angående anslag till bekostande af en undersökning rörande de sinnessjuke i riket
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
1 N:o 58.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående anslag till bekostande af en undersökning rörande de sinnessjuke i riket; gifven Stockholms slott den 8 mars 1901.
Med åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen att å extra stat för år 1902 bevilja ett anslag af 30,000 kronor att redan under innevarande år, i mån af behof, användas för verkställande af den utaf Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1900 begärda undersökning i syfte att utröna hela antalet af sinnessjuke i riket och, så tillförlitligt som möjligt, huru stor del af dem må anses vara i behof af vård å anstalt för sinnessjuke.
De till ärendet hörande handligar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
E. von Krusenstjerna.
liih. till ltihd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 47 Haft. (N:o 58J.
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1901.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg och Husberg.
Chefen för civildepartementet statsrådet herr von Krusenstjerna anförde i underdånighet:
Vid 1900 års riksdag gjordes uti en inom Första Kammaren väckt motion hemställan derom att, enär statens anstalter för vårdande af sinnessjuke icke lemnade plats för alla dem, som vore berättigade till vård å dessa anstalter, Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om uppgörande och framläggande för Riksdagen af fullständig plan för att åt de sinnessjuke måtte beredas behörig vård.
Statsutskottet, som förutsatte, att denna angelägenhet fortfarande såsom förut komme att vara föremål för Eders Kongl. Maj:ts uppmärk-
3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
samhet, ansåg icke, att för närvarande något Riksdagens uttalande i ämnet vore af nöden; men vid frågans företagande till behandling inom kamrarne beslöt Första Kammaren bifalla den i ämnet väckta motionen, och Andra Kammaren beslöt för sin del, med anledning af densamma, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t ville låta verkställa en särskildt anordnad sakkunnig xmdersökning i syfte att utröna hela antalet af sinnessjuke i vårt land och, så tillförlitligt som möjligt, huru stor del af dem finge anses vara i behof af vård å anstalt för sinnessjuke, samt för Riksdagen framlägga' undersökningens resultat.
Då första åtgärden för att fullständig plan för beredande af behöflig vård åt de sinnessjuke måtte kunna, på sätt Första Kammaren beslutit, uppgöras och framläggas otvifvelaktigt torde bestå i åstadkommande af sådan utredning, som af Andra Kammaren åsyftats, och å andra sidan det med Andra Kammarens beslut torde vara förenligt, att Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t anhölle om sådana åtgärders vidtagande, hvartill den af kammaren beslutade utredningen kunde föranleda, hemstälde statsutskottet, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut, att kamrarne, hvardera med frånträdande af sitt i ämnet fattade beslut, måtte besluta, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t, anhålla, att Eders Kongl. Maj:t ville låta verkställa en särskildt anordnad sakkunnig undersökning i syfte att utröna hela antalet af sinnessjuke i vårt land och, så tillförlitligt som möjligt, huru stor del af dem finge anses vara i behof af vård å anstalt för sinnessjuke, samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.
Sedan båda kamrarne bifallit denna statsutskottets hemställan, har Riksdagen uti skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den 14 maj 1900 angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel (punkt 112:o) gjort framställning i enlighet härmed.
Genom nådigt bref den 1 juni 1900 anbefalde Kongl. Maj:t medicinalstyrelsen att inkomma med underdånigt förslag, huru en sådan undersökning, som Riksdagen begärt, borde verkställas.
Till fullgörande af denna befallning har medicinalstyrelsen uti utlåtande af den 31 december 1900 i underdånighet anfört:
»Syftet med den af Riksdagen begärda undersökningen är att få utrönt, dels huru stort hela antalet sinnessjuke här i landet är, dels huru många af de sinnessjuke, som äro i behof af anstaltsvård.
Beträffande först antalet sinnessjuke, meddelas deröfver årligen en uppgift i den underdåniga berättelse, som medicinalstyrelsen, i egenskap af öfverstyrelse öfver hospitalen, har att afgifva. Uppgiften (tab. 20)
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
grundar sig på förteckningar, kvilka det enligt § 61 af nådiga stadgan angående sinnessjuke den 2 november 1883 åligger samtliga kyrkoherdar att före utgången af januari månad hvarje år öfversända till vederbörande provinsial-, distrikts- (= extra provinsial-) eller stadsläkare, och öfver hvilka dessa läkare eg a att insända sammandrag med sina årliga embetsberättelse!' till medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har vid flera tillfällen haft anledning beklaga ofullständigheten af dessa uppgifter. Ett bevis på deras ©tillförlitlighet lemna redan följande siffror. Den 1 januari 1898 qvarlågo på statens anstalter för sinnessjuke 4,241 patienter, hvilken siffra är att anse som fullkomligt exakt. Enligt de från presterskapet i januari månad samma år till tjensteläkarne inkomna uppgifterna åter skulle allenast 3,339 sinnessjuke vårdas på hospital eller asyler. Skilnaden mellan de båda uppgifterna, hvilka borde med hvarandra öfverensstämma, är således 902. Om felaktigheten uti hela den på presterskapets uppgifter till läkarne grundade summan öfver de sinnessjuke i riket år 1898 — 9,546 — vore lika stor som felet i uppgiften rörande de på statens anstalter intagna, skulle hela antalet sinnessjuke i riket år 1898 i stället vara 12,125. Men då det lärer kunna tagas för afgjordt, att det är förenadt med långt mindre svårigheter för presterskapet att hålla räkning på församlingarnas på hospital intagna medlemmar än på sinnessjuke i hemmen och eljest hos enskilda vårdade, så synes det sannolikt, att de sinnessjukes antal är ännu större. I sin berättelse till medicinalstyrelsen öfver sin verksamhet såsom öfverinspektor för sinnessjukvården i riket maj 1899—april 1900 har professoren T. Nerander uttalat den förmodan, att de sinnessjuke i Sverige skulle uppgå till vid pass 25,000 eller 5 u oo af hela befolkningen. Äfven om denna siffra är att anse som en maximisiffra, så tyder äfven den i sin mån på ofullständigheten i de uppgifter, hvilka hittills stått till buds.
För att emellertid kunna något bättre bedöma de från presterskapet inflytande uppgifterna, har medicinalstyrelsen från ett antal provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare på skilda orter infordrat presterskapets originaluppgifter öfver sinnessjuke och idioter för år 1900, hvilka sedan blifvit i tabellarisk form sammanstälda och här bifogas (bilaga till detta protokoll). Förteckningarna upptaga genomgående ett mindre antal sinnessjuke från städer än från landsbygden. I medeltal för sju större och mindre städer har sålunda antecknats 1 sinnessjuk på 812 invånare. I sex provinsialläkaredistrikt samt ett extra provinsialläkaredistrikt (Lysekil), som dock synes närmast jemförligt med en stad, har upptagits en sinnessjuk på 554 invånare. — Intet skäl finnes för
o
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
det antagandet, att sinnessjukdomarne skulle vara sällsyntare i städerna än å landsbygden, snarare tvärtom. Denna jemförelse lemnar således ett nytt bevis för uppgifternas otillförlitlighet.
Då numera på statens sinnessjukvårdsanstalter finnes vid pass en plats för hvarje 1,000-tal af rikets invånare, skulle man från Göteborg med 126,000 invånare vänta 126 vårdade på hospital eller asyl, men uppgiften vet endast af 28. På samma sätt kunde för Malmö väntas 43 på hospital intagna, men i uppgiften återfinnas allenast 9, under det att Norrköping med 40,000 invånare har 44 patienter på hospital och Luleå med 9,000 invånare har 7 af sina sinnessjuke på hospital. Göteborg och Malmö hafva visserligen ett stort antal sinnessjuke inhysta på fattighus och synas sjelfva fått draga försorg om en relativt mjmket större del af sina sjuka än till exempel Norrköping, men utan tvifvel beror en del af ojemnheterna på felaktiga uppgifter. — Uti de 7 provinsialläkaredistrikten med 115,000 invånare skulle man vänta 115 på hospital vårdade, men finner i uppgifterna allenast 76.
Ett närmare studium af ifrågavarande uppgifter är således egnadt att stadfästa styrelsen i öfvertygelsen om deras mindre tillförlitliga beskaffenhet.
En alldeles särskild ställning intaga uppgifterna från hufvudstaden. De meddela nemligen upplysning allenast om de mot afgift af staden på hospitalen intagna samt de på stadens egen asyl för sinnessjuke vårdade, men innehålla ingen som helst uppgift öfver de i enskild vård varande. För sin underlåtenhet att till vederbörande läkare lemna dylika uppgifter hafva flere af kyrkoherdarne i Stockholm anfört omöjligheten att från de folkrika församlingarnas invånare erhålla de nödiga primäruppgifterna. De få kyrkoherdar i hufvudstaden, hvilka pläga aflemna uppgifter, upptaga på sina listor ett så obetydligt antal personer, att det för enhvar med förhållandena något så när bekant omedelbart är tydligt, att ett långt större antal sinnessjuka måste finnas, angående hvilket uppgifter icke varit tillgängliga.
Då stora utsigter icke finnas, att de på grund af föreskriften i nådiga stadgan angående sinnessjuke inflytande uppgifterna om de sinnessjuke i riket framdeles skola blifva fullständigare, än de hittills visat sig vara, synes det nödvändigt att hemta uppgifter från annat håll. I sådant afseende har man då att vända sig till det material, som insamlas vid de hvart tionde år återkommande folkräkningarna, och en alldeles särskild anledning att nu söka begagna detta material gifver den omständigheten, att folkräkning skall ega rum vid årsskiftet 1900—1901. Vid folkräkningen skall rörande hvarje invånare i riket lemnas uppgift
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
angående möjligen befintligt »lyte», hvartill enligt gällande bestämmelser äfven hör sinnessjukdom och idioti. Icke heller dessa uppgifter kunna antagas vara alldeles fullständiga. Äfven enligt alla föregående folkräkningar utom den sista skulle exempelvis antalet sinnessjuke vara mindre bland städernas än bland landsbygdens invånare, hvilket, såsom ofvan erinrats, sannolikt icke i verkligheten är fallet; men fullständigare och pålitligare uppgifter lära för närvarande icke kunna erhållas.
Vid folkräkningen den 31 december 1890 uppgåfvos de sinnessjuke i riket till antalet vara 8,703 och idioterna 7,619. Summan af båda kategorierna belöpte sig således till 16,322. Enligt de i nästföljande januari månad (1891) från presterskapet till tjensteläkarne ingångna uppgifterna uppgingo sinnessjuke och idioter i riket till respektive 7,678 och 6,192, tillsammans 13,870. Sistnämnda siffror understego således folkräkningssiffrorna med respektive 1,025, 1,427 och 2,452, hvaraf framgår, att de senare måste vara fullständigare och således att uti ifrågavarande hänseende föredraga.
Folkräkningsuppgifterna för den 31 december 1900 börja, enligt hvad medicinalstyrelsen inhemtat, inflyta till statistiska centralbyrån i februari månad, i form af utdrag ur församlingsböckerna, med undantag af materialet från hufvudstaden, hvilket i form af så kallade rotelistor utarbetas af rotemännen i Stockholm; dessa listor kunna väntas inkomma till statistiska centralbyrån först mot slutet af april månad.
Uti statistiska centralbyrån sker bearbetningen af lytesuppgifterna senare än af flertalet andra uppgifter. Efter folkräkningen 1890 offentliggjordes sålunda siffrorna beträffande de sinnessjuka först år 1895 i tredje afdelningen af redogörelsen för folkräkningen. För nu ifrågavarande ändamål torde ett sådant dröjsmål icke vara lämpligt. Det kunde också undgås, om Eders Kongl. Maj:t förordnade om en särskild bearbetning af uppgifterna rörande sinnessjuke, för hvilket ändamål folkräkningsmaterialet under månaderna mars—juni detta år torde, utan väsentlig olägenhet för statistiska centralbyråns egna arbeten, kunna få användas.
Gälde det en blott räkning af antalet sinnessjuke, kunde arbetet blifva enkelt nog, men då den af Riksdagen åsyftade undersökningen äfven går ut på att bereda kännedom om antalet sinnessjuke, som äro i behof af anstaltsvärd, och en sådan kunskap icke kan erhållas med mindre de sjuke äro kända till namn och hemvist med mera, så är det nödigt att ur församlingsbokutdragen respektive rotelistorna från Stockholm göra fullständiga utdrag beträffande hvarje sinnessjuks namn, bostad, yrke, födelseår (och -ort) och civilstånd.
7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Alldenstund mången idiot äfven är att anse som sinnessjuk och presterskapets eller rotemännens uppgifter ofta torde vara otillförlitliga i fråga om skilnaden mellan sinnessjuke och idioter, synes det vara af ej mindre vigt att erhålla kännedom om antalet idioter och om dem bland idioterna, som äro i behof af anstaltsvård, än att anskaffa motsvarande uppgifter rörande de i trängre bemärkelse sinnessjuke. Medicinalstyrelsen är derför af den mening, att utdragen ur folkräkningsuppgifterna för att blifva fullt tillfredsställande borde omfatta äfven idioter.
Enligt gjord uppskattning borde på sådant sätt anordnade utdrag ur folkräkningsuppgifterna af tvenne lämpliga personer med lätthet kunna utföras under loppet af ofvannämnda månader, mars—juni 1901. Kostnaden derför kan väl icke på förhand med säkerhet uppgifvas men torde icke komma att öfverstiga 3,000 kronor, inberäknadt nödiga blanketter med mera. Arbetet torde, med afseende fäst på det bruk, som skulle göras af det samlade materialet, böra ordnas af medicinalstyrelsen i samråd med statistiska centralbyrån.
Genom andra delen af den ifrågasatta undersökningen afses att få utrönt, huru många sinnessjuke, som äro i behof af anstaltsvård. Att en dylik undersökning, för att hafva något värde, måste utföras af läkare, synes medicinalstyrelsen påtagligt, liksom att den med största sakkunskap skulle verkställas af specielt utbildade psykiatrici. Att undersökningen skulle utföras af specialister anser sig medicinalstyrelsen dock icke kunna ifrågasätta. Antagas de sinnessjuke utom anstalterna till 10,000, af hvilka i enlighet med proportionen vid senaste folkräkningen omkring 2,000 tillhöra städerna, skulle 8,000 vara att undersöka på landsbygden. Om 5 sjuka i medeltal kunde besökas på en dag, skulle 1,600 dagar åtgå för hela undersökningen. Fem personer skulle således hafva dermed full sysselsättning under nära ett år. Komme dertill idioterna och de sinnessjuke i städerna, erfordrades än längre tid. Att under så lång tid undvara ett så stort antal af läkarne vid rikets hospital — och andra specialister lära ej finnas att anlita — skulle medföra stora olägenheter för sjukvården der, äfven om läkarne sjelfva vore villiga åtaga sig ett dylikt uppdrag, hvilket torde vara mera än tvifvelaktigt. Medicinalstyrelsen anser derför, att uppdraget borde anförtros åt provinsial- och extra provinsial- samt städs- och stadsdistriktsläkare, en hvar för sitt distrikt.
I öfverensstämmelse härmed borde, enligt hvad här ofvan sagts, de ur folkräkningsuppgifterna gjorda utdragen rörande sinnessjuke och
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
idioter ordnas på särskilda listor efter läkaredistrikt och, i mån som de blefvo färdiga, i hufvud- eller afskrift meddelas respektive läkare för de åtgärder, som derefter på dem berodde.
Beträffande dessa åtgärder föreställer sig medicinalstyrelsen, att i hufvudsak samma tillvägagångssätt borde tillämpas, som af medicinalstyrelsen föreslagits i fråga om årliga resor för tillsyn öfver sinnessjukes och idioters vård uti det underdåniga betänkande, styrelsen den 30 december 1898 afgifvit angående förslag till ny stadga för sinnessjuke (§ 70 af medicinalstyrelsens förslag). Sålunda skulle de på landet anstälda läkarne uppgöra och underställa Eders Kongl. Maj:ts respektive befallningshafvandes godkännande reseplaner för besök hos dem bland de förtecknade sinnessjuke och idioterna, om hvilka de icke förut hade tillförlitlig kännedom. Sedan reseplanerna blifvit godkända, skulle besöken företagas under loppet af sommaren och hösten 1901. För de i städerna befintliga sinnessjuke behöfdes gifvetvis inga dylika reseplaner, utan besöken hos de sjuke kunde börja omedelbart efter sedan läkarne mottagit utdragen ur folkräkningsuppgifterna. Måhända behöfde dessa sistnämnda, med hänsyn till de täta flyttningarna i de större städerna, underkastas förnyad granskning i pastorsexpeditionerna samt af rotemännen i Stockholm, omedelbart innan läkarebesöken togo sin början. Sannolikt skulle det möta svårigheter för läkarne att vinna tillträde till alla sjuke. Erfarenheter från tiden för nu gällande hospitalsstadgas tillkomst, hvarigenom det först ålades tjensteläkarne att skaffa sig närmare kännedom om de sinnessjuke, visa, huruledes de anhöriga till mången sådan sjuk hysa stor betänklighet vid att oroa den sjuke genom undersökning af en för honom okänd läkare. Då det emellertid torde få antagas, att sådana sjuke i regel icke äro i behof af anstaltsvård, så torde undersökning af dem kunna uraktlåtas, om icke särskilda förhållanden synas påkalla undersökningen, i hvilket fall den, äfven med obehag för läkaren, torde böra utföras. Under pågående resor och besök hos sinnessjuke skulle läkaren antagligen erhålla kännedom äfven om sjuka, som icke funnos på listorna upptagna. Äfven hos sådana skulle de då ega att göra besök.
Till ledning för undersökningarna synas särskilda föreskrifter böra af medicinalstyrelsen meddelas.
Sedan läkarne sålunda förskaffat sig kännedom, för så vidt sådan kunde erhållas, om sinnessjuke och idioter i de olika läkaredistrikten, skulle de på förteckningarna införa anteckningar om hvar och en af dem, innefattande läkarens åsigt om de sjukes behof af anstaltsvård, och derefter återsända listorna till medicinalstyrelsen.
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
9 På detta sätt skulle material kunna erhållas för den undersökning Riksdagen åsyftat, äfven i fråga om huru stor del af de sinnessjuke i landet, som kan anses vara i behof af vård å anstalt, och det återstode då endast materialets bearbetning, som, med anlitande af person med nödig vana vid dylika arbeten, torde kunna på några månaders tid utföras.
Kostnaderna för undersökningen af de sjuke beräknades af i nåder utsedde komiterade för omarbetning af stadgan angående sinnessjuke i deras betänkande den 29 februari 1896 till i medeltal 12 kronor för hvarje på landsbygden besökt sinnessjuk och mot denna beräkning har medicinalstyrelsen intet att erinra. Om dessa sjuke i enlighet med först gjorda antagande beräknas vara högst 8,000, skulle kostnaden för deras undersökning således uppgå till 96,000 kronor. Tillkomma lika många idioter, fördubblas kostnaden. Undersökningen af vid pass 2,000 sinnessjuke och 1,000 idioter i städerna torde kunna utföras för högst 3 kronor för hvarje, således 9,000 kronor, hvartill komme kostnaden för materialets bearbetning. Hela undersökningen i denna del skulle således kräfva en utgift för statsverket af i rundt tal 200,000 kronor.
Vid denna beräkning har emellertid hänsyn icke tagits till de sinnessjuke, som redan på förhand vore för läkarne bekanta och således icke behöfva besökas, ej heller till de sinnessjuke i städerna, som vårdas på fattigvårdsanstalter och derför måste anses vara för vederbörande stadsläkare antingen kända eller relativt lätta att vinna kännedom om. I huru hög grad dessa omständigheter kunna verka till minskning i undersökningskostnaden kan emellertid icke på förhand afgöras, men med säkerhet torde dock kunna antagas, att minskningen i kostnad af denna anledning skall fullt motväga oförutsedda omkostnader, hvadan den angifna summan, 200,000 kronor, torde kunna anses såsom för ändamålet fullt tillräcklig.
Det förslag medicinalstyrelsen med anledning af den nådiga befallningen skolat afgifva, innebär sålunda:
1 ro) att förteckningar öfver de sinnessjuke och idioterna i riket anskaffas genom utdrag ur uppgifterna till folkräkningen den 31 december 1900, så snart och i den mån som dessa uppgifter till statistiska centralbyrån inflyta;
2:o) att upplysning om dem bland ofvannämnda sjuka, som äro i behof af anstaltsvård, införskaffas genom undersökning, hvars utförande enligt närmare bestämmelser, som medicinalstyrelsen torde böra med- 13ill. till infall. Prat. IDOL 1 Samt. 1 Afd. 41 Haft. 2
10 Kong], Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
dela, uppdrages åt provinsial- och extra provinsial- samt stads- och stadsdistriktsläkare, en hvar uti sitt distrikt, och mot ersättning för landsbygden enligt gällande resereglemente och för städerna och med städer jemförliga orter enligt bestämmelser, som torde böra särskildt gifvas; och
3:o) att det genom de i l:o omnämnda utdragen ur folkräkningsuppgifterna och de i 2:o föreslagna undersökningarna insamlade materialet underkastas särskild bearbetning i ändamål att lemna de åsyftade upplysningarna angående de sinnessjuke i riket».
Statistiska centralbyrån, som erhållit befallning att yttra sig i ärendet, har uti underdånigt utlåtande den 19 sistlidne januari anfört:
För utrönande af hela antalet sinnessjuke och idioter föresloge medicinalstyrelsen, att styrelsen skulle förskaffa sig nödiga primäruppgifter genom att låta under mars—-juni månader 1901 göra erforderliga utdrag ur de till statistiska centralbyrån i början af nämnda år ingående uppgifterna för 1900 års allmänna folkräkning. Centralbyrån ansåge äfven folkräkningsuppgifterna vara det enda möjliga materialet för de nu särskildt önskade upplysningarna, hvadan embetsverket också tillstyrkte det af medicinalstyrelsen i detta hänseende föreslagna förfaringssättet, om ock derigenom nog komme att vållas åtskilliga svårigheter för centralbyrån vid det samtidigt pågående granskningsarbetet med primäruppgifterna. Den af medicinalstyrelsen för ifrågavarande arbete beräknade kostnadssumman, 3,000 kronor, syntes böra blifva fullt tillräcklig.
Beträffande andra delen af föreliggande fråga, nemligen utrönandet af huru många sinnessjuke vore i behof af anstaltsvård, ansåge medicinalstyrelsen, att denna undersökning måste verkställas af läkare och att uppdraget borde anförtros åt provinsial- och extra provinsial- samt städs- och stadsdistriktsläkare, en hvar för sitt distrikt, och beräknade medicinalstyrelsen kostnaderna härför till 192,000 kronor för landsbygden och 9,000 kronor för städerna, hvartill komme kostnaderna för materialets bearbetning.
Då de kostnadssummor, som af medicinalstyrelsen ifrågasattes, vore ganska afsevärda och utan tvifvel långt större, än hvad Riksdagen kunnat vänta, syntes det böra tagas i öfvervägande, huruvida dessa kunde nedbringas genom ett något förenkladt förfaringssätt och utan att ändock bufvudändamålet förfelades. I detta syfte borde man bär kunna använda den s. k. representativa undersökningsmetoden, d. v. s. att man, i stället för att låta undersökningarna omfatta riket i dess helhet, förläde dessa endast till vissa områden bär och hvar samt läte de sålunda för dessa
Kong!,. May.ts Nåd. Proposition N:o 58.
områden erhållna resultaten gälla för hela riket. Ett sådant förfaringssätt kunde visserligen icke gifva den exakta säkerhet i resultatet, som när undersökningen finge omfatta samtliga områden i riket, men om de spridda undersökningsområdena utvaldes så, att man der kunde vänta att träffa medelförhållandena inom orten, så syntes den af statistiska centralbyrån ifrågasatta metoden böra gifva ett för ifrågavarande ändamål fullt nöjaktigt resultat.
Enligt 1901 års statskalender funnes 139 provinsialläkaredistrikt och 148 extra sådana eller tillsammans 287 läkaredistrikt för landet. Om nu medicinalstyrelsen utvalde ett lämpligt sådant distrikt i hvarje län att representera hela länets landsbygd, så borde undersökningsarbetet och kostnaden härför nedbringas ungefärligen i proportionen 287 :24 eller 12:1, samt således kostnaden blifva endast i/is af 192,000 kronor eller omkring 16,000 kronor för landsbygden. Äfven bland städerna kunde man göra dylikt urval som å landsbygden, men torde man dock, hvad städerna beträffade, böra låta undersökningen omfatta samtliga dessa, synnerligast som kunskapen i allmänhet om antalet sinnessjuke och idioter i städerna syntes vara bristfällig.
Genom nådig remiss anbefaldes medicinalstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande med anledning af hvad statistiska centralbyrån anfört i fråga om sättet för verkställande af utredning till utrönande af huru många sinnessjuke vore i behof af anstaltsvård; och har medicinalstyrelsen uti underdånigt utlåtande den 6 nästlidne februari med afseende härå anfört:
Den af Riksdagen begärda undersökningen hade antagligen till hufvudändamål att utgöra utgångspunkt för en fullständig plan för att åt de sinnessjuke bereda behöflig vård. Denna plan torde väl komma att gå ut på utvidgande af befintliga anstalter för sinnessjukes vård och uppförande af nya i den mån anslag för dessa ändamål beviljades. Det stora behofvet af flera platser för sinnessjuke vore i*edan nu väl kändt; men en säkrare grund för beräkningen af behofvets storlek skulle vinnas genom en fullständigare kännedom om det verkliga antalet af anstaltsvård behöfvande. Den afsedda förenklingen innebure erkännansvärda fördelar och skulle vara lämplig, om undersökningen endast afsåge att anskaffa en ungefärlig uppskattning af antalet anstaltsvårdsbehöfvande sinnessjuke och idioter. Då emellertid denna förenkling skulle göra resultatet af undersökningen mindre exakt, hyste medicinalstyrelsen vissa betänkligheter mot densamma.
12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Vid framställning af sitt underdåniga förslag till utrönande af huru många sinnessjuke behöfde anstalts vård, hade medicinalstyrelsen uttalat såsom sin åsigt, att en undersökning i detta syfte, för att hafva något värde, måste utföras af läkare och att den med största sakkunskap skulle verkställas åt specielt utbildade psykiatrici. Då likväl provinsial-, extra provinsial-, stads- och stadsdistriktsläkare föreslagits till utförande af denna undersökning, hade det skett af praktiska skäl, hvarvid afsetts i första rummet nödvändigheten af att kunna bringa undersökningen till stånd, om ock resultatet skulle blifva mindre tillfredsställande, än om härtill användts specielt sakkunnige. Det kunde således ej förväntas, att de föreslagna undersökningsläkarne skulle på grund af en kort undersökning i tvifvelaktiga fall alltid kunna med säkerhet bestämma angående den vård, som den undersökte behöfde. Det resultat, hvartill hvarje undersökare komme, blefve derför ej fullt tillförlitligt och beräkningen ur ett sådant tal kunde genom mångfaldigande af felen äfven leda till en origtig slutsiffra. Läkarnes undersökningsförmåga och insigt i detta hänseende vore icke heller lika goda, hvarför beräkningen efter förhållandena inom ett enda distrikt kunde blifva mycket skiljaktig från den summa, som erhölles genom undersökning af samtliga distrikten i ett län.
Till dessa orsaker, som gjorde användande af den representativa metoden osäker, komme äfven sådana omständigheter som den ojemna fördelningen af de sinnessjuke på olika distrikt, olikheten af läkaredistriktens storlek och öfriga förhållanden samt det relativt till folkmängden obetydliga antalet sinnessjuke och idioter. Det funnes ej heller någon tillförlitlig hållpunkt beträffande anstalts vård sbehöfvande vid valet af det distrikt, som kunde vara för länet representativt.
Det enligt medicinalstyrelsens mening ej minst vigtiga skälet mot användande af den representativa undersökningsmetoden vore det, att undersökningen derigenom ginge miste om den fördel, som vunnes genom så många läkares resor för ifrågavarande ändamål, hvarvid det kunde förväntas, att de under den lifligare beröringen med befolkningen finge kännedom om sinnessjuke och idioter, som icke funnes upptagna på förteckningarna, hvilka under resorna således blefve kompletterade.
Den ifrågasatta allmänna undersökningen torde dessutom bereda de undersökande läkarne tillfälle att tillse sådana sinnessjuke, som icke befunne sig å anstalt, och lemna råd för deras vård.
På grund af det anförda och då Riksdagen anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en särskildt anordnad sakkunnig undersökning i syfte att utröna hela antalet af sinnessjuke här i landet och,
13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
sä tillförlitligt som möjligt, huru stor del af dem finge anses vara i behof af vård å anstalt för sinnessjuke, kunde medicinalstyrelsen ej finna, att den af statistiska centralbyrån angifna förenklingen af sättet för ifrågavarande undersökning uppfylde de anspråk på ett tillförlitligt resultat, som Riksdagen syntes hafva afsett.
Af de utlåtanden, för hvilka jag nu redogjort, framgår, att den af Riksdagen begärda undersökningen skulle, om den utfördes helt och hållet på det af medicinalstyrelsen föreslagna, omfattande sättet, medföra en kostnad af ej mindre än omkring 200,000 kronor.
Vid sådant förhållande torde det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke det af Riksdagen synbarligen afsedda, särdeles vigtiga ändamålet att erhålla en tillförlitlig utredning, som kan läggas till grund för en fullständig plan till fyllande af behofvet af vårdanstalter för de sinnessjuke inom riket, kan uppnås genom användande beträffande förhållandena å landsbygden af den af statistiska centralbyrån föreslagna s. k. representativa undersökningsmetoden.
Antalet af de sinnessjuke här i landet samt af den del utaf desse, som behöfver vård å statens sinnessjukanstalter, torde förnämligast genom folkmängdens förändring år från år vexla ganska betydligt. Då en blifvande plan för anordnande af tillräckligt antal platser å vårdanstalter för sinnessjuke gifvetvis icke kan genomföras på en gång utan måste för sitt fullbordande kräfva en ganska betydlig tid, lärer icke för det ifrågavarande ändamålet ligga väsentlig vigt på att erhålla den noggranna kännedom om samtliga de särskilda fallen af sinnessjukdom inom landet vid en viss tidpunkt, hvilken blefve den förnämsta vinsten af den vidlyftigare undersökningsmetoden, utan torde ändamålet vara vunnet genom erhållande af en tillförlitlig kunskap om det procenttal dels af rikets invånare, som äro sinnessjuke, och dels af de sinnessjuke inom rikets skilda orter, som erfordra anstaltsvård. Genom att, vid användandet af det utaf statistiska centralbyrån föreslagna sättet för verkställande af undersökningen å landsbygden, det utväljes lämpliga undersökningsdistrikt, hvilka med stöd af de gjorda utdragen ur folkräkningsuppgiftorna kunna antagas representera medeltalet af de sinnessjuke inom hvarje län, och inom hvilka distrikt finnas läkare, hvilkas förmåga tillika iemnar garanti för undersökningens noggrannhet, bör trygghet vinnas, att de sålunda för hvarje län erhållna resultaten skola blifva så exakta, som kan erfordras. Dervid bör ej lemnas ur räkningen, att det med all sannolikhet kan antagas, att vid en undersökning af samtliga läkaredistrikt, hvilken icke förrättas af särskilda psykiatrici,
14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
de erhållna resultaten icke blifva lika tillförlitliga i det ena distriktet som i det andra, och att således äfven vid användandet af den fullständigare metoden fel kunna uppstå.
På grund häraf håller jag före, att undersökningarna kunna gifva ett tillräckligt tillförlitligt resultat äfven med användande beträffande landsbygden af det utaf statistiska centralbyrån föreslagna representativa sättet.
Medicinalstyrelsen har ansett att i kostnader för anskaffande af de erforderliga utdragen ur folkräkningsuppgifterna skola åtgå 3,000 kronor, hvilket belopp statistiska centralbyrån funnit fullt tillräckligt. Undersökningen å landsbygden enligt den representativa metoden har af statistiska centralbyrån beräknats komma att medföra en kostnad af 16,000 kronor; och för städerna har undersökningskostnaden af medicinalstyrelsen upptagits till 9,000 kronor, hvilken uppskattning af statistiska centralbyrån lemnats utan anmärkning. Något kostnadsbelopp för bearbetningen af det insamlade materialet har icke uppgifvits, men kan det, efter hvad jag inhemtat, antagas, att 2,000 kronor förslå till kostnaden för detta arbete, som är afsedt att verkställas af en psvkiatriker och en statistiker med nödigt antal biträden. Undersökningsarbetena, utförda enligt medicinalstyrelsens hemställan med deri af statistiska centralbyrån föreslagna modifikation beträffande läkareundersökningen å landsbygden, kräfver således i sin helhet en kostnad af 30,000 kronor, hvilket belopp jag anser vara för ändamålet erforderligt.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å extra stat för år 1902 bevilja ett anslag af 30,000 kronor, att redan under innevarande år, i mån af behof, användas för verkställande af den utaf Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1900 begärda imdersökning i syfte att utröna hela antalet af sinnessjuke i riket och, så tillförlitligt som möjligt, huru stor del af dem må anses vara i behof af vård å anstalt för sinnessjuke.
Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkta hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lemna bifall och förordnade, att nådig proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo: E. K. Almqvist.
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
15 Bilaga till Kongl. Maj:ts proposition n:o 58 är 1901.
16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58. 17
Uih. till Bilad. Prot. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 47 Haft.
18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.
Konc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.