Toldkammer eller anden offentlig Autoritet, livorimod det om sovaerts Indfprsel i § 16 er bestemt, åt denne Attest skal udstedes af Toldkamret paa Afsendelsesstedet. § 16 toreslaaes nu forandret derhen, åt der i denne Henseende skal gjaelde det samme for sOvaerts som for landvaerts Indförsel.

I § 18, 1 Punktum, hvorefter Loven skal traede i Kraft fra l:ste Juli 1890, antages åt burde tilföies: »forudsat åt modsvarende Bestemmelser vedtages i Sverige som gjasldende fra samme Tidspunkt.»

Departementet skal underdanigst anfpre, åt efter åt det ved naadigst Resolution, afgivet i sammensat Statsraad den 19:de August f. A. i Henhold til den Norske Regjerings Betänkning af L3:de s. M. var bleven bestemt, åt der skulde föres Forhandlinger mellem begge Riger angaaende Udarbeidelse af Förslag til forandrede Bestemmelser om Mellemrigsforholdene, og åt der i dette 0iemed för hvert af Rigerne skulde beskikkes 3 Ombud, blev ved Kougl. Resolution af 24:de Septem-

59 Kongl. Majds Nåd. Preposition N:o 23.

ber f. A. til paa Norges Vegne åt f0re Forhandlingerne beskikkede Statsraad Furu, Toldinspekt0r Vogt och Grosserer, Vicekonsul F. Reinhardt. Som oplyst i den svenske Finantsministers ovenfor refererede Föredrag liave de saaledes paabudte Forhandlinger fundet Sted ved de beskikkede Ombud i Stockholm i Oktober—December Maaned sidstleden og seuere vseret fortsatte mellem Medlemmer af begge Ländes Regjeringer, og det er Resultatet af disse Forhandlinger, som nu föreligger i det Förslag fra den svenske Finantsminister, hvorover Regjeringens Betänkning er förlängt.

Som oplyst i Departementets underdanigste Föredrag af 13:de August

f. A., der vedligger som Bilag, er det Spprgsmaal, som nu föreligger om Förändring i Mellemrigsloven, bragt paa Bane af den svenske Rigsdag, som i underdånig Skrivelse af 11 :te Mai 1888 fremsatte Anmodning om, åt det maatte behage Deres Majestät i Anledning af de Beslutninger, som nsevnte Rigsdag havde fatt-et angaaende Forandringer i Toldtarifen, saa snart som muligt, åt indlede Underhandlinger med den norske Reglering angaaende saadanne Bestemmelser i Mellemrigsloven, som med Npdveudighed paakaldtes af naevnte Beslutninger, og hvis disse Underhandlinger skulde vise sig ikke åt lede til det tilsigtede Mani, åt treeffe Förfining til Opsigelse af bemeldte Lov. Departementet oplyste videre, åt der i denne Anledning af den under 18:de Juni 1888 nedsatte svenske Toldkomite var afgivet et Förslag til Forandringer i Mellemrigsloven, og åt der derefter angaaende dette Förslag var afgivet Betaenkninger af Kommerce-Kollegiet og Generaltoldstyrelsen. Man gjorde ligeledes Rede for de vigtigste Punkter i det saaledes udarbeidede Förslag og de afgivne Betaenkninger.

Det nu foreliggende Förslag er bygget paa Toldkomiteens ovennmvnte Udkast som Grundlag. Ved de f0rte Forhandlinger er der imidlertid opnaaet Modifikationer i flere Punkter, som ikke fandtes antagelige for Norge. Forslaget er saaledes holdt inden en Ramme, som, liden åt rokke ved selve det nu bestaaende System for Mellemrigsforholdenes Ordning, alene indf0rer visse Modifikationer i samme, medens de videre gaaende, i Retning af Systemförändring sigtende iEndringer, som vare anbefalede i Kommerce-Kollegiets og Generaltoldstyrelsetis Betaenkninger, og som ogsaa have vaeret bragte paa Bane under de nu afsluttede Forhandlinger, ikke ere lagte til Grund for Forslaget.

Departementet skal underdanigst bemaerke, åt en Mellemrigslovgivning som den nugjseldende, der tilsigter åt etablere gjensidig toldfri Vareomsmtning mellem de to Rigel- af deres egne Produkter og Tilvirkninger, selvfplgelig maa blive vanskeligere åt opretholde jo st0rre Forskjellen er i Grundlaget for de to Rigers Toldbeskatning.

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Efter åt denne Forskjel er bleven betvdelig for0get navnlig ved de paa den svenske Rigsdag i 1888 besluttede Toldforhpielser, der tilsigte åt beskytte den indenlandske Industri, bar det ikke kunnet undgaaes, åt der er opstaaet eller befrygtes åt ville opstaa Forholde, hvorunder norske Industridrivende paa Grund af vore lavere Toldsatser paa Materialierne ved Konkurrancen paa det svenske Marked ville blive gunstigere stillede end deres svenske Konkurrenter. Det, som ved det nu fremkomne Förslag forsaavidt hovedsagelig tilsigtes, er att forebygge dette for Sveriges Industridrivende uheldige Resultat. Der er derhos opstillet strengere Fordringer med Hensyn til de Beviser, som krseves for åt eu Vare er af indenlandsk Tilvirkning. Departementet antager, åt ihvorvel lierved vil fremkaldes nogen Indskraankning i den bestaaende Samfasrselsfrihet mellem Landene, b0r man ikke fra norsk Side nndslaa sig for åt imödekomme de saaledes fremkomne Krav, forsaavidt det kan ske uden i altför stor Udstraakning åt skade den norske Industri og uden åt omst0de Grundlaget for den bestaaende Mellemrigsordning. Hvis Norge vaagrede sig för åt indgaa paa nogen Förändring af Loven, maatte man, efter hvad der er passeret i denne Sag, formentlig veere forberedt. paa, åt Mellemrigsloven blev opsagt fra svensk Side, og hvorvidt der da skulde vaere nogen IJdsigt til gjennem nye Forhandlinger åt istandbringe en ny Lov, som var mera fyldestgj0rende for Norges Interesse!-, maa Departementet anse for åt vaere i hpi Grad tvivlsomt. Efter Departementets Förmening- medf0rer Mellemrigsloven saa vsesentlige Fordele for begge Rigers Produktion og Handel og griber saa dybt ind i mangfoldige Grene af begge Ländes Näringsliv, åt det allerede af denne Grund maatte ansees for meget beklageligt, om Loven skulde bortfalde og den nuvasrende Samfaerselsfrihed afl0ses af et Forhold som mellem to ganske fremmede Lande. Denne Betragtning antages ogsaa åt beholde sin Gyldighed efter det Förslag, som nu föreligger.

Departementet finder saaledes åt burde anbefale, åt det Förslag, som er fremgaaet af de nu f0rte Forhandlinger, vedtages fra norsk Side, og maa derför tilraade, åt der, forsaavidt Forslaget besluttes fremsat for den svenske Rigsdag, samtidig befales fremsat Proposition for Storthinget om Forslagets Vedtagelse for Norge.

Öl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

Naar der nu igjen skal foretages saa betydelse Forandringer i Mellemrigsloven, som efter Foranstaaende vil blive Tilfaeldet, anser Departementet det för hensigtsmaessigst, åt der gives en helt ny Lov, som fuldstaendigt aflpser Loven af ll:te April 1874 med Tillaegslov af 9:de April 1887. Idet man tilfolge heraf har indtaget i Udkastet de nugjaeldende Bestemmelser, forsaavidt disse efter det fremkomne Förslag skulle vedblive uforandrede, tillader man sig åt fremsastte fölgende

Ud k ast

til Lov angaaende Norges og Sveriges gjensidige Handel og Söfart.

Artikel I.

Om Handelssamkvemmet landvcerts imellem de forenede Rigör.

§ I-

Alle Naturprodukter og Tilvirkninger, saavel indenlandske som udenlaudske, kunne fra det ene af de forenede Rigel- til det andel, landvaerts saavel ud- som indfpres, forsaavidt ikke gjaeldende Kvarantasneforskrifter laegge Hindring i Yeien derför, eller der forpvrigt,. efter hvad der nedenfor i denne Paragraf bestemmes, mpder Hindring derimod.

Er i det ene Rige eller inden en bestemt Del deraf Udfprsel af en Vare i Almindelighed forbudt, kan saadant. Förbud ogsaa gjores gjaeldende med Hensyn til Udfprsel landvaerts til det andet Rige, dogikke forsaavidt angaar Jern og Staal af alle Slags, og heller ikke forsaavidt angaar Skovprodukter undtagen, naar Forbudet mod Udfprsel af saadanne Produkter har til Hänsigt Skovenes Bevaring eller Opkomst.

Landvaerts maa fra det ene Rige til det andet ikke indfpres nogen Vare, hvis Frembringelse eller Tilvirkning i det sidstnaevnte Rige ikke er tilladt, og heller ikke nogen udenlandsk Vare, hvis Indfprsel i det sidstnaevnte Rige i Almindelighed er forbudt. Förbud mod en Vares Indfprsel landvaerts fra det ene Rige til det andet skal ogsaa kunne utstedes, om saadant i det sidstnaevnte Rige ansees paakraevet af sanitaere Grunde eller til Forebyggelse af Sygdomme paa Naturprodukter, som avles i Landet. Maa i det ene Rige en Aare alene

62 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

frembringes eller tilvirkes af eu vis Beskaffenhet eller er eu Vares Tilvirkniug dersteds underkastet särskilt offentlig Kontrol, raaa en saadan Vare alene indf0res fra det andet Rige, forsaavidt Varen opfylder de i det fprstnaavnte Rige for samme fastsatte Betingelser, og kan ved Indfprselen underkastes saadan Underspgelse, som ansees nödvendig for åt kontrollera, åt saa er Tilfaeldet.

§ 2.

En Vare, hvis Ldförsel landvaarts Ira det ene Rige til det andet overensstennnende med § 1 kan forbydes, skal ogsaa ved saadan Udfprsel . kunne belasgges med Told af det Belob, som den ved Udf0rsel i Almindelighed er underkastet. Derimod bliver af Varer, som landvmrts udf0res fra det ene til det andet Rige, Transitafgift ikke åt erlsegge.

För Varer tilvirkede i det Rige, hvorfra Udforselen sker, maa heller ingen Udf0rselspra3mie tilstaaes, ligesom Tilbagebetaling af erlagtTilvirkningsafgift af disse Varer eller af Told af de til deres Forarbeidelse forbrugte udenlandske Raastoffe ikke floder Sted, medmindre Varerne ved Indforselen i det andet Rige baerer fuld Told.

§ 3.

Norske eller svenske Naturprodukter eller Tilvirkninger skulle ved lndfprsel laudvasrts fra det ene Rige til det andet vivere toldfrie med Undtagelse af:

a. Sukker, Sirap og Sukkertilvirkninger, der hovedsagelig bestaa af bramdt eller kogt Sukker (Karameller),

/>. Tobak og Tobakstilvirkninger,

c. Bnendevin og Spiritus, alle Slags, samt dermed tilberedte Drikkevarer og lugtende Vande,

d. Malt og Tilvirkninger deraf,

e. Brasndt eller malet Kaffe og Kaffesurrogater,

/’. Spillekort,

åt hvilke Varer, forsaavidt de i det Rige, hvortil de indf0res, i Almindelighed ere toldpligtige, den fulde Told skal erlregges,

g. Kläder, hvis Ydertpi er vsevet, strikket eller bundet i andet Land end Norge eller Sverige. Af saadan Vare skal der, naar Indforselstolden af \dert0iet er h0iere i det Rige, hvortil Indforsel sker, end i det andet Rige, erlsegges en af

63 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Klaedernes hele Vsegt beregnet Indfprselstold, lig Forskjellen niellera de i ethvert, af Rigerne gjaaldende Toldsatser för Ydert0iet,

h. Vsevede Toier, helt eller delvis tilvirkede af Lin-, Hampeller Jutegarn, spundet i andet Land end Norge eller Sverige. For saadanne vsevede Toier skal der, naar Tolden paa dette Garn er h0iere i det Land, hvorhen Indforselen sker, end i det andet Land, erlsegges en efter Toiets Vmgt beregnet Told, der svarer til Forskjellen niellera de i begge Lande for Garnet gjasldende Toldsatser. Indgaar der i T0iet mere end et Slags saadant Garn, beregnes Tolden efter det Slags, for hvilken Forskjellen niellera Toldsatserne i begge Lande er storst. Der raaa dog ikke i noget Tilfselde beregnes h0iere Told end den i det Land, hvorhen Indferselen sker, for Toiet i Almindelighed gjseldende,

i. Jern- og Staalvarer af folgende Slags: valsede eller smedede Staenger og .Fläder samt Spiger, S0m, Traad, Laenker og Kjsettinger, helt eller delvis tilvirkede af i andet Land end Norge eller Sverige frerabragt Raastof eller Halvfabrikat. For saadanne Varer skal der, naar Tolden paa nsevnte Raastof eller Halvfabrikat er hörare i det Land, hvorhen Indforselen sker, end i det andet Land, erlsegges en efter Varens Vsegt beregnet Told, der svarer til Forskjellen niellera de i begge Laude for Raastoffet eller Halvfabrikatet gjaeldende Toldsatser. Der maa dog ikke i noget Tilfselde beregnes h0iere Told end den i det Land, hvorhen Indforselen sker, for Varen i Almindelighed gjseldende.

Ved Anveudelsen af Bestemmelsen i denne Passus skal Jernskrab, som falder i et af Rigerne efter dersteds forbrugt udenlandsk Fabrikat, ansees sora frerabragt i dette Rige.

I de Tilfselde, som omhandles i meste Paragraf, raaa de forannsevnte Varer, undtagen Spillekort, fores toldfrit fra det ene Rige til det andet.

Er en Vare t.ilvirket i Norge eller Sverige af Materialier, der enten ere producerede i et af Rigerne eller ere toldfrie i begge Riger, ansees saadan Vare åt vsere indenlandsk Tilvirkning, hvad enten större eller mindre Arbcide er anvendt paa samme.

Er Varen, helt eller delvis, tilvirket af udenlandske, i noget af Rigerne toldpligtige Emner og kan det derpaa anvendte Arbeide henfores til, hvad der i Almindelighed forstaaes ved Husflid, Haandvserk eller Fabrikvirksorahed, skal ogsaa saadan Vare henregnes til norsk

64 Kotigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. .

eller svensk Tilvirkning undtagen i de Tilfaelde, åt Bearbeidelsen alene bestaar i:

1. Formaling, Knusniug, Blanding, Bagning, T0rring, Sigtning,

2. Rensning (Rectificering) af Lysolier,

3. Foldning, Kantning, Sammensyning, Forsyning med Linning, Knapper, Fryndser eller Kniplinger o g deslige,

4. Maling, Lakering, Broncering eller Anbringelse af andet Överdrag,

5. Tvinding, Sammenslaaning, Blegniug, Farvning, Trykning eller Appretering af Garn, Snorer og Manufakturvarer,

6. Sammensaetning af Dele ved Hjaelp af Liming, Spigring, Nigning, Skruning, Lodning og deslige,

7. Formning og Presning af Hatte- og Hueemner, Pudsning, Polering eller andre i Forbold til den fasrdige Vare mindre vaesentlige Bearbeidelser, som begge Rigers Toldmyndigheder finder b0r vaere ligestillede med de förän opregnede Bearbeidelser.

§ 4.

Ved Reise over Graendsen fra det ene til det andet Rige skal det med Undtagelse af Spillekort, der ere underkastede saavel Stempelafgift som Told, vane tilladt toldfrit åt medfpre af til Indf0rsel tilladte, Told underkastede Naturprodukter eller Tilvirkninger f0lgende mindre Partier, nemlig af:

Brasndevin og Spiritus samt dermed tilberedte Drikkevarer, saavel som Vin, alle Slags, tilsammen 4 1.,

Brpd, 20 kg.,

Garn, alle Slags, tilsammen 5 kg.,

Kaffe og Kaffesurrogater, tilsammen 5 kg.,

Malt, 40 kg.,

Risengryn, 5 kg.,

Salt, 4 hl.,

Sukker, 8 kg.,

Kornvarer, med Undtagelse af Malt, umalede 150 kg., malede 100 kg.,

Tobak, 1 kg.,

Vaevede T0ier, alle Slags, tilsammen 15 m., dog ikke mere end tilsammen til en Vaerdi af 40 Kröner,

01, 10 1.,

andre Varer tilsammen til eu Veerdi af 30 Kröner.

65 Kongl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o ,23.

Den i nservasrende § omhandlede Toldfrihed gj sekter ikke for saadanne Varer, som indf0res i Handelsoiemed enten för paa sedvanlig Maade åt sselges eller for åt leveres som Erstatning for ad för t Arbeide, heller ikke for Varer, som indfores af Handlende eller for Handlendes Regning, forsaavidt de ere af det Slags, med hvilke han driver Handel.

Reisende ere, hvis vedkommende Toldfunktionasr fordrer det, pligtige til förliden åt opgive sin Bedrift og sit Hjemsted åt afgive skriftlig Forsikring om, åt de Varer, som de medlare, ikke indfores i Handelsoiemed saaledes som ovenfor omhandlet. Indfores Varerne ikke for den Reisendes egen Regning, skal Forsikringen afgives af den, för hvis Regning de indfores. Undlader nogen åt afgive saadan Forsikring, skal Varerne paa sedvanlig Maade toldbehandles.

§ 5.

Med Hensyn til Indforselstold af udenlandske Varer, som i större Partier eller iovrigt paa anden Maade end i foregaaende Paragraf omhandles indfores fra det ene til det andet Rige, skal i ethvert af Rigerne gjaelde, hvad der angaaende deslige Varers Indforsel i Almindelisrhed er eller vorder bestemt.

§ ö.

Varer, som fores fra det ene Rige til det andet over Svinesund eller Idefjorden ostenfor Svinesund i Faerge, Pråm eller Baad under 4 Tons Drsegtighed eller om Vinteren over Isen, skulle med Hensyn til Toldvsesenet ansees som landvmrts indforte, forsaavidt de ikke enten sovmrts ere forte til den Strand af mevnte Fmrgested eller Fjord, hvorfra de siden ere bragte over til det andet Riges Strand, eller de ere forte over til det andel Riges Strand, for derfra umiddelbart åt bringes sovasrts videre.

§ 7.

Den, der fra det ene til det andet Rige landvasrts vil indfore Varer af det Slags og i den Mrnngde, åt de ere Told uuderkastede, skal vsere forpligtet til hos Toldkamret eller vedkommende Toldfunktiomer paa Afsendelsesstedet åt forsyne sig med Passerseddel, hvilken under Transporten skal folge med Varerne.

Passerseddelen skal vsere stilet til et Sted, hvor Fortoldning kan foregaa.

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Höft. 9

6t>

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

* § 8.

Hvad Afsenderen har åt iagttage for åt erholde Passerseddel, lindes bestemt i §§ 4, 6 og 7 i Lov indeholdende yderligere og forandrede Besteramelser angaaende Varers F0rsel landvrerts mellem de forenede Rigel- af 18:de Mai 1860, hvilke Besteramelser ligesom Alt, hvad saavel bemeldte Lovsteder som §§ 8, 9, 10, 11 og 12 i den nysnsevnte Lov iovrigt indeholde angaaende Passerseddelens Indhold, Varernes Underspgelse og Toldbehaudling, Toldkontrollen samt Afsenderens Ansvar i Tilfelde af, åt Varerne ikke inderi den foreskrevne Tid fremkomme til Bestennnelsesstedet m. m. fremdeles forblive gjeeldende med Iagttagelse af de Forandringer deri eller Tillägg dertil, som särskilt med Hensyn til Vareforsendelser med Jernbane fra det ene Rige til det andet ere eller blive givne.

Naar udenrigske ufortoldede Varer skulle forsendes fra Transitoplag i det ene Rige laudvaerts til det andet Rige, kan dog, selv om Forsendelsen foregaar paa anden Maade eud med Jernbane, den i ovennsevnte Lov af 18:de Mai 1860 foreskrevne Underspgelse paa Afsendelsesstedet af Varernes Art og Maangde eftergives, forudsat, åt Yarerne ere saaledes indpakkede, åt Toldopsynet floder, åt saadan Plombering og Försegling kan anbringes paa dem, åt derigjennem fuld Sikkerhed opnaaes for, åt de ikke liden Plomberingeus eller Forseglingens Beskadigelse kunne forvanskes eller ombyttes med andre Varer. Hvis der ikke Liden den i § 12 i nysnaevnte Lov fastsatte Tid af tre Maaneder fra Passerseddelens Udfaerdigelse til Toldkamret paa Afsendelsesstedet afgives den foreskrevne Bevidnelse om, åt en Vare, som paa saadan Maade er afsendt og forpasset, er fremkommet til Bestemmelsesstedet med ubrudte Segl eller Plomber, blive, saafremt der kan tilveiebringes paalidelig (^plysning om den afsendte Vares Art og Msengde, de i bemeldte § bestemte Toldafgifter og B0der åt inddrive hos den, der har udtaget Passerseddeleu, eller hans Selvskyldnerkautionist og paa foreskrevne Maade åt iudbetale i vedkommende Toldkasser, hvorimod det, saafremt paalidelig (^plysning om Varens Art og Meengde ikke kan fremskaffes, paaligger Toldkamret paa Afsendelsesstedet åt inddrive hos den, der har udtaget Passerseddelen, eller hans Selvskyldnerkautionist en Bod til Bel0b Kr. 10,oo for hvert, Kilogram af det ikke behprig fremkomne Varekollys Bruttovsegt. Af denne Bod tilfalder Halvdelen Toldkassen paa Afsendelsesstedet og Halvdelen Toldkassen paa Bestemmelsesstedet.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ ».

Norske og svenske Naturprodukter og Tilvirkninger, som fra det ene til det andet Rige landvserts indf0res i st0rre Partier eller i0vrigt paa anden Maade, end i § 4 omhandles, skulle for åt nyde godt af de i § 3 med Hensyn til Indfprselen indrpmmede Begunstigelser vsere ledsagede af vedkommende Toldkammers eller anden otfentlig Autoritets Attest for, åt Varerne ere af norsk eller svensk Produktion eller Tilvirkning.

For åt erholde saadant Bevis skal Vareafsenderen, naar det gjaelder Naturprodukter, til den Myndighed, hos hvem Beviset begjmres, levere en under Eds Tilbud afgiven skriftlig Forsikring om, åt Varen er frembragt inden Landet.

Gjaelder Beviset andre Varer, skal Vareafsenderen til den nsevnté Myndighed levere en under Eds Tilbud afgiven skriftlig Forsikring om, åt Varen er tilvirket paa et bestemt Sted inden Landet, med Förklaring tillige om, hvorvidt Varen er tilvirket alene af indenlandsk, norsk eller svensk Emne, eller om tillige udenlandsk Emne indgaar deri, og om Beskaffenheden af den Bearbeidelse, Varen paa dette Sted er undergaaet. Denne Forsikring skal afgives af Tilvirkeren eller, hvis noget derför er til Hinder, af en anden Person, som har neiagtigt Kjendskab til Varens Tilvirkning, og Forsikringens Rigtighed skal bekraTtes af to trovserdige Maend.

Hvad enten en saadan Forsikring angaar Naturprodukter eller andre Varer, er vedkommende Mjmdighed pligtig til, om dertil haves Grund, åt fordre ogsaa andet Bevis for Varens indenlandske Oprindelse samt åt kraeve Attest af Vidner om den eller de Personers egenhsendige Underskrift, som har afgivet eller bekraeftet Forsikringen.

Vedkommende Myndigheds Bevis, der bestemt skal bekrrefte, åt Varen er af indenlandsk Produktion eller Tilvirkning, skal tegnes paa den ovenomhandlede Forsikring. Forsaavidt angaar de i § 3, Litr. y, k og i naevnte Varer, skal Beviset tillige indeholde saa fuldstsendig (^plysning om det udenlandske Materiales Beskaffenhed, åt ved Hjaelp deraf Tolden kan beregnes.

De i denne Paragraf omhandlede Bevis man dog ei fordres for Varer, som af Grsendsebefolkningen medfpres ved Reise over Graendsen, og som vedkommende Toldtjenestemand Under aabenbart åt vaere Produkter af Stedets Skovdrift, Jordbrug eller Husflid, og heller ikke för Fl)T.tegods, gammelt og brugt, naar dets samlede Värdi ikke överstiger 200 Kröner.

68 Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

§ 10.

Befindes Nogen åt have over Grsendsen indfort tilladte Varer af det Slags og i den Masugde, åt Indfprselstold deraf burde svares, men Varerne ikke ere ledsagede af behörig Passerseddel, straffes Angjeldende som for Toldsvig.

Tndfpres landvserts fra det ene til det andet Rige Varer, hvis Indforsel er förbuden, eller forefindes ved Underspgelse paa Bestemmelsesstedet flere eller fgerre eller andre Slags Varer end de, som i den raedhavende Passerseddel ere anfprte, eller Varerne eller Emballagerne ikke findes forsynede med de Stempler, Segl eller Plomber, som i Passerseddelen ere anmserkede, ausees den, som dermed antrseffes, paa den Maade, som i Almindelighed desangaaende er foreskrevet i det Riges Toldanordninger, hvortil Indfprselen sker.

§ 11.

Toldstyrelserne i Norge og Sverige skulle til nmrmere Kontrol i Henseende til Ind- og Udfprselen landveerts af Varor fra det ene til det andet Rige hver 3:die Maaned tilstille hinanden Fortegnelser over de Vare transporter, som i de sidste 3 Maaneder med Forpasning ere ankomne eller afgaaede landvaerts fra det ene til det andet Rige. Ligeledes skulle de meddele hinanden Underretning om de Forskrifter angaaende ovennaevnte Kontrol, som fra Tid til anden maatte vorde udfserdigede.

År t. II.

Om 7iorske og svenske Fartdiers gjensidige Köttig heder samt Handels samkvemmet sevoe.rts imellem de forenede Riger.

§ 12-

Alle i det ene Rige hjemmehprende Fartpier og Bände med eller liden Dask, af hvilkensomhelst Slags eller Draegtighed, hvad enten de der ere byggede eller naturaliserede, skulle i det andet Rige behandles som indenlandske samt riyde alle dermed forenede Rettigheder og ikke paalmgges andre eller hpiere Afgifter til Statskassen, Ständer eller sserskilte Indretninger, end af indenlandske Fartpier og Baade skulle er-

69 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 23.

laegges, hvad enten de ankomme fra eller afgaa til indenlaudsk eller udenlandsk Sted, og hvad enten de ere ballastede eller ladede med indeulandske eller udenlandske Varer.

Det ene Riges Fart0ier og Bände maa ogsaa inden det andet Riges Omraade drive Fragtfart med samme Ret og paa samme Vilkor, som for indenlandske Fartoier og Baade ere bestemte.

För åt Hyde godt af disse og Ovrige med Hensyn til Varefprselen sovmrts bestemte gjensidige Fordele, skulle Fart0ierne vaere forsynede med saadanne Dokumenter, som i hvert af Rigerne ere foreskrevne for åt godtgjrtre deres Nationalitet.

§ 13.

Varer, som med svenske Fartoier ind- eller udfores, skulle uden Hensyn til, fra hvilket Sted de ankomme, eller til hvilken Sted de afgaa, ikke i Norge vsere underkastede andre eller hoiere Afgifter hverken til Statskassen, Stmder eller seerskilte Indretningar, end om de indeller udfores i norske Fartoier.

Det samme Forhold skal i Sverige Ande Sted i Henseende til Varers Ind- og Udforsel med norske Fartoier.

§ 14-

Norske eller svenske Naturprodukter og andre Varer, der efter foranstaaende § 3 ere åt anse som norske eller svenske Tilvirkninger, skulle, naar de indfpres fra det ene til det andet Rige i et af Rigernes Fartoier, uden åt dette paa Reisen har losset eller ladet i fremmed Havn, vsere toldfrie eller toldpligtige saaledes som i naevnte § bestemt, uden Hensyn til Varepartiernes Storrelse, alene med Undtagelse af Kornvarer, malede og umalede, af hvilke Varer, forsaavidt de i Almindelighed ere toldpligtige, skal erlsegges halv Told.

Fartoier, som i fremmed Havn alene have afgivet eller modtaget Passagerer med deres Reisegods (de af Handelsreisende medforte Varer og Vareprover herunder ikke indbefattet), ansees ikke åt have losset eller ladet dersteds.

I Henseende til Tilladelsen til sOvmrts åt udfore eller mdfore Varer fra det ene til det andet Rige samt i Henseende til Beregningen af Toldafgifterne dermed skulle ipvrigt de almindelige Forskrifter gjselde, som i hvert Rige ere eller vorde givne angaaende Varers Udfprsel eller Indforsel samt Fortoldning.

70 Kongl. Majds 'Nåd. Proposition N:o 23.

§ 15-

Hvad i § 2 er bestemt med Hen syn til Udfprselspraemie samt Tilbagebetaling af Told eller Tilvirkningsafgift af Yarer, som ere tilvirkede i det ene Rige og udfpres derfra til det andel, skal ogsaa gjselde, naar Udfprselen sker sovmrts.

§ 16.

För åt nycfe godt af den Toldfrihed eller Nedsmttelse i Toldafgifter, _ som i § 14 er indrommet norske og svenske Naturprodukter og Tilvirkninger, skal den, som udskiber Yarerne fra det ene til det andet Rige, forsyne sig med saadant Bevis for, att Yarerne ere indenlandsk Naturprodukt eller Invirkning, som i § 9 er bestemt for landvserts Indfprsel.

§ 17-

I Lighed med det, som i § 11 er fastsat angaaende Kontrol med Varetransporter landvaerts, skulle Toldstyrelserne i Norge og Sverige liver 3:die Maaned tilstille hinanden Fortegnelser over de Fartöier og Ladninger, som i de tre sidstforlpbne Maaneder fra det ene til det andet Rige ere afgaaede eller ankomne, samt ipvrigt til Kontrol i Henseende til Varers Ind- og Udförsel sovserts imellem begge Riger iagttage det som i ovennsevnte § er foreskrevet.

§ 18.

Denne Lov trmder i Kraft den l:ste Juli 1890, forudsat åt modsvarende Bestemmelser vedtages i Sverige som gjseldende fra samme Tidspunkt. Loven vedbliver åt gjmlde, indtil andre Bestemmelser gives for begge Riger eller 2 Aar er forlobet, efteråt der i et af Rigerne er fattet Beslutning om Förändring eller Ophmvelse deraf, liden åt denne Beslutning er gjort afhängig af, åt lignende Beslutning afgives for det andet Rige.

fra den ovenmevnte Tid skal Lov angaaende Norges og Sveriges gjensidige Handel og Spfart af 11 :te April 1874 og Lov indeholdende Forandringer i den naevnte Lov af 9:de April 1887 ophore åt vaere gjaelderide.

71 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

I Henhold til Foranfprte, der af Statsraadets ovrige Medlemmer det Vmsentlige tiltraedes, indstilles underdanigst:

Åt Gjenpart af neervserende underdanigste Indstilling angaaeude Förändring^ i Lovgivningen om Norges o g Sveriges indbyrdes Handels- og Spfartsforbold naadigst befales tilstillet det Kongelige Svenske Finants-Departement.

In fidem K. Fabricius.

72 Kongl Majds Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver jinansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 21 Februari 1890.

N ärvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt, Statsråden: Friherre von Ottkr,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WIKBLAD.

Departementschefen, Statsrådet Friherre von Essen uppläste härefter till justering ett i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts på statsrådets tillstyrkande i sammansatt svenskt-norskt statsråd denna dag fattade beslut uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfarts förhåll anden.

På statsrådets tillstyrkande täcktes Hans Maj:t, Konungen i nåder gilla berörda förslag, sådant det finnes detta protokoll bilagdt; och skulle i enlighet dermed nådig proposition till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Adolf von Hofsten.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1890.