med förslag till ny värnpligtslag

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1 N:o 3.

Kongl. Maj:ts nädiga proposition till Riksdagen, med förslag till ny värnpligtslag; gifven Stockholms slott den 7 januari 1901.

3 ■ i t

Under åberopande af bilagda i stat »rådet . förda protokoll, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till värnpligtslag.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen. . ,

Under Hans Maj:ts,

JS i 7 I

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAE.

Jesper Crusebjörn.

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. I Afd. 3 Höft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Värnplikt och värn pligtsäldei.

Beväring och landstorm.

Frikallelse.

Förslag till

Värnpligtslag.

Art. I.

Allmänna bestämmelser.

U ’ : --Tf 1 t : - .* - * , 1 ■ : ’.;'J • l. i : , •• '•

§ I-

, .-.i. ‘ "* . . . ‘, , f > . . • . . . ■

5 - !• •• •;' < u.} flU. 15 * < , t i( { )' ' i • • Pb* !.\i •*; X V i . . ;

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår, under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket han fyller fyratio år.

§ 2.

1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen delas i första och andra uppbådet. Tjenstetiden är åtta år i första och derefter fyra år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd för det inkallade manskapet.

2. Under den tid värnpligtig icke tillhör beväringen, tillhör han landstormen.

§ 3.

Från värnpligtens fullgörande frikallas den, som till följd af lyte, sjukdom eller annan dylik orsak är till tjenst vid rikets försvar oförmögen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3. 3

1. Den, som frikallas från värnpligtens fullgörande eller får uppskof med inskrifning, skall för hvarje år, hvarunder han sålunda undgår att tillhöra beväringen, erlägga en skatt till staten, under benämning värnskatt.

2. Dylik skatt erlägges jemväl af den, som afflyttar från riket, för hans återstående tjenstetid i beväringen.

3. Om frikallelse från skyldighet att erlägga värnskatt äfvensom rörande värnskattens belopp, dess påförande, uttagande och redovisning varder bestämdt i särskild lag.

.•[*• • j *<311*1?* IMI' •. M;!*:- !i.,-

§ 5.

1. Värnpligtig är skyldig att inställa sig till inskrifning i hären eller flottan det år, han fyller tjuguett år.

2. Tjenstetiden i beväringen beräknas från början af nyss nämnda år, äfven om den värnpligtige till följd af laga förfall eller beviljadt uppskof först ett senare år skulle blifva inskrifven.

Har sådan senare inskrifning skett till följd af den värnpligtig^ uteblifvande utan laga förfall, räknas tjenstetiden från början af inskrifningsåret.

Inställer inskrifven värnpligtig sig icke till i § 27 föreskrifven tjenstgöring, räknas sådant år, hvarunder han utan laga förfall eller beviljadt uppskof uteblifvit, icke såsom fullgjordt tjensteår i beväringen. Huru förhållas skall, då värnpligtig uteblifvit från endast en del af årets tjenstgöring, bestämmer Konungen.

§ 6.

Äfven före det år, värnpligten inträder, må yngling anmäla sig till inskrifning och dervid uppgifva det truppslag vid hären eller den tjenst vid flottan, hvari han önskar inskrifvas. För bifall härtill fordras, att han är till krigstjenst duglig och i öfrigt lämplig till den tjenstgöring, hvartill han anmäler sig.

Han tillhör likväl första uppbådet, intill dess åtta år förflutit från och med det år, då han fylde tjuguett år.

Värnskatt.

'liden för inskrifning.

Tjenstetid.

Tidigare inskrifning kan medgifvas.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller i tillämpliga delar för de enligt denna § inskrift, äfven innan de i värnpligtsåldern inträdt.

§ 7.

Värnpligtigs

tjenst.

Vapenföra värnpligtige inskrifvas till vapentjenst, öfriga värnpligtige till annan befattning vid hären eller flottan, hvartill de må finnas lämpliga.

§ 8.

Befrielse under krigstid.

Rörande inskrifna värnpligtiges befrielse från tjenstgöring under krigstid meddelar Konungen de föreskrifter, som för rikets tjenst och det allmännas behof finnas vara påkallade.

§ 9.

får"j^hindfas Värnpligtig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjenst eller

att inställa sig. arbete antagen, må ej af husbonde eller arbetsgivare hindras att i behörig tid inställa sig till inskrifning, tjenstgöring eller mönstring, eller att fullgöra annan honom. i denna lag ålagd skyldighet.

§ 10.

som”är^för- Värnpligtig, som är förlustig medborgerligt förtroende, må ej vapen-

instig med- öfvas, utan skall till lämpliga arbeten användas.

borgerligt

förtroende.

Art. n.

Om de värnpligtiges inskrifning och redovisning.

§ 11.

Vämpiigts- 1. Riket indelas för inskrifning och redovisning af de värnpligtige,

med i mom. 2 stadgade undantag, uti inskrifningsområden och rullföringsområden; hvarje inskrifningsområde omfattar visst antal rullföringsområden. För hvart och ett af dessa områden förordnas en befälhafvare.

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

2. För inskrifning af de värnpligtige, som äro å sjömanshus inskrift, och för redovisning af flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige bestämmas särskilda sjörullföringsområden, hvart och ett omfattande ett eller flera sjömanshus. För hvarje sjörullföringsområde förordnas en befälhafvare, lydande under stationsbefälhafvare vid station af flottan.

§ 12.

1. Vederbörande mantalsskrifningsförrättare åligger att, sedan mantalsskrifningarna blifvit afslutade, med ledning af mantalslängderna upp- insmrlming sätta fullständiga listor öfver inskrifningsskyldiga värnpligtige. Dessa

listor skola för granskning öfversändas till vederbörande pastorsembeten, hvilka genom anteckning å dem böra upplysa, dels om någon af deruti upptagna värnpligtige aflidit eller afflyttat till annan ort, som, då den .är känd, bör uppgifvas, eller är inskrifven å sjömanshus, med uppgift på sjömanshuset, dels om och hvilka inskrifningsskyldiga värnpligtige efter mantalsskrifningen inflyttat i församlingen, med uppgifvande, der så ske kan, från hvilken ort inflyttningen skett, hvarefter listorna, bekräftade med vederbörande pastorers underskrifter och åtföljda af de värnpligtiges prestbetyg, skola till mantalsskrifningsförrättaren återsändas. Mantalsskrifningsförrättaren insänder dessa listor, behörigen transporterade och summerade, äfvensom prestbetygen till Konungens Befallningshafvande, som ofördröjligen öfversänder dem till vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare.

2. Presterskapet samt landstatens tjensteman, synnerligen mantalsskrifningsförrättarne, så ock sjömanshusombudsmännen vare pligtige att, i allt hvad på dem kan ankomma, tillhandagå vederbörande befäl med de upplysningar och det bistånd, som af dem kunna äskas för de värnpligtiges inskrifning och redovisning.

3. Der anteckningar motsvarande församlingsböckerna föras af annan myndighet än presterskapet, skola presterskapets skyldigheter enligt denna paragraf åligga sådan myndighet.

4. Närmare föreskrifter om fullgörandet af de åligganden, som i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning tillkomma områdesbefälhafvare och sjömanshusombudsmän äfvensom mantalsskrifningsförrättare och pastorer eller i mom. 3 omförmälda myndigheter, utfärdas af Konungen.

§ 13.

1. Hvarje år skall inom de särskilda rullföringsområdena och för Värnpliktiga de särskilda sjömanshusen å tider och ställen, som, efter det vederbö- ' g

6 Personlig inställelse och mottagande af inskrifningsbok.

Förrättning, vid hvilken inställelse skall ske.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rande inskrifningsområdes- eller sjörullföringsområdesbefälhafvare blifvit hörd, bestämmas af Konungens Befallningshafvande i det län, till bvilket rullföringsområdet eller största delen deraf hörer, eller hvarinom sjörullföringsområdesbefälhafvarens expedition är belägen, inskrifning förrättas med de värnpligtige, som under året fylla tjuguett år, samt med de äldre värnpligtige, hvilka icke förut blifvit inskrifna eller frikallade.

2. Inkallelse till inskrifningsförrättning verkställes af Konungens Befallningshafvande genom kungörelse och offentligt anslag.

§ 14.

1. Vid inskrifningsförrättning är hvarje till densamma inkallad värnpligtig med undantag af å sjömanshus inskrifven, hvilken är till sjöfart inmönstrad, skyldig att personligen inställa sig; dock må utan personlig inställelse inskrifvas värnpligtig, som i den ordning, Konungen föreskrifver, styrker, att han är till krigstjenst duglig, och som antingen finnes hafva för uteblifvandet visat laga förfall eller ock innehar fast anställning utomlands eller derstädes uppehåller sig för idkande af studier eller för utbildning i sitt yrke.

2. öfverstiger afståndet mellan inkallad värnpligtigs hemvist inom den ort, der han är kyrkobokförd, och förrättningsstället fem nymil, är han berättigad att uppbära den godtgörelse för fram- och återresan mellan dessa orter, som varder särskildt bestämd. Sådan godtgörelse tillkommer dock icke värnpligtig, som tillförene utan laga förfall uteblifvit från dylik förrättning.

3. Efter inskrifningen erhåller den värnpligtige en inskrifningsbok, hvaruti skall af vederbörande befäl antecknas hvad som beträffande hans värnpligt är af vigt att kunna styrka, såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet in. m. dylikt, och med hvilken bör följa ett utdrag af denna lag samt af andra lagar och stadganden rörande krigsmagten.

§ 15.

1. Inställelse till inskrifning sker i allmänhet vid inskrifningsförrättning för den ort, der den värnpligtige är kyrkobokförd; dock må värnpligtig, som vistas å annan ort, undergå inskrifning å vistelseorten, men skall i sådant fall utan kallelse anmäla sig hos vederbörande inskrifningsnämnd och dervid aflemna prestbetyg. Sådan värnpligtig tillhör dock fortfarande det område, der han är kyrkobokförd.

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

2. Inskrifning af å sjömanshus inskrifven värppligtig sker vid inskrifningsförrättning för det sjömanshus han tillhör. A sjömanshus inskrifven värnpligtig må dock undergå inskrifning vid inskrifningsförrättning för annat sjömanshus, men skall i sådant fall utan kallelse anmäla sig hos vederbörande inskrifningsnämnd och dervid, förutom prestbetyg, aflemna intyg från vederbörande sjömanshusombudsman rörande såväl sin befattning inom sjömansyrket som den tid, hvarunder han varit inmönstrad till sjöfart.

A sjömanshus inskrifven värnpligtig, som inskrifves i hären, öfverföres vid inskrifningsförrättningen till det rullföringsområde, inom hvilket han är kyrkobokförd.

Om uppskof med inskrifning eller tjenstgöring, så ock om frikallelse efter inskrifning.

§ i6. .....

1. Uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning kan medgifvas värnpligtig, som af en eller annan möjligen öfvergående anledning, såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling eller dylikt, vid inskrifningsförrättningen beflnnes till tjenstgöring oförmögen eller, olämplig.

2. Sådant uppskof kan ock meddelas ende arbetsföre sonen, sonsonen eller dottersonen till orkeslös eller vanför fader, farfader, morfader eller till enka eller ogift qvinna, ende arbetsföre fostersonen till orkeslös eller vanför fosterfader eller till fostermoder, äfvensom ende arbetsföre brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, dock endast såvida sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller fosterföräldrar eller syskon äro af hans arbete för sitt uppehälle beroende och med honom sammanbo.

3. Förefinnes anledning till befrielse enligt denna paragraf ännu vid inskrifningsförrättningen det, år, under hvilket den värnpligtige fyller tjugufyra år, frikallas han från värnpligtens fullgörande i beväringen under fredstid.

4. Blifver inskrifven värnpligtig, till följd af i § 3 omförmäld orsak, oförmögen till tjenst, vid rikets försvar, eger han att, på framställning hos behörig inskrifningsnämnd, varda frikallad från värnpligtens vidare fullgörande.

*

Uppskof med inskrifning in. m.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 17.

SL”ed L Uppskof till nästföljande år med i § 27 föreskrifven första tjenst-

J mgm g Röring kan vid inskrifningen medgift;

a) å sjömanshus inskrifven värnpligtig, som enligt intyg från sjömanshusombudsmannen är förhyrd för längre utrikes resa å handelsfartyg och som till följd deraf icke utan väsentlig olägenhet kan, så länge resan fortvara^ inställa sig;

b) värnpligtig, som sjelf förvaltar och brukar honom tillhörig fast egendom eller sjelf drifver honom tillhörig handels-, fabriks- eller annan industriel rörelse och af en eller annan anledning icke varit i tillfälle att på lämpligt sätt ordna om fastighetens eller rörelsens skötande under den tid, han för sin militära tjenstgöring skulle blifva frånvarande; samt

c) värnpligtig, som visar annat giltigt skal för uppskofs beviljande, såsom att tjenstgöringens fullgörande skulle medföra afsevärdt afbräck i fortskriden lärokurs eller eljest bereda honom eller af hans arbete beroende nära anhörige väsentliga svårigheter eller olägenheter.

2. Visar värnpligtig, efter det han blifvit inskrifven, sådan anledning till uppskof, hvarom i mom. 1 är sagdt, må uppskof med i § 27 föreskrifven första tjenstgöring, hvarje gång för ett år, kunna, i den ordning Konungen bestämmer, den värnpligtige medgifvas, dock icke längre än att tjenstgöringen kommer att taga sin början under det år, under hvilket den värnpligtige fyller tjugufyra år.

3. Uppskof till nästföljande år med i § 27 föreskrifven repetitionsöfning må beviljas i den ordning, Konungen bestämmer.

4. Från redan påbörjad tjenstgöring må värnpligtig, för hvilken inträdt sådant förhållande, som omnämnes i § 16 mom. 2, hemförlofvas i den ordning Konungen bestämmer.

År slikt förfall för tjenstgöring för handen ännu det år, under hvilket värnpligtig fyller tjugufyra år, eger han att, på framställning hos behörig inskrifningsnämnd, frikallas från värnplig,tens vidare fullgörande i beväringen under fredstid.

5. Betinnes värnpligtig, hvilken instält sig till i § 27 föreskrifven tjenstgöring, behäftad med tillfällig sjukdom, som utgör hinder för hans behöriga utbildning, och har sjukdomen ej veterligen uppkommit efter inställelsen eller efter samling för marsch 'eller annan färd till öfningsorten, må uppskof med tjenstgöringen, i den ordning Konungen bestämmer, jemväl utan ansökning honom meddelas.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 3.

9 Art. IV.

Om inskriTmngsnämnd och inskrifningsrevision.

§ 18.

1. För rullföringsområde skall finnas en inskrifningsnämnd, bestående af en regementsofficer såsom ordförande samt fyra ledamöter, nemligen en af Konungens Befallningshafvande i det län, till hvilket området eller största delen deraf hörer, dertill förordnad lagfaren man, äfvensom rullföringsområdesbefälhafvaren samt två inom samma område bosatta, icke militära personer, hvilka jemte ett lika antal suppleanter väljas hvarje gång för två år af landstinget eller, der rullföringsområde utgöres af stad, som ej under landsting lyder, af stadsfullmägtige. En af de sålunda utsedda ledamöterna och en af suppleanterna afgå dock efter lottning vid slutet af det år, då denna lag vunnit tillämpning, hvarefter en ledamot och en suppleant årligen väljas. Omfattar rullföringsområde landsdelar, hörande under olika landsting, eller landsdel och stad, som ej under landsting lyder, väljas särskild! för hvarje sådan landsdel eller stad två ledamöter i nämnden jemte lika antal suppleanter. De af landsting eller stadsfullmägtige valda ledamöter eller, i händelse de äro hindrade, deras suppleanter deltaga i nämndens förrättningar endast i hvad angår det område, för hvilket de blifvit valda.

Vid sammanträde af inskrifningsnämnd för rullföringsområde, ur hvilket ett större antal värnpligtige inskrifvas i flottan, må officer af flottan närvara för att lemna nämnden erforderliga upplysningar och göra de yrkanden, som han finner behöfliga i fråga om inskrifningen af värnpligtige till tjenst eller särskild befattning vid flottan, dock utan rätt att i nämndens beslut deltaga.

2. För sjömanshus skall finnas en inskrifningsnämnd, bestående af en regementsofficer såsom ordförande och fyra ledamöter, nemligen en af Konungens Befallningshafvande i det län, inom hvilket sjörullföringsområdesbefälhafvarens expedition är belägen, dertill förordnad lagfaren man äfvensom nämnde befälhafvare och två inom staden, der sjömanshuset är beläget, bosatta, icke militära personer, hvilka jemte ett lika antal suppleanter väljas på sätt i moln. 1 är för hvarje fall stadgadt.

Bill. till liiksd. Prot. 1301. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

Inskrifning

nämnds

samman-

sättning.

10 Inskrifnings*

nämnds

åligganden.

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

3. För att beslut må kunna af nämnden fattas, erfordras, att minst tre ledamöter, deribland en militär, äro tillstädes. Falla vid omröstning till beslut rösterna lika, gälle ordförandens eller, vid förfall för denne, områdesbefälhafvarens mening.

Nämnden biträdes af en läkare.

§ 19.

1. Inskrifningsnämnd för rullföringsområde sammankallas af Konungens Befallningshafvande i det län, hvartill området eller största delen deraf hörer. Sådan nämnd åligger:

a) att verkställa behörig inskrifning af de värnpligtige;

b) att pröfva och besluta om de i §§ 3 och 16 samt § 17 mom. 1 och mom. 4 omnämnda frikallelser och uppskof;

c) att, derest för frånvarande värnpligtig företes intyg om kroppslig eller andlig brist af sådan beskaffenhet, att den synes nämnden till fullo ådagalägga hans oförmögenhet till tjenst vid rikets försvar, utan hinder af den värnpligtiges frånvaro besluta hans frikallelse från värnpligtens fullgörande;

d) att mottaga de värnpligtiges anmälningar rörande det truppslag vid hären eller den tjenst vid flottan, hvari de önska blifva inskrifna;

e) att pröfva och yttra sig om de värnpligtiges lämplighet för det ena eller andra truppslaget, för den ena eller andra tj ensten eller för särskild befattning vid hären eller flottan;

/) att tillställa de inskrift^ den i § 14 omnämnda inskrifningsbok, i hvilken nämndens beslut bör vara antecknadt; samt

q) att förordna om de värnpligtiges öfverförande vid behörig tid från första till andra uppbådet i beväringen och från beväringen till landstormen.

Öfver nämndens beslut föres protokoll af den utaf Konungens Befallningshafvande förordnade ledamoten, dervid från beslut afvikande mening, som blifvit framstäld af ordförande eller ledamot inom nämnden, eller från beslut afvikande yrkande, som blifvit gjordt af i § 18 mom. 1 omförmäld officer af flottan, antecknas till protokollet; och skola, innan nämnden lemnar förrättningsstället, så väl inskrifningslängderna som protokollet af nämnden underskrifvas.

2. Inskrifningsnämnd för sjömanshus sammankallas af Konungens Befallningshafvande i det län, der sjörullföringsområdesbefälhafvarens expedition är belägen, och gäller för sådan inskrifningsnämnd i tillämpliga delar, hvad för den i mom. 1 omförmälda inskrifningsnämnd är föreskrifvet.

11 Kongl. Majst* Nåd. Proportion N:o 3.

3. Inskrifning af värnpligtig, som uteblifvit från den i § 13 omförmälda inskrifningsförrättning, må under den tid af året, då inskrifningsförrättning icke pågår, kunna verkställas genom inskrifningsområdesbefälhafvaren, eller beträffande å sjömanshus inskrifven värnpligtig genom sjörullföringsområdesbeftlhafvaren, i den ordning Konungen bestämmer.

§ 20.

1. öfver inskrifningsnämnds beslut må besvär anföras endast af värnpligtig, som beslutet rörer. Dessa besvär skola ställas till inskrifningsrevisionen samt inom fjorton dagar efter beslutets meddelande ingifvas till Konungens Befallningshafvande i det län, inom hvilket förrättningen egt rum. Besvären må äfven inom behörig tid med posten insändas; dock skall i sådant fall behörigen styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat besvärsskriften eller att densamma på hans begäran eller med hans samtycke blifvit uppsatt.

2. öfver beslut, som meddelas jemlikt § 19 mom. 3, må besvär på lika sätt anföras af den värnpligtig, der han icke skriftligen i vittnens närvaro förklarat sig med beslutet nöja. Har icke den värnpligtige afgifvit sådan förklaring, skall beslut, hvarigenom han inskrifvits, underställas inskrifningsrevisionen och inskrifningen ej gälla, förrän beslutet blifvit af revisionen pröfvadt.

§ 21.

1. För inskrifningsområde jemte inom detsamma belägna sjömanshus skall finnas eu inskrifningsrevision, bestående af landshöfdingen eller, i händelse denne har förfall eller embetet är ledigt, landssekreteraren i det län, till hvilket största delen af området hörer, såsom ordförande samt af fyra ledamöter, nemligen inskrifningsområdesbefälhafvaren äfvensom af hvarje till området hörande län, eller ej under landsting lydande stad, tre inom länet eller staden bosatte män, som jemte tre suppleanter utses för tre år af landstinget eller, för stad, som icke lyder under landsting, af stadsfullmägtige. Efter lottning afgå dock en af de sålunda utsedda ledamöterne jemte en suppleant vid slutet af första året samt ytterligare en ledamot och en suppleant vid slutet af andra året från det, denna lag vunnit tillämpning. Eu ledamot och en suppleant väljas årligen i de afgåendes ställe, hvarje gång för tre år.

Der inskrifningsområdesbefälhafvare deltagit i inskrifningsnämnds förhandlingar, förordnas annan lämplig militärperson i hans ställe till leda-

Besvär öfver inskrifningsnämnds beslut.

Inskrifnings-

revisions

samman-

sättning.

12 Kontjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

mot af den inskrifningsrevision, som har att till pröfning upptaga samma nämnds beslut.

De af landsting eller stadsfullmägtige valda ledamöter eller, i händelse de äro förhindrade, deras suppleanter deltaga i nämnda förrättning endast i hvad den angår det område, för hvilket de blifvit valda.

2. För att beslut må kunna af revision fattas, erfordras, att minst tre ledamöter, deribland den militäre ledamoten, äro tillstädes. Falla vid omröstning till beslut rösterna lika, galle ordförandens, eller vid förfall för denne, den militäre ledamotens mening.

Revisionen biträdes af en militärläkare och en dertill förordnad civil läkare.

§ 22.

Inskrifnings-

revisions

verksamhet.

Inskrifningsrevision sammanträder på kallelse af ordföranden. Revisionen åligger:

a) att pröfva och afdöma besvär mot inskrifningsnämnds beslut;

b) att granska och, der så skäligt finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds beslut, rörande Indika afvikande meningar eller yrkanden äro till protokollet antecknade, äfvensom hvarje beslut rörande ärende, som omförmäles i § 19 mom. 1 c);

c) att granska och, der så skäligt finnes, ändra inskrifningsområdeseller sjörullföringsområdesbefälhafvares beslut i ärende, som jemlikt § 20 mom. 2 blifvit revisionen understäldt; samt

d) att bland de värnpligtige, som enligt § 19 dertill pröfvats lämpliga, uttaga det antal, som skall tilldelas särskilda truppslag vid hären, viss tjenst vid flottan, eller särskild befattning vid hären eller flottan, hvarvid, vid lika lämplighet, i första rummet uttagas de, hvilka dertill sig anmält.

Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande för att genom dess försorg vederbörande kungöras.

Inskrifnings revisions beslut mä ej öfverklagas.

§ 23.

Ej må i inskrifningsrevisions beslut ändring sökas.

Komjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

13 Art. Y.

Om de värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet i bevftringen.

§ 24,

Värnpligtig är skyldig att tjenstgöra vid det truppslag af hären eller uti den tjenst vid flottan, hvartill han inskrifvits eller öfverförts. 8 'bestämdt'1'

truppslag.

§ 25.

1. I flottan inskrifvas: VKrupii^tigs^

a) alla å sjömanshus inskrifna maskinister och eldare samt af öfriga flotta^eifer* ä sjömanshus inskrifna värnpligtige de, som tolf månader eller derutöfver ^rcn. varit inmönstrade till sjöfart; samt

b) andra värnpligtige, hvilka anses vara för flottan behöfliga, till det antal, som Konungen pröfvar erforderligt.

2. Alla värnpligtige, som icke blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade inskrifning i hären.

3. Värnpligtig, som afgår från fast anställning vid hären eller flottan eller vid härens eller flottans reserv, öfverföres till härens eller flottans beväring eller landstorm.

§ 26.

Värnpligtige uttagas till särskilda truppslag vid hären och till uttagmug till tjenst vid flottan, på sätt §§19 och 22 bestämma, hvarefter öfriga värn-01 "tr"pp ag' pligtige tilldelas fotfolket.

§ 27.

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid i sammanlagdt trehundrasextiofem

Värnpligtig;» utbildningstid.

14 Kongl, Majits Nåd. Proposition N:o 3.

dagar, hvilken tjenstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingeniörtr upp) erna och träng en:

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om tvåhundrafyrtiofem dagar, som tager sin början under första året,

med en repetitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar under hvart och ett af tredje, fjerde och femte åren, samt

med en repetitionsöfning om femton dagar under nionde året;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingeniör- och fälttelegraftrupperna :

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar, som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under hvart och ett af andra och fjerde åren;

c) vid flottan:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpligtige, äfvensom af andra å sjömanshus inskrifna värnpligtige till det antal Konungen bestämmer, i cn följd med början under andra året,

af till fästningstjenst inskrifna värnpligtige med eu första tjenstgöring om trehundratjugutre dagar, som tager sin början under första året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under fjerde året, samt af flottans öfriga värnpligtige med en första tjenstgöring om tvåhundrasextiofem dagar, som tager sin början under andra året, samt med eu repetitionsöfning om etthundra dagar under fjerde året.

Värnpligtig, uttagen till trängen i förvaltningstjenst eller egentlig sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid flottan eller till särskild befattning vid hären eller flottan må, på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra honom åliggande tjenstgöring i en följd.

2. Värnpligtig, som vid slutet af tjenstgöringstid är kommenderad till sjötjenst, är skyldig att tjenstgöra ombord, till dess fartyget efter återkomsten till flottans station blifvit afmönstradt, dervid dagafiöningen under den Överskjutande tiden utgår med ett belopp, som motsvarar den månadshyra, hvilken skulle hafva tillkommit honom, derest halt tjenstgjort å handelsfartyg.

3. Har värnpligtig under i mom. 1 föreskrifven tjenstgöring blifvit fäld till straff för rymning, eller har hans tjenstgöring afbrutits för verkställighet af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den tid, under hvilken han var rymd eller hans tjenstgöring sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjenstgöringstid. I hvad mån

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 3.

den värnpligtige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjenstgöringen, samt i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjenstgöringsskyldighet, bestämmer Konungen.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräfver, så ock när det erfordras till afvärjande af uppror, må Konungen, efter statsrådets hörande, till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets försvar finnes nödigt, att beväringens andra uppbåd, eller någon del deraf i skilda orter eller vid olika truppslag af hären eller vid flottan, inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han statsrådet hört och, så vida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

3. Utom de förenade rikenas gränser må beväringens första uppbåd vid hären användas endast till rikets försvar, och efter det att statsrådet blifvit hördt samt riksdagskallelse utfärdats. Utan Riksdagens medgifvande må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas utom de förenade rikenas gränser.

§ 29.

1. Värnpligtig, som tillhör beväringen, inkallas till tjenstgöring af vederbörande befäl genom order, genom kungörelse och offentligt anslag, medelst ringning i kyrkorna, eller på annat, efter ortens förhållande lämpadt, på förhand kungjordt sätt.

Kungörelse om inkallelse till tjenstgöring skall införas i en eller flera af ortens tidningar samt, vid inkallelse till i § 27 föreskrifven tjenstgöring, dessutom uppläsas minst två gånger i kyrkorna.

2. Vid utbrott af krig skall till beväringens första uppbåd hörande värnpligtig, som vistas utom riket, oberoende af särskild inkallelse anträda hemfärden, så snart ske kan.

§ 30.

Värnpligtig vare skyldig att, då han är inkallad till tjenstgöring, verkställa den tjensteförrät.tning, honom af vederbörande befälhafvare anvisas.

Personer med särskild yrkeskunskap användas företrädesvis i de förrättningar, der denna deras yrkeskunskap kan vara påkallad.

Inkallelse till tjenstgöring vid krigstillfälle.

Sättet för inkallelse till

tjenstgöring.

Tjensteför-

rättning.

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 31.

När värnpligtig Värnpligtig, som tillhör beväringen, är underkastad i krigslag gifna

^krigslag!6' bestämmelser, såväl under all tjenstgöring, mönstring och marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.

§ 32.

Mönstrings- 1. Till beväringen hörande värnpligtige, med undantag af dem som

ickf^nkafiade'un(^er årets lopp vant i tjenstgöring, eller som äro å sjömanshus inskrifna och till sjöfart inmönstrade, skola hvarje år undergå mönstring, som i denna § omförmäles.

2. Med värnpligtige, utom dem som äro å sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan, förrättas mönstringen å ett eller flera ställen inom hvarje rullföringsområde. Från inställelse vid dylik mönstring äro dock befriade värnpligtige, hvilka, i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar, till befälet afgifva tillförlitlig uppgift om bostad och yrke.

3. Med värnpligtige, som äro å sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan, förrättas mönstringen vid sjömanshus. Från inställelse vid dylik mönstring äro dock de befriade, som, i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar, till sjömanshusombudsman afgifva tillförlitlig uppgift om bostad och sysselsättning.

§ 33.

Vämpiigtiges 1. För värnpligtig, som tillhör beväringen, gäller, så vidt Konungen

Vaamä]ning8-h ej ^ör särskilda fall finner godt annorlunda bestämma: skyldighet. a) att den värnpligtige under hela sin tjenstetid tillhör det trupp-

slag vid hären eller den tjenst vid flottan, hvartill han blifvit inskrifven eller öfverförd;

b) att den värnpligtige, om han till annat område afflyttar, tillhör den truppafdelning af hären eller den flottans station, som erhåller sina värnpligtige från det område, till hvilket han inflyttar; samt

c) att, om den värnpligtige icke är till tjenstgöring inkallad, när landstormen inom hans ort uppbådas, han är pligtig utgå med densamma

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

och då har lika tjenstgöringsskyldighet och förpligtelser i öfrigt som värnpligtig tillhörande landstormen.

2. För till beväringen hörande värnpligtige, utom dem som äro å sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan, gäller dessutom:

a) att, om värnpligtig vill för längre tid än en månad vistas utom den ort, der han är kyrkobokförd, anmälan derom skall före afresan göras hos vederbörande områdesbefäl, samt detta befäl derefter hållas underrättadt om hans adress, intill dess han återkommer; dock att der den värnpligtige inmönstrats till sjöfart, anmälan erfordras allenast om påmönstringen och af mönstringen; samt

b) att värnpligtig, vid afflyttning till annan ort, är pligtig att, om flyttningen egt rum inom rullföringsområdet, senast en månad efter densamma derom göra anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren, samt om han afflyttat till annat rullföringsområde derom göra anmälan, såväl före afflyttningen hos befälhafvare!! för det rullföringsområde, från hvilket han afflytta^ som ock, inom en månad efter ankomsten till det nya hemvistet, hos befälhafvaren för det rullföringsområde, till hvilket han inflyttat, och skola, så vidt Konungen ej för särskilda fall finner godt annorlunda bestämma, dessa anmälningar, der de icke skett omedelbart hos rullföringsområdesbefälhafvare, ändock anses vara fullgjorda, då den värnpligtige hos vederbörande myndighet uttagit och aflemnat flyttningsbetyg.

3. Till beväringen hörande värnpligtig, som är å sjömanshus inskrifven och tillhör flottan, skall, derest han ej är i tjenstgöring eller till sjöfart inmönstrad, hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress.

§ 34.

1. Den, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Sådan värnpligtig anses hafva fullgjort i § 27 föreskrifven första tjenstgöring, men är skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid universitet eller annan statens högskola eller aflagt examen vid navigationsskola, tillhör likaledes första uppbådet under hela sill tjenstetid i beväringen.

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

Värnpligtig, som tillhört härens eller flottans fast anstälda personal m. m.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Förmåner under färd.

Förmåner

under

tjenstgöring.

Pensionering.

Landstormens

inkallande.

Årt. Yl.

Om de värnpligtiges underhåll och förmåner i beväringen.

§ 35.

1. Under marsch eller annan färd till och från öfnings- eller mönstringsort erhåller värnpligtig tillhörande beväringen, ersättning enligt särskilda bestämmelser.

2. Under tjenstgöring erhåller till beväringen hörande värnpligtig underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning samt dessutom dagaflöning, likaledes enligt särskilda bestämmelser.

3. Till beväringen hörande värnpligtig, som under tjenstgöring ådrager sig sådan skada, att hans arbetsförmåga derigenom i större eller mindre mån minskas, är för sig och efterlefvande berättigad till det understöd eller den pension, som författningarna rörande pensionering vid hären eller flottan bestämma.

Art. YII.

Om landstormen.

§ 36.

1. Till hemortens försvar må Konungen, efter statsrådets hörande, till tjenstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga. Värnpligtig, tillhörande landstormen, är underkastad i krigslag gifna bestämmelser såväl under all tjenstgöring och marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.

2. Inkallelsen verkställes på sätt i § 29 mom. 1 för värnpligtig tillhörande beväringen stadgas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3. § 37.

19 Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande in- i^f^rmens • skrifningsområden, dock att till landstormen hörande värnpligtig, som J område.g erhållit sin utbildning vid flottan, må, äfven utom sagda inskrifningsområden, användas för det lokala kustförsvaret.

§ 38.

Huru landstormen ordnas och indelas, föreskrifver Konungen. Landstormens

organisation.

§ 39.

1. Värnpligtig, tillhörande landstormen, är under tjenstgöring underhåll och pligtig att sjelf förse sig med kläder, och att, derest staten icke kan förmänergenast vid inkallandet anskaffa föda, under tiden förse sig äfven med

sådan, mot ersättning af staten för värdet af soldatportion.

Vapen, ammunition samt fälttecken, angifvande till landstormen hörande värnpligtigs egenskap af krigsman, tillhandahållas af staten. .

2. Till landstormen hörande värnpligtig, som skadas under tjenstgöring, har enahanda rätt till understöd eller pension för sig och efterlefvande som värnpligtig, hvilken tillhör beväringen.

Art. VIII.

Om påföljd för åsidosättande af denna lags föreskrifter, så ock om laga

förfall.

§ 40.

1. Värnpligtig, som utan laga förfall uteblifver från inskrifnings- uteblifvande förrättning, böte, der han icke, oaktadt sin frånvaro, varder inskrifven fränniinn*krif' eller från värnpligtens fullgörande frikallad, första året tjugu kronor och

hvarje år, han ånyo dermed beträdes, fyratio kronor.

2. Värnpligtig, som på grund af § 15 inställer sig vid inskrifnings- F"trt8Ua““e^ae förrättning för annan ort, än der han är kyrkobokförd, eller för annat prestbJtyg* sjömanshus än det han tillhör, men dervid försummar aflemna prestbetyg “■ '» äfvensom i det fall, som i § 15 mom. 2 sägs, intyg från sjömanshusombudsman

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

samt till följd deraf icke kan emottagas, anses lika med den, som icke instält sig till inskrifningsförrättning. '

§ 41.

inställda™tfn L Värnpligtig, som bort inställa sig till i § 32 omförmäld mönstring,

mönstring, men utan laga förfall uteblifver, böte för hvarje gång tio kronor.

Försummad 2. Värnpligtig, som utan laga förfall underlåter fullgöra, hvad

'skyldighet.' honom enligt § 33 mom. 2 eller 3 åligger, böte för hvarje gång tio kronor.

§ 42.

^äfventyr8' . Värnpligtig, som utan anmäldt laga förfall uteblifver frän inskrifa Ten yr' ningsförrättning vare, der han icke, oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifven eller från värnpligtens fullgörande frikallad, underkastad äfventyr att varda till inskrifnings undergående hemtad på egen bekostnad.

Värnpligtig, som blifvit inskrifven och utan anmäldt laga förfall uteblifver från tjenstgöring eller underlåter att fullgöra honom åliggande mönstringsskyldighet, vare likaledes underkastad äfventyr att varda till tjenstgöringens fullgörande eller mönstrings undergående hemtad på egen bekostnad.

§ 43.

Laga förfall. 1. Såsbm laga förfall för uteblifvande från inskrifning eller tjenst-

göring eller för annan uraktlåtenhet att fullgöra denna lags bestämmelser anses, om man är sjuk, om man är i Konungens och rikets tjenst uppbådad eller faren, eller om man sitter i häkte; vederbörande ege dock att, då andra än nu sagda förfall förebäras, pröfva, huruvida de äro af den vigt, att de må gälla såsom laga förfall.

2. För å sjömanshus inskrifven värnpligtig skall i fråga om order eller annat påbud, hvarigenom han under krig eller vid utbrott af eller fara för krig inkallas till tjenstgöring, dessutom såsom laga förfall för inställelse till tjenstgöring räknas att vara på utrikes sjöresa stadd; åliggande det dock den värnpligtige att, så snart ske kan, anträda hemfärden, äfvensom att vid ankomsten till svensk hamn eller sammanträffande med svenskt örlogsfartyg omedelbart inställa sig till tjenstgöring.

§ 44.

sjukdom” Sjukdom skall, för att såsom laga förfall anses, styrkas med behö-

SJQ om- rig läkares intyg, hvilket den värnpligtige är skyldig sjelf anskaffa. Kan

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

han ej skalla läkarebetyg, vare honom tillåtet att styrka förfallet med intyg af statens embets- eller tjensteman, eller af prest i församlingen, eller af ordföranden i kommunalstämman, eller af ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden, eller af ledamot i häradsnämnden.

Art. IX.

Om åtgärder med anledning af förseelser mot denna lag, så ock om

användning af böter.

§ 45.

1. öfver värnpligtige, hvilka utan anmäldt laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning och icke, oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifna eller från värnpligtens fullgörande frikallade, eller som underlåtit att fullgöra, hvad dem enligt § 32 och § 33 mom. 2 eller 3 åligger, skola förteckningar länsvis uppgöras och till Konungens Befallningshafvande insändas; skolande å förteckningarna för hvarje värnpligtig angifvas hans bostad, der denna är känd, samt, till ledning vid ansvars bestämmande, tillgängliga upplysningar rörande försummelsens beskaffenhet.

Uppgörande och insändande af dylik förteckning åligger vid inskrifningsförrättning den af Konungens Befallningshafvande förordnade ledamot, som öfver inskrifningsnämndens beslut förer protokoll; skolande inskrifningsnämnden, innan den lemnar förrättningsstället sagda förteckning granska och underteckna.

Upprättande och insändande af förteckningar öfver försummelser mot lagbuden i § 32 mom. 2 och § 33 mom. 2 åligger befälhafvare, som förrättat mönstringen, eller hos hvilken anmälan bort göras.

Upprättande af förteckningar öfver försummelser mot lagbuden i § 32 mom. 3 och § 33 mom. 3 åligger sjömanshusombudsman, hvilken öfversänder dem till sjörullföringsområdesbefälhafvaren, som, efter att hafva granskat och påtecknat desamma, insänder dem till Konungens Befallningshafvande. _ .

2. Af de enligt mom. 1 inkommande förteckningar öfver värnpligtige,

skola särskilda utdrag, upptagande dem, hvilka Konungens Befallningshafvande finner sig böra påföra böter enligt § 40 eller 41, till vederbörande kronofogdar och magistrater öfversändas, försedda med Konungens Befallningshafvandes resolution, att de i utdragen upptagna böter må hos de värnpligtige omedelbarligen uttagas, derest de icke deremot något

Böters påförande.

22 Böters användning och förvandling.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

invända, men att, derest de vilja för uteblifvandet eller försummelsen styrka laga förfall eller eljest åberopa någon omständighet, som kan leda till deras frikännande från bötesansvar, i hvilken händelse de ega undfå skriftlig del af resolutionen i hvad dem rörer, de skola inom trettio dagar derefter till vederbörande kronofogde eller magistrat ingifva de bevis, som till styrkande af deras mot böternas indrifvande gjorda invändningar åberopas, vid påföljd för uraktlåtenhet deraf, att böterna utan hinder af samma invändningar må i laga ordning uttagas. Inkommande bevis skola ofördröjligen insändas till Konungens Befallningshafvande, som, efter pröfning af förekommande omständigheter, meddelar beslut i saken.

3. Atnöjes värnpligtig icke med Konungens Befallningshafvandes beslut, hvarigenom böter blifvit honom slutligen påförda, eger han att inom trettio dagar efter erhållen del af beslutet till Konungens Befallningshafvande ingifva sina till Konungen stälda underdåniga besvär, hvilka derpå af Konungens Befallningshafvande jemte eget yttrande till landtförsvars- eller sjöförsvarsdepartementet insändas. Besvären må äfven till Konungens Befallningshafvande med posten insändas; och skall i sådant fall behörigen styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat besvärsskriften eller att densamma på hans begäran eller med hans samtycke blifvit uppsatt.

§ 46.

1. Böter, som påföras jemlikt denna lag, tillfalla kronan; dock må af sådana böter viss del, högst hälften, enligt af Konungen meddelade föreskrifter, användas till bötesindrifningens befordrande. Till kronan inflytande bötesmedel skola under särskild titel i kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond, hvilken fonds ändamål skall vara att bereda understöd åt värnpligtige, som under tjenstgöring erhållit sådan skada, att de derigenom blifvit i större eller mindre mån oförmögne att sig med arbete försörja, samt för enkor och barn efter värnpligtige, som aflidit i krig eller till följd af i krig ådragen sjukdom eller skada, dock utan att sådant för närvarande medför någon rubbning af den de värnpligtige i § 35 mom. 3 och § 39 mom. 2 tillförsäkrade rätt till understöd.

2. Saknas tillgång till gäldande af böter enligt denna lag, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 3.

23 Art. X. Särskilda bestämmelser.

§ 47.

Denna lag skall tillämpas från ingången af år 1902, från hvilken tid alltså ej mindre värnpligtslagen af den 5 juni 1885 med deri sedermera gjorda ändringar och tillägg, än äfven de af Konungen för sagda lags tillämpning meddelade närmare föreskrifter, så vidt de strida mot innehållet af denna lag, skola upphöra att gälla.

§ 48.

Lots- och fyrinrättningarnas personal skall i fråga om bestämmelserna i denna lag anses likstäld med fast anstälda vid flottan, med skyldighet att, i den ordning Konungen bestämmer, då rikets försvar sådant kräfver, tjenstgöra såsom icke stridande vid flottan, samt under fredstid undergå derför erforderlig utbildning.

§ 49.

Af Konungen bestämmes, om och i hvad mån samt under hvilka vilkor befrielse från de i denna lag föreskrifna skyldigheter må kunna tills vidare medgifvas den nomadiserande lappbefolkningen.

§ 50.

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas af Konungen.

§ 51.

Denna lag må icke ändras eller upphäfvas utan Konungs och Riksdags sammanstämmande beslut.

Tidpunkten från hvilken lagen skall tillämpas.

Lots- och fyrinrättningarnas personal.

Lappbefolk-

ningen.

Närmare

föreskrifter.

Ändring eller upphäfvande af lagen.

24 Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

Öfvergångsstadganden.

§ 52.

Värnpliktigs 1. Under år 1902 skall värnpligtig, som tillhör andra klassen och

utbildningstid. är inskrifven vid fotfolket, artilleriet, ingeniörtrupperna eller trängen för sin utbildning tjenstgöra under tjugutvå dagar.

2. För värnpligtig, som inskrifves under något af åren 1902, 1903, 1904, 1905, 1906 eller 1907, tillämpas icke föreskrifterna uti § 27 mom. 1 angående värnpligtigs tjänstgöringsskyldighet under fredstid. Sådan värnpligtig år i stället skyldig att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid i sammanlagdt* etthundranittiosju dagar, hvilken tjenstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingeniörtrupperna och trängen:

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundratolf dagar, som tager sin början under första året,

med en repetitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar under hvart och ett af andra och fjerde åren, samt

med en repetitionsöfning om femton dagar under nionde året;

b) vid rytteriet;

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundratretton dagar,

som tager sin början under första året och omedelbart efterföljes af en

regementsöfning om fyratiotvå dagar, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyratiotvå dagar under

andra året;

c) vid fältartilleriet, fältingeniör- och fälttelegraf trupperna:

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundratretton dagar, som tager sin början under första året och omedelbart efterföljes af en

regementsöfning om fyratiotvå dagar, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyratiotvå dagar under

fjerde året;

d) vid flottan:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpligtige, äfvensom af andra å sjömanshus inskrift^ värnpligtige till det antal Konungen bestämmer, i en följd med början under första året,

af till fästningstjenst inskrifna värnpligtige med en första tjenstgöring om etthundrasextiotvå dagar, som tager sin början under första

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 3. 25

eller andra året, och med en repetitionsöfning om trettiofem dagar under fjerde året;

af flottans öfriga värnpligtige med en första tjenstgöring om etthundratretton dagar, som tager sin början under första året, samt med en repetitionsöfning om åttiofyra dagar under andra året.

Värnpligtig, uttagen till trängen i förvaltningstjenst eller egentlig sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid flottan eller till särskild befattning vid hären eller flottan må, på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra honom åliggande tjenstgöring i en följd.

3. Värnpligtig, som icke fullgjort honom åliggande första tjenstgöring samtidigt med den åldersklass, som han tillhör, är skyldig fullgöra den tjenstgöringsskyldighet, som åligger värnpligtig i den klass, med hvilken han fullgör första tjenstgöringen.

§ 53.

Föreskriften i § 4 angående erläggande af värnskatt skall tillämpas från den dag, som i särskild lag om värnskatt varder bestämd.

Värnskatt.

Bih. till B i hd, Prof, 1901. 1 Sand. / Afd, 3 Höft.

2(1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

*!»

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprin sen-Regen ten i statsrådet d Stockholms slott den 13 november 1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikbi.ad,

Ånnerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

l:o.

•Chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn, anmälde ett af chefen för generalstaben uppå nådigste befallning utarbetadt förslag till ny härordning, innefattande jemväl förslag till ny värnpligtslag och hemstälde departementschefen, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna:

dels att — —--— —--— — — — — —--—

dels ock att högsta domstolens yttrande öfver de i förslaget till värnpligtslag förekommande bestämmelser af kriminalrättslig natur skulle genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder lemna bifall. Ex protocollo:

Carl Heijkenskjöld.

Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 3.

in:'

ie{ , /.K

■ » aj» * . i

. " i f 1 Åt. -

.} 'V'.

! i

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol tisdagen den 20 november 1900.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Skarin, Afzelius, Lindbäck, Petersson, Thollander, Ramstedt.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden revisionssekreteraren Hammarskjöld föredrog i underdånighet: _

note ur protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 13 innevarande november, utvisande, att Kongl. Maj:t i nåder förordnat, att Högsta domstolens yttrande skulle inhemtas öfver de uti ett inom generalstaben utarbetadt förslag till ny värnpligtslag förekommande bestämmelser af kriminalrättslig natur; varande ett tryckt exemplar af förslaget bilagdt detta protokoll.

Högsta domstolen farm förslaget i ofvan antydda delar föranleda följande anmärkningar, nemligen vid:

31 §.

Högsta domstolen anmärkte, att då strafflagen för krigsmagten 2 § c) i fråga om värnpligtig stadgade', att denne vore underkastad krigslag under

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tid, som i särskild författning bestämdes, men den i 31 § af förslaget meddelade bestämmelsen afsåge, bland annat, att värnpligtig i fråga om åtlydnad af vissa order skulle under tid, då han i öfrigt icke stode under krigslag, vara underkastad sådan lags föreskrifter, sistberörda bestämmelse syntes förutsätta, att strafflagen för krigsmagten blefve i anförda hänseende i öfverensstämmelse härmed jemkad.

Hvad anginge tillämpningen i nu ifrågavarande fall af strafflagen för krigsmagten å de värnpligtige syntes denna så tillvida kunna leda till obehörig stränghet, som enligt 68 § strafflagen för krigsmagten, jemförd med 62 § samma lag, för värnpligtig, hvilken efter det han inkallats till tjenstgöring derifrån olofligen uteblefve under mer än 8 dagar, påföljden icke under några förhållanden kunde sättas lindrigare än till sträng arrest.

i • iM.irl - i •' • ».*. f.

>,36 §.

Vid denna § åberopades hvad i fråga om 31 § anmärkts.

40 § 1 mom.

Då med tillämpning af allmänna straffrättsgrunder den för iteration stadgade straffskärpning icke komme att ega rum med mindre straffet för den tidigare förseelsen gått i verkställighet, men sådant för här ifrågavarande fall icke syntes lämpligt och enligt hvad motiven gåfve vid handen icke heller vore afsedt, heinstälde Högsta domstolen, att i förslaget måtte upptagas föreskrift, som uteslöte dylik tillämpning.

Vidare och då 14 § 1 mom. samt 19 § c) förutsatte, att jemväl utan laga förfall värnpligtig kunde vara fritagen från skyldighet att personligen inställa sig vid inskrifningsförrättning, hemstälde Högsta domstolen, att affattningen af förevarande mom. måtte så ändras, att omförmälda fall uteslötes från tillämpning af här gifna straffbestämmelse, i sammanhang hvarmed jemkning borde eg a rum i afseende å ordalagen i 45 § 1 inom.

Ex protocollo:

Au g. von Hartmansdorff.

•(••v

i:

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 3.

j.-vr-i • • i ..

tf,

i.ivo.wbr .v;

Utdrag af 'protokollet öfver landtför svar sär ende, hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 7 januari 1901.

: 'Tt.': >

•rwlli-

Närvarande:

>• •• : ;; *• •/: < - > fr; i : gi> GagV iob 'Gift' pjU ,iu

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Kuusenstjerna, grefve Wachtmetster,

Ceaéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

:i i--

Efter gemensam beredning med chefen för sjöförsvarsdepartementet föredrog chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn, chefens för generalstaben, i samband med öfverlemnandet af underdånigt förslag till ny härordning, under den 13 november 1900 afgifna förslag till ny värnpligtslag, öfver hvilket högsta domstolen den 20 i samma månad afgifvit infordradt utlåtande beträffande de delar, som vore af kriminalrättslig natur.

Efter skedd föredragning, och med erinran derom att förslaget till värnpligtslag granskats af de sakkunnige, som genom nådiga brefven den

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

8 och 12 september samt den 5 oktober 1900 därtill förordnats, samt att vid afslutad granskning icke någon skiljaktig mening afgifvits, yttrade föredragande departementschefen:

Innan jag öfvergår till att göra en framställning af de hufvudsakliga ändringar, som nu gällande värnpligtslag föreslagits böra undergå, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten derpå, att det synes mig hafva varit en ändamålsenlig åtgärd, att icke blott de paragrafer, som i ena eller andra afseendet befunnits böra ändras, blifvit framlagda utan ock lagtexten i sin helhet. Frågan har nemligen galt icke allenast att gifva en ny lydelse åt de föreskrifter, som hafva afseende på utsträckningen af de värnpligtiges tjenstgöring under fredstid, utan ock att taga i öfvervägande, i hvad mån bestämmelserna rörande de värnpligtiges inskrifning och redovisning borde ändras med hänsyn till i detta afseende vunna erfarenheter och för tillgodoseendet af sjöförsvarets berättigade kraf och intressen. Äfvenledes har det visat sig erforderligt att underkasta stadgandena rörande landstormens användning vid krigstillfälle äfvensom rörande de värnpligtiges inställelse vid inskrifning, tjenstgöring och mönstring med hvad mera dertill hörer revision. Vidare hafva de förslag, som den genom nådigt bref den 14 oktober 1898 tillsatta komitén för verkställande af utredning beträffande vissa spörsmål inom värnpligtslagstiftningen, den s. k. värnpligtskomitén, afgifvit den 12 december påföljande år, samt deröfver infordrade underdåniga utlåtanden tagits under ompröfning. Slutligen har äfven frågan om värnskatt åter upptagits. Vid sådant förhållande har det, för vinnande af reda och öfversigt vid sj elfva behandlingen af de nya eller ändrade föreskrifterna, ansetts fördelaktigt att framlägga ett helt och sammanhängande förslag till ny värnpligtslag, hvilket dock i fråga om ämnets uppställning och indelning, paragrafernas ordningsföljd in. m. d. i möjligaste mån ansluter sig till den nu gällande lagtexten.

Hvad först angår de till hären hörande värnpligtiges utbildning eller tjenstgöring i fredstid, öfningstidens längd och fördelning (§ 27), äfvensom beträffande värnpligtens fullgörande under den för öfvergången till den nya härordningen föreslagna första sexårsperioden (§ 52), får jag hänvisa till det yttrande, som jag afgifvit i samband med nådiga propositionen angående ny härordning, särskildt till de dervid anförda allmänna grunderna. I

I fråga om inskrifning sväsendets organisation, i hvad detsamma afser hären, innehåller förslaget till värnpligtslag följande hufvudsakliga bestämmelser.

ai

Kongl. Maj-Ja Nåd. Proposition N:o 3.

Riket skulle, liksom hittills, indelas i inskrifning samråd en, motsvarande infanteriregementena. För lifgardesregementena till fot skulle dock icke några särskilda inskrifningsområden finnas, utan skulle de erhålla sina värnpligtige från flera lämpligt belägna inskrifningsområden. Hvarje inskrifningsområde skulle omfatta visst antal rullföringsområden, i allmänhet tre; hvarje rullföringsområde har — frånsedt några områden, som utgöras af större städer eller i hvilka sådana städer ingå — beräknats erhålla en folkmängd af 40,000—75,000 personer. Inskrifningsområdenas indelning i bataljonsområden — hvilka senare icke spelat någon annan roll än att bataljonsområdesbefälhafvarne varit ordförande uti de för dessa områden föreskrift^ inskrifningsnämnderna — skulle följaktligen upphöra, samt rullföringsområdena träda i stället för kompani- och afdelningsomradena.

Befattningarna såsom inskrifningsomrädesbefälhafvare skulle fortfarande bestridas af vederbörande regementschefer. Bestyren i (ifrigt med de värnpligtiges inskrifning och redovisning skulle icke vidare tillkomma det med fast lön på stat varande befälet, utan uppdragas åt officerare i reserven såsom rullföringsomrddesbefälhafvare, till hvilkas biträden underofficerare i reserven, företrädesvis fanjunkare, skulle förordnas. Rullföringsområdesbefälhafvare skulle erhålla i godtgörelse 4 (den i Stockholm 5) krono]1 om dagen, biträde uti rullföringsområdesexpedition 2 kronor. Vid Stockholms rullföringsområde skulle, förutom befälhafvaren, finnas ytterligare en officer, hvilket vore erforderligt i betraktande af detta områdes betydande folkmängd och deraf beroende omfattande göromål. Biträdena uti rullföringsområdesexpeditionerna hafva beräknats efter antalet invånare uti vederbörliga områden. I allmänhet skulle vid hvarje sådan expedition ett biträde vara tillräckligt; i vissa områden erfordras dock två samt i Göteborg och Stockholm resp. tre och sju. I samband med denna förändring af inskrifningsväsendet skulle upprättas fästa rullföringsområdesexpeditioner, för att i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning stadigvarande förhållanden skulle åvägabringas. Inrättandet af fasta rullföringsområdesexpeditioner vore, såsom 1898 ars värnpligtskomité kraftigt framhållit, af särskild vigt för de värnpligtige, som der kunde under hela, året på förut kungjorda tider inställa sig hos sitt rullföringsområdesbefäl, vare sig för anmälningar eller för att inhemta upplysningar och råd om sina värnpligtsförhållanden.

Kostnaderna för aflöningen af rullföringsområdesbefälhafvarnc och biträden samt för anskaffandet af expeditionslokaler hafva beräknats till 222,565 kronor, deraf 175,565 kronor i ersättning till rullföringsområdesbefälhäfvare jemte biträden å fastlandet, 37,000 kronor för expeditionslokaler samt 10,000 kronor till områdesbefälet å Gotland, der med hänsyn

32 Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 3.

till användningen af öns stridskrafter vid mobiliseringstillfälle vissa särskilda anordningar vore erforderliga.

Mot det sätt, hvarpå inskrifningsväsendet föreslagits skola ordnas, har jag icke något att erinra. Jag finner det i hög grad önskvärdt, att redan under nuvarande förhållanden de med fasta aflöningsförmåner på stat varande kompaniofficerarne, i främsta rummet kompanicheferna, så långt sig gorå låter, skiljas från de åligganden, som äro förenade med de värnpligtiges inskrifning och redovisning, och att en afveckling i detta afseende må komma att inträda. Det kan nemligen icke vara ändamålsenligt, att en stor del af det ordinarie befälet vid mobiliseringstillfälle är sysselsatt med inkallelsen af värnpligtige i stället för att snarast möjligt efter mobiliseringsorderns utfärdande deltaga uti de å vederbörliga mobiliserings- eller utrustningsorter pågående organisations- och utrustningsgöromålen. Ej heller kan det, med hänsyn till rullföringens och redovisningens jemna och säkra gång eller ur synpunkten af de värnpligtiges väl förstådda intresse, vara fördelaktigt, att kompaniområdesexpeditionerna årligen äro underkastade flyttning till följd af kompaniornrådesbefälhafvarnes deltagande uti vapenöfningarna, samt att de vid ombyte af nämnda befälhafvare kunna komma att förläggas från en ort till en annan. Om således uti ifrågavarande hänseenden ändrade föreskrifter redan vid nu gällande värnpligtslagstiftning äro synnerligen önskvärda, är det oundgängligen nödvändigt, att en annan sakernas ordning inträder med genomförandet af en ny arméorganisation, som afser att befälet skall ligga i ständig tjenstgöring. Jag gillar alltså till fullo de föreslagna åtgärderna, att bestyren med de värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m. uppdragas åt officerare i reserven med biträde af underofficerare i reserven, företrädesvis fanjunkare, äfvensom att fasta rullföringsområdesexpeditioner upprättas. Men härom behöfves och kan icke — liksom ej heller beträffande ersättningen till rullföringsområdesbefälhafvarne och deras biträden, hvilken jag finner lämpligen afvägd — någon framställning göras i samband med framläggandet af förslag till värnpligtslag.

Mot de för inskrifningsområdenas indelning uti rullföringsområden uppstäda grunder har jag icke något att erinra, enär genom deras tilllämpning dessa senare områden, i fråga om folkmängd samt deraf beroende tillgång på värnpligtige, icke komma att förete så stora ojemnheter, som nu är förhållandet. Äfven synes det mig vara ådagalagdt, att inskrifningsoch redovisningsgöromålen kunna behörigen skötas äfven vid en tredelning af inskrifningsområdena. Hvad sjelfva inskrifningarna angår, kan det, om så erfordras, för hvarje inskrifningsområde förordnas tre inskrifningsnämndsordförande i stället för nu allenast två. Kräfver behofvet, icke

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

detta, kan en och samme regementsofficer tjenstgöra såsom ordförande uti inskrifningsnämnderna för två eller tre rullföringsområden. Att indelningen uti afdelningsområden föreslagits skola upphäfvas, finner jag helt naturligt, då dessa områden icke utan betydande kostnader skulle kunna utrustas med särskilda expeditioner. Och bildandet af ytterligare en länk uti inskrifningsväsendet, som skulle finnas till såsom för närvarande endast till namnet, synes mig icke vara att förorda, enär inskrifnings- och redovi sningsgöromålen derigenom helt visst skulle komma att invecklas.

Enligt nu gällande värnpligtslag äro de värnpligtige indelade uti tre uppbåd: beväringens första och beväringens andra uppbåd samt landstormen. Uti denna indelning och dithörande bestämmelser är icke någon ändring föreslagen, och en sådan synes mig icke vara erforderlig. Hvart och ett af dessa uppbåd har sin särskilda uppgift och betydelse. Sålunda afser, såsom uti de allmänna grunderna vid propositionen om ny härordning antydts. beväringens första uppbåd att vid krigstillfälle mobilisera fälthären jemte dess depot- eller ersättningstrupper äfvensom de besättningstrupper å fästningarna, som i första hand synas erforderliga, andra uppbådet att tagas i anspråk, då ytterligare kraftutveckling är af nöden, genom att uppsätta reservtrupper och vid behof stärka besättningstrupperna, och slutligen landstormen att inom eget och närmast tillgränsande inskrifningsområden användas till hemortens försvar.

Hufvudsyftet med förslaget till ny härordning är att brukbargöra våra värnpligtsuppbåd för dem tillkommande särskilda uppgifter, och det är med hänsyn härtill, som, hvad beväringens första och andra uppbåd angår, föreskrifterna rörande de värnpligtiges utbildning eller tjenstgöring i fredstid (§ 27) blifvit affattade, och som uti härordningsförslaget upptagits de åtgärder, som ansetts erforderliga för att i fredstid förbereda landstormens användning vid krigstillfälle. Hvad användningen af de olika uppbåden beträffar, är rörande beväringens första och andra uppbåd (§ 28) ingen annan ändring föreslagen, än att första uppbådet skulle kunna, när så erfordrades, tagas i anspråk äfven för afvärjande af uppror, ett tillägg som, i betraktande af den minskning, som den fast anstälda meniga personalen skulle komma att undergå genom antagandet af den nya härordningen, måste synas vara till fullo grundadt. I fråga om användningen af landstormen (§ 36), hvilken enligt nu gällande värnpligtslag kan endast under krig och till hemortens försvar inkallas till tjenstgöring efter derom af Konungen i statsrådet fattadt beslut, är den ändrade bestämmelsen föreslagen, att Konungen må, efter statsrådets hörande, till hemortens försvar, till tjenstgöring inkalla landstormen eller de större eller

Bill. till Riksd. Prof. 1301. 1 Sand. 1 Afd. 3 Höft. 5

S4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

mindre delar deraf, som finnas behöfliga redan vid fara för krig, dock fortfarande endast till hemortens försvar. På vigten af denna fråga anhåller jag att med några ord få fästa uppmärksamheten.

I underdånig skrifvelse den 11 februari 1896 framhöll t. f. chefen för generalstaben, att, om landstormen skulle kunna fullt tillgodogöras för kust- eller gränsförsvaret, föreskriften i § 36 mom. 1 värnpligtslagen borde ändras derhän, att landstormen skulle kunna till hemortens försvar inkallas, redan då fara för krig förefunnes. Såsom skäl för denna ändring anförde t. f. chefen för generalstaben hufvudsakligen följande. För en hastigt påkommande fientlig brandskattning af vigtigare orter utefter Sveriges vidsträckta kuster under mobiliseringstiden eller för afvärjande af mindre, fientliga företag mot kustbanor och telegraflinier i afsigt att fördröja svenska härens mobilisering och koncentrering eller ock för förhindrande af fiendens ostörda besittningstagande af för hans flotta lämpliga hamnplatser, för alla sådana företag vore landstormen nu till ingen nytta, enär kriget ofta först utbröte i och med dessa fientligheter, och Konungen således icke kunnat på förhand, enligt värnpligtslagens nuvarande lydelse, fatta beslut om landstormens inkallande. Någon tid för landstormens organisation vore jemväl af nöden, innan densamma kunde träda i verksamhet. Erfarenheten gåfve dessutom i afseende på tidpunkten för krigsutbrott vid handen, att endast i ett fåtal fall krigsförklaring föregått fientligheternas öppnande. Att landstormen icke för närvarande kunde tagas i anspråk under sjelfva mobiliseringen, innebure så mycket större fara, som under denna tidpunkt öfriga trupper — bundna som de då vore genom det pågående mobiliseringsarbetet — omöjligen kunde påräknas för kustförsvaret. Landstormens uppbådande samtidigt med mobiliseringsorderns utgifvande kunde hafva stor betydelse särskild! för Gotland. För försvaret af nämnda ö (häfdande af neutraliteten derstädes) vore det emellertid icke nog med, att landstormen å densamma kunde i tid inkallas till kustorternas omedelbara försvar, utan borde beväringens båda uppbåd under alla förhållanden genast vid krigsutbrott på Konungens befallning efter statsrådets hörande vara till förfogande för att ingå i de mobiliserade linieafdelningarna, och för detta ändamål borde § 28 uti värnpligtslagen undergå erforderlig ändring.

På grund af denna hemställan af t. f, chefen för generalstaben, aflåta den 4 februari 1898 till Riksdagen en nådig proposition (n:r 59), uti hvilken, bland annat, föreslogs, att beväringens andra uppbåd å Gotland skulle kunna, i den mån det funnes erforderligt, inkallas samtidigt med första uppbådet; samt att landstormen å Gotland skulle kunna inkallas jemväl vid fara för krig. Afstyrkt af lagutskottet — hufvudsakligen på grund

35 Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

af betänkligheter mot skapandet af en undantagslagstiftning för Gotland —, blef emellertid ifrågavarande proposition icke bifallen af Riksdagen..

Alltmer har, enligt min uppfattning, betydelsen af att redan vid fara för krig kunna taga landstormen i anspråk för hemortens försvar, trängt in uti vårt folks medvetande. Derom vittna bland annat de önskningsmål, som framburits, och de åtgärder, som framhållits vara behöfliga för att mot fientliga öfverfall trygga vissa kuststäder, äfvensom i sin mån den utveckling, som den frivilliga skytterörelsen under senaste åren erhållit. Ju mer man söker göra sig förtrogen med kust- och gränsförsvaret, dess mer framträder ock vigten af att uti de särskilda orterna, redan under mobiliseringstiden, ja, före densamma, vid behof kunna uppbåda landstormsmännen för vidtagandet af vid sådan tidpunkt erforderliga försvarsåtgärder, såsom: att hindra fientliga afdelningar uti deras företag mot kuststäder och hamnplatser, mot jernvägs- och telegrafliniér; att uppehålla framträngandet af sådana afdelningar; att skydda signalstationer och kabelfästen m. in. d. Det är i betraktandet häraf, som jag finner det synnerligen angeläget, att § 36 mom. 1 uti vämpligtslagen erhåller den ändrade lydelse, som förverkligandet af nu antydda ändamål betingar.

Det ligger naturligen mycken vigt uppå, att föreskrifterna i en värttpligtslag rörande de värnpligtiges skyldigheter under fredstid åro vill afvägda, så att desamma uti tillämpningen motsvara sitt ändamål. A ena sidan höra de hafva den innebörden, att de tvinga till efterlefnad och hörsamhet mot lagens bud, men å andra sidan böra de icke pålägga de värnpligtige några förpligtelse^ som icke kunna sägas vara oundgängligen nödvändiga. Hvad som nu blifvit sagdt gäller de värnpligtiges skyldigheter i fråga om inställelse till inskrifning, tjenstgöring och mönstring äfvensom beträffande stadgade anmälningar. Att nu gällande värnpligtslags bestämmelser i förevarande afseenden öfver hufvud icke äro tillfredsställande, synes erfarenheten hafva ådagalagt. Antalet förseelser och försummelser mot de lagbud, som afse nu berörda skyldigheter, är nemligen, såsom den förut omnämnda värnpligtskomitén visat, ganska stört, och denna komité hade, bland annat, till uppgift att verkställa utredning, i hvad mån genom ändring af värnpligtslagens bestämmelser antalet öfverträdelser af samma lag måtte kunna nedbringas.

Enligt § 41 i nu gällande vämpligtslag skall värnpligtig, som utan laga förfall uteblifver frun in skrifnings förrättning, höta första gången tio kronor, och för hvarje gång, han ånyo dermed beträdes, tjugu kronor, och år han dessutom i hvarje fall underkastad äfventyr att blifva hemtad på egen bekostnad. Denna straffpåföljd för inskrifningsförsummelse har värnpligtskomitén funnit

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

alltför lindrig samt dessutom vara af beskaffenhet att medgifva värnpligtige, som befunne sig i goda ekonomiska vilkor, att med en jemförelsevis ringa utgift bereda sig uppskof med inskrifningen år från år och dermed frihet från allt hvad värnpligtslagen ålade dem under fredstid samt slutligen kanske äfven från tjenstgöringen i krigstid. För att i möjligaste mån förebygga försummelser af berörda art, föreslog komitén — som framhöll, att desamma kunde förekomma under synnerligen vexlande förhållanden, hvarför straffet icke borde göras fixt — att, der värnpligtig utan laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning, efter det han undergått bestraffning för uteblifvande från dylik förrättning, han för hvarje gång måtte straffas med fängelse från och med en till och med fyra månader, eller, der omständigheterna vore mildrande, med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor (§ 40 mom. 2 i komiténs förslag). I annat fall, d. v. s. då den värnpligtige förut icke undergått bestraffning för uteblifvande utan laga förfall från inskrifningsförrättning, skulle försummelsen för hvarje gång kunna försonas med tio kronors böter (§ 40 mom. 1 i komiténs förslag).

Mot den af värnpligtskomitén i förevarande afseende gjorda hemställan har chefen för generalstaben gjort två erinringar: den ena att bötesbeloppet, tio kronor, för uteblifvande utan laga förfall från inskrifningsförrättning vore för ringa, den andra, att det icke torde vara lämpligt att för upprepadt uteblifvande införa sådana straffbestämmelser, att förseelserna måste dragas under allmän domstol. Med anledning häraf har han föreslagit uti § 40 mom. 1 af förslaget till värnpligtslag, att värnpligtig, som utan laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning, skall bota första gången tjugu kronor och för hvarje- gång, han ånyo dermed beträdes, fyratio kronor, hvartill skulle komma äfventyret att till inskrifnings undergående varda hemtad på egen bekostnad.

Utan att i någon mån underskatta den betydelse, som den värnpligtiges laglydnad i fråga om inställelse till inskrifning har, eller de bevekelsegrunder, som ledt värnpligtskomitén vid affattande af ofvan återgifna förslag, finner jag dock, att det icke skulle vara lämpligt att för ifrågavarande förseelser införa ett strafflatitudsystem. Mig synes ändamålet, nedbringandet af inskrifningsförsummelserna, böra vinnas genom fördubbling af de nu bestämda bötesbeloppen samt genom en allvarlig och följdriktig tillämpning af föreskriften, att den värnpligtige är till inskrifnings undergående underkastad hemtningsäfventyr. Under nuvarande förhållanden, dä man mellan de årliga, inom en jemförelsevis kort tid pågående inskrifningsförrättningarna icke kan inskrifva värnpligtig, har man ej kunnat göra behörigt bruk af nyssnämnda stadganden. Väsentligen annorlunda gestaltar

37 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sig saken, då, med anledning af värnpligtskomiténs hemställan i denna del, uti § 19 mom. 3 uti det föreliggande förslaget till värnpligtslag, upptagits föreskrift i sådant syfte, att inskrifning af värnpligtig, som uteblifvit från inskrifningsförrättning, må under den tid af året, då inskrifningsförrättning icke pågår, kunna verkställas genom inskrifningsområdesbefälhafvaren i den ordning Konungen bestämmer. Då man derjemte tager i betraktande, att enligt förslaget till ny härordning en mångdubbelt längre tid, än hvad för närvarande är fallet, kommer att förflyta mellan de årliga inskrifningsförrättningama på våren eller försommaren och de värnpligtiges inträdande i tjenstgöring omkring den 1 november, synes grundad anledning förefinnas, att man af föreskriften rörande hemtningsåfventyr kan göra afsedt bruk.

Beträffande lydelsen af § 40 mom. 1 uti förslaget till värnpligtslag, d. v. s. af bestämmelsen angående påföljd för uteblifvande utan laga förfall från inskrifningsförrättning, har emellertid Högsta domstolen gjort den hemställan, att, då med tillämpning af allmänna straffrättsgrunder den för iteration stadgade straffskärpning icke komme att ega rum med mindre straffet för den tidigare förseelsen gått i verkställighet, men sådant för här ifrågavarande fall icke syntes lämpligt och eldigt hvad motiven gåfve vid handen icke heller vore afsedt, uti förslaget måtte upptagas föreskrift, som uteslöte dylik tillämpning. Den ändring uti § 40 mom. 1, som för vinnandet af nu angifna ändamål är erforderlig, synes mig enklast kunna åvägabringas på det sätt, att orden »första gången» ersättas af »första året» och orden »hvarje gång» af »hvarje år».

I anslutning till nu omförmälda framställning har Högsta domstolen hemstält, att, då § 14 mom. 1 samt § 19 mom. 1 c) förutsatte, att jemväl utan laga förfall värnpligtig kunde vara fritagen från skyldigheten att personligen inställa sig vid inskrifningsförrättning, affattningen af § 40 mom. 1 måtte så ändras, att omförmälda fall uteslötes från tillämpningen af här gifna straffbestämmelse, i sammanhang hvarmed jemkning borde ega ruin i afseende å ordalagen i § 45 mom. 1. Mot denna hemställan har jag intet att erinra, Det synes mig nemligen ligga i sakens natur, att värnpligtig, som, ehuru frånvarande vid inskrifningslörrättning, i laga ordning enligt § 14 inom. 1 blifvit inskrifven eller på grund af § 19 mom. 1 c) frikallats från värnpligtens fullgörande, icke bör vara underkastad böter #och följaktligen ej heller bör uppföras på bötesförteckning. Med anledning häraf synes § 40 mom. 1 böra erhålla följande lydelse: »Värnpligtig, som utan laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning, bete, der han icke, oaktadt sin frånvaro varder inskrifven eller från värnpligtens fullgörande frikallad, första året tjugu kronor och hvarje år, han

38 Kongl. Majts Nåd. Proposition N:o 3.

ånyo dermed beträdes, fyratio kronor.» En motsvarande redaktionsändring är vidtagen i § 45 mom. 1, men derjemte har följdriktigheten synts inig kräfva, att värnpligtig, som, oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifven eller från värnpligtens fullgörande frikallad, icke bör till inskrifnings undergående varda underkastad hemtningsäfventyr, hvarför äfven § 42 undergått omarbetning i det angifva syftet.

Nu gällande värnpligtslag föreskrifver i § 31, att till tjenstgöring inkallad värnpligtig är underkastad de i krigslag gifna bestämmelser, så väl under afl tjenstgöring och under marscher, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom han vid utbrott af eller fara för krig inkallas till tjenstgöring. Men hvad angår värnpligtig8 uteblifvande utan laga. förfall från tjenstgöring i fredstid är sådan förseelse, jemlik! § 41 mom. 3, belagd endast med böter, första gången tjugu, andra och följande gånger fyratio krono]-, hvarjemte den värnpligtige är underkastad hemtningsäfventyr. Värnpligtskomitén har framhållit, att för dylikt uteblifvande bör stadgas militärt straff, samt föreslår (§41 i komiténs förslag), att förseelsen skall första gången beläggas med disciplinstraff af vaktarrest i sex dagar, samt att den värnpligtige, om han ånyo utan laga förfall uteblifver, innan han undergått det förut ådömda straffet, må i en hot straffas med vaktarrest i tio dagar. Vid upprepadt uteblifvande från tjenstgöring i fredstid efter förut undergången bestraffning för sådan förseelse skulle värnpligtig straffas för hvarje gång med fängelse från och med en till och med fyra månader eller, der omständigheterna vore mildrande, med disciplinstraff.

Chefen för generalstaben gör gent emot detta förslag gällande, att, då de värnpligtige enligt den nya härordningen kunna sägas bilda sjelfva hären, det icke kan vara lämpligt att, i fråga om deras uteblifvande utan laga förfall från tjenstgöring i fredstid, stifta särskilda lagbestämmelser, utan bör värnpligtig i stället, äfven i fråga om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till sådan tjenstgöring, vara underkastad i krigslag gifna föreskrifter. Chefen för generalstaben synes mig hafva stält sig på en i principielt afseende fast ståndpunkt. Följdriktigheten fordrar onekligen, att, då de värnpligtige under tjenstgöring i fredstid lyda under krigslag, samma lags bestämmelser tillämpas på dem äfven i det fall, att de icke iakttaga inställelse till sådan tjenstgöring. Dylik uraktlåtenhet är i sjelfva verket en rent militär förseelse, alldenstund den värnpligtige redan är inskrifven och har erhållit inskrifningsbok samt sålunda bör vara underrättad om sina skyldigheter i fråga om inställelse till tjenstgöring och straffpåföljder för uteblifvande utan laga förfall.

39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Enligt mitt förmenande är det oafvisligen nödvändigt, att straffbestämmelserna för värnpligtigs uraktlåtenhet att inställa sig till tjenstgöring i fredstid skärpas, men med den betydelse, som den värnpligtige är afsedd att erhålla uti den nya härordningen, kan en dubbel lagstiftning i förevarande afseende ingalunda vara att förorda, och det torde i sammanhang härmed vara obehöfligt att erinra om, att värnpligtskomitén utarbetat sitt förslag under förutsättning af nuvarande värnpligtsförhållanden. Jag har sålunda intet att erinra mot den lydelse, som § 31 föreslagits skola erhålla, nemligen: »Värnpligtig, som tillhör beväringen, är

underkastad i krigslag gifna bestämmelser, så väl under all tjenstgöring, mönstring och marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.»

För uraktlåtenhet att inställa sig till tjenstgöring i fredstid skulle, med nu anförda lydelse af § 31, värnpligtig komma att straffas antingen för olofligt undanhållande enligt § 68 strafflagen för krigsmagten, eller för rymning enligt § 62 samma lag, då nemligen undanhållandet räckt öfver * åtta dagar. För olofligt undanhållande under kortare tid, d. v. s. åtta dagar och derunder, belägges'den felaktige med disciplinstraff; dock må, der återfall i brottet sker och omständigheterna äro synnerligen försvårande, dömas till fängelse i högst sex månader. Rymning belägges första gången med disciplinstraff af sträng arrest; andra gången dömes till fängelse i högst sex månader, tredje gången till fängelse från och med sex månader till och med ett år, samt fjerde och följande gånger till straffarbete från och med sex månader till och med två år.

I sitt yttrande öfver förslaget till värnpligtslag har emellertid Högsta domstolen erinrat, att tillämpningen i nu ifrågavarande fall åt strafflagen för krigsmagten syntes så till vida kunna leda till obehörig stränghet, som för värnpligtig, hvilken, efter det han inkallats till tjenstgöring, derifrån olofligen uteblefve under mer än åtta dagar, påföljden icke under några förhållanden kunde sättas lindrigare än till sträng arrest.

Ehuru jag finner, att straffbestämmelserna för olofligt undanhållande öfver åtta dagar, hvilket, enligt hvad nyss blifvit sagdt, betraktas såsom rymning, böra vara stränga, för att tvinga till hörsamhet mot lagens bud rörande en så vigtig skyldighet som den angående inställelse till vapenöfning i fredstid, synes mig dock en lagändring uti det af Högsta domstolen angifna syftet böra vidtagas. Och kommer, enligt hvad jag har mig bekant, på chefens för justitiedepartementets föredragning att göras hemställan om aflåtande af nådig proposition angående ändring af § 62 strafflagen för krigsmagten äfvensom af § 2 c) i samma lag, detta senare

40 Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

ändringsförslag äfven föranledt af Högsta domstolens anmärkning, att bestämmelsen i § 31 af förslaget till värnpligtslag, att värnpligtig i fråga om åtlydnad af vissa order skulle under tid, då han i öfrigt icke stode under krigslag, vara underkastad sådan lags föreskrifter, syntes förutsätta, att § 2 c) af strafflagen för krigsmakten blefve i öfverensstämmelse härmed jernkad.

I fi-åga om värnpligtigs skyldighet att undergå mönstring i hemorten stadgar § 32 i nu gällande värnpligtslag, att de till beväringen hörande värnpligtige, som icke under årets lopp varit inkallade till tjenstgöring, skola undergå mönstring kompanivis eller, då kompaniområdets vidsträckthet dertill föranleder, socknevis, men från inställelse vid dylik mönstring äro, bland andra,» dock de värnpligtige befriade, hvilka till befälet aflemna tillförlitlig uppgift om bostad. Enligt § 42 samma lag är påföljden för försummad inställelse till mönstring för hvarje gång fem kronors böter.

Värnpligtskomitén, som äfven tagit denna fråga under ompröfning, föreslår, att nyss anförda mönstringsskyldighet skall inskränkas till allenast beväringens första uppbåd, samt, i hufvudsaklig likhet med nuvarande stadgande, att den personliga inställelsen kan ersättas af skriftlig bostadsoch yrkesuppgift vid mönstringstillfållet eller af anmälan, skriftlig eller muntlig under viss tid före mönstringen. Hvad angår straffet för mönstringsförsummelse, föreslår komitén, att äfven för denna förseelse bör införas strafflatitud, och att straffet för hvarje gäng skall sättas till böter från och med fem till och med tjugufem kronor. Mot förslaget att borttaga mönstringsskyldigheten för beväringens andra uppbåd hafva tre ledamöter uti komitén, de militära, afgifvit sin skiljaktiga mening, framhållande att derigenom skulle nämnda uppbåd komma att omskapas till ett slags landstorm.

Chefen för generalstaben hemställer uti förslaget till .värnpligtslag § 32, att de till beväringen hörande värnpligtige, med undantag af dem som under årets lopp varit i tjenstgöring, skola årligen undergå mönstring, som förrättas å ett eller flera ställen inom hvarje rullföringsområde, men skulle från inställelse vid sådan mönstring de värnpligtige vara befriade, hvilka vid mönstringstillfället vistas utom sitt rullföringsområde och, i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar, till befälet aflemna tillförlitlig uppgift om bostad och yrke. Försummad inställelse till mönstring skulle, enligt § 41 i samma lagförslag, hafva en påföljd af tio kronors böter för hvarje gång, hvarjemte, enligt § 42, för värnpligtig, som gör sig skyldig till mönstringsförsummelse, skulle komma äfventyret att till mönstrings undergående varda hemtad på egen bekostnad.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

41 Jag uppskattar till fullo deri betydelse, som chefen för generalstaben tillmäter den personliga inställelsen vid mönstring i hemorten, nemligen att rullföringsområdesbefälhafvarne må vid detta tillfälle kunna träda i omedelbar beröring med de värnpligtige, och för att dessa m4 få sina värnpligtsförhållanden klargjorda, så att de vid mobiliseringstillfälle hafva reda på, hvarest de skola inställa sig, derest mobiliseringsordern kungöres på annat sätt än genom omedelbar eller personlig order, såsom medelst kungörelse och offentligt anslag, medelst ringning i kyrkorna o. s. v. Jag tillåter mig dock fästa uppmärksamheten derpå, att uti förslaget till värnpligtslag grundsatsen om den personliga inställelsen vid mönstring i hemorten icke blifvit fullständigt genomförd, enär den icke skulle erhålla ovilkorlig tillämpning på de värnpligtige, som vistas utom sitt rullföringsområde. Och en sådan olikhet inför lagen kan visserligen icke betecknas såsom önskvärd. Skulle åter nämnda grundsats utan undantag genomföras, komme tillämpningen af densamma att på ett icke ringa antal värnpligtige verka rätt betungande. Men å andra sidan är af vigt, att de värnpligtige få sina värnpligtsförhållanden klargjorda i främsta rummet med hänsyn till mobiliseringen. Detta sker genom behöriga anteckningar i inskrifningsböckerna, och för ändamålet böra de värnpligtige, hvilka fullgöra sin mönstringsskyldighet genom att till rullföringsområdesbefälet afgifva tillförlitlig bostads- och yrkesuppgift, derjemte, enligt af Konungen meddelade närmare föreskrifter, insända sina inskrifningsböcker, hvilka efter deri gjorda erforderliga anteckningar till vederbörande återställas. För ändamålet bör inskrifningsboken jemte tillhörande formulär omarbetas, hvilket redan börjat sättas i verket, samt boken i öfrigt så anordnas, att densamma kan på ett ändamålsenligt sätt öfversändas medelst posten, och skulle detta öfversändande ske portofritt, d. v. s. utan kostnader för de värnpligtige. I sammanhang härmed begagnar jag tillfället att erinra derom, att med den utsträckning af de värnpligtiges tjenstgöring i fredstid, som nu är föreslagen, det varder möjligt att grundligt undervisa de värnpligtige om hvad som åligger dem, då de icke äro i tjenstgöring, och har jag uti de af mig anförda bevekelsegrunderna vid förslaget till ny härordning särskild! framhållit, att sådan undervisning skall i erforderlig grad komma de värnpligtige till del. Att jag på intet vis kan tillstyrka, att den mönstringsskyldighet, som nu åligger beväringens andra uppbåd, skulle upphöra, torde icke vara behörigt att tillägga.

Hvad angår påföljden för försummad mönstringsskyldighet, synes införandet af strafflatitud för sådan förseelse vara mindre lämpligt, hvaremot bötesbeloppet torde böra höjas från fem till tio kronor. Mot förslaget att värnpligtig, som uraktlåter att fullgöra stadgad mönstrings-

Bih. till Riksd. Prat. 1301. 1 Sand. / AJd. 3 IIafl. (1

42 Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

skyldighet, skulle vara underkastad hemtningsäfventyr, har jag icke något att erinra, enär en sådan bestämmelse torde vara egnad att nedbringa de alltför talrika försummelserna i fråga om fullgörandet af nyssnämnda skyldighet. På grund af hvad jag sålunda anfört, hafva föreskrifterna i §§ 32, 41 och 42 blifvit affattade.

Nu gällande föreskrifter rörande värnpligtigs skyldighet att anmäla flyttning och adress återfinnas i § 33 mom. 2 värnpligtslagen. Denna skyldighet har, såsom chefen för generalstaben framhåller, till ändamål att hålla rullföringsområdesbefälhafvaren underrättad om värnpligtigs vistelseort eller hemvist vid resa eller flyttning, för att han städse måtte kunna anträffa den värnpligtige med tjenstemeddelanden, ehvad dessa gälla fredstjenstgöring eller mobilisering. Ur denna synpunkt vore det ej nog med att erfara, när värnpligtig lemnade rullföringsområdet, utan äfven när han flyttade till annan ort inom detsamma. Detta hade i sjelfva verket varit erforderligt redan vid kompaniområdesindelningen, men blefve det naturligen i ännu högre grad, då rullföringsområdena gjorts betydligt större än kompaniområdena. Rullföringsområdesbefälhafvare måste kunna räkna med de värnpligtige såsom med bestämda individer, och icke såsom med ett mer eller mindre obestämdt antal personer. En skärpt kontroll vore alldeles icke något nedsättande för den värnpligtige, utan utvisade hans värde för försvaret, och denna anmälningsskyldighet utgjorde i jemförelse med de 365 dagarnas öfning en så ringa uppoffring, att för dennas skull det gynsamma resultatet af en mobilisering icke borde vedervågas. Nu vore föreskrifvet, att vid resa skulle värnpligtigs anmälningsskyldighet inträda först vid en bortovaro af två månader, men denna tid syntes chefen för generalstaben allt för lång, hvarför han föreslår, att densamma skall minskas till en månad. Mot denna hemställan har jag intet att erinra, liksom ej heller mot föreskriften i § 42 mom. 2 af förslaget till värnpligtslag, att bötesbeloppet för anmälningsförsummelse skall utgöra för hvarje gång tio kronor, sålunda fördubblas i jemförelse med nu gällande bestämmelse angående påföljden för sådan försummelse (värnpligtslagen § 40).

En helt ny bestämmelse uti det föreliggande förslaget till värnpligtslag är den uti § 4 affattade föreskriften, att den, som frikallas från värnpligtens fullgörande eller får uppskof med inskrifning, skall för hvarje år, hvarunder han sålunda undgår att tillhöra beväringen, erlägga en skatt till staten, under benämning värnskatt, samt att dylik skatt skall erläggas jemväl af den, som afflyttar från riket, för hans återstående tjenstetid i beväringen.

43 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Af fullaste öfvertygelse ansluter jag mig till grundsatsen om införande af värnskatt. Då emellertid uti en särskild, inom generalstaben utarbetad P. M., som jag anhåller måtte få såsom bilaga (Bil. 1) vidfogas detta statsrådsprotokoll, lemnas en redogörelse för värnskattfrågans föregående behandling inom Riksdagen, äfvensom för denna skatts förekomst och tillämpning uti andra länder in. m., torde jag i detta sammanhang endast böra beröra frågans hufvudpunkt eller rättmätigheten af införande af värnskatt.

Visserligen kan det sägas, att — då eu värnpligtig är af naturen så utrustad, att han icke kan godkännas vid den vid inskrifningsförrättningen förekommande läkarebesigtningen — det icke är med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att sådan värnpligtig underkastas särskild beskattning, då naturen gjort honom oförmögen till tjenst vid rikets försvar. Detta åskådningssätt synes mig emellertid vittna om en ensidigt teoretisk uppfattning. Frågan om värnskatt bör fastmera betraktas från den praktiska synpunkten, att de värnpligtiges tjenstgöring i fredstid är förenad med ekonomiska uppoffringar, enär de derunder måste afstå från enskildt förvärf, medan åter de, som frikallats från värnpligtens fullgörande eller erhållit uppskof med sin inskrifning, kunna fortfarande egna sig åt sina borgerliga sysselsättningar och således icke få vidkännas den ekonomiska uppoffring, som drabbar de inskrifna värnpligtige. Den omständigheten, att värnpligtig på grund af bristande kroppsutveckling, lyte eller annan orsak blifver kasserad, innebär i och för sig icke, att han är oförmögen till enskildt förvärf. Betraktas saken från nu antydd synpunkt, torde man finna, att värnskatten företräder en utlemnande princip, samt att den är både rättvis och billig. Att äfven den, som, innan han öfverskridit beväringsåldern, utvandrar ur riket och derigenom undgår att helt och hållet eller för ett eller flere år fullgöra värnpligten i beväringen, blifver underkastad värnskatt, finner jag äfvenledes vara i sin. ordning, då eu sådan person onekligen står i skuld till staten för åtnjuten uppfostran och andra fördelar, och det icke kan vara obilligt, att han, då han genom sin afflyttning från fäderneslandet icke vidare kommer att bidraga till dess försvar, förpligtas att i någon mån gälda denna sin skuld.

Jag får alltså på det lifligaste tillstyrka, att grundsatsen om utgörande af värnskatt införes ‘ uti värnpligtslagen, men då, enligt mitt förmenande, denna grundsats bör uttryckas i så allmänna ordalag som möjligt, men några vidare föreskrifter, såsom rörande skattens fullgörande, befrielse från densamma o. s. v. icke torde böra inrymmas i värnpligtslagen, utan förbehållas den för ändamålet erforderliga särskilda lagstiftningen, i hvilken dock icke torde böra ingå några bestämmelser om värnskattens användande,

44 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

hav jag i sådant syfte vidtagit erforderliga redaktionsändringar uti § 4 af det af chefen för generalstaben afgifna förslaget till värnpligtslag.

Hvad i öfrigt angår nyssnämnda förslag, i hvad det afser de till hären hörande värnpligtige, har jag ingenting att erinra mot detsamma. Några smärre redaktionsändringar hafva dock af mig vidtagits, nemligen:

uti § 16 mom. 3 för att vinna likhet med ordställningen i motsvarande fall uti § 17 mom. 4, andra stycket;

uti § 22 c), der orden »hos revisionen anmäldt» ersatts af »revisionen understäldt»;

uti § 35, för att, i öfverensstämmelse med motsvarande föreskrifter i § 39, angående landstormens underhåll och förmåner, uttryckligen framhålla, att § 35 gäller de värnpligtige i beväringen, och att sådan värnpligtig är äfven för efterlefvande berättigad till det understöd eller den pension, som författningarna rörande pensionering vid hären eller flottan bestämma;

uti § 36, der framför ordet »tjenstgöring» å fjerde raden inskjutits ordet »all» till vinnande af likhet med motsvarande bestämmelse i § 31; samt uti § 45 mom. 1, första stycket, der ordet »ofördröjligen», såsom obehörigt och möjligen föranledande missförstånd, uteslutits.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet statsrådet Dyrssen yttrade härefter:

I anförande till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden denna (lag har jag redogjort för chefens för flottans stab den 31 oktober 1900 afgifna utlåtande i fråga om utsträckning af beväringens öfningstid under fredstid och utvecklat de synpunkter, hvilka påkalla, att öfningstiden jemväl för flottans bevåringsmän under fredstid utsträckes till 365 dagar, äfvensom huru öfningstiden för nämnda beväringsmän lämpligen bör fördelas.

Såsom jag dervid anförde, har det af chefen för flottans stab afgifna förslaget till ny värnpligtslag, hvilken utarbetadt i samråd med chefen för generalstaben, i alla delar öfverensstämde med det inom nämnda stab utarbetade förslag i ämnet, underkastats granskning gemensamt af de sakkunnige, hvilka Kongl. Maj:t, såsom chefen för landtförsvarsdepartementet erinrat, dertill täcktes utse den 8 och 12 sistlidne september samt den 5 derpå följande oktober, och har vid denna granskning, som afslutades den 31 i sistnämnda månad, någon skiljaktig mening i de flottan berörande bestämmelserna icke yppats.

Likaledes anförde jag, att marinförvaltningen i den 23 november 1900 afgifvet underdånigt yttrande icke hade något att erinra mot

45 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

chefens för flottans stab nyssnämnda utlåtande, hvilket jemväl innefattar nu ifrågavarande förslag till ny värnpligtslag.

Genom nådiga remisser den 13 sistlidne november anbefalde Kongl. Maj:t, dels lotstyrelsen att inkomma med utlåtande angående det af bemälde stabschef öfverlemnade förslag till värnpligtslag, så vidt detsamma berörde personal vid lotsverket, dels kommerskollegium att afgifva utlåtande angående samma förslag till värnpligtslag, så vidt detsamma berörde sjömanshusen och å sjömanshus inskrifna. värnpligtige; och hafva med anledning häraf underdåniga utlåtanden från bemälda myndigheter inkommit.

Jag går nu att redogöra för de ändringar i nu gällande värnpligtslag, hvilka jag ur sjöförsvarets synpunkt anser böra vidtagas i sammanhang med utsträckningen af beväringens öfningstid under fredstid.

Enligt flottans nuvarande organisation erfordras för flottans mobilisering beväringsmän, utbildade för tjenstgöring — förutom vid Karlskrona artillericorps och fasta minförsvaret — dels såsom besättning å flottans fartyg, dels i särskilda befattningar företrädesvis i land å flottans stationer.

För att under nuvarande korta öfningstid af 90 dagar kunna nöjaktigt utbilda de för tjenstgöring såsom besättning å flottans fartyg afsedda beväringsmännen, hafva dessa hufvudsakligen uttagits bland å sjömanshus inskrifna värnpligtige, hvilka genom sin i handelssjöfart förvärfvade insigt i sjömansyrket hafva lättare att tillgodogöra sig den sjömilitära utbildningen. Dessutom uttages till tjenstgöring ombord ett mindre antal å sjömanshus ej inskrifna eldare, äfvensom vapensmeder och timmermän.

Detta sätt att fylla bemanningsbehofvet medför emellertid vid mobilisering betydande olägenheter, i det att flertalet å sjömanshus inskrifna värnpligtige äro använda i utrikes sjöfart och sålunda under större delen af året i händelse af mobilisering icke kunna inställa sig å flottans stationer i så god tid, att de kunna påräknas för mobiliseringsbehofvets fyllande. Antalet å sjömanshus inskrifna beväringsmän, som vid mobilisering kommer att inställa sig, är jemväl beroende på, vid hvilken tid på året mobiliseringen sker, äfvensom på rådande sjöfartskonjunkturer och en del andra förhållanden, hvilka svårligen låta sig på förhand bestämmas eller beräknas. Till förekommande af att flottans mobilisering varder fördröjd genom att för fartygens bemannande erforderligt antal beväringsmän icke finnes att tillgå, bör en del af detta behof fyllas genom att till sjötjenst vid flottan, inom lämpligt be Egna kustområden, uttaga visst antal, å sjömanshus ej inskrifna värnpligtige, hvilka kunna påräknas vid mobilisering inställa sig hastigare och säkrare än de å sjömanshus inskrifna beväringsmännen. Det stora antal å sjömanshus inskrifna, som enligt nu gäl-

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

lande värnpligtslag årligen tilldelas flottan, medgifver dock icke att samtidigt med dessa till sjötjenst utbilda behöflig! antal å sjömanshus ej inskrifna beväringsmän.

Af de statistiska uppgifterna öfver vid flottan vapenöfvade beväringsinäns sjötid vid inträdet i värnpligtsåldern framgår emellertid, att en väsentlig del af de å sjömanshus inskrifna värnpligtige, som tilldelas flottan i allmän tjenst,. antingen alls icke eller blott en kortare tid varit inmönstrade till sjöfart, och anledningen härtill torde vara, att en del personer, som icke egna sig åt sjömansyrket, inskrifva sig å sjömanshus endast i afsigt att såsom värnpligtige blifva tilldelade flottan och få fullgöra sin vapenöfning i en följd under första året, Äfven om detta missbruk till större delen skulle kunna förekommas genom att i sjömanshusreglementet skärpa välboren för att blifva å sjömanshus inskrifven, torde det dock på grund af det ofvan anförda, särskilt i händelse af en utsträckning af vapenöfningstiden under fredstid, vara nödvändigt att genom bestämmelser i värnpligtslagen söka förekomma, att andra än de, som verkligen egna sig åt sjöyrket, blifva på grund af inskrifning å sjömanshus tilldelade flottans beväring; och gjord utredning gifver vid handen, att förutom maskinister och eldare — af hvilka alla å sjömanshus inskrifna, oberoende af sjötid, böra. inskrifvas i flottans beväring — böra af å sjömanshus inskrifna värnpligtige i regeln blott de, som minst 12 månader varit inmönstrade till sjöfart, uttagas till flottans beväring.

På grund af föreskriften i § 27 mom. 2 i nu gällande värnpligtslag hafva vissa värnpligtige, som hafva längre tids sjöfart, medgifvits befrielse från vapenöfning under fredstid, mot skyldighet att under hela sin värnpligtstid tillhöra flottans reserv, men då dessa värnpligtige framför öfriga lämpa sig för att utbildas för örlogstjensten, torde denna bestämmelse höra bortfalla, och alla värnpligtige, som tilldelas flottan, åläggas lika lång tids vapenöfning under fredstid.

Gjord utredning gifver vid handen, att det, under förutsättning att ofvan berörda ändringar i värnpligtslagen komma till stånd, kan antagas, att af sjömanshusskrifna värnpligtige skulle årligen omkring 584 matroser och 166 eldare tilldelas Karlskrona station och respektive 330 och 100 Stockholms station, och att omkring 60 % af nämnda antal kunna beräknas årligen komma att inställa sig till vapenöfning. <1

Att ytterligare inskränka antalet å sjömanshus inskrifna värnpligtige, som årligen inskrifves i flottan, torde ej vara tillrådligt. Flottans bevaring har nemligen till ändamål, icke blott att fjolla mobiliseringsbehofvet, utan äfven att, sedan första inkallelsen vid mobilisering blifvit gjord, dels ersätta den afgång, som under loppet af ett krig uppstår, dels tillgodose

47 KongI. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

de nya försvarsbehof, som efter ett krigsutbrott med nödvändighet måste uppstå, och särskildt för sistnämnda behofs fyllande utgöra flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige, äfven om en stor del af dem först småningom kan inställa sig, en synnerligen värdefull tillgång, som under krigets lopp med större fördel kan tillgodogöras för att stärka försvaret af våra kuster än vid någon annan gren af försvaret. En genomförd tilllämpning af den allmänna värnpligtens grundprincip att för landets försvar tillgodogöra nationens hela kraft, fordrar derför, att hufvudstyrkan af de sjöfarande värnpligtige fortfarande inskrifves i flottan.

Skulle emellertid antalet å sjömanshus inskrifna, som årligen inskrifves och inställer sig till vapenöfning vid flottan, väsentligen understiga det här beräknade antalet, torde, om sa anses nödigt, antalet å. sjömanshus inskrifna, som tilldelas flottan, kunna ökas genom i inskrifningsförordningen och i kommandoväg utfärdade föreskrifter om, att visst antal af sådana å sjömanshus inskrifna, som hafva mindre än 12 manaders sjötidf skall tilldelas flottans beväring.

Genom ofvan angifna förändringar i värnpligtslagen skulle, såsom nyss antydts, ett mindre antal å sjömanshus inskrifna, än hittills vaiit fallet, årligen komma att inskrifvas till allmän tjenst i flottan, och för att motväga den som följd häraf minskade tillgången vid mobilisering, måste årligen ett antal å sjömanshus ej inskrifna värnpligtige utbildas för tjenstgöring ombord å flottans fartyg.

Dessa värnpligtige torde företrädesvis böra uttagas, dels inom de flottans stationer närmast belägna inskrifningsområdena, dels . inom ett begränsadt antal vid kusten belägna inskrifningsområden, der tillgång på lämpliga beväringsmän finnas, och inskrifvas till sjötjenst i flottan.

Enligt den för kustartilleriet af komiterade den 16 sistlidne oktober föreslagna förändrade organisationen skulle såväl de beväringsmän, som erfordras för betjenande af kustfästningarnes artilleri, som de, som erfordras för fasta minförsvaret, uttagas bland å sjömanshus ej inskrift inom de fästningarna närmast belägna inskrifningsområdena och inskrifvas

till fästningstjenst i flottan. .

De beväringsmän, som skola utbildas för särskilda befattningar, och hvilka, såsom förut nämnts, hufvudsakligen afses att vid mobilisering förstärka arbetspersonalen å flottans stationer och varf, torde böra inskrifvas till stationstjenst i flottan. Då det emellertid är af vigt, att denna förstärkning är tillgänglig genast vid mobiliseringens början, och då eu del af densamma icke längre erfordras, sedan mobiliseringen är verkstäld, bär vid inom flottans stab verkstäld utredning rörande åtgärder för nedbringande af antalet beväringsmän, som årligen vapcnöfvas vid flottan,

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

fråga blifvit väckt att åtminstone delvis fylla behofvet af förstärkning af varfvens arbetspersonal genom att under fredstid träffa öfverenskommelse med lämpliga mekaniska verkstäder — i första hand de, hvarest nybyggnader för flottans räkning vanligen förekomma, — att vid mobilisering, på telegrafisk reqvisition från vederbörande myndighet vid flottans station, sända på förhand öfverenskommet antal arbetare af de yrken, som erfordras för materielens klargöring.

Af infordrade uppgifter öfver antalet arbetare inom olika yrken vid de förnämsta mekaniska verkstäderna inom landet framgår, att tillgången af arbetare utan svårighet medgifver ifrågavarande behofs fyllande på nu nämndt sätt, och samtliga verkstäder, till hvilka förfrågan blifvit stäld, hafva förklarat sig villiga, att på sätt ofvan sägs vid mobilisering lemna arbetspersonal till flottans varf.

Uti infordradt yttrande har stationsbefälhafvaren i Stockholm anfört, att behofvet af förstärkning i arbetspersonal vid Stockholms stations varf, i hvars omedelbara närhet finnas större mekaniska verkstäder, der fa^tygsbyggnad. bedrifves, kan fyllas utan att värnpligtige dertill inskrifvas, under det stationsbefälhafvaren i Karlskrona ansett, att denna förstärkning vid Karlskrona stations varf, der behofvet af förstärkning på grund af ortens afskilda läge gör sig mera gällande, delvis borde fyllas genom inskrifning i flottans beväring af värnpligtige yrkesmän.

Med anledning häraf har antalet, som bör inskrifvas till stationstjenst, upptagits under förutsättning, att icke några värnpligtige afses att förstärka arbetspersonalen vid Stockholms stations varf.

Medelåldern vid afläggande af examen vid navigationsskola har under åren 1885—1899 varit för styrmän 22% för sjökaptener 24% för maskinister 25‘3 och för öfvermaskinister 28'j år, och såsom följd deraf tillhöra de, som aflagt examen vid navigationsskola, företrädesvis beväringens äldre åldersklasser.

Då det, särskildt med hänsyn till det stora antal värnpligtiga maskinister, som erfordras för flottans mobilisering, är af vigt att utan den inskränkning, som beträffande beväringens andra uppbåd finnes föreskrifven i värnpligtslagen, vid mobilisering kunna disponera de beväringsmän, som, efter vid rikets navigationsskolor åtnjuten kostnadsfri undervisning, aflagt ofvannäinnda examina, torde dessa i likhet med dem, som minst 2 är varit inskrifna såsom studerande vid universitet eller annan statens högskola, böra tillhöra beväringens första uppbåd under hela sin tjenstetid i beväringen. I sammanhang härmed torde böra erinras, att för å sjömanshus inskrifna värnpligtige utrikes sjöresa, jemlikt värnpligtslagen, är

49 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

laga förfall för inställelse till tjenstgöring under krigstid, och att, då dessa värnpligtige som regel under mer än halfva sin tjenstetid i beväringen befinna sig på utrikes sjöfart, skulle den föreslagna bestämmelsen för dem, som aflagt examen vid navigationsskola, vara mindre kännbar än nu gällande motsvarande föreskrift för dem, som under minst 2 år varit inskrifva vid universitet eller annan statens högskola, för hvilka sådant laga förfall för tjenstgöring under krigstid icke förekommer.

För att landstormsmän, hvilka erhållit utbildning vid flottan, skola kunna användas för det lokala kustförsvaret, som — enligt det förslag till organisation af kustartilleriet, för hvilket jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden denna dag redogjort — till större utsträckning, än hittills varit förhållandet, skulle komma att läggas under flottan, synes mig föreskriften, att landstormen tillhör endast hären, böra utgå ur värnpligtslagen. Af samma anledning synes det ändamålsenligt, att § 37 uti värnpligtslagen erhåller det tillägg, att landstormsman, som undergått utbildning vid flottan, må användas vid lokala försvaret äfven utanför »närmast tillgränsande inskrifningsområden». I flertalet fall torde, med hänsyn till inskrifningsområdenas och de hotade kustorternas läge i förhållande till hvarandra, icke något bruk behöfva göras af ifrågavarande tilläggsbestämmelse. Men sådana fall låta sig dock tänkas, då behof kan uppstå för en vidsträcktare användning af ifrågavarande landstormsmän, än hvad som i allmänhet kan betraktas såsom regel.

Redan uti den till 1891 års riksdag afgifna nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd och behof anfördes under femte hufvudtiteln, punkt 14, att signalstationema vid rikets kuster voro afsedda att betjenas af lots- och fyrpersonalen. För detta ändamål erfordras dock blott en mindre del af nämnda personal och hufvudsakligast de, som under vanliga förhållanden hafva sin tjenstgöring å eller i närheten af de platser, der signalstationerna skola upprättas.

Fullständiga planer för personalens uttagande och användning för detta ändamål äro utarbetade af chefen för flottans stab och lotsstyrelsen, men frågan om personalens tjenstskyldighet i berörda afseende har ännu icke blifvit slutligt ordnad.

Enligt nu gällande värnpligtslag inskrifves personalen vid lots- och fyrinrättningarna samt lifräddningsanstalterna i flottans beväring, men är frikallad från skyldighet att inställa sig till inskrifningsförrättning eller mönstring, äfvensom från vapenöfning under fredstid, och icke heller vid mobilisering skall densamma af kompaniområdesbefälet inkallas.

Bill. till Rikad. Prot. 1301. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.

50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Enär det visat sig, att personalens vid lots- och fyrinrättningarna tjenstskyldighet vid kustsignalväsendet icke lämpligen kan ordnas genom tillämpning af de för värnpligtige i allmänhet gällande bestämmelser, hafva lotsstyrelsen och chefen för flottans stab uti skrifvelse till sjöförsvarsdepartementet den 7 maj 1897 afgifvit gemensamt yttrande och förslag rörande detta ärende, af hvilket framgår, att denna personals värnpligtsförhållanden och densammas tjenstskyldighet vid kustsignalväsendet stå i sådant inbördes sammanhang, att dessa båda frågor böra ordnas samtidigt.

.Då lots- och lyrpersonals inskrifning såsom värnpligtige förorsakar ett ej oväsentligt redovisningsarbete,| utan att något egentligt ändamål dermed vinnes, synes frågan erhålla sin enklaste och på samma gång ändamålsenligaste lösning genom att, personalen i fråga om sina värnpligtsförhållanden likställes med fast anstälda vid flottan med skyldighet att, i den ordning Konungen bestämmer, då rikets försvar sådant kraf ver, tjenstgöra såsom icke stridande vid flottan, samt under fredstid undergå derför erforderlig utbildning. Hvad personalen vid lifräddningsanstalterna angår, är dess anställning vid lotsverket af mera tillfällig art, och har denna personal derföre i nu ifrågavarande fall icke ansetts höra likställas med lots- och fyrinrättningarnas personal.

De föreslagna bestämmelserna afse sålunda icke någon förändring i lots verkets organisation, utan blott ett fastslående af de grunder, som af vederbörande myndigheter föreslagits för lösning af kustsignalväsendets bemanningsfråga.

För att betrygga flottans hastiga mobilisering äro äfven andra ändringar i värnpligtslagen erforderliga.

Enligt nu gällande värnpligtslag äro de af flottans beväringsmän, som åro inskrift)a å sjömanshus, befriade från större delen af öfriga beväringsmän under fredstid åliggande skyldigheter, såsom från inställelse till inskrifningsförrättning och mönstring samt anmälan om vistelse utom kompaniområdet, hvarjemte, såsom redan framhållits, befrielse från vapenöfning under fredstid i vissa fåll eger rum. I stället hafva sjömanshusdirektionerna blifvit ålagda, att till kompaniområdesbefälhafvarne insända vissa anmälningar och uppgifter rörande å sjömanshus inskrifna värnpligtige; men, då.enligt för närvarande gällande bestämmelser de å sjömanshus inskrifna icke äro skyldiga att till sjömanshusen göra motsvarande anmälningar, har, såsom statistiken, särskilt i afseende på antalet från vapenöfningarna förfallolöst uteblifna samt utfallet af med anledning deraf gjorda bötespåföringar, nogsamt utvisar, kontrollen öfver och redovis-

Öl

Kong1. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

ningen af flottans å sjömanshus inskrifva värnpligtige lemna! mycket öfrigt att önska.

Då emellertid en väsentlig del af flottans behof af bevaring vid mobilisering är afsedd att fyllas genom å sjömanshus inskrifna värnpligtige, är det af synnerlig vigt, att kontrollen öfver dessa ordnas på ett i möjligaste mån tillfredsställande sätt.

För detta ändamål är det nödvändigt, att de å sjömanshus inskrifna beväringsmännen åläggas såväl mönstringsskyldighet som vissa anmälningsskyldigheter till sjömanshusombudsmännen; men då föreskrifter om sjömanshusombudsmännens skyldigheter rörande anmälan i afseende på till sjöfart inmönstradt sjöfolk" äro i särskild författning meddelade, hafva bestämmelserna i värnpligtslagen rörande mönstrings- och anmälningsskvldigheterna för de å sjömanshus inskrifna beväringsmännen ansetts kunna inskränkas till de tillfällen, då de icke äro till sjöfart inmönstrade.

Uti en del andra länder, der institutioner i viss mån liknande sjömanshusen finnas, äro de angelägenheter, som äro förenade med inskrifningen och redovisningen af sjöfarande värnpligtige, skilda från inskrivningsväsendet i öfrigt och ordnade på sådant sätt, att särskilda myndigheter, motsvarande sjömanshusombudsmännen, närmast handhafva kontrollen och redovisningen af dessa värnpligtige samt i sin ordning lyda under af flottan beroende myndigheter.

En dylik anordning synes äfven för våra förhållanden vara ändamålsenlig. För inskrifning af de värnpligtige, som tillhöra sjömanshus, och för redovisning af flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige torde nemligen riket böra indelas i visst antal sjörullföringsområden, hvart och ett omfattande ett eller flera sjömanshus samt stående under en officer eller en f. d. officer af flottan såsom sjörullföringsområdesbefälhafvare, hvilken i sin ordning skulle tyda under stationsbefälhafvaren vid vederbörlig flottans station, hvarjemte sjömanshusombudsmännen, såsom redan nu är fallet, skulle vara skyldiga att medverka vid inskrifningen och redovisningen af de å sjömanshus inskrifna värnpligtige.

Då det är af vigt, att sjörullföringsområdesexpeditionen städse är förlagd till för hvarje område bestämd stad, och att expeditionen derstädes hålles öppen jemväl under de tider, då sjörullföringsområdesbefälhafvaren för förrättande af inskrifning eller annat tjensteuppdrag uppehåller sig å annan ort än den, der expeditionen är belägen, samt med hänsyn till det arbete, som en genomförd kontroll öfver de å sjömanshus inskrifna värnpligtige fordrar, torde; för sjörullföringsområdesbefälhafvaren i likhet med för öfriga rullföringsområdesbefälhafvare erfordras ett biträde. Ersättning till sjörullföringsområdesbefälhafvarc jemte biträde synes mig lämpligen

52 Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 3.

höra utgå efter samma grunder, som af chefen för landtförsvarsdepartementet i motsvarande fall blifvit angifna, hvartill skulle komma utgifterna för expeditionslokaler samt inskrifnings- och mönstringskostnader. Under förutsättning, att antalet sjörullföringsområdesbefälhafvare bestämmes till sex, hafva kostnaderna för inskrifning och redovisning af å sjömanshus inskrifna värnpligtige beräknats till 25,140 kronor.

Förutom de fördelar, som genom inrättande af detta särskilda inskrifningsväsende för flottan skulle stå att vinna i afseende å kontrollen öfver de å sjömanshus inskrifna värnpligtige och såsom följd deraf äfven för. deras hastigare och säkrare inkallelse vid mobilisering, åvägabringas härigenom äfven en förenkling uti de göromål, som eljest skulle tillkomma härens rullföringsområdesbefälhafvare. Genom att dessa befrias från det för dem i viss mån främmande arbetet med redovisningen af flottans å sjömanshus, inskrifna. värnpligtige och deras inkallelse vid mobilisering, torde hvarje af härens inskrifningsområden kunna delas i blott 3 rulTföringsområden.

Såsom ersättning till sjömanshusen för deras bestyr med värnpligtiges inskrifning och redovisning samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska uppgifter har Riksdagen för hvart och ett af åren 1900 och 1901 på extra stat under sjunde hufvudtiteln såsom bidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader beviljat ett anslag af 30,000 kronor och förutsättes, att detta anslag äfven framdeles kommer att utgå från samma hufvudtitel.

Enligt hvad chefen för flottans stab uti infordradt utlåtande öfver betänkande, och förslag af den af Kongl. Maj:t den 14 oktober 1898 tillsatta komité för verkställande af utredning beträffande vissa spörsmål inom värnpligtslagstiftningen anfört, har den i nu gällande värnpligtslag föreskrift^ straffpåföljden af böter för förfallolöst uteblifvande från tjenstgöring under fredstid ej visat sig tillräckligt verksam, särskildt hvad beträffar flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige, af hvilka af de under åren 1895—1899 inskrifna i medeltal blott 44.6 procent i laga ordning instält sig till vapenöfning.

Af de å sjömanshus inskrifna, som årligen inställa sig till vapenöfning, hafva åter omkring 25 procent förut utan laga förfall uteblifvit från tjenstgöring, och erfarenheten utvisar, att blott en ytterst ringa del af ifrågavarande uteblifna värnpligtige anträffas under tiden mellan de årliga vapenöfningarna, hvadan regeln är, att de af flottans å sjömanshus inskrifna beväringsmän, som förfallolöst uteblifvit från vapenöfning, då de omsider inställa sig till tjenstgöring, ännu icke undergått dem för uteblifvandet ålagdt straff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3. 53

Hade den straffart, som af komitén föreslagits såsom första bestraffning för uteblifvande från tjenstgöring under fredstid, 6 eller 10 dagars vaktarrest, tillämpats under åren 1896—1899, skulle i medeltal årligen minst 135 beväringsmän vid Karlskrona station och 70 vid Stockholms station efter inryckningen aftjenat nyss angifna disciplinstraff.

Äfven om genom de föreslagna bestämmelserna rörande skärpt kontroll öfver de å sjömanshus inskrifva värnpligtige en bättring härutinnan småningom komme att inträda, har chefen för flottans stab ansett, att med hänsyn till nu anförda förhållanden bör i sammanhang med genomförandet af den föreslagna ändringen af § 31 värnpligtslagen, enligt hvilken värnpligtig, som tillhör beväringen, för förfallolöst uteblifvande från tjenstgöring under fredstid skulle vara underkastad i krigslag gifna bestämmelser, vidtagas sådan ändring af strafflagen för krigsmagten, att disciplinstraff, som ålägges flottans å sjömanshus inskrifven värnpligtig för förfallolöst uteblifvande från honom under fredstid åliggande tjenstgöring, må, enligt af Konungen utfärdade närmare föreskrifter, efter vederbörande befälhafvares bepröfva nde, förvandlas till militär arbetsskyldighet, dervid två dagars arbetsskyldighet räknas lika med en dags vaktarrest och sex dagars arbetsskyldighet lika med en dags sträng arrest, skolande sådant arbete utföras under tid, då den värnpligtige icke fullgör ofvannämnda tjenstgöring.

Genom embetsskrifvelse den 1 december 1900 har jag bringat, hvad af chefen för flottans stab i denna fråga anförts, till chefens för justitiedepartementet kännedom, till den åtgärd, hvartill han kunde finna anledning, och får jag i detta sammanhang erinra, att Kongl. Maj:t den 7

sistlidne december täckts anbefalla krigshofrätten att afgifva underdånigt

utlåtande och förslag i fråga om de lagstiftningsåtgärder, som kunna anses påkallade, såväl i anledning af hvad chefen för flottans stab sålunda anfört, som af en af kommerskollegium, med anledning af den föreslagna lydelsen af § 31 värnpligtslagen, gjord framställning, för hvilken jag i det följande kommer att redogöra. Dessa frågor torde framdeles komma att särskilt underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Beträffande det af chefen för flottans stab afgifna förslaget till ny värnpligtslag har lotsstyrelsen uti sitt den 23 november 1900 afgifna underdåniga utlåtande för sitt vidkommande tillstyrkt bifall till detsamma.

Uti sitt genom underdånig skrifvelse den 22 samma månad öfver nämnda förslag afgifna utlåtande anförde kommerskollegium, hvad först anginge sjömanshusens befattning med de värnpligtige, att enligt förslaget och, derest detsamma blefve till lag upphöjdt, den förnyade förordning

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

angående värnpligtiges inskrifning och redovisning, som deraf blefve en följd, skulle otvifvelaktigt än större anspråk ställas på sjömanshusens och särskildt sjömanshusombudsmännens verksamhet, än hvad enligt nu i ämnet gällande författningar vore fallet, men att häremot emellertid ej vore något att erinra under förutsättning dock, att sjömanshusen, såsom för åren 1900 och 1901 beviljats, erhölle till sina förvaltningskostnader skäligt bidrag af statsmedel, så att dessa kostnader, i hvad de motsvarade bestyret med de värnpligtige, ej inkräktade på sjömanshusens förmåga att fylla sitt ändamål såsom understödsinrättningar.

Vidare anförde embetsverket, att äfven i afseende å det värnpligtiga vid sjömanshus inskrifna sjöfolket uppstäldes i lagförslaget i vissa fall afsevärdt större fordringar än de nuvarande, dervid kollegium beträffande dessa fordringar hufvudsakligen ansåge sig böra tillse, huruvida de vore af beskaffenhet att för sjöfolket, med särskild hänsyn till dess yrkesutöfning, kunna verka betungande.

Beträffande lagförslagets särskilda delar anförde kollegium följande:

Då enligt gällande sjömanshusreglemente sjöman kunde vara inskrifven vid annat sjömanshus än det, inom hvars distrikt han hade sitt hemvist och vore kyrkobokförd, kunde inträffa, att hans hemvist vore beläget inom annan del af riket än den, der det sjömanshus funnes, hvarest mannen vore inskrifven och alltså borde för inskrifning såsom vänpligtig inställa sig. Med stöd af § 14 mom. 2 skulle han i så fall vara berättigad till godtgörelse för fram- och återresa mellan hemvistet och förrättningsstället. Då emellertid lämpligt vore, att sjöman vore inskrifven vid det sjömanshus, inom hvars distrikt han hade sitt hemvist, samt han vore oförhindrad att, äfven om han blifvit vid annat sjömanshus inskrifven, låta sig i stället inskrifvas vid det sjömanshus, till hvars distrikt hemvistet hörde, syntes det ej vara erforderligt, att sådan sjöman bereddes den här ifrågavarande förmånen, hvilken kunde af honom missbrukas. Med afseende härå ansåge sig kollegium böra ifrågasätta, att i sista punkten näst efter orden: »sådan godtgörelse tillkommer dock icke» inskötes orden »sjöman, som är inskrifven vid annat sjömanshus än det, inom hvars distrikt han är kyrkobokförd, ej heller».

Den olägenhet, som kommerskollegium ansett utan ett sådant tillägg vidlåda förslaget, synes mig lämpligast kunna förekommas på det sätt, att föreskrift utfärdas, att den, som inskrifves å sjömanshus, skall inskrifvas å det sjömanshus, inom hvars distrikt han är kyrkobokförd, men då denna föreskrift icke är af den natur, att den bör intagas i värnpligtslagen, anser jag § 14 mom. 2 böra erhålla den af stabscheferna föreslagna lydelsen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

55 Vidare anför kommerskollegium, att enligt § 25 mom. 1 af ifrågavarande förslag till värnpligtslag skulle af å sjömanshus inskrifne värnpligtige sjömän, som ej vore att hänföra till maskinister eller eldare, allenast de, som i 12 månader eller derutöfver varit inmönstrade till sjöfart, inskrifvas i flottan, under det att enligt mom. 2 samma § öfriga å sjömanshus inskrifne värnpligtige sjömän skulle inskrifvas i hären. Att med inmönstrade till sjöfart här afsåges de, om hvilkas sjötjenstgöring vederbörande sjömanshusombudsman borde ega kännedom och hvilka alltså enligt de vid sjömanshuset befintliga anteckningar — d. v. s. der förda register å sjöfolk — varit inmönstrade, framginge af jemförelse med § 15 mom. 2 och § 33 mom. 3. Häraf följde då, att endast den sjötjenst, som efter inmönstring gjorts å svenskt fartyg eller från hvilken efter inmönstring å utländskt fartyg afmönstring här i riket egt rum, kunde räknas till godo för behörighet till inskrifning i flottan. En del svenska sjömän plägade emellertid vid unga år tjenstgöra å främmande fartyg i fart på utländska hamnar, och dessa, hvilka i allmänhet förvärfvat större sjöbefarenhet än de af deras jemnåriga, som ej gått i utländsk sjötjenst, skulle då, om de ej enligt anteckning vid vederbörande sjömanshus varit inmönstrade minst 12 månader, varda inskrifna i hären, så framt de ej möjligen blefve inskrifna i flottan jemlik! § 25 mom. 1 b).

Att yrkessjöfolk i egentlig mening skulle komma att tillhöra härens beväring och ej flottans, torde dock ej kunna vara ur värnpligtssynpunkt ändamålsenligt och skulle för dessa sjömän vålla afsevärda olägenheter. Sålunda skulle de, i stället för att få fullgöra dem åliggande tjenstgöring enligt §§ 27 och 52 i en följd, nödgas fullgöra den i flera repriser, hvilket kunde för utöfningen af deras yrke verka mycket hinderligt. Detsamma skulle äfven gälla dem, som till äfventyra koimne att enligt § 25 mom. 1 b) inskrifvas i flottan, då nemligen enligt § 27 mom. 1 c) tjenstgöring i en följd skulle fullgöras endast af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpligtige. Enahanda kunde ock förhållandet blifva med eu del verkliga yrkessjömän, som tjenstgjort hufvudsakligen i inrikes sjöfart utan mönstring. I all synnerhet skulle dessa olägenheter drabba dem, som under tiden närmast efter värnpligtslagens trädande i kraft inträdde i värnpligtsåldern och alltså ej hunne på förhand bereda sig på att genom tjenstgöring till sjös efter inmönstring under erforderlig tid förvärfva kompetens till inskrifning i flottan; men äfven framdeles torde motsvarande olägenheter i många fall komma att uppstå. Till undvikande häraf och till befordrande af att verklige yrkessjömän kunde, oafsedt att de ej vid inskrifningen varit minst 12 månader inmönstrade till sjöfart, likväl varda, enligt särskilda af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter, i afseende å värnpligtens

50 Kong!., jMaj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

fullgörande likstälda med annat sjöfolk i egentlig mening, vore enligt kollega Åsigt synnerligen önskligt, att i § 25 mom. 1 a) näst efter orden »varit inmönstrade till sjöfart» tillädes orden »eller hvilka eljest, enligt hvad Konungen bestämmer, skola i flottan inskrifvas».

I afseende å i § 27 mom. 1 a) och b) förekommande bestämmelser, i hvad de kunde beröra yrkessiöfolk, åberopade kollegium hvad ofvan vid § 25 anförts.

Då å ena sidan den af stabschefen för § 25 mom. 1 a) föreslagna lydelsen just afser att begränsa antalet å sjömanshus inskrifna, som tilldelas flottan, och att förekomma att inskrifning å sjömanshus missbrukades, i afsigt att i en följd få fullgöra vapenöfning vid flottan, synes mig det af kommerskollegium ifrågasatta tillägget till § 25 mom. 1 a) ej fullt lämpligt, men då det å andra sidan torde vara fördelaktigt, om Konungen, derest mindre antal, än som beräknats, skulle komma att på grund af föreskriften i § 25 mom. 1 a) inskrifvas i flottan, egde bestämma, att visst antal å sjömanshus inskrifna värnpligtige, hvilka jemlikt föreskriften i § 25 mom. 1 b) kunna inskrifvas i flottan, skola fullgöra sin vapenöfning i en följd samtidigt med de enligt § 25 mom. 1 a) inskrifne, synes mig, helst derigenom jemväl det af kommerskollegium framstälda önskningsmålet i hufvudsak skulle vinnas, böra i § 27 mom. 1 c) samt § 52 mom. 2 d) efter orden »af de i § 25 inom. 1 a.) nämnda värnpligtige» inskjutas orden »äfvensom af andra å sjömanshus inskrifne värnpligtige till det antal Konungen bestämmer».

Kollegium anför derefter, att i § 31 af lagförslaget hade, med afseende — såsom af hvad chefen för flottans stab anfört syntes framgå — derå, att i nu gällande värnpligtslag för uteblifvande från tjenstgöring under fredstid stadgade straffpåföljd af böter visat sig ej vara tillräckligt verksam, föreslagits, att värnpligtig, som tillhörde beväringen, skulle ifråga om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallades till tjenstgöring, vara underkastad i krigslag gifna bestämmelser, icke blott om — såsom nu vore föreskrifvet — inkallandet skedde vid utbrott af eller fara för krig, utan äfven om det skedde under fredstid.

Enligt gällande strafflag för krigsmagten den 7 oktober 1881 (§§ 62 och 68) skulle till manskapet hörande krigsman, som särskildt blifvit till tjenstgöring inkallad, men, om ock utan afsigt att undandraga sig krigstjensten, underlåtit att sig inställa, utan att derför ega laga förfall, varda, när undanhållandet räckte öfver åtta dagar, bestraffad såsom rymmare med lägst disciplinstraff af sträng arrest, och enligt nådiga förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 juni 1868 (§ 60) skulle

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.

ertappad rymmare, som till manskapet hörde, i häkte tagas. Häraf syntes följa att, då, hvad sjöman anginge, enligt det förevarande förslaget till vämpligtslag frånvaro å utrikes sjöresa gälde såsom laga förfall för inställelse till tjenstgöring endast i fråga om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han under krig eller vid utbrott af eller fara för krig inkallades till tjenstgöring, till tjenstgöring under fredstid inkallad sjöman, som till följd af hinder af utrikes sjöresa instälde sig mer än åtta dagar för sent, skulle såsom rymmare i häkte tagäs och, der ej orsaken till den försenade inställelsen pröfvades böra såsom laga förfall gälla, straffas med lägst sträng arrest. l)et kunde visserligen sägas, att under fredstid kunde på förhand beräknas, när inkallelsen vore att vänta, och att sjömannen borde kunna ställa sig så, a.tt hinder af sjöresa ej uppstode; men, såvida ej sjömannen under längre tid före den väntade inkallelsen afhölle sig från att taga anställning i utrikes sjöfart, kunde, äfven med iakttagande af all på honom ankommande omtanke, lätt inträffa, att inställelse i rätt tid varder för honom omöjlig. Sådant kunde t. ex. ske till följd af förändrad destination af det fartyg, hvarå han vore förhyrd, eller sjöolycka eller andra inträffande händelser och omständigheter, som ej kunnat af honom förutses. Att i ty fall sjöman, som utan egen skuld för sent instälde sig till tjenstgöring, ovilkorligen skulle häktas såsom rymmare och i häkte hållas, till dess af honom åberopade förfall hunne pröfvas, syntes kollegium, da i betraktande toges de förhållanden, som vore förbundna med utöfningen af sjömansyrket, innebära en obillighet eller åtminstone öfverdrifven stränghet mot här ifrågavarande yrkesklass. Kollegium hade ansett sig böra fästa uppmärksamheten härpå med ifrågasättande, huruvida ej förslaget till lydelse af § 31 värnpligtslagen borde, derest det antoges, betinga ändring af berörda förordning den 11 juni 1868.

I afseende på hvad kommerskollegium i fråga om § 31 anfört, torde böra erinras, att enligt den föreslagna lydelsen af § 43 mom. 1 vederbörande ega att, då andra än i sagda moment särskildt nämnda förfall förebäras, pröfva, huruvida de äro af den vigt, att de må gälla såsom laga- förfall, och att denna föreskrift bland annat afser sådana af kommerskollegium anförda tillfällen, då sjöman utan eget förvållande kan blifva hindrad att i tid inställa sig till tjenstgöring.

I hvarje fall lärer värnpligtig, som mer än åtta dagar uteblifvit från tjenstgöring, derest han anträffas, icke kunna anses ertappad såsom rymmare och såsom sådan, på grund af den af kollegium anförda föreskriften i § 60 nådiga förordningen den 11 juni 1868, blifva häktad, förr än den myndighet, som eger att verkställa häktningen, gjort sig förvissad derom,

Bih. till Piksd. Prof. 1301. 1 Samt. 1 Afd. 3 Höft.

58 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.

att misstanken, att den värnpligtige utan laga förfall uteblifvit, är på sannolika skäl grundad.

Såsom jag förut anfört, har emellertid Kongl. Maj:t den 7 sistlidne december anbefalt krigshofrätten att afgifva utlåtande och förslag beträffande denna af kommerskollegium med anledning af den föreslagna lydelsen af § 31 gjorda framställning. Med afsende på hvad kollegium anfört rörande §§62 och 68 i strafflagen för krigsmagten tillåter jag mig hänvisa till hvad chefen för landtförsvarsdepartementet i fråga om dessa paragrafer nyss uttalat.

I afseende på lagförslagets § 33 mom. 2 a) och inom. 3 anför kommers kollegium, att afsigten med de i dessa moment föreslagna stadganden derom, att vederbörande rullföringsområdesbefälhafvare och sjömanshusombudsmän skulle hållas underrättade om de till beväringen hörande värnpligtiges adresser, uppenbarligen vore att i möjligaste måtto underlätta dessa värnpligtiges inkallande till tjenstgöring vid mobilisering; och det torde vara med afseende derå, att, beträffande sjöman, som vore inmönstrad till sjöfart, upplysning borde kunna vinnas från vederbörande mönstringsförrättare, som allenast icke inmönstrad sjömans adress behöfde uppgifvas. För sjömän, som icke vore inmönstrade till sjöfart och hvilka befunne sig i hemlandet, torde den ifrågavarande anmälningsskyldigheten icke möta. några afsevärda svårigheter, men för dem, som, utan att vara af svensk mönstringsmyndighet inmönstrade, tjenstgjorde på främmande fartyg, torde det varda i många fall omöjligt att fullgöra berörda anmälningsskyldighet; och äfven om sådant verkligen skedde, syntes i de flesta fall ändamålet dermed icke kunnat vinnas, då för en sådan sjöman, innan adressanmälningen ‘ till vederbörande framkommit, uppehållsorten i allmänhet redan torde hafva förändrats. Detsamma gälde äfven sjömän, som efter vederbörlig afmönstring från svenskt fartyg i utlandet, uppehölle sig der i afbidan å erhållande af ny hyra. Det borde emellertid förutsättas, att här ifrågavarande stadganden hörde, till dem, om hvilkas tillämpning närmare föreskrifter skulle kunna af Konungen meddelas, och kollegium kunde under sådan förutsättning lemna dem utan vidare erinran; emellertid ansåge kollegium sig äfven i detta sammanhang böra framhålla önskvärdheten af att yrkessjömän blefve hänförda till flottans beväring och alltså finge i afseende å anmälningsskyldigheten att skaffa, med sjömanshusombudsmännen och ej med rullföringsområdesbefälhafvarne. Slutligen anförde kommerskollegium, att äfven för tillämpningen af i § 45 mom. 1 sista stycket föreslagna stadgande torde, i öfverensstämmelse med hvad vid § 33 anfördes, böra förutsättas meddelandet af närmare föreskrifter.

59 Kongl. Majxts Nåd. Proposition N:o 3.

Enär, såsom kommerskollegium förutsatt, närmare föreskrifter angående tillämpningen af ofvannämnda §§ 33 och 45 i förslaget till värnpligtslag, torde böra af Konungen utfärdas, synes mig, livad kollegium rörande ifrågavarande paragrafer anfört, icke föranleda någon ändring i stabschefernas förslag.

Beträffande den af stabscheferna föreslagna lydelsen åt § 18 inom. 2 synes mig den förändring höra vidtagas, att regementsofficer bör tjenstgöra såsom ordförande i inskrifningsnämnd för sjörullföringsområde, så att denna nämnd erhåller mot inskrifningsnämnd för annat rullföringsområde svarande sammansättning. Detta moment skulle då erhålla följande lydelse: »För sjömanshus skall finnas en inskrifningsnämnd, bestående af en regementsofficer såsom ordförande och fyra ledamöter, nemligen en af Konungens Befallningshafvande i det län,' inom hvilket sjöruliföringsområdesbefälhafvarens expedition är belägen, dertill förordnad lagfaren man äfvensom nämnde befälhafvare och två inom staden, der sjömanshuset är beläget, bosatta, icke militära personer, hvilka jemte ett lika antal suppleanter väl]as på sätt i mom. 1 är för hvarje fall stadgadt.»

I följd häraf bör § 18 mom. 3 första stycket efter orden »galle ordförandens eller, vid förfall» erhålla följande lydelse »för denne, områdesbefälhafvarens mening».

I den föreslagna lydelsen af § 40 mom. 2 synes mig den redaktionsändringen böra göras, att orden »eller i fall» utbytas mot orden »äfvensom i det fall».

Mot det af chefen för generalstaben och chefen för flottans stab afgifna förslag till ny värnpligtslag med deri af chefen för landtförsvarsdepartementet föreslagna ändringar har jag i öfrigt intet att erinra.

Sedan chefen för sjöförsvarsdepartementet slutat sitt anförande, yttrade chefen för landtförsvarsdepartementet statsrådet Crusebjörn, att han för sin del icke hade något att erinra mot de af chefen för sjöförsvarsdepartementet framstälda förslag till ändringar uti det föi oliggande förslaget till ny värnpligtslag, hvarefter han tilläde:

»Innan jag gör hemställan om framläggande för Riksdagen af förslag till ny värnpligtslag, anhåller jag att, paragraf för paragraf, få genomgå förslaget för att dervid angifva de ändringar, som nu gällande värnpligtslag skulle genom förslagets antagande komma att undergå.

fiO

KomjL Maj;ts Nåd. Proposition N:o ö.

Art. I. Alliiiiiinut bestämmelser.

§ 1. Oförändrad.

§§ 2 och 3. Dessa båda §§ hafva ansetts böra byta plats, alldenstund det torde vara ändamålsenligt, att den §, som handlar om värnpligtens fullgörande, föregår den §, som handlar om frikallelse från värnpligtens fullgörande. I § 2 (förutvarande § 3), andra stycket, har ordet »uppkallade» ersatts af ordet »inkallade».

§ 4. Den nuvarande § 4, som föreskrifver, att beväringen tillhör hären eller flottan, landstormen endast hären, bör utgå, enär landstormsmän, som erhållit sin utbildning vid flottan, kunna behöfva tagas i anspråk för det lokala kustförsvar (sjöbefästningar o. d.), som lyder eller kommer att lyda under flottan. I stället har den §, som handlar om värnskatten, inskjutits, och torde densamma lämpligen erhålla plats efter den §, som bestämmer, hvilka värnpligtige äro frikallade från värnpligtens fullgörande.

§ 5. 1 inom. 2, första stycket, hafva orden »Tjenstetiden enligt § 3,

mom. 1» utbytts mot »Tjenstetiden i beväringen». Mom. 2, tredje stycket, torde, i betraktande af den utsträckta öfningstiden och af den omständigheten, att den första tjenstgöringen (rekrytskolan) i allmänhet tager sin början det ena året på hösten för att afslutas under det derpå följande,

böra erhålla en ändrad lydelse, och synes det dervid vara ändamålsenligt

att öfverlåta åt Konungen att bestämma, huru förhållas skall, då värnpligtig uteblifvit från endast en del af tjenstgöringen.

§ 6. I första stycket har ordet »tjenst» utbytts mot »tjenstgöring»

§8 7—10. §§ 7 och 9 hafva undergått mindre redaktionsändringar

Art. II. Om de värnpligtiges inskrifning och redovisning.

Ofvanstående rubrik har erhållit en ändrad lydelse. Denna underafdelning af lagen handlar visserligen hufvudsakligast om de värnpligtiges inskrifning, men den berör äfven deras redovisning.

§ 11. Denna § har undergått den ändring som betingas deraf, att inskriiningsområde skall indelas i rullföringsområden, samt särskilda sjörullföringsområden bildas.

Kongl. Majds. Nåd. Proposition N:o 3. &1

§ 12. Mom. 1 har egentligen endast undergått redaktionsändring och bragts i öfverensstämmelse med förhållandena, sådana dessa utvecklat sig. Dock har det ansetts lämpligt, att då pastorerna till mantalsskrifningsförrättarne återsända de öfver de inskrifningsskyldiga värnpligtige upprättade listorna, dessa senare, för undvikande af onödig omgång, böra vara åtföljda af de värnpligtiges prestbetyg. --om

Föreskrifterna i hittillsvarande mom.. 2—4 motsvaras af de föreslagna mom. 2 och 4, hvarvid, bland annat, de skyldigheter, som åligga direktion för sjömanshus, öfverflyttas till sjömanshusombudsman.

I mom. 3 (förutvarande mom. 5) är ordet »husförhörslängderna» ersatt af ordet »församlingsböckerna». i, .!- . liihi,'

§ 13. Den ändrade lydelsen af inom. 1 beror af de ändrade föreskrifterna angående indelning i värnpligtsområden. ;-

§ 14. I fråga om lydelsen af mom. 7, hvilket motsvarar det första stycket uti nuvarande § 14, är att märka, att, då, enligt den föreslagna lydelsen af § 25, icke alla å sjömanshus inskrifna värnpligtige skola inskrifvas vid flottan, måste vid inskrifningsförrättning pröfvas, hvilka af dessa värnpligtige skola tilldelas flottan eller truppslag af hären. Fördenskull vore det ur militär synpunkt önskvärdt, att samtliga å sjömanshus inskrifna värnpligtige skulle personligen inställa sig vid inskrifningen. Men med hänsyn till de svårigheter, som en sådan skyldighet skulle vålla dem, som äro inmönstrade till sjöfart, har ifrågavarande skyldighet ansetts böra utsträckas endast till de å sjömanshus inskrifna värnpligtige, hvilka icke äro inmönstrade till sjöfart. Beträffande dem, som äro inmönstrade till sjöfart, skulle sjömanshusombudsmännen fortfarande vara förpligtade att aflemna för deras inskrifning erforderliga uppgifter.

Anledningen till att personalen vid lots- och fyrinrättningarna icke vidare omnämnes uti inom. 1 framgår af hvad chefen för sjöförsvarsdepartementet anfört rörande denna personal (jfr § 48).

Mom. 1 är i öfrigt affattadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stycke uti värnpligtskomiténs förslag.

Det andra stycket uti nuvarande § 14 har ansetts böra utgå, sedan uti § 12 föreskrifvits, att listorna öfver de inskrifningsskyldiga värnpligtige skola, vid återsändandet till mantalsskrifningsförrättarne, vara åtföljda af de värnpligtiges prestbetyg.

Föreskriften, att värnpligtig i visst fall eger åtnjuta ersättning för inställelse vid inskrifningsförrättning, torde böra inflyta uti värnpligtslagen, dä värnpligtigs öfriga förmåner äro upptagna i densamma (jfr § 35). I sådant syfte har det nya vurm. 2 blifvit attattadt.

Mom. 3 är lika lydande med tredje stycket uti nuvarande § 14, med

62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tillägg åt' bestämmelsen i nuvarande § 19 mom. 1 e), att med inskrifningsbok skall följa utdrag åt värnpligträgen samt åt andra lagar och stadgande» rörande krigsmagten.

§ 15, Det torde vara ändamålsenligt, att denna § i inom. 1 först töreskrifver, hvarest inställelse till inskrifningsförrättning i regeln skall ega rum, innan den behandlar undantaget. Slutorden i nu gällande § »så vidt han icke till annat område i laga ordning öfverfiyttar» synas vara öfverflödiga, hvarjemte uttrycket »är kyrkobokförd» torde hafva företräde framför uttrycket »är mantalsskrifven», enär de värnpligtiges inskrifning och redovisning ske efter deras kyrkobokföringsort och icke efter mantalsskrifningsorten.

Det' nya inom. 2 handlar om å sjömanshus inskrifva värnpligtiges inskrifning. t

'• •'• Ä ' * . ♦;/ .; .;M ♦ O*’ yyi i; • • '(■ ‘i *

' fij.- i Pjr if'r rf: . » {i •; j ' .

*r » ;• ..ft i r . r .•> .

lr- il -KiVH i * f>. ;; ;; i. V

Art. III. Om uppskof med iuskrifniug eller tjenstgöring, så ock om frikallelse efter inskrifning.

I ofvanstående rubrik har ordet »och» ansetts böra ersättas af »eller», hvarjemte rubriken erhållit ett fullständigande tillägg, utvisande att Art, III äfven handlar om frikallelse efter inskrifning.

§ 16. Till denna § har fogats ett nytt inom., inom. 4, för att fullständiga lagstiftningen i detta ämne, nemligen angående det fall då inskrifven värnpligtig blifver oförmögen till tjenst vid rikets försvar.

§ 17. Denna § är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med värnpligtskomiténs förslag, hvars mom. 2 och 3 ansetts kunna lämpligen sammanföras till ett inom., inom. 2.

Art. IV. Om iuskrifuingsnämnd och iuskrifningsrevision.

*

' {- M >-T i V * * 1> ■ " ' ; ’ • • '; i ? . r • : : , f 7 ' . . ' * ‘ • • V» . • • , ; • t ■ ! _ • ' J D

§ 18. Ändringen uti mom. 1, första stycket, motsvarande första stycket i nuvarande $ 18, beror af den föreslagna värnpligtsområdesindelningen. Samma inom. har, för tillgodoseendet af flottans intressen, ansetts böra erhålla ett tillägg af innehåll, att officer af flottan må närvara vid sammanträde af inskrifningsnämnd för rullföringsområde, ur hvilket ett större antal värnpligtige inskrifves i flottan.

63 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition iV.-o 3.

Mom. 2 gäller inskrifningsnämnd för sjömanshus.

Mom. 3 motsvarande andra stycket i nuvarande § 18, har ansetts böra undergå den ändring, att inskrifningsnämnd skulle, utan ordföranden, vara beslutsinessig. Inskrifningsnämndens göromål böra nemligen kunna fortgå, om ordföranden skulle insjukna eller eljest icke föriätta sin tjenst, äfven under den tid, som skulle förflyta, intill dess ny ordförande hinner förordnas.

§ 19. Till grund för denna §:s mom. 1 och 3 ligger värnpligtskomiténs förslag, från hvilket de dock afvika i tvenne fall.

Enligt mom. 1 c) eget- inskrifningsnämnd »besluta» om frikallelse af vid inskrifningsförrättning frånvarande värnpligtig, under det att den enligt värnpligtskomiténs förslag skulle »derom yttra sig till ledning vid frågans afgörande utaf den i § 21 omförmäla, inskrifningsrevision». Dels synes nemligen inskrifningsnämnden kunna, genom kronobetjeningen och de valda ledamöterna, lättare än inskrifningsrevisionen skaffa sig noggranna och fullständiga upplysningar om den värnpligtiges tjenstbarhet, dels synes det mindre ändamålsenligt att, i likhet med hvad komitén föreslagit, ombilda inskrifningsrevisionen till en omedelbart beslutande myndighet med delvis samma åligganden som den myndighet (nämnden), hvars åtgärder den är satt att granska. Inskrifningsrevisionen bör tydligen, Såsom också benämningen angifver, hafva till uppgift att granska inskrifningsnämnds beslut samt afgöra deröfver afgifna besvär. Genom att göra inskrifningsrevisionen till i första hand beslutande skulle också hvarje möjlighet upphäfvas föi- den värnpligtige att anföra klagan öfver det ursprungliga beslutet äfvensom att i sammanhang härmed förete nya upplysningar.

Sista stycket uti mom. 1 har ansetts böra erhålla det fullständigande tillägget, att afvikande meningar (yrkanden af den officer åt flottan, hvilken är närvarande vid inskrifningsnämnds sammanträde) skola antecknas till det protokoll, som föres öfver nämndens beslut.

I mom. 3 är, i jemförelse med värnpligtskomiténs i denna del afgifna förslag, vidtagen den ändring, att inskrifning genom inskrifningsområdes- (sjörullföringsområdes-) befälhafvare!! må kunna ske äfven beträffande den, som endast en gång uteblifvit från inskrifningsförrättning, samt att denna bestämmelse sålunda är tillämplig på alla från sådan förrättning uteblifna.

Enligt nu gällande värnpligtslag kan värnpligtig, som med eller utan laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning, icke blifva inskrifven förr än vid följande års inskrifningsförrättning. Enligt den föreslagna lydelsen al' mom. 3 skulle inskrifning af sådan värnpligtig kunna, mellan de arliga inskrifningsförrättningarna, verkställas af inskrifningsområdesbefäl-

64 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

häfvare eller, beträffande å sjömanshus inskrifna värnpliktige, af sjörullföringsområdesbefälhafvare. Denna, föreskrift, i förening med den uti § 42 föreslågna bestämmelsen om värnpligtigs hemtning till inskrifnings undergå,ende, torde sär skild t vara egnad att förebygga upprepandet af förseelse i fråga om inställelse till inskrifning.

Slutligen har ett nytt mom. 2 angående inskrifningsnämnd för sjömanshus tillkommit.

§ 20. Denna § är affattad med ledning af värnpligtskomiténs förslag, men har rätten att anföra besvär öfver inskrifningsnämnds beslut inskränkts till värnpligtig, som beslutet rörer. Då enligt deri* föreslagna lydelsen af sista stycket i § 19 inom. 1, afvikande mening (yrkande) skall tagas till protokoll, kommer nemligen denna (detta) att behörigen pröfvas af in skri fningsrevisionen, oaktadt särskilt besvär icke är afgifvet.

§ 21. Uti första stycket äro orden »För hvarje inskrifningsömråde» ersatta af »För inskrifningsömråde», samt derefter äro tillagda orden »jemte inom detsamma belägna sjömanshus». Inskrifningsrevisionen torde nemligen kunna, vara gemensam för såväl inskrifhingsområdet som inom detsamma belägna sjömanshus, hvarigenom, såsom för närvarande är fallet, frågor rörande samtliga å hvarje särskilt sjömanshus inskrifna värnpligtige — både de, som tilldelas flottan, och de, som inskrifvas vid håren — komma att pröfvas af en och samma myndighet.

I fråga om inskrifningsrevisions beslutsmessighet har genom det nya inom. 2 införts den ändring, som betingas, af den föreslagna lydelsen af §18 *mom. 3.

§ 22. Denna § är affattad i öfverensstämmelse med värnpligtskomiténs förslag, med undantag deraf att underafdelningen b) ändrats till öfverensstämmelse med § 19 mom. 1 c) uti nu föreliggande förslag samt att, i enlighet med hvad ofvan under § 19 anförts, föreskriften i underafdelningen d) uti värnpligtskomiténs förslag om inskrifning inför inskrifningsrevisionen af hemtad värnpligtig uteslutits, hvarjemte det förtydligande tillägg gjorts, att företräde i fråga om uttagande till de särskilda truppslagen af hären eller till viss tjenst vid flottan för den, hvilken dertill frivilligt anmält sig, gäller endast »vid lika lämplighet».

1 i § 23. Oförändrad.

Art. Y. Om de värnpligtiges tjeustgöringsskjldighet i be vänligen.

Då denna underafdelning af vämpligtslagen handlar om de värnpligtiges tjenstgöring, har i rubriken ordet »tjenstskyldighet» ersatts af »tjänstgöringsskyldighet».

65 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 24. Denna § hav undergått endast en mindre, förtydligande redaktionsändring.

§ 25. I fråga om den ändrade lydelsen af denna § hänvisas till hvad chefen för sjöförsvarsdepartementet i denna del anfört.

Ett nytt inom., mom. 3, har för fullständighetens skull ansetts böra tillfogas denna §.

§ 26. Denna § har undergått endast en mindre redaktionsändring.

§ 27. Mom. 1. Detta mom. handlar om de värnpligtiges tjenstgöring i fredstid. Hvad tjenstgöringen vid hären angår, hänvisas till de allmänna grunder, som närmare utvecklats uti det statsrådsprotokoll, som är vidfogadt den nådiga propositionen angående ny härordning, och beträffande utbildningstiden för flottans värnpligtige till hvad chefen för sjöförsvarsdepartementet nyss anfört samt till samma departementschefs anförande till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden denna dag, hvilket är bilagdt statsverkspropositionen under femte hufvudtiteln.

Föreskriften uti sista stycket, att värnpligtig, uttagen till trängen i förvaltningstjenst eller egentlig sjukvårdstjenst, d. v. s. till sj likvaktare eller sjukvårdare, äfvensom till stationstjenst vid flottan eller till särskild befattning vid hären eller flottan, är afsedd att på ändamålsenligaste sätt ordna utbildningen af dessa värnpligtige, för hvilka fullgörandet af repetitionsöfningar icke har någon särskild betydelse.

De uti nu gällande värnpligtslag, mom. 2, meddelade bestämmelserna angående värnpligtigs befrielse från öfning i fredstid skulle utgå, enär sådan befrielse icke vidare skulle ega rum.

Mom. 2. Detta inom., som är nytt, innehåller den föreskrift, att värnpligtig, som vid slutet af tjenstgöringstid är kommenderad till sjötjenst, är skyldig att tjenstgöra ombord, till dess fartyget efter återkomsten till flottans station blifvit afmönstradt, äfvensom bestämmelser rörande dagaflöningen under den Överskjutande tiden. Denna föreskrift afser sådana fall, der på expedition varande fartyg, genom väderleks- eller andra oförutsedda förhållanden blifvit förhindradt att inom utgången af beväringens tjenstgöringstid återkomma till flottans station, och skulle således endast i undantagsfall komma att tillämpas.

Mom. 3. Detta mom. är affattadt med ledning af värnpligtskomiténs förslag, mom. 2., dervid de föreslagna föreskrifterna undergått den jemkning, som betingas af utsträckningen af de värnpligtiges tjenstgöring i fredstid.

§ 28. Denna § är oförändrad, med undantag af att uti mom. 1 efter ordet »kräfver» infogats mellanmeningen »så ock när det erfordras till afvärjande af uppror», samt att uti mom. 2 ordet »äfven» framför »bevä- ' Bill. till Riksd. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 9

66 Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 3.

ringens andra uppbåd» uteslutits, och uttrycket »vid olika vapen» ändrats till »vid olika truppslag af hären, eller vid flottan».

§ 29. Denna § är affattad i det syfte, att man vid mobilisering må kunna anlita alla utvägar, då det gäller att till tjenstgöring inkalla vare sig beväringen eller landstormen.

Derjemte har tillkommit ett nytt mom., mom. 2, hvarigenom värnpligtig, som tillhör beväringens första uppbåd och vistas utom riket, alägges skyldighet att vid utbrott af krig, oberoende af särskild inkallelse, anträda hemfärden, så snart ske kan.

§ 30. Denna § har ansetts böra delas på två stycken; det förstaangående värnpligtigs lydnadspligt, det andra innehållande en föreskrift för befälet.

j § 31. Skälen hvarför den värnpligtige äfven i fråga om inställelse till tjenstgöring bör lyda under krigslag, har jag framhållit uti mitt föregående anförande. Likaledes torde det vara med militärisk tukt och ordning öfverensstämmande, att den värnpligtige vid mönstringstillfälle lyder under^ samma lag. För fullständighetens skull har i denna §, äfvensom i §§ 35 och 36, uttrycket »under marsch» erhållit tillägget »eller annan färd».

§ 32. Rörande lydelsen af denna § hänvisas till mitt och chefens för sjöförsvarsdepartementet förut hållna anföranden.

En ny föreskrift i denna § rörer å sjömanshus inskrifna värnpligtiges mönstringsskyldighet.

§ 33. Mom. 1 har undergått den ändring, att för tillgodoseende åt de kraf, som mobiliseringen framställer, Konungen skulle kunna uti de afseenden, hvarom detta mom. handlar, utfärda föreskrifter för särskilda fall.

Mom. 2 är affattadt med ledning af de militära reservanternas i värnpligtskomitén i denna del afgifna förslag, mom. 2 och 4, med den skilnad, att orden »två manader» utbytts mot »en månad». Derjemte har detta mom.. utvidgats för att fullständiga föreskrifterna angående värnpligtigs anmälningsskyldighet.

Mom. 3. Hvad angår detta inom. — som förpligtar å sjömanshus inskrifven beväringsman, som icke är i tjenstgöring eller till sjöfart mönstrad, att hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress —, torde uppmärksamheten böra fästas derpå, att den uti nuvarande § 33 inom. 3 för flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige stadgade anmälan, vid flyttning från ett sjömanshus till ett annat eller vid afgång från sjömanshus, genom det nya momentets lydelse kommer att upphäfvas. Anledningen härtill är, att vid sådan flyttning eller afgång förfares på det

67 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sätt, att vederbörande sjömanshusombudsman afförer eller införer den sjömanshusskrifne ur eller i sjömanshusets registerbok, hvarför verkställandet af ifrågavarande anmälan lämpligen torde böra åläggas sjömanshusombudsmännen genom särskildt utfärdade bestämmelser rörande deras åligganden ifråga om redovisningen af flottans å sjömanshus inskrifna vämpligtige.

§ 34. Mom. 1 har undergått den ändring, som betingas af den utsträckta tjenstgöringstiden och dennas fördelning. Att värnpligtig, som på grund af fast anställning vid hären eller flottan anses hafva fullgjort den honom åliggande första tjenstgöring, bör deltaga i repetitionsöfning med vederbörlig åldersklass, är helt visst en erforderlig föreskrift såväl för uppfriskande af hans färdigheter som ock för underlättandet af det fast anstälda manskapets (underbefälets) rekapitulation.

Rörande det i mom. 2 införda tillägg, att äfven värnpligtig, som aflagt examen vid navigationsskola, skall tillhöra beväringens första uppbåd under hela sin tjenstetid i beväringen, hänvisas till chefens för sjöförsvarsdepartementet anförande.

Art. VI. Om de värnpligtiges underhåll och förmåner i beväringen.

§ 35. Mom. 1. Billigheten synes kräfva, att, i motsvarande fall som värnpligtig erhåller godtgörelse för inställelse vid inskrifning, ersättning tillgodokommer honom vid mönstringsförrättning, och har detta mom. i sådant syfte blifvit affattadt.

Art. VII. Om landstormen.

§§ 36 och 37. I fråga om lydelsen af dessa §§ hänvisas till hvad som i det föregående sagts angående landstormens användning vid krigstillfälle. Föreskriften om, när till landstormen hörande värnpligtig lyder under krigslag, har ansetts böra förtydligas.

§ 38. Några föreskrifter för landstormens organisation torde icke böra finnas uti värnpligtslagen, lika litet som denna lag innehåller bestämmelser angående organisationen af beväringens första och andra uppbåd.

§ 39. Denna § har undergått endast några smärre redaktionsänd ringar.

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Art. VIII. Om påföljd för åsidosättande af denna lags föreskrifter, så

ock om laga förfall.

§ 40. Denna § motsvaras i nu gällande värnpligtslag af § 41 mom. 1 och 2, och hänvisas beträffande densammas lydelse till mitt nyss hållna anförande.

§ 41. Mom. 1 är lika med § 42, och mom. 2 lika med § 40 i nu gällande värnpligtslag, med den ändring att bötesbeloppet för uteblifvande utan laga förfall från mönstring, eller för försummad anmälan, i öfverensstämmelse med hvad förut anförts, höjts till tio kronor.

§ 42. I denna §, som är ny, hafva på ett ställe sammanförts föreskrifterna angående de fall, då värnpligtig skall vara underkastad heintningsäfventyr. Det torde kunna antagas, att dessa föreskrifter, derest de med kraft och följdriktighet komma att tillämpas, skola, i fråga om nedbringandet af antalet förseelser mot värnpligtslagen, visa gynsamma verkningar. Rörande affattandet af denna § i öfrigt hänvisas till mitt förut hållna anförande.

§ 43. Mom. 1 har undergått en förtydligande redaktionsändring angående laga förfall.

Mom. 2 har erhållit det tillägg, att å sjömanshus inskrifven värnpligtig, som vid krigstillfälle inkallas till tjenstgöring, skall, så snart ske kan, anträda hemfärden, till förekommande af att sådan beväringsman, då han befinner sig i utländsk hamn, så belägen, att han utan svårighet eller tidsutdrägt kan anträda hemfärden, må kunna uteblifva och såsom skäl derför åberopa laga förfall.

§ 44. Denna § är lika med värnpligtskomiténs förslag med det tillägg, att sjukdom såsom laga förfall kan styrkas med intyg äfven af embets- (tjenste-) man i statens tjenst.

Art. IX. Om åtgärder med anledning af förseelser mot denna lag, så ock om

användning af böter.

. ,■ '• ,f • t' ."i • It >S >.. • ■

Rubriken är ändrad i öfverensstämmelse med värnpligtskomiténs förslag, med den skilnad att orden »åtal och andra» uteslutits.

§ 45. Med anledning af de föreslagna straffbestämmelserna angående förseelser mot värnpligtslagen har § 45 i nu gällande värnpligtslag uteslutits och ersatts med § 46 af samma lag, hvilken § i behöriga delar blifvit omredigerad.

§ 46. Denna § motsvaras af §§ 47 och 48 i nu gällande värnpligtslag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

69 Art. X. Särskilda bestämmelser.

Denna rubrik har ansetts böra införas.

§ 47. Denna § motsvarar § 49 i nu gällande värnpligtslag.

§ 48. Denna § är ny och handlar om personalens vid lots- och fyrinrättningarna värnpligtsförhållanden, och hänvisas beträffande densamma till chefens för sjöförsvarsdepartementet nyss hållna anförande.

§§ 49—51. Dessa §§ motsvaras i nu gällande värnpligtslag af §§ 54, 50 och 51, hvilken förstnämnda § ansetts böra hitflyttas från slutet af värnpligtslagen.

Öfvergångsstadganden.

Rubriken har undergått den ändring, att »Öfvergående stadganden» utbytts mot »öfvergångsstadganden».

§ 52. I fråga om lydelsen af denna § hänvisas till det statsrådsprotokoll, som är vidfogadt propositionen angående ny härordning, äfvensom till chefens för sjöförsvarsdepartementet anförande till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden denna dag, hvilket är bilagdt statsverkspropositionen under femte hufvudtiteln.

§ 53. Denna § innehåller, att föreskriften i § 4 angående erläggande af värnskatt skall tillämpas från den dag, som i särskild lag om värnskatt varder bestämd.

Sedan förslaget till ny värnpligtslag sålunda blifyit genomgånget, hemstälde föredragande departementschefen i underdånighet, att nådig proposition om ny värnpligtslag af den lydelse, bil. litt. A vid detta protokoll utvisar, måtte till Riksdagen aflåtas. •

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regen ten i nåder lemna bifall.

Ex protocollo:

G. Hagbergh.

ir -n

V. a '!

;:■ * r y . ■

- 'i.l I i <.i‘ • I i i

r, ’;!★{■ v ■;, *i: .

'■"t-fi: ’; ■ 11 K!IJ>! Wl.i

■ ■■ ■ ■ '• ,:v ^ .

')]' '■( ;,i

. /fwji&i*; -(fn:

■ili .

>■

.K v:" •

/*n. , . »i >'•!

h-'// yili ,•;(

iV! C.' vMfti-.r.' i

-yj ■ ;>T'! va !«r.f timra

:/ . ! . 1 ii I

'■> vi ir».<* -j

• ; J y

Ui

>.»

•Ht! *>

tf

v;.

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

71 Bil. 1.

P. M.

angående lagstiftningen om värnskatt.

(Utarbetad inom generalstaben.)

I. Värnskattsfrågans föregående behandling i Sverige.

I det förslag till härordning, som år 1869 framlades för Riksdagen, npptogs frågan om värnskatt. Vissa kantoner i Schweiz hade gifvit exempel på lagstiftning i sådant syfte, och i Österrike var en dylik skatt föreslagen. Uti motiveringen till nyssnämnda härordningsförslag framhölls det vara med rättvisa och billighet fullt öfverensstämmande, att värnpligtig, som till följd af ett måhända ringa lyte, af svag kroppsbyggnad eller af sin sysselsättning måste befrias antingen från beväringspligten helt och hållet eller ock endast från fredsöfningarna, icke derför borde frånkännas alla förpligtelser att på ett för honom lämpligt sätt deltaga i bördan för fosterlandets försvar. För ändamålet borde en ringa, i förhållande till den befriades förmögenhet eller inkomst eller till arten af hans sjuklighet bestämd afgift påläggas honom årligen under den tid, han eljest personligen bort fullgöra sin värnpligt.

Denna afgift borde bestämmas olika för de tvä kategorier, i hvilka befriade värnpligtige borde särskiljas, nemligen dels krigstjenstodugliga samt lotsåldermän och lotsar, hvilka kategorier helt och hållet voro frikallade från värnpligtens fullgörande, dels trängsoldater och å sjömanshus inskrifna in. fl. hvilka voro befriade endast från tjenstgöring i fredstid. Den första kategorien skulle delas i två klasser, omfattande: den första skattskyldiga mellan 20 och 27 år, motsvarande aktiva arméens 7 beväringsklasser, och den andra skattskyldiga mellan 27 och 30 år, motsvarande den s. k. krigsreserven.

72 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Skatten för första kategoriens första klass borde bestämmas i visst förhållande till den skattskyldiges afgifter enligt art. II i då gällande bevillningsstadga af den 8 september 1868 — denna art. handlade om bevillning för fast egendom eller inkomst af kapital eller arbete — såsom utgörande det enklaste, rättvisaste och med minsta svårighet vid tillämpningen förenade taxeringssättet. Ginge man tillväga på annat sätt, måste nemligen särskilda taxeringskomitéer anordnas, ledande till kostnad för staten, besvär för enskilde och måhända en temligen godtycklig klassifikation af de skattskyldige. Då emellertid många skattskyldige erlade skatt blott efter art. I — denna handlade om den personliga skydd saf giften —, måste ett minimibelopp stadgas, hvarunder värnskatten ej finge nedgå annat än vid särskilt ömmande förhållanden; hvarförutom äfven ett maximibelopp ansågs behöfva fastställas. Dessa afgifter föreslogos: minimibeloppet till 2 och maximibeloppet till 50 riksdaler (kronor). Inom dessa gränser skulle skattebeloppet bestämmas för en hvar, som erlade bevillning enligt art. II, till hälften af denna bevillnings belopp.

Värnskatten för första kategoriens andra klass skulle under hvart och ett af de tre sista beväringsåren icke understiga en eller öfverstiga tjugufem kronor. Inom dessa gränser skulle skatten bestämmas för en hvar, som enligt art. II i bevillningsstadgan erlade bevillning till fjerdedelen af dess belopp.

Värnskatten för andra kategorien föreslogs till lika belopp som för första kategorien, men skulle blott utgå under tiden för befrielsen från vapenöfningarna, inalles tre år, enär denna befrielse ansågs vara den enda fördelen för skattskyldige i den andra kategorien.

Vederbörande taxeringskomité skulle, efter anmälan af bevillningsberedningen, kunna för stor fattigdom, svårare lyte eller sjukdom medgifva minskande af eller befrielse från värnskatten. Blinda, döfstumma och svagsinta skulle alltid vara befriade från skatten.

Värnskatten skulle i sammanhang med öfriga ordinarie utskylder påföras och uppbäras af statens vanliga uppbördsman.

Dessutom stadgade förslaget, att der någon, hvilkens beväringsskyldighet fortfore, önskade blifva från densamma fri för att kunna utflytta till främmande land, dylik befrielse skulle för den, som egde tillgång, icke lemnas, med mindre han erlade den värnskatt, som belöpte sig på hvarje återstående beväringsår.

Det Riksdagens särskilda utskott, som behandlade härordningsförslaget, gillade grundsatsen om, att den, som på grund af ett måhända ringa lyte eller svag kroppsbyggnad ej pröfvades lämplig att personligen deltaga i försvaret, borde på annat sätt bidraga därtill. Men utskottet afstyrkte

73 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dock vämskattsförslaget och anförde dervid hufvudsakligen, att värnpligten borde begränsas af möjligheten att personligen fullgöra denna pligt, samt att, då ett lyte, större eller mindre, redan vore en kännbar olägenhet, vore det hvarken lämpligt eller billigt att öka denna genom påläggande af särskild skatt. Visserligen skulle enligt förslaget taxeringskomitéema kunna befria dem, som lede af svårare lyte, sjuklighet eller fattigdom, men utskottet ansåg dock, att det vore i viss mån vanskligt att öfverlemna afgörandet häraf till taxeringskomitéema, inom hvilka å skilda orter olika åskådningssätt lätt nog kunde göra sig gällande. Beträffande den föreslagna värnskatten för dem, som utvandrade, erinrade utskottet särskildt, att skatten utgjorde ett hinder för flyttningsrätten, och att bestämmelsen härom torde komma att blifva kraftlös, sedan passförordningen upphört. Hvad trängsoldater anginge, ansåg utskottet, att de icke borde befrias från öfningar i fredstid, hvadan bestämmelsen om dessas erläggande af värnskatt borde förfalla.

Första Kammaren biföll emellertid med 41 röster mot 29 förslaget om värnskatt, utom beträffande trängsoldater, men Andra Kammaren afsteg härordningsförslaget i dess helhet.

I samband med framläggande af förslag till härordning vid lagtima riksdagen år 1871 upptogs frågan om värnskatt på i hufvudsak samma grunder som år 1869. Vissa olikheter voro dock föreslagna. Sålunda skulle inom första kategorien andra klassen lemnas ur räkningen och följaktligen klassindelningen upphöra. Detta berodde derpå, att 1869 års förslags »krigsreserv» icke upptogs uti 1871 års förslag, enligt hvilket de värnpligtige efter utträdandet ur »linien» omedelbart öfvergingo till landstormen. En del värnpligtige, som voro befriade endast från »vapentjenst i krig», såsom fyrmästare, arbetare vid gevärsfaktorier m. fl., skulle fritagas från värnskatt. Värnskattens minimibelopp skulle höjas från 2 till 3 kronor, enär öfningstiden skulle utsträckas från 60 dagar (enligt 1869 års förslag) till 82 eller 90 dagar. Maximibeloppet skulle upphäivas. Bestämmelsen i 1869 års förslag, att blinda, döfstumma och svagsinta skulle ovilkorligen fri tagas från värnskatt, återfinnes ej i 1871 års förslag.

Då första beväringsklassen beräknades till 35,000 man, deraf 20,000 krigsdugliga, borde större delen af återstående 15,000 man betala värnskatt, Dennas storlek beräknades för 1872 till 50,000 kronor och efter genomförd organisation till 300,000 kronor.

Riksdagens särskilda utskott tillstyrkte värnskattsförslaget med några förändringar, hufvudsakligen afseende redaktionen. En reservant, grefve Henning Hamilton, framhöll dock, att, enär värnpligten icke kunde beslå. till Piksd. Prof. 1301. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 10

74 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

traktas såsom en vanlig skatt, utan vore en medborgerlig pligt, hvilkens uppfyllande fordrade vissa fysiska egenskaper, så kunde, der dessa saknades, värnpligten följdriktigt icke ersättas genom penningar. Endast ur den synpunkten, att hvarje medborgare i en viss ålder borde bidraga till försvaret, och att derför den, som icke kunde med sin person bidraga, i stället borde lemna sitt bidrag i penningar, kunde derför värnskattens idé försvaras. Reservanten påpekade vidare svårigheten att tillämpa värnskatten på ett fullt rättvist sätt. Antingen kunde för den värnpligtiges tjenst antagas ett medelvärde, som borde ersättas genom värnskatten, i hvilket fall denna blefve lika stor för alla från den personliga tjenstepligten befriade. Eller ock borde en hvar betala efter den tjenst, som han möjligen kunde göra, dervid skatten finge rättas efter den befriades kroppskrafter, och den till krigstjenst alldeles oförmögne blefve skattefri. Under alla förhållanden komme bestämmandet af, huru mycket den bemedlades tjenst vore mera värd än den fattiges, att innebära ett godtycke. För undvikande i möjligaste mån häraf föreslog reservanten, att ingen skulle åläggas högre värnskatt än medelkostnaden för en soldat (100 kronor), och att värnskatt icke skulle utkräfvas af den enligt bevillningsstadgan skattefrie.

Båda Kamrarna godkände denna gång förslaget om värnskatt, men stannade i olika beslut rörande härordningen i dess helhet, hvadan äfven frågan oom värnskatt föll.

Äter upptogs värnskattsfrågan i samband med det härordningsförslag, som framlades vid 1871 års urtima riksdag. Första Kammaren biföll förslaget om värnskatt, men detsamma förkastades i samband med härordningsförslaget i dess helhet af Andra Kammaren.

Efter en längre tids hvila återupptogs frågan om värnskatt i det inom generalstaben ar 1890 utarbetade härordningsförslaget, äfvensom i det utlåtande öfver detta förslag, som den 12 mars 1891 afgafs af den s. k. generalskomitén.

Generalstabens och generalskomiténs förslag innehöllo följande, lika bestämmelser rörande värnskatten:

att' värnskatt först och främst skulle påläggas värnpligtige, hvilka blifvit fri kalla de från värnpligtens fullgörande såsom varande till följd af lyte, sjukdom eller annan dylik orsak till tjenst vid rikets försvar oförmögna; och skulle sådan skatt utgöras af dem under hela den tid —.12 år, räknadU från och med det kalenderår, under hvilket vederbörande fylde 21 år — hvarunder de eljest skulle hafva tillhört beväringen; samt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

att värnskatt likaledes skulle erläggas af värnpligtige, hvilka erhölle uppskof med inskrifning, för hvarje år, som de derigenom undginge att tillhöra beväringen. x)

Beviljande af uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning skulle enligt generalstabens förslag kunna meddelas dels den, som till följd af en eller annan, möjligen öfvergående anledning, såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling eller dylikt, befunnes till tjenstgöring oförmögen eller olämplig; dels s. k. familjestöd. Generalskomiténs förslag i sistnämnda afseende var i hufvudsak liknande. I detsamma föreskrefs nemligen, att ett sådant uppskof skulle kunna medgifvas dels värnpligtig, om hvilken, på grund af tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling eller annan dylik, möjligen öfvergående anledning, tvifvel förefunnes beträffande hans vapenförhet eller graden af hans tjensteduglighet; dels familjestöd.

I fråga åter om värnskattens utgörande vid beviljande af uppskof skilde sig förslagen väsentligt. Generalstabens förslag upptog nemligen, att värnpligtig, för hvilken anledning af ofvan nämndt slag förefunnes ännu vid inskrifningsförrättningen det år, under hvilket han fylde 24 år, skulle öfverföras till landstormen, i hvilket fall han alltså fortfarande skulle erlägga värnskatt. På så sätt skulle en dylik värnpligtig komma att erlägga värnskatt under sammanlagdt lika lång tid — 12 år — som om han från början, t. ex. för lyte, helt och hållet frikallats från värnpligtens fullgörande. Undantag härifrån skulle dock ske i händelse af krig, i hvilket fall dylik värnpligtig intill uppnådda 32 lefnadsår vore skyldig inträda i beväringens reserv, hvarvid han alltså komme att blifva befriad från värnskatt. Generalskomiténs förslag åter innehöll i afseende härå, att värnskatt på grund af uppskof med inskrifning i intet fall kunde ifrågakomma längre än till det år, hvarunder den värnpligtige, som erhållit uppskof, fylde 24 år, i det han dervid, om uppskofsanledningen qvarvore, öfverfördes till beväringens reserv.

Enligt båda förslagen voro vissa kategorier värnpligtige fritagna från skyldigheten att erlägga värnskatt. Generalstabens förslag innehöll i detta afseende, att de, som lede af svårare lyte eller sjukdom eller vore medellösa, skulle kunna fritagas från värnskatten, hvarförutom dylik skatt

1) Båda förslagen upptogo ock, att värnpligtige, som tilldelades den s. k. beväringens andra linie (hvilken skulle erhålla vida kortare öfning än första linien) skulle betala värnskatt. Dock skilde sig förslagen väsentligt beträffande denna värnskatts utgörande. Då emellertid en delning af de värnpligtige på tvenne dylika linier icke nu är ifrågasatt, komma i det följande de båda härordningsförslagens bestämmelser rörande värnskattens tillämpande å beväringens »andra linie» icke att afhandlas.

76 Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

icke skulle påföras de från värnpligtens fullgörande frikallade, hvilka ätnjöte understöd eller pension såsom skadade under tjenstgöring. Generalskoiniténs förslag gick ut på att från värnskatt undantaga dem, som åtnjöte fattigunderstöd, äfvensom dem, hvilka, enligt vederbörande kommunalstyrelses intyg, borde för fattigdom eller sjuklighet från skatten fritagas.

Hvad slutligen vidkommer skattens belopp, påförande, uttagande och redovisning, lemnade generalstabens förslag — likasom dess föregångare under åren 1869- 1871 — bestämmelser härom. Värnskatten (hel värnskatt) skulle nemligen icke understiga 3 kr. — samma minimisiffra som i de båda förslagen 1871 — men i öfrigt för en hvar, som erlade bevillning enligt andra artikeln i bevillningsstadgan, x) uppgå till lika belopp med sagda bevillning. 2) Vidare skulle, enligt generalstabens förslag, värnskatten påföras och uppbäras i sammanhang med allmänna bevillningen; och befrielse från skatten på grund af sjukdom eller medellöshet skulle lemnas af »vederbörlig taxeringskomité, efter anmälan af bevillningsberedningen». Generalskomiténs förslag innehöll i motsats härtill, att det skulle särskild! i laga ordning stadgas rörande värnskattens belopp, dess påförande, användande och redovisning.

öfver generalstabens och generalskomiténs ofvan nämnda härordningsförslag afgåfvo kammarrätten och statskontoret gemensamt den 19 november 1891 infordradt, underdånigt utlåtande, i hvad angick förslagens ofvan anförda bestämmelser rörande värnskatt. Efter att hafva redogjort för hufvudinnehållet af de båda härordningsförslagens bestämmelser om värnskatt samt lemna! en framställning af värnskattens dåvarande tillämpning i Schweiz, Österrike-Ungarn och Frankrike, framhöllo embetsverken, att man hade på olika sätt sökt angifva den principiella grunden för en värnskatt. A ena sidan hade man gjort gällande, hurusom utvecklingen af arbetets fördelning haft till följd, att de tjenster, som statslifvet kräfde, måste utföras af särskilda personer, hvilka härvid aflöna des af öfriga statsborgare genom de skatter, dessa till staten utgjorde, och att, då den allmänna värnpligten i ett specielt fall upphäfde den för öfrigt gällande

x) Detta uttryck — hemtadt från 1871 års förslag — stod emellertid icke i samklang med den 1890 gällande bevillningsförordningen (af den 14 september 1883 med ändringar 1875, 1886 och 1887), i öfverensstämmelse med hvilken orden: »enligt andra artikeln i bevillningsstadgan» borde utbytts mot: »för fast egendom eller för inkomst enligt bevillningsförordningen».

2) Generalstabens förslag skilde sig alltså ifråga om värnskattens storlek från 1871 års förslag endast i det afseendet, att värnskatten enligt det förra bestämdes till lika med, enligt det senare till hälften af allmänna bevillningen.

77 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

regeln om statstjenstens utförande genom särskilda, derför aflönade organ, detta borde fritaga dem, som sjelfva fullgjorde värnpligten, från skyldigheten att betala den skatt till staten, som de eljest måst erlägga för att bereda tillgång på försvarskrafter, men deremot ej befria dem, som ej personligen gjorde krigstjenst från att i detta fall, liksom eljest, betala skatt till staten. Värnskatten skulle enligt denna åsigt vara grundad ungefär å samma förhållanden som all annan skatteskyldighet till statskassan. Såsom en konseqvens häraf skulle då kunna anses följa, att värnskatt borde utgöras af en hvar, som vore i allmänhet skattskyldig till staten och icke fullgjorde sin värnpligt.

Å andra sidan hade man betonat, att värnskattens grund och ändamål vore att pålägga dem, som befriades från värnpligtens fullgörande, en afgift motsvarande den tunga och den risk, de som fullgjorde värnpligten, måste underkasta sig. Skyldigheten att betala en dylik afgift borde derför endast inträda, i den mån vederbörande åtnjöte befrielse från en värnpligt, som eljest ålegat honom, och inkomsten af dessa afgifter användas att i en eller annan form bereda dem, som personligen fullgjorde krigstjensten, eller deras anhöriga vissa förmåner.

I allmänhet torde man kunna säga, att, der värnskatt införts, lagstiftarne dermed närmast åsyftat att utjemna de bördor, till en del äfven af rent ekonomisk art, som den allmänna värnpligtens fullgörande medförde för dem, hvilka personligen måste fullgöra densamma, så att genom en dylik skatt den, som af en eller annan anledning helt och hållet eller delvis befriades från det personliga fullgörandet af nämnda pligt, likväl ålades ett ekonomiskt offer till staten. Ett sådant syfte, hvilhet i och för sig torde vara fullt befogadt, syntes ock hafva varit bestämmande för komiterades ifrågavarande förslag, då der uti motiveringen i fråga om värnpligt och inskrifning sades, att »fordran på jemlikhet mötes i den föreslagna lagen om värnskatt».

Emellertid kunde mot införandet af en sådan skatt som värnskatten flera erinringar göras, och sådana hade äfven framstälts. Utom att en dylik skatt kunde komma att betraktas såsom innebärande ett slags friköp från den allmänna värnpligten och derigenom vara .egnad atf försvaga nationens känsla för och uppfattning af den senare, kunde nemligen anmärkas, att fullgörandet af värnpligt och utgörandet af en skatt icke vore med hvarandra jemförliga eller kunde mot hvarandra rättvist afvägas, och att i synnerhet, der skatten drabbade sådana, Indika på grund af sjukdom eller lyte vore oförmögna till krigstjenst, och hvilka vanligen äfven egde mindre förvärfsförmåga, skatten kunde komma att drabba tyngre än det personliga fullgörandet af värnpligten, hvilket senare vederbörande dess-

78 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

utom till äfventyra skulle hafva vida föredragit, om sådant tillåtits honom. Härjemte kunde anmärkas, att en värnskatt i ganska ojemn mån träffade de . skattskyldiga, i det. att för sådana skattepligtige, hvilka fortfarande åtnjöte understöd af sina föräldrar, skatten i sjelfva verket komme att utgöras af dessa . senare, under det att de skattskyldige, hvilka sjelfva måste sörja för sin bergning, äfven sjelfva finge vidkännas skatten, samt att, om, såsom i utlandet vore vanligt, skatten bestämdes äfven med hänsyn till den skattskyldiges föräldrars förmögenhet eller inkomst, föräldrar till söner, hvilka icke godkänts såsom dugliga till militärtjenst, komme att i skatteväg hårdare betungas än sådana, hvilkas söner finge göra krigstjenst.

. Slutligen och framför allt kunde erinras, att svårigheterna att stadga rättvisa och lämpliga grunder, efter hvilka skatten i hvarje särskilt fall borde bestämmas och utgöras, voro så afsevärda, att ensamt af denna anledning det kunde sättas i fråga, om en dylik skatt borde komma till stånd, helst som densamma i statsfinansielt hänseende icke kunde blifva af någon större betydenhet.

Efter att hafva redogjort för de vigtigaste bestämmelserna rörande värnskatt uti de åren 1869 och 1871 framlagda härord ni ngsförsla^en yttrade embetsverken:

I fråga om värnskattens belopp öfverensstämmer det inom Generalstaben upprättade, nu föreliggande förslaget, med de vid 1871 års riksdagar framlagda allenast med den skillnad, att värnskatten i förstnämnda förslag satts till lika belopp med bevillningen, under det att den i de äldre förslagen var bestämd till allenast hälften deraf. Lämpadt efter nu (år 1891) gällande bevillningsförordning skulle förstnämnda förslag innebära, att värnskatten bestämdes dels till ett minimibelopp af 3 kronor, dels ock så att skatten för enhvar, som erlade bevillning för inkomst eller för fastighet till högre belopp än 3 kronor, utginge med lika belopp som nämnda bevillning.

Bevillning utöfver 3 kronor erlägges för närvarande (år 1891) för jordbruksfastighet af mer än 10,000 kronors taxeringsvärde, för annan fastighet .och frälseränta med högre taxeringsvärde än 6,000 kronor samt för inkomst af kapital eller arbete, hvars beskattningsbara belopp är hö°re än 300 kronor. Då enligt § 11 i (år 1891) gällande bevillningsförordnfng 450 kronor af dylik inkomst äro fria från bevillning, såvida den skattskyldiges årsinkomster, deri inbegripna äfven hustruns, understiga 1,200 kronor, samt vidare å ort, der bostadskostnaden är synnerligen hög i jemförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, äfvensom i de fall, der särdeles ömmande omständigheter förekomma, det bevillningsfria af-

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

draget må ökas med högst 200 kronor, så följer häraf, att i de fall, der den skattskyldige icke har annan inkomst än af kapital eller arbete, kräfves för att bevillningsafgiften skall öfverstiga 3 kronor, att nämnda inkomst taxerats till mer än 750 kronor eller, om högre afdrag än 450 kronor medgifvits, till ett belopp mer än 300 kronor större än sistnämnda afdrag, således om högsta medgifna afdrag, 650 kronor, beviljats, till mer än 950 kronor.

Med förslaget att låta värnskatten utgå med lika belopp som bevillningen, om denna öfverstiger 3 kronor, åsyftas uppenbarligen att lämpa värnskatten efter de skattskyldiges olika förmögenhetsvilkor och inkomstförhållanden, så att en person i bättre ekonomisk ställning komme att utgöra värnskatt till högre belopp än den mindre bemedlade. Detta syfte skulle emellertid genom förslaget långt ifrån fullständigt uppnås. Tvärtom skulle genom värnskattens bestämmande efter den skattskyldiges bevillning, flera orättvisor uppkomma, beroende af de grunder, bevillningsförordningen för bevillnings utgörande uppställer.

Sålunda utgöres bevillning för fastighet icke efter den inkomst, fastigheten lemnar. Fastighetsbevillningen kan derför motsvaras i vissa fall af en högre, i andra fall af en vida lägre inkomst, än som motsvarar lika stor inkomstbevillning, och värnskatten skulle alltså kunna komma att föranleda en föga jemlik beskattning för fastighetsegare, å ena, och för dem, som erlade inkomstbevillning, å andra sidan.

Då vidare bevillning för fastighet utgöres med lika belopp, vare sig fastigheten är belastad med skuld eller icke, skulle egaren till en betydligt gäldbunden fastighet komma att erlägga lika stor värnskatt som den, hvilken egde gravationsfri fastighet till samma taxeringsvärde.

Genom bevillningsförordningens föreskrift, att bevillning af jordbruksfastighet skall utgå med 3 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, men af annan fastighet med 5 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, komme dessutom värnskatten att för egare till jordbruksfastighet stanna vid lägre belopp än för egare af annan fastighet till samma taxeringsvärde, ehuruväl den senare fastighetens natur icke behöfde medföra, att dess egare befunne sig i bättre ekonomiskt läge än den förres.

Men äfven der inkomstbevillningen lades till grund för värnskatten, skulle sådant leda till lika stora, om ej större, oegeritligheter. Detta varder isynnerhet uppenbart, om man erinrar sig, att enligt bevillningsförordningens bestämmelser bolag och juridiska personer skola sjelfva beskattas för sin inkomst, och icke delegarne personligen. Den, som uppbär inkomst från bolag, skulle således gå fri från värnskatt för denna inkomst,

so

Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 3.

under det att den. som hade inkomst af sådan beskaffenhet, att han derför i egen person måste utgöra bevillning, linge värnskatten bestämd derefter. En person med t. ex. 10,000 kronors inkomst af aktier sluppe således utgifva högre värnskatt än 3 kronor, under det att den, som egde samma inkomst af rörelse, som han sjelf bedref, finge betala sådan med 100 kronor, och den, som vore taxerad för 1,000 kronors inkomst af arbete med 450 kronors afdrag, måste erlägga 5 kronor 50 öre i värnskatt.

Härjemte må icke lemnas oanmärkt, hurusom taxeringen af fastighet och af inkomst esomoftast lemnar rum för befogade erinringar i fråga om rättvisa och jemlikhet, beroende detta till stor del på att tillförlitliga och fullständiga uppgifter icke äro för taxeringsmyndigheterna att tillgå. Eu obillig och ojemn taxering blefve naturligtvis så mycket mera kännbar, om densamma skulle ligga till grund icke allenast för bevillningen och derefter utgående kommunala utskylder, utan äfven för värnskatten.

Af det anförda torde vara uppenbart att, om man vill låta värnskatten utgå efter en persons inkomst, detta syftemål icke fullständigt uppnås genom att bygga värnskatten på den allmänna bevillningens grund, utan att för ett fullt tillfredsställande resultat i nämnda afseende vore af nöden att företaga en upptaxering efter särskilda, derför stadgade grunder.

Om man emellertid, oafsedt de erinringar, som ofvan blifvit framstälda emot lämpligheten deraf, att bevillningen lägges till grund för värnskattens bestämmande, ville antaga denna grund, blefve åtminstone oundgängligt att meddela en bestämmelse af innehåll, att. den, som egde inkomst, för hvilken till följd af bevillningsförordningens föreskrift han icke personligen utgjorde bevillning, skulle erlägga värnskatt till lika stort belopp som den bevillningsafgift, hvilken skulle belöpa å nämnda inkomst, derest vederbörande vore pligtig betala sådan.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida värnskatten ens i något fall borde utgå efter inkomst, eller om den icke i stället borde uteslutande erhålla formen af en personlig afgift. Till stöd härför skulle kunna anföras, att värnpligten drabbar alla på ungefär lika sätt, och att derför den afgift, som träder i dess ställe, borde vara lika för alla. Detta skulle dock i sjelfva verket medföra en stor obillighet och visar sig ännu mindre befogadt, om — såsom rigtigast torde vara — värnskatten betraktas ej såsom en afgift, erlagd för befrielse från värnpligtens fullgörande, utan såsom eu skattepålaga, införd för att, så vidt ske kan, utjemna värn- , pligtens tunga. Uppfattas värnskatten såsom eu skatt, bör densamma ock ökas i mån af skatteförmågan, och till följd häraf torde densamma böra utgå med högre belopp i mån af högre inkomst.

81 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Då emellertid värnskatten uteslutande skulle drabba personer i yngre ålder, hvilka, såvidt de tillhörde de i ekonomiskt afseende bättre lottade samhällsklasserna, i allmänhet under större delen af denna tid icke hafva någon egen inkomst, utan äro i åtnjutande af underhåll från sina föräldrar, torde det böi’a tagas i öfvervägande, om icke här såsom i andra länder, der värnskatt införts, det borde föreskrifvas, att vid bestämmande åt skattens belopp hänsyn skall i vissa Dill tagas till den skattskyldiges föräldrars inkomst eller förmögenhet. Åtminstone torde detta vara en väsentlig förutsättning för, att ett stadgande om värnskattens ökning i män af en högre inkomst skulle medföra något mera afsevärdt finansielt resultat. Att en dylik förhöjning i allt fall icke skulle komma att sa synnerligen ofta inträda, torde man kunna sluta åt följande ur skatteregleringskomiténs betänkande af den 13 september 1882 hemtade uppgifter om antalet enskilde skattskyldige i riket ar 1879.

Antalet egare af jordbruksfastighet som nämnda år erlade bevillning, understigande 3 kronor, uppgick till 259,289, antalet af dem, som

erlade från och med 3 till 10 kronor, till 34,093 och af dem, som erlade högre bevillning, till 6,816. Hvad egare af annan fastighet angår, val’ antalet af dem, som erlade mindre än 1 krona i bevillning, 51,275, af dem, som erlade från och med 1 krona till 5 kronor, 20,806 och af dem, som erlade högre bevillning, 13,136. För dem, som erlade bevillning för inkomst af kapital och arbete, understeg bevillningen 3 kronor för ett

antal af 136,515, för ett antal af 28,347 utgjorde den från och med 3 till 5 kronor, för ett antal af 32,144 från och med 5 till 10 kronor; för 37,709 uppgick den till högre belopp.

1 öfrig! kan vid de nu föreslagna bestämmelserna om värnskatt

erinras, dels att det icke torde vara billigt att ålägga dem värnskatt, hvilka erhålla uppskof med inskrifning på den grund, att de äro sina närmastes enda ekonomiska stöd; dels att, om äfven komiterades förslag, att värnskatt skall åligga dem, som icke tilldelas beväringens första linie, för inskrifningsåret och det derpå följande, kan sågas i visst afseende hafva företräde framför Generalstabens förslag i denna del, enligt hvithet värnskatt i hithörande fall skall utgå för hela beväringstiden, men med blott halfva beloppet mot eljest, samt med undantag för de år, då den värnpligtige är tjenstgörande, det förra förslaget likväl medför, att värnpligtig kan för samma år blifva, skyldig såväl att utgöra effektiv tjenst som att erlägga värnskatt; dels och slutligen att det icke torde vara öfverensstämmande med värnskattens grund och natur, att befrielse ifrån densamma skall kunna erhållas annorledes än för fattigdom, således icke, på sätt äfven föreslagits, för lyte eller sjukdom.

Bih. till Ril-.vl. Prof. 1901. 1 Sand. 1 Afd. 3 Höft.

82 Konrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Härjemte synes det, derest värnskatt införes, vara förtjent af öfvervägande, huruvida icke dylik skatt under någon lämplig form skulle kunna påläggas dem, som från riket utvandra utan att hafva fullgjort sin vårnpligt.

Sedan embetsverken anställt vissa, beräkningar angående den inkomst, som genom en värnskatt i öfverensstämmelse med Generalstabens förslag till ny härordning af år 1890 skulle kunna beredas statsverket, och som de uppskattade till lägst 500,000, högst 1,000,000 kronor, fortsatte de sålunda;

Äfven om inkomsten af värnskatten stege till detta belopp, lärer den emellertid icke kunna sägas för statsverket blifva af någon mera afsevärd betydenhet i finansielt hänseende. Huruvida vid sådant förhållande, med genomförande hos oss af en mera utsträckt värnpligt,’ värnskatt bör komma till stånd, torde alltså närmast böra göras beroende deraf, att för denna skatt en lämplig form kän utfinnas. Att de nu föreslagna, till embetsvérkens utlåtande föreliggande bestämmelser i detta syfte icke, enligt embetsverköns mening, oförändrade kunna läggas till grund för eu lag om värnskatt, följer af hvad ofvan anförts.

Slutligen anse sig embetsverken böra erinra derom, att, om en värnskatt skall i vårt land införas, det äfven torde böra tagas i öfvervägande, huruvida det lämpligen må stadgas, att den statsinkomst, som genom värnskatten erhålles, får allenast för visst ändamål användas; och kunde härvid tilläfventyrs ifrågasättas att använda denna inkomst för penningeaflöning till de värnpligtige, som utgjorde krigstjenst.

II. Värnskattfrågan i Norge.

Genom en den 20 sistlidne oktober till norska stortinget, afbiten nådig proposition föreslås stiftande af en lag om »vämpfigtsskatt». Beslutet om aflåtande af sagda lagförslag har föregåtts af en grundlig förberedande behandling, och i Väsentliga delar är förslaget affattadt på grundvalen af en af en norsk militärstipendiät afgifven reserapport angående ifrågavarande förhållanden i Schweiz, Österrike-Ungern, Serbien, Italien, Frankrike och Tyskland och dessas tillämplighet för Norge.

Lagförslaget innehåller i hufvudsak följande.

83 KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Värnskatt erlägges af förvärfsduglige värnpligtig^ som icke fullgöra den personliga tjenstepligten. Endast de, som i värppligtslagen äro frikallade — statskyrkans ordinarie piaster och teologie professorer samt lotsåldermän och fasta lotsar — äro från skatten befriade.

Värnpligtige, som vilja utvandra efter fylda 18 år — den tidpunkt då värnpligten börjar — men före utgången af de 12 första värnpligtsåren, betala skatt för återstoden af de 12 åren. ; , ,

De hvilkas förvärfsförmåga är i väsentlig grad nödsatt, betala halt värnskatt, så ock ynglingar mellan 16 och 18 år, som vilja, utvandra..

Befriade från skatten äro förvärfsodugliga krymplingar och svagsint!! samt värnpligtige, hvilka på grund af under tjenstgöring ådragen skada eller sjukdom frikallas från värnpligtens vidare fullgörande.

Skatten erlägges i allmänhet årligen för hvarje af de 12 första värnpligtsåren. Utvandrare betala pa en gång för de år, som vid tiden för utvandringen återstå af de 12 första värnpligtsåren.

Skatten påföres och uppbäres i sammanhang med och efter samma regler som öfriga ordinarie utskyld’ — förutsatt att stortinget bestämmer att en del af skatten skall utgå efter förmögenhet och inkomst — men är förfallen först 3 månader efter den vanliga statsskatten. Föräldrar äro ansvariga för hos dem boende söners skattebetalning. I samma syfte kunna arbetsgivare åläggas att innehålla tjenares o. s. v. aflöning.

Samma tjensteman, som uppbära de vanliga utskylderna, uppbära

värnpligtsskatten.

Inkomsten af värnpligtsskatten af sättes till en fond, som med stoltingets begifvande användes för försvarsändamål.

Lagen skulle tillämpas första gången på 1902 års klass och efter den 1 april sagda år på utvandrare, som icke tillhöra äldre årsklasser än 1902 års.

Vid lagförslagets föredragning yttrade chefen för norska försvarsdepartementet bland annat följande:

Den fundamentala förutsättningen och hufvudmålet för de nutida värnpligtssystemen vore att med afseende på värnpligtsbördan uppnå likhet för alla. Såväl i Norge som i andra länder hade man eftersträfva! att aflägsna alla orättvisor i detta afseende. Och dock undginge en stor del af den manliga ungdomen i värnpligtsåldern — mellan V* och it aflida styrkan — den militära tjenstgöringen helt och hållet. För att såvidt möjligt råda bot för denna orättvisa hade flera europeiska stater under de senare åren infört värnpligtsskatt.

84 Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Gilvetvis före!linnés ett missförhållande mellan den medborgare, som fullgjorde sin värnpligt, och den, som derifrån frikallades, och något borde göras för att afhjelpa detsamma. o Men svårigheten vore att afgöra, huru detta ändamålsenligen skulle ske. A ena sidan vore det tydligt, att större likhet i fråga om värnpligtsbördan allenast stode att ernå genom ett ekonomiskt offer af de frikallade, men å andra sidan finge värnpligten icke betraktas såsom en börda, utan som eu rättighet, hvadan densammas fullgörande med penningar skulle kunna verka nedsättande. Emellertid måste framhållas, att värnpligtens fullgörande medförde såväl eu personlig börda som eu ekonomisk förlust. Den frikallade måtte gerna varda fri från det personliga offer, som icke stode i hans magt att fullgöra, men borde deremot icke fritagas från den ekonomiska uppoffringen. Ty under det lian ostörd kunde fortsätta sitt arbete, sina studier o. s. v. och såväl i fred som under krig kunde egna sig åt sitt enskilda förvärf, rycktes hans värnpligtig6 kamrat bort derifrån. Värnpligtsskattens teori skulle lämpligen så kunna uttryckas: »Den, som fullgör sin värnpligt, värnar sitt land både med arm och pung; den frikallade befrias från att värna med armén, men pligten att värna med pungen qvarstår och måste fullgöras.»

Detta åskådningssätt finge sitt uttryck i sjelfva namnet, om benäinnämningen värnpligtsskatt infördes.

Vid afgörandet af hvad som lämpligen borde inflyta i förevarande lag och hvad som borde finna plats i eu eventuel skatteförordning, hade man fristat särskild vigt vid, att lagen i fråga borde utgöra eu del af värnpligtslagstiftningen. Uppfattningen vore den, att skatt endast påfördes för en budgettermin i sender, hvadan beträffande värnpligtsskatten icke blott skattesatserna utan också en del bestämmelser, om huru den ekonomiska värnpligtsbördan skulle uttagas, borde blifva föremål för hvarje stortings afgörande.

De föreslagna bestämmelserna om, hvilka som borde erlägga hel eller half värnskatt och hvilka som borde från skatten helt och hållet befrias, både vid granskning inom finansdepartementet ansetts 'icke böra i lagen inflyta. Men då, såsom i lagförslaget förutsattes, åt hvarje ordinarie storting öfverlätes att fastslå, såväl om värnskatt under året skulle utgå som ock skattens belopp, och om den skulle erläggas som personskatt, förmögenhets- eller inkomstskatt, torde man icke träda grundlagen för nära genom ofvan berörda bestämmelser. Ihågkommas borde, att lagen i fråga icke kunde betraktas som en vanlig skattelag utan såsom en värnpligtslag afsedd att utjemna den militära tjenstgöringsbördan genom att pålägga

85 Kom/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

den värnpligtige, som ej gjorde personlig tjenst, ett ekonomiskt offer svarande mot det, som den tjenstgörande måste underkasta sig.

Att lagen i fråga vore en värnpligtslag, framginge också af åtskilliga i det följande berörda bestämmelser. Sålunda kunde icke, liksom i fråga om de vanliga beskattningslagarna, denna skatt påläggas hvarje inkomstbringande verksamhet, utan måste densamma knyta sig till den värnpligtiges person. Den skulle sålunda tråda i kraft och upphöra efter samma grunder, som vore för den personliga värnpligten gällande. De skattskyldige skulle alltså utgöra sin ekonomiska värnpligt efter enahanda grunder som den personliga tjensten. De komme att underkastas kontroll i samma afseenden med hänsyn till vistelseort och vore i sådant hänseende underkastade krigslag.

På grund af anförda förhållanden borde reglerna för vämpligtskatten i lag stadgas, hvadan bestämmelserna huru skatten skulle utgå så vidt möjligt borde i lagen inflyta.

Efter denna allmänna motivering för lagens hufvudgrundsatser, behandlade föredraganden dess särskilda bestämmelser.

Lagen kunde endast omfatta värnpligtige personer inom värnpligtsåren. Af dessa skulle hvar och en, som icke personligen gjorde tjenst, vare sig på grund af bristande tjenstbarhet eller annan orsak, vara skattepligtig. Skattens normalbelopp borde på den grund så bestämmas, att densamma motsvarade den ekonomiska förlust, som i medeltal belöpte sig på dem som fullgjorde personlig tjenst. Som värdemätare kunde lämpligast begagnas förhållandena vid infanteriet, hvilket truppslag hufvudinassan af de värnpligtige tillhörde.

1 den ofvan berörda rapporten föreslogs, att vid sidan åt inkomstoch förmögenhetsskatt måtte bestämmas en personskatt om 50 till 60 kronor för sådana frikallade, som vore fullt arbetsföra.

År 1889, då rapporten afgafs, hade infanteriet sammanlagdt 114 öfningsdagar, hvartill kommo i medeltal 4 gånger 4 marschdagar, hvadan den nyss angifna personskatten skulle, fördelad på sammanlagda antalet 160 dagar, uppgå till 40 ä 50 öre för försummad arbetsdag. Ett sådant belopp för militär tjenstgöringsdag kunde anses skäligt,.

Den nuvarande tjenstgöringstiden vore 144 öfningsdagar och 16 marschdagar eller tillsammans 160 (lagar. En personskatt, beräknad efter 45 öre för dag, skulle sålunda belöpa sig på 72 kronor, hvilket belopp skulle kunna anses lämpligt.

Efter gällande värnpligtslag tillhörde den värnpligtige under 12 år linien och landtvärnet. Lämpligast syntes vara att fördela skatten på

86 Ko hi/1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dessa 12 År. Den ur liga personskatten skulle således blifva 6 kronor för fullt arbetsför frikallad. (Såsom jemförelse anfördes, att motsvarande skattebelopp i Schweiz vore 6 francs.)

Den ifrågavarande skatten skulle först och främst åsyfta att pålägga de frikallade en lika stor ekonomisk uppoffring, som de vore underkastade, Indika fullgjorde värnpligten, men borde skattebeloppen rättvist fördelas äfven mellan de sålunda skattepligtige, så att ej deri ene mera betungades än den andre. Frågan blefve då, om en personlig skatt ensam vore egnad att åstadkomma denna likställighet, eller om icke vid sidan af densamma skulle ifrågasättas eu inkomst- och förmögenhetsskatt.

Detta spörsmål vore beroende af, huruvida en förmögen eller väl aflönad värnpligtig åsamkade sig större ekonomisk förlust under sin värnpligtstjenstgöring än den, som representerades af en vanlig arbetslön. Svaret härå torde blifva, att den förmögne bringade ett större offer än den obemedlade. Den väl aflönade vunne genom frikallelsen förhållandevis mycket och den illa aflönade litet; den förmögnes risk, då han måste lemna skötseln af sill förmögenhet, vore förhållandevis stor, deu obemedlades deremot ringa. För att råda hot för denna orättvisa och åstadkomma likhet i värnpligtsbördan kunde man följaktligen ej nöja sig med endast en personskatt, utan måste man särskildt fästa afseende vid inkomst och förmögenhet.

I fråga om värnpligtsskatten framstälde sig helt naturligt det spörsmålet, om vid bedömandet af den värnpligtiges ekonomiska ställning det öfverhufvud skulle vara tillräckligt att taga hänsyn till allenast hans egna förmögenhetsvilkor, eller om det icke funnes skäl att äfven fästa afseende vid föräldrars eller andra slägtingars, och huruvida icke på grund häraf sonen till förmögna föräldrar borde skatta, änskönt hans egna förhållanden icke dertill gåfve anledning.

Angående denna fråga åberopade föredraganden den ofvan anförda reserapporten, i hvilken följande förslag framstäldes. I lag vore stadgadt, att den som hade bröstarfvingar icke iinge borttestamentera mer än 1 4 af sin egendom, hvadan sönerna redan under föräldrarnes lifstid vore i besittning af fördelar, som icke torde böra lemnas obeaktade. Att rättvist uppskatta denna fördel vore vanskligt, alldenstund vid föräldrarnes frånfälle ju dessas ekonomi kunde vara vida olika mot vid den tid, då sönernas värnpligtsskatt skulle fastställas. Enär man emellertid måste taga i betraktande, att förmögenhet lika väl skulle kunna ökas som minskas, och att ofta nog den i lag tillåtna borttestamenteringsrätten ej toges i anspråk, då bröstarfvingar funnes, skulle dock utsigten till arf i hvarje fall kunna betraktas så viss, att man utan betänklighet skulle kunna uppgöra eu sannolikhetsberäkning i berörda afseende.

87 Kargt. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 3.

Om man då frånräknade dels den fjerdedel, som enligt lag kunde borttestamenteras och dels ytterligare en fjerdedel, med hänsyn till möjligheten af förmögenhetens minskande under föråldrarnes lifstid, återstode 50 procent af förmögenheten såsom ett i genomsnitt säkert påräkneligt framtidsarf att fördela på antalet barn. En dylik beräkningsgrund vore gällande i Schweiz. Gifvetvis skulle den frikallade skatta äfven för eventuel befintlig egen förmögenhet.

Föredraganden fann det ofvan angifna förslaget till beskattningsprincip teoretiskt riktigt, men ansåg, att detsamma i praktiken skulle varda svårt att tillämpa, särskild! med afseende på erhållande af för taxeringen behöfliga upplysningar. Den skattskyldige skulle dessutom icke utan skäl kunna påstå, att all rättfärdighet vore uppfyld, då han förutom personskatt betalade tilläggsskatt, för hvad han sjelf förtjenade eller egde. Det skulle synas hårdt att äfven behöfva skatta, för hvad som kunde komma på hans lött efter föräldrarne, och hvaraf han i värsta fall kanske icke skulle få ett öre. Dessutom vore beskattning af ett väntadt arf för norsk beskattningslag tillförene främmande.

Att på grund häraf skatt allenast utginge för egen förmögenhet eller inkomst, skulle kunna tyckas orättvist hårdt drabba de obemedlade i jemförelse med de mera bemedlade, ty under de första värnpligtsåren hade flertalet icke någon egen förmögenhet. Och hvad beträffar inkomst förtjenade i regeln de obemedlades söner förhållandevis mera än de bemedlades. De förra måste nemligen så tidigt som möjligt sjelfva förskaffa sig sitt uppehälle, under det de senare ännu icke afslutat sin uppfostran och allt fortfarande underhölles af sina föräldrar. Detta missförhållande skulle likväl varda rättadt under de senare värnpligtsåren, i det de förmögnes söner då efter en dyrbar uppfostran hade ernått större årsinkomster än de obemedlades. Förhållandet skulle äfven kunna utjemnas under de första värnpligtsåren, om man vid skattens bestämmande också toge i betraktande, hvad en skattepligtig, som helt och hållet eller delvis försörjdes af föräldrarne, på detta sätt kunde anses erhålla. Emellertid vore enligt föredragandens åsigt icke en dylik åtgärd lämplig, enär densamma skulle allt för mycket försvåra uppskattningen.

I öfverensstämmelse med hvad nu vore anfört, hade man tänkt sig, att vämpligtsskatten skulle bestå af en årlig personafgift och en årlig afgift i förhållande till den skattskyldiges inkomst och förmögenhet. Denna bestämmelse både emellertid icke influtit i lagförslaget, enär beslut härom skulle fattas vid årliga bevillningar, hvarigenom tillfälle gåfves att göra af erfarenheten föranledda ändringar.

88 Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

Såsom en antaglig och rättvis inkomst- och förmögenhetsskatt (på såväl egen som föräldrars förmögenhet) angafs i rapporten en krona på 100 af inkomst och en krona på 1,000 af förmögenhet, och skulle inkomst intill 500 och förmögenhet intill 1,000 kronor vara befriade från denna tilläggsskatt.

Om dessa nu angifna skattesatser eller andra komme att läggas till grund för sagda bevillning, skulle såsom nämndt årligen afgöras. Dock påpekades, att ur enkelhetens synpunkt vore det fördelaktigt, att man såvidt möjligt utförde taxeringen för värnpligtsskatten efter samma grunder, som gälla för statsskatten. Helt och hållet vore dock detta icke möjligt, i det värnpligtsskatten uteslutande knöte sig till personen, hvadan inkomst af aktier o. d. måste uppskattas i likhet med annan inkomst.

Sedan taxeringen af beskattningsbar inkomst och förmögenhet skett, skulle skattebeloppet fastslås till vissa procent deraf. Härvid borde värnpligtsskatten utgå till mindre belopp än statsskatten, och hade man tänkt sig, att den kunde bestämmas till viss del, exempelvis 1//4, af statsskatten.

Att vid detta förhållande taga exempel från något annat land vore knappast lämpligt, då så många lokala faktorer härvid inverkade. Dock förtjenade anföras, att i Schweiz utginge nu berörda skatt med 1,50 francs för 100 af inkomst och samma belopp för 1,000 francs af förmögenhet. Inkomst intill 600 och förmögenhet intill 1,000 francs voro skattefria.

Om, såsom föreslogs, skattesatserna årligen bestämdes, kunde ju desamma under särskildt tryckande förhållanden nedsättas eller möjligen helt och hållet eftergifvas. A andra sidan blefve det möjligt att höja desamma, då så påfordrades, något som kanske borde ifrågakomma i krigstid.

Såsom nämndt ansågs det rättvist, att skattens storlek gjordes beroende af den skattskyldiges större eller mindre grad af förvärfsduglighet, och hade man, med Österrike såsom förebild, ansett sig lämpligen kunna föreslå indelning i fullt arbetsföre, mindre arbetsföre och icke arbetsföre. De fullt arbetsföre skulle erlägga hela skatten, de mindre arbetsföre half skatt och de icke arbetsföre befrias från skatt. Äfven borde den, som på grund af i tjensten ådragen kroppsskada eller sjukdom blefve oduglig till krigstjenst, frikallas från att erlägga skatt.

Äfven kunde ifrågasättas, huruvida den angifna indelningen i kategorier borde gälla allenast personskatt, då ju den öfriga skatten skulle utgå efter den verkliga inkomsten eller förmögenheten. I lagförslaget hade man emellertid icke funnit lämpligt att i detta hänseende göra åtskilnad på personskatten och på inkomst- och förmögenhetsskatten.

Beträffande sådana värnpligtige, som icke fullgöra mer än en del af den personliga tjensten, och följaktligen enligt skattens natur också

89 Korist. Maj:t.s Nåd. Proposition N:o 3.

borde blifva endast delvis skattepligtiga, skulle man utgå från tjenstgöringstiden vid infanteriet, så att den, som fullgjorde kortare tjenstgöring än hälften af infanteriets, skulle erlägga half värnpligtsskatt.

Härvid borde den sammanlagda tjenstgöringstiden under alla värnpligtsåren blifva bestämmande.

Då skattens storlek berodde på graden af arbetsduglighet, vore af vigt, att på ett bindande sätt kunna afgöra denna angelägenhet. Detta afgörande torde böra trätfas af samma myndighet, som bestämmer kassation af värnpligtige, o. a. d. Om sedermera omständigheter skulle för den värnpligtige inträffa (sjukdom, olycksfall), som kunde föranleda öfverföring till en lägre klass af arbetsförhet eller till arbetsoduglighet, vore billigt att tillstädja förnyad pröfning af ifrågavarande värnpligtige i berörda hänseende.

Att utvandrare skola åläggas betala värnpligtsskatt ansågs sjelfkärt, och det kunde till och med finnas skäl för att för dem uppställa särskilda och strängare bestämmelser. Ty bland dem förefunnos icke blott till krigstjenst oduglige utan i minst lika stort antal fullt tjensteduglige, som efter att hafva erhållit sin uppfostran undandrogo sig den militära skyldigheten mot fosterlandet. Det stora flertalet utvandrare utflyttade under de lefnadsår, som närmast föregå inskrifningen. För att åstadkomma rättvisa vore det nödvändigt att redan dessförinnan beskatta dem. Ett rimligt tillvägagående syntes vara att låta skattepligten inträda vid 16 års ålder, så att hvar och en, som efter nådda 16 år önskade utvandra, skulle erlägga skatt för de kommande värnpligtsåren. Då det emellertid skulle kunna anses hårdt att utkräfva hel värnpligtsskatt af utvandrare redan vid 16 års ålder, föreslogs, att endast half skatt skulle utgå för utvandrare i åldern 16 till 18 år, men efter fylda 18 år hel skatt. Af praktiska skäl måste beträffande utvandrare skatten uttagas en gång för alla före affiyttningen ur riket, och beräknas för samtliga 12 år (eller så många som vid affiyttningen återstå) efter årets skattesatser. Vore utvandrare ännu icke inskrifven, skulle han i detta hänseende behandlas, som om han varit inskrifven vid infanteriet. I det fall att han icke skulle vara arbetsför, fri kallades han från skatten.

Äfvenledes borde stadgas, att innan tillstånd till utflyttningen meddelades, skatten skulle antingen i sin helhet vara inbetald eller ock att fpr hela skatten eller återstående del deraf godtaglig borgen skulle ställas. Aterkomme utvandrare före värnpligtstidens slut, vore fråga, huruvida han i dylikt fall skulle återfå någon del af erlagd skatt. Sålunda skulle kunna ifrågasättas att återbetala till honom skatten för de år, under hvilka

lull. till Rikstl. Prof. 11)01. 1 Sami. 1 A/d. 3 Haft. 12

90 Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

han efter hemkomsten fullgjorde sin tjenstgöringsskyldighet, och i fall han icke gjorde tjenst, likställa honom med öfriga hemmavarande frikallade. Emellertid skulle ett dylikt förfarande vålla stora praktiska olägenheter, hvadan föreslogs, att af en gång inbetald skatt under inga omständigheter afdrag eller återbetalning finge ske.

Vid försenad inskrifning, på grund af utvandring, utrikes sjöfart o. d., borde beskattningen först vid tidpunkten för inskrifningen kunna träda i kraft. Hade nemligen frånvaro från inskrifningen egt rum med laga förfall, blefve den värnpligtige i fråga- enligt gällande lag efter fylda 32 år fri från inskrifning, i hvilket fall han också borde befrias från vftrnpligtsskatt. Blefve han inskrifven vid så långt framskriden ålder, att han icke skulle hafva haft 12 värnpligtsår qvar, borde äfven i motsvarande grad skattepligtens varaktighet afkortas.

Tidpunkten för skattskyldighetens inträdande såväl som dennas varaktighet, borde bestämmas efter enahanda regler, som enligt värnpligtslagen gälla för den personliga värnpligten i samma hänseende, hvarvid dock värnpligtsskatten skulle gälla allenast de 12 första värnpligtsåren.

Beträffande lagens tillämpning anförde föredraganden följande:

Det vore naturligt att i största möjliga utsträckning låta de för den vanliga beskattningen gällande »bestämmelserna blifva tillämpliga-också på värnpligtsbeskattningen. Skatteindrifningen skulle sålunda ske af samma myndighet, som uppbär statskatten.

Skulle det beslutas, att värnpligtsskatten skulle utgå såsom en till sit-t belopp bestämd årlig personskatt, kunde de militära myndigheterna insända uppgift å de skattskyldige till vederbörande uppbördsman, i det nemligen i och med inskrifningsförrättningen i detta fall beskättningsfrågan vore afgjord. Emellertid hade man hållit: före, att äfven inkomst- och förmögenhetsskatt borde påföras, hvarför om så blefve beslutadt, taxeringen skulle göras inom kommunerna i samband med den ordinarie bevillningen, hvarvid dock, på grund af värnpligtsskattens natur, beskattning äfvenledes borde ega rum för inkomst af aktier o. d.

Kontrollen öfver de skattepligtige skulle ske genom vederbörlig militär myndighet (områdesbefäl eller inskrifningsmyndighet), hvilken till taxeringskomitéerna skulle öfversända listor öfver årets skattskyldige, i hvilka äfven angåfves, till hvilken klass hvar och en med afseende på graden af arbetsduglighet skulle hänföras.

91 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Kontrollen öfver skattens inbetalning borde så ordnas, att sedan taxeringen vore verkstad, de ofvannämnda listorna med anteckning åt taxeringskomitéerna om skattebeloppen öfversändes till uppbördsmännen, hvilka °efter afslutad uppbörd skulle anmäla utfallet till de militära myndigheterna, hvilka i sin ordning härom egde att föra anteckningar i rullorna.

För att frågan angående värnskattens påförande och uttagning skulle hinna fullständigt utredas och behöfliga förordningar i detta afseende utarbetas, borde densamma träda i kraft först med 1902 års klass.

Beträffande det ansvar, som kunde åläggas föräldrar, arbetsgivare in. fl. med afseende på skattebeloppens erläggande, föreslogs, att föräldrar hvilkas söner bodde i hemmet eller erhöllo underhåll, skulle göras fullt medansvariga såväl för personskatten som för inkomst- och förmögenhetsskatten, skolande dock föräldrarnes betalningsskyldighet först inträda, om icke beloppet kunde utkräfvas af sonen. Vidare ansågs, att arbetsgivare borde förpligtas till att, derest uppbördsman så påfordrade, innehålla skattebeloppet af skattskyldig tjeflares lön.

Angående preskriptionstid för förfallen skatt borde densamma inträda först med utgången af 12. värnpligtsåret.

Såsom förut vore påvisadt, borde erläggande af värnpligtsskatt betraktas såsom fullgörande af värnpligt, hvarför också de skattskyldige skulle rullföras och redovisas af militärmyndigheterna, På grund häraf borde de skattpligtige åläggas inställelse till mönstring o. s. v. alldeles på samma sätt som öfriga värnpligtige. Denna militära kontroll vore da att betrakta som militär tjenstgöring, hvadan de med afseende på densamma borde underkastas krigslag. Öfverträdelser kunde i regeln försonas med böter, hvilka skulle läggas till den fond, som bildades genom influten värnpligtsskatt.

Försvarsdepartementet hade vidare anmodat generalkrigskommissarien att beräkna och inkomma med uppgift på antalet skattpligtige enligt lagförslagets bestämmelser, för att man skulle kunna göra ett öfverslag åt värnpligtsskattens belopp. Sagda undersökning hade gifvit vid handen, att 1899 års rekrytklass utgjorde sainmanlagdt 23,369 man. Af dessa kunde allenast, efter vederbörliga afdrag, omkring 9,500 man beräknas blifva skattskyldiga, af hvilka omkring 2,100 skulle vara i mindre grad arbetsföra och sålunda erlägga blott half skatt.

Detta gälde den yngsta värnpligtsklassen. hör hvar och en af de följande elfva klasserna måste afdrag göras för dödsfall, nedsatt förvärfs-

92 Kontjl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

förmåga o. s. v. På grund häraf torde man med afseende ä sammanlagda antalet skattskyldiga i alla tolf värnpligtsklasserna lämpligen kunna räkna med siffran 100,000.

Med denna beräkningsgrund och ofvan anförda proportion mellan dem, som skulle betala hel, och dem, som skulle betala half värnpligtsskatt, komme den sammanlagda årliga per sonskatten att belöpa sig på öfver 500,000 kronor, efter beräkning af 6 kronor som hel personafgift. Hur stoi*t belopp, som skulle kunna inflyta genom inkomst- och förmögenhetsskatten, torde icke med tillräcklig nöjaktighet låta sig beräkna, såsom i första hand beroende af hvilken procentsats som för densamma faststäldes.

På grund af det sålunda anförda, gjorde chefen för norska försvarsdepartementet framställning om proposition till Stortinget af förenäihnda lagförslag, hvilket af regeringen bifölls.

III. Värnskattfrågan i utländska härordningar.

Frankrike.

Enligt värnpligtslagen den 15 juli 1889 och cirkulär den 7 februari 1898 erlägges värnskatt (»taxe militaire») af värnpligtige, som på grund af uppskof, frikallelse omedelbart eller efter viss tids (i regeln 1 års) tjenstgöring, för studier eller af familjeskäl m. in., helt och hållet eller delvis undgå tjensten i aktiva arméen. Från värnskatten befrias familj estöd, erkändt fattiga och värnpligtige, som hemförlofvats på grund af i tjensten ådragen skada eller sjuklighet eller af budgetshänsyn.

Värnskatten, som numera (efter 1898) erlägges under högst 3 år — deri erlades före 1898 under 17—19 år, d. v. s. ända till inträdet i territorialarméens reserv — består af:

en bestämd, personlig afgift om 6 fr. (4,30 kronor); en afgift, som rättas efter vederbörandes förmögenhet (enligt 1898 års bestämmelser 3 gånger vederbörandes personliga och bostadsskatt); samt omkostnad sprovision af 8 % å skattebeloppet.

Härtill kommer, om föräldrarne lefva, ett tilläggsbelopp i förhållande till den del af föräldrars förmögenhet, som anses belöpa sig på hvarje barn. Föräldrar och målsmän äro ansvariga för skattens betalning.

93 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

Skatten uppbäres för år i den kommun, der den skattskyldige vid början af året har sitt hemvist.

Vårnskatten lärer icke hafva lemnat så stor inkomst, som man påräknat vid skattens lagstadgande. Åtminstone delvis säges detta missförhållande böra tillskrifvas mindre rigtigt förfarande af de civila myndigheter, som skolat tillämpa lagen.

Österrike-Ungern.

Värnpligtige, som vid inskrifning eller sedermera kasserats på grund af krigstjenstoduglighet — undantagandes då odugligheten hårrör af i tjensten ådragen skada eller sjuklighet —, som utvandra eller som af andra orsaker helt och hållet eller delvis icke fullgöra sin personliga tjenstepligt, erlägga värnskatt (»militärtax») intill inträdet i landstormen, d. v. s. mellan 21—32 året, motsvarande tjenstetiden i linien, liniens reserv och landvärnet (dess reserv). Storleken af skatten lämpas efter förmögenheten och utgör från 1—100 gulden (1,78—178 kronor). I Ungern utgör dock lägsta skatten 3 gulden (5,34 kronor). I Bosnien och Herzegovina finnes ej värnskatt.

Värnskatten erlägges af de österrikiska värnpligtige — bestämmelserna för Ungern äro något olika — med belopp af 1, 2, 3, 5, 10 gulden eller jemn mångfald af sistnämnda siffra intill 100 gulden, allt eftersom den skattskyldige hänföres till den ena eller andra af de 14 klasser, efter hvilka skatten beräknas. Till lägsta klassen hänföras de, hvilkas inkomster icke öfverstiga en vanlig daglönares, och som ej betala direkt skatt. För öfrigt beräknas värnskatten till 10 % af vederbörandes direkta skatt. Föräldrar, far-, mor- eller styfföräldrar skola, om den värnpligtige erhåller sitt underhåll af dem, betala hans värnskatt under så lång tid, som de enligt allmän lag äro förpligtigade att bidraga till hans försörjning, i' hvilket fall skattens storlek lämpas efter 10 % af den andel af föräldrarnes o. s. v. förmögenhet, som belöper sig på hvarje af dem försörjdt barn.

Från värnskatt befrias värnpligtige, som åtnjuta fattigunderstöd eller eljest äro af fattigdom eller sjuklighet oförmögna att ombesörja sitt underhåll.

Värnskatten uppbäres i sammanhang med uppbörden af de direkta skatterna, och afsättes af densamma årligen 2,000,000 gulden till en fond för invalider samt officerares enkor och omyndiga barn, äfvensom för i krig fallna eller af sår aflidna befäls och värnpligtiges familjer.

Värnskatten leinnar en årsinkomst af omkring 4,000,000 gulden (7,000,000 kronor).

94 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

Schweiz.

Värnskatt erlägges af en hvar värnpligtig mellan 20—44 år — motsvarande tjenstetiden i linien (»Auszug») samt i landvärnets 1. och 2. uppbåd —, som af en eller annan anledning icke fullgör aktiv tjenstgöring. Befriade äro värnpligtige, som åtnjuta fattigunderstöd eller i öfrigt äro oförmögna till sitt uppehälle; värnpligtige, hvilka skadats under tjenstgöring m. fl.

Värnskatten består af:

a) personlig skatt af 6 francs (4,30 kronor);

b) tilläggsbevillning, beräknad efter vederbörandes förmögenhet eller inkomst med 1,5.0 franc £ör 1,000 francs kapital eller 100 francs inkomst. Kapital under 1,000 francs (720 kronor) och årsinkomst under 600 francs (430 kronor) äro dock skattefria. Dertill finnes ock ett bestämdt maximivärde, i det värnskatten icke får öfverstiga 3,000 francs (2,160 kronor).

Skattskyldigs förmögenhet beräknas efter hans fasta ooh lösa egendom med afdrag för skuld. Dock uppskattas härvid jordbruksfastighet, sedan hypoteksskuld afdragits, till endast 75 % af saluvärdet, och redskap m. in. för hushållningen tagas icke i beräkningen.

Föräldrars (eller far- och morföräldrars) förmögenhet tages ock i anspråk, och beräknas härvid halfva beloppet af den andel, som belöper sig på hvarje barn. Om den skattskyldiges fader utgör personlig krigstjenst eller, sjelf betalar värnskatt, erlägger han dock icke dylik skatt för sin son.

Mellan 32 44 år betalas blott half värnskatt; så ock om värnpligtig

tjenstgjort, minst 8 år och derefter kasserats för tjensteoduglighet eller erhållit viss tids befrielse från tjenstgöring.

Skatten uttages genom kantonalmyndigheterna. Den skattskyldiges föräldrar äro ansvariga för skatten, om den förre är omyndig eller bor i sina föräldrars hem.

Värnskatten lemnar en årsinkomst af omkring 2,250,000 kronor, deraf hälften tillfaller kantonen, och återstoden ingår till förbundskassan samt åtminstone delvis afsättes till en militärpensionsfond.

Bulgarien-

Värnskatt erlägges af för lyte eller sjukdom kasserade värnpligtige, undantagandes dem, som äro vanföra eller familjestöd.

Skatten, som erlägges under 10 år, motsvarande tjenstetiden i linien och liniens reserv, vexlar efter förmögenhetsvilkoren i 10 särskilda skattegrupper: från 10 till 500 francs per år.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

95 Grekland.

Värnskatt erlägges af hvarje ersättningsreservist, d. v. s. af värnpligtig, som approberats, men éj ingått i linien eller liniens reserv, vare sig på grund deraf att han är familjestöd eller vid lottdragningen undgått inträde i stående hären. ■;.Vlr;\ .. .

Skatten erlägges i ett för allt. Den utgår efter förmögenhetsvilkor och vexlar mellan 150—1,000 francs.

. ii' ■: . . •' V* '-rftf* 4-V ?W.. • "IM. i* '2-;?;*•>* ' i'T

Portugal.

Värnskatt erlägges af värnpligtig, som befrias från värnpligtens fullgörande eller från tjenstgöringen i fred, eller som erhåller uppskof.

* Vanföra och fattiga befrias från värnskatt.

Skatten utgår under hela värnpligtstiden, 12 år, motsvarande tjenstetiden i linien samt i 1. och 2. reserven, med 10—12 . kronor årligen.

Inkomsten af värnskatten uppgifves till 400,000 kronor per år.

*?<; v.;. . * • .4 V. 3*> *-*. - :: ' "J-•* >■*”' -V>i * ■ •• x. ■ ■ *

» Rumänien.

• • AV .. , ' j. >. i., ^ i t, «'}

Värnskatt erlägges af värnpligtige, som erhållit befrielse från eller uppskof med tjenstepligtens fullgörande, äfvensom af judar.

Fattiga befrias från värnskatt.

Skatten utgår under 9 år, motsvarande tjenstetiden i linien och liniens reserv. Den utgör vid befrielse 72 kronor årligen ocli vid uppskof 144 kr. för hvart och ett af de år, hvarunder uppskof beviljas.

... -V, ; ' , ■ •• .s t* ;.r . * >•«,• f* : vs.» 4

Serbien.

Värnskatt erlägges mellan 20—50 år, d. v. s. motsvarande hela värnpligtstiden, af hvarje värnpligtig, som helt och hållet eller delvis frikallats från tjenstepligtens fullgörande.

Endast, de, som under tjenstgöring blifvit vanföra, befrias från värnskatten.

Värnskatten belöper sig till 10 procent af den vämpligtiges öfriga skattcumgälder.

96 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

IV. Slutsatser.

Af den i det föregående lemnade redogörelsen torde framgå rättmätigheten af, att den, som af en eller annan anledning icke kommer att genom personlig tjenstgöring fullgöra sin värnpligt, i stället bör vara underkastad en ekonomisk uppoffring svarande åtminstone till en viss grad mot den, som skulle hafva drabbat honom, i den händelse han fullgjort _ värnpligtstjenstgöringen. Införandet af lag om värnskatt år en fullständigande del af värnpligtslagstiftningen, synnerligast som § 3 i värnpligtslagen, jemförd med § 1, gifver vid handen, att den som frjkallas från värnpligtens fullgörande, derigenom icke upphör att vara värnpligtig, på grund hvaraf de skyldigheter, som i öfrigt skulle kunna anses åligga värnpligtig, hvilken varder befriad från den personliga tjenstgöringen, allt framgent qvarstå. Denna uppfattning af värnpligtens innebörd utgör ytterligare ett skäl för ändamålsenligheten att införa värnskatt.

Denna skatt torde böra utgå dels såsem en, viss personafgift (grundafgift lika för alla), dels såsom en bevillning för inkomst af kapital och arbete.

Beträffande personafgiftens storlek torde såsom beräkningsgrund böra läggas den ekonomiska förlust, som sådan skattskyldig, hvilken icke kan beskattas för inkomst, d. v. s. den som, utan att vara medellös, dock allenast har inkomst till sådant belopp, att den bör blifva skattefri, skulle anses ådraga sig, i den händelse han hade måst fullgöra sin värnpligt. Härvid synas tjenstgöringsförhållandena vid infanteriet böra tjena som måttstock, dels på den grund att det stora flertalet värnpligtige fullgöra sin värnpligt vid detta truppslag, dels emedan ett visst bestämdt antal uttages till de öfriga truppslagen och till flottan, under det öfriga tilldelas infanteriet, hvadan man kan anse, att de från värnpligtens fullgörande fritagna böra betraktas såsom tillhörande sist nämnda truppslag.

Enligt förslaget till värnpligtslag skall den första tjenstgöringen vid infanteriet omfatta 8 månader samt taga sin början omkring den 1 november och följaktligen afslutas med juni månads utgång, under det att repetitionsöfningarna äro förlagda till sensommaren och hösten. Det vill då synas, som om den första tjenstgöringen icke skulle kunna anses blifva för den inkallade värnpligtige i någon högre grad ekonomiskt betungande. Dels på den grund att ifrågavarande tjenstgöring infaller under det 21—22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3,

lefnad såret, då den unge mannen i allmänhet ännu icke har några ekonomiska intressen af större omfattning eller vigt att bevaka, dels i betraktande af att densamma tager sin början vid tiden för höstflyttningen, hvarigenom årstjenaren icke utsättes för att vara utan arbete, samt pågår under jemförelsevis lång tid och under den del af året, under hvilken särskildt jordbruksarbetarens tjenst icke är af samma betydelse som under sommarmånaderna, men deremot alslutas i så god tid pa sommaren, att utsigt till arbetsförtjenst torde kunna påräknas, synes den med den första tjenstgöringen förbundna ekonomiska uppoffring icke få skattas så högt, som om tjenstgöringen vore af kortare varaktighet och uteslutande förlagd till sommarmånaderna.

Genom 1892 års urtima riksdagsbeslut bestämdes den värnpligtiges dagaflöning till 50 öre, af hvilket belopp 20 öre skulle kontant utbetalas, men återstående 30 öre innehållas för att efter tjenstgöringens slut utbekommas. Dessa sparade 30 öre per militär tjBotgöringsdag kunna betraktas, såsom en ersättning just för den ekonomiska uppoffring, som den värnpligtige ansågs underkasta sig genom den kortvariga och till sommaren förlagda, öfningstiden. Förhållandena med hänsyn till de föreslagna repetitionsöfning ärna synas vara härmed jemförbara. Under de till sammanlagdt 120 dagar uppgående repetitionsöfningarna skulle den värnpligtiges ekonomiska förlust sålunda i medeltal kunna uppskattas till 30 öre för hvarje dag eller sammanlagdt 36 kronor. Motsvarande dagsförlust under tiden för den första tjenstgöringens 8 månader torde kunna sättas till hälften eller 15 öre för hvar och fen af 245 dagar, hvilket sammanlagdt utgör 36 kronor och 75 öre. För hela tjenstgöringstiden, de 365 dagarna, skulle alltså det uppskattade sammanlagda ekonomiska offret mycket nära till sitt belopp öfverensstämma med det i Schweiz lagstadgade och det i Norge ifrågasatta, eller omkring 72 kronor.

Om då äfven hos oss 72 kronor skulle anses vara en lämpligt afvägd personafgift, uppställer sig frågan, på huru många värnpligtsår densamma bör fördelas, samt huru', ida den bör utgå till lika belopp för hvarje skatteår, eller huruvida den bör afvägas i förhållande till det antal tjenstgöringsdagar, hvilka den skattskyldige under året undgått. Det sejlare tillvägagångssättet synes teoretiskt rigtigast, men torde i praktiken vara svårt att tillämpa, hvarjemte detsamma skulle blifva allt för ojemnt och tryckande särskildt under första året. Skäligt kan sålunda vara att i likhet med i andra länder fördela skatten till lika belopp på de olika skatteåren, och likaså med exempel från andra länder föreslå, att värnskatten skall utgå för tjenstetiden i beväringen, d. v. s. de 12 första värnpligtsåren. Skattebeloppet komma följaktligen att belöpa sig till 6 kronor om året.

Bill. till itiks,I. Vrot. IDOL 1 Sami. 1 Afl 3 Höft. 13

98 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Förutom detina personskatt, hvilken är så vidt möjligt afpassad att motsvara den ekonomiska förlust, som skulle hafva åsamkats den fullt arbetsföre men från värnpligtstjenstgöringen frie medborgaren, och sålunda äfven svarar mot hans betalningsförmåga, måste finnas en skatt på inkomst (af kapital, egendom eller arbete), uppgående till så stort belopp, att den synes böra beskattas. Endast på detta sätt kan nemligen rättvisa åvägabringas mellan olika bemedlade, från tjenstgöringen frie medborgare. Denna beskattning synes enklast böra bestämmas efter enahanda grunder som den allmänna bevillningen, och skattesatserna enligt Riksdagens bepröfvande fastslås allenast för ett år i sender, hvarigenom skatten bättre kan lämpas dels efter behofvet, dels efter de beskattades förmåga. Härvid torde böra tagas i betraktande, att vid taxering äfven skulle medräknas sådan inkomst af aktier o. d., som i den allmänna bevillningen redan förut är beskattad och i den enskildes hand följaktligen skattefri. Lämpligt torde vara, att vid taxeringen hänsyn fästes vid sådant tillskott i inkomst, som hos föråldrarne inneboende eller af dem underhållen son kan anses härigenom åtnjuta, hvaremot väntadt arf icke synes böra bomma: under beskattning, dels emedan ett dylikt förfaringssätt skulle inveckla och försvåra taxeringsarbetet och dels blefve, såsom för våra förhållanden främmande, mindre tilltalande.

Beträffande medansvarighet vid skattens betalande för föräldrar med hänsyn till hemmaboende eller af dem underhållne söner, och för arbetsgivare i afseende på tjenare, torde sådant ansvar i andra hand kunna dem åläggas, hvarvid arbetsgivare vid påfordran egde innehålla aflöning för hos honom anstäld person. 1 sammanhang härmed måste också besvärstid tillerkännas föräldrar och arbetsgivare, i likhet med hvad för den skattskyldige sjelf varder stadgadt.

I de flesta andra länders lagstiftning i här berörda hänseende hafva de till värnskatt skyldiga, allt efter graden af förvärfsförmåga, indelats i olika klasser, och har skatten utgått i ett mot denna förmåga afpassadt förhållande.

En dylik grund för befrielse från eller nedsättning af värnskatten torde vara mindre vigtig. Äfven den till förvärf oförmögne kan ju besitta kapital eller egendom, som skänker afsevärd inkomst, och då lagen skall afse en utjemning i så måtto, att hvar och en skattar i förhållande till sitt ekonomiska Välstånd, bör befrielse eller nedsättning göras beroende af medellöshet eller fattigdom. Allenast den årliga personafgiften kommer gifvetvis härvid i betraktande, och torde dervid vara lämpligt, att densamma måtte kunna nedsättas till halfva beloppet för de skattskyldige, som enligt kommunalmyndigheternas intyg icke vore i stånd erlägga hela

99 Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

skattebeloppet, samt full skattefrihet inträda för dem, som enligt sådant intyg icke ens förmådde erlägga half skatt samt af dem, som åtnjöto fattigunderstöd.

Enär skatten erlägges i förhållande till den verkliga tjenstgöring, som den skatteskyldige undgått, torde den äfven i lämplig grad böi’a nedsättas för sådan värnpligtig, som fullgjort allenast en del af sin tjenstgöring och sålunda varder skatteekyldig för återstående tjenstgöringstid. Sådana värnpligtig^ utgöras af dem, som frikallas eller utvandra, innan hela tjenstgöringstiden är fullgjord. Billigt skulle då kunna anses vara, att den, som gjort minst 6 månaders tjenstgöring, betalar half skatt och den, som fullgjort minst 10 månader, blifver skattefri. Befriad från skatt bör äfven den värnpligtige blifva, som under tjenstgöring ådrager sig sjukdom eller skada, hvilken föranleder hans frikallande från värnpligtens fortsatta fullgörande, oberoende af den återstående tjenstgöringstiden.

Underkastad bestämmelserna om erläggande af värnpligtsskatt skulle, såsom förut framhållits, hvarje medborgare blifva, som af någon anledning icke komme att fullgöra den i värnpligtslagen stadgade tjenstgöringen. Sålunda böra hit hänföras såväl utvandrare som de, hvilka vid inskrifningsförrättning eller sedermera i laglig ordning frikallas.

Beträffande utvandrare är det emellertid icke tillfyllest stadga, att skyldighet till erläggande af värnskatt först inträder med värnpligtsåldern. Följden skulle då blifva, att ett stort antal, genom att utvandra under lefnadsåren närmast derförut, undandrogo sig såväl personlig tjenstgöring som skattepligt. Det enda riktiga är då att låta skattepligten för dem, som vilja ur riket afflytta, inträda tidigare än värnpligten. Och häri kan icke anses ligga någon orättvisa. Utvandraren, som har fäderneslandet att tacka för sin uppfostran, och som i allmänhet tillhör de fysiskt väl utrustade, hvilka vid inträdet i värnpligtsåldern skolat personligen tjena försvaret, och hvilken i främmande land söker förbättra sin ekonomiska ställning, får icke beredas möjlighet att helt och hållet undandraga sig alla medborgerliga uppoffringar.

Uti förevarande hänseende torde vara lämpligt att låta skattepligten inträda med det år, under hvilket ynglingen fyller 17 år. Man torde nämligen med fog kunna påstå, att vid denna ålder kroppsarbetaren och till kroppsarbetarens samhällsklass hör nog det störa flertalet utvandrare — i regeln är i stånd sjelf bidraga till sitt uppehälle. Som emellertid full förvärfsförmåga i allmänhet icke kan anses inträda förr ån senare, torde af utvandrare i åldern 17—18 år allenast half värnskatt böra uttagas, under det öfriga utvandrare skulle erlägga hela skatten. Skatten skulle oäfvet vis äfven för utvandrare böra beräknas för de 12 första värnpligts-

O

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

åren (i beväringens båda uppbåd) eller återstående år häraf vid tidpunkten för utvandringen. Nedsättning eller befrielse från skatt på grund af medellöshet skulle rörande utvandrare i regeln icke behöfva ifrågakomma.

Inbetalningen af utvandrares skatt måste af praktiska skäl” ske före utvandringen för samtliga skatteår, hvadan alltså medgifvande af tillstånd

le af, huruvida skatten är, erlagd

. O

skattebördans lättande, inbetalning terminsvis, mot aflemnande af betryggande säkerhet, skulle kunna tillstädjas, hvarvid 4 inbetalningar med ett års mellantid skulle kunna betraktas såsom lämpliga. För utvandrare måste följaktligen skattebeloppet fastslås efter en vid tiden för afflyttningen verkstad upptaxering, hvarvid beloppet för samtliga skatteåren bestämmes efter förhållandena vid denna taxering.

Om utvandrare skulle återvända till fäderneslandet före värnpligtstidens utgång och inträda i militär tjenstgöring, samt sålunda helt eller delvis fullgöra sin värnpligt, uppställer sig frågan, huruvida det icke vore med billigheten öfverensstämmande, att sådan värnpligtig erhölle eu mot sagda tjenstgöring svarande återbetalning af utlagd skatt. Fn sådan fordran får icke underkännas, under förutsättning att densammas genomförande icke vållar för stora praktiska svårigheter. Liksom annan värnpligtig, som fullgör större eller mindre del af den lagstadgade tjenstgöringen, helt och hållet frikallas från skatt eller erlägger sådan till hälft belopp, skulle alltså erlagd värnskatt delvis eller i sin helhet återbetalas till återinvandrare, hvarvid tjenstgöring af minst 6 månaders varaktighet skulle berättiga till erhållande af halfva och af 10 månaders varaktighet af hela den inbetalda värnskatten. Af praktiska skäl kan härvid icke någon ny taxering komma i fråga, utan måste i hvarje fall återbetalningen utgå från de faktiskt erlagda skattebeloppen.

Beträffande de värnpligtig^, som beviljas uppskof med inskrifning dier tjenstgöring, torde skal föreligga att också bevilja uppskof' med skattepligten. rly dessa värnpligtige få ju senare sin tjenstgöringsfråga afgjord, i det de antingen blifva tjenstgöringspligtiga, och sålunda fria från värnskatt, eller frikallade och därmed också skattepligtiga. För dem bör emellertid värnskatten utgå blott för det antal år, som de, om de icke slutligen frikallats, skulle hafva qvarstått i beväringen.

Fn undantagsställning synes emellertid de böra intaga, hvilka såsom familjeförsörjare erhålla uppskof med inskrifning och sedermera frikallas från värnpligtens fullgörande i beväringen. Beträffande dessa synes billigheten fordra, att den förmån, som på grund af ömmande omständigheter beviljas dem, icke belägges med skatt, hvadan de — såsom äfven i stats-

cner ep i«>ck Törne oora tagas

ompröfning, huruvida icke, till

101 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

kontorets och kammarrättens yttrande rörande 1891 års värnskatteförslag påpekats — böra vara från värnskatt befriade.

Hvad angår formerna för värnskattens påförande och uttagande samt kontrollen öfver dess erläggande in. in. må följande anföras. I samband med inskrifningen afgöres, huruvida de frikallade skola erlägga hel eller half skatt eller derifrån frikallas. Beträffande dem, som beviljas uppskof, uppskjutes afgörandet härom, och för utvandrare måste beslut fattas, innan tillstånd till utflyttning gifves, hvarför, om icke inskrifningsförrättning pågår, vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare måste bemyndigas härom afgöra. Uppgifter på de skattepligtige sändas till vederbörande taxeringsmyndighet (i de skattepligtiges hemort), hvilken besörjer taxering, hvarefter skatten uttages i vanlig ordning.

För den fortsatta kontrollen af de värnpligtige, hvilka icke fullgöra tjenstgöringspligten, torde böra tagas under ompröfning, huruvida icke äfven dessa böra i rullföringsområdesexpeditionerna rullföras. Blefve så beslutadt, skulle utfallet af skatte uppbörden sagda expeditioner delgifvas, hvarom anteckningar kunde göras i rullorna. En sådan af de militära myndigheterna fortsatt kontroll skulle tvifvelsutan befordra skattens indrifning och äfven underlätta den jemkning i redan fastställd taxering, som torde böra vidtagas, om skäl härtill föreligga.

Det är ju tänkbart, att skattepligtigs ekonomiska förhallanden under skatteårens lopp kunna så förändras, att han bör befrias från halfva eller hela skatten, eller att den, som erlägger allenast half skatt eller är skattefri, rättvisligen bör betala hel eller half skatt. När emellertid ursprungligen beslut i detta afseende fattats af inskrifningsmyndighet, kan det synas, som om samma myndighet borde äfven afgöra om ändring i sagda beslut.

I fråga om användningen af de genom värnpligtsskatten inflytande medlen kunna helt visst åtskilliga förslag framläggas. Enklast synas emellertid vara att de betraktas såsom vanliga statsinkomster.

Det skulle gifvetvis vara af stort intresse att kunna åstadkomma eu tillförlitlig beräkning, till hvilket belopp eu enligt nu föreslagna grunder lagstadgad värnskatt skulle kunna årligen uppgå. Eu sådan beräkning möter emellertid stora svårigheter, afl (len stund dels det befintliga statistiska materialet icke är tillräckligt och dels ändrade värnpligts- och tjenstgöringsförhållanden torde komma att på ett sätt, som icke kali med

102 Koiujl. Maj:ig Nåd. Proposition Nio 3.

bestämdhet förutses, inverka på hithörande omständigheter. Eu ungefärlig öfver slag fiber åkning kan dock erbjuda vissa hållpunkter för bedömandet af frågans finansiela sida.

Skattskyldige skulle blifva:

de, som vid inskrifningsförrättningarna pa grund af värnpligtslagens § 3 varda frikallade från värnpligtens fullgörande;

de, som enligt §§ 16 och 17 efter verkställd inskrifning eller påbörjad tjenstgöring frikallas;

de, som enligt §§16 och 17 erhålla uppskof med inskrifning eller tjenstgöring och slutligen vid 24 års ålder frikallas; salut

de, som i åldern 17-—32 år ur riket afflytta.

Den statistiska utredning, som förefinnes i förslaget till härordning bil. 3 b och c, angifver antalet af dem, som vid inskrifningsförrättningarna frikallas, till 9,450 af arets klass. På grund af afgång genom dödsfall, utvandring o. s. v. kan denna siffra anses nedgå med omkring 5 % under de första 8 och 10 % under de följande 4 åren. Sammanlagda antalet för ar sklasser na 1—12 af dessa skattskyldige skulle sålunda uppgå till i rundt tal 80,000 man. Af äldre årsklasser frikallas vid inskrifningsförrättningarna 1,280 man, hvilka kunna anses hafva sådan ålder vid inskrifningstillfället, att de blifva skattskyldige under i medeltal It) år (motsvarande 3—12 klasserna), hvadan sammanlagda antalet man för dessa år skulle, efter gjorda afdrag, blifva omkring 10,000. De vid inskrifningsförrättningarna enligt § 3 värnpligslagen frikallade skulle sålunda för årsklasserna 1—12 utgöra samnicanlagdt 90,000 man.

Beträffande dem, som senare frikallas, efter inskrifning eller påbörjad tjenstgöring, har antalet af dylika värnpligtige varit i ständigt stigande på grund af de ökade fordringar på fysisk duglighet, som de förlängda fredsöfningarna framstält. Under det dessa sålunda för åren 1888—1896 utgjorde i medeltal 1,200 man ärligen, har motsvarande siffra under åren 1897 och 1898 varit 1,900 man. Det är antagligt, att sistnämnda siffra med genomförande af den föreslagna härordningen ytterligare växer. Den omständigheten, att för äldre årsklasser värnpligtige — ända till och med 9 klassen — repetitionsöfningar förekomma, torde tvinga till en talrikare kassation, på grund hvaraf det icke kan anses öfverdrifvet att beräkna antalet i denna kategori till omkring 3,000 man om året. Det sammanlagda antalet af dem, som enligt §§ 16 och 17 frikallas från värnpligtens vidare fullgörande, torde alltså inom klasserna 1—12 kunna beräknas till 24,000 man.

De, hvilka, enligt §§ 16 och 17, erhålla uppskof utgöra årligen omkring 2,100 man. Af dessa torde omkring tredjedelen eller 700 man

103 Körtel. Mnj:ts Nåd. Proposition N-.o 3.

slutligen frikallas det år, de fylla 24 år, hvadan hela antalet dylika för de skattepligtiga, 4—12 klasserna efter vederbörliga afdrag kan beräknas till 5,400 man.

Antalet utvandrare utgör, enligt medeltalsberåkning för åren 1894 —1898, i åldern 17—18 år omkring 450, i åldern 19—22 omkring 2,480 och i åldern 23—82 omkring 2,020 man.

På grund af ofvan gjord beräkning af antalet skattepliglige kan den värnskatt, som genom personafgifterna, 6 kronor för hel och 3 kronor för half skatt, inflyter, eller värnskattens minimibelopp bestämmas. Såsom ungefärliga grunder för beräkning af dem, hvilka till följd af bristande tillgång skulle befrias från erläggande af halfva skatten eller från skatten i dess helhet, kan, enligt erfarenhet från andra länder, antagas, att af samtlige skattepligtige 22 procent skulle betala half skatt och 4 procent erhålla fullständig befrielse från skatt.

Af de 90,000 vid inskrifningsförrättningarna frikallade erlägges hel

skatt af 74 procent eller 60,600 man =............................ 399,600 kronor,

och half skatt af 22 procent eller 19,800 man =............ 59,400 , »

Tillsammans 459,000 kronor,

medan öfriga 4 / på grund af fullständig medellöshet befrias.

Af de 24,000, hvilka senare frikallas från värnpligtens vidare fullgörande, skulle med hänsyn till deras ekonomiska vilkor samma förhållande för erläggande af hel eller half skatt eller för fullständig befrielse från skatt göras gällande; men då omkring hälften af hela antalet rid frikallandet kan beräknas hafva fullgjort 6 månaders tjenstgöring eller derutöfver, hvilket befriar från halfva skattebeloppet, förändras förhållandena, så

att hel skatt erlägges af 8,880 =.......................................- 53,580 (kronor,

half skatt af 11,520 =............................-........... 34,560 »

samt fjerdedels skatt af 2,640 =-...................................— 8,960 »

Tillsammans 92,100 kronor,

medan öfriga varda skattefria.

Af de 5,400, hvilka efter beviljadt uppskof slutligen frikallas, skulle

hel skatt betalas af 4,000 =................................................ 24,000 kronor,

och half skatt af 1,200 =............................................... 3,600 »

Tillsammans 27,600 kronor.

Af utvandrare i åldern 17—18 år erlägges half skatt eller för 450 man med 16,200 (12X3X450) kronor; och af utvandrare i åldern 19—22 erlägges hel skatt eller för 2,430 man med 174,960 (12X6X2,430) kronor; allt för samtliga 12 skatteår, tillsammans 191,160 kronor.

104 Konc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utvandrare i åldern 23—32 år äro deremot skattskyldiga för ett mindre antal år, beroende af tidpunkten för utvandringen. I medeltal kunna de anses skattskyldiga för 6 år. Af dem kan emellertid hälften på grund af till 6 månader eller derutöfver uppgående, före utvandringen fullgjord tjenstgöring anses komma att blifva befriad från halfva skattebeloppet. Följaktligen skulle af utvandrarne i åldern 23—32 år för 6 skatteår

hel skatt erlägges af 1,010 man med............ 36,360 (6X6X1,010) kronor

och half skatt af 1,010 » ............ 18,180 (6X3X1,010) »

eller tillsammans 54,540 kronor.

Återbetalning af erlagda skatter till återinvandrare, som fullgöra tjenstgöring, torde icke uppgå till så stort belopp, att den bör komma i betraktande.

Minirniskatten skulle alltså årligen, sedan den nya härordningen hunnit verka genom samtliga 12 beväringsl^lasserna, komma att uppgå till sammanlagdt omkring 824,400 kronor. A detta belopp måste i första hand afräknas dels kostnader för skattens uttagande dels skattebelopp, som ej kunnat inom preskriptionstiden indrifvas. Om dessa afdrag skulle belöpa sig till 20 procent, skulle behållningen af minirniskatten uppgå till i rundt tal 659,500 kronor.

Hvad beträffar den inkomst, som skulle inflyta genom inkomstbevillningen, låta sig svårligen några beräkningar uppgöras. Med stöd af erfarenheten från Schweiz kan den meningen uttalas, att om också denna del af värnskatten uttages i jemförelsevis hög proportion, densamma dock icke torde uppgå till så stort belopp som minirniskatten.

På grund af ofvan gjord utredning låter det sig följaktligen med sannolikhet antagas, att en dels såsom personskatt och dels såsom inkomstbevillning påförd värnskatt årligen skulle bereda eu sammanlagd inkomst af omkring 1 million kronor.