angående ändrade vilkor för lån från odling slånefonden

Kongl. Ma:jts Nåd. Proposition N:o 80.

1 N:o 80.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrade vilkor för lån från odling slånefonden; gifven Stockholms slott den 1 april 1901.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden lör denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen medgifva

att följande ändrade allmänna vilkor och bestämmelser må tillämpas å de lån, som hädanefter intill utgången af år 1903 från odlingslånefonden utlemnas, och hvad angår bestämmelserna i mom. 13 här nedan, jemväl å sådana derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats:

Mom. 1. För hvarje företag, till hvilket lån från odlingslånefonden sökes, skall fullständig, af utredning angående jordens naturliga beskaffenhet och större eller mindre lämplighet för odling samt uppskattning af beräknadt jordförbättringsvärde åtföljd plan till arbetets utförande jemte beräkning öfver de så väl med vattenafledningen och afdikningen som ock med odlingen, der sådan förekommer, förenade kostnader vara af sakkunnig person uppgjord och underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Mom. 2. Lån från odlingslånefonden beviljas ej med mindre vägoch vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda, att, så vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes.

Mom. 3. Vederbörande, som erhåller lån från fonden, är underkastad alla de vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga.

Mom. 4. Lånet kan af Kongl. Maj:t bestämmas till hela det belopp, hvartill enligt den faststälda arbetsplanen kostnaden för vattenså. till lliksd. Prof. 1901. 1 Samt. 1 Afl. 67 Höft. 1

2 Kongl. Maj.tS Nåd. Proposition N:o 80.

afledningen och afdikningen beräknas komma att uppgå beträffande lånesökandenas andelar i företaget, dock med iakttagande dels att kostnaden för s. k. tegdikning eller täckdikning härvid ej må inräknas, dels ock att lånet ej må öfverstiga åttio procent af det jordförbättringsvärde, som, enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda, belöper å lånesökandenas mark; skolande låntagaren genom kontant tillskott, materialier eller annat bidrag bestrida hvad till hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver det lemnade lånebidraget.

Mom. 5. Med den, som mot åtnjutande af statslån åtager sig ett odlingsföretag, skall kontrakt i vederbörlig ordning afslutas samt af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Kontraktet skall innefatta förbindelse för låntagaren dels att, i noggrann öfverensstämmelse med den faststälda arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara underkastad vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda så väl vattenafledningen och afdikningen som äfven odlingsarbetet, inom viss bestämd tid, utan att Vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna medel, och dels att genom egna tillskott utgöra hvad som utöfver statslånet kan erfordras.

Mom. 6. För fullgörande af sådant kontrakt, äfvensom för de lyftade statsmedlens återbäring i fall mot kontraktet brytes, skall ställas sådan säkerhet, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännes; skolande denna säkerhet upphöra att gälla, så snart vattenafledning-soch afdiknings- samt odlingsarbetet blifvit afsynadt och godkändt.

Mom. 7. Sedan det i mom. 5 omförmäld a kontrakt afshltats och säkerhet derför enligt mom. 6 blifvit stäld, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att derom underrätta statskontoret; hvarefter det åligger statskontoret att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarna tre gånger, dels ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande i länskungörelserna en gång införa kungörelse om odlingslånets beviljande, i hvilken kungörelse de hemman eller hemmansdelar, å hvilkas egor odlingsföretaget kommer att utföras, skola uppgifvas.

Mom. 8. Lånet må ej till någon del utbekommas förr, än arbetsforetaget blifvit börjadt, men derefter få lånemedlen efter hand och i mån af arbetets fortgång lyftas vid de tider, som i kontraktet finnas utsatta eller särskildt blifvit bestämda; dock med skyldighet för vederbörande att efter utfående af den del af lånet, som enligt bestämmelse i hvarje särskildt fall får lyftas på grund deraf att arbetet blifvit börjadt, vid hvarje af de följande lyftningstiderna, innan ytterligare lånemedel må utbekommas, hos statskontoret förete intyg af väg- och vatten-

3 Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 80.

byggnadsstyrelsen att, enligt hvad derstädes nöjaktigt styrkts, så mycket af arbetet blifvit utfördt, som skäligen kan anses motsvara hvad i förhållande till det beviljade låneunderstödet belöper å hvad af lånet redan utbekommits; börande, så vida icke Kongl. Maj:t, med afseende å särskilda förhållanden, pröfvar skäligt annorlunda förordna, någon del af lånet i statskontoret innestå, intill dess vattenaflednings- och afdikningsarbetet är afsynadt och godkändt.

Mom. 9. Lånen skola af statskontoret utbetalas antingen omedelbart eller oek genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande; börande, innan större eller mindre del af beviljadt lan utbetalas, hos statskontoret företes:

a) om arbetets utförande, i enlighet med mom. 5, afsiutadt och godkändt kontrakt;

b) godkänd, i mom. 6 omförmäld, säkerhetshandling för samma kontrakts fullgörande eller medlens återbäring;

c) behörigt intyg, att arbetet är börjadt;

d) en till statskontoret eller ordres stäld, af nämnda kontor godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta vederbörandes åtagande att för lånets betalning ansvara intill dess lånet, jemlikt kongl. kungörelserna af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit fördeladt på de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara, och fördelningen vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt antecknats; och

e) af statskontoret' godkänd borgen eller säkerhetshandling för den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.

Mom. 10, De låne- och säkerhetshandlingar, som för låneunderstöds utbekommande till statskontoret aflemnats, förblifva uti statskontorets vård; dock skola sådana handlingar, som vederbörande embetsmyndigheter kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig reqvisition utlemnas.

Mom. 11. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig tillåtelse, skett från den faststälda arbetsplanen,

eller arbetet, utan att anstånd med detsammas utförande blifvit af Kongl. Maj:t medgifvet, icke inom derför bestämd tid fullbordats,

eller om, innan vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet blifvit ful Iber dadt, afsynadt och godkändt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 6 blifvit för kontraktets fullgörande stöld, icke vidare vara nöjaktig, eller om, innan lånet blifvit genom laga kraft egaude beslut fördeladt på de hemman, livilka för återbetalningen skola ansvara,statskontoret skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 9 e) blifvit för lanet stöld, icke vidare vara

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

nöjaktig, och ny säkerhet, som af vederbörande myndighet godkännes, icke varder inom bestämd tid aflemnad,

eller om den bestämda annuiteten icke varder i behörig tid erlagd,

ankommer på Kongl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning af statslånet samt återfordra hvad deraf uppburits, att på en gång eller efter hand till statskontoret inbetalas inom den tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes.

Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning i vederbörlig ordning ingår; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen, till dess återbetalning sker.

Mom. 12. Alla med låneunderstöd från fonden utförda arbeten skola, så länge någon del af lånet återstår ogulden, vederbörligen underhållas af den eller dem det åligger.

Mom. 13. Å den af Kongl. Maj:t bestämda lånesumman erlägges de första sex åren från första lyftningsdagen icke någon ränta eller kapitalafbetalning. Vid beviljande af odlingslån eger Kongl. Maj:t derjemte att för hvarje särskilt företag bestämma viss tid, ej öfverstigande fem år från första lyftningsdagen, under hvilken icke någon ränta för lånet beräknas.

Under tiden mellan utgången af den tid, för hvilken räntefrihet af Kongl. Maj:t beviljats, och de sex årens slut beräknas å lyftade belopp tre och sex tiondedels procent årlig ränta, hvilken vid sistnämnda tidpunkt lägges till den beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande beloppet erlägges, från och med sjunde året till dess lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af sex procent, deraf såsom ränta räknas tre och sex tiondedel procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och i jordebok antecknadt, eger jordegare, som sådant önskar, att, oberoende af det här ofvan stadgade återbetalningssätt, när som helst under lånetiden, sex månader efter hos statskontoret gjord uppsägning, inbetala hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp, jemte all derå upplupen ogulden ränta.

Mom. 14. I afseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående moment omförmälda inbetalningars verkställande böra ofvan åberopade kong], kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 lända till efterrättelse.

Mom. 15. Alla kostnader af hvad namn de vara må, som i följd af erhållna lån föranledts för statskontoret, skola utan undantag bestridas eller godtgöras af låntagaren.

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.

Mom. 16. Intressenter i företag, hvartill lån från fonden erhållits, åligger att, vid afslutandet af kontrakt om arbetets utförande, öfverlemna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för att i dess arkiv förvaras, bestyrkt kopia af de gillade ritningarna för arbetet, äfvensom bestyrkta afskrifter af dertill börande godkända betänkande och kostnadsförslag.

De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Theodor Odelberg.

6 Kongl, Maj;ts Nåd. Proposition Ko 60,

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 1 april 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde i underdånighet:

Uti särskilda, vid senare årens riksdagar väckta motioner har föreslagits åtgärders vidtagande från Riksdagens sida för åstadkommande af ändrade bestämmelser i fråga om lån ur odlingslånefonden i syfte att befordra ett allmännare anlitande af fonden. De af motionärerne framstälda förslag hafva visserligen icke vunnit Riksdagens bifall, men då, på .sätt motionärerne jemväl framhållit, oaktadt åtskilliga lindringar af Riksdagen tid efter annan blifvit beslutade beträffande såväl annuitet som ränta å lån från nämnda fond, summan af de beviljade .lånen likväl år efter år snarare minskats än ökats samt från fonden under senaste åren utanordnats endast omkring en* tredj edel af dess hela belopp, ett

7 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.

förhållande, som med afseende å det för landets utveckling särdeles vigtiga ändamål, som fonden afser att fylla måste anses högeligen beklagligt, har det synte mig angeläget, att eu närmare utredning angående orsakerna till detta förhållande blefve verkstäld och att dervid tillika toges under öfvervägande, huruvida och i sådant fall hvilka ändringar uti gällande bestämmelser i fråga om lån från fonden eller åtgärder i öfrigt lämpligen borde vidtagas, för att det med fonden åsyftade ändamål komme att kraftigare än för närvarande är fallet befordras. Med anledning häraf anmodade jag uti skrifvelse den 7 juni 1900 väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen att efter verkstäld utredning i omförmälda hänseende inkomma med utlåtande och förslag uti ifrågavarande ämne.

Sedan bemälda styrelser härefter besluta att anmoda såväl hushållningssällskapens förvaltningsutskott som statens landtbruksingeniörer att inkomma med de yttranden i frågan, hvartill de kunde finna anledning, samt sådana yttranden afgifvits af samtliga förvaltningsutskott, med Undantag af dem för Kronobergs, Kopparbergs, Vesterbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap, äfvensom af samtliga landtbruksingeniörer utom af landtbruksingeniören i Norrbottens län, hvarjemte en af landtbruksingeniörerne i egenskap af sekreterare vid ett af statens landtbruksingeniörer den 28 februari samt den 1 och den 2 mars 1900 hållet möte ur mötesprotokollet återgifvit de önskningsmål, som enligt vid mötet fattade beslut borde eftersträfvas beträffande ändringar i bestämmelserna angående lån ur odlingslånefonden, hafva styrelserna med skrifvelse till mig af den 31 sistlidne januari öfverlemnat samtliga till styrelserna inkomna yttranden äfvensom för egen del sig utlåtit och dervid hvar för sig afgifvit med hvarandra i hufvudsak öfverensstämmande, men i vissa afseenden från hvarandra afvikande förslag till nya vilkor för lån från odlingslånefonden.

Innan jag emellertid öfvergår att närmare redogöra för innehållet af dessa handlingar, torde det tillåtas mig att i korthet erinra om odlingslånefondens uppkomst samt de rörande fonden gällande vilkor och bestämmelser.

Sedan lång tid tillbaka hafva statsmakterna sökt att medelst beredande af lån på billiga vilkor för afdikning af sänka marker uppmuntra till vattenaflednings- och odlingsföretag inom landet. Redan vid 1840—41 årens riksdag anvisades medel för låneunderstöd till strömrensningar, vattenaftappningar och odlingsföretag; och skulle dessa lån återbetalas på det sätt, att efter 5 års förlopp sedan medlen blifvit utbetalade skulle årligen erläggas 5 procent å det ursprungliga låne-

8 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 80.

kapitalet, hvaraf först beräknades 3 procent årlig ränta för det vid hvarje liqvid återstående kapitalbeloppet samt återstoden utgjorde afbetalning. Med bibehållande af 5 års räntefrihet stadgades vid 1844— 45 årens riksdag, att amorteringen skulle utgöra 8 procent af hela den beviljade lånesumman, hvaraf godtgjordes ränta efter 2 procent för det vid hvarje liqvid återstående kapital samt det öfriga utgjorde kapitalafbetalning, hvilka bestämmelser bibehöllos vid 1850—51 årens riksdag.

För lån till understödjande af sjösänkningar och myrutdikningar eller andra vattenaftappningsföretag skulle enligt beslut vid 1856—58 årens riksdag efter 5 års förlopp från slutet af det år, hvarunder lånemedlen utbekommits, årligen erläggas 8 procent å den lyftade lånesumman, hvarå räntan godtgjordes efter 3 procent af obetalda kapitalbeloppet. Denna ränta höjdes vid 1859—60 årens riksdag till 4 procent samt vid 1862—63 årens riksdag till 5 procent. Enligt 1873 års Riksdags beslut skulle för dylika låneunderstöd, som finge utgå med belopp motsvarande halfva vattenafledningskostnaden, efter 3 års förlopp från den dag då lånemedlen utbekommits årligen erläggas 8 procent å hela den lyftade lånesumman, hvaraf ränta godtgjordes efter 5 för hundra af obetalda kapitalbeloppet och det öfriga utgjorde afbetalning derå.

År 1883 beslöt Riksdagen, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts derom till Riksdagen aflåtna nådiga proposition, att en särskild fond skulle bildas med ändamål att genom lån understödja odling af sänka trakter. Å denna fond, till hvilken under åren 1884—88 skulle ingå de till statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån och till hvilken riksgäldskontoret skulle under samma tid, i mån af behof och uppå reqvisition af Eders Kongl. Maj:t, öfverlemna medel till så stort belopp, som jemte nyssnämnda till fonden ingående annuiteter å odlingslån erfordrades till fyllande af högst 1,000,000 kronor, skulle Eders Kongl. Maj:t ega att, i den mån fondens kapital och sedermera inflytande låneafbetalningar och räntebehållningar dertill lemnade tillgång, anvisa lån för odling af sänka trakter att utgå med högst ofvanberörda belopp enligt vissa af Riksdagen antagna och af Eders Kongl. Maj:t enligt nådig kungörelse den 23 september 1883 till efterrättelse utfärdade allmänna vilkor och bestämmelser. Sedermera har Riksdagen dels år 1888, dels år 1893 och dels år 1898, hvarje gång för en tid af fem år, medgifvit, ej mindre att omförmälda annuiteter fortfarande finge till berörda fond ingå, än äfven att riksgäldskontoret skulle tillhandahålla fonden derutöfver erforderliga medel, för att ur densamma måtte kunna beviljas lån till sammanlagdt ofvan angifna belopp af högst 1,000,000 kronor för år. I fråga om de för låns erhållande ur fonden bestämda vilkor

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

hafva åtskilliga ändringar och tillägg efter år 1883 blifvit af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen antagna.

Jag tillåter mig härvid erinra, att bland de uti nådiga kungörelsen den 23 september 1883 upptagna vilkor voro att för hvarje odlingsföretag skulle fullständig, af utredning angående jordens naturliga beskaffenhet och större eller mindre lämplighet för odling åtföljd plan för arbetets utförande jemte beräkning öfver de med så väl vattenafledningen och afdikningen som odlingen förenade kostnader vara af sakkunnig person uppgjord och underställas Eders Kongl Maj:ts pröfning; att lån ur fonden kunde bestämmas till hela det belopp, hvartill enligt den faststälda arbetsplanen kostnaden för vattenafledningen och afdikningen beräknades uppgå, men att låntagare skulle genom kontant tillskott, materialier, arbete eller annat bidrag bestrida hvad till hela odlingsföretagets fullbordande kunde erfordras utöfver lånebidraget; att det kontrakt angående ett tillämnadt arbetes utförande, som borde med t låntagare afslutas, skulle innefatta förbindelse för denne, bland annat, att, i noggrann öfverensstämmelse med faststälda arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara underkastad vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda såväl vattenafledningen och afdikningen, som äfven odlingsarbetet inom viss bestämd tid; samt att å den af Eders Kongl. Maj:t bestämda lånesumman skulle de första fem åren från första lyftningsdagen icke erläggas någon ränta eller kapitalafbetalning, men å de under tiden lyft ado belopp beräknas fem procent årlig ränta, hvilken vid de fem årens slut skulle läggas till den beviljade lånesumman; och skulle å det sålunda uppkommande beloppet erläggas, från och med sjette året till dess lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af tio procent, deraf såsom ränta skulle räknas fem procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Redan vid 1885 års riksdag medgafs med anledning af en inom Riksdagen väckt motion den ändring i dessa vilkor att annuiteten för lån ur fonden, som sedermera utbetalades, bestämdes till 8 procent, deraf som ränta beräknades 4 % procent å oguldna kapitalbeloppet; och utfärdades den 19 maj 1885 nådig kungörelse i ämnet.

Sedan jemväl vid 1888 års riksdag beslutits åtskilliga ändringar i och tillägg till vilkoren för lån från odlingslånefonden, hvilka dock icke voro af beskaffenhet att någon särskild redogörelse för desamma här torde erfordras, sammanfattades samtliga vilkor uti nådig kungörelse den 27 april 1888.

1 anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag afläton nådig proposition med förslag till vissa ändringar i och tillägg Bih. till Biksd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 2

10 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 80.

till de vilkor och bestämmelser, som jemlikt sistberörda kungörelse vore för erhållande af lån från odlingslånefonden stadgade, medgaf Riksdagen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Eders Kong]. Majtt föreslagit, att

dels lån från odlingslånefonden skulle kunna beviljas, förutom till de i nämnda kungörelse angifna företag, jemväl till utförande af sådana vattenafledningsföretag, hvilka afsåge förbättring, på annat sätt än genom s. k. täckdikning, af förut odlad åker eller äng eller vinnande af ny äng, dock, hvad dessa företag beträffade, endast under förutsättning att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsordade, att jordförbättringens värde borde antagas minst motsvara låneunderstödets dubbla belopp,

dels lån från odlingslånefonden ej finge beviljas, med mindre vägoch vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsordade, att, så vidt de kunde finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefunnes,

dels ock räntan å lån, som från odlingslånefonden derefter beviljades, äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats, finge nedsättas till fyra procent, dock utan att rubbning derigenom skedde i den för lånen bestämda annuiteten.

Nådig kungörelse angående dessa ändringar och tillägg utfärdades af Eders Kongl. Maj:t den 29 juli 1895.

Slutligen medgaf Riksdagen år 1898, med bifall till derom af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning, att å lån, som från odlingslånefonden derefter beviljades, äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats, räntan finge nedsättas till 3,0 procent och annuiteten till 7 procent, hvarefter Eders Kongl. Maj it, som ansåg lämpligt att de tid efter annan meddelade bestämmelser angående lånevilkoren funnes i en författning sammanförda, den 27 maj 1898, med upphäfvande af förenämnda kungörelser den 27 april 1888 och den 29 juli 1895, utfärdade nådig kungörelse angående vilkoren för lån från odlingslånefonden.

Enligt denna kungörelse, uti hvilken någon ändring ej blifvit sedermera gjord, äro vilkoren för lån från ifrågavarande fond så lydande:

y>Mom. 1. För hvarje odlingsföretag skall fullständig, af utredning angående jordens naturliga beskaffenhet och större eller mindre lämplighet för odling åtföljd, plan till arbetets utförande jemte beräkning

n

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8Q.

öfver de med såväl vattenafledningen och afdikningen som odlingen förenade kostnader vara af sakkunnig person uppgjord och underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Mom. 2. Lån från odlingslånefonden beviljas ej, med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda, att, så vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes.

Mom. 3. Till utförande af sådana vattenafledningsföretag, hvilka afse förbättring, på annat sätt än genom så kallad täckdikning, af förut odlad åker eller äng eller vinnande af ny äng, beviljas lån endast under förutsättning att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda, att jordförbättringens värde bör antagas minst motsvara låneunderstödets dubbla belopp.

Mom. 4. Vederbörande, som erhåller lån från fonden, är under* kastad alla de vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga.

Mom. 5. Lånet kan af Kongl. Magt bestämmas till hela det belopp, hvartill, enligt den faststälda arbetsplanen, kostnaden för vattenafledningen och afdikningen beräknas komma att uppgå; skolande, låntagaren genom kontant tillskott, materialier, arbete eller annat bidrag bestrida hvad till hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver det lemnade lånebidraget.

Mom. 6. Med den, som mot åtnjutande af statslån åtager sig ett odlingsföretag, skall kontrakt i vederbörlig ordning afslutas samt af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Kontraktet skall innefatta förbindelse för låntagaren dels att, i noggrann öfverensstämmelse med den faststälda arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara underkastad vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda så väl vattenafledningen och afdikningen som äfven odlingsarbetet inom viss bestämd tid, utan att vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna medel, och dels att genom egna tillskott utgöra hvad som utöfver statslånet kan erfordras.

Mom. 7. För fullgörande af sådant kontrakt, äfvensom för de lyftade statsmedlens återbäring i fall mot kontraktet brytes, skall ställas sådan säkerhet, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännes; skolande denna säkerhet upphöra att gälla, så snart vattenafledningsoch afdiknings- samt odlingsarbetet blifvit afsynadt och godkändt.

Mom. 8. Sedan det i mom. 6 omförmälda kontrakt afslutats och säkerhet derför enligt mom. 7 blifvit stäld, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att derom underrätta statskontoret; hvarefter det åligger

12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 80.

statskontoret att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarne tre gånger, dels ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande, befallningshafvande i länskungörelserna en gång införa kungörelse om odlingslånets beviljande, i hvilken kungörelse de hemman eller hemmansdelar, å hvilkas egor odlingsföretaget kommer att utföras, skola uppgifvas.

Mom. 9. Lånet må ej till någon del utbekommas förr, än arbetsföretaget blifvit börjadt, men derefter få lånemedlen efter hand och i mån af arbetets fortgång lyftas vid de tider, som i kontraktet finnas utsatta eller särskild! blifvit bestämda; dock med skyldighet för vederbörande att efter utfående af den del af lånet, som enligt bestämmelse i hvarje särskild! fall får lyftas på grund deraf, att arbetet blifvit börjadt, vid hvarje af de följande lyftningstiderna, innan ytterligare lånemedel må utbekommas, hos statskontoret förete intyg af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, enligt hvad derstädes nöjaktigt styrkts, så mycket af arbetet blifvit utfördt, som skäligen kan anses motsvara hvad i förhållande till det beviljade låneunderstödet belöper å hvad af lånet redan utbekommits; börande, så vida icke Kongl. Maj: t med afseende å särskilda förhållanden, pröfvar skäligt annorlunda förordna, någon del af lånet i statskontoret innestå, intill dess vattenaflednings- och afdikningsarbetet är afsynadt och godkändt.

Mom. 10. Lånen skola af statskontoret utbetalas antingen omedelbart eller ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande; börande, innan större eller mindre del af beviljadt lån utbetalas, hos statskontoret företes:

a) om arbetets utförande, i enlighet med mom. 6, afslutadt och godkändt kontrakt;

b) godkänd, i mom. 7 omförmäld, säkerhetshandling för samma kontrakts fullgörande eller medlens återbäring;

c) behörigt intyg, att arbetet är börjadt;

d) en till statskontoret eller ordres stäld, af nämnda kontor godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta vederbörandes åtagande att för lånets betalning ansvara intill dess lånet, jemlikt kongl. kungörelserna af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit fördeladt på de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara, och fördelningen vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt antecknats; och

e) _ statskontoret godkänd borgen eller säkerhetshandling för

den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.

Mom. 11. De låne- och säkerhetshandlingar, som för låneunderstöds utbekommande till statskontoret aflemnats, förblifva uti statskon-

13 Kongl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

törel,s vård; dock skola sådana handlingar, som vederbörande embetsmyndigheter kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig reqvisition utlemnas.

Mom. 12. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig tillåtelse, skett från den faststälda arbetsplanen,

eller arbetet, utan att anstånd med detsammas utförande blifvit af Kongl. Maj:t medgifvet, icke inom derför bestämd tid fullbordats, eller om, innan vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet blifvit fullbordadt, afsynadt och godkändt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 7 blifvit för kontraktets fullgörande stäld, icke vidare vara nöjaktig, eller om, innan lånet blifvit genom laga kraft egande beslut tördeladt, på de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara, statskontoret skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 10 e) blifvit för lånet stäld, icke vidare vara nöjaktig, och ny säkerhet, som af vederbörande myndighet godkännes, icke varder inom bestämd tid aflemnad,

eller om den bestämda annuiteten icke varder i behörig tid er-

lagd,

ankommer på Kongl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning af statslånet samt återfordra hvad deraf uppburits, att på en gång eller efter hand till statskontoret inbetalas inom den tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes.

Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning i vederbörlig ordning ingår; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen, till dess återbetalning sker.

Mom. 13. Alla med låneunderstöd från fonden utförda arbeten skola, så länge någon del af lånet återstår ogulden, vederbörligen underhållas af den eller dem det åligger.

Mom. 14. Å den af Kongl. Maj:t bestämda lånesumman erlägges de första fem åren från första lyftningsdagen icke någon ränta eller kapitalafbetalning, men å de under tiden lyftade belopp beräknas tre och sex tiondedels procent årlig ränta, hvilken vid de tern årens slut lägges till den beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande beloppet erlägges, från och med sjette året. till dess lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af sju procent, deraf såsom ränta räknas tre och sex tiondedels procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och i jordebok antecknadt, eger jordegare, som sådant önskar, att, oberoende af det här ofvan sladgadc återbetalningssätt, när som helst under låne-

14 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 80.

tiden, sex månader efter lios statskontoret gjord uppsägning, inbetala hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp, jemte all derå upplupen ogulden ränta.

Mom. 15. I afseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående moment omförmälda inbetalningars verkställande böra ofvan åberopade kongl. kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 lända till efterrättelse.

Mom. 16. Alla kostnader af hvad namn de vara må, som i följd af erhållna lån föranledts för statskontoret, skola utan undantag bestridas eller godtgöras af låntagaren.

Mom. 17. Intressenter i företag, hvartill lån från fonden erhållits, åligger att, vid afslutandet af kontrakt om arbetets utförande, öfverlemna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för att i dess arkiv förvaras, bestyrkt kopia af den gillade plankartan för arbetet, äfvensom bestyrkta afskrifter af dertill hörande godkända betänkande och kostnadsförslag.»

I sammanhang med frågan om ändring i dessa vilkor har jag att för Eders Kongl. Maj:t anmäla en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen gjord framställning i fråga om ecklesiastika boställens deltagande i odlingslån.

Alltsedan odlingslånefonden bildades hafva, intilldess Eders Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga bref den 20 oktober och den 17 november 1899, vid pröfning af särskilda ansökningar om lån från odlingslånefonden, undantagit i de tillämnade företagen ingående ecklesiastika boställen från erhållande af denna förmån, lån från fonden beviljats till utförande af vattenafledningsföretag å ecklesiastik jord äfvensom å staten tillhörig jord.

Några särskilda bestämmelser angående dylik jords deltagande i odlingslån hafva icke funnits meddelade, men uti nådiga förordningen den 6 juli 1849 är stadgadt om deltagande i vattenafledningsföretag för boställen, kungsgårdar och annan staten tillhörig utarrenderad jord. Enligt denna förordning må boställshafvare eller kronoarrendator för vederbörande hemman ingå i vattenafledningsföretag, derest den embetsmyndighet, som det åligger^ att närmast hålla inseende öfver hemmanet, dertill lemna! tillstånd; och är i afseende å kostnaden för sådant hemmans deltagande i dylikt företag stadgadt, att den omkostnad, boställsinnehafvare eller arrendator får för deltagande i vattenafledningsföretag vidkännas, äfvensom den ytterligare kostnad, som kan erfordras för

15 Kongl. Maj:t« Nåd. Proposition N:o 80,

den tillvnnna eller i förbättradt skick försatta jordena odling och inhägnande samt för uppförande af de byggnader, hvilka till den derå växande grödans insamlande äro af nöden, skola till godtgörande fördelas på vissa år enligt bestämmande af vederbörande synerätt, hvilken fördelning dock ej i något fall må utsträckas längre än till högst 20 år, räknadt från den tid, då vattenafledningen blifvit fullbordad.

Under åren 1884—99 blefvo på civildepartementets föredragning en mängd låneunderstöd från odlingslånefonden beviljade för boställens och utarrenderad kronojords deltagande i vattenafledningsföretag, dervid vilkoren varit desamma som för Tån till utförande af vattenafledningsföretag å enskild jord, dock att i afseende å utarrenderad jprd stadgats förbehåll derom, att den borgen, som det ålåge vederbörande arrendator att ställa för arrendeskyldigheternas fullgörande, äfven komme att innefatta ansvarighet för erläggande af annuiteterna å lånet, sedan det blifvit i jordeboken antecknadt. Hvad utarrenderad, kronan tillhörig jord angår tillämpas fortfarande samma praxis, men beträffande de ecklesiastika boställena blefvo, sedan Eders Kongl. Maj:t, vid anmälan den 28 oktober 1898 på ecklesiastikdepartementets föredragning af en utaf en ecklesiastik boställshafvare gjord ansökning att för bostället vinna delaktighet i lån ur odlingslånefonden, funnit Sig förhindrad att till samma ansökning lemna bifall, genom ofvanberörda nådiga beslut den 20 oktober och den 17 november 1899 på civildepartementets föredragning särskilda ansökningar om lån för utförande af företag af ifrågavarande beskaffenhet å ecklesiastika boställen afslagna; och har sedermera iakttagits, att lån för sådana boställens deltagande i vattenafledningsföretag icke vidare beviljats.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva emellertid uti underdånig skrifvelse den 31 januari 1900 hemstält om åtgärders vidtagande i syfte att såväl innehafvare af ecklesiastik mark som staten tillhörig mark måtte kunna utan några för dem betungande vilkor erhålla lån från odlingslånefonden. Till denna framställning jemte deröfver af statskontoret den 2 oktober 1900 afgifvet underdånigt utlåtande torde jag få här nedan återkomma.

Öfvergående att redogöra för innehållet af ofvanberörda, af vägoch vattonbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen öfverlemnade yttranden från hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt landtbruksmgeniöror, bär jag att till en början framhålla, hurusom uti samtliga dessa yttranden, med undantag allenast af de från Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt landtbruksingeniören i

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

Vesterbottens län, åtgärder i syfte att underlätta odlingslånefondens användning blifvit föreslagna.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har för sin del ansett att orsaken, hvarför fonden icke i önskvärd grad tagits i anspråk, numera icke kunde härledas från beskaffenheten af de faststälda lånevilkoren, utan vore att söka förnämligast i de ogynsamma konjunkturer, under hvilka vårt lands jordbrukare de senare åren arbetat; och har utskottet vid sadant förhållande icke ansett sig kunna anvisa någon åtgärd såsom egnad att undanrödja nämnda förhållande.

Landtbruksingeniören i Vesterbottens län har meddelat, att, hvad nämnda läp beträffade, under de senaste åtta åren någon ansökning ej inkommit angående dylikt låns erhållande, beroende dels derpå, att inom länet några större egendomar ej funnes, dels ock derpå, att i de fall, der fråga om understöd för utdikningsföretag inom länet förekomme, desamma i allmänhet vore af beskaffenhet att kunna vinna anslag från frostminskningsfonden.

Jemväl uti åtskilliga andra af de inkomna yttrandena, än nyssnämnda förvaltningsutskotts, har såsom en af hufvudorsakerna till fondens ringa användning angifvits de för närvarande rådande konjunkturer. I öfrigt hafva en mängd olika grunder till berörda förhållande samt förslag i syfte att deri verka ändring blifvit framstälda.

Samtliga anmärkningar och ändringsförslag af vigt afse antingen de för lån ur fonden gällande vilkor eller ock vissa stadganden uti gällande dikningslag; och tillåter jag mig här lemna en öfversigt af hvad i dessa hänseenden förnämligast anförts..

Svenska staten hade ej visat sig villig till några uppoffringar för det med odlingslånefonden afsedda ändamålet. Mot den bästa säkerhet försträckte staten den enskilde medel till odlingsföretag mot en ränta, som understundom öfverstigit statens egen inlåningsränta och på i öfrigt betungande vilkor, och detta ehuru statens egen fördel vore nära förbunden med dylika företag, då genom vattenreglering och odlingsföretag staten erhölle nya eller förbättrade skatteobjekt, "som för all framtid ökade statsverkets inkomster, under det att den enskilde i de flesta fall blott bekom en afkastning, motsvarande en ganska låg ränta på hans i och för odlingen använda kapital.

Då ur odlingslånefonden endast lemnades lån till markens torrläggning, men ej till dess odling, återstode, särskildt beträffande den förut ej uppodlade marken, för att kunna tillgodogöra sig inkomst af vattenafledningsföretaget, en mängd kostnader, såsom markens uppodling, byggnaders uppförande, vägars anläggande m. fl. utgifter, för

17 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.

hvilka kostnader, som ofta uppginge till vida mera än torrläggningskostnaden, jordbrukaren ej sällan behöfde upplåna medel, men då redan statens förmånsrätt för odlingslånet minskat belåningsmöjligheten mot säkerhet i egendomen, vore säkerhet för det nya lånet ofta svår att anskaffa.

När odlingslånefonden vid 1883 års riksdag beslutades, skärptes i icke ringa mån de förut för dikningslån gällande bestämmelserna. Sålunda stadgades bl. a. att i stället för den räntefrihet under 3 år, som förut varit medgifven, anstånd med räntan lemnades i 5 år, efter hvilken tid den upplupna räntan skulle läggas till kapitalet, hvarjemte på samma gång annuiteten höjdes från 8 till 10 procent. Visserligen blefvo vid 1895 och 1898 årens riksdagar lindringar i dessa afseenden beslutade, men ytterligare medgifvanden syntes behöfliga såväl med hänsyn till ränta som amortering.

Då fråga uppstode om vattenreglering och torrläggning af en större komplex utaf vattensjuka marker, hvilka vanligtvis innefattade jord af mycket olikartad beskaffenhet, så hade på senare tider vägrats anslag på samma gång ur frostminskningsfonden och lån ur odlingslånefonden till sådana vattenaflednings- eller dikningsföretag, som afsåge dels frostförande men till odling otjenlig mark, och dels odlade eller odlingsbara egor. Äfven om staten till hälften bekostade utdikning af frostförande mark, saknade dock jordegaren i de flesta fall medel till sådana jordförbättringar, enär de först i en framtid lemnade någon ersättning för derå nedlagda kostnader. Om dertill kombinerade lån och anslag till ifrågavarande vattenregleringar beviljades, skulle detta i hög grad underlätta och befrämja det ändamålsenliga tillgodogörandet af landets mossar och sankmarker. Förut innehöll instruktionen för statens landtbruksingeniörer föreskrift om, att då inom samma företag förekomme dels mark, för hvars afdikning söktes anslag utan återbetalningsskyldighet och dels egor, för hvilkas afdikning söktes lån, skulle dessa egoslag och till dem hörande diken upptagas å skilda ritningar och i skilda kostnadsförslag in. in., men som ett sådant särskiljande i de flesta fall visade sig omöjligt, nemligen der samma dike berörde eller afledde vatten från båda de olika egoslagen, blef denna bestämmelse i senare instruktion borttagen. Någon instruktion för vägoch vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen huru de vid pröfning af ansökningar rörande kombinerade lån och anslag borde förfara funnes ej heller, ehuru en sådan syntes vara af behofvet påkallad.

När fråga uppstode om torrläggning och odling af vattenskadade marker, vore anskaffandet af medel till bestridande af kostnaderna för undersökningens verkställande och plans uppgörande vanlige^ de svårig-

Bih. till liiksd. Prut. 1001. 1 Samt. 1 Afd. 67 Haft. å

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

heter, som först mötte. Om staten såsom i Finland och annorstädes ombestyrde och bekostade undersökning och arbetsledning, vore derföre redan mycket vunnet.

Den omständigheten att numera ecklesiastika och andra publika hemman icke finge lån från fonden blefve oftast afgörande för ett dylikt företags utförbarhet, till stor skada för öfriga intressenter. Det syntes dock som om, då staten beviljade medel till underlättande af de stora odlingsmarkernas torrläggning, densamma borde tillse såväl att, när staten för egen jord vore i företaget intresserad, staten främjade nyttiga företags framgång som ock att innehafvare af dylik jord kunde komma i åtnjutande af odlingslån utan att oskäligt betungas. Att förhindra innehafvare af ecklesiastika boställen att för dessa få del af odlingslånen hade flerestädes haft en hämmande inverkan på odlingsföretag, och särskilt har uppgifvits att på Gotland dikningsföretag af denna anledning måst inställas eller uppskjutas på obestämd tid. Likaså hade den nu gällande bestämmelsen att en kronoarrendator eller boställsinnehafvare skulle utfärda särskild förbindelse med personlig borgen för sin andel i lånet synts vara orättvist betungande för honom och haft till följd att han komme i en oförmånligare ställning än andra intressenter. Följden häraf hade blifvit att arrendator eller boställsinnehafvare, som ej ansett sig kunna under den tid han innehade egendomen skörda frukterna af nedlagdt arbete och kostnad uti vattenafledningsföretag, icke deltagit häri, hvarför från det ecklesiastika bostället eller kronohemmanet måst enligt 76 § dikningslagen för alltid utbrytas jord till skada för hemmanet med afseende å dess egofigur.

Hindrande vore ock den af delegare och borgesmän äskade ansvarighet. De uti nådiga kungörelsen den 27 maj 1898 föreskrifna borgensförbindelser utgjorde ett af de största hindren för odlingslånefondens anlitande, och då odlingslån erhölles endast för utförande af vattenafledning och dikning, men ej för odling, vore det orimligt att på sätt i mom. 7 stadgades, fordra ansvar äfven för det sistnämnda arbetet. I de flesta fall vore dikningsarbetet beroende af flere delegare, som genom laga kraft egande bestämmelser enligt dikningslagen kunde tvingas att fullgöra sin dikning. Men så vore ej fallet med odlingsarbetet och sedan torrläggningsarbetena fullbordats samt lånemedlen på grund deraf lyftats, inträffade någon gång, att jordegare saknade nödiga medel för att kraftigt påskynda odlingsarbetet. Om dessa blifvit liknöjda att odla, när de märkt, att tillgångarne utsinat och derför så småningom upphört med odlingsarbetet kunde det för borgesmännen blifva svå^t och mången gång omöjligt att ansvara för odlingarnes

19 Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 80.

fullbordande, särskild! då jordegaren icke allenast sjelf vägrade att utföra odlingsarbetet, utan äfven förbjöde andra att på sin bekostnad verkställa detsamma. Odlingstvång vore obehöflig!, då till skydd för inteckningshafvarne vore bestämdt, att hemmanet skulle redan genom vattenafledningen och dikningen förbättras med minst fulla lånebeloppet. För den som kunde och ville rätt sköta sin jord vore tvånget obehöfligt och beträffande den jordegare, som saknade vilja eller förmåga härtill, utgjorde odlingstvånget ingen garanti för jordens ändamålsenliga häfdande, om än derigenom framtvingades odlingsmarkens upplöjning före odlingsarbetets afsynande, då han strax derpå kunde låta ogräset växa och i öfrigt vansköta odlingen eller underlåta markens häfdande som åker, hvarigenom den upplöjda ängens välde snarare blefve minskadt än ökadt. Om upptagna afloppskanaler och afloppsdiken underhölles, borde icke odlingsmöjligheten försämras, och kunde dennas befintlighet vara lika mycket värd som en mindre väl utförd nyodling. Hvad de sex norra länen beträffade vore vilkoret om odling omöjligt att fylla, derför att vid större afdikningsföretag den i allmänhet vidsträckta sankmarken vore för långt aflägsen från närmaste bebyggda ort, hvadan väg- och nybyggnad sanläggningar först måste bekostas eller föregå odlingen, hvarjemte ett forceradt odlingsarbete^vore alltför dyrt i dessa glest befolkade trakter. Borttoges odlingstvånget skulle statens kostnader för inspektion af odlingsarbetet upphöra, men om odlingstvånget ändock ansåges nödvändigt böra qvarstå bland lånevilkoren för att sporra jordegaren, så hade statsverket för öfrigt tillräckliga garantier för lånemedlens utbekommande genom att säga upp lånet på den hemmansdel, hvars egare ej fullgjorde odlingsskyldigheten. Lånet vore nemligen vanligtvis infördit i jordeboken, innan odlingen verkstäldes, och derefter svarade hvarje delegare för sin annuitet, hvilken utginge med förmånsrätt och uttoges i sammanhang med kronoutskylderna, och i alla händelser vore det med rättvisa och billighet förenligt att bestämmelserna så ändrades, att ansvaret för försummadt odlingsarbete drabbade den försumlige allena.

Rörande den i mom. 10 af nådiga kungörelsen den 27 ma] 1898 omförmälda borgen för odlingslånets inbetalning har anförts, att denna endast borde ifrågakomma, då kostnaderna öfverstege det genom vattenafledningen och dikningen uppkommande jordförbättringsvärdet, hvilket ytterst sällan inträffade.

Vidare har anmärkts att, om utdikningen bestämts genom syn enligt dikningslagens föreskrifter, bordo dikningsskyldigheten vara bunden

vid den förbättrade jorden och ej vid personliga innehafvaren. I diknmgs-

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

lagen § 79 funnes dock en bestämmelse, som kunde vålla mycket obehag och stora svårigheter, nemligen föreskriften derom, att ifall jorden bytte egare, den nye egaren skulle vara pligtig att taga del i företaget, men ej svara för bidrag, som förfallit till betalning innan han blef egare. Här skulle kunna inträffa att ansvaret blefve personligt och ej vidhäftade jorden samt att, om den gamle jordpF^r.el1 .vore insolvent att gälda sin liqvid för de under hans tid gjorda förbättringarna, den nye egaren skulle få mottaga hemmanet utan skyldighet att lemna någon slags ersättning vare sig genom jordafträdeise eller penningar till meddelegarne i företaget, hvilka bekostat förbättringen, och detta ehuru den nye egaren skördade all vinst af det utförda arbetet. I dylikt fall skulle Övriga delegare i företaget eller borgesmännen nödgas betala den på ifrågavarande egendom belöpande andelen i kostnaden för företaget och i statslånet, hvilket vore obilligt. Lämpligt har derför ansetts vara, att jordens egare utan nyss nämnda inskränkning skulle svara för kostnadernas gäldande och sista meningen c - § alltså utgå. En jordegare, som antingen af tredska eller

oförmåga lyckades undandraga sig sitt ansvar i afseende på dikningsskulden, borde kanna tvingas att afsåga sig båtnaden af företaget, hvarigenom meddelegarne i ett företag i väsentlig mån skyddades för de förluster och trakasserier, som de eljes lätt kunde iråka och borgesmännen i samma män vore vida bättre skyddade än hvad nu vore fallet. En revision af dikningslagens 76 och 79 §§ i denna riktning vore derför af största vigt och derigenom blefve borgensförbindelserna for odlingslån både drägliga och möjliga att fullgöra.

Äfven har ansetts att mellan föreskrifterna i mom. 7 och 10 af åberopade nådiga kungörelse förefunnes en bristande öfverensstämmelse, som afskräckte mången från att inlåta sig på odlingsföretag. Då mom. 7 föreskrefve att ansvarsskyldigheten för kontraktets fullgörande upphörde så snart vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet blifvit afsynadt °™j ^godkändt, innehölle mom. 10 d) åter bestämmelse att innan någon del af lånet utbetalades, hos statskontoret skulle företes en skuldförbindelse, innebittade vederbörandes åtagande att för lånets betalning ansvara intill dess lånet blifvit fördeladt på de olika hemmanen och fördelningen vunnit laga kraft samt uti jordeboken antecknats. Dessa båda bestämmelser innebure en motsägelse. Sedan lånet blifvit fördeladt på de emman, som ansvarade för återbetalningen, skulle vederbörande vara befriade från all ansvarsskyldighet enligt mom. 10, men då vattenanednings- och dikningsarbetets godkännande samt fördelningen på hemmanen föreginge odlingsarbetets fullbordande, qvarstode enligt kon-

21 Kongl. Maj .i* Nåd. Proposition N:o 80.

traktet och den för dess fullgörande aflemnade säkerhetsförbindelsen ansvarsskyldigheten, tills odlingen blefve färdig, mången gång 10 år och derutöfver från det lånet beviljades.

Till öfriga bestämmelser rörande odlingslånefondens anlitande, som ansetts innebära en fara för låntagare, hör stadgandet i mom. 4 af kungörelsen den 27 maj 1898. Skulle nemligen de vilkor, som af Eders Kongl. Maj:t pröfvades nödiga, utgöra en förändring i den plan, som blifvit genom laga kraft egande syn enligt lagen om dikning och annan vattenafledning bestämd, kunde åberopade moment blifva betänkligt, derest ej alla delegarne vore lånesökande. Emedan icke lånesökande intressenter endast hade att hålla sig till synemännens laga kraft egande utlåtande enligt dikningslagens 51 och 63 §§ och icke vore skyldige att bekosta större eller andra arbeten, än der föreskrefves och ej heller behöfde åtnöjas med mindre, kunde svårlösta rättstvister uppkomma. Följden af en ändring i synemännens utlåtande blefve nog också den, att lånesökandena finge betala alla kostnader, om hvilka hvarken synemännens utlåtande eller det vid synen upprättade förslaget upptoge någon bestämmelse. De i nämnda moment åsyftade vilkoren borde med de föreskrifter, som nu funnes, inskränka sig till sådana, som ej afsåge ändring i planen eller synemännens utlåtande eller ock borde de paragrafer i dikningslagen, som omöjliggjorde en full tillämpning af ifrågavarande mom. 4 ändras så, att vederbörande låntagare från odlingslånefonden, stälda emellan Eders Kongl. Maj:ts vilkor för lånens erhållande och icke låntagande intressenters i företaget rättigheter icke blefve straffade, vare sig de stödde sig på den af Eders Kongl. Maj:t vilkorligen faststälda planen eller på synemännens laga kraft egande utlåtande.

Äfven andra stadganden hafva uppgifvits tarfva en förändring, enär de ansetts kunna gifva anledning till årslånga tvister. Bland dessa nämnas dikningslagens stadganden i § 61 om eftergradering och i § 7 2 rörande frågan om företag skall anses förfallet, derest det icke blifvit bragt till slut inom föreskrifven tid, samt jemförda med vissa stadganden i ofvan åberopade kungörelses mom. 12 om lånets inbetalning och mom. 14 om räntevilkoren och lånefördelningen. I dessa moment stadgades nämligen, att lånens inbetalning skulle verkställas fr. o. m. det 6:te året efter första lånesummans utbekommande. Denna tid måste dock i allmänhet anses för kort, ty grunden för kostnads- och lånefördelningen blefve ej definitiv, förrän tiden för begärande af ny eller slutlig uppskattning af jordförbättringen, eldigt 61 och 62 §§ i gällande dikningslag, gått till ända, och om sådan uppskattning komme till utförande, icke förr än denna nya förrättning vunnit laga kraft; och om någon

22 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.

gång odlingslån beviljats äfven för de hemman, hvars egare afsagt sig båtnaden enligt 76 § dikningslagen, kunde ej odlingslånet inskrifvas på sagda jord förrän utbrytning verkstälts; men för att utbrytning skulle kunna ske med full tillförlitlighet, borde tiden för påkallande af ny gradering enligt 61 och 62 §§ dikningslagen hafva gått till ända, d. v. s. kalenderåret näst efter det, då företaget fullbordades.

Stadgandena i mom. 3 och 5 i kungörelsen den 27 maj 1898, angående bestämmandet af odlingslånens belopp hafva i nästan alla yttranden klandrats i hvad de afse med olika egoslag varierande grunder för beräkning af lånebelopp, derest i ett och samma företag ingår torrläggning af jord, hvaraf endast viss del odlas men annan del icke. En betydelsefull olägenhet, som följde af dessa olika beräkningsgrunder, vore den omständigheten, att det beviljade lånet, som, hvad den odlade jorden vidkomme, icke finge öfverstiga hälften af den uppskattade jordförbättringen, derigenom sällan försloge till arbetets utförande och afslutning. Så länge arbetsdirektionen hade odlingslånet att röra sig med, vore svårigheterna öfvervinneliga, men sedan dessa medel tagit slut, måste direktionen genom instämmande till laga domstol söka af en tredskande delegare utkräfva hans andel, hvarvid nästan oöfverstigliga svårigheter kunde uppstå om intressenterna vore många och spridda på olika, vidt skilda orter. Kunde lån beviljas till hela eller åtminstone tre fjerdedelar af den uppskattade jordförbättringen utan hänsyn till egosiag, bortfölle en stor del af de svårigheter, som nu förefunnes, och lånen blefve mera begärliga.

Såsom en ytterligare anledning till jordegares ringa benägenhet för att anlita odlingslånefonden uppgifves slutligen vissa omkostnader och olägenheter af den vidlyftiga kontrollen, enligt mom. 4—6 i ofvannämnda nådiga kungörelse, deribland särskildt den i vissa fall ifrågakommande utgiften för afsyningen af vattenaflednings- och dikningsarbetet samt svårigheten att samtidigt hafva alla diken uti afsyningsfärdigt skick.

I detta sammanhang har derjemte erinrats, att en del omkostnader skulle besparas, derest behörig syneförrättare finge med laga verkan verkställa de nu åt endast landtmätare förbehållna förrättningar, som afse utbrytning af jord enligt 76 § dikningslagen samt egoutbyten föranledda af vattendrags rötning och dylikt.

Härförutom hafva en del mindre väsentliga anmärkningar och förslag blifvit framstälda, för hvilka jag emellertid här icke torde behöfva närmare redogöra.

23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva uti sin ofvanberörda skrifvelse den 31 sistlidne januari för egen del till en början redogjort för sina åsigter om orsakerna till odlingslånefondens ringa användning samt om medlen att åstadkomma ändring i detta förhållande; och hafva styrelserna dervid anfört följande:

Vid odlingslånefondens inrättande år 1883 hade den för odlingslånen faststälda räntan utgjort 5 procent, hvilken räntesats sedermera genom nådiga kungörelsen den 27 april 1888 nedsatts till 47a procent. Under de tider, då allmänna räntan varit uti ständigt sjunkande, penningetillgången inom landet riklig, och tillfälle förefunnits till erhållande af lån till billigare ränta emot inteckning i jordbruksfastighet utan iakttagande af de med statens odlingslån förenade skyldigheter och formaliteter, måste den af staten fordrade räntesatsen anses för hög. När sedermera räntan å odlingslånen enligt nådiga kungörelsen den 29 juli 1895 nedsatts till fyra samt enligt nådiga kungörelsen den 27 maj 1898 ytterligare till tre och sex tiondedels procent, hade industrien samt jernvägsbyggandet inom landet utvecklat sig uti en omfattning, som stegrat arbets- och materialprisen till en höjd, der jordbruket för tillgodoseende af sitt behof utaf arbetskraft icke kunde täfla, i synnerhet då motsvarande höjning i priset å landtmannaprodukter ej egt rum och fråga varit om företag, af hvilka vinst ej genast kunde vara att påräkna. Dertill komme att vid afdikningsarbeten, förutom torrläggningskostnaderna, den utvidgade odlingsarealen påkallade ytterligare utgifter för uppförandet af nya byggnader, användande af större arbetspersonal, anskaffande af flera dragare, arbetsmaskiner m. m., hvilket allt förutsatte ökadt rörelsekapital.

Alla dessa omständigheter hade minskat sannolikheten för att odlingsföretag under de senare åren skulle visa sig lönande och dermed äfven hågen för nya företag, som under de rådande konjunkturerna måhända skulle blifva förlustbringande. Inom vissa orter, der afdikningsföretag uti ej obetydlig omfattning med stöd af odlingslån företagits, torde dessa hafva omfattat de mest lönande tillfällena samt torrläggnings- och odlingsarbeten dermed ännu taga vederbörandes krafter så i anspråk, att benägenheten för nya företag aftagit, helst försigtigheten bjudit att först afvakta erfarenhet om resultaten af redan verkstälda odlingsarbeten.

Dessa förhållanden utgjorde enligt styrelsernas mening de förnämsta och vigtigaste orsakerna till odlingslånefondens minskade användning.

Med det sagda ville dock styrelserna icke hafva förnekat, att äfven vissa af bestämmelserna för erhållande af lån från nuvarande odlings-

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.

lånefonden och andra dermed sammanhängande stadganden kunde hafva medverkat dertill att samma fond mindre anlitats, och hade styrelserna derför ansett sig böra tillse i hvad mån ändringar i dessa bestämmelser och stadganden kunna anses vara af behofvet påkallade.

Sedan lång tid tillbaka hade af statsmakterna erkänts rättmätigheten deraf, att staten gjorde uppoffringar för landets afdikning och odling, om ej genom direkta anslag, så dock medelst lån på billiga vilkor. Beskaffenheten af dessa vilkor syntes icke kunna eller böra bestämmas en gång för alla, utan syntes desamma höra lämpas efter tidsomständigheterna. Då, såsom i det föregående blifvit antydt, landtbruket för närvarande arbetade under jemförelsevis tryckta förhållanden, syntes omständigheterna påkalla, att vilkoren för ifrågavarande understöd bestämdes så, att det blefve för brukarne af Sveriges jord fördelaktigt att deraf begagna sig. Uppodlingen eller förbättrandet af denna syntes vara ett i och för sig så vigtigt och på samma gång i hela landets ekonomiska och sociala utveckling så djupt ingripande ändamål, att det väl förtjenade att på det allvarligaste uppmärksammas, hvilka åtgärder borde vidtagas för detsammas vinnande.

Den uppfattning, som vid odlingslånefondens inrättande 1883 blifvit den bestämmande, hade deremot varit, att staten icke borde och icke behöfde göra några som helst uppoffringar för odlingsbar vattensjuk marks torrläggning, utan endast med sin kredit stödja enskildes, af eget välförstådt intresse framkallade sträfvanden för höjande af egen jords afkastningsförmåga. Vinsten af dessa sträfvanden tillfölle den enskilde, som derför borde ersätta staten dess kostnader för lånen så till kapital som ranta, ett anspråk, hvari man för öfrigt förväntade ett korrektiv mot enskildes inledande i företag af tvifvelaktigt värde. Derifrån härledde sig ock påtagligen vilkoren att staten skulle genom nödig kontroll ega säkerhet för lånens rätta användning samt återbetalning äfvensom andra bestämmelser, hvilka vid ett i sakens innebörd mindre inträngande betraktelserätt möjligen kunde anses obehöflig! stränga eller tillkomna endast för att trygga staten emot penningeförlust, men som vid en närmare granskning af de ifrågavarande bestämmelserna med tydlighet visade sig vara en följdrigtig utveckling af nyss anförda hufvudvilkor. Bestämmelserna afsåge nemligen kontroll öfver att statens understöd icke missbrukades, utan användes på ett ändamålsenligt sätt, så att afsigten icke förfelades utan en påräknad allmän vinst genom ökad odling ernåddes, hvarförutom staten, som för sitt lån betingat sig bästa förmånsrätt, velat tillse, att denna förmån icke med-

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80. 25

förde förfång för andra rättsegare och derigenom i viss mån skadade fastighetskrediten.

Tid efter annan hade framställningar gjorts om beviljande af några års räntefrihet åt låntagare från odlingsfonden. Det vigtigaste skälet för en sådan förmån utgjorde den omständigheten att afdikningsarbetets utförande toge flera år i anspråk, och att i allmänhet först efter verkstäld odling vinsten kunde vara att påräkna. Lädes härtill, att låntagaren stundom kunde behöfva af egna tillgångar tillskjuta hvad som för vattenafledningsarbetets verkställande kunde erfordras utöfver statslånet samt att den förbättrade jordarealens brukning, särskild! under de första åren, påkallade utgifter för byggnader, vägar, inventarier in. m., syntes det ej kunna förnekas, att odlaren då vore i behof af den eitergift i berörda hänseende, som kunde medgifvas.

Den räntefria tidens längd hade i allmänhet föreslagits till fem år och visserligen vore det sannolikt att ett större, omfattande dikningsföretag erfordrade denna och äfven längre tid för utförandet, men svårigheten, för att ej säga omöjligheten att på förhand beräkna, huru många frihetsår kunde i ena eller andra fallet behöfvas, hvilket behof ej alltid vore beroende af större eller mindre i företaget ingående jordareal, vållade att en för alla låntagare lika lång räntefrihet måste bestämmas och dervid syntes en period af tre år tillsvidare vara lämplig.

Med nu gällande höga räntesatser kunde visserligen den för odlingslån faststälda räntan af 36/io procent för närvarande anses för låntagare fördelaktig. Erfarenheten gåfve dock vid handen, att vexlingar i räntan alltid förekomme, i följd hvaraf den slutsats kunde dragas, att nuvarande tid af höga räntor kunde komma att efterträdas af en tidrymd, då låga räntesatser komme att råda, och i alla händelser syntes med visshet kunna påstås, att statens inlåningsränta vore väsentligen lägre än den allmänna låneräntan. Om statslånen skulle beviljas emot lägre ränta än den nu och i allmänhet för staten gällande eller emot 3 procent, samt derjemte, såsom ofvan föreslagits, beviljades räntefrihet under tre år, räkrradt från dagen för första låneandelens lyftande, skulle visserligen sådant medföra någon uppoffring för staten, men i förhållande till det vigtiga statsändamålet med odlingslånefonden, borde denna uppoffring ej kunna anses såsom en större förmån för jordbruket än omständigheterna för närvarande betingade, under förutsättning att odlingslånefonden skulle blifva väsentligt mera använd än hittills. Ett stöd för denna åsigt syntes ock kunna åberopas i det förhållandet, att, förutom vissa års räntefrihet, räntan å Bill. till Riksd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 4

26 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.

lån, som före odlingslånefondens inrättande lemnats till vattenaftappningar och odlingsföretag, varit under vissa tidsperioder lägre än den ränta, som lån från nuvarande odlingslånefonden betingat, och detta oaktadt statsverkets finansiella ställning under de perioder, då låg låneränta och viss räntefrihet bestämts, icke kunde anses fördelaktigare än under senaste åren varit händelsen. För sin del hölle styrelserna också före, att eu nedsättning af låneräntan i förening med 3 års räntefrihet vore det verksammaste medlet för främjande af odlingslånefondens ändamål, och styrelserna tvekade derför icke att hemställa om sagda räntefrihet och om låneräntans bestämmande till 3 procent för år räknadt. Skulle detta förslag vinna afseende, borde såsom en följd deraf annuiteten minskas till sex procent. Derigenom skulle amorteringstiden förlängas från nu bestämda 21 år till 24 år, hvilket i och för sig icke innebure någon särskild uppoffring.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva vidare, under erinran, hurusom i syfte att förebygga olägenheterna för privata rättsegare af den förmånsrätt, som staten fordrade för odlingslånens annuiteter, år 1883 bestämts, att låntagare skulle förbinda sig att med egna medel bekosta odling af den jord, som med statslån torrlädes, att den beräknade torrläggningskostnaden då utgjort den gräns, hvilken lånet ej fick öfverskrida, men att, sedan 1895 års Riksdag på derom af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning medgifvit utsträckning af odlingslånefondens användning äfven till torrläggning af jord, som icke skulle odlas, dock med det förbehåll, att jordförbättringens värde borde antagas minst motsvara låneunderstödets dubbla belopp, med egoslagen varierande’ grunder för beräkning af lån till torrläggningsarbeten vore införda, anfört, att svårigheter icke mött för tillämpning af dessa grunder i de jemförelsevis få fall, der företag omfattat uteslutande jord af ena eller andra slaget, och de bestämda grunderna hade då ock vunnit tillämpning vid lånens införande i jordeboken. Deremot blefve förhållandet annorlunda vid företag, der de olika egogrupperna vore blandade om hvarandra och sådana vore de allra flesta företagen. Beträffande lånebeloppens begränsning för dessa vore icke meddelade speciella detaljföreskrifter, utan hade för sådana fall tillämpats ett förfarande, som åtminstone formelt slöte sig till de förenämnda olika grunderna, hvilka man sålunda sökt behörigen beakta vid lånebelopps bestämmande.

När odlingslån beviljats, använde påtagligen vederbörande arbetsdirektion detsamma till torrläggningsarbetenas utförande så långt det

27 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.

räckte och något hinder deremot förefunnes ej i de för odlingslånen gällande bestämmelserna. Dermed fördelades lånet faktiskt efter 40 § dikningslagen, enligt hvilken alla egoslag vore likstälda, hvaraf åter följde att det efter enahanda grund måste införas i jordeboken utan någon hänsyn till de från i sagda paragraf af dikningslagen afvikande grunder, efter hvilka lånebeloppet beräknats, och hvilkas tillämpning vid arbetets utförande och vid jordeboksdebitering i många fall skulle föranleda ett inveckladt bokhålleri, öfver hvilket ingen kunde vaka. Vid de »blandade företagen», således vid de allra flesta, blefve sålunda faktiskt alla egoslag redan nu likstälda med hänseende till gravationerna, och den för odlingslånen gällande skilnaden mellan olika egoslag hade ej verkat på annat sätt, än att den i vissa fall något reducerat lånebeloppet, hvarvid reduktionen beträffande ett för flera j ordegare gemensamt företag på grund af 40 § dikningslagen skett efter en för alla egoslagen gemensam procent af motsvarande förbättringsvärde. Några skäl syntes emellertid ej förefinnas för bibehållandet af en bestämmelse, hvarigenom under vissa förhållanden gynsammare lånevilkor lemnades för utdikning af till odling afsedd jord än för torrläggning af vattensjuk åker, då det såväl ur nationalekonomisk synpunkt som för den enskilde måste anses fullt ut lika vigtigt att den redan odlade vattensjuka marken fullständigt utdikades, som att nya odlingstillfällen beroddos

Under sådana omständigheter syntes det ej böra möta betänkligheter att, på sätt i många af de inkomna yttrandena yrkats, införa denna likställighet mellan olika egoslag redan vid lånebeloppets bestämmande, och detta så mycket hellre, som den nödvändiga säkerheten för annuiteternas gäldande till staten, likasom skyddet för enskildes rätt, kunde tillräckligt betryggas derigenom, att lånet bestämdes till endast så stor del af torrläggningskostnaden, att detsamma ej öfverstege en viss procent af den mot torrläggningen svarande jordförbättringens värde.

I fråga om det procenttal, som härvid borde bestämmas såsom det högsta, efter hvilket odlingslån borde få beräknas, hafva emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen stannat i olika meningar, grundande sig derpå, att, under det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin del förordat borttagande af allt odlingstvång, landtbruksstyrelsen ansett att såsom vilkor för erhållande af lån till företag, afseende odling af sank mark bordo bestämmas, att all verkligen odlingsbar mark också skulle odlas, och att således det nu förcskrifna odlingstvånget borde bibehållas.

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i dessa afseenden anfört: Det s. k. odlingstvånget hade faktiskt upphört med nådiga kungörelsen den 29 juli 1895, enär derigenom medgifvits lånerätt för afdikning af jord, som ej skulle odlas. Lånesökande hade efter denna tid visserligen iklädt sig odlingsskyldighet, men hade detta, der det ej berott af gammal vana, till hufvudsaklig del egt sin grund i det förhållande, att med åtagen odlingsskyldighet följt utsigt till högre lån.

Men när det mot torrläggningen svarande jordförbättringsvärdets inflytande å lånebelopps storlek skulle blifva enahanda för alla egoslag och lånerätten således ej skulle ökas genom åtagen odlingsskyldighet, måste deraf uppstå benägenhet hos de lånesökande att i ingifvande arbetsplaner upptaga endast vattenafledning och dikning, men ej odling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betviflade, att mot sådant tillvägagående skulle finnas något verksamt korrektiv, enär det enda härför användbara, eller en återgång till de före 1895 gällande bestämmelserna, väl ej vore tänkbar. Under sådana förhållanden vore ock nödigt, men äfven tillräckligt, att för tryggande af statens säkerhet för lånens återbetalning och framför allt för minskande af denna säkerhets intrång å enskild rätt, tillse det lånebeloppet icke öfver stege en allt för stor del af den genom torrläggningen uppkommande jordförbättringens värde.

Gifvet vore, att med odlmgstvångets upphörande under den här ifrågasatta formen, äfven skulle upphöra de med sagda tvång förenade svårigheter, öfver hvilka nu med fog klagades. Återstode då att tillse, om samtidigt uppkomme olägenheter, öfvervägande fördelarna.

Främst mötte då frågan huruvida derigenom skulle förfelas fondens ändamål, d. v. s. den vattensjuka markens bringande i kultur, hvartill bland annat hörde, att den jord odlades, som vore för odling lämplig. Men härför vore ej nödigt att odling framtvingades under hvilka förhållanden som helst, exempelvis då knapp penninge- eller arbetaretillgång fördyrade och försvårade arbetet. Redan under nu rådande förhållanden, kunde man såsom af en bifogad tabell framginge ibland spara en viss benägenhet hos lånesökande att, till förebyggande af olägenheter af forcerad odling, vid lånekontrakts uppgörande betinga sig en ganska rundlig tid • för odling och ofta erhölles äfven på ansökan anstånd med odlingsarbete.

Icke desto mindre måste styrelsen antaga, att odlingsskyldighetens fullständiga eftergifvande skidle än mera försena odlingens fullbordande, men deremot kunde det ej gerna tänkas, att verkligt odlingsvärd jord icke skulle förr eller senare komma under plog, något hvartill ju den

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

egna nyttan alltid manade. På grund deraf måste styrelsen antaga, att odlingsskyldighetens eftergifvande väl skulle något försena, men deremot icke förhindra målets uppnående.

Vidkommande dernäst frågan om säkerheten för lånet och dennas intrång på enskild rätt vore att märka, att risken i dessa hänseenden vore störst, då litet eller intet af lånet amorterats, men i alla händelser borde, så snart lånet antecknats i jordeboken, statens fordran vara väl betryggad. Återstode då inteckningshafvares risk, men denna vore naturligtvis redan nu större när litet eller intet af odlingen verkstälts, och under sådana förhållanden skulle påtagligen ett lån till större del af den uppskattade jordförbättringens värde — det nuvarande förhållandet — medföra större risk än ett lån till mindre del af samma värde.

, I den mån som lånet amorterades, minskades ifrågavarande risk och det vore omöjligt att afgöra om och när ett mindre lån i förening med mindre långt hunnen odling jemnt motsvarade risken af ett större lån i förening med längre framskriden odling. I alla händelser syntes skilnaden icke vara afsevärd i synnerhet som antagligen odlingsskyldighetens eftergifvande kunde föranleda lägre uppskattning af jordförbättringen genom torrläggningen, hvaruti läge en välbehörig motvigt mot den anledning till yrkanden på hög uppskattning, som läge i lånebeloppets beroende af jordförbättringsvärdet.

Men vid bedömande af frågan huruvida odlingsskyldighetens eftergifvande kunde förväntas medföra olägenheter, syntes bästa stödet kunna hemtas från förhållandena före 1884, då dikningslån icke varit förenade med odlingsskyldighet. Styrelsen veterlig! hade dessa lån icke medfört hvarken sämre resultat eller större risker än de nuvarande lånen. De hade visserligen utgått endast med viss del af torrläggningskostnaden, men det vore ej med lånets förhållande till denna, utan till jordförbättringsvärdet, som risken borde mätas. Uppskattningen deraf borde ock, i stort sedt, kunna ske fullt tillförlitligt, äfven om en eller annan detalj skulle utvisa någon ringa felaktighet.

Ofvan vore sagd!, att företag förekomme, i hvilken inginge endast redan odlad jord eller endast äng, afsedd att såsom sådan bibehållas, eller båda dessa egoslag. Vare sig odlingstvånget upphäfdes eller ej, förekomme således vid dem icke någon som helst odling. Lån till sådana företag skulle visserligen kunna utan risk för vare sig statens eller enskildes rätt ganska betydligt öfverskrida den nu bestämda gränsen, hälften af förbätl ringsvärdet, men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåge dock försigtigheten bjuda, att lånerätten ej utsträcktes utöfver

30 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

den gräns, som i allmänhet betecknade lånevärdets förhållande till jordens köpvärde och hvilken gräns i allmänhet antagits utgöra omkring 70 procent.

Enahanda begränsning syntes nödvändig äfven för de s. k. blandade företagen, vare sig låntagarne vid dem iklädde sig någon odlingsskyldighet, eller ej, enär, såsom ofvan anförts, jordeboksdebiteringen alltid torde komma att verkställas oberoende af egoslag och det kunde inträffa, att viss hemmansdel eller lägenhet i sådant företag inginge med endast sådan jord, som ej odlades, hvarigenom åtagen odlingsskyldighet skulle för sådan hemmansdels eller lägenhets gravation sakna all betydelse.

Endast vid företag, afseende uteslutande jord som odlades, skulle fullt garanteradt åtagande om eu nästan samtidigt med torrläggningen, fullgjord odlingsskyldighet kunna tänkas medföra rätt till högre lån, men vid mindre företag syntes denna omständighet ej böra föranleda någon ändring i den ofvan angifna grunden och derest ett betydande odlingsföretags förverkligande berodde på något högre lånerätt än den i allmänhet gällande, qvarstode alltid utvägen att för sådant fall söka nå målet genom ansökan om undantag från den i allmänhet gällande regeln.

Frågan, huruvida lån till så stor del af torrläggningskostnaden, som ej öfverstege 70 procent af deremot svarande förbättringsvärde, skulle fylla de lånesökandes befogade anspråk, syntes knappast kunna fullt objektivt besvaras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen både emellertid ansett sig eg a stöd för sin åsigt, att så skulle varda händelsen, främst i den omständigheten, att om företagen vore dyrare, borde de knappast med uteslutande lånta medel utföras, och i någon mån derjemte deraf, att bland de 120 företag, som hugnats med odlingslån efter kungörandet af 1895 års beslut, 94 företags torrläggningskostnad icke öfverstigit 70 procent af motsvarande jordförbättringsvärde, samt att nu föreslagna begränsning för 50 företag skulle hafva medfört större, men endast för 15 företag något mindre lånebelopp än dem, som anvisats på grund af nu gällande bestämmelser, allt på sätt ofvan åberopade tabell närmare upplyste.

Med odlingsskyldighetens borttagande förfölle, såsom ofvan erinrats, en del af de anmärkningar, hvilka framställs såsom hinder för odlingsfondens anlitande, äfvensom vissa af de förslag, hvilka afsett att befrämja dess ändamål.

Landtbruksstyrelsen åter har beträffande förevarande frågor yttrat,

31 Kongl. Maj-is Nåd. Proposition No 80.

att styrelsen grundade sin åsigt att odlingstvånget borde bibehållas hufvudsakligen derpå, att till följd af den tysta förmånsrätt, som enligt lag vore tillerkänd odlingslån framför intecknad fordran eller annan rättighet, inteckningshafvares rätt möjligen kunde komma att lida, derest icke odlingsskyldigheten bibehölles såsom vilkor för odlingslån, som afsåge att understödja afdikning af odlingsbar mark. Det vore väl sannt, att lånets storlek i allmänhet borde uppgå till samma belopp, som kostnaden för vattenafledningen och dikningen, s. k. tegdikning och täckdikning härifrån dock undantagen, men äfven att i vissa fall förbättringsvärdet komme att begränsa lånet till lägre belopp; och då jordförbättringsvärdet borde enligt 40 § dikningslagen bestämmas i öfverensstämmelse med den nytta, hvarje särskild jordegare för sina egor hemtade af företaget och förty borde i företaget och dermed förenade kostnader taga del, så måste mark, som vore i alla afseenden lämplig till odling, ovilkorligen beräknas genom vattenafledningen erhålla ett högre förbättringsvärde, än om marken skulle värderas under förutsättning att den icke blefve omdanad till åker. Häraf följde också, att i förra fallet för marken kunde erhållas högre lån från odlingslånefonden än i senare fallet. Som likväl markens förbättringsvärde om högre odlingslån sålunda beviljades, blifvit beräknadt under förutsättning att marken blefve odlad, enär vid syn enligt gällande dikningslag till odling i alla afseenden tjenlig mark värderades eller graderades lika med åker, utan annan skilnad, än att från det genom vattenafledniDgen eller dikningen erhållna förbättringsvärdet i detta fall droges odlingskostnaden, syntes häraf följa, att, om odling icke tillkomme, marken erhållit ett för högt förbättringsvärde och äfven alltså ett för högt odlingslån. Genom ett sådant tillvägagående kunde emellertid, derest odlingstvånget borttoges vid beviljandet af lån från odlingslånefonden, inteckningshafvare tillskyndas förlust, helst vid tvångsförsäljning af egendomen, då ju odlingslånet icke komme att motsvaras af ett genom företagets utförande åstadkommet högre förbättringsvärde å marken. Hade lån från odlingslånefonden icke beviljats, stode det gifvetvis hvarje jordegare fritt att begagna sig eller icke af den odlingsmöjlighet, som genom ett företag upp komme, men hade staten beviljat odlingslån för torrläggning af till odling afsedd mark och derför betingat sig förmånsrätt framför alla inteckningshafvare, måste staten också se till att jorden verkligen erhölle det förbättringsvärde, på grund af hvilket odlingslånet beviljats. Erfarenheten hade dessutom visat att vid försäljning af egendomar, särskildt vid tvångsförsäljningar, priset å egendomen i

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

väsentlig mån rönte inflytande af den omständigheten, huru mycket odlad jord, som å egendomen funnes. Tänkbart vore derför att af denna anledning förlust för inteekningshafvare kunde uppkomma, om med odlingslån belastad egendom försåldes, utan att verkligen odlingsbar mark blifvit odlad.

Det hade visserligen blifvit häremot invändt, att odlingstvångets qvarstående kunde komma att afskräcka personer från att söka odlingslån, då det ju kunde tänkas, att på detta sätt mark måste uppodlas, som icke kunde antagas vara lämplig för odling. Häremot vore likväl att erinra, att kompetenta förrättningsmän och gode män icke såsom odlingsmark upptoge annan jord än den, som verkligen vore i alla afseenden lämpad för odling, hvarvid gifvetvis hänsyn toges till jordart, egofigur, belägenhet m. m., och vore marken sålunda beskaffad, syntes det icke kunna anses för förlustbringande att odla densamma. Farhågan i ofvan antydda hänseende syntes derför vara öfverdrifven och i hvarje händelse måste hänsynen till tredje mans rätt i förevarande fall aktas vigtigare än hänsynen till den enskildes ekonomi, då ju för öfrigt staten ingalunda påtvingade den enskilde sina lån, utan denne borde taga i öfvervägande, huruvida hans enskilda ekonomi eller andra förhållanden icke borde föranleda honom att afstå från begagnandet af den förmån, som staten erbjöde den enskilde genom odlingslåns beviljande.

Vidare syntes det icke kunna afgjordt anses såsom en fördel för lånesökande, om odlingstvånget borttoges, enär på detta sätt odlingslånen måste, åtminstone hvad anginge odlingsbar mark, i de flesta fall minskas genom lägre uppskattning af förbättringsvärdet och sålunda jordegaren sjelf nödgas tillskjuta större belopp af de för torrläggningen erforderliga medlen, hvilket, om medlen skulle upplånas från annat håll, helt säkert komme att medföra att företaget fördyrades och försvårades. Det vore visserligen icke af någon afgörande betydelse, om odlingen skulle något försenas, hvilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåge skulle blifva följden, om odlingsskyldigheten borttoges, fastän denna omständighet ej syntes vara utan afl vigt, såväl för den enskildes ekonomi som för landets. Större betydelse skulle dock onekligen böra tillmätas den omständigheten, att det, om odlingstvånget borttoges och derför de medel, som till ett företag beviljades från odlingslånefonden, måste minskas, kunde hända, att odlingen alls icke blefve verkstäld.

Alla dessa senare synpunkter, huru vigtiga de hvar för sig eller tillsammans kunde vara, ansåge landtbruk sstyrelsen likväl i detta fall

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80. 33

böra stå tillbaka för den rättsliga, enligt hvilken förbättringsvärdet å mark borde bestämmas efter jordens beskaffenhet och den nytta för densamma, som genom företaget kunde hemtas, äfvensom för den i det föregående framhållna hänsynen till tredje mans rätt.

För betryggandet af sistberörda rätt kunde visserligen bestämmas, att lån icke finge beviljas utöfver en viss procent af förbättringsvärdet, men denna utväg,*- om den skulle vidtagas i sagda syfte, syntes icke kunna väljas utan att odlingslånen onödigtvis minskades. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade i detta afseende föreslagit, att odlingslån icke finge beviljas till mera än 70 procent af förbättringsvärdet. Äfven landtbruksstyrelsen ansåge, att en dylik begränsning borde ega rum. dock icke af skäl att, om lån beviljades till det verkliga jordförbättringsvärdet, full säkerhet i sådant fail icke skulle finnas för att inteckningshafvare skulle utfå sin fulla rätt, utan af det skäl, att full säkerhet ej alltid kunde vinnas derför, att afloppsgrafvar och öfriga i afloppsplanen upptagna diken m. in. blefve behörigen underhållna, eller andra omständigheter förorsakade, det den uppskattade jordförbättringen icke i verkligheten till fullo uppnåddes genom vattenaflednings-, dikningseller odlingsarbetets utförande. Af sådan anledning ansåge landtbruksstyrelsen försigtigheten bjuda att begränsa lånebeloppet till en viss procent af jordförbättringsvärdet. Men till följd deraf att landtbruksstyrelsen ansåge odlingsskyldigheten böra bibehållas, hade landtbruksstyrelsen tilltrott sig kunna föreslå, att sagda begränsning bestämdes till 80 procent af förbättringsvärdet. Skulle en sådan begränsning hafva tillämpats å de 120 företag, som efter kungörandet af 1895 års beslut om ändrade vilkor för erhållande af lån från odlingslånefonden hugnats med lån från nämnda fond, skulle omkring 20 procent af dessa företag erhållit mindre lån än den beräknade kostnaden för vattenafledningen och dikningen, från den senare undantagen så kallad tegdikning och täckdikning, hvilka arbeten ej syntes behöfva eller böra understödjas med lån ur odlingslånefonden.

Om, såsom landtbruksstyrelsen ansåge, odlingsskyldigheten bibehölles, måste emellertid borgen fortfarande ställas derför, att odlingsarbetet verkligen blefve fullgjordt, ty i annat fall skulle en sådan skyldighet saklöst kunna af låntagarne uraktlåtas. Visserligen skulle det kunna tänkas, att saken skulle vara hjelpt derigenom, att gällande bestämmelse derom, att, om odlingen icke inom bestämd tid vore fullgjord, staten egdo rätt att uppsäga lånet, ändrades derhän, att denna ratt, korame att gälla den del af odlingslånet som besvärade den förthy. till lliksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 5

34 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.

sumliges mark. Anlitandet af en sådan utväg skulle emellertid, långt ifrån att gagna möjligen förefintliga inteckningshafvare, tvärtom kunna utsätta dem för faran att åsamkas den förlust, som odlingstvånget åsyftade att förebygga. Men om sålunda borgen i förevarande fall icke syntes kunna undvaras, syntes angeläget vara, att den gjordes så vidt möjligt effektiv. Det kunde icke bestridas, att bestämmelserna angående borgen för närvarande icke lemnade det skydd i förevarande afseende, som önskligt, vore. Uraktlätes nemligen odlingsskyldigheten, syntes det icke mot den försumliges bestridande för borgesmännen vara möjligt att fullgöra densamma. Det enda sättet att råda bot på denna olägenhet syntes vara att, der delegarne i ett företag vore flera, förening mellan lånesökandena inginges derom, att hvar och en af dem vore skyldig att i händelse af försummadt odlingsarbete med dertill hörande enskild dikning underkasta sig att denna skyldighet på hans bekostnad fullgjordes af vederbörande arbetsstyrelse, syssloman eller borgesmän eller, om låntagaren vore en enda, att denne i kontraktet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förbunde sig att i händelse af försummad odling underkasta sig att vederbörande borgesmän fullgjorde odlingsskyldigheten. Visserligen komme dessa medel sannolikt att visa sig fruktlösa, i den händelse egendomen öfverginge i annan mans ego, men för de flesta fall skulle likväl dessa åtgärder vara betryggande. Derest sådant förbehåll, på sätt föreslaget blifvit, intecknades i vederbörande egendom, skulle detta i många fall icke innebära någon betryggande säkerhet för vilkorets fullgörande, och då i hvarje händelse en sådan åtgärd skulle vara förenad med många omgångar och svårigheter, syntes förslaget icke lämpligen böra eller kunna genomföras.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva vidare till behandling upptagit frågan om anslag och lån till ett och samma företag; och hafva styrelserna jemväl i denna fråga uttalat olika åsigter.

Sålunda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, under erinran att anslag och lån till samma företag före den nuvarande odlingslånefondens bildande förekommit under åren 1841—59 och år 1883, då medel varit för sådan användning anslagna, att under åren 1860—82 anslagsoch lånemedlen egentligen varit afsedda för olika företag, att det oaktadt understöd af båda slagen meddelats till omkring 3,3 pröcent af dessa års dikningsföretag, men att efter 1884 års ingång sådant ej egt rum på annat sätt, än att viss del af ett odlingsarbete afskiljts såsom frostafledningsarbete, så att för de olika delarne åtminstone formelt

35 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 80.

skilda arbetsplaner affattats, då för den ena delen anvisats odlingslån, för den andra anslag från frostminskningsfonden, anfört att, sedan landtbruksstyrelsen den 11 februari 1896 utfärdat förnyad instruktion för statens landtbruksingeniörer, en och annan gång inkommit ansökningar om odlingslån och frostminskningsanslag för utförande af en och samma arbetsplan, men att bifall dertill mött hinder i de för de särskilda fonderna gällande bestämmelserna om särskilda arbetsplaner, kontrakt, redovisning af verklig kostnad o. s. v.. _

Mot dessa ansökningar hade äfven mött vissa sakliga betänkligheter hvad beträffade den för flere sökande gemensamma dikningen, i det att de väl afsett understöd för egare af sämre jord, som redan på grund af 40 § dikningslagen påförts i förhållande till arealen ringa delaktighet i gemensamma kostnaderna, men ej för egare af bättre jord, hvilken dock af samma skäl påförts jemförelsevis stor delaktighet i kostnaden. Behöfde utöfver den gemensamma dikningen å frostförande mark utföras särskild dikning för minskning af dess frostförande egenskap, mötte icke hinder att sammanföra sådan dikning i särskild arbetsplan, hvarmed öppnades möjlighet ätt meddela anslag från frostminskningsfonden, men då det befarats, att ett såsom allmän regel medgifvet större eller mindre anslag till odlingsföretag i dess helhet, skulle inbjuda till torrläggning och odling af härför olämplig jord, hade styrelserna hittills ej heller hemstält om sådan ändring i de för frostafdikningsfonden gällande bestämmelserna, att derifrån anslag skulle kunna meddelas till odlingsföretag och denna mening hade så mycket mindre ändrats genom nu företagna undersökning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåge andra lättnader för lånesökande i allmänhet vara lämpligare.

Dermed vore dock ej förnekadt, att undantag kunde förekomma, såsom till exempel när det gälde att genom storartade regleringar af vattenstånd i betydande vattendrag och af dem genomflutna störa sjöar tillgodose vidsträckta orters jordbruk antingen ensamt för sig eller också i förening med andra intressen eller företag, som afsåge åtgärder för torrläggning af vidsträckta mosskomplex med eller utan inblandning af odlingsvärd mark. Sådana omfattande företag hörde antingen alldeles icke eller endast delvis samman med odlingsfonden och på pröfning i hvarje särskild! fall syntes böra bero, huruvida sådana företag skulle omhändertagas af det allmänna antingen genom att af staten utföras eller genom anslag till större eller mindre del af kostnaderna o. s. v.

36 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.

Landtbruksstyrelsen har deremot i detta ämne uttalat sig sålunda: De skäl, som väg- och vattenbyggnadsstj^relsen anfört för sin åsigt i förevarande fråga, vore af dels formel dels saklig natur. 1 förra afseendet hade styrelsen åberopat, att enligt gällande föreskrifter för odlingslån och frostförminskningsbidrag särskilda arbetsplaner, kontrakt, redovisning m. in. skulle för hvarje företag, som erhölle dylikt lån eller bidrag atgifvas. Beträffande åter de sakliga skälen syntes vägoch vattenbyggnadsstyrelsen hysa den uppfattningen, att, derest län och bidrag till ett företag af ofvannämnda beskaffenhet kunde ges, på detta sätt skulle kunna framkallas sådana företag, hvilka icke vore lönande, vare sig från enskild eller nationalekonomisk synpunkt.

Landtbruksstyrelsen trodde sig emellertid kunna visa, att genom möjligheten att kunna meddela lån och anslag till företag af ifrågavarande beskaffenhet den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befarade olägenheten icke behöfde uppkomma och att det vore till stor skada för landets uppodling, derest sådan möjlighet icke förefunnes. Förhölle det sig emellertid så, syntes de formela betänkligheterna, äfven om sådana förefunnes, hvilket landtbruksstyrelsen för sin del icke ansåge, böra undanrödjas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen medgåfve, att, om de frostförande myrarna vore belägna åtskilda från den odlingsbara eller odlade marken eller ängen, bidrag från frostförminskningsfonden till de förra samt lån till de senare skulle kunna utan någon som helst betänklighet beviljas. Det förefölle emellertid i högsta grad oegentligt, att, om markerna såsom ofta vore fallet funnes belägna i ungefär samma nivå och omedelbart intill hvarandra eller sammanblandade, på sätt t. ex. å skrifvelsen bifogade ritningar — hvilka ritningar torde få i aftryck detta protokoll biläggas, bil. litt. A och B — funnes an ty dt, så att deras afdikning ej kunde upptagas i skilda arbetsplaner, denna omständighet ovilkorligen skulle göra företaget oförtjent af samma förmån, synnerligast som sålunda belägna egor enligt lag måste utgöra en samfällighet och tillhöra samma vattenafledningsföretåg. Enligt landtbruksstyrelsens uppfattning förändrade en sådan tillfällighet i afseende på de olika markernas belägenhet på intet sätt företagets ekonomiska beskaffenhet. I båda fallen borde kombineradt understöd kunna förvägras eller gifvas, alltefter företagets efter undersökning och värdering pröfvade ekonomiska nytta och betydelse för landets torrläggning och uppodling. I sakens egen natur kunde icke påvisas något, som skulle göra ett företag, der de frostförande och odlingsbara markerna läge

37 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 80.

sammanblandade eller omedelbart intill hvarandra, i hvarje händelse mindre fördelaktigt, än om de läge åtskilda. Från det allmännas synpunkt syntes derför lika mycket skäl förefinnas att från båda fonderna understödja företag, der de' olikartade egoslagen läge omedelbart intill eller i blandning med hvarandra, som der de läge så åtskilda, att de verkligen och lagligen kunde anses tillhöra skilda företag och kunde i skilda arbetsplaner upptagas.

Om denna åsigt, på sätt landtbruksstyrelsen autoge, måste erkännas vara rigtig, syntes det endast vara med rättvisa och billighet förenadt, att de, hvilka besute mark, der frostförande och odlingsbara egor vore belägna omedelbart intill eller i blandning med hvarandra, komme i åtnjutande af samma rätt att från båda fonderna erhålla understöd, som de, hvilka genom en tillfällighet hade sina egor så belägna, att frostförande mark och odlingsbar sådan funnes vara så åtskilda, att de olikartade egoslagen kunde i skilda afdikningsplaner upptagas.

Landtbruksstyrelsen övergår härefter till behandling af den formela sidan af saken. Såväl i äldre som nyare tider hade vattenafledningsföretag blifvit hugnade med på samma gång lån och anslag af statsmedel, nemligen der torrläggningen kunnat anses medföra vidgad eller förbättrad kultur. Före odlingslånefondens bildande år 1883 kunde såväl lån som anslag erhållas för ett och samma afdikningsföretag, äfven om detta varit ensartadt, afseende t. ex. afdikning af en odlingsbar men vattendränkt och alltså frostförande äng eller myr. Sedan emellertid odlingslånöfonden bildats med syfte att befrämja uppodling af sänka trakter samt särskilda medel anvisats för att medelst statsanslag utan återbetalningsskyldighet användas till understödjande af utdikning af sådana frostförande marker, som utan att kunna med fördel odlas, sprede frostskador öfver omgifvande nejd, hade de myndigheter, hvilka sedermera haft uppdraget att granska och för Eders Kongl. Maj:t anmäla ansökningar om dylika understöd med dertill hörande planer och kostnadsförslag, ansett sig icke kunna tillstyrka såväl lån som anslag till samma afdikningsföretag, derest detsamma ej kunde skiljas i två olika delar, omfattande den ena odlad eller odlingsbar mark med de diken, som erfordrades för denna marks torrläggning, och den andra frostalstrande men till odling ej tjenliga mossar och de diken, som afsåge dessa mossars torrläggning. Denna uppfattning föranledde, att fordran i förevarande fall uppstäldes, att vid ansökningar om såväl lån som anslag till samma företag skulle fogas särskilda ritningar med skilda betänkanden och kostnadsförslag rörande de olika afdelningarna

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

af företaget. Föreskrift härom hade också blifvit. lemnad i den förnyade instruktion för statens landtbruksingeniörer, som af landtbruksakademiens förvaltningskomité i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdats den 10 december 1886. Den sålunda meddelade föreskriften hade emellertid snart visat sig utgöra ett icke oväsentligt hinder för användningen såväl af odlingslånefonden som af frostförminskningsfonden i alla de fall, då den vattendränkta marken utgjorts af såväl odlingsbar eller odlad mark som frostförande, men till odling ej tjenliga mossar, ty endast i undantagsfall hade de olika egoslagens läge funnits vara sådant, att deras afdikande kunnat på föreskrifvet sätt delas i skilda företag eller skilda arbetsplaner. Af sådan anledning hade sagda föreskrift blifvit utesluten i den förnyade instruktion för de i statens tjenst anstälde landtbruksingeniörer, som efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen af landtbruksstyrelsen utfärdats den 11 februari 1896. Någon ändring hade emellertid icke skett i den praxis, som förut blifvit omförmäld i frå^a om understöds förordande till de kombinerade företagen, hvarföre ej heller frågan i hvad den afsåge lån och anslag till företag med sammanblandade eg or, på sätt i det föregående omförmälts, blifvit understäld Eders Kong! Maj:ts pröfning. Sådana företag hade på grund häraf erhållit antingen endast lån eller endast anslag eller också intetdera. Dock hade i åtskilliga fall den jemkning blifvit gjord, att, om ansökning om lån och anslag varit åtföljda af dubbla exemplar af ritningarna rörande ett kombineradt odlings- och frostförminskningsföretag samt skilda betänkanden och kostnadsförslag, nemligen dels beträffande de diken, som hufvudsakligen afsåge den odlade eller odlingsbara markens torrläggning, och dels angående de diken, som hufvudsakligen hade frostländighetens minskande till ändamål, både lån och anslag tillstyrkts och erhållits.

Den omständigheten att i nådiga kungörelsen den 27 maj 1898, angående vilkoren för lån från odlingslånefonden, samt i nådiga kungörelsen den 29 mars 1899, angående vilkoren för erhållande af understöd från de af Riksdagen anvisade anslag till bland annat frostminskningsföretag, funnes intagen bestämmelse derom, att för hvarje företag vederbörlig plan för arbetets utförande måste vara uppgjord för att lånet i det ena fallet och anslaget i det andra skulle kunna beviljas, utgjorde enligt landtbruksstyrelsens uppfattning ingalunda hinder derför, att lån och anslag skulle kunna beviljas till ett och samma företag af ifrågavarande beskaffenhet, ty om planen vore gemensam för hela företaget, funnes i allt fall plan för företaget i de särskilda delarna upprättad. Skilda ritningar och förslag för de olika egoslagen syntes ej

39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

vara behöfliga för arbetsplanens fastställelse och de vanliga kontraktsformulären behöfde för att kunna användas för kombinerade lån och anslag endast en obetydlig redaktionsförändring med sammanförande i behöfliga delar af de bestämmelser, som gälde rörande de båda olika understöden hvart för sig. Beträffande redovisning af verklig kostnad, som för närvarande gälde egentligen endast frostförminskningsanslagen, men ibland fordrades äfven för odlingslånen, borde den göras obligatorisk äfven hvad anginge de vattenafledningsföretag, som vunnit understöd dels genom lån och dels genom anslag af statsmedel. Liksom inom styrelserna för närvarande funnes särkilda s. k. liggare för odlingslån och frostförminskningsanslag, borde äfven uppläggas en särskild sådan för kombinerade lån och anslag.

Hvad anginge slutligen frågan om låne- och anslagsbeloppens beräknande vid företag af nu ifrågavarande beskaffenhet, så syntes det vara af vigt, att härvid tillämpades en metod, som icke strede mot dikningslagens bestämmelser, ty ett motsatt förfarande kunde lätt framkalla svårlösta tvister mellan delegare. Vidkommande företag, till hvilka sökts allenast lån ur statens odlingslånefond, hade vid lånebeloppets beräkning och med hänsyn till de olika vilkor, som år 1895 bestämts för odlingsmark å ena, samt annan mark, deribland åker, å andra sidan, inom styrelserna alltid tagits till efterrättelse den vid syn enligt dikningslagen gjorda uppskattningen af jordförbättringens värde, hvilken utgjorde den lagliga grunden för kostnadsfördelningen, och beträffande företag, till hvilkas befrämjande endast sökts anslag utan återbetalningsskyldighet, hade för anslagsbeloppets beräknande värdet af den förbättring, som enligt synemäns uppskattning skulle genom vattenafledningen uppstå å de arealer af åker eller odlingsmark, som ej sällan förekomme bland den frostalstrande marken, fråndragits kostnaden i dess helhet för företaget, då återstående kostnad ansetts belöpa å den dikning, som uteslutande hade frostländighetens minskande till ändamål. I de fall, der syn enligt dikningslagen ej förekommit, och der alltså ingen värdering af jordförbättring egt rum, hade den kostnad, som borde anses tillhöra hvarje af de olika egoslagen, beräknats procentiskt efter dessa egoslags areal.

Enligt hvad i det föregående blifvit omförmäldt, hade sedan odlingslånefonden inrättades, lån från odlingslånefonden och anslag från frostförminskningsfonden i allmänhet icke beviljats till sådana företag, der odlingsmark eller åker samt frostförande marker förefunnits sammanblandade. Huru lån och anslag i detta fall borde beräknas, har landtbruksstyrelsen, som äfven härutinnan ansåge dikningslagens före-

40 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 80.

skrifter ovilkorligen böra läggas till grund för samma beräkning, i korthet antydt. Enligt nu gällande vilkor för erhållande af bidrag från Irostförminskningsfonden skulle högst hälften af den kostnad, som enligt laglig uppskattning belöpte å den i företaget ingående frostförande, men ej till odling dugliga marken, kunna till ifrågavarande företag beviljas såsom anslag ur frostförminskningsfonden samt såsom lån ur odlings]ånefonden hela den kostnad, som enligt dylik uppskattning belöpte å den öfriga jorden (åker och odlingsmark), det senare dock med den begränsning med hänsyn till jordförbättringsvärdet, som nu vore eller framdeles blefve bestämd. I de mera sällsynta fall, der syn enligt dikningslagen icke blifvit för företag af ifrågavarande art förrättad, borde, liksom hittills skett vid beräkning af anslagsbeloppet allena, för kostnadens fördelande mellan de olika egoslagen och alltså anslag s- och lånebeloppens beräknande, de särskilda egoslagens areal tjena till efterrättelse.

Genom hvad sålunda blifvit anfördt, ansåge landtbruksstyrelsen sig hafva ådagalagt, att ej heller från formel synpunkt några hinder eller afsevärda svårigheter mötte mot beviljande af lån och anslag till företag, inom hvilka de frostalstrande mossarne läge omedelbart intill eller" i blandning med den odlade eller odlingsbara marken.

Oaktadt sålunda enligt nu gällande bestämmelser lån och anslag kunnat beviljas till nyssberörda slag af kombinerade företag, hade, på sätt i det föregående omförmälts, dylika kombinerade understöd till företag af ifrågavarande beskaffenhet i allmänhet ej, sedan odlingslånefonden inrättades, beviljats, till skada för landets uppodling samt med förbiseende af den likställighet i afseende på förmåner att åtnjuta understöd från statens sida, som borde alla jordegare tillkomma. I senare afseendet borde särskild! framhållas, att nu ifrågavarande förmån icke på något sätt kunde anses utgöra en fördel, som skulle tillkomma egare af jord med sammanblandadt läge framför andi'a, som hade sina marker atskilda, utan endast en rätt, som borde vara för dem gemensam med sistbemälde jordegare, hvarföre också de nya förmåner, som genom styrelsernas förslag hädanefter borde tillkomma låntagare från odlingslånefonden, ingalunda kunde betraktas såsom någon ersättning för denna bristande likställighet, hvilken, då de föreslagna ytterligare förmånerna vore gemensamma för alla jordegare, som önskade erhålla lån från odlingslånefonden, fortfarande komme, äfven om de föreslagna förmånerna beviljades, att qvarstå och göra sig gällande till nackdel för de jordegare, som hade sina egor så belägna, som i det föregående framhållits.

41 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

Då under den tid, som förflutit‘sedan odlingslånefonden inrättades, merberörda förmån för vissa företag att erhålla samtidigt lån och anslag icke, oaktadt hvarken sakliga eller formela hinder derför förefunnits, kommit att beviljas, ansåge landtbruksstyrelsen att sådana omständigheter i förevarande fall förelåge, att i sammanhang med fastställandet af nya vilkor för erhållande af lån från odlingslånefonden ett förklarande i någon form borde gifvas, att hinder icke mötte för beviljandet af såväl lån som anslag till ett företag med på ofvan angifvet sätt sammanblandade egor. Af ett sådant förklarande skulle naturligtvis ingalunda följa, att dylik förmån måste beviljas till hvarje företag, för hvilket sådan söktes, utan borde detta liksom vid frågorna om särskildt anslag eller lån pröfvas i sammanhang med bedömandet af företagets beskaffenhet i sin helhet och den fördel, som skulle tillskyndas det allmänna genom detsammas bringande till utförande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen anföra ytterligare uti sin ifrågavarande skrifvelse:

I afseende å de framstälda anmärkningarne om dryga kostnader för upprättande af planer för odlingsföretag och dermed sammanhängande frågor om behörighet för samma lörrättningsmän, som verkstälde andra åtgärder beträffande ett vattenafledningsf öretag att jemväl utföra uppdrag med utbrytning af jord enligt 76 § dikningslagen, vore att märka, huruledes redan ej oväsentligt gjorts derigenom, att staten aflönade landtbruksingeniörer, hvilka på grund deraf kunde åt landets jordbrukare verkställa undersökningar väsentligt billigare än de undersökningsförrättare, hvilka ej uppbure lön på stat, och i alla händelser syntes kostnaderna för den förberedande syneförrättningen blifva enahanda, derest för ett tillämnadt dikningstöretag skulle sökas statslån eller icke. Vid undersökningar, som skedde genom syn i enlighet med § 27 dikningslagen — vid frågor om vattenafledningar för odlingsändamål vore sådana undersökningar de allmännaste — mötte emellertid den omständigheten, att ersättningar för sådana förrättningar vore bestämda i landtboäteritaxa och frågan om billigare undersökningar likasom om syneförrättares behörighet att verkställa utbrytningar af vinstjord, egoutbjffen och dylikt sammanhängde derför med frågan om landtmätarnes ställning, på hvilken styrelserna ej velat inlåta sig.

1 detta sammanhang syntes ock böra påminnas derom, att statens kontroller å arbeten under utförande vore för vederbörande intressenter kostnadsfria. De utöfvades beträffande torrläggningsarbetena af vägoch vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjenstemän, hvilka uteslutande på statens bekostnad en gång årligen besökte hvarje pågående arbete, som Bill. till liiksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 07 Höft. 6

42 Kongl. Maj ds Nåd. Propositivn N:o 80.

likaledes' utan kostnad för den enskilde afsynades, derest det vid besöket vore färdigt. Endast der så' ej vore förhållandet och extra förrättning begärdes, drabbade kostnaden den enskilde. Beträffande odlingsarbetena utöfvades kontrolleh af landtbruksstyrelsen tillhörande éller under samma styrelse lydande tjensteman.

Skyldigheten för låntagare att tillhandahålla staten ett exemplar af de till plafien hörande handlingar och ritningar, hvilket åliggande väl ej kunde anses synnerligt betungande, syntes ej böra eftergifväs, då dessa handlingar eore nödvähdiga för att båda exemplaren af lånekontraktef, lån t ägande s och. statsverkets, skulle vara fullständiga, och ej heller höra öfverflyttas å statsverket, som derigenom skulle åsamkas utgifter, hvilka ej tillhörde staten att bestrida, då staten såsom långifvare på i öfrigt fördelaktiga vilkor erbjöde låntagaren nödigt förlag.

Styrelserna kände icke, huruvida någon gång nämnvärda olägenheter uppstått deraf, att inlemnade, vid syner enligt dikningslagen upprättade arbetsplaner icke oförändrade fastställts af Eders Kongl. Maj:t. Men äfven om så skulle vara händelsen, syntes dock Eders Kongl. Maj:t icke kunna afstå sin rätt att pröfva och bestämma, under hvilka förbehåll Eders Kongl. Maj:t ville anvisa lån till ett företag, och å arbetsplan meddela fastställelse, de sökande naturligtvis obetaget att begagna sig af lånet eller ej.

Kunde de ej förmå alla i företaget deltagande att underkasta sig förbehåller, återstode, om sökandena till företaget derom blefve ense, utvägen att enligt 72 § dikningslagen låta frågan förfalla och få vid ny syn antagen plan sådan den af Eders Kongl. Maj:t faststälts.

Sistnämnda i alla händelser tidsödande och måhända äfven kostsamma utväg syntes väl knappast kunna komma i fråga, då såsom ej sällan! förekomme, de sökande sjelfva långt efter det arbete påbörjats utverkat nådigt tillstånd till ändringar i faststälda arbetsplaner, i hvilket fall frivillig öfverenskommelse syntes vara den enda möjligheten att vid ändringens följder binda alla af arbetet beroende. Men detta förhållande syntes knappast kunna ändras och det vore och måste vara vederbörande förslagsställares sak, att söka få sina planer och utlåtanden i det skick, att å nödiga befunna ändringar ej kunde med utsigt till framgång grundas yrkande om befrielse från delaktighet i kostnad, och enligt styrelsernas åsigt skulle för de sökande uppstå väsentligt större olägenheter, om de nedlade arbete och kostnader å en plan, med hvilken måiét i större eller mindre grad förfelades, än derigenom att de på förhand blefve underrättade om betingelserna för ändamålets vinnande.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80■ 43

Af den härofvan lemnade redogörelsen öfver hushållningssällskapens förvaltningsutskotts samt statens landtbrnksingenip^ers yttranden framgår, att äfven vissa bestämmelser uti nu gällande dijmingslag ansetts inverka ofördelaktigt på lånefondens användning, enär [bestäm m,elserna oin dessa lån icke i alla afseenden öfyerensstänxnra med nämnda låg- Af de sålunda påpekade lagstadgandena hafva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen ansett dem, som innehållas uti ,61, 62, 72, 76, 77 och 79 §§’ kunna föranleda till vissa svårigheter .vid fullgörande af de med odlingslåns åtnjutande förenade vilkor.

Allenast med anledning af föreskrifterna u,ti 61 och 62 §§ bafvia emellertid styrelserna föreslagit ändring uti nämnda vilkor; och bafvia styrelserna i sådant afseende anfört: genom bestämmelserna uti berörda två paragrafer kunde inträffa att ny uppskattning af jordförbättringens värde verkstäldes efter det beslut om fördelning å vederbörande hemman af utbekommet odlingslån meddelats och detta beslut gått i verkställighet samt att sålunda, om'den nya uppskattningen innebure Ändring af den till grund för lånefördelningen verkstälda, samma fördelning borde ändras i enlighet med den sist utförda uppskattningen. Företoges emellertid en sådan ändring uti 14 mom. af kungörelsen om odlingsvil koren, att tiden för lånets fördelning utsträcktes 2 å 3 år utöfver den nu bestämda tidrymden fem år, skulle häraf följa minskad säkerhet för statsverket och förlängd ansvarighetstid för borgesmännen för lånekontraktets fullgörande eller lånets återbetalning. Då bland .orsakerna till lånefondens minskade anlitande framhållits svårigheten att anskaffa för lånens utbekommande nödig borgen, skulle denna olägenhet säkerligen ökas, om tiden för borgesansvarigheten utsträcktes .utöfver nu faststälda.

Fn förändring afseende att förlänga tiden för lånefördelningen a jorden syntes derför icke tillrådlig, men då för i öfrigt mera sällan förekommande fall kunde vara önskvärdt, att en längre termin kunde medgifvas, syntes det tillägg till 14 mom. böra göras, att det skulle på Eders Kongl. Maj:ts pröfning få bero, om amorteringens början skulle vidtaga med 6:te året eller någon tids längre rådrum medgifvas.

I fråga om den tid, för hvilken dylikt anstånd skulle kunna medgifvas, hafva styrelserna uttalat olika meningar, i det väg-^ och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit densammas begränsande till 2 ar, hvaremot landtbruksstyrelsen, som ansett en sådan inskränkning i tiden för anståndet obehöflig och olämplig, dåde omständigheter, som anförts till stöd för ifrågavarande förslag, kunde påfordra längre tids anstånd, hemstält, att rätt skulle förbehållas Eders Kongl. Maj;t att bevilja dylikt

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.

anstånd för så lång tid, som Eders Kongl. Maj:t pröfvade förhållandena i hvarje särskildt fall påkalla.

Med anledning af de svårigheter i öfrigt, som af vissa stadganden i dikningslagen ansetts kunna föranledas vid fullgörande af de med odlingslåns åtnjutande förenade vilkor, hafva styrelserna väl uttalat önskvärdheten ur synpunkten af odlingslånefondens fullständiga tillgodogörande af att ändringar i nämnda lag komme till stånd, men tillika ansett sig sakna befogenhet att i detta afseende afgifva några definitiva förslag.

I d<3 med styrelsernas skrifvelse öfverlemnade yttranden har, såsom nämnts, jemväl föreslagits att staten skulle understödja systematisk och kontrollerad täckdikning. Styrelserna hafva med anledning af detta förslag anfört, att, om staten för befordran af sådana företag skulle lemna sitt understöd, sådant borde ega rum under andra betingelser än dem, som vore bestämda för vattenaflednings- och afdikningsföretag, enligt nu gällande vilkor, och att antagligen sådan dikning skulle förutsätta andra eller skärpta kontroller samt jemväl i öfrigt andra vilkor, vid hvilket förhållande styrelserna ansett sig i detta sammanhang ej böra behandla den derom väckta frågan.

Vidkommande öfriga uti yttrandena framstälda önskningar och förslag hafva styrelserna funnit dem antingen icke ega samband med den föreliggande frågan, eller ock icke kunna bidraga till dess lösning, hvarför de ansetts ej påkalla vidare yttrande.

Statskontoret har uti sitt den 13 nästlidne mars i ämnet afgifna utlåtande anfört följande:

»Den inträdda minskningen i efterfrågan å lån från odlingslånefonden skulle, enligt hvad i de inkomna yttrandena uppgifves, vara att söka dels i de allmänna ekonomiska förhållandena, dels ock uti mer eller mindre otillfredsställande bestämmelser rörande lånens belopp, sättet och vilkoren för deras erhållande och återbetalning äfvensom den kontroll öfver arbetenas utförande, låntagarne äro från statens sida underkastade, m. m.»

»Savidt statskontoret är i tillfälle att bilda sig ett sjelfständigt omdöme i den föreliggande frågan, synes det icke vara tvifvel underkastadt, att ju icke den brist på företagsamhet å det ifrågavarande området, hvarom den ringa efterfrågan å odlingslån skall bära vittne, mindre är att tillskrifva de för dessa lån stadgade vilkor än andra, deraf oberoende omständigheter. Det förhållande att odlingslånefonden för närvarande och oaktadt afsevärda lättnader på senare åren beredts låntagarne rönt mindre efterfrågan än under tider, då lånevilkoren stälde sig betydligt ogynsammare, kan alltså endast stärka statskontoret

45 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.

1 den uppfattningen, att hufvudanledningen till den minskade lånerörelsen är den, att senare tiders konjunkturer ingalunda vant egnade att uppmuntra till nedläggande af vare sig eget eller lånadt, kapital uti mera betydande företag af den art, att lån ur odlingslånefonden kunnat för dem erhållas.»

»Man skulle under sådana förhållanden kunna vara tveksam, huruvida icke det naturligaste vore att, med bibehållande af lanevilkoren sådana de efter de senast vidtagna ändringarne blifvit bestämda, afbida den tid, då odlingsföretag åter skola blifva lönande och deraf sjelfmant framkallas ökad efterfrågan å de för odlingslån afsedda medel, samt huruvida icke staten under för handen varande förhållanden snarare borde rikta sin uppmärksamhet på vidtagande al åtgärder, egnade att uppmuntra de enskilde i deras sträfvanden att afvinna den jord, som redan befinnes afdikad, en rikare afkastning, hvilket skulle kunna tänkas ske genom att underlätta anskaffandet åt lämpliga maskiner, afsedda för jordbrukets behof, gödningsämnen och afvelsdjur samt genom att bereda tillfällen till lönande afsättning af landtbruksprodukter. Frågan torde vara förtjent af öfvervägande, da de nu framstälda önskningarnes tillmötesgående skulle i sjelfva verket innebära en återgång till den ståndpunkt, som öfvergafs genom antagande af de principer, hvilka blefvo grundläggande för den genom 1883 års riksdagsbeslut och nådiga kungörelsen den 28 september samma ar bildade, sa kallade nya odlingslånefonden. Tidigare hade staten ansett sig böra genom att vidkännas vissa uppoffringar i någon mån premiera afdikningsföretag i odlingsändamål; men genom de år 1883 antagna bestämmelser om vilkoren för lån från odlingslånefonden, hvilka bestämmelser val sedermera i vissa afseenden modifierats, men dock i det väsendtliga bibehållits, förändrades statens ställning såsom tämjare af odlingsföretag i så måtto, att den visserligen å ena sidan stälde sin kredit till iånesökandes tjenst, men å andra sidan fordrade tillfredsställande säkerhet icke blott för det försträckta beloppets återbetalning jemte vanlig räntegodtgörelse, utan jemväl för det med lånet understödda arbetets behöriga utförande och framtida underhåll. Åt den enskildes företagsamhet öfverlemnades sedermera att efter sig företeende omständigheter begagna de lånetillfällen, som sålunda stodo till buds.»

»Nu har emellertid anmärkts, att genom gällande lånebestämmelser staten icke gör den ringaste uppoffring för att främja sådana företag, för hvilkas utförande odlingslånefonden är bildad; och det har framhållits att för vinnande af det med fonden afsedda syfte är nödigt, att verkliga uppoffringar å statens sida göras. I sådant syfte har bland

46 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.

annat yrkats, att staten ensam borde bestrida hela kostnaden för hufvudafloppens upptagande, hvilket ju i sjelfva verket innebär, att understödet till väsentlig del borde ske icke medelst lån utan medelst anslag. Att i alseende å såväl arten som vidden af de anspråk, som man anser sig kunna ställa på statens offervillighet för ifrågavarande ändamål, mycket olika åsigter skola göra sig gällande, torde vara helt naturligt, då detta ju ytterst är beroende af den enes eller den andres subjektiva uppfattning om livad som i detta fall kan och bör göras; men för statskontoret vill det dock synas, som om det icke förefunnes tillräcklig anledning att i mera väsentlig mån bryta med det åskådningssätt, som funnit uttryck i nu gällande bestämmelser angående lån från odlingslånefonden. Denna uppfattning synes också i bufvudsak sammanfalla med den, som uttalats af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt landtbruksstyrelsen, hvilka emellertid ansett förhållandena kräfva ytterligare lindringar i lånevilkoren och i sådant afseende sammanstämmande förordat: i stället för nuvarande fem års ränteanstånd tre års räntefrihet och två års ränteanstånd; i stället för nu gällande 3,6 procent ränta en räntefot af tre procent; i stället för en annuitet af sju procent en annuitet af endast sex procent samt slutligen en utsträckning af tiden för amorteringens början, i hvilket sistnämnda hänseende föreslagits: af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att, der Eders Kongl. Maj:t pröfvade sådant medgifvande kunna lemnas, tiden för amorteringens början skulle kunna utsträckas »ytterligare två år» d. v. s. att återbetalningen skulle kunna taga sin början från och med det åttonde året i stället för, såsom nu ovilkorligen måste ske, från och med det sjette året; hvaremot landtbruksstyrelsen ansett berörda inskränkning i tiden för anståndet obehöflig och olämplig och derför tillstyrkt, att tidsbegränsningen: »ytterligare två år» borde utgå.»

»Af de sålunda föreslagna lindringarne är det otvifvelaktigt räntefriheten, som för såväl långifvare som låntagare har den största betydelsen; och då staten för de vattenaftappningslån, som utlemnades omedelbart före den nya odlingslånefondens inrättande, medgaf räntefrihet under tre år och tidigare beviljade fem års räntefrihet för sådana lån, har statskontoret, med hänsyn dertill, att en eftergift af räntan under den egentliga arbetstiden torde vara en i de flesta fall behöflig -och under alla omständigheter synnerligen afsevärd förmån för låntagaren, ansett .sig böra jemväl för sin del förorda denna form för lindring i lånevilkoren.»

»Hvad åter beträffar den nominela räntan å odlingslånen, synes denna genom senast medgifna nedsättning i räntefoten från 4 till 3,6

47 Körtel. Maj."t# Nåd. Proposition N:o 80.

procent redan1 vara satt Sä låg, att hvarje skäligt anspråk å en billig ränta derigenom bör kunna ansés tillfredsstäldt. Enligt en af statskontoret vid ett föregående tillfälle verkstäld uträkning skulle tre års räntefrihet med en räntefot af 47a procent, under förutsättning att hela lånesumman på en gång finge lyftas, bereda låntagaren en fördel, motsvarande en effektiv ränta af 3,6 4 procent. Häraf framgår alltså, att, jemväl med bibehållande af nuvarande räntefot af 3,6 procent, den effektiva räntan skulle, derest tre års räntefrihet finge åtnjutas,: tmder nyssnämnda förutsättning i afseende å lånets lyftning komma att understiga 3 procent.»

»Den af Styrelserna tillstyrkta förlängning af amorteringstiden, som skulle blifva en följd af annuitetens nedsättning från sju till sex procent, anser statskontoret deremot icke böra möta hinder från statens sida; och skulle, med beräkning af samma räntefot som för närvarande eller 3,6 procent, lånefiden härigenom utsträckas med fyra år.»

»Då Statskontoret är tveksamt, huruvida det må anses vara en förmån att än ytterligare utsträcka lånetiden genom att framflytta tiden för amorteringens bötjan utöfver den nu bestämda; och då det under alla omständigheter torde vara mindre lämpligt att, såsom landtbruksstvrelsen förordat, göra denna tidpunkt helt och hållet sväfvande, skulle statskontoret helst se, att någon ändring härutinnan icke komme att ega rum. Skall en utsträckning ske, synes den i allt fall kunna begränsas till ett år, d. v. s. så, att det såsom allmänt gällande regel bestämdes, att återbetalningen af odlingslån skulle börja från och med det sjunde året efter första lyftningsdagen.»

»För att emellertid i någon mån än ytterligare lindra lånhvilkoren och för ätt förekomma det klagomål, att staten för odlingslånen räknar sig till godo ränta å ränta, anser sig statskontoret böra förorda den förändring i afseende å anståndsräntorna, att dessa icke, såsom nu är händelsen, läggas till kapitalet, utan att deras inbetalning i stället, liksom vid jeravägslånen, förläggas till lånetidens slut; hemställande alltså statskontoret, att med betalningen af de räntor, som, i den mån räntefrihet icke åtnjutits, upplupit för de sex första åren, räknadt från första lyftningsdagen, må anstå till dess hela lånet till såväl kapital som de räntor, med hvilkas erläggande anstånd icke medgifvits, blifvit till fullo guldet, i hvithet fall alltså med den stadgade annuitetens erläggande borde trut.sättas tilldess jemväl anståndsräntorna blifvit inbetalda.»

»Hvad angår den mycket Omtvistade frågan, huruvida odlingStvång skall åligga låntagare eller icke, så har statskontoret endast

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.

velat i allmänhet såsom sin uppfattning härutinnan framhålla, att hufvudsaken alltid torde förblifva den, att lånebeloppet bestämmes i rätt förhållande till värdet för egendomen af det arbete, som skall blifva med lånemedlen utfördt. Har genom detta arbetes behöriga verkställande egendomen blifvit grundförbättrad i den vid planens upprättande afsedda mån, då vill det synas, som skulle ingens rätt blifva för nära trädd, derest, äfven om någon »odling» icke tillkommer, för lånet erhålles enahanda förmånsrätt, som ursprungligen var tillförsäkrad de så kallade vattenaftappningslånen, med hvilka någon odlingsskyldighet icke var förenad.»

»Då de af statskontoret härofvan förordade lindringar i lånevilkoren torde böra tillgodokomma jemväl redan utlemnade lån, angående hvilkas fördelning å jorden utslag icke meddelats, får statskontoret tillstyrka, att, derest sådana eller liknande lindringar varda beslutade, bestämmelserna härom må vinna tillämpning icke blott å de lån, som efter beslutets fattande från odlingslånefonden utlemnas, utan äfven å sådana derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning i jordboken utslag icke meddelats.»

»Hvad slutligen angår de af vederbörande gjorda uttalanden om vigten deraf, att åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom boställen och kronans utarrenderade egendomar blifva i afseende å odlingslåns åtnjutande likstälda med den jord, som af enskilde eges, får statskontoret endast åberopa hvad härutinnan redan blifvit af statskontoret i underdånigt utlåtande den 2 oktober 1900 anfördt och hemstäldt».

9 Jag tillåter mig härefter att öfvergå att redogöra för innehållet af ofvan omförmälda, af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen gjorda framställning i fråga om ecklesiastika boställens deltagande i odlingsiån jemte statskontorets deröfver afgifna utlåtande.

Styrelserna hafva uti sin den 31 januari 1900 till Eders Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse i ämnet framhållit, hurusom den förändrade tillämpning af gällande föreskrifter angående lån från odlingslånefonden, som genom nådiga bref ven den 20 oktober och den 17 november 1899 gjort sig gällande i fråga om lån till ecklesiastika boställen, syntes kunna leda ej blott till ganskä ödesdigra följder för uppodlingen af den till areal och värde synnerligen betydande jord inom vårt land, som anslagits för kyrkliga ändamål, utan äfven dertill, att till stor skada för landets uppodling åtskilliga vattenafledningsföretag, hvilkas utförande vore beroende på att deri ingående ecklesiastik jord komme att i företaget deltaga, ej blefve utförda. Hvad först an-

49 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 80.

ginge den förlust, som skulle drabba den ecklesiastika jorden genom att odlingslån icke blefve beviljade till vattenafledningar å sådan jord, så komme denna förlust att bestå deruti, att, då innehafvare af dylik jord icke kunde erhålla den ekonomiska hjelp, som odlingslånefonden afsåge att bereda innehafvarne för deltagande i vattenafledningsföretag, dessa sattes i de flesta fall ur stånd att ingå i företagen, hvarigenom åter följden måste blifva att, jemlikt 76 § af lag om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879, åt jorden komme att utbrytas och de qvarstående deltagarne tillskiftas lika stor del, som enligt verkstäld uppskattning jordförbättringens belopp utgjorde af jordens hela värde i dess skick efter företagets fullbordan. Det syntes icke behöfva närmare framhållas, att och huru en sådan styckning af den ecklesiastika jorden måste lända denna till skada och förlust, helst erfarenheten visat, att värdet af den jordförbättring, som jordutbrytningen skulle motsvara, i de flesta fall betydligt öfverstege den på marken belöpande kostnaden för företaget. Också syntes det kunna förutses, att innehafvare af dylik jord, för att undgå förlust, mången gång skulle söka verka derhän, att nyttiga företag, på sätt i det föregående antydts, icke komme till utförande. För att gifva en föreställning om den betydelse i detta afsende, som måste tillmätas denna omständighet, kunde erinras att från och med år 1890 af de 248 företag, för hvilka lån från odlingslånefonden blifvit beviljade, ecklesiastik jord ingått i icke mindre än 58 företag, motsvarande nära en fjerdedel af samtliga företagen.

Då ändamålet med odlingslånefonden vore att, så vidt på staten berodde, främja odling af vattensjuk mark, måste det anses sjelfklart, att hinder mot vinnandet af sagda ändamål ej borde genom statens egna åtgöranden läggas, utan syntes deremot staten böra se till, att så vidt möjligt ej mindre den ecklesiastika jorden än äfven den egentliga statsjorden' komme att deltaga i sådaua vattenafledningsföretag, som afsåge odling af dylik mark.

För att i sin mån söka verka derhän och särskildt för att, i hvad på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen ankomme, söka undanrödja de hinder mot beviljande af lån från odlingslånefonden till innehafvare af ecklesiastik jord, hvilka enligt det föregående på senare tiden yppats, hade styrelserna tagit dessa och dermed i samband stående frågor vid gemensamt sammanträde under öfvervägande och dervid beslutit underställa dessa frågor Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

Bih. till ltiksd. Prot. 1001. 1 Sami. 1 Åfd. 6'7 Höft. 7

80 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

Det skulle kunna tänkas, att de svårigheter, som yppats för beviljande af odlingslån åt innehafvare af ecklesiastik jord, skulle kunna undanrödjas genom att t. ex. stadgande meddelades derom att, då lån från odlingslånefonden beviljats innehafvare af ecklesiastikt boställe, skulle, i likhet med hvad uti 76 § dikningslagen föreskrifvits för det fall, att någon, som vore skyldig att deltaga i vattenafledningsföretag, afsagt sig båtnaden af företaget, från den ecklesiastika jorden utbrytas lika stor del, som enligt den i målet verkstälda uppskattning jordförbättringens belopp utgjorde äf jordens hela värde i dess skick efter företagets fullbordan, samt att den sålunda utbrutna marken skulle utgöra säkerhet för betäckande af den å den ecklesiastika jorden belöpande del af odlingslånef. Härigenom skulle den fördel vinnas, att samma jord, om innehafvare af den ecklesiastika jord, för hvars afdikande odlingslan beviljats, bruste i återbetalningen af lånet, icke tillskyndades annan olägenhet än den, som skulle uppstå, för den händelse vederbörande för den ecklesiastika jorden icke ioginge i vattenafledningsföretag.

Utbrytning äf vinstjorden äfvensom värderingar medförde dock ej sällan rätt afsevärda kostnader, som skulle kunna komma att drabba vederbörande, och detta endast i afsigt att möta en eventualitet, som väl endast i sällsynta fall vore att befara. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hade derföre ej heller ansett sig böra förorda denna utväg.

Efter att härpå hafva erinrat om de bestämmelser angående odlingslån och dermed Sammanhängande ämnen, som föranledt Eders Kongl. Maj:t att ej vidare bevilja lån från odlingslånefonden för vattenafledningsföretag å ecklesiastik jord äfvensom att föreskrifva, att arrendatorn af kronojord skulle ställa särskild borgen för erläggande äf annuiteterna å odlingslån, sedan detta blifvit i jordeboken antecknadt, hafva väg- och vattenbyggnadsstyrelserna samt landtbruksstyrelsen anfört, att en tolkning efter ordalydelsen af stadgandet uti nådiga förordningen den 20 juli 1855 derom att, då lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenaftappningar, likmätigt nådiga kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, kronan egde för de årliga afbetalnings- och räntebefoppen lika rätt i det hemman, hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast egendom, etter thy i 17 kap. 6 § handelsbalken säii's, möjligen skulle leda till den åsigten att, derest lån beviljats innehafvare af ecklesiastik jord, staten skulle, i händelse låntagaren bruste i sin skyldighet beträffande lånets återgäldande, för betäckande af sin fordran

Kong]- Maj:ts Nåd. Proposition 2f:0 ^j.

v^ra berättigad att låta försälja samma jord samt att, då (jet icke syntes rimligtvis kunna komma i fråga, att staten för utbekommande åt lån, som beviljats för beredande af odlingsföretag å sådan uti kolumnen för kropoiprd i jordeboken upptagen jord, som icke funnes anslagen till ecklesiastika ändamål, skulle försälja densapima, staten i detta sistnämnda fall icjre skulle för utbekommande af sin fordran hafva någon särskild säkerhet, med mindre än alt vid lånets beviljande föreskrifvits, att borgen för detsamma skulle ställas. Denna senare utväg syntes emellertid styrelserna ej på ett tillfredsställande sätt lösa frågan. Förutom att lämpligheten deraf, att staten ytterligare utvidgade området, inom hvilket borgensförbindelser erfordrades såsom säkerhet för förpligtelser till staten, syntes kunna starkt ifrågasättas, komme antagligen svårigheten för eller motviljan hos innehafvare af dylik jord att anskaffa borgespaän i många fall vålla, att han icke deltoge i odlingsföretag, som han under andra förhållande gerna biträdt. Det syntes derföre styrelserna angeläget att söka en utväg, som beredde staten tillräcklig säkerhet, utan att så betunga jordinnehafvareu, att denne hellre afstode från deltagande i odlingsföretaget, än underkastade sig statens fordran i detta afseende.

jCn sådan utväg syntes styrelserna vara att förbinda skyldigheten att gälda ränta och amortering å lån, som beviljats till odlingsföretag å jord af ifrågakomna beskaffenhet, med $jelfva innehafvet af jorden samt tillerkänna staten för förfallen annuitet sådan förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalk en stadgas för det fall, att gäldenär ej sjelf vore jordegare. Om sålunda, i öfverensstämmelse med sagda stadgande i 17 'kap. 6 § handelsbalken, uti nådiga förordningen af den. 20 juli 1855 införcles en bestämmelse derom att, om den i samma nådiga förordning omförmälda jord vore af ecklesiastik natur eller utgjordes af boställe eller annan staten tillhörig jord, staten skulle för förfallen annuitet af odlingslån njuta samma förmån i dåvarande innehafvarens lösören, syntes staten i förevarande fall ega all den säkerhet för återbekommande af sin fordran, som skäligen kunde begäras. Det borde nemligen ihågkommas, att enligt vilkoren för odlingslånefonden lånet utbetalades endast i den mån arbetet fortskrede, samt att jordegaren i detta fall äfven kunde anses hafva fått godtgörelse för de utbetalda medlen uti den förbiittring, som genom företagets utförande tillgodokommit jorden. Skulle också det kunna inträffa, att långifvaren härvidlag någon gång komme att lida någon förlust oaktadt den säkerhet, som staten sålunda skulle, enligt hvad föreslaget blifvit, ega, måste till en början detta komma att ske endast i ytterst fä fall och vidare

52 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

den olägenhet,. som staten härigenom skulle nödgas vidkännas, vara försvinnande ringa i jemförelse med den förlust, som, på sätt ofvan vore visadt, skulle uppkomma, om lån icke beviljades till vaftenafledningsföretag. å ecklesiastik jord, eller om arrendator af kronojord icke ville ingå i företag utaf ifrågavarande beskaffenhet af det skäl, att han skulle nödgas ställa borgen för lånet. Om den sålunda föreslagna bestämmelsen infördes i 1855 års förordning-, syntes det, som om såväl lån fortfarande såsom förut skulle kunna beviljas till utförande af vattenaflednings företag å ecklesiastik mark som äfven att, då lån beviljades till utförande af vattenafledningsföretag å utarrenderad kronojord, dervid icke behöfde föreskrifvas, att arrendatorn för erläggande af annuiteterna å lånet, sedan det blifvit i jordeboken antecknadt, skulle ställa borgen.

Med. anledning vidare af stadgandet i ofvannämnda förordning af den 6 juli 1849 derom, att den omkostnad, boställsinnehafvare eller arrendatorer af kungsgårdar eller annan staten tillhörig eller genom offentlig embetsmyndighet utarrenderad jord finge för deltagande i vattenafledningsföretag vidkännas, äfvensom den ytterligare kostnad, som kunde erfordras för den tillvunna eller i förbättradt, skick försatta jordens .odling och inhägnande samt för uppförande af de byggnader, hvilka till den derå växande grödans insamlande vore af nöden, skulle till godtgörande fördelas på vissa år enligt bestämmande af vederbörande synerätt, hvilken fördelning dock ej i något fall finge utsträckas längre än till högst 20 år, räknadt från den tid, då vattenafledningen blifvit. fullbordad, och då enligt vilkoren för odlingslånefonden återbetalningen af odlingslån kunde med den nu bestämda amorteringsprocenten komma att utsträckas något längre än 20 år, hafva styrelserna ansett att uti. 1849 års förordning borde, för att icke en innehafvare af ecklesiastik jord eller af kronojord skulle med något sken af laglighet kunna undandraga sig återbetalandet af den del af odlingslånet, som förfallit efter utgången af de i 1849 års förordning omförmälda 20 åren, införas en bestämmelse derom, att fördelningen af ofvan sagda kostnader, skulle af synerätten i det fall, att lån från odlingslanefonden beviljats till vattenafledningsföretagets utförande, kunna, om återbetalningen af lånet enligt vilkoren för odlingslånefonden skulle taga längre tid än 20 år, utsträckas så lång tid derutöfver, som erfordrades för att odlingslånet skulle blifva till fullo guldet.

Uti sitt uti detta ärende afgifna underdåniga utlåtande har statskontoret anfört följande:

I likhet med styrelserna ansåge äfven statskontoret det vara af

5B

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 80.

stor vigt, att de hinder, som tilläfventyrs kunde förefinnas för innehafvare af boställen och annan staten tillhörig jord att vinna delaktighet i odlingslån, blefve snarast möjligt undanröjda. Statskontoret både dock icke funnit den af styrelserna förordade utvägen att genom beredande af förmånsrätt för sådana låns återbetalning i jordmnehafvarnes lösören söka skydda långifvaren mot förlust innebära åsyftad säkerhet, och statskontoret kunde så mycket mindre tillstyrka styrelsernas i sadant ändamål föreslagna åtgärder, som detta oaktadt låneandelarne jemväl framdeles skulle, såvidt statskontoret kunnat fatta styrelsernas mening, genom anteckning i jordeboken fästas vid jord af ifrågavarande natur. Enligt den andra af styrelserna antydda utvägen skulle endast vinstiorden komma att utgöra säkerhet för återbetalningen af laneandel, som belöpte på ecklesiastikt boställe eller hemman; men da härigenom skulle tillskvndas sådan jordinneh af vare särskild kostnad för vinstjordens utbrytning, * utan att derigenom de betänkligheter, hvilka uppstått mo, boställsiords graverande med lån, syntes kunna anses i nämnvärd man häfda, 'hade statskontoret lika litet som styrelserna anledning att tororda införandet af undantagsbestämmelser i nu antydda ngtnmg. ^

Då, såvidt statskontoret hade sig bekant, hittills icke yppats någon olägenhet af det sätt, hvarpå de lånefrågor, hvarom nu vore tal, tillförene blifvit lösta, har statskontoret erinrat om det betraktelsesätt åt hithörande ämnen, som tidigare gjort sig gällande såväl inom Riksdagen som hos Eders Kongl. Maj:t. _ . ,

Vid 1853—1854 årens riksmöte hade uti en inom prestestandet väckt motion hemstälts, att, enär det i nådiga kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 stadgade återbetalnmgssattet for odlingslån utgjorde hinder för boställshafvare, som ej med eget hemman deltoge i företaget, att komma i åtnjutande af samma formaner som andra i odlingen deltagande, i det att han, derest han icke kunde ställa borgen, nödgades inbetala det erhållna lånet på en gång långt före förfallotid en och innan företaget ännu lemnat påräknad tillgång, sådan boställshafvare måtte tillåtas att för den årliga af betalningen gravera fastighet, som icke vore belägen vid odlingsfältet eller deri

Uti häröfver afgifvet betänkande yttrade statsutskottet, att redan genom nådiga förordningen den 6 juli 1849 tillräckliga föreskrifter meddelats angående det sätt, på hvilket godtgörelse för a boställena belöpande kostnader skulle bestämmas ; och då utskottet inhemtat, att det årliga inbetalningsbelopp, som efter laga kraft vunnet beslut borde utgå för ny eller förbättrad jord, som tillfallit boställena, blifvit i jorde-

ffongl., Maj:ts Ngd. Proposition N;g §Q,

boken antecknadt samt utginge i likhet med de a,nnuiteter, som blifyit andra betalningsskyldiga hemman påförda, ansåge utskottet den föreslagna förklaringen obehöflig och hemstälde, att motionen såsom stridande mot den antagna grundsatsen att betalningsskjddigheten för erhållna vattenaftappningslån ej borde ^läggas andra hemman än dem, som derigenom erhållit förbättrad eller förökad jord, icke. måtte till någon åtgärd föranleda; i enlighet med hvilken hemställan protionen blef af Rikets ständer afslagen.

I öfyerensstämme.lse med denna, uppfattning hade också de på ecklesiastika boställen pcb annan kronojord belöpande andelar i odlingslån ständigt blifvit, på samma sätt som andra jordegendomars andelar i dylika lån, genom i vederbörlig . ordning meddelade utslag fastade vid jorden, och efter skedd anteckning i jordeboken hade de utgått såsom annan å jorden hyllande utskyld.

Såsom exempel på att ett dylikt graverande af boställs- och annan kronpjord jemväl af Eders Kongl. IVfajfl ansetts, kunna, och höra ega rum har statskontoret anfört följande:

Sedan pti underdånig skrifvelse väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemstält om beviljande af lån från odlingslånefonden dels för afdikning och odling af mark, tillhörande Falköpings pastorats kyrkoherde- och komministerboställen, dels ock för afdikning och odling af mark, tillhörande, indragna och utarrenderade militiebostället Slättingebygd, blef, efter det kammarkollegium afgifvit underdånigt yttrande, angående de ecklesiastika boställena pcb domänstyrelsen utlåtit sig angående det indragna militiebostället, ärendet remitteradt till utlåtande jemväl af statskontoret, §om under den 9. februari 1,888 till en början erinrade, hurusom enligt föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 28 september 188.3, angående bildandet af eu fond med ändamål att genom lån understödja odling af sanka trakter, i afseende på låneps återbetalning gälde de bestämmelser, som meddelats i kongl. kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 samt i kongl. förordningen den 20 juli 1855. Dessa bestämmelser innebure, att lånen skulle under särskild rubrik antecknas i jordeboken såsom ett hemmanen under bestämdt antal år åliggande allmänt onus att erläggas i sammanhang med kronouppböpden och att kronan egde för odlingslånen samma säkerhet i hemmanen som för annan afgäld eller ränta af fast egendom enligt hvad i 17 kapitlet 6 § handelsbalkpn sägs. Enligt statskontorets åsigt borde dessa föreskrifter, som vid flpra tillfällen tillämpats äfven på jord af krononatur, fortfarande vinna tillämpning, helst det icke vore fråga om egendomens belastande med sådan inteckning för fordran, som af

b5

Korist Afåj.tS Nåd. Pr'öpoéitid)i N~:ö SO.

'domstol meddelades, titan endast om påläggande af én itnder visst ålita! år utgående afgift, hvilken enligt 1845 års kungörelse uttryckligen Vore ätt anse såsom ett ällmänt onus, för hvilket, liksom för andra allmänna onera, kronoegendomeri vore ansvarig. .Hvad särskild! ailgingé utarrenderad krohdegehdom, ansågé dock statskontoret, att den borgen, som det ålåge arrendator!! ätt anskaffa för arrendeskyldighetetnas fullgörande och hvilken jemväl omfattäde de egendomen åliggande utskylder och besvär med undantag af gendm skattläggning åsatt ränta Och kronotionde, icke kunde anses innefatta ansvarighet äfven för det allmänna onus, hvarötii då Vore fråga; nien då det ålåge statskontoret att öfvervaka, att säkerhet för beviljadt ödlingslån i författningsenlig ordning stäldes, innan lånet utbetaltes, och sedermera bibehölleS, till dess lånet blifvit på vederbörande hemman genom laga kraft vunriet Utslag fördeladt och fördelningen uti jördeboken antecknats; Vore, derest Eders Eongl. Maj:t bifölle framställningen, enligt statskontorets mening inga andra särskilda vilkor erforderliga än att, beträffande Slättingebygd, den borgen, som det ålåge arrendatorn att ställa för arrendeäkyldigheternas fullgörande, äfven borde omfatta ansvarighet för den hemmanet enligt jordeboken åliggande betalningsskyldighet för odlingslånet.

Att de af statskontoret sålunda uttalade åsigtér delades af Eders Kongl. Maj:t, inhemtades äf nådiga besluten den 27 april och den 30 november 1888. Enligt det förra af dessa beslut beviljades det begärda låneunderstödet för indragna militiebostället Slättingebygd med det förbehåll, att arrendatorns borgen för arrendeskyldigheternas fullgörande äfven komme att omfatta ansvarighet för annuiteternas erläggande; och enligt det senare beslutet beviljades sökt låneunderstöd för Falköpings städs kyrkoherde- och komministersboställen, hvarvid dock, i anseende till den omständighet att kyrkoherdebostället blifvit till Falköpings stad öfverflyttadt och ur landsbygdens jordebok affördt, det medgifvande lemnades pästoratsborna att, derest de, såsom ifrågastäldt blifvit, iklädde sig borgen för återbetalningen af kyrkoherdeboställets andel i lånet, skulle de ega rätt att årligen innehålla motsvarande belopp af kyrkoherdens lön under åierbetalningstiden.

Härefter yttrar Statskontoret:

»De stora praktiskå fördelar, som vinnas genom att icke försätta innehafvare af kronans eller ecklesiastikstatens jord i annan undantagsställning i fråga om delaktigheten i odlingslån än deh, som med nödvändighet påkallas deraf, att de sakna eganderätt till de egendomar, hvarå torrläggningsarbetet egt rum, ligga i öppen dag; och det torde derför vara angeläget att undvika hvarje åtgärd, som skulle vara egnad

£6 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.

att bringa desse jordinnehafvare i en mera ogynsam ställning än andra. Vidhållande den uppfattning i detta ämne, som af statskontoret uttalades i dess nyss åberopade underdåniga utlåtande af den 9 februari 1888 och som då vann Eders Kongl. Maj:ts godkännande, anser statskontoret derför andra åtgärder för närvarande icke erforderliga till vinnande af det med förevarande framställning åsyftade mål än utfärdandet af bestämmelser, hvilka vore egnade dels att förebygga, att jord, hvarom nu är fråga, komme att betungas med ansvarighet för odlingslån i större utsträckning och till högre belopp än som fullt motsvarades af jordens genom grundförbättringen vunna ökade afkastningsförmåga, dels ock att undanrödja den motsägelse, som uppstode, derest, genom tillämpning af den nu stadgade annuitetsberäkningen för odlingslåns återbetalning, betalningstiden komme att utsträckas utöfver den i kongl. förordningen den 6 juli 1849 stadgade maximitiden af 20 år. Sistnämnda svårighet synes dock enklast kunna häfvas genom ett stadgande, som undantoge lån ur odlingslånefonden från bestämmelserna i nyssnämnda kongl. förordning.»

»Hvad särskilt beträffar de för statsverkets räkning utarrenderade egendomarne lärer det, enligt hvad statskontoret inhemtat, aldrig inträffa, att kronan såsom jordegare undandrager sig att deltaga i ett vattenafledningslöretag, som för en sådan egendom kan anses vara fördelaktigt; och då kronan sålunda sjelf ikläder sig ansvarighet för den möjligen på egendomen belöpande andelen i odlingslån, torde det väl näppeligen kunna anses olämpligt, att en sådan låneandel fästes vid krön oj orden med skyldighet för vederbörande arrendator och hans löftesmän att svara för de årliga afbetalningarne liksom för andra egendomen åliggande onera. För öfrigt gäller tydligen för kronan lika väl som för den enskilde jordegare, hvilkens jord graveras af odlingslån, det i författningarna lemnade medgifvandet att genom hela lånebeloppets inbetalning på en gång befria jorden från denna gravation, en utväg hvaraf kronan också ofta begagnat sig; och i 25 punkten af Eders Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner är stadgadt, huru förhållas bör med godtgörelse af kostnad, som kronan fått vidkännas för delaktighet i vattenafledningsföretag, hvaraf utarrenderad kronoegendom tillskyndats fördel.»

»Särskildt anser sig statskontoret böra nu, liksom i sitt underdåniga utlåtande af den 9 februari 1888, framhålla, att de annuiteter, som påföras en statens egendom eller ett ecklesiastikt boställe för delaktighet i ett med låneunderstöd ur odlingslånefonden utfördt vattenaflednings-

57 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

företag icke äro jemförliga med en fordran, för hvilken inteckning må beviljas först sedan fastighetsegaren fått lagfart å sitt fång utan, jemlikt ofvan åberopade författningar, i likhet med fastigheten åliggande ränta eller annan allmän utskyld äro att anse såsom ett allmänt onus.»

»På grund af hvad nu blifvit anfördt får statskontoret alltså hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i anledning af förevarande framställning i nåder förordna:

att innehafvare af civil- eller ecklesiastikstaten anslaget boställe eller hemman skall vara oförhindrad att för egendomen vinna delaktighet i odlingslån, derest den embetsmyndighet, som har att pröfva, huruvida innehafvaren må tillåtas att för egendomen ingå i vattenafledningsföretag, finner den med företagets utförande åsyftade fördel vara för egendomen afsevärd och fullt motsvara den på egendomen belöpande andel i den beräknade vattenaflednings- och odlingskostnaden; samt

att, derest sådant boställe eller hemman eller för statsverkets räkning utarrenderad egendom blifvit af odlingslån delaktig, med fördelningen af sådant låns återbetalning må, utan hinder af föreskrifterna i kongl. förordningen den 6 juli 1849 om deltagande i vattenafledningsföretag för boställen och annan staten tillhörig jord, förfaras såsom om fördelning af lån från odlingslånefonden i allmänhet nu är eller framdeles må varda stadgadt.»

Den stora betydelsen för hela vårt land deraf, att såväl dess ofantliga arealer till odling tjenlig, vattendränkt mark, som ock dess stora vidder af ofullständigt utdikade åkrar blefve torrlagda, har, såsom af det ofvan anförda framgår, redan sedan lång tid tillbaka varit af statsmakterna insedd likasom äfven nödvändigheten deraf att staten trädde emellan för beredande åt vederbörande jordegare af medel till dylika torrläggningsarbeten på möjligast billiga vilkor. I detta syfte bildades odlingslånefonden och för att underlätta densammas användning hafva de gång efter annan beslutade lindringar i vilkoren för lån från fonden blifvit medgifna. Detta oaktadt har emellertid lånerörelsen visat en bestämd tendens att minskas. Sålunda har, enligt mig från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lemnad uppgift, för följande år från odlingslånefonden iitgått låneunderstöd till nedaunämnda belopp, nemligen:

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 07 Haft. 8

58 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 80.

kronor 115,400: —»

„ 911,100: —

„ 832,880: —

„ 825,090: —

„ 678,400: —

„ 566,600: —

„ 309,460: —

„ 659,700: —

„ 633,700: —

„ 887,370: —

„ 455,300: —

„ 400,880: —

„ 531,000: —

„ 278,730: —

„ 306,730: —

„ 342,300: —

För år 1900 har från fonden beviljats lån till belopp af 445,450 kronor.

Den sålunda lemnade redogörelsen utvisar, att fonden i allmänhet icke anlitats i sådan omfattning, som med hänsyn till det med dess bildande afsedda ändamål att höja landets kultur varit önskligt och att icke den vidsträcktare användning af fonden, som enligt 1895 års Riksdags beslut numera är medgifven, förmått verka någon ändring till det bättre i detta förhållande. Visserligen torde det kunna tagas för gifvet att, på sätt jemväl från ett flertal håll inom landet uppgifvits, de för närvarande rådande ogynsamma konjun kturerna härtill i ej oväsentlig mån bidragit, men på samma gång torde icke kunna bestridas att åtskilliga af de anmärkningar, som uti de i detta ärende afgifna yttrandena riktats emot såväl vissa för lån från fonden gällande vilkor, som andra härmed sammanhängande bestämmelser, gifva vid handen att jemväl andra orsaker förefinnas, hvilka för jordbrukarne försvåra anlitandet af fonden. Med afseende å det högeligen vigtiga ändamål, fonden afser att främja, anser jag derför ock angeläget att alla sådana åtgärder, som från statens sida kunna vidtagas för underlättande af fondens begagnande, blifva genomförda.

I främsta rummet torde dervid böra tillses, i hvad mån ändringar uti de för lån från fonden gällande vilkor må anses böra i detta syfte göras. Då odlingslånefonden bildades, hade man visserligen tämkt sig,

år 1884 „ 1885 „ 1886 „ 1887 „ 1888 „ 1889 „ 1890 „ 1891 „ 1892 „ 1893 „ 1894 „ 1895 . „ .1896 . „ 1897 . „ 1898 . „ 1899 .

59 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

att statens mellankomst i detta afseende endast skulle bestå deri, att staten genom sin kredit skulle bereda lån till företag af ifrågavarande beskaffenhet på vilkor, som vore billigare, än vederbörande låntagare på annat sätt skulle kunna förskaffa sig, men torde den princip, som sålunda gjorde sig gällande, redan kunna anses rubbad derigenom, att, efter senast vidtagna nedsättning i räntan å odlingslan till 3,6 procent, staten godtgör sig lägre ränta å dessa lån, än fonden för sin skuld till riksgäldskontoret bär att erlägga eller 3 74—4 procent. Med hänsyn till önskvärdheten för staten, att företag af den beskaffenhet, fonden afser att understödja, komma till stånd och att derför fonden varder i möjligaste mån anlitad, anser jag icke heller, att det skulle vara för staten olämpligt att, i vida högre grad än för närvarande sker, underkasta sig uppoffringar härför och i hvarje fall synes mig alla de lindringar i lånevilkoren, som kunna vidtagas, utan att anvisande af särskilda statsanslag må blifva behöflig!, böra medgifvas, helst hvad staten i sådant fall skulle kunna anses för ändamalet offra, torde motvägas af den omedelbara fördel staten beredes derigenom, att i dylika företag ingående hemman erhålla högre taxeringsvärden och följaktligen lemna staten ökade skatter. Hvarken senast vidtagna räntenedsättning eller någon ytterligare lindring i lånevilkoren skulle naturligen utan direkta statsanslag kunnat ifrågakomma, derest icke fonden haft egna medel till sitt förfogande. Genom de af Riksdagen lemnade medgifvanden dertill, att inflytande annuiteter jemväl å lån, som utlemnats före odlingslånefondens bildande, finge till denna ingå, disponerar emellertid fonden ett icke obetydligt kapital, för hvilket densamma icke behöfver erlägga någon ränta. Innan jag understält detta ärende Eders Kongl. Maj:ts pröfning har jag ock ansett mig böra tillse i hvad man fondens tillgångar skulle kunna medgifva en ytterligare nedsättning i den. effektiva räntan å de lån, som från fonden utlemnas; och har jag låtit genom sakkunnig pei'son verkställa en beräkning i detta afseende.

Denna beräkning har jag ansett böra grundas på följande förutsättningar nemligen,

att de för lån från fonden gällande bestämmelser ändrades i öfverensstämmelse med hvad statskontoret föreslagit;

att fondens årliga utlåning hädanefter komme att uppgå till 1,000,000 kronor; samt

att de medel, som härför erfordrades utöfver inflytande annuiteter, (inge från riksgäldskontoret lånas mot en ränta af 4 procent.

Den gjorda beräkningen har gifvit till resultat att under angifna förutsättningar fondens tillgångar icke skulle komma att visa sig all-

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

deles tillräckliga, men att, derest fondens årliga utlåning ej komme att öfverstiga 900,000 kronor eller om, med bibehållande i öfrigt af statskontorets förslag, anståndsräntorna, i stället för att behandlas på sätt statskontoret ifrågasatt, liksom hittills vid amorteringstidens början lades till kapitalet, fondens soliditet skulle kunna anses fullt betryggad.

Ehuru förvissad att fondens årliga utlåning icke kommer att i allmänhet uppgå till 900,000 kronor har jag vid sådant förhållande icke ansett mig kunna antaga ens statskontorets förslag i hela dess utsträckning, och huru önskligt det än enligt min åsigt skulle varit, om såväl en ytterligare nedsättning i låneräntan som viss tids räntefrihet kunnat medgifvas, har jag måst öfvergifva tanken härpå.

Under endera af nämnda två former torde emellertid en lindring höra beredas och i fråga om hvilkendera dervid bör väljas, tvekar jag icke att förorda den senare eller räntefrihet.

Genom räntefrihetssystemets antagande åstadkommes nemligen en lämplig utväg att kunna, såsom enligt mitt förmenande synnerligen önskligt är, bereda vissa företag större lättnader än andra. Redan då odlingslånefonden bildades framhölls, hurusom densamma i främsta rummet borde användas till understödjande af odlingsföretag af stor omfattning och den uti detta afseende uttalade uppfattning delar jag till fullo. Erfarenheten har emellertid ådagalagt, hurusom ofantliga svårigheter i allmänhet möta för igångsättandet af dylika företag af mera betydande omfattning och med ett flertal delegare. Uppenbart är också att ju större ett företag är, desto svårare måste det vara att på förhand beräkna de med detsamma förenade kostnader och den derigenom uppkommande vinsten och i samma mån ökas jemväl risken att i företaget ingå. Redan af detta skäl synes mig önskvärd! att staten medgifver särskilda lättnader i afseende å odlingslånen för dylika större företag och derigenom uppmuntrar till sådana företags genomförande. Härtill kommer att, under det vid ett mindre företag med kort arbetstid vederbörande delegare kunna påräkna att ganska snart skörda inkomst af den torrlagda marken, delegarne uti ett omfattande vattenafledningsföretag i allmänhet få vänta länge innan det i företaget nedlagda kapital gifver någon ränta. Att bestämma en för alla lån från fonden gemensam tid, under hvilken räntefrihet må åtnjutas, synes mig vid dessa^ förhållanden hvarken lämpligt eller fullt rättvist, utan anser jag att på Eders Kongl. Maj:t bör ankomma att efter förslag af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen för hvarje särskildt företag meddela bestämmelse i detta afseende. Beträffande den maximi-

61 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

tid, för hvilken räntefrihet bör kunna medgifvas, anser jag densamma lämpligen kunna sättas till fem år efter första lyftningsdagen.

Under förutsättning af bifall till hvad jag i förevarande hänseende föreslagit kunna visserligen verkningarne af räntefribetssystemets införande på fondens ställning icke med säkerhet på förhand beräknas, men synes mig detta icke vara af någon afgörande betydelse, då dels endast i undantagsfall längre räntefrihet än tre år torde böra ifrågakomma, dels för en mängd mindre företag allenast 1, högst 2 års räntefrihet synes böra beviljas, dels någon svårighet icke synes förefinnas att hvad den närmaste framtiden angår vid systemets tillämpning, med ledning af nu verkstälda beräkning, tillse att fondens soliditet ej riskeras, dels ock förnyad utredning angående fonden lämpligen lärer höra verkställas, då inom kort fråga torde komma att uppstå om anvisande på vanligt sätt af medel till densamma. Till ytterligare betryggande af fondens ställning anser jag mig jemväl böra förorda att i afseende å anståndsräntorna någon förändring nu icke göres, utan att desamma fortfarande skola vid amorteringstidens början läggas till kapitalet.

Beträffande tiden, då första annuiteten bör erläggas, har jag af hvad i ärendet förekommit funnit framgå att någon framflyttning af densamma lämpbgen bör ske. Att, såsom landtbruksstyrelsen ifrågasatt, på Eders Kongl. Maj:t skulle ankomma att i hvarje förekommande fall härom besluta synes mig emellertid icke lämpligt, utan anser jag att en för alla lån gemensam tidpunkt bör bibehållas; och finner jag mig böra ansluta mig till det af statskontoret alternativt framstälda förslag om ett års utsträckning.

Emot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens, af statskontoret tillstyrkta förslag angående annuitetens nedsättning från sju till sex procent har jag icke något att erinra.

I likhet med statskontoret tillstyrker jag, att de lindringar i vilkoren för lån från fonden, hvilka jag sålunda ansett böra medgifvas, må gälla jemväl hvad angår sådana derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats.

Då vidare befogenheten af de anmärkningar, hvilka framstälts emot nu gällande föreskrifter angående grunderna för bestämmandet af odlingslånens belopp icke synes kunna bestridas, anser jag en förändring af dessa föreskrifter i syfte att en gemensam beräkningsgrund må blifva gällande, vare sig i företaget ingår redan odlad eller till odling afsedd jord, nödvändig, och finner jag mig böra biträda vägoch vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens förslag derom,

62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

att odling-slån må bestämmas endast till så stor del af torrläggningskostnaden, att detsamma ej öfverstiger en viss procent af den mot torrläggningen svarande jordförbättringens värde. I fråga om det procenttal, som härvid bör bestämmas såsom det högsta, efter hvilket lån må beräknas, måste, såsom af det ofvan anförda framgår, vid fastslåendet häraf afgörande hänsyn tagas dertill, huruvida odlingstvånget bibehålies eller ej. Ehuru jag icke kan underlåta att finna, det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin i detta ämne uttalade åsigt anfört goda skäl, finner jag mig likväl icke kunna förorda odlingstvångets borttagande. Dels synes mig nemligen, att inteckningshafvares rätt, hvilken det med hänsyn till den tysta förmånsrätt, staten förbehåller sig för odlingslånen, är statens oafvisliga pligt att i möjligaste mån skydda, genom odlingstvångets bibehållande bättre tillgodoses, dels anser jag det ligga i sakens natur att den uti ett företag af ifrågavarande beskaffenhet ingående mark, som är till odling tjenlig, jemväl bör odlas och att derför icke heller någon afsevärd olägenhet genom tvånget att verkställa odlingen för jordegaren uppkommer och detta så mycket mindre, som för odlingsskyldighetens fullgörande i allmänhet jemförelsevis lång tid honom i kontraktet medgifves, samt, derest denna tid visar sig för kort, anstånd kan beviljas, dels ock slutligen kan naturligen högre lån beviljas till ett företag, derest visshet förefinnes att deri ingående odlingsbar mark blifver odlad, än om osäkerhet i detta afseende råder. Anslutande mig alltså i förevarande fråga till den af landtbruksstyrelsen uttalade åsigt, finner jag mig jemväl kunna biträda denna styrelses förslag derom, att begränsningen för lånebelopp bestämmes till 80 procent af förbättringsvärdet.

Under förutsättning af bifall härtill, synes hvad sistnämnda styrelse anfört i fråga borgen för odlingsskyldighetens fullgörande jemväl böra vinna beaktande; och torde jag för sådant fall få till denna fråga, som icke lärer påkalla någon ändring i vilkoren för lån från fonden, framdeles återkomma.

Vidkommande derefter frågan om lån från odlingslånefonden samt anslag från frostminskningsfonden till ett och samma företag är det påtagligen af synnerlig vigt att möjlighet finnes till en dylik kombination; och lärer det icke kunna anses annat än i hög grad obilligt om den omständigheten, att frostförande och odlingsbara egor äro belägna intill eller i blandning med hvarandra, såsom å de af landtbruksstyrelsen ingifna ritningarne närmare åskådliggöres, skulle för vederbörande jordägare medföra mindre rätt att från båda fonderna erhålla understöd,

63 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.

an om samma egor vore belägna åtskilda från hvarandra. I likhet med landtbruksstyrelsen anser jag icke heller att uti nu gällande bestämmelser för nämnda två fonder eller eljest hinder förefinnes för en kombination af lån och anslag till dylikt företag, och då hvad jag i detta ärende föreslår icke innebär någon ändring i detta förhållande, finner jag intagandet, på sätt landtbruksstyrelsen ifrågasatt, bland vilkoren för lån från odlingslånefonden af en förklaring i berörda hänseende icke vara af behof påkalladt; viljande jag i sammanhang härmed och då enligt förut följd praxis kombinerade lån och anslag icke plägat beviljas, såsom min åsigt uttala att emot hvad landtbruksstyrelsen anfört i fråga om de särskilda understödsbeloppens beräknande icke synes vara något att erinra.

O .

Hvad angår öfriga här ofvan omförmalda eller eljest uti ärendet framstälda anmärkningar och förslag, såvidt desamma hänföra sig till vilkoren för lån från odlingslånefonden, finner jag desamma icke vara af beskaffenhet att böra föranleda någon ändring i samma villkor.

Vidkommande derefter de svårigheter med afseende å lån från odlingslånefonden, hvilka ansetts uppkomma i följd af bristande öfverensstämmelse mellan vissa paragrafer i dikningslagen och de för fonden gällande vilkor, såvidt dessa svårigheter icke äro af beskaffenhet att kunna undanrödjas genom ändringar af nämnda vilkor, finner jag mig icke för närvarande ega anledning till annat uttalande, än att vid slutbehandlingen af förevarande ärende såvidt jordbruksdepartementet angår torde böra tagas i öfvervägande, huruvida icke handlingarna i detsamma böra till justitiedepartementet öfverlemnas för den vidare behandling, hvartill anledning skulle kunna förefinnas.

Beträffande slutligen frågan om boställens och utarrenderad kronan tillhörig marks deltagande i odlingslån vill jag till en början framhålla, hurusom, derest odlingslånefonden skall kunna behörigen fylla sin uppgift, nödvändigt är att jemväl för dylik mark lån må kunna meddelas. Särskildt gäller detta naturligen de talrikt förekommande ecklesiastika boställena; och är derför i hög grad angeläget, att de hinder, som ansetts förefinnas för meddelande af tillstånd för ecklesiastik boställshafvare att deltaga i odlingslån, må blifva undanröjda. Hvad kronan tillhörig utarrenderad jord angår liar veterligen den hittills tillämpade praxis icke medfört någon olägenhet, men torde lämpligt vara att hvad sådan jord angår ett förordnande i den af statskontoret angifna riktning utfärdas, då derigenom den skiljaktighet, som förefinnes mellan bestämmelserna i nådiga förordningen den 6 juli 1849 och stadgandena an-

64 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 80.

gående återbetalning af odlingslån komme att i afseende å dylik jord försvinna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Claeson yttrade härefter:

I nådiga förordningen den 20 juli 1855 är stadgadt att, när lån af allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenafledningar, likmätigt nådiga kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, eger kronan för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman, hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast egendom, efter ty i 17 kapitlet 6 § handelsbalken sägs. Genom nämnda anteckning i jordeboken blir alltså hemmanet likasom graveradt för annuiteterna, och om dessa icke behörigen gäldas, kan hemmanet utmätas och på exekutiv auktion försäljas till afgifternas betäckande. Att så jemväl egt rum beträffande ett med odlingslån belastad! hemman, som tillhörde enskild person, har jag mig bekant. Då jag första gången den 28 oktober 1898 inför Eders Kongl. Maj:t föredrog en underdånig ansökning af en kyrkoherde att honom måtte tilllåtas att för sitt boställe få deltaga i lån ur odlingslånefonden, ansåg jag, med hänsyn till antydda förhållande, det vara betänkligt att tillstyrka bifall till ansökningen. Det syntes mig nemligen vara gifvet, att, äfven om på grund af den gravation, som belastade bostället, detsamma skulle kunna, vid uteblifven betalning af annuiteterna, till dessas gäldande utmätas och exekutivt försäljas — en åtgärd, hvars laglighet dock kan dragas i tvifvelsmål — det i allt fall aldrig skulle kunna ifrågakomma att anlita en sådan utväg, hvarigenom kyrkoherden och hans blifvande efterträdare skulle blifva beröfvade den dem i löneregleringsresolution tillerkända förmån att innehafva och njuta af kastningen af bostället. Någon synnerlig olägenhet deraf att uti ifrågavarande fall kyrkoherden förvägrades att erhålla odlingslån borde ej heller uppkomma, då ekonomisk lättnad var honom beredd på annat sätt, i det han nemligen enligt nådiga förordningen om deltagande i vattenafledningsföretag för boställen och annan staten tillhörig jord den 6 juli 1849 egde att få kostnaden för företaget fördelad på ett större antal år, högst tjugu, och att af sin efterträdare njuta ersättning i den mån bostället blefve afträdt förr än de bestämda åren gått till ända. Jag afstyrkte fördenskull den föreliggande ansökningen; och sedan Statsrådets öfrige ledamöter förenat sig häruti, fann Eders Kongl. Maj:t ej skäl att bifalla ansökningen. Vid ett par senare tillfällen har Eders Kongl. Maj:t i liknande frågor fattat enahanda beslut.

65 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.

Emellertid är ju förhållandet sådant, att det förfaringssätt, hvarom 1849 års förordning handlar, svårligen kan af boställshafvare begagnas, då det är fråga om deltagande i odlingsföretag af större omfattning. Härför fordras nemligen att boställshafvaren sjelf skall anskaffa alla de medel, som behöfvas för att betala de på bostället belöpande kostnaderna för företaget. I samma mån boställets anpart är stor, blifva dessa kostnader dryga. Om ecklesiastik boställshafvare icke tillätes att vara med om att få lån ur odlingslånefonden, bör man söka bereda honom lån på annat sätt. Jag anmodade derför i skrifvelse den 24 oktober 1899 statskontoret att taga under öfvervägande, huruvida icke väsentligen samma förmåner, som med lån från odlingslånefonden afsåges, skulle kunna beredas presterskapet genom lån ur presterskapets löneregleringsfond mot säkerhet, som vore för fonden betryggande, samt att, derest statskontoret funne nämnda fråga kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas, till ecklesiastikdepartementet afgifva det förslag i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Till svar härå anförde statskontoret i skrifvelse den 2 oktober 1900 följande:

En fullt tillfredsställande lösning af frågan om beredande åt ecklesiastika boställshafvare af tillfälle till erhållande af lån för afdikning och odling å deras boställsjord vunnes endast genom vidtagande af sådana åtgärder, att dessa boställshafvare kunde i likhet med sjelfegande intressenter i vattenafledningsföretag vinna delaktighet i lån från odlingslånefonden. Statskontoret kunde icke föreställa sig att, då en för odlingsföretags underlättande afsedd allmän lånefond funnes, hvarje utväg skulle saknas att göra innehafvarne af de åt ecklesiastikstaten anslagna boställen och hemman delaktige af de förmåner, denna fond erbjöde. I alla händelser kunde statskontoret svårligen förorda den i min skrifvelse antydda utlåningen från presterskapets löneregleringsfond, enär en räntefot så låg som den, hvilken åsattes lånen från odlingslånefonden, skulle vara oförenlig med den tillväxt och förkofran, som för löneregleringsfonden syntes vara erforderlig, derest den skulle kunna motsvara de ständigt stegrade anspråk, som stäldes på densamma för uppfyllandet af dess väsentliga uppgift, eller upphjelpande! af det svagast aflönade presterskapets lefnadsvilkor. Härtill komme ock svårigheten att finna en låneform, som för återbetalningen erbjöde en säkerhet, betryggande för långifvaren och för låntagare icke alltför svår att åstadkomma. I sådant afseende läge väl närmast till hands att tänka sig, att lånen utlemnades mot veder- Bih. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 9

66 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

börande församlingars ansvarsförbindelser och rätt för dessa att åt boställshafvarens aflöningsmedel årligen innehålla de för annuiteternas erläggande erforderliga belopp. Med ett dylikt förfaringssätt komme dock dessa lånefrågor att ytterst blifva beroende af församlingarnas beslut; och om lämpligheten häraf torde meningarne vara delade.

Med afseende å hvad statskontoret sålunda anfört, torde den af mig väckta frågan att kunna lemna innehafvarne af ecklesiastika hemman odlingslån ur presterskapets löneregleringsfond böra förfalla; och någon annan utväg att bereda ecklesiastika hemman tillfälle till erhållande af odlingslån torde fördenskull ej finnas, än att odlingslånefonden härtill må anlitas. Utan tvifvel skulle visserligen, om de på hemmanet hvilande annuiteter för odlingslån icke blefve i behörig ordning guldna, svårigheter uppstå att utan anlitande af hemmanet skydda kronan för förlust; men sådana fall torde endast blifva sällsynta undantagsfall och det är, såsom chefen för jordbruksdepartementet erinrat, af synnerligen stor vigt för det allmänna att företag, hvarom här är fråga, icke göras om intet till följd deraf att ecklesiastika hemman, som måste i företagen ingå, icke kunna erhålla odlingslån. Jag anser mig derför nu böra lemna de betänkligheter deremot, jag, såsom förut nämnts, hyst och fortfarande hyser, å sido.

För att emellertid söka förebygga, att någon rättslig åtgärd vidtages med ecklesiastikt hemman, för hvilket lån ur odlingslånefonden redan beviljats eller framdeles kommer att beviljas, torde det tillåtas mig att, sedan detta ärende blifvit slutbehandladt, få föreslå Eders Kongl. Maj :t att till länsstyrelserna utfärda cirkulär med föreskrift, att, om till följd af försummelse att erlägga på ecklesiastikt hemman belöpande annuiteter fråga uppstår att på grund af anteckningen i jordeboken vidtaga någon åtgärd beträffande hemmanet, underdånig anmälan härom genast skall göras hos Eders Kongl. Maj:t; och lärer, i händelse ett dylikt fall inträffar, Eders Kongl. Maj :t nådigst meddela erforderliga föreskrifter om förskotterande af förfallna annuiteter, så att någon rubbning af hemmanets natur ej må ega rum. Frågan huru sådant förskott bör af dåvarande eller blifvande hemmansinnehafvare återgäldas, torde då få göras till föremål för särskild pröfning.

Slutligen vill jag tillägga att, derest innehafvare af boställen skall kunna, lika med enskilda hemmans egare, tilldelas odlingslån, jag, lika med chefen för jordbruksdepartementet, anser lämpligt meddela uttrycklig bestämmelse derom, att den skiljaktighet, som må förefinnas mellan stadgandena om återbetalning af sådana lån och bestämmelserna i nådiga förordningen den 6 juli 1849, icke lägger hinder i vägen för

67 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

beviljande af odlingslån åt boställshafvare. I afseende härå instämmer jag uti hvad bemälde departementschef derom anfört.

Sedan chefen för jordbruksdepartementet slutligen anmält att han, under förutsättning att hvad af honom blifvit anfördt och hemstäldt vunne nådigt godkännande, uppsatt förslag till proposition angående ändrade vilkor för lån från odlingslånefonden samt nämnda förslag blifvit af departementschefen uppläst, hemstälde departementschefen om förslagets gillande.

Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti Statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla samt befalde, att nådig proposition i enlighet härmed skulle till Riksdagen aflåtas af lydelse, bilaga . . . till delta protokoll utvisar

• Ex protocollo:

G. Zethelius.

Bil. Uti A.

JZAce,m<-pe.ls

c A l i iz er 3 - o c h fr o s iför rrv i ns k ni ng'sfö r e-tev g.

I 73 5

ii- o m

V

ffipEf:

(JdAsncesisscsee, fras v vn os s e-. Oa-rnlm dikare. Fö re slarf nas »

<u

Jk Cs < f ce n er eif:-

B äzk fira, af-

skaka a,- 1. k000.

Bil. Uti. B.

J+

mm

giiligi

iÉi^Ä

stim

iMilÄRi Éai

mm

E

jo ems jo &

l

pa- kom linera.de odlings- oc/v frostförmvn,skmncfsföretaqr.

BO mM U r m

si s er

OdUmasmoss &

-;-T

JO ro sim osse, ■

■ G a m, l eu d v k- s ru. Föres laterna.' »

om Gerna ost.

Sikori CL, 1:8000.