angående tillägg till 7 § i kongl. förordningen angående stänipelafgiften den 5 september 1890
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
1 N:o 62.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående tillägg till 7 § i kongl. förordningen angående stänipelafgiften den 5 september 1890; gifven Stockholms slott den 10 april 1891-
Under åberopande af bifogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden för den 31 december 1890 och öfver finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t — som, under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad bär nedan föreslås om stämpelfrihet i vissa fall för utslag i fattigvård smål, är sinnad att låta utfärda eu författning med föreskrift, att utslag i fattigvård småA af sådan beskaffenhet, som omförmäles i 48 § 1 mom. af kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, sådant berörda moment lyder i kongl. kungörelsen den 11 februari 1881, skall skyndsamt af Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande genom magistraters eller kronobetjentes och fjerdingsmäns handräckning delgifvas, förutom sökande och klagande, jemväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings- eller ersättningsskyldighet honom ådömts, eller ock målet af honom såsom sökande först anhängiggjorts, samt att bevis om delgifningen skall af Kongl. Maj:ts befallningshafvande vederbörande vid anfordran tillhandahållas — härmed föreslå Riksdagen att besluta, att 7 § i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 5 september 1890 skall erhålla följande förändrade lydelse:
Från stämpelafgift enligt denna Art. äro befriade:
Akademier och statens undervisningsverk;
Arrendatorer och brukare å egendomar, som genom domänstyrelsens försorg utarrenderas, äfvensom å dylika egendomar bosatte Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 40 Häft. (No 62.) 1
2 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
torpare och lägenhetsinnehafvare, i sådana på Konungens, domänstyrelsens eller Kongl. Maj ds befallningshafvandes pröfning beroende frågor, som beröra deras rättigheter och skyldigheter gent emot kronan såsom jordens egare, dock med undantag af resolutioner angående medgifven öfverlåtelse af arrende- eller nyttjanderätt;
Embete- eller tjensteman----tjensten;
Fattigvårdssamhällen och fattigvård sinrättningar; så ock annan, som är förklarande part i fattigvårdsmål; beträffande beslut, hvilket enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg honom delgifvas;
Hushållningssällskap, länens;
Häktad person i mål angående brott, hvarför han sitter häktad;
Innehafvare af nyttjanderätt till sådana statens fasta egendomar, som innehafvas såsom boställen af embets- och tjenstemän inom civil-, militie- och ecklesiastikstaterna, eller blifvit anslagna kyrkor, akademier, hospitaler eller andra allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets pröfning beroende mål och ärenden, som angå förhållandet mellan nyttjanderättsinnehafvaren såsom egendomens brukare och kronan såsom densammas egare;
Kronan;
Frihet från stämpel — — — justitieombudsman.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
F. v. Essen.
Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
3 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Magt Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1890.
Närvarande:
o
Hans excellens herr statsministern friherre Akerhielm,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt, Statsråden: herr Wennerberg,
friherre Palmstierna, friherre von Essen, friherre Akerhielm, östergren,
Groll,
. Wikblad.
71:o.
Vidare yttrade föredragande departementschefen:
»Genom skrifvelse den 8 november 1889 anbefalde Eders Kongl. Maj:t af förekommen anledning kammarrätten att., efter samtlige Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande huru vida skäl kunde förefinnas till meddelande af bestämmelser i syfte att, när i fattigvårdsmål försörjnings- eller ersättningsskyldighet ålades fattigvårdssamhälle, rote eller enskild person, utslaget derom
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
skulle den förpligtade genom offentlig myndighets försorg skyndsamt delgifvas, samt. att, derest kammarrätten funne lämpligt, att stadganden i sådant afseende utfärdades, med förslag dertill till Eders Kongl. Maj:t inkomma.
I anledning häraf har kammarrätten infordrat och jemte eget utlåtande till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat yttranden i ärendet från samtlige Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Af brörda yttranden inhemtas, hurusom de flesta bland Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt meddelandet af bestämmelser i om förmälda syfte, hufvudsakligen på de grunder, att derigenom icke allenast lättnad skulle beredas den sökande eller klagande parten i fråga om utslagets delgifvande med vederparten, utan äfven målens slutliga afgörande påskyndas, då nemligen tiden för Överklagande af beslut i dessa mål räknas från den dag klaganden af beslutet erhållit del, samt delgifningen antingen skulle verkställas snabbare genom embetsmyndighet än om det fortfarande, såsom hittills, skulle åligga parten sjelf att derom draga försorg.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och i Vestmanlands län hafva.såsom ytterligare skäl för önskvärdheten deraf att i fattigvårdsmål ett exemplar af utslaget blefve utskrifvet för att delgifvas förklarandeparten, anfört, hurusom under nuvarande förhållanden det stundom händt, att de afskrifter af utslag i fattigvårdsmål, som fångvårdsstyrelse!! för delgifning sjelfva låtit taga, icke varit med hufvudskriften lika lydande, och att till följd deraf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande nödgats vid det utlåtande, som öfver anförda besvär bort till kammarrätten afgifvas, foga en å landskansliet verkstäld vigtig och bestyrkt afskrift af det öfverklagade utslaget.
Inom så väl sist omförmälda som flera andra län hafva under de senare åren Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med afseende å de olägenheter, som tillförene vållats deraf, att deras utslag i fattigvårdsmål expedierats för och tillstälts allenast den sökande, men icke den förklarande parten, funnit sig föranlåtna till det förfaringssätt i fråga om expedition och delgifning af utslagen, då genom desamma försörjnings- eller ersättningsskyldighet blifvit förklarande!! ådömd, att Eders Kongl. Majrts befallningshafvande låtit genom kronobetjeningen tillställa den sålunda tappande parten, vare sig han sådant begärt eller ej, en officiel bestyrkt afskrift af utslaget, mot delgifningsbevis, hvarefter sökandens exemplar af utslaget, hvarå debiterats lösen för berörda afskrift, mot denna lösen och delgifningsbevis tillstälts sökanden, som
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 62. 5
genom utslaget fått. sig tillerkänd rätt att af vederparten bekomma ersättning för lösen af afskriften.
Inom åtskilliga andra län åter hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, utan att iakttaga det nu omförmälda förfaringssättet, likväl, då sökandepart i fattigvårdsmål, med öfverlemnande af utslag, hvarigenom försörjnings- eller ersättningsskyldighet ådömts förklarande^ begärt, att genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg utslaget måtte varda förklarande!! delgifvet, plägat i sådant afseende gå sökanden till hända.
I det af kammarrätten i ämnet afgifna underdåniga utlåtande anföres, att kammarrätten för sin del ansåge önskvärdt att, på sätt flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt, särskilda bestämmelser blefve meddelade angående delgifning genom offentlig myndighets försorg af vissa utslag i fattigvårdsmål med förklarandeparten.
Beträffande härvid den omfattning, som syntes böra gifvas dessa bestämmelser, anslöte sig kammarrätten till den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län uttalade åsigt, enligt hvilken genom stadgairdena i fråga — som borde afse allenast fattigvårdsmål af sådan beskaffenhet, som omförmälas i 48 § 1 mom. af gällande fattigvårdsförordning — skulle bestämmas, att utslag i dessa mål skulle delgifvas, utom sökande eller klagande, jemväl förklarande, som »antingen först anhängiggjort målet eller ock blifvit tillförbunden underhålls- eller ersättningsskyldighet.»
Det syntes nemligen kammarrätten, att ifrågavarande utslag borde delgifvas förklaranden i alla de fall, då utslaget kunde antagas vara för honom behöfligt, och detta finge väl anses inträffa icke allenast då försörjnings- eller ersättningsskyldighet genom utslaget honom ådömts — i hvilket fall han vore i behof af utslaget för att kunna öfverklaga detsamma eller, derest han med utslaget åtnöjdes, för slutlig uppgörelse med vederparten genom det ådömda ersättningsbeloppets utbetalande och öfvertagande af den fattiges försörjning — utan ock då part, som varit sökande hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och genom dess utslag fått sin talan bifallen, sedermera i anledning af den förpligtade partens besvär blir förklarande part i målet. I sådant fall behöfde han del af utslaget, derest detsamma meddelats af kammarrätten, för att få verkställighet deraf, om han genom detsamma vunnit, och i motsatt fall för att kunna klaga hos Eders Kongl. Maj:t, samt, då utslaget meddelats af Eders Kongl. Maj:t för verkställighet om genom utslaget hans talan bifallits, hvaremot i annat fall delgifning af Eders Kongl. Maj:ts utslag väl ej vore för honom oundgängligen nödig, vare
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
sig för klagan, som ej vidare kunde ifrågakomma, eller för verkställighet, men dock torde höra ega rum, då det ju alltid måsto vara för den part, som anhängiggjort målet, af intresse att erhålla kännedom om, huru i anledning af ansökningen slutligen resolverats.
Inom kammarrätten iakttoges ock redan nu det förfaringssätt, att af kammarrättens utslag i fattigvård sm ål utskrefves, utom klagandens exemplar, jemväl ett exemplar för förklarande part, då denne vore fattigvårdssamhälle eller rote, samt genom utslaget försörjnings- eller ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet af honom först anhängiggjorts. Det exemplar af utslaget, som i nämnda fall utskrifvits för förklarande part, hade plägat honom tillställas genom Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes försorg, på anmodan af kammarrätten. Ett sådant förfarande hade möjliggjorts derigenom, att i detta fall förklarande parten icke skolat för expeditionen erlägga någon afgift.
Enligt Eders Kongl. Maj:t.s bref till kammarrätten den 14 november 1879 är nemligen förordnadt, att den tillförene till statsverket ingående lösen för kammarrättens expeditioner skulle derefter utbytas mot stämpelafgift, hvadan lösen för ifrågavarande expedition icke kunde ifrågakomma, och, enligt 7 § i förordningen angående stämpelafgiften den 24 september 1886, äro fattigvård ssamhällen och fattigvårdsinrättningar fria från stämpelafgift till statsmyndigheternas expeditioner.
Deremot hade samma förfarande icke kunnat iakttagas, då förklarandeparten varit enskild person, enär denne i regel ej åtnjuter befrielse från erläggande af stämpelafgift för expeditionen, hvilken derför kunnat till honom utskrifvas allenast då han derom framstäf begäran.
Beträffande frågan huruvida för de expeditioner af utslag i fattigvårdsmål, hvilka enligt de ifrågasatta nya bestämmelserna skulle utskrifvas åt förklarandepart vare sig denne sådant begärt eller ej, skulle gäldas lösen eller annan afgift, så enär enligt nu gällande förordningar angående expeditionslösen och stämpelafgiften förklarandepart i fattigvårdsmål icke i något fall är pligtig att mot sin vilja lösa expedition af utslag, men berättigad, om han är fattigvårdssamhälle eller rote, att bekomma expedition utan afgift, har kammarrätten, i likhet med åtskilliga Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ansett det icke böra ifrågasättas annat än att förklarandepart skulle erhålla ifrågavarande expeditioner utan afgift.
- Vidkommande sjelfva delgifningen af utslagen hafva af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande yttrats olika meningar, huruvida denna borde ske kostnadsfritt för parten eller om för besväret med delgif-
7 Kon egt. Maj ds Nåd. Proposition No 62.
ningen särskild godtgörelse borde gäldas till den, som delgifningen verkstälde.
bill stöd för sistberörda mening bär anförts, att fattigvårdsmålen borde anses såsom »enskilda» mål och likstälda med dem, Indika afsåges i föi ord ningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän i enskilda mål samt till stämningsmål! in. m.
Häremot har kammarrätten erinrat, hurusom fattigvårdsmålen åtminstone i det afseende skilja sig från »enskilda» mål, att enligt 29 och 48 §§ i fattigvårdsförordningen skriftvexlingen i fattigvårdsmålen skall ombesörjas åt offentlig myndighet, som har att verkställa den delgifning af ansökningar och besvär, som eljest i enskilda mål åligger den sökande eller klagande parten.
Redan nu finge sökande och klagande part i fattigvårdsmål utslagen sig tillstälda genom vederbörande exekutorers, d. v. s. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes, magistraters, kronobetjentes och fjerdingsmäns försorg, utan att dessa, så vidt kammarrätten hade sig bekant, ansetts berättigade till eller ens plägat göra anspråk på särskild godtgörelse för sitt besvär med denna delgifning. Detta förfaringssätt plägade iakttagas ej mindre beträffande Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och kammarrättens utslag än äfven, åtminstone då den klagande vore fattigvårdssamhälle eller rote, i fråga om utslag, gifna af Eders Kongl. Maj:t. Hvad särskildt anginge kammarrättens utslag, så. hade dessa, i vissa fall, på sätt ofvan omförmälts, plägat kostnadsfritt tillställas jemväl förklarandeparten.
Emot utsträckningen af skyldigheten för offentlig myndighet att kostnadsfritt verkställa delgifning af utslag i fattigvårdsmål har af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ett län -— Göteborgs och Bohus anmärkts, att då, så vidt bemälde befallningshafvande hade sig bekant, något stadgande icke funnes, på grund hvaraf ens den sökande parten i dylika mål vore berättigad att få sin expedition kostnadsfritt sig tillstäld, eu dylik förmån så mycket mindre syntes böra förklarandepart medgifvas.
I afseende härå har kammarrätten anmärkt, huru som, beträffande kammarrättens utslag, i 24 § af Eders Kongl. Maj:ts instruktion för kammarrätten den 15 oktober 1831 var föreskrifvet, att i de till kammarrättens handläggning hörande mål, i hvilka utslagen skulle undfå den dagens datum, då beslutet togs, utslagen skulle »emot bevis tillställas parterna eller deras lagligen befullmäktigade ombud, antingen uti kammarrättens kansli eller ock genom vederbörande exekutorers handräckning.»
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
Denna föreskrift, ehuru icke vid tiden för utfärdandet af omförmälda instruktion tillämplig å fattigvårdsmålen, hvilka då ännu icke tillhörde kammarrättens handläggning, torde dock hafva bort lända till efterrättelse äfven i fråga om berörda mål allt ifrån det förordningen angående fattigvården i riket den 13 juli 1853 började tillämpas, genom hvilken förordning först bestämdes, att besvär öfver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i fattigvårdsmal skulle anföras hos kammarrätten. _ . .
Den omständighet, att berörda föreskrift icke influtit i den nu gällande instruktionen för kammarrätten af den 14 november 1879, torde icke heller få anses innefatta ett upphäfvande af den förmån, som enligt samma föreskrift tillkommit klagandepart hos kammarrätten att få dess utslag sig tillstäldt genom myndigheternas försorg, då val i sådant fall bort uttryckligen stadgas, huru med delgifning af ifrågavarande utslag skulle tillgå; och har berörda föreskritt så tillämpats, att delgifningen skett utan kostnad för parten.
Då af hvad sålunda anförts framginge, att särskild godtgörelse ansetts icke böra utgå till vederbörande, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underlydande tjenstemän och betjente för deras besvär med delgifning af utslag i fattigvårdsmål i de fall, då sådan delgifning hittills förekommit, och sådan godtgörelse ej heller torde böra dem tillkomma för deras befattning med delgifning af ansökningar, och besvär samt infordrande af förklaringar i fattigvårdsmål, hvarom i 29 och 48 §§ af fattigvårdsförordningen förmäles, eller för andra förrättningar, som efter afslutande af skriftvexlingen i dylika mål men före målens afgörande blifva af Eders Kongl. Maj:ts. befallningshafvande dem anbefalda för vinnande af ytterligare utredning i målen, samt, i jemförelse med deras berörda åligganden, skyldigheten atti vissa, ofvan omförmälda fall tillställa jemväl förklarandeparten utslag i fattigvårdsmål icke torde medföra särdeles betungande tillökning i deras besvär, syntes det kammarrätten, likasom flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att icke någon särskild ersättning för ifrågavarande besvär med delgifning af utslag i fattigvårdsmål borde tillerkännas vederbörande, dem det skulle åligga att delgifningen verkställa.
Angående sättet för genomförande af de förändringar i fråga om expedition af utslag i fattigvårdsmål och om utslagens delgilning, som kammarrätten, på sätt nu anförts, funnit sig böra tillstyrka, bär kammarrätten ansett det vara lämpligt, att en särskild författning i sådant afseende blefve utfärdad; och har kammarrätten föreslagit, att denna författning skulle innefatta följande föreskrift:
* Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
»Utslag i fattigvårdsmål af sådan beskaffenhet, som omförmäles i 48 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, sådant berörda moment lyder enligt kongl. kungörelsen den 11 februari 1881, skall skyndsamt af Konungens vederbörande befallningshafvande genom magistraters eller kronobetjentes och fjerdingsmäns handräckning delgifvas icke allenast, såsom hittills varit vanligt, sökande och klagande, utan jemväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings- eller ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet af honom, såsom sökande, först anhängiggjorts; börande bevis om delgifningen af Konungens befallningshafvande vederbörande vid anfordran tillhandahållas».
I likhet med kammarrätten och det stora flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, finner jag det vara önskvärd!., att särskilda bestämmelser i förevarande afseende varda meddelade; och anser jag, på de af kammarrätten anförda skäl, en särskild författning, af den lydelse kammarrätten föreslagit, böra i ämnet utfärdas.
Derest stadgandet erhåller denna lydelse, hvarigenom besväret med sådan delgifning af utslag i fattigvårdsmål, som nu ifrågasatts, blifver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, magistrater, kronobetjente och fjerdingsmän ålagdt såsom en tjenstepligt, utan att bestämmelser om ersättning derför tillika meddelas, lärer något särskild!, stadgande derom, att ifrågavarande delgifning skall ske kostnadsfritt för parten icke vara behöfligt.
Af en sådan föreskrift, som den nu föreslagna, blifver en följd, att ifrågavarande utslag skola, jemlikt 3 och 10 §§ i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, till förklarandeparten utskrifvas utan lösen, så att, för vinnande af detta mål, icke någon ändring i nämnda förordning är behöflig.
Deremot erfordras, för vinnande deraf, att i hvarje fall, då till följd af nu föreslagna stadgande, expedition af utslag i fattigvårdsmål skulle komma att utskrifvas till förklarandeparten, denne skulle undfå expedition jemväl utan erläggande af stämpelafgift, ett tillägg i förordningen den 24 september 1886 angående stämpelafgiften. 1 sådant hänseende har kammarrätten föreslagit, att bland dem, som enligt 7 § i nämnda förordning äro befriade från afgift för stämpel till statsmyndigheternas expeditioner, skulle upptagas, förutom »fattigvårdssamhällen och fattigvård sinrättningar», jemväl »annan, som är förklarandepart i fattigvårdsmål, beträffande beslut, hvilket enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg honom delgifvas.»
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft.
10 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62. '
Då för vidtagandet af en dylik förändring Riksdagens beslut erfordras, och framställning härutinnan lärer höra aflåtas på finansdepartementets föredragning, hemställer jag, att handlingarna i ärendet jemte utdrag af det nu förda protokoll, måtte få till bemälda departement öfverlemnas för inhämtande af Riksdagens beslut i denna del af ärendet, innan detta inför Eders Kongl. Maj:t anmäles till slutlig pröfning.» a
I denna hemställan förenade sig statsrådets öfrigo ledamöter.
Hvad statsrådet beträffande de under förestående 73 punkter upptagna mål och ärenden i underdånighet yttrat, tillstyrkt och hemstält behagade Hans Majct Konungen i nåder gilla och bifalla.
Ex protocollö
//. Westerlinr/.
Vidimeras ex officiel Fredrik Zethelins.
;
Kornjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
11 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 10 april 1891.
Närvarande:
o
Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt, Statsråden: herr friherre von Utter, herr Wennerberg, friherre Palmstierna, friherre von Essen, friherre A kerhielrn,
Östergren,
Groll,
Wikblad.
Departementschefen, statsrådet friherre von Essen anförde i underdånighet:
»I underdånig skrifvelse den 11 maj 1890 har Riksdagen hemstält, bland annat, att Eders Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och till näst sammanträdande Riksdag framlägga förslag till sådana bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för att bereda brukare af staten tillhörig jord rättighet att i mål och ärenden, som anginge förhållandet mellan honom såsom jordens brukare och kronan såsom densammas egare, erhålla vederbörande förvaltningsmyndigheters expeditioner utan stämpelafgift.
Beträffande tillkomsten af Riksdagens ifrågavarande beslut inhemtas af riksdagshandlingarne, att efter det motionär inom Andra
12 Kon yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
Kammaren, under anförande, att det syntes vara med billig-hetens fordringar väl öfverensstämmande, att arrendatorer af kronans domäner icke betungades med erläggande af stämpelafgift å utslag och resolutioner i mål och ärenden rörande deras arrenden, men att gällande förordning angående stämpelafgift ålade vederbörande myndigheter att i slika fall uttaga lösen för stämpel, föreslagit, att Riksdagen ville besluta ett tillägg till gällande förordning angående stämpelafgiften, i syfte att kronans arrendatorer blefve befriade från skyldigheten att i mål och ärenden, som rörde deras innehafvande arrenden, erlägga stämpelafgift, så har bevillningsutskottet i sitt öfver berörda motion afgifna betänkande anfört, hurusom motionen syntes gifva uttryck åt eu rigtig grundsats. Den stämpelafgift, som erlades för statsmyndigheters expeditioner, vore till sin natur en agift för anlitandet af offentlig myndighet, en afgift, som uttoges af den, hvilken i något särskildt fall till sin förmån påkallade statens verksamhet. Förhållandet mellan kronan och dess arrendatorer åter vore ett rent privaträttsligt, förhållande, i intet afseende skiljande sig från förhållandet mellan en enskild jordägare och hans landbo; kronan vore i detta fall gent emot den enskilde mera husbonde än öfverhet. Vid sådant förhållande syntes de meddelanden, kronan rörande förvaltningen af dess domäner hade att till sina arrendatorer afgifva, icke lämpligen böra göras till föremål för stämpelafgift. I allmänhet uttages ej heller dylik afgift. Enligt hvad utskottet inhemtat blefve nemligen domänstyrelsens beslut i hithörande frågor i de flesta fall expedierade i form af bref eller kontrakt, för hvilka stämpelafgift ej erlades, men undantag funnes, och hos Eders Kongl. Moj:ts befallningshafvande, hvilken myndighet i vissa fall egde att taga befattning med frågor rörande arrenden af kronojord, förekomme stämpelbeläggning vid än flera tillfällen, ehuru praxis härvid syntes temligen vacklande. Om sålunda ett stadgande i den rigtning motionären föreslagit syntes af behofvet påkalladt, kunde utskottet emellertid ej gilla den föreslagna affattningen på detta stadgande. Motionärens förslag vore nemligen allt för vidsträckt deruti, att det icke begränsade stämpelfriheten till sådana arrendet rörande mål och ärenden, som anginge arrendatorns förhållande till kronan såsom principal. Från en annan synpunkt åter vore stadgandet för trångt. Något skäl, hvarför icke äfven arrendatorer af annan statens jord än den, som vore under kronans omedelbara disposition, såsom åt allmänna verk och inrättningar anslagna hemman och lägenheter äfvensom boställshafvare skulle ega att i liknande fall åtnjuta stämpelfrihet, syntes utskottet icke föreflnnas. Med afseende härå hemstälde utskottet, att Riksdagen ville till Eders
lo
Kong!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 62.
Kongl. Maj:t aflåta eu skrifvelse i ämnet af den lydelse, som sedermera blef af Riksdagen godkänd.
Sedan vid underdånig föredragning af Riksdagens berörda skrifvelse den 5 september 1890 Eders Kongl. Maj:t åt mig uppdragit att låta inom finansdepartementet utarbeta förslag i det af Riksdagen angifva syfte, har ett dylikt förslag blifvit derstädes uppgjordt, deri hufvudsakligen framhållits, att Riksdagen, enligt hvad frågans föregående behandling gåfve vid handen, velat för den kategori af personer, hvarom nu vore fråga, begränsa stämpelfriheten till de under art. I i stämpelförordningen om förmälda handlingar eller statsmyndigheternas expeditioner; att, hvad anginge omfattningen af den medgifna stämpelfriheten, Riksdagen ansett densamma böra tillgodokomma allenast brukare åt .staten tillhörig jord, hvadan från denna förmån borde uteslutas innehafvare af sådan jord, till hvilken eganderätten på grund af donationer eller annorledes öfvergått å kyrkor, akademier, fromma stiftelser eller andra allmänna inrättningar eller å menigheter, men deremot velat medgifva densamma åt ej allenast arrendatorer och brukare af sådan jord, som stode under kronans omedelbara disposition och genom domänstyrelsens försorg utarrenderades, äfvensom å dylik jord bosatte torpare och lägenhetsinnehafvare, utan äfven innehafvare af nyttjanderätt till sådan statens fasta egendom, som innehades såsom boställen eller blifvit anslagen kyrkor, akademier, hospitaler samt andra allmänna inrättningar; samt att, ehuru af det i Riksdagens skrifvelse använda uttrycket. »staten tillhörig jord» den slutsats möjligen skulle kunna dragas, att Riksdagen velat låta stämpelfrihet tillgodokomma allenast innehafvare af jordbruksfastighet, men derifrån utesluta innehafvare af annan kronan tillhörig fast egendom eller rättighet å landet, såsom qvarnverk, fisken eller jagträttigheter, anledning dock ej förefunnes att göra något undantag med afseende på innehafvare af sistnämnda slag af staten tillhörig egendom, helst enahanda skäl talade för förmånens utsträckande jemväl till dem, hvaremot kronoåbor ej borde inbegripas under den medgifna stämpelfriheten. I förslaget har vidare erinrats, att från de expeditioner, hvilka brukare af kronoegendom hade att stämpelfritt bekomma, uttryckligen borde undantagas sådana resolutioner, hvarigenom tillstånd lemnades att öfverlåta arrende- eller nyttjanderätt, enär dylik öfverlåtelse, såsom uteslutande afseende brukarens fördel, icke kunde sägas beröra förhållandet mellan denne och kronan i den mening, som af Riksdagen åsyftades; samt att, beträffande frågan om hvilka myndigheters expeditioner, som skulle erhållas utan stämpelafgift, i Riksdagens skrifvelse bestämdt uttalats, att denna förmån skulle åt-
14 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 62.
njutas endast för sådana expeditioner, som utgåfves af förvaltningsmyndigheterna.
Med tillämpning af de åsigter, som sålunda blifvit uttalade, har för vinnande af det i Riksdagens skrifvelse afsedda syfte förslag framlagts om sådan ändring i 7 § af nu gällande förordning angående stämpelafgiften den 5 september 1890, att i denna §, hvilken innefattar bestämmelser om befrielse från de i förordningen stadgade afgifter, skulle efter bokstafsföljd införas två nya punkter, så lydande:
»Arrendatorer och brukare å egendomar, som genom domänstyrelsens försorg utarrenderas, äfvensom å dylika egendomar bosatte torpare och lägenhetsinnehafvare i sådana på Konungens, domänstyrelsens eller Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning beroende frågor, som beröra deras rättigheter och skyldigheter till kronan såsom jordegare, dock med undantag af resolutioner angående medgifven öfverlåtelse af arrende- eller nyttjanderätt»; och
»Innehafvare af nyttjanderätt till sådana statens fasta egendomar, som, utan att vara af domänstyrelsen utarrenderade, innehafvas såsom boställen af embete- och tjensteman inom civil-, militie- och ecklesiastikstaterna, eller blifvit anslagna kyrkor, akademier, hospitaler eller andra allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets pröfning beroende mål och ärenden, som angå förhållandet mellan nyttjanderättsinnehafvaren såsom egendomens brukare och kronan såsom densammas egare.»
Öfver berörda förslag hafva statskontoret och kammarrätten, på nådig befallning, i ett den 6 i denna månad inkommit underdånigt utlåtande, sig yttrat, och dervid, enär vid de föreslagna tilläggspunkterna, genom livilkas införande i förordningen den af Riksdagen åsyftade stämpelfrihet syntes kunna beredas brukare af kronans fastigheter, endast varit att anmärka, att de i den senare punkten förekommande orden »utan att vara af domänstyrelsen utarrenderade» såsom öfverflödiga syntes böra utgå, hemstält om nådigt bifall till förslaget i öfrig!.
I likhet med de hörda embetsverken finner jag det uppgjorda förslaget tillfredsställande och anser följaktligen tillägg böra göras till 7 § stämpelförordningen af den lydelse förslaget innehåller, dock med iakttagande af den utaf embetsverken föreslagna uteslutning i senare punkten.
Jag tillåter mig vidare efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på eu fråga, som jemväl torde böra föranleda till ändring i nyssberörda paragraf i gällande stämpelförordning. Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den
Kong}.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62. 15
8 november 1889, i sammanhang med pröfningen af anförda besvär af Malmö, fångvårdsstyrelse i fråga om skyldighet för Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län att ombesörja delgifning åt den försörj långs skyldige af ett utaf sistnämnda embetsmyndighet meddeladt utslag i fattigvård sm ål, anbefalt kammarrätten att efter samtliga Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes hörande afgifva underdånigt utlåtande, huruvida. skäl kunde förefinnas till meddelande af bestämmelser i syfte att, när i fattigvårdsmål försörjnings- eller ersättningsskyldighet ålades fattigvårdssamhälle, rote eller enskild person, utslaget derom skulle den förpligtade genom offentlig myndighets försorg skyndsamt delgifvas, samt att, derest kammarrätten funne lämpligt, att stadganden i sådant afseende utfärdades, med förslag dertill till Eders Kongl. Maj:t inkomma, så har kammarrätten i ett den 23 oktober 1890 afgifvit underdånigt utlåtande, med framhållande af önskvärdheten deraf, att särskilda bestämmelser blefve utfärdade angående delgifning i vissa fall genom offentlig myndighets försorg af utslag i fattigvårdsmål med förklarande parten, föreslagit, att en särskild författning måtte utfärdas, innefattande följande föreskrift:
Utslag i fattigvårdsmål af sådan beskaffenhet-, som omförmäles i 48 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, sådant berörda mom. lyder i kongl. kungörelsen den 11 februari 1881, skall skyndsamt af Konungens vederbörande befallningshafvande genom magistraters eller kronobetjentes och fjerdingsmäns handräckning delgifvas icke allenast, såsom hittills varit vanligt, sökande och klagande, utan jemväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings- eller ersättningsskyldighet honom ådömts, eller ock målet åf honom, såsom sökande, först anhängiggjorts; börande bevis om delgifningen af Konungens befallningshafvande vederbörande vid anfordran tillhandahållas.
I sammanhang härmed och jemte meddelande, att här ifrågavarande utslag, jemlikt 3 och 10 §§ i nådiga förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, skulle komma att utskrifvås till förklarandeparten utan lösen, men att, på det i hvarje fall, då till följd af nu föreslagna stadgande expedition af utslag i fattigvårdsmål utskrifves till förklarandeparten, denne skulle undfå expeditionen jemväl utan erläggande af stämpelafgift, ett tillägg till gällande förordning angående stämpelafgiften vore erforderligt, har i sådant afseende kammarrätten tillika föreslagit, att bland dem, som enligt 7 § i nämnda förordning vore befriade från afgift för stämpel till statsmyndigheternas expeditioner, skulle upptagas, förutom »fattigvårdssamhällen och fattig-
1(3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
vårdsinr ättningar)), jemväl »annan, som är förklarandepart i fattigvårds* mål, beträffande beslut, hvilket enligt lag bör genom vederbörande myndigbets försorg honom delgifvas.».
Vid underdånig föredragning af detta ärende den 31 december 1890 har Eders Kongl. Maj:t, som funnit, att eu särskild författning, af den lydelse kammarrätten föreslagit, borde utfärdas i fråga om delgifning i vissa fall af utslag i fattigvård sm ål, förordnat, att handlingarna f ärendet jemte utdrag af protokollet skulle öfverlemnas till finansdepartementet för inhemtande af Riksdagens beslut i fråga om stämpelfrihet för berörda utslag, innan ärendet inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes till slutlig pröfning. . x . „
Sedan med anledning häraf underdånigt utlåtande mliemtats tran satskontoret, har detta embetsverk förmält sig icke hafva något att erinra mot det af kammarrätten framstälda förslag om tillägg till 7 § stämpelförordningen, under förutsättning, att ofvan omförmälda författning angående delgifning i vissa fall af utslag i fattigvårdsinål jemväl
åt förklarandepart komme till stånd. _
Då ej heller jag har någon erinran att göra vid det åt kammarrätten afgifna förslag till ändring i nyssberörda förordning, anser jag mig böra till detsamma förorda bifall.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t, — med förklarande, att Eders Kongl. Mai:t, under förutsättning af Riksdagens bifall till förslaget om stämper frihet i vissa fall för utslag i fattigvårds mål, är sinnad att låta utfärda en författning med föreskrift, att utslag i fattigvård sm ål af sådan beskaffenhet, som omförmäles i 48 § 1 inom. af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, sådant berörda moment lyder i kungörelsen den 11 februari 1881, skall skyndsamt af Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande genom magistraters eller kronobetjentes och fjerdingsmäns handräckning delgifvas, förutom sökande och klagande, jemväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget föi sörjnings- eller ersättningsskyldighet honom ådömts, eller ock målet åt honom såsom sökande först anhängig^orts, samt att bevis om delgitningen skall af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vederbörande vid anfordran tillhandahållas, — måtte i nådig proposition föreslå Riksdao-en att besluta, att 7 § i nådiga förordningen angående stämpelafgiften den 5 september 1890 skall erhålla följande förändrade lydelse:
Från stämpelafgift enligt denna Art, äro befriade:
Akademier och statens undervisningsverk;
Arrendatorer och brukare å egendomar, som genom domän-
17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
styrelsens försorg utarrenderas, äfvensom å dylika egendomar bosatte torpare och lägenhetsinnehafvare, i sådana på Konungens, domänstyrelsens heller Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning beroende frågor, som beröra deras rättigheter och skyldigheter gent emot kronan såsom jordens egare, dock med undantag af resolutioner angående medgifven öfverlåtelse af arrende eller nyttjanderätt;
Emhets- eller tjensteman------tjensten;
Fatt.igvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar; så ock annan, som är förklarandepart i fattigvård sm ål, beträffande beslut, hvilket enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg honom delgifvas;
Hushållningssällskap, länens;
Häktad person i mål angående brott, hvarför han sitter häktad;
Innehafvare af nyttjanderätt till sådana statens fasta egendomar, som innehafvas såsom boställen af embets- och tjensteman inom civil-, militie- och ecklesiastikstaterna, eller blifvit anslagna kyrkor, akademier, hospitaler eller andra allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets pröfning beroende mål och ärenden, som angå förhållandet mellan nyttjanderättsinnehafvaren såsom egendomens brukare och kronan såsom densammas egare;
Kronan;
Frihet från stämpel-----justitieombudsman.))
Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan litt. vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo Adolf von Hofsten.
Bill. till Biksd. Prof. 1891. 1 Sami 1 Afd. 40 Haft.
O
».)