med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

1 N:o 22.

or; I lijj *qIijg"0 s

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete; gifven Stockholms slott den 14 januari 1895.

Under åberopande af bifogade statsrådsprotokollnfver civilärenden, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott, tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

V. L. Groll.

Bih. till Riksd. Prof. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 16 Raft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Förslag till Lag

angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete.

§ 1.

I ändamål att pension vid varaktig oförmåga till arbete må varda de här nedan i § 2 nämnde arbetstagare beredd skola dessa, män och qvinnor, från det de fylt aderton år försäkras enligt de närmare bestämmelserna i denna lag.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som befinnes till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja, eller som fylt sjuttio år.

§ 2.

Mom. 1. Arbetstagare, hvilka enligt denna lag skola försäkras, äro hos arbetsgivare anstälde:

1) arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andra, hvilka i fråga om anställningen äro med dem jemförliga;

2) biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, hvilka icke afses i 1), samt arbetsförmän (verkmästare, inspektörer, rättare o. d.), derest aflöningen ej uppgår till ett tusen åttahundra kronor, för år räknadt.

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Mom. 2. Såsom med försäkrings pligt förenad anställning skall jemväl anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under alla söckendagar i en kalendervecka hos samma arbetsgifvare sysselsatt.

§ 3.

År gift man försäkrad enligt denna lag, skall hustrun, äfven om hon icke sjelf är enligt § 2 försäkringspligtig, ändock anses försäkrad och sålunda vara berättigad att, enligt hvad här nedan närmare stadgas, åtnjuta pension vid varaktig oförmåga till arbete.

§ 4.

Försäkringen omfattar ej i statens eller kommuns tjenst anstälde tjenstemän eller betjente; ej befälhafvare eller besättning å fartyg; ej dem, som för sin anställning icke åtnjuta annan ersättning än fri bostad eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner; ej heller dem, som uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne.

Försäkringen omfattar ej heller dem, som, då denna lag träder i kraft, fylt fyrtio år; dock gälle i fråga om försäkrad mans hustru stadgandet i § 3 oberoende af hustruns ålder.

På Konungens pröfning ankomme, om och under hvilka vilkor medlem af pensions- eller lifränteanstalt må kunna från försäkring enligt denna lag undantagas.

§ 5.

De försäkrade indelas i tre pensionsklasser, hvilka omfatta:

Första pensionsklassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka uppgår till tio kronor eller derutöfver;

Andra pensionsklassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka ej uppgår till tio kronor; samt

Tredje pensionsklassen: qvinnor.

§ 6-

För hvarje kalendervecka, under hvilken med försäkringspligt förenad anställning egt rum, skall pensionsafgift erläggas:

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

inom första pensionsklassen med fyrtio öre; inom andra pensionsklassen med tjugufem öre; och inom tredje pensionsklassen med femton öre.

För den, som åtnjuter pension enligt denna lag, skall, ändå att han innehar med försäkringspligt förenad anställning, pensionsafgift ej erläggas.

§ 7.

Blifver den, som innehar med försäkringspligt förenad anställning, på grund af sjukdom till arbete oförmögen, vare han, derest pensionsafgifter derförinnan erlagts för tillhopa minst tvåhundrasextio veckor, samt sjukdomen icke ådragits uppsåtligen eller vid föröfvandet af brott, derför straff blifvit af domstol honom ådömdt, berättigad att för hvarje hel kalendervecka, oförmågan varat, dock ej utöfver ett år, få pensionsafgift sig tillgodoräknad såsom om den blifvit för honom erlagd. För män skall dervid beräkning ske efter andra pensionsklassen.

§ 8.

År försäkrad man gift och är ej hustrun på grund af egen anställning försäkringspligtig, skola de under äktenskapet för mannen erlagda eller honom enligt § 7 tillgodoräknade pensionsafgifter anses såsom erlagda jemväl för hustrun, dock ej i annan klass än den tredje.

§ 9.

Mom. 1. De i § 6 omförmälda afgifter skola gäldas af arbetstagaren och arbetsgifvaren sålunda, att arbetstagaren bidrager med tjugufem öre i första, femton öre i andra och tio öre i tredje pensionsklassen och arbetsgifvaren med återstoden, eller således med femton öre i första, tio öre i andra och fem öre i tredje pensionsklassen.

Mom. 2. Arbetsgivare, hvilken för ett år icke påförts annan bevillning än antingen för fastighet till värde af högst tre tusen kronor eller för inkomst af kapital och arbete, uppgående till högst åttahundra kronor, må ega att af statsmedel återbekomma hvad på hans andel belöper af de pensionsafgifter, som han visar hafva blifvit erlagda för en hvar under samma år hos honom anstäld arbetstagare, derest anmälan derom göres hos den i § 24 omförmälta pensionsnämnd i orten senast

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 5

inom två år efter utgången af det år, under hvilket afgifterna blifvit erlagda.

Såsom bevis om erlagda pensionsafgifter skall godkännas intyg derom, utfärdadt, i enlighet med faststäldt formulär, i stad af magistrat eller kyrkoherde och å landet af kronofogden eller länsmannen i orten, kyrkoherden i församlingen eller kommunalstämmans eller kommunalnämndens ordförande eller ock, såväl i stad som å landet, af två män, hvilkas trovärdighet blifvit vitsordad af sådan myndighet eller person, som, enligt hvad nu är sagdt, sjelf eger utfärda dylikt intyg.

§ 10.

För det i § 11 angifna ändamål skall en hvar försäkringspligtig arbetstagare vara försedd med en pensionsbok enligt faststäldt formulär.

Dylika pensionsböcker skola tillhandahållas allmänheten till pris, som af Konungen bestämmes.

§ 11.

De i § 6 stadgade pensionsafgifter skola erläggas genom infästande af pensionsmärken i den försäkrades pensionsbok, i hvilken jemväl skall införas intyg om de pensionsafgifter, som enligt § 7 skola den försäkrade tillgodoräknas.

§ 12-

Mom. 1. Pensionsmärken, hvarom i § 11 förmäles, skola genom statsverkets försorg tillhandahållas allmänheten emot erläggande af dem åsätta värden och skola vara försedda med beteckning för det år, under hvilket de utgifvits. Ej må under något år andra pensionsmärken från statsverket utgifvas än de, som bära det årets beteckning.

Mom. 2. Pensionsmärken för ett år må ej användas till erläggande af pensionsafgifter för anställning, som egt rum längre tid tillbaka än under nästföregående kalenderår.

§ 13-

Mom. 1. Det åligger arbetsgifvare att anskaffa pensionsmärken och senast, då aflöning utbetalas till arbetstagaren, ombesörja att pensionsmärken varda till behörigt belopp i arbetstagarens pensionsbok in-

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

fästa samt makulerade genom påteckning enligt faststäldt formulär. Af de sålunda infästa pensionsmärkenas belopp skola arbetsgifvaren ock arbetstagaren vidkännas kvar för sig den andel, som det enligt § 9 mom. 1 åligger konom att gälda.

Mom 2. Genom arbetsgifvarens försorg skall pensionsbok senast, då pensionsmärke första gången i densamma infästes, förses med anteckning om den försäkrades fullständiga namn, födelse-år ock dag samt födelse- ock boningsort. År arbetstagaren ej med pensionsbok försedd, skall sådan på hans bekostnad af arbetsgifvaren anskaffas.

§ 14.

Har pensionsbok blifvit med pensionsmärken fullsatt eller eljest för sitt ändamål obrukbar, eller har pensionsbok förkommit, skall ny pensionsbok på den försäkrades bekostnad anskaffas och deri, på anmälan hos pensionsnämnden, införas intyg om de pensionsafgifter, som kunna visas hafva blifvit för den försäkrade inom de särskilda pensionsklasserna erlagda eller konom enligt § 7 tillgodoräknade.

Pensionsbok, som af anledning nu är sagd blifvit till pensionsnämnd ingifven, skall af nämnden insändas till den i § 24 nämnda pensionsstyrelse för att der förvaras under tid, som varder af Konungen bestämd.

§ 15-

Försäkrad, för hvilken pensionsafgifter ej erlagts för inalles tvåhundrasextio veckor då han fyller femtio år, vare från försäkringen skild; dock eger sådan person rätt att återbekomma det belopp, hvarmed han, jemlik! § 9 mom. 1, till de för honom erlagda pensionsafgifter bidragit, derest anmälan derom göres hos pensionsnämnden i orten inom två år från det han uppnått sagda ålder.

Rätt till återbekommande af pensionsafgifter tillkommer ej den, som är å utrikes ort bosatt.

§ 16-

Den, som varit försäkrad under minst tvåhimdrasextio veckor, eger att äfven derefter, ändå att han icke innehar med försäkringspligt förenad anställning, fortsätta försäkringen genom att erlägga de i § 6 stadgade afgifter, dock man endast i andra och qvinna i tredje pensions-

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

klassen. Vid sådant fortsättande af försäkringen skola de afgifter, som för gift man erläggas, icke gälla för hans hustru.

§ 17.

Mom. 1. För åtnjutande af rätt till pension erfordras, förutom att varaktig oförmåga till arbete är för handen, att pensionsafgifter blifvit erlagda för minst tvåhundrasextio veckor, oberoende af kortare eller längre afbrott i försäkringstiden.

Mom. 2. År varaktig oförmåga till arbete orsakad af olycksfall, som inträffat under tid, då med försäkringspligt förenad anställning af den försäkrade innehades, vare den försäkrade berättigad till pension, ändå att pensionsafgifter icke blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda.

Mom. 3. Har i det fall, som i § 7 afses, sjukdomen fortgått ett år, må den försäkrade åtnjuta pension för den tid, oförmågan till arbete derutöfver varar.

§ 18-

Pension skall för år utgå med ett belopp af femtio kronor med tillägg af: för hvarje vecka, för hvilken pensionsafgift blifvit erlagd eller enligt § 7 tillgodoräknad,

tio öre i första pensionsklassen; fem öre i andra pensionsk^ssen; och två öre i tredje pensionsklassen.

Skall pension utgå enligt § 17 mom. 2, beräknas densamma såsom om pensionsafgifter blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda, dervid de pensionsafgifter, som sålunda tillgodoräknas manlig försäkrad, anses • erlagda inom andra pensionsklassen.

§ 19-

n~, Då försäkrad man aflider, skall, derest pensionsafgifter för minst tvåhundrasextio veckor blifvit för honom erlagda, uppfostringshjelp utgå för hvarje efterlefvande minderårigt äkta barn med trettio kronor för år, intill dess barnet uppnått femton års ålder.

Har dödsfallet orsakats af olycksfall, som i § 17 mom. 2 säges, skall dylik uppfostringshjelp utgå, ändå att pensionsafgifter ej blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda.

§ 20.

Har försäkrad uppsåtligen ådragit sig varaktig oförmåga till arbete, vare hans rätt till pension förverkad.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Har försäkrad gift man af anledning, som nu är sagd, förverkat rätt till pension, må sådant ej inverka på den rätt, hustrun eljest tillkommer, eller den förmån, som enligt § 19 är tillförsäkrad hans barn.

§ 21.

Flyttar någon, som är berättigad till pension enligt denna lag, ur riket, eger han ej uppbära pension för tid, under hvilken han är å utrikes ort bosatt.

Ej heller utgår pension för tid, under hvilken pensionsberättigad undergår frihetsstraff, som ej undersiiger en månad, eller är å tvångsarbetsanstalt intagen.

§ 22.

Befinnes någon, som fått pension sig beviljad, icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen, må pensionen indragas.

§ 23.

Mom. 1. Pension utgår till försäkrad från den dag, varaktig oförmåga till arbete inträdt, hvilket, då annat förhållande ej visas, anses • hafva skett den dag, pensionen sökes. Uppfostringshjelp utgår från den dag, fadern aflidit.

Mom. 2. Pension upphör med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren aflidit eller pensions indragning beslutats. Uppfostringshjelp upphör med utgången af den månad, under hvilken barnet fylt femton år eller aflidit.

§ 24.

Ärenden rörande den försäkring, hvarom i denna lag stadgas, skola handläggas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse samt af särskilda pensionsnämnder i orterna.

Pensionsstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet bestämmas af Konungen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

§ 25.

Mom. 1. Hvarje socken å landet samt hvarje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör ett pensionsdistrikt.

Hafva två eller flera socknar på landet eller lands- och stadskommun gemensam kommunalförvaltning, skola de samfäldt såsom ett pensionsdistrikt anses.

Mom. 2. Två socknar inom samma län må ock, ändå att de hafva hvar för sig egen kommunalförvaltning, förena sig att för viss tid eller tillsvidare utgöra ett pensionsdistrikt. Beslut härom skall tillika innehålla bestämmelse om antalet ledamöter i pensionsnämnden samt om grunderna för fördelningen socknarna emellan af de i §§ 30 och 36 omförmälta kostnader.

Mom. 3. Der på grund af kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så pröfvas lämpligt, må kommun fördela sig i två eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning äfvensom om upphäfvande eller förändring deraf fattas, å landet af kommunalstämma och i stad af stadsfrdlmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga.

Mom. 4. Beslut, hvarom i mom. 2 och 3 förmäles, skall underställas Konungens befallningshafvande, som eger att detsamlna antingen oförändradt fastställa eller ock ogilla.

§ 26.

För hvarje pensionsdistrikt. skall finnas en pensionsnämnd, bestående af en ordförande och ett jemnt. antal ledamöter, minst fyra; dock må, med hänsyn till pensionsdistrikt.ets omfattning och folkmängd, ledamöternas antal kunna inskränkas till två, derest sådan inskränkning beslutas, å landet af kommunalstämma och i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga samt beslutet varder af Konungens befallningshafvande godkändt.

§ 27.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas af Konungens befallningshafvande för fyra år i sänder.

Uppgift å ordförandens och suppleantens namn och bostad skall till pensionsstyrelsen insändas samt i länskungörelserna införas.

Ledamöterna i pensionsnämnd jemte ett lika antal suppleanter för dem väljas hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma och Bih. till MM. Pnd. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 16 Käft. ‘2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga ; skolande dervid iakttagas dels att halfva antalet ledamöter och deras suppleanter utses bland arbetsgivare samt halfva antalet bland försäkrings pligtige arbetstagare, dels ock att hvarje röstande har en röst. Åro två socknar enligt § 25 mom. 2 förenade till ett pensionsdistrikt, väljas lika många arbetsgifvare och arbetstagare af hvardera socknen. Der icke ledamöternas antal är inskränkt till två, skall halfva antalet af de utsedde ledamöterna, deraf lika många arbetsgifvare och arbetstagare, samt halfva antalet af suppleanterna, jemväl lika många arbetsgifvare och arbetstagare, afgå efter lottning vid slutet af andra året, från det denna lag vunnit tillämpning. Afgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjenstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.

Sedan val af ledamot eller suppleant i pensionsnämnd egt rum, har valförrättaren att om den valdes namn och bostad ofördröjligen underrätta pensionsnämndens ordförande.

§ 28.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant i pensionsnämnd må endast den vara, som är i kommunen eller distriktet boende och som råder öfver sig och sitt gods samt är i besittning af medborgerligt förtroende.

Ej må annan, som blifvit förordnad till ordförande i pensionsnämnd eller suppleant för honom eller vald till ledamot eller ledamots suppleant, kunna uppdraget sig afsäga än: embets- eller tjensteman, som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som under de fyra sistförflutna åren tjenstgjort såsom ordförande, ledamot eller suppleant i pensionsnämnd; den, som uppnått sextio års ålder; samt den, som eljest uppgifver förhinder, som, i fråga om ordförande och suppleant för honom, af Konungens befallningshafvande och eljest af vederbörande kommunalstämma, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga godkännes.

§ 29.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet öfvervaka det stadgandena i denna lag inom pensionsdistriktet, efterlefvas,

1. att afgöra uppkommande frågor, huruvida arbetstagare skall

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

enligt denna lag försäkras eller icke, samt om hvem som skall såsom arbetsgivare rätteligen anses;

2. att afgöra, huruvida pensionsafgifter skola enligt § 7 försäkrad tillgodoräknas, samt ombesörja införandet i den försäkrades pensionsbok af de i §§ 11 och 14 omförmälta intyg;

3. att äfven eljest, då sådant begäres, granska pensionsbok äfvensom att, på begäran af hustru, meddela intyg om de pensionsafgifter, som enligt § 8 skola anses vara för henne erlagda;

4. att i anledning af gjorda ansökningar om pension eller uppfostringshjelp äfvensom i fråga om indragning af pension förfara på sätt i §§ 42, 43 och 44 stadgas; samt

5. att i öfrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som pensionsnämnder af Konungen meddelas.

§ 30.

Pensionsnämnd sammankommer till ordinarie sammanträde minst en gång hvar tredje månad å tid och ställe, nämnden bestämmer. Dessutom må, der sådant är nödigt, extra sammanträde hållas. Till extra sammanträde kallas ledamöterna af ordföranden. Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden kungöra i kyrkan minst fjorton dagar före sammanträdet; hvarjemte sådant ombud, som i § 52 omförmäles, skall om sammanträdet genom ordförandens försorg i god tid derförinnan underrättas.

Ordföranden och ledamöterna skola för sin inställelse vid sammanträdena af kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som af kommunen bestämmes, och som ej må sättas lägre för hvarje sammanträde än till fem kronor för ordföranden och en krona 50 öre för ledamot.

Der två socknar äro förenade till ett pensionsdistrikt enligt § 25 mom. 2, gälle i fråga om ersättningens fördelning socknarne emellan hvad som är stadgadt i det uti nämnda lagrum omförmälta beslut.

§ 31.

Pensionsnämnd må ärende ej handlägga, der icke, förutom ordföranden, minst två ledamöter, deraf en arbetsgifvare och en arbetstagare, äro tillstädes.

§ 32.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant binder, att han ej karl vid sammanträde sig inställa, åligger det honom att derom ofördröjligen

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

underrätta, ordföranden sin suppleant samt ledamot vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare kallelse sig infinna.

§ 33.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan af pensionsnämnden godkändt förbinder från nämndens sammanträde sig afhåller, äfvensom ordförande eller ledamot, hvilken vid inträffadt förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, på sätt i § 32 föreskrifves, skall bota, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor. Derest sammanträdet i anseende till de närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas, böte ledamot eller suppleant dubbelt.

§ 34.

Å pensionsnämnds ordinarie sammanträde skola till pröfning företagas de sedan näst föregående ordinarie sammanträde inkomna ärenden, som ej blifvit å extra sammanträde deremellan slutligen afgjorda; och skall ärende, ehvad det å ordinarie eller extra sammanträde till behandling företages, genast afgöras, der icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd af särskilda omständigheter skulle finna uppskof oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut sist å näst derpå följande ordinarie sammanträde.

§ 35.

Omröstning i pensionsnämnd sker öppet, och tillkommer hvarje röstande en röst. Åro rösterna lika delade, gälle den mening, ordföranden biträder.

§ 36.

Pensionsnämnds ordförande åligger att öfver gjorda framställningar och inkomna ansökningar hålla register enligt faststäldt formulär. Han förer protokoll vid nämndens sammanträden eller är för dess ordentliga födande ansvarig, ombesörjer skriftvexlingen, emottager alla till nämnden stälda skrivelser och framställningar samt vårdar nämndens handlingar, allt utan annan ersättning, utöfver hvad honom enligt § 30 tillkommer, än godtgörelse för skrifmaterialier, postporto samt skrifvareoch räkenskapshjelp, hvilken godtgörelse skall af kommunen gäldas.

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Der två socknar äro förenade till ett pensionsdistrikt enligt § 25 mom. 2, galle i fråga om ersättningens fördelning socknarne emellan hvad som är stadgadt i det uti nämnda lagrum omförmälta beslut.

§ 37.

I det i § 36 omförmälta register skall ordföranden anteckna hvad som beträffande hvarje ärende af pensionsnämnden beslutas, hvarvid särskilt skall iakttagas, dels att för ärende, som tillika upptages i protokollet, hänvisning till detta skall ske, dels ock att, då intyg, hvarom i § 29 punkterna 2 och 3 omförmäles, införes i pensionsbok eller eljest meddelas, i registret göres sådan anteckning, att deraf må framgå antalet veckor, för hvilka pensionsafgifter sammanlagdt blifvit för den försäkrade inom de särskilda klasserna erlagda eller honom enligt § 7 tillgodoräknade under hela den tid, han varit försäkrad, äfvensom antalet veckor, för hvilka pensionsafgifter skola enligt § 8 anses vara för hustru erlagda.

*' ' § 38.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande ledamöierna af pensionsnämnden samt i korthet angifva dels de ärenden, om hvilka icke kan erhållas tillräcklig upplysning genom anteckningarna i registret, dels ock i de fall, då omröstning inom nämnden egt rum, huru denna utfallit. Ärende angående beviljande af pension eller uppfostringshjelp eller pensions indragning äfvensom angående återbekommande af pensionsafgifter skall alltid i protokollet upptagas.

En hvar, som det åstund ar, eger att af protokollet taga afskrift.

§ 39.

Registret och protokollet för hvarje sammanträde skola genast justeras; dock kan pensionsnämnd, som består af flera än två ledamöter, särskildt för hvarje gång uppdraga åt två ledamöter att jemte ordföranden justeringen verkställa sist inom åtta dagar efter sammanträdets slut.

Sedan registret och protokollet för sammanträdet justerats, åligger det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom anslå utdrag af registret å förut kung] ord t ställe.

14 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

§ 40.

Framställning om vidtagande af åtgärd, som på pensionsnämnd ankommer, göres i fråga om ärende, som i § 29 punkten 1 säges, hos ordföranden för nämnden i arbetsorten och eljest hos ordföranden för nämnden i det pensionsdistrikt, der sökanden vistas. Sådan framställning må jemväl göras vid pensionsnämndens sammanträde. Ansökning om pension eller uppfostringshjelp samt om återbekommande af pensionsafgifter skall göras skriftligen.

§ 41.

Vid ansökning om pension skola fogas följande handlingar, nemligen :

1) prestbevis angående sökandens ålder samt, i fråga om pension åt hustru på grund af mannens försäkring, angående den tid, äktenskapet varat;

2) läkareintyg angående sökandens helsotillstånd, eller, å landet, der anskaffande af läkareintyg skulle vara förenadt med synnerliga svårigheter, intyg af två trovärdige, af nämnden kände män, hvilka äro inom distriktet boende; skolande intyget, ehvad det utfärdas af läkare eller annorledes, tillika innehålla uppgift, huruvida sökanden må anses vara till arbete varaktigt oförmögen på sätt i § 1 säges; samt.

3) de handlingar i öfrig!, som erfordras till utredande af sökandens pensionsrätt.

Har sökanden fylt sjuttio år, är sådant intyg, som i punkt 2) omförmäles, ej erforderligt.

§ 42.

År ansökning gjord om pension och finner peusionsnämnden ansökningen ej böra afslås, skall nämnden pröfva rigtigheten af de pensionsafgifter, hvilka ej förut blifvit af pensionsnämnd granskade, samt på grund häraf, åberopade handlingar och för nämnden kända förhållanden fatta beslut angående den pension, som må sökanden tillkomma.

Sedan den i § 45 stadgade besvärstid gått till ända, skall beslutet

15 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

jemte utdrag af nämndens protokoll samt de till ärendet hörande handlingarna af ordföranden insändas till pensionsstyrelsen, som har att beslutet pröfva. Beviljas pension, skall pensionsstyrelsen derå utfärda pensionsbref, som genom pensionsnämndens försorg tillställes pensionstagaren.

§ 43.

Då fråga väckts om indragning af pension, skall pensionsnämnden gifva pensionstagaren tillfälle att i ärendet sig yttra samt efter utgången af för sådant ändamål förelagd tid insända handlingarna i ärendet jemte eget yttrande till pensionsstyrelsen, som har att deri fatta beslut.

§ 44.

Vid ansökning om uppfostringshjelp skola fogas:

1) prestbevis angående dagen för dödsfallet samt barnets ålder och börd; och

2) de handlingar i öfrigt, som erfordras till utredande af rättigheten till uppfostringshjelp.

Vid behandling af dylik ansökning skola bestämmelserna i § 42 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

§ 45.

Ändring i pensionsnämnds beslut må af den, livilkens rätt är af beslutet beroende, samt af sådant pensionsstyrelsens ombud, som i § 52 omförmäles, sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, hvilka skola till pensionsnämndens ordförande ingifvas eller i betaldt bref med allmänna posten vara till denne inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad, då sådant skedde.

Till ordföranden inkomna besvär skola af denne efter besvärstidens utgång, jemte utdrag af nämndens protokoll eller register samt de till ärendet hörande handlingar, äfvensom, der sådant finnes erforderligt, yttrande af nämnden, ofördröjligen till pensionsstyrelsen insändas.

Ordförande ege ock att öfver nämndens beslut anföra besvär hos pensionsstyrelsen inom tid, som här ofvan är stadgad.

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

§ 46.

I pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolf å sextionde dagen efter delfående^ dagen, då detta skedde, likväl oräknad.

-iliij; ‘ f»* T\>1 ii j.G& r,'.i tiv ro>pj| . •• • T i »/ t • • jj; ..i,: t; .*

Utbetalning af pension eller uppfostringshjelp verkställes å postanstalten i den ort, der pensionstagaren eller den uppfostringshjelpen tillkommer vistades, då ansökning om pension eller uppfostringshjelp gjordes, derest icke i ansökningen uppgifvits annan postanstalt. Anvisning å den postanstalt, der utbetalningen sker, skall i pensionsbrefvet eller, i fråga om uppfostringshjelp, motsvarande handling lemnas. Afflyttar pensionstagare eller den. uppfostringshjelpen tillkommer till annan ort, eller önskar sådan person eljest pensionens eller uppfostringshjelpens utbetalande å annan än förut angifven postanstalt, må, på ansökning hos pensionsstyrelsen, anvisning meddelas om utbetalningens verkställande å annan postanstalt.

Pension eller uppfostringshjelp må lyftas för hvarje kalendermånad efter ingången af derpå följande månad.

§ 48.

Rätt till pension eller uppfostringshjelp enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

§ 49.

') • r . .

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra hvad honom enligt § 13 åligger, straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Éongt. Maj:is Nåd. Proposition N:o 22.

§ so.

Talan om ådömande af de i § 33 stadgade böter må väckas hos penfeionsstyrelseti åf ordförande eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd äfvensom af pensionsstyrelsens ombud i orten.

Förseelse, som i § 49 omförmäles, åtalas af allmän åklagare vid allmän domstol.

§ 51.

Böter enligt § 33 ingå till den i § 53 omförmälta fond.

Böter, som eljest enligt denna lag ådömas, tillfalla till ena hälften kronan och till andra hälften åklagaren. Saknas tillgång till sådana böters gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

§ 52.

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas ett af pensionsstyrelsen förordnadt ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombuden hafva att tillhandagå pensionsnämnderna med råd och upplysningar samt att i allmänhet öfvervaka försäkringsväsendets rätta handhafvande i orterna; skolande de i öfrig! ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda dem meddelade.

Ombud eget att vid vederbörande pelisionsnämnds sammanträden närvara och i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

§ 53‘

Pensionsafgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas i enlighet med de närmare föreskrifter, som derom utfärdas.

Till nämnda fond skall för hvarje år af statsmedel ingå ett lika stort belopp som sammanlagda beloppet af arbetsgifvarnes andelar i de pefisiohsafgiftér, hvilka för samma år erlagts för försäkrade i första och andra pensionsklasfierna. Detta belopp anses utgöra hvad som erfor- Bih. till Riktd. Prat. 1895. 1 Sam!. 1 Afl. Uj Käft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

dras till bestridande af kostnaden för de i §§ 3 och 19 stadgade förmåner äfvensom till betäckande af den förlust, som för fonden kan uppstå derigenom, att försäkrad för längre eller kortare tid upphör att vara i sådan ställning, som, jemlikt §§ 2 och 3, grundlägger försäkringsförhållande enligt denna lag.

Till samma fond skall jemväl af statsmedel ingå hvad som utöfver ofvan omförmälta afgifter och statsbidrag erfordras till bestridande af kostnaden för upptagande i försäkringen af män och ogifta qvinnor, som, då lagen träder i kraft, befinna sig i en ålder af från och med 18 intill 40 år, äfvensom af hustrur, hvilka, jemlikt § 4, oberoende af deras ålder omfattas af försäkringen.

§ 54. ,,r

Mom. 1. Inom fem år efter det lagen trädt i kraft och sedermera minst en gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande, anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida pensionsafgifterna äro tillräckliga till bestridande af pensioner åt dem, som på grund af bestämmelserna i § 2 derefter inträda i försäkringen. Framgår af denna undersökning behof åt förändring i gällande bestämmelser rörande försäkringsvilkoren, ma sådan förändring ega rum endast i fråga om pensionernas i § 18 omförmälta tilläggsbelopp och efter af Konung och Riksdag derom fattadt beslut.

Med afseende å dem, som då äro försäkrade, må ändringen endast gälla för de pensionsafgifter, som derefter varda erlagda eller tillgodoräknade.

Mom. 2. I sammanhang med sådan undersökning, som i mom. 1 är nämnd, skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden är minst så stor, att den motsvarar kapitalvärdet af alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas, minskadt med kapitalvärdet af alla påräknade inkomster.

Visar sig härvid brist, skall denna ersättas af statsmedel.

§ 55.

Förutom hvad som enligt §§ 30 och 36 åligger kommunerna att gälda bestridas kostnaderna för försäkringsväsendets förvaltning af staten.

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

§ 56.

Till erhållande af lifränta vid sådan varaktig oförmåga till arbete, som i § 1 säges, vare det en hvar svensk man eller qvinna, som fylt femton år, medgifvet att hos pensionsstyrelsen eller annan myndighet, som af Konungen bestämmes, erhålla försäkring genom erläggande åt försäkringsafgifter, hvilkas sammanlagda belopp under ett kalenderår dock icke för någon må öfverstiga etthundra tjugu kronor. Dessa medel må icke ingå till den i § 53 omnämnda fond, utan skola såsom en särskild fond bokföras och förvaltas. . .

Lifräntas årliga belopp skall utgöra för hvarje erlagd försäkrmgsafgift en sextiondedel af afgiftens belopp för hvarje helt år, som efter afgiftens erläggande förflyter till dess lifräntan beviljas. .

Beträffande försäkring, hvarom i denna § säges, lände i tillämpliga delar till efterrättelse hvad § 54 innehåller om verkställande af undersökning å vissa tider af försäkringsvilkor och fond, om ändring åt vilkoren och om godtgörelse med statsmedel af möjligen uppkommen brist.

§ 57.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, utfärdas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

1 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1895.

N är varande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam, friherre Rappe,

Christerson och Wersåll.

1:o.

Departementschefen statsrådet Groll anförde i underdånighet:

Sedan Eders Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens i skrifvelse den 11 maj 1884 gjorda anhållan att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer, den 3 oktober nämnda år tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den af Riks- Bih. till Känd. Blot. 1895. I Sami. 1 Afä. 16 Haft. 1

Inledning.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

dagen sålunda begärda utredning och derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning, aflemnade denna komité under loppet af åren 1888 och 1889 åtskilliga lagförslag, af Indika tvenne föranledt till utfärdande af särskilda lagar, nemligen lagen om skydd mot yrkesfara af den 10 maj 1889 och lagen om sjukkassor af den 30 oktober 1891. Ett tredje af komitén utarbetadt lagförslag angående försäkring för olycksfall i arbetet blef af Eders Kongl. Maj:t lagdt till grund för särskilda propositioner till Riksdagen dels år 1890 och dels år 1891, men dessa propositioner lyckades icke från Riksdagens sida tillvinna sig någon lifligare anslutning.

Ett fjerde af komitén afgifvet författningsförslag, som afsåg en lagom ålderdomsförsäkring, blef den 30 oktober 1891 för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet föredraget, hvarvid, med åberopande af anmärkningar, som mot detta förslag från deröfver hörda myndigheter och andra framstälts, samt på i öfrigt anförda skäl framhölls, att frågan om en lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen då ännu icke kunde anses hafva vunnit den utredning, att ett tillfredsställande förslag i ämnet kunde derpå grundas, samt att denna försäkring likasom äfven olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas i samband med och hufvudsakligen grundas på invaliditets-principen, hvarigenom jemväl den fördel syntes kunna vinnas att den mot de för Riksdagen framlagda lagförslag om olycksfallsförsäkring gjorda invändning, som grundats derpå, att man icke kunde öfverskåda hvilka kostnader arbetareförsäkringen i dess helhet kornrne att medföra, borde förlora sin betydelse; och hemstälde jag på grund deraf att Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga åt en komité att efter utredning af hithörande förhållanden inkomma med underdånigt yttrande i ämnet och de lagförslag, hvartill en sådan utredning funnes böra föranleda.

Denna hemställan behagade Eders Kongl. Maj:t bifalla; och den komité, som samma dag tillsattes och hvilken till en del bestod af personer, som jemväl varit ledamöter i den ofvannämnda år 1884 tillsatta arbetareförsäkringskomitén, har sedermera den 30 mars 1893 aflemna! af motiv och utredningar åtföljdt förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete; öfver hvilket förslag, efter remiss till kommerskollegium, fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde lemnats tillfälle att sig yttra och Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande samt kommerskollegium afgifvit underdåniga utlåtanden. De afgifna yttrandena och utlåtandena hafva för att komma till eu större allmänhets kännedom blifvit till trycket befordrade.

3 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Den fråga, arbetareförsäkringsfrågan, åt hvilken förevarande lagförslag åsyftar att i en väsentlig del bereda lösning, afser ett af de vigtigaste nutida sociala spörsmålen, och intet land, som har anspråk på att räknas till nutidens kulturländer, har lemnat densamma helt och hållet utan uppmärksamhet. Den ekonomiskt otrygga ställning, i hvilken den arbetande klassen till stor del befinner sig, framkallar hos denna klass ett tillstånd af oro, som icke kan annat än skadligt återverka på samhället i dess helhet; och det måste derför betraktas såsom eu uppgift af framstående vigt att, så långt det står i samhällets förmåga, medverka dertill att de talrika arbetarefamiljerna frigöras från det osäkerhetstillstånd, som är en följd deraf att, om familjefadern eller den, af hvars verksamhet familjen i' första hand är för sin bergning beroende, genom olycksfall, sjukdom eller ålderdom beröfvas sin arbetskraft, familjen står utan de nödvändigaste existensmedlen. När arbetareförsäkringsfrågan först trängde sig fram, hade uppfattningen ännu icke vunnit klarhet om hvad densamma i hela sin utsträckning gälde, utan man fäste då sin uppmärksamhet egentligen endast vid hvad som närmast föll i ögonen, eller den plötsliga rubbning i arbetarefamiljens ställning, som inträffade i händelse arbetaren drabbades af svårare olycksfall eller af en tillfälligt påkommen sjukdom, och man sökte förebygga de svåra ekonomiska rubbningarne' deraf genom att befrämja sjukkassors inrättande och påbjuda åtgärder till förebyggande af olycksfall och till afhjelpande af de ekonomiska följderna deraf. Men, i mån som åskådningen vidgades, blef det mer och mer klart att, om det åsyftade målet fullt skulle uppnås, det icke var tillfyllest att arbetarens familj tryggades mot följderna af en genom olycksfall eller tillfällig sjukdom plötsligt inträffande oförmåga till arbete för familjens försörjning, utan att skydd äfven borde beredas mot följderna af den arbetsoförmåga, som visserligen icke lika hastigt, men enligt naturens ordning så mycket vissare drabbar arbetarens familj, när familjefadern inträder i ålderdomen, eller när genom arbete i ansträngande och helsofarliga yrken eller eljest helsa och kralter svika. 1 Tyskland insåg man dessa konseqvenser redan vid den tid, då för tyska riksdagen framlades förslaget om olycksfallsförsäkring, men man hade ännu icke undersökt, huru dessa konseqvenser skulle kunna realiseras, och till följd deraf bereder den tyska olycksfallsförsäkring-slagen åt arbetarne fördelar, hvilka i den några år senare tillkomna lagen om ålderdoms- och invaliditets försäkring det af ekonomiska anledningar befanns vara omöjligt att bereda arbetarne vid ålderdomsoch invaliditetsförsäkringen. Häraf hafva i det tyska riket vållats åtskilliga slitningar, hvilka måhända endast med stora svårigheter kunna

Invaliditets-

principen.

4 Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 22.

i framtiden utjemnas. Äfven några andra länder hafva infört olycksfallsförsäkring efter sådana grunder, att det synes blifva dem ytterst betungande att på ett nöjaktigt sätt kunna genomföra den deraf konseqvent följande ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Hos oss sökte man i de åren 1890 och 1891 framlagda förslagen om eu olycksfallsförsäkring begränsa densamma till måttliga dimensioner, för att förebygga sådana slitningar, som i Tyskland redan visat sig och i de öfriga länder, som infört olycksfallsförsäkringen utan att iakttaga vederbörlig försigtighet, med all sannolikhet komma att uppstå.

Det förslag, som af nya arbetareförsäkringskomitén den 30 mars 1893 afgifvits,’ afser införande af en arbetareförsäkring, grundad på den, enligt min tanke, i hufvudsak rigtiga principen om beredande af pension vid hvarje slag af invaliditet, eller varaktig oförmåga till arbete, vare sig denna härrör af olycksfall, sjukdom eller ålderdom. Med »varaktig oförmåga» till arbete afses icke att personen i fråga skall vara fullkomligt oförmögen till allt arbete, i hvilket fall fördelarne af lagen naturligtvis endast komme ett jemförelsevis ringa fåtal till godo, utan varaktig oförmåga till arbete anses vara för handen, då en person till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är urståndsatt att genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter eller färdigheter, vidare sig försörja. Har han fylt 70 år, anses han af rent praktiska skäl utan vidare undersökning såsom invalid.

»En dylik försäkring», yttrar komitén i sina motiv (del I sid. 31), »har i främsta rummet uppenbarligen det företrädet att understödet utgår just i de fall och från den tidpunkt, då arbetskraften ej längre räcker till och således det verkliga behofvet inträdt. För de klasser af befolkningen, hvilka här äro i fråga, torde derföre invaliditetsförsäkringen vara den naturliga och rigtiga försäkringsformen.» Komitén erinrar vidare, hurusom bland de försäkringssätt, som på enskild väg i vårt land försökts för att bereda arbetaren pension, ålderdomsförsäkringen förnämligast kommit till användning, och framhåller det principielt o rigtiga och i praktiskt afseende ofördelaktiga i denna försäkring vid jemförelse med invaliditetsförsäkringen, i det att komitén yttrar följande:

»Enligt ålderdomsförsäkringens princip skall understöd börja utgå först då den försäkrade uppnått en på förhand bestämd pensionsålder. Valet af denna är i och för sig alldeles godtyckligt och kan i verkligheten naturligtvis aldrig så göras, att alla, som äro i behof af understöd, också erhålla sådant, Väljer man en hög ålder, komma många, som derförinnan förlorat sin arbetskraft eller aflidit, att antingen

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

alls icke erhålla något understöd eller ock åtnjuta sådant allenast under en del af den tid, hvarunder de varit till arbete oförmögne. För att undanrödja denna olägenhet kunde man visserligen lemna ett i förhållande till gjorda inbetalningar och andra omständigheter reduceradt understöd till dem, hvilka blefve deraf i behof, innan de uppnått den bestämda åldersgränsen. Dermed hade man emellertid i sjelfva verket frångått ålderdomsförsäkringens princip och i stället kommit in på invaliditetsiövsäkrmgens område. Sättes åter pensionsåldern lägre, ökas kostnaden högst väsentligt, utan att likväl understöd kommer att finnas i alla de fall, der behofvet af detsamma förefinnes, hvarjemte många, som ännu äro fullt arbetsföra och derföre i egentlig mening icke äro i behof af understöd, erhålla sådant. Det är häraf tydligt att en ålderdomsförsäkring aldrig kan fullt motsvara det hufvudsakliga ändamålet med en arbetareförsäkring. Antingen tillgodoser den endast i otillräcklig omfattning alla förefintliga behof, eller ock medför densamma alltför stora kostnader.»

»Lägger man deremot, såsom i den tyska lagen angående invaliditets- och ålderdomsförsäkring den 22 juni 1889 skett, inval iditetsprincipen till grund för försäkringen, undvikas nämnda olägenheter. Enligt denna princip erhåller den försäkrade understöd från och med den tidpunkt, då han anses vara invalid, d. v. s. till arbete varaktigt oförmögen, hvarmed i den tyska lagen förstås att han i följd af sjukdom, ålderdom eller liknande orsaker icke kan anses vidare vara i stånd att genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förtjena ett visst existensminimum.»

För att åskådliggöra skilnaden emellan de båda försäkringssätten anför komitén några siffror, hvilka grunda sig på de i del II af komiténs betänkande intagna tabeller.

»Antager man», yttrar komitén, »att genom en invaliditetsförsäkring skulle beredas dem, som blifvit till arbete varaktigt oförmögne, äfvensom dem, hvilka väl icke äro invalider, men uppnått 70 års ålder, en årlig pension af 100 kronor, skulle en person, som vid 20 års ålder inträdde i försäkringen, härför hafva att årligen erlägga ungefär 9 kronor, till dess han erhölle pension eller aflede. Af alla, som inträdde i försäkringen, skulle då omkring 62 procent en gång komma i åtnjutande af pension.»

»Vore det åter fråga om en ålderdomsförsäkring, som skulle blifva lika billig, komme pensionsåldern att sättas till 61 år, hvilken ålder för öfrigt just är den, då invaliditet i medeltal inträder. För erhållande af samma pensionsbelopp, 100 kronor, skulle årsafgiften blifva ungefär

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

densamma som i förra fallet, men den måste erläggas intill fylda 61 år för att full pension skulle kunna erhållas. Äfven i detta fall uppnår samma antal personer — något öfver 60 procent — den föreskrift^ åldersgränsen, men mera än en fjerdedel af dem hafva derförinnan blifvit till arbete varaktigt oförmögne och hafva fördenskull sannolikt i regel icke vant i stånd att ända till 61 års ålder fortsätta med erläggande af försäkringsafgifteraa, utan blifva i allmänhet af denna anledning förlustige en del af sin pension srätf. Omkring hälften så många som dessa hafva derförinnan blifvit invalider, men aflidit, innan de uppnått den föreskrift^ åldern, under det att af dem, som uppnå denna, mera än tv.å tredjedelar ännu äro fullt arbetsföra och väl derföre icke i behof af understöd. Alla dessa missförhållanden bero hufvudsakligen derpå att ålderdomsförsäkringen icke tillgodoser behofvet i hvarje enskild! fall, hvilket deremot eger rum genom invaliditetsförsäkringen.»

Invaliditetsförsäkringen har företräde framför ålderdomsförsäkringen äfven i ett annat afseende, hvilket är af den betydelse, att det bör framhållas.

»Det är nemligen», yttrar komitén, »till en början ett allmänt kändt förhållande, att dödligheten inom olika samhällsklasser är ganska olika allt efter beskaffenheten af sysselsättning och lefnadsvilkor i öfrig! Sålunda är, hvad särskild! kroppsarbetarne angår, medellifslängden för dem, som äro sysselsatta i jordbruket och vissa dermed likartade yrken, ej oväsentligt längre än för arbetare i flertalet af de industriela yrkena. Om nu försäkringsafgifternas storlek och sättet för deras erläggande äfvensom pensionsålder och pensionsbelopp vore lika för samtliga dessa yrken, skulle vissa yrkesgrupper komma att betala mer och andra mindre, än som svarar mot det verkliga värdet af deras försäkring hvar för sig. Att dessa olikheter ej äro så obetydliga, att de kunna lemnas utan afseende, visa några af 1884 års komité anstälda undersökningar (jemför dess Betänkande III. 7, sidorna 28 och 29). Utaf 1,000 femtonårige män på landsbygden lefva nemligen enligt nämnda undersökningar 667 ännu qvar vid 60 års ålder med en återstående medellifslängd af 15 år, under det att i städerna vid samma ålder allenast 462, således V3 mindre, qvarlefva med en återstående medellifslängd af knappast 1272 år. Äfven inom de af samma komité undersökta olika industriela yrkena visade sig liknande skiljaktigheter, så att, medan t. ex. af 1,000 män inom bergshandteringen emellan 15 och 20 år icke mindre än 676 ännu lefde qvar vid en ålder af 60—65 år, detta inom näringsmedelsindustrien samt pappersocli tryckeriindustrien var fallet med endast 501 respektive 374 personer.

■7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Vid 60 års ålder var den återstående medellifslängden inom de nämnda yrkesgrupperna respektive 14,8, 12,8 och 10,9 år.»

»Ehuru dessa resultat äro ganska osäkra, antyda de likväl att inom vissa yrken ej allenast det relativa antalet af dem, som nå en viss pensionsålder, är betydligt större än inom andra, utan derjemte att den tidrymd, under hvilken pension åtnjutes, merendels är längre i det förra fallet än i det senare. Om yrken af så olika beskaffenhet, sammmanföras i en och samma ålderdomsförsäkring, komma alltså vissa yrken, nemligen de i sanitärt hänseende bättre lottade, att blifva gynnade på de öfrigas bekostnad.»

»Vid en invaliditetsförsäkring förekomma dylika orättvisor i betydligt mindre grad. Öfver hufvud taget är inom de yrken, der dödligheten är stor och invaliditet inträder relativt tidigt, äfven dödligheten bland invalider större, så att den tidrymd, under hvilken pensionerna åtnjutas, blifver kortare. Faktorerna upphäfva derföre här i allmänhet hvarandras verkan. Der någon orättvisa ändock skulle kunna uppstå, är det åtminstone de sämre lottade yrkena, som gynnas, och icke tvärtom.»

Till belysande af fördelarne dels af en invaliditetsförsäkring framför dem af en olycksfallsförsäkring, dels ock af en förening af dessa båda till en enda, anför komitén, bland annat, följande:

»Antalet fall, der understöd skulle genom en olycksfallsförsäkring beredas, är ganska obetydligt i förhållande till alla fallen af varaktig arbetsinvaliditet. Allt eftersom man utgår från tyska eller svenska förhållanden, visar det sig nemligen att, under förutsättning af en konstant folkmängd, respektive 1,4 och 1,7 procent af de arbetsduglige arbetarne årligen blifva invalider och att af dessa endast omkring en tiondedel blifvit det i följd af olycksfall. Tager man åter hänsyn till folkmängdens verkliga fördelning på de olika åldrarne, uppgår antalet invaliditetsfall, som orsakats af olyckshändelse, till omkring V? af hela antalet. Härvid äro då endast med hvarandra jemförliga fall räknade, i det att sådana, der olyeksfallsinvaliditeten ansetts medföra allenast 20 procents minskning i arbetsförmågan eller mindre, uteslutits, enär dessa i eu allmän invaliditetsförsäkring icke torde medföra rätt till understöd.»

»För en förening af olycksfalls- och invaliditetsförsäkringen talar den högst betydliga förenkling, som i flere afseende!» vinnes. Derigenom att frågan om anledningen till invaliditeten lemnas å sido befrias man från en mängd besvärliga och stundom rätt ömtåliga undersökningar och förhandlingar, som eljest blifva nödvändiga. Pensioner och afgifter kunna utgå efter samma grunder, i följd hvaraf förvaltnin-

8 Obligatorisk

försäkring.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

gen förenklas samt försäkringens ändamål och nytta lättare inses af de klasser, om hvilka fråga är. Likaså kommer den vid en olycksfallsförsäkring nödvändiga indelningen af de olika yrkena i en mängd så kallade farlighetsklasser att bortfalla, eller åtminstone blifver en dylik komplikation reducerad till vida mindre proportioner, än som till exempel vid den tyska och österrikiska olycksfallsförsäkringen visat sig erforderliga. Dels utgöra nemligen olycksfallen i arbetet en så ringa del af samtliga invaliditetsfall, att deras inflytande redan derigenom blifver mindre märkbart, dels torde de yrken, i hvilka olycksfallsfreqveusen är relativt stor, ofta äfven i öfrigt vara ogynsamma för arbetarnes lif och helsa, så att dödligheten både bland invalider och arbetsföre är större, i följd hvaraf faktorerna delvis upphäfva bvarandras verkan.»

Komitén har vidare bygt sitt ifrågavarande förslag om en arbetareförsäkringslag på principen om försäkringstvång. Om lämpligheten af att den obligatoriska principen lägges till grund för en lagstiftning i förevarande ämne och olämpligheten af att densamma bygges uteslutande på frivilligheten hyser jag för min del ej ringaste tvifvel, och jag är öfvertygad om att, derest den senare principen skulle utgöra enda grundvalen för en lagstiftning i detta ämne, det vore vida bättre för samhället att hela saken af staten lemnades å sido, ty i de flesta fall komme en dylik med statsmedel understödd försäkring till godo icke dem, man ville bereda fördelarne deraf, utan helt andra, hvilka skulle begagna sig af dess förmåner, utan att deraf i allmänhet vara i behof.

För att en arbetareförsäkring, hyflande på de grunder, som komiténs förslag angifver, skall på ett nöjaktigt sätt motsvara sitt ändamål, måste densamma, yttrar komitén, gifvetvis erhålla så stor utsträckning som möjligt. Endast då kunde de sociala missförhållanden, hvilka osäkerheten i arbetsklassens ekonomiska ställning framkallat, afhjelpas i en sådan omfattning, att samhällets intresse fullt tillgodosåges, på samma gång allenast under nämnda förutsättning försäkringen kunde anordnas så billigt och lämpligt, att dess genomförande ej mötte alltför stora praktiska svårigheter.

Enligt komiténs åsigt kan man emellertid ej förvänta en så talrik anslutning till försäkringen på frivillighetens väg. Undersökningarne angående resultaten af arbetarnes egna bemödanden att betrygga sin framtid gifva vid handen att, då det gäller följderna af mera varaktig oförmåga till arbete, det enskilda initiativet, äfven när det erhållit kraftigt understöd utifrån, varit i hög grad otillräckligt. Komitén hänvisar härutinnan till del IV af sitt betänkande. Erfarenheten från främmande länder ådagalägger

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

också, fortsätter komitén, att man icke ens genom särskilda lockelsemedel, såsom statsgaranti för understödens utbetalande, kostnadsfri förvaltning samt till och med direkt statstillskott, lyckats åstadkomma en tillfredsställande arbetareförsäkring på frivillighetens väg, och anledningen härtill tQrde ingalunda, såsom man stundom påstått, vara att söka endast deruti att försäkringen varit i ett eller annat hänseende olämpligt anordnad.

Allenast om försäkringen göres obligatorisk, kan man, enligt komiténs tanke, hafva grundad förhoppning att försäkringens fördelar skola komma dem till godo, hvilka af desamma äro i största behof. Der tillräcklig insigt om eget intresse och förmåga att tillvarataga detta saknas — och det torde, hvad angår beredande af skydd mot följderna af mera varaktig oförmåga till arbete, vara fallet med det stora flertalet af arbetsklassens medlemmar — måste tvånget ligga i den enskildes eget verkliga intresse; och då dertill kommer att för samhället skadliga förhållanden derigenom aflägsnas, finnes, enligt komiténs åsigt, tillräckligt skäl för att i denna punkt afvika från grundsatsen om den enskildes ekonomiska sjelfbestämningsrätt. För öfrigt är tvångsprincipens tillämpning för att bereda enskilde samhällsmedlemmar en mera tryggad ekonomisk ställning ingalunda en uppfinning af den nyaste tiden eller alltid utgången från de styrande i samhället. I främmande länder har densamma sedan lång tid tillbaka användts på försäkringens område, t. ex. i Tyskland, der dels brandförsäkringen flerstädes varit och ännu är obligatorisk, dels ock arbetare genom åtskilliga förordningar i de olika staterna förpligtats ingå i understödskassor. Komiténs statistiska undersökning angående enskilda pensionskassor och pensionsföreningar visar ock att jemväl arbetare och betjente vid åtskilliga enskilda inrättningar i vårt iand äro underkastade försäkringstvång.

Komitén bemöter ock ett par ofta hörda anmärkningar mot införande af försäkringstvång, särskildt hvad arbetsklassen angår.

Man har, säger komitén, påstått att en obligatorisk arbetareförsäkring, utom vidkommande olycksfall i arbetet, icke läte sig genomföras. Genom brist på arbetstillfälle blefve nemligen arbetaren stundom ur stånd att erlägga försäkringsafgifterna och ginge derföre i de flesta fall miste om försäkringens fördelar. Rigtigheten af denna invändning berodde emellertid helt och hållet på det sätt, hvarpå försäkringen blifvit anordnad. Derest försummad inbetalning af försäkringsafgifterna, såsom i de enskilda bolagen oftast torde vara fallet, hade till följd försäkringsförhållandets upphörande, vore det tydligt att arbetarne, hvilka ofta nog för kortare eller längre tid saknade arbete, och framför allt de af dem, Bih. till Rikad. Blot. Vid5. / Barn/. 1 Afd. lti Iläft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

hvilkas yrke nödvändigt medförde ett afbrott i arbetet under viss tid hvarje år, skulle hafva allenast ringa fördel af försäkringen. Anordnades åter denna enligt komiténs förslag, komme endast högst sällan någon att i följd af arbetslöshet gå förlustig sin pensionsrätt.

Andra anmärkningar, som gjorts emot försäkringstvånget, yttrar komitén vidare, äro att man derigenom skulle förhindra arbetarne att möjligen på bättre sätt använda sina besparingar och att just derigenom att iakttagandet af en viss sparsamhet blifvit i lag föreskrifvet icke blott försäkringens uppfostrande verkan ginge förfelad, utan till och med sparsamhetsliågen och omtanken för framtiden slappades. Hvad den första anmärkningen beträffade, vore det visserligen möjligt att de belopp, hvilka indroges under form af försäkringsafgifter, i ett eller annat fall kunde komma den enskilde till godo på ett för honom lämpligare sätt. Äfven härutinnan berodde naturligtvis allt på sättet för försäkringens anordnande. Att afgiftsbeloppens placering i en enskild pensionsanstalt skulle gifva arbetaren ett större utbyte, än hvad han genom den af komitén föreslagna försäkringen komme att erhålla, förnekas af komitén på det bestämdaste, enär statsverket enligt föreliggande förslag bestrede kostnaden för förvaltningen samt försäkringen icke skulle medföra någon vinst för utomstående förlagsmän eller aktieegare. De fall, då afgiftsbeloppen skulle för arbetaren kunna erhålla en lämpligare användning än genom den föreslagna försäkringen, torde blifva sällsynta och icke böra tillmätas någon betydelse med afseende på de stora fördelar, som försäkringen medförde för öfriga försäkrade och för samhället.

Beträffande slutligen anmärkningen att försäkringstvånget skulle å arbetarne utöfva ett skadligt inflytande i moraliskt hänseende, ville komitén tillbakavisa densamma med erinran att försäkringen afsåge allenast dem, som arbetade, icke dem, som i lätja förspilde sin tid och beröfvade sig sjelfve utsigten till en tryggad ställning; att genom försäkringen bereddes allenast ett nödtorftigt understöd under den tid, arbetskraften saknades, hvarföre det måste ligga i den försäkrades eget intresse att, om han det förmådde, genom sparsamhet förskaffa sig rikligare utkomst; samt att det vore mera sannolikt att den, som hade sin och de sinas framtid åtminstone nödtorftigt betryggad, skulle efter förmåga söka bereda sig ökad trefnad, än att den, hvilkens ekonomiska existens vore fullkomligt osäker, och som derföre vanligen blefve liknöjd om sin framtid, skulle genom ekonomisk förtänksamhet sörja för densamma.

Kongl;tMaj:ts Nåd, Proposition N:o 22. It

Af de skäl, jag här ofvan hufvudsakligen anfört, har komitén grundat sitt förslag om arbetareförsäkring på invaliditetsprincipen och försäkringstvång.

Hufvudgrunderna för komiténs förslag äro i öfrigt. följande:

l:o) Försäkringen skall i regeln omfatta dels alla egentlige arbetare (dit hänförlige jemväl gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar, sjöfolk med flere), hvilka äro hos arbetsgifvare anstälde; dels ock biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, arbetsförmän (verkmästare, inspektörer, rättare och dylike) samt befälhafvare å fartyg, alle desse under förutsättning att deras aflöning, för år räknadt, ej uppgår till 1,800 kronor.

I försäkringen inbegripas jemväl försäkrad mans hustru och barn på sätt i förslaget närmare angifves. Deremot omfattar försäkringen icke dem, som uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne, ej dem, som icke fylt 18 år, ej dem, som för sin anställning icke åtnjuta annan ersättning än fri bostad eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner, ej heller i statens och kommunernas tjenst anstälde tjenstemän och betjente; och under vissa förutsättningar kan Kongl. Maj:t undantaga från försäkringen medlemmar af särskilda pensionskassor eller pensionsföreningar. Å arbetare, som, då lagen träder i kraft, fylt 55 år, är lagen ej tillämplig.

De egentligen lösa arbetarne inbegripas ej under försäkring stvånget.

2:6) För beredande af pensioner åt dem, som försäkringen omfattar; skall arbetstagare till ena hälften och arbetsgifvare, hos hvilken han är anstäld, till andra hälften erlägga vederbörliga afgifter, hvilka skola ingå till eu särskild fond, som bör göras räntebärande, och hvilka afgifter, efter försäkringstekniska grunder, äro beräknade att kunna förslå till bestridande af pensionerna för dem, som under normala förhållanden ingå i försäkringen. Afgifterna hafva i öfverensstämmelse härmed blifva af komitén bestämda så, att de jemn! motsvara försäkringens värde för medelåldern vid inträdet i densamma, hvilken medelålder är något olika för de särskilda pensionsklasserna och ligger mellan 18 och 20 år. Afgifterna i första och andra pensionsklasserna äro derjemte afsedda att betäcka kostnaderna för hustru- och barnpensioneringen.

3:o) Pensionsafgifterna (se komiténs betänkande del I sid. 77 och följ.) skola utgå för: manlig arbetstagare, hvars kontanta aflöning för vecka uppgår till minst 10 kronor (= första pensionsllassen) med 50 öre för kalendervecka; för manlig arbetstagare, hvilkens kontanta aflöning för vecka ej uppgår till 10 kronor (— andra pensiunsklassen) med 30 öre för kalendervecka; samt för qvinlig arbetstagare (= tredje pensionsklassen) med 20 öre för kalendervecka.

Grunderna för komiténs förslag.

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition - N:o 22.

Försäkrad mans hustru, som ej sjelf innehar försäkringspligtig anställning, åtnjuter på grund af mannens försäkring rätt till pension i tredje klassen.

Pensionsafgifterna äro jemväl afpassade med hänsyn till att understöd må kunna, då försäkrad man aflider och derest pensionsafgifter för honom erlagts för minst 260 veckor, beredas med ett belopp af 30 kronor för år ett hvart af hans minderåriga äkta barn, intill dess det uppnått femton år.

I händelse försäkrad, för hvilken erlagts afgifter för 260 veckor, blifver, då han innehar försäkringspligtig anställning, af sjukdom till arbete oförmögen, eger han för hvarje hel kalendervecka, oförmågan varat, att få pensionsafgift sig tillgodoräknad, såsom om den blifvit för honom erlagd, dock ej med högre belopp än efter andra pensionsklassens afgifter. Fortfar oförmågan till arbete längre än ett år, anses han, så länge oförmågan derutöfver varar, såsom invalid och erhåller på grund deraf tillsvidare pension.

Pensionsafgifterna utgöra i öfverensstämmelse med nyss angifna grunder för hvarje arbetstagare, för helt år räknadt:

i första klassen ......................................... kronor 26: —

» andra » ...................................... » 15: 60

» tredje » ............;............................. » 10: 40; deraf

hälften skall erläggas af arbetsgifvaren och andra hälften af arbetstagaren.

4:o) Pension erhålles, när helst varaktig invaliditet inträffar, eller 70 år uppnåtts, derest för den försäkrade derförut erlagts eller tillgodoräknats pensionsafgifter för tillhopa minst 260 veckor (= 5 år), oafsedt om dessa veckor följt omedelbart på hvarandra eller äro skilda genom kortare eller längre afbrott; och har invaliditeten orsakats af olycksfall under tid, då försäkringspligtig anställning innehades, är den försäkrade berättigad till pension, äfven om afgifter för 260 veckor ej erlagts.

En person, som en gång inträdt i försäkringen, står sålunda qvar deri, äfven om han lemnar arbetstagarnes klass, och han förlorar endast i särskilt angifna undantagsfall sin rätt att få tillgodoräkna sig de för honom en gång erlagda afgifterna.

Pensionens belopp utgöres dels af en konstant summa, lika i alla pensionsklasserna, nemligen 50 kronor, dels ock af en summa, som står i visst förhållande till pensionsklass och antalet veckor, för hvilka afgifter erlagts eller skola tillgodoräknas, sålunda, att för hvarje sådan vecka pensionsbeloppet bestämmes:

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

■''i'i första pensionsklassen till .....It:...... 10 öre!,

» andra )) ................................. 5 »

; » tredje » » ...... 2 »

Den, som i följd af olycksfall under första veckan af sin verksamhet drabbas af invaliditet, kommer ändock i åtnjutande af en pension för hela sin lifstid af 63 kronor i första och andra pensionsklasserna samt 55 kronor 20 öre i tredje klassen.

Den, naturligtvis endast undantagsvis förekommande, lägsta pensionen, nemligen den, som erhålles, då för någon, som träffats af invaliditet, erlagts blott tillhopa 5 års veckoafgifter, utgör

i l:a pensionsklassen: 260 tioöringar med tillägg af 50 kr. d. v. s. kr. 76: —

»2:a )) 260 fem- » )) » » » » » 63: —

»3:e » 260 två- » » » » » » » 55: 20.

Den största pension, som kan uppnås, svarar mot en inträdesålder

af 18 år och uppnådd ålder af 70 år utan derförut inträffad invaliditet, samt med 52 arbetsveckor för hvarje år (— 2,704 veckor) och uppgår, derest den försäkrade hela tiden tillhört

första pensionsklassen, till något öfver..................... 320 kronor,

andra » » » » .................... 185 »

tredje ■ » » » » ................... 104 » 1

Har den försäkrade under sin arbetstid tillhört olika pensionsklasser, afpassas pensionen i förhållande dertill efter ofvan angifna grunder.

På grund af gjorda beräkningar, för hvilka det här blefve alltför vidlyftigt att redogöra, men rörande hvilka kan hänvisas till del II af komiténs betänkande, skulle medelpensionerna, d. v. s. pensioner för personer, som tillhört försäkringen 40 år med 50 arbetsveckor om året (— 2,000 veckor), blifva

i första pensionsklassen..,........................... 250 kronor,

» andra » ........r'«....................... 150 »

» tredje » ................................. 90 y

Till jemförelse kan här anföras att, enligt det af 1884 års komité uppgjorda förslag till lag om ålderdomsförsäkring, en hvar svensk undersåte skulle vara pligtig att genom försäkring i eu riksförsäkringsanstalt bereda sig eu årlig lifränta för ålderdomen. Försäkringsafgifterna skulle i regeln erläggas från och med det år, då den försäkringspligtige fy It 19 år, till och med det år, då han fylde 28 år, med 25 öre för vecka

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

eller 13 kronor för år; och i fall detta behörigen fullgjorts, skulle den försäkrade vara berättigad att vid uppnådda 60 års ålder, oafsedt om han då vore invalid eller ej, komma i åtnjutande af en årlig lifränta af 72 kronor.

Under det att pensionerna vid ålderdomsförsäkringen sålunda blefve jemförelsevis obetydliga, skulle deremot de pensioner, som, enligt det af 1884 års komité uppgjorda förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbetet, erhölles, betydligt öfverstiga dem, som, enligt nu förevarande förslag, skulle kunna ifrågakomma, men märkas bör att olycksfallsförsäkringen, hvilken skolat bekostas ensamt af arbetsgifvarne, endast skulle kommit arbetarne i de egentligen större industrierna och sålunda icke de stora grupperna af handtverks- och jordbruksarbetare

.02 . 5:o) Pensionsafgifterna äro afsedda att ingå till en fond, som skall göras räntebärande, för att ur densamma må kunna bestridas pensionerna till invalider äfvensom ofvannämnda barnpensionering; men som afgiftsbeloppen äro beräknade med hänsyn till en normal ålder för inträde i försäkringen, erfordras att, derest den nuvarande generationen skall utan erläggande af förhöjda afgifter i såvidt möjligt lika män som kommande generationer få del af försäkringens fördelar, till fonden tillskjutes ett belopp, som motsvarar den förhöjning i kostnad, fonden för denna generations medtagande i pensioneringen får vidkännas utöfver de inkomster, som genom de för samma generation inflytande afgifter komma fonden till godo. Under förutsättning att alla, som då lagen träder i kraft icke uppnått 55 års ålder, skola ingå i försäkringen, åtgår en tidrymd af omkring 80 år, hvarunder dessa abnorma förhållanden göra sig känbara, och då det, å ena sidan, vore orättvist att utdela den häraf föranledda förhöjda kostnaden på pensionsafgifterna för dem, som under samma tid efter normala grunder inträdde i försäkringen, och, å andra sidan, vore allt för betungande att lägga bördan af denna tillökning i kostnaden allenast på dem, som deraf sjelfve hade fördelen, har komitén föreslagit att denna kostnad bör läggas på staten.

Äfven en annan kostnad, hvilken, och det för all framtid, kommer att belasta pensionsfonden och som komitén anser icke kunna läggas på försäkringen utan jemväl böra bestridas af statsverket, är den, som uppkommer till följd deraf att försäkrad, som utträder ur försäkringen på grund af öfvergång till ej försäkringspligtig sysselsättning, i regeln icke törlorar sin pensionsrätt. Genom dylikt utträde i förtid går pensionsfonden förlustig afgifterna för den återstående tiden, en förlust, som icke till fullo uppväges af den vinst, som uppstår derigenom att pensionens

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

belopp ej vidare ökaB, men den brist, som sålunda uppstår och hvilken visserligen till följd deraf att hustrurna till försäkrade män medtagits i försäkringen enligt komiténs beräkningar ej uppgår till mera än knappast 6 procent af hela kostnaden, bör, anser komitén, billigtvis icke täckas af dem, som under hela sin arbetstid qvarstanna i försäkringen, utan öfvertagas af statsverket. Kostnaden härför beräknar komitén uppgå till omkring 330,000 kronor om året.

Den förhöjda kostnaden åter för den nuvarande generationens intill 55 års ålder medtagande i försäkringen kan enligt komiténs beräkningar uppskattas till omkring 2V2 millioner kronor om året under de första 80 åren, hvarefter denna kostnad skulle upphöra. Men som, derest statsbidraget för hvart af dessa år sattes till sistnämnda siffra, med tillägg af nyssnämnda 330,000 kronor för år, detta skulle föranleda till en betydlig fondbildning, har komitén föreslagit ett annat sätt för statsbidragets utgående nemligen att till hvarje utgående pension skulle af statsverket bidragas med så stort belopp årligen, som motsvarar 2 öre för hvarje erlagd och tillgodoräknad pensionsafgift. Jemlikt denna metod skulle beloppet af statens bidrag, enligt beräkningar (del II, sid. 100), utgöra efter försäkringens början

................................•......,,,........ 3,000 kronor

...........................................r....... 8,000 »

.................. .p 23,000 »

................................................. 36,000 »

..........ir:.h!:.:n; ....................... 400,000 »

.............................;.......... 600,000 »

...................... omkring 3,000,000 »

och allt vidare utgå med 7,803,000 »

t

Förutom nu nämnda bidrag från statsverket, skulle derjemte den egentliga förvaltningskostnaden utgå af statsmedel.

6:o) I följd af det sätt, hvarpå komitén sålunda, såsom ofvan förmäles, föreslagit fördelningen af försäkringskostnaden, kommer, såsom ock komitén i sina motiv påpekat, försäkringen att sönderfalla i två från hvarandra skilda delar; och yttrar komitén härom vidare följande:

»Den ena delen bildar så att säga den egentliga pensionskassan, bygd på grundvalen af ömsesidighet samt med de försäkrade och, om man så vill, deras arbetsgivare såsom delegare. Inom denna kassa skola afgifterna alltjemt vara så afvägda, att de fullt motsvara de kassan åliggande pensionsutgifterna, och i följd af statens bidrag till kostnaden för den nuvarande generationens försäkring kunna dessa afgifter

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

beräknas efter den ålder, då inträde i försäkringen i medeltal kommer att eg a rum, eller efter åldersperioden 18—20 år. För denna del af försäkringen har staten således ingen ansvarighet, utan kassans delegare äro på samma gång dess garanter. Pensionerna erhålla till hälften karaktären af att vara de försäkrades egna besparingar, till den andra hälften åter att vara en af arbetsgifvarne lemnad ersättning för den till deras fördel förbrukade arbetskraften. Kassans inkomster bestå således af de erlagda afgifterna. Hvad som i hvarje ögonblick, sedan de löpande utgifterna blifvit bestridda, af influtna utgifter jemte upplupna räntor finnes disponibelt är kassans synbara behållning och kallas pensionsfonden. Denna fond bör derföre alltid vara minst så stor, att den tillsammans med kapitalvärdet af de afgifter, som i framtiden inflyta, fullt motsvarar kapitalvärdet af alla kassan åliggande förbindelser. År fonden större, utgör öfverskottet kassans verkliga behållning och kan efter omständigheterna användas till afgifternas sänkande eller pensionsvilkorens förbättrande i öfrigt eller för annat med kassans uppgift förenligt ändamål. År åter fonden vid något tillfälle mindre, har kassan en brist, som bör af delegarne fyllas. Pensionsfonden är således att betrakta såsom enskild egendom, och dess medel få derföre icke användas till andra ändamål än dem, som i försäkringslagen afses.»

»Bredvid denna kassa och från densamma väsentligen skild står den andra delen af försäkringen, som utgöres af statens bidrag och förvaltande verksamhet. Staten skall ombesörja den centrala förvaltningen och bestrida dermed förenade kostnader samt erlägga det belopp, som fordras för att de äldre medlemmarne af den nuvarande generationen, hvilka vid försäkringens början nödgas i densamma inträda, ej skola behöfva erlägga högre afgifter än de öfriga, och för att kassan ej skall lida förlust derigenom att en del af de försäkrade genom öfvergång till ej försäkringspligtig sysselsättning utträder ur försäkringen. Den form, under hvilken denna ersättning utgår, är alldeles oberoende af de grunder, å hvilka kassan i öfrigt baseras, och kan alldeles särskild! bestämmas.»

I öfverensstämmelse med denna af komitén i motiven angifna uppfattning om försäkringens beskaffenhet saknas i komiténs lagförslag hvarje bestämmelse om garanti från statens sida för pensionsfondens eller pensionskassans förbindelser, det vill säga staten åtager sig icke någon ansvarighet för att med de i lagförslaget bestämda afgifter och ifrågasatta statsbidrag pensionerna verkligen under alla förhållanden komma att utgå med de i lagförslaget angifna belopp, utan detta varder beroende på att de antaganden, som ligga till grund för de siffror,

17 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

hvartill komitén kommit, också komma att motsvaras i verkligheten. Enligt § 53 i komiténs förslag skall derföre hvart tionde år anställas »en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida, med bibehållande af pensionsafgifternas dittills varande belopp, fonden är minst så stor, att den motsvarar kapitalvärdet af alla fonden åliggande förbindelser, minskadt med kapitalvärdet af alla påräknade inkomster».

Huru förfaras skall, om det vid sådan undersökning visar sig att fondens ställning, enligt de finansiela grunder, hvarpå den då är bygd, icke lemnar tillgång för densamma att fullgöra sina förpligtelser, anger lagförslaget icke tydligt, och jag anhåller att längre fram i mitt anförande få återkomma till denna fråga.

7:o. Hvad beträffar de administrativa anordningarna för försäkringens genomförande, torde jag få hänvisa till lagförslagets innehåll och behöfver här endast nämna att pensionsafgifterna skola erläggas genom pensionsmärken, som af staten försäljas och hvilka märken infästas i särskilda pensionsböcker för arbetstagarne samt makuleras; att pensionerna skola utbetalas genom postanstalterna; att den centrala förvaltningen skall handhafvas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse och den lokala förvaltningen ombesörjas af särskildt för detta ändamål utsedda pensionsnämnder, hvilka, i regeln utgörande en för hvarje kommun, skola bestå af en utaf Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande förordnad ordförande samt fyra ledamöter, deraf två arbetsgivare och två arbetstagare.

Komitén upplyser att enligt beräkningar, som komitén låtit anställa, Kostnaderna skulle försäkringen, derest komiténs förslag vunne bifall, i början komma tZglnenUgt att omfatta omkring 704,000 personer mellan 18 och 55 års ålder, eller komiténs försåledes ungefär 35 procent af landets hela arbetsdugliga befolkning af sla9' samma ålder och omkring 15 procent af befolkningen i dess helhet. Af detta antal äro 348,000 män och 356,000 qvinnor, och af dessa senare omkring 169,000 hustrur utan försäkringspligtig anställning. De försäkrades fördelning i olika hufvudgrupper af yrken (se komiténs betänkande del II) skulle blifva ungefär följande:

Bill. till Riksd. Prat. !HOT). L Sami. I Afd. It1 Hiift.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.

Manliga försäkrade:

Tjenstehjon.............................................................................. 69,000 personer

Stattorpare (incl. gifta drängar).......................................... 32,000 »

Arbetare med uppgifvet yrke .......................................... 124,000 »

» utan y> » ............................................. 63,000 »

, Arbetsförmän och bokhållare vid yrkena ..................... 16,000 »

Handelsbokhållare och biträden........................................ 11,000 »

Sjömän........................................................,.............................. 23,000 »

Jernvägspersonal och öfriga.............................. 10,000 ))

Summa 348,000 personer.

Qvinliga försäkrade:

Tjenstehjon................................................................................ 165,000 personer

Öfriga qvinnor med försäkringspligtig anställning ...... 22,000 »

Gifta » utan » )) 169,000 »

Summa 356,000 personer.

Efterhand ökas antalet försäkrade derigenom att åldersklasserna 55—70 år tillkomma, och komitén antager att de försäkrades totalantal, bortsedt från inflytandet af fluktuationerna inom folkmängden i dess helhet, skall stiga till något öfver 875,000 personer, hälften män och hälften qvinnor, af de senare hälften hustrur utan försäkringspligtig sysselsättning.

Sammanlagda beloppet af de från arbetstagare och arbetsgivare inflytande pensionsafgifter skulle, enligt komiténs beräkningar, till en början uppgå till omkring 972 millioner kronor årligen och, till följd deraf att åldersklasserna 55—70 år efter hand inträdde i försäkringen, efter omkring 45 år slutligen uppgå till nära 11 7 * millioner om året, allt utan beräkning af den inverkan folkmängdens stigande skulle hafva på ökningen af afgiftssumman. Till följd deraf att under* försäkringens första period, det vill säga under de första 80 åren, innan jemvigt mellan inkomster och utgifter ännu inträdt, inkomsterna blefve större och under den allra första tiden betydligt större än utgifterna, komme under denna tid betydliga afsättningar att göras till den af mig förut omnämnda pensionsfonden. Vid 80-års periodens slut borde den fond, som medelst nämnda afgifter bildas, hunnit blifva så stor, att dess ränteafkastning, beräknad efter den af komitén antagna ränte-

19 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

fot, 3Va procent, jemte de inflytande afgiftema sedermera skulle jemnt räcka till att betacka de löpande utgifterna, utom dem, som skulle af statsbidraget täckas. Då komitén vidare, enligt gjorda beräkningar, antagit att hela detta utgiftsbelopp vid denna tid komme att uppgå till 25V2 millioner kronor för år och inkomsten af inflytande afgifter vid samma tid beräknas till 11% millioner för år, återstode att fylla ett belopp af 13% millioner kronor, hvilket komitén antagit kunna ske derigenom att fonden gjordes räntebärande, till följd hvaraf den vid samma tid efter nämnda räntefot af 3Va procent skulle komma att uppgå till omkring 393 millioner kronor och sålunda efter samma räntefot lemna en afkastning å detta kapital af det erforderliga fyllnadsbeloppet, 13% millioner kronor. Dessutom skulle tillkomma för den nuvarande generationens intagande i försäkringen samt för beredande åt de försäkrade af rättigheten att qvarstå i försäkringen det af komitén beräknade statsbidraget, som vid kassans uppnådda jemvigtsläge och allt framgent skulle för år utgöra 7,803,000 kronor, hvadan kassans hela utgift sålunda, allt utan hänsyn till folkmängdens tillväxt, komme att, då försäkringen nått sin fidla utveckling, belöpa sig till omkring 33,297,000 kronor årligen.

Enligt de beräkningar, komitén låtit anställa under förutsättning af en konstant folkmängd (del II) och att de försäkrade stanna inom försäkringen till dess de blifva invalider eller uppnått 70 års ålder, skulle, sedan försäkringen nått sin fulla utveckling, årligen tillkomma

19.000 pensionärer samt årligen finnas 252,000 pensionärer. Enligt de beräkningar, som ligga till grund för de i Tyskland tillämpade kalkyler, utgöra motsvarande siffror, för samma antal arbetsföre personer,

16.000 för under året tillkommande pensionärer och 170,000 för hela antalet pensionärer under året. Skilnaden beror på den större dödlighet, som de tyska dödlighetstabellerna angifva både. för invalider och för personer i allmänhet, i jemförelse med de af statistiska centralbyrån uppgjorda dödlighetstabeller. Följden blifver också, bland annat, den att åt alla, som vid 20 års ålder inträda i försäkringen, enligt de svenska tabellerna 62 Va procent beräknas komma i åtnjutande af pension, medan detta enligt de tyska tabellerna är fallet med knappast 48 procent. — Jag torde icke behöfva påpeka att af det utaf mig nu anförda med tydlighet framgår varsamheten af de i nu angifna hänseenden till grund för komiténs siffror lagda beräkningar, ty uppenbart är ju att dödlighets- och invaliditetsförhållandena i verkligheten icke kunna vara så afsevärdt olika i Sverige och i Tyskland.

20 Hustru- och barnpensioneringen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.

Innan jag öfvergår till en närmare redogörelse för innehållet i de öfver komiténs förslag afgifna utlåtandena, anser jag mig böra nämna att förslaget rörande hustru- och barnpensioneringen nästan från alla håll, åtminstone hvad den förra angår, mottagits med mycken tillfredsställelse; och till närmare belysning af innebörden och förtjensterna deraf anhåller jag att här få i ett sammanhang åberopa hvad komitén a skilda ställen i motiven till sitt förslag (del I) derom yttrat.

Till en början framhåller komitén, hurusom af en närmare undersökning framginge att arbetarnes familjer vore i hög grad i behof af det understöd, som genom en försäkring kunde beredas. Bland de vuxna personer, som i vårt land erhölle fattigunderstöd, vore antalet qvinnor mer än dubbelt så stort som antalet män. Af qvinnorna åter vofe nära hälften enkor. Antalet enkor, som åtnjöte understöd, vore således, ungefär lika stort som alla de manliga understödstagarnes. Icke mindre än 40 procent af alla dem, som från den allmänna fattigvården erhölle understöd, utgjordes af barn under 15 års ålder, och af dessa vore omkring en tredjedel »direkt understödda», d. v. s. faderoch moderlösa. Att behofvet af hjelp åt arbetarefamiljerna vore synnerligen trängande hade ock på ett otvetydigt sätt kommit till uttryck i de af arbetarne sjelfva och arbetsgifvarne bildade pensionsförening-ar och andra liknande inrättningar. Der hade nemligen fullt ut lika stor hänsyn tagits till enkornas och de efterlefvande barnens som till arbetarnes egen pensionering. Vid hittills utfärdade lagar och afgifna förslag beträffande skydd emot följderna af olycksfall i arbetet hade ock de efterlefvandes rätt och behof allt mera uppmärksammats. Såsom man äfven i Tyskland framhållit, syntes derföre en arbetareförsäkring icke blifva af verklig betydelse, derest icke genom densamma tillika sörjdes för arbetarnes familjer, och enligt komiténs åsigt blefve en dylik utvidgning af försäkringen, der denna från början afsett allenast arbetarne sjelfva, förr eller senare nödvändig.

Komitén erinrar vidare att den tyska lagstiftningen dock endast i ringa mån och egentligen blott i fråga om olycksfall i arbetet sörjt för arbetarnes familjer. Visserligen innehölle äfven den tyska invaliditetslagen. några bestämmelser angående de gifta qvinnornas ställning till försäkringen, men dessa bestämmelser, för hvilka komitén redogör (del I sid. 52), synas vara ganska otillfredsställande och skola, enligt hvad komitén förmäler, hafva i hög grad bidragit till framkallande af missnöje med lagen.

Bett äflande frågan om de principer, som borde läggas till grund för att försäkringen skulle blifva till nytta äfven för arbetarnes familjer,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

anför komitén att man hittills alltid i sådant fall tänkt sig en enkeoch barnpensionering såsom den lämpligaste utvägen. Häremot knnde dock, enligt komiténs åsigt, vigtiga invändningar göras, och anför komitén i sådant afseende följande:

»Vid en närmare granskning af denna försäkringsforms lämplighet för de arbetande klasserna visar det sig först och främst att en enkepensionenng i vanlig mening skulle medföra sjmnerligen stora kostnader. Redan med en enkepension af endast 55 kronor — den minsta pension, som någon qvinlig försäkrad enligt komiténs förslag skulle kunna erhålla — skulle kostnaden uppgå till omkring fyra millioner kronor om året med en årsafgift för hvarje manlig försäkrad af omkring 10 kronor.»

»Det är emellertid äfven andra mera principiela skäl, som tala emot tillämpandet af enkepensioneringens princip å de samhällsklasser, om hvilka här är fråga. Likasom ålderdomsförsäkringen, såsom ofvan framhållits, icke på ett fullständigt sätt motsvarar arbetarens behof, är icke heller enkepensioneringen lämplig, då det gäller arbetar efamilj ens behof. I likhet med ålderdomsförsäkringen lemnar enkepensioneringen ofta understöd, då sådant ej behöfves, medan många, som verkligen äro i behof af understöd, blifva i saknad deraf.»

»Huru en enkepensionering komme att verka, kan man finna af den statistiska undersökning angående fullt försörjda fattighjon, hvilken af 1884 års komité utarbetats och som hittills är den enda i sitt slag i vårt land.»

»Enligt nämnda undersökning (jfr arbetareförsäkringskomiténs betänkande III, 5, sid. 4G och 47) utgjorde den tid, som förflutit från mannens död, till dess enkan erhållit full fattigförsörjning, i medeltal 6 till 7 år. Inom de särskilda yrkena visade sig i detta afseende inga betydliga skiljaktigheter. Detta förhållande antyder att enkan i allmänhet icke genast efter mannens död råkar i sådant betryck, att hon behöfver full fattigförsörjning, utan att hon ännu någon tid kan helt och hållet eller delvis försörja sig och de sina.»

»Ännu tydligare framgår detta, om man undersöker förhållandet inom olika åldersgrupper. Sålunda dröjde det för qvinnor, som i medeltal vid SO års ålder blifvit enkor, 14 år, innan de fmgo full fattigförsörjning. För enkor af 40, 50 och 60 års ålder utgjorde samma tid i medeltal respektive 12, 10 och 6 år. Vid högre ålder erhölls fullt understöd vanligen samtidigt med eller redan före mannens död. Man ser häraf att enkan, om hon är yngre och således oftast ännu arbetsför, i regel icke behöfver full fattigförsörjning, förrän en längre tid förflutit efter mannens frånfälle.»

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

»Samma undersökning gifver derjemte vid handen att af de enkor, som åtnjöto fattigunderstöd, följande antal i procent redan före mannens

död fått full försörjning:

af enkor vid 30 års ålder.................................... 4 procent

» » •» 40 » » 4 »

» » » 50 » » 5 »

» » » 60 » » ................................... 6 »

» » » 70 » » 19 »

och att fattigvården således i flera fall sett sig föranlåten att redan under mannens lifstid understödja hustrun.»

»Af ofvannämnda statistiska undersökning framgår slutligen att af de enkor, som falla fattigvården till last och hvilkas äktenskap upplösts i åldern mellan 25 och 45 år, icke mindre än 21 procent behöft full försörjning omedelbart efter mannens död och 33 procent inom 2 år derefter. För enkor emellan 45—65 år nedgå motsvarande tal till respektive 10 och 18 procent, således ungefär till hälften. Inom de högre åldrarne stiga talen naturligtvis ånyo. Att antalet enkor, som redan under den första tiden efter mannens död behöfva understöd, är dubbelt större i åldersperioden 25—45 år än i perioden 45—65 år torde hufvudsakligen bero derpå att de, som blifvit enkor vid yngre ålder, oftare hafva minderåriga barn att försörja och att i följd deraf arbetskraft och arbetsförtjenst ej alltid varit tillräckliga.»

»Hvad nu blifvit anfördt torde tydligen ådagalägga att enkepensioneringens princip inom ifrågavarande samhällsklasser icke motsvarar det verkliga behofvet. En fullt arbetsför enka utan minderåriga barn är principielt ej i större behof af understöd än hvarje annan arbetsför qvinna. Först då hon förlorar sin arbetskraft, inträder detta behof. Har hon åter minderåriga barn att försörja, behöfver hon understöd för dem. I följd häraf bör en enka, som icke är arbetsför, hafva pension för egen del och, om minderåriga barn finnas, pension för dessa.»

»Det sätt, hvarpå den offentliga fattigvården nödgats ingripa, gifver äfven i ett annat hänseende en tydlig fingervisning om den rigtning, som vid försäkringens anordnande härutinnan bör följas. Den måste naturligen taga hänsyn jemväl till det behof af understöd, som kan uppstå, medan mannen ännu lefver. Uppenbarligen äro också de fall, då inom eu arbetarefamilj hustrun förlorat sin arbetskraft, särdeles behjertansvärda. Det är ej nog att genom hustruns sjuklighet understundom en välbehöflig arbetsförtjenst går för familjen förlorad, utan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 23

hustrun måste då äfven särskildt vårdas samt förorsakar derföre ökade utgifter.»

»Det framgår redan häraf att äfven för dessa fall en invaliditetsfförsäkring — för enkor kompletterad med eu barnpensionering — just motsvarar de förefintliga behofven och att en sådan försäkring äfven här ingriper i rätta ögonblicket.»

»Då härtill kommer att, derest de af komitén i öfrigt föreslagna grunder tillämpas, kostnaden, oaktadt invalidpensionerna blifva betydligt högre och allenast undantagsvis nedgå till det här ofvan exempelvis antagna belopp, 55 kronor, kommer att utgöra endast hälften af hvad en enke- och barnpensionering i vanlig mening skulle kräfva, tror sig komitén hafva anfört tillräckliga skäl för sin åsigt att äfven försörjningen af arbetarefamiljerna bör i hufvudsak grundas på invaliditetsprincipen med komplettering af en barnpensionering.»

»Vid öfvervägande af de närmare bestämmelser, som äro för denna del af försäkringen erforderliga, har komitén stannat vid principer, som ligga till grund för redan förefintliga, på ömsesidighet bygda enkekassor, men på samma gång sökt nedbringa kostnaden och göra den praktiska tillämpningen så enkel som möjligt.»

Komitén yttrar härom vidare:

»Dylika enkekassor, med hvilka ofta är förenad pensionering af delegarne sjelfve, hvila hufvudsakligen på de båda grundsatserna, att qvinnan tillhör kassan under den tid, hon är gift med en delegare, och att afgifterna äro lika för såväl gifta som ogifta delegare. Enkepensionens belopp är antingen lika för alla enkor inom en viss begränsad grupp, eller ock rättar det sig efter den tid, mannen eller qvinnan sjelf förut tillhört kassan.»

»Med anslutning till dessa grundsatser har komitén föreslagit att hustru till försäkrad man skall, äfven om hon ej innehar försäkringspligtig anställning, vara försäkrad under den tid, mannen tillhör föi-

säkringen.» _

»Angående storleken af den pension, som denna försäkring skulle lemna, är det att märka att flertalet af de hustrur, om hvilka här är fråga, redan förut i egenskap af tjenstehjon m. m. tillhört försäkringen. De qvinnor, som varit försäkrade 5 år eller mera, innan de gifta sig, hafva nemligen i följd af lagförslagets bestämnfelser hunnit förvärfva sig rätt till pension, under det att de, som gifta sig tidigare, ännu icke förvärfvat sig full pensionsrätt. Redan denna omständighet visar att det ej kan vara lämpligt att införa eu alldeles särskild hustrupensionering, utan att denna pensionering bör ställas i samband med den

24 Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

öfriga försäkringen af qvinnorna. Ville man under sådana förhållanden införa en särskild hustru- eller enkepensionering, skulle häraf följa, bland annat, att vissa enkor finge dubbel pension, nemligen både den vanliga invalidpensionen och den särskilda enke- eller hustrupensionen, medan andra skulle erhålla blott den ena af dessa, allt beroende endast derpå, huruvida de före äktenskapets ingående varit försäkrade längre eller kortare tid än 5 år.)>

»Äfven bortsedt derifrån att en dylik särskild hustru- eller enkepensionering, såsom förut blifvit påpekadt, skulle vara alltför dyr för att kunna komma i fråga, skulle den äfven i följd af stadgandet om en viss väntetid blifva i hög grad orättvis. Under det att denna väntetid vid. mannens försäkring har karakteren af en försigtiglietsåtgärd mot missbruk och endast inverkar i fråga om det ytterst ringa fåtal försäkrade, som under de 5 första åren af sin försäkringstid blifva invalider af annan anledning än olycksfall, skulle den deremot i fråga om försäkrade qvinnor få en helt annan betydelse, alldenstund af dessa vid 23 års ålder, således 5 år efter den tidigaste inträdesåldern i försäkringen, redan 25 procent äro gifta. Icke mindre än en fjerdedel af alla i försäkringen inträdande qvinnor skulle således hafva högst obetydlig fördel af försäkringen.»

»Dessa olägenheter äfvensom andra dylika, hvilka det skulle blifva för vidlyftigt att här framhålla, komma emellertid att fullständigt bortfalla, om man låter hustruförsäkringen utgöra eu direkt fortsättning af den öfriga försäkringen. Hustrurna skola då, likasom de öfriga försäkrade qvinnorna, tillhöra den tredje pensionsklassen, och hela den tid, som mannen är försäkrad, skall äfven för hustrun räknas såsom försäkringstid. Der hustrun ej samtidigt sjelf innehar försäkringspligtig anställning, erläggas för henne inga särskilda afgifter, utan den erforderliga kostnaden ingår i afgifterna för de försäkrade männen. Då den försäkrade qvinnan således en gång får sin pension, beräknas dennas årliga belopp, vare sig hon då är gift eller icke, till 50 kronor jemte 2 öre för hvarje veckoafgift, som antingen direkt för henne erlagts under den tid,, hon sjelf innehaft försäkringspligtig anställning, eller under den öfriga tiden för hennes man inbetalts.»

»Utom det att hustruförsäkringen i och för sig tillgodoser ett vigtigt samhällsintresse, ligger dess betydelse äfven till en väsentlig del deri att. försäkringen genom densamma vinner i homogenitet och för den qvinligt delen af befolkningen får en liknande betydelse, som den kommer att erhålla för den manliga delen deraf. För att inse detta är det tillräckligt att betrakta åldersfördelningen bland de försäkrade,

25 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

under förutsättning- dels att ingen dylik hustrupensionering förefunnes och dels att komiténs förslag blefve gällande. Man har nemligen, enligt 1890 års folkräkning, följande antal personer inom de särskilda åldersklasserna, tillhörande de tre grupperna: »försäkrade män», »qvinnor i försäkringspligtig anställning» och alla »försäkrade qvinnor», således inclusive hustrur till försäkrade män:

»Med ledning af dessa siffror kan man beräkna att ungefär 15,000 personer af hvartdera könet årligen inträda i försäkringen. Af de nyinträdande männen erhålla så godt som alla pension, hvilka enligt lagen böra komma i åtnjutande af sådan, d. v. s. alla, som icke aflida i följd af mera akuta sjukdomar utan före sin död blifva till arbete varaktigt oförmögne,' eller omkring 62 procent. Derest hustrupensioneringen icke förefunnes, skulle de försäkrade qvinnornas åldersfördelning vara den, som finnes angifven uti den mellersta af de tre kolumnerna bär ofvan. Redan 5 år efter inträdet i försäkringen skulle då en fjerdedel af qvinnorna hafva lemnat densamma i följd af äktenskapets ingående. Förutsatt att lagens bestämmelser i öfrigt kunde bibehållas, skulle således dessa qvinnor, ehuru de varit nödsakade att ingå i försäkringen, hafva erlagt sina afgifter förgäfves. D'e öfriga skulle visserligen under samma förutsättning hafva förvärfva! pensionsrätt, men enär många af dem efter hand ingå äktenskap, blefve deras pension betydligt lägre än de ogifta qvinnornas.»

»Helt annat blifver förhållandet, om hustrupensionering införes. Den kolumn, som angifver antalet försäkrade qvinnor, visar en fullständig parallol till kolumnen öfver de försäkrade männens åldersfördelning, och man ser tydligt att försäkringen dä blifver lika effektiv för qvinnan som för mannen. Ingåendet af äktenskap medför då ej för hustrun förlust af någon del af den framtida pensionen och likställes BIL till Riksd. Frot. ISUö. 1 Rami. 1 Afd. 16 lläft. 4

Kritik af komiténs förslag.

26 Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

således^ icke med öfvergång till sysselsättning, som ej medför försäkringspligt.»

Komitén anser sig derföre hafva haft tillräckliga skäl för sitt förslag angående hustrurnas pensionering och framhåller till slut att enligt komiténs åsigt borttagandet af denna del af försäkringen icke allenast skulle i hög grad minska hela försäkringens betydelse för de af densamma omfattade samhällsklasserna, utan ock nödvändiggöra alldeles särskilda bestämmelser i fråga om de qvinliga arbetarne och tjenarne.

Såsom redan förut blifvit omnämndt, har komitén till ytterligare befrämjande af arbetarefamiljernas bästa föreslagit en barnpensionering såsom komplement till hustruförsäkringen. Af rena kostnadsskäl har komitén emellertid dervid ansett sig nödsakad att låta denna del af försäkringen omfatta endast aflidne försäkrade mäns äkta minderåriga barn äfvensom att föreslå understödets belopp för hvarje dylikt barn till 30 kronor.

Om man, efter den af mig nu lemnade öfversigten af komiténs förslag, öfvergår till en undersökning af innehållet i de öfver förslaget afgifna yttrandena, så faller först och främst i ögonen att, oaktadt ett och annat yttrande innefattar en protest mot det föreslagna försäkringstvånget, de allra flesta dock erkänna att, om man vill nå det mål, dit hela den ifrågavarande lagstiftningen syftar, eller att bereda arbetareklassen en i ekonomiskt och socialt afseende mindre otrygg ställning, praktiska skäl obetingadt måste gifva företrädet åt de obligatoriska anordningar, som med förslaget afses, framför hvarje anordning, der det ligger i den enskildes skön att tillgodogöra sig den eller icke, allt efter som han med hänsyn till sitt enskilda tycke må finna sådant behagligt eller ej, men utan all hänsyn till den tunga han i senare fallet kan komma att åsamka samhället. Förutom af komiténs i del. III lemnade redogörelse för hvad i främmande länder åstadkommits och försökts åstadkommas på frivillighetens väg — men som ledt till märkligt obetydliga resultat — lärer det icke undgå hvar och en, som aktar på tidens tecken, att vi i vårt land förr eller senare måste slå in på den väg, som redan beträdts af länder, med hvilka vi i kulturafseende äro nära befryndade; och vi hafva dervid hufvudsakligast att söka undvika de felsteg, som våra föregångare af brist på nödig erfarenhet icke undgått, samt att i tid börja, på det att ej de bördor, som af ifrågavarande förhållanden läggas på kommande generationer, blifva allt för betungande för samhällena att bära.

27 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 22.

Hvad derefter beträffar invaliditets principens läggande till grund för försäkringen, så synes knappast någon af dem, som i ärendet liörts, hafva inlagt någon allvarlig gensaga mot att en lagstiftning i förevarande ämne bygges på grundvalen af försäkring mot följderna af invaliditet, den må vara föranledd af ålderdom, sjukdom eller olycksfall. En eller annan har väl ifrågasatt, huruvida icke den ålder, 70 år, då enligt komiténs förslag under alla förhållanden utan vidare undersökning en person får anses såsom invalid, kunde framflyttas till 60 eller 65 år, men förblandar dervid uppenbarligen principen för förslaget, som är att pension endast skall lemnas åt invalider, och frågan när man utan särskild undersökning och för att bespara de dermed förenade kostnaderna må medgifva att en person utan vidare får anses såsom invalid. I medeltal inträder hos de klasser, som här äro i fråga, invaliditeten vid 61 års ålder, och i de flesta fall kan man antaga att en 70-åring är invalid; att deremot utsträcka den ovilkorliga pensioneringen till hvarje 60- eller 65-åring skulle medföra betydande kostnader, utan att motsvarande förmåner för de verkliga invaliderna uppkomme.

I de nu angifna grunderna för komiténs förslag torde derföre några ändringar icke böra ifrågakomma.

Beträffande de grupper af befolkningen, som ifrågavarande försäkring bör omfatta, hafva åtskilliga anmärkningar framstälts mot komiténs förslag. Sålunda har man ansett att äfven sjelfständige mindre yrkesidkare (handtverkare, jordtorpare, mindre handlande m. fl.) borde "kunna komma i åtnjutande af försäkringen, äfvensom fordrat försäkringens utsträckning till en större kontingent af de så kallade lösa arbetarne än komitén afsett, i hvilket senare syfte, bland annat, dels framhållits att betings- och styckarbetare icke komme att af försäkringen omfattas, dels och af kommerskollegium föreslagits att under försäkringen skulle inbegripas hvar och en, som hos en och samma arbetsgifvare arbetat minst sex af trettio på hvarandra följande dagar, under det att enligt komiténs förslag (§ 1 mom. 2) lösa arbetare icke inbegripas under försäkringen, utan att hafva haft sysselsättning hos samme arbetsgifvare alla söckendagar under en och samma kalendervecka; hvarjemte särskildt af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län anmärkts att genom denna bestämmelse i komiténs förslag bereddes möjlighet för arbetare och arbetsgifvare att alldeles undgå försäkringspligten, exempelvis genom tillämpning af det s. k. frimåndagssystemet, som på sådant sätt skulle komma att uppmuntras.

Försäkringens omfattning. Sätt att qvarstå i försäkringen vid öfvergång till annan samhällsställning. Frivillig försäkring. Lindring i mindre arbetsgifvares bidragsskyldighet m. m.

28 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

Rörande försäkringens omfattning tillåter jag mig till eu början hänvisa till hvad komitén härutinnan anfört.

Komitén erinrar att hon utgått från den åsigten, att det är den s. k. arbetsklassen eller de samhällsmedlemmar, Indika försörja sig genom hufvudsakligen kroppsligt arbete, som äro i behof af eu lagstadgad försäkring, och att derföre endast dessa böra under densamma inbegripas, samt yttrar vidare:

»Det är nemligen just osäkerheten i deras ekonomiska ställning, som framkallat afsevärda sociala missförhållanden och gifvit anledning till lagstiftningens ingripande i de fleste kulturländer för att genom försäkring betrygga enskilde samhällsmedlemmars utkomst. Något allvarligare försök att anordna en allmän försäkring för hela befolkningen har komitén veterligen hittills icke i andra länder förekommit. — Hvad vårt land beträffar, är förhållandet något annorlunda. Den Riksdagens skrifvelse, hvilken ligger till grund för det åt 1884 års komité lemnade uppdrag, innehöll visserligen en begäran om utredning allenast, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga oljmksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer. De lagförslag, som af nämnda komité utarbetades, fingo emellertid i vissa hänseenden en betydligt större omfattning, och det var egentligen endast de två särskilda förslagen angående anordnandet af en obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet, hvilka afsågo allenast de arbetande klasserna. Sjukförsäkringen skulle såsom dittills vara bygd . helt och hållet på frivillighetens grund, och de förmåner, hvilka staten borde bevilja för att uppmuntra till nydaning eller ombildning af sjukkassor, ansågos böra utgå, äfven då kassan upprättats för andra än arbetare och med dem jemförliga personer. Denna grundsats har ock blifvit bibehållen i den sedermera den 10 oktober 1891 utfärdade lagen om sjukkassor. Vidkommande den obligatoriska ålderdomsförsäkringen, föreslog komitén att densamma skulle omfatta en hvar svensk undersåte, som befunne sig i viss angifven ålder, med undantag dock af obotligt kropps- eller sinnessjuka personer, som voro till arbete oförmögne.»

»Då sålunda i vårt land förslag till en lagstadgad allmän försäkring varit å bane,t anser sig komitén böra något närmare ingå på hithörande frågor. Äfven om ej några principiela skäl emot en dylik försäkring förefunnes, skulle redan kostnaden för densamma verka tillräckligt afskräckande. Inskränker man sig till de grupper af befolkningen, som komiténs förslag afser, uppgår hela antalet af dem, som

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

eu gårig komma att af försäkringen omfattas, med inräknande af dem, 1)vilka kommit i åtnjutande af pension, till omkring en million personer. Då nu hela befolkningen i riket öfver 18 års ålder — den af komitén föreslagna nedre åldersgränsen — utgör omkring tre millioner, skulle eu allmän försäkring kräfva tre gånger så stora kostnader som den, hvilken af komitén föreslagits. Det är tydligt att man under sådana förhållanden, åtminstone till en början, icke utan tvingande skäl bör göra försäkringens omfattning alltför stor.»

»Härtill kommer att behofvet af en försäkring, som afser att skydda mot nöd och elände, är mycket olika inom samhällets olika klasser. Visserligen är statistiken i detta afseende mycket bristfällig, och för närvarande finnes ej annat att tillgå än 1884 års komités undersökning angående fullt försörjda fattighjon, men man erhåller dock med stöd af de siffror, denna undersökning lemnat, en ganska tydlig föreställning om förhållandena härutinnan. Emot 10,000 fullvuxna personer, tillhörande någon af nedannämnda yrkesgrupper, svarade nemligen följande antal fullt försörjda fattighjon, hvilka tillhört dessa yrken:

jordegare (män)............................................ 31 fattighjon

inhyses- och backstuguhjon (män)......... 37 »

•jordtorpare (män) ....................................... 145 »

manliga tjenstehjon och arbetare........... 250 »

qvinliga tjenstehjon.................................. 225 »

»I fråga om de öfriga yrkena äro motsvarande siffror betydligt mindre tillförlitliga, men visa i hufvudsak samma resultat, nemligen att antalet fattighjon, som tillhört tjenstehjonens eller arbetarnes klasser, är mångdubbelt — 8 till 10 gånger — större än antalet af dem, som förut tillhört de sjelfständiga yrkesidkarnes klass, allt i förhållande till totalantalet inom hvarje klass. Den låga siffran för de s. k. inhysesoch backstuguhjonen visar, såsom 1884 års komité framhållit, att äfven i den ringaste lefnadsställning bofastheten gifver ett visst skydd emot nöden. Jordtorparne intaga en mellanställning emellan tjenstehjon och arbetare, å den ena sidan, samt de sjelfständiga yrkesidkarne, å den andra.»

»Om således af det anförda framgår att behofvet af en genom försäkring mera tryggad ekonomisk ställning är vida mer trängande för arbetarne och tjenstehjonen än för flertalet öfriga samhällsklasser, och man derföre redan i denna omständighet har ett skäl att åtminstone tillsvidare begränsa försäkringen till hufvudsakligen de båda förra klasserna, är en dylik begränsning derjemte ur en annan mera principiel synpunkt berättigad och ändamålsenlig. Det. är nemligen icke allenast

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

så, att vissa samhällsklasser hafva ett vida större behof än andra att genom försäkring vinna ekonomiskt betryggande. Jemväl naturen af detta behof är af väsentligt olika beskaffenhet i olika samhällslager. Medan för de s. k. arbetande klasserna arbetskraften är det hufvudsakliga och oftast enda medlet till utkomst, hafva de sjelfständiga yrkesidkarne i regel äfven andra vigtiga förvärfsmedel. Sålunda är för jordegaren hans fastighet, för kapitalisten och affärsmannen kapitalet eller affären o. s. v. ur ekonomisk synpunkt ofta af samma eller till och med större värde än den egna arbetskraften. Under det således en invaliditetseller ålderdomsförsäkring för arbetaren medför just det skydd, han behöfver, blifver en sådan försäkring för öfriga samhällsklasser ofta af underordnad betydelse. Erfarenheten visar ock att arbetarne, der icke svårigheterna varit allt för stora, genom bildandet af sjuk- och begrafningskassor, pensionsföreningar m. m. just sökt skydda sig emot följderna af arbetskraftens försvagande eller upphörande, under det att dylika sträfvanden icke förekommit bland t. ex. jordegarne. Desse hafva i stället genom inrättandet af anstalter för brand-, hagelskade- och kreatursförsäkring sökt skydd emot förluster af helt andra existensmedel, hvilka för dem äro af långt större vigt. För kapitalisten och affärsmannen spela lif- och kapitalförsäkringar, garanti- och varuförsäkringar m. m. en motsvarande roll. Det är utom allt tvifvel att med dessa hittills använda försäkringssätt, som delvis vunnit stor utbredning och äfven kunnat anordnas, utan att mera direkta åtgärder från statens sida varit erforderliga, ännu icke allt åstadkommits, som kan eller bör göras. Större erfarenhet och framför allt ökad statistisk kännedom om hithörande förhållanden äro emellertid af nöden, innan några försök lämpligen kunna göras till en mera omfattande försäkring af de olika förvärfsmedlen. Så mycket torde dock af hvad nu anförts framgå att en obligatorisk invaliditets- eller ålderdomsförsäkring med så ringa ersättningsbelopp, som härvid kunna komma i fråga, för flertalet af de besutne eller förmögnare samhällsmedlemmarne icke allenast icke skulle motsvara deras behof, utan snarare komma att blifva en ytterligare börda utöfver den, som de redan åtagit sig för vinnandet af ändamål, hvilka för dem hafva vida större ekonomisk betydelse.»

»Af nu anförda skäl 'har komitén ansett att den föreslagna försäkringen icke bör utsträckas till de samhällsklasser, hvilka utgöras af sjelfständiga yrkesidkare, utan att densamma hufvudsakligen bör omfatta allenast kroppsarbetarne och tjenstehjonen.»

»Hvad härefter angår de närmare gränserna för försäkringens omfattning, så underskattar komitén ingalunda de stora svårigheter, som dermed

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 31

äro förenade. Komitén håller emellertid före att dessa svårigheter äro större i teorien, än hvad förhållandet kommer att blifva vid den praktiska tillämpningen. Det är naturligtvis icke möjligt att uppdraga gränserna för försäkringens omfattning så noggrant, att frågan om hvem som skall försäkras eller icke i alla tänkbara fall erhåller ett otvetydigt svar. Uppgiften måste derföre blifva att bestämma dessa gränser så, att /m/wwdkontingenten af de försäkrade blifver noggrant fixerad, och att genom speciela bestämmelser underlätta tillämpningen i fråga om dem, hvilka stå på gränsen till de mera sjelfständige vrkesidkarnes klass. I förra afseendet vill komitén här anföra följande:»

»Såsom allmän hufvudprincip har komitén föreslagit att allenast personer, som äro hos arbetsgivare emot aflöning anstälda, skola vara underkastade försäkringspligt. Genom denna bestämmelse torde enligt komiténs åsigt försäkringen komma att omfatta det öfvervägande flertalet af dem, hvilka ofvan angifvits böra under försäkringen inbegripas, eller arbetarne och tjenstehjonen. Bland de afvikelser från nämnda hufvudprincip, hvilka komitén ansett sig böra föreslå och för hvilka närmare redogörelse lemnas vid motiveringen af lagförslagets särskilda paragrafer, torde böra omnämnas att komitén föreslagit en bestämmelse i syfte att från försäkringen utesluta dem, hvilka äro allenast mera tillfälligt hos annan sysselsatte, eller s. k. lösa arbetare. Många af desse, såsom vissa jordbruksarbetare, sömmerskor, tvätterskor med flera, eller i allmänhet sådana personer, som yrkesmessigt utföra tillfälligt arbete för annans räkning, stå nemligen på gränsen till de sjelfständiga yrkesidkarnes klass, och deras inbegripande under försäkringen skulle derför i många afseenden väsentligt inveckla och försvåra lagens tillämpning. Härtill kommer att komitén föreslagit att den hufvudsakliga kostnaden för försäkringen skall bäras af arbetare och arbetsgifvare gemensamt. Om man nu också med fullt fog synes kunna af arbetsgifvaren fordra bidrag till försäkringen, så länge det gäller arbetare, hvilkas arbetsförhållande är af varaktigare och fastare natur, torde det deremot med skäl kunna ifrågasättas, huruvida arbetsgifvaren äfven skall dela bördan med sådana arbetare, som kanhända endast några få dagar eller till och med timmar varit sysselsatta för hans räkning. Man kan derjemte lätt föreställa sig, hvilka svårigheter i sådana fall vid afgifternas erläggande skulle uppstå.»

»I Tyskland har man låtit den obligatoriska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen omfatta jemväl de s. k. lösa arbetarne. Den erfarenhet, man der hittills vunnit, torde emellertid icke mana till efterföljd. Enligt hvad komitén inhemtat, hafva nemligen af de omkring 215,000'

32 Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

ansökningar om erhållande af ålderdomspension, hvilka intill den 30 september 1892 inkommit, icke mindre än 39,000 och af 28,500 ansökningar om invalidpension icke mindre än 11,000 blifvit afslagna. I de fall, der ansökningen afslagits, har det i regel varit fråga om personer tillhörande just dessa mera lösa eller hälft sjelfständiga arbetare, hvilkas rätt att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar, trots den mest humana- tydning af lagens föreskrifter, icke kunnat erkännas. Derjemte bär i flera fall, särskilt bland de mindre jordbrukare, yppats icke ringa svårighet vid afgifternas erläggande, icke så mycket då det gält lagstadda tjenstehjon eller mera stadigvarande arbetare, utan egentligen i fråga om de arbetare, hvilkas arbetskraft fått användning endast för kortare tider, såsom för dikning, grödans inbergande och dylikt. Det är äfven tydligt att de tvister, som icke kunna undvikas i följd af detta sträfvande att utsträcka lagens välgörande verkan äfven till de lägsta samhällslagren, icke hafva bidragit till att göra lagen mera omtyckt.»

»Då komitén, såsom nämndt, föreslagit försäkringens begränsning till arbetare med något fastare anställning, har komitén ingalunda förbisett att jemväl hos de från försäkringen sålunda uteslutne arbetarne förefinnes ett lika stort behof af understöd. Komitén anser emellertid klokheten bjuda att icke genast vid försäkringens början element intagas, hvilka väsentligt skulle försvåra lagens tillämpning, utan bör enligt komiténs åsigt frågan derom uppskjutas, till dess större erfarenhet vunnits samt insigten om lagens betydelse och nytta fått en allmännare spridning.»

Betydelsen af de förut omnämnda anmärkningarne om att den af komitén föreslagna försäkringen ej komme att omfatta alla som vederborde torde till ej ringa del försvagas, om man tager i öfvervägande, förutom de skäl komitén, på sätt jag nyss nämnt, direkt anfört till stöd för sitt förslag härutinnan, jemväl hvad komitén anfört till stöd för att den, som en gång inträdt i försäkringen, ej skulle gå förlustig pensionsrätt på grund deraf att han sedermera för kortare eller längre tid eller för alltid öfvergått till en sådan samhällsställning, som ej medförde försäkringspligt. Komitén yttrar nemligen härutinnan, bland annat, följande:

»I fråga om försäkringens omfattning återstår det för komitén endast att redogöra för den ställning, försäkringen lämpligast bör intaga till dem, som, innan de blifva pensionerade eller aflida, utträda ur försäkringen vare sig genom öfvergång till sjelfständig yrkesutöfning eller till sysselsättning, som icke medför försäkringspligt, eller på annat sätt.»

33 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

»Undersöker man förhållandet härutinnan vid de för vissa arbetare redan inrättade privata pensionskassorna, finner man att den, som lemnar en anställning, hvilken medfört medlemskap i kassan, i regel på samma gång också går förlustig sin pensionsrätt. På sin höjd återbetalas vid utträdet ur kassan de erlagda afgifterna eller någon del deraf, och endast om den försäkrade under en längre tid varit medlem af kassan, kan det understundom förekomma att han får behålla sin pensionsrätt eller åtminstone kan genom fortsatt erläggande af afgifter upprätthålla densamma.»

»Detta medför ej några större olägenheter i fråga om sådana kassor, hvilkas delegare i följd af särskild! fasta arbetsförhållanden i regel under hela sin arbetsdugliga tid qvarstanna i kassan och endast undantagsvis lemna densamma. Den försäkring åter, som här är i fråga, omfattar emellertid icke blott en mindre, skarpt begränsad yrkesgrupp, utan en mängd yrken af olika beskaffenhet, der det alldeles icke hör till undantagsfallen att en försäkrad lemnar försäkringen genom att öfvergå till en annan lefna ds ställning. Någon egentlig statistik angående hithörande förhållanden existerar visserligen icke. Af de siffror, som den af komitén föranstaltade och för kostnadsberäkningen erforderliga yrkesräkningen lemnat, framgår emellertid att, af alla försäkrade mellan 25 och 55 år i medeltal ungefär 2 procent årligen afgå ur försäkringen af annan anledning än inträffad invaliditet eller dödsfall. I följd häraf hafva af alla dem, som vid 18—20 års ålder inträdt i försäkringen, vid 40 års ålder omkring en fjerdedel och vid 55 års ålder 45 procent, d. v. s. nästan hälften lemnat densamma, efter att hafva varit försäkrad under i medeltal nära 20 års tid.»

»Flertalet af dem, som sålunda lemna försäkringen i förtid, blifver antingen sjelfständiga yrkesidkare (mindre jordegare, handtverkare, jordtorpare o. d.) eller ock lösa arbetare i förut angifven mening. De komma derföre understundom icke i bättre ekonomisk ställning än förut, och förlusten af hvad de betraktat såsom besparingar för framtiden måste kännas synnerligen hård.»

»Dessa missförhållanden torde icke kunna afhjelpas endast derigenom att den försäkrade återfår de inbetalda afgifterna. Försäkringen skulle ändock blifva utan nytta för nästan halfva antalet försäkrade, och man kunde då med skäl ifrågasätta berättigandet af lagens tvång.»

»I Tyskland har man till en del beaktat dessa förhållanden, i det man stadgat att på förut inbetalda afgifter grundade pensionsanspråk upphöra först, då de under fyra på hvarandra följande kalenderår erlagda afgiftemas antal understiger 47. Uppenbarligen är detta medgifvande

Bih. till ltiksd. Prat. 18UÖ. 1 Sami. 1 Afd. It! Iläft. 5

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

tillräckligt, då det. gäller kortare afbrott i försäkringsförhållandet. För öfriga fall är den frivilliga försäkring afsedd, som tyska lagen under vissa vilkor tillåter. För att försäkringen skall kunna frivilligt fortsättas fordras emellertid att den försäkrade skall erlägga, förutom dubbla vanliga afgiften eller både arbetsgifvarens och arbetstagarens andelar, jemväl en mindre tilläggsafgift, motsvarande värdet af statsbidraget. Från tilläggsafgiften äro dock mindre yrkesidkare, hvilka icke hafva någon eller högst en aflönad arbetare, befriade.»

»Enligt komiténs åsigt kan frågan om försäkringens ställning till dem, hvilka utträda ur densamma genom öfvergång till sjelfständig yrkesutöfning eller till anställning i annans tjenst, som ej medför försäkringspligt, eller af annan anledning, icke lösas på ett tillfredsställande sätt, derest man icke, så vidt möjligt är, ansluter sig till grundsatsen att den rätt, som grundats på redan erlagda af gifter, icke förminskas eller upphör derigenom att den försäkrade för kortare eller längre tid icke innehar försäkringspligtig anställning eller alldeles upphör att stå i försäkringspligt medförande arbetsförhållande. Denna grundsats har äfven upptagits i komiténs förslag. Härigenom blifva de olägenheter, som otvan antydts, i hufvudsak afhjelpta. Enär försäkringen skall vara obligatorisk, kommer nemligen, såsom statistiken visar, hufvudkontingenten af dem, som inträda i försäkringen, att tillhöra åldern 18—19 år, under det att endast omkring en femtedel af alla försäkrade påbörja försäkringsförhållandet vid senare ålder. Inträde i försäkringen först efter uppnådda 25 års ålder är att betrakta såsom undantag, och först vid denna ålder börjar den egentliga afgången ur försäkringen. Då nu den försäkrade förvärfvar pensionsrätt efter fem års försäkringstid, komma nästan alla, som varit försäkrade, att hinna förvärfva rätt till pension, hvadan försäkringen i detta hänseende blifver fullt effektiv. Endast för det ringa fåtal, som stått i försäkringspligtigt arbetsförhållande under kortare tid än fem år, blifver försäkringen ej af annan betydelse, än att de kunna erhålla pension vid invaliditet, orsakad af olycksfall, som inträffat under den tid, då försäkringspligtig anställning innehafts. För dessa personer torde dock försäkringen i allmänhet ej hafva varit afsedd.»

»Genom antagandet af nämnda grundsats kommer försäkringen ock att få väsentlig betydelse för dem, som eljest i regel icke af densamma omfattas.»

»Sålunda torde en stor del af de så kallade lösa arbetarne komma i åtnjutande af försäkringens fördelar, enär det endast fordras att de under hela sin arbetsdugliga tid stått i försäkringspligtigt arbetsför-

35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

hållande under sammanlagdt 260 veckor, hvarvid må erinras att, enligt komiténs förslag, äfven tillfällig sysselsättning hos eu och samme arbetsgifvare under alla söckendagar i en kalendervecka medför försäkringspligt. Det är icke osannolikt att, då insigten om försäkringens betydelse blifvit allmännare utbredd, man äfven skall söka göra sig densammas fördelar till godo genom åstadkommande af varaktigare och mera fasta arbetsförhållanden.»

»För jordtorfarnes klass kommer försäkringen jemväl att få stor betydelse. Såsom förut framhållits, gifver fattigvårdsstatistiken vid handen att denna klass med afseende på behofvet af understöd intager en mellanställning emellan de yrken, som omfattas af försäkringen, och de sjelfständiga yrkesidkarne. Enligt tillgängliga statistiska uppgifter angående åldersfördelningen vid 1890 års slut, finner man att mer än 90 procent af dem, som hänföras till denna yrkesgrupp, inträda i densamma först efter uppnådda 25 års ålder och att knappast mér än eu tredjedel inträder i yrkesgruppen före 30 års ålder. Då det torde få antagas att flertalet af dessa så kallade jordtorpare derförinnan varit tjenstehjon eller statkarlar, är det tydligt att ett stort antal af dem redan förut varit försäkrade tillräckligt länge för att hafva förvärfvat sig pensionsrätt.»

»Liknande förhållanden göra sig, ehuru i mindre grad, gällande äfven i fråga om innehafvare af mindre jordbruk samt arrendatorer. Icke få af desse hafva under sina yngre år innehaft försäkringspligtig anställning, och en del af dem torde jemväl sedermera bredvid sitt eget jordbruk hafva sysselsättning hos annan jordbrukare och derigenom efterhand förvärfva pensionsrätt eller vidare förkofra den rätt, som redan vunnits.»

»Hvad de mindre handtverkare och handlandena angår, torde det endast undantagsvis förekomma att de ej genom föregående anställning såsom gesäller, handelsbiträden e. d. hunnit förvärfva pensionsrätt.»

»Tager man härjemte i betraktande att många qvinliga tjenstehjon genom giftermål med personer, som ej tillhöra försäkringen, komma att utträda ur densamma med bibehållande af redan förvärfvad pensionsrätt, torde man kunna med fog påstå att försäkringen genom antagandet af ofvannämnda grundsats skall lända till fördel för många andra klasser af samhället än dem, för hvilka den egentligen är afsedd. Nästan hälften, eller 45 procent af dem, som hvarje år inträda i försäkringen, blifver eu gång antingen sjelfständige yrkesutöfvare eller ock så kallade lösa arbetare. Då försäkringen kommer i full verksamhet, kan antalet åt alla dem, som ej vidare äro försäkringspligtige men hafva rätt till pension, uppskattas till omkring 250,000 personer, oafsedt dem, som redan er-

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

hållit pension. Medelbeloppet af de pensioner, till hvilka dessa utanför försäkringen stående äro berättigade, utgör respektive 150, 100 och 70 kronor för de tre pensionsklasserna.»

»Under sådana förhållanden kan man ej med fog påstå att försäkringen skulle i något hänseende vidga klyftan emellan de olika samhällsklasserna. Det kommer nemligen alltid att äfven inom andra klasser af samhället än arbetsklassen finnas ett stort antal personer, som förut tillhört försäkringen och en gång komma att erhålla pension.»

»Det förtjenar slutligen framhållas att meranämnda grundsats kan antagas, utan att försäkringens soliditet äfventyras, just derföre att försäkringen skall vara obligatorisk. Det är nemligen då möjligt att öfverskåda åldersfördelningen bland dem, som skola tillhöra försäkringen, och att med tillräcklig noggranhet beräkna inflytandet af de vigtigaste faktorer, som härvid komma i fråga. Missbruk och bedrägerier låta naturligtvis äfven under sådana förhållanden tänka sig men blifva åtminstone icke större än under andra förutsättningar. Redan den omständigheten, att genom komiténs förslag hufvudanledningen till dessa missbruk, eller farhågan att gå miste om förvärfvad pensionsrätt, i de flesta fall blifvit undanröjd, talar mer än tillräckligt för denna mening.»

De anmärkningar, som, på sätt jag redan nämnt, emot försäkringens omfattning framstälts, äro förnämligast af två väsentligen särskilda slag; det ena går derpå ut att försäkringen ej omfattar jemväl alla lösa arbetare eller åtminstone flera kategorier af dem, än komitén ansett kunna medtagas; det andra slaget af anmärkningar åsyftar att sjelfständiga mindre yrkesidkare, som väl sjelfva kunna vara arbetsgifvare men till sin sociala och ekonomiska ställning föga eller intet skilja sig från de arbetare, de hafva hos sig anstälde, ej allenast icke komma i åtnjutande af de fördelar, som med försäkringens anordnande äro för andra med dem likstälde samhällsklasser beredde, utan tvärtom genom den ställning af arbetsgifvare, som de intaga, få förpligtelser sig pålagda, hvilka de icke kunna uthärda.

Att åt lösa arbetare bereda tillträde till den obligatoriska försäkringen i vidsträcktare mån, än komitén föreslagit, synes mig, åtminstone till en början, icke tillrådligt, emedan, då dervid andra regler antagligen i större eller mindre mån måste tillämpas, de erforderliga administrativa anordningarna skulle blifva ytterst invecklade; och detta eger efter min tanke jemväl tillämpning redan på den af kommerskollegium ifrågasatta modifikationen åt komiténs förslag derutinnan, att under försäkringen skulle inbegripas lösa arbetare, som under sex af trettio

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.

dagar haft anställning hos samma arbetsgivare. För öfrigt torde vissa af ifrågavarande anmärkningar förfalla, ty ofta lärer till exempel arbetsamhet mellan betings- och styckarbetarne, å ena sidan, och arbetsgifvarne, å andra sidan, vara sådant, att tvifvel ej kan råda derom att arbetarne måste anses vara anstälde i arbetsgivarens arbete för hela den tid arbetet fortgår och sålunda icke kunna hänföras till sådana, som hafva allenast »tillfällig sysselsättning»; och i alla händelser lärer det väl sällan förekomma att icke äfven den löse arbetaren under någon tid af sin lefnad innehaft sådan anställning, att han, då fråga om pension kan ifrågakomma, hunnit förvärfva sig rätt till större eller mindre sådan.

Hvad åter beträffar de mindre yrkesidkarne, särskildt jordtorparne, så kan det icke nekas att deras ställning i socialt afseende föga skiljer sig från de tilläfventyrs hos dem anstälde arbetarnes, men, såsom komitén påpekat, hafva dessa i allmänhet redan innan de öfvergå till de sjelfständige yrkesidkarnes klass genom sin föregående verksamhet förvärfvat sig rätt till pension, så att de, då invaliditetens dagar komma, äfven om de ej hunnit bereda sig en betryggad ekonomisk ställning, dock ej stå utan all möjlighet att bidraga till sin egen försörjning och sålunda ej behöfva helt och hållet underkasta sig beroendet af sine närmaste eller af den allmänna fattigvården.

Då man emellertid icke utan synnerligen vidlyftiga anordningar, hvilkas effektivitet dessutom blefve mycket tvifvelaktig, lärer kunna genom en försäkring, inrättad efter den obligatoriska principen, bereda de nu nämnda grupperna af samhällsmedlemmar rätt att under alla förhållanden komma i åtnjutande af pension, har jag trott mig böra undersöka, huruvida vid sidan af den obligatoriska försäkringen må kunna anordnas äfven eu frivillig försäkring, hvars förvaltningskostnad af staten bestriddes och som för öfrigt vore så inrättad, att den kunde operera utan den omständlighet, som eljest med en individuel försäkring är förenad. Jag har i detta hänseende, likasom i flera andra afseenden, som jaghär nedan kommer att beröra, anmodat försäkringsinspektören, professoren Anders Lindstedt, hvilken varit ledamot af nya arbetareförsäk- .ringskomitén och i sådan egenskap verkstält och öfvervakat de för komiténs uppgift nödiga beräkningar, att såsom särskildt sakkunnig afgifva yttrande, hvilket jag, sedan detsamma nu inkommit, anhåller måtte få såsom bilaga åtfölja detta protokoll.

På grund af hvad han rörande möjligheten att anordna en dylik frivillig försäkring anfört och dertill jag torde få hänvisa, har jag tilllåtit mig att till komiténs förslag foga särskilda stadgande! i detta

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

afseende, hvilka jag anhåller att få underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

I sammanhang härmed torde jag äfven få nämna att från några håll äfven anmärkts att en person, som redan ingått i försäkringen, men sedermera öfvergått till annan samhällsställning, borde få genom fortsatt erläggande af afgifter förvärfva rätt till högre pension än den, som kunde honom tillkomma på grund af de vid hans öfvergång erlagda afgifter, och att jag ansett komiténs förslag böra äfven i detta afseende erhålla ett tillägg (se lagförslaget § 16).

Med dessa modifikationer i komiténs förslag tror jag mig hafva i väsentliga delar förtagit betydelsen af de anmärkningar, som från de lösa arbetarnes och de sjelfständige mindre yrkesidkarnes sida billigtvis kunna göras deremot att de icke enligt komiténs förslag direkt inbegripas under försäkringen. Att de vid fortsättningen af försäkring och vid begagnande af den särskildt, anordnade frivilliga försäkringen sjelfve måste erlägga hela beloppet af de afgifter, som erfordras för deras pensionering, och att pensionernas förhöjning ej kan utsträckas i vidare mån, än jag i det af mig omarbetade förslaget ifrågasatt, äfvensom att de sålunda frivilligt erlagda afgifterna ej få tillgodoräknas äfven arbetstagarnes hustrur beror hufvudsakligen på försäkringstekniska grunder.

Om sålunda, hvad de lösa arbetarnes och de sjelfständiga mindre yrkesidkarnes egen försäkring beträffar, de nämnda ändringarna i komiténs förslag böra tillfredsställa billiga fordringar, så qvarstår obemött af de förut af mig omnämnda anmärkningarna allenast den, att de små yrkesidkarne i vissa fall känbart kunna tyngas af den enligt förslaget stadgade skyldigheten för dem att genom afgifters erläggande bidraga till de hos dem anstälde arbetarnes pensionering. Ofta lärer väl desse yrkesidkares verksamhet bedrifvas förnämligast med tillhjelp af hustru, hemmavarande barn och mågar, hvilka stå till hvarandra i det förhållande, att egentligen ingen af dem kan anses vara den andres arbetsgivare, och möjligt är att under första tiden efter lagens tillkomst desse yrkesidkare, der så låter sig göra, söka ordna sig på dylikt sätt, för att derigenom undgå pensionsafgiftema, men antagligt är att i samma mån som försäkringens välsignelser på skilda håll komma att visa sig i form af pensioner åt invalider, som derförutan skulle fallit fattigvården till last, de mindre yrkesidkarne på grund af anspråk från de hos dem arbetande, de må nu vara hustru, hemmavarande barn, mågar eller oskylde, tvingas inordna sig under lagens syfte, så framt de skola erhålla några biträden, och under sådana förhållanden kan det ej nekas att komiténs förslag understundom kan blifva för dem såsom

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

arbetsgivare tryckande. Jag anser derföre att någon lindring bör beredas dessa yrkesidkare, handtverkare, mindre jordbrukare, jordtorpare med flere och har tänkt mig att för sådant ändamål bör i förslaget intagas en bestämmelse derom att arbetsgivare, som för året icke påförts annan bevillning än antingen för fastighet till värde af högst 3,000 kronor eller för inkomst af kapital och arbete, uppgående till högst 800 kronor, skall ega att af statsmedel återbekomma hvad på hans andel belöper af de pensionsafgifter, som han visar hafva blifvit erlagda för en hvar under samma år hos honom anstäld arbetare, derest anmälan derom sker i viss angifven ordning. Att noggrant beräkna den utgift, som härigenom åsamkas statsverket, är, innan erfarenhet härom vunnits, mycket svårt. Försäkringsinspektören har (se hans yttrande § 7 sid. 35) antagit denna utgift till ungefär 10 procent af arbetsgifvarnes hela bidrag d. v. s. att hvar 10:de arbetare eller tjenare skulle hafva en husbonde, som folie under kategorien af sådana arbetsgivare, Indika egde få sina afgifter tillbaka. Statens bidrag skulle då ökas med omkring 200,000 kronor och arbetsgifvarnes minskas med samma summa.

Om derjemte den nedsättning i allmänhet af arbetsgifvarnes bidrag till pensioneringen, som jag här nedan kommer att föreslå, vinner bifall, torde icke med fog kunna påstås att försäkringen för de mindre yrkesidkarne skulle komma att innebära någon tyngande börda.

I afseende å försäkringens omfattning anser jag för öfrigt, på de af kommerskollegium i dess underdåniga utlåtande (sid. 13—15) anförda skäl, att hvad komiténs förslag innehåller om försäkring af sjöfolk, såväl besättning som befälhafvare, icke för närvarande och innan lämpligare sätt för dess anordnande kan utfinnas bör göras till föremål för någon framställning till Riksdagen.

Beträffande de från vissa håll i afseende å den så kallade barnpensioneringen framstälda anmärkningarne att den borde utsträckas jemväl till barn, som lefva efter, då icke försäkrad mans enka, som efter mannens död antagit försäkringspligtig anställning och vunnit pensionsrätt, aflider, äfvensom till oäkta barn, så ehuru dessa anmärkningar äro mycket behjertansvärda, måste jag dock hemställa att de icke för närvarande må föranleda några tillägg till förslaget, emedan derförut vissa utredningar erfordras rörande de närmare vilkor, hvarunder dessa barns intagande i försäkringen må medgifvas.

40 Fördelningen af kostnaderna för för■ säkringen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Hvad beträffar frågan om hvem, som skall bestrida kostnaden för försäkringen, har komitén, såsom jag förut nämnt, tänkt sig såsom regel att pensionsafgifterna skola erläggas till ena hälften af arbetstagaren och till den andra af arbetsgifvaren. Med dessa afgifter och räntan af den fond, hvartill de skola ingå, är afsedt att bestrida dels pensionerna för alla de arbetstagare, som under normala förhållanden ingå i försäkringen, dels ock pensionerna för deras hustrur samt understöden till barnen. Hvad åter angår de kostnader derutöfver, som erfordras dels för att den nuvarande generationen intill 55 år medtages i försäkringen under väsentligen samma vilkor som de under normala förhållanden inträdande, dels ock för att personer, som en gång inträdt i försäkringen, må få deri qvarstå, äfven om de ej längre innehafva försäkringspligtig anställning, har komitén föreslagit att dessa kostnader skola bestridas af statsverket. Derjemte har komitén tänkt sig att förvaltningskostnaden skall åligga staten, med undantag af några jemförelsevis obetydliga (§ 40 i komiténs förslag) utgifter för de för pensionsnämnderna behöfliga skrifmaterialier, postporto och skrifvarhjelp, hvilka skulle vidkännas af kommunerna.

Emot komiténs förslag att arbetstagaren bör vidkännas hälften af pensionsafgifterna har visserligen i några utlåtanden den anmärkningen gjorts att, då arbetstagaren är den, som skulle draga den direkta nyttan af försäkringen ej allenast för sig sjelf utan äfven för sin hustru och sina barn, och detta dertill i betydligt högre grad än om han i någon enskild försäkringsanstalt eller på annat sätt skulle vilja förvärfva sig och de sina de trygga fördelar, som nu genom statens försorg skulle beredas dem, till en del med lagstadgade bidrag från andra samhällsklasser, hvilkas skyldighet att härvid stå honom bi icke odeladt erkännes, det kan ifrågasättas, huruvida icke arbetarne borde betala större del af pensionsafgifterna än komitén föreslagit. Men de flesta myndigheter, som i denna fråga yttrat sig, hafva biträdt komiténs förslag härutinnan.

Hvad beträffar skyldigheten för arbetsgifvarne att till pensioneringen bidraga, hafva många anmärkningar förekommit. Till stöd för sitt förslag härutinnan har komitén (del I sid. 58) framhållit, bland annat att, derest försäkringen skall lemna ett nöjaktigt resultat, kostnaden för densamma blifver så stor, att den ej kan helt och hållet bestridas af de försäkrade sjelfve, emedan inom de samhällsklasser, för hvilka försäkringen vore afsedd, den ekonomiska bärkraften är ringa; samt att derför enligt komiténs åsigt en del af kostnaden bör bestridas af de försäkrades arbetsgifvare, emedan försäkringen kommer att för dem dels i viss mån innebära en aflösning af skyldigheter, som åligga dem på

41 Kong). May.ts Nåd. Proposition No 22.

grund af gällande lagstiftning eller äfven derförutan alltmera erkännas, dels ock medföra direkta fördelar. I förra afseende! hänvisar komitén till åtskilliga författningar, för hvilkas innehåll lemnas närmare redogörelse (del I sid. 58—60), hvarjemte komitén erinrar om det förhållandet att arhetsgifvarne i flera fall, utan att dertill genom arbetsaftalet hafva iklädt sig någon förpligtelse, lemna bidrag till pensionskassor och olycksfallsförsäkring för sina arbetare. I fråga åter om de direkta fördelar, som genom invaliditetsförsäkringen skulle komma att tillskyndas arbetsgifvarne, yttrar komitén, bland annat, följande:

»Onekligen är det arbetsgifvarne, som hafva det närmaste intresset af försäkringens sociala verkan, och det är tydligt att det för utvecklingen af känslan af samhörighet och gemensamhet i intressen mellan arbetsgifvarne och arbetarne är af största betydelse att de gemensamt bära bördan.»

»Den minskning af fattigvårdskostnaderna, hvilken genom försäkringen beredes, kommer företrädesvis arbetsgifvarne till godo. På grund af statistikens bristfällighet är det ytterst svårt att vinna en föreställning om det belopp, som härvid kommer i fråga. Med ledning af 1884 års komités undersökning angående fullt försörjda fattighjon i riket år 1885, har komitén dock sökt åstadkomma en uppskattning af detta belopps storlek.»

»Under år 1885 utgjorde hela antalet fullt försörjda fattighjon i rundt tal 55,000. Med en medelkostnad för en hvar af 90 kronor om året, uppgick hela den årliga kostnaden för dem till nära 5 millioner kronor eller 55 procent af årets samtliga utgifter för fattigvården, Indika belöpte sig till 9 millioner kronor. Antages försäkringen hafva varit i verksamhet så länge, att den hunnit göra sitt inflytande fullt gällande, torde man, utan att göra sig skyldig till öfverdrift, kunna påstå att alla de personer, hvilka först efter uppnådda 55 års ålder erhållit full fattigförsörjning, då icke skulle varit i behof af sådan, äfvensom att en fjerdedel af kostnaden för försörjningen af barn under 15 års ålder skulle iubesparats. Den allmänna fattigvården skulle således fritagas från att fullt försörja 22,000 personer och den årliga kostnaden för densamma minskas med omkring 2 millioner kronor. Antager man derjemte att försäkringens verkan i fråga om de fattighjon, som icke erhålla full försörjning, är proportionel mot den nyssnämnda, skulle hela fattigvårdstungau minskas med 40 procent eller 3,600,000 kronor. Hänförd till kostnaden för fattigvården år 1890, hvilket år komiténs beräkningar afse, skulle minskningen utgöra mera än 4 millioner kronor.»

Med afseende derå att minskning i fattigvårdstungan i följd af Bih. till Riktd. Blot. 181)0. 1 Rami. 1 Afd. 10 lläft. G

42 Kongl. Maj.is Kärl. Proposition K:o 22.

försäkringen ej genast utan endast småningom inträder, beräknar komitén att minskningen i närvarande stund för arbetsgifvarne icke kan anses hafva högre värde än en minskning af omkring en tredjedel utaf deras bidrag till försäkringen. Komitén fortsätter vidare:

»Det är uppenbart att icke alla arbetsgivare komma att draga fördel af denna lindring i fattigvårdstungan i proportion till deras nuvarande utskylder för den allmänna fattigvården, och det är naturligtvis ytterst svårt att öfver hufvud angifva, hvilka klasser af befolkningen häraf skola hafva största vinsten. Af intresse är emellertid att undersöka förhållandet emellan städerna och landsbygden i detta hänseende. Antalet personer öfver 15 års ålder, hvilka tillhöra de af försäkringen omfattade klasserna, uppgick enligt 1890 års folkräkning — dervid personer emellan 15—18 år och ett fåtal öfver 70 år inberäknats — till 868,000, af hvilka 587,000 kommo på landsbygden och 281,000 på städerna. Man kan derföre beräkna att omkring 2/s af de försäkrade komma att tillhöra landsbygden och V3 städerna. Fattigvårdskostnaden uppgick under år 1890 till 673 millioner kronor å landsbygden och 4 millioner kronor i städerna. Landskommunerna skulle således för sin fattigvård komma att hafva omkring 25 procent större fördel af försäkringen än stadskommunerna.»

I de afgifna utlåtandena hafva från en del håll framstälts invändningar mot att arbetsgifvarne skulle åläggas bidraga med så stort belopp som hälften till de afgifter, som för pensionerna under normala förhållanden blefve erforderliga, och redan inom komitén påyrkades till och med att arbetsgifvarens hela bidrag till försäkringen skulle läggas på allmänna bevillningen. Om jag ock måste ifrågasätta, huruvida komiténs skäl till stöd för dess förslag äro i allo fullt grundade, så synes det mig dock icke kunna förnekas att, då försäkringen, såsom nu är fallet, inskränkts till mera fast anstälde arbetstagare, arbetsgifvarne, hvilka äro de, som i första hand draga nytta af arbetstagarnes enda tillgång, deras arbetskraft, och förbruka den, också hafva åtminstone en moralisk förpligtelse att, så vidt det utan verkligt betungande för arbetsgifvarne kan ske, bidraga till sina arbetares försörjning på ålderdomen eller då deras helsa och krafter eljest blifvit brutna. Också hafva endast i vissa fall anmärkningarna mot den föreslagna skyldigheten för arbetsgifvarne att bidraga till afgifterna grundats uteslutande derpå att sådan skyldighet ej alls kunde dem åligga, utan i de flesta fall hafva anmärkningarna motiverats antingen dermed att de bördor, som sålunda skulle läggas på arbetsgifvarnes skuldror, ej kunde

43 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 22.

af dem bäras, eller ock dermed att, då fördelarne af försäkringen ej komme uteslutande arbetsgifvarne till godo utan äfven öfriga samhällsklasser, bördorna borde emellan arbetsgifvarne och samhället fördelas, hvarjemte man velat göra gällande att arbetsgifvarnes nu ofta visade omsorg mot arbetslösa eller sjukliga arbetare, som varit hos dem anstälda, kunde komma att minskas, om arbetsgifvarnes bidrag till försäkringen blefve allt för strängt reglerade.

Det sista skälet synes mig vara utan någon verklig innebörd, ty icke lärer det rent personliga förhållandet mellan arbetsgifvarne och deras arbetare, om ett sådant i särskilda fall existerar, lida annat afbräck af en lagstiftning, sådan som den ifrågavarande, än om denna lagstiftning pålägger arbetsgifvaren sådan tunga, att han icke, der han eljest är benägen derför, han följa sin önskan att i nödens stund bistå sina arbetare, utan frågan reducerar sig egentligen dertill, huruvida lagstiftningen, om komiténs förslag bifalles, blifver så betungande, att detta icke varder honom möjligt. Att en statens tjensteman får sin pension af staten förklaras deraf att staten är hans arbetsgifvare; att arbetaren berättigas att åtminstone till någon del få sin pension af arbetsgifvaren kan möjligen ur samma grund härledas, och modifikation deri antagas böra ske företrädesvis med hänsyn dertill huruvida arbetsgifvaren är i stånd att underkasta sig denna uppoffring. Men att deremot lägga arbetsgifvarnes bidrag, så vidt de direkt afse arbetstagarnes egen pensionering, omedelbart på samhället leder med konseqvens dertill att äfven arbetarnes egna bidrag till deras pensionering böra drabba staten och slutligen ytterst dertill att staten bör pensionera hvarje medlem af samhället.

I hvad mån arbetsgifvaren bör bidraga till arbetarens pensionering, synes till en del böra bero på, utom hvad jag redan nämnt om förmågan dertill, i hvad mån arbetsgifvaren tillgodogör sig och förbrukar arbetstagarens arbetskraft. Att i hvarje särskildt fall utröna detta låter sig emellertid icke göra, utan man måste dervid nöja sig med en approximativ visshet, som dock till viss grad kan hemtas från vår statistik om fattigvården, hvilken rör sig med förhållanden, som härleda sig från förbrukningen af krafter, livilka hufvudsakligast utgjort kroppsarbetarnes enda tillgång och endast undantagsvis varit, förenade med ekonomiska eller andra underlag. Utom de sitfror, somafkomitén rörande fattigvården anförts, tillåter jag mig påpeka att fattigvårdskostnaden i riket under 1877 utgjort omkring 7 millioner, men stigit under 1888 till fl V., och under 1892 till öfver 11 Va millioner kronor; att denna tillväxt af kostnaden icke endast är att tillskrifva folkmäng-

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

dens ökning eller ökning af underhållskostnaden i allmänhet, i ty att understödstagarnes antal i procent af folkmängden vuxit från 4,3 procent för 1877 till 5,t för 1888 och till 5,3 procent för 1892, medan å andra sidan medelkostnaden för hvarje understödstagare år 1877 utgjort 37, 1888 39 och 1892 46 kronor; att fattigvårdskostnadens allt starkare tillväxt sålunda till stor del berott på ökningen i antalet af dem, som anlitat fattigvården; och att den omständigheten att tillväxten i dessa kostnader under de 5 åren 1888—1892 varit fullt lika stor som under de 12 åren 1877—1888 tyder på att något stillestånd i tillväxten icke så snart är att förvänta.

På grund af hvad jag nu anfört synes mig, om för öfrigt arbetsgifvarnes bidrag icke blifva för dem och såmedelst äfven för våra näringar alltför betungande, att arbetsgifvarne böra i första hand ansvara för de bidrag till arbetarnes pensionering, som icke kunna läggas å de senares egna skuldror.

Deremot synes vara uppenbart att arbetsgifvarne ej kunna anses hafva skyldighet att understödja arbetarnes familjer, och derför kan jag icke undgå finna att komitén gått för långt, då den velat ålägga arbetsgifvarne att lemna bidrag äfven till pensioneringen af arbetstagarnes hustrur och till understöd åt deras minderåriga barn. Från den del af pensionsafgifterna, som belöper härå, böra derför enligt min åsigt arbetsgifvarne fritagas; men då af hvad förut angående hustrupensioneringens innebörd anförts torde framgå, af hvilken stor betydelse för arbetsklassens sociala ställning är att denna pensionering införes, och då densamma, så ordnad som komitén föreslagit den, med dess komplement af understöd i vissa fall åt barnen, i ekonomiskt afseende ställer sig afsevärdt billigare än andra hittills tillämpade system för arbetarefamiljernas pensionering, synes mig att staten icke bör underlåta att i sammanhang med arbetarnes egen pensionering ordna denna fråga och, då högre afgifter för försäkringen än som i komiténs förslag ifrågasatts, tilläfventyrs skulle blifva för arbetarne alltför betungande, sjelf åtaga sig de med familjernas pensionering förenade utgifterna. På grund af hvad sålunda af mig anförts anser jag mig böra hemställa att afgifterna för arbetstagarne bibehållas vid de af komitén föreslagna belopp, men att arbetsgifvarnes bidrag minskas med så stort belopp, som motsvarar statens kostnad för öfvertagandet, af hustru- och barnpensioneringen.

Såsom förut nämts, har komitén jemväl föreslagit att staten skulle ikläda sig den kostnad, som härledde sig deraf att en person, som inträdt i försäkringen, oaktadt öfvergång till icke försäkringspligtig an-

Kongl. Mäj.is Nåd. Proposition N:o 22.

ställning, skulle få i försäkringen qvarstå. I denna del har ingen anmärkning förekommit, och för min del anser jag mig böra biträda komiténs förslag härutinnan.

Gillas hvad jag här nedan kommer att föreslå dels i fråga om hvilka yrkesgrupper och åldersklasser af den nuvarande generationen böra i försäkringen medtagas, dels ock beträffande sättet för beräknandet af det bidrag, som till försäkringen årligen bör af staten för nu ifrågavarande ändamål tillskjutas, lärer, enligt de af försäkringsinspektören i förut åberopade yttrande under § 5 (sid. 27—32) gjorda kalkyler, detta statens bidrag kunna beräknas motsvara ett tillskott af 13 öre till pensionsafgiften för hvarje manlig försäkrad och vidare, med hänsyn till proportionen mellan antalet försäkrade i första och andra pensionsklasserna, utan risk och af praktiska skäl lämpligen kunna bestridas genom ett tillskott till hvarje pensionsafgift i sistnämnda pensionsklasser af 15 öre i den första och 10 öre i den andra klassen. Då, enligt komitéförslaget, afgifterna skola, såsom jag förut nämnt, erläggas genom att motsvarande pensionsmärken från statsverket inköpas och makuleras, torde statens ifrågavarande bidrag år för år böra utgå på det sätt, att hvarje år till pensionskassan från statsverket utbetalas så stort belopp, som efter nyss angifna grund svarar mot de pensionsmärken af första och andra klasserna, som under nästföregående år från statsverket blifvit afyttrade.

I händelse hvad jag sålunda förordat vinner bifall, komma pensionsafgifterna, som af arbetstagare och arbetsgivare tillsammans skola för

vecka erläggas, att utgöra:

i första pensionsklassen ........................................ 40 öre

» andra » ...................................... 25 »

» tredje » ......................................... 15 i>

deraf arbetarne skola erlägga:

i första pensionsklassen ......................................... 25 öre

» andra » ......................................... 15 »

>> tredje » .......................................... 10 »

och arbetsgifvarne gälda återstoden.

I fråga om årliga totalkostnaden, som statsverket för hustru- och barnpensioneringen samt för de i försäkringen eu gång inkomna personernas qvarstående deri skulle få vidkännas, hänvisar jag till hvad försäkringsinspektören i förenämnda yttrande anfört under § 7 (sid. 34—36). Enligt detta skulle statsbidraget för dessa ändamål från omkring 1,600,000 kronor under första tiden småningom stiga, så att det efter 30 år upp-

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.

ginge till omkring 2,423,000 kronor, allt utan hänsyn till den ökning häri, som kan tillkomma i följd af folkmängdens ökning.

Såsom förut nämnts, har komitén föreslagit att, på det försäkringens fördelar äfven skulle komma den nuvarande generationen till godo, i försäkringen skulle intagas alla dem af ifrågavarande yrkesgrupper, som vid lagens trädande i kraft ej uppnått 55 års ålder. Den förhöjda kostnaden härför uppskattas af komitén till ett kapitalvärde af omkring 68 millioner kronor, under förutsättning att denna kostnad amorteras under den tid af omkring 80 år, som bördan af denna anordning komme att göra sig känbar. Att lägga denna börda för arbetare, som icke under normala förhållanden inträda i försäkringen, på dem och deras arbetsgivare låter sig icke rimligtvis göra, lika litet som det kan vara med rättvisa förenligt att fördela bördan på alla dem, som tillhöra försäkringen, och derföre har också komitén föreslagit att densamma bör af staten öfvertagas. Men då de välgörande verkningarne af den nuvarande generationens intagande i försäkringen icke torde annat än medelbart sträcka sig utöfver den tidrymd, komitén tänkt sig, synes hvad komiténs förslag innebär (se här ofvan sid. 15) i fråga om den tid, hvarunder och de belopp, med hvilka statsbidraget skulle utgå, och hvarigenom denna börda hufvudsakligast och för everldliga tider skulle komma att belasta kommande generationer, icke vara med billighet öfverensstämmande. Detta har ock af kommerskollegium i dess utlåtande anmärkts. I sammanhang härmed har ock kollegium ifrågasatt, huruvida icke den öfre åldersgränsen för den nu lefvande generationens intagande i försäkringen, 55 år, kunde nedsättas t. ex. till 40 år, allrahelst som pensionerna för senare inträdande i allt fall blefve jemförelsevis små.

För min del anser jag hvad af kommerskollegium så i fena som andra afseendet anmärkts fullt befogadt och den maximigräns af ålder för rätt till inträde i försäkringen, som af kollegium ifrågasatts, eller 40 år, synes mig äfven lämplig, till stöd hvarför jag tillåter mig särskildt påpeka att, då invaliditeten i medeltal inträffar vid 61 års ålder, det skulle med den af komitén föreslagna åldersgränsen, 55 år, och den i dess förslag bestämda väntetiden af 5 år ej sällan komma att inträffa att arbetstagaren blefve invalid före väntetidens utgång och att han således, der olycksfall ej vore orsaken, ingen pension erhölle. Dessutom skulle, om generationen 40—55 år genast från början medtoges, dess medlemmar i regeln erhålla mera än dubbelt så stor pension, som svarade mot

47 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.

värdet af de för dem erlagda afgifterna, och detta ändock oberäknadt hustrurnas och barnens pensionering.

Försäkringsinspektören har i förenämnda yttrande under § 6 (sid. 32—34) beräknat kapitalvärdet af tilläggskostnaden för intagandet i försäkringen af den nuvarande generationen af ifrågavarande yrkesgrupper intill 40 år till i rundt tal 37 millioner kronor, hvilket således betydligt understiger det belopp af 68 millioner kronor, som komitén beräknat för den händelse äfven åldersklasserna 40—55 år medtoges.

Räntan å 37 millioner kronor efter 3 V2 procent utgör 1,295,000 kronor; och då amorteringstiden, äfven om allenast åldersgrupperna till 40 år medtagas, ej torde behöfva inskränkas under 80 år, skulle annuiteten derför utgöra 1,383,000 kronor. Jag tillåter mig här påpeka att denna siffra icke är ovilkorlig, utan att ifrågavarande afsättning eller amortering i viss mån kan lämpas efter statsverkets ställning och behof för hvarje särskild! år.

Enligt komiténs förslag skola afgifterna för de under normala förhållanden i försäkringen inträdande arbetstagare, hustru och barn deri jemväl inbegripna, utgå efter systemet med fasta premier, d. v. s. för hvarje år med lika stora afgifter och dessa så afpassade, att de jemnt motsvara försäkringens värde för medelåldern vid inträdet i försäkringen. Då under de första åren jemförelsevis få pensioner behöfde utbetalas, skulle under dessa år en betydlig kapitalbildning ega rum, hvilken komme att fortgå, intill dess jemvigt i förhållandet mellan inkomster och utgifter inträdt, eller omkring 80 år från försäkringens början. Bortsedt från inflytandet af förändringar i folkmängden, komme denna fondbildning att ske genom afsättning under de första fem åren af influtna afgifter till belopp af 9 V2 millioner kronor årligen. Derefter komme afsättningarna af pensionsafgifter att minskas och efter omkring 25 år komme fonden att växa allenast genom räntevinstens läggande till kapitalet. Efter denna periods utgång komme äfven räntorna att tagas alltmera i anspråk för utgifternas bestridande, till dess slutligen efter 60 — 80 års förlopp från försäkringens början någon nämnvärd ökning af fonden ej vidare ifrågakomma. Fondens storlek komme att utgöra efter 10 års förlopp ungefär 100 millioner kronor, efter 40 år 300 millioner kronor och efter 80 år omkring 393 eller i rundt tal 400 millioner kronor. Dessa kalkyler af komitén äro grundade på att fondens tillgångar göras fruktbärande genom utlåning efter eu räntefot al 3 'A procent.

Fondbildningen. Räntefoten. Periodiska utredningar. Statsgaranti in. m.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

48 Under det att komitén sålunda i afseende på de så att säga normala afgifterna för försäkringen ansett att dessa borde bestämmas efter systemet om fasta premier, har komitén deremot föreslagit att statens bidrag dels för den nuvarande generationens intill 55 års ålder medtagande i försäkringen och dels för bibehållandet i försäkringen af en hvar, som deri inträda skulle utgå efter de i § 52 af komiténs förslag angifna grunder, till följd hvaraf detta bidrag, såsom förut nämnts (sid. 15 här ofvan), ifrån att under första året utgöra allenast 3,000 kronor efter hand komme att stiga, så att det efter 15 år uppginge till 600,000 kronor, efter 30 år till omkring 3 millioner kronor samt efter 80 år och allt framgent till omkring 7:!A millioner kronor.

I afseende å denna anordning af det tillskott, som statsverket borde lemna, har anmärkts att det vore obilligt att för all framtid belasta kommande generationer med utgifter för ändamål, hvaraf den hufvudsakligaste nyttan tillfälle deras föregångare, hvarför ock yrkats att kapitalvärdet af detta tillskott borde amorteras under loppet af 80 år, livilket ock af mig förordas. Ett sådant sätt att ordna saken skulle emellertid föranleda ökning af kapital- eller fondbildningen, så att denna, enligt komiténs beräkning, skulle uppgå till omkring 615 millioner kronor, hvilket belopp dock skulle, enligt försäkringsinspektörens oftanämnda yttrande, på grund af de utaf mig föreslagna modifikationerna i komiténs förslag komma att stanna vid 570 millioner kronor.

Kommerskollegium synes föreställa sig att denna kapitalbildning skulle genom vissa modifikationer kunna nedbringas, utan att leda till nämnvärd obillighet mot kommande generationer, men genom den af komitén i dess motiv (del I sid. 66—73) och af försäkringsinspektören i hans yttrande (§ 8 sid. 36—41) verkstälda utredning, för hvilken det skulle blifva allt för vidlyftigt att här i detalj redogöra, torde framgå att sådant icke i någon väsentlig mån låter sig göra, utan att, derest man vill i väsentligare grad undvika samlande af fond, den tidpunkt förr eller senare måste inträffa, då försäkringsafgifterna för den då lefvande generationen komma att öfverskjuta det belopp, hvarmed dessa afgifter i förhållande till försäkringens verkliga värde för samma generation egentligen borde utgå, något som af försäkringsinspektören med ett slående exempel framhålles å sid. 40 i hans yttrande. Jag anser mig således icke böra ifrågasätta någon modifikation i systemet om fasta premier, likasom jag vidhåller hvad jag förut förordat beträffande sättet för statsbidragets erläggande.

Hvad angår den kapitalbildning, som, i händelse af bifall härtill, skulle ega rum, så bör först bemärkas att densamma icke kunde i dess

49 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

helhet tillskrifvas nu ifrågasatta lag. En del af de besparingar, som nu komma att ingå till förevarande fond, skulle nog under alla förhållanden komma att uppstå och således, oafsedt ifrågavarande lagstiftning, på ett eller annat sätt ingå i landets penningmarknad. Hvad den öfriga delen af dessa besparingar angår, så torde, med hänsyn till beloppen af senare årens kapitalbesparingar och med afseende å den på alla områden ständigt stigande utvecklingen af våra näringar, denna del icke blifva större, än att den bör kunna finna användning, utan att i afsevärdare grad försvåra användningen af den öfriga penningtillgången. De stora konverteringar, som redan börjat och säkerligen ännu under många år komma att fortgå, af våra jordbruksskulder, jernvägs- och kommunallån med mera göra det önskvärdt att inom landet tillgångar dertill kunna beredas, på det att, i den mån landets penningeförhållanden i öfrigt det medgifva, åtminstone en del af den utländska skuld, som nu tynger på landet, må kunna aflyftas. De siffror, komitén meddelat angående kapitalbildningen i landet under senare åren, synas ock gifva stöd åt den meningen att farhågorna för den kapitalbildning, som skulle blifva en följd af ifrågavarande lagförslags antagande, äro väl öfverdrifna. Enligt dessa siffror hade under de senaste 20 åren depositionsrörelsen i våra enskilda banker ökats från 68 millioner kronor den 31 december 1871 till omkring 325 millioner kronor den 31 december 1892, samt de i sparbankerna innestående medlen från 57 millioner kronor den 31 december 1870 till 300 millioner kronor samma dag år 1890. Ökningen, upplyser komitén, var starkast under första hälften af 1870-talet, då bankerna årligen fingo i medeltal emottaga 28—29 millioner kronor. Likväl hade under denna tid depositionsräntan stigit och under andra hälften af samma årtionde nått ett maximum. Under 1880-talet hade densamma fallit och år 1890 nedgått till ett minimum för att derefter åter stiga. Insättningarne vore under sistnämnda period mindre betydande. Med beräkning af en medelräntefot af 4 procent kunde insättningen i alla dessa banker under de senaste 20 åren anslås till i medeltal något öfver 10 millioner kronor om året. Jemförd med denna kapitalsamling, som under de senaste 20 åren ökats från omkring 125 till mer än 600 millioner kronor, syntes, yttrar komitén, den förutsatta fondbildningen af knappast 400 millioner kronor under de följande 80 åren icke böra verka afskräckande.

Hvad komitén sålunda yttrat synes mig hafva väsentligen samma betydelse äfven i afseende å den fondbildning, som den af mig för- Bih. till ltiksd. Prut. 1895. J Sami. 1 Afd. 1(J Höft. 7

50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

ordade amorteringen af kostnaden för den nuvarande generationens medtagande i försäkringen skulle komma att medföra.

Att en fondbildning, sådan som här är i fråga, skulle i väsentligare mån inverka på ställningen af den allmänna räntefoten i landet är sålunda, enligt min åsigt, icke mycket sannolikt; och särskildt tillåter jag mig påpeka att, med de förbindelser i finansielt afseende vi nu mera hafva på utlandet, penningtillgången inom landet icke uteslutande är bestämmande för räntefoten.

Betänkligheter hafva uttalats rörande det menliga inflytandet, som en dylik fondsamling kunde komma att hafva på näringslifvet i allmänhet, och kommerskollegium har (sid. 41 och följande) anmärkt, utom faran för ett betydligare räntefall, dels att kapitalets fastläsande på ett ställe, nemligen hos den myndighet, som skulle hafva penningförvaltningen om hand, skulle försvåra dess fördelande öfver hela landet, dels ock att säkerheterna vid placeringen måste vara af yppersta slag och i följd häraf placeringen blifva förknippad med svårigheter. I afseende å dessa anmärkningar vill jag ju icke förneka att, om ej anordningar vidtagas för att fördela de besparingar, som under första tiden inflyta, svårigheter visserligen kunna möta att göra dem på bästa möjliga sätt fruktbärande, men jag håller före att, då anspråken från fondens sida ej behöfva ställas högre än å en ränta af omkring 3V2 procent, tillräckligt goda säkerheter att upptaga ett kapital, som för år icke öfverstiger hvad under hvart och ett af de senaste åren samlats och vunnit placering emot i allmänhet vida högre ränta, ej lära saknas. Om man tager i betraktande förhållandena under de senast förflutna 40—50 åren, så skulle man under denna tid, t. ex. vid bildandet af hypoteksföreningarne och vid byggandet af jern vägar, utan tvifvel tvärtom ansett det för en stor fördel för vårt land, om man då kunnat begagna sig af en dylik fond för att få de behöfliga lånemedlen för billigt pris. Och hvad särskildt jordbruket beträffar, har detta fortfarande, såsom nogsamt är bekant, stort behof af billigare låneräntor, och det är anledning hoppas att för denna näring fonden må kunna blifva till gagn och nytta. Det behöfves ej stor räknekonst för att finna att genom de billigare lånevilkor, som på detta sätt kunna erbjudas de skuldsatta näringarna, särskildt jordbruket, vinsten genom de minskade räntorna i flertalet fall mer än fullt skall uppväga jordbrukarens utlägg i pensionsafgifter för sina tjenare. Att uti hopsparandet af en fond se endast faror och svårigheter, men icke tänka på de minst lika stora fördelar, som för ett land som Sverige af en dylik fondbildning måste härflyta, synes vara väl ensidigt. Det vill till och med förefalla, som om dessa fördelar,

51 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

äfven om en del enskilda intressen under öfvergångstiden skulle komma att något lida, hvilket dock icke är påtagligt, redan i och för sig fullt uppväga de möjliga svårigheterna, och att man skulle i skapandet af en dylik fond lika väl kunna finna ett ytterligare skäl för genomförandet af arbetareförsäkringen som för motsatsen.

Men om ock sålunda af hvad jag nu anfört torde framgå att fondbildningen, enligt min åsigt, icke är af skadligt inflytande på den ekonomiska ställningen i landet utan snarare tvärtom, så kan jag deremot icke undgå att inse räntefotens stora betydelse för pensionsfondens möjlighet att fullgöra de förbindelser, som skulle komma att åligga densamma. Enligtkomiténs beräkningar skulle, sedan försäkringen nått sin fulla utveckling, fondens utgifter uppgå till omkring 33 millioner kronor om året samt dess inkomster af veckoafgifter till ll3/4 millioner kronor, af statens bidrag till 7 3/4 millioner kronor och af räntor till 133/4 millioner kronor. Dessa siffror ställa sig visserligen något olika, derest komiténs förslag modifieras på sätt jag förordat, men betydelsen af räntefoten undergår derigenom ingen väsentlig ändring. Det blifver sålunda tydligt att en konstant lägre räntefot än 3 '/•> procent i längden kan inverka på kassans förmåga att lemna pensioner till samma belopp, som, enligt komiténs på nämnda utlåningsränta grundade beräkningar, förutsättas; och det är detta förhållande, som gifvit anledning till yrkandet om att staten skulle ikläda sig garanti för kassans förbindelser. Kommerskollegium särskildt åberopar åtskilliga omständigheter, som enligt dess åsigt*skulle utvisa ej allenast att räntan, i stort sedt, vore i stadigt fallande, utan äfven att den antagna räntefoten, 3 '/2 procent, vore efter nuvarande förhållanden väl hög.

Frågan huruvida den allmänna räntefoten är i stadigt fallande är af ytterst invecklad beskaffenhet och lärer icke kunna anses vara i någon mån uttömmande behandlad genom hvad kollegium uti sitt utlåtande i ärendet anfört. Likaså torde det vara ganska svårt att af räntans nuvarande läge draga några bestämda slutsatser för den närmaste framtiden. Men i allt fall är denna fråga, principielt taget, enligt min åsigt icke af afgörande vigt, derest det ej kan ådagaläggas att förutsättningarna för framtiden ovilkorligen hänvisa till ett sådant räntefall, att hela försäkringen blir utan all praktisk betydelse. Efter en räntefot af 3 Vi procent komma medelpensionerna i do särskilda pensionsklasserna enligt komiténs beräkningar att uppgå till respektive 250, 150 och 90 kronor, och genom ett så betydligt räntefall som till 3 procent skulle deras belopp, såsom synes af försäkringsinspektörens yttrande (§ 4 sid. 26), allenast komma att sjunka till ungefär

52 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

210, 130 och 80 kronor. Att uti en fråga som den förevarande, hvars verkningar äro afsedda att sträcka sig långt in i framtiden, kunna förutse, huru dessa verkningar slutligen skola utfalla, lärer icke stå i mensklig förmåga, men såsom försäkringen skulle ordnas enligt de af mig förordade grunder, torde den, fastän den väl på grund af vunnen erfarenhet kan komma att behöfva modifieras i ett eller annat afseende, lättare vara i stånd att lämpa sig efter förhållandena, än om man här skulle införa det system, som gjorts gällande i Tyskland. Man bör på ifrågavarande område visserligen i tid börja, men ej gå vidare framåt än i mån som man finner fast mark under fotterna och ej hos de klasser, till hvilkas bästa försäkringen i första hand syftar, väcka förhoppningar, som framtiden ej mäktar inlösa, utan snarare till en början finna sig i, om misstro och missförstånd möta, under förhoppning att, allt eftersom försäkringens välgerningar komma att visa sig, erfarenheten skall alstra erkännande för hvad som åtgjorts; och detta erkännande skall då blifva större i samma mån, som dessa klasser finna frukterna af försäkringen härröra från deras egna ansträngningar och icke kunna betraktas såsom nådegåfvor från samhället under en eller annan form af fattigunderstöd. Med den ifrågavarande lagstiftningen afses att åstadkomma en pensionskassa, der de försäkrade böra ega att komma i åtnjutande af frukterna af de för dem i kassan insatta och af kassan på bästa sätt förvaltade besparingar, men deraf följer ock att de försäkrade ej kunna vara berättigade att erhålla större fördelar för insatserna, än som kassans egna tillgångar medgifva.

Någon ansvarighet för kassan bör derför i regeln icke åligga staten. Men då kassan är grundad på beräkningar af så vidlyftig och invecklad beskaffenhet, att det icke är möjligt för dess medlemmar att sjelfva utröna kassans ställning, och dessutom från statens sida är af vigt att försäkringen bedrifves efter rigtiga normer, bör genom statens försorg verkställas periodiskt återkommande, fullständiga och noggranna undersökningar härom tillika med utredningar om kassans verkliga ställning; och synes mig en sådan utredning böra ske första gången redan inom fem år från försäkringens trädande i kraft, på det att möjligen befintliga oegentligheter må kunna så fort som möjligt afhjelpas.

I följd deraf att kostnadsberäkningarna af naturliga skäl icke kunna hafva giltighet för all framtid, låter det tänka sig att kassan vid en sådan utredning tilläfventyrs kan komma att visa sådant öfverskott eller sådan brist, att en ändring af pensionsvilkoren skulle kunna blifva erforderlig. Försäkringsinspektören har i sitt yttrande § 10 (sid. 44 och följande) närmare utvecklat, huru vid dessa undersökningar bör

53 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

lämpligast förfaras, och hvilka åtgärder, som i följd af deras resultat kunna komma i fråga att vidtagas.

Då försäkringen är bygd på den grundsatsen, att pensionsafgifterna skola för de i försäkringen nyinträdande utgöra nettopremier för deras egen försäkring, måste de föreskrifna periodiska utredningarna af kassans ställning, enligt försäkringsinspektörens yttrande, sålunda först och främst gå ut på en undersökning, i hvad män de faststälda afgifterna uppfylla detta ändamål. Visar sig dervid att afgifterna äro för låga eller för höga, så att en förändring biff ver erforderlig, synes förändringen dock icke höra hänföras till afgifterna, utan i stället träffa pensionsförmånerna, så att dessa i motsvarande mån minskas eller förbättras. I fråga om den ändring, som i dylikt fall skall med pensionsbeloppen företagas, är det af praktiska skäl att föredraga det ändringen träffar pensionens variabla beståndsdel och icke dess fasta del, de 50 kronorna, hvilket ock af mig iakttagits i det omarbetade förslaget. Man har således att i stället för de förut gällande veckoökningarna, som till en början föreslagits till respektive 10, 5 och 2 öre per vecka, bestämma de nya veckoökningar, som svara mot afgifternas storlek. Antager man, för att välja ett exempel, att det vid första inom 5 år skeende revision skulle visa sig att räntefoten bör antagas till 3 procent i stället för 3V2 procent, som nu blifvit lagd till grund, men att de öfriga förutsättningarna för kostnadsberäkningen fortfarande skulle hafva antaglig giltighet, så skulle man i de tre pensionsklasserna nödgas nedsätta veckoökningarna från 10, 5 och 2 öre till knappt 8, 4 och IV2 öre, men med bibehållande af 50 kronor såsom den fasta delen af pensionen och med fasthållande af de en gång för alla bestämda pensionsafgifterna. De mot en försäkringstid af 2,000 veckor svarande medelpensionerna af respektive 250, 150 och 90 kronor, skulle då, såsom jag förut nämnt, nedgå till 210, 130 och 80 kronor. I sammanhang härmed tillåter jag mig påpeka att först, om räntan nedginge till en konstant siffra af IV2 procent, veckoökningen för den tredje pensionsklassen komme att försvinna och att, om räntan konstant folie än ytterligare, bestämmelsen att ändringen i pensionsbeloppen endast skulle träffa tilläggsbeloppen måste upphäfvas.

Vidare bör vid den periodiska undersökningen tillses, huruvida statens bidrag i och för hustru- och barnpensioneringen samt till upprätthållandet af pensionsrätten, med hänsyn till de redan gjorda ändringarna, äro tillräckliga eller måste ökas.

I fråga om dem, som vid tidpunkten för en förändrings vidtagande redan inträdt i försäkringen, eller hvilka redan fått sin pension, kan nu äfven brist eller öfverskott förefinnas. För att kunna beräkna

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

beloppet häraf är det dock nödvändigt att man först afgör, i hvad män dessa personer skola träffas af den gjorda förändringen. Då billigheten torde kräfva att de, som redan kommit i åtnjutande af pension, ej lida minskning i de dem en gång tillerkända belopp, men den förhöjda utgiften derför ej skäligen kan läggas å de afgiftspligtige, synes mig staten här böra träda emellan och åtaga sig ansvaret för denna. Beträffande åter dem, som väl inträdt i försäkringen men ännu icke erhållit pension, kan man tänka sig antingen att alla dessa äfvenledes skola bibehållas vid de vilkor, som gälde, då de inträdde i försäkringen, eller ock att jemväl de skola drabbas af förändringen i pensionsvilkoren, hvilken förändring då lämpligast, i analogi med förhållandet med de nyinträdande, endast bör gälla pensionens veckoökning för de afgifter, som derefter erläggas eller tillgodoräknas. Af dessa båda utvägar bar jag ansett den senare böra föredragas, dels emedan den brist, som i det förra fallet skulle uppstå, kunde blifva allt för stor och svår att ersätta, dels emedan skilnaden mellan de nyinträdande, för Indika de nya vilkoren skulle gälla, och de redan försäkrade, af Indika under alla förhållanden åtminstone några blott en kortare tid tillhört försäkringen och det oaktadt då skulle få för hela framtiden åtnjuta förmånen af de bättre pensionsvilkoren, skulle blifva större, än att den billigtvis kunde försvaras genom den rent tillfälliga omständigheten, att kassans utredning just då blifvit verkstäld, dels ock slutligen emedan det synts mig rättvist att de redan försäkrade, om de skola hafva rätt till förbättrade vilkor, då öfverskott visat sig vara förhanden, äfven böra drabbas af motsvarande nedsättning, då kassan visat brist. Med anledning häraf har jag också i afseende å de vid tidpunkten för pensionsvilkorens ändrande redan försäkrade i det omarbetade förslaget intagit en bestämmelse om att ändringen i hvarje fall skall drabba veckoökningen för de afgifter, som efter sagda tidpunkt för dem erläggas. I ofvan anförda exempel skulle således en person, som redan tillhört försäkringens första pensionsklass under 10 års tid och hvars pensionsrätt. då representerades af 50 kronor jemte 10 öre för hvarje dittills erlagd afgift, för de derpå följande försäkringsveckorna endast hafva att räkna 8 öre per vecka o. s. v. I händelse af öfverskott skulle förfaras på enahanda sätt, med den skilnad naturligtvis att det då handlade om en förhöjning af pensionens veckoökning, i stället för en nedsättning af densamma.

Det behöfver väl knappast påpekas att förändringarna i verkligheten väl aldrig skola blifva så tvära som vid det anförda exemplet antagits. Visserligen äro alla menskliga-förhållanden underkastade vexling,

55 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

men en viss kontinuitet gör sig dock alltid gällande, och icke ens i fråga om räntefoten torde någon kunna förutsätta att en så väsentlig ändring som V2 procent skulle vid någon revision kunna annat än alldeles undantagsvis förekomma.

Utöfver det, som redan i fråga om pensionsafgifternas och motsvarande statsbidrags tillräcklighet ofvan anförts, bör slutligen vid den periodiska utredningen för hvarje gång undersökas, huruvida kassans tillgångar, d. v. s. den redan samlade fonden tillhopa med kapitalvärdet af de afgifter och statsbidrag, som för de redan försäkrade ännu komma att inflyta, fullt motsvara kapitalvärdet af förbindelserna, d. v. s. af de redan beviljade pensionerna samt barnunderstöden och af de pensioner och understöd, som i enlighet med de nya vilkoren beräknas skola tillkomma.

Statens garanti i fråga om försäkringen, bortsedt från ofvannämnda bidrag till afgifterna, skulle sålunda komma att, såsom närmare är formuleradt i § 54 af det förslag, som inom civildepartementet uppgjorts, inskränka sig till ansvar för den brist, som i enlighet med de grunder, jag nu angifvit, vid den periodiska utredningen möjligen kunde visa sig; och att eu sådan brist skulle kunna blifva af någon allvarligare betydelse torde icke vara att befara, då de beräkningar, som lagts till grund för försäkringen, uppgjorda af försäkringsinspektören, derjemte undergått ytterligare undersökningar och kontrollräkningar af andra på detta område förfarne vetenskapsmän.

Förutom de af mig nu nämnda omständigheter, under livilka staten skulle drabbas af ansvarsskyldighet för pensionskassans förbindelser, skulle staten, enligt det inom civildepartementet upprättade förslaget, äfven blifva ansvarig för den brist, som genom den särskildt anordnade frivilliga försäkringen, hvarom jag förut yttrat mig, möjligen kunde uppstå i förmågan för denna kassa att fullgöra sina förbindelser. Denna senare kassa bör möjligen ställas under samma administration som den obligatoriska försäkringens, men icke med denna sammanblandas, utan hållas derifrån helt och hållet afskild. Äfven denna fond bör naturligtvis underkastas periodiska revisioner, hvilka lämpligast torde böra utföras i sammanhang med utredningarna rörande den obligatoriska försäkringens fond; och likasom delegarne i denna senare försäkring under vissa förhållanden äro underkastade eu viss reduktion, så torde delegarne i den frivilliga försäkringen jemväl böra vidkännas de reduktioner i deras förmåner, som vid dylika revisioner befinnas nödiga till följd af räntefall eller dylikt. Derest någon brist, vid den ifrågavarande

Sammanfattning af de principiela ändring arne i komiténs förslag.

56 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

frivilliga försäkringen kan komma att visa sig, lärer denna under alla förhållanden i verkligheten blifva af obetydlig omfattning, och hvad staten till dess betäckande tilläfventyrs kan blifva pligtig vidkännas torde böra betraktas såsom ett bidrag från statens sida till uppmuntrande af sådan försäkring.

Härmed har jag afslutat redogörelsen för, i hvilka delar komiténs förslag, ur synpunkten af de principer, som enligt min tanke skola ligga till grund för en obligatorisk invaliditetsförsäkring, bör modifieras och kompletteras dels af teoretiska och dels af praktiska hänsyn; i öfverensstämmelse hvarmed ock vidtagits deremot svarande ändringar i och tillägg till komiténs förslag, hvilka, sammanfattade, sålunda gå derpå ut att:

l:o) kostnaden för hustru- och barnpensioneringen, som enligt komiténs förslag skulle åligga arbetstagare och arbetsgivare, i stället öfverflyttas på staten samt arbetsgifvarnes bidrag till den obligatoriska försäkringen med motsvarande belopp nedsättas;

2:o) lindring i de mindre arbetsgifvarnes bidragsskyldighet till försäkringen i så måtto medgifves, att arbetsgivare, som för ett år icke påförts annan bevillning än antingen för fastighet till värde af högst

3,000 kronor eller för inkomst af kapital och arbete, uppgående till högst 800 kronor, eger återbekomma hvad han i pensionsafgifter för sina arbetare under samma år erlagt;

3:o) endast den del af den nuvarande generationen intages i försäkringen, som vid försäkringens trädande i kraft ej fvlt 40 år, under det att enligt komiténs förslag åldersgränsen uppåt bestämts till 55 år;

4:o) möjlighet beredes för den, som förvärfvat rätt att kunna komma i åtnjutande af pension enligt den obligatoriska försäkringen, att, äfven om han, på grund af öfvergång till ej försäkringspligtig anställning eller på annat dylikt sätt, utgått ur försäkringen, genom fortsatt erläggande af afgifter förvärfva sig höjning i det pensionsbelopp, som eljest skulle tillkomma honom;

5:o) i lagförslaget uttryckes att blifvande pensioners belopp icke äro fullt definitiva, utan möjligen kunna komma att i någon mån ändras i förhållande till räntefot med mera;

6:o) staten under alla förhållanden ikläder sig dels full garanti i afseende på redan beviljade pensioner och dels viss begränsad garanti i afseende på beloppet af blifvande pensioner; och

7:o) vid sidan af den försäkring, som i komiténs förslag afses med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

det tillägg dertill, som nyss under 4:o) nämnts, anordnas en för hvar och en tillgänglig frivillig försäkring.

Enligt den utredning försäkringsinspektören i sitt yttrande under Totalkostna- § 7 (sid. 34—36) lemnat angående totalkostnaden för försäkringen, sådan den komme att gestalta sig efter de af mig förordade grunder, skulle ligt det nya denna kostnad, bortsedt från kommunernas bidrag till förvaltningen, f°rsla9etblifva:

Vid försäkringens början:

Arbetarnes bidrag......................................................... 3,414,000 kronor

Arbetsgifvarnes bidrag................................ 1,813,000 »

Summa, enskildes bidrag: 5,227,000 kronor.

Statens bidrag:

till afgifterna (för hustru- och barnpensioneringen samt de en gång försäkrades qvarstående i försäkringen, oaktadt de öfvergått, till icke försäkrings-

pligtig anställning) ...................................................... 1,606,000 »

» ersättning åt de mindre arbetsgifvarne..................... 201,000 )>

» amortering för upptagande af nuvarande generationen .......................................................................... 1,383,000 »

» förvaltningen................................................... 200,000 )>

Summa, statens bidrag: 3,390,000 kronor.

Efter 30 av och derefter till 80 år:

Arbetarnes bidrag....................................................... 4,927,000 kronor

Arbetsgifvarnes bidrag............................................... 2,631,000 ))

Summa, enskildes bidrag: 7,558,000 kronor.

Statens bidrag:

till afgifterna......................... 2,423,000 »

» ersättning åt de mindre arbetsgifvarne..................... 292,000 »,

» amortering............................................................... 1,383,000 »

» förvaltningen.................................................... 300,000 »

Summa, statens bidrag: 4,398,000 kronor.

Bih. till /likså. Prut. 1895. / Band. 1 Afd. lli liiift.

58 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Efter denna tids förlopp skulle staten, under förutsättning' att beloppet 1,383,000 kronor eller i rundt tal 1,400,000 kronor år för år till försäkringen erlades, vara befriad från amorteringen af de för den nuvarande generationens intill 40 år intagande i försäkringen beräknade 37 millionerna, i följd hvaraf statsbidraget derefter skulle nedgå till

3.015.000 kronor om året, oafsedt den inverkan härå, som folkmängdens ökning komme att medföra.

Under det att enligt komiténs förslag redan i början af försäkringen de afgifter, som skulle från enskilde, arbetstagare och arbetsgivare, utgå, beräknades till omkring 9V2 millioner kronor, skulle dessa afgifter sålunda efter de af mig föreslagna ändringar sammanlagdt icke uppgå till mera än omkring 5,227,000 kronor, och särskild! skulle arbetsgifvarnes bidrag, på grund deraf att hustru- och barnpensioneringen öfver flyttades på staten utan att dock någon nämnvärd del af kostnaden derför komme att tynga på arbetstagame, till en början icke komma att belöpa sig till mycket mera än Vs af hvad som skulle drabba arbetsgifvarne enligt komiténs förslag. Jag tillåter mig härjemte framhålla att den börda, som skulle direkt drabba arbetsgifvarne icke komme att uteslutande hvila på näringsidkarnes klass, utan till en del äfven träffa andra klasser i samhället.

Af förenämnda särskilda poster i totalkostnaden äro alla bygda på försäkringsmatematiska grunder, utom den, som afser ersättningen åt de mindre arbetsgifvarne, om beräkningsgrunden hvarför jag förut (sid. 39) yttrat mig, samt den, som afser förvaltningen.

Hvad förvaltningskostnaden beträffar, så är denna af försäkringsinspektören antagen att under första tiden kunna uppgå till omkring

200.000 kronor. Ehuru det visserligen är i hög grad svårt att uppgifva några giltiga grunder för fixerande af en eller annan siffra i detta hän-

man icke skall vara

Pensionssty- Komitén hade, enligt hvad af dess motiv framgår (del I, sid. 98 och Teism. 99), tänkt sig att den centrala administrationen skulle förläggas till ett enda embetsverk, kalladt pensionsstyrelsen, hvilket sålunda skulle l:o) handlägga de tvistefrågor om lagens tolkning, som otvifvelaktigt under den första tiden måste uppkomma, öfvervaka administrationen i orterna och i sådant afseende tillse att enhet i lagtillämpningen genomfördes och att det administrativa maskineriet ginge sin regelbundna gång, äfvensom följa försäkringens verkningar i tekniskt och socialt af-

seende, tror jag mig dock kunna uttala den förvissning åt behöfver befara att den af försäkringsinspektören uppgifna för låer.

59 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

seende samt tillse i hvad mån, ur den ena eller andra af dessa synpunkter, jemkningar och ändringar i grunderna för försäkringen kunde påkallas; samt

2:6) förvalta de till pensionsfonderna inflytande medlen och tillse, huru dessa på lämpligaste sätt till landets sanna nytta kunde göras fruktbärande.

Mig synes uppenbart att två så skilda förvaltningsgrenar af statsadministrationen icke lämpligen kunna i ett embetsverk under en och samma chef förenas, utan att endera förvaltningsgrenen deraf röner intrång. Men nödvändigt är att hvar och en af dem på bästa sätt tillgodses för att ej det hela skall blifva lidande, och jag anser derför att åt den i komiténs förslag afsedda pensionsstyrelsen bör uppdragas endast den statsadministrativa och försäkringstekniska verksamheten, men att deremot den rena medelförvaltningen och den statsfinansiela verksamheten böra derifrån skiljas och anförtros åt något af de embetsverk, som hafva till sin uppgift att syssla med dylika ärenden. Man kan i detta afseende ur en eller annan synpunkt tänka sig såsom lämpligt ett eller annat eller flera af dem, och hvilket, som företrädesvis bör ifrågakomma, torde icke nu böra eller behöfva bestämmas, emedan lagen icke är afsedd att träda i kraft förr än med ingången af år 1897, och de medel till belopp af 1,400,000 kronor, som jag här nedan kommer att föreslå till afsättning för arbetareförsäkringen redan under nästkommande år, torde kunna öfverlemnas till statskontoret och utan någon förhöjning i dess utgiftsstat under första tiden på bästa möjliga sätt göras fruktbärande för den blifvande pensionskassans räkning. Efter hvilka grunder dessa medel likasom de efter försäkringens ikraftträdande inflytande medlen böra för framtiden göras fruktbärande med hänsyn ej allenast till pensionsinrättningens utan äfven i öfrigt till landets nytta, torde böra blifva föremål för en särskild omsorgsfull utredning, som väl bör hinna verkställas i så god tid, att frå*gan derom kan blifva föremål för behandling vid 1896 års riksdag.

Icke heller organisationen af pensionsstyrelsen med det verksamhetsområde, jag här ofvan angifvit, kan nu ifrågakomma att fastslå. Jag torde derföre nu endast behöfva gifva en föreställning om densamma och kostnaden derför, dervid hänförande mig till den första tiden efter försäkringens början. Jag antager att det blifvande embetsverkets personal till en början borde bestå af, förutom 1 chef, 1 sekreterare samt 1 registator och arkivarie, med aflöning af för den förstnämnde 9,000 kronor, för sekreteraren 4,500 kronor med 2 ålderstillägg, samt för registratorn t>ch arkivarien 3,000 kronor jemte 2 ålderstillägg,

Pensions-

nämnderna.

Pensions-

styrelsens

ombud.

60 Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 22.

samtlige ålderstilläggen å 500 kronor, ytterligare — fördelade å 1 räknebyrå för de försäkringstekniska ärendena och 1 förvaltningsbyrå för de administrativa ärendena— 2 byråchefer å 6,400 kronor, hvardera med 1 ålderstillägg å 600 kronor, 3 aktuarier och 3 notarier, hvardera å 3,000 kronor, med 2 ålderstillägg å 500 kronor, dessutom räknebiträden, cirka 5,000 kronor, amanuenser cirka 3,000 kronor, 3 vaktmästare cirka 2,500 kronor, tillhopa 57,800 kronor. Vidare torde behöfvas till vikariatsarfvoden cirka

2.000 kronor samt till skrifmaterialier och expenser, deri inberäknad den betydliga utgiften för de många tusen blanketter, som måste, bland annat, för underlättande af pensionsnämndernas arbeten spridas öfver landet, måhända omkring 50,000 kronor.

Derjemte kräfvas, bland annat, utgifter dels för godtgörande af det arbete, som kommer att läggas å postanstalterna, hvilka, enligt så väl komiténs som det inom departementet upprättade förslag, skulle förmedla penningeutvexlingen mellan allmänheten och pensionsanstalten, dels ock för den kontroll, som från pensionsst.yrelsen behöfver i orterna utöfvas. I förra afseendet synes utgiften under de första åren, enligt ett af generalpoststyrelsen afgifvet underdånigt utlåtande i ärendet, kunna antagas icke understiga 25,000 kronor. Hvad angår statens kostnad för kontrollen i orterna, så synes denna icke gerna kunna bestämmas till lägre belopp än omkring 50,000 kronor; och skulle sålunda administrationskostnaden, den förhöjda medelförvaltningskostnaden oberäknad, komma att belöpa sig till omkring 184,800 kronor eller i rundt tal

200.000 kronor.

I afseende å administrationskostnaden är att märka att denna i viss män blifver beroende af huru administrationen i orterna organiseras. Såsom förut nämnts, skulle denna enligt komiténs förslag utöfvas genom pensionsnämnderna, bestående i allmänhet för hvarje kommun af en utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande utsedd ordförande och fyra ledamöter, deraf två arbetsgifvare och två arbetstagare. Dessa nämnder skulle dels såsom en slags skiljenämnd behandla och i många fall afgöra uppkommande frågor rörande lagens tillämpning, dels ock handhafva den egentliga administrationen i orterna.

Emot organisationen af dessa pensionsnämnder hafva många anmärkningar rigtats. En del af dessa har jag funnit fullt befogad, och i öfverensstämmelse dermed har komiténs förslag undergått vederbörliga jemkningar och rättelser. En annan del af anmärkningarna deremot bär jag ansett icke behöfva föranleda till ändring i förslaget.

Bland mera väsentliga af dessa senare anser jag mig särskildt böra bemöta den, som går ut derpå att pensionsnämnderna, så sammansatta

61 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

som i förslaget afses, ej skulle vara kompetente att handlägga och afgöra så ömtåliga spörsmål, som blifvit åt dem anförtrodda. Visserligen torde det icke kunna förnekas att med de vidt skilda förhållanden, som i vårt lands särskilda delar äro rådande, förutsättningarna för nämndernas möjlighet att på ett tillfredsställande sätt verka äro mycket olika. Men detta motväges å andra sidan af det förhållande att, just der förmågan i nämnda hänseende kan befaras vara underlägsen, inflytandet deraf å försäkringen i dess helhet torde vara mindre känbar! En annan anmärkning utmynnar i det spörsmålet, huruvida icke det nära liggande kommunala intresset möjligen skulle kunna föranleda dertill, att en eller annan pensionsnämnd kunde komma att på pensionskassans bekostnad vilja företrädesvis tillgodose detta intresse, men mot sådant synes mig att lagförslaget innebär vederbörliga garantier, dels derigenom att ordförandena i nämnderna utses af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och att de ega rättighet att öfverklaga nämndernas beslut, dels och genom den ytterligare kontroll, som de utaf komitén omnämnda ombuden i orterna skulle kunna för pensionsstyrelsens räkning utöfva i orterna.

Enligt min åsigt bör dessa ombuds uppgift, synnerligast under första tiden efter försäkringens tillkomst, vara till stor nytta för befrämjandet af den enhet i tillämpningen af lagens bestämmelser, som är önskvärd att få, så fort som möjligt, genomförd; och på många orter torde lämpliga personer kunna anträffas bland prester, skollärare, länsmän, kommunalnämndsordförander och andra, hvilka äro villige att utan ersättning, allenast af intresse för saken, åtaga sig uppdraget att fungera såsom styrelsens ombud.

Det är gifvet att lagens tillämpning under första tiden och innan vissa allmänna satser hinna blifva i det allmänna medvetandet fastslagna kan blifva ojemn, men jag tror icke man kan anse att den pröfning, som enligt lagförslaget .tillkommer nämnderna, med tiden behöfver blifva svårare att utöfva än den, som enligt gällande bestämmelser tillkommer kommunernas fångvårdsstyrelse!' och kommunalnämnder med flera kommunala institutioner,,eller' den än ömtåligare, som är åt häradsrätternas nämnder anförtrodd.

Men ehuru jag sålunda icke kan i beskaffenheten af pensionsnämndernas sammansättning finna något hinder för att de med tillbörligt omdöme böra kunna pröfva och afgöra de dem förelagda frågor, så synes mig deremot i ett annat, afseende komiténs förslag rörande nämnderna böra undergå jemkning. Komitén har velat betrakta ordförandeoch ledamotskap i pensionsnämnd såsom ett kommunalt uppdrag, för

62 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

hvilket således, i likhet med hvad i afseende å sådant i allmänhet är förhållandet, någon godtgörelse icke ovilkorligen skall ifrågakomma. Ehuru jag måste erkänna den vackra tanken i komiténs förslag, tror jag dock förhållandena af olika anledningar bjuda att någon ersättning beredes så väl åt ledamöterna i nämnderna som ock åt deras ordförander, hvilka senares göromål i allmänhet torde komma att blifva af ungefär eller på vissa orter måhända af något mera omfattande beskaffenhet än ordförandenas i kommunal- och fattigvårdsstyrelserna på landet. Enär pensionsdistrikt icke i andra fall, än då kommunerna äro synnerligen små, kommer att sträcka sig öfver området för en kommun, torde en dylik ersättning dock kunna i regeln inskränkas till visst arfvode för hvarje sammanträde och har jag tänkt mig att denna kostnad skäligen bör bestridas af kommunerna, som genom fattigvårdskostnadens till följd af försäkringen otvifvelaktigt med tiden allt mera inträdande minskning i de allra flesta fall komma att åtnjuta, dessa kostnader vida öfvervägande, fördelar. Det torde böra inrymmas kommunerna sjelfva att bestämma ersättningarnes belopp, dock att dessa ej må sättas lägre för hvarje sammanträde än till 5 kronor för ordförande samt 1 krona 50 öre för ledamot. Derest pensionsnämnds sammanträden för ett år inom ett ordinärt distrikt skulle komma att uppgå till det antagligen icke ofta förekommande antalet af åtta, skulle hela årskostnaden icke behöfva öfverstiga 88 kronor. Genom tillerkännande af arfvode åt ledamöterna i nämnderna förlorar en från några håll framstäld anmärkning att det skulle blifva förenad! med svårigheter och uppoffringar för en arbetare, som vore ledamot i pensionsnämnd, att tillstädeskomma vid sammanträdena, sin hufvudsakliga betydelse; till följd hvaraf ock hvad komiténs förslag i § 32 innehåller torde kunna utan olägenhet ur förslaget utgå.

I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsigter har komiténs förslag blifvit i fråga om pensions nämnderna och pensionsstyrelsen samt dess ombud i orterna i flera afseenden inom departementet omarbetad!.

Departementschefen föredrog härefter det inom civildepartementet upprättade förslaget och anförde vidare:

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes finna, skiljer sig det nu föredragna förslaget från komiténs förslag äfven i åtskilliga delar, hvarom jag hittills icke yttrat mig. Dessa skiljaktigheter, hvilka i de flesta fall föran-

Kong!.' Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 63

ledis af anmärkningar, som i de afgifua yttrandena framkommit, torde dock vara af beskaffenhet att icke tarfva vidare förklaring, utom beträffande nedannämnda §§ i det nu föredragna förslaget, vid hvilka jag tillåter mig anföra följande, nemligen vid:

Då det torde ligga i begreppet af anställning att densamma är förenad med ersättning till arbetstagaren i någon form och då afsigten här är att det skall vara utan betydelse, i hvilken form denna ersättning utgår, blott att den icke består af allenast fri bostad eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner, hvarom undantag ock särskildt stadgas i § 4, har det i komitéförslagets § 1 förekommande uttrycket »emot aflöning» ansetts böra uteslutas såsom öfverflödigt och tilläfventyrs gifvande anledning till den missuppfattning att endast sådana arbetstagare vore här afsedda, hvilka hade anställning mot viss lön.

§ 7-

Då stadgandet i denna § innebär en åt de försäkrade beredd förmån utöfver den med försäkringen egentligen afsedda, har det synts kunna såsom vilkor för åtnjutande af denna förmån föreskrifvas att sjukdomen icke ådragits genom något slags brott, hvarför straff blifvit den försäkrade ådömdt. Det af komifén i dess motsvarande § 14 använda uttrycket »gröfre brott» torde dessutom vara till sin betydelse väl obestämdt och derjemte i en lag af förevarande beskaffenhet, der tillämpningen endast undantagsvis kan blifva föremål för domstols pröfning, böra undvikas.

§ 9-

Enär rätten för arbetsgivare att enligt denna § återbekomma sin andel af erlagda pensionsafgifter i de flesta fall icke lärer kunna behörigen styrkas utan debetsedel, har anmälningstiden ansetts icke böra bestämmas kortare än hvad förslaget innehåller.

Med stadgandet i senare stycket af förevarande § mom. 2 har afsetts att underlätta, å ena sidan, för arbetsgifvaren bevisningen angående beloppet af hvad arbetsgifvaren må ega återbekomma och, å andra sidan, pensionsnämnds skyldighet i afseende å bevispröfningen härutinnan. Stadgandet utesluter emellertid gifvetvis icke andra bevismedel.

64 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Bestämmelser om sättet, huru arbetsgivare, sedan hans rätt att enligt denna § återbekomma visst belopp blifvit pröfvad och godkänd, må ega att lyfta beloppet, torde lämpligast höra till de närmare föreskrifter, som enligt förslaget äro afsedda att af Konungen meddelas.

§ 10.

Det torde vara mindre lämpligt att, såsom komitén möjligen afsett, i lagen fastslå pensionsböckernas beskaffenhet vare sig till omfång eller innehåll, utan torde sådant böra utgöra föremål för särskilda bestämmelser, hvilka allt efter som erfarenheten dertill gifver anledning må kunna utan omgång förändras. Ju mindre omfattning boken har, desto oftare måste ny bok anskaffas och antalet märken ur den äldre boken antecknas i pensionsnämndernas register, hvilken anteckning, i händelse pensionsbok går för den försäkrade förlorad, i de flesta fall torde vara det enda för den försäkrade lätt tillgängliga bevismedel rörande försäkringsförhållandet, hvartill kommer att, ju färre märken boken innehåller, desto mindre värde eger den och desto mindre är följaktligen förlusten, derest den förkommer. Alltför ringa omfång får å andra sidan boken uppenbarligen icke ega, då pensionsnämndernas göromål ökas i samma mån böckerna måste oftare förnyas.

§ 13.

Det synes ej böra vara arbetsgivare förvägradt att äfven förr än aflöningen utbetalas ombesörja infästande! af vederbörliga pensionsmärken. Särskildt torde sådant kunna och böra ifrågakomma för sådana arbetstagare, hvilkas aflöning utbetalas allenast ett visst mindre antal gånger om året.

För vinnande af likformighet i sättet för pensionsmärkenas makulering torde sådan böra verkställas enligt särskildt faststäldt formulär.

§ 14-

Till stadgandet i första stycket af denna §, hvilket med någon omredigering motsvarar innehållet af § 24 i komitéförslaget, har ansetts böra fogas en bestämmelse om huru med till pensionsnämnderna ingifna pensionsböcker skall förfaras, och har det synts lämpligt föreskrifva att de böra insändas till centralstyrelsen och der förvaras. Att skyldigheten att förvara böckerna icke bör utsträckas till obegränsad tid lärer vara gifvet, men angifvandet af tidslängden torde höra till de föreskrifter, hvilka lämpligen böra särskildt meddelas.

Kongt. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

6&

§ 15.

Den i komiténs förslag, § 9, under förutsättning af en högsta åldersgräns utaf 55 år för rätt till inträde i försäkringen, af försigtighetsskäl stadgade åldersgräns af 60 år, då den försäkrade under det i nämnda § angifna förhållande skulle från försäkringen skiljas, torde, om åldersgränsen för inträde i försäkringen, såsom i detta förslag afses, nedsättes till 40 år, af ytterligare försigtighet, böra sänkas till 50 år.

§ 19-

Uttrycket »pension» har i fråga om barn ansetts lämpligen böra utbytas emot uttrycket »uppfostringshjelp».

§ 20.

Då erhållande af pension är en den försäkrade på grund af inbetalda försäkringsafgifter tillkommande rätt, torde giltig grund saknas för upphäfvande af denna rätt af den anledning att invaliditeten uppkommit vid föröfvandet af brott. Har invaliditeten uppsåtligen ådragits, lärer sådant, i analogi med allmänt erkända grunder för ömsesidighetsförsäkring, innebära fullgiltig anledning till pensionsrättens förverkande.

Senare stycket af denna § har tillagts i afsigt att undanrödja eljest möjligen uppkommande missförstånd.

§ 25.

Det synes vara billigt och lämpligt att en liten kommun må kunna förena sig med en annan till bildande af ett pensionsdistrikt, hvarför ett stadgande derom intagits i förevarande förslag.

Slutet af komitéförslagets motsvarande § 26 från och med orden »Vägras fastställelse» har ansetts kunna, såsom innehållande i allt fall gällande bestämmelser, uteslutas.

§ 26.

Enligt komitéförslaget skulle antalet ledamöter i hvarje pensionsnämnd vara fyra. Detta antal torde emellertid icke lämpa sig väl för hvarje pensionsdistrikt. I de större kommunerna, särskilt i de större städerna, torde nämnda antal kunna behöfva ökas, för så vidt icke en fördelning i ett större antal distrikt skulle befinnas lämpligare. Å andra sidan torde i en liten kommun, hvilken för sig bildade ett distrikt, ofvannämnda antal vara öfverflödigt stort, Det torde derför vara lämpligt att icke vidare fixera ledamöternas antal, än att detsamma

Bih. till ltilesd. Vrot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 16 Raft. 9

68 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 22.

i regeln bör vara fyra, men att tillika angifva att detta antal kan under vissa förhållanden såväl ökas som minskas, på sätt i förslaget medgifvits.

§ 28.

Då ett ändamålsenligt utöfvande af befattningen såsom ordförande i pensionsnämud otvifvelaktigt underlättas och i viss mån betingas af personlig kännedom om arbetsförhållandena inom distriktet, synes ordföranden böra lika väl som ledamöterne vara inom distriktet, eller, derest kommun är fördelad i flera distrikt, åtminstone inom kommunen boende.

I fråga om kompetens till sådan befattning likasom till ledamotsbefattning synes icke strängare vilkor behöfva föreskrifvas än de, som gälla för behörighet att vara ledamot af bevillningsberedning samt taxerings- och pröfningsnämnd.

§ 29.

_ Bland de pension snämnd tillhörande åligganden har det ansetts nödigt att särskildt upptaga skyldighet att, när helst sådant begäres, granska pensionsbok äfvensom att, på begäran af hustru, meddela intyg om de pensionsafgifter, som enligt § 8 skola anses vara för henne erlagda. Intill dess pensionsbok blifvit för nämnden företedd och dess innehåll i registret antecknadt utgör nemligen boken den försäkrades enda tillförlitliga bevis om hans på försäkringen grundade rätt; men med afseende derå att boken torde komma att omfatta någon längre tid, exempelvis några månader, ett eller två år, bör det lemnas tillfälle att, äfven innan den blifvit med märken fullsatt, få densamma granskad och innehållet deraf intaget i nämndens register.

Särskildt måste det anses vara angeläget för hustru, som är försäkrad endast på grund af mannens försäkring och till bevis om hvilkens rätt endast tjenar mannens pensionsbok, att kunna erhålla ett sjelfständigt bevis om samma rätt.

§ 38.

Till denna §, som motsvaras af § 42 i komitéförslaget, har ansetts lämpligt foga ett stadgande om rätt för en hvar, som det åstundar, att af protokollet taga afskrift, hvaremot skyldighet för ordföranden att bestyrka protokollets rigtighet, på sätt i kommunalförfattningarne är i afseende å kommunalstämmoprotokoll föreskrifvet, icke torde lämpligen kunna åläggas ordförande i pensionsnämnd.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

§ 40.

Enär sökandens bosättningsort icke lämpligen torde böra vara bestämmande för forum i förevarande frågor, har uttrycket i komitéförslagets motsvarande § 44 »är bosatt» utbytts mot »vistas».

§ 41.

Komitén har i sitt förslag, § 46, bland de handlingar, som obligatoriskt skola företes vid ansökning om pension, upptagit sökandens eller i fråga om hustru jemväl mannens pensionsbok. Det torde emellid kunna hända att sådant icke låter sig göra. Särskildt lör hustru, som söker pension på grund af mannens försäkring, lärer ofta svårighet kunna möta att förete dennes pensionsbok. Det har derföre synts lämpligast att icke särskildt bland ofvanberörda handlingar upptaga pensionsbok, utan endast föreskrifva att, förutom prest- och läkareintyg, skola företes de handlingar i öfrig!, som erfordras till utredande af sökandens pensionsrätt, bland hvilka handlingar gifvetvis pensionsboken företrädesvis är afsedd.

§ 42.

Bestämmelsen derom att beslut rörande beviljande af pension först efter besvärstidens utgång skall till pensionsstyrelsen insändas är betingad af den förändring i sättet för anförande af besvär öfver pensionsnämnds beslut, hvarom här nedan vid § 45 förmäles.

§ 44.

Såsom skäl för uteslutandet af skyldighet att förete den aflidnes pensionsbok (komitéförslagets § 48) åberopas hvad här ofvan vid § 41 är sagdt rörande företeende af pensionsbok vid ansökning om pension.

§ 45.

Enligt komiténs förslag, § 50, skulle besvär öfver pensionsnämnds beslut af klaganden ingifvas eller insändas till pensionsstyrelsen direkt eller till Konungens befallningshafvande. Detta förfarande lärer emellertid betinga skyldighet för klaganden att förete det beslut, hvaröfver besvär anförts. Någon expedition af nämndernas beslut är dock icke i förslaget förutsatt och torde icke heller lämpligen böra föreskrifvas. Till åstadkommande af den största möjliga lättnad för den allmänhet, hvarom här är fråga, har det ansetts enklast att — likasom i fattigvårds-

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

ärenden, den, som är missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut, må hos fångvårdsstyrelse^ ordförande begära att beslutet underställes fattigvårdssamhällets pröfning — den, som är missnöjd med pensionsnämnds beslut, må till pensionsnämndens ordförande ingifva eller insända sina till pensionsstyrelsen stälda besvär; hvarefter genom ordförandens försorg såväl besvären som pensionsnämndens ifrågavarande beslut och ölriga till ärendet hörande handlingar varda till pensionsstyrelsen insända.

Då emellertid icke blott den försäkrade utan äfven pensionsstyrelsens ombud samt pensionsnämndens ordförande ega öfverklaga nämndens beslut, samt pensionsstyrelsen i allt fall icke lärer företaga ärendet till afgörande förr än besvärstiden tilländagått, har det synts mest praktiskt att stadga det handlingarnas insändande ej bör ske förr än besvärstiden tilländagått.

§ 47.

Då det i komitéförslagets motsvarande § 55 förekommande uttryck »hade sitt hemvist» skulle kunna tolkas liktydigt med mantalsskrifningsorten, har detsamma utbytts mot uttrycket »vistades».

Till fördel för pensionärerne och då generalpoststyrelsen i sitt utlåtande synes, med erfarenhet hemtad från Tyskland, antaga det icke mota praktiska svårigheter att åt vederbörande inrymmes rätt att månadsvis lyfta de dem tillkommande penningebelopp, har jag trott komiténs förslag om lyftning qvartalsvis kunna utsträckas till att sådan finge ega rum månadsvis.

§ 56.

Då genomförandet af den i förevarande § omförmälta frivilliga försäkring betingar vissa, från föreskrifterna rörande den i lagen i öfrigt stadgade försäkring afvikande bestämmelser, har det synts lämpligt att, till undvikande af sammanblandning, här utbyta de förut i lagen använda uttrycken »pension» och »pensionsafgift» emot »lifränta» och »försäkringsafgift».

På grund af hvad departementschefen i ärendet anfört, hemstälde han härefter i underdånighet att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

69 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 22.

att antaga det inom civildepartementet upprättade, nyss föredragna förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete;

och behagade Hans Maj:t Konungen till denna, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda, hemställan lemna bifall samt förordnade att nådig proposition i ämnet, så lydande som bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Departementschefen anförde vidare:

Såsom af lagförslaget inhemtas, åsyftas ej att lagen skall träda i kraft förr än med ingången af år 1897. I följd häraf torde frågan om anvisande af medel för bestridande af de utaf lagen föranledda administrationskostnaderna först under år 1896 böra göras till föremål för Riksdagens pröfning. Antagligen behöfva icke heller förr än vid 1897 års riksdag äskas de medel, som, i fall förslaget antages, blifva erforderliga dels för bestridande af statens afgifter till hustru- och barnpensioneringen och till betäckande af kostnaderna för att de försäkrade få qvarstå i försäkringen, oaktadt de öfvergå till icke försäkringspligtig anställning, dels ock till godtgörelse åt de mindre arbetsgivare, som enligt lagen skulle vara berättigade återbekomma af dem erlagda pensionsafgifter.

Deremot och då det synes lämpligt att, allt efter som förhållandena det medgifva, medel afsättas till amortering af den kostnad, som staten åsamkas genom att den nuvarande generationen redan från försäkringens början lemnas inträde i densamma, tillåter jag mig, eftei samråd med chefen för finansdepartementet, hemställa till Eders Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida icke Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå den ledan detta år sammanträdande Riksdagen att för ifrågavarande ändamål för år 1896 afsättes ett belopp af 1,400,000 kronor, och hemställer jag tillika att, om detta af Riksdagen bifalles, ifrågavarande medel må öfverlemnas till statskontoret för att af detta embetsverk tills vidare förvaltas och fruktbargöras till förmån för den blifvande pensionsfonden enligt de närmare grunder, som af Eders Kongl. Maj:t varda meddelade.

I händelse förenämnda lagförslag af Riksdagen antages, erfordras åtskilliga organisationskostnader under år 1896, för att den nya lagen må kunna bringas till tillämpning med 1897 års ingång; och då de tdl underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta medel torde lemna full tillgång till bestridande

Bill. till Blind. Bröt. 1895. 1 Sami. I A/d. 16 Hiift. 10

70 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

af, förutom utgifterna för de ändamål, hvarför de äro afsedda, jemväl dessa organisationskostnader, hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva att dessa medel må jemväl för sist angifna ändamål användas.

ir . »b- • ! i•' ' i il" ,

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen godkänna hvad chefen för civildepartementet sålunda yttrat och hemstält samt anbefalde cheferne för civil- och finansdepartementen att vid uppgörande af förslag till reglering af statsutgifterna för år 1896 iakttaga hvad för tillämpning åt det nådiga beslutet påkallades; för hvilket ändamål utdrag af protokollet skulle finansdepartementet meddelas.

Ji- ' ’ V: • ;• • I ii * : ;. : ( ;r ^ 11 \ tf. ,i ii j

Ex protocollo:

Pehr Thyselius.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1895.

Bilaga.

Till Statsrådet och Chefen för Kongl. Oivil-Departeméntet!

Jag får härmed vördsammast redogöra för de kostnadsberäkningar, som jag anmodats utföra med anledning af vissa inom departementet ifrågasatta förändringar i Nya Arbetareförsäkringskomiténs »förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete».

Dessa beräkningar grunda sig på det statistiska material, som finnes anfördt i sagda komités betänkande, del II.°) I stället för att i det följande, der sådant skulle vara behöflig!, hänvisa till detta arbete, har jag, för öfverskådlighetens skull, i förevarande utlåtande intagit de delar deraf, som hafva mera direkt betydelse för de nu gjorda nya kostnadsberäkningame.

§ 1. De försäkrades antagna antal och fördelning i ålders- och pensionsklasser, enligt resultaten af 1890 års folkräkning.

I ändamål att vinna en föreställning om försäkringens sannolika omfattning äfvensom om beloppet af den kostnad, som skulle erfordras, för att vid försäkringens början medtaga en större eller mindre del af den nuvarande generationen, hade komitén (B. II, sidd. 1—4) låtit verkställa en yrkesräkning, baserad på folkräkningshandlingarne för år 1890. Den promemoria, enligt hvilken yrkesräkningen utfördes, var af följande lydelse: *)

*) Betecknas i det följande med: B. II.

2 Allmän grundsats. Under nedanstående hufvudgrupper upptagas personer, som kunna anses direkt eller indirekt förvärfva sitt uppehälle genom arbete i annans tjenst.

1. Hemmansegares m. jl. hemmavarande barn och magar.

Hit föras hemmavarande barn öfver 15 år och mågar (för hvilka särskild yrkesbeteckning ej finnes angifven) hos:

a) Hemmansegare; till hemmansegare räknas äfven »bönder», jord-' egare (mindre), »egare», skogsegare, länderiegare, rusthållare, skattemän och bergsmän;

b) Brukare; till brukare räknas äfven »landbönder» och andra arrendatorer af allmogeklassen, hemmansbrukare, hälftenbrukare, åbor, kronoåbor, hemmansåbor, mensalåbor;

c) Nybyggare;

d) Torpare af alla slag, »jordbruksarbetare», statdrängar och daglönare vid jordbruket;

e) Lägenhetsinnehafvare; till sådana räknas ock backstugusittare, husmän, strandsittare, egare af gatehus, gatusittare, förpantningsegare och afsöndringsegare.

2. Tjenstehjon.

Hit räknas drängar, pigor, kuskar, trädgårdsdrängar, oxdrängar, koryktare, fåraherdar, schäfer, vallhjon, ladugårdspigor, mjölkkörerskor, vaktmästare, betjenter o. d.

3. Arbetare utan uppgifvet yrke.

Hit räknas arbetare af obestämdt slag, »jordbruksarbetare», daglönare vid jordbruket, jern vägsarbetare. — Anm. »Arbetare» af obestämdt slag, om hvilka på grund af deras plats i längden eller annars synes med bestämdhet kunna antagas, att de tillhöra visst yrke, hänföras till grupp 4.

4. Arbetare med uppgifvet yrke

(utom jordbruksarbetare).

Hit räknas graf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och yrkesarbetare af alla slag, för hvilka bestämdt yrke i längderna angifves eller synes med säkerhet kunna förutsättas; äfvenså hemmavarande söner öfver 15 år hos handtverkare å landsbygden. — Anm. I enlighet med

den ofvan uppstäda allmänna grundsatsen medtagas endast sådana yrkesidkare, hvilka icke kunna betraktas såsom sjelf ständiga. Beträffande handtverkare i städerna märkes dervid, att såsom sjelfständiga räknas yrkesidkare med uppgifna tjenstehjon, arbetare eller biträden eller med hemmavarande söner öfver femton år utan yrke.

5. Stattorpare.

Hit räknas äfven statdrängar och dagsverkstorpare. Gifta qvinnor, som sjelfva kallas stattorpare, upptagas å en särskild förteckning, jemte det att de instreckas å tabellen.

6. Jordtorpare.

Till jordtorpare föras äfven »torpare» (utan vidare beteckning). — Gifta qvinnor, som sjelfva kallas torpare, upptagas å en särskild förteckning, jemte det att de instreckas å tabellen.

7. Yrkesförmän.

Hit räknas landtbruks-, sågverks-, graf-, bruks- etc. inspektörer, förvaltare, rättare, befallningsmän, ladufogdar, fördrängar, trädgårdsmästare (i annans tjenst), flottchefer, brädfaktorer, gruffogdar, grufstigare, verkmästare samt maskinister och eldare (ej ångbåts-).

8. Bokhållare och kontorspersonal vid jordbruket och yrkena.

Hithörande qvinnor upptagas å en särskild förteckning, jemte det att de instreckas å tabellen.

9. Handelsbokhållare och biträden.

Gifta qvinnor, som äro yrkesutöfvare af denna grupp, uppföras å en särskild förteckning, jemte det de instreckas å tabellen.

10. Jernväg stjenstemän och betjente.

11. Sjömän.

Hit räknas också ångbåtsmaskinister och ångbåtseldare, äfvensom matroser o. d. vid kungl. flottan, men icke »skeppare och styrmän.»

4 Under arbetets fortgång gjordes den ändringen i ofvanstående plan, att äfven hemmavarande vuxna söner till arbetare på landsbygden upptogos i gruppen 3, och dylika arbetares hemmavarande vuxna döttrar räknades såsom »tjenstehjon», likasom äfven döttrar till handtverkare på landet utan andra tjenstehjon.

Dessutom ordnades de räknade yrkesutöfvarne efter ålder i femåriga åldersgrupper från och med 15 år till och med 70 år, medan alla ännu äldre sammanfördes i en grupp, »70 år och deröfver». De räknade personerna fördelades vidare efter civilstånd i »gifta» och »ej gifta», i hvilken senare beteckning äfven enklingar, enkor och frånskilda inbegripits. Slutligen skedde äfven klassifikation efter kyrkoskrifningsorten, om på landsbygden eller i städerna, hvarjemte räkneresultaten angåfvos för hvarje län särskilda

Utförandet af detta arbete anförtroddes åt förste aktuarien D:r Ej. Gullberg och aktuarien G. Sundbärg. Resultaten finnas sammanförda i tabellerna vid slutet af detta utlåtande och torde ej erfordra närmare förklaring än som framgår af de tydliga rubrikerna och uppställningen i öfrigt.

I samband med denna yrkesräkning utfördes äfven en räkning af antalet fader- eller moderlösa barn under 15 års ålder, och återfinnas de härvid vunna resultaten äfvenledes i de bifogade tabellerna efter den egentliga yrkesräkningen.

§ 2. De försäkrades fördelning i pensions- och åldersklasser.

Enligt förslaget delas de manlige försäkrade i två pensionsklasser. Till den första pensionsklassen skola de försäkrade höra, hvilkas kontanta lön, för vecka räknad, uppgår till 10 kronor eller derutöfver. År veckolönens kontanta belopp lägre än 10 kronor, räknas den försäkrade till andra pensionsklassen. I allmänhet skola endast sådana arbetstagare vara försäkrade, som i följd af arbetsaftalets eller arbetets natur hafva en regelbunden eller stadigvarande sysselsättning hos arbetsgifvaren, medan tillfällig sysselsättning endast då medför försäkringspligt, om den hos samme arbetsgivare varat under alla söckendagarne i en kalendervecka.

Att direkt ur de vid yrkesräkningen funna siffrorna härleda antalet af dem, som höra till den ena eller andra pensionsklassen, eller att noggrant bestämma, huru många som komma att blifva försäkrade, är naturligtvis på grund af materialets otillräcklighet i nämnda afseenden omöj-

o

ligt. Man måste derföre lägga mer eller mindre säkra antaganden till grund. Såsom det kommer att visa sig, inverkar dock denna osäkerhet icke på beräkningen af de erforderliga årsafgifterna, utan endast på beloppet af den summa, som erfordras för att medtaga den nuvarande generationen under 40 år, samt på de summor, som angifva den totala årliga kostnaden.

Jag redogör nu för de antaganden, som legat till grund för de manliga försäkrades fördelning på de två första pensionsklasserna, och genomgår dervid de hufvudsakligaste yrkesgrupperna hvar för sig. Då grupperna 1, 6 och 11 icke komma att direkt omfattas af försäkringen, och antagligen ej heller gruppen 10, som till hälften består af i statens tjenst anstälde och i öfrigt af sådana, för hvilkas pensionering i allmänhet är sörjdt, så hafva dessa fyra grupper uteslutits.

Grupp 2: Tjenstehjon. Då utaf dessa öfver 79,000 tillhöra lands-

bygden och endast 10,000 komma på städernas andel, torde det vara utom allt tvifvel, att det ojemförligt största antalet har en kontant årslön, som understiger 520 kronor och således bör hänföras till den andra pensionsklassen. Då emellertid nog äfven en del kan hafva större kontant lön, särskildt inom de nordligare länen och i vissa befattningar i städerna, har jag valt den utvägen att hänföra alla tjenstehjon på landsbygden till den andra och i städerna till den första pensionsklassen.

Grupp 3: Arbetare utan uppgifvet yrke. Denna grupp erbjuder i

följd af vår lönestatistiks ofullständighet ännu större svårigheter än den föregående. Dessa svårigheter ökas derigenom, att till denna grupp räknats äfven en mängd mera lösa arbetare både inom jordbruket och de öfriga yrkena, hvilka arbetare i allmänhet icke torde komma att tillhöra försäkringen. På grund af stadgandet, att äfven tillfällig sysselsättning, derest den varat hel kalendervecka hos samme arbetsgivare, äfven skall anses såsom försäkringspligtig anställning, torde dock någon del af dessa arbetare komma att inbegripas under , försäkringen. Å andra sidan omfattar denna grupp derjemte ett icke ringa antal arbetare, för hvilka särskild yrkesbeteckning saknats i husförhörslängderna, men hvilka rätteligen bort inräknas i grupp 4 eller »arbetare med uppgifvet yrke» och således i regel komma att af försäkringen omfattas. Då i detta afseende alla hållpunkter för en rigtig uppskattning saknas, har jag måst åtnöja mig med det antagandet, att hälften af de till grupp 3 hänförda arbetarne komma att blifva försäkrade.

6 Det återstår nu att träffa en fördelning af dessa arbetare på pensionsklasser.

Då alla såsom »jordbruksarbetare» betecknade personer blifvit hänförda till denna grupp, torde man få antaga, att flertalet af landsbygdens arbetare tillhöra denna kategori. Af Statistiska Centralbyråns jordbruksstatistik för år 1890 finner man, att dagaflöningen i medeltal för dylika arbetare för sommararbete i 12 län och för vin terar bete i ett län öfverstiger den dagaflönmg af 1 krona och 67 öre, som svarar mot första pensionsklassen. Då nu äfven de öfriga af landsbygdens till denna grupp hörande arbetare, såsom industri- eller jernvägsarbetare, m. fl. otvifvelaktigt hafva högre lön än den nämnda, torde man komma sanningen ganska nära, om man antager, att af de arbetare på landsbygden, som skulle komma att tillhöra försäkringen, hälften är att räkna till första och den andra hälften till andra pensionsklassen.

Hvad stadsarbetarne beträffar, är det redan i och för sig sannolikt, att flertalet af dem hafva högre kontant lön än 10 kronor för veckan och således böra räknas till den första pensionsklassen. Ännu sannolikare blifver detta antagande, om man observerar åldersfördelningen bland dessa arbetare. Under det att antalet 15—20-åringar endast utgör 862 och 20—25-åringar 3,372, uppgår antalet 25—30åringar till icke mindre än 6,392. Dessa arbetare äro således i allmänhet något äldre och kunna väl äfven af sådan anledning förutsättas hafva högre lön. Jag har derför trott mig kunna antaga, att alla dylika försäkrade stadsarbetare komma att tillhöra den första pensionsklassen.

Grupp 4: Arbetare med uppgifvet yrke. Hit höra alla arbetare, som

betecknats såsom gruf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och yrkesarbetare af alla slag. Beträffande den pensionsklass, till hvilken dessa böra räknas, har man en ledning i den, visserligen ofullständiga, lönestatistik, som förefinnes i det betänkande, som afgifvits af 1891 års komité för revision af K. F. den 18 November 1881 angående minderårigas användning i fabriker, m. m. Denna statistik afser arbetare inom industriens olika grenar och angifver lägsta medellönen för yrkesskickliga arbetare till något öfver 11 kronor i mindre och till något öfver 12 kronor i större rörelser, allt räknadt för vecka. Endast för ett fåtal rörelser nedgår veckolönen under det belopp, 10 kronor, som svarar mot veckolönen i första pensionsklassen. För så kallade handtlangare öfver 18 år understiger deremot veckolönen detta belopp, men

då deras antal i jemförelse med de förras är ringa, torde det vara utom allt tvifvel, att de allra flesta arbetare inom förevarande grupp kommer att tillhöra första pensionsklassen. Jag har derför antagit, att alla arbetare inom denna grupp kunna hänföras till den första pensionsklassen.

Grupp 5: Stattorpare. Denna grupp har i sin helhet hänförts till

den andra pensionsklassen.

Grupp 7: Yrkesförmän. Denna grupp har i sin helhet hänförts

till den första pensionsklassen. Visserligen höra äfven hit några förmän, hvilkas årslön uppgår till 1,800 kronor eller mera, och hvilka derföre ej komma att försäkras, men deras antal torde vara ringa i förhållande till hela antalet, och deras medtagande i beräkningarne är derför utan betydelse.

Grupperna 8 och 9: Bokhållare, m. m. hafva alla antagits tillhöra

den första pensionsklassen.

Sammanfattar man nu, i enlighet med hvad som blifvit antaget, de manliga försäkrade i pensionsklasser, erhåller man för de särskilda yrkesgrupperna följande resultat:

Första pensionsklassen:

8 Andra pcnsionsklassen;

För hvar och en af de två första pensionsklasserna erhåller man således följande resultat:

9 I fråga om de qvinliga försäkrade är ej någon fördelning af liknande art som den föregående nödig, då de alla höra till samma pensionsklass. Jag meddelar här antalet till samma grupper, som ofvan, hörande qvinnor, fördelade i gifta och ogifta, och är dervid åldersbeteckningen för de gifta qvinnorna densamma som för deras män.

Man finner genast af förestående tabeller, att medelinträdesåldern för de till den andra pensionsklassen hörande försäkrade ej kan vara mycket högre än den stadgade inträdesåldern af 18 år, äfvensom att förhållandet beträffande qvinnorna (incl. de gifta) ej heller kan vara väsentligen annorlunda.

Deremot skulle man i fråga om de försäkrade, som antagits tillhöra den första pensionsklassen, kunna synas hafva skäl till att antaga en icke obetydligt högre ålder för inträdet i försäkringen. I proportion af befolkningen inom motsvarande åldersgrupper utgöra de fyra första åldersgrupperna af dessa försäkrade i procenttal resp. 10,44, 19,il, 23,50, och 23,14. Interpolerar man nu, för att få en ungefärlig föreställning om åldersfördelningen, paraboliskt mellan åldrarne 18—30 år enligt den å pagg. 13 och 14 af komitébetänkandet del II anförda metoden, och beräknar man härvid medelinträdesåldern, så finner man såsom resultat 20,2 år, hvarvid dock ingen hänsyn tagits till emigrationens inflytande.

Någon bestämd siffra kan naturligtvis icke erhållas ur det gifna materialet och torde ej heller med någon säkerhet kunna beräknas, förr

än en dylik försäkring verkligen kommit till stånd, men med stöd af hvad som anförts, synes det mig i alla afseenden vara för kassans säkerhet fullt betryggande, om man, såsom jag i det följande gjort, beräknat afgifternas belopp efter en inträdesålder, som för alla de försäkrade i genomsnitt antagits till 19 V2 år. Äfven i fråga om den första pensionsklassen ensamt för sig torde detta antagande innebära tillräcklig säkerhet, om man å ena sidan besinnar, att just i de yngre åldrarne många af dem, som sedermera inträda i den första pensionsklassen, på grund af lägre lön förut tillhört den andra klassen, och derför icke äro nyinträdande i egentlig mening, samt om man å andra sidan beaktar motsvarande förhållanden i Norge och Tyskland (B. II, sidd. 64 och 65), hvilkas betydligt fullkomligare statistik hänvisar på en lägre inträdesålder.

§3. a) Räntefot. Dödlighets- och invaliditetsförhållanden.

Med afseende å den räntefot af 3 Va %, som lagts till grund för de förra beräkningarne, har jag icke funnit anledning att göra någon ändring. Det är visserligen sant, att räntan sedan den tiden ytterligare nedgått; inlåning sråntan i våra banker, som under perioden 1870—79 steg från 4 till 5 % och bibehöll denna senare storlek under så lång tid som under 1874—79, har från och med 1880 sjunkit — under hela tiden 1880—85 var den dock 4 V2 % — ända ned till för närvarande 3 V2 %■ Men att af detta förhållande draga den slutsatsen, att räntan fortfarande skall sjunka, så att en räntefot af 3 V* % icke skulle kunna antagas såsom utlåning sr'äntå för den närmaste framtiden, är utan tvifvel förhastadt. Våra mera betydande försäkrings- och andra kassor hafva, såsom bekant, fortfarande en medelränteafkastning af öfver 4 % och i fråga om betydelsen för penningemarknaden af ännu en konkurrents uppträdande torde å ena sidan få hänvisas till jordbrukets och äfven andra näringars stigande behof af billigare lånevilkor än hvad för närvarande kan dem beredas, och å andra sidan till, att den utlåning, som genom denna försäkring skulle komma till stånd, endast under öfvergångstiden, medan fonden bildas, kan befaras komma att inverka på den allmänna räntefoten. Sedan försäkringen efter 70—80 år nått sin fulla utveckling, upphör också i hufvudsak utlåningen af nya medel.

Uti de föreskrifna periodvis återkommande utredningarne af kassans ställning har man för öfrigt ett säkert medel att följa utvecklingen af ränteförhållandena. Så snart anledning synes föreligga, kan man i tid

ingripa och reglera proportionen mellan afgifter och pensionsbelopp. I följd af dessa i det nya förslaget tydligt preciserade bestämmelser, komma också beräkningarne för hvarje gång hufvudsakligen endast att afse tiden intill nästa revision. På sådant sätt kommer hvarje generation att få bära inflytandet af då gällande räntesatser. Och i följd deraf, att vid förutberäkningarne i allmänhet antagandena alltid väljas med försigtighet, så äro ej heller alltför tvära förändringar af pensionsvillkoren att befara.

Äfven om man ville vara så pessimistisk som möjligt med afseende på kommande tiders räntesatser, skulle derför, vid detta tillfälle, valet af en lägre räntefot än 3 Va % icke varit att gilla. Genom att nu välja eu lägre räntefot skulle man endast onödigtvis belasta den nuvarande generationen till förmån för framtida försäkrade.

För att tydliggöra inflytandet af räntefoten på pensions villkoren, bär jag äfven utfört beräkningen af pensionsafgifterna efter 3 %. För jemförelsens skull meddelas resultatet af denna beräkning längre fram vid bestämmandet af pensionsafgifterna.

Såsom dödlighetstabell hade jag vid de förra beräkningarne valt den statistiska centralbyråns dödlighetstabell för båda könen, gällande för årtiondet 1871—80. Sedan den tiden hafva motsvarande tabeller för 1881—90 blifvit färdiga, och man kunde derför nu i fråga sätta lämpligheten af den förstnämda tabellens vidare användning.

Såsom följande sammanställning af dödlighetsprocenten för de båda årtiondena visar, har nämligen, såsom ju ock var att förvänta, dödligheten bland befolkningen i sin helhet ytterligare aftagit:

1871-80. o 1881-90.

Ålder. Män. Qvinnor. Båda. Män. Qvinnor. Båda.

20............ 0,63 0,50 0,57 0,61 0,50 0,55

30 ............ 0,78 0,70 0,73 0,67 0,64 0,66

40........... 1,02 0,89 0,95 0,88 0,81 0,84

50............ 1,53 1,14 1,32 1,32 0,99 1,14

60 ............ 2,75 2,18 2,44 2,43 1,91 2,15

70 ............ 6,14 5,17 5,58 5,20 4,65 4,92

80............ 14,75 12,53 13,39 13,41 11,77 12,43

Man finner häraf, att tabellen för båda könen under 1871—80 i hufvudsak är densamma som tabellen för män under årtiondet 1881—90, och då männens dödlighetsförhållanden vid denna försäkring spela största rollen, så skulle det fel, som begås genom den förra tabellens användande, redan af denna anledning icke kunna blifva betydande.

12 Emellertid är det långt ifrån osannolikt, att dödligheten inom befolkningen i sin helhet kommer att än vidare aftaga. Ett stöd för en sådan förmodan finner man i resultaten af Statistiska Byråns nu för första gången gjorda särskilda undersökningar rörande dödligheten i städerna och på landsbygden. Man har nämligen, med afseende härpå, följande dödlighetskoefficienter för årtiondet 1881—90:

Dödligheten i städerna är således, särskild! i fråga om den manliga befolkningen, väsentligt större än på landet. I följd häraf synes det väl vara antagligt, att de fortgående sanitära förbättringarne i städerna skola minska dödligheten derstädes, så att förhållandena allt mera närma sig dem, som siffrorna för landsbygden uppvisa. Det skulle derför kunna förefalla, som om den valda dödlighetstabellen icke skulle vara säker nog med afseende på möjligheten af framtida förändringar.

Det finnes emellertid några omständigheter, hvilka göra, att denna tabell ännu erbjuder full säkerhet för det afsedda ändamålet, och att det skulle hafva varit en öfverdrifven försigtighetsåtgärd att lägga en för kassan ännu ofördelaktigare tabell till grund.

Den ena af dessa omständigheter är den proportion mellan landsoch stadsbefolkningen, som gäller just den del af befolkningen, som omfattas af försäkringen. Af hela antalet i yrkesräkningen upptagna och till försäkringen räknade grupper af män, komma 270,000 på landsbygden och 122,000 på städerna, och inom åldersgrupperna 20—30 år har man 85,000 på landsbygden och 39,000 i städerna, således i båda fallen endast 2 'U gånger så många försäkrade på landsbygden som i städerna, under det att förhållandet i fråga om befolkningen i sin helhet är som 4 till 1. Beräknar man nu med tillhjelp af proportionen 2Vä : 1 ur de nyss anförda talen motsvarande dödlighetskoefficienter för de manliga försäkrade (en beräkning, som visserligen icke är alldeles exakt, men för ändamålet tillräckligt noggrann), så får man

således tal, som mycket nära ansluta sig till dödlighetstabellen för män för årtiondet 1871—80. M, u.

Den andra omständigheten, som härvidlag är af betydelse, är det bekanta förhållandet, att dödligheten bland de klasser af samhället, om hvilka här är fråga, och isynnerhet bland de industriella arbetarne, — jfr t. ex. 1884 års arbetareförsäkringskomités betänkande, III, 7 — är icke oväsentligt större än bland de mera burgna eller besutna samhällsmedlemmarne. I följd häraf torde de senast anförda siffrorna, som beräknats med stöd af dödlighetsförhållandena bland befolkningen i sin helhet, vara icke obetydligt för låga, då fråga är om de försäkrade, och den använda tabellen således ännu säkrare med afseende på ändamålet. Härtill kommer, såsom redan förut antydts, att den för beräkningarne använda tabellen är den för båda könen gemensamma och således äfven af denna anledning, alldenstund pensionsförbindelserna för de manliga försäkrade äro betydligt större än för de qvinliga, betryggande.

Slutligen må framhållas, att äfven sannolikheten att vid en gifven ålder blifva invalid måste stå i sådant samband med dödlighetsförhållandena, att denna sannolikhet i allmänhet bör vara större inom en befolkning, som har att uppvisa en större dödlighet och tvärtom. Visserligen har detta samband ännu icke statistiskt uppvisats, men synes ligga i sakens natur. Då jag nu, såsom strax nedan skall anföras, för en befolkning sådan som den svenska med dess låga dödlighet antagit invaliditetssannolikheten efter tysk erfarenhet, således hemtad från en befolkning med större dödlighet, så synes äfven härutinnan ligga en ytterligare anledning till trygghet.

På grund af hvad jag nu anfört, har jag icke funnit skäl att i fråga om dödlighetstabell afvika från de antaganden, som lågo till grund för komiténs beräkningar, utan har jag fortfarande ansett mig kunna för det förevarande ändamålet använda don för båda könen gällande officiella dödlighetstabellen för 1871—80. Jag har likväl för säkerhetens skull längre fram angifvit, resultaten med afseende på pensionsvilkoren,

under förutsättning af att motsvarande tabell för 1881—90 och samma invaliditetssannolikheter skulle lagts till grund.

I fråga om sannolikheten att vid en viss ålder af x år blifva invalid inom årets lopp har jag för de flesta åldrar användt den af Behm konstruerade formeln

x — 20

4 = 0,00019036.2 *

hvilken äfven användts vid de tyska beräkningarne och anföres i den »Denkschrift», som åtföljde den kejserliga propositionen till riksdagen angående invaliditetsförsäkring. I nämnda skrift visas, att denna formel gifver större värden på ix än som härleddes ur resultaten af den allmänna yrkesräkningen för tyska riket, oaktadt de motsvarande talen i detta senare fall höjdes med 60 proc. Derjemte framgår af en på samma ställe anförd undersökning, att formeln mycket nära återgifver invaliditetsförhållandena hos omkring 50,000 för ändamålet undersökta jernvägsarbetare.

Jemför man nu vidare dödlighetskoefficienterna efter den allmänna tyska dödlighetstabellen med dem, som jag ofvan användt:

så finner man, att dödligheten inom den svenska befolkningen är betydligt lägre än inom den tyska, och då det är antagligt, att af denna anledning äfven invaliditetsförhållandena inom den förra befolkningen skola vara gynnsammare, så är det tydligt, att valet af den nämnda formeln såsom representerande invaliditetssannolikheten i genomsnitt för alla de yrken, som här äro i fråga, åtminstone icke kan anses innebära ett underskattande af denna beräkningsfaktors betydelse.

Då det emellertid af jemförelsen med invaliditetsförhållandena bland de tyska jernvägsarbetarne under åren 1886—89 visade sig, att invaliditetssannolikheten för yngre åldrar än 35 år i verkligheten var något större än enligt den antagna formeln, så har jag i öfverensstämmelse härmed för alla dessa åldrar antagit värdet 0,ooi5 på denna sannolikhet.

15 I följd af förslagets särskilda bestämmelser rörande de fall af invaliditet, som orsakas af olycksfall under de 5 första försäkringsåren, är det äfven nödigt att skaffa sig en föreställning om sannolikheten i0 att inom årets lopp träffas af olycksfall och att i följd deraf blifva invalid i lagens mening. Jag hade vid den förra beräkningen (B. II!, sid. 40) antagit i0 = 0,ooi5, och har ej heller nu funnit anledning att afvika från detta antagande. På grund af den ringa betydelse, som dessa invaliditetsfall hafva för beräkningarne, torde någon särskild motivering af valet af detta talvärde här ej erfordras.

Vida vigtigare är det att ej underskatta inflytandet af dödlighetsförhällandena bland dem, som är o invalider, och jag har i detta hänseende icke ansett mig böra acceptera de antaganden, som ligga till grund för de meranämda tyska beräkningarne, enligt hvilka dödlighetsprocenten bland invalider af olika åldrar var följande:

Ålder. Dödlighets-^

25 ...................................................... 8,31

35 ..................................................... 6,39

45 ................... 5,30

55 ...................................................... 4,85

65 ..................................................... 6,29

Dessa tal äro af Zimmermann härledda ur erfarenheten från de tyska jernvägarnes pensionsväsen. Emellertid äro dessa siffror redan i och för sig temligen osäkra. Vidare erhöll jag vid en undersökning af dödligheten bland den pensionerade personalen vid svenska statens jernvägar för åldrar under 65 år den lägre siffran 4,20 såsom medeltal. 'Slutligen är det äfven i föreliggande fall icke osannolikt, att en mindre dödlighet bland normala personer äfven motsvarar en mindre dödlighet bland invaliderna, och att således förenämda tal, som hvila på tysk erfarenhet, äro för höga, då det gäller svenska förhållanden. Jag har derför af försigtighetsskäl för alla åldrar under 67 år antagit 0,04 såsom dödssannolikheten för invalider och efter denna ålder antagit samma dödlighet som för normala lif.

§ 3. b) Invaliditets- och lifräntetabeller.

På grund af hvad som i föregående § anförts, får man nedanstående invaliditetstabell, der talen i de särskilda kolumnerna ha följande bebetydelse: •

första kolumnen innehåller de olika åldrarna från och med 20 till och med 70 års ålder;

andra kolumnen innehåller talen Lm = antalet qvarlefvande vid m års ålder af 100,000 samtidigt födde, enligt Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell för 1871—80 för båda "könen gemensamt;

tredje kolumnen angifver im - sannolikheten för en m-åring att blifva invalid, innan han uppnått (m + 1) års ålder; fr. o. m. m = 20 t. o. m. m = 34 är im antagen till 0,ooi5; för öfriga åldrar t. o. m. m = 69 hafva talen tagits ur den tyska riksförsäkringens tabell, som finnes publicerad i den »Denkschrift», som åtföljde den tyska regeringspropositionen år 1888;

fjerde kolumnen innehåller mortalitetskoefficienterna som mellan 20—66 års ålder antagits konstant = 0,04, men för högre åldrar sammanlåna med Statistiska Centralbyråns ofvannämnda tabell;

i femte kolumnen betyda talen Am det antal aktiva, som vid m års ålder återstå, under förutsättning att 72,148 aktiva samtidigt inträdt vid 20 års ålder; man har

i sjette kolumnen angifva talen Im = imAm det antal personer, som årligen bland Am aktiva vid m års ålder blifva invalida;

den sjunde kolumnen innehåller Im (1—i ff) eller det antal invalider, som af Im vid m års ålder ännu lefva qvar efter ett år;

talen Pm i åttonde kolumnen angifva hela antalet invalider, som vid m års ålder ännu lefva; man har

1 (i + pmu (i

Slutligen innehåller den nionde kolumnen talen Pm (1 — eller antalet invalider, som af Pm invalider af m års ålder lefva qvar efter ännu ett års förlopp.

*

I

in

och för högre åldrar enligt Stat. Centralbyråns ofvannämnda tabell:

Med tillhjelp af dessa tabeller beräknades nu, efter eu räntefot af 3Va proc., först R{H eller kapitalvärdet af en förskottslifränta å en krona,

som utgår till eu invalid af in års ålder under hans återstående lifstid. Beräkningen utfördes enligt rekursionsformeln

i?W=l + (l— *W) q-1 Rm%, der q — 1,035, och gaf följande resultat:

Emellertid skola lifräntorna enligt förslaget utgå, ej helårsvis, utan månadsvis. Vid den tidpunkt, då beräkningarne påbörjades, var det likväl ännu ej afgjordt, huruvida desamma skulle utgå qvartals- eller månadsvis. 1 förra fallet borde de ofvan gifna R{2 minskas med 0,375, i det senare med 0,460. För att möta båda eventualiteterna, utan att behöfva göra om eu mängd invecklade kalkyler, minskade jag alla R{2 med 0,io, så att i det följande öfverallt

0,40

betyder kapitalvärdet af en invaliditetslifränta för eu m-årig invalid, vare sig den utgår qvartals- eller månadsvis.

20 Enligt förelaget skola alla lifräntor — utom barnpensionerna, som behandlas särskilt — utgå från och med den tidpunkt, då invaliditet inträder, dock senast från och med fylda 70 års ålder.

Kallar man derföre Rm kapitalvärdet af en invaliditetslifränta å en krona åt en nu m-årig aktiv (arbetsför) person, så får man Rm ur formeln

Rm = ^-r(rn = 20, 21,... 69),

der följande beteckningar blifvit införda:

A' = A nm • O —i A' /?' W •

^ in <] > Wnn ~ Lm in m + l/2 >

O/?(*) • /?'(*) — »(O n~lh • /?'(*) — P(0 •

**70 ^ 70 70 j -**' m — m. > -R> 70 — -**' 70 ?

öm b Q/n + l • "t ^70*

Vidare skall en karenstid af 5 år iakttagas, d. v. s. ingen får pension, som ej gjort minst 5 års inbetalningar, såvida ej olycksfall varit anledningen till invaliditeten, i hvilken händelse pensionen ändock utbetalas. Man måste derföre äfven beräkna:

Rm — kapitalvärdet af en lifränta å en krona, som utgår, i händelse invaliditet inträffar under de 5 första åren, och

Rm — kapitalvärdet af en lifränta å en krona, som utgår, i händelse invaliditetet inträffar under de 5 första åren i följd af olycksfall. Invaliditetssannolikheten i detta fall har förut betecknats med i0.

Till beräkning af dessa tal har man formlerna:

i? _

-L"m in

Sm

A'

A mRym — io • [A mR'm+ lfa + A'm + 1 R'm+1t/2 + . . . + ^,n,+ 472'm + 4i/J-

Slutligen har man att beräkna kapitalvärdet Rm af en iuvaliditetsränta, som växer med en krona om året, tills en nu m-årig aktiv person blir invalid eller uppnår 70 års ålder. Dessa talvärden erfordras för att beräkna kostnaden för den föränderliga, mot försäkringstiden proportionel delen af pensionerna. Dessutom erfordras äfven kännedom om kapitalvärdena Ä(?j af dylika växande lifräntor, som utgå, i händelse invaliditeten inträffar inom de 5 första åren.

21 Vid beräkningen af dessa tal har jag, likasom vid de föregående formlerna, antagit, att de Im, som under ett års lopp blifva invalider, blifva det vid årets midt, oaktadt detta beräkningssätt i förevarande fall ej är fullt exakt. Men då såsom man lätt finner, hela skilnaden inskränker sig till en faktor q i d. v. s. till omkring Va proc., har jag härvid icke fäst något afseende, då å ena sidan kapitalvärdena blifva något större än de exakta värdena, och kassans säkerhet således icke härigenom minskas, och då man å andra sidan vinner den stora fördelen att direkt kunna utgå från de redan beräknade talen.

Införes nu beteckningen

Tm — Sm + Sm + i+ ... + S70,

så erhållas formlerna

<

A'm Rm *= Tm — Va (*Sm4- Q7n) = Tm — JL+s — 5 Sm+&-— V2(Sm

Efter alla dessa formler hafva följande talvärden blifvit beräknade:

22 Med tillhjelp af det i föregående § angifna värdet i0 = 0,ooi5 beräknas nu de lifräntevärden, som i det följande komma till användning. För detta ändamål sätter jag för pensionens konstanta del

Qm = Rm-R% + R%

och för pensionens variabla, proportionelt mot försäkringstiden växande del

=/c - m + 5 m,

alldenstund pensionen, om olycksfall orsakar invaliditet inom de 5 första försäkringsåren, skall beräknas, såsom om 5 hela år förflutit.

23 Kapitalvärdet af en årsafgift å en krona, som erlägges vid slutet af hvarje år, så länge en nu m-årig person lefver och är aktiv intill fylda 70 år, erhålles ur formeln

A'm - & A'n

»» +1

ur hvilken formel följande tabell blifvit beräknad:

24 Enligt förslagen skola nu afgifterna visserligen beräknas för vecka, men ej nödvändigt erläggas för så korta perioder. Kunde man antaga att afgifterna verkligen erlades för vecka, skulle ofvanstående kapitalvärden ökas med ungefär 0,5; men då detta, med hänsyn till tjenstehjonens stora klass, i långt i från alla fall torde komma att ega rum, och då å andra sidan det skulle vara alltför försigtigt att antaga, det alla afgifter helårsvis och först vid slutet af året inflyta, har jag ansett mig böra gå en medelväg genom att till de nyss funna talen «m öfverallt addera konstanten 0,2.

Alla dessa tabeller hafva ursprungligen beräknats af dåvarande amanuenserna på Stockholms observatorium Dr C. A. Schultz-Steinheil och Kand. C. Dickman, och hafva sedermera kontrollräknats af Dr K. A. Beckman, m

■■ ’ " •_ I' < I !'•! .V.

uhan •'! fn a äi-xl. ; .o, 0‘; ... : /t

§ 4. Pensionsafgifterna.

*

Enligt de ifrågasatta ändringarne i komiténs förslag skulle hustruoch barnpensioneringen öfverflyttas på staten och pensionsafgifterna alltså komma att beräknas endast för de framtida betalande delegarne

1 försäkringen, så att afgifterna svara mot medelåldern för inträdet i försäkringen, under förutsättning af att . de erläggas från och med inträdet intill dess den försäkrade erhåller pension eller dessförinnan afliden

Pensionen består af tvenne delar, af hvilka den ena delen är fix och af samma belopp, 50 kronor, för alla tre pensionsklassema, medan den andra delen är proportionell mot försäkringstiden. För hvarje försäkringsvecka räknas dervid 10 öre i den första, 5 öre i den andra och

2 öre i den tredje pensionsklassen. För hvarje försäkringsår ökas pensionsbeloppet således med resp. kr. 5,20 2,oo och 1,04.

Nu är, enligt tabellerna å sid. 23 för en inträdesålder af DBA år:

y eller kapitalvärdet af en invaliditetspension af 1 krona (med iakttagande af förslagets bestämmelse i fråga om olycksfall och väntetid) = kr. 1,0959;

? eller kapitalvärdet af en invaliditetspension, som utgör lika många kronor som hela år förflutit, sedan inträdet i försäkringen skedde = kr. 58,377; samt

am + 0,2 eller kapitalvärdet af en årsafgift af 1 krona, som erlägges tills pension erhålles, = kr. 19,205.

På grund häraf blifver kapitalvärdet af pensionens konstanta del, 50 kronor,

= 50.1,6959 =: kr. 84,795

och således den deremot svarande årsafgiftens belopp

84,795

19,205

= kr. 4,415.

I fråga om den med åren växande delen af pensionen finner man på liknande sätt kapitalvärdet af en invaliditetspension, som växer med kr. 5,20 om året

= 5,20.58,377 = kr. 303,5604

och således den deremot svarande årsafgiften

303,5604

19,205

15,806,

hvilket således gäller för den första pensionsklassen. För den andra och tredje får man, alldenstund i dessa fall tillväxten af pensionen är resp. y2 och y. så stor som i första fallet, såsom värden å motsvarande årsafgifter

kr. 7,903 och kr. 3,161.

För de tre pensionsklassema blifva alltså pensionsafgifternas årliga

hvilka belopp afrundats till resp.

kr. 20,40, kr. 12,75 och kr. 7,65,

motsvarande de i förslaget — under förutsättning af i medeltal 51 afgiftsveckor om året — fastställda veckoafgifterna af resp.

40, 25 och 15 öre för de tre pensionsklassema.

26 Man kan derför anse dessa afgifter såsom nettopremier för en i försäkringen uyinträdande person, förutsatt att han icke upphör med afgifternas erläggande, förr än han får pension eller afliden

Såsom ofvan nämnts, har jag äfven beräknat proportionen mellan afgifterna och pensionerna under förutsättning af en räntefot af 3 %.

För samma inträdesålder af I9V2 år som förut hafva följande värden erhållits å de qvantiteter, som behöfvas för beräkningen:

<

Q = 2,0930; Q == 73,576; ce + 0,2 = 20,730.

På samma sätt som förut får man då, under förutsättning af enahanda pensionsvillkor, följande värden å årsafgifterna:

Klass 1. 11. in.

För pensionens konstanta del....................................... 5,048 5,048 5,048 •-

» » växande x> ..............____________________ 18,456 9,228 3,691

Summa 23,504 1 4,276 8,739

Då nu de fastställda afgifterna af resp. kr. 20,40, 12,75 och 7,65 med

kr. 3,104, kr. 1,526 och kr. 1,089

understiga de föregående, och då vidare en eventuell nedsättning af pensionernas belopp endast skall träffa pensionens växande del, så måste kostnaden för denna del, som i de tre fallen är

kr. 18,456, kr. 9,228 och kr. 3,691 nedsättas just med de nämda beloppen, således med resp.

16,8 %, 16,5 % och 29,5 %.

I stället för en veckoökning af resp. 10, 5 och 2 öre, som gäller för en räntefot af 3V2 %, skulle man således, under förutsättning af 3 % ränta, få de motsvarande talen

8,32, 4,17 och 1,41 öre,

hvilka i praxis troligen skulle komma att afrundas till resp.

8, 4 och IV2 öre.

Alldenstund pensionens konstanta del, eller de 50 kronorna, blifver lika i båda fallen, skulle exempelvis, under förutsättning af en försäkringstid af rundt 2,000 veckor, medelpensionsbeloppen, som i de tre pensionsklasserna enligt nuvarande bestämmelser äro resp. 250, 150 och 90 kronor, då komma att nedgå till resp. 210, 130 och 80 kronor.

Först om räntan nedgår under 1 V, % försvinner veckoökningen i den tredje pensionsklassen.

27 För att i någon mån belysa inflytandet af dödlighetens aftagande, har jag utfört en liknande beräkning under förutsättning af den allmänna svenska dödlighetstabellen för båda könen och gällande för årtiondet 1881—90 i stället för den nu använda, som gäller för årtiondet 1871—80. Öfriga beräkningsgrunder hafva antagits oförändrade.

De motsvarande talen blifva i detta fall, för inträdesåldern 19V2 år:

Q - 1,8267; = 64,073; « + 0,2 = 19,460.

och afgifterna skulle i sådant fall blifva:

Klass I II III

för pensionens konstanta del................................................ 4,693 4,693 4,693

» » växande » .............................................. 17,121 8,561 3,424

Summa 21,814 13,254 8,117 i stället för de nuvarande..................................................... 20,40 1 2,75 7,65

således ungefär som om räntefoten nedgått med V» %.

Såsom jag redan förut antydt, är likväl en dylik förutsättning icke antaglig, alldenstund samtidigt med dödssannolikheten äfven invaliditetssannolikheten i allmänhet måste aftaga, och således i verkligheten dessa båda faktorer komma att tillnärmelsevis upphäfva hvarandras inflytande.

I sammanhang härmed förtjenar ock att nämnas, det samma försäkring, som i förevarande fall för en 20-åring i första pensionsklassen erfordrar en årsafgift af något öfver 20 kronor, enligt de grunder, som följdes vid de tyska beräkningarne (med i hufvudsak samma invaliditetssannolikheter och räntefot, men med större dödlighet), skulle beräknats kosta knappt 15 kronor om året.

§ 5. Statens bidrag till pensionsafgifterna.

Enligt det nya förslaget skall staten till försäkringen först och främst, årligen och för all framtid, bidraga till pensionsafgifterna för de manliga försäkrade med så mycket, som svarar mot kostnaden för hustrurnas särskilda pensionsrätt och för barnuppfostringshjelpen, samt med hvad som erfordras för att bereda de försäkrade förmånen att behålla redan förvärfvade anspråk på pension, äfven om försäkringen afbrytes.

1) Hustrurnas pensionsrätt. Vid beräkningen af hustrurnas pensionsrätt har jag för säkerhetens skull förutsatt, att qvinnorna under hela sin arbetsföra tid äro försäkrade, antingen såsom sjelfva innehafvande

försäkringspligtig anställning eller, i motsatt händelse, såsom hustrur till försäkringspligtige män. Under denna förutsättning blifver kapitalvärdet af en nyinträdande qvinnas pensionsrätt, enligt de i föregående § anförda siffror:

50.1,6959 + 1,04.58,377 er kr. 145,507.

För att erhålla kapitalvärdet af den förbindelse, som genom hvarje nyinträdande qvinna i medeltal åsamkas kassan, bör från detta belopp dragas kapitalvärdet af de pensionsafgifter hon sannolikt kommer att erlägga. Och för sådant ändamål måste man skaffa sig en föreställning om sannolikheten för en qvinna att vid en gifven ålder vara gift.

Beträffande giftermålsfreqvensen visar det sig nu af den officiella befolkningsstatistiken för år 1890, att af alla qvinnor mellan 35—40* års ålder 75V* och af alla qvinnor mellan 40—45 år 7 9 74% varit eller äro gifta. Det är derför antagligt, att af de i försäkringen nyinträdande qvinnorna omkring 80 % komma att gifta sig. Emellertid visar det sig vidare, att af alla en gång gifta qvinnor mellan 35—40 år omkring 5 %, och mellan 40—45 år omkring 8 %, o. s. v. icke längre äro gifta, utan enkor eller frånskilda. Och då antalet qvinnor, tillhörande sistnämda kategori, för högre åldrar blifver proportionsvis ännu större, och då vidare äfven någon del af de gifta qvinnorna sjelfva innehafva försäkringspligtig anställning och således erlägga pensionsafgifter, vill det synas tillräckligt försigtigt, om man antager, att af alla nyinträdande qvinnor 75 %, i följd af giftermål, efter 41 års ålder icke längre erlägga några pensionsafgifter. För åldrar under 41 år har sannolikheten att vara gift och icke betalande försäkrad beräknats efter en formel, som utjemnats till

Gm = 0,75—0,00155 (41—m)2,

ett antagande, som för öfrigt är ännu försigtigare än det, som vid de förra beräkningarne (B. II, sid. 69) användes.

Enligt detta antagande blifver kapitalvärdet af årsafgiften för en nyinträdande qvinna 9,057 gånger afgiftens belopp, och således i förevarande fall = 7,65.9,057 = kr. 69,286. Subtraheras nu detta värde från det förut angifna värdet kr. 145,507 af pensionsrätter så erhåller man rundt kr. 76, hvilket således är kapitalvärdet af den förbindelse, som genom hvarje nyinträdande qvinna åsamkas kassan. Emellertid böra dessa förbindelser af praktiska skäl i stället fördelas på de nyinträdande manliga försäkrade, och då antalet af dessa senare är något mindre än antalet nyinträdande qvinnor, bör den anförda siffran något ökas. Mot-

svarande proportionen mellan hela den manliga och qvinliga befolkningen af 20—30 års ålder, har jag derför höjt nämda siffra till 82 kronor, h vilket således skulle vara kapitalvärdet af den förbindelse, som i följd af hustrurnas särskilda pensionsrätt åsamkas kassan vid inträdet af hvarje manlig försäkrad.

2) Barnuppfostringshjelpen, Enligt de förra beräkningarne (B. II, sidd. 66 och 67) skulle för hela befolkningen antalet äkta barn, hvilkas fader aflidit, och som äro under 15 år gamla, vid 1890 års slut kunna antagas till 86,586. Om man, för att eliminera inflytandet af folkmängdens vexlingar, m. m., antager detta antal svara mot antalet män mellan 30—50 år, som vid samma tidpunkt utgjorde 512,484, så skulle mot hvarje man i sagda ålder svara 0,ir pensionsberättigade barn.

Använder man nu detta tal vid förhållandena inom en konstant folkmängd, sådana de återgifvas af grundtabellen i § 3, så finner man, att mot de 1,246,641 personer, som äro i åldrarne 30—49 år, och således mot 72,148 nyinträdande 20-åringar skulle svara 0,17 . 1,246,641 — 211,929, och således mot hvarje nyinträdande man: 211,929 : 72,148 = 2,94 faderlösa äkta barn under 15 år.

För att vinna en föreställning om storleken af den förbindelse, som med hänsyn till barnens pensionsrätt åsamkas kassan vid hvarje ny försäkrad mans inträde i densamma, har jag nu antagit pensioneringen hafva nått sitt jemvigtsläge. Betecknar man då med x denna förbindelses värde för en barnpension af 1 krona, och med sc medelkapitalvärdet af motsvarande förbindelser för alla försäkrade män mellan 20—69 års ålder, samt med b medelkapitalvärdet af en barnpension å 1 krona till de då pensionerade barnen, så har man

2,94 = 0,035.2,94. b + 0,035 . S . X + X,

der S betyder proportionen mellan antalet män mellan 20—69 års ålder och antalet årligen nyinträdande 20-åringar, således enligt den nämda grundtabellen

S = 2,880,064 : 72,148 = 39,92.

Hvad x och x angår, så kunna dessa båda faktorer, enligt erfarenheten inom andra pensionskassor, vid denna approximativa beräkning sättas lika med hvarandra, så att man får

x = 1,225 — 0,043 . b.

De pensionerade barnens medelålder kan i medeltal antagas hafva varit omkring 8 år, och således b ungefär = 5. I följd häraf har x antagits till jämt 1, och då barnpensionens belopp är 30 kronor, skulle således den i följd af barnpensioneringen för hvarje nyinträdande man tillkommande förbindelsen hafva ett kapitalvärde af 30 kronor, en siffra,

som jag, på grund af de i öfrigt försigtigt valda förutsättningarne, icke ansett mig böra höja utöfver detta belopp.

3) Pensionsrättens upprätthållande. Här gäller det att söka uppskatta värdet af den förlust, som kan åsamkas kassan derigenom att afgiftsbetalningen för någon tid afbrytes eller upphör, då den förBäkrade icke längre innehar försäkringspligtig sysselsättning, utan att likväl den redan förvärfvade pensionsrätten får reduceras. I följd af statistikens ofullständighet, hvilken naturligtvis icke kan afhjelpas förr än en dylik försäkring verkligen kommer till stånd, är det här ännu svårare än i föregående fall att skaffa sig en föreställning om de verkliga förhållandena. Lyckligtvis är den post, hvarom det här handlar, af relativt så ringa betydelse, att man kan låta nöja sig med de antaganden, som kunna göras. Hufvudsaken är endast, att man icke underskattar värdet af dess inflytande.

Om man bortser från kortare och mera tillfälliga afbrott i försäkringsförhållandet, ligger härvidlag största vigten på, att söka uppskatta inflytandet af definitift utträde ur försäkringen, i hvilka fall försäkringsförhållandet icke mera återknytes.

Antager man nu för säkerhetens skull, att alla de män, som sålunda utträda ur försäkringen, varit försäkrade minst 5 år, så att rätt till minimipension och barnuppfostriugshjelp blifvit förvärfvad, så består kassans förlust på utträdet i skillnaden mellan kapitalvärdet af de afgifter, som derefter skolat för honom erläggas, och kapitalvärdet af den vidare ökning pensionen skulle erhållit, om han qvärstannat i försäkringen. För hvarje vid m år utträdande manlig försäkrad är således

<

kassans kapitalförlust = 28,05. («m + 0,2) — 5,20 . Rm, om utträdet sker

<

ur den första, och = 17,85. (»„, + 0,2) — 2,60 . i?„„ om utträdet sker ur den andra pensionsklassen. Afgifterna hafva dervid, i enlighet med det nya förslaget och med statens bidrag inräknadt, antagits till 55 öre i den första och till 35 öre i den andra pensionsklassen. För olika åldrar får man då följande värden å sagda kapitalförlust, uttryckt i kronor:

o. s. v.

31 Man finner häraf först och främst, att skillnaden mellan de båda pensionsklasserna, för så vidt det rör åldrar under 40 år, ej är större, än att man kan bortse från densamma och räkna med alla försäkrade män såsom en enda klass. Vidare finner man, att kassans förlust egentligen endast för åldrar under 40 år har något större värde. För åldrar omkring 50 år och deröfver har kassan till och med vinst på utträdet. Härtill kommer nu vidare, om mannen är gift, kassans vinst på, att hustruns pension ej mera växer. Denna vinst uppgår till öfver 60 kronor — egentligen 1,04. Em — för hvarje sådant fall. Då nu flertalet af de utträdande äro gifta, så finner man, att kassan i allmänhet har vinst på dem, som utträda efter 40 års ålder. Jag har vidare antagit, att denna vinst fullt motväger förlusten af afgifter i det fåtal fall, der en ogift qvinna lemnar försäkringen.

Kassans förlust beräknas således uppstå genom utträdet af de män, som äro under 40 år gamla. Antager man nu, att sådant utträde först eger rum efter 25 års ålder, så är förlusten i medeltal för hvarje utträdande man, enligt ofvan gifna tal, 118 kronor. Härifrån afgår kassans vinst på dem, som äro gifta, hvilken vinst, alldenstund, äfven af dessa, flertalet är gift, åtminstone torde kunna skattas till 38 kronor, svarande mot en proportion af knappt 60 % gifta män. Kassans förlust i hvarje fall skulle således reduceras till jemt 80 kronor för hvarje man, som utträder ur försäkringen i en ålder mellan 25 och 40 år.

I proportion af hela den manliga befolkningen inom motsvarande åldersklasser, utgöra nu de enligt § 2 antagna antalen manliga försäkrade :

hvaraf man finner, att man är mer än tillräckligt försigtig, om man, i och för denna kalkyl, antager att mellan 25 och 55 år 2 % årligen utträda ur försäkringen. Och då antalet försäkrade män af åldern 25—40 år antagits till (se § 2) 149,937 eller rundt 150,000, så skulle antalet årligen utträdande blifva 2 % deraf eller 3,000. Kassans förlust på hvar och eu var ofvan funnen utgöra 80 kr. Hela årliga förlusten blifver således 240,000 kr., eller i kapital nära 7 millioner kronor, en siffra, som icke väsentligen afviker från den vid de förra beräkningarna (B. IT, sidd. 60 och 80), under andra antaganden öfver faktorernas hvar-

andra motverkande inflytande, funna siffran. Jag har emellertid för yttermera säkerhets skull höjt densamma till 8 millioner, och deraf antagit 5 millioner svara mot framtida generationer och 3 millioner mot de nuvarande försäkrade.

Räntan på 5 millioner är 175,000 kronor, och om denna summa fördelas på omkring 14,000 årligen nyinträdande män, så får man för hvar och en ett resultat af kr. 12,50 eller rundt 13 kronor.

Läggas nu de tre sålunda beräknade kapitalvärdena af resp. 82, 30 och 13 kronor tillsammans, så får man 125 kronor för hvarje nyinträdande manlig försäkrad. Detta kapital skall enligt förslaget af staten täckas genom årliga tillskott till de manliga försäkrades pensionsafgifter, och då man i detta fall, alldenstund staten betalar helårsvis, bör sätta a = 19,005, så blifver det erforderliga årliga bidraget till hvarje sådan pensionsafgift 125 : 19,005 = kr. 6,577 eller i veckan nära 13 öre. Ifråga om säkerheten af denna siffra, må påpekas, att ett fel i ofvannämda kapitalvärde — 125 kronor — till ett belopp af 1 krona endast verkar en ändring af Vio öre i den nämda veckoafgiften.

Statens bidrag för de i början af §:en anförda ändamål kan således bestridas genom ett tillskott af 13 öre till pensionsafgiften för hvarje manlig försäkrad.

Men då

§. 10 +§. 15 = 13

och således antalet försäkrade i den första pensionsklassen endast behöfver vara 1V2 gånger så stort som i den andra, för att staten i stället skall kunna bestrida samma kostnad genom ett tillägg af 15 öre i den första och 10 öre i den andra pensionsklassen till hvarje pensionsafgift, och då nämda villkor är mer än tillräckligt uppfyldt, så är äfven ett dylikt arrangement möjligt.

§ 6. Statens bidrag för den nuvarande generationen.

Enligt det nya förslaget skall staten bidraga med den tilläggskostnad, som erfordras för att i försäkringen på i öfrigt stadgade vilkor äfven upptaga dem af den nuvarande generationen, som äro under 40 år och hvilka icke kunna betraktas såsom nyinträdande i egentlig mening, d. v. s. hvilka, vid lagens trädande i kraft, äro eller förut varit i sådan lefnadsställning, som enligt förslagets bestämmelser medför delaktighet i försäkringen.

33 Det är tydligt, att man i fråga om de belopp, som här vid lag komma att erfordras, icke kan erhålla några tillförlitligare siffror förr, än försäkringen trädt i kraft, och man erhållit kunskap om dem, som då verkligen inträdt i försäkringen. Då det emellertid är af vigt att hafva någon föreställning om den kostnad, som kan komma i fråga, har jag utfört beräkningen under antagande af, att de försäkrades fördelning på ålders- och pensionsklasser, vid försäkringens början, är den, som i § 1 meddelats.

På grund af hvad redan anförts, kan man då anse, att afgifterna — incl. de i föregående § omnämnda statsbidrag — äro tillräckliga för försäkringen af dem, som äro 18—20 år gamla. För de öfriga har jag utfört beräkningen med 5-årsgrupperna, och såsom medelåldrar dervid antagit resp. 22Va, 2 7 72, 32 72 och 3 7 72 år. Hvad de gifta qvinnorna beträffar har jag för säkerhetens skull räknat dem såsom lika gamla som deras män.

De för beräkningen erforderliga värdena å 5, ? och « + 0,2 kunna hemtas ur tabellerna i § 3, och det återstår blott att angifva kapitalvärdena för en-kronas-afgifter för de ogifta qvinnorna. Dessa kapitalvärden hafva beräknats särskildt, under antagande af, att afgiften blott erlägges tills qvinnan blifvit gift, och att sannolikheten att blifva gift är den i § 4 antagna. Dessa kapitalvärden hafva för de 4 åldrarne befunnits vara respektive

9,251, 10,148, 11,881 och 13,597.

På grund häraf blifver:

Kapitalvärdet af 50 kronors pension till alla de

försäkrade mellan 20—40 år ........................ = 51,035,000 kronor;

Kapitalvärdet af den växande pensionen:

i klass I ..................................................................... = 44,095,000 »

i » II .......................... = 12,843,000 »

i » III .......... = 14,719,000 »

Summa 122,692,000 kronor

samt

Kapitalvärdena af afgifterna:

55 öres veckoafgift i klass I ............................ = 62,988,000 kronor

35 » )> » » II = 24,171,000 »

15 » » » » III........................ = 10,287,000 »

Summa 97,446,000 kronor,

så att härvid en brist återstår, hvars kapitalvärde är 25,246,000 kronor.

34 Bibehållandet af pensionsrät.ten har för den nuvarande generationen enligt föregående § antagits till 3 millioner kronor.

Hvad barnpensionsrätten beträffar, så har kapitalvärdet för en barnpension af 1 krona i medeltal för alla försäkrade män mellan 20—40 år antagits till 1,2, och då man kan antaga att 28,000 män mellan 18—20 år, finnas i försäkringen, så blifver hela antalet försäkrade män mellan 18—40 år, enligt § 2, i rundt tal 240,000, och således kapitalvärdet af barnpensionsrätten för dem

30.1,2.240,000 = 8,640,000 kronor.

Adderas dessa tre poster, så får man såsom ett approximativt värde å tilläggskostnaden för den nuvarande generationen en summa af rundt 37 millioner kronor. I följd af den i § 2 anmärkta osäkerheten rörande gruppen 3 — »arbetare utan uppgifvet yrke» — torde felet i denna summa kunna belöpa sig till omkring 5 % af hela beloppet.

Räntan å denna summa är 1,295,000 kronor årligen. För att amortera densamma under 80 års tid, erfordras deremot årligen under samma tid 1,383,000 kronor.

“ ■! M •.:/! '(v 1 i j * > t '10 H.J-.-t;;C.'tv, >i■ *>* * , ‘‘fli;7

§ 7. Sammanställning af totalkostnaden.

r » i •••;. . ■• . 1 L r .. i , ; °

Jag gifver nu en sammanställning af kostnaden i sin helhet, svarande mot förhållandena vid 1890 års slut och mot den i § 2 anförda fördelningen af de försäkrade. »

I den första pensionsklassen är årsafgiften ;af den försäkrade kr. 12,75, af arbetsgifvaren kr. 7,65 och af staten kr. 7,65. I den andra pensionsklassen äro motsvarande siffror kr. 7,65, kr. 5,it) och kr. 5,io. I den tredje erlägges af den ogifta qvinnan en årsafgift af kr. 5,io och af arbetsgifvaren kr. 2,55.

Antager man, att antalet försäkrade mellan 18—20 år är 14,000 i den första, 14,000 i den andra och 30,000 i den tredje pensionsklassen, så är antalet betalande försäkrade i runda tal:

mellan 18—40 år i klass 1 ........................... 148,000

» » » » » II 93,000

» » » » » III..................... 160,000

eller inalles 401,000 personer, samt

mellan 18—70 år i klass I ..... 230,000

» » » » » II 130,000

» » » » » III 196,000

'•°si ^ /1<;-; it j t u: ;;; hM'h\ a-* hr* 'll\

eller tillsammans 556,000 personer. Härtill komma i förra fallet omkring 94,000 hustrur och i det senare 185,000 hustrur samt omkring 200,000 personer, som lemnat försäkringen, men bibehålla sina pensionsan språk.

Motsvarande förhållanden vid 1890 års skulle således vid försäkringens början de årligen inflytande pensionsafgifterna utgöra:

arbetarnes bidrag........................ 3,414,000 kronor

arbetsgifvarnes V» ........% 2,014,000 »

statens » 1,606,000 »

•T-.fVa .... . . . gH-dwu 'r T‘»(J i /•

och då försäkringen en gång skall omfatta alla till och med 70 års ålder:

arbetarnes bidrag ....................... 4,927,000 kronor

arbetsgifvarnes » 2,923,000 »

statens » ......!................ 2,423,000 t>

hvarvid dock märkes, att staten äfven skulle öfvertaga afgifterna från de mindre arbetsgifvare, som ega rätt att återfå de af dem gjorda utlägg. I saknad af hvarje statistik härvidlag, har jag antagit, att denna kostnad är ungefär 10 proc. af hela arbetsgifvarnes bidrag, d. v. s. att hvar 10:de arbetare eller tjenare skulle hafva en husbonde, som faller under kategorien af sådana arbetsgifvare, som eg a få sina afgifter tillbaka. Statens bidrag skulle då ökas med i början 201,000 kronor, och arbetsgifvarnes minskas med samma summa. Statens och arbetsgifvarnes bidrag skulle således då blifva ungefär lika stora, eller i början rundt 1,800,000 hvardera.

Beräknar man vidare förvaltningskostnaden i början till 200,000 och längre fram till 300,000 kronor om året, och medräknas amorteringen af de i föregående § omförmälda 37 millioner, så skulle den årliga kostnaden, bortsedt från kommunernas bidrag till förvaltningen, blifva:

Vid försäkringens början:

Arbetarnes bidrag .......

Arbetsgifvarnes bidrag

3.414.000 kronor

1.813.000 »

36 Statens bidrag:

till afgifterna (för hustrupensionering, m. m.) ............ 1,606,000 kronor

till ersättning åt de små arbetsgifvarne ........................ 201,000 »

till amortering för upptagande af nuvarande generationen ................................................................................. 1,383,000 »

till förvaltningen .................................................................... 200,000 j>

Summa, statens bidrag 3,390,000 kronor

Efter 30 år och derefter till 80 år:

Arbetarnes bidrag ....................................................... 4,927,000 kronor

Arbetsgifvarnes bidrag .............................................. 2,631,000 »

Statens bidrag: ,

till afgifterna ........................................... 2,423,000 »

till ersättning åt de små arbetsgifvarne ....................... 292,000 »

till amortering........................................................................... 1,383,000 »

till förvaltningen ................................................................... 300,000 »

Summa, statens bidrag 4,398,000 kronor.

Efter denna tids förlopp är staten befriad från amorteringen af de 37 millionerna, i följd hvaraf statsbidraget derefter nedgår till 3,015,000 kronor om året. Det är dock gifvet, att siffrorna i de båda senaste fallen i verkligheten, i följd af folkmängdens ökning, komma att blifva något större.

§ 8. Fonden och dess betydelse för försäkringen.

Alldenstund inkomsterna i början högst väsentligt öfverstiga pensionsutgifterna, och detta förhållande, ehuru skillnaden mellan inkomster och utgifter efter hand blifver allt mindre, fortfar ända tills den tidpunkt inträder, då jemvigt eger rum, kommer en betydande fond att samlas. Bortsedt från inflytandet af förändringar i folkmängden kommer jemvigten mellan inkomster och utgifter först till stånd, då den nuvarande generationen öfver 18 års ålder dött ut, således efter ungefär 70—80 år. Vid denna tidpunkt utgöras inkomsterna af de inflytande pensionsafgifterna och af räntorna å fondens medel, och då utgifterna skola uppgå till dessa båda posters sammanlagda belopp, så erhåller man en föreställning om fondens slutliga storlek, om man beräknar dessa maximibelopp af pensionsutgifterna och af pensionsafgifterna. Skillnaden mellan båda skall då utgöra årsräntan å fonden.

Då det vid denna beräkning af påtagliga skäl endast kan blifva

fråga om en approximativ uppskattning, men icke om någon noggrannare beräkning, skall jag här genomföra beräkningen efter delvis andra och enklare grunder än som skett i komitébetänkandets del II (sidd. 82 och följ.)

Såsom i föregående § anförts, kan man antaga, att antalet betalande försäkrade mellan 18—70 år enligt förhållandena vid 1890 års slut äro resp. 230,000, 130,000 och 196,000 inom hvardera af de tre pensionsklasserna. Härtill komma vidare omkring 185,000 hustrur, som icke erlägga afgift. Då nu afgifterna — incl. statens bidrag — äro resp. 55, 35 och 15 öre i veckan, så kan man här beräkna medelafgiften för alla de försäkrade till 27 V* öre i veckan eller till rundt 14 kronor om året.

Å andra sidan är pensionens veckoökning för hvarje afgift resp. 10, 5 och 2 öre, eller i medeltal för alla jemt 5 öre, således som om alla tillhört den andra pensionsklassen.

Tänker man sig nu folkmängden konstant och utgår man från den antagna inträde såldern af 19 V* år, så visar grundtabellen i § 3, att mot 72,340 vid denna ålder inträdande svara rundt (B. II. sid. 93) 589,300 invalider eller personer öfver 70 år. Mot 100 årligen nyinträdande svara således 815 invalida personer.

Jag antager vidare, att alla dessa invalider varit försäkrade minst 5 år och således förvärfvat pensionsrätt, samt att (såsom af de å sidan 31 anförda procenttalen för förhållandena mellan antalet försäkrade män inom de särskilda åldersgrupperna och motsvarande delar af hela befolkningen synes framgå) af de försäkrade mellan 25—55 år omkring 2 proc. årligen utträda ur försäkringen för att öfvergå till andra yrken. Man kan då beräkna antalet activa, i försäkringen qvarblifvande, personer till (B. II. sid. 84) 1,950,000, och således för 100 nyinträdande till 2,696. Under samma förutsättningar kan medelförsäkringstiden (B. II. sid. 91) beräknas till rundt 30 år, och således medelpensionens värde till

50 + 30.2,6 = 128 kronor.

Mot 100 årligen nyinträdande försäkrade skulle således svara en årlig pensionsutgift af

815 . 128 = 104,320 kronor.

Härtill skall ytterligare läggas utgiften för barnens pensionering. Enligt § 5 svarar mot 100 nyinträdande män 294 barn, således, efter 30 kr. för hvarje barn, en årsutgift af 30.294 = 8,820 kronor. Då nu qvinnornas antal åtminstone icke är mindre än männens, så synes man kunna antaga, att barnpensionskostnaden uppgår till 4,400 kronor för 100 nyinträ-

dande försäkrade, och att således hela pensionsutgiften kommer att blifva 104,320 + 4,400 » 108,720 kronor.

Arsafgiften (incl. statens bidrag) antogs utgöra 14 kronor i medeltal för hvarje försäkrad, och då mot 100 nyinträdande svara 2,694 activa, så skulle den motsvarande inkomsten blifva

14.2,696 = 37,744 kronor.

Skillnaden mellan de båda sist anförda summorna eller 70,976 är då räntan å den fond, som svarar mot 100 nyinträdande, således, efter 3 7z %, 2,028,000 kronor, och således för hvarje årligen nyinträdande en fond af 20,280 kronor. Antalet årligen nyblifna pensionärer skulle då vara omkring 17,800 och totalantalet pensionärer 232,000. Med pensionärerna inräknade kommer försäkringen således att vid denna tidpunkt omfatta 35—40 % af hela den vuxna befolkningen.

För att härur finna fondens belopp erfordras alltså kännedom om antalet årligen i försäkringen nyinträdande personer. Utgår man dervid från de i § 2 gjorda antaganden synes sagda antal kunna bestämmas till mellan 28- och 29,000, i följd hvaraf fondens belopp skulle blifva rundt 570 millioner kronor, svarande mot ungefär 28,500 årligen nyinträdande.

Räknar man i runda tal, finner man således, att pensionsutgifterna efter 70—80 år uppgå till 31 millioner om året, de inflytande afgifterna, sedan amorteringen af bidraget för den nuvarande generationen blifvit verkstäld, till 11 millioner (deraf statens och arbetsgifvarnes bidrag nära 3 millioner hvardera) och ränteinkomsterna till 20 millioner kronor. Differenserna mellan här anförda summor och dem, som vid de för komiténs ändamål anställda beräkningarne erhöllos, uppgå till mellan 7 ---9 % i olika fall, beroende på, att nu icke sjömännen och jernvägstjenstemännen medtagits i beräkningarne.

Oaktadt de påtagliga fördelar, som samlandet af en dylik fond, bortsedt från dess egentliga och väl redan i och för sig tillräckligt afsevärda ändamål att tjena såsom bas för en pensionsinrättning med omkring 1 million delegare, utan tvifvel skulle medföra för landet i sin helhet, har man dock på flera håll hyst sådana betänkligheter i fråga om fondens förvaltning och med afseende på dess betydelse för ränteförhållandena i vårt land under öfvergångstiden, att man ansett sig böra framhålla bildandet af en sådan fond såsom ett särdeles vigtig! skäl mot komiténs förslag.

Utan att närmare ingå på frågan, huru fonden lämpligen må kunna förvaltas och fruktbargöras, vill jag här endast i korthet beröra den frågan, huruvida en arbetareförsäkring af nu föreslagna omfång öfver-

hufvud kan åstadkommas, utan att en så betydlig fondbildning måste förutsättas.

Utgår man från det nya förslaget såsom exempel, så är den. årliga totalafgiften — statens bidrag till hustrupensioneringen m. m. inräknadt — i medeltal för hvarje försäkrad omkring 14 kronor. Denna afgift har beräknats vara jemt så stor, att för den, som vid unga år inträder i försäkringen, derigenom de pensionsförmåner kunna beredas, som äro utlofvade, och hvarken mer eller mindre. Afgiften är således nettopremien för försäkringen af hvarje nyinträdande försäkrad, och är derför den afgift, som dessa personer skulle hafva att betala, om de sjelfva bildade en pensionskassa utan bidrag från annat håll.

Hela försäkringen är således byggd på den principen, att årsafgiften, som erlägges för hvarje försäkrad, är just hvad som för honom årligen bör1 sparas, för att derigenom åstadkomma de utlofvade förmånerna. Att inrätta försäkringen på ett sådant sätt, ått afgifterna blifva större än hvad försäkringen är värd, så att man för en mindre afgift i en enskild pensionskassa kunde erhålla samma pensionsförmåner, eller att man således skulle tvingas att för hvar och en försäkrad person gorå större insättningar eller besparingar än som erfordras för ändamålet, skulle uppenbarligen vara alldeles oriktigt och förr eller senare leda till hela försäkringsinrättningens upphäfvande.

Emellertid kommer ett dylikt förhållande alltid att inträffa, derest man anordnar försäkringen på ett sådant sätt, att fonden göres mindre än hvad som enligt den nämnda principen blifver fallet; således i föreliggande fall, om fonden skulle genom någon åtgärd pressas ned under den beräknade storleken af 570 millioner.

De 11 millioner kronor, som beräknats slutligen komma att inflyta årligen, bestå nemligen just af afgifter, som till sina belopp bestämts i enlighet med den anförda grundsatsen. Och då vidare pensionsutgifterna vid samma tid uppgå till 31 millioner kronor, så täckes differensen eller 20 millioner genom räntan å den fond af 570 millioner, som beräknats då vara samlad.

Vill man nu hafva en mindre fond, så kan detta endast tillgå på sådant sätt, att man i början betalar mindre afgifter till försäkringen, än som nu föreslås, enär naturligtvis endast sålunda de efterhand gjorda besparingarne och således äfven fondens slutliga belopp minskas. Men om fonden efter 80 år är mindre än 570 millioner kronor och således räntan mindre än 20 millioner kronor om året, så måste, för att pensionssumman af 31 millioner kronor skall kunna bestridas, kassans öfriga inkomster vara i proportion så mycket större. Det blifver således då

ej längre nog med de 11 millioner i afgifter, som enligt det närvarande förslaget skola vara tillräckliga, utan denna summa måste ökas genom höjning af afgifterna eller genom bidrag från staten. Men eftersom de 11 millionerna äro de bidrag, som just svara mot värdet af de fastställda pensionsförmånerna, så måste hvarje ytterligare tillskott, det må komma från staten eller från annat håll, alltid att blifva en för försäkringens ändamål öfverflödig tilläggsafgift. Då denna tidpunkt inträffar, skall man med skäl fråga, hvartill hela försäkringen tjenar, då man kunde få en billigare försäkring genom att bilda en enskild pensionskassa eller genom att taga försäkringen i ett enskildt bolag. Och saken förbättras icke genom det medvetandet, att denna extra tilläggsafgift, som derefter alltjemt måste utgå, och hvilken för öfrigt måste tagas lika stor som hela den verkligen erforderliga afgiften, för att minska fonden till dess halfva belopp, endast har kommit till derför, att den första generationen, af fruktan för att spara hvad som behöfdes, ställt så till, att den fått större delen af sina pensioner till skänks.

Såsom bekant har man vid den tyska invaliditetsförsäkringen antagit ett system för premiernas erläggande, som lider af det grundfel, som här påpekats. Emellertid måste man göra den tyska regeringen den rättvisan, att dess ursprungliga proposition var grundad på hufvudsakligen riktiga principer i detta hänseende. Ändringen gjordes af riksdagen, som väl dervid icke så noga tänkte på de nödvändiga konseqvenserna. För att nu med ännu ett exempel belysa hvad som ofvan anförts vill jag utgå från förhållandena inom den fjerde löneklassen af den tyska försäkringen. Veckoafgiften är för närvarande inom denna klass 30 pfennige, men är beräknad (se R. Bossé’s och E. v. Woedtke’s bekanta kommentar till lagen, pag. 349°) att efter 80 år stiga till 66 pfennige. Hela försäkringen skulle om den toges i en enskild kassa (1. c.) kosta 44 pfennige i veckan. Hvad skola väl arbetare och arbetsgifvare en gång säga, då de för en försäkring, som de på annat håll kunde skaffa sig för 44 pfennige, allt fortfarande måste tillsammans erlägga 66 pfennige, således 22 pfennige för mycket.

Jag behöfver väl knappast framhålla, att detta är ett grundfel i den tyska försäkringen. Jag har mig också bekant, att man för närvarande är sysselsatt med förarbetena till eu återgång till premiesystemet.

Af hvad jag nu i korthet anfört, torde framgå, att eu fondbildning vid en pensionsförsäkring af förevarande natur icke kan undvikas, och att fonden hvarken får vara större eller mindre än som följer af principen om att afgifterna alltid skola jemt svara mot pensionsförmånernas värde för den i försäkringen ^inträdande. Afviker man från denna

princip, belastar man framtiden på ett satt, som äfventyra!1 hela inrättningens fortfarande bestånd.

Jag vill blott tillägga, att hvad som nu blifvit sagdt i hufvudsak gäller om försäkringar af sådan natur som pensionsförsäkringen med dess med inträdesåldern växande kostnad, men deremot icke om t. ex. olycksfalls- eller brandförsäkring med deras tillnärmelsevis konstanta risker.

§ 9. Den frivilliga försäkringen.

Då jemväl frivillig försäkring, bredvid den obligatoriska, redan i början ansetts böra införas, har jag undersökt några sätt, på hvilket sådant kunde låta sig gorå. utan att någon mera komplicerad kontrollapparat skulle blifva erforderlig, och har dervid stannat vid att föreslå följande tvenne utvägar.

Den ena utvägen är att låta sådana personer, hvilka tillräckligt länge, t. ex. den stadgade väntetiden af 5 år eller 260 veckor, tillhört den obligatoriska försäkringen, men derefter lernnat densamma, frivilligt fortsätta försäkringen genom att fortfarande erlägga hela pensionsafgiften, d. v. s. både arbetarens och arbetsgifvarens andelar. Då denna afgift i de tre pensionsklasserna är resp. 40, 25 och 15 öre i veckan, och den motsvarande veckoökningen af pensionen är resp. 10, 5 och 2 öre, så svarar mot hvarje veckoökning i de tre pensionsklasserna en afgift, som är 4, 5 och 7 Va gånger veckoökningens belopp. Enligt tabellerna i § 3 är afgiften, som erfordras för att skaffa sig en viss invaliditetspension, redan vid 45 års ålder 4 gånger och vid 52 års ålder 5 gånger så stor som pensionen. Det torde derför i alla händelser, för att undvika missbruk och allt för stor förlust, icke vara rådligt att tillåta dylik fortsättning annat än i andra och tredje pensionsklasserna, och att låta statsverket ersätta den brist, som kan uppstå derigenom, att försäkringen först vid senare åldrar fortsättes.

Den andra metoden baserar sig på den omständigheten, att enligt samma tabeller afgiften på en gång för en invaliditetspension, som växer med en krona för hvarje år, tills pensionen erhålles, är nära lika för alla de åldrar, som här hufvudsakligen kunna komma i fråga, nämligen 20—50 år. Denna afgift är nämligen för olika åldrar af följande storlek:

o

o. s. v. I följd häraf kan, för det förevarande ändamålet, så^om ett praktiskt medeltal antagas jemt 60 kronor. Om en person således erlägger en enda afgift af 60 kronor, så får han för denna afgift, då han blifver invalid eller fyllt 70 år, en pension, som är så många kronor, som hela år förflutit, sedan afgiften erlades. För någon annan afgift blifver pensionens belopp således så många 60-delar af denna afgift, som hela år förflutit, sedan densamma erlades.

Vid detta slag af frivillig försäkring kunna afgifterna erläggas till hvilka belopp och vid hvilka tider som helst. Dock torde man, för att inskränka försäkringens användning till de mera obemedlade klasserna samt för att undvika allt för ojemna risker, böra stadga, att summan af de afgifter, som erläggas under ett år, icke får öfverstiga t. ex. 120 kronor.

Bortsedt från den 'ringa förlust, som kan uppstå deraf, att talet 60 är ett medelvärde, som för vissa åldrar är mindre, för andra åter större än det teoretiska värdet, hvilken möjliga förlust äfvenledes torde böra täckas af statsverket, kan detta försäkringssätt, i motsats till flertalet andra frivilliga försäkringar, tillämpas utan att någon läkareundersökning behöfves och utan att missbruk kunna befaras. En icke fullt frisk person skall nämligen icke gerna inlåta sig på en dylik försäkring, alldenstund han först efter omkring 4 år kan såsom pension erhålla så mycket som vanlig årsränta på hvad han insatt jemte upplupna räntor. En väntetid är således derigenom gifven af sig sjelf, utan att särskilda bestämmelser erfordras.

För att med hvarandra jemföra resultaten af denna frivilliga försäkring och af den obligatoriska — i genomsnitt böra de naturligtvis gifva ungefär samma resultat — vill jag taga det fall i betraktande, att samma afgifter erläggas som i den första pensionsklassen. Antages derför, att, vid den obligatoriska försäkringen, en person straxt före 20 års ålder inträder i den första pensionsklassen och derefter hela tiden erlägger 40 öre i veckan eller 20 kronor och 40 öre om året, så blifver hans pension vid 61 års ålder, hvilken är den ungefärliga genomsnittsåldern för pensions undfående, lika med 50 kronor +10 öre för hvarje vecka, som förflutit, således lika med 50 + 5,2.41 = 263 kronor. Blifver han invalid vid 50 års ålder blifver pensionens belopp 206 kro-

nor. Får han deremot pension först vid 70 års ålder, blifver pensionen 310 kronor, o. s. v.

En person åter, som erlägger samma årsafgifter (vid hvarje års början) till den frivilliga försäkringen, får för den första afgiften af 20,40 kr., vid 61 års ålder en pension af “/so af afgiftens belopp. För den derpå följande afgiften får han 4%o, o. s. v. Han får inalles för sina afgifter således en pension af

41 + 40 + 39 + . . . + 1 = 41.21 = 861

60-delar af årsafgiften, kr. 20,40, således af

^ . 20,4 = 293 kronor.

(Att denna pension blifver något större än den motsvarande af 263 kronor i förra fallet beror dels på att talet 60 är för litet för åldrarna 25—45 år, hvilka åldrar här hafva stort inflytande, dels äfven på att i detta fall hela afgiften antagits erläggas i förskott.) Blifver deremot samma person invalid vid 50 års ålder, blifver pensionen

(30 + 29 + . . . + 1) = 31.15 . = 158 kronor,

således vida mindre än hvad den obligatoriska försäkringen i motsvarande fall — 206 kronor — gifver. För en pensionsålder slutligen af 70 år blifver pensionen

(50 + 49 + . . . + 1) = 51 . 25 . - 433 kronor,

således denna gång vida mer än vid den obligatoriska försäkringen.

På samma gång finner man, att de afgifter, som erläggas vid senare ålder, vid den frivilliga försäkringen hafva en jemförelsevis underordnad betydelse. Erläggas nämligen t. ex. under de 10 sista åren inga afgifter, så blifver pensionen i de anförda exemplen minskad med endast

(10 + 9 + 8... + 1) = 11.5 = 19 kronor, o. s. v.

Man finner häraf, att den frivilliga försäkringen är af största betydelsen för fullt friska personer och sådana, som i möjligast unga år börja med sina afgifters erläggande, och att de afgifter, som erläggas vid mera framskriden ålder, för personen i fråga hafva jemförelsevis ringa betydelse.

Den obligatoriska försäkringen deremot utjemnar pensionsbeloppen för olika pensionsåldrar, och för pensionens framtida storlek hafva alla

avgifter samma värde, alldenstund hvarje afgift medför lika stor förhöjning i pensionens belopp.

Det behöfver val knappast tilläggas, att vid båda de anförda fallen af frivillig försäkring försäkringen är individuell och således icke, såsom vid den obligatoriska är fallet, tillika gällande för hustrun. Äfven må tilläggas, att det icke finnes något hinder för att utsträcka den senare frivillighetsförsäkringen till yngre åldrar, t. ex. till 15 års ålder. Att gå ännu längre tillbaka torde icke vara lämpligt, enär försäkringen lör yngre åldrar skulle medföra en väsentlig förlust för den, som tager försäkringen.

Till slut bör jag måhända påpeka ett missförhållande, som skulle kunna uppstå genom ett begagnande af båda försäkringssätten. Om exempelvis en dräng efter fem års försäkringstid blifver jordtorpare eller sjelfegande bonde eller en gesäll blifver mästare, o. s. v., så kunna de hafva någon vinst på att försäkra sig frivilligt efter den senare metoden, tills de blifva 52 år gamla och derefter begagna sig af sin rätt att fortsätta försäkringen på det förstnämnda sättet. Emellertid torde den förlust, som på sådant sätt kan uppstå, icke blifva så afsevärd, att man endast derföre skulle behöfva införa särskilda kontrollbestämmelser.

§ 10. Om förändringar af pensionsvilkoren i händelse af uppkommande brist eller öfverskott. Statens garanti.

I fråga om försäkringens framtida utveckling och öfvervakande hade komitén endast föreslagit periodvis återkommande utredningar, men. icke tydligt angifvit, huru man borde förfara, därest eu dylik utredning visade brist eller öfverskott af den betydenhet, att pensionsvilkoren borde ändras. Komiténs mening var nemligen, att dylika ändringar skulle i hvarje särskild! fall af Konung och Riksdag bestämmas, samt att den egentliga brist, som kunde uppstå, skulle bäras af de försäkrade sjelfva och deras arbetsgifvare.

Då man emellertid från några håll önskat tydliga bestämmelser i detta afseende äfvensom att staten, åtminstone inom vissa gränser, borde ikläda sig garantien för försäkringsvilkorens uppfyllande, så har jag äfven velat angifva de bestämmelser, som i detta afseende synts mig vara ändamålsenligast.

I sjelfva verket kunna dessa bestämmelser, så väl i fråga om det nya förslaget som om komiténs förslag, väsentligen härledas ur de prin-

ciper, som ligga till grund för fördelningen af samtliga försäkringskostnaderna.

Den första principen består nämligen deri, att de för de försäkrade och deras arbetsgivare fastställda pensionsafgifterna, af resp. 40, 25 och 15 öre i veckan för de tre pensionsklasserna, skola vara nettopremier för de i försäkringen nyinträdande, svarande mot värdet af deras egen framtida pension, förutsatt att försäkringen fortsättes, tills den försäkrade får pension eller dessförinnan afliden Utredningen af kassans ställning bör derför först och främst gå ut på en undersökning, huruvida detta vilkor är uppfylldt. I följd af förändringar i dödlighets- och invaliditetsförhållandena men framför allt genom räntefotens vexlingar, kan det dervid möjligen visa sig, att man antingen skulle kunna få större pensioner för samma afgifter, eller att afgifterna äro för små i förhållande till de redan utlofvade pensionernas storlek. I öfverensstämmelse med den nämda principen har man då att bringa pensionsafgifter och pensionsbelopp i det rigtiga förhållandet till hvarandra. För sådant ändamål kan man antingen ändra afgifternas eller pensionernas belopp eller ock välja någon kombination af dessa båda utvägar. Då emellertid pensionsafgifterna äro att betrakta såsom ett slags skatter, har det synts mig, då det här gäller att lagstifta för framtiden, vara lämpligast att förutsätta afgifterna konstanta och att endast ändra pensionsbeloppen, så att dessa för hvarje gång komma i öfverensstämmelse med afgifterna.

Emellertid bestå pensionerna af en konstant och för alla lika del, 50 kronor, och af en föränderlig, mot försäkringstiden proportionell del, som är olika för de tre pensionsklasserna och för hvarje vecka utgör resp. 10, 5 och 2 öre. Af lätt insedda skäl torde man dock icke böra ifrågasätta en ändring af den konstanta delen af pensionerna, d. v. s. de 50 kronorna, utan bör man låta ändringen, om en sådan blifver erforderlig, träffa den variabla delen, eller veckoökningarne. Sålunda skulle exempelvis, enligt hvad å sid. 26 blifvit anfört, en sänkning af räntefoten från 3 V2 till 3 % vid nästa utredning innebära eu minskning af veckoökningen i de tre pensionsklasserna från 10, 5 och 2 öre till resp. 8, 4 och 1 V2 öre. Skulle räntefoten varaktigt sjunka under IV2 %, räcker en ändring af veckoökningen ej längre till, utan måste då äfven pensionens konstanta del minskas. I sådan händelse kan den ofvan angifna regeln ej längre användas, utan måste lagen då i förevarande afseende undergå omarbetning.

Sedan den eventuella förändringen af pensionsvilkoren på sådant sätt blifvit bestämd, har man att undersöka huruvida statens bidrag till pensionsafgifterna, d. v. s. enligt sid. 32, antingen 13 öre till hvarje

manlig försäkrad veckoafgift, eller 15 öre i den första och 10 öre i den andra pensionsklassen, äro för det med dem afsedda ändamål tillräckliga eller böra till sina belopp ändras. Emellertid är detta ändamål, nämligen att dels bestrida kostnaden för hustru- och barnpensioneringen och dels täcka kassans förlust i följd af förtidigt utträde ur försäkringen, af den beskaffenhet, att någon väsentligare ändring af detta bidrags storlek för framtiden icke torde vara att befara.

Slutligen har man att afgöra frågan, huru vilkoren böra ställa sig för dem, som vid tidpunkten för ändringens genomförande redan äro inne i försäkringen, samt för dem, hvilka redan fått pension.

Att de, som redan fått sig pension beviljad, böra behålla sin rätt oförkränkt, och att således de utgående pensionernas belopp icke böra ändras, synes vara naturligt och torde ej behöfva närmare motiveras. Deremot skulle man i fråga om dem, som äro försäkrade, men ännu ej blifvit pensionerade, kunna tänka sig tvenne utvägar. Antingen skulle dessa äfvenledes bibehållas vid de pensionsvilkor, som gällde vid tiden för deras första inträde i försäkringen, eller böra äfven de träffas af de gjorda ändringarne, hvilka då naturligtvis endast skulle afse veckoökningen för deras återstående försäkringstid.

Mot användandet af den första utvägen synas emellertid flera vigtiga skäl kunna anföras. Dels synes det vara orättvist, att pensionsvillkoren skulle helt och hållet rätta sig efter den i och för sig tillfälliga tidpunkten för utredningens verkställande, så att dessa villkor skulle blifva olika för dem, som t. ex. endast varit försäkrade en kortare tid, och för dem, som först efteråt, och i många fall endast några få veckor senare, inträda i försäkringen. Dels är det tydligt, att i sådana fall, då pensionsförmånerna för framtiden måste minskas, upprätthållandet af de redan försäkrades iLela pensionsrätt efter de äldre villkoren skulle erfordra en alltför dryg tilläggskostnad och af denna anledning icke vara möjligt att genomföra. Dels slutligen måste det vara tydligt, att man icke endast har att tänka på möjligheten af en försämring af pensionsvillkoren, utan att man med lika stor sannolikhet kan förutsätta möjligheten af en förbättring af desamma, och då i sådant fall de redan försäkrade, hvilka med sina förut erlagda pensionsafgifter bidragit till förbättrandet af kassans ställning, utan tvifvel skola finna det billigt att sjelfva genom förbättrade pensionsvillkor få nytta deraf, synes det också vara rättvist, att de, då brist uppstått och deras afgifter visat sig vara för låga, äfven böra få vidkännas eu motsvarande nedsättning af pensionsförmånerna.

47 På grund af dessa skäl tror jag mig böra föreslå, att en eventuell förändring af pensionernas veckoökning, vare sig det handlar om en höjning eller sänkning af dessa ökningars belopp, äfven skall drabba dem, som vid tidpunkten för ändringens genomförande redan är o. försäkrade, och att de nya veckoökningarna skola gälla för de afgifter, som derefter erläggas eller tillgodoräknas.

Det återstår dock att afgöra ännu en fråga af principiell betydelse. Sedan nämligen, i enlighet med hvad som anförts, pensionsvillkor och afgifter i fråga om dem, som framdeles inträda i försäkringen, blifvit jemkade till full motsvarighet sinsemellan, återstår det att tillse, huruvida de förbindelser, kassan redan åtagit sig, — d. v. s. pensioneringen både af dem, som trädt i åtnjutande af sina pensioner, och af dem, som vid tidpunkten för utredningen redan voro medlemmar af försäkringen och för hvilka derefter de nya villkoren skulle gälla — kunna anses vara fullt betäckta genom kassans motsvarande tillgångar. Då dessa tillgångar utgöras dels af den redan samlade fonden och dels af kapitalvärdet af de afgifter, som kassan för framtiden har att påräkna i fråga om de nämda vid tillfället befintliga delegarne, så har man att undersöka huruvida dessa tillgångar fullt svara mot kapitalvärdet af de anförda pensionsförbindelserna. Visar fonden sig härvid icke vara tillräckligt stor, blifver frågan, af hvem bristen lämpligen bör ersättas.

Det är egentligen i denna punkt, som komiténs förslag med afseende på ansvarigheten för kassans solvens skiljer sig från det nya förslaget. Komitén tänkte sig hela försäkringen, bortsedt från det särskildt fixerade statsbidraget, såsom en ömsesidighetsförsäkring, och i öfverensstämmelse dermed skulle också i det sist anförda fallet en uppkommande brist täckas af delegarne sjelfve. Enligt det nya förslaget skall deremot en dylik brist ersättas genom tillskott af statsmedel. '

I sammanhang med förenämnda utredning skola naturligtvis äfven villkoren för den frivilliga försäkringen pröfvas och underkastas de förändringar, som kunna finnas af behofvet påkallade. Den brist, som härvidlag kan komma att uppstå, torde äfven böra ersättas af statsverket.

Det är tydligt, att hvad som nu blifvit anfördt för den händelse att brist uppstår i ett eller annat afseende, äfven skall tillämpas på de fall, då kassan visar öfverskott. Endast i fråga om den sistberörda delen af utredningen, nemligen i fråga om fondens tillräcklighet, torde någon tvekan kunna uppstå. Skall statsverket vara skyldigt att ersätta

4S

en eventuell brist i fonden, kunde det möjligen äfven synas billigt, att staten må ega förfoga öfver ett eventuellt öfverskott. Några bestämmelser torde för sådan händelse näppeligen böra träffas, utan torde frågan i hvarje särskildt fall böra göras beroende af statsmagternas pröfning.

Stockholm den 2 januari 1895.

And. Lindstedt.

'49

Tabeller innehållande hufvudresultaten af den i § 1 omförmälda yrkesräkningen.

Gfeneralsaniinandrag efter ålder och kön.

Or

o

Greneralsamniandrag af de särskilda grupperna efter kön.

51 Sammandrag för grupp I. Hemmansegares m, fl. hemmavarande

barn och mågar.

52 Sammandrag för grupp II. Tjenstehjon.

53 Sammandrag för grupp III. Arbetare utan uppgifvet yrke.

54 Sammandrag för grupp IT. Arbetare med uppgifvet yrke.

55 Sammandrag för grupp V. Stattorpare.'

56 Sammandrag för grupp VI. Jordtorpare.

67 Sammandrag för grupp VII. Yrkesförmän.

58 Sammandrag för grupp Till. Bokhållare vid yrkena.

59 Sammandrag för grupp IX. Handelsbokhållare och biträden.

60 Sammandrag för grupp X. Jernvägstjenstemän och betjente.

!l

i

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.

Föräldralösa barn

to

General samman drag efter åldersgrupper. Hela riket. Landsbygd och städer.