angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

1 N:o 26.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897; gifven Stockholms slott den 19 januari 1901.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att besluta,

dels att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 må erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från den i januari 1902, nemligen:

§ 6.

Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som mot svaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande, mot sjöfara försäkradt gnidmynt eller omyntadt guld;

c) hos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

§ 7.

Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad till en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor samt, derest den metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett Bill Ull Riksd. Prut. 1901. 1 Samt. 1 Afd. 22 Höft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 26.

belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade :

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer, som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guldmynt samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än fyratio millioner kronor.

dels och att §§ 41 och 42 i samma lag må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 41.

Jemlikt — — — — — omförmäles.

Intill utgången af år 1903 eger enskild bank, som, efter minst tre månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord anmälan, afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke indragit något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, att hos riksbanken dels mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, begagna kassakreditiv till tre fjerdedelar af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens gällande tre månaders vexeldiskonto, dock ej öfver tre eller under två för hundra om året, dels till en fjerdedel af nyssberörda belopp i riksbanken rediskontera vexlar, som af fullmäktige godkännas, mot diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande.

Då----— underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor, att intill fyratio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor,

3 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

som ofvan äro omforma]da; hvarjemte sådan enskild bank må hos riksbanken, mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, från början af år 1904 begagna kassakreditiv jemväl till fyratio procent af nyssnämnda sedelbelopp utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens tre månaders vexeldiskonto, dock ej under två för hundra om året; skolande detta kreditiv årligen minskas med en femtedel'af sitt ursprungliga belopp och således vid 1908 års slut vara till fullo inbetaldt.

Har--—--rediskontering.

Den — —--. — bankaktiebolag.

§ 42.

Intill utgången af år 1908 må bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt § 6 medgifna belopp, inberäknas jemväl sådan kreditivfordran bos enskild bank, hvarom i § 41 förmäles.

De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Hans Wachtmeister.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Utdrag af ‘protokollet öfver finansårenden, hållet inför Harts Kongl. Höghet Kronprinsen Begenten i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Ottek,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriiejm, Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeistir,

Claéson,

Dyrssen,

Orusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister anförde i underdånighet:

Sedan, med anledning af inom Riksdagen väckta förslag om ändring af de i §§ 6, 7 och 8 af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 innefattade bestämmelser, i syfte att för riksbanken möjliggöra en ökad sedelutgifning, Riksdagen t underdånig skrifvelse den 30 mars sistlidet år anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning, låta utarbeta och för innevarande års Riksdag framlägga de förslag till förändrade bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, hvartill förhållandena kunde föranleda, samt Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning den 17 oktober 1900 af denna Riksdagens skrifvelse

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26. 5

förordnat filosofie doktorn G. C. P. Herslow, bankdirektören, friherre C. J. Langenskiöld samt fullmäktigen i riksbanken, lektorn H. R. Törnebladh att jemte bankinspektören, kanslirådet R. H. Benckert inom finansdepartementet biträda med utarbetande af förslag i ofvan omförmälda syfte, så hafva bemälde komiterade den 1 december 1900 afgifvit betänkande med förslag till förändrade bestämmelser angående riksbankens sedelutgifningsrätt.

Med förmälan att komiterade icke ansåge någon ändring i gällande bestämmelser angående riksbankens sedelutgifningsrätt redan nu vara af behofvet påkallad, erinra komiterade, att för besvarande af frågan, huruvida samma bestämmelser åter kunde anses blifva till fyllest jemväl vid tiden för riksbankens öfvertagande af enskilda banker nu tillkommande sedelutgifning, vore af vigt att beräkna, huru stort belopp sedlar, allmänna rörelsen kunde antagas vid ifrågavarande tid behöfva. I detta afseende anmärka komiterade till en början, att den stadigvarande utveckling af det ekonomiska lifvet, hvarpå man ju kunde hoppas, väl komme att medföra ökadt behof af omsättningsmedel, men icke med nödvändighet behöfde föranleda en ökad sedelemission. Af komiterade meddelade siffror rörande samtliga bankers försträckningar till allmänheten i jemförelse med de utelöpande sedlarne ultimo november åren 1890—1899 tydde nemligen på, att här i landet allt mera börjat komma till användning anordningar, särskildt clearingsförfarandet och checkväsendet, hvilka minskade sedelbehofvet; och då den enskilda sedelutgifningen upphört, skulle användningen af dylika anordningar ännu mer ökas, emedan de enskilda bankernas intresse skulle drifva dem att i största möjliga utsträckning bereda användning åt andra omsättningsmedel än sedlar.

Komiterade, som betona vanskligheten af att redan nu beräkna storleken af det belopp sedlar, som vid tiden för riksbankens öfvertagande af sedelutgifningen skulle blifva behöflig!, äro emellertid af den mening, att öfvervägande skäl talade för att under i öfrig t likartade förhållanden den utelöpande sedelstocken, då den komme att utgöras af endast riksbankssedlar, åtminstone icke blefvo större än under det nu rådande systemet med flera sedelutgifvandc banker; och bordo i följd häraf eu beräkning af förevarande slag i främsta rummet grunda sig på uppgifterna angående den sedelcirkulation, som under de senare åren här förekommit.

Med stöd af do siffror, som i sådant afseende innehållas i de månatliga bankrapporterua för tiden från början af år 1890, hafva komiterade ansett sig kunna antaga, att medeltalet af de utelöpande

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

sedlarne skulle under normala förhållanden komma att åtminstone några år framåt hålla sig omkring eller i hvarje fall ej synnerligen öfverstiga 145 millioner kronor. I följd häraf och då den sedelreserv, hvilken erfordrades för att möta den öfvergående ökning i sedelbehofvet, som temligen regelbundet brukade inträda vid qvartalsskiftena, ej torde, vid jemförelse med förhållandena under senaste tioårsperioden, behöfva sättas högre än till 20 procent eller, vid en utelöpande sedelstock af 145 millioner kronor, till 29 millioner kronor, skulle alltså riksbankens sedelutgifningsrätt kunna beräknas böra uppgå till omkring 174 millioner kronor.

Med erinran att riksbanken, för att ega en sådan sedelutgifningsrätt, enligt nu gällande bestämmelser borde innehafva kassatillgångar till ett belopp af 74 millioner kronor, hafva komiterade tillika förklarat, att det syntes sannolikt, att riksbankens tillgångar åt sådant slag skulle vid tiden för dess öfvertagande af all sedelutgifning uppgå till nämnda summa. Då det emellertid icke kunde nekas, att ofördelaktiga ekonomiska förhållanden inom eller utom landet kunde hämmande inverka på riksbankens sträfvan att draga till sig guld, och då man äfven torde få räkna med möjligheten att, till följd af tillfälligt inträffande kris eller andra till sin verkan i afseende å behofvet af sedlar likartade företeelser, det af komiterade approximativt antagna sedelbeloppet kunde visa sig otillräckligt, syntes det komiterade önskligt, att, derest fortfarande tillräckliga garantier lemnades för att sedeltäckningen skulle förblifva stark och betryggande, lagens föreskrifter i någon mån ändrades derhän, att riksbanken lemnades större frihet vid dess sedelutgifning.

Sedan komiterade, som i detta sammanhang lemnat eu öfversigt af de i några främmande länder gällande stadganden angående sedelutgifningsrätten, dervid erinrat, hurusom dessa stadganden i allmänhet hvilade antingen på kontingentsystemet, enligt hvilket det minimibelopp sedlar, som beräknades skola af allmänna rörelsen alltid qvarhållas, finge vara af metallisk valuta obetäckt, under det att den summa, hvarmed de utelöpande sedlarne öfverstege nämnda minimibelopp, skulle till fullo motsvaras af metallisk valuta, eller på qvotsystemet, enligt hvilket en viss del af hela beloppet af de utelöpande sedlarne täcktes af metallisk tillgång, hafva komiterade påpekat, att de för Sveriges riksbank nu gällande bestämmelserna i ifrågavarande afseende kunde sägas vara fotade hufvudsakligen på kontingentsystemet. Vissa af dessa bestämmelser vore väl hemtade från qvotsystemet, men de komme ej till användning under annan förutsättning, än att den metalliska kassan understege 37 millioner kronor.

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Kömiterade, som af förut anförda skäl ville förorda en ändring af ifrågavarande bestämmelser i syfte att åstadkomma en utvidgning af riksbankens sedelutgifningsrätt, ansåge dock, att en utvidgning af sedelutgifningsrätten ej borde inträda förr, än metalliska kassan ökats till viss storlek. I anledning häraf och med erinran att enligt nu gällande fonderingsregler guldtäckningsprocenten, då metalliska kassan uppnått en storlek af 37 millioner kronor, stege i den mån sedelutgifningsrätten på grund af metallisk kassa ökades, hafva kömiterade, med bibehållande af denna princip, om än modifierad i det hänseende att stegringen af täckningsprocenten skulle komma att försiggå i en något långsammare proportion än nu vore fallet, föreslagit, att riksbanken medgåfves rätt att för den del af den metalliska kassan, som öfver stege 40 millioner kronor, utgifva sedlar till dubbla beloppet af detta öfverskott. Detta förslag till utvidgning af sedelutgifningsrätten, hvilket innebure, att för sedelutgifning på grund af den del af metalliska kassan, som öfverstege 40 millioner kronor, ett qvotsystem med 50 procent täckning skulle komma att gälla, syntes kömiterade för ändamålet till fyllest, och genom medgifvande af dylik utvidgning syntes krafvet på trygghet för sedlarnes inlösen icke i någon mån trädas för nära.

Som med afseende å riksbankens ställning såsom ensam sedelutgifvande en höjning i det för den metalliska kassan nu stadgade minimibeloppet, 25 millioner kronor, syntes påkallad, hafva kömiterade jemväl hemstält, att det minimum, hvarunder metalliska kassan icke finge bibehållas, bestämdes till enahanda belopp, som det kömiterade förordat såsom den gräns, hvarvid den föreslagna utvidgningen i sedelutgifningsrätten skulle begynna, eller till 40 millioner kronor.

På grund af hvad kömiterade sålunda anfört, och med vidtagande af en formell ändring i mom. c) af § 6 i riksbankslagen i syfte att klarare angifva lagens verkliga mening, såsom den alltid hittills tolkats, hemställa kömiterade, att ifrågavarande lagbestämmelser måtte erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från den 1 januari 1902, nemligen:

§ 6.

Riksbanken eger rätt ätt utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande, mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

8 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 26.

c) bos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

§ i-

Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad till en sedelutgifning af ett bundra millioner kronor, samt, derest den metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna bypoteksbankens och andra inhemska obligationer, som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

§ 8-

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken tillhörigt och inom landet befintligt syenskt och utländskt guldmynt samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än fyratio millioner kronor.

Två af komiterade, kanslirådet Benckert och filosofie doktorn Herslow, hafva afgifvit särskilda reservationer mot det af mig nu omförmälda förslaget. De hafva velat bygga reglerna för riksbankens sedelfondering uteslutande på kontigentsystements grund samt, om ock på något skilda vägar, bereda elasticitet åt sedelutgifningen genom att, med hänsyn till kriser och dylika tilldragelser, som stälde extraordinära kraf på sedelstocken, medgifva, att det lagstadgade beloppet för den af guldvaluta obetäckta sedelkontingenten finge för kortare tid och undantagsvis öfverskridas.

Fullmäktige i riksbanken, som lemnats tillfälle att yttra sig öfver förslaget, hafva i underdånigt utlåtande den 31 sistlidne december anfört följande:

Komiterades förslag utgår från samma grunder, som det af fullmäktige vid 1900 års riksdag framstälda, eller att, med bibehållande

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

af nu gällande bestämmelser angående sedelutgifning på grund af å vista fordringar i utlandet, ett visst minimum af guldkassa bestämmes, att ett visst belopp — 100 millioner — derutöfver får utgifvas utan ytterligare täckning af kassa, samt att, om sedelemissionen öfverstiger livad den sålunda får utgöra, för det Överskjutande beloppet en starkare guldtäckning fordras. Olikheterna bestå deruti, att fullmäktige föreslagit guldkassans minimum till 25 millioner, men komiterade till 40 millioner, samt att fullmäktige föreslagit guldtäckningen för den sedelutgifning, som öfverstiger 100 millioner öfver den metalliska kassans minimum, till minst 40 procent, under det att komiterade ansett den böra bestämmas till minst 50 procent. Då det synes sannolikt att guldkassan utan svårighet kan uppbringas till 40 milhoner och derutöfver vid den tid, då ifrågavarande lagstiftning skall träda i verket, och det i alla händelser blifver nödvändigt att hålla en guldkassa, som ej obetydligt öfverstiger nuvarande minimum, samt en starkare guldtäckning måste ur riksbankens synpunkt anses önskvärd, möter det icke någon betänklighet för fullmäktige att förorda hvad komiterade i berörda afseende föreslagit.

Samtlige komiterade omfatta den åsigt, att utöfver den sedelutgifningsrätt, som från det s. k. kontigenteringssystemets grunder tillerkännes riksbanken, jemväl någon ytterligare sedelutgifningsrätt bör medgifvas, men skilja sig i afseende på sättet för ett sådant medgifvande, i det att komitén, såsom ofvan är nämndt, ansett ett Överskjutande belopp sedlar böra få utgifvas, om derför finnes guldtäckning till 50 procent, under det att två komiterade med någon skiljaktighet sins emellan velat utan föreskrift om starkare guldtäckning medgifva öfverskridandet endast för en kort tid. För sin uppfattning af denna meningsolikhet anse fullmäktige sig böra särskildt redogöra.

De olika bestämmelserna synas utgå från olika förutsättningar och verka olika; enligt det första förslaget kunna fullmäktige genom att hålla en guldkassa, som öfverskjuter minimum, bereda banken en sedelreserv, som, dubbelt så stor som öfverskottet, när helst deraf göres behof, utan begränsning af tid kan användas och tillika gör hela den normala sedelutgifningsrätten mera brukbar; enligt det andra har utvidgningen hela karakteren af ett undantag, som bör undvikas och, om det anlitas, endast för kort tid aflijelper det behof, till hvars fyllande det begagnas. Det första förslaget synes således utgå från den förutsättningen att icke allenast vid utomordentliga tillfällen, såsom t. ex. qvartalsskiften eller inträffande kriser, utan äfven vid starkare utveckling af näringslifvet behof af en större sedelutgifning än den förutsatta kan Bih. till Riksd. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 22 Höft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

uppstå, som, ovisst till sin varaktighet, bör kunna tillfredsställas utan lagstiftningsåtgärder, under det att det andra förslaget afser endast tillfälliga, snart öfvergående behof och för mera varaktiga hänvisar till lagstiftningen. Instämmande i hvad som blifvit yttradt, att ingen bestämmelse kan träffas, som åvägabringar en mekanisk och ansvarslös ledning af en centralbank, utan att dess ledare alltid måste med vaket och noggrant aktgifvande på aflfärslifvets vexlingar rätta sin bankpolitik efter sig företeende omständigheter, anse fullmäktige komiténs förslag hafva afgjordt företräde framför reservanternas, helst då gällande, enhälligt förordade föreskrifter om subsidiär täckning för sedlarna bibehållas — föreskrifter, som i synnerligt hög grad är o egnade att bereda trygghet för sedlarnas inlösen och en sund bankpolitik. Vid bedömandet af alla med sedelutgifningen och sedelinvexHngen sammanhängande frågor bör man för öfrigt alltid hafva i minnet, att invexlingen hos oss sker nästan uteslutande genom anlitande af riksbankens å vista fordringar i utlandet och att de mot dessa fordringar utgifna sedlar motsvaras krona för krona af sådana fordringar. Det är således på dessa tillgångar, som uppmärksamheten särskildt måste vara riktad vid handhafvandet af riksbankens rörelse.

I komiterades åsikt, att den förändrade lagstiftningen icke bör träda i verket före den 1 januari 1902 instämma fullmäktige.

På de af fullmäktige anförda skäl anser jag komiterades förslag ega företräde framför reservanternes; och då komiterades förslag synes bereda en af omständigheterna påkallad utvidgning af riksbankens sedelutgifningsrätt, utan att det oeftergifliga krafvet på sedlarnes inlösbarhet eftersättes, hemställer jag,

att Kongl. Maj:t ville i nådig proposition till Riksdagen föreslå, att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank må erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från den 1 januari 1902, nemligen:

§ 6.

Riksbanken egen rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande, mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

Kongl. Maj ds Nid. Proposition No 26 i

§ 7.

Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad till en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor samt, derest den metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade :

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer, som å utländsk börs noteras;

c) vexlare betalbara inom eller utom riket.

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guldmynt samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än fyratio millioner kronor.

Ofvanbemälde komiterade hafva i sitt betänkande jemväl erinrat om ett förhållande, hvarå jag äfven förlåt haft anledning fästa min uppmärksamhet, det nemligen att de i lagen för Sveriges riksbank intagna bestämmelser om vissa förmåner, hvilka de enskilda bankerna under angifna förutsättningar hade sig tillerkända i form af krediter från riksbanken under tiden närmast före och närmast efter den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande år 1903, icke, såsom förhållandena numera utvecklat sig, kunde anses betryggande för en lugn och jemn öfvergång till systemet med en enda sedelutgifvande bank.

Jag ber att i ifrågavarande hänseende få erinra, hurusom i Kongl. Maj:ts till 1897 års Riksdag framlagda förslag till lag för Sveriges riksbank funnos intagna bestämmelser, som gingo derpå ut, dels att under åren 1899—1903 enskild bank, hvilken afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar och icko indragit något af sina den 1 januari 1896

12 Kongl. Majrts Nåd Proposition A.-o 26.

befintliga afdelningskontor, skulle ega att bos riksbanken mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkändes, begagna kassakreditiv till det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar vid sistnämnda tidpunkt uppgingo, utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, som icke finge sättas högre än till två för hundra om året, dels ock att under åren 1904—1908 enskild bank, som icke indragit något af förberörda afdelningskontor, berättigades att, intill sextio procent af förenämnda sedelbelopp, i riksbanken rediskontera vexlar mot diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande. I det yttrande, fullmäktige i riksbanken den 3 mars 1897 afgåfvo till det för frågans behandling tillsatta särskilda utskott, hade desse intet annat att erinra mot den föreslagna rätten till kreditiv, än att räntan borde bestämmas till två procent under gällande tre månaders diskonto, dock icke under två procent för år räknadt, hvarjemte fullmäktige förklarade, att de icke hade något att invända deremot, att, om sådant skulle anses billigt till någon ersättning för de föreslagna strängare vilkoren för begagnande af’ kreditiven, dessa bestämdes till beloppet af de den 1 januari 1897 utelöpande sedlar, hvilka uppgingo till 65,3 millioner kronor mot 60,8 millioner kronor den 1 januari 1896. I fråga om omfattningen af och vilkoren för den föreslagna rediskonteringsrätten framstälde fullmäktige ingen anmärkning.

Sedan Riksdagens begge kamrar i frågan fattat skiljaktiga beslut samt det särskilda utskottet framstält förslag till sammanjemkning af desamma, beslöt Riksdagen, med bifall till detta förslag, att, hvad anginge åren 1899—1903, enskild bank, hvilken afstått från sedelutgifningsrätt, skulle ega hos riksbanken dels på de af fullmäktige föreslagna vilkor begagna kassakreditiv till belopp, motsvarande hälften af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari 1896 uppgingo, dels ock likaledes till hälften af sagda sedelbelopp rediskontera vexlar mot diskonto, ej öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande; hvarjemte, beträffande tiden 1904—1908, den föreslagna rediskonteringsrätten inskränktes till fyratio procent af förenämnda sedelbelopp; och äro öfvergångsstadgandena i riksbankslagen affattade enligt detta Riksdagens beslut.

Hittills har endast en enskild bank afstått från sin sedelutgifningsrätt och en annan bank har anmält sig vilja med utgången af år 1902 upphöra att utgifva egna sedlar; och det lider väl intet tvifvel, att, såsom ock förenämnde komiterade erinrat, den ringa omfattning, i hvilken afstående från sedelutgifningsrätten sålunda egt rum, i väsentlig grad

13 Kong!.. Maj:fs Nåd. Proposition iV;o 26.

varit beroende på de betydande inskränkningar, Riksdagen beslöt i de förmåner, genom hvilkas beviljande man afsåg att förmå ett flertal af de enskilda bankerna att före den lagbestämda tiden uppköra med sin sedelutgifning. Såsom förhållandena nu gestaltat sig och med den knapphet, som numera inträdt å penningmarknaden, är det sålunda ganska antagligt, att, om intet i saken af statsmakterna åtgöres, någon vidare afsägelse af sedelutgifningsrätten icke kommer att ske. Man skulle följaktligen vid 1903 års utgång stå inför det sakförhållande, att 25 enskilda banker, hvilkas utelöpande sedlar nu uppgå till inemot 80 millioner kronor, komme att på en gång upphöra med utgifvande af egna sedlar.

Den frågan uppstår då, huruvida den kredit, dessa banker nu hafva sig tillförsäkrad i riksbanken i form af rediskontering intill fyratio procent af sina den 1 januari 1896 utelöpande sedlar, är tillräcklig för att i den allmänna rörelsens intresse bereda en lugn och mjuk öfvergång till systemet med en enda sedelutgifvande bank. Det kunde visserligen tyckas, att, då ännu tre år återstå, tilldess denna öfvergång skall ske, man kunde tills vidare uppskjuta besvarandet af förenämnda fråga för att afvakta, huruledes de ekonomiska förhållandena komma att gestalta sig. Men då en vidt utbredd oro i berörda hänseende framträdt, synes det mig lämpligt och nyttigt, att denna oro, för så vidt den kan anses ega grund, blifver lugnad.

Och jag måste för min del gifva den allmänna meningen rätt, då den nekande besvarar nyssnämnda fråga. Den sistnämnda rediskonteringskrediten var, såsom jag ofvan antydt, väl knappt beräknad redan, då 1897 års Riksdag derom fattade beslut. Men sedermera hafva omständigheter tillkommit, som göra denna kredit ännu mera otillräcklig för sitt syfte. I första rummet bidrager härtill det förut nämnda förhållandet, att, mot hvad man antagit, nästan alla enskilda banker torde komma att, med nu gällande lagstadganden, på en gång upphöra med sin sedelutgifning, hvarigenom öfvergången blir mera tvär och följaktligen kräfver större lättnader. Vidare har de enskilda bankernas sedelemission från den dag, den 1 januari 1896, som lagts till grund för kreditens beräknande, högst betydligt stigit, så att 40 procent af de nu existerande enskilda bankernas sistnämnda dag utelöpande sedlar motsvara blott omkring 28 procent af dessa bankers nuvarande sedelstock. Och det finnes ju ingen bestämd anledning att antaga, det denna skall före tidpunkten för den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande väsentligen minskas. Slutligen är att märka, att under de senare åren rediskonteringsaftal mellan riksbanken och do enskilda bankerna i allt

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

större utsträckning blifvit afslutade, så att den de enskilda bankerna på denna väg nu tillförsäkrade rediskonteringskredit åtminstone i åtskilliga fall torde väsentligen öfverstiga 40 procent af vederbörande banks den 1 januari 1896 utelöpande sedlar. Om nu riksbanken, då den lagbestämda rediskonteringsrätten år 1904 inträder, skulle finna anledning att indraga eller minska den nu aftalade rediskonteringskrediten, så är det uppenbart, att gällande lagstadgande i denna del skulle alls icke medföra någon kassalättnad för åtminstone vissa af de enskilda bankerna och kanske just dem, som deraf vore i största behof.

Till följd af sistberörda förhållanden skulle behöflig kassalättnad för de enskilda bankerna vid den enskilda sedelutgifningens upphörande säkrast beredas dem enbart i form af kreditiv hos riksbanken. Men då mycket stora kreditiv, derå temligen betydande fluktuationer till äfventyra vore att förvänta, kunde blifva för riksbanken besvärliga och då man väl lärer kunna antaga, att nu aftalade rediskonteringskrediter, som kunna sägas vara för bägge kontrahenterna lika fördelaktiga, icke, der ej tvingande omständigheter dertill föranleda, komma att af riksbanken indragas, när lagbestämd rediskonteringsrätt inträder, har jag trott det vara lämpligast, att den ökade kredit, som jag anser böra beredas de enskilda bankerna hos riksbanken, utgår delvis såsom kreditiv och delvis i form af rediskonteringsrätt.

Till grund för krediternas storlek synes man böra lägga beloppet af de enskilda banksedlar, som voro utelöpande så nära som möjligt den tidpunkt, då krediterna, som ju äro afsedda att i viss mån ersätta sedelemissionen, skola träda i kraft, eller således den 1 innevarande januari.

Beträffande då först tiden till 1903 års utgång, så måste det ju fortfarande anses i hög grad önskvärdt, att ett flertal enskilda banker kunde förmås att upphöra med sin sedelutgifning före denna tidpunkt, så att öfvergången till enbankssystemet kunde ske successivt och derigenom blifva mindre känbar. Men för att detta önskemål skall kunna uppnås, böra icke oväsentligt ökade fördelar för tiden intill utgången af år 1903 erbjudas. Om också, af skäl jag ofvan antydt, kreditiv, motsvarande hela den enskilda sedelemissionen, icke torde böra ifrågasättas, anser jag dock, att kreditiv till ett belopp, motsvarande sjuttiofem procent af de den 1 innevarande januari utelöpande enskilda banksedlar, bör utan väsentlig olägenhet för riksbanken kunna medgifvas. Skulle då äfven det föga sannolika förhållande inträffa, att, efter ett sådant medgifvande, samtliga enskilda banker skulle före 1903 års slut öfvergå till aktiebanker, komme det kreditivbelopp, hvartill de vore

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

berättigade, i allt fall att understiga det krediti vbelopp, mot hvilket fullmäktige i sitt förenämnda utlåtande den 3 mars 1897 icke haft något att erinra. Men härjemte synes kreditivräntan, som enligt nuvarande bestämmelser och med nu gällande diskontosatser utgör fyra procent, böra något sänkas. Jag anser nemligen af skäl, min företrädare i embetet uttalade till statsrådsprotokollet den 9 januari 1897, att riksbanken väl kan mot en billig ränta utlemna dessa kreditiv, genom hvilka den förvärfvar sig en ökad sedelemission och hvilka den utbetalar i sina räntefria förbindelser, sedlarna.:, Om jag också icke vill ifrågasätta, att denna ränta fixeras till så lågt belopp, som Kongl. Maj:ts proposition till 1897 års Riksdag afsåg, synes mig dock räntan icke böra sättas högre än till tre procent och hållas två procent lägre än riksbankens diskonto för tre månaders vexlar, der ej denna skulle nedgå under fyra procent. Såsom säkerhet för dessa kreditiv kunna bankerna erbjuda sina grundfondsliypotek, i den mån de genom sedlarnas indragning blifva lediga, hvilka hypotek ju äro af den art, att de kunna af fullmäktige godtagas.

För återstående tjugufem procent af sin sedelstock den 1 januari 1901 synas ifrågavarande banker böra tillförsäkras rediskonteringsrätt på nu bestämda vilkor.

Hvad beträffar kassalättnaderna under tiden 1904—1908, hyser jag väl, såsom ofvan är nämndt, den mening, att dessa böra betydligt utvidgas, men de böra dock anordnas så, att motsvarande lättnader för tiden intill 1904 ställa sig väsentligen fördelaktigare och dessa sålunda innebära en lockelse till öfvergång före den lagbestämda tiden.

Det vill derföre synas mig lämpligt att, beträffande tiden 1904— 1908, enskild bank, med bibehållande af den nu bestämda rediskonteringsrätten af fyratio procent, dock beräknade å det belopp sedlar, vederbörande bank hade utelöpande den 1 januari 1901, tillika berättigades att hos riksbanken vid 1904 års ingång erhålla kreditiv till ytterligare fyratio procent af förenämnda sedelbelopp mot ränta, två procent lägre än riksbankens diskonto för tre månaders vexlar. Dessa kreditiv synas dock böra minskas med en femtedel årligen, så att de äro slutbetalda efter fem år.

Såsom en följd af hvad sålunda föreslagits bör den tidpunkt, intill hvilken, enligt § 42 i riksbankslagen, kreditiv fordran hos enskild bank må inberäknas bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt § 6 medgifna belopp, utsträckas till utgången af år 1908.

Jag hemställer följaktligen, det Kongl. Maj:t ville föreslå Riks-

*

16 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.

dagen att besluta, att §§ 41 och 42 af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 41.

Jemlikt — — — — — — — — — — — — omförmäles.

Intill utgången af år 1903 eger enskild bank, som, efter minst tre månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord anmälan, afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke indragit något af sina den 1 januari 1896 befintliga af'delningskontor, att hos riksbanken dels mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, begagna kassakreditiv till tre fjerdedelar af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens gällande tre månaders vexeldiskonto, dock ej öfver tre eller under två för hundra om året, dels till en fjerdedel af nyssberörda belopp i riksbanken rediskontera vexlar, som af fullmäktige godkännas, mot diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande.

Då — — — — — underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelning skönt or, att intill fyratio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor, som ofvan äro om förmälda; hvarjemte sådan enskild bank må hos riksbanken mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, från början af år 1904 begagna kassakreditiv jemväl till fyratio procent af nyssnämnda sedelbelopp utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens tre månaders vexeldiskonto, dock ej under två för hundra om året; skolande detta kreditiv årligen minskas med en femtedel af sitt ursprungliga belopp och således vid 1908 års slut vara till fullo inbetaldt.

Har — — — — — rediskontering. Den — — — — — bankaktiebolag.

§ 42.

Intill utgången af år 1908 må bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt $ 6 medgifna belopp, inberäknas jemväl sådan kreditivfordran hos enskild bank, hvarom i § 41 förmäles.

17 Kongl. Maj\ls Nåd. Proposition N:o 26.

Hvad föredragande departementschefen i detta ärende hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen Regenten bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo: Hjalmar Retlig.

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 22 Haft.