Prop. 1896:44

angående ändring af vissa i nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kro¬ nans jordbrulcsdomäner

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 44.

N:o 44.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen, angående ändring af vissa i nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbrulcsdomäner; gifven Stockholms slott den 13 mars 1896.

Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del besluta, att de i 5:te och 26:te punkterna af nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot följande stadganden:

5:o. Kär kronans fördel anses sådant fordra, må flere egendomar under ett arrende upplåtas eller en egendom i flere lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt, torfmosse eller annan lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma hörer, jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kan påräknas.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller stentägt eller torfmosse icke böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen, der så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att till afsalu begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som i arrendekontraktet meddelas.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

derom göres, kunna åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person lemna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller torf mot den afgift och på de vilkor i öfrigt, som af domänstyrelsen bestämmas; skolande dock, hvad angår å utmark befintlig tägt af sand, grus eller sten, arrendator, som hädanefter antages, vara underkastad föreskriften i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar, åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna å utmarken möjligen befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för hemtning deraf upplåta nödig väg, mot det att arrendatorn i ersättning för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag å arrendet, som af domänstyrelsen bestämmes.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF.

Claes WersäU.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 14.

3 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1836.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Groll,

WlKBLAD, friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i underdånighet:

I underdånig skrifvelse den 6 maj 1895 anhöll Riksdagen, att .Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke förändrade bestämmelser borde utfärdas angående tägt af sand, grus och sten samt angående stenbrott å kronans utarrenderade domäner, och efter ärendets utredning till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Rörande detta ämne anförde Riksdagen, att i § 65 af nådiga kungörelsen angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894 stadgades, att å de under skogsstatens vård och förvaltning strida allmänna skogar, från livilka försäljningsmedel för virke inginge till statsverket, finge på högst enahanda tid, som för utarrendering af kronans jordbruksdomäner

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.

vore eller blefve bestämd, af domänstyrelsen upplåtas tägt af mossa, dyjord, bränntorf, sand, grus och sten äfvensom att dessa ämnen finge, der så funnes vara lämpligt, afyttras i den ordning, som angående skogsalsters försäljning vore föreskrifven, men att dessa föreskrifter icke egde motsvarighet i fråga om kronans utarrenderade egendomar. Nådiga kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner angåfve nemligen icke, att derifrån finge afyttras något af ofvanberörda eller likartade ämnen med undantag af hvad som afsåges i kungörelsens mom. 5 eller då sten- och kalkbrott samt torftägt på särskildt arrende upplätes, dervid gifvetvis vederbörande ämnen finge tillgodogöras.

Upplåtelse af tägt af mossa, dyjord och bränntorf syntes visserligen icke böra ifrågakomma i afseende å jordbruksdomänerna, helst i mom. 13 af nyssberörda nådiga kungörelse föreskrefves, hurusom arrendatorn finge begagna torfmosse samt till egendomens förbättrande upptaga dyjord m. fl. jordens beståndsdelar. Hvad deremot beträffade tägt af sand, grus och sten, syntes omständigheter förefinnas, som borde föranleda dess utöfvande äfven å jordbruksdomänerna. Härvid syntes, såsom jemväl påvisats i den motion, som legat till grund för Riksdagens skrifvelse, hänsyn böra tagas till bestämmelserna i 33 § af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, i hvilken § stadgades, att å kronans allmänning finge sand, grus eller sten till vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning, men att, om någon ville å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll och öfverenskommelse med jordegaren icke kunde träffas, häradsrätten egde att, då väghållningsskyldig derom instämde talan, bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren finge afhemtas, samt till hvilket belopp ersättning derför skulle utgifvas.

Enligt Riksdagens mening vore det af vigt, att åtgärder vidtoges till underlättande af dessa bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å andra kronoegendomar än kronoallmänningarna; och dervid syntes vara af nöden, att föreskrifter meddelades i fråga om ofvanberörda väglagningsämnens afkantande från kronans utarrenderade domäner.

Vidkommande särskildt de å dessa domäner förefintliga bergarter kunde, såsom i förenämnda motion åberopats, fall förekomma, då de genom sin beskaffenhet samt genom möjligheten till deras förmånliga tillgodogörande kunde bereda arrendatorerna afse värda inkomster; och vid sådant förhållande syntes dessa inkomstkällor icke böra lemnas obegagnade, helst medgifvandet för arrendatorn att bryta och bearbeta sten till försäljning borde vid arrendekontraktets upprättande eller vid derefter lemnadt tillstånd till stenbrott lända till arrendeafgiftens förhöjning.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse har domänstyrelsen afgifvit infordradt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

underdånigt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat inliemtade yttranden i ämnet från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, af hvilka myndigheter flertalet tillstyrkt utfärdande af bestämmelser i den rigtning, Riksdagens skrifvelse afser.

För egen del har domänstyrelsen, hvad först anginge å kronodomäner befintliga stenbrott, anfört, att i afseende å sådana funnes, såsom Riksdagen i sin skrifvelse anmärkt, redan nu ett stadgande i 5:te punkten af nådiga kungörelsen den 10 november 1882, hvilken punkt innehölle i mom. 1, att, när kronans fördel ansåges sådant fordra, flera egendomar finge under ett arrende upplåtas eller eu egendom i flera lotter utarrenderas, samt i mom. 2, att qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, torfmosse eller annan lägenhet likaledes finge vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma hörde, jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kunde påräknas. I följd af dessa stadganden, jemförda med innehållet i berörda kungörelses 4:de punkt mom. 2, enligt hvilket för arrende af annan kronans fastighet än jordegendom tiden finge i hvarje fall efter för handen varande förhållanden af domänstyrelsen bestämmas, och i 9:de punkten, hvilken innehölle, bland annat, att vid utarrendering af fiske eller annan lägenhet, som ej vore att till jordegendom hänföra, skulle förfaras på sätt domänstyrelsen för hvarje fall funne lämpligast, hade styrelsen ansett sig ega rätt att, när sådant med kronans fördel öfverensstämde, ej allenast vid utarrendering af egendom, der stenbrott funnes, medgifva arrendatorn rättighet att bearbeta stenbrottet till afsalu, hvilket då naturligen komme att utöfva inflytande vid arrendets bestämmande, utan ock, der sådant medgifvande ej lemnats, under arrendetiden på framställning af arrendatorn tillerkänna honom eller annan person en dylik rättighet mot särskildt arrende.

Derest den af domänstyrelsen sålunda uttalade åsigt angående vidden af styrelsens befogenhet i afseende å upplåtelse af rätt till brytning af sten till afsalu icke skulle godkännas, anser domänstyrelsen, att styrelsen borde uttryckligen tillerkännas rätt till dylika upplåtelser genom ett tillägg till 5:te punkten i 1882 års kungörelse.

Det kunde emellertid inträffa, att under löpande arrendeperiod å kronodomän upptäcktes bergart, lämplig för bearbetning till afsalu, eller att till följd af byggnadsföretag i orten å domänen befintlig sten funne efterfrågan, utan att arrendatorn ville, trots gynsannna konjunkturer för bergartens afsättande, utsätta sig för den risk, som kunde blifva förenad med bedrifvande af stenhuggerirörelse, isynnerhet om denna måste utöfvas i större omfång, och ej heller vore villig att taga befattning med arbetet vid uttagande af byggnadssten för ett visst företag, hvari arrendatorn icke vore intresserad, men deremot icke vore obenägen att, mot någon mindre ersättning eller kanske endast mot det

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

tillfälle bereddes honom att genom körslor och dylikt förskaffa sig inkomst, medgifva, att bergartens bearbetande eller stenens uttagande finge till annan af domänstyrelsen öfverlemnas. Vid sådant förhållande syntes ifrågavarande tillägg böra gifvas sådan omfattning, att domänstyrelsen ej betoges rätt att till annan person än arrendator upplåta stenbrytningen; och då någon anledning ej syntes förefinnas att göra skilnad mellan domänstyrelsens befogenhet i fråga om upplåtelse af stenbrott och upplåtelse af kalkbrott eller torfmosse, syntes jemväl dessa böra i tillägget upptagas, ehuru de ej blifvit i Riksdagens skrifvelse berörda.

^ Några särskilda föreskrifter angående de vilkor, under hvilka upplåtelser af ifrågavarande slag finge ega rum, hade icke synts domänstyrelsen vara erforderliga, utan ansåge styrelsen, att härvid borde få gälla hvad i 9:de punkten af 1882 års kungörelse funnes stadgadt.

Beträffande de i Riksdagens skrifvelse ifrågasatta upplåtelser af sand-, gruseller stentägt har domänstyrelsen anfört, att Riksdagens uttalande om önskvärdheten deraf, att åtgärder vidtoges till underlättande af de i § 33 af väglagen meddelade bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å andra kronoegendomar än kronoallmänningar, föranledt flera af de i ärendet hörda myndigheter att hemställa, det i nämnda § omförmälda väglagningsämnen skulle å kronans utarrenderade domäner få af väghållningsskyldige hemtas utan ersättning, såsom dem nu vore medgifvet i afseende å kronans allmänningar. Att med Riksdagens skrifvelse skulle hafva afsetts en sådan förändring i den nyligen antagna väglagen, derför syntes dock hvarken den motion, som legat till grund för skrifvelsen, eller innehållet i sjelfva skrifvelsen lemna stöd. Hvad Riksdagen enligt domänstyrelsens uppfattning i detta afseende åsyftat vore att underlätta möjligheten för väghållningsskyldige, då de önskade hemta väglagningsämnen från en utarrenderad kronoegendom, att om vilkoren derför kunna få en öfverenskommelse till stånd, så att häradsrätt ej ovilkorligen behöfde anlitas för frågans afgörande. För närvarande funnes, om väglagningsämnena ej skulle tagas å utmark, som vid utarrenderingen undantagits och stälts under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, icke någon myndighet, som egde att för kronan såsom jordegare ingå aftal i förevarande hänseende. För väghållningsskyldige vore det emellertid af vigt, att öfverenskommelse kunde träffas, då genom en rättegång orsakades dem både tidsutdrägt och kostnader, hvilka senare i alla de fall, der vägstyrelse i väghållningsdistrikt, Som sammanfölle med häradet, anhängiggjort rättegången, blefve särskildt betungande till följd deraf, att uthäradsnämnd måste tillkallas. Om nu, såsom domänstyrelsen lika med flertalet af de i ärendet hörda myndigheter ansåge lämpligt, styrelsen erhölle bemyndigande att träffa aftal angående tägt af sand, grus och sten å kronodomän, när väghållningsskyldige önskade

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

der hemta sådana ämnen, syntes under detta bemyndigande böra innefattas äfven de fall, då upplåtelse till andra än väghållningsskyldige kunde till fördel för kronan ega ruin. Sådant kunde särskilt blifva fallet med lågt åt sand eller grus å kronodomän i närbeten af stad, der byggnadsverksamhet i större omfattning vore rådande.

Jemväl i afseende å upplåtelse af sand-, grus- eller stentägt syntes böra lända till efterrättelse innehållet i 9:de punkten i 1882 års kungörelse, hvilken punkt utan någon förändring i dess nuvarande lydelse syntes få tillämplighet å lägenhet af ifrågavarande slag, om sådan upptoges bland de i 5:te punkten uppräknade.

För framtiden komme, anför domänstyrelsen vidare, antagligen ej sällan att inträffa, att, först sedan utarrendering af en kronodomän för ny arrendeperiod egt rum, väghållningsskyldige anmälde sig att der hemta sand, grus eller sten. I sådant fall skulle, om ej något förbehåll gjorts i arrendekontraktet, domänstyrelsen för träffande af ett för kronan nöjaktigt aftal med väghållningsskyldige vara helt och hållet beroende af de fordringar, som arrendatorn komme att uppställa för sitt medgifvande till väglagningsämnenas afhemtande. Toges dessa ämnen å utmark, hade emellertid arrendatorn i allmänhet endast ringa olägenhet deraf, och om i blifvande arrendekontrakt inrycktes bestämmelse derom, att arrendatorn skulle vara skyldig, när domänstyrelsen sådant påfordrade, att åt väghållningsskyldige öfverlemna å utmarken tilläfventyrs befintlig tägt af sand, grus eller sten och dertill upplåta nödigväg mot den ersättning för skada och intrång, som af domänstyrelsen bestämdes, hölle styrelsen före, att ett sådant förbehåll ej skulle i någon mån inverka på beloppet af arrendeafgiften för domänen. Annat kunde förhållandet blifva, om förbehållet utstrilcktes till å inegorna möjligen varande sand-, grus- eller stentägt, men då så belägna tägter med afseende å den större ersättning, som för deras begagnande måste utgå, endast sällan af väghållningsskyldige anlitades, syntes det icke vara skäl att i afseende å dylik tägt genom kontraktet pålägga arrendatorn någon särskild förbindelse.

På grund af det sålunda anförda har domänstyrelsen framstäf alternativa förslag till ändringar i och tillägg till nådiga kungörelsen den 10 november 1882.

Enligt det ena alternativet, som uppgjorts under förutsättning att domänstyrelsens åsigt angående styrelsen redan nu tillkommande befogenhet i afseende å upplåtelser af de i 5:te punkten af nämnda kungörelse omförmälda lägenheter icke vunne godkännande, skulle, jemte det att bland de i 2:dra momentet af samma punkt uppräknade lägenheter äfven upptoges sand-, gruseller stentägt, stadgas, att, der sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse ansåges icke böra från egendom skiljas, domänstyrelsen

8 Kongl. Ma.jts Nåd. Proposition N:o 44.

skulle ega att, der så lämpligt funnes, åt arrendator!! upplåta rättighet att dylik lägenhet enligt de bestämmelser, som i arrendekontraktet intoges, till afsalu begagna.

Derjemte skulle till punkten läggas ett nytt moment, innehållande bestämmelse derom, att, derest genom utfärdadt arrendekontrakt med utarrenderad egendom upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse utan rätt för arrendatorn att något derifrån sälja, detta icke utgjorde hinder för domänstyrelsen att, om framställning derom gjordes, åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person lemna rättighet till föryttrande åt sten, kalk, sand, grus eller torf mot den afgift och på de vilkor, som af domänstyrelsen bestämdes.

Ansåges åter domänstyrelsens tolkning af 1882 års kungörelse vara rigtig, skulle enligt styrelsens mening annan ändring i kungörelsen ej behöfva vidtagas, än att sand-, grus- eller stentägt tillädes de i 5:te punkten 2:dra momentet uppräknade lägenheter.

I båda fallen hemställer domänstyrelsen, att med 26:te punkten måtte förenas ett nytt moment af innehåll, att arrendator skulle vara skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallade, åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna å utmarken möjligen befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för hemtning deraf upplåta nödig väg, mot det arrendatorn i ersättning för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång erhölle det afdrag å arrendet, som af domänstyrelsen bestämdes.

Med åberopande af hvad sålunda blifvit af domänstyrelsen antördt och då, hvad särskildt angår å kronodomän befintliga torfmossar och kalkbrott, desamma, äfven om de finnas icke böra särskildt utarrenderas, likväl torde, i den mån de icke erfordras för gårdens behof, böra göras inkomstbringande, då lämpligt tillfälle dertill yppar sig, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med domänstyrelsens törstberörda alternativ, hvilket, till förebyggande af all tvekan rörande den domänstyrelsen i ämnet tillkommande befogenhet, synes mig vara att föredraga framför styrelsens andra alternativ, måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att för sin del besluta, att de i 5:te och 26:te punkterna af nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot följande stadganden:

5:o. När kronans fördel anses sådant fordra, må flere egendomar under ett arrende upplåtas eller en egendom i flere lotter utarrenderas.

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte egendomen upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse utan rätt för arrendatorn att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i arrendekontrakt, som hädanefter utfärdas, må dock domänstyrelsen, då framställning derom göres, kunna åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person lemna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller torf mot den afgift och på de vilkor i öfrigt, som af domänstyrelsen bestämmas; skolande dock, hvad angår å utmark befintlig tägt af sand, grus eller sten, arrendator, som hädanefter antages, vara underkastad föreskriften i 26:te punkten 2 mom.

Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Ma:jt Konungen gilla och bifalla; och skulle nådig proposition till ^Riksdagen aflåtas af (len lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo: Adolf von Hofsten.

Bil,, till Riksd. Vrot. ISfW. 1 Samt. 1 Afd. .11 Höft.