angående indrag ning till statsverket af den från den så kallade bergs¬ frälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
1 N:o 54.
Kong1. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående indrag ning till statsverket af den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan; gifven Stockholms slott den 22 februari 1901.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att besluta, att den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu utgående tägtekarlsräntan må från och med år 1902 indragas till statsverket, mot vederlag till Christine församling i Falun, såsom nu varande innehafvare af berörda ränta, af ett räntans kapitalvärde efter fyra procent motsvarande belopp af 2,358 kronor 25 öre att af statskontoret till vederbörande utbetalas af under händer varande medel mot godtgörelse, hvarom Kongl. Maj:t på framställning af statskontoret vill framdeles hos Riksdagen göra framställning.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kong!. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
Hans Wachtmeister.
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 41 Käft.
2 Kongl. Maj:tS Nåd. Proposition Si.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1901.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg.
Chefen för finansdepartementet* statsrådet grefve Wachtmeister anförde i underdånighet:
I skrifvelse den 27 april 1898 har Riksdagen, med tillkännagifvande att Riksdagen på vissa i skrifvelsen angifna grunder för sin del funnit, att de å den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu hvilande två skatter, tägtekarlsräntan och vedhyggsterräntan, borde i likhet med all annan grundskatt afskrifvas, anhållit, att, enär en närmare utredning i detta ämne än den, som Riksdagen kunnat åstadkomma, syntes vara af nöden, Eders Kongl. Maj:t täcktes efter erforderlig utred-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54. 3
ning till Riksdagen afgifva förslag om afskrifning af ifrågavarande räntor.
På grund af liders Kongl. Maj:ts befallning har kammarkollegium i detta ärende den 7 november 1899 afgifvit underdånigt utlåtande, dervid kollegium tillika öfverlemnat en i kammararkivet verkstäld utredning äfvensom inhemtade yttranden från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län och öfrige vederbörande.
I fråga om tägtekarlsräntan inliemtas af berörda utredning, bland annat, att enligt de äldsta kända privilegier för bergsmännen vid Falu grufva eller Stora Kopparberget den, som dagligen utförde arbete vid grufvan, kunde å annans mark genom verkställande af visst odlingsarbete förvärfva eganderätt till ett jordområde i närheten af grufvan. De personer, som med stöd af nämnda privilegier intogo annan tillhörig jord, benämndes tägtekarlar samt de intagna jordområdena tägte- eller tägtekarlsliemman. För dessa hemman utgjorde tägtekarlarne i allmänhet ränta till kronan. Denna ränta bestod vanligen i kol, dagsverken och ro; hvarjemte tägtekarlarne skulle för sina hemman utgöra skjutsfärdspenningar. Emellertid anhöll Falu stad i sina vid 1642 års riksdag ingifna besvärspunkter, att all »tägtejord och hemman, som stoor grufweedel hafwa», måtte få köpas under bergsfrälse och de ringa medel, som derför kunde falla, användas till stadens nya kyrkobyggnad, den sedermera så kallade Christine kyrka i Falun; och genom nådig resolution den 25 februari 1642 förklarades invånarne i kalu stad berättigade ej mindre att tillhandla sig under bergsfrälsefriket dervarande tägtejord och hemman mot en billig värdering än äfven att till deras nya kyrkobyggning, som de med det snaraste borde verkställa, använda alla do medel, som för nämnda tägtejords och hemmans inlösen under bergsfrälse falla och uppbäras kunde. Genom nådigt bref den 16 augusti 1643 förklarades ock, att tägteliemman, som af kronan förpantats till bergsmännen, finge af desse jemväl inlösas under bergsfrälsefrihet. En del af tägtejorden inlöstes och blef derigenom, såsom bergsfrälse, fri från utgörande af ränta. För de hemman, hvilkas innehafvare icke begagnade sig af lösningsrätten, utgjordes fortfarande ränta under namn af tägtekarlsränta, hvilken likväl icke utgiok till kronan, utan till Christine kyrka i Falun. Denna ränta, som redan i äldre tider, ehuru efter nu mera icke känd grund, bestämdes i penningar, utgår ännu med tillsammans 94 kronor 33 öre och erlägges fortfarande till Christine kyrka. Den icke inlösta tägtejorden har nemligen, enligt hvad af omförmälda utredning framgår, städse ansetts lika med bergsfrälsejorden; och i jordeböckerna bär all
4 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 54.
tägtejörd upptagits såsom frälse med räntan under anordningstitel samt med anteckning för en del hemman, att lösen för dem till bergsfrälse donerats Christine kyrka i Falun, och för andra, att räntan vore kyrkan donerad. Räntorna af så väl de inlösta som de icke inlösta hemmanen hafva ock i räkenskaper och jordeböcker ända från 1600-talet afkortats under titel kyrkors underlagda hemman eller räntor. Genom kammarkollegii utslag den 20 november 1888 förordnades, att ifrågavarande räntor skulle från jordeboken uteslutas; och, sedan kammarkollegii berörda beslut, i hvad det afsåg räntan af den till bergsfrälse ännu icke inlösta tägtejorden, understälts Eders Kongl. Maj:ts pröfning, har Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt bref den 16 augusti 1889 låtit bero vid kammarkollegii utslag, men förklarat, att afskrifningsåtgärden ej finge anses utgöra hinder för särskild pröfning i laga ordning, huruvida Christine församling vore berättigad att uppbära ränta för den till bergsfrälse icke inlösta jorden, eller samma ränta borde till kronan ingå.
Beträffande derefter vedhyggsterräntan framgår af den i kammararkivet verkstälda utredningen, bland annat, att denna ränta uppkommit ur vissa tjenstbarheter, som bergsfrälseegarne sedan äldre tider hade att utgöra till Falu grufva. Dessa tjenstb arheter bestämdes genom nådig resolution den 17 april 1729 sålunda, att de innehafvare af bergsfrälsejord, som ej underhölle grufdelar, skulle för hvart spannland sådan jord årligen hugga ett stafrum ved till grufvan, på det att grufvan af sådana bergsfrälseinnehafvare måtte njuta någon tjenst och nytta. Då emellertid ändamålet med detta stadgande förfelades derigenom, att egare af bergs frälsejord genom inköp af en enda fjerdedel eller andel i grufvan kunde från förenämnda skyldighet befria all sådan jord, han innehade, blef genom nådigt bref den 23 september 1808 förordnadt, att innehafvarne af bergsfrälsejord skulle, vare sig de innehade grufdel eller ej, för hvart spannland jord årligen hugga ett stafrum ved till grufvan eller erlägga motsvarande afgift i penningar; och emedan skäligt vore, att sådana bergsfrälsejordegare, som icke hade grufdel eller idkade bergsbruk, borde vara skyldige till dubbelt större tjenstbarhet eller afgift för sin jord till kopparverket emot dem, som tillika egde grufdel och idkade bergsbruk samt således uppfylde egentliga ändamålet, hvarför bergsfrälsefriheten å denna jord tillkommit och i afseende hvarå de dittills varit från särskilda tjenstbarheter för jorden till kopparverket befriade, förklarades, att de bergsfrälseegare, som icke tillika egde grufdelar och idkade bergsbruk, skulle svara för två stafrum veds huggning för hvarje spannland eller motsvarande afgift i penningar. De afgifter, som på grund af förenämnda stadganden kunde inflyta,
5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
skulle insamlas till en fond för att användas till grufbrytningens befrämjande. Sedermera förordnades genom nådigt bref den 26 mars 1816, att, i stället för omförmälda genom nådiga brefvet den 23 september 1808 innehafvarne af bergsfrälsejorden ålagda skyldighet, skulle för hvarje i jordeboken upptaget s. k. durchtågsspannland bergsfrälsejord tills vidare utgöras en årlig afgift af 5 skillingar 4 runstycken banco, hvilken afgift äfven skulle till grufdriftens befrämjande användas. Sedan kontrakt om nedsättning, jemlikt Rikets Ständers beslut, af den till kronan erlagda årliga kopparräntan å Stora Kopparbergs bergslags tillverkningar mot upphörande af de bergslaget tillerkända privilegier och särskilda förmåner godkänts genom nådigt bref den 19 december 1855, blef förberörda till bergslaget dittills utgående afgift till kronan indragen och under namn af vedhyggsterränta uppdebiterad i fögderispecialräkningarna. Denna ränta, som icke är upptagen i jordeboken, utgår nu mera med tillsammans 1,797 kronor 90 öre af bergsfrälsejord inom Svärdsjö, Sundborns, Vika, Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs, Gustafs och Stora Tuna socknar af Falu fögderi samt Stora Skedvi och Säters socknar af Hedemora fögderi.
Christine församlings kyrkostämma har i afgifvet underdånigt yttrande anhållit, att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle besluta framläggande af förslag till afskrifning af tägtekarlsräntan i enlighet med Riksdagens förut omförmälda framställning, Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå, att församlingen finge af statsverket på lämpligaste sätt njuta vederlag för samma ränta.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har beträffande tägtekarlsräntan anfört, att det vore visst, att Christine församling allt sedan äldre tider, med stöd af nådiga besluten den 25 februari 1642 och den 16 augusti 1643, uppburit berörda ränta, utan att församlingens rätt dertill hittills blifvit ifrågasatt eller bestridd, vid hvilket förhållande samma ränta icke syntes utan vidare kunna beröfvas församlingen. Enär å andra sidan tägtekarlsräntan otvifvelaktigt vore att betrakta såsom en grundskatt, rörande hvilken nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 om nedsättning i och lagen den 2 december 1892 angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter egde tillämpning, kunde innehafvarne af den jord, från hvilken berörda ränta utginge, hafva grundade anspråk på befrielse, i enlighet med nyssnämnda författningar, från räntans utgörande. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att tägtejorden måtte på det sätt befrias från ifrågavarande ränta, att staten inlöste räntan och genom lämpligt vederlag hölle Christine
<5
Kontfl. Maj.is Nåd. Proposition N.-o 54.
församling skadeslös för den förlorade årliga inkomsten af samma ränta. Vidkommande derefter vedhyggsterräntan ansåge Eders Kong], Majrts befallningshafvande, att denna ränta, som nu mera inginge till kronan, vore inbegripen i den enligt gällande författningar redan bestämda grundskatteafskrifning.
Kammarkollegium har i sitt underdåniga utlåtande anfört, att kollegium jemväl för sin del funne tägtekarlsräntan och vedhyggsterräntan vara af beskaffenhet att böra i vanlig ordning nedsättas och alskrifvas. Enär dessa räntor ej inginge i jordebokssumman och således icke heller blefve föremål för granskning hos kollegium, har kollegium emellertid saknat anledning att meddela föreskrift om räntornas nedsättning i enlighet med nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892. Härtill komme, att hvad särskildt anginge tägtekarlsräntan ett tillfälligt hinder för nedsättning och afskrifning mötte derutinnan, att denna ränta för Christine församlings kyrka i Falun disponerades med anspråk på egan deråt!, hvilket anspråk vunne stöd deraf att, på sätt den åstadkomna utredningen närmare visade, tägtekarlsjordens alla räntor, såsom donerade nämnda församlings kyrka, i räkenskaper och jordeböcker förts under afkortningstitel från medlet på 1600-talet. Under sådana förhållanden ansåge kollegium i likhet med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att någon återvinningstalan beträffande ännu utgående tägtekarlsränta icke borde ifrågasättas, utan hemstälde, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition, i syfte att sist omförmälda ränta måtte från och med år 1901 till statsverket indragas mot indelningsersättning, motsvarande det kontanta belopp, 94 kronor 33 öre, hvarmed denna ränta af ålder utgjorts.
Statskontoret, hvars underdåniga utlåtande jemväl infordrats, har erinrat, att till och med år 1899 tägtekarlsräntan varit upptagen i riksstaten under åttonde hufvudtitelns anslag till kyrkors underhåll samt under rubrik: »indelning och dermed jemförlig anvisning på förslag: friheter och kyrkotionde», men att, sedan Eders Kongl. Maj:t jemlikt förberörda beslut den 16 augusti 1889 förklarat, att denna ränta skulle från jordeboken uteslutas, densamma, såsom till Christine kyrka anordnad, sedan år 1889 ej afförts i räkenskaperna och enligt beslut af 1899 års Riksdag blifvit från och med år 1900 utesluten ur riksstaten; och har statskontoret, med åberopande af hvad i ärendet förekommit, anfört, att tägtekarlsräntan vore att betrakta såsom eu skattefrälseränta, på hvilken nådiga förordningen den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild egande-
7 Kong]. Majte Nåd. Proposition N:o 54.
rätt, samt arbets- och bofven skyldighet till skattesåld kronoegendom vore tillämplig, samt att jemlikt nämnda förordning äfvensom nådiga kungörelsen den 11 maj 1900 angående utsträckning af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor det borde ankomma på Christine församling att i stadgad ordning gorå anmälan om räntans inlösande. Vidkommande derefter vedhyggsterräntan har statskontoret, som funnit denna ränta vara af beskaffenhet att böra i vanlig ordning nedsättas och afskrifvas, hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte anbefalla kammarkollegium att vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende tillkomme detta embetsverk.
Genom den utredning kammarkollegium åstadkommit är ådagalagdt, att så väl tägtekarls- som vedhyggsterräntan äro af beskaffenhet att i likhet med de å viss jord hvilande grundskatter böra nedsättas och afskrifvas. Innan en dylik åtgärd vidtages med tägtekarlsräntan, anser jag dock böra komma under pröfning, huruvida icke vederlag för denna ränta bör lemnas Christine kyrka i Falun. I detta afseende förekommer visserligen, att kronan aldrig, så vidt visadt blifvit, till förmån för nämnda kyrka afhändt sig berörda ränta, men å andra sidan är det också ostridigt, att kyrkan allt sedan medlet af 1600talet varit i åtnjutande af densamma, utan att under denna tid någon åtgärd från kronans sida lärer hafva vidtagits för att göra kronans rätt till räntan gällande. Till] stöd för anspråket att fortfarande få uppbära denna ränta kan således af Christine kyrka åberopas en mer än 250-årig oklandrad besittning af densamma och vid sådant förhållande lärer, äfven om berörda anspråk vid rättslig pröfning af detsamma icke skulle befinnas lagligen grundadt, billigheten dock fordra, att kyrkan beredes vederlag för den förlust, som genom räntans afskrifning kommer att drabba kyrkan. Beträffande då det sätt, hvarpå detta vederlag bör komma kyrkan till godo, synes det mig vara lämpligast, att, i öfverensstämmelse med hvad som iakttages vid inlösen af skattefrälseräntor, vederlaget bestämmes till ett mot räntans nuvarande belopp, 94 kronor 33 öre, svarande, efter en räntefot af 4 procent beräknadt kapitalvärde af 2,358 kronor 25 öre.
Åberopande hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Magt måtte föreslå Riksdagen att besluta, att den från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu utgående tägtekarlsräntan må från och med år 1902 indragas till statsverket, mot vederlag till Christine församling i Falun, såsom nu varande innehafvare af berörda ränta, af ett räntans kapitalvärde efter fyra procent motsvarande belopp af 2,358 kronor 25 öre att af statskontoret till
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
vederbörande utbetalas af under händer varande medel mot godtgörelse, hvarom Eders Kongl. Maj:t på framställning af statskontoret vill framdeles hos Riksdagen göra framställning;
lärande, sedan Riksdagen meddelat sitt beslut i anledning af hvad Eders Kong]. Maj:t nu torde komma att föreslå Riksdagen, Eders Kongl. Maj:t vilja anbefalla kammarkollegium att vidtaga erforderliga åtgärder för att nedsättning och afskrifning i vanlig ordning må ega rum af såväl tägtekarlsräntan som ock vedhyggsterräntan.
Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält, deri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.
Ex. protocollo:
Conrad Carleson.
■**.1 i
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.