angående utvidgning af Kristinehamns hospital samt af Piteå hospital och asyl

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.

1 N:o 70.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående utvidgning af Kristinehamns hospital samt af Piteå hospital och asyl; gifven Stockholms slott den 13 mars 1903.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen dels att för utvidgning af Kristinehamns hospital bevilja ett anslag af 1,304,925 kronor och däraf på extra stat för år 1904 anvisa ett belopp af 250,000 kronor, dels ock för utvidgning af Piteå hospital och asyl på extra stat för år 1904 anvisa ett belopp af 94,600 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Hjälmar Westring.

Bill. till Rikta. Prat. 1903. 1 Sami. / Afd. 00 Haft. {No 70).

2 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

Riksdagens skrifvelse den 14 maj 1900.

Beslut om undersökning 1901.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1903.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer och von Friesen.

Departementschefen, statsrådet Westring anförde:

Med anledning af en inom Riksdagen väckt motion har Riksdagen uti skrifvelse den 14 maj 1900 anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en särskildt anordnad sakkunnig undersökning i syfte att utröna hela antalet af sinnessjuka i vårt land och, så tillförlitligt som raöjlig't, huru stor del af dem kunde anses vara i behof af vård å anstalt för sinnessjuka samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Efter det 1901 års Riksdag för ändamålet beviljat erforderliga medel, täcktes Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 14 juni 1901 upp-

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

draga åt medicinalstyrelsen att låta verkställa den af Riksdagen sålunda begärda undersökningen, hvilken borde omfatta såväl sinnessjuka som idioter, samt ålägga medicinalstyrelsen att, sedan ifrågavarande undersökning blifvit verkställd, till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse öfver resultatet af densamma och det utlåtande, hvartill undersökningen och förhållandena i öfrigt kunde gifva anledning.

Uti underdånig skrifvelse den 28 april 1902 har sedermera medicinalstyrelsen, som, på grund af hvad Kungl. Maj:t sålunda föreskrifvit, gått i författning om anordnande af berörda undersökning, sedan därefter redogörelserna härutinnan från vederbörande läkare till medicinalstyrelsen inkommit, meddelat, att någon fullständig bearbetning af de inkomna redogörelserna då ännu icke hunnit verkställas, men att eu preliminär beräkning syntes gifva vid handen, att antalet platser å anstalter för sinnessjuka borde beräknas till i rundt tal två för hvarje tusental af rikets inbyggare. Då emellertid det nuvarande antalet platser å berörda anstalter vida understege det sålunda beräknade behofvet, syntes det medicinalstyrelsen vara högst nödvändigt, att kraftiga åtgärder till afhjälpande af den rådande bristen på platser å de offentliga anstalterna för sinnessjuka snarligen vidtoges. Styrelsen hade därför ansett sig icke böra dröja med att meddela de visserligen ännu ej definitiva resultaten af den anbefallda undersökningen, i hvad denna rörde den för närvarande, praktiskt sedt, viktigaste delen af saken, nämligen frågan om behofvet af platser å offentliga anstalter för sinnessjuka, samt att i sammanhang därmed framlägga underdånigt förslag till de åtgärder, som för den närmaste framtiden syntes böra vidtagas för lindrande af rådande missförhållanden i berörda hänseende.

Vid öfvervägande af hvad som närmast vore att gorå för lindrande af den rådande platsbristcn, hade medicinalstyrelsen i främsta rummet riktat sin uppmärksamhet på möjligheten att utvidga de nuvarande offentliga anstalterna för sinnessjuka och därvid kommit till det resultat, att någon större utvidgning icke lämpligen kunde ske vid flertalet åt nämnda anstalter, och detta af följande skäl:

Anstalterna vid Lund och Uppsala hade redan nu plats för något öfver 1,200 sjuka hvardera, en siffra som icke syntes kunna väsentligen öfverskridas å en anstalt för sinnessjuka utan allvarsamma olägenheter för anstaltens administration.

Å anstalten vid Vadstena vore patientantalet för närvarande 800 och anstaltens jordområde i förhållande till antalet sjuka väl knappt.

Sistnämnda omständighet, nämligen jordområdets relativt ringa omfång, samt omöjligheten eller svårigheten i följd af områdets be-

Medicinalstyrelsens skrifvelse den 28 april 1902. Tillsättning af kommission för afgifvande af förslag å nya hospitalsbyggnader.

4 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

lägenhet att utvidga detsamma syntes för närvarande törbjuda hvarje tanke på någon större utvidgning af hospitalen vid Hernösand, Malmö och Nyköping.

Beträffande Stockholms hospital, vore dess belägenhet numera, sedan byggnadsverksamheten framträngt till gränserna af dess område, så ogynnsam, att anstaltens fortsatta begagnande för sitt nuvarande ändamål antagligen snart nog skulle blifva mindre lämpligt.

Vid hospitalet i Växjö vore området för närvarande mycket knappt och torde, om den på Kungl. Maj:ts nådiga pröfning beroende frågan om områdets utvidgning blefve löst på det af medicinalstyrelsen föreslagna sätt, likväl icke blifva mera än nätt och jämnt tillräckligt för anstaltens behof, sedan nu beslutade och ifrågasatta tillbyggnader kommit till stånd.

Vid Göteborgs hospital skulle jämlikt nådigt bref af den 14 juni 1901 en om- och tillbyggnad nu företagas, hvarigenom 55 sjukplatser beräknades skola vinnas. Medicinalstyrelsen hyste stora betänkligheter mot att för närvai-ande, innan nyssnämnda byggnadsarbeten blifvit afslutade, förorda en ytterligare utvidgning af denna anstalt, så mycket mer som äfven här jordområdet ej vore öfverdrifvet stort och belägenheten af anstalten ej den lämpligaste.

Vid Visby hospital ansåges under något af de närmaste åren ett par tiotal platser kunna vinnas i det nuvarande länslasarettet, för hvilket för närvarande nya lokaler vore under byggnad. Denna ringa tillökning syntes dock i detta sammanhang utan väsentlig betydelse.

Beträffande Piteå hospital och asyl hade en del svårigheter yppat sig med afseende på anstaltens förseende med lifsförnödenheter och andra för anstaltens drift nödiga förbrukningsartiklar samt med afseende på garantier för åtagna leveransers behöriga fullgörande äfvensom vid anskaffande och bibehållande af duglig och pålitlig sjukvårds- och ekonomibetjäning. Jordområdet vore emellertid relativt stort och af för anstaltens ändamål lämplig beskaffenhet, på grund hvaraf medicinalstyrelsen hölle före, att frågan om en måttlig utvidgning af denna anstalt, exempelvis genom uppförande af en eller två öppna paviljonger eller s. k. kolonibyggnader af samma typ som de, hvilka enligt vederbörliga beslut skulle uppföras vid anstalterna vid Restad och Kristinehamn, väl förtjänade att tagas under ompröfning.

Kristinehamns hospital disponerade numera efter förvärfvande för anstaltens räkning af hemmanet Ålskärr ett område, som såväl till utsträckning som beskaffenhet — omväxlande skogs-, ängs- och åkermark — väl kunde tillåta en större utvidging af detta hospital, en

5 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 70.

utvidgning hvartill äfven åtskilliga andra gynnsamma omständigheter vid denna anstalt inbjöde. Vattentillgången vore obegränsad, läget vackert och från kommunikationssynpunkt lämpligt, afståndet till närmaste stad lagom stort — omkring 2 kilometer — hvarjämte under den nuvarande ledningen många tillfällen till arbeten af växlande och för de sjuka lämplig art blifvit beredda. För närvarande kunde å denna anstalt mottagas omkring 330 sjuka (hvaraf 20 å Värmlands läns upptagningspaviljonger), hvartill snart torde komma ytterligare 35 sjukplatser dels 'i eu så kallad kolonibyggnad, till hvars uppförande 1902 års Riksdag anvisat medel, dels i ett under byggnad varande mindre hus, afsedt för sjukskötarefamiljer. En större tillbyggnad, afsedd för omkring 400 sjuke, skulle således enligt medicinalstyrelsens mening med stöi’sta fördel kunna uppföras vid denna anstalt. Härigenom skulle antalet sjukplatser å Kristinehamns hospital komma att uppgå till omkring 800.

Frågan om den lämpligaste beläggningssiffran å anstalter af här ifrågavarande slag hörde till de mest svårlösta problemen inom den praktiska sinnessjukvården, såväl i principiellt hänseende som i hvarje särskildt fall. Från rent ekonomisk synpunkt hade utan tvifvel de högre beläggningssiffrorna företrädet, så till vida som dessa gifvetvis tenderade att nedbringa såväl anläggningskostnaderna för hvarje sjukplats som utgifterna för anstaltens administration och ekonomiska drift, beräknade efter hvarje å anstalten vårdad sjuk. Å andra sidan kunde dock, om beläggningssiffran vore alltför hög, anstaltens ändamål löpa fara att i väsentlig mån förfelas. Enligt medicinalstyrelsens mening, hvilken äfven sanktionerats af Kungl. Maj:t genom förnyade nådiga stadgan angående sinnessjuke den 14 juni 1901, vore det nödvändigt, att ledningen af offentlig anstalt för sinnessjuka såväl med afseende på sjukvården som den ekonomiska administrationen förblefve samlad i en hand — öfverläkarens. På en alltför stor anstalt kunde det under sådana omständigheter lätteligen hända, att öfverläkaren, om han, såsom sig borde, ville i detalj öfvervaka anstaltens ekonomiska administration, under det utslitande arbetet härmed småningom glede ifrån ledningen af den egentliga sjukvården, eller ock — hvilket läge närmare till hands — under de oaflåtlig^ omsorger, som den egentliga sjukvården kräfde, förlorade öfverblicken öfver de administrativa angelägenheterna. Då emellertid anstaltens ekonomiska drift medelbarligen vore af största betydelse för sjukvården, komme denna, om öfverläkarens krafter sveke i något af båda ofvanberörda afseenden, att direkt eller indirekt blifva lidande och anstalten sålunda att icke på fullt tillfredsställande sätt

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

fylla sin uppgift. Från denna synpunkt syntes det alltså önskvärdt, att beläggningssiffran nedbragtes så mycket, som med sparsamhetens kraf kunde anses förenligt.

De hittills vunna erfarenheterna från rikets för närvarande största anstalter, de vid Uppsala och Lund, syntes gifva vid handen, att en beläggningssiffra af 1,200 patienter vore väl stor. Vid framläggande af underdånigt förslag till den nu under byggnad varande asylen vid Restad hade medicinalstyrelsen därför förordat en beläggning af 1,000 sinnessjuka. Af skäl, som förut anförts, syntes det dock vara önskligt, att ytterligare i någon mån nedbringa patientantalet vid de anstalter, som hädanefter kunde komma att anläggas, försåvidt detta kunde ske, utan att anläggningskostnaden, beräknad per sjukplats, stege till alltför stora summor.

För ett sådant önskemål talade äfven följande skäl. Erfarenheten hade visat, att anstalterna för sinnessjuka hade en naturlig tendens att tid efter annan utvidgas, till dess att de finge ett sådant omfång, som de på platsen rådande förhållandena medgåfve. Sådana partiella tillbyggnader skulle antagligen i allmänhet ställa sig ekonomiskt gynnsamt samt vore äfven i annat hänseende fördelaktiga. Med sinnessjukvårdens fortgående utveckling mot allt mera humana och fria behandlingsmetoder, uppstode alltjämt kraf på modernare lokala anordningar, kraf, hvilka ofta icke kunde utan stora svårigheter och kostnader tillgodoses i redan befintliga _ byggnader, hvilka småningom enligt sakens natur blefve för nyare tiders fordringar allt mera oändamålsenliga. Under sådana omständigheter kunde en tillbyggnad af större eller mindre omfång vara en välkommen utväg och måhända ofta den enda utvägen att gifva hela anstalten en mera tidsenlig prägel. Det syntes från denna synpunkt vara klokt att vid nyanläggningar icke genast taga alla områdets resurser i anspråk, d. v. s. icke från början beräkna en maximal beläggningssiffra, hvilken sedermera vid uppstående behof af tillbyggnad icke utan olägenhet kunde öfverskridas.

Att medicinalstyrelsen särskildt vid Kristinehamn icke ansåge sig kunna förorda en högre beläggningssiffra än 800 hade dessutom sina speciella orsaker. För det första ville medicinalstyrelsen framhålla, att administrationen af en anstalt för sinnessjuka gifvetvis vore enklare och mindre kräfvande, då det gällde en ny, efter enhetlig plan anlagd anstalt såsom Restad, än om anstalten, såsom nu ifrågasattes vid Kristinehamn, blefve i väsentlig mån utvidgad, hvarvid det icke torde kunna undvikas, att vissa delar af anstaltens funktioner blefve svårhandterligare och mer tidsödande att öfvervaka. Dessutom hade medicinalsty-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

rederi tänkt sig möjligheten af att i samband med den tilltänkta utvidgningen af hospitalet vid Kristinehamn därstädes borde anordnas ett par tiotal platser för sinnessjuka, tillhörande första betalningsklassen. Exspektantlistorna från rikets hospital hade nämligen på sista tiden visat en afsevärd stegring i antalet af sinnessjuka, tillhörande berörda klass, hvarföre sådana icke förr än efter lång väntan kunnat erhålla beviljad plats. En afdelning för sådana sjuka vore emellertid ägnad att i hög grad öka läkarnes arbete och äfven att komplicera den ekonomiska administrationen.

Ehuru sålunda på grund af olika omständigheter någon större utvidgning af de nuvarande offentliga anstalterna för sinnessjuka icke syntes vara möjlig eller tillrådlig annat än beträffande Kristinehamns hospital och i någon mån Piteå hospital och asyl, hade dock medicinalstyrelsen trott sig finna en utväg, hvarigenom äfven å öfriga anstalter tillsammans ett par hundratal platser skulle kunna vinnas, nämligen genom anordnande af familjebostäder för ett antal gifta sjukskötare, Indika kunde befinnas lämpliga och villiga att mot förmånen af familjebostad och skälig kontant ersättning till vård mottaga sinnessjuka, hvilka under vistelse å anstalt visat sig ägnade för vård i enskildt hem.

Redan i underdånig skrifvelse af den 1 april 1901 angående anordnande af familjebostäder för manlig sjukvårdsbetjäning vid Kristinehamns hospital hade styrelsen berört denna fråga. Medicinalstyrelsen föranleddes att ånyo upptaga densamma i större utsträckning närmast på grund af en skrifvelse af den 28 juni 1901 från chefen för civildepartementet, hvilken i berörda skrifvelse med anledning af vissa i riksdagens Första Kammare framställda anmärkningar beträffande otillräckligheten af betjäningens aflöning vid statens anstalter för sinnessjuka, anmodat medicinalstyrelsen att taga i öfvervägande, huruvida ifrågavarande anmärkningar hade sådant fog för sig, att åtgärder i detta hänseende borde vidtagas.

På grund däraf hade medicinalstyrelsen genom cirkulärbref af den 14 augusti 1901 till samtliga hospitalsdirektioner i riket anmodat vederbörande direktion att till styrelsen inkomma bland annat med det yttrande beträffande de sålunda framkomna anmärkningarna och hvad därmed kunde stå i samband, hvartill förhållandena å den under direktionens förvaltning stående anstalten kunde gifva anledning.

Af de sålunda infordrade yttranden, hvilka direktionerna efter öfverläkarens hörande till medicinalstyrelsen afgifvit, hade styrelsen, som saknade anledning af t i detta sammanhang uppehålla sig vid hvad bo-

■8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

rörda yttranden i öfrigt innehölle, funnit, att flertalet öfverläkare ocli direktioner varit ense om att framhålla önskvärdheten af familjebostäder för ett antal äldre och genom särskild pålitlighet och duglighet utmärkta manliga sjukskötare, hvarigenom dessa värdefullaste element bland betjäningen skulle kunna bibehållas i anstaltens tjänst i vida större omfattning, än som vore fallet under nuvarande förhållanden, då önskan att ingå äktenskap och omöjligheten att få tillfredsställa denna önskan med bibehållande af tjänsten vid anstalten föranledde till många flyttningar, som under ofvan antydda gynnsammare bostadsförhållanden till anstaltens fördel skulle kunna undvikas.

För en lycklig lösning af betjäningsfrågan vid de offentliga anstalterna för sinnessjuka skulle sålunda anordnandet af familjebostäder för gifta skötare vara att anse som ett synnerligen viktigt moment. Men med en dylik åtgärd syntes äfven ytterligare en fördel kunna vinnas, nämligen familjevård hos dessa gifta skötare för ett antal sinnessjuka, som syntes lämpade för sådan vård. Ifrågavarande form af familjevård hade under de senare åren blifvit pröfvad å ett antal tyska anstalter samt gifvit så goda resultat, att den på vissa ställen betraktades såsom ett nödvändigt led i en fullt rationell sinnessjukvård. Den utgjorde nämligen en öfvergångsform mellan den koloniala anstaltsvården — d. v. s. sådan vård i mindre villor eller landthus af vanlig bostadstyp, som nu syntes hafva utsikt att vinna insteg vid de svenska anstalterna — samt den egentliga familjevården, sådan medicinalstyrelsen tänkt sig den anordnad i Korsberga i Småland. Sistnämnda form af familjevård lämpade sig uppenbarligen icke så väl för exempelvis konvalescenter och ej heller för sinnessjuka, hvilka, ehuru i allmänhet lugna och pålitliga, likväl i vissa afseenden eller under vissa perioder kräfde en särskild! pålitlig och i viss mån sakkunnig tillsyn, samt med sannolikhet kunde anses blifva periodvis, under svårare utbrott, i behof af vård i en sluten anstalt. En i sinnessjukvård väl förfaren sjukskötare, boende inom anstaltens område eller åtmistone i dess omedelbara närhet, skulle däremot gifvetvis vara särdeles lämplig att i sin familj till vård mottaga sinnessjuka af sist omnämnda art. Sannolikt skulle dessa sjukskötarehem särskild! lämpa sig för konvalescenter äfvensom för sinnessjuka, hvilkas lämplighet för familjevård utom anstalten behöfde närmare pröfvas.

Vid en och annan anstalt i Tyskland hade uppstått mindre byar, bestående af hem för sjukskötarefamiljer, hvarest sinnessjuka vore af anstalten utackorderade. Huruvida en sådan större utsträckning af familjevård hos i anstaltens tjänst stående sjukskötare kunde visa sig

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 70.

lämplig eller önskvärd inom vårt land. kunde väl näppeligen nu förutses. Medicinalstyrelsen ville dock här erinra därom, att ifrågavarande vårdform, enligt hvad erfarenheten visat, snart nog uppmuntrade befolkningen i trakten att genom mottagande af inackorderingar från anstalten skaffa sig en biförtjänst, dels äfven att enskild familjevård, sådan som den i Korsberga tillämnade, fordrade vissa förutsättningar, som säkerligen icke vore till finnandes i alla trakter af vårt land. Så t. ex. vore befolkningen i vissa trakter af riket dels mycket obetydlig till numerären, dels i allmänhet mycket fattig, dels äfven icke samlad i större bysamhällen utan spridd i enstaka långt ifrån hvarandra belägna gårdar. I sådana trakter torde näppeligen någon effektiv kontroll af den enskilda vården om sinnessjuka kunna åstadkommas. Under sådana förhållanden kunde det möjligen blifva af behofvet påkalladt att vid vissa anstalter söka åstadkomma mera omfattande anläggningar af i samband med anstalten stående kolonier för sjukskötarefamiljer och därstädes utackorderade sinnessjuka. För närvarande hade dock medicinalstyrelsen endast tänkt sig att få till stånd en normalritning för bostäder för ifrågavarande ändamål samt en utredning af kostnaderna för dessa bostäder och för vården af därstädes inackorderade sinnessjuka. Skulle eu sådan utredning gifva tillfredsställande resultat, skulle antagligen efter vederbörande hospitalsdirektions hörande sådana bostäder för ett lämpligt antal skötare och sjuka utan olägenhet kunna anordnas äfven å sådana anstalter, hvarest ingen större utvidgning vore möjlig eller tillrådlig. Ifrågavarande anläggningar fordrade nämligen endast obetydligt jordområde och komme att — åtminstone till en början — förorsaka endast en relativt högst obetydlig tillökning af patientantalet å hvarje anstalt. Under förutsättning att vid hvarje hospital anordnades bostäder för i medeltal 5—6 sjukskötarefamiljer med plats för 2 — 3 sinnessjuka i hvar familj, skulle emellertid härigenom vinnas omkring 150 platser.

De ifrågavarande tillbyggnaderna vid hospitalen i Kristinehamn och Piteå borde enligt den uppfattning, medicinalstyrelsen ofvan sökt motivera, beräknas för tillsammans omkring 450 sinnessjuka, hvadan de åtgärder för minskande af den rådande platsbristen å olientliga anstalter för sinnessjuka, som styrelsen uti ifrågavarande underdåniga skrifvelse dittills berört, skulle medföra eu ökning af omkring 600 platser å nämnda anstalter. Enär, äfven om en sådan ökning komme till stånd, bristen på anstaltsplatser för sinnessjuka likväl skulle enligt den preliminära beräkningen uppgå till omkring 3,400, ansåge medicinalstyrelsen dot vara af nöden, att redan nu förberedande åtgärder vidtoges för Bill. till Riksd. Vrot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 30 Haft. 2

10 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.

uppgörande af förslag till en ny anstalt för sinnessjuka. Med afseende på storleken af denna sålunda ifrågasatta nya anstalt ville styrelsen på ofvan anförda grunder hemställa, att antalet sjukplatser å densamma måtte bestämmas till högst 800. Möjligen kunde det vid närmare öfvervägande befinnas lämpligt att, om en afdelning för sinnessjuka tillhörande första klass kunde anses af behofvet påkallad, förlägga denna till en ny anstalt hellre än till hospitalet i Kristinehamn. Under sistnämnda förutsättning vore det, såsom styrelsen ofvan sökt visa, så mycket mera angeläget, att beläggningssiffran icke öfverskrede 800.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställde medicinalstyrelsen i underdånighet, det täcktes Kungl. Maj:t, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som tillförene genom nådiga bref den 24 april 1885, den 11 september 1891 och den 29 oktober 1897 skett, uppdraga åt styrelsen att tillsätta en kommission, bestående af styrelsens ordförande, styrelsens i hospitalsärenden biträdande arkitekt samt dessutom tre sakkunnige män, med åliggande för kommissionen:

att med iakttagande af ofvan anförda synpunkter föreslå lämplig plats för en ny anstalt för sinnessjuka, beräknad för högst 800 patienter, låta utföra karteskisser, utvisande det föreslagna områdets belägenhet samt det ungefärliga läget af de för anstaltens behof nödiga nybyggnader, verkställa utredning af förhållandena beträffande vattentillgång och aflopp, uppgöra beräkning af kostnaderna för förvärfvandet af för anstaltens behof lämpadt jordområde äfvensom för öfrigt meddela möjligen erforderlig utredning af andra i samband med ofvannämnda frågor stående förhållanden;

att därjämte låta utarbeta fullständigt förslag, med tillhörande ritningar och kostnadsberäkningar, dels till en tillbyggnad vid Kristinehamns hospital, afsedd för omkring 400 sinnessjuka, dels till uppförande vid Piteå hospital och asyl af nybyggnader för ett mindre antal sinnessjuka, lämpadt efter förhållandena vid nämnda anstalt, och som kommissionen efter öfvervägande af alla på saken inverkande omständigheter kunde finna tillrådligt;

samt att låta uppgöra normalritning med tillhörande kostnadsberäkning till boställshus för gifta manliga skötare, livilket äfven borde innehålla rum för 2—3 sinnessjuka inom hvarje i nämnda hus inrymd lägenhet.

I öfverensstämmelse med hvad medicinalstyrelsen sålunda hemställt täcktes Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 13 juni 1902 anbefalla nämnda styrelse att tillsätta en dylik kommission.

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

Uti en den 8 december 1902 dagtecknad underdånig berättelse, som den 11 februari 1903 till Kungl. Maj:t inkommit, bar sedermera medicinalstyrelsen lämnat en fullständig redogörelse för ofvannämnda genom nådiga brefvet den 14 juni 1901 anbefallda undersökning. Beträffande landsbygden både för undersökningens verkställande användts den s. k. representativa undersökningsmetoden och därvid så förfarits, att inom de olika länen visst undersökningsområde utvalts, hvilket så nära som möjligt motsvarade medelförhållandena inom det eller de län, distriktet representerade, hvarefter af det inom undersökningsområdet vunna resultat slutits till förhållandena inom hela länet. Vidkommande städerna hade däremot icke iakttagits dylik begränsning med afseende å undersökningens omfattning.

Uti den underdåniga berättelsen anför medicinalstyrelsen beträffande undersökningen angående de sinnessjuka, bland annat, följande:

Sedan de respektive undersökningsdistrikten blifvit utvalda, fastställdes efter rådplägning med öfverdirektören och chefen för statistiska centralbyrån formulär för s. k. »nominativa uppgifter» angående samtliga sinnessjuka inom hvarje komnran, som undersökningen skulle omfatta, d. v. s. dels ofvannämnda distrikt å landsbygden, dels samtliga rikets städer. Dessa formulär ifylldes sedermera genom utdrag af de till statistiska centralbyrån inkomna folkräkningsuppgifterna för den 31 december 1900. Ifrågavarande nominativa uppgifter visade sig emellertid vid jämförelse med motsvarande från statistiska centralbyrån lämnade summariska sifferuppgifter ganska väsentligt skilja sig från dessa senare.

Under det detta arbete pågick, hade medicinalstyrelsen fastställt formulär för undersökning, huruvida behof af vård å anstalt förelåge för viss sinnessjuk, äfvensom instruktion för de undersökande läkarne. Instruktionen innehölle, bland annat, föreskrift om, att undersökningen skulle ske genom läkarens personliga besök i den sjukes bostad, att befintligheten af andra sinnessjuka än dem, som i folkräkningsuppgifter funnes uppförda, skulle med synnerlig omsorg efterforskas och att a sjukvårdsinrättningar befintliga sinnessjuka icke skulle vara föremål för undersökning. Med afseende på tiden lör undersökningarnas utförande föreskrefs endast, att det borde ske så snart som möjligt samt helst före utgången af år 1901. Medicinalstyrelsen ansåge sig nämligen icke kunna förelägga af ämbetsgöromål och enskild praktik upptagna tjänsteläkare att inom viss tid fullgöra ett uppdrag af här ifrågavarande art, hvilket för mången af dem kunde beräknas blifva betungande nog; ett dylikt föreläggande kunde ej heller gärna ifrågakomma gent emot sådana läkare, som frivilligt åtagit sig uppdraget och som för dess full-

Medicinalstyrelsens redogörelse förden verkställda undersökningen rörande antalet sinnessjuka och behofvetafhospitalsvård.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

görande nödgades begära tjänstledighet och anskaffa vikarie. Slutligen syntes det uppenbart, att i nordligare landsdistrikt någon undersökning icke utan synnerligen stora svårigheter kunde företagas före vinterns inträde.

Undersökningen i städerna hade medicinalstyrelsen beslutit att uppdraga åt vederbörande stadsläkare eller, där mer än en sådan funnes anställd, åt förste stadsläkaren. Beträffande Stockholm och Göteborg ansåges dock undersökningen blifva så omfattande och svår, att styrelsen funnit lämpligast vidtala läkare med större erfarenhet om sinnessjukdomar och sinnessjuka att här åtaga sig uppdraget.

För undersökningarna å landsbygden hade redan tidigt ett par af öfverläkarne vid statens hospital af intresse för saken erbjudit sitt biträde. Med anledning häraf hade medicinalstyrelsen trott sig kunna påräkna samma intresse äfven hos andra hospitalsläkare och hade därför beslutit att för samtliga undersökningsdi strikten å landsbygden söka förvärfva läkare med mera speciell psykiatrisk sakkunskap, d. v. s. i tjänst varande, eventuellt äfven förutvarande hospitalsläkare.

Medicinalstyrelsens bemödanden i denna riktning hade också rönt det största tillmötesgående, så att i alla distrikt utom två, nämligen i Södermanlands län och Jämtlands län, undersökningen kunnat anförtros åt psykiatriskt erfarna läkare. På grund af mellankommande förhinder hade ett par af dessa sedermera nödgats afsåga sig uppdraget, som dock andra lika kompetenta läkare befunnits villiga att öfvertaga. I Södermanlands län hade undersökningen uppdragits åt vederbörande provinsialläkare i distriktet, i Jämtlands län åt förste provinsialläkaren.

Sedan . sålunda alla nödiga förberedelser för den blifvande undersökningen inom medicinalstyrelsen afslutats och de nominativa utdragen ur folkräkningsuppgifterna börjat inflyta, hade i slutet af september månad 1901 de första förordnanden kunnat utfärdas samt, jämte instruktion, nämnda nominativa förteckningar och nödiga undersökningsblanketter tillställas ett par af de för undersökning å landsbygden utsedda läkarne, som omedelbart därefter börjat sina resor. Under loppet af oktober månad hade sedermera de allra flesta öfriga förordnanden utsändts, allt eftersom utdragen ur folkräkningsuppgifterna kommit medicinalstyrelsen till banda. Ett par af de å landsbygden undersökande läkarne hade dock af särskilda orsaker fått mottaga sitt uppdrag afsevärdt senare, t. o. m. först på nyåret 1902.

Undersökningen hade tillgått så, att undersökande läkaren besökt alla de inom kommunen enligt utdragen ur folkräkningsuppgifterna befintliga sinnessjuka, som vistats i eget hem eller annat enskiidt hem

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 70.

eller å fattigvårdsinrättning, samt rörande dessa ifyllt de för ändamålet medsända formulären, hvarjemte nämnda utdrag ur folkräkningsuppgifterna blifvit kompletterade med namn och öfriga uppgifter angående de sinnessjuka, som vid undersökningen ytterligare anträffats; äfven dessa hade blifvit besökta och formulär angående dem ifyllda. Efter afslutad undersökning hade samtliga utdrag ur folkräkningsuppgifterna och formulär, eventuellt äfven redogörelse för reseplan samt särskild redogörelse för läkarens allmänna intryck af undersökningen, till medicinalstyrelsen insändts.

Ett par stadsläkare hade på grund af missuppfattning insändt formulär endast angående sinnessjuka, som ansetts vara i behof af anstaltsvård, hvaremot rörande de öfriga endast meddelats helt korta notiser, respektive summariska uppgifter. För så vidt häraf kunnat vinnas upplysning rörande de från statistisk synpunkt viktigaste frågorna, hade medicinalstyrelsen låtit vid detta läkarnes förfaringssätt bero; i annat fall hade kompletterande uppgifter infordrats.

Den första redogörelsen för de af undersökningarna vunna resultaten hade inkommit till medicinalstyrelsen redan den 26 oktober 1901. De flesta rapporterna hade dock inkommit först under december 1901 och januari 1902. Vid sistnämnda månads slut saknades dock ännu rapporter från 9 landsdistrikt och 23 städer, bland annat från de fyra största. Den sista rapporten hade inkommit den 24 april 1902. Bearbetningen af redogörelserna hade emellertid fortgått, allt eftersom de inkommit, så att medicinalstyrelsen, såsom förut nämnts, redan den 28 i samma månad kunnat i underdånig skrifvelse meddela Kungl. Maj:t en preliminär uppgift angående resultatet af undersökningen i hvad denna rört behofvet af anstaltsplatser för sinnessjuka.

Enligt hvad undersökningen beträffande landsbygden gifvit vid handen, skulle den 31 december 1900 inom de undersökta distrikten antalet sinnessjuka uppgått till 1,226, eller 69,3 % mera än hvad i de till statistiska centralbyrån inkomna folkräkningsuppgifterna för samma tid angifvits. Inom rikets landsbygd kunde således antalet sinnessjuka vid nämnda tidpunkt beräknas till 12,973 eller 0,322 % af folkmängden. Enligt undersökningen i fråga om städerna var vid samma tidpunkt det verkliga antalet sinnessjuka i rikets städer 3,269 eller 98,2 % mera än hvad i folkräkningsuppgifterna angifvits och utgörande 0,29G % af folkmängden. Antalet sinnessjuka i hela riket den 31 december 1900 kunde alltså uppskattas till 16,242 eller 0,31G % af rikets folkmängd. Då enligt fohmikningsuppgifterna antalet sinnessjuka

14 Kurt f/l. Majt:s Nåd. Proposition N:o 70.

i riket skulle uppgå till 9,312, både sålunda genom undersökningen konstaterats en ökning af 74,4 %, nämligen 09,3 % å landsbygden och i städerna 98,2 %. Emellertid anser medicinalstyrelsen att i följd af bristfälliga uppgifter antalet sinnessjuka i städerna vid deu nu omförmälda beräkningen uppskattats för lågt.

De statistiska uppgifterna angående sinnessjuka kunde icke anses bevisa, att det relativa antalet af dessa ökats under do senaste decennierna. Om man öfvervägde sannolikheterna för och emot, syntes det troligast, att frekvensen af sinnessjukdomar under denna tid, relativt taget, icke stigit.

Beträffande utsikterna för framtiden kunde naturligtvis endast sägas, att för närvarande ingen annan verklig stegring af antalet sinnessjuka kunde förutses än den, som torde blifva en följd af befolkningens tillväxt, d. v. s. att för närmaste framtiden den relativa frekvensen antagligen blefve stationär. — Att denna skenbart kunde komma att stiga i följd af noggrannare statistiska uppgifter och eu förbättrad och i vidare kretsar spridd kunskap om sinnessjukdomarna, vore väl däremot icke osannolikt.

Med afseende på de sinnessjukas fördelning efter kön hade undersökningen gifvit vid handen följande:

Af de 1,226 sinnessjuka, hvilka enligt undersökningen varit, hemmahörande i de å landsbygden undersökta distrikten, vore 621 eller 50,7 % män och 605 eller 49,3 % kvinnor. Under antagande af samma relativa förhållande mellan antalet sinnessjuka män och kvinnor å rikets landsbygd i dess helhet kunde antalet sinnessjuka män uppskattas till 6,577 och antalet kvinnor till 6,396, utgörande 0,33 % och 0,31 % af den manliga, resp. den kvinnliga befolkningen. Antalet sinnessjuka bland männen syntes alltså vara relativt något högre än bland kvinnorna.

I städerna vore de sinnessjuka männens antal 1,489, d. v. s. 45,6 % af alla sinnessjuka och 0,293 % af den manliga befolkningen; för kvinnorna vore motsvarande siffror 1,780, 54,4 % och 0,298 /?, hvadan alltså här, bland de sinnessjuka, kvinnorna vore i ringa relativ öfvervikt.

För riket i dess helhet vore resultatet följande. Af de 16,242 sinnessjuka, som kunde beräknas hafva förefunnits den 31 december 1900, vore sannolikt männens antal 8,066 eller 49,6 % af hela antalet sinnessjuka och 0,322 af rikets manliga befolkning samt kvinnornas antal 8,176 eller 50,4 % af de sinnessjuka och 0,311 % af den kvinnliga befolkningen. Enligt dessa siffror vore alltså bland de sinnessjuka i riket kvinnorna absolut något talrikare och relativt något mindre talrika än männen.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 70.

15 Af de 1,226 sinnessjuka inom landsbygdsdistrikten vårdades 325 (= 26,5 %) å anstalt, nämligen å hospital eller asyl 310, å enskild anstalt 1 och å länslasarett 14. 101 sinnessjuka (= 8,2 %) blefvo af olika

anledningar ej föremål för undersökning; af dessa hade 26 aflidit, 1 tillfrisknat, 15 vistades å annan uppgifven ort, 9 i enskilda hem å annan ort, 32 hade vid tiden för undersökningen öfverflyttats till anstalt, 1 vore i fängelse, 2 angåfves såsom afflyttade, 4 såsom kringdrifvande och 11 såsom »ej anträffade». De återstående 800 (— 65,3 %) vistades i eget hem, annat enskildt hem eller å försörjningsinrättning.

Någon allmängiltighet torde knappast kunna tillmätas dessa siffror. Nämnas kunde dock, att antalet af de sinnessjuka tillhörande landsbygden, hvilka vårdats å anstalt, på grund af undersökningen kunde beräknas till omkring 3,575, under det att den verkliga siffran vore 3,306, motsvarande 25,5 % af det enligt beräkning' förefintliga antalet sinnessjuka å landsbygden.

Af de sinnessjuka i städerna vårdades 1,360 eller 41,6 % å anstalt. 256 (— 7,9 %) blefve ej undersökta, emedan de aflidit (34), visiades å annan uppgifven ort (31), i enskildt hem å annan ort (85), vid tiden för undersökningen intagits å anstalt (61), i fängelse (3), afflyttat från orten (1), betecknats såsom kringdrifvande (1) eller »ej anträffade» (40). 1,181 (36,1 %) undersöktes i egna hem, annat enskild hem eller

försörjningsinrättning; hvartill komme 472 (14,4 %) å särskilda kommunala afdelningar för sinnessjuka å försörjningsinrättningar i Stockholm och Göteborg.

De sinnessjukes fördelning med afseende å vistelseort å landsbygden och i städerna företedde alltså en synnerligen i ögonen fallande olikhet, så till vida som å den förra anstaltsvård hittills anlitats i afsevärdt mindre omfattning’ än i de senare.

Af ett visst intresse vore äfven siffrorna beträffande fördelningen af de sinnessjuka, som ej vårdades å anstalt, med afseende å vistelseort; undersökningen hade härutinnan g-ifvit vid handen följande.

I eget hem vistades 851 sinnessjuka, eller 34,7 %, utackorderade i annat enskildt hem vore 283 — 11,5 %, å försörjningsinrättning vistades 1,319 = 53,8 %. För städerna enbart vore motsvarande siffror följande: i eget hem 337 — 20,4 %, i annat enskildt hem 116 — 7 % och å försörjningsinrättning (däri inbegripet de särskilda afdolningarua för sinnessjuka i Stockholm och Göteborg) 1,200 = 72,6 %\ för landsbygden: i eget hem 514 = 64,3 %, i annat enskildt hem 167 — 20,9 % och å försörjningsinrättningen 119 = 14,8 %>. Benämningen »eget hem» både tagits i vidsträcktaste bemärkelse, i det att under denna rubrik

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

upptagits de sinnessjuka, som vistats hos make eller maka, barn, föräldrar och farföräldrar samt syskon, måg, svåger, svägerska och förmyndare, såvida ej särskildt angifvits, att afgift erlagts för den sjuka, »Annat enskildt hem» hade användts som rubrik för de sinnessjuka, som varit utackorderade mot afgift hos aflägsnare släktingar eller främmande; full konsekvens hade ej alltid kunnat iakttagas, utan hade, som ofvan antydts, siffrorna under rubriken »eget hem» möjligen blifvit något för höga.

De å landsbygden undersökta distrikten och städerna syntes alltså äfven förete en synnerligen utpräglad olikhet härutinnan, att inom de förra flertalet sinnessjuka vårdats i egna hem, samt det relativt minsta antalet å försörjningsinrättningar, hvaremot i de senare nära tre fjärdedelar af de sinnessjuka befunnit' sig å försörjningsinrättningar, en femtedel i egna hem och ett relativt mycket ringa fåtal utackorderadt i annat enskildt hem. Denna olikhet förefölle i själfva verket ganska naturlig, om man betänkte, att många af de undersökta landskommunerna endast hade några få hundratal invånare och att således därstädes en ordnad anstalt för fattiga af ekonomiska skäl helt enkelt vore omöjlig, hvaremot i de medelstora och större städerna försörjningsinrättningar, som åtminstone från fattigvårdssynpunkt kunde anses tillfredsställande, syntes vara ekonomiskt fördelaktiga.

Af de 800 sinnessjuke å landsbygden, hvilka varit föremål för undersökning med hänsyn till eventuellt behof af vård å anstalt hade sådan vård angifvits såsom önskvärd eller nödvändig i 383 fall, af hvilka 182 gällt män och 201 kvinnor; 42 män och 54 kvinnor hade ansetts vara i behof af hospitalsvård; 140 män och 147 kvinnor i behof af asylvård.

Vid uppskattningen, med stöd af dessa siffror, af behofvet af anstaltsplatser å hela rikets landsbygd inom hvarje särskildt län hade medicinalstyrelsen utgått från följande grunder: Enär undersökningen

omfattat 9,39 %, d. v. s. i rundt tal en elftedel af folkmängden å rikets landsbygd, och en lika stor del af landsbygdens sinnessjuka, ville det synas, som skulle man, för att finna det sannolika behofvet af anstaltsplatser för hvarje län, endast behöfva multiplicera med 11 de siffror, som vunnits för motsvarande distrikt. Ett sådant förfaringssätt skulle emellertid uppenbarligen leda till felaktiga eller åtminstone högst opålitliga slutsatser. Förhållandet vore nämligen, att inom vissa distrikt anstaltsvård hittills anlitats i väsentligt större utsträckning än inom andra, och att variationer af samma art äfven kunde påvisas vid jämförelse mellan olika län samt att sist berörda variationer alldeles icke vore jämförliga med dem i motsvarande distrikt. På grund af dessa omständigheter syntes det

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.

böra anses riktigare att sammanräkna de siffror, som angåfve behofvet af anstaltsvård inom hvarje distrikt, med antalet inom samma distrikt å anstalt vårdade, hvarigenom erhölles en summa, som angåfve totalbehofvet af anstaltsplatser, oafsedt om detta behof vore tillgodosedt eller ej. Totalbehofvet inom distriktet kunde emellertid ej anses vara en tillförlitlig måttstock på samma behof inom motsvarande län, enär, på grund af tillfälliga omständigheter förhållandena härutinnan inom ett mindre område af länet gifvetvis kunde ställa sig annorlunda än inom länet i dess helhet, hvaremot det förefölle sannolikt, att inom de olika länen totala behofvet af anstaltsvård, beräknadt efter antalet sinnessjuka (ej efter folkmängden, ty, som ofvan nämnts, varierade den relativa frekvensen af sinnessjuka högst betydligt), skulle vara ungefär detsamma.

Här ifrågavarande beräkning hade alltså utförts så, att de ofvannämnda 383 fall, i hvilka behof af anstaltsvård genom undersökningen konstaterats, sammanräknats med de 325 fall, i hvilka anstaltsvård redan anlitats. Totalbehofvet af anstaltsplatser för samtliga undersökta distrikt med 1,226 sinnessjuka uppginge alltså till 708, d. v. s. 57,7 %, hvilken sistnämnda siffra således borde läggas till grund för beräkningen af totalbehofvet inom hvarje läns landsbygd och inom rikets landsbygd i dess helhet. Beträffande fördelningen af behofvet å de olika länen funnes redogörelse längre fram i annat sammanhang. För landsbygden i dess helhet uppginge totalbehofvet, enligt ofvannämnda beräkningsgrund, till 7,485, d. v. s. 57,7 % af det uppskattade antalet sinnessjuka å landsbygden, och 0,185 % af folkmängden å landsbygden.

Af de 1,181 sinnessjuka, som i städerna besökts för utrönande af deras eventuella behof af anstalsvård, hade sådan vård ansetts påkallad i 336 fall, hvaraf 151 gällt män och 185 kvinnor; 44 män och 58 kvinnor hade ansetts behöfva hospitalsvård samt 107 män och 127 kvinnor asylvård. Dessutom ansåges samtliga ofvannämnda i särskilda afdelningar af försörjningsinrättningar vårdade sinnesjuka i behof af anstaltsvård, nämligen i Stockholm 68, hvaraf 24 män och 44 kvinnor, och i Göteborg 57, hvaraf 27 män och 30 kvinnor, å hospital samt å asyl resp. 209 (99 m., 110 kv.) och 138 (66 m., 72 kv.).

Ifrågavarande afdelningar — och liknande torde finnas i de flesta städer med öfver 10—15,000 invånare — hade väl en viss prägel af sjuk vårdsanstalter, men då den vård, som här ifrågakomme, utan tvifvel oftast vore mindre ändamålsenlig och dessutom icke kunde anses såsom annat än ett provisoriskt åliggande för kommunerna, så syntes äfven för sistnämnda 472 sinnessjuka plats böra beräknas å statens hospital och asyler.

7Vdi. till Riksd. Prat. 1003. 1 Sami. 1 Afd. 30 lliift.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

Behofvet af anstaltsplatser för städerna utöfver det hittills disponerade syntes alltså böra uppskattas till (336 + 472=) 808 och alltså total behofvet (d. v. s. oafsedt om tillgodosedt eller ej) till (1,360 + 808 =) 2,168.

Totalbehofvet af anstaltsplatser den 31 december 1900 kunde, som ofvan nämnts, uppskattas å landsbygden till 7,485 eller 57,7 % af antalet sinnessjuka och 0,185 % af folkmängden, samt i städerna till 2,168, d. v. s. 66,3 % af antalet sinnessjuke och 0,196 % af folkmängden; för hela riket kunde alltså totalbehofvet anstaltsplatser uppskattas till 9,653 eller 59,4 % af de sinnessjuka och 0,188 % af befolkningen.

Beträffande trovärdigheten af dessa siffror hade medicinalstyrelsen redan i sin underdåniga skrifvelse den 28 april 1902 angående vissa ifrågasatta ny- och tillbyggnader af statsanstalter för sinnessjuka i detta hänseende anfört, att i utlandet behofvet af anstaltsplatser för sinnessjuka uppskattats till två för hvarje tusental af invånareanfalet och att, då denna uppskattning ganska noga öfverensstämde med de resultat, som af förevarande undersökning vunnits, däruti syntes ligga en viss garanti för pålitligheten af sistnämnda resultat. Af större betydelse än jämförelser med utländska förhållanden syntes det dock vara att noggrannt öfverväga alla på saken inverkande omständigheter inom landet, samt en värdering af alla de fakta, som framginge af den verkställda undersökningen.

Denna hade bland annat gifvit vid handen, att behofvet af anstaltsvård i många fall väsentligen eller i viss män betingats af ogynnsamma yttre omständigheter, såsom fattigdom, omgifningens, resp. de kommunala myndigheternas liknöjdhet, okunnighet, egennytta samt en brutal uppfattning af sinnessjukdomarnas natur m. in. Medicinalstyrelsen för sin del betviflade icke att åtskilligt både kunde och borde göras från det allmännas sida för afhjälpande af nu antydda ogynnsamma förhållanden, hvarigenom anspråken på statens uppoffringar för de sinnessjukas vård inom särskilda offentliga anstalter borde kunna i viss män nedbringas.

Å andra sidan syntes det dock i hög grad sannolikt, att anstaltsvård hädanefter komme att anlitas i relativt större utsträckning än hittills. Det vore nämligen ett påtagligt och vid första påseendet måhända förvånande faktum att, ehuru antalet platser å statens hospital under de sista årtiondena ökats i allt hastigare progression, likväl efterfrågan på platser å dessa anstalter stigit ännu snabbare, så att nu platsbristen vore både relativt och absolut väsentligen större än någonsin förut. Under det att under 1860- och 70-talen, då antalet hospitalsplatser uppginge till 1,200 å 1,500, antalet af dem, som icke genast

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

kunde beredas plats, oaktadt ansökan därom förelegat, uppginge till några få tiotal, började under 1880-talets senare hälft, då omkring 2,500 platser förefunnits, exspektanternas antal att räknas i hundratal, samt uppginge nu, då omkring 5,000 platser vore disponibla, till icke mindre än 1,100 och därutöfver. Särskildt förtjänade omnämnas, att öppnandet af Uppsala asyl, hvarigenom 800 nya platser blifvit disponibla, medfört en afsevärd ökning (omkring 200—300) af antalet exspektanter. Förhållandet vore uppenbarligen, dels att många enskilda och fattigvårdsmyndigheter hittills ansett det lönlöst att ens försöka bereda plats för sinnessjuka anhöriga resp. försörjningstagare, under det att öppnandet af en ny anstalt ingifvit förhoppningar om bättre framgång i berörda hänseende, dels äfven att statens anstalter för sinnessjuka småningom tillvunnit sig allt större förtroende och att insikten om hospitalens värde såsom sjukvårdsanstalter blifvit allt mera spridd och rotfästad.

Medicinalstyrelsen ansåge sig äfven kunna påstå, att hospitalen oaflåtligt, om än under olika perioder ej alltid lika jämt, utvecklat sig till verkliga sjukvårdsanstalter och att särskildt under de sista 10—15 åren utvecklingen i detta hänseende varit särdeles kraftig och intensiv och för framtiden lofvade det bästa. Det vore alltså all anledning antaga, att äfven hädanefter efterfrågan af platser å hospitalen skulle stegras, att den gamla föreställningen om dessa anstalter såsom ett slags begrafningsplatser för lefvande allt mera skulle försvinna, att hospitalsvård skulle fordras såsom ett kurativt medel redan i sjukdomens tidigaste skeden och för sinnessjukdomar, som hittills ansetts allt för »lindriga» för att påkalla egentlig vård eller som för närvarande under den vilseledande benämningen »höggradig nervositet» eller liknande säkerligen ej alltför sällan och stundom till obotlig skada för de sjuka blifvit mindre lämpligt behandlade i enskilda hem eller å försörjningsinrättningar.

Om det sålunda å ena sidan kunde anses både önskvärdt och möjligt att hejda tillströmningen af vissa slag af sinnessjuka till statens hospital och asyler samt därifrån afskilja element, som ej rätteligen tillhörde den offentliga sinnessjukvården, vore det å andra sidan knappast tvifvel underkastadt, att denna eventuella minskning af de sinnessjuka å hospital och asyler komme att till fullo uppvägas genom ökad efterfrågan å platser för andra kategorier af sinnessjuka, hvilkas rationella vård med skäl kunde betraktas såsom en offentlig angelägenhet af stor betydelse.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter syntes de genom undersökningen vunna siffrorna rörande behofvet af ökadt utrymme å anstalterna för sinnessjuka ingalunda kunna anses vara för höga.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

Beträffande pålitligheten af primäruppgifterna kunde anmärkas att, då undersökningen å landsbygden verkställts af mera sakkunniga läkare än i städerna, siffrorna från landsbygden sannolikt vore mera pålitliga än de från städerna, hvilka törbända vore väl låga. Å andra sidan hade de eventuella felaktigheterna i förstnämna siffror under beräkningarnas utförande mångdubblats, så att äfven beträffande dessa en viss osäkerhet måste råda.

I rätt många fall hade den undersökande läkaren angifvit behofvet af anstaltsvård i ganska sväfvande ordalag eller såsom blott eventuellt under vissa förutsättningar. I dylika fall hade de fakta, hvarpå läkarens omdöme grundats, närmare granskats, och fallet i fråga ej antecknats i kolumnen för anstaltsvård behöfvande, så vida ej behofvet tydligt framgått af nämnda fakta. Då läkarens omdöme varit kategoriskt, hade däremot någon kritik af de anförda fakta och omdömets berättigande icke ägt rum, såvida icke uppenbara missförstånd förelegat. Något skäl att antaga, det primäruppgifternas siffror vore för höga, förelåge således i alla händelser icke.

Däremot kunde man, enär antalet sinnessjuka sannolikt vore något större, än undersökningen gifvit vid handen, med en viss grad af sannolikhet antaga, att behofvet af anstaltsplatser den 31 december 1900 varit något högre, än som af undersökningen omedelbart framgått och i runda tal uppgått till 10,000, samt att man för hela riket borde räkna med ett anstaltsbehof för 60 % af de sinnessjuka och 2 °/oo af folkmängden.

1 det följande utginge emellertid styrelsen från den genom undersökningarna direkt vunna siffran 9,653 samt öfverginge nu till en redogörelse för det vid 1900 års slut förefintliga återstående behofvet af anstaltsplatser. Af hithörande beräkningar framginge, att antalet å anstalt befintliga sinnessjuka uppginge till 4,666 och det återstående behofvet alltså till 4,987, fördeladt på följande sätt:

21 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 70.

Blekinge län .......................

Kristianstads län..................

Malmöhus län.......................

Hallands län.........................

Göteborgs och Bohus län

Ålfsborgs län........................

Skaraborgs län ...............

Yärmlands län ...................

Örebro län .........................

Västmanlands län Kopparbergs län

Gäileborgs län..................

Västernorrlands län ........

Jämtlands län ....................

Västerbottens län .............

Norrbottens län ................

139 platser 153 »

177 »

149 »

389 »

369 »

245 »

336 »

203 »

122 » 283 »

211 » 156 »

97 »

135 »

123 »

Vid uppgörande af plan till hospitalsväsendets utveckling borde alltså hänsyn i främsta rummet tagas till den rådande platsbristens sålunda beräknade fördelning å rikets olika delar. — Hittills hade anstaltsvård anlitats i relativt mycket olika utsträckning inom olika län (exempelvis inom Malmöhus län i 37,6 % af alla fall af sinnessjukdom, inom Kronobergs län däremot blott i 17,4 %), hvaraf följde, att totalbehofvet af anstaltsplatser vore annorlunda fördeladt å rikets olika delar än den nuvarande platsbristen. 1 medicinalstyrelsens plan borde alltså äfven hänsyn tagas till anstalternas fördelning, efter planens genomförande, i förhållande till totalbehofvet af anstaltsplatser inom de olika länen. Detta ställde sig den 31 december 1900 på följande sätt:

Transport 3,558

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

Emellertid kunde det af många skäl icke beräknas, att en så omfattande utvidgning af hospitalsväsendet, som här vore i fråga, kunde hinna utföras under de allra närmaste åren, utan torde därmed dröja allra minst omkring 10 år. Under denna tid borde, efter allt att döma, antalet sinnessjuka och därmed sannolikt äfven behofvet af antalet platser hafva stigit åtminstone i samma proportion som folkmängden. Denna hade under de senaste decennierna ökats med, som det syntes, 30,000 —35,000 om året, men under år 1901 med i det allra närmaste 40,000. Om man på grund häraf antoge en årlig folkökning under de närmaste åren af omkring 35,000, skulle ökningen vid slutet af år 1912 komma att uppgå till 420,000 d. v. s. till omkring 8 % af folkmängden vid slutet af år 1900.

Ökningen komme helt visst icke att blifva likformig inom rikets olika delar, men enär en större folktäthet syntes tendera att minska den relativa frekvensen af sinnessjukdomarna, läge häri en viss garanti för, att inga större förskjutningar i länets relativa ställning till hvarandra med afseende på frekvensen af sinnessjuka under de närmaste åren skulle äga rum.

Genom att öka nyss anförda siffror, som angåfve totalbehofvet inom hvarje län, med 8 % torde man alltså kunna få en ungefärlig föreställning om behofvet af anstaltsplatser vid slutet af år 1912 samt den sannolika fördelningen af detta behof å rikets olika delar. De sålunda

23 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

vunna siffrorna, livilkas summa uppginge till 10,425, men som icke torde behöfva här i detalj anföras, komme således i sin mån att verifiera i hvad mån behofvet af anstaltsvård vid sistnämnda tidpunkt genom eventuella ny- och tillbyggnader blefve tillgodosedt i rikets olika delar.

Slutligen syntes i detta sammanhang böra framhållas, att vid beräkning af det antal anstaltsplatser, som ytterligare kunde anses erforderligt, utgångspunkten varit följande. Antalet platser å statens hospital och asyler den 31 december 1900 uppginge, enligt öfverstyrelsens öfver dessa anstalter berättelse för nämnda år, till 5,016 platser, fördelade enligt en af medicinalstyrelsen upprättad tabell på följande sätt: å Göteborgs hospital 175, å Härnösands hospital 225, å Kristinehamns hospital 300, å Malmö asyl 124, å Nyköpings hospital. 140, å Lunds hospital 368, å Lunds asyl 836, å Piteå hospital och asyl 300, å Stockholms hospital 250, å Uppsala hospital 446, å Uppsala asyl 800, å Vadstena hospital och asyl 800, å Växjö hospital 220 och å Visby hospital 32. Från berörda antal platser å Uppsala asyl borde dock afräknas 375 platser, hvilka vid samma tidpunkt visserligen förefunnes, men icke vore disponibla, enär de af brist på betjäning ännu ej kunnat tagas i bruk. Vidare borde afräknas de platser, som å olika hospital upptoges af sinnesslöa. Antalet af dessa utgjorde 179, men som sinnesslöa i allt större mängd under de senaste åren intagits å ifrågavarande anstalter, kunde man äfven för de närmast följande åren vänta en icke obetydligstegring, hvilken redan nu syntes böra tagas i beräkning. Af vissa skäl hade det ansetts lämpligt att uppskatta det för sinnesslöa disponibla platsantalet till 250. Utrymmet för sinnessjuka å statens hospital och asyler den 31 december 1900 kunde alltså uppskattas till 5,016 — (375 + 250) = 4,391. Verkliga beläggningen vore 4,423.

Å ett antal länslasarett funnes vid samma tidpunkt enligt uppgift tillsammans 285 platser, i regeln bestående blott af celler för sinnessjuka. Af dessa platser vore emellertid, enligt hvad medicinalstyrelsen hade sig bekant, ett icke ringa antal för sitt ändamål särdeles otjänliga, så att stundom lasarettsläkarne därstädes endast i nödfall ville mottaga några sinnessjuka, och desses anhöriga stundom föredroge att underkasta sig alla svårigheter, som vården om dem i hemmet medförde, framför att öfverlämna dem till vård å berörda lokaler. Af de 285 nominellt befintliga platserna vore också endast 199 upptagna. Det syntes alltså riktigast att för framtiden icke räkna med ett väsentligen högre platsantal; Antalet af någorlunda tillfredsställande eller för sitt

24 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 70.

ändamål fullt lämpliga platser uppginge till 203 (enligt en visserligen, beträffande vissa anstalter och platser, något godtycklig uppskattning).

Enskilda anstalter funnes blott tre med tillsammans 54 platser, hvaraf 44 vore belagda.

Summan af det vid 1900 års slut för sinnessjuka disponibla antalet platser å offentliga och enskilda anstalter samt länslasarett kunde alltså uppskattas till 4,391 + 203 + 54 = 4,648, under det att den verkliga beläggningssiffran uppgick till 4,666. Det behof, som återstode att fylla, nämligen 4,987, borde alltså ökas med 18 d. v. s. till 5,005.

Behofvet af anstaltsvård syntes, att döma af undersökningen och af det faktum, att hittills anstaltsvård anlitats i väsentligen högre grad för städernas sinnessjuka än för landsbygdens, vara relativt större i de förra än å den senare. Möjligen berodde detta bland annat på, att den icke bofasta befolkningen vore relativt talrikare i städerna, att de sjukas störande uppträdande där gjorde sig gällande i högre grad samt att svårigheterna i en stad att skydda en sinnessjuk från irriterande inflytande vore större än å landsbygden.

Med afseende på frågan huruvida antalet anstaltsplatser borde beräknas högre för det ena eller andra könet, vore följande att anföra. Af de 1,191 personer, för hvilka behof af anstaltsvård direkt angifvits, vore 549 eller 46 % män och 642 eller 54 % kvinnor. Härvid vore emellertid att märka, att af dessa personer tillhörde 808 eller öfver två tredjedelar städerna, hvarest en betydlig öfvervikt af kvinnor förefunnes, under det att inom riket i dess helhet berörda öfvervikt vore helt ringa. Behofvet af anstaltsplatser för kvinnor kunde alltså icke gärna antagas vara så mycket större som ofvan angifna siffror syntes gifva vid handen. I själfva verket hade faktiskt efterfrågan af plats å anstalt visat sig mindre för kvinnor än för män. Enligt de till medicinalstyrelsen två gånger i månaden inkommande uppgifterna från rikets hospital angående antalet af de till inträde anmälda sinnessjuka, som ännu ej kunde mottagas, hade af dessa under de senaste åren omkring 58 % varit män och blott omkring 42 % kvinnor och det oaktadt antalet platser för män vore något större än för kvinnor å rikets hospital och asyler tillsammanstagna. Dessa siffror pekade således i helt motsatt riktning mot de förut anförda och syntes förtjäna snarare större tilltro. Visserligen vore, bland de sinnessjuka, kvinnorna i allmänhet ojämförligt mera svårskötta än männen; att de förra det oaktadt faktiskt visat sig behöfva anstaltsvård i mindre utsträckning än de senare, förefölle dock ganska naturligt, om man toge hänsyn till, att männen

25 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 70.

oftare eller åtminstone mera direkt vore familjeförsörjare eller bidroge till de sinas uppehälle än kvinnorna, hvadan sinnessjukdom hos en man, ekonomiskt sedt, vore en vida allvarsammare händelse för en familj samt ej sällan torde medföra dess upplösning för någon tid eller för alltid och därför relativt oftare måste påkalla åtgärder från det allmännas sida.

Någon anledning att beräkna större behof af anstaltsvård för kvinnorna torde således ej förfinnas. Då emellertid de fakta, som för denna frågas bedömande vore tillgängliga, befunnits hvarandra motsägande, syntes det vara riktigast att tillsvidare, liksom hittills varit regel, anordna lika många platser för män som för kvinnor.

Rörande behofvet af anstaltsplatser för den s. k. första klassens patienter hade genom undersökningen icke några särskilda upplysningar kunnat vinnas. Af förut omnämnda uppgifter a exspektanter vid de olika hospitalen hade emellertid framgått, att under de senaste tre åren^ ständigt omkring 20 sinnessjuka, för hvilka gjorts ansökan till ifrågavarande vårdklass, af brist på plats fått vänta mer eller mindre lång tid. Platsantalet för första klassens patienter å de offentliga anstalterna uppginge till 122 och exspektanternas antal i förhållande till denna siffra alltså till i det närmaste 17 hvilken siffra vore ungefär lika stor som motsvarande siffror under senaste åren för samtliga rikets anstalter och hela antalet exspektanter. Vid blifvande nybyggnader af offentliga anstalter för sinnessjuka syntes alltså böra .iakttagas,, att det relativa antalet platser för första klassens patienter ej blefve mindre än nu vore fallet.

Bestämmelserna i förnyade nådiga stadgan den 14 juni 1901 angående de offentliga anstalternas indelning i hospital och asyler hade gifvit anledning till att af de undersökande läkarne begärts uppgift, huruvida behof förelegat af vård å hospital eller å asyl; och hade undersökningen i detta hänseende gifvit vid handen, att hospitalsvård angifvits såsom önskvärd i 323 fall och asylvård i 868. Berörda siffror torde dock numera icke få tillmätas så stor betydelse. o

Af de 851 sinnessjuka, som vårdats i eget hem, hade 370 = 43,5 /o ansetts i behof af anstaltsvård (för städerna enbart vore motsvarande procenttal 32 och för landsbygden 51). Af dem, som vårdats i annat enskildt hem (283), hade 103 = 36,4 % ansetts behöfva anstaltsvård (i städerna 30 %, å landsbygden 41 %); och af de 1,319 sinnessjuka, som vistats å försörjningsinrättningar, 718 = 54,4 % (i städerna 55,4 /o å landsbygden 44,5 %).

Med afseende på dessa siffror torde dock ofullständigheten betrat-

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 50 Haft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

fande uppgifterna från Stockholm hafva spelat en viss roll. Med hänsyn härtill kunde man, syntes det, icke af dessa siffror draga någon slutsats beträffande möjligen förefintliga olikheter i beskaffenheten af den vård, som komme de sinnessjuka till del i egna hem, i främmande enskilda hem och försörjningsinrättningar, i städerna och å landsbygder].

Under senare år hade såväl inom läkarkretsar som inom den periodiska pressen förekommit uttalanden, gående ut därpå att sinnessjuka, som intagits å offentlig anstalt, därstädes blifvit kvarhållna onödigt lång tid, såväl i betraktande af deras sinnestillstånd som med hänsyn till andra sinnessjuka, som synts vara i större behof af anstaltsvård. A andra sidan hade medicinalstyrelsen kommit till den öfvertygelsen, som äfven fatt sitt uttryck i styrelsens underdåniga skrifvelse den 7 februari 1902 angående anordnande af kontrollerad familjevård för sinnessjuka inom Korsberga socken i Jönköpings län, att under nuvarande förhållanden utskrifning af kroniskt och obotligt sinnessjuka från hospital och. asyler till hemorten icke rimligen syntes kunna ske i större omfattning än hittills, om man icke ville åsidosätta hvad humaniteten mot de sjuka syntes kräfva, samt alla hänsyn till de vådor för den allmänna säkerheten och de onödiga kostnader för vederbörande målsman eller kommun, som en förhastad utskrifning kunde innebära.

För att vinna något stöd för bedömandet af, hvilken af dessa åsikter hade mest skäl för sig, hade i undersökningsformuläron intagits eu fråga huruvida den sjuka förut vårdats å anstalt och i så fall huruvida han (eller hon) vid tiden för undersökningen ånyo ansetts i behof af anstaltsvård. Af de inkomna redogörelserna framginge i detta hänseende följande:

Å landsbygden hade antecknats 192 fall af förutgången anstaltsvård; i 95 af ylessa fall förelåge nu åter behof af sådan vård, i 97 fall däremot ej. Åtskilliga af de förstnämnda syntes väl hafva rört sinnessjuka med periodiskt återkommande anfall, men, äfven om man toge hänsyn, härtill, syntes berörda siffror icke gifva stöd för antagandet, att sinnessjuka onödigtvis kvarhölles å hospital och asyler.

I städerna hade anträffats 372 sinnessjuka, som förut vårdats å anstalt, af Indika nu endast 88 ånyo ansåges behöfva anstaltsvård. Härvid vore dock. att märka, att angående de 472 sinnessjuka, hvilka vårdats å särskilda afdelningar för sinnessjuke å försörjningsinrättningarne i Stockholm och Göteborg, och hvilka alla ansåges i behof af anstaltsvård, inga. uppgifter föreläge angående föregående vistelse å anstalt för sinnessjuka. Icke heller siffrorna från städerna syntes alltså lämna något bevis för ofvan antydda antagande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

27 Angående orsakerna till behofvet af anstaltsvård för de sinnessjuka inom de å landsbygden undersökta distrikten hade antecknats: 1:o) yttre omständigheter: fattigdom, dåliga hygieniska förhållanden i 114 fall, lastbarhet bland omgifningen i 16 fall; brist på föda, tillsyn och ans i 201 fall; tvångsmedel, hård behandling i 71 fall; ekonomiska svårigheter i 47 fall; andra omständigheter i 22 fall; 2:o) den sjukas tillstånd: osnygghet, hjälplöshet i 149 fall; störande och bråkigt uppträdande i 274 fall; våldsamhet, medförande fara för omgifningen, i 103 fall; själfmordsdrift i 45 fall; benägenhet att drifva omkring (ofta förenad mod fara för tjufverier, eldsanläggning, sexuellt umgänge etc.) i 89 fall; kroppslig sjukdom eller svaghet i 30 fall och periodisk oro i 23 fall.

Beträffande orsakerna till behofvet af anstaltsvård för de sinnessjuka i städerna hade angifvits l:o) dels följande yttre omständigheter: fattigdom, dåliga hygieniska förhållanden i 32 fall; lastbarhet bland omgifningen i 7 fall; brist på föda, tillsyn och ans i 62 fall; tvångsmedel eller hård behandling i 85 fall; ekonomiska svårigheter i 29 fall och andra omständigheter i 14 fall; dels 2:o) följande i sjukdomens natur grundade förhållanden: osnygghet, hjälplöshet (nästan alltid förekommande tillsammans) i 124 fall; störande och bråkigt (ehuru ej egentligen våldsamt) uppträdande i 237 fall; våldsamhet, så att fara för omgifningen förelegat, i 86 fall; benägenhet att drifva omkring (ej sällan förenad med tendenser att stjäla, anlägga eld, söka sexuellt umgänge etc.) i 58 fall; själfmordsdrift i 27 fall; kroppslig sjukdom eller svaghet i 28 fall; periodisk oro i 14 fall.

Med afseende å här anförda moment vore att anmärka, att de gifvetvis ofta förekommit tillsammans med ett eller flera andra hos samma person, samt att vid deras upptagande i de upprättade tabellerna en viss godtycklighet icke kunnat undvikas. Om hvarje i undersökningsformulären angifvet positivt svar på där uppställda fråger i tabellerna upptagits, skulle här ofvan anförda siffror blifvit högst väsentligt högre, men äfven i hög grad vilseledande. Med största möjliga konsekvens Släde därför upptagits endast sådana yttre omständigheter och sjukliga symptom, som kunnat anses såsom ett obetingadt eller väsentligen bidragande skäl för önskvärdheten eller angelägenheten af den sjukes vård å någon statens anstalt för sinnessjuka. Att anmärka vore vidare, att ej sällan sjukdomens symtom varit ganska lindriga, och att i sådana fall alltså behofvet af anstaltsvård betingats så godt som enbart af ogynnsamma yttre förhållanden — under det att å andra sidan i en del fall göda förutsättningar för den sjukes vård i enskildt hem eller försörj-

28 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 70.

ningsinrättning förelegat, men den sjuke det oaktadt på grund af särdeles svåra symtom måste anses i behof af vård å offentlig anstalt.

Sist anförda siffror, som gällde städerna, vore relativt lägre än motsvarande för landsbygden; dessa senare kunde dock ej göra anspråk på allmängiltighet.

Emellertid syntes ifrågavarande uppgifter, både de från landsbygden och de från städerna, vara talande nog. Någon fullt åskådlig bild af de bedröfliga förhållanden, hvarunder de sinnessjuka nödgades lefva, hvilka ej åtnjuta anstaltsvård, kunde man dock näppeligen erhålla enbart af dessa siffror.

Medicinalstyrelsen meddelar därför beträffande landsbygden dels några särskild! betecknande notiser om sinnessjuka, som varit föremål för mer än vanlig vanvård, hårdhändt behandling, egennytta eller likgiltighet från anhörig, kommun eller underhållsgifvare dels ock vissa generella omdömen angående vården af de sinnessjuka, som ej intagits å offentlig vårdanstalt.

Af det i fråga om landsbygden sålunda anförda syntes, säger medicinalstyrelsen, framgå att, äfven om en stundom upprörande vanvård af de sinnessjuka vore allt för vanlig å rikets landsbygd, sådant dock snarare vore att anse som undantag än som regel samt att hvad som från sjukvårdssynpunkt. kunde te sig såsom vanvård stundom helt enkelt berodde på, att de sinnessjuka finge dela sina anhörigas hårda lefnadsvillkor.

Det förtjänade emellertid påpekas, att de meddelade notiserna om särskild! anmärkningsvärd vanvård eller brist på vård, ehuru de endast utgjorde ett urval af de uppgifter, som i detta hänseende meddelats af vederbörande läkare, likväl uppginge till ett femtiotal, och att samma uppgifter vunnits genom undersökning af ej fullt en tiondedel af rikets landsbygd. Antalet af de sinnessjuka å landsbygden, som i enskilda hem och försörjningsinrättningar lede af brist på vård, af olämplig eller otillräcklig vård eller af vanvård, torde alltså uppgå till flera hundra, sannolikt omkring tusen eller därutöfver. Äfven om dylika fall kunde betecknas som undantag, relativt taget, och äfven med'hänsyn till, att de ofta betingats af anhörigas ekonomiskt nödställda belägenhet eller kommunernas knappa tillgångar, vore dock, enligt hvad undersökningen synts gifva vid handen, det absoluta antalet af de sålunda vanvårdade förskräckande stort, hvilket, oberoende af öfriga fakta, som ofvan anförts, enligt medicinalstyrelsens uppfattning innebure en kraftig maning till en snar och omfattande utveckling af den offentliga sinnessjukvården.

Beträffande städerna an l ör äfven medicinalstyrelsen eu del exempel

29 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

på vanvård af sinnessjuka å försörjningsinrättning eller hos enskilde. I fråga om dessa exempel ansåges i hufvudsak gälla detsamma, som i detta afseende anförts beträffande landsbygden, nämligen att flertalet, eller åtminstone ett stort antal sinnessjuka åtnjöte en efter omständigheterna någorlunda god vård samt att, där så ej vore fallet, detta ej sällan berodde på, att de sinnessjuka nödgades dela sina anhörigas villkor.

Då emellertid i städerna ett relativt större antal sinnessjuka vårdades eller vistades å försörjningsinrättningar, än hvad fallet vore å landsbygden, syntes det, med hänsyn till anförda missförhållanden å en del sådana inrättningar, i hög grad angeläget, att nämnda missförhållanden mera än hittills skett blefve föremål för offentlig kontroll och offentlig uppmärksamhet.

Den verkställda undersökningen af sinnessjuka i riket hade gifvit vid handen, att ett mycket stort antal af dessa sjuka för närvarande icke kunde erhålla den vård, deras tillstånd kräfde, samt att, om än äfven andra åtgärder för afhjälpande af detta missförhållande syntes vara både önskliga och möjliga att genomföra, likväl i berörda hänseende en högst väsentlig tillökning af platser å anstalter för dessa sjuka vore i hög grad trängande nödvändig.

Medicinalstyrelsen ville först närmare afhandla sistberörda fråga och erinrade då till en början därom att, enligt hvad som ofvan visats, den 31 december 1900 totalbehofvet af anstaltsplatser för sinnessjuka kunde uppskattas till 9,653 och att samma behof vid utgången af år 1912 kunde antagas hafva stigit till 10,425, hvadan i det följande, som afsåge hospitalsväsendets utveckling till sistnämnda tidpunkt, man lämpligen torde böra räkna med en siffra, som läge någorlunda midt emellan de båda ofvannämnda, exempelvis 10,000. Å andra sidan borde anmärkas, att vid 1900 års slut vore belagda 4,666 platser, så att det då återstående behofvet kunde uppskattas till 4,987. Af skäl, som förut anförts, borde dock det vid 1900 års slut disponibla platsantalet lämpligare beräknas till 4,648 och alltså återstående behofvet till 5,005.

Under år 1901 och 1902 hade emellertid följande förändringar, väsentligen tillökningar, i antalet anstaltsplatser ägt rum:

År 1901 minskades beläggningssiffran å Uppsala hospitals kvinnoafdelning med 6, på grund af omöjligheten att å denna afdelnings i hög grad otidsenliga lokaler på ett efter nutida fordringar någorlunda tillfredsställande sätt vårda lika stort antal sjuka som förut skett. Samma år hade vid Piteå hospital tagits 6 nya platser i bruk i en mindre träbyggnad, ursprungligen afsedd för fall af epidemiska sjukdomar.

Under åren 1901 och 1902 hade Uppsala asyl kunnat fullständigt

30 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

beläggas, hvarigenom antalet disponibla platser ökats med 375. Vid 1902 års utgång tillkomme 41 platser å Nyköpings hospital, sedan de därstädes pa sista tiden under arbete varande om- och tillbyggnaderna nu afslutats. Vid Kristinehamns hospital hade under år 1902 vunnits 6 nya platser, hvilka anordnats i en för gifta skötare uppförd mindre byggnad.

Vid Härnösands hospital hade, genom nådigt bref den 19 maj 1899, medgifvits Västernorrlands läns landsting att uppföra en byggnad för 20 af länets, sinnessjuka. Då denna byggnad nu kunde tagas i bruk, syntes de hittills för länets sinnessjuka disponibla 4 cellerna i Härnösands lasarett icke vidare behöfva eller böra användas, åtminstone under de närmaste åren, hvadan genom ifrågavarande nybyggnader endast 16 nya platser kunde beräknas tillkomma.

A hatrinelunds enskilda vårdanstalt hade det hittillsvarande annexet »Tusculanum» nedlagts, hvarigenom 5 platser förlorats. Å Solna sjukhem hade, med nådigt tillstånd, platsantalet under sistlidna år ökats med 3.. Jämlikt nådigt bref den 16 november 1900 öppnades den 1 januari 1901 en ny enskild anstalt för sinnessjuka i Sigtuna, hvilken finge mottaga 23 patienter.

Vid 1902 års slut kunde alltså antalet platser för sinnessjuka beräknas till 5,107, nämligen å statens anstalter 4,813 (ökning 422), å länsanstalter 219 (ökning 16) och å enskilda anstalter 75 (ökning 21).

För närvarande påginge dessutom en del af Kung]. Maj:t anbefallda ny- och tillbyggnader, hvarjämte frågan om en del andra vore beroende på Kungl. Maj:ts pröfning eller förbereddes inom medicinalstyrelsen eller af vederbörande landsting beslutats. Under de härefter närmast följande åren torde man alltså kunna beräkna följande tillökning af anstaltsplatser:

På grund af nådigt bref den 14 juni 1901 utfördes för närvarande en om- och. tillbyggnad af Göteborgs hospital, hvarigenom ytterligare 55 platser vid detta hospital beräknades blifva disponibla under lonnet af år 1904. 1

Före utgången af samma år torde äfven, för fri vård af 29 manliga patienter, vid Kristinehamns hospital en s. k. kolonibyggnad, hvars uppförande blifvit anbefalldt genom nådigt bref den 6 juni 1902, kunna tagas i bruk.

Sedan Gottlands läns landsting numera låtit uppföra ett nytt länslasarett, samt de byggnader, som hittills användts till länslasarett och som läge i omedelbar närhet till statens hospital i Visby, jämlikt nådigt bref den 29 mars 1899 öfverlåtits till sistnämnda anstalt, torde medicinal-

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 70.

styrelsen vid slutet af år 1904 kunna uti ifrågavarande f. d. länslasarett bereda plats för omkring 30 sinnessjuka.

Genom nådigt bref den 6 juni 1902 hade Uppsala läns landsting erhållit tillstånd att vid Uppsala hospital uppföra en anstalt för 24 sinnessjuka tillhörande nämnda län. Till uppförande af särskilda afdelningar, hvardera för 12 sinnessjuka, vid lasaretten i Hudiksvall, resp. Östersund, hade landstingen inom Gäfleborgs och Jämtlands län anslagit nödiga medel; och hade ritningar till berörda afdelningar blifvit af medicinalstyrelsen fastställda. Samtliga dessa länsplatser torde blifva disponibla vid 1904 års slut. Vid samma tidpunkt komme dock de nuvarande provisoriska anordningarna för vård af 5 sinnessjuka vid Östersunds lasarett icke vidare att användas för detta ändamål. Då dessa platser ofvan beräknats såsom för närvarande disponibla, komme platstillökningen vid Östersunds lasarett i verkligheten blott att belöpa sig till 7. Vid länslasarettet i Nyköping skulle slutligen enligt vederbörande landstings beslut uppföras en byggnad för 20 sinnessjuka, hvilken, äfven den, kunde beräknas blifva färdig till slutet af år i904.

Vid denna tidpunkt torde alltså antalet anstaltsplatser komma att uppgå till 5,284, hvaraf 4,927 å statens anstalter (ökning 114), 282 å länsanstalter (ökning 63) och 75 å enskilda anstalter (ingen ökning).

Beträffande vidare den tillökning af platsantalet å statens anstalter, som under 1905 och därpå följande år kunde förutses, anförde medicinalstyrelsen, att ofvannämnda på grund af nådiga brefvet den 13 juni 1902 tillsatta kommission, som hade till åliggande, bland annat, att låta utarbeta förslag till uppförande vid Piteå hospital och asyl af nybyggnader för ett mindre antal sinnessjuka, antagligen kort efter det den förevarande skrifvelsen vore dagtecknad skulle aflämna sådant förslag, afseende en tillökning vid detta hospital af 64 sjukplatser, nämligen 32 — 16 å hvarje könsafdelning — i påbyggnader å nuvarande anstaltskomplex, 20 i eu öppen s. k. kolonibyggnad för män samt 12 i två byggnader för gifta skötare. Förutsatt att detta förslag blefve lörelagdt den under 1903 församlade Riksdagen och af denna godkändt, kunde platserna beräknas blifva disponibla under år 1905.

Detsamma gällde 29 platser i en af medicinalstyrelsen, i underdånig skrifvelse den 30 september 1901, föreslagen kolonibyggnad för män vid Växjö hospital, hvilket ärende ännu vore beroende på pröfning.

Vid den under byggnad varande asylen vid Restad i närheten af Vänersborg hade arbetet så framskridit, att förhoppning syntes företinnas, att å denna anstalt, som enligt kontrakt skulle vara färdig den

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

1 augusti 1905, vid samma års slut omkring halfva antalet platser eller 500 skulle vara disponibelt.

Under nämnda år torde alltså vid statens anstalter tillkomma 593 platser och hela antalet anstaltsplatser vid årets slut sålunda komma att uppgå till 5,877.

Påföljande år, 1906, borde anstalten vid Restad kunna till fullo beläggas, hvarigenom uppstode en vinst af ytterligare 500 platser. Samma år kunde den ifrågasatta kriminalasylen i Växjö, afsedd för 100 patienter, vara färdig, om nämligen frågan om denna asyl, hvilken ännu vore beroende på pröfning, vid 1903 års riksdag finge sin slutliga lösning. Äfven den, likaledes under pröfning varande, ifrågasatta om- och tillbyggnaden af Härnösands hospital, hvarigenom enligt medicinalstyrelsens, i underdånig skrifvelse den 29 september 1902 framställda förslag, 20 platser vid detta hospital skulle vinnas, skulle, om detta förslag bifölles af 1903 års Riksdag, kunna vara färdig under år 1906.

Under dessa förutsättningar skulle antalet anstaltsplatser vid slutet af år 1906 uppgå till 6,497, hvaraf å statens anstalter 6,140 (tillökningunder året 620).

Ofvannämnda kommission hade äfven erhållit uppdrag att låta utarbeta fullständigt förslag till en tillbyggnad vid Kristinehamns hospital för omkring 400 sinnessjuka. För så vidt detta förslag, som äfvenledes inom kort komme att aflämnas, blefve förelagdt den år 1903 församlade Riksdagen samt nödiga medel till den sålunda föreslagna tillbyggnaden af samma Riksdag blefve anvisade, kunde platserna i denna tillbyggnad, till ett antal af omkring 415, beläggas senast under år 1908, hvarigenom platsantalet vid detta års slut skulle stiga till 6,912, hvaraf 6,555 å statens anstalter.

Meromnämnda kommissions uppdrag hade äfven omfattat utseende af plats för en ny anstalt, beräknad för högst 800 sinnessjuka, samt uppgörande af en normalritning till boställshus för gifta manliga skötare, äfven innehållande rum för 2—3 sinnessjuka inom hvarje i nämnda hus inrymd lägenhet.

Medicinalstyrelsen hade sig bekant, att kommissionen, med afseende på förstnämnda del af nyss omförmälda uppdrag, undersökt åtskilliga platser inom Dalarna, samt att kommissionens förslag torde komma att gå ut på en ny anstalts förläggande till denna provins eller möjligen något närgränsande län. Medicinalstyrelsen hade äfven förhoppningom, att förslag till en ny anstalt för omkring 800 sinnessjuka i dessa trakter af riket skulle kunna blifva färdigt i så god tid, att det kunde hinna föreläggas den år 1904 församlade Riksdagen. Under förutsätt-

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

ning att berörda förslag vunne Kungl. Maj:ts och nyssnämnda Riksdags bifall, skulle den nya anstalten kunna tagas i bruk under år 1909 och antalet anstaltsplatser vid detta års slut alltså uppgå till 7,712 hvaraf 7,355 å statens anstalter.

Beträffande åter den ifrågasatta normalritningen till boställslius för gifta skötare och hos dessa inackorderade sinnessjuka, hade medicinalstyrelsen, såsom i ofvan anförda underdåniga skrifvelse den 28 april 1902 antydts, för afsikt att småningom föreslå uppförande af dylika boställshus vid så många som möjligt af rikets hospital. När och i hvilken omfattning sådant lämpligen borde ske, kunde medicinalstyrelsen ännu ej närmare uttala sig om, enär tillämpningen af ifrågavarande vårdform måste blifva beroende på de lokala förhållandena å olika hospital samt andra omständigheter, hvarom vederbörande hospitalsdirektioner först torde böra få tillfälle att yttra sig, sedan normalritning blifvit fastställd. Förslagsvis ansåge sig dock styrelsen redan nu kunna beräkna, att under åren 1905—1910 omkring 165 platser i familjevård kunde komma att anordnas vid olika hospital.

Enligt hvad medicinalstyrelsen erfarit, vore för närvarande i åtskilliga län (Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Gäfleborgs) planer å bane om uppförande af länsanstalter för sinnessjuka eller om tillbyggnad till förutvarande sådana. I hvad man dessa planer kunde komma att realiseras, syntes icke nu möjligt att med visshet förutse. Medicinalstyrelsen ville dock antaga, att under åren 1905—1910 exempelvis 68 platser å länsanstalter skulle tillkomma.

På grund af de skärpta bestämmelserna i Kungl. Maj ds förnyade nådiga stadga angående sinnessjuke den 14 juni 1901 angående kontroll öfver vården af de i enskilda hem utackorderade sinnessjuka, förefölle det sannolikt, att ett eller annat sådant »enskildt hem» skulle nödgas underkasta sig de i samma nådiga stadga för enskilda anstalter fastställda föreskrifter och att alltså någon tillökning af platsantalet å anstalter af detta slag, exempelvis 55, under åren 1905—1910 vore att vänta.

Förut antydda eventuella tillökningar af antalet platser i familjevård, å länsanstalter och å enskilda anstalter vore visserligen osäkra och endast ungefärliga; gifvetvis kunde siffrorna komma att ställa sig helt annorlunda, åtminstone i förhållande till hvarandra. Då det här icke gällde mera än ett par hundratal platser, hade dock styrelsen för att vinna afrundade tal trott sig kunna göra ofvannämnda ungefärliga uppskattningar. Medicinalstyrelsen ville därjämte erinra om, att därest bär förut sist beräknade tillökning af anstaltsplatser icke skulle komma till

Dih. till Riksd. Prat. 1003. 1 Rami. 1 Afd. 50 Ildft. 5

84 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.

stånd, eller om den skulle blifva afsevärdt mindre än här antagits, utsikt a andra sidan syntes förefinnas att vinna 50—100 platser i familjevård vid Korsberga i Småland, hvarom medicinalstyrelsen i skrifvelse den 7 februari 1902 gjort underdånig framställning. I betraktande af att i detta afseende ännu intet blifvit bestämdt och att ifrågavarande anordning måhända icke borde hänföras under begreppet »anstalt», hade här ingen . hänsyn tagits till den platstillökning, som häraf kunde blifva en följd.

Vid utgången af år 1910 syntes alltså antalet platser för sinnessjuka kunna beräknas uppgå till 7,520 å de offentliga anstalterna, 350 å länsanstalterna och 130 å de enskilda anstalterna: summa 8,000.

Såvidt hittills blifvit bestämdt, föreslaget eller kunnat med någon grad af sannolikhet förutses, skulle alltså vid 1910 års utgång förefinnas en brist af omkring 2,000 platser å anstalt för sinnessjuka.

För afhjälpande af denna brist hade medicinalstyrelsen tänkt sig uppförande af en ny anstalt för 800 sinnessjuke i Småland eller i söder eller sydväst angränsande län, hvilken anstalt syntes böra beräknas blifva färdig 1910 eller 1911, samt därefter en lika stor anstalt i närheten af Stockholm och slutligen en anstalt för omkring 400 sinnessjuka i något af de fyra nordligaste länen, hvilka båda skulle blifva disponibla ungefär vid utgången af år 1912. Som ofvan utförligt motiverats borde en beläggningssiffra af 800 anses såsom maximum. Från sjukvårdssynpunkt vore utan tvifvel ännu mindre anstalter önskvärda; hvadan det endast vore af ekonomiska hänsyn som medicinalstyrelsen ansett sig icke kunna undvika att förorda nyssnämnda maximum. Beträdande den påtänkta nya anstalten i öfre Norrland, syntes behofvet för närvarande icke kräfva flera platser än omkring 400, hvartill komme att, såsom förut anförts, erfarenheterna från Piteå syntes gifva vid handen att det vore mindre välbetänkt att i denna del af riket uppföra en afsevärdt större anstalt.

Genom dessa och förut omnämnda, d. v. s. nu redan påbörjade, beslutade eller planlagda nybyggnader skulle det vid 1900 års slut förefintliga återstående behofvet af anstaltsplatser blifva på följande sätt tillgodosedt inom rikets olika delar.

„ För Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, kräfdes ytterligare 775 platser. I dessa trakter hade tillkommit eller beräknades tillkomma 26 platser å enskilda anstalter (23 i Sigtuna, 3 å Solna sjukhem), 18 platser vid Uppsala hospital (6 platser afginge, 24 tillkomme i en länspaviljong), 800 vid en ny anstalt i närheten af Stockholm och 20 vid länslasarettet i Nyköping: summa864.

35 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 70.

I de småländska länen förefunnes en brist af 848 platser, hvilken skulle täckas genom uppförande af en ny anstalt därstädes för 800 sinnessjuka.

Å Gottland uppginge platsbristen till 77; tillökningen af antalet anstaltsplatser därstädes beräknades till 30.

För Skåne, Halland och Blekinge, hvarest bristen uppginge till G18 platser, hade ingen särskild nybyggnad beräknats. Behofvet därstädes kunde dock anses komma att blifva tillgodosedt genom lättnader å andra håll, nämligen vid Uppsala asyl (375 platser), Nyköpings hospital (41 platser), Göteborgs hospital (55 platser), Växjö hospital (100 platser å kriminalasylen, 29 i en kolonibyggnad); summa 600, hvarifrån dock borde afräknas de 5 numera nedlagda platserna vid Katrinelunds enskilda vårdanstalt. Mot behofvet 618 skulle alltså komma att svara 595 nya platser i olika delar af riket.

I Göteborgs och Bohus län, Ålfsborgs och Skaraborgs län samt Värmland uppginge behofvet till 1,339 platser, hvilket uppvägdes .af 1,000 nya platser vid Restad och 450 vid Kristinehamn (6 i familjevård, 29 i kolonibyggnad, 415 i påtänkt tillbyggnad); summa 1,450.

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gäfleborgs län hade att uppvisa ett behof af 819 platser, hvilket blefve tillgodosedt genom, en ny statsanstalt i Dalarna för 800 patienter samt 12 platser å Hudiksvalls lasarett.

De fyra nordligaste länen, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens, kräfde ytterligare 511 platser. Detta behof fylldes genom tillkomsten åt en ny anstalt för 400, tillbyggnader å Piteå hospital för 70, å Härnösands hospital för 36 (20 å hospitalet, 16 å länspaviljongen) samt vid länslasarettet i Östersund för 7 patienter; summa 513.

Härtill komme i olika delar af riket en beräknad ökning af 165 platser i familjevård vid rikets hospital, 68 vid länslasarett och 55 vid enskilda anstalter; summa 288.

Hela den beräknade ökningen uppginge alltså till 5,352, under det att återstående behofvet den 31 december 1900 beräknats till 5,005. Under förutsättning att detta ej ökats under åren 1901—1912, skulle alltså vid sistnämnda tidpunkt förefinnas ett öfverskott af 347 platser.

Vid bestämmande af den ordningsföljd, i hvilken de nya anstalterna enligt medicinalstyrelsens mening borde uppföras, hade hänsyn tagits till följande förhållanden. Att den nu arbetande hospitalsk.ommisionen, hvilken haft tillgång till de preliminära resultaten af här ifrågavarande undersökning, vid utseende af plats för ny anstalt i första hand

Nu föreslagna nybyggnader.

Nybyggnader vid Kristinehamns hospital.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition H:o 70.

fästat sin uppmärksamhet på Dalarna eller närgränsande län, syntes väl motiveradt däraf, att de södra och västra delarna af riket genom det snart förestående öppnandet af anstalten vid Restad torde komma i ett relativt gynnsammare läge än de östra och norra. Vidare kunde anföras, att en anstalt i Dalarna gifvetvis skulle medföra en afsevärd lindring af platsbristen äfven i de nordligaste länen, hvarest en sådan kunde anses särskildt af behofvet påkallad, enär, om än bristen på platser ej vore så omfattande, den likväl sannolikt vore mera kännbar än i tätare befolkade trakter.

Sedan en anstalt i Dalarna blifvit färdig och tillbyggnaderna vid Kristinehamn och Piteå därjämte fullbordade, skulle Norrland och mellersta Sverige blifva relativt bättre tillgodosedda än rikets sydligare län; därnäst i ordningen syntes alltså böra komma en ny anstalt i Småland eller annorstädes i södra eller sydvästra Sverige, och slutligen anstalterna vid Stockholm och i öfre Norrland. Om ifrågavarande anstalter skulle kunna blifva färdiga inom ofvan beräknade tid, borde förslag därom vara färdiga att föreläggas Riksdagen år 1904 (anstalten i Dalarna), år 1906 (anstalten i Småland) samt år 1908 (anstalterna vid Stockholm och i öfre Norrland).

Med särskilda underdåniga skrivelser af den 15 december 1902 har medicinalstyrelsen därpå öfverlämnat af ofvannämnda, på grund af nådiga brefvet den 13 juni 1902 tillsatta kommission afgifna särskilda förslag till utvidgning af Kristinehamns hospital samt Piteå hospital och asyl.

Kommissionen anför därvid i det afgifna förslaget till utvidgning af Kristinehamns hospital.

Vid uppgörande af förslag till denna utvidgning hade det visat sig vara lämpligast, att de behöfliga nybyggnaderna hufvudsakligen afsåges för kvinnliga patienter och att de nuvarande hospitalsafdelningarna anordnades uteslutande för manliga, för hvilka dessutom den af Riksdagen redan beviljade kolonibyggnaden stode till förfogande jämte två bostadshus för gifta skötare med tillsammans 6 platser för familjevård af manliga sjuke. Med aktgifvande på psykiatriska och hygieniska fordringar och utan åsidosättande af sparsamhetens kraf hade kommissionen funnit sju skilda paviljonger för den nya kvinnoafdelningen behöfliga.

Utrymmet vore med en rumshöjd af 3,6 m. beräknadt från 5,5 m3 till 7 ni' per sjukplats, växlande allt efter de olika afdelningarnas beskaffenhet.

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

I öfverensstämmelse med bland psykiatrerna sedan länge stadgade åsikter och med stöd särskildt af den erfarenhet, som vid asylerna i Lund och Uppsala gjorts beträffande olägenheterna af att sammanföra stora massor af sinnessjuka i samma hus eller ännu mera på samma afdelningar, hade antalet sjuka i samma hus upptagits till högst 72 och på samma afdelning till högst 36 patienter. Sedan numera dess bättre mekaniska tvångsmedel och isoleringar vid behandlingen af sinnessjuka äfven i vårt land å statens anstalter för sinnessjuka inskränkts till det minsta möjliga och särskildt inrättade celler och isoleringsrum sålunda kunde antingen alldeles undvaras eller åtminstone betydligt inskränkas, hade man att i stället ägna sin uppmärksamhet åt de anordningar, som för den tidsenliga behandlingen af företrädesvis akuta sinnessjuka, den med sängläge, vore oafvisligt nödvändiga, nämligen öfvervakningsafdelningar. Sådana afdelningar borde bestå af en eller flera intill hvarandra liggande sjuksalar med där intill stötande badrum, dagrum, klosett och öfriga annexer samt ett eller flera enkelrum, liggande i omedelbart samband med en eller flera af dessa salar. Sådana öfvervakningsafdelningar borde finnas för de olika kategorierna af sjuka, för stillsamma med själfmordsdrift behäftade och opålitliga, för halforoliga med osnygga eller i öfrigt insociala vanor, för oroliga, stormande och sönderrifvande, och dessa afdelningar borde vara anordnade så, att de icke störde andra sjukafdelningar eller å sin sida af dessa blefve störda. 1 förslaget vore upptagna tre sådana afdelningar. Den för oroliga, som så att säga skulle ersätta den förr brukliga cell- eller, såsom den äfven ofta kallades, stormafdelningen, måste oundgängligen betinga sitt eget hus och kunde icke utan att ändamålet förfelades förläggas i mer än en våning. De bägge andra afdelningarna vore däremot af sparsamhetshänsyn anordnade i samma byggnader som andra afdelningar, den för halforoliga tillsamman med en annan orolig afdelning, dock så, att afdelningarna icke hade någon beröring med eller större olägenhet af hvarandra; den för stillsamma i samma byggnad som afdelningen för konvalescenter och för kroppsligt sjuka (infirmeri), enär äfven dessa afdelningar icke torde i afsevärdare grad ömsesidigt störa hvarandra.

Våra dagars sinnessjukvård, som med afskaffande af allt tvång sträfvade att lämna de sinnessjuka så mycken frihet, som vore möjlig, kräfde därjämte för en viss kategori af sjuka eu s. k. »öppendörr»afdelning, där de sjuka icke vore inlåsta och där i öfrigt inga säkerhets- eller skyddsanordningar för fönster och dylikt funnes, som kunde verka störande eller nedstämmande på sinnet, Denna afdelning hade

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

icke lämpligen kunnat inpassas i någon af öfriga byggnader och skulle dessutom, om sådant i tekniskt afseende låtit sig göra, genom en sådan sammankoppling förfelat sin idé och fått en annan karaktär. För densamma afsåges därföre en särskild byggnad, i hvilken dock för besparing äfven inrymts bostad för en underläkare och en bokhållare. Med afseende därpå, att på grund af den rådande bristen på platser på våra hospital de sinnessjuka, som intoges, vore och äfven under den närmaste tiden komme att vara af i allmänhet mera svårskött beskaffenhet, hvilket gällde isynnerhet för patienter af kvinnkön, hade man icke vågat göra denna afdelning större än för 20. Då den å andra sidan utgjorde en synnerligen viktig och integrerande del af den apparat, hospitalsläkaren behöfde för att hålla sjukvården i nivå med tidens kraf, hade den ej heller kunnat strykas från förslaget.

Fördelningen af de sjuka och dispositionerna af de olika lokalerna framginge i öfrig! af följande beskrifning af de särskilda sjukpaviljongerna.

A. Paviljong för konvalescenter med infirmeri och öfvervakningsafdelning för stillsamma (Pl. 2 — 7).

Innehölle: på nedra botten två sjuksalar hvardera för 10 patienter, en sjuksal för 4 patienter, två intill den sistnämnda stötande enkelrum, bad- och snyggningsrum, dagrum tillika matrum, serveringskök, förråd och klosett; dessutom i samma våning ett mottagnings- och undersökningsrum för läkaren, ett separeringsrum, ett rum för öfversköterska och ett betjäningsrum; i våningen 1 tr. upp: två sofrum hvartdera för 10, ett sofrum för 5, ett enkelrum, dag- och matrum tillika arbetsrum, badrum, serveringskök, förråd och klosetter, ett separeringsrum, ett större och ett mindre rum för sköterskor samt slutligen på vinden 4 rum för sköterskor.

B. Paviljong för lugna och arbetande (Pl. 8—13). Byggnaden, uppförd i tre våningar, vore vertikalt delad i tvänne likadana hälfter, hvardera för 36 patienter. Hvarje afdelning innehölle: på nedra botten: en arbetssal, ett dagrum, ett matrum, serveringskök, badrum och klosett samt förstugor; en och två tr. upp: ett sofrum för 12 patienter, ett för 4 och tre enkelrum samt förråd, klosett och två betjäningsrum jämte en kommunikationskorridor, som tillika vore snyggningsrum;

C. 1) Paviljong för oroliga, osnygga och opålitliga (Pl. 14—18). Liksom föregående i tre våningar och vertikalt delad i två lika hälfter, hvardera för en afdelning om 36 patienter. I hvarje hälft på nedre botten funnes, förutom förstugor, dagrum och matsal med serveringskök, badrum och klosett och i våningarna en och två tr. upp i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 70.

hvardera ett sofrum för 8 och ett för 7 patienter, tre enkelrum, ett rum för betjäning, förråd, klosett och korridor, som tillika vore snyggningsrum. I vinden funnes 4 rum för sjukvårdsbetjäning.

C. 2) Paviljong för enahanda kategorier af sjuka som föregående och af alldeles samma storlek och anordning som denna.

D. Paviljong för öfvervakning af oroliga och stormande (Pl. 19 —22). Denna byggnad, som på grund af sitt alldeles säregna ändamål, såsom ofvan nämnts, skulle uppföras i eu våning, omfattade två fullt lika öfvervakningsafdelningar, hvilkas sjuksalar, en för 9 och två för hvardera 5 patienter, med tre intill desamma stötande enkelrum; vore förlagda mera excentriskt. I midtelpartiet intill sjuksalarna läge badrum och dagrum samt klosett och serveringskök på hvarje sida och midt emellan dagrummen vore inskjutna i fronten midt för hufvudingången ett rum för läkareundersökning och mottagning och ett rum för den för bägge afdelningarna gemensamma öfversköterskan. I smärre framspringande flyglar vore vidare på hvarje sida förlagda: klosett, två enkelrum, ett betjäningsrum och förråd. I vindsvåningen öfver byggnadens midtelparti funnes tio rum för sjukbetjäning.

Skölj- och torkrum skulle anordnas för de afdelningar, som behöfde sådana, i respektive källarvåningar.

E. Paviljong för halforoliga patienter med öfvervakning (Pl. 23—26). Dessa båda afdelningar vore i byggnaden fördelade på så sätt, att nedra våningen innefattade å ena sidan öfvervakningsafdelningen med dess sjuksalar, en för 10 och två för hvardera 5 patienter jämte två till dessa salar stötande enkelrum, badrum, klosett, dagrum, serveringskök, förråd och ett betjäningsrum; å andra sidan den andra afdelningens daglokaler, nämligen dagrum, matrum med serveringskök, badrum och klosett samt ett samtals- och undersökningsrum. Den öfra våningen innehölle den sistnämnda afdelningens nattlokaler, nämligen: två sofrum hvardera för 10 och två hvartdera för 6 patienter, tre enkelrum, äfvensom klosett, förråd och ett mindre betjäningsrum samt slutligen på vinden sex rum för sjukbetjäning för bägge afdelningarna.

K. Paviljong för »öppendörrafdelning» (Pl. 35 och 36), i kostnadsförslaget benämnd »kolonibyggnad af sten». Innehölle på nedra botten två sofrum, hvartdera för 10 patienter, ett dagrum tillika matrum med tillstötande veranda, badrum, serveringskök, klosett och rum för sjukbetjäning samt en tr. upp på husets ena ända 2 rum för en underläkare och 1 rum för en bokhållare.

De förändringar, som behöfdes inom de äldre hospitalsafdelningarna, vore (enl. ritningarna 41—45) följande:

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

På den ena afdelningen af de nu lika inredda sidorna:

På den nuvarande öfvervakningsafdelningen för lugna (nuvarande Afd. B. 1 tr. upp) skulle borttagas de mellan tamburen och de två tillstötande sjukrummen befintliga väggarna, en dörr öppnas till den tillstötande sofsalen på nuvarande A-afdelningen, och från denna sal öppnas likaledes en dörr till bredvid liggande betjäningsrum, hvilket skulle apteras till badrum. Genom en mellanvägg skulle den åt korridoren vettande delen af sistnämnda rum afskiftas till ett mindre serveringskök. Af korridoren skulle äfven en del afskiftas till dagrum åt den på så sätt utvidgade öfvervakningsafdelningen.

I den återstående delen af samma korridor skulle anordnas snyggningsrum för den gamla A-afdelningen, hvarjämte klosett och förråd för denna skulle inrättas i ett betjäningsrum.

I öfrigt blefve afdelningen oförändrad.

På motsvarande plats å andra sidan i nuvarande hospitalet skulle vidtagas följande förändringar:

På nuvarande A-B-afdelningarna skulle göras i det närmaste likadana anordningar, som nyss beskrifvits för den andra afdelningen.

På nuvarande C-afdelningen 1 tr. upp skulle borttagas en mellanvägg mellan där befintliga sofsal och intill liggande mindre rum, hvarigenom en öfvervakningssal för 11 patienter erhölles. Det midt emot detta rum på andra sidan korridoren belägna sofrummet för 3 patienter skulle inredas till badrum.

På nuvarande D-afdelningen skulle göras följande förändringar:

Det på nedra botten i tvåvåningsbyggnadens midtelparti belägna sofrum skulle göras till dagrum och bredvid liggande enkelrum till serveringskök, hvarjämte skulle utbyggas en förstuga och trappa till gården till likhet med den på C-afdelningen förut befintliga. Det störa dagrummet i envåningsbyggnaden skulle förändras till sjuksal, därintill liggande förråd och två celler jämte mot dem svarande del af korridoren sammanslås till en större sjuksal och det nuvarande köket förändras till enkelrum. Vidare skulle sammanslås de tre midtför badrummet belägna cellerna och motsvarande del af korridoren till en större sjuksal. Bredvid badrummet skulle utbyggas en klosett och i vinkeln mellan bägge husen göras likaledes en mindre utbyggnad för att bereda en behöflig förbindelse mellan det nya dagrummet och de i envåningsbyggnaden anordnade sjuksalarna. En af de gamla cellerna skulle tagas till förråd.

Genom dessa ändringar ernåddes, dels ökadt utrymme med 13 platser, dels — och detta ej minst viktigt — ett tillräckligt antal platser för permanent övervakning och sänglägebehandling.

41 Kung! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

I förslaget inginge vidare uppförandet af tv a bostadshus för gifta skötare i enlighet med en af kommissionen upprättad normalritning. Härigenom bereddes 12 platser i familjevård för män.

Antalet sjukplatser blefve sålunda efter utvidgningen:

på mansafdelning eu:

i hospitalets nuvarande afdelningar i familjevård redan befintliga i den redan beslutade kolonibyggnaden

i två nya hus för familjevård...................

i länspaviljongen...........................................

hvaraf 25 nya;

.............. 313

........... 6

.............. 29

............. 12

.............. 10

Summa 370

på kvinno af delning en:

i paviljongen för konvalescenter och övervakning af stillsamma

i d:o för lugna och arbetande...................................................................

i d:o för oroliga, osnygga och opålitliga

- i d:o för » » » » .........•_......................................

i d:o för halforoliga patienter med övervakning i paviljongen för övervakning af oroliga och stormande i d:o för »öppendöm>-afdelning

i länspaviljongen .............................................................................................

10 Summa 398

hvaraf 388 nya.

Genom den föreslagna utvidgningen vunnes sålunda 413 nya platser för sinnessjuka eller, med framräknande af i föregående summa intagna 5 kvinnliga infirmeriplatser, 408 sjukplatser, förutom ett för den behöfliga rörligheten de olika afdeluingarna emellan nödvändigt antal reservplatser, utgörande för männen 9 : 370 = 2,4 % och för kvinnorna 11:398 = 2,7 %. Antalet öfvervakningsplatser blefve för männen 102 : 370 = 27,5 % och för kvinnorna 103 : 398 = 25,8%. Antalet enkelrum utgjorde för männen 55 : 370 = 14,8 % och för kvinnorna 58 : 398 = 14,5 %.

Väster om den nuvarande hospitalskomplexen och på ett afstånd af minst 75 meter från densamma skulle förläggas de nya paviljongerna i två parallella rader från norr till söder med en öppning af minst 45 meter mellan byggnadslinjerna (Pl. 1). Några af byggDaderna hade sin längdriktning i det närmaste från öster till väster, andra från norr Bill. till Riksd. Fiol. 1003. 1 Sval. 1 Afd. 50 Iläft. G

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.

till söder, hvarmed afsåges att dels erhålla fördelaktig belysning af en del lokaler och den lämpligaste belägenheten af vissa promenadgårdar, dels få tillträdet till de olika afdelningarna på fördelaktigaste sätt ordnadt. Från läget i de nämnda raderna afveke, öfvervakningspaviljongen för oroliga, en afvikelse, som betingades af terrängförhållanden, men ingalunda syntes ofördelaktig. Afståndet i norr och söder mellan byggnaderna vexlade från 25 till ungefär 40 meter.

Uppvärmningen skulle ske med ånga, som i en underjordisk kanal leddes från nuvarande centrala ångpanneanläggning, hvilken för detta ändamål måste tillbyggas och utvidgas (Pl. 1 och 38), med två ångpannor, hvarjemte en af de nuvarande ångpannorna, en lågtryckspanna, skulle utbytas mot en af samma typ som de öfriga. I ångkanalen skulle förläggas äfven kall- och varmvattenledningar, äfvensom de elektriska kablarna. Elektricitetsverket skulle utvidgas med starkare maskiner och accumulatorsbatteriet förstoras. De nuvarande verkstäderna för snickare, skräddare in. m. räckte äfven för det ökade behofvet.

Köket skulle förstoras genom en mindre utbyggnad (Pl. 39 — 45).

Tvätt och bageri räckte ej för de nya behofven och tilläte ej någon förstoring på sin nuvarande plats, hvarföre en ny byggnad (Pl. 27—32) måste uppföras för desamma. Den vore förlagd till sjöstranden strax söder om ångpannehuset och innehölle utom de för tvätt och bageri nödiga lokalerna äfven bostäder för den för dessa inrättningar erforderliga personalen.

Nuvarande bageriet skulle bli diskrum och skalningsrum för rotfrukter. Hittillsvarande diskrum skulle bli eu välbehöflig tillökning till skafferiet. Funktionärernas matsal, redan nu oiillräcklig, skulle bli handkammare och expeditionsrum för hushållerskan. Den nuvarande betjäningsmatsalen 1 tr. upp skulle bli matsal för läkare, bokhållare, öfversköterskor med flera funktionärer; nuvarande mangelsalen matrum och samlingsrum för den kvinnliga och nuvarande tvättstugan matrum och samlingsrum för. den manliga betjäningen utom eldare och drängar för livilka en lokal i källaren kunde användas som matrum.

På hvarje sinnessjukanstalt af någon betydenhet funnes numera en större samlingssal, där vid de större högtiderna patienterna i så stort antal som möjligt kunde föras tillsammans. Betydelsen af en sådan samlingssal kunde icke skattas nog högt, i det att ett gemensamt firande af högtider och andra festliga tillfällen i hög grad verkade upplyfhmde och förädlande pa de sjuka och utöfvade ett gynnsamt och för vissa kategorier af sjuka nödvändigt afbrott i anstaltslifvets enformighet och mången gång till och med vore af terapeutisk betydelse.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 70.

43 En sådan samlingssal vore därföre föreslagen och skulle förläggas strax norr om verkstadshuset, ett läge så pass centralt, som de lokala förhållandena medgåfve. Ritning meddelades å Pl. 37.

För biträdande läkaren föresloges familjebostad (Pl. 34) af fem rum och kök i en särskild byggnad, enär en sådan familjebostad redan länge varit önskvärd och efter anstaltens utvidgning måste anses vara ett oafvislig! behof. Det vore nämligen af synnerlig vigt, att på en så stor anstalt vid öfverläkarens sida såsom närmaste man funnes en läkare med tillräcklig erfarenhet i såväl sjukvård som administration för att kunna ersätta honom vid semester eller tillfälligt förfall, och man torde näppeligen kunna påräkna att få behålla i sinnessjukvård skolade och för tjänsten lämpliga och passande läkare, ifall de i afvaktan på en kanske sen befordran skulle vara hänvisade till ett längre ungkarlslif.

Kostnaderna för nu föreslagna utvidgning af Kristinehamns hospital enligt ett af hofintendenten A. Kumlien upprättadt sammandrag af kostnadsberäkningarna belöpa sig till följande belopp.

Paviljong för öfvervakning af lugna patienter .......... kr.

y> d lugna arbetande patienter ........................ »

2 st. paviljonger för osnygga och oroliga patienter

å kr. 145,000 ................................................................ »

Paviljong för öfvervakning af oroliga patienter ......... »

j) )> » » halforoliga patienter... ))

Ny tvätt- och bagarstuga................................................... »

Köksflygelns förändring......................................................... »

Sydvästra och västra cellflyglarnas förändring ............ ))

Samlingshus ............................................................................. »

Bostad för biträdande läkare............................................... »

Paviljong efter »öppen-dörr-systemet» (kolonibyggnaden) ............................................................................... »

2 st. boställshus för vårdare å kr. 15,801: 71 »

Kall- och varmvattensledningar samt afloppsledningar »

Köks- och tvättapparater...................................................... »

Elektrisk belysningsanläggning .........................................

490 l.met. underjordisk rörkanal å kr. 50: — ............ »

Tillbyggnad af ångpannehuset med ny skorsten ......... »

Värmeledningar ....................................................................... »

Spårvägar................................................................................... »

Solskärmar, stängsel och diverse afträden m. m......... »

Schaktnings- och planeringsarbeten ............. »

94,000:

158,000:

290,000:

119,000:

95,500:

105,500:

11,000:

11,000:

27,621:

16,151:

28,368:

31,603:

65,000:

51,500:

42,000:

24,500:

9,000:

93,000:

2,740:

7,000:

21,715:

Summa kr. 1,304,200

44 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 70.

Med anledning af kommissionens förslag till utvidgning af Kristinehamns hospital anför medicinalstyrelsen följande:

Enligt detta förslag skulle Kristinehamns hospitals utvidgning åstadkommas hufvudsakligen på det sätt, att hela den nuvarande sjukhusbyggnadskomplexen, hvilken till hälften vore afsedd för manliga och till hälften för kvinnliga patienter, skulle apteras för sjuka af mankön, under det att nya byggnader skulle uppföras för kvinnliga patienter. Äfven medicinalstyrelsen vore öfvertygad om, att på detta sätt dels besparing vunnits, dels äfven åstadkommits afdelningar, som blefve lättare att sköta, än om, med bibehållande af hospitalets nuvarande anordning en ny byggnadskomplex skolat uppföras för hvartdera könet. De nuvarande hospital sbyggnaderna rymde 300 sjuka. Då utvidgningen skulle omfatta omkring 400 sängar, så kunde man vänta, att en missproportion mellan platserna för de olika könen skulle uppkomma genom att använda alla de nya platserna för kvinnliga patienter. Denna olägenhet hade emellertid undvikits på följande sätt. Först hade ominredningen af de gamla afdelningarna medgifvit inrymmande därstädes af 313 i stället för 300 sängar. Vidare blefve 29 nya platser för sjuka af mankön tillgängliga i den så kallade kolonibyggnad, hvartill 1902 års Riksdag anslagit nödiga medel. Slutligen funnes redan nu 6 platser för patienter af sistnämnda kön uti den under år 1902 fullbordade bostadsbyggnaden för gifta manliga sjukskötare, och kommissionen hade föreslagit tvänne nya dylika hus, hvilka således skulle medgifva vård af ännu 12 patienter. För sinnessjuka män skulle således komma att erhållas 360 platser och för sinnessjuka kvinnor skulle uti nybyggnaderna antalet platser blifva 388 samt således hela antalet platser på Kristinehamns hospital 748. Den återstående skillnaden, 28 platser, vore således föga afsevärd och uppvägdes däraf, att alla de vid Nyköpings hospital under året tillkomna 35 platserna afsetts för män, hvartill komme, att hela den beslutade asylen för kriminalpatienter vid Växjö hospital likaledes skulle mottaga uteslutande manliga patienter, Lika med kommissionen, funne medicinalstyrelsen således den uti förslaget uppnådda proportionen mellan könen lämplig. Om till ofvannämnda 748 platser lädes de 20 uti Värmlands läns paviljonger befintliga, hvaraf 10 vore afsedda för hvartdera könet, så blefve hela platsantalet på Kristinehamns hospital i utvidgadt skick 768. Uti medicinalstyrelsens ofvan åberopade underdåniga skrifvelse den 28 april 1902 hade styrelsen utförligt motiverat sin åsikt därom, att Kristinehamns hospital icke lämpligen borde utvidgas till mera än högst 800 sängar. Ofvannämnda 768 platser skulle i enlighet härmed kunna medgifva en

45 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 70.

ytterligare utvidgning med 32 platser. Men det syntes vara klokt, att reservera denna möjlighet till kommando behof, till exempel för patienter af första klass, för hvilka möjligheterna att erhålla vård på statens hospital numera vore synnerligen ringa.

Kostnaden för hela utvidgningen hade af kommissionen beräknats till 1,304,200 kronor, hvilken summa, om den fördelades på de nyförvärfvade 413 platserna gåfve en kostnad af 3,157 kronor per sjukplats. Till jämförelse härmed erinrade medicinalstyrelsen, att kostnaden för Lunds hospital och m an safd el ningen vid Uppsala hospital, hvilka påbörjades under 1870-talet, belöpte sig till respektive 5,714 och 4,645 kronor per sjukplats. Piteå hospital, som togs i bruk 1893 med 300 sjuksängar, kostade 3,510 kronor per säng och Kristinehamns hospital, hvilket öppnades år 1887, hade då kostat 3,121 kronor per säng, eller föga mindre än hvad som nu beräknats för utvidgningen. Lägre medelkostnad för säng hade visserligen ernåtts vid de asyler för sinnessjuka, hvilka under senare tiden uppförts i Uppsala och Lund, och äfven vid den under byggnad varande asylen vid Restad nära Vänersborg, som beräknades kosta 2,614 kronor per sängplats. Dessa anstalter hade emellertid ett annat ändamål, i det att de afsetts uteslutande eller. — hvad Restad beträffade — hufvudsakligen för obotligt sjuka, för hvilka ett annat byggnadssätt ansetts kunna tillämpas.

På grund af hvad medicinalstyrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå innevarande års Riksdag att för utvidgning af Kristinehamns hospital i enlighet med upprättade ritningar och kostnadsberäkningar anslå ett belopp af 1,304,200 kronor och att däraf för år 1904 måtte anvisas 250,000 kronor.

Till följd af nådig remiss har öfverintendentsämbetet häröfver afgifvit underdånigt utlåtande af den 19 december 1902, däruti ämbetet anfört, att den af ämbetet verkställda granskning af ifrågavarande ritningar och kostnadsberäkningar icke gifvit orsak till andra ämbetets erinringar, än beträffande ritningarna att vid utförandet af arbetena med de afsedda båda nybyggnaderna för inrymmande af samlingssal och till bostad för biträdande läkare borde iakttagas, i afseende å den förra, att dess fasader förlänades ett mera tilltalande och med byggnadens syfte mera öfverensstämmande utseende och, i fråga om den senare, att sådana anstalter vidtoges, att entréen och trapprummet måtte blifva rymligare och ljusare, allt anordningar som borde kunna genomföras utan förhöjning i den beräknade arbetskostnaden, samt vidkommande kostnadsberäkningarna, förutom några mindre fel, att slutsumman i kost-

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

nadsförslaget till öfvervakningspaviljong för oroliga patienter genom felsummering angifvits 500 kronor för låg och förty borde höjas från 119,000 kronor till 119,500 kronor; att i kostnadsförslaget till paviljong för halforoliga patienter med övervakning uteglömts kostnaden för 9 stycken källarfönster, hvilken kostnad belöpte sig, efter 25 kronor för hvaije fönster, till sammanlagdt 225 kronor, hvadan berörda kostnadsförslags slutbelopp borde höjas från 95,500 kronor till 95,725 kronor; samt att, till följd af de utaf ämbetet ofvan angifna tillägg till två af de uppgjorda kostnadsförslagen, totalkostnaden för samtliga föreslagna utvidgningsarbeten borde antagas komma att uppgå till 1,304,925 kronor, eller 725 kronor mera än den beräknade summan, 1,304,200 kronor.

Nvidy rueier Beträffande förslaget till utvidgning af Piteå hospital och asyl har hospital, kommissionen anfört följande:

Vid flera under .de senare åren verkställda inspektioner af Piteå hospital hade framhållits önskvärdheten af att anbringa en öfvervåning på de s. k. låga D-afdelningarna, hvilka nu endast innehölle en våning, i syfte att dymedelst underlätta kommunikationen mellan de olika afdelmngarna en trappa upp samt vinna plats för ett par mindre öfvervaknmgsafdelningar. Därjämte hade medicinalstyrelsen uti sin ofvan åberopade underdåniga skrifvelse af den 28 april 1902 angående tillsättandet af nu ifrågavarande kommission förslagsvis framhållit, att eu måttlig utvidgning af Piteå hospital kunde ske medelst uppförande af en eller två öppna paviljonger eller s. k. kolonibyggnader af samma typ som de, hvilka, enligt vederbörliga beslut, skulle uppföras vid anstalterna vid Restad och Kristinehamn.

Båda dessa förslag till ökning af nuvarande platsantalet vid hospitalet ansåge kommissionen för sin del vara att förorda. Genom påbyggandet af låga D-afdelningarna skulle, såsom ofvan antydts, vinnas, bland annat, plats för inrättande af två mindre öfvervakningsafdelningar, en för hvardera könet. Dylika afdelningar hade hittills alldeles saknats å detta hospital, men vore, enligt kommissionens åsikt, numera med den erfarenhet man vunnit rörande gagnet af dylika afdelningar att anse såsom oundgängligen nödvändiga å hvarje hospital. En förslaget bilagd ritning visade, huru kommissionen tänkt sig inredningen af nämnda båda afdelningar. Å hvardera af dessa skulle sålunda två rum anordnas till öfvervakningssalar, det ena för 9 och det andra för 7 patienter eller tillhopa 16 patienter å hvarje könsafdelning. Därtill komité å hvarje afdelning ett rum för vårdare, ett separationsrum i

Kungl. Mcij-.ts Nåd. Proposition N:o 70.

reserv, klosett samt en korridor, som äfven vore afsedd till snyggningsrum. Dessa anordningar vore visserligen ingalunda de bästa tänkbara — hvilket hufvudsakligen vore beroende på tekniska svårigheter, sammanhängande med byggnadssättet uti de enligt äldre principer inredda undervåningarna — men de föreslagna öfvervakningsafdelningarna kunde dock anses tillfredsställande. Kostnaden för ifrågavarande påbyggnader uppginge, enligt upprättadt kostnadsförslag, till 16,500 kronor för hvardera afdelningen eller sammanlagdt 33,000 kronor.

Beträffande därefter frågan om uppförande af s. k. kolonibyggnader erinrade kommissionen därom, att sådana byggnader vore ämnade att inrymma lugna och arbetande patienter samt att bereda sådana tillfällen till en både för anstalten och dem själfva nyttig sysselsättning med jordbruksarbete m. m. samt vänja dem vid mera fria och med vanliga lefnadsförhållanden någorlunda öfverensstämmande villkor. Att, såsom i medicinalstyrelsens ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 28 april 1902 eventuellt föreslagits, vid Piteå hospital uppföra två dylika kolonibyggnader syntes kommissionen ej för närvarande tillrådligt. Erfarenheterna från utlandet med afseende på lämpligheten af ifrågavarande byggnadstyp vore visserligen mycket gynnsamma, men då inom vårt land denna typ ännu ej hunnit praktiskt pröfvas och med hänsyn därtill, att patientantalet vid Piteå hospital icke vore så stort, syntes försiktigheten bjuda att till en början föreslå blott en kolonibyggnad samt att ej i denna beräkna plats för mera än 20 patienter. Då sålunda blott en kolonibyggnad syntes böra ifrågasättas, läge det närmast till hands att afse denna för män, enär en friare vård af kvinnliga sinnessjuka af åtskilliga skäl ställde sig vanskligare och således icke borde ifrågakomma förrän i andra rummet. Kommissionen föresloge därför att vid Piteå liosjjital måtte uppföras en kolonibyggnad med plats för tjugu manliga patienter enligt förslaget bifogad ritning, äfven innefattande tre bostadsrum för funktionärer, hvaraf stort behof på detta hospital gjort sig gällande. Byggnaden beräknades, enligt upprättadt kostnadsförslag, kunna uppföras för ett pris af 30,000 kronor.

Genom Kungl. Maj:ts ofvanberörda nådiga bref af den 13 juni 1902 hade kommissionen därjämte fått sig ålagdt att låta uppgöra normalritning till boställshus, afsedda för gifta manliga skötare och äfven innehållande rum för 2 till 3 sinnessjuka inom hvarje i nämnda hus inrymd lägenhet; och hemställde nu kommissionen, att. vid Piteå hospital och asyl måtte, i enlighet med sålunda upprättad normalritning, uppföras två boställshus, hvardera innehållande två lägenheter med rum för tre manliga sjuka i hvarje lägenhet. Till stöd för berörda hemställan fram-

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 70.

hölle kommissionen, dels att genom uppförandet af dessa båda hus skulle kunna beredas plats för ytterligare 12 manliga patienter dels ock att behofvet af sådana boställshus vid Piteå hospital och asyl gjort sig särskildt gällande, enär förhållandena därstädes sedan länge tvungit vederbörande att medgifva ett jämförelsevis stort antal sjukskötare att ingå äktenskap och vara boende utom anstalten, hvilken sistnämnda omständighet icke kunnat undgå att förorsaka vissa olägenheter.

Genom de af kommissionen ofvan föreslagna åtgärder — påbyggande af låga D-afdelningarna med plats för tillhopa 32 patienter, 16 män och 16 kvinnor, uppförande af en kolonibyggnad för 20 manliga patienter samt två boställshus för gifta manliga skötare med plats för tillhopa 12 manliga patienter — skulle sålunda vinnas sammanlagdt 64 nya platser; och ansåge kommissionen någon utvidgning härutöfver för närvarande ej tillrådlig.

Det sålunda ökade patientantalet torde, enligt kommissionens åsikt, utan svårighet kunna betjänas med de nuvarande ekonomiafdelningarna, inom hvilka dock några smärre förändringar torde blifva nödvändiga.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde kommissionen, att medicinalstyrelsen behagade ingå till Kungl. Maj:t med underdånig framställning: l:o) om påbyggande af låga D-afdelningarnas båda könsafdelningar för inredning därstädes af två öfvervakningsafdelningar för tillhopa 32 patienter; 2;o) om uppförande af en kolonibyggnad för 20 manliga patienter; samt 3:o) om uppförande af två boställshus för gifta manliga skötare med rum för tillhopa 12 manliga patienter.

Medicinalstyrelsen har uti sin underdåniga skrifvelse den 15 december 1902 anfört följande i fråga om kommissionens förslag till utvidgning af Piteå hospital och asyl.

Jämte det de föreslagna två bostadshusen, hvartdera för två gifta sjukskötare och sex hos dem i så kallad familjevård inhysta manliga sinnessjuka samt beräknade till en kostnad af 15,800 kronor för hvarje hus, skulle medgifva mottagande till vård å Piteå hospital af ytterligare 12 manliga patienter, vunnes, såsom kommissionen jämväl erinrat, genom dem äfven den fördelen, att 4 af de skötare, hvilka medicinalstyrelsen nödgats tillåta att med sina familjer bo utanför hospitalets område i af hospitalet förhyrda lägenheter, kunde få sin bostad i närheten af tjänstgöringsplatsen.

Sammanlagdt skulle genom de föreslagna nybyggnaderna, mot hvilka styrelsen för sin del icke hade något att erinra, förvärfvas plats

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70. 49

för 64 sinnessjuka till en kostnad af 94,600 kronor eller 1,478 kronor för hvarje plats.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde medicinalstyrelsen, det täcktes Kungl. Maj:t till innevarande års Riksdag aflåta nådig proposition om beviljande af 94,600 kronor för utförande af här ifrågavarande utvidgning af Piteå hospital och asyl.

Efter nådig remiss har öfverintendentsämbetet uti underdånigt utlåtande den 19 december 1902 anmält, att den inom ämbetet verkställda granskning af de beträffande utvidgningen af Piteå hospital och asyl upprättade ritningar och kostnadsförslag icke från ämbetets sida föranledt någon erinran.

Af medicinalstyrelsens ofvanberörda, den 11 nästlidne februari till Departementscivildepartementet inkomna berättelse inhämtas, att den verkställda Yrande, undersökningen beträffande sinnessjuka inom riket gifvit vid handen, att ett mycket större antal sådana sjuka, än som hittills af folkräkningsuppgifterna framgått, finnes inom riket. Enligt sistnämnda uppgifter uppgick nämligen den 31 december 1900 antalet sinnesjuka i hela riket till 9,312, men enligt de verkställda undersökningarna uppskattades deras antal vid nämnda tidpunkt till 16,242, utgörande alltså en ökning med nära tre fjärdedelar af förut antagna antal sinnessjuka. Af det sålunda nu uppskattade antalet sinnessjuka, 16,242, har medicinalstyrelsen beräknat 9,653 vara i behof af vård å anstalt. På antalet platser å vårdanstalterna vid. 1900 års slut uppgick till 4,648, förefalla alltså en brist af 5,005 platser. Sedan dess har visserligen, såsom medicinalstyrelsen framhållit, under åren 1901 och 1902 antalet disponibla anstaltsplatser ökats med 459 platser, och under de närmaste åren äratt emotse en ytterligare ökning af omkring 1,300 platser genom redan beslutade ny- och tillbyggnader vid hospitalen, men den ökning i anstaltsplatser, som härigenom vinnes, fyller dock, enligt hvad medicinalstyrelsen likaledes framhållit, ingalunda den förefintliga bristen. Jag finner det därför i högsta grad nödvändigt, att bristen på anstaltsplatser så snart ske kan i möjligaste mån afhjälpes.

Hvad beträffar de nu föreslagna utvidningsarbetena vid Kristinehamns hospital samt Piteå hospital och asyl, ingå dessa, såsom förut omförmälts, i den af medicinalstyrelsen utarbetade planen till sinnessjukvårdens ordnande; och förutsättes därvid för planens fullföljande,

Dill. till Rtksd. Prat. 1903. / Sami. 1 Afd. 60 Höft. 7

50 Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 70

att båda ifrågavarande förslag blifva förelagda för och godkända af innevarande års Riksdag på det att utvidgningsarbetet vid Kristinehamns hospital skall kunna hinna blifva färdigt under år 1908 samt det vid Piteå hospital och asyl under år 1905.

Vidkommande de särskilda vårdformer för sinnessjuka, som ingå uti förevarande förslag, tillåter jag mig i fråga om den därvid tillämpade behandlingen efter, så kallade öppen-dörr-systemet endast erinra, att detta system upprepade gånger, däraf redan förut vid Kristinehamns hospital, vunnit Kungl. Maj ds och Riksdagens godkännande, samt i fråga om anordnandet af familjevård åt sinnessjuka i särskilda därför inrättade bostäder för gifta skötare, hvilken vårdform redan tillämpas vid Kristinehamns hospital, åberopa hvad medicinalstyrelsen till stöd därför anfört i sin underdåniga skrifvelse af den 28 april 1902.

Jag får alltså, med anledning af hvad i ärendet blifvit anfördt, i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

dels att för utvidgning af Kristinehamns hospital bevilja ett anslag af 1,304,925 kronor och däraf på extra stat för år 1904 anvisa ett belopp af 250,000 kronor, dels ock för utvidgning af Piteå hospital och asyl på extra stat för år 1904 anvisa ett belopp af 94,600 kronor.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall; och skulle proposition af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo: E. K. Almqvist.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 190.'»