med förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

1 N:o 4.

. J '■) *i n / u'i i i w; t|iii i..■* • ;■;»»f -' i r) f •* ■■ 1»! a* ?*. *i > • p •;

Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket; gifven Stockholms slott den 4 december 1896.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens antagande öfverlemna närlagda förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket; viljande Kongl. Maj:t derjemte låta till Riksdagens kännedom komma, att, derest de i detta förslag angifna grunder för skyddskoppympningens ordnande vinna Riksdagens godkännande, Kongl. Maj:t är sinnad utfärda vaccinationsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse med bifogade förslag till sådant reglemente.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

“!>} I f.l r * J;'l i.R >:>. ui • II

OSCAR.

G. F. Gilljam.

Bih. till Uiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

tm

förordning angående skyddskoppympning^! i riket.

Med upphäfvande af nådiga reglementet för skyddskoppympningen i x-iket den 29 september 1853 äfvensom af öfriga mot hvad här nedan stadgas stridande föreskrifter, förordnas som följer:

§ I-

Mom. 1. a) Hvarje barn skall med skyddskoppor ympas (vaccineras) före utgången af det på dess födelseår närmast följande kalenderåret, saframt icke med läkareintyg styrkes, att barnet haft smittkoppor eller ej kan utan fara för sin helsa ympas.

b) Den, som blifvit vaccinerad, skall under det kalendei’år, då han fyller tolf år, undergå förnyad ympning (revaccination), derest han icke baft smittkoppor eller redan blifvit revaccinerad eller enligt läkareintyg ej kan utan fara för sin helsa ympas eller med hänsyn till kort förut undergången vaccination fatt af stads-, provinsial- eller extra provinsialläkare anstånd med revaccination ° sig medgifvet, i hvilket sistnämnda fall revaccinationen skall försiggå inom tid, som vid anståndets meddelande bestämmes.

c) Da den ympningsskyldiges helsotillstånd utgör hinder för ympning, skall denna verkställas inom ett år efter det ifrågavarande hinder upphört.

d) I händelse ympning ej slår behörigen an, skall densamma senast inom ett ar förnyas och, om den äfven då slår fel, efter minst tio månaders förlopp upprepas under det på sista ympningen närmast följande kalenderaret. Siar ympningen jemväl då fel, anses personen i fråga oemottaglig för skyddskoppympning och är ej skyldig att sådan vidare undergå.

e) Efter hvarje verkstäld ympning skall den ympade å utsatt tid och ställe tillstädeskomma och undei’gå besigtning för utrönande af ympningens påföljd.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 3

Mom. 2. Varder något af hvad här ofvan stadgats ej inom föreskrifven tid fullgjordt, qvarstår skyldigheten, intill dess den blifvit uppfyld. Den, som först sedan han öfverskridit det kalenderår, då han fylt tolf år, blifvit vaccinerad, är dock ej pligtig att förr än tio år derefter undergå revaccination.

§ 2.

Skyldighet att i de fall, hvarom föregående paragraf handlar, draga försorg om ympnings och besigtnings verkställande, åligger, då den, som skall ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 3.

I afseende på revaccination af dem, som till krigstjenst antagas, gälla särskild! meddelade föreskrifter.

§ 4.

På lielsovårds- eller kommunalnämndens anfordran skall beträffande person, som öfverskridit den för vaccination eller revaccination i allmänhet bestämda åldersgräns, företes intyg, att han blifvit med framgång vaccinerad och, der fråga är om revaccination, revaccinerad, eller, om så icke skett, styrkas, att dertill förefinnes giltigt skäl. Fullgörandet häraf åligger i fråga om person, hvilken ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för allmän eller enskild skola, läro- eller uppfostringsanstalt vare skyldig att före persons intagning såsom lärjunge vid anstalten affordra honom eller, om han står under målsman, denne intyg, att personen i fråga antingen blifvit med framgång vaccinerad och, om den i § 1 mom. 1 b) angifna åldersgräns öfverskridits, revaccinerad eller är på grund af någon af de i § ] nämnda omständigheter vid tillfället fri från skyldighet att undergå ympning; och må utan sådant intyg ifrågavarande person icke vinna inträde såsom lärjunge vid anstalten, dock med undantag för skolpligtigt barn, som anmäles till intagning i folkskola eller i läroanstalt för döfstumma eller blinda; börande sådant barn, om behörigt intyg ej företetts, genom föreståndarens försorg genast anmälas hos helsovårds- eller kommunalnämnden i den ort, der barnet är kyrkobokfördt, och, så snart lämpligen ske kan, med tjenliga medel befordras till ympning.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 4.

Såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, om vid anstalten linnes blott en lärare eller lärarinna, denna. Der liera lärare eller lärarinnor äro anstälda, skall, om rektor, föreståndare eller styresman för anstalten ej finnes, såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, vid offentlig* folkundervisningsanstalt den, som af vederbörande skolråd eller skolstyrelse fatt sadant uppdrag för hela anstalten eller del deraf sig anförtrodt, samt vid annan läro- eller uppfostringsanstalt den bland lärarne eller lärarinnorna, som har den längsta tjensteåldern, och, vid lika tjensteålder, den, som är till lefnadsåren äldst.

Mom. 2. Föreståndare, hvarom i nästföregående moment sägs, vare ock skyldig ej. mindre att före slutet af hvarje kalenderår upprätta förteckning a de i den anstalt han förestår intagna lärjungar, hvilka äro födda under det elfte föregående kalenderåret, räknadt från det löpande, än äfven att genast af förteckningen göra utdrag rörande alla till samma ort hörande lärjungar och sända hvarje sådant utdrag till den kommunala helsovårdsstyrelsen i den ort, der lärjungarne äro kyrkobokförda,

§ 6.

Mom. 1. Rättighet att vaccinera tillkominer:

a) legitimerade läkare;

b) , andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt linnes stadgadt, inhemta! kunskap och vunnit skicklighet i konsten att vaccinera äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppor förlopp och kännetecken jemte kunskap om sättet att föra vaccinationsjournal samt häröfver erhållit föreskrifna intyg; och

c) dem, hvilka, då denna förordning träder i kraft, ega behörighet att vaccinera.

Mom. 2. Endast legitimerad läkare må taga vaccin af ympad person. I lappmarken vare likväl äfven vaccinatör, som icke är legitimerad läkare, berättigad att pa nämnda sätt taga vaccin, när skyddskoppympningen der eljest ej kan upprätthållas.

§ 7.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket utgör för sig ett vaccination sdistrikt, inom hvilket erforderligt antal vaccinatörer (vaccinatriser) skall af kommunen anställas. Varda tva eller flere vaccinatörer anstälda inom en kommun,. skall åt hvarje vaccinatör anvisas ett särskildt tjenstgöringsområde (vaccinationskrets). Beslut om vaccinationsdistrikts fördelning i sådana områden fattas, efter helsovårdsstyrelsens hörande, i stad af stadsfullmägtige

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 5

eller allmän rådstuga och å landet vid kommunalstämma samt underställes Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Varder beslutet faststäldt, skall detsamma införas i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes allmänna kungörelser. På enahanda sätt förfares vid fråga om ändring eller upphäfvande af distriktets fördelning i vaccinationskretsar.

Vilja två eller flera kommuner, som gränsa intill hvarandra, förena sig om gemensam vaccinatör, må det ske, om tillstånd dertill lemnas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken då jemväl har att meddela de särskilda föreskrifter, som pröfvas nödiga för skyddskoppympningens behöriga handhafvande inom dessa kommuner. Vid gemenskap, som sålunda blifvit bestämd, skall förblifva, intill dess Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter gjord framställning, annorlunda förordnar.

Mom. 2. 1 civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af

medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig att vara vaccinatör i den till hans tjenstgöringsområde hörande kommun eller vaccinationskrets, inom hvilken han är bosatt; dock bör, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal lämpliga och till skyddskoppympnings utöfvande behöriga personer ställas till läkarens förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningen.

Mom. 3. I stad, der blott en stadsläkare är anstäld, skall han vara vaccinatör för staden i dess helhet eller, om den är delad i vaccinationskretsar, inom en af dessa. Har stad i sin tjenst två eller flere stads- eller stadsdistriktsläkare, skall minst en af dem vara vaccinatör derstädes. Jemväl i dessa fall skall, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal lämpliga och behöriga biträden ställas till vederbörande läkares förfogande i enlighet med hvad i mom. 2 af denna paragraf sägs.

§ B.

Ingen må vägra legitimerad läkare, som vaccinerat barn, att af detsamma taga ympämne, om sådant befinnes erforderligt och med ympningens framgång förenligt. Under enahanda förutsättning må vaccintagning från barn ej heller vägras annan dertill berättigad vaccinatör i lappmarken.

§ 9.

Från medicinalstyrelsens vaccination skönt or ega vaccinatörer, så ock andre, som hafva befattning med skyddskoppympningen, att vid behof reqvirera och i mån af tillgång utbekomma animal vaccin, som skall lemnas kostnadsfritt åt förste provinsialläkare och med dem likstälde stadsläkare' äfvensom åt vaccinatörer. Pålitligt ympämne skall jemväl hos nämnde läkare hållas vederbörande vaccinatörer kostnadsfritt till banda.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

§ 10.

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar för skyddskoppympningens utöfvande, blanketter till vaccinationslistor och vaccinationsintyg ra. in. äfvensom förste provinsialläkares och med dera likstälde stadsläkares nödiga omkostnader för beredande af tillgång på yrapämne godtgöras af statsmedel.

§ 11.

Huruledes postafgifter för försändelser, hvilka i tjensteärenden från vaccinatörer aflemnas till posten för att genom dess försorg befordras, må gäldas af allmänna medel, samt huru och på hvad vilkor frankeringsfrihet må åtnjutas för postförsändelser, innehållande vaccin eller reqvisition å sådan, derom är särskildt stadgadt.

§ 12.

Vaccinatör eger åtnjuta arfvode och ersättning enligt följande bestämmelser.

a) För hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga ympningslistorna, utgår, der ej annorlunda öfverenskommes, af kommunens medel ett arfvode af 20 öre.

b) För hvarje lyckad vaccination eller revaccination betalas af den ympade eller hans målsman, mot erhållande af ett utaf vaccinatören utfärdadt intyg angående ympningen, en afgift af 50 öre; skolande dock för person, hvilken enligt bevis af vederbörande kyrkoherde, kronobetjent eller stadsfogde är fattig eller som, i fall sådant bevis ej företetts, saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, denna gäldas af den kommun, i hvilken ympningen egt rum. Intyg att ympning slagit fel samt huruvida och, i sådant fall, när förnyad ympning skall anställas lemnas utan afgift.

c) För förnyadt sådant vaccinatörsintyg, hvarom i punkten b) förmäles, erlägges af den, som begärt intyget, 25 öre. Begär enskild person af vaccinatör annat intyg, skall intyget af den sökande lösas med 50 öre. Intyg, som i denna punkt afses, må utan afgift utbekommas under enahanda vilkor, som för liknande fall stadgas i förordningen angående expeditionslösen.

d) För inställelse å offentligt utlyst vaccinations- eller besigtningsmöte utgår, derest vaccinatören är förste provinsialläkare, provinsial-, extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare,

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 7

i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor, af statsmedel en särskild ersättning, der platsen för nämnda möte ligger annorstädes än i stad, hvarest läkaren är bosatt, och derjemte befinner sig på längre afstånd från läkarens bostad än två kilometer, efter den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd, och i annat fall med fem kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren att beräkna reseersättning. Åt annan vaccinatör å landet skall för hans inställelse å sådant möte, när platsen derför ligger på längre afstånd än två kilometer från hans bostad, skälig reseersättning utgå af kommunens medel efter den grund, som vid vaccinatörens antagande eller sedermera blifvit å kommunalstämma faststäld.

Har den i punkten b) stadgade afgift icke blifvit till vaccinatören erlagd inom trettio dagar, sedan hans i samma punkt omförmälda intygom lyckad vaccination eller revaccination funnits att hos honom tillgå, eger vaccinatören att å landet, hvartill i detta fall jemväl hänföres stad, lydande under landsrätt, till kronofogden och i öfriga städer till vederbörande stadsfogde eller, der stadsfogde ej finnes, till magistraten aflemna ifrågavarande intyg jemte af vaccinatören till rigtigheten bestyrkt restlängd, upptagande de ympades och deras målsmäns namn och hemvist samt de oguldna afgifternas belopp, hvarefter med afgifternas indrifning och redovisning förfares på sätt i fråga om uttagande af expeditionslösen är stadgadt; åliggande det utmätningsförrättaren att, när den ympade eller hans målsman saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, derom titan ersättning lemna erforderligt intyg, hvarefter afgiften, likaledes utan ersättning, skall uttagas hos vederbörande kommun. De i punkten c) omnämnda afgifter må utmätas i enahanda ordning, som är bestämd för utmätning af expeditionslösen.

§ 13.

Mom. 1. Målsman, som utan giltigt skäl uraktlåter att efter anmaning fullgöra hvad honom enligt § 2 af denna förordning åligger, stralfes med böter från och med två till och med tjugo kronor. Till enahanda straff vare ock den förfallen, som, sedan han fylt aderton år, utan giltig orsak underlåter att efter anmaning ställa sig till efterrättelse något af hvad som föreskrifvits i § 1. Visar sålunda sakfäld person fortfarande försumlighet eller tredska med hänsyn till uppfyllandet af ifrågavarande skyldighet, eger vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd förelägga honom viss tid, inom hvilken, vid vite, berörda skyldighet skall vara fullgjord. Försittes vitet, eger nämnden att genom nytt vite göra sig hörsammad eller an-

8 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

mäla förhållandet hus Kong]. Maj:ts befallningshafvande. Af kommunalnämnd förelagda viten må tillhopa ej öfverstiga tjugo kronor.

Mom. 2. Den, som ej ställer sig till efterrättelse stadgandet i § 4, höte två kronor, när ohörsamheten icke är förenad med förseelse, som är belagd med högre ansvar.

Mom. 3. Vägrar någon att under de i § 8 anförda omständigheter låta taga vaccin, straffes med böter från och med två till och med femtio kronor.

Mom. 4. Vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning eller föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt eller med sådan föreståndare enligt § 5 likstäld person, som utan laga förfall underlåter att fullgöra hvad honom enligt denna förordning eller särskilda i kraft af densamma utfärdade föreskrifter åligger, böte, der underlåtenheten icke enligt allmän lag är belagd med högre ansvar, från och med två till och med femtio kronor. Låter vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning sig ej häraf rätta, eger medicinalstyrelsen att, efter förutgången varning, fråntaga honom rättigheten att vaccinera.

Mom. 5. Visar vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning vid dess verkställande vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet, eller tager han, utan att vara dertill berättigad, vaccin af ympad person, böte, der ej straff enligt allmän lag bör följa, från och med två till och med etthundra kronor.

Mom. 6. Verkställer någon skyddskoppympning utan att vara dertill berättigad, straffes med böter från och med två till och med tvåhundra kronor.

§ 14.

Mom. 1. Förseelse mot denna förordning eller mot de enligt densamma meddelade föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, der särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes, vid allmän domstol; och gälle, i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär i brottmål är förordnadt.

Mom. 2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande helsovårdseller kommunalnämnd ock att för särskildt fall förordna åklagare.

§ 15.

Öfver de beslut, hvilka det efter denna förordning eller de enligt densamma meddelade föreskrifter tillkommer Kong! Maj:ts befallningshafvande, helsovårds- eller kommunalnämnd att meddela, eger den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär, öfver Kong!. Maj:ts befallningshafvandes beslut hos Kong!. Maj:t inom den tid,

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

som för Överklagande af förvaltande myndigheters och embetsverks beslut är bestämd, samt öfver helsovårds- och kommunalnämnds beslut bos Kongl. Maj:ts befallningshafvande inom den tid, som är bestämd för Överklagande af kommunalstämmas beslut; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.

§ 16.

Böter och viten efter denna förordning och de i enlighet med densamma meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola de förvandlas enligt allmän lag.

§ 17-

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpningen af denna förordning, utfärdas af Kongl. Maj:t.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock vare ej någon, som då redan fylt tolf år, pligtig att undergå ^vaccination, och vare ej heller i afseende å sådan persons vaccinationsförhållanden de i § 4 meddelade bestämmelser tillämpliga.

öfver de i läro- eller uppfostringsanstalt intagna lärjungar, som äro födda år 1886, skall den, som enligt § 5 är att betrakta såsom anstaltens föreståndare, före den 16 januari 1898 upprätta förteckning, hvaraf han har att genast sända behöriga utdrag till vederbörande helsovårdsstyrelser.

Bih till Biksd. Prot. 1S97. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

<2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

till

vaccinationsreglemente.

§ I-

Skyddskoppympning må kunna under alla årstider företagas; dock vare vaccinatör, utan att annat aftal särskildt träffats, icke pligtig att under andra tider än från början af maj till slutet af augusti månad hvarje år vid offentligt utlysta vaccinationsmöten förrätta vaccination och revaccination, saframt icke smittkoppor gå i orten eller inom annat med densamma i lifligare förbindelse stående samhälle. I sådan händelse skall inom den eller de trakter och för den tid, medicinalstyrelsen med hänsyn till faran för sjukdomens spridning bestämmer, den offentliga skyddskoppympningen, utan afseende på årstid, oafbrutet pågå och fortsättas med alla, som infinna sig för ympnings undergående.

§ 2.

Det åligger hvarje vaccinatör för hans tjenstgöringsområde:

a) att i början af hvarje kalenderår dels med ledning af uppgifter från presterskapet och vederbörande församlingsföreståndare uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver såväl under närmast föregående året födda som då inflyttade, ännu lefvande och qvarboende vaccinationspligtiga personer, dels ock å samma listor anteckna öfriga personer, som äro skyldiga att undergå vaccination och besigtning;

b) att likaledes i början af hvarje kalenderår med ledning af förteckningar från presterskapet samt vederbörande församlings- och skolföreståndare uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver alla, för hvilka revaccinationspligten under året inträder, äfvensom å samma

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

listor anteckna öfriga personer, som äro skyldiga att undergå revaccination och derpå följande besigtning;

c) att i samråd med vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds ordförande bestämma den ordning, i hvilken skyddskoppympningen och den derpå följande besigtningen af de ympade böra företagas; skolande underrättelse om nämnda ordning samt om tid och ställe för ympningen inom olika trakter af tjenstgöringsområdet ej mindre genom ordförandens försorg medelst kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt lemnas allmänheten än äfven af vaccinatören meddelas vederbörande provinisal-, extra provinsial- eller stadsläkare så tidigt, att han må kunna komma till städes, om så pröfvas nödigt;

d) att i behörig tid förse sig med ympämne, som på reqvisition utbekommes från medicinalstyrelsens vaccinationskontor eller tillhandahålles hos vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare; dock att vaccinat.ör, som är legitimerad läkare, äfven bör, sedan skyddskoppympningen inom hans tjenstgöringsområde kommit i gång och så länge den för året pågår, sjelf söka bereda sig tillgång till vaccin medelst ympning från person till person, hvarjemte sådan vaccinatör skall uppsamla vaccin från friska och dertill lämpliga barn samt insända densamma till vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare;

e) att på vederbörligen angifna tider och ställen med skyddskoppor ympa alla tillstädeskommande personer, som äro skyldiga att undergå ympning eller eljest för sådant ändamål anmäla sig;

f) att på sjunde eller åttonde, senast nionde dagen efter verkstäld ympning besigtiga den ympade för utrönande huruvida skyddskoppor uppkommit samt fördenskull vid ympningens utförande underrätta den ympade, lians föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

g) att, derest person, som, på sätt i näst föregående punkt sägs, skall undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å utsatt tid och plats, genast anmäla förhållandet hos vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds ordförande;

h) att efter verkstäld besigtning utfärda intyg, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, huruvida ympningen lyckats eller slagit fel, samt i senare fallet om och när densamma skall förnyas;

i) att föra noggranna anteckningar öfver alla af honom ympade personer (vaccinationsjournaler) samt årligen före den 16 september insända afskrift af dessa journaler till vederbörande pastorsembete i hans tjenstgöringsområde och, om journalerna innehålla anteckningar rörande person, som är kyrkobokförd annorstädes, jemväl behörigt utdrag till pastorsembetet

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

eller föreståndaren i den församling, der ifrågavarande person är kyrkobokförd.

k) att, derest någon begär förnyadt intyg af beskaffenhet, som i punkten h) sägs, utfärda sådant intyg med ledning af vaccinafionsjournalen;

l) att vid hvarje kalenderårs slut till vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd ingifva redogörelse, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, för skyddskoppympningen under året; börande dervid uppgift särskildt lemnas dels beträffande de personer, hvilka försummat att låta vaccinera eller revaceinera sig eller till deras omvårdnad hörande ympningspligtige, hvarvid äfven de senares namn böra utsättas, eller hvilka, oaktadt sådan uppmaning, hvarom nedan i § 3 mom. 2 sägs, underlåtit att å kungjord tid och plats inställa sig eller dem till besigtning, dels ock om hvad med hänsyn till skyddskoppymnningen finnes anmärkningsvärdt eller anses kunna i ett eller annat afseende påkalla åtgärd från helsovårdseller kommunalnämndens sida; och

m) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar, hvilka med hänsyn till skyddskoppympningen utfärdas af medicinalstyrelsen.

Hvad här ofvan under punkterna f) g) h) i) k) och m) finnes för vaccinatör föreskrifvet gäller äfven för öfriga personer, som äro behörige att vaccinera och hvilka, utan att vara till vaccinatörer antagne, utöfva skyddskoppympning; skolande af dem förteckningar å de personer, som blifvit af dem med framgång ympade, uppgöras enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär och årligen före den 1 september afiemnas till helsovårdsstyrelsen i den ort de ympade tillhöra.

§ 3.

Mom. 1. Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd åligger:

a) att, sedan vederbörande stads- eller förste provinsialläkare blifvit hörd beträffande kompetensen hos sådana till vaccinatörsbefattning sökande, som ej äro legitimerade läkare, antaga med viss uppsägningstid erforderligt antal vaccinatörer, hvar och en med sitt särskilda tjenstgöringsområde, så ock att, när vaccinatör finnes ej längre böra bibehållas vid sin befattning, honom entlediga; skolande i såväl ena som andra fallet derom till Kongl. Maj:ts befallningshafvande sändas underrättelse för att införas i denna myndighets allmänna kungörelser;

b) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande i deras tjensteutöfning, gifva dem behöflig del af inkomna för-

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

teckningar samt tillse, att såväl vaccinatörerne som andra personer, hvilka gå till handa med skyddskoppympning inom orten, iakttaga hvad dem åligger enligt detta reglemente och på grund deraf utfärdade föreskrifter; samt

c) att i anledning af vederbörande vaccinatörs årsberättelse vidtaga nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens befrämjande inom orten samt allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat, att låta vaccinera och revaccinera samt till besigtning inställa sig eller till deras omvårdnad hörande ympningspligtige; skolande nämnden, derest sådant erfordras, anmäla uraktlåtenhet i berörda hänseende till författningsenlig påföljd samt taga på nämnden i öfrigt ankommande mått och steg för rättelses vinnande. Härvid eger nämnden, i händelse af behof, påkalla och erhålla biträde af kronobetjeningen.

Stadgandet i punkten a) om tillsättning och entledigande af vaccinatör eger ej tillämplighet i fråga om stadsläkare i stad, der blott en sådan läkare finnes anstäld.

Mom. 2. Har vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning hos helsovårdsstyrelsens ordförande anmält, att person, som bort undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å utsatt tid och plats, skall ordföranden utan uppskof uppmana den besigtningsskyldige eller den, som haft att ombesörja hans inställelse, att ofördröjligen fullgöra hvad honom härutinnan åligger.

Ordföranden vare ock skyldig att, så snart han genom läkares intyg fått tillförlitlig kunskap om något sjukdomsfall af smittkoppor i orten, derom skriftligen underrätta vederbörande pastorsembete eller församlingsföreståndare med uppgift tillika om den insjuknades namn, ålder och bostad.

§ 4.

Mom. 1. Presterskapet samt inspektörer, föreståndare och lärare vid undervisnings- eller uppfostringsanstalter böra låta sig angeläget vara att, i hvad på dem beror, befordra skyddskoppympningen och uppmuntra till dess begagnande.

Mom. 2. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter mottagande af vaccinationsjournalerna, utan uppskof och senast före den 1 oktober i församlingsboken anteckna dem, som i journalerna uppgifvas vara med framgång vaccinerade eller revaccinerade eller oemottagliga för skyddskoppympning, så ock att, när tillförlitlig uppgift att person haft smittkoppor erhållits, derom göra anteckning i församlingsboken; skolande enahanda anteckningar med stöd af företedt flyttnings-

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

betyg eller intyg från vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning äfven göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingsboken;

b) att på grund af de i punkten a) omförmälda anteckningar särskildt i hvarje utfärdadt flyttningsbetyg eller intyg för intagning i läro- eller uppfostringsanstalt anmärka, om den eller de personer, för hvilka intyget utfärdats, haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning eller huruvida de undergått lyckad vaccination och revaccination eller icke;

c) att, sedan fullständiga anteckningar gjorts efter vaccinationsjournalerna, insända dessa till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare för att bifogas dennes årsberättelse; samt

d) ej mindre att före den 16 januari hvarje år till vederbörande vaccinatör aflemna dels förteckning å de under närmast föregående kalenderår inom församlingen födda och dit inflyttade icke vaccinerade barn, som ej redan aflidit eller haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning eller utflyttat, dels ock förteckning å de i församlingen kyrkobokförda ej revaccinerade barn, som äro födda under tolfte kalenderåret före det löpande och icke aflidit eller utflyttat eller haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning, än äfven att, sedan skolrådets ordförande enligt gällande folkskolestadga uppgjort förteckning öfver de under löpande kalenderåret i skolåldern inträdande och vissa äldre skolpligtiga barn, låta, så snart ske kan, tillställa vaccinatören en lista å de i samma förteckning upptagna barn, hvilka icke blifvit vaccinerade eller, om de öfverskridit det kalenderår, hvarunder de fylt tolf år, revaccinerade och som i båda fallen hvarken haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning; skolande i nu ifrågavarande förteckningar och lista uppgift tillika meddelas å barnens samt deras fäders, mödrars eller målsmäns namn och bostad.

Mom. 3. Hvad i detta reglemente är om presterskapet och pastorsembete föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven om främmande trosbekännares församlingsföreståndare.

§ 5.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen, som eger att i öfverensstämmelse med gällande författningar meddela råd och anvisningar rörande skyddskoppympningens utöfning samt vidtaga alla de åtgärder för dess behöriga vidmagthållande, som af styrelsen bero, och i öfrigt, der så erfordras, till Kongl. Maj:ts

Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 15

pröfning hemställa hvad styrelsen i detta afseende finner nödvändigt eller gagneligt.

§ 6.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka deröfver, att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer och att vederbörande kommunala helsovårdsstyrelser fullgöra hvad dem med hänsyn till skyddskoppympningen åligger, för hvilket ändamål Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven ega att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga lämpliga viten. När till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kunskap kommer, att å någon ort missförhållanden med hänsyn till skyddskoppympningen i ett eller annat afseende förefinnas, skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillse, att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande vidtagas.

§ 7.

Beträffande förste provinsialläkares, provinsial-, extra provinsial- och stadsläkares åligganden i afseende å skyddskoppympningen stadgas särskilt i den för dem utfärdade nådiga instruktion.

§ 8.

Der i stad, som ej deltager i landsting, särskilda förhållanden påkalla undantag från de i detta reglemente meddelade föreskrifter, vill Kongl. Maj:t, på derom af stadsfullmägtige, efter helsovårdsnämndens hörande, gjord framställning, taga i öfvervägande, huruvida sådant undantag må medgifvas; skolande, när sålunda ifrågasatt undantagsbestämmelse anses föranleda särskild kostnad, framställningen åtföljas af handlingar, utvisande, att staden åtagit sig kostnadens bestridande.

Detta reglemente skall träda i kraft den 1 januari 1898, dock hvad Stockholm beträffar med den inskränkning, som betingas af nådiga förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande i denna stad.

CD CD

16 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 december 1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr rninistern för utrikes ärendena grefve Douglas, Statsråden: friherre AkErhielm,

WlKBLAD,

Gilljam, friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt, von Krusenstjerna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam anmälde dels medicinalstyrelsens detta protokoll bilagda underdåniga skrifvelse den 8 juni 1894 med förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen i riket, dels infordrade yttranden, som deröfver afgifvits ej mindre af öfverståthållareeinbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen efter vederbörande förste provinsialläkares samt förste stadsläkarnes i Stockholm och Göteborg hörande, än äfven af domkapitlen, Stockholms stads konsistorium, hofkonsistorium, direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och nya elementarskolan i Stockholm, öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor, direktionen öfver veterinärinstitutet i Stock-

17 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 4.

holm, generalpoststyrelsen och statskontoret, dels ock medicinalstyrelsens i anledning af dessa yttranden den 17 januari 1896 afgifna, vid detta protokoll jemväl fogade utlåtande.

Efter att hafva redogjort för dessa handlingars hufvudsakliga innehåll anförde departementschefen följande:

»Under innevarande år har ett sekel förflutit, sedan den första vaccinationen utfördes af den engelske läkaren Edward Jenner, hvilkens minne med anledning deraf under året firats inom många civiliserade länder, deribland vårt eget, hvarest betydelsen af detta skyddsmedel mot smittkopporna länge varit insedd och i lagstiftningen framkallat påbud om dess begagnande. Efterlefnaden häraf har äfven haft till följd, att smittkopporna, som förut ofta anstalt svåra härjningar bland Sveriges inbyggare, på senare tid uppträdt mera sällan och mycket lindrigare. Den framställning jag nyss lemnat visar emellertid, att skyddskoppympningen hos oss icke är på ett fullt tillfredsställande sätt ordnad. Innan jag yttrar mig om huru de brister, som vidlåda vårt vaccin ationsväs en de, enligt min åsigt böra afhjelpas, torde det dock vara lämpligt att kasta en blick på, huru förhållandena å detta område gestaltat sig inom åtskilliga främmande länder.

I Ungern föreskrifver en lag af den 7 maj 1887 obligatorisk vaccination af barn under deras första lefnadsår äfvensom revaccination af skolbarn och lärlingar samt stadgar derjemte i afseende på vuxna personer, som befinna sig i anstalter, der många menniskor länge äro på en gång samlade, att anstaltens föreståndare eger låta ympa dem, som icke blifvit vaccinerade eller under de sist förflutna fem åren haft smittkoppor. Under koppepidemier kan revaccination påbjudas för såväl dessa som andra vuxna personer. Ungefär liknande bestämmelser gälla i Rumänien enligt lag den 5 maj 1875. Inom Italien är, enligt lag den 22 december 1888 samt reglemente den 18 juni 1891, i vissa punkter ändradt genom förordning den 31 mars 1892. skyddskoppympning obligatorisk för späda barn, hvarjemte revaccination är föreskrifven för skolbarn af tio till elfva års ålder. I Storbritannien och Irland är vaccination obligatorisk, men ej revaccination, utom för militärer. Revaccination tillrådes emellertid alla personer mellan femton och aderton år samt utföres kostnadsfritt af de allmänna vaccinatörerna, hvilka måste vara examinerade läkare, som fått undervisning i konsten att vaccinera. Skyddskoppympningen öfvervakas af särskilda inspektörer. Den i ämnet gällande lagen inom England är af år 1867 och har undergått några smärre förändringar åren 1871 och 1874. I Ryssland finnas visserligen föreskrifter om obligatorisk vaccination, men genomförandet deraf lärer stöta på stora svårigheter. För Finland innefattas den i detta ämne gällande lagstiftningen i en förordning af den 17

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.J 3

18 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

december 1883 samt reglementen af den 15 januari 1884 för vaccinationen och af den 13 november 1893 för vaccinberedningsanstalten i Helsingfors stad. Enligt nämnda förordning åligger det vid äfventyr af vite föräldrar, fosterföräldrar och målsmän att låta vaccinera de i deras vård varande barn, innan dessa uppnått två års ålder, så framt icke giltiga skäl till ympningens uppskjutande förefinnas. Skyldigheten att undergå vaccination gäller äfven för äldre barn och fullvuxna personer, hvilkas vaccination antingen aflupit utan framgång eller blifvit försummad eller uppskjuten. Från skyldigheten att undergå vaccination frikallas ej mindre den, som bevisligen genomgått smittkoppor, än äfven den, hvilken under tre på hvarandra följande år blifvit vaccinerad, minst två gånger från arm till arm, men utan påföljd, och sålunda tår anses oemottaglig för vaccin. Revaccination är obligatorisk endast för dem, som inträda i militär tjenst. Skyddskoppympningen handhafves genom kommunernas försorg under inseende och kontroll af statsmyndigheter. Uti Österrike gäller ett vaccinationsreglemente af den 9 juli 1836, hvilket hufvudsakligen på öfvertygelsens väg söker främja skyddskoppympningen. För hären har man dock sedan ar 1886 bestämmelser om obligatorisk vaccination och revaccination. Äfvenså håller man sedan år 1891 noggrannare hand deröfver att skolbarn blifva vaccinerade. Inom Schweiz finnes tvångsympning föreskrifven för ungefär hälften af de till edsförbundet hörande kantoner. I Frankrike äro föreskrifter utfärdade, enligt hvilka alla rekryter i hären skola vaccineras. hör befolkningen i öfrigt är deremot någon direkt tvångsympning ej stadgad; dock skola barn, som intagas i offentliga läroanstalter, vara vaccinerade, om de ej haft smittkoppor. Nästan detsamma gäller i Belgien och Nederländerna. I Norge, hvarest i detta ämne en förordning af den 3 april 1810 ännu länder till efterrättelse, finnes ett liknande indirekt vaccinationstvang. För Danmark gäller en vaccinationslag af den 4 februari 1871, enligt hvilken en hvar, som ej haft naturliga koppor, skall vaccineras, innan han uppnått sju års ålder. Rekryter skola revaccineras. Särskilda bestämmelser angående skyddskoppympningen äro utfärdade af justitieministeriet den 14 mars 1871 och den 12 maj 1887.

Hvad angår Tyskland, der inom de större staterna tvångsrevaccination af hären länge varit, genomförd, har genom lag af den 8 april 1874 skyddskoppympning blifvit allmänt påbjuden för hela riket. Hvarje barn skall vaccineras före utgången af det på dess födelse närmast följande kalenderåret, sa framt barnet ej haft smittkoppor. Vidare måste hvarje lärjunge i offentlig eller enskild undervisningsanstalt, med undantag af söndags- och aftonskolor, under loppet af det kalenderår, då han fyller tolf år, revaccineras, savida han ej under något af de sista fem åren haft smittkoppor eller

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

blifvit med framgång vaccinerad. Ympningen verkställes af särskilda för ändamålet antagna läkare (Impfärzte), och utom dessa få ej andra än läkare vaccinera. Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare och skolföreståndare hafva, vid äfventyr af straff, att ombesörja, att de barn, som äro dertill pligtiga, undergå ympning.

Under de svåra koppepidemier, som åren 1870 och 1871 rasade i en stor del af Europa, hade man tillfälle iakttaga, huru mycket lindrigare farsoten hemsökte trakter, hvilkas invånare till större del vaccinerats, än sådana orter, der skyddskoppympning försummats eller mindre allmänt begagnats, äfvensom att sjukdomen drabbade den vaccinerade befolkningen i vida mindre grad än den ovaccinerade. Särskildt påfallande visade sig skilnaden mellan farsotens härjningar inom den mindre väl vaccinerade franska fältarmén och den på samma krigsskådeplats uppträdande tyska hären, i synnerhet de revaccinerade trupperna. Under nämnda års fälttåg dogo af smittkoppor inom den franska fältarmén omkring 23,400 man, i den tyska åter endast 278 man. Dessa fakta föranledde, att man i Tyskland utsträckte revaccinationstvånget till den civila befolkningen; och allt ifrån den tiden har Tyskland, ehuru genom sitt geografiska läge i hög grad utsatt för faran af infektion från länderna i öster, söder och vester, der smittkopporna esomoftast hafva stor utbredning, att uppvisa ett mycket ringa antal sjukdoms- och dödsfall i nämnda farsot. Af den officiella statistiken framgår, att inom hela tyska riket på hvarje million invånare dogo i smittkoppor:

Huru dödlighetsförhållandena med afseende å smittkoppor i Sverige och åtskilliga andra länder gestaltat sig, kan inhemtas af två efter officiella källor uppgjorda tabeller och en grafisk framställning, som jag anhåller att nu få förete och hvilka torde få såsom bilagor fogas vid dagens protokoll.

Sedan en år 1884 i Berlin samlad kommission af sakkunniga afgifvit utlåtande i fråga om skyddskoppympningen, fattade tyska förbundsrådet, i enlighet med de sakkunniges uttalanden, den 18 juni 1885 bland annat följande beslut:

I. Angående ympning sfr ägans ställning i fysiologiskt och patologiskt hänseende.

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

1. Genomgåendet en gång af koppsjukdomen förlänar, med sällsynta undantag, skydd mot att än en gång träffas af denna sjukdom.

2. Ympning med vaccin förmår åstadkomma ett liknande skydd.

3- Varaktigheten af det genom ympning ernådda skyddet mot koppor vexlar inom vissa gränser, men omfattar i medeltal tio år.

4. För att vinna ett tillräckligt skydd genom ympning erfordras åtminstone två väl utvecklade ympkoppor.

5. En förnyad ympning är behöflig, sedan tio år från den första ympningen förflutit.

6. Det relativa skydd, som individen vunnit genom ympning, höjes derigenom att hans omgifning är ympad, och ympningen medför följaktligen icke blott individuelt utan jemväl allmänt gagn med hänsyn till skydd mot faran af koppsjukdom.

7. Ympningen kan under vissa omständigheter vara förenad med fara för den som ympas. Vid ympning med menniskolymfa är faran för öfverföring af syfilis, ehuru utomordentligt ringa, dock icke alldeles utesluten. Af andra ympskador förekomma bevisligen blott tillfälliga sårsjukdomar. Alla dessa faror kunna genom sorgfälligt utförande af vmpningen inskränkas till ett så ringa omfång, att nyttan af ympningen oändligt öfverväger de eventuella skadorna af densamma.

8. Sedan ympningens införande har ej, i afseende på vare sig bestämda sjukdomar eller dödligheten i allmänhet, förekommit någon vetenskapligt bevislig ökning, som kan anses såsom en följd af ympningen.

II. Angående allmänt införande af ympning med djurlymfa.

1. Då de med inympning af menniskolymfa under vissa omständigheter förbundna faror för deras helsa och lif, som skola undergå ympning, (syfilis,. ervsipelas o. s. v.), kunna, såvidt fråga är om direkt öfverförande af syfilis eller tillfälliga sårsjukdomar, undvikas genom ympning med djurlymfa, och då ympningen med djurlymfa på senaste tiden har fullkomnats derhän, att den kan nästan likställas med ympning med menniskolymfa, så bör ympningen med djurlymfa, såvidt sig göra låter, träda i stället för ympningen med menniskolymfa.

2. Det allmänna införandet af ympningen med djurlymfa bör ske småningom, hvarvid, med tillhjelp af hittills vunna erfarenheter, anstalter för beredning af djurlymfa böra upprättas i ett antal, som svarar mot det sannolika behofvet. Så snart en sådan anstalt kan tillgodose behofvet af djurlymfa, böra de offentliga ympningarna å det ifrågavarande området utföras med djurlymfa.

3. För anstalternas inrättande och drift gälla följande allmänna bestämmelser:

21 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

a) Anstalten ställes under ledning af en läkare.

b) Lymfan öfverlemnas kostnads- och portofritt åt ympläkarne.

c) Det är tillåtet att i stället för den så kallade genuina vaccinen begagna retrovaccin (som erhålles genom ympning af humaniserad lymfa på kalfvar).

d) Lymfan får ej aflemnas till ympläkarne, förr än de djur, tran hvilka lymfan tagits, blifvit slagtade och undersökta samt lymfan dervid

befunnits sund. _ .

e) Genom en kommission af sakkunnige skola utarbetas speciella instruktioner rörande kalfvarnes ålder, förplägning och skötsel, tid och sätt för lymftagning, metoder för lymfans förvaring och försändande m. in.

Den erfarenhet om den stora nyttan af ett väl ordnadt vaccinationsoch revaccinationsväsende, som man vunnit särskildt i lyskland och md ken från andra håll bekräftats, synes mig utgöra en stark maning att, såsom ock nästan alla i detta ärende hörda sakkunnige förordat, de hos oss till skydd mot smittkoppsfaran vidtagna anordningar ma göras mera veik samma och fullständiga genom påbjudande af allmän revaccination, genom bestämdare stadganden om skyddskoppympningen i allmänhet, genuin beredande af tillgång på godt och ofarligt ympämne samt genom anordnande af noggrannare kontroll öfver ympningens behöriga handhafvande. Hvad medicinalstyrelsen i sådant afseende föreslagit synes mig vara af beskaffenhet att kunna i hufvudsak tillstyrkas. Vid en och annan punkt har jag dock några erinringar att framställa.

Från regeln om tiden, när revaccination bör ega rum, hvilken tid enligt medicinalstyrelsens förslag skulle vara i allmänhet det kalenderår, da barn fyller tolf år, synes undantag böra göras för det fall, att personen i fråga kort förut undergått vaccination. Da en första ympning, som lyc kats väl, anses bereda skydd mot smittkoppor under i medeltal tio ai, hvarefter en å nyo företagen ympning i de flesta fall slår an, hvilket anses innefatta bevis för att personen i fråga, derest han ej revaccinerats, varit mottaglig för smittkoppor, lärer det i allmänhet ej vara behöfiigt att anställa revaccination förr än tio år efter den första ympningen, och en undantagsbestämmelse i sådant syfte torde derför vara pa sin plats. Enär det emellertid i afseende på personer, som vaccinerats, innan de öfverskridit det kalenderår, då de fylla tolf år, synes mig rigtigast, att i hvarje förekommande fall särskild pröfning eger rum, om och i hvad man anstånd med revaccination af nämnda anledning ma medgifvas, hvilket bland annat kan bero på antalet och beskaffenheten af ärr efter en föregående ympning, torde det lämpligen kunna öfverlemnas åt städs-, piovinsial- eller extra provinsialläkare att i sådana fall, pa derom gjord an-

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

sökning, meddela beslut. Hvad deremot beträffar de väl icke särdeles talrika personer, som först efter utgången af det kalenderår, då de fy It tolf ar, blifvit vaccinerade, torde det kunna vara tillräckligt att stadga, att de ej äro pligtige att förr än tio år derefter undergå förnyad ympning. Det skulle visserligen kunnat ifrågasättas, om icke personer, tillhörande sistnämnda kategori, borde alldeles befrias från skyldighet att revaccineras. Härtill kunde möjligen skäl hafva förefunnits, derest man haft anledning antaga, att revaccinationens skyddande kraft icke omfattade längre tidrymd^ än jvid pass tio år, i hvilket tall den, som revaccinerats vid ungefär tolf års ålder, icke skulle kunna på grund deraf anses för framtiden ega bättre skydd mot smittkoppor än den, som, utan att hafva blifvit vaccinerad före uppnåendet af nämnda ålder, det oaktadt gått fri från smittkoppor och först efteråt vaccinerats. Erfarenheten synes emellertid gifva vid hand, att revaccinationen, ordentligt utförd, i allmänhet bereder ett mera omfattande skydd, och af sakkunnige antages revaccinationens skyddskraft till och med kunna räcka för den ympades hela återstående lifstid. Vid sadant förhållande torde äfven de, som först vid en senare ålder vaccinerats, böra vara förpligtade att undergå revaccination. När den, som skall ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, synes det böra åligga hans malsman att draga försorg derom att den omyndige varder behörigen ympad och besigtigad.

För att fa kännedom om hvilka personer som böra undergå skyddskoppympning, lärer man fortfarande såsom hittills vara tvungen att anlita presterskapets hjelp. Emellertid skulle nu, om revaccinationen göres obligatorisk, erfordras kännedom ej mindre om de vaccinationspligtige än äfven om de revaccinationsskyldige. Uppgiften å dessa senare skulle enligt medicinalstyrelsens förslag lemnas af föreståndare för läro- och uppfostringsanstalter. Häremot har dock med skäl erinrats, att en sådan uppgift måste blifva ganska ofullständig, då ett betydligt antal barn i vårt land ej intages i sådana anstalter. Det torde derför, såsom äfven Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län och domkapitlet i Lund ansett, blifva nödvändigt, att uppgifter af presterskapet lemnas jemväl angående dem, som inträda i revaccinationsåldern. Fullgörandet häraf bör i allmänhet ej medföra synnerligen ökadt besvär för pastor, ®om i alla fall enligt nu gällande bestämmelser måste i början af hvarje år ej mindre upprätta förteckning dels öfver de barn inom skoldistriktet, hvilka då inträda i den för skolgång bestämda åldern, dels ock öfver de till distriktet hörande barn, hvilka, ehuru äldre, af någon anledning ej förut blifvit antecknade bland de skolpligtiga barnen, än äfven till vederbörande vaccinationsföreståndare aflemna särskild uppgift å de i nyss-

23 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

nämnda förteckning upptagna barn, hvilka icke blifvit med framgång vaccinerade. Denna uppgift, som fortfarande lärer blifva behöflig, synes böra äfven framgent af pastor meddelas, men, om, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, vaccinationsföreståndarebefattningarna afskaffas, lernnas till vaccinatören. Tiden för inträdet i revaccinationsaldern skulle visserligen, enligt medicinalstyrelsens förslag, i allmänhet infalla fem ar senare än den, då skolpligten börjar; men de bos skolrådets ordförande förvarade anteckningarna om de skolpligtiga barnen torde dock lemna god ledning för uppgörande af förteckning å de barn, som böra undergå revaccination. Det ökade arbete, som nedlägges å upprättandet af den senare förteckningen, kommer för öfrigt att motvägas af större lättnad för pastorsembetet vid införandet i församlingsboken af anteckningar ur vaccinationsjournalerna, då nemligen i de senare vid hvarje person kan utsättas hans folionpmmer i församlingsboken.

Alägges pastorsembetena att lemna förteckning öfver revaccinationsskyldige, kan det synas obehöfligt att äfven skolföreståndare, pa sätt medicinalstyrelsen föreslagit, skulle förpligtas afgifva sadana förteckningar.^ Da det emellertid kan befaras, att i de förra förteckningarna kunna någon gång förefinnas luckor, synes försigtigheten bjuda, att man för att erna en säkrare kontroll i förevarande hänseende bereder sig tillgång jemväl till förteckningar af det andra slaget, för bvilkas upprättande afsevärda svårigheter ej torde möta.

Medicinalstyrelsens förslag att inträde i allmän eller enskild undervisningsanstalt ej skulle medgifvas någon, som ej företett intyg att lian vaccinerats och, om han uppnått viss ålder, revaccinerats eller att han på grund af någon särskild omständighet vore vid tillfället fri från skyldighet att undergå ympning, synes väl böra uppställas såsom allmän regel; men derifrån torde dock böra göras undantag för skolpligtigt barn, som anmäles till intagning i folkskola eller i läroanstalt för döfstumma eller blinda, emedan eljest mången gång svårigheter och dröjsmål med skolpligtens fullgörande kunde uppstå. I fråga om sådant barn torde visserligen intyg i nämnda afseende böra affordras barnets målsman, men, om behörigt intyg ej företes, synes barnet icke på grund deraf böra förvägras inträde i skola. Deremot torde för sådant fall lämpligen kunna stadgas, att barnet bör genom skolföreståndarens försorg anmälas hos helsovårds-^ eller kommunalnämnden i den ort, der barnet är kyrkobokfördt, och, så snart lämpligen ske kan, med tjenliga medel befordras till ympning.

Mot medicinalstyrelsens förslag att skolförestfindarne skulle till vederbörande helsovårdsstyrelse sända restlistor öfver lärjungar, beträffande hvilka revaccination uraktlåtits, har direktionen öfver Stockholms stads under-

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

visningsverk erinrat, att skolföreståndarne genom en sådan åtgärd skulle komma i den förhatliga ställningen af angifvare, hvilket skulle lända skolans verksamhet i det hela till skada. Särskildt skulle de enskilda läroverkens ställning blifva hardt när omöjlig, om sådana restförteckningar för dem föreskrefves. Om än dessa farhågor synas mig något öfverdrifna, torde den ifrågasatta föreskriften dock kunna undvaras, då, i händelse medicinalstyrelsens förslag att vaccinatörerne skulle få till åliggande att i slutet af hvarje ar lemna de kommunala helsovårdsstyrelserna särskild uppgift beträffande de personer, hvilka försummat att låta vaccinera eller revaccinera sig eller under deras malsmanskap stående barn, vinner godkännande, helsovårdsstyrelserna på denna väg erhålla kännedom om de försumliga. Komma dertill, såsom antagligt är, vaccinationsmöten att hållas i skolorna, kan der omedelbart kontrolleras, att de bland lärjungarne, som äro dertill pligtiga, undergå ympning. Den medverkan från lärarnes sida till skyddskoppympningens främjande, som man åsyftat vinna genomföreskriften om restlistors aflemnande från skolorna, synes mig kunna på ett lämpligare sätt ernås genom att den för presterskapet, nu gällande och äfven till bibehållande föreslagna bestämmelse, att det bör låta sig angeläget vara att, i hvad pa detsamma beror, befordra skyddskoppympningen och uppmuntra till dess begagnande, utsträckes till inspektörer, föreståndare och lärare vid undervisnings- och uppfostringsanstalter.

o Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle den rätt att vaccinera, som pa. grund af nu gällande bestämmelser tillkommer andra personer än legitimerade läkare, upphöra för dem, som icke enligt läkares intyg visat sig skickliga, att utöfva skyddskoppympning. En sådan bestämmelse anser jag emellertid ej tillrådlig, dels enär den skulle strida mot en erkänd lagstiftningsprincip, dels ock emedan, såsom flere af de i ärendet hörda myndigheter framhållit, da kunde befaras, att åtminstone till en början svårigheter skulle uppstå att öfverallt fa behöriga personer anstälda såsom vaccinatörer. Den, som redan förvårfvat rätt att vaccinera, torde derför böra vid denna rätt bibehållas, savida densamma ej af honom förverkas, hvilket erdigt förslaget skulle kunna inträffa vid upprepade fall af underlåtenhet att fullgöra honom såsom utöfvare af skyddskoppympning åliggande skyldigheter. Det bör ej heller förbises, att enligt medicinalstyrelsens förslag oskickligt utöfvande af skyddskoppympning skulle medföra straff, och att således deruti skulle ligga en verksam driffjeder för den, som sysslade med vaccination, att skaffa sig erforderlig skicklighet. Härtill skulle han dessutom äfven eljest känna sig manad af sitt eget intresse och vidare få en särskild anledning, om medicinalstyrelsens förslag angående inrättande af en statsanstalt för beredande af animal vaccin genomföres och deraf, såsom antagligt

25 Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

är, skulle följa ett allmännare användande af animal lymfa vid ympning, hvilket kräfver större teknisk färdighet hos den som har att verkställa ympningen.

Under förutsättning att en statsanstalt för beredning af animal vaccin komme till stånd, skulle enligt medicinalstyrelsens förslag endast legitimerade läkare ega rättighet att taga vaccin från ympad person. De skäl, som härför anförts af medicinalstyrelsen, lära få anses fullt giltiga. Då det emellertid stundom torde kunna inträffa, att det i lappmarken blefve omöjligt att upprätthålla skyddskoppympningen, om det skulle förbjudas dervarande vaccinatörer, som ej vore legitimerade läkare, att ympa från arm till arm, anser jag det blifva nödvändigt att undantagsvis tillerkänna dessa vaccinatörer sådan befogenhet.

Den tilltänkta statsanstalten för beredande af animal vaccin har medicinalstyrelsen föreslagit skola inrättas till en början endast i den omfattning, att ungefär hälften af hela rikets årliga behof af ympämne skulle derifrån tillgodoses, hvaremot återstoden skulle fyllas genom humaniserad lymfa. Häremot hafva många af de i ämnet hörda myndigheterna inlagt gensaga. Dervid har erinrats, att, då staten tvingar befolkningen att undergå ympning, det äfven är statens skyldighet att alltid tillhandahålla ett godt och ofarligt ympämne, samt att, då den humaniserade lymfan ej lemnar absolut garanti mot öfverförandet af farliga sjukdomar, en hvar som påyrkar att i stället blifva ympad med animal vaccin, hvilkens godhet förut noggrant kontrollerats, har rätt att få denna fordran uppfyld. Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Gotlands och Kristianstads län hafva gått så långt, att de tillstyrkt ett stadgande af innehåll, att vid skyddskoppympning endast animal vaccin skulle få begagnas. Härtill föreligga dock enligt min åsigt ej tillräckliga skäl. Från den långa tid, hvarunder ympning i vidsträckt omfattning hos oss bedrifvits med humaniserad lymfa, känner man ytterst få fall, då någon svårare sjukdom öfverförts genom vaccinationen. Den humaniserade lymfan åtnjuter också i Sverige allmänt förtroende, hvilket för framtiden bör ökas, om det i regeln tillätes endast legitimerade läkare att taga vaccin af ympad person. Emellertid medgifver jag, att efter medicinalstyrelsens i de anmälda skrifvelserna gjorda uttalanden om ympning med vaccin af olika slag det kan vara en berättigad fordran af den, som skall undergå ympning, att få denna utförd med animal lymfa.

Erfarenheten från andra länder har äfven visat, att ympning med sådan lymfa vunnit hastig utbredning. Samma år tyska förbundsrådets beslut om införande af ympning med animal vaccin fattades, eller år 1885, utfördes af alla vaccinationerna i Tyskland endast 33,07 procent med djurlymfa. Derpå steg procenten år 188G till 54,18, år 1887 till 68,40, år 1888

Bill. till Bilad. Prut. 1897. 1 Sand. 1 Af, t. 4 Höft. (N:o 4.) 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

till 77,4, år 1889 till 89, år 1890 till 92,96, år 1891 till 96,84 och år 1892 till 98,5 samt var år 1893 något mindre, eller 98. Enligt en innevarande år meddelad officiel berättelse om helsovården i Ungern är den animala vaccinen der allmänt antagen och begagnad inom %0 af landet. I Finland och Danmark användes numera endast undantagsvis humaniserad lymfa vid skyddskoppympning. Enligt berättelse för år 1895 från den kongl. vaccinationsanstalten i Köpenhamn, vid hvilken under nämnda år 2,921 barn ympades med animal vaccin, lemnade dessa ympningar positivt resultat i mer än 99 procent af alla fall med känd utgång. Enligt uppgifter från Frankrike och Norge sker äfven der nästan all skyddskoppympning mad animal vaccin. Af berättelser från vaccininstitutet i Kristiania inhemtas, att den derifrån lemnade animala vaccinen visat sig mycket hållbar och lätthandterlig. Vid bakteriologisk undersökning af den färdigpreparerade lymfan hade någon patogen mikrob ej kunnat anträffas. Erfarenheten vid bruket af animal vaccin hade äfven visat, att denna vaccin gåfve de vackraste och reaktionslösaste pustler. I medeltal hade lymfan gifvit utmärkt anslagsresultat ännu efter två till tre månaders förvaring. Godt anslag hade äfven inträffat vid ympning med animal lymfa 220, 254, 296, 301, 304, 306, 333 och 371 dagar efter dess skördande. Anslagsprocenten vid alla kända fall af ympning med animal vaccin hade utgjort:

år 1893 första gången 90,5; vid revaccination 50,3,

» 1894 » » 91,8; » » 64,7,

» 1895 » » 93,0; » » 63,7.

Från Stockholm, der år 1884 inrättades en kalfvaccinanstalt, för hvars , verksamhet en redogörelse lemnats i medicinalstyrelsens första skrifvelse i detta ämne, har en liknande erfarenhet vunnits. Enligt Stockholms helsovårdsnämnds årsberättelser utgjorde af alla i Stockholm vaccinerade de, som ympades med animal vaccin:

Nedgången under åren 1888 och 1889 uppgifves hafva berott derpå, att några kalfvar under hvartdera året lemnat nästan kraftlös vaccin, så att humaniserad lymfa i stället måst tillgripas. Med sådan lymfa sker fortfarande i regeln ympningen å allmänna barnhusinrättningen. Eljest

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

användes numera i Stockholm vid skyddskoppympning så godt som uteslutande animal vaccin. Sedan tekniken vid vaccinanstalten ytterligare utvecklats, framhålles i berättelsen för år 1893, hurusom stadens vaccinatörer enstämmigt vitsordat, att den animala vaccin, som under aret tillhandahållits dem, varit af utmärkt beskaffenhet. T berättelsen för år 1894 heter det deremot, att den animala vaccinen ej visat sig lika god som under föregående år, utan varit ganska ojemn. Enligt berättelsen för år ] 895 hade beträffande den animala vaccinens beskaffenhet af vaccinatörerna enhälligt uttalats det omdöme, att den i början af vaccinationstiden varit utmärkt, men att den fram i juli, såsom det händt äfven under föregående år, visat sig mindre kraftig. Under åren 1885—1895 ympades i Stockholm med animal vaccin 41,053 personer, deraf med framgång i 97,28 % af alla fall med kändt resultat. Förhållandet utvisas närmare af denna tabell.

I anledning af de anmärkningar, som mot medicinalstyrelsens förslag om inrättande af en statsanstalt för beredande af animal vaccin framstälts i vissa öfver förslaget afgifna utlåtanden, och da det syntes mig, att man hos oss nu, sedan genom den i Stockholm befintliga vaccinanstaltens verksamhet vägen banats för ett mera allmänt ympande med animal vaccin, borde kunna taga steget fullt ut och genast anordna den ifrågasätta statsanstalten så, att den vore i stånd att fylla nästan hela behofvet af ympämne, anmodade jag medicinalstyrelsen att dels inkomma med yttrande,

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

huruvida icke finstalten kunde redan från början anordnas för beredande af full^tillgång till allmänt användande af animal vaccin och om ej i sådant fall, såsom flera i ärendet hörda myndigheter antydf, särskilda, arfvoden åt förste provinsialläkarne för deras befattning med skyddskoppympningon kunde anses obehöfliga, dels ock uppgifva hvilka ändringar, under nämnda förutsättning, kunde böra vidtagas i de af medicinalstyrelsen i ämnet uppgjorda kostnadsberäkningar.

Till svar härå anförde medicinalstyrelsen i skrifvelse den 16 sistlidne oktober följande. Att redan från början anordna den ifrågasatta anstalten för beredande af animal vaccin i den omfattning, att humaniserad vaccin helt och hållet kunde undvaras och endast animal vaccin behöfde användas, torde i praktiskt hänseende icke möta nämnvärdt stora svårigheter, äfven om man dervid löpote risk, att vaccinationen tidvis måste afbrytas, emedan den skördade kalfvaccinen någon gång, såsom erfarenheten visat, af okänd anledning blefve fullkomligt overksam eller af så dålig beskaffenhet, att flertalet vaccinationer blefve; resultatlösa, under hvilka omständigheter det måste vara fördelaktigt att kunna lita sig till ett för handen varande förråd af humaniserad lymfa. Enligt medicinalstyrelsens beräkningar af det ärliga vaccinbehofvet för ympningarnas utförande i öfverensstämmelse med det föreslagna nya vaccinationsreglementet skulle totalsumman af de personer, för hvilka vaccin komme att erfordras, under närmaste tiden uppgå till omkring 225,000. Bland Tysklands vaccinanstalter funnes enligt 1894 års redogörelse icke mindre än atta, hvilka hvar och en. utöfver behofvet för kalfvarnes ympning, vid den egna anstalten tillverkade vaccin för ett antal person er uppgående till eller öfverstigande nämnda siffra. Medicinalstyrelsen hyste emellertid fortfarande den mening, att allmänheten lika litet i vart land som annorstädes skulle öfverallt finnas beredvillig att öfvergifva den gamla, sedan hundra ar pröfvade metoden med humaniserad lymfa för något ^ännu hos oss så okändt som den animala vaccinen, hvilken så sent som ar 1894 blott användes för omkring 20,000 bland 124,815 rapporterade vaccinationer, alltså endast i omkring 16 procent af de kända verkstälda ympningarna. Da medicinalstyrelsen, fullt öfvertygad om att införandet af animal vaccin endast småningom komme att försiggå i vårt land, jcke ansett sig böra föreslå större anslag till anstalten, än som för flera ar framåt kunde antagas vara tillräckligt till dess anordnande och underhall, hade styrelsen dermed trott sig handla i statens intresse, enär omkostnaderna för anstaltens anordnande i den omfattning, att animal vaccin skulle kunna beredas för alla vaccinationspligtiga inom landet, måste betydligt större, än om anstalten ej tilltoges i större skala, än behofvet kräfde, och först småningom i mån af behof utvidgades. Skulle det

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

likväl befinnas fördelaktigt, att vaceinanstalten från början anordnades för beredande af full tillgång till allmänt användande af animal vaccin, hade medicinalstyrelsen för sin del intet att deremot invända, dock att det i så fall syntes fördelaktigare, om två mindre anstalter på skilda platser inom landet anordnades i stället för en större i Stockholm, enär den ena anstalten då kunde vid behof och, om vaccin någon gång befunnes oduglig, supplera den andra.

Om, mot hvad medicinalstyrelsen förmodade, användandet af animal vaccin kunde med ens införas i vårt land, torde det af styrelsen föreslagna arfvodet till förste provinsialläkarne väl kunna anses ohehöfligt, emedan nämnde läkares befattning med skyddskoppympningen, utöfver dem nu åliggande skyldigheter, då skulle inskränka sig till öfversändande af vaccin i de fall, då vaccinatören af en eller annan anledning ej direkt reqvirerade den från statsanstalten. Derest ympning med humaniserad lymfa fortfarande blefve tillåten, syntes deremot icke kunna undvaras vissa vaccindepoter med särskilda mot arfvode anstälda föreståndare, till hvilka befattningar förste provinsialläkarne i följd af sin öfriga tjensteutöfning syntes medicinalstyrelsen mest lämpliga, hvarför äfven redan nu flere af dem förordnats att uppehålla desamma.

Hvad beträffade de kostnader, som skulle blifva en följd af vaccinanstaltens anordnande för beredande af full tillgång till allmänt användande af animal vaccin, aflsåge medicinalstyrelsen det förut beräknade arfvodet för föreståndaren af 1,500 kronor böra väsentligt höjas, emedan nämnde tjensteman genom anstaltens ställande på så bred basis måste vara beredd att egna största delen af sitt arbete åt anstalten. Äfven posterna för veterinär, ympdjurens underhåll, betjening m. m. kornme samtidigt att stiga. Med ledning af tillgängliga uppgifter angående kostnaderna vid utlandets vaccinanstalter ansåge sig medicinalstyrelsen under förutnämnda förutsättningar kunna uppställa följande kostnadsberäkningar:

Orcjanisationskostnader:

lokalens inredning m. m................................

2 ympbord .........................................................

instrument och möbler m. m.....................

mjölkkärl, kokkärl, täcken, grimmor, rockar 10 dussin handdukar........................................

kr. 1,500 » 200 » 1,500 » 150

» 100

Summa kr. 3,450

kr. 1,500: — » 4,500: — » 1,000: — » 300: —

» 1,575: — »> 1,500: — » 1 50: —

» 100: — » 800: — » 150: —

» 425: —

Summa kr. 12,000: —

Efter detta uttalande af medicinalstyrelsen anser jag det rådligast, att man för närvarande inskränker sig till inrättande af en statsanstalt för beredning af animal vaccin i den mindre omfattning, som medicinalstyrelsen ursprungligen föreslagit. Det synes då äfven blifva nödvändigt att tills vidare lemna förste provinsialläkarne och måhända äfven med dem likstälde stadsläkare ett mindre arfvode för deras bestyr med erforderlig vaccins anskaffning och tillhandahållande åf vederbörande vaccinatörer. Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, detta arfvode skulle på förhand bestämmas lika för alla, anser jag deremot ej lämpligt, utan synes frågan om arfvodets storlek böra årligen göras till föremål för särskild pröfning i förekommande fall. I den mån den animala vaccinen vinner ökadt förtroende, lärer dessa läkares besvär såsom vaccindepotföreståndare komma att minskas, och detta besvär torde slutligen, när ympning med animal vaccin, såsom väl förr eller senare inträffar, varder allmän, blifva så ringa, att särskildt arfvode för läkarnes sysslande med att hålla vaccinförråd ej erfordras.

Beträffande rikets indelning med afseende å skyddskoppympningen torde böra meddelas något utförligare bestämmelser än de, som innefattas i medicinalstyrelsens förslag. Sålunda bör enligt min åsigt stadgas, att hvarje kommun skall utgöra för sig ett vaccination sdistrikt, inom hvilket erforderligt antal vaccinatörer eller vaccinatriser skall af kommunen anställas, samt att, om två eller flera vaccinatörer anställas inom en kommun, åt hvarje vaccinatör skall anvisas ett särskildt tjenstgöringsområde, hvilket lämpligen torde kunna benämnas vaccinationskrets. Beslut om vaccinationsdistrikts fördelning i sådana kretsar synes böra, efter helsovårds-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

o

Av sunderhåll:

hyra för lokal med rum för betjening......................

en föreståndare och en veterinär .............................

hyra för 100 kalfvar å 10 kronor ...........................

transport af dessa kalfvar 2 gånger i veckan ...........

30 liter söt mjölk 350 dagar å 15 öre litern ...........

betjening och skötsel m. m. .........................................

uppvärmning och belysning ...................................

tvätt- och rengöringskostnader........................................

emballage...........................................................................

inventariers underhåll ....................................................

diverse omkostnader .............................................

31 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o i.

styrelsens hörande, fattas i stad af stadsfullmägtige eller allmän rådstuga och å landet vid kommunalstämma. Beslutet lärer böra underställas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på det att denna myndighet ma kunna tillse, att ifrågavarande angelägenhet på ett behörigt och ändamålsenligt sätt ordnas. Dervid synes särskildt i stad, som innefattar flera territoriella församlingar, böra uppmärksammas, att, der sa ske kan, gränserna för vaccinationskrets sammanfalla med församlingsgränser. Varder beslutet faststäldt, torde det böra införas i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes allmänna kungörelser, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad för närvarande gäller beträffande särskilda helsovårdsföreskrifter för stad eller dermed likstäldt område. Enahanda tillvägagående som vid distrikts fördelning i vaccinationskretsar synes böra följas vid fråga om ändring eller upphäfvande af sådan fördelning.

Skulle två eller flera kommuner, som gränsa intill hvarandra, vilja förena sig om gemensam vaccinatör, synes det böra fa ske, om tillstånd dertill lemuas af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken då torde böra meddela de särskilda föreskrifter, som kunna pröfvas nödiga för skyddskoppympningens behöriga handhafvande inom dessa kommuner. dana föreskrifter lära erfordras i fråga om vaccinatörs tillsättande och entledigande samt möjligen äfven i andra fall, der saknaden af särskilda bestämmelser skulle medföra svårigheter. Vid gemenskap, som sålunda blifvit bestämd, synes böra förblifva, intill dess Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter gjord framställning, annorlunda förordnar.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle vaccinatör antagas af vederbörande kommunala helso vårdsstyrelse. Derigenom skulle kunna inträffa, att i stad, som hade särskild stadsläkare, skyddskoppympningen ej komme att af denne eller någon annan läkare handhafvas, hvilket uppenbarligen vore olämpligt. Till förekommande häraf synes böra stadgas, att i stad, der blott en stadsläkare är anstäld, han skall vara vaccinatör för staden i dess helhet eller, om den är delad i vaccinationskretsar, inom en af dessa, samt att, om en stad har i sin tjenst tva eller flere stadsläkare eller stadsdistriktsläkare, minst en af dessa skall vara vaccinatör. Der så pröfvas nödigt, bör erforderligt antal lämpliga och till skyddskoppympning^ utöfvande behöriga personer ställas till läkarens förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningen. Sådana biträden torde dock ej böra benämnas vaccinatörer, emedan denna titel synes för vinnande af bättre reda böra förbehållas de kommunala tjensteman, som skulle hafva till särskildt åliggande att hvar för sitt tjenstgöringsområde dels föra förteckningar öfver dem, som skulle ympas, dels ock verkställa ympningen. Titeln vaccinationsbiträde skulle möjligen kunna användas såsom en passande benämning på

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

en medhjelpare af nu ifrågavarande slag. I Finland begagnas denna titel för biträdena åt vaccindepoternas föreståndare.

Det arfvode, som skulle tillkomma vaccinatör. har medicinalstyrelsen föreslagit skola, der ej annorlunda öfverenskommes, utgå med 20 öre för hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga vaccinationslistorna, samt med 50 öre för hvarje intyg om lyckad ympning, hvarjemte vaccinatör i vissa fall skulle ega utfå särskild ersättning för inställelse å vaccinations- eller besigtningsmöten. Afgiften af 50 öre synes mig emellertid hellre böra betraktas såsom utgående för sjelfva ympningen än för det deröfver lemnade intyget, hvilket, såväl som intyg att ympning slagit fel samt om och när ny ympning skall anställas, torde böra lemnas utan afgift. Skulle någon begära förnyadt sådant intyg, hvilket emellanåt kunde hända, om det ursprungligen utfärdade intyget förkommit, synes vaccinatören vara berättigad till någon godtgörelse för sitt besvär med det förnyade intygets utfärdande. Denna godtgörelse torde, då intyget kan meddelas genom ifyllande af tryckt blankett, som bekostas af statsmedel, kunna lämpligen bestämmas till 25 öre för hvarje sådant intyg. För den antagligen niera sällan inträffande händelse att enskild person skulle begära att af vaccinatör fa intyg i något annat afseende, som rör dennes tjenst, synes sadant intyg böra af den sökande lösas med 50 öre. Beträffande utmätning af afgifter för sådana expeditioner, som nyss nämnts, samt om rätt i visst fall att utan afgift bekomma dylik expedition torde kunna meddelas bestämmelser liknande dem, som gälla i fråga om vanlig expeditionslösen.

Vidkommande afgiften för lyckad ympning synes böra stadgas, att den skall betalas af den ympade eller hans målsman mot erhållande af vaccinatörens intyg angående ympningen, men att för person, hvilken enligt bevis af vederbörande kyrkoherde, kronobetjent eller stadsfogde är fattig eller soin, ifall sadant bevis ej företetts, saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, denna skall gäldas af den kommun, i hvilken ympningen egt rum.. Afgiften torde nemligen kunna betraktas såsom en utgift för helsovården inom denna kommun, som närmast drager fördel af att de personer, som der uppehålla sig, äro i allmänhet oemottagliga för smittkoppor. Da blott ungefär 4,5 procent af kommunens invånare beräknas årligen komma att undergå skyddskoppympning, samt endast en mindre del af de ympade kan antagas sakna tillgång att erlägga den ringa afgift, hvarom här är fråga, torde genom ett stadgande af nu antydd art någon tyngre börda ej kunna anses lagd pa kommunen. För personer, som åtnjuta fattigvård, kunde det visserligen ifragasättas, att denna afgift borde drabba den kommun, der den ympade har hemortsrätt i fattigvårdshänseende; men då sådan afgift ej under alla förhållanden torde kunna hänföras till fattigvård enligt

t

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 4. 33

1 § fattigvårdsförordningen och på grund deraf förklaras skola gäldas af hemortskommunen, samt den kommun, der ympningen försiggår, enligt hvad förut är nämndt, kan anses deraf draga nytta för sin helsovård, synes denna kommun, som väl ock i allmänhet är densamma som den, i hvilken den person, som ympas, hav hemortsrätt, äfven i detta fall böra vidkännas afgiften. Härför talar dessutom det praktiska skäl, att man sålunda undviker en hel del tvister. Hvad den ena kommunen i ty fall får betala för personer, tillhörande en annan kommun, torde för öfrigt komma att i det närmaste uppvägas af motsvarande utlägg af andra kommuner än den förstnämnda.

Derest nyss omförinälda afgift icke blifvit till vaccinatören erlagd inom trettio dagar sedan intyg om lyckad ympning funnits att hos honom tillgå, synes afgiften böra få uttagas genom utmätning utan föregående dom eller utslag. För sådant ändamål torde vaccinatören böra ega att å landet, hvartill i detta fall äfven skulle hänföras stad, lydande under landsrätt, till kronofogden och i öfriga städer till vederbörande stadsfogde eller, der stadsfogde ej finnes, till magistraten aflemna ifrågavarande intyg jemte af vaccinatören till rigtighetcn bestyrkt restlängd, upptagande de ympades och deras målsmäns namn och hemvist samt de oguldna afgifternas belopp, hvarefter med afgifternas indrifning och redovisning torde böra förfaras på sätt i fråga om uttagande af expeditionslösen är stadgadt, med åliggande för utmätningsförrättaren att, när den ympade eller hans målsman saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, derom utan ersättning lemna erforderligt intyg, hvarefter afgiften torde böra, likaledes utan ersättning, uttagas hos den kommun, som skall derför ansvara.

Medicinalstyrelsens förslag att de af styrelsen omnämnda afgifter och ersättningar skulle till vaccinatör utgå endast i det fall, att annorlunda ej öfverenskommes, synes mig icke vara att förorda i vidsträcktare mån än hvad angår det arfvode, som skulle af kommunens medel utgå med 20 öre för hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga vaccinationslistorna. Arfvodets bestämmande efter nämnda grund medför naturligtvis den fördelen, att det kommer att stå i direkt förhållande till vaccinatörens besvär med listornas upprättande, och att vaccinatören af sitt eget intresse manas att söka få listorna så fullständiga som möjligt. Men å andra sidan kan ej nekas, att en sådan anordning lätt kan leda till tvister och att särskilda omständigheter kunna göra det önskligt att få vaccinatörens arfvode bestämdt på annat sätt. Hvad åter angår de öfriga afgifterna befarar jag, att ett medgifvande att bestämma om dessa efter öfverenskommelse understundom skulle leda till försök att nedbringa vaccinatörens godtgörelse under de angifna beloppen, hvilka synas mig vara så måttligt tilltagna,

Bih. till Riksd. Prof. 1897. / Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

o

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

att de ej tala vid någon nedsättning. Beträffande de ersättningar, som föreslagits skola tillkomma vaccinatör för inställelse å offentligt utlysta vaccinations- eller besigtningsinöten, synes böra stadgas, att å iandet anstalt! vaccinatör, som ej är förste provinsialläkare, provinsial-, extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare, skall för inställelse å sådant möte, när platsen derför ligger på längre afstånd än tva kilometer från hans bostad, ega bekomma skälig reseersättning af kommunens medel efter den grund, som vid vac^inatörens antagande eller sedermera blifvit å kommunalstämma faststäld. Åt vaccinatör, som tillika är läkare af nyssnämnda slag eller vikarie för sådan läkare, torde för inställelse å° dylikt möte böra, i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor, utgå af statsmedel en särskild ersättning, der platsen för nämnda möte ligger annorstädes än i stad, hvarest läkaren är bosatt, och derjemte befinner sig pa längre afstånd från läkarens bostad än två kilometer, efter den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd, samt i annat fall med fem kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren att beräkna reseersättning. Då dessa resors ändamål är likartad! med det, som är afsedt att främjas genom sådana resor, som af förste provinsialläkare företagas för utöfvande af tillsyn öfver den allmänna helsovården och livilka bekostas af förslagsanslaget till bestridande af utgifter för allmän helsooch sjukvård, synes samma anslag böra få anlitas äfven för nu ifrågavarande resor, hvilket torde kunna ske utan förhöjning af anslagets nuvarande belopp. Genom tillägg till gällande läkareinstruktion kan förebyggas, att dylika resor företagas på ett sätt, som leder till allt för dryga kostnader, hvarförutom i samma instruktion torde böra inflyta bestämmelse derom att förste provinsial-, provinsial-, extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare må ega att för inställelse å vaccinations- eller besigtningsmöte i annan egenskap än såsom vaccinatör åtnjuta ersättning, endast då inställelsen skett enligt förordnande af medicinalstyrelsen eller Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande.

Jemlikt förteckning, bifogad nådiga förordningen den 5 december 1873 angående upphörande af fribrefsrätten m. m., äro provinsial- och distriktsläkare, vaccindepotföreståndare och vaccinatörer tillerkända rättighet att för sina försändelser i tjensteärenden använda tjenstefrimärken och tjenstebrefkort mot ersättning af allmänna medel. Vidare äro genom nådigt bref den 20 februari 1874 meddelade följande, ännu gällande bestämmelser: att försändelser, innehållande vaccinämne eller utgörande reqvisition dera, ma fortfarande, då de äro stälda till provinsialläkare eller vaccindepot, för befordran aflemnas till postanstalt, utan att afsändaren är skyldig att desamma med frimärken förse eller betalning derför kontant

35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

erlägga; att dylik försändelse likväl skall inlemnas i öppet och med påskrift” om innehållet försedt kuvert, som, före afsändandet, af postanstalten tillslutes och med dess sigill förses; att adressaten skall vara skyldig dylikt bref utlösa i den ordning, som är stadgad i § 7 af kongl. förordningen den 5 december 1873; samt att det porto, som å ankomstorten bör sådant bref påföras, skall utgå med enahanda belopp, som å afgångsorten skulle hafva utgjorts, derest brefvet blifvit afsändt såsom fullt frankeradt, I fråga derom huru postafgifter för försändelser, hvilka i tjensteärenden från vaccinatörer aflemnas till posten för att genom dess försorg befordras, ma gäldas af allmänna medel, samt huru och på hvad vilkor frankeringsfrihet må åtnjutas för postförsändelser, innehållande vaccin eller reqvisition derå, torde således i en ny författning om skyddskoppympningen endast behöfva hänvisas till hvad i dessa hänseenden finnes särskildt stadgadt.

Den i nu gällande vaccinationsreglemente förekommande eller en dermed likartad bestämmelse om ett särskildt utmärkelsetecken eller annan lämplig belöning åt dem, som utmärkt sig genom nitisk utöfning af skyddskoppympningen, synes mig ej böra inflyta i en ny vaccinationsförfattning. Dylika belöningar torde väl äfven i framtiden komma att utdelas;, men sådant lärer kunna ske, utan att derom behöfver nämnas något i författningen.

Vid de af medicinalstyrelsen föreslagna straffbestämmelser har jag att göra den allmänna anmärkning, att straffminima torde vara satta för högt. Då de böter, som kunna enligt gällande helsovårdsstadga för riket ådöinas, stanna vid ett lägsta belopp af två kronor, synes mig samma belopp lämpligen kunna utgöra straffminimum i alla de fall, hvarom här är fråga. Deremot torde det vara skäl att till två hundra kronor öka högsta bötesbeloppet på den straffbara handling, som består deri, att någon verkställer skyddskoppympning utan att vara dertill berättigad. Vid försummadt iakttagande af något bland de föreslagna stadgandena om undergående af vaccination, revaccination och besigtning synes föreläggande af vite. böra ega rum, först när person, som blifvit för sådan underlåtenhet sakfäld, visar fortfarande försumlighet eller tredska med hänsyn till uppfyllandet af ifrågavarande skyldighet. Vidare torde straff för uraktlåtet fullgörande af de skyldigheter, som enligt den ifrågasatta författningen skalle pligga vaccinatörer eller andra utöfvare af skyddskoppympning eller föreståndare för skolor, läro- eller uppfostringsanstalter eller med sådana föreståndare likstälda personer, icke böra göras beroende deraf att de fått påminnelse att uppfylla sina skyldigheter, emedan det väl får förutsättas, att personer i nämnda ställning skola känna sina pligter så väl, att de ej behöfva derom erinras, och då de stadganden, som ålade ifrågavarande skyldigheter, lätt

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

skulle kunna komma att ignoreras,. om straff för åsidosättande af skyldigheternas fullgörande i allmänhet éj vore att befara, med mindre särskild påminnelse erhållits.

För underlåtenhet att på anfordran af vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd förete intyg öfver undergången ympning eller styrka giltigt skäl till att ympning ej egt rum finnes i medicinalstyrelsens förslag någon påföljd ej bestämd. Att sådan stadgas torde emellertid blifva nödvändigt, emedan eljest föreskriften någon gång kunde komma att sjelfsvaiohgt trotsas. I tyska lagen är också dylik underlåtenhet belagd med böter tdl och med 20 mark. Hos oss synes sådan försummelse lämpligen kunna straffas med böter till belopp af två kronor, när den icke är förenad med förseelse, som är belagd med högre ansvar.

Af de grunder för skyddskoppympningens ordnande, för hvilka jag nu redogjort, beröra åtskilliga förhållanden af den natur, att de böra på den allmänna lagstiftningens väg regleras. Andra åter äro af beskaffenhet att kunna i administrativ väg fastställas. Hit höra frågor om de tider, da skyddskoppympning skall företagas, om vaccinatörernas tjenstepligter samt om vissa åligganden, som med hänsyn till skyddskoppympning^! tillkomma en del embetsmyndigheter med flere. Bestämmelser härom torde, der de ej så nära sammanhänga med hvad som rätteligen hör till en af Konung och^Riksdag gemensamt beslutad författning, att de ej lämpligen kunna derifrån skiljas, böra sammanfattas i ett särskildt vaccinationsreglemente. Då emellertid i städer med betydligare folkmängd särskilda förhallanden kunna påkalla undantag från dessa föreskrifter, synes det böra lemnas stadsfullmägtige i sådan stad, som ej deltager i landsting, öppet att, efter helsovårdsnämndens hörande, i ämnet göra underdånig framställning, som, när sålunda ifrågasatt undantagsbestämmelse anses föranleda särskild kostnad, torde böra åtföljas af handlingar, utvisande, att staden åtagit sig kostnadens bestridande. Oberoende häraf lärer för Stockholm det nya reglementet böra gälla med den inskränkning, som betingas af nådiga förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande i denna stad.

I öfverensstämmelse med de af mig uttalade åsigter, har jag låtit inom ecklesiastikdepartementet utarbeta förslag dels till förordning angående skyddskoppympningen i riket, dels ock till vaccinationsreglemente.»

Efter att hafva uppläst nämnda författningsförslag, hvilka finnas detta protokoll bilagda, anförde departementschefen, statsrådet Gilljam vidare:

»Derest de nu upplästa förslagen godkännas, erfordras åtskilliga ändringar i nådiga instruktionerna för medicinalstyrelsen och för läkare, vidare i förordningen angående kyrkoböckers förande samt i stadgarna för rikets allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier, hvarjemte den i

37 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

nådiga cirkulärbrefvet till konsistorierna den 19 juni 1805 intagna föreskrift, att, innan någon må till klockaresyssla å landet antagas, han bör hafva förskaffat sig af läkare vitsordad kunskap om och färdighet i verkställande af vaccination, torde böra upphäfvas. Dessutom erfordras föreskrifter angående vilkor för behörighet till skyddskoppympnings utöfvande af andra än legitimerade läkare m. m. Till dessa frågor anhåller jag att få framdeles återkomma. Hvad angår de penningemedel, som behöfvas för genomförande af de tilltänkta förändrade anordningarna i afseende på skyddskoppympningen, torde det tillåtas mig att derom göra underdånig framställning vid föredragning af ärenden rörande nästa reglering af åttonde hufvudtitelns stat.

För närvarande inskränker jag mig till att hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes dels till Riksdagens antagande öfverlemna det af mig nyss upplästa förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket, dels ock låta till Riksdagens kännedom komma, att, derest de i detta förslag angifna grunder för skyddskoppympningens ordnande vinna Riksdagens godkännande, Eders Kongl. Maj:t är sinnad utfärda vaccinationsreglemente, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade, af mig jemväl upplästa förslag till sådant reglemente.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla med förordnande att proposition i ämnet af den lydelse, bilagan A till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo: Gustaf Norström.

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Tab. 1. Dödsfall i smittkoppor inom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

vissa länder åren 1889—1893.

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Tat». 2. I Sverige åren 1870- 1894 i smitt-

Anm. I statistiska centralbyråns pä senare tid afgifna berättelser om befolkningsstatistiken erinras, att nu läkares utsago i städerna, men mycket ofullständiga å landsbygden, utom i fråga om folksjukdomar eller farsoter och attest, som^ endast vid ett fåtal af dödsfall i allmänhet å landsbygden företes för, presterskapet. Om de dödsorsaker, styrelsens årsberättelser.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

koppor insjuknade (I.) och döde (D.).

såsom förr de till denna statistik ingående uppgifter i afseende på dödsorsakerna äro fullständiga och grundade på våldsamma dödsfall, om hvilka dödsorsaker presterskapet kan enligt regeln lemna uppgifter äfven utan läkares som varit föremål för läkares behandling, vare sig å landsbygden eller i städerna, lemnas redogörelse i medicinal-

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. I Afd. 4 ljuft. (1

i

I

i. i v

V <. Cl ("t O V\ v l

i-tla

d-COC

rn t

- • ,

'

; 7 000

j 6000

! 5000

i^OOO

'iOOO

I000

5 00

t { v 1 Vv^ v’

tipp O f.

)

KONGL. MEDICINALSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA SKRIFVELSE

DEN 8 JUNI 1894,

MED FÖRSLAG TILL FÖRNYADT NÅDIGT REGLEMENTE FÖR SK YDDSKOPPYMPNINGEN I RIKET.

STOCKHOLM

IVAR n^GGSTBÖMS BOKTRYCKERI 1894.

Till Konungen.

JUen utomordentliga betydelse, skyddsympningen mot smittkoppor eger för ett verksamt bekämpande af nämnda sjukdom, har genom snart 100 års oaflåtliga iakttagelser blifvit så fullständigt bevisad, att det tid-

tåls ytterst häftiga motståndet mot skyddskoppympningen, eller den s. k. vaccinationen, numera nästan helt och hållet upphört. Under ganska lång tid förmådde dock vaccinationens motståndare att i de flesta länder hindra ett allmännare införande af skyddsmetoden. På få undantag när hafva Europas stater sålunda först under de senaste decennierna lai*stadgat om obligatorisk vaccination med straffbestämmelser mot uraktlåtenhet att fullgöra lagens föreskrifter.

Sverige tillkommer hedern att tidigare än de flesta stater hafva utfärdat stadgande om allmän skyddskoppympning. Redan genom nådigt bref den 3 april 1804 föreskrefs på collegii medici förslag, att landshöfdingarne i riket skulle söka förmå upplyste och nitiske medborgare att såsom vaccinationsföreståndare hafva inseende öfver vaccinationen, hvarjemte kyrkoherdarne skulle utse klockare eller andra kunnige personer att densamma verkställa. Vaccinämne skulle kostnadsfritt tillhandahållas af provinsialläkarne, hvilka dessutom egde att genom inspektionsresor utöfva tillsyn öfver vaccinatörerna. Förteckning öfver de ympade skulle aflemnas till presterskapet och presterskapet derom rapportera till tabellkommissionen samt å prestbetygen göra anteckning om verkstäld vaccination. För att bereda tillgång till vaccinämne föreskrefs, att ympning skulle ständigt fortsättas i Stockholm, Göteborg, Lund, Karlskrona och Hernösand samt vaccin derifrån tillhandahållas vid behof. Tid efter annan beviljades dessutom under åren 1804—1806 nödiga medel för underhållande af vaccinationen.

Med nådigt tillstånd utfärdades derefter af collegium medicum den 14 juli 1810 en allmän kungörelse till vaccinationens allmännare och säkrare befrämjande i riket, innehållande bland annat förbud för andra än läkare att vaccinera, med mindre intyg om förvärfvad skicklighet i vaccinationskonsten vederbörligen erhållits. Derjemte föreskrefs, att hvarje vaccinatör skulle på 7:de till 9:de dygnet efter ympningen anställa besigtning öfver utgången af densamma och gratis meddela vaccinationsattest; att hvarje husfader skulle i början af hvarje år till vaccinationsföreståndaren anmäla de under hans uppsigt stående personer, som icke haft smittkoppor eller blifvit vaccinerade, hvarefter förteckning öfver dessa personer skulle af vaccinationsföreståndaren insändas till vederbörande provinsialläkare, som då egde att befordra desse till vaccination; att vaccin endast fick tagas från fullt friska barn; samt att hvarje vaccinatör skulle föra journal efter föreskrifvet formulär, hvilken journal vid årets slut skulle till vaccinationsföreståndaren insändas för att sedermera af provinsialläkaren jemte fullständig berättelse till collegium medicum öfverlemnas.

Genom denna under nådig autorisation utfärdade kungörelse blef alltså den princip godkänd, som utgör grundvalen för all helsovårdslagstiftning, nemligen att, då ett bepröfvadt och oskadligt medel till förbättrande af allmänna helsotillståndet eller till skydd mot gängse sjukdom blifvet funnet, så eger ock staten både rätt och pligt att till allmän och enskild säkerhet påbjuda detta medels begagnande af hvar och en. Så långt som till tvångsmedels användande mot dem, som icke ville låta sig vaccinera, ansåg man sig dock ännu icke böra gå, hvarför nådigt bifall vägrades såväl collegii medici hemställan, att betyg om vaccination eller genomgångna smittkoppor skulle företes såsom vilkor för inträde i offentlig skola eller tjenst samt för ingående af äktenskap, som ock det förslag, som i den på rikets ständers initiativ år 1809 tillsatta helsovårdskommitténs betänkande den 1 april 1812 framstäldes angående andra tvångsmedel i samma syfte. I stället stadgades genom nådigt bref den 9 december sistnämnda år, att belöningar såväl i form af medaljer som penningeunderstöd skulle utdelas till nitiske vaccinatörer samt att kollekter finge inom hvarje församling upptagas för befrämjande af vaccinationen.

Sedan collegium medicum emellertid den 16 november 1812 på nådig befallning inkommit med underdånigt förslag till nytt vaccinationsreglemente samt Rikets Ständer, till hvilkas pröfning de i nämnda förslag ånyo upptagna tvångsåtgärderna hänskjutits, den 11 juli 1815 biträdt åsigten om behof af dylika åtgärder och bland annat föreslagit ett vite, lika med mantalspenningarne, för hvarje efter 2 års ålder utan skäligt förfall ovaccineradt barn, stadfästes den 6 mars 1816 det första nådiga reglemente, genom hvilket vaccinationen gjordes fullt obligatorisk i hela landet.

Utom åtskilliga redan förut gällande föreskrifter stadgade detta reglemente skyldighet för hvar och en att undergå vaccination —• barn under de första 2 lefnadsåren — vid äfventyr af varning å sockenstämma och slutligen böter från 1 rdr 32 sk. till högre belopp, samt förbindelse för hvarje kommun att jemte vaccinationsföreståndare äfven antaga vaccinatör, som af vederbörande läkare blifvit godkänd och som skulle stå under dennes kontroll.

Uti nådiga förordningen om sockenstämmor och kyrkoråd den 26 februari 1817 uppdrogs åt dessa kommunalmyndigheter bland annat vaccinationens befrämjande, och sedan ett förslag om inrättande af särskilda helsovårdskommittéer å landsbygden vunnit nådigt bifall, stadgades genom nådigt bref den 24 februari 1826, att dessa kommittéer alltid skulle anses som en afdelning af kyrkorådet, att vaccinationsföreståndarne skulle vara själfskrifne ledamöter i kommittéerna samt att

kyrkorådet skulle ega befogenhet att för försummad vaccination eller uteblifvande från besigtning ålägga viten från 1 rdr 32 sk. till 10 rdr b:ko. Dessa föreskrifter förnyades sedan på förekommen anledning i nådiga kungörelsen den 27 februari 1828. Emellertid synas försummelser fortfarande hafva begåtts vid tillämpningen af dessa föreskrifter, hvarföre genom nådiga kungörelsen den 19 januari 1833 anbefaldes, att vaccinationsreglemcntet af år 1816 med dertill hörande senare föreskrifter skulle medelst uppläsande från predikstolarne allvarligen inskärpas hos allmänheten, hvarjemte förordnades, att vaccinationsföreståndarnes förteckningar å oympade personer skulle förses med vederbörande kyrkoråds intyg om vidtagna åtgärder mot den tredskande eller försumlige äfvensom med vitsord rörande vaccinatörens tjenstgöring; kyrkorådet bemyndigades dessutom att med 1 rdr 32 sk. till 10 rdr b:ko bötfälla den aflönade vaccinatör, som gjorde sig skyldig till försumlighet. Genom nådiga förordningen den 29 augusti 1843 om sockennämnder på landet öfverflyttades sedermera kyrkorådets skyldigheter med afseende på vaccinationen till denna nya kommunalmyndighet.

Då likväl, oaktadt alla vidtagna åtgärder, mer eller mindre utbredda epidemier af smittkoppor på grund af bristfällig vaccination fortfarande esomoftast härjade landet, erhöll sundhetskollegium den 20 januari 1847 nådig befallning att utarbeta ett nytt reglemente angående skyddskoppympningen i riket. Innan detta hann fullgöras, utbröt emellertid en ny epidemi, med anledning hvaraf rikets ständer beslöto att i underdånig skrifvelse af den 26 april 1851 fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på behofvet af ytterligare skyddsåtgärder mot farsoten. Sundhetscollegii underdåniga förslag till ny vaccinationsförordning afgafs den 15 april 1852 och stadfästes med några mindre ändringar den 29 september 1853.

Detta förnyade nådiga reglemente för skyddskoppympningen i riket eger ännu i hufvudsakliga delar gällande kraft. Det ansluter sig i det närmaste till 1816 års reglemente, men föreskrifver skärpta tvångsmedel till vaccinationens befrämjande dels i form af höjda böter, dels ock genom bestämmelsen att ingen får i »allmän skola, läro- eller uppfostringsanstalt intagas, utan att vederbörligen styrkes, att den ifrågavarande personen antingen haft smittkoppor eller blifvit med framgång vaccinerad, eller ock att vid ympning, inom högst 5 år förut verkstäld af dertill behörig person, skyddskoppor icke genom ympning uppkommit». Reglementet gör det visserligen till en pligt för en och hvar, »som har tillsyn öfver vaccinationen eller bestyr dermed», att G möjligaste mått befordra revaccinationen, men föreskrifver icke densamma obligatoriskt,

oaktadt sundhetskollegium redan i cirkulär af den 16 maj 1839 framhållit dess nytta och offentligt uppmanat till förnyad ympning samt nådiga brefvet af den 9 januari 1849 infört obligatorisk revaccination af alla rekryter i armén.

Mer ån 40 år hafva emellertid förflutit, sedan nu gällande vaccinationsreglemente trädde i kraft, och redan i denna omständighet synes väl ligga en giltig anledning att underkasta detsamma förnyad granskning för att få införda de tillägg och de ändringar, som på grund af nya tidsförhållanden samt vunnen erfarenhet, så inom som utom riket, kunna befinnas behöfliga och ändamålsenliga. I utlandet har under senaste årtionden mycket intresse egnats åt hithörande frågor och stor erfarenhet vunnits på grund af den nyare lagstiftningen rörande vaccinationen. Det otillfredsställande skick, hvaruti denna för allmänna helsovården så vigtiga angelägenhet alltför länge befunnit sig, har också numera i de flesta af Europas stater fått vika för mera ordnade och tidsenliga förhållanden. Samtidigt hafva i dessa stater äfven sjuklighets- och dödlighetsförhållandena i smittkoppor så väsentligt ändrat sig, att statistiken beträffande denna sjukdom numera måste skilja på tvenne perioder, den ena före och den andra efter vaccinationens införande i hvarje land. Den i forna tider fasaväckande dödligheten i smittkoppor har efter införande af obligatorisk, noga kontrollerad vaccination nedgått till ett minimum och numera helt och hållet upphört att utöfva något inflytande på dödlighetstabellerna.

Att förhållandena i vårt land icke varit fullt så gynsamma som annorstädes, oaktadt vi tidigare än de flesta andra stater fått lagstadgad obligatorisk vaccination införd, torde icke med fog kunna tillskrifvas någon brist i sjelfva skyddsmetoden, utan beror på helt andra orsaker. De koppfarsoter, som alltsedan 1816 varit gängse i riket, hafva dock i alla händelser varit obetydliga i jemförelse med de epidemier, som härjade hos oss före vaccinationens införande. Skyddskoppympningens förmåga att mildra farsoternas karakter och minska deras förödelser, har icke heller undfallit allmänna uppmärksamheten, såsom synes deraf, att förtroendet till vaccinationen icke allenast bibehållit sig orubbadt, utan äfven visat sig ständigt ökas.

Detta oaktadt har vaccinationen emellertid icke kunnat hindra smittkopporna att tid efter annan uppträda i vårt land både i spridda fall och såsom farsot, ehuru, tack vare nutida åtgärder till bekämpande af epidemier, smittan på senare tider icke brukat få den utbredning som fordomdags. Ympning med skyddskoppor upphäfver dock, såsom erfarenheten tydligt visat, mottagligheten för koppsmitta, och möjligheten

för denna senares utbredning i landet skulle alltså vara fullständigt undanröjd, så snart landets alla invånare, generation efter generation, undergått sådan ympning. Då detta resultat emellertid icke ännu vunnits, oaktadt vaccinationen varit obligatorisk hos oss under snart 80 år, bör det vara af vigt att uppsöka orsakerna härtill, för att sedermera, så vidt ske kan, få desamma undanröjda.

Enligt medicinalstyrelsens öfvertygelse, stödd på egen erfarenhet och på inhemtade upplysningar från läkare, hvilka praktiskt handhaft och öfvervakat vaccinationen i riket, äro dessa orsaker hufvudsakligen följande:

l:o. Många af landets invånare blifva aldrig vaccinerade.

Genom nådiga brefvet den 3 april 1804 föreskrefs, såsom redan ofvan blifvit anfördt, att vaccinationsföreståndaren skulle till presterskapet inlemna förteckningar å de ympade samt presterskapet derom rapportera till tabellkornmissionen. Af de sålunda samlade uppgifterna finner man, att vaccinationen till en början rönte ganska stort förtroende hos allmänheten, så att redan under 1804 mer än 28,000 personer blefvo j7mpade med skyddskoppor. Men antalet sjunker hastigt under de följande åren. År 1810 var antalet vaccinerade sålunda endast 16,410, under det att de lefvande föddes antal uppgick till 78,916. Samma år utfärdades collegii medici kungörelse med skärpta bestämmelser till vaccinationens befrämjande, hvilket, likasom ännu mera den år 1816 föreskrifna obligatoriska skyddskoppympningen, i hög grad bidrog till ökandet af de vaccinerades antal. Ar 1820 uppgick detsamma sålundaotill 52,867, år 1830 till 67,966, 1840 till 69,313 och 1850 till 104,632. Ar 1853 utfärdades det förnyade nådiga reglementet för skyddskoppympningen i riket. Antalet vaccinerade, som detta och närmast föregående år sjunkit till omkring 85,000 om året, steg derpå ånyo och uppgick 1860 till 104,940, minskades på nytt mot slutet af 1860-talet ända till 81,937 år 1869, var 1870 ännu 88,738, men steg sedermera på grund af 70-talets svåra koppepidemi, så att detsamma år 1880 uppgick till 110,075. Under åren 1890, 1891 och 1892 har antalet vaccinerade utgjort respektive 107,058, 111,094 och 113,946.

Såsom absoluta tal kunna dessa siffror synas ganska ansenliga och utgöra onekligen också ett talande bevis på allmänhetens förtroende för skyddsmetoden, enär den ganska jemnt stigande serien i de vaccinerades antal väl endast i ringa grad kan tillskrifvas de i afseende på vaccinationen gällande obligatoriska författningarna, hvilka hittills, såsom sådana, blott undantagsvis torde hafva tillämpats, utan otvifvelaktigt har

sin grund i den under hvarje ny koppepidemi bekräftade erfarenheten om vaccinationens stora värde såsom skyddsmedel mot koppsmittan.

Jemföras emellertid ofvannämnda tal med antalet årligen lefvande födda t

barn — hvilket väl torde vara den enda rätta beräkningsgrunden vid bedömandet af frågan, huruvida vaccinationen kan anses allmänt införd i riket — så ställer sig förhållandet onekligen något annorlunda. Af 100 lefvande födde hafva nämligen i medeltal 75—80 blifvit äfven under senare årtionden vaccinerade; med hänsyn till den stora dödligheten (11 procent) under första lefnadsåret, således före den tid, då barnen i regel vaccineras, belöper sig visserligen de ovaccinerades antal icke till några synnerligt stora siffror för hvarje år, men äfven om blott några tusental årligen af de qvarlefvande förblifva ovaccinerade, är detta tillräckligt för att med tiden bilda en ansenlig kontingent, som eger full mottaglighet för koppsmittan och som följaktligen under farsotstider bidrager till densammas vidmakthållande och utbredning. Exempelvis torde böra anföras, att ensamt inom en enda stad i Stockholms län med icke fullt 5,000 invånare funnos vid 1891 års slut 500 personer öfver 2 års ålder, angående hvilka uppgift om vaccination saknades. Af ingångna rapporter under herskande koppfarsoter har också alltid framgått att den ojemförligt största delen af koppsmittade bevisligen aldrig varit med skyddskoppor ympade.

I den svåraste koppepidemi, som efter vaccinationens införande hemsökt vårt land, nemligen epidemien 1873—1875, hade man äfven rikligt tillfälle att konstatera detta faktum. Särskildt i Stockholm, der vaccinationen då, enligt tillgängliga uppgifter, varit under lång tid synnerligt vårdslösad, uppträdde farsoten i hög grad våldsamt. Under det dödligheten i smittkoppor 1874 utgjorde för hela landet 93,6 på 100,000 invånare, uppgick samma siffra för hufvudstaden till den för nyare tider häpnadsväckande summan af 802 på 100,000 invånare. Alla stadens distriktsläkare framhålla i sina rapporter för nämnda år, att ett mycket stort procenttal ovaccinerade barn anträffats inom deras verksamhetsområde samt att smittkopporna just uppträdt bland dessa barn under synnerligt svåra former och med stor dödlighet. Exempelvis meddelades från ett distrikt, att af 355 i hemmen vårade koppsjuke 154 varit ovaccinerade, och från andra håll att af 822 insjuknade 304 befunnits ovaccinerade.

Äfven den på senaste åren i Göteborg herskande koppepidemien gifver samma lärdom. I en nyligen afgifven embetsrapport från t. f. förste stadsläkaren i nämnda stad framhålles nemligen, att vaccinationen kommunen länge varit synnerligen försummad, så att t. ex. af

inom

16,619 åren 1888—1892 lefvande födda barn endast 5,831 blifvit vaccinerade. Också visar redogörelsen för farsotens utbredning inom staden, att sjukdomen med förkärlek sökt sina offer bland de ovaccinerade. Af de koppsjuka barn, som från hösten 1893 till våren 1894 vårdats å stadens epidemisjukhus, voro nemligen icke mindre än 68 procent antecknade såsom med säkerhet ovaccinerade; enligt förste stadsläkarens meddelande torde dock procenten i verkligheten hafva varit långt större, ehuru någon visshet härutinnan icke kunnat vinnas på grund af husförhörsböckernas opålitlighet i fråga om vaccinationen.

Orsaken till att vaccinationen på vissa håll blifvit under senaste tiden i så hög grad försummad, ligger emellertid icke uti någon afvoghet hos allmänheten mot skyddsmetoden, utan dels deri, att man på grund af att jemförelsevis lång tid numera förflutit, sedan vårt land hemsöktes af någon svårare koppepidemi, förfallit till liknöjdhet i fråga om sjelfva sjukdomen, dels ock deri, att de föreskrifter i vaccinationsstadgan, som stödja vaccinationstvånget, ej som sig bör hållas vid makt. Att allmänheten sjelf utan motvilja underkastar sig vaccinationstvånget, så snart kraftiga föreställningar göras angående gällande skyldigheter i nämnda hänseende, torde bäst framgå af senare årens erfarenhet i Stockholm, der 2,000 öfveråriga barn numera årligen vaccineras på grund af helsovårdsnämndens uppmaning eller kallelse, hvilka barn annars till största antalet skulle förblifvit ovaccinerade, icke till följd af föräldrarnes ovilja mot skyddsmedlet utan blott af glömska och förbiseende å deras sida. Redan häraf synes, att en skärpning af det nu rådande kontrollsystemet beträffande vaccinationen i riket torde vara nödvändig, derest det med skyddsympningen åsyftade resultatet skall kunna vinnas.

En ytterligare omständighet, som medverkar till det hittills otillfredsställande resultatet med afseende på vaccinationen i vårt land är:

2:o) att icke alla, hvilka antecknas såsom vaccinerade, derföre verkligen haft skyddskoppor.

Anledningen härtill kan vara af flera slag. Å ena sidan kan ej förnekas, att många af våra vaccinatörer, af hvilka icke så få, på grund af otydlighet i det nuvarande reglementet, med sjelftagen rätt befatta sig med vaccination, visat sig skäligen olämpliga, och att således skärpta fordringar måste uppställas på vaccinatörerna, derest man vill känna sig förvissad om, att de besitta den vana och urskiljning, som erfordras för att med framgång utöfva sitt grannlaga värf. Såsom förhållandena nu äro, kommer läkaren icke så sällan i tillfälle att iakttaga, hurusom barn blifvit af oskickliga vaccinatörer ympade och i journalerna antecknade

såsom med framgång vaccinerade, ehuru icke det ringaste, eller också alltför otillräckliga tecken af nyligen genomgångna skyddskoppor kunnat å dem spåras.

I andra fall hafva barnen, antingen till följd af föräldrarnes liknöjdhet eller af missförstånd å dessas eller vaccinatörens sida, aldrig efter verkstäld ympning företetts till besigtning, hvarpå vaccinatören ofta, utan att hafva sett resultatet af ympningen och i bästa fall på föräldrarnes otillförlitliga beskrifning, antager, att vaccinationen lyckats. _I begge dessa fall inträffar således, att mången, som på god tro blifvit upptagen, i journalen såsom med framgång vaccinerad, likväl i sjelfva verket aldrig haft skyddskoppor och således, ehuru ympad, med hänsyn till mottagligheten för koppsmittan befinner sig i alldeles samma förhållande som de icke ympade.

Att döma af de läkares yttranden, hvilka i första rummet hafva att öfvervaka vaccinationen, synes det emellertid, som om ännu flere personer skulle på grund af formella fel i vaccinationsjournalerna eller ! de af presterskapet förda anteckningarne, finnas upptagne såsom vaccinerade utan att i verkligheten vara det. Af alla brister i vårt nu gällande vaccinationsreglemente frainhålles ingen så bjert och så samstämmigt af förste provinsialläkarne, som just den omständigheten, att presterskapet anförtrotts en väsentlig del af kontrollen å vaccinationsväsendet, hvarigenom densamma till följd af bristande intresse mestadels blir illusorisk. Visserligen torde icke bokföringen öfver de vaccinerade på många ställen skötas så enkelt som i en af residensstäderna i mellersta SverTge, der, enligt pastors meddelande, »anteckningarne angående vaccinationen, så långt han kunde minnas tillbaka, tillgått på det sätt, att en gång om året, vanligen vid husförhören, hvarje i husförhörsboken upptaget barn, som varit öfver 2 års ålder, antecknats såsom vaccineradt, oberoende af om det i vaccinationsjournalen fanns upptaget eller ej». Men äfven annorstädes synes det vara brukligt att utan företedda intyg göra anteckning om verkstäld vaccination endast på grund af föräldrarues uppgifter. Synnerligast lärer detta vara fallet vid utfärdande af flyttningsbevis, hvarefter den oriktiga uppgiften sedermera utan vidare inflyter i kyrkboken å den nya vistelseorten. Såsom allmänt omdöme förklaras derföre från de flesta länen, att uppgifterna angående de vaccinerades antal äro föga tillförlitliga, så att dels många finnas antecknade såsom vaccinerade, hvilka aldrig ympats, dels åter andra uppgifvas vara ovaccinerade, ehuru de haft äkta skyddskoppor.

Slutligen finnes ännu en omständighet, hvilken i väsentlig mån med-

verkat till, att vaccinationens syfte icke i hela dess utsträckning uppnåtts, nemligen:

3:o) att revaccination i sä ringa grad bedrifves.

Erfarenheten såväl i vårt land som i det öfriga Europa har för länge sedan ådagalagt, att vuxne personer, som i yngre år blifvit med framgång vaccinerade, likväl icke så sällan angripas under gängse epidemi af smittkoppor, ehuru sjukdomen då gemenligen uppträder under en mildare form (varioloider). Detta är i och för sig numera lätt förklarligt. Ty lika väl som mottagligheten för smittkoppor liksom för en del andra smittosamma sjukdomar, hvilka i regel blott en gång angripa samma person, efter en längre tids förlopp kan återkomma hos vissa individer, så att de, om de utsättas för smittan, ånjm kunna anfallas af sjukdomen, lika väl måste ock den skyddskraft mot smittkoppor, som vaccinen eger, kunna efter en tid förminskas och till sist försvinna. I dylika fall framkallar en förnyad vaccination ånyo skyddsskoppor, ofta lika utvecklade som vid första ympningen, och lika skyddande mot smittkoppor som första gången. Fordran att en gång genomgångna skyddskoppor i hvarje fall skola för lifstiden skydda den ympade för angrepp af koppsmitta är således uppenbarligen öfverdrifven och den misstro, som uttalats mot vaccinationen, derför att äfven vaccinerade personer stundom insjukna i koppor, obefogad, emedan sådana olycksfall måste tillskrifvas en felaktig uppfattning af vaccinationens skyddande förmåga, men icke sjelfva skyddsmetoden, som, rätt tillämpad, helt visst äfven i dessa fall skulle visat sin verksamhet. Hos oss är revaccinationen obligatorisk endast inom armén och ifrågakommer bland den öfriga befolkningen blott undantagsvis. Underlåten revaccination är derföre också mången gång skulden till inträffade sjukdomsfall och blir på så sätt en väsentligt bidragande orsak till att koppsmittan ännu icke kunnat utrotas i vårt land.

Äfven om skyddskoppympningen skulle kunna tänkas få en sådan utveckling att hvarje samhällsmedlem genom densamma vore befriad från den utan detta artificiella skydd ytterligt utpreglade mottagligheten för koppsmitta, så få dock icke dermed alla berättigade fordringar på vaccinationen anses uppfylda. På samma gång staten, rätt och pligt likmätigt, påbjuder skyddsmedlets begagnande af hvar och en, ikläder den sig också förbindelsen att icke blott göra medlet tillgängligt för alla landets invånare, af hvad vilkor som helst, utan äfven att i möjligaste mån utöfva kontroll öfver samt ansvara för, att den påbjudna skyddsmetoden utöfvas på konstförfaret och ett för individens helsa oskadligt sätt. Dess-

utom tillkommer det äfven staten att i en så vigtig och i den enskildes rätt ingripande angelägenhet utöfva ett effektivt inseende deröfver, att det med författningen afsedda syftet, eller skyddets utsträckning till alla, verkligen vinnes.

Utom en för alla gällande tvång sförfattning, som till allmän och enskild säkerhet påbjuder vaccinens användning af hvar och en, kräfves alltså skolade vaccinatörer, som med omdöme och skicklighet utöfva skyddskoppyinpningen, otadligt vaccinämne, lätt tillgängligt för alla, samt ett fullständigt och i alla detaljer noga genomtänkt kontrollsystem.

De förändringar och tillägg i gällande nådiga föreskrifter rörande vaccinationen, hvilka medicinalstyrelsen i sitt härmed öfverlemnade underdåniga förslag till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning framstält, afse alla vaccinationsväsendets tidsenliga ordnande i riket efter här ofvan anförda principer. Medicinalstyrelsen har dock dervid ansett sig i möjligaste måtto böra följa de redan befintliga föreskrifterna och derför hufvudsakligen inskränkt sig till att åt vissa stadganden i nu gällande reglemente gifva mera bestämda uttryck och större räckvidd samt att, med upptagande af några, tid efter annan tillkomna särskilda bestämmelser och med tillägg af vissa, såsom nödiga ansedda nya föreskrifter, ordna författningens uppställning så, att hvar och en, hvilken tillämpningen deraf i ett eller annat afseende åligger, lätt må kunna inhemta hvad han har att iakttaga, Det nu öfverlemnade underdåniga förslaget till reglemente för skyddskoppympningen i riket kan alltså snarare anses såsom en omarbetning af det nu gällande, än såsom en ny författning i ämnet.

Efter dessa allmänna underdåniga upplysningar får medicinalstyrelsen härmed öfvergå till redogörelsen för de särskilda föreskrifterna i det underdåniga förslaget.

§ I-

Mom. 1 a) motsvarar till hufvudsaklig del § 1 mom. a) i nådiga reglementet den 29 september 1853, endast att tiden, inom hvilken vaccinationen skall vara verkstäld, blifvit med bestämdare uttryck angifven för att underlätta kontrollen och bokföringen öfver de vaccinationsskyldige.

Mom. 1 b) är nytt och af behofvet synnerligen påkalladt. Erfarenheten har, på sätt här ofvan i underdånighet är anfördt, ostridigt ådagalagt, att vaccinationen icke ovilkorligen och för lifstiden skyddar hvar och en ympad för koppsmittan. Billigtvis kan man väl icke heller begära mera af vaccinationen än af sjelfva sjukdomen, mot hvilken den

skall skydda, och då kändt är, att personer, som genomgått smittkoppor, stundom angripas för andra, ja till och med tredje gången af smittämnet, så bör det icke kunna förvåna, att icke heller vaccinens skyddskraft är absolut, utan att tvärtom efter vaccinationen lika väl som efter genomgångna smittkoppor enskilde individer efter längre eller kortare tid visa sig ånyo mottagliga för koppsmittan.

Detta förhållande observerades också ganska snart efter vaccinationens införande. Det synes väl som om under sådana omständigheter den logiska följden skulle varit att man genom förnyad vaccination ville söka ersätta den första ympningens förlorade skyddskraft, men så blef dock icke fallet. I kampen mot den lika vämjeliga som mördande koppsjukdomen har hvarje framsteg måst framtvingas under det segaste motstånd. Mot revaccinationen uppträdde till en början icke blott skyddskoppympningens fiender, utan äfven många af dess varmaste anhängare.

Så småningom började man dock komma till insigt om, att förnyad ympning, då den frambringar äkta skyddskoppor, ånyo för en längre tid upphäfver den efter första vaccinationen återstälda mottagligheten för smittan, och att revaccinationen följaktligen måste betraktas såsom ett naturligt appendix till skyddskoppympningen. I de flesta länder sökte man också att göra sig den vunna erfarenheten till godo genom uppmuntran till förnyad ympning efter vissa års förlopp, och särskildt i Tyskland vann revaccinationen understöd af statsmyndigheterna. Så påbjöds i Wurtemberg redan 1829 tvångsrevaccination af samtlige rekryter inom armén. Wurtembergs exempel följdes 1834 af Preussen, 1837 af Hannover, 1840 af Baden och 1844 af Bajern, som dessutom utsträckte tvånget äfven till alla i kasernerna boende personer. I England är på samma sätt revaccination af militären obligatorisk (1840) likasom äfven i Österrike (sedan 1886). Såsom ofvan antyds, har Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref af den 9 februari 1849 anbefalt, att äfven hos oss hvarje rekryt bör vid antagandet eller första rekrytmötet undergå revaccination.

Till den civila befolkningen har dock tvångsrevaccinationen ingenstädes utsträckts, förr än Tyskland år 1875 utfärdade den för hela riket gällande vaccinationsförordningen, deri äfven allmän revaccination finnes påbjuden. Äfven den ungerska vaccinationslagen, utfärdad 1887, föreskrifver numera revaccination af alla skolbarn samt dessutom fakultativt äfven af vuxne, som befinna sig i anstalter, der många personer på en gång äro samlade. I Sverige inskränkte sig collegium medieum, vid utarbetande af förslaget till 1853 års reglemente, till en hemställan, att Eders Kongl. Maj:t »genom en i reglementet intagen nådig uppmaning

till alla vederbörande att befrämja revaccinationen måtte gifva en kraftig väckelse till dess allmännare begagnande». Detta blef äfven Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut. Erfarenheten har dock sedan dess tillräckligt visat, att den förhoppning man då hyste, att revaccinationen skulle komma att anlitas utan annan driffjäder än öfvertygelsen om dess nytta, icke uppfylts. Tvärtom har man funnit, att ympningen endast undantagsvis förnyas i vårt land. Vid inträffande koppepidemier har också regelbundet visat sig, att det stora antalet icke revaccinerade alltid väsentligt bidragit till sjukdomens spridande bland befolkningen.

Enär revaccinationstvång alltså måste anses vara lika nödvändigt som vaccinationstvång och författningen utan föreskrift härom onekligen lider af en betänklig ofullkomlighet, har medicinalstyrelsen icke tvekat att nu taga steget fullt ut och i sitt underdåniga förslag hemställa om ett positivt stadgande om revaccinationens allmänna verkställande. Ostridigt torde väl också vara, att staten eger lika rätt att påbjuda skyddsmedlets användande vid ena som andra tillfället, om ock större svårigheter ur administrativ synpunkt kunna befaras uppstå genom anbefallande af allmän revaccination än vid tillämpningen af vaccinationstvånget. För att emellertid underlätta sakens genomförande föreslås såsom tid för den obligatoriska revaccinationens anställande åldern omkring 12 år, d. v. s. den åldersperiod, då skolpligten brukar inom kort upphöra, men då man ännu har ungdomen samlad och mera under kontroll än sedan många bland barnen skingrats till en eller annan yrkesverksamhet. Visserligen anses lefnadsperioden mellan 16 och 20 år vara den tjenligaste för revaccinationens allmänna anställande, men genom väljande af en tidigare åldersperiod vinner man tvifvelsutan mera i fullständighet, än man möjligen förlorar i intensitet med afseende på skyddsmedlets verkan.

Mom. 1 c) motsvarar med ringa förändring i redaktionen § 1 mom.

b) i nådiga reglementet den 29 September 1853.

Mom. 2 a) och b) hafva sin motsvarighet i andra punkten af § 1 mom. a) samt i § 6 mom. b) i nu gällande reglemente.

§ 2.

De stadganden, som i denna paragraf förekomma, afse blott att närmare bestämma, huru förfaras bör i de fall, der sjukdom utgör hinder för vaccination, respektive revaccination inom den tid, som af författningen angifves.

O Ö

§ 3.

Ej så sällan inträffar, att ympningen af en eller annan anledning icke slår an. Detta kan nu antingen bero på felaktig teknik, på dåligt vaccinämne m. m. dylikt (skenbar immunitet), eller ock ligger skälet deri, att den ympade är tillfälligt eller absolut immun för vaccinvirus. År immuniteten endast skenbar eller tillfällig, så blir resultatet af en förnyad ympning oftast positivt, om man låter någon tid förflyta mellan de båda försöken. Stundom inträffar emellertid vid dylik relativ immunitet, att ympningen äfven misslyckas andra gången, hvarför ett tredje försök i allmänhet bör göras. Skulle äfven detta utfalla negativt, har man all anledning att antaga immuniteten vara absolut, och något skäl att förnya vaccinationen förefinnes då ej.

Englands vaccinationsstadga föreskrifver, att efter misslyckad ympning denna oförtöfvadt skall förnyas, likaså Ungerns m. fl. staters förordningar. I England är dessutom påbjudet, att om ett barn blifvit tre gånger utan framgång vaccineradt, skall intyg lemnas, att barnet ej behöfver vidare ympas. Enligt tyska vaccinationslagen skall vid misslyckad ympning denna förnyas senast nästföljande år och i händelse den äfven då misslyckas under 3:e året, hvarefter vaccinationsskyldigheten upphör. Då särskild föreskrift om förnyad ympning i de fall, der densamma misslyckats, synes äfven hos oss nödig, derest åsyftade ändamålet med skyddskoppympningen skall vinnas, har medicinalstyrelsen i sitt förslag infört ett stadgande härom, hvarvid det i Tyskland antagna tillvägagåendet, såsom det enligt styrelsens mening mest praktiska, närmast följts.

§ 4.

Innehåller en allmän föreskrift om föräldrars och målsmäns skyldighet att vid anfordran framvisa utfärdade vaccinationsintyg, hvilket stundom torde vara erforderligt för befrämjandet af kontrollen öfver vaccinationsväsendet.

§ 5.

Motsvarar § 2 i nu gällande vaccinationsreglemente, genom hvilken paragraf åsyftades att dels åvägabringa en behöflig kontroll öfver vaccinationen, dels framtvinga ympningens verkställande i de fall, der densamma från början försummats eller der säkert bevis på dess framgång

saknades. Erfarenheten har emellertid visat, att det afsedda resultatet icke vunnits, vare sig att detta berott på bristande intresse från vederbörande skolföreståndares sida, på den omständigheten att föreskriften ej intagits i skolstadgarna, eller derpå att osäkerhet synes råda beträffande paragrafens tillämplighet och räckvidd. I hvilket fall som helst lärer det vara nödvändigt, att den synnerligen väl behöfliga föreskriften såväl skärpes som ock gifves bestämdare uttryck.

Genom att ålägga samtlige skolföreståndare i riket att före lärjungens mottagande göra sig medelst infordrande af vaccinationsbetyg förvissade om att vaccinationspligten blifvit uppfyld, torde det åsyftade resultatet säkrast vinnas, utan att derföre några afsevärda olägenheter beredas skolföreståndarne. Icke heller torde det kunna förorsaka dem något egentligt besvär att uppgöra och till vederbörande insända listor å de revaccinationspligtiga barnen samt å dera, som försummat att förete intyg öfver verkstäld revaccination, eftersom barnens ålder i alla händelser bör vara dem bekant och företeendet af erforderliga intyg väl icke med den disciplin, som skall råda i en skola, kan af barnen annat än i undantagsfall försummas.

Motsvarande anmälningsskyldighet af skolföreståndare och lärare återfinnes i den tyska och ungerska samt delvis äfven i den österrikiska och belgiska vaccinationslagen samt synes, enligt tillgängliga aktstycken, der icke hafva förorsakat några svårigheter eller mötts af något motstånd från lärarekårens sida. I betraktande af den höga allmänbildning svenska lärarekåren besitter, torde väl icke heller hos oss något afsevärdt motstånd vara att befara mot utsträckningen af den kontrollskyldighet beträffande vaccinationen, som nu redan i mer än 40 år i lag varit föreskrifven.

§ 6.

Är i hufvudsak samma bestämmelse som i § 4 af nu gällande vaccinationsreglemente, endast med föreskrifven bestämdare qvalifikation för dem, som vilja befatta sig med vaccination.

Mot rättighet för andra än läkare att vaccinera hafva många röster höjts. Man har i detta hänseende hänvisat på förhållandena i en del främmande länder, der vilkoren för rätt att utöfva skyddskoppympningen äro mycket stränga.

I England har sålunda alltifrån år 1853, då den obligatoriska vaccinationen infördes, vaccinatörerna utgjorts af legitimerade läkare; år 1859 skärptes deras qvalifikationer än ytterligare genom föreskriften, att

de för vinnande af anställning skulle förete intyg om åtnjuten undervisning och genomgången examen hos lagligen autoriserad vaccinatör i konsten att vaccinera, hvilket sedermera ändrats derhän, att den föreskrifna kursen måste genomgås vid vissa offentliga vaccinationsanstalter (Educational Vaccinating Stations), som ensamma ega rätt att utfärda erforderliga betyg. I Tyskland finnas sedan 1885 noggranna föreskrifter utfärdade beträffande vaccinatörernas qvalifikationer. Endast legitimerade läkare få befatta sig med vaccination. Under de kliniska studierna skall särskild undervisning meddelas i vaccinationstekniken, men utomdess skall hvarje läkare, som enskildt eller offentligt vill utöfva skyddskoppympning, förete intyg om, att han under minst 2 offentliga vaccinations- och revaccinationsterminer förvärfvat erforderlig skicklighet i konsten att uppsamla och konservera vaccin. Sedan 1887 utgör vaccinationen särskildt examensämne i läkarnes slutpröfning. Äfven i många andra länder, såsom Österrike-Ungern, Italien, Belgien m. fl., utgöras vaccinatörerna af legitimerade läkare.

Onekligen erfordras också en väl skolad personal, om vaccinationen skall uppfylla alla de anspråk man ställer på densamma. Vissa tekniska felgrepp vid ympningen och än mera under förberedelserna till densamma gifves ju med mer eller mindre rätt skulden till att icke blott sjelfva operationen misslyckas, utan ock att vaccinsjukdomen stundom får ett abnormt förlopp med åtföljande sjukliga tillstånd. På ett riktigt handhafvande af yinpäinnet måste också utan tvifvel mycken vigt läggas, då det ju icke finnes någon lymfa, som icke kan utsättas för förorening, vare sig från orena instrument, från barnets kropp eller annorstädes, eller som icke kan så oriktigt användas, att ympningen slår fel. Men äfven oafsedt tekniken och försigtighetsmåtten vid operationen erfordras alldeles bestämdt medicinska kunskaper för att undvika accidenser vid vaccinationen, som kunna blifva af ödesdiger verkan för den ympade. Synnerligast gäller detta vid ympningen från arm till arm. Ty onekligt är att vid denna metod möjlighet finnes, att den vaccinerade direkt kan genom vaccinationen ådragas sjukdomar, såsom syfilis, erysipelas samt en del hudaffektioner m. m., äfven om sådant hos oss ytterst sällan inträffat. För att undvika detta fordras, då man i vårt land icke gerna kan undvara den humaniserade lymfan, att vaccinationen utföres af fullt kompetenta personer, hvilka äro i stånd att upptäcka sådana sjukliga tillstånd, som kunna sätta andra personers helsa i fara.

Bäst hade således varit, om man hos oss likasom i så många andra länder kunde inskränka rättigheten att utöfva skyddskoppympningen till endast läkare, då det måste innebära en viss fara att anförtro densamma

åt så föga qvalificerade personer som klockare och barnmorskor, hvilka nn i regel bekläda vaccinatörsbefattningarna. Men då en sådan inskränkning i vårt glest bebodda land och med det jemförelsevis ringa antal läkare, som äro att tillgå i landsorten, icke skulle vara ändamålsenlig, måste man tvifvelsutan afstå från tanken härpå och fortfarande i regel betjena sig af icke-läkare såsom vaccinatörer. Detta utesluter emellertid icke möjligheten att å ena sidan uppställa skärpta fordringar på vaccinatörernas utbildning, i hvilket afseende medicinalstyrelsen, derest här ifrågavarande § vinner nådigt bifall, ärnar snarast möjligt inkomma med underdånig hemställan, eller att å andra sidan tillförbinda tjensteläkarne att å ort, der de äro bosatte, öfvertaga vaccinationens utöfning, likasom ock att förbjuda andra vaccinatörer än läkare att ympa från arm till arm, hvarföre styrelsen i särskilda punkter (§ 8 mom. b och § 9 mom.

b) upptagit dessa önskningsmål i sitt underdåniga förslag.

§ 7.

Ehuru vaccination utan olägenhet kan verkställas hvilken tid på året som helst, torde dock vara lämpligt att under epidemifria tider företrädesvis förorda sommarmånaderna såsom obligatorisk vaccinationstermin, emedan dels vaccinsjukdomen förlöper långsammare under vintern, dels vissa svårigheter kunna möta, i synnerhet på landet, för vaccinationens oafbrutna fortgång. Sker detta förordnande i den form, att vaccinatören förklaras endast under sommarmånaderna vara skyldig att vaccinera vid utsatta vaccinationsmöten, torde dermed rätta medelvägen få anses funnen. Att vaccinationsterminen föreslagits skola sluta med augusti månad beror på orsaker, som längre ned under § 10 komma att närmare angifvas.

§ 8.

Mom. 1 motsvarar § 7 mom. a i gällande nådiga reglemente. Det särskiljande i fråga om bestämmelser rörande vaccinationen på landet och i städerna, som för närvarande eger rum, kan vid den tid, då vaccinationsförordningen utfärdades, hafva egt fog för sig, men torde numera få anses obehöfligt och i vissa fall äfven verka förvillande, hvarför detsamma i föreliggande förslag uraktlåtits. Föreskriften i § 7 mom. b af nu gällande reglemente, att församlingens klockare företrädesvis bör till vaccinatör antagas, har äfvenledes ansetts böra utgå, då, enligt läkarnes åsigt, klockarne icke alltid ega erforderliga förutsättningar att med nödigt

omdöme utöfva vaccinationen och andra mer än desse lämpliga personer ofta torde kunna erhållas härför. Detta hindrar emellertid icke att klockare, som förvärfvat erforderlig kompetens såsom vaccinatörer, dertill utses af kommunerna, om dessa så finna fördelaktigt. Att åt vaccinationens närmaste handhafvande bibehålla karakteren af en kommunalangelägenhet, hvilken likväl är underkastad nödig kontroll, utgör nemligen, enligt medicinalstyrelsens mening, ett af de väsentligaste vilkoren för det vigtiga helsoärendets framgång, hvarför styrelsen äfven anser, att kommunerna sjelfva böra fortfarande såsom hittills genom sina delegerade för helsovårdsärenden få utse sina vaccinatörer och icke, såsom i flera länder är brukligt, få sig desamma tilldelade genom medicinalstyrelsernas försorg.

Momh 2 har sin grund i de åsigter, som af medicinalstyrelsen ofvan uttalats rörande önskvärdheten af att skyddskoppympningen så vidt möjligt utöfvas af läkare, hvarigenom dess behöriga handhafvande skulle betydligt befrämjas. Men föreskriften torde äfven af det skäl vara nödvändig, att brist på vaccin annars lätt skulle uppstå, derest vaccinatörer, som icke äro läkare, skulle komma att förbjudas insamla vaccin — en reform, som icke längre lärer kunna uppskjutas — och så länge icke animal vaccin i tillräcklig mängd kan kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten. För närvarande torde det vara undantagsfall, att läkarne vaccinera andra personer, än sådana som tillhöra familjer, hos hvilka de äro fästade genom årsackord. Ett sådant förhållande vore i flertalet andra länder otänkbart och synes icke heller hos oss böra längre tolereras. Ett vilkorligt åläggande för de läkare, som äro i civil tjenst anstälde, att åtaga sig vaccinationen, kan visserligen synas ingripande, men lärer icke kunna vara mera betungande för vårt lands läkare än för utlandets, synnerligast om kommunerna förständigas att, der så finnes nödigt, tillhandahålla erforderligt biträde vid skyddskoppympningen. *

Mom. 3 motsvarar § 10 i nu gällande reglemente.

§ 9.

Motsvaras af § 8 i gällande reglemente. Hufvudsakligaste förändringen i nu framlagda förslag är, att endast legitimerade läkare hädanefter skola ega rätt att ympa från person till person samt uppsamla ympämne till fortsatt vaccination. För närvarande finnes föreskrifvet, att, sedan vaccinationen blifvit börjad, vaccinatören sjelf, vare sig han är läkare eller icke, skall, helst medelst ympning från person till person, bereda sig tillgång till vaccinämne, så länge vaccination pågår, äfvensom

till vederbörande provinsialläkare eller vaccindepotföreståndare insända det förråd af ympämne, som möjligen kan umbäras.

Af läkarne framhålles emellertid med rätta, att klockare och barnmorskor, hvilka nu hufvudsakligast handhafva vaccination, svårligen kunna anses ega nödiga förutsättningar för att bedöma, huruvida de barn, från hvilka ympämnet tages, äro friska. Då nu allmänt erkännes, att vissa sjukdomar kunna med lymfan inympas eller genom infektion af inokulationssnittet eller den brustna pusteln öfverföras, inses lätt, för hvilken fara man utsätter den vaccinerade genom inympande af vaccin, som tagits från personer, hvilkas helsotillstånd man icke känner. Största säkerhet mot en del sjukdomar, som här kunna komma i fråga, vinnes tvifvelsutan genom användande af animal vaccin, som derföre också på senare tiden äfven i vårt land kommit mycket i bruk. Men för närvarande kan man dock icke tänka på att hos oss få animal vaccin uteslutande använd, då tillräckligt af animal vaccin svårligen torde kunna anskaffas härför. Fortfarande äro vi derföre nödsakade att i ganska stor utsträckning använda den huinaniserade lymfan, d. v. s. vaccinämne, som uppsamlats från andra menniskors skyddskoppor.

Detta är naturligtvis i och för sig fullkomligt oskadligt, derest man iakttager, att vaccinen tages från fullt friska barn. Men som en persons helsotillstånd endast kan med säkerhet afgöras af dem, som äro förtrogne med läkekonstens undersökningsmetoder, bör uppsamlandet af hurnaniserad lymfa helt och hållet anförtros åt läkare. Att brist på vaccin härigenom skulle uppstå, torde icke behöfva befaras, derest de föreslagna bestämmelserna angående läkares skyldighet att vaccinera och uppsamla vaccin äfvensom det väl behöfliga inrättandet af en anstalt för beredande af animal vaccin, hvarom i § 16 vidare nämnes, vinna nådigt bifall.

Genom att på detta sätt anskaffa den erforderliga mängden af vaccinämne kunde faran af att använda icke-läkare såsom vaccinatörer väsentligt minskas, då de aldrig finge vaccinera från arm till arm utan endast med animal vaccin eller med vaccin, som uppsamlats af läkare, öfriga garantier för dylika vaccinatörers kompetens skulle yttermera erhållas genom en grundligare undervisning och pröfning, än som nu fordras.

I mom. f föreskrifves, att vaccination slistorna skola inlemnas till vaccinationsföreståndaren i början af september. För närvarande finnes stadgadt, att journalerna skola öfverlemnas, »då ympningen för året är slutad». Ändringen beror derpå, att den nuvarande bestämmelsen åstadkommit oreda i bokföringen öfver de vaccinerade, enär vaccinationsjour-

' 22

nalerna nu blifva aflemnade till pastorscrabetena efter den vanliga flyttningstiden på hösten. Härigenom komma utflyttningsattesterna att sakna anteckning om under sommaren skedda vaccinationer och inflyttade personer att i inflyttningsortens husförhörsbok obehörigen antecknas såsom ovaccinerade. Denna felkälla kan lätt undvikas genom framflyttning af tiden för journalaflemningen till början af september, då god tid återstår att före flyttningstiden införa de vaccinerade i husförhörsböckerna. Häraf lärer emellertid äfven blifva en följd, att vaccinationerna för året i regel böra vara afslutade med augusti månads utgång, såsom i § 7 äfven föreslagits, samt vaccinationsåret räknas från september till september.

§ 10.

Motsvarar § 9 i nu gällande reglemente. I förslaget har bestämmelse intagits rörande beloppet af vaccinatörens ersättning, livilket af flera skäl visat sig behöfligt, på det att vaccinatören måtte erhålla skälig ersättning för utöfningen af sitt ofta mödosamma kall. Ersättningens storlek har beräknats i enlighet med nu vanligast förekommande arfvode och torde icke kunna anses för högt tilltagen.

§ 11-

De i denna § förekommande föreskrifter återfinnas hufvudsakligen i § 11 af nu gällande reglemente. De väsentligaste olikheterna motiveras af önskan att i möjligaste mån befria presterskapet från skyldigheter, som icke egentligen tillhöra deras kall och i stället, till väsentlig nytta för sakens framgång, öfverflytta en del af bokföringen öfver vaccinationen på den ledamot af helsovårds- respektive kommunalnämnden, som utsetts att närmast öfvervaka denna helsovårdsangelägenhet. På samma gång bokföringen torde vinna i tillförlitlighet, derigenom att en särskild person får uppdrag att sköta densamma, så långt sådant med i vårt land gällande anordningar för registrering af befolkningen låter sig göra, bör äfven hans intresse såsom vaccinationsföreståndare ökas för skyddskoppympningen, hvarpå denna icke kan annat än vinna. Derjemte tillkommer äfven den bokföring, som, derest medicinalstyrelsens underdåniga förslag om införande af revaccinationstvång vinner nådigt bifall, måste blifva erforderlig.

I hufvudstaden, hvarest enligt nådiga förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande i Stockholm den 27 oktober 1882 rotemännen i instruktionen af den 12 juni 1888 tillagts vissa skyldigheter i

/

afseende på skyddskoppympningen, måste en något olikartad anordning af bokföringen öfver de vaccinationsskyldige vidtagas, hvarför äfven längre ned i författningsförslaget föreslås, att vaccinationsreglementet, särskildt med hänsyn till här ifrågavarande paragrafs bestämmelser, endast i tilllämpliga delar skall ega gällande kraft i hufvudstaden.

§ 12.

• Motsvarar § 12 i nu gällande reglemente. Den onödiga omvägen af vaccinationsjournalernas aflemnande genom vaccinatiönsföreståndaren till kommunalnämnden och derifrån till presterskapet har uteslutits, da helsovårds-kommunalnämnderna i alla händelser genom de i § 11 mom. g föreskrifna årsredogörelserna sättas i tillfälle att utöfva tillsyn öfver vaccinationen. *

Föreskriften att vaccinatörer endast efter förste provinsialläkarens hörande få af helsovårds- respektive kommunalnämnd antagas, har tillkommit, på det att inkompetente personer icke må erhålla dylik befattning.

§ 13.

Mom. 1 innehåller enahanda föreskrifter som § 13 af nu gällande reglemente, endast med de ändringar, som motiveras af ofvannämnda öfverflyttning af en del bokföringsskyldigheter från presterskapet till vaccinatiönsföreståndaren.

Mom. 2 har tillkommit på grund af att föreståndarne för mosaiska och vissa främmande kristna församlingar numera föra egna kyrkoböcker, hvarför dessa föreståndare böra vara underkastade liknande skyldigheter i afseende å skyddskoppympningen, som pastorsembetena.

§ 14.

Innehåller samma föreskrift som § 16 i nu gällande reglemente och synes fortfarande oumbärlig, så vida säkerhet skall vinnas för vaccinationens upprätthållande.

§ 15.

Ersätter §§ 17 och 18 i nu gällande reglemente. De år 1812 upprättade och sedermera till antalet ökade vaccindepoterna har i före-

liggande förslag gifvits en något olika karakter mot förut, i det att den år 1890 inrättade förste provinsialläkareinstitutionen ansetts böra läinpligen göras fruktbringande äfven för vaccinationen, likasom för öfriga grenar af allmänna helsovården. Utom det att personer, hvilka på grund af sin tjenstebefattning måste deltaga i inseendet öfver vaccinationen, härigenom komma i tillfälle att kraftigare än annars befrämja skyddskoppympningen, vinnes genom den föreslagna anordningen, att vaccindepoter komma att finnas i hvarje län inom riket, hvarjemte en numera alldeles obehöflig klass af tjensteman — vaccindepotföreståndarne — blifva obehöflige. Då desse äro tillsatte endast på förordnande och förordnandet när som helst kan indragas, möter i detta hänseende icke något hinder för den välbehöfliga reformens genomförande, synnerligast som redan nu en del af förste provinsialläkarne samtidigt tjenstgöra som vaccindepotfiöreståndare. Den jemförelsevis ringa utgift, som dessa depoter skulle åsamka statsverket och som väl icke lärer öfverskrida kostnaderna för de nuvarande depoterna, torde icke böra hindra en anordning, som utan tvifvel innebär en förbättring af nuvarande förhållanden och som intimt sammanhänger med öfriga punkter i det föreliggande förslaget.

§ 16.

Ar ny och af behofvet synnerligen påkallad. Den animala vaccinens fördelar framför den humaniserade lymfan hafva redan ofvan antydts, äfvensom att animal vaccin alltmera kommit i bruk såväl i vårt land som i utlandet. Möjligheten att samtidigt med vaccinämnet äfven sjukdomsfrön kunna inympas i den vaccinerades organism kan ej, såsom förut framhållits, helt och hållet förnekas, och detta har också i alla tider utgjort oppositionens förnämsta vapen mot vaccinationen. Beklagliga fakta föreligga ock, som bevisa, att smittas öfverförande kan ske på detta sätt. Mikroskopisk undersökning af lymfan ger oss icke någon klarhet beträffande dess renhet redan af det skäl, att man icke känner till de normala, verksamma beståndsdelarne i vaccinen. Hvita och röda blodkroppar, fibrinfibrer, epitelceller, fettdroppar o. s. v. äro tvifvelsutan accidentella tillblandningar, ehuru de ständigt äro till finnandes i lymfan, och af alla de mikroorganismer, som antagits utgöra den verksamma beståndsdelen i vaccinen, har ännu ingen bestått profvet.

Bland de sjukdomar, som inokulerats med vaccin, märkes i främsta rummet syfilis. Trots alla ansträngningar har man allt hittills misslyckats i att mikroskopiskt påvisa syfilissjukdomens smittämne i lymfan.

25 Ännu betänkligare är emellertid, att äfven den sorgfälligaste undersökning af ett barn icke alltid kan med absolut säkerhet skydda läkaren från missgrepp vid ympning från arm till arm, då en hereditär syfilis ofta kan vara latent. Synnerligast i länder och orter, der syfilis är starkare utbredd än hos oss, är faran således icke ringa; och för öfrigt kan redan ovissheten vara egnad att bringa vaccinationen i misskredit.

Allt detta undgår man med säkerhet genom att använda ympämne, som icke passerat någon menniskoorganism, d. v. s. genom att ersätta den humaniserade lymfan med vaccin, som utvecklats på djur. Nötkreatur t. ex. äro fullständigt immuna för syfilis, och den numera så brukliga kalfvaccinen måste alltså i fråga om denna sjukdom vara fullt säker. Men äfven andra sjukdomar, som kunna inokuleras, kunna med visshet uteslutas, om man använder kalfvaccin, då man ju alltid är i tillfälle att slagta och undersöka kalfven, innan vaccinen utlemnas.

Genom den humaniserade lymfans utbyte mot animal vaccin har skyddskoppympningen alltså stälts på en ny fast grund, som fullkomligt betryggar dess bestånd. Försök i denna riktning gjordes redan så tidigt som 1810, då Galbiati i Neapel genom ympning framkallade koppor hos qvigor. Metoden fick dock ingen spridning utanför Neapel förr än på 1860-talet, då Negri genom demonstrationer af densamma gjorde den känd i öfriga delar af Italien. Dernäst blef den öfverförd till Paris genom doktor Lauoix, som 1864 besökte Neapel för att lära sig ympningsmetoden och derifrån medtog en på platsen ympad kalf, från hvilken sedermera ympningen fortsattes till andra kalfvar. Inom kort inrättades derefter anstalter för animal vaccin äfven i Lyon, Brussel, Rotterdam, Haag och Utrecht samt mot slutet af 1860-talet i Milano och S:t Petersburg. Särskildt i Tyskland, der 1865 det första ympinstitutet anlades i Berlin af doktor Pissin, vann metoden mer än annorstädes allmänhetens förtroende, synnerligast efter den svåra smittkoppepidemien 1870 72

och sedan en vaccinationskoinmitté 1884 kraftigt uttalat sig för den animala vaccinen. I hastig följd uppstodo i sagda land nya, mestadels af staten underhållna ympanstalter. År 1891 voro sålunda dessa statsympinstitut icke mindre än 25 till antalet, af hvilka 8 i Preussen, 4 i Sachsen, 2 i Wurtemberg och Elsass-Lothringen samt 1 i Bajern, Baden, Hessen, Mecklenburg-Schwerin, Sachsen-Weimar, Anhalt, Ltibeck, Bremen och Hamburg, hvilkas ändamål var att kostnadsfritt tillhandahålla vaccinatörerna i hela landet animal vaccin. Af alla under år 1892 utförda vaccinationer och revaccinationer verkstäldes också mer än 97 % med animal vaccin. Äfven i England, som sent velat öfvergifva den ursprungliga Jennerska metoden, har man slutligen infört animal vaccination jemte

den vanliga. År 1881 grundade nemligen högsta helsovårdsmyndigheten derstädes en anstalt i London för denna slags vaccination.

Tanken på allmänt införande af animal vaccination i Sverige framkastades visserligen redan på 1870-talet bland läkarne men blef då undanskjuten, emedan man ansåg saken för outredd och erfarenheten om den animala. vaccinen för otillräcklig. Först år 1884 inrättades en ytnpanstalt i Stockholm, hvilken anstalt underhålles af Stockholms kommun och egentligen är afsedd för hufvudstadens behof, men från hvilken äfven vaccin i ganska stor mängd försålts till andra orter inom landet. Från denna anstalt har medicinalstyrelsens vaccinationskontor hittills lyckats att årligen få inköpa stora qvantiteter vaccin, som fördelats på olika håll. Men då staten icke lärer kunna begära, att en enskild kommun allt framgent skall förse andra delar af landet med erforderlig vaccin och detta än mindre, om nu föreliggande underdåniga förslag till nytt vaccinationsreglemente skulle vinna nådigt bifall, hvarigenom behofvet af animal vaccin skulle högst betydligt ökas, så har medicinalstyrelsen ansett sig böra i underdånighet föreslå inrättandet i Stockholm af en statsympningsanstalt, beträffande hvars anordnande, underhållskostnader m. in. styrelsen utarbetat särskildt förslag, som i sammanhang härmed underställes Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

§ 17.

Denna § öfverensstämmer i hufvudsak med hvad hittills egt rum och torde icke för öfrigt erfordra någon belysning.

§ 18.

Grundar sig på Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 16 juni 1813/

§§ 19, 20 och 21.

Motsvara §§ 14, 24 och 25 i nu gällande reglemente med de ändringar, som af förhållandena betingas. För vinnande af öfverensstämmelse mellan här framlagda förslag och bestämmelserna i nådiga instruktionen för läkare den 31 oktober 1890 erfordras vissa ändringar i sistnämnda nådiga förordning, hvarför medicinalstyrelsen vill i särskild underdånig hemställan afgifva förslag i nämnda hänseende.

§ 22.

* De hittills af Eders Kong]. Maj:t, på medicinalstyrelsens underdåniga förslag, utdelade belöningarna till vaccinatörer hafva utgjorts dels af vaccinationsinstrumenter, dels af penningegåfvor och dels af silfvermedaljer att bäras på bröstet för dem, som genom vaccinerande af minst 1,000 personer gjort sig om vaccinationen synnerligen förtjente. Dylika belöningar hafva ganska rikligt utdelats och hafva nog äfven visat sig ändamålsenliga, så länge det var behöfligt att på öfvertalandets väg befrämja vaccinationen. Numera torde emellertid deras antal vara ytterst ringa, som icke äro öfvertygade om vaccinationens gagn; nya tiders upptäckter hafva framkallat åskådningssätt i hygieniska frågor, som i mycket äro olika forna tiders, och de luckor, som numera uppstå i den allmänna vaccinationen, äro icke längre beroende — annat än i undantagsfall — på allmänhetens obekantskap med dess fördelar, utan vanligen att tillskrifva liknöjdhet och oföretagsamhet.

Utdelandet af belöningar såsom medel att befrämja vaccinationen torde derföre numera icke vara så behöfligt som fordomdags, utan borde nog rätt väsentligt kunna inskränkas. Att tilldela synnerligen förtjente vaccinatörer medaljer »för befrämjad vaccination» synes likväl fortfarande böra ske såsom en sällsynt och eftersträfvansvärd utmärkelse. Likaledes bör det vara till fördel för både vaccinationen och vaccinatörerna, att lämpliga vaccinationsinstrumenter spridas, hvarför äfven denna form af belöning synes vara värd att bibehållas. Deremot anser medicinalstyrelsen, att utdelningen af penningegåfvor saklöst skulle kunna upphöra, emedan det dels möter oöfvervinneliga svårigheter att bland de talrika, öfver hela landet spridda vaccinatörerna rättvist fördela de starkt begränsade medel, som finnas för ändamålet tillgängliga, dels också behofvet af direkt understöd torde för vaccinatörerna blifva icke oväsentligt minskadt, derest här föreliggande förslag till reglemente skulle vinna nådigt bifall, hvarigenom vaccinatörerna borde kunna påräkna skälig ersättning för det arbete, som af dem komme att utföras.

§ 23.

Motsvarar § 23 mom. a—e i nu gällande reglemente. Medicinalstyrelsen har dock ansett, att böter och viten för fel och försummelser i afseende å vaccinationen böra höjas för att medföra åsyftad verkan och än mera än förut graderas. Det nya stadgandet i andra stycket af

mom. 2 angående böter för den, som, utan att vara dertill berättigad, betattar sig med vaccination, torde icke blott, såsom erfarenheten visat, vara erforderligt, utan ock, i betraktande af den skada, som kan åstadkommas, fullt rättvist. «

§§ 24 och 25.

Torde icke erfordra någon belysning.

I sammanhang med underdåniga förslaget till nytt reglemente för skydd skoppympningen i riket öfverlemnas härjemte, i öfverensstämmelse med §16 i nämnda förslag, en utredning rörande behofvet och kostnaderna för en statsanstalt för beredande af animal vaccin.

De fördelar, som den anitnala vaccinen bereder såsom ersättningsmedel för den humaniserade lymfan, hafva redan ofvan påvisats och bekräftas till fullo af erfarenheten såväl i utlandet som i vårt eget land. Farhågor, som stundom uttalas af föräldrar, att sjukdomar kunna genom ympämne från tilläfventyrs sjuka barn öfverföras på deras egna, föranleda onekligen vissa svårigheter för ett allmänt införande af ”vaccinationen, så länge en dylik fara icke kan förklaras ligga utom möjlighetens gräns. Dessutom, torde staten, om den fordrar ett absolut ymptvång, äfven vara pligtig att söka bereda den största möjliga trygghet mot skada till följd af skyddsmedlets användande. Dessa motiv hafva äfven föranledt det land, i hvilket vaccinationen och revaccinationen för närvarande finnas fullständigast genomförda, nemligen Tyskland, att på det kraftigaste arbeta för den humaniserade lymfans utbyte mot animal vaccin.

Genom beslut den 18 juni 1885 påbjöd sålunda tyska förbundsrådet, mke blott att animal vaccin skulle öfverallt användas, der sådant vore möjligt, utan. äfven att erforderligt antal ympanstalter skulle anordnas, på det att animal vaccin för hela landets behof måtte kunna produceras. Till hvilket resultat detta beslut ledt, synes bäst af den ofvan meddelade uppgiften ur Tysklands officiella medicinalstatistik, att redan 1891 icke mindre än 25 statsympanstalter voro i verksamhet, från hvilka animai vaccin utsändts till sådan mängd att nära 97 °/o af de vaccinerade och revaccinerade ympats med densamma. Sagda år utfördes i Tyskland 1,308,044 vaccinationer och 1,154,599 revaccinationer, hvaraf torde kunna slutas till de betydliga qvantiteter animal vaccin, som numera årligen produceras i detta land.

29 Från Stockholms stads ympanstalt, hvilken började sin verksamhet 1884, hafva under åren 1885—1893 utlemnats följande qvantiteter animal vaccin, nemligen till:

Under de 10 år anstalten varit i gång har förbrukningen af animal vaccin således ökats år från år trots det temligen höga pris, hvartill densamma till enskilde försäljes. Sistlidet år utlevererades sålunda icke mindre än 5,460 glas och 735 rör, hvarmed, lågt beräknadt, omkring

35,000 personer torde hafva vaccinerats eller revaccinerats. Anspråken på att animal vaccin användes vid skyddskoppympningen växa ock för hvarje år, hvilket man svårligen kan förtänka allmänheten under nuvarande förhållanden, då nästan all vaccin, som erhålles från vaccindepoterna, insamlats af klockare eller barnmorskor och garantierna för att densamma är ofarlig följaktligen måste vara otillräckliga. Skall den ytterst välbehöfliga reformen i vårt vaccinationsvåsende kunna genomföras, att humaniserad lymfa endast får insamlas af läkare, hvilka kunna bedöma, huruvida det barn, från hvilket vaccinen tages, är friskt, erfordras dessutom otvifvelaktigt, att ett yinpinstitut finnes, der vaccin i stora qvantiteter produceras till kostnadsfri fördelning bland vaccinatörerna, emedan i annat fall brist på vaccin ganska ofta torde komma att uppstå. Men att detta yinpinstitut då bör vara en statsanstalt, stående under medicinalstyrelsens inseende och kontroll, synes vara uppenbart, då ett motsatt förhållande skulle strida mot hela principen i vårt

1 Hvarje glas räcker för 3 personer och rören för omkring 30.

vaccinationsväsende, oafsedt risken att vaccin icke skulle kunna när som helst erhållas från en privat anstalt, och detta kanske just när behofvet deraf vore som störst, samt äfven oafsedt att det i ekonomiskt afseende torde blifva fördelaktigare att sjelf producera vaccinen än att tillhandahålla densamma i andra hand. Dessa skäl synas äfven hafva föranledt, att alla ympinstitut i Tyskland numera äro statsanstalter.

Till bedömande af kostnaderna för en dylik ympanstalt torde några utdrag ur 1892 års redogörelse för Tysklands statsympinstitut vara egnade. Särskildt torde härvid förhållandena i Munchen vara att beakta, emedan derifrån levereras vaccin till en befolkning, som till antalet någorlunda motsvarar folkmängden i Sverige. Men dessutom meddelas för jemförelses skull motsvarande uppgifter från några andra tyska ympinstitut, exempelvis anstalterna i Berlin, Dresden och Karlsruhe. I

I Berlineranstalten ympades under redovisningsåret 102 kalfvar, hvaraf likväl 6 kasserades på grund af sjukdom; skörden från de återstående 96 kalfvarne uppgick till 379,656 vaccinportioner, hvarje portion beräknad innehålla vaccin, tillräcklig för en person. Häraf åtgingo emellertid 47,000 portioner till ympning af kalfvar, medan återstoden 332,656 portioner utlemnades för vaccinationsändamål. Fördelas driftkostnaderna 12,102 mk 12 pf. på dessa 332,656 portioner, finner man alltså, att produktionskostnaden för hvarje portion belöper sig till 37 pfennige.

31 I Miinchen ympades 139 kalfvar, af hvilka 3 kasserades. De utlemnade vaccinportionernas antal uppgick till 427,257 stycken. Fördelade på driftkostnaderna för året 12,432 mk 20 pf. visa sig kostnaderna per portion vid denna anstalt uppgå till ungefär 30 pfennige.

I Dresden skördades vaccin från 51 kalfvar. Någon jemförelse angående kostnaderna för producerandet af vaccinen vid denna anstalt kan ej med ledning af den lemnade redogörelsen uppställas, emedan vaccinen försändts i rör af olika storlekar och uppgift saknas beträffande vaccinmängden i hvarje rör.

I Karlsrulie slutligen skördades vaccin från 35 kalfvar. De utlemnade vaccinportionerna uppgingo till 128,829, hvadan kostnaderna för hvarje portion här belöper sig till nära 70 pfennige.

Vid ympanstalten i Stockholm kunna icke några exakta beräkningar göras beträffande kostnaderna derstädes för produktionen af animal vaccin, emedan i räkenskaperna för anstalten hvarken upptagits någon ersättning till föreståndare och veterinär eller för lokalen m. m. Beräknas emellertid de direkta utgifterna i förhållande till mängden utlevererad vaccin, så befinnes det, att hvarje vaccinportion, tillräcklig för en person, kostat anstalten i medeltal under åren 1885—1893 omkring 10 15 öre.

År 1893 utgjorde de vigtigaste utgifterna vid anstalten följande:

Vaccinglas-flaskor.................................................................................. kr. 477: 77

Mjölk........................................................................................................... » 232: 20

Biträden.................................................................................................... 8 208:

Expediering af vaccin........................................................................... 8 160:

Hyra för kalfvarne ................................................................................. ® 140:

Pappaskar................................................................................................. 8 105: 82

Lymfrifningsmaskin................................................................................. 8 85: 53

Vaccinationsbestick................................ 8 4U: öv

Diverse omkostnader.............................................................................. £ 234: 43

Summa kronor 1,634: 14

Kostnaderna för en statsympanstalt äro naturligtvis helt och hållet beroende af den utsträckning, i hvilken den animala vaccinen kan komma att vinna användning inom landet. Enligt befolkningsstatistiken födas årligen i Sverige omkring 135,000 lefvande barn, af hvilka emellertid 10 ä 11 procent aflida redan under första lefnadsåret och följaktligen, enligt bruket hos oss, icke annat än undantagsvis hinna att vaccineras. De vaccinationspligtiges antal kan således årligen beräknas till i det närmaste 125,000. Vidare aflida af alla lefvande födda barn i medeltal nära 30 procent före uppnådda 12 ä 13 år. Med ofvan anförda siffra

pa de föddes antal till grund skulle alltså vid inträdet i revaccinationsåldern återstå ungefär 95,000 barn att revaccinera. Lägges slutligen härtill antalet årligen revaccinerade rekryter vid armén, så torde totalsumman af de personer, för hvilka vaccin, enligt det förslag till ändrade bestämmelser rörande vaccinationen, som af medicinalstyrelsen i underdånighet framlagts, skulle årligen behöfva anskaffas, uppgå till i det närmaste 225,000.

Af skäl, som redan ofvan angifvits, kan man emellertid icke tänka på att få den animala vaccinen uteslutande använd vid vaccinationerna i vårt land, åtminstone icke ännu på ganska lång tid. Sådant torde icke heller vara nödvändigt, derest förbud finnes för andra än läkare att uppsamla humaniserad lymfa. Att beräkna huru stor procent af de årligen vaccinations- och revaccinationspligtige skola komma att ympas med animal vaccin är emellertid ytterst vanskligt; men äfven med skyldig hänsyn dertill att läkarne hos oss hittills föga befattat sig med vaccinationen och vaccinämnes samlande samt att de vaccinatörer* hvilka icke äro läkare, torde böra förbjudas att ympa från arm till arm, lärer inan väl näppeligen behöfva antaga, att mer än högst 50 procent af vaccinationerna till en början komma att ske med animal vaccin. Enligt denna beräkning, som emellertid af naturliga skäl icke kan blifva annat än sannolikhetsberäkning, skulle alltså ympanstalten i Stockholm från början blott behöfva anordnas för en produktion per år af höest

110,000 å 115,000 vaccinportioner.

Med samma beredningssätt och utspädning af den från kalfvarne skördade lyinfmassan, som på senare tiden allmänt införts vid de tyska ympanstalterna, skulle för vinnande af detta antal vaccinportioner endast behöfva användas ungefär 40 kalfvar om året. För att hafva större visshet, att vaccin icke skall behöfva tryta, torde dock antalet vaccinerade kalfvar böra beräknas något högre, exempelvis till 50 om året eller ungefär en kalf i veckan. Dessa kalfvar skulle, såsom vid Stockholms stads yrnpmngsanstalt sker, anskaffas hos slagtare i staden mot hyra af 10 kronor per stycke. Utfodringen af ympdjuren, hvilka hvart och ett måste qvarhållas vid^ anstalten under en vecka, bör vara ganska riklig, hufvudsaklig11 bestående af söt mjölk, möjligen med tillsats af något mjöl, såsom i Tyskland flerstädes är vanligt. I allmänhet beräknas åtgången af mjölk till 12 k 15 liter för hvarje kalf dagligen. Här i Stockholm består utfodringen af 10 k 12 liter oskummad pasteuriserad mjölk om dagen.

Lokal för anstalten torde åtminstone för de första åren kunna erhallas inom en ändamålsenligt anordnad och noga isolerad byggnad å veterinärinstittuet, hvilken anordning synes så mycket fördelaktigare,

som anstalten på så sätt kunde ställas under ständig tillsyn af veterinär, utan att kostnaderna derför behöfde blifva så synnerligen afsevärda. Äfven omkostnaderna för skötsel af djuren, betjening o. s. v. borde härigenom något kunna reduceras, intill dess man hunnit få någon erfarenhet om anstaltens behof. Utgifterna för stallets iordningställande m. m. å lämplig plats vid veterinärinstitutet hafva beräknats komma att uppgå ■ till omkring 3,000 kronor.

Under ofvannämnda förutsättningar skulle organisationskostnaderna och det årliga underhållet af ympningsanstalten förslagsvis komma att uppgå till följande belopp:

OrganisationsJcostnader:

Lokalens inredning m. m................................................................ Kr. 3,000: —

1 ympbord ............................................................................................. » 75: ■—

Instrumenter och möbler in. m.................................................... » 1,250: —

Mjölkkärl, kokkärl, täcken, griminor, rockar........................... » 75: —

5 dussin handdukar ........................................................................... » 50: —

Kronor 4,460: —

o 7

Arsunderhåll:

Föreståndare och veterinär ............................................................ Kr. 1,000: —

Hyra för 50 kalfvar ä 10 kronor ................................................ » 500: —

Transport af kalfvar 2 gånger i veckan.................................... » 150: —

15 hektoliter söt mjölk 350 dagar ä 15 öre litern............... » 787: 50

Betjening och skötsel m. m. k 1 krona per dag .................. » 350: —

Uppvärmning och belysning.................................. » 50: —

Tvätt och rengöringskostnader ...................................................... » 50: —

Emballage ............................................................................................. » 500: —

Inventariers underhåll........................................................................ » 100: —

Diverse omkostnader............................................. » 312: 50

Kronor 3,800: —

De för vaccinationens befrämjande nu disponibla tillgångar utgöras af:

Behållning från år 1893 ............................................................... Kr. 10,285: 45

hvarjemte det årliga statsanslaget utgör................................. » 7,700: —

Af statsanslaget hafva hittills, jemlikt nådiga brefvet den 27 november 1874, årligen brukat utdelas:

Arfvode för vaccindepotföreståndare .......................................... Kr. 3,700: —

D:o till biträde vid vaccinationskontoret........................... » 400: —

Understöd åt ålderstigne vaccinatörer ..................-................... » 150: —

Kronor 4,250: — 5

hvadan sålunda till diverse utgifter, såsom inköp af animal vaccin, blankettryck, resekostnader m. in. samt till belöningar åt vaccinatörer årligen återstått en summa af 3,450 kronor.

Enligt det förslag till vaccinationsväsendets ordnande, som af medicinalstyrelsen ofvan framlagts, skulle en del inbesparingar kunna göras å dessa ordinarie utgiftsposter, emedan dels arfvoden åt vaccindepotföreståndarne (3,700 kr.) upphörde att utgå, om depoterna i deras nuvarande form blefve indragna, dels penningebelöningar åt vaccinatörerna icke längre korame att utdelas. Den behållning å vaccinationsfonden, som tvifvelsutan kommer att förefinnas, äfven sedan belöningarna för åren 1893 och 1894 till vaccinatörerna utgått, skulle dels kunna användas till betäckande af organisationskostnaderna för den animala vaccinationsanstalten, dels till ökadt blankettryck med mera, som lärer blifva en nödvändig följd af vaccinationsväsendets omdaning. Något särskildt anslag för täckande af dessa utgiftsposter skulle alltså med denna anordning icke blifva behöfligt.

Hvad de årliga utgifterna angår, hemställer medicinalstyrelsen, i förhoppning att det hittills utgående statsanslaget ännu någon tid skall visa sig tillräckligt, oaktadt de omkostnader, som måste blifva en följd af här föreslagna reformer i vaccinationsväsendet, i underdånighet att följande utgiftsstat måtte från och med det år, då nytt vaccinationsreglemente kan bestämmas att träda i kraft, blifva beträffande slutsumman i nåder faststäld, nemligen:

7 a

Arfvode åt 24 förste provinsialläkare ä 100 kronor

Arfvode för biträde vid vaccinationskontoret..............

Årsanslag för animala revaccinationsanstalten ..........

Understöd åt behöfvande vaccinatörer ...........................

Belöningar åt vaccinatörer..................................................

Diverse utgifter......................................................................

....... Kr. 2,400: —

....... » 500: —

...... » 3,800: —

...... » 150: —

....... » 700: —

....... » 150: —

Kronor 7,700: —

och hemställer tillika, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder besluta:

dels att detta statsanslag måtte få anses såsom reservationsanslag, så att möjligen under ett år uppkommande besparingar må få disponeras för kommande års utgifter, emedan kostnaderna för vaccinationens underhållande ovilkorligen måste vexla rätt betydligt under olika år, beroende såväl på den större eller mindre utgift produktionen af den animala vaccinen kan komma att betinga, som ock på de belopp, som komma att utbetalas för belöning af vaccinatörer;

dels att nu gällande bestämmelser på grund af nådiga bref den 8 februari 1855, den 16 maj 1873 och den 27 november 1874 angående upprätthållandet af vaccindepoter i riket måtte upphäfvas från och med den dag, då nytt vaccinationsreglemente, i enlighet med medicinalstyrelsens underdåniga förslag, beslutes skola träda i kraft;

dels slutligen anbefalla medicinalstyrelsen att vidtaga åtgärder för inrättande af en animal vaccinationsanstalt, för hvilket ändamål behållningen å vaccinationsfonden må få i första rummet användas samt att meddela närmare föreskrifter beträffande densammas skötsel och arbetsordning.

Underdånigst:

AUG. ALMÉN.

D. M. Pontin. G. Bolling. R. A. Wawrinsky.

A. J, Bruzelius.

Stockholm den 8 juni 1894.

FÖRSLAG

till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen i riket,

afgifvet den 8 juni 1894.

Vi Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung, göre veterligt: att Vi, med anledning af en utaf Vår medicinalstyrelse gjord framställning, funnit godt att, med upphäfvande af nådiga reglementet den 29 september 1853, nådiga kungörelsen den 20 mars 1874 samt öfrige mot detta Vårt nådiga reglemente stridande föreskrifter, stadga som följer:

Kap. 1.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Mom. 1. Det åligger föräldrar, fosterföräldrar och målsmän att

a) dels låta med skyddskoppor ympa eller, som det vanligen kallas, vaccinera hvarje till deras omvårdnad hörande barn, före utgången af

det på dess födelseår följande kalenderåret, för så vidt icke med läkareattest kan styrkas, att barnet haft smittkoppor;

b) dels ombesörja, att barnet undergår förnyad ympning (revaccination) under det år, inom hvilket det fyller 12 år, för så vidt detsamma icke haft smittkoppor eller redan tidigare blifvit revaccineradt; och

c) dels tillse, att barnet efter hvarje verkstäld ympning blifver å utsatt tid och ställe af vaccinatören besigtigadt för utrönande af ympningens resultat.

Mom. 2 a) Skyldigheten att vaccineras respektive revaccineras gäller äfven i afseende å personer, hvilka öfverskridit ofvan angifna åldersgränser, utan att hafva haft smittkoppor eller blifvit med framgång vaccinerade respektive revaccinerade.

b) I afseende å revaccination af dem, som till krigstjenst antagas, gälla särskildt meddelade föreskrifter.

§ 2.

Har med läkares intyg styrkts, att barn, som är vaccinationspligtigt (§ 1) icke kan utan fara för dess helsa med skyddskoppor ympas, skall sådan ympning med åtföljande besigtning verkställas inom ett år efter det att sjukdoinshindret upphört.

§ 3.

Slår ympning icke behörigen an, skall densamma senast inom ett år förnyas, och om deri äfven då slår fel, ännu en gång, inom tredje året, upprepas.

§ 4.

Föräldrar, fosterföräldrar och målsmän vare pligtige att på vederbörande vaccinationsföreståndares (§ 8 mom. 3) anfordran förete intyg öfver att de under deras vård stälda barn blifvit med framgång ympade (§ 9 e) eller ock tillfälligt eller för all framtid derifrån befriade.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt vare skyldig att före lärjunges emottagande infordra genom vederbörande målsman intyg, att personen i fråga blifvit med framgång vaccinerad

respektive revaccinerad, derest icke vederbörligen styrkes, att lärjungen haft smittkoppor eller lagligen blifvit från ympning befriad; och må utan sådant intyg lärjungen icke vid läroanstalten emottagas.

Mom. 2. Föreståndare, hvarom ofvan sägs, vare likaledes skyldig att uppgöra och före den 1 januari hvarje år till vederbörande vaccinationsföreståndare insända förteckning å de lärjungar vid skolan eller anstalten, hvilka under näst påföljande år blifva revaccinationspligtige (§ 1 mom. 1 b), äfvensom att senast en månad före läsårets slut till vederbörande vaccinationsföreståndare insända förteckning öfver dem bland fjorårets vaccinationspligtige lärjungar, rörande hvilka icke föreskrifna intyg om revaccination företetts.

§ 6.

Rättighet att vaccinera tillkommer:

a) legitimerade läkare;

b) andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt kommer att i nåder stadgas, inhemtat kunskap i konsten att vaccinera äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppors förlopp och kännetecken samt häröfver, jemte att de ega kännedom om vaccinationsjournals förande, erhållit föreskrifna intyg;

c) de hvilka före detta erhållit behörighet att vaccinera och dertill, enligt läkares intyg, visat sig skicklige.

§ 7.

Mom. 1. Skyddskoppympningen må under alla årstider kunna företagas; dock vare vaccinatör (§ 8 mom. 1) under tider, då smittkoppor icke äro inom landet gängse, endast pligtig att från början af maj till slutet af augusti månad hvarje år vid offentligt utlysta vaccinationsmöten (§11 c) verkställa vaccination och revaccination.

Mom. 2. Då smittkoppor äro gängse, skall deremot den offentliga vaccinationen och revaccinationen, utan afseende på årstid, oafbrutet fortsättas med alla, som sig för ympnings undergående infinna.

§ 8.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket bildar ett särskildt vaccinationsdistrikt, inom hvilket en eller flere vaccinatörer skola af helsovårdsmyndigheten derstädes anställas, dock med rättighet för angränsande

kommuner att, med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd, sig om en gemensam vaccinatör förena.

Till vaccinatör kan äfven qvinna (vaccinatris) antagas.

Mom. 2. I civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig uppdraget att vara vaccinatör i den kommun, inom hvilken han är bosatt; börande dock, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal vaccinatörer ställas till läkarens förfogande att under hans inseende vid skyddskoppympningen biträda.

Mom. 3. Kommunens helsovårdsmyndighet åligger att årligen utse en bland sina ledamöter att i egenskap af vaccinationsföreståndare hafva närmaste tillsynen öfver skyddskoppympningen inom kommunen.

Kap. 2.

Yaccinatörens åligganden.

§ 9-

Yaccinatörens åligganden äro:

a) att med ledning af de utaf vaccinationsföreståndaren årligen uppgjorda listor (§ 11 a och b) med skyddskoppor ympa alla inom hans distrikt befintliga personer, hvilka enligt detta nådiga reglemente äro sådan ympning underkastade eller som för vaccinations undergående sig hos honom anmäla;

b) att för sådant ändamål i behörig tid förse sig med vaccinämne, som på reqvisition tillhandahålles kostnadsfritt af vederbörande förste provinsialläkare; dock att vaccinatör, derest han är legitimerad läkare, bör, sedan vaccinationen inom hans distrikt kommit i gång och så länge den för året pågår, sjelf bereda sig tillgång till vaccin medelst ympning från person till person;

c) att, derest han är legitimerad läkare, uppsamla vaccin från friska och dertill lämpliga barn samt insända densamma till vederbörande förste provinsialläkare;

d) att på 7:e till 9:e dagen efter verkstäld ympning besigtiga den vaccinerade för utrönande huruvida skyddskoppor uppkommit samt för den skull vid vaccinationens utförande underrätta den vaccinerade, dess föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

e) att efter verkstäld besigtning utan särskild ersättning utfärda intyg, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, huruvida ympnin-

gen lyckats eller slagit fel, i hvilket senare fall densamma skall på föreskrifvet sätt (§ 3) förnyas;

f) att å de af vaccinationsföreståndaren uppgjorda listor öfver vaccinationspligtige noggrant införa föreskrifna anteckningar öfver alla af honom ympade personer (vaccinationsjournal) samt årligen under första hälften af september månad till vederbörande vaccinationsföreståndare öfverlemna dessa listor;

g) att hos vaccinationsföreståndaren ofördröjligen anmäla alla vaccinerade, hvilka af en eller annan anledning icke blifvit å utsatt tid och ställe besigtigade; samt

h) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar, hvilka med hänsyn till skyddkoppympningens verkställande af medicinalstyrelsen utfärdas.

Hvad här ofvan finnes föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven för öfriga personer, som äro behöriga att vaccinera och som, utan att vara till vaccinatörer antagna, utöfva skyddskoppympning; skolande af dem listor, i öfverensstämmelse med de under f) omnämnda, föras öfver af dem ympade personer samt årligen under första hälften af september månad till vederbörande vaccinationsföreståndare aflemnas.

§ 10.

Vaccinatör eger, derest icke annorlunda är mellan honom och kommunen öfverenskommet, att, efter verkstäld och lyckad vaccination eller revaccination, af den ympade, dess föräldrar eller målsman, uppbära en ersättning af 50 öre; skolande denna ersättning för erkändt medellöse af kommunen godtgöras.

Kap. 3.

Vaccinationsföreståndarens åligganden.

§ 11.

Vaccinationsföreståndarens åligganden äro:

a) att i början af hvarje år med ledning af uppgifter från presterskapet (§ 13, c) uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver såväl inom vaccinationsdistriktet under nästföregångna år födda som dit inflyttade, ännu ovaccinerade barn, så ock å samma

listor anteckna de barn, som af en eller annan anledning icke blifvit under föregående år vaccinerade eller å hvilka ympningen skall förnyas (§ 3);

b) att likaledes i början af hvarje år med ledning af de från skolföreståndarne inkommande förteckningar (§ 5 mom. 2) uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver revaccinationspligtige under året äfvensom å samma listor anteckna de barn, som, ehuru redan föregående år revaccinationspligtiga, likväl icke af en eller annan anledning blifvit revaccinerade eller å hvilka ympningen skall förnyas

(§ 3);

c) att före februari månads utgång öfverlemna ofvannämnda listor till vederbörande vaccinatör samt i samråd med denne bestämma den ordning, i hvilken skyddskoppympningen och den derpå följande besigtningen af de ympade bör inom vaccinationsdistriktet företagas, hvarom kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt skall, genom föreståndarens försorg, ske, med uppgift på tid och ställe för vaccinationen inom olika trakter af distriktet, och hvarom vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare bör så tidigt underrättas, att han dervid må kunna tillstädeskomma, om så nödigt pröfvas;

d) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande i tjensten samt tillse, det såväl dessa som andra personer, hvilka med skyddskoppympningen sig befatta, iakttaga hvad, enligt detta reglemente eller på grund af detsamma utfärdade föreskrifter, dem åligger;

e) att efter anmälan af vaccinatör om barn, som icke å utsatt tid och plats instälts till besigtning (§ 9, g), uppmana dessa barns föräldrar eller målsmän att ofördröjligen fullgöra sin skyldighet i detta afseende;

f) att granska och med sitt namn underteckna från vaccinatörer inkomna vaccinationsjournaler, hvilka derefter före september månads utgång till vederbörande pastorsembete öfverlemnas; samt

g) att vid hvarje års slut enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär till vederbörande helsovårdsmyndighet i kommunen ingifva redogörelse för vaccinationen och revaccinationen under året, hvarvid uppgift bör särskildt lemnas dels beträffande de barn, hvilkas föräldrar eller målsmän utan laglig grund uraktlåtit att dem till vaccination respektive revaccination befordra eller, oaktadt anmaning af vaccinationsföreståndaren, försummat att å utsatt tid och plats dem till besigtning inställa, dels om hvad med hänsyn till vaccinationen inom kommunen finnes anmärkningsvärdt eller från helsovårdsinyndighetens sida i ett eller annat afseende kan påkalla åtgärd.

42 Kap. 4.

Helsovårds- och kommunalnämnders samt presterskapets åligganden.

§ 12.

Helsovårds- och kommunalnämnder åligger:

a) att, efter vederbörande förste provinsialläkares hörande beträffande de sökandes kompetens, antaga och efter skedd uppsägning entlediga vaccinatörer inom deras respektive kommuner samt, såväl i ena som andra fallet, insända underrättelse derom till Kongl. Maj:ts befallningshafvande för förste provinsialläkarens meddelande;

b) att på grund af vaccinationsföreståndarens årsberättelser (§ 11, g), vidtaga nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens befrämjande inom kommunen samt allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat, att låta med skyddskoppor ympa och till besigtning inställa under deras vård varande personer; börande nämnden, der sådant erfordras, anmäla uraktlåtenhet i ofvannämnda afseende till författningsenlig påföljd (§ 23) äfvensom genom föreläggande af lämpligt vite (§ 23) söka förmå tredskande att fullgöra föreskrifterna rörande vaccinationen och revaccinationen.

§ 13.

Mom. 1. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter inhändigande af vaccinationsjournalerna (§ 11, f), med ledning af desamma, ofördröjligen och senast inom åtta dagar uti husförhörsboken anteckna de under vaccinationsåret med framgång ympade personer; skolande enahanda anteckning med stöd af företedt prestbevis eller vaccinations- respektive revaccinationsintyg (§ 9, e) äfven göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingen;

b) att derefter senast före december månads utgång insända vaccinationsjournalerna till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare att bifogas årsberättelsen till förste provinsialläkaren för den åtgärd, som på denne ankommer;

c) att i början af januari månad hvarje år till församlingens vaccinationsföreståndare aflemna förteckning å de under nästföregående år födda och inflyttade ovaccinerade barn jemte föräldrarnes namn och adress;

d) att i allt, hvad på detsamma beror, befordra skyddskoppympningen och understödja dess noggranna öfvervakande.

Mom. 2. Hvad i detta reglemente är för pastorsembetet föreskrifvet, gäller i tillämpliga delar äfven om församlingsföreståndare.

Kap. 5.

Beredande af tillgång på vaccinämne.

§ 14.

Ingen må vägra legitimerad läkare, som vaccination förrättat, att af ympad person taga vaccinämne, då sådant finnes erforderligt och med ympningens framgång förenligt.

§ 15.

Det åligger hvarje förste provinsialläkare äfvensom stadsläkare, som äro eller framdeles kunna i nåder förklaras vara med dem likstälde, att sjelfve eller genom annan legitimerad läkare ansvara för underhållandet af god vaccin samt fördenskull icke allenast tillhålla vederbörande läkare, som skyddskoppympning utöfva, att uppsamla och utan dröjsmål insända vaccinämne (§ 9, c), utan äfven sjelf söka, genom att oafbrutet underhålla vaccinationen, hålla pålitligt ympämne i tillräckligt förråd för att vid reqvisition kunna dermed förse vederbörande vaccinatörer (§ 9, b).

§ 16.

I ändamål att än mera betrygga tillgången på godt vaccinämne har en särskild anstalt för beredande af animal vaccin i Stockholm inrättats under omedelbart inseende af medicinalstyrelsen ; och ega vederbörande, hvilka med vaccinationen hafva befattning, att, vid inträffande behof af ympämne, sådant från denna anstalt reqvirera och i mån af tillgång erhålla.

44 Kap. 6.

Kostnadsersättningar.

§ 17-

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar och regler för vaccinationens utöfvande, blanketter till vaccinationslistor (§ 11, a och b) och vaccinationsintyg (§ 9, e) in. m., äfvensom förste provinsialläkarnes omkostnader för beredande af tillgång på ympäinne samt kostnaderna för statens ympningsanstalt i Stockholm godtgöras af de under medicinalstyrelsens förvaltning stälda medel.

§ 18.

För sändande af vaccinämne må portofrihet begagnas i öfverensstämmelse med nådiga brefvet den 16 juni 1813 och enligt bestämmelser, som generalpoststyrelsen eger utfärda.

Kap. 7.

Inseendet öfver skyddskoppympningen.

§ 19.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen, som eger att i öfverensstämmelse med för densamma gällande instruktion meddela råd och anvisningar rörande vaccinationens utöfning samt vidtaga alla nödiga åtgärder för skyddskoppympningens behöriga vidmagthållande.

§ 20.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka öfver, att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer, att vederbörande nämnder fullgöra dem enligt detta reglemente åliggande skyldigheter, äfvensom att vederbörande polismyndighet och kronobetjente

lemna det biträde, som för vaccinationens befrämjande kan på dem ankomma; för hvilket ändamål Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven ega, att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga lämpliga viten. När genom vederbörandes anmälan eller på annat sätt till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kunskap kommit, att å någon ort missförhållanden med hänsyn till skyddskoppympningen i ett eller annat afseende förefinnas, skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillse, att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande vidtagas.

§ 21.

Förste provinsialläkares, provinsialläkares, extra provinsialläkares och stadsläkares åligganden i afseende på skyddskoppympningen angifvas i den för dem utfärdade nådiga instruktionen af den 31 oktober 1890 med de ändringar, som genom nådig kungörelse af denna dag blifvit deri vidtagna.

Kap. 8.

Belöningar och ansvarsbestämmelser.

§ 22.

För att uppmuntra till en nitisk utöfning af skyddskoppympningen, vilje Vi, på underdånigt förslag af medicinalstyrelsen, grundadt på vederbörandes anmälan, tilldela den, som i sådant afseende sig särskildt utmärker, ett hederstecken: »för befrämjad vaccination» eller annan lämplig belöning, i den mån tillgängliga medel det medgifva.

§ 23.

Mom. 1. Föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän äfvensom andra, som hafva barn under sin vård och hvilka utan laga förfall (§§ 2 och 3) underlåta att äfven efter anmaning fullgöra, hvad dem enligt § 1 af detta reglemente åligger, straffes med böter, högst 20 kronor. Den sålunda försumlige eller tredskande eger vederbörande helsovårdsmyndighet i kommunen förelägga viss tid, inom hvilken, vid vite af högst 50 kronor, den uraktlåtna skyldigheten skall vara fullgjord. Försummas äfven detta, eger helsovårdsmyndigheten att genom höjda viten göra sig hörsammad.

46 Mom. 2. Vaccinatör eller vaccinationsföreståndare äfvensom föreståndare för skola, läro-, eller uppfostringsanstalt, som försummar något af hvad honom enligt detta reglemente eller särskilda i enlighet med detsamma utfärdade föreskrifter åligger, straffes med böter från och med 10 till och med 50 kronor. Låter vaccinatör sig ej häraf rätta, eger medicinalstyrelsen att, efter förutgången varning, fråntaga honom rättigheten att vaccination utöfva.

Samma bötesansvar vare för en hvar, som bevisligen vägrar att under de i § 14 anförda omständigheter låta taga vaccinämne eller som, utan att dertill vara berättigad, verkställer skyddskoppympning.

Mom. 3. Förfar vaccinatör vid skyddskoppympningens utöfvande vårdslöst, böte, der ej straff enligt allmän lag bör å förseelsen följa, från och med 5 till och med 100 kronor.

§ 24.

Böter och viten efter detta reglemente och de i enlighet med detsamma meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa. Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola de förvandlas enligt allmän lag.

§ 25.

Mål angående förseelser mot detta reglemente eller mot de enligt detsamma meddelade föreskrifter lyda under allmänt åtal och skola anhängiggöras på sätt i nådiga helsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 för andra förseelser mot helsovårdsföreskrifter finnes stadgadt.

Detta reglemente gäller i tillämpliga delar och med den inskränkning, som af nådiga förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande i Stockholm den 27 oktober 1882 betingas, äfven för hufvudstaden samt länder till efterrättelse från och med den 18

Det alle som vederbör

KONGL. MEDICINALSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA SKRIFVELSE

DEN 17 JANUARI 1896,

1 ANLEDNING AF INKOMNA YTTRANDEN ÖFVER STYRELSENS FÖRSLAG TILL FÖRNYADT NÅDIGT REGLEMENTE FÖR SKYDDSKOPPYMPNINGEN

I RIKET.

STOCKHOLM

Isaac Maecus’ Boktk.-Aktiebolag 1890.

Medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse med anledning af de särskilda yttranden, som af Kongl. Maj:t infordrats öfver Styrelsens förslag till nytt vaccinationsreglemente1).

Till Konungen.

Sedan Medicinalstyrelsen i und. skrifvelse af den 8 juni 1894 inkommit med detaljeradt förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen i riket, har Eders Kongl. Maj:t häröfver infordrat underdåniga utlåtanden ej mindre af samtlige E. K. M:ts Befde, efter vederbörande förste provincialläkares hörande, samt öfverståthållareembetet, efter förste stadsläkarens i Stockholm hörande, än ock af samtlige domkapitel, Stockholms stads konsistorium, hofkonsistorium, direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk, Nya Elementarskolans direktion, öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor samt direktionen öfver veterinärinstitutet, E. K. M:ts generalpoststyrelse och statskontoret;

och har E. K. M:t derefter, sedan samtliga dessa yttranden inkommit, velat genom nådig remiss den 5 sistlidnc aug. lemna Medicinalstyrelsen tillfälle att yttra sig i anledning af hvad dessa myndigheter i ärendet anfört.

Såsom väl var att vänta i en fråga af sådan art som den af Medicinalstyrelsen här förebragta, hafva synnerligen skiftande meningar, såväl klander som instämmanden, blifvit i de remitterade handlingarna uttalade. Då Medicinalstyrelsen nu går att i underdånighet besvara de inlägg, som gjorts mot förslaget, anser Styrelsen det derför vara nödvändigt, för vinnande af öfversigt, att i vissa hufvudpunkter sammanföra de gjorda anmärkningarna, hvarvid Styrelsen i hufvudsak följt samma uppställning, som i Medicinalstyrelsens ofvan omnämnda underdåniga förslag af den 8 juni 1894 iakttagits.

De föreslagna grunderna i allmänhet.

Såsom af Medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse af den 8 juni 1894 torde framgå, har Styrelsen med det framlagda förslaget afsett dels att ställa skyddskoppympningen i i riket på mera fast och säker grund, än hvad hittills varit

') Detta förslag, afgifvet den 8 juni 1894, finnes jemte motivering infördt i Hygiea. Bd LYI sid. 485.

fallet, dels att garantera ympningens effektivitet och minska faran för infektion genom såväl skärpta kompetensvilkor för vaccinatörerna som beredande af otadligt ympämne samt slutligen att skärpa och förenkla kontrollen öfver skyddskoppvmpningén; i korthet sagdt, Styrelsen har med sitt förslag sökt att, i hvad på den ankommer, åvägabringa, att de kraf blifva tillfredsstälda, hvilka nutiden ställer på en lagstiftning angående vaccinationen, nämligen l:o) en tvångsförfattning, som påbjuder ej endast ympning, utan äfven i vissa fall förnyelse af densamma samt allmän revaccination; 2:o) en skolad ymppersonal; 3:o) ett tadelfritt ympämne samt 4:o) ett betryggande kontrollväsende.

Af de myndigheter, hvilka mer eller mindre utförligt yttrat sig om det underdåniga förslaget i dess helhet hafva de allra flesta förklarat sig i hufvudsak instämma i de föreslagna allmänna grunderna. Endast några få hafva i detta hänseende yttrat sig afstyrkande.

E. K■ M:ts Bef:de i Upsala län finner de af förste provincialläkaren i samma län föreslagna grunder för skyddskoppympningens ordnande innebära afsevärda fördelar framför de af Medicinalstyrelsen ifrågasatta och instämmer derför i nämnde läkares yttrande, som hufvudsakligen går ut på, att vaceinationsväsendet, hvilket numera ovilkorligen kräfver en omorganisation i vårt land, skall helt och hållet fråntagas kommunalmyndigheterna och i stället, likasom så småningom all sjukvård och framför allt alla skyddsåtgärder mot de smittsamma sjukdomarna samt de smittsjukas vård, läggas i statens händer för att uteslutande handhafvas af dess tjenstemän, d. v. s. tjensteläkarne. »Tjensteläkaren skulle träda i kommunalnämndsledamoten-skyddsympningsföreståndarens ställe, handhafva vården och bära ansvaret för skyddsympningen, biträdd af skolade och, der så är nödigt, med bidrag af staten aflönade ympare.» Dessa ympare skulle lämpligast väljas inom folkskolelärarekåren och deras utbildning ske under lärotiden, desto hellre som undervisning i helso- och sjukvårdslärans grunder blifvit uppsatt som ett önskningsmål vid folkskolelärareundervisningen. Åt kommunalnämnderna skulle endast öfverlemnas bestyret att efter anmälan af tjensteläkaren vidtaga lagliga åtgärder, för att tredskande måtte till ympning befordras.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län har vid granskning af förslaget funnit så många väsentliga, (här nedan under de särskilda §§ närmare angifna) ändringar i sak böra deri vidtagas, att antagas måste, att förslaget i dess helhet synes E. K. M:ts B ef: de oantagligt, ehuru detta icke i det afgifna utlåtandet direkt uttalas. Derjemte har E. K. M:ts Bef:de i

samma län ansett sig böra påpeka, att reglementsförslaget »jemväl i språkligt hänseende synes vara ganska bristfälligt och derför äfven härutinnan torde kräfva en rätt grundlig revision».

Öfverståthållareembetet, som icke tinner sig kunna eller böra inlåta sig på pröfning af de hygieniska skäl, som må föranleda förändring i nu gällande bestämmelser rörande skyddskoppympningen, biträder emellertid de af förste stadsläkaren i Stockholm uttalade yrkanden om vissa undantagsbestämmelser för Stockholms stad samt anser för öfrigt den af Medicinalstyrelsen föreslagna rullföring af vaccinerade och revaccinerade personer äfvensom kontrollen deröfver blifva alltför vidlyftig och tidsödande för samtliga dervid medverkande såväl myndigheter som särskild! anstälde personer, hvarför Ö.-E. hemställer, att förslaget icke måtte i det skick, hvari det nu föreligger, fastställas.

Dessutom har af en ledamot inom Vexiö domkapitel reservationsvis yrkats, att förslaget måste afstyrkas, för så vidt det afser en utvidgning af vaccinationstvånget.

De föreslagna speciela bestämmelserna.

§ 1 mom. 1 a).

Förste provincialläkaren i Vpsala län, med hvilken E. K. M:ts Bef:de i länet instämmer, anser det ej böra föreskrifvas för slcogarnes och fjellens bebyggare, att barnen skola ympas före utgången af andra kalenderåret, hvilket han antager skola blifva ytterst svårt att efterlefva och hvilket ej heller torde få anses nödvändigt, då faran för smittans utbrott och spridning bland dem är ringa. Föreskrifterna böra lämpas efter befolkningens af yttre förhållanden betingade förmåga att rätta sig efter dem. Ett uppskof intill 3:dje eller 4:de året torde för ofvan nämnda befolkning kunna utan fara lemnas.

Förste provincialläkaren i Vesternorrlands län hemställer, att stadgandet bör skärpas, i syfte att föräldrar eller målsmän ovilkorligen och vid vite, såsom t. ex. vid beväringsmönstringarna, skola infinna sig med barnen på den utsatta mötesplatsen för att vaccineras.

Förste stadsläkaren i Stockholm befarar, att den föreslagna förändringen med afseende på tiden, inom hvilken barnen skola vara vaccinerade, torde, isynnerhet i början, komma att föranleda oro hos många föräldrar, som icke vilja låta vaccinera sina barn i späd ålder. Då detta emellertid ej torde innebära någon verklig fara för barnen, anser han dock icke,

att af denna anledning någon anmärkning bör riktas mot förslaget, helst som stadgandet, från annan synpunkt sedt, skulle blifva af nytta, särskildt för Stockholm, emedan kontrollen öfver de ovaccinerade skulle kunna bölja ett helt år tidigare, hvilket vore mycket lämpligt.

§ 1 mom. 1 b).

Förste provmcialläkaren i Stockholms län betviflar nyttan af allmän revaccination och söker af statistiska uppgifter från Stockholm samt genom en jemförelse mellan dödlighetsförhållandena i smittkoppor uti några af tyska rikets stater och Sverige vinna stöd för sin åsigt. Under smittkoppsepidemien i Stockholm 1873—1875 bidrogo enligt hans beräkningar de revaccineradej militärerna lika väsentligt till sjukdomens spridning som den icke revaccinerade civila befolkningen. Uti tyska rikets städer medgifver han, att dödligheten i smittkoppor efter vaccinations- och revaccinationstvångets införande 1875 visserligen varit ytterst obetydlig och betydligt lägre än i öfriga stater på kontinenten, men jemföras förhållandena i Sverige med de tyska, finner man, att dödligheten hos oss varit ännu lägre än i Tyskland. Häraf vill han draga den slutsatsen att tvångsrevaccination är obehöflig och afstyrker följaktligen förslaget i denna punkt. I stället förordar han en föreskrift om, att vid hotande spridning af smittkoppor Medicinalstyrelsen skulle ega att anbefalla revaccination i den utsträckning omständigheterna påfordrade, samt att det derefter skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse eller lokala helsovårdsmyndighet att bringa påbudet till allmänhetens kännedom och efterlefnad. Han föreslår alltså att i stället för punkt b) i förslagets första § mom. 1 en ny § måtte intagas, så lydande: »Då fall af smittkoppor yppas på en ort eller eljest fara för deras utbredning derstädes är för handen, bör hvar och en, som har tillsyn öfver vaccinationen eller bestyr dermed, låta sig angeläget vara att befrämja förnyad ympning med skyddskoppor (revaccination). Har sådan farsot utbrutit, skall i den utsträckning Medicinalstyrelsen anvisar revaccination verkställas, och må dervid ingen undandraga sig densamma, då vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd dertill kallar»; samt att i § 23 intages straffpåföljd för uraktlåtenhet att vid dylika tillfällen låta revaccinera sig.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län finner hvad förste provincialläkaren sålunda anfört ganska beaktansvärdt, och tillstyrker dessutom, att åt bestämmelsen om revaccination, derest en sådan skall föreskrifvas, den affattning bör gifvas, att icke

revaccination ovilkorligen skall ske vid en viss ålder, äfven om personen helt kort tid förut hlifvit första gången vaccinerad.

E. K. M:ts Bef.de i Jönköpings län anser den ifrågasatta föreskriften om obligatorisk revaccination, om ock ur sanitär synpunkt önskvärd, likväl icke vara lämplig, enär skyddskoppympningen ännu icke torde hos vårt folk vunnit det allmänna förtroende, att detsamma skulle vara villigt att underkasta sig tvånget att årligen låta revaccinera närmare 100,000 barn i skolåldern med en kostnad af inemot 50,000 kronor. Följden af en dylik föreskrifts genomförande skulle derför antagligen blifva ett ofta upprepadt fällande till böter och viten, hvarigenom äfven skyddskoppympningen af de späda barnen skulle komma att lida och göras förhatlig. I den mån tillgången på animal vaccin ökas och fullt skolade vaccinatörer kunna utbildas, kunde revaccination stadgas för de i statens skolor intagna lärjungar och tvånget steg för steg införas. Skulle åter en koppepidemi uppstå, bör med allt skäl genom någon central reserv-vaccindepot tillfälle till revaccination beredas dem, som frivilligt anmälde sig, och torde vid dylika fall vaccination böra påbjudas af helsovårdsnämnd eller annan myndighet, men då ock verkställas på allmän bekostnad.

Förste provinciallälcaren i Kalmar län anmärker, i likhet med E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län, det olämpliga uti, att barn, hvilkas vaccination försummats, måhända ända till dess att skolåldern inträder, ovilkorligen skola revaccineras vid 12 års ålder, d. v. s. efter endast 5 års förlopp, och önskar särskild bestämmelse beträffande dylika fall.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län ifrågasätter, huruvida ej åldern för revaccinationen bör sättas något tidigare än till 12 år, emedan just vid denna tid ett stort antal barn, särskildt gossar, utgå ur folkskolan. Dessutom föreslår han att ordet »tidigare» i här förevarande punkt ersättes med orden »inom 5 år», i likhet med hvad tyska vaccinationslagen föreskrifver.

E. K. M:ts Bef:de i Norrbottens län anmärker, att i förslaget revaccinationstvånget uttalas såsom gällande alla barn, livilka uppnå 12:te året, medan deremot de föreskrifter, som bestämma sättet för åstadkommande af förteckningar öfver de revaccinationspligtige, endast afse barn, som tillhöra skolor samt läro- eller uppfostringsanstalter.

Domlcapitlet i Strengnäs förklarar sig hysa vissa betänkligheter mot införande af obligatorisk revaccination, och Domkapitlet i Vexiö finner sig icke kunna tillstyrka nådigt bifall till densamma. Dessutom hafva inom domkapitlen reservationer afgifvits af 11. H. ärkebiskopen, som afstyrker nådigt bifall

till hvad i afseende å revaccinationen blifvit föreslaget utöfver nu gällande stadganden, samt af rektor Jacobson i Visby, hvilken anser, att revaccinationen hör verkställas under det kalenderår, då den revaccinationsskyldige fyller 21 år, hvilken åldersperiod han af utredningen finner derför tjenligast, synnerligast som härigenom den fördelen vinnes, att hvarje manlig individ, som enligt värnpligtslagen sagde år skall undergå mönstring, samtidigt härmed kan vaccineras. Skulle detta förslag icke kunna genomföras, afstyrker reservanten tvångsrevaccinationen såsom, enligt hans åsigt, obehöflig.

§ 1 mom. 1 c).

Förste provitteialläkaren i Stockholms län anmärker, att genom nu föreslagna redigering af förevarande punkt besigtning för utrönande af ympningsresultatet endast föreskrifves för barn, men att dylik besigtning måste anses lika nödvändig för personer, hvilka öfverskridit vaccinationsåldern och hvilka enligt mom. 2 a) af § 1 äfven böra i vissa fall ympas, föreslår derför ett tillägg till sistnämnda punkt (se nedan).

Slutligen anhåller Göteborgs domkapitel, i enlighet med förslag af pastorerna i Göteborgs territoriela församlingar, att till § 1 mom. 1 må läggas ännu en punkt d) af följande lydelse: »dels mottaga och för framtida behof vid inskrifning i skola, läro- eller uppfostringsanstalt, vid beväringsmönstring o. s. v. förvara af vaccinatör (§ 9 e) utfärd adt intyg».

§ 1 mom. 2 a).

Af E. K. M:ts Bef:de i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Elfsborgs och Norrbottens län, samt af Domkapitlet i Göteborg och förste provincialläkaren i Kronobergs, Kalmar och Falu län påpekas, att genom otydlig redigering af förevarande punkt den uppfattning skulle kunna göra sig gällande, att alla personer i riket, hvilka öfverskridit 12 års ålder och icke förut blifvit vaccinerade, skulle förpligtas att låta ympa sig samt att, då detta icke torde vara meningen, uttryckligen bör utsägas i reglementet, att föreskriften om revaceinationsskyldigheten ej eger tillämpning på sådana, som vid den tid, då reglementet träder i tillämpning, öfverskridit den i § 1 mom. 1 b) angifna ålder.

Dessutom anmärker E. K. M:ts Bef.de i Hallands län, att föreskrift saknas för person, som i förevarande punkt afses, att efter verkstäld ympning inställa sig hos vaccinatören för besigtning.

§ 2.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län gör den erinran, att § 2 medgifver uppskof med ympning för barn, som icke utan fara för dess helsa kan ympas, men att samma medgifvande torde böra lemnas äfven vaccinationspligtig äldre person. För öfrigt anmärkes, att § 4 talar om intyg, som skulle kunna utfärdas derom, att barn blifvit för all framtid från vaccination befriadt, men att en så långt utsträckt befrielse ej omnämnes i § 2, som endast talar om uppskof med vaccinationen. Sistnämnda anmärkning framställes äfven af E. K. M:ts Bef:de i Hallands och Kristianstads län.

Förste 'provincialläkaren i Upsala län kan ej finna, hur det kan blifva möjligt för skogarnes och fjellens bebyggare att anskaffa sjukbetyg för ett sjukt barn från den kanske 15 —20 mil aflägset boende läkaren för att uppvisa på skyddskoppympningsmötet. Derför torde vara obilligt att utfästa vite för denna nödtvungna uraktlåtenhet att skaffa läkarebetyg. Ett af 2 personer utfärdadt intyg öfver att barnet vid tillfället varit sjukligt anser han böra vara nog för dessa trakter.

§ 3.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser, att då felslagen ympning oftast torde, der immunitet ej föreligger, bero på felaktig teknik eller dålig vaccin, borde det vara nog med en förnyad ympning. Äfven anmärkes, att orden »inom tredje året» borde utbytas mot »innan tredje årets utgång», då hinder för den tredje ympningens verkställande äfven inom andra året väl icke behöfver uppställas.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län erinrar, att föreskrifterna i § 3 återfinnas i de flesta nyare vaccinationslagar och äfven torde vara af behofvet påkallad, samt framkastar förslag om, att den, som 3 år i rad blifvit utan framgång ympad, skall såsom vaccinerad antecknas för att ej komma med på listan öfver ovaccinerade.

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län föreslår, att ordet ympning, hvarmed tydligen endast afses ympning första gången, bör utbytas mot ett annat uttryck, på det misstydning ej må kunna ske.

Slutligen har E. K. M:ts Bef:de i Hallands län, beträffande den formela affattningcn af förslagets tre första paragrafer, och på det att större tydlighet och öfverskådlighet i redaktionen skulle vinnas, hemstält att §§ 2 och 3 måtte intagas i mom. 1 af § 1; att mom. 2 a) af § 1 göres till § 2 och mom. 2 b) af § 1 till § 3.

§ 4.

M E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings och Jemtlands län framhålles, att här föreslagna stadgande synes kunna utgå, då anteckning om ympningen skall göras i husförhörsboken och intygens förvarande inom fattiga och kanske ofta flyttande familjer är temligen vanskligt.

T. f. förste provincialläkaren i Kronobergs län anser äfven annat vaccinationsintyg än prestbetyget vara öfverflödigt, utom i de fall, der vaccination ej slagit an och personen i fråga följaktligen blifvit befriad från ytterligare vaccinering. Särskild!, revaccinationsintyg synes deremot vara nödigt.

Äfven förste provincialläkaren i Vestmanlands län och förste stadsläkaren i Stockholm uttala den förmodan, att vaccinationsintygen ofta skola förkomma, hvarför föreskrift om utfärdande vid påfordran af nya intyg af presterskapet (rotemännen) hör intagas i § 4.

Domkapitlet i Göteborg anser Medicinalstyrelsen hafva genom den föreslagna § 4 tagit ett steg i den rätta rigtningen för ernående af en mera betryggande kontroll, än den presterskapets anteckningar kunna gifva, men föreslår ett tillägg i § 4 af följande lydelse: »skulle sådant intyg hafva förkommit, erhålles nytt hos vaccinationsföreståndaren mot 50 öres lösen».

§ 5 mom. 1.

E. K■ M:ts Bef:de i Stockholms län »bestrider icke, att föreståndare för enskild skola eller läroanstalt kan åläggas den här stadgade skyldigheten», men anser nödigt, att en gräns uppdrages för hvad i detta fall räknas till läroanstalt och detta med afseende å både elevantal och undervisningens omfattning, då väl icke den, som i sitt hem mottager några få elever, kan hänföras under denna paragraf, lika litet som föreståndaren för t. ex. en pianoskola, en skrifskola m. fl. dylika anstalter. Länsstyrelsen finner för öfrigt hela stadgandet olämpligt, om det än motsvaras af en ungefär lika lydande bestämmelse i det nuvarande reglementet. Tiden för inskrifning i skola behöfver nämligen icke sammanfalla med den årstid, förslaget angifver såsom den normala för vaccinationens verkställande. Och om det än må vara rigtigt, att vederbörande skolföreståndare utöfvar kontroll i nu ifrågavarande afseende och för den skull tillhåller föräldrar och målsmän att aflemna föreskrifna intyg, bör dock icke barnets skolgång i afvaktan på denna skyldighets fullgörande uppskjutas.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län anser det blifva alltför

betungande för skolföreståndarne att »infordra» sådant intyg, som i momentet afses och föreslår derför den ändring i stadgandet, att ingen må i skolan intagas, utan att undergången vaccination (revaccination) af vederbörande målsman styrkes. Men på det att icke föreskrifterna om den obligatoriska folkundervisningen härigenom må till sin kraft försvagas, föreslås, att uppgift å dem, livilka i brist af vaccinationsintyg afvisats från folkskolan, skall inom viss tid af föreståndaren meddelas skolrådets ordförande, med skyldighet för denne att om förhållandet göra anmälan hos vederbörande helsovårdsmyndighet, hvilken det då tillkommer att anmana målsmännen att

anskaffa intygen. ..

T. f. förste provincialläkaren i Östergötlands lan ilragasätter behöfligheten af de särskilda intygen, då prestbetyget väl bör innehålla anteckning om vaccination; samma invändning göres äfven af t. f. förste provincialläkaren i Jönköpings län, som tillika föreslår, att momentet bör börja på följande sätt: »Föreståndare för såväl offentlig som privat skola o. s. v.»

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län anser de särskilda intygen blott behöfva omfatta bevis om revaccination, såvida prestbetygen fortfarande komma att innehålla anteckning om vaccination.

Förste provincialläkaren i Kalmar län finner förvägrandet af ett ovaccineradt skolpligtigt barns inträde i folkskola stå i bestämd strid med folkskolestadgans bestämmelser om obligatorisk skolgång, hvarför momentet icke, enligt honom, blir tillämpligt på folk- och småskolor. Det synes honom, som om särskilda bestämmelser lämpligen bort föreslås för skolor med och utan skoltvång, i hvilket hänseende han beträffande det förstnämnda slaget af skolor föreslår, att »vederbörande läkare» skall vara skyldig att efter barnets inskrifning i skolan infordra målsmans intyg om vaccination m. m., derest sådant icke redan vid inträdet företetts, hvaremot i annan skola eller läroanstalt föreståndaren skall vägra inträde för den, som icke företer vederbörligt vaccinationsintyg. Detta förslag anser sig F. K M:ts Bef:de i Kalmar län emellertid icke kunna biträda, utan tillstyrker för sin del bestämmelsen om vilkorligt förbud mot lärjunges emottagande vid läroanstalt hvilket förbud i föreliggande förslag »blifvit med fullt fog utsträckt till samtliga läroanstalter».

Äfven förste stadsläkaren i Stockholm uttalar tvekan rörande befogenheten och lämpligheten att förvägra barn, som icke blifvit vaccinerade, tillträde till folkskolan, alldenstund undervisningens begagnande der är obligatorisk, men gillai deremot bestämmelsens tillämpning på öfriga skolor. Under

hänvisning till en Sundhetskollegii underdåniga skrifvelse den 21 oktober 1872 och med tillämpning af deri uttalade principer tillstyrker han, att i folkskolorna barnen finge, åtminstone i koppfria tider, intagas, äfven om de vore ovaccinerade, men att det skulle åligga skolföreståndarne att hos kommunens helsovårdsmyndighet snarast möjligt anmäla de ovaccinerade barnen. På denna myndighet ankomme då att befordra dem till vaccination.

Denna mening har äfven upptagits af öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor, som i denna punkt afgifvit samma yttrande som förste stadsläkaren i Stockholm.

Domkapitlet i Strengnäs finner uttrycket »föreståndare» vara otydligt, när det gäller undervisningsanstalt, hvarå gällande folkskolestadga har afseende. Äfven Domlcapitlet i Lund finner uttrycket olämpligt och valdt endast i syfte att med ett enda ord beteckna flere olika subjekter för de i § 5 omförmälda åligganden. Dessutom anser samma domkapitel åliggandet för skolföreståndarne att »infordra» vederbörliga intyg, som saknas, blifva en nog besvärlig skyldighet, derest dermed afses, att han i de fall, då läijunges målsman icke personligen inställer sig, skulle nödgas i ärendet skriftligen meddela sig med denne.

Domkapitlet i Vcsteras finner uttrycket »skolföreståndare» alltför allmänt och föranledande ovisshet angående räckvidden af detsamma, anseende Domkapitlet det i § 5 omförmälda åliggandet böra inskränkas till rektorer vid statens allmänna läroverk, folkskolelärareseminariet och vid sådana läroverk för flickor, som åtnjuta anslag af statsmedel.

Göteborgs domkapitel, finner hela mom. »oantagligt» såsom stridande mot folkskolestadgans § 37 om obligatorisk skolgång och föreslår att detsamma må få följande lydelse: »Föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt vare skyldig att vid lärjunges emottagande infordra genom vederbörande målsman intyg, att personen i fråga blifvit med framgång vaccinerad, resp. revaecinerad, derest icke vederbörligen styrkes, att lärjungen haft smittkoppor eller lagligen blifvit från ympning befriad, samt att inom en månad efter intagning af lärjungar till vaccinationsföreståndaren lemna fullständiga och af hvarje klassföreståndare för sin klass med laga ansvar enligt af K. Medicinalstyrelsen faststäldt formulär upprättade uppgifter på dem, som icke företett vederbörligt vacänationsbetyg. Med föreståndare för slcola förstås den lärare eller lärarinna, som har Öfvermseendet öfver ett skolhus.»

Domkapitlet i Hernösand hemställer, att ingen förändring i nu gällande bestämmelser beträffande skolans skyldigheter 1

afseende å vaccinationsväsendet måtte ske, enär dels de före slagna åliggandena för skolföreståndarne, särskildt hvad folkskolorna beträffar, skulle komma att medföra alltför mycket besvär, dels föreskrifterna skulle hafva till följd att åtskilliga barn ej kunde i skola intagas, möjligen äfven att vissa föräldrar, för att undandraga sig skyldigheten att hålla barnen i skola, skulle vägra att låta ympa dem, hvarförutan ingen kontroll på detta sätt skulle kunna ega rum beträffande de barn, som undervisas i hemmet eller i privata skolor.

Domkapitlet i Visbi/ anser stadgandet i fråga icke böra öfver hufvud taget afse * jemväl rektorer vid rikets allmänna läroverk, enär detta vore att, oafsedt det ökade besväret, öfveiflytta inträdessökandens skyldighet på rektor, som endast med mycken svårighet skulle kunna anskaffa de erforderliga intygen.

§ 5, mom. 2.

E. K. M:ts Bep.de i Södermanlands län hyser någon tvekan huruvida ifrågavarande bestämmelser skola kunna tilllämpas. Ty om det ock icke torde medföra någon afsevärd olägenhet för skolföreståndarne att i afseende å de lärjungar, som tillhöra den kommun, hvarinom läroanstalten är belägen, afgifva till vederbörande vaccinationsföreståndare de påfordrade förteekningarne, lärer nog ett motsatt förhållande komma att ega rum i fråga om lärjungar från främmande, ofta ganska aflägsna hemorter, enär i regel upplysning saknas om vaccinationsföreståndarnes namn och adress, till hvilka förteckningarna skola sändas

E. K. M:ts Bef:dc i Kalmar län föreslår, att tidsbestämmelsen »före den 1 januari hvaije år» bör återgifvas med »före utgången af hvarje kalenderår», på det att icke misstydning må ske beträffande den årsklass förteckningarna skola omfatta. Dessutom anmärkes, att förslaget icke angifver hur vaccinationsföreståndaren skall förfara i anledning af de mot slutet åt läsåret inkomna förteckningarna öfver sådana revaccinationspligtige lärjungar, som ej företett intyg om undergången revaccination, då uppenbart är, att de ej kunna hinna upptagas å de ordinarie listorna, som uppgöras i februari månad. Antingen bör alltså tiden för förteckningarnes insändande ändras eller ock stadgas, att vaccinationsföreståndarne i hithörande fall skola tillställa vaccinatörerna ett supplement till den först uppgjorda listan.

E. K. M:ts Bef.de i Hallands län anser, att ordet »vaccinationsföreståndare» bör utbytas mot »vaccinatör», hvarjemte anmärkes, att föreskrift saknas om att målsman, sedan lärjunge

en gång mottagits vid läroanstalt, skall till skolföreståndaren insända bevis om lärjunges revaccination.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län uttalar »såsom säkert», att här ifrågavarande moment, »långt ifrån att i tydlighet och bestämdhet hafva företräde framför det nuvarande stadgandet, gifver ökade rika anledningar till osäkerhet ifråga om dess tillämplighet och räckvidd». Derest lagbudet i öfrigt skulle finnas lämpligt, hemställer E. K. M:ts Bef:de, att »detsamma åtminstone måtte affattas på sådant förändradt sätt, att innebörden deraf blifver lättfattlig». Momentets otydlighet skulle enligt E. K. M:ts Befrdes åsigt dels bestå deri, att icke tydligt uttalas, att lärjunge, som icke uppvisar intyg om revaccination, skall »från skolan skiljas», dels i att icke några medel bestämmas, hvarigenom skolföreståndare skall kunna framtvinga hörsamhet för lagbudet; derjemte anser E. Iv. M:ts Bef:de »egendomligt» att skolföreståndarnes listor, hvilka enligt förslaget skola insändas till vaccinationsföreståndarne före hvarje års början, likväl skola omfatta de lärjungar, som äro revaccinationspligtige först året efter det nästföljande, således exempelvis listorna, som afgifvas före den 1 jan. 1895, afse de vaccinationsskyldige för år 1896.

T. f. förste provineiallälcaren i Östergötlands län föreslår att efter orden »vederbörande vaccinationsföreståndare» för förtydligande bör tilläggas »i den kommun, der läroanstalten är belägen» samt att »vaccinationspligtige» utbytes mot »revaccinationspligtige». T. f. förste provineiallälcaren i Kronobergs län anser momentet öfverflödigt, tillräckligt vore om skolföreståndare vid hvarje vårtermins slut påminde de revaccinationssbyldige om följden af uraktlåten revaccination. Förste provineiallälcaren i Kalmar län föreslår, i öfverensstämmelse med sin i anledning af § 5 mom. 1 uttalade åsigt, att i folk- eller småskola vederbörande skolläkare skall insända uppgift å de revaccinationsskyldige och öfver dem, som icke företett intyg om undergången revaccination, samt att i öfriga skolor föreståndaren för skolan skall ombesörja, att eleverna blifva revaccinerade. Att insända de i mom. 2 omnämnda förteckningar på olika tider synes honom i alla händelser icke lämpligt. Sistnämnda anmärkning framställes äfven af förste provineiallälcaren i Gotlands län. T. f. förste provincialläkaren i Elfsborgs län anser det tillägg böra göras att skolföreståndare bör under höstterminen infordra intyg om undergången revaccination. Förste provineiallälcaren i Vestmanlands län och t. f. förste provineiallälcaren i Örebro län anse ett förtydligande af uttrycket »vederbörande» erforderligt, och förste provineiallälcaren i Vestemorrlands län föreslår att

revaccinationen må försiggå i skolans lokal. Förste stadsläkaren i Stockholm anser de af skolföreståndarne fordrade förteckningarna komma att i hufvudstaden blifva af mycket ringa värde till följd af de derstädes vanliga, täta ombytena af bostad. Om listorna linge afgifvas efter aprilflyttningarna och vaccinationen tillätes ske i sjelfva skolorna under lärarnes uppsigt öfver barnen, skulle deremot listorna blifva till nytta. Ifrågasättas kan dock, huruvida ej rotemännen borde i Stockholm anlitas för kontrollen öfver revaccinationen.

Upsala domkapitel yrkar, att den föreslagna »nya, högeligen betungande» bördan icke måtte blifva de ecklesiastika, utan vederbörande kommunala eller civila myndigheter med deras organ för helsovården pålagd, hvarjemte domkapitlet erinrar om att skolläkaren snarare än läro verk srektorn synes vara rätta mannen att i förevarande afseende samarbeta med vaccinationsföreståndaren. Strengnäs domkapitel föreslår att tiden »före den 1 januari» ändras till »före den 1 februari», emedan »en pastor» icke förrän den 1 febuari fått fullständig kännedom om in- och utflyttade. Lunds domkapitel finner kontrollen öfver revaccinationen ofullständig, emedan icke alla barn undervisas i skola, hvarjemte de i senare delen af momentet föreskrifna förteckningarna synas domkapitlet öfverflödiga. Göteborgs domkapitel anser, att momentet bör hafva följande lydelse: »Föreståndare, hvarom ofvan sägs, vare likaledes skyldig att låta uppgöra och före den 1 februari hvarje år till vederbörande vaccinationsföreståndare insända förteckningar såväl å de lärjungar vid skolan eller anstalten, hvilka under ingångna året blifva rovaccinationspligtige (§ 1 mom. 1 b), som ock öfver dem bland fjorårets revaccinationspligtige lärjungar, rörande hvilka icke föreskrifna intyg om revaccination företetts». Hernösands domkapitel finner här föreslagna åligganden böra lemnas åt vaccinationsföreståndaren. Visby domkapitel föreslår, att skolläkarne, der sådane finnas anstälda, skola verkställa revaccineringen, hvarigenom onödigt skrifveri och större säkerhet skulle vinnas. Der läkare icke finnas anstälda, torde det böra tillkomma vederbörande skolstyrelser, eller om sådana icke finnas, skolföreståndarne att uppgöra de erforderliga förteckningarne, ■ hvilka böra insändas icke till vaccinationsföreståndaren utan till »ortens» helsovårdsnämnd. Orden »före läsårets slut» torde dessutom böra ändras till »före vårterminens slut». En reservant inom domkapitlet yrkar, att domkapitlets förslag angående skolläkare måtte utsträckas till offentliga läroverk, inklusive folkskolor, men att det ålågges vederbörande skolföreståndare att tillse, det vaccination och revaccination fullständigt genomföres-

14 Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk anser äfvenledes de i mom. 2 föreslagna förteckningarna böra tillkomma skolläkarne att uppgöra. De föreslagna restlängderna öfver icke revaccinerade synas direktionen från skolans sida olämpliga, då skolan derigenom skulle få en ytterst förhatlig ställning af angifvare, hvarför denna punkt afstyrkes.

Öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor hemställer, att här förevarande skyldighet för skolföreståndare att anteckna de revaccinationspligtige får, hvad hutvudstaden angår, bortfalla, enär förteckningarne säkerligen skulle blifva af tvifvelaktigt värde och synnerligen ohandterliga. I stället föreslås, att listornas utarbetande skulle tillkomma rotemännen, hvarigenom vunnes, att äfven barn, som undervisas i hemmen, blifva medtagne. Deremot anser öfverstyrelsen föreskriften, att skolföreståndarne skola afgifva förteckning öfver lärjungar, som försummat att förete intyg öfver fullgjord revaccinationspligt, blifva af värde ur kontrollsynpunkt, dock att sådana förteckningar böra lemnas i början af hvarje termin, på det att de må kunna befordras till revaccination, medan de ännu äro qvar i skolan.

Öfver hela § 5, »såsom innehållande principielt origtiga och till sina följder skadliga bestämmelser», har slutligen E. K. M.ts Bef:de i Elfsborgs län lemnat ett afstyrkande utlåtande, då det nämligen för staten är »af minst lika stor vigt att tillse, det barn genom undervisning i skolorna uppfostras till nyttiga statsborgare, som att hålla hand deröfver, att anledningar till koppsmitta undanrödjas genom vaccination», då vidare Medicinalstyrelsens uttalande, att de i § 5 mom. 2 föreslagna förteckningarnes uppgörande icke skulle förorsaka skolföreståndarne något egentligt besvär, väl kan anses hafva giltighet i afseende på folkskollärarne, men deremot icke för föreståndarne för de allmänna läroverken och specialskolorna, och då slutligen det af Medicinalstyrelsen föreslagna tillvägagåendet skulle skapa ett system af oefterrättlighet, enär dels förteckningarna skulle blifva ytterst otillförlitliga, dels icke komma rätte vaccinationsföreståndare tillhanda, hvarjemte E. K. M:ts Bef:de under beklagande förklarar sig icke kunna inse nyttan och nödvändigheten af vissa punkter i förslaget I stället för Medicinalstyrelsens bestämmelser har E. K. M:ts Bef:de framlagt ett annat förslag, enligt hvilket, i dess hufvuddrag relateradt, det såsom tjenstepligt skulle åläggas folkskolelärare att tillse, det vaccinationsskyldigheten blefve fullgjord såväl i afseende på barn, som intages i skolan, som ock beträffande barn, hvilket under lärotiden uppnådde den ålder, att det borde revaccineras. För den skull borde folkskoleläraren af ordföranden

i skolrådet erhålla uppgift ur kyrkoböckerna beträffande vaceinationsförhållandena för att med ledning deraf införa anteckning om barnet i skolans hufvudbok. Vidare skulle vaccinations- och besigtningsmöten utlysas i skolan, vid hvilka möten läraren skulle tillhålla alla vaccinationspligtige barn att infinna sig samt sjelf föra de nödiga anteckningarna. Kontrollen öfver folkskolelärare i här förevarande afseende skulle utöfvas af folkskoleinspektörerna medelst granskning af anteckningar i hufvudboken. Vidkommande de allmänna läroverken och specialskolorna skulle föreskrifvas, att prestbevisen, som erfordras för inskrifning i dessa skolor, äfven skulle innehålla vitsord om vaccination, hvarefter de för folkskolorna stadgade föreskrifterna skulle tillämpas med den förändring allenast, att tillsynen öfver stadgandenas efterlefnad skulle utöfvas af eforus eller inspektor samt vid specialskolorna af skolstyrelsen.

§ 6.

Förste provinciallälcaren i Kalmar lån befarar, att föreskriften i punkt c) till en början skall komma att medföra en betänklig brist på vaceinatörer i landtkommunerna. »Det torde nämligen vara endast i undantagsfall, som en läkare kan gifva en vaccinatör på landet intyg om visad skicklighet», då läkarne högst sällan blifva i tillfälle att se vaccinatörerna vaccinera. Hemställer derför, att tillägget: »och dertill enligt läkares intyg visat sig skicklige» måtte utgå, då det icke är möjligt att på en gång ernå alla fördelar och vaccinatörernas rekrytering med nya, bättre skolade personer får väntas inträda så småningom. Vaccination af privata vaceinatörer borde förbjudas utom beträffande läkarne.

Furste provinciallälcaren i Malmöhus län finner deremot intet att mot § 6 erinra, ehuru önskligt hade varit, om tillfälle äfven bereddes läkarne att inhemta närmare kännedom om såväl vaccinationstekniken som om det lämpligaste tekniska tillvägagåendet vid tillvaratagande af vaccin.

lörste stadsläkaren i Göteborg anser förslagets tyngdpunkt ligga i vaccinationens öfvertagande, såvidt möjligt, af läkare, och skulle helst önskat, att rättigheten att vaccinera uteslutande tillkommit dem, hvilket möjligen till en början skulle vållat svårigheter, men nog ej oöfvervinneliga i betraktande af den nuvarande tillgången på läkarekrafter och med hänsyn till den ökning, som framtiden håller i utsigt. Äfven t. f. förste provindalläkaren i Göteborgs län uttalar sig för önskvärdheten att här, liksom i så många andra länder, rättigheten att vaccinera kunnat inskränkas till endast läkare eller

åtminstone kontrollen anförtrotts åt dem, men finner att åtminstone på landsbygden en sådan inskränkning ännu icke kan genomföras. Men i städerna, der äfven faran är större, synes honom steget böra tagas fullt ut och rättigheten att vaccinera endast tillkomma läkare.

T. f. förste provinciallälcaren i Jemtlands län förklarar rättigheten att vaccinera helt och hållet böra förbehållas åt läkarne, såsom ensamt kompetente dertill. Ingenting väcker, enligt hans förmenande, sådant misstroende till vaccinationen, som att den på ett eller annat sätt origtigt handhafves, hvilket, enligt hans erfarenhet, icke sällan sker, såsom då, oafsedt de fall der ympningen misslyckas, genom bristande insigt i aseptiken, renlighet och noggranhet hos vaccinatören, eczematösa och rosartade åkommor med åtföljande tebersjukdomar spridts genom vaccinationen. Dylika olyckshändelser få helt och hållet läggas den till last, som verkstält ympningen. I städer med egna tjensteläkare borde intet hinder möta, att vaccinationen utöfvades ensamt af dem eller andra läkare, men på landsbygden torde nog ännu andra personer få tillsvidare vaccinera vid sidan af läkarne. De föreslagna försigtighetsmåtten kompensera dock i icke obetydande mån faran häraf; synnerligast måste man noga hålla på det i punkt c) uppstälda vilkoret.

Strengnäs domkapitel uttalar önskvärdheten deraf, att föreskrift gifves, att de, som för närvarande äro skyldiga att vaccinera och hvilka icke kunna förete läkares intyg om skicklighet, skola vara skyldiga att genomgå förnyad undervisning.

§ 7.

T. f. förste provinciallälcaren i Gefleborgs län föreslår, att i mom. 1 orden: »inom landet» utbytas mot »inom länet eller grannlänen», enär annars samtliga vaccinatörer faktiskt skola vara pligtige att året om hålla vaccinationsmöten, eftersom smittkoppor nästan hvarje år förekomma någonstädes inom landet. I moment 2 böra äfven orden: »inom länet eller grannlänen» inskjutas mellan »äro gängse».

Förste provindalläkarne i Vesterbottens och Norrbottens län, med hvilka E. K. M:ts Bef.de i de resp. länen instämma, anse, att vaccinatörerna i lappmarkerna ej höra befrias från skyldigheten att äfven under vintern verkställa vaccination och revaccination, emedan lapparne vid denna tid lättare anträffas och resorna för vaccinatörerna då äro jemförelsevis lätta.

Förste stadsläkaren i Stockholm påpekar, att enligt vunnen

erfarenhet det visat sig lämpligast att i hufvudstaden börja den offentliga vaccinationen redan i mediet af april, hvarefter, med ett uppehåll från mediet af juli till slutet af augusti eller början af september, fortsättes till mediet af oktober. Hemställer derför, att den ordinarie vaccinationstiden bestämmes för Stockholm till tiden den 15 april—den 15 oktober.

§ 8 mom. 1.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län hemställer, att ordet: »helsovårdsmyndighet», såsom kunnande gifva anledning till olika tolkning måtte utbytas mot »helsovårdsnämnd» samt en förklaring på lämpligt ställe i reglementet införas, att .hvad som är stadgadt rörande helsovårdsnämnd gäller för kommunalnämnd, der helsovårdsnämnd ej finnes.

Göteborgs domkapitel föreslår följande tillägg till momentet: »Äro inom ett vaccinationsdistrikt vaccinatörerna flere, anvisas åt hvar och en af dem hvar sitt bestämda vaccinatörsområde, hvilka områden i stad med mer än en kyrkoförsamling så böra ordnas, att deras gränser sammanfalla med kyrlooför samling ames.»

§ 8 mom. 2.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län förmodar att, derest i civil tjenst anstäld läkare må anses pligtig att mottaga uppdrag som vaccinatör, ehuru hans fidlmagt eller förordnande iclce innehåller, att han är skyldig underkasta sig utsträckt tjänstgöringsskyldighet, så lärer väl detta endast bero derpå, att hvaije legitimerad läkares skyldigheter såsom sådan anses kunna af E. K. M:t bestämmas och förändras. Föreslår på den grund, att uttrycket »I civil tjenst anstäld läkare» utbytes mot: »Legitimerad läkare, som icke är vid armén eller flottan anstäld». Medicinalstyrelsens på goda grunder uttalade önskningsmål, att vaccination så vidt möjligt bör utöfvas af läkare skulle härigenom befrämjas, synnerligast som privatläkare skulle ännu mindre än tjensteläkare hafva anledning att undandraga sig uppdraget.

Förste provincialläkaren i Kalmar län mottsätter sig i synnerligt aggressiv ton Medicinalstyrelsens förslag beträffande tjensteläkarnes skyldighet att deltaga i vaccinationens utöfning i den kommun, inom hvilken han är bosatt, »dels emedan en tjensteläkares lika litet som andra tjenstemäns pligter af visst slag väl icke kunna inskränkas till en viss del af hans tjenstgöringsområde i öfrigt, dels emedan tjensteläkarens vaccina-

tionsbefattning skulle enligt det underdåniga förslaget blifva en alldeles särskild tjenst bredvid hans läkaretjenst och dels emedan uppdraget kan gälla till och med ort, som icke hör till distriktet.» Dessutom anser han det nedsättande för läkaren att stå under vaccinationsföreståndarens tillsyn samt att uppbära samma aflöning som andra vaccinatörer. Förslaget möter dessutom andra hinder, såsom att tjensteläkarens skyldigheter kunna komma i konflikt med hans uppdrag såsom vaccinatör, hvarjemte vaccinationen icke kommer att genom anordningen befrämjas, emedan förslaget meddelar stadsläkarne »befrielse från all befattning med vaccinationen», hvarigenom vaccinationen i stället kommer att skadas. »Nedlägges vederbörlig omsorg om de blifvande vaccinatörernas utbildning och en fullständig kalfvaccinanstalt inrättas, så behöfvas inga läkare till vaccinatörer», så mycket mindre, som enligt hvad förste provincialläkaren tillåter sig att inför E. K. M:t insinuera, Medicinalstyrelsens mening med förslaget väl hufvudsakligen varit att söka bespara staten utgifter och icke så mycket omsorgen om vaccinationen och dess ofarliga utöfning. Då förste provincialläkaren slutligen anser de i momentet omnämnde vaccinationsbiträdenas ställning till läkaren oklar, hemställer han, att tillägget: »börande dock .... biträda» må få utgå.

Förste provincialläkaren i Gotlands län anser en viss motsägelse förefinnas mellan föreskrifterna i förslaget och instruktionen för provincialläkare af den 31 oktober 1890 § 31 beträffande nämnde läkares skyldigheter i afseende å vaccinationen, men anser dock sjelf anmärkningen icke hafva någon verklig betydelse. Häri instämmer E. K. M:ts Bef:de i Gotlands län.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinr/e län hyser vissa betänkligheter mot momentets föreskrift. Läkarne genomgå icke hos oss såsom i England och Tyskland någon undervisning i skyddskoppympning, hvarför tillfälle borde beredas tjensteläkarne att under en erfaren läkares ledning deltaga i vaccinationen. Huru önskvärdt det än vore, att vaccinationen sköttes af läkare, torde nog svårigheter ej sällan möta en provincialläkare på landet att på förhand bestämma vaccinationsmöten, då han stundom måste företaga tjensteresor på flere dagar.

Förste provincialläkaren i Malmöhus län befarar, att förslaget icke utan viss motsträfvighet låter sig genomföras, enär han känner »huru trögt det ofta går att förmå vissa läkare fullgöra en del nya åligganden». Han föreställer sig derför, att vaccinationerna nog fortfarande komma att till hufvudsaklig del förrättas af icke-läkare, hvarför också blott ett

\

fåtal skulle behörigen insamla vaccin, »någonting, hvari också förvisso de fleste läkare sakna öfning». Uppstode då brist på vaccin, komme nog en och annan vaccinatör, som icke är läkare, att falla för frestelsten att sjelf uppsamla vaccin, och man vore tillbaka ungefär på den gamla ståndpunkten.

T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län påpekar, att många tjensteläkare äro bosatta i städer med egna läkare och föreslår en något ändrad lydelse af momentet: »I civil tjenst ... der han är bosatt eller, derest han som civil tjensteläkare är bosatt i stad, försedd med egen läkare, i den af kommunerna inom tjensteområdet, som ligger hans station närmast; börande dock ...» I samma anda uttala sig också förste provincialläkaren i Skaraborgs län och t. f. förste provincialläkaren i Gefleborgs län, hvilken senare föreslår följande lydelse: »Med undantag af förste provincialläkare, må ej i civil tjenst anstäld läkare ... i den kommun inom sitt tjensteområde, i hvilken han är bosatt eller, derest han som provincialläkare är bosatt i stad, försedd med egen stadsläkare, den af kommunerna inom tjensteområdet, som ligger hans station närmast.»

Förste provincialläkarne i Vestemorrlands och Vester bottens län med hvilken senare E. K. M:ts Bef:de i länet instämmer, befara, i likhet med hvad ofvan i några utlåtanden uttalats, att på landsbygden tjensteläkarens pligter såsom provinsialläkare och vaccinatör stundom kunna råka i konflikt med hvarandra, hvarför de afstyrka momentet i dess nuvarande form.

Förste provincialläkaren i Norrbottens län föreslår följande ändrade lydelse: »I civil tjenst anstäld läkare skall, såvida ej han derifrån af Medicinalstyrelsen befrias eller såvida ej inom kommunen finnes annan legitimerad läkare, som vill åtaga sig vaccinationens verkställande, vara vaccinatör inom den kommun . . .» Genom denna förändring skulle vinnas, att en hälsovårdsmyndighet ej skulle genom underlåtenhet att välja läkaren till vaccinatör kunna befria honom från denna skyldighet. Denna anmärkning finner E. K. M:ts Bef:de i länet vara välgrundad.

Slutligen förklarar Visby domkapitel det icke vara »lämpligt och tillbörligt» att ställa en stor mängd af landets läkare under uppsigt och tillsyn af vaccinationsföreståndare, hvilka utsetts af myndigheter, mestadels bestående af allmogemän.

§ 8 mom. 3.

Bibehållandet af vaccinationsföreståndare-befattningen afstyrkes af E. K, M:ts Bef:de i Södermanlands, Östergötlands,

20 Malmöhus och Hallonds lön samt Eif förste provincialläkarnc i Upsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands och Örebro län, såsom skäl hvarför i hufvudsak anföres: att vaccinationsföreståndarne hittills utvecklat ytterst ringa eller rättare ingen verksamhet samt att intet skal finnes antaga, det de i framtiden skola visa mera nit för vaccinationen; att af vunnen erfarenhet finnes anledning antaga, att i ett flertal kommuner, der kommunalnämnden är sammansatt af med skrifgöromål icke förtrogna personer, det torde blifva förenadt med stora svårigheter att finna någon, som är villig och lämplig att öfvertaga de bestyr, hvarom här är fråga; att uppdraget mestadels skulle komma att skötas motvilligt och utan behörig noggrannhet samt med ständiga personalförändringar, hvarjemte vaccinationsföreståndarens åligganden utan olägenheter skulle kunna fördelas mellan den lokala helsovårdsmyndigheten och vaccinatören, hvilken senare genom att få sådana göromål på sin andel, skulle blifva ännu mera intimt förbunden med vaccinationsväsendet, samt förtrogen^ ej endast med det tekniska i yrket, utan också med göromålens rätta handhafvande och skötsel, hvarigenom hans intresse för vaccinationen till fromma för saken skulle tillväxa.

I sistnämnde hänseende är dock K. K. M:ts Bef.de i Jönköpings län af motsatt mening, af det skäl, att det skulle vara mindre lämpligt att låta vaccinatörer i stället för vaccinationsföreståndarne uppsamla eller från de legitimerade läkare, som utöfva skyddskoppympning, mottaga listor (§ 9) öfver af dem ympade personer, samt emedan en uppsigt öfver vaccinatörens verksamhet torde vara behöflig. Utöfver momentets innehåll föreslår samme E. K. M:ts Bef:de, att uppgift å den inom kommunen utsedde vaccinationsföreståndaren bör före den 15 januari årligen insändas till länsstyrelsen för att i länskungörelserna införas.

Af t. f. förste provineialiäkaren i Kopparbergs län samt förste provineialiäkaren i Vesternorrlands län, med hvilken senare E. K. M:ts Bef:de i länet förenar sig, framhålles, att det icke alltid är säkert att den lämpligaste personen finnes -inom nämnden», hvarför hemställes, att bestämmelsen om att vaccinationsföreståndaren skall utses bland nämndens ledamöter måtte få utgå.

§ 9 a.

Förste provineialiäkaren i Kalmar lim hemställer, att ordet »distrikt» i denna likasom i följande punkt må utbytas mot »vaccinationsområde», emedan enligt § 8 mom. 1 med

distrikt menas hela kommunen och båda begreppen icke sammanfalla.

Med hänvisning till förslaget att vaccinationsföreståndarebefattningen måtte indragas föreslår E. K. M:ts Befria i Hallands län en förändrad redaktion af såväl denna som följande punkter i § 9.

•.{;%»"! ; ... |.; •• . , i\ .,»1! , ' t i.j *: • * t * JT

§ 9 b.

Af E. K. M:ts Ref:dr: i Jönköpings, Vexiö, Gotlands, Kristianstads, Elfsborgs och Vestmanlands län, af förste provincialläkarne i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Örebro och Vestmanlands län samt af Skara och Visby domkapitel hemställes på olika skäl, att den ifrågasatta statsanstalten för animal vacoin redan från början måtte inrättas så, att den kan med ympämne förse hela riket, samt att följaktligen såväl punkt b) som c) af § 9 måtte dels omredigeras, dels utgå ur förslaget. Bland yttranden i förevarande fråga torde följande få anföras:

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län anför, att då vissa sjukdomar kunna inympas med vaccinämne, som tagits från andra menniskors skyddskoppor, och följaktligen genom användande af dylikt vaccinämne den vaccinerade utsattes för fara, ifall vaccinen tagits från icke frisk person, det alldeles oeftergifligt bör i lag stadgas, att vid skyddskoppympning^ endast må användas animal vaccin.

T. f. förste provincialläkaren i Östergötlands bin anser att, då animal vaccin redan kommit i bruk i vårt land och för hvarje år rönt ökad efterfrågan och då genom förslagets antagande möjligheten att erhålla sådan vaccin underlättas, obenägenheten mot användning af humaniserad lymfa antagligen kommer att ökas, helst allmänhetens fruktan för infektion af smittsamma sjukdomar på senare tider i hög grad tilltagit och säkerligen ej kommer att tillräckligt minskas genom den garanti mot smittas öfverförande genom koppympning, förslaget afser att vinna genom det välbetänkta stadgandet af förbud för icke-läkare att ympa från person till person. Under sådana förhållanden anser han det i hög grad önskvärdt, att kalfvaccinanstalten genast från början sättes i stånd att producera dylik vaccin i så stor mängd, att den humaniserade lymfan blefve obehöflig och uteslutande användning af animal vaccin kunde påbjudas.

T. f. förste provincialläkaren i Jönköpings län är på grund af sin erfarenhet öfvertygad, att den på sina ställen rådande motviljan mot vaccination härleder sig från fruktan

för infektion i följd af ympningen. Att de i förslaget angifna mått och steg komma att minska faran härför, är otvifvelaktigt, men deremot torde de icke komma att minska motviljan mot den liumaniserade lymfan. Och erkännas måste att, trots det att det underdåniga förslaget kringgärdat användningen af sådan lymfa med en stark skyddsmur, denna mur likvisst lemnar luckor öppna för angrepp; icke ens läkare kunna lemna garanti mot smittas öfverförande genom ympning med humaniserad lymfa. Förslaget lemnar derför ej fullt säkra garantier för ympämnets tadelfrihet; för att komma detta åstad erfordras, att den föreslagna statsympanstalten sättes i stånd att utdela animal vaccin till så stor mängd, att humaniserad vaccin blefve obehöflig.

Förste provincialläkaren i Kalmar län anser icke heller att Medicinalstyrelsens förslag innebär »den fullständiga garanti för» (mot?) »sjukdoms öfverförande som eftersträfvas», äfven om den humaniserade lymfan endast insamlas af läkare. Latenta sjukdomsförhållanden kunna icke ens med den sorgfälligaste undersökning upptäckas och några upplysningar angående föräldrarnas antecedentia kunna icke gerna af dessa begäras, då ändamålet »endast är vaccintagning från barnet». I detta hänseende synes honom barnmorskorna hafva bättre utsigter att undgå faran att taga vaccin af barn med heriditär syfilis, emedan de hafva flera tillfällen än läkarne att få kännedom om familjerna och deras sjukdomsförhållanden. Den föreslagna anordningen innebär äfven i fråga om verksamhet »mycket mindre garanti än nuvarande förfaringssätt. Den humaniserade lymfan är pålitlig, om ympningen sker från arm till arm eller om lymfan uppsamlats på glas samma dag eller dagen förut, men den konserverade lymfan måste på grund af långvarig förvaring anses opålitlig. Under förvaring försämras nämligen vaccinen; redan under första veckan blir den tvifvelaktig och efter 3 å 4 veckor är den oduglig. En å två små föga utvecklade pustler kunna uppstå, om hvilkas skyddande kraft man intet vet, men vaccinatören, som blott erhåller betalning vid lyckad vaccination, kommer att förklara många barn vaccinerade, hvilkas vaccination icke är mycket värd. Garanti »för» (mot?) sjukdoms öfverförande erhålles fullständigt genom användning af animal vaccin, men skyddet blir säkrare med ympning från arm till arm, hvaremot ympning med konserverad vaccin är en dålig metod. Den animala vaccinen håller sig äfven pålitlig längre än den humaniserade och förmår sålunda allena att samtidigt på ett så tillfredsställande sätt, som för närvarande är möjligt, uppfylla alla fordringar på ett godt och ofarligt vaccinämne. Äfven om kostnaderna för en kalf-

vaccinanstalt, afsedd för alla, som skola vaccineras, ökas med 100 procent mot de af Medicinalstyrelsen beräknade kostnaderna, vore detta en ytterligt liten utgift för ett helt land i jemförelse med de vunna fördelarne, och utgiften antager förste provincialläkaren hafva varit enda skälet, hvarför Medicinalstyrelsen icke beräknat vaccinproduktionen tillräckligt stor.

Förste provincialläkaren i Norrbottens län framhåller, att vaccinatörerna i länet för att vaccinera lapparnes barn måste sträfva omkring till lägren på långa afstånd, och att de säkerligen skulle blifva urståndsätta att med kraft bedrifva vaccinationen, derest de icke hade tillåtelse att vaccinera från arm till arm; han föreslår derför att det undantag från bestämmelsen i § 9 b) måtte meddelas, att i Lappmarken äfven vaccinatör, som icke är läkare, skulle lemnas tillstånd att ympa från person till person. Mot detta förslag ställer sig emellertid E. K. M:ts Bef:de i länet tveksam. Frågan beror emellertid på, huruvida animal vaccin kan utan att förlora sin kraft underkastas långväga transport under årets olika tider eller förvaras längre tid. E. K. M:ts Beftde, som saknar nödiga tekniska insigter i detta afseende, vägar derför icke fälla något bestämdt omdöme om förslaget.

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län föreslår, att efter orden »vederbörande förste provinicalläkare» skall insättas orden »och med dem likstälde stadsläkare».

Folkskoleinspektören J. Wockatx, hvars yttrande öfver förslaget af Upsala domkapitel infordrats, anmärker slutligen, att icke någorstädes något direkt förbud uttalats för andra än legitimerade läkare att ympa från person till person, hvarför han hemställer om ändring häri.

§ 9 mom. c)—h).

Förste provincialläkaren i Kalmar län anser, att den i punkt c) omnämnda leveransen af vaccin icke är »af natur att kunna åläggas läkarne såsom en tjenstepligt». »Då åläggandets innebörd är af ekonomisk natur, såsom föreslaget för att bespara staten kostnad för underhåll af en fullständig kalfvaccinanstalt, har det utan tvifvel natur af en extra beskattning.»

Uttrycket i punkt d): »att på 7:de till 9:de dagen» anser en reservant inom Visby domkapitel böra ändras till: »att på 7:de, 8:de eller 9:de dagen . . .»

Förste provincialläkaren i Vesternorrlands län hemställer att de i punkt e) omnämnda vaccinationsintygen skola, då de gälla personer tillhörande annan kommun, öfverlemnas till för-

samlingens pastor för öfversändande till vederbörande pastorsembete, på det att intygen må blifva företedda och ej förkomma.

E. K. M:ts Bef:de i Kalmar län anser det vara oegentligt, att vaccinationsåret räknas från september till september, under det att de uppgjorda vaccinationslistorna afse vaccinationsskyldige under angifvet helt kalenderår, samt föreslår för vinnande af angifvet syftemål med Medicinalstyrelsens förslag, att vaccinatören i stället ålägges att inom medlet af september insända ett utdrag ur journalen, omfattande dittills under året med framgång ympade personer. Samma mening uttalas äfven af E. K. M:ts Bef.de i Södermanlands län.

Beträffande samma journaler, omnämnda i punkt f), hemställer E. K. M:ts Bef:de i Jemtlands län, att anteckning bör i dem göras jemväl om meddelad befrielse från ympning; t. f. förste provincialläkarne i Göteborgs och i Örebro län, att vaccinatören ålägges uppgöra vaccinationsjournalerna i 2 ex., af hvilka det ena exemplaret bör, enligt den förre, i 10 år förvaras i tjensteläkarens arkiv, efter det att nödiga anteckningar skett i läkarens liggare öfver de ovaccinerade, enligt den senare stanna hos vederbörande helsovårdsmyndighet till framtida upplysning; förste provinsialläkaren i Vesternorrlands län, att vaccinatören skall hos sig förvara en förteckning öfver alla vaccinerade och revaccinerade, hvarur utdrag vid behof kan erhållas; samt slutligen Göteborgs domkapitel, att efter ordet »vaccinationsjournal» inskjutes följande tillägg: »upprätta särskild journal såväl öfver dem, hvilka han vaccinerat, utan att de kunnat återfinnas å hans listor, som ock öfver dem, hvilka han vaccinerat under de tider af året, då han icke innehar bemälda listor, börande i dessa särskilda journaler noggrant utsättas barnets födelsedag, föräldrarnes namn, deras bostad vid barnets födelse samt den nuvarande bostaden.»

Förste stadsläkaren i Stockholm hemställer, att i hufvudstaden vaccinationsjournalerna ej må behöfva insändas förr än efter den 15:de oktober samt att de blott skola omfatta de barn, som inställas till vaccination.

T. f förste provinsialläkaren i Örebro län föreslår vidare, att sista stycket i § 9 utgår, alldenstund de extra ordinarie vaccinatörer, hvarom här är fråga, antagligen framdeles såsom hittills blifva odisciplinerade hjelptrupper, som komma att ställa till mera oreda i bokföringen än göra verkligt gagn för sjelfva saken. Såsom icke af helsovårdsmyndighet antagne till vaccinatörer, ej heller såsom sådane anmälde hos förste provincialläkaren tyckas de »sakna fotfäste i det underdåniga reglementet.»

25 E. K. M:ts Bef:de i Vesterbottens län önskar slutligen, att bland vaccinatörens åligganden må intagas någon bestämmelse om skyldighet för honom att inom distriktet företaga resor åtminstone inom de nordliga vidsträckta länen.

§ 10.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län hemställer, att orden »erkändt medellöse» utbytas mot något med gällande fattigvårdsförordning mera öfverensstämmande uttryck.

E. K. M:ts Bef.de i Hallands län anser, att vaccinatör bör tillerkännas fribrefsrätt, eller, om detta icke anses lämpligt, att han bör förklaras berättigad att för vaccination af person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet, uppbära ersättning med t. ex. 60 öre, på det att han må erhålla godtgörelse för postporto. Föreslår i vaccinationens intresse, att ersättning för vaccination af erkändt medellöse, kyrkoskrifne inom annan kommun, skall utgå af staten-

E- K- M:ts Bef.de i Vesterbottens län anser en ersättning af 50 öre för liten, då längre resor förekomma, hvilka icke kunna i vissa glest befolkade län undvikas. Föreslår, att reseersättning bör tillerkännas vaccinatör, då resan öfverskrider något visst antal mil.

Förste provineialläkarne i Malmöhus och Göteborgs län med hvilka vederbörande länsstyrelser instämma, finna ersättningen skäligen liten, isynnerhet som den blott utgår för lyckad ympning, och revaccination ganska ofta misslyckas. Samma mening uttalas af förste provincialläkaren i Gotlands län, hvilken föreslår att betalningsinskränkningen enligt § 10 blott måtte gälla för vaccinations- resp. revaccinationsp%%e, men att för öfrige revaccinationer vaccinatören skulle ega att undfå sin ersättning, oafsedt om ympningen »lyckats» eller ej.

T. f. förste provincialläkaren i Södermanlands län anser det mera vara med billighetens fordringar öfverensstämmande, om ersättningen bestämmes att utgå efter hvarje verkstäld vaccination eller revaccination, den må vara lyckad eller icke, alldenstund orsaken till ympningens misslyckande ej alltid ligger hos vaccinatören och arbetet för denne i hvarje fall är detsamma.

T. /. förste provineialläkarne i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Örebro län föreslå, att vaccinatörerna, såsom ersättning för ökadt arbete med vaccinationen och för att mera intresseras för densamma skola erhålla viss fast aflöning eller arvode, proportionell mot antalet inregistrerade vaccinationspligtige, utom den dem tillkommande afgiften för vaccineringen.

26 Förste provinciallälcarne i Kalmar, Skaraborgs och Vester norrlands län finna den föreslagna ersättningen visserligen tillräcklig för vanliga vaccinatörer, men deremot alldeles för ringa för läkarevaccinatörer. Den förstnämnde förklarar, »att den föreslagna ersättningen står i strid med de ersättningsförmåner, som blifvit tillförsäkrade civile läkare i statens tjenst uti den af E. K. M:t i nåder gillade och faststälda taxan af den 31 oktober 1890». Förste provincialläkaren i Skaraborgs län anmärker, att i Tyskland läkarne ersättas med 0,6 o — 1 mark, utan att de ega skyldighet att uppsamla vaccin, samt att, om biträde lemnas läkaren att förrätta vaccinationen, biträdet väl torde blifva den, som uttager ersättningen för förrättningen, ehuru läkarens skyldighet att uppsamla vaccin ändock qvarstår.

§ 11-

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län m. H., hvilka föreslagit, att vaccinationsföreståndarebefattningen måtte indragas (se ofvan § 8 mom. 3), hemställer i öfverensstämmelse härmed, att af § 11 endast mom. e) bibehålies efter den omredigering, att föreståndarens skyldighet öfverflyttas på helsovårdsmyndighetens ordförande.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län uttalar såsom ett önskningsmål, att § 11 »affattas i sådana ordalag, att vaccinationsföreståndarens åligganden både med erforderlig fullständighet och klarhet kunna derur inhemtas». Med afseende härå föreslås beträffande mom. a) och b): att vaccinationsföreståndarens skyldighet att i faststälda formulär införa de vaecinationspligtige må, till undvikande af onödigt besvär, öfverflyttas på »vederbörande», hvilka för den skull böra fa formulären sig tillstälda. Endast de öfveråriga barn, som äro vaccinationspligtige, skola införas af vaccinationsföreståndaren. I § bör äfven tydligt utsättas, att på formulären äfven de barn skola upptagas, hvilka, ehuru ympade, icke derefter blifvit besigtigade. ^f°m; e) anser E. K, M:ts Bef:de böra uteslutas. I mom. f) bör införas föreskrift om, att vaccinationsföreståndaren, innan han aflemnar journalerna till pastorsembetet, skall derur göra för årsberättelsen nödiga anteckningar samt med ledning af samma journaler upprätta förteckning öfver de barn, hvilkas ympning under året försummats eller å hvilka ympningen skall förnyas.

Förste provinciallälcaren i Stockholms län anser att då, enligt § 1 i förslaget andra än barn synas kunna vara vaccinationspligtige, man bör till punkt a) tillägga »äfvensom möjligen andra personer, hvilka redan hunnit högre ålder utan att styrkas

kan, det de antingen haft smittkoppor eller blifvit med framgång vaccinerade».

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län saknar i § 11 den nuvarande vigtiga föreskriften, att äfven förteckning å ovaccinerade skall ingå till tjensteläkaren, hvarigenom dennes kontroll omöjliggöres. Samma anmärkning göres äfven af t. f. förste provincialläkaren i Elfsborgs län, som dessutom befarar, att det åtminstone till en början skall på landsbygden möta svårigheter att åstadkomma en så rask expedition, som §§ 9 och 11, punkterna f) förutsätta.

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län föreslår att för fullständighetens skull orden »och församlingsföreståndare (13 mom. 2)» inskjutas efter orden »presterskapet (13 mom. 1)» i punkt a) samt att uttrycket »inkommande» i punkt b) ändras till »inkomna».

Förste stadsläkaren i Stockholm anser § icke kunna tilllämpas i Stockholm, då dels antalet vaccinationspligtige der lägger hinder i vägen för listornas uppgörande, dels rotemännen öfvertagit den roll, som författningsförslaget anförtrott åt presterskapet.

Strengnäs domkapitel föreslår följande ändringar i § 11 nämligen i punkt a): »att i början af hvarje år med ledning af vaccinationsdistriktets födelsebok samt uppgifter från presterskapet (§ 13 c) etc____»; att i punkt c) tiden »före februari

månads utgång» utsträckes till »före mars månads utgång» samt i punkt f) tiden »före september månads utgång» tillbakaflyttas till »före den 15 september».

Göteborgs domkapitel hemställer slutligen: att i slutet af punkt a) tillägges: »skolande, der vaccinatörerna äro flere, en särskild lista uppgöras för hvarje vaccinatörsområde»; att i slutet af punkt b) tillägges: skolande likaledes, der.vaccinatörerna äro flere, särskild lista uppgöras för hvaije vaccinatörsområde»; att böljan af punkt c) sålunda förändras: »att före den 15 april öfverlemna ofvannämnda listor till vederbörande

vaecinatör samt____bör inom ifrågavarande vaccinatörsområde

företagas ....»; samt att punkt f) får följande lydelse: »att granska och med sitt namn underteckna från vaccinatörer och andra personer, hvilka med skyddskoppympning sig befatta, inkomna vaccinationsjournaler, hvarvid han har att tillse, att vid hvarje vaccineradt barns namn återfinnas de uppgifter om bostad, folio i församlingsboken o. s. v., som i uppgifterna från presterskapet (§ 13 c) antecknats, och derefter före oktober månads utgång till vederbörande pastorsämbete öfverlemna journalerna».

§ 12.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser, att tiden för uppsägningen af vaccinatör bör bestämmas till minst 6 månader.

E. K. M:ts Bef.de i Elfsborgs län förmenar deremot, att bestämmelsen angående uppsägning såsom »fullkomligt menlös», men dock kunnande »föranleda tvister», icke torde böra tillvinna sig E. K. M:ts nådiga bifall. Stadgandet att underrättelser om förändringar i vaccinationspersonalen skola genom vederbörande länsstyrelse insändas till förste provincialläkare anser E. K. M:ts Bef:de kunna ändras derhän, att dylik underrättelse bör »öfverstyras» direkt till förste provincialläkaren. Samma mening uttalas af E. K. M:ts Bef.de i Göteborgs och Hallands län, hvilken sistnämnda länsstyrelse derjemte hemställer att, derest vissa af vaccinationsföreståndarens skyldigheter öfverflyttas på helsovårds- eller kommunalnämnden, föreskrift härom må i § 12 inflyta, samt föreslår några formella ändringar i punkt b).

Förste provincialläkaren i Vesterbottens län önskar, att vederbörande tjensteläkare och icke förste provincialläkarne skola höras angående sökande vaccinatörers kompetens; och

Göteborgs domkapitel föreslår slutligen, att den kommunala helsovårdsmyndighen skall i början af hvarje år hos pastorsembetet anmäla »de vaccinationspligtiga barn, som haft smittkoppor».

§ 13.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län beklagar, om det skulle anses oförenligt med presterskapets åligganden att fortfarande göra anteckning om vaccination å prestbetygen, något som länsstyrelsen anser framgå ur förslaget. En sådan ändring skulle framkalla ovilja hos allmänheten och leda till trakasserier, när nya vaccinationsintyg erfordrades.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslår, att för hvarje församlingsmedlem må i församlingsboken antecknas icke blott, att han blifvit vaccinerad eller haft smittkoppor, utan äfven om lian blifvit revaccinerad eller från ympning framgent betriad. I så fall erfordras emellertid ändring i de vid nådiga förordningen den 6 aug. 1894 fogade formulär till församlingsbok m. m. I fråga om punkt c) af mom. 1 föreslår samme E. K. M:ts Bef:de, att der förekommande tidsbestämmelse må angifvas till den 16 januari samt att förteckningarna må lemnas till vederbörande vaccinatör och ej till vaccinationsföreståndaren.

Förste provincialläkaren i Stockholms län hemställer att

§ 13 mom. 1 c) måtte erhålla följande lydelse: »att i början af januari månad hvarje år .... barn jemte föräldrarnes namn och adress äfvensom å öfriga enligt husförhörsboken ovaccinerade personer. Det föreslagna tillägget afstyrkes emellertid af vederbörande länsstyrelse såsom alltför besvärande för presterskapet och icke medförande praktiskt gagn åtminstone framdeles, sedan kontrollsystemet hunnit blifva verksamt. Ofvan refererade tillägg till punkt c) förordas äfven af förste provin ciallälcame i Ootlands och Kopparbergs län.

Förste stadsläkaren i Göteborg önskar, att punkt c) måtte förtydligas med den föreskrift, att i förteckningarna icke få upptagas de barn, som dött eller utflyttat. Samma önskan uttalas äfven af förste provincialläkaren i Vestrnanlands län med den olikhet likväl, att han föreslår en särskild uppgift från presterskapet om sådana ovaccinerade, som utflyttat eller aflidit.

Förste provincialläkaren i Vester norr lands län anser onödigt, att pastorsembetet skall få behålla vaccinationsjournalerna ända till slutet af december månad, och föreslår, att de ofördröjligen må insändas till tjensteläkaren, som då får förr använda dem.

Upsala domkapitel yrkar, att presterskapet måtte befrias från afla åligganden beträffande vaccinationen, samt erinrar derom att, hvad uppgifter rörande revaccination beträffar, vaccinationsföreståndaren kan hos vederbörande mantalsskrifningsförrättare få kännedom om de revaccinationspligtige utan att anlita presterskapets handräckning. Äfven Hernösands domkapitel erinrar, att det vore i hög grad önskligt, om presterskapet kunde skonas från det arbete, som enligt förslaget skulle tillkomma detsamma.

Strengnäs domkapitel föreslår, med hänsyn till folkrikare pastorat, att orden »inom åtta dagar» i mom. 1 a) utbytas mot »före den 1 oktober» samt orden »början af januari månad» i mom. 1 c) mot »före den 1 mars». Äfven Kalmar clomlcapitel önskar tidsbestämningen i mom. 1 al förlängd och föreslår, att tiden sättes till en månad efter inhändigande af vaccinationsjournalerna.

Visby domkapitel föreslår inskjutandet af orden: »eller målsmännens» efter ordet »föräldrarnes» i mom. 1 c).

Göteborgs domkapitel instämmer i den af stadens pastorer uttryckta önskan, att presterskapet måtte befrias från afl befattning med vaccinationsangelägenheterna och föreslår, då en bättre kontroll öfver vaccinationen än den nuvarande utan tvifvel är behöflig, tre utvägar, utom Medicinalstyrelsens förslag, för vinnande af detta ändamål. Bästa sättet vore att

bygga helt och hållet på Medicinalstyrelsens i § 4 och § 9 mom. e) föreslagna bestämmelser om särskildt intyg för hvarje vaccinerad person. Blefve sådana intyg alltid utfärdade, kunde dels »vaccinationsföreståndaren, sjelf eller genom sundhetspolis, tid efter annan i hemmen göra sig förvissad om, huruvida de små barnen i allmänhet vore försedda med dylika intyg» dels skulle vaccinationen kunna kontrolleras vid barnens intagande i skola, såsom § 5 mom. 1 föreskrifver, och vid tiden för revaccination i enlighet med § 5 mom. 2 samt slutligen vid konfirmationsundervisningen, då vederbörande prest skulle till vaccinationsföreståndaren insända förteckning öfver de lärjungar, som icke företett intyg om revaccination. Skulle E. K. M:t ej finna skäl att fästa nådigt afseende vid detta förslag, hemställer domkapitlet att, på grund af de säregna förhållanden, som äro rådande i större städer, specialstadgar, lämpade efter de olika förhållandena, måtte utfärdas åtminstone för Stockholm och Göteborg och möjligen för andra städer, som hafva mer än en kyrkoförsamling. En tredje utväg vore att föräldrar och målsmän ålades icke blott att låta vaccinera sina barn utan jemväl att vid vite inom åtta dagar efter besigtningen å pastorsexpeditionen förete vaccinationsbetyget för införande i församlingsboken, hvarjemte pastor skulle före febr. månads utgång hvarje år lemna vaccinationsföreståndaren uppgift å alla vaccinationspligtige, som icke företett vederbörligt intyg. Först om intetdera af dessa förslag är antagligt, kan domkapitlet, med vissa ändringar som i hufvudsak redan under de särskilda §§ angifvits, tillstyrka Medicinalstyrelsens förslag. Beträffande specielt § 13 hemställes om vissa ändringar: mom. 1 a) bör lyda på följande sätt: »att efter inhändigande af vaccinationsjournalerna (§11 f), med ledning af desamma uti församlingsboken anteckna de under vaccinationsåret med framgång för första gången ympade personer, hvarvid iakttages att, om vaccineradt barn befinnes hafva flyttat till annan församling, pastorsembetet i den församling, dit barnet flyttat, om den skedda vaccinationen skall underrättas; skolande enahanda anteckning äfven göras med stöd af företedt prestbevis eller vaccinationsbetyg (§ 9_e>; mom. 1 c) bör börja sålunda: »att före den 15 mars hvarje år till vederbörande vaccinationsföreståndare____»

§ 14.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser denna, äfven i nu gällande reglemente förekommande bestämmelse föråldrad samt förklarar det vara »ett våld mot det vaccinerade barnet

att öppna dess koppor och deraf taga vaccin för ett för barnet främmande ändamål», så mycket mer som denna åtgärd »antagligen inverkar skadligt på vaccineringens skyddande förmåga».

Förste provincialläkaren i Yestemorrlands län anser, att satsen: »då så finnes erforderligt etc.» saklöst kan utgå, liksom ock satsen: »som vaccinationen förrättat», då läkaren väl ej lärer taga vaccin i onödan, lika litet som han gör det, der han ej finner det vara lämpligt.

Förste stadsläkaren i Stockholm föreslår, att vaccin icke må få uppsamlas från barn, som ej uppnått en ålder af ett hälft år, då man ej förr kan säkert bedöma, om medfödd syfilis förefinnes eller ej. T. f. förste provincialläkaren i Fala län föreslår i samma syfte 4 månader.

§ 15.

Flere förste provindalläkare hafva anmärkt, att § 15 synes ålägga förste provincialläkaren i de olika länen att sjelf vara vaccinatör. Detta synes dem utgöra en orimlig fordran. Nämnde tjensteman har under första hälften af året att hopsamla och handlägga en mängd expeditioner; under sommaren skall han verkställa sina inspektionsresor i länet och affatta berättelse deröfver och dessemellan har han att sköta de löpande expeditionerna, göra tjensteresor och tjensteförrättningar, afgifva infordrade yttranden öfver mångt och mycket samt sköta praktiken inom sitt distrikt. Lemnas honom flere tidsödande uppdrag än dessa, vore fara värdt, att detta skulle blifva till skada för den gilla och ordentliga gången af de göromål, dem han fått omhänder. Derför föreslås, att förste provincialläkaren befrias från skyldigheten att sjelf förrätta vaccination samt att, i händelse vaccindepoten med dermed förbundna göromål öfverlemnas åt honom, det måtte föreskrifvas, hvem skötseln af depoten åligger under de tider, då han är stadd på sina inspektions- och tjensteresor: exempelvis biträdande provincialläkaren.

Förste provincialläkaren i Kalmar län söker i en mycket vidlyftig, på siffror stödd utläggning bevisa, att förste provincialläkaren icke heller kan finna tid att tjenstgöra såsom vaccindepotföreståndare, hvaremot han till stort gagn för vaccinationen icke torde »undandraga sig att förmedla den animala vaccinens utdelande till vaccinatörerna».

Förste provincialläkaren i Malmöhus län anser visserligen, att de i § 15 föreskrifna åligganden i hufvudsak harmoniera med förste provineialläkareinstitutionens uppgift, men befarar

dock, att svårigheter stundom skola uppstå för anskaffande af tillräcklig mängd vaccin.

Förste stadsläkaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida skyldig hänsyn tagits till läkaren, då i förslaget inrymmes förpligtelse för honom att fullgöra det tidsödande arbetet med vaccinämnets uppsamlande.

T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län befarar äfvenledes svårigheter för förste provincialläkarne att kunna efterkomma föreskrifterna i § 15, emedan det ej kan anses gifvet, att de af kommunen utses till vaccinatörer i de städer, der de äro bosatta. Anser, att dä säkerligen krafvet på humaniserad vaccin kommer att alltmer minskas, förrådet af ympämne skall blifva lätt att fylla, äfven om här föreslagna förpligtelser för förste provincialläkaren bortfaller.

T. f. förste provinciallälcaren i Örebro län förutsätter, att endast animal vaccin skall användas och förordar i öfverensstämmelse härmed en omredigering af § i den rigtning, att förste provincialläkaren skall i mån af behof förse sig med ympämne från centralanstalten, hvarvid ingen annan må vara berättigad att derifrån utfå detsamma kostnadsfritt.

Förste provincialläkaren i Vestmanlands Icin förordar en föreskrift, att förste provincialläkarne skola i stället för stadsläkare handhafva vaccinationen i residensstäderna, hvarigenom de, så länge humaniserad vaccin kommer att behöfva användas, skulle lättare och utan mellanhänder kunna ordna vaccinationen, såsom § 15 föreslår, i synnerhet som man ej kunde lita på att läkarne på landet komme att insända vaccin, såvida de ej också vore ovilkorligen skyldige att vara vaccinatörer. »En sådan föreskrift skulle dock vara i det nya reglementets anda och skulle gifva läkarne ökad erfarenhet om och intresse för avccinationen.»

T. f. förste provincialläkaren i Kopparbergs län anser, att stadsläkarne i residensstäderna äro lämpligare att fungera såsom vaccindepotföreståndare för hela länet än förste provincialläkarne. Samma mening uttalas äfven af t. f. förste provinsialläkaren i Gefleborgs län, som tillägger, att om stadsläkarne »mot förmodan på skäl som af Medicinalstyrelsen godkännas skulle vilja undandraga sig att vara vaccinatör inom staden och vaccindepotföreståndare för länet», så funnes i den biträdande provincialläkaren en tjensteläkare, som vida bättre än förste provincialläkaren passade för dessa befattningar. »Och skulle äfven han anföra giltigt förhinder, så finnes antagligen på de flesta platser någon yngre obefordrad läkare, som med nöje gör sig känd och grundlägger en enskild praktik.» Äfven förste provincialläkaren i Vesterbottens län hyser samma åsigt

om stadsläkarnes lämplighet såsom vaccindepotföreståndare, men anser en ersättning af 100 kronor för lågt tilltagen.

Af E. K. M:ts Befrde i Malmöhus län framhålles slutligen, att hela § är otillfredsställande, emedan »hvarken den, som använder vaccinen, eller den, som vaccinerar, är i tillfälle att bedöma, från hvilken person vaccinen hemtats, och om så olyckligt inträffar, att genom vaccinen smittsam sjukdom öfverförts, varder det omöjligt att afgöra, hvem som bär ansvaret för felet eller försummelsen».

§ 16-

Nästan enstämmigt hafva af dem, hvilka yttrat sig öfver förslaget i dess helhet, uttalats den önskan och förhoppning att anstalten för beredande af animal vaccin genast från böljan måtte anordnas i den omfattning, att humaniserad vaccin helt och hållet kunde undvaras och endast animal vaccin användas. Flere hafva i mer eller mindre häftig ton uttalat sitt ogillande öfver, att Medicinalstyrelsen blott och bart af ekonomiska, skäl, efter hvad de antaga, föreslagit en kalfvaccinanstalt för beredande af endast 50 procent af det verkliga behofvet vaccin. Några afstyrka till och med hvarje skärpning af vaccinationstvånget, innan animal vaccin tillhandahålles alla vaccinationsoch revaccinationspligtige. Andra förorda upprättandet af två eller flere anstalter för beredande af animal vaccin samt ett lagstadgande, som förbjuder ympning från arm till arm, medan deremot några få rekommendera én försigtigare öfvergång till animal vaccin. Af en del förste provincialläkare befaras brist på vaccin till följd af inskränkningen i rättigheten att uppsamla ympämne samt förordas en något större anstalt än den Medicinalstyrelsen beräknat, oaktadt de anse faran af ympämnets uppsamlande genom läkare vara nästan ingen.

Direktionen för veterinärinstitutet har efter infordrande af yttrande från institutets lärarekollegium förklarat, att det ej synes vara omöjligt att å institutets område lemna behöflig plats för uppförande af en särskild byggnad för vaccinationsanstalten och hemställer derför om nådigt medgifvande att för ändamålet få upplåta dylik plats. Men då direktionen anser det vara af synnerlig vigt, ej blott att anstalten så anordnas, att äfven annat ympmaterial mot infektionssjukdomar kan der beredas, än äfven att den veterinär, som kommer att anställas såsom föreståndare för anstalten och hvars tid nog ej kommer att af dess skötsel blifva fullt upptagen, jemväl måtte anställas såsom extra lärare vid institutet med fast arvode å dess stat, hemställer direktionen: att anstalten måtte få så anordnas, att

der äfven kan beredas annat ympmaterial mot infektionssjukdomar än vaccin samt att föreståndaren för anstalten måtte fä anställning såsom extra lärare vid institutet med arvode å dess stat till belopp af 2,000 kronor årligen förutom ersättning såsom anstaltens föreståndare jemte expeditionsbiträden, föreslagen till 2,400 kronor, eller sammanlagdt årligen en aflöning af 4,400 kronor med den tjenstgöringsskyldighet, som af direktionen kan komma att bestämmas.

Beträffande årsunderhållet för en dylik anstalt synes den af Medicinalstyrelsen förslagsvis uppgifna summan, 3,800 kr., institutets lärarekollegium för lågt tilltagen. Under antagande af att 110,000 portioner animal vaccin skulle årligen kunna levereras, har lärarekollegiet, i stället för Medicinalstyrelsens förslag, uppgjort följande resumé öfver driftkostnaderna vid anstalten:

kronor

1) Veterinären jemte expeditionsbiträden .............. 2,400: —

2) Hyra för 75 kalfvar å 10 kr............................ 750: _

3) Transport af kalfvar 2 ggr å 1,5 o pr gång och kalf 225: —

4) 15 liter söt mjölk 525 dagar å 15 öre pr liter 1,181: 2 6

5) Betjening och särskild skötsel (jemte fri bostad) 1,000: —

6) Uppvärmning och belysning............................ 200: _

7) Tvätt och rengöringskostnader ........................ 100: —

8) Emballage ..................................................... 500: _

9) Inventariers underhåll ................................... 500: _

10) Diverse omkostnader......................................... 293: 75

samt i särskilda punkter motiverat hvarje förhöjning.

§ 18.

Generalpoststyrelsen hemställer, under hänvisning till E. K. M:ts nådiga förordning den 5 dec. 1873 angående upphörande af fribrefsrätten samt nådiga Brefvet den 20 febr. 1874 angående frankeringsfrihet för bref från vaccinatörer, att § 18 må erhålla följande lydelse:

»För postförsändelser innehållande vaccin eller reqvisition derå, hvilka af vaccinatören afsändas till läkare, som tillerkänts tjenstebrefsrätt, eller till vaccindepot, må åtnjutas frankeringsfrihet på sätt och vilkor, som omförmälas i nådiga brefvet till Generalpoststyrelsen den 20 februari 1874»,

hvarvid särskildt uttrycket: »läkare, som tillerkänts tjenstebrefsrätt» användts med tanke på att enligt § 15 i Medicinalstyrelsens förslag äfven andre läkare än provincialläkare skulle komma att taga officiel befattning med skyddskoppympningen.

Dessutom föreslår Göteborgs domkapitel, att § 18 må

börja sålunda: »För sändande af vaccinämne samt listor, journals- och betygsblanketter må portofrihet . . . .»

§ 19.

E. K. M:ts Bef.de i Malmöhus län finner ordalagen i § alltför obestämda samt befarar, att Medicinalstyrelsen af desamma kunde finna anledning att ingripa i andra myndigheters embetsförvaltning eller meddela föreskrifter för myndigheter, som icke lyda under Styrelsen. Såsom afslutning af § föreslås derför följande tillägg: »som af styrelsen bero, samt i öfrigt, der så erfordras, till E. K M:ts nådiga pröfning hemställa, hvad styrelsen i berörda afseende finner gagneligt eller nödvändigt.»

§ 20.

E. K. M:ts Bef.rle i Hallands län anser vederbörande förste provincialläkare snarare än länsstyrelsen böra vaka öfver, att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer, hvarvid han, i händelse en kommuns helsovårdsmyndighet underlåter att utse vaccinatör, eger att hos länsstyrelsen göra anmälan derom. I öfverensstämmelse härmed föreslår E. K. M:ts Bef:de att orden i § 20: »att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer» måtte utgå.

§ 22.

T. f. förste provindalläkaren i Östergötlands län anser, att hädanefter inga belöningar åt vaecinatörerna behöfva ifrågakomma, emedan det måste förutsättas, att de erhålla tillräcklig aflöning. Han föreslår derför, att hela § 22 utgår. Samma mening uttalas äfven af Vishy domkapitel, hvaremot förste provindalläkaren i Vesternorrlands län anser, att icke ens penningebelöningarne böra indragas.

§ 23.

Mot mom. 1 anmärkes af E. K. M:ts Bef:de i Stockholms, Kalmar, Kristianstads och Hallands län samt af Visby domkapitel att, då enligt § 1 mom. 2 skyldighet att låta sig vaccineras eller revaccineras gäller äfven personer, som öfverskridit minderårighetens gräns, bör äfven stadgandet rörande ansvar för försummelser eller tredska utsträckas till sådana personer. ' Vidare anmärkes mot samma moment åt E. K. M:ts

36 Bef:de i Jönköpings, Gotlands, Elfsborgs, Vestmanlands, Jemtlands och Norrbottens län samt af Visby domkapitel, att rättigheten för kommunal helsovårdsmyndighet att genom höjda viten till obegränsadt belopp göra sig hörsammad synes stå i väl bjert motsats till den i helsovårdsstadgan stadgade inskränkningen i nämnde afseende, hvarför en omarbetning af momentet i detta afseende torde erfordras.

Särskildt hemställer dessutom E. K. M:ts Bef:de i Malmöhus län, att det minsta bötesbelopp, till hvilket må dömas, måtte utsättas; E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län »kan icke underlåta att påpeka» att någon påföljd för försummad besigtning af vaccineradt barn »icke någonstädes finnes i förslaget ens omnämnd, än mindre genom lagbud stadgad», men hemställer likafullt, att tvångsåtgärder i anledning af dylik försumlighet icke må ifrågakomma, då de oftast icke skulle medföra åsyftadt ändamål, »i det vid den besigtning, som först efter längre tid såmedelst blefve framtvingad» sällan skulle kunna utrönas, huruvida barnet haft äkta skyddskoppor; Skara clom- Jcapitel anser, att ett visst maximum, t, ex. 75 kronor bör bestämmas för de bötesbelopp, hvarmed helsovårdsmyndighet eger att göra sig hörsammad; Göteborgs domkapitel föreslår, att momentet må bölja sålunda: »Föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän äfvensom andra, som hafva barn under sin vård och hvilka utan laga förfall (§§ 2 och 3) underlåta att fullgöra, hvad dem enligt § 1 mom. a) b) c) af detta reglemente åligger, böte 2 kronor 50 öre. Underlåte de äfven efter anmaning fullgöra dessa åligganden, straffes med högre böter, högst 20 kronor. Den . . . .»

Beträffande mom. 2 af § 23 synas ansvarsbestämmelserna för vaccinatörer, vaccinationsföreståndare och lärare E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län väl stränga, då ansvaret skulle inträffa, så snart en försummelse egt rum. Länsstyrelsen föreslår derför, att ansvar af böter bör inträda först när vederbörande efter erhållen anmaning fortfarande underläte att fullgöra något åliggande. Vesterås domkapitel afstyrker böter för försumlige skolföreståndare. Nya Elementarskolans direktion, som väl finner de för skolföreståndare föreslagna åligganden väl behöfliga ur kontrollsynpunkt, anser dock straffpåföljden för en försummelse, som endast kan bero på en ursäktlig glömska, alltför sträng, och hemställer derför, att en erinran må föregå bötespåföljden. Slutligen hemställa äfven t. f. förste provincialläkarne i Örebro och Jemtlands län, att ansvarsbestämmelse för försummelser af de vigtiga uppgifter, som tillkomma pastor och församlingsföreståndare, måtte införas i momentet.

37 É. K. M:ts Bef.de i Kalmar län ifrågasätter, huruvida icke ansvar bör i mom. 3 stadgas för vaceinatör, som icke är läkare, derest han utan vederbörandes dertill lemnade medgifvande tager vaccinämne af ympad person. Direkt förbud för andra än läkare att vaccinera från person till person påyrkas äfven af några folkskoleinspektörer, hvilkas yttrande infordrats af Upsala domkapitel.

Slutligen anmärker E. K. M.ts Bcf:dc i Norrbottens län att helsovårdsmyndigheterna äfven borde få sig tillerkänd befogenhet att vid fall af erkänd försummelse jemväl fälla till föresätta viten, hvarigenom en vidlyftig åtalsprocedur kunde i många fall undvikas och vaccinationstvånget kraftigare häfdes.

§ 24.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län anser det i nu gällande reglemente begagnade uttrycket »kommunens fattigkassa» böra bibehållas och icke, såsom föreslagits, utbytas mot »kommunens kassa».

§ 25.

Visby domkapitel hemställer, att antingen en ny §, motsvarande det nuvarande reglementets § 23 g), må upptagas, enär § 25 icke tydligt innebär hänvisning äfven till helsovårdsstadgans § 41, eller ock att orden »lyda under allmänt åtal» utgå, hvarigenom uttrycket »anhängiggöras» finge en vidare betydelse och hänvisade både på lielsovårdsstadgans § 40 och § 41.

Slutligen föreslår förste stadsläkaren i Stockholm, det bestämmelsen, att det föreslagne nya reglementet skall »i tilllämpliga delar och med den inskränkning, som af nådiga förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande i Stockholm den 27 oktober 1882 betingas, äfven för hufvudstaden» vara gällande, måtte, då vissa föreskrifter i förslaget skulle komma att möta svårigheter i praktiken, så till vida ändras, att ett medgifvande för Stockholm och andra större städer intoges att i den ordning § 24 helsovårdsstadgan för riket den 25 sept. 1874 bestämmer få »besluta angående årstiden för vaccinationens verkställande i koppfria tider samt kontrollen öfver vaccination och revaccination och hvad dermed eger sammanhang».

38 Efter sålunda sammanfattad redogörelse för de hufvudsakliga anmärkningar, som gjorts mot Medicinalstyrelsens preliminära förslag till förnyadt reglemente för skyddskoppympningen i riket, får Styrelsen nu i underdånighet anföra de motskäl, som enligt Styrelsens mening kunna framställas mot vissa af dessa anmärkningar, äfvensom afgifva yttrande angående de ändringar i Styrelsens förslag, hvartill de remitterade handlingarna torde gifva anledning.

I allmänhet gälla de framstälda anmärkningarna endast detaljer i förslaget. Med ytterst få undantag hafva nämligen alla, som yttrat sig öfver dess liufvudgrunder, instämt med Medicinalstyrelsen icke blott deri, att en omorganisation af vårt nuvarande vaccinationsväsende är oundgängligen behöflig, utan ock att de principer, som lagts till grund för det underdåniga förslaget, böra dervid tillämpas.

En afvikande mening har af förste provincialläkaren i Upsala län uttalats särskildt mot Medicinalstyrelsens i motiveringen till § 8 mom. 1 föreslagna grundsats, att åt vaccinationens närmaste handhafvande bör bibehållas karakteren af en kommunalangelägenhet, hvilken likväl är underkastad nödig kontroll; i stället önskar han, att vaccinationsväsendet, likasom så småningom all helso- och sjukvård, skall fråntagas kommunalmyndigheterna och läggas i statens händer. En dylik omorganisation af vårt helsovårdsväsende enligt tyskt mönster torde emellertid möta bestämda hinder ej blott i gällande lagstiftning utan ock i den svenska nationalbarakteren, hvarför det allra minst kan vara lämpligt, att ett så vigtigt helsovårdsärende som vaccinationen ensamt reformeras i denna rigtning. Enligt Medicinalstyrelsens åsigt skulle icke heller en sådan åtgärd blifva till gagn för sjelfva saken, emedan skyddskoppympningen för att blifva allmänt införd är i behof af kommunalmyndigheternas intresse och understöd, hvarpå icke med visshet torde kunna räknas, om samma myndigheter beröfvades all egentlig befattning med denna lielsovårdsangelägenhet.

De många anmärkningar mot förslagets grunder, hvilka framstälts af E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län, komma i de fall, der de förtjena afseende, att längre fram upptagas till granskning under de särskilda punkterna, hvarför de här förbigås. Deremot har Styrelsen icke kunnat till besvarande upptaga samma länsstyrelses anmärkning om förslagets brister »i språkligt hänseende», då icke närmare angifvits, hvari dessa brister bestå.

öfverståthållareembetets farhågor, att den föreslagna rullföringen af vaccinerade och revaccinerade personer äfvensom kontrollen deröfver skall blifva alltför vidlyftig och tidsödande

för dervid medverkande myndigheter m. fl., anser Medicinalstyrelsen icke vara befogade, emedan, enligt erfarenbeten från de länder, der liknande rullföring redan användes, densamma icke i praktiken kommer att ställa sig synnerligen mera besvärlig än den nu föreskrifna, men deremot blifver för det åsyftade ändamålet betydligt mera pålitlig ocb effektiv. Att vissa undantagsbestämmelser erfordras för Stockholms stad bar Medicinalstyrelsen redan i sitt underdåniga förslag visat; i hvilken utsträckning dessa undantagsbestämmelser böra ocb kunna medgifvas får Styrelsen tillfälle att längre fram närmare beröra. Likaledes kommer den af en ledamot inom Vexiö domkapitel gjorda invändningen mot hvarje ytterligare utvidgning af vaccinationstvånget att längre ned under § 1 mom. 1 b) bemötas.

§ 1 mom. 1 a).

Mot denna punkt har förste provincialläkaren i TJpsala län anmärkt, att skogarnes ocb fjellens bebyggare svårligen kunna få sina barn vaccinerade så tidigt som före utgången af andra kalenderåret efter barnens födelse. Hvaruti svårigheterna skulle bestå, har emellertid icke närmare angifvits; ej heller har från andra skogs- och fjelltrakter med samma slags befolkning som den, från hvilken förenämnda förste provincialläkare hemtat sin erfarenhet, försports några svårigheter att bringa barnen till vaccination inom den nu i vaccinationsreglementet föreskrifna tiden, som ju endast obetydligt skiljer sig från den af Medicinalstyrelsen föreslagna. Att, såsom förste provincialläkaren påpekar, faran för koppsmittas utbrott och spridning i skogsbygderna är ringa, torde nog till viss grad vara rigtigt; dock visar erfarenheten från 1893 års koppepidemi i Ockelbo distrikt, att äfven motsatsen kan inträffa samt att ett uppskof med skyddskoppympningen »intill 3:djo eller 4:de året» icke ens för dylika bygder är tillrådligt. Under sådana förhållanden och då dessutom i en allmän förordning icke är möjligt att så individualisera, som förste provincialläkaren i Upsala län förordar, kan Medicinalstyrelsen icke tillstyrka någon ändring af momentet i angifvet syfte.

Icke heller kan Medicinalstyrelsen instämma i förste provincialläkarens i Vesternorrlands län förslag att genom skärpta bestämmelser tvinga föräldrar eller målsmän att ovilkorligen inställa de vaccinationsskyldige barnen på utsatta vaccinationsmöten. Enligt förslaget skola barnen vaccineras före utgången af det på deras födelseår följande kalenderåret och revaccineras under det år, inom hvilket de fylla 12 år, allt vid straffpåföljd enligt § 23, om sådant underlåtes. Om blott ymp-

ningen blir verkstäld inom den föreskrifna tiden, hafva föräldrar och målsmän dermed fullgjort sin pligt enligt vaccinationsförordningen, men att dessutom föreskrifva, att ympningen ovilkorligen måste ske på viss, utsatt dag, torde vara att utsträcka bandet på den individuela friheten onödigt långt. Af opportunitetsskäl lära väl också föräldrar och målsmän endast undantagsvis komma att försumma vaccinationsmötena, sedan allmänheten funnit, att ett uteblifvande derifrån blott förorsakar ökadt besvär. Oaktadt det måste vara synnerligen önskvärdt, att barnen mangrant inställas på den utsatta mötesplatsen för att vaccineras, torde alltså ett bestämdt tvång i detta afseende icke behöfva eller böra föreskrifvas.

Den ändring i nuvarande förhållanden, som förslagets § 1 mom. 1 a) afser att införa, nämligen att göra vaccinationsperioden beroende icke direkt af lefnadsåldern, utan af kalenderåret, har i regel mötts af gillande, då förslaget är egnadt att betydligt underlätta den formela ordningen i afseende å vaccinationen samt kontrollen öfver förordningens efterlefnad, utan att i helsovårdsliänseende gifva anledning att väcka några betänkligheter. Förste stadsläkarens i Stockholm farhågor, att förändringen torde komma att föranleda oro hos föräldrar, hvilkas barn äro födda i slutet af ett kalenderår och alltså måste vaccineras i en tidigare ålder, än som enligt nuvarande reglemente är nödvändigt, synas icke böra tillmätas stor betydelse, då allmänheten nog vänjer sig ganska snart vid den ringa olikheten mot förutvarande förhållanden. Någon fara för barnen innebär icke heller vaccinationen under en tidigare åldersperiod, såsom erfarenheten från andra länder med vaccinationstvång tillräckligt ådagalagt, i hvilket hänseende torde särskildt få påpekas, att i England varit lag alltsedan 1867, att alla barn skola vaccineras före fylda 3 månader.

§ 1 mom. 1 b).

Mot den af Medicinalstyrelsen föreslagna allmänna revaccinationen uppträder förste provincialläkaren i Stockholms län och söker medelst siffror från Stockholms stad samt genom en jemförelse mellan dödligheten i smittkoppor i några tyska stater efter tvångsvaccinationens införande samt i Sverige ådagalägga gagnlösheten af revaccination vid viss ålder. Med siffror hemtade från Sundhetskollegii årsberättelser 1873—1875 vill han visa, att under den smittkoppsepidemi, som nämnda år härjade vårt land insjukningsprocenten för Stockholms revaccinerade militär var föga mindre än för den civila, icke revaccinerade befolkningen, eller i förra fallet 3,5 7 °/0> i senare

fallet 4,4 2 %. »Hvar hafva vi då den stora nyttan af revaccination vid en viss ålder?» utbrister förste provincialläkaren med anledning af detta förhållande.

Dömer man ensamt af ofvan anförda procenttal, så nödgas man onekligen instämma i förste provincialläkarens pessimistiska uppfattning af revaccinationens nytta, men går man återigen till en granskning af det använda statistiska materialet måste slutsatsen blifva en helt annan. Förste provincialläkaren har nämligen till jemförelse uppstält å ena sidan Stockholms stads befolkning, uppgående i medeltal för åren 1873—1875 till 138,936 personer med 6,152 smittkoppfall, å andra sidan garnisonens truppstyrka, utgörande vid samma tid i medeltal 3,667 man med 120 insjuknade. Han har alltså här jemfört tvenne befolkningsgrupper med hvarandra, hvilka, på grund af den ofantliga skilnaden i numerär, äro enligt statistiska begrepp sins emellan inkomparabla, samt, hvad ännu betänkligare är, användt ett material, som till följd af talens obetydlighet å ena sidan är alldeles värdelöst. Genom dessa, för en person med någon vana vid statistiska arbeten anmärkningsvärda grundfel har förste provincialläkaren sjelf beröfvat sina slutsatser all giltighet.

Men äfven förutsatt att hans siffermaterial vore användbart eger detsamma ändock af annat skäl icke en skymt af värde såsom bevisningsmaterial mot revaccinationens nytta. I samma publikation, ur hvilken förste provincialläkaren hemtat sina ofvan anförda siffror, finnes nämligen äfven angifvet skälet, hvarför jemförelsevis så många smittkoppfall kunnat förekomma bland den revaccinerade militären. Å sid. 41 af 1874 års underdåniga berättelse angående helso- och sjukvården i riket anför Sundhetskollegium följande: »På ett par undantag när voro de sjuke revaccinerade vid regementena kort tid före insjuknandet — men de voro vaccinerade från glas och utan positivt resultat; intet enda fall af smittkoppor förekom, då den sjuke blifvit vaccinerad från arm till arm eller der vaccineringen lyckats.» Och kollegium tillägger vidare: »Under koppepidemien voro två kurser sjukvårdssoldater hitkommenderade, 19 man i hvardera kursen; vid hitkomsten vaccinerades dessa från arm till arm (15 med positivt resultat). Bland alla dessa, hvilka dock nästan dagligen voro i beröring med koppsjuke, inträffade icke ett enda fall af smittkoppor.»

Genom dessa, af förste provincialläkaren, egendomligt nog, med tystnad förbigångna, men för bedömande af hans uppgifters värde särdeles vigtiga upplysningar får det af honom så starkt betonade förhållande att 3,2 7 % af den revaccinerade militären vid Stockholms garnison insjuknat i

smittkoppor, sin tillräckliga förklaring. Med rätta synes alltså förste provincialläkaren bort hafva modifierat sitt ofvan citerade uttalande på följande sätt: Hvar hafva vi månne den störa nyttan af revaccination vid en viss ålder, då oduglig vaccin användes? Derigenom hade detsamma åtminstone kommit att stå i öfverensstämmelse med angifna fakta.

Förste provincialläkarens ena exempel på revaccinationens gagnlöshet är således utan all betydelse för frågans bedömande. Han är emellertid icke stort mera lycklig i valet af bevismedel, när han för vinnande af sitt syfte framdrager förhållandena i Tyskland gent emot Sverige. Efter att med citerande af tyska officiela handlingar hafva visat, att dödligheten

1 smittkoppor i de tyska städerna sjunkit till en obetydlighet efter införande af den obligatoriska revaccinationen samt att intet annat af de störa kulturländerna, icke ens England med dess utmärkta och strängt tillämpade vaccinationslag, kan i detta afseende mäta sig med Tyskland, framhåller han, att Sverige emellertid utan revaccination kan framte siffror, som tidtals till och med äro lägre än Preussens, något som enligt hans åsigt bevisar revaccinationens obehöflighet i vårt land. Särskildt framdrager han såsom exempel härpå åren 1889— 1891, då dödlighetssiffran i smittkoppor skall i Sverige, enligt hans beräkning, endast hafva nått upp till 0,04 på 100,000 eller

2 dödsfall om året på 4,700,000 invånare, under det att Preussen ungefär samtidigt hade en smittkoppdödlighet af 0,12 på

100,000 invånare. Äfven synes han anse det förhållandet, att under åren 1886—1889 i Sveriges städer endast förekommit 2 dödsfall i smittkoppor på en medelfolkmängd af 842,931 personer, vara ett bevis på, att vårt land intager en fördelaktigare ställning i fråga om dödligheten i smittkoppor än t. ex. Tyskland.

Här torde i förbigående böra påpekas, att förste provincialläkarens uppgift i hans bil. 3, hvarpå ofvanstående beräkningar grundas, nämligen att 1889—1891 skulle hafva förekommit 2 smittkoppdödsfall årligen i Sverige, icke öfverensstämmer med de officiela uppgifterna i Medicinalstyrelsens årsberättelser, lika litet som de i samma bilaga anförda siffrorna för närmast föregående år. I stället för uppgifna 5, 9, 2, 2 och 2 dödsfall under resp. åren 1887—1891 förekommo nämligen endast 3, 7, 2, 1 och 1 fall, således 14 dödsfall på 5 år i stället för de af förste provincialläkaren uppgifna 20 fallen. Någon annan betydelse hafva dock icke dessa origtiga sifferuppgifter för här föreliggande fråga, än att af de rätta siffrorna i än högre grad än af de origtiga framgår huru sällsynta smittkopporna varit i Sverige under de angifna åren.

43 Att under sådana omständigheter och med ett material af 14 (20) dödsfall vilja draga statistiska slutsatser, hvilka ställas i jemförelse med förhållandena i länder med långt rikligare material, lemnar endast ett nytt exempel på förste provincialläkarens ofvan påpekade »art de grouper les chiffres», men bevisar naturligtvis i sak ingenting. Ännu mindre torde ett material af två (säger 2) dödsfall på 4 år kunna vara användbart för statistiska beräkningar.

Icke heller får man af den omständigheten, att Sverige icke på länge varit hemsökt af någon allvarlig smittkoppsepidemi, draga den slutsatsen att samma lyckliga förhållande alltjémt skall komma att fortfara. Bästa beviset, huru vanskligt det är att invagga sig i dylika förhoppningar, lemnar erfarenheten från åren 1873—1875, då vårt land efter en jemförelsevis lång period af lugn härjades af en smittkoppsepidemi, som i häftighet nästan nådde upp till de förvaccinatoriska epidemierna, oaktadt skyddskoppympningen, om ock lamt öfvervakad, varit obligatorisk ända sedan början af århundradet. Den remission, som efter denna svåra epidemis slut inträdde och som förste provincialläkaren i Stockholms län synes betrakta såsom konstant, är icke annat än en regelbunden företeelse, som inträffar efter hvarje mera svårartad epidemi. Att remissionen denna gång blef så tydlig och långvarig, berodde i icke ringa mån derpå, att landets befolkning, uppskrämd af farsotens häftighet, lät till flere hundratusental revaccinera sig, hvarigenom en stor del af nationen gjordes immun mot smittkoppor. Verkan af denna mass-revaccination har emellertid småningom upphört att göra sig gällande, och tecken saknas derför icke heller, att sjukdomen börjar finna jordmånen beredd för nya besök, såsom framgår af de senaste årens ökade sjuklighet och dödlighet i smittkoppor.

I stället för den af Medicinalstyrelsen föreslagna revaccinationen vid viss ålder förordar förste provincialläkaren i Stockholms län, att vid utbrott af smittkoppor Medicinalstyrelsen skall, derest sjukdomen hotar antaga större spridning, ega att anbefalla revaccination i den utsträckning omständigheterna påfordra, hvarefter det skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse eller lokala helsovårdsmyndighet att bringa befallningen till verkställighet. Oafsedt att genom en dylik anordning revaccinationen i de flesta fall skulle komma för sent för att skydda de för smittan mottagliga samt mången gång blifva alltför lamt satt i verket, måste Medicinalstyrelsen emellertid äfven af det skäl motsätta sig förste provincialläkarens förslag, att det åsyftade ändamålet icke derigenom skulle vinnas.

Genom vaccination blir menniskan endast för viss tid

immun mot smittkoppor. Samma är i många fall förhållandet med den revaccincrade. Med full säkerhet kunna icke alla blifva för all framtid skyddade äfven genom en förnyad ympning. Läkare, hvilka oftare än andra äro utsatta för koppsmitta, bruka derför icke heller förlita sig på en revaccination, utan upprepa gerna operationen, när tillfälle bjudes. Om vi således här, likasom i fråga om alla andra hygieniska åtgärder, endast kunna utlofva ett relativt skydd, är dock derför icke skäl att förkasta detta. Ty om en person ånyo blifvit mottaglig för koppsmitta, kan det icke vara honom likgiltigt, om han befinner sig i en omgifning, som helt eller till större delen är immun mot sjukdomen, ifall denne skulle uppträda, eller om han genom samvaro med personer, liksom han sjelf mottagliga för smittan, utsätter sig för faran att infekteras. Genom allmän revaccination gör man icke blott flertalet menniskor immuna mot koppsmitta, utan man tillämpar äfven principen att genom minskning af de för smitta mottagliga individernas antal undanrycka farsoten så mycket mark, att hon öfver hufvud icke längre kan få fast fot hos befolkningen, äfven om en och annan skulle finnas, som icke vore absolut immun mot smittkopporna. Det är mot denna princip förslaget, som af förste provincialläkaren i Stockholms län framlagts, bryter; det skydd, detsamma vill uppresa mot sjukdomen är endast skenbart och kan icke i någon mån ersätta den allmänna, om ock relativa immuniteten.

Tyskland har endast i 20 år haft allmän revaccination obligatoriskt införd, men icke för ty hafva de mest glänsande resultat vunnits. Oaktadt landet vid gränserna ständigt hotas af smittämnen, importerade från de illa vaccinerade grannländerna Ryssland. Österrike, Frankrike m. fl., och följaktligen hvarje år måste utkämpa strider mot lokala epidemier i gränsprovinserna, intager detsamma likväl, såsom ofvan anförts, högsta rangen uti här ifrågavarande hänseende bland kulturstaterna i Europa. Till och med England, som långt före Tyskland införde obligatorisk vaccination, är numera öfverträffadt, hvilket, enligt allmänna meningen, icke beror på andra orsaker, än att revaccinationen der är endast fakultativ.

Också hafva Sveriges läkare vid flere tillfällen uttalat sig för önskvärdheten af rovaccinations utöfvande hos oss mera allmänt än nu sker. Samtlige sakkunnige, med undantag af ofvannämnde förste provincialläkare, hvilkas utlåtande afE. K. M:t infordrats rörande Medicinalstyrelsens förslag till nytt vaccinationsreglemente, hafva äfvenledes tillstyrkt vaccinationstvångets utsträckande till revaccinationen. Bland uttalanden af detta slag torde några få anföras:

»Den vigtigaste nyheten i det nu föreliggande förslaget är också, att revaccination i likhet med hvad är fallet i Tyskland och Ungern, har upptagits såsom obligatorisk. I Tyskland har man haft tillfälle att konstatera revaccinationens gagn, särskildt i afseende på armén.» De fakta, som derifrån meddelas, äro sådana, att man med desamma för ögonen »ej kan annat än tillstyrka införandet af obligatorisk revaccination». (T. f. förste provincialläkaren i Blekinge.)

Förslaget om obligatorisk revaccination torde nog inom icke sakkunniga kretsar komma att möta motstånd. »Kongl. Medicinalstyrelsens motivering af stadgandet bör emellertid kunna öfvertyga en hvar om dess lämplighet och nödvändighet, hvarom hos den sakkunnige icke något tvifvel torde vara till finnandes.» (F. provincialläkaren i Gotlands län.)

»Förslaget om införandet af revaecinationstvånget utgör en af de väsentligaste ändringarne vid jemförelse med nu gällande vaccinationsreglemente. Nödvändigheten af en sådan reform torde också vara allmänt insedd och bör helsas med odeladt bifall.» (F. provincialläkaren i Malmöhus län.)

»Ur många synpunkter lämpligt, synes det jemväl vara att till folkskoleåldern förlägga revaccinationen, hvars obligatoriska införande, äfven med erkännande af de administrativa svårigheter, som dess realiserande antagligen kommer att medföra, vunnen erfarenhet med bestämdhet fordrar.» (F. stadsläkaren i Göteborg.)

»Till vaccination måste revaccinationen vara ett nödvändigt bihang, utan hvilken ingen fullt säker immunitet vinnes.» (T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län.)

»En synnerligen stor fördel hos det ifrågavarande förslaget torde vara, att revaccinationstvång deruti föreskrifves.» (T. f. förste provincialläkaren i Elfsborgs län.)

»Mom. 1 b) af första § föreskrifver en obligatorisk revaccination under det år, inom hvilket barnet fyller 12 år. Denna nya bestämmelse är synnerligen vigtig och af behofvet påkallad och kan icke längre få saknas i vaccinationsreglementet, då det är ett obestridligt faktum, att vaccinationen endast för en begränsad tidrymd utgör ett säkert skydd mot koppsmitta och att i kopptider de icke revaccinerade utgöra en icke obetydlig procent af de i smittkoppor insjuknade. Häraf framgår som en gifven följd, att revaccinationen lika väl som vaccinationen är nödvändig för ett effektivt skydd emot smittkoppor.» (T. f. förste provincialläkaren i Jemtlands län.)

»En stor brist i vårt nu gällande reglemente är, att revaccinationen ej är obligatoriskt föreskrifven. Då det är en vetenskapligt afgjord sak, att det skydd, som vaccinationen

4G

medför, ej varar för hela lifvet, utan är inskränkt till en tid af omkring 12 år, men att förnyad vaccination, då den framkallar äkta skyddskoppor, verkar lika skyddande mot smittan som första gången, är revaccinationstvång lika nödvändigt som vaccinationstvång, och enda möjligheten att befria samhället från smittkoppor är att få obligatorisk revaccination införd.» (Förste provincialläkaren i Yesterbottens län.)

På grund af de skäl, som ofvan anförts, kan Medicinalstyrelsen alltså icke för sin del gilla det ändringsförslag till § 1 mom. 1 b), som af förste provincialläkaren i Stockholms län framlagts.

Af E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län har anmärkts, att åt bestämmelsen uti här ifrågavarande punkt den affattning bör gifvas, att icke revaccination ovilkorligen skall ske vid eu viss ålder, äfven om personen helt kort tid förut blifvit första gången vaccinerad. Då det emellertid torde komma att höra till mycket sällsynta undantag, att §§ 2 och 3 i förslaget, hvilka äro de som handla om uppskof med vaccinationen, behöfva tillämpas, och då i alla händelser äfven i ogynsainmaste fall minst 8 år komma att förflyta mellan begge ympningarna, synes anmärkningen icke böra föranleda en ändring, som skulle, snart sagdt, omöjliggöra all kontroll öfver dem, som försummade revaecinationen.

Emot de af E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län uttalade betänkligheterna, att vårt folk änuu icke hunnit fatta sådant förtroende till vaccinationen, att det skulle vara villigt underkasta sig tvånget att årligen låta revaecinera närmare 100,000 barn i skolåldern med en kostnad af inemot 50,000 kronor, vill Medicinalstyrelsen framhålla erfarenheten dels från vårt eget land, der det städse visat sig, att allmänheten vid koppepidemier massvis skyndat att anlita skyddskoppympningen, hvilket väl icke torde antyda brist på förtroende för metoden, dels från Tyskland, der befolkningen, sedan den efter någon tid hunnit vänja sig vid de nya föreskrifterna, villigt underkastat sig det med revaecinationen förenade besväret. Egendomligt vore väl äfven, om det svenska folket icke under 90 års tid skulle hunnit fatta förtroende för en skyddsmetod, som vid så många tillfällen afhållit från vårt land ett af mensklighetens värsta gissel.

Att, såsom t. f. förste provincialläkaren i Blekinge län ifrågasätter, bestämma en tidigare revaccinationsålder än 12 år, synes icke lämpligt af det skäl, att nämnda ålder befunnits vara den tidigaste, då de i späda barnaåren vaccinerade visat sig i regel ånyo mottagliga för ympning. Men ännu mindre kan det af rektor Jacobson i Yisby gjorda förslaget om upp-

skof med revaccinationen till värnpligtsåren förordas, då enligt denna plan mer än hälften af befolkningen, nemligen alla qvinnor, skulle gå fria från all kontroll, huruvida de fullgjort sin revaceinationspligt eller ej. Dessutom har Medicinalstyrelsen velat undvika att pålägga den vuxna befolkningen ett tvång, som för densamma måste medföra långt större besvärligheter än för barnen, hvarförutom torde böra tagas i betraktande, att det alltid är bos ungdomen, som farsoten finner den gynsamrnaste marken för sin första utveckling och hvarifrån hon sedan vidare utbreder sig till de äldre åldersklasserna.

Den anmärkning E. K. M:ts Befide i Norrbottens län gjort mot förslaget, nemligen att revaccinationstvånget gäller alla barn, som uppnå tolfte året, medan deremot de föreskrifter, som bestämma sättet för åstadkommande af förteckningar öfver de revaccinationspligtige, endast afse barn, som tillhöra skolor samt läro- eller uppfostringsanstalter, är visserligen beaktansvärd, men då de allra flesta barn i vårt land vid 12 års ålder besöka en eller annan skola, har Medicinalstyrelsen icke velat för det fåtals skull, som åtnjuter undervisning på annat sätt eller möjligen redan lemnat skolan, afstå från de väsentliga fördelar, som kunna vinnas genom revaccinations-listornas uppsättande och revaccinationens verkställande i skolorna. De 12åriga barn, som icke blifvit uppförda på någon skolas lista, tillhöra för öfrigt merendels de burgna klasserna, inom hvilka föräldrarna nog af öfvertygelse om åtgärdens nytta och utan tvång komma att i regeln låta revaccinera sina barn. Genom företeende af vaccinationsintyg (se § 4) kan sedermera, der så af vederbörande äskas, dessa barns revaccination styrkas.

§ 1 mom. 1 c).

Den anmärkning, som med anledning af denna punkt framstälts af förste provincialläkaren i Stockholms län, nemligen att besigtningsskyldigheten föreskrifvits endast för barn, under det att mom. 2 a) förutsätter ympning af äfven äldre personer, lärer icke för praktiska förhållanden vara af någon betydelse. Någon retroaktiv verkan af det nya reglementet har icke varit tilltänkt, såsom förste provincialläkaren synes förutsätta, och ett försummande af vaccinationen eller revaccinationen i så många år, att en person uppnår myndig ålder, innan han af den kontrollerande myndigheten bringas till vaccination, lärer väl svårligen med det nya kontrollsystemet, annat än i ytterst sällsynta undantagsfall, komma att inträffa — åtminstone bör icke af lagen sjelf ett sådant åsidosättande af dess föreskrifter förutsättas. Det tillägg förste provincial-

läkaren föreslår till mom. 2 a) är således ur praktiskt syfte obehöfligt, men kan möjligen i formelt afseende vara berättigadt, hvarför detsamma iakttagits i det nu framlagda, af Medicinalstyrelsen utarbetade ändringsförslaget.

Den af Göteborgs domkapitel föreslagna nya punkten under § 1 mom. 1 synes Medicinalstyrelsen endast vara ett korollarium af föreskriften i § 4, hvarför reglementet ej torde böra belastas med denna bestämmelse, som lämpligare kan få sin plats bland de råd och anvisningar, hvilka Medicinalstyrelsen i enlighet med § 19 skall utfärda.

§ 1 mom. 2 a).

Det missförstånd, för hvilket ifrågavarande punkt från fleres sida varit föremål, synes antyda, att punkten icke blifvit så klart och tydligt affattad, som nödigt är. Att bestämmelsen i fråga endast afser framtida förhållanden och icke är ämnad att verka retroaktivt, borde visserligen vara uppenbart redan deraf, att ingen möjlighet torde förefinnas att i ett slag, efter det att nya reglementet trädt i kraft, ympa samtliga, säkerligen till mer än 3 millioner uppgående personer i Sverige, hvilka öfverskridit åldersgränsen 12 år, utan att hafva blifvit revaccinerade eller haft smittkoppor. För att emellertid undgå hvarje missförstånd, torde punkten böra så affattas, att deraf med bestämdhet framgår, det i fråga om personer, hvilka öfverskridit 12 års ålder, revaccinationstvånget är inskränkt till sådane, hvilka enligt mom. 1 b) bort revaccineras, efter det att nya reglementet trädt i kraft, men för hvilka sådant blifvit försummadt.

E. K. M:ts Befides i Hallands län anmärkning sammanfaller med det påpekande, som af förste provincialläkaren i Stockholms län gjorts under mom. 1 c), och har der fått sitt besvarande.

§ 2.

Anmärkningen beträffande denna §, att endast barn, men icke vaccinationspligtig äldre person genom densamma medgifves rätt till uppskof med ympningen, derest denna icke utan helsofara kan verkställas, synes Medicinalstyrelsen oväsentlig, då dels af ofvan angifna skäl sällan torde inträffa, att en »äldre» person hädanefter befinnes ovaccinerad, dels ännu mera sällan sådana förhållanden torde vara för handen, som hos vuxna göra ett uppskof med ympningen för afsevärd tid nödvändig på grund af helsoskäl. Ett förtydligande af § i före-

slaget syfte medför emellertid icke heller några olägenheter och kan derför tillstyrkas.

Deremot synes förste provincialläkarens i Upsala län förslag, att läkares intyg skall utbytas mot intyg af tvenne andra personer, hvilka emellertid icke förmå bedöma behofvet af ett uppskof med vaccinationen, lemna rum för den anmärkning, att på så sätt säkerligen många barn skola förblifva ovaccinerade, emedan det icke torde möta svårigheter att ännu i våra dagar finna personer, hvilka äro öfvertygade om att alla möjliga obetydliga åkommor utgöra en kontraindikation mot vaccinationen. Skulle ett barn dessutom under så lång tid som 1 ä 2 år vara behäftad med sådan sjukdom, att det för den skull icke kan utan helsofara ympas med skyddskoppor, torde väl läkare någon gång under tiden hafva rådfrågats för detsamma, och af samma läkare således intyg om behofvet af ympningens uppskjutande kunna utan svårighet erhållas. Man torde för öfrigt kunna vara öfvertygad om att ådömande af vite icke skall förekomma, derest verkliga hinder för anskaffande af vederbörligt intyg kunna visas hafva varit för handen. Någon »obillighet» synes således icke förefinnas i den föreslagna bestämmelsen.

§ 3.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser ympningens upprepande en gång böra vara tillräcklig; skulle ympningen äfven då slå fel, torde detta bero på immunitet för vaccinen och förnyad ympning alltså vara gagnlös. Häremot vill Medicinalstyrelsen invända, att exempel finnas på äfven tillfällig immunitet, som först efter längre tid försvunnit, så att barn, som utan framgång vaccinerats 1 ä 2 gånger med verksamt ympämne, tredje gången kunnat få fullt utvecklade vaccinkoppor. Nyare vaccinationsreglementen föreskrifva derför, att misslyckad ympning bör upprepas tvenne gånger, innan absolut immunitet antages vara för handen. Med hänsyn jemväl till hvad erfarenheten lärt rörande den tillfälliga immuniteten, har Medicinalstyrelsen afsett att låta i det närmaste 1 år förflyta mellan den andra och tredje ympningen, på det att immuniteten (om sådan förefinnes) må hinna försvinna; deremot må ympningens förnyande första gången ske tidigare, emedan misslyckandet kunnat bero och väl äfven oftast beror på felaktig teknik eller overksam vaccin, i hvilket fall intet skäl finnes att uppskjuta förnyandet af vaccinationen. Häraf framgår, att Medicinalstyrelsen icke kan för sin del godkänna E K. M:ts Befcdes

förslag att utbyta uttrycket »inom tredje året» mot orden »innan tredje årets utgång».

Att, såsom t. f. förste provincialläkaren i Blekinge län föreslår, låta den, som 3 gånger blifvit utan framgång ympad, antecknas såsom vaccinerad, synes Medicinalstyrelsen vara oegentligt och äfven obehöfligt, då särskild rubrik bör inryckas uti vaccinationsjournalen för här ifrågavarande barn, hvarigenom förekommes att de ånyo uppföras på vacciuationslistan.

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län har förutsatt, att uttrycket ympning i denna § endast afser ympning första gången, och föreslår derför ordets utbyte mot ett annat. Detta är emellertid beroende på en missuppfattning. Med ympning förstås här såväl vaccination som revaccination. Just i senare fallet är det, som felslåendet oftast inträffar, beroende på att den första ympningen dervid fortfarande utöfvar sin verkan och gör barnet tillfälligt immunt; en förnyad revaccination ett eller två år senare gifver deremot ofta positivt resultat, utvisande att den första vaccinationen numera förlorat sin skyddskraft och behöfver förnyas. Skulle § 3 endast gälla för den första ympningen, vore den alltså ogiltig just i de fall, då den bäst behöfde tillämpas. För undvikande af dylik missuppfattning har Medicinalstyrelsen ansett ett förtydligande af § 3 erforderligt och fördenskull föreslagit, att orden »vid vaccination eller revaccination» tilläggas före ordet »ympning».

Slutligen vill Medicinalstyrelsen med anledning af det förslag till omkastning af de särskilda punkterna i de tre första §§, som af E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslagits, anmärka, att Styrelsen icke kan finna, att större tydlighet och öfverskådlighet i redaktionen derigenom skulle komma att vinnas. Den uppställning af föreskrifterna rörande föräldrars och målsmäns skyldigheter, som iakttagits i § 1—4, synes Medicinalstyrelsen fullt så redig, som länsstyrelsens motförslag, hvarför densammas bibehållande förordas.

§ 4-

Mot den i denna § föreslagna skyldigheten att vid anfordran förete de af vaccinatören lemnade vaccinationsintygen göras flere invändningar, såsom att intygen äro onödiga, då anteckning om ympningen skall göras i husförhörsboken, att de blott behöfvas för sådane, som befriats från ympning samt för de revaccinerade, att de lätt förkomma o. s. v. Då Medicinalstyrelsen emellertid af mångårig erfaren) vet, huru anteckningarne i husförhårsböckerna angående vacc iationen skötas, hvarpå äfven anförts exempel i den unde: 1 .niga skrifvelse

Öl

den 8 juni 1894, anser Styrelsen det vara väl behöfligt för kontrollen öfver vaccinationsväsendet, att bär föreslagna bestämmelse bibehålies. Förvarandet af vaccinationsintygen torde väl icke vara förenadt med större besvär och svårigheter än förvarandet af prestbetyg ra. m., och skulle något intyg hafva förkommit, torde ett nytt sådant mot någon ersättning kunna utfås hos vaccinatören eller utan lösen bekommas af presterskapet genom utdrag ur husförhör sboken. Hvilken vigt från annat håll lägges på dessa vaccinationsintyg synes för öfrigt af Göteborgs domkapitels utlåtande, hvari Medicinalstyrelsens förslag i här förevarande afseende särskildt förordas.

§ 5 mom. 1.

Mot denna punkt hafva anmärkningar i flere afseenden framstälts. Redan de första orden i momentet, nämligen uttrycket »föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt», anses olämpliga, såsom föranledande ovisshet angående uttryckets räckvidd. Göteborgs domkapitel föreslår derför såsom tillägg till momentet följande definition: »med föreståndare för skola förstås den lärare eller lärarinna, som har öfverinseendet öfver ett skolhus.»

Medicinalstyrelsen kan visserligen icke för sin del finna, att några väsentliga svårigheter skulle komma att i verkligheten yppa sig vid tolkningen af uttrycket: föreståndare förskola, läro- eller uppfostringsanstalt, men har dock alltid varit betänkt på att föreslå en bestämd definition på detsamma, på det att icke, såsom för närvarande är fallet, en del föreståndare för allmänna skolor skulle af en eller annau anledninganse sig fritagna från uppdraget att medverka vid skyddskoppympuingens behöriga handhafvande. Huruvida denna definition bör inflyta i sjelfva reglementet, synes emellertid Medicinalstyrelsen tvifvelaktigt. Lämpligare torde nämligen vara, att densamma, för undvikande af reglementets öfverlastande med detaljer, intages i de råd och anvisningar, hvilka enligt § 19 skola meddelas och hvilka äfven böra tjena till ledning lör skolföreståndarne, i hvad desamma hafva att med vaccinationsväsendet taga befattning. Medicinalstyrelsen har emellertid för sin del icke annat än denna formela invändning att göra mot att en närmare bestämmelse i angifvet syfte intages i sjelfva reglementet, hvarför styrelsen också, för den händelse E. K. M:t skulle finna sådant behöfligt, infört i det bifogade ändringsförslaget, ehuru inom klammer, en utförlig definition å uttrycket skolföreståndare.

52 Det af t. f. förste provincialläkaren i Jönköpings län, efter mönster af tyska vaccinationslagen, föreslagna uttrycket: »föreståndare för såväl offentlig som privat skola» kan möjligen synas ega något företräde framför det af Medicinalstyrelsen använda, hvarför det äfven, ehuru med andra ord, upptagits i det omarbetade förslaget.

Vidare hafva tvifvel uttalats rörande befogenheten och lämpligheten af momentets föreskrifter, emedan enligt desamma barn, som icke blifvit vaccinerade, skulle förvägras tillträde till folkskolan. Ja, Göteborgs domkapitel finner hela momentet oantagligt såsom stridande mot folkskolestadgans § 37 om obligatorisk skolgång, och E. K. M:ts Befide i Elfsborgs län söker med väl mycken skärpa och under framhållande, att folkundervisningen är minst lika vigtig som åtgärderna mot koppsmittas spridning, bevisa obilligheten af att barn genom föräldrars vårdslöshet beröfvas fördelen af skolundervisning.

Medicinalstyrelsen, som visst icke underskattar nyttan af allmän folkundervisning, kan emellertid icke finna, att denna i någon mån sättes i fara genom ett upprepande af hvad E. K. M:t redan i nu gällande vaccinationsreglemente föreskrifvit. Från några håll har visserligen ifrågasatts, att den nu gällande bestämmelsen: »ingen må i allmän skola, läroeller uppfostringsanstalt intagas, utan att vederbörligen styrkes, att den ifrågavarande personen antingen haft smittkoppor eller blifvit med framgång vaccinerad», icke skulle ega tilllämpning på folkskolan, emedan ofvannämnde föreskrift icke finnes omnämnd i folkskolestadgan såsom vilkor för intagning i skolan. Denna tolkning af E. K. M:ts föreskrift synes emellertid vara föga hållbar. Med långt mera rätt borde nämligen den slutsats kunna dragas, att enär E. K. M:t i nådiga stadgan den 20 januari 1882 angående folkundervisningen i riket icke fritager folkskolan från den redan i 30 år då gällande föreskriften i § 2 af nådiga vaccinationsreglementet rörande samtliga allmänna skolor, något undantag uti ifrågavarande afseende icke heller afsetts. Egendomligt hade väl äfven varit, om de skolor, i hvilka den långt öfvervägande pluraliteten af andets barn åtnjuter undervisning, skulle varit fritagna från den för skyddskoppympningen så ytterst vigtiga kontrollen, under det att öfriga offentliga skolor haft en dylik skyldighet sig ålagda. Resultatet hade med all säkerhet blifvit detsamma öfver hela riket, som nu i Göteborg och Stockholm — de kommuner inom hvilka ofvannämnda tolkning af folkskolestadgan hufvudsakligen tillämpats — nämligen att massor af folkskolebarn vid tillfälliga undersökningar befunnits ovaccinerade,

till stor fara för icke blott sjelfva skolan, utan för hela samhället.

Då hvarje barn i vårt land enligt såväl nu gällande som det af Medicinalstyrelsen föreslagna vaccinationsreglementet ovilkorligen måste vaccineras, är det svårt att förstå, huru bestämmelsen, att barn, som ändock befinnas ovaccinerade och derför icke få mottagas i skolan, förrän de blifvit ympade med skyddskoppor, skall kunna användas såsom förevändning för barnets befrielse från skolgång eller kunna anses utgöra hinder för åtnjutande af skolundervisning. Enligt Medicinalstyrelsens mening måste E. K. M:ts nådiga förordningar alla åtlydas, den ena lika väl som den andra, och skulle alltså ett barn, som på grund af föreskriften om obligatorisk skolgång anmäles i en skola, dervid befinnps i följd af föräldrarnes vårdslöshet icke vara vaccineradt, lärer väl följden deraf böra blifva, icke den, att barnet förbjudes skolgång, utan i stället, att det snarast möjligt befordras till vaccination. Det uppskof med skolgången, som skulle uppstå genom att barnet icke finge mottagas vid läroanstalten, förrän det blifvit vaccineradt, kan ju endast blifva af mycket kort varaktighet, då väl både skolföreståndaren och vederbörande helsovårdsmyndighet få antagas vara intresserade för, att E. K. M:ts nådiga föreskrifter efterlefvas, och då skyddskoppympningen enligt § 7 må under alla årstider kunna företagas samt vaccin aldrig kommer att brista vid den föreslagna anstalten för beredande af animal vaccin. Sannolikt torde väl äfven antalet af de barn, som vid anmälan till skolgång befinnas ovaccinerade, framdeles blifva jemförelsevis ringa, endast hvarje myndighet, som enligt reglementet har att medverka vid skyddskoppympningens handhafvande gör sin pligt, och allmänheten på så sätt uppfostras till laglydnad.

Den anmärkning, som framstälts mot att skolföreståndaren skall »infordra» sådant intyg, som i momentet afses, anser Medicinalstyrelsen icke vara af någon reel betydelse, då lärjunge väl endast undantagsvis kommer att intagas i skola, utan att målsman personligen anmäler barnet eller utan svårighet är att anträffa. För undvikande af missförstånd torde dock möjligen uttrycket »infordra» böra utbytas mot »affordra», då meningen icke, såsom på ett håll antydts, varit att ålägga skolföreståndarne en vidlyftig brefvexling med resp. målsmän.

Utom denna och några ytterligare formella rättelser samt möjligen äfven tillägget af den ofvan omnämnda definitionen skolföreståndare, anser alltså Medicinalstyrelsen, på grund af hvaå ofvan anförts, ingen annan ändring af momentet erforderlig, än att bestämmelse inskjutes derom, att uppgift å de barn, livilka

i brist af vaccinationsintyg tillfälligt afvisats från skolan, skall hufvudsakligen i likhet med hvad som föreskrifves i Ungerns vaccinationsförordning, inom viss tid, exempelvis 14 dagar efter skolterminens början, af föreståndaren meddelas kommunens helsovårdsmyndighet, på det att barnen må snarast möjligt blifva vaccinerade.

Att för öfrig t det sätt, hvarpå Medicinalstyrelsen velat hafva saken ordnad, i allmänhet "mötts af gillande, framgår af de remitterade handlingarna. Så förklarar sig E. K. M:ts Bef:de i Kalmar län icke kunna biträda sin förste provincialläkares anmärkning »mot det i § 5 förekommande vilkorliga förbud mot lärjunges emottagande vid läroanstalt, hvilket förbud, såvidt angår offentlig undervisningsanstalt, redan stadgas i gällande reglemente för skyddskoppympningen och i förevarande förslag blifvit med fullt fog utsträckt till samtliga läroanstalter». Af andra yttras: »De i § 5 mom. 1 intagna skärpta bestämmelserna om skolföreståndares kontroll öfver icke vaccinerade barn äro i hög grad nödvändiga, då § 2 i nu gällande reglemente synes hafva råkat i glömska (t. f. förste provincialläkaren i Blekinge län). »Äfven de föreslagna förändringarna till åstadkommande af ökad kontroll, så att om möjligt alla vaccinationspligtige verkligen blifva vaccinerade, förefalla mig praktiska och tilltalande» (förste provincialläkaren i Malmöhus län). »Enligt mitt förmenande ligger detta förslags styrka i att skärpta och koncisare bestämmelser införts i fråga om skolföreståndares skyldigheter gent emot vaccinationen och revaccinationen» (förste provincialläkaren i Hallands län). »Att vaccinationsförhållandena bland folkskolornas barn lemna åtskilligt öfrigt att önska, torde ej nog ofta kunna framhållas . . . Under sådana förhållanden och då derjemte mången gång bristande intresse från vederbörande skolföreståndares sida synes förefinnas, så torde skärpta bestämmelser vara på sin plats» (förste stadsläkaren i Göteborg). »Mot första momentet af nämnda paragraf» (§ 5) »är intet att anmärka, såvida revacciuation kommer att anbefallas, dock torde K. M:ts uppmärksamhet böra fästas derpå, att § 23 mom. 3 af gällande stadga för rikets allmänna läroverk omredigeras i öfverensstämmelse med det nya reglementet för skyddskoppympningen» (rektor vid Upsala allmänna läroverk). Mot de i förslagets § 5 och § 23 föreslagna skyldigheter och ansvarsbestämmelser för skolföreståndare synas mig »inga invändningar kunna göras af den art, att de skulle kuuna berättiga ett underdånigt afstyrkande af meranämnda förslag» (rektor vid Hudiksvalls allmänna läroverk). »Några större svårigheter för genomförandet af de utaf K. M:t föreslagna skärpta bestämmelserna torde icke föreligga,

åtminstone icke med afseende på de mindre läroverken» (rektor vid Norrtelje allmänna läroverk). Jag får »beträffande de punkter, som hafva afseende på föreståndare för skola, läroeller uppfostringsanstalt vördsamt förorda, att de föreslagna bestämmelserna måtte, såsom varande nyttiga och lämpliga, af Högvördiga Domkapitlet tillstyrkas» (rektor vid Enköpings allmänna läroverk). Äfven de flesta domkapitlen i riket så t. ex. Linköpings, Skara, Strengnäs, Yexiö, Göteborgs, Kalmar och Karlstads domkapitel hafva antingen direkt tillstyrkt de i § 5 mom. 1 föreslagna bestämmelserna eller förklara sig åtminstone ej hafva något att emot desamma erinra. Samma är slutligen förhållandet med direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk äfvensom Nya Elementarskolans direktion.

§ 5 mom. 2.

Mot de i här förevarande punkt uttalade principer, enligt hvilka skolföreståndarnes medverkan skulle anlitas äfven för genomförande af revaccinationen, hafva en del anmärkningar framstälts, gående ut derpå, att dels de ecklesiastika tjenstemännen borde alldeles befrias från denna »högeligen betungande börda», dels de föreslagna kontroll-listorna skulle, såsom öfverflödiga, strykas ur förslaget, dels också hela momentet ogillas, emedan icke alla 12-åriga barn kunde genom skolorna befordras till revaccination.

Denna sista anmärkning eger naturligtvis i viss mån giltighet. På grund af rådande förhållanden i vårt land finnes emellertid ingenstädes bättre än i skolorna tillfälle att samla de i revaccinationsåldern inträdande barnen och utöfva kontroll öfver ympningens verkställande. Visserligen är det sannolikt att på så sätt en del barn, hvilka antingen åtnjuta undervisning i hemmen eller på grund af sjukdom o. d. icke bevista någon skola, undandragas all revaccination. Med de jemförelsevis få fall, då detta torde inträffa, kunna dock, såsom redan ofvan framhållits, icke ur sanitär synpunkt vara af någon synnerlig betydelse.

Skolföreståndarne åläggas onekligen genom föreskrifterna i § 5 ett ökadt arbete, men huruvida detta kan betraktas såsom »högeligen betungande», anser Medicinalstyrelsen åtminstone tvifvelaktigt. Det antal barn, som inträder i revaccinationsåldern, kan icke, fördeladt på hvarje särskild skola, vara synnerligen stort hvarje år, och för öfrigt lära väl i de flesta skolor förteckningar ändock uppgöras öfver eleverna, upptagande deras födelseår m. m., hvarigenom arbetet med listornas affattande betydligt underlättas. Att, såsom från vissa håll föreslagits,

ålägga Skolläkarne de skyldigheter med afseende på vaccinationen, som anförtrotts åt skolföreståndarne, torde stranda derpå, att endast ett fåtal af landets skolor antagit särskilde skolläkare, hvarjemte förslaget äfven synes Medicinalstyrelsen opraktiskt af det skäl, att skolläkaren långt mindre än skolföreståndaren eger den personalkännedom och den myndighet bland lärjungarne, som erfordras för utöfvande af den kontroll som afsetts. Dessutom lärer väl icke skolläkaren, der sådan i enlighet med E. K. M:ts nådiga stadga för de allmänna läroverken finnes anstäld, kunna vägra att vara föreståndaren behjelplig vid utöfvande af kontrollen öfver en för skolan så vigtig sanitär angelägenhet som vaccinationen, derest en anmodan derom skulle från rektors sida framställas.

Af E. K. M:ts Befide i Södermanlands län har tvekan uttalats, huruvida det alltid kan blifva möjligt för skolföreståndarne att sända de påfordrade förteckningarne till vederbörande vaccinationsföreståndare, enär i regel Upplysning saknas om dennes namn och adress i de fall, att lärjungen tillhör en anhan kommun än den, inom hvilken läroanstalten är belägen. Men denna anmärkta svårighet lärer väl i verkligheten icke blifva så synnerligen stor, enär en försändelse, under adress »Vaccinationsföreståndaren» i en viss kommun, alltid torde kunna från ortens postanstalt vidare befordras. I regel torde för öfrigt lärjungarne från främmande kommuner komma att revaccineras samtidigt med dem, som tillhöra den kommun, inom hvilken läroverket är beläget, synnerligast om, såsom oftast torde blifva förhållandet, revaccinationen eger rum i skolans lokaler, Ett misstag i afseende å vaccinationsföreståndarebs adress blefve i så fall utan betydelse, synnerligast som skolförestån daren skall på grund af företedda intyg kontrollera, att fevaccination i hvarje fall egt rum.

Mot dessa sistnämnda intyg hafva äfvenledes anmärkningar framstälts, nämligen dels att de voro obehöfliga, dels äfven olämpliga, då skolan derigenom skulle få en ytterst förhatlig ställning af angifvare. Sistnämnda invändning, hvilken förekommer i direktionens öfver Stockholms stads undervisningsverk utlåtande, har emellertid icke biträdts af andra skolstyrelser. Nya Elementarskolans direktion, äfvensom vederbörande rektorer och domkapitel hafva uti ifrågavarande hänseende icke haft något att mot förslaget invända, och öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor förklarar sig för sin del anse föreskriften blifva af värde ur kontrollsynpunkt.

Att kontroll-listorna stundom kunna blifva obehöfliga, medgifves villigt, framför allt i det fall, att revaccinationen eger rum i sjelfva skolan och under skolföteståndarens tillsyn; men

då det omöjligen kan förutses, i hvilka speciela fall de kunna komma att behöfvas eller ej, torde icke föreskriften om desamma kunna undvaras.

Beträffande öfriga detaljer i momentets affattande kafva förslag framlagts om ändring af tidsbestämmelsen »före den 1 januari hvarje år» tilldels: »före utgången af hvarje kalenderår», dels: »före den 1 februari hvarje år». Äfven om den i Medicinalstyrelsens förslag valda tidsbestämmelsen icke lärer, utan synnerligen god vilja att misstolka, kunna på detta ställe törstås så, som af E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län blifvit gjordt, vill Medicinalstyrelsen villigt erkänna, att uttrycket: »före utgången af hvarje kalenderår», i den ordställning detsamma i förevarande moment fått, är tydligare än det af Medicinalstyrelsen föreslagna och således äfven att föredraga. Deremot synes den af några domkapitel föreslagna framflyttningen af tiden till den 1 februari hvarken vara erforderlig eller att förorda, emedan det uppgifna skälet, att »en pastor» icke före den 1 januari fått fullständig kännedom om in- och utflyttade, icke har någon betydelse för här afsedda skollistor samt tiden för revaccinationslistornas uppgörande mångenstädes skulle blifva alldeles för kort, om primäruppgifterna icke behöfde inlemnas förrän den sista januari.

Med afseende å tidpunkten för insändandet af förteckningar öfver de lärjungar, hvilka icke företett intyg om revaccination, bar Medicinalstyrelsen deremot af praktiska skäl ansett en ändring behöflig i den rigtning, som af det bifogade ändringsförslaget närmare framgår.

Den anmärkning, som af E. K. M:ts Bef:de i Kalmar län vidare gjorts, att det icke finnes angifvet, huru vaccinationsföreständaren skall förfara med de i slutet af läsåret insända kontrollförteckningarna, synes bero på ett förbiseende, emedan derom stadgas i § 11 mom. b) och g). Äfven torde E. K. M:ts Bef:des i Elfsborgs län anmärkning, att tydlig föreskrift saknas derom, att lärjunge, som icke uppvisar intyg om revaccination, skall »frän skolan skiljas», näppeligen erfordra någon gensaga, då det ingalunda varit afsigten att tillgripa dylika ytterlighetsätgärder för att genomdrifva revaccinationen, synnerligast som skolföreståndare nog torde hafva andra verksamnia medel i sin hand att kpona framtvinga hörsamhet för gifna lagbud. Ingen bland de skolföreståndare, som yttrat sig i ärendet, hafva heller uttalat något tvifvel angående möjligheten att med lindrigare magtmedel, än dem E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län förutsatt, tillämpa de föreslagna bestämmelserna.

Att i reglementet införa den af några tjensteläkare föreslagna bestämmelsen, att revaccinationen ovilkorligen skall

verkställas i skollokalerna, synes Medicinalstyrelsen olämpligt, enär dylika ordningsföreskrifter torde böra fä sin plats i de af Styrelsen utfärdade anvisningarne och råden. Likaledes lärer den af öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor gjorda invändningen mot kontrollförteckningarne förlora det mesta af sin betydelse, derest revaccinationen ordnas så, som ofvan antydts, d. v. s. företages inom sjelfva skollokalen.

Beträffande slutligen det af E. K. M:t,s Bef:de i Elfsborgs län framstälda förslaget till kontrollsystem måste Medicinalstyrelsen, äfvenledes under beklagande, förklara, att Styrelsen icke kan inse i hvad mån de oväsentliga skiljaktigheter från Medicinalstyrelsens bestämmelser, som förekomma i detsamma, kunna vara egnade att befordra kontrollen öfver vaccinationen. Att från föräldrarne öfverflytta till skolrådets ordförande skyldigheten att förete vaccinationsintyg för de barn, hvilka nyintagas i skolan, möter möjligen inga andra svårigheter, än att derigenom ännu ett detaljuppdrag med afseende på vaccinationen lägges på presterskapet, men redan detta synes Medicinalstyrelsen vara en reform, hvars tidsenlighet torde vara ganska tvifvelaktig. Såväl skolrådens ordförande, som folkskoleinspektörerna och — biskoparna lära väl också betacka sig för den kontrollskyldighet, som E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län vill pålägga dem och som synes vara temligen främmande för deras egentliga verksamhet.

§ 6.

Endast få och oväsentliga anmärkningar hafva framstälts mot denna §. Förste provincialläkarens i Kalmar län farhågor, att brist på vaccinatörer skall uppstå i landtkommunerna, derest mom. c) antages oförändradt, synas Medicinalstyrelsen alldeles obefogade, emedan för närvarande redan finnas ett mycket stort antal skolade ympare, hvilka utan svårighet torde kunna erhålla läkares intyg om skicklighet, och för öfrigt lämpliga personer nog torde vara villiga att utbilda sig till vaccinatörer under mellantiden, innan det nya reglementet träder i kraft. Skulle förste provincialläkarens utsago vara rigtig, att läkarne endast i undantagsfall egde någon kännedom om vaccinatörernas duglighet, vore detta mycket att beklaga, emedan det skulle bevisa, att tjensteläkarne icke fullgjort de åligganden, som enligt nådiga instruktionen af år 1890 § 31 tillhöra dem. Men lyckligtvis är erfarenheten i detta afseende icke alls så dålig: äfven om förste provincialläkaren i Kalmar län möjligen sjelf förbisett sina skyldigheter såsom provincialläkare, hvilket man af hans egendomliga uttalande kunde känna sig frestad att

antaga, visa dock de till Medicinalstyrelsen årligen inkommande vaccinationssammandragen, att så icke på andra håll varit fallet. Medicinalstyrelsen hyser derföre icke ringaste fruktan, att ;cke äfven mom. c) af § 6 skall kunna med lätthet tillämpas.

Föreskriften att de personer, hvilka för närvarande ega behörighet att utöfva skyddskoppympning, skola med läkares intyg styrka, att de ega skicklighet att vaccinera för att fortfarande bibehålla samma rättighet, har synts Medicinalstyrelsen nödvändig, icke blott derföre att en del vaccinatörer uppenbarligen visat sig sakna den erforderliga kompetensen, utan äfven af det skäl att under nuvarande förhållanden många personer anse sig sjelfva behöriga att vaccinera, hvilkas rätt dertill är mer än tvifvelaktig och hvilkas skicklighet mycket väl behöfver undergå en sakkunnig pröfning, i synnerhet som anspråken på vaccinatörernas insigter, genom föreliggande förslag, äro ämnade att högst väsentligt skärpas.

Lika med förste provincialläkaren i Malmöhus län anser Medicinalstyrelsen önskligt, ja nödvändigt, att äfven läkarne beredas tillfälle att inhemta närmare kännedom om såväl vaccinationstekniken som om gällande föreskrifter i afseende å skyddskoppympningen m. m. Medicinalstyrelsen hänvisar beträffande förhållandena i utlandet i nämnde hänseende till hvad Styrelsen yttrat härom i den underdåniga skrifvelsen d. 8 juni 1894. Men likasom all annan läkareundervisning bör äfven undervisningen i vaccination ske vid de medicinska läroverken, men icke handhafvas eller ledas af ett administrativt embetsverk sådant som Medicinalstyrelsen. Styrelsen hyser ock den förhoppning, att nämnda läroverk, derest vaccinationen kommer att åläggas vissa läkare såsom tjenstepligt och i öfrigt framdeles mer än hittills tagas om hand af läkarne, skola finna sig manade att bereda desse tillfälle att under de kliniska studierna erhålla undervisning i vaccination med hvad dertill hörer.

På grund af' att den anmärkning från några håll framstälts, att i § 9, som handlar om vaccinatörernas skyldigheter, icke tillräckligt tydligt uttalats att vaccinatörer, som icke äro läkare, vore förbjudna att taga vaccin af ympad person, har Medicinalstyrelsen ansett föreskrift i nämnda syfte böra såsom särskildt moment i här förevarande § inflyta.

§ 7.

Den önskan, som af t. f. förste provincialläkaren i Gefleborgs län uttalats, nämligen att orden: »inom landet* utbytas mot: »inom länet eller grannlänen» synes endast grunda sig derpå, att ordet »gängse» i samma moment tagits i felaktig

och alltför vidsträckt bemärkelse, hvarför den ändring, som föreslagits, icke torde egentligen vara erforderlig. För vinnande af större tydlighet beträffande här ifrågavarande bestämmelser har dock Medicinalstyrelsen till någon del omarbetat den föreslagna paragrafen i den vigtning, som af t. f. förste provincialläkaren önskats.

Deremot synes det Medicinalstyrelsen icke behöfligt, att en omredigering af § företages i sådant syfte som af E. K. M:ts Bef:de jemte resp. förste provincialläkare i Vesterbotteps och Norrbottens län äfvensom förste stadsläkaren i Stockholm föreslagits, emedan § 7 äfven i nuvarande affattning icke lägger något hinder i vägen att genom öfverenskommelse tillförbinda de enligt § 8 mom. 1 antagne vaccinatörer att fortsätta vaccinationen under de tider, gom på grund af lokala förhållanden äro lämpligast.

§ 3,

Huru det af Medicinalstyrelsen i denna och några andra §§ använda uttrycket »kommunens helso värdsmyndighet» kan gifva anledning till olika tolkning, är för Styrelsen ofattligt, enär gällande helsovårdssfadga tydligt angifver, huru helsovårdsmyndigheten skall vara sammansatt i hvarje kommun, samt mer än en »kommunens helsovårdsmyndighet» icke finnes i någon kommun i riket, så att missförstånd derigenom kan uppstå. Möjligen torde dock ordet »myndighet» i denna § böra utbytas mot »styrelse», såsom i språkligt afseende rigtigare och lämpligare, likasom Medicinalstyrelsen på andra ställen utbytt uttrycket »kommunens helsovårdsmyndighet» mot orden »helsovårds- eller kommunalnämnd».

Ändringsförslaget i afseende å mom. 1, framstäldt af Göteborgs domkapitel, synes Medicinalstyrelsen icke antagligt af det skäl, att deri förekommande ordningsföreskrifter, såsom alltför detaljerade för sjelfva reglementet, snarare synas höra till de råd och anvisningar, hvilka i anledning af reglementet lära komma att erfordras.

Såsom väl var att förutse, har den af Medicinalstyrelsen i mom. 2 föreslagna skyldigheten för de civile tjensteläkarne, att i vissa fall vara vaccinatörer, mött lifligt motstånd hos en del af nämnde läkare. I likhet med förste provincialläkaren i Malmöhus län känner Medicinalstyrelsen väl, »huru trögt det ofta går att förmå vissa läkare fullgöra en del nya åligganden». Men skall den reform, som med Styrelsens förslag afses, nämligen att småningom öfverföra vaccinationen från klockare och barnmorskor i läkarnes händer, kunna genomföras, och ett för-

sök i denna rigtning han icke längre uppskjutas, måste början göras med tjensteläkarne.

Såsom ifrig, stundom måhända alltför ifrig tolk för den motsatta äsigten har i synnerhet förste proviucialläkaren i Kalmar län uppträdt. Att han dervid förbisett och missförstått Medicinalstyrelsens uttalanden i såväl förslaget, som motiven för detsamma, torde måhända få tillskrifvas denna hans alltför öfverdrifna ifver. Likaså torde deruti få sökas anledningen till de uppenbara öfverdrifter, hvartill han gör sig skyldig vid framhållandet af de svårigheter, som uppresa sig mot Medicinalstyrelsens förslag.

Främst blaiid dessa svårigheter ställer han, i likhet med åtskilliga andra förste provincialläkare, som uttalat sig i frågan, att tjensteläkarnes tid skulle alltför mycket tagas i anspråk af vaccinationen, så att sjukvården i distriktet derigenom skulle blifva försummad. Härvid är att märka, att enligt K. M:ts förslag läkaren icke skulle vara skyldig att åtaga sig vaceinatörbefattningen för större område inom läkaredistriktet än den kommun, inom hvilken han är bosatt; att vaccinationen således i flesta fall torde kunna medhinnas på några få vaccinationsmöten; samt att, derest uppdraget ändock skulle taga alltför mycket tid i anspråk, läkaren eger till sin disposition biträdande vaccinatörer, hvilka i brådskande fall och i händelse af sjukresa, som icke bör uppskjutas, kunna verkställa ympningen i hans ställe. Med kännedom om det jemförelsevis ringa antalet vaccinationer, som årligen förekomma i de allra flesta af våra landtkommuner, är Styrelsen alltså öfvertygad om, att vaccinationen visst icke skall lägga hinder i vägen för tjensteläkarne att med omsorg sköta sjukvården inom distriktet1) och genom föreskriften om anställande af biträdande vaccinatörer har Styrelsen velat förekomma alla sådana konflikter i läkarnes tjenste- Utöfning, som af förste provincialläkaren befaras. Liknande konflikter kunna för öfrig! lika lätt uppstå mellan andra tjensteläkarens pligter, ehuru sådant ytterst sällan lärer förekomma.

Men förste provincialläkaren förnekar äfven E. K. M:ts rätt att tillförbinda tjensteläkarne att å ort, der de åro bosatta, öfvertaga vaccinationens utöfning, dels emedan en tjensteläkares pligter af visst Slag icke kunna inskränkas till en viss del af hans tjenstgöringsområde i öfrig t, dels emedan tjensteläkarens vaccinationsbefattning skulle blifva en alldeles särskild tjenst bredvid hans läkaretjenst. Hvarpå förste provincialläkaren stöder

') Exempelvis torde få anföras, att inom ofvannämnde förste provincialläkarens eget sjukvårdsdistrikt, Kalmar provincialläkaredistrikt, vaccinerades är 1894 inom 1 kommun G personer, inom 9 kommuner 10—50, inom 4 kommuner 50—80, i 1 kommun 117 samt i 1 kommun 194 personer.

denna sin uppfattning af tjensteläkarens ställning, har han icke uppgifvit; åsigten synes dock något egendomlig, i synnerhet för en person, som i likhet med honom sjelf utgör ett exempel på, hurusom en tjensteläkares (här förste provincialläkares) pligter (beträffande länet) kunnat af E. K M:t i vissa afseenden (nämligen beträffande skyldigheterna såsom provincialläkare) inskränkas till en viss del af tjenstgöringsområdet (pro vincialläkaredistriktet).

Särskildt synes förste provincialläkaren vara obehagligt berörd deraf, att tjensteläkaren i egenskap af vaccinatör skulle underordnas vaccinationsföreståndaren, utöfva sin befattning under dennes tillsyn, redovisa för honom, tillgodonjuta lika arvode som andra vaccinatörer m. m. Ehuru Styrelsen icke kan inse, hvaruti det »nedsättande och motbjudande» skulle ligga för en samvetsgrann vaccinatör, att en kommunens förtroendeman öfvervakade vaceinationsväsendet inom hans distrikt, så; är Styrelsen likväl af andra skäl, som längre fram komma att anföras, villig att föreslå tjensteläkarens befrielse från denna »nedsättning i hans embetsvärdighet». Beträffande vaccinationsarvodets tillräcklighet kommer Styrelsen i tillfälle att äfvenledes längre fram (under § 10) uttala sin åsigt.

Slutligen anför förste provincialläkaren ännu ett skäl mot momentets föreskrift, nämligen att Medicinalstyrelsens afsigt att dermed befrämja vaccinationen icke skulle vinnas. Den »befrielse från all befattning med vaccinationen, som mom. 1 meddelar stadsläkarna», hvilka nu genom nådiga instruktionen för läkare § 48 äro inom sin kommun ansvariga för skyddskoppympningens behöriga handhafvande, måste nämligen »innebära beträffande vaccinationens befrämjande i städerna en alldeles motsatt verkan», emedan befolkningens antal i städerna är ej obetydligt större än i de landtkommuner, i hvilka någon tjensteläkare bor. Medicinalstyrelsen har sig icke bekant på hvad grund förste provincialläkaren antager, att ofvannämnda åliggande för stadsläkare skulle upphäfvas af bestämmelsen i § 6 mom. 1, men kan icke förklara hans yttrande på annat sätt, än att han måste anse stadsläkare icke vara att räkna bland »i civil tjenst anstälde läkare». På annat sätt synes icke hans påstående om stadsläkares »befrielse från all befattning med vaccinationen» kunna förstås; Medicinalstyrelsen kan dock af uppenbara skäl icke dela hans uppfattning af stadsläkares ställning och finner således icke heller anledning att ingå på någon vederläggning af hans på falsk grund bygda bevisföring.

Beträffande samme förste provincialläkares följande uttalande under § 8 vill Styrelsen endast såsom obefogad tillbakavisa den mindre tillständiga insinuation, han tillåter sig,

då han antager, att i Styrelsens utlåtande till E. K. M:t skulle ligga en annan, underförstådd mening, än den Styrelsen direkt uttalat. Något vidare svar på detta mindre hofsaimna uttalande anser Medicinalstyrelsen icke erforderligt.

Icke heller torde Styrelsen behöfva till besvarande upptaga förste provincialläkarens frågor rörande vaccinationens organisation i utlandet och läkarnes ställning till skyddskoppympning^! m. m., enär Styrelsen anser det tillhöra honom sjelf att derom göra sig underkunnig i den tillgängliga literäturen, men icke Styrelsen att i ett till E. K. M:t stäldt utlåtande undervisa förste provincialläkaren i dylika, allmänt kända förhållanden. Endast beträffande frågan, huruvida utlandets tjensteläkare samtidigt äro vaccinatörer eller icke, anser sig Styrelsen böra lemna några upplysningar, hemtade ur officiela berättelser. I England är det sålunda regel, att tjensteläkarne äfven antagas till vaccinatörer, för så vidt de genomgått den derför erforderliga kursen. I Tyskland voro enligt senaste uppgifter alla vaccinatörer antagne bland tjensteläkarne i: Bayern, BVaunschweig, Sachsen-Altenburg, Sachsen-Koburg-Gotha, Anlialt, Lippe, Hamburg och Elsass-Lothringen; vaccinatörerna till öfvervägande antal äfven tjensteläkare i: Preussen, Baden, Hessen, storhertigdömet Sachsen, Mecklenburg-Strelitz, Sachsen-Meiningen, Schwarzburg-Sondershausen, Schwarzburg-Rudolstadt, Reuss och Bremen. I konungariket Sachsen voro af 417 ympningsläkare 104 tjensteläkare, i Wurtemberg 64 bland 123. Något tvång för de tyska tjensteläkarne att antaga vaccinatörsbefattning har hittills icke erfordrats, emedan de dels af pligtkänsla, dels för inkomstens skull med tacksamhet emottaga dessa tjenster. I den af tyska regeringen år 1885 sammankallade vaccinationskomitén föreslogs visserligen af några staters ombud, att tjensteläkarne skulle obligatoriskt åläggas att vara vaccinatörer, men komiténs flertal ansåg dock ett dylikt påbud obehöfligt, emedan erfarenheten visat, att tjensteläkarne ändock användes för näinnde förrättning. I enlighet med komiténs förslag affattade äfven regeringen sitt beslut i denna punkt på följande sätt: »Das öffentliolie Impfgeschäft ist vorzugsweise den beamteten Aerzten zu ilbertragen».

Bland öfriga anmärkningar mot momentet vill Medicinalstyrelsen endast upptaga följande till besvarande.

Att i civil tjenst anstälde läkare icke skulle vara pligtige mottaga uppdrag såsom vaccinatörer, derest sådant i ett förnyadt nådigt vaccinationsreglemente föreskrifves, har E. K. M:ts Bef:de i Hallands län förutsatt, på den grund att läkarnes fullmagter icke innehålla, att de äro skyldige underkasta sig utsträckt tjenstgöringsskyldigliet. Det må visserligen vara rig-

tigt, att fullmagterna icke innehålla en sådan föreskrift, men i stället tinnes i den af K, X. M:t beslutade nya regleringen af provineialläkarestaten den 31 okt. 1890 intaget såsom första vilkor för åtnjutande af der omförmälda aflöningsförmåner, »att provincialläkare skall vara underkastad såväl den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet och jemkning i åligganden som .... kunna varda föreskrifna». Och skulle E. K. M:t alltså i nåder anbefalla de afsedda och för ändamålets vinnande nödiga förändringarna i instruktionen för provincialläkare i de punkter, som röra deras befattning med skyddskoppympningen, lärer af §§ 42 och 48 punkt 1 och 2 2:o i nämnde instruktion följa, att äfven extra provincialläkare samt stads- och stadsdistriktsläkare hafva att ställa sig den nya anordningen till efterrättelse. Att, såsom E. K. M:ts Bef:de föreslagit, ålägga hvarje legitimerad läkare, som icke är vid armén eller flottan anstäld, skyldigheten att, oaktadt de ej uppbära ersättning af staten, antaga viss tjenst, synes Medicinalstyrelsen deremot icke lämpligt.

Af förste provincialläkaren i Gotlands län framhålles, att en viss motsägelse råder mellan förslagets föreskrifter och § 31 i 1890 års läkareinstruktion. Förste provincialläkaren synes emellertid härvid hafva förbisett, att i förslagets § 21 antydes vidtagandet af vissa ändringar af nämnde instruktion till öfverensstämmelse med de nya anordningarna rörande skyddskoppympningen.

En omredigering af momentet påyrkas från flere håll af den orsak att en del provincialläkare äro bosatta i kommuner (städer), som icke tillhöra hans distrikt, och som hafva egna läkare för helsovården anstälde. Ehuru ett val af provincialläkaren till vaccinatör å sådan plats kan utan svårighet undvikas genom vädjan till Medicinalstyrelsen, som enligt momentets nuvarande affattning skulle ega rätt att, der giltiga skäl anföras, befria provincialläkaren från uppdraget, torde dock en ändring af moment i afsedt syfte kunna obetingadt förordas. Att, såsom från Norrbottens län föreslagits, fråntaga de kommuner, i hvilka tjensteläkare finnes bosatt, den för andra kommuner medgifna rättigheten att sjelfva välja vaccinatörer, synes deremot, ehuru önskligt det hade varit att än kraftigare befordra den med momentet afsedda reformen, icke fullt förenadt med billighet och rättvisa.

Mot tredje momentet i § 8 hafva talrika röster höjts icke blott bland dem, som offieielt uttalat sig i frågan, utan äfven på möten mellan läkarekårens medlemmar och i medicinska tidskrifter. Bibehållandet af vaccinationsföreståndarne anses nämligen både obehöfligt och otidsenligt, synnerligast som deras

åligganden utan olägenheter kunna öfvertagas dels af de kommunala helsovårdsmyndigheterna sjelfva, dels af vaccinatörerna.

Med anledning häraf får Medicinalstyrelsen i underdånighet anföra, att äfven Styrelsen ursprungligen varit af samma åsigt. Då emellertid i de yttranden, som från en del med vaccinationsväsendet i vårt land särskildt förtrogne läkare, före förslagets utarbetande inom Styrelsen, enskild! infordrades rörande bristerna i nuvarande reglementet, ingenstädes gjordes någon anmärkning mot vacoinationsföreståndareinstitutionen, blef StjTrelsen tveksam, huruvida denna institution lämpligen kunde utan vidare borttagas, och ansåg sig derföre böra tills vidare bibehålla den i sitt förslag. Sedan nu i de officiela utlåtanden, som afgifvits, en annan mening ganska allmänt gjort sig gällande, har Medicinalstyrelsen icke vidare någon anledning att yrka på här ifrågavarande tjenstemäns bibehållande för framtiden, utan anser sig obetingadt böra instämma i det gjorda yrkandet, att desamma måtte, såsom icke längre behöflige, indragas.

Under sådana förhållanden torde icke annat yttrande angående öfriga mot momentet gjorda inkast erfordras, än att vaccinationslistor från private vaccinatörer icke ovilkorligen behöfva, såsom E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län synes hafva förutsatt, insändas till kommunernas antagne vaccinatörer, emedan de lika väl kunna direkt inlemuas till vederbörande helsovårdsmyndighet, hvarigenom det befarade obehaget för de legitimerade läkarne undvikes.

§ 9.

Skulle förslaget om upphäfvande af vaccinationsföreståndareinstitutionen af E. K. M:t gillas, torde § 9 behöfva ej obetydligt omarbetas. Det mesta af vaccinationsföreståndarens åligganden, nämligen hufvudsaken af det som under § 11 mom. a)—c) och f)—g) uppräknas, torde då böra öfverflyttas på vaccinatören.

Beträffande de mot § 9 i dess nuvarande form framstälda anmärkningarna vill Medicinalstyrelsen anföra följande:

Den vigtigaste invändning, som gjorts, är onekligen, att ympning med humaniserad lymfa fortfarande för vissa fall bibehållits, oaktadt samtidigt ifrågasatts, att staten_ skulle inrätta en anstalt för animal vaccin. Ganska enstämmigt har yrkats, att nämnde anstalt genast från början skulle tilltagas i så stor skala, att all ympning med humaniserad lymfa kunde upphöra, ja rent af förbjudas. De skäl, som förmått Medicinalstyrelsen att icke föreslå en dylik åtgärd, komma längre fram under §

6(3

16 att närmare angifvas. Här torde endast böra upptagas de anmärkningar, som framstälts mot §:s öfriga innehåll och härvid förnämligast invändningarna mot föreskriften, att inga andra än legitimerade läkare skulle få ympa från arm till arm eller uppsamla ympämne från de vaccinerade barnen.

Äfven i detta fall är det förste provincialläkaren i Kalmar län, som hyllar en ffån Styrelsens förslag afvikande mening, ehuru han denna gång är ensam om att förfäkta densamma! Han anser förslaget icke innebära den fullständiga garanti mot sjukdoms öfverförande, som eftersträfvas, emedan Jatenta sjukdomsförhållanden icke ens med den sorgfälligaste undersökningkunna upptäckas och några upplysningar angående föräldrarnes antecedentia icke gerna kunna för en sådan saks skull soni vaccintagning begäras. Barnmorskorna synas honom derföre lämpligare såsom vaccinatörer än läkarne, emedan de bättre än desse ega kännedom om förekomsten af syfilis bland familjerna.

Detta senaste uttalande symes Medicinalstyrelsen ganska egendomligt. Förste provincialläkaren tyckes anse, att syfilitiske familjefäder, ty i öfvervägande flertalet fall är det genom männen, som syfilis införes i familjerna, hellre anförtro sig åt barnmorskorna, än de söka bot för sin sjukdom hos läkaren. Om detta möjligen är förste provinsialläkarens i Kalmar län personliga erfarenhet, så öfverensstämmer denna dock icke med andra läkares. Ty visst är, att det finnes få sjukdomar, för hvilka den angripne numera är sä benägen att hos den till tystlåtenhet förbundne läkaren söka råd, soin just syfilis.

Senast under _ innevarande år har till Medicinalstyrelsen inrapporterats ett fall, som utgör ett talande exempel på motsatsen till förste provincialläkarens ofvan uttalade påstående. Barnmorskan i en socken i Upsala län vaccinerade den 22 sisthdne juni 4 barn med ympämne, som hon tagit från ett barn i samma socken, der hon sjelf bodde. Från ett af dessa barn togs sedermera ympämne åt 23 barn och från dessa vaccinelades ytterligare 27 barn. Efter slutad vaccination erfor barnmorskan, att modern till det första barnet troddes vara behäftad med syfilis, hvilket denna äfven vid förfrågan erkände Extra provincialläkaren i distriktet hade 2 år förut insändt henne till Upsala kurhus, på grund af att hon blifvit smittad af sm sedermera blifvande man, hvilken några år förut äfvenledes vårdats å kurhuset i Upsala. På grund af lyckosamma omständigheter synes någon spridning af syfilissmittan genom vaccineringen denna gång icke hafva skott, men detta kan åtminstone icke skrifvas barnmorskan till förtjenst, hvilken icke ens utfrågade den närboende modern om hennes helsotillstånd, innan hon använde barnets vaccinlymfa. Hade läkaren i detta

fall varit vaccinatör, skulle uppenbarligen icke det missgrepp inträffat, som nu för mer än 50 barn kunnat blifva ödesdigert.

Äfven i det fall att tjensteläkaren icke skulle vara underkunnig om syfilis’ förekomst inom en familj i den kommun, der han sjelf är bosatt, förefinnes väl emellertid ofantligt mycket större säkerhet, att han med sin undersökningsvana skall kunna hos barnet i en sådan familj upptäcka ett eller annat sjukdomstecken, som varnar honom för att taga vaccin från detsamma, än att detta skall lyckas för en i sjukdomars diagnosticerande fullkomligt okunnig barnmorska. Sant är att absolut säkerhet mot misstag icke heller genom MedicinalstjuMsens förslag kan garanteras; men genom förbud för andra än läkare att uppsamla vaccin eller att ympa från arm till arm har dock Styrelsen, för att citera en äldre och erfarnare embetsbroder till förste provincialläkaren i Kalmar län, nämligen t. f. förste provincialläkaren i Jönköpings län, »kringgärdat användningen af humaniserad lymfa med en stark skyddsmur», som, om den än lemnar luckor öppna för angrepp, likvisst är den mest tryggande, så länge man på skäl, som af Styrelsen längre fram skola andragas, måste förutsätta, att humaniserad lymfa kommer att användas vid sidan af den animala vaccinen.

Andra läkare och myndigheter, hvilka yttrat sig i frågan, hafva ock uppfattat förslaget. på detta sätt. Några af dessa yttranden torde här få anföras: »Största värdet» (i Medicinalstyrelsens förslag) »ligger dock, synes mig, i de för allmänhetens betryggande vidtagna åtgärder, nämligen öfverfiyttandet på läkarne af den ömtåliga förrättningen med ympandet från arm till arm och ympämnes uppsamlande från de vaccinerade ....» (förste provincialläkaren i Stockholms län). Förslaget i fråga »innebär också en beaktansvärd förbättring vid jemförelse med det mycket otillfredsställande sätt, på hvilket enligt gällande reglemente vaccinen nu uppsamlas» (förste provincialläkaren i Malmöhus län). Genom förslagets antagande skulle »befrämjas det af Medicinalstyrelsen på goda grunder uttalade önskningsmålet, att skyddskoppympningen så vidt möjligt må utöfvas företrädesvis af läkare» (K. Bef:de i Hallands län). »Förslagets tyngdpunkt ligger tvifvelsutan, i hvad rörer bestämmelserna om skyddskoppympningens och dermed förenade åliggandens öfvertagande, såvidt möjligt, af läkare; detta så mycket önskvärdare, som ympningens behöriga handhafvande skulle främjas i samma mån, som arbetet öfverlemnades till personer, hos hvilka såväl omdöme och skicklighet, som intresse och samvetsgrannhet måste förutsättas. Med kännedom om barnmorskors sätt att handhafva vaccinationen, torde det väl icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida dessa må anses

ega erforderliga förutsättningar att med nödigt omdöme utöfva densamma. Lika litet torde det väl icke heller vara tvifvel underkastadt, att det dåliga resultatet af skjuldskoppympningen delvis måste tillskrifvas dessa föga qvaliiicerade personer, som dessutom mången gång icke låta sig angeläget vara att genom afsyning i behörig tid förvissa sig om vmpningens resultat samt ej heller söka affatta sina redogörelser med den tillförlitlighet och tydlighet, som gifvetvis måste erfordras. Frånseende möjligheten att uppställa skärpta fordringar på blifvande vaecinatörer och ehuru läkare i tjenst, i enlighet med det föreliggande förslaget, icke eger rättighet att undandraga sig uppdraget att vara vaccinatör, hade det dock tvifvelsutan varit högeligen Önskvårdt, om rättigheten till skyddskoppympningens utöfvande uteslutande tillkommit läkare» (förste stadsläkaren i Göteborg). »Såsom ytterligare störa fördelar hos det föreliggande förslaget anhåller jag vidare att i underdånighet få framhålla, att genom dettas antagande vaccinationen komme att, så mycket som förhållandena i vårt glest bebodda land det tillåta, anförtros åt läkarne; att åt dem uteslutande öfverlemnas rättigheten att insamla humaniserad lymfa och att ympa från arm till arm; ....» (t. f. förste provincialläkaren i Elfsborgs län). En obligatorisk skyldighet för tjensteläkarne att vara vaecinatörer i de kommuner, der de äro bosatte, »skulle vara i det nya reglementets anda och skulle gifva läkarne ökad erfarenhet och intresse för vaccinationen» (förste provincialläkaren i Yestmanlands län). »Rättigheten att vaccinera borde vara helt och hållet förbehållen åt läkarne. Endast desse äro dertill fullt kompetente. Och i sjelfva verket väcker enligt mitt förmenande ingenting sådant misstroende till vaccinationen, som att den på ett eller annat sätt origtigt handhafves, och att så icke så sällan sker, har jag haft tillfälle erfara, då, för att icke tala om att vaccinationen stundom helt och hållet misslyckats, genom bristande insigt i aseptiken, renlighet och noggrannhet hos vederbörande vaecinatörer eczematösa och rosartade åkommor med åtföljande febersjukdomar spridts genom vaccinationen. Dylika olyckshändelser få icke förekomma och måste helt och hållet läggas den till last, som verkstält ympningen .. .. Förbudet för andra än läkare att ympa från arm till arm och att uppsamla humaniserad lymfa kompenserar dock i någon eller, rättare sagdt, i icke obetydande män faran att anförtro vaccinationsbestyret åt dertill mindre qvalificerade personer» (t. f. förste provincialläkaren i Jemtlands län).

Förste provincialläkaren i Kalmar län ogillar emellertid Medicinalstyrelsens förslag, att hädanefter alla vaecinatörer, som icke äro läkare, skola förbjudas att ympa från arm till arm,

äfven af det skäl, att den liumaniserade lymfan icke skulle tåla vid förvaring, utan redan efter en vecka vara tvifvelaktig och efter 3 å 4 veckor oduglig. Den af läkarne uppsamlade lymfan, som komme att utlemnas till vaccinatörerna, skulle således i regel vara utan skyddskraft; men som vaccinatörerna blott erhålla betalning vid lyckad vaccination, skulle de komma att förklara många barn vaccinerade, hvilkas vaccination icke är mycket värd, hvarigenom skyddskoppympningen i vårt land skulle utsättas för den största fara.

Medicinalstyrelsen kan icke annat än uttala sin stora förvåning öfver dessa af förste provincialläkaren framkastade påståenden. Vore desamma rigtiga, skulle våra vaccindepoter i alla tider hafva varit utan ändamål, eftersom vaccin, hvilken icke varit mer än en vecka gammal, endast undantagsvis torde hafva kunnat från dem utlemnas. Men lyckligtvis äro förste provincialläkarens åsigter om den liumaniserade lymfans ringa hållbarhet icke grundade på verkliga fakta. Uppsamlad flytande i kapillarrör (fioler) eller torkad på glasskifvor eller benspetsar håller sig vaccinen verksam i månader, ja, vid god och ändamålsenlig förvaring i åratal, såsom mångfaldiga försök visat. Till yttermera bestyrkande af denna uppgift bifogas härhos ett yttrande i frågan af vaccinatören i Stockholms stads 4:de vaccinationsdistrikt, bygdt på mångårig erfarenhet om den humaniserade lymfans egenskaper och hållbarhet. (Bil.)

Huru skulle det väl också varit möjligt att under andra förhållanden uppehålla vaccinationen år från år i vårt land, der vaccinationen i regel ligger nere hela vintern för att på våren återupptagas med tillhjelp af den från vaccindepoterna utlemnade, under liera månader der förvarade lymfan. Huruvida den humaniserade lymfan i fråga om hållbarhet är underlägsen den animala vaccinen, torde ännu vara en öppen fråga, sonr möjligen dock i den närmaste framtiden skall finna sin lösning genom den af tyska regeringen nyligen nedsatta komitén för utarbetande af förbättrade metoder för animal vaccins beredning och förvaring.

För öfrigt får Medicinalstyrelsen beträffande § 9 anföra följande: Ett undantag för lappmarkernas vacciuatörer, sådant som förste provincialläkaren i Norrbottens län påyrkat, men mot hvilket E. K. M:ts Befide i samma län stält sig tveksam, synes icke vara att förorda, då lagstiftningen genom dylikt medgifvande skulle få ett sken af godtycklighet, som icke kunde försvaras på grund af de lappländske vaccinatörernas större duglighet eller skicklighet. Behofvet af den ifrågasatta undantagsbestämmelsen blifver för öfrigt ganska ringa, derest en anstalt för animal vaccin skulle komma till stånd, hvarifrån äfven

vaccinatörerna i Lappmarken kunde förses med ympämne i tillräcklig mängd, innan de begåfvo sig på väg att uppsöka de kringvandrande lapparne.

Då de i mom. c) omnämnda vaccinförsändelserna kunna ske portofritt, torde icke den af förste provincialläkaren i Kalmar län gjorda invändningen mot leveransen åt vaccin, såsom varande en »extra beskattning» af tjensteläkarne, förtjena något afseende.

Anmärkningen af E. K. M:ts Bef:de i Södermanlands och Kalmar län mot föreskriften i mom. f), att vaccinationslistorna skola af vaccinatörerna insändas under första hälften af sept. månad, kan för den, som icke har sig bekant huru dessa vaccinationslistor skola anordnas, synas befogad; i praktiken kommer dock den skenbara oegentligheten, som blifvit nödvändig på grund af att presterskapet före oktoberflyttningarna äro i behof af uppgifter angående årets vaccinationer, icke att medföra några olägenheter, derest de anvisningar rörande listornas förande, som af Medicinalstyrelsen skola meddelas, noggrannt följas. Det ökade besväret med journalutdragen torde derföre kunna besparas vaccinatörerna. Deremot har det Ursprungligen äfven varit Medicinalstyrelsens afsigt att, såsom af några förste provincialläkare föreslagits, vaccinationsjournalerna skola föras i tvenne exemplar, af hvilka det ena (utgörande ett slags anteckningsbok) stannar för framtida behof i vaccinatörens arkiv, under det att det andra exemplaret sändes till vederbörande pastorsembete.

Att förbjuda personer, som, utan att vara till vaecinatörer antagna, likväl enligt § 6 äro berättigade att vaccinera, att utöfva skyddskoppympning, hvilket af t. f. förste provincialläkaren i Örebro län föreslagits, skulle visserligen i hög grad bidraga till reda och ordning inom vaccinationsväsendet-, men synes dock outförbart, då derigenom ett stort antal läkare, hvilka genom sin legitimation berättigats till full utöfning af läkekonsten, skulle i sin privata praxis förnekas rätten att vaccinera.

Öfriga anmärkningar, såsom bland annat, E. K. M:ts Bef:des i Vesterbottens län hemställan, att vaccinatören måtte åläggas att företaga resor, åtminstone inom de nordliga vidsträckta länen, synas Styrelsen vara rena ordningsfrågor och alltså höra till det område, hvaröfver vederbörande helsovårdsmyndigheter sjelfya ega att besluta eller, som lämpligast behandlas i af Medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar för skyddskoppympningens utöfning, hvarför de icke torde här behöfva filt granskning upptagas.

§ io.

Emot det af E. K. M:ts Bef:de i Hallands lan gjorda förslaget, att vaccinatörerna skulle åtnjuta fribrefsrätt för att kostnadsfritt kunna meddela underrättelse om skedd vaccination af person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet, eller i annat fäll förhöjd ersättning för förrättningen, torde kunna invändas, att vaceinatör, enligt Medicinalstyrelsens förslag att ordna vaccinationen, icke eger skyldighet att afsända dylikt meddelande, då person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet, men tillfälligtvis befinnande sig derstädes, icke kan finnas upptagen å hans vaccinationslista. I dylika fäll tillkommer anmälningsskyldigheten den vaccinerades målsman, som för undvikande af obehaget att genom helsovårdsmyndighets försorg anmälas till författningsenlig påföljd torde medelst föreskrifvet vaccinationsintyg (§ 9 mom. e) hos vederbörande styrka, att barnet blifvit ympadt, derest lian ej föredrager att med vaccinatören öfverenskomma, att denna öfvertager bestyret med anmälan. Eåd i detta afseende har Medicinalstyrelsen ansett äfven böra intagas i de af Styrelsen utfärdade anvisningarna till reglementets efterlefnad. Deremot synes det Medicinalstyrelsen icke lämpligt, att i fråga om medellöse, kyrkoskrifne utom vaccinationsdistriktet, staten öfvertager kommunernas ersättningsskyldighet för de verkstälda vaccinationerna.

Att, såsom E. K. M:ts Befrde i Yesterbottens län föreslagit, tillerkänna vaceinatör utom vaccinationsafgiften äfven reseersättning för längre resor, synes Medicinalstyrelsen både billigt och rättvist, hvarför Styrelsen i underdånighet tillstyrker, att för dylika, sällsynta fall en bestämd reseersättning må utgå af kommunens medel efter den grund, som vid hans antagande eller sedermera kunnat å kommunalstämma hafva bestämts. Den föreslagna ersättningen af 50 öre för hvarje lyckad ympning kan dock Styrelsen icke finna för ringa, enär besväret för vaccinatören, derest han på allmänna vaccinationsmöten, som i god tid kungjorts, utför förrättningen, ej kan anses större, än att det bör vara fullt godtgjordt med den för närvarande brukliga ersättningen af 50 öre för person. Skulle emellertid denna ersättning utgå för hvarje fall, äfven der ympningen misslyckats, fruktar Medicinalstyrelsen, att derigenom en premie skulle blifva satt på oskickligheten och vårdslösheten, emedan det för mindre samvetsgranna vaccinatörer skulle vara en fördel att få förnya ympningen och uppbära nytt arvode för densamma. Såsom § 10 nu finnes affattad, bör den deremot blifva en sporre för vaccinatören att alltid med omsorg utföra förrättningen.

72 Något skäl att sätta ersättningen liögre för läkare än för icke läkare torde icke föreligga, synnerligast som en sådan åtgärd skulle fullkomligt omöjliggöra den välbehöfliga reformen att få läkare anstälde såsom vaccinatörer. För ringa torde ersättningen icke heller för dem få anses, allra minst som utom vaccinationsafgiften ersättning såsom för öfriga tjensteförrättningar torde, vid det förhållande att förrättningen ålägges dem som tjenstepligt, böra, derest förrättningen sker utom läkarens bostad, tillkomma dem af staten. Att, såsom förste provincialläkaren i Kalmar län anfört, den föreslagna ersättningen skulle stå i strid med de ersättningsförmåner, som blifvit tillförsäkrade civile läkare i statens tjenst uti den af E. K. M:t i nåder gillade och faststälda taxan af den 31 oktober 1890, kan Styrelsen icke finna, då, enligt nådiga Brefvet till Medicinalstyrelsen af ofvannämnda dag, den af E. K. lVT:t utfärdade taxan gäller ersättningar, utom för sjukvård, blott för de tjensteförrättningar, som verkställas enligt samma dag utfärdad instruktion eller myndighets uppdrag, och således icke utan särskilt beslut kan tillämpas på förrättningar, som sedermera blifvit tjensteläkarne ålagda.

Skulle slutligen de åligganden, hvilka enligt Medicinalstyrelsens ursprungliga förslag tillkommo vaccinationsföreståndarne, till hufvudsaklig del öfverflyttas på vaccinatörerna, bör nog äfven en viss ersättning, hvars storlek kunde, enligt i förslaget närmare angifven grund, göras beroende af de vaccinationspligtiges antal, på sätt föreslagits af förste provincialläkarne i åtskilliga län, tillerkännas vaccinatörerna utom den dem tillkommande afgiften för sjelfva ympningen.

För öfrigt torde beträffande här förevarande § endast behöfva framhållas, att i det bifogade ändringsförslaget till reglemente densamma blifvit af praktiska skäl nedflyttad bland öfriga i kap. 5 förekommande bestämmelser angående kostnadsersättningar för skyddskoppympningens utöfvande.

§ 11-

Derest vaccinationsföreståndarebefattningen indrages, skulle naturligtvis hela kap. 3 såsom sådant komma att utgå och dess särskilda punkter, mer eller mindre förändrade, öfverflyttas till andra kapitel och paragrafer. De väsentligaste anmärkningar, som framstälts mot kapitlets nuvarande innehåll, förlora härigenom sin betydelse, då de just afse en dylik omredigering. Några smärre invändningar mot innehållet i § 11 qvarstå dock och torde erfordra ett kortfattadt svar.

73 Såsom på åtskilliga andra ställen i sin vidlyftiga kritik af Medicinalstyrelsens förslag har E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län äfven här, då han beträffande mom. f) påyrkar ett tillägg om, att nödiga anteckningar för den blifvande årsberättelsen skola göras, innan journalerna aflemnas till pastorsembetet, vidrört en detalj, hvilken tillhör de på grund af § 19 utfärdade anvisningarna, men som icke egnar sig till upptagande i sjelfva reglementet.

De få personer, hvilka, såsom förste provincialläkaren i Stockholms län påpekar, möjligen kunna uppnå högre ålder, än som i § 1 omförmäles, utan att hafva blifvit vaccinerade, torde icke behöfva upptagas å de listor, som i början af hvarje vaccinationsår uppgöras, utan kunna med större fördel införas sedermera, efter det de blifvit befordrade till vaccination.

Anmärkningen, att anteckning af ovaccinerade barn icke blifvit föreskrifven, saknar befogenhet, enär af journalerna genast framgå, huru många och hvilka af de å listorna uppförda barnen under året icke blifvit vaccinerade.

Beträffande öfriga detaljanmärkningar synas flertalet icke vara af beskaffenhet att böra upptagas, under det att andra tillhöra ordningsföreskrifterna, men icke sjelfva reglementet.

§ 12-

Äfven denna § fordrar någon omarbetning, derest en del af vaccinations föreståndarens åligganden skola direkt utöfvas af helsovårdsmyndigheten. Sålunda måste i första hand de under §11 punkt d) och e) upptagna göromål öfverflyttas på nämnde myndighet, hvarjemte äfven några andra, med anledning af meromnämnda förändring erforderliga detaljbestämmelser torde höra här intagas.

Huruvida bestämmelsen om uppsägningstid för vaccinatörerna kan anses vara så »menlös», som E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län förmenar, derom torde olika meningar råda, såsom häst synes af andra länsstyrelsers yttranden rörande samma fråga. Äfvenledes synes det vara tvifvelaktigt, huruvida det må anses lämpligt, att tiden för uppsägningen i reglementet bestämmes lika för alla orter t. ex. till 6 månader, såsom E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län föreslagit. Mera praktiskt torde nämligen vara att bestämmandet af uppsägningstidens längd öfverlemnas åt kommunerna sjelfva, hvilka i detta afseende äro mest kompetenta att fastställa den lämpligaste tidslängden.

Då afsigten varit att, såsom § 20 visar, fortfarande anlita länsstyrelsernas biträde vid utöfvande af kontrollen öfver skyddskoppympuingen och de kommunala helsovårdsmyndigheternas

befattning dermed, synes det icke vara utan ändamål, att meddelanden om förändringar rörande vaecinationspersonalen bringas till vederbörande länstyrelsers kännedom, hvarför förslaget att utesluta den i § 12 mom. a) intagna föreskriften härom icke kan förordas.

Äfvenså synes förste provineialläkarens i Vesterbottens län förslag, att vederbörande tjensteläkare och icke förste provincialläkarne skola höras angående de vaecinatörers kompetens, som icke äro läkare, olämpligt på den grund, att dels tjenstelälcarne i allmänhet sjelfva torde vara vaccinatörer, dels förste provincialläkaren, såsom E. K. M:ts Bef:des biträde i helsovårdsfrågor, bör vara närmast att yttra sig i dylika angelägenheter.

Förslaget af Göteborgs domkapitel, att anmälan årligen skall göras hos pastorsembetet om de vaccinationspligtiga barn, hvilka haft smittkoppor, kan Medicinalstyrelsen icke finna innebära någon fördel, men väl medföra ökadt besvär för helsovårdsmyndigheten, hvarför detsamma afstyrkes.

§ 13.

Då bestämmelserna i mom. 1 a) synas på några håll hafva så uppfattats, att pastorsembetena icke skulle hädanefter ega skyldighet att göra anteckning om vaccination å prestbetygen, oaktadt i samma punkt just talas om dylika anteckningar, vill Medicinalstyrelsen föreslå att, för undvikande af missförstånd, den nuvarande föreskriften härom i gällande reglemente § 13 a) må bibehållas.

Den af E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslagna ändringen i de vid nådiga förordningen den 6 aug. 1894 fogade formulär till församlingsbok m. m. anser sig Medicinalstyrelsen böra obetingadt tillstyrka, ehuru Styrelsen icke ansett det tillkomma sig att i detta ärende göra underdånig hemställan.

På samma grunder, som af E K. M:ts Bef:de i Stockholms län blifvit anförda, kan Styrelsen icke för sin del förorda det tillägg i mom. 1 c), som af förste provincialläkaren i Stockholms län m. fl. föreslagits. Icke heller kan Styrelsen finna den af förste provincialläkaren i Vestemorrlands län föreslagna ändringen beträffande tiden för vaccinationsjournalernas insändande till vederbörande tjensteläkare i annan mån behöflig, än att hvarje tidsbestämmelse i detta afseende uteslutes, enär ingen anledning finnes antaga, att journalerna skola qvarhåilas i pastorsembetena längre än erforderligt.

Den af förste stadsläkaren i Göteborg och förste provin-

cialläkaren i \’estmanlands län uttalade önskan, att i de i mom. c) omnämnda förteckningar icke måtte upptagas äfven barn, som redan dött eller utflyttat, anser Styrelsen vara beaktansvärd, hvarför tillägg i detta syfte gjorts i det bifogade reglementsförslaget.

Upsala m. fl. domkapitels yrkande, att presterskapet måtte befrias från alla åligganden beträffande vaccinationen, skulle Styrelsen med största beredvillighet velat tillstyrka, derest någon möjlighet funnes, att på annat sätt erhålla kännedom om de vaecinationspligtiga barnen. De af Göteborgs domkapitel för detta ändamål angifna utvägarna äro nemligen långt ifrån tillfredsställande. Följden af domkapitlets i första hand föreslagna utväg, skulle gifvetvis blifva, att allt lemnades vind för våg, enär »sundhetspolis» endast finnes i ett ytterst ringa fåtal af landets kommuner och vaccinationsföreståndarne icke lära kunna påläggas det dryga arbetet att gå ur hus i hus för att granska vaccinationsintygen. Först när barnen nått skolåldern, komme alltså kontrollen att börja; i följd häraf skulle med all säkerhet den praxis snart utbilda sig, att barnen icke vaccinerades, förrän de skulle anmälas till skolan, och barnen blefve således i regel lemnade utan skydd mot smittkopporna under just den åldersperiod, då de äro mest mottagliga för sjukdomen. Huruvida ett bättre sakernas tillstånd skulle inträda, derest »specialstadgar, lämpade efter de olika förhållandena» flnge utfärdas för de större städerna, synes Medicinalstyrelsen äfvenledes ganska tvifvelaktigt. Med säkerhet skulle åtminstone ej det af domkapitlet uttalade önskningsmålet vinnas: befrielse för presterskapet från all befattning med vaccinationsangelägenheterna. Ännu mindre tilltalande är emellertid den, uppenbarligen efter engelskt mönster föreslagna tredje utvägen, att barnens målsmän skulle vid vite åläggas att inom åtta dagar efter besigtningen förete vaccinationsintygen å pastorsexpeditionen. Hvad som i ett tätt befolkadt land som Engand, med dess till ytvidden i regel mycket små kommuner, kan utan svårighet ske, lärer nemligen hos oss med våra ofantligt vidsträckta socknar icke vara ens möjligt, åtminstone icke praktiskt att efterlikna. Så länge vi, i saknad af särskildt registreringsverk, äro för bokföring af befolkningen hänvisade till de ecklesiastika myndigheterna, så länge torde det också beklagligtvis blifva nödvändigt att bibehålla det från vaccinationens första tider för densamma använda kontrollsystem, som äfven nu af Medicinalstyrelsen föreslagits.

Under sådana förhållanden synes det Medicinalstyrelsen hvarken lämpligt eller behöfligt att särskildt för revaccinationen indraga i systemet ännu en klass af tjensteman, nemligen,

såsom Upsala domkapitel föreslagit, mantalsskrifningsförrättarne i de särskilda kommunerna, hvarigenom bokföringen blott skulle blifva ännu mera komplicerad än annars, utan att antagligen vinna i noggrannhet och tillförlitlighet.

De af Strengnäs och Kalmar domkapitel föreslagna ändringarna i §:s tidsbestämmelser torde endast delvis kunna utan olägenhet vidtagas. Genom vaccinationsjournalernas öfversändande direkt från vaceinatören till pastorsembetet göres så stor tidsvinst, att de från början föreslagna orden »inom 8 dagar» numera kunna, såsom af Strengnäs domkapitel önskas, utbytas mot tidsbestämmelsen »före den 1 oktober». Deremot kan ett så långt uppskof med de i mom. c) omnämnda utdragen ur församlingsboken, som föreslagits, icke förordas, emedan upptecknandet af årets vaccinationspligtige i erforderliga grupper då icke skulle före vaccinationens början kunna öfverallt medhinnas. Ett uppskof med de omnämnda förteckningarnas insändande torde dessutom icke vara erforderligt, om listornas utarbetande påbörjas i god tid innan föregående års slut. Öfriga rörande § 13 ifrågasatta ändringar, torde, där de äro möjliga att vidtaga, höra till ordningsföreskrifterna för vaccinationens utöfning.

§ 14.

Den uppfattning af vaccintagningens skadliga inverkan, som förste provincialläkaren i Kalmar län hyser, är, visserligen liksom andra af de åsigter lian beträffande vaccinationen uttalat, originell, men har, såvidt Medicinalstyrelsen är bekant, icke minsta stöd i faktiska förhållanden. Förste porvincialläkarcn har uppenbarligen, såsom äfven framgår af hans citat ur professor F Ilig ges lärobok i hygien, råkat ut för obehaget att missförstå betydelsen af ett främmande ord, i detta fall tyska ordet »Entwickelung». Genom att gå tillbaka till de källor, från hviika Fliigge såväl som andra författare hemtat sin erfarenhet rörande förhållandet mellan vaccinens skyddskraft och vaccinpustlernas antal, nemligen de undersökningar, som å engelska koppsjukhus häröfver anstälts, skulle förste provincialläkaren emellertid kunnat undgå detta misstag. Han skulle då funnit, att med »Entwickelung» icke menas pustlernas fullständiga mognad till rufva, såsom han synes antaga, utan blott att ympningen, enligt vanliga uttryckssättet, »slagit an». Fl tigg es fordran på »Entwickelung von vier Pusteln» får således icke tolkas så, att han anser nödigt, att 4 pustler få gå till full mognad, utan betyder i stället, att han finner önskyärdt, att af de vid ympningen gjorda insticken eller snitten

4 »slå an» och »utvecMas» till pustler. Att så varit Fltigges mening framgår för öfrigt af sammanhanget med den omedelbart före de citerade orden omnämnda fordran i tyska förordningen, att minst 2 pustler skola vara utvecklade, för att ympningen skall af vaccinatören kunna förklaras »lyckad». Tv denna fordran har uppstälts på grund af beslut i 1885 års ofvan omtalade tyska vaccinationskomité, af hvars diskussion s. 138—154, framgår, att ordet »Entwickelung» måste tagas i den af Medicinalstyrelsen angifna bemärkelse.

Hvad för öfrigt det påstående angår, som förste provineialläkaren framkastat, nemligen att genom pustlernas öppnande »deras skyddande verksamhet störes just vid det stadiet, då denna måste uppfattas vara som bäst i gång och pustlernas fulla utveckling» (mognad?) »inskränkes», hvarför ett dylikt öppnande af dem skulle inverka skadligt på vaccineringens skyddande förmåga, så är detta helt och hållet bygdt på en obevisad teori, som motsäges af alla hittills observerade fakta.

Förklaringen att genom öppnande af pustlerna »ett våld mot det vaccinerade barnet» begås, synes Medicinalstyrelsen vara att drifva ömsintheten till det otillbörligas gräns, då genom åtgärden barnet hvarken lider skada eller förlust. Hos den nation, hvilken brukar anses mest af alla sky alla obehöriga ingrepp i den enskilde individens frihet, äro till och med böter stadgade för den som hindrar vaccinatören att taga vaccin från ett barns arm (Englands Yaccination Act, 1871 § X). Hur skulle det dessutom vara möjligt, så länge animal vaccin icke kommit i allmänt bruk, att kunna uppehålla vaccinationen, derest rättigheten att skörda vaccin icke vore i lag medgifven?

Öfriga anmärkningar mot § torde, såsom varande ordningsfrågor, få öfverlemnas till Medicinalstyrelsens bepröfvande vid meddelandet af de erforderliga föreskrifterna till vaccinationens utöfning.

§ 15.

Beträffande föreskriften i denna § har den missuppfattning i allmänhet gjort sig gällande, att förste provincialläkarne ovilkorligen skulle åläggas vara vaccinatörer i de städer, der de äro bosatte. Något sådant har emellertid icke varit Medicinalstyrelsens afsigt, såsom synes af Styrelsens yttrande under § 8. Men för att förste provincialläkarne må kunna ständigt vara försedda med ett tillräckligt förråd af god vaccin, har Styrelsen ansett önskligt, att de äfven sjelfva, i likhet med andra läkare och i den mån tiden det medgåfve, förrättade

vaccination och uppsamlade vaccin inom det område, der de utöfvade sin öfriga sjukvård. För att än tydligare klargöra detta liar Styrelsen i det nya här bifogade förslaget omredigerat ifrågavarande § i ordalag, som ej torde lemna rum för misstolkning.

Skulle förste provincialläkarne tidvis vara alltför strängt upptagna af sina dubbla tjenstebefattningar, såsom provincialläkare och förste provincialläkare, för att kunna fullgöra sina åligganden enligt vaccinationsreglementet, hafva de i sina biträdande provincialläkare lämplige ersättare, hvilka i enlighet med provincialläkareinstruktionens § 2 mom. 1 torde kunna temporärt förordnas att verkställa nämnda till den preventiva sjukvården hörande tjensteförrättningar. I den mån användningen af animal vaccin blir mera allmän, hvithet icke torde dröja synnerligt länge, minskas också förste provincialläkarnes arbete med underhållandet af vaccin och inskränkes deras åtgöranden i nämnda afseende hufvudsakligen till förmedlande af vaccinens utdelning bland vaccinatörerna.

Härmed anser sig Medicinalstyrelsen äfven hafva besvarat förste provincialläkarens i Kalmar län öfverdrifna framställning af de svårigheter, som uppresa sig mot efterlefnaden af föreskrifterna i § 15. Att ingå på en vederläggning af de sifferuppgifter angående mängden vaccin, som förste provincialläkarne skulle nödgas anskaffa, (exempelvis ensamt för Kalmar län beräknad till 5,130 glas, för hvilkas anskaffning skulle åtgå 9 timmars dagligt arbete under 4 månader) anser Medicinalstyrelsen vara alldeles onödig möda, då de fälla på sin egen orimlighet och för öfrigt äro byggda på fullkomligt origtiga förutsättningar. Mot förste provincialläkarens yttrande, att staten icke skulle billigtvis kunna utan ersättning som för extra förrättning ålägga förste provincialläkarne andra göromål än dem, som nu finnas bestämda i nådiga instruktionen, vill dock Medicinalstyrelsen inlägga en gensaga med påpekande af, att genom nya regleringen af provincialläkarestaten, som äfven gäller för förste provincialläkare, en sådan rättighet för staten förefinnes, hvarom förste provincialläkaren i Kalmar län icke borde vara okunnig.

Att med det system Medicinalstyrelsen föreslagit brist på vaccin stundom skall uppstå, såsom förste provincialläkaren i Malmöhus län befarar, anser Styrelsen icke antagligt, då vid dylika fall vaccin endast behöfver reqvireras från vaccinanstalten i Stockholm. I t. f. förste provincialläkarnes i Kopparbergs och Gefleborgs län förslag att stadsläkarne i residensstäderna skulle förordnas till vaccindepotföreståndare kan Styrelsen icke instämma af det skäl, att nämnde läkare ^äro

kommunaltjenstemän och icke anstälda i statens tjenst eller ens delvis atlönade af staten. Likaledes torde icke heller de biträdande provincialläkarne böra antagas till ordinarie innehafvare af befattningen, då de i allmänhet torde mera tillfälligt innehafva sina tjenster, och då dessutom förste provincialläkarne genom sin embetsställning synas Medicinalstyrelsen mera än andra läkare lämpliga att förestå vaccindepoterna.

Med afseende å E. K. M:ts Bef:des i Malmöhus län anmärkning, att tillfälle, enligt Styreisans förslag, skulle saknas att bedöma, från hvilken person vaccinen hemtats, och vid fall af försummelse afgöra, hos hvem felet läge, har Medicinalstyrelsen endast att hänvisa till nu gällande anvisningar för dylika fall, hvilka taga erforderlig hänsyn till sådana af E. K. M:ts Bef:de ifrågasatta eventualiteter och antagligen äfven komma att i hufvudsakligen oförändrad form bibehållas.

§ 16.

Såsom ofvan blifvit nämndt, har Medicinalstyrelsen fått uppbära mycket klander, derför att den af Styrelsen föreslagna kalfvaccinanstalten icke tilltagits i så stor skala, att all ympning genast från början kunde företagas med animal vaccin. Ett uttryck å sid. 20 af den tryckta motiveringen till Styrelsens vaccinationsförslag, att ännu så länge »animal vaccin i tillräcklig mängd icke kan kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten», har gifvit anledning till det antagande, att Styrelsen enbart af ekonomiska skäl beräknat vaccinanstalten för en produktion af endast 50 procent af det verkliga behofvet vaccin. Villigt medgifves, att ekonomiska skäl icke varit utan inverkan på denna beräkning, emedan Styrelsen ansett det vara dess skyldighet, att icke från början anlägga anstalten i större skala än behofvet kunde anses kräfva, hvarigenom onödiga kostnader kunde besparas statsverket. Men derförutom finnas naturligtvis äfven andra, ännu mera bestämmande skäl, hvilka i den ändock alltför vidlyftiga motiveringen förbigåtts, emedan Styrelsen ansåg sig berättigad antaga, att hvar och en, men framför allt svenska läkarekåren skulle af sig sjelf förstå desamma Af inkomna utlåtanden finner Styrelsen emellertid, att endast ett fåtal af de läkare, som afgifvit yttranden, insett skälen för Styrelsens varsamma tillvägagående, hvarför Styrelsen tillåter sig att i underdånighet här upptaga desamma.

Genom oaflåtligt fortsatta försök vid de tyska vaccinanstalterna hafva onekligen metoderna för den animala lymfans producerande och ändamålsenliga förvaring så förbättrats, att man numera kan med skäl hysa förhoppning om att den

il

animala lymfan framdeles skall kunna helt och hållet ersätta den humaniserade. Ännu i dag möta emellertid många svårigheter och vidlåda stora ofullkomligheter ympningen med animal vaccin. Ett bevis härför lemnar bland annat det förhållande, att läkarne vid Tysklands kalfvaccinanstalter fortfarande måste tid efter annan reqvirera humaniserad lymfa från central-vaccinanstalten, för att uppfriska den animala lymfan. Ett annat bevis är, att det af ännu oförklarad anledning stundom inträffat, att lymfan från en regelrätt vaccinerad kalf antingen slår helt och hållet fel eller åtminstone lemnar mycket dåligt resultat, utan att man haft skäl att af pustleruas utseende och beskaffenhet på förhand förmoda något dylikt.

Denna den animala lymfans varierande hållbarhet jemte dess nyckfullhet gör, att man svårligen, förr än metoderna för dess producerande blifvit bättre utarbetade, kan våga grunda vaccinationen på uteslutande animal vaccin. När den meromnämnda vaccinationskomitén var samlad i Berlin 1885, höjde sig också endast en röst i denna församling för omedelbart obligatoriskt införande af animal vaccin. Oaktadt, snart sagdt, alla ledamöterna voro varma vänner till metoden, måste de dock medgifva faran af ett dylikt beslut, och med 12 röster mot 1 beslöto de följande resolution: »die allgemeine Einfuhrung der Impfung mit Thierlymphe ist aUmählig durchzufiihren». En blick på den utveckling vaccinationen med animal vaccin lätt i Tyskland visar också tydligt, huru välbetänkt detta varsamma beslut, som sedermera äfven antogs af tyska regeringen, var. Samma år komitén var samlad, eller 1885, utfördes nemligen endast 33.07 pct af alla vaccinationerna i landet med animal vaccin; år 1886 var procenten, trots regeringens uttalade sympati för metoden, 54.18, steg 1887 till 68.10,1888 till 77.4, 1889 till 89, 1890 till 92.06, 1891 till 96.84, 1892 till 98.5 och var 1893 något mindre, eller 98. Häraf synes, att den animala vaccinen tillvunnit sig ett mycket stort förtroende, utan att påbud om dess obligatoriska användande behöft utfärdas, men äfven att, trots vaccinanstalternas mer än tillräckliga antal och storlek, en del vaccinatörer och vaccin ationspligtige dock fortfarande föredraga den humaniserade lymfan framför den animala. Exempelvis vaccinerades ännu år 1891, enligt den officiela berättelsen, icke mindre än 60,659 personer med humaniserad lymfa.

Redan af ofvan anförda skäl har Medicinalstyrelsen icke tilltrott sig att föreslå E. K. M:t det vågsamma försöket att, såsom vissa af E. K. M:ts Bef:de och några förste provincialläkare yrkat, påbjuda obligatoriskt användande af animal lymfa. Men oafsedt produktionsmetodernas ofullkomligheter har Medi-

cinalstyrelsen äfven anledning förmoda, att hvarken allmänheten eller vaccinatörerna skulle med odeladt bifall emottaga ett förbud att använda den vaccin, vid hvilken de äro vana och för hvilken de sedan långa tider tillbaka fått förtroende. Hvad skulle väl också gifvas för skäl att förbjuda eller, _så att säga, ställa under interdikt vaccintagning från ett friskt, blomstrande barn, med typiska vaccinpustler, hvilka smärtfritt skördas af en i tekniken erfaren och med familjens helsotillstånd väl bekant läkare?

Särskildt för våra vaccinatörer skulle helt visst den plötsliga öfvergången från humaniserad till animal lymfa blifva en anledning till många obehag och förtretligheter. Ty nekas kan ej, och det har ej heller från mest kompetenta håll förnekats, att användningen af animal lymfa fordrar rätt betydligt större teknisk färdighet än den gamla metoden. I Tyskland har man derföre också öfverallt gjort den erfarenheten, att under första åren efter öfvergången till animal vaccin å en ort antalet misslyckade ympningar der väsentligt ökats, hvilket icke kunnat bero på vaccinens beskaffenhet, enär med samma vaccin erhållits så olika resultat af olika vaccinatörer, att de misslyckade ympningarna vexlat mellan ^ öch 20 procent i förhållande till samtliga vaccinationer. Sådant kan endast bero på rent personliga förhållanden, oaktadt i Tyskland alla vaccinatörer, såsom varande fullt utbildade läkare, borde vara kompetenta att väl utföra en så enkel operation som vaccinationen.

Lägges slutligen härtill, att den animala vaccinen, som under god förvaring kan, enligt erfarenheten i Tyskland, hålla sig fullt verksam i 3 månader och deröfver, hastigt förstöres, om den utsättes för sommarvärmens höga temperatur, samt att från många håll påvisats, att ros-sjukdom och septiska processer oftare uppträda’ i ympsåren efter den animala vaccinen än efter den humaniserade, så torde icke vara oantagligt, att den animala lymfan ännu en tid kommer att hafva många motståndare i vårt land och icke på långt när skall vinna det hastiga förtroende, som förutsatts af en del bland dem, hvilkas yttrande i frågan af E. K. M:t infordrats. Medicinalstyrelsen har så mycket större skäl för en dylik uppfattning, som vaccinåtgången vid Stockholms stads anstalt, ehuru tidtals rätt betydlig, dock icke annat än tillfälligtvis, på grund af hotande koppfarsot, varit i någon mån afsovärd i betraktande af det stora antalet vaccinationer i vårt land.

Då Medicinalstyrelsen alltså, för att få någon grund för sina beräkningar af kostnaderna för en vaccinanstalt, från början uppskattat procenten af de årliga vaccinationerna med animal lymfa till hälften af alla verkstälda ympningar, antager Styrelsen

sig dervid hafva snarare beräknat för högt än för lågt. Skulle Styrelsen emellertid misstaga sig häri och den animala lymfan, sedan den börjat beredas vid en statsanstalt, få en oförmodadt stor användning, skall detta bereda Styrelsen så mycket större tillfredsställelse, som Styrelsen, långt ifrån att missunna hälften af nationen den animala vaccinens fördelar, såsom i ett utlåtande blifvit an ty dt, för sin del obetingadt förordar en småningom skeende öfvergång till allmänt användande af animal lymfa.

Vänder sig Medicinalstyrelsen härefter till de mot Styrelsens beräkning af kostnaderna för en vaccinanstalt af veterinärinstitutets direktion och lärarekollegium gjorda anmärkningar, anser sig Styrelsen böra förutskicka den upplysning, att den uppgjorda planen för anstalten samt kostnadsberäkningen för densamma hufvudsakligen grundar sig dels på ett af föreståndaren för veterinärinstitutet år 1881 afgifvet memorial angående inrättandet af en anstalt för reproduktion af animal vaccin, dels på enskilda muntliga meddelanden under våren 1894 af nämnde föreståndare samt af föreståndaren för Stockholms stads vaccinanstalt.

Institutets lärarekollegium, som säger sig af Medicinalstyrelsens förslag hafva funnit, att Styrelsen »förutsätter, att lokal för den tilltänkta anstalten skulle tillsvidare kunna beredas inom någon af veterinärinstitutets förutvarande byggnader», påpekar, att någon sådan lokal icke finnes å institutet för närvarande tillgänglig, men att tomt för anstalten skulle kunna beredas inom institutets område. Härmed har lärarekollegiet emellertid helt och hållet instämt i hvad Styrelsen afsett. 1 sitt underdåniga förslag har Medicinalstyrelsen ingenstädes förutsatt, att lokal skulle kunna beredas inom någon af institutets nuvarande byggnader’ af det skäl att Styrelsen af institutets föreståndare fått den upplysning, att institutet i stället sjelft vore i behof af ökadt utrymme. Deremot har Styrelsen, efter inhemtade upplysningar, velat föreslå, att en enkel byggnad finge för ändamålet uppföras å institutets område för en kostnad af 8,000 kr., hvilken summa torde för anordnandet af en sådan provisorisk anstalt för reproduktion ensamt af animal koppvaccin hafva varit till fyllest, men som naturligtvis måste blifva alldeles otillräcklig, derest, såsom lärarekollegiet föreslår, hänsyn vid byggnadens uppförande skulle komma att tagas till möjligheten af anstaltens framtida användande äfven för beredande af animalt ympmaterial mot andra infektionssjukdomar.

I samband med denna vidlyftiga framtidsplan och med anledning af Medicinalstyrelsens i förslaget uttalade, icke all-

deles ogrundade förhoppning, att någon af de vid institutet anstälde veterinärer skulle befinnas villig att mot en måttlig ersättning öfvertaga ledningen af vaccinanstalten, söker lärarekollegiet emellertid äfven att vinna en, såsom det nog vill synas, väl behöflig förstärkning i lärarekrafterna vid institutet. Kollegiet föreslår nemligen, att vaccinanstaltens föreståndare, som med biträden skulle aflönas med 2,400 kr,, dessutom skulle anställas såsom extra lärare vid institutet med aflöning såsom sådan af 2,000 kr. eller tillhopa 4,400 kr.

Vid det förhållande att dylika dryga vilkor blifvit uppstälda för medgifvandet att å institutets tomt fä uppföra en tillfällig byggnad för vaccinanstalten, kan Medicinalstyrelsen emellertid icke vidblifva sitt underdåniga förslag i denna punkt, hvilket förslag till hufvudsaklig del blifvit uppgjordt med tanke på, att statsverket skulle besparas ökade utgifter, intill dess erfarenhet vunnits i huru stor skala anstalten för framtiden skulle behöfva tilltagas.

Äfven med utsigt att kostnaderna för densamma skola komma att ställa sig icke obetydligt högre, nödgas Medicinalstyrelsen alltså att, med frångående af sitt ursprungliga kostnadsförslag, uppgöra en på annan grund fotad beräkning att underställas E. K. M:ts nådiga pröfning. Medicinalstyrelsen finner sig dertill föranlåten icke minst af den omständigheten, att sammanslagningen af en anstalt för beredande af koppvaccin med lokaler, hvarest ympmaterial mot andra infektionssjukdomar och mot djursjukdomar samtidigt skulle beredas, hvarken synes Styrelsen ofarlig eller egnad att ingifva allmänheten förtroende för den animala vaccinen, hvarjemte torde vara nöd"ändigt, att föreståndaren för vacciuanstalton antages af Medicinalstyrelsen och endast på förordnande tills vidare, på det att ombyte af föreståndare må utan uppskof kunna ske, derest sådant af en eller annan orsak skulle befinnas erforderligt. Och slutligen torde frågan om erhållande af anslag åt en extra lärare vid veterinärinstitutet, i den ordning denna fråga nu blifvit väckt, icke kunna till någon åtgärd föranleda.

Beträffande Medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar för öfrigt har kollegiet i afseende å organisationskostnaderna egentligen ingenting annat att anmärka, än att kollegiet anser, att anstalten ej bör anordnas provisoriskt, utan från början fullständigt iordningställas, hvarigenom naturligtvis kostnaderna skulle blifva betydligt högre än som föreslagits. Deremot gör kollegiet flera höjningar i det beräknade årsunderhållet. På grand af jemförelse med vaccinanstalterna i Danmark och Norge kommer kollegiet till det antagande, att hvarje portion vaccin skulle fordra 6.5 öre i produktionskostnad och ymp-

anstalten i dess helhet alltså, under förutsättning att 110,000 portioner skulle årligen kunna produceras, draga en driftkostnad af i rundt tal 7,150 kr. i stället för af Styrelsen beräknade 3,800 kr.

Till denna högre summa kommer lärarekollegiet hufvudsakligen genom att höja utgifterna för anstaltens föreståndare, för ympdjuren och deras underhåll samt för betjeningen. Att föreståndaren måste, derest anstalten skall från början anordnas sjelfständigt, erhålla en högre aflöning, än som af Styrelsen föreslagits, under förutsättning att någon af de vid veterinärinstitutet anstälde veterinärer skalle vid sidan af sin Öfriga verksamhet åtaga sig denna bisyssla, är uppenbart. Tvifvelaktigt synes deremot, att denna höjning måste stiga till den af lärarekollegiet äskade summan, 2,400 kr. Skulle veterinär icke kunna för lägre aflöning anskaffas, torde intet hinder förefinnas, att såsom i Tyskland är brukligt, ställa en läkare i spetsen för anstalten samt särskildt aflöna en veterinär för den erforderliga besigtningen af ympdjuren. Härigenom torde, för så vidt veterinärernas aflöningsanspråk verkligen skulle befinnas vara så oväntadt stora, som af lärarekollegiet förutsattes, någon besparing kunna göras.

Vidare har lärarekollegiet ökat de af Styrelsen beräknade ympdjurens antal från 50 till 75 pr år, hvarigenom en höjning i driftkostnaden åstadkommits från 500 kr. till 750 kr., oberäknadt den större underhållskostnaden för dessa ympdjur. Kollegiet förmodar, och detta med rätta, att Medicinalstyrelsen »baserat sina beräkningar på de i Tyskland gällande förhållandena», och förklarar anledningen till, att så stora qvantiteter vaccin åt gången vinnas vid detta lands anstalter, vara dels den, att den s. k. ytmetoden der användes, dels att större djurbegagnas vid ympningen. Emedan ytmetoden lemnar en vaccin, som »icke visat sig ega fullt samma goda egenskaper som den efter s. k. stick- och snittmetoden vunna vaccinen», samt svårighet torde möta att hos oss anskaffa annat än kalfvar för ympningarna, anser kollegiet sig böra höja de erforderliga ympdjurens antal till 75.

Häremot tillåter sig Medicinalstyrelsen invända, att anmärkningen mot den i Tyskland efter ytmetoden skördade vaccinen, enligt Styrelsens åsigt måste anses obefogad, då denna vaccin icke blott beträffande de vunna resultaten kan fullt jemföras med annan animal vaccin, utan äfven i afseende å hållbarhet visat sig öfverlägsen annorstädes beredd lymfa. Exempelvis vill Styrelsen i sistnämnda hänseende anföra att, enligt officiella meddelanden, den tyska vaccinen visat sig oförändradt verksam i 3 månader och deröfver, då deremot enligt uppgift

från svenska läkare, som användt animal vaccin från Stockholms stads anstalt, vid hvilken stick- och snittmetoden nu lärer vara tillämpad, denna vaccin i regel icke visat sig användbar mer än högst 6 veckor. Någon anledning att ovilkorligen använda den jemförelsevis dyrare snittmetoden synes Styrelsen alltså icke i de af lärarekollegiet förebragta invändningarna förefinnas.

Att på några få platser i Tyskland större djur användas vid ympningarna, har Styrelsen sig väl bekant. Men de beräkningar Styrelsen gjort angående mängden skördad vaccin hafva icke baserats på resultat, som vunnits vid de anstalter, der dylika djur användts, utan vid sådana, der liksom hos oss kalfvar ympats. För öfrigt har den af lärarekollegium lemnade uppgiften, att vid »flere af de tyska anstalterna större djur 1 å If år gamla», skulle användas, synts Medicinalstyrelsen icke så litet vilseledande, då enligt senaste officiella redogörelse för vaccinanstalterna i Tyskland endast 3, d. v. s. anstalterna i Stuttgart, Karlsruhe och Canstatt, användt ympdjur, som varit öfver 1 år gamla, under det att af de öfriga anstalterna 21 användt 2—15 veckor gamla kalfvar och 1 anstalt, nemligen Hamburgs, kalfvar af 2—4 månaders ålder.

Lärarekollegiets kritik af Medicinalstyrelsens beräkningsgrunder rörande det erforderliga antalet ympdjur (kalfvar) visar sig således icke vara bygd på tillräcklig sakkännedom och kan följaktligen icke föranleda någon ändring af den ifrågavarande utgiftsposten.1) Af intresse för denna fråga är en redogörelse för det antal vaccinportioner, som utsändas från de tyska anstalter, hvilka till storlek äro jemförliga med den af Medicinalstyrelsen föreslagna. I Weimar utlemnades t. ex. år 1892 från 22 kalfvar, 3—5 veckor gamla och vägande 42—67 kg., 57,600 portioner, sedan af skörden tillräckligt aftagits för anstaltens eget behof. I Frankenberg ympades 39 kalfvar, af hvilka emellertid 2 sedermera visade sig odugliga; ålder; 3—4 veckor; kroppsvigt: i medeltal 65 kg.; utlemnade vaccinportioner: 106,245. I Bernburg skördades vaccin från 48 kalfvar af i allmänhet 3 veckors ålder och utlemnades omkring 125,000 portioner. I Halle med 65 kalfvar i 2 — 4 veckors ålder och en vigt af 30—80 kg. skördades 203,472 och utlemnades 170,439 vaccinportioner; och i Kassel med 68 ympdjur af mestadels 4 veckors ålder och i medeltal 57.5 'kg:s vigt utlemnades 283,862 vaccinportioner.

’) Det af kollegiet m. fl. påpekade tryckfelet å sid. 31 af Medicinalstyrelsens skrifvelse den 8 juni 1894 i afseende å produktionskostnaderna för vaccin vid utländska anstalter har visat sig bero på felaktig utskrifning af det underdåniga betänkandet.

86 Häraf torde framgå, att Medicinalstyrelsens beräkning att med 50 kalfvar kunna producera så mycket vaccin, att 110,000 portioner kunna utlemnas till förbrukning, icke är »oantaglig», endast de bästa metoderna och det rigtiga arbetssättet tilllämpas vid anstalten.

En Ökning i utgiftsposten för betjening blifver onekligen en gifven följd deraf, att särskild vaktare måste anställas, i och med detsamma anstalten icke kan anordnas i samband med annan inrättning, hvars betjening kunde lemna erforderligt biträde. Deremot synas öfriga förhöjningar, hvilka uppenbarligen endast tillkommit, på det att slutsumman må blifva den förut beräknade, eller 7,150 kr., vara godtyckligt tilltagna.

Efter hvad sålunda blifvit anfördt och under förutsättning att Medicinalstyrelsen i anledning af de invändningar, som nu gjorts mot förslaget att å Veterinärinstitutets tomt få anordna den tillämnade vaccinaustalten, nödgas förhyra en för ändamålet lämplig lokal, får Styrelsen med ändring af de i underdåniga skrifvelsen den 8 juni 1894 uppgjorda förslagen till organisationskostnader och årsunderhåll, i stället meddela följande beräkningar af nämnda kostnader, nämligen:

Organisationskostnader.

Kronor 2,575

Årsunderhåll.

Hyra för lokal med runa för betjening ..........

Föreståndare och veterinär.............................

Hyra för 50 kalfvar å 10 kronor ....................

Transport af dessa kalfvar 2 gånger i veckan .. 15 liter söt mjölk 350 dagar å 15 öre litern .

Betjening och skötsel m. m............................

Uppvärmning och belysning ............................

Tvätt och rengöringskostnader .........................

Emballage ............................................

Inventariers underhåll .................................... .

Diverse omkostnader .....................

kr.

n

n

n

n

n

n

n

n

1,000

2,000

1,000

312 BO

50 Kronor 6,500

87 Beträffande några af dessa poster torde Styrelsen få lemna följande upplysningar:

Kostnaden för lokalens inredning har ansetts kunna nedsättas till 1,000 kr., då det ej längre är fråga om nybyggnad, utan endast om inredning af förhyrd lägenhet. Lokalen, hvilken bör bestå af ett kalfstall samt ett eller möjligen två arbetsrum äfvensom 1 rum och kök för vaktaren, torde kunna erhållas för eu årlig hyra af 1,000 kronor.

Föreståndaren för anstalten, hvilken, derest en veterinär anställes för öfvervakande af ympdjurens helsotillstånd, torde lämpligen böra vara läkare, har förslagsvis ansetts kunna aflönas med 1,500 kr., hvilket skulle utgöra 15 kr. för hvarje arbetsdag, eller 30 kr. i veckan, då en dag i veckan anslagits till djurens ympning och en annan dag för vaceineps uppsamling. Till veterinärens aflöning har anslagits 500 kr., hvilket torde vara fullt tillräckligt för hans arbete. I Köpenhamn aflönas visserligen föreståndare och veterinär med tillhopa 2,400 kr., men för denna lön skall läkaren äfven ombesörja vaccination af barn vid anstalten. I Kristiania har föreståndaren och hans assistenter tillsammans endast 1,600 kr.

För betjening vid anstalten torde kostnaderna svårligen kunna sättas lägre än 1,000 kronor, derest särskilda personer skola behöfva anställas derför. I vaktarens löneförmåner torde dessutom böra ingå fri bostad, bestående af 1 rum och kök.

Någon särskild post för inkomster af försåld vaccin har Styrelsen icke ansett sig böra upptaga, då vaccin torde böra utlemnas kostnadsfritt till alla förste provincialläkare och af kommunerna anstälde vaccinatörer och erfarenhet saknas, huruvida allmänheten kan komma att i någon nämndvärd mån begagna sig af privata vaccinatörer. De obetydliga summor, som på detta sätt möjligen kunna inflyta, torde emellertid emot redovisningsskyldighet böra få disponeras af föreståndaren för anstaltens underhåll.

Öfriga poster i förslaget torde icke erfordra någon belysning.

§ 18-

Mot den af Generalpoststyrelsen föreslagna redaktion af § 18 har Medicinalstyrelsen för sin del intet annat att anmärka, än att uttrycket »vaccindepot» torde böra utbytas mot »Medicinalstyrelsens vaccinationskontor», emedan vaccindepoterna enligt förslaget komma att indragas.

§ 19.

De farhågor, som af E. K. M:ts Bef:de i Malmöhus län uttalats, att Medicinalstyrelsen kunde finna anledning af ordalagen i här förevarande § att ingripa i andra myndigheters embetsförvaltning eller meddela föreskrifter för myndigheter, som icke lyda under Styrelsen, synas Medicinalstyrelsen så mycket mindre befogade, som E. K. M:t redan förut i nådiga instruktionen den 2 november 1877 för Medicinalstyrelsen § 10 lemnat Styrelsen samma uppdrag, som här blott återupprepas. Så vidt Medicinalstyrelsen har sig bekant, hafva icke heller några klagomål försports, att Styrelsen på grund af nämnde instruktion, eller de många nådiga förordningar, i hvilka enahanda föreskrift, som här klandras af E. K. M:ts Befide, finnes meddelad, företagit sig att ingripa i andra myndigheters embetsförvaltning; Styrelsen antager för sin del att äfven i framtiden dylika klagomål komma att uteblifva. På grund af den gjorda anmärkningen har Styrelsen emellertid vidtagit en formell ändring i §:s redaktion.

§ 20.

Förslaget att E. K. M:ts Bef:de skulle befrias frän skyldigheten att vaka öfver att kommunerna tillsätta tillräckligt antal vaccinatörer, kan ej af Medicinalstyrelsen förordas, emedan det synes Styrelsen tvifvelaktigt huruvida annan myndighet skall kunna lika verksamt uppträda mot en försumlig eller tredskande kommun. Skulle denna tillsyn emellertid komma att öfverlemnas åt förste provineialläkarne, torde särskildt föreskrift derom icke vara erforderlig, då enahanda skyldighet redan nu synes åligga dem enligt § 12 i nådiga instruktionen den 31 oktober 1890.

Föreskriften om skyldighet för kronobetjening att lemna lokalmyndigheterna det biträde som kan erfordras för vaccinationens befrämjande, har Styrelsen ansett lämpligen böra uppflyttas bland bestämmelserna angående helsovårds- och kommunalnämndens åligganden.

§ 22.

Beträffande de invändningar, som gjorts mot förslaget att för vissa särskilda fall bibehålla utdelandet af belöningar för befrämjad vaccination, anser Medicinalstyrelsen på skäl, som i underdåniga skrifvelsen den 8 juni 1894 anförts, att dessa inkast icke böra föranleda någon ändring i §:s lydelse.

§ 28.

Anmärkningen beträffande bristen på straffbestämmelser för personer, som öfverskridit minderårighetens gräns, anser Medicinalstyrelsen med hänvisning till det yttrande, som ofvan afgifvits i anledning af liknande anmärkning mot § 1 mom. 1 c), vara af föga betydelse; rättelse i angifvet syfte torde emellertid kunna af formella skäl förordas.

Vidare synes det Medicinalstyrelsen, som om de invändningar, hvilka gjorts mot helsovårdsmyndigheternas föreslagna rätt att genom vitesbestämmelser och »höjda viten till obegränsadt belopp» göra sig hörsammad, icke i verkligheten skulle ega någon betydelse. Denna rätt eger nämligen helsovårdsnämnd redan genom helsovårdsstadgans § 23 och äfvenledes, ehuru för andra fall än som här afses, genom samma stadgas § 6, utan att någon nämnd, Styrelsen veterligt, missbrukat densamma. Att denna rätt i detta speciella fall utsträckes äfven till helso vårdsmyndighet på landet synes, att döma af hittills vunnen erfarenhet, vara väl af nöden. Skulle E. K. M:t emellertid finna erforderligt, att någon begränsning göres i kommunalnämndernas befogenhet att ålägga och höja viten, bifogas i underdånighet förslag till ändrad lydelse af § 23 mom. 1 i sådant syfte (§ 22 mom. 1 i ändringsförslaget).

Det »påpekande» E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län ansett sig böra göra, grundar sig på ett dubbelt misstag af länsstyrelsen. Å ena sidan har E. K. M:ts Bef:de misstagit sig i, att påföljd för försummad besigtning af vaccineradt barn icke skulle finnas ens omnämnd, ty sådan stadgas redan i första punkten af § 23 mom. 1. Och å andra sidan irrar sig länsstyrelsen, då den, af obekantskap med vaccinationens detaljer, förklarar efterbesigtningen ändamålslös, ty förhållandet är, att en van vaccinatör utan svårighet bör utaf de färska vaccinärrens utseende kunna bedöma, huruvida ympningen slagit an

eller ej.

Mot E. K. M:ts Bef:des i Stockholms län förslag, att ansvar enligt mom. 2 bör inträda först när vederbörande etter erhållen anmaning fortfarande underlåter att fullgöra något åliggande, har Medicinalstyrelsen intet att invända. Mot förslaget, att ansvarsbestämmelser äfven för pastor måtte införas i momentet, vill Styrelsen blott anmärka, att för försumlighet från presterskapets sida allmänna strafflagen torde vara tilllämplig.

Att vaccinatör, som icke är läkare, icke får ympa från arm till arm, synes Medicinalstyrelsen, med all tydlighet framgå

af § 9 inom. b) och c), hvarför ett upprepadt förbud deremot icke lärer erfordras; deremot torde ansvar böra, såsom E. K. M:ts Bef:de i Kalmar län föreslagit, stadgas för vaccinatör, som ehuru icke läkare, tager vaccinämne af ympad person.

§ 24.

Det uttryck: »församlingens fattigkassa», som i nu gällande reglemente användes i den mot § 24 i föreliggande förslag svarande § 22, f), har i senare förordningar, som beröra helsovården, exempelvis nådiga helsovårdsstadgan för riket och nådiga förordningen angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering utbytts mot uttrycket: »kommunens kassa». I Öfverensstämmelse härmed har Medicinalstyrelsen ansett lämpligast att äfven i föreliggande helsovårdsförordning använda det på senare tider brukliga uttrycket.

§ 25.

Den af Visby domkapitel framstälda anmärkningen mot § 25 synes Medicinalstyrelsen vara utan betydelse, då det af domkapitlet uttalade önskemålet, äfven med den affattning § nu har, är tillräckligt tydligt vunnet. Enär emellertid vaccinationsreglementet såsom varande en belsovårdsförfattning bör bringas i så nära öfverensstämmelse med gällande helsovärdsstadga, som möjligt är, har Styrelsen ansett lämpligt att i ändringsförslaget upptaga bestämmelserna i helsovårdsstadgans §§ 40 och 41 och i sådant syfte omredigerat § 25 i det ursprungliga förslaget.

Af förste stadsläkaren i Stockholm har hemställan gjorts, att för större städer i riket måtte medgifvas att i den ordning § 24 helsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 bestämmer få besluta angående årstiden för vaccinationens verkställande i koppfria tider samt kontrollen öfver vaccination och revaccination och hvad dermed eger sammanhang. Beträffande rättigheten att vaccinera under andra tider än månaderna maj —augusti har förklaring redan af Medicinalstyrelsen afgifvits under § 7, hvarför den gjorda hemställan, hvad nämnde del af densamma beträffar, icke torde behöfva ånyo här upptagas. Rörande framställningen om särskilda kontrollanordningar för de större städerna får Styrelsen i underdånighet anföra följande:

Såsom skäl för den gjorda hemställan anföres, att antalet af de i Stockholm årligen födda samt af de vaccinations- och

revaccinationspligtige torde göra det till en omöjlighet för helsovårdsnämnden att ålägga en bland sina ledamöter att i egenskap af vaccinationsföreståndare uppgöra de föreskrifna vaccinationslistorna, samt att barnens fördelning i vaccinationsdistrikt skulle blifva i det närmaste ändamålslös på grund af de ofta skeende bostadsombytena. De af öfverståthållareembetet utfärdade föreskrifter den 23 januari 1855 rörande skyddskoppympningen i hufvudstaden hafva af dessa skäl icke på länge tillämpats, utan i stället har helsovårdsnämnden på eget bevåg infört ett annat kontrollsystem, bestående hufvudsakligen deri, att endast de barn, som frivilligt instälts till ympning, antecknas i journalerna, hvarefter dessa journaler sändas till cirkulation bland rotemännen, hvilka i mantalsböckerna göra nödiga anteckningar, som sedan vid personens flyttning äfven öfverflyttas till den nya roten. Strax efter aprilflyttningarna hvarje år lemna rotemännen med ledning af dessa anteckningar listor på de inom de särskilda rotarna då boende barn, som under närmast förflutna år skolat vaccineras, men ej blifvit såsom vaccinerade antecknade. Efter dessa restlistor låter då helsovårdsnämnden inkalla de försumliga till vaccination, hvarefter anteckning sedermera göres för dessa barn i mantalsböckerna. Detta kontrollsystem önskar förste stadsläkaren nu lagbundet åtminstone för Stockholm.

Medicinalstyrelsen, som har systemet sig väl bekant, vill visst icke förneka, att detsamma visat sig för ändamålet lämpligt, om ock många barn på detta sätt blifva alltför sent vaccinerade. Det är emellertid på samma gång ytterst besvärligt och tidsödande samt på grund deraf förenadt med icke obetydande kostnader. Kunde samma resultat vinnas med mindre arbete eller kostnad, borde detta onekligen vara en fördel, icke minst för den kommun, som har att bestrida utgifterna för kontrollen. Och kunde slutligen resultatet ernås pa samma väg, som beträdts inom öfriga kommuner i riket, vore det äfven en vinst för enheten inom lagstiftningen.

Den första anmärkning, som af förste stadsläkaren tramstälts mot Medicinalstyrelsens förslag att ordna kontrollen öfver vaccinationsväsendet, är, att antalet vaccinations- och revaccinationspligtige i Stockholm är så stort, att det måste blifva omöjligt för en vaccinationsföreståndare att uppgöra de töreskrifna listorna. Genom det af Medicinalstyrelsen upptagna förslaget att indraga vaccinationsföreståndarens befattning, har emellertid denna anmärkning förlorat sin betydelse; fördeladt på flere vaccinatörer, bör arbetet med listornas ordnande icke blifva synnerligen betungande, framför allt om en del af de medel, som nu utgifvas för de ofvan omnämnda kallelserna till vacci-

nation, i stället användes till aflöning af biträden åt vaccinatörerna vid listornas uppsättande.

Enligt Stockholms kelsovårdsnämnds årsberättelse för 1894 vaccinerades nämnda år sammanlagdt 4,707 barn. Antages enligt vanlig beräkning de i revaccinationsåldern befintliga barnens antal då hafva uppgått till omkring 3,500, skulle alltså antalet på listorna upptagna personer belöpt sig i rundt tal till 8,200. Har vidare hvarje rote i Stockholm sin särskilda vaccinatör, hvilket ur flera synpunkter bör vara fördelaktigt, skulle på hvar och en af de 21 vaccinatörerna komma i medeltal ej fullt 400 barn, hvilkas namn väl icke torde möta afsevärd svårighet att på praktiskt sätt ordna och inskrifva. Exempelvis anser sig Styrelsen böra meddela, att enligt inhemtade upplysningar från Berlin, der liksom i alla kommuner i Tyskland listor Öfver alla vaccinations- och revaceinationspligtiga barn, på sätt Medicinalstyrelsen äfven för vårt land föreslagit, i början af hvarje år uppgöras, inga svårigheter mött att på dessa listor uppföra de till mer än 60,000 uppgående ympningspligtiga barnen.

Då det torde för frågan vara af intresse att tillse, huru vaccinationskontrollen, byggd på samma system som af Medicinalstyrelsen föreslagits, ordnats i ett af Europas största samhällen, der man i mer än 15 år haft tillfälle pröfva systemets duglighet, tillåter sig Medicinalstyrelsen att härom lemna några meddelanden från Tysklands hufvudstad.

Hvarje polisdistrikt i Berlin bildar sitt särskilda vaccinationsområde med egen vaccinatör. I början af hvarje år upprättas listor öfver de inom distriktet boende vaccinationspligtiga barnen, hvarvid namnen uppskrifvas i alfabetisk ordning. För att förekomma trängsel å vaccinationslokalerna samt underlätta föräldrarnas besvär med att hålla ordning på de lokaler, dit de skola vända sig för att få barnen vaccinerade, utsändas före vaccinationsterminens början kallelsekort till hvarje familj med vaccinationspligtigt barn, å hvilket kort icke blott finnes angifvet bestämd dag, då barnet bör inställas, utan äfven vaccinatörens namn och platsen der ympningen sker, hvarjemte vissa delar af förordningen finnas å kortet aftryckta. Detta kort, som är försedt med samma nummer, under hvilket barnet finnes upptaget å vaccinationslistan, gäller äfven som inträdeskort, samt måste derför företes vid inställelsen, hvarigenom uppsökandet af barnets namn å listan blir synnerligen lätt. Kan barnet af ett eller annat skäl icke inställas på den bestämda dagen, erhålles nytt kort af vaccinatören med utsatt, passande inställelsedag. Af Berlinermyndigheterna prisas mycket denna anordning icke blott derför, att större reda derigenom

vunnits, utan också emedan många föräldrar, som utan denna påminnelse skulle glömt bort sina skyldigheter, deraf erhålla den mången gång erforderliga impulsen till fullgörande af lagens föreskrifter.

I hufvudsak synes ett dylikt anordnande af vaccinationen böra med fördel kunna införas i Stockholm. Sedan rotemännen i början af året till vederbörande vaecinatörer insändt förteckningar öfver de vaccinationspligtige barnen, inför vaccinatören eller hans biträde barnen i alfabetisk ordning och under särskildt nummer å journalblanketten, hvarefter å färdigtryckta kort insättas barnets namn och nummer, dag och timme, då barnet bör inställas, samt vaccinationsdistrikt och byrålokal. Detta kort tillställes föräldrarna under den adress, som af rotemannen uppgifvits. Skulle föräldrarna ändock på grund af ändrad bostad vid aprilflyttningen inställa barnet å lokal, der barnet icke finnes å journalen upptaget, kan anteckning om det distrikt, der barnet rätteligen bort vaccineras, med tillhjelp af uppgiften å kallelsekortet göras i journalen, hvarefter barnets namn strykes å den första listan, sedan denna inkommit till helsovårdsnämnden. Inställes barn å ovigtig vaccinationsbyrå, utan att kallelsekort kan företes, hänvisas deremot föräldrarne till den rote, i hvilken de vid årets början blifvit antecknade. Efter slutad vaccination sändas journalerna på vanligt sätt till cirkulation bland rotemännen för vidtagande af nödiga anteckningar. Utan tvifvel skall befolkningen ganska snart blifva så invand vid detta enkla förfaringssätt, att jemförelsevis få skola underlåta att på bestämd tid inställa sina barn. Härigenom besparas helsovårdsnämnden en stor del af de ytterst besvärliga, till mer än 2,000 om året uppgående, ofta upprepade och för de kallande tjenstemännen såväl som för de kallade familjerna ytterst förhatliga anmaningar att låta vaccinera sina barn.

Förrän försök gjorts med en dylik eller annan lika enkel anordning, synes det Medicinalstyrelsen icke lämpligt, att för Stockholm eller andra kommuner andra undantag medgifvas, än som betingas af gällande föreskrifter rörande mantals- och skattskrifningens förrättande; hvarför Medicinalstyrelsen med hänsyn tillika till den fara, som uppstår för hela landet, derest kontrollen öfver vaccinationen skulle i de större städerna slappt utöfvas, hvarpå just Stockholm under den svåra epidemien 1873—75 och Göteborg för kort tid sedan gifvit ett otvetydigt bevis, i underdånighet afstyrker bifall för närvarande till den af förste stadsläkaren i Stockholm gjorda hemställan.

94 Sedan Medicinalstyrelsen sålunda i hufvudsak genomgått och besvarat de anmärkningar, som i de remitterade handlingarna framstälts mot Styrelsens den 8 juni 1894 afgifna underdåniga förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen i riket, får Styrelsen slutligen till nådig pröfning återställa detta förslag med de ändringar i detsamma, som af formella skäl äfvensom på grund af de gjorda anmärkningarna och i anledning af hvad Medicinalstyrelsen ofvan anfört, synts erforderliga.

Derjemte och då Medicinalstyrelsen af angifna skäl nödgats omarbeta sitt kostnadsförslag å den af Styrelsen föreslagna anstalten för reproduktion af animal vaccin, hvarvid det för anstaltens underhåll erforderliga beloppet behöft väsentligt höjas, får Styrelsen, då härigenom det för närvarande utgående statsanslaget för vaccinationens befrämjande skulle blifva otillräckligt, med ändring af sin hemställan i ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse, anhålla:

att ett årligt anslag af 10,500 kronor må ställas till Styrelsens förfogande att användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nedan angifna förslag till utgiftsstat, men med rätt för Styrelsen att öka en utgiftspost, om minskning kan ske å en annan, samt att, derest en besparing något år skulle uppstå, få reservera densamma till ett annat är, då utgifterna för skyddskoppympningens uppehållande möjligen komme att öfverskrida årsanslaget.

Beträffande Öfriga punkter i Medicinalstyrelsens underdåniga förslag af den 8 juni 1894, anhåller Styrelsen att de måtte i nåder oförändradt bifallas, hvarjemte Styrelsen hemställer, att följande utgiftsstat må, på ofvan angifvet sätt, fastställas att varda gällande från och med det år, då nytt vaccinationsreglemente kan föreskrifvas träda i kraft, nämligen:

Utgiftsstat för skyddskoppympningen.

Arfvode åt 24 förste provincialläkare .............. kr. 2,400: —

Arfvode för biträde vid vaccinationskontoret ... „ 500: —

Årsanslag till vaccinanstalten i Stockholm ...... „ 6,500: —

Understöd åt åldrige, behöfvande vaccinatörer ... „ 150: —

Belöningar åt vaccinatörer................................ „ 700: —

Diverse utgifter ...... „ 250: —

Summa kronor 10,500: —

Underdånigst:

Aug. Almén.

Edw. Edholm. D. M. Pontin. G. Bolling. R. A. Wawrinsky.

A. J. Bruzelius.

Stockholm den 17 jan. 1896.

95 Bil.

Till Kongl. Medicinalstyrelsen.

På anmodan af referenten för vaccinationsärenden i K. Medicinalstyrelsen att afgifva yttrande angående min erfarenhet om den humaniserade lymfans hållbarhet får jag meddela följande:

Innan jag likväl framställer min egen erfarenhet och derpå grundad åsigt rörande ofvannämnda fråga, torde det tillåtas mig att anföra några auktoriteters på vaccinationens område åsigter och erfarenhet.

Bohn (Königsberg) anser, att en med noggranhet upphemtad, flytande humaniserad lymfa kan bibehålla sig verksam i åratal, men är vanligen redan efter månader af mycket tvifvelaktigt värde. Han omtalar, att på Hittebarnshuset i Petersburg har »mit dem schönsten Erfolge» användts 6 mån. gammal mellan glasplattor förvarad lymfa.

Muller (Berlin) använde 1869 en tio år gammal mellan glasplattor intorkad lymfa med utmärkt resultat.

Schulz (Berlin) uttalar såsom sin erfarenhet, att den torra lymfan och den omsorgsfullt framstälda glycerinlymfan kunna bibehålla sig verksamma i månader, ja, till och med år; och att den rena, i kapillärrör förvarade lymfan kan förblifva brukbar i veckor.

Pfeiffer (Weimar) har med fullständig framgång användt 8 år gammal, torr lymfa.

Layet (Bordeaux), en ifrig anhängare af ympning med animal lymfa, yttrar med afseende på den humaniserade lymfans hållbarhet, att, om den förvaras i kapillärrör, den bibehåller till och med i åratal sin virulens och kan sändas långt bort utan att förlora i verksamhet.

Hvad nu angår min egen erfarenhet, så går den i samma rigtning som ofvannämnda auktoriteters. De resultat, som jaghär nedan vill anföra, hafva erhållits med flytande lymfa, ren eller glycerinblandad, innesluten i kapillärrör, förvarad på kallt ställe och skyddad för ljuset.

1888 och 1884 anstälde jag en serie försök för att utröna den humaniserade lymfans hållbarhet. Lymfans ålder vexlade mellan 4£ och 6| mån. och fann jag den fullständigt verksam.

Stamlymfan för den allmänna vaccinationen inom 4:e distriktet under 1884 upphemtades d. 15/9 och s/10 1888 och användes i början af april 1884 (= 6|—6 mån. gammal).

Sedermera har jag flerfaldiga gånger ympat med lymfa från ett föregående år och med utmärkt resultat.

I maj 1894 ympade jag 6 barn med lymfa, upphemtad

på hösten 1892 och gingo alla ympsticken till och lemnade ovanligt vackra koppustler.

För några år sedan lemnade jag på begäran af prof. Groth några rör lymfa att sändas till en person, bosatt i Kapstaden, och enligt en tid efteråt erhållet meddelande hade lymfan visat sig verksam och lemnat godt resultat.

På grund af ofvanstäende får jag såsom min åsigt uttala: att humaniserad lymfa, upphemtad från normala, väl utvecklade koppustler och omsorgsfullt förvarad, bibehåller sin fidla vimlens i många månader, ja, till och med i ett par år.

Stockholm den 4 nov. 1895.

D. J. E. Lagergren

med. lie.

Förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppyinpningen i riket.

Med upphäfvande af nådiga reglementet för skyddskoppympningen i riket den 29 september 1853 äfvensom af öfriga mot hvad här nedan stadgas stridande föreskrifter, förordnas som följer:

Kap. I.

Skyddskoppympningens verkställande m. m.

§ I-

Mom. 1. Det åligger föräldrar, fosterföräldrar och målsmän att ombesörja

a) att hvarje till deras omvårdnad hörande barn varder med skyddskoppor ympadt (vaccineradt) före utgången af det på dess födelseår närmast följande kalenderåret, så framt icke med läkareintyg kan styrkas, att barnet haft smittkoppor;

b) att barn, som blifvit sålunda ympadt, undergår förnyad ympning (revaccination) under det kalenderår, inom hvilket det fyller tolf år, derest icke barnet haft smittkoppor eller redan tidigare blifvit med framgång revaccineradt; och

c) att barnet efter hvarje verkstäld ympning blifver å utsatt tid och ställe besigtigadt för utrönande af ympningens påföljd.

Mom. 2 a). Skyldighet att vaccineras så ock revaccineras äfvensom att efter skedd ympning inställa sig för besigtning

åligger äfven person, som öfverskridit den i mom. 1 b) omnämnda åldersgräns, så framt icke behörigen styrkes, att personen haft smittkoppor eller blifvit med framgång vaccinerad eller, der fråga är om re vaccination, revaccinerad; dock vare ej någon, som, der detta reglemente träder i kraft, redan öfverskridit ofvan angifna åldersgräns, pligtig att undergå revaccination.

b) I afseende å revaccination af dem, som till krigstjenst antagas, gälla särskildt meddelade föreskrifter.

§ 2.

Har med läkares intyg styrkts, att vaccinations- eller revaccinatiospligtig person icke kan utan fara för helsan med skyddskoppor ympas, skall sådan ympning jemte föreskrifven besigtning verkställas inom ett år efter det ifrågavarande hinder upphört.

§ 3.

Slår vid vaccination eller revaccination ympningen icke behörigen an, skall densamma senast inom ett år förnyas och, om den äfven då slår fel, upprepas under nästföljande år efter sista ympningsförsöket.

§ 4.

Föräldrar, fosterföräldrar och målsmän vare pligtige att på vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds anfordran förete intyg öfver att de under deras vård stälda barn, hvilka öfverskridit den för vaccination eller revaccination föreskrifna åldersgränsen, blifvit med framgång ympade eller, om så med något af barnen icke skett, styrka, att barnet antingen haft smittkoppor eller på grund af någon annan af de i föregående §§ anförda omständigheter är vid tillfället fritt från skyldigheten att undergå ympning.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för allmän eller enskild skola, läro- eller undervisningsanstalt vare skyldig att före persons intagning såsom lärjunge vid anstalten affordra honom eller, om han står under målsman, dennes intyg, att personen ifråga antingen blifvit med framgång vaccinerad och, om den i § 1 mom. 1 b) angifna åldersgräns öfverskridits, revaccinerad eller

är på grund af någon af de omständigheter, om hvilka i § 1 mom. 2 a) samt §§ 2 och 3 namnes, vid tillfället fri från skyldigheten att undergå ympning, och må utan sådant intyg ifrågavarande person icke mottagas såsom lärjunge vid anstalten. Om de skolpligtige barn, rörande hvilka sagda intyg icke företetts, göre föreståndaren inom fjorton dagar efter lästerminens början anmälan hos helsovårds- eller kommunalnämnden i den ort barnet tillhör.

[Såsom föreståndare enligt denna § anses, derest vid anstalten linnes blott en lärare eller lärarinna, denne, men eljest den, som är satt till rektor, föreståndare eller styresman för anstalten, och, om någon sådan funktionär ej finnes, den bland lärarne eller lärarinnorna, som har den längsta tjensteåldern, och, vid lika tjensteålder, den, som är till lefnadsåren äldst. Vid ofientlig folkundervisningsanstalt, hvarest rektor eller föreståndare ej finnes, skall dock, när flere lärare eller lärarinnor äro der anstälde, såsom föreståndare enligt denna § för hela anstalten eller del deraf anses den, som fått sådant uppdrag sig anförtrodt af vederbörande skolråd eller skolstyrelse.]

Mom. 2. Föreståndare, hvarom i nästföregående moment sägs, vare ock skyldig ej mindre att före utgången af hvarje kalenderår till vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd insända förteckning å de i den anstalt han förestår intagna lärjungar, hvilka under det nästa derpå följande kalenderåret blifva revaccinationspligtiga, än äfven att, senast en månad efter det undervisningen i anstalten under kalenderåret börjat, affordra hvarje derstädes befintlig under fjoråret revaccinationspligtig lärjunge intyg om undergången revaccination samt, i händelse någon af dessa lärjungar ej företer sådant intyg, senast två månader efter slutet af berörde anmaningstid hos helsovårds- eller kommunalnämnden i den ort lärjungen tillhör skriftligen anmäla förhållandet.

§ 6.

Mom. 1. Rättighet att vaccinera tillkommer:

a) legitimerad läkare;

b) andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt finnes stadgadt, inhemtat kunskap och vunnit skicklighet i konsten att vaccinera äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppor förlopp och kännetecken jemte kunskap om sättet att föra vaccinationsjournal samt häröfver erhållit föreskrifna intyg.

c) dem, hvilka, då detta reglemente träder i kraft, ega behörighet att vaccinera och som, enligt läkares intyg, visat sig dertill skickliga.

99 Mom. 2. Endast legitimerad läkare må taga vaccin af ympad person.

§ 7.

Mom. 1. Skyddskoppympning må kunna under alla årstider företagas; dock vare vaccinatör, utan att annat aftal särskildt träffats, icke pligtig att under andra tider än från början af maj till slutet af augusti månad hvarje år vid offentligt utlysta vaccinationsmöten förrätta vaccination och revaccination, så framt icke smittkoppor äro på orten eller å annan med densamma i lifligare förbindelse stående ort gängse.

Mom. 2. Hafva smittkoppor utbrutit under förhållanden, om hvilka i nästföregående moment nämnes, skall inom den eller de kommuner och för den tid, Medicinalstyrelsen med hänsyn till faran för sjukdomens spridning eger att bestämma, den offentliga vaccinatoinen och revaccinationen, utan afseende på årstid, oafbrutet pågå och fortsättas med alla, som infinna sig för ympnings undergående.

§ 8.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket utgör för sig ett vaccinationsdistrikt, inom hvilket en eller flere vaccinatörer skola af kommunens helsovårdsstyrelse anställas, dock må två eller flere kommuner, som gränsa intill hvarandra, ega att, med K. M:ts Befides tillstånd, förena sig om en gemensam vaccinatör.

Till förrättande af skyddskoppympning kan äfven antagas qvinna (vaccinatris).

Mom. 2. I civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af Medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig att vara vaccinatör i den till hans tjenstgöringsområde hörande kommun, inom hvilken han är bosatt; dock bör, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal vaccinatörer ställas till läkarens förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningeif.

Kap. 2.

Vaccinatörers åligganden.

§ 9.

Det åligger hvarje vaccinatör för hans tjenstgöringsområde:

a) att i början af hvarje kalenderår dels med ledning af uppgifter från presterskapet och vederbörande församlingsföre-

ståndare uppgöra listor, enligt af Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver såväl under närmast föregående året födda, som då inflyttade, ännu lefvande och qvarboende ovaccinerade barn, dels ock å samma listor anteckna öfriga vaccinationspligtiga barn, som icke ännu blifvit ympade, eller å hvilka ympningen enligt § 3 skall förnyas;

b) att likaledes i början af hvarje kalenderår med ledning af de från skolföreståndarne till lielsovårds- eller kommunalnämnden insända förteckningar uppgöra listor, enligt af Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver alla under året revaccinationspligtige äfvensom å samma listor anteckna dem, som, ehuru förut revaccinationspligtiga, icke ännu blifvit revaccinerade eller å hvilka ympningen enligt § 3 skall förnyas;

e) att i samråd med vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds ordförande bestämma den ordning, i hvilken skyddskoppympningen och den derpå följande besigtningen af de ympade bör företagas; skolande underrättelse om nämnda ordning samt om tid och ställe för vaccinationen inom olika trakter af tjenstgöringsområdet ej mindre genom ordförandens försorg medelst kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt meddelas allmänheten än äfven af vaccinatören lemnas vederbörande provincial-, extra provincial- eller stadsläkare så tidigt, att han må kunna komma tillstädes, om så pröfvas nödigt;

d) att på sålunda angifna tider och ställen med skyddskoppor ympa alla tillstädesvarande personer, som finnas upptagna å de i punkterna a) och b) omhämnda listor eller som eljest anmäla sig för ympnings undergående;

e) att för nämnda ändamål i behörig tid förse sig med vaccinämne, som på reqvisition tillhandahålles kostnadsfritt från Medicinalstyrelsens vaccinationskontor eller från vederbörande förste provincialläkare och med dem likstälde stadsläkare; dock att vaccinatör, som är legitimerad läkare, äfven bör, sedan vaccinationen inom hans tjenstgöringsområde kommit i gång och så länge den för året pågår, sjelf söka bereda sig tillgång till vaccin medelst ympning från person till person, hvarjemte sådan vaccinatör skall uppsamla vaccin från friska och dertill lämpliga barn samt insända densamma till vederbörande förste provincialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare;

f) att på sjunde eller åttonde, senast nionde dagen efter verkstäld ympning besigtiga den ympade för utrönande huruvida skyddskoppor uppkommit samt fördenskull vid ympningens utförande underrätta den ympade, hans föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

g) att derest vaccinations- eller revaccinationspligtig person icke å utsatt tid och ställe infunnit sig till besigtning ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande helsovårdseller kommunalnämnds ordförande;

h) att efter verkstäld besigtning utfärda intyg, enligt af Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, huruvida ympningen lyckats eller slagit fel, samt i senare fallet om och när densamma skall förnyas;

i) att föra noggranna anteckningar öfver alla af honom ympade personer (vaecinationsjournaler) samt årligen före den 16 september insända afskrift af dessa journaler till vederbörande pastorsembete;

k) att, derest förnyadt vaccinationsintyg begäres, utfärda sådant intyg med ledning af vaccinationsjournalen;

l) att vid hvarje kalenderårs slut till vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd ingifva redogörelse, enligt af Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, för vaccinationen och revaccinationen under året; börande dervid uppgift särskild! lemnas dels beträffande de personer, hvilka försummat att låta vaccinera eller revaecinera sig eller under deras målsmanskap stående barn, hvarvid äfven de senares namn bör utsättas, eller oaktadt anmaning underlåtit att å utsatt tid och ställe inställa sig eller dem till besigtning, dels ock om hvad med hänsyn till vaccinationen tinnes anmärkningsvärd! eller anses kunna i ett eller annat afseende påkalla åtgärd från helsovårds- eller kommunalnämndens sida; och

m) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar, hvilka med hänsyn till skyddskoppympningen utfärdas af Medicinalstyrelsen.

Hvad här ofvan under punkterna f) g) h) i) k) och m) samt senare delen af punkten e) finnes föreskrifvet, gäller äfven för öfriga personer, som äro behörige att vaccinera och hvilka, utan att vara till vaccinatörer antagne, utöfva skyddskoppympning; skolande af dem förteckningar å de personer, som blifvit af dem ympade, uppgöras i enlighet med de af Medicinalstyrelsen för vaccinatörer faststälde formulär och årligen före den 1 september aflemnas till vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd å den ort de ympade tillhöra.

102 Kap. 3.

Helsovårds- och kommunalnämnders samt presterskapets åligganden.

§ 10.

Helsovårds- eller kommunalnämnd åligger:

a) att, sedan vederbörande stads- eller förste provincialläkare blifvit hörd beträffande de sökandes kompetens antaga med viss uppsägningstid erforderligt antal vaccinatörer samt, derest flere vaccinatörer finnas anstälda inom kommunen, fördela tjenstgöringsområdet dem emellan, så ock att dem entlediga; börande i såväl ena som andra fallet derom till K. M:ts Bef:de insändas underrättelse för att tillställas förste provincialläkaren;

b) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande i tjensten samt tillse, att såväl desse som andra personer, hvilka befatta sig med skyddskoppympning inom orten, iakttaga hvad dem åligger enligt detta reglemente eller på grund deraf utfärdade föreskrifter; och

c) att i anledning af vederbörande vaccinatörs årsberättelse vidtaga nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens befrämjande inom orten samt allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat, att låta vaccinera och revaccinera samt till besigtning inställa sig och under deras målsmanskap stående barn; skolande nämnden, derest sådant erfordras, anmäla uraktlåtenhet i berörda hänseende till författningsenlig påföljd äfvensom genom föreläggande af lämpligt vite söka förmå tredskande att fullgöra sin skyldighet. Härvid eger nämnden, i händelse af behof, påkalla och erhålla biträde af kronobetjeningen.

Har vaccinatör hos helsovårds- eller kommunalnämndens ordförande anmält, att person, som bort undergå besigtning på sätt i § 9 f) omförmäles, icke för sådant ändamål å utsatt tid och plats infunnit sig, skall ordföranden utan uppskof uppmana personen i fråga eller, om han står under målsman, denne att ofördröjligen fullgöra hvad honom härutinnan åligger.

§ 11.

Mom. 1. Presterskapet bör låta sig angeläget vara att, i hvad på detsamma beror, befordra skyddskoppympningen och uppmuntra till dess begagnande.

Mom. 2. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter inhändigande af vaccinationsjournalerna utan uppskof och senast före den 1 oktober uti församlingsboken anteckna dem, som i journalerna uppgifvas vara med framgång vaccinerade eller revaccinerade; skolande enahanda anteckning med stöd af företedt flyttningsbevis eller intyg från vaccinatör äfven göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingsboken;

b) att på grund af de i punkt a) omförmälda anteckningar särskildt anmärka i hvarje utfärdadt flyttningsbevis, huruvida den eller de i detsamma upptagna personer undergått vaccination och revaccination eller icke;

c) att, sedan fullständiga anteckningar gjorts efter vaccinationsjournalema, insända dessa till vederbörande provincial-, extra provincial- eller stadsläkare för att bifogas dennes årsberättelse; samt

d) att före den 16 januari hvarje år till vederbörande vaccinatör aflemna förteckning å de under närmast föregående kalenderår inom församlingen födda och dit inflyttade ovaccinerade barn, som ej redan aflidit eller utflyttat, med uppgift tillika å föräldrarnes eller målsmännens namn och bostad.

Mom. 3. Hvad i detta reglemente är om presterskapet och pastorsembetena föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven om främmande trosbekännares församlingsföreståndare.

Kap. 4.

Beredande af tillgång på vaccinämne.

§ 12-

Ingen må vägra legitimerad läkare, som förrättat vaccination, att af ympadt barn taga vaccinämne, om sådant befinnes erforderligt och med ympningens framgång förenligt.

§ 13.

Det åligger hvaije förste provincialläkare eller med sådan likstäld stadsläkare att sjelf eller genom annan legitimerad läkare tillhandahålla vederbörande vaccinatörer pålitligt vaccinämne samt att fördenskull icke allenast tillse, att de läkare, som utöfva skyddskoppymning uppsamla och utan dröjsmål till honom insända vaccin, utan äfven sjelf bidraga att oafbrutet underhålla vaccinationen för att derigenom än mera betrygga tillgången på godt ympämne.

§ 14-

Från Medicinalstyrelsens vaccinationskontor ega vederbörande vaccinatörer, så ock andre, som hafva befattning med skyddskoppympningen, att vid behof reqvirera och i mån af tillgång utbekomma animal vaccin, som skall lemnas kostnadsfritt åt förste provincialläkare och med dem likstälde stadsläkare äfvensom åt vaccinatörer.

Kap. 5.

Kostnadsersättningar.

§ 15.

Yaccinator eger, der ej annorlunda öfverenskommes, uppbära arvode enligt följande bestämmelser:

a) för hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga vaccinationslistorna, på sätt i § 9 a) och b) sägs, utgår af kommunens medel ett arfvode af 20 öre;

b) för hvarje på grund af lyckad vaccination eller revaccination utfärdadt sådant intyg hvarom i § 9 h) och k) förmäl es, erlägges af den ympade eller hans målsman en afgift af 50 öre; skolande dock för personer, som åtnjuta fattigvård eller eljest sakna utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, denna gäldas af kommunen;

c) för hvaije inställelse å offentligt utlyst vaccinationseller besigtningsmöte utgår, derest vaccinatören är förste provincialläkare, provincial-, extra provincial- eller biträdande provincialläkare eller vikarie för sådan läkare, i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor, af statsmedel en särskild ersättning efter den klass i gällande resereglemente, som är för provincialläkare bestämd, så framt platsen för nämnda möte ligger på längre afstånd från läkarens bostad än två kilometer, men i annat fall utgår denna ersättning med 5 kronor i dagtraktamente, utan rätt för läkaren att beräkna reseersättning. Åt annan vaccinatör å landet må i dylika fall reseersättning utgå af kommunens medel efter den grund, som vid hans antagande eller sedermera blifvit å kommunalstämma faststäld.

För den i punkten b) omförmälda afgift må utmätning ega rum utan föregående dom eller utslag.

§ 16.

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar för skyddskoppympningens utöfvande, blanketter till vaccinations-

listor och vaccinationsintyg m. m. äfvensom förste provincialläkarnes och dermed likstälde stadsläkarnes omkostnader för beredande af tillgång på ympämne, så ock kostnaderna för den under Medicinalstyrelsen stäida statsanstalten i Stockholm för reproduktion af animal vaccin med det dertill hörande vaccinationskontoret godtgöras af de under Medicinalstyrelsens förvaltning stäida medel för skyddskoppympningens befrämjande.

§ 17.

För postförsändelser innehållande vaccin eller reqvisition derå, hvilka af vaccinatörer afsändas till läkare, som tillerkänts tjenstebrefsrätt eller till Medicinalstyrelsens vaccinationskontor, må frankeringsfrihet åtnjutas på sätt och vilkor, som omförmälas i nådiga brefvet till Generalpoststyrelsen den 20 februari 1874.

Kap. 6.

Allmänna bestämmelser.

§ 18.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer Medicinalstyrelsen, som eger att i öfverensstämmelse med gällande författningar meddela råd och anvisningar rörande vaccinationens utöfning samt vidtaga alla de åtgärder för skyddskoppympningens behöriga vidmagthållande, som af Styrelsen bero, och i öfrigt, der så erfordras, till K. M:ts pröfning hemställa hvad Styrelsen i detta afseende finner nödvändigt eller gagneligt.

§ 19-

K. M:ts Bef:de skola, hvar inom sitt län vaka deröfver, att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer och att vederbörande helsovårdsstyrelser fullgöra hvad dem enligt detta reglemente åligger, för hvilket ändamål K. M:ts Befide äfven ega att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga lämpliga viten. När till K. M:ts Befides kunskap kommer, att å någon ort missförhållanden med hänsyn till skyddskoppympningen i ett eller annat afseende förefinnas, skall K. M:ts Befide tillse, att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande vidtagas.

§ 20.

Beträffande förste provincialläkares, provincial-, extra provincial- och stadsläkares åligganden i afseende å skyddskoppympningen stadgas särskildt i den för dem utfärdade nådiga instruktionen.

§ 21.

Den, som utmärkt sig genom nitisk utöfning af skyddskoppympningen, kan, sedan Medicinalstyrelsen, på vederbörandes anmälan, derom hos K. M:t väckt förslag, tilldelas ett särskildt hederstecken: »för befrämjad vaccination» eller annan lämplig belöning.

§ 22.

Mom. 1. Föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän, hvilka utan laga förfall uraktlåta att äfven efter anmaning fullgöra, hvad dem enligt § 1 mom. 1 af detta reglemente åligger, straffes med böter från och med fem till och med tjugo kronor. Till enahanda straff vare ock den förfallen, som utan giltig orsak underlåter att äfven efter anmaning ställa sig till efterrättelse föreskriften i § 1 mom. 2 a). Den sålunda försumlige eller tredskande eger vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd förelägga viss tid, inom hvilken, vid vite, som af kommunalnämnden må sättas till högst tjugo kronor, den uraktlåtna skyldigheten skall vara fullgjord. Försummas äfven detta, eger helsovårdsnämnden att genom höjda viten göra sig hörsammad och kommunalnämnden att anmäla förhållandet hos K. M:ts Bef:de.

Mom. 2. Vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympningen äfvensom föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt, som, oaktadt erhållen påminnelse underlåter att fullgöra, hvad honom enligt detta reglemente eller särskilda i kraft af detsamma utfärdade föreskrifter åligger, straffes med böter från och med tio till och med femtio kronor. Låter vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympningen sig ej häraf råtta, eger Medicinalstyrelsen att, efter förutgången varning, fråntaga honom rättigheten att vaccinera.

kamma bötesansvar vare för en hvar, som vägrar att under de i § 12 anförda omständigheter låta taga vaccinämne eller som, utan att dertill vara berättigad, verkställer skyddskoppympning.

Mom. 3. Visar vaccinatör eller annan utöfvare af skydds-

koppympning vid dess verkställande vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet, eller tager han, utan att vara dertill berättigad vaccinämne af ympad person, böte, der ej straff enligt allmän lag hör å förseelsen följa, från och med fem till och med ett hundra kronor.

§ 23.

Böter och viten efter detta reglemente och de i enlighet med detsamma meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola de förvandlas enligt allmän lag.

§ 24.

Mom. 1. Förseelse mot detta reglemente eller de enligt detsamma meddelade föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, der särskild sädan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes, vid allmän domstol; och gälle, i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär i brottmål är förordnadt.

Mom. 2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande helsovårds- eller kommunalnämnd ock att för särskildt fall förordna åklagare.

Öfver de beslut, hvilka det enligt detta reglemente tillkommer K. M:ts Bef:de, helsovårds- eller kommunalnämnd att meddela, eger den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär öfver K. M:ts Bef:des beslut inom den tid, som för öfverklagande af förvaltande myndigheters och embetsverks beslut är bestämd, samt öfver helsovårds- och kommunalnämnds beslut hos K. M:ts Bef:de inom den tid, som är bestämd för öfverklagande af kommunalstämmas beslut ; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.__

Detta reglemente skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1897, dock hvad Stockholm beträffar med den inskränkning, som betingas af nådiga förordningen om mantals- och skattskrifningen i denna stad.