angående för¬ värfvande för statens räkning af vissa enskilda jern- vägar
1 Kongt. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 32.
N:o 32.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jernvägar; gifven Stockholms slott den 8 mars 1895.
Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att, på det Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna grunder åt staten förvärfva Skåne— Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona—Engelliolms och Malmö—Billesholms jernvägar, till Kongl. Maj:t, efter ingången af år 1896, på reqvisition utanordna de medel, som erfordras för gäldande af hvad för jernvägarne skall kontant till jernvägarnes egare utbetalas, äfvensom fullgöra ränteliqvider och kapitalafbetalningar å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar intecknade obligationslån samt de kommunallån, hvilka af staten i följd af ifrågavarande banors förvärfvande öfvertagas.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kong!. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
O SCA R,
V. L. Groll.
Bill. till Biksd. Brot. 1390. 1 Samt. 1 Afd. 26 Ilift.
2 Kongt Maj:ts Nåd. Proposition K:o 82.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maft Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1895.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt, Statsråden: friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
WlKBLAD,
Gilljam, friherre Rappe,
Christerson och Wersåll.
Hans Maj:t Konungen behagade bevilja hans excellens herr statsministern Boström, på grund af sjukdom, tjenstledighet, till dess hans helsotillstånd tilläte honom att i tjenstgöring åter inträda, samt i nåder förordna statsrådet Wersäll att under tiden förestå finansdepartementet.
Efter gemensam beredning med finansdepartementet anförde chefen för civildepartementet statsrådet Groll:
Då jag den 17 mars 1894 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde det betänkande, som den 13 januari samma år af en utaf Eders Kongl. Maj:t förordnad komité afgifvits i fråga om vissa jernvägars förvärfvande åt staten, äfvensom jernvägsstyrelsens i anledning deraf den 20 februari 1894 afgifna, den 26 i samma månad inkomna underdåniga utlåtande, beslöt Eders Kongl. Maj:t att till Riksdagen aflåta proposition i syfte att Eders Kongl. Maj:t blefve i tillfälle att åt staten förvärfva Skåne—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona—
3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar. Vid behandlingen af denna proposition stannade Riksdagens kamrar i olika beslut. Första Kammarens beslut utföll för de tre förstnämnda jernvägarnes inköp, medan Andra Kammaren helt och hållet afslog Eders Kongl. Maj:ts framställning, och i den gemensamma omröstning, som i följd häraf egde rum, segrade Andra Kammarens mening med 182 röster mot 168 röster.
Ehuru således Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning icke vann Riksdagens bifall, ansåg jag, med särskild hänsyn till den jemförelsevis ringa röstöfvervigt, hvarmed Riksdagens beslut fattades, att frågan icke borde anses vara definitivt förfallen, utan fortfarande hållas öppen, och då jag den 9 augusti 1894 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde Riksdagens beslut, hemstälde jag derföre att Eders Kongl. Maj:t måtte uppdraga åt jernvägsstyrelsen dels att med styrelsen för Skåne—Hallands jern vägsaktiebolag förhandla om under hvilka vilkor detta bolag kunde vara villigt att till staten öfverlåta dess jernväg, dels ock att undersöka, huruvida de till grund för Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition lagda beräkningar rörande inlösningspris för ofvan omförmälda banor samt kompletteringskostnader m. m. borde i ett eller annat afseende undergå förändring, äfvensom att med underdånigt yttrande i ämnet till Eders Kongl. Maj:t inkomma i god tid före innevarande års lagtima Riksdag; och till denna hemställan, hvilken biträddes af Statsrådets öfrige ledamöter, behagade Eders Kongl. Maj:t lemna bifall.
Sedan till jernvägsstyrelsen tillika remitterats en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län insänd skrifvelse från länets landsting jemte utdrag af landstingets protokoll den 19 och 20 september 1894, har jernvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 31 december 1894 afgifvit det sålunda infordrade yttrandet, hvarefter styrelsen inkommit med en ytterligare skrifvelse i ämnet af den 21 sistlidne januari.
Vidare hafva till Eders Kongl. Maj:t ingifvits åtskilliga skrifter, deruti ett stort antal kommuner inom Hallands län förmält sig instämma i landstingets uttalande i dess nyssberörda skrifvelse.
Då jag nu anhåller att få ånyo underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning frågan om ofvan omförmälda fem jernvägars förvärfvande åt staten, torde jag till en början få erinra derom att dessa jernvägar, hvilka sträcka sig, Skåne—Hallandsbanan från Helsingborg till Halmstad (92 kilometer) med en tvärbana (28 kilometer) från Åstorp till Höganäs, Mellersta Hallands jernväg (74 kilometer) från Halmstad till Varberg, Göteborg—Hallands
4 Kongl. Maj ås Nåd, Proposition N:o 32.
jernväg (77 kilometer) från \ arberg till Göteborg, Landskrona—Engelholms jernväg (49 kilometer) mellan dessa båda städer samt Malmö— Billesholms jernväg (59 kilometer) från sistnämnda stad till Billesliolms grufva, tillsammans bilda dels en sammanhängande trafikled från Göteborg till Malmö, dels utfartsvägar från denna hufvud! inie till Helsingborg och Landskrona, dels ock en förbindelseled mellan Åstorp och Höganäs. Samtliga jernvägarne, af hvilka de tre förstnämnda tillsammantagne pläga benämnas vestkustbanan, hafva samma spårvidd som statens jernvägar (1,435 meter).
I de på senare tider meddelade koncessionerna angående Skåne— Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar har statsverket förbehållits rätt att vid hvad tidpunkt som helst enligt i koncessionen angifna grunder inlösa dessa jernvägar, ehuru inlösningsvilkoren äro olika allt efter som inlösningen sker inom eller efter tio år från det jernvägen i sin helhet eller till någon del öppnats för allmän trafik. I afseende å den redan år 1874 koncesssionerade Landskrona—Engelholms jernväg saknar deremot staten denna rätt.
Angående statens rätt att inlösa de fyra förstnämnda banorna innehålla koncessionerna å dessa banor följande bestämmelser:
att svenska statsverket är berättigad! inlösa jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel mot ett penningebelopp,
a) som, om sådant sker inom tio år efter det jernvägen i sin helhet eller till någon del blifvit för allmän trafik öppnad, skall motsvara hvad jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel, enligt behöriga räkenskaper, kostat, med tillägg af ränta efter fem för hundra om året efter afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lemnat; och
b) som, om inlösen sker efter tio är från det banan blifvit i sin helhet eller till någon del upplåten för allmän trafik, skall, allt efter det sätt som finnes vara för koncessionshafvarne förmånligast, antingen beräknas så, att detsamma motsvarar två gånger summan, enligt behöriga räkenskaper, af hela den under de tio år, som förflutit närmast före det år, hvarunder lösningsanspråket är väckt, uppkomna nettobehållning af trafiken, innefattande alla under samma tio år gjorda utdelningar till jernvägens egare jemte rånte- och kapitalafbétalningar å upptagna lån samt afsättning af kontanta medel eller öfverförande af säkra fordringar till befintlig reserv- eller förnyelsefond; eller ock bestämmas af fem gode män, utaf hvilka Eders Kongl. Maj:t utser två och koncessionshafvarne två, hvarefter de fyra sålunda valde tillkalla den femte;
skolande lösesumman för jernvägen af svenska statsverket erläggas
5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
vid tillträdet af den inlösta egendomen och anses utgöra inlösningsvärdet af hela jernvägsbyggnaden med alla dess fasta och lösa tillhörigheter af hvad slag de vara må, äfvensom af hela den i behåll varande reserv- eller förnyelsefonden, utan annat undantag än af de för trafikens behof i förråd befintliga förlags- och konsumtionsartiklar, såsom obegagnade syllar och skenor med tillbehör, stenkol, oljor och dylikt; och skall egendomen till statsverket afträdas skuldfri eller ock behörigt afdrag å löseskillingen vid afträdandet göras för beloppet af den i jernvägen intecknade skuld; hvaremellertid jernvägsaktiebolaget åligger att årligen, efter det behörig revision af bolagets förvaltning och räkenskaper egt rum, insända till civildepartementet, för att der förvaras, fullständig uppgift å beloppet af de utdelningar till jernvägens eg are, af de kapital- och räntebetalningar å upptagna lån samt af de öfverföringar af medel till reserv- eller förnyelsefond, som för det år, revisionen omfattar, blifvit af öfverskottet å jernvägens trafikinkomster bestridda.
Då Skåne—Hallands jernväg delvis öppnades för trafik redan den 9 januari 1885, kan inlösen af denna jernväg enligt u)-vilkoret. icke vidare ega rum. För de öfriga tre ifrågavarande jernvägarne är tiden för deras inlösen enligt nämnda vilkor ute,
för Mellersta Hallands jernväg den 17 september 1896,
» Göteborg—Hallands » » 1 september 1898,
» Malmö—Billesholms » » 18 september 1896.
Då ofvan omförmälda komité beräknade inlösningspriset för nyssnämnda fyra jernvägar enligt a)-vilkoret, utgick komitén från följande grunder:
att byggnadskostnaden för hvarje år skulle upptagas till det belopp, hvartill den funnes i räkenskaperna uppförd;
att den ränta efter fem för hundra, som borde tilläggas byggnadskostnaden, borde beräknas, intill dess anläggningsarbetena börjat, å inbetalda delar af aktiekapitalet från de dagar, inbetalningarna verkstälts, samt derefter å det i jernvägen nedlagda, bokförda kapital för hvart år särskildt och från början af samma år;
att från summan af den sålunda funna byggnadskostnaden med dertill lagd ränta skulle afdragas hela den nettoinkomst, som jernvägen under tiden lemnat; samt
att såsom nettoinkomst beräknades hela det belopp, hvarmed jernvägens inkomster öfverskjutit kostnaden för jernvägens drift och underhåll, oafsedt huru stor del af detta öfverskott användts till rånte- och kapitalafbetalningar m. m.
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Enär inlösningspriset, med tillämpning af a)-vilkoret, skulle bestämmas efter hvad jernvägen verkligen kostat (med tillägg af ränta efter afdrag af nettoinkomst) och icke efter hvad jernvägen må vara värd, ansåg komitén jernvägens egare icke vara berättigad till godtgörelse för mark, som kostnadsfritt upplåtits, eller, der mark af jernvägen förvärfvats för lägre pris än det verkliga värdet, för skilnaden mellan detta värde och det erlagda priset.
Med iakttagande af dessa grunder uträknade komitén inlösningspriset vid 1892 ars slut — det senaste, för hvilket afslutade räkenskaper voro för komitén tillgängliga — för de fyra ifrågavarande jernvägarne på följande sätt:
för Skåne—Hallands jernväg:
Anläggningskostnad......................................................... kronor 6,990,054: —
Tillägg af 5 procent ränta............................................ » 2,878,591: —
kronor 9,868,645: —
Afdrag af nettoinkomst................................................. » 1,767,631: —
Jernvägens egare till godo ......................................... kronor 8,101,014: —-
för Mellersta Hallands jernväg:
:-tj >'■*': 'A •• - • rr -
Anläggningskostnad......................................,.................. kronor 3,257,359: —
Tillägg af 5 procent ränta......................................... » 1,138,057: —
kronor 4,395,416: —
Afdrag af nettoinkomst.................................................. » 925,781: —
Jernvägens egare till godo......................................... kronor 3,469,635: —
för Göteborg—Hallands jernväg:
7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
för Malmö—Billesholms jernväg:
Anläggningskostnad........................................................ kronor 2,928,329: —
Tillägg af 5 procent ränta.........................................» 1,013,816:
kronor 3,942,145: —
Afdrag af nettoinkomst.................................................. »_783,177:
Jernvägens egare till godo ......................................... kronor 3,158,968:
Med anledning af den jernvägsstyrelsen den 9 augusti 1894 meddelade befallning har styrelsen, enligt livad af dess underdåniga skrifvelse den 31 december nämnda år inhemtas, anmodat styrelsen för Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag att meddela, huruvida bolaget vore villigt att äfven efter utgången af de tio år, inom hvilka staten var berättigad att, med tillämpning af a)-vilkoret, inlösa jernvägen, öfverlåta jernvägen till staten emot ett inlösningspris, beräknadt efter de grunder, med iakttagande af hvilka komitén uträknat samma pris med ledning af 1892 och föregående års räkenskaper och hvilka blifvit af Eders Kongl. Maj:t godkända, eller, derest bolaget ej skulle vara härtill benäget, att till jernvägsstyrelsen inkomma med uppgift å det minimipris, till hvilket jernvägen kunde för statens räkning förvärfvas. De förhandlingar, som i följd häraf egt rum, hafva ledt till afslutande af ett vid jernvägsstyrelsens nyssberörda underdåniga skrifvelse i afskrift fogadt förslagskontrakt om jernvägens försäljning, hvilket kontrakt blifvit af Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag godkändt. Enligt detta kontrakt skulle köpeskillingen utgöras af 1) det af komitén uträknade inlösningspriset vid 1892 års slut, 8,101,014 kronor, med den eventuella ändring deri, som betingas af de för trafikens behof i förråd befintliga förlagsoch konsumtionsartiklars bokförda värde den 1 januari 1896, hvilken dag jernvägen skulle af staten tillträdas, 2) det belopp, hvarmed jernvägens anläggningskostnad blifvit under åren 1893, 1894 och 1895 ökad genom inköp af rörlig materiel, nya tyngre skenor, spårutvidgningar och nybyggnader in. m., samt 3) ersättning för af Helsingborgs stad till bolaget upplåten mark med 643,700 kronor. Den genom sammanläggning af dessa tre poster uppkommande summan skall ökas med det belopp, hvarmed för åren 1893, 1894 och 1895 belöpande fem procent ränta å anläggningskostnaden må öfverstiga jernvägens nettoinkomster å samma tid, eller, derest räntan understiger samma nettoinkomst, minskas med skilnaden dem emellan; härvid skall dock iakttagas att i anläggningskostnaden icke inräknas värdet af den under 3) här ofvan omförmälda mark.
8 Kongl. Mag ds Nåd. Proposition N:o 32.
Det definitiva köpeskillingsbeloppet kan således icke bestämmas förrän efter utgången af år 1895. Men efter förhållandena vid 1893 års utgång har jernvägsstyrelsen, enligt en vid dess skrifvelse fogad tabell, beräknat inlösningspriset vid sistnämnda tidpunkt på följande sätt:
Det af komitén beräknade inlösningspriset vid
1892 års slut............................................................ kronor 8,101,014: —
5 procent ränta för år 1893 å anläggningskostnaden » 349,502: —
ökning af jernvägens anläggningskostnad år 1893 » 58,243: —
Ersättning för den af Helsingborgs stad upplåtna mark.................................................................. » 643,700: —
kronor 9,152,459: —
Afdrag för nettoinkomst år 1893 .............................. » 370,165: _
Inlösningspris vid 1893 års slut................................. kronor 8,782,294: —
Denna beräkning skiljer sig från de af komitén uppstälda grunder, utom i afseende å den af Helsingborgs stad upplåtna marken, jemväl deruti att ränta beräknats å anläggningskostnaden, sådan den befans vid 1893 års början, medan med iakttagande af komiténs grunder ränta bort beräknas å det belopp, hvartill denna kostnad uppgick vid årets utgång. Den häraf härflytande skilnaden, motsvarande ett års ränta efter fem procent å 58,243 kronor, är dock icke afsevärd.
Uträknas inlösningspriset enligt a> vil koret vid 1893 års slut för Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar enligt samma grunder, som följts af komitén, blifver resultatet följande:
för Mellersta Hallands jernväg:
Det af komitén beräknade inlösningspriset vid
1892 års slut .......................................................... kronor 3,469,635: —
Ökning af anläggningskostnaden år 1893 (hvari bland annat ingår kostnaden för nytt spår
med 187,000 kronor)............................................. » 194,590: —
5 procent ränta för år 1893 å anläggningskostnaden vid samma års slut, 3,451,949 kronor (= 3,257,359 + 194,590).................................. »__ 172,597: —
kronor 3,836,822: —
Afdrag för nettoinkomsten år 1893........................... » 309,463: —
Inlösningspriset vid 1893 års slut............................. kronor 3,527,359: —
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
för Göteborg—Hollands jernväg:
Hvad beträffar Landskrona—Engelholmsbanan, så omnämnde jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 att ofvan omförmälda komité, enär denna bana icke är underkastad statens inlösningsrätt, från jernvägens egare, Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag, begärt uppgift om och i sådant fall till hvilket pris jernvägen kunde för statens räkning förvärfvas samt att till svar derå bolaget öfverleinnat utdrag af protokoll, hållet vid extra bolagsstämma med delegarne i bolaget den 14 oktober 1893, enligt hvilket bolaget beslutit till staten sälja jernvägen med tillhörande inventarier och rullande materiel för ett belopp af 2,000,000 kronor, hvaraf 1,800,000 kronor ansågos motsvara banbyggnaden med inventarier och 200,000 kronor den rörliga materielen, hvarjemte bolaget vidare beslutit att bland köpevilkoren skulle ingå att nuvarande tjenstepersonal bibehölles vid sina innehafvande befattningar eller ock, der så ej kunde ske, be- Bih. till känd. Prut. 1830. 1 Sami. 1 Afd. 2ti Haft. 2
10 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
reddes annan lämplig plats vid statens jern vägar med aflöning, motsvarande den som upp burits vid bolagets jernväg.
Eldigt hvad jern vägsstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 31 december 1894 meddelat, har bolaget med anledning af en utaf jern vägsstyrelsen framstäld förfrågan, huruvida bolaget fortfarande vore villigt att till staten sälja sin jernväg på nyssberörda vilkor, å extra bolagsstämma den 15 oktober 1894 beslutit att intill den 1 januari 1896 vidblifva sitt den 14 oktober 1893 under uppgifna vilkor bestämda pris för järnvägen, 2,000,000 kronor, jemte ersättning för sådana stations- och spårutvidgningar in. m., som öka jernvägens kapitalvärde, äfvensom bemyndigat sin styrelse att på ofvan angifna vilkor försälja jern vägen till staten samt att med vederbörande närmare öfverenskomma om den ersättningssumma för arbeten m. m., som utöfver 2,000,000 kronor skulle för jernvägens inköpande af staten erläggas.
För bedömande af huruvida den för sistnämnda jernväg fordrade köpeskilling bör anses skälig, anser jag mig böra erinra att, enligt uppgift i komiténs betänkande, anläggningskostnaden för jernvägen enligt dess räkenskaper utgjort 2,521,007 kronor 47 öre och den rörliga materielen bokförts till 473,421 kronor 74 öre samt inventarierna till 36,298 kronor 16 öre, äfvensom att jernvägens inkomster år 1893, efter afdrag af utgifter för drift och underhåll, lemnat ett öfverskott af 114,526 kronor.
Af ofvan lemnade uppgifter framgår att inlösningspriset för de fem ifrågavarande banorna skulle komma att vid 1893 års slut utgöra:
för Skåne—Hallands jernväg.............
» Mellersta Hallands » ..............
» Göteborg—Hallands » .............
» Malmö—Billesholms » ............
» Landskrona—Engelhohns jernväg
kronor 8,782,294
» 3,527,359
» 4,767,485
» 3,130,175
» 2,000,000
tillsammans kronor 22,207,313.
I dessa poster ingå äfven värdena af inneliggande förråd af förbrukningsartiklar.
De angifna siffrorna för inlösningsprisen äro emellertid icke definitiva, enär förhållandena under den tid, som förflyter från utgången af år 1893 till dess inlösningen eger rum, äfven måste tagas i betraktande. De jemkningar, som häraf kunna föranledas, lära dock icke blifva af mera afse värd betydelse.
11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Derest ifrågavarande banor varda åt staten förvärfvade, erfordras åtskilliga kostnader för banornas komplettering. Dessa kostnader beräknades af ofvannämnda komité uppgå
för banbyggnaderna till ........................................... kronor 2,962,000:
b lokomotiv samt för uppförande af eu behöflig mindre verkstadsbyggnad för reparation af vagnar till ...............................*............ »_330,000:
Summa kronor 3,292,000: —
Om nämnda post å 330,000 kronor fördelas å de olika banorna i förhållande till deras längd, skulle enligt komiténs beräkning kompletteringskostnaderna för de särskilda banorna blifva följande:
' Banbygfirnaden Materielen Summa
Km. kr. kr. kr.
Skåne- Hallands jernväg 120 1,393,000 104,500 1,497,500
Mellersta Hallands » 74 630,000 64,400 694,400
Göteborg—Hallands » 77 365,000 67,000 432,000
Landskrona—Engelholms » 49 200,000 42,700 242,700
Malmö—Billesholms » 59 374,000 51,400__425,400
379 2,962,000 330,000 3,292,000.
Den för Mellersta Hallands jernväg af komitén beräknade kompletteringskostnaden för banbyggnaden bör emellertid nu minskas med ett belopp af 187,000 kronor, utgörande kostnaden för numera inlagdt nytt spår. Denna summa ingår deremot, såsom redan nämnts, i det belopp, hvarmed banans anläggningskostnad år 1893 ökats. Kostnaden för de återstående af komitén såsom nödiga ansedda kompletteringsarbetena å denna jernvägs banbyggnad utgör sålunda 443,000 kronor.
I sitt öfver komiténs betänkande den 20 februari 1894 afgifna utlåtande ansåg sig jernvägsstyrelsen i fråga om kostnaden för banornas komplettering — med fasthållande af den grundsats, hvarifrån komitén i afseende å kompletteringsarbetena å banbyggnaden utgått, eller att samtidigt med inköpet af banorna inga andra kostnader skulle behöfva ifrågakomma än de, som erfordrades för trafikens säkerhet och behöriga skötsel i dess nuvarande omfattning — likväl böra efter företagen närmare undersökning af förhållandena framställa eu del erinringar mot komiténs beräkningar. Af hvad styrelsen i detta hänseende anförde framgick, att enligt styrelsens åsigt dels det af komitén för komplet-
12 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 32.
teringsarbetena beräknade beloppet borde ökas redan vid inköpet med i rundt tal 300,000 kronor för spårutvidgningar, för uppförande vid Billesholms grufva af en för mätning af kol afsedd vagnvåg samt af ett lokomotivstall med vändskifva vid Kungsbacka och för nya banvaktstugor, hvarvid dock vore att märka att inqvartering af omkring 50 banvakter komme att besparas, dels ett belopp af 76,000 kronor borde beräknas för åtskilliga arbeten, som under de närmaste åren behöfde utföras, såsom spårutvidgningar, förbättring af stängslet vid Malmö—Billesholmsbanan, inrättande af en vattenstation vid Säby å Landskrona—Engelholms jernväg, stationsbyggnader och jordlösen vid Gullbrandstorp å Mellersta Hallands jernväg samt anordningar för vattentagning vid Kungsbacka.
Vidare ifrågasatte styrelsen dels huruvida icke staten borde förvärfva eganderätt till det område, som för närvarande begagnas för spårförbindelsen med ångfärjehamnen i Helsingborg och stationen derstädes, dels ock huruvida icke förändrade anordningar borde vidtagas i afseende å stationerna i Helsingborg och Göteborg.
_ Beträffande spårförbindelsen till ångfärjehamnen i Helsingborg och stationen derstädes inhemtas af komiténs betänkande (sid. 10—12 samt sid. 53) att den mark, hvarå spåren mellan hufvudlinien och ångfärjans landningsplats blifvit utlagda, liksom två å ömse sidor om ångfärjespåren belägna områden eller tomter, som båda behöfvas och för närvarande äfven begagnas för ångfärjetrafiken, icke tillhöra Skåne—Hallands jernväg utan Helsingborgs stad; att jernvägen emellertid emot årlig afgäld arrenderat det ena området på 10 år från den 1 januari 1893, men att jernvägen deremot å det andra området, derå deri nuvarande ångfärjestationen uppförts, likasom å den mark, der spåren till ångfärjehamnen äro framdragna, icke innehar några upplåtelsehandlingar, utan besitter denna mark endast på grund af ett tyst medgifvande; att stadsfullmäktige i Helsingborg tillförbundit staden att, för den händelse svenska statsverket skulle komma att senast den 9 januari 1895 tilläsa sig Skärm—Hallands jernväg, till statsverket upplåta den för spår förbind elsen med ångfärjehamnen och stationen erforderliga mark på tio år, räknadt från den dag, Skåne—Hallands jernväg öfverginge i statens eg o, med rätt för statsverket att efter förloppet af dessa tio år bibehållas vid arrendet på vilkor, som, derest dessa ej kunde mellan parterna öfverenskommas, skulle fastställas af kompromiss, hvarvid dock arrendeafgiften ej finge understiga det pris, som under de senaste fem åren erlagts; samt att arrendeafgiften för den mark, som sålunda skulle till statsverket upplåtas, skulle komma att utgöra under de fem första åren från
13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
den 1 januari 1895 21,907 kronor 47 öre och under de fem följande åren från den 1 januari 1900 27,653 kronor 7 öre. Detta stadsfullmäktiges beslut hafva fullmäktige vid sammanträde den 7 december 1894 på framställning af jernvägsstyrelsen beslutit låta gälla utan hinder deraf att tiden för jernvägens öfvergång i statens ego förändrades till den 1 januari 1896. Med afseende särskilt å den stegring i arrendeafgiften, som framdeles vore att emotse, ansåg jernvägsstyrelsen i sitt nyssberörda utlåtande det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke staten borde redan från början eller åtminstone under de närmaste åren förvärfva ifrågavarande område, hvilket enligt styrelsens åsigt säkerligen i längden skulle blifva det för staten fördelaktigaste; och styrelsen ansåg derföre att vid uppgörande af arrendeaftal med Helsingsborgs stad afseende borde fästas jemväl vid den eventualitet, att staten under den öfverenskomna arrendetiden skulle komma att med eganderätt förvärfva det ifrågavarande området.
Hvad angår den af Skåne—Hallands jernväg begagnade centralbangården i Helsingborg, så eges denna station af Landskrona och Helsingborgs jernvägar, med hvilkas styrelser styrelsen för Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag afslutat en öfverenskommelse, på grund hvaraf Skåne—Hallands jernväg eger för sin trafik begagna denna station samt få sin trafik derstädes skött. Angående de afgifter, som härför skola erläggas, samt vissa andra bestämmelser i kontraktet är i komiténs betänkande (sid. 9 och 10) redogjordt. Enligt hvad jernvägsstyrelsen i sitt nyssberörda utlåtande upplyste, skulle sådana anordningar, hvarigenom staten icke behöfde begagna nämnda centralstation, kunna åstadkommas för en kostnad af omkring 81,000 kronor, förutom dels kostnaden för inköp af nyss omförmälda jordområde vid ångfärjehamnen, dels ock ett belopp af 110,000 kronor, som redan komitén (sid. 49 i betänkandet) i sina beräkningar öfver banornas kompletteringskostnad upptagit för n)?a anläggningar vid ångfärjestationen. Då genom eu dylik åtgärd icke allenast afsevärda fördelar i trafikhänseende skulle vinnas, utan äfven staten befrias från afgifterna för centralstationens begagnande, hvilka kunde beräknas till omkring 25,000 kronor för år, förordade jernvägsstyrelsen att nämnda åtgärd måtte redan under något af de första åren efter inköpet vidtagas.
I Göteborg begagnar Göteborg—Hallands jernväg för sin trafik Bergslagernas jernvägs station derstädes. För vilkoren härför finnes redogörelse lemnad i komiténs betänkande (sid. 22 och 23). Den årliga utgift, som statens jernvägar skulle för begagnande af nämnda station samt trafikens skötande derstädes få vidkännas, stadie komma att uppgå,
14 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.
enligt hvad jernvägsstyrelsen meddelade, till omkring 50,000 kronor. Visserligen skulle — yttrade styrelsen vidare i afseende härå — vestkustbanan nu kunna för en af styrelsen till 139,000 kronor beräknad kostnad inledas till statsbanans station, men då denna stations utrymme och spårsystem vore ytterst knappt redan för den nuvarande trafiken, skulle stationen icke kunna utan en mycket kostsam utvidgning upptaga den ökade trafik, som skulle från vestkustbanan tillföras stationen. Styrelsen hade derföre kommit till den uppfattning att det med statens fördel vore mest förenligt att bibehålla den af komitén förordade provisoriska anordningen, intilldess den från vestra stambanan härflytande rörelsen på stationen gjorde en utvidgning af densamma oundgängligen nödvändig.
1 afseende å komiténs beräkning af kostnaden för den rullande materielens komplettering gjorde jernvägsstyrelsen icke annan erinran, än att den af komitén till 80,000 kronor upptagna kostnaden för uppförande af en ny mindre vagnreparationsverkstad syntes styrelsen kunna till detta relativt låga belopp godkännas endast under förutsättning att de norrländska stambanornas reparationsverkstäder tilltoges i sådan skala, att dessa banors lokomotiv kunde der fullständigt repareras utan att — såsom hittills varit fallet — hjelp för detta ändamål behöfde påräknas från verkstaden i Malmö.
Enligt jernvägsstyrelsens förslag skulle alltså den af komitén beräknade kostnaden för banornas komplettering, utgörande efter afdrag af det belopp, 187,000 kronor, hvarmed denna kostnad bör minskas i följd
af nytt spårs inläggande å Mellersta Hallands jernväg, kronor 3,105,000 ökas med kostnaden för diverse arbeten, som borde
utföras omedelbart efter inköpet, eller..................... » 300,000
hvadan de utgifter, som staten skulle för banornas komplettering få vidkännas i omedelbart samband
med inköpet, skulle uppgå till.................................. kronor 3,405,000
Om härtill läggas kostnaderna dels för vissa arbeten, som enligt styrelsens förslag under de närmaste åren efter inköpet skulle utföras, ................................................................................ » 76,000
dels för anordnande af egen station i Helsingborg...... )> 81,000
skulle enligt jernvägsstyrelsens förslag statens sammanlagda kostnader för banornas komplettering i sammanhang med inköpet och för derefter behöfliga förbättringar komma att uppgå till............... kronor 3,562,000
15 Kongl. Mgj:ts Nåd. Proposition N:o .92.
Härtill skulle ytterligare komma kostnaden för förvärfvande af eganderätt till den mark, som användes för spårförbindelsen med ångfärjehamnen och för stationen derstädes. Å andra sidan skulle komma att årligen besparas dels inqvartering åt omkring 50 banvakter, dels afgiften för begagnande af centralstationen i Helsingborg, uppgående till omkring 25,000 kronor om året, dels ock arrendeafgiften för jordområdet vid ångfärjehamnen. Denna årliga besparing skulle dock, enligt hvad styrelsen upplyste, komma att i följd af anordnandet af egen station i Helsingborg minskas med utgiften för en i sådant fall nödig förstärkning af statsbanornas personal derstädes.
I sin skrifvelse af den 31 december 1894 omförmäler jernvägsstyrelsen att styrelsen på grund af banornas ställning vid 1893 års slut uppgjort nya beräkningar öfver kompletteringskostnaderna. Resultatet af dessa beräkningar är intaget i ofvan omförmälda, vid styrelsens skrifvelse fogade tabell. Denna upptager dels för hvarje af ifrågavarande banor de af komitén beräknade kompletteringskostnader, uppgående, efter afdrag af nyssberörda belopp af 187,000 kronor, till tillsammans
3,105,000 kronor, dels ock ytterligare
för Skåne—Hallands jernväg » Mellersta Hallands »
» Göteborg—Hallands »
)> Landskrona—Engelholms »
» Malmö—Billesholms »
kronor 93,200
» 98,400
» 125,000
» 21,500
» 37,900
Summa kronor 376,000
eller samma belopp, hvarmed styrelsen i dess underdåniga utlåtande den 20 februari 1894 ansåg de af komitén beräknade kompletteringskostnader böra ökas för verkställande af åtskilliga arbeten, som borde utföras dels omedelbart efter inköpet, dels under de närmaste åren. derefter. Enligt styrelsens senaste förslag1 skulle således kompletteringskostnaderna komma att tillsammans uppgå till 3,481,000 kronor eller samma belopp, som dess förslag af den 20 februari 1894 upptager, då hänsyn icke tages till den af styrelsen i dess sistnämnda förslag beräknade, men i det sist afgifna förslaget icke omnämnda kostnaden för anordnande af egen station i Helsingborg, 81,000 kronor. Af nyssnämnda summa, 3,481,000 kronor, faller på
Skåne—Hallands jernväg ................................................... kronor 1,590,700
Mellersta Hallands » »__605,800
Transport kronor 2,196,500
16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.
Transport kronor 2,196,500
Göteborg—Hallands jernväg ............. » 557,000
Landskrona—Engelholms » j> 264,200
Malmö—Billesholms » » 463,300
kronor 3,481,000.
Om till de beräknade inlösningssummorna vid 1893 års slut läggas de sålunda af jernvägsstyrelsen nödiga ansedda kompletteringskostnaderna, skulle totalkostnaderna för jernvägarnes förvärfvande åt staten samt deras nödiga förbättring blifva:
Inlösningssiunma Summa
kr. kr. kr.
för Skåne—Hallands jernväg...... 8,782,294 1,590,700 10,372,994
» Mellersta Hallands ' » 3,527,359 605,800 4,133,159
» Göteborgs—Hallands » 4,767,485 557,000 5,324,485
» Landskrona—Engelholms» ...... 2,000,000 264,200 2,264,200
» Malmö—Billesholms » 3,130,175 463,300 3,593,475
kronor 22,207,313 3,481,000 25,688,313
Vid bedömande af frågan huruvida jernvägarne, derest de öfverginge i statens ego, kunde antagas komma att gifva en afkastning, tillräcklig för att möjliggöra förräntandet af det kapital, staten å dem nedlade, utgick komitén i främsta rummet från den hittills varande trafiken, den inkomst, jernvägsbolagen hittills haft, samt deras hittills varande utgifter.
I dessa hänseenden meddelades i komiténs betänkande åtskilliga uppgifter för tiden till och med år 1892. Dessa uppgifter jemte motsvarande uppgifter för år 1893 visa följande siffror:
för Skåne—Hallands jernväg:
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.
för Mellersta Hallands jernväg:
18 Kongl. 31aj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
för Malmö—Billesholms jernväg:
Komitén kora alltså till det, resultat, ait de fem banorna tillsammans år 1892 lemnade en nettoinkomst, motsvarande 4,16 procent af det belopp, hvartill banornas inlösningspris och deras kompletteringskostnad af komitén beräknades.
Göres en dylik uträkning för år 1893 på grund af ofvanstående uppgifter, befinnes att nettoinkomsten sistnämnda år utgjorde i procent af banornas nu beräknade inlösningspris och kompletteringskostnad:
för Skåne—Hallands jernväg........................................ 3,57 procent
» Mellersta Hallands » 7,48 »
» Göteborg—Hallands » 5,58 »
» Landskrona—Engelholms » 5,05 »
» Malmö—Billesholms » 5,12 »
eller för alla fem jernvägarne tillsammans 4,96 procent.
För bedömande af fördelen för staten i finansielt hänseende af banornas inköp undersökte komitén vidare, huruvida banornas öfvergång i statens ego kunde antagas verka någon ändring i den nettoinkomst, banorna förut lemnat. I detta afseende anförde komitén att en ökning af utgifterna föranleddes af behofvet att bereda staten tryggad besittningsrätt till de för ångfärjetrafiken i Helsingborg behöfliga områden, som tillhörde Helsingborgs stad, men hvilka staden förklarat sig villig att på vissa vilkor till staten upplåta. I följd af ändrade bestämmelser rörande den afgift, Göteborg—Hallands jernväg skulle betala till Bergslagernas jernväg för underhållet af Göteborgs station och handhafvandet af Göteborg—Hallands jernvägs trafik derstädes, komme jemväl, och oberoende» af sistnämnda banas öfvergång i statens ego, eu ökning i denna jernvägs utgifter att inträda. Dessa tillökningar i utgifter ansåg komitén dock komma att mer än väl uppvägas deraf att de utgifter, som jernvägsbolagen fått vidkännas för skatter samt sty-
19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
relse- och revisionskostnader, och hvilka för samtlige de fem ifrågavarande jernvägarne år 1892 uppgått till 52,088 kronor, helt och hållet komme att försvinna genom jernvägarnes öfvergång i statens eg o. I andra hänseenden ansåg komitén någon ökning i utgifterna icke böra antagas ifrågakomma. Hvad aflöningsstaten för den ordinarie personalen anginge, funnes för det dåvarande vid de fem ifrågavarande jemvägarne anstäld en ordinarie personal, uppgående till 577 personer, och aflöningsstaten för denna personal tillika med det belopp, 12,500 kronor, som Göteborg—Hallands jernväg betalade till Bergslagernas jernväg, för det sistnämnda jernvägs personal handhade den förra jernvägens trafik å stationen i Göteborg, utgjorde 458,888 kronor. Om jernvägarne öfverginge i statens ego, skulle hela administrationen deraf, med beräkning af den nuvarande trafiken och under förutsättning att banorna förlädes under tredje trafikdistriktet, kräfva en ordinarie personal af 547 personer och desses aflöning enligt nu gällande aflöningsreglemente för statens jernvägar uppgå till 457,357 kronor. Då för de personer, 30 till antalet, hvarmed personalen komme att minskas och hvilka samtlige tillhörde byråpersonalen, inom statens jernvägar anställning kunde beredas å andra platser, behöfde icke ens under någon öfvergångstid aflöningsstaten blifva större än den för närvarande vore. Icke heller behöfde i fråga om trafikens uppehållande å banorna, i hvad den afsåge sjelfva tåganordningen, någon förändring ledande till ökade utgifter ifrågakomma, då de redan vidtagna anordningarne å banorna allmänt erkändes motsvara för handen varande behof. Banornas förvaltning komme sålunda icke efter deras öfvertagande af staten att blifva dyrare än förut. Tvärtom komme en post, nemligen banornas underhåll, att i början till och med ställa sig billigare, i händelse på banornas komplettering nedlades de belopp, som komitén ifrågasatt.
Beträffande åter inkomsterna och i hvad mån de skulle påverkas af jernvägarnes öfvergång i statens ego, erinrade komitén till en början att de tre vestkustbanorna för sin lokaltrafik hade taxor, som vore lika med statens jernvägars, under det att deremot Landskrona— Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägars taxor vore högre än statsbanornas; hvarefter komitén vidare anförde följande:
»Jemföres den fraktinkomst, som af samtrafiken under år 1892 influtit, och den inkomst, hvilken skulle hafva erhållits, om statens jernvägars taxa blifvit tillämpad i stället för samtrafiktaxan, befinnes att de fem jernvägarne uppburit:
2Ö1
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 32.
Skåne—Hallands jernväg ............ kr. 144,813: 64
Mellersta Hallands » » 136,609: 25
Göteborg—Hallands » » 126,554: 32
Landskrona—Engelholms » » 101,644: 03
Malmö—Billesholms » » 105,640: 30
kr. 615,261: 54,
hvaremot, om, i stället för samtrafiktaxan, statens gällande frakttaxa tilllämpats, inkomsten, till följd af de särskilda banafgifternas bortfallande, skulle hafva utgjort ............................. kr. 553,735: 40
motsvarande en minskning af............ kr. 61,526: 14,
eller 10 procent.»
'f
xr
»Vid en liknande jemförelse med afseende på banornas lokaltrafik, d. v. s. den trafik, som rört sig inom egen banas område, kunna de tre vestkustbanorna, som hafva lika taxa med statens jemvägars, lemnas ur räkningen. För Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar, hvilka åter uppburit högre afgifter för sin lokaltrafik än statens jemvägars taxa medgifver, skulle en minskning i inkomst hafva uppstått, som framgår af följande sammanställning:
■ 'in?'.uobirfai .0! u 3ofmjb!,m homdb- 'unornL M/rrniu
Landskrona—Engelholms jernväg Malmö—Billesholms »
Afgifter enligt de enskilda jernTägarnes lokaltaxor:
kr. 147,709: 35 » 316,116: 91
kr. 463,826: 26
utvisande en skilnad af kr. 29,306: 66 eller 6,45 %.y>
Afgifter enligt statens jemvägars taxa:
kr. 137,369: 70 » 297,149: 90
kr. 434,519: 60,
»Totala minskningen i inkomst, om jernvägarne redan år 1892 varit
i statens ego, skulle således hafva utgjort:
å samtrafiken ............. ..................... kr. 61,526: 14
» lokaltrafiken ......................... » 29,306: 66
eller tillsammans kr. 90,832: 80, alltså i rundt tal 90,000 kronor eller 8,n %.r>
21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
»Komitén håller emellertid före att denna, af tillämpning af statens jernvägars taxa föranledda minskning i inkomst förlorar betydelse på grund af den starka och oafbrutna ökning i de ifrågavarande jernvägarnes trafik, som år efter år egt rum, såsom framgår af följande
öfversigt:
Bruttoinkomst* Driftkostnad* Nettoinkomst
1889 1890—92 1889 1890—92 1889 1890-92
(medeltal) (medeltal) (medeltal)
kr. kr. kr. kr. kr. kr.
Skåne—Hallands jernväg........... 614,113 747,060 336,137 455,976 277,976 291,084
Mellersta Hallands » 320,282 442,856 166,798 249,412 153,484 193,444
Göteborg—Hallands » 461,891 589,701 184,041 291,510 277,850 298,191
Landskrona—Engelholms jernväg 205,841 237,500 123,763 167,769 82,078 69,731
Malmö—Billesholms » 317,952 381,667 183,147 216,363 134,805 165,304
1,920,079 2,398,784 993,886 1,381,030 926,193 1,017,754
Ökning från år 1889 ................ 478,705 387,144 91,561»
»Utgiftsprocenten för alla fem banorna såsom en enhet utgjorde:
år 1889 ......................................................................................................... 51,7 %
samt åren 1890 — 92 i medeltal .......................................................... 57,6 %»
»Under de nio första månaderna af åren 1892 och 1893 (januari— september) stälde sig inkomsterna sålunda:
Skåne—Hallands jernväg Mellersta Hallands »
Göteborg—Hallands »
Landskrona—Engelholms » Malmö—Billesholms »
Brutto
kr.
587,263: 55 361,064: 29 459,563: 75 171,946: 82 303,168: 28
Brutto
kr.
643,850: 77 412,511: 22 516,559: 42 178,882: 62 327,130: 41
Ökning
kr.
56,587: 22 51,446: 93 56,995: 67 6,935: 80 23,962: 13
1,883,006: 69 2,078,934: 44 195,927: 75»
»Då under månaderna januari—september 1893 inkomsterna ökats i förhållande till 1892 års inkomster under samma tid med kr. 195,928, skulle alltså, vid beräkning af ofvan angifna utgiftsprocent för åren
* I do i donna tabell mcddolado sifferuppgifter ingå ej andra inkomster och utgifter än do, som dirokt härflyta af jernvägarnes trafikorando.
22 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.
y
1890—92, eller 57,6 %, nettobehållningen utgöra kr. 88,147 mera än under 1892. Antages ökningen af bruttoinkomsten under oktober— december 1893 komma att fortgå likformigt, skulle ökningen för hela året 1893 blifva kr. 261,237, i hvilket fall, med antagande af nyssnämnda utgiftsprocent, ökningen i nettoinkomst skulle utgöra kr. 99,223.))
»Statens jernvägars taxa tillämpad å 1892 års trafik å banorna skulle, enligt hvad ofvan visats, hafva sänkt inkomsterna med 90,000 kronor, men så snabb har trafikökningen på ett enda år varit, att denna minskning skulle hafva utjemnats på nämnda korta tid. De åberopade siffrorna synas komitén kunna sägas tala ett tillräckligt tydligt språk, i det de visa, hurusom inkomsterna varit stadda i oafbruten stegring. Och de förhållanden, på hvilka banornas trafik hufvudsakligen beror, synas gifva grundad anledning antaga att äfven framtiden skall visa
gynsam, så mycket mer som ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör ställer i utsigt en fortgående utveckling af den internationella trafik, som betjenas af vestkustbanan och som redan från början visat sig kraftig och gifvande goda löften för framtiden.»
»Men den ökning i inkomster och rörelse, hvarom de af komitén här ofvan anförda siffror bära vittnesbörd, har varit skönjbar redan innan ångfärjan i mars månad 1892 sattes i gång, och det är således icke denna och den genom densamma underlättade internationella samfärdseln, som ensam förklarar rörelsens stadiga tillväxt. Äfven den lokala trafiken har lemna! ett väsentligt bidrag till jernvägarnes ökade inkomster. Och att denna lokala trafik äfven framgent skall utvecklas, derför synas förutsättningarna vara för handen, då, enligt hvad komitén i redogörelsen för de särskilda jernvägarne uppvisat, banorna genomlöpa trakter, der jordbruk samt allehanda industriella företag, hvilkas råvaror eller alster fraktas å banorna, nått en rik utveckling. Har rörelsen å banorna kunnat alltjemt tillväxa redan under nu varande förhållanden, d. v. s. under inflytande af frakttaxor, som delvis varit och äro högre än statens jernvägars samt under trycket af de banafgifter, som hafva sin grund i eganderättens splittring på flere olika egare, eger man rätt antaga att de lättnader i fraktafgifter, som tillämpningen af statens jernvägars taxa skulle medföra, skola bidraga att framkalla ytterligare stegring i trafiken' och derigenom redan från början förekomma den minskning i fraktinkomst, som utan en dylik stegring skulle blifva en följd af en billigare taxas användning.»
Då således enligt komiténs uppfattning de fem jernvägarnes öfvergång i statens eg o icke medförde ökning i utgifterna, och den af tillämpningen utaf statens jernvägars taxa förorsakade minskning i inkomsterna
23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
*
borde till fullo motvägas af trafikens stadigt fortgående tillväxt, ansåg komitén att jernvägarne i statens .hand skulle redan från början lemna minst lika stor nettoinkomst som år 1892 och staten således på det för jernvägarnes förvärfvande och komplettering erforderliga kapital kunna beräkna en ränta af åtminstone 4,16 procent.
Dessa komiténs beräkningar ansåg jernvägsst.yrelsen i sitt utlåtande af den 20 februari 1894 vara i hufvudsak rigtiga, och styrelsen uttalade derföre den åsigt att staten i alla händelser skulle kunna på det för jernvägarnes förvärfvande och komplettering nedlagda kapital beräkna en ränta af omkring fyra procent. Icke heller i sin skrifvelse af den 31 december 1894 bär styrelsen mot komiténs beräkningar gjort annan anmärkning än att styrelsen af anledning, för hvilken jag framdeles skall redogöra, ansett den af komitén uppgjorda aflöningsstaten böra ökas med omkring 28,000 kronor.
Såsom nämnts, beräknade komitén ökningen af bruttoinkomsten utaf banornas trafikerande under år 1893 till 261,237 kronor och ökningen i nettoinkomst till 99,223 kronor, allt jemfördt med förhållandena år 1892. I verkligheten har dock ökningen visat sig än större samt utgjort för bruttoinkomsten 266,973 kronor och för nettoinkomsten icke mindre än 220,602 kronor, såsom framgår af följande öfversigt öfver banornas bruttoinkomst af trafiken, driftkostnad och nettoinkomst af trafiken.
För år 1894 har bruttoinkomsten af trafiken utgjort:
å Skåne—Hallands jernväg ..................................................... kr. 979,309
» Mellersta Hallands » » 539,588
» Göteborg—Hallands » » 673,619
» Landskrona—Engelholms jernväg...................................... » 292,569
» Malmö—Billesholms » » 456,777
Summa kronor 2,941,862
eller 129,716 kronor mera än år 1893.
24' Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.
Driftkostnadernas belopp för år 1894 är jag icke nu i tillfälle att uppgifva och följaktligen icke heller nettoinkomstens storlek. Men antages driftkostnadernas förhållande till bruttoinkomsten nämnda år utgöra detsamma som år 1893 eller 57,8 procent, skulle driftkostnaden för sistlidna år uppgå till omkring 1,700,000 kronor och nettoinkomsten till omkring 1,241,000 kronor eller ungefär 56,000 kronor mera än år 1893.
Hade jernvägarne varit i statens ego, skulle visserligen bruttoinkomT sterna hafva blifvit lägre än de nu i verkligheten utgjort, dels i följd af banafgifternas bortfallande i samtrafiken, dels ock måhända i följd deraf att Malmö—Billesliolms- och Landskrona—Engelholmsbanornas taxor i vissa afseenden äro högre än statens. Men den minskning, som häraf föranledes, är icke af afsevärd betydelse. För år 1892 beräknade komitén att denna minskning skulle hafva utgjort omkring 90,000 kronor eller vida mindre än det belopp, hvarmed 1893 års inkomster öfverstego inkomsterna år 1892. Äfven om minskningen för år 1894 antages till ett så högt belopp som omkring 110,000 kronor, skulle likväl bruttoinkomsten hafva utgjort 2,830,000 kronor, hvilket belopp skulle, om driftkostnaderna antagas oförändrade, hafva lemnat en nettoinkomst af 1,130,000 kronor.
Med de nu meddelade sifferuppgifterna för ögonen och då af hvad komitén och jernvägsstyrelsen anfört framgår att jernvägarnes öfvergång i statens ego icke skulle behöfva föranleda någon annan egentlig ökning af utgifterna för drift och underhåll än med nyssberörda, af jernvägsstyrelsen omförmälda belopp af 28,000 kronor, torde man vara berättigad antaga att jernvägarne i statens hand skulle redan från början lemna en nettobehållning af 1,100,000 kronor.
För bestämmande af det belopp, som staten skulle hafva att vid jernvägarnes inlösen kontant utgifva, måste hänsyn äfven tagas dels till statens fordringar hos egarne af ifrågavarande jernvägar för lemnade lån, dels ock till beloppet af de inteckningar, som för andra skulder gravera jernvägarne. I detta hänseende inhemtas af ofvannämnda komités betänkande samt en deruti intagen skrifvelse från fullmäktige i riksgäldskontoret att Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag erhållit två olika statslån, nemligen ett å 1,500,000 kronor ur 1881 års fond för låneunderstöd åt enskilda jern vägsanläggningar och ett å 795,500 kronor, beviljadt af 1884 års Riksdag. Mellersta Hallands jernvägsaktiebolag har af samma års Riksdag beviljats ett statslån å 1,550,000 kronor och Göteborg— Hallands jernvägsaktiebolag har af Riksdagen år 1886 undfått ett lån å
2,068,000 kronor. 1 afseende å dessa lån, hvilka samtliga utbetalats
25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
t
från riksgäldskontoret, faststäldes såsom vilkor att anstånd med erläggande af räntan, som beräknas till 4Va procent för år, medgafs för högst tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då hvarje jernväg senast skulle vara färdig och för trafik öppnad. Beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd sålunda medgifvits, skall, enligt meddelade bestämmelser, till staten inbetalas,, sedan genom de stadgade annuitetsliqviderna all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats, blifvit gulden, så att efter nämnda tids förlopp med den faststälda annuitetens erläggande skall fortfaras, till dess äfven beloppet, af förstnämnda ränta, eller den sa kallade anstandsräutan, blifvit inbetaldt. Annuiteterna å Skåne—Hallands och Mellersta Hallands jernvägsaktiebolags lån erläggas den 1 januari samt annuiteten å Göteborg—Hallands jernvägsaktiebolags lån den 1 oktober.
Enligt hvad en från riksgäldskontoret meddelad. uppgift gifver.vid handen, utgör bolagens skuld till riksgäldskontoret vid 1896 års början:
Skåne—Hallands j ernvägsaktiebolag:
a) lånet å kr. 1,500,000 ...............
5) > > » 795,500 ..............
Mellersta Hallands j ernvägsaktiebolag Göteborg—Hallands »
kr. 5,712,837: 13 22,628: 62 513,680: 77
kr. 6,249,146: 52
Hvad anståndsräntorna angår, omnämnde jag i . mitt anförande till statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 att fullmäktige i riksgäldskontoret varit af den mening att dessa räntors hela belopp borde afdragas från inlösningsprisen, men att deremot komitén, hvilken, då dessa räntor utgjorde en skuld, icke inberäknat deras belopp i anläggningskostnaden, ansett att, då denna skuld icke ännu på lång tid vore förfallen, räntorna borde, derest de skulle vid liqviden afdragas, upptagas endast till den summa, som, efter en räntefot af fyra procent, motsvarade deras värde med hänsyn dertill att desamma, i stället för att erläggas enligt den ursprungliga amorteringsplanen, ansåges guldna redan vid den tidpunkt, då jernvägarnes inlösen skedde. För min del yttrade jag i nämnda anförande att jag icke hade något att erinra mot komiténs förslag i detta hänseende; och jag finner icke någon anledning att nu frångå denna mening.
Bih. till lliked. Prat. 1335. 1 Sami. 1 Åfd. 20 Haft. 4
26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
•k
Enligt en i komiténs betänkande intagen beräkning skulle anståndsräntornas värde, beräknad efter den af komitén föreslagna grund, vid början af år 1895 utgöra:
för Skåne—Hallands jernväg:
å statslånet n:o 1 1,500,000 kr. kr. 24,081: 93
» » » 2 795,500 » ..........,. » 12,359: 13
för Mellersta Hallands jernväg:
» statslån 1,550,000 kr........*................... » 20,674: 14
för Göteborg—Hallands jernväg:
» statslån 2,068,000 kr. ........» 19,753: 33
kronor 76,868: 53
• * - • •; " • * i’ ■ f; i . > *i1i ■
Lägges till de sålunda beräknade värdena fyra procent ränta för år 1895, blifver ifrågavarande räntors värde vid ingången af år 1896:
för Skåne—Hallands jernväg:
å statslånet å 1,500,000 kr.................. kr. 25,045: 21
» » » 795,500 » .................. » 12,853: 50
för Mellersta Hallands jernväg:
» statslån 1,550,000 kr............................ » 21,501: 11
för Göteborg—Hallands jernväg:
» statslån 2,068,000 kr. .................... » 20,543: 46
tillsammans kronor 79,943: 28
Hela afdraget för bolagens skuld till staten skulle alltså blifva 5,815,409 kronor 3 öre.
Förutom af de Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag beviljade statslån graveras detta bolags jernväg af ett intecknadt obligationslån, ursprungligen å 1,200,000 kronor. Detta lån löper med fem procent ränta och skall amorteras med 50,000 kronor årligen under loppet af 24 år, räknadt från den 1 juni 1893, dock med jernvägsbolaget förbehållen rätt att efter ingången af år 1899 och med minst sex månaders uppsägning genom utlottning öka amorteringen eller betala hela låneåterstoden. Enligt amorteringsplanen kommer sålunda lånets kapitalåterstod att den 1 januari 1896 utgöra 1,050,000 kronor.
27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Mellersta Hallands och Göteborg—Hallands jernvägsaktiebolag häfta deremot icke för någon annan i bolagens jernvägar intecknad skuld än statslånen.
Malmö—Billesholms jernväg är intecknad för ett med fyra procent ränta löpande obligationslån å 1,400,000 kronor. Af detta lån, som är stäldt på 40 års amortering, men kan konverteras år 1900, kommer, enligt hvad jag inhemtat, att enligt amorteringsplanen vid 1896 års ingång återstå oguldet ett kapitalbelopp af 1,320,000 kronor.
Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag häftade vid 1893 års slut i skuld för omkring 2,970,000 kronor, deraf två med fyra procent ränta löpande obligationslån å tillhopa 1,885,400 kronor. Som bolagets jernväg icke lagfarits, hafva ej heller bolagets skulder kunnat i jernvägen intecknas.
Beträffande de närmare bestämmelser, hvilka i köpeaftalen med vederbörande jernvägsegare borde i afseende å sättet för banornas förvärfvande intagas, ansåg komitén, hvilken, såsom nämnts, föreslog att tidpunkten för banornas inlösen skulle bestämmas till ingången af år 1895, följande vara behöfliga:
l:o) beträffande de fyra banor, som är o underkastade inlösning svilkor :
a) jernvägsbolaget öfverlemnar till svenska staten eganderätten till banan med alla dess fasta, och lösa tillhörigheter af hvad slag de vara må och således
1) hela det jordområde, hvarå bolaget enligt lagfartsprotokoll erhållit lagfart eller som eljest tillhör jernvägen;
2) sjelfva jernvägen till öfver- och underbyggnad, bro- och trumbvggnader, utlagda syllar, skenor, spårvexlar samt vändskifvor och vagnvågar jemte stängsel;
3) alla till jernvägen hörande hus, byggnader, signaleringsoch andra inrättningar samt fasta inventarier;
4) alla jernvägen tillhöriga telegraf- och telefonapparater med dertill hörande ledningar;
5) all jernvägens rullande materiel, såsom lokomotiv, personoch godsvagnar samt andra fordon jemte dertill hörande lösa inventarier och reservdelar;
6) alla öfriga ofvan icke omnämnda lösa inventarier, som vid tillträdestiden äro för begagnande vid liufvudkontoret, expeditionslokalerna, å stationerna och luden utlemnade eller i bolagets förråd befintliga;
28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
7) de för trafikens behof i förråd befintliga förlags- och konsumtionsartiklar, såsom obegagnade syllar och skenor med tillbehör, stenkol, oljor och dylikt;
b) öfver de i punkten a mom. 5, 6 och 7 upptagna föremål skola under december månad 1894 förteckningar upprättas så, att dessa förteckningar, med hänsyn till sannolik förbrukning under tiden till den 1 januari 1895, utvisa hvad af de förtecknade föremålen kan antagas återstå sistnämnda dag; skolande sagda förteckningar uppgöras af jernvägsstyrelsens och bolagets ombud, som dervid tillika värdera de i mom. 7 omförmälda förlags- och konsumtionsartiklar. Vid skiljaktiga meningar härom mellan ombuden tillkallas en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet för sådant ändamål på förhand utsedd besigtningsman, som eger i omtvistade punkter skilja mellan ombuden;
c) tillträdet sker den 1 januari 1895, då jernvägen med hvad till den hörer af bolaget öfverlemnas till dem, hvilka af jernvägsstyrelsen förordnats att mottaga densamma. Dervid aflemnas tillika af bolaget slutlig öfverlåtelsehandling och behöriga åtkomsthandlingar till den jernvägen tillhörande jord;
d) lösesumman för den i mom. a upptagna egendom med undantag af de i punkten 7 omförmälda förlags- och konsumtionsartiklar motsvarar hvad jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel enligt behöriga räkenskaper för tiden till den 1 januari 1895 kostat, med tilllägg af ränta efter fem för hundra om året efter afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lemnat; och skola dessa bestämmelser tilllämpas på sätt skett vid uppgörande af den uträkning öfver bolagets tillgodohafvande enligt dess räkenskaper, för så vidt desamma afse tiden till och med år 1892, som af komitén i dess betänkande meddelats och för hvilken ofvan är redogjordt.
För uträknande af lösesumman enligt de sålunda stadgade grunderna skall bolaget efter afsilande af sina räkenskaper för tiden till den 1 januari 1895 till jernvägsstyrelsen öfverlemna desamma jemte bolagets uträkning å det tillägg eller afdrag å nyss omnämnda uträkning, som uppkommer med hänsyn till förhållandena under åren 1893 och 1894. Senast en månad efter det dessa handlingar till jernvägsstyrelsen inkommit meddelar styrelsen bolaget, huruvida dess uträkning godkännes eller icke. Kan öfverenskommelse i detta afseende mellan jernvägsstyrelsen och bolaget ej träffas, skall frågan angående lösesummans uträknande afgöras af skiljemän, af hvilka styrelsen utser två och bolaget två samt de sålunda valde den femte; skolande för denna
29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
händelse i öfrigt tillämpas föreskrifterna i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887.
Köpeskillingen för de i mom. a punkten 7 omförmälda förlagsoch konsumtionsartiklar utgår efter de värden, som derå blifvit satta i den i mom. b stadgade ordning;
é) sedan beloppet af den bolaget tillkommande godtgörelse sålunda blifvit bestämdt, eger bolaget till riksgäldskontor ingifva af jernvägsstyrelsen attesterad räkning derå, och senast inom en månad derefter verkställes liqviden sålunda att:
i fråga om Skåne—Hallands, Mellersta Hallands och Göteborg—Hallands jern vägar, Indika erhållit statslån,
staten afqvittar
1) hvad vid tillträdestiden återstår oguldet af de bolaget beviljade, i jernvägen intecknade statslån till kapital och förfallen men till äfventyrs obetald ränta, med hvilken anstånd icke beviljats;
2) de så kallade anståndsräntorna å samma lån, hvilka dervid upptagas till det belopp, som efter en räntefot af fyra procent motsvarar räntornas värde med hänsyn dertill, att samma räntor, i stället för att erläggas enligt ursprungliga amorteringsplanen, anses guldna redan vid 1895 års ingång;
i fråga om Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar, hvilka
upptagit obligationslån,
staten öfvertager, mot afräkning å lösesumman,
det i jernvägen intecknade obligationslån med derå till den 1 januari 1895 upplupen ränta, i den mån bolaget icke kan öfverlemna obligationerna eller visa att desamma blifvit tillintetgjorda eller att ränta å desamma guldits; skolande, då räntefoten för Skåne Hallands jernvägs obligationslån öfverst!ger fyra procent, öfverskjutande räntan af dragas från 1895 års början till dess obligationslånet kan till fullo betalas.
Tvist angående rätta beloppet af hvad sålunda bör å lösesumman innehållas afgöres af skiljemän i ofvan stadgad ordning;
i fråga om samtliga fyra banorna:
Bolagets återstående tillgodohafvande jemte fem procent ränta derå från den 1 januari 1895 till dagen för liqviden utbetalas kontant till
30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.\
bolaget, derest det med behörigt bevis styrker att i jernvägen icke finnas inteckningar för annan gäld än stats- och obligationslån, äfvensom aflemnar en af tre personer, hvilkas vederhäftighet blifvit styrkt på sätt som af riksgäldskontoret godkännes, ingången förbindelse, deri de, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld ansvara för den kostnad, som kan drabba staten, derest den till jernvägen hörande jord befinnes häfta för sådan lösen, som i § 2 af nådiga förordningen innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg m. in. den 15 oktober 1880 omförmäles; dock att, der bolaget så önskar, till säkerhet för dylik kostnad må, i stället för borgen, af köpeskillingen innehållas visst belopp att efter förloppet af 10 år jemte 4 procent ränta till bolaget utbetalas, i den mån beloppet icke behöft tagas i anspråk;
/) de bolaget på grund af aftal med andra jernvägar angående gemensamt begagnande af stationer tillkommande rättigheter och skyldigheter öfvergå på köparen.
Beträffande öfriga af bolaget för jernvägsdriften ingångna aftal, skola, innan slutligt kontrakt uppgöres, desamma af bolaget anmälas för jernvägsstyrelsen, som pröfvar, huruvida samma aftal kunna anses vara af den nytta för jernvägen, att de böra blifva för köparen bindande. ■ ; ■
I den mån så befinnes vara förhållandet, skola i slutliga kontraktet bestämmelser intagas derom att köparen öfvertager bolagets rättigheter eller skyldigheter enligt berörda aftal;
g) de vid jernvägen anstälde tjensteman och betjente, hvilka tillika med de löneförmåner, som nu tillkomma vederbörande befattningar, böra upptagas å förteckning, uppgjord den 31 december 1894 af jernvägsstyrelsens och bolagens ombud, skola, i likhet med hvad" som öfverenskommits beträffande personalen vid den år 1884 af staten inköpta Sundsvall—Torpshammars jernväg, ega rätt att öfvergå i statens jernvägars tjenst utan minskning af samma löneförmåner, men med dervid gjorda förbehåll:
aa) att de åtnöjas med de befattningar, som jernvägsstyrelsen anser lämpligt att åt dem anförtro,
bb) att de varda underkastade alla för statens jernvägspersonal gällande reglementen och instruktioner samt vilkor för bibehållande af anställning vid statens jernvägstrafik, och,
i händelse deras nuvarande aflöningsförmåner skulle öfverstiga dem enligt aflöningsreglementet vid statens jernvägstrafik tillkommande aflöning,
31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
ce) att deras aflöning utgår dels såsom ordinarie arfvode till sådant belopp, som gällande aflöningsreglemente för hvarje särskild befattning bestämmer, och dels såsom extra arfvode till belopp, motsvarande skilnaden mellan det ordinarie arfvodet och deras i bolagets tjenst innehafvande löneförmåner; samt derjemte under det särskilda vilkor dd) att, då komitén velat undvika betunga statens jern vägars pensionsinrättningar med att på en gång mottaga så stort antal nya delegare, som här är i fråga — ungefär 550 — de skola qvarstå i de enskilda jernvägarnes pensionskassa, i förhållande till hvilken staten öfvertager bolagets förpligtelser.
2:o) beträffande den inlösningsvilkor icke underkastade Landskrona— Engelholms jernväg:
Hufvudsakligen enahanda bestämmelser som de här ofvan meddelade utom i fråga om sättet för köpeskillingens bestämmande och liqviderande, hvilket skall eg a rum sålunda:
Köpeskillingens belopp jemte fem procent ränta från den 1 januari 1895 betalas af riksgäldskontoret fyra månader efter det staten, som genast efter tillträdet skall söka lagfart å jernvägen, sådan erhållit, dock att bolaget skall, före uppbärandet af köpeskillingen, med behörigt bevis styrka att inteckning icke finnes i jernvägen faststäld, äfvensom aflemna en af tre personer, hvilkas vederhäftighet blifvit styrkt, på sätt som af riksgäldskontoret godkännes, ingången förbindelse, deri de, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld ansvara för den kostnad, som kan drabba staten, derest den till jernvägen hörande jord befinnes häfta för sådan lösen eller ersättning, som i 2 § af nådiga förordningen innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg m. in. den 15 oktober 1880 omförmäles.
Hvad angår Skåne—Hallands jernväg, hvilken numera icke är underkastad inlösen enligt a)-vilkoret, har, såsom ofvan nämnts, förslagskontrakt angående inköp af jernvägen upprättats. Detta kontrakt skiljer sig i två väsentliga punkter från ofvannämnda af komitén föreslagna grunder, men i öfrigt äro kontraktets bestämmelser öfverenstämmande med nämnda grunder, dock med några förtydligande tillägg och mindre betydande ändringar, bland hvilka särskildt torde böra anmärkas, att i kontraktet uteslutits den af komitén föreslagna bestämmelsen att lösesumman skulle minskas med det belopp, hvarmed räntan å det i jernvägen intecknade obligationslån öfverskjuter fyra procent från tidpunkten för banans inlösen till dess lånet kan till fullo betalas.
32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Den ena af de antydda skiljaktigheterna rörer köpeskillingen. 1 denna har nemligen äfven intagits ersättning med 643,700 kronor för mark, som Helsingborgs stad till jern vägsbolaget upplåtit. Då staden upplåtit denna mark utan annan godtgörelse än erhållande af aktier i bolaget till belopp af 75,000 kronor, hvilket belopp af komitén inräknats i anläggningskostnaden, samt enligt koncessionsvilkoren inlösningspriset skulle, när inlösen skedde inom tio år efter jernvägens öppnande, beräknas efter hvad jernvägen verkligen kostat, ansåg komitén att någon ytterligare godtgörelse för marken utöfver det i anläggningskostnaden inräknade beloppet icke borde ifrågakomma; och i de beräkningar, som i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 förekommo rörande kostnaden för ifrågavarande banas inlösen, upptogs icke heller någon vidare ersättning för denna mark. Under de förhandlingar, som egt rum mellan jernvägsstyrelsen och bolaget, har bolagets styrelse emellertid, enligt hvad jernvägsstyrelsen i dess underdåniga skrifvelse af den 31 december 1894 upplyser, såsom ett oeftergifligt vilkor yrkat att för denna mark, hvilken bokförts till ett värde af 843,700 kronor, godtgörelse skulle lemnas med nyssberörda belopp, 643,700 kronor. Jernvägsstyrelsen har ansett att denna ersättning numera svårligen kunde bolaget förvägras, då den tid, under hvilken tillämpning af det i koncessionen föreskrifna a)-vilkoret kunde ifrågakomma, utlöpte, innan ett eventuelt öfvertagande af jernvägen kunde ega rum. Skulle åter förhandlingarne hafva strandat på denna fråga och således de för inlösen efter tio år gifna bestämmelser tillämpas, hade enligt jern vägsstyrelsens uppfattning resultatet kunnat med säkerhet beräknas blifva för staten ännu ogynsammare. Jernvägens egare hade nemligen med hänsyn till den tendens till fortgående stegring, som trafiken visat, gifvetvis icke låtit sig nöja med en beräkning efter de tio sistförflutna årens dubbla nettobehållning, utan funnit för sig förmånligare att begära uppskattning genom gode män, och inlösningsprisets storlek hade således skolat bestämmas genom kompromiss. Men för sin del hyste jernvägsstyrelsen den största obenägenhet att tillstyrka något till sin utgång så oberäkneligt som att lägga bestämmandet af inlösningspriset i händerna på skiljemän, helst man kunnat antaga att bolaget i sådant fall gjort anspråk på ersättning i flera andra afseenden, än hvad i förslagskontraktet influtit. Då vidare det belopp, som bolaget fordrade för ifrågavarande mark, i anseende till dennas läge och å platsen gällande tomtvärden icke, enligt jernvägsstyrelsens åsigt, syntes vara för högt tilltaget, hade styrelsen i denna punkt ansett sig höra tillmötesgå bolagsstyrelsens fordran och låtit i kontraktet ingå jemväl detta belopp.
83 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 32.
Den andra skiljaktigheten rörer de lån, hvilka af kommuner upptagits till gäldande af aktier eller andra bidrag till jern vägsanläggningen.
I kontraktet bär nemligen stadgats att staten skulle mot afdrag å köpeskillingen öfvertaga dessa lån, så till oguldet kapital som ränta, derest framställning i sådant syfte blefve före den 1 januari 1896 af vederbörande bos jernvägsstyrelsen gjord. Jernvägsstyrelsen anför i afseende härå att, då dessa lån vore ouppsägbara, styrelsen icke kunde finna annat än billigt att den, i hvilkens hand banan öfverginge, äfven borde öfvertaga dessa lån, som måste anses vara uteslutande betingade af banans tillkomst. Styrelsen hade dessutom trott sig kunna antaga att, om styrelsen afvisande bemött bolagsstyrelsens framställning i denna punkt, motstånd från kommunernas representanter \ bolagsstämman kunnat lägga hinder i vägen för ernående af eu skälig öfverenskommelse.
Hvad beträffar beloppet af dessa lån, har jernvägsstyrelsen med sin ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse af den 21 sistlidne januari öfverlemnat en utaf Skåne—Hallands jernvägs trafikförvaltning insänd tabellarisk uppgift derå, jemte de till grund för denna uppgift liggande, från vederbörande kommuner i detta afseende inkomna meddelanden. Af dessa handlingar synes framgå att den oguldna kapitalåterstoden å lånen kan beräknas utgöra vid 1896 års ingång omkring 500,000 kronor. Lånen synas i allmänhet löpa med fem procent ränta.
Då, derest staten ingår på att öfvertaga de lån, kommunerna upptagit för aktieteckning i Skåne—Hallands jernväg, enahanda förmån synes böra medgifvas jemväl i afseende å de kommunallån, hvilka upptagits för aktieteckning i de öfriga jernvägarne utom Landskrona— Engelholmsbanan, hvars inlösningssumma helt och hållet åtgår att betacka jern vägsbolagets skulder, har jag från Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande infordrat upplysningar rörande dessa lån. Af de i följd häraf inkomna uppgifterna framgår att för aktieteckning i Mellersta Hallands jernvägsaktiebolag af åtskilliga landskommuner upptagits lån, å hvilka för närvarande återstår oguldet ett kapitalbelopp af omkring 348,000 kronor. Lånen löpa med fem procent ränta och skola slutbetalas åren 1914—1928. Aftal om konverteringsrätt är icke träffadt. Dessutom hafva för samma ändamål dels städerna Halmstad och Falkenberg upplånat medel i sammanhang med upptagande af lån för andra ändamål, dels ock staden Varberg upptagit ett med 4'/, procent ränta löpande lån, hvaraf nu återstår omkring 45,000 kronor och hvilkct kan konverteras efter den 1 november 1896. För aktieteckning i Göteborg—Hallands jernväg hafva åtskilliga kommuner inom
Bill. till Riksd. Blot. 1335. I Sami. 1 Åjd. 2(J Halt. 5
34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Hallands län upptagit lån, hvilkas kapitalåterstod för närvarande utgör omkring 175,000 kronor. Dessa lån, hvilkas räntefot är 4,7 procent, skola slutbetalas åren 1916 —1927 och aftal om rätt att konvertera dem saknas. För samma ändamål har staden Göteborg användt medel af ett större utaf staden upptaget obligationslån, och Göteborgs och Bohus läns landsting upptagit lån, hvarå nu återstår oguldet ett belopp af 40.000 kronor. Detta lån, hvarå räntan från och med den 1 nästkommande april kommer att utgå med 4 procent, kan återbetalas tre månader efter uppsägning. Hvad angår Malmö—Billesholms jernväg, så bär Malmö stad för teckning af aktier i denna jernväg upptagit ett med 3,c procent ränta löpande obligationslån, hvars oguldna kapitalåterstod nu utgör 478,800 kronor och hvilket skall inbetalas under loppet af 40 år, räknadt från och med år 1890, med rätt för staden att konvertera lånet år 1901. För samma ändamål hafva jemväl några landskommuner upptagit lån, å hvilka nu återstår oguldet tillsammans omkring 20,000 kronor och hvilka samtliga kunna inom kortare tid inbetalas.
I nyssberörda förslagskontrakt angående Skåne—Hallands jernväg är, såsom vilkor för att kontraktet skall blifva för staten bindande, stadgadt, förutom Eders Kongl. Maj:ts godkännande deraf, att nöjaktig öfverenskommelse kan af jernvägsstyrelsen träffas med vederbörande jernvägsaktiebolag angående begagnande af stationerna i Åstorp, Helsingborg och Halmstad samt med Helsingborgs stad beträffande upplåtelse af de för ångfärjetrafiken erforderliga områden. Hvad beträffar dessa områden, har jag redan omförmält stadsfullmäktiges i afseende derå fattade beslut, och vidkommande begagnandet af stationerna i Halmstad och Åstorp har jernvägsstyrelsen meddelat att styrelsen för Halmstad —Nässjö jern vägsaktiebolag vore villig medgifva att staten inträdde i de rättigheter och skyldigheter, som tillkomme Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag enligt ingånget aftal om åtagande för Halmstad—Nässjö jernväg att vid stationen i Halmstad ombesörja och expediera derstädes förekommande trafik för Skåne—Hallands och Mellersta Hallands jernvägar, under förutsättning likväl att tjenstgöringen å stationen icke genom ökade tåg å kustbanorna komme att kräfva större personal än som för närvarande vore nödig, hvarjemte bolagsstyrelsen, med erinran att Halmstad—Nässjö jernvägsaktiebolag i följd af särskild! träffad öfverenskommelse för expedierandet af nattåg erhölle af de samtrafikerande bolagen särskild ersättning utöfver den i kontraktet faststälda, äfven framgent förbehållit bolaget denna förmån, samt att styrelsen för Helsingborg—Hessleliolms jernvägsaktiebolag förklarat sig villig medgifva att staten inträdde i de rättigheter och skyldigheter, som till-
35 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.
komme Skåue—Hallands jernvägsaktiebolag enligt med styrelsen ingånget aftal angående gemensamt begagnande af Åstorps station. Enligt till jern vägsstyrelsen sedermera inkomna handlingar hafva jemväl direktionerna för Landskrona—Eslöfs och Helsingborg—Landskrona— Eslöfs jernvägsaktiebolag lemnat enahanda medgifvande i afseende å begagnandet af Helsingborgs station, dock med en obetydlig ändring i det om stationens begagnande upprättade kontrakt.
Bland de af komitén föreslagna närmare bestämmelser om sättet för banornas förvärfvande förekommer äfven, såsom nämnts, i mom. g) det stadgande att de vid jernvägarne anstälde tjensteman och betjente skulle eo-a rätt att öfvergå i statens jernvägars tjenst utan minskning af de löneförmåner, som förut tillkomme dem, samt att, då komitén velat undvika att betunga statens jernvägars pensionsinrättningar med att på en gång mottaga så stort antal nya delegare, som här vore i fråga (ungefär 550), de skidle qvarstå i de enskilda jernvägarnes pensionskassa, i förhållande till hvilken staten skulle öfvertaga bolagens förpligtelse^ I afseende å detta stadgande anmälde fyra ledamöter åt komitén sin reservation och ansågo att hela det ifrågavarande momentet bort utgå, då koncessionsvilkoren angående de fyra jernvägar, som äro underkastade statens ^lösningsrätt, icke innehålla några bestämmelser om skyldighet för staten såsom köpare att jemte jernvägarne öfvertaga äfven deras personal. Enligt reservanternes mening borde det vid banornas öfverlemnande åt staten bero på aftal mellan jernvägsstyrelsen och vederbörande jernvägspersonal, om och på livilka vilkor samma personal skulle öfvergå i statens tjenst. I afseende å ifrågavarande stadgande anförde jernvägsstyrelsen i sitt oltanänmda utlåtande al den 20 februari 1894 att, ehuru, äfven om reservanternes åsigt i detta ämne vunne godkännande, den ojemförligt största delen al personalen eller alla, som kunde förete tillfredsställande läkarebetyg, på grund af förhållandenas natur skulle komma att af styrelsen erbjudas inträde i statens tjenst, styrelsen likväl af särskilda skäl ansåge sig böra ansluta sig till komiténs förslag. Om nemligen inträdet i statens tjenst blefve beroende på särskildt aftal mellan styrelsen och hvarje vederbörande, funnes ingen anledning att ifrågasätta annat än att den antagna personalen inginge i statens jernvägstrafiks pensionsinrättning samt enkeoch pupillkassa. Dessa pensionsinrättningar skulle emellertid i deras nuvarande ställning icke kunna på en gång mottaga ett så stort antal nya delegare, derest icke retroaktiv af gifter faststäldes till sa afsevärdt höga belopp, att personalen säkerligen icke skulle kunna erlägga desamma, och äfven om inbetalning af dylika afgifter egde rum, skulle
36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
för ett stort flertal rätten till pension komma att inträda först vid en alltför framskriden ålder. Med afseende å dessa förhållanden syntes den anordningen ega företräde, att den nya personalen qvarstode i de enskilda jernvägarnes pensionskassa. Då med en sådan anordning personalen icke skalle vinna inträde i statens jern vägstrafiks pensionsinrättningar samt jemväl den efter banornas öfvergång i statens hand vid sjelfva linietjensten öfverflödiga personalen skulle kunna beredas sysselsättning inom statens jernvägsförvaltning, syntes anledning icke vara för handen för staten att vägra ingå på en öfverenskommelse med jernvägsbolagen om öfvertagande af deras personal.
I det angående inköp af Skåne—Hallands jernväg upprättade förslagskontraktet förekommer hufvudsakligen samma bestämmelse, dock att der förutsattes att jernvägsstyrelsen eger, efter pröfning för hvarje särskildt fall al tjenstemans eller betjents derom ingifna ansökning, medgifva inträde i statens jernvägars pensionsinrättningar, om sådant finnes kunna ske utan pensionskassans särskilda betungande. Hvad de öfriga banorna angår, har jernvägsstyrelsen numera i sin underdåniga skrifvelse den 31 december 1894 i visst hänseende uttalat en från komiténs förslag afvikande mening, i det att styrelsen ansett att dessa banors personal i allmänhet bör bibehållas vid sina nuvarande löneförmåner endast i det fall, att dessa icke öfverstiga de för motsvarande befattningar enligt statens jernvägars aflöningsreglemente bestämda löneförmåner, med förbehållen rätt likväl för Eders Kongl. Maj:t att i enstaka fall medgifva lönefyllnad.
Såsom ofvan nämnts, beräknade komitén att, om samtliga ifrågavarande jernvägar öfverginge i statens ego och desamma förlädes under tredje trafikdistriktet, aflöningen till den för deras administration erforderliga personal enligt nu gällande aflöningsreglemente för statens jernvägar skulle uppgå till 457,357 kronor, medan enligt uppgift i komiténs betänkande den befintliga personalens aflöning uppgick tillhopa till 446,388 kronor, förutom det belopp, 12,500 kronor, som Göteborg—Hallands jernväg betalade till Bergslagernas jernväg för det den senare jern vägens personal handhade den förra jernvägens trafik å stationen i Göteborg. Jernvägsstyrelsen har emellertid i sin skrifvelse af den 31 december 1894 framhållit nödvändigheten af en höjning af det för personalens aflöning beräknade belopp, hufvudsakligen af det skäl att flere tjenstemän och betjente efter tiden för komiténs beräkningar blifvit af jernvägsbolagen på grund af uppnådd högre tjensteålder eller af annan anledning uppflyttade i högre löneklass och samma förhållande kunde komma att inträffa med
37 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
ännu flere, innan banorna af staten öfvertoges. Styrelsen anser derföre, på sätt jag redan förut omförmält, att den af komitén uppgjorda aflöningsstaten för den ordinarie personalen borde, för att med säkerhet kunna tillämpas å förhållandena vid tiden för banornas öfvergång i statens hand, ökas med omkring 28,000 -kronor, ett belopp, till hvilket jag ofvan tagit hänsyn vid beräknande af den sannolika nettobehållningen af banorna.
För min del har jag nu, lika litet som då jag den 17 mars 1894 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde frågan om banornas inlösen, anledning till någon anmärkning mot de närmare bestämmelser, som komitén föreslagit böra i köpeaftalen med jernvägarnes egare intagas i afseende å sättet för banornas förvärfvande. Jag anser derföre dessa bestämmelser böra tillämpas vid inköp af Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands, Malmö—Billesholms och Landskrona—Engelholms jernvägar med iakttagande dels af de förändringar, som föranledas deraf att inlösningen sker vid början af år 1896 i stället för vid ingången af år 1895, dels ock af de smärre jemkningar, som vid den slutliga uppgörelsen tilläfventyrs kunna visa sig erforderliga. Hvad särskilt beträffar den föreslagna rätten för de vid jernvägarne anstälde tjenstemän och betjente att öfvergå i statens jernvägars tjenst utan minskning i sina löneförmåner, så anser jag staten så mycket mindre böra motsätta sig detta förslag, som icke blott Skåne— Hallands jernvägsaktiebolag utan äfven Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag gjort detta till uttryckligt vilkor för sina banors försäljning, samt det synes mig obilligt att icke i detta afseende likställa personalen vid de olika banorna, helst den ökade utgift, som härigenom kan komma att drabba statsverket, helt säkert blifver högst obetydlig; och hvad angår bestämmelsen att den vid jernvägarne anstälda personal icke skulle vinna delegarerätt i statens jernvägars pensionsinrättningar utan qvarstå i de enskilda jernvägarnes pensionskassa, i förhållande till hvilken staten skulle öfvertaga bolagens förpligtelser, så vill jag erinra att af en uppgift i komiténs betänkande synes framgå att de utgifter, staten härigenom skulle få vidkännas, inskränka sig till omkring 15,000 kronor för år, hvilken summa dock naturligtvis kommer att genom afgång minskas.
Till de af komitén föreslagna bestämmelser synes mig dock böra göras ett tillägg i syfte att de lån, som af kommuner upptagits för aktieteckning i Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar, öfvertagas af staten mot afdrag å köpeskillingen, derest vederbörande kommuner före den dag, då jernvägarne af staten tillträdas, derom framställa begäran. De kommuner, Indika icke ega
38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
rätt att inom en kortare tid slutbetala sina för ifrågavarande ändamål upptagna lån, torde nemligen i allmänhet icke vara i tillfälle att på gagneligt sätt använda eller utan en för dem afsevärd förlust placera så jemförelsevis stora belopp, som vid banornas inlösen på deras aktier utfalla, och å andra sidan synes .den ränteförlust, som skulle tillskyndas staten genom ett dylikt medgifvande, icke blifva af afsevärd betydelse. De lån, hvilka icke kunna inom kortare tid återbetalas, torde nemligen, om afseende icke fästes vid det af staden Malmö upptagna, med 3,6 procent ränta löpande lånet, komma att vid 1896 års början uppgå till omkring 1,025,000 kronor, deri inberäknadt de för aktieteckning i Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag upptagna lån, och då lånen löpa med 4,7 å 5 procent ränta synes statens årliga ränteförlust å samtliga lånen komma att högst uppgå till omkring 14,000 kronor.
Hvad angår Skåne—Hallands jernväg, så anser jag lika med jernvägsstyrelsen det vara för statsverket fördelaktigare att ingå på de i förslagskon t raktet uppstäda vilkoren än att begagna den staten i koncessionen förbehållna rätt att inlösa banan med begagnande af det så kallade vilkor et. Jag anser derför det uppgjorda kontraktet kunna godkännas, ehuru möjligen vid definitivt aftals uppgörande någon mindre jemkning deri efter ömsesidig öfverenskommelse må finnas böra ega rum.
Såsom jag ofvan nämnt, hafva från Hallands läns landsting och från åtskilliga kommuner- inom länet inkommit skrifter i förevarande ärende. I landstingets skrift framhålles hufvudsakligen att, om vestkustbanan komme att af staten inlösas, den omständigheten att de af kommuner inom länet för aktieteckning i banan upptagna lån vore ouppsägbara, skulle komma att vålla kommunerna stora olägenheter, hvarförutom såväl landstinget som kommunerna komme att få vidkännas högst betydliga förluster till följd af skilnaden mellan den afkomst, banan lemnade, och den, som kunde erhållas af lösesumman. Vidare uttalar landstinget fruktan för att, om staten inlöste banan, den lokala trafiken icke skulle blifva lika väl tillgodosedd som nu vore förhållandet, en farhåga, som jernvägsstyrelsen i sin skrifvelse den 31 december 1894 dock anser icke förtjena något som helst afseende. I kommunernas skrifter anföres att staten icke i något afseende varit eller komme att blifva lidande af det sätt, hvarpå de enskilda bolagen handhade banans angelägenheter, dervid fastmera såväl statens som de trafikerandes bästa i alla afseenden tillgodosåges, samt att staten således enligt kommunernas förmenande saknade anledning att ingripa i ett före-
39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 33.
tåg, som genom landstingets, kommunernas och enskildes uppoffringar och företagsamhet kommit till stånd och som genom kloka anordningar för de olika orternas lokala trafik blifvit för dessa till största fördel. På grund häraf och med åberopande af de förluster och svårigheter i finansiell afseende, som af landstinget framhållits, ville kommunerna frambära sin önskan och förhoppning att vestkustbanan måtte få förblifva i de enskilda bolagens ego.
Ehuru jag icke kan underlåta att behjerta de läns- och andra lokala intressen, som i förevarande petitioner fått sitt uttryck, nödgas jag dock — under erinran att det torde få anses ovisst huruvida ifrågavarande banor genom Hallands län kommit till stånd utan det kraftiga bistånd, som från statens sida lemnats — hemställa att Eders Kongl. Maj: t med hänsyn till förevarande frågas betydelse för landet i dess helhet, hvilken betydelse, rätt förstådd, säkerligen åtminstone i framtiden kommer att sammanfalla äfven med länets sanna intresse, täcktes finna att de ingifna petitionerna icke böra lägga hinder i vägen för att än en gång underställa Riksdagen denna vigtiga fråga, derest skälen dertill för öfrigt befinnas giltiga, men att, i den mån sådant utan uppoffrande af statens fördel kan ske, vederbörlig hänsyn dervid måtte tagas till att ortsintressena icke blifva lidande, något som i väsentligaste mån torde undvikas, om de af kommunerna upptagna lånen, på sätt jag ofvan ifrågasatt, öfvertagas af staten.
Jag öfvergår härefter till sjelfva hufvudfrågan: huruvida det för staten må vara skäl att förvärfva ifrågavarande jernvägar.
Ofvannämnda komité yttrade i afseende härå, bland annat:
»Då i de för fyra af ifrågavarande jernvägar likasom i öfriga under senare tider gifna koncessioner uppställa såsom vilkor statens rätt att inlösa jernvägarne, har sådant uppenbarligen skett, emedan förhållandena antagits kunna komma att utveckla sig så, att statens intresse kräfde att den enskilda jernvägen borde blifva statsbana, och att man för en sådan eventualitet velat hafva fria händer. Enligt komiténs uppfattning föreligger nu här ett sådant fall.»
»Den af tre särskilda enskilda jernvägar bildade jernvägskomplexen, vestkustbanan, som redan eger så stor betydelse såväl för de landsdelar, den genomlöper, som för förbindelsen mellan rikets andra stad och Skåne, har nu genom den från Helsingborg utgående ångfärjeleden öfver Sundet blifvit en kommunikationslinie af synnerlig betydelse för
40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
vår egen och äfven för unionslandets samfärdsel med vår södra grannstat och öfver denna vidare med kontinenten.»
»Genom Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar förenas vestkustbanan med Malmö. Den stora vigt i jernvägshänseende, Malmö i och för sig eger såsom Skånes hufvudort och slutpunkt för södra stambanan samt flere enskilda jernvägar, skall genom den ångfärjetrafik, som med all säkerhet synes komma till stånd mellan Malmö och Köpenhamn, än ytterligare ökas. Malmö varder den andra utgångspunkten för den direkta jernvägsförbindelsen med Danmark och vidare med kontinenten. Och den betydelse, Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar ega ur synpunkten att förena Göteborg och de söder derom belägna vestkuststäderna med södra Skåne, ökas än mera, när den så länge påtänkta, för vår post- och öfriga samfärdsel med kontinenten vigtiga direkta trafikleden mellan Skånes sydkust och motliggande del af Tyskland kommer till stånd.»
»Det måste vara för staten af synnerlig vigt att blifva egare till sådana jernvägar, som utgöra förbindelselinie mellan landets hufvudcentra och utlandet, så att, utan förmedling af enskilda jernvägsbolag, samtrafikaftal må kunna förberedas och afslutas med främmande länders jernvägsförvaltningar; aftal, som i första hand och på det närmaste måste beröra och utöfva inflytande på statens egen jernvägsdrift.»
»I enlighet med dessa grundsatser har det synts komitén att hela den ifrågavarande kommunikationslinien, såsom förbindande Göteborg med båda utgångspunkterna för samfärdseln med utlandet, borde öfvergå i statens eg o, hvarigenom, utom det ofvan anförda hufvudsyftet, äfven, såsom förut visats, skulle vinnas billigare godsfrakter till lättnad för det inom banornas trafikområden redan befintliga näringslif och till framkallande derinom af ökad företagsamhet. Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholmsbanornas förvärfvande skulle för öfrigt medföra den särskilda fördel att vestkustbanan blefve stäld i direkt förbindelse med tredje trafikdistriktets hufvudstation i Malmö, så att banornas förvaltning kunde förläggas under nämnda distrikt; detta medförande, utom andra, äfven den fördel, att öfverflyttning af rörlig materiel från olika delar af statsbanorna komme att underlättas.»
På grund af hvad komitén sålunda anfört och då af den redogörelse, komitén lemnat, framginge att banorna kunde antagas i statens eg o lemna en afkastning, som genast öfverstege den upplåningsränta, staten skulle få utgifva för anskaffandet af de för förvärfvandet nödiga medel, och som med den stegring i trafiken, som uppenbarligen vore
41 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
att emotse, förvisso komme att än ytterligare växa, tillstyrkte komitén att ifrågavarande fem jern vägar måtte för statens räkning förvärfvas.
Mot denna komiténs hemställan, i hvad den afsåg inköp af Landskrona—Erigelholms och Malmö—Billesholms jernvägar, reserverade sig dock två ledamöter. Under åberopande att alltsedan vestkustbanans tillkomst Helsingborg varit den naturliga utfartspunkten för vestra Sveriges och Norges trafik på kontinenten och att dess betydelse i detta hänseende ökats genom den nyligen tillvägabragta ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör, anförde dessa ledamöter att enligt deras öfvertygelse äfven med en förbindelseled i statens hand mellan vestkustbanan och Malmö trafiken fortfarande skulle komma att taga vägen öfver Helsingborg—Helsingör, ehuru reservanterna icke ville förneka att förhållandet i viss mån skulle kunna blifva ett annat, om ej allenast ångfärjeförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn utan äfven den så kallade direkta kontinentalförbindelsen komme till stånd. Om emellertid en förbindelseled mellan vestkustbanan och Malmö nu eller i framtiden skulle anses vara för staten behöflig, ansåge reservanterna annat icke kunna ifrågakomma än att denna förbindelseled droges öfver Helsingborg, i hvilket hänseende flera alternativ förelåge, hvilka syntes böra blifva föremål för närmare utredning och öfvervägande, innan beslut fattades i eu så ytterst vigtig trafikfråga. Såsom dylika alternativ eller såsom moment ingående i dem, ville reservanterna framhålla dels förvärfvande för statens räkning af eu eller flera af de banor, som redan nu förbinda Helsingborg med Malmö, dels ingående af aftal med egarne af en eller flera af dessa banor om rätt för staten till trafikerande med vissa tåg, dels slutligen byggande för statens räkning af en kustbana öfver hela den ifrågavarande sträckan eller någon del deraf — ett alternativ, som otvifvelaktigt vore det för staten fördelaktigaste och med hänsyn till den lokala beskaffenheten af de förut befintliga banornas trafik icke heller be.höfde blifva för dessa ruinerande.
Jernvägsstyrelsen anförde i sitt underdåniga utlåtande den 20 februari 1894 i afseende å frågan huruvida jernvägarne borde af staten förvärfvas att särskilda förhållanden syntes styrelsen göra ett statsinköp af berörda jernvägar af flera skäl önskligt. Komiterade hade i detta afseende hufvudsakligen framhållit jernvägarnes betydelse såsom förbindelselinier mellan ett af landets hufvudcentra, Göteborg, och utlandet samt vigten för staten att ega dylika förbindelselinier, i det att i sådant fall samtrafiksaftal skulle kunna förberedas och afslutas med främmande länders jernvägsförvaltningar utan förmedling af enskilda
Bih. till liiksd. Prut. 18VÖ. 1 Sami. I Afd. 2U Saft. 6
42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
jern vägsbolag. Den omständigheten att staten vore i besittning af båda utgångspunkterna, Helsingborg och Malmö, för den direkta trafiken på Danmark och kontinenten samt af de linier, hvilka från dessa punkter ledde till landets liufvudcentra, vore emellertid af vigt icke allenast i fråga om aftalen rörande samtrafik utan äfven för andra internationella överenskommelser, postförbindelser, tåganordningar m. m. Då härtill komme att den ifrågavarande komplexen af, banor, särskild! genom de många grenlinier, som tillkommit, erhållit karakteren af en sådan stambana, hvars innehafvande af staten alltifrån jernvägsbyggandets början ansetts ändamålsenligt, samt att banornas inlösen med allt skäl kunde antagas komma att i finansielt hänseende lemna ett för staten och dess jernbaneindustri lyckligt resultat, tvekade styrelsen icke att ansluta sig till komiténs uppfattning att ifrågavarande fem jernvägar borde af staten förvärfvas. Hvad särskilt beträffade frågan om inköp af Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar, så ville styrelsen icke förneka att, om hänsyn icke toges till de redan befintliga förbindelselederna mellan vestkustbanan och Malmö, det skulle vara för jernvägstrafiken förmånligast, om förbindelsen anordnades öfver Helsingborg såsom en omedelbar fortsättning på vestkustbanan genom byggande af en kustbana till Malmö, men då styrelsen hölle före att en sådan åtgärd under förhanden varande förhållanden skulle i ekonomiskt afseende högst betydligt skada närliggande, af staten koncessionerade banor, samt af nuvarande förbindelseleder routen öfver Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar vore den kortaste, ansåge sig styrelsen, som, enligt hvad af det nyss anförda framginge, delade flertalets åsigt om vigten och behofvet af en förbindelseled i statens hand mellan vestkustbanan och Malmö, icke kunna understödja ofvanbemälde reservanters mening.
För egen del yttrade jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 att den så kallade vestkustbanan med dess fortsättning till Malmö bildade en trafikled, som enligt min uppfattning i betydelse för vårt lands kommunikationsväsen vore fullt jemförlig med de vigtigare af de utaf staten anlagda stambanorna. Icke nog med att denna trafikled utgjorde den kortaste förbindelseleden mellan Göteborg, rikets andra stad, och en stor del af vestra Sverige, å ena sidan, samt landets tätast befolkade och rikaste landskap, å den andra. Den utgjorde derjemte den naturliga förmedlaren af vår, så att säga, landväga trafik med den europeiska kontinenten, och den betydelse i detta hänseende, som denna trafikled sedan mars 1892 genom öppnandet af ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör egentligen vunnit, komme
43 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
utan tvifvel år för år att ökas och att än ytterligare växa, då ångfärjeförbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn hunne komma till stånd. Utan afseende å den mycket omtvistade frågan, huruvida det i allmänhet borde ligga i statens intresse att söka komma i besittning af de mera betydande jernvägstrafikleder, som för närvarande befunne sig i enskilda händer, syntes mig derför vestkustbanornas förvärfvande åt staten vara af en alldeles speciel och med nyssnämnda fråga mycket litet sammanhängande vigt, Lika med komitén och jernvägsstyrelsen ansåg jag synnerligen önskvärdt att den ifrågavarande kommunikationsleden komme i statens hand, helst om sådant kunde ske till ett pris, som i fmansielt hänseende lemnade ett åtminstone icke förlustbringande resultat.
Jag erinrade vidare att, då i den ifrågavarande trafikleden äfven inginge en sträcka af Landskrona—Engelholms jernväg, nemligen från Engelholm till Billesholms grufva, men denna sträcka icke kunde förvärfvas utan att jemväl återstoden af samma jernväg inköptes, måste följaktligen för ändamålet hela denna bana inköpas, enär en af komitén jemväl undersökt alternativ utväg att för åstadkommande af förbindelse mellan vestkustbanan och Malmö -Billesholms jernväg anlägga en ny bana mellan Kattarp och Billesholms grufva syntes mig på skäl, som af komitén anförts och för hvilka jag i mitt anförande redogjorde, icke böra ifrågakomma.
Vidare yttrade jag:
»Två af komiténs ledamöter hafva visserligen, såsom ofvan är nämndt,, ansett att statens åtgärder i ifrågavarande hänseende för närvarande icke borde sträcka sig längre än som erfordrades för att staten skulle få i sin ego en förbindelse mellan Göteborg och Helsingborg och att inköpet således endast borde omfatta den så kallade vestkustbanan. Men då de skäl, som tala för att staten förvärfva!* trafikleden mellan dessa städer, i lika hög grad synas mig gälla i fråga om förbindelsens utsträckning till Malmö, med afseende särskild! derå att det torde få anses temligen visst att ångfärjeförbindelse mellan sistnämnda stad och Köpenhamn inom en snar framtid kommer till stånd, har jag icke kunnat i detta afseende dela reservanternes mening. Icke heller har jag ansett det böra ifrågakomma att för åvägabringandet af förbindelse mellan vestkustbanan och Malmö anlita någon af de utaf reservanterne antydda utvägar — att för statens räkning förvärfva en eller flera af de banor, som nu förbinda Helsingborg med Malmö, eller ingå aftal med egarne af dessa jernvägar om rätt för staten att trafikera dem eller ock att för statens räkning bygga eu kustbana öfver hela den ifrågavarande
44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
sträckan eller någon de! deraf. Sistnämnda alternativ skulle otvifvelaktigt verka, om icke ruinerande för de i trakten redan anlagda jernvägar, åtminstone i högsta grad menligt på deras trafik, hvarjemte det måste, om förhållandena betraktas från synpunkten af landets ekonomi i dess helhet, anses såsom en mindre klok hushållning att för ett trafikbehof, som med redan för handen varande kommunikationsmedel kan utan mera afsevärda olägenheter tillgodoses, binda det betydliga kapital, som en ny banas byggande skulle kräfva. Utvägen att, på sätt reservanterne jemväl ifrågasatt, allenast förskaffa staten rätt att trafikera de redan befintliga banorna komme utan tvifvel snart att befinnas otillfredsställande, och det återstode då endast den tredje af reservanterne påpekade utvägen, att inköpa de banor, som ingå i den ifrågavarande förbindelseleden. Men då i sådant fall äfven de delar af dessa banor, hvilka icke för förbindelsen med Malmö erfordras, måste förvärfvas, och således inköpet måste omfatta icke blott, såsom jemväl nu är ifrågasatt, hela Malmö—Billesliolms jernväg, utan äfven — i stället för den 49 kilometer långa Landskrona—Engelholmsbanan — jernvägarne Helsingborg— Billeberga —Eslöf samt Landskrona—Billebérga, hvilka tillsammans hålla i längd 60 kilometer, skulle säkerligen anlitandet af denna utväg befinnas vida dyrare för staten än den af komitén föreslagna.»
Emot de skäl, som sålunda af komitén, jern vägsstyrelsen och mig åberopats till stöd för statens förvärfvande af ifrågavarande fem banor, anförde vid sistlidne års riksdag statsutskottet, som afstvrkte bifall till Eders Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, dels att då jemlikt koncessionerna å de tre vestkustbanorna äfvensom å Malmö— Billesholms jernväg vederbörande bolag vore pligtiga att underkasta sig ej mindre den transporttaxa, Eders Kongl. Maj:t faststälde, än äfven de bestämmelser i fråga om samtrafik med statens eller enskilda banor, som kunde af Eders Kongl. Maj:t utfärdas, staten genom detta förbehåll syntes i sin hand ega ett verksamt medel både att ordna samtrafiksförhållandena på tillfredsställande sätt och att förhindra en illojal konkurrens från de enskilda jernvägsbolagens sida, dels ock att utskottet icke kunde dela den uppfattningen att ifrågavarande kommunikationsled skulle till sin betydelse vara likstäld med de vigtigare af statens stambanor, då nemligen den trafikled, ifrågavarande jernvägar såsom ett helt utgjorde, jemnsides med bafvet genomlöpte eu kuststräcka med flera hamnstäder, hvilka den berörde, samt alltså vestkustbanan med dess fortsättning söderut icke kunde såsom stambana komma att verka på samma sätt som de af staten anlagda stora stambanorna söder om Stockholm eller som stambanan genom Norrland.
45 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Hvad utskottet sålunda anförde har icke förmått rubba min åsigt om gagnet för det allmänna af att ifrågavarande banor komma i statens ego. Den rätt, Eders Kongl. Maj:t förbehållit sig att fastställa taxor för banorna och meddela bestämmelser om samtrafik, är enligt min öfvertygelse icke tillräcklig för att betrygga den utländska samtrafikens ordnande på ett för landet i dess helhet tillfredsställande sätt, ty så länge de banor, hvilka förmedla denna samtrafik, äro i enskild ego, kan staten vid meddelandet af bestämmelser rörande samtrafiken icke uteslutande taga hänsyn till det allmännas fördel, utan måste naturligtvis i icke ringa mån fästa afseende vid nämnda banors intressen. Och hvad angår påståendet att den antydda rätten för Eders Kongl. Maj:t skulle innebära ett skydd mot illojal konkurrens från de enskilda banornas sida, med hvilket slag af konkurrens jag antager att utskottet åsyftat försök från dessa banor att genom betydligare taxenedsättningar draga till sig trafik från statsbanorna, så lära de enskilda jernvägarne näppeligen kunna tvingas att verkställa transporter för högre pris än de sjelfva vilja taga, och äfven om de skulle anses skyldige att taga så hög betalning som taxorna bestämma, lärer det vara omöjligt att kontrollera att detta iakttages. I öfrigt vill jag till hvad förut anförts rörande ifrågavarande trafikleds betydelse lägga, att densamma berör icke mindre än tio städer och tio olika jernvägar samt med hvarandra sammanknyter statsbanenätets södra och vestra ändpunkter. Jag vidhåller alltså min åsigt om önskvärdheten af att ifrågavarande jernvägar komma i statens ego.
I afseende å det finansiela resultatet af ett eventuelt in^öp af banorna framstäldes af statsutskottet vissa anmärkningar emot de i mitt anförande den 17 mars 1894 framlagda beräkningar. Såsom nämnts, hade komitén beräknat de erforderliga kompletteringskostnaderna till 3,292,000 kronor, deraf för banbyggnaderna 2,962,000 kronor samt för materiel och uppförande af en mindre verkstadsbyggnad 330,000 kronor. Vid mina beräkningar sistlidne år öfver inköpets rentabilitet ansåg jag emellertid att härtill borde läggas 376,000 kronor för arbeten, som jernvägsstyrelsen ansett böra utföras i sammanhang med inköpet eller inom eu närmare framtid. Jag utgick alltså från att kompletteringskostnaderna skulle uppgå till 3,668,000 kronor. Minskas detta belopp med kostnaden för det numera inlagda nya spåret å Mellersta Hallands jernväg,
187,000 kronor, återstår 3,481,000 kronor eller samma belopp, hvarå jernvägsstyrelsens numera verkstälda nya beräkningar öfver kompletteringskostnaderna sluta. Statsutskottet ansåg sig visserligen sakna anledning att framställa någon anmärkning emot de särskilda belopp, som
46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
beräknats för banbyggnadernas komplettering, men anmärkte att utskottet betviflade hållbarheten af den grund, hvarpå komiténs beräkningar hvilade, eller att jernvägarne icke skulle försättas i fullkomligt statsbaneskick, utan endast sådana arbeten derå utföras, som vore nödvändiga för trafikens säkerhet, såsom förstärkning af spår, broar m. m. Utskottet hölle nemligen för sannolikt, att, om jernvägarne komme i statens hand, det icke skulle blifva möjligt att med afseende å dem fasthålla och tillämpa andra principer än dem, som följdes vid statsbanenätets skötsel i allmänhet, och utskottet befarade fördenskull att det af komitén upptagna beloppet endast komme att fylla hvad som till en början vore mest trängande, men att snart kompletteringsarbeten till ej ringa omfattning skulle befinnas erforderliga för att bringa de inköpta jernvägarne i samma skick som andra jemförliga statsbanor. Äfven i afseende å det för materielen beräknade beloppet förefölle det utskottet som om komitén måhända underskattat betydelsen af jernvägarnes öfvergång till statsbanor. För min del anser jag fortfarande att det endast småningom, och i mån som trafikens tillväxt gör sådant nödigt, bör ifrågakomma att å banorna eller deras materiel nedlägga ytterligare kostnader utöfver de nu beräknade. Statsutskottets farhågor synas mig derföre sakna grund.
Vidare anmärkte statsutskottet att staten icke skulle blifva egare till de af jernvägarne begagnade stationerna i Göteborg, Varberg, Halmstad, Helsingborg, Åstorp, Teckomatorp och Landskrona, utan att vid dessa stationer, hvilka tillhöra andra enskilda jern vägsbolag, de nuvarande anordningprne skulle utan väsentligare ändring bibehållas. Enligt utskottets mening skulle, om staten öfvertoge jernvägarne, äfven oafsedt inträdande ökning i trafiken olägenheterna deraf att staten måste såsom hyresgäst nyttja vigtiga stationer gemensamt med enskilda jern vägsbolag, hvilka vore egare till dessa, visa sig så stora att staten icke nöjde sig med annat än att å dessa ställen anlägga egna stationer, men härigenom skulle kostnaderna för banornas komplettering komma att högst väsentligt ökas.
Angående vilkoren för de nämnda stationernas begagnande är i komiténs betänkande (sid. 9—34) utförligt redogjordt, och af hvad jag ofvan nämnt rörande centralstationen i Helsingborg och stationen i Göteborg framgår, att det otvifvelaktigt skulle i längden blifva för staten ekonomiskt fördelaktigare att i nämnda städer begagna egna stationer, ehuru sådant, hvad Göteborg angår, icke i anseende till det trånga utrymmet på statsbanestationen derstädes torde böra ifrågakomma, förrän trafiken å vestra stambanan gör en utvidgning af denna station
47 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
i allt fall nödvändig. Hvad de öfriga stationerna angår, kan jag så mycket mindre inse behofvet af att derstädes anordna egna' statsbanestationer som det å andra ställen visat sig att staten utan olägenhet kan begagna stationer, tillhöriga enskilda banor. Jag anser derföre att anläggandet af egna statsbanestationer å de af statsutskottet omförmälda orter endast i det fall bör ifrågakomma, att sådant skulle visa sig för statsverket billigare än att vidkännas de årliga utgifterna för gemensamma stationer. Men i sådant fall motvägas ju kostnaderna för anläggningen af minskade årliga utgifter.
Vidare anmärkte statsutskottet att erfarenheten skulle hafva visat att staten i sin jernvägsrörelse icke kunnat nedbringa utgiftsprocenten till en så låg siffra som de enskilda jern vägsbolag, med hvilka jemförelse lämpligen kunde ske, och att följaktligen, ehuru vestkustbanan nu trafikerades billigare än statsbanorna, man icke kunde hoppas att detta förhållande skulle fortfara jemväl efter banans införlifvande med statsbanorna.
Väl är det sannt att, om statsbanorna i sin helhet jemföras med de nu till inköp ifrågasatta banorna, förhållandet ställer sig ofördelaktigt för statsbanorna. Men detta är ock helt naturligt, om i betraktande tages att statsbanenätet till stor de! genomlöper jemförelsevis föga befolkade trakter, medan deremot de nu ifrågavarande enskilda banorna framgå genom trakter, som höra till landets folkrikaste och mest utvecklade. Jemföres åter utgiftsprocenten för de ifrågavarande enskilda banorna med utgiftsprocenten vid sådana delar af statsbanorna, hvilka med afseende å de trakter, de genomlöpa, äro med nämnda enskilda banor jemförliga, utfaller en sådan jemförelse ingalunda till afgjord fördel för de enskilda banorna. Jag anser mig böra till upplysning i detta hänseende meddela följande uppgifter angående utgiftsprocenten åren 1888—1892:
48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Jag tror sålunda icke att man behöfver befara att de ifrågavarande enskilda banornas driftkostnader måste stiga i följd af banornas öfvergång i statens ego. Icke heller behöfver den af statsutskottet jemväl uttalade förmodan, att banornas nettoinkomst möjligen skulle komma att minskas i följd af allmänhetens fordringar i afseende å fraktsatser, beqvämlighet och lättnader för trafiken, ega grund, om banornas förvaltning ordnas på lämpligt sätt.
De beräkningar, som sistlidna år af mig gjordes rörande rentabiliteten af ett inköp af ifrågavarande banor, synas mig alltså icke i någon män vara rubbade genom hvad statsutskottet anförde. Och af hvad jag ofvan i ärendet anfört framgår, att det finansiela resultatet ställer sig ännu fördelaktigare än jag förra året beräknade.
Då jernvägarne nu antagits i statens hand redan från början lemna en nettobehållning af 1,100,000 kronor, och derifrån afdrages statens ränteförlust å de kommunallån, som komma att af staten öfvertagas, samt å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar intecknade obligationslånen, hvilken förlust högst kan beräknas uppgå till närmare 35,000 kronor, så återstår nemligen ett belopp af 1,065,000 kronor till förräntande af statens utgift för banornas inköp och komplettering. Då denna utgift, beräknad efter förhållandena vid 1893 års slut, skulle komma att utgöra 25,688,313 kronor, skulle alltså banorna redan från början lemna en behållning af öfver 4,1 procent å nämnda utgiftsbelopp. Och då staten numera kan upplåna penningar till afsevärdt lägre ränta än fyra procent, måste det ifrågasatta inköpet, äfven om det betraktas uteslutande ur statsfinansiel synpunkt, anses för staten ganska fördelaktigt.
Såsom förut är nämndt, skulle enligt ofvan intagna beräkningar inköpssumman för jernvägarne, beräknad efter förhållandena vid 1893 års slut, utgöra 22,207,313 kronor. Hela detta belopp skall dock icke af staten vid jemvägarnes inlösen utbetalas. Först och främst skall nemligen afdrag göras för statens fordringar hos jernvägarnes egare. Enligt hvad jag redan nämnt, utgöra dessa fordringar tillsammans vid 1896 års ingång
kapital .......................................................................... kronor 5,712,837: 13
upplupen ränta ................................................................ » 22,628: 62
hvartill kommer anståndsräntornas nuvarande värde » 79,943: 28
eller tillhopa kronor 5,815,409: 03
Dessutom bör, då staten skall öfvertaga de i Skåne—Hallands och Malmö Billesholms jernvägar intecknade obligationslån med upplupen
49 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
ränta, vid liqviden innehållas ett belopp, motsvarande hvad vid 1896 års ingång är oguldet af dessa lån jemte till samma tidpunkt upplupen, men obetald ränta derå. Då å dessa lån kommer att vid 1896 års in-
gång enligt amorteringsplanerna återstå oguldet
å det förra........................................................................ kronor 1,050,000: —
och å det senare ............................................................. » 1,320,000:
kommer, om härtill lägges det belopp, som för
statens fordringar skall afdragas, eller............ » 5,815,409: 03
det belopp, som staten vid liqviden har att kontant utbetala, att minskas med......................... kronor 8,185,409: 03
förutom den upplupna räntan å obligationslånen. Härtill kommer ytterligare beloppet af de kommunallån, som komma att af staten öfvertägas, jemte upplupna räntor derå.
Utgår man från den nyss angifna inköpssumman, hvilken dock, såsom ofvan flere gånger framhållits, måste blifva underkastad jemkningar, eller 22,207,313 kronor, skulle alltså staten hafva att dels vid inlösningen kontant utgifva 14,021,903 kronor 97 öre, hvilket belopp dock ytterligare minskas med den till den 1 januari 1896 upplupna, men obetalda räntan å obligationslånen samt med de af staten öfvertagna kommunallånen jemte derå till nämnda dag upplupna räntor, dels ock framdeles efterhand utgifva ej mindre kapitalåterstoden å obligationslånen, 2,370,000 kronor, samt kapitalbeloppet af nämnda kommunallån, än äfven den å samtliga nu nämnda lån till 1896 års ingång upplupna, men oguldna räntan.
Jag har ansett mig böra meddela dessa beräkningar såsom ledning för bedömande af storleken af det belopp, som för inköpets verkställande behöfver i början af år 1896 vara disponibelt. Vidkommande sättet för anskaffande af de för inköpet nödiga medel, lärer annat icke kunna ifrågasättas än att dessa medel skola anskaffas genom upplåning och följaktligen utgå från riksgäldskontoret.
Hvad angår kostnaderna för banornas komplettering, så anser jag det icke böra ifrågakomma att vid innevarande riksdag äska medel för detta ändamål. Dermed synes nemligen kunna utan olägenhet till ett annat år anstå. Skulle omedelbart efter banornas öfvertagande några utgifter för kompletteringsarbeten visa sig alldeles oundgängliga, lära de, säkerligen endast jemförelsevis obetydliga, belopp, som i sådant afseende erfordras, kunna af tillgängliga medel förskjutas, till dess Riksdagens yttrande hinner inhemtas.
Då inköpssummans verkliga belopp icke kan bestämmas förrän ef-
Bih. till Rifod. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 26 Käft. 7
50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
ter ingången af år 1896, kan det icke ifrågakomma att nu af Riksdagen äska att något visst belopp för inköpets verkställande anvisas, utan den framställning, som, i händelse Eders Kongl. Maj:t fortfarande gillar min åsigt att banorna böra för statens räkning inköpas, torde böra till Riksdagen aflåtas, lärer icke kunna gå ut på annat än ett bemyndigande för fullmäktige i riksgäldskontoret att till Eders Kongl. Maj:t utanordna de för inköpets veikställande erforderliga medel samt fullgöra ränteliqvider och kapitalafbetalningar å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar intecknade obligationslån, äfvensom å ofvan omförmälda kommunallån.
Jag hemställer alltså att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att, på det Eders Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af mig förordade grunder åt staten förvärfva Skåne Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona— Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar, till Eders Kongl. Maj:t, efter mgången af år 1896, på reqvisition utanordna de medel, som erfordras för gäldande af hvad för jernvägarne skall kontant till jemvägarnes egare utbetalas, äfvensom fullgöra ränteliqvider och kapitalafbetalningar a de i Skalle—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar intecknade obligationslån samt de kommunallån, hvilka af staten i följd af ifrågavarande banors förvärfvande öfvertagas.
i ' . . ... • • ...
Uti hvad föredragande departementschefen i detta ärende anfört och hemstält instämde Statsrådets öfrige ledamöter; Och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Statsrådet sålunda hemstält samt förorduade att i följd häraf nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas, så lydande som bilaga till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
E. K. Almqvist.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.