angående bere¬ dande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o .>.
1 N:o 5.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor; gifven Stockholms slott den 18 januari 1895.
Sedan med anledning af Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1888 angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för barnmorskor och en i samma syfte gjord underdånig framställning af ett år 1887 i Stockholm hållet barnmorskemöte, öfver hvilken framställning kongl. medicinalstyrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, Kongl. Maj:t bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flere sakkunniga personer, dem lian egde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskors pensionering, afgaf medicine doktorn E. W. Wretlind, enligt erhållet uppdrag, den 8 november 1888 ett sådant förslag. Efter det utlåtanden deröfver inhemtats från medicinalstyrelsen, kongl. direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning äfvensom direktionen för presterskapets enke- och pupillkassa, och sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, som funnit frågan erfordra ytterligare utredning, uppdragit densamma åt e. o. amanuensen i kongl. biblioteket G. Eneström, aflemnade denne den 13 februari 1893 till Kongl. Maj:t underdånigt betänkande om barnmorskekårens pensionering jemte förslag till reglemente för en ålderdomsunderstödsanstalt för barnmorskor.
öfver detta betänkande och förslag hafva derefter underdåniga yttranden afgifvits af samtlige förste provinsialläkare, förste stadsläkarne i Stockholm och Göteborg, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen och öfverståthållareembetet äfvensom af medicinalstyrelsen, direktionen öfver
Bill. till Riksd. Vrot. 189Ö. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 1
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
folkskolelärarnes pensionsinrättning och kongl. statskontoret; och får Kongl. Maj:t, under åberopande af innehållet i bilagda utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag, härmed föreslå Riksdagen att godkänna följande grunder för inrättande af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor:
I) i afseende å anstaltens ändamål:
att anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt och träder i verksamhet med år 1896, skall afse beredande af ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade barnmorskor, hvilka genom långvarig och nitisk yrkesutöfning gjort sig af sådant understöd förtjenta;
II) i afseende å kostnadernas bestridande:
att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skola bestridas genom afgifter af kommuner och i deras tjenst anstälda barnmorskor samt genom fyllnadsbidrag af staten;
att deremot enskildt praktiserande barnmorskor icke skola erlägga några afgifter till anstalten, utan i stället vidkännas minskning i understödsbeloppet;
III) i afseende å kommunernas afgifter:
att kommun skall vara skyldig att för hvart år från och med 1895 till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen, samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle sluta med ören, det skall ökas till närmast högre krontal;
IV) i afseende å barnmorskornas afgifter:
att barnmorska, som efter ingången af år 1896 varit i sådan egenskap under ett kalenderår eller del deraf med fast årslön anstäld hos en eller
3 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 5.
flera kommuner och förvärfvat rätt att räkna samma år såsom helt eller hälft tjenstår, på sätt här nedan sägs, skall vara skyldig att för det året erlägga en afgift af 5 kronor, som må innehållas å hennes aflöning och skall inlevereras till anstalten af den kommun, hos hvilken hon under året senast varit sålunda anstäld; samt att, om den anställningen var fäst vid två eller flera kommuner gemensamt, den enligt förenämnda uppgifter folkrikaste bland dem skall svara för afgiftens inlevererande till anstalten; och
att en gång erlagd afgift ej må återbekommas;
Y) i afseende å rätten till understöd samt understödets belopp:
att rätt till understöd från anstalten skall, under de vilkor, som i öfrigt bestämmas, tillkomma i Sverige legitimerade barnmorskor, som antingen under hvart och ett af de 5 sista kalenderåren närmast före det år, under hvilket ansökan om understöd inlemnas, utöfvat sitt yrke under sådana omständigheter, att, enligt hvad här nedan sägs, hänsyn dertill får tagas vid tjenstårsberäkningen, eller som, derest de under ett eller flera af de nämnda 5 kalenderåren icke utöfvat sitt yrke på detta sätt, genom intyg af sin närmaste förman eller annorledes styrka, att sådant icke härrört af bristande nit eller annan, blott på dem sjelfva beroende anledning;
att barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten att utöfva sitt yrke, ej skall ega från anstalten erhålla understöd;
att helt understöd skall utgå med ett belopp af 200 kronor för år och må tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1896 under anställning i sådan egenskap med fast aflöning hos en eller flera kommuner förvärfvat minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;
att barnmorska, hvilken såsom sådan annorledes förvärfvat minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke, må kunna erhålla afkortadt årligt understöd till följande belopp:
om hon icke efter ingången af år 1896 i egenskap af barnmorska varit med fast aflöning anstäld hos någon kommun, .................................................................................. 150 kronor,
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
om hon efter ingången af år 1896 under fast aflönad anställning såsom barnmorska i kommuns tjenst förvärfvat
att, derest barnmorska, när hon söker understöd, sedan minst 10 år tillbaka i sådan egenskap oafbrutet varit med fast årslön af tillhopa minst 200 kronor enligt det beräkningssätt, som nedan angifves, anstäld hos en eller flera kommuner, och genom intyg af hennes närmaste förman styrkes, att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel, eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare är fullt lämplig att sköta sin tjenst, samt kommunen eller kommunerna af denna anledning besluta gifva henne afsked, hon må, i fall hon uppnått 55 års ålder och räknar minst 30 tjenstår, kunna efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt understöd till följande belopp:
om hon vid afskedet fylt
55 år,.................................................................. 100 kronor
56 » .................................................................... 110
57 » ..................................................................... 120 »
58 » .................................................................... 130
59 » .................................................................... 140
60 » ............................ 150
61 » .................................................................. 160
62 » ................................................................... 170 » .
63 ,» ................................................i,................. 180 »
64 » ................... 190 » ,
dock så att detta afkortade understöd i intet fall må öfverstiga det, som barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;
att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda slags understöd erforderliga antalet lefnads- och tjenstår, men genom
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke, må erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor, om hon antingen förvärfva! minst 20 tjenstår eller ock genom olycksfall under yrkesutöfningen ådragit sig sjukdomen eller vanförheten; samt att hon i den senare händelsen må ega rätt till det angifna understödet oberoende både af antalet tjenstår och af den omfattning, i hvilken hon utöfva! yrket under de 5 kalenderåren närmast före det, då ansökan om understöd inlemnas;
att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd samt redan börjat uppbära sådant, sedermera icke må kunna erhålla rätt till högre understöd från anstalten;
att såsom tjenstår må räknas hvarje kalenderår, under hvilket barnmorska i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner aflönad med fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor och verkligen utöfvat yrket, eller under hvilket hon verkstält minst 30 förlossningar, samt att i den fasta årslönen må inräknas värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst till ett belopp af sammanlagdt 75 kronor — men icke den särskilda ersättning af kommunalmedel, som kan hafva tillkommit barnmorskan för verkstälda förlossningar;
att, om barnmorska, som icke aflönats med minst ofvan angifna årslön, under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar, hon må räkna detta såsom hälft tjenstår, men såsom helt i det fall, att sammanlagda antalet förlossningar under detta och det näst föregående eller efterföljande kalenderåret uppgått till minst 60, dock att vid sådan sammanläggning hvarje förlossning icke får mer än en gång tagas i beräkning;
att vid pröfning af understödsrätten två halfva tjenstår må betraktas lika med ett helt sådant;
att, om barnmorska under ett kalenderår hvarken af kommun erhållit minst 200 kronor i fast årslön eller verkstält minst 15 förlossningar, hänsyn till detta kalenderår ej må tagas vid tjenstårsberäkningen, och att detsamma må gälla, om hon väl erhållit minst 200 kronor i fast årslön, men icke under året verkligen utöfvat yrket;
att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranleda, anstaltens direktion må, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska och efter medicinalstyrelsens hörande, ega att, utan hinder af ofvan föreslagna bestämmelser rörande såväl aflöning som antal verkstälda förlossningar, för viss, i hvarje fall bestämd tid meddela rätt till beräknande af hela eller halfva tjenstår;
att medicinalstyrelsen må, på grund af den verksamhet barnmorska
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
under tiden före år 1896 utöfvat i sitt yrke, bestämma antalet henne för nämnda tid tillkommande tjenstår, dock att dervid får tagas hänsyn till hela yrkesutöfningstiden endast för de barnmorskor, hvilka vid 1895 års utgång oafbrutet varit i sådan egenskap sedan minst 10 år tillbaka med fast årslön anstälda i en eller flera kommuners tjenst, hvaremot för öfriga barnmorskor hänsyn må tagas blott till yrkesutöfningen under de 30 sista åren före 1896;
att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad, sedermera under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar erhållit af kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner eller ock verkstält minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för hela det närmast följande kalenderåret;
att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant biträde under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra deremot svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det närmast följande halfva kalenderåret;
att understödstagare, som dömes förlustig medborgerligt förtroende, skall för den tid, hon deraf är i mistning, förlora sitt understöd;
att den, som under 5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skall afföras från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera å nyo anmäler sig, det må ankomma på anstaltens direktion att bestämma, om och i hvilken mån hon åter må inträda i sin förra rätt;
att understödstagare, som bosätter sig å utrikes ort, icke utan Kongl. Maj:ts tillstånd må ega åtnjuta understödet för den tid, hon är utrikes, samt att, om understödstagare blifver främmande magts undersåte eller utan Kongl. Maj:ts tillstånd träder i främmande stats tjenst, hennes rätt till understöd skall upphöra;
att understöd skall beräknas för fulla kalendermånader och i regeln vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd blifvit barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats berättigad till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn eller annan liknande, oförvållad anledning, först med början af månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin tjenst;
att understöd skall upphöra att utgå med den månad, i hvilken barnmorskan aflidit eller rätt till understöd förlorats; samt
att understöd från anstalten icke må för understödstagarens gäld tagas i mät;
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
7 VI) i afseende å utbetalning af understöd:
att understöd utbetalas lialfårsvis af anstalten, och att, om understödstagare är boende i landsorten, hon skall vara berättigad att, efter derom hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om hennes hemvist samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl. Maj:t kan finna skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med allmänna posten i rekommenderadt eller assurera dt tjenstebref eller genom postanvisning kostnadsfritt sig tillsända och
VII) i afseende å anstaltens styrelse och förvaltning:
att anstalten skall förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, samt att dervid skola i tillämpliga delar och i alla de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten kommer att särskilt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt art. VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning äro gifna för densamma och dess förvaltning.
I sammanhang härmed vill Kongl. Maj:t — med tillkännagifvande, dels att, derest dessa grunder af Riksdagen godkännas, Kongl. Maj:t ämnar för den nya anstalten utfärda särskild! reglemente i enlighet med desamma, dels att Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget af de göromål, som tillhöra anstalten, samt dessa göromål lämpliga fördelning, kommer att till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten, dels ock, att Kongl. Maj:t, i den mån särskildt bidrag från statsverket till anstaltens uppehållande blifver behöfligt, kommer att till Riksdagen aflåta proposition om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt anslag — föreslå Riksdagen att, i afseende å de under år 1896 uppkommande kostnader för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor medgifva:
att Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt
att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda år erforderliga medel må af Kongl. Maj:t, i den mån influtna af-
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
gifter icke äro att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom förskott, att antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under året till anstalten ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
G. F. Gilljam.
KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
• -i
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari 1895.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Akerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad,
Gilljam, friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll.
l:o.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam anmälde ej ÅuierJomsunmindre det förslag till barnmorskors pensionering, hvilket den 8 november baZlwtJL. 1888 afgifvits af medicine doktorn E. W. Wretlind, jemte underdåniga utlåtanden deröfver af medicinalstyrelsen samt direktionerna öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och presterskapets enke- och pupillkassa, än äfven det i Bill. till Rikad. Prut. 18flå. 1 Samt. 1 Afd. ö Höft. 9
10 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
samma ämne den 13 februari 1893 afe. o. amanuensen i kongl. biblioteket G. Eneström afgifna underdåniga betänkande tillika med de yttranden, som deröfver inhemtats dels från samtliga förste provinsialläkare äfvensom förste stadsläkarne i Stockholm och Göteborg, dels från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen samt öfverståthållareembetet, dels ock från medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och statskontoret.
Derefter yttrade departementschefen:
»Genom underdånig petition den 26 september 1887 gjordes af ett i Stockholm samma år hållet barnmorskemöte hos Eders Kongl. Maj:t framställning om åtgärder för bildande af en pensionsinrättning för barnmorskekåren. Dervid framhölls såsom önskningsmål, att barnmorska vid fylda 55 år och efter 25 års utöfning af yrket, vare sig såsom enskildt praktiserande eller af kommun aflönad, måtte erhålla en årlig pension af 300 kronor, mot skyldighet att sjelf årligen i 25 år erlägga en afgift af 10 kronor eller ock vidkännas ett motsvarande afdrag vid första pensionsutbetalningen. Öfver denna petition afgaf medicinalstyrelsen underdånigt utlåtande, hvari petitionens syfte förordades; men innan detta utlåtande hunnit till Eders Kongl. Maj:t inkomma, upptogs frågan om barnmorskekårens pensionering till behandling inom Riksdagen, som i skrifvelse den 5 maj 1888 anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till eu allmän pensionsinrättning för barnmorskor jemte förslag till de bidrag från staten, som derför kunde anses behöfliga. I skrifvelsen omnämndes, att under ärendets behandling innehållet i sagda petition bringats till Riksdagens kännedom, men att Riksdagen ansett sig icke böra ingå i pröfning vare sig af lämpligheten af de särskilda bestämmelser rörande sättet för pensioneringen, Indika i petitionen blifvit föreslagna, eller af frågan i hvad mån och huru staten borde bidraga till barnmorskornas pensionering. Deremot framhölls i skrifvelsen, att, då staten en gång åtagit sig barnmorskeväsendets ändamålsenliga ordnande, staten också borde sörja för, att barnmorskorna blefve bättre tillgodosedda i ekonomiskt hänseende och ej behöfde motse att tillbringa sin ålderdom i nöd; blott på sådant sätt kunde man nemligen begära ett fullt tillfredsställande uppfyllande af de med yrket förenade pligter och hindra, att dugliga qvinnor afskräcktes från att egna sig åt barnmorskekallet. För öfrigt vore det äfven ur samma synpunkt af vigt, att barnmorskorna ej nödgades för utkomstens skull tjenstgöra allt för långt in på ålderdomen.
Med anledning af dels denna Riksdagens skrifvelse, dels barnmorskemötets petition täcktes Eders Kongl. Maj:t den 25 maj 1888 bemyndiga
11 Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N;o 5.
chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flera sakkunniga personer, dem han egde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskekårens pensionering. Sedan medicine doktorn E. W. Wretlind blifvit härtill utsedd, afgaf denne den S november 1888 ett förslag till reglemente för svenska barnmorskors pensionskassa med tillhörande motivering. Förslaget afsåg bildande af en särskild lifränteanstalt för barnmorskekåren, i hvilken anstalt insättningar borde göras dels af barnmorskorna sjelfva, dels af staten för barnmorskornas räkning, sa att dessa vid fylda 60 ar och efter minst 10 års delegareskap skulle kunna erhålla en årlig pension af 200 kronor. Kostnaden för pensioneringen borde till en tredjedel bestridas af statsverket och till två tredjedelar af barnmorskorna sjelfva.
Öfver detta förslag afgåfvos sedermera underdåniga utlåtanden af medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och direktionen för presterskapets enke- och pupillkassa. Härefter företogs ärendet till förberedande behandling inom ecklesiastikdepartementet, och då dervid visade sig, att ytterligare utredning var behöflig, uppdrog ja<r den 16 juni 1892 åt e. o. amanuensen G. Eneström att verkställa nämnda0 utredning samt till Eders Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, hvartill densamma kunde gifva anledning. På grund häraf aflemnade Eneström den 13 februari 1893 till liders Kongl. Maj:t underdånigt betänkande om barnmorskekårens pensionering jemte förslag till reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt.
Enligt detta förslag borde för barnmorskekårens pensionering inrättas eu särskild statsanstalt, från hvilken barnmorskorna skulle i regeln vid fylda 65 år, och sedan de i SO år utöfvat yrket i eu viss omfattning, erhålla ett årligt understöd af 200 kronor. Kostnaden härför skulle till omkring två tredjedelar bestridas genom afgifter från kommunerna och till omkring eu tredjedel genom fyllnadsbidrag af staten. Från barnmorskorna sjelfva skulle deremot inga afgifter direkt utkräfvas, utan borde det öfverlemnas åt kommunerna att afgöra, om de kunde och ville af barnmorskorna göra sig betäckta för hela sitt utlägg eller en del deraf.
Det i betänkandet framstapla förslaget har i hufvudsak lemnats utan anmärkning af det öfvervägande flertalet bland de myndigheter, hvilka blifvit deröfver hörda. Särskilt har medicinalstyrelsen med några jemförelsevis obetydliga förändringar anslutit sig till detsamma, och äfven statskontoret har blott i eu hufvudsaklig punkt förordat ändring. Statskontoret har nemligen ansett, att äfven barnmorskorna sjelfva borde direkt bidraga till understödet, och att i sådana fall, der vederbörligt bidrag från deras sida icke blifvit erlagdt, ett motsvarande afdrag borde göras vid understödets utbetalande. A andra sidan har visserligen framkommit ett och
12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.
annat mera genomgripande ändringsförslag, hvarför jag anhåller att få framdeles redogöra. Helt och hållet afstyrkande uttalanden hafva gjorts af tre länsstyrelser (i Visby, Karlskrona och Kristianstad), hvilka till stöd för sin uppfattning anfört, dels att staten öfver hufvud taget icke hade något skäl att föranstalta om barnmorskekårens pensionering, dels att frågan härom borde lösas i sammanhang med ett allmänt ordnande af ålderdomsförsörjning för arbetare och deras vederlikar. Ungefär samma uppfattning har uttalats af länsstyrelsen i Vesterås, hvilken dock antydf, att ålderdomsunderstöd åt kommunernas barnmorskor borde anordnas i sammanhang med beviljande af statsbidrag till deras aflöning.
Hvad som sålunda anförts mot statens ingripande på detta område synes mig dock icke vara af någon afgörande betydelse. Redan i Riksdagens skrifvelse antydes med rätta, att staten ur den allmänna helsovårdens synpunkt har stort intresse af att bereda barnmorskorna utsigt till ålderdomsförsörjning, och samma tanke har funnit uttryck i betänkandet samt ytterligare i medicinalstyrelsens och statskontorets utlåtanden. Men om så är, lärer det icke heller vara lämpligt att sammanbinda denna fråga vare sig med frågan om arbetsklassens pensionering, vid hvars lösning helt andra synpunkter måste göra sig gällande, eller med frågan om statsbidrag till barnmorskors aflöning. Sistnämnda fråga har vid flera tillfällen bragts å bane inom Riksdagen; men det har visat sig, att meningarna varit ganska delade om lämpligheten af att bereda statshjelp för aflöning af förlossningsbiträden, och de i sådant afseende framstälda förslag hafva icke föranledt någon Riksdagens åtgärd. Af de förhandlingar, som vid 1888 års riksmöte utmynnade i den då till Eders Kongl. Maj:t aflåtna framställningen om åstadkommande af en pension sinrättning för barnmorskor, framgår deremot, att man inom Riksdagen temligen allmänt anslutit sig till den uppfattning, att staten borde bidraga dertill, att barnmorskorna finge en mera betryggad ställning med hänsyn till sin försörjning på ålderdomen.
Men om staten sålunda i den allmänna helsovårdens intresse bör medverka till ålderdomsunderstöd åt barnmorskorna, torde deraf också följa, att statens åtgärder i detta syfte böra afse icke blott de i kommuners tjenst anstälda, såsom förste provinsialläkaren och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län hållit före, utan äfven de enskildt praktiserande barnmorskorna. De senare äro nemligen ur den allmänna helsovårdens synpunkt lika nödvändiga som de förra, enär i flera kommuner, särskilt större städer, inga aflönade barnmorskor finnas. Det har visserligen blifvit. anmärkt, att detta sistnämnda sakförhållande i sjelfva verket vore ett missförhållande, och att det icke borde så att
13 Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
saga legaliseras genom att bevilja ålderdomsunderstöd åt enskildt praktiserande barnmorskor; men denna anmärkning torde knappast vara befogad. Erfarenheten har nemligen otvetydigt gifvit vid handen, att i de större städerna, der ett tillräckligt antal barnmorskor alltid visat sig vara att tillgå, barnmorskeväsendet bäst ordnas på sådant sätt, att ingå fast aflönade barnmorskor anställas, utan kommunen i stället utbetalar ett visst belopp för hvarje gång, som en barnmorska biträdt någon medellös barnaföderska.
Huru stora betänkligheter man än ur principiel synpunkt må hysa mot statspensioner åt enskilda klasser af yrkesutöfvare, måste man följaktligen på nyss anförda grunder låta dessa betänkligheter här fara, och jag anser således, i enlighet med de flesta för frågans lösning framstälda förslagen och nästan alla myndigheter, hvilka yttrat sig i ärendet, att rätt till ålderdomsunderstöd bör kunna tillkomma icke blott de af kommuner aflönade, utan äfven de enskildt praktiserande barnmorskorna, förutsatt dock att de äro här i riket legitimerade. Det sista vilkoret kunde visserligen synas öfverflödigt, då endast i Sverige legitimerade barnmorskor ega rätt att inom riket utöfva yrket, men för tydlighetens skull torde det dock böra utsättas.
Vid öfvervägande af frågan, på hvad sätt ålderdomsunderstöd skall kunna beredas åt barnmorskekären, samt under hvilken form staten bör dertill medverka, ligger det väl närmast till hands att tänka sig understödet hufvudsakligen bekostadt af barnmorskorna sjelfva och statens åtgärder inskränkta till ett underlättande af barnmorskornas sträfvan att genom sjelfhjelp bereda sig en nödtorftig ålderdomsförsörjning. Ett uttalande i denna rigtning förekom också vid 1888 års riksdag, och samma tanke ligger till grund för doktor Wretlinds förslag. Men om hufvudändamålet med statens ingripande på detta område är att åstadkomma en förbättrad vård åt barnaföderskorna och de späda barnen, sa är det lätt att inse, att ändamålet icke under den närmaste framtiden i någon nämnvärd mån vinnes, om kostnaden för understödet skall hufvudsakligen bäras af barnmorskorna sjelfva. De nuvarande äldre barnmorskorna måste nemligen på grund af de höga afgifter, de skulle blifva nödsakade att erlägga, utestängas från utsigt till understöd. Med anledning häraf har också doktor Wretlind i sitt förslag till reglemente för svenska barnmorskors pensionskassa förutsatt, att delaktighet i kassan icke skulle tillkomma barnmorskor, som redan fylt 50 år. Deremot kunde det nog förefalla, som om man åtminstone i eu icke alltför aflägsen framtid borde genom en af barnmorskorna sjelfva hufvudsakligen bekostad pensionskassa ernå hvad som här i främsta rummet afses, nemligen barnmorskeväsendets förbättrande. Också vill jag ingalunda bestrida, att ju på detta sätt något blefve vunnet,
14 Kongl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
men att en väsentlig förbättring skulle komma till stånd, synes mig föga sannolikt. Någon föreskrift om obligatoriskt inträde i eu sådan kassa lär nemligen icke kunna komma i fråga, vare sig för de euskildt praktiserande eller för de lågt aflönade kommunala barnmorskorna, och att ur kassan utesluta eu barnmorska, som af någon anledning upphör att utöfva yrket, torde möta betänklighet. Man har således ingen garanti för, att ett afsevärdt antal barnmorskor skulle inträda i kassan, och icke heller är det säkert, att kassans förmåner skulle tillfalla blott dem, hvilka ur den allmänna lielsovårdens synpunkt deraf borde komma i åtnjutande. Denna sista olägenhet skulle möjligen kunna genom särskilda reglementariska föreskrifter aflägsnas, men på samma gång blefve då också de administrativa anordningarna mycket invecklade. Hvad åter angår den första anmärkningen, tillåter jag mig framhålla, att år 1892 särskilda frågeformulär utsändes för att utröna, huru stor tillslutning en pensionskassa enligt doktor Wretlinds förslag skulle erhålla, samt att mindre än hälften af de medelåldriga och blott omkring hälften af de yngre barnmorskorna förklarade sig villiga att ingå i en sådan kassa. Man torde deraf kunna sluta, att äfven bland de barnmorskor, som hädanefter komma att inträda i yrkets utöfning, blott omkring hälften skulle vara att påräkna såsom deltagande i en dylik kassa. Vid sådant förhållande anser jag, att den hufvudsakliga kostnaden för det ifrågasatta ålderdomsunderstödet icke kan bestridas genom afgifter från barnmorskekåren. Man måste således på annat sätt söka få denna kostnad betäckt, och då det af ålder ansetts tillhöra kommunerna att bära de utgifter, som för barnmorskeväsendets lämpliga ordnande äro behöfliga, synes det, som om kommunerna äfven, med eller utan ett mindre tillskott från barnmorskornas sida, hufvudsakligen borde bekosta ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren, under det att staten dels fastställer de allmänna vilkoren härför och garanterar understödets rigtiga utbetalande, dels direkt bidrager med ett mindre belopp. Mot en sådan anordning hafva dock från några håll betänkligheter framstälts. Dels har man framhållit, att då ingen minimilön finnes faststäld, något hinder icke möter för kommunerna att af de aflönade barnmorskorna göra sig betäckta för sina utgifter, hvadan således den hufvudsakliga kostnaden för understödet ytterst skulle komma att bestridas af de aflönade barnmorskorna. För att undvika detta missförhållande, har också föreslagits, att det bidrag till understödet, som kommunerna egentligen borde lemna, skulle utgå af landstingsmedel. Dels har anmärkts, att inkasserandet af kommunernas afgifter skulle blifva synnerligen besvärligt och följaktligen mycket kostsamt och dessutom lätt kunna föranleda till många tvistigheter. Utan tvifvel måste dessa anmärkningar
15 Komjl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 5.
anses i någon män befogade, och äfven jag skulle helst sett. att de för ålderdomsunderstödet nödiga medlen kunnat anskaffas på ett ur administrativ synpunkt enklare sätt än det nu ifrågasatta. Men att låta landstingen bestrida den hufvudsakliga kostnaden lär väl svårligen kunna gå för sig, och icke heller torde det vara lämpligt, att staten åtager sig denna kostnad. På grund häraf ansluter jag mig till den i betänkandet uttalade uppfattningen, hvilken äfven biträdts af flertalet bland de myndigheter, som i ärendet yttrat sig, nemligen att kostnaden för ålderdomsunderstödet bör hufvudsakligen bestridas genom afgifter från kommunerna.
Jag har nyss tillåtit mig framhålla, att från barnmorskornas sida inga större bidrag kunna ifrågasättas, och det gäller nu att undersöka, huruvida öfver hufvud några bidrag från dem böra direkt utkräfvas. Beträffande denna punkt hafva olika åsigter gjort sig gällande både bland förslagsställarne och bland de myndigheter, som i ärendet yttrat sig. 1887 års barnmorskemöte förordade eu årlig afgift åf 10 kronor, och enligt doktor Wretlinds förslag skulle årsafgiften utgöra minst 14 kronor 20 öre, men i vissa fall kunna uppgå till vida större belopp. I betänkandet åter föreslås, att inga afgifter måtte direkt utkräfvas af barnmorskorna sjelfva, och detta förslag har lemnats utan anmärkning af flertalet bland de hörda myndigheterna, under det att dock tre förste provinsialläkare (i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län), tre länsstyrelser (i Jönköping, Karlskrona och Gefle) samt direktionen öfver folhskolelärarnes pensionsinrättning hemstält om direkta afgifter från barnmorskorna. Till detta sistberörda förslag har äfven statskontoret, såsom förut nämnts, anslutit sig och har statskontoret dervid erinrat:
att barnmorskorna sjelfva förklarat sig villiga att erlägga afgifter; att det bästa sättet att förebygga, att kommunerna genom minskning af barnmorskornas löneförmåner skulle bereda sig godtgörelse för utgifterna till ålderdomsunderstödet, i hvithet afseende från många håll uttalats farhåga, syntes vara att genom en uttrycklig reglementsbestämmelse fixera barnmorskornas årsbidrag;
att åt de befarade svårigheterna att af vederbörande barnmorska utbekomma stadgad årsafgift så mycket mindre kunde tillerkännas afgörande betydelse, som det i allt fall syntes böra åläggas kommunerna skyldighet att ansvara och redovisa för de inom kommunerna fast anstälda barnmorskornas årsafgifter, och, beträffande enskildt praktiserande barnmorskor, man alltid blefve i tillfälle att vid understöds utbetalande erhålla godtgörelse för möjligen ogul dna årsafgifter; samt
att nödvändigheten att så mycket som möjligt begränsa statens ut-
16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
gifter för barnmorskekårens pensionering fordrade en medverkan jemväl å barnmorskornas sida.
Ehuru jag för min del gerna skulle se, att inga afgifter direkt utkräfdes af barnmorskorna, utan att kommunerna finge hvar för sig afgöra, huru stor del af sitt utlägg de ville återbekomma genom afdrag å de aflönade barnmorskornas löner, så kan jag dock icke underkänna vigten af de skäl, hvilka statskontoret till stöd för sin uppfattning anfört. Särskildt i fråga om de af kommuner aflönade barnmorskorna anser jag mig derför böra i hufvudsak förorda statskontorets förslag. Hvad åter angår de enskilt praktiserande barnmorskorna, har jag deremot af rent administrativa skäl svårt att ansluta mig till statskontorets hemställan. Statskontoret har visserligen framhållit, att i de fall, då afgifter icke blifvit vederbörligen erlagda, man alltid kan erhålla godtgörelse härför vid understödets utbetalande. Detta gäller dock blott för sådana barnmorskor, som verkligen en gång erhålla understöd, och enligt de vilkor för rätt till understöd, som jag längre fram kommer att föreslå, skall en betydlig del af de enskildt praktiserande barnmorskorna icke komma i åtnjutande häraf. Den nu gjorda anmärkningen förfaller visserligen, om man tolkar statskontorets förslag så, att hvarje ogulden afgifts verkliga eller matematiska värde borde vid understöds utbetalande afdragas. Men vid tillämpningen af en sådan anordning skulle af försäkringstekniska skäl stora svårigheter möta. Eu afgifts matematiska värde vid den tidpunkt, då understödet börjar utbetalas, är nemligen väsentligen beroende dels af barnmorskans ålder vid den tidpunkt, då afgiften egentligen bort erläggas, dels af mortalitets- och afgångsförhållandena inom barnmorskekåren samt dels af den räntefot, som lägges till grund för de försäkringstekniska beräkningarna. Skulle man således vid understödets utbetalande vilja afdraga det matematiska värdet af de oguldna afgifterna, behöfdes för detta ändamål alldeles särskilda tabeller, för hvilkas upprättande tillräckligt tillförlitligt statistiskt material ännu ej finnes att tillgå, och hvilkas användning i hvarje enskildt fall skulle medföra ett särskildt räknearbete. Jag anser derför, att statskontorets förslag icke kan oförändradt antagas. Skulle afgifter påläggas äfven de enskildt praktiserande barnmorskorna, torde man derför vara nödsakad att antingen utkräfva dem på exekutiv väg eller också föreskrifva, att försummelse vid afgifternas erläggande medför förlust af rätt till understöd. Ingendera af dessa anordningar är emellertid enligt min åsigt lämplig, och de med dem förenade olägenheterna synas äfven på ett mycket enkelt sätt kunna undvikas, om man å ena sidan afstår från afgifter i fråga om de enskildt
17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
praktiserande barnmorskorna, men å andra sidan låter dem vidkännas en motsvarande minskning i understödsbeloppet.
På grund af det nu anförda föreslår jag,
att den hufvudsakliga kostnaden för ålderdomsunderstödet mä bestridas genom af gifter af kommunerna;
att ett mindre bidrag må erläggas af de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna; samt '•* \ ' ‘ dr.
att hvad derutöfver visar sig vara behöfligt må tillskjutas af statsverket. -'..i;
Om storleken af kommunernas och barnmorskornas afgifter samt om det sätt, hvarpå statens bidrag enligt min åsigt bör utgå, kommer jag att framdeles yttra mig i sammanhang med frågan om kostnaden för ålderdomsunderstödet.
Då i fråga om den form, under hvilken staten bör medverka till åld er domsund erstöd åt barnmorskorna, de förhållanden, till hvilka hänsyn bör tagas, äro hufvudsakligen likartade med dem, hvilka förefunnos vid behandlingen af frågan om beredande af ålderdomsunderstöd åt småskolelärarekåren, så synes mig här en administrativ anordning böra träffas, liknande den, hvilken jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 10 mars 1892 tillät mig inför Eders Kongl. Maj:t förorda, och hvilken dels Eders Kongl. Maj:t då täcktes godkänna, dels sedermera äfven Riksdagen genom sitt beslut visade sig i hufvudsak gilla. Jag föreslår derför, att för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren må inrättas en särskild anstalt, hvilken torde böra benämnas barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt, samt att denna anstalt må träda i verksamhet med 1896 års ingång. Mot ett sådant förslag, hvilket äfven i betänkandet finnes framstäldt och närmare motiveradt, hafva anmärkningar gjorts af fem förste provinsialläkare (i Jönköpings, Blekinge, Örebro, Jemtlands och Vesterbottens län) samt en länsstyrelse (i Örebro). Härvid har framhållits, att en särskild anstalt vore onödig, enär ansökningarna om understöd borde kunna pröfvas af medicinalstyrelsen, efter vederbörande läkares hörande, samt penningemedlen förvaltas och understöd utbetalas af landtränterierna eller af någon särskild person inom hvarje län. Då emellertid medicinalstyrelsen på anförda skäl, hvilka statskontoret gillat, bestämdt förklarat sig ej kunna taga befattning med dessa ärenden, hvilka äfven torde befinnas vara väl främmande för de uppgifter, med hänsyn till hvilka medicinalstyrelsens organisation blifvit faststäld, och då enligt min åsigt de ifrågavarande göromålen böra handläggas af en och samma myndighet, finner jag den nu omförmälda anmärkningen icke böra vinna afseende.
Bih. till Riksd. Prof. 18.95. 1 Sami. I Afd. .5 Haft. 3
18 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.
Huru understödsanstalten bör förvaltas, derom torde jag få tillfälle att senare orda.
Jag öfvergår nu till frågan om de vilkor, hvarunder barnmorskorna enligt min åsigt böra komma i åtnjutande af understöd från denna anstalt. Klart är redan på förhand, att dessa vilkor åtminstone för de enskildt praktiserande barnmorskorna måste i en hufvudsaklig punkt afvika från dem, som eljest förefinnas inom pensionsinrättningar. Då dessa barnmorskor nemligen icke innehafva någon tjenstebefattning i vanlig mening, så kan icke för dem någon föreskrift gifvas om rätt till understöd efter ett visst antal tjenstår i den mening, man vanligen fäster vid detta ord. A andra sidan är det dock tydligt, att en barnmorska icke bör erhålla rätt till understöd blott på grund af uppnådd viss ålder; och då det utan tvifvel vore önskvärdt, att äfven här de sedvanliga föreskrifterna om rätt till understöd efter ett visst antal lefnads- och tjenstår måtte komma till användning, så gäller det att bestämma, hvad som skall förstås med ett tjenstår för en enskildt praktiserande barnmorska.
Efter en utförligare motivering har i betänkandet uttalats den åsigten, att med tjenstår bör förstås ett år, under hvilket barnmorskan utöfvat yrket i en viss omfattning, att nämnda omfattning bör mätas efter det antal förlossningar, hon under året verkstält, samt att detta antal bör bestämmas till minst 40, dock så att ett antal af minst 20 förlossningar borde berättiga till half, och under vissa förutsättningar till hel tjenstårsberäkning.
Mot detta förslag har ur rent principiel synpunkt mer eller mindre uttryckligt framhållits af sex förste provinsialläkare (i Upsala, Södermanlands, Jönköpings, Örebro, Kopparbergs och Vesterbottens län) samt af fyra länsstyrelser (i Upsala, Örebro, Falun och Umeå), att antalet verkstälda förlossningar icke är något fullt lämpligt mått på det af barnmorskan verkstälda arbetet, hvarjemte betonats, att någon fullt effektiv kontroll, huruvida barnmorskan verkligen biträdt vid vederbörligt antal förlossningar, svårligen skulle kunna komma till stånd. Åt denna senare invändning kan jag dock ej tillerkänna någon större vigt, då barnmorskornas dagböcker i regeln böra lemna tillräckligt tillförlitliga upplysningar om verkstälda förlossningar. Hvad åter angår den första anmärkningen, är den utan tvifvel i viss mån befogad, alldenstund det måste medgifvas, att t. ex. en barnmorska, som på egen hand väl och rigtigt utfört en instrumental förlossning, derigenom bör hafva förvärfvat en mycket större merit än en annan barnmorska, som i lugn och ro öfvervakat naturens eget arbete. Hade derför under ärendets behandling ett antagligt motförslag framkommit, skulle jag kanske icke varit alldeles obenägen att ansluta mig till detsamma. Men intet af de mot-
19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
förslag, som blifvit framstälda, är enligt min åsigt att förorda. Ty att, såsom från ett håll hemstälts, för ett visst år medgifva rätt till tjenstårsberäkning åt hvarje barnmorska, som genom intyg af sin närmaste förman styrker, att hon under samma år med nit och skicklighet utöfvat sitt yrke, synes mig icke böra ifrågakomma, enär på detta sätt dels understöd skulle kunna tillfalla barnmorskor, som endast i ringa mån arbetat i helsovårdens tjenst, dels alltför stort spelrum skulle lemnas åt vederbörande läkares godtycke. Och föga torde saken förbättras, om man inskränkte sig till att lemna en dylik rätt åt dem, som utöfvade barnmorskeyrket i kommuner, der inga aflönade barnmorskor vore anstälda. Beträffande slutligen det särskilda förslag, som blifvit framlagdt af förste provinsialläkaren i Vesterbottens län, och enligt hvilket inom hvarje ort (d. v. s. större kommun eller af flera smärre kommuner bestående distrikt) skulle tillerkännas rätt till tjenstårsberäkning åt så stort antal barnmorskor, som för orten med hänsyn till folkmängd och ytinnehåll pröfvades vara behöflig!, så anser jag detta förslag oantagligt, redan derför att, såsom medicinalstyrelsen med rätta påpekat, en sådan organisation af barnmorskeväsendet, som i detta förslag förutsättes, är åtminstone under närvarande förhållanden omöjlig att genomföra inom större delen af riket. Då nu härtill kommer, att förslaget om tjenstårsberäkningens grundande på antalet verkstälda förlossningar lemnats utan anmärkning af det öfvervägande flertalet bland de hörda myndigheterna, deribland särskildt medicinalstyrelsen, så anser jag mig på goda skäl kunna förorda detsamma.
Hvad angår de i betänkandet föreslagna närmare bestämmelserna om tjenstårsberäkningen, hafva äfven vid dem vissa erinringar gjorts. Särskildt har framhållits, att de för rätt till hel eller half tjenstårsberäkning föreslagna antalen 40 och 20 förlossningar vore alltför höga, enär genom deras fastställande ganska många nitiska barnmorskor skulle gå miste om utsigt till understöd. En minskning af dessa tal har derför förordats af sju förste provinsialläkare (i Upsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Elfsborgs, Vermlands och Gefleborgs län), förste stadsläkare i Stockholm och Göteborg, fem länsstyrelser (i Upsala, Jönköping, Malmö, Venersborg och Gefle), öfverståthållareembetet samt medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och statskontoret, hvarvid från olika håll hemstälts om utbytande af talet 40 mot 35, 30 eller 25. Äfven för min del finner jag önskvärdt, att vilkoren för rätt till tjenstårsberäkning varda något lindrigare, än i betänkandet föreslagits.
Deremot kan jag icke förorda, att vid beräkning af antalet tjenstår hänsyn må tagas till sammanlagda antalet förlossningar under eu längre följd af år eller under hela tjenstetiden, hvarom hemställan gjorts af fem
20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
förste provinsialläkare (i Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs samt Örebro län), fyra länsstyrelser (i Nyköping, Göteborg, Venersborg och Örebro) samt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning. Till stöd för en sådan hemställan har ur rent principiel synpunkt anförts, att hvarje förlossning borde betraktas såsom ett arbetsmoment, och att hvarje dylikt moment förtjenade att vid pröfningen af rätt till understöd tagas i beräkning. Emellertid torde denna uppfattning vid närmare begrundande visa sig mindre hållbar. Jag har redan förut erinrat, att vissa slag af förlossningar borde anses mera meriterande än andra. Medgåfve man nu rätt till sammanläggning af antalet förlossningar under en längre följd af år, skulle detta medgifvande hufvudsakligen lända dem till fördel, hvilka under särskilda år verkstält ett mycket stort antal förlossningar. Men det torde vara tydligt, att, just på grund af den relativt korta tid, som under sådana förhållanden egnas åt hvarje förlossning, ett enskildt arbetsmoment i regeln icke kan hafva haft så stort värde, som om hela antalet förlossningar varit mera likformigt fördeladt på en längre tidrymd. Och då enligt min åsigt just det jemna arbetet i främsta rummet bör berättiga till ålderdomsunderstöd genom statens medverkan, följer deraf, att jag icke kan förorda den rätt till sammanläggning af antalet förlossningar under en längre följd af år, om hvilken nu varit fråga. Deremot synes det mig rigtigt, att vid en rent tillfällig minskning af praktiken under ett visst år hänsyn tages till den omständigheten, huruvida ett öfverskott af arbetsmoment kan konstateras under ett omedelbart föregående eller efterföljande år.
Med hufvudsaklig anslutning till den i betänkandet uttalade uppfattningen, anser jag alltså, att med tjenstår bör förstås ett kalenderår, under hvilket barnmorskan utöfvat sitt yrke i en viss omfattning, och att omfattningen bör mätas efter det antal förlossningar, hon under året verkstält. Sistnämnda antal finner jag i likhet med medicinalstyrelsen, statskontoret och flere andra af de hörda myndigheterna lämpligen kunna fixeras till 30. I öfverensstämmelse härmed håller jag äfven före, att, om barnmorska under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar, hon i regeln bör få räkna detta år såsom hälft tjenstår, men undantagsvis såsom helt tjenstår, om summan af antalet förlossningar under detta och näst föregående eller efterföljande år uppgått till minst 60, dock att vid sådan sammanläggning hvarje förlossning icke må mer än en gång tagas i beräkning.
Hvad angår de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, kan det vid första påseendet lätt förefalla, som om dessa borde få såsom tjenstår räkna hvarje kalenderår, under hvilket de tjenstgjort. Vid närmare undersökning visar det sig emellertid, att denna yppfattning icke kan obetin-
21 Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
gadt godkännas. Många bland dessa barnmorskor utöfva nemligen yrket i så ringa utsträckning, att deras tid endast i obetydlig mån för detta ändamål tages i anspråk, och de kunna derför icke anses i den allmänna helsovårdens intresse utföra ett så omfattande arbete, att det bör berättiga dem till ålderdomsunderstöd. De stora olikheterna mellan antalet af kommuner aflönade barnmorskor inom skilda landsdelar samt lönebeloppen för dessa barnmorskor ådagalägga också, att barnmorskor anställas, icke alltid derför att de äro behöfliga, utan af andra, mer eller mindre tillfälliga anledningar. Så är det t. ex. i Skåne inom mången kommun af ålder vanligt, att en barnmorska inom densamma finnes, och, då en sådan afgår, anställes derför en ny, utan att hvarken kommunens folkmängd eller lokala förhållanden göra en särskild barnmorska behöflig. Också är ofta icke blott lönen utan till och med hela årsinkomsten så obetydlig, att den icke på långt när kan räcka till ens för lifvets nödtorftigaste behof. Skulle man nu endast på grund af den obetydliga lönen gifva en sådan barnmorska rätt till tjenstårsberäkning, så skulle understödet enligt de bestämmelser, som jag här efteråt kommer att föreslå, i många fall högst betydligt öfverstiga hela årsinkomsten — ett förhållande, som icke gerna kan anses annat än orimligt, och hvilket dessutom lätt kunde gifva anledning till missbruk af understödsrätten. Ville man åter råtta understödsbeloppet efter inkomsterna, skulle det blifva allt för ringa för att erbjuda någon verklig hjelp på ålderdomen.
Med anledning häraf har i betänkandet föreslagits, att endast de i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, hvilka i fast årslön erhålla minst 200 kronor och verkligen utöfva yrket, måtte få rätt till tjenstårsberäkning på grund af sin anställning. Öfriga barnmorskor i kommuners tjenst skulle deremot i nämnda afseende likställas med enskildt. praktiserande barnmorskor och således få rätt till tjenstårsberäkning, blott om de utöfvat yrket i den förut angifna omfattningen. I den fasta årslönen skulle äfven få inräknas värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst till ett belopp af sammanlagdt 7.5 kronor — men icke den särskilda ersättning af kommunalmedel, som kunnat tillfalla barnmorskan för verkstälda förlossningar. Dessa förslag, som lemnats utan anmärkning af det öfvervägande flertalet bland de hörda myndigheterna, anser jag mig äfven för min del böra förorda.
Jag föreslår således med afseende på sättet för tjenstårsberäkningen:
att såsom tjenstår må räknas hvarje kalenderår, under hvilket barnmorska i sådan egenskap varit, enligt den beräkningsgrund, som nyss angifvits, af en eller flera kommuner aflönad med. fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor och verkligen utöfvat yrket, eller under hvilket hon verkstält minst 30 förlossningar;
22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
att, om barnmorska, som icke ajiönats med minst nyss angifna årslön, under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar, hon må räkna detta år såsom hälft tjenstår, men såsom helt i det fall, att sammanlagda antalet förlossningar under detta och det närmast föregående eller efterföljande kalenderåret uppgått till minst 60, dock att vid sådan sammanläggning hvarje förlossning icke får mer än en gång tagas i beräkning;
att vid pröfning af under stödsrätten två halfva tjenstår må betraktas lika med ett helt sådant; samt slutligen
att, om barnmorska under ett kalenderår utöfvat yrket under andra förhållanden än de angifna, eller också alls icke praktiserat, hänsyn till detta år ej må tagas vid tjenstårsberäkningen.
Då emellertid dessa föreskrifter, enligt hvad i betänkandet blifvit framhållet, i vissa enskilda fall kunna behöfva något modifieras, hemställer jag äfven, att anstaltens direktion, då särskilda lokala förhållanden dertill föranleda, må, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska samt efter medicinalstyrelsens hörande, ega att för viss, i hvarje fall bestämd tid meddela rätt till beräknande af hela eller halfva tjenstår utan hinder af de föreslagna bestämmelserna rörande såväl aflöning som antal verkställa förlossningar.
Hvad angår de barnmorskor, hvilka redan nu utöfva yrket, måste naturligtvis särskilda svårigheter erbjuda sig, då man enligt nyss föreslagna grunder skall för dem bestämma antalet tjenstår under den förflutna tiden. Så är det t. ex. i regeln icke möjligt att få uppgift om antalet förlossningar, som verkstälts under tiden före år 1881, då dagböcker först började begagnas, och äfven konstaterandet af löneförmånerna under den förflutna tiden torde i vissa fall stöta på stora svårigheter. På grund häraf föreslår jag, i enlighet med betänkandet, att bestämmandet af antalet tjenstår, som förvärfvats före anstaltens inrättande, må öfverlemnas åt medicinalstyrelsen, hvilken dervid bör så vidt möjligt söka tillämpa de nu föreslagna grunderna för tjenst år sberäkning. Då det emellertid synes mig, som om rätten till tjenstårsberäkning icke borde få oinskränkt utsträckas retroaktivt, enär på detta sätt flera barnmorskor, som för länge sedan upphört att praktisera, skulle kunna fordra ålderdomsunderstöd, föreslår jag, också i enlighet med betänkandet, att endast de barnmorskor, som vid anstaltens inrättande sedan minst 10 år tillbaka varit i sådan egenskap oafbrutet anstälda med fast årslön i en eller flera kommuners tjenst, må få räkna sig till godo hela sin yrkesutöfning, men öfriga barnmorskor blott yrkesutöfningen under de 30 år, som närmast föregått anstaltens inrättande.
Sedan sålunda grunderna för tjenstårsberäkningen blifvit förslagsvis
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
bestämda, följer i ordningen att utreda, huru många tjenstår böra erfordras för rätt till understöd, och vid hvilken ålder understödet bör utfalla. I betänkandet har föreslagits, att antalet tjenstår måtte bestämmas till 30, och att understödsåldern i regeln måtte blifva 65 år, dock så att understöd må kunna erhållas redan vid fylda 55 år i händelse af obotlig sjukdom eller vanförhet. Mot förslaget om 30 tjenstår såsom vilkor för rätt till understöd hafva endast några få af de hörda myndigheterna uttalat sig, under det att deremot ganska många förklarat den föreslagna understödsåldern allt för hög. Äfven jag skulle helst hafva sett, att jag kunnat förorda rätt till understöd vid en tidigare ålder; men, såsom i betänkandet framhålles, lär detta af ekonomiska skäl icke kunna för närvarande ifrågasättas, och jag föreslår således, att understöd md kunna tilldelas barnmorska, som förvärfvat 30 tjenstår och derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke.
I betänkandet föreslås vidare, att understöd må kunna utgå äfven i två andra fall än de nu omförmälda. Det första fallet afser sådana af kommuner anstälda barnmorskor, hvilka efter fylda 55 år befunnits vara af en eller annan anledning mindre lämpliga för sin tjenst; dessa skulle kunna erhålla understöd, om de under de sista 10 åren oafbrutet varit med minst 200 kronors fast årslön anstälda i en eller flera kommuners tjenst, samt om de på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel, eller annan liknande, oförvållad anledning blifvit mindre lämpliga att fortfarande tjenstgöra och kommunen eller kommunerna fördenskull beslutat entlediga dem. Det andra fallet afser barnmorskor, som, innan de fylt 55 år och förvärfvat 30 tjenstår, genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit otjenstbara; dessa skulle kunna erhålla ett lägre understöd, om de antingen förvärfvat åtminstone 20 tjenstår eller ock blifvit otjenstbara genom olycksfall under yrkesutöfningen. Till dessa förslag, mot hvilka inga väsentliga anmärkningar framstälts, vill äfven jag för min del förorda bifall, dock med det af statskontoret föreslagna tillägget, att i det förstnämnda fallet barnmorskans olämplighet för fortsatt yrkesutöfning bör styrkas genom intyg af hennes närmaste förman, d. v. s. den läkare, under hvilkens inseende hon närmast lyder.
I fråga om understödsrätten föreslås i betänkandet vidare:
att barnmorska, som blifvit för alltid förklarad, förlustig rättigheten att utöfva 'sitt yrke, dermed äfven skall förlora sin rätt att från anstalten erhålla understöd;
att understöd må kunna tilldelas endast sådana barnmorskor, som antingen under hvart och ett af de sista 10 kalenderåren närmast före det år, under hvilket ansökan inlemnas, utöfvat sitt yrke under sådana omstän-
24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
digheter, att hänsyn dertill får tagas vid tjenstårsberäkningen, eller, om så ej varit händelsen, vederbörligen styrka, att detta icke härrört af bristande nit eller annan, blott på dem sjelfva beroende anledning; och
att vid bestämmandet af antalet tjenstår icke må inräknas sådana kalenderår, under hvilka barnmorskan till äfventyrs blifvit för försummelse eller tjenstefel sakfäld, samt, derest medicinalstyrelsen så finner skäligt, icke heller sådana kalenderår, under hvilka hon på annat sätt uppfört sig mindre väl.
Mot det första förslaget har jag ingenting att invända. Det andra förslaget har tillkommit i syfte att hindra barnmorskor, hvilka sedan en längre tid tillbaka frivilligt upphört med yrkets utöfvande, från att komma i åtnjutande af understöd. På samma gång jag anser mig böra gilla nämnda syfte, håller jag dock före, att detta kan vinnas genom en något lindrigare bestämmelse, och föreslår derför en sänkning af talet 10 till 5. Den nu ifrågavarande bestämmelsen torde dock icke böra ega någon tillämpning på dem, som blifva otjenstbara på grund af olycksfall under yrkesutöfningen. Beträffande åter det tredje förslaget har statskontoret anmärkt, att det i vissa fall kan verka allt för strängt och, med hänsyn till den sista punkten, är ur principiel synpunkt mindre lämpligt. På dessa af statskontoret anförda grunder anser jag också den bestämmelse, mot hvilken anmärkning sålunda blifvit gjord, ej böra godkännas.
I fråga om understödets storlek har i betänkandet föreslagits, att beloppet måtte i regeln bestämmas till 200 kronor, och detta förslag har lemnats utan anmärkning af nästan alla de i ärendet hörda myndigheterna; blott två förste provinsialläkare hafva uttalat afvikande meningar så till vida, att förste provinsialläkaren i Vesterbottens län förordat 300 kronor och förste provinsialläkaren i Stockholms län 270 kronor, med det förbehåll, att understödet i intet fall finge öfverstiga den lön, barnmorskan erhållit. För min del ansluter jag mig till det i betänkandet framstälda förslag, ehuru med den modifikation, som vid frågan om kostnadens bestridande blifvit gjord, nemligen att de enskildt praktiserande barnmorskorna skola vidkännas en minskning, motsvarande ungefärliga värdet af de afgifter, som af andra barnmorskor blifvit erlagda, samt dessutom med den inskränkningen, att understödsbeloppet 200 kronor må tilldelas blott dem, som i afgiftspligtig anställning förvärfvat minst 30 tjenstår. I det följande kommer jag att föreslå årsafgiftens belopp till 5 kronor, och då vid verkstäld beräkning värdet af de påräkneliga afgifterna från sådana barnmorskor, som under anställning i kommuners tjenst förvärfvat minst 30 tjenstår, visat sig i medeltal ungefärligen motsvara en fjerdedel af det nu föreslagna understödsbeloppet, eller omkring 50 kronor för hvarje un-
25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5:
derstödsår, så hemställer jag, att understödet för de enskildt praktiserande barmorskorna må bestämmas till 150 kronor.
Emellertid inträffar det ej sällan, att barnmorskor under någon tid äro anstälda i kommuners tjenst och under någon tid enskildt praktisera. Sådana barnmorskor komme alltså att erlägga afgifter under ett större eller mindre antal år, men kunna i regeln icke under anställning i kommuners tjenst förvärfva 30 tjenstår. Med afseende på dessa föreslår jag, att understödsbeloppet må ökas utöfver 150 kronor i ungefärlig proportion till de erlagda afgifterna. Detta torde enklast ske så, att man för hvarje tretal tjenstår, som förvärfvats i afgiftspligtig anställning, ökar understödets belopp med 5 kronor. På detta sätt skulle den, som under anställning i kommuns tjenst förvärfvat minst 3 men mindre än 6 tjenstår, erhålla 155 kronor o. s. v., samt den, som i sådan anställning förvärfvat minst 27 men mindre än 30 tjenstår, erhålla 195 kronor. Om under afgiftspligtig anställning minst 30 tjenstår förvärfvats, borde understödsbeloppet äfven enligt denna grundsats blifva 200 kronor. Då detta belopp också enligt det föregående är det högsta, som kan utdelas, föreslår jag för detsamma benämningen helt understöd, för att skilja det från de lägre understöden, hvilka jag skulle vilja kalla afkortade understöd.
Men om detta förslag godkännes, så torde deraf äfven böra följa, att de barnmorskor, som före den 1 januari 1896 varit anstälda i kommuners tjenst, skola vid bestämmandet af understödets belopp betraktas, som om de under denna tid voro enskildt praktiserande. Om nemligen anstalten träder i verksamhet den 1 januari 1896, torde inga afgifter höra påläggas barnmorskorna för tiden intill 1895 års utgång, och det synes under sådana förhållanden rigtigast, att de tjenstår, som före år 1896 förvärfvats under anställning i kommuners tjenst, icke skola berättiga till något särskildt högre understödsbelopp än det, som tillkommer enskildt praktiserande barnmorskor.
På grund häraf föreslår jag, att helt understöd må bestämmas till 200 kronor för är, samt att sådant understöd må tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1896 under anställning i sådan egenskap med fast aflöning hos en eller flera kommuner förvärfvat minst 30 tjenstår, förutsatt att hon i öfrigt är behörig att komma i åtnjutande af ålderdomsunderstöd;
att deremot' barnmorska, hvilken såsom sådan annorledes förvärfvat minst 30 tjenstår, må under nämnda förutsättning erhålla ett årligt understöd af 150 kronor, om hon antingen varit hela tiden enskildt praktiserande eller icke efter 1896 års ingång under fast aflönad anställning i kommuns tjenst förvärfvat minst 3 tjenstår; samt
att för hvarje fullt tretal tjenstår, som förvärfvats i afgiftspligtig anställning såsom barnmorska, det ärliga understödsbeloppet må ökas med 5 Bill. till lliksd Vrot. / 8lhr). 1 Sami. 1 Afd. 5 Väft. 4
26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.
kronor, så att det, om minst 21, men mindre än 30 sådana tjenstår blifvit förvärfvade, må uppgå till 195 kronor.
I det föregående har hemställan blifvit gjord om särskild rätt till understöd dels för vissa i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, som fylt 55 år och förvärfvat 30 tjenstår, dels för vissa barnmorskor, som icke både fylt 55 år och derjemte förvärfvat 30 tjenstår. För de förra hafva i betänkandet föreslagits årliga understödsbelopp från och med 100 till och med. 190 kronor, allt efter åldern vid af skedet, så att afsked vid fylda 55 år skulle berättiga till 100 kronor, afsked vid fylda 56 år till 110 kronor, o. s. v för de senare åter har förordats ett årligt understöd af 10 kronor. Mot dessa båda förslag hafva inga hufvudsakliga anmärkningar blifvit gjorda, och äfven för min del tillstyrker jag bifall till desamma. Dock bör i förra fallet det tillägget göras, att understödet i intet fall må öfverstiga det, som skulle hafva erhållits enligt det allmänna stadgandet. Eljes skulle den oegentligheten kunna inträffa, att en barnmorska, som efter 20 års enskild praktik och 10 års aflönad anställning erhölle afsked på grund af försvagad helsa vid fylda 64 år, tilldelades ett understöd af 190 kronor, ehuru hon skulle erhållit blott 165 kronor, om hon blifvit obotligt sjuk.
Med afseende på tidpunkterna, då understödet skulle börja och upphöra, föreslår jag i öfverensstämmelse med betänkandet, att understödet må beräknas för fulla kalendermånader och i regeln vidtaga med månaden näst efter den, i hvilken understöd blifvit barnmorskan tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats berättigad till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn eller annan liknande, oförvållad anledning, först med månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin tjenst; samt att understöd, skall upphöra att utgå med den månad, i hvilken barnmorska aflidit eller rätt till understöd förlorats.
Med afseende på vilkoren för understödets fortsatta åtnjutande hemställer jag i hufvudsaklig enlighet med betänkandet, men med modifikationer, som blifvit förordade dels af medicinalstyrelsen, dels af statskontoret:
att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad, sedermera under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar erhållit af kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner eller ock verkstält minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för hela det närmast följande kalenderåret;
att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant biträde under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra deremot svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det närmast följande halfva kalenderåret;
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
att understöcLstagare, som dömes förlustig medborgerligt förtroende, skall för den tid, hon deraf är i mistning, förlora sitt understöd;
att den, som under 5 år i följd ej uttagit sitt understöd, skall afföras från förteckningen å under stödstag are, och att, om hon sedermera d nyo anmäler sig, det må ankomma på anstaltens direktion att bestämma, om och i hvilken mån hon åter må inträda i sin förra rätt;
att understödstagare, som bosätter sig å utrikes ort, icke utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd skall ega att åtnjuta understödet för den tid, hon är utrikes; samt
att, om understödstagare bäfver främmande magts undersåte eller utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd träder i främmande stats tjenst, hennes rätt till understöd skall upphöra.
Af dessa förslag hafva blott de två första gifvit, anledning till några anmärkningar från de hörda myndigheterna. Härvid har hufvudsakligen framhållits, att en understödstagare borde ega rätt att utan inskränkning enskildt praktisera, helst barnmorskereglementets § 11 uttryckligen ålägger barnmorska såsom en skyldighet att biträda, så snart hennes hjelp påkallas. Den sista invändningen förfaller emellertid, om man, såsom i betänkandet föreslås, vederbörligen ändrar den nämnda paragrafen. Hvad åter angår sjelfva hufvudanmärkningen, så har i betänkandet med skäl framhållits, att man här icke i främsta rummet bör se saken ur understödstagarnes, utan ur den allmänna helsovårdens synpunkt, och att ur denna sistnämnda synpunkt den föreslagna inskränkningen är berättigad. Till samma uppfattning hafva bland andra äfven medicinalstyrelsen och statskontoret anslutit sig.
I detta sammanhang vill jag äfven framhålla önskvärdheten af ett stadgande, öfverensstämmande med hvad i åtskilliga liknande fall föreskrifvits, eller att understöd af nu ifrågavarande slag ej må för understödstagarens gäld tagas i mät.
Beträffande utbetalning af understöd föreslår jag, att understöd må utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om understödstagare är boende i landsorten, hon skall vara berättigad att, efter derom hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om hennes hemvist samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med allmänna posten i rekommenderadt eller assureradt tjenstebref eller genom postanvisning kostnadsfritt sig tillsändt.
I fråga om kostnaden för understödet föreligger i betänkandet en utförlig beräkning, och skulle enligt densamma hela kostnaden kunna betäckas med ett årligt anslag af omkring 77,000 kronor. Emellertid har jag i det
28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
föregående förordat vissa afvikelser från de förutsättningar, hvilka ligga till grund för denna beräkning. Jag har nemligen föreslagit:
1) att rätt till helt understöd må tillkomma endast sådana barnmorskor, som efter 1896 års ingång under fast aflönad anställning i kommuners tjenst förvärfvat minst 30 tjenstår, under det att öfriga understödsberättigade barnmorskor skulle erhålla belopp från och med 150 till och med 195 kronor;
2) att rätt till hel tjenstårsberäkning må tillkomma äfven de enskildt praktiserande eller lågt aflönade barnmorskor, som under ett kalenderår verkstält 30—39 förlossningar, och rätt till half tjenstårsberäkning äfven dem, som verkstält 15—19 förlossningar; samt
3) att å andra sidan en barnmorska, som tillerkänts understöd, icke skall få lyfta någon del af understödet för ett år, om hon under året näst förut, ehuru då understödsberättigad, verkstält 30—39 förlossningar, och att hon skall mista understödet för ett hälft år, om hon under året förut verkstält 15—19 förlossningar.
Med anledning häraf har jag uppdragit åt e. o. amanuensen Eneström att verkställa en ny kostnadsberäkning, som nu föreligger afslutad. Denna kostnadsberäkning, hvilken på samma gång utgör en kontroll på rigtigheten af de i betänkandet utförda kalkylerna, gifver vid handen, att utgifterna för ålderdomsunderstödet skulle vara betäckta, om man från och med år 1896 hade att årligen tillgå ett belopp af omkring 66,000 kronor. Med afseende på denna kostnadsberäkning måste jag dock till undvikande af missförstånd uttryckligen betona, att den, på samma sätt som den ursprungliga, måst i ett par väsentliga punkter grundas på blotta antaganden, hvilkas giltighet man icke har något medel att nu kontrollera. Dels har det nemligen icke varit möjligt att för beräkningen erhålla ett tillräckligt fullständigt statistiskt material, dels skulle icke ens tillgången till ett sådant material haft någon betydelse för ett af de antaganden, som vid beräkningen måst göras. Enligt mitt förut framstälda förslag skulle nemligen de barnmorskor, som efter understödets beviljande fortsätta att praktisera i en viss omfattning, gå miste om det dem' tillerkända understödet, och uppskattningen af den besparing, som härigenom skulle uppstå, måste naturligtvis grundas på en gissning beträffande antalet af dem, som hellre afstode från understödet än inskränkte sin praktik. Att här icke är fråga om något försvinnande litet belopp, framgår deraf, att under år 1891 funnos bland de barnmorskor, som uppnått 65 års' ålder, åtminstone 61, hvilka verkstälde minst 30 förlossningar, och åtminstone 41, hvilka verkstälde 15—-29 förlossningar, så att den summa, som årligen skulle inbesparas, om alla barn-
29 Kongl. Maj:ts 1Säd. Proposition N:o 5.
morskor hellre afstode från understödet än inskränkte sin praktik, torde böra uppskattas till mer än 10,000 kronor. Härtill kommer äfven, att, om rätt till ålderdomsunderstöd enligt de af mig angifna grunder blifver beviljad, antalet barnmorskor med minst 200 kronors lön antagligen skall ökas, vare sig så att lönerna verkligen höjas, eller att flera kommuner lörena sig om samma barnmorska. Det är således klart, att man nu hvarken kan närmare bestämma, huru stor del af barnmorskekåren skall blifva understödsberättigad, eller huru stor del af de understödsberättigade skall verkligen komma att få lyfta sitt understöd.
Såsom jag i början af detta anförande tillät mig framhålla, borde den nu beräknade kostnaden hufvudsakligen bestridas genom af gifter från kommunerna. I betänkandet har föreslagits, att sådan afgift i regeln skulle årligen utgå med 1 öre för hvarje kommunen tillhörande person, dock så att dels för hvarje barnmorska, som aflönas med minst 200 kronor, en afgift af minst 25 kronor borde betalas, dels i vissa fall befrielse från afgifts erläggande skulle kunna medgifvas. På detta sätt skulle enligt verkstad beräkning inflyta ett belopp, uppgående till omkring Vs af kostnaden för ålderdoinsunderstödet. Mot sjeltva hufvudförslaget hafva inga anmärkningar framstälts af de myndigheter, hvilka förordat kostnadens bestridande genom afgifter af kommunerna. Deremot har från flera håll hemstälts, att inga undantagsbestämmelser måtte komma till stånd. Särskildt har statskontoret framhållit, att anledningen till den första undantagsbestämmelsen skulle bortfalla, om en särskild afgift af barnmorskorna sjeltva blefve faststäld.
Enligt de bestämmelser, hvilka jag i det föregående förordat, skulle visserligen något mer än Va af kostnaden för barnmorskornas ålderdomsunderstöd blifva betäckt, om för kommunerna faststäldes en afgift af 1 öre för hvarje person. Denna omständighet synes mig dock icke hafva någon egentlig betydelse för frågan om afgiftens storlek, och i afseende på sättet för beräkningen af densamma ansluter jag mig derför till det i betänkandet framstälda förslaget. Deremot anser jag, på de af statskontoret anförda grunder, att ingen afvikelse i särskilda fall bär göras från detta beräkningssätt, vare sig så, att afgiften skulle kunna höjas, eller fullständig befrielse från dess erläggande medgifvas. Då nu rikets folkmängd vid 1893 års slut uppgick till 4,824,150 personer, skulle alltså på detta sätt inflyta ett belopp af omkring 48,000 kronor årligen.
Hvad angår storleken af den afgift, som årligen borde erläggas af barnmorskorna, så har statskontoret förordat, att denna måtte bestämmas till 10 kronor. Till stöd härför har statskontoret erinrat, att barnmorskorna sjelfva
30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
år^ 1887 förklarat sig villiga att erlägga en sådan afgift, samt att ganska inånga barnmorskor år 1892 velat ingå i en pensionskassa, der vida större afgifter skulle blifva behöfliga. Dessa skäl synas mig emellertid icke vara tillräckliga för att under nuvarande förhållanden motivera en årlig afgift af 10 kronor från barnmorskornas sida. Det är sant, att barnmorskorna år 1887 förklarat sig villiga att erlägga en årlig afgift af 10 kronor; men dervid förutsattes uttryckligen, att en pension af 300 kronor skulle erhållas redan vid fylda 55 år och efter blott 25 års utöfning af yrket. Det är också sant, att år 1892 inemot 600 barnmorskor voro beredda att ingå i en pensionskassa, der årsafgifterna skulle vexla mellan 14 kronor 20 öre och 50 kronor; men dervid förutsattes, dels att en pension af 200 kronor skulle erhållas vid fylda 60 år och efter 10 års medlemskap, dels att det matematiska värdet af de erlagda bidragen i regeln skulle återbetalas åt barnmorska, som af någon anledning komme att utträda ur pensionskassan. Enligt det förslag, jag här framstält, skulle deremot i regeln först vid fylda 65 år ett årligt understöd af 200 kronor kunna erhållas och för detsamma skulle erfordras att hafva förvärfvat minst 30 tjenstår i afgiftspligtig anställning. Då härtill kommer, att någon återbetalning af de en gäng erlagda afgifterna ej torde böra ifrågasättas, så är det klart, att mitt förslag innebär väsentligen strängare vilkor än de, under hvilka ett större antal barnmorskor förklarat sig benäget att erlägga åtminstone 10 krono!*. Jag anser derför, att så stor afgift icke lämpligen bör dem affordras, helst småskolelärarinnorna för egen del erlägga till sitt ålderdomsunderstöd blott 4 kronor årligen.
Med anledning häraf föreslår jag i stället, att barnmorskornas egen afgift må bestämmas till 5 kronor. Jag anser mig så mycket hellre böra tasthalla vid detta förslag, som, enligt hvad jag förut omnämnt, denna afgift befunnits i medeltal ungefärligen motsvara ett årligt belopp af omkring 50 kronor från och med uppnådd understödsålder, och på grund häraf de enskildt praktiserande barnmorskornas understödsbelopp föreslagits att utgå med 150 kronor. Faststälde man deremot en årsafgift af 10 kronor, skulle denna ungefärligen motsvara ett årligt understödsbelopp af omkring 100 kronor, och man blefve således nödsakad att antingen sänka de enskildt praktiserande barnmorskornas understöd till 100 kronor, hvilket belopp enligt min åsigt är alltför ringa för att ur den allmänna helsovårdens synpunkt medföra något nämnvärdt gagn, eller också höja helt understöd utöfver det af mig föreslagna beloppet.
Enligt statskontorets förslag borde afgift erläggas af hvarje i kommuns tjenst anstäld barnmorska. Då emellertid sådana finnas, hvilka enligt mitt
31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.
förslag icke skulle kunna förvärfva ens ett hälft tjenstår, och då det synes mig obilligt att pålägga en afgift utan att bereda någon som helst utsigt till ersättning för densamma, så hemställer jag, att afgift för ett visst av mä erläggas blott af den barnmorska, som förvärfvat rätt att beräkna samma år såsom helt eller hälft tjenstår. Då emellertid:, såsom jag förut framhållit, någon afgift ej gerna kan påläggas barnmorskorna för tiden före år 1896, och då afgifterna för det året icke kunna debiteras förrän under loppet af ar 1897, så följer deraf, att från barnmorskorna intet bidrag är att påräkna under anstaltens första år. Från och med år 1897 åter skulle, under förutsättning att mitt förslag om direkta afgifter från barnmorskornas sida antages, utöfver kommunernas afgifter inflyta ett årligt belopp af omkring 8,000 kronor. För att bestrida understödskostnaden skulle således ytterligare behöfvas ett årligt belopp af omkring 10,000 kronor, och detta belopp borde dä tillskjutas af statsverket, dock sä att statens bidrag tages i anspråk, först i den mån det blifver behöfligt. Då nu enligt utförd beräkning kostnaden bör under det första året betydligt understiga 48,000 kronor och först omkring år 1905 uppgå till 56,000 kronor, skulle från statens sida något direkt bidrag till understödskostnaden icke under det första året blifva nödigt, utan tvärtom en besparing uppstå, hvilken kan tagas i anspråk för följande år.
Jag har redan i det föregående tillåtit mig föreslå, att för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren måtte inrättas en särskild anstalt under namn af barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt. Till de åligganden, som skulle tillhöra denna anstalt, borde naturligtvis i första rummet höra att pröfva understödsrätt och bevilja understöd. För att underlätta denna pröfning har jag tänkt mig, att, i likhet med hvad förhållandet redan nu är i fråga om småkolelärarinnorna, hvarje barnmorska skulle förses med en särskild tjenstgöringsbok, i hvilken årligen antecknades de omständigheter, hvilka man för understödsrättens pröfning behöfde känna. Vidare borde anstalten utbetala understöden samt inkassera kommunernas och barnmorskornas afgifter. Enligt betänkandet borde inkasseringen af kommunernas afgifter försiggå sålunda, att före juli månads utgång utsändes till hvarje kommun ett med postförskott belagdt qvitto å den kommunen påförda afgiften för närmast föregående år. På samma gång jag biträder detta förslag, dock med någon modifikation hvad Stockholm beträffar, hemställer jag, att från och med år 1897 äfven barnmorskornas afgifter mä på samma väg och samtidigt inkasseras. Enligt denna anordning finge således för hvarje år å barnmorskas lön innehållas ett belopp af 5 kronor, som i rnidten af följande år skulle inlevereras till anstalten. För detta ändamål erfordras dock närmare föreskrifter, huru förfaras bör,
32 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
om en barnmorska samtidigt eller successivt är under ett kalenderår anstäld hos mer än en kommun. Med hänsyn härtill föreslår jag, att, om barnmorska samtidigt är anstäld hos mer än en kommun, den folkrikaste bland dessa kommuner skall ansvara för inlevererande af hennes afgift, och att, om hon på skilda tider under loppet af ett kalenderår varit aflönad af olika kommuner, den kommun, hos hvilken hon under året senast varit i egenskap af barnmorska anstäld, skall ansvara för afgiften. Vid dr safgiftemas debitering anser jag de folkmängd supp gift er böra följas, som under det är, för hvilket af gif terna skola erläggas, biffvit, af statistiska centralbyrån offentliggjorda till ledning vid riksdagsmannaval. Skulle vid uträkning af kommuns ärsafgift beloppet sluta med ören, torde det böra ökas till närmast högre krontal. Utom de nu nämnda göromålen skulle det äfven tillhöra anstalten att dels efter medicinalstyrelsens hörande pröfva ansökningar om särskild rätt till tjenstårsberäkning för barnmorska på grund af lokala förhållanden, dels ock vaka öfver, att de statistiska uppgifter, som till anstalten inkomma, äro så noggranna som möjligt. Detta sista bestyr bör särskildt under den första tiden vara ganska magtpåliggande, enär anteckningarna i tjenstgöringsböckerna till en början torde lemna åtskilligt öfrigt att önska, och det derför är af vigt, att de kunna kontrolleras efter andra uppgifter. Härtill kommer, att noggranna statistiska uppgifter äro behöfliga äfven för de särskilda matematiska beräkningar, hvilka inom kort kunna blifva erforderliga af en eller annan anledning, i all synnerhet för den händelse att fråga väckes om ändring af anstaltens reglemente.
För att verkställa de göromål, om hvilka nu är taladt, har i betänkandet föreslagits tillsättande af tre tjensteman, nemligen en direkör, en sekreterare och redogörare samt en aktuarie. Direktören skulle pröfva de inkomna ansökningarna. Sekreteraren och redogöraren skulle dels föredraga ärendena inom anstalten samt föra protokoll öfver dem och i händelse af afvikande mening få till protokollet anteckna densamma, dels med biträde af en extra ordinarie tjensteman besörja afgifternas inkasserande och understödens utbetalande samt föra räkning öfver anstaltens inkomster och utgifter äfvensom matrikel öfver understödstagare. Aktuarien åter skulle granska och komplettera de statistiska uppgifterna samt utföra de behöfliga statistiska utredningarna och matematiska beräkningarna.
Mot detta förslag till anordning af arbetena inom anstalten hafva emellertid betänkligheter uttalats af medicinalstyrelsen och statskontoret, hvilka båda hållit före, att tillräcklig säkerhet för äi’endenas behöriga pröfning och nödig kontroll öfver penningemedlen derigenom icke skulle ernås. Samma åsigt har uttalats af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, som i underdånig skrifvelse den 1 mars 1894 bestämdt afstyrkt
33 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
anordnandet af anstaltens administration på det i betänkandet angifna sätt och funnit en förvaltning, bildad hufvudsakligen efter mönstret af nämnda pensionsinrättning, lämpligen kunna ifrågasättas. Styrelsen skulle då bestå af tre utaf Eders Kongl. Maj:t nämnda ledamöter, deraf en särskildt utsedd till ordförande; och borde dessutom gälla den föreskriften, att den tjensteman, som föredroge ärendena, finge, utan rätt att deltaga i besluten, till protokollet anteckna, om han vore af skiljaktig mening. Äfvenså kunde enligt direktionens åsigt lämpligen föreskrifvas, att föredraganden vid förfall för medlem i direktionen kunde för tillfället inkallas såsom beslutande direktionsledamot. I öfrigt syntes det direktionen, att understödsanstalten blefve utrustad med tillräckliga arbetskrafter, om vid densamma anstäldes två ordinarie tjensteman jemte extra biträden.
Såsom i betänkandet är omnämndt, infordrades redan år 1889 underdånigt utlåtande från direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, huruvida icke den då ifrågasatta pensionskassan för barnmorskor, hvartill förslag afgifvits af doktor Wretlind, lämpligen kunde ställas under direktionens vård; men direktionen ansåg sig icke kunna förorda en sådan åtgärd. Direktionen fann nemligen doktor Wretlinds förslag hvila på så väsentligen olika grunder mot dem, som voro tillämpade vid de tre pensionsinrättningar, hvilka då stodo under direktionens förvaltning, att enligt direktionens uppfattning någon giltig anledning icke förefans att förena dessa pensionsinrättningar med den af doktor Wretlind föreslagna. Med framhållande af den betydliga, år från år växande omfattning, som de af direktionen förvaltade kassorna vunne, och det stora pekuniera ansvar, som skötseln af ett då till mera än 9'/2 millioner kronor uppgående kapital måste medföra, betonades, att den härvid erforderliga tryggheten icke borde äfventyras genom att åt förvaltningen gåfves eu alltför stor utsträckning och mångfald, hvarjemte hänvisades till svårigheten att förhindra, det tillsynen öfver den ena kassan icke otillbörligt inkräktade på den tid, som erfordrades för att i föreskrifven ordning medhinna till de andra kassorna hörande göromål, helst vissa arbeten, såsom debitering, uppbörd, räkenskapernas upprättande m. in., måste inom de särskilda förvaltningarna samtidigt utföras.
Hvad då anfördes har direktionen i sin skrifvelse den 1 mars 1894 förklarat hafva erhållit ökad kraft och betydelse icke blott genom det förhållandet, att penningeförvaltningen numera afser ett sammanlagdt belopp af mer än 13 millioner kronor, utan äfven deraf att skötseln af den genom nådiga reglementet den 22 juni 1892 inrättade småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt öfverlemnats åt direktionen. Denna anstalt kräfde visserligen icke någon vidlyftigare penningförvaltning, men
tull. till Riksd. Prof. 1895. I Hand. 1 Afd. 5 Käft. ö
34 Konrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
hade ändock medfört ökadt arbete så väl för direktionen som särskildt för de tjensteman, som vore anstälde vid de under direktionens inseende befintliga kassor. I mycket anmärkningsvärd grad hade nämnda ålderdomsunderstödsanstalt visat sig fordra arbete vid ärendenas utredning och upptog6 derför mycken tid i synnerhet för kamreraren, hvilken det ålåge att ombesörja ärendenas föredragning. Direktionen hölle före, att det arbete af samma slag, som skötseln af barnmorskornas ålderdomsund erstödsanstalt skulle medföra, blefve jemförelsevis ännu mera betungande, enär man här skulle hafva att taga hänsyn till alldeles nya bestämningsgrunder och de myndigheter, med hvilka man för denna anstalt hade att kommunicera, blefve helt andra än de, med hvilka man eljest trädde i beröring. På grund häraf afstyrkte direktionen, att förvaltningen af nu ifrågavarande anstalt blefve åt direktionen uppdragen.
En härifrån afvikande mening har emellertid framstälts af en bland direktionens ledamöter, lektorn Sixten von Friesen, hvilken tänkt sig, att då den af Eneström föreslagna anstalten, i motsats mot den af Wretlind ifrågasatta, i åtskilliga hänseenden företedde likheter särskildt med småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, det kunde finnas ändamålsenligt att för den nya anstalten taga i anspråk den vana och erfarenhet vid understödsfrågors behandling, som hos folkskolelärarnes pensionsinrättnings direktion måste antagas förefinnas. Då, om Eneströms förslag godkändes, en fond icke skulle för den nya anstaltens räkning uppsamlas och förräntas, borde ekonomiska klokhetsskäl icke kunna resa sig mot en sådan utvidgning af direktionens öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning verksamhetsområde. Direktionens medlemmar vore icke heller af sina nuvarande göromål inom direktionen så upptagna, att denna utvidgning behöfde medföra ändrade grunder för direktionens sammansättning. Bemälde ledamot ansåg derför, att, oaktadt den föreslagna barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt kräfde en särskild uppsättning af tjensteman, hinder dock icke borde möta att, om så skulle finnas önskligt och ändamålsenligt, öfverlemna vården af denna anstalt till direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning.
Statskontoret har åberopat, hurusom, på sätt jemväl i betänkandet erinrats, de göromål, hvilka redan tillhöra nämnda direktion och dess tjensteman, i hufvudsak äro likartade med dem, hvarom nu är fråga, samt att det i betänkandet framlagda reglementsförslaget i flera hufvudpunkter öfverensstämmer med reglementet för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt. Statskontoret har äfven hemstält, att sådana anordningar måtte vidtagas, hvarigenom begge de ifrågavarande ålderdomsunderstödsanstalterna komme att förvaltas af samma direktion eller sty-
Kongl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 5. 35
relse och göromålen inom dem bestridas af för dem begge gemensamma tjensteman.
Genom nådig remiss den 25 maj 1894 anbefaldes direktionen öfver folk skol el ä. ram es pensionsinrättning att inkomma med underdånigt utlåtande beträffande de anordningar, som kunde vara beböfliga för att, derest en för barnmorskor afsedd ålderdomsunderstödsanstalt, hufvudsakligen bygd på de grunder, som angifvits af statskontoret i dess yttrande öfver det af Eneström uppgjorda förslaget, komme till stånd, denna anstalt skulle kunna förvaltas af bemälda direktion och göromålen inom den nya anstalten till större eller mindre del bestridas af tjensteman, som vore gemensamma för nämnda anstalt och småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt. I det yttrande, direktionen med anledning häraf den 15 sistlidne augusti afgaf, anföres bland annat att, om än direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning kunde finnas skickad att öfvertaga ledningen och ansvaret för skötseln af en understödsanstalt för barnmorskor, direktionen dock hölle före, att en sådan anstalts intressen i öfrigt bättre såges till godo, om det dagliga arbetet dervid lemnaaes åt ett mindre antal tjensteman, som mera odeladt kunde egna anstalten sin tid och uppmärksamhet och studera sig in i de utan tvifvel säregna förhållanden, som med anstalten egde samband, än om detta arbete fördelades på flera tjensteman, som eljes vore fullt upptagna af arbete vid de af direktionen förvaltade kassorna. Både för den ostörda gången af de arbeten, som ålå ge dessa kassors tjensteman, och med hänsyn till den nya anstaltens lämpliga anordnande kunde direktionen derför icke förorda, att åt gemensamheten i tjenstemannakrafter vid de båda understödsanstalterna gåfves någon större eller mera genomgående omfattning.
Direktionen redogör vidare för den vid småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt använda personal och dess aflöning samt anför i sådant afseende, att arbetet vid denna anstalt hittills besörjts, förutom af direktionen, af en kamrerare, en kassör, en bokhållare, en sekreterare och en vaktmästare, hvilka samtlige, med undantag af bokhållaren, vore anstälde såsom ordinarie tjensteman vid de kassor, som stode under direktionernas för folkskolelärarnes pensionsinrättning och elementarlärarnes enke- och pupillkassa förvaltning. I arfvoden vore anvisade:
36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
transport kr. 2,500
åt den för anstalten särskilt förordnade bokhållaren ......... » 1,500:
» sekreteraren.................................................................................. » 600:
» vaktmästaren.................................................................................. » 200:
hvarjemte till hyra, extra biträden, renskrifning, ved, ljus,
städning, skrifmaterialier m. m. anslagits ........................ > 1,400:
tillhopa kr. 6,200: —
Utaf de vid småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt sålunda anstälda personer vore det — frånräknadt vaktmästaren, som mot skälig ersättning, exempelvis till samma belopp, som han åtnjöte vid nyssnämnda anstalt, utan olägenhet kunde vidkännas en tillökning i sin underordnade syssla — endast en tjensteman, nemligen den för understödsanstalten särskilt förordnade bokhållaren, som enligt direktionens tanke lämpligen kunde tillika anställas vid ålderdomsunderstödsanstalten för barnmorskor. Den nuvarande bokhållaren tjenstgjorde tillika såsom extra biträde vid de tre andra af direktionen förvaltade kassorna; men, om detta uppdrag frånträddes, kunde han helt visst, jemte bibehållande af bokhållaretjensten i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, egna icke obetydlig tid åt skötandet af en tjenst vid den tillämnade nya understödsanstalten.
Såsom direktionen redan i sitt tidigare afgifna underdåniga utlåtande anfört,' syntes det direktionen lämpligt, att den nya anstalten försåges endast med tvenne fast anstälda tjensteman, och skulle, derest denna mening vunne nådigt afseende, bokhållaren i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt då betros med den tjenst, som vore den andra i ordningen af de två. Med den första eller kamreraretjensten skulle följa skyldighet att bereda och inför direktionen föredraga ärendena, affatta protokoll öfver direktionens beslut och uppsätta derpå beroende expeditioner, kontrollera debitering och uppbörd, leda och granska understödsbeloppens ^anordnande samt att föra anstaltens hufvudräkenskap och matrikeln öfver understödstagarne. Otvifvelaktigt skulle denne förste tjensteman såmedelst komma att erhålla ett betydligt arbete, ehuruväl det till äfventyrs torde inträffa, att detsamma delade sig ojemnt på årets olika tider. Direktionen förestälde sig dock, att till en sådan tjenst — hvars innehafvare, med hänsyn dertill att han äfven skulle ombesörja ärenden, som i de andra af direktionen förvaltade kassorna ålåge sekreteraren och ombudsmannen, borde besitta juridisk embetsmannabildning — icke skulle kunna vinnas en person, som deråt alldeles uteslutande egnade sin arbetskraft, och sådant skulle, såvidt det af direktionen nu kunde på förhand bedömas, ej heller vara af behofvet påkalladt. Innehafvaren af denna tjenst syntes höra
37 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
under denna förutsättning få öfrig så mycken tid, att han genom annat arbete kunde förskaffa sig den ytterligare inkomst, som möjligen erfordrades för honom och hans familj. Den lön, som från anstalten borde honom beredas, ansåge direktionen emellertid icke böra sättas lägre än till 3,000 kronor med 500 kronors ålderstillägg efter fem års väl vitsordad tjenstgöring. Den andre tjenstemannen — såsom nu föreslagits tillika bokhållare i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt och som för sin tjenst vid den nya anstalten lämpligen borde benämnas kassör — skulle åter hafva på sitt ansvar det omfattande arbetet med årsafgifternas debitering och uppbörd, förandet af de vidlyftiga anteckningar, som med afseende å sättet för barnmorskornas tjenstårsberäkning och i andra, hänseenden betingades, skötseln af kassan och dess räkenskap, utbetalningen af understöden m. m. Om också det arbete, som denne tjensteman koinme att i den nya anstalten utföra, måste blifva mera omfattande och ansvarsfullt än det, som härrörde från hans tjenst i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, der han, såsom nämndt, uppbure 1,500 kronor i arfvode, torde vid bestämmandet af hans aflöning böra tagas hänsyn till arbetet i dess helhet och hans arfvode derför beräknas äfven för den nya anstalten till 1,500 kronor med ålderstillägg af 500 kronor under samma vilkor, som för den förste tjenstemannen föreslagits. Hans aflöning blefve då lika stor med den, soin kassören i de af direktionen förvaltade kassorna uppbure.
Dessutom blefve i hvarje händelse för den nya anstalten nödvändigt att särskildt under de första åren ega till sitt förfogande ett icke allt för knappt tillmätt anslag att bekosta — utom hyra, ljus, ved och andra nödiga saker — all den hjelp af extra biträden, som kunde blifva af nöden. I detta hänseende erinrar direktionen, att e. o. amanuensen Eneström ansett vidare bearbetning af det statistiska material, som för anstalten samlats och allt framgent borde samlas, så vigtigt, att derför en särskild yrkesstatistiker borde vid anstalten fast anställas. Särskildt för detta ändamål äfvensom för andra arbeten, hvilka mera lämpade sig för utförande genom extra biträden, blefve rätt betydliga anslag af nöden. Lämplig lokal för den nya anstalten kunde anordnas i pensionsinrättningens hus, der ett större rum, beläget intill de båda för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt upplåtna, syntes skola blifva för ändamålet passande.^
För organisationskostnader måste naturligen för en gång anslås ett särskildt belopp. Vid inrättandet af småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt anvisades för enahanda ändamål en summa af i rundt tal 4,300 kronor. Då direktionen af flera skäl och särskildt med hänsyn dertill att för den nya anstalten skulle i motsats till den nyss nämnda
38 Kong!. Majits Nåd. Proposition N:o 5.
erfordras anskaffande af vidlyftiga så kallade liggare, hvilka i både inköp och uppläggning torde blifva ganska kostsamma, har direktionen ej vågat beräkna dessa kostnader till lägre belopp än 6,000 kronor.
Med tillämpning af det sålunda anförda skulle en stat för den tillämnade nya anstalten erhålla ungefärligen denna omfattning:
arfvode till kamrerare ................................................................ kr. 3,000: —
» » kassör ............................................................................ » 1,500: —
med 500 kronors lönetillägg för dem hvar efter fem års väl vitsordad tjenstgöring,
> » vaktmästare.................................................................. » 200: —
till hyra, extra biträden, renskrifning, ved, ljus, städning,
skrifmaterialier m. m................................................................. » 3,000: —,
hvartill skulle komma de arfvoden, som Eders Kongl. Maj:t täcktes bestämma för direktionens ledamöter. Den erfarenhet, som vunnes, sedan anstalten under någon tid förvaltats, torde tilläfventyrs komma att i den ena eller andra rigtningen ändra dessa beräkningar, som under närvarande förhållanden kunnat endast approximativt uppgöras, hvadan det syntes direktionen lämpligt, att definitiv stat för anstalten icke faststäldes, förr än densamma under några år varit i verksamhet.
Lika med direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning anser jag, att den nu ifrågasatta anstalten för beredande af ålder do msunder stöd åt barnmorskor bör erhålla en organisation, väsentligen likartad med nämnda pensionsinrättning, och delar jag äfven statskontorets åsigt om lämpligheten deraf, att den nya anstalten förvaltas af samma styrelse, som har vården om smäskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt sig anförtrodd. Vid denna förvaltning torde, der icke i följd af de särskilda förhållanden, till hvilka vid beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor måste tagas hänsyn, speciella bestämmelser varda af nöden, kunna i tillämpliga delar lända till efterrättelse enahanda föreskrifter, som enligt art. VII och VIII af reglementet för folkskolelärarnes pensionsinrättning äro gifna för denna inrättning och dess förvaltning. Arbetet inom den nya anstalten synes under den första tiden lämpligen kunna ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning i sådant afseende framstält. Med fastställande af definitiv stat för anstalten lärer dock, på sätt direktionen äfven ansett, böra anstå, intill dess tillräcklig erfarenhet vunnits. För de första åren torde, i likhet med hvad som skett i fråga om smäskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, endast böra af Riksdagen äskas medgifvande för ett år i sänder, att Eders
Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
39 Kongl. Maj:t må bestämma de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr varda erforderliga. Ett dylikt medgifvande synes äfven böra begäras för att bereda medicinalstyrelsen den förstärkning i arbetskrafter, som under de första åren varder behöflig för behandling af frågor om bestämmande af barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning för tiden innan anstalten trädt i verksamhet. Bestridandet af dessa göromål, Indika torde blifva rätt besvärliga, kan nemligen, enligt hvad jag inhemtat, omöjligen af medicinalstyrelsen medhinnas utan anlitande af extra biträde, till hvars godtgörande dock en summa af 3,000 kronor ansetts tillräcklig för de två första åren, hvarefter sådant biträde torde kunna undvaras.
I det föregående är omnämndt, att till understödskostnadens bestridande kunde från och med år 1896 påräknas årligen omkring 48,000 kronor från kommunerna samt från och med år 1897 omkring 8,000 kronor från barnmorskorna. Då nu enligt verkstäldt öfverslag hela det till understöd för år 1896 erforderliga beloppet ej bör uppgå till mer än högst 32,000 kronor, éyttfs under detta år anstaltens ordinarie inkomster vara fullt tillräckliga för att betacka icke blott utgifterna för understödet, utan äfven förvaltningsoch organisationskostnaderna, i hvilka senare jemväl torde böra inbegripas ersättningen till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning under tiden före 1896 års början. Då emellertid kommunernas afgifter ej kunna beräknas komma anstalten till hända förr än under loppet af juli månad, torde de dessförinnan behöfliga medlen böra af Eders Kongl. Maj:t anvisas såsom förskott utaf tillgängliga statsmedel, att godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under året till anstalten inflyta, eller, derest mot all förmodan sagda afgifter skulle befinnas härför otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen. Skulle, såsom sannolikt är, för hvart och ett af de första åren uppstå öfverskott, torde detta böra vid årets slut aflemnas till statskontoret för att der såsom en anstaltens tillgång bokföras och i mån af behof användas till understödskostnaden för följande år. Längre fram, då antalet understödstagare blifvit så stort, att bidrag från statens sida varder behöfligt, torde beloppet af detta bidrag böra på förhand ungefärligen beräknas och såsom förslagsanslag upptagas i riksstaten.
I enlighet med det anförda hemställer jag:
ej mindre att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna de af mig nu angifna grunder för inrättande af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor;
än äfven att Eders Kong]. Maj:t ■— med tillkännagifvande, dels att Eders Kongl. Maj:t, derest dessa grunder af Riksdagen godkännas, ämnar
40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
för den nya anstalten utfärda särskildt reglemente i enlighet med desamma, dels att Eders Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget af de göromål, som tillhöra anstalten, samt dessa göromåls lämpliga fördelning, kommer att till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten, dels ock att Eders Kongl. Maj:t, i den mån särskildt bidrag från statsverket till anstaltens uppehållande blifver behöflig!, kommer att till Riksdagen aflåta proposition om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt anslag — täcktes, i afseende på de under år 1896 uppkommande kostnader för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor, föreslå Riksdagen medgifva:
att Eders Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt
att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda år erforderliga medel inå af Eders hfiongl. Mai;*!?'’ den n sSfpirF-* flutna afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom förskott, att antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under året till anstalten ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.»
På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall till hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält'; och skulle i öfverensstämmelse härmed proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse bil. A till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Hugo Boman.
Stockholm, Ivar Hseggatröms Boktryckeri, 1895.