med förslag till lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten m. m.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

1 N:o 34.

Kongl. Majits nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten m. m.; gifven Stockholms slott den 24februari 1899.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels antaga härvid fogade lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten;

dels, med ändring af nu gällande bestämmelser i fråga om sättet för bestridande af pensioneringen af så väl embets- och tjenstemän samt betjente vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjensteinnehafvare vid postverket, medgifva, att samtlige till poststaten hörande tjensteinnehafvare, livilka från och med det år, då sådan ny organisation af civilstatens pensionsinrättning inträder, som i statsrådsprotokollet blifvit omförmäld, afgå ur tjenst, ega att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen,- derest de för rätt till pension af staten stadgade vilkor blifvit behörigen uppfylda, äfvensom att från och med samma tidpunkt de pensioner, som dittills blifvit tjensteinnehafvare vid postverket beviljade från civilstatens pensionsinrättning att utgå jemte pension från postverkets pensionsstat, må i stället utgå från sistnämnda pensionsstat;

dels för bildande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet anförda grunder, af ny enke- och pupillkassa för civilstaten uppföra å nionde hufvudtiteln såsom ordinarie anslag ej mindre 35,000 kronor såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden Bih. till liiksd. Prat. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 1

2 Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 34.

för nämnda kassa än äfven 9,200 kronor till beredande af frihet från befordringsafgifter för de till åttonde och nionde pensionsklasserna hörande delegare i kassan;

dels och — under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad Kongl. Maj:t i föregående punkter föreslagit — med uteslutande från riksstaten för år 1900 af de hittills å nionde hufvudtiteln uppförda anslagen till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor, medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande behållningar å det till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns enkor och omyndiga barn anvisade anslag å 45,000 kronor må användas till bestridande af derifrån redan beviljade pensioner, samt att hvad derutöfver kan blifva för samma ändamål erforderligt må af Kongl. Maj:t af tillgängliga medel förskjutas för att sedermera hos Riksdagen till ersättande anmälas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF.

Hans Wachtrneister.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

8 Förslag

till

Lag

angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten.

§ 1.

Rätt till pension af staten enligt denna lag tillkommer, med de inskränkningar och under de vilkor, som här nedan angifvas, hvarje ordinarie innehafvare af civil befattning, med hvilken är förenad lön å stat, som blifvit faststäld af Konungen och Riksdagen.

Med civil befattning förstås här hvarje befattning, som icke är militär, civilmilitär eller uteslutande presterlig.

§ 2.

Från pensionsrätt enligt denna lag undantagas:

a) innehafvare af befattning, som medför rätt till pension från arméns pensionskassa, flottans pensionskassa, statens jernvägstrafiks pensionsinrättning eller telegrafverkets pensionsinrättning;

b) tjensteinnehafvare, som icke eger svensk medborgarerätt.

§ ä.

Pension är antingen hel eller afkortad och utgår med högst 8,000 kronor för år räknadt.

§ 4.

Med hel pension förstås, i de fall der aflöningsförmånerna äro fördelade i lön och tjenstgöringspenningar, ett lönen motsvarande belopp.

4 Kongl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Der sådan fördelning ej eger ruin, utgör hel pension den del af lönebeloppet, hvilken tjensteinnehafvaren icke är skyldig att afstå under tjenstledighet, som åtnjutes för sjukdom.

Hel pension utgör dock:

för häradshöfding 5,000 kronor;

för förste landtmätare 2,500 kronor; och

för provinsialläkare 4,000 kronor.

§ 5.

Rätt att afgå från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension inträder:

a) vid 62 lefnads- och 25 tjenstår, deraf 20 år såsom provinsialläkare,

för provinsialläkare;

b) vid 62 lefnads- och 30 tjenstår, som tillbragts vid gymnastiska centralinstitutet eller vid allmänt läroverk,

för gymnastiklärare;

c) vid 65 lefnads- och 35 tjenstår:

för bevakningspersonalen vid fångvården,

„ landtbruksingeniörer,

„ postvaktbetjente,

„ bevakningspersonalen vid tullverket,

„ tjenstemän och betjente vid skogsstaten,

„ lärarne vid de allmänna läroverken, med undantag af gymnastiklärare, samt

„ läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke;

d) vid 65 lefnads- och 25 tjenstår:

* för professorer och e. o. professorer vid rikets universitet och karolinska institutet,

„ professorer vid veterinärinstitutet, tekniska högskolan och fria konsternas akademi,

„ lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium, samt „ lärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna;

e) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom chef för jernvägsstyrelsen: för chefen för j ernvägsstyrelsen;

/) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen : ,

för chefen för medicinalstyrelsen; g) vid 67 lefnads- och 35 tjenstår:

för alla öfrige tjensteinnehafvare, här ej särskildt nämnde.

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Oberoende af nu stadgade lefnads- och tjenstår inträder rätt till afgång från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension för tjensteinnehafvare, som i eller för tjensten ådragit sig skada eller sjukdom af så svår beskaffenhet, att enligt behörig läkares intyg utsigt icke förefinnes, att den skadade eller sjuke någonsin kan återvinna tjenstbarhet.

§ 6.

Tjensteinnehafvare, hvilken uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder, men icke räknar det i fråga om hans befattning bestämda antalet tjenstår, vare jemväl, derest tjenståren icke understiga 20, berättigad till afgång från tjensten mot åtnjutande af pension, som dock i sådant fall utgår med ett i förhållande till det lägre tjenstårsantalet minskadt belopp. Vid denna förvandling må endast hela tjenstår tagas i betraktande. Faller det dervid uppkommande pensionsbeloppet mellan två hela tiotal kronor, afjemnas det till närmast högre tiotal kronor.

Pension, hvarom här sägs, kallas afkortad.

§ t-

Skyldig att från innehafvande tjenst afgå vare den, som uppnått 70 lefnadsår och enligt här ofvan meddelade bestämmelser befinnes vara till hel pension berättigad.

Sådan skyldighet inträder dock redan efter uppnående af den i § 5 stadgade lefnads- och tjenstålder, derest tjensteinnehafvare af sjukdomsfall, hvilket räckt mer än ett år, varit och fortfarande befinnes vara förhindrad att bestrida sina tjensteåligganden.

§ 8.

Tjensteinnehafvare, hvilken ännu ej uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder, men på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte under fem på hvarandra följande år varit urståndsatt att sjelf bestrida sin tjenst, vare skyldig att från tjensten afgå, derest genom behörig läkareattest styrkes, att ingen utsigt förefinnes, att han någonsin kan i tjensteutöfning åter inträda, och Konungen pröfvar det allmännas fördel kräfva, att tjensten varder med annan innehafvare besatt.

Har tjensteinnehafvare, hvarom här säges, vid afgång från tjensten uppnått det antal tjenstår, som i händelse af fulla lefnadsår skulle berättigat honom till hel pension, utgår hel pension. I annat fall till-

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

kommer honom afkortad pension, der ej på grund af stadgandet i sista stycket af § 5 hel pension skall utgå.

§ 9.

Med tjenstår förstås den tid, hvarunder tjensteinnehafvaren i ordinarie eller extra ordinarie anställning eller på grund af särskildt förordnande varit verksam i allmän tjenst; och må förty pensionssökande icke tillgodoräknas den tid, hvarunder han åtnjutit ledighet från innehafvande tjenst, så framt icke denna ledighet utgjorts af semester eller förorsakats af sjukdom, särskildt offentligt uppdrag eller resa för egen utbildning. Den, som i ordinarie tjenst saknat rätt till semester eller ferier, ege dock att, utan afdrag, få sig tillgodoräknad den tid, hvarunder han för enskilda angelägenheter varit tjenstledig, men detta endast i den mån ledigheten ej öfverstigit en och en half månad under hvarje kalenderår.

§ io.

Pension utgår från och med månaden näst efter den, hvari pensionär erhållit afsked från statens tjenst, till och med den månad, hvari han dör eller pensionsrätten eljest upphör.

Har pensionär efter erhållet afsked blifvit med stöd af 2 kap. 17 § strafflagen, i stället för till mistning af embete eller tjenst på viss tid, dömd till fängelse, ege han ej rätt att uppbära pension för den tid, detta straff varar.

§ 11.

Pension må ej åtnjutas för mer än eu befattning eller utgå samtidigt med lön af staten eller med pension, hvartill vederbörande på grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt, som af staten understödjes.

Genom hvad sålunda är stadgadt sker likväl ingen ändring i den rätt, som enligt gällande bestämmelser kan under vissa omständigheter tillkomma chefen för jern vägsstyrelsen att uppbära pension samtidigt från allmänna indragningsstaten och statens jernvägstrafiks pensionsinrättning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

§ 12.

I fråga om påföljd för uraktlåtenhet att lyfta till utbetalning förfallet pensionsbelopp galle hvad i sådant afseende nu är eller framdeles må blifva stadgadt om uttagande inom viss tid af medel, som från statens kassor anordnas.

§ 13.

Pensionsrätt förverkas:

a) af den, som upphör att vara svensk medborgare:

b) af den, som. blifvit afsatt från tjenstebefattning, med hvilken är förenad rätt till pension enligt denna lag, eller som efter erhållet afsked blifvit, i stället för till afsättning, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen;

c) af den, som efter erhållet afsked blifvit dömd förlustig medborgerligt förtroende.

I de i b) och c) omförmälda fall skall pensionsrätten anses förverkad vid den tid, domstolens beslut vunnit laga kraft.

§ 14.

Pension enligt denna lag må endast af Konungen beviljas; och skola törty alla frågor om rätt att komma i åtnjutande af pension, hvarom i denna lag sägs, underställas Konungens pröfning och afgörande.

§ 15-

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900 och ega tillämpning på hvar och en, som efter nämnda dag utnämnes till syssla, hvarmed enligt ofvan angifna grunder pensionsrätt följer; och skall för den skull allt hvad nu ma vara föreskrifvet i fråga om pensionsrätt, skyldighet att vid viss ålder afgå från tjenst eller annat med åtnjutande af de å lönestat uppförda förmåner förenadt vilkor, derest det befinnes strida mot hvad i denna^lag är stadgadt, icke ega giltighet för sådan tjensteinnehafvare.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lisa års riks-

dagsskri/velse.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Mafit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari

1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas, Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD, friherre Rappe,

Annerstedt,

VON K RUSENST JERN A,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister anförde i underdånighet :

Med föranledande af en vid 1889 års riksmöte inom andra kammaren väckt motion, hvari — under erinran hurusom civilstatens pensionsinrättnings tillgångar år efter år så högst betydligt ökats, att samtliga inrättningens fonder och kassor vid 1887 års slut uppgått till en summa af 11,104,597 kronor 35 öre — yrkande framstälts, att Riksdagen måtte besluta, att statsbidragen till nämnda pensionsinrättning, utgörande tillhopa 119,271 kronor, skulle i sin helhet eller till de delar, som kunde indragas, statsverket besparas och således icke under år 1890 tillfalla pensionsinrättningen, anhöll Riksdagen i sin den

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

16 maj 1889 aflåtna underdåniga skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning ocli behof och i sammanhang dermed taga under öfvervägande, huruvida icke genom förändrade bestämmelser angående samma pensionsinrättning minskning i statens utgifter för pensionering af civile embetsoch tjenstemän samt betjente skulle kunna beredas, samt till Riksdagen snarast möjligt inkomma med det förslag, som af berörda utredning kunde föranledas.

Den 19 augusti samma år uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt en komité att verkställa den sålunda begärda utredningen af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof samt att i sammanhang dermed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade bestämmelser angående berörda pensionsinrättning äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter för pensionering af civile embets- och tjenstemän kunde beredas.

Efter det komitén tagit del af berättelsen angående civilstatens pensionsinrättnings ställning år 1888 samt förskaffat sig kännedom om de omständigheter, hvarunder ej mindre pensionsinrättningen än äfven allmänna indragningsstaten uppkommit och utvecklats, jemte hvad i öfrigt för behandling af den till komitén öfverlemnade frågan ansågs erforderligt, befans det nödvändigt för åstadkommande af den anbefalda utredningen att erhålla på vetenskapliga grunder uppgjorda beräkningar öfver pensionsinrättningens behof under följande olika förutsättningar, nemligen dels om det i § 11 af reglementet för civilstatens pensionsinrättning förekommande stadgande, att den, som afginge ur tjenst med åtnjutande åt pension på rikets allmänna indragningsstat, ej egde rätt att från nämnda pensionsinrättning undfå pension, borttoges, dels om nämnda § borttoges och pensionsåldern i pensionsinrättningen derjemte höjdes till 65 år, dels oclc om pensionsinrättningen skulle bestrida pensioneringen från allmänna indragningsstaten för delegarne i pensionsinrättningen; och erhöll professorn vid tekniska högskolan A. Lindstedt uppdrag att verkställa dessa beräkningar.

Af professor Lindstedts i anledning deraf afgifna betänkanden visade det sig: att pensionsinrättningen, i stället för att, såsom ansetts sannolikt, ega öfverskott, från och med år 1887 varit i behof af en ytterligare stadigvarande årsinkomst af 252,864 kronor eller med andra ord vid 1886 ars slut lidit af en kapitalbrist, uppgående efter 31 procent räntefot till öfver 7,000,000 kronor; samt att den sålunda Bih. till Piksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 2

Komitén s föräta uppdrag.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

förefintliga bristen, approximativt beräknadt, kunde anses hafva föror-

sakats :

dels till belopp af ........................................................ 2,104,000 kronor

af en år 1877 företagen höjning af samtliga pensionsbeloppen ;

dels till belopp af ........................................................ 646,000 „

af åtskilliga tjenstemäns samtidigt beslutade uppflyttning i högre pensionsklass ;•

dels till belopp af ....................................................... 1,074,000 „

af nya embetsverks och tjensters upptagande i inrättningen jemte brefbärarnes upptagande i åttonde klassen;

och dels till belopp af.................................................. 3,401,000 „

af posttjenstemännens förändrade pensionering,

allt med inbegrepp af upplupna räntor å den vid de särskilda årens slut befintliga bristen.

Af de verkstälda uträkningarne hade jemväl blifvit ådagalagdt (sid. 485 pensionskomiténs betänkande):

l:o) att, om civilstatens pensionsinrättning skulle fortsätta sin verksamhet såsom dittills, dess ställning vid 1890 års slut varit sådan, att pensionsinrättningen utöfver de inkomster, som då stode den till buds, behöft en ytterligare årsinkomst af minst 290,000 kronor, att utgå från och med den 31 december 1891;

2:o) att, om pensionsinrättningen skulle fortfara med sin dittills varande verksamhet med den förändring att 11 § borttoges ur reglementet, pensionsinrättningen vid 1890 års slut behöft, utöfver sina dåvarande inkomster, en ytterligare årsinkomst af 1,070,000 kronor;

3: o) att, om pensionsinrättningen skulle fortfara med sin dittills varande verksamhet med den förändring att 11 § borttoges och derjemte pensionsåldern för tjenstemännen faststäldes till densamma som för pensions åtnjutande från allmänna indragningsstaten, den behöfliga årsinkomsten utgjort 924,000 kronor;

4:o) att, om i fallet 2:o) tjenstemannapensionerna skolat utgå med de för allmänna indragningsstaten bestämda belopp, den behöfliga årsinkomsten utgjort 2,250,000 kronor; samt

5:o) att om i fallet 3:o) pensionsbeloppen blifvit lika med dem å allmänna indragningsstaten, den behöfliga årsinkomsten utgjort 1,887,000 kronor.

Till grund för samtliga dessa beräkningar hade legat förutsättningarna, dels att pensionsinrättningen derefter icke såsom delegare

11 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

upptoge innehafvare af nyinrättade tjänster eller hela nya embetsverk utan att erhålla den tillökning i årsinkomst, som efter verkstäld utredning befunnes svara mot de nya förbindelserna, dels och att ej heller upp flyttningar af hela embetsverk eller delar deraf till högre pensionsklass på andra vilkor finge ifrågakomma.

I underdånig skrifvelse den 7 februari 1891 anmälde komitén, att den ansåge sig hafva fullgjort uppdraget att verkställa en utredning af pensionsinrättningens ställning och behof, samt att komitén funne resultatet af den verkstälda utredningen lägga hinder i vägen för att föreslå åtgärder, hvilka, såvidt de skulle leda till minskning i statens utgifter för den civila tjenstemannapensioneringen, ovilkorligen måste än ytterligare försvåra pensionsinrättningens ställning.

Efter det direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning inkommit med infordradt underdånigt utlåtande, anmäldes ärendet inför Eders Kongl. Maj:t den 6 augusti 1891; och fann Eders Kongl. Maj:tdågodt uppdraga åt komitén att

dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin nuvarande omfattning och organisation eller om en mera genomgripande förändring eller inskränkning af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna påkallad och i sammanhang dermed i öfrigt föreslå åtgärder till betryggande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning,

dels ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt, genom omorganisation och förening af flere eller färre nu befintliga pensionsinrättningar och indragningsstater eller annorledes genom förändring af nu gällande bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civile embets- och tjenstemän och af deras efterlemnade enkor och barn, ej mindre förenkling i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande härför erforderliga penningemedel än ock lindring i statsverkets utgifter för sagda pensionering skulle kunna åstadkommas.

Med underdånig skrifvelse den 28 maj 1894 öfverlemnade komitén Dbetänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn»; innefattande detta betänkande följande särskilda delar:

I. historisk-statistisk redogörelse angående pensionering af statens civile tjensteinnehafvare;

II. historisk-statistisk redogörelse angående pensionering af statens civile tjensteinnehafvares enkor och barn;

III. grunder för ordnande af det civila pensionsväsendet;

IV. förslag till pensionslag för civilstaten, jemte motiver;

Komitén» anmälan i und. skrifvelse d. 7 febr. 1X91.

Komitén» senare uppdrag.

Komitébetänkandet af d. DS maj 189 j.

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

V. förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn, jemte motiver;

VI. plan för afvecklingen af nuvarande pensionsinrättningars förbindelser m. m.

Iärendet hörde Öfver komiténs betänkande, i dess helhet eller i särskilda delar

vederbörande, deraf, hafva sedermera underdåniga yttranden infordrats från inspektören öfver försäkringsanstalterna, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, fullmägtige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning, direktionen för samma pensionsinrättning, telegrafstyrelsen, direktionen öfver tullstatens enskilda pensionsinrättning, generaltullstyrelsen, medicinalstyrelsen, fullmägtige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning, direktionen öfver nämnda pensionsinrättning samt statskontoret; hvarefter i anledning af statskontorets underdåniga utlåtande sistnämnda så väl fullmägtige som direktion å nyo blifvit hörda samt generalpoststyrelsen med underdånigt utlåtande inkommit.

Komitim I komitébetänkandets l:a afdelning lemnas en utförlig framställning

redogörelse. de okka och grunder, som här i landet tillämpats i fråga om

beredande af uppehälle åt ålderstigne och utarbetade civile tjensteinne-

a) Allmänna häfvare i allmänhet (sid. 3—10). Hufvudinnehållet af denna redogörelse bcsuZmciser. torde kuana så sammanfattas:

att i äldre tider civil tjensteinnehafvare icke egde rätt till pension, men å andra sidan icke heller var pligtig att vid af ålder eller sjuklighet uppkommen oförmåga att sköta tjensten derifrån afgå, utan kunde till sin död bibehålla sysslan jemte dermed förenad aflöning;

att genom nådiga förordningen den 24 januari 1778 uttryckligen stadgats, att en embetsman vid civilstaten, som uppnått 70 års ålder samt länge och väl tjenat, kunde, om han det åstundade, få afsked med hela lönen;

att — då härigenom icke afhjelptes det gamla missförhållandet, att den afskedstagande fick behålla lönen, under det att efterträdaren fortfarande måste tjena antingen utan lön eller ock, i händelse han förut innehaft tjenst, mot den dertill hörande lön, intill dess den från tjensten afgångne embete- eller tjenstemannens lön blifvit ledig — vid 1809- 1810 årens riksdag beslut fattats, hvarigenom pensionsbeloppen för de civile embete- och tjenstemän, hvilka erhållit afsked med fulla lönen i pension, uppfördes å en särskild afdelning af riksstaten, benämnd allmänna indragningsstaten;

13 Kongl. Majäs Nåd. Proposition N:o 34.

att, i enlighet med Rikets Ständers derom fattade beslut, genom nådiga brefvet den 25 juni 1818 föreskrifvits, att civile löntagare, som erhölle afsked, sedan de uppnått 70 år och varit i 30 års oafbruten tjenst, skulle erhålla pension motsvarande lönens belopp;

att — sedan vid 1823 års riksdag uppmärksamheten blifvit fäst å angelägenheten deraf, att civile embets- och tjenstemän berättigades att vid en lägre ålder, än författningarne då bestämde, taga afsked ur rikets tjenst med löneviikorens oafkortade bibehållande — Kongl. Maj:t, med godkännande af en af Rikets Ständer gjord hemställan, i nådigt bref den 12 november 1823 förordnat, att terminen för civile embets- och tjenstemäns rätt att taga afsked med sina löneförmåner oafkortade skulle nedsättas från 70 till 65 års ålder, då efter vid pass 40 års tjenstgöring deras sjuklighet eller försvagade helsotillstånd genom laglig läkareattest styrktes;

att genom nådigt bref den 16 mars 1858 pensionsbeloppen blifvit sålunda bestämda, att de tjensteinnehafvare, som uppbure i lön 3,000 rdr eller derunder, skulle undfå hela beloppet i årlig pension, de, som hade öfver 3,000 rdr, men mindre än 3,750 rdr, finge 3,000 rdr och de, som hade 3,750 rdr eller derutöfver, finge 80 procent eller £ af hela lönesumman, dock så att den årliga pensionen ej i något fall finge öfverstiga 8,000 rdr;

samt att genom beslut vid 1877 års riksdag och nådiga brefvet den 1 juni samma år förordnats, att, oberoende af hvad då gällande stadganden innehölle om rätt till pension å allmänna indragningsstaten, civile embets- och tjenstemän samt betjente, hvilkas aflöning på grund af reglering, som skett vid 1876 och 1877 årens riksdagar eller vid följande riksdagar kunde ega rum, vore fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, berättigades — der ej för särskilda fall andra bestämmelser vore eller blefve meddelade — att, då de uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vid afskedstagandet från tjensten å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens hela belopp.

Jemte dessa allmänna föreskrifter hafva, såsom nyss antyddes, tid efter annan och merendels i samband med verkstälda löneregleringar för vissa tjenstemannakårer eller tjenstemän utfärdats särskilda dels af tjensternas beskaffenhet, dels ock af andra förhållanden påkallade stadganden angående tjensteinnehafvares rätt till pension vid afgång från tjenst. Rörande dessa erinrar komitén (sid. 10—36) bland annat:

att genom nådiga kungörelsen den 7 juni 1878 häradshöfding ^förklarats berättigad att efter fylda 65 lefnads- och 35 tjenstår uppbära en årlig pension af 5,000 kronor eller 500 kronor mer än den lön, som

b) Speciel a pensionsbestämmelser.

14 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

enligt vid 1874 års riksdag antagen lönereglering blifvit åt häradshöfding anvisad;

att, sedan Eders Kongl. Maj:t, enär större delen af tjenstebefattningarne vid fångvården vore af särdeles mödosam och svår samt kroppsoch själskrafter hastigt medtagande beskaffenhet och för den skull här förelåge sådana särskilda förhållanden, som i flere fall föranledt Riksdagen att medgifva en nedsättning i pensionsåldern under den i allmänhet antagna, i den till 1882 års riksdag aflåtna statsverkspropositionen föreslagit, att pensionsrätt måtte tillerkännas en del af bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, nemligen fanjunkare, underofficerare, vaktmästare, förste vaktkonstaplar samt vaktkonstaplar, äfvensom fånggevaldigerna, vid uppnådda 60 lefnads-och 30 tjenstår, derest löntagaren minst 20 år innehaft ordinarie tjenst på fångvårdens stat, Riksdagen bifallit denna framställning med den ändring, att pensionsrätten finge inträda först vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjenstår;

att genom beslut vid 1884 års riksdag och nådiga brefvet den 30 maj samma år landshöfding förklarats berättigad att, efter uppnådda 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, deraf minst 10 såsom landshöfding, uppbära en årlig pension af 6,000 kronor;

att förste landtmätare, som vid afskedstagandet tjenat i minst 30 år och under sammanlagdt minst 25 år innehaft viss anställning inom landtmäteristaten, genom nådiga brefvet den 7 juni 1878 tillagts rättighet att vid uppnådda 60 lefnadsår undfå pension till belopp af 2,500 kronor eller 1,000 kronor mer än den i samtidigt faststäld lönestat, upptagna lön;

att, med hufvudsakligt bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit, 1885 års Riksdag medgifvit, att, under förutsättning att kommissionslandtmätarnes antal hölles inom bestämda gränser, å allmänna indragningsstaten finge uppföras 48 pensioner till belopp af 1,600 kronor för hvarje, att af Eders Kongl. Maj:t, i den mån nämnda antal pensionsrum dertill lemnade tillfälle, tilldelas kommissionslandtmätare, som uppnått 65 lefnadsår och tjenat minst 30 år samt under sammanräknade 25 år innehaft viss anställning inom landtmäteristaten och under dessa 25 år pröfvades hafva varit verksamma såsom landtmäteritjenstemän;

att, enligt beslut vid 1875 års riksdag, storskiftes- och afvittringslandtrnätare, som tjenat 30 år, deraf minst 25 år vid storskiftes- eller afvittringsverken, skulle vid uppnådda 60 lefnadsår vara berättigad till en årlig pension af 2,000 kronor;

att på grund af 1876 års riksdagsbeslut genom nådiga brefvet den 2 juni samma år landtbruksingeniör förklarats kunna redan vid 60 års ålder komma i åtnjutande af pension, såvida han efter minst 30 års

15 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

anställning såsom landtbruksstipendiat eller landtbruksingeniör befunnes vara till helsa och kroppskrafter så försvagad, att han icke längre kunde sin befattning på tillfredsställande sätt utöfva;

att för den egentliga bevakningspersonalen vid tullverket, d. v. s. för alla dem, som tillhöra kustbevakningen, samt för den stationära tullbevakningen från och med roddaregraden till och med öfveruppsyningsmän fortfarande tillämpas i nådiga förordningen den 18 november 1836 meddelade stadganden, enligt hvilka berättigats: l:o) till hel pension eller åtnjutande af hela ordinarie lönebeloppet ej mindre de, som i och för tjensten blifvit genom yttre våld eller andra styrkta olyckstillfälligheter skadade till lemmar och helsa samt dymedelst oförmögne till vidare tjenstgöring, än äfven de, hvilka efter redlig och trogen tjenst i sammanräknadt 30 års tid hunnit öfver 60 års ålder; 2:6) till trefjerdedels pension de, som antingen upphunnit 60 lefnadsår, men icke tjenat i 30 år, eller tjenat i 30 år, men icke uppnått 60 års ålder; 3:o) till half pension de, som före uppnådda 60 lefnadsår tjenat i minst 25 år, och de, som vid en lägre ålder och efter kortare tjenstetid vore till erforderlig tjenstgöring oförmögne samt tillika utmärkt sig genom skicklighet och pålitlighet; och 4:o) till en fjerdedels pension de, som efter kortare tjenstetid funnits till erforderlig tjenstgöring oförmögne, derest i öfrigt icke skäl förekommit till deras lagliga skiljande från tullverket utan pensionsförmån;

att — sedan i anledning af en vid 1873 års riksdag väckt motion om universitetslärares pensionering Riksdagen för sin del medgifvit, att universitetens professorer och adjunkter samt bibliotekarier och räntmästare vid hvardera universitetet skulle vara berättigade att, om de efter uppnådda 65 lefnadsår gjorde ansökan om afsked, å allmänna indragningsstaten uppföras till åtnjutande af pension, för professor, bibliotekarie och räntmästare af 4,500 kronor samt för adjunkt af 2,500 kronor, hvaremot de anslag till emeritilöner, som från statsverket till universiteten utginge, borde vid inträffande ledighet upphöra — Eders Kongl. Maj:t den 6 juni samma år faststält detta Riksdagens beslut till efterrättelse;

att genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år dels vice bibliotekarier vid universiteten medgifvits under enhahanda vilkor, som för bibliotekarie vid 1873 års riksdag bestämts, pensionsrätt till belopp af 2,500 kronor, dels ock professorer, e. o. professorer och adjunkter vid karolinska institutet erhållit rätt att efter uppnådda 65 lefnadsår vid afskedstagandet ur tjensten å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till belopp af 4,500 kronor för ordinarie

16 - Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

professor samt 2,500 kronor för e. o. professor och adjunkt; varande pensionsrätt, lika med den, som sålunda tillkommer professorer vid karolinska institutet, genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut år 1886 tillerkänd innehafvaren af den på grund af gåfvobref af f. d. provinsialläkaren Bottiger upprättade professur vid nämnda institut;

att gymnastiklärare, hvilka antingen vid gymnastiska centralinstitutet eller elementarläroverk oförvitligen tjenstgjort. i 30 år och uppnått 60 års ålder, jemlikt nådiga brefvet den 16 mars 1858 berättigats att uppföras på allmänna indragningsstaten med sin fulla lön såsom pension;

att genom sistnämnda nådiga bref, jemfördt med nådiga brefvet den 11 december 1863, lärare vid rikets elementarläroverk förklarats skola komma i åtnjutande af enahanda rättighet till pension å allmänna indragningsstaten, som enligt gällande författningar tillkomme civile embets- och tjenstemän, till följd hvaraf något anslag till emeritilöner vid elementarläroverken ej vidare skulle å riksstaten uppföras;

att enligt beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år dels professorer och lektorer vid tekniska högskolan tillerkänts rätt att efter uppnådd ålder af 65 år och, hvad lektorer e beträffade, 20 års tjenstgöring vid institutet efter afskedstagandet uppbära pension å allmänna indragningsstaten med de belopp, hvartill deras fasta löner uppginge, dels ock lektorerne vid de tekniska elementarskolorna tillerkänts rätt till pension å nämnda stat enligt de grunder, som för sådan rättighets åtnjutande gälde för lektorer vid de allmänna läroverken ;

att, sedan Eders Kongl. Maj:t i den till 1884 års riksdag aflåtna statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen medgifva provinsialläkare rätt att vid fylda 60 år och efter 30 års tjenstgöring i statens tjenst afgå med pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 4,000 kronor, men Riksdagen fattat det beslut, att provinsialläkare skulle ega att vid fylda 60 år och efter 25 års tjenstgöring i statens tjenst, af hvilka 20 år såsom provinsialläkare, afgå med pension till det af Eders Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, detta beslut blifvit genom nådiga brefvet den 10 juli 1884 till vederbörlig efterrättelse meddeladt;

att jemlikt nådiga brefvet den 20 juni 1879 professorerne och lektorn vid veterinärinstitutet erhållit rätt att, då de uppnått 65 års ålder och, hvad lektorn beträffar, då han i 20 år tjenstgjort vid institutet, uppbära pension å allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill lönen uppginge;

att lärarne vid akademiens för de fria konsterna läroverk genom beslut vid 1878 års riksdag och nådiga brefvet den 31 maj samma år

17 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

förklarats berättigade att, då de uppnått 65 års ålder, uppbära pension från allmänna indragningsstaten med lönens belopp;

samt att lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium och direktören för detsamma på grund af beslut vid 1884 års riksdag och nådiga brefvet den 10 juli samma år berättigats att efter uppnådda 60 lefnadsår och minst 20 tjenstår undfå pension från allmänna indragningsstaten med ett lönen motsvarande belopp.

Bland vilkoren för åtnjutande af de aflöningsförmåner, som finnas upptagna i de lönestater, hvilka blifvit vid 1876 års riksdag eller sedermera antagna, förekommer i de flesta fall skyldighet för löntagaren att vid uppnådd pensionsålder från tjensten afgå; och äfven för en del andra löntagare finnes sådan skyldighet föreskrifven. För några embetsmän, nemligen presidenter och ledamöter i hofrätterna och kammarrätten samt ledamot i krigshofrätten och häradshöfdingar, inträder rätten att taga afsked med pension vid 65 lefnads- och 35 tjenstår, men förpligtelse att afgå först vid 70 år, detta dock vare sig den för erhållande af pension bestämda tjenståldern då är uppnådd eller icke.

Enligt den af komitén (sid. 38—41) lemnade sammanfattning af gällande bestämmelser i fråga om pensionsrätt samt skyldighet att vid viss ålder från embete eller tjenst afgå finnes deremot för nedannämnda tjensteinnehafvare för närvarande ingen lagstadgad förpligtelse till afgång vid viss uppnådd lefnadsålder, nemligen statsråd, justitieråd, fångvårdens å ordinarie stat uppförde tjenstemän (utom en del af bevakningspersonalen), öfverståthållaren, underståthållaren samt tjenstemän vid öfverståthållareembetets kansli, landshöfdingar äfvensom tjenstemän vid landsstaten, länsveterinärer, tjenstemän vid stuteristaten, förste landtmätare, kommissionslandtmätare, storskiftes- och afvittringslandtmätare, tullverkets tjenstemän med undantag af dem, som tillhöra den egentliga bevakningspersonalen, professorer, adjunkter, sekreterare, kamererare, bibliotekarier, vice bibliotekarier och räntmästare vid universiteten, professorer, e. o. professorer och adjunkter vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, ämneslärare vid de allmänna läroverken, gymnastiklärare vid gymnastiska centralinstitutet och de allmänna läroverken, professorer och lektorer vid tekniska högskolan och veterinärinstitutet, lektorer vid de tekniska elementarskolorna och Chalmers’ tekniska läroanstalt, lärare vid farmaceutiska institutet, barnmorskeundervisningsanstalterna samt vid akademiens för de fria konsterna läroverk, föreståndaren vid veterinärinrättningen i Skara, läkare och sysslomän vid hospitalen, föreståndaren för statens meteorologiska centralanstalt, intendenter vid naturhistoriska Bill. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Raft. 3

r) A/gängsskyldighet.

d) Poststaten.r ptntionering.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

riksmuseum, riksautiqvarien och amanuenser vid vitterhets-, historieoch antiqvitetsakademien, direktören vid institutet för blinda, musikaliska akademiens tjensteman samt direktören och lärarne vid samma akademis konservatorium.

Efter denna sammanfattning af de bestämmelser, som nu gälla angående flertalet civile tjensteinnehafvares rätt till pension å allmänna indragningsstaten, och innan jag öfvergår till komiténs utredning rörande civilstatens pensionsinrättning, anhåller jag, med afseende å den särskilda ställning postverkets tjensteman intaga i fråga om pensionering, det täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att bär, med ledning af komiténs betänkande, få lemna en redogörelse för de olika sätt, hvarpå denna pensionering egt rum, och anledningarne till deri vidtagna förändringar. Å postverkets tjenstemän, såsom uppförda på rikets stat, voro de äldre härofvan meddelade bestämmelserna om rätt till pension för civile embets- och tjenstemän i allmänhet tillämpliga. De till posttjenstemän utgående pensioner anvisades derföre också till en början å allmänna indragningsstaten, men genom nådiga brefvet den 27 mars 1830 blef — i syfte att dymedelst vinna ordning och enkelhet i förvaltningen — föreskrift meddelad derom, att alla postverkets utgifter, pensionskostnaderna alltså deri inbegripna, skulle alföras direkt å postmedlen. Genom berörda nådiga föreskrift afsågs tydligen ingen annan förändring i dittills vedertaget sätt för posttjenstemännens pensionering än den, att, då de i afseende å rättigheter och skyldigheter med hänsyn till pensions åtnjutande fortfarande ansåges likstälde med andra å rikets stat upptagne civile tjenstemän, postverkets tjenstemän skulle, i den män de i fråga om lefnadsålder och tjenstetid uppfylt de för pensions erhållande stadgade vilkor, i stället för å allmänna indragningsstaten uppföras å postverkets indragnings- eller pensionsstat. I en senare tid kom emellertid denna uteslutande i syftet af en förenklad bokföring beslutade förändring i afseende å de statsmedel, från hvilka posttjenstemännens pensioner borde utgå, att få eu för civilstatens pensionsinrättning synnerligen stor betydelse.

Sedan vid 1868 års riksdag förslag till postverkets utgiftsstater för första gången understälts Riksdagens pröfning, anhöll Riksdagen i sammanhang med anmälan om sitt antagande af dylika stater för år 1869, att, enär det otvifvelaktigt skulle leda till reda och enkelhet, om postverkets pensions- och indragningsstater blefve från sjunde till nionde hufvudtiteln öfverflyttade, Kong!. Maj:t. vid aflåtande till nästföljande riksdag af proposition om statsverkets tillstånd och behof täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, sedan grunderna för posttjenstemännens

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

pensionering blifvit af Kongl. Maj:t. och Riksdagen faststälda, postverkets pensions- och indragningsstater borde till riksstatens nionde hufvudtitel öfverflyttas, så att nämnda verk för framtiden blefve från utbetalning af dylika medel befriadt. I till 1869 års riksdag aflåten proposition angående postverkets utgiftsstater för år 1870 förklarades emellertid, att, då den ifrågasatta öfverflyttningen af postverkets pensionsoch indragningsstater icke lämpligen kunde pröfvas annorledes än i sammanhang med ett förväntadt, men då ännu ej inkommet förslag till ny poststadga, Kongl. Maj:t icke vore i tillfälle att framlägga någon normalstat för postverket, utan endast en stat för år 1870, uti hvilken berörda pensions- och indragningsstater å sin dittills varande plats bibehållits.

Någon sådan öfverflyttning till nionde hufvudtiteln af postverkets pensionsutgifter som den af 1868 års Riksdag begärda kom dock ej heller senare till stånd, ty efter det generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 9 december 1871 med förslag till postverkets utgiftsstater för år 1873, såsom dittills varit vanligt, å verkets pensionsstat uppfört pensioner för fyra till pensioner berättigade kontorsskrifvare, förständigades styrelsen genom nådiga brefvet den 24 maj 1872, att, då bemälde fyra tjenstemän, för hvilka å pensionsstaten uppförts pensioner till belopp af 2,200 kronor för hvardera, vore hvar för sig berättigade att, efter erhållet afsked, i civilstatens pensionsinrättning uppbära pension till belopp af 400 kronor, å postverkets pensionsstat borde för hvardera af dem endast så stor summa uppföras, att den tillsammans med berörda pension från civilstatens pensionsinrättning uppginge till förstnämnda pensionsbelopp.

Enligt sålunda meddelad anvisning följdes sedermera i fråga om pensionering af tjenstemän vid postanstalterna den praxis, att för dylika tjenstemän, efter det de uppnått den ålder, som jemte stadgad tjenstetid berättigade dem att afgå med lönens bibehållande, söktes och, såvidt de fullgjort derför stadgade vilkor, erhölls pension af civilstatens pensionsinrättning, hvarefter fyllnad i det belopp, de bort såsom statspension åtnjuta, tillädes dem å postverkets pensionsstat af postmedlen, från hvilka dessutom underhåll eller pensioner utbetaltes till otjenstbare eller pensionsberättigade tjensteinneliafvare, som vid afskedstagande! ej förvärfvat sig rätt till pension från civilstatens pensionsinrättning.

I den nådiga kungörelse, som den 6 december 1878 utfärdades angående vilkoren för åtnjutande af de från 1879 års början faststälda nya löneförmåner för generalpoststyrelsen, bland hvilka vilkor äfven förekom förpligtelse för tjensteman hos styrelsen att, sedan han upp-

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

nått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, afgå från tjensten med oafkortad lön såsom pension, förordnades, att dylik pension skulle utgå af »samma medel, hvarifrån pensioner till postverkets tjensteman dittills utbetalts»; och förfares numera i afseende å pensionering af tjensteman hos generalpoststyrelsen på det sätt, att för den, som är berättigad till pension från civilstatens pensionsinrättning, endast återstoden af det honom tillkommande pensionsbelopp uppföres å postverkets pensionsstat.

Sedan vid 1886 års riksdag ny lönestat för postförvaltare samt kontrollörer och postexpeditörer blifvit antagen, föreskrefs genom nådigt bref den 4 juni samma år såsom vilkor för de nya löneförmånernas åtnjutande, bland annat, att posttjensteman, då han uppnått 65 lefnadsår och minst 35 år varit i statens tjenst, skulle vara förpligtad att afgå med pension, hvilken skulle utgå af postmedel, i den mån den afskedade icke enligt gällande bestämmelser egde erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning; och blefvo, sedan förslag att enahanda bestämmelser måtte fastställas att gälla i fråga om postverkets vaktbetjentes pensionering blifvit af generalpoststyrelsen framstäldt och 1889 års Riksdag förelagdt, sådana bestämmelser genom nådiga brefvet den 31 maj samma år af Eders Kongl. Maj:t utfärdade.

I komitébetänkandets första afdelning har jemväl i enlighet med «) Civilstatens den åt komitén i sådant afseende lemnade nådiga föreskrift utförligen inrättning' redogjorts för civilstatens pensionsinrättning, dess uppkomst, utveckling och närvarande ställning; och då en sådan utredning särskildt blifvit af Riksdagen begärd och frågan i öfrigt med hänsyn till den stora brist, som, enligt hvad redan här ofvan blifvit erinradt, i pensionsinrättningen förefinnes, är af den största betydelse, tillåter jag mig nu i underdånighet anhålla att inför Eders Kongl. Maj:t få återgifva det vigtigaste innehållet i denna del af komitébetänkandet.

Ehuru redan i en den 19 oktober 1756 aflåten skrifvelse angående inrättande af arméns pensionskassa Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t anhållit, att plan till en liknande pensionskassa för civilstaten måtte utarbetas, och ehuru »projekt till reglemente» för en dylik inrättning jemväl blifvit vid 1761 års riksdag framlagdt, kunde dock först den 15 november 1826 »reglemente för civilstatens pensionsinrättning')') af Kongl. Maj:t utfärdas. Enligt detta reglementes bestämmelser skulle pensionsinrättningens tillgångar utgöras af:

l:o) Ränta af inrättningens samlade kapitalfond.

»Till början och grundläggning af en framtida fullständigare pensionsinrättning för rikets civilstat» hade nemligen redan genom nådiga kungörelsen af den 29 juni 1798 anslagits en summa af 10,000 rdr bko

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att dertill af statens medel årligen användas, hvarjemte föreskrifvits, att besparingarne å detta anslag skulle fonderas. Enligt 1823 års riksdagsbeslut skulle pensionsinrättningen såsom grundfond erhålla nämnda besparingsfond, hvilken också den 30 juni 1825 med 264,676 rdr 8 sk. 7 rst. bko öfverlemnades af statskontoret till pensionsinrättningen.

2:o) Statsanslagen:

a) 10,000 rdr bko årligen enligt nådiga kungörelsen af den 29 juni 1798.

Mot det att inrättningen fick emottaga den i punkt l:o omförmälda besparingsfond och detta årliga anslag, ikläddes pensionsinrättningen förbindelse att ansvara för pensioneringen af dem, som från samma anslag dittills njutit underhåll.

b) 15,000 rdr bko årligen såsom ersättning för den del af centonalen af civilstatens löner, som från Vadstena krigsmanshus utgick till arméns pensionskassa.

c) Den lönebesparing, hvilken under den s. k. vakans- och förslagsliggetiden dittills tillkommit statsverket.

Vid civila staterna innehölls nemligen för statsverket 2 månaders lön vid ledighet efter tromän och 3 månaders efter tjenstemän i allmänhet; och hade denna lönebesparing under de år, som närmast föregingo pensionsinrättningens stiftande, uppgått till 5- å 6,000 rdr bko årligen.

d) den löneinnehållning, som, då civil embete- eller tjensteman tog afsked, egde rum för efterträdaren under namn af begrafningshjelp och hvilken dittills kommit statsverket till godo.

Nämnda besparing å lönerna ansågs desto hellre böra tillgodokomma pensionsinrättningen, som vid en pensionärs död begrafningshjelp finge uppbäras från pensionsinrättningen.

3:o) De afgifter, som delegarne sjelfva erlade.

a) årligä afgifter:

4 procent af pensionsbeloppet för delegareklasserna I—VI.

3 procent af pensionsbeloppet för delegareklasserna VII och VIII.

b) befordringsafgifter för klasserna I—VI eller 5 procent af pen-

sionsbeloppet för den klass, till hvilken befordran skett;

c) retroaktiva afgifter.

Jemte det i reglementet uppräknades de »verk och stater», som skulle tillhöra pensionsinrättningen, bestämdes äfven, att delegarne skulle indelas i 8 klasser med följande pensionsbelopp:

l:a klassen .................................................. 800 rdr bko

2:a „ ................................................... 600 „ „

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

och skulle hvarje delegare vara förbunden att jemväl deltaga i »civilstatens enke- och pupillkassa», för hvilken samtidigt faststäldes reglemente.

För att af inrättningen erhålla pension fordrades i allmänhet: att hafva uppnått 55 års ålder och hafva varit i rikets tjenst 30 år, deraf minst 20 uti ordinarie syssla vid något af de till pensionsinrättningen hörande verk och stater, samt att hafva erlagt föreskrifna afgifter. Dock berättigades delegare, som uppnått 50 lefnadsår och under föreskrifven tid varit i statens tjenst samt erlagt stadgade afgifter, att, derest han ville afgå från sin syssla, efter fylda 55 år tillträda pension, så framt han behörigen fortfore med afgiftens erläggande under de år, som bruste i sistnämnda ålder.

Enke- och pupillkassan sönderföll i två från hvarandra skilda afdelningar, nemligen en, hvars fond skulle erhållas genom pensionsinrättningens andel i ett å riksstatens dåvarande sjunde hufvudtitel uppfördt anslag, gemensamt för militäre och civile embete- och tjenstemäns enkor och barn och af hvilken fond alla enkor och barn, som dittills varit berättigade till pension af statsverket, egde att undfå pension — civilstatens allmänna enke- och pupillfond — och en annan, hvars tillgångar skulle samlas genom delegarnes tillskott och från hvilken pensionsrätt tillkomme endast enkor och barn efter de tjenstemän, som varit delaktige i civilstatens pensionsinrättning — civilstatens enskilda enke- och pupillfond.

Under den långa tid, som åtgått för förverkligande af den tanke, som vid 1756 års riksdag framkastats, hade dock betydelsen af den nya pensionsinrättningen väsentligen förändrats, särskildt genom de beslut, som fattats åren 1818 och 1823 angående civile embets- och tjenstemäns pensionering från allmänna indragningsstaten. Ifrån att ursprungligen hafva varit afsedd att bereda pensioner åt samtlige tjensteinnehafvare vid civilstaten, då de af ålder och sjuklighet icke vidare kunde i tjenst qvarstå, blef denna pensionsinrättning sålunda redan ifrån början af sin verksamhet inskränkt till att pensionera hufvudsakligen sådana tjensteinnehafvare, som af en eller annan anledning önskade att afgå vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna indragningsstaten bestämda.

I ett den 27 oktober 1826 afgifvet utlåtande anförde också den

23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

då fungerande interimsdirektionen, hvilken hade att uppgöra förslag till reglementen så väl för pensionsinrättningen som för den tillämnade pensionsanstalten för civile embetsmäns enkor och barn, att »ju färre deras antal klafve, som vid 55 års ålder (vid hvilken lefnadsålder enligt det då uppgjorda förslaget pensionsrätt skulle inträda) toge afsked, desto tillräckligare blefve inrättningens fond och desto säkrare blcfve den i tillfälle, icke blott att med pensioner förse de afskedstagande, utan ock att derutöfver upplägga ett öfverskott, som kunde komma enke- och pupillkassan tillgodo, eller ock i sinom tid öka pensionerna i hvarje klass efter delegames egen pröfning och godtfinnande».

Dessa tankar funno äfven uttryck dels i det ofvanberörda första reglementet för civilstatens pensionsinrättning af den 15 november 1826, hvari stadgades, bland annat, att delegare, som afginge ur tjenst med bibehållande af hela eller någon del af lönen på rikets allmänna indragningsstat, ej skulle ega rätt att af inrättningen undfå pension, dels ock i det samma dag för civilstatens enke- och pupillkassa utfärdade reglemente, i hvilket bestämdes, att enskilda enke- och pupillfondens inkomster skulle utgöras af, bland annat, det årliga understöd, som delegarne i nämnda inrättning med Kongl. Maj:ts tillstånd kunde af dess tillgångar för enskilda enke- och pupillfonden anvisa.

Enligt sistnämnda reglemente skulle delegare erlägga årlig afgift till berörda fond med 2 procent af pensionsbeloppet för den pensionsklass, delegaren tillhörde; och i afseende å de från fonden utgående pensionsbelopp stadgades, att, då fonden vunnit erforderlig tillväxt, pension för enka utan minderåriga barn skulle utgöra \ af den pension, som enligt reglementet för civilstatens pensionsinrättning tillkommit hennes man, samt för enka med ett eller flere minderåriga barn ^ af mannens pension, äfvensom att pensioneringen skulle börja, då tillgångarna med säkerhet medgåfve att bestämma enkepensionerna till 10 procent af männens pensioner. Pensioneringen började år 1830; men redan i skrifvelse till 1832 års fullmägtige fann Kongl. Magt anledning framhålla angelägenheten deraf, att delegares enkor och barn måtte komma i åtnjutande af till minst 25 procent af mannens eller faderns pensionsbelopp förhöjda pensioner; och fullmägtige beslöto också, med förhöjande af pensionerna för enka jemte barn till hälften samt för enka utan barn till i af mannens pensionsbelopp, att enskilda enke- och pupillfonden skulle såsom tillgång till dessa ökade utgifter erhålla dels hälften af delegarnes afgifter, dels ock af civilstatens pensionsinrättnings behållna inkomst ett understöd af 20,000 rdr bko årligen från och med år 1833; hvilket beslut jemväl erhöll Kongl. Maj:ts stadfästelse.

‘24

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.

Då delegarnes årsafgifter till tjenstemannafonden för år 1833 sammanlagdt icke uppgingo till 20,000 kronor, under det fonden hade att bestrida dels pensionsutgifter och dels förvaltningskostnader för samma år med tillhopa nära 30,000 kronor, inses lätt, i hvilken grad nämnda beslut skulle hämmande inverka på nämnda fonds förkofran. Sedan det sålunda anvisade bidraget visat sig för ändamålet otillräckligt, bemyndigades genom nådiga brefvet den 21 februari 1844 pensionsinrättningens direktion att tills vidare af tjenstemannafondens behållna räntemedel tillskjuta hvad som för hvarje år kunde erfordras till fyllnad i pensioneringen från enskilda enkefonden utöfver denna fonds årliga inkomst; och efter det vid 1844—1845 årens riksdag proposition om anslag till enskilda enke- och pupillfonden afslagits, samt Kongl. Maj:t förklarat sig icke finna skäl att i anledning af en utaf 1847 års fullmäktige derom gjord anhållan hos Riksdagen äska ett statsanslag till samma fond af 26,500 rdr bko, medgafs genom nådiga brefvet den 9 november 1847, att tjenstemannafondens tillgångar finge än vidare och intilldess annorlunda i nåder förordnades anlitas till fyllande af hvad som bruste för pensionsutbetalningarne å enskilda enkefonden.

Samtidigt hade äfven frågan om förhållandet mellan tjenstemannafonden och enskilda enke- och pupillfonden kommit att utgöra föremål för öfverläggning inom Riksdagen. I en vid 1847—1848 årens riksdag väckt motion hade nemligen yrkats, dels att Rikets Ständer ville hos Kongl. Magt anhålla, att civilstatens pensionsinrättnings tillgångar och inkomster derefter icke måtte till större eller mindre belopp till enskilda enke- och pupillfonden disponeras, dels ock att, intill dess rättelse deruti vunnits, det för pensionsinrättningen dittills utgående årliga anslag måtte nedsättas med ett belopp, som motsvarade hvad till enskilda fonden årligen utgått, eller ock alldeles indragas. Då emellertid omförmälda från tjenstemannafonden utgående årliga bidrag bestredes af de årsafgifter, som af pensionsinrättningens delegare erlades till tjenstemannafonden, äfvensom af räntor å fondens samlade kapital, öfver hvilka medels användande det måste vara bemälde delegare obetaget att efter godtfinnande förfoga, funno Rikets Ständer motionen icke böra till någon deras åtgärd föranleda.

Enskilda enke- och pupillfondens behof af understöd från tjenstemannafonden fortfor dock att stiga i den grad, att 1852 års fullmägtige sågo sig föranlåtne att af behållna inkomsten å tjenstemannafonden anslå från och med år 1853 ett årligt belopp af 50,000 rdr bko såsom bidrag till pensioneringen från enskilda fonden. Detta beslut vann dock icke stadfästelse af Kongl. Maj:t, som ansåg, att de beräkningar, hvilka

25 Kongl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 34.

legat till grund för beslutet, icke lemnade visshet eller ens gåfve sannolikhet åt det antagande, att genom de föreslagna åtgärderna — hvilka jemväl gingo ut på en ökning och förändrad fördelning af delegarnes årliga afgifter till pensionsinrättningen — alsigten att för all framtid bringa enskilda enkefonden i en sjelfständig ställning kunde vinnas. I dess ställe bemyndigade Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 11 juni 1853, i öfverensstämmelse med nådiga brefvet den 9 november 1847, direktionen att tills vidare af tjenstemannafonden årligen till enskilda enke- och pupillfonden anvisa för pensioneringen derifrån oundgängligen erforderligt belopp.

Efter en erinran, hurusom förhållandena blifvit sådana, att rättigheten att afgå med pension från tjenstemannafonden i allmänhet ickd kunde begagnas af andra än innehafvare af några vissa slags tjenster jemte sådana tjenstemän, som egde enskild förmögenhet eller ock annorledes kunde påräkna fyllnad för sina lefnadsbehof, hvadan det stora flertalet af delegare, hvilka af sina icke sällan nog inskränkta löneinkomster till tjenstemannafonden lemnade bidrag, skulle blifva i saknad af all fördel deraf, om de icke erhölle sådan i form af bidrag till enskilda enke- och pupillfonden, anhöllo 1857 års fullmägtige om samma bemyndigande för direktionen, som genom nådiga brefvon den 9 november 1847 och den 11 juni 1853 i detta afseende lemnats; och medgaf, med bifall härtill, Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 30 december 1858, att hvad utöfver enskilda enke- och pupillfondens inkomster erfordrades för uppehållande af pensioneringen från denna fond äfven framgent finge tillskjutas af tjenstemannafondens inkomster; på grund af hvilket medgifvande sedermera årligen från tjenstemannafonden lemnats erforderligt, bidrag till enskilda enke- och pupillfonden.

I hvad män sistnämnda fond blifvit beroende af detta tillskott från tjenstemannafonden framgår bäst deraf, att då enskilda enke- och pupillfondens hela kapitaltillgång utgöres af 286,178 kronor 34 öre samt delegarnes bidrag till samma fond år 1897 uppgingo till 183,700 kronor 28 öre, så bestego sig pension,sutgifterna å fonden för samma år till 530,207 kronor 51 öre.

Utom de betydliga årliga tillskotten till enskilda enke- och pupillfondens pensionsutgifter, hvilka tjenstemannafonden sålunda fått och alltjemt får vidkännas, hafva jemväl, såsom i professor Lindstedts här ofvan åberopade betänkanden närmare angifvits, andra omständigheter bidragit att försämra tjenstemannafondens ställning. Oaktadt inrättningens grundkapital och statsanslag voro beräknade endast för de verk och stater, som vid inrättningens stiftande ansågos böra deri deltaga, Bill. till liiksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 29 Käft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

hvarföre också redan i det utlåtande af den 27 oktober 1826, som, enligt hvad ofvan anförts, afgafs af pensionsinrättningens interimsdirektion, med all kraft framhölls vådan för 'pensionsinrättningens bestånd, derest delegareantalet ökades utan motsvarande tillökning i statsanslagen, hafva dock sedermera dels nya embetsverk och dels hela nya klasser af tjensteman vunnit delaktighet utan att i flertalet fall särskilda tillskott utöfver delegarebidragen erlagts; och der sådana tillskott undantagsvis kommit inrättningen till del, hafva de icke blifvit efter matematiskttekniska grunder beräknade. Likaledes har tjensteinnehafvarnes antal å redan i inrättningen intagna stater kunnat mångdubblas utan att sådant ledt till ökning af statens bidrag till tjenstemannafonden eller till någon beräkning, huruvida en sådan ökning af delegareantalet vore förenligt med pensionsinrättningens bestånd. Genom desse nye delegares inträde i pensionsinrättningen likasom genom de tid efter annan beslutade uppflyttningarne af vissa delegare till högre pensioneklasser ökades visserligen inkomsterna af delegareafgifter, men då denna ökning icke på långt när motsvarade de nya förbindelser, särskildt i afseende å enke- och pupillpensioneringen, som inrättningen iklädt sig, kommo nänmda förhållanden att i ej obetydlig mån, såsom professor Lindstedts utredning gifver vid handen, försvagande inverka på inrättningens förmåga att fullgöra dessa förbindelser. Efter komiténs jemväl i detta fall på professor Lindstedts utredning stödda mening har dock förutom den allmänna höjning af pensionsbeloppen, hvarom beslut år 1877 fattats, det särskilda sätt för poststatens pensionering, som, enligt hvad ofvan anförts, alltsedan år 1872 tillämpats, i synnerhet med denna stats starka tillväxt, i betydande grad medverkat till pensionsinrättningens nuvarande ogynsamma ekonomiska ställning; och såsom i detta hänseende belysande har komitén ur 1892 års fullmägtiges underdåniga berättelse, af hvilken vissa delar blifvit till komitén öfverlemnade för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade uppdrag, anfört, dels hurusom till 53 pensionärer tillhörande postverket, hvilka år 1891 uppburo pensioner från tjenstemannafonden, i pensioner utbetaltes 25,340 kronor, under det att bidragen till nämnda fond från de till ett antal af 1,326 uppgående delegarne från postverket utgjorde endast 13,007 kronor 91 öre, dels ock hurusom till enkor och barn efter tjensteinnehafvare vid postverket samma år af enskilda enke- och pupillfonden utbetaltes 46,315 kronor 91 öre mot en sammanlagd afgift af 32,519 kronor 79 öre. Detta missförhållande mellan pensionsinrättningens utgifter för och dess bidrag från poststaten komme emellertid, enligt hvad i den åberopade underdåniga berättelsen erinrats, att väsentligen ökas

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

för hvarje år, i det att bidragen endast långsamt stege, medan utgifterna ännu under en lång följd af år komme att i mångdubbelt starkare proportion växa i följd af tillökningen i pensionstagarnes antal. Derföre hade också fullmägtige, under anförande

att befattningshafvande vid postverket i stadgad ordning varit, berättigade till statspension å allmänna indragningsstaten, hvithet utgjort förutsättningen för deras upptagande i civilstatens pensionsinrältning,

att denna deras rätt till full pension af statsmedel icke torde undergått någon förändring genom föreskriften, att pensionen skulle direkt påföras postinkomsten, eller, derest någon väsentlig förändring af poststatens ställning skulle åsyftats, samma stat bort från pensionsinrättningen uteslutas,

att enligt Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut, uttryckt i nådiga brefvet till statskontoret den 1 juni 1877, civile embets- och tjenstemän, hvilkas aflöning vore fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, i allmänhet förklarats berättigade till pension å allmänna indragningsstaten, samt aflöningen för befattningshafvande vid postverket vore på nämnda sätt fördelad,

att det strede mot grunderna för civilstatens pensionsinrättning, att tjensteman, tillhörande de i inrättningen upptagna verk och stater, samtidigt tillerkändes pension af inrättningen och af statsmedel,

att det nuvarande sättet för pensionerandet af befattningshafvande vid postverket rubbat likställigheten mellan delegarne i civilstatens pensionsinrättning samt undergräft vilkoren för dess bestånd och förmåga att fullgöra dess reglementsenliga, med stiftelsens grunder förenliga åligganden,

att andra åtgärder till förbättrande af inrättningens finansiela läge vare sig genom förhöjning af delegarebidragen eller annorledes, så länge postverkets ifrågavarande undantagsställning icke blifvit undanröjd, väsentligen skulle komma att främja ett för inrättningen främmande syfte utan gagn för dess egentliga ändamål,

och att det således för inrättningen vore en verklig lifsfråga, att den grundsats, som innehölles i § 11 i reglementet för civilstatens pensionsinrättning: »Afgå:- någon ur tjenst med åtnjutande af pension på rikets allmänna indragningsstat, ege ej rätt af denna inrättning undfå pension», gjordes uttryckligen tillämplig jemväl i afseende å de till inrättningen hörande delegare af poststaten,

hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, att civilstatens pensionsinrättning måtte varda befriad från ofvannämnda vidsträcktare pensionering af befattningshafvande vid postverket, i sammanhang hvarmed fullmägtige

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3i.

för sin del beslutit, att till berörda § 11 skulle göras ett så lydande tillägg: »Sådan rätt hafve ej heller den, som eljest af statsmedel åtnjuter honom författningsenligt tillkommande pension».

Sin redogörelse för civilstatens pensionsinrättning har komitén afslutat med att framhålla, hurusom genom nedsättning af lefnadsåldern för erhållande af pension från allmänna indragningsstaten till 65 år pensionsinrättningen redan från början kommit i en skef ställning, hvilken icke genom förändringen af pensionsåldern inom inrättningen från den ursprungligen afsedda af 60 år till 55 år kunnat väsentligen rättas, samt hurusom hufvudändamålet med pensionsinrättningen i verkligheten allt mer blifvit pensionering af delegarnes enkor och barn, hvarom vittnade dels de från år 1833 utgående och sedan år 1843 årligen växande bidragen från tjenstemannafonden till enskilda enke- och pupillfonden, dels den ökning af afgifterna till sistnämnda fond, som skett jemsides med minskande af afgifterna till tjenstemannafonden, dels ock slutligen den ofta förekommande höjningen af pensionsbeloppen, delegares uppflyttning till högre pensionsldass och inträdet af nya delegare.

Nu gällande nådiga reglementen för civilstatens pensionsinrättning och för civilstatens enke- och pupillkassa äro begge utfärdade den 23 november 1888.

Enligt det förra utgöras civilstatens pensionsinrättnings tillgångar af: l:o. Räntan af inrättningens samlade kapitalfond;

2:o. Statsanslagen, som för närvarande äro följande: a) enligt riksstaten å nionde hufvudtiteln:

pensionsstaten för civile embete- och tjensteman ... kronor 37,500

ersättning för mistade löneinnehållningar dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar för pensionering af kommissionslandtmätare jemte deras enkor och barn för dito af tjenstemän och betjente vid skogsstaten

och skogsskolorna..................................................

för dito af föreståndare, lärare och betjente vid

tekniska högskolan ..............................................

för dito af embete- och tjenstemän samt betjente vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilka upp-

2,246

6,540

7,200: — 9,000: — 3,500: —

Transport kronor 65,986:

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Transport kronor 65,986: — bära lön på ordinarie stat, äfvensom af deras

enkor och barn .................................................. „ 1,300: —

b) enligt nådiga brefvet den 11 juni 1853 till fyllnad i ersättningen för ofvanberörda löneinnehållningar å andra, fjerde, sjette, sjunde och åttonde hufvud-

titlarnes besparingar anvisade .............................. „ 6,985: 5 o

Summa kronor 74,271: 5 0.

3:o. De afgifter, hvilka delegarne sjelfve erlägga;

4:o. Enskilda bidrag, hvarmed inrättningen kan blifva ihågkommen.

De till pensionsinrättningen ingående delegareafgifterna utgöras af dels en årlig afgift, motsvarande två procent af pensionsbeloppet i den klass, till hvilken tjensten hör, och dels, inom de sju första klasserna, befordringsafgift, motsvarande fem procent af pensionsbeloppet. Dessutom kan i vissa fall förekomma erläggande af retroaktivafgift.

Delegarne äro indelade i nio klasser; och utgör pensionssumman

för delegare i

Enligt reglementet för civilstatens enke- och pupillkassa består denna af två från hvarandra skilda afdelningar, nemligen:

l:o) Allmänna enke- och pupillfonden, hvars tillgångar för det närvarande utgöras af ett till 45,000 kronor bestämdt, å riksstatens nionde hufvudtitel uppfördt årligt statsanslag, hvarmed åtföljer förbindelse för fonden att, i afseende på civile embets- och tjenstemäns enkor och barn, uppfylla den pensioneringsskyldighet, som enligt nådiga kungörelsen den 29 juni 1798 förut ålegat statsverket; ,

2:o) Enskilda enke- och pupillfonden, hvars inkomster utgöras af: a) de afgifter, hvilka enligt reglementet delegarne i civilstatens pensionsinrättning äro pligtige att till denna fond erlägga;

30 Komiténs förslag till grunder för det civila pension sv ds endels ordnande.

Kongl. Maj.is Nåd. 'Proposition N:o 34.

b) det årliga understöd, som delegarne i nämnda inrättning med Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd kunna af dess tillgångar anvisa;

c) enskilda bidrag, hvarmed fonden kan blifva ihågkommen.

Till allmänna enke- och pupillfonden erläggas inga afgifter, men till civilstatens enskilda enke- och pupillfond är hvarje delegare förbunden att erlägga dels en årlig afgift af fem procent af det pensionsbelopp, för hvilket lian till civilstatens pensionsinrättning bidrager, dels ock i alla de fall, der enligt reglementet för pensionginrättningen befor dringsaf gift eger rum, sådan afgift med enahanda belopp.

Då vid 1892 års sammanträde med fullmägtige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning fråga förekom om vidtagande af åtgärder för upphjelpande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning, fattade fullmägtige för sin del beslut om vissa ändringar i de för pensionsinrättningen samt enke- och pupillkassan gällande reglementen i syfte att derigenom, såvidt möjligt vore, återställa den rubbade jemvigten mellan inkomster och utgifter. För ett af dessa beslut eller det, som rörde upphörandet af den särskilda pensioneringen af befattningshafvande vid postverket, har redan blifvit redogjordt. Under förutsättning af nådigt bifall till den gjorda hemställan om godkännande af nyssnämnda ändring i reglementet, hade fullmägtige vidare beslutit: att års- och befordringsafgifterna till enskilda enke- och pupillfonden skulle höjas med två procent af det pensionsbelopp, för hvilket afgifter erlades till pensionsinrättningen; att utdelandet af pensioner till delegares sjukliga döttrar, hvilka öfverskridit pensionsåldern, borde inskränkas till fall af svårare sjukdom; att den till redogörarne utgående provision borde nedsättas och begränsas; samt att rättigheten att från pensionsinrättningen erhålla pension borde framflyttas från 55 till 60 års ålder; hvarjemte fullmägtige i sammanhang härmed hemstält, att till enskilda enke- och pupillfonden måtte få öfverflyttas det nu till allmänna enke- och pupillfonden utgående anslag å 45,000 kronor, i den mån detta anslag blefve tillgängligt efter upphörande af redan från allmänna fonden beviljade pensioner och efter det civilstatens pensionsinrättning godtgjorts för sina förskott till samma fond jemte ränta derå.

I betänkandets 3:e afdelning har komitén angifvit de grunder, efter hvilka det civila pensionsväsendet borde ordnas; och då redan genom den i komiténs underdåniga skrifvelse den 7 februari 1891 lemnade utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning blifvit ådagalagdt, att man måste öfvergifva hvarje tanke på att genom dess anlitande i vidsträcktare grad än förut vinna någon minskning i statens utgifter för det civila pensionsväsendet, samt denna utredning genom ny, på för-

31 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

hållandena vid 1891 års slut grundad undersökning vunnit ytterligare bekräftelse, har komitén, som ansåge de af 1892 års fullmägtige för deras del beslutade åtgärder i syfte att dymedelst fylla det behof af en ökad årsinkomst af omkring 340,000 kronor, som enligt professor Lindstedts beräkning skulle vid 1893 års slut förefinnas, visserligen vara eguade att i någon mån upphjelpa, men icke att för framtiden betrygga pensionsinrättningens ställning, såsom sin åsigt uttalat, att det numera icke förefunnes så stort behof af pensionering af civile tjensteinnehafvare vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna indragningsstaten bestämda, att någon särskild anstalt för sådan pensionerings bestridande erfordrades, och att det alltså icke kunde vara lämpligt att för sådant ändamål låta staten bidraga med afsevärda årliga anslag och delegarne med icke oväsentliga afgilter.

Då komitén jemväl vore af den uppfattning, att civilstatens pensionsinrättnings andra uppgift eller beredandet af pensioner åt delegarnes enkor och barn icke kunde ändamålsenligt och betryggande lösas, med mindre de för enke- och pupillkassan gällande bestämmelser blefve helt och hållet omarbetade, hvilket i sjelfva verket blefve detsamma som att skapa en ny kassa, så har komitén på grund af allt detta ansett, att civilstatens pensionsinrättning icke borde bibehållas. Förändrad anordning af pensionsväsendet för de civile tjensteinnehafvare, hvilka för närvarande tillhörde civilstatens pensionsinrättning, borde alltså, enligt komiténs åsigt, ega rum och dervid iakttagas, att, på samma gång som behofven af enhet och likformighet i bestämmelserna, billighet i förvaltningen och trygghet i afseende å pensionsförbindelsemas uppfyllande tillgodosåges, jemväl erforderlig minskning i statens utgifter för det civila pensionsväsendet i dess helhet ernåddes. Beträffande det sistnämnda ändamålet bär komitén framhållit, hurusom detsamma skulle kunna vinnas dels genom att inskränka statens pensionsförbindelser och dels genom att öka tjensteinnehafvarnes bidrag för pensionsväsendet i dess helhet. Komitén har i sådant hänseende funnit uppenbart, att, hvilka löneförmåner än tjenstemännen tillgodonjöte, derå dock icke kunde, utan men för statsförvaltningen, för pensionsväsendet göras afdrag i större mån, än att återstoden blefve tillräcklig för en anständig, om ock torftig bergning; och då komitén genom de förslag, den framstält, ansett sig hafva ålagt tjenstemännen det bidragsmaximum, som med nuvarande aflöningsförhållanden skäligen kunde af dem fordras, skulle, enligt hvad komitén erinrat, ett öfverskridande deraf kunna framkalla anspråk på ökade löner, genom hvilkas tillgodoseende visserligen statens utgifter för pensionsväsendet kunde minekas, men i stället dess utgifter för tjenste-

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

männens aflöning sannolikt komma att ökas ocli således i det hela någon besparing för staten ej skulle vinnas.

Om nämnda bidragsmaximum från tjenstemännen uttoges och i öfrigt erforderligt statsbidrag vore att påräkna, kunde, fortsätter komitén, det civila pensionsväsendet ordnas på flera sätt. Ett sådant nära till hands liggande sätt vore att med upptagande af den tanke, som legat till grund för inrättande af civilstatens pensionsinrättning, bilda en ny stor anstalt för pensionering af så väl civile tjensteinnehafvare som deras enkor och barn, hvars utgifter skulle bestridas dels genom tjenstemännens bidrag, dels ock i öfrigt af staten. De ändamål, en sådan anstalt skulle tjena, vore emellertid icke likartade; de beräkningar, hvarpå en inrättning för pensionering af civile tjensteinnehafvare måste byggas, blefve också mer invecklade och delvis osäkrare än de, som borde läggas till grund för en pensionskassa för enkor och barn.

Fördelades åter tjenstemännens bidragsmaximum så, att en mer eller mindre godtyckligt bestämd del deraf skulle, såsom bidrag till deras egen pensionering, återgå till staten, som i öfrigt bestrede kostnaderna för denna pensionering, samt återstoden användas för att med bidrag af statsmedel besörja pensionering af deras enkor och barn, komme, efter komiténs mening, en sådan anordning icke att för staten medföra besparing eller blifva ur annan synpunkt fördelaktig. Ungefärligen lika mycket, som tillflöte staten genom tjenstemännens bidrag till egen pensionering, skulle det nemligen, till följd deraf att tjenstemännens bidrag till enke- och barnpensioneringen i sådant fall blefve för ändamålet otillräckligt, blifva för staten nödigt att tillskjuta till upprätthållande af sistnämnda pensionering, och en sådan anordning skulle för staten alltså icke medföra någon vinst. Då pensionering af statens civile tjensteinnehafvare hittills i vårt land, liksom i öfriga kulturländer, ansetts hufvudsakligen vara ett statens åliggande, i det att pensionen betraktats såsom en del af den ersättning, staten utfäst för fullgörande af tjensten, så hade också i enlighet med denna uppfattning vid de senast genomförda löneregleringarne pensionsförmånerna i allmänhet blifvit på samma gång som löneförmånerna bestämda och tjenstemännen berättigats att från allmänna indragningsstaten utan utgifter bekomma pension. Beträffande statens ställning till pensionsväsendet för civile tjensteinnehafvares enkor och barn anmärker komitén, att staten icke oväsentligt bidragit till denna pensionering samt att Riksdagen, särskildt vid fråga om inrättande af elementarlärarnes enke- och pupillkassa, uttalat, att denna fråga vore af den vigt för det allmänna, att staten icke borde undandraga sig att lemna det direkta bidrag, som för

33 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

en sådan inrättning vore oundgängligen nödigt. Kunde också, enligt komiténs uppfattning, pensionering af civile tjensteinnehafvares enkor och barn icke anses vara en statens angelägenhet på samma sätt som pensionering af tjensteinnehafvarne sjelfve, vore dock för staten af vigt, att en anstalt för pensionering af tjenstemännens enkor och barn funnes på tillfredsställande sätt upprättad och för framtiden betryggad.

På grund af hvad komitén sålunda anfört har komitén ansett det vara så väl prineipielt rigtigast som ur rent praktisk synpunkt enklast och lämpligast att låta det bidragsmaximum, som ansåges böra för det civila pensionsväsendets upprätthållande åläggas tjenstemännen, uteslutande användas för pensionering af deras enkor och barn, för b vilket, ändamål detta bidrag också vore i sin helhet erforderligt, samt låta staten, med befrielse från bidrag till denna pensionering, i stället uteslutande bestrida kostnaderna för pensionering af tjensteinnehafvarne. Minskningen af statens utgifter för det civila pensionsväsendet borde dock, fortsätter komitén vidare, åstadkommas icke blott genom upphörande af bidrag till enke- och pupillpensioneringen, utan jemväl och framlör allt genom införande af strängare pensionsvilkor för tjenstemännen.

Efter att hafva uttalat sig för lämpligheten af utfärdandet af en allmänt gällande pensionslag, stiftad af Konung och Riksdag samfäldt, i hvilken lag borde sammanföras alla .det civila pensionsväsendet rörande bestämmelser, har komitén såsom grundtankar för detta lagstiftningsarbete angifvit: enhet och likformighet i bestämmelserna, skärpning af pensionsvilkoren, meddelande af föreskrifter om tjenstetidens beräkning och om skyldighet att afgå från tjensten vid viss lefnadsålder, pensionsbeloppens bringande i visst förhållande till aflöningen äfvensom minskning och jemkning af dessa belopp samt införande af afkortade pensioner. Pensionskostnaderna borde lämpligast bestridas från ett enda anslag, det till allmänna indragningsstaten, samt pensioneringen verkställas genom statskontoret; hvarjemte komitén tillkännagifvit, att någon rubbning i deras rätt till pension af staten, hvilka blifvit utnämnda innan den föreslagna lagen skulle träda i kraft, icke vore åsyftad.

Angående Irågan om ordnande af pensionsväsendet för civile tjensteinnehafvares enkor och barn har komitén, med anslutning till förut gjorda uttalanden, förklarat sig anse denna fråga icke kunna för framtiden på annat sätt tillfredsställande och betryggande lösas än genom bildande af en ny, med hänsyn till nuvarande utsigter för räntefot och dödlighet på matematiskt-tekniska grunder bygd, under statens kontroll stående, allenast med tillskott af delegarne uppehållen pensions- Bih. till Jliksd. Prof. 1898. 1 Samt. 1 Afä. 25 Raft. 5

34 JConyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

kassa, hvilken, från den nya pensionslagen fristående, borde omfatta väsentligen samma delegare som dem, för hvilka nämnda lag skulle gälla. Vidare har komitén, då det för staten vore af synnerlig vigt, att denna pensionskassa handhades så, att ständig trygghet förefunnes, att kassan skulle kunna fullgöra sina förbindelser, ansett, att kassan borde af staten genom en af Eders Kongl. Maj:t utsedd styrelse förvaltas; vid hvilket förhållande och då staten gjorde delaktigheten i kassan obligatorisk, förvaltningskostnaderna billigtvis borde af staten bestridas. Och har komitén tillagt, att icke heller här meningen vore att rubba den rätt, som tillkomme pensionärer och delegare i nuvarande enkeoch pupillkassor.

Slutligen har komitén lemnat en redogörelse för den ekonomiska innebörden af sina framlagda förslag, jemförda med nuvarande bestämmelser. Enligt komiténs beräkningar skulle, derest ingen ändring i nu gällande bestämmelser vidtoges, statens årliga kostnader för det civila pensionsväsendet komma att efter omkring 30 år växa till 3,862,563 kronor. Med tillämpning af de utaf komitén uppgjorda förslag skulle deremot efter samma tids förlopp denna årliga kostnad nedbringas till omkring 2,748,000 kronor. Antagandet af nämnda förslag kunde alltså anses innebära en besparing för framtiden i statens utgifter, hvilken, delvis begynnande redan vid afYecklingens början, skulle komma att växa upp till öfver 1,000,000 kronor om året.

Komiténs allmänna motiv er till pensionslagen.

a) Hvilka tjensteflicka/vare böra under lagen inbegripas f

I de allmänna motiver, som åtfölja det i betänkandets 4:e afdelning intagna förslag till pensionslag för civilstaten, har komitén (sid. 231—244) till en början i fråga om hvilka tjensteinnehafvare, som borde inbegripas under den nya pensionslagen, uttalat såsom sin mening, att derunder borde hänföras icke allenast de, som tillhörde civilstatens pensionsinrättning, utan äfven tjensteinnehafvare vid tullverket och telegrafverket, hvilka uppenbarligen lika väl som de vid postverket anstälde vore att anse såsom civile. Tvekan i berörda hänseende kunde deremot, enligt komiténs mening, råda beträffande flertalet af de tjensteinnehafvare, som vore anställa vid statens undervisningsanstalter. Då emellertid så väl ämneslärarne vid de allmänna läroverken som lärarne vid rikets universitet, oaktadt de fortfarande kunde i vissa fall för sig åberopa presterskapets privilegier och räknade presterliga tjenstår, i flera hänseenden och särskildt i fråga om pensionsrätt vore likstälde med

35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

civile tjensteinnehafvare, har komitén, då det här endast gälde att ordna deras pensionsförhållanden, ansett äfven nämnda lärare böra inbegripas under den nya pensionslagen; och borde hufvudsakligen af samma skäl jemväl lärarne vid högre lärarinneseminariet i Stockholm och folkskolelärareseminarierna lyda derunder.

Oaktadt tjensteinnehafvarne vid statens jernvägstrafik otvifvelaktigt vore att anse såsom civile, har komitén dock icke funnit lämpligt, att här upptaga dem. Dels skilde sig nemligen statens jernvägstrafik i flera afseenden från statens öfriga förvaltningsgrenar och liknade närmast ett omfattande privat industrielt företag. Dels voro särskilda bestämmelser nödvändiga i afseende på aflöning och jemväl, på grund af den oftast mycket utslitande tjenstgöringen, för pensionering, helt olika dem, som vore erforderliga beträffande andra civile tjensteinnehafvare. Dels hade också för denna grupp af tjensteinnehafvare redan bildats en särskild pensionsinrättning, som vid 1892 års utgång vunnit sådan utsträckning, att den omfattade ej mindre än 5,611 delegare med en kapitaltillgång af 6,374,390 kronor.

Äfven å några andra civile tjensteinnehafvare har komitén af skäl, som i den speeiela motiveringen angifvits, funnit den föreslagna pensionslagen icke böra ega tillämpning.

Oaktadt denna lag således icke skulle komma att gälla alla statens civile tjensteinnehafvare, har komitén dock, enär, vid det förhållande att lagen sjelf angåfve dem, för hvilka den icke gälde, tvekan derutinnan icke kunde uppstå, ansett lagen lämpligen för korthetens skull böra benämnas Dpensionslag för civilstaten».

Bland de redan förut antydda åtgärderna för beredande af minskning i statens utgifter för det civila pensionsväsendet vore, enligt komiténs mening, den otvifvelaktigt verksammaste att höja pensionsåldern eller med andra ord att förkorta den tid, hvarunder pension finge uppbäras. Verkan af en dylik åtgärd insåges lätt, då det genom utredning, som komitén låtit sakkunnig person verkställa, visat sig, att kapitalvärdet, hänfördt till en ålder af 25 år — den ungefärliga vid inträde i statens tjenst — af en pension å 1,000 kronor, som skulle utbetalas från och med fylda 65 år, vore nära dubbelt så stort som kapitalvärdet, äfvenledes hänfördt till åldern 25 år, af en pension å lika stort belopp, som skulle utbetalas från och med fylda 70 år. Komitén hade derföre först tagit i öfvervägande, huruvida någon höjning af pensionsåldern för nu ifrågavarande tjensteinnehafvare kunde och borde genomföras.

Då af den förut lemnade redogörelsen för gällande bestämmelser i afseende å tjensteinnehafvares rätt och dermed i flera fall samman-

bj Pensionsåldern.

c) Invaliditetspensionerimg.

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 34.

hängande skyldighet, att vid viss lefnadsålder afgå från tjensten, enligt hvad komitén erinrat, framgått, att dessa bestämmelser vore skiftande, syntes det vara af nöden att i flera afseenden vidtaga förändring i dessa bestämmelser. Sålunda har komitén, på det att staten alltid måtte vara försäkrad om icke blott pröfvad erfarenhet, utan äfven friska arbetskrafter vid statsförvaltningen, funnit det vara nödvändigt att för alla civile tjensteinnehafvare i lagen föreskrifva skyldighet att vid en viss, om ock för olika förvaltningsgrenar något olika tidpunkt afgå från tjensten. Att, såsom i de fall, der obligatoriskt afskedstagande nu vore föreskrifvet, i allmänhet låta tidpunkten derför bero af så väl lefnadsålder som antal tjenstår vore dock i komiténs tanke icke lämpligt, enär de civile ^tjensteinnehafvarne vid mycket olika ålder inträdde i statens tjenst och således vid olika lefnadsålder uppnådde det föreskrifna antalet tjenstår — några först vid så sen lefnadsålder, att tjensteförmågan då för länge sedan kunde vara förbrukad. Lefnadsåldern borde derföre, enligt komiténs åsigt, ensam bestämmas såsom mätare för tjensteinnehafvarens förmåga af fortsätt tjensteverksamhet och tidpunkten för det obligatoriska afskedstagandet således häntöras uteslutande till lefnadsåldern. Tjensteårens antal borde endast inverka på storleken af den pension, den afskedstagande skulle erhålla.

Efter att hafva med statistiska tabeller visat, hurusom förbättrade förhållanden i afseende å männens medellifslängd under de senare åren inträdt. i Sverige, har komitén uttalat den mening att, för vinnande af besparing i statens utgifter för det civila pensionsväsendet, den lefnadsålder, da i allmänhet statens civile tjensteinnehafvare skulle vara skyldige att från tjensten afgå och dermed erhålla rätt till pension, kunde, utan fara för att förvaltningen deraf skulle taga skada, bestämmas till 70 år. Då emellertid redan nu vissa civile tjensteinnehafvare, hvilka bestridde tjänster, som vore af mera ansträngande beskaffenhet eller fordrade större jnått af spänstighet, vore berättigade eller förpligtade att vid tidigare ålder än de öfrige afgå från tjensten med pension, så har komitén i enlighet härmed föreslagit, att för vissa sådana, i den speciela motiveringen närmare om förmälda tjensteinnehafvare skulle föreskrifva s skyldighet att vid 65 år afgå från tjensten med rätt till pension. Dock innebure komiténs förslag äfven i afseende å flere af sistnämnda tjensteinnehafvare en af de förbättrade dödlighetsförhållandena betingad höjning af den för dem nu föreskrifna pensionsålder.

Utginge man från den regel, att pensionsrätt skulle inträda först vid tiden för det obligatoriska afskedstagandet, måste dock för tillgodoseendet af förvaltningens kraf på friska arbetskrafter derifrån göras

37 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

undantag för det fall, då tjensteinnehafvare till följd af sjukdom, vanförhet eller lyte blefve oförmögen att vidare bestrida sina tjensteåligganden. Då det i sådan händelse icke kunde vara till fördel för förvaltningen, att tjensten under längre tid uppebölles af vikarie, men det å andra sidan icke läte sig göra att från tjensten skilja en af dylik olycka drabbad tjensteinnehafvare utan att bereda honom någon pensionsrätt, har komitén derföre och jemväl af andra i den speciela motiveringen närmare angifna skäl föreslagit, att tjensteinnehafvare, som drabbats af sådan svårare invaliditet, skulle vara berättigad att erhålla pension vid en fem år lägre lefnadsålder än den för obligatoriskt afskedstagande förutsatta.

Då det numera Unge anses i princip allmänt erkändt, att den, som genom olycksfall i och för sitt arbete lidit skada, som gjorde honom oförmögen att sig sjelf försörja, borde i en eller annan form erhålla understöd af arbetsgivare^ och då giltigheten af denna princip vore minst lika stor i fråga om staten och dess tjenare som i fråga om den enskilde arbetsgivaren och hans arbetare, har komitén — under erinran hurusom i flere andra länder bestämmelser i sådan rigtning blifvit gifna och att, hvad Sverige anginge, grundsatsen vunnit tillämpning redan i den här förut åberopade nådiga förordningen den 18 november 1836 angående tullverkets pensionsväsen och jemväl i reglementena för statens jern vägstrafiks och telegrafverkets af staten understödda pensionsinrättningar, men att emellertid något allmänt stadgande om pension för de civile tjensteinnehafvarne i händelse af olycksfall i och för tjensten icke funnes, hvithet haft till följd, att i sådana fall särskilda framställningar derom måst hos Riksdagen göras — ansett sig icke böra underlåta att i det framlagda lagförslaget intaga stadgande äfven om olycksf allspensioner, såsom till sin princip lika berättigade och af statens eget intresse lika påkallade som ålderdomspensionerna.

I enlighet med den så väl i vårt lands som i flere främmande länders pensionsväsen allmänt gällande grundsats, att pension för statskonst skulle utgå icke blott på grund af viss uppnådd lefnadsålder, utan äfven med hänsyn till tjenstetiden, bär komitén ansett, att såsom vilkor för erhållande af det högsta pensionsbelopp, hvartill tjenstemannen kunde på grund af innehafvande lön blifva berättigad, fortfarande borde föreskrifvas ett visst större antal tjenstår; men då komitén funnit nödigt, att i peusionslagen infördes stadgande om ovilkorlig förpligtelse för tjensteinnehafvare, som uppnått viss lefnadsålder, att, afgå från tjensten, har komitén tillika, på det att en sådan till afgång förpiigtad tjensteinnehafvare icke till äfventyrs på grund af bristande antal tjenstår skulle komma

d) Olycksfallspensionering.

e) Af kor tade pensioner.

f) Pension!teloppen.

KesnMmUt.

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att helt och hållet stå utan pension, föreslagit, att tjensteinnehafvare, som icke vid afgång från tjensten innehade det för erhållande af hel pension föreskrifna antalet tjenstår, skulle vara berättigad att erhålla en i mån af den kortare tjenstetiden afkortad pension, så att »för hvarje år, tjensteinnehafvaren tjenat, han också intjenat en viss del af den högsta pension, han för sin tjenst kunde undfå».

I den allmänna motiveringen till lagförslaget har äfven anförts, att komitén för vinnande af likformighet och rättvisa ansett pensionerna böra beräknas å den samfälda aflön ingen och icke, såsom nu oftast vore fallet, utgå med samma belopp som sjelfva lönen, hvars för olika tjenster vexlande förhållande till aflöningen i dess helhet blifvit bestämdt jemväl af andra hänsyn än blifvande pensionsrätt, hvarjemte komitén framhållit, hurusom den genom minskning och jemkning af sjelfva pensionsbeloppen samt särskildt genom nedsättning af nu gällande pensionsmaximum jemväl sökt att vinna besparing i pensionsutgifterna.

Slutligen har komitén lemnat den upplysning, att af verkstäld utredning i ämnet framgått, bland annat, att samtliga de af komitén föreslagna åtgärder beträffande pensionering af de statens civile tjensteinnehafvare, för hvilka den nya pensionslagen vore ämnad att gälla, innebure en framtida minskning med omkring 24 procent i kostnaderna för denna pensionering enligt nu gällande bestämmelser.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täckts af det anförda finna, utgår det af komitén framlagda lagförslaget från följande allmänna förutsättningar:

l:o) tjensteinnehafvarnes frihet från afgifter för egen pensionering mot skyldighet för dem att ensamma vidkännas alla med enke- och barnpensionering förenade utgifter med undantag af kostnaden för kassans förvaltning;

2:o) upphörande af vidare tjenstemannapensionering från civilstatens pensionsinrättning och telegrafverkets pensionsinrättning;

3:o) statens öfvertagande af den framtida pensioneringsskyldighet, som eljest skolat åligga dels civilstatens pensionsinrättning för tjensteinnehafvare vid postverket och dels telegrafverkets pensionsinrättning för de vid detta verk anstälde embets- och tjenstemän samt betjente;

4:o) bibehållande af nuvarande pensioneringssät.t ej mindre för den vid statens jern vägstrafik anstälda personal än äfven för civile delegare i arméns och flottans pensionskassor.

39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Sjelfva lagförslagets grundtankar torde kunna sammanfattas i följandemufvudpunkter:

l:o) pensionsrätt för en hvar ordinarie innehafvare af civil befattning med lön å stat, som faststälts af Konungen och Riksdagen;

2:o) pensionsålder i regel 70 år — för vissa tjensteinnehafvare 65 år — dock med rätt för invalid att fem år tidigare än eljest erhålla pension;

3:o) afgångsskyldighet vid uppnående af den för pensionsrätt bestämda lefnadsåldern utan afseende å tjensteårens antal;

4:o) fördelning af pensionerna i hela och afkortade, beroende på huruvida vederbörande uppnått fullt tjenstårsantal eller icke;

5:o) bibehållande af det nu i regel bestämda antalet af 35 tjenstår såsom vilkor för hel pension, men borttagande af alla för närvarande gällande bestämmelser om qvalificerade tjenstår såsom pensionsvilkor;

6: o) rätt att vid olycksfall i tj ensten erhålla hel pension utan afseende å lefnads- och tjensteålder;

7:o) tjenstetidens beräknande enligt vissa i lagen bestämda grunder;

8:o) pensionens beräknande å samtlige tjensteinnehafvaren enligt ordinarie stat tillkommande aflöningsförmåner; intet minimum, men 6,000 kronor såsom maximum för pensionsbeloppet, hvilket i de fall, der aflöningssumman icke öfverstege 600 kronor, skulle utgöra 80 procent, samt för högre aflöningssummor, hvilka indelats i 25 olika serier, skulle tixeras till ett lika stort belopp för alla inom samma serie fallande aflöningssummor;

9:o) lagens tillämpning endast på dem, som efter dess trädande i kraft utnämndes till syssla, med hvilken pensionsrätt enligt de i lagen intagna stadganden följde.

Sedan jag sålunda antydt innebörden af det föreliggande lagförslaget, anhåller jag att få öfvergå till ett närmare skärskådande af detsamma, och täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att i sammanhang med denna granskning få upptaga de väsentligaste erinringar, som blifvit af de i ärendet hörda myndigheterna mot detta förslag framstälda.

Komiterade hafva till en början förordat, att de civile tjensteinnehafvare, hvilka hittills åtnjutit förmånen af statspension utan skyldighet att derför erlägga särskild afgift, skulle fortfarande vid denna förmån bibehållas.

Frihet frän afgift er för tj en eternell af v ar nes egen pensionering.

40 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 34.

En annan uppfattning i detta afseende har emellertid tagit sig uttryck i särskilda af Riksdagen på senare tiden gjorda uttalanden. Då sålunda Riksdagen i underdånig skrifvelse den 17 maj 1897 angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel tillkännagaf, att Riksdagen bifallit en af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning om rätt till pension å allmänna indragningsstaten för lärarne vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna, framhöll Riksdagen tilllika, att derest, såsom Riksdagen ansåge synnerligen önskvärdt, sådan förändring i afseende å pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken vidtoges, att de blefve förpligtade att bidraga till sin egen pensionering, deraf borde följa, att samma skyldighet komme att åläggas äfven ifrågavarande seminarielärare. Och då Riksdagen i underdåniga skrivelser den 11 och den 14 maj 1898 yttrade sig i anledning af särskilda, af Eders Kongl. Maj:t gjorda framställningar rörande dels lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken och dels lönereglering för patent- och registreringsverket, förklarade sig Riksdagen vidhålla sin nyssberörda åsigt rörande tjenstemännens bidragsskyldighet.

Beträffande förevarande vigtiga fråga tillåter jag mig anföra följande.

Redan i det underdåniga betänkande och förslag angående lönereglering m. in. vid rikets hofrätter och krigshofrätten, som den 12 december 1874 afgafs, erinrade de för ändamålet förordnade komiterade, att pensionsrätten vore en af de vigtigaste med fast anställning i statens tjenst förenade förmåner, hvilken derför också vid de af dem framlagda förslag till löneregleringar tagits i synnerligt öfvervägande. Att vid denna förmån fästats enahanda afseende jemväl vid upprättande af öfriga, efter nämnda tidpunkt afgifna löneregleringsförslag, torde icke lida något tvifvel. Men förhåller det sig så, torde det å andra sidan vara uppenbart, att den inskränkning i nämnda förmån, som skulle uppstå, derest löntagaren nu ålades att sjelf i större eller mindre mån bidraga till bestridande af kostnaderna för sin pensionering, måste verka motsvarande minskning i de reglerade aflönings- och pensionsförmånerna och dymedelst framkalla en ingalunda oberättigad fordran på omreglering jemväl af afföningsförmånerna, i syfte att det ursprungliga förhållandet mellan begge dessa förmåner måtte blifva återstäldt. Endast under den förutsättning att de reglerade afföningsförmånerna skulle kunna betraktas såsom i och för sig för höga, skulle nemligen en dylik inskränkning af dem rättvisligen kunna ega rum. Med allt erkännande af den väsentligt förbättrade ekonomiska ställning, som genom de nya löneregleringarne beredts åt statens tjensteman, torde dock kunna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 41

anses såsom ganska säkert, att denna förutsättning icke — utom möi- J1^11 } något undantagsfall — är för handen. Under sådana förhalianden skulle det derföre innebära en verklig obillighet, om staten åt aflomngen mnebölle någon större eller mindre del till betäckande af sm kostnad för blifvande pensionering af löntagaren; och denna obillighet skulle framträda synnerligen påtagligt i alla de fall, der tjenstemnehafvaren aflede före uppnåendet af pensionsåldern och der afdraget å löneförmånerna således hvarken skulle komma honom sjelf eller hans efterlefvande till något det minsta gagn.

Då kostnaden för pensioneringen af desse tjensteman bestrides direkt af statsmedlen, skulle alltså de bidrag till egen pensionering, som man ville ålägga tjenstemännen, ingå direkt till statskassan och uppbäras antingen genom innehållning af pensionsafgiften vid aflöningsmedlens utbetalning eller ock genom anlitande af annat uppbördssätt. Det har dock tydligen varit ett sådant mindre praktiskt tillvägagående man velat undvika genom att vid bestämmandet af aflönings- och pensionsförmånens inbördes förhållande redan ifrån början så afväga dessa förmåner, att någon dylik omgång icke skulle blifva erforderlig Anses nämnda förmåner för stora eller origtigt afvägda, torde alltså rättelse härutinnan böra eg a rum genom lämpligare åtgärd än att, så att säga, med den ena handen omedelbart återtaga en del af hvad som med den andra gifvits.

,™an Påyrkat, att tjenstemännen sjelfva borde förpligtas att bidraga till sin egen pensionering, har naturligtvis till grund för detta yrkande legat den i och för sig fullkomligt rigtiga satsen, att hvar och en bör under sin krafts dagar gorå afsättningar af sina inkomster för att trygga sitt uppehälle vid den tid då arbetsförmågan sviker, hvilken sats man ansett böra eg a tillämplighet för statens tjenstemän så väl som för andra. Det lär emellertid svårligen kunna bestridas, att för-»* hallandena i detta utseende gestalta sig på ett särskildt sätt, då fråga ar om pensioner, som af statsverket omedelbart och således utan förmedling af någon pensionskassa utbetalas till afskedade tjenstemän. På satt jag nyss framhållit, skulle under sådana omständigheter ett åläggande för tjenstemännen att till statsverket inbetala vissa pensionsafgifter för stats\ erket allenast medföra en med ett vidlyftigt redovisningsväsende förbunden omgång, som kan undvikas, derest, på sätt äfven här i Sverige måste antagas hafva egt rum, aflöningen bestämmes till det lägre belopp, hvartill densamma kan begränsas, då hänsyn icke tages till behofvet för tjenstemännen att bestrida den utgiftspost, som består i afsättningar för Bih. till liilcsd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 6

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

framtida pension. För staten sjelf måste det anses likgiltigt, om löneafdraget sker en gång för alla'—vid löneregleringen — eller om det uttages årligen i form af innehållningar vid löneutbetalningarna. Företrädet bos den senare formen för pensionsbidragens uttagande skulle då ligga deruti, att den tjenstemannen likasom hvarje annan medborgare åliggande förpligtelsen att i tid sörja för sitt uppehälle pa ålderdomen derigenom skulle ställas mera lefvande för honom, äfvensom deruti att man undveke skenet af en vid jemförelse med öfriga samhällsklasser obehörigt gynnad ställning för tjenstemännen, hvilkas ålderdomsförsörjning staten vid en ytlig betraktelse kan synas hafva utan bidrag från deras sida öfvertagit. Dessa skäl förlora dock större delen af sin vigt, derest, på sätt komitén föreslagit, tjenstemännen förpligta^ att ensamma och utan bidrag af statsverket bestrida kostnaderna för sina enkors och barns pensionering. Om än denna pensionering icke i lika mån som tjenstemannapensioneringen är ett statsintresse, har staten dock erkänt den vara ett sådant, då densamma ålagts tjenstemännen som en skyldighet, hvilken de icke ega undandraga sig, och staten bidrager faktiskt för närvarande till densamma dels genom direkta anslag, dels och hufvudsakligen derigenom att större delen af civilstatens pensionsinrättnings årliga tillgångar användas för enke- och barnpensioneringen. Då, enligt hvad de verkstälda utredningarna af civilstatens pensionsinrättning gifva vid handen, de tjensteinnehafvare, som äro eller blifva skyldige att tillhöra denna pensionsinrättning, måste, ensamt för uppehållandet af pensionsväsendet för enkor och barn, för framtiden ikläda sig förpligtelse^ hvilka för flertalet komma att taga i anspråk allt hvad de af sina aflöningsförmåner utan verklig afsaknad kunna för sådant ändamål undvara, torde man icke behöfva befara, att vederbörande tjensteinnehafvare icke i tillbörlig mån skola röna den uppfostrande inflytelse, som ligger i tvånget att göra årliga afsättningar för framtida behof.

Det sagda gäller under förutsättning, att de eventuel bidragen till egen pensionering skulle, på sätt exempelvis sker i Holland, ingå direkt till statsverket och således i sjelfva verket utgöra en skatt, hvilken liksom andra sådana komme att utgöra bidrag till bestridande af statens utgifter i allmänhet, utan att specielt disponeras för pensionsväsendet. Annorlunda skulle visserligen förhållandet gestalta sig, om pensionsafgifterna fonderades och användes såsom tillgång för pensioneringen, i livilket fall den naturligaste och ändamålsenligaste anordningen väl blefve den, att en ny pensionskassa bildades, till hvilken inginge ej mindre tjenstemännens bidrag än äfven ett statsanslag till

43 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 34.

erforderligt belopp, då i stället anslaget till allmänna indragningsstaten, i den mån detta användes till pensionering af civile tjensteman, skulle bortfalla, Med en sådan anordning för de civile tjenstemännens pensionering blefve, så länge skyldigheten att bidraga till enkors och barns pensionering är för tjenstemännen obligatorisk och någon löneförhöjning af denna anledning icke vidtages, utan tvifvel nödvändigt, att staten äfven bidroge till enke- och barnpensioneringen under form af statsanslag till den nja enke- och pupillkassan.

Då en nydaning af det civila pensionsväsendet skall ega rum, lärer under nuvarande förhållanden valet stå mellan dessa båda alternativ: en utskiftning af pensioneringskostnaden sålunda, att staten ensam bestrider kostnaderna för tjenstemannapensioneringen och tjenstemännen ensamma kostnaden för enke- och barnpensioneringen eller ock bildandet af en ny pensionskassa och en ny enke- och pupillkassa för civilstaten, båda med bidrag ej mindre af tjenstemännen än af staten. Komitén har, såsom redan nämndt, uttalat sig för det förra alternativet. Detta har ock, såsom mig synes, derutinnan ett gifvet företräde framför det senare, att man vid det förra undgår tillskapandet af en ny, betydande kassa med deraf följande fondbildning. Med den täflan, som numera i sådant afseende råder, torde icke sällan svårighet komma att möta för en fördelaktig placering af en eventuel dylik kassas fonder, och likaså förefaller det mig icke önskvärd!, att staten utan mera tvingande nödvändighet vidtager åtgärder, genom hvilka kapital till icke obetydligt belopp dragés från den allmänna rörelsen och fastläses i en pensionsfond.

Härmed må nu förhålla sig huru som helst; gifvet är, att ett förslag till en dylik genomgripande förändring af det civila pensionsväsendet, enligt hvilket detta skulle öfvertagas af en nytillskapad pensionskassa, måste byggas på en omfattande utredning, hvilken för närvarande icke föreligger, då komiténs arbete är grundad! på förutsättningen af tjenstemannapensioneringens bestridande af staten ensam. Väl kunde i den omständigheten, att Riksdagen vid särskilda tillfällen under den senare tiden angifvit såsom sin åsigt, att tjenstemännen borde bidraga till sin egen pensionering, ligga en anledning att återförvisa ärendet rörande det civila pensionsväsendets omgestaltning till ny komitébehandling, på det att ett på sagda grund bygdt, i detalj utarbetadt förslag måtte föreligga såsom alternativ till ett förslag, bygdt på de af komitén angifna liufvudgrunder. Då emellertid ett sådan tillvägagående skulle föranleda ett tilläfventyrs ganska långt uppskof med den vigtiga frågans lösning och, enligt hvad jag redan anfört, öfvervägande skäl synas mig

De vid postoch telegrafverken anstöt' de tjensteinnehafvames pensionering uteslutande genom statsmedel m. m.

Ny utredning ang. civilstatens pensionsinrättnings ställning.

44 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

tala för valet af den af komitén förordade utväg, anser jag mig böra förorda, att på grundvalen af den redan verkställa, omfattande utredningen må till innevarande Riksdags pröfning framläggas ett förslag till ordnande af det civila pensionsväsendet med utgångspunkt från den förutsättning, att staten ensam bestrider kostnaden för tjenstemannapensioneringen samt tjenstemännen ensamma kostnaden för pensioneringen af deras enkor och barn.

Den andra af de förutsättningar, under hvilka komiterade framlagt sitt förslag till reglering af det civila pensionsväsendet, var den, att staten skulle öfvertaga den pensioneringsskyldighet, som nu åligger dels civilstatens pensionsinrättning gent emot tjensteinnehafvarne vid postverket, dels ock telegrafverkets pensionsinrättning gent emot de vid detta verk anstälde embets- och tjenstemän samt betjente, äfvensom att nuvarande pensioneringssätt skulle bibehållas för den vid statens jern vägstrafik anstälda personal samt för civile delegare i arméns och flottans pensionskassor.

Den senast verkstälda'utredningen af civilstatens pension sinrättnings ekonomiska ställning företogs af professor Lindstedt på hösten 1897; och hafva i denna på förhållandena vid 1896 års slut och en räntefot af 3J- procent grundade utredning (se fullmägtiges underdåniga utlåtande den 13 november 1897 sid. 13—20) framlagts följande beräkningar.

Pensionsfonder:

Enkepensionsfonden eller kapitalvärdet af utgående pensioner till de vid nämnda tidpunkt, 1896 års slut, lefvande enkor kronor 4,503,000: — Barnpensionsfonden eller kapitalvärdet af redan då eller framdeles utgående pensioner till faderlösa söner under 21 år och till faderlösa döttrar

under 25 år.................................................................. „ 675,000: —

Sjukliglietspensionsfonden eller kapitalvärdet af beviljade sjukligbetspensioner, till ogifta döttrar öfver 25 år .................................................................. „ 280,000: —

45 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

Delegarepensionsf'onden eller kapitalvärdet af utgående pensioner till delegare, deri inberäknade posttjenstemän och kassans egna f. d. tjensteman, ................................................................. kronor 772,000: —

Begrafningshjelp.

För nuvarande pensionärer, kapitalvärde „ „ delegare, „

„ framtida „ „

Enke- och barnpensioner.

För i tjenst varande delegares enkor och barn,

kapitalvärde ..................................................................

För icke längre i tjenst varande delegares enkor

och barn, kapitalvärde ...........................................

För framtida delegares enkor och barn, kapitalvärde ......................................................................... ...

För nuvarande delegares ogifta döttrar mellan 21

och 25 år, kapitalvärde .......................................

För framtida delegares ogifta döttrar mellan 21 och 25 år, kapitalvärde ..........................................

Sjuklighetspensioner.

För delegares ogifta döttrar öfver 25 år, kapitalvärde ..............................................................................

Anmärkning. Om denna summa fördelas på aflidne, nuvarande och framtida delegare, komme på hvardera en tredjedel eller 215,000 kronor.

Tjenstemannapensionering.

För nuvarande delegare, utom posttjenstemän, kapital-

värde ................................................................................ kronor 960,000: —

För framtida delegare, utom posttjenstemän, kapitalvärde ................................................................................ „ 640,000: —

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Postpensioneringen.

För nuvarande delegare, tillhörande poststaten, kapitalvärde .................................................................................kronor 2,100,000: —

För framtida delegare, tillhörande poststaten, kapitalvärde ............................................................................ „ 1,400,000: —

Förvaltningskostnader.

Kapitalvärde (pensionskostnad oberäknad).............. kronor 1,600,000: —

Anmärkning. Derest endast fullmägtiges sammanträden skulle bekostas af kassan, men förvaltningen i öfrigt genom statsmedel, har för denna utgift antagits ett kapitalvärde af rundt 75,000 kronor.

Inkomster.

Nuvarande delegares årsafgifter, kapitalvärde ......... kronor 2,340,000: —

Framtida „ „ „ ......... „ 4,166,000: —

Nuvarande statsanslaget (74,271 kr.) „ ......... „ 2,122,000: —

Ofriga oregelbundna „ ......... „ 800,000: —

Med tillhjelp af nu anförda kapitalvärden har på följande sätt beräknats:

Kassansjställning vid 1896 års slut.

Passiva.

Pensionsfonderna, tillsammans ................................. kronor

Kapitalvärdet af begrafningshjelp ........................... „

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare „

n n ii ii k _ ii ii

ii m ii ii i» framtida ,, ,,

Pensionsrätt för ogifta döttrar 21—25 år ............ „

Sjuklighetspensioner för döttrar .............................. „

Tjenstemannapensioneringen .................................... „

Postpensioneringen ...................................................... „

Förvaltningskostnader.................................................. „

6,230,000: — 230,000: — 5,883,000: — 1,014,000: — 7,500,000: - 200,000: — 645,000: — 1,600,000: — 3,500,000: — 1,600,000: —

Summa passiva kronor 28,402,000: —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

47 Aktiva.

Delegarnes årsafgifter.....

Statsanslaget ...................

Oregelbundna inkomster Kassans kapital.................

............. kronor 6,506,000: —

......................... „ 2,122,000: —

........................... „ 800,000: —

................ „ 11,304,000: —

Summa aktiva kronor 20,732,000: —

Och skulle alltså enligt denna beräkning vid 1896 års slut aktiva

understigit passiva med ett belopp af..................... kronor 7,670,000: —

För den händelse att kassan afstängdes och afvecklades — hvilket professor Lindstedt ansett blifva af nöden, derest icke snar hjelp vore att förvänta — d. v. s. inskränkte sin verksamhet till nuvarande delegare samt icke upptoge nya delegare eller ens tilläte nuvarande delegare uppflyttning till den högre klass, som eljest vid befordran skulle vara fallet, beräknades ställningen blifva följande:

Passiva.

Pensionsfonderna, tillsammans.................................... kronor 6,230,000: —

Begrafningshjelp för nuvarande delegare och pensionärer....................................................................... „ 149,000: —

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare „ 5,883,000: —

„ _ „ „ „ f. d. _ „ „ 1,014,000: -

Pensionsrätt för nuvarande delegares ogifta döttrar

från 21—25 år ......................................................... „ 100,000: —

Sjuklighetspensioner för aflidne och nuvarande

delegares döttrar ...................................................... „ 430,000: —

Tjenstemannapensionering för nuvarande delegare „ 960,000: —

Postpensioneringen ............... „ 2,100,000: —

Summa passiva utom förvaltningskostnader kronor 16,866,000: —

Hvaremot svarade först och främst följande

Aktiva.

Årsafgifter af nuvarande delegare............................ kronor 2,340,000: —

Kapital ........................................................................... » 11,304,000: —

Summa aktiva kronor 13,644,000: —

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

% Hvad vidare anginge de »oregelbundna inkomsterna» komrae dessa i följd af sin natur till väsentlig del att upphöra, och då statsbidraget icke betydligt öfverstege förvaltningskostnaden, skulle alltså äfven i sådant fall inkomsterna i längden ej förslå till täckande af utgifterna, utan slutligen skulle en brist uppstå, hvars kapitalvärde för närvarande uppginge till något öfver 3,000,000 kronor.

Genom de företagna undersökningarna torde alltså få anses vara till fullo ådagalagdt, att civilstatens pension sinrättning, icke ens om dess verksamhet inskränktes till nuvarande delegare, längre kan uppfylla sin ursprungliga bestämmelse att dels bereda åt sina delegare tillfälle till tidigare afgång från innehafvande tjenstebefattningar än den för erhållande af pension från allmänna indragningsstaten bestämda genom att till dem utbetala årliga pensioner och dels vid delegarnes frånfälle lemna åt deras enkor och barn det pensionsunderstöd, som med enke- och pupillkassans stiftande afsetts.

Orsakerna till denna kassans oförmåga synas förnämligast vara att söka derutinnan, att det hvarken vid pensionsinrättningens stiftande eller sedermera vid det tid efter annan skeende upptagandet af nya delegaregrupper eller vid ökandet af delegareantalet inom vissa inrättningen redan förut tillhörande tjenstemannagrupper, ej heller vid besluten om förhöjning af pensionsbeloppen ansetts nödigt låta verkställa tillförlitliga beräkningar öfver de tillskott från statens eller delegarnes eller beggederas sida, som kräfdes för att sätta pensionsinrättningen i stånd att uppfylla sina nya eller ökade förbindelser.

I hvad mån delegarnes antal vuxit under de senare årtiondena framgår deraf, att då hela detta antal vid 1871 års slut utgjorde 2,903, deraf 2,788 i tjenst varande och 115 pensionärer, uppgick det i oktober 1897 till 4,674, deraf 4,003 i tjenst varande och 671 pensionärer, alltså en ökning under dessa 26 år af 1,771 delegare. Genom det vid 1897 års riksdag fattade beslutet om inrättande af 75 nya postexpeditörs- och 150 nya postvaktbetjentsbefattningar har delegareantalet från och med år 1898 ökats med.ytterligare 225 eller till omkring 4,900 personer, af hvilka inemot tredjedelen tillhöra postverket. Vid kassans grundande beräknades hela delegareantalet komma att uppgå till 2,105, deraf 176 eller endast en tolftedel tillhörande poststaten.

Jag^ bör vidare erinra, att Eders Kongl. Maj:t i den till innevarande års riksdag aflatna nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit inrättande af ytterligare 293 postexpeditörsoch 112 postvaktbetjentbefattningar.

Äfven den vid omreglering af de centrala embetsverken företagna

49 Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

indragningen af ett stort antal ordinarie tjenstår ledde dertill, att åldern för tjenstemännens befordran till ordinarie tjenst eller med andra ord åldern för deras inträde i pensionsinrättningen framflyttades, hvarigenom pensionsinrättningen kom att gå i mistning af delegareafgifter för ett deremot svarande antal år.

Hade alla dessa förändringar föregåtts af eller föranledt till erforderliga undersökningar, skulle deras resultat naturligen haft till följd, att så väl staten som delegarne sjelfva nödgats högst betydligt höja sina bidrag till pensionsinrättningen i dess helhet. Då numera icke kan vara tänkbart att godtgöra hvad i berörda afseenden brustit, torde det icke återstå annan utväg till lösning af denna fråga än den af pensionskomitén föreslagna, d. v. s. att inskränka pensionsinrättningens förbindelser genom att låta tjenstemannapensioneringen helt och hållet upphöra samt att ålägga delegarne att, i regel utan bidrag från statsverkets sida, genom egna tillskott upprätthålla pensioneringen af enkor och barn.

Härigenom skulle staten visserligen å ena sidan göra den besparing, som komme att ligga i indragning af de till pensionsinrättningen nu utgående anslagen, för närvarande 74,271 kronor 50 öre eller, om anslaget till allmänna enke- och pupillfonden, 45,000 kronor, medräknas, 119,271 kronor 50 öre om året, men å den andra sidan dels gå i mistning af den minskning i pensionskostnaden, som, om ock i jemförelsevis . ringa mån, eljest skulle uppstått i de fall, då någon tjensteman funnit sig böra afgå med pension endast från civilstatens pensionsinrättning, dels få vidkännas ökade utgifter för posttjenstemännens pensionering, motsvarande hvad till blifvande pensionärer eljest skolat utgå från civilstatens pensionsinrättning, dels ock, efter hvad som torde visa sig blifva nödvändigt, träda bispringande emellan, på det att delegarne i de begge lägsta pensionsklasserna af civilstatens pensionsinrättning, hvilka redan nu med hänsyn till deras ringa löneförmåner befriats från erläggande af befordringsafgifter, måtte kunna förskonas från _ de _ dryga retroaktivafgifter, som enligt nu framlagdt förslag till pensionsinrättningens ombildning skulle af dem fordras.

Hvad beträffar delegarne i civilstatens pensionsinrättning, så skulle dessa, på samma gång de komme att mista den förmån, som måste anses ligga i möjligheten att, vid tidigare lefnadsålder än den för rätt till pension af staten bestämda, kunna afgå med pension från pensionsinrättningen, det oaktadt nödgas icke obetydligt höja sina bidrag till pensionsinrättningen för att sätta denna i stånd att till delegarnes efter- Bih. tillRiksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 7

50 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.

lemnade enkor och barn utbetala enahanda pensionsbelopp som de nu utgående. Enligt det förslag till pensionsinrättningens omdaning, som föreligger i fullmägtiges redan åberopade underdåniga utlåtande af den 13 november 1897, skulle nemligen t. ex. en 35-årig tjensteman (denna ålder utgör enligt professor Lindstedts undersökning, se komitébetänkandet sid. 488, den ungefärliga medelåldern för inträdet i pensionsinrättningen), i stället för att han efter nu gällande reglemente bar att till pensionsinrättningen och enkekassan tillsammans erlägga inträdesafgift eller s. k. befordringsafgift: i l:a klassen ett belopp af 240 kronor, nödgas till den nya enkekassan inbetala en retroaktivafgift af 1,344 kronor; i andra klassen resp. 180 kronor och 1,008 kronor; i 3:e klassen resp. 75 kronor och 840 kronor; i 4:e klassen resp. 60 kronor och 672 kronor; i 5:e klassen resp. 45 kronor och 504 kronor o. s. v., under det att årsafgiften skulle blifva densamma som nu.

I sin den 13 november 1897 till Eders Kongl. Maj:t, afgifna underdåniga berättelse angående civilstatens pensionsinrättnings förvaltning m. m. hafva civilstatens fullmägtige erinrat:

att det af verkstäld utredning visat sig, att pensionsinrättningen, såsom ett helt betraktad, befunnits för det dåvarande lida af en kapitalbrist till belopp af omkring 8,000,000 kronor, hvaraf 3,500,000 kronor kunde anses härröra från den särskilda pensionering af postverkets tjensteman och vakthetjente, som på senare tid och särskildt genom nådiga brefvet den 4 juni 1886 ålagts pensionsinrättningen;

att redan 1887 års fullmägtige ansett, att det genom nådiga brefvet den 4 juni 1886 stadgade sättet för pensionering af befattningshafvande vid postverket kunde, helst pensionsinrättningens årliga inkomster syntes betydligt minskas genom räntans nedsättning, komma att medföra en verklig fara för pensionsinrättningens förmåga att uppfylla sina egentliga ändamål, hvarföre fullmägtige i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för framtiden meddela sådan föreskrift beträffande sättet för posttjenstemäns pensionering, att tillämpning af 11 § i reglementet för pensionsinrättningen måtte, äfven hvad desse tjensteman anginge, bringas till öfverensstämmelse med samma §:s rätta mening;

att dervid af fullmägtige särskildt framhållits, att beslutet af den 4 juni 1886 om sättet för poststatens pensionering blifvit fattadt utan att, enligt 62 § i reglementet för pensionsinrättningen, åt fullmägtige beredts tillfälle att yttra sig i denna fråga, hvilken dock måste anses angå hufvudgrundema för pensionsinrättningen, hvarjemte såsom stöd för den uppfattningen att bestämmelsen i 11 § af reglementet vore

Öl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tillämplig på posttjenstemän, som efter uppnådda 65 lefnads- och 35 tjenstår erhölle afsked med rätt till pension från postverkets indragningsstat, åberopats, att en sådan tolkning öfverensstämde med nådiga brefvet till pensionsinrättningens direktion den 21 november 1879, hvari förklarats, att den omständigheten, att en vid 65 års ålder afskedad posttjensteman erhållit pension från postverkets indragningsstat, icke borde för honom medföra den påföljd, att han för åtnjutande af rätt till delaktighet i civilstatens enskilda enke- och pupill fond skulle vara underkastad andra vilkor, än om han fått afsked med lönens åtnjutande från allmänna indragningsstaten;

att den af 1887 års fullmägtige uttalade farhågan, att pensionsinrättningen, derest fullmägtiges hemställan i afseende å sättet för pensioneringen af poststaten ej bifölles, förr eller senare skulle blifva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser, öfvergått till visshet, sedan en af nämnde fullmägtige beslutad fondräkning blifvit fullbordad samt vid fullmägtiges ordinarie sammanträde år 1892 framlagd;

att 1892 års fullmägtige derföre och af andra skäl ytterligare betonat, hurusom det för pensionsinrättningen vore en verklig lifsfråga, att den i 11 § af reglementet omförmälda grundsats gjordes uttryckligen tillämplig jemväl i afseende å de till inrättningen hörande delegare af poststaten, i hvilket syfte hemstälts om nådig fastställelse å uppgjordt förslag till ändrad lydelse af nämnda §;

att fullmägtiges föregående framställningar i ämnet endast afsett, att pensionsinrättningen skulle befrias från den särskilda och vidsträcktare pensioneringen af sådana poststaten tillhörande personer, som komme att tillträda pension, efter det den begärda ändringen af 11 § vunnit nådig fastställelse; samt

att, då emellertid poststatens pensionering från civilstatens pensionsinrättning jemväl efter år 1892 fortgått och alltjemt fortginge på enahanda sätt som förut, hvarigenom pensionsinrättningens ställning till följd af de ökade förbindelser, som sålunda ådroges densamma, blifvit alltmera betänklig, fullmägtige funnit det vara angeläget, att pensionsinrättningen snarast möjligt vunne befrielse från den betungande särskilda postpensioneringen äfven i hvad anginge de pensioner, som redan beviljats.

Fullmägtige hafva derföre i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen, att den särskilda pensionering af postverkets tjenstemän och vaktbetjente, som genom nådiga brefvet den 4 juni 1886 blifvit civilstatens pensionsinrättning ålagd, måtte, jemväl beträffande redan beviljade pensioner, öfvertagas af statsverket; i sam-

52 Köngl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

manhang hvarmed fullmägtige anmält, att, då en af direktionen föreslagen ändrad lydelse af 11 § i reglementet för civilstatens pensionsinrättning syntes i fråga om tydlighet och bestämdhet eg a företräde framför den lydelse, som af 1892 års fullmägtige ifrågasatts, fullmägtige för sin del beslutat, att 11 § i reglementet för pensionsinrättningen skulle erhålla följande ändrade lydelse: »afgår någon ur tjenst med åtnjutande af pension eller annat underhåll på rikets allmänna indragningsstat eller eljest af statsmedel, ege ej rätt att af civilstatens pensionsinrättning undfå eller uppbära pension eller underhåll.»

I det underdåniga utlåtande, som af generalpoststyrelsen den 21 mars 1898 på grund af nådig befallning afgifvits öfver pensionskomiténs betänkande, har styrelsen, beträffande frågan om fortvaron af den särskilda ställning poststaten på senare tid kommit att intaga, då det gällt pensionering af dess tjenstemän och betjente, erinrat, hurusom bland alla de tjensteinnehafvare, som vore delegare i civilstatens pensionsinrättning, tjensteinnehafvarne i postverket ensamme intoge en sådan undantagsställning, enligt hvilken pension utginge i första rummet från nämnda pensionsinrättning och det vederbörande tillkommande pensionsbelopp sedermera fyldes af statsmedel; och derest det visade sig, att de bidrag, tjensteinnehafvarne i postverket genom årliga utgifter lemnade till tjenstemannapensioneringen vid inrättningen, tillhopa med belöpande del af statsanslaget icke försloge till de årliga utgifter, som af nämnda undantagsställning föranleddes för pensionsinrättningen, har styrelsen funnit det böra rättvisligen erkännas, att delegarne från andra embetsverk med en del af sina årliga afgifter bidroge till poststatens pensionering, ett förhållande, som svårligen skulle kunna försvaras, åtminstone icke med mindre än att alldeles särskilda omständigheter påkallat detsammas tillkomst och nödvändiggjorde dess fortvaro.

Sökte man anledningen till att denna undantagsställning för postpersonalen tillkommit, vore det enligt styrelsens åsigt sannolikt, att densamma, då frågan år 1872 förelåg, hade sin egentliga orsak i den mindre goda ekonomiska ställning, som då hotade postverket. Med 1871 års ingång hade nemligen postverket genom posthemmansskjutsens skiljande från jordbruket samt inskränkning i postverkets rätt att för postbefordringen anlita gästgifveri-, håll- eller reservskjuts fått för denna befordring ökade förpligtelser, som antogos komma att verka menligt på dess finansiela ställning och som, i sammanhang med den redan då ifrågastälda, vid 1873 års utgång genomförda öfverflyttningen på postverket af den ordinarie kronobrefbäringen samt efter det ytterligare

53 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

med utgången af år 1874 för postverket upphört all rätt att för ordinarie postföring anlita gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, också i verkligheten under åtskilliga år vållade, att årsinkomsterna icke förslogo till årsutgiftemas bestridande.

En bidragande orsak till det nådiga beslutet af den 24 maj 1872 antager styrelsen också hafva varit, att civilstatens pensionsinrättning då allmänt ansågs disponera stora tillgångar utöfver behofvet och för den skull kunna utan någon som helst olägenhet bära den vidsträcktare postpensioneringsskyldigheten.

Bestämmelserna i de nådiga brefven den 24 maj 1872 och den 4 juni 1886, hvarigenom stadgats, att pension till tjensteinnehafvare hos generalpoststyrelsen skulle utgå af postmedel, i den mån den afskedade icke enligt gällande föreskrifter egde erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning, innebure enligt styrelsens åsigt allenast ett konseqvent fullföljande af den för postpersonalens pensionering redan inslagna nya vägen och hade antagligen också tillkommit under den föreställningen, att bördan väl kunde af civilstatens pensionsinrättning bäras. Att den uppfattningen då fortfarande var rådande, har styrelsen ansett så mycket sannolikare, som till och med pensionsinrättningens egen direktion så sent som år 1888 ännu hyste den föreställningen, att det ökade åliggandet icke öfverstege pensionsinrättningens krafter; och erinrar styrelsen såsom bevis härpå, hurusom bemälda direktion, med föranledande af en af 1887 års fullmägtige beslutad underdånig hemställan till Eders Kongl. Maj:t om meddelande för framtiden af sådan föreskrift beträffande sättet för posttjenstemännens pensionering, att deras undantagsställning komme att upphöra, i underdånigt yttrande den 8 juni 1888 förmält, bland annat, att »det visserligen icke funnes någon anledning till farhåga att, äfven med tillämpning af bestämmelserna i nådiga brefvet den 4 juni 1886, någon svårighet för civilstatens pensionsinrättning att fullgöra åtagna förbindelser skulle i eu närmare framtid uppstå.»

Vid fattandet af det Riksdagens beslut, som föranledde det nådiga brefvet af den 4 juni 1886, anser generalpoststyrelsen möjligt att äfven den föreställning medverkat, att det funnes anledning söka bespara postverket utgifter, enär portoafgifterna för inrikes bref och brefkort då nyligen blifvit nedsatta.

Men om, såsom generalpoststyrelsen ansåge antagligt, nämnda synpunkter’; varit bestämmande för de beslut, som ledt till ofvan omförmälda undantagsställning för postpersonalen i pensionsfrågor, då borde, menar styrelsen, det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida denna undan-

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tagsställning rättvisligen fortfarande borde bibehållas, äfven om de anledningar, som föranledt densamma, icke vidare förefunnes.

Då nu den föreställningen, att civilstatens pensionsinrättning utan någon svårighet kunde bära den vidsträcktare postpensioneringen, enligt hvad styrelsen af komitébetänkandet funnit, ostridigt grundat sig på ett öfverskattande af pensionsinrättningens förmåga i finansielt hänseende och ett underskattande af de förpligtelser, inrättningen redan förut hade sig ålagda, har styrelsen såsom sin åsigt uttalat, att det skäl, som för pensionsinrättningens medverkan till den särskilda postpensioneringen tilläfventyrs förut med rätta hemtats från inrättningens goda ekonomiska ställning, numera måste anses sakna all giltighet.

Beträffande åter det andra skälet, som kunnat till denna särskilda postpensionering gifva anledning, nemligen att hela posttjenstemannapensioneringens besörjande med postmedel skulle för postverket blifvit alltför betungande, så anser generalpoststyrelsen detta skäl hafva egt sin giltighet i medio och slutet af 1870-talet, då alldeles särskilda omständigheter, enligt hvad ofvan omförmälts, åsamkade postverket skulder. Numera borde dock icke behöfva befaras, att postverket ej skulle mägta bestrida pensioneringen af dess tjenstemän och betjente, äfven om erfarenheten skulle komma att besanna rigtigheten af den beräkning, komitén anfört rörande den kostnad, hvartill pensioneringen af poststaten skulle efter trettio år växa.

Skulle, såsom komitén föreslagit, civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för tjenstemäns och betjentes pensionering komma att upphöra, syntes det styrelsen mest öfverensstämmande med eljest tillämpade principer, att postverket, som hade egen drätsel, besörjde pensioneringen af sin personal med postmedlen, liksom också ett sådant tillvägagångssätt syntes vida enklare och för pensionstagarne beqvämare, än om, såsom komitén ansett, pensionsutbetalningarne skulle verkställas af statskontoret, af hvilket verk ett sådant åliggande tydligen icke skulle kunna utan svårighet besörjas.

Men äfven om civilstatens pensionsinrättning skulle komma att fortfara med pensionering af tjenstemän och betjente, ansåge styrelsen af det anförda framgå, att billighet och rättvisa numera borde föranleda upphörande för framtiden af den särskilda postpensioneringen, helst det icke borde kunna bestridas, att — då denna saknade motsvarighet i fråga om andra delegares pensionering och sådan motsvarighet icke heller för framtiden torde kunna uppstå, enär inrättningens ekonomiska ställning derför lade bestämda hinder i vägen — öfrige delegare eljest

55 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

kunde komma att få med sina afgifter bidraga till pensionering af postverkets tjensteman och betjente.

Då det måste antagas, att så väl beslutet af den 24 maj 1872 — att posttjenstemän, oaktadt de uppfylt de vilkor, som dittills berättigat dem till fulla pensionsbeloppets uppbärande af postmedlen, ändock skulle erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning och endast fyllnadspension utgå af postmedlen — som senare i samma rigtning fattade beslut grundat sig på den förutsättning, att nämnda inrättnings ekonomiska ställning, utan delegarnes alltför stora betungande och utan intrång i öfrige delegares välfångna rättigheter, medgåfve en sådan utgift, men det numera och särskilt till följd af den stora utvidgning, postverket under de senare åren undergått och i jemnbredd hvarmed äfven dess befattningshafvandes antal vuxit, visat sig vara oförenligt med pensionsiurättningens bestånd att vidare taga dess tillgångar i anspråk för en sådan pensionering af posttjenstemännen som den, hvilken nu eger rum, synes det vara en af så väl billighet som behof påkallad åtgärd att genom förändrade bestämmelser härutinnan å ena sidan bereda posttjenstemännen den trygghet i pensionshänseende, hvarpå de lika väl som andre statens tjenstemän torde kunna göra anspråk, och å den andra sidan möjliggöra en sådan ombildning af civilstatens pensionsinrättning, att åtminstone den ena af dess uppgifter ma kunna af densamma på ett så väl för delegarne betryggande som för staten tillfredsställande sätt ombesörjas. På grund af det nu anförda anser jag mig böra understödja fullmägtiges anhållan, att civilstatens pensionsinrättning måtte befrias från de skyldigheter i afseende å pensionering af tjenstemän och betjente vid poststaten, som nu åligga nämnda pensionsinrättning, och detta äfven i afseende å pensioner, som redan blifvit beviljade sådane tjenstemän och betjente från civilstatens pensionsinrättning. Beloppet af sistnämnda pensioner utgjorde år 1897 sammanlagdt 30,711 kronor. Befrias pensionsinrättningen från skyldigheten att utgifva dessa pensioner, torde Eders Kongl. Maj:t framdeles vilja taga i nådigt öfvervägande, huruvida möjlighet må kunna beredas till lindring i de synnerligen betungande afgifter, som, enligt hvad jag strax får tillfälle nämna, skulle utkräfvas af de civile tjenstemännen vid inträdet i den nybildade enke- och pupillkassan.

Hvad angår den af komitén föreslagna förändringen i pensioneringen af den vid telegrafverket anstälda personal, i det att staten skulle öfvertaga den pensioneringsskyldigliet, som nu åligger telegrafverkets pensionsinrättning gent emot denna personal, så torde genom de utredningar af på frågan inverkande omständigheter, som föreligga

56 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

i de af fullmägtige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning och af direktionen öfver nämnda pensionsinrättning afgifna underdåniga yttranden, vara tydligen ådagalagdt, att bibehållandet af telegrafverkets pensionsinrättning skulle medföra väsentliga fördelar så väl för delegarne sjelfva som, och måhända icke mindre, för statsverket. Den enerverande och derigenom utslitande tjenstgöringen vid telegraf- och telefonapparaterna medför med nödvändighet hos den dermed sysselsatta personalen ett tidigare inträdande af nedsatt arbetsförmåga och ett tidigare behof af hvila än för civile tjensteinnehafvare i allmänhet. Och oaktadt telegrafstyrelsen uttalat sin anslutning till komiténs förslagom upphäfvandet af telegrafverkets pensionsinrättning och telegrafpersonalens pensionering enligt den föreslagna nya lagen, skulle dock, äfven enligt telegrafstyrelsens mening, lagförslaget i flera punkter kräfva undantagsbestämmelser till förmån för telegrafpersonalen.

Vid öfvervägande af hvad å den ena och andra sidan blifvit anfördt torde det vara svårt att förneka, att ju icke enahanda eller liknande skäl som de, hvilka med rätta föranledt komiterade att förorda undantagsställningens bibehållande för personalen vid statens jernvägstrafik, jemväl tala för det äfven af personalen åstundade bibehållandet af telegrafverkets pensionsinrättning, hvilken dessutom enligt gjorda undersökningar synes befinna sig i en så pass betryggad ekonomisk ställning, att af denna anledning skäl till förändring icke förefinnes.

Komiterades förslag att bibehålla nuvarande pensionsbestämmelser för de civile delegarne i arméns och flottans pensionskassor synes vara välbetänkt och torde icke påkalla vidare yttrande.

Såsom allmänna förutsättningar för den nya lagen torde alltså böra uppställas:

tjensteinnehafvarnes frihet från. afgifter för egen pensionering;

upphörande af vidare tjenstemannapensionering från civilstatens pensionsinrättning;

postverkets öfvertagande af pensionsinrättningens skyldighet att utbetala pensioner till posttjenstemän;

bibehållande af så väl statens jernvägstrafiks som telegrafverkets pensionsinrättningar; samt

bibehållande af nu gällande pensionsbestämmelser för civile delegare i arméns och flottans pensionskassor.

Då den nya lagen hufvudsakligen skulle komma att ersätta de all-

Rubrik.

57 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

manna bestämmelser angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af statsmedel, Indika nu äro gällande, synes det, med jemväl fästadt afseende å önskvärdheten att undvika förvexling med de reglementen för civilstatens pensionsinrättning, som ännu äro och jemväl under en framtid komma att åtminstone delvis vara i kraft, lämpligare, att lagen benämnes: T>Lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af statens, än såsom komiterade föreslagit: »Pensionslag för civilstaten».

Den i § 1 mom. 1 föreslagna begränsningen af pensionsrätten till »ordinarie innehafvare af civil befattning med lön å stat, som blifvit af Konungen och Riksdagen faststäld», torde, såsom grundad på de principer, hvilka hittills i detta hänseende städse tillämpats, böra bibehållas. Enligt hvad komitén anmärkt, tarfvar dock uttrycket »civil befattning» en förklaring för att icke missförstås, och då den för sådant ändamål föreslagna synes vara tillfredsställande, torde detta mom. kunna affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslaget.

Deremot synes det mig tvifvelaktigt, huruvida den i § 1 mom. 2 införda bestämmelsen om pensionsrätt för vissa professorer och e. o. professorer vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet samt för kommissionslandtmätarne, hvilken bestämmelse utgör en afvikelse från den i föregående mom. uppstälda regeln, bör i den nya lagen inflyta. De tjensteinnehafvare, hvilka icke på grund af stadgandet

1 mom. 1 komme att inbegripas under lagens bestämmelser, skulle uppenbarligen, intill dess annorlunda kunde varda i behörig ordning beslutadt, qvarstå vid den pensionsrätt, som nu må vara dem tillförsäkrad. Och då samtlige i mom. 2 nämnde tjensteinnehafvare i flera afseenden intaga en så säregen ställning, att å den ena gruppen af en och å den andra af en annan anledning nu gällande särskilda pensionsbestämmelser synas fortfarande böra för dem bibehållas, torde detta mom. ur den blifvande pensionslagen uteslutas.

Af förut anförda skäl anser jag mig böra förorda, att till de i §

2 från pensionsrätt enligt lagen undantagna grupper af tjensteinnehafvare jemväl måtte läggas »innehafvare af befattning, som medför rätt till pension från telegrafverkets pensionsinrättning».

Hvilka tjensteinnehafvare böra under pensionsligen inbegripas t Lagförslaget §§ 1 och 2.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft.

58 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Pensiom- I sin allmänna motivering har komitén framhållit den ur besparings-

Lagförslaget synpunkt stora betydelse, som skulle ligga i en förhöjning af den för §§ 3, 4 och 6. pensionsrätter inträdande bestämda lefnadsåldern; och då statistiken utvisar, att i vårt land medellifslängden för män under detta århundrade väsentligen ökats, såsom exempel hvarpå, bland annat, anförts, att af 30-åringar nästan lika många nu uppnådde 70 år, som under åren 1861 —1870 hade utsigt att uppnå 65 år, har komitén ansett sig kunna i §

3 föreslå, att 70 år bestämdes såsom den ålder, då rätt att afgå från tjensten med pension skulle inträda för de civile tjenstemännen i allmänhet. En lägre pensionsålder eller 65 år har föreslagits för nedannämnda grupper af tjenstemän, nemligen för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, landtbruksingeniörer, tjenstemän och betjente vid skogsstaten, bevakningspersonalen vid tullverket med undantag af öfveruppsyningsmän, kommissarier, assistenter och telegrafister vid telegrafverkets stationer, lärare vid musikaliska akademiens konservatorium, provinsialläkare samt läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke.

Undantag från den sålunda uppstäda regeln borde dock enligt §

4 eg a rum så väl i det fall, då en tjensteinnehafvare någon tid före den stadgade pensionsåldern angrepes af sådan sjukdom, att fortsatt tjenstgöring antagligen skulle medföra eller påskynda hans död, som ock i det fall att tjensteinnehafvaren blefve af sjukdom, om än icke lifsfarlig, vanförhet eller lyte oförmögen att vidare fullgöra sin tjenst. I begge dessa fall skulle det enligt § 4 vara tjensteinnehafvaren medgifvet att

5 år tidigare, än i § 3 stadgats, afgå från tjensten med pension.

Slutligen borde enligt § 6 rätt till afgång från tjensten med pension inträda vid hvilken lefnadsålder som helst, derest någon i och för tjensten lidit sådan kroppsskada, att den för framtiden medförde oförmögenhet till vidare tjenstgöring.

Såsom den historiska utredningen af pensionsförhållandena ådagalagt, är inom vårt land den civile tjenstemannens pensionsrätt icke någon förmån af ny datum. Den torde i sjelfva verket alltid hafva existerat, om den ock under tidernas lopp förändrat form. Ursprungligen utgjordes den af rättigheten för tjensteinnehafvaren att till sin död qvarsitta vid de med tjensten förenade förmåner, äfven om till följd af ålder eller sjuklighet göromålen måste mot ringa eller ingen godtgörelse bestridas af person, som på detta sätt önskade meritera sig till ordinarie befattning och som hoppades att sedermera i sin tur efter vunnen befordran en gång komma i åtnjutande af enahanda förmån. Efter band som samhällsförhållandena mera utvecklades, visade sig dock ett dylikt pensioneringssätt vara mindre tillfredsställande så väl för staten som för den

59 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition%N:o 34.

enskilde, och anvisandet af särskilda medel för bestridande af pensionskostnaden blef derföre alltmer af behofvet påkalladt. Rätten att vid viss ålder afgå med pension ingår för den skull, såsom tidigare erinrats, i de nyare löneregleringarne såsom en tjensten åtföljande lika oomtvistlig som värdefull förmån.

Frågan om den tidpunkt, då nämnda rättighet skall inträda, eger onekligen, så som aflönings- och pensionsväsendet. numera hos oss utvecklat sig, i de flesta fall mindre betydelse för tjenstemannen än för det allmänna. Vid bestämmandet af denna tidpunkt torde alltså hufvudsaken blifva att tillse, det icke genom att framskjuta den alltför mycket statens behof af fullt arbetsdugliga organ för utförandet af dess mer och mindre ansvarsfulla och vigtiga värf åsidosättes för vinnande af en besparing, den der under sådana förhållanden kan blifva ganska tvifvelaktig.

I betraktande häraf och med hänsyn till de erinringar mot komiténs förslag, hvilka framställe af de i ärendet hörde vederbörande, måste derföre tvekan uppstå, huruvida det må anses ligga i statens sannskyldiga intresse att vidtaga en så långt gående förändring i nuvarande bestämmelser som att till 70 år framflytta rätten att från tjensten afgå med pension. Äfven om de statistiska siffrorna utvisa en betydlig förhöjning af medellifslängden, utgör dock detta faktum icke i och för sig tillräckligt stöd för att nu på en gång med 5 år höja pensionsåldern för de civile tjenstemännen i allmänhet. Erfarenheten synes mig då vara en säkrare måttstock i detta hänseende; och denna erfarenhet torde väl knappt jäfva påståendet, att regeln synes vara den, att, om också vid 65 års ålder verksamhetsintresset och förmågan af ett för kropp eller själ mera ansträngande arbete förefinnes i någorlunda oförminskad grad, detta intresse och denna förmåga icke i erforderlig grad äro att påräkna intill 70 års ålder.

För närvarande och intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, torde man derföre, i enlighet med hvad [statskontoret ifrågasatt, böra stanna vid en förhöjning med 2 år af pensionsåldern i allmänhet, alltså bestämma den till 67 år. Detta anser jag mig så mycket hellre kunna tillstyrka, som jag i olikhet mot komitén håller före, att icke i något fall den föreskrifna lefnadsåldern ensam må kunna berättiga till pensions erhållande, utan att härför skall, liksom nu utom i några få undantagsfall är bestämdt, fordras jemväl en viss längre tjenstetid, till hvilken frågas vidare utveckling jag dock torde få anledning återkomma i sammanhang med granskning af bestämmelserna om tjensteåldern och dess inflytande på pensionsbeloppet.

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

En tidigare pensionsålder eller 65 år liar komitén föreslagit för åtskilliga här förut uppräknade grupper af tjensteinnehafvare. Beträffande detta förslag har jag, under förutsättning att telegrafverkets personal bibehålies vid sin nuvarande pensionsställning, endast följande erinringar att framställa. För provinsialläkare torde den föreslagna förhöjningen af pensionsåldern med 5 år vara för stor; de synas nemligen äfven fortfarande böra kunna påräkna pension 5 år tidigare än civile tjenstemän i allmänhet, alltså vid 62 år, hvaremot den nu såsom vilkor för tidigare inträdande pensionsrätt meddelade bestämmelsen om 25 tjenstår, deraf 20 års tjenstgöring såsom provinsialläkare, tydligen i sådant fall bör qvarstå. För en annan grupp af tjenstemän eller de vid allmänna läroverken anstälde gymnastiklärarne innebär komiténs förslag en förhöjning af lefnadsåldern med 10 år eller från 60 till 70 år. Då med afseende å arten af gymnastiklärarens verksamhet äfven denna höjning synes vara alltför stor, torde någon annan ändring i nu gällande bestämmelser härutinnan icke böra eg a rum, än att jemväl för gymnastiklärarne tidpunkten för pensionsrättens inträdande framflyttas 2 år eller till 62 år.

På grund af de upplysningar, generaltullstyrelsen lemnat angående beskaffenheten af öfveruppsyningsmännens vid tullverket tjenstegöromål, lärer den för dem föreslagna undantagsställning böra förfalla och de, likasom uppsyningsmännen, blifva vid 65 år berättigade till erhållande af pension.

Utom de tjenstemannagrupper, för hvilka komitén föreslagit pensionsrättens inträdande vid tidigare lefnadsålder än den i allmänhet bestämda, synes dock äfven en annan stor grupp af tjenstemän eller de vid rikets högre och lägre undervisningsanstalter anstälde lärare påkalla undantagsställning i nämnda hänseende. Sjelf har komitén icke velat förneka, att desse lärares upptagande bland dem, för hvilka pensionsrätt vid 65 lefnadsår skulle inträda, borde lända så väl det vetenskapliga lifvet inom landet som ock undervisningsväsendet i allmänhet till gagn, men då det ålegat komitén tillse, det icke de föreslagna bestämmelserna komme att leda till alltför stora utgifter, har i betraktande af den ifrågavarande personalens stora talrikhet komitén ansett sig hindrad att i sitt förslag hänföra denna personal till dem, som redan vid 65 lefnadsår skulle ega att afgå med pension. Enligt nådiga stadgan för elementarläroverken den 14 augusti 1856 var lärare vid fylda 60 år, sedan han 35 år varit i allmän tjenst och deraf minst 30 vid elementarläroverk anstäld, berättigad till afsked med åtnjutande af emeritilön eller, om tillgång till sådan lön saknades, med bibehållande af £ af lönen, då efterträdaren fick

61 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34

åtnöja^ med Under behandling af en vid 1856—1858 årens riksdag väckt motion om beredande af pensionsrätt å allmänna indragningsstaten för dessa lärare uttalade Rikets Ständer den åsigt, att det vore obestridligt, att elementarlärarens kall i högre grad än de flesta andra tjenster toge så väl själs- som kroppskrafter i anspråk, hvarföre det vore önskvärd^ om lärarne vid elementarläroverken kunde vid en tidigare ålder än den för tjenstemän i allmänhet föreskrifna komma i åtnjutande af tillräckliga pensioner, men då Rikets Ständer på grund af då rådande förhållanden funne det vara mindre vigtigt, om denna fråga erhölle en fullt tillfredsställande lösning under då pågående riksmöte, ansåge Rikets Ständer annat stadgande i detta hänseende då icke erfordras, än att lärare vid elementarläroverk tillförsäkrades enahanda rättighet till pension, som tillkomme civile embets- och tjenstemän. På grund af detta Riksdagens beslut och nådiga brefvet den 16 mars 1858 erhöllo alltså elementarlärarne rätt till pension antingen vid 70 lefnadsår och 30 års oafbruten tjenstetid eller ock vid 65 lefnads- och vid pass 40 tjenstår, derest i senare fallet sjuklighet eller försvagadt helsotillstånd styrktes genom vederbörlig läkares intyg. Ännu har emellertid den rätt att tidigare erhålla pension, som vid 1856—1858 årens riksmöte stäldes i utsigt för desse lärare, icke blifvit dem tillerkänd, utan fortfarande gälla nyssnämnda bestämmelser. Med bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit, medgaf visserligen 1890 års Riksdag, att samtlige ordinarie lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken skulle ega rätt och äfven skyldighet att vid 65 lefnads- och minst 35 tjenstår afgå från tjensten med pension, samt att gymnastiklärares pensionsrätt skulle inträda redan vid 60 lefnads- och 30 tjenstår, men detta Riksdagens beslut har icke kunnat vinna nådig fastställelse, enär det anslöt sig till en lönestat. för lärarne, hvilken deremot icke blef af Riksdagen godkänd. Då ej heller senare framlagda förslag till lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken ledt till något resultat, står alltså frågan om en tidigare pensionsålder för berörde lärare fortfarande sedan 40 år olöst, under det att folkskolelärarne, som enligt nådiga reglementet angående folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30 november 1866 § 14 blefvo berättigade till hel pension vid 60 lefnads- och 30 tjenstår, numera på grund af nådiga kungörelsen den 24 november 1876 ega denna rätt redan vid 55 lefnads- och 30 tjenstår.

Ett antagande af komiténs förslag, hvarigenom för de vid elementarläroverken anstälde lärarne skulle gälla de allmänna bestämmelserna i pensionslagen, innebär, såsom statskontoret erinrat, i sj elfva verket en skärpning af nu för dem gällande pensionsvilkor, och detta skulle dock

Tjenstålder. Lagförslaget §§ 5, 6 och 7.

62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

enligt min tanke stå alltför mycket i strid så väl med de äfven inom Riksdagen i detta ämne uttalade åsigter som ock framför allt med ett behörigt iakttagande af de vigtiga intressen, de allmänna läroverken afse att främja. I betraktande af allt detta och då hvad här blifvit anfördt till förmån för en undantagsställning för lärarne vid elementarläroverken på det hela taget gäller äfven för lärarne vid universiteten och öfriga dermed jemförliga högre undervisningsanstalter, anser jag mig böra för alla dessa lärare med undantag af gymnastiklärarne, om hvilka redan förut blifvit taladt, förorda pensionsålderns fastställande till 65 år eller den ålder, vid hvilken redan nu många af dem ovilkorligt och de öfriga med företeende af intyg om försvagadt helsotillstånd kunna erhålla pension.

I likhet med en reservant inom komitén har statskontoret uttalat sig för bibehållande af den nu bestämda pensionsåldern 65 år för postvaktbetj ente; och uti sitt underdåniga utlåtande har generalpoststyrelsen erinrat, att, då komitén föreslagit tidigare pensionsålder för innehafvare af mer än vanligt ansträngande fenster, goda skäl förefunnits för att bland dessa fenster äfven inräkna postvaktbetjentes. Delande denna uppfattning, anser jag mig böra tillstyrka pensionsrättens inträdande för postvaktbetj ente vid 65 år.

Det torde ligga i sakens egen natur, att såsom pensionsvilkor för den, som till följd af i tjensten ådragen obotlig skada blifvit till vidare tjenstgöring oförmögen, icke bör uppställas fordran på att viss lefnadsålder skulle vara uppnådd.

Med några få undantag uppställa nuvarande pensionsbestämmelser såsom vilkor för pensions erhållande, utom en viss lefnadsålder, äfven en viss tjenstetid. Enligt komiténs förslag skulle lefnadsåldern ensam komma att afgöra frågan om pensionsrätter inträdande, under det att tjenstetidens längd endast skulle komma att hafva inflytande på pensionsbeloppets storlek eller, såsom lagförslaget uttrycker det, på frågan huruvida pensionen skulle utgå med helt eller afkortadt belopp. Hvarje tjensteinnehafvare, som uppnått den för pensionsrätts inträdande bestämda lefnadsåldern, skulle enligt komiténs mening alltid vara till någon pension berättigad, äfven om tjenstetiden vore aldrig så kort. Väl må det vara sant, att tjensteinnehafvarens anspråk på pension vid afskedstagandet kan anses ökas med hvarje i tjensteutöfning tillryggalagdt år,

63 Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

men häraf bör dock icke få dragas den slutsats, att hvarje sådant tjenstår skulle i och för sig medföra rätt till motsvarande del af den såsom ett erkännande för lifslångt, pligttroget arbete afsedda pensionsförmån. Redan för erhållande af en minimipension synes alltså böra såsom vilkor uppställas icke blott viss lefnadsålder, utan äfven en under längre följd af år utöfvad verksamhet, d. v. s. en minimitjenstålder. Hvar gränsen för denna tjenstålder bör sättas, torde kanske' icke vara så lätt att bestämma, men då redan för närvarande i ett par fall, nemligen för tekniska högskolans och veterinärinstitutets lektorer samt för lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium, finnes stadgadt ett antal af minst 20 tjenstår såsom vilkor för pensions erhållande, har jag ansett mig böra föreslå detta tjenstårsantal såsom minimum för erhållande af pension till afkortadt belopp.

För närvarande utgör, kan man säga, 35 tjenstår det för pensionsrättens inträde faststälda normala antalet; och då det äfven af komitén, oaktadt den föreslagna höjningen af lefnadsåldern med 5 år, blifvit såsom sådant bibehållet utom i några få fall, synes mig anledning icke törefinnas att frångå detta tjenstårsantal såsom regel. Det torde dock vara gifvet att, der man med särskilt fästadt afseende å tjenstens ansträngande beskaffenhet funnit sig böra låta pensionsrätt inträda vid väsentligt tidigare lefnadsålder, än eljest skulle varit händelsen, der synes det äfven vara anledning för handen att rätta tjenstårens antal efter det lägre antalet lefnadsår. På grund häraf och då provinsialläkare och gymnastiklärare skulle fortfarande vid 5 år tidigare lefnadsålder än flertalet öfriga tjensteinnehafvare erhålla pensionsrätt, torde jemväl de för denna tidigare pensionsrätts inträdande nu gifna föreskrifter i afseende å tjenstetidens längd och beskaffenhet böra för dem qvarstå.

Såsom redan i den lemnade redogörelsen för nu gällande pensionsvilkor meddelats, är i afseende å tjenstålder intet vilkor fästadt vid den pensionsrätt, som tillkommer universitetens professorer och adjunkter, räntmästare, bibliotekarier och vice bibliotekarier, karolinska institutets professorer, e. o. professorer och adjunkter, tekniska högskolans professorer, barnmorskelärarne, veterinärinstitutets professorer samt lärarne vid akademiens för de fria konsterna läroverk. För att desse tjensteinnehafvare skulle kunna komma i åtnjutande af hel pension enligt komiténs förslag erfordras en tjenstålder af 35 år; och i afseende å så väl räntmästare som bibliotekarierna och vice bibliotekarierna svnes mig denna förändring vara fullt befogad. Beträffande åter de akademiska lärarne och öfrige här ofvan uppräknade lärare torde väl å ena sidan

64 Kong/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

skäl förefinnas att icke helt och hållet eftergifva hvarje fordran i afseende å tjenstetid, men å andra sidan torde den längre förberedelsetiden för ett värdigt fyllande af de vigtigaste lärareplatserna vid rikets högsta undervisnings- och bildningsanstalter och den derigenom någon gång mera mogna lefnadsålder, vid hvilken de i statens tjenst inträda, kräfva jemkning vid fastställande af det antal tjenstår, som för hel pension skulle erfordras. Såsom ett lämpligt minimiantal synes för dem höra bestämmas 25 år, hvilket skulle innebära, att dylik lärare äfven i det mera sällsynta fall, att han först vid 40 års ålder inträdde i sådan verksamhet, att den vid tjenstålderns beräkning finge komma honom till godo, kunde vid uppnådda 65 lefnadsår tillträda den pension, som nu, utan hänsyn till viss tjenstetid, vid nämnda lefnadsålder skulle komma honom till del.

I fråga om tjenstålder såsom vilkor för pensions erhållande intaga cheferna för jernvägs- och medicinalstyrelserna enligt nådiga skrifvelsen den 15 oktober 1897 och nådiga kungörelsen den 2 september 1898 eu undantagsställning, som tydligen fortfarande bör för dem bibehållas.

Då någon viss lefnadsålder icke kan bestämmas såsom vilkor för pension åt den, som genom olycksfall i tjensteutöfning eller för tjenstens skull ådragit sig obotlig skada af beskaffenhet att hindra vidare tjenstgöring, torde deraf gifvet följa, att i sådant fall icke heller någon viss tjenstålder kan såsom vilkor för pensions erhållande uppställas.

Då för närvarande saknas bestämd föreskrift beträffande frågan, hvilken tid skall i pensionshänseende betraktas vara »tjenstetid» och såsom sådan grundlägga rätt till pensions erhållande, har komitén i § 7 intagit förslag till bestämmelse härom. Obestridligt torde vara, å ena sidan, att till tjenstetid, då fråga är om pensionsrätt, icke bör hänföras annan tid än den, hvarunder vederbörande varit på ett eller annat sätt verksam för statens räkning eller hvarunder hans arbetskraft åtminstone stått till statens förfogande, samt, å andra sidan, att semester, ferier eller af sjukdom förvållad overksamhet icke böra föranleda till afdrag vid tjenstetidens beräknande. Likaledes synes det vara billigt, att den som innehar tjenst, med hvilken icke följer rätt till begagnande af semester eller ferier, må kunna, utan att afdrag derför eger rum, åtnjuta för helsans eller andra egna angelägenheters vårdande tjenstledighet under tid, som ungefärligen kan anses motsvara den semesterförmån, hvaraf andra kunna ega att sig begagna, helst med dylik tjenstledighet följer skyldighet att sjelf aflöna vikarie. Deremot torde tillräcklig 'anledning saknas, att, på sätt komitén föreslagit, tjensteinnehafvare skulle kunna, utan afdrag å tjenstetiden, i andra fall åtnjuta

65 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tjenstledighet ända till tre månader under hvarje år. Utom det att en sådan bestämmelse kunde, såsom anmärkt bhfvit, leda till oegentligheter, synes en så vidsträckt förmån icke heller vara af omständigheterna påkallad. Med afseende å hvad jag sålunda anfört anser jag mig kunna biträda det förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande §, hvilket blifvit af statskontoret framstäldt.

Med rätten att vid afskedstagande från tjenst erhålla pension skyldighet till sammanhänger enligt komiténs förslag i § 8 på det allra närmaste afg^ng frän skyldighet för den till pension berättigade att från tjensten afgå med Lagförslaget den pension, hel eller afkortad, som uppnådd tjenstetid medför. Jemlikt § 8 boetämmelserna i nyssnämnda § skulle sd väl rätt som skyldighet att afgå inträda:

dels och under vissa förutsättningar antingen vid 60 eller 65 års ålder och

dels under alla förhållanden \*id 70 lefnadsår samt vid svårare olycksfall i eller för tjensten.

Att på detta sätt låta pensionsrätt och afgångspligt med hvarandra sammanfalla är i och för sig fullt rigtigt och blir äfven helt naturligt, då man, såsom komitén, bestämt den höga åldern af 70 år för pensionsrättens inträdande i de allra flesta fall. Anser man sig deremot böra uppställa en något lägre lefnadsålder såsom den, vid hvilken pension må stå den tjensteinnehafvare till buds, som efter lång tjenstetid känner sig, i saknad af önskvärd spänstighet och arbetsförmåga, vara i behof af hvila från arbetet, då bör likväl detta kunna ske, utan att man på samma gång beröfvar sådana pensionsberättigade, som längre äro i stånd till gagnelig verksamhet, tillfälle att genom fortsatt tjensteutöfning under ännu någon tid bereda både sig sjelfva och det allmänna en fördel. Den åter, som uppfylt vilkoren för rätt till afgång från tjensten med pension och befinnes oförmögen att genom vidare tjenstgöring gagna det allmänna, bör tydligen icke heller tillåtas att i tjensten qvarstå, utan skall vara skyldig att afgå. Men äfven långt före den tid, då pensionsrätt hunnit förvärfvas, kan det, såsom erfarenheten visat, inträffa, att en tjensteinnehafvare af sjukdom blir för alltid urståndsatt att tjenstgöra. Då det torde vara af vigt, att äfven för dylikt fall Bih. till Bifcsd. Vrot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 9

Hel och itfkortad 'pension.

Lagförslaget §§ 5, 6 och 10.

66 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

någon allmänt gällande bestämmelse om skyldighet att afgå med pension kunde komma till stånd, och då faran för missbruk af en sådan bestämmelse torde kunna anses undanröjd, om såsom vilkor för sådan skyldighets inträdande föreskrefves, dels att sjukdomen skulle hafva varat under någon längre tid, såsom t. ex. fem på hvarandra följande år, dels att genom behörig läkares intyg borde vara ådagalagdt, att utsigt icke förefunnes, att den sjuke någonsin skulle kunna i tjensteutöfning åter inträda, dels och slutligen att Konungen skulle pröfva det allmännas fördel kräfva, att tjensten blefve besatt med annan till dess utöfvande duglig innehafvare, så synes mig i den nya pensionslagen böra införas stadgande af nu antydt innehåll.

Pensionslagens bestämmelser om skyldighet att från tjenst afgå torde alltså böra så affattas, att dylik skyldighet komme att inträda:

a) vid 70 lefnadsår och det för hel pension bestämda antalet tjenstår;

b) vid 62, resp. 65, resp. 67 lefnadsår och det i hvarje af des^a fall för hel pension bestämda antalet tjenstår, derest tjensteinnehafvaren minst ett år varit och fortfarande befunnes vara oförmögen till tjenstgöring;

c) vid sådant långvarigt och obotligt sjukdomsfall, som härofvan nämndes, derest alla de angifna förutsättningarne förefunnes.

Enligt komiténs förslag i § 5 skulle pension, allt efter tjenstetidens längd, utgå såsom antingen hel eller af kortad; och hel pension skulle enligt §§ 5 och 6 tillkomma:

l:o) i allmänhet den, som vid den för pensionsrätts inträdande bestämda lefnadsålder räknade 35 tjenstår;

2:o) provinsialläkare, läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke samt lärare vid musikaliska akademiens konservatorium, som vid berörda lefnadsålder räknade 30 tjenstår;

3:o) hvar och en tjensteinnehafvare, som i och för tjensten genom olycksfall lidit sådan kroppsskada, att den för framtiden medförde oförmögenhet till vidare tjenstgöring, utan afseende å lefnadsålder och tjenstetid.

Af kortad pension skulle enligt § 5 tillkomma tjensteinnehafvare, som vid den för pensions erhållande stadgade lefnadsålder icke innehade det för hel pension bestämda antalet tjenstår, vare sig afgången från tjensteu berodde på egen önskan eller på i lagen stadgad skyldighet.

67 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Den sålunda föreslagna indelningen af pensionerna i hela och afkortade synes mig, såsom till sin princip rigtig, böra vinna godkännande. Då emellertid, enligt hvad förut erinrats, vilkoren för erhållande af rätt till afkortad pension borde icke oväsentligt skärpas, skulle häraf blifva en följd, att det endast blefve mera sällan som afkortad pension komme till användning. Detta borde blifva händelsen dels då tjensteinnehafvare, som uppnått föreskrifven lefnadsålder, icke räknade det för hel pensions erhållande stadgade antalet tjenstår, men ändock efter minst 20-årig tjenstetid önskade att få från tjensten afgå, dels ock då Konungen pröfvade det allmännas fördel kräfva, att en tjensteinnehafvare, som ännu icke uppnått hvarken den lefnadsålder eller den tjenstetid, hvilka föreskrifvits såsom vilkor för hel pensions utgående, borde på grund af otjenstbarhet lemna sin tjenst.

Då komitén bland utvägarne till nedbringande af statens utgifter för pensionsväsendet ansett sig böra föreslå äfven den direkta eller nedsättning af pensionernas belopp och då det för vinnande af detta ändamål visade sig nödvändigt att antaga en annan beräkningsgrund än den nuvarande för pensionsbeloppens bestämmande, så har komitén, med afvikande från den vid senare tiders löne- och pensionsregleringar allmänt följda grundsatsen, att pensionen skulle hänföra sig endast till lönen, i § 9 mom. 1 föreslagit, att pensionen skulle beräknas i förhållande till tjensteinnehafvarens alla aflöningsförmåner enligt gällande lönestat. Der värdet af dessa förmåner icke öfverstege 600 kronor, skulle pensionen utgå med 80 procent deraf, men i öfrigt enligt särskilt för detta ändamål uppstäld tariff, upptagande inom 25 olika aflöningsserier ett för hvarje sådan serie fixeradt pensionsbelopp. Maximipension skulle utgöra 6,000 kronor.

Ingen af de i ärendet hörde vederbörande har ansett sig kunna förorda antagandet af den af komitén sålunda föreslagna beräkningsgrunden, hvilken, såsom tydligen påvisats, skulle medföra väsentliga oegentligheter af mångahanda slag, och de försök, som af vissa vederbörande gjorts i afsigt att genom en förändrad uppställning af pensionstariffen göra densamma mera användbar, hafva endast än ytterligare ådagalagt vanskligheten af en sådan uppgift. Sjelf har komitén genom de i § 9 mom. 2 och 3 intagna många och betydande undantagsbestämmelserna från den i mom. 1 uppstäda regeln gifvit ytterligare stöd åt

Pensions-

belopp.

Lagförslaget

§ 9.

68 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

den uppfattning, att pensionslagen icke är rätta platsen för införande af några specialbestämmelser i afseende å pensionsbeloppen.

Om man fortfarande såsom hittills vid löneregleringarne fäster behörigt afseende jemväl å pensionsförhållandena, så synes det deremot vara både lämpligt och möjligt att i pensionslagen fastslå den allmänna grundsats, enligt hvilken pensionsbeloppen skola utgå; och då det redan af hvad jag vid frågan om tjensteinnehafvares skyldighet att utgöra pensionsbidrag för egen pensionering anfört torde hafva framgått, att en pensionsreglering, som skulle väsentligen inverka på värdet af nu bestämda pensionsförmåner, rättvisligen icke bör vidtagas utan i samband med en omreglering jemväl af aflöningsförmånerna, anser jag mig alltså icke nu kunna tillstyrka någon ändring i pensionsbeloppen, sådana de framgått ur de regleringar, der aflöningsförmånerna fördelats i lön och tjenstgöringspenningar. Hvad åter angår pensionsbeloppen i öfriga fall, så synes mig rigtigast vara att jemväl der tillämpa samma princip eller clen, att pension bör utgå med så stor del af aflöningsbeloppet, som den för sjukdom tjenstledige tjensteinnehafvaren icke är skyldig att till vikariens aflönande afstå.

Da jag icke ansett mig böra förorda de af komitén föreslagna förändringar i de i sammanhang med vidtagna löneregleringar faststälda pensionsbeloppen, har jag icke heller ansett tillräcklig anledning förefinnas att, på sätt komitén föreslagit, nedsätta nuvarande pensionsmaximum från 8,000 kronor till 6,000 kronor.

Från den härofvan i afseende å pensionsberäkning angifna grunden påkallas dock i ett par fall undantagsbestämmelser. Oaktadt vid löneregleringen för häradshöfdingarne lönens belopp faststäldes till 4,500 kronor, blef dock pensionen i enlighet med af Eders Kongl. Maj:t derom framlagdt förslag vid 1878 års riksdag faststäld till 5,000 kronor. Då de förhållanden, som påkallade detta undantag från den eljest gällande regeln, att pensionen icke finge öfverstiga lönens belopp, fortfarande ega samma betydelse för det allmänna som vid nämnda pensionsbelopps fastställande, torde häradshöfding äfven framgent få uppbära pension med 5,000 kronor. Likaledes böra de pensionsbelopp af resp. 2,500 och 4,000. kronor, som för närvarande tillkomma förste landtmätare och provinsialläkare, oförändrade bibehållas, oaktadt de icke obetydligt öfverstiga vederbörandes löner med ålderstillägg, utgörande för de förre 1,900 kronor och för de senare 2,875 kronor. Äfven i fråga om desse tjenstemäns pensionsbelopp gälla nemligen nu samma skäl, som vid tiden för pensionernas bestämmande föranledde afvikelse från den i allmänhet tillämpade regeln i afseende å pensions beräknande.

69 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 34.

I § 11 har komitén intagit förslag till bestämmelse om den tid, vftcoren för hvarunder beviljad pension skulle utgå; och då komitén här endast aj^plmion. gifvit uttryck åt nu gällande praxis, är härvid intet att erinra. Lagförslaget

I nämnda § har jemväl intagits bestämmelse derom, att beviljad ^ 11—U' pension skulle genom statskontoret utbetalas. Då emellertid frågan, genom hvilken myndighet pension skall utbetalas, lika väl som den dermed nära sammanhängande frågan, af hvilka medel pension bör utgå, är af beskaffenhet att icke lämpligen böra utgöra föremål för lagstadgande, torde berörda bestämmelse icke böra här inrymmas.

Komitén har i §12 af gifvit förslag till stadgande, att pension enligt de i lagförslaget bestämda grunder icke skulle få åtnjutas för mera än en befattning eller af den, som uppbure pension från anstalt, som af staten understöddes, ej heller af den, som innehade tjenst med lön af staten.

Med anledning häraf yttrar statskontoret, som vid granskningen af denna § jemväl på grund af nådig remiss haft att taga i öfvervägande en af Riksdagen i underdånig skrifvelse den 7 maj i894 gjord framställning om vidtagande af åtgärder i samma syfte som de af komitén här föreslagna, att de sålunda ifrågasatta åtgärderna syntes vara af behofvet påkallade; och då ett stadgande, affavtadt i öfverensstämmelse med det af komitén i förevarande § föreslagna, enligt statskontorets mening skulle vara egnadt att förebygga förening af så väl pension å allmänna indragningsstaten med lön af statsmedel som pension å samma indragningsstat med pension från pensionsinrättning, som åtnjöte statens understöd, så skulle, så vidt det rörde de civile tjensteinnehafvare, å hvilka förevarande lag skulle komma att tillämpas, det af Riksdagen åsyftade målet i hufvudsak uppnås genom antagande af en sådan bestämmelse som den af komitén föreslagna. Statskontoret ansåge sig dock böra fasta uppmärksamheten å det förhållande, att statsurderstöd kunde i en eller annan form utgå äfven till sådan pensionsanstalt, som icke afsåge pensionering af innehafvare af statst j enst, såsom exempel hvarå anförts det till svenska lärarinnornas pensionskassa utgående bidrag. Enligt statskontorets åsigt kunde det nemligen icke anses billigt, att, derest en vid något statens läroverk anstäld lärarinna åtnjöte pension från nämnda enskilda pensionskassa, denna omständighet skulle utgöra hinder för henne att komma i åtnjutande af en statspension, till hvilken hon i annat fall skulle varit berättigad. Så blefve dock händelsen, derest komiténs förslag i denna § antoges oförändradt, hvarföre det syntes statskontoret önskligt, att åt stadgandet gåfves sådan lydelse, att deraf framginge, att det endast vore åtnjutande af pension, som åtföljde an-

70 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3i.

ställning i stats t jemt, som uteslöte från rätt till pension enligt denna lag; och statskontoret hade tänkt sig, att detta ändamål skulle vinnas genom följande omredigering: »Pension enligt här ofvan stadgade

grunder må ej åtnjutas för mer än en befattning eller utgå samtidigt med lön af statsmedel eller med pension, hvartill vederbörande på grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt, som af staten understöd]es.»

Då komiténs förslag i denna punkt med den affattning deraf, som af statskontoret förordats, synes motsvara dermed afsedt ändamål, torde alltså en bestämmelse i enlighet med ofvan anförda redaktionsförslag få i den nya lagen intagas.

Enligt nådiga skrifvelsen den 15 oktober 1897 tillerkännes generaldirektören och chefen för jern vägsstyrelsen rätt att vid viss uppnådd lefnads- och tjensteålder å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att, äfven om han är delegare i statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, hans pension icke må sammanlagdt öfverstiga nämnda summa samt under vilkor ad; det från allmänna indragningsstaten utgående beloppet skall minskas med hvad han kan vara berättigad att i pension uppbära från berörda pensionsinrättning. Ändring i det sålunda förutsatta förhållandet, att chefen för jernvägsstyrelsen kan under vissa omständigheter uppbära pension dels från allmänna indragningsstaten och dels från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, lärer icke böra ega rum; och bör förty genom hänvisning till gällande särskilda bestämmelser undantag för detta fall göras från tillämpning af den i förevarande § innefattade allmänna regel.

Enligt hvad komitén i § 13 föreslagit, skulle pensionär, som tre på hvarandra följande år underlåtit uttaga sin pension, gå förlustig densamma äfvensom framtida pensionsrätt, der ej styrktes, att laga förfall hindrat beloppens uttagande.

I sitt åberopade underdåniga utlåtande har statskontoret, i likhet med en reservant inom direktionen för civilstatens pensionsinrättning, förklarat sig anse, att för preskription å pension, hvarom här vore fråga, borde gälla hvad som nu vore eller framdeles kunde blifva stadgadt med afseende å outtagna pensioner från statsverket. Beträffande den tid, inom hvilken den, som efter stat för aflöningar och underhåll m. m. egde fordran hos statsverket, vore skyldig sådan fordran anmäla, skulle, enligt hvad statskontoret erinrat, jemlikt nådiga kungörelsen den 4 november 1887 lända till efterrättelse hvad allmän lag innehölle; och vore, i fråga om preskriptionstid för uttagande af i statskontoret anordnade medel, i nådiga kungörelsen den 23 september 1834 för-

71 Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 34.

ordnadt, att medel, som i statskontoret anordnades, ovilkorligen borde lyftas inom året efter det, då anordning derå funnes utfärdad, vid påföljd i annat fall att fråga om betalning af samma medel förfölle.

Deremot funnes icke någon särskild preskriptionstid stadgad för lyftande af å ränteri anordnade medel, hvadan derom gälde allmän lag.

Då äfven efter min tanke giltig anledning saknas att i fråga om preskriptionstid för uttagande af statspension afvika från hvad i sådant afseende är stadgadt om aflönings- eller andra från statens kassor anordnade medel, torde den här ifrågasatta bestämmelsen böra i nämnda syfte omredigeras.

I § 14 är af komitén föreslaget, att pensionsrätt skulle förverkas:

а) af den, som upphör att vara svensk medborgare;

б) af den, som dömes sin tjenst förlustig eller till annat straff, hvarmed följer förlust af medborgerligt förtroende.

Under erinran hurusom i § 26 af gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning stadgades, dels att om någon för begången förbrytelse dömdes sin syssla förlustig eller efter erhållet afsked genom laga kraft vunnet beslut förklarades hafva gjort sig till sådan påföljd förfallen, skulle han hafva förlorat rättigheten att af inrättningen undfå pension, dels ock att delegare, som efter erhållet afsked blifvit för begången förbrytelse dömd medborgerligt förtroende förlustig, skulle hafva, för den Hd berörda påföljd varade, pensionsrättigheten förlorat, har statskontoret vidare anfört, att, då de åberopade bestämmelserna innebure å ena sidan ett fullständigande, som visat sig vara af behof påkalladt, och å den andra en modifikation, hvilken syntes grundad på billighet, statskontoret ansåge sig böra hemställa, huruvida icke mom. b i här omhandlade § borde utbytas mot ett stadgande af hufvudsakligen samma innehåll som det i § 26 af reglementet för civilstatens pensionsinrättning förekommande.

Då rätt till pension, hvarom här är fråga, kan sägas vara liktydig med en tillåtelse att få uppbära viss del af aflöningen efter arbetstidens slut, synes det mig ligga i sakens natur, att hvarje sådan omständighet, som skulle för tjensteinnehafvaren hafva medfört förlust för alltid eller för viss tid af tjenst och dermed förenade aflöningsförmåner, jemväl bör för pensionären hafva samma påföljd i afsende å pensionen.

Af denna min uppfattning följer, att jag icke kan biträda statskontorets hemställan, såvidt den afser införande af bestämmelse derom, att den, som efter erhållet afsked blifvit för begången förbrytelse dömd till förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, endast under samma tid skulle förlora rätten att uppbära pension. Genom ett sådant stad-

72 Tjensteman• kel och underrättelser för pensionssökande. Lagförslaget §§ 15-18.

Lagens tillämpning. Lagförslaget § 19.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34

gande skulle den brottslige i och med afskedet försättas i en förmånligare ställning, än om lian vid sakfällandet qvarstått i tjenst, enär förlust af medborgerligt förtroende äfven för viss tid enligt gällande lag alltid medför förlust af innehafvande embete eller tjenst.

Likaledes följer af mitt här ofvan gjorda uttalande, att jag delar statskontorets åsigt, att denna § bör erhålla sådan affattning, att pensionsrätt skall anses förverkad äfven af den, som efter erhållet afsked blifvit förvunnen att hafva i embete eller tjenst begått brott, som, derest afsked ej mellankommit, skulle för honom hafva medfört embetets eller tjenstens förlust. Skulle åter i sistnämnda fall brottet vara af den beskaffenhet, att det för den i tjenst varande endast skulle hafva medfört mistning af embete eller tjenst på viss tid, synes tiden för pensionsrätter” förlust icke böra sträckas utöfver den tid, hvarunder han, om han ännu varit i tjenst, skulle hafva mistat de med tjensten förenade förmåner. I de fall, der pensionsrätter förlust grundas på domstols beslut, bör dock denna förlust icke inträda förr än vid den tid, laga kraft egande beslut föreligger.

I lagförslagets senare del §§ 15—18 har komitén intagit åtskilliga föreskrifter, afsedda dels att underlätta kontrollen å pensionssökandes uppgifter om tjenstetid, dels att upplysa pensionssökande om hvad han för vinnande af sitt syfte har att iakttaga, dels ock att åstadkomma öfversigt öfver statens förbindelser gent emot de civile pensionärerne samt att tjena till underlag vid upprättande af pensionsstatistiska tabeller. Dylika ordningsstadganden synas i allmänhet icke vara af den vigt, att de böra i sjelfva pensionslagen inrymmas. Visserligen torde der böra inflyta uttrycklig bestämmelse derom, att pension beviljas af Konungen och att för den skull alla frågor om pensionsrätt skola före afskeds beviljande underställas Konungens pröfning och afgörande; men de öfriga föreskrifter, som i berörda hänseende må blifva erforderliga, torde lämpligen öfverlemnas åt Eders Kongl. Maj:t att i administrativ väg utfärda.

Den nya lagen lärer böra träda i kraft den 1 januari året näst efter det, hvarunder den kommer att utfärdas, och, på sätt komitén föreslagit, vinna tillämpning på alla och en hvar, som efter nämnda dag utnämnas till syssla, hvarmed pensionsrätt enligt lagen är förenad,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 73

således äfven på den, som efter ansökning vinner transport från en befattning till annan.

Då bland vilkoren för åtnjutande af de å en stor del lönestater uppförda förmåner förekomma, i afseende å pensionsrätt, skyldighet att vid viss ålder afgå från tjenst m. m., åtskilliga bestämmelser, som stå i strid med de i denna lag intagna, torde det tillika vara nödigt uttryckligen föreskrifva, att alla dylika stadganden icke skola ega giltighet för sådan tjensteinnehafvare, som är skyldig underkasta sig den nya lagens föreskrifter.

Då jag alltså icke kunnat tillstyrka komiténs förslag till pensionslag för civilstaten i oförändradt skick, har detsamma blifvit i ofvan angifna mer eller mindre väsentliga delar omarbetadt i den rigtning, mina förut gjorda uttalanden angifva.

Redan i det föregående har erinrats, hurusom komitén funnit sina CiviUta^n> undersökningar leda till den slutsats, att civilstatens pensionsinrättning ning* ombudicke borde bibehållas. nin| m <jn

Komiténs åsigt om obehöfligheten af en särskild pensionsaustalt pupillkassa för tidigare pensionering af tjensteinnehafvare vid de till civilstatens f°r civilstatenpensionsinrättning hörande verk och stater har delats af så väl fullmägtige för delegarne i nämnda pensionsinrättning och denna pensionsinrättnings direktion som ock statskontoret. Hvad deremot angår komiténs förslag till förändrade anordningar i afseende å pensionsväsendet för civile tjensteinnehafvares enkor och barn, så hafva samtlige vederbörande, som haft att yttra sig öfver detta förslag, funnit sig böra afstyrka detsamma antingen helt och hållet eller åtminstone i icke oväsentliga delar.

Sålunda hafva fullmägtige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning och pensionsinrättningens direktion visserligen, i likhet med komitén, ansett, att de grunder, på hvilka pensioneringen af enkor och barn nu bestriddes genom civilstatens enke- och pupillkassa, icke vore lämpliga, utan borde omarbetas, men på samma gång hafva de uttalat, att ett sammanförande af de verk och stater, som tillhörde civilstatens pensionsinrättning, med tjensteinnehafvarne vid tull- och telegrafverken i fråga om pensionsväsendet för enkor och barn icke skulle vara rättvist mot dem, som nu hatva delaktighet i civilstatens pensionsinrättnings fonder,

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 10

74 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34. m.

enär ett betydande antal af personalen vid tull- och telegrafverken lefde under väsentligt olika förhållanden mot civile tjensteinnehafvare i allmänhet. Å andra sidan hafva icke blott fullmägtige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning, utan äfven direktionerna öfver sistnämnda pensionsinrättning samt öfver tullstatens enskilda pensionsinrättning och öfver lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa ansett sig böra på det bestämdaste motsätta sig den förändring i afseende å nämnda enke- och pupillkassor, som genom komiténs förslag åsyftats, enär dessa kassors ekonomiska ställning vore jemförelsevis god och beredde delegarne större förmåner, än den nya kassan skulle skänka dem, utan att derför ådraga statsverket särdeles stora utgifter. Hvad särskildt vidkommer lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa, så har denna kassas direktion erinrat, hurusom större delen af det till kassan utgående statsanslag utgjorde det uppskattade värdet af den på grund af presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 lärarnes vid de allmänna läroverken enkor och barn tillkommande nådårsrätten, hvilkens upphörande af Riksdagen (jemför Riksdagens underdåniga skrifvelse n:o 40 år 1874 angående reglering af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel) gjordes till vilkor för statsanslaget och hvilken nådårsrätt kyrkomötet år 1878 för nämnde lärare frånträdde.

På grund af dessa bestridanden och då någon mera afsevärd besparing i förvaltningskostnaderna icke syntes vara att påräkna genom den af komitén förordade sammanslagningen af berörda enkekassor har icke heller statskontoret ansett sig böra tillstyrka åtgärder, hvilka, utan att tillskynda delegarne i den nu varande civilstatens enke- och pupillkassa väsentliga fördelar, skulle försätta delegarne i öfriga här omförmälda enke- och pupillkassor i eu afgjordt ogynsammare ställning. Då de vid 1892 års sammanträde med fullmägtige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning fattade beslut, för hvilka jag här ofvan redogjort och hvilka afse att stärka pension sinrättningens ekonomiska ställning, enligt statskontorets mening skulle blifva af stor betydelse för denna pensionsinrättnings framtida bestånd, isynnerhet om en i alla händelser behöflig minskning af pensionsinrättningens förvaltningskostnader jemväl blefve vidtagen och all pensionering af tjenstemän derifrån komme att upphöra, förklarade sig statskontoret anse, att en förändring af civilstatens pensionsinrättning i sådan rigtning borde kunna med fördel vidtagas samt att då jemväl borde tillses, huruvida icke åtskilliga till civilstaten hörande tjensteinnehafvare, hvilka nu icke egde tillträde hvarken till civilstatens pensionsinrättning eller annan af staten understödd pensionskassa, skulle kunna beredas tillfälle att ingå såsom del-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 75

egare i den ombildade kassan. Men alldenstund komiténs förslag till reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa blifvit uppgjordt under helt andra förutsättningar och för den skull kräfde en fullständig omarbetning, hemstälde statskontoret, att det borde öfverlemnas åt fullmägtige för delegame i civilstatens pensionsinrättning att taga frågan i förnyadt öfvervägande och derefter till Eders, Kongl. Maj:t inkomma med ett nytt och i detalj utarbetadt förslag till reglemente för en i det af statskontoret antydda syftet omdanad civilstatens enke- och pupillkassa, hvilken utan statsbidrag skulle upprätthållas uteslutande genom delegarnes afgifter samt såsom grundfond erhålla jemväl den del af tjenstemannafondens tillgångar, som icke erfordrades för fullgörande af de förbindelser, hvilka vid tiden för den ombildade kassans trädande i verksamhet kunde åligga civilstatens pensionsinrättning.

Sedan genom nådig remiss den 23 juli 1897 civilstatens fullmägtige erhållit befallning att med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört afgifva föroyadt underdånigt utlåtande och dervid inkomma med förslag till reglemente för en i enlighet med de af statskontoret angifna grunder organiserad enke- och pupillkassa för civilstaten, samt direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning undfått nådig föreskrift att, efter det fullmägtige afgifvit sitt utlåtande, med samma utlåtande jemte eget underdånigt yttrande till Eders Kongl. Maj:t inkomma, hafva fullmägtige, som låtit genom professor Lindstedt utföra beräkningar dels angående civilstatens pensionsinrättnings ställning vid 1896 års slut och dels angående verkan af vissa till förbättrande af ställningen ifrågasatta åtgärder, under den 13 november 1897 afgifvit sitt redan här förut omförmälda förnyade underdåniga utlåtande, hvari jemväl intagits det af professor Lindstedt afgifna yttrande, för hvilket, så vidt det rör pensionsinrättningens ställning vid nyssnämnda tidpunkt, en redogörelse här ofvan blifvit af mig lemnad. Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, utvisade denna beräkning, att, derest kassan blefve afstängd, så att hvarken nya delegare deri upptoges och ej heller de gamle delegarne finge uppflyttas till högre klasser, skulle, om eljest inga ändringar i reglementet förekomme, ändock slutligen uppstå en brist, hvars kapitalvärde vid tiden för beräkningens verkställande ansetts komma att uppgå till något öfver 3,000,000 kronor.

Professor Lindstedt har i senare delen af sitt yttrande redogjort för ett förslag till omgestaltning af pensionsinrättningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af statskontoret angifna grunder; och täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att derur få återgifva följande.

Förutom borttagande af tjenstemannapensioneringen vore enligt

Prof. Lindstedts förslag till ombildning of civilstatens pensionsinrättning.

76 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34-

professor Lindstedts mening äfven nödigt att vidtaga andra förändringar i nu gällande reglemente dels för att icke göra de för den återstående bristens täckande erforderliga afgifterna alltför betungande, dels för att befria kassan från förbindelser af mera oberäkneligt inflytande, dels oek slutligen för att undanrödja vissa nu föreskrifna inskränkningar i pensionsrätten och bringa reglementet i närmare öfverensstämmelse med reglementena för andra nyare liknande kassor. Sådana förändringar vore: l:o) borttagandet af rätt till sjuklighetspension för ogifta • döttrar efter delegare, som icke redan vid förändringens vidtagande aflidit; 2:6) inskränkning af pensionsrätten för ogifta döttrar från 25 till 21 år, dock endast i fråga om framtida delegare samt i fråga om de nuvarande endast beträffande den höjning af delaktighetsbeloppet, som framdeles genom uppflyttning till högre klass kunde ega rum; 3:o) borttagandet af bestämmelsen att, derest ej 15 års afgifter hunnit att af delegare erläggas, resterande afgifter skulle afdragas å enkans eller barnens pension; och 4:o) borttagandet af rätt till begrafningshjelp för kassans manlige pensionärer utom de nuvarande.

I fråga om tjenstemannapensioneringen har professor Lindstedt, som antoge, att postpensioneringen i alla händelser borde genast upphöra, utgått derifrån att nuvarande delegare skulle behålla sin rätt till pension för den klass, han vid det nya reglementets trädande i kraft tillhörde. Om öfriga ifrågasatta mindre väsentliga ändringar i eller tillägg till reglementet anmärkes, att de ej hade sådan verkan på resultatet af beräkningarne, att den kunde tillnärmelsevis beräknas, men att de vore af betydelse för att skydda kassan mot missbruk.

Beträffande delegarnes afgifter ansåge professor Lindstedt, att de, i öfverensstämmelse så väl med komiténs förslag som ock med den nuvarande kassans och flertalet dylika kassors reglementen, borde bestämmas utan afseende på delegarens civilstånd och fördelas på årsafgifter och afgifter vid inträdet samt vid sedermera skeende uppflyttning till högre klass. Enligt komiténs förslag skulle årsafgiften bestämmas till olika procent af delaktighetsbeloppet allt efter åldern vid inträdet eller vid upplysningen till högre klass, under det att inträdes- och befordringsafgifterna borde sättas till samma belopp för alla åldrar. Om också denna fördelning af afgifterna i visst afseende erbjöde många fördelar, hvilka af komitén framhållits, funnes dock, efter professor Lindstedts mening, skäl jemväl för en fördelning, enligt hvilken årsafgiften bestämdes till en för alla lika procent, men inträdes- och befordringsafgifternas belopp rättades efter delegarens ålder, och detta så mycket hellre som det endast skulle gälla en omdaning af kassan utan att väsentligt utvidga

77 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition No 34.

dess verksamhetsområde till äfven andra kategorier af tjensteman, hvarföre det kunde vara af betydelse att i möjligaste mån bibehålla likheten med de redan gifna förhållandena. Då det derjemte vore för förvaltningen af betydande fördel, att för årsafgiften bibehölles samma procent för alla åldrar, har professor Lindstedt utgått från detta antagande och i enlighet dermed undersökt, hvilka inträdes- och befordringsafgifter ytterligare skulle erfordras, om den procentsats för årsafgiften bibehölles, som för närvarande gälde.

Sedan denna undersökning gifvit vid handen, dels att för hvilket delaktighetsbelopp som helst inträdes- resp. befordringsafgiftens eller med ett gemensamt namn retroaktivaf'giftens belopp borde utgå med en procent af delaktighetsbeloppet, resp. vid uppflyttning till högre klass af detta belopps ökning, för hvarje månad, som förflutit sedan delegaren fylt 21 år, dels ock att årsafgiften borde erläggas intill en uppnådd ålder af 68 år, så har professor Lindstedt meddelat följande tabell öfver årsafgiftens och retroaktivafgiftens belopp i olika fall:

Klass.

78 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Med dessa förändringar i den nuvarande kassans organisation skulle kassans ställning, motsvarande förhållandena vid 1896 års slut, blifva följande:

Passiva.

Pensionsfonderna............................................................

Begrafningshjelp för nuvarande pensionärer.........

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare ii ii n ii ^

Ogifta döttrar från 21—25 år för nuvarande delegare .......................................................................

Sjuklighetspensioner för aflidne delegares döttrar Tjenstemannapensionering för nuvarande delegare Enke- och barnpensioner för framtida delegare... Förvaltningskostnad för kassan.................................

kronor 6,230,000: — „ 36,000: —

,, 5,883,000: —

„ 1,014,000: —

1)

100,000

960.000 ,500,000

75,000

Summa passiva kronor 22,013,000

A diva.

Årsafgifter för nuvarande delegare ....................... kronor

Års- och retroaktivafgifter för framtida delegare „

Kapital..................................................... „

Summa activa kronor

2,340,000: — 7,500,000: — 11,304,000: —

21,144,0007 —

hvaraf syntes, att ytterligare ett kapitalvärde af 869,000 kronor återstode att täcka.

För att fylla denna brist funnes enligt professor Lindstedts mening ingen annan utväg än att höja de nuvarande delegarnes bidrag, alldenstund de framtida delegarnes afgifter blifvit bestämda till så höga belopp, att derigenom hela den motsvarande pensionsförbindelsen täcktes. Den enklaste, om också ej den rättvisaste formen för en dylik tilläggsafgift vore att för alla de nuvarande delegarne öka den hittills utgående afgiften af 21 procent af delaktighetsbeloppet till en högre procent. Höjde man afgiften t. ex. till 30 procent af delaktighetsbeloppet, så att höjningen skulle blifva 3/7, skulle derigenom activa ökas med ett kapitalvärde af

3/7 . 2,340,000 == 1,003,000 kronor,

79 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

således med 134,000 kronor mer, än som vore direkt behöflig! Då det emellertid af nära liggande skäl vore mindre lämpligt att betunga jemväl delegarne i de nu varande två lägsta klasserna med en dylik tilläggsafgift, har professor Lindstedt antagit, att höjningen endast skulle träffa de sju högsta klasserna, i hvilket fall dess kapitalvärde endast blefve 875,000 kronor och således knappast mer än tillräckligt för att fylla den anförda återstående bristen.

Förutom en del bestämmelser af mindre betydelse för kassans ekonomiska ställning återstode det, fortsätter professor Lindstedt, att angifva de bestämmelser, som erfordrades för att kassan icke skulle lida förlust genom delegarnes afgång ur kassan eller tjensters uppflyttning till högre klass eller nya tjensters intagande i kassan m. m., utan att delegarnes rätt derigenom träddes för nära.

Hvad först anginge de fall, då tjensteman af någon anledning lemnade den befattning, som medfört delaktighet, så gälde för närvarande såsom allmän regel, att delegaren i sådant fall egde valfrihet att qvarstå såsom delegare för enka och barn, under vilkor att han bortföre att erlägga de sedvanliga afgifterna. Det vore tydligt, att detta medgifvande innebure en källa till förluster för kassan, alldenstund naturligtvis endast de gifte begagnade sig af denna rättighet, men de ogifte i regeln icke fortfore att betala, hvarigenom kassan ginge miste om deras afgifter. Det vore derföre alldeles nödvändigt att i det nya reglementet intaga betryggande bestämmelser i detta afseende.

Man hade härvidlag, enligt professor Lindstedts mening, endast att betrakta följande tre möjligheter: 1) att delegaren afginge ur tjensten, utan att öfvergå till annan statens tjenst (naturligtvis de fäll undantagna, då delegaren erhölle pension af statsmedel, i hvilket fall han bibehölle sin delaktighet under i öfrigt stadgade vilkor); 2) att delegaren öfverginge från tjenst, som tillhörde kassan, till annan statstjenst, med hvilken delaktighet i annan enke- och pupillkassa vore förbunden; samt 3) att delegaren öfverginge till annan statstjenst, med hvilken dylik delaktighet icke vore förbunden.

I det första fallet lemnade delegaren kassan för att öfvergå till privat tjenst eller för att egna sig åt privatlifvet i öfrigt eller ock i följd af afsättning från tjensten. Att i dessa fall antingen tvinga honom att under alla förhållanden, vare sig han vore gift eller ogift, qvarstå i kassan eller att medgifva enskilda sådana f. d. delegare rätt att mot den förhöjning af afgifterna, som erfordrades för att hålla kassan skadeslös, qvarstå i kassan vore icke lämpligt. Den senare utvägen, hvilken väl skulle vara den enda tänkbara, skulle för öfrigt öka kassans besvär

80 Konql. Maj:ts 'Nåd. Proposition N:o 34.

med dessa afgifters indrifvande ocli hvad dermed sammanhängde. Enklast och följdrigtigast vore utan tvifvel i detta fall att behandla alla lika och efter de principer, som läge till grund för kassan, således utan afseende å civilstånd m. m. Deremot ville det synas rättvist, att kassan i alla dylika fall återbetalte eller, i vissa fall, för familjens räkning disponerade öfver den del af de redan erlagda afgifterna jemte upplupen ränta, som kassan, utan att göra förlust, kunde undvara och hvilken utgjordes af dessa afgifters s. k. matematiska värde. Hvad detta matematiska värde beträffade, så erhölles dess belopp enligt de för kassan gällande försäkringstekniska grunder genom följande öfverläggning. Vid den ålder då utträdet skedde, antoges motsvarande retroaktivafgift vara Ru och årsafgiften vid tillfället Au. Kapitalvärdet af en årsafgift af 1 krona, som erlades till fylda 68 år, betecknades med Lu. Då vore kassans skuld till delegaren lika med kapitalvärdet af den eventuela pensionen till hans efterlefvande, således lika med retroaktivafgiften Eu tillsammans med kapitalvärdet af de årsafgifter, han ännu hade att erlägga, d. v. s. Au . Lu. Delegaren å sin sida häftade i skuld till kassan för dessa senare afgifter, hvadan kassans skuld till delegaren, efter afdrag af dennes skuld till kassan, helt enkelt blefve J?„. Det matematiska värdet vid utträdet ur kassan, hvilket skulle utgöra hvad kassan borde hafva att återbetala, vore således lika med beloppet af den retroaktivafgift, delegaren skulle haft att erlägga, om han vid den åldern, då han utträdde, i stället hade inträdt i kassan. I de undantagsfall, då delegaren afginge under loppet af de två första åren, d. v. s. innan stadgad retroaktivafgift kunnat till fullo erläggas, blefve regeln något mera komplicerad.

Jemväl för de fall, att delegaren öfverginge till statskonst, hvarmed delaktighet i annan kassa vore förbunden, syntes samma regel, som nu anförts, böra följas. Deremot borde detta icke vara fallet, i händelse med den nya statstjensten delaktighet i särskild kassa icke vore förenad. I detta fall vore enklast och i allmänhet för delegaren förmånligast, att delegaren vore skyldig att qvarstå i den gamla kassan i den klass, han vid afgången från sin tjenst tillhörde.

Slutligen återstode de fall att betrakta, då genom reglementsförändring eller genom upptagande af tjenster i kassan, hvilka förut ej tillhört densamma, nya delegare inträdde eller höjning af delaktighetsbelopp egde rum. Då retroaktivafgifterna under här gifna förutsättningar skulle blifva särdeles betungande, har professor Lindstedt ansett, att man icke borde följa den praxis, som för närvarande tillämpades och hvilken för öfrigt under nuvarande förhållande i regel medförde för-

81 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lust för kassan, nemligen att ålägga de vid ändringens trädande i kraft för handen varande tjensteinnehafvarne obligatoriskt inträde, utan syntes detta först kunna komma i fråga beträffande deras efterträdare. Då det emellertid vore antagligt, att flertalet af de gifte dåvarande tjensteinnehafvarne skulle önska att ingå i kassan, borde detta, då ju deras fenster tillhörde kassan, icke förmenas dem. Det vore dock äfven i detta fall tydligt, att de eljest stadgade afgifterna icke för alla fall försloge till att hålla kassan skadeslös, då man ju icke hade att påräkna motsvarande afgifter från de ogifte. Det blefve derföre nödvändigt att för dessa fall fastslå, att delegaren skulle vara skyldig att, utöfver de eljest stadgade afgifterna, derjemte erlägga den tilläggsafgift, som kunde pröfvas erforderlig. Vid denna pröfning måste äfven tagas hänsyn till sökandens helsotillstånd, så att endast friska personer kunde vinna den ifrågavarande förmånen. Derjemte borde det, i likhet med förhållandet vid andra anstalter, bestämmas, att delegarens ålder vid tillfället ej finge öfverstiga 60 år.

Läraren vid Stockholms högskola E. Phragmén och lektorn vid tekniska högskolan Edv. Jäderin hafva på anmodan af professor Lindstedt. verkstält granskning af de försäkringstekniska grunderna för det af professor Lindstedt afgifna yttrandet samt förklarat, att de dervid icke funnit något som helst vara att anmärka mot dessa grunder, hvarjemte de instämt i hvad som i öfrigt i samma yttrande anförts.

För egen del hafva fullmägtige anfört, hurusom den verkstälda utredningen gåfve vid handen, att, derest civilstatens pensionsinrättning öfverginge till att efter hand blifva uteslutande en enke- och pupillkassa och den sålunda ombildade kassan öfvertoge fullgörandet af alla de skyldigheter, som vid tiden för dess trädande i verksamhet ålåge civilstatens pensionsinrättning i afseende å pensionering af så väl tjenstemännen som deras enkor och barn, dessa skyldigheter icke kunde af kassan fullgöras ensamt med civilstatens pensionsinrättnings samtliga tillgångar. För ändamålet skulle ytterligare erfordras ett icke obetydligt belopp, och fullmägtige skulle längre fram återkomma till frågan, huru delegarne borde bidraga till bristens täckande. %

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft.

Sakkunniges granskning aj professor Lindstedts förslag.

Fullmugtiges

yttrande.

82 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Då emellertid civilstatens pensionsinrättnings tillgångar åtginge för fullgörande af dess förbindelser, vore derifrån någon grundfond för den ombildade enke- och pupillkassan icke, såsom statskontoret antagit, att påräkna.

Till följd deraf och vid tillämpningen af grundsatsen att icke någon del af afgifterna för pensioneringen borde bestridas af statsmedel skulle ej annan utväg återstå än att pålägga delegarne att sjelfva i afgifter till kassan erlägga hvad som motsvarade fulla värdet af pensionsrätten för deras enkor och barn.

Dessa afgifter, beräknade efter försäkringstekniska grunder, blefve, på sätt i professor Lindstedts beräkningar uppvisats, högst betydande och måste komma att tungt drabba tjenstemännen, hvilkas aflöningar i allmänhet icke vore större, än som för en nödtorftig utkomst erfordrades. För att afgifterna icke skulle blifva än större hade likväl vidtagits den förändring, att i fråga om framtida delegare pensionsrätten för ogifta döttrar, hvilken nu fortfore till 25 års ålder, inskränkts till 21 år och att rätten för ogifta döttrar att äfven efter fylda 25 år kunna erhålla pension för sjukdom borttagits.

I fråga om sättet för afgifternas utgörande hade fullmägtige ansett lämpligast, att afgifterna, såsom föreslaget blifvit, fördelades dels i en inträdes- eller retroaktivafgift och dels i årsafgifter. Uttoges de erforderliga bidragen uteslutande i form af årsafgifter, hvilka i sådant fall måste ställa sig mycket höga, skulle dessa, i anseende dertill att utgifterna för familjen vanligen efter hand tillväxte, blifva alltför betungande. För dem, som först vid framskriden ålder vunne delaktighet i kassan eller förhöjning i delaktighetsbeloppet, skulle årsafgifterna blifva synnerligen höga. Vid tillträdet af en befattning eller uppflyttning i högre lönegrad kunde tjenstemännen med jemförelsevis mindre svårighet afstå en gång för alla någon större andel af sin inkomst till grundläggande af sina efterlefvandes försörjning. En sådan anordning medförde för tjensteinnehafvaren samma verkan, som om han till en början komme i åtnjutande af en lägre aflöning än den, som enligt stat åtföljde hans befattning.

Vid bestämmandet af retroaktivafgifternas storlek skulle hänsyn tagas icke blott till delaktighetsbeloppet, utan äfven till den lefnadsålder, tjenstemännen innehade vid inträdet i kassan eller uppflyttning till högre klass. Derigenom att härvid hela den tillökning i afgift, som betingades af högre ålder vid inträde eller uppflyttning, lades på retroaktivafgiften ernåddes den fördel, att årsafgifterna deremot kunde bestämmas uteslutande med hänsyn till delaktiglietsbeloppens storlek och således blifva

83 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 34.

lika för alla till samma klass hörande delegare, hvilket jemväl måste leda till förenkling i förvaltningen.

Till beredande af lindring åt delegarne i och för retroaktivafgifternas erläggande hade fullmägtige tillika velat förorda afgifternas fördelning på två år.

Det funnes emellertid ett stort antal tjensteinnehafvare, som icke kunde vidkännas ett sådant afdrag å sina löner, som erläggande af retroaktivafgifterna skulle medföra, nemligen de lägst aflönade, hvilkas knappt tillmätta inkomster försloge endast till de mest oundgängliga lefnadsbehofven. Redan nu vore delegarne i de begge lägsta pensionsklasserna med hänsyn till deras ringa löneinkomster befriade från erläggande af befordringsafgifter, och då det ansetts med billighet förenligt att befria dem från dessa afgifter, som vore jemförelsevis små, syntes förhållandena i ännu högre grad påkalla deras förskonande från de föreslagna dryga retroaktivafgifterna. Då likväl delegarne i öfriga klasser skulle betala fullt hvad pensioneringen af deras enkor och barn vore värd, ansåges det icke kunna åläggas desse delegare att erlägga jemväl de afgifter, som de svagast aflönade borde, men icke mäktade betala. Så framt pensionsrätt ur ifrågavarande kassa skulle kunna beredas de sistnämnde för deras familjer, blefve derföre statens mellankomst alldeles nödvändig. Den hjelp, som kunde komma att lemnas i detta hänseende, vore naturligtvis att betrakta såsom löneförbättring uteslutande för de lägst aflönade i och för pensioneringen af deras familjer, ej såsom anslag till kassan, och fullmägtige hade antagit, att Eders Kongl. Maj:t icke skulle underlåta taga under öfvervägande, huruvida anslag af statsmedel kunde ifrågasättas för att bereda här ifrågavarande tjensteinnehafvare möjlighet att erlägga sina retroaktivafgifter till kassan.

Med tillämpning af här angifna hufvudgrunder och med bibehållande, på sätt statskontoret tillstyrkt, af delegarnes indelning i klasser efter pensionernas olika storlek hade fullmägtige uppgjort det förslag till förnyadt reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa, som öfverlemnats.

Fullmägtige hafva derefter redogjort för grunderna till förslagets bestämmelser i öfrigt, i den mån dessa grunder icke utan vidare förklaring framginge af bestämmelsernas eget innehåll; och då fullmägtige på grund af den nådiga remissen ansett sig böra taga i öfvervägande, huruvida icke åtskilliga till civilstaten hörande tjensteinnehafvare, som nu icke vore delegare vare sig i civilstatens pensionsinrättning eller i annan af staten understödd pensionskassa, kunde erhålla tillträde till

Motiver till del aj jullmägtige uppgjorda reglementsförslaget.

84 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

den ombildade kassan, hafva fullmägtige med anledning häraf föreslagit, att följande verk och stater skulle till delaktighet upptagas, nemligen akademien för de fria konsterna, hospitalen, landtbruksakademien, landtbruksstyrelsen med landtbruksingeniörer, instruktörer och undervisare i särskilda-,delar af landthushållningen samt fiskeriassistenter, meteorologiska centralanstalten, musikaliska akademien, nationalmuseum, naturhistoriska riksmuseum, skogsläroverken,*, veterinärinstitutet samt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, af hvilka hospitalen och veterinärinstitutet i reglementsförslagets § 2 innefattades under begreppet medicinalstaten.

Då fullmägtige funnit hittills följda grunder för bestämmande af den klass, delegare skulle tillhöra, vara i allmänhet lämpliga, hafva fullmägtige ansett den i gällande reglemente faststälda klassindelning böra i hufvudsak bibehållas, endast med de förändringar, som betingats dels af nya delegares upptagande i kassan och dels deraf att de tjensteinnehafvare, som i afseende å löneförmåner och tjenstemannapension vore med hvarandra ungefärligen likstälda, borde, så vidt möjligt, sammanföras i samma klass. Vid granskning af nu gällande klassindelning hade tillf följd häraf endast följande förändringar ansetts böra ega rum, nemligen att enligt förslaget skulle flyttas dels postdirektörer, professorer vid tekniska högskolan, provinsialläkare och sekreteraren vid öfverståthållareembetets kansli från andra till första klassen, dels advokatfiskal vid hofrätterna och krigshofrättsrådet från första till andra klassen, dels barnmorskeläraren i Stockholm, direktörer vid vissa straffanstalter, förste landtmätare, kronofogdar och myntkamereraren från tredje till andra klassen, dels häradsskrifvare, lektorer vid tekniska högskolan, postmästare af andra löneklassen och postkontrollörer af första lönegraden från fjerde till tredje pensionsklassen, dels jägmästare, postmästare af fjerde löneklassen och postkontrollörer af andra lönegraden från femte till fjerde pensionsklasssen samt dels kommissionslandtmätare och postexpeditörer, nu tillhörande sjette, jemte underläraren vid Ombergs skogsskola, nu upptagen i sjunde pensionsklassen, till den femte. Af direktörerna vid länscellfängeiserna, hvilka tjenstemän nu tillhörde femte pensionsklassen, hade de, hvilkas lön och ålderstillägg understege 1,800 kronor, flyttats till sjette klassen.

Då det understundom kunde inträffa, att vid verk eller stat, der tjensteinnehafvarne i allmänhet hade skyldighet att deltaga i kassan, inrättades ny tjenst, med hvilken delaktighet i kassan icke vore förenad, hade fullmägtige trott, att det i sådant fall borde tillkomma Eders Kongl. Maj:t att pröfva, huruvida tjensten borde medföra sådan delaktighet.

85 Kongl. Maj:ts NAd. Proposition N:o 34.

Hade Eders Kongl. Maj:t funnit delaktighet skola ega rum, borde vidare af fullmägtige bestämmas, hvilken klass tjensteinnehafvaren skulle tillhöra. Det kunde emellertid hända, att fullmägtiges nästa möte icke infölle förr än efter någon längre tidrymd. Derföre syntes åt kassans stvrelse kunna öfverlemnas att besluta om tj enstens klassificering och detta beslut böra lända till efterrättelse i fråga om den, som sålunda upptagits till delegare i kassan, innan erforderligt tillägg eller ändring i reglementet af fullmägtige beslutats, så att, äfven om fullmägtige möjligen skulle finna den nyinrättade tj ensten lämpligen böra i reglementet hänföras till högre eller lägre klass än den af styrelsen bestämda, detta i allt fall icke komme att inverka på den tjensteinnehafvares rätt, som redan upptagits till delegare och hvilkens ställning i annat fall måste omregleras genom någon särskild liqvid mellan honom och kassan.

I reglementsförslaget hade såsom pensionsberättigade betecknats delegares enka och äkta barn; och hafva fullmägtige, i öfverensstämmelse med den praxis, som hittills inom kassan blifvit följd, ansett, att pensionsrätt icke skulle under några förhållanden kunna tillkomma delegares barn med qvinna, som ej blifvit med honom förenad genom fullbordadt äktenskap.

_Rätt, att genom utsedde fullmägtige yttra sig och besluta ej blott angående ändring i reglementet, utan ock beträffande andra pensionsanstaltens angelägenheter hade äfven statskontoret ansett böra fortfarande förbehållas delegarne. Detta syntes fullmägtige ock så mycket mer naturligt, som enligt förslaget pensioneringen skulle hädanefter, utan annat statsbidrag än till de egentliga förvaltningsomkostnaderna, upprätthållas uteslutande genom delegarnes afgifter.

Antalet fullmägtige hade emellertid i enlighet med den åsigt, som vid 1895 års sammankomst uttrycktes, antagits kunna utan olägenhet minskas till sexton, helst som omfattningen af fullmägtiges göromål skulle enligt förslaget blifva icke obetydligt mindre än nu. Ytterligare nedsättning af detta antal ansåges icke vara möjlig utan att uppgifva det syfte, som med representationen afsåges.

Vid fråga om valkretsarnes bestämmande hade ansetts af vigt att, med bibehållande af hufvudstaden såsom en särskild valkrets, så begränsa de öfriga, att de till hvarje valkrets hörande röstberättigade kunde antagas hafva om der boende valbare delegare den kännedom, som för erhållande af lämpligt val vore behöflig. Fullmägtige hade derföre icke velat låta någon valkrets omfatta mer än två län. Att deremot låta hvart län för sig utgöra en särskild valkrets hade, med den begränsning

86 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

af fullmägtiges antal, som till förekommande af alltför dryga omkostnader för mötena funnits nödig, icke varit möjligt utan att derigenom betaga delegarne den vida vigtigare fördelen att vid hvarje möte hafva alla valkretsarne representerade. För vinnande af denna fördel och för att i sammanhang dermed kunna beträffande fullmägtiges sammansättning erhålla önskvärd kontinuitet hade fullmägtige trott nödvändigt att uppgifva tanken på att genom särskilda bestämmelser försäkra sig om erhållande för hvart möte af representanter för olika tjensteklasser. Detta ansåge fullmägtige ej heller vara af vidare betydelse vid en anstalt, der, såsom i den förevarande, de intressen, hvilka skulle vid fullmägtiges möten bevakas, vore för alla delegarne väsentligen lika. Den hänsyn, som skäligen bort tagas dertill, att delegarne bidroge med sinsemellan betydligt olika afgiftsbelopp, hade deremot synts höra föranleda, att vid valen hvarje röstberättigad erhölle en röst för hvart fullt hundratal af delaktighetsbeloppet i den klass han tillhörde. Då förslaget vore grundadt på förutsättning, att erforderliga retroaktivafgifter för 8:de och 9:de klasserna skulle betalas af statsmedel, hade man ansett rösträtt och valbarhet böra tillkomma endast de sju första klassernas delegare. En ännu större begränsning af rösträtt och valbarhet egde för närvarande rum enligt 54 och 55 §§ i det för civilstatens pensionsinrättning gällande reglemente.

Tiden för fullmägtiges möten hade, med afseende derå att deras göromål skulle enligt förslaget blifva mindre omfattande än hittills, ansetts kunna i allmänhet begränsas till femton dagar, men föreskrift hade tillagts, enligt hvilken Eders Kongl. Maj:t skulle kunna, när omständigheterna sådant fordrade, lemna tillstånd till mötes förlängning.

Med anledning af bestämmelsen, att fullmägtiges möte ej finge utan nådigt tillstånd fortvara längre än femton dagar, hade tillika föreslagits förändradt stadgande i fråga om den tid, inom hvilken förslag af fullmägtig till ändring i reglementet skulle vara väckt.

Då pensionsinrättningens bekymmersamma ekonomiska ställning till väsentlig del berott på underlåtenhet att tid efter annan verkställa undersökningar för utrönande, om kassans tillgångar motsvarade dess förbindelser, hade pensionskomitén föreslagit, att försäkringstekniska beräkningar skulle ega rum dels hvart femte år i ändamål att vinna en noggrann och fullständig utredning öfver pensionsinrättningens tillstånd och förmåga att fullgöra sina förbindelser och dels årligen angående beloppen af kassans fonder, samt att dessa beräkningar skulle iedas och öfvervakas af en bland styrelsens medlemmar, hvilken följaktligen borde i sådant hänseende eg a särskild fackkunskap.

87 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Vid den granskning, som egnades detta förslag af de år 1895 församlade fullmägtige, anmärktes, att, då fackmännen inom nämnda område vore ganska få och det måhända icke alltid blefve möjligt att bland dem finna någon, som med den särskilda fackkunskapen förenade öfriga för en ledamot af styrelsen nödiga egenskaper och tillika vore villig och oförhindrad att åtaga sig uppdraget, det syntes fullmägtige vida lämpligare, att, på förslag af styrelsen, Eders Kongl. Maj:t förordnade till styrelsens biträde en konsulent, med åliggande att verkställa ofvan omförmälda beräkningar, att på kallelse öfvervara styrelsens förhandlingar, dervid han skulle ega rätt att deltaga i öfverläggningarne, men icke i besluten, samt att till styrelsen eller, om han funne det erforderligt., hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om de åtgärder, hvilka han kunde finna, behöfliga eller nyttiga för kassans bestånd och förkofran.

Fullmägtige ansåge emellertid nu, att de årligen återkommande beräkningarna angående kassans fonder kunde utan olägenhet undvaras samt att, om inom styrelsen funnes någon ledamot med nödig fackkunskap för utförande af försäkringstekniska beräkningar, sådan ledamot kunde af Eders Kongl. Maj:t till konsulent förordnas, men i öfrigt anslöte sig fullmägtige till hvad 1895 års fullmägtige anfört.

Då kassan komme att träda i verksamhet, skulle densamma icke allenast öfvertaga civilstatens pensionsinrättnings alla förbindelser till dåvarande pensionärer och delegare, utan äfven bestrida de nya och tillökade göromål, som betingades dels af förändrade grunder för pensioneringen och dels af det inträde i kassan, som beredts ett stort antal nya delegare. Att under sådana förhållanden och innan någon erfarenhet vunnits om det sätt, hvarpå kassans i synnerhet i början af dess verksamhet mycket skiftande åligganden lämpligast kunde ordnas, uppgöra någon fast stat för kassan hade fullmägtige ansett icke böra ske och af sådan anledning i reglementet intagit endast den allmänna bestämmelsen,. att till biträde vid förvaltningen skulle anställas tjenstemän och vaktmästare enligt stat, som komme att särskildt uppgöras.

De nu föreslagna års- och retroaktivafgifterna komme att blifva för delegarne synnerligen betungande, för mången måhända i mycket hög grad, och ansåges icke kunna ytterligare stegras. Det hade ock antagits, att kassans förvaltningskostnader skulle bestridas af staten med undantag af kostnaderna för fullmägtiges sammanträden, hvilka kostnader delegarne ansetts böra sjelfve vidkännas. Förvaltningskostnadernas belopp kunde visserligen icke för närvarande tillförlitligen beräknas, men med afseende å hvad i sistnämnda hänseende anförts syntes

88 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

vara uppenbart, att desamma under de första åren efter det kassan trädt i verksamhet icke kunde beräknas till lägre belopp än det, som för ändamålet nu utginge, med tillägg af arfvode till konsulenten, men med afdrag af kostnaderna för fullmägtiges sammanträden samt redogörareprovisionerna, hvilka senare skulle komma att upphöra. För de sista fem åren både förvaltningskostnaderna efter nyssnämnda afdrag i medeltal uppgått till 39,840 kronor. Lades härtill konsulentens arfvode, hvilket icke borde sättas lägre än till 1,500 kronor årligen, skulle det nödiga bidraget från statsverket uppgå till omkring 42,000 kronor årligen.

Fullmägtige hafva derefter öfVergått till den plan, enligt hvilken civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för pensionering af tjenstemän skulle efter hand upphöra samt den ombildade enke- och pupillkassan öfvertaga fullgörandet af alla de skyldigheter, som vid tiden, när reglementet trädde i kraft, ålåge civilstatens pensionsinrättning i afseende å pensionering af så väl tjensteman som deras enkor och barn.

Den förut åberopade utredningen hade ådagalagt, hurusom nämnda pensionsinrättnings samtliga tillgångar icke försloge till fullgörandet af dessa förbindelser, ehuru vid beräkningarna förutsatts, att pensioneringen af tjensteman och vaktbetjente vid postverket komme att inskränkas till en omfattning, som öfverensstämde med rätta meningen af 11 § i reglementet för civilstatens pensionsinrättning.

Vid öfvervägande, huru den betydande kapitalbrist, som i allt fall enligt utredningen förefunnes, skulle kunna täckas, hade fullmägtige kommit till den åsigt, att för ändamålet borde af dem, som vore delegare i civilstatens pensionsinrättning, när reglementet för den ombildade kassan trädde i kraft, årligen lemnas bidrag.

I sådant afseende hade föreslagits, att desse delegare, med bibehållande af eventuel rätt till tjenstemannapension, skulle till kassan utgöra, förutom de i reglementet stadgade årsafgifterna, en särskild tilläggsafgift, motsvarande 3 procent af deras tjenstemannapension från civilstatens pensionsinrättning eller, hvilket vore detsamma, 9 procent af deras delaktighetsbelopp i den ombildade kassan. För de lägste befattningshafvande skulle dock denna tilläggsafgift blifva för mycket betungande, hvarföre fullmägtige trott skyldigheten att utgifva sådan böra inskränkas till delegare inom de sju första klasserna. Denna tilläggsafgift skulle erläggas i oskiljaktigt sammanhang med årsafgiften

Kanyl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 34. 89

till den ombildade enke- och pupillkassan, men om det delaktighetsbelopp, hvarmed tjensteinnehafvare ursprungligen inträdt i den ombildade kassan, blefve förhöjdt, skulle tilläggsafgiften fortfarande beräknas endast å det ursprungliga delaktighetsbeloppet, så att tjensteinnehafvaren i afseende å förhöjningen betraktades såsom ny delegare.

Pensioneringen af tjensteman skulle vid denna anordning upphöra först i mån af de tjenstemäns afgång, hvilka vore delegare den tid, då den ombildade kassan trädde i verksamhet, och det skulle icke lemnas åt delegarens eget val att mot befrielse från afgift i och för egen pensionering afstå från denna pensionsrätt. Härigenom skulle ock undvikas svårigheten att, derest blott en del ville bibehålla sin eventuela pensionsrätt, få frågan om anordnandet af denna pensionering löst på tillfredsställande sätt och utan att nödgas pålägga desse delegare så höga afgifter för pensioneringen, att deras valfrihet endast blefve skenbar.

Jemväl på ett annat sätt än genom direkta afgifter borde delegarne lämpligen kunna medverka till fyllande af den befintliga bristen, nemligen genom att åstadkomma minskning i viss mån af kassans förbindelser. I detta afseende innefattade förslaget, att delegarne skulle dels afstå från den hittills med tjenstemannapension förbundna rätten till begrafningshjelp, deras rätt dock förbehållen, som redan åtnjöte pension, dels ock medgifva borttagande helt och hållet af den i 33 § af reglementet för civilstatens enke- och pupillkassa stadgade och för kassan betungande rätten för delegares ogifta döttrar att äfven efter fylda tjugufem år under vissa förhållanden komma i åtnjutande af s. k. sjuklighetspension. Gällande bestämmelser i sistnämnda hänseende skulle dock tillämpas på dem, som redan vore pensionstagare.

Godkändes denna plan, skulle bestämmelse blifva erforderlig derom, att pensionering af tjenstemän från civilstatens pensionsinrättning skulle inskränkas till dem, som vid den tid den ombildade kassans verksamhet begynte vore pensionstagare eller delegare i inrättningen, och efter deras afgång upphöra. I sammanhang dermed borde jemväl, enär den ombildade kassan skulle öfvertaga fullgörandet af tjenstemannapensioneringen, nu gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning af den 23 november 1888 förklaras skola med undantag af vissa delar upphöra att gälla, hvarjemte erfordrades stadgande om begrafningshjelpens upphörande beträffande delegare, som icke redan tillträdt pension från inrättningen.

Af det i förslaget till nytt reglemente intagna stadgande, att reglementet från det detsamma trädde i kraft skulle ega tillämpning jemväl på den, som enligt reglementet den 23 november 1888 vore delegare i Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 12

90 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

kassans enskilda enke- och pupillfond, följde, att rätt för sådan delegares ogifta dotter till den i 33 § af sistnämnda reglemente medgifna s. k. sjuklighetspension skulle bortfalla. Deremot hade vid stadgandet gjorts förbehåll, att för dotter efter sådan delegare rätt att uppbära pension skulle fortfara, tills hon uppnått 25 års ålder eller dessförinnan trädde i äktenskap.

Jemväl hade bestämmelser intagits i fråga om det sätt, hvarpå den egentliga afvecklingen af civilstatens pensionsinrättnings förbindelser skulle försiggå, äfvensom angående den erforderliga tilläggsafgiften.

Det hade af statskontoret blifvit anmärkt, att pensionskomiténs framställning icke innefattade förslag om användning af möjligen uppkommande öfverskott å den med civilstatens pensionsinrättning förenade kapital- och lifränteförsäkringsanstalten, hvarom särskilda bestämmelser syntes så mycket mera vara af nöden, som, enligt hvad af den utaf komitén lemnade historiska utredningen framginge, såsom grundfond för denna anstalt användts två till förvaltning af direktionen för pensionsinrättningen öfverlemnade donationsfonder. Med anledning häraf ansåge sig fullmägtige böra meddela, att de å kapital- och lifränteförsäkringsanstalten uppkommande vinster fördelades å anstaltens delegare år för år enligt bestämmelserna i anstaltens reglemente, men att, i händelse anstaltens verksamhet komme att efter hand upphöra, dock slutligen skulle såsom öfverskott kunna återstå medel, som tillförts grundfonden.

Sådant eller på annat sätt möjligen uppkommet öfverskott syntes fullmägtige böra tillfalla civilstatens enke- och pupillkassa, enär medlen då skulle tillgodokomma de civile tjensteinnehafvarnes hustrur och barn samt följaktligen blifva använda för samma ändamål, för hvilket försäkringsanstalten verkade.

Hvad särskild! anginge de två donationsfonder, af Tunelds pensionsfond och Törnqvists donationsfond, hvilka blifvit använda till grundfond för kapital- och lifränteförsäkringsanstalten, ansåges dessa två fonder, hvilka ursprungligen gifvits till enskilda enke- och pupillfonden, skola, så framt försäkringsanstaltens verksamhet upphörde, återfalla till sagda fond, hvarjemte äfven eljest förefintliga donationsmedel borde öfverlemnas till den ombildade kassan att förvaltas och användas i enlighet med de af gifvarne meddelade föreskrifter.

91 Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 34.

På sätt redan vore anfördt, kunde den förvaltningskostnad, till hvilken bidrag måste påräknas från statsverket, skattas till ett belopp af 42,000 kronor årligen; och hafva fullmägtige hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet hemstält, att anslag till detta belopp måtte den ombildade kassan beredas.

Fullmägtige hafva slutligen erinrat,'*dels att, då de beräkningar, efter hvilka den framlagda afvecklingsplanen blifvit uppgjord, grundat sig på förhållandena vid 1896 års slut samt det måste befaras, att för hvarje år, som derefter förflöte, pensionsinrättningens ställning icke oväsentligt försämrades, möjligheten af nämnda plans genomförande vore beroende derpå, att pensionsinrättningens omdanande verkstäldes under den närmaste tiden, så att den nya anordningen kunde snarast möjligt träda i verket, dels ock att, då den utarbetade planen, såsom ofvan blifvit anfördt, utginge från den förutsättningen, att pensionsinrättningen befriades från den år 1886 pensionsinrättningen ålagda särskilda skyldigheten i afseende å pensionering af tjenstemän och vaktbetjente vid postverket, planen icke egde tillämpning, derest icke denna särskilda postpensionering öfvertoges af staten.

Jemte reglementsförslaget har af fullmägtige jemväl öfverlemnats ett förslag till nådig kungörelse om upphörande efter hand af civilstatens pensionsinrättnings verksamhet, i hvad den afser pensionering af tjenstemän m. m.

Mot dessa begge förlättningsförslag har direktionen i sitt underdåniga yttrande förklarat sig icke hafva något att erinra och jemväl i allo förordat det af fullmägtige afgifna förslag till afveckling af den nuvarande pensionsinrättningen och till täckande åt bristen i dess tillgångar.

På det att sjelfva pensioneringen för framtiden måtte kunna bestridas utan bidrag af statsmedel, hade, erinrar direktionen, delegarnes afgifter vid inträdet i kassan och vid befordran till högre tjenst betydligt ökats. Under sådana förhållanden och då pensionskassan således skulle afstå från de statsanslag, som nu utginge till betydliga belopp, afsedda för pensionering icke blott af tjenstemän, utan ock af deras enkor och barn, syntes det skäligt, att åtminstone pensionskassans förvaltningskostnader, såsom statskontoret förutsatt och äfven fullmägtige föreslagit, bestriddes af statsverket.

Då förvaltningskostnaderna under de år, då kassans ombildning skulle pågå, säkerligen komme att stiga ej obetydligt högre än medelbeloppet för de sista fem åren och desamma äfven för framtiden ej kunde lägre beräknas, helst antalet i pensionskassan delaktiga verk

Direktionens öfver pensionsinrättningen yttrande.

92 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

c^ch stater skulle enligt det nya reglementet betydligt ökas och jemväl af andra anledningar delegarnes antal alltjemt vore i stigande, har direktionen hemstält, att ett statsanslag af 42,000 kronor årligen måtte såsom bidrag till förvaltningskostnaderna beredas den blifvande pensionskassan, hvaremot de nu för särskilda ändamål civilstatens pensionsinrättning beviljade statsanslag, tillhopa 74,271 kronor 50 öre, skulle upphöra att utgå.

Till Eders Kongl. Maj:ts behjertande har direktionen derjemte hemstält, huruvida icke, på sätt fullmägtige ifrågasatt, genom anslag af statsmedel kunde beredas lättad utväg för delegare i de två lägsta pensionsklasserna att erlägga retroaktiva afgifter till kassan. Ett sådant anslag skulle, enligt en af professor Lindstedt uppgjord beräkning, för närvarande uppgå till omkring 9,200 kronor årligen, hvilket belopp för ändamålet syntes böra pensionsinrättningen anvisas.

Slutligen har direktionen fäst Eders Kongl. Maj:ts synnerliga uppmärksamhet vid hvad fullmägtige i slutet af sitt utlåtande anfört derom, att det nu atgifna förslaget till pensionskassans omdaning hvilade på den förutsättning, att eu sådan åtgärd vidtoges under den närmaste tiden, och att således förslaget, om detta ej kunde ske, förlorade sin tillämplighet.

Af det nu anförda torde hafva framgått, hurusom det af fullmägtige uppgjorda regleraentsförslaget utgår från följande allmänna förutsättningar, nemligen

l:o) att civilstatens pensionsinrättning efter hand öfvergår till att blifva uteslutande eu enke- och pupillkassa, i det att pensionering af tjensteman inskränkes till sådana, som vid den tid, då kassans nya verksamhet inträder, äro pensionstagare eller delegare i civilstatens pensionsinrättning, och upphör efter deras afgång;

2:o) att den sålunda ombildade kassan öfvertager fullgörandet af alla de skyldigheter, hvilka vid tiden för kassans trädande i verksamhet åligga civilstatens pensionsinrättning i afseende å ej mindre tjenstemännen sjelfva än äfven deras enkor och barn;

3:o) att, enär civilstatens pensionsinrättnings samtliga tillgångar icke förslå till fullgörande af de i föregående punkt omförmälda skyldigheter, den nya kassan, jemte det att till densamma öfverlemnas berörda tillgångar, beredes ytterligare medel derigenom att de, som äro delegare i

93 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

civilstatens pensionsinrättning, när reglementet för den nya kassan träder i kraft, dels åtaga sig att årligen utgöra en särskild tilläggsafgift, motsvarande 9 procent af delaktighetsbeloppet, dels ock afstå ej blott från den med tjenstemannapensions uppbärande förbundna rätten till begrafningshjelp, utan äfven från den ogift dotter eventuelt tillkommande förmånen af s. k. sjuklighetspension efter fylda 25 år;

4: o) att pensionsinrättningens omdanande enligt nu föreliggande lörslag verkställes under den närmaste tiden och den s. k. postpensioneringen öfvertages af staten;

5:o) att staten bidrager till förvaltningskostnaden medelst ett årsanslag af 42,000 kronor; samt

6:o) att staten träder emellan, på det att delegare, tillhörande de två lägsta pensionsklassema. må vinna befrielse från erläggandet afbefordringsafgifter.

Dessa nu angifna förutsättningar synas mig i hufvudsak böra vinna godkännande och endast i följande delar gifva anledning till särskildt uttalande från min sida.

Hvad förvaltningskostnaderna angår, har det förutsatts, att dessa, med undantag af utgifterna för fullmägtiges sammanträden, skulle bestridas af staten; och fullmägtige så väl som direktionen hafva hemstält, att ett statsanslag af 42,000 kronor om året måtte för detta ändamål åt kassan beredas. För den styrelse, som enligt komiténs förslag skulle handhafva den stora, för den nuvarande civilstaten, telegrafstaten, tullstaten och lärarne vid elementarläroverken gemensamma enke- och pupillkassan, beräknades kostnaden, deri inbegripna utgifterna för den årliga revisionen, till 40,000 kronor. Då kostnaden för den nu föreslagna kassans revision genom af delegarne sjelfve utsedde revisorer icke kan anses vara af den beskaffenhet, att den bör drabba statsverket, och då härtill kommer, att denna kassa skulle få en vida mindre omfattning än den af komitén föreslagna, kan jag icke föreställa mig annat, än att förvaltningskostnaden, i den mån den bör af staten bestridas, skulle kunna något nedsättas under det begärda beloppet. Innan erfarenhet om göromålens omfattning vunnits, torde visserligen fullt tillförlitlig beräkning af nämnda utgift icke kunna ske, men för närvarande synes det mig dock, som skulle anslaget till kassans förvaltning kunna begränsas till 35,000 kronor.

Lika med fullmägtige anser jag, att de tjensteinnehafvare, hvilka skulle komma att tillhöra enke- och pupillkassans två lägsta klasser, icke skulle kunna af egna medel bestrida erforderliga retroaktivafgifter till kassan; och då de öfrige delegarne tydligen icke kunna anses skyl-

94 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

dige att betacka den brist i kassans beräknade inkomster, som skulle uppkomma, derest de förre utan något vederlag befriades från utgörande af nämnda afgifter, torde det icke återstå annan utväg än den, att staten träder emellan för att bispringa desse sina lägst aflönade tjensteinnehafvare vid fullgörande af nämnda betalningsskyldighet, hvarföre, i sammanhang med framställningen om anslag till bestridande af kassans förvaltningskostnader, jemväl af Riksdagen torde böra äskas det för sistnämnda ändamål erforderliga anslagsbelopp, utgörande, såvidt detta nu kunnat beräknas, 9,200 kronor.

Samtidigt med att nämnda begge anslagsbelopp å tillhopa 44,200 kronor blefve å riksstatens nionde hufvudtitel uppförda, skulle från samma hufvudtitel kunna uteslutas 67,286 kronor, utgörande summan af de nu till civilstatens pensionsinrättning utgående anslag, hvarförutom de från hufvudtitlarnes besparingar pensionsinrättningen tillkommande ersättningar för mistade löneinnehållningar icke vidare skulle komma att utbetalas. Då dessa ersättningar utgöra tillsammans 6,985 kronor 50 öre, skulle alltså den sammanlagda minskningen i utgifter belöpa sig till 74,271 kronor 50 öre.

Beträffande det å nionde hufvudtiteln uppförda anslag af 45,000 kronor till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns enkor och omyndiga barn, hvilket anslag ingår till civilstatens allmänna enkeoch pupillfond, ega enligt gällande reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa alla till rikets civilstat hörande tjenstemäns i fattigdom efterlemnade enkor och barn, som enligt nådiga kungörelsen den 29 juni 1798 varit berättigade till pension af det för sådant ändamål afsätta anslag, att, utan afseende derå om mannen eller fadren varit delegare i civilstatens pensionsinrättning eller icke, undfå pension af denna allmänna enke- och pupillfond, när med lagligen upprättad och godkänd bouppteckning styrkes, att qvarlåtenskapen icke lemnat så stor kapitalbehållning, att räntan deraf, till tre procent beräknad, uppgår till lika belopp med pensionen i den klass, hvartill enkan eller barnen höra. I reglementet är äfven stadgadt, att direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning skall inom den 15 april hvarje år till Eders Kongl. Maj:t insända icke allenast de under näst föregående året inkomna ansökningar om pension af allmänna enke- och pupillfonden tillika med sitt betänkande öfver desamma, utan ock förslag öfver fondens tillgångar och utgifter för det löpande året, hvarefter Eders Kongl. Maj:t låter berörda ansökningar sig föredragas och bestämmer de sökandes pensionsrätt. Då emellertid det vid 1881 års slut å allmänna enke- och pupillfonden befintliga öfverskott visade sig otillräckligt att fylla hvad ut-

95 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

öfver årsanslaget erfordrades till uppehållande af fondens pensionering, bemyndigade Eders Kongl. Maj:t den 5 maj 1882 direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning att af pensionsinrättningens medel förskjuta hvad till fullgörande af pensioneringen för år 1882 kunde erfordras, och förklarade Eders Kongl. Maj:t derjemte, att ansökningar till erhållande af pension från denna fond tills vidare icke komme att mottagas. Sedan pensionsinrättningens fordran hos allmänna enke- och pupillfonden på grund af lemnade förskott vid 1886 års slut stigit till 25,341 kronor 83 öre, erhöll pensionsinrättningen under åren 1887—1893 full godtgörelse för denna sin fordran till så väl kapital som räntor; och hafva, enligt de senast församlade fullmägtiges den 13 november 1897 afgifna underdåniga berättelse, fondens tillgångar, sedan dess skuld blifvit återbetald, lemnat öfverskott, år 1893 med 12,193 kronor 63 öre, år 1894 med 14,993 kronor 55 öre, år 1895 med 16,469 kronor 54 öre och år 1896 med 18,698 kronor 1 öre, eller tillhopa 62,354 kronor 73 öre; utgörande pensionärernas antal sistnämnda år 627 med ett sammanlagdt pensionsbelopp af 28,146 kronor 50 öre mot 765 för år 1892 med ett pensionsbelopp af 34,859 kronor 33 öre.

I sin den 22 oktober 1892 till Eders Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga berättelse anförde då församlade fullmägtige, att kapitalvärdet af de då från denna fond beviljade pensionerna blifvit af professor Lindstedt beräknadt till omkring 400,000 kronor, i följd hvaraf fondens öfverflyttande till enskilda enke- och pupillfonden skulle hafva samma verkan, som om sistnämnda fond vid 1893 års slut erhölle ett anslag af 31,000 kronor årligen. Med afseende härå och då af de embeten och tjänster, hvilkas innehafvares enkor och barn varit berättigade till pension å allmänna enke- och pupillfonden, ett ej ringa antal indragits och af återstoden de flesta blifvit i civilstatens pensionsinrättning upptagna samt utvägar ej ansåges saknas att på lämpligare sätt än genom de obetydliga pensionerna från allmänna fonden bereda understöd åt möjligen i behof varande enkor och barn efter fåtalet af öfriga ifrågavarande embets- och tjenstemän, anhöllo fullmägtige hos Eders Kongl. Maj:t, att till civilstatens enskilda enke- och pupillfond finge öfverflyttas det nu till allmänna enke- och pupillfonden utgående anslag å 45,000 kronor, i den mån detta anslag blefve tillgängligt efter upphörande af redan från allmänna fonden beviljade pensioner och efter det civilstatens pensionsinrättning godtgjorts för sina förskott till samma fond jemte ränta derå.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 18 maj 1894 förordnat, att uppkommande behållning å allmänna enke- och pupill-

90 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No H4.

fonden skulle af direktionen särskildt uppläggas och förräntas, intill dess Eders Kongl. Maj:t fattat beslut i anledning af fullmägtiges sålunda gjorda hemställan angående fondens användande, hafva 1897 års fullmägtige i sin här ofvan åberopade underdåniga berättelse anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att det till allmänna enkeoch pupillfonden nu utgående anslag, 45,000 kronor, finge jemte derå upplupna behållningar öfverflyttas till civilstatens enskilda enke- och pupillfond, i den mån detta anslag blefve tillgängligt efter upphörande af redan från allmänna fonden beviljade pensioner, samt att anslaget finge till understödjande af enskilda enke- och pupillfonden användas, intill dess på grund af den ifrågasatta ombildningen af civilstatens pensionsinrättning annorlunda bestämdes.

Såsom redan blifvit anmärkt, hafva nya pensioner från allmänna enke- och pupillfonden icke beviljats sedan år 1882; och derest Riksdagen genom anvisande af ofvan omförmälda anslagsbelopp å 44,200 kronor möjliggör sådan ombildning af civilstatens pensionsinrättning, att derigenom pensionsförhållandena för civile tjensteinnehafvares enkor och barn kunna anses blifva på ett betryggande sätt för framtiden ordnade, torde någon särskild pensionering af i fattigdom aflidne civile tjensteinnehafvares enkor och barn icke vidare blifva erforderlig. Till bestridande af pensionsutgifterna för nuvarande pensionärer äro dock medel af nöden; och härtill böra tydligen i första rummet användas de behållningar å ifrågavarande anslag, hvilka uppkommit och hädanefter uppkomma. Sådana behållningar funnos vid 1897 års slut till samrnanlagdt belopp af 83,499 kronor 60 öre; läggas härtill behållningarne för åren 1898 och 1899, hvilka icke torde komma att understiga 42,000 kronor, torde, då i betraktande tages, att pensionärernas antal, som vid 1897 års slut utgjorde 550, allt hastigare förminskas, sålunda befintliga medel komma att förslå för utgifternas bestridande under en följd af år. Under förutsättning att det civila pensionsväsendet varder på nu föreslaget sätt ordnadt, synes derföre skäl icke förefinnas att nu hos Riksdagen begära anvisande af särskildt anslag till detta ändamål, utan torde i stället böra äskas Riksdagens medgifvande för Eders Kongl. Maj:t att af tillgängliga medel förskjuta hvad som utöfver omförmälda tillgångar å anslaget må blifva af nöden för upprätthållande af pensioneringen af nu befintliga pensionstagare.

Att för närvarande ingå i någon fullt detaljerad pröfning af regleinentsför slagets alla bestämmelser torde Eders Kong]. Maj:t icke finna lämpligt, alldenstund fastställelsen af reglementet i allt fall kommer att blifva beroende af Riksdagens beslut rörande vissa redan omför-

97 Kong}.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

mälda nödvändiga förutsättningar för genomförande af de föreslagna förändringarne i civilstatens pensionsinrättnings verksamhet. Jag anser mig emellertid böra uttala, att det af fullmägtige framlagda förslaget till reglemente för kassan synes mig vara af beskaffenhet att kunna i dess bufvudpunkter antagas, dock med sådan förändring i 19 §, att rätt till delaktighet i kassan skulle anses förverkad jemväl af den, som efter erhållet afsked blifvit, i stället för till afsättning, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen. Den nuvarande civilstatens pensionsinrättning skulle alltså ombildas till en enke- och pupillkassa för civilstaten enligt hufvudsakligen följande grunder:

i afseende d kassans ändamål och delegare,

att kassan skall hafva till ändamål att bereda pensioner åt enkor och barn efter tjensteinnehafvare, hvilka enligt reglementet äro skyldiga att vara delegare i kassan;

att skyldighet att deltaga i kassan skall ega rum inom följande verk och stater, nemligen akademien för de fria konsterna, arméförvaltningen för dertill hörande civile embets- och tjenstemän, bergsstaten, civilstatens pensionsrättning samt enke- och pupillkassa, domänstyrelsen, fångvårdsstyrelsen med fångvårdsstaten, generalpoststyrelsen med poststaten, hofrätterna med häradshöfdingarne, högsta domstolen, justitiekanslersembetet, kammarkollegium, kammarrätten, karolinska mediko-kirurgiska institutet, kommerskollegium, kongl. biblioteket, kontrollverket, krigshofrätten, landsstaten, landtbruksakademien, landtbruksstyrelsen jemte landtbruksingeniörer, instruktörer och undervisare äfvensom fiskeriassistenter, landtmäteristyrelsen med förste landtmätare och kommissionslandtmätare, länsveterinärstaten, medicinalstyrelsen med medicinalstaten, meteorologiska centralanstalten, musikaliska akademien, myntverket, nationalmuseum, naturhistoriska riksmuseum, nedre justitierevisionen, riksarkivet, skogsläroverken, skogsstaten, statistiska centralbyrån, statsdepartementen utom utrikesdepartementet, statskontoret, tekniska högskolan, vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, vägoch vattenbyggnadsstyrelsen jemte distriktscheferna, öfverintendentsembetet samt öfverståthållareembetet;

att ordinarie tjensteinnehafvare vid nu uppräknade verk och stater, qvinnor undantagna, skola vara skyldige att vara delegare i kassan:

att delegarne med afseende på delaktighetsbeloppen skola indelas i nio klasser med följande delaktighetsbelopp i hvarje klass, nemligen Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 13

98 Kongl. Alaj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

l:a klassen 800 kronor, 2:a klassen 600 kronor, 3:e klassen 500 kronor, 4:e klassen 400 kronor, 5:e klassen 300 kronor, 6:e klassen 200 kronor, 7:e klassen 150 kronor, 8:e klassen 100 kronor och 9:e klassen 66 kronor 67 öre;

i afseende å de pensionsberättigade samt pensionernas belopp

och fördelning,

att pensionsberättigade skola vara delegares enka, så länge hon lefver ogift, samt delegares äkta barn, till dess det uppnår 21 års ålder eller dessförinnan träder i äktenskap;

att pension skall utgå: a) för enka ensam, med delaktighetsbeloppet för den klass, mannen vid dödsfallet tillhör; b) för enka med ett eller flera pensionsberättigade barn, med den enka ensam tillkommande pension, förhöjd med femtio procent; c) för pensionsberättigade barn, då enka ej finnes: om barnen äro tre eller flera, med den för enka med barn bestämda pension; om barnen äro två, med den enka ensam tillkommande pension; om endast ett barn finnes, med hälften af sist omförmälda pension;

i afseende å afgifter till kassan,

att delegare skall såsom årsafgift erlägga 21 procent af delaktiglietsbeloppet för den klass han tillhör, intill dess han uppnår 68 års ålder eller ock derförinnan aflider eller förlorar sin delegarerätt;

att retroaktivafgift skall betalas till kassan för en hvar, hvilken, efter det han fy It 21 år, erhåller tjenst, som medför antingen skyldighet för honom att inträda såsom delegare i kassan eller förhöjning af hans delaktighetsbelopp;

att denna afgift skall beräknas å delaktighetsbeloppet eller den vunna förhöjningen och utgå med en procent derå för hvarje full kalendermånad, som förflutit från det delegaren fy It 21 år, till dess han vunnit delegarerätt eller förhöjning i sitt delaktighetsbelopp;

att retroaktivafgiften skall betalas under två år, räknade från sistnämnda tidpunkt;

i afseende å delegarnes inseende öfver kassan,

att delegarne skola vara berättigade att genom valde fullmägtige utse styrelse för kassan, med undantag af ordföranden, hvilken skall

99 Kongl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

af Kongl. Maj:t förordnas, samt revisorer, antaga instruktion för styrelsen och besluta i andra frågor rörande kassans förvaltning eller ändringar i reglementet, dock att beslut om ändring i reglementet eller instruktionen ej må blifva gällande utan att Kongl. Maj:ts fastställelse derå erhålles;

i afseende d kassans förvaltning,

att kassan skall förvaltas af en styrelse, bestående af en ordförande, som förordnas af Kongl. Maj:t, samt fyra ledamöter, hvilka jemte ett lika antal suppleanter väljas af fullmägtige;

att Kongl. Maj:t på styrelsens förslag inom eller utom densamma för fem år i sender förordnar en i bedömandet af pensionsfrågor från försäkringsteknisk synpunkt skicklig och förfaren man (konsulent), hvilken det skall åligga: att före hvarje lagtima möte af fullmägtige verkställa en på försäkringstekniska beräkningar grundad fullständig och noggrann utredning angående kassans tillstånd och förmåga att fullgöra sina förbindelser, att utföra de öfriga försäkringstekniska beräkningar, som styrelsen pröfvar erforderliga, samt att till styrelsen eller, om han finner förhållandena dertill föranleda, hos Kongl. Maj:t göra framställning om de åtgärder, som han anser vara för kassans bestånd och förkofran nödiga eller nyttiga;

att kassans räkenskaper och förvaltning skola hvarje år granskas af tre af fullmägtige utsedde revisorer, af hvilka minst två skola vara delegare;

att, sedan styrelsen med sin egen och revisorernas berättelse till Kongl. Maj:t inkommit, Kongl. Maj:t meddelar styrelsen ansvarsfrihet för dess förvaltning eller låter vidtaga de åtgärder, till hvilka omständigheterna föranleda;

att kostnaden för fullmägtiges och revisorernas sammanträden skall utgå af kassans medel, men öfriga förvaltningskostnader bestridas af staten;

i afseende å öfvergängen från den nuvarande till den nya organisationen,

att kassan skall från den tid, då reglementet träder i kraft, fullgöra, utom egna förbindelser, jemväl samtliga de skyldigheter i afseende på pensionering af tjenstemän, hvilka enligt gifna bestämmelser åligga civilstatens pensionsinrättning;

100 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att kassan till fullgörande af nämnda åligganden skall eg a dels att såsom sin egendom mottaga omförmälda pensionsinrättnings samtliga tillgångar, dels ock, enär dessa tillgångar och kassans enskilda fond icke äro för ändamålet tillräckliga, att uppbära en särskild afgift af dem, hvilka, då reglementet träder i kraft, redan äro delegare i kassan; samt att det i nämnda hänseende skall åligga en hvar sådan delegare, som tillhör någon af de sju första klasserna och icke enligt äldre stadganden vunnit befrielse från årsafgift, att årligen till kassan betala en särskild tilläggsafgift af 9 procent å delaktighetsbeloppet för den klass, i hvilken han, när reglementet blir gällande, skall erlägga årsafgift, skolande dock, derest detta delaktighetsbelopp förhöj es, tilläggsafgift icke utgå för förhöjningen.

Under åberopande af hvad jag nu anfört, får jag alltså i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition föreslå Riksdagen att

dels antaga följande

Lag

angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten.

§ 1.

Rätt till pension af staten enligt denna lag tillkommer, med de inskränkningar och under de vilkor, som här nedan angifvas, hvarje ordinarie innehafvare af civil befattning, med hvilken är förenad lön å stat, som blifvit faststäld af Konungen och Riksdagen.

Med civil befattning förstås här hvarje befattning, som icke är militär, civilmilitär eller uteslutande presterlig.

§ 2.

Från pensionsrätt enligt denna lag undantagas:

a) innehafvare af befattning, som medför rätt till pension från

101 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

arméns pensionskassa, flottans pensionskassa, statens jernvägstrafiks pensionsinrättning eller telegrafverkets pensionsinrättning;

b) tjensteinnehafvare, som icke eger svensk medborgarerätt.

§ 3.

Pension är antingen hd eller afkortad och utgår med högst 8,000 kronor för år räknadt.

§ 4.

Med hel pension förstås, i de fall der aflöningsförmånerna äro fördelade i lön och tjenstgöringspenningar, ett lönen motsvarande belopp. Der sådan fördelning ej eger rum, utgör hel pension den del af lönebeloppet, hvilken tjensteinnehafvaren icke är skyldig att afstå under tjenstledighet, som åtnjutes för sjukdom.

Hel pension utgör dock:

för häradshöfding 5,000 kronor;

för förste landtmätare 2,500 kronor; och

för provinsialläkare 4,000 kronor.

§ 5.

Rätt att afgå från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension inträder:

a) vid 62 lefnads- och 25 tjenstår, deraf 20 år såsom provinsialläkare,

för provinsialläkare;

b) vid 62 lefnads- och 30 tjenstår, som tillbragts vid gymnastiska centralinstitutet eller vid allmänt läroverk,

för gymnastiklärare;

c) vid 65 lefnads- och 35 tjenstår:

för bevakningspersonalen vid fångvården,

„ landtbruk singeniörer,

„ postvaktbetjente,

„ bevakningspersonalen vid tullverket,

„ tjensteman och betjente vid skogsstaten,

„ lärarne vid de allmänna läroverken, med undantag af gymnastiklärare, samt

„ läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke;

102 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

d) vid 65 lefnads- och 25 tjenstår:

för professorer och e. o. professorer vid rikets universitet och karolinska institutet,

„ professorer vid veterinärinstitutet, tekniska högskolan och fria konsternas akademi,

„ lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium, samt „ lärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna; é) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom chef för jernvägsstyrelsen: för chefen för jernvägsstyrelsen;

/) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen :

för chefen för medicinalstyrelsen;

g) vid 67 lefnads- och 35 tjenstår:

för alla öfrige tjensteinnehafvare, här ej särskild! nämnde.

Oberoende af nu stadgade lefnads- och tjenstår inträder rätt till afgång från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension för tjensteinnehafvare, som i eller för tjensten ådragit sig skada eller sjukdom af så svår beskaffenhet, att enligt behörig läkares intyg utsigt icke förefinnes, att den skadade eller sjuke någonsin kan återvinna tjenstbarhet.

§6.

Tjensteinnehafvare, hvilken uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder, men icke räknar det i fråga om hans befattning bestämda antalet tjenstår, vare jemväl, derest tjenståren icke understiga 20, berättigad till afgång från tjensten mot åtnjutande af pension, som dock i sådant fall utgår med ett i förhållande till det lägre tjenstårsantalet minskadt belopp. Vid denna förvandling må endast hela tjenstår tagas i betraktande. Faller det dervid uppkommande pensionsbeloppet mellan två hela tiotal kronor, afjemnas det till närmast högre tiotal kronor.

Pension, hvarom här sägs, kallas afkortad.

§ 7.

Skyldig att från innehafvande tjenst afgå vare den, som uppnått 70 lefnadsår och enligt här ofvan meddelade bestämmelser befinnes vara till hel pension berättigad.

Sådan skyldighet inträder dock redan efter uppnående af den i § 5 stadgade lefnads- och tjenstålder, derest tjensteinnehafvare af sjukdomsfall, hvilket räckt mer än ett år, varit och fortfarande befinnes vara förhindrad att bestrida sina tjensteåligganden.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

§ 8-

Tjensteinnehafvare, hvilken ännu ej uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder, men på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte under fem på hvarandra följande år varit urståndsatt att sjelf bestrida sin tjenst, vare skyldig att från tjensten afgå, derest genom behörig läkareattest stvrkes, att ingen utsigt förefinnes, att han någonsin kan i tjensteutöfning åter inträda, och Konungen pröfvar det allmännas fördel kräfva, att tjensten varder med annan innehafvare besatt.

Har tjensteinnehafvare, hvarom här säges, vid afgång från tjensten uppnått det antal tjenstår, som i händelse af fulla lefnadsår skulle berättigat honom till hel pension, utgår hel pension. I annat fall tillkommer honom afkortad pension, der ej på grund af stadgandet i sista stycket af § 5 hel pension skall utgå.

§ 9.

Med tjenstår förstås den tid, hvarunder tjensteinnehafvaren i ordinarie eller extra ordinarie anställning eller på grund af särskildt förordnande varit verksam i allmän tjenst; och må förty pensionssökande icke tillgodoräknas den tid, hvarunder han åtnjutit ledighet från innehafvande tjenst, så framt icke denna ledighet utgjorts af semester eller förorsakats af sjukdom, särskildt offentligt uppdrag eller resa för egen utbildning. Den, som i ordinarie tjenst saknat rätt till semester eller ferier, ege dock att, utan afdrag, få sig tillgodoräknad den tid, hvarunder han för enskilda angelägenheter varit tjenstledig, men detta endast i den mån ledigheten ej öfverstigit en och en half månad under hvarje kalenderår.

§ io.

Pension utgår från och med månaden näst efter den, hvari pensionär erhållit afsked från statens tjenst, till och med den månad, hvari han dör eller pensionsrätten eljest upphör.

Har pensionär efter erhållet afsked blifvit med stöd af 2 kap. 17 § strafflagen, i stället för till mistning af embete eller tjenst på viss tid, dömd till fängelse, ege han ej rätt att uppbära pension för den tid, detta straff varar.

«

104 Kongl. Maj: ts Nåd. Proposition N:o 34.

§ 11.

Pension må ej åtnjutas för mer än en befattning eller utgå samtidigt med lön af staten eller med pension, hvartill vederbörande på grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt, som af staten understödjes.

Genom hvad sålunda är stadgadt sker likväl ingen ändring i den rätt, som enligt gällande bestämmelser kan under vissa omständigheter tillkomma chefen för jernvägsstyrelsen att uppbära pension samtidigt från allmänna indragningsstaten och statens jern vägstrafiks pensionsinrättning.

§ 12.

I fråga om påföljd för uraktlåtenhet att lyfta till utbetalning förfallet pensionsbelopp gälle hvad i sådant afseende nu är eller framdeles må blifva stadgadt om uttagande inom viss tid af medel, som från statens kassor anordnas.

§ 13-

Pensionsrätt förverkas:

d) af den, som upphör att vara svensk medborgare;

b) af den, som blifvit afsatt från tjenstebefattning, med hvilken är förenad rätt till pension enligt denna lag, eller som efter erhållet afsked blifvit, i stället för till afsättning, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen;

c) af den, som efter erhållet afsked blifvit dömd förlustig medborgerligt förtroende.

I de i b) och c) omförmälda fall skall pensionsrätten anses förverkad vid den tid, domstolens beslut vunnit laga kraft.

i H.

Pension enligt denna lag må endast af Konungen beviljas; och skola förty alla frågor om rätt att komma i åtnjutande af pension, hvarom i denna lag sägs, underställas Konungens pröfning och afgörande.

§ 15.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900 och ega tillämpning på hvar och en, som efter nämnda dag utnämnes till syssla, hvarmed enligt ofvan angifva grunder pensionsrätt följer; och skall för den skull allt hvad nu må vara föreskrifvet i fråga om pensionsrätt, skyldighet, att vid viss ålder afgå från tjenst eller annat med åtnjutande af de å

105 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lönestat uppförda förmåner förenad! vilkor, derest det befinnes strida mot hvad i denna lag är stadgadt, icke ega giltighet för sådan tjensteinnehafvare;

rfe/s, med ändring af nu gällande bestämmelser i fråga om sättet för bestridande af pensioneringen af så väl embets- och tjenstemän samt betjente vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjensteinnehafvare vid postverket, medgifva, att samtlige till poststaten hörande tjensteinnehafvare, hvilka från och med det år, då sådan ny organisation af civilstatens pensionsinrättning inträder, som härofvan blifvit omförmäld, afgå ur tjenst, ega att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen, derest de för rätt till pension af staten stadgade vilkor blifvit behörigen uppföda, äfvensom att från och med samma tidpunkt de pensioner, som dittills blifvit tjensteinnehafvare vid postverket beviljade från civilstatens pensionsinrättning att utgå jemte pension från postverkets pensionsstat, må i stället utgå från sistnämnda pensionsstat;

dels för bildande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förut anförda grunder, af ny enke- och pupillkassa för civilstaten uppföra å nionde hufvudtiteln såsom ordinarie anslag ej mindre 35,000 kronor såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden för nämnda kassa än äfven 9,200 kronor till beredande af frihet från befordringsafgifter för de till åttonde och nionde pensionsklasserna hörande delegare i kassan;

dels ock — under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t i föregående punkter föreslagit — med uteslutande från riksstaten för år 1900 af de hittills å nionde hufvudtiteln uppförda anslagen till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor, medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande behållningar å det till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns enkor och omyndiga barn anvisade anslag å 45,000 kronor må användas till bestridande af derifrån redan beviljade pensioner, samt att hvad derutöfver kan blifva för samma ändamål erforderligt må af Eders Kongl. Maj:t af tillgängliga medel förskjutas för att sedermera hos Riksdagen till ersättande anmälas.

Hvad föredragande departementschefen i detta ärende hemstält, deri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Hjalmar Rettig.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Raft.