angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda lärare

Kungl. MajUa Nåd. Proposition N:o 50.

1 N:o 50.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda lärare; gifven Stockholms slott den 31 december 1903.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

I) angående hufvudgrunderna för de allmänna läroverkens organisation:

att godkänna följande hufvudgrunder för en omorganisation af de allmänna läroverken:

att rikets allmänna läroverk skola vara af två slag, nämligen dels realskolor, hvilka bestå af sex ettåriga klasser och ha till ändamål att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning, dels ock högre allmänna läroverk, hvilka bestå af en sexklassig realskola och ett gymnasium med fyra ettåriga klasser eller ringar samt ha till ändamål, förutom meddelandet af allmän medborgerlig bildning, att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas;

att realskolan, utgående från inträdesfordringar, som ej öfverstiga det i första klassen af fast folkskola Litt. A inhämtade kunskapsmåttet, skall organiseras enhetligt utan undervisning i latin och i sjätte klassen afslutas med en afgångsexamen, inrättad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad af föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet angifvits samt medförande den kompetens, som framdeles varder af Kungl. Maj:t. bestämd;

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. (N:o 50).

2 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att gymnasiet, utgående från det i femte klassen af realskolan inhämtade kunskapsmåttet och deladt på två bildningslinjer, realgymnasiet och latingymnasiet, skall så inrättas, att det i de båda högsta ringarna medgifver en viss valfrihet och å latingymnasiet för lärjungar, som så önska, erbjuder tillfälle till undervisning i grekiska samt i fjärde ringen afslutas med en afgångsexamen; samt

att realskolan å vissa orter må anordnas som samskola för gossar och flickor, ini’ättad i hufvudsak efter enahanda grunder, som gälla för öfriga realskolor;

II) angående ombildning och indragning af läroverk:

att medgifva:

att de femklassiga läroverken i Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna, Göteborg: det västra och det östra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Lidköping, Malmö, Mariestad, Oskarshamn, Sköfde, Stockholm: Jakobs, Katarina och Kungsholmens, Söderhamn och Uddevalla samt de treklassiga läroverken i Arvika och Varberg utvidgas till af staten bekostade realskolor för gossar;

att de femklassiga läroverken i Arboga, Norrtälje, Piteå och Vadstena, de treklassiga läroverken i Alingsås, Askersund, Falköping, Filipstad, Sala, Skellefteå, Strömstad, Trelleborg, Amål, Ängelholm och Örnsköldsvik samt de tvåklassiga pedagogierna i Köping och Södertälje ombildas till sexklassiga samskolor, under förutsättning att vederbörande kommun åtager sig ej blott att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor utan äfven att till statsverket årligen inbetala ett belopp, motsvarande en tredjedel af den vid samskolan anställda lärarepersonalens begynnelselöner;

att det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas till sexklassig af staten bekostad samskola, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor;

att, därest kommunalstyrelsen i någon af de i nästföregående två moment nämnda samhällen icke före den 1 juli 1906 förklarat sig villig att ingå på de af staten erbjudna villkoren, läroverket i sådant samhälle indrages;

att kommunalstyrelse i samhälle, hvars läroverk ombildats till Barnskola med kommunalt bidrag, äger att af lärjungarna i samskolan upptaga terminsafgifter, dock ej till högre belopp eller under strängare villkor för befrielse, än som stadgas rörande de afgifter, som af realskolornas lärjungar erläggas till statsverket ;

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

att vid samskola, förutom rektor, tre adjunkter och öfningslärarepersonal, anställas eu första lärarinna och två ämneslärarinnor;

att samskola ställes under inseende af en lokal styrelse med den befogenhet och de åligganden, som af Kungl. Maj:t bestämmas, skolande denna styrelse utgöras af en af eforus för en tid af fyra år utsedd ordförande, samskolans rektor och första lärarinna samt två af kommunalstyrelsen för fyra år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidrager till skolans underhåll, en af kommunalstyrelsen och en af landstinget för samma tid utsedd ledamot;

att de treklassiga läroverken i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg och Vimmerby, den tvåklassiga pedagogien i Nora och den enklassiga pedagogien i Simrishamn indragas;

att det femklassiga läroverket i Ystad utvidgas till högre allmänt läroverk, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Falun, Gäfle, Halmstad, Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Nyköping, Skara, Stockholm: läroverket å Södermalm, Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg, Västerås, Växjö, Örebro och Östersund, erhålla, jämte realskola, både real- och latingymnasium;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Göteborg: realläroverket, Stockholm: realläroverket å Norrmalm och realläroverket å Östermalm, Sundsvall, Västervik och Ystad, erhålla, jämte realskola, endast realgymnasium;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Göteborg: latinläroverket, Hudiksvall, Stockholm: latinläroverket å Norrmalm och Strängnäs, erhålla, jämte realskola, endast latingymnasium; samt

att den föreslagna ombildningen, utvidgningen och indragningen af läroverk och pedagogier samt de förändringar, som därmed stå i samband, försiggå i enlighet med de grunder, som af departementschefen till statsrådsprotokollet angifvits, såvida ej Kung]. Maj:t i särskilda fall, där omständigheterna sådant påkalla, pröfvar skäligt annorlunda förordna;

III) angående läsårets längd och lärotidens fördelning:

att medgifva, att, i sammanhang med ny lönereglering för lärarna vid de allmänna läroverken och med afskaffande af det nu stadgade obligatoriska feriearbetet, läsårets längd bestämmes till 38 veckor, påsk- och pingstlof däri inräknade;

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

£IV) angående öfverstyrelse för de allmänna läroverken:

att dels medgifva:

att till biträde vid öfvervakande af examina och utöfvande af den ecklesiastikdepartementet tillkommande uppsikt öfver de allmänna läroverken och därmed jämförliga undervisningsanstalter samt för handläggning af vissa läroverksärenden må, enligt närmare föreskrifter i särskild af Kungl. Maj:t utfärdad instruktion, inrättas en öfverstyrelse, bestående af en ordförande och fyra ledamöter, hvilka af Kungl. Maj:t förordnas för en tid af fem år i sänder;

att för öfverstyrelsen må årligen utgå till arfvode åt ordföranden 3,000 kronor, till arfvode åt en hvar af ledamöterna 2,000 kronor, till arfvode åt en notarie 4,000 kronor samt för tillfällig adjunktion, hyra för lokal och expenser 7,000 kronor eller sammanlagdt 22,000 kronor;

att innehafvare af tjänst å stat, som förordnas till ordförande eller ledamot af öfverstyrelsen, må under tiden för förordnandet, förutom omförmälda arfvode, uppbära lön och tjänstgöringspenningar för sin ordinarie tjänst; samt

att ordföranden och ledamöterna af öfverstyrelsen må vid resor i tjänsteärenden åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt samma grunder, som gälla för censorer i mogenhetsexamen;

dels ock, under förutsättning af bifall till förslaget om inrättande af en öfverstyrelse för de allmänna läroverken, ur aflöniugsstaten för ecklesiastikdepartementets afdelning af Kungl. Majrts kansli utesluta lön och tjänstgöringspenningar åt en byråchef, tillhopa 6,400 kronor, samt i stället å ordinarie stat uppföra ett anslag å 500 kronor till arfvode åt den kanslisekreterare, som af Kungl. Maj:t förordnas att på eget ansvar till föredragning bereda vissa ärenden, som skola föreläggas Riksdagen;

vid bifall hvartill ordinarie anslaget till ecklesiastikdepartementets afdelning af Kungl. Maj:ts kansli, nu 86,500 kronor, kommer att minskas med 5,900 kronor eller till 80,600 kronor;

V) angående terminsafgifter till statsverket:

att medgifva:

att lärjungarna i de af staten helt och hållet bekostade klasserna af de allmänna läroverken skola, förutom nu utgående afgifter, från och med vårterminen 1905, hvar för sig, terminligen till statsverket erlägga, i de fem lägre klasserna och i den blifvande realskolan 20 kronor samt i de fyra högre årsklasserna och i det blifvande gymnasiet 30 kronor; samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att befrielse från eller nedsättning i dessa afgifter skall enligt de närmare föreskrifter, som af Kungl. Magt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af departementschefen till statsrådsprotokollet angifna grunder utfärdas, för hvarje läroverk bestämmas af en uppskattningsnämnd, bestående af fem ledamöter, nämligen läroverkets rektor såsom ordförande, ett af öfverståthållareämbetet eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnadt kronooinbud, klassföreståndaren i den klass eller afdelning, som frågan i hvarje särskildt fall gäller, samt två ledamöter, utsedda, i Stockholm af stadsfullmäktige och å öfriga orter en af kommunalstyrelsen och en af vederbörande landsting;

VI) angående löne- och pensionsreglering för lärarepersonalen:

att medgifva:

att för ordinarie lärare vid de allmänna läroverken må bestämmas följande löneförmåner att gälla från och med år 1905:

för adjunkter: fem lönegrader å 1) 2,000 kronor, 2) 2,350 kronor, 3) 2,700 kronor, 4) 3,050 kronor, 5) 3,400 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,000, 1,150, 1,300, 1,450 och 1,600 kronor;

för lektorer: fem lönegrader å 1) 2,600 kronor, 2) 2,950 kronor,

3) 3,300 kronor, 4) 3,650 kronor, 5) 4,000 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,400, 1,550, 1,700, 1,850 och 2,000 kronor;

för rektorer: a) vid realskola två lönegrader å 1) 3,400 kronor, 2) 3,900 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 1,600 kronor; b) vid högre allmänt läroverk två lönegrader å 1) 4,000 kronor, 2) 4,500 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 2,000 kronor; hvarförutom rektor skall af vederbörande kommun åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för teckning slär are: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 700 kronor,

2) 800 kronor, 3) 900 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor, 4) 2,000 kronor;

för gymnastiklärare: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 700kronor, 2) 800 kronor, 3) 900 kronor; b) vid högre allmänt läroverk

fyra lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor,

4) 2,000 kronor;

för musiklärare: a) vid realskolor tre lönegrader å 1) 550 kronor, 2) 650 kronor, 3) 750 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,100 kronor, 2) 1,300 kronor, 3) 1,500 kronor, 4) 1,700 kronor;

att teckningslärare skall vara skyldig att för den fastställda lönen

tjänstgöra vid realskola 8 timmar och vid högre allmänt läroverk 15 tim-

6 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 50.

mar i veckan, samt att musiklärare skall vara skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola 6 timmar och vid högre allmänt läroverk 12 timmar i veckan, men att ytterligare tjänstgöring må kunna åläggas tecknings- och musiklärare mot en årlig ersättning för hvarje veckotimme af 80 kronor i första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och, vid högre allmänt läroverk, 125 kronor i fjärde lönegraden, dock under iakttagande däraf, att ersättning för extra tjänstgöring ej må utgå för högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola, 17 till teckningslärare vid högre allmänt läroverk och 3 till musiklärare;

att gymnastiklärare, som fått sig ålagd en mera ansträngande eller omfattande tjänstgöring, må åtnjuta skäligt tilläggsarfvode till det belopp, som med hänsyn till omständigheterna i hvarje särskildt fall af Kungl. Maj:t bestämmes;

att öfningslärare skall vid tjänstledighet på grund af sjukdom äga uppbära tre fjärdedelar af de löneförmåner, som han skulle hafva uppburit, om han själf bestridt sin tjänst;

att tjänstgöringspenningar skola för alla lärare, rektorerna undantagna, beräknas utgå för läsår med 38 läsveckor; att de i rektorernas aflöning ingående tjänstgöringspenningar skola beräknas utgå efter kalenderår, men till olika belopp för lästiden och för ferierna efter särskilda bestämmelser, som af Kungl. Maj:t fastställas; samt att tjänstgöringspenningar icke få af tjänstens innehafvare uppbäras under det han åtnjuter full tjänstledighet, utom i det fall att tjänstledigheten beviljats på grund af offentligt uppdrag, dock att, då rektor eller lektor, som är domkapitelsledamot, endast åtnjuter ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å tjänstgöringspenningarna icke må ske;

att för adjunkt, lektor, teckningslärare, gymnastiklärare eller musiklärare uppflyttning från lägre till högre lönegrad må äga rum efter förloppet af fem kalenderår, därest han med nit och skicklighet tjänstgjort mera än fyra femtedelar af den under denna tid infallande tjänstgöringstiden, samt att rektor må vinna uppflyttning från första till andra lönegraden efter förloppet af tio kalenderår, därest han med nit och skicklighet tjänstgjort såsom rektor mera än fyra femtedelar af samma tid, med iakttagande härvid, att rektor vid högre allmänt läroverk endast må räkna sig till godo den tid, han såsom rektor vid sådant läroverk tjänstgjort, att lektor må tillgodoräkna sig jämväl den tid efter 1904 års utgång, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort såsom ordinarie adjunkt, samt att öfningslärare vid öfvergång till realskola må tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom ordinarie lärare vid lägre läroverk;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o f)0.

att lärare, som efter 1904 års utgång vinner befordran till ordinarie tjänst, må för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid utöfver fem år, han efter afläggande af de för tjänsten föreskrifna kunskapsprof och genomgående af praktisk utbildningskurs, där sådan för behörighet till tjänsten är föreskrifven, med nit och skicklighet efter 1904 års utgång tjänstgjort såsom extra ordinarie lärare vid allmänt läroverk med enahanda tjänstgöringsskyldighet, som åligger motsvarande ordinarie lärare, med iakttagande härvid, att, då fråga är om lektor, honom må tillgodoräknas den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort såsom extra ordinarie lärare, oafsedt inom hvilket stadium af läroverket denna tjänstgöring ägt rum;

att genom bestämmelserna i nästföregående två moment ingen ändring göres i fråga om det antal lönetursår, som lärare på grund af nu gällande bestämmelser intjänat vid utgången af år 1904, dock att öfningslärare vid öfvergång till realskola må tillgodoräkna sig den tid före 1904 års utgång, han efter vunnen kompetens tjänstgjort såsom vikarierande lärare vid lägre läroverk, med undantag af de två första åren af hans så beskaffade verksamhet;

att nu gällande bestämmelser angående rätt för docenter vid universiteten, lärare vid enskilda läroverk, lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid högre lärarinneseminariet och lärare vid folkskoleseminarierna att, efter vunnen befordran vid de allmänna läroverken, räkna sig föregående tjänstgöring till godo för uppflyttning i högre lönegrad må ändras i öfverensstämmelse med nyss angifna grunder beträffande tjänstgöring såsom extra ordinarie lärare;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt denna lönereglering kommer lärare till del, skall gälla såsom villkor, att den genom nådiga cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade skyldighet för vissa lärare att, i händelse de genom inträffade förändringar skulle finnas umbärliga vid det läroverk, där de äro anställda, inträda i tjänstgöring vid annat läroverk skall åligga vid högre läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna samt vid realskola de två yngsta adjunkterna, allt efter senaste fullmakts datum, dock att ordinarie lärare, som genom vederbörande myndighets beslut förflyttas till en icke högre aflönad plats vid annat läroverk, må vara berättigad att af statsverket erhålla skälig flyttningshjälp till det belopp, Kungl. Maj:t för hvarje särskildt fall bestämmer;

att lärare, som varder utnämnd till tjänst, med hvilken rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vara underkastad den minskning i aflöning från statsverket, som Kungl. Maj:t kan finna lämpligt besluta, till

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ett belopp icke öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning sig belöpa;

att för ordinarie ämneslärarinnor vid statens samskolor må bestämmas följande löneförmåner:

för första lärarinna: två lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,900 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 600 kronor;

för lärarinna: två lönegrader å 1) 1,000 kronor, 2) 1,500 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 500 kronor;

att för nämnda lärarinnor må i fråga om lönetursberäkning och uppflyttning i högre lönegrad, tjänstgöringspenningars uppbärande samt skyldighet att vara underkastad förflyttning stadgas samma villkor som för adjunkter vid de allmänna läroverken;

att för extra ordinarie ämneslärare och ämneslärarinnor vid de allmänna läroverken må fastställas följande arfvoden att utgå från och med år 1905:

för extra ordinarie lärare, hvilken aflagt sådan akademisk examen, som medför rätt att söka lärarebefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått profårskurs, ett årligt arfvode af 2,000 kronor;

för extra ordinarie lärare, som icke fullgjort de i nästföregående moment stadgade villkor, ett årligt arfvode af 1,800 kronor;

för extra ordinarie lärarinna, som aflagt godkänd afgångsexamen från högre lärarinneseminariet eller fullgjort hvad beträffande examen och profårskurs för behörighet till ämneslärarebefattning vid de allmänna läroverken är stadgadt, ett årligt arfvode af 1,400 kronor;

för extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort de i nästföregående moment stadgade villkor, ett årligt arfvode af 1,200 kronor;

för lärarinna, som förordnas att upprätthålla första lärarinnas åligganden, ett årligt tilläggsarfvode af 300 kronor;

att för timlärarinna i kvinnligt handarbete må fastställas ett arfvode af 1 krona 50 öre i timmen;

att ordinarie lärare eller lärarinna vid allmänt läroverk, som ingår på den nya lönestaten eller som utnämnes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hafva rättighet och skyldighet att, ämneslärarinna vid uppnådda 55 lefnadsår och 25 tjänstår, gymnastiklärare vid uppnådda 60 lefnadsår och 30 tjänstår samt annan lärare vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår, med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att pensionsbeloppet skall utgöra för ordinarie ämneslärare eller ämneslärarinna oafkortad lön, men för ordinarie öfningslärare tre fjärdedelar af de löneförmåner, han under de tio sista åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock att pensionsbeloppet för öfningslärare icke i något fall må öfverstiga 3,000 kronor;

att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare för pensions erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande, skall vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom rektor oafkortad; samt

att ordinarie lärare eller lärarinna skall vara skyldig att vid inträde å den nya lönestaten underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade;

VII) angående de allmänna läroverkens stat:

att af de för fyllande af den af departementschefen till statsrådsprotokollet framlagda normalstaten erforderliga läraretjänsterna på ordinarie stat bevilja anslag till 8 lektors- och 26 adjunktsbefattningar, att på de olika läroverken fördelas i enlighet me<j de af departementschefen angifna grunder;

att öka anslaget till arfvoden åt bibliotekarier med 1,000 kronor eller från 7,000 kronor till 8,000 kronor;

att öka anslaget till arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre läroverken samt vid vissa femklassiga läroverk med 3,000 kronor eller från 12,000 kronor till 15,000 kronor;

att öka anslaget till arfvoden åt skolläkare vid de allmänna läroverken med 600 kronor eller från 7,900 kronor till 8,500 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition för målskjutning m. m. med 9,000 kronor eller från 64,000 kronor till 73,000 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken med 17,000 kronor eller från 40,000 kronor till 57,000 kronor; ^

att öka anslaget till extra arfvoden åt musiklärare med 3,000 kronor eller från 1,500 kronor till 4,500 kronor;

att öka anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk med 4,000 kronor eller från 6,000 kronor till 10,000 kronor;

att öka anslaget till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, där profårskurs är anordnad, med 2,000 kronor eller från 4,000 kronor till 6,000 kronor;

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft.

10 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att till en öfverstyrelse för de allmänna läroverken på ordinarie stat bevilja ett anslag å 22,000 kronor;

att dels på grund häraf, dels för genomförande af lönereglering för lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken enligt de af departementschefen till statsrådsprotokollet närmare angifna grunder, dels ock under förutsättning af bifall till nådiga propositionen den 11 december 1903 angående upphörande af Öfver Selö pastorats prebendeegenskap höja reservationsanslaget till de allmänna läroverken med ett belopp af 1,596,788 kronor eller från 3,344,761 kronor till 4,941,549 kronor;

att till främjande af slöjdundervisningen vid de allmänna läroverken på ordinarie stat bevilja ett förslagsanslag med titel: »Undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken» å 10,000 kronor, att användas sålunda, att vid läroverk, som visat sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning, årligen må utgå för hvarje slöjdafdelning af femton lärjungar vid realskola för gossar 150 kronor och vid samskola 100 kronor;

att för tillfällig löneförbättring åt lärare vid allmänna läroverk och pedagogier, som enligt förslaget skola ombildas till samskolor eller indragas, på extra stat för år 1905 bevilja ett anslag af 103,700 kronor; samt

att till arfvoden åt extra och vikarierande lärare vid de allmänna läroverken på extra stat för år 1905 bevilja ett anslag af 150,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Carl von Frusen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

1 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrätt å Stockholms slott den 31 december 1903.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin.

3:o.

Departementschefen, statsrådet von Friesen, anmälde i underdånighet: l:o) Riksdagens i skrifvelse den 6 maj 1899 hos Kungl. Maj:t gjorda framställning om utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern önskade sluta sin skolgång, samt de ändringar i läroverkens organisation, som därmed stode i samband;

2:o) en af ordinarie lärare vid de allmänna läroverken den 4 januari 1899 ingifven underdånig petition angående framställning till Riksdagen Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 3

Ang. ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda lärare.

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Läroverks-

reformens

väsentliga

innebörd.

om förbättring i deras aflöningsförmåner och en af extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ställd, den 1 oktober 1898 dagtecknad skrifvelse angående önskvärdheten af att de ordinarie lärarebefattningarna vid de allmänna läroverken till antalet ökades;

3:o) den genom nådigt beslut den 26 maj 1899 för afgifvande, efter erforderlig utredning, af yttrande och förslag i förberörda hänseenden tillsatta kommittés den 8 december 1902 aflåtna underdåniga betänkande;

4:o) åtskilliga de allmänna läroverken angående underdåniga framställningar, hvilka öfverlämnats till nämnda kommitté, äfvensom de med anledning af nämnda kommittébetänkande afgifna underdåniga utlåtanden jämte åtskilliga af enskilda personer ingifna underdåniga petitioner och till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ställda skrivelser i hithörande frågor, öfver hvilka utlåtanden, petitioner och skrivelser en sammanfattning blifvit utarbetad och till trycket befordrad.

Härefter yttrade departementschefen:

»Beträffande en tidsenlig lösning af den både från kulturell och social synpunkt viktiga läroverksfrågan föreligger nu en omfattande och, såsom mig synes, förtjänstfull utredning. Denna kan i de afseenden, i fråga om hvilka Riksdagens medverkan synes böra påkallas, lämpligen sammanfattas under följande allmänna synpunkter:

1. Hufvudgrunderna för den föreslagna organisationen.

2. Ombildning och indragning af läroverk.

3. Läsårets längd och lärotidens fördelning.

4. öfverstyrelse för de allmänna läroverken.

5. Terminsafgifter till statsverket.

6. Löne- och pensionsreglering för lärarepersonalen.

7. Ny stat för de allmänna läroverken.

I fråga om hvar och en af dessa synpunkter anhåller jag nu att inför Eders Kungl. Maj:t få föreslå de framställningar till Riksdagen, som synas mig erforderliga.

Hufvudgrunderna för den föreslagna organisationen.

De allmänna läroverken ha länge lidit af svårigheten att inom samma organisation kunna tillgodose tvenne olikartade bildningsbehof, nämligen dels grundläggande af vetenskapliga insikter hos lärjungar, som fullständigt genomgå läroverket för att sedan fortsätta sina studier vid universitet

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

eller högre tillämpningsskola, dels ock meddelande af allmän medborgerlig bildning, utöfver hvad i folkskolan inhämtas, åt lärjungar, som efter några års vistelse vid läroverket öfvergå till vissa fackskolor eller omedelbart träda ut i det praktiska lifvet.

Af de båda bildningsmål, som sålunda blifvit de allmänna läroverken förelagda, har det förra, som stödes af gammal häfd, blifvit så starkt gynnade att det trängt det senare, vida yngre och metodiskt svagare utvecklade, åt sidan. Mogenlietspröfningen har såsom läroverkets enda egentliga slutmål i hög grad tryckt sin prägel på undervisningen äfven på det lägre stadiet. Lärarnas intresse har genom omständigheternas makt alltid måst i främsta rummet ägnas åt den undervisning, som är afsedd för de lärjungar, hvilka fortsätta på det högre stadiet, ehuru dessa endast utgöra ett mindretal. Statistiken visar nämligen, att omkring tre fjärdedelar af lärjungarna aldrig nå fram till mogenhetspröfningen utan dessförinnan strömma ut ur läroverket, där de endast inhämtat brottstycken af en bildning, som för öfrigt är afsedd för helt andra ändamål. Och denna tidigare afgång från läroverken, hvilken till väsentlig del är en följd af vår tids ekonomiska utveckling, som för en mängd beställningar inom handelns, samfärdselns och yrkenas vidsträckta områden i ständigt ökadt mått kräfver tidigt utbildad intelligent arbetskraft, är så betydande, att den mera, än hittills varit fallet, måste beaktas vid undervisningsplanens uppgörande.

Kärnpunkten i våra dagars kraf på en tidsenlig läroverksreforin har därför blifvit, att läroverken skola så inrättas, att de kunna bli till afsevärdt gagn äfven för det stora flertalet af sina före mogenhetsexamen afgående lärjungar genom att på ett bättre och verksammare sätt än hittills främja den medborgerliga bildningen. Denna måste göras oberoende af de lärda studierna och tidigare än de få sin egen själfständiga afslutning.

Utväg härtill sökte man, såsom af läroverkskommittén framhållits, Tidigare reunder ett tidigare skede hos oss, liksom ännu i Tyskland, bereda genom ett särskildt slag af skolor, afsedda för det praktiska lifvets behof. De i sådant syfte enligt 1820 års skolordning upprättade apologistskolorna, hvilka i två eller derå klasser löpte jämsides med lärdomsskolan, befunnos emellertid föga lämpliga, hufvudsakligen emedan man ansåg lärjungarnas skarpa särskiljande i olika skolor leda till kastanda och dåligt medborgarsinne. Försöket hos oss med särskilda läroverk för särskilda ändamål öfvergafs också inom kort. Reformvännerna yrkade i stället på en gemensam, för alla lärjungar grundläggande skola för medborgerlig bildning, och man hoppades på verkningar i sådan riktning af 1849 års kungl. cirkulär, hvarigenom apologist- och trivialskolan samt gymnasiet

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50

sammanslogos till en enda läroanstalt, då kallad elementarläroverket, sedermera allmänna läroverket.

I den läroverksorganisation, hvars plan genom nämnda cirkulär i allmänna drag utkastades, och som genom 1859 års stadga erhöll fast form, sökte man tillgodose behofvet af medborgerlig bildning genom upprättande af en särskild bildningslinje inom läroverket för lärjungar, som ej läste klassiska språk, hvilken linje sedan fått namn af reallinjen. Men äfven om den nya linjen såsom förberedande till högre tekniska studier kunde sägas motsvara ett verkligt tidskraf, så lyckades den ej förverkliga förhoppningarna om att i dess lägre klasser skulle kunna meddelas ett för det praktiska lifvets behof lämpadt mått af allmänbildning. Med studentexamen som slutmål utvecklades reallinjen efter hand till en lärd och i sin riktning lika vetenskaplig linje som latinlinjen, hvilken senare dock såsom äldre och medförande större kompetens länge nog fortfor att draga till sig de för studier bäst anlagda lärjungarna. Då de båda linjerna åtskildes från och med tredje klassen eller, sedan första klassen år 1869 indragits, redan från och med den andra, kunde med en sådan organisation föga göras för att åstadkomma en gemensam grundläggande skola för alla läroverkets lärjungar. Och äfven sedan genom 1873 års läroverksreform, hvilken för sin tid måste betraktas som ett viktigt framsteg, latinets inträde framskjutits till fjärde klassen och samläsningen mellan alla läroverkets lärjungar alltså utsträckts till tre klasser, visade sig snart, att det gemensamma stadiet var alltför knappt tillmätt för att kunna motsvara tidens kraf på en förbättrad medborgerlig bildning. De i samband med sistnämnda reform införda och genom 1878 års stadga fastställda afslutningskurserna i tredje och femte klasserna befunnos ej heller praktiska, .och den förra har numera såsom olämplig nästan alldeles uppgifvits.

Under sådana förhållanden framträdde redan i början af 1880-talet med ökad kraft såväl inom Riksdagen som utom densamma krafvet på längre samläsning mellan de båda bildningslinjerna. Man förordade en enhetsskola på hela det lägre stadiet såsom den rätta lösningen af organisationsfrågan och ville i sådant syfte ombilda de fem lägre klasserna af läroverket till en gemensamhetsskola, afsedd att på en gång meddela en afslutad kurs i medborgerlig bildning utöfver folkskolans och att tillika tjäna som grundval för vetenskaplig förbildning. En sådan anordning förutsatte emellertid med nödvändighet latinstudiets uppskjutande till nedre sjätte klassen, hvilken fråga också, som bekant, under de båda senaste årtiondena utgjort en hufvudpunkt på reformvännernas program. Härigenom uppkallades ett starkt motstånd från den klassiska bildningens

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 50.

målsman, och flera förslag framställdes att på andra vägar, väsentligen efter tyska föredömen, söka tillfredsställa det alltmer trängande behofvet af en vid konfirmationsåldern afslutad medborgerlig bildningskurs. Särskilt yrkades från flera håll på de s. k. småläroverkens ombildning till praktiska skolor, lämpade efter olika orters behof; hit kunna räknas 1882—84 års läroverkskommittés förslag om kommunalskolor, Eders Kungl. Maj:ts proposition vid 1887 års riksdag om inrättande af en ny s. k. praktisk linje vid de allmänna läroverken, de nådiga propositionerna vid 1892 och 1893 års riksdagar angående de lägre läroverkens ombildning till delvis af kommunerna underhållna gossläroverk eller samskolor med tre eller fyra ämneslärare. Alla dessa förslag hade dock det gemensamma felet, att de lämnade den hufvudstomme af undervisningen, som representeras af de lärda linjerna vid de fullständiga och femklassiga allmänna läroverken, oberörd för att genom åtgärder vid sidan däraf — genom särskilda mindre läroverk eller genom en ny praktisk linje — tillgodose den medborgerliga bildningens kraf. Förslagen kunde ej leda till frågans lösning, emedan de samtliga underskattade betydelsen och styrkan af nämnda tidskraf, hvilket ej vidare lät sig afvisa genom partiella, endast vissa orter och vissa läroverk omfattande åtgärder.

Motståndet mot latinets uppflyttning, åtminstone vid flertalet af de allmänna läroverken, aftog emellertid i styrka, sedan man alltmer kommit till insikt därom, att det nya mål, som efter latintemats borttagande ur mogenhetspröfningen år 1895 blifvit satt för skolstudierna i detta ämne, och den omläggning af själfva undervisningsmetoden, som däraf måste bli en följd, möjliggjorde ämnets inträdande på ett senare stadium. Man började mera allmänt förlika sig med tanken på latinets uppflyttning såsom framställd, icke af afvoghet mot latinstudiet, utan såsom en oundgänglig förutsättning för att nå ett annat, af våra dagars starka praktiska hänsyn påkalladt mål, nämligen en tidigare afslutad kurs i medborgerlig bildning. Vid riksdagen 1896 framhölls detta i flera motioner, som visserligen alla afslogos, men som genom däraf framkallade utskottsutlåtanden och öfverläggningar i kamrarna bidrogo att utbilda en stark allmän mening om lämpligheten af en enhetsskola med själfständig afsilning, så inrättad, att den omfattade fem för alla läroverkets lärjungar gemensamma klasser jämte en med nedre sjätte klassen parallell, för de på detta stadium afgående lärjungarna afsedd och med examen afslutad klass. Detta program, ytterligare utfördt genom framhållande af betydelsen af en afgångsexamen på mellanstadiet och däraf föranledda organisatoriska ändringars vidtagande vid alla högre och femklassiga läroverk, bragtes vid riksdagen 1899 genom motioner, väckta i båda kamrarna, åter å bane,

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

vann Riksdagens bifall och upptogs i den skrifvelse, som Riksdagen samma år i ämnet aflat och som legat till grund för den senaste läroverkskommitténs arbeten.

Riksdagens I nämnda skrifvelse den 6 maj 1899 har Riksdagen anfört, hurusom

S 189986 den förändring i organisationen af rikets allmänna läroverk, som enligt Riksdagens uppfattning vore af behofvet påkallad, borde gå i den riktning, att de båda syften, för hvilka det måste vara läroverkens uppgift att arbeta, nämligen att meddela allmän medborgerlig bildning och att lägga grund till fortsatta vetenskapliga studier, borde träda i någon mån i sär inom läroverket. Detta borde kunna åstadkommas därigenom, att dels en särskild afslutningskurs jämte en därmed förbunden, af viss kompetens åtföljd afgångsexamen anordnades för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern slutade sin skolgång, dels ock vid slutet af femte klassen en delning skedde af de fullständiga läroverkens hittillsvarande nioåriga kurs i två afdelningar, en lägre och en högre, den ena byggd på den andra, motsvarande de före år 1849 existerande skolformerna gymnasium och skola.

Genom en sådan anordning syntes betydande fördelar kunna beredas både dem, som ämnade genomgå läroverket i dess helhet, och dem, hvilka af en eller annan anledning tidigare lämnade studierna. De senare finge tillfälle att inhämta en kurs, som utgjorde ett mera afslutadt helt och som vore för dem af mera omedelbart gagn för inträdet på de praktiska banor, åt hvilka de ämnade ägna sig, och de besparades frestelsen att för genomgående af läroverkets öfverstå klasser spilla en dyrbar tid, som skulle kunnat bättre användas till förberedelse för det blifvande kallet. För dem åter, som genomginge läroverket i dess helhet, skulle vinsten blifva den, att arbetet i de öfverstå klasserna, sedan dessa blifvit befriade från en del för teoretiska studier mindre väl skickade ynglingar, skulle kunna bedrifvas med vida större intensitet och därmed en fastare grund läggas för fortsatta studier samt större mogenhet förvärfvas för öfvergången till universitetet. Detta sistnämnda syfte skulle utan tvifvel också främjas, därest metoden för undervisningen i den högre afdelningen blefve i någon mån en annan än i den lägre, så att man lämnade lärjungarna något större frihet i deras studier och något mera sökte öfva dem i själfverksamhet, hvarjämte borde tagas i öfvervägande, huruvida icke mogenhetsexamen skulle kunna delas på det sätt, att två eller flera ämnen finge afslutas tidigare.

Hvad den ifrågasatta afgångsexamen beträffade, syntes det vara i alla hänseenden lämpligast, att densamma förlädes till en klass, parallell med nedre sjätte klassen. Statistiken visade otvetydigt, att vid genomgången af nämnda klass det allra största antalet af läroverkens lärjungar slutat sin nattvardsläsning samt att det vida öfvervägande flertalet af

7 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

läroverkens lärjungar, eller öfver 80 procent, i nedre sjätte klassen vid höstterminens slut nätt en ålder af 14, 15 eller 16 år. På ifrågavarande stadium vore alltså för de dosta lärjungar den lämpliga tidpunkten kommen för inträde i det praktiska lifvet eller i de förskolor, som förberedde därtill. Vidare skulle efter genomgången af femte klassen kurserna i dera ämnen lättare kunna ordnas så, att en viss afslutning ernåddes, hvarjämte slutligen det afgörande valet i fråga om en ynglings lefnadsriktning då säkrare kunde träffas. Den farhåga, som uttalats, att den nya afslutningsklassen skulle oförmånligt återverka på hela nederskolan i så måtto, att efter dess upprättande undervisningen i de fem lägre klasserna skulle komma att ensidigt bedrifvas i riktning af att utgöra en förberedelse för det praktiska lifvets värf och grundläggningen för de vetenskapliga studierna därigenom varda försummad, funne Riksdagen icke vara befogad, utan ansåge fastmer, att undervisningen på det lägre stadiet både kunde och borde ordnas så, att den gagnade såväl dem, som skulle ägna sig åt fortsatta studier, som dem, hvilka ämnade utgå i det praktiska lifvet.

Skulle emellertid den sålunda ifrågasatta afslutningsklassen varda till verklig nytta såväl för läroverken som för lärjungarna, borde den upprättas vid samtliga fullständiga och femklassiga läroverk samt åtföljas af en examen, medförande kompetens för vissa praktiska banor, något som därför vid dess upprättande borde stadgas. Efter att i ämnet ha inhämtat upplysningar från vissa administrativa myndigheter, hvilka vid anställande af åtskilliga under dem lydande tjänstinnehafvare kunde väntas draga nytta af ifrågavarande examen, och med den erfarenhet för ögonen, som i våra grannländer, Norge och Danmark, vunnits angående en dylik, till läroverkets mellanstadium förlagd afgångsexamen, tvekade Riksdagen icke att såsom sin mening uttala, att inrättandet af en afgångsexamen, ungefär sådan som den föreslagna, borde uppställas såsom ett af de viktigaste målen vid läroverkens omorganisation. Att denna afgångsexamen, till undvikande af ungdomens öfveransträngning och för att ej omintetgöra frukterna af studierna i afslutningsklassen, ej borde göras alltför rigorös utan tvärtom noga lämpas efter ifrågavarande åldersstadiums förmåga, behöfde knappast särskildt framhållas. Men då examen skulle åtföljas af kompetens i olika riktningar, vore naturligen af nöden, att den ställdes under offentlig kontroll och enhetlig ledning. För att åt densamma inför allmänheten måtte tilläggas vederbörlig vikt och anseende, borde den vidare äga rum under något högtidligare former än en vanlig årsexamen och öfver densamma fullständigt afgångsbetyg enligt fastställdt formulär meddelas. De former, under hvilka denna examen borde affäggas,

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

liksom omfattningen af den kompetens, som borde åtfölja dess afläggande, öfverlämnades åt en kommande utredning att föreslå.

Af de ändringar i läroverksorganisationen, som borde ställas i samband med den nya afslutningsklassens och afgångsexamens inrättande, ville Riksdagen särskild! framhålla, att den gamla indelningen af läroverket i två för olika åldrar och olika uppgifter afsedda stadier, skola och gymnasium, borde återupplifvas, dock under iakttagande däraf, att dessa hädanefter liksom hittills kunde stå under gemensam ledning och begagna gemensamt läroverkshus. Genom en sådan anordning skulle möjlighet öppnas att vida mer än hittills inrätta metod och kursfördelning efter de olika åldersstadiernas behof. På det högre stadiet borde valfrihet, särskildt i fråga om språken, kunna införas i större omfång än nu, på det att gymnasiet, såsom förr varit fallet, måtte kunna uppfostra till börjande själfständiga studier och sålunda åter blifva ett mellanled mellan ned erskolan och universitetet. Vidare uttalade Riksdagen såsom önskvärdt, att vid den förestående omarbetningen af undervisningsplanen det nationella undervisningselementet måtte förstärkas, hvilket icke minst borde ske genom att inom afslutningsklassen och på gymnasialstadiet tillräcklig tid tillmättes åt modersmålet och historien. Slutligen borde ock början af undervisningen i latin framflyttas till nedre sjätte klassen.

För den sistnämnda anordningen syntes i främsta rummet tala den förmån, som skulle ligga däri, att man finge en enhetlig nederskola, och däri, att man kunde för lärjungarna och deras målsmän framflytta valet af studieriktning till en tid, då anlagen trädde mera tydligt fram. En annan förmån skulle vara den, att de främmande språken på skolans mellanstadium icke skulle inträda så tätt på hvarandra, som nu är fallet. Äfven skulle genom latinundervisningens framskjutande till sjätte klassen medel kunna erhållas till inrättande af den nya afslutningsklassen. Beträffande latinstudiets betydelse i våra dagar hade för öfrigt, såsom det syntes Riksdagen, icke utan skäl blifvit anfördt, att detsamma numera icke kunde, förutom i några få undantagsfall, afse latinets användande i tal och skrift, utan endast att kunna tillgodogöra sig innehållet hos latinska författare. Det hade då satts i fråga, om icke för vinnande af den del af detta mål, som kunde och borde tillkomma allmänna läroverken, en fyraårig kurs vore tillräcklig, särskildt om hänsyn toges därtill, att genom den föreslagna afgångsexamen vid konfirmationsåldern med åtföljande kompetens ett stort antal för gymnasialstudier mindre lämpliga lärjungar utan tvifvel skulle dragas ifrån sådana studier och alltså latinklasserna erhålla ett bättre urval af lärjungar. En viktig omständighet att beakta hade äfven ansetts vara, att med den utveckling i språkligt hänseende, lärjungen på

9 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gymnasialstadiet vunnit, latinet tiar skulle kunna läsas på ett helt annat och mera fruktbärande sätt än på ett lägre stadium. Emellertid både inom Riksdagen dels betänkligheter mot latinets uppflyttning till sjätte klassen uttalats och modifikationer i detta afseende satts i fråga, dels ock å andra sidan en bestämd åsikt om denna uppflyttnings lämplighet och nytta gjort sig gällande. Vid sådant förhållande hade Riksdagen ansett, att åt en blifvande utredning borde öfverlämnas att, föreslå bästa sättet för nämnda frågas lösning.

På grund af hvad sålunda anförts anhöll Riksdagen hos Eders Kungl.

Maj:t om utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern önskade sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation, som därmed stode i samband.

Redan i augusti 1898, eller året innan Riksdagens nyss relaterade Yttrande i skrifvelse afläts, hade emellertid dåvarande chefen för ecklesiastikdepar-frågcmWM tementet, med Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillkallat tre lärare vid de allmänna läroverken, Nils Höjer, Arvid Lindhagen och Sten Boije, för att verkställa utredning rörande vissa läroverksfrågor. Senare erhöllo dessa tillkallade sakkunnige i uppdrag att på grundval af den verkställda utredningen jämväl uppgöra förslag till förändrad undervisningsplan för de allmänna läroverken.

I sitt betänkande, som under titel »Yttrande i läroverksfrågan» afgafs den 20 juni 1899, förordade nämnda sakkunnige en allmän kursafslutning i nedre sjätte klassen med examen för samtliga lärjungar samt de sex nedre klassernas förvandling till en enhetsskola med allmän medborgerlig bildning som mål. Gymnasiet blefve med denna organisation treårigt med treårig latinkurs och utan utrymme för grekiskan. Men vid sidan af denna organisation såsom den normala skulle vid de tolf stiftsläroverken och ett högre läroverk i hufvudstaden dessutom finnas en »A-linje», som gåfve tillfälle att läsa latin i sex år, såsom nu, och grekiska i tre år. Frågan om första klassens indragning borde ställas på framtiden; om en indragning skulle ske, borde den ske successivt och ej förrän den nya organisationen blifvit pröfvad. I den nya nederskolan borde tillfälle beredas till studiet af alla tre de främmande lefvande språken, men endast ett, tyskan, borde vara obligatoriskt. Slöjd skulle där införas som obligatoriskt ämne för lärjungar, som icke läste mer än ett främmande språk. På gymnasiet borde valfrihet införas på det sätt, att åt lärjungen lämnades rätt att med målsmans begifvande välja bort ett eller högst två på timplanen uppförda ämnen, utan att han till ersättning finge sig ålagdt annat arbete i eller för skolan.

J3ih. till Riksd. Prof. 1004. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 4

10 Läroverks-

kommitténs

betänkande

1902.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 50.

Till hvad sakkunnige såsom motivering för sitt förslag anfört torde jag framdeles få tillfälle att återkomma.

Såväl Riksdagens förenämnda skrifvelse den 6 maj 1899 som bemälda sakkunniges yttrande i läroverksfrågan den 20 juni samma år öfverlämnades till den läroverkskommitté, som den 26 maj 1899 af Eders Kun°L Maj:t tillsattes för att afgifva yttrande och förslag dels i afseende å den af Riksdagen ifrågasatta afgångsexamen och de förändringar i läroverkens organisation, som därmed stode i samband, dels ock beträffande gjorda framställningar om förbättrade löneförmåner för läroverkslärarne in. m. Enligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref i ämnet skulle kommittén bestå af femton ledamöter, nämligen rektorn vid universitetet i Uppsala Th. M. Fries, ordförande, professorn vid universitetet i Lund Otto Ahnfelt, rektorn vid allmänna läroverket i Växjö H. Andersson, ledamoten af Andra kammaren, e. o. professorn vid universitetet i Uppsala S. J. Boöthius, ledamoten af Andra Kammaren, lektorn vid högre realläroverket i Göteboro- Ernst Carlson, adjunkten vid högre allmänna läroverket i Skara Harald Dahlgren, ledamoten af Andra Kammaren, lektorn vid högre allmänna läroverket i Malmö Rob. Darin, ledamoten af Första Kammaren, rektorn vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm C. von Friesen, lektorn vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm Nils Höjer, ledamoten af Första Kammaren, grefve Philip Klingspor, ledamoten af Andra Kammaren landtbrukaren Oscar Larsson i Mörtlösa, lektorn vid högre realläroverket i Stockholm Arvid Lindhagen, lektorn vid Nya elementarskolan P. E. Lindström, ledamoten af Andra Kammaren, kontraktsprosten Aug. Pettersson och rektorn vid allmänna läroverket i Enköping F. W. Amark, hvarjämte teckningsläraren J. P. Ekström, gymnastikläraren, majoren C. C. A. Silow och samskoleföreståndarinnan Gerda von Friesen förordnades att biträda kommittén såsom sakkunniga i vissa specialfrågor. Sedan på därom gjorda underdåniga ansökningar lektor Lindhagen i augusti 1901 och jag, efter att ha blifvit utnämnd till chef för ecklesiastikdepartementet, i augusti 1902 entledigats från uppdraget att vara ledamöter af kommittén, afgåfvo kommitténs öfriga ledamöter den 8 december 1902 sitt betänkande.

Kommittén, hvilken, enligt hvad dess betänkande ger vid handen, fattat som sin förnämsta uppgift att på ett fullt verksamt sätt söka främja den allmänna medborgerliga bildningen, nämligen för så vidt densamma går utöfver hvad som i folkskolan inhämtas, har efter omsorgsfull utredning funnit sig rörande läroverkens organisation böra, i anslutning till de i nämnda riksdagsskrivelse angifna grunder, föreslå:

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 50.

att de fem lägre klasserna af det allmänna läroverket järnte eu tilllagd sjätte klass organiseras som en sexklassig skola för barna- och öfvergångsåldern, kallad realskola och afsedd att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning;

att realskolans lärokurs afslutas med en under offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd a fg ån gs p r ö fn ing, benämnd realskolexamen;

att de fyra öfverstå årsklasserna af det högre allmänna läroverket organiseras som ett gymnasium, omfattande fyra årsklasser eller ringar och afsedt att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas;

att gymnasiets lärokurs afslutas med en nuvarande mogenhetspröfning motsvarande afgångsexamen, kallad studentexamen;

att realskolan och gymnasiet ställas i det förhållande till hvarandra, att gymnasiet utgör en öfverbyggnad på realskolans fem lägre klasser, så att lärjunge, som i vederbörlig ordning förklarats flyttad till realskolans sjätte klass, därigenom äfven är berättigad till inträde i gymnasiets första ring.

Angående de grunder, på hvilka kommittén byggt sitt organisationsförslag, tillåter jag mig anföra följande.

Realskolan.

Den af kommittén föreslagna sexklassiga realskolan kan framför allt sägas vara kännetecknad däraf,

att realskolan alltigenom är enhetligt anordnad; att latin icke förekommer bland skolans undervisningsämnen; att tvenne främmande lefvande språk, tyska och engelska, äro obligatoriska, medan ett tredje, franska, är frivilligt ämne i femte och sjätte klasserna;

att de nationella bildningselementen blifvit stärkta genom den ställning modersmålet samt fäderneslandets historia, geografi och statskunskap intaga i undervisningsplanen;

att undervisningen i det hela planlagts med noggrannare hänsyn till vår tids bildningsbehof och lärjungarnas allsidiga utveckling;

att undervisningen, särskildt i sjätte klassen, erhållit en mera praktisk syftning och afslutas med en examen;

att undervisningsplanen äfven lämpar sig för samskolor.

I afseende å de närmare detaljerna af den för realskolan föreslagna kurs- och timplanen för olika ämnen kan hänvisas till kommitténs betänkande, sid. 101 o. f., 177 o. f.

Realskolan vore enligt kommitténs förslag afsedd att öfvertaga den ena af allmänna läroverkens båda uppgifter, nämligen att utöfver hvad i

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

folkskolan inhämtas meddela medborgerlig bildning, lämpad för barna- och öfvergångsålderns fattningsförmåga. Och då realskolan skulle få sin särskilda slutklass och afgångsexamen, borde den kunna odeladt ägna sig åt sin uppgift och således med större framgång verka för densamma än motsvarande klasser af den nuvarande läroverksorganisationen, som lidit af öfverstadiets tryck och bristen på ett tidigare slutmål än mogenhetsexamen.

Men enär realskolans kursplan kunnat så anordnas, att dess begynnelse anslöte sig till folkskolans tredje årskurs1 och dess femte klass ledde öfver till gymnasiet, kunde realskolan med sin själfständiga ställning jämväl förena uppgiften att i nästan hela sin utsträckning utgöra ett mellanled mellan den för alla gemensamma grundläggande folkbildningen å den ena sidan och den högre, speciella fackbildningen å den andra. Enligt den föreslagna organisationen kunde en normalt begåfvad yngling, som ville tillägna sig högre fackbildning, efter att hafva följt undervisningen tre år i folkskolan, fem år i realskolan och fyra år å gymnasiet, vinna inträde vid universitet eller högre tillämpningsskola. Det afgörande valet af studieriktning behöfde dock icke göras förr än åtta af de nämnda skolåren blifvit tillryggalagda. De organisatoriska enheterna i vårt offentliga skolsystem: folkskola, realskola och gymnasium, vore sålunda ställda i organiskt samband med hvarandra. Men då folkskolan ofvanför nyssnämnda anslutningspunkt fortsatte vid sidan af realskolan och denna i sin ordning skulle fortgå ett år vid sidan af gymnasiet, behöfde ingendera af dessa skolformer genom sin anslutning till den närmast högre lida intrång i sitt eget, själfständiga mål.

Att den gemensamma undervisningen lämpligen kunde utsträckas till läroverkets fem lägre klasser och att dessa alltså kunde på en gång både tillgodose behofvet af allmänbildning för de tidigare afgående och utgöra underlag för gymnasiet, hade väsentligen sin grund däri, att de bägge bildningsarterna, den allmänt medborgerliga och den förberedande vetenskapliga, till innehåll och form numera väsentligen närmat sig hvarandra, hvadan den punkt, där skillnad i undervisningen måste äga rum, utan förfång för någondera kunde och därför äfven borde framflyttas. Det vore nämligen uppenbart, att äfven den lärjunge, som ämnade söka en vetenskaplig utbildning, borde i de för vår tids allmänbildning mera väsentliga kunskapsgrenarna ha den insikt, som för hvarje bildad sam-

1 Inträdesfordringarna till realskolans första klass skalle enligt kommitténs förslag, liksom för närvarande är fallet, i hufvudsak motsvara och i intet fall öfverstiga det kunskapsmått, som inhämtats under två årskurser i småskolan och en årskurs i den egentliga, fasta folkskolan, anordnad enligt normalplanens Litt. A, d. v. s. med fyra af särskild lärare eller lärarinna undervisade årsklasser.

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

hftllsmedlem ansåges erforderlig, liksom ock att han, så länge han vore barn, borde behandlas som barn och erhålla den för sin ålder bäst afpassade undervisningen. Enligt kommitténs mening skulle alltså den medborgerliga bildningskursen, om den anordnades med noggrann hänsyn till lärjungarnas utveckling, blifva både den bästa och lämpligaste grundvalen jämväl för gymnasialstudierna, hvadan de bägge syftena för det lägre stadiet i själfva verket sammanfölle till ett. Med hänsyn till valet af studieriktning och till förekommande af misstag därutinnan måste ock verka hälsosamt, att detta val uppskötes två år längre än nu, eller till en ålder, då lärjungen själf, hans målsman och hans lärare bättre fått lära känna arten af hans anlag, än hvad som efter endast tre klassers genomgående vore möjligt.

Om nu de fem lägre klasserna enhetligt anordnades, vore påtagligt, att en linjedelning i realskolans sjätte klass, som skulle bilda en slutpunkt för de vid konfirmationsåldern afgående lärjungarna, och där för öfrigt inga nva ämnen tillkomme, icke kunde ifrågasättas. Enligt kommitténs förslag blefve alltså realskolan till sin plan alltigenom enhetlig. De yrkanden, som i språkkoncentrationens intresse stundom framträdt, att det lägre stadiet skulle uppdelas i skilda språklinjer, exempelvis en tyskfransk och en tysk-engelsk, hade kommittén ej kunnat biträda. Ty hvad som vunnes genom latinets uppflyttning till sjätte klassen skulle därigenom gå förloradt, och den gamla linjedelningen å det lägre stadiet efterträdas af en ny. Ej heller hade kommittén kunnat ansluta sig till förslaget att med hänsyn till språken inrätta realskolorna olika alltefter olika orters behof. Våra dagars utvecklade kommunikationsväsen och befolkningens däraf framkallade större rörlighet hade väsentligen reducerat behöfligheten af en dylik åtgärd, som näppeligen kunde undgå att bli godtycklig och säkert i många fall skulle visa sig medföra olägenheter, särskildt då det gällde öfvergång från en realskola till en annan eller till ett å annan ort beläget gymnasium. Också syntes obenägenheten mot ett på principen om olika slags skolor byggdt system i vårt land vara så stor och så allmän, att därhän syftande förslag, hvad statsläroverken beträffade, icke torde ha utsikt att vinna afseende. Dessutom befarade kommittén, att därigenom kunde, åtminstone till en början, vållas oreda och förvirring med afseende å examens- och kompetensbestämmelser.

Då omfånget af den bildning, realskolan vore afsedd att bibringa, måste begränsas med hänsyn till lärjungarnas krafter och lärotidens längd, vore det nödvändigt att bland de kunskapsgrenar, som här kunde ifrågakomma, göra ett val från synpunkten af hvad som för vår tids allmänbildning vore mera väsentligt och mindre väsentligt. Vid företagen gransk-

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

ning af den för det lägre läroverksstadiet nu gällande undervisningsplanen hade kommittén funnit, att åtskilliga ämnen eller delar af ämnen kunde och borde utsöndras, såsom latinska och franska språken, det systematiska studiet af den tyska syntaxen, vissa delar af matematiken m. m. Latinet hade, såsom tillhörande specialstudiernas område, förlagts till gymnasiet, där det af dem, som hade behof däraf, borde kunna studeras på ett annat och i förhållande till det nedlagda arbetet mera fruktbärande sätt, än hittills varit fallet. Äfven franskans betydelse för vår tids kultur vore i aftagande, och då det befunnits nödvändigt att vidtaga åtgärder för undanröjande af den mycket öfverklagade språkträngsel, som nu rådde å mellanstadiet, kunde ifrågasättas att jåta detta språk helt och hållet utgå från realskolans undervisningsplan. Å andra sidan kunde emellertid icke förnekas, att bekantskap med franskan ännu ansåges äga betydelse i det bildade umgängeslifvet. En viss kunskap i franska vore ock nödvändig för utöfvandet af vissa yrken, för hvilka realskolan borde utgöra en lämplig förberedelse. Därför hade kommittén visserligen föreslagit, att franskan skulle utgå från realskolans normalplan, men å andra sidan sökt bereda de lärjungar, som så önskade, tillfälle att utom timplanen däri erhålla undervisning. Som frivilligt ämne kunde franskan ej utgöra en sådan ökning af arbetsbördan, som ifall den vore obligatorisk, och de lärjungar, som läste franska, skulle enligt kommitténs förslag kunna erhålla befrielse från teckningsundervisningen, om de så önskade.

Realskolan komme alltså att omfatta endast tvenne främmande språk såsom obligatoriska, nämligen tyska och engelska, eller just de språk, hvilka på grund af sin frändskap med vårt modersmål för lärjungarna vore lättast att inhämta och hvilka därjämte ur praktisk synpunkt vore de för oss ojämförligt viktigaste. Genom en sådan koncentration af språkundervisningen undanröjdes ett länge öfverklagadt missförhållande, hvadan denna åtgärd i och för sig borde vara ägnad att göra ifrågavarande studium mera fruktbärande, än hittills varit fallet. När härtill lades, att det lägre skolstadiet skulle utvidgas med en sjätte, för praktisk tillämpning särskildt afsedd klass och att tyskan såväl härigenom som till följd af de obligatoriska ämnenas minskade antal kunnat erhålla ett ökadt timtal, hade man all anledning till den förväntan, att därest därjämte kommitténs förslag rörande språkens metodiska behandling, äfvensom rörande främjandet af språklärarnas utbildning, vunne afseende, resultatet af det från praktisk synpunkt sedt. synnerligen viktiga språkstudiet skulle blifva väsentligen bättre än nu. I fråga om språkundervisningen hade väl inom kommittén, liksom ock i Yttrande i läroverksfrågan 1899 och i en af Sveriges allmänna folkskollärareförening till Eders Kung!. Maj:t ingifven petition, föreslagits,

Kitngl. MajUs Nåd. Proposition No 50.

att endast ett språk måtte blifva obligatoriskt i den ifrågasatta examen å mellanstadiet, och att i sammanhang härmed yrkats, att de lärjungar, hvilkas målsmän så önskade, skulle kunna befrias från undervisningen i det ena främmande språket. Kommittén hade emellertid icke kunnat biträda detta yrkande, enär en dylik åtgärd skulle vara ägnad att alltför mycket försvaga den medborgerliga bildning, som de allmänna läroverken, utöfver omfånget för folkskolans verksamhet, hade till uppgift att bibringa. Insikt och färdighet i främmande språk skattades af allmänheten synnerligen högt. Också hade hittills kännedom om tre språk ansetts erforderlig för dem, som å läroverkets mellanstadium slutade sin skolgång. Att i en handvändning göra det ifrågavarande skolstadiet enspråkigt kunde icke anses påkalladt vare sig af pedagogiska hänsyn eller nya kulturella förhållanden. Den ifrågasatta valfriheten i fråga om tyska och engelska komme ock i strid med kommitténs grundsats om realskolans enhetlighet.

I öfverensstämmelse med Riksdagens uttalade önskan, att de nationella bildningselementen måtte stärkas, hade kommittén särskilt under sista skolåret beredt ökad tid åt de ämnen, Indika i högre grad kunde anses ägnade att främja nämnda syfte, nämligen modersmålet, historia och geografi. Äfven med afseende på kursfördelningen hade åtskilliga ändringar vidtagits i syfte att göra undervisningen i dessa ämnen mera fruktbärande än hittills. Om de föreslagna åtgärderna komme till stånd, borde realskolan kunna bibringa sina lärjungar en afsevärd förmåga att använda modersmålet i tal och skrift, en genom läsning af våra förnämsta författare vunnen kunskap om den svenska litteraturen, en utförligare kännedom om vår nyaste historia och i samband därmed grunddragen af den svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen, äfvensom en närmare bekantskap med fäderneslandets natur- och befolkningsförhållanden. Att ett omhuldande af dessa viktiga moment i den medborgerliga bildningen borde blifva af betydelse för de ungas uppfattning af och kärlek till fosterlandet och den inhemska odlingen, behöfde ej närmare påvisas. I här berörda afseende hade våra grannländer längesedan föregått med efterföljansvärdt exempel.

Kommittén hade jämväl sträfvat att göra undervisningen mera än nu afpassad efter lärjungarnas mottaglighet. Bland åtgärder, som i detta syfte blifvit vidtagna, kunde särskild^ framhållas den redan omnämnda utsöndringen af mera abstrakta kunskapsmoment samt det fullständiga upphäfvandet af kursafslutningen i tredje klassen, hvarigenom undervisningen allt ifrån början kunde erhålla en lugnare, bredare och åskådligare läggning. Att sträfvandena i detta afseende äfven underlättats genom att realskolan gjorts sexårig, vore uppenbart. För att göra undervisnin-

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gen mera praktisk och på samma gång mera allsidigt bildande hade kommittén vidare beredt större utrymme åt kroppsöfningar, gifvit teckningen någon, om ock ringa, ökning i tid, framställt förslag i syfte att befordra omvårdnad af lärjungarnas handstil och den yttre skötseln af deras skriftliga arbeten, äfvensom föreslagit åtgärder till slöjdundervisningens främjande.

Realskolans kursplan hade fått en mera praktisk läggning, i den mening undervisningen vid de allmänna läroverken kunde bli praktisk utan att förlora sin allmänbildande karaktär, och särskildt gällde det om realskolans sjätte klass. Detta framginge vid en jämförelse mellan de lärostycke^ som föreslagits för nämnda klass och för första gymnasieringen (Betänkandet sid. 88). Så hade till exempel modersmålet i sjätte klassen större timtal och flere skrifningar, hvarjämte lärjungarna där erhölle öfning i uppsättande af skrivelser, såsom ansökningar, intyg m. m.; i de moderna språken hade sjätte klassen likaledes större timtal, grammatikstudiet vore mera begränsadt och större utrymme hade gifvits åt talöfningar och andra praktiska språköfningar; i historia, som erhållit fyra timmar mot tre å gymnasiet, lämnades en utförligare framställning af de senaste tidsskedena jämte grunddragen af den svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen, medan å gymnasiet kursen omfattade forntiden och medeltiden; sjätte klassens matematikkurs hade ombildats till en hufvudsakligen aritmetisk, på praktiska räkneuppgifter anlagd kurs, omfattande bland annat enklare bokföring o. s. v. Realskolans sjätte klass borde alltså i högre grad än nuvarande nedre sjätte klassen och den föreslagna första gymnasieringen bli ägnad att gifva lärjungarna för det praktiska lifvets behof mera omedelbart användbara kunskaper.

En viktig skillnad mellan realskolans sjätte klass och gymnasiets första ring vore vidare, att i nämnda klass, med hänsyn till förestående examen, i åtskilliga ämnen måste förekomma en del repetitioner, hvilka för gymnasiets lärjungar vore obehöfliga. Och i själfva verket hade sjätte klassens uppgift att afsluta en sedan flera år fortgående kurs och första ringens att grundlägga en högre kurs för flertalet ämnen föranledt en så olika kursfördelning, att denna för mer än hälften af antalet lästimmar i veckan gjorde samläsning mellan deras lärjungar omöjlig. Men äfven där samläsning kunde äga rum, hade kommittén ansett, att sådan endast i undantagsfall borde förekomma för att ej hindra hvardera afdelningens fria utveckling i och för dess särskilda ändamål. Däremot funnes intet hinder för att lärjungarna i latin- och realgymnasiets första ring i de flesta ämnen, då ringarnas elevantal sådant medgåfve, undervisades tillsammans.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

17 Beträffande realskolans anslutning till gymnasiet vore afsedt, att lärjungar, som efter att hafva genomgått femte klassen flyttats till den sjätte, utan särskild pröfning skulle äga rätt att inträda i gymnasiets första ring. I detta afseende blefve alltså realskolorna å orter, där intet gymnasium funnes, likställda med de nuvarande femklassiga läroverken. Men de hade framför dessa det viktiga företrädet, att lärjungar, som vid konfirmationsåldern ville gå ut i lifvet med en kortare skolkurs och kompetens för anställning i praktiska värf, hade tillfälle att i hemorten förvärfva en sådan. Detta komme utan tvifvel att för mången lärjunge innebära en kraftig och hälsosam maning att ej utan tillräcklig anledning söka tränga sig fram på den lärda banan, så mycket mer som han inom realskolan kunde vinna en för många ställningar i lifvet alldeles tillräcklig allmänbildning.

Men som det stundom torde inträffa, att en yngling, som aflagt realskolexamen, därefter finge håg för fortsatta studier, så hade för sådana fall vissa lättnader föreslagits. Han skulle nämligen ej blott äga att, om än med förlust af ett studieår, utan vidare intagas i första ringen af ett gymnasium, utan äfven att, om han vid nästföljande hösttermins början ville söka inträde i andra ringen, varda fritagen från pröfning i modersmålet, tyska, engelska, geografi och naturhistoria, förutsatt att han i nämnda examen blifvit godkänd i motsvarande ämnen. En sådan lindring skulle, särskildt i fråga om öfvergång till ett realgymnasium, befinnas ägnad att på verksamt sätt underlätta dylika sträfvanden, där de vore förtjänta af framgång.

Undervisningsplanen för realskolan med dess två språk och vid konfirmationsåldern afslutade bildningskurs vore för öfrigt i sina hufvud drag så lagd, att den i själfva verket lämpade sig ej blott för gossar utan äfven för flickor på ifrågavarande stadium. Den hade därför utan väsentligare ändringar kunnat läggas till grund för de sexklassiga samskolor, som kommittén föreslagit skola upprättas inom vissa mindre samhällen. För detta kommitténs förslag kommer jag att i annat sammanhang redogöra.

Realskolexamen.

De viktigaste bestämmelserna i den af kommittén utarbetade stadgan för realskolexamen äro af följande innehåll:

att denna examen årligen skall anställas vid realskolorna med de lärjungar i sjätte klassen, som därtill behörigen anmält sig;

att i ledningen af examen skola deltaga af Eders Kungl. Maj:t förordnade censorer, hvartill vederbörande eforalstyrelse har att hos Eders Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 5

18 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Kungl. Maj:t anmäla insiktsfulla, erfarna och ojäfviga personer med intresse för uppfostran och undervisning;

att pröfningen skall blifva dels skriftlig, afsedd att försiggå i början af maj månad vid alla läroverk samtidigt, och dels muntlig, afsedd att försiggå vid vårterminens slut å dag, som af chefen för ecklesiastikdepartementet för hvarje läroverk utsättes, och i närvaro af, jämte den eller de förordnade censorerna, eforus eller inspektor samt af vederbörande kommunalstyrelse utsedda examensvittnen;

att den skriftliga pröfningen i hvarje ämne skall försiggå på särskild för densamma bestämd dag och bestå af 1) en svensk uppsats öfver ett lättare ämne, 2) en öfversättning från svenska till tyska, 3) en öfversättning från svenska till engelska, 4) en profräkning; ägande lärjunge att efter eget val deltaga i ettdera eller bägge öfversättningsprofven;

att den muntliga pröfningen, hvartill lärjunge, som för sin svenska uppsats och ett annat skriftligt prof erhållit betyget godkänd eller därutöfver, äger tillträde, skall förrättas af lärarna i sjätte klassen, enhvar i sitt ämne, i de delar af sjätte klassens kurs, som af censor bestämmas, och omfatta minst fyra af de å tinlplanen för nämnda klass upptagna ämnen samt ej för någon lärjunge få utsträckas utöfver fyra timmar;

att, sedan den muntliga pröfningen blifvit. förrättad, betyg öfver lärjungens insikter i samtliga de å sjätte klassens timplan upptagna läroämnen skola afgifvas af vederbörande lärare, och att härvid hänsyn bör tagas såväl till den skriftliga pröfningen, där sådan i ämnet förekommit, som till lärjungens förut och hufvudsakligen under sista läsåret ådagalagda kunskaper;

att för lärjunge, hvars examen blifvit godkänd, betyg skall i enlighet med fastställdt formulär utfärdas af rektor och påtecknas af eforus eller den, som äger att hans person företräda;

att godkänd realskolexamen skall för den, som aflagt densamma, förutom de rättigheter och förmåner, som varda särskildt stadgade, medföra behörighet att inom en tid af två år utan pröfning vinna inträde i gymnasiets första ring eller, om den examinerade vid nästföljande hösttermins början önskar vinna inträde i gymnasiets andra ring, rätt att fritagas från pröfning i modersmålet, tyska, engelska, geografi och naturhistoria, såvida han i sin examen erhållit minst betyget godkänd i motsvarande ämnen;

att lärjunge, som varit berättigad att anmäla sig till realskolexamen under vårterminen, men då ej undergått sådan examen eller i densamma icke blifvit godkänd, skall efter vederbörligen gjord anmälan vid höstterminens slut äga undergå realskolexamen;

19 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

att för lärjungar från enskild undervisning realskolexamen två gånger om året, nämligen vid slutet af såväl vårterminen som höstterminen, skall anordnas med samma skriftliga pröfning som för läroverkens lärjungar, men skild, mera omfattande muntlig pröfning;

att den, som aflagt realskolexamen, skall äga rätt att efter vederbörlig anmälan å tid och i ordning, som af rektor i samråd med vederbörande lärare i sjätte klassen bestämmas, undergå förnyad pröfning i ämne, hvari han blifvit underkänd, äfvensom pröfning i franska och teckning, om han i dessa ämnen ej erhållit vitsord;

att lärjunge, som ej är medellös, skall vid anmälan till examen erlägga en afgift af 10 kronor, hvilka af rektor till statskontoret insändas, och lärjunge från enskild undervisning dessutom före den skriftliga pröfningen 5 kronor och före den muntliga pröfningen 10 kronor samt att den, som anmäler sig till fyllnadspröfning, skall erlägga en afgift af 3 kronor för hvarje ämne, hvilka afgifter äro afsedda att enligt fastställda grunder utgå som ersättning till censorer och examinerande lärare.

Rörande de närmare bestämmelserna angående realskolexamen torde jag få hänvisa till det af kommittén utarbetade förslag till stadga för denna examen, som tinnes intaget i dess betänkande, sid. 191—200.

I sin motivering för nämnda stadga har kommittén särskildt anfört, hurusom den i öfverensstämmelse med Riksdagens hemställan föreslagit, att realskolexamen skulle stå under offentlig kontroll, närmast med hänsyn därtill, att examen vore afsedd att medföra kompetens till vissa anställningar i det allmännas tjänst. Den kontrollerade examen borde emellertid enligt kommitténs mening icke få karaktären af något slags »examen rigorosum», där utgången uteslutande skulle bero på själfva pröfningen. För bedömandet af en lärjunges ståndpunkt hade läraren den tillförlitligaste måttstocken i den kännedom, han under den föregående undervisningen om honom förvärfva^ Och i de allra flesta fall torde detta lärarens omdöme blifva och böra blifva i hufvudsak för censor bestämmande. Komme därtill, att censor på annat sätt, till exempel genom lärjungens förut erhållna vitsord, utförda skriftliga arbeten m. in., kunde bilda sig en föreställning om huru lärjungen under sin skoltid förhållit sig, så torde ett så pass tillförlitligt material föreligga, att själfva förhöret endast finge relativ betydelse och kunde inskränkas till att utgöra ett af de moment, till hvilka hänsyn toges vid det slutliga bedömandet. Fall kunde visserligen förekomma, då censor ansåge sig väsentligen böra grunda sitt omdöme på hvad som komme till synes under själfva pröfningen, men dylika fall torde, i betraktande af lärarnas goda utbildning och goda vilja, blifva sällsynta. Och ju mera sällan examen finge en dylik karaktär,

20 Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

desto bättre. Ty resultatet af ett förhör, med de många tillfälligheter, som därpå inverkade störande, vore icke alltid ett troget uttryck för examinandens verkliga ståndpunkt. En rigorös afgångsexamen skulle utöfva en i det hela skadlig återverkan på den föregående undervisningen. Läraren frestades därigenom lätt att lägga an på dressyr för den kommande uppvisningen, lärjungen arbetade under ängslan och oro och ansträngde sig stundom mera, än hans krafter tilläte. För öfrigt torde det under sådana förhållanden inpluggade examens vetand et, hvilket snart nog dunstade bort, ha föga betydelse för den harmoniska utbildning, skolan borde gifva sina lärjungar. Möjligen kunde en eller annan lärjunge i sjätte klassen föredraga att lämna läroverket utan att aflägga examen, medan andra kanske önskade dessförinnan tillbringa ännu en termin eller ett år vid läroverket, och kommittén hade därför föreslagit, att afgångsexamen endast skulle anställas med sådana lärjungar, som hos rektor gjort vederbörlig anmälan.

I betraktande af måttet och arten af den bildning, som realskolexamen skulle vitsorda, borde det ej möta svårigheter att inom den bildade allmänheten å läroverksorten eller i dess närhet finna personer, fullt kompetenta att utöfva censorskallet. Om censorsfrågan löstes i den af kommittén föreslagna riktningen, skulle skolan förvisso vinna på samarbetet med utanför henne stående insiktsfulla, erfarna och för undervisningen . intresserade personer. Därjämte vore en sådan åtgärd ägnad att främja allmänhetens intresse för läroverkets sträfvanden. Klart vore emellertid, att jämte de för olika orter på eforalstyrelsens förslag förordnade censorerna äfven måste finnas en mindre, central grupp af censorer, afsedda dels att biträda ecklesiastikdepartementet med uppgörande af förslag till ämnen för de skriftliga profven och med examens anordning i öfrigt, dels ock att genom deltagande i bedömandet främja en enhetlig organisation af den nya examen och gifva densamma en särskildt i begynnelsen nödig ledning. Liksom censorerna i studentexamen borde äfven dessa samlas i hufvudstaden något före hvarje examensperiods början och efter dess slut samt vid det senare tillfället afgifva berättelse öfver gjorda iakttagelser och föreslå möjligen erforderliga åtgärder. Under examenstiden borde de, hvar för sig eller flera tillsammans, besöka olika läroverk för att erhålla kännedom om den nya examensstadgans tillämpning på olika orter, och där så befunnes nödigt, utöfva en mera skärpt kontroll. Då realskolexamen afsåge att kontrollera icke vetenskapliga insikter, utan allmän medborgerlig bildning, torde emellertid icke vara nödigt, att de särskilda ämnesfacken i denna censorsgrupp vore representerade, utan den borde bestå af akademiskt bildade personer, som vore för läro-

21 Kur tgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !)0.

verken intresserade och med dem förtrogna. Ej heller syntes deras antal behöfva blifva stort, utan hade kommittén tänkt sig antalet af den centrala censorsgruppens medlemmar kunna begränsas till fem.

Skriftliga prof skulle anordnas i fyra särskilda ämnen. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida ett så omfattande arbete på egen hand borde utkräfvas af examinander, som befunne sig på ett stadium, där man på deras förmåga af själfständig intellektuell verksamhet måste ställa mycket måttliga anspråk. Kommittén, som vid bedömandet af detta spörsmål icke haft ledning af någon säker erfarenhet, hade därför ansett försiktigheten mana till en inskränkning af antalet. prof och alltså föreslagit, att den skriftliga pröfningen för hvarje lärjunge i regeln skulle omfatta endast trenne ämnen, nämligen modersmålet, matematik och ett af de främmande språken. Skulle likväl någon lärjunge önska utföra öfversättningen både i tyska och engelska, borde sådant ej förmenas honom och dessa begge skriftliga prof sålunda anordnas på skilda tider.

Då graden af examinandens allmänna utveckling måste anses i väsentlig mån ådagaläggas genom det skriftliga profvet i modersmålet, hade kommittén, med hänsyn jämväl till detta ämnes särskilda betydelse för den bildning, realskolan afsåge att bibringa, funnit att godkändt betyg för den svenska uppsatsen borde uppställas som en oeftergiflig fordran för tillträde till det muntliga förhöret. För rätt att i detsamma deltaga hade som ytterligare villkor ifrågasatts minst betyget godkänd jämväl för de två öfriga obligatoriska profven. En dylik fordran hade dock ansetts väl sträng, hvarför kommittén föreslagit, att examinand måtte äga rätt att undergå muntlig pröfning, äfven om han blifvit underkänd i ett af dessa prof.

I fråga om den muntliga pröfningen för läroverkens egna lärjungar, hade kommittén förutsatt, att denna skulle begränsas till sjätte klassens kurs. Förelåge nämligen den möjligheten, att någon vid förhör å de föregående klassernas kurser blefve på grund af bristande insikter i dessa stycken underkänd, så kunde följden bli den, att lärjungarna såge sig tvungna att vid sidan af det i och för sig kräfvande skolarbetet repetera åtskilligt af hvad som förut blifvit genomgånget. Ett dylikt förhållande kunde komma att menligt inverka på lärjungarnas hälsotillstånd och resultatet af skolans undervisning. För öfrigt vore den sista klassens kurser så pass omfattande, att censorerna under förhör däröfver hade tillräckligt tillfälle att utröna graden af examinandernas förståndsutveckling. Beträffande lärjungar från enskild undervisning, om hvilka man i regeln icke hade annan kunskap än den, som framginge af anmälningshandlingarna,

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

måste däremot vederbörande examinator och censor så godt som uteslutande grunda sitt omdöme på utgången af själfva pröfningen, som i sådant fall naturligen måste bli mera omfattande.

I följd af en till Eders Kungl. Maj:t ingifven petition, däri bland annat hemställts, att ifrågavarande examen måtte få afläggas äfven vid andra undervisningsanstalter, hvilka förde sina lärjungar till det bildningsmål, som examen vore afsedd att vitsorda, ville kommittén som sin mening uttala, att rätt att anordna realskolexamen borde på därom i hvarje särskilt fall gjord anhållan af Eders Kungl. Maj:t kunna beviljas enskilda läroanstalter, liksom för närvarande vore fallet i fråga om anställande af mogenhetspröfning, och i hufvudsak på liknande villkor.

Kompetens på grund af aflagd realskolexamen.

Under åberopande däraf, att Riksdagen i sin skrifvelse den 6 maj 1899 förutsatt, att den nya af gångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern slutade sin skolgång, skulle åtföljas af viss kompetens, har kommittén vid fullgörande af sitt uppdrag tagit kompetensfrågan i öfvervägande. Men då frågan om de speciella fackinsikter och färdigheter, hvilka för inträde på en viss lefnadsbana vore erforderliga, i första hand borde komma under de myndigheters bepröfvande, under hvilka dithörande tjänster lydde, hade kommittén vid behandlingen af detta ärende hufvudsakligen undersökt, för hvilka fackskolor och yrken den allmänbildning, som den af kommittén föreslagna realskolexamen skulle komma att vitsorda, kunde anses utgöra en lämplig förberedelse och sålunda kunde uppställas som kompetensfordran.

Med stöd af verkställd utredning (Betänkandet sid. 213—235 och 834—859) har kommittén som sin åsikt uttalat, att realskolexamen vore att anse som I)

I) Lämplig förberedelse för följande fackskolor och specialkurser för män:

1. Tekniska elementarskolorna.

2. Följande kurser vid Tekniska skolan i Stockholm:

a) Teckningslärarekursen.

b) Byggnadsyrkesskolan.

c) Maskinyrkesskolan.

3. Falu bergsskolas öfre afdelning.

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

4. Filipstads bergseleraentarskolas högre afdelning.

5. Skogsinstitutets lägre kurs.

6. Göteborgs handelsinstituts tvååriga kurs.

7. Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs.

8. Sjökrigsskolan.

9. Ultuna landtbruksinstitut.

10. Alnarps landtbruksinstitut.

11. Postelevkursen.

12. Telegrafelevkursen.

13. Tandläkareinstitutet.

14. Farrnaceutiska institutet.

15. Folkskoleseminariernas tredje årsklass.

16. Ifrågasatt järnvägselevkurs.

Enligt kommitténs mening gåfve den gjorda utredningen vid handen,

att de nuvarande kompetensbestämmelserna för inträde vid de nämnda fackskolorna från den allmänna bildningens synpunkt icke vore tillfredsställande. Detta förhållande vore att betrakta som en naturlig, ja nödvändig konsekvens af ett grundfel i de allmänna läroverkens organisation. För att nämligen ett lands undervisningsväsen i dess helhet skulle vara lämpligt anordnadt, måste de läroanstalter, som hade till ändamål att meddela allmänbildning, och de, som vore afsedda att bibringa speciell yrkesutbildning, stå i det förhållande till hvarandra, att skolor af det senare slaget, hvar efter sitt behof och sitt ändamål, anslöte sig till vissa inom de allmänna skolorna anbragta afslutningsstadier. Ett frångående af denna allmänna grundsats straffade sig på så sätt, att yrkessvennens allmänbildning blefve ofullständig, därest ej fackskolans verksamhet skulle förryckas, och stundom äfven så, att hans tid och krafter användes på ett sätt, som ej motsvarade ändamålet. Skulle nu ett önskvärdt samband mellan skolor för allmänbildning och skolor för yrkesbildning kunna åvägabringas, vore nödvändigt å ena sidan, att inom det förra slaget af läroanstalter kursafslutningar på lämpliga stadier anordnades, å andra sidan, att yrkesskolorna så organiserades, att de omedelbart anslöte sig till och byggdes på en förut inhämtad kurs i allmänbildning. En granskning af vårt undervisningsväsen gåfve vid handen, att vi egentligen endast hade tvenne sådana allmänna bildningskurser, folkskolans och det högre allmänna läroverkets. Åtgärder hade visserligen blifvit vidtagna för att inpassa tvenne mellanliggande kursafslutningar, men dessa hade visat sig vara dels för tidigt anbragta, dels föga effektiva. Vid sådant förhållande funnes på det stora mellanrum, som begränsades å ena sidan af afgångsexamen från folkskolan, å den andra af mogenhetspröfningen, icke någon

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

lämplig anknytningspunkt för sådana fackskolor, hvilka förutsatte en större allmänbildning än folkskolans, men icke behöfde och därför ej borde byggas på den vetenskapliga förbildning, som vitsordades genom mogenhetsexamen. Det vore i saknaden af en sådan fast punkt inom det allmänna läroverket, som man hade att söka grunden därtill, att de ifrågavarande kompetensbestämmelserna vore sådana, att de gåfve intrycket af ett brokigt virrvarr, bakom hvilket betraktaren förgäfves sökte att spåra en ledande grundtanke. Den föreslagna realskolan vore afsedd att fylla denna brist i de allmänna läroverkens organisation, ett förhållande, som varit hufvudsynpunkten vid afgifvande af kommitténs förslag i kompetensfrågan.

Kommittén hade härvid naturligen icke tänkt sig, att realskolexamen skulle vara enda vägen till ifrågavarande skolor. Först och främst vore påtagligt, att studentexamen såsom en högre examen måste, där ej särskilda omständigheter, såsom åldersförhållanden, lade hinder i vägen, medföra samma kompetens som realskolexamen. Vidare kunde man tänka sig, att andra läroanstalter än realskolan i ett eller annat fall erhölle rätt att dimittera till någon af dessa skolor. Slutligen återstode utvägen att medgifva rätt till inträde på grund af anställd inträdespröfning. Ehuru hithörande frågor icke folie under kommitténs ompröfning, ville kommittén likväl ha uttalat önskvärdheten däraf, att kompetensbestämmelserna ej måtte göras så snafva, att all möjlighet till utbildning i nämnda läroanstalter blefve en yngling betagen allenast därför, att han af yttre omständigheter hindrats att aflägga realskolexamen. Af meddelade upplysningar framginge, att åtskilliga fack skolor haft sina bästa elever bland sådana lärjungar, som utgått från folkskolan och därefter vid sidan af arbetet för sin utkomst tillägnat sig nödig teoretisk förbildning. I sammanhang härmed hade kommittén äfven ansett sig böra framhålla den stora betydelsen af det afsevärda antal läroanstalter af allehanda slag, hvilka inrättats för att bereda särskildt sådana lärjungar, som varit hänvisade till folkskolan, möjlighet att förkofra sina kunskaper. Också borde ej förglömmas, att folkskolan själf visat en stark och framgångsrik sträfvan att genom utvidgningar uppåt sätta sig ett högre bildningsmål före. Trots det intresse, kommittén hyste för realskolans framtida utveckling, måste den likväl högeligen beklaga, om realskolexamen skulle få en allenahärskande betydelse och verka förlamande på nyss berörda bildningssträfvanden.

Hvad beträffade sjökrigsskolan, hade inträdesfordringarna vid den föreskrifna inträdespröfningen till denna skola ställt sig icke oväsentligt högre, än de i gällande bestämmelser tedde sig, och torde närmare sammanfalla

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

med femte till med fjärde klassens kurs. Under en lång följd af år hade vägen till sjökrigsskolan hufvudsakligen gått genom en privat läroanstalt, den s. k. förberedande sjökrigsskolan, som under ett å två år bibragt sina från läroverkens tredje och följande klasser kommande lärjungar det nödiga exainensvetandet. Enligt nådiga kungörelsen den 18 oktober 1901 hade härutinnan gjorts en ändring genom föreskriften att för att kunna till kadett antagas fordrades att vid slutet af vårterminen samma år, som inträde söktes, ha blifvit flyttad till femte eller högre klass vid de allmänna läroverken eller motsvarande klasser vid dimissionsberättigadt läroverk; vid sommarens slut försigginge inträdespröfning. Huru dessa bestämmelser komme att verka, därom vore vanskligt att döma. Antagligt vore, att, därest konkurrensen om elevplatser blefve lika stor som för närvarande, lärjungar från fjärde klassen hade föga utsikt att bestå i täflingskampen, så vida de ej vore mera än vanligt väl utrustade och under sommarens lopp underkastade sig en ansträngande examensläsning. En stegring af inträdesfordringarna till betyg öfver aflagd realskolexamen skulle under sådana förhållanden näppeligen komma att höja den verkliga inträdesåldern med mera än ett år. Vidtoges en dylik anordning, skulle sjöofficersutbildningen komma att i motsvarande grad förlängas, en åtgärd, som utan tvifvel vore ägnad att å många håll väcka betänkligheter. Skulle denna följd af inträdesfordringarnas höjning till betyg öfver aflagd realskolexamen befinnas oantaglig, återstode en annan, nära till hands liggande möjlighet, nämligen att indraga första klassen i den för närvarande sexåriga sjökrigsskolan. Af skolans kursplan framginge, att af de 30 veckotimmarna i första klassen endast en vore anslagen till speciellt fackämne. Under de öfriga 29 veckotimmarna vore undervisningen anlagd på samma mål som i realskolan, nämligen meddelandet af allmän medborgerlig bildning. Under sådana förhållanden torde den uppgift, som hufvudsakligen tillkomme denna klass, kunna öfverlåtas åt de allmänna läroverken. Anmärkas kunde, att klassen i fråga jämväl hade till ändamål att sammanarbeta det från skilda håll utgångna lärjungematerialet. Klart vore emellertid, att klassen från denna synpunkt blefve mindre behöflig, i samma mån de inträdessökandes kunskaper till följd af den föreslagna examenscensuren blefve mera likartade och mera likformigt bedömda. En annan och viktigare fråga vore, huruvida den sjövana, som för anställning som marinofficer ansåges erforderlig, medgåfve den ifrågasatta inskränkningen i den nu fastställda utbildningstiden; den, som ville utbilda sig för sjömannens yrke, måste tidigt ägna sig åt och vänja sig vid detta lif. Huruvida det från ifrågavarande synpunkt vore rådligt att låta specialbildningen vidtaga ett år senare än nu, därom kunde kommittén för sin del Bih. till Riksd. Prot. ]004. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 6

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

icke yttra sig, men tilläte sig i detta afseende erinra därom, att kungörelsen angående anställande af extra kadetter utginge från den förutsättningen, att den blifvande sjöofficerens fackutbildning kunde uppskjutas till ett väsentligen senare åldersstadium, än kommittén i sitt förslag tänkt sig.

I fråga om tandläkareinstitutet och farmaceutiska institutet ville det att döma af medicinalstyrelsens utlåtande synas, som om de nu fastställda inträdesfordringarna vore högre än behöfligt. Om så vore fallet, måste en ändring anses högeligen af behofvet påkallad. Det missförhållande, som här förelåge, anträffades flerstädes och vore af beskaffenhet att böra beaktas. Ofta och med all rätt hade framhållits, att en lärjunge, som ämnade utbilda sig för en verksamhet af mera praktisk art, ej för länge borde kvarhållas på skolbänken, alldenstund en längre tids sysslande med nästan uteslutande teoretiskt arbete förtoge hågen och intresset för praktisk sysselsättning, hvarjämte den tid ginge till spillo, som bäst och fruktbarast kunde användas på den speciella utbildningen i och för det tilltänkta lefnadskallet. Härtill komme, att de onödigt uppskrufvade kompetensfordringarna vore ägnade att väcka anspråk, som ej kunde tillfredsställas, och skapa behof, som de med tjänsten eller yrket förenade förmånerna ej kunde tillgodose. Vid sådant förhållande förefölle det något egendomligt, att åtskilliga korporationer äflades att för sin rekrytering med nya arbetskrafter uppställa fordringar, som ej stode i skäligt förhållande till ifrågavarande tjänsters art och därmed förbundna förmåner. Den ursprungliga orsaken till dylika sträfvanden vore förmodligen att söka hos de allmänna läroverken, hvilka ej erbjudit ifrågavarande fackskolor någon lämplig anknytningspunkt, och hvilka just genom frånvaron af en afsilning å mellanstadiet lockat en mängd lärjungar, som eljest skulle afgått tidigare, att släpa sig fram till mogenhetsexamen. Genom detta missförhållande hade tilloppet af studenter blifvit så stort, att de ifrågavarande korporationerna i den starka konkurrensen af inträdessökande funnit anledning att söka få kompetensfordringarna höjda. Härvid hade emellertid andra faktorer medverkat, som varit mycket kraftiga, alldenstund de hade sitt upphof i det egna intresset, för hvilket allmänintresset stundom blifvit undanskymdt. Att märka vore, att man sällan såge sträfvandena för kompetensfordringarnas stegring motiverade med behofvet att höja yrkessvennens praktiska duglighet. Ändamålet med dessa sträfvanden syntes snarare ha varit att genom stegrade fordringar på allmänbildning höja kårens sociala anseende, att genom höga skrankor minska konkurrensen samt att genom stora kraf på de inträdessökande3 teoretiska bildning göra fackskolelärarens verksamhet angenämare och förläna honom en högre social

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ställning. Det vore tid på att genom en omorganisation af de allmänna låroverken och genom en ändring af kompetensbestämmelserna hämma dylika sträfvanden, innan de vunne ännu större terräng.

Ehuru realskolans kurser i de ämnen, hvari folkskoleseminarierna meddelade undervisning, ej sammanfölle med hvad som inhämtades i dessa läroanstalters två första årsklasser, torde dock en lärjunge, som aflagt realskolexamen, i allmänhet inneha tillräcklig mognad och tillräckliga kunskaper för att nöjaktigt kunna tillgodogöra sig undervisningen i seminariernas följande klasser. Huruvida det af kommittén ifrågasatta sambandet mellan realskolan och seminarierna skulle föranleda något tilllägg till bestämmelserna angående åldern för inträde i de senare, hade kommittén ej ansett sig behöfva göra till föremål för ompröfning. Däremot hade kommittén tänkt sig, att en på sådan väg vunnen utbildning jämväl skulle befinnas synnerligen lämplig för dem, som ämnade utbilda sig för blind- och döfstumlärarens kall.

Huruvida för öfrigt examen i enstaka fall borde vara af särskild beskaffenhet, om den inträdessökande skulle ha betyget godkänd i franska eller teckning eller i vissa bestämda läroämnen, vore frågor, som i de olika fallen uteslutande borde bedömas från fackbildningssynpunkt, hvadan det ej tillkommit kommittén att i detta afseende afgifva yttrande.

Oafsedt öfriga kompetensbestämmelser, som kunde finnas erforderliga, hade kommittén vidare funnit, att realskolexamen vore att betrakta såsom

II. Lämpligt villkor för anställning vid följande tjänstebefattningar

för män:

1. Musiklärare vid de allmänna läroverken.

2. Teckningslärare vid de allmänna läroverken.

3. Landskontorist.

4. Landskanslist.

5. Länsman.

6. Järnvägstjänsteman.

7. Tulltjänsteman.

8. Riksbankstjänsteman.

Uppenbart vore, att äfven i detta fall studentexamen eller till äfventyra andra högre kunskapsprof, äfvensom sådana, som fullt motsvarade realskolexamen, borde medföra samma kompetens som denna.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Då för några af här ifrågavarande befattningar behofvet af en speciell utbildning vore påtagligt, och då öfver hufvud taget en yngling, som befunne sig i det åldersstadium, vid hvilket den föreslagna realskolexamen vore afsedd att afläggas, i allmänhet ej kunde anses ha ernått den mognad i omdömet, som för bestridande af dessa statstjänster erfordrades, kunde i detta fall uppenbarligen ej vara fråga om en omedelbar öfvergång från realskolan. Kommittén hade därför endast afsett, att det mått af allmänbildning, som genom nämnda pröfning vitsordades, skulle stadgas som erforderligt och naturligen i så fall anses tillräckligt för tillträde till ofvannämnda anställningar, hvilket visserligen icke hindrade, att annan, mera speciell utbildning kunde och i de flesta fall jämväl borde som kompetensvillkor föreskrifvas. Ehuruväl det ej tillkomme kommittén att annat än i fråga om tjänster vid de allmänna läroverken behandla kompetensfrågan från fackbildningens synpunkt, hade dock kommittén ansett sig böra påvisa, hurusom den tid, som förflöte mellan realskolexatnens afläggande, och tjänsteanställningen, kunde utfyllas med en gagnelig och för de olika befattningarna särskildt afpassad verksamhet. Så hade de blifvande tecknings- och musiklärarne att genomgå sina kurser vid tekniska skolan och musikaliska akademiens konservatorium; arbete å länsmans-, häradsskrifvare- eller kronofogdekontor borde vara en lämplig förberedelse för inträde i landsstaten, och genomgång af en för ändamålet afpassad praktisk utbildningskurs torde lämpligare förbereda för inträde vid statens järnvägar, i tullstaten och i riksbanken än fortsatta studier vid de allmänna läroverken.

Kommittén befarade emellertid, att förslaget om ett samband mellan realskolexamen och särskildt sådana befattningar, för hvilka aflagd mogenhetspröfning för närvarande vore som kompetensvillkor föreskrifven, skulle komma att mötas af invändningar af den art, som generaltullstyrelsen framställt i sitt med anledning af 1899 års läroverksmotioner till vederbörande riksdagsutskott afgifna utlåtande. Där anfördes nämligen, hurusom den ifrågasatta examen i allmänhet väl kunde anses innebära en tillräcklig teoretisk förberedelse för anställning som tulltjänsteman, men att å andra sidan en 15 å 16 års yngling icke nått den förståndets och omdömets utveckling, som för fullgörande af de med tjänsten förenade åliggandena vore erforderlig, hvadan han enligt styrelsens mening borde fortsätta sina skolstudier ännu några år, eller till dess han aflagt mogenhetsexamen, samt vidare att, därest en lärjunge med det mindre mått af skolkunskaper, som genom den tilltänkta examen skulle vitsordas, finge anställning i tullverket, han sedermera vid täflan med dem, som aflagt mogenhetsexamen, skulle komma att stå tillbaka och sålunda få åtnöjas

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 29

med någon af de mera anspråkslösa befattningarna inom verket. Dylika åsikter framskymtade äfven i andra myndigheters utlåtanden och vore i sjRifva verket så allmänt gängse, att det kunde befaras, att de skulle komma att inverka på lösningen af den föreliggande frågan, därest deras rätta innebörd ej blefve påvisad.

Såsom förut framhållits, vore det äfven kommitténs mening, att den, som vid beräknad ålder aflagt realskolexamen, ännu vore för ung för att uti ifrågavarande tjänster anställas. Men den slutsats, som generaltullstyrelsen af detta förhållande dragit, eller att ynglingen för vinnande af erforderlig mognad skulle hänvisas till fortsatta studier i och för mogenhetsexamen, kunde kommittén icke godkänna. I detta fall liksom i allmänhet, där tillräckliga teoretiska kunskaper vore inhämtade, kunde nämligen det sunda praktiska förstånd, som erfordrades för bedömande af olika förekommande fall, vinnas på andra och lämpligare vägar än genom fortsatta studier vid de allmänna läroverken. Så till exempel ville det synas, som om under i öfrigt lika förutsättningar den, som efter aflagd realskolexamen genomgått handelsinstitut och möjligen något år varit anställd i praktisk verksamhet, skulle både med afseende på den erforderliga förståndsmognaden och de inhämtade kunskaperna vara val så rustad för inträde i tullstaten eller riksbanken som den, hvilken användt en lika lång utbildningstid till studier för mogenhetsexamen. Hos den allmänhet, som kommit i närmare beröring med tullverket och förvärfvat en på egen erfarenhet grundad kännedom om det sätt, hvarpå ärenden rörande tullbehandling handlades, torde ock den meningen vara tämligen gängse, att tulltjänstemännen framför allt behöfde en teoretisk specialutbildning, som icke kunde meddelas inom de allmänna läroverken. Äfven från statens synpunkt torde behofvet af en så fackmässig utbildning af tulltjänstemännen som möjligt vara i ögonen fallande, då det gällde rekryteringen af ett verk, som handhade dess förnämsta inkomstkälla. Från fackmannakretsar hade åsikten om önskvärdheten af en ändring i sådan riktning tydligt uttalats.

Det andra skälet, som generaltullstyrelsen till stöd för sitt afstyrkande anfört, eller påståendet, att vid tjänstetillsättningar den, som genomgått realskolan, skulle komma att stå tillbaka för sådana kamrater, som aflagt mogenhetsexamen, kunde kommittén icke heller gilla. Om man bortsåga från de hänsyn, som betingades af anciennitetsprincipen, funnes vid besättandet af sådana tjänster, där verksamheten vore af öfvervägande praktisk art, endast en berättigad befordringsgrund, nämligen den praktiska dugligheten, allt under förutsättning, att den teoretiska kompetens, som i hvarje fall kunde anses behöflig, vore för handen. Påstode man nu, att

30 KungI. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

den reaiskolebildade tjänstemannen i konkurrensen skulle blifva underlägsen den, som aflagt mogenhetsexamen, så ville detta med andra ord säga, att den enda eller väsentliga faktor, som vore bestämmande för den praktiska dugligheten, skulle vara att söka i det mått af skolbildning, som vore för handen vid inträdet i verkets tjänst. Kommittén ville emellertid föreställa sig, att tullstaten i detta afseende icke intoge någon särställning, utan att där liksom på öfriga områden den praktiska dugligheten, där tillräcklig teoretisk förbildning förefunnes, i första hand bestämdes af andra faktorer, såsom medfödd håg och fallenhet, arbetsförmåga, ordningssinne, pliktkänsla, ordentlighet i lefvernet o. s. v. Och ingen giltig grund funnes för det antagandet, att de, som aflagt realskolexamen, skulle i dessa afseenden komma att visa sig underlägsna sina kamrater. Under sådana förhållanden funne sig kommittén ha fog för sin åsikt, att den föreslagna medborgerliga examen jämte en därpå följande specialkurs vore att anse som en lämpligare kompetensfordran för inträde i tullverket än den nu föreskrift™ mogenhetsexamen.

Hvad kommittén sålunda anfört, vore att betrakta som en på ett enskildt fall genomförd tillämpning af dess allmänna uppfattning, att fordringarna på allmänbildning ej finge sättas högre, än nödigt vore, på det att större utrymme måtte kunna lämnas åt fackbildningen. I den »gamla goda tiden» med dess enklare kulturförhållanden hade krafven på fackmässiga insikter och färdigheter ej varit större, än att den unge i lugn och ro kunnat fortsätta sin allmänna utbildning till ett jämförelsevis framskridet stadium. Den andliga mognad, han därvid förvärfva^ hade varit förberedelse nog äfven för inträde på praktiska lefnadsbanor. Det vore denna tid, då den unge studenten ansetts duglig till allting, som återspeglades i vår nuvarande läroverksorganisation, liksom i åtskilliga nu föreskrifna eller icke sällan föreslagna kompetensbestämmelser. Men tiderna hade ändrats. Ju rikare odlingen blefve, desto kraftigare verkade lagen om arbetets fördelning, desto kännbarare framträdde behofvet af specialisering och fackmässig utbildning. De förhållanden, under hvilka vi lefde, gjorde det ock till en oafvislig plikt att tillse, det tid och kraft och penningar icke i onödan förspilldes. Det kunde vara skäl att till allvarlig ompröfning upptaga den frågan, huruvida icke den lärdoms utstyrsel, i hvilken man stundom älskade kläda våra ynglingar, i många fall kunde anses som en öfverflödig utgiftspost, hvilken utan men kunde indragas.

Vid behandlingen af kompetensfrågan hade inom kommittén äfven ifrågasatts, att realskolexamen genom lagstadgade bestämmelser borde anvisas som en lämplig kunskapsfordran för erhållande af åtskilliga andra befattningar, såsom förmanskap vid vissa statens verkstäder, lägre polis-

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

befäl, vissa befattningar vid fångvården in. fi. andra platser, som för närvarande kunde besättas och ofta blefve besatta med personer ur den folkskolebildade kroppsarbetarens klass. Vid en undersökning af hithörande förhållanden hade kommittén kommit till den uppfattningen, att statens intressen genom det nuvarande befordringssystemet blifvit väl tillgodosedda, och därför ej funnit anledning att göra något uttalande i nämnda riktning. Snarare ville det synas, som om det läge något synnerligen tilltalande däruti, att personer, som ej haft tillfälle att förvärfva annan skolbildning än den folkskolan meddelade, genom pålitlighet, duglighet och förmåga att på egen hand förkofra sitt vetande på denna väg kunde rycka fram till dylika befattningar i statens tjänst.

Kommittén hade vidare på grund af den gjorda utredningen funnit, att realskolexainen vore att anse som

111. Lämplig förberedelse för följande fackskolor och specialkurser

för kvinnor:

1. Teckningslärarekursen vid tekniska skolan i Stockholm.

2. Göteborgs handelsinstituts tvååriga kurs.

3. Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs.

4. Postelevkursen.

5. Tandläkareinstitutet.

6. Farmaceutiska institutet.

7. Folkskoleseminariernas tredje årsklass.

8. Telegrafelevkursen.

9. Gymnastiska centralinstitutet.

Att kommittén funnit sig böra yttra sin mening i fråga om kvinnliga lärjungars kompetens, vore en naturlig följd af den omständigheten, att kommittén föreslagit upprättandet å vissa orter af samskolor, som vore afsedda att föra lärjungarna fram till realskolexamen. Detta yttrande kunde emellertid icke afse andra lärjungar än dem, som aflagt nämnda examen. Huruvida afgångsbetyg från de efter mönstret af statens normalskola i Stockholm inrättade läroverken för flickor, utan föregående offentligen kontrollerad examen, fortfarande borde medföra samma kompetens som för närvarande, och huruvida dylikt betyg borde berättiga till inträde i öfriga skolor, för hvilka realskolan ansetts böra utgöra en lämplig teoretisk förberedelse, vore frågor, som icke fallit inom omfånget för kommitténs uppdrag.

32 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

Det vore emellertid påtagligt, att kvinna, som aflagt realskolexamen, borde ha tillträde till sådana för bägge könen tillgängliga fackskolor, till hvilka realskolan enligt verkställd utredning befunnits böra dimittera. Och då vidare de ifrågasatta samskolorna vore afsedda att å orter, där de upprättades, ersätta behofvet af högre flickskolor, ville det synas både billigt och rättvist, att realskolexamen för kvinnor medförde samma kompetens, som hittills åtföljt afgångsbetyg från nämnda läroanstalter, med hvilka realskolorna i afseende på målet för undervisningen kunde anses i det hela jämnställda.

Kommittén förordade ytterligare, att realskolexamen skulle gälla som

IV. Lämpligt villkor för anställning vid följande tjänstebefattningar

för kvinnor:

1. vid statens järnvägar,

2. vid postsparbanken.

Med afseende på villkoren för erhållande af ifrågavarande befattningar gällde hvad i fråga om fordringarna för inträde i kvinnliga fackkurser anförts. Frågan, huruvida utöfver realskolexamen någon speciell utbildning för dessa anställningar kunde finnas erforderlig, hade däremot kommittén icke ansett sig befogad att taga under ompröfning. V.

V. Realskolexamens betydelse för enskild anställning i handel och yrke.

Kommittén hade sökt beräkna, hur många manliga lärjungar efter aflagd realskolexamen skulle komma att öfvergå till de statstjänster samt offentliga eller under offentlig kontroll ställda fackskolor, som förut omnämnts, och därvid funnit, att antalet af dessa lärjungar årligen skulle komma att uppgå till omkring 300.

Nu utvisade emellertid den officiella statistiken, att antalet af dem, som afginge från de allmänna läroverkens mellanklasser utan att fortsätta sina skolstudier vid annat allmänt eller enskild t läroverk eller fackskola eller under enskild handledning, årligen uppginge till omkring halftannat tusen. Om realskolan komme att motsvara sitt ändamål, så att dess afgångsexamen blefve en samlingspunkt för flertalet lärjungar af det senare slaget, vore påtagligt, att det öfvervägande antalet examinerade komme att fortsätta på andra banor än dem, som redan blifvit antydda. Dessa komme att mera omedelbart öfvergå till olika yrken, såsom landtbruk, handel,

33 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 50.

sjöfart, industri, handtverk, bergsbruk, samt till anställning vid enskilda järnvägar, banker, försäkringsrörelse in. in.

För sådana lärjungar torde emellertid den föreslagna kompetensen vara af medelbart gagn. Ty den officiella värdering, som genom kompetensbestämmelserna åsattes examen, skulle åt densamma ge högre kurs i den allmänna uppfattningen, så att den äfven vid enskild anställning blefve betraktad som en viktig merit. Det vore bland annat på grund af detta förhållande, som kompetensfrågans lösning torde komma att utöfva en icke oväsentlig inverkan på den föreslagna realskolans framtida utveckling.

Gymnasiet.

Det af kommittén föreslagna fyraåriga gymnasiet utmärkes särskilt

däraf:

att gymnasiet i förhållande till det lägre stadiet erhållit en själfständigare ställning, än de motsvarande fyra högsta årsklasserna af läroverket för närvarande intaga;

att i första ringen af gymnasiet inträder en delning i två bildningslinjer, real- och latingymnasiet, hvilka båda linjer dock närmats intill hvarandra mer än de nuvarande linjerna å högre stadiet;

att för de två högsta ringarna antalet obligatoriska ämnen inskränkts genom den föreslagna valfriheten och därigenom, att filosofisk propedeutik ställts som frivilligt ämne utom timplanen;

att latinet inträder i första, franskan i andra och grekiskan, alternativt mot matematik och teckning, i tredje ringen;

att öfningar i skriftlig öfversättning från svenska till latin och till franska äfvensom det svensk-franska öfversättningsprofvet i studentexamen afskaffats och att målet för undervisningen i dessa båda språk bestämts till förmåga att öfversätta lättare text;

att modersmålet och äfven tyska erhållit en väsentligen stärkt ställning;

att undervisningen å högsta stadiet i allmänhet planlagts i syfte att främja koncentration och själfverksa råhet och sålunda bättre, än för närvarande är fallet, förbereda för fortsatta studier vid universitet och högre tillämpningssk olor.

I afseende å de närmare detaljerna af den för gymnasiet föreslagna kurs- och timplanen torde jag få hänvisa till kommitténs betänkande, sid. 281 o. f., 335 o. f.

Bih. till Riksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1. Afd. 28 Höft.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Realskolans fem lägre klasser skulle enligt kommitténs förslag utgöra ett gemensamt underlag för realskolans sjätte klass och det fyraåriga gymnasiet. Men medan sjätte klassen, som ledde till realskolexamen, både till uppgift att afsluta och afrunda den bildning, som i de fem lägre klasserna blifyit inhämtad, skulle gymnasiet, som ledde till studentexamen, ha till sitt särskilda ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vore afsedda att vid universitet eller högre tillämpnincrsskola utbildas.

Vid ett flyktigt betraktande kunde måhända synas, som om den organisation och det mål, som för gymnasiet föreslagits, så nära öfverensstämde med den nuvarande anordningen af läroverkets högre stadium, att däri nästan ingen annan ändring blifvit vidtagen än den, att åt de fyra öfverstå _ årsklasserna återgifvits deras gamla, ännu ej helt utdöda namn »gymnasium». Sedan gymnasium och trivialskola år 1849 sammanslagits till en läroanstalt, hade nämligen sjätte och sjunde klasserna, utan att genom någon examen vara skilda från det lägre skolstadiet, dock alltjämt betraktats såsom läroverkets gymnasieafdelning, där företrädesvis lärare med högre kompetens, lektorer, undervisade, och där lärjungarna, i dagligt tal ännu ofta kallade gymnasister, speciellt förbereddes för akademiska studier. Lades härtill ett större antal skriftliga arbeten, månadslof samt några bestämmelser, som rörde ordning och tukt, torde den hufvudsakliga skillnaden mellan nämnda stadier af det nuvarande allmänna läroverket vara angifven. Det vore alltså endast en skillnad af yttre och mindre väsentlig art, medan någon af själfva organisationen betingad gränsskillnad mellan de båda stadierna af läroverket för närvarande ej förefunnes.

I den af kommittén föreslagna organisationen skulle däremot det lägre och det högre stadiet erhålla skilda bildningsuppgifter. Realskolan hade uteslutande till ändamål att bibringa allmän medborgerlig bildning, gymnasiet vore planlagdt i syfte att grundlägga vetenskaplig bildning. I nuvarande läroverksorganisation inträdde linjedelningen redan i fjärde klassen, hvilket tydligt angåfve, att specialbildningen redan på denna punkt tagit sin början. Enligt kommitténs förslag däremot vore realskolan alltigenom enhetligt anordnad och sålunda uteslutande en allmänbildande läroanstalt, medan först gymnasiet delades i linjer, latin- och realgymnasiet, och därigenom blefve att anse som en specialbildningsanstalt; sålunda vore i detta hänseende en bestämd gräns dragen mellan läroverkets olika stadier. För närvarande vore öfvergången till sjätte klassen endast att anse som en vanlig flyttning mellan tvenne klasser, och lärjungarna hade i själfva organisationen ingen särskild uppfordran att till allvarlig ompröfning upptaga

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

frågan om deri framtida lefnadsbanan samt att eftertänka, huruvida de ägde nödiga förutsättningar att taga sig fram på de lärda studiernas mödosamma stråt. Följden häraf vore, att läroverkets högre stadium anlitades af åtskilliga lärjungar, som visserligen kunnat bli dugliga och framstående arbetare på andra verksamhetsområden, men icke vål lämpade sig för de uppgifter, som ett grundläggande vetenskapligt studium ålade dem. Organiserades åter läroverken i öfverensstämmelse med kommitténs förslag, blefve lärjungarna vid slutet af femte klassen ställda inför ett val, som kräfde ett omsorgsfullt öfvervägande, enär det vore af väsentlig betydelse för deras blifvande lefnadskall. Då de hunnit till nämnda stadium, erhölle de en maning att med sig själfva och sina målsmän gå till råds, huruvida de skulle ställa sina steg mot det närmare och skönjbarare målet, realskolexamen, eller det fjärmare liggande, studentexamen.

I betraktande af den materiella odlingens snabba utveckling och det alltjämt stigande anseende, verksamheten på detta område tillvunne sig, vore det sannolikt, att det stora flertalet lärjungar, som icke hade särskild håg och fallenhet för mera vetenskapliga studier, skulle föredraga att med den tidigare afgångsexamen sluta sin skolgång, och att sålunda gymnasiet framdeles skulle komma att erhålla ett för dess speciella uppgift mera valdt lärjungematerial. Visserligen torde aldrig med säkerhet kunna förebyggas, att icke mången individ toge miste om sin kallelse och af fåfänga, öfverskattning af egen förmåga eller annan anledning gagnlöst droges in på den lärda banan. Men att sådana misstag efter införande af den här föreslagna organisationen skulle bli mindre allmänna än hittills, då studentexamen utgjort det enda skönjbara målet för studierna vid läroverket, därför torde såväl det ständigt växande behofvet af tidigt utbildad praktisk arbetskraft som målsmäns och lärjungars omtanke om egna välförstådda intressen utgöra en god borgen. Klart vore emellertid, att man med lärjungar, som i medveten uppfattning om stegets betydelse, af håg och anlag därtill förmådda, valt de lärda studiernas väg, kunde drifva undervisningen på ett helt annat, mera intensivt och för ändamålet direkt lämpadt sätt, än om klassen till stor del utgjordes af individer, hvilkas begåfning och intresse läge åt helt annat håll, men som af yttre anledningar lockades att söka sträfva sig fram till studentexamen. Den maning för praktiskt anlagda lärjungar att tidigare afgå, som läge i det af kommittén föreslagna systemet, gjorde det möjligt att för de å gymnasiet fortsättande, särskildt åt det teoretiska hållet begåfvade lärjungarna mera än hittills tillämpa en på själfverksamhet och på uppfostran till vetenskapligt arbete syftande metod.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Då lärjungen inträdde å gymnasiet, hade han att välja mellan tvenne bildning slinjer: å ena sidan realgymnasiet med vidgade kurser i matematik, fysik, kemi och engelska samt å den andra latingymnasiet med latin och mindre kurser i nämnda ämnen. Men på samma gång i de ämnen, som gåfve de olika studieriktningarna deras typiska prägel, en bestämd skillnad i kurs- och timplan mellan real- och latinlinjen upprätthållits, hade kommittén i öfriga ämnen låtit hitillsvarande, tämligen obetydliga och svagt motiverade olikheter mellan de båda linjerna falla och därigenom närmat dem intill hvarandra. Samma kurser för gymnasiets båda linjer hade alltså uppställts i följande nio ämnen: kristendom, modersmålet, tyska, franska, historia, geografi, naturhistoria, filosofi och teckning. Härigenom blefve möjligt, att då lärjungarnas antal eller andra omständigheter icke lade bestämda hinder i vägen därför, samundervisning mellan de båda linjernas lärjungar af samma ring kunde äga rum i alla de ämnen, som å båda linjerna hade samma timtal och kurser. Däremot borde den samundervisning mellan lärjungar af två olika årsklasser, hvilken för närvarande någon gång förekomme, undvikas såsom afgjordt hinderlig för de ifrågavarande årsklassernas framsteg.

Borttagandet af onödiga och någon gång godtyckliga skillnader i de båda linjernas ämneskurser samt anbefallandet af samläsning, där sådan kunde förekomma, skulle medföra en ganska väsentlig besparing för statsverket och komma att åt ett och annat glest befolkadt gymnasium rädda dess tillvaro, åtminstone dess rätt att finnas till å båda linjerna. Dessa åtgärder skulle jämväl lända undervisningen till gagn, därigenom att läraren finge endast en lärokurs i ämnet att föredraga och sålunda kunde ägna mera tid och uppmärksamhet åt dennas planläggande och utarbetande.

Ett af det nya gymnasiets mest utmärkande drag vore den valfrihet, kommittén ansett sig böra föreslå i dess öfre ringar. För de lärjungar, som så önskade, vore nämligen medgifvet att under de två sista åren °vid läroverket inskränka såväl skoltimmarnas antal som ämneskretsen för att mera kunna samla sina studier. Alla ynglingar å samma linje behöfde, enligt den föreslagna organisationen, icke, såsom hittills vid studentexamen, ha sina kunskaper stöpta i nästan en och samma form, utan fordringarna kunde inom vissa gränser lämpas efter hvars och ens olika fallenhet. Därigenom främjades naturligen i hög grad lärjungens öfvergång till mera själfständiga specialstudier. Genom en sådan anordning komme gymnasiet att i enlighet med lärjungens utvecklingsgång uppdelas i tvenne stadier: det ena, omfattande de två lägre ringarna, med valfrihet endast mellan bildningslinjer; det andra, omfattande de båda högre ringarna, med val-

37 Kurigl. Maj\tx Nåd. Proposition N:o 50.

frihet inom vissa gränser äfven mellan den valda linjens ämnen. Allteftersom lärjungen utvecklades från gosse till yngling och hans anlag tydligare framträdde, finge han alltså tillfälle att småningom enligt håg och fallenhet specialisera sina studier i en viss riktning. De organisatoriska förändringar, hvilka kommittén sålunda förordat, torde befinnas ägnade att hos de äldre lärjungarna främja ökad ^Overksamhet och därigenom göra gymnasiet i högre grad än de nuvarande sjätte och sjunde klasserna skickadt att bli ett mellanled mellan skola och högskola.

De omgestaltningar, hvilka för öfrigt borde , vidtagas i det högre skolstadiets undervisningsplan, vore icke så genomgripande som de, hvilka i fråga om de lägre klasserna funnits erforderliga. En afsevärd ändring i undervisningsplanen måste dock följa af den föreslagna öfverflyttningen af vissa ämnen och delar af ämnen till gymnasiet. En nödvändig konsekvens häraf blefve, att de latinsk-romanska bildningselementen i någon mån måste träda tillbaka. Däremot hade kommittén ansett sig böra bereda större utrymme åt de germanska och de speciellt nationella, äfvensom, åt de reala bildningselementen. Och där det utan förfång för gymnasiets uppgift att grundlägga vetenskaplig bildning varit möjligt, hade kommittén jämväl låtit sig angeläget vara att inskränka sådana delar i undervis ningen, som vore af öfvervägande formalistisk ant, såsom den dogma tiska framställningen af de kristna lärosatserna, öfningarna att öfversätta från svenska till latin och franska, den geometriska problemlösningen o. s. v. Slutligen hade kommittén, i öfverensstämmelse med nu för tiden allt starkare framställda reformkraf, föreslagit åtgärder i syfte att särskilt å högsta stadiet inskränka antalet af obligatoriska ämnen för att därigenom framkalla en tidigare specialisering och jämväl minska faran för

öfveransträngning. .

Beträffande ämneskretsen å gymnasiet hade inga andra förändringar föreslagits, än att geografi införts som själfständigt ämne i de två första ringarna, filosofisk propedeutik gjorts till ett frivilligt ämne, samt att naturhistoria i stället för matematik införts å timplanen för de lärjungar, som läste grekiska.

Angående den filosofiska propedeutiken ville kommittén erinra därom, att af 1890 och 1893 års kommittéer föreslagits att från timplanen aflägsna detta ämne, samt att i Yttrande i läroverksfrågan år 1899 samma förslag upptagits i den form, att blott en del däraf, psykologien, skulle läsas frivilligt utom schemat. I båda förslagen hade ingått, att hvad som behöfdes af logiken skulle meddelas å modersmålets lärotimmar. Mot den filosofiska propedeutikcns uteslutande från timplanen hade visserligen upprepade gånger framhållits, att ämnet hade en afsevärd betydelse för den

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 50.

bildning, de högre allmänna läroverken hade till uppgift att bibringa. Denna omständighet finge emellertid enligt kommitténs mening ej vara allenabestämmande, ty det funnes så många ämnen, om hvilka samma omdöme gällde, att gymnasiet omöjligen kunde rymma dem alla. Här, liksom vid uppgörandet af hvarje undervisningsplan, måste man söka att till undvikande af månglasen noga begränsa ämneskretsen och att i detta syfte tillse,. hvad som vore mera eller mindre nödvändigt. Då nu en inskränkning i antalet af de ämnen, som för närvarande vore upptagna å timplanen vore synnerligen önskvärd, ville det synas, som om filosofisk propedeutik lättare än något af de öfriga ämnena skulle kunna uteslutas. Till stöd för denna uppfattning ville kommittén bland annat hänvisa till den omständigheten, att ämnet saknades å undervisningsplanen i de flesta andra länder, äfven i sådana, där på grund af språkförhållandena ämnesträngseln i skolorna vore mindre än hos oss. Kommittén hade icke ansett sig kunna förlägga logiken till modersmålets lärotimmar, dels därför att dessa i alla händelser komme att blifva starkt upptagna, dels därför att garanti för lärarens kompetens att äfven handhafva undervisningen i logik ej alltid förefunnes. För att dock gifva de lärjungar, som ansåge sig ”ha särskilt gagn af den filosofiska propedeutiken 'eller vore intresserade” för densamma, tillfälle att däri erhålla undervisning, hade kommittén föreslagit, att ämnet såsom frivilligt skulle ställas utom timplanen.

Nu gällande undervisningsplan för A-linjen upptoge icke naturhistoria, men däremot matematik till ett omfång, något understigande den kurs, som å B-linjen meddelades. Kommittén åter ville föreslå, att det förstnämnda ämnet, men ej det senare, skulle i de båda högsta ringarna läsas af de lärjungar, som valde grekiska. Antagligt vore, att, därest den föreslagna läroverksorganisationen blefve genomförd, grekiska språket endast komme att läsas af sådana lärjungar, som för sina framtida universitetsstudier vore i behof af insikter i ämnet, således företrädesvis blifvande teologer och filologer. A de lefnadsbanor, på hvilka ifrågavarande lärjungar en gång komme att inträda, torde det matematiska vetande, som i de högsta årsklasserna bibringades, sällan eller aldrig komma till användning och därför kunna, anses som jämförelsevis gagnlöst. Ett vida värdefullare moment i nutidens bildning vore enligt kommitténs mening en vidgad kännedom om de naturhistoriska företeelserna och lagarna,”icke minst , därför att den biologiska forskningens resultat gåfve anledning till åtskilliga för den enskildes, lifsåskådning betydelsefulla spörsmål, ”med hvilka hvarje vetenskapligt bildad man i någon mån måste vara förtrogen, och hvilka det icke minst för prästmannen borde vara af vikt att känna.’ Under sådana omständigheter kunde det icke vara lämpligt, att någon af

39 Kxmrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gymnasiets lärjungar utestängdes från möjligheten att begagna sig af undervisningen uti ifrågavarande ämne. Och med särskild hänsyn därtill, att prästerna hade åt sig anförtrodd uppsikten öfver folkundervisningen, borde allra minst de lärjungar, som skulle utbilda sig till församlingslärarens kall, förmenas att i nämnda, för vår tids vetande viktiga ämne erhålla all den kunskap, läroverket vore i stånd att meddela.

Det vore redan framhållet, att anordnandet af en efter det lägre stadiets mottaglighet afpassad, enhetlig skola för bibringande af allmän medborgerlig bildning gjorde nödvändigt, att latinet uppflyttades från fjärde klassen till gymnasiet, med andra ord att den nuvarande sexåriga latinkursen afkorlades till fyraårig. Men härvid inställde sig det spörsmålet, huruvida den af kommittén föreslagna åtgärden vore förenlig med det allmänna läroverkets uppgift att grundlägga vetenskaplig bildning. Denna fråga hade länge stått på dagordningen; olika hade svaren utfallit äfven bland de mest sakkunnige, och för de olika svaren hade anförts tungt vägande skäl. Teoretiskt sedt, kunde frågan om latinets uppflyttning till gymnasialstadiet anses utdebatterad. Det viktigaste, som kunde sägas för och emot den föreslagna anordningen, hade under frågans behandling i olika kretsar blifvit anfördt. Kommittén hade därför kunnat inskränka sig till att i korthet sammanföra de grunder, som varit bestämmande för dess uppfattning uti ifrågavarande fall.

Så länge latinet utgjort vetenskapens universella språk, hade det varit nödvändigt för enhvar, som ville tillägna sig en bildning utöfver omiånget för den allmänna folkbildningen, att vara väl förtrogen med romarspråket så i tal som i skrift. Att latinet under sådana förhållanden skulle vara ett hufvudämne vid alla högre läroanstalter, vore helt naturligt. Dessa förhållanden hade emellertid ändrats. De olika ländernas, särskildt de stora kulturstaternas, folkspråk både som medel för vetenskaplig meddelelse öfvertagit latinets förutvarande roll, och frånsedt den klassiska språkvetenskapen cell i viss mån den beskrifvande naturhistoiien, kunde man säga, att på latin författade vetenskapliga arbeten numera hörde till sällsyntheterna, ett förhållande, som vore helt naturligt, bland annat på den grund, att ett språk, som under långliga tider varit dödt, icke kunde äga tillräckliga medel att gifva uttryck åt de mångfaldiga nya begrepp, som den raskt framåtskridande moderna utvecklingen skapat.

Det vore emellertid i pedagogikens historia en mycket vanlig företeelse, att en antagen skolform tämligen länge öfverlefde de kulturförhållanden, af hvilka den framkallats. Äfven sedan latinet upphört att vara den vetenskapliga världens mellanfolkliga tungomål, hade det fortfarit att vara de allmänna läroverkens hufvudämne, för hvars bibehållande i orubbadt

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

bo nya grunder blifvit andragna. Latinet vore, hade det nu sagts, den yppersta gymnastik för tanken och såsom sådan oumbärligt för hvar och en, som gjorde anspråk på en högre bildning. Kommittén lämnade därhän, huruvida detta påstående under någon tidsperiod varit berättigad^ numera vore det förvisso ohållbart, sedan de moderna ämnena undergått den pedagogiska bearbetning, att de som formella bildningsmedel kunde ersätta, ja, i vissa fall öfverträffade latinet. Den på omsorgsfull och noggrann undersökning af det faktiskt gifna grundade metod, som utmärkte vetenskapen i våra dagar, kräfde ingalunda som nödvändig förberedelse det slags förståndsodling, som vore den formellt grammatiska latinundervisningens frukt. De funnes till och med, som menade, att den andliga träning, som vunnes under den långa latinkursen, snarare hindrade än främjade tillägnandet af en exakt forskningsmetod.

Med särskild kraft hade framhållits, att ett grundligt latinstudium skulle vara en oundgänglig eller åtminstone ytterst viktig förutsättning för språkvetenskapliga studier i allmänhet. Denna uppfattning kunde ha varit berättigad, så länge endast det skrifna, på papperet fastade språket utgjorde föremål för vetenskapsmannens undersökning. Sedan man emellertid kommit till insikt därom, att språket lefde i och med den individ, som talade det, och att därför det talade språket under dess olika utvecklingsskeden först och främst borde utgöra föremål för forskningen, hade språkvetenskapen undergått en fullständig omdaning, som jämväl sträckte sina välgörande verkningar till undervisningen vid de allmänna läroverken. Om de framsteg, som på såväl det ena som det andra området blifvit gjorda, och som gifvit vårt land en rangplats bland öfriga kulturstater, kunde utan öfverdrift sägas, att de kommit till stånd snarare trots än genom latinet. Med den ändrade uppfattning i afseende på språkvetenskaplig metod, som numera gjorde sig gällande, vore de moderna språken, såsom mera allsidigt belysande de språkliga lifsyttringarna, en bättre grundläggning för fortsatta studier än latinet, hvilket såsom ett dödt och stelnadt språk ej kunde undgå att bibringa en falsk eller åtminstone ensidig uppfattning af språkets egentliga väsen.

Det skäl, som i våra dagar vanligast torde framhållas till försvar för latinets förhärskande ställning vid läroverken, vore påståendet, att latinet skulle läsas för dess bildningsinnehåll eller för att bibringa lärjungarna kännedom om den antika kulturen. Ingen kunde, hette det, fatta sin egen tid och dess kultur utan att känna forntiden och de förutsättningar, på hvilka kulturen hvilade. Inskränktes latinet, befarade man, att den klassiska bildningen i vårt land skulle sjunka och med densamma hela vår högre bildning öfver hufvud taget, så att Sverige ej blefve i

41 Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

stånd att hålla jämna steg med öfriga kulturländer. Kommittén kunde i fråga om nämnda påstående inskränka sig till att påpeka, att detsamma, framställdt som ett försvar för latinets bibehållande i sin nuvarande ställning, måste hvila på en missuppfattning af faktiskt gifna förhållanden. Klassisk bildning vore en kunskap i sak; den förutsatte en ingående kännedom om de antika folkens samhällsförhållanden, seder och bruk, korteligen om deras andliga och materiella odling. Granskade man nu latinundervisningen vid de allmänna läroverken, torde man sällan eller aldrig finna, att den resulterade i en bildning af ofvannämnda art, om latinet för öfrigt ensamt mäktade gifva en sådan. Latinundervisningen i våra dagar vore af öfvervägande formellt, språklig art; det vore kampen med den språkliga formen, som hufvudsakligen toge lärjungarnas krafter i anspråk. Skulle bibringande af klassisk bildning i våra skolor vara ett oeftergiflig! villkor för den högre odlingens vidmakthållande och förkofran, då vore det redan nu illa beställd! med denna. Och ändock torde kunna sägas, att Sverige väl häfdade sin plats i kulturstaternas led. Den här berörda uppfattningen hade man alltid sökt göra gällande, så snart det varit fråga om att skjuta latinet tillbaka. Likväl torde ingen med fog kunna påstå, att de hittills vidtagna inskränkningarna i latinstudiet haft någon som helst menlig inverkan på vår kultur.

Med det sagda hade kommittén dock ingalunda velat ådagalägga, att latinet skulle vara umbärligt vid de allmänna läroverken. Kommittén vore tvärtom lifligt öfvertygad därom, att latinet ännu i dag för det vetenskapliga arbetet å skilda områden hade en betydelse, som ej finge underskattas. Den tid, då romarspråket varit vetenskapens tungomål, läge ännu ej så synnerligen långt tillbaka. Den, hvars sträfvan ginge ut på att ej blott tillägna sig den nutida vetenskapens resultat utan äfven att i någon mån öfverskåda densamma i dess historiska utveckling, måste därför vara så rustad, att ej hans obekantskap med äldre tiders vetenskapliga språk ställde ett hinder i vägen för hans forskning. Inom de vetenskaper, som hade gamla anor, vore latinkunskap ännu mer eller mindre nödvändig för att kunna gå till källorna, där så befunnes erforderligt. Men liksom latinets betydelse i detta afseende motiverade dess bibehållande å de allmänna läroverkens undervisningsplan, så måste sagda omständighet jämväl blifva bestämmande för latinundervisningens läggning och mål. Latinet borde, med andra ord, studeras vid de allmänna läroverken för att sätta lärjungarna i stånd att, eventuellt med tillhjälp af ordbok, förstå en latinsk text. Då emellertid all undervisning i språk äfven borde vara undervisning i sak, borde lärjungen, på samma gång han öfvades att öfversätta, jämväl få sin uppmärksamhet riktad på innehållet af det Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 8

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lästa och sålunda erhålla någon kunskap om den kultur, språket representerade.

Den uppfattning, kommittén sökt häfda angående latinstudiets uppgift, syntes åtminstone principiellt vara erkänd i vår nuvarande skollagstiftning, äfven om den hittills endast ofullständigt vunnit tillämpning. Då genom nådiga kungörelsen den 22 mars 1895 det svensk-latinska öfversättningsprofvet i mogenhetspröfningen ersattes med en skriftlig öfversättning från latin till svenska, hade nämligen målet för undervisningen i latin undergått en väsentlig förändring. Från nämnda tid hade läroverkets uppgift icke längre blifvit att bibringa lärjungarna förmåga att i skrift använda latinska språket, utan endast att lära dem öfversätta lättare latinsk text. Visserligen vore skriftliga öfversättningar till latin fortfarande anbefallda i sjätte och sjunde klasserna. Men då något prof af denna art icke förelädes i mogenhetsexamen, läge det antagandet nära till hands, att nämnda öfningar bibehållits endast som ett medel för fastare inlärande af de för uppfattningen af latinsk text nödvändiga grammatiska kunskaperna. Att de emellertid för sagda ändamål icke vore oumbärliga, torde enklast kunna klargöras med en hänvisning till grekiskan, där dylika öfningar icke ansetts af behofvet påkallade.

Den nämnda förändringen i målet för latinets studium vid läroverken möjliggjorde en väsentlig omläggning af metoden för undervisningen. Det läge nämligen i språkstudiets egen natur, att språket måste göras till föremål för en långt grundligare och mera ingående behandling, om syftet vore att kunna sjanständigt använda detsamma, än om det enbart gällde att förstå det i skrift. I förra fallet måste språkföreteelserna så fast inläras, att de kunde korrekt återgifvas, i det senare erfordrades endast den kännedom om dem, som vore nödvändig för att fatta deras betydelse i det sammanhang, hvari de förekomme i litteraturen. Den af dessa förhållanden betingade skillnaden i undervisningsmetoden tilltoge, i samma mån lärjungen nått eu större förståndsmognad. Då det gällde ett språk, som representerade en för den outvecklade lärjungen ännu främmande värld, hade han för uppfattningen af den förelagda textens innehåll i regeln ingen annan ledtråd än kännedomen om den språkliga formen, som därför måste grundligt inpräglas och göras till föremål för en allt annat uppslukande uppmärksamhet. A ett mognare stadium åter underlättades förståendet af textinnehållet i väsentlig grad genom det sakliga intresset och det mera utvecklade omdömet. I de högre klasserna behöfdes därför icke den tidsödande nötning och exercis med de grammatiska reglerna, som i de lägre klasserna ansetts nödvändig.

43 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 50.

På grund af de anförda omständigheterna hade kommittén ansett, att, äfven om latinet uppskötes till gymnasiets första ring, lärjungarna ändock borde kunna tillägna sig samma förmåga att öfversätta latinsk text, som de för närvarande i mogenhetspröfningen ådagalade, allt under förutsättning att en efter målet noga afpassad och efter lärjungarnas utvecklingsstadium väl lämpad undervisningsmetod vunne insteg. Äfven från gymnasiets synpunkt ansåge sig kommittén alltså kunna förorda den ursprungligen af andra skäl föreslagna förkortningen af den nu sexåriga latinkursen.

En nödvändig följd af den föreslagna inskränkningen i latinstudiet blefve en motsvarande förkortning af kursen i grekiska, som enligt kommitténs förslag skulle inträda i tredje ringen. Från en del häll hade visserligen yrkats, att detta ämne skulle helt och hållet aflägsnas från de allmänna läroverken. Som skäl härför hade framhållits, att grekiskan icke hade samma allmänna och omfattande betydelse för vetenskapliga studier som exempelvis latinet, samt att antalet af de lefnadsbanor, för hvilka insikt i grekiska vore erforderlig, vore så ringa, att dessas speciella behof icke borde få inverka på anordningen af de allmänna läroverkens undervisningsplan. Men äfven om så vore förhållandet, kunde dock ej bestridas, att ett icke ringa antal af läroverkens lärjungar komrae att ägna sig åt sådana studier, för hvilka kunskap i grekiska vore erforderlig. Och då dessa lärjungar i allmänhet väl kunde åtnöjas med de insikter och färdigheter i matematik och teckning, hvilka under en sjuårig lärokurs blifvit inhämtade, måste det för dem vara af stor praktisk betydelse att under de två sista läroåren, i stället för att studera nämnda ämnen, få göra sig förtrogna med elementen af ett språk, om hvilket de för sina akademiska studier måste äga kännedom. Visserligen kunde den af kommittén föreslagna kursen i grekiska på grund af den korta lärotiden ej blifva synnerligen omfattande. Men å andra sidan måste erinras därom, att ämnet skulle påbörjas å ett mognare åldersstadium, än nu vore fallet, att lärjungarna under de två sista skolåren skulle erhålla en viss valfrihet för att kunna samla sin kraft på de ämnen, som för deras fortsatta utbildning vore af större vikt, samt att det läge i sakens natur, att ämnet skulle komma att väljas med större urskillning och målmedvetenhet, än under nuvarande förhållanden plägade vara fallet. På grund af dessa och öfriga anförda grunder hölle kommittén före, att trots kursens afkortning resultatet af den föreslagna undervisningen i grekiska komme att blifva så pass afsevärdt, att lärjungarna för sina fortsatta studier däraf skulle draga icke oväsentligt gagn.

Sakta men oemotståndligt hade nutidens odling fjärmat sig från den antika. Oupphörligt tillskapade den raskt framåtskridande utveck-

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lingen nya bildningselement, som för vår tid vore oumbärligare än de klassiska. Den fortgående frigörelsen från beroendet af antikens språk och litteratur hade öfverallt framkallat likartade verkningar på undervisningens område. Så godt som öfverallt kunde man skönja en sträfvan att vid undervisningen skjuta de klassiska språken tillbaka i syfte att bereda större utrymme åt moderna ämnen. Särskildt hade dylika sträfvanden gjort sig gällande i våra grannländer, hvilka haft att kämpa med samma pedagogiska olägenhet som vi, nämligen ett modernt språk mera än de stora kulturländerna, där lärjungarna i sitt modersmål finge ett af världsspråken så att säga till skänks.

Efter att ha lämnat en kortfattad öfversikt af hithörande företeelser i Norge, Danmark, Preussen m. fl. länder (Betänkandet sid. 246— 249) har kommittén vidare framhållit, hurusom latinstudiets inskränkning och den moderna bildningens starkare omhuldande vore ett gemensamt drag, som kännetecknade våra dagars reformsträfvanden på det högre skolväsendets område i olika länder. öfverallt hade nämligen samma orsaker framkallat samma verkningar. Den klassiska kulturen hade så gått in i den modernas kött och blod, att ett återgående till de gamles litteratur på grundspråket endast för ett mindretal af de lärde vore af nöden. Ej blott det praktiska lifvets män utan äfven många vetenskapsmän vore i våra dagar bättre betjänta med att i skolan inhämta mindre latin, men vidgade kurser i lefvande språk, naturvetenskap och andra grenar af vår tids vetande. Därför måste de döda språken inom läroverket träda tillbaka, något som flere af dessa studiers främsta målsmän i enlighet med tidens kraf själfva påyrkat. Och om man i länder, där latinet spelat och ännu spelade en viktig roll såsom katolska kyrkans och romerska rättens tungomål samt såsom fornspråk, såge sig i stånd att till båtnad för andra, i våra dagar viktigare ämnen minska dess enligt jesuitskolornas mönster ännu alltför dominerande timantal, så borde detta med så mycket större skäl och i vidsträcktare omfång kunna ske i Sverige, där dylika traditioner icke verkade. De klassiska studierna skulle själfva i längden vinna på att begränsas till gymnasiet och universitetet, där af hänsyn till den historiska utvecklingens kraf en plats alltjämt borde för dem beredas.

En granskning af de främmande lefvande språkens ställning å nu gällande undervisningsplan gåfve vid handen, att franskan å det högre skolstadiet blifvit mer omhuldad än de germanska språken. Under de fyra sista skolåren upptoge franskan större timtal än vare sig tyskan eller engelskan, öfning att skriftligen använda språket meddelades i franska å läroverkets alla bildningslinjer, i tyska endast å A-linjen, i engelska endast

45 Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 50.

å reallinjen. I öfverensstämmelse med har påpekade förhållanden hade ock vid tillsättning af lektorsbefattningar i främmande lefvande språk franska ända intill senaste tider i regeln ansetts som det viktigaste ämnet, hvadan nämnda språk förfogade öfver ett långt större antal vetenskapligt utbildade lärarekrafter än vare sig engelskan eller tyskan. Franskan vore ansedd som det högre stadiets hufvudspråk och toge såsom sådant i hög grad lärjungarnas krafter i anspråk. Särskildt kräfde den detaljerade kännedomen af franska grammatiken, som vore erforderlig för det skriftliga mogenhetsprofvets afläggande, en tid, som ej uppvägdes af den därigenom erhållna vinsten, och som bättre och mera fruktbärande kunde nedläggas på ett grundligare inlärande af de för oss viktigare germanska språken.

Vår nuvarande undervisningsplan utgjorde i viss mån ännu en återspegling af den tid, då Frankrike gått i spetsen för den europeiska civilisationen, och då franskan varit det förfinade umgängeslifvets mellanfolkliga tungomål. Men det förhärskande inflytande, Frankrike en gång i kulturellt afseende utöfvat, vore i aftagande, i samma mån som de olika staterna, särskildt de germanska, alltmera sträfvade att fota sin bildning på inhemsk grund. Med afseende å geografiskt läge, härstamning, språk, politisk, social och religiös åskådning befunne sig Sverige närmare de germanska länderna än Frankrike. På många och synnerligen vidsträckta kulturområden vore våra förbindelser, särskildt med Tyskland, långt talrikare än med Frankrike. Den hastigt uppblomstrande tyska industrien hade i många fall utträngt den franska från den svenska marknaden, och under de senare årtiondena hade våra handelsförbindelser med Frankrike relativt aftagit, med Tyskland åter i betydande grad tilltagit. Allbekant vore dessutom, hvilken betydelse den tyska vetenskapliga litteraturen hade för hela vår högre odling. Hvad åter anginge engelskan, torde man kunna påstå, att den, frånsedt förhållandena i de romanska länderna, som mellanfolkligt språk spelade en vida större roll än franskan. Alltnog, franskans kulturella betydelse för vårt land hade minskats, tyskans däremot ökats, och efter dessa förhållanden måste de allmänna läroverkens undervisningsplan, som i sin mån borde utgöra ett uttryck för samtidens kultur, afpassa s.

Kommittén hade med dessa uttalanden för ingen del velat underskatta den inverkan, franskan på den högre bildningen utöfvat och ännu utöfvade. Som de högre samhällsklassernas språk hade franskan på sin tid varit en främjare af god ton och bidragit till umgängesformernas förfining. Dess logiska klarhet hade utöfvat en tuktande och fostrande inverkan, och som formellt bildningsmedel hade franskan ännu en rang-

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

plats bland öfriga moderna språk. Enligt kommitténs mening vore det emellertid i första hand kulturförhållandena och först i andra hand de olika ämnenas pedagogiska värde, som borde vara afgörande för dessas ställning å läroverkens undervisningsplan. Under sådana omständigheter måste franskan träda tillbaka. Den vore visserligen ett viktigt moment i den högre bildningen, men ej så viktigt, att den kunde få intaga den framskjutna ställning, som hittills varit densamma beredd.

Då enligt kommitténs förslag franskan borde vara ett frivilligt ämne i realskolan, och då vidare latinet inträdde i gymnasiets första ring, hade franskan, som i öfverensstämmelse med kommitténs uppfattning angående bildningslinjernas förhållande till hvarandra ansetts böra likställas å realoch latingymnasiet, ej kunnat få plats förr än i andra gymnasieringen. Denna inskränkning i kursens längd nödvändiggjorde en omläggning af ämnets studium af samma art, som beträffande latinet redan blifvit närmare utvecklad. Enligt kommitténs mening borde alltså de franska skriföfningarna och det franska skrifprofvet i studentexamen bortfalla, studiet af grammatiken, särskildt syntaxen, väsentligen inskränkas och undervisningen koncentreras på uppgiften att bibringa lärjungarna förmåga att förstå fransk text samt kännedom om för franska kulturen karakteristiska drag, vunnen i samband med litteraturläsningen.

De franska skriföfningarna borde däremot enligt kommitténs mening ersättas af dylika i tyska och tyskt skrifprof i studentexamen anordnas för läroverkets samtliga lärjungar. En följd häraf, liksom af kommitténs uppfattning för öfrigt angående detta språks betydelse, vore, att tyskan å det högre stadiets undervisningsplan måste erhålla ett större utrymme än för närvarande. De olika språkens ställning å gymnasiet och i realskolans fem lägre klasser framginge för öfrigt bäst af följande

öfversikt af de främmande språkens timplan.

1 Alternativt mot matematik (5 tim.) och teckning (2 tim.).

47 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Denna sammanställning gåfve vid handen, att för lärjungar, som fortsatte å realgymnasiet, de tre främmande lefvande språken, tyska, engelska och franska, skulle inträda i nu nämnd ordning och med tre års mellanrum mellan det första och andra samt mellan det andra och tredje. Det föreslagna timtalet utvisade, att tyskan på gymnasialstadiet blifvit icke oväsentligt stärkt, att engelskan i hufvudsak bibehållit sin nuvarande ställning, samt att franskan, trots kursens förkortning, erhållit så stort utrymme, att, därest den franska skrifningen samt det detaljerade studiet af syntaxen borttoges, lärjungarna det oaktadt borde erhålla ungefär samma förmåga att förstå fransk litteratur, som de för närvarande ådagalade i mogenhetspröfningen.

De lärjungar, som fortsatte å latingymnasiet, hade, i öfverensstämmelse med kommitténs uttalade uppfattning, i tyska och franska fått samma kurser som de öfriga lärjungarna. I engelska åter vore timtalet å latingymnasiet mindre än å realgymnasiet, beroende därpå, att öfningar i engelsk skrifning såsom förberedelse för skriftligt prof i studentexamen å förstnämnda linje lika litet som för närvarande ansetts böra ifrågakomma. I trots häraf borde, såsom en jämförelse mellan den nyss lämnade öfversikten och nu gällande timplan gåfve vid handen, lärjungarna å latingymnasiet och särskilt de, som läste grekiska, vid afgången från läroverket ha inhämtat icke obetydligt större kunskaper i engelska, än motsvarande lärjungar för närvarande erhölle. A latingymnasiet tillkomme emellertid ett och för några lärjungar två främmande språk, latin och grekiska. Den för kommittén vägledande organisatoriska grundtanken, att det lägre skolstadiet borde ha till uppgift att meddela allmän medborgerlig bildning, och att därför sådana ämnen, som mera tillhörde fackbildningen, borde förläggas till det högre stadiet, komme sålunda att draga med sig den följden, att latingymnasiet blefve starkt belastadt af nyinträdande språk, i det att latinet inträdde i första, franskan i andra och grekiskan i tredje gymnasieringen. En dylik anordning af språkundervisningen hade i den pedagogiska diskussionen framkallat allvarliga betänkligheter, och kommittén hade därför anledning att vänta, att dess förslag i denna punkt komme att blifva föremål för gensagor. På grund häraf ville kommittén erinra därom, att vid uppgörande af en läroverksorganisation hänsyn måste tagas till så många och sinsemellan stridiga faktorer, att det — liksom ofta händer vid praktiska frågors afgörande — icke sällan blefve nödvändigt att för undvikande af en större olägenhet afstå från en mindre fördel och, omvändt, att för vinnande af en större fördel hålla till godo med en mindre olägenhet.

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Språkträngsel vore för öfrigt en olägenhet, som måste vidlåda hvarje läroverksorganisation, så länge det högre allmänna läroverket ansåges böra lämna undervisning i ej mindre än fem främmande språk. Ett afgörande bevis för detta påstående funne kommittén i den omständigheten, att, alltsedan det allmänna läroverket genom 1849 års kungl. cirkulär fått den form, det sedermera i hufvudsak bibehållit, ännu ingen undervisningsplan, åtminstone för nioårig lärokurs, blifvit till efterrättelse föreskrifven, däri ej språken varit hopade i minst lika hög grad som i den af kommittén föreslagna. Enligt 1856 års stadga hade fyra främmande språk inträdt under en följd af tre år, nämligen franskan i andra, latinet och tyskan samtidigt i tredje samt grekiskan i fjärde klassen. Enligt 1859 års stadga hade fyra främmande språk följt omedelbart på hvarandra, nämligen tyskan i andra, latinet i tredje, grekiskan i fjärde och franskan i femte klassen. Något bättre hade anordningen af språken ställt sig enligt 1865 års kungörelse, hvari föreskrifvits, att tyskan skulle påbörjas i första, latinet i tredje, grekiskan i nedre femte och franskan i öfre femte klassen; men då lärokursen genom 1869 års kungörelse afkortats till nioårig, hade språkträngseln blifvit kännbarare, i det att tyskan inträdt i första, latinet i andra, grekiskan och franskan i fjärde klassen. Slutligen hade dels i nådigt cirkulär år 1873 dels ock i 1878 års stadga, hvars bestämmelser i här berörda afseende ännu vore gällande, föreskrifvits, att tyskan skulle inträda i första, latinet i fjärde, franskan i femte och grekiskan i nedre sjätte klassen. Tilläggas borde, att ingen lärjunge, som läste alla de här nämnda språken, varit skyldig att läsa engelska, hvadan alltså för ingen lärjunge mera än fyra främmande språk varit obligatoriska. Det anförda torde vara tillräckligt för att påvisa, huru oundviklig språkträngseln i själfva verket vore, allra helst om man, såsom kommittén ansett sig böra föreslå, fordrade, att läroverkets samtliga lärjungar skulle inhämta kännedom jämväl om engelska språket.

Under sådana omständigheter blefve frågan icke längre, om språkträngsel kunde undvikas eller ej, utan fastmer på hvilket stadium densamma vållade minsta olägenheten. Först och främst borde då erinras därom, att den föreslagna anordningen vore en nödvändig följd af den organisation, kommittén i öfverensstämmelse med sitt uppdrag sökt åvägabringa, samt att de behjärtansvärda syften, som man med de organisatoriska förändringarna velat vinna, måste gifvas till spillo, därest de främmande språken, såsom hittills varit fallet, skulle hopas i de lägre klasserna. Vidare syntes de anmärkningar, som man i allmänhet brukade rikta mot språkträngseln, tala för den uppställda frågans lösning i den af kommittén föreslagna riktningen. Ty om det förhölle sig så, att fara för en förblandning af de omedelbart på hvarandra inträdande språken vore för handen, borde kom-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

mittens undervisningsplan gifva anledning till mindre farhågor än den nuvarande, enligt hvilken, såsom ofvan påpekats, latinet inträdde i fjärde, franskan i femte och grekiskan i nedre sjätte klassen. Det vore åtminstone i mycket hög grad sannolikt, att den inognare lärjungen skulle ha lättare att hålla språken i sär än den mindre mogne. Om det ytterligare förhölle sig så, att det elementära studiet af de många språken innebure fara för öfveransträngning, såge kommittén ingen giltig grund, hvarför man just i detta fall skulle vända upp och ned på den allmängiltiga satsen, att de större bördorna borde läggas på de starkare skuldrorna. Och om det slutligen vore sant, att undervisningsplanens belastning med många språktimmar vore ägnad att gifva lärjungarnas bildning en ensidig prägel, så borde erinras om en mycket behjärtansvärd uppfostringsregel, nämligen att den tidigare utbildningen, såvidt möjligt vore, borde vara allsidig, samt att specialiseringen, vare sig i språklig eller hvilken annan riktning det än månde vara, borde vidtaga å ett mognare stadium.

Det återstode emellertid att tillse, huruvida de speciella invändningar, som riktats mot en anordning sådan som den föreslagna, vore så starka, att den ståndpunkt, kommittén på ofvan angifna grunder intagit, borde uppgifvas. Emot språkträngseln, sådan den tedde sig särskilt i kommitténs förslag, hade erinrats, att inlärandet af de formrika språkens element kräfde ett mekaniskt minnesarbete, som hellre borde förläggas till de lägre klasserna än till de högre, där detta studium skulle komma att ge undervisningen en öfvervägande formell läggning, som ej motsvarade den mognare ungdomens intellektuella behof.

Kommittén hade ej ansett sig behöfva till diskussion upptaga den frågan, huruvida de döda språkens element vore en särskild! för de yngre lärjungarna lämplig andlig näring. Erfarenheten hade i detta afseende lämnat bevis, som ej kunde jäfvas (Betänkandet sid. 255). Däremot ville kommittén framhålla, att frågan, huruvida inlärandet af ett ämnes element skulle vålla öfveransträngning eller öfver hufvud taget ej passa för de äldre lärjungarna, långt mindre berodde på objektiva omständigheter, som vore att söka i ämnenas egen natur, än på subjektiva förhållanden, såsom lärjungarnas anlag, lärarnas fordringar och sätt att undervisa i öfrigt. Vore det så, att alla lärjungarna tvingades läsa samtliga de ifrågavarande språken, vidare att endast ett mål för undervisningen i desamma kunde tänkas, och slutligen att endast en metod vid denna undervisning kunde följas, då, men först då, hade den gjorda invändningen den allvarliga innebörd, man icke sällan vore benägen att tillmäta densamma. Men det förhölle sig förvisso icke så. Somliga lärjungar hade håg och fallenhet för språkstudier, andra icke. De förra inhämtade ele-

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 9

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

menten af ett främmande språk raskt och lätt, särskilt då en fond af språklig bildning redan vore för handen, de senare långsamt och med möda. Under sådana förhållanden komme de olägenheter, som man af kommitténs förslag befarat, att i samma mån minskas, som lärjungarnas frihet i valet af de främmande språken ökades. Granskade man kommitténs undervisningsplan jämte dess förslag angående valfrihet, skulle man finna, att språktvånget i kommitténs organisation vore mindre än enligt någon af de ofvan omnämnda förordningarna.

Garantierna mot ett oriktigt val i fråga om språken vore för öfrig! större i kommitténs förslag än i någon hittills föreskrifven undervisningsplan. En jämförelse med nu gällande bestämmelser torde bevisa detta påstående. För närvarande afgjordes ofta frågan, om en lärjunge i fjärde klassen skulle läsa latin, af mycket tillfälliga bevekelsegrunder. Och i nedre sjätte klassen valde många lärjungar grekiska, ej af utpräglad fallenhet för ämnet, utan af bristande fallenhet för eller motvilja mot matematik. Följden häraf blefve, att B-linjen och A-linjen rekryterades af en del lärjungar, som för språkliga studier vore synnerligen obekväma. Lades härtill språkens fasta och obligatoriska ställning i den nuvarande undervisningsplanen, så vore helt naturligt, att de många språken ej sällan komme att kännas som en tryckande börda. Enligt kommitténs förslag uppskötes valet af såväl latinet som grekiskan två år, hvadan detta val kunde ske med mera målmedvetenhet, då håg och anlag tydligare framjträdt. Vidare vore att märka, att ingen lärjunge frestades att välja grekiska af motvilja mot något annat ämne, då ju detta under alla omständigheter kunde bortväljas. Slutligen borde erinras, att, om en lärjunge funne sig ha handlat oklokt genom att ingå på latinlinjen, det stode honom fritt att medelst bortval af latinet rätta sitt misstag. Korteligen, enligt kommitténs förslag vore all utsikt för handen, att endast de lärjungar komme att läsa de många språken, hvilka för dylika studier vore särskildt intresserade. Men i fråga om så anlagda lärjungar hade den framställda invändningen ingen betydelse.

Emellertid torde det förhålla sig så, att kraften af denna invändning i första hand vore beroende på uppfattningen angående den metod, som vid språkundervisningen å det föreslagna gymnasiet kunde och borde följas. I detta afseende rådde olika meningar, särskildt beträffande latinet. Under långa tider hade detta språk varit förhärskande i de lägre klasserna, där dess uppgift ansetts företrädesvis vara att tjäna som medel för de ungas formella utbildning. På grund af denna omständighet i förening med latinets tidiga inträdande hade en kraftig grammatisk exercis för begynnelsestudiet i detta ämne blifvit ett så utmärkande drag, att den under

51 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

tidernas lopp och genom traditionens makt i den pedagogiska uppfattningen så att såga sammanvuxit med sj'lifva föreställningen om latinstudium öfver hufvud taget. Denna uppfattning vore så fast rotad, att personer funnes, so in hade svårt för att tänka sig en latinundervisning i det enkla, praktiska syftet att lära lärjungen förstå innehållet af en lättare text, och som därför ansåge en undervisning utan den traditionella dressyren vara helt och hållet förfelad, korteligen icke vara någon undervisning i latin.

Kommittén hade emellertid redan framhållit, att latinets ändrade ställning med afseende på tiden för dess inträdande och undervisningens mål möjliggjorde en fullständig omläggning af själfva studiesättet, hvarigenom det formellt grammatiska elementet komme att väsentligen inskränkas och det sakliga innehållet trädde mera i förgrunden. Och hvad kommittén i detta afseende beträffande latinet anfört, gällde till alla delar franskan med den ändrade ställning, detta språk i den föreslagna läroverksorganisationen skulle komma att intaga. Hvad slutligen grekiskan anginge kunde kommittén hänvisa till den undervisning, som för närvarande lämnades i detta ämne. Oaktadt nämnda språk först inträdde i sjätte klassen, och oaktadt detsamma vore långt formrikare än latinet, hade, kommittén veterligen, ingen klagan försports däröfver, att inhämtandet af de nödiga elementen skulle öfver höfvan anstränga lärjungarnas minne eller gifva undervisningen en för den mognare ungdomens andliga behof mindre lämplig läggning. De förändringar i afseende på undervisningsmetoden, kommittén sålunda påyrkat, kunde ej genomföras i ett slag, utan endast så småningom. Men i samma mån så skedde, i samma mån komine den invändning, som nyss till sin innebörd granskats, att förlora i kraft.

Hvarje läroämne kräfde inlärandet af en mängd minnessaker. Men det vore omöjligt att låta alla skolans ämnen påbörjas i de lägre klasserna; några måste uppskjutas till de högre. Den faktor, som härvid i första hand borde vara bestämmande, vore det af kulturförhållandena betingade bildningsbehofvet. Om på grund häraf ett ämne ansåges böra inträda först å det " högre stadiet, då blefve det vederbörandes sak att medgifva nödig valfrihet samt att lämpa fordringar och metod efter lärjungarnas utvecklingsståndpunkt. Så förhölle sig med alla ämnen såväl med dem, som uppskötes till gymnasium, som med dem, hvilka uppskötes till universitetet. Och det funnes intet i de döda språkens natur, som^ berättigade dessa ämnen till en undantagsställning i förevarande fall. Erfarenheten gåfve tvärtom vid handen, att dessa språk med framgång kunde påbörjas efter aflagd mogenhetsexamen lika väl som så många andra lika formrika och lika kräfvande språk, hvilkas elementära studium vore förlagdt till universitetet. Det vore då egendomligt, om ej samma språk med fram-

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gång kunde påbörjas å gymnasiet, hvilket kommittén, bland annat genom den föreslagna valfriheten, i allmänhet gifvit en efter studiesättet vid universiteten mera lämpad planläggning.

_ På grund af anförda skäl hade sålunda kommittén ansett, att den särskilda anmärkning, som riktats mot anordningen af språkundervisningen å det föreslagna latingymnasiet, såsom beroende på missuppfattning, icke vore af beskaffenhet att kunna föranleda till uppgifvande af den ståndpunkt kommittén intagit.

I öfverensstämmelse med sin uppfattning angående de allmänna läroverkens mål hade kommittén vidare funnit att, såsom i fråga om realskolan framhållits, de nationella bildningselementen äfven å gymnasiet borde stärkas. Till främjande af detta mål ville kommittén föreslå, att modersmålet å gymnasiet skulle erhålla ökad tid, att det måtte ingå som examensämne i studentexamen samt att historien, trots geografiens afsöndring, finge behålla den åt ämnet nu anslagna tiden så godt som oafkortad. Den stärkta ställning, som blifvit nämnda ämnen beredd, borde enligt kommitténs mening företrädesvis användas till ett utförligare studium af fosterlandets språk och litteratur, dess natur och befolkningsförhållanden, dess inre historia under senare tider, äfvensom dess stats- och samhällsskick. Därvid hade äfven, såsom af undervisningsplanen närmare framginge, tillfällena till upplysande sidoblickar på de skandinaviska grannfolkens historia och litteratur kunnat ökas, så att lärjungarna genom jämförelse med dessa närsläktade folks kultur kunde erhålla en klarare uppfattning af vår egen.

I afseende å den gymnasiets kurs afslutande pröfningen, som hädanefter äfven officiellt — liksom den redan länge kallats af hvar man — skulle benämnas studentexamen, hade kommittén ansett sig böra föreslå flera ändringar. En del af dessa vore mer eller mindre omedelbara konsekvenser af de ändringar i läroverkens organisation, timplan och lärokurser, hvilka kommittén förordat, såsom franska skrifningens borttagande, tysk skrifnings införande för alla lärjungar och modersmålets upptagande bland ämnen, som kunde förekomma i den muntliga examen. Andra ändringar sammanhängde med förslaget om en viss valfrihet i gymnasiets bägge öfverstå ringar, hvaraf blefve en naturlig följd, att en mot valfriheten svarande begränsning måste göras i minimifordringarna för examens godkännande. Slutligen hade kommittén ock velat inrätta examen så, att omdömet öfver densamma måtte så litet som möjligt varda beroende af tillfälligheter och så mycket som möjligt motsvara lärjungens verkliga ståndpunkt. Därför hade beträffande läroverkens egna lärjungar ansetts lämpligt stadga, att hänsyn äfven borde tagas till föregående kännedom

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

om dom, och åt examen med lårjungar från enskild undervisning hade kommittén sökt bereda längre tid.

Angående de mera detaljerade bestämmelserna för studentexamen torde jag få hänvisa till det förslag till stadga för denna examen och grunderna därför, som återfinnas i kommitténs betänkande sid. 341—372.

Valfrihet å högsta stadiet.

I afseende å den viktiga nyhet, som föreslagits till införande i gymnasiets båda högsta ringar och som mer än något annat borde kunna bidraga att göra dessa till en lämplig förskola för mera själfständiga studier, nämligen valfriheten, har kommittén förordat följande till intagande i den nya läroverksstadgan afsedda

Bestämmelser angående valfriheten.

l:o.

Lärjunge, som blifvit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger, efter därom af målsman gjord skriftlig anmälan hos rektor, rätt att vid läsårs början bortvälja ett å timplanen förekommande läro- eller öfningsämne, eller ock tvenne sådana ämnen, såvida dessa i högsta ringen tillsammans ej upptaga mera än 6 timmar i veckan. Härvid bör dock iakttagas:

att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen i kristendom med undantag af dem, hvilka enligt § . . . blifvit därifrån frikallade, börande den befrielse, som tillkommer ifrågavarande lärjungar, icke medföra någon inskränkning i den rätt till bortväg som eljest skulle dem tillkomma;

att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen i modersmålet; samt

att lärjunge, som åtnjuter undervisning i grekiska, jämväl skall deltaga i undervisningen i latin och tyska.

Lärjunge å reallinjen, som bortvalt matematik, äger rätt att efter samråd med vederbörande lärare följa undervisningen i de delar af ämnet, hvilka han behöfver inhämta för att kunna tillgodogöra sig undervisningen i fysik.

2:o.

1. Lärjunge, som vid flyttning till tredje ringen icke eller endast till en del användt sin rätt till bortval, äger att sedermera vid läsårs början, äfvensom vid anmälan till studentexamen, använda denna rätt inom de i föregående § angifna gränser.

54 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

2. önskar lärjunge åter begagna undervisningen i bortvald t ämne, skall han vid anställd pröfning visa sig äga härför erforderliga kunskaper.

Till stöd för förslaget om införande af valfrihet i de båda högsta ringarna af gymnasiet har kommittén väsentligen anfört följande.

Genom ämnenas mera allsidiga tillgodoseende, genom införande af mera kräfvande undervisningsmetoder och genom bättre tillgång på dugliga och nitiska lärare i samtliga ämnen hade det tryck, hvarunder lärjungarna arbetade, icke blott i det hela ökats utan äfven utbredt sig tämligen likformigt öfver alla delar af undervisningen. Det kunde ej nekas, att lärjungarnas krafter, intressen och allmänna håg härigenom blifvit i hög grad splittrade.

Det botemedel, som läge närmast till hands, vore utan tvifvel att befria lärjungen från en del af undervisningen, för att han med mera samlad kraft måtte kunna ägna sig åt den återstående delen. Det syntes uppenbart, att, om detta läte sig göra, en förbättrad sakernas ställning skulle inträda. Hvarje ämne komme att få en stamtrupp af verkligt intresserade lärjungar, och läraren skulle slippa att arbeta med en del ohågade elever, som verkade neddragande på undervisningen och förlamande på undervisaren. Studierna skulle i allmänhet få en friare, mognare och själfständigare prägel, bildande en lämplig öfvergångsforin till undervisningssättet vid högskolorna, och de individuella anlagen skulle mera än hittills komma till sin rätt. Detta syntes sålunda vara en naturlig lösning af den svåra frågan om undervisningsämnenas koncentration eller mångläseriets inskränkande.

Från synpunkten af lärjungens blifvande uppgift i lifvet torde äfven vara i hög grad viktigt, att han redan i skolan mera speciellt finge ägna sig åt de ämnen, som komme att vara för hans framtida kall mest behöfliga. Jämväl vore att hoppas, att en dylik, tidigare specialisering skulle ha en hälsosam inverkan på studiernas bedrifvande vid universiteten. Ett sådant system skulle nämligen vänja ynglingarna att redan i skolan gå tillväga med större urskillning och målmedvetenhet, och den lärjunge, som bestämt sig för afläggandet af en viss akademisk examen, kunde med särskild kraft ägna sig åt de skolämnen, som med densamma stode i närmare samband, samt sålunda, bättre förberedd i nämnda ämnen, åstadkomma någon afkortning i sina akademiska studier. På detta sätt blefve det måhända möjligt för det nya gymnasiet att öfvertaga en del af de uppgifter, som för närvarande tillhörde de förberedande akademiska examina. De lärjungar åter, som antingen funne arbetsbördan lätt nog eller ej kände något särskildt intresse för vissa ämnen och ej heller beslutat sig

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

för någon särskild lefnadsbana, hvartill dock valfriheten komme att utgöra en stark och hälsosam eggelse, hade sin fulla frihet att deltaga i undervisningen i alla ämnen. Vissa lärjungar hade däremot en så bestämd håg för särskilda ämnen och brist på fallenhet för andra, att det vore olämpligt att tvinga dem till undervisning i alla.

För införande af valfrihet talade äfven andra synpunkter, bland hvilka en borde framhållas såsom synnerligen viktig, nämligen önskvärdheten att bereda de i andligt eller kroppsligt afseende mera klent utrustade någon lindring i skolarbetet å det öfre stadiet. Äfven om det funnes grundad anledning att tro, att gymnasiet efter den nya organisationens införande skulle få ett mera valdt material af lärjungar, kunde man dock icke hoppas, att alla skulle ha eu medelgod begåfning eller därutöfver. Men det vore betänkligt, om en lärjunge skulle afvisas från den högre undervisningen och från de banor, hvartill den meddelade kompetens, därför att hans begåfning för skolstudier endast vore medelmåttig, helst som mången sådan yngling älven på dessa banor befunnits mycket användbar, sedan han väl lyckats fullborda sina teoretiska studier. Och ännu mindre berättigadt torde det vara att afvisare kroppsligt svaga, som, om de ej öfveransträngdes, med afsevärdt resultat kunde bedrifva sina skolstudier och i många fall, såsom erfarenheten lärde, utveckla sig till framstående män äfven på det vetenskapliga området. Valfriheten blefve, kort sagdt, från denna synpunkt ett bland botemedlen mot en mycket öfverklagad olägenhet, nämligen öfveransträngning.

Bland allmänheten torde sympatierna för valfrihetens införande vara ganska stora, och Riksdagen hade i sin skrifvelse den G maj 1899 uttalat sig för valfrihet å det högre stadiet.

De invändningar af allmän innebörd, som från lärarekretsar gjorts mot en valfrihet i nu angifven riktning, måste anses såsom på det hela taget mindre betydande. Hvad som egentligen framhållits vore, att allsidigheten i den blifvande studentens bildning skulle sättas på spel. Häremot kunde till en början erinras, att, äfven om man skulle kunna enas om uppställandet af en grupp hufvudämnen å hvardera af de för en högre specialbildning afsedda gymnasielinjerna, någon inre grund för bestämmandet af ämneskretsens gränser dock svårligen läte sig utfinna. Också hade under tidernas lopp ämnen upptagits eller uteslutits af rent yttre anledningar, hvilket tydligen visade, att någon viss norm för ämnesgruppernas bestämmande i detalj ej funnes. Vidare medförde en för långt drifven fordran på allsidighet, såsom icke minst erfarenheterna från universiteten gåfve vid handen, olägenheter af betänklig art, i det att den, som sträfvade att lära sig allt, lopp fara att icke lära sig något ordent-

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

ligt samt förlorade förmågan af koncentration, som sedermera blefve nödvändig, om han i skälig tid skulle kunna intaga sin plats i lifvet. Dessutom tycktes principens motståndare förbise den viktiga omständigheten, att de ämnen, som ansåges ingå i allmänbildningen, vid valfrihetens inträdande lästs af samtliga lärjungar under en ansenlig del af skoltiden — enligt kommitténs förslag i ej mindre än sju år — och det skulle under sådana förhållanden vara förvånande, om icke åtskilliga lärjungar utan skada för sin bildning skulle under de två sista skolåren kunna lägga ned ett eller annat ämne. Ty just i den omständigheten, att hela det lägre stadiet gjorts enhetligt utan tillfälle till val vare sig mellan linjer eller ämnen, hade en första garanti vunnits för att medgifvandet af friare former å öfverstadiet skulle vara förenligt med krafvet på tillräckligt mångsidig bildning.

Hvad beträffade den invändningen, att den allmänna bildningsnivån skulle komma att sjunka genom lärjungarnas befrielse från vissa ämnen, så kunde kommittén ej dela dylika farhågor, utan ansåge fastmer, att värdet för bildningen af en mångfald läroämnen blifvit i någon mån öfverskattadt.

Sedan kommittén redogjort för olika slag af valfrihet äfvensom för tidigare försök därmed i vårt land (Betänkandet sid. 266—269), uttalar den sig för valfrihet utan kompensation, d. v. s. rätt för lärjungen att välja bort ett eller två ämnen utan att taga något nytt ämne eller högre betyg i ett fortfarande läst ämne i stället. Kommittén säger sig vara öfvertygad, att införande af en sådan valfrihet skulle i många afseenden. verka välgörande på undervisningen å gymnasialstadiet. Men å andra sidan erkänner den, att för mycken frihet, särskildt om den lämnades åt personer, som för dess rätta bruk ej vore fullt mogna, kunde åstadkomma en verkan, motsatt den, man åsyftat. Ehuru kommittén ansåge, att, om någon valfrihet skulle införas, måttet borde tilltagas tämligen ordentligt, funne den därför nödvändigt, att all nödig varsamhet för öfrigt iakttoges. Valfriheten borde sålunda på lämpligt sätt begränsas. Att härvid hålla en riktig medelväg vore icke lätt, ty inskränkningen, i sig själf hälsosam och nödvändig, finge ej göras så snäf, att hela reformen krympte ihop till en obetydlighet. Tvärtom borde valfriheten anordnas på ett så pass tilltalande sätt, att den verkligen komme till allmän användning. Viktigt vore också, att den gjordes så litet invecklad som möjligt, ty såsom ny torde den i alla fall behöfva någon tid att verka, innan den hunne rätt uppfattas och tillämpas.

Till en början hade kommittén funnit lämpligt föreslå en begränsning, som torde vara ägnad att å ena sidan hafva mångas betänkligheter

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

mot valfriheten och å andra sidan göra denna finhet mera nyttig och användbar för ungdomen, nämligen att låta den inträda på det stadium, där lärjungarna kunde anses för densamma fullt mogna. Ett sådant stadium torde inträdet i tredje gymnasieringen vara; befrielsen från en del af undervisningen skulle, med andra ord, omfatta de tvä sista skolåren. Det syntes vara en allmän erfarenhet, att lärjungarna finge mera allvar och manlighet samt en mognare prägel i det hela efter flyttningen till nedre sjunde klassen, och då torde rätta tiden vara inne att ge dem valfrihetens goda men också ansvarsfulla gåfva. Förslagets syfte vore, att ungdomen så småningom skulle uppfostras till allt större valfrihet. De fem första åren skulle alla lärjungar läsa gemensamt. Därpå finge de välja mellan de af skolan utstakade bildningsriktningarna, realskolans sjätte klass samt realeller latingymnasium. Och efter att ha vunnit ett par års stadga inom den valda linjen, finge de till slut komma i åtnjutande af den största frihet, skolan kunde meddela: valet mellan olika ämnen.

Starka röster hade på senare tider höjts för en delning af mogenhetsexamen, så att några ämnen skulle upphöra redan i nedre sjunde klassen eller förr. Men valfrihetens inträdande i tredje ringen blefve alldeles detsamma som' en sådan åtgärd, ehuru lämpad efter individuella behof och sålunda betydligt mera värdefull. Äfven för de olika undervisningsämnena blefve denna anordning vida fördelaktigare än den delning af mogenhetsexamen, som i 1878 års stadga varit föreskrifven för tyska och naturalhistoria, och som bestått däruti, att undervisningen i dessa ämnen för samtliga lärjungar upphörde efter öfre sjätte klassen. Valfriheten hindrade nämligen intet ämne att föras fram i studentexamen, utan alla ämnen kunde som hittills, med det hälsosamma stödet af läroverkets slutpröfning, häfda sin ställning vid sidan af hvarandra. Däremot hade kommittén icke ansett nödigt att, med hänsyn till valfrihetens inträdande, i andra ringen föranstalta kursafslutningar i de olika ämnena. Äfven om sådana i och för sig vore önskliga, skulle de draga med sig betänkliga följder för kursernas planläggning i "det hela, och det vore för öfrigt, enligt kommitténs mening, rätt och billigt, att kurserna i ett ämne anordnades med afseende på de lärjungar, som läste ämnet, och icke med hänsyn till dem, som valde bort detsamma.

Hvad beträffade det antal ämnen, från hvilka en lärjunge borde kunna vinna befrielse, syntes det kommittén lämpligt begränsa detta till tvä. Men då denna bestämmelse ensam ansetts vara alltför liberal, hade kommittén låtit sig angeläget vara att införa ännu en begränsning, som på ett hälsosamt sätt reglerade den förra.

Om två ämnen utan vidare finge bortväljas, skulle lärjungarna på realgymnasiet kunna vinna befrielse från matematik och fysik, summa 10

Bill. till Piksd. Prof. 1904. 7 Sami. 1 Afd. 28 Käft. 10

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

timmar, och å latingymnasiet från latin och matematik, summa 11 timmar (Betänkandet sid. 335). Kommittén ville visserligen icke göra någon skillnad mellan ämnena ur synpunkten af deras bildningsvärde, men funne dock betänkligt, om så stor olikhet skulle kunna förekomma mellan de lärjungars undervisningstid, som ej bortvalde något ämne, och deras, som begagnade denna rätt i största medgifva utsträckning; den befarade dessutom, att ett jämförelsevis så stort mått af ledig tid kunde locka de mindre arbetsamma till sysslolöshet. Båda dessa olägenheter torde i väsentlig mån häfvas genom den bestämmelsen, att lärjungen finge välja bort ett ämne eller två, om de tillsammans ej omfattade mer än sex timmar i veckan, en tid, motsvarande en timme per dag. Häraf följde, att lärjungen finge rätt att välja bort antingen ett större eller två mindre ämnen, hvilket torde få betraktas såsom fullt tillräckligt.

Därefter framställde sig den frågan, huruvida lärjungen skulle få rättighet att bortvälja hvilket ämne som helst, eller om något eller några vore af den art, att de borde läsas af alla lärjungarna. I denna fråga ansåge kommittén, att kristendom och modersmålet borde läsas af skolans samtliga lärjungar, oafsedt hvilken linje de tillhörde, dock med undantag af främmande trosbekännare i fråga om det förstnämnda ämnet. Skälen till att kommittén, ehuru med erkännande af det i vissa afseenden berättigade i hvad som i Yttrande i läroverksfrågan år 1899 anförts för en annan uppfattning, fortfarande ville bibehålla religionsundervisningen såsom obligatorisk vid de svenska gymnasierna, läge i ämnets säregna natur och vore alltför påtagliga för att här behöfva närmare utvecklas. De fördelar, man velat vinna genom valfriheten — lindring i arbetet för de svagare och tillfälle till koncentrering på ämnen, åt hvilka lärjungens håg särskildt pekade — torde i detta fall icke heller kunna åberopas som skäl, då ju kristendomsämnet på gymnasialstadiet enligt allmän erfarenhet icke visat sig nämnvärdt ansträngande för lärjungarna och det intresse, som undervisningen däri afsåge att tillgodose, åtminstone borde vara gemensamt för alla. Angående modersmålet vore dess alla andra undervisningsämnen omfattande och i desamma ingripande samt sålunda i verklig mening centrala uppgift inom skolan så allmänt erkänd, att i den hittills inom som utom kommittén förda diskussionen ej uttryckligen ifrågasatts, att någon lärjunge skulle kunna därifrån befrias. Färdighet i modersmålets användande i tal och skrift vore för hvarje medborgare så oumbärlig, att undervisningen däri borde af lärjungen begagnas, så länge hans skolgång varade. Emot valfrihet i modersmålet skulle för öfrigt resa sig praktiska hinder med hänsyn till den svenska skrifningen, som utgjorde och allt framgent måste komma att utgöra en viktig de! af studentexamen.

59 Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

Af öfriga ämnen ansåge kommittén intet vara af den art, att det borde vara obligatoriskt för skolans samtliga lärjungar. Det vore visserligen sant, att skal kunde beträffande hvart och ett andragas mot dess nedläggande, till exempel dess bildningsvärde, dess praktiska nytta in. m. Men då dessa skäl i ungefär lika män gällde för alla ämnen, skulle eu eftergift för något eller några vara en orättvisa, som till sist kunde draga med sig hela valfrihetens slopande. För öfrigt borde man vara på sin vakt mot den uppfattningen, att beviljande af valfrihet i ett visst ämne skulle vara en åtgärd af mindre aktning eller välvilja för ämnet. Det kunde aldrig skada ett ämne såsom sådant, om några lärjungar af en eller annan anledning valde bort det. Enligt hvad kommittén sökt visa, förhölle det sig alldeles tvärtom.

Beträffande de skäl, som anförts mot framställda förslag att göra latin å latinlinjen, matematik å reallinjen och historia åtminstone på latinlinjen till obligatoriska ämnen, samt beträffande de närmare detaljerna i fråga om valfrihetens tillämpning torde jag, liksom och i fråga om hvad reservationsvis anförts för kristendomens och mot historiens egenskap att vara valfritt ämne, få hänvisa till kommitténs betänkande, sid. 272—280, 673—675 och 712—714.

Samskolan.

Vid sidan af realskolan och gymnasiet utgör samskolan ett viktigt led i den nya läroverksorganisation, som af kommittén föreslagits. Medan nämligen de högre läroverken skulle komma att bestå af realskola och gymnasium, skulle de lägre läroverk och pedagogier, som borde bibehållas, dels ombildas till af staten bekostade realskolor och dels till af stat och kommun gemensamt bekostade samskolor, afsedda för både gossar och flickor, men eljest inrättade i nära öfverensstämmelse med realskolorna.

I fråga om samskolan och de delar af dess organisation, som skulle komma att afvika från realskolans, har kommittén föreslagit:

att de lägre läroverk, som hade eller syntes kunna påräkna ett antal af minst 50 intill 100 gossar i fem klasser, skulle ombildas till sexklassiga samskolor, under förutsättning att vederbörande kommun bidroge med ett belopp, motsvarande V3 af lärarnas begynnelselöner, medan staten ensam bekostade 2/3 af lönerna äfvensom ålderstilläggen, men statsanslaget till ortens flickskola indroges;

att vid dylik samskola tre af de behöfliga sex ämneslärarna skulle vara kvinnor, hvarjämte undervisningen i teckning och musik skulle kunna upprätthållas af vare sig manlig eller kvinnlig lärare;

60 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

att en af de kvinnliga äinneslärarna i egenskap af första lärarinna skulle biträda rektor vid uppsikten öfver och vården om de kvinnliga lärjungarna;

att åt de kvinnliga lärjungarna skulle meddelas undervisning i handarbete i hvarje klass af sainskolan och särskild undervisning i gymnastik i de tre högsta klasserna;

att kvinnlig lärjunge i samskolans tre högsta klasser skulle kunna erhålla befrielse från viss del af undervisningen, dock att denna befrielse ej finge utsträckas till mera än ett af de främmande lefvande språken jämte en del af matematiken, men att lärjunge, som begagnat sig af nämnda rättighet, ej skulle äga tillträde till realskolexamen; samt

att vid hvarje statens samskola skulle finnas en lokalstyrelse, bestående af en af eforus för en tid af fyra år utsedd ledamot, som tillika skulle vara ordförande, samskolans rektor, en ledamot, som kollegiet inom sig valde för en tid af ett år, samt två af kommunalstyrelsen för fyra år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidroge till skolans underhåll, en af kommunalstyrelsen och en af landstinget utsedd ledamot.

Såsom stöd för sitt förslag angående vissa läroverks ombildning till delvis af staten och delvis af kommunen bekostade samskolor har kommittén anfört i hufvudsak följande.

Samundervisningen för gossar och flickor hade sedan år 1888, då kommittén för undersökning af Sveriges högre flickskolor afgaf sitt betänkande, blifvit ytterligare pröfvad och betydligt utvidgad i de länder, där den då fanns, och ytterligare eröfrat nya fält för sin verksamhet, så att man nu kunde bygga på en mycket större både inhemsk och utländsk erfarenhet.

Af gammalt hade samundervisning af gossar och flickor i Sverige förekommit dels inom folkskolan — och där ända till konfirmationsåldern — dels i flickskolornas lägsta klasser samt i andra enskilda skolor, som meddelat en för allmänna läroverk och flickskolor förberedande undervisning. Så länge särskilda statsskolor för gossar funnits äfven i helt små samhällen, hade anledning att utsträcka samundervisningen utöfver det förberedande stadiet förelegat företrädesvis i en del stadsliknande samhällen utan statsläroverk, såsom Sollefteå, Bollnäs och Djursholm, där privata samskolor i nu nämnd ordning inrättats redan år 1883, 1888 och 1891. Ett allmännare behof af sådana skolor hade gjort sig gällande först efter de många pedagogiernas indragning i början på 1890-talet. Härigenom hade samskoletanken vunnit en allmännare utbredning, och efter hand hade uppstått dels privata, dels kommunala eller af kommun understödda samskolor, i hvilka samtidigt med flickornas undervisning utöfver det förberedande stadiet gossar kunde beredas för inträde i de allmänna läroverkens mellanklasser. Samskolor hade sålunda inrättats i Falkenberg, Lindesberg och

61 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition A :o 50.

Ronneby av 1893, i Hedemora och Lysekil år 1894. Efter 1896 års riksdagsbeslut hade ytterligare tillkommit flera samskolor, såsom i Motala samma av genom utvidgning af stadens förutvarande gossläroverk, i Hörby och Avesta år 1897 samt i Hjo år 1898.

Samtliga 12 nyssnämnda samskolor och därjämte Borlänge samskola vore år 1902 i åtnjutande af statsanslag till belopp af 400—3,000 kronor. Af dem hade Motala elementarläroverk redan år 1883 erhållit dimissionsrätt till sjätte klassen af allmänt läroverk, och Hedemora samskola hade samma rätt sedan år 1896. Af de öfriga hade Falkenbergs elementarläroverk dimissionsrätt till fjärde klassen af allmänna läroverk inom Göteborgs stift. Ehuru inga andra af de kommunala eller privata läroverken än ofvannämnda tre samskolor samt Eslöfs elementarläroverk för gossar erhållit dimissionsrätt till viss klass af statens allmänna läroverk, hade dock 1896 års riksdagsbeslut rörande fem årsklasser utom de förberedande i förening med ekonomiska hänsyn medfört, att nästan alla gjort till sitt mål bland annat att bibringa den undervisning, som meddelades i de allmänna läroverkens första fem klasser, och att de särskilda klassernas kurser också blifvit uppgjorda i nära öfverensstämmelse med de allmänna läroverkens.

Flertalet af våra i senare tider inrättade fristående samskolor hade sålunda framgått ur ett naturligt behof att på mindre platser, där antalet barn gjort endast en skola behöflig, få denna gemensam för gossar och flickor. Men några skolor funnes dock, som oberoende af det lokala behofvet upptagit samskoletanken såsom en ledande pedagogisk grundsats. Äldst bland dessa och tillika den första skola i de skandinaviska länderna, där Barnundervisning uppställts som den naturliga och för ungdomens karaktärsutveckling bästa skolformen, vore den redan år 1876 upprättade Praktiska arbetsskolan i Stockholm, sedermera kallad Palmgrenska samskolan. Från och med år 1883 hade denna skola åtnjutit statsunderstöd, och sedan år 1888 hade den haft dimissionsrätt till universitetet. Den hade ungefär lika många manliga och kvinnliga lärare, och de%s betydande lärjungeantal vore tämligen jämnt fördeladt på bägge könen. År 1892 hade Uppsala enskilda läroverk och år 1893 Stockholms nya samskola upprättats. Båda vore från början planlagda för en effektiv afslutning på mellanstadiet och syftade till ett återupplifvande af den gamla skillnaden mellan skola och gymnasium; båda hade inrättat afslutningsklasser i den af Riksdagen år 1898 önskade riktningen och erhållit statsunderstöd å 3,000 kronor från och med år 1899. Uppsala enskilda läroverk hade, sedan det blifvit fullständigt, år 1901 erhållit dimissionsrätt till universitetet. Stockholms nya samskola hade vårterminen 1902 haft åtta årsklasser utom de förberedande. Vid f. d. Beskowska

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

skolan vore äfven Barnundervisning anordnad ej blott i förberedande skolan utan äfven i »mellanskolan för gossar och flickor från 9—15 års ålder-». Alla dessa samskolor hade fått statsunderstöd af anslaget till enskilda läroverk.

Slutligen funnes åtskilliga privata samskolor, som icke åtnjöte statsunderstöd dels på grund af sitt läge å orter, där läroverk för gossar redan funnes, dels af andra anledningar.

Efter att ha gifvit en öfverblick af samskolefrågans hastiga och framgångsrika utveckling i flera länder, särskildt i våra grannländer Norge, Finland och Danmark samt i Nordamerikas Förenta stater (Betänkandet sid. 423—429), uttalar kommittén, att den icke ansett sig höra ingå på pröfning af en för alla åldersstadier samt i små och stora städer genomförd Barnundervisning. Blott därom hade den funnit sig böra erinra, att denna fråga visserligen sammanhängde med den sociala om mannens och kvinnans likställighet samt däraf följande konkurrens på alla lefnadsbanor, men ingalunda vore helt och hållet beroende af det sätt, hvarpå den senare frågan löstes. Ty äfven utan en sådan likställighet kunde samundervisningen visa sig praktisk och nyttig, och äfven om man utginge från könens likställighet som en gifven förutsättning, följde icke däraf, att det gemensamma mål, som då måste uppställas för mannens och kvinnans skolbildning, lämpligast uppnåddes på samma vägar och på samma tid. Då för närvarande vetenskapliga och praktiskt erfarna auktoriteter — i denna fråga särskildt pedagoger och läkare — stode emot hvarandra, isynnerhet läkare mot läkare, med diametralt motsatta eller i allt fall stridiga omdömen, måste den stora hufvudfrågan hänskjutas till framtiden.

I Sverige hade Barnundervisning för gossar och flickor vid de allmänna läroverken aldrig blifvit af offentliga myndigheter ifrågasatt för något annat skolstadium än det lägre eller vid några andra läroverk än sådana, där Barnundervisning skulle kunna införas med godt ekonomiskt resultat genom sammanslagning af goss- och flickskolor med ringa elevantal. Kommittén afsåge också endast att föreslå samskoleprincipens tilllämpande vid vissa sexklassiga realskolor och hade därför kunnat inskränka sig till följande undersökning rörande samskolan:

l:o) om den undervisning, som blifvit föreslagen för realskolan, vore för flickor lämplig, och därjämte kunde ersätta den undervisning, som nu meddelades vid de högre flickskolorna på ifrågavarande orter;

2:o) om Barnundervisning i och för sig på ifrågavarande åldersstadium eller enligt den undervisningsplan, som föreslagits för realskolan, kunde anses menlig för flickornas hälsa;

63 Kungl. May.ts Nåd. Proposition JV:o öO.

3:o) om denna Barnundervisning vore förbunden med några faror i sedligt afseende.

Hvad den första frågan anginge, öfverensstämde de kurser, som den föreslagna realskolan erbjöde, ganska nära med dem, som föreslagits för flickskolorna i 1888 års kommittébetänkande, och många af de reformkraf, som uppställts för flickskolorna af framstående representanter för desamma, hade blifvit i föreliggande organisationsförslag tillgodosedda. Att också kurserna öfver hufvud taget till fullo uppvägde de insikter, som för närvarande meddelades i flickskolorna på de orter, där, enligt kommitténs förslag, samskolor skulle komma att upprättas, vare sig dessa flickskolor vore fémklassiga, sexklassiga, sjuklassiga, eller, såsom fallet vore i ett par städer, åttaklassiga, framginge till en del genom den jämförelse mellan de i flickskolorna genomgångna kurserna och de för realskolan föreslagna och ännu bättre genom en sammanställning af undervisningstimmarnas antal (Betänkandet sid. 431 och 882). Särskildt beaktande förtjänade emellertid den omständigheten, att de allmänna läroverkens och flickskolornas sammanslagning för de senare medförde språkbyte i stor omfattning. Under läsåret 1900—1901 hade franskan varit begynnande språk i 14 af ifrågavarande 21 flickskolor och tyskan i de öfriga. Af de förra hade 11 haft tyska till andra språk och engelska till tredje språk, 3 engelska till andra och tyska till tredje språk. Af de 7 flickskolor, som börjat de främmande språkens studium med tyska, hade 6 haft franska och en engelska till andra språk samt 5 engelska och en franska till tredje språk. I en skola hade blott franska och tyska lästs. Realskolan åter skulle öfverallt införa språkföljden: tyska—engelska—franska och betydligt reducera det tredje språkets timtal. Meningarna vore mycket delade i den frågan, hvilket språk bäst ägnade sig till att hos oss begynna de främmande språkens studium; men tyskan hade, såsom kommittén framhållit, för oss i kulturellt och praktiskt afseende en mycket större betydelse än franskan, och detsamma vore förhållandet med engelskan. Det språkbyte, som flickorna på de flesta af ifrågavarande orter skulle nödgas göra i följd af skolornas sammanslagning, tycktes därför äfven vara att betrakta som en vinst. Det andra språket inträdde i 9 af ifrågavarande 21 skolor blott två år efter det första. För dem blefve ett års uppskof med det andra språket utan tvifvel en pedagogisk vinst. Vidare måste det för visso betraktas som en vinst, att språkstudiet koncentrerades, och att undervisningen i det tredje språket, som ställdes valfritt utom timplanen, inskränktes till meddelande af de för det dagliga lifvet mest nödtorftiga kunskaperna, tillika ägnade att underlätta ett efter skolans afsilning fortsatt studium på egen hand eller vid andra skolor.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Af de något öfver 100 lärarinnorna vid ifrågavarande flickskolor, hvilka hade 20 veckotimmars undervisningsskyldighet eller däröfver, vore enligt årsredogörelserna och de ingifna uppgifterna ungefär eu fjärdedel utexaminerade från högre lärarinneseminariet, en sjundedel från folkskoleseminarium eller småskoleseminarium, hvarjämte några vore studenter och tva filosofie kandidater. Att döma af tillgängliga uppgifter syntes mer än halfva antalet af lärarinnorna icke ha aflagt någon examen, ej heller ha erhållit någon särskild pedagogisk utbildning. Den föreslagna samskolans lärarepersonal åter skulle — frånsedt den dispens från kompetensbestämmelserna, som i början torde komma att gifvas åt förtjänta, redan anställda lärarinnor — komma att utgöras dels af lärare med vetenskaplig och pedagogisk utbildning, dels af lärarinnor, som antingen aflagt filosofie kandidatexamen och genomgått profårskurs eller ock utexaminerats från högre lärarinneseminariet.

Jämväl borde beaktas, att samläsning mellan olika klasser, som nu i de mindre flickskolorna vore mycket vanlig, icke skulle förekomma i samskolorna. Det torde vidare ej kunna bestridas, att vinsten i utbildning i läsämnena blefve åtminstone för det stora flertalet af ifrågavarande orters flickor icke obetydlig.

Beträffande samskolans hygieniska vådor för flickorna ansåges de i allmänhet taget bero dels därpå, att under pubertetsåldern gossarne utan skada tålde ett rätt ansenligt arbete, under det att flickorna under denna för dem ömtåliga tid icke uthärdade några större ansträngningar, dels också på en uppdrifven täflan mellan könen, som särskildt betonats i vissa uttalanden från Amerika. Det torde emellertid få anses outredt, om ej flickor vid 13—16 års ålder tålde ett lika stort mått af intellektuellt arbete som gossar vid samma ålder; så ansåge bestämdt en stor mängd lärare och lärarinnor vid samskolor. Men äfven om flickorna icke tålde detta mått af arbete, behöfde dock icke samundervisningen för dem verka skadligt, om man följde det nu i våra flickskolor och samskolor gifna exemplet att bevilja de kvinnliga lärjungarna vissa lindringar, hvilka dock icke finge bli så betydande, att fortskridandet af gossarnes undervisning därigenom fördröjdes. Att åter samundervisningen skulle framkalla en uppdrifven täflan, beroende på olikhet i kön, och att flickorna särskildt skulle taga skada af sin äflan att öfverglänsa gossarne, finge väl äfven anses tvifvelaktigt. En så beskaffad täflan hade icke iakttagits af föreståndarne för svenska statsunderstödda samskolor, hvilkas erfarenhet man måste tilllägga en ganska stor betydelse, i synnerhet om man beaktade, att i dessa skolor följdes en läroplan, som nära öfverensstämde med de allmänna läroverkens i deras fem lägre klasser, således mera sammanträngd och

65 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

fordrande, än realskolans koimne att blilva. Flertalet föreståndare föi Norges sainskolor intygade, att flickornas täflingsifver i sainskolor vore densamma som i flickskolor, och från finska sainskolor meddelades, att äfven med afseende på täflan individen betydde mera än könet. Föreståndarinnan för Nordens största samskola, privata läroverket för gossar och flickor i Hälsingfors, ansåge sig till och med ha iakttagit, att öfverdrifvet läxplugg förekomme mindre bland samskolans än den separata flickskolans flickor. Skulle emellertid en täflan af antydd art vilja göra sig gällande i våra sainskolor, torde den af aktsamma lärare och lärarinnor ganska lätt kunna hållas inom tillbörliga gränser.

Det kunde tyckas, som skulle en ganska stor våda för flickornas öfveransträngning ligga däri, att samskolan blefve sexbladig, under det att flertalet af de flickskolor, som den vore afsedd att ersätta, vore sjuklassiga, några till och med åttaklassiga. Men först och främst vore att märka, att inträdesfordringarna i samskolan för flickorna gifvetvis måste höjas till samma fordringar, som gällde för gossarne, hvilket på. sina ställen motsvarade en hel klass eller därutöfver samt säkert på åtskilliga håll och kanske i allmänhet komme att afsevärdt höja flickornas inträdesålder. Vidare måste den genomförda klassläsningen utan sammanslagning af olika årsklasser i läsämnena och den bättre afvägda ämnesföljden samt en _ efter hvad man borde hoppas — i det hela bättre undervisning underlätta inhämtandet af föreskrifna kurser. Därtill komme, att den i flickskolan ofta öfverdrifna träningen i tre främmande språk skulle upphöra genom språkstudiets koncentration och det svåraste språkets, franskans, undanskjutande till en frivillig, elementär kurs. Då slutligen, enligt kommitténs förslag, särskilda lokalstyrelser, som hade att vaka öfver en lämplig fördelning af arbetet, skulle för dessa skolor upprättas, torde man kunna0 hoppas, att faran för öfveransträngning åtminstone blefve mindre, än den vore i de allra flesta af ifrågavarande flickskolor.

Af de skolhygieniska undersökningar, som i senare tid företagits i åtskilliga länder, framginge visserligen, att skolflickorna under pubertetsåldern i högre grad än skolgossarne angrepes af vissa sjukdomar eller sjuklighetstiUstånd, särskildt hufvudvärk och ryggradskrökning. Men att det icke vore samundervisningen, som bure skulden till flickornas större sjukdomsprocent, bevisades däraf, att det ingalunda vore sämre i samskolor än i flickskolor.

Vid besvarandet af frågan, om samundervisning mellan gossar och flickor voi’e förbunden med några faror i sedligt afseende, borde man utgå från den själfklara förutsättningen, att det i sainskolor måste ha

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 11

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

förekommit och alltjämt skulle förekomma — i synnerhet då 100,000-tals gossar och flickor, såsom i Amerika, ända upp i mogen ålder sammanfördes i allmänna samskolor — att vanartade gossar stundom utöfvade ett dåligt inflytande på kvinnliga kamrater, att flickor med dåliga anlag öfvade ett liknande inflytande på välartade gossar, och allra oftast, att dåliga individer af motsatt kön genom ömsesidigt inflytande ytterligare försämrades. Sådana fall vore tillräckligt kända icke blott från Amerika utan ock från våra egna skolor. Men möjligheten af dåliga inflytelser förelåge alltid i offentliga läroverk, och frågan gällde, om sannolikheten af dylika inflytelser från jämnåriga af motsatt kön vore större i en samskola, där gossar och flickor fördes tillsammans i ett gemensamt, allvarligt arbete under lärares och lärgrinnors uppsikt än i separata goss- och flickskolor, hvilkas lärjungar af olika kön väl icke träffades i skolsalarna, men komme tillsammans på lekplatserna eller annorstädes utan all kontroll. Vidai*e borde eftersinnas, om icke de goda inflytelserna i samskolan vore öfvervägande, särskildt för gossarnes del. Det förelåge en sådan mångfald af otvetydiga intyg och utlåtanden från rektorer och föreståndarinnor för samskolor i olika länder om samundervisningens öfvervägande lyckliga verkningar i moraliskt afseende under utvecklingsåren på såväl gossar som flickor, att man icke längre hade rätt att lämna dem utan afseende. Och än flera vore de af föreståndare för samskolor afgifna försäkringar, att sedliga förseelser bland samskolornas lärjungar läge alldeles utom deras erfarenhet. Särskildt borde bemärkas, att den misstro, som i vissa kretsar af Nordamerikas Förenta stater rådde mot samskolan, så godt som uteslutande gällde de stora städerna. Då det hos oss endast vore fråga om att införa samskolan i jämförelsevis små samhällen, där många af lärjungarna kände hvarandra från de tidigaste barnaåren, och där rektor och lärare kunde öfverblicka det hela och hade en mycket noggrannare tillsyn öfver lärjungarna än i storstäder, torde man icke behöfva af samundervisningen frukta några dåliga verkningar i sedligt afseende. Hvad slutligen beträffade den sidan af saken, att lärjungar af olika kön skulle genom Barnundervisning i högre grad än vanligt frestas till svärmeri för hvarandra och därigenom kunna komma att försumma sina studier, förhölle det sig enligt allmän erfarenhet tvärtom så, att ju mera gossar och flickor vandes att vara tillsammans i det dagliga lifvet, desto sundare och naturligare blefve umgänget dem emellan.

Klart vore emellertid, att samskolan fordrade omdöme, takt och vaksamhet från lärarepersonalens sida och äfven förutsatte en del praktiska anordningar i fråga om läroverkets lokaler, som det dock icke torde vara svårt att åstadkomma. Beträffande lämplig maximigräns för lärjungarnas

07 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

in trä desålder hade kommittén framställt förslag till ändring af nu gällande stadgas bestämmelser härom.

Den erfarenhet om samundervisningen, som vunnits dels inom vårt eget land, dels ock i vidsträcktare omfattning på liera håll utomlands, syntes i pedagogiskt afseende på det hela tala till förmån för denna undervisning, tillämpad med vissa inskränkningar och under vissa förutsättningar. Och den undersökning, som företagits rörande dess tillämplighet i fråga om en del af de af kommittén föreslagna realskolorna, gäfve vid handen, att dess användande vid dessa skolor och i de smärre samhällen, som vid undersökningen afsetts, icke borde, vare sig med hänsyn till själfva undervisningen eller med hänsyn till lärjungarnas hälsa eller deras sedlighet, orsaka några allvarligare olägenheter, men väl kunde medföra vissa fördelar. Kommittén skulle dock måhända icke funnit sig föranledd att föreslå upprättandet af samskolor, om icke ekonomiska skäl gjort en sådan åtgärd i vissa fall synnerligen önskvärd. A mången ort, där till följd af lärjungarnas fåtalighet staten icke syntes böra inrätta realskola, och där ett nu befintligt lägre allmänt läroverk således skulle komma att försvinna, kunde, enligt kommitténs mening, staten däremot med fullt fog anses böra inrätta och vidmakthålla sådan läroanstalt, därest vederbörande kommun åtoge sig att med staten dela kostnaderna. Och en dylik ekonomisk samverkan kunde lättast möjliggöras därigenom, att de medel, som nu utginge till ortens flickskola — från staten i form af anslag och från samhället i form af terminsafgifter och understöd af olika slag — i stället användes för eu realskola, anordnad som samskola. De ekonomiska krafter, som nu splittrades på utgifterna för ett nödtorftigt uppehållande af svagt besökta och därför alltför kostsamma särskolor, skulle, förenade om underhållet af en enda skola, kunna åt denna gifva en vidgad undervisningsplan och bättre villkor i många afseenden.

De ekonomiska förutsättningar, under hvilka kommittén föreslagit, att vissa mindre besökta läroverk böra förvandlas till sexklassiga samskolor, torde jag få tillfälle att i annat sammanhang närmare utveckla. Nu må endast erinras därom, att kommittén från principiell synpunkt framhållit, att dylika läroverk borde bli samskolor i egentlig mening, ej endast gosskolor, till hvilka tillträde lämnades äfven åt flickor. Men skulle en verklig samskola bringas till stånd, så vore första villkoret, att den försåges med såväl manliga som kvinnliga lärare, helst till lika antal. Endast under sådana förhållanden kunde samundervisningen erhålla uppfostrande betydelse och kunde de svårigheter, som med densamma vore förbundna, lyckligt lösas. Kommittén föresloge därför, att vid samskolorna tre af de för hvarje realskola behöfliga sex ämneslärarna skulle vara kvinnor, hvarjämte, liksom för närvarande

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

vid de lägre läroverken, undervisningen i teckning och musik skulle kunna uppehållas af vare sig manlig eller kvinnlig lärare. Dessutom borde en af de kvinnliga ämneslärarna tjänstgöra såsom särskildt biträde åt rektor vid uppsikten öfver och vården om lärjungarna. För denna lärarinna föresloge kommittén benämningen »första lärarinna». Hon borde åtnjuta något högre löneförmåner än öfriga lärarinnor, motsvarande det större ansvar, som ålåge henne, och ha något mindre undervisningsskyldighet med hänsyn till det drygare arbete utöfver undervisningen, som hon hade att utföra. Men hon borde enligt kommitténs åsikt icke beklädas med någon myndighet vid sidan af rektors eller anses såsom någon sorts skolföreståndarinna. Hon vore närmast att anse såsom klassföreståndarinna för flickorna i de klasser, som ej hade kvinnlig klassföreståndare, och såsom rektors biträde i sådana angelägenheter, som lämpligast ombesörjdes af en kvinna. En delning af den rektorat myndigheten vore helt visst en betänklig åtgärd, som lätt kunde vålla söndring och försvaga skolans ledning. Samskolan torde med hänsyn såväl till sin yttre ställning som till sina inre förhållanden i synnerligen hög grad kräfva ett enigt samarbete mellan de olika lärarkrafterna samt en fast och enhetlig ledning.

Kommittén hade genom en jämförelse mellan realskolans och de ifrågavarande flickskolornas undervisningsplaner visat, att realskolan borde vara väl ägnad att meddela sina kvinnliga lärjungar det bokliga vetande, som nu inhämtades i flickskolorna. Det, som i allmänhet taget borde göra realskolan mera skickad än det nuvarande allmänna läroverkets lägre stadium till läroanstalt för flickor, vore undervisningens befriande från återstoderna af den lärda syftning, som där ännu funnes, dess inriktande på det medborgerliga lifvets bildningsbehof samt det praktiska skaplynne, som den föreslagna kursplanen afsåge att ge densamma. Äfven den examen, som enligt kommitténs förslag skulle komma att afsluta realskolans lärokurs, borde bli ett för många kvinnliga lärjungar eftersträfvansvärdt studiemål såväl i och för sig som genom den kompetens, som dess afläggande borde medföra till inträde vid åtskilliga för kvinnor afsedda läroanstalter eller till erhållande af vissa för kvinnor afsedda tjänstebefattningar. Man började för öfrigt alltmer finna, att både samhällslifvet och hemlifvet, hade fördel af och kräfde en för mannen och kvinnan gemensam allmänbildning såsom grundval för den specialutbildning, som därjämte måste tillkomma dem för deras vare sig olikartade eller likartade uppgifter å det ena och andra området. Den intellektuella och fysiska utvecklingen hos gossar och flickor i den ålder, hvarom här vore fråga, vore ock så litet skiljaktig, att några i väsentlig mån olika läroplaner näppeligen därur torde kunna härledas.

69 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

Klart vore emellertid, att realskolans undervisningsplan icke till alla delar kunde sammanfalla med den undervisningsplan, som en flickskola, hvilken icke satte nämnda examen såsom mål för sin verksamhet, skulle för sig uppställa. Redan på ifrågavarande åldersstadium framträdde behofvet af en i någon mån skiljaktig uppfostran af de båda könen; vissa för flickan såsom kvinna särskilt nyttiga och utbildande praktiska öfningar och sysselsättningar ansåges med rätta böra ingå i hennes uppfostran äfven under skolåren. Härvid vore dock att märka, att hufvud uppgiften i detta afseende måste tillfalla hemmet, och att således någon större förpliktelse icke kunde eller borde åläggas skolan. Någon andel af denna uppgift hade likväl sedan gammalt ansetts böra tillhöra skolan, och för närvarande gjorde sig lifliga sträfvande!! gällande att i flickskolan ge ökadt utrymme åt sådant, som hörde till kvinnans praktiska utbildning. Ehuru samskolan icke kunde med samma frihet som flickskolan inrätta sig för sådana syften, borde den dock söka att, i den mån det vore möjligt, taga hänsyn äfven till denna sida af kvinnlig skolundervisning. Ett öfningsämne, som af ålder tillhört flickskolan i vårt land och fortfarande, som det syntes utan undantag, funnes upptaget i dess undervisningsplan, vore kvinnligt handarbete. Kommittén föresloge därför, att tillfälle till undervisning i kvinnligt handarbete skulle beredas flickorna i samskolan, och att fördenskull en lärarinna i detta ämne skulle anställas vid hvarje samskola med aflöning, bekostad till två tredjedelar af staten och till en tredjedel af kommunen. Att emellertid gorå handarbetet till obligatoiiskt ämne syntes kommittén vara olämpligt; fall kunde tänkas, då den kvinnliga lärjungen måste samla all sin arbetskraft på examensmålet såsom den för henne angelägnaste uppgiften, och andra tall, då den ifrågavarande sidan af hennes utbildning blefve till fyllest tillgodosedd i hemmet. Men kvinnligt handarbete borde finnas upptaget på sainskolans schema. Erfarenheten från nuvarande flickskolor syntes gifva vid handen, att det borde förekomma i alla klasser, och att två undervisningstimmar i veckan i hvarje klass vore den tid, som lämpligen borde anslås åt detsamma.

Att ställa handarbetet alternativt mot ett annat ämne vore helt visst ej välbetänkt, utan det måste tillkomma som en ökning i det ordinarie skolschemat. Dä nu det kvinnliga handarbetet i regeln icke i likhet med »ossarnes träslöjd vore någon kroppsstärkande sysselsättning, som kunde anses såsom en lämplig motvikt mot stillasittandet under lästimmarna, och då deltagandet i detsamma för många af lärjungarna måste anses väl behöfligt, torde bli nödvändigt att söka bereda flickorna tillfälle till minskning i det öfriga skolarbetet. Men äfven oafsedt nu nämnda omständighet funne kommittén lämpligt, att någon möjlighet till lindring i skol-

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

arbetet gåfves för samskolornas kvinnliga lärjungar. Kommittén vore visserligen icke af den meningen, att flickorna skulle vara gossarna i intellektuellt afseende underlägsna och fördenskull i behof af lättare lärokurser. Men erfarenheten visade, att flickor i öfvergångsåldern vore ömtåliga, och att de, om de under denna tid utsattes för öfveransträngning eller ogynnsamma hygieniska förhållanden, lätt toge skada för framtiden. Ehuru realskolans lärokurser ej kunde anses vara för stora för friska lärjungar, vare sig manliga eller kvinnliga, torde dock af nu nämnda skäl vara i högre grad önskligt, då det gällde de senare, än då det gällde de förra, att någon afkortning af kurserna möjliggjordes. Därtill komme, att minskadt skolarbete för mången flicka kunde vara behöfligt med hänsyn till hennes deltagande i hushållsgöromålen i hemmet och i vården om "yngre syskon. Under de tre första skolåren torde emellertid någon minskning af arbetet i skolan icke kunna anses nödig, äfven om däri inginge ett par timmars handarbete i veckan. Däremot talade både åldersförhållanden och läroplanens beskaffenhet för att bereda tillfälle därtill från och med fjärde klassen. Tillsåge man sedan, hvilka läroämnen eller delar af sådana lämpligast skulle kunna göras valfria för de kvinnliga lärjungarna, så funne man erfarenheten från de nuvarande flickskolorna tala för valfrihet i fråga om ett af de främmande språken samt någon del af matematikkursen.

Ehuru det visserligen hörde till samskolans allmänna grundsatser, att lärjungarna af båda könen i förhållande till skolan skulle likställas, måste man dock afstå från att utsträcka en dylik rätt att välja bort vissa ämnen äfven till samskolornas manliga lärjungar, i annat fall skulle man nämligen knappast kunna underlåta att utsträcka den äfven till öfriga realskolors lärjungar. Men ett förslag om en sådan anordning, hvarigenom den fasta och enhetliga form, som realskolan borde äga, alltför mycket kunde äfventyras, skulle näppeligen ha utsikt till framgång.

Befrielse från läsningen af det ena främmande språket eller från en del af matematikkursen eller från bådadera borde icke hindra lärjungen från att erhålla flyttning från klass till klass, men måste, enligt, kommitténs mening, ovillkorligen medföra förlust af rätt att aflägga realskolexamen. Ett medgifvande i sådan riktning skulle nämligen leda till olika slag af realskolexamen, en lättare och eu svårare, med olika slag af kompetens, en anordning, som kommittén af flera skäl funne olämplig. Eller ock skulle den föra till en delning af examen, i det att de ifrågavarande lärjungarna finge rätt att genom fyllnadspröfning fullständiga en eljest icke fullständig examen, något som skulle gifva de kvinnliga lärjungarna

71 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

eu otillbörlig förmån framför de manliga. Det för realskolan uppställda examensmålet vore resultatet af en sluten och enhetligt planlagd lärokurs; där denna brötes, borde ock examensmålet bortfalla. Det vore rättvist, att de flickor, som ville taga realskolexamen, finge underkasta sig det arbete och gå den studieväg, som ledde dit. Men å andra sidan borde de, som ej hade detta syfte, utan blott begagnade sig af skolan för att vinna allmän bildning och den uppfostran, som ett välordnadt skollif medförde, i samskolan icke vara mindre gynnsamt ställda än i de nuvarande flickskolorna.

Kommittén hade således ansett, att kvinnlig lärjunge i samskolans tre högsta klasser borde på målsmans framställning kunna erhålla befrielse från viss del af undervisningen, dock att denna befrielse ej borde utsträckas till mera än ett af de främmande språken jämte en del af matematiken. Lärjunge, som begagnade sig af nu nämnda rättighet, borde ej äga tillträde till realskolexamen.

En fråga, som påkallade särskild uppmärksamhet, vore frågan om gymnastikundervisningen i samskolan. Barnundervisning i gymnastik borde enligt kommitténs mening icke förekomma i de tre högre klasserna, men detta hindrade ej, att äfven flickornas gymnastik i de flesta fall kunde anförtros åt en manlig lärare. Vid ett stort antal af våra flick- och samskolor hade man anställt manliga gymnastiklärare för flickorna, utan att någon missbelåtenhet därmed försports. Skulle emellertid inom något samhälle betänkligheter mot en sådan anordning yppa sig, så borde på kommunalstyrelsen bero att låta anställa särskild kvinnlig gymnastiklärare för undervisning af flickorna i de tre högre klasserna eller, om så skulle anses önskvärdt, för skolans samtliga kvinnliga lärjungar. Aflönandet af sådan lärarinna borde bli kommunens sak.

Kommittén har slutligen, såsom nämndt, föreslagit, att vid hvarje statens samskola skulle finnas en särskild lokalstyrelse, till hvars sammansättning och funktioner jag i annat sammanhang skall återkomma. Inrättandet af en dylik styrelse syntes, säger kommittén, särskilt påkalladt däraf, att kommunen skulle bidraga till skolans underhåll. Härtill komme, att samskolan till följd af sin grannlaga uppgift mera än andra läroanstalter behöfde arbeta under samverkan från allmänhetens sida och af det samhälle, hvari den befunne sig, betraktas med förtroende och omhuldas som en viktig samhällets angelägenhet.

Sedan sålunda hufvuddragen af den af kommittén förordade läro- Kommitténs verksorganisationen blifvit angifna, anser jag mig böra, innan jag öfvergar '

att redogöra för de särskilda meningar, som rörande vissa delar af förslå- vudfrågor.

72 Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 50.

get uttalats, äfven i korthet återgifva, hvad kommittén anfört angående det ifrågavarande förslagets ställning till vissa viktiga principfrågor, nämligen angående realskolans förhållande till folkskolan, sjätte klassens beskaffenhet, gymnasiekursens längd samt förslaget att upprätta ett visst antal s. k. A-läroverk, där en mera omfattande undervisning i klassiska språk skulle meddelas.

Realskolan och folkskolan.

I fråga om realskolans anknytning nedåt, d. v. s. dess förhållande till folkskolan, har kommittén förklarat sig i hufvudsak hylla samma uppfattning som den, hvilken blifvit framställd i Yttrande i läroverksfrågan år 1899, nämligen att i berörda hänseende under nuvarande förhållanden ingen ändring vore tillrådlig, och att sålunda den flerfaldiga gånger påyrkade indragningen af första klassen för närvarande ej borde vidtagas. Såsom stöd för sin mening i detta afseende har kommittén anfört följande.

Folkskolan och det allmänna läroverket, hvilka förr betraktats såsom fullständigt skilda läroanstalter, hade på de senaste årtiondena trädt hvarandra närmare. Detta faktum, som bäst bevisades däraf, att öfver hälften, eller närmare bestämdt 56 %, af de lärjungar, som vunne inträde i läroverkens första klass, komme från folkskolan, hade framgått såsom en naturlig följd af de snabba framsteg, denna skola gjort sedan år 1842, då skolgången gjordes obligatorisk och hvarje församling ålades att, där ej särskilda förhållanden föranledde undantag, hålla minst en, helst fast, skola med vederbörligen examinerad lärare. Ett par årtionden därefter, när folkskolans nya organisation och de förbättrade ekonomiska villkor, hvarmed densamma af stat och kommun omhuldats, hunnit visa sin verkan, hade det blifvit möjligt att, år 1869, i öfverensstämmelse med Riksdagens hemställan indraga den då tioåriga läroverkskursens första klass, hvilken genom folkskoleväsendets allmänna utveckling kunde anses ha blifvit umbärlig. Inträdesfordringarna till den nya första klassen hade ökats icke obetydligt i flera ämnen, tyskans studium framskjutits ett år och inträdesåldern höjts från fyllda 9 till fyllda 10 år.

Då emellertid vid utfärdandet af 1878 års läroverksstadga enligt önskningar, som från flera håll uttalats, inträdesåldern för första klassen åter bestämts till fyllda 9 år och i sammanhang därmed inträdesfordringarna något sänkts, hade snart vid riksdagarna framträdt fordran på indragning äfven af den nya första klassen af läroverket. Fyra gånger (åren 1880, 1881, 1890, 1892) hade detta kraf, genom hvars förverkligande man hoppades vinna både ekonomiska och sociala fördelar, vunnit Andra

73 Kungl. Maj:t.i Nåd. Proposition N:o 50.

Kammarens bifall. Men efter (let afstyrkande utlåtande, som 1882—84 års läroverkskommitté efter verkställd utredning af frågan afgifvit, och i följd af Första Kammarens bestämda motstånd hade denna klass hittills blifvit åt läroverken bibehållen, hvithet onekligen haft ett välgörande inflytande på arbetet vid dessa. I stället hade regeringen på riksdagens anhållan år 1894 sökt åstadkomma ett närmare samband mellan folkskolan och de allmänna läroverken, därigenom att inträdesfordringarna till läroverkets första klass bestämts i nära anslutning till de kurser, som enligt gällande normalplan skulle genomgås i första klassen af fast folkskola Litt. A. Visserligen hade härvid normalplanens bestämmelser tillämpats äfven på punkter, där detta för åstadkommande af en anknytning till folkskolan icke varit nödvändigt, så att till exempel inträdesfordringarna i kristendom ökats betydligt utöfver hvad som för ifrågavarande åldersstadium kunde anses lämpligt. Härigenom hade emellertid öfvergången från folkskolan till läroverket i viss mån blifvit underlättad, utan att likväl någondera läroanstalten genom denna åtgärd hindrats i fullföljandet af sitt särskilda ändamål.

Frågan om första klassens indragning syntes efter denna åtgärd ha upphört att vara akut. Då den vid 1896 års riksdag på grund af väckt motion åter bragts inför Andra Kammaren, hade detta lika litet som flera andra samtidigt framställda reformförslag föranledt något uttalande från denna kammares sida. Och då statsutskottet vid 1898 års riksdag under behandlingen af åttonde hufvudtiteln funnit sig föranlåtet att uttala, att öfvervägandet af denna fråga, hvars lösning ur flera synpunkter skulle varit önskvärd, själfmant torde erbjuda sig vid utarbetandet af en ifrågasatt förändrad undervisningsplan, och att det då skulle visa sig, huruvida de betänkligheter, som förut framställts mot en sådan åtgärd, kvarstode eller öfver hufvud vore tillräckligt afsevärda i jämförelse med de fördelar, densamma skulle medföra, hade äfven detta mycket moderata uttalande af Första Kammaren uteslutits ur motiveringen. Oaktadt sedermera vid riksdagen år 1899 både i den motion i Andra Kammaren, som bragt frågan om läroverksreformen på tal, och i det utlåtande, som i denna fråga afgifvits af Andra Kammarens första tillfälliga utskott, hade hänvisats till nyss anförda uttalande af statsutskottet, funnes likväl i riksdagsskrifvelsen den 6 maj samma år, på grund af Första Kammarens tystnad i frågan, ingenting nämndt om första klassens indragning.

Väl kunde redan den omständigheten, att Riksdagens kamrar hittills icke kunnat enas rörande den ifrågasatta indragningen, och att de läroverkskommittéer, som haft att yttra sig i frågan, mer eller mindre bestämdt afstyrkt densamma, anses tyda på att den påyrkade åtgärden åt-

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 23 Höft. 12

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

minstone under nuvarande förhållanden ej kunde anses tidsenlig. Men som en dylik fordran, till följd af vissa därmed förbundna fördelar, icke desto mindre kunde väntas ånyo göra sig påmind, hade en kortfattad redogörelse för hufvudskälen till den ståndpunkt i frågan, kommittén intagit, befunnits vara på sin plats.

Från principiell synpunkt ansåge kommittén, att, därest såväl inom folkskolan som vid läroverken nödiga förutsättningar för nämnda indragnings verkställande vore för handen, lika litet nu som år 1869 något vore att invända mot en dylik åtgärd. Folkskolan och realskolan hade nämligen delvis samma mål; i båda undervisades jämsides ungdom af samma ålder (9—14 år), och båda afsåge att meddela medborgerlig bildning, ehuru till olika utsträckning, i det att realskolan, som behölle sina lärjungar under ett större antal år, därigenom blefve i stånd att anlägga undervisningen i de olika ämnena efter en bredare och mera omfattande kursplan, hvarjämte den upptoge ämnen, som ej återfunnes å folkskolans normalplan, särskildt främmande lefvande språk och främmande länders historia. Lika visst som därför de båda skolarternas lärjungar eu gång måste åtskiljas för att få olika utbildning, lika säkert vore, att de intill ett visst stadium utan skada kunde undervisas tillsammans. Hvar punkten för skilsmässan lämpligast borde förläggas, vore en pedagogisk erfarenhetsfråga, som till största delen måste bero på ifrågavarande skolors art och utveckling. Hittills hade slutet af den bäst utrustade folkskolans första årskurs betraktats såsom en lämplig anknytningspunkt, hvarifrån hennes lärjungar kunde öfvergå till läroverkets första klass. Ur organisatorisk synpunkt läte emellertid mycket väl tänka sig, att anknytningspunkten rycktes ett år högre upp, så att öfvergången kunde ske från andra klassen af den bäst utrustade folkskolan till realskolans andra klass. Därvid skulle naturligen den hittillsvarande första läroverksklassen indragas, inträdesåldern och inträdesfordringarna i motsvarande grad höjas samt tyska språkets studium, så vida ej nya svårigheter skulle skapas, framskjutas ett år. Som det slutliga ekonomiska resultat, indragningen borde medföra, i följd af behöfliga, men nu obestämbara utvidgningar inom folkskolan vore svårt att på ett tillförlitligt sätt angifva och i hvarje fall här ej borde få vara afgörande, syntes frågan egentligen bero därpå, huruvida en indragning — med bibehållande af det uppställda slutmålet för realskolans undervisning i olika ämnen, hvilket enligt kommitténs mening ej tålde vid någon afprutning — för närvarande kunde genomföras utan alltför kännbara olägenheter för läroverken och för folkskolan.

För att erhålla ett tillförlitligt svar på den frågan, huruvida det kunskapsmått, som inhämtades under två år i småskolan och två år i en

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

fullt utvecklad folkskola, i alla ämnen med undantag af tyska kunde anses motsvara hvad som fordrades för inträde i realskolans andra klass, borde anställas en jämförelse mellan den i normalplanen af år 1900 för andra klassen af fast folkskola Litt. A upptagna årskursen och den för realskolans första klass föreslagna, hvilken med undantag af kristendomskursen vore nästan alldeles lika med den för första läroverksklassen nu gällande. Det skulle då visa sig, att — därest man bortsåga från tyska språket, hvilket ju icke förekomme i folkskolan — kurserna ungefärligen täckte hvarandra förutom i kristendom, där folkskolekursen vore betydligt större, och i modersmålet, historia och räkning, där realskolans lärjungar inhämtade något mera. Att för öfrigt i de båda nämnda klasserna antalet veckotimmar för de flesta ämnen (utom kristendom, modersmålet och tyska) vore nära öfverensstämmande, visade följande öfversikt:

Antal veckotimmar i folkskolans andra klass och realskolans första klass.

Vid en dylik jämförelse finge man emellertid ej förbise den viktiga omständigheten, att, äfven om de föreskrifna kurserna något så när motsvarade hvarandra, en kvalitativ skillnad i regeln torde förefinnas, då allmänna läroverket i flera afseenden verkade under gynnsammare förhållanden än folkskolan, särskildt därutinnan, att det vanligen arbetade med mindre klasser och kunde sofra lärjungematerialet. Under sådana omständigheter vore det antagligt, att lärjungarna i realskolans första klass befunne sig på en högre utvecklingsståndpunkt än lärjungarna i folkskolans andra klass. Om denna skillnad i den allmänna mognaden hos de olika slagen af lärjungar ansetts vara af väsentlig betydelse för förslaget om första klassens indragning, redan då det gällt det allmänna läroverkets nioåriga kurs, borde dess inverkan bli ännu kännbarare, när det ifrågasattes att förkorta realskolans sexåriga kurs. Bortsåge man emellertid från detta förhållande, kunde den egentliga svårigheten med afseende på första klassens indragning från realskolans synpunkt sägas ligga däri, att studiet af tyska * i

1) Hela antalet veckotimmar i folkskolans andra årsklass utgör egentligen 28, men sång, som

i nämnda klass kar 1 Va veckotimme, kar vid jämförelsen ej upptagits, då den, liksom gymnastiken, i realskolan är ställd utom timplanen.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

måste uppskjutas ett år, samt att realskolan för framtiden skulle gå miste om den hälsosamma inverkan, nämnda klass haft till att disciplinera och vid gemensamt arbete vänja de i läroverket från olika håll ^anträdande lärjungarna. Sistnämnda uppgift måste ju vid en eventuell indragning af första klassen alltid öfvertagas af nuvarande andra klassen, hvilket naturligen skulle komma att inkräkta på dennas arbetstid. Svårare torde emellertid bli att vinna ersättning för de sex timmarnas grundläggande undervisning i tyska språket, som samtidigt måste uppgifvas. Ty att vid inträdet i den nya första klassen fordra kunskaper i tyska, motsvarande dem, som inhämtats i den indragna klassen, kunde med rätta stämplas som ett försök att med ena handen återtaga, hvad som gifvits med den andra, och att återvinna det förlorade genom att i följande klasser öka tyskans timtal torde näppeligen af hänsyn till öfriga ämnens kraf i nämnvärd mån låta sig genomföra, utan att lärjungarna öfveransträngdes.

Att åter utan något slags ersättning helt enkelt framskjuta studiet af tyskan ett år vore en åtgärd af mycket genomgripande betj^delse ej blott för tyskan, som därigenom skulle mista en femtedel af sina veckotimmar i realskolan, utan äfven för läroverkets språkbildning i dess helhet; . det grundläggande språkets ställning skulle försvagas och endast två år, i stället för hittillsvarande tre, komme att förflyta mellan det första och det andra främmande språkets inträde på schemat. På grund af den större. mognad, lärjungarna under ytterligare ett skolår erhållit, skulle visserligen inlärandet af det främmande språket i vissa afseenden underlättas och sålunda kunna jämförelsevis raskare fortskrida. Sannolikt kunde äfven synas, att lärjungarnas kunskaper genom tillägget af sjätte realskoleklassen skulle i realskolexamen bil minst lika stora som vid afgången från nuvarande femte läroverksklassen, äfvensom att, till följd af den föreslagna ökningen af ämnets timtal å gymnasiet, resultatet i studentexamen skulle bli ungefär detsamma som nu. Men i så fall skulle man också nödgas helt och hållet afstå från den förstärkning af tyskans ställning, som, särskilt hvad beträffade tal- och skriffärdighet, i den nya undervisningsplanen åsyftats. Dessutom borde erinras därom, att i vårt land studiet af det första främmande språket — detta må nu ha varit latin, tyska eller franska — före år 1856 i regeln börjats vid 8, därefter intill år 1869 vid 9 års ålder, och att efter denna tid ett kortvarigt försök gjorts med att uppskjuta nämnda studium till 10 års ålder, men att man snart (efter år 1878) funnit sig föranlåten att återgå till 9 års ålder.

Hvad utlandet anginge hade man visserligen i flera kantoner i Schweiz, där lärjungarna dock från hemmet medförde praktisk kunskap i minst ett af de stora kulturspråken, samt i Norge, där de klassiska språken numera

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

i regeln uteslutits från de högre skolornas schema, och dår för öfrigt ändringen i språkens ställning vore af så färskt datum, att det ännu torde vara för tidigt att däraf draga några säkra slutsatser, vågat sig på försöket att till en högre normalålder än 9 år framskjuta studiet af det första främmande språket. Men i de flesta andra europeiska kulturländer hade man, trots åtskilliga teoretiska utsagor till förmån för uppskof med språkstudiet, i praktiken ännu alltjämt fasthållit vid 9 år såsom lämpligaste utgångspunkten för nämnda studium vid de offentliga läroanstalterna.

Såges åter förslaget om första klassens indragning från folkskolans synpunkt, så vore till en början att märka, att det just vore folkskolan, som ansetts skola däraf draga den förnämsta vinsten. I socialt afseende vore det nämligen utan tvifvel en fördel, om olika samhällsklasser allmännare än hittills kunde förmås att begagna folkskolan såsom förskola till de allmänna läroverken. Grundad anledning funnes jämväl för den förhoppningen, att den ifrågasatta åtgärden skulle vara ägnad att bereda folkskolan en i ekonomiskt afseende förbättrad ställning, om inflytelserika samhällsklasser genom att dit sända sina barn blefve djupare intresserade för densamma. Och icke minst skulle en närmare anslutning mellan folkskolan och de allmänna läroverken kunna verka hälsosamt, om den bidroge till att framkalla en med barnaålderns behof mera öfverensstämmande indelning af folkskolans katekeskurs.

Det gällde dock härvid att noga tillse, det man för att ernå vissa åstundade fördelar icke ginge alltför brådstörtadt till väga och till äfventyr genom att pålägga folkskolan mera, än hon för närvarande mäktade bära, skapade nya svårigheter, ägnade att vålla ett afbrott i det organiska samband, som sedan år 1894, då inträdesfordringarna till läroverkens första klass lämpades efter folkskolans kurser, på ett lyckligt sätt börjat utveckla sig mellan de båda läroanstalterna. Vid den ofvan anställda jämförelsen mellan kurserna i folkskolans andra klass och realskolans första hade nämligen kommittén lagt till grund förhållandena vid den förmånligast ställda fasta folkskolan (Litt A enligt 1900 års normalplan), emedan förhållandena där ej blott i fråga om genomgångna kurser utan äfven och ej minst däruti, att klassen hela läsåret undervisades af särskild lärare, närmast liknade läroverkens. Från de flesta slag af folkskolor, där resultaten i följd af samläsning mellan olika årsklasser eller hvarannandagsläsning väsentligen försenades, torde någon direkt öfvergång af här ifrågasatta art i regeln ej befinnas möjlig. Af inom kommittén utförda beräkningar för år 1899, grundade på till ecklesiastikdepartementet ingifna primäruppgifter, framginge emellertid, att folkskolor, som fullständigt ordnats efter normalplanens typ Litt. A, vid 1899 års slut funnits endast i 54 af Sveriges

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

93 städer samt å 28 platser på landsbygden, men saknats i 4 städer med högre läroverk och i 11 af de städer, för hvilka sexklassiga samskolor af kommittén föreslagits. Hela lärjungeantalet i skolorna Lätt. A hade utgjort 86,796, motsvarande blott 11,7 °/o af hela rikets i folkskolor och småskolor undervisade barn. Det långt öfvervägande antalet af landets skolpliktiga barn hade undervisats i skolor, anordnade i öfverensstämmelse med någon af normalplanens öfriga typer. En vanlig skolform vore hvarannandagsläsning, som ännu förekomine till och med i en och annan stad, och den flyttande folkskolan vore i några län, till exempel Kronobergs och Värmlands, talrikare än den fasta.

Trots den starka utveckling, som under de sista årtiondena ägt rum på folkskolans område, torde alltså en närmare undersökning af denna skolas förhållanden, sådana de för närvarande verkligen tedde sig, gifva vid handen, att det vida öfvervägande antalet af rikets folkskolor icke skulle vara i stånd att — utan särskild undervisning vid sidan eller alltför stor tidsspillan — i de olika ämnena utom tyska förbereda sina lärjungar till inträde i realskolans andra klass. Om därföre den nuvarande första läroverksklassen på eu gång allmänt indroges, skulle detta med skäl kunna betraktas såsom ett orättvist gynnande af st äderna och ett fåtal folkrik are orter å landsbygden på bekostnad af den öfriga och vida större delen af landet. Barn från trakter med mindre utvecklad folkskola skulle nämligen för framtiden få svårare än nu att komma in vid läroverken; ty i städernas bättre utrustade folkskolor torde icke mottagas barn från landsbygden, som ville förbereda sig för intagning i allmänt läroverk, och att i fattigare och glest befolkade trakter för sådana barn bereda särskild undervisning skulle falla sig dyrt och i vissa fall omöjligt. Invändes häremot, såsom flera gånger skett, att just den ifrågasatta åtgärden borde verka som en kraftig maning till de samhällen, hvilka ännu ej på ett tillfredsställande sätt ordnat sitt folkskoleväsen, att i detta afseende upphjälpa, hvad som bruste, borde dock, äfven om så skulle ske, å andra sidan ej förglömmas, att folkskolan i själfva verket hade ett annat och vida viktigare mål än att tjäna såsom förskola åt de allmänna läroverken. Om den sistnämnda uppgiften alltför starkt betonades, kunde folkskolans egentliga verksamhet lätt löpa fara att snedvridas. Först och främst borde folkskolan, där redan nu öfver 90 % af landets uppväxande ungdom mellan 7 och 14 år utbildades, själfständigt och utan något som helst yttre tvång utveckla sig för sitt hufvudändamål såsom allmänt folkuppfostrande anstalt, och sedan borde man i andra rummet se till, om hon därjämte kunde tillgodose ett annat, från hennes synpunkt mycket underordnadt syfte, nämligen att ge förbere-

79 Kinujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

dande undervisning åt den jämförelsevis ringa de! af folkskolans lärjungar, som ämnade söka sig in vid de allmänna läroverken.

En i bästa afsikt, men alltför hastigt vidtagen inskränkning af läroverkets lägre stadium kunde också lätteligen komma att verka i helt annan riktning, än som åsyftats. Det kunde nämligen därvid på många ställen inträffa, att privata skolor i vida större utsträckning än hittills finge öfvertaga den förberedande roll, som man tillämnat folkskolan, men som denna, åtminstone ej på tillräckligt kort tid, mäktade utföra. Så hade det gått i Norge, där »middelskolens» två lägsta klasser år 1896 indragits. Genom att binda beviljandet af statsbidrag vid vissa villkor hade man i de mindre och medelstora städerna tvungit fram folkskolan som förberedande skola för alla; men i de största städerna hade ej kunnat hindras, att man kringgått detta därigenom, att de privata gosskolorna skaffat sig fem förberedande klasser i stället för förutvarande tre, eller att privata flickskolor i sina förberedande klasser upptagit gossar. Dessutom klagades i Norge där öfver, att den sålunda underlättade öfvergången till middelskolen i alltför stor utsträckning beröfvat folkskolans högre klasser deras bästa lärjungar, så att dessa klasser ofta nog fått ett ganska bedröfligt utseende. Slutligen hade ock indragningen fört med sig, att särskild undervisning vid sidan af den vanliga öfverallt måste anordnas vid de stadsfolkskolor, som beredde en del af sina lärjungar till att från femte klassen taga inträdesexamen till middelskolen, en anordning, som naturligen både för skolorna och deras lärjungar måste vålla åtskilliga olägenheter. För landsbygdens folkskolor åter hade man af lätt insedda skal ej kunnat vidtaga någon sådan åtgärd.

Såväl den omständigheten, att folkskolan i de flesta trakter af vårt land ännu ej nått en sådan utveckling, att den — äfven om man bortsåge från tyskan — utan särskild undervisning vid sidan eller alltför stor tidsförlust för lärjungarna kunde förbereda till inträde i realskolans andra klass, som ock de erfarenheter, hvilka redan vunnits genom våra grannländers åtgärder i detta afseende, syntes kommittén innebära en stark maning att i fråga om inskränkningen af läroverkens lägsta stadium gå till väga med varsamhet. Eljest torde lätt kunna hända, att man, i stället för att närma folkskolan och läroverket till hvarandra, dem emellan skapade eu klyfta och, utan gagn för folkskolan, skadade det allmänna läroverket genom att försvaga dess underbyggnad, så att antingen kunskapsnivån måste sänkas eller öfveransträngning framtvingades.

Men om alltså kommittén under för handen varande förhållanden icke funnit sig kunna tillstyrka en åtgärd, som, såvidt dess följder för närvarande kunde öfverskådas, särskildt skulle vara ägnad att ställa sig hind-

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

rande i vägen för uppnåendet af det för de allmänna läroverken satta målet, så hade den dock, i hufvudsaklig anslutning till hvad i nämnda Yttrande i läroverksfrågan blifvit anfördt, icke ansett olämpligt, att försök med första klassens indragning anställdes å orter, där kommunerna därtill befunnes villiga och folkskolan vore väl utvecklad. Visade sig då, att kunskapsnivån vid de allmänna läroverken genom en sådan anordning sjönke, så att fordringarna i realskolexamen och studentexamen ej kunde upprätthållas, borde en återgång till det förutvarande förhållandet till folkskolan ske, något som i sådant fall utan större svårighet torde kunna verkställas. Skulle åter dylika försök, på olika orter och i tillräckligt antal anställda, utfalla så gynnsamt, att de farhågor, åt hvilka kommittén gifvit uttryck, därigenom undanröjdes, torde tiden vara inne att till öfvervägande ånyo upptaga frågan om första klassens indragning.

Vidare har kommittén gifvit en omfattande utredning rörande dess ståndpunkt i afseende å frågan om

Särskild, ej gemensam sjätte klass.

I det år 1899 afgifna Yttrande i läroverksfrågan hade åtskilliga invändningar riktats mot det i Riksdagens skrifvelse samma år framställda förslaget att inrätta en afslutningsklass för dem, som ej skulle genomgå gymnasiet, och som skäl mot en sådan organisation hade andragits förnämligast följande. Femte klassen skulle få en synnerligen invecklad uppgift, då den dels skulle komma att förbereda för afslutningsklassen, dels förbereda för de båda gymnasielinjerna, dels slutligen väl ock koinme att bibehålla sin gamla uppgift som nederskolans sista klass med åtminstone delvis afslutade kurser. Den särskilda afslutningsklassen skulle efter all sannolikhet komma att bestå företrädesvis af sådana lärjungar, som antingen med afseende på studiebegåfning eller med afseende på ekonomiska omständigheter vore mindre lyckligt lottade; det särmärke, som den härigenom finge, skulle ytterligare förstärkas därigenom, att dess lärjungar vore predestinerade till att stanna på samhällets blygsammare platser. Icke en ensam klass, utan nederskolan i dess helhet, borde göras i god mening praktisk, hvilket icke hindrade dess egenskap af grundval äfven för högre vetenskapliga studier. Det skulle blifva svårt att icke åt dem, som genomgått en eller annan klass af gymnasiet, tillerkänna en kompetens, som beviljades afslutningsklassens lärjungar; men kunde kompetensen ej göras till monopol för dessa senare, skulle afslutningsklassen komma att lida väsentlig minskning i dragningskraft. För så godt som alla fackskolor och civila ämbetsmanna-

81 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

banor, som från den särskilda afslutningsklassen skulle rekryteras, borde, enligt hvad den af de sakkunnige verkställda utredningen gåfve vid handen, en i betänkandet föreslagen gemensam afslutningskurs i nedre sjätte klassen befinnas lika lämplig. En särskild afslutningsklass stode i strid med grundtankarna i de reformsträfvanden, som alltifrån 1820-talet gjort sig gällande.

Mot detta uttalande har kommittén framhållit, att en organisation med gemensam sjätte klass alltid måste komma att sakna själfständig atslutning för den medborgerliga bildningskursen och att detta för nämnda kurs måste bli ödesdigert. Ty äfven om en examen å mellanstadiet för alla läroverkets lärjungar, såsom erfarenheten från Danmark och Norge gåfve vid handen, kunde bli af åtskilligt gagn, så skulle en dylik examen dock icke räcka till för att hafva det öfverklagade tryck, som det högre stadiet af läroverket med mogenhetsexamen som slutmål för närvarande utöfvade å det lägre. Till följd af det starkare intresse, som på grund af omständigheternas makt alltid skulle komma att ägnas åt de lärjungar som fortsatte på gymnasiet, vore sannolikt, att en examen, afsedd både för de från sjätte klassen afgående och för blifvande gymnasister, skulle nedsjunka till ett slags gymnasistexamen, hvars hufvudsakliga uppgift blefve att reglera tillträdet till det högre stadiet och hvars syfte att gagna den medborgerliga bildningen alldeles förfelades.

Också hade det för förslagställarne vid en organisation med gemensam sjätte klass icke visat sig möjligt att ens på papperet frigöra den lägre skolan från gymnasiets synpunkt, exempelvis i ämnet franska. Dess inträdande hade man utan att vålla ännu större olägenheter ej kunnat förlägga annat än till nämnda klass och därför måst för detta ämne anordna en undervisning, som på samma gång skulle utgöra en på ett år afslutad kurs och en begynnande grundläggning för tre följande års gymnasialstudier. Enahanda torde vid en dylik organisation bli fallet med vissa andra ämnen, såsom matematik och kemi, ehuru missförhållandet här ej gåfve sig tydligt till känna i formuleringen af kurserna. Sjätte klassen måste sålunda få en dubbel uppgift; den skulle, liksom nuvarande femte klassen, söka tjäna två herrar, gymnasiebildningen och den medborgerliga bildningen, och det lede intet tvifvel, att detta komme att bli till skada för båda, men framför allt för den medborgerliga bildningen, för hvilken ännu saknades stadgad undervisningsmetod. Olägenheterna af den nuvarande anordningen, hvarigenom den ena bildningskursens afslutning förlädes till samma stadium, där den andra bildningskursen i viss mån började, komme sålunda att kvarstå och flyttades endast en klass högre upp i läroverket.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 13

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Men ej blott för den medborgerliga bildningen, hvars afsedda utveckling genom en sådan anordning hotades att i sin brodd förkväfvas, utan äfven för gymnasiet hade kommittén funnit, att organisationen med gemensam sjätte klass och examen för alla lärjungar, som genomgått densamma, skulle innebära olägenheter af betänklig art. Särskilt hade i detta afseende påpekats införandet af en ny obligatorisk examen för de blifvande gymnasisterna, hvilka i de flesta fall ej hade behof af densamma och alltså finge besväret och ansträngningen med en examen utan att skörda någon fördel af densamma. Därför hade den forna examen till gymnasiet längesedan afskaffats, och att nu onödigtvis i läroverket insätta en ny examen för lärjungar, som tre år senare skulle ha att bestå gymnasiets slutpröfning, ansåge sig kommittén på det lifligaste böra afråda.

_ Beträffande åter den från vissa håll kraftigt betonade nyttan af en repetition under vägen upp till mogenhetsexamen, hade kommittén i sina kursförslag för mellanstadiets klasser och särskild! den femte sökt draga försorg därom. Genom fördelning på olika klasser af det särskilda arbete, som å ena sidan måste åtfölja en repetition och å den andra en examen, borde ändamålet med båda kunna vinnas bättre och utan fara för öfveransträngning. Däremot skulle en gemensam sjätte klass, som till stor del vore anlagd på repetitioner för examen, utan tvifvel för lärjungar, som fortsatte och sedermera i vidgad form skulle inhämta sjätte klassens öfversiktliga afslutningskurser, bli onödigt påkostande och tröttsam. Också hade i Norge före sista skolreformen klagats däröfver, att »middelskolen» (med examen för alla), motsvarande de svenska läroverkens lägre klasser till och med nedre sjätte, såsom förskola till gymnasiet verkat olyckligt genom onödiga och förtidiga afslutningar och repetitioner. Fara för öfveransträngning i sjätte klassen vidlådde i alla händelser en dylik organisation på grund af de stora och olikartade anspråk, som komine att ställas på en sådan sjätte klass såsom utgörande på en gång slutklass för den medborgerliga bildningskursen och ett direkt underlag för gymnasiet. Kommitténs förslag om en särskild sjätte klass för de afgående, sidoställd med gymnasiets första årsklass, skulle däremot gifva båda bildningsriktningarna mera utrymme och ginge i detta afseende ut på att återinföra det större lugn i undervisningen å mellanstadiet, som rådt före år 1869, då skolkursen varit tioårig. När dåvarande första klassen indragits, hade nämligen i själfva verket den nya första klassen blifvit ungefär hvad den gamla varit. Härigenom hade en förskjutning gjort sig gällande, som hejdats först genom öfverstadiets tryck nedåt, och resultatet hade i sak blifvit öfverensstämmande med namnförändringen, så att den tvååriga femte klassen

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

(nedre och öfre femte) faktiskt förvandlats till ettårig. Denna starka redaktion i mellanstadiets tid vore utan tvifvel en af orsakerna till den öfveransträngning därstädes, hvaröfver nu klagades, och som ej torde kunna afhjälpas, om man belastade sjätte klassen med alltför många och kräfvande uppgifter.

Härtill komine, att vid en organisation med gemensam sjätte klass betydande svårigheter skulle uppstå för ett lämpligt anordnande af gymnasiet, på den grund att detta då måste inskränkas till treårigt och därigenom i åtskilliga ämnen ansenligt försvagas.

Kommittén hade således ansett sig bestämdt böra afstyrka förslagetom sjätte klassens anordnande såsom gemensam med examen för läroverkets samtliga lärjungar. Däremot hade kommittén funnit det i Riksdagens merbemälda skrifvelse antydda förslaget om en särskild sjätte klass med examen endast för dem, som därifrån önskade afgå, innebära högst afsevärda fördelar. Vid en sådan organisation skulle examensbördan läggas endast på sådana lärjungar, som af examen kunde draga direkt nytta för lifvet och som dessutom befriades från den vida större börda, som skulle ålegat dem, därest de, såsom nu vore fallet, måste släpa sig fram till mogenhetsexamen för att ha något praktiskt gagn af sina studier vid läroverket. Och om den medborgerliga bildningen för närvarande ej kunde tillräckligt tillgodoses på grund af det högre stadiets starka återverkan på det lägre, så vore uppenbart, att nederskolans frigörelse från nämnda tryck jämte den önskvärda afrundningen af de lärjungars kurs, som skulle tidigare utträda i lifvet, ginge vida lättare för sig, när dessa lärjungar under sista ^ret lämnades ostörda af dem, som såge sitt slutmål i en högre examen. A andra sidan vore också tydligt, att undervisningen för de senare, anordnad i en särskild!- för dem afsedd klass, bättre kunde fullfölja sina speciella syften, än om båda slagen af lärjungar äfven under den medborgerliga bildningskursens sista år undervisades gemensamt.

Enligt kommitténs förslag skulle de lärjungar, som önskade fortsätta fram till studentexamen, utan examen efter genomgående af realskolans femte klass äga inträda i en med sjätte klassen parallell afdelning, kallad gymnasiets första ring. Den enhetliga sexklassiga realskolan vore afsedd att utgöra den nya läroverksorganisationens grundstomme. Först från en jämförelsevis framskjuten punkt på denna, nämligen efter femte klassen, skulle det åt specialstudier ägnade gymnasiet med dess båda linjer, realoch latingymnasiet, vidtaga, medan den medborgerliga bildningskursen genom sjätte klassen fortsatte rakt fram till en densamma afslutande examen. Mellan de tre af staten helt eller delvis bekostade skolt-yperna, folkskolan, den sexklassiga realskolan och det fyraåriga gymnasiet, skulle

84 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

sålunda, enligt kommitténs förslag, i organisatoriskt afseende en påtaglig parallellisra komma att inträda. Den första undervisningen skulle börja i folkskolan, fortsätta till sitt eget mål och ha sin egen afslutning. De lärjungar, som eftersträfvade en högre medborgerlig bildning än folkskolans, skulle efter ett visst antal år skilja sig från sina kamrater och öfvergå till realskolan, som slutade med en särskild, för utträde vid 15 till 16 års ålder i det praktiska lifvet inrättad afgangsexamen. De lärjungar inom realskolan åter, som önskade vinna den högsta, för universitet eller högre fackskola förberedande skolbildningen, skulle efter ytterligare ett antal&år skilja sig från de öfriga och inträda på gymnasiet, som förde dem fram till studentexamen. Pa detta sätt skulle mellan de olika skolformerna råda ett organiskt samband, medan tillika hvar och en af dem ägde sitt själfständiga mål och sin själfständiga afslutning.

Vid en flyktig blick på kommitténs förslag kunde väl synas, som om den däri förordade omdaningen af de allmänna läroverkens mellanstadium vore att likställa med den organisation, som genom inrättandet af den s. k. »praktiska afslutningsklassen» blifvit försökt vid Nya elementarskolan i Stockholm. Och då detta försök utfallit mindre lyckligt, i det att den mycket svagt anlitade afslutningsklassen ej befunnits i stånd att tillvinna sig allmänhetens förtroende, kunde det måhända tyckas, som om de ogynnsamma erfarenheter, hvilka vid nämnda läroverk blifvit gjorda, skulle båda mindre godt för den af kommittén föreslagna organisationens framtid. Kommittén hade emellertid genom en närmare utredning (Betänkandet sid. 61—66) påvisat, att denna »praktiska afslutningsklass» haft så litet som möjligt gemensamt med kommitténs förslag. Först och främst hade den varit endast ett enstaka tillfälligt experiment, och genomgåendet af nämnda klass hade ej skänkt någon som helst kompetens utöfver den, som åtföljde betyg från nuvarande femte klassen. Den, som genomgått den »praktiska afslutningsklassen», hade tvärtom med hänsyn till framtidsutsikter varit sämre ställd än om han fortsatt i läroverkens sjätte klass. Ifrågavarande försöksklass kunde vidare, organisatoriskt sedt, sägas ha hängt i luften, då den mottagit lärjungar med så olikartad och delvis olämplig förbildning som från de allmänna läroverkens latin- och reallinje samt de båda nyspråkliga linjerna i Nya elementarskolan. Denna skola hade ock, då den på grund af högre afgifter och andra förhållanden väsentligen mottoge sitt lärjungematerial från samhällsklasser, som för sina barns skola i regeln ej tänkte sig annat mål än mogenhetsexamen, varit särdeles litet lämpad för ett dylikt försöks anställande. Häraf framginge otvetydigt, att man från nämnda, år 1902 afskaffade försöksklass vid Nya elementarskolan ej vore berättigad att draga slutsatser med afseende å den af kom-

Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition N:o 50. 85

mitten förordade, under helt andra förutsättningar tillkomna och verkande organisationen.

Lika litet kunde den i Norge år 1869 upprättade, med gymnasiets första årsklass parallella »praktiska realklassen» här tjäna till jämförelsepunkt, enär den vidtoge först efter aflagd middelskoleexamen. Omöjligheten att utan särskild kompetens konkurrera med af gammalt bestående och med vissa företrädesrättigheter utrustade skolformer hade varit en viktig anledning till att nämnda klass, liksom Nya elementarskolans »praktiska afslutningsklass», rönt så liten framgång. Och hvad den i Norge vid skolreformen 1896 införda nya »praktiska klassen» efter genomgången middelskoleexamen beträffade, så hade den en alltför yrkesmässig prägel för att i detta sammanhang komma i betraktande.

Kommittén har också ingående bemött de invändningar, som i den allmänna diskussionen framställts mot den af kommittén förordade organisationen och den grundåskådning, hvarpå denna hvilade, samt därvid i hufvudsak anfört följande.

Den anmärkning, som gjorts, att det vore orättvist att vägra en lärjunge å gymnasiets reallinje den kompetens, som vore afsedd att åtfölja realskolexamen, syntes i främsta rummet bero på ett underskattande af den undervisning, som sjätte klassen af realskolan afsåge att bibringa, och som kommittén sökt att göra så för ändamålet lämplig som möjligt. En blick på kursplanen borde öfvertyga därom, att sjätte klassens kurs i de flesta ämnen upptoge viktiga moment, som skilde den från första gymnasieringens, och hvilka borde vara särskildt lämpade för dem af läroverkens lärjungar, som önskade träda ut i lifvet före aflagd studentexamen. Så vore till exempel fallet med öfversikten af svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen, den större färdigheten i modersmålets praktiska användning, de i tyska och engelska vidtagna anordningarna, som borde medföra, att resultatet af sjätte klassens språkundervisning kunde antagas bli jämförligt med hvad som nu åstadkommes i B-linjens mogenhetsexamen. Då åtskilliga af de i sjätte klassen meddelade kunskaperna af gymnasiets lärjungar ej inhämtades förrän i de högsta ringarna och lärogången å gymnasiet enligt sakens natur måste blifva sådan, att i de lägre ringarna endast en början gjordes till det, som först i och med sista läsåret vunne sin afsilning, vore uppenbart, att halten af de lärjungars kunskaper, som befunne sig i någon af gymnasieringarna, måste vara en annan, än deras, som tagit realskolexamen, och sålunda ej kunde vara lämpad att tjäna samma ändamål. Man borde vidare icke förbise det från andra områden kända sakförhållandet, att en högre examen icke i och för sig kunde berättiga till samma kompetens som en relativt lägre examen; så gåfve

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

till exempel icke filosofie kandidat- eller licentiatexamen med hvilka ämnen som helst rätt till inträde vid tekniska högskolan, under det att däremot mogenhetsexamen a reallinjen gjorde det, och en bevisligen i skolans alla ämnen särdeles framstående person kunde ej få en tjänst, hvartill mogenhetsexamen lämnade kompetens, såvida han ej bekvämade sig till att aflägga denna examen. Talet om orättvisa mot gymnasisterna läte sålunda reducera sig till en naturlig olägenhet, som måste medfölja hvarje orätt val af linje, och kommittén hade genom lämpliga övergångsbestämmelser sökt göra påföljden af ett dylikt misstag så lindrig som möjligt.

_ En liknande invändning mot examen på mellanstadiet vore den, att man icke skulle kunna neka studenter den ifrågasatta kompetensen, och att sålunda tillströmningen af dessa skulle bli så riklig, att de, som aflagt realskolexamen, koinme att duka under i konkurrensen och endast undantagsvis få en sökt plats. Det öfverdrifna i dylika farhågor bevisades bäst genom en undersökning af nuvarande förhållanden med afseende på tjänster, till hvilka såväl mogenhetsexamen som afläggandet af lägre eller partiella kunskapsprof lämnade tillträde; så utgjorde till exempel vid den årliga rekryteringen till statens järnvägar studenterna endast 17 °/'o och vid rekryteringen till de enskilda järnvägarna blott hälften så stor procent. Att en viss olägenhet i den angifna riktningen kunde följa för den lägre af. två examina, borde ej nekas. Men dels torde studentbildningen, särskilt å latinlinjen, icke lämpa sig lika väl för vissa platser som den nya medborgerliga, dels torde ock studenternas högre ålder göra dem i många fall mindre eftersökta än de yngre och bildbarare ynglingarne från realskolans sjätte klass, så mycket mera som det ej torde blifva de kunskapsrikaste. och bäst begåfvade studenterna, som inläte sig på en dylik täflan. Kommittén ville för öfrigt starkt betona, att, ehuru den realskolexamen åtföljande kompetensen för tillträde till vissa fackskolor och statstjänster visserligen borde bli ett värdefullt officiellt erkännande, ifrågavarande examen dock ej närmast vore tillkommen för deras skull, som åsyftade att vinna nämnda kompetens, utan framför allt för deras, som före ett omedelbart utträde, i det praktiska lifvet önskade förvärfva en afslutad medborgerlig bildning. Också vore det kommitténs mening, att denna kategori af lärjungar i realskolans sjätte klass komrne att blifva den vida talrikaste.

Man. hade vidare sagt, att sjätte klassen i realskolan skulle komma att lida brist på lärjungar, särskildt emedan denna klass ej skulle komma att inom läroverket åtnjuta tillräckligt anseende. Gent emot detta tal, hvilket vore så mycket lättare att föra, som det rörde sig inom gissningarnas område, ville kommittén erinra därom, att den af vissa pedagoger

Kungl. Maj:ts A'åd. Proposition N:o BO. £

i början med så stor ringaktning mottagna reallinjen, som vid tiden för sin uppkomst inneburit en reaktion mot en öfvervägande lärd riktning, trots alla profetior om motsatsen lyckats tillkämpa sig en lika ansedd ställning som latinlinjen. Ej ens vid de högre läroverk, där reallinjen endast omfattat några få klasser och sålunda ej fört fram till mogenhetsexamen, hade någon klagan försports öfver att dess lärjungar setts öfver axeln af kamraterna på den andra, fram till mogenhetsexamen ledande linjen. Farhågan för att lärjungarna i realskolans sjätte klass skulle komma att åtnjuta mindre anseende än gymnasisterna torde hos många ha sin grund i den omständigheten, att de själfva ej tillräckligt uppskattade värdet af den medborgerliga bildningen i jämförelse med den lärda och därför förutsatte en dylik uppfattning äfven hos andra. Att en öfverskattning af all s. k. lärdom — den måtte vara förtjänt af ett sådant namn eller icke — varit en segsliten tradition hos vårt folk, kunde icke förnekas; men det vore kommitténs mening, att de, som i våra dagar tillmätte detta åskådningssätt en oförminskad kraft, ej följt med sin tid och ej iakttagit eller ej velat iakttaga, hvad som rörde sig i densamma. Den storartade utveckling i materiellt hänseende, som vårt land på de senaste årtiondena genomgått, hade medfört, att långt flera än förr fått sin håg riktad åt det praktiska hållet. Denna uppblomstring hade verkat ett ökadt anseende för dylik verksamhet, och att i detta afseende ett afgjordt omslag i tänkesätten ägt rum, kunde af ingen klarseende bestridas. Den starka tillströmningen till fackkurser, till exempel tekniska skolor och handelsinstitut, torde utgöra ett tillräckligt bevis för detta påstående. Till en början långsamt, men i våra dagar med hart när oväntad hastighet hade den fördomen förlorat terräng, att en yngling med begåfning vore för god för andra banor än de lärda, och sakkunniga lärare och föreståndare vittnade därom, att fackskolorna allt mera befolkades af intresserade och flitiga lärjungar. Att en vid konfirmationsåldern afslutad bildningskurs, som gåfve tillträde till dylika fackskolor eller beredde till direkt utträde i lifvet, skulle få tillräckligt anseende för att af allmänheten omfattas med intresse och snart lifligt anlitas, vore därföre mer än sannolikt. Det vore i själfva verket ett oförlåtligt fel hos den nya läroverksorganisationen, om den icke gynnade en allmännare utbredning af dessa sundare åsikter.

Kommittén ansåge sålunda, att anordningen af en medborgerlig bildningskurs med särskild afslutning i realskolans sjätte klass vore en tidsenlig och i sann mening folklig åtgärd. Däremot skulle det icke vara ägnadt att öka den nya examens anseende, om den påtvingades dem, i hvilkas ögon den i jämförelse med ett högre åsyftadt mål ej kunde få något särdeles stort värde, men för hvilka den nya examen alltid måste framstå

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

såsom ett besvärligt och onödigt hinder på vägen fram till studentexamen. Icke heller skulle den kompetens komma att skattas särdeles högt, som lärjungen finge, vare sig han önskade den eller icke. Om en lägre examen hade en viss svårighet att bestå i konkurrensen med en högre, så måste dock en särställning för den förra kraftigt bidraga att stärka dess anseende. Däremot vore fara värdt, att om en gemensam sjätte klass med examen för alla läroverkets lärjungar inrättades, den nya examens anseende skulle sättas på spel. Ty de, som afginge med denna examen, skulle lätteligen få utseende af att i förtid ha af brutit sin skolgång, och man skulle på det viset snart komma tillbaka till den gamla olägenheten af studentexamens alltför stora betydelse.

Med hänsyn till nämnda förhållanden kunde kommittén omöjligen finna grundade skäl för den ensidiga och pessimistiska åsikten, att en särskild sjätte klass hufvudsakligen skulle komma att befolkas af lärjungar, som vore alltför obemedlade eller alltför litet begåfvade för att kunna fortsätta, samt att klassen därigenom skulle få ett nedsättande särmärke och gifva anledning till uppkomsten af kastväsen inom skolan. Förståndiga föräldrar skulle utan tvifvel kunna bringas till insikt däraf, att afläggandet af en examen å mellanstadiet, som underlättade ett tidigare utträde i lifvet eller öfvergången till en fackskola, för många ynglingar utgjorde en mycket förmånligare placering af kapital och arbetskraft än den under flera år fortsatta skolgången fram till studentexamen. De skulle finna, att deras för bokliga studier mindre hågade, men kanske desto mera för praktiska värf anlagda barn på en sådan väg vida lättare och säkrare kunde blifva lyckliga och burgna samhällsmedlemmar, än om de uppmuntrats att på lärdomens knaggliga stråt sträfva sig fram till ett sent förvärfvadt och medelmåttigt aflöriadt ämbete i statens tjänst. Vid många läroverk komme dessutom att finnas en särskild garanti för att den medborgerliga, i realskolans sjätte klass afslutade bildningskursen skulle bli tillräckligt anlitad, nämligen vid sådana, där realskolexamen utgjorde läroverkets enda afslutning. De lärjungar vid dessa realskolor, som önskade fortsätta å gymnasiet, finge såsom hittills från femte klassen öfvergå till ett högre, i de flesta fall å annan ort beläget läroverk. Men af naturliga anledningar komme nog många — och det till sin egen fromma — att draga sig för en sådan öfvergång.

Oaktadt hvad sålunda framhållits, hade emellertid kommittén, med tanke på de många svårigheter, hvarmed en ny organisation alltid finge att kämpa, ej velat bestrida möjligheten däraf, att sjätte klassen på en del orter till en början kunde bli mindre talrikt besökt; men den varnade tillika för att,4häraf draga för tidiga slutsatser med afseende på klassens

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lämplighet. Skulle åter erfarenheten under en följd af år visa, att sjätte klassens lärjungeantal genomgående blefve alltför obetydligt, så medgåfve kommitténs förslag en återgång, om en sådan blefve af nöden, och lämnade sålunda lagstiftaren fria händer. Förslaget med gemensam sjätte klass och treårigt gymnasium, hvilket i organisatoriskt afseende innebure ett språng ut i det okända, lämnade däremot ingen sådan möjlighet öppen. Ty ingen torde väl, om gymnasiet en gång blifvit inskränkt till treårigt, mäkta genomföra dess utvidgning tillbaka till fyraårigt. Den fördel, som en gemensam sjätte klass syntes innebära, nämligen möjligheten att ännu ett år uppskjuta valet af linje, vore för öfrigt, på grund af svårigheterna med den enligt detta förslag i sjätte klassen inträdande franskans anordnande, mera skenbar än verklig. Ty om franskan, såsom af förslagsställarne förutsatts, gjordes valfri för de från nämnda klass afgående, men obligatorisk för de blifvande gymnasisterna, blefve det äfven med en sådan organisation högeligen önskvärdt, att lärjungen redan efter femte klassens genomgående beslöte sig för om han skulle afgå om ett år eller fortsätta å gymnasiet.

Af psykologiska grunder borde, hade man också påstått, gränsen mellan skola och gymnasium snarare förläggas efter än före sjätte klassen. Kommittén hade ej velat bestrida, att något berättigadt funnes i ett sådant påstående; men den hade tillika framhållit, att äfven om det vore görligt att mellan det högre och det lägre stadiet nöjaktigt bestämma en psykologisk gräns, hvilken i praktiken alltid måste bli ganska oviss och flytande, denna gräns icke borde sättas mellan nuvarande nedre och öfre sjätte klasserna utan fastmer mellan de stadier, som motsvarades af öfre sjätte och nedre sjunde klasserna, såsom man också gjort i Danmark. Härtill hade ock hänsyn tagits vid bestämmelserna om valfrihetens inträdande, som komme att uppdela gymnasiet i två tydligt skilda stadier: det ena omfattande de två första årsklasserna, utan valfrihet, det andra omfattande de två sista årsklasserna, med valfrihet, På ett lägre stadium åter tillgodosåges vissa psykologiska kraf vida bättre genom en särskild sjätte klass för de lärjungar, som ämnade afgå, än genom en för dem och de fortsättande gemensam, emedan denna klass i förra fallet endast afsåge att tjäna ett ändamål och sista årets arbete sålunda uteslutande kunde koncentreras på detta mål.

Mot femte klassen i den nya organisationen hade anmärkts, att den skulle förbereda dels till den medborgerliga kursen, dels till de båda gymnasiallinjerna och äfven i viss mån bibehålla sin gamla karaktär af afslutningsklass. Denna anmärkning vore så till vida berättigad, som vid kursfördelningen hänsyn måst tagas därtill, att femte klassen bildade en för-

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 14

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

greningspunkt, som i någon mån nödvändiggjorde en afsilning. Men kommittén hade i sitt kursförslag för realskolans sex klasser påvisat, huru detta läte ordna sig på ett tillfredsställande sätt. För öfrigt syntes ifrågavarande anmärkning tyda på, att man hade svårt att lösslita sig från den föreställningen, att gymnasiet måste ingripa i det lägre stadiets arbete. Det vore emellertid ej meningen, att realskolan direkt skulle förbereda till gymnasiet; den skulle, såsom redan framhållits, bli en själfständig skola för sig med sitt eget mål, men på dess fem första klasser såsom grundval läte sig därjämte uppbygga tvenne speciallinjer, som sedermera utvecklades hvar och en till sitt eget slutmål. Realskolans mål, kurser och metod berördes sålunda ej af gymnasiets på annat sätt, än att man i de olika ämnena måste tillse, att ej heller de lärjungar, som ämnade fortsätta fram till studentexamen, finge lämna nämnda skola med alltför oafslutade kurser, en anordning, som passade förträffligt ihop med sjätte realskoleklassens karaktär af slutklass med särskild läggning. Och om den nya femte klassen genom de begränsade repetitioner och öfversikter, som dit förlagts, skulle i någon mån blifva mera kräfvande än en vanlig klass, torde man dock nödgas medgifva, dels att detta för de blifvande gymnasisterna, i betraktande af deras omedelbart förestående öfvergång till en högre skolform, utgjorde en ganska lämplig skärpning, dels ock att ansträngningen för de i sjätte klassen afgående härigenom på ett hälsosamt sätt fördelades.

Förkämparna för en organisation med gemensam sjätte klass och treårigt gymnasium hade äfven anfört, att deras förslag skulle ställa sig billigare än den af kommittén föreslagna organisationen. Beräkningar inom kommittén (Betänkandet sid. 74) hade visserligen också gifvit vid handen, att de årliga kostnaderna för den förra organisationen med omkring 80,000 kronor skulle understiga utgifterna för den senare. Men de högst väsentliga fördelar, som utmärkte organisationen med särskild sjätte klass för afgående lärjungar och fyraårigt gymnasium, måste naturligen betinga ökade utgifter för densamma, och kommittén beklagade djupt, om den något större kostnaden, hvilken dock i förhållande till slutsiffran i läroverkens stat för år 1902, eller öfver 3,819,000 kronor (utom dyrtidstillägg), ej kunde kallas betydande, skulle få spela en afgörande roll i en sådan lifsfråga för landet som behofvet af en tillfredsställande läroverksorganisation. Ej heller hade Riksdagen vare sig under diskussionen i frågan eller i sin skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t velat binda reformen vid sådana hänsyn. Tvärtom syntes den allmänna meningen hafva gått i den riktningen, att man ville något offra för att få en förbättrad och mera fruktbärande sakernas ordning införd med afseende på våra allmänna läroverk, och i Andra Kammarens första tillfälliga utskotts af kammaren oförändradt antagna utlå-

91 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

tande i frågan år 1899 (n:r 15, sid. 24) hette det: »Men äfven om en något ökad kostnad komine att af reformen förorsakas statsverket, finner utskottet den vinst, som genom den nya organisationens genomförande skulle tillskyndas vårt högre undervisningsväsen, vara af den stora vikt och betydelse, att detta ej bör få inverka på bedömandet af själfva hufvudfrågan, hvilken för öfrigt före afgörandet ånyo måste komma under Riksdagens pröfning.»

Hvad slutligen anginge den omständigheten, att en examen å mellanstadiet för alla lärjungarna införts i vissa andra länder, till exempel Preussen, Danmark och Norge, så vore dels förhållandena där ganska olika våra, dels verkade ock de anförda exemplen i detta afseende snarare afskräckande.

I Preussen hade år 1892 införts en examen för alla lärjungarna efter genomgången af Untersecunda (motsvarande vår nedre sjätte klass). Men redan år 1898 hade det åttonde rektorsmötet i provinsen Hannover konstaterat, utom andra olägenheter med denna examen, att den störande inverkat på undervisningens lugna gång, samt uttalat sig för dess afskaffande. Detta hade också skett vid utfärdandet af den nya undervisningsplanen för de högre skolorna i Preussen år 1901.

Almindelig Forberedelsesexamen, som i början af 1880-talet införts i Danmark, och 4:de Klasses Hovedexamen aflades först på ett stadium, som hos oss motsvarade öfvergången till nedre sjunde klassen, och verkade för öfrigt under så olika förutsättningar, att en jämförelse i detta afseende svårligen läte sig göra.

Norge vore i själfva verket det enda af dessa länder, som hade en för alla skolans lärjungar obligatorisk och lika examen, vare sig de efter genomgången af det lägre skolstadiet ginge ut i lifvet eller inträdde på gymnasiet. Mot den år 1896 reviderade norska middelskoleexamen hade visserligen ännu intet särskildt missnöje kommit till uttryck; men detta bevisade ej, att man icke äfven där skulle varit mera belåten med en organisation, liknande den af kommittén föreslagna, om man kunnat erhålla en sådan. Också tydde till kommitténs kännedom komna uttalanden af framstående norska skolman därpå, att ett sådant antagande ingalunda saknade grund. Säkert vore i alla händelser, att ett par af de hufvudanmärkningar som förekommit mot den gamla, år 1869 införda middelskoleexamen, nämligen klagomålen öfver onödiga repetitioner och större lockelse att äfven genomgå gymnasiet, varit riktade mot missförhållanden, som måste åtfölja en skolorganisation med examen på mellanstadiet för alla.

För öfrigt, så nyttig och i många afseenden vägledande en jämförelse med andra länders institutioner än kunde vara, finge den dock ej

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

bli afgörande för anordnandet af våra egna. Ty lika visst som intet folk fullt liknade ett annat till härstamning, språk, lynne och åskådning i allmänhet, lika visst vore det, att formerna för den ena nationens uppfostran och samhällslif aldrig kunde eller borde bli fullt identiska med den andras. En historisk utveckling på själfständig grund vore i detta som i andra fall för vårt land den mest naturliga och mest värdiga, och en sådan utveckling innebure organisationen med särskild sjätte klass och fyraårigt gymnasium.

I nära samband med frågan om huruvida sjätte klassen skall vara afsedd endast för de därifrån med examen afgående eller gemensam för alla realskolans lärjungar står afgörandet af en annan viktig organisationsfråga, där kommitténs utredning ledt till förslaget om

Fyraårigt, ej treårigt gymnasium.

I denna fråga yttrar kommittén hufvudsakligen följande.

Alla, som yrkat på att realskolans sjätte klass skulle vara gemensam för samtliga lärjungar, hade som en följd däraf äfven föreslagit, att gymnasiet skulle bli treårigt. Kommittén ville emellertid skarpt betona, att äfven om ett fyraårigt gymnasium kunde anses som en gifven följd af dess förslag om realskolans anordnande, så hade nämnda omständighet dock ingalunda varit bestämmande i detta afseende. Fastmer förhölle det sig så, att de olägenheter, som åtföljde ett system med treårigt gymnasium, i och för sig befunnits så störa, att de starkt bidragit därtill, att kommittén intagit sin redan angifna ståndpunkt i hufvudfrågan.

Den skada, som gymnasiet, enligt kommitténs mening, skulle taga af en inskränkning till tre år, kunde i korthet uttryckas så, att följden skulle blifva antingen gymnasiebildningens försvagande eller lärjungarnas öfveransträngande, olägenheter, som ingen vän af vår kultur och vår ungdom torde vilja framkalla. Till denna uppfattning hade kommittén kommit genom en undersökning af de särskilda ämnenas ställning, under förutsättning att samtliga gymnasiekurser skulle medhinnas på tre år, och hade därföre i hufvuddrag velat framlägga de slutsatser, hvartill nämnda undersökning synts kommittén böra leda.

Vid jämförelse med det fyraåriga gymnasiet folie det genast i ögonen, att å ett treårigt gymnasium de klassiska språken i första hand komme att blifva lidande. Grekiskan skulle man nödgas alldeles aflägsna från läsplanen, och latinet skulle reduceras till ungefär hälften af sitt nuvarande utrymme, ändringar så genomgripande, att de i och för sig borde afskräcka

93 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

dera, som önskade eu jämn och lugn sakernas utveckling. Efter långa strider tycktes tiden ha mognat för tanken på latinets uppskjutande till nedre sjätte klassen — ett längre uppskjutande hade icke heller af riksdagens Andra Kammare ifrågasatts — och underligt syntes då, om man icke skulle nöja sig med en så pass vidtgående och betydelsefull reform. Att ett latinstudium på fyra år borde bli af större värde, än om denna tid afknappades med en fjärdedel, torde ej kunna bestridas, och om en eller annan fackman i ämnet uttalat sig till förmån för en treårig latinkurs, måste detta bero på andra hänsyn och kunde ej vara vägledande för bedömande af frågan om ett tre- eller fyraårigt gymnasium i och för sig. Kommittén hade också ansett de latinkurser, som under förutsättning af en organisation med treårigt gymnasium kunnat ifrågasättas, vara ganska otillfredsställande. I själfva verket hade olägenheterna med dessa kurser visat sig vara så stora, att en af minoritetens medlemmar funnit sig föranlåten att just med hänsyn till detta ämne föreslå en kompromiss mellan de båda systemen, så nämligen, att läsningen af latin skulle påbörjas ett år före lärjungarnas inträde på det eljes treåriga gymnasiet. Det vore för öfrigt ingalunda förvånande, om, därest ett treårigt gymnasium af kommittén föresloges, äfven representanter för andra ämnen än latin komme att yrka på en sådan, fyraårig undantagsställning, hvar och en för sitt ämne. Beträffande den invändningen, att grekiskan kunde räddas och latinet få en jämförelsevis god ställning genom inrättande af ett antal läroverk med nuvarande anordning i fråga om de klassiska språken, s. k. A-läroverk, hvilka ansåges som ett nödvändigt komplement till en organisation med treårigt gymnasium, ville kommittén anmärka, att utsikterna till sådana läroverks upprättande torde vara ganska små, och att det i alla händelser vore tvifvel underkastadt, om de komme att visa någon större lifskraft. Denna faktor vore således af alltför oviss beskaffenhet, för att man vid en jämförelse skulle kunna tillskrifva den någon större betydelse.

Kursen i historia skulle bli särdeles svår att inpassa på endast tre år, i det antingen viktiga delar, särskildt af gamla tiden, finge utelämnas eller alltför dryga kurser blefve nödvändiga. Ur ett treårigt gymnasium skulle man vidare af utrymmesskäl nödgas alldeles utesluta geografien, en åtgärd, som borde förefalla mindre tidsenlig, då ansträngningar på sista tiden gjorts för att såväl vid universitet som skola höja detta ämne. Att å reallinjen på tre år söka inpressa gymnasisternas matematiska kurs funne kommittén likaledes betänkligt med hänsyn till de stora fordringar, som ställdes på ämnet vid vissa högre tillämpningsskolor, särskildt vid tekniska högskolan i Stockholm. I det hela hade det vid uppgörande af timplan för det treåriga gymnasiet visat sig, att timtalet för vissa ämnen, för att de på

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

tre år skulle kunna läsas med någon behållning, måst sättas så högt, att en betänklig afknappning för andra blifvit af nöden.

Följden af en sådan organisation kunde ej för läroverket blifva någon annan, än att fordringarna i studentexamen öfver hufvud taget måste sänkas, hvilket utan tvifvel skulle lända vår högre odling till skada. Skedde emellertid ej detta, uppstode ovillkorligen fara för öfveransträngning. Ej heller blefve det för lärjungarna bättre ställdt i det hela, om afknappade skolkurser nödgade till att vid universiteten i flera ämnen upprätta förberedande kurser, hvilket skulle komma att förlänga och fördyra de akademiska studierna. Visserligen skulle läroverkskursen bli nioårig såväl vid en organisation med treårigt som vid en med fyraårigt gymnasium, enär underbyggnaden i förra fallet skulle bestå af sex, i det senare af fem klasser. Men uppenbart vore, att för lärjungar, som ämnade fortsätta fram till studentexamen, ett års afslutande studier i realskolans sjätte klass under samläsning med dem, som repeterade till den förestående realskolexamen, icke kunde i värde uppväga ett år af grundläggande specialstudier i en för detta ändamål inrättad första ring af gymnasiet. Den vetenskapliga förbildningen såväl i klassiska språk som i öfriga ämnen måste, såsom redan antydts, i senare fallet blifva solidare samt med större ro kunna inhämtas och smältas. Lärjungarna å det fyraåriga gymnasiet sluppe vidare att oroas genom läsning till en för dem i de flesta fall alldeles öfverflödig examen, medan åter vid en organisation med treårigt gymnasium alla gymnasister skulle bli nödsakade att deltaga i repetitionerna för tvenne med endast tre års mellanrum infallande examina. Väl vore sant, att det äfven för gymnasiets lärjungar kunde vara nyttigt att någon gång samla sina kunskaper, men i detta afseende torde de årliga klassrepetitionerna och särskildt inhämtandet af femte realskoleklassens i flera ämnen relativt afrundade kurser göra till fyllest.

I hvarje fall kunde erfarenheten både i vårt land, där examen till gymnasiet efter år 1849 borttagits, och i Preussen, där en dylik examen för alla lärjungar vid öfvergången till Obersecunda (d. v. s. vid slutet af sjätte skolåret), efter att några år ha försökts, vid utfärdandet af de nya läroplanerna af år 1901 blifvit afskaffad, sägas ha visat, att man för nämnda ändamål ej borde inrätta en examen å mellanstadiet för dem, som ämnade fortsätta sina studier. En sådan examen måste störande inverka på skolarbetets jämna gång och onödigtvis anstränga ifrågavarande lärjungar utan att dock kunna afhålla svagare begåfvade från att söka tränga sig fram på den lärda banan.

I Norge, där man sedan år 1869 pröfvat en organisation med treårigt gymnasium, byggdt på en sexklassig »middelskole» med examen för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

alla, hade detta system medverkat till att förläna hela den högre' skolbildningen en stark prägel af exklusiv examensbildning. Därjämte både den gifvit anledning till ständiga sträfvanden att än ytterligare afknappa skoltiden och att genom privata »hurtigkurser» fortare nå fram till målet, sträfvanden, som inncbure vådor för att den sålunda meddelade bildningen skulle förytligas. Ville man i vårt land ej framkalla liknande verkningar, borde man ej heller, såsom föreslagits, här söka efterbilda det norska systemet med treårigt gymnasium, utan fastmer söka bygga på våra inhemska traditioner i detta afseende. Att afknappa tiden för det hos oss för närvarande fyraåriga högre stadiet skulle utan tvifvel visa sig vida ödesdigrare än den flera gånger ifrågasatta indragningen af första klassen, och de rop på öfveransträngning, som, sedan femte klassen gjordes ettårig, alltjämt höjts, skulle i så fall utan tvifvel tilltaga i styrka till följd af den ökade belastning å högre stadiet, som med ett dylikt system måste orsakas af minskad tid och sammanträngda kurser.

Det mellanförslag, som af en af kommitténs ledamöter framställts, och som jämväl blifvit till noggrant bepröfvande upptaget, nämligen att anordna latinkursen såsom fyraårig på det i öfrigt treåriga gymnasiet, hade kommittén ej heller ansett sig kunna biträda. För ett riktigt bedömande däraf borde noga märkas, att det utgått från samma organisatoriska principer som de båda andra förslagen och sålunda afsåge en afsilning på mellanstadiet jämte examen för de före studentexamen afgående lärjungarna. Men detta syfte funne kommittén en sådan organisation endast delvis och i hvarje fall mindre än de två andra förslagen kunna realisera, detta hufvudsakligen beroende på svårigheten att infoga latingymnasiet i det öfriga systemet. Frågan blefve nämligen, om afslutade kurser i sjätte klassen skulle anordnas äfven på nämnda linje. Då latingymnasiet enligt denna organisation i högre grad än vanligt blefve en speciallinje, tillkommen för deras skull, som behöfde inhämta en fyraårig latinkurs, och om hvilka man således i regeln kunde förutsätta, att de ämnade aflägga studentexamen, kunde man ej rätt fatta, hvartill sådana kursafslutningar skulle tjäna, men väl förutse, att de onödigtvis skulle försvåra lärjungarnas arbete. Anordnades däremot inga kursafslutningar å sagda linje, skulle samläsning mellan real- och latingymnasiets lärjungar blifva omöjlig och den föreslagna organisationen därigenom medföra alltför stora kostnader, för att kommittén för sin del skulle vilja förorda densammas införande. Sannolikt vore ock, att man i så fall af sparsamhetsskäl nödgades inskränka latinlinjen till ett färre antal läroverk, än kommittén föreslagit, hvadan denna till förment fromma för latinstudiet ifrågasatta organisation tvärtom skulle lända detsamma till skada. Det

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

folie för öfrigt af sig själft, att åtskilliga af de anmärkningar, kommittén andragit mot förslaget om ett treårigt gymnasium med examen på mellanstadiet för samtliga lärjungar, äfven vore tillämpliga på det nu af handlade förslaget.

Slutligen anför kommittén beträffande det gymnasiets organisation nära berörande spörsmålet om

Ifrågasatta läroverk med sexårig latinkurs.

Särskild anledning att söka klargöra denna fråga hade kommittén haft, då i Riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899 omnämnts, att modifikationer satts i fråga rörande latinets uppflyttning till nedre sjätte klassen. Detta uttalande torde närmast syfta på den punkt i Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande (n:r 8), där det hette, att såsom ett medlingsförslag äfven yrkats, det man skulle uppflytta latinet vid en del läroverk men vid de Övriga bibehålla den nuvarande anordningen med afseende på detta ämne. Sedermera hade detta yrkande fått bestämd form i Yttrande i läroverksfrågan år 1899, där det föreslagits, att en A-linje, ungefär lika med den nuvarande i fråga om latinet samt med grekiska i de tre högsta klasserna, skulle finnas vid de tolf stiftsläroverken och vid ett af läroverken i Stockholm.

Då emellertid det i nämnda yttrande framlagda förslaget om ett treårigt gymnasium skulle innebära grekiskans fullständiga aflägsnande från läroverkens normaltyp och latinets inskränkning till omkring hälften af dess nuvarande utrymme samt därigenom med nödvändighet förutsatte bibehållandet af en dylik A-linje vid ett visst antal läroverk, under det kommitténs förslag beredde plats åt grekiskan i de två högsta ringarna vid alla högre läroverk med latingymnasium och därtill ej i så hög grad inskränkte latinet, vore tydligt, att denna fråga från kommitténs synpunkt befunne sig i ett helt annat läge. Som emellertid frågan om att bibehålla de klassiska språkens nuvarande ställning vid ett antal läroverk väckts alldeles oberoende af spörsmålet om ett tre- eller fyraårigt gymnasium, hade kommittén sett sig föranlåten att angående förslaget om dylika s. k. A-läroverk lämna en utredning, äfven omfattande timplan för dylika läroverk, om också resultatet af en dylik utredning från kommitténs sida ej kunnat bli annat än negativt.

Det ofta framställda yrkandet, att de klassiska språken vid genomförandet af en ny läroverksorganisation med ty åtföljande uppflyttning af latinet skulle erhålla en gynnad särställning vid några läroverk, hade en

Kanyl. Maj:ts A ad. Proposition N:o 50.

timligen skiftande innebörd. Vid de s. k. A-läroverken skulle latinet enligt någras mening återfå sin gamla rangplats såsom grundläggande språk, enligt andras åter bibehållas i den ställning, det för närvarande intoge. Beträffande den förra åsikten hade kommittén redan vid motiveringen af sitt organisationsförslag gifvit sin afvikande mening uttryckligen till känna. De skäl åter — utom det historiska eller traditionella — som anförts för bibehållandet vid vissa läroverk af de klassiska språkens nuvarande ställning, vore hufvudsakligen tre: 1) det kulturella, som innebure, att det vore en fara för vår kultur att alltför starkt inskränka de klassiska studierna, och att därför möjligheten till utbildandet i vårt land af ett tillräckligt antal personer med jämförelsevis grundliga klassiska studier borde tryggas genom befintligheten af ett visst antal klassiska läroverk; 2) det pedagogiska, hvarigenom framhölles, att det vore oklokt att uppskjuta latinet till sjätte klassen vid alla läroverk, förrän man fått se verkningarna af en sådan inskränkning vid en del af dessa och sålunda erhållit ett värdefullt tillfälle till jämförelser i fråga om detta viktiga spörsmål; 3) det praktiska, som ginge ut därpå, att man, särskildt genom grekiskans inskränkande, skulle förlänga och fördyra de blifvande teologernas studier vid universitetet, hvarigenom prästbristen komme att förvärras, samt äfven försvåra deras ställning, som ämnade utbilda sig till klassiska filologer.

Kommittén ville ej förneka, att hvart och ett af dessa skäl kunde ha sin betydelse. Den ville dock beträffande det kulturella skälet påpeka, att det vore tvifvelaktigt, hvar gränsen för de klassiska studiernas inskränkning vid våra läroverk borde sättas, för att denna inskränkning icke skulle menligt inverka på kulturen, och hölle för sin del före, att lärjungar med tillräckligt intresse för och förmåga af fortsatta klassiska studier skulle komma att utgå från det af kommittén föreslagna fyraåriga latingymnasiet.

Angående det pedagogiska skälet funne kommittén, att bibehållandet af en sexårig latinkurs vid 13 läroverk bland de 31 med fullständig latinlinje försedda, som nu existerade, vore att från den ifrågasatta reformen göra ett alltför betydande undantag, samt att införandet af olika läroverkstyper på olika orter vore en fråga med mycket vidtgående följ ler. Ej heller kände sig kommittén öfvertygad om att allmänhetens intresse för de klassiska språken vore så stort, att man, äfven om olägenheter icke vore att däraf befara, skulle kunna påräkna ett tillräckligt lärjungeantal vid så många läroverk med längre latinkurs.

Hvad åter anginge farhågan, att teologernas studier vid universitetet skulle förlängas, torde åtskilliga omständigheter kunna andragas,

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami, 1 Afd. 28 Häft. 15

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

som vore ägnade att minska betänkligheterna i detta hänseende. Man finge icke föreställa sig, att, om kursen i grekiska inskränktes från 24 till 14 veckotimmar, kunskapsresultatet i ämnet skulle minskas i motsvarande proportion. På grund af åtskilliga omständigheter hade man tvärt om, såsom redan påvisats, skäl att hoppas jämförelsevis goda frukter af den föreslagna tvååriga kursen. Vidare vore ganska säkert, att, om den mycket sannolika följden skulle uppstå af A-läroverks inrättande, att grekiskan alldeles aflägsnades från öfriga latingymnasier, ställningen för de blifvande teologerna, på grund af det ringa antalet läroverk med grekisk linje, skulle blifva vida sämre än med antagande af kommitténs förslag om en tvåårig grekisk kurs vid samtliga latingymnasier. Så skulle i städer med vanliga läroverk eller i deras närhet boende lärjungar med håg för den prästerliga banan, som ju ofta rekryterades från fattigare familjer, nödgas flytta från hemmet och underkasta sig kostnader för inackordering in. m. från och med fjärde klassen, hvilket helt säkert skulle afskräcka många från att fullfölja sin kallelse. Oafsedt detta innebure kommitténs förslag en fördel, som torde väl förtjäna, att man för dess ernående underkastade sig någon uppoffring i fråga om kursen i grekiska, den nämligen, att lärjungarna först vid en jämförelsevis mogen ålder, då den inre kallelsen borde kunna tydligare förnimmas, behöfde bestämma sig för den studieriktning, som ledde till det prästerliga kallet.

Men om de nu nämnda, mera allmänna skälen för eller mot läroverk med A-linje vore underkastade olika subjektiva uppfattningar och därför i hög grad ovissa att bygga på, så talade särskildt de organisatoriska skälen så mycket bestämdare mot en sådan anordning.

Äfven i detta afseende rådde olika meningar bland anhängarne af den omtalade, ifrågasatta läroverkstypen. Somliga menade, att A-läroverken borde blifva rent klassiska läroverk, som, ostörda af det nutida bildningsbehofvets kraf, i lugn och ro skulle få ägna sig åt uppgiften att bibringa klassisk bildning. Andra åter ansåge, att ifrågavarande läroanstalter jämväl åt de lärjungar, som icke hade för afsikt att studera vare sig latin eller grekiska, borde lämna undervisning af fullt samma art, som för sådana lärjungar vore anordnad vid öfriga högre allmänna läroverk. Det första alternativet kunde svårligen ifrågasättas; ty om förefintliga läroverk å andra orter än i Stockholm och i Göteborg inrättades i öfverensstämmelse med ett sådant yrkande, så skulle detta medföra, att efter genomgåendet af tredje klassen alla lärjungar, som ämnade afgå på skolans mellanstadium eller aflägga realstudentexamen, skulle stå i valet mellan att antingen börja läsa latin, som de icke haft för afsikt att studera, eller ock öfvergå till annat läroverk. Uppenbart vore, att en dylik anordning skulle

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 99

uppväcka en storm af ovilja, som inom kort skulle sopa bort hela denna till förment fördel för den klassiska bildningen vidtagna organisation.

Men äfven om A-läroverken utrustades med både realskola och realgymnasium, skulle, enligt kommitténs mening, föräldrarna å de orter, där dessa läroanstalter komme att upprättas, känna sig föga belåtna med eu anordning, hvarigenom deras barn nödgades göra valet af studieriktning och eventuellt börja läsa latin två år tidigare, än vid öfriga läroverk vore fallet. Häraf skulle åter följa eu afsevärd olägenhet för läroverken å nämnda orter, i det att denna organisation gifvetvis komme att minska deras lärjungeantal. Elever från realskolorna skulle nämligen, för att ännu ett par år få stanna i sina hem, hellre öfvergå till något gymnasium med endast fyraårig latinkurs Så skulle till exempel föräldrar i Borås, hvilkas söner ämnade blifva jurister eller läkare, helt säkert föredraga att skicka sina barn till Vänersborg framför att två år tidigare sända dem till Skara. För att möta en dylik invändning hade ifrågasatts att vid A-läroverken jämväl infoga en kortare latinkurs efter mönstret af den tilltänkta normalplanens latingymnasium. Därmed skulle man emellertid i organisationen med sexårig latinkurs nedlägga fröet till dess undergång. Ty om två organisationstyper funnes bredvid hvarandra vid samma läroverk, af hvilka, den ena tilläte uppskof med valet af linje två år längre än den andra, lede det intet tvifvel, att de, som ej vore fullt bestämda att blifva präster eller klassiska filologer — och huru många kunde vara det vid uppflyttningen till fjärde klassen? — skulle strömma in på den förstnämnda linjen, medan den andra snart skulle komma att stå tom eller blifva alltför fåtaligt besökt. Det vore nämligen, såsom redan antydts, omöjligt att hos ett nämnvärdt antal föräldrar och målsmän förutsätta ett så stort intresse för den klassiska bildningen, att de för dennas skull ville riskera att ge sina barn och myndlingar en utbildning, som ej stode i öfverensstämmelse med tidens kraf. Härtill kunde läggas, att inpassandet af en fyraårig kurs i latin skulle göra A-läroverken till en synnerligen invecklad och kostsam organisation. Exempelvis skulle det högsta stadiet komma att omfatta följande bildningslinjer: 1) en reallinje, 2) en längre latinlinje utan grekiska, 3) en längre latinlinje med grekiska, 4) en kortare latinlinje utan grekiska, 5) en kortare latinlinje med grekiska. Det syntes kommittén, som om en dylik anordning icke skulle kunna på allvar ifrågasättas.

Förslaget att till stiftsläroverken förlägga en linje med sexårig latinkurs lede af ännu en påtaglig svaghet. Det vore nämligen olämpligt att upprätta en sådan linje vid ett stiftsläroverk, där studiet af grekiskan vore tämligen obetydligt, men indraga ämnet vid ett annat läroverk, där

100 Kungl. Maj:ts Aåd. Proposition AT:o 50.

det vore jämförelsevis lifskraftigt. Vida ändamålsenligare vore då, ehuru äfven detta skulle ha sina svårigheter, att bibehålla en linje med sexårig latinkurs vid de läroverk, där den under en följd af år visat sig mest anlitad. Så hade till exempel åren 1891—1900 antalet lärjungar, som läst grekiska, i Härnösand, Kalmar, Karlstad, Linköping och Västerås varit mindre ån i Malmö, i Strängnäs mindre än i Halmstad, Hälsingborg, Jönköping, Karlskrona, Kristianstad, Malmö och Norrköping samt i Visby mindre än i de allra flesta andra läroverk med A-linje.

Om kommittén sålunda hvarken kunnat tillstyrka bibehållandet af ett så stort antal läroverk med sexårig latinkurs, som i Yttrande i läroverksfrågan år 1899 föreslagits, eller förorda, att urvalet skulle göras efter den där angifna principen, så kunde dock måhända ifrågasättas, att ett betydligt mindre antal sådana läroverk, förlagda till exempel till hufvudstaden och universitetsstäderna, där profärskurs vore upprättad, samt möjligen till Göteborg och en stad i Norrland, tills vidare upprätthölles. Men gifvet vore dels att, ju färre dessa läroverk blefve, desto svårare blefve det att fördela dem rättvist, dels att, om de betänkligheter, åt Indika kommittén gifvit uttryck, skulle minskas genom att läroverkens antal gjordes mindre, de åsyftade fördelarna också blefve så obetydliga, att upprättandet på statens bekostnad af en dylik undantagstyp näppeligen kunde anses tillräckligt motiverad. Kommittén, som ej kunnat öfvertyga sig om dylika läroverks nödvändighet, hade dessutom funnit alltför stora svårigheter vara förenade med deras upprättande, för att en sådan organisation skulle kunna förväntas under någon längre tid visa sig hållbar. På grund häraf hade kommittén ej ansett sig kunna tillstyrka den ifrågasatta anordningen att tills vidare låta de klassiska språken bibehålla sin nuvarande ställning vid ett mindre antal läroverk.

I stället för s. k. A-läroverk borde enligt kommitténs mening en tvåårig kurs i grekiska anordnas \id samtliga latingymnasier. Väl kunde af sparsamhetshänsyn ifrågasättas, huruvida undervisningen i grekiska fortfarande borde upprätthållas vid sådana läroverk, där densamma under ett antal år visat sig föga anlitad. Hade till exempel ett läroverk under en femårsperiod icke i medeltal haft femton lärjungar, som läst grekiska, torde intresset för studiet kunna sägas ha visat sig vara alltför svagt för att berättiga till uppehållande därstädes af undervisning i ämnet. Kommittén hade likväl efter noggrant öfvervägande ej ansett sig böra frångå sin ofvan angifna ståndpunkt i denna fråga. Till en början visade det sig nämligen, att grekiskans indragande enligt en dylik norm för närvarande kunde ske endast vid ett litet antal läroverk. Det hade vidare befunnits, att detta antal, till följd af åtskilliga andra på frågan inver-

101 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition X:o •r)0.

kände omständigheter, måste nedbringas till ett särdeles ringa fåtal. Principens konsekventa tillämpning skulle nämligen medföra, att större delar af riket, särskilt i Norrland, komme att alldeles sakna läroverk med undervisning i grekiska, samt att indragningen drabbade vissa orter, där sådan undervisning af andra grunder kunde anses önskvärd, till exempel Visby. På grund af de undantag, som härigenom blefve nödvändiga, skulle den ifrågasatta indragningen medföra en skäligen obetydlig besparing, under det att den däremot för vissa af de ifrågavarande orterna utan tvifvel skulle innebära afsevärda olägenheter. Kommittén hade tvekat att afgifva förslag i sådan riktning äfven af den anledning, att den saknade möjlighet att bedöma, huru ställningen med afseende på deltagande i undervisningen i grekiska skulle komma att gestalta sig under de ändrade förhållanden, som den af kommittén föreslagna läroverksorganisationen med nödvändighet torde medföra. Detta uteslöte dock ej, att åtgärder i nämnda riktning i framtiden kunde finnas ändamålsenliga, sedan man vunnit en för denna frågas bedömande tillräcklig erfarenhet af den föreslagna organisationens verkningar.

I fråga om de grunder för en ny organisation af de allmänna läroverken, som af kommittén föreslagits, ha inom kommittén afgifvits följande särskilda meningar:

af H. Andersson, som i organisationsfrågan föreslagit,

att, i sammanhang med gymnasiets anordnande som treårigt, latinet för de lärjungar, som ämnade fortsätta å latingymnasiet, skulle inträda i sjätte klassen, men undervisningen för öfrigt med undantag af de afvikelse^ som häraf betingades, i nämnda klass bli gemensam för alla lärjungarna, samt

att 13 allmänna läroverk, i stiftsstäderna och i Stockholm, borde inrättas med sexårig kurs i latin och fyraårig kurs i grekiska ungefär i öfverensstämmelse med det förslag, som af kommittén för eventuellt upprättande af dylika läroverk uppgjorts;

af Harald Dahlgren, som i organisationsfrågan föreslagit,

1) en sexklassig realskola, äfven i sin sista klass afsedd för alla sina lärjungar, med en lärokurs anordnad efter den plan, som inom kommittén utarbetats, och afslutad med en i enlighet med kommitténs förslag inrättad examen, hvars afläggande skulle medföra kompetens till den utsträckning kommittén angifvit;

2) ett på denna realskola byggdt treårigt gymnasium, utmärkt särskilt af en redan i dess första ring inträdande, i öfrigt på sätt kommittén föreslagit begränsad valfrihet, samt deladt på två linjer, en real- och en

Särskilda meningar i organisationsfrågan.

102 Myndigheternas utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

latinlinje, å hvilken senare under de två sista läroåren tillfälle skulle beredas jämväl till läsning af grekiska språket;

. 3) en för ett flerårigare studium af de klassiska språken afsedd s. k. A-linje, försöksvis upprätthållen vid högre läroverk å några få orter, där förhållandena syntes för en sådan bildningslinje möjligast gynnsamma och vederbörande skolstyrelse uttalat sig för dess upprättande; af Nils Höjer, som j organisationsfrågan föreslagit, att den nya organisationen skulle omfatta gemensam sjätte klass, treårigt gymnasium och 13 A-läroverk, de sistnämnda med en timplan, i vissa afseenden afvikande från den af kommittén eventuellt uppgjorda, samt att nederskolans examen måtte kunna afläggas i ett främmande språk, och att engelskan måtte blifva valfri i nederskolan på så sätt, att de lärjungar, som därifrån på målsmäns begäran befriades, i stället sysselsattes med slöjd;

af Ernst Carlson, som i fråga om realskolans språkbildning och fordringarna i realskolexamen föreslagit,

att den af kommittén för samskolans flickor i klass 4—6 förordade rättigheten att, på målsmans framställning, kunna erhålla befrielse från undervisningen i ettdera af tyska eller engelska språken skulle utsträckas att gälla alla samskolans lärjungar och äfven realskolans gossar i nämnda klasser; samt

att det måtte medgifvas lärjungar vid läroverken äfvensom privati ster, som läst endast ett främmande språk, och som däruti och i öfriga ämnen inhämtat det för realskolexamen föreskrifna kunskapsmåttet, att aflägga nämnda examen med den inskränkning i kompetensen, som af examens enspråkighet kunde blifva en följd;

af S. J. Boethius, som i fråga om gymnasiets ämneskrets föreslagit, att den filosofiska propedeutiken skulle få plats på såväl latin- som realgymnasiets timplan, och att således dess bortval skulle medföra motsvarande inskränkning i valfrihetsrätten.

Beträffande de för ifrågavarande särskilda meningar anförda skäl torde jag få hänvisa till den af respektive reservanter till kommitténs betänkande afgifna motivering, som återfinnes för Andersson sid. 681—689, för Dahlgren sid. 732—762, för Höjer sid. 763—786, för Carlson sid. 706—711, för Boäthius sid. 702—703.

Angående de i anledning af kommitténs förslag infordrade underdåniga utlåtanden anser jag mig här endast böra i korthet angifva det allmänna resultatet af de rörande organisationsfrågan gjorda uttalanden,

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

sådant detta resultat framgår genom den utarbetade och från trycket utgifna sammanfattningen, nämligen:

att de allra flesta myndigheter, hvilkas utlåtanden inkommit, haft intet eller ringa att erinra mot kommittéförslagets grundtanke att uppdela läroverket i ett lägre stadium för bibringande af allmän medborgerlig bildning, afpassad efter de lärjungars behof, som vid 15 till 16 års ålder afsitta sin skolgång, samt ett högre stadium för grundläggande af de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas;

att flertalet myndigheter icke haft något i hufvudsak att erinra mot kommitténs förslag i afseende på de allmänna grunderna för realskolans organisation äfvensom dess utlåtande angående realskolans förhållande till folkskolan;

att från åtskilliga håll erinringar gjorts mot anordnandet af den examen, som enligt kommitténs förslag skulle afsluta realskolan, i det att vissa myndigheter afstyrkt en dylik examen och andra uttalat betänkligheter mot densamma, hvarjämte olika förslag att väsentligen förenkla examensformen framställts;

att å andra sidan mer eller mindre bestämda uttalanden till förmån för den föreslagna examens anordnande förekommit;

att i allmänhet de myndigheter, som haft att yttra sig angående den realskolexamen åtföljande kompetensen till inträde vid de tekniska elementarskolorna, bergsskolornas i Falun och Filipstad högre afdelning, postelevkursen och telegraf elevkursen samt till anställning som landskontorist, landskanslist, länsman, järnvägstjänsteman, riksbankstjänsteman eller i postsparbanken, helt och hållet eller med vissa modifikationer eller villkor tillstyrkt kommitténs förslag, medan åter de myndigheter, som haft att yttra sig om sådan kompetens till inträde vid sjökrigsskolan, tandläkareinstitutet, farmaceutiska institutet och gymnastiska centralinstitutet samt till anställning som tulltjänsteman helt och hållet eller för närvarande afstyrkt kommitténs förslag;

att i fråga om gymnasiets anknytning till realskolan och gymnasiekursens längd 7 domkapitel, 12 kollegier vid högre och 9 kollegier vid lägre läroverk tillstyrkt kommitténs organisationsförslag, medan å ena sidan 1 läroverksstyrelse och 1 kollegium vid högre läroverk uttalat sig för reservanten Höjers förslag, 5 kollegier vid högre och 6 kollegier vid lägre läroverk för reservanten Dahlgrens förslag, 1 kollegium vid lägre läroverk i anslutning till båda dessa reservanter, 2 kollegier vid lägre läroverk för ett å båda linjerna treårigt gymnasium i allmänhet och å andra sidan 1 kollegium vid högre läroverk uttalat sig för reservanten Anderssons

104 Kungl. Maj:ts Aåd. Proposition N:o 50.

förslag, 2 domkapitel, 12 kollegier vid högre ocli 11 kollegier vid lägre läroverk uttalat sig för ett af rektorerna 8. Almquist och J. Juhlin framställdt förslag om treårigt gymnasium och fyraårig latinkurs samt 1 domkapitel, 2 kollegier vid högre och ] vid ’ lägre läroverk förordat den sistnämnda organisationstypen i allmänhet;

_ att kommitténs förslag om en viss valfrihet å högsta stadiet i princip gillats af de flesta, som i frågan yttrat sig, och af åtskilliga lifligt förordats, medan i fråga om tdlämpningcn af nämnda princip olika meningar framkommit;

att det af kommittén afstyrka förslaget om A-läroverk i flertalet inkomna utlåtanden icke gjorts till föremål för behandling, men att kanslern för universiteten, teologiska fakulteten i Uppsala, 11 läroverksstyrelser, 10 kollegier vid högre och 2 kollegier vid lägre läroverk uttalat sig för upprättandet af ett större eller mindre antal dylika läroverk;

att bland de myndigheter, som yttrat sig i fråga om samundervisningen, för sådan undervisnings anordnande under vissa förhållanden å mindre orter i en eller annan form uttalat sig kommunala myndigheter i 9 städer, 3 domkapitel, direktionen öfver högre lärarinneseminariet, 15 kollegier vid allmänna läroverk samt högre lärarinneseminariets och normalskolans förenade kollegier, medan mot Barnundervisning yttrat sig 3 af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, kommunala myndigheter*? 9 städer, 1 domkapitel och 8 kollegier vid allmänna läroverk, hvarvid dock är att märka, att flertalet nämnda uttalanden mot Barnundervisning icke innebära ett förkastande af samskoleförslaget i dess helhet utan snarare gifva uttryck åt ovisshet och tvifvel angående den ifrågasatta skolformens lämplighet i det förordade omfånget;

att flertalet myndigheter, som tänkt sig införandet af samskolor, i hufvudsak icke haft något att erinra mot den af kommittén för dessa läroanstalter föreslagna organisationen.

Beträffande de uttalanden angående realskolans och gymnasiets kursoch timplan m. fl. närmare detaljer, som innehållas uti ifrågavarande underdåniga utlåtanden, samt de yrkanden, som gjorts i dem åtföljande reservationer äfvensom i petitioner och enskilda framställningar i hithörande frågor, torde jag få hänvisa till den utarbetade sammanfattningen.

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Efter att sålunda ha redogjort för de grunder, hvarpå kommitténs DeP%teförslag till ändrad organisation af de allmänna läroverken väsentligen är ^/e»* fotad t, äfvensom för det allmänna resultatet af däröfver i de afgifna ut- yttrande. låtandena gjorda uttalanden, öfvergår jag att för egen del uttala mig öfver det föreliggande förslagets olika delar.

Kommittéförslagets grundtanke är densamma, som återfinnes i Riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899 och som mer eller mindre medvetet varit den ledande i de sista årtiondenas skolreformatoriska sträfvanden i vårt land, nämligen att, söka omdana de allmänna läroverken så, att de vid sidan af sitt förutvarande hufvudändamål måtte kunna meddela en för det praktiska lifvets behof mera lämpad kurs i medborgerlig bildning, som skulle gå utöfver folkskolans kurs, men afslutas flera år före studentexamen. Denna grundtanke har enligt min mening i det föreliggande förslaget blifvit på ett lyckligt sätt utförd genom flera af kommittén i nära anslutning till nämnda riksdagsskrivelse förordade, alla åt samma mål syftande organisationsåtgärder. Bland dessa äro särskild! att märka 1) delningen af det allmänna läroverket i tvenne stadier, skola och gymnasium, inrättade för olika åldrar och olika bildningsmål, 2) det lägre stadiets utbildning till en själfständig sexårig skoltyp, realskolan, enhetligt organiserad och alltigenom afsedd att meddela en för barna- och öfvergångsålderns mottaglighet afpassad kurs i medborgerlig bildning, samt 3) inrättande i realskolans sjätte klass af en examen, hvars afläggande skulle åtföljas af en ganska omfattande kompetens för inträde i vissa fackskolor och på åtskilliga tjänstemannabanor.

Hvad det lägre stadiet beträffar, återfinnas dessa grunddrag mer eller mindre klart utpräglade i alla de olika förslag, som under utredningen framkommit. Den väsentliga skillnaden mellan reservanternas förslag och kommitténs består i detta afseende, såsom redan nämnts, därutinnan, att medan reservanterna föreslå en för alla lärjungar gemensam sjätte klass och examen för alla, som genomgått densamma, yrkar kommittén bestämdt på en särskild sjätte klass med mera praktisk läggning och examen endast för dem, som genomgått denna klass, under det att de lärjungar, som ämna fortsätta till studentexamen, skulle från femte klassen utan examen öfvergå till gymnasiet. Organisationen med gemensam sjätte klass har af de tre reservanterna satts i förbindelse med förslag om treårigt gymnasium och ett större eller mindre antal s. k. A-läroverk, där de klassiska språken skulle studeras i nuvarande omfattning. Kommitténs organisation åter har ledt till förslaget om fyraårigt gymnasium utan A-läroverk.

Det skall villigt medgifvas, att organisationen med gemensam sjätte klass, examen för alla och treårigt gymnasium vid första ögonkastet har

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Käft. 16

106 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

något genom sin enkelhet tilltalande, äfvensom att en sådan organisation torde ställa sig något billigare. Sistnämnda omständighet bör dock, såsom Andra Kammarens första tillfälliga utskott år 1899 uttalade, ej få inverka på bedömandet af hufvudfrågan, så mycket mindre som detta organisationsförslag, trots sin skenbara enkelhet, vid närmare undersökning visat sig behäftadt med svåra olägenheter. Först och främst kan allvarligen befaras, att en för blifvande gymnasister och afgående lärjungar gemensam sjätte klass med samma examen för alla klassens lärjungar icke skall frigöras från det högre stadiets tryck och att den sålunda föga eller intet skall kunna bidraga till det åsyftade målet att åstadkomma en för det praktiska lifvets behof afsedd och i sig afslutad medborgerlig bildningskurs; hänsynen till de fortsättande lärjungarna och till studentexamen skulle nog framgent, liksom hittills, bli väsentligen bestämmande för en sådan klass. Vidare måste en i sjätte klassen för alla lärjungar obligatorisk examen med ty åtföljande repetitioner och afrundade kurser orsaka onödig tidsförlust och ansträngning för de blifvande gymnasisterna, hvilka efter endast tre års mellantid skulle ha att bestå en ny, svårare examen, och skulle den, ehuru i de allra flesta fall öfverflödig, för dem väsentligen öka examensbördan. Det har också visat sig, att utrymmet å det treåriga gymnasiet skulle bli alltför knappt tillmätt, hvadan anhängarne däraf sett sig nödsakade att låta antingen franskan eller latinet till förfång för andra ämnen tränga ned i sjätte klassen. Därigenom skulle emellertid dennes enhetliga karaktär brytas och den till förmån för nämnda organisation åberopade fördelen af ett års ytterligare uppskof med valet af studieriktning för lärjungarna och deras målsmän omintetgöras. Särskild! finner jag betänkligt, om latinet, som kommittén velat fullständigt aflägsna från realskolans schema, på ett eller annat sätt där kvarhölles. Slutligen måste ock de praktiska svårigheter, som framkallas af de med en dylik organisation nödvändigt förbundna men sannolikt mycket kortlifvade A-läroverken, verka afskräckande.

På grund af dessa och andra, mera speciellt pedagogiska skäl, som af kommittén anförts och af mig förut relaterats, och med stöd af utlåtanden från ett flertal myndigheter, som yttrat sig i frågan, tvekar jag icke att tillstyrka den af kommittén förordade organisationen med särskild sjätte klass för realskolans afgående lärjungar, examen endast för dessa samt ett fyraårigt gymnasium, utan särskild examen anslutande sig till realskolans femte klass. En sådan organisation synes mig bäst ägnad att tillgodose krafvet på en själfständigt utvecklad, efter det praktiska lifvets behof så godt sig göra låter lämpad och vid konfirmationsåldern afslutad bildningskurs, på samma gång den äfven enligt min mening bättre och

107 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

sakrare an reservanternas förslag motsvara]’ studentbildningens berättigade fordringar på läroverket, en omständighet, till hvilken jag senare skall återkomma. För tillfället vill jag endast erinra därom, att den sålunda föreslagna organisationen nära öfverensstämmer med de af Riksdagen i detta afseende uttalade önskemålen och att den kan sägas vara organiskt framvuxen ur våra inhemska reformsträfvanden, hvilka under de senare åren just riktats på att åstadkomma en femårig enhetsskola med egen slutklass och afgångsexainen. Den erbjuder dessutom den viktiga fördelen, att man, därest den särskilda sjätte klassen, såsom från vissa håll befarats, skulle på somliga ställen bli fåtaligt besökt och detta förhållande skulle visa sig konstant, lätt kan öfvergå till organisationen med gemensam sjätte klass och treårigt gymnasium, hvaremot, om man från början valt sistnämnda organisation och den visade sig olämplig, det torde bli svårt, ja kanske omöjligt att genomföra den utveckling af det gamla systemet, som den af mig förordade organisationen innebär.

1 fråga om realskolans anknytning nedåt eller, med andra ord, dess Realskolan förhållande till folkskolan finner jag, att kommittén förebragt göda skäl för sin mening, att för närvarande ingen ändring vore tillrådlig i afseende å läroverkets ställning till folkskolan. Denna ställning är närmare bestämd af nådiga kungörelsen den 9 november 1894, hvarigenom inträdesfordringarna till läroverkets första klass fastställts i anslutning till de kurser, som genomgås i första klassen af fast folkskola Litt. A. Vid uppgörande af sitt förslag till inträdesfordringar för realskolans första klass har kommittén, vid sidan af vissa mindre, med hänsyn till den nya normalplanen för folkskolorna af år 1900 vidtagna jämkningar, förordat endast en ändring af vikt i nu gällande bestämmelser, den nämligen, att de öfverdrifvet höga inträdesfordringarna i katekes satts icke obetydligt lägre än den i nämnda normalplan för första folkskoleklassen bestämda katekeskursen, som ansetts vara för nioåringar alltför kräfvande. Men då inträdesfordringarna till realskolans första klass icke i något ämne skulle komma att öfverstiga det i första klassen af fast folkskola Litt. A inhämtade kunskapsmåttet, är uppenbart, att nämnda inskränkning i katekesfordringarna icke kan försvåra utan fastmer bör underlätta den öfvergång från folkskolan till läroverket, som för närvarande i stor omfattning äger rum.

Oaktadt den flera gånger tillförene å bane bragta frågan om indragning af läroverkens första klass icke blifvit i Riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899 omnämnd, har kommittén likväl, under antagande att ett förslag i dylik riktning icke dess mindre kunde väntas ånyo göra sig påmint, redogjort för hufyudskälen, hvarför denna indragning för närvarande icke borde vidtagas. Åberopande hvad sålunda af kommittén både från real-

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

skolans och folkskolans synpunkt anförts och af mig i det föregående relaterats, finner jag mig under närvarande omständigheter icke böra föreslå första klassens indragning, och detta särskildt emedan jag befarar, att indragningen, utan att gagna vare sig allmänheten eller skolorna, skulle verka hämmande på utvecklingen af det organiska samband, som nu förefinnes mellan folkskolan och de allmänna läroverken, i det att dessa från folkskolan mottaga öfver hälften af sina lärjungar i första klassen. Borttoges nämnda klass, torde nämligen åtminstone mellan den mindre utvecklade folkskolan å landsbygden och i ett flertal städer å ena sidan samt läroverken å den andi’a uppstå en klyfta, hvaraf sannolikt privatskolorna skulle draga hela fördelen, medan allmänheten i stora delar af vårt land däraf finge vidkännas olägenheterna. Den i våra grannländer i detta afseende vunna erfarenheten manar att framgå med varsamhet, innan ett nytt genomgripande steg tages i samma riktning soin 1869, när dåvarande första klassen af läroverken indrogs. Däi-emot har jag intet att invända mot kommitténs framkastade tanke, att försök med indragning af första realskoleklassen måtte få anställas å sådana orter, där kommunerna så önska och folkskolan är väl utvecklad. Måhända kunde dylika försök, med intresse öfvervakade och ledda af vederbörande läroverksstyrelse, just bli rätta vägen att bringa denna organisationsfråga till mognad och slutligt afgörande i den ena eller andra riktningen.

Realskolan För den sexklassiga, enhetligt organiserade realskolan har föreslagits

utanfatin en ämneskrets, som i ett par viktiga afseende!! afviker från den för motsvarande klasser af det allmänna läroverket nu gällande. Först och främst har nämligen latinet, såsom tillbörligt är, då det gäller en på meddelande af allmän medborgerlig bildning anlagd kurs, helt och hållet strukits från realskolans schema samt förlagts till det för fackstudiers grundläffffande afsedda gymnasiet. Och ett liknande öde har vederfarits franskan, hvilken dock, såsom i viss mån behöflig för ett mindretal af den medborgerliga kursens lärjungar, erhållit en för dessa anordnad, utom normalschemat ställd frivillig mindre kurs i realskolans båda sista årsklasser. Där kunna alltså de lärjungar, som så önska, få tillfälle att jämte de två obligatoriska språken, tyska och engelska, inhämta de första grunderna af ett tredje främmande språk, utan att detta behöfver störande inverka på planen för de lärjungars undervisning, som ej behöfva eller vilja läsa franska.

Med en dylik koncentration af språkstudiet inom realskolan bör det bli möjligt att i de båda obligatoriska, för det praktiska lifvets behof mest nödvändiga språken, tyskan och engelskan, åstadkomma ett bättre resultat än hittills. Sex års studier i tyska och tre års studier i engelska böra, lämpligt anordnade, kunna ge realskolans afgående lärjungar en rätt

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

god fond af användbara språkkunskaper. Och med den metodiska teknik, som vid undervisningen i de främmande lefvande språken numera utvecklats, samt de åtgärder för främjande af lärareutbildningen i desamma, som af kommittén föreslagits, är jag öfvertygad därom, att genom språkundervisningen i de fem första klasserna af realskolan skall för fortsatta språkstudier å gymnasiet kunna läggas en grundval, fullt ut lika lämplig som den, hvilken i motsvarande klasser af läroverket för närvarande åstadkommes genom ett större antal språk.

Men om de främmande språkens antal i realskolan sålunda på ett för ifrågavarande åldersstadium lämpligt sätt begränsas, anser jag icke, att man i detta afseende bör gå ännu längre och, såsom både af reservanter inom kommittén och förslagsställare utom densamma påyrkats, medgifva lärjungar, hvilkas målsmän så önska, befrielse från det ena af de båda obligatoriska språken och rätt att aflägga realskolexamen med ett språk och den inskränkning i examenskompetensen, som däraf kan betingas. I öfverensstämmelse med hvad häremot af kommittén anförts finner jag, att en dylik åtgärd skulle väl mycket försvaga den medborgerliga bildning, realskolan afser att bibringa, och vålla förvirring vid kompetensbestämmelsernas tillämpning, hvadan den åtminstone icke för närvarande är att tillråda.

Ej blott genom inskränkning i språkens antal utan äfven genom utsöndring af mera abstrakta och för lärjungens utveckling på det lägre stadiet olämpliga delar af vissa ämnen, t. ex. det systematiska studiet af tyska syntaxen och svårfattligare delar af matematiken, har realskolans undervisningsplan mera än den hittills i motsvarande klasser gällande kunnat på ett enligt min mening lyckligt sätt afpassas efter barna- och öfvergångsålderns mottaglighet. Därigenom har ock tillfälle beredts att inom realskolan, och särskilt inom dess sjätte klass, ge plats åt nya eller vidgadt utrymme åt redan införda moment af mera praktisk läggning, såsom hufvuddragen af svensk stats- och kommunalkunskap, några grundbegrepp i bokföring och hälsolära, ökad tid för talöfningar i språken, frivillig slöjd m. m. Äfvenledes har man på detta sätt, i enlighet med Riksdagens uttalade önskan, bättre än förr kunnat tillgodose de nationella bildningselementen genom ökadt timtal och väsentligen förbättrad kursplan för modersmålet samt fosterlandets och den skandinaviska nordens historia. Den sexklassiga realskolan bör sålunda med sin själ!’ständiga, efter lärjungarnas ålder och bildningsbehof noga lämpade undervisningsplan, organiskt förbunden med folkskolan å ena sidan och gymnasiet å den andra, ha goda utsikter att utvecklas till ett särdeles viktigt led i systemet af våra nationella bildningsanstalter.

no

Realskol-

examen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

En gifven följd af den nya läroverksorganisationen är, att den medborgerliga bildningskursens afsilning i sjätte klassen bör, såsom redan nämnts, markeras genom en examen, afsedd för de från denna klass afgående lärjungarna. En dylik examen skall ge det lägre stadiet ett själfständigt slutmål, liksom det högre redan äger ett sådant i studentexamen. Den skall genom att för realskolans lärjungar uppställa ett lättare upphinneligt mål motverka ojämn afgång från läroverket och göra sjätte klassen till en samlingsplats för dem, som sluta sin skolgång före studentexamen. Realskolexamen bör vidare komma att verka som en hälsosam kontroll på det lägre stadiets hittills skäligen okontrollerade verksamhet, på samma gång den genom åtföljande kompetens lärer bidraga att göra den medborgerliga bildningen hos allmänheten populär och eftersträfvad.

Ingen meningsskiljaktighet har heller inom kommittén yppats därom, att realskolans sjätte årsklass bör afslutas med en examen. Man har ock i hufvudsak varit ense om formen för densamma, i det att pröfningen föreslagits skola bli ej en »examen rigorosum», utan fastmer så lindrig som möjligt, särskildt genom bestämmelserna, att examen för realskolans egna lärjungar skall begränsas till sjätte klassens kurs, att den ej behöfver omfatta mera än fyra ämnen samt att vid ämnesbetygens afgifvande hänsyn skall tagas till lärjungarnas förut och hufvudsakligen under sista läsåret ådagalagda kunskaper.

Nu ha visserligen i de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtandena vissa myndigheter, såsom af den utarbetade sammanfattningen framgår, afstyrkt och vissa andra uttalat betänkligheter mot den föreslagna examen. Anmärkningarna ha väsentligen gått ut därpå, att en sådan pröfning hos lärjungarna skulle framkalla oro och arbetsjäkt, störa undervisningens jämna gång vid läroverket samt fresta lärarna att lägga an på ensidigt inpluggande af ett visst kvantum fakta. Särskildt har framhållits det olämpliga däri, att examen skulle infalla under lärjungarnas pubertetsålder, då de äro ömtåliga för dylika ansträngningar. Af flera läroverkskollegier ha äfven betänkligheter uttalats mot de alltför omständliga former, hvarunder examen skulle afläggas, hvarjämte påpekats svårigheten att anskaffa dugliga censorer. Och från en del håll har man ifrågasatt, att sista terminens betyg skulle få gälla som afgångsbetyg och medföra den af kommittén föreslagna kompetensen.

Men å andra sidan ha också från flera håll gjorts bestämda uttalanden till förmån för anordnandet af den ifrågasatta examen. Så har betonats, att en dylik examen vore nödvändig dels med hänsyn till den kompetens till vissa statstjänster, som den skulle medföra, dels och ej minst för att häfda realskolans själfständighet gent emot gymnasiet samt för att

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o f)0.

in

gifva den nya realskolebildningen tillbörligt värde i allmänhetens ögon. Examen borde bli en nyttig kontroll ej blott därföre, att enhet i fordringarna vid de olika läroverken härigenom upprätthölles, utan äfven i det hänseendet, att den kunde effektivare än en under läsåret företagen inspektion hindra fordringarnas uppdrifvande utöfver hvad önskligt och behöfligt vore. Beträffande de hygieniska betänkligheterna åter ha sex medlemmar af karolinska institutets lärarekollegium förklarat, att inga berättigade farhågor från nämnda synpunkt mot den föreslagna examen förefunnes. Och medicinalstyrelsen har under framhållande däraf, att de farhågor, som uttalats rörande följderna af en examen för 15—16-åringar, vore betydligt öfverdrifna, förordat anordnandet af realskolexamen.

När det gäller en i läroverkens organisation så pass djupt ingripande reform som att på mellanstadiet införa en ny afgångsexamen, är det ganska naturligt, att en dylik åtgärd skall å vissa håll röna motsägelse och ge anledning till betänkligheter, låt vara att dessa ofta visa sig framkallade af missförstånd eller otillräcklig kännedom om sakens verkliga innebörd. De mera afsevärda betänkligheter, som beträffande realskolexamen anförts, ha varit dels af hygienisk och dels af pedagogisk art. Angående det förra slaget af farhågor, som äro synnerligen lätta att framkonstruera, finner jag det vara tillräckligt att hänvisa till den omständigheten, att landets högsta hygieniska myndighet, medicinalstyrelsen, i sitt utlåtande förklarat dessa farhågor betydligt öfverdrifna; andra speciellt medicinskt sakkunnige ha, såsom nämnts, yttrat sig i samma riktning. Härtill kommer, att, om de hygieniska invändningar, som gjorts mot realskolexamen, ha något fog för sig, deras värde dock väsentligen förringas, när denna examen endast skall afläggas af de från sjätte klassen afgående och således hvarje lärjunge under sin skoltid blott har en examen att genomgå.

Hvad åter de pedagogiska anmärkningarna mot ifrågavarande examen angår, anser jag, att den största omsorg bör nedläggas på att i görligaste måtto lämpa pröfningen efter lärjungarnas utveckling på ifrågavarande stadium. Först och främst bör därför realskolexamen, såsom jag redan framhållit, endast vara afsedd för de lärjungar, som behöfva densamma, d. v. s. de från sjätte klassen afgående, och icke för gymnasisterna; skulle undantagsvis någon af de senare önska aflägga realskolexamen, så lärer detta, såsom kommittén påvisat, lätt nog gå för sig. Vidare bör pröfningen för realskolans egna lärjungar, jämlikt kommitténs förslag, inskränkas till sjätte klassens kurs och ett fåtal lätta prof samt utgången af pröfningen genom påbjudet hänsynstagande till lärjungens förut ådagalagda kunskaper så mycket som möjligt undandragas tillfälligheters

112 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

inflytande. Äfvenså anser jag mig böra gifva vissa sakkunniga myndigheter rätt i deras anmärkningar mot kommittéförslaget därutinnan, att jag finner realskolexamen böra anordnas under mindre tunga och omständliga former än de af kommittén föreslagna. Så bör, enligt min tanke, den föreslagna vidlyftiga censorsapparaten helt och hållet kunna bortfalla. Och den muntliga pröfningen bör, verkställd af lärjungens förutvarande lärare i närvaro af eforus eller inspektor samt ett par examensvittnen, kunna ske i anslutning till den sedvanliga årsexamen.

Genom ändringar i sådan riktning torde de mot realskolexamen framställda anmärkningar, som synas mig vara. af någon vikt, bortfalla. Examenskontrollen och examensfordringarnas uppehållande vid lämplig och enhetlig nivå skulle i väsentlig grad underlättas genom att utgifvande af ämnen för de skriftliga profven och ledningen af examen i dess helhet öfverlämnas åt den öfverstyrelse för de allmänna läroverken, hvarom jag, äfven på andra viktiga grunder, går att inför Eders Ivungl. Maj:t framställa förslag, öfverstyrelsens ledamöter böra, vida bättre än en talrik och skiftande censorskår, genom att besöka läroverken och åhöra den muntliga examen kunna inhämta kännedom om densamma. De böra vidare genom ett stadgande, att de skriftliga profven skola för granskning till öfverstyrelsen insändas, kunna öfvervaka, att fordringarna i detta afseende hvarken öfver höfvan uppdrifvas eller alltför slappt handhafvas. Om en dylik öfverstyrelse kommer till stånd, bör en omarbetning i nu antydd riktning äga rum af kommitténs förslag till stadga för realskolexamen, hvars öfriga bestämmelser synas mig i hufvudsak väl afvägda.

Kompetens Huruvida realskolexamen skall komma att motsvara det med den-

af oflagd samma åsyftade ändamålet, nämligen att bli en samlingspunkt för de lärrealskol- jungar, som under andra förhållanden mer eller mindre planlöst skulle ha examen. afgått från läroverkens mellanklasser, torde till ej ringa grad bli beroende på de rättigheter och förmåner, som med denna examen varda förbundna. Ju flera utsikter till framtida bärgning och utkomst realskolexamen kan erbjuda, desto större dragningskraft kommer den att på den studerande ungdomen utöfva. Väl förhåller det sig så, att de flesta af ifrågavarande lärjungar efter slutad skolgång komma att söka anställning i enskild tjänst och sålunda kunna synas oberörda af det sätt, hvarpå kompetensfrågan löses. Men å andra sidan är det, såsom kommittén framhållit, uppenbart, att den officiella värdering, som genom kompetensbestämmelserna åsättes examen, måste gifva denna en högre kurs i den allmänna uppfattningen, så att den äfven i fråga om allahanda

113 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

enskilda anställningar kommer att gifva ett visst företräde. Så ärja förhållandet i våra grannländer med liknande examina.

Ett uttalande från min sida i kompetensfrågan finner jag alltså af omständigheterna påkalladt. Härvid är dock icke min afsikt att till Eders Kungl. Maj:ts ompröfning framlägga detaljerade förslag, enär en närmare behandling af denna angelägenhet synes böra anstå, tills frågan om den föreslagna läroverksorganisationen blifvit afgjord och den nya examens beskaffenhet i enskildheter bestämd. För öfrigt äro åtskilliga hithörande spörsmål af den art, att de först efter utredning å andra departement än ecklesiastikdepartementet kunna afgöras.

Af den utredning, som i kommitténs betänkande och däröfver afgift^ utlåtanden lämnats, framgår, att realskolexamen — i en del fall måhända under vissa villkor i afseende på de tilldelade vitsorden — bör bli en lämplig inträdesfordran till de tekniska elementarskolorna, teckningslärarekursen vid tekniska skolan i Stockholm, skogsinstitutets lägre kurs, landtbruksinstituten, elevkurserna inom post- och telegrafverket samt den af järnvägsstyrelsen i utsikt ställda utbildningskursen för inträde i statens järnvägars tjänst. Att realskolexamen skall komma att medföra rätt till inträde vid tekniska skolans i Stockholm byggnad syrkesskola och maskinyrkesskola, de tvååriga kurserna vid handelsinstituten samt, åtminstone under vissa villkor, jämväl i Falu bergsskolas öfre afdelning och Filipstads bergselementarskolas högre afdelning, är otvifvelaktigt, liksom ock att, sedan realskolexamen kommit till stånd, flertalet bland dessa och åtskilliga andra mer eller mindre offentliga fackskolor vid uppgörandet af sin undervisningsplan komma att söka anpassa sig efter de kurser, hvilkas genomgående i realskolexamen vitsordas.

Mot kommitténs förslag, att realskolexamen skulle medföra behörighet till inträde i folkskoleseminariernas tredje årsklass ha anmärkningar från ett par håll blifvit framställda. Vid en granskning af dessa har jag emellertid icke kunnat öfvertyga mig om, att de böra tillmätas någon större betydelse, i all synnerhet som liknande anmärkningar med än mera fog kunna riktas mot den nu gällande bestämmelsen, att undergången mogenhetspröfning berättigar till inträde i folkskoleseminariernas fjärde årsklass. I betraktande af fördelen, att folkskolelärarekåren sålunda i högre grad, än nu är fallet, skulle kunna rekryteras med personer, som inhämtat kunskap i främmande lefvande språk, anser jag mig kunna ansluta mig till kommitténs uppfattning i förevarande punkt. Frågan, huruvida härvidlag några särskilda villkor, såsom angående inträdesålder och undervisningsvana, böra uppställas, anser jag af nyss anförda

Bih. till Rilcsd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 17

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

grunder tillsvidare böra anstå; detta så mycket mera, som jag har för afsikt att snarast möjligt inför Eders Kungl. Maj:t föreslå åtgärders vidtagande i syfte att åvägabringa vissa ändringar i folkskoleseminariernas organisation.

Kommitténs förslag, att realskolexamen skulle medföra rätt till inträde vid den för kvinnor afsedda kursen vid gymnastiska centralinstitutet, vid tandläkareinstitutet och vid farmaceutiska institutet, äfvensom kommitténs förslag i fråga om ändrade inträdesfordringar till sjökrigsskolan ha af vederbörande myndigheter blifvit afstyrka, hvarvid dock i ett par af fallen framstående fackmän uttalat sympati för kommitténs uppfattning eller rent af anslutit sig till densamma, På grund af nämnda omständighet och då kommitténs förslag i afseende på de tre sistnämnda läroanstalterna ej låter sig genomföras utan att dessa underkastas en omorganisation, hvars omfattning i sakens nuvarande läge ej kan fullt öfverskådas, anser jag mig för närvarande ej böra uttala någon bestämd mening i berörda frågor.

Beträffande de tjänstebefattningar, för hvilka realskolexamen bör anses såsom en lämplig förberedelse i fråga om teoretisk utbildning, anser jag, att realskolexamen kan göras till villkor för anställning som teckningsoch musiklärare vid de allmänna läroverken. Af kommitténs utredning och däröfver afgifna utlåtanden synes vidare framgå, att realskolexamen bör berättiga till anställning som landskontorist, landskanslist, länsman, järnvägstjänsteman och riksbankstjänsteman samt dessutom, i fråga om kvinnor, till anställning vid postsparbanken och statens järnvägar. Då, såsom af kommittén framhållits, en lärjunge i den ålder, vid hvilken realskolexamen är afsedd att afläggas, i allmänhet ej ernått den mognad i omdömet, som för bestridande af nämnda tjänster erfordras, kan det i förevarande fall uppenbarligen ej vara fråga om en omedelbar öfvergång från realskolan, utan endast därom, att den allmänbildning, som genom realskolexamen vitsordas, skall vara tillfyllest för tillträde till ofvannämnda anställningar, hvilket ej hindrar att annan, mera speciell utbildning därjämte kan såsom kompetensvillkor behöfva föreskrifvas.

I öfverensstämmelse härmed har kommittén som sin mening uttalat, att aflagd realskolexamen med en därpå följande utbildningskurs, exempelvis vid handelsinstitut, borde medföra behörighet till anställning som tjänsteman vid tullverket. Rörande denna fråga har generalltullstyrelsen först i skrifvelse den 27 mars 1899 förklarat sig ej vilja bestrida, att den vid samma års riksdag föreslagna examen å läroverkens mellanstadium kunde, helst om däri inginge, jämte öfriga ifrågasatta ämnen, äfven franska språket och större fordringar än som beräknats ställdes på moders-

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

målets behandling, anses i och för sig medföra tillräcklig teoretisk förbildning för anställning som tulltjänsteman, men likväl afstyrkt förslaget under framhållande däraf, att den, som vid beräknad ålder aflagt. den ifrågasatta examen, ej uppnått den för inträde i tullverket erforderliga åldern, samt att den, som försenats i sina studier, så att han vid examens afläggande uppfyllde den stadgade åldersfordran, framdeles i fråga om befordran skulle komma att stå tillbaka för sina i afseende på skolkunskaper bättre utrustade kamrater. Sedermera har samma styrelse i underdånigt utlåtande den 25 maj 1903 — under framhållande däraf, att kommittén uteslutit franska språket bland de obligatoriska ämnena samt åt modersmålet gifvit ett utrymme, som endast oväsentligt skilde sig från det i 1899 års läroverksmotioner föreslagna — uttalat, att de kunskaper, den ifrågasatta examen skulle komma att bibringa sina elever, endast i den mån de, hvad åtminstone vissa ämnen anginge, fullständigades genom kurser, motsvarande fordringarna i mogenhetsexamen, kunde och borde medföra kompetens för anställning som tulltjänsteman. Då kommittén i min tanke på ett öfvertygande sätt uppvisat, att de grunder, styrelsen i den förstnämnda skrifvelsen för sitt afstyrkande åberopat, icke äro hållbara, och då hvad styrelsen i den senare skrifvelsen anfört i samma syfte dels synes bero på missförstånd, enär den frivilliga kursen i franskan kan göras till villkor för inträde vid tullverket, dels icke är af den vikt, att åt detsamma kan tillmätas en för frågan afgörande betydelse, har jag, af hvad generaltullstyrelsen i ärendet anfört, ej kunnat öfvertyga mig om, att den uppfattning, kommittén i förevarande fråga uttalat, skulle vara mindre väl grundad.

Till hvad jag nu uttalat, anser jag mig böra lägga, att jag ej tänkt mig, att realskolexamen skulle vara den enda vägen till nämnda läroanstalter och tjänstebefattningar. I fråga om andra möjligheter att nå det mål, dit jämväl realskolexamen skulle leda, instämmer jag till alla delar i kommitténs af mig förut refererade uttalande. Af detta framgår, att det ej är meningen att till förfång för andra bildningsanstalter tillföra de allmänna läroverken några nya rättigheter och förmåner eller att införa något nytt examensmonopoi. Liksom realskolexamen är afsedd att samla de lärjungar, som eljest med en ofullständig bildning skulle ha afgått än från den ena än från den andra klassen af läroverket, så är kompetensfrågans innebörd enligt mitt förmenande väsentligen den, att de förmåner, som nu äro fästade vid genomgående af olika klasser, skulle, så att säga, samlas och anknytas till realskolexamen. Skulle följden häraf bli den, att realskolexamen komme att påverka fackskolornas organisation samt vid vissa anställningar medföra ett visst företräde, så lärer detta ej bero därpå, att de allmänna läroverken genom ändrade kompetens-

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

bestämmelser blifvit på ett konstladt eller obehörigt sätt gynnade, utan därpå, att de organiserats så, att de bättre än hittills kunna motsvara sitt ändamål och fylla sin uppgift.

Angående gymnasiets organisation ha meningarna varit mest delade i den frågan, hvarest anknytningen till realskolan helst bör ske. Frågan härom står i närmaste samband med frågorna om gymnasiekursens längd och lämpligheten af olika läroverkstyper vid sidan af hvarandra. Medan kommittén, som anser att gymnasiet bör bli fyraårigt, förordat dess omedelbara anslutning till realskolans femte klass och ej funnit några A-läroverk behöfliga, ha däremot de förslagsställare, som önska ett treårigt gymnasium, visserligen velat ansluta detta till realskolans sjätte klass efter genomgången examen men därjämte sett sig nödsakade att föreslå kompletterande åtgärder. I sistnämnda afseende ha meningarna gått åtskilligt i sär, i det att somliga förordat, att en kurs i latin, andra att en kurs i franska till de blifvande gymnasisternas förmån skulle skjutas in i realskolans sjätte klass och dessutom upprättande af ett större eller mindre antal A-läroverk påyrkats.

Då det gäller att välja mellan de olika förslag, som i afseende på gymnasiekursens längd blifvit framställda, måste den synpunkten vara förhärskande, att det högre allmänna läroverket så organiseras, att dess uppgift att grundlägga vetenskapliga studier ej lider intrång, detta så mycket mera som universitetets kraf på skolan efter det i utsikt ställda afskaffandet af de förberedande akademiska examina säkerligen icke blifva mindre än hittills. Ett treårigt gymnasium skulle emellertid endast lämna utrymme för en treårig kurs i latin, som sålunda reducerades till hälften af den tid, som nu är anslagen åt detta ämne, hvarjämte grekiskans ställning å det treåriga gymnasiet enligt sakkunniges mening blefve ohållbar. En sådan anordning skulle nödvändiggöra upprättandet af propedeutiska kurser i klassiska språk vid universiteten, såsom visat sig behöfligt i Norge, och sålunda motverka sträfvandet att förkorta de långa universitetsstudierna. Och jag kan ej inse, att saken skulle botas därigenom, att längre kurser i de klassiska språken anordnades vid vissa läroverk, ty af dessa kurser finge ju de lärjungar, som af lokala och ekonomiska hänsyn vore hänvisade till de efter normaltypen organiserade läroverken, intet gagn. I Danmark, där man vid den år 1903 genomförda skolreformen, bland annat på grund af skolkursens korthet, måst nöja sig med en organisation med treårigt gymnasium, har det visat sig nödvändigt att låta latinet från gymnasiet skjuta ned i högsta klassen af den mot realskolan svarande mellanskolan. En dylik anordning har, såsom jag redan omnämnt, jämväl hos oss blifvit påyrkad; men samtliga i detta syfte framställda

117 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o öO.

förslag lida af väsentliga tekniska brister, och måste så göra, ty om latinet införes i realskolan, måste andra ämnen undanträngas, hvarigenom realskolan förlorar karaktären af eu enhetlig, i sig afslutad läroanstalt.

Men ej blott i afseende å de klassiska språkens ställning utan äfven med hänsyn till andra ämnen skulle, såsom kommitténs utredning visat, organisationen med treårigt gymnasium blifva otillfredsställande. Att sa skulle blifva förhållandet, hafva äfven anhängare af ett treårigt gymnasium själfva medgifvit. En afknappning med ett år af det hittillsvarande fyraåriga högre stadiet måste medföra fåra för öfveransträngning af lärjungarna eller ock åstadkomma en sänkning af studentexamens nivå, som menligt skulle återverka på vår högre odling. Måhända skulle bådadera inträffa och likväl de akademiska studierna genom eljest obehöfliga efterkurser vid universitetet öfver hö,fvan förlängas och fördyras. Gymnasiet bör därför, såsom nämndt, göras fyraårigt, och detta såväl å real- som å latinlinjen. Ty fordringarna i studentexamen å den reala linjen äro väl så kräfvande som å den klassiska, och båda linjernas lärjungar böra, såsom kommittén framhållit, både af ekonomiska och pedagogiska grunder i flertalet ämnen följas åt. En organisation med treårigt real- och fyraårigt latingymnasium skulle också såväl för det lägre som för det högre stadiet innebära så många praktiska olägenheter, att — huru mycket än förslagen i fråga om det treåriga gymnasiet skiftat — knappast någon vågat direkt förorda en sådan.

Ett fyraårigt gymnasium, byggdt på realskolans fem lägre klasser och från första ringen deladt i två jämnlöpande linjer, real- och latingymnasiet, är däremot en stark organisation, väl ägnad att tillgodose de olika kraf, som i våra dagar ställas på en fackskola för grundläggande af vetenskapliga studier. Detta ändamål bör det nya gymnasiet i flera afseenden bättre än de nuvarande fyra högsta årsklasserna af läroverket bli ägnadt att tjäna. Realskolans sjätte klass med dess af vidsträckt kompetens åtföljda afgångsexamen lärer nämligen, såsom af kommittén påvisats, kraftigt bidraga att i tid utsöndra lärjungar, som visserligen kunna ha goda praktiska anlag, men som hittills ofta nog till men för sig själfva och för läroverket sökt släpa sig fram till studentexamen eller åtminstone hållit sig kvar i sjätte klassens bägge årsafdelningar och därstädes utgjort en besvärlig börda i följd af bristande håg och otillräcklig teoretisk begåfning. Låt vara att misstag i detta afseende aldrig skola helt och hållet kunna förebyggas, böra de dock med vår tids starkt praktiska riktning, understödd af eu efter förhållandena lämpad läroverksorganisation, bli sällsyntare än förr och gymnasiet sålunda få ett i fråga om begåfning för teoretiska studier mera utvaldt lårjungematerial att arbeta med. Under sådana förutsättningar skall ett godt resultat lättare än hittills kunna uppnås,

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Valfrihet å högsta stadiet.

så mycket mer som den enhetliga, efter barnaålderns behof väl afpassade medborgerliga bildning, lärjungarna i fem klasser af realskolan inhämtat, bör utgöra ett särdeles lämpligt underlag för gymnasialstudier. Och slutligen bör den från och med tredje ringen införda valfriheten mellan ämnen, rätt använd, mer än något annat bidraga att utveckla lärjungarnas själfverksamhet och att göra det nya gymnasiet till ett verkligt mellanled mellan skola och högskola.

Den måttfulla begränsning, kommittén i tillämpningen sökt ge åt valfriheten, finner jag vara ett lyckligt grepp för att åt denna viktiga grundsats bereda insteg i vårt skolsystem. Mötes en sådan nyhet, som naturligt är, från åtskilliga håll med farhågor, att friheten skall urarta till själfsvåld, så torde valfrihetens inskränkning till de båda högsta ringarna af gymnasiet, där lärjungen redan har sju skolår med obligatoriska ämneskurser bakom sig, och till ett eller två ämnen med sammanlagdt högst sex timmar i veckan vara ägnad att verka lugnande. På högsta stadiet, där trängseln af ämnen är mest besvärande, behöfves dessutom valfriheten bäst såsom medel mot öfveransträngning. Där är ock, i följd af den utveckling lärjungen redan ernått, faran för att valfriheten skall ge anledning till missbruk minst, men på samma gång utsikten, att den skall kunna gagna de individuella anlagen, störst. Erfarenheten från Amerikas förenta staters offentliga läroverk, där man i vidsträckt omfattning och med godt resultat tillämpat valfrihet mellan ämnen, bestyrker detta.

A andra sidan måste det räknas kommittén till förtjänst, att den ej genom en mängd undantagsbestämmelser och småaktiga regler gjort den nya grundsatsen svår att använda och sålunda i tillämpningen föga värd. Endast modersmålet och kristendom ha af nära liggande skäl undantag^ från valfriheten, och någon kompensation för bortvalda ämnen i annat arbete har icke föreskrifvits. Ansvaret för valfrihetens rätta bruk har för öfrigt, som tillbörligt är, lagts på lärjungens målsman, hvilken därvid torde få god ledning ej blott genom inhämtande af råd från vederbörande lärare utan ock genom de bestämmelser om på visst sätt kvalificerad studentexamen, som för olika akademiska examina och olika tjänstemannabanor kunna komma att fastställas.

Om de många olika förslag till ändring i de af kommittén ifrågasatta reglerna angående valfrihetens tillämpning, som i de afgifna utlåtandena framställts, anser jag mig ej nu böra göra något uttalande, ehuru förslagen utan tvifvel innehålla åtskilligt tänkvärdt. Endast erfarenheten kan ge ett tillförlitligt svar på frågan om hvad som i förevarande fall är lämpligast, och de första stegen på ett i vårt lands offentliga skolväsen tämligen oförsökt område måste alltid mer eller mindre få karaktären af försök. För när-

119 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

varande vill jag alltså inskränka inig till att förorda, att valfrihet må införas å gymnasiet till det omfång och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de praktiska och lätt öfverskådliga regler, som af kommittén ifrågasatts. Senare, då tillräcklig erfarenhet af principens tillämpning vunnits, kunna, efter hörande af öfverstyrelsen för läroverken, jämkningar i de närmare bestämmelserna lätt nog vidtagas.

En viktig följd af valfrihetens införande å gymnasiet måste bli dess inverkan på studentexamen. A ena sidan måste nämligen rättigheten för lärjungen att två år före aflftggandet af nämnda examen välja bort ett större eller två mindre ämnen göra det för honom väsentligen lättare att specialisera sig inom sin linje och samla sina krafter på studier i eu viss riktning, hvarvid valfriheten bör verka lika välgörande som en delning af studentexamen men vida mer än denna äga förmåga att lämpa sig efter olika individers anlag och behof. A andra sidan skall ock den muntliga delen af examen underlättas därigenom, att antalet af de ämnen, för hvilka lärjungen i densamma har att svara, minskas. De ändrade examensbestämmelser, som i anledning häraf påkallas, ha i kommitténs förslag till stadga för studentexamen angifvits, hvaremot särskilda stadganden om huru nämnda examen såsom kompetensvillkor i vissa fall måste vara beskaffad först framdeles, när den nya organisationen blifvit beslutad och börjat träda i verksamhet, lära bli af nöden.

Hvad beträffar de klassiska språkens ställning, innebär det fyraåriga De klassiska gymnasiet högst afsevärda fördelar framför det treåriga. Först och främst språken. är det, såsom kommittén yttrat, uppenbart, att ett latinstudium på fyra år bör bli af större värde, än om denna tid afknappas med en fjärdedel.

En fyraårig latinkurs innebär en så obestridlig förmån, att flera af det treåriga gymnasiets förfäktare funnit sig föranlåtna att föreslå en kompromiss mellan tre- och fyraårigt gymnasium så till vida, att läsningen af latin skulle påbörjas i realskolan ett år före lärjungarnas inträde i gymnasiet. De organisatoriska olägenheterna af en dylik kompromiss har jag redan påvisat. Däremot peka erfarenheter, som vid enskilda läroverk vunnits af ett latinstudium, inskränkt till det fyraåriga gymnasialstadiet, i den riktningen, att goda resultat af en sådan anordning kunna uppnås redan med de nuvarande, på en sexårig latinkurs beräknade fordringarna.

Jämkas dessa fordringar i öfverensstämmelse med kommitténs förslag därhän, att målet för gymnasiets undervisning i latin inskränkes till förmåga att öfversätta lättare latinsk prosa, inhämtande af någon kännedom om den romerska litteraturen samt härför erforderlig grammatisk kunskap, är det min öfvertygelse, att med hänsyn till lärjungarnas större förståndsmognad och redan' grundlagda kunskaper i tvenne främmande språk samt med

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

användande af den förenklade metod, som latinska temats fullständiga borttagande och uppmärksamhetens riktande på en klar uppfattning af textinnehållet, ej på språkformens finesser, ge vid handen, skall på det. fyraåriga gymnasiet kunna uppnås ett resultat, som val ej i fråga om grammatika detaljer, men dock med hänsyn till det mål, som numera bör sättas för latinstudiet vid läroverken, skall kunna ungefär mäta sig med hvad som för närvarande vinnes genom det två år tidigare påbörjade studiet af detta ämne. Härtill kommer, att det nya gymnasiets bättre sofrade lärjungematerial och den möjlighet, valfriheten öppnar för lärjungar, hvilka med hänsyn till fortsatta studier så önska, att under de två sista åren särskild! ägna sig åt de klassiska språken, träda stödjande till. Sålunda innebär kommitténs förslag i detta afseende, rätt fattadt, mera en med hänsyn till lärjungarnas utveckling och tidens kraf företagen omläggning af latinstudiet än en inskränkning däraf, en omläggning, som, därest den på klokt sätt utföres, kan bli nämnda studium till gagn. I afseende å den grundläggande kunskap i latin, som vid läroverken i våra dagar skäligen bör fordras, finner jag alltså, i likhet med kommittén, inrättandet af A-läroverk med sexårig latinkurs öfverflödigt och i följd af de praktiska olägenheterna af konkurrerande, föga ärtskida läroverk styper olämpligt.

I fråga om grekiskan anser jag äfven detta språk bättre tillgodosedt genom kommitténs förslag om en tvåårig kurs i ämnet, som erbjudes lärjungarna vid alla fyraåriga latingymnasier, till antalet 31, än genom reservanterna Anderssons och Höjers förslag, som innebär grekiskans fullständiga aflägsnande från det treåriga gymnasiet men bibehållande med fyraårig kurs vid endast 13 A-läroverk. Särskildt i prästbildningens intresse men äfven med hänsyn till blifvande filologer finner jag de mer än dubbelt så rikliga tillfällena att läsa ämnet samt det senare inträdande valet däraf enligt kommitténs förslag innebära afgjorda fördelar framför den i nämnda reservanters förslag afsedda längre kursen vid ett fåtal läroverk, om hvilkas varaktighet jag, äfven om de kunde bringas till stånd, hyser starka tvifvel. Ännu mindre kan jag tillstyrka reservanten Dahlgrens förslag att på det treåriga latingymnasiet söka inpressa en tvåårig kui's i grekiska, hvarigenom de klassiska språktimmarnas antal under de båda sista åren skulle springa upp till respektive 18 och 17 i veckan, samt att därjämte söka upprätta en större kurs i grekiska vid högre läroverk å några få orter, hvilket skulle medföra ej blott, såsom de andra reservanternas förslag, dubbla kurser i latin utan äfven dubbla kurser i grekiska. Tydligt är också, att skälen för A-läroverk förlora i betydelse, ju mer antalet af sådana undantagsläroverk minskas. För öfrigt biträder jag kommitténs

121 Kumjl. Majits Nåd. Proposition N:o 50.

uttalade mening, att, då grekiskan för framtiden ej torde komma att läsas annat än af de gymnasister, som i och för ernåendet af ett bestämdt lefnadsmål ämna fortsätta dess studium vid universitetet, man med hänsyn till lärjungarnas mognare ålder, det med en veckotimme ökade timtalet och det genom valfriheten beredda tillfället till studiernas koncentrering bör kunna hoppas, att resultatet af två års studium af grekiskan, så anordnadt som kommittén tänkt sig detsamma, i det närmaste skall motsvara den kurs, som nu vanligen medhinnes i nedre sjunde klassen. Erbjudandet af en större kurs i grekiska åt det alltjämt aftagande antal lärjungar, som läsa detta språk, kan därför enligt min mening icke sägas innebära något talande skäl för upprätthållande af ett särskildt slag af läroverk.

Af åtskilliga tecken att döma är också intresset för att bibehålla en del läroverk med hittillsvarande kurser i klassiska språk orubbade bland de speciellt sakkunnige i aftagande. I flertalet af de inkomna utlåtandena har frågan om A-läroverk, trots kommitténs afstyrkande, ej upptagits till behandling, och förutom kanslern för rikets universitet och teologiska fakulteten i Uppsala ha endast 23 bland 87 af läroverksstyrelser och läroverkskollegier afgifna yttranden framhållit önskvärdheten af ett större eller mindre antal sådana läroverk. De därvid anförda skälen äro i hufvudsak desamma, som under den föregående diskussionen om inskränkning af de klassiska språkens studium plägat andragas och i kommitténs betänkande finnas bemötta. Dessa skäl skulle måhända, därest de, som framställt dem, ansett sig böra eller med hopp om framgång kunna påyrka en utvidgning af den nuvarande undervisningen i klassiska språk vid läroverken, haft åtskilligt att betyda; men använda endast i ändamål att bevara, »status quo» af ifrågavarande undervisning, hvilken längesedan upphört att afse bibringandet af klassisk bildning och endast åsyftar att lägga en ganska anspråkslös grundval för fortsatta studier, synas de mig skjuta öfver målet. För min del finner jag sålunda de klassiska språkens framtida trefnad vara väl tryggad genom det fyraåriga latingymnasiet med tillfälle att under de båda sista åren läsa grekiska och kan icke tillstyrka, att vid sidan häraf inrättas ett antal A-läroverk, hvilka sannolikt skulle föra en tynande tillvaro och icke åstadkomma nämnvärdt gagn i förhållande till därpå nedlagda kostnader.

I fråga om ämneskretsen å gymnasiet ha af kommittén inga andra Gymnasiets ändringar föreslagits, än att geografien, liksom i realskolan, skilts från an-n^k[gefts historien och med samma kurs å båda linjerna som själfständigt ämne fått sig plats anvisad å timplanen men afslutats i andra ringen med upptagande af där erhållet vitsord i studentbetyget, vidare att den filosofiska Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 18

122 Samskola å vissa orter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

propedeutiken i de båda högsta ringarna ställts som frivilligt ämne utom timplanen och slutligen att naturhistoria i samma ringar för lärjungar, som läsa grekiska, införts i stället för matematik. Anslutande mig i öfrigt till hvad kommittén i detta hänseende föreslagit, finner jag mig dock, på grund af den filosofiska propedeutikens för ifrågavarande stadium lämpliga bildningsinnehåll och ämnets betydelse för fortsatta vetenskapliga studier, i enlighet med hvad en reservant inom kommittén och många af de hörda myndigheterna påyrkat, böra uttala, att gymnasiets timplan bör ändras i sådan riktning, att filosofisk propedeutik får bibehålla sin nuvarande plats å densamma.

Beträffande de främmande lefvande språkens och andra ämnens ställning å gymnasiet äfvensom i sammanhang därmed stående ändringar i stadgan för studentexamen torde jag få hänvisa till hvad i kommitténs betänkande yttrats. Därest den nya organisationens grunder godkännas, synas mig blifvande undervisningsplan och stadga för studentexamen böra affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitténs förslag, men äfven med skälig hänsyn tagen till mera allmänt i de afgifna utlåtandena uttryckta önskemål.

En viktig organisatorisk grundsats, icke minst med hänsyn till det öde, som eljest kunde komma att drabba de efter utfärdandet af nådiga förordningen den 12 juni 1882 af indragning hotade småläroverken, innehålles i kommitténs förslag, att realskolan å vissa orter, där lärjungeantalet ej är alltför stort, må kunna anordnas som samskola för gossar och flickor. Att sålunda söka förbinda frågan om vissa lägre läroverks ombildning med upprättandet af samskolor, delvis bekostade af vederbörande kommun,, innebär, såsom af kommittén framhållits, ingen nyhet. Sedan samskolefrågan genom motioner i Andra Kammaren år 1886 blifvit vackt, har Eders Kungl. Maj:t vid olika tillfällen föreslagit Riksdagen att medgifva vissa kommuner med mindre besökta läroverk rätt att på vissa villkor ombilda dessa till samskolor. Riksdagens båda kamrar ha ock, ehuru i olika form — Första Kammaren genom bifall till nådiga propositionen, Andra Kammaren genom att antaga skrifvelseförslag i liknande riktning — tvenne gånger, år 1892 och 1893, i princip godkänt en dylik anordning. Dessutom har Riksdagen, i anledning af Eders Kungl. Maj:ts framställning, år 1896 och 1902 medgifvit, att af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom statsunderstöd finge utdelas äfven till samskolor å orter, där allmänt läroverk för gossar ej finnes, under villkor bland annat, att vederbörande kommun eller enskilda tillskjuta ett belopp, minst lika stort som statsunderstödet. Användningen af sistnämnda anslag begränsades visserligen år 1902, just i afvaktan på läroverkskommitténs förslag i detta afseende, till

123 Kungl. Af<ij:ts Nåd. Proposition N:o 50.

sådana sarnskolor, som redan vore i åtnjutande af statsunderstöd; men genom beslut af 1903 års riksdag utsträcktes förmånen af understöd till alla sarnskolor, som före utgången af år 1902 fullgjort då gällande villkor för erhållande af understöd från ifrågavarande anslag. Dylikt understöd har dessutom äfven från anslaget till enskilda läroverk kommit vissa som försöksskolor betraktade sarnskolor till del.

Medan alltså regering och riksdag under senare tider ställt sig afgjordt välvilligt till frågan om Barnundervisning, har den praktiska erfarenheten däraf betydligt vidgats såväl i vårt land, där för närvarande 20 statsunderstödda sarnskolor, däribland tre med dimissionsrätt till universitetet, äro i verksamhet, som äfven i andra länder, särskild! i våra nordiska grannländer, Finland, Norge och Danmark, samt Nordamerikas Förenta stater, där samskoletanken år efter år vunnit allt vidsträcktare tillämpning. Denna erfarenhet har, såsom kommittén uppvisat, varit af beskaffenhet att alltmera undanröja de farhågor, som i hygieniskt, moraliskt och pedagogiskt afseende rests mot den nya skolformen. Man har funnit sam skolan både från ekonomisk synpunkt och från allmän uppfostringssynpunkt erbjuda så stora fördelar, att den i flera protestantiska länder med utveckladt skolväsen hastigt eröfrat terräng.

Då emellertid betänkligheter mot Barnundervisning fortfarande från flera håll uttalats, har kommittén icke ansett sig böra ingå i pröfning af frågan i hela dess vidd och sålunda lämnat å sido det stora principiella spörsmålet om huruvida Barnundervisning bör genomföras på alla åldersstadier och både i stora och små städer. Den har fastmer på ett varsamt sätt begränsat sin uppgift till att undersöka, huruvida och i hvad mån Barnundervisning lämpade sig för det lägre skolstadiet och särskild! för sådana läroverk i mindre städer, där sammanslagning af ekonomiskt mindre väl ställda goss- och flickskolor med ringa elevantal kunde väntas medföra ett godt resultat. Redan kommittén för undersökning af Sveriges högre flickskolor, hvilken år 1888 afgaf sitt betänkande, tillstyrkte, särskilt i anledning af omöjligheten att på många orter utan alltför kännbara kostnader upprätthålla fullt tillfredsställande separata flickskolor, att 32 af de lägre gossläroverken skulle förvandlas till sarnskolor. Ett par af de sålunda till ombildning föreslagna mindre läroverken ha sedermera blifvit indragna, och flera af dem torde ha att befara ett liknande öde, om icke åtgärder i den i nu föreliggande betänkande föreslagna riktningen låta sig genomföras.

Som resultat af kommitténs af mig relaterade undersökning af samskolefrågan har framgått förslaget, att en del lägre läroverk och pedagogier, som synas kunna påräkna ett visst antal lärjungar, skola ombildas till sex-

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

klassiga samskolor, under förutsättning att vederbörande kommun bidrager med V3 af lärarnes begynnelselöner, medan staten bekostar öfrig aflöning och statsanslaget till ortens flickskola indrages. Vid dylik samskola, som skulle stå under särskild lokalstyrelse, skulle tre af de behöfliga sex ämneslärarna vara kvinnor, hvarjämte undervisningen i teckning och musik borde upprätthållas af vare sig manlig eller kvinnlig lärare. En af de kvinnliga ämneslärarna skulle i egenskap af första lärarinna biträda rektor vid uppsikten öfver och vården om de kvinnliga lärjungarna. Åt de kvinnliga lärjungarna skulle i hvarje klass af samskolan undervisning i handarbete och i de tre högsta klasserna särskild undervisning i gymnastik meddelas. Men eljest borde i dessa skolor realskolans undervisningsplan följas, hvarvid dock vore att iakttaga, att kvinnlig lärjunge i samskolans tre högsta klasser kunde befrias från undervisningen i ett af de främmande lefvande språken jämte en del af matematiken, men i så fall ej finge tillträde till realskolexamen.

Utan att för tillfället ingå på frågan om hvilka läroverk böra till samskolor ombildas eller huru den föreslagna lokalstyrelsen för nämnda skolor lämpligast bör vara sammansatt, frågor, till hvilka jag senare skall återkomma, finner jag de af kommittén för dylik samskolas anordnande föreslagna grunder för ändamålet väl afpassade. Då samskoleförslaget begränsats till att gälla realskolor å vissa orter, där antalet lärjungar ej är alltför stort, och dessutom särskild hänsyn tagits till flickornas speciella kraf, delar jag kommitténs mening, att mot en sådan anordning ingå. mera betydande invändningar kunna göras. I fråga om orter, där statsintresset ensamt icke kan anses motivera upprätthållandet af en sexklassig realskola för gossar, finner jag ett erbjudande från statens sida att mot visst åtagande af kommunen, hvilket till sina grunder öfverensstämmer med de för folkskoleväsendet fastställda, ikläda sig de väsentliga kostnaderna för en af stat och kommun gemensamt upprätthållen samskola innebära afsevärda fördelar för sådana samhällen, som däraf vilja begagna sig. Och den orättvisa, som ansetts ligga i kommitténs förslag, att höjda terminsafgifter skulle få upptagas af samskolornas lärjungar, medan lärjungarna vid öfriga statsskolor skulle därifrån vara fritagna, undanröjes helt och hållet genom det förslag angående terminsafgifter till statsverket, jag har för afsigt att inför Eders Kungl. Maj:t framlägga.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att godkänna följande hufvudgTunder för en omorganisation af de allmänna läroverken:

att rikets allmänna läroverk skola vara af två slag, nämligen dels realskolor, hvilka bestå af sex ettåriga klasser och ha till ändamål att ut-

125 Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 50.

öfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning, dels ock högre allmänna läroverk, hvilka bestå af en sexklassig realskola och ett gymnasium med fyra ettåriga klasser eller ringar samt ha till ändamål, förutom meddelandet af allmän medborgerlig bildning, att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas;

att realskolan, utgående från inträdes for dr in g ar, som ej öfverstiga det i första klassen af fast folkskola Litt. A inhämtade kunskapsmåttet, skall organiseras enhetligt utan undervisning i latin och i sjätte klassen afslutas med en af gångsexamen, inrättad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad af mig angifvits samt medförande den kompetens, som framdeles varder af Eders Kungl. Maj:t bestämd;

att gymnasiet, utgående från det i femte klassen af realskolan inhämtade kunskapsmåttet och deladt på två bildningslinjer, realgymnasiet och latingymnasiet, skall så inrättas, att det i de båda högsta ringarna medgifver en viss valfrihet och å latingymnasiet för lärjungar, som så önska, erbjuder tillfälle till undervisning i grekiska samt i fjärde ringen afslutas med en af gångsexamen; samt.

att realskolan å vissa orter må anordnas som samskola för gossar och flickor, inrättad i hufvudsak efter enahanda grunder, som gälla för öfriga realskolor.

Ombildning och indragning af läroverk.

Lägre allmänna läroverk och pedagogier.

Då den omorganisation af de allmänna läroverken, hvars grunder Föregående jag i det föregående närmare utvecklat, företrädesvis afser det lägre skolstadiets omdaning till en själfständig läroanstalt med sitt särskilda bild- småläroverningsmål, ligger det i sakens natur, att den föreslagna reformen ej kan ken-

genomföras, utan att den sedan länge på dagordningen stående frågan om de mindre läroverkens och pedagogiernas plats och uppgift inom skolorganisationen i sammanhang därmed varder afgjord.

Frågan om de s. k. småläroverken har sedan en mansålder tillbaka spelat en viktig roll i förhandlingarna om lämpligaste sättet att främja läroverkens uppgift att bibringa allmän medborgerlig bildning.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Sedan 1868 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t ville tillse, huruvida efter omständigheterna de mindre elementarläroverken borde bibehållas med tillökning uppåt af en klass i stället för den då till indragning föreslagna nedersta eller ock till annan ort förflyttas, hemställde 1870 års kommitté dels om indragning af 10 pedagogier och 4 elementarläroverk, dels om öfriga pedagogiers samt två- och treklassiga läroverks ombildning till lägre realskolor under namn af pedagogier. Undervisningsplanen, i hvilken minst ett främmande lefvande språk skulle ingå, borde med afseende på olika orters behof uppgöras af en kommunal skolstyrelse och underställas eforus, men skolornas omkostnader skulle bestridas af statsmedel. Då emellertid genom 1873 års reform latinska språket blef uppskjutet till fjärde klassen och i sammanhang därmed kursafslutningar infördes i tredje och femte klasserna, fingo därigenom de mindre läroverken, af hvilka många samtidigt utvidgades till treklassiga, ett mål och en läsordriing, som i flera afseenden öfverensstämde med den af 1870 års kommitté föreslagna, men utan att de därigenom skildes från de öfriga läroverken.

Nya förslag om småläroverkens indragning eller ombildning framställdes vid 1880, 1881 och 1882 års riksdagar, och den 12 juni sistnämnda år föreskref Eders Kungl. Maj:t, att läraretjänster vid pedagogier och treklassiga läroverk, hvilka därefter blefve lediga, skulle tills vidare upprätthållas på förordnande. År 1884 framlade 1882 års läroverkskommitté ett organisationsförslag för de lägre läroverken, hvilket gjorde deras ställning beroende af lärjungeantalet. Läroverk eller pedagogier med mindre än 30 lärjungar föreslogos till indragning; de med 75 eller däröfver skulle ombildas till femklassiga läroverk och öfriga till kommunalskolor med 2—5 lärare. I dessa skolor skulle minst ett främmande språk läsas och undervisningsplanen i öfrigt uppgöras samt kursernas utsträckning bestämmas af en kommunal skolstyrelse, som ock kunde anhålla om dimission srätt för skolans lärjungar till allmänt läroverk och således inrätta undervisningsplanen med hänsyn därtill. Kommunen skulle tillhandahålla rektorsbostad och läroverkshus samt bekosta 1 k af lärarnes begynnelselöner, men i stället få rätt att uppbära terminsafgifter till högst samma belopp, som vid statsläroverken skulle, enligt kommitténs förslag, i motsvarande klasser ingå till statsverket. Ej blött orter, som då hade småläroverk med 30—74 lärjungar, utan äfven andra med tillräckligt lärjungeantal, hvilka ville underkasta sig nödiga uppoffringar, skulle få rätt att upprätta kommunalskolor på nämnda villkor.

I det statsrådsprotokoll, som var bilagdt 1887 års nådiga proposition, uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet sin anslutning till läroverkskommitténs uppfattning af rättsfrågan, »att några laga hinder

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

icke möta att med dessa läroverk vidtaga de förändringar, som kunna befinnas lämpliga». Han fann nämligen inga giltiga skäl anförda »mot statens rätt vare sig att indraga eller ombilda redan befintliga läroverk, då dessa i följd af förändrade förhållanden icke längre motsvara därmed åsyftade ändamål». Tydligt vore emellertid, yttrade departementschefen, att sådana frågor, som rörde läroverkshus, rektorsbostad, donationskassor m. in., måste undersökas för hvarje särskildt fall med hänsyn till natur, uppkomst o. s. v. samt först därefter afgöras. Till indragning föreslogos 17 pedagogi och lägre läroverk. Af de öfriga skulle 18 ombildas till läroverk med tre ämneslärare och 2 till läroverk med fyra ämneslärare; alla dessa skulle genom samläsning mellan olika klasser bedrifva undervisningen till och med femte klassens kurser å någondera af de för de allmänna läroverken föreslagna linjerna: den klassiska, den reala och den praktiska. Tillträde till läroverket skulle efter kommunalstyrelsens bepröfvande kunna öppnas för flickor till det antal, som utrymme och lärarekrafter utan skada medgåfve, och i dylikt fall borde äfven en lärarinna anställas, som tillika skulle vara föreståndarinna för flickorna. Kommunalstyrelsen skulle ock äga att välja bildningslinje för läroverket och utse tre af de fem ledamöterna i läroverksstyrelsen. De ifrågavarande läroverken skulle fortfarande vara statsläroverk, men kommunerna skulle garantera staten en viss summa i terminsafgifter: för läroverk med tre ämneslärare 1,560 kronor för den klassiska eller den reala linjen och 780 kronor för den praktiska; för läroverk med fyra ämneslärare 2,080 kronor för hvardera af de förra linjerna och 1,040 kronor för den senare. Detta förslag kom i följd af Riksdagens upplösning icke under behandling.

Emellertid framlades ånyo, för 1890 års riksdag, 1887 års nådiga proposition om småläroverkens organisation med några modifikationer: kommunalstyrelsen skulle icke blott besluta om bildningslinje och om tillträde för kvinnliga lärjungar utan äfven huruvida undervisningen skulle fullföljas utöfver tredje klassens kurs. Alla läroverk ansågos vidare böra intaga samma ställning till statsverket, och någon garanti för terminsafgifternas belopp föreslogs icke, ej heller någon kommunal skolstyrelse. Bägge kamrarna biföllo Eders Kungl. Maj:ts förslag om indragning af 2 treklassiga läroverk och 14 pedagogier, hvilket sedermera blef satt i verket genom nådiga brefven den 22 maj 1891 och den 16 december 1892, men i öfrigt blef organisationsförslaget genom Andra Kammarens votum afslaget. Riksdagens beslut angående indragning omfattade äfven Sölvesborgs läroverk, men blef ej i denna punkt af Eders Kungl. Maj:t bifallet.

Vid 1892 års riksdag framlades för tredje gången i hufvudsak 1887 års nådiga proposition om de lägre läroverken, men, under det att 1887

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

och 1890 års propositioner lämnat kommunerna valet mellan tre bildningslinjer, föreslogs nu blott en, den reala, i hvars undervisningsplan Eders Kungl. Maj:t dock skulle kunna medgifva sådana ändringar, som föranleddes af kommunala behof; och liksom år 1887 föreslogs äfven nu en kommunal skolstyrelse, men icke för alla de lägre läroverken, utan blott för samskolorna. Beträffande dessa skolor framlades nu ock förslag om fast anställda ämneslärarinnor samt om dessas tjänstgöring och aflöning. Meningen var jämväl att organisera dem som verkliga samskolor äfven i det afseendet, att flickors intagande icke längre gjordes villkorligt eller beroende af utrymme. Vid samma riksdag väckte tvenne ledamöter af Andra Kammaren, i tämligen nära anslutning till en vid 1890 års särskilda utskotts betänkande fogad reservation, motion om »mellanskolor» för inhämtande af allmänt medborgerlig bildning. Dessa skolor, som skulle vara tillgängliga för både gossar och flickor samt försedda med såväl kvinnliga som manliga lärare, borde anordnas som öfverbyggnader på folkskolan och afslutas med en examen, som skulle medföra vissa rättigheter. Statsutskottet, som anslöt sig till 1884 års kommittéförslag om kommunalskolor dock med någi’a smärre förändringar, bland andra den, att i dessa skolor Barnundervisning af gossar och flickor skulle kunna förekomma, afstyrkte såväl Eders Kungl. Maj:ts förslag som ofvannämnda motion. Då Första Kammaren biföll Eders Kungl. Maj:ts förslag, men Andra Kammaren utskottets, hade frågan äfven denna gång fallit.

Vid följande riksdag, år 1893, afgaf Eders Kungl. Maj:t förnyadt förslag i frågan af innehåll, att treklassigt allmänt läroverk, under förutsättning att en dylik anordning ej ådroge statsverket ökade kostnader, skulle på kommunalstyrelsens anhållan kunna ordnas som samskola. Första Kammaren biföll Eders Kungl. Majt:s förslag, men Andra Kammaren beslöt, i anledning af förnyad motion i ämnet, att hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke de treklassiga läroverken och pedagogierna kunde indragas — med undantag af sådana, som kunde anses böra förändras till femklassiga —- och huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att i de indragna läroverkens ställe inrätta sådana öfverbyggnader på folkskolan, som i motionen föreslagits, men utan viss inträdesålder och med tillagd föreskrift, att ett främmande språk skulle där läsas.

Frågan om de lägre läroverken blef därefter hvilande till 1896 års riksdag, då det ofvannämnda förslaget om småläroverkens indragning och ersättande med påbyggnader på folkskolan ånyo motionsvis förelädes Andra Kammaren. Genom andra motioner vid samma riksdag i bägge kamrarna och genom de tillfälliga utskottens samt kamrarnas behandling af dessa motioner kom frågan att växa ut till att omfatta hela läroverksorganisationen.

129 Katigt- Majätt Nåd. Proposition N:o 50.

Ehuru kamrarna afslogo samtliga de väckta förslagen, lörbereddes dock genom denna riksdags arbete 1899 års riksdagsskrifvelse, som vill icke direkt berör småläro verken, men dock vid ett genomförande af den däri ifrågasatta nya skolorganisationen måste få ett stort inflytande på de lägi e

läroverkens ställning. n

De lägre läroverken äro enligt stat för närvarande till antalet 42,2\^rMrödäraf 25 femklassiga och 17 treklassiga; härtill komma 4 pedagogi, dåra! verken och 3 tvåklassiga och en enklang. Då emellertid åtskilliga kommuner på P^T' egen bekostnad utvidgat sina skolor med högre klasser och för dessa erhållit dimissionsrätt till motsvarande klasser vid de allmänna läroverken, har de lägre läroverkens faktiska ställning blifvit en annan, än den enligt stat ter sig. Medräknas de af kommunerna underhållna klasserna, kunna de ifrågavarande läroverken på följande sätt grupperas: ett. fullständigt latin- och realläroverk, 3 sexklassiga läroverk med. både latin- och realiinje, 39 femklassiga läroverk, däraf 1 med endast latinlinje och 12 med endast reallinje, ett treklassigt läroverk, alla med dimissionsrätt till närmast högre klass vid de allmänna läroverken; härtill komma 2 pedagogier utan

I förevarande fråga yttrar kommittén: Om man bortsage från deA0“^ws sexklassiga läroverken, kunde man säga, att den faktiska utvecklingen, sådan den under de senaste årtiondena ställt sig genom kommunernas fria beslut och under regeringens medverkan, gifvet pekade, mot tvenne läroverkstyper, som i sig upptoge alla andra: det fullständiga läroverket och det femklassiga.

Sedan nu folkskolan blifvit så utvecklad, att en sådan bildningskurs som de gamla pedagogiernas eller de treklassiga läroverkens icke. längie vore af behofvet påkallad, funnes ej heller något skäl att längre bibehålla sådana läroverk. Kommittén ansåge, att, om den föreslagna, organisationen antoges, inga läroverk med mindre klassantal än de sexklassiga realskolorna borde af staten upprättas eller underhållas.

Visserligen kunde ifrågasättas, om icke de lägre läroverken eller ett antal dylika skulle kunna afslutas med femte klassen, från hvilken öfvergång till gymnasierna skulle äga rum; men då omkring halfva antalet af de nu från de lägre läroverken afgående lärjungarna torde öfvergå direkt till det praktiska lifvet eller till tillämpningsskolor och detta äfven gällde om de från femte klassen i samma läroverk afgående, hvilka således företrädesvis behöfde den bildning, som realskolan afsåge att bibringa, torde icke vara skäl att genom läroverkets afklippning ett år före kursens afsilande undandraga lärjungarna den högst afsevärda fördelen af en i hemorten förvärfvad, vid konfirmationsåldern fullbordad bildningskurs och därjämte, så att säga,

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Samt. 1 Afd, 28 Höft. 19

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

locka dem öfver till gymnasiet. Det vore ock obilligt mot de lärjungar, som vore beslutna att aflägga realskolexamen, att under själfva afslutnings- och repetitionsåret tvinga dem in i ett annat läroverk, där de måste för nva lärare och kanske efter nya metoder sammanfatta de föregående årens kurser.

Då ett läroverks befintlighet på en viss ort alltid beredde samhället betydande förmåner, bland annat sådana af rent ekonomisk natur, och då stadskommuners och landstings deltagande i omkostnaderna för läroverken vore ett särdeles godt medel mot otillbörlig hänsyn för lokala intressen vid afgörandet af frågor rörande upprättande af nya eller fullständigande af gamla läroverk, så hade det inom kommittén ifrågasatts, om icke kommunala bidrag till lärarnas aflöning borde i någon form utgå antingen till alla läroverk, realskolor och högre allmänna läroverk, eller till alla realskolor, vare sig de vore fristående eller utgjorde lägre afdelningar af högre allmänna läroverk, eller slutligen till helt och hållet nya läroverk. Det sistnämnda förslaget, som uteslutande afsåge att skapa en garanti för att nyupprättade läroverk motsvarades af verkliga behof, kunde sägas vara så till vida opåkallad^ som man torde kunna antaga, att intet nytt läroverk komme att hädanefter af staten upprättas, utan att behofvet gjort sig tydligen gällande samt blifvit af riksdag och regering vederbörligen pröfvadt. Dess antagande skulle ock medföra eu skillnad mellan gamla och nya läroverk, som endast i det fallet kunde anses berättigad, att de nuvarande statsläroverken vore efter fullt rättvisa grunder fördelade öfver hela landet, hvilket ingalunda vore händelsen, och att nuvarande förhållanden med afseende på befolkningens fördelning och bildningsbehofvets omfattning i olika landsdelar äfven framdeles komme att i hufvudsak äga bestånd, hvilket alls icke vore sannolikt. En sådan invändning kunde visserligen icke göras mot förslaget om kommunala bidrag till alla läroverk af samma slag, ty det skulle ställa alla orter i lika förhållande till statsverket. Måhända skulle ock ett större intresse för läroverkens uppgifter och behof utbildas inom kommunerna, om de blefve mera ekonomiskt intresserade i läroverkens upprätthållande, än hvad nu vore fallet. Emellertid torde alla förslag, att till skolor af samma slag som våra nuvarande allmänna läroverk skulle utgå obligatoriska kommunala bidrag utöfver de redan lagstadgade besvären, läroverkshus och rektorsbostad, strida alltför mycket mot vårt folks vanor och föreställningar, för att man skulle kunna med hopp om framgång väcka fråga om en dylik förändring, i synnerhet som en ganska stark tendens att öfverflytta ekonomiska bördor från kommunerna till statsverket för närvarande gjorde sig gällande.

Kommittén kunde därför icke tillstyrka, att några nya kommunala bidrag affordrades de städer, där gamla läroverk tydligen fyllde sin upp-

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50. 131

gift, eller dill1 nya läroverk obestridligen vore af behofvet påkallade. Då det gällde att i detta afseende göra en åtskillnad mellan läroverken, ansåge kommittén lärjungeantalet, såsom bästa mätaren af hvarje särskildt läroverks betydelse, böra läggas till grund för indelningen. Att med lärjungeantalet som indelningsgrund uppdraga bestämda gränser vore dock så till vida olägligt, som i fråga om fall, hvilka läge nära gränsen, hvar denna än sattes, ett sådant förfaringssätt alltid blefve i någon mån orättvist. Men denna olägenhet vore mindre än den, som uppkomme, därest man sökte att med användande af andra synpunkter åstadkomma en gruppering, den nämligen, att man råkade in i ett mer eller mindre godtyckligt värderande af allehanda omständigheter, därvid diskussionen om ett rättvist afgörande ofta blefve svår att bringa till ett slut.

Kommittén tvekade därför ej att indela de förevarande läroverken efter lärjungeantalet och ansåge, hvad beträffade gränsen för de lägre läroverk, som syntes böra helt och hållet bekostas af staten, att sådana läroverk vore berättigade där, hvarest man för ett sexklassigt gossläroverk kunde påräkna minst 120 lärjungar, ett för bildande af sex klasser tillräckligt antal. Hvad anginge de nuvarande lägre läroverken, torde nämnda antal med sannolikhet kunna beräknas för sådana, som nu i fem klasser hade omkring 100 lärjungar, ty införandet af en sjätte klass borde ej blott öka skolans lärjungeantal med den nämnda klassens utan ock genom fördelen af ett bestämdt mål för studierna och däraf följande kompetens till vissa befattningar, kurser och fackskolor kvarhålla flere än hittills af de öfriga klassernas lärjungar. Kommittén ansåge således, att lägre läroverk, som nu i fem klasser hade omkring 100 lärjungar, borde helt och hållet på statens bekostnad utvidgas till sexklassiga realskolor.

Annorlunda ställde sig frågan med hänsyn till sådana orter, där läroverken vore så fåtaligt besökta, att statens omkostnader för hvarje lärjunge blefve oskäligt stora. Det kunde visserligen icke förnekas, att .en ort, som i långa tider haft ett statsläroverk, därigenom förvärfva! en viss häfdens rätt, som icke utan vägande skäl borde åsidosättas, hvartill komme, att de flesta af här ifrågavarande kommuner underkastat sig betydande uppoffringar för läroverkshus m. m. för att erhålla sina läroverk. Men klart vore, att en dylik hänsyn ej finge drifvas för långt, och att, såsom förut blifvit framhållet, en " skälig gräns, grundad på de ifrågakominande läroverkens nuvarande lärjungeantal, borde i detta afseende uppställas. Ty utginge man ifrån att inga andra än fullständiga eller sexklassiga läroverk borde af staten upprättas eller underhållas, så skulle ju samtliga lägre läroverk genom utvidgningen erhålla en ny förmån, för hvilken icke någon historisk rätt kunde åberopas. Att åter indraga samt-

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

liga bär ifrågavarande 30 lägre läroverk eller ett större antal af dem skulle icke blott strida mot billighet och rättvisa utan äfven tillfoga vår odling en allvarsam skada, då dessa läroverk dels inom mycket stora områden af vårt land åt många lärjungar, som dem förutan icke skulle kunna erhålla en högre bildning, beredde möjlighet att inhämta en sådan, dels också kunde sägas utgöra kulturcentra för dessa områden.

Med stöd af den utredning rörande samundervisningen, som förut lämnats, ville kommittén därför föreslå, att på de orter, där det i anseende till lärjungarnas ringa antal måste anses som en misshushållning att underhålla skilda goss- och flickskolor, de nu befintliga allmänna läroverken för gossar förvandlades till realskolor, anordnade som sarnskolor samt bekostade af staten och kommunen gemensamt.

De orter, hvilkas läroverk kunde ifrågakomma till dylik ombildning, blefve i enlighet med de grunder, kommittén förut anfört, sådana, där antalet lärjungar ej uppnådde eller motsvarade ett antal af 100 i fem klasser. Alla dessa läroverk kunde emellertid icke hafva samma anspråk på statens medverkan, enär de hade mycket skiljaktig betydelse för det allmänna, större i samma mån som lärjungarnas antal vore större. Där detta vore så litet, att äfven under förutsättning af ett lika antal flickor i en blifvande samskola antalet 100 i fem klasser ej skulle uppnås, d. v. s. där lärjungeantalet i den nuvarande gosskolan ej motsvarade ett antal af 50 i fem klasser, syntes statens förpliktelse till bidrag böra upphöra och därvarande allmänna läroverk indragas. Men läroverk mellan nämnda gränser, d. v. s. sådana, som i sina nuvarande klasser i medeltal hade ett antal af 10—20 lärjungar i hvarje klass eller 50—100 i fem klasser, hvilket under förutsättning af ett lika antal flickor skulle gifva 20—40 lärjungar i hvarje klass eller 120—240 i hela den sexklassiga samskolan, kunde med skäl anses till den grad fylla sin uppgift, att de fortfarande borde vara föremål för statens omedelbara omvårdnad, och det vore dessa läroverk, som enligt kommitténs förslag skulle ombildas till af staten och kommunen gemensamt upprätthållna sarnskolor.

Kommunens bidrag syntes lämpligen kunna bestämmas till samma andel, som 1882 års kommitté föreslagit för de då ifrågasatta kommunala gosskolorna, eller ett belopp, motsvarande en tredjedel af lärarnas minimilöner. Det skäl, som af nämnda kommitté anförts för att ålderstilläggen måtte helt och hållet bekostas af statsverket, nämligen att lärarnas öfvergång från en skola till en annan icke måtte förorsaka kommunen några utgifter, vore i fråga om samskolorna ett ännu kraftigare skäl för en sådan ordning. Ty det läge i sakens natur, och erfarna personers utsagor bekräftade, att samskolans lyckliga verksamhet i väsentlig mån berodde däraf,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 133

att deri finge och alltid kunde påräkna särskilt, för denna verksamhet lämpliga lärare. Det vore icke godt, om staten, som borde hafva utnämningsrätten vid alla statsläroverk, skulle genom sina af undervisningens fordringar påkallade utnämningar och transporter komma i strid med och möjligen känna sig bunden af kommunens ekonomiska intressen. Da det vore lämpligt, att samskolornas lärare i likhet med lärarna vid öfriga statsskolor genom statsverket finge uppbära sina löner, borde de kommunala bidragen inbetalas till statskontoret.

Det ekonomiska ansvar, som kommunen skulle hafva att ikläda sig för samskolan, behöfde icke blifva synnerligen betungande. Först och främst borde de understöd, som hittills utgått till flickskolan från vissa fonder, från stadens sparbank eller från enskilda, i några fall äfven från landstinget, framdeles kunna påräknas för samskolan. Vidare syntes lämpligt, att, såsom redan 1882 års kommitté föreslagit, kommunen erhölle rätt afl af sams k olans lärjungar uppbära terminsafgifter intill ett visst belopp. Detta belopp borde enligt kommitténs åsikt bestämmas till högst 20 kronor.

Visserligen måste samskolans liksom öfriga statsläroverks lärjungar erlägga stadgade afgifter till skolans kassor; men då summan af dessa afgifter endast uppginge till i medeltal 15 kronor terminligen, under det att medelbeloppet af de i flickskolorna förekommande terminsafgifterna kunde anslås till ungefär 58 kronor, skulle genom samskolans upprättande föräldrarnas utgifter för flickornas undervisning blifva väsentligen minskade, och sammanlagda skolafgifterna för en gosse och en flicka i en stad med samskola skulle i regeln ej komma att uppgå till ett belopp, som motsvarade summan af de afgifter, hvilka nu i samma stad erlades för eu gosse i allmänna läroverket och en flicka i flickskolan. Att ålägga de manliga och de kvinnliga lärjungarna i samskolan olika störa skolafgifter vore obilligt och stridande mot samskolans princip. Afgifter till kommunens kassa borde naturligtvis ej uttagas, därest kommunalstyrelsen skulle finna det obehöflig^ och när sådana afgifter uttoges, borde deras storlek bestämmas i mån af behof intill den i lag fastställda gränsen.

Kommunen skulle alltså enligt kommitténs förslag äga rätt att af samskolans icke medellösa lärjungar uppbära en terminsafgift af högst 20 kronor utöfver nuvarande skolafgifter. öfver de belopp, som kunde beräknas såsom kommunernas sannolika utgifter för samskolorna, hade kommittén lämnat en öfversikt i bilaga X till dess betänkande. Samskolans minimistat skulle enligt förslaget komina att uppgå till 21,260 kronor, hvaraf tredjedelen, eller i rundt tal 7,100 kronor, skulle falla på kommunen. Under förutsättning att lärjungarna i samskolan kornine att uppgå till ett antal af minst 120 och att terminsafgifter, motsvarande tre femtedelar af

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

full terminsafgift för alla lärjungarna, komme att uppbäras, skulle kommunen för den nämnda summans gäldande hafva att påräkna redan i terminsafgifter en summa af minst 2,880 kronor. Af den nämnda bilagan framginge äfven, att, i händelse flickskolornas där angifna understöd från andra än stat och kommun öfverflyttades till samskolorna, kommunernas direkta utgifter för dessa i allmänhet torde komma att inskränkas till belopp mellan 3,000 och 4,000 kronor. Vidare borde erinras därom, att de anslag, som nu i de allra flesta fall utginge till flickskolan från kommunens kassa, och som stundom uppginge till ganska afsevärda belopp (1,000— 1,800 kronor), i och med samskolans upprättande komme att försvinna. Slutligen, borde ock ihågkommas, att de utgifter, som mer än hälften af här ifrågavarande kommuner haft för upprätthållande af klasser öfver stat vid de respektive läroverken, samtidigt skulle komma att upphöra.

De allmänna grunderna för kommitténs förslag i fråga om de lägre läroverkens ombildning och indragning vore alltså följande.

1- Läroverk, som har och synes kunna påräkna ett antal af minst 100 lärjungar i 5 klasser, ombildas till en sexklassig, af staten helt och hållet bekostad realskola för gossar.

2. Läroverk, som har och synes kunna påräkna ett antal af minst 50 intill 100 gossar i 5 klasser, ombildas till sexklassig samskola, under förutsättning att kommunen bidrager med ett belopp, motsvarande Vs af lärarnas minimilöner. Staten bekostar återstående delen af lärarnes löner och ålder stilläggen, men anslaget till ortens flickskola indrages.

3. Läroverk, som icke har eller synes kunna påräkna minst 50 lärjungar i 5 klasser, indrages.

Kommitténs åsikt vore emellertid, att i samhällen, som nu ägde statsläroverk, tillhörande sistnämnda grupp, kommunen eller enskilda borde kunna erhålla bidrag af statsmedel till en kommunal eller privat samskola på samma villkor, som vore fastställda för understöd ur anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom.

Hvad beträffade nybildning af allmänna läroverk af ifrågavarande typer, borde enligt kommitténs mening frågan härom tagas under ompröfning, först sedan beslut om den ifrågasatta läroverksreformens införande blifvit fattadt, och efter det att för hvarje särskildt fall vederbörlig framställning om nytt läroverks inrättande blifvit gjord. I öfverensstämmelse med förut angifna grunder borde emellertid ingen realskola för gossar upprättas, såvida den ej kunde påräkna ett antal af minst 120 lärjungar i 6 klasser, och ingen samskola upprättas, såvida den icke kunde påräkna ett antal af minst 120 gossar och flickor i 6 klasser.

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 50.

135 Kommittén har därefter företagit en undersökning för att utröna, till hvilken af nyssnämnda tre grupper de olika läroverken och pedagogierna äro att hänföra. Af denna utredning, i fråga om hvilken jag i öfrigt torde få hänvisa till betänkandet sid. 447—454, anser jag mig särskilt böra framhålla, hvad kommittén yttrar om läroverket i Haparanda, hvilket eldigt förslaget skulle komma att intaga en undantagsställning. Lärjungeantalet vid detta läroverk hade visserligen under fyra af läsåren 1890/1—1900/1 understigit 50, men medeltalet för höstterminerna 1891—1900 vore 50,6 och för höstterminerna 1896—1900 52,8; höstterminen 1901 hade det haft 54 lärjungar. Då staden därjämte läge isolerad och långt aflägsen från annan stad med svenskt läroverk, borde den erhålla en samskola. Särskilda skäl talade ock för att icke af detta samhälle fordra några kommunala bidrag. Staden läge alldeles invid finska gränsen och i en till största delen finsktalande bygd. Invånareantalet vore lägre ån i någon af de städer, som hade femklassigt läroverk. Ortens ringa ekonomiska bärkraft vore förmodligen grunden till att staden endast hade en mindre flickskola, som dittills icke kunnat erhålla statsunderstöd. Om nu läroverket Lomme att indragas till följd af fordran på kommunalt bidrag, så vore att befara, att icke blott stadens egna utan äfven den kringliggande landsbygdens barn sökte undervisning i den intill Haparanda belägna finska staden Torneå, där samskola funnes upprättad. Med särskild hänsyn till önskvärdheten af att den nationella odlingen bevarades och det svenska språket stärktes i gränsbygden mot Finland samt på grund af denna bygds aflägsenhet från annan stad med svenskt läroverk ansåge därför kommittén, att det femklassiga läroverket i Haparanda borde ombildas till sexklassig samskola, och att denna helt och hållet borde bekostas af statsverket.

I öfverensstämmelse med de allmänna grunder, kommittén uppställt, och med stöd af den utredning, som i betänkandet lämnats, föreslår kommittén :

att de femklassiga läroverken i Borås, Eskilstuna, Göteborg: det västra och det östra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Malmö, Sköfde, Stockholm: Jakobs, Katarina och Kungsholmens, samt Uddevalla och de treklassiga läroverken i Arvika och Varberg utvidgas till af staten bekostade sexklassiga realskolor för gossar;

att de femklassiga läroverken i Arboga, Eksjö, Enköping, Lidköping, Mariestad, Norrtälje, Oskarshamn, Piteå, Söderhamn och Vadstena, de treklassiga läroverken i Alingsås, 0Askersund, Falköping, Filipstad, Sala, Skellefteå, Strömstad, Trelleborg, A mål, Ängelholm och Örnsköldsvik samt de tvåklassiga pedagogierna i Köping och Södertälje ombildas till sexklassiga samskolor; att dessa bekostas af staten, under förutsättning att kom-

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

, Fries och Åmarks re servation.

munen bidrager med ett belopp, motsvarande b3 af lärarnes minimilöner; samt att anslagen till dessa orters flickskolor indragas;

att det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas till sexklassig, af staten helt och hållet bekostad samskola; samt

att de treklassiga läroverken i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg och Vimmerby, den tvåklassiga pedagogien i Nora och den enklassiga pedagogien i Simrishamn indragas.

Mot detta förslag har reservation afgifvits samfäldt af kommitténs ordförande Th. M. Fries och dess ledamot F. W. Amark, hvilka förklarat sig visserligen omfatta den af kommittén uttalade grundsatsen, att endast de bland de nuvarande femklassiga läroverken, som ägde ett därför tillräckligt antal lärjungar, borde ombildas till sexklassiga realskolor för gossar, men hyste en från kommitténs majoritet afvikande mening angående den minimisiffra, som borde antagas såsom bestämmande det tillräckliga antalet. Kommittén hade föreslagit siffran 100, reservanterna ansåge siffran 75 vara den uti föreliggande fall med billigheten mest öfverensstämmande. Nekas kunde ej, att valet mellan dessa siffror i själfva verket måste grunda sig förnämligast på subjektiv uppfattning, då hvarken för den ena eller den andra af dem fullt bindande skäl torde kunna angifvas. Hvad som föranledt reservanterna att välja den lägre siffran vore hufvud saligen följande.

l:o. 1 de städer, hvilkas läroverk enligt reservanternas åsikt borde ombildas till realskolor och ej, såsom kommittén föreslagit, till samskolor, torde särskilda lokaler för goss- och flickskolor med för ifrågavarande samhällen ej obetydliga omkostnader hafva blifvit anskaffade, och dessa skolors sammanslående till samskolor komme därför att förorsaka ytterligare utgifter, som säkerligen skulle blifva ganska kännbara. Sannolikt skulle de äfven blifva onödiga, då troligt vore, att många år ej komme att förflyta, innan gossantalet nått upp till den af kommitténs majoritet fixerade siffran 100; i Eksjö hade denna siffra redan ej blott uppnåtts, utan till och med ej obetydligt öfverskridits.

2:o. Sattes minimisiffran till 75, borde enligt det af kommittén använda beräkningssättet, sedan en sjätte klass tillkommit, gossantalet blifva i det närmaste 90, d. v. s. 14 å 15 i hvarje klass, hvilket syntes vara ett tillräckligt antal för en realskola för gossar.

3:o. För den af reservanterna föreslagna minimisiffran 75 kunde äfven åberopas den omständigheten, att läroverkskommittén af 1882—1884 ansett, att ett läroverk borde helt och hållet bekostas af staten, om det hade åtminstone 75 lärjungar.

4:o. Kommittén hade i sitt betänkande medgifvit, att den omständigheten, att ett högre läroverk i mansåldrar funnits på en ort, skapat en

137 Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 50.

slags häfdvunnen rätt, som ej utan starka skäl borde lida intrång, och äfven beträffande de lägre läroverken hade kommittén uttalat en liknande åsikt. Det vore denna häfdvunna rätt, som reservanterna i förevarande fåll ansåge sig böra försvara; några starka skäl för den af kommittén föreslagna förändringen kunde reservanterna ej finna.

På grund af det anförda hemställa reservanterna, att de nuvarande femklassiga läroverken i Eksjö, Enköping, Lidköping, Oskarshamn och Söderhamn måtte ombildas till sexklassiga realskolor för gossar, såvida ej vederbörande kommunalstyrelser själfva anhålla om deras förändring till samskolor.

Till dessa fem städer borde, enligt reservanternas mening, läggas ytterligare en, nämligen Mariestad. Från år 1892, då läroverket i Mariestad haft 61 lärjungar, hade en jämn stigning ägt rum, så att lärjungeantalet år 1895 uppgått till 81. Hade denna utveckling ostördt fått fortgå, vore det ej osannolikt, att lärjungeantalet för närvarande skulle uppgått till eller öfverstigit 100. Men vid den stora eldsvådan i december 1895 hade förnämsta delen af staden lagts i aska. Åtskilliga af invånarne hade af brist på bostäder måst afflytta från staden, och de, som kvarstannat, hade nödgats tränga ihop sig så, att det för dem blifvit omöjligt att emottaga inackorderingar från landet. Den naturliga följden häraf hade blifvit, att lärjungeantalet med ens betydligt minskats, så att det år 1896 utgjort endast 60. Sedan hade det så småningom åter ökats, så att det höstterminen 1902 utgjort 72, och all anledning förefunnes att antaga, att ökningen skulle fortgå, i synnerhet som stadens folkmängd starkt tillväxte. Reservanterna hemställa därför, att äfven det i Mariestad befintliga femklassiga läroverket måtte ombildas till en sexklassig realskola för gossar.

I allmänhet synas de samhällen, hvilkas läroverk skulle ombildas till realskolor för gossar, icke haft något att erinra mot kommitténs förslag i förevarande punkt. I ett par fall hafva dock framställningar om inrättande af fullständiga läroverk blifvit gjorda, en fråga, till hvilken jag senare får tillfälle att återkomma.

Mindre tillfredsställda med förslaget äro myndigheterna i de städer, hvilkas läroverk skulle ombildas till samskolor. Bortsedt från principiella invändningar mot själfva samundervisningens idé, hvilka jag redan haft anledning att i korthet omnämna, anmärkes mot kommitténs förslag, att de tilltänkta kommunala bidragen innebära en orättvisa mot de mindre städerna, hvilka trots sin ringa ekonomiska bärkraft skulle nödgas bidraga till lärarepersonalens aflöning, under det att de större städerna, med deras större ekonomiska resurser, skulle få sina läroverk helt och hållet bekostade af staten. I flera utlåtanden framhålles i sammanhang härmed, att anordnandet af den nya skolformen skulle draga med sig dryga

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd, 28 Häft. 20

Myndigheternas utlåtanden.

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

omkostnader i och för inrättandet af tillräckliga och i öfrigt lämpliga skollokaler. De utgifter, ifrågavarande samhällen sålunda finge vidkännas, skulle komma att för desamma blifva i hög grad betungande, och ingen säkerhet förefunnes, att landsting, sparbanker eller enskilde, såsom kommittén tänkt sig, skulle träda hjälpande emellan, då det vore fråga om ett statens läroverk, till hvilket kommunen hade att lämna bidrag. Ej heller vore de i utsikt ställda terminsafgifterna någon faktor af betydenhet att räkna med, enär en stor del af de föräldrar, hvilkas barn besökte läroverket, befunne sig i de ekonomiska omständigheter, att de skulle nödgas taga barnen från skolan, därest ej billig undervisning därstädes kunde beredas. Dessa afgifter vore för öfrigt eu orättvisa mot gossarne i samskolorna, och mången fattig yngling, som under nuvarande förhållanden vore i tillfälle att förvärfva sig en högre bildning, skulle på grund af terminsafgifterna därifrån utestängas. Införandet af dylika afgifter skulle dessutom föra med sig, att gossarne å den kringliggande landsbygden hellre skulle söka inträde vid en realskola, där undervisningen vore kostnadsfri, hvarigenom samskolans lärjungeantal skulle afsevärdt förminskas och densamma komma att föra en tynande tillvaro.

I många utlåtanden, äfven från sådana orter, hvilkas läroverk af frågap ej direkt beröras, anmärkes i anslutning till reservanterna Fries och Amark, att den i afseende på lärjungeantalet föreslagna gränsen mellan blifvande realskolor för gossar och samskolor vore för högt satt. Samskolans klasser borde nämligen ej vara för stora, enär en särskild vaksamhet från lärarepersonalens sida i samskolan vore af nöden och stor uppmärksamhet därstädes måste ägnas åt lärjungarnas individuella behandling. Och med hänsyn till de kostnader, ett läroverks ombildning till samskola skulle förorsaka kommunen, och de rubbningar i läroverkets verksamhet, som under den långa öfvergångstiden måste äga rum, vore det oklokt och olämpligt att ombilda sådana läroverk till samskolor, där lärjungeantalet kunde väntas inom några år hafva nått den storlek, att parabel^klasser måste inrättas, i hvilket fall det egentliga skälet för samskolans anordnande, det ekonomiska, bortfallit, eller en återgång till särskolor måste verkställas, då den redan förut betungade kommunen skulle få vidkännas nya utgifter och skolans lugn ånyo under en följd af öfvergångsår störas, i allmänhet låta vederbörande myndigheter sig angeläget vara att påvisa, hurusom det läroverk, hvars talan de föra, redan har eller inom den närmaste framtiden kan påräkna det lärjungeantal, som med hänsyn till ofvan anförda omständigheter kan anses tillräckligt för inrättande af en realskola för gossar, och där lärjungeantalet för närvarande är jämförelsevis ringa, förklaras detta beroende på allehanda omständigheter, som antingen

139 Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 50.

;lro af tillfällig natur eller i allt tall ej komme att utöfva någon inverkan på lärjungeantalet, därest läroverket ombildades till en realskola för gossar. Slutligen amnärkes, att den gränssiffra i afseende på lärjungeantalet, hvilken kommittén tänkt sig som villkor för att ett läroverk skulle helt och hållet bekostas af staten, är godtycklig och på måfå vald, samt att kommitténs förslag är uppgjordt utan hänsyn till andra på frågan inverkande faktorer, såsom städernas invånareantal och deras utvecklingsmöjligheter. Vederbörande myndigheter i Söderhamn yrka, att stadens läroverk må ombildas till ett på reallinjen fullständigt läroverk; flertalet öfriga myndigheter anhålla, att de läroverk, om hvilka de haft att yttra sig, måtte ombildas till realskolor för gossar; några förklara sig åtnöjas med en samskola, under förutsättning, att det kommunala bidraget afsevärdt nedbringas eller bortfaller, och endast i några få fall har kommittéförslaget i förevarande hänseende blifvit utan vidare tillstyrkt.

Några af ofvan anförda synpunkter, såsom orättvisan mot de mindre städerna, de tillfälliga anledningarna till läroverkets ringa lärjungeantal, samhällets stora utvecklingsmöjligheter och sannolikheten af lärjungeantalets snabba tillväxt, godtyckligheten i valet af gränssiffra o. s. v. andragas jämväl i fråga om kommitténs förslag angående indragning af läroverk och pedagogier. Härjämte betonas kraftigt den häfdens rätt, som skulle lida intrång, därest kommitténs förslag om indragning af läroverk vunne afseende. De myndigheter, som representera ifrågavarande läroverk, hemställa i allmänhet, att läroverket måtte bibehållas som samskola.

För det närmare innehållet i berörda utlåtanden, äfvensom för senare inkomna framställningar rörande vissa lägre läroverks utvidgning torde jag få hänvisa till den utarbetade sammanfattningen.

Då jag nu går att yttra mig i föreliggande fråga, anser jag mig till en början böra framhålla statens rätt att med de af densamma bekostade läroverken företaga de anordningar, hvilka på grund af ändrade förhållanden kunna befinnas erforderliga, äfvensom statsmakternas plikt att, då sådant af omständigheterna påkallas, göra bruk af denna rätt. Ty högre än den häfdens rätt, som i åtskilliga utlåtanden starkt framhålles, står de skattdragandes kraf, att statens medel skola användas på ett sätt, som motsvarar ändamålet, detta vare sig det gäller allmänna undervisningsanstalter eller offentliga inrättningar öfver hufvud taget. Men denna oafvisliga fordran lämnas obeaktad, därest staten uppehåller läroverk, som äro så föga anlitade, att omkostnaderna för hvarje särskild lärjunges undervisning ställa sig oskäligt höga. Med denna uppfattning kan jag ej tillmäta en för frågan afgörande betydelse åt de ofta återkommande klagomålen

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

öfver den orättvisa, som skulle ligga däruti, att de större samhällena med deras rikligare tillgångar skulle erhålla sina läroverk kostnadsfritt, under det att de mindre samhällena med deras svagare ekonomi icke skulle åtnjuta denna förmån. Ty statens plikt att uppehålla ett läroverk är ej beroende af ett samhälles större eller mindre ekonomiska bärkraft, utan väsentligen därpå, om för ett sådant kan påräknas ett tillräckligt antal lärjungar. Att mindre samhällen nödgas umbära åtskilliga förmåner, som stå de större till buds, må visserligen beklagas, men lärer svårligen kunna ändras.

De förhållanden i afseende på befolkningens fördelning och bildningsbehofvets omfattning, som på sin tid föranledt inrättandet af allmänna läroverk å de olika orterna, hafva under tidernas lopp undergått ej oväsentliga förändringar, i det att samhällen, som en gång spelat en mera framskjuten roll, ej förmått hålla jämna steg med utvecklingen, andra åter efter hand blifvit viktiga medelpunkter för kringliggande trakter. Vårt land äger ej så få sådana jämförelsevis unga samhällen, hvilka med hänsyn till folkmängd såväl som i kommersiellt och industriellt hänseende vida öfverträffa många af de städer, där allmänna läroverk för närvarande äro inrättade. Att dessa af utvecklingen betingade förhållanden förr eller senare måste föranleda eu omflyttning eller indragning af läroverk, synes mig uppenbart. Äfven i ett annat afseende hafva förhållanden tillkommit, hvilka kunna föranleda indragning af en del s. k. småläroverk. Dessa inrättades nämligen på en tid, då folkskoleväsendet ännu ej var ordnadt, och hade följaktligen då ett kännbart bildningsbehof att fylla. Men i samma mån folkskolan utvecklats och satt sig ett högre mål före, i samma mån hafva dessa mindre läroverk förlorat sitt berättigande. Kommittén har ock uttalat den meningen, att för framtiden inga läroverk med mindre klassantal än sexklassiga realskolor borde af staten upprättas eller underhållas. Att tanken på småläroverkens indragning själfmant måste inställa sig, är sålunda uppenbart. Också har, såsom jag redan erinrat, Eders Kungl. Maj:t genom nådiga förordningen den 12 juni 1882 föreskrifvit, att läraretjänster vid treklassiga läroverk och pedagogier, hvilka därefter blefve lediga, icke skulle besättas med ordinarie innehafvare utan tillsvidare upprätthållas på förordnande.

Nu har emellertid kommittén sökt finna en utväg att betrygga åtskilliga mindre läroverks fortbestånd genom att föreslå ett visst bidrag från kommunens sida, hvarigenom statens utgifter skulle komma att stå i skäligt förhållande till lärjungeantalet. För detta bidrag skulle emellertid kommunerna erhålla vederlag dels däruti, att läroverket utvidgades till sexklassigt, dels i tillåtelsen för den kvinnliga ungdomen att åtnjuta sko-

141 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lans undervisning, dels ock i rättigheten att af skolans lärjungar upptaga, terminsafgifter till ett visst belopp. Jag finner denna tanke synnerligen tilltalande och den föreslagna anordningen för vederbörande kommuner förmånlig.

Mot detta förslag har, såsom redan nämnts, särskilt framhållits, att gossarne i sainskolorna skulle blifva ogynnsammare ställda än lärjungarna vid de öfriga läroverken, äfvensom att den manliga ungdomen å landsbygden skulle komma att föredraga realskolorna med deras billigare undervisning. Hvad sålunda anförts kan jag för min del ej tillmäta någon större betydelse. Särskilt anser jag mig böra framhålla, att valet af läroverk i allmänhet bestämmes af åtskilliga andra omständigheter, såsom ortens läge, större eller mindre förbindelser med den ena staden eller den andra, hvadan den föreslagna ringa terminsafgiften väl sällan skulle komma att fälla utslaget. Men äfven om dessa anmärkningar skulle hafva något fog för sig, komma de helt och hållet att undanröjas, därest terminsafgifter, såsom jag ämnar hemställa, varda införda vid samtliga läroverk. Gossarne i sa mskolorna blifva då med afseende på kostnaderna för undervisningen likställda med lärjungarna vid de öfriga läroverken, och intetdera slaget af läroverk kommer att på grund af ekonomiska förhållanden utöfva större dragningskraft än det andra. De samhällen, där samskolor upprättas, blifva i det afseendet gynnade framför andra, att de få åtnjuta terminsafgifterna, under det att dessa vid öfriga läroverk ingå till statskassan. För öfrigt bör ej förbises, att om utgifterna för själfva undervisningen spela någon större roll vid valet af läroverk, så skulle sainskolorna komma att på landsbygdens kvinnliga ungdom utöfva större dragningskraft än de andra städernas separata flickskolor med deras väsentligen större afgifter. På grund af hvad jag sålunda anfört hyser jag ingen tvekan att i princip tillstyrka kommitténs förslag angående ombildning och indragning af läroverk.

Hvad nu vidare angår den gräns, som med afseende på lärjungeantalet skäligen bör sättas mellan blifvande realskolor och samskolor å den ena sidan samt blifvande samskolor och läroverk, som skola indragas, å den andra sidan, medgifver jag villigt, att olika meningar kurina göra sig gällande. Och jag instämmer med reservanterna Fries och Amark däruti, att valet af gränssiffror i själfva verket måste grunda sig på subjektiv uppfattning, då hvarken för den ena eller den andra siffran fullt bindande skäl torde kunna uppvisas. Äfven om så vore möjligt, kvarstode i allt fall svårigheten att rättvist pröfva och afgöra sådana fall, som läge nära den fastställda gränsen, detta så mycket mera som lärjungeantalet vid ett läroverk kan förete många växlingar från det ena året till det andra.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Att under sådana omständigheter i hvarje särskildt fall med bestämdhet afgöra, till hvilken af de ifrågavarande grupperna de olika läroverken och pedagogierna äro att hänföra, är uppenbarligen förenadt med icke ringa svårigheter, och då jag nu går att återgifva den uppfattning, jag i förevarande hänseende bildat mig, vill jag ingalunda bestrida, att andra meningar, särskildt i fråga om gränsfallen, kunna göra anspråk på berättigande.

I fråga om det antal lärjungar, som bör bestämma gränsen mellan realskolor för gossar och samskolor, har kommittén föreslagit siffran 100. Med andra ord: ett läroverk, som har eller synes kunna påräkna minst 100 lärjungar i 5 klasser, och som alltså, under förutsättning af ett motsvarande antal lärjungar i sjätte klassen, efter ombildningen skulle räkna minst 120 lärjungar, bör oenligt kommittén blifva realskola för gossar. Reservanterna Fries och Amark hafva åter föreslagit, att gränssiffran i fråga om läroverk, som enligt stat äro femklassiga, skall nedsättas till 75. Dessa skulle alltså efter ombildningen kunna påräkna minst 90 lärjungar i sex klasser. Ser man nu till, huru statens utgifter efter genomförande af en lönereglering, sådan jag har för afsikt att föreslå, för hvarje särskild lärjunges undervisning i hvardera fallet ställa sig, så erhålles följande resultat. Normalstaten för en realskola utan parallellklasser, hvilken omfattar en rektor, sex, adjunkter samt tre öfningslärare, skulle uppgå till 24,950 kronor. Alderstilläggens belopp kunna, lågt beräknade, i genomsnitt sättas till 7,500 kronor, hvadan statens samtliga utgifter för undervisningen i en realskola, pensioner oräknade, skulle uppgå till 32,450 kronor. Maximiutgiften för lärjunge blir alltså enligt kommitténs förslag omkring 270, och enligt reservanternas förslag omkring 360 kronor. Ingen, hvars blick för allmänintresset ej blifvit skymd af det egna intresset, lärer undgå att medgifva, att den sistnämnda siffran är för hög eller med andra ord, att den af reservanterna i afseende på lärjungeantalet föreslagna gränssififran är för låg. Icke desto mindre anser jag mig, ehuru efter mycken tvekan, böra biträda det resultat, till hvilket reservanterna kommit, och detta af följande skäl. För det första har antalet lärjungar i de läroverk, hvarom fråga är, under de senaste aren varit i stark tillväxt, så att det vid tre, nämligen i Eksjö, Lidköping och Söderhamn, öfverstiger 100, vid två, nämligen i Enköping och Mariestad, är inemot 100 och vid det återstående, i Oskarshamn, hvilken stad har ett jämförelsevis stort invånareantal och synes stadd i rask utveckling, är omkring 90. För det andra ligger det enligt min tanke mycken makt uppå, att samskolan, särskildt i begynnelsen af dess tillvaro, får arbeta under möjligast gynnsamma förhållanden. En viktig betingelse

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 14o

härför är, att samskolans klasser ej äro för stora. De vid samundervisningen ovana lärarne och lärarinnorna böra ej hafva flera lärjungiir att handleda åt gången, än att de kunna ägna noggrann uppmärksamhet åt hvarje särskild lärjunges individuella anlag och utveckling. Då vidare ett läroverks ombildning till samskola alltid kommer att vålla kostnader och besvär samt dessutom kräfver en rätt lång öfvergångstid, böra endast sådana läroverk undergå dylik ombildning, om hvilka man kan förutse, att den nya skolformen för någon längre tid skall blifva beståndande. Att företaga eu ombildning till samskola för att kanske omedelbart efter ombildningens fullständiga genomförande återgå till särskolor skulle enligt min mening vara förenadt med så många och så afsevärda olägenheter, att de betänkligheter, man eljest kan hysa mot reservanternas förslag, synas böra vika. Jag anser alltså, att de af reservanterna föreslagna läroverken jämväl böra ombildas till realskolor för gossar.

Hvad kommittén föreslagit i fråga om befrielse för Haparanda kommun att lämna bidrag till samskolan, får jag på af kommittén angifna grunder biträda.

Hvad slutligen angår det antal lärjungar, som bör bestämma samskolegruppens nedre gräns, har kommittén föreslagit siffran 50. Läroverk, som ej hafva eller ej kunna påräkna 50 lärjungar i 5 klasser, skulle alltså indragas. I detta afseende har ingen meningsskiljaktighet varit rådande inom kommittén; och icke heller jag har något att däremot erinra.

Till realskolor för gossar skulle alltså enligt min åsikt ombildas: de femklassiga läroverken i Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna, Göteborg: det östra och det västra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Lidköping, Malmö, Mariestad, Oskarshamn, Sköfde, Stockholm: Jakobs, Katarina och Kungsholmens, Söderhamn och Uddevalla samt de treklassiga läroverken i Arvika och Varberg.

Enligt kommitténs förslag till öfvergångsbestämmelser skulle de lärjungar, som det år, då den nya organisationen beslutas, flyttas till klass 5, fortfara att undervisas efter nu gällande kursplan, tills de vid normal tid hunnit genomgå det fullständiga läroverket. Under det första året skulle de tre lägsta klasserna undervisas hufvudsakligen efter den nya planen och den 4:e klassen efter eu öfvergångsplan; under det andra året skulle de fyra lägsta klasserna undervisas efter den nya planen och den 5:e klassen eller en öfvergångsplan; vid början af det tredje året skulle den 6:e klassen tillkomma och realskolans samtliga klasser undervisas efter den nya planen. De treklassiga läroverken i Arvika och Varberg skulle första året utvidgas med den 4:e, det andra året med den 5:e och det tredje året med den 6:e klassen. Därest början med den nya organisationens genomförande göres

Föreslagna realskolor för gossar.

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Föreslagna

samskolor.

höstterminen 1904, skulle alltså samtliga realskolor vara färdigbildade höstterminen 1906, och realskolexamen kunna afläggas första gången på våren 1907.

Till samskolor skulle följande läroverk och pedagogier komma att ombildas, nämligen de femklassiga läroverken i Arboga, Norrtälje, Piteå och Vadstena, de treklassiga läroverken i Alingsås, cAskersund, Falköping, Filipstad, Sala, Skellefteå, Strömstad, Trelleborg, Amål, Ängelholm och Örnsköldsvik samt de tvåklassiga pedagogierna i Köping och Södertälje, allt under förutsättning, att vederbörande kommun åtager sig ej blott att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor utan äfven att till statsverket inbetala ett belopp, motsvarande en tredjedel af den vid samskolan anställda lärarepersonalens minimilöner. Dessutom skulle det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas till en af staten bekostad samskola, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler samt bostad eller hyresersättning åt rektor.

I fråga om den tid, inom hvilken kommunerna skola hafva bestämt, huruvida de ingå på de af staten erbjudna villkoren, anser kommittén, att man ej kan begära, att alla kommuner skola vara färdiga att genast påbörja sitt läroverks ombildning till samskola. Ett rådrum kunde ofta vara behöflig! för skollokalernas utvidgning eller ändring och möjligen äfven af andra skäl. En anståndstid af två år, efter det den nya organisationen börjat genomföras, borde emellertid vara tillräcklig för att kommunen skulle under densamma hinna fatta beslut i ärendet. Kommittén föreslår därför, att, äfven där kommunen icke omedelbart förklarat sig villig att gå in på upprättandet af samskola, läroverket i allt fall må bibehållas under två år, men att, därest under nämnda tid de af staten uppställda villkoren ej blifvit antagna, första klassen och därefter vid hvarje läsårs slut den klass, som under läsåret varit den nedersta, indragas.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning anser jag, att därest kommunalstyrelse i stad, hvars läroverk skulle ombildas till samskola, icke före den 1 juli 1906 förklarat sig villig att ingå på de af staten erbjudna villkoren, läroverket bör indragas på sätt kommittén föreslagit.

Jag anser vidare, att kommun, hvars läroverk ombildats till en samskola, hvars undervisning bekostas af stat och kommun gemensamt, bör äga rätt att af samskolans lärjungar upptaga de terminsafgifter, som vid öfriga allmänna läroverk ingå till statskassan, ankommande det på kommunalstyrelsen att helt eller delvis efterskänka dessa afgifter. Då staten ej kan anses äga någon förpliktelse att bidraga till flickskola i stad, där samskola blifvit inrättad, bör vidare det statsanslag, flickskola i sådan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 145

stad åtnjuter, efter läroverkets fullständiga ombildning till Barnskola icke vidare utgå.

I fråga om de läroverk, som skulle ombildas till samskolor, betonar kommittén, att de borde blifva samskolor i egentlig mening, ej endast so™m7kol£. gosskolor, till hvilka tillträde lämnades jämväl för flickor. Skulle emellertid en verklig samskola bringas till stånd, så vore första villkoret, att den försåges med såväl manliga som kvinnliga lärare, helst till lika antal. Kommittén föreslår därför, såsom redan nämnts, att vid samskolorna tre af de för hvarje realskola erforderliga sex ämneslärarna skola vara kvinnor, hvarjämte, liksom för närvarande, undervisningen i teckning och musik skulle kunna uppehållas af vare sig manlig eller kvinnlig lärare. Dessutom borde en af de kvinnliga ämneslärarna med benämningen första lärarinna tjänstgöra som särskildt biträde åt rektor vid uppsikten öfver och vården om lärjungarna. Hennes befattning borde emellertid icke tillsättas på det sätt, att . först tre lärarinnor utnämndes, af hvilka en sedermera antoges till första lärarinna, utan liksom öfriga tjänster vid skolan, sedan ledigheten blifvit på vederbörligt sätt kungjord, tillsättas efter ansökan, på det att största möjlighet måtte förefinnas att erhålla en person med de egenskaper, som för denna befattning vore särskildt behöfliga. Första lärarinnan borde åtnjuta något högre löneförmåner än öfriga lärarinnor, motsvarande det större ansvar, som ålåge henne, och hafva något mindre undervisningsskyldighet med hänsyn till det drygare arbete utöfver undervisningen, som hon hade att utföra.

Kommittén anser vidare, att de manliga samskolelärarna såväl i fråga om kompetens och tjänstgöringsskyldighet som i fråga om aflöning, lönetursberäkning och pensionsrätt måste vara likställda med lärarne vid öfriga realskolor. Angående lärarinnornas tjänstgöringsskyldighet har kommittén med stöd af den för den kvinnliga undervisningen särskildt tillkallade sakkunnigas uttalanden föreslagit, att första lärarinnan skall tjänstgöra 20 till 22 timmar, öfriga lärarinnor 22 till 26 timmar i veckan. För jämförelses skull må nämnas, att enligt förslaget rektor vid realskola för gossar och Barnskola skall vara förpliktad att lämna undervisning 18 till 20 timmar och adjunkt 24 till 28 timmar i veckan. Hvad kommittén sålunda föreslagit, finner jag ändamålsenligt.

Om såväl lärares som lärarinnors kompetens-, aflönings- och pensionsförhållanden får jag tillfälle att yttra mig i annat sammanhang.

Jag har redan erinrat därom, att tidigare framställda förslag om Lokalstyrelinrättandet af allmänna läroverk, delvis bekostade af kommunen, i allmän-se het ställts i samband med frågan om särskilda lokalstyrelser för dessa

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 21

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

skolor. Att sådana styrelser böra inrättas för de nu föreslagna samskolorna, är ock, såsom förut nämnts, kommitténs mening. Lokalstyrelsen skulle utgöras af en ordförande, af eforus utsedd för en tid af fyra år, samskolans rektor, en ledamot, som lärarekollegiet inom sig skulle välja för en tid af ett år, samt två af kommunalstyrelsen för fyra år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidroge till skolans underhåll, en af kommunalstyrelsen och en af landstinget utsedd ledamot. Vid frågor, som anginge hygieniska förhållanden, skulle skolans läkare äga säte och stämma i styrelsen. Dess uppgift skulle vara att öfva allmän tillsyn öfver skolan, söka främja dess verksamhet och tillvarataga dess intressen samt särskildt l:o) att afgifva yttrande angående sökande till rektorsbefattning, äfvensom i fråga om förnyande af rektorsförordnande; 2:o) att afgifva yttrande angående skolläkares tillsättande; 3:o) att efter förslag af rektor tillsätta lärarinna i kvinnligt handarbete; 4:o) att, där den finner de lärarekrafter, som enligt ordinarie stat skola vara att tillgå, otillräckliga för undervisningens behöriga upprätthållande, efter inhämtande af kommunalstyrelsens yttrande därom hos eforus göra anmälan; 5:o) att, där så befinnes erforderligt, hos kommunalstyrelsen göra framställning om anställande af gymnastiklärarinna och lärare i slöjd för gossar samt att efter förslag af rektor antaga sådana lärare; 6:o) att, där så befinnes erforderligt, efter förslag af rektor tillsätta bibliotekarie; 7:o) att afgifva yttrande i fråga om lärares och lärarinnas uppflyttning i högre lönegrad; 8:o) att, då i ämne, som läroverket rörer, hos styrelsen klagomål anmäles eller annan framställning hos styrelsen göres för att till efori afgörande hänskjutas, ärendet jämte eget utlåtande ofördröjligen till eforus öfverlämna; 9:o) att fatta beslut rörande anordnande af undervisning i slöjd för gossar, äfvensom rörande andra ämnen, som icke enligt stadgan ovillkorligen tillhöra samskolorna, men i hvilka det anses lämpligt, att, där så kan ske utan men för läroverkets uppgift i öfrigt, frivillig undervisning meddelas; 10:o) att efter framställning af rektor träffa bestämmelser angående lärotimmarnas fördelning på dagen och angående tid för lästerminernas början och slut, dock att tiden för årsexamen skall underställas efori godkännande; ll:o) att medgifva undantag i fråga om stadgad inträdesålder; 12:o) att förvalta läroverkets byggnadsfond, hvars räkenskaper föras af rektor, samt fullgöra de öfriga åligganden, som vid andra allmänna läroverk tillhöra delegerade för byggnadsfondens förvaltning; 13:o) att uppgöra stat för läroverket och i sammanhang därmed bestämma afgiften till ljus- och vedkassan; 14:o) att bestämma om befrielser från de till läroverkets kassor inflytande afgifter samt från de afgifter till kommunens kassa, hvilka af kommunalstyrelsen blifvit åsätta; 15:o) att granska och underskrifva rä-

147 Kun g l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

kenskaperna öfver de kassör, för hvilka rektor ansvarar, med den delaktighet i haris ansvar, sorri vid öfriga läroverk enligt stadgan för rikets allmänna läroverk åligger kollegiets ledamöter.

Mot kommitténs förslag i fråga om denna styrelses befogenhet har reservation afgifvits dels af ordföranden Th. M. Fries, dels af ledamoten Nils Höjer.

Reservanten Fries hemställer, att styrelsen måtte befrias från uppgiften att afgifva yttrande angående sökande till rektorsbefattning äfvensom i fråga om förnyande af rektorsförordnande. Som skäl anföres att, då ansökningar antagligen skulle inkomma från skilda delar af riket, styrelsemedlemmarne icke vore i stånd att på grund af personlig kännedom om de sökande dem emellan anställa jämförelse. Skulle de åter blott yttra sig med ledning af ansökningshandlingarna, torde man knappast kunna förutsätta, att de vore fullt kompetenta att afgöra, hvilken till platsens erhållande vore den mest lämpliga och berättigade. Funnes för öfrigt — hvilket nog ofta torde inträffa — bland de sökande den under ledigheten vikarierande, som ju på grund däraf vore själfskrifven styrelseledamot, sa torde det vanligaste förhållandet blifva, att denne erhölle styrelsens föroid med tillbakasättande af mera meriterade, men för styrelsen obekanta medsökande. Privata rekommendationer och andra obehöriga, all kontroll undandragna sidoinflytanden torde äfven knappast kunna förebyggas. För sådana antaganden och farhågor syntes reservanten befogade skäl finnas i det sätt, hvarpå lokala myndigheter understundom ginge till väga, då af dem lediga platser skulle tillsättas eller förord afgifvas- Det hörde nämligen alls icke till det ovanliga, att vikarien föredroges äfven framför vida mera meriterade medsökande. Hvad åter anginge samskolestyrelsens yttrande i fråga om förnyande af rektorsförordnande torde detta i de flesta fall blifva en tom formalitet, som resulterade i ett förord till rektorsförordnandets prolongation, äfven om belåtenheten med rektors föregående verksamhet icke vore vare sig liflig eller allmän. I de fall, då så ej komme att ske, skulle ett synnerligen obehagligt förhållande inträda, särskilt för den lärare, som af läroverkskollegiet utsetts till styrelseledamot, i det att han skulle tvingas att sitta som domare öfver sin egen förman. Ännu obehagligare, både för rektor och de öfriga styrelseledamöterna, blefve ställningen, om meningarna inom styrelsen skulle befinnas delade, och hvilken än frågans slutliga utgång blefve, skulle dock antagligen inom skolan kvarstanna en känsla af split och bitterhet, som skulle lända det hela till skada.

Reservanten Höjer vänder sig mot den för samskolestyrelsen föreslagna uppgiften att, där den finner de lärarekrafter, som enligt ordinarie

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

stat skola vara att tillgå, otillräckliga för undervisningens behöriga upprätthållande, efter inhämtande af koinmunalstyrelsens yttrande därom hos eforus göra anmälan, och anmärker härvid att, sedan ett samhälle en gång åtagit sig att upprätthålla en statssainskola med kommunala bidrag, anställande af extra lärare vid samskolan för undervisningens behöriga upprätthållande syntes böra pröfvas och afgöras efter samma grunder som vid öfriga läroverk och icke kunna göras beroende af kommunalstyrelsens beviljande myndighet.

Hvad kommittén i fråga om lokalstyrelse för samskolorna föreslagit, har i utlåtande från läroverkskollegierna i de städer, där samskolor skulle inrättas, framkallat många gensagor. Man anmärker bland annat, att det skulle blifva förenadt med stora svårigheter att finna personer, lämpliga att utöfva en sådan styrelses tämligen omfattande och grannlaga befogenhet. De sociala förhållandena i småstäderna vore, framhålles det, ofta sådana, att en lokalstyrelse, hvars flertal skulle komma att bestå af i skolfrågor ringa eller alldeles icke hemmastadda personer, långt ifrån att, såsom kommittén uttryckt sig, blifva ett stöd och en hjälp för rektor och lärare, skulle försätta dessa i en svår och vansklig ställning, olidligt beroende, som de helt visst måste blifva, af vissa lokal-kommunala, lika oberättigade som pedagogiskt ovederhäftiga inflytanden. Hvad för öfrigt anginge sökande till ledig i-ektorsbefattning, skulle en dylik styrelse knappast vara i stånd att uttala sig med nödig kännedom om någon annan af dessa än den på platsen tjänstgörande, och i fråga om förnyande af rektorsförordnande skulle den oegentligheten äga rum, att en kollegieledamot komme att afgifva offentligt utlåtande öfver sin förman, hvilket svårligen torde kunna få tillbörlig objektivitet. Och skulle lokalstyrelsen afgifva utlåtande öfver uppflyttning i högre lönegrad, så blefve samskolans lärare försatta i en annan och vida mera beroende ställning än lärarne vid statens öfriga läroverk. Detta förhållande i förening med andra omständigheter såsom samskolelärarnes drygare och mera maktpåliggande tjänstgöring skulle medföra, att ingen, som kunde få anställning på annat håll, skulle söka eller behålla anställning vid samskola. Kommittén, som ansett att undervisningen i samskola ställde synnerligen höga anspråk på läraren, hade sålunda förfarit i hög grad inkonsekvent genom att föreslå en åtgärd, som säkert komme att aflägsna de bästa krafterna från samskolan.

I fråga om styrelsens sammansättning har, särskild! från målsmän för den kvinnliga undervisningen, yrkats, att första lärarinnan skulle vara själfskrifven ledamot af skolstyrelsen, för att de kvinnliga lärjungarnas intressen därigenom skulle blifva bättre bevakade och tillgodosedda. I andra

14!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

utlåtanden uttalas därjämte önskvärdheten åt ett stadgande, alt jämväl eu af de af kommunalstyrelsen utsedda ledamöterna skall vara kvinna.

Angående här berörda frågor vill jag såsom min mening uttala, att hvarje statens samskola bör stå under inseende af en lokal styrelse, bestående af en af eforus för en tid af fyra år utsedd ordförande, samskolans rektor och första lärarinna samt två af kommunalstyrelsen för fyra år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidrager till skolans underhåll, en af kommunalstyrelsen och en af landstinget för samma tid utsedd ledamot. Hvad styrelsens befogenhet angår, delar jag i det hela kommitténs uppfattning, men är böjd för att godkänna de af reservanten Fries samt i ingifna utlåtanden framställda anmärkningarna mot det för styrelsen föreslagna åliggandet att afgifva utlåtande dels angående tillsättande af rektorsbefattning och förnyande af rektorsförordnande, dels ock angående lärares och lärarinnors uppflyttning i högre lönegrad. Jag är så mycket mera oförhindrad att göra detta, som det syfte, i hvilket de ifrågavarande bestämmelserna föreslagits, bättre kan vinnas genom införande af en öfverstyrelse för och en effektivare inspektion af de allmänna läroverken, hvarom jag i annat sammanhang kommer att yttra mig. I öfrigt finner jag ej skäl att närmare ingå på hithörande frågor. Ty därest samskolor komma till stånd och beslut fattas om lokalstyrelser för desamma, kan vid utfärdande af bestämmelser angående sådana styrelsers befogenhet hänsyn tagas till de i förevarande fall framställda anmärkningarna.

I likhet med kommittén anser jag. att ett läroverks öfvergång till Öfvergängssamskola bör försiggå på sådant sätt, att Barnundervisning först införes i best“™nielden lägsta klassen, året därpå i den närmast följande, nästa år i den tredje, och så vidare år efter år, tills samskolan blifvit färdigbildad. Därest emellertid någon kommun skulle finna det önskvärdt och ändamålsenligt, att de två eller de tre lägsta klasserna på en gång ombildas till samskoleklasser, bör sådant kunna medgifvas, efter det att underdånig framställning därom blifvit gjord. När Barnundervisning på nu angifna sätt blifvit införd i samtliga de af staten nu underhållna klasserna, vidtager läroverkets utvidgning med en samskoleklass årligen, intill dess att läroverket räknar sex samskoleklasser enligt stat. Ombildningen torde ej vid något läroverk böra påbörjas förrän höstterminen 1905, men bör vid början af läsåret 1906—1907 vara satt i gång vid samtliga de ifrågavarande läroverken. Om alltså vid ett läroverk tre klasser ombildas till samskoleklasser höstterminen 1905, skulle den fjärde samskoleklassen tillkomma höstterminen 1906 och den sjätte höstterminen 1908. Först vid denna

150 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ÖL).

tidpunkt k:xn alltså enligt nu angifva grunder en samskola vara färdigbildad. Införes åter samundervisning vid ett läroverk först höstterminen 1906 och endast i första klassen, så skulle den andra samskoleklassen tillkomma höstterminen 1907 och den sjätte höstterminen 1911. Vid denna tidpunkt skulle alltså ombildningen vara fullständigt genomförd vid alla samskolorna.

Det bör stå vederbörande kommun fritt att under öfvergångstiden fortfarande uppehålla de på dess bekostnad inrättade gossklasserna, intill dess att dessa ersättas af de efter hand tillkommande samskoleklasserna. Och i fråga om samtliga de gossklasser, hvilka under öfvergångsåren komma att finnas vid ett läroverk, bör den allmänna grundsatsen tillämpas, att de såväl före som efter ombildningens påbörjande likställas med motsvarande klasser vid de öfriga realskolorna.

Gifvetvis bör kommun ej till statsverket erlägga någon afgift, förrän ombildningen påbörjats. Den afgift, som kommun efter denna tidpunkt har att inbetala, synes under öfvergångsåren böra utgå efter följande grunder. Då eu fullständig samskola omfattar sex klasser, bör kommun för hvarje ny sainskoleklass erlägga en sjättedel af hela det belopp, som efter ombildningens fullständiga genomförande skulle ingå till statsverket, d. v. s. omkring 1,200 kronor. Denna summa torde dock, jämväl med hänsyn därtill, att en stor del af ifrågavarande samhällen under öfvergångsåren hafva att bekosta gossklasser vid läroverket och klasser i flickskolan, kunna afrundas till 1,000 kronor. Då emellertid läsår och kalenderår ej sammanfalla, torde som norm för bestämmande af det kommunala bidragets storlek böra uppställas, att kommun skall årligen till statsverket inbetala ett belopp, motsvarande 500 kronor för termin för hvarje vid läroverket inrättad sainskoleklass. Därest alltså samundervisning vid ett läroverk införes i en klass åt gången, skulle kommunen första året erlägga 500 kronor, andra året 1,500 kronor, tredje året 2,500 kronor, sjätte året, då den sjätte samskoleklassen tillkommer, 5,500 kronor, och från och med påföljande kalenderår skulle full afgift erläggas.

Då hvarje ny samskoleklass skulle göra motsvarande klass i flickskolan öfverflödig, synes statens bidrag till flickskolan, i den mån nya samskoleklasser inrättas, böra minskas, för att efter ombildningens fullständiga genomförande indragas. Att angifva några allmänna grunder, efter hvilka flickskoleanslaget borde utgå under öfvergångsåren, låter sig emellertid till följd af mycket skiljaktiga förhållanden å olika orter icke göra, hvadan frågan härom i hvarje särskilt fall bör efter sig företeende omständigheterna!’ Eders Kungl. Maj:t afgöras.

* v®ä&.Därest det förslag om terminsafgifter till statsverket, som jag ämnar framlägga inför Eders Kungl. Maj:t, vinner afseende, skulle sådana afgifter

151 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

från och med vårterminen 1905 upptagas vid samtliga allmänna läroverk och pedagogier. Så snart emellertid en samskoleklass kommit till stånd, skulle — med undantag dock för samskolan i Haparanda — de tran densamma utgående terminsafgifterna tillfalla kommunen; under öfvergångsåren komma alltså afgifterna från statens gossklasser att ingå till statsverket, men afgifterna från samskoleklasserna till kommunens kassa.

Så snart ett läroverks ombildning till samskola påbörjats, bör en af ämneslärareplatserna öfvertagas af eu lärarinna. Vid påföljande läsårs början eller eljes, så snart genom ordinarie lärares afgång eller förflyttning plats blir ledig, anställes ännu en lärarinna, och när sjätte samskoleklassen tillkommer, förordnas eller utnämnes den återstående ämneslärarinnun. Då det är af vikt att, vid ifrågavarande platsers besättande med ordinarie innehafvare, äga tillgång på sökande, om hvilkas förmåga att handhafva undervisningen vid samskola erfarenhet vunnits, anser jag, att lärarinnebefattningarna åtminstone under de första åren böra tillsättas på förordnande. Detta så mycket hellre som jag, på sätt jag kommer att närmare utveckla, anser, att två års tjänstgöring vid allmänt eller dimissionsberättigadt läroverk bör göras till villkor för behörighet till hvarje ordinarie lärarebefattning. I fråga om hvad som i öfrigt är att iakttaga vid ett läroverks ombildning till samskola, hänvisar jag till den utförliga utredning kommittén angående denna fråga lämnat i sitt betänkande sid. 667—671.

I öfverensstämmelse med min förut angifna uppfattning skulle följande läroverk och pedagogier indragas, nämligen de treklassiga läroverken i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg, Vimmerby, den tvåklassiga pedagogien i Nora och den enklassiga pedagogien i Simrishamn.

Jag delar kommitténs mening, att de här nämnda samhällena, i stället för det indragna läroverket, böra kunna hvart för sig erhålla bidrag af statsmedel till en kommunal eller privat samskola på samma villkor, som äro fastställda för understöd ur anslaget till skolor för kvinnlig ungdom.

Då kommunerna höra hafva något rådrum för ordnandet af sitt skolväsen, torde indragningen ej böra påbörjas förr än efter slutet af läsåret 1904—1905. Den bör försiggå på så sätt, att första året den första, andra året den andra och följande år den tredje klassen indragas. Pedagogien i Simrishamn skulle alltså indragas efter vårterminen 1905, pedagogien i Nora efter vårterminen 1906 och de ifrågavarande treklassiga läroverken efter vårterminen 1907.

Till indragning föreslagna läroverk.

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Högre allmänna läroverk.

De nuvarande högre allmänna läroverken.

Kommitténs

förslag.

De nuvarande högre allmänna, läroverken äro enligt stat till antalet 36, nämligen 26 fullständiga på båda linjerna,

1 fullständigt på latinlinjen med reallinje till och med sjätte klassen,

3 fullständiga på latinlinjen med reallinje till och med femte klassen,

1 fullständigt på latinlinjen utan reallinje,

3 fullständiga på reallinjen med latinlinje till och med femte klassen,

2 fullständiga på reallinjen utan latinlinje.

I fråga om antalet af högre allmänna läroverk anser kommittén, att behofvet af sådana är i hufvudsak tillgodosedt. Äfven om enskilda orter sökt erhålla högre läroverk, hade dock ingen klagan försports, att vårt land i sin helhet skulle äga för få anstalter för utbildning af studenter. Däremot hade den meningen uttalats, att under åren 1857—65 alltför många dylika undervisningsanstalter inrättats, men denna uppfattning torde åtminstone delvis bero på ett förbiseende af att de förutvarande skolorna på många orter, som då fingo högre läroverk, redan förut utbildat studenter. Dessutom borde påpekas, att folkmängden, som var 3,48 mill. år 1850, 4,n mill. år 1865 och 4,57 mill. år 1880, vid slutet af år 1900 stigit till 5,u millioner, och att den folkökning med resp. 25 och 12 lh %, som försiggått sedan de högre läroverkens antal höjdes till 31 (år 1865) eller till 35 (år 1880), torde, oafsedt den ökade procenten af bildningssökande, göra det svårt att nu minska antalet af fullständiga läroverk, äfven om den nya realskolexamen, såsom sannolikt vore, koinme att något minska tillströmningen till studentexamen. Kommittén ansåge därför, att det nuvarande antalet af högre allmänna läroverk icke borde minskas, men att ej heller under den närmaste tiden nya gymnasier borde inrättas, såvida ej på någon ort alldeles särskilda förhållanden skulle sådant påkalla.

Denna uppfattning uteslöte ej den tanken, att något enstaka läroverk skulle kunna indragas. Härvid måste dock beaktas, att redan den omständigheten, att ett högre läroverk i mansåldrar funnits på en ort, skapat ett slags häfdvunnen rätt, som ej utan starka skäl borde lida intrång.

Hvad särskildt anginge de i 1884 års kommittébetänkande till indragning ifrågasatta två läroverken, Strängnäs och Hudiksvalls, borde nämnas, att deras lärjungeantal icke obetydligt ökats sedan nämnda tid. Strängnäs läroverk, som haft 98 lärjungar år 1882 och 113 år 1883, hade 139 höstterminen 1901, hvadan numera icke blott såsom förut, domkapitelsinstitutionen utan äfven lärjungeantalet talade för dess bibehållande.

153 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Hudiksvalls läroverk, som haft 117 lärjungar åren 1882 och 1883, hade 149 höstterminen 1901, och medeltalet för de tio föregående höstterminerna hade varit 135. Ännu mera talade dock de långa afstånden till de två närmaste högre läroverken, realläroverket i Sundsvall och läroverket i Galle, för bibehållandet af Hudiksvalls läroverk; afståndet från Hudiksvall vore nämligen pr järnväg 261 km. till Sundsvall och 223 km. till Gäfle och sjövägen 130 ä 150 km. till båda orterna.

Kommittén redogör därefter för de till densamma remitterade framställningarna angående utvidgning af femklassiga läroverk till fullständiga å endera linjen eller å båda. Sådana hade ingått från fem städer, nämligen Landskrona, Eskilstuna, Borås, \ stad och Stockholm. Som den från hufvudstaden ingifna petitionen, hvilken gällde utvidgning af Östermalms femklassiga läroverk till fullständigt realläroverk, redan ledt till åsyftadt resultat, saknar jag anledning att uppehålla mig vid kommitténs utlåtande och förslag rörande denna sak. Beträffande de öfriga framställningarna har kommittén i hufvudsak anfört följande.

Landskrona stadsfullmäktige hade hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om läroverkets utvidgning till fullständigt på reallinjen. I petitionen omnämndes, att redan år 1889 enskilda tecknat 42,350 kr. som bidrag till en sådan utvidgning på samhällets bekostnad, men att den till 16,000 kr. beräknade årliga kostnaden verkat afskräckande. Som skäl för utvidgningen åberopades samhällets storlek, saknaden af en teknisk statsskola, den omgifvande landsbygdens rikedom och sannolikheten af att lärjungarna från denna skulle vända sig till Landskrona, om de sluppe att byta om läroverk under skoltiden, samt att sålunda behofvet af parallellklasser i de närbelägna högre läroverken skulle minskas. Intet af dessa förhållanden hade dock kommittén funnit utgöra något starkare skäl för den begärda utvidgningen. Medeltalet af lärjungar hade under tioårsperioden 1891—1900 varit lägre än vid något af de öfriga femklassiga läroverk, som kommittén föreslagit till sexklassiga realskolor för gossar, med undantag blott för Kristinehamns. Höstterminen 1901 hade visserligen lärjungeantalet uppgått till 129 och då öfverstigit lärjungarnas antal vid läroverken i Uddevalla och Karlshamn samt varit nästan lika högt som vid läroverken i Sköfde och Eskilstuna, men detta hade icke synts kommittén göra den ifrågasatta utvidgningen behöflig, särskild! i betraktande däraf, att Landskrona läge på helt kort afstånd från tre städer med högre läroverk, hvilkas realklasser på gymnasialstadiet hade utrymme för flera lärjungar. Den Landskrona omgifvande landsbygden hade ock, i följd af sina ytterst bekväma järnvägsförbindelser med Malmö, Lund och Hälsingborg, anlitat Landskrona läroverk i så ringa Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 22

154 Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 50.

grad, att under de senaste åren blott 12 a 15 procent af dettas lärjungar haft sin hemort utom staden. Hvad slutligen anginge stadens såsom ett skäl åberopade folkmängd, nära 15,000 inv., vore denna icke så hög, att den utgjorde tillräcklig grund för upprättande af ett högre allmänt läroverk.

Eskilstuna stadsfullmäktige hade anhållit om därvarande femklassiga läroverks utvidgning till fullständigt åtminstone på den halfklassiska och den reala linjen samt till stöd härför åberopat dels samhällets folkmängd, som, då förstäderna inberäknades, öfverstege 20,000 personer, dels stadens betydelse af industri- och affärscentrum för en rik landsbygd, dels ock dess synnerligen goda kommunikationer. Af till ansökan fogade statistiska uppgifter framginge emellertid, att af skolans lärjungeantal, som under femårsperioden 1896—1900 stigit från 115 till 128 och sammanlagd! utgjort 610, omkring 72 % tillhört de tre lägsta klasserna, omkring 16 % den fjärde och omkring 12 % den femte samt

blott omkring 5 % fortsatt studierna vid högre läroverk. Detta förklarades däraf, att de flesta lärjungarna redan så tidigt som vid 14 års ålder toge anställning vid stadens fabriker eller andra affärsetablissemang och därefter för sin ytterligare utbildning kunde använda tekniska aftonskolan. Läroverkets rektor, hvars yttrande infordrats af domkapitlet, ansåge oantagligt, att en utvidgning af läroverket skulle framkalla en mot kostnaderna svarande ökning af lärjungeantalet, och hade tillagt, att om verkligen ett antal arbetarsöner skulle lockas att fortsätta på gymnasium, detta kunde leda till minskning af dugliga arbetskrafter i de praktiska yrkenas tjänst. Hvad stadens bekväma järnvägsförbindelser anginge, satte dessa stadens barn i tillfälle att, om de för fortsatta studier behöfde vistas å annan ort, välja mellan Strängnäs, Nyköping och Västerås, till hvilka städer de blott hade 2 å 3 timmars järnvägsresa, och hvilkas läroverk

hade godt utrymme. Men för öfrig! syntes stadens tekniska skola, hvil-

ken under de två senaste årtiondena afsevärdt utvidgats och flera gånger fått sitt statsanslag ökadt, erbjuda ett tillfälle till fortsatt utbildning i sådana reala ämnen, hvilka på grund af samhällets industriella betydenhet och därmed sammanhängande förhållanden vore af särskildt värde för dess bildningssökande ungdom.

Borås stadsfullmäktige hade äfven begärt därvarande femklassiga läroverks utvidgning till fullständigt på den halfklassiska och den reala linjen samt som stöd därför åberopat dels stadens hastiga tillväxt, från 4,723 inv. år 1880 till 15,837 år 1900, och betydelse för kringliggande landsbygd samt de långa afstånden till städer med högre läroverk, dels ock att lärjungeantalet under 1890-talet vuxit från 114 till 154, samt att 19 ä 20 af de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 155

högre läroverken vore förlagda till mindre städer än Borås, och att ingen stad med större folkmängd än Borås saknade högre läroverk. Slutligen anfördes, att det nybyggda läroverkshuset, som med rektorsbostad in. in. kostat omkring 216,000 kronor, beräknats för ett blifvande fullständigt läroverk. Kommittén erkände, att för ett gymnasium i Borås funnes något bättre skäl än för gymnasier i Landskrona och Eskilstuna. Men i enlighet med sin allmänna ståndpunkt ansåge kommittén ej de nämnda förhållandena utgöra tillräckliga skäl för den begärda utvidgningen af Borås läroverk. Hvad särskildt beträffade afståndet till andra städer med högre läroverk, ville kommittén anmärka, att Borås stode i lätt förbindelse med 4 sådana städer genom järnvägar af följande längd: till Göteborg 72 km., till Skara 98 km., till Vänersborg 107 km. och till Jönköping 145 km. Ännu kortare väg till någon eller några af dessa städer hade de betydande stationssamhällen, som Borås stadsfullmäktige räknade till läroverkets lärjungeområde. Dessutom gällde om Borås tekniska elementarskola i ännu högre grad än om Eskilstuna tekniska skola, att densamma för en stor del af läroverkets lärjungar borde kunna fylla behofvet af fortsatt utbildning.

Kommittén har alltså ej ansett sig kunna tillstyrka annan utvidgning af läroverken i Landskrona, Eskilstuna och Borås än den förut föreslagna ombildningen till sexklassiga realskolor.

Till förmån för den begärda utvidgningen af läroverket i Ystad till ett fullständigt statsläroverk talade däremot enligt kommitténs mening verkliga undantagsförhållanden. Af de femklassiga läroverken hade, med undantag af de i Stockholm och Göteborg belägna, intet i medeltal för tioårsperioden 1891—1900 haft ett så stort antal lärjungar som Ystads i sina fem lägre klasser. Därjämte hade samhället gjort stora uppoffringar för läroverkets utvidgning: åren 1888—1891 hade läroverket, genom inrättande af en gymnasialklass årligen, gjorts fullständigt på latinlinjen, och enligt stadsfullmäktiges beslut år 1897 hade en motsvarande påbyggnad af reallinjen företagits, i följd hvaraf läroverket från och med läsåret 1900/1 varit fullständigt å båda linjerna. I årligt medeltal hade Ystads läroverks gymnasialstadium under höstterminerna 1891—1900 haft 46 lärjungar. Af dessa hade i medeltal 29 eller mer än 60 % varit från landsbygden, och läroverkets utvidgning kunde därför ej sägas tillgodose endast ett kommunalt intresse. Emellertid hade densamma blifvit helt och hållet bekostad med kommunala medel. För gymnasieafdelningens räkning vore ock på läroverkets tomt en särskild byggnad uppförd och använd sedan år 1890. Att staden från början vågat sig in på ett sådant kostsamt företag som läroverkets utvidgning, torde hafva berott på att

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

den kunnat för ändamålet disponera räntorna af lagman T. L. Sylvans till omkring 100,000 kr. uppgående fond. Sedan hade emellertid de af staden, sparbanken och enskilda anslagna medlen vida öfverstigit nämnda räntors belopp. Under åren 1888—1900 hade följande anslag och gåfvor

blifvit använda för gymnasiet:

från lagman Sylvans fond......... 63,733,30

från sparbanken i Ystad.......... 35,800,oo

från enskilda personer........... 14,500,oo

från stadskassan............. 55,550,oo

o

År 1900 hade stadskassan bidragit med 8,425 kr., och för år 1901 hade stadsfullmäktige beviljat 14,400 kr.; anspråken på staden hade således vuxit med läroverkets utveckling till fullständigt på båda linjerna. Såsom sådant gjorde det samma gagn för det allmänna som ett statsläroverk.

Vidare erinrar kommittén därom, att statsutskottet vid 1898 års riksdag, med anledning af väckt motion om ett större statsbidrag till Ystads läroverk, uttalat, att samhällets uppoffringar för läroverkets utvidgning jämväl från det allmännas synpunkt vore erkännansvärda, och att utgifterna måste för stadens invånare medföra kännbar tunga. Motionen hade emellertid af utskottet afstyrkts och af Riksdagen afslagits, dels emedan behofvet af ett fullständigt läroverk i Ystad ej ansetts oafvisligt, enär därvarande gymnasieklassers lärjungar utan svårighet kunde inrymmas i andra läroverk inom stiftet, dels ock emedan efter ett bifall till motionen Riksdagen svårligen skulle kunna underkänna blifvande anspråk på statens understöd åt de mindre städer, som bekostat utvidgning af treklassiga läroverk eller pedagogier. Kommittén framhåller med anledning häraf, att, hvad utrymmet vid Skånes öfriga läroverk beträffar, detta vore störst vid läroverket i Kristianstad, dit afståndet vore 87 km. pr järnväg. Ehuru det väl torde vara möjligt att mellan detta och andra skånska läroverk fördela Ystads gymnasister, utan att nya parallellklasser därför behöfde upprättas, skulle dock klasserna inom samma linje därigenom blifva så stora, att en eljest möjlig samundervisning mellan olika linjer försvårades och delvis omöjliggjordes. Dessutom vitsordades gymnasiets behöflighet för samhället kraftigt däraf, att detta under en följd af år gjort stora uppoffringar för detsamma, och det vore ej antagligt, att inom andra kommuner än sådana, hvilka hade tillräckliga förutsättningar för och verkligt behof af ett gymnasium, så stora kommunala och enskilda bidrag för ett sådant skulle kunna åstadkommas. Slutligen blefve hvarje betänklig konsekvens med hänsyn till städer, som nu hade pedagogier eller treklassiga statsläroverk, undanröjd, i samma ögonblick den sedan länge

157 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 50.

sväfvande frågan om dessa läroverks framtida organisation blefve löst genom en läroverksreform, som för dessa städer gjorde det möjligt att erhålla efter deras behof lämpade läroverk. På de sålunda anförda grunderna föreslår kommittén, att Ystads läroverk utvidgas till fullständigt. Då emellertid lärjungeantalet ej vore tillräckligt stort för att läroverket på statens bekostnad skulle kunna erhålla både latin- och realgymnasium, hemställer kommittén, att läroverket måtte utvidgas till ett högre realläroverk.

Hvad kommittén sålunda anfört och föreslagit, har föranledt utlåtanden från stadsfullmäktige i Ystad och Borås samt läroverkskollegiet i Landskrona.

Stadsfullmäktige i Ystad gifva uttryck åt samhällets tillfredsställelse med och tacksamhet för kommitténs förslag, att läroverket i Ystad skulle ombildas till ett af staten bekostadt högre allmänt läroverk med realgymnasium, samt förklara, att staden är villig att, om den föreslagna utvidgningen kommer till stånd, bekosta läroverkshus och rektorsbostad.

Stadsfullmäktige i Borås hafva i en till domkapitlet i Skara ingifven skrifvelse bemött de skäl, kommittén för dess afstyrkande af Borås läroverks utvidgning anfört, därvid bland annat pavisande, att de betydande stationssamhällen, hvilka fullmäktige i en tidigare framställning hänfört till läroverkets lärjungeområde, i motsats till hvad kommittén uppgift, i regel hafva kortare väg till Borås än till de kringliggande städer, där högre allmänna läroverk vore inrättade, samt anhållit om domkapitlets medverkan därtill, att åtminstone ett s. k. realgymnasium blefve förlagdt till Borås. Denna framställning har af domkapitlet tillstyrkts.

Läroverkskollegiet i Landskrona uttalar sitt beklagande däröfver, att kommittén afstyrkt därvarande läroverks ombildning till högre allmänt läroverk, och framhåller bland annat, att behofvet af ett sådant måste göra sig mera kännbart i Landskrona än i Borås och Eskilstuna, så länge ej Landskrona i likhet med de sistnämnda städerna ägde förmånen af en teknisk skola, där fortsatt undervisning och utbildning stode lärjungarna till buds.

Slutligen hafva, såsom jag redan omnämnt, vederbörande myndigheter i Söderhamn i utlåtande öfver kommitténs förslag angående inrättande af en samskola därstädes i första hand påyrkat läroverkets utvidgning till högre allmänt läroverk. Med anledning häraf har domkapitlet i Uppsala som sin mening uttalat, att förslaget om Söderhamns läroverks utvidgning till ett å reala linjen fullständigt läroverk hade göda skäl för sig, men då inrättandet af ett sådant likväl icke torde vara möjligt, utan att Hudiksvalls läroverk inskränktes till det omfång, som det nu hade, och ej heller

Myndigheternas utlåtanden.

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

utan att Söderhamns stad gjorde något betydande anbud att åtaga sig en del af kostnaderna för läroverkets utvidgning, ville domkapitlet föreslå, att frågan om Söderhamns läroverks förändring till ett å reallinjen fullständigt läroverk måtte afgöras i sammanhang med den ansökan, som ingifvits från Hudiksvall angående därvarande läroverks utvidgning till fullständigt å båda linjerna, samt, för den händelse att i den närmaste framtiden ansökan och anbud i nyssnämnda syfte från Söderhamn inkomme, i samband med profvande af sådan ansökan och anbud.

konmafmm-, 1 en senare ingifvexi framställning hafva stadsfullmäktige i Söder-

stäUmngar. hamn tillkännagifvit, att staden under förutsättning, att den erhölle ett på reallinjen fullständigt läroverk, vore villig att till en början för tio år bestrida aflöningen för två lektorer vid läroverket, äfvensom att tillhandahålla de för ett fullständigt läroverk nödiga undervisningslokalerna. Denna framställning har af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län blifvit ingifven med underdånigt tillkännagifvande, att stadsfullmäktiges beslut i ärendet ej blifvit öfverklagadt.

1 underdånig framställning hafva stadsfullmäktige i Sköfde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad läroverkskollegiet i sitt utlåtande öfver kommitténs betänkande uttalat, framhållit behofvet för Skaraborgs län af ännu ett åtminstone å reallinjen fullständigt läroverk samt anhållit, att, därest Eders Kung]. Maj:t vid en blifvande omorganisation af de allmänna läroverken skulle finna ett sådant behof föreligga, Sköfde stad måtte utses till plats för inrättande af ett sådant läroverk. Denna framställning har domkapitlet i Skara i infordradt utlåtande afstyrka

mentschefens ^in uppfattning angående behofvet af nya högre allmänna läroverk

™yttranlTS öfverensstämmer i allt väsentligt med den, åt hvilken kommittén gifvit uttryck. Såsom kommittén anmärkt, har någon klagan icke försports däröfver, att landet i sin helhet skulle äga för få läroanstalter för utbildning af studenter. Och huru bristfällig den nuvarande anordningen än förmenas vara, så har, mig veterligen, ingen påstått, att studenternas antal skulle vara för litet, men väl har jag hört klagomål öfver motsatsen. Att icke dess mindre inrättandet af högre allmänt läroverk å en eller annan ort kan vara af omständigheterna påkalladt, medgifver jag villigt. Men denna fråga är ej af den natur, att den nödvändigt behöfver tagas upp i samband med den läroverksreform, som nu är å bane. Ty den väsentliga innebörden af denna reform är det lägre stadiets omdaning i syfte att bättre än hittills tillgodose läroverkets uppgift att bibringa allmän medborgerlig bildning. Det är därför, som ombildningen af de lägre läroverken, genom deras utvidgning till realskolor, är olösligt förbunden

159 Kuncjl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

»

med själfva organisationsfrågan. I förhållande hårtill år inrättandet af klasser, hvilkas uppgift går utöfver realskolans, en fristående fråga, som kan uppskjutas och därför bör uppskjutas, därest sådant af omständigheterna påfordras. Och detta är enligt min tanke förhållandet. Ty om den föreslagna realskolexamen kommer att fylla det med densamma åsyftade ändamålet, bör tillströmningen till läroverkens högre klasser något aftaga och behofvet af nya gymnasieklasser blifva mindre. Om vidare det förslag angående till statsverket ingående terminsafgifter, hvilket jag ämnar framlägga, vinner afseende, så kommer en sådan åtgärd antagligen att i någon mån minska de allmänna läroverkens lärjungeantal i det hela. Särskildt torde de högre afgifterna å gymnasium i samband med införande af den nya examen, som skulle komma att medföra kompetens till skilda lefnadsbanor, från gymnasiet afhålla åtskilliga ynglingar, som eljest skulle hafva fortsatt i de högre klasserna. Äfven om jag därför under andra förhållanden skulle hafva varit benägen att godkänna de skäl, som anförts för ett eller annat läroverks utvidgning till fullständigt, måste jag i sakens nuvarande läge ställa mig betänksam gentemot dessa yrkanden. Försiktigheten synes mig bjuda att i förevarande fall se tiden an, tills någon erfarenhet vunnits angående den nya organisationens verkningar.

I likhet med kommittén och på af densamma anförda grunder anser jag dock undantag böra göras för läroverket i Ystad, angående hvilket erfarenheten redan ådagalagt, att det försvarar sin plats som fullständigt läroverk lika väl som åtskilliga af de redan befintliga statsläroverken.

Med afseende på den frågan, i hvilken omfattning både latin- och Antalet bildrealgymnasium skola införas vid de olika högre allmänna läroverken, har kommittén erinrat därom, att kunskap i latin numera icke fordras för in- läroverk. träde i någon enda fackskola i riket, äfvensom att några akademiska examina redan nu kunna afläggas utan sådan kunskap. Det kunde då icke vara tidsenligt, att rena latingymnasier upprätthölles på orter, där realgymnasium icke funnes, ty därigenom skulle, alldenstund nu öfver halfva studentantalet icke ginge till universitetet, en stor mängd lärjungar tvingas att antingen flytta till någon stad med realgymnasiuin eller ock på latinet nedlägga mycken tid och arbete, som kunde bättre användas på andra, för dem viktigare ämnen. Men å andra sidan valdes dock latinlinjen ännu af ett mycket stort antal lärjungar, ja, till och med af det större antalet vid många läroverk med båda linjerna, och latinlinjens indragande vid sådana läroverk, där den nu funnes, skulle därför medföra eu kännbar brist. I enlighet härmed anser kommittén reallinjen böra införas på

\Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gymnasialstadiet vid två af de läroverk, hvilkas reallinje för närvarande slutar med femte klassen, nämligen Växjö och Strängnäs, samt i de två högsta årsklasserna vid Hudiksvalls läroverk, där reallinje finnes till och med sjätte klassen. Enligt kommitténs mening skulle genom denna åtgärd lärjungeantaiet afsevärdt ökas och såväl Strängnäs som Hudiksvalls läroverk därigenom bättre än hittills försvara sin plats.

Hvad högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm och högre latinläroverket i Göteborg anginge, funnes vid dem icke utrymme för något realgymnasium, och ett sådant vore också mindre behöfligt, enär särskilda läroverk med realgymnasium komine att finnas i dessa städer.

De läroverk, vid hvilka en indragning af latinlinjen närmast skulle kunna ifrågasättas på grund af det jämförelsevis ringa lärjungeantalet, vore Hudiksvalls och Luleå. Båda dessa läroverk läge emellertid i Norrland, där afstånden mellan de högre läroverken vore stora. Afståndet pr järnväg till närmaste stad med latinläroverk vore 223 km. från Hudiksvall och 354 km. från Luleå. Dömde man efter lärjungarnas fördelning på de olika linjerna under tioårsperioden 1891—1900, skulle därnäst latinlinjen vid läroverken i Nyköping, Gäfle och Vänersborg kunna med minsta afsaknad bortskäras. Vid intet af dessa tre läroverk hade dock nämnda årtiondes medeltal af latinlinjens lärjungar i 6:e och 7:e klasserna varit mindre än 40. Kommittén ansåge därför ej, att latinlinjen borde indragas vid något af dessa läroverk.

Kommittén föreslår alltså, att läroverken i Växjö och Strängnäs, hvilka nu sakna reallinje i sjätte och sjunde klasserna, samt läroverket i Hudiksvall, hvilket nu saknar reallinje i sjunde klassen, måtte erhålla fullständigt både latin- och realgymnasium.

I underdånig framställning hafva stadsfullmäktige i Hudiksvall förklarat, att, därest kommitténs förslag rörande Hudiksvalls läroverks utvidgning vunne bifall, staden ville förbinda sig att ställa fullt tidsenliga och tillräckliga lokaler till det sålunda utvidgade läroverkets förfogande. I ett med anledning af denna framställning infordradt utlåtande har domkapitlet i Uppsala hemställt, att frågan om utvidgning af Hudiksvalls läroverk måtte afgöras i samband med frågan om den skolform, som borde inrättas i Söderhamn. Skulle Hudiksvalls läroverk kunna utvidgas till fullständigt på båda linjerna, under det att en tillfredsställande läroanstalt komrne Söderhamn till godo, eller om i hvarje fall möjlighet ej förelåge att utvidga Söderhamns läroverk, hade domkapitlet icke något att erinra mot nådigt bifall till den ifrågavarande ansökningen. Skulle det åter visa sig möjligt, att Söderhamn kunde erhålla ett å reallinjen fullständigt läroverk, om Hudiksvalls läroverk bibehölles i sin nuvarande

161 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

form, ansåge sig domkapitlet böra i underdånighet förorda, att Hudiksvalls läroverk måtte bibehållas i sin nuvarande form eller som fullständigt endast på den klassiska linjen.

Läroverkskollegiet i Sundsvall har hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning om åtgärders vidtagande för utvidgning af Sundsvalls läroverk till fullständigt jämväl på latinlinjen, helst med tillfälle till undervisning äfven i grekiska. I infordradt utlåtande har domkapitlet i Härnösand tillstyrkt bifall till denna framställning, med det tillägg, att å den nya linjen jämväl borde beredas tillfälle till undervisning i grekiska.

Stadsfullmäktige i Sundsvall hafva likaledes gjort underdånig ansökan om inrättande af fullständig latinlinje vid stadens läroverk.

Min uppfattning angående de förslag och yrkanden, för hvilka jag nu i korthet redogjort, är i hufvudsak densamma som beträffande de förut berörda förslagen om lägre läroverks utvidgning till högre. Dessa frågor hafva icke något^inre samband med den nu föreliggande läroverksreformen, och då de af mig förut omnämnda åtgärderna, nämligen anordnandet af en afgångsexamen å läroverkens mellanstadium med ty åtföljande kompetens samt införandet af till statsverket ingående terminsafgifter, kunna komma att minska behofvet af nya gymnasielinjer, så anser jag klokast, att den nya reformens verkningar afbidas, innan frågan om de påyrkade utvidgningarna företages till slutligt afgörande. I fråga om Växjö läroverk finner jag emellertid sådana omständigheter föreligga, att jag kan ansluta mig till kommitténs förslag. Läroverket hade höstterminen 1903 inalles 343 lärjungar, däraf 136 å gymnasiestadiet. För jämförelses skull må nämnas, att motsvarande siffror voro för Sundsvall 351 och 76, för Hudiksvall 182 och 35, däraf 2 i sjätte nedre och 1 i sjätte öfre realklassen, samt för Strängnäs 119 och 28. Jag anser sålunda, att Växjö läroverk bör erhålla både latin- och realgymnasium samt att läroverken i Strängnäs och Hudiksvall böra erhålla endast latingymnasium. I öfverensstämmelse härmed bör sjätte klassen å reallinjen vid Hudiksvalls läroverk indragas.

' Tjugusex högre allmänna läroverk skulle alltså erhålla både realoch latingymnasium, nämligen i Falun, Gäfle, Halmstad, Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Nyköping, Skara, Stockholm: läroverket å Södermalm, Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg, Västerås, Växjö, Örebro och Östersund.

Sex högre allmänna läroverk skulle erhålla endast realgymnasium, nämligen i Göteborg: realläroverket, Stockholm: realläroverket å Norrmalm och realläroverket å Östermalm, samt Sundsvall, Västervik och Ystad.

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 23

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Fyra högre allmänna läroverk skulle erhålla endast latingymnasium, nämligen i Göteborg: latinläroverket, Hudiksvall, Stockholm: latinläroverket å Norrmalm samt Strängnäs.

hårsmån' Nya elementarskolan i Stockholm är ett å båda linjerna fullständigt läroverk med det särskilda ändamålet att vara ett profläroverk, där förbättringar i .lärosätt må kunna försökas. För att skolan skall kunna fylla denna uppgift, kan det understundom befinnas erforderligt, att den i ett eller annat afseende anordnas pa annat sätt än de öfriga högre läroverken. Dess organisation bör därför icke för en längre tid fastslås, utan kunna efter sig företeende omständigheter ändras i den mån sådant för fyllande af skolans uppgift kan befinnas erforderligt. Då emellertid genomförandet af den af mig föreslagna läroverksreformen kommer att påkalla en ändring i skolans organisation och verksamhet, torde frågan om Nya elementarskolans omorganisation böra anstå, till dess beslut om den föreslagna läroverksreformen blifvit fattadt, och därefter afgöras på sätt Eders Kungl. Maj:t med hänsyn till skolans särskilda uppgift kan finna skäligt att bestämma.

bistämmel-'. Enligt kommitténs förslag till övergångsbestämmelser skulle de lärser. jungar, som det år, då den nya organisationen beslutas, flyttas till någon af klasserna 5—7:2, fortfarande undervisas efter nu gällande kurs- och timplaner och därmed fortsätta, tills de hunnit genomgå läroverket i dess helhet. Därest omorganisationen påbörjas höstterminen 1904, skulle alltså mogenhetspröfning i enlighet med nu gällande bestämmelser afläggas sista gången under år 1909. Lärjungarna i fjärde klassen skulle påbörja öfvergångskurser för att efter genomgång af femte klassen kunna öfvergå antingen till gymnasiets första ring eller till sjätte realskoleklassen, som sålunda skulle införas två år efter omorganisationens påbörjande eller vid samma tidpunkt som vid de fristående realskolorna.

I fråga om utvidgning af läroverken i Ystad och Växjö har kommittén föreslagit.,, att denna skulle påbörjas med inrättande af en nedre sjätte klass å reallinjen läsåret efter det beslut fattats om den nya organisationen och sedan fullföljas med inrättande af en ny klass årligen, tills båda läroverken blifvit fullständiga å reallinjen. Under förut gjorda antaganden skulle alltså den nedre sjätte realklassen inrättas höstterminen 1904, den öfre 1905 o. s. v. Med anledning af detta förslag hafva stadsfullmäktige i Ystad hemställt, att, då realgymnasium redan finnes vid läroverket upprättadt, detta redan första året efter det beslut angående omorganisationen blifvit fattadt, må öfvertagas af staten, antingen så, att samtliga nya erforderliga lärare-

163 Kungl. Af aj ds Nåd. Proposition N:o 50.

platser då med ordinarie innehafvare besättas, eller så, att dessa befattningar tillsättas successivt under loppet af fyra år, med skyldighet dock för staten att under tiden aflöna de extraordinarie lärare, som utöfver de ordinarie erfordras för undervisningens upprätthållande å realgymnasiet.

I hvad stadsfullmäktige i Ystad sålunda anfört finner jag ej anledning att frångå kommitténs förslag.

Med hänsyn till det ringa antalet lärjungar i realklasserna 6: l och 6: 2 vid Hudiksvalls läroverk anser jag, att båda dessa klasser böra inagas med utgången af läsåret 1904—1905.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva:

att de femklassiga läroverken i Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna, Göteborg: det västra och det östra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Lidköping, Malmö, Mariestad, Oskarshamn, Skof de, Stockholm: Jakobs, Katarina och Kungsholmens, Söderhamn och Uddevalla samt de treklassiga läroverken i Arvika och Varberg utvidgas till af staten bekostade realskolor för gossar;

att de femklassiga läroverken i Arboga, Norrtälje, Piteå och Vadstena, de treklassiga läroverken i Alingsås, A sker sund, Falköping, Filmstöd, Sala, Skellefteå, Strömstad, Trelleborg, Amål, Ängelholm och Örnsköldsvik samt de tvåklassiga pedagogierna i Köping och Södertälje ombildas till sexklassiga samskolor, under förutsättning att vederbörande kommun åtager sig ej blott att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor utan äfven att till statsverket årligen inbetala ett belopp, motsvarande en tredjedel af den vid samskolan anställda lärarepersonalens begynnelselöner;

att det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas till sexklassig af staten bekostad samskola, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyr eser sättning åt rektor;

att, därest kommunalstyrelsen i någon af de i näst föregående två moment nämnda samhällen icke före den 1 juli 1906 förklarat sig villig att ingå på de af staten erbjudna villkoren, läroverket i sådant samhälle indrages;

att kommunalstyrelse i samhälle, hvars läroverk ombildats till samskola med kommunalt bidrag, äger att af lärjungarna i samskolan upptaga terminsafgifter, dock ej till högre belopp eller under strängare villkor för befrielse, än som stadgas rörande de afgifter, som af realskolornas lärjungar erläggas till statsverket;

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

att vid samskola, förutom rektor, tre adjunkter och öfningslärarepersonal, anställas en första lärarinna och två ämneslärarinnor;

att samskola ställes under inseende af en lokal styrelse med den befogenhet och de åligganden, som af Eders Kungl. Maj:t bestämmas, skolande denna styrelse utgöras af en af ef orus för en tid af fyra år utsedd ordförande, samskolans rektor och första lärarinna samt två af kommunalstyrelsen för fyra år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidrager till skolans underhäll, eu af kommunalstyrelsen och en af landstinget för samma tid utsedd ledamot;

att de treklassiga läroverken i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg och Vimmerby, den tvåklassiga pedagogien i Nora och den enklassiga pedagogien i Simrishamn indragas;

att det femklassiga läroverket i Ystad utvidgas till högre allmänt läroverk, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisning slokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Falun, Gä fe, Halmstad, Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Nyköping, Skara, Stockholm: läroverket å Södermalm, Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg, Västerås, Växjö, Örebro och Östersund, erhålla, jämte realskola, både real- och latingymnasium;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Göteborg: realläroverket, Stockholm: realläroverket å Norrmalm och realläroverket å Östermalm, Sundsvall, Västervik och Ystad, erhålla, jämte realskola, endast realgymnasium;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Göteborg: latinläroverket, Hudiksvall, Stockholm: latinläroverket å Norrmalm och Stränqnäs, erhålla, jämte realskola, endast latingymnasium; samt

att den föreslagna ombildningen, utvidgningen och indragningen af läroverk och pedagogier samt de förändringar, som därmed stå i samband, försiggå i enlighet med de grunder, som af mig nyss angifvits, såvida ej Eders Kungl. Maj:t i särskilda fall, där omständigheterna sådant påkalla, pröfvar skäligt annorlunda förordna.

Kungi. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 50.

165 Läsårets längd ocli lärotidens fördelning.

Beträffande läsårets längd har kommittén föreslagit, att läsåret må i samband med vissa andra förändringar i lärotidens fördelning förlängas7 y ^ från nu stadgade 36 till 38 veckor.

Ur kommitténs historik öfver denna fråga må anföras följande, berierna, som i början af 1600-talet tillsammans under årets lopp synas hafva omfattat

16 veckor, voro under århundradets senare del jämförelsevis korta, omkring '.t veckor. Sedan de genom 1693 års skolordning ökats till 12 veckor, vunno de under 1700-talet och början af 1800-talet en betydande utsträckning, enligt 1724 års skolordning till 19 veckor, när den för hvardera af påsk- och pingstlofven bestämda ledigheten af 1V2 vecka däri inräknas hvilken ledighet dock år 1773 inskränktes till i vecka för hvartdera , enligt 1820 års skolordning till ej mindre än 22 veckor, när den för påsklofvet bestämda tiden af 2 veckor däri inräknas. Därefter inträdde snart en reaktion, som emellertid icke ledde till någon åtgärd förrän genom 1856 års stadga, hvilken bestämde lärotiden till 36 veckor, en veckas påsklof däri ej inräknadt. Den verkliga ledigheten under året uppgick sålunda sammanlagdt till 16 veckor, förutom 4 dagars pingstlof. En ökning till sammanlagdt

17 veckors fritid utom pingstlofvet skedde år 1865, då det stadgades, att påsklofvet skulle inräknas i den till 36 veckor bestämda lärotiden. Dessa bestämmelser äro ännu gällande, och uppgår sålunda i verkligheten läsveckornas antal till 35 och de lediga veckornas, pingstlofvet oberäknadt, till 17.

Kommittén omnämner därefter de förslag af mera officiell natur om feriernas förkortning, som framkommit efter år 1865. Kommittén af år 1870 föreslog feriernas förkortning med en vecka. I det statsrådsprotokoll, som åtföljde läroverkspropositionen vid 1873 års riksdag, föreslogs en förkortning af ferierna med 3 veckor, ett förslag, som vann bifall af båda kamrarna. I enlighet härmed upptogs i det år 18 f 4 afgifna förslaget till ny läroverksstadga den bestämmelsen, att den årliga lärotiden skulle utgöra 39 veckor, en veckas påsklof och fyra dagars pingstlof inräknade. Bestämmelserna af år 1865 inflöto emellertid oförändade i 1878 års stadga. Äfven 1882—84 års kommitté föreslog feriernas inskränkning, i det att, enligt kommitténs förslag, läsåret skulle förlängas till högst 39 veckor, däri inberäknade högst 12 dagars ledighet vid påsktiden och 4 dagars lof vid pingsten. I den till 188 7 ars riksdag aflåtna läroverkspropositionen föreslogs en ny lönestat för lärarekåren, under förutsättning att lästiden så utsträcktes, att lärarnas tjänstgöringstid komme att, inberäknadt

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

inträdes- och flyttningspröfningar, uppgå till 40 veckor om året, Alldeles samma förslag med afseende på läsårets längd framställdes i den nådiga propositionen till 1890 års riksdag, äfven nu såsom villkor för äskadt anslag till lönereglering. Det särskilda utskott, som behandlade läroverkspropositionen, föreslog en sådan ändring, att den egentliga lästiden komme att uppgå till 38 veckor och lärarnas tjänstgöringstid till 39 veckor. Utskottets förslag i denna punkt bifölls af båda kamrarna, men, såsom bekant, föll det af Eders Kungl. Maj:t framställda löneregleringsförslaget, af hvilket frågan om läsårets förlängning blott utgjort en del. Ett med nyssnämnda utskotts förslag i afseende på läsårets längd öfverensstämmande stadgande föreslogs af 1890 års skollagskoinmitté, och i den nådiga propositionen om lönereglering år 1892 upptogs, i enlighet med kommitténs hemställan, förslag om en förlängning af läsåret till den omfattning, att lärarnas tjänstgöringstid komme att uppgå till 39 veckor, äfven nu såsom en förutsättning för löneregleringens genomförande. Men då äfven år 1892 lönefrågan föll, blef ingen förlängning af läsåret anbefalld, enär af billighetshänsyn en sådan ansågs icke böra ifrågakomma utan samtidig förbättring af lärarnas lönevillkor. Nyssnämnda kommitté, som år 1893 erhållit förnyadt uppdrag att utarbeta förslag till undervisningsplaner för de allmänna läroverken, fann sig under sådana förhållanden höra söka något medel, hvarigenom vissa syften, som eljest kunnat främjas genom en förlängning af terminerna, äfven utan en sådan åtgärd skulle kunna vinnas, och ansåg sig hafva funnit ett sådant i införandet af obligatoriskt feriearbete, anordnadt såsom integrerande del af lärokurserna. Förslaget härom vann gällande kraft genom nådiga kungörelsen den 22 mars 1895.

Den historiska orsaken till våra långa ferier vore enligt kommitténs mening hufvudsakligen att finna i vårt lands fattigdom, som länge gjort sockengången till eu nödvändig, af lagstiftningen erkänd och ordnad plägsed. En ytterligare orsak, som med den förra stode i det närmaste samband, och som torde hafva varit ej mindre verksam, funne man i lärarebeställningarnas ända intill medlet af nittonde århundradet bibehållna egenskap af svagt aflönade öfvergångstjänster för blifvande kyrkliga ämbetsmän. Härigenom hade de för läraren till allehanda näringsförvärf behöfliga ferierna kommit att blifva ett prästerligt ståndsintresse, som särskildt under frihetstiden med dess regerande ständer förmått att göra sig gällande

Kommittén redogör därefter för de skäl, som anförts för eller emot en förkortning af ferierna. För en förlängning af läsåret hade såsom ett hufvudskål andragits, att man genom en sådan förlängning borde vinna lugn och lindring i det för närvarande alltför jäktande arbetet under terminerna. Äfven i och för sig hade man ansett den långa fritiden vara

167 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

O

af tvifvelaktig nytta. Arets uppdelning i en lång tid af ansträngdt andligt arbete och eu annan lång tid af mer eller mindre fullständig intellektuell hvila medförde ett alltför ojämnt och därför skadligt anlitande af själsverksamheten hos ynglingen. Våra alltför dryga ferier hade med sig äfven moraliska vådor. Betänk igt vore i detta afseende, att de från begynnelsen vande ungdomen vid att anslå till sin hvila och förströelse icke mindre än 4 månader om året; då detta fortginge genom hela ,skoltiden, biel ve det en inrotad vana, ett behof att fortsätta på samma sått vid akademien och sedermera under hela lifvet, såvidt omständigheterna medgåfve, och på så sätt finge de långa ferierna en ogynnsam inverkan på hela vår kultur. Vidare hade man hänvisat till förhållandena i utlandet. Det vore bekant, att intet land med högre utveckladt skolväsen ägde ferier af sådan längd som de svenska, med undantag af Finland, som från sin förbindelse med Sverige ärft äfven de långa ferierna. Vårt läsår vore 5 å 7 veckor kortare än läsåret i Tyskland, Österrike och Frankrike, och den danske skolgossens sammanlagda fritid uppginge knappt till hälften af den tid, som hos oss vore anslagen till ferier (Betänkandet sid. 869).

Försvararne af våra långa ferier hade, äfven de, vädjat till faran för öfveransträngning: de långa ferierna vore en för lärjungar och lärare nödvändig hvilo- och återhämtningstid efter terminernas ihållande mödor. Men för de förra vore de mera än blott en hvilotid, nämligen en tid för tillväxt och utveckling i flera afseenden, framför allt i kroppsligt afseende. Det vore i synnerhet om sommarferierna, detta gällde. Ungdomen behöfde därunder befrias från andligt arbete, lämna läroverksstaden med de i hygieniskt afseende mindre goda villkor, under hvilka den där lefde, och i stället komma ut på landet för att samla krafter till det följande läsårets ansträngningar. Våra långa sommarferier stode således i öfverensstämmelse med vårt lands klimatiska förhållanden och lifvets eget behof, och en förkortning af dem skulle väsentligt minska den betydelse, som de ägde för vår ungdoms kroppsliga och andliga utveckling. De långa ferierna, hade deras försvarare vidare sagt, gåfve lärjungen tillfälle till praktisk verksamhet eller ock till själfstudier, hvilkaogenom af skolan lämpligt anordnade ferieuppgifter kunde be'ordras. Åt läraren gåfve de tillfälle till studier och resor eller måhända till förvärf af väl behöfliga extra inkomster. Men våra feriers förnämsta berättigande läge dock däri, att de innehölle ett erkännande af föräldrarnas rätt öfver barnen. Det borde vara nog, att skolan under mer än två tredjedelar af året skilde barnen från föräldrarna och från hemmets vård för att i enlighet med sina syften helt och hållet lägga beslag på deras tid och unga krafter. Slutligen, våra långa ferier hade två århundradens häfd och hade på mångfaldigt sätt

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

vuxit samman med våra hemseder och vårt samhällslif; äfven af denna anledning borde de, om möjligt, bevaras oafkortade.

Det hade synts kommittén, som skulle de skäl, hvilka anförts mot en förkortning af våra ferier vara i hög grad beaktansvärda, men som skulle de dock först blifva giltiga i fråga om en större inskränkning af ferierna. A andra sidan hade kommittén icke kunnat undgå att finna de skäl, som anföris för en förkortning, vara, äfven de, af ganska betydelsefull art och i all synnerhet tala kraftigt för en mindre inskränkning af de ferier, som nu funnes. Man hade skäl att misstänka, att ett förhållande, hvari under flera årtionden gång på gång yrkats förändring, och som slutligen framtvungit en åtgärd sådan som den obligatoriska ferieläsningen, icke vore i allo godt. Kommittén för sin del vore öfvertygad om att ett missförhållande här förelåge. Om man i en del andra länder behöfde förlänga sina ferier, så behöfde vi förkorta våra. Men vi borde därvid gå till väga med största varsamhet. Kommittén säger, att dess beslut att föreslå en förkortning af ferierna framförallt förestafvats af önskemålet att bereda mera lugn och lättnad i arbetet under lästerminerna.

Till sist uttalar kommittén, att läsåret icke bör förlängas, utan att en redan af andra grunder såsom behöflig erkänd lönereglering för lärarna genomföres, samt hemställer:

att lärotiden bestämmes till 38 veckor om året, en veckas påsklof och fyra dagars pingstlof däri inräknade;

att läsåret må börja inom augusti och sluta inom juni månad, samt att julferierna må omfatta högst tre veckor;

att pingstlofvet, där så lämpligt synes, må kunna något inskränkas, i hvilket fall läsårets ofvan föreslagna längd i samma mån minskas. ^riska^ferie' Beträffande det genom nådiga kungörelsen den 22 mars 1895 införda

arbeteUaf- obligatoriska feriearbetet framhåller kommittén följande. Tanken på feskaffande. riearbete, om också i en helt annan form än det nuvarande, hade ingalunda varit främmande för gångna tiders skollagstiftning i vårt land; tvärtom syntes man allmänneligen hafva förutsatt, att lärjungarna under fritiden borde sysselsätta sig med läsning, hufvudsakligen i afsikt att vidmakthålla, hvad de under terminerna inhämtat. I skollagskoinmitténs betänkande af år 1894 angåfves uttryckligen, att obligatoriska feriearbeten föreslagits dels som vederlag för viss minskning i veckotimmarnas antal — hvilken minskning föietagits utan förlängning af lästerminerna — dels emedan kurserna i åtskilliga ämnen, särskilt i kvalitativt hänseende, behöfde stärkas. De nuvarande feriearbetena hade sålunda införts som ett supplement till kurserna, och med detta förhållande motiverades också deras likformiga planläggning. Redan genom kommitténs förslag om för-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

I(i9

langning af läsåret framstode emellertid frågan om feriearbetet i ett förändradt skick, men denna synpunkt beträffande det obligatoriska feriearbetets behöflighet eller umbärlighet för den nya organisationen vore icke den enda och ej heller den viktigaste. Nästan alla med feriearbete förstärkta ämnen kunde inordnas under endera af följande kategorier: sådana, som enligt kommitténs förslag fått en förändrad, anspråkslösare ställning, och sådana, som genom ökadt timtal på det lägre eller högre stadiet eller andra anordningar erhållit en större eller mindre förstärkning i det hela. Till de förra hörde latin och franska. Till det senare slaget hörde modersmålet, tyska och geografi, hvilka alla fått en så afsevärd ökning i timtal, att den mer än tillräckligt uppvägde nuvarande feriearbete, samt historia, hvars ställning förbättrats genom dess skiljande från geografien äfven å det högre stadiet. På grund af dessa omständigheter hade de af kommittén föreslagna kurserna kunnat uppgöras utan beräknadt supplement af obligatoriskt feriearbete, hvadan ett sådant ur denna synpunkt för den nya organisationen torde få anses obehöfligt.

Under sådana förhållanden stode kommittén inför den frågan, om feriearbete ur andra synpunkter än den, som angifvits såsom bestämmande vid dess införande år 1895, kunde hafva den betydelse, att det borde i en eller annan form förekomma. Kommittén ville i detta afseende såsom sin principiella ståndpunkt uttala, att den ansåge, det lärjungar, som på ett tillfredsställande sätt skött studierna under terminen, borde utan inskränkning från läroverkets sida förfoga öfver sina ferier. Att under den tid af året, då skolan afstode från att hafva lärjungarna under sitt omedelbara hägn, låta läxans tryck fortfarande hvila öfver dem, funne kommittén vara både oegentligt och olämpligt med hänsyn till de unga och jämväl innebära ett mindre välbetänkt ingripande i hemmens rätt öfver dessa. En undersökning af det sätt, hvarpå det nuvarande obligatoriska feriearbetet verkat, tjänade, äfven om vissa goda resultat af detsamma ej kunde förnekas, i hufvudsak endast till att stärka kommittén i denna dess allmänna uppfattning. De anmärkningar, som gjorts emot det nuvarande feriearbetet, vore nämligen hvarken få eller små.

Till en början hade klagats öfver dess likformighet för alla, hvaraf följde, att ingen hänsyn toges till olika anlag och behof, samt att därföre den möjlighet till själfständiga studier och individuell utveckling, som eljest borde kunna förverkligas under fritiden, rent af motarbetades. I sammanhang härmed hade anmärkts, att lärjungen under sommaren genom de föreskrifna feriearbetena hindrades från annan, likaså nyttig och för hans framtid måhända mera betydelsefull verksamhet än bokliga studier. Vidare hade påpekats den olägenheten, att ett försummande eller under- Bih. till Bilcsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 24

170 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 50.

haltigt utförande af sommararbetet blefve utan all påföljd, hvarigenom den felande skulle kunnat rättas; att det vore skolan ovärdigt och för dess auktoritet menligt att på sådant sätt lämna föreskrifter, hvilkas efterlefnad den ej förmådde betrygga; samt att ett sådant förhållande ej kunde annat än skadligt inverka på lärjungarnas uppfostran till lydnad och plikttrohet.

Äfvenså hade såsom ej mindre betänkligt framhållits, att särskildt de lärjungar trycktes af feriearbetet, som utom detta hade att i ett eller annat ämne vid höstterminens början undergå pröfning i och för flyttning; att lärjungarna, i synnerhet när uppgiften bestode i utanläsning, lätt frestades att uppskjuta arbetet till de allra sista dagarna före terminens början och då underkasta sig en forcerad läsning; att det stundom varit så långt ifrån fråga om själfständiga studier, att lärjungarna till och med anlitat informatorer eller enskild undervisning på annat sätt för att fullgöra de föreskrifna uppgifterna. I hvilketdera som helst af nyssnämnda fall vore det uppenbart, att feriearbetets idé blefve förfelad och att genom detsamma åstadkommes mera skada än gagn. Ej heller hade röster saknats, som velat göra gällande, att feriearbetets betydelse såsom supplement till kurserna, på grund af vissa af de ofvan anförda olägenheterna, äfvenledes varit ganska tvifvelaktig, och från många håll hade ifrågasatts, om den ganska afsevärda tid vid höstterminens början vore väl använd, som åtginge till förhör å ett feriearbete, hvilket. ej blifvit med större omsorg inlärdt. Slutligen borde erinras om den svårighet, som alltid måste förefinnas att på ett lämpligt sätt ordna ett sådant arbete. Mot den nuvarande planen hade också gjorts vissa anmärkningar, såsom olämpligheten af uppgifter, som lärjungen ej med fördel kunde sköta på egen hand, till exempel välläsning eller välskrifning, hvilka med afseende på den, som ej hade tillgång till någon ledning, snarare motverkade än befrämjade det afsedda ändamålet, samt arbetets förekomst i alltför tidiga åldersklasser, där det mera blefve en uppgift för föräldrarna än för barnen, hvilka vore alltför omogna för något som helst själfständigt arbete.

Kommittén, som funne dessa anmärkningar i högre eller mindre grad befogade, ansåge därföre, att det nuvarande likformiga och för alla lärjungar föreskrifna feriearbetet borde afskaffa.

A andra sidan vore kommittén långt ifrån att underskatta värdet af själfständiga studier under sommarmånaderna, men menade, att det med sådana arbeten afsedda ändamålet endast kunde vinnas på det villkor, att de finge en mera individuell och alldeles frivillig läggning. Läroverkets roll därvidlag borde blifva, att det dels tillhandahölle lämpliga uppgifter, mellan hvilka lärjungarna hade fritt val, om de önskade utföra något arbete under sommaren, dels vid höstterminens början anställde pröfning

171 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

å de utförda arbetena med de lärjungar, som därtill anmälde sig. Redan före år 1895 hade det vid en del läroverk förekommit ansatser till frivilligt feriearbete, men skillnaden mellan detta och det af kommittén förordade feriearbetet blefve genom läroverkets skyldighet att vidtaga de båda nämnda åtgärderna ganska väsentlig. De innebure emellertid intet åläggande för lärjungarna utan endast en ledning och hjälp i och för eventuellt arbete under sommaren.

Angående det skälet för feriearbete — som af många tillskrefves en stor, för att icke säga hufvudsaklig betydelse — att studier under sommaren verkade hälsosamt, såsom hindrande lärjungarna att gå för mycket sysslolösa under den långa fritiden, så förnekade kommittén ej dess giltighet, men ville framhålla, å ena sidan att det genom den föreslagna förlängningen af lästerminerna förlorade något af sin kraft, och å den andra att det goda syftet, om också icke i så stor utsträckning, så dock på ett mera tilltalande sätt, vunnes genom ett frivilligt feriearbete. Gentemot de lärjungar, som hade stark böjelse för att gå sysslolösa, förfelade visserligen systemet med frivilligt arbete sin verkan, men, såsom ofvan antydts, syntes äfven föreskriften om det nuvarande obligatoriska arbetet genom saknaden af straffpåföljd mot dem vara skäligen maktlös.

Af åtskilliga bland kommitténs ledamöter hade, som det syntes hufvudsakligen på den grund, att steget mellan det nuvarande och det föreslagna feriearbetet skulle blifva för stort, ifrågasatts, att man skulle införa ett obligatoriskt-valfritt feriearbete i den mening, att man af hvarje lärjunge fordrade ett visst mått af arbete under sommaren men gåfve honom rätt att välja bland ett flertal uppgifter, inom hvilket af skolans ämnen han önskade. Då förfäktarne af denna mening i det väsentliga varit af kommitténs åsikt i fråga om de olägenheter, som vidlådde nuvarande feriearbete, hade man utgått från den förutsättningen, att, äfven med införande af ett obligatoriskt-valfritt system, de lärjungar, som vore sysselsatta med annan nyttig verksamhet, de, som blifvit underkända, samt de, som vore sjuka eller eljest oförmögna, skulle blifva befriade från ferieuppgifter. Kommittén, som tagit frågan i noggrant öfvervägande, hade emellertid för sin del ansett, att frihetens uppfostrande betydelse, särskildt å det högre stadiet, utgjorde en alltför stor fördel för att utan särdeles vägande skäl böra uppoffras, och hade vidare kommit till den öfvertygelsen, att förslaget strandade på svårigheterna att rätt handhafva och reglera den nämnda befrielsen. Det skulle nämligen i talrika fall visa sig omöjligt att afgöra, om en ifrågasatt sysselsättning under sommaren folie under begreppet »annan nyttig verksamhet» eller icke — ty till sådan

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

verksamhet kunde ju hänföras de mest mångskiftande saker, till exempel resor, sport m. m., som hade mera med nöje än med nytta att göra. Det blefve äfven svårt att afgöra, hvilka lärjungar vore i fysiskt afseende för klena för ett dylikt feriearbete, och rektorerna skulle försättas i den kinkiga belägenheten att pröfva och bedöma ingifna läkarebetyg och föräldraintyg samt utan tvifvel nödgas meddela befrielse i sä stor utsträckning, att feriearbetets egenskap att vara obligatoriskt blefve så godt som illusorisk. Det hela komme sannolikt att resultera däri, att feriearbetet i verkligheten blefve frivilligt, fastän stadgan gåfve det ett sken af att vara obligatoriskt.

På grund häraf hemställer kommittén:

att de nuvarande obligatoriska arbetena under sommaren afskaffäs, och att i deras ställe anordnas frivilliga feriearbeten enligt i betänkandet (sid. 586) närmare angifna grunder.

Arbetets Beträffande arbetets fördelning under terminerna framhåller kom-

unLr termi- vitten å nyo, att, förslaget om två veckors förlängning af läsåret förnämnema. ligast åsyftat att göra skolarbetet lugnare och lindrigare, men påpekar, att detta mål ej kan nås enbart genom en sådan åtgärd utan äfven krafvel' vissa anordningar, som mera direkt verka i den åsyftade riktningen, nämligen förkortning af lärotimmarna, sådan fördelning af dessa, att arbetet i skolan må kunna afslutas tidigare på dagen, utsträckning af månadslofsprincipen och införande af bestämdare föreskrifter om tillfällig ledighet. Angående den närmare motiveringen af dessa åtgärder torde jag fä hänvisa till kommitténs betänkande (sid. 395—407).

Kommittén hemställer i detta afseende: att lärotimmarnas längd bestämmes till 45 minuter; att tiden för frukostrasten fastställa till minst PA timme; att i regeln den obligatoriska undervisningen förlägges till förmiddagarna ;

att för hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen af rektor lämnas minst 4, högst 6 dagar under läsåret;

att för lärjungarna, i gymnasiets två högsta ringar bibehållas de bestämmelser om månadslof, som nu gälla för sjunde klassen;

att lärjungarna i gymnasiets två lägsta ringar samt i realskolans sjätte klass 3 gånger i månaden erhålla en dags ledighet från undervisningen, hvilken ledighet delvis användes till skriftliga arbeten å lärorummet, börande dessa arbeten upptaga 3 eller, vid skrifning af uppsats på modersmålet, 4 timmar;

att åt lärjungarna i realskolans femte klass hvarje månad lämnas lx/2 dags och åt lärjungarna i realskolans fjärde klass 1 dags ledighet från

173 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 50.

undervisningen, hvilken ledighet delvis användes till skriftliga arbeten å lftrorummet, börande dessa arbeten hvarje gång upptaga för femte klassen 3 timmar och för fjärde klassen 2 eller 3 timmar.

De af kommittén föreslagna åtgärder, som nämnas såsom särskilt Begränsning ägnade att begränsa lärjungarnas arbete, äro följande: garnas

1) det lägre läroverksstadiets ombildning till en själfständig läroan- arbete. stalt med allmän medborgerlig bildning såsom mål, hvarigenom ämneskrets och undervisningsplan bättre än hittills kunde lämpas efter lärjungarnes psykiska förutsättningar;

2) stadgande af sådana bestämmelser, som kunde förebygga, att den föreslagna examen å mellanstadiet finge karaktär af en examen rigorosuin;

3) inskränkning af de skriftliga arbetenas antal i de fyra gymnasieringarna;

4) förändring af latinets och franskans ställning med afseende på studiemålet och borttagande af all skriftlig öfversättning till latin och franska;

5) borttagande ur studentexamen af den särskilda geometriska skrifningen å reallinjen;

6) begränsning af de obligatoriska ämnenas antal dels genom den filosofiska propedeutikens anordnande som frivilligt ämne utom timplanen, dels genom införande af valfrihet inom de två högsta gymnasieringarna;

7) läsårets förlängning med två veckor, en åtgärd, som visserligen i och för sig innebure en ökning af lärjungens arbete, men som, om den i enlighet med kommitténs förslag företoges utan ökning, snarare med någon minskning, af lärokursens omfattning och i samband med öfriga uppräknade åtgärder, borde bidraga till att bereda lugn och lättnad i arbetet under terminerna;

8) afkortning af lektionernas längd till 45 minuter;

9) sådan fördelning af den dagliga lärotiden, att arbetet i skolan måtte kunna vara afslutadt tidigare på dagen, ån nu i allmänhet vore fallet;

10) utsträckning af månadslofsprincipen genom stadgandet om visst antal kombinerade lof- och skrifdagar äfven för fjärde och femte klasserna samt för de klasser, som komme att motsvara nuvarande nedre och öfre sjätte;

11) afskaffande af det obligatoriska feriearbetet.

Utöfver dessa åtgärder anser kommittén för sin del icke något särskilt behöfva göras för det omtalade ändamålets vinnande.

Mot kommitténs beslut med afseende på läsårets längd och ferie- ^eservaarbetet har reservation afgifvits dels af S. J. Boethius, dels af Nils l0ner-

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Höjer; beträffande feriearbetet ensamt har H. Andersson reserverat sig. I fråga om feriearbet har F. W. Amark instämt med reservanten Boéthius.

Reservanten Boöthius framhåller beträffande läsårets förlängning bland annat: att våra långa ferier medförde den fördelen, att lärjungar från annan ort än läroverksstaden ej alltför mycket beröfvades hemmets vård samt att en inskränkning skulle ådraga dessas föräldrar ökade kostnader; att ferierna underlättade stadsfamiljers sed att under sommaren flytta till landet och att deras förkortande därför skulle innebära ett förhatligt ingrepp i många hems lefnadsförhållanden; att feriernas inskränkning skulle blifva till hinder för de glädjande företeelser i vår tid, hvilka läge i ungdomens färder inom fosterlandet och sysselsättning med praktiska värf, t. ex. verkstadsarbete; att vår ungdom till följd af klimatet vore i större behof af en lång friluftstid; samt att tillräckliga sommarferier utgjorde ett villkor för att ett lämpligt feriearbete skulle kunna anordnas. Beträffande kommitténs förslag om ett alldeles frivilligt feriearbete befarar samme reservant, att ungdomen ej skall inse värdet af själfstudier under ferierna och att alla hem ej hafva tillräcklig auktoritet att hålla den till sådant arbete, samt anser därför, att skolan med sin auktoritet bör stödja hemmen genom att anordna ett åtminstone i någon mån obligatoriskt feriearbete. Han ser sålunda i våra långa sommarferier en anordning, som, på samma gång den passade för vårt klimat och våra seder, kunde, om den rätt användes, blifva ett det bästa medel att motverka just det, som dessa långa ferier befarats skola befordra, nämligen vår ungdoms oförmåga att på ett förnuftigt sätt använda en oreglementerad tid. På grund häraf motsätter han sig i princip förslaget om läsårets förlängning, och skulle de af kommittén förordade 6 lofdagarna göra en förlängning af läsåret alldeles oundviklig, anser han, att denna bör strängt begränsas till blott en ersättning härför, d. v. s. till en vecka, samt yrkar, att sommarferierna må blifva så vidt som möjligt oafkortade och förbindas med en i hufvudsak valfri men i vissa fall obligatorisk ferieläsning, enligt i reservationen upptagen detaljerad plan.

Reservanten Höjer anser våra långa ferier böra bibehållas både för lärjungarnas skull och för lärarnes, som behöfde dem för kroppens och själens hälsa. Dock borde läsåret utsträckas med så många dagar, att det fullt uppvägde den ökade ledighet under läsåret, som kommitténs förslag till lofdagar medförde. Detta torde uppnås, om läsåret sattes till 37 veckor, paskiofvet inräknadt. Feriearbetet borde enligt reservantens mening likaledes bibehållas, emedan det hvilade på riktiga grunder, och reformeras i de stycken, där erfarenheten visat, att anordningen varit mindre lämplig. Det borde bestå af dels obligatoriska, dels valfria uppgifter enligt i reservationen närmare angifna grunder.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

175 Reservanten Andersson finner kommitténs förslag om feriearbete opraktiskt, anser den farhågan, att rektorerna skulle komma i eu svår belägenhet vid pröfningen af de för befrielse från feriearbete ingifna läkarebetyg och föräldraintyg, ogrundad och förordar, att det nuvarande feriearbetet för de fem lägre klasserna bibehålies med några mindre detaljförändringar samt att feriearbetet för gymnasiet så anordnas, att i hvarje ämne förelägges en uppgift, och att hvarje lärjunge skall vara skyldig att efter eget val vid höstterminens början redogöra för en af de sålunda förelagda uppgifterna.

Af de myndigheter, som i de ingifna utlåtandena öfver kommitténs Myndigförslag berört frågan om läsårets längd, har flertalet yttrat sig till för“ ätande»!* mån för en större eller mindre förlängning. Från medicinskt håll ha olika meningar uttalats. Så anser å ena sidan medicinska fakulteten i Uppsala, att en förkortning af den hvilotid, under hvilken ungdomen kunde återhämta krafter efter terminens ansträngningar, skulle innebära en fara för dess andliga och kroppsliga hälsa. Och majoriteten i lärarekollegiet vid karolinska institutet instämmer i detta utlåtande men ställer sig, i likhet med generaldirektören K. Linroth i medicinalstyrelsen, dock icke alldeles afvisande mot dpn förlängning af en vecka, som reservanten Boet hi us vill medgifva. A andra sidan tillstyrkes kommitténs förslag af medicinalstyrelsen, som bland annat uttalar, att den långa ferietiden är af mycket tvifvelaktig nytta såsom medförande ett alltför ojämnt fördelande af själsverksamheten hos vår ungdom, på samma gång den uppammar en ovana hos det uppväxande släktet att anslå onödigt lång tid till hvila och förströelse och inleder den i frestelse att med mindre lämpliga nöjen söka fördrifva den långa ferietiden, samt att en så begränsad förkortning af våra ferier, som af kommittén föreslagits, därför obetingadt synes vara att förorda, då densamma dels möjliggör en lämpligare anordning af undervisningen i skolan, dels i moraliskt afseende medför fördelar för ungdomen utan att i hygieniskt afseende med skäl kunna anses åstadkomma några skadliga verkningar. Vidare framhåller en minoritet af 6 ledamöter i lärarekollegiet vid karolinska institutet bland annat, att om förlängningen af läsåret, såsom kommittén ansett lämpligast, kommer att äga rum en vecka under januari och en vecka i början af juni, denna i och för sig ringa utsträckning af läsåret icke bör gifva anledning till farhågor i hygieniskt afseende. Kanslern för rikets universitet, som betonar vikten af medicinska fakultetens i Uppsala utlåtande i hygieniskt afseende, anser likväl hvarken nödigt eller nyttigt, att en lärjunge samlar sitt obligatoriska arbete under 34V2 veckor för att under 1772 veckor vara full-

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

■ ständigt lös och fri, och finner, att antingen någon förlängning af läsåret eller något obligatoriskt feriearbete väl låter försvara sig.

Nästan alla myndigheter, som yttrat sig om feriearbetet, önska en ändring i de nuvarande förhållandena. Mot kommitténs förslag om arbetets fördelning under terminerna hafva i de inkomna utlåtandena jämförelsevis fä erinringar gjorts, ehuruväl från några håll kraf på ännu större tillfällig ledighet eller annan lindring blifvit framställda. Beträffande begränsningen af lärjungarnas arbete har medicinska fakulteten i Uppsala, ehuru med erkännande af att väsentliga förbättringar införts, önskat de hygieniska trafven ännu bättre tillgodosedda, under det att andra, bland dem medicinalstyrelsen, på ett mycket gynnsamt sätt bedömt kommitténs åtgärder i detta afseende. För innehållet i öfrigt i här berörda utlåtanden tillåter jag mig att hänvisa till sammanfattningen.

Departe- I hvad kommittén sålunda anfört i fråga om förlängning af läsåret

m'yttrande^oc^ i sammanhang därmed afskaffande af det nuvarande obligatoriska feriearbetet, finner jag mig, under hänvisning jämväl till de afgifna utlåtandena, böra instämma.

Hvad först frågan om läsårets längd beträffar, anser jag den undantagsställning, vårt land i detta afseende intager, icke längre vara hållbar, en mening, som ju också af flera läroverkskommittéer uttalats och tvenne gånger af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen biträdts. Och äfven om jag kan förstå deras ståndpunkt, som vilja försvara våra långa ferier, finner jag intet af de skäl, som från denna sida anförts, vara af någon större betydelse, när det gäller en förlängning af läsåret med endast två veckor, hvilka därtill ej äro afsedda att i sin helhet inkräkta på de med rätta så högt skattade sommarferierna. Vissa uttalanden angående de befarade skadliga följderna af denna måttliga ökning i arbetstiden synas vara präglade af en icke ringa öfverdrift. Dessutom anser jag en omständighet af vikt hafva tillkommit därigenom, att det hittills från medicinska auktoriteter försporda motståndet mot feriernas förkortande, såsom af myndigheternas utlåtanden framgår, ansenligt försvagats.

Under sådana omständigheter anser jag ej heller den hygieniska synpunkten längre böra utgöra något skäl mot en måttlig förlängning af läsåret.

För öfrigt delar jag kommitténs mening om det obligatoriska feriearbetet, hvilken jag finner bekräftad af de flesta afgifna utlåtandena. Om ock detta arbete kan sägas hafva haft vissa goda verkningar, torde de därmed förenade olägenheterna, såsom kommittén visat, hafva varit flera och större, och i hvarje fall bör det i och med en förlängning af läsåret, för hvilken det hittills utgjort ett slags ersättning, bortfalla. Äfvenså anser

177 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

jag därvid konsekvensen kräfva, att feriearbetet hädanefter göres alldeles frivilligt, dock att skyldighet ålägges läroverken att genom anvisande åt uppgifter och anställande vid behof af förhör främja lärjungarnas själfverksamhet under ferierna. Likaså finner jag de anordningar, som af kommittén föreslagits för att lindra arbetet under själfva lärotiden, t. ex. undervisningstimmarnas förkortande och månadslofsprincipens utsträckande, vara lämpliga och väl afvägda; och har jag för afsikt att, därest förslaget om förlängning af läsåret vinner bifall, framledes hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om ändringar i nu gällande bestämmelser angående lärotidens fördelning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitténs förslag.

På grund häraf och då jag delar kommitténs uppfattning, att läsårets förlängning, ehuru i och för sig nyttig och af förhållandena påkallad, ej bör komma till stånd utan att den redan af andra viktiga grunder påkallade löneregleringen för lärarna genomföres, får jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva,

att, i sammanhang med ny lönereglering för lärarna vid de allmänna läroverken och med afskaffande af det nu stadgade obligatoriska feriearbetet, läsårets längd bestämmes till 38 veckor, påsk- och pingstlof däri inräknade.

Öfverstyrelse för de allmänna läroverken.

Till de frågor, kommittén upptagit till behandling, hör äfven spörsmålet om en öfverstyrelse för de allmänna läroverken. Som jag i denna fråga hyser en annan uppfattning än kommitténs flertal, finner jag mig föranledd att något utförligare yttra mig öfver densamma.

Behofvet af en öfverstyrelse för de allmänna läroverken har länge Tidigare gjort sig gällande. Formellt tillhörde den centrala ledningen af det högre Jors undervisningsväsendet i början af förra århundradet kanslistyrelsen. Efter dennas indragning år 1832 förefanns dock ännu ett slags centralmyndighet i den år 1820 införda revisionen öfver rikets elementarläroverk, som bestod af dels själfskrifna, dels valda ledamöter och skulle sammanträda hvart tredje år. Sådan revision kom emellertid till stånd endast tre gånger, nämligen åren 1824, 1832 och 1843, och det år 1840 upprättade ecklesiastikdepartementet förmådde med sitt omfattande verksamhetsområde icke fylla behofvet af en verklig centralstyrelse för läroverken.

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 25

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Redan år 1847 yttrade chefen för nämnda departement i ett underdånigt memorial, att bland de anmärkningar, som anfördes emot undervisningsverken i Sverige, vore det ingen, som med mera skäl gjordes än den, att enhet och öfverensstämmelse dem emellan saknades, och han framhöll, att ecklesiastikdepartementet, som utgjorde den enda föreningspunkten för undervisningsanstalterna, ej vore läinpadt att öfvertaga ledningen af desamma, samt ifrågasatte upprättandet af en för samtliga dessa anstalter gemensam centralstyrelse, bestående af tre ständiga och tre för ett år i sänder förordnade ledamöter. Samtidigt föreslog han konsistoriernas skiljande från befattningen med läroverken och införandet af lokalstyrelser.

Tanken på en enhetlig ledning sökte man emellertid förverkliga på annat sätt, nämligen genom att år 1858 inom ecklesiastikdepartementet upprättades en särskild byrå för undervisningsväsendet, hvilken år 1864 delades i tvenne, en för den högre undervisningen och en för folkskoleärenden. Men nya yrkanden på en centralstyrelse framkommo vid riksdagarna, och 1858 års läroverkskommitté föreslog upprättandet af en s. k. lärarekonferens, som skulle sammanträda en gång hvarje år och bestå af en ordförande och fem ledamöter, för viss tid förordnade af Kungl. Maj:t. Frågan upptogs till allsidig behandling af 1882 års läroverkskommitté, som, på samma gång den föreslog lokalstyrelser för läroverken, hemställde om inrättandet af en öfverstyrelse för dessa, bestående af en öfverdirektör, två ordinarie ledamöter samt en eller två adjungerade ledamöter jämte sekreterare och kansli. Intetdera af dessa förslag kom emellertid till verkställighet.

Kommitténs Frågan om inrättandet af en öfverstyrelse för de allmänna läro-

yttrande. verken har äfven tagits i öfvervägande af 1899 års kommitté. Denna yttrar härom bland annat följande. Ju större fordringar ledningen af de kyrkliga ärendena ställde på biskop och domkapitel, desto oafvisligare framträdde behofvet af att dessa uteslutande finge ägna sig åt denna uppgift och att domkapitlens organisation bestämdes endast med hänsyn till kyrkans behof. Men i samma mån blefve det nödvändigt, att den närmaste uppsikten öfver och ledningen af det högre undervisningsväsendet komme i andra händer. Skulle då denna ledning anförtros åt nya lokalstyrelser vid sidan af domkapitlen, så blefve det dels svårt att finna lämpliga medlemmar i dessa styrelser, dels kvarstode en af de mest öfverklajjade olägenheterna hos den nuvarande eforal- och domkapitelsstyrelsen, nämligen ojämnheten i fråga om bedömande af prof, om principer vid läraretillsättning in. m. Att åter öfverflytta dessa göromål på ecklesiastikdepartementets byrå för den högre undervisningen för att ställa dem dels under departementschefens persoidiga, dels under Eders Kungl. Maj:ts afgörande, syntes

179 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 50.

icke kunna ske utan afsevärda olägenheter. Redan nu nödgades chefen för ecklesiastikdepartementet personligen taga befattning med en mängd skoladministrativa detaljer, såsom bestämmande af ämnen för den skriftliga mogenhetsexamen, utsättande af dagar och tider för densamma, anvisande af materiel för militäröfningarna in. in., hvilka ärenden toge en Konungens rådgifvares dyrbara tid onödigtvis och alltför mycket i anspråk, så att fara vore för handen, att afgörandet af en del frågor i själfva verket öfverlämnades åt en annan person, nämligen byråchefen, hvadan chefen för ecklesiastikdepartementet finge bära ansvaret för ärenden, som han ej själf afgiorde. Därtill komme, att göromålen på denna byrå redan nu vore ganska betungande, hvadan det vore betänkligt att på den lasta ytterligare den börda, som eforus och domkapitel nu droge. Ännu svårare blefve ställningen, om man ville tänka på att tillmötesgå de alltmera framträdande krafven på en verksammare inspektion öfver läroverken, än den chefen för läroverksbyrån för närvarande kunde åstadkomma.

En alldeles särskild anledning att taga denna fråga under ompröfning hade kommittén haft däruti, att åtskilliga bland kommitténs förslag, såsom förslagen till sexklassig realskola, till en afslutningsexamen inför censorer vid dessa läroverk, till samskolor o. s. v., med nödvändighet komme att öka arbetet vid läroverkens administration och göra behofvet af en i viss mån själfständig sådan alltmera kännbart. Kommittén, som i korthet redogör för ett inom densamma framkommet förslag till inrättande af eu öfverstyrelse, benämnd läroverksråd, uttalar emellertid till sist, att den funnit förslaget om en sådan styrelse i flera afseenden synnerligen beaktansvärdt, men att då dels frågan om lärareprofven helt nyligen vunnit en lösning åtminstone för tillfället genom deras förvandling från obligatoriska till fakultativa och domkapitlen alltså fortfarande hade att taga befattning med dessa prof, dels frågan om domkapitlens omorganisation ännu väntade på sin lösning, kommittén icke ansåge sig böra afgifva något förslag i denna viktiga fråga.

Mot kommitténs beslut ha reserverat sig dels Ernst Carlson, med instämmande i hufvudsak af P. E. Lindström, dels Eils Höjer.

Reservanten Carlson framhåller till en början, att lärareprofven icke borde utgöra någon förevändning att ytterligare undanskjuta den viktiga frågan om inrättande af en centralstyrelse för de allmänna läroverken, ty nämnda prof vore, sedan de upphört att vara en obligatorisk befordringsgrund, icke någon omständighet af betydelse att taga hänsyn till, utan kunde och borde såsom föråldrade och öfverflödiga utan vidare dröjsmål afskaffa. Utsöndringen af läroverksärendena från domkapitlens funktioner bildade just en förutsättning för dessas omorganisation, hvadan denna

Reserva-

tioner.

180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

frågas obestämda läge långt ifrån att, såsom kommittén velat påstå, tala emot upprättandet af ett läroverksråd, tvärtom utgjorde ytterligare ett skäl för en sådan åtgärd. Reservanten betonar omöjligheten för chefen för läroverksbyrån att ensam öfverblicka och bedöma alla de mångartade kraf, som framträda på den högre bildningens område. Det mest afgörande skälet, hvarför upprättandet af en central läroverksstyrelse ej längre borde uppskjutas, läge däri, att en genomgripande reform af vårt högre skolväsen nu stode på dagordningen. Särskilt kunde frågan om en dylik styrelse sägas inträda i ett nytt skede, om, såsom kommittén i enlighet med Riksdagens uttalade önskan föreslagit, en under offentlig kontroll ställd examen inrättades på läroverkens mellanstadium. Den nya realskolexamen, afsedd att en å två gånger om året afläggas vid ett 80-tal läroverk, påkallade onekligen, om examen skulle kunna länkas i rätt riktning, en gemensam ledning af erfarne, speciellt sakkunnige män, som finge i uppdrag att afgifva förslag till uppgifter för de skriftliga profven, föreslå lämpliga censorer, afgifva berättelse öfver utfallet och verkningarna af examen o. s. v. Inrättandet af en öfverstyrelse vore äfven nödvändigt för förverkligandet af det länge närda önskemålet att lägga tillsättningen af ämneslärarebefattningar i Eders Kungl. Maj:ts hand. Slutligen hade ock med kraft framhållits, att vid den betydande utvidgning af läroverksorganisationen, som nu vore i fråga, den inspektion öfver läroverken, som hittills ålegat chefen för läroverksbyrån ensam, omöjligen kunde anses tillfyllestgörande. Efter en kort historik af frågans utveckling i vårt land påvisar reservanten, att åtgärder i liknande syfte vidtagits i våra grannländer Norge, Danmark, Finland och Preussen.* Han framhåller vidare vikten af att läroverksrådet anordnades så, att det blefve en lifgifvande princip i reformrörelsen, och nämner såsom väsentliga funktioner lör detsamma följande: 1) åtgärder med afseende på anordningen af examina, 2) åtgärder angående tillsättningar och förordnanden, 3) utöfvande af uppsikt öfver läroverken, 4) afgifvande af utlåtanden, 5) granskning af läroböcker, 6) rätt att framställa förslag, samt 7) högsta ledningen af profåret och statens profskola. Beträffande läroverksrådets sammansättning föreslås, att dess ledamöter — för åt: institutionen å ena sidan måtte erhålla fullt sakkunniga arbetskrafter och å den andra för statsverket medföra så lindrig kostnad som möjligt — skulle tagas bland på ordinarie stat uppförda universitets- och läroverkslärare af erkänd duglighet. Dessa skulle endast erhålla femårigt förordnande, så att de efter hand kunde ombytas, och deras antal kunde, om de finge rätt att vid behof adjungera speciellt sakkunnige i vissa frågor, inskränkas till en ordförande och fyra ledamöter, Indika utom bibehållen lön och tjänstgörings-

181 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

penningar skulle åtnjuta ett visst årsarfvode. Dessutom skulle ordföranden och ledamöterna vid resor i tjänsteårenden äga uppbära rese- och traktamentsersättning enligt samma grunder som censorerna vid mogenhetsexamen, en kostnad, som torde komma att täckas genom de från examinanderna i realskolexamen och studentexamen inflytande afgifterna. Därtill komme vikariatsarfvoden för ordföranden och ledamöterna, men denna utgift kunde anses motvägd dels genom den indragning af en eller annan tjänst inom ecklesiastikdepartementet, som, under förutsättning att ett läroverksråd upprättades, allvarligen borde sättas i fråga, dels och i synnerhet därigenom, att de hittills nästan ständigt förekommande kostbara kommittéutredningarna skulle göras till väsentlig del öfverflödiga. Reservanten föreslår på grund häraf:

att under ecklesiastikdepartementet måtte, till biträde vid anordnande och öfvervakande af examina samt för utredning af vissa ärenden angående de allmänna läroverken och därmed jämförliga skolor, förordnas ett läroverksråd. bestående af en ordförande och fyra ledamöter, hvilka bland ordinarie universitets- eller läroverkslärare af framstående duglighet af Eders Kungl. Maj:t för en tid af fem år utses;

att i sammanhang härmed utnämningar af ordinarie ämneslärare öfverflyttas till Eders Kungl. Maj:t samt förordnandet af extra lärare och vikarier äfvensom tillsättningen af öfningslärare uppdrages åt läroverksrådet;

att till bestridande af arfvoden och öfriga kostnader för läroverksrådet må hos Riksdagen äskas ett förslagsanslag af 16,000 kronor; samt

att, i händelse af bifall härtill, undersökning måtte vidtagas, huruvida icke någon ordinarie tjänst inom ecklesiastikdepartementet må kunna indragas.

Reservanten Höjer anser, att hvarken frågan om lärareprofven eller frågan om domkapitlens omorganisation bort utgöra tillräckliga skäl för kommittén att skjuta frågan om en läroverksstyrelse ifrån sig. Bristen på en central läroverksstyrelse hade länge hindrat domkapitlens omorganisering, och skulle den omständigheten, att den sistnämnda frågan icke vore löst, utgöra ett hinder att lösa den andra, finge man ett perpetuum mobile med utredningar fram och tillbaka, som utmynnade i det bestående. Särskildt på grund af kommitténs öfriga förslag vore tidpunkten synnerligen lämplig att upptaga frågan. Enligt reservantens mening borde en byrå i departementet indragas, men byrån för den högre undervisningen i stället utvidgas, bland annat genom adjunktion af fackmän, universitetsprofessorer eller ordinarie läroverkslärare, som förvärfvat en större erfarenhet om undervisningen och dess bedömande samt gjort sig kända för framstående duglighet.

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Myndigheternas utlåtanden.

Af de myndigheter, som yttrat sig i frågan med anledning af kommitténs betänkande, hafva de allra flesta tillstyrkt upprättandet af en centralstyrelse, flertalet i hufvudsaklig anslutning'till reservanten Carlsons förslag. Åtskilliga af dessa ha särskildt betonat önskvärdheten däraf, att utnämningen af lärare öfverflyttades från domkapitlen, enligt några till Eders Kungl. Maj:t, enligt andra till centralstyrelsen.

Departementschefens uttae.

ram

Under hänvisning till hvad som anförts ur reservanternas yttranden, anser jag de skäl, kommittén förebragt för sitt beslut att ej afgifva något förslag i fråga om inrättandet af en öfverstyrelse för de allmänna läroverken, vara mindre vägande än dem, som anförts för behöfligheten af en sådan åtgärd. Hvad särskildt beträffar undervisningsprofven kan, sedan man numera, efter någon tids förlopp, hunnit bilda sig en bättre föreställning om det sätt, hvarpå deras förändring från obligatoriska till fakultativa verkat, en ny omständighet sägas hafva tillkommit. Enligt infordrade uppgifter hafva nämligen under den tid, som förflutit från de nya bestämmelsernas trädande i kraft, den 1 januari 1901, till den 1 december 1903 af de tolf domkapitlen och direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk 226 lärareplatser tillsatts, men endast 147 undervisningsprof för dessa aflagts. Detta visar, att rättigheten att aflägga prof blifvit så litet begagnad, att hela institutionen utan saknad kan afskaffas och i hvarje fall är af så ringa betydelse, att den ej utgör något afsevärdt skäl att fördröja inrättandet af en öfverstyrelse. Ej heller anser jag frågan om domkapitlens omorganisation stå i så nära samband med här föreliggande spörsmål, att icke detta senare skulle kunna lösas för sigv

A andra sidan synas mig skälen för upprättandet af en central läroverksstyrelse vara synnerligen trängande och påtagliga. Svårigheten för domkapitlen att fungera såsom läroverksstyrelser har med tiden blifvit allt mera märkbar; deras rent kyrkliga uppgift tager alltmera deras verksamhet i anspråk, de kunna icke samverka med hvarandra, deras arbetssätt måste enligt sakens natur blifva ganska tungt, och allt detta försvårar i väsentlig grad ernåendet af den enhetlighet och planmässiga ledning, som för läroverkens del vore önskvärda. Det under diskussionen af föreliggande fråga anförda argumentet, att läroverksbyrån redan vore väl starkt betungad af de ärenden, som åligga densamma, har i synnerhet på de sista åren, till följd af lärjungeantalets tillväxt, nya läroverks tillkomst och dimissionsrättens utsträckande till flere enskilda läroverk samt den ökade omvårdnaden om flickskoleväsendet m. in. till den grad tilltagit i styrka, att det ej längre kan lämnas utan afseende.

183 Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o öO.

I all synnerhet anser jag mig böra lösta uppmärksamheten vid det förhållandet, att inspektionen öfver läroverken, som i hvarje land med rationellt ordnadt skolväsen anses vara en af de nödvändigare betingelserna för att nyttan af undervisningsväsendet må motsvara de å statens sida för detsamma gjorda ekonomiska uppoffringarna, på ett betänkligt sätt måst stå tillbaka för de löpande ärendena, som i regeln äro af beskaffenhet att ej kunna uppskjutas. I själfva verket har det gått därhän, att chefen för läroverksbyrån, som har att verkställa inspektionen, icke hunnit förnya sitt besök vid vissa läroverk förr än efter ett tiotal år eller ännu längre tid, hvadan han ej blir i tillfälle att skaffa sig visshet, huruvida de ändringar, han funnit af behofvet påkallade, verkligen blifvit inom rimlig tid vidtagna. Att en för läroverken så viktig angelägenhet genom omständigheternas makt sålunda blifvit så godt som alldeles förfelad, tarfvar ovillkorligen rättelse.

Med nuvarande förhållanden är, såsom äfven framhållits, dessutom den olägenheten förenad, att chefen för ecklesiastikdepartementet nödgas personligen befatta sig med eu mängd administrativa detaljer, som onödigtvis taga hans tid i anspråk och hindra honom i arbetet för maktpåliggande reformer inom de många olikartade områden, han har att öfvervaka.

Uppenbart är, att nämnda olägenheter skulle ökas i och med genomförandet af den föreslagna läroverksorganisationen med dess många kräfvande och delvis alldeles nya uppgifter. Men ännu viktigare i och för sig än nu påpekade förhållanden är, att den nya organisationen af läroverken erhåller sådana administrativa organ, att framgången af den efter så långa och kostsamma förberedelser tillkomna reformen ej vedervågas genom brist på fast och enhetlig ledning, en farhåga, som med hänsyn till föregående erfarenhet från omfattande omorganisationer ingalunda är obefogad. Särskildt förtjänar härvid den nya examen på mellanstadiet att komma i betraktande. Såsom redan framhållits, har jag velat tillmötesgå en från åtskilliga håll uttalad önskan att gorå examensapparaten enklare och lindrigare, än hvad kommittén föreslagit, bland annat därigenom, att inga särskilda censorer skulle komma att utses. Det blir under sådana förhållanden så mycket nödvändigare att söka göra inspektionen så vidt möjligt effektiv, men detta torde näppeligen kunna ske med de administrativa krafter, som för närvarande stå till förfogande. Synnerlig omsorg kräfver ock den nya och i vårt offentliga högre undervisningsväsen opröfvade skolform, som genom samskolorna kommer att införas. Äfven vissa förändringar i undervisningsplanen, t. ex. medgifvandet af valfrihet och omläggningen af språkstudierna, fordra en särskild uppmärksamhet från den inspekterande myndighetens sida.

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

För öfrigt är det påtagligt, att den centrala ledningen, närmast öfverlämnad, såsom nu är fallet, åt en myndighet med i hufvudsak förvaltande karaktär, där chefen ensam företräder den pedagogiska erfarenheten, ej gärna kan blifva någon lifgifvande princip i reformrörelsen, utan på grund af omsorgen om de talrika löpande ärendena nästan helt och hållet upptages af dessa, hvaremot behandlingen blefve vida allsidigare och grundligare, om ett tillräckligt antal speciellt sakkunnige och intresserade personer finge ägna sig åt uppgiften att successivt tillgodose undervisningens behof och därvid äfven taga i betraktande sådana undervisningsfrågor, som hittills endast kommit under officiell behandling inom de vid olika tillfällen tillsatta läroverkskommittéerna.

Af det anförda torde framgå, att det högre skolväsendet vunnit en sådan omfattning, att det lika väl som andra förvaltningsgrenar behöfver tillgodoses genom ett särskild! centralorgan, och då därtill kommer, att undervisningstekniken numera utvecklat sig till verkligt fackmässig ståndpunkt, finnes intet skäl att kvarhålla ledningen hos en kanslimyndighet, hvilken utom ärenden angående de allmänna läroverken och de högre flickskolorna har att behandla ärenden rörande universitet och högskolor samt hela den i stark utveckling stadda tekniska undervisningen och redan därför aldrig kan ersätta en utaf flere speciellt sakkunnige sammansatt öfverstyrelse, som uteslutande kan ägna sig åt vården af förstnämnda läroanstalter och som, på ett lämpligt sätt organiserad, bör få stor betydelse för läroverkens framtida utveckling och reformering.

Att behofvet af en öfverstyrelse äfven blifvit af lärarna själfva insedt, framgår dels af de öfver senaste kommittés betänkande afgifna utlåtandena,. där bland fyrtio myndigheter, som yttrat sig i frågan, trettiosju tillstyrkt införandet af en sådan, dels af gjorda uttalanden vid läraremöten och inom läraresällskap.

På nu anförda grunder och under hänvisning till hvad som redan i saken åtgjorts i våra grannländer finner jag betänkligt att längre uppskjuta frågan om inrättandet af en myndighet, som med hvarje år blir allt svårare att umbära, och går därför nu att inför Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till eu sådan.

De funktioner, som böra tillkomma en blifvande öfverstyrelse, äro enligt min mening hufvudsakligen följande:

l:o) att utöfva inspektion öfver de allmänna läroverken samt öfver flickskolor och andra enskilda med de allmänna läroverken jämförliga undervisningsanstalter, som åtnjuta statsunderstöd eller äga dimissionsrätt;

185 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

2:o) att vidtaga nödiga åtgärder med afseende på anordningen af realskolexamen och studentexamen, öfvervara examina, så långt ledamöternas tid medgifver, afgifva berättelse öfver desamma m. m.;

3:o) att afgifva yttrande vid förordnande af rektorer och förslag vid tillsättning af ämneslärareplatser;

4:o) att tillsätta ämneslärarinnor vid samskolorna äfvensom lärare i teckning, gymnastik och sång;

5:o) att förordna extra lärare och vikarier;

6:o) att efter fastställda grunder besluta om rektorers och lärares uppflyttning i högre lönegrad;

7:o) att bevilja lärare tjänstledighet till viss utsträckning;

8:o) att bestämma öfningslärares öfvertimmar inom stadgade gränser;

9:o) att taga befattning med profårskursens anordnande och utöfva ledningen af statens profskola;

10:o) att efter af Eders Kungl. Maj:t fastställda grunder fördela vissa anslag, såsom till statsunderstödda enskilda läroverk, till resestipendier och till slöjdundervisningen;

1 l:o) att yttra sig öfver ansökningar om statsunderstöd och om dimissionsrätt från flickskolor och andra enskilda, med de allmänna läroverken jämförliga undervisningsanstalter;

12:o) att i öfrigt afgifva de utlåtanden och verkställa de utredningar, som i ärenden rörande de allmänna läroverken af Eders Kungl.

O 7

Maj:t äskas.

Dessutom bör öfverstyrelsen äga att på eget initiativ framställa förslag angående behöfliga förbättringar inom det högre skolväsendet.

De funktioner, som nu till sina hufvuddrag angifvits, äfvensom öfverstyrelsens ställning till ecklesiastikdepartementet och domkapitlen, böra närmare bestämmas genom en af Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion.

Angående öfverstyrelsens sammansättning anser jag, i likhet med reservanten Carlson, att en ordförande och fyra ledamöter, helst representerande olika undervisningsfack, böra utgöra ett tillräckligt antal, under förutsättning att styrelsen finge rätt att vid behof tillkalla speciellt sakkunnige, till exempel i hygieniska frågor. På grund af den omfattande expedition, som utan tvifvel komme att kräfvas, torde ledamöterna, som böra mellan sig fördela sekreteraregöromålen, till sitt biträde behöfva en notarie. Viktigare ärenden böra af ordföranden och ledamöterna afgöras samfäldt.

Äfvenså instämmer jag med nämnde reservant däruti, att ordföranden och ledamöterna, för att de efter hand måtte kunna ombytas och där- Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 26

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

igenom nya krafter tillföras institutionen, ej böra tillsättas å ordinarie stat utan endast för viss tid förordnas. De böra under sådana förhållanden utses bland ordinarie lärare vid de allmänna läroverken och högskolorna och, i likhet med hvad fallet vanligen är med afseende på rektorer, förordnas på fem år i sänder samt, utom bibehållande af lön och tjänstgöringspenningar, åtnjuta ett årsarfvode. Då det är af vikt, att arfvodet blir så pass afsevärdt, att verkligt dugande krafter kunna förvärfvas för den nya institutionen, torde det näppeligen kunna bestämmas till mindre än 2,000 kronor. Ordförandens arfvode torde böra uppgå till 1,000 kronor mera än ledamots. Notariens arfvode kan lämpligen bestämmas till 4,000 kronor och kostnader för tillfällig adjunktion beräknas till omkring 3,000 kronor årligen, hvartill komma hyra för lokal och vederbörligt anslag till expenser, tillsammans omkring 4,000 kronor. Dessa utgifter skulle sålunda sammanlagda uppgå till 22,000 kronor. Vid resor i tjänsteärenden böra ordföranden och ledamöterna dessutom åtnjuta reseocb traktamentsersättning enligt samma grunder, som gälla för censorerna i mogenhetsexamen. Ordförandens och ledamöternas tjänster behöfva emellertid icke, såsom förhållandet för närvarande är vid rektorsförordnanden, besättas med ordinarie innehafvare, utan kunna upprätthållas af vikarier, hvilket å ena sidan ådrager statsverket mindre kostnad och å andra sidan, på grund af här ifrågavarande tjänsters ringa antal, ej kan för undervisningen medföra någon nämnvärd olägenhet. I

I nära sammanhang med inrättandet af en öfverstyrelse för de all- .. manna läroverken står frågan om lärareprofvens fullständiga afskaffande. Om dessa prof yttrade de angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken in. m. i nåder utsedde kommitterade i sitt den 30 april 1898 afgifna betänkande: »Kommitterade måste alltså uttala den bestämda öfvertygelsen, att de nuvarande undervisningsprofven icke äro ägnade att skapa vare sig en fullständig eller tillförlitlig uppfattning af de profvandes skicklighet att undervisa eller af deras lärarepersonlighet öfver hufvud, utan att de tvärtom ofta äro i ganska hög grad vilseledande. Därför blifver ock deras värde vid jämförelse mellan flera sökande minst sagdt tvifvelaktigt. I hvilken grad läraren äger den erforderliga skickligheten och nitet i förening, kan alltså på intet sätt genom ett undervisningsprof ådagaläggas.

I viss mån kan detta ske vid profårets genomgående, men fullständigt och säkert endast genom en verklig, själfständig undervisning.» Genom nådiga kungörelsen den 31 december 1900 vidtogs den förändringen, att de förut föreskrifna undervisningsprofven upphörde att vara obligatoriska och en-

187 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

däst bibehöllos för dem, som önskade aflägga sådana. Senaste läroverkskommitté har ej berört frågan på annat sätt, än redan blifvit angifvet; men kommittén föreslår, under hänvisning till kommittébetänkandet af år 1898, en åtgärd, som är af betydelse för ifrågavarande profs afskaffande, nämligen att bland villkoren för behörighet till ämneslärarebefattning upptaga den bestämmelsen att vid allmänt eller examensberättigadt enskildt läroverk hafva under minst tvenne läsår med nit och skicklighet bestridt tjänstgöring till den omfattning, som enligt nu gällande läroverksstadga åligger lektor eller adjunkt.

Mot kommitténs beslut att ej föreslå profvens fullständiga afskaffande har af reservanten Carlson bland annat framhållits, att lärareprofven, sedan de blifvit fakultativa, från läroverkens synpunkt helt och hållet förlorat sin egenskap att utgöra något slags garanti med afseende på en blifvande lärares förmåga att undervisa. Det vore att befara, det svårigheter och onödiga tillfällen till klagomål skulle uppstå, då det gällde att afgöra företrädet mellan sökande, som aflagt, och sökande, som icke aflagt sådant prof. Det skulle i dylika fall blifva nära nog omöjligt att uppställa en fullt objektiv norm för bedömandet. Reservanten föreslår därför, att de nuvarande lärareprofven såsom föråldrade och från läroverkens synpunkt öfverflödiga måtte fullständigt afskaffas.

I de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtandena hafva 21 läroverkskollegier uttalat sig för profvens afskaffande, under det att öfriga myndigheter i allmänhet icke yttrat sig i frågan.

Åberopande den i kommittébetänkandet af år 1898 uttalade åsikten och under hänvisning till nyssnämnde reservants yttrande, anser jag de fakultativa undervisningsprofven böra betraktas som en numera obehöflig öfvergångsform. Riktigheten af denna uppfattning styrkes af redan meddelade uppgifter om deras ringa förekomst. I händelse af bifall till förslaget om en öfverstyrelse är det alltså min afsikt att inför Eders Kungl. Maj:t föreslå, att dessa prof fullständigt afskaffas.

Beträffande utnämningen af ämneslärare anser jag mig i öfverens- Utnämning stämmelse med önskningar, som fyrfaldiga gånger och jämväl i några af afia™™8' de i läroverksfrågan hörda myndigheternas utlåtanden uttalats, böra föreslå, att denna utnämning öfverflyttas till Eders Kungl. Maj:t. En sådan åtgärd bör gifvetvis underlättas genom inrättandet af den af mig föreslagna öfverstyrelsen. En centralisering af utnämningsrätten synes mig ur rättvisans synpunkt och till främjande af större enhetlighet framför

188 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

allt blifva nödvändig efter lärareprofvens afskaffande, då bedömandet af de sökandes duglighet väsentligen skall grundas på företedda handlingar, ty man kan ej vänta, att tretton olika myndigheter skola tillämpa samma grunder vid ett sådant bedömande. En särskild, bidragande anledning till nu ifrågasatta åtgärd finner jag i önskvärdheten att undanröja det på sista tiden flera gånger inträffade missförhållandet, att några af de utnämnande myndigheterna, utan samverkan sinsemellan och utan rättighet att taga hänsyn till hvarandras beslut, därest dessa varit kända, med sitt val fallit på samma person, så att det i några fall händt, att en sökande nästan samtidigt blifvit utnämnd till icke mindre än tre platser.

Ändring i I sammanhang med frågan om inrättande af en öfverstyrelse för de

"departemen- a^raänna läroverken framställer sig frågan om indragning eller ombildtets stat. ning af den byrå inom ecklesiastikdepartementet, som har att handlägga ärenden angående den högre undervisningen, den så kallade läroverksbyrån. En öfverstyrelse med den befogenhet och de åligganden, hvarför jag nyss redogjort, komme nämligen att befria chefen för läroverksbyrån från all inspektion af de allmänna läroverken och flickskolorna samt skulle från byrån öfvertaga största delen af de nu dit hörande ärenden, som angå dessa och därmed jämförliga läroanstalter. Endast en mindre del af ifrågavarande ärenden skulle fortfarande k värst a,Tina under behandling af byrån, som emellertid i stället finge mottaga besvär öfver öfverstyrelsens beslut samt frågor om utnämning af läroverkslärare.

Jag har därför låtit undersöka, huruvida icke de göromål, som efter en öfverstyrelses inrättande komme att åligga läroverksbyrån, skulle kunna öfverflyttas till någon af de öfriga tre byråerna inom departementet. Denna undersökning har gifvit till resultat, att ifrågavarande göromål böra under vissa förutsättningar kunna utan alltför stor olägenhet öfvertagas af den byrå, som för närvarande handlägger ärenden angående riks- och landsarkiv, kungl. biblioteket, akademier, museer, stiftelser in. in., den så kallade akademibyrån. De antydda förutsättningarna äro minskning af de göromål, som för närvarande tillhöra akademibyrån, förstärkning af arbetskrafterna å samma byrå samt chefens för byrån fritagande från befattning med den del af statsverkspropositionen, som nu handlägges å läroverksbyrån. Minskning af akademibyråns göromål har jag trott lämpligen kunna ske därigenom, att afgörandet i första hand af en del till byråns handläggning hörande mindre viktiga ärenden af Eders Kungl. Maj:t öfverlåtes till departementet underlydande verk. Den behöfliga förstärkningen af arbetskrafterna å akademibyrån skulle kunna åstadkommas på det sätt, att den kanslisekreterare, som är anställd å läroverksbyrån, öfverflyttas till tjänstgöring å akademibyrån, som sålunda komme att bestå

189 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

af byråchef och två kanslisekreterare jämte erforderligt antal amanuenser. Hvad slutligen angår statsverkspropositionen, hvars utarbetande sker under en kort tid i slutet af året och till största delen å läroverksbyrån och akademibyrån, har jag tänkt mig, att åt den nye kanslisekreteraren å akademibyrån skulle uppdragas att mot särskild! arfvode, hvars belopp skäligen synes böra bestämmas till 500 kronor, på eget ansvar till föredragornin°’ bereda dithörande ärenden, såvidt de för närvarande tillhöra läroverksbyrån.

I frågor, som gälla framtiden, kan man emellertid endast räkna med sannolikheter. Det skulle kunna hända, att den ökning i de departementala ärendena, som blefve en följd af Eders Ivungl. Maj:ts öfvertagande af lärarnes utnämning samt af de öfver den nya öfverstyrelsens beslut ingående besvär, blir större än man väntat. Faktiskt är äfven, att den byrå inom departementet, som handlägger kyrkoärenden, är strängt öfverhopad med arbete och snart synes kräfva ökade arbetskrafter genom delning eller förstärkning. Dessa omständigheter synas mig emellertid icke böra utgöra hinder för att för närvarande göra den besparing i förvaltningskostnad, som är möjlig. Framtida förhållanden lära lämpligast af framtiden regleras.

De förändringar af indelningen i departementet, som inrättandet af en öfverstyrelse för de allmänna läroverken komme att medföra, skulle således, för såvidt departementets stat däraf beröres, bestå däri, att läroverksbyrån indrages samt å akademibyrån anställes ytterligare en kanslisekreterare med Skyldighet att mot årligt arfvode af 500 kronor fullgöra viss vederbörande byråchef eljest åliggande berednings- och föredragningsskyldighet. En årlig besparing i utgifter skulle på sådant sätt tillgodokomma statsverket af en kansliråds- och byråchefslön 6,400 kronor eller, efter afdrag af omförmälda arfvode, 5,900 kronor — hvartill komma ålderstillägg å denna lön och pension åt tjänstens innehafvare.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag sålunda, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels medgifva:

att till biträde vid öfvervahande af examina och utöfvande af den ecklesiastikdepartementet tillkommande uppsikt öfver de allmänna läroverken och därmed jämförliga undervisningsanstalter samt för handläggning af vissa läroverksärenden må, enligt närmare föreskrifter i särskild^ af Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion inrättas en öfverstyrelse, bestående af en ordförande och fyra ledamöter, hvilka af Eders Kungl. Maj:t förordnas för en tid af fem år i sänder;

190 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Historik.

att för öfver styr elsen må årligen utgå till arfvode åt ordföranden 3,000 kronor, till arfvode åt en hvar af ledamöterna 2,000 kronor, till arfvode åt en notarie 4,000 kronor samt för tillfällig adjunktion, hyra för lokal och expenser 7,000 kronor eller sammanlagdt 22,000 kronor;

att innehafvare af tjänst å stat, som förordnas till ordförande eller ledamot af öfverstyrelsen, må under tiden för förordnandet, förutom omförmäldä arfvode, uppbära lön och tjänstgöring spenning ar för sin ordinarie tjänst; samt

att ordföranden och ledamöterna af öfverstyrelsen må vid resor i tjänsteärenden åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt samma grunder, som gälla för censorer i mogenhetsexamen ;

dels ock, under förutsättning af bifall till förslaget om inrättande af en öfverstyrelse för de allmänna läroverken, ur aflöning sstaten för ecklesiastikdepartementets afdelning af Eders Kungl. Maj:ts kansli utesluta lön och tjänstgöring spenning ar åt en byråchef, tillhopa 6,400 kronor, samt i stället å ordinarie stat uppföra ett anslag å 500 kronor till arfvode åt den kanslisekreterare, som af Eders Kungl. Maj:t för ordnas att på eget ansvar till föredragning bereda vissa ärenden, som skola föreläggas Riksdagen;

vid bifall hvartill ordinarie anslaget till ecklesiastikdepartementets afdelning af Eders Kungl. Maj:ts kansli, nu 86,500 kronor, kommer att minskas med 5,900 kronor eller till 80,600 kronor.

Terminsafgifter till statsverket.

Kommittén har upptagit frågan om terminsafgifter till statsverket till behandling men stannat vid det beslutet att icke föreslå dylika till införande.

I sin historik öfver frågan meddelar kommittén bland annat följande. Under det att de afgifter, som för närvarande erläggas af lärjungarna,— i _ medeltal omkring 30 kronor om året för fullt betalande, inskrifningsafgiften oberäknad — ingå till läroverkens kassor och lärarne uteslutande aflönas af statsverket, var förhållandet förr helt annorlunda. Från äldre tider bidrogo lärjungarna till lärarnes aflöning, och lärarne vid trivialskolorna och pedagogierna voro för sitt uppehälle så godt som uteslutande hänvisade till dessa bidrag samt till hvad de själfva genom den s. k. sockengången kunde insamla. I skolordningen år 1724 stadgades för såväl gymnasier som skolor inskrifningsafgifter, som dels skulle tillfalla

191 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

viss» lärare, dels bibliotekskassan. Uppfostringskorainittén af år 1812 ville bland annat införa en »undervisningsgäld» och i sammanhang därmed förbjuda lärarna att mottaga gåfvor. Genom 1820 års skolordning fastställdes afgifter till läroverkskassa, bibliotekskassa samt premie- och fattigkassa, men någon undervisningsgäld stadgades icke, och frivilliga afgifter blefvo uttryckligen medgifna. Kommittén af år 1825 förordade i princip den afgiftsfria undervisningen, önskade därför upphörande af de frivilliga afgifterna, som den ansåg betungande för fattigare föräldrar, men såg sig nödsakad att i stället föreslå, jämte de obetydliga bestämda afgifterna till kassorna, en terminsafgift till läroverkets kassa af minst 24 skilling bko, de förmögnare dock obetaget att teckna sig för en högre afgift. Detta förslag ledde emellertid icke till någon påföljd.

Vid riksdagen år 1847—48 föreslogs af Kungl. Maj:t en terminsafgift af 10 rdr bko som bidrag till bestridande af kostnaderna för den då föreslagna löneregleringen, och Riksdagen beslöt införandet af en dylik afgift, dock endast med halfva beloppet, 5 rdr bko. I samband därmed skulle de frivilliga afgifterna till lärarna upphöra. Riksdagen år 1850—51 nedsatte emellertid, för att undanröja öfverklagade olägenheter, den nya afgiften till 3 rdr bko och beviljade till ersättning för den härigenom förorsakade minskningen i statsinkomster ett motsvarande årligt anslag. Enligt 1856 års stadga utgjorde en lärjunges afgifter, utom den terminliga skolafgiften af 4 rdr 50 öre rmt, inskrifningsafgifter till belopp af minst 5 rdr 50 öre rmt, frivilliga gåfvor, hvartill de förmögnare lärjungarnas föräldrar borde uppmanas, samt en afgift, som i mån af behof skulle åläggas lärjungarna till aflöning åt en vaktmästare.

Riksdagen år 1856—58 beslöt, att den till statsverket ingående terminliga afgiften skulle för framtiden tillfalla läroverkets egen kassa och användas till inköp af undervisningsmateriel. I samband med den då ggnoinförda löneregleringen förbjödos alla frivilliga afgifter till lärarne.

År 1863 föreskrefs en afgift af 5 rdr rmt till byggnadsfonden. Sedan inskrifningsafgiften genom 1878 års stadga bestämts till 10 kronor, har ingen ändring ägt rum med afseende på de afgifter, som af lärjungarna böra erläggas.

Dessa afgifter äro för närvarande, utom en inskrifningsafgift af 10 kr., för hvarje termin följande:

l:o) till ljus- och vedkassan: en afgift i mån af behof;

2:o) till biblioteks- och materielkassan: 4 kronor 50 öre;

3:o) till byggnadsfonden: 5 kronor.

Från den första af de ofvan nämnda afgifterna kan befrielse icke lagligen medgifvas. Från den andra och tredje kunna enligt rektors och

192 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

kollega beslut, som underställes efori pröfning, medellösa lärjungar befrias, såvida de icke genom bristande flit eller mindre godt uppförande gjort sig oförtjänta af en sådan förmån. I samma ordning och på samma villkor kunna mindre bemedlade lärjungar befrias från endera af dessa båda afgifter.

Ur kommitténs redogörelse för olika förslago till återinförande af terminsafgifter till statsverket må anföras följande. År 1871 väcktes i Andra Kammaren en motion om terminsafgifter till statsverket såsom bidrag till lärarnas aflöning men blef af kammaren afslagen. Löneregleringskommittén af år 1878 satte frågan om terminsafgifter i bestämdt samband med frågan om lönereglering för lärarna och föreslog, förutom de förut utgående afgifterna, en till statsverket ingående terminsafgift af 25 kronor, med befrielse för medellösa intill 25 procent af hvarje läroverks lärjungeantal. Genom motioner i Andra Kammaren upptogs frågan om terminsafgifter till statsverket vid riksdagarna åren 1880 och 1881. Vid den förra riksdagen stod i Andra Kammaren vid votering ett yrkande om terminsafgifternas höjning mot ett yrkande, att kammaren icke då skulle anse sig böra uttala någon åsikt om höjning af lärjungarnas terminsafgifter, och den förseglade sedeln gaf utslag till förmån för det senare yrkandet. Vid den senare riksdagen åter uttalade sig kammaren med 89 röster mot 28 för den meningen, »att en sådan efter de olika klasserna proportionerad höjning af lärjungarnas terminsafgifter bör vidtagas, att därigenom eu väsentlig lättnad i statens utgifter för dessa läroverk åstadkommes». Något uttalande af riksdagen kom dock icke heller denna gång till stånd.

Vid 1882 års riksdag framlade Eders Kungl. Maj:t ett förslag om lönereglering för lärarekåren, grundadt på löneregleringskommitténs betänkande. Den föreslagna lönestaten var uppgjord »under förutsättning att Kungl. Maj:t förordnade, det lärjungarna vid de allmänna läroverken och de tvåklassiga pedagogierna skulle från och med vårterminen 1883 utom förut bestämda afgifter erlägga en terminlig afgift till belopp af 30 kronor för lärjunge i klasserna 6 och 7 samt 20 kronor för lärjunge i öfriga klasser, dock att . . . medellösa lärjungar till högst 15 procent och mindre bemedlade till högst 20 procent af hela närvarande lärjungeantalet i hvardera gruppen af klasser måtte kunna befrias, de medellösa från hela och de mindre bemedlade från halfva den nya afgiften». Statsutskottet, som ansåg rätt och skäligt, att personer, som vore i stånd att lämna bidrag till sina barns undervisning, icke finge denna undervisning så godt som för intet af staten, förordade bifall till de föreslagna terminsafgifterna med de af Eders Kungl. Maj:t anjrifna procenttalen för befrielser; men samtliga utskottsledamöter från Andra Kammaren afgåfvo reservation på grund af

193 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

deu ståndpunkt, som de intogo i den med löneregleringen sammanknutna organisationsfrågan, dock uttalande, att de erkände billigheten af att de mera bemedlade genom högre terminsafgifter mera än dittills bidroge till kostnaden för den offentliga undervisningen. Första Kammaren biföll statsutskottets förslag med 68 röster mot 28, som voro för afslag; Andra Kammaren biföll åter reservanternas afslagsyrkande med 148 röster mot 40, som voro för bifall till utskottets förslag.

Läroverkskommittén år 1882—84 ansåg, att båda statsmakterna härigenom i princip uttalat sig för höjda terminsafgifter, och det var »särskilt med hänsyn till den principiella öfverensstämmelsen i denna fråga mellan regering och riksdag», som kommittén trodde sig böra äfven för sin del föreslå terminsafgifter till statsverket, därvid i hufvudsak ånslutande sig till bestämmelserna i 1882 års nådiga proposition. Då kommittén tydligen icke kände sig rätt öfvertygad om de föreslagna terminsafgifternas gagn, var den angelägen att föreslå sådana modifikationer i förslaget, som kunde minska farhågorna för dessa utgifter. Sålunda föreslogs, att afgiftens belopp för de tre lägsta klasserna skulle sänkas från 20 kronor till 10 kronor. Vidare skulle procenttalen 15 och 20 för helt och hälft befriade gälla summan för hvarje årsklass och tilllämpas så, att de finge öfverskridas för den ena eller den andra gruppen, blott icke summan af befrielser medtoge mer än 25 procent af årsklassens hela uppbördssumma. A andra sidan blefvo ett par ändringar föreslagna, som i någon mån inneburo en skärpning af bestämmelserna: ej blott flit och godt uppförande utan äfven begåfning sattes som villkor för befrielse, och de nyinskrifna uteslötos från möjlighet till befrielse under första terminen, såvida de icke afgått från högsta afdelningen i ett lägre läroverk till närmast högre klass inom ett högre. Eders Kungl. Maj:t framlade kommitténs förslag i föreliggande fråga för 1887 års riksdag i sammanhang med förslag om lönereglering. Några ändringar hade dock gjorts, som afsågo att minska afgifternas tryck. Nu föreslogs ock för första gången, att rätten att besluta om befrielser skulle öfverflyttas från läroverkskollegiet till en nämnd, delvis bestående af kommunala förtroendemän.

Förslaget kom i följd af Riksdagens upplösning, icke under behandling, men det framlades år 1890 af Eders Kungl. Maj:t ånyo för Riksdagen i sammanhang med förslag till lönereglering. Ingen annan nämnvärd förändring hade vidtagits, än att de tre lägsta klasserna alldeles befriats från afgifter till statsverket. Det särskilda utskott, som behandlade läroverksfrågan, ansåg sig, ehuru flere af dess ledamöter hyst stora betänkligheter mot införandet af terminsafgifter, dock kunna ansluta sig till den motivering, som anförts af 1882 års statsutskott, och biträda det Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 27

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

nådiga förslaget, då de föreslagna befrielserna syntes vara af det omfång, att svårare olågenheter borde kunna undvikas, och då den lönereglering för de allmänna läroverkens lärare, hvilken utskottet ansåg nödig, endast i sammanhang med en höjning af elevafgifterna torde kunna genomföras. Utskottet ansåg emellertid, att äfven de tre lägsta klasserna borde betala afgift, nämligen med 10 kronor, såsom år 1887 föreslagits. Utskottets förslag blef af Andra Kammaren antaget med 117 röster mot 76, som voro för afslag, under det att Första Kammaren i sak anslöt sig till Eders Kungl. Maj:ts förslag med 55 röster mot 49, som voro för utskottets hemställan. Äfven i fråga om löneregleringen, för hvilken Andra Kammaren satt som villkor vissa förändringar i organisationen, hade kamrarna stannat i olika beslut. Såväl för den ena frågan som den andra framlade utskottet ett sammanjämkningsförslag, hvilket med afseende på terminsafgifterna upptog de af utskottet föreslagna beloppen, 10, 20 och 30 kronor för läroverkets olika stadier, men höjde befrielseprocenten från 15 för medellösa och 20 för mindre bemedlade till respektive 20 och 30. Då sammanjämkningsförslaget i lönefrågan antogs af Första Kammaren, men förkastades af Andra Kammaren, föll löneregleringsförslaget, och därmed föll ock den med detta sammanbundna frågan om terminsafgifter.

För 1892 års riksdag framlade Eders Kungl. Majt ånyo förslaget om lönereglering och i samband därmed förslaget om terminsafgifter, nu i den form, hvari det blifvit af 1890 års särskilda utskott tillstyrkt. Det senare förslaget blef ock efter statsutskottets tillstyrkan af bägge kamrarna antaget, af den Första utan votering, af den Andra med 162 röster mot 45, som voro för afslag. Som emellertid frågan om löneregleringen förblef oafgjord, förföll också, liksom vid föregående tillfällen, det därmed förknippade förslaget om terminsafgifter till statsverket. Två motioner i Andra Kammaren, den ena af innehåll, att terminsafgifterna icke skulle utgå med jämna belopp, utan växa med vederbörandes bevillning till staten, den andra, att lärjungarna i de tre lägsta klasserna skulle betala en terminsafgift af 50 kronor, men lärjungarna i öfriga klasser ingen afgift, blefvo af riksdagen afslagna.

I den nådiga propositionen år 1893 om de lägre läroverkens ombildning till samskolor förekom förslag om särskilda terminsafgifter vid dessa senare skolor, hvilka afgifter skulle kunna upptagas af kommunen till bestridande af dess kostnader för skolan. De skulle utgå med 10 kronor i klasserna 1—3 och 20 kronor i klasserna 4—5. Den nådiga propositionen bifölls af Första Kammaren, men afslogs af Andra Kammaren.

Slutligen framlade Eders Kungl. Maj:t år 1898 ännu en gång förslag om höjning af terminsafgifterna vid de allmänna läroverken i samband med

195 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o DO.

reglering af lärarekårens löner. Åter föll terrninsafgiftsfrågan med hufvudfrågan utan att denna gång tilldraga sig någon särskild uppmärksamhet från Riksdagens sida.

Senaste kommitté har, under antagande, att samhällets ekonomiska K°™”jföféns utveckling under 1880- och 1890-talen medfört väsentliga ändringar i de förhållanden, som år 1882 gjorts till föremål för undersökning, sökt genom från läroverkens rektorer infordrade uppgifter åstadkomma en indelning af lärjungarna i sådana förmögenhetsgrupper, som kunde antagas motsvara föräldrarnas behof af fullständig, half eller ingen befrielse från eventuell terminsafgift till statsverket. Såsom förmögenhetsgrupper hade valts årsinkomst under 1,500 kronor, mellan 1,500 och 3,000 kronor samt öfver 3,000 kronor.

De erhållna uppgifterna hade gifvit vid handen, att de år 1882 föreslagna procenttalen för befrielser varit i medeltal för låga, och de sinsemellan betydligt olika procenttalen från olika orter hade gifvit bestämda skäl för den slutsatsen, att hvarje försök att lägga ett procentmedeltal till grund för befrielserna skulle leda till kännbara orättvisor vid åtskilliga läroverk. De lärjungar, hvilkas målsmän hörde till den lägsta förmögenhetsgruppen och hvilka ansetts böra ifrågakomma till hel befrielse, växlade vid de högre läroverken mellan 12 % och 43 %, och procenttalen för de mindre bemedlade, bortsedt från några läroverk med rena undantagsförhållanden, mellan 14 % och 41 %. I allmänhet kunde sägas, att i de mindre städerna vida färre lärjungar än i de större komme upp i de betalandes klass. Det vore vidare sannolikt, att de allra flesta medellösa, som ej kunde få full befrielse, i stället finge betala half afgift och således komme att antingen undantränga lika många mindre bemedlade eller ock framkalla ökning af sistnämnda förmögenhetsgrupp. Under sådana förhållanden måste hvarje begränsning af befrielserna till en för alla läroverk lika procent blifva ojämt verkande samt leda till utestängning från studiebanan af åtminstone en del af de i ekonomiskt afseende mindre gynnsamt lottade lärjungarna. Och saken skulle föga hjälpas därigenom, att olika befrielseprocent medgåfves för olika grupper af läroverk.

Kommittén utgår därför ifrån den förutsättningen, att befrielserna icke borde inskränkas till viss procent, och beräknar, att, med en terminsafgift af 20 kronor för lärjungarna i realskolor för gossar (samt i Haparanda saraskola) och 30 kronor för gymnasiets lärjungar, resultatet för statsverket skulle blifva en årlig inkomst af 428,250 kronor.

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

Kommittén har äfven upptagit frågan om lindring i afgiften för bröder och för denna frågas utredning insamlat uppgifter. Skulle sådan lindring medgifvas, kunde den enligt kommitténs mening, om den skulle blifva till afsevärd lättnad för fäder, som hade flera söner i samma läroverk, svårligen göras mindre än i Finland, där half afgift betalades för alla utom den äldste brodern. Med tillämpning af denna grundsats på det miltal bröder, som höstterminen 1899 funnits vid läroverken, skulle lindring ifrågakomma för 1634 fullt betalande och 577 hälft betalande samt terminsafgifternas belopp minskas med 43,400 kronor eller till 384,850 kronor.

Då frågan om terminsafgifter till statsverket framträda yttrar kommittén, hade detta, såsom den föregående historiska öfverblicken visat, vanligen skett i samband med förslag om löneförbättring för läroverkens lärare, d. v. s. den hade framträdt som en angelägenhet, tillhörande statsregleringen. Såsom en sådan komme den ej under kommitténs ompröfning, då kommittén ej torde hafva befogenhet att döma öfver dylika spörsmål.

Men terminsafgiftsfrågan vore ock en principfråga af social och pedagogisk natur. Det vore från synpunkten häraf, som den i allmänhet blifvit dryftad och som kommittén funnit sig böra upptaga den till behandling. De skäl, som från denna synpunkt kunde framställas, talade dels för, dels mot de ifrågavarande afgifterna. För sin del hade kommittén efter omsorgsfull pröfning stannat vid den uppfattningen, att, för så vidt frågan om terminsafgifter betraktades såsom en social och pedagogisk principfråga, med hänsyn tagen till i vårt land för närvarande rådande förhållanden, men utan hänsyn till statsverkets möjligen förhandenvarande behof af inkomst, de skäl, som talade mot de ifrågasatta afgifterna, vore väsentligen starkare än de skäl, som anfördes till deras förmån.

Att frågan om terminsafgifter i ett land med utveckladt skolväsen men begränsade tillgångar äfven måste betraktas ur statsregleringssynpunkt, vore, yttrar kommittén, nödvändigt, men icke lyckligt. Ur statsregleringssynpunkt hade dessa afgifter motiverats redan då de föreslagits af 1879 års löneregleringskommitté. Och ginge man till de sista tillfällena, då frågan förelegat i riksdagen, syntes denna motivering vara den, som öfverlefvat de andra skäl, som därjämte försökts för att styrka förslaget. Om statskassan ej förmådde att bestrida utgifterna för den föreslagna nya lönestaten utan att samtidigt erhålla den inkomst, som skulle inflyta genom till statsverket ingående terminsafgifter, då måste, enligt kommitténs mening, dessa afgifter införas. Ty den skada, som skulle förorsakas våra allmänna läroverk och därmed hela den andliga odlingen i vårt land genom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 197

ett ytterligare förlängande af det dåliga ekonomiska tillstånd, hvari dessa läroverks lärarekår befunne sig, syntes kommittén afgjordt vara större än skadan af de verkningar, som de nya afgifterna skulle medföra. Men att yttra sig om statskassans behof eller tillgångar vore icke kommitténs sak. Kommittén ville däremot uttala såsom sin mening, att, därest terminsafgifter för löneregleringens skull blefve införda, man då icke måtte föreställa sig, att man vunnit en fördel genom att bereda sig en annan, utan borde hafva klart för sig, att man vunnit en fördel genom uppoffring af ett förhållande, som allt hittills varit till gagn för vår kultur och till heder för vårt land. Därför ansåge sig kommittén icke böra föreslå införandet af till statsverket ingående terminsafgifter vid de allmänna läroverken.

Emellertid har kommittén, såsom jag redan i annat sammanhang nämnt, föreslagit, att vid samskolorna skulle införas terminsafgifter att ingå till kommunens kassa. Till stöd härför har kommittén hufvudsakligen anfört följande. Höjningen af elevafgifterna vid gosskolorna i det fall, då den kunde ställas i verkligt samband med och direkt göras till medel för en åtgärd till förmån för den kvinnliga undervisningen, ägde ett skäl, som syntes kommittén förtjäna särskildt afseende. Ty den kvinnliga undervisningens rätt till omvårdnad vid sidan af den manliga vore i själfva verket obestridlig, och dess behof af ökadt understöd från statens sida torde vara uppenbart. Också hade kommittén inom det begränsade område, där, genom de båda intressenas förening till ett, en borgen för ofvan sagda villkors uppfyllande varit möjlig att erhålla, nämligen inom den af kommittén föreslagna samskolan, gifvit erkännande åt nämnda skäl och trots sina principiella betänkligheter föreslagit terminsafgifter, hvilka för gossarna komme att öfverstiga, men för flickorna att understiga deras nuvarande, på det sätt att kostnaderna blefve lika för samskolans manliga och kvinnliga lärjungar. Att icke likställa de båda lärjungekategorierna inom samskolan i fråga om terminsafgifter vore att på ett betänkligt sätt bryta med själfva samundervisningens idé. Beträffande terminsafgifterna vid samskolor borde märkas, att de till sin natur väsentligen skilde sig från de ifrågasatta nya afgifterna vid de allmänna läroverken för gossar. Den del af dem, som ej på vanligt sätt och med vanligt belopp tillfölle skolans kassor, skulle nämligen icke ingå till statsverket, utan till vederbörande kommun och utgöra ett bidrag till densammas omkostnader för skolan. Kollektivt tagna blefve föräldrarnas kostnader icke större å en ort med samskola än å en ort med särskolor. För den motivering kommittén i öfrigt anfört för sin ståndpunkt, torde jag få hänvisa till Betänkandet sid. 562—578.

198 Reserva-

tioner.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Mot kommitténs beslut i fråga om terminsafgifter har reservation afgifvits af Ernst Carlson, med hvilken P. E. Lindström instämt, samt af Nils Höjer och af Oscar Larsson.

Reservanten Carlson anför bland annat följande. Af den historik, kommittén rörande terminsafgifternas uppkomst och utveckling lämnat, framginge, hurusom hvarje gång frågan om en lönereglering för lärarna vid de allmänna läroverken i senare tider förelagts riksdagen, eller fyra gånger efter år 1882, från hvilket år den nuvarande lönestaten väsentligen ledde sitt upphof, regeringen funnit sig föranlåten att föreslå, det medel delvis skulle beredas genom till statsverket ingående afgifter utöfver de obetydliga, som nu terminligen betalades till läroverkens kassor. Då löneregleringsfrågan alltjämt af andra anledningar fallit, hade det ingen gång kommit till ett beslut af riksdagen i fråga om de föreslagna terminsafgifterna. Men väl hade bägge kamrarna, hvar för sig, upprepade gånger principiellt uttalat sig i samma riktning som 1882 års statsutskott, hvilket ansett rätt och skäligt, att personer, som befunne sig i den ekonomiska ställning, att de kunde bekosta eller i allt fall bidraga till utgifterna för sina barns undervisning, icke erhölle denna undervisning så godt som för intet af staten, en grundsats, enligt reservantens mening så uppenbart riktig, att den näppeligen borde kunna af någon bestridas.

Kommittémajoritetens beslut i frågan hade emellertid icke hindrat densamma att i annat sammanhang tillstyrka, att vid läroverk, som skulle ombildas till samskolor med kommunala bidrag, vederbörande kommun måtte äga rätt att af sainskolans icke medellösa lärjungar utöfver nuvarande skolafgifter uppbära en terminsafgift af högst 20 kronor. Reservanten ville skarpt framhålla den påtagliga olikhet i ekonomiska förmåner, som måste uppstå, om vid somliga läroverk, nämligen samskolorna, höjda terminsafgifter pålades lärjungarna utöfver de hittills vanliga, medan vid de öfriga inga dylika afgifter skulle få förekomma. Ty det teoretiska resonemang, som läge till grund härför, nämligen att de höjda afgifterna från de förra läroverken skulle inflyta till kommunens kassa och icke till statsverket, torde icke komma att spela någon som helst roll hos den allmänhet, som skulle betala afgifterna, och som ganska litet torde fråga efter, till hvilken kassa dessa ingöte, men strängt torde hålla på att alla, som hade barn i läroverken, behandlades efter samma norm.

Hvad frågans principiella del beträffade, hade enligt reservantens mening värdet af den s. k. afgiftsfria undervisningen, hvilken ofta prisats såsom ett ärofullt särdrag för Sverige, blifvit åtskilligt öfverskattadt. Ty äfven om det vore att betrakta såsom stora och socialt värdefulla fördelar,

199 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5)0.

att studievägen hos oss stått öppen äfven för den fattigaste, ocli att dagakarlens och landshöfdingens son i statsläroverken kunnat sitta sida om sida på skolbänken, så vore därför icke sagdt, att ej dessa fördelar med den ekonomiska utveckling vårt land numera uppnått stode att vinna också under ett klokt afvägdt afgiftssystem. Den s. k. fria undervisningen, hvilken, såsom bekant, ganska väl låtit sig förena med afgifter till åtskilliga kassor, om blott dessa ej betecknades som statens, hade för öfrigt äfven haft sina skuggsidor, framträdande bland annat i en dåligt aflönad lärarekår och alltför lätt tillfälle för personer, som därtill vore obekväma, att tränga sig fram på studiebanan, o hvarigenom det litterära proletariatet ofta på sorgligt sätt rekryterats. A skolans område skulle på eu gång de sociala och de ekonomiska intressena bäst tillgodoses, om folkskoleundervisningen, som för en viss ålder måste vara obligatorisk, med fulla händer bjödes alla medborgare gratis, men den högre undervisningen, som vore frivillig och endast kunde komma ett mindretal till del, tillhandahölles för billigt pris och med rätt till befrielse från hela eller en del af afgiften för de lärjungar, som vore både begåfvade och mindre bemedlade.

Om staten, som gåfve hufvuddelen af lärarelönerna, kommunen, som gåfve tomt och lokal åt läroverket, samt de enskilde, som hade barn där intagna — de sistnämnda genom afgifter i mån af förmåga — hvar för sig lämnade bidrag till upprätthållande af den högre undervisningen, så borde utgifterna för densamma bli lämpligast fördelade och läroverkens arbete komma att följas med möjligast allmänna intresse i landet.

Största svårigheten vid afgörandet af frågan om terminsafgifterna läge utan tvifvel i att utfinna eu fullt rättvis norm för att afväga befrielse åt de medellösa och kanske än mer nedsättning i afgiften åt de mindre bemedlade lärjungarna. En statistisk utredning, som i detta afseende af kommittén verkställts, visade, att behofvet af befrielse från och nedsättning i afgiften vore ganska olika fördeladt på olika orter och vid olika slag af läroverk. De invändningar, hvilka på grund häraf gjorts mot det procenttal för befriade, som hittills vanligen lagts till grund för Eders Kungl. Maj:ts förslag, och hvilka ytterligare med stöd af de inhämtade uppgifterna kunde göras mot snart sagdt hvilket procenttal som helst, hade öfvertygat reservanten om att ett sådant procenttal vore olämpligt och ej borde uppställas som norm. Ty lika visst som han vore öfvertygad om, att väl afvägda afgifter vore ägnade att främja föräldrarnas intresse för skolan, att motverka odågors inträde på studiebanan och att underlätta uppkomsten af enskilda läroverk, lika litet ville han medverka till genomförande af ett system af afgifter, som genom alltför strama villkor för befrielse måhända uteslöte en del begåfvade men medellösa ynglingar från

200 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

tillfil.Het att begagna sig af den undervisning, staten genom sina läroverk erbjöde. Att så ej behöfde bli förhållandet, om saken klokt inrättades, visade erfarenheten från andra länder och ej minst från Norge, som ej kunde sägas vara ett rikare land än vårt och där afgifterna i statsskolorna, liksom äfven i Danmark, utan men för den nationella kulturen dock länge varit högre än de, som hos oss ifrågasattes.

Nu hade emellertid inom kommittén utarbetats ett på — såsom det syntes särdeles väl afvägda grunder fotadt förslag om terminsafgifter, något högre för gymnasiet och lägre för realskolan, samt med det betydelsefulla tillägget om en af hvarje procenttal obegränsad rätt till befrielse och nedsättning i afgiften för alla de lärjungar, hvilka af en sakkunnig och opartisk, för ändamålet särskildt tillsatt nämnd förklarades såsom medellösa eller mindre bemedlade däraf vara i behof. Härvid skulle äfven tillfälle gifvas att taga hänsyn till så viktiga och för bedömandet af vederbörande målsmans betalningsförmåga ofta afgörande omständigheter som huruvida en lärjunge hade sin bostad inom eller utom läroverksstaden, om två eller flera syskon från samma hem besökte läroverket in. m. Sådana och andra individuella förhållanden skulle ifrågavarande nämnd enligt en af Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion äga att taga i öfvervägande vid utöfvande af sin bestämmanderätt öfver afgifterna. Då omförmälda förslag synts innebära en god utgångspunkt för frågans lyckliga lösning, instämde reservanten i de slutyrkanden, hvilka framställts i N. Höjers vid betänkandet fogade reservation rörande terminsafgifterna, dock så att han ansåge, att de utöfver de hittillsvarande pålagda afgifterna för manliga och kvinnliga lärjungar vid samskolor med kommunala bidrag borde bestämmas till samma belopp, likasom vid öfriga realskolor ej öfverstigande 20 kronor, och att dessa afgifter vid nämnda skolor odelade borde tillfalla kommunens kassa.

Reservanten Höjer framhåller bland annat följande. Fem gånger hade Eders Kungl. Maj:t föreslagit höjda terminsafgifter till statsverket i sammanhang med en ny lönereglering för lärarna, och tre gånger hade bägge kamrarna i princip uttalat sig för saken. En gång (år 1890) hade kamrarna i det närmaste varit ense äfven i detaljerna, och en gång (år 1892) hade bägge kamrarna bifallit Eders Kungl. Maj:ts förslag. Skulle man nu slå in på en ny väg, så måste man antingen visa, att statsmakterna varit inne på en orätt väg, eller ock att något sedan dess inträffat, som påkallade andra åtgärder. Kommitténs majoritet hade icke påstått det senare och kunde så mycket mindre visa det förra, som den undandragit sig att behandla frågan om terminsafgifter till statsverket i hela dess vidd.

201 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Kommittén sade sig betrakta frågan såsom eu social och pedagogisk principfråga, med hänsyn tagen till i vårt land för närvarande rådande förhållanden men utan hänsyn till statsverkets möjligen förhandenvarande behof af inkomst. Då emellertid statsverkets behof af inkomst läge till grund för alla afgifter till staten, af hvad namn och beskaffenhet de vara måtte, så vore det icke lätt att förstå, huru en dylik fråga ens kunde diskuteras, utan att man toge hänsyn till dess statsekonomiska sida.

I fråga om terminsafgifter vid sarnskolorna vore reservanten långt ifrån att instämma i kommitténs åsikt, att man skulle på ett betänkligt sätt bryta med själfva samundervisningens idé genom att nu medgifva olika afgifter för gossar och flickor vid statens samskolor. Tvärtom ansåge han detta under nuvarande förhållanden vara en naturlig och själfklar sak. Så länge flickskolornas styrelser hade rätt att bestämma sådana terminsafgifter, som de ansåge för ortens förhållanden passande, borde en sådan rätt också tillkomma de kommuner, som erhölle statssamskolor med kommunala bidrag. Ty dessa statssamskolor hade ju sin egentliga grund i en af ekonomiska skäl företagen sammanslagning mellan statens gossläroverk och ortens flickskola, och lika litet som undervisningen för närvarande lede det allra minsta däraf, att vissa lärjungar betalade tre afgifter, andra två och andra en, lika litet torde samundervisningen mellan gossar och flickor taga någon skada däraf, att kommunen tilläfventyrs bestämde högre afgifter för flickorna, än staten uppbure af gossarna.

Angående reservantens motivering i öfrigt torde jag få hänvisa till Betänkandet sid. 793—799. Reservanten föreslår:

att — under förutsättning att den föreslagna löneregleringen för lärarna fastställes — manlig lärjunge, som är inskrifven vid en statens realskola eller samskola, samt kvinnlig lärjunge vid Haparanda samskola skall förutom nu utgående afgifter från och med vårterminen 1905 för hvarje termin erlägga till statsverket 20 kronor;

att lärjunge, som är inskrifven vid ett högre läroverks gymnasium, skall förutom nu utgående afgifter från och med vårterminen 1905 för hvarje termin erlägga till statsverket 30 kronor;

att befrielse från nämnda afgifter må kunna beviljas lärjungar, som visa fallenhet för studier, flit och godt uppförande samt äro medellösa;

att befrielse från afgiftens halfva belopp må kunna beviljas lärjungar, som visa fallenhet för studier, flit och godt uppförande samt äro mindre bemedlade;

att befrielser från stadgade afgifter genom röstpluralitet skola bestämmas af en nämnd, bestående af 5 ledamöter, nämligen läroverkets rektor såsom ordförande, ett af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande Bill. till Piksd. Prof, 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 28

202 Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 50.

förordnadt kronoombud, klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som frågan i hvarje särskildt fall gäller, samt en af läroverksstadens kommunalstyrelse och en af vederbörande landsting vald ledamot;

att Eders Kungl. Maj:t måtte utfärda en instruktion för de allmänna läroverkens uppskattningsnämnder;

att uppbörden af samtliga terminsafgifter skall verkställas på utsatt tid minst 14 dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade befrielserna och senast 8 veckor efter terminens början;

att uppbörden af de till statsverket ingående' afgifterna skall redovisas af rektor, i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret, för vårterminen före juni månads och för höstterminen före december månads slut;

att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt stadgade avgifter, skall från läroverket uteslutas, intill dess den resterande afgiften blifvit gulden;

att lärjunge, som bevistat allmänt läroverk, skall, om han söker inträde vid annat allmänt läroverk, med intyg styrka, att han ej vid det läroverk han lämnat häftar i skuld för oguldna terminsafgifter; samt

att terminsafgifter af flickorna vid statens samskolor — utom Haparanda — skola bestämmas af vederbörande kommunalstyrelse och ingå till kommunens kassa, och att uppdraget att besluta om befrielser från dessa afgifter må kunna af kommunalstyrelsen öfverlämnas åt samma nämnd, som bestämmer om befrielser för gossarna.

I detta yrkande instämmer reservanten Oscar Larsson i hufvudsak med reservanten Höjer. Dock syntes det honom skäligt, att de föreslagna terminsafgifterna af lärjungar i de blifvande samskolorna icke vare sig af gossar eller flickor borde ingå till statsverket utan skulle tillfalla vederbörande kommun och utgöra ett bidrag till dess omkostnader för skolan. Det syntes honom nämligen alltför mycket strida mot samskolans idé, att, medan afgifterna af flickor skulle tillfalla kommunen, afgifterna af gossar skulle tillfalla statsverket.

T de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtandena hafva emot införandet af terminsafgifter yttrat sig 1 läroverksdirektion och 10 läroverkskollegier. För införande af terminsafgifter, med eller utan anslutning till viss reservant, hafva uttalat sig 1 läroverksdirektion och 8 läroverkskollegier. I åtskilliga af de ingifna utlåtandena betonas, att om samskolorna skola betungas med terminsafgifter, sådana böra införas vid samtliga allmänna läroverk. För hvad i öfrigt af vederbörande myndigheter anförts om terminsafgifter vid samskolorna, torde jag få hänvisa till den utarbetade sammanfattningen.

203 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Såsom af den nu meddelade redogörelsen framgår, åro meningarnam^et^gZna i denna fråga ganska delade. Att ett motstånd mot ökade terminsafgifter yttrande måste finnas, torde vara helt naturligt, då det år fråga om att upphäfva ett förhållande, som anses ha obestridlig häfd och dessutom är till ekonomisk fördel för ett ganska stort antal samhällsmedlemmar. Dock förtjänar uppmärksammas, att det principiella motståndet mot dylika afgifter, att döma af den allmänna pedagogiska diskussionen i frågan, på senare tider synes hafva aftagit i styrka.

I hufvudsak anslutande mig till den uppfattning af föreliggande fråga, som uttalats af reservanterna inom kommittén och som öfverensstämmer med den af Riksdagens båda kamrar vid föregående tillfällen omfattade, anser jag mig böra särskildt erinra därom, att det här ej gäller införandet af en alldeles ny art af afgifter, utan att, såsom flera gånger påpekats, likartade afgifter alltid utgått och äfven för närvarande utgå vid våra allmänna läroverk. Visserligen ha dessa afgifter, enligt hvad den meddelade historiken utvisar, under olika tider användts till olika ändamål, äfven till lärarnas aflöning; men denna omständighet torde, särskildt från deras sida betraktad, som ha att erlägga afgifterna, vara af föga praktisk betydelse. Funnes nämligen ej de nuvarande terminsafgifterna, måste ju staten bestrida de omkostnader, som genom dem täckas, hvadan dessa med- fog kunna anses såsom indirekt ingående till statskassan. Ser man sålunda saken i dess historiska sammanhang samt sådan den i verkligheten ställer sig och ej från ensidigt formella synpunkter, är det icke fråga om öfvergång till ett för vårt land främmande system, om öfvergång från kostnadsfri till betalad skolundervisning, utan endast om en förhöjning af de nu utgående skolafgifterna. Lämpligheten af en sådan förhöjning synes mig ej vara en fråga af principiell natur, på hvilken något allmängiltigt svar kan gifvas. Allt beror enligt min mening på huru saken ordnas.

Det förslag, som framställts af reservanterna inom kommittén går ut därpå, att lärjungarna med hänsyn till föräldrarnas förmögenbetsvillkor skulle indelas i tre grupper, bemedlade, mindre bemedlade och obemedlade. För lärjunge ur den första gruppen skulle terminligen, d. v. s. två gånger om året, till statsverket erläggas full afgift, 20 kronor i realskolan och 30 kronor å gymnasiet, för lärjunge ur den andra gruppen half afgift,

10 kronor i realskolan och 15 kronor å gymnasiet, för lärjunge ur den tredje gruppen skulle ingen afgift erläggas. Som villkor för nedsättning eller befrielse skulle erfordras fallenhet för studier, flit och godt uppförande. Rätten till nedsättning och till befrielse skulle vara obegränsad.

För yngre bröder skulle erläggas hälften af afgiften för den äldste, d. v. s. för lärjunge ur den första gruppen terminligen 10 kronor i real-

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

skolan och 15 kronor å gymnasiet, för lärjunge ur den andra gruppen 5 kronor i realskolan och 7 kronor 50 öre å gymnasiet. Vid den inom kommittén uppgjorda beräkningen af terminsafgifternas belopp ha inkomstgränserna för den mellersta gruppen satts till 1,500 och 3,000 kronor. Men hänsyn skulle tagas ej blott till taxeringen, utan äfven till andra omständigheter, såsom barnens antal i familjen, bostad inom eller utom läroverksorten, lefnadskostnaderna på platsen o. s. v.

Enligt detta förslag skulle alltså barn af obemedlade föräldrar, såvidt de vore väl begåfvade, flitiga och uppförde sig väl, ej alls beröras af terminsafgifterna. En annan grupp, som jämväl skulle blifva så godt som oberörd af de nya afgifterna, är de förmögnares. För dem skulle de måttliga afgiftsbeloppen icke spela någon nämnvärd roll. Något mera kännbar skulle terminsafgifternas inverkan blifva för mellangruppen. Men denna inverkan skulle väsentligen reduceras genom den obegränsade rätten till befrielse från eller till nedsättning i afgifterna äfvensom därigenom, att hänsyn skulle tagas ej blott till taxeringen utan äfven till öfriga kända på en familjs ekonomiska ställning inverkande omständigheter. Följden af terminsafgifters införande skulle alltså väsentligen blifva den, att obemedlade och mindre bemedlade lärjungar, som genom bristande fallenhet och flit eller mindre godt uppförande gjorde sig oförtjänta af befrielse eller nedsättning, skulle komma att från läroverken utsöndras. Detta synes mig ej vara en omständighet, som kan åberopas mot förslaget. Vidare skulle måhända några föräldrar komma att sätta sina barn i folkskolan i stället för i det allmänna läroverket, och en eller annan lärjunge, som saknade fallenhet för studier, skulle komma att tidigare än eljest öfvergå till yrke eller näring. Härtill skulle, såvidt jag kan öfverskåda förhållandena, de föreslagna terminsafgifternas inverkan hufvudsakligen komma att inskränka sig. När nu kommittén kraftigt framhåller, att dessa afgifter skulle komma att utöfva en afgjordt skadlig inverkan, så har kommittén, som mig synes, gjort sig skyldig till en stark öfverdrift.

Vid bedömande af frågan om terminsafgifters lämplighet får man ej förbise, att densamma kommit i ett helt annat läge, sedan folkskolan trädt fram som ett viktigt led i vårt lands undervisningsväsen. Förr skulle terminsafgifters införande för en eller annan kunnat medföra förlust af ordnad skolundervisning. Så är ej förhållandet nu, då det allmänna kostnadsfritt tillhandahåller skolbildning åt en och hvar.

Vidare har det ekonomiska välståndet i allmänhet ökats, så att staten, äfven om måttliga terminsafgifter påläggas, ej behöfver befara, att tillgången på ämbets- och tjänstemän skall tryta, eller att den högre bild-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 205

ningen skall blifva så litet spridd, att landets allmänna kulturnivå skulle sjunka.

Om utgifterna för läroverken genom terminsafgifters införande kunde nedbringas, så blefve det för staten lättare att genom utvidgning af mindre läroverk och inrättande af nya läroverk tillgodose behofvet af högre bildning å flera orter. Det synes mig uppenbart, att ett skolsystem med måttligt betalad undervisning å flera orter är både rättvisare och för landet i sin helhet förmånligare än ett system med så godt som afgiftsfri undervisning å ett färre antal orter.

I betraktande af den mångfald nya bildningsbehof, som den moderna utvecklingen skapat, — jag nämner exempelvis endast behofvet af handelsoch annan yrkesutbildning — och åt hvilka staten nu ägnar ringa eller ingen omvårdnad, synes mig fordran på afgiftsfri undervisning vid de allmänna läroverken något ensidig. Njuggheten å ena sidan och frikostigheten å den andra synes mig hvarken rättvis eller för landets utveckling gagnelig.

Då det nu är fråga om att åstadkomma en omfattande omorganisation af de allmänna läroverken och en reglering af lärarnes löner, som skulle väsentligen öka statens utgifter för den högre undervisningen, finner jag tidpunkten vara inne att, såsom det skett vid åtskilliga föregående tillfällen, då nya kraf för nämnda ändamål ställts på statskassan, framlägga förslag om de ökade utgifternas utjämnande i någon mån genom terminsafgifter, afsedda att ingå till statsverket.

Gifvetvis är af vikt, att de olägenheter, som kunna vara förbundna med sådana terminsafgifter, måtte i största möjliga mån undanröjas. De åtgärder, som blifvit af kommittén i dess utredning förutsatta och sedan af reservanterna föreslagna, synas mig väl ägnade att främja ett sådant syfte. Särskilt skulle den bestämmelsen, att befrielserna ej inskränkas till ett visst procenttal, håfva den vid behandlingen af denna fråga ofta uttalade farhågan, att en del medellösa eller mindre bemedlade lärjungar skulle, sedan den för befrielse satta gränsen blifvit uppnådd, kunna uteslutas från möjligheten att fortsätta sin skolgång. Genom ett dylikt medgifvande har i själfva verket hela frågan kommit i ett så förändradt läge, att de anmärkningar, som riktats mot föregående förslag om terminsafgifter, väsentligen förlorat i kraft. Äfven den ifrågasatta nedsättningen i afgift för bröder, som samtidigt åtnjuta undervisning vid samma läroverk, finner jag mig böra förorda, enär den synes mig verka i samma iktning.

Genom införande af terminsafgifter till lika belopp vid alla läroverk undanröjes dessutom, såsom jag i fråga om läroverkens ombildning påpekat, den olägenhet, som i de ingifna utlåtandena starkt betonats, näm-

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ligen att lärjungar vid samskolor och realskolor för gossar, därest kommitténs förslag vunne bifall, skulle i detta afseende behandlas olika.

I likhet med reservanterna Carlson och Larsson anser jag vidare, såsom jag redan i annat sammanhang uttalat, att samtliga de terminsafgifter, som erläggas vid samskola med kommunalt bidrag, böra tillfalla vederbörande kommun.

Beträffande de till statsverket ingående terminsafgifternas storlek anser jag de af reservanterna föreslagna beloppen, 20 kronor för lärjunge i realskola och 30 kronor för lärjunge å gymnasium, lämpligt afvägda. Likaså instämmer jag med reservanterna i deras nyss relaterade förslag om. inrättandet af uppskattningsnämnder, som enligt en af Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion skulle äga att bestämma öfver befrielser från terminsafgifterna, äfvensom i deras förslag till närmare bestämmelser angående afgifterna i öfrigt.

Vid de läroverk, som komma att indragas, böra gifvetvis, intill dess sådant skett, terminsafgifter af lärjungarna erläggas enligt samma bestämmelser, som gälla för öfriga läroverk, eftersom staten får vidkännas ökade utgifter äfven för där anställda lärares aflöning. Enligt samma princip bör vid de läroverk, som komma att ombildas till samskolor, under öfvergångstiden så förfaras, att gossklasser, hvilka uteslutande bekostas af staten, erlägga terminsafgifter till statsverket enligt för öfriga läroverk gällande bestämmelser, under det att de nya terminsafgifterna i samskoleklasser, allteftersom sådana upprättas, påläggas i öfverensstämmelse med hvad som för samskolor blir stadgadt och ingå till kommunens kassa.

För utrönande af den inkomst, som de föreslagna terminsafgifterna skulle tillföra statsverket, har kommittén infordrat uppgifter för höstterminen 1899 och med ledning af dessa beräknat, att nämnda inkomst skulle för de högre läroverkens kl. 6—7 uppgå till 66,25 %, för samma läroverks kl. 1—5 till 59,6 % och för de lägre läroverken till 53,8 % af hela det belopp, som skulle hafva influtit, därest samtliga lärjungar betalat full afgift. Dessa procenttal torde äfven kunna läggas till grund för beräkningen af terminsafgifterna för år 1905. I fråga om lärjungeantalet har vid föregående tillfällen, då införande af terminsafgifter ifrågasatts, antagits, att dessa skulle åstadkomma en minskning af 10 % i lärjungeantalet. Tillämpas nu de angifna grunderna på lärjungeantalet för höstterminen 1903 i de af staten underhållna klasserna, hvilket är det senast kända, och tages för öfrigt hänsyn till sådana förändringar, som kunna antagas vara genomförda år 1905, skulle inkomsterna af terminsafgifterna blifva för de högre läroverkens kl. 6—7 med en årsafgift af 60 kronor för 66,25 % af 4,N00 lärjungar 190,820 kronor, för samma läroverks kl. 1—5 med en årsafgift

207 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

af 40 kronor för 59,6 % af 8,531 lärjungar 203,380 kronor och för de lägre läroverken med samma årsafgift för 53,8% af 3,684 lärjungar 79,270 kronor. Läggas härtill för den nyinrättade fjärde klassen i Arvika och Varberg 870 kronor, så erhålles en slutsumma af 474,340 kronor för år 1905. Om denna summa bör dock anmärkas, att vid densammas beräknande ingen hänsyn tagits till lärjungcantalets sannolika ökning under år 1904.

Från nämnda belopp bör emellertid afdrag göras på grund af nedsättningen i afgift för bröder. Med ledning af de insamlade uppgifterna och under förutsättning, att hvar och en af de yngre bröderna skulle betala hälften så stor afgift som äldste brodern, har kommittén uppgjort en beräkning, enligt hvilken för ett lärjungeantal af 15,193 afdraget skulle uppgå till 43,400 kronor. Höstterminen 1903 hade emellertid lärjungeantalet vuxit till 18,951, och under förutsättning, att brödernas antal vuxit i samma förhållande, skulle afdraget för dessa uppgå till 54,250 kronor och inkomsten af terminsafgifterna sålunda kunna anslås till 420,090 kronor eller i rundt tal 420,000 kronor. Efter organisationens fullständiga genomförande skulle beloppet af terminsafgifterna uppgå till i rundt tal 400,000 kronor. (Tabell VII, a).

På grund af det sålunda anförda och då frågan om upptagande i riksstaten bland statsverkets inkomster af inflytande terminsafgifter torde ankomma på föredragning af chefen för finansdepartementet, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva:

att lärjungarna i de af staten helt och hållet bekostade klasserna af de allmänna läroverken skola, förutom nu utgående afgifter, frän och med vårterminen 1905, hvar för sig, terminligen till statsverket erlägga, i de fem lägre klasserna och i den blifvande realskolan 20 kronor samt i de fyra högre årsklasserna och i det blifvande gymnasiet 30 kronor; samt

att befrielse från eller nedsättning i dessa afgifter skall enligt de närmare föreskrifter, som af Eders Kungl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af mig angifva grunder utfärdas, för hvarje läroverk bestämmas af en uppskattningsnämnd, bestående af fem ledamöter, nämligen läroverkets rektor såsom ordförande, ett af öfver ståthållareämbetet eller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnadt kronoombud, klassföreståndaren i den klass eller afdelning, som frågan i hvarje särskildt fall gäller, samt två ledamöter, utsedda, i Stockholm af stadsfullmäktige och å öfriga orter en af kommunalstyrelsen och en af vederbörande landsting.

208 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

Löne- och pensionsreglering för lärarepersonalen.

Vid 1856—58 års riksdag lades, efter afskaffande af lärarnes rätt att räkna dubbla prästerliga tjänstår, grunden till nuvarande lönereglering för läroverkens lärare, och i sammanhang därmed höjdes årsanslaget till läroverken med 526,707 rdr 80 öre rmt. Härvid yttrade statsutskottet, att »såväl en skälig rättvisa som det allmännas väl synes i närvarande tid särskildt påkalla en förbättring i de tjänstemäns villkor, hvilkas verksamhet på en gång fordrar en så långsam och svår förberedelse och tillika är af en så utomordentligt stor, ehuru icke alltid till fyllest bemärkt, vikt för samhällets trefnad och utveckling».

Anslutande mig till detta uttalande, hvilket i våra dagar äger fullt ut samma tillämplighet som för ett hälft sekel tillbaka, går jag nu att, med stöd af föreliggande utredning och i samband med den föreslagna läroverksorganisationen, inför Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till ny löne- och pensionsreglering för lärarepersonalen vid de allmänna läroverken, omfattande bestämmelser rörande: 1) adjunkters och lektorers aflöning, 2) rektorers aflöning, 3) öfningslärares aflöning, 4) samskolelärarinnors aflöning, 5) extra ordinarie lärares aflöning samt 6) ordinarie lärares pensionering.

Adjunkters och lektorers aflöning.

Löneförbätt- Af den redogörelse kommittén i detta afseende lämnat framgår, att

nderS<efter någon väsentlig ändring af de lönegrunder, som för adjunkter eller koloss. leger och lektorer år 1858 fastställdes, sedan dess icke ägt rum. Enligt dessa grunder skulle samtliga ämneslärare uppbära lön i fyra lönegrader, börjande med 1,0< )0 kronor för adjunkt och 2,000 kronor för lektor, samt hvarje följande lönegrad vara 500 kronor högre än den närmast föregående och inträda efter respektive fem års väl vitsordad tjänstgöring. Efter 1858 ha emellertid åtskilliga löneförbättringar äfvensom dyrtidstillägg förekommit och upprepade försök gjorts att åvägabringa en mera omfattande lönereglering, hvarom ur kommitténs framställning i korthet må anföras följande.

Vid 1862—63 års riksdag tillädes en femte lönegrad för adjunkter och lektorer. Och vid 1874 års riksdag fingo samtliga ordinarie ämneslärare, med villkor att de lärare, som hade rätt till ersättning för indelt lön i spannmål, frånträdde denna rätt, 500 kr. mera i hvarje lönegrad. För de lärare, som hade löner intill 3,500 kr., inträdde denna förhöjning redan samma år den beslöts.

209 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Deri 3 maj 1878 uppdrog Eders Kungl. Magt med anledning af inkomna ansökningar från lärarna vid rikets allmänna läroverk och seminarier åt en kommitté af fem personer att utreda frågan om förbättring i lärarnas lönevillkor samt afgifva förslag i ämnet, och den 17 maj 1879 afgaf denna kommitté ett betänkande med förslag till lönereglering, hvad ämneslärarna beträffar, enligt följande hufvudgrunder:

a) att aflöningen skulle delas i lön och tjänstgöringspenningar;

b) att för adjunkter eller kolleger samt lektorer begynnelseafiöningen måtte höjas med 1,000 kronor eller från 1,500 å 2,500 kronor till 2,500 ä 3,500 kronor, däraf 40 % eller resp. 1,000 och 1,400 kronor skulle blifva tjänstgöringspenningar, men att lönegraderna skulle minskas från 5 till 4, hvardera såsom förut genom 500 kronor och fem års tjänstgöring skild från den föregående.

Löneförbättringens genomförande vid läroverken och pedagogierna beräknades af kommittén skola i sin helhet medföra en ökad kostnad af 714,500 kronor, hvaraf, för den händelse ej någon lämpligare utväg skulle finnas, 473,600 kronor beräknades kunna åstadkommas genom införande af 25 kronors terminsafgifter till statsverket.

Fem gånger, åren 1882, 1887, 1890, 1892 och 1898 har Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåtit proposition om lönereglering för läroverkens lärare i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda kommittés förslag. Men ifrågavarande propositioner ha, särskildt i följd af lönefrågans förknippande med spörsmål af organisatorisk art, icke lyckats vinna Riksdagens bifall. Erkännande det berättigade i lärarnes anspråk på en efter omfattningen och vikten af deras tjänståligganden afpassad aflöning, har Riksdagen emellertid allt sedan 1882 på extra stat såsom tillfällig löneförbättring årligen beviljat ett belopp, motsvarande hälften af den af Eders Kungl. Maj:t äskade ökningen eller för ämneslärare 500 kronor i hvarje lönegrad utom den högsta, där ökningen blott utgjort 250 kronor. Vid 1898 års riksdag höjdes den tillfälliga löneförbättringen äfven för högsta lönegraden till 500 kronor och har sedan dess årligen utgått med detta belopp.

Vid 1901 års riksdag föreslog Eders Kungl. Maj:t ett dyrtidstillägg åt ämbets- och tjänstemän i allmänhet, och Riksdagen beviljade med anledning däraf ett sådant för år 1901 med 10 procent å kontant aflöning, dock högst 500 kronor, åt alla tjänstemän, som ej åtnjöte bostadsförmån in natura och som ej taxerats till högre belopp än 7,000 kronor för inkomst af arbete. Härigenom erhöllo läroverkens samtliga ämneslärare, med några enstaka undantag, ett tillskott af 10 procent såväl å sin lagstadgade lön som å den s. k. löneförbättringen. Beslutet om dyrtidstilllägg för det löpande året förnyades vid 1902 och 1903 års riksdagar.

Bill. till Riksd. Prof. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 29

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Den aflöning, som i senare tider af ämneslärarna vid de allmänna läroverken åtnjutits, inhämtas af följande

Öfversikt af adjunkters, kollegers och lektorers löneförmåner 1858—1903.

I detta sammanhang bör äfven erinras därom, att ämneslärarne, under afvaktan på en tillfredsställande lönereglering och inrättande af ett tillräckligt antal ordinarie platser, erhållit en småningom alltmer vidgad rätt att, efter vunnen befordran, i och för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo vissa år, som de efter vunnen fullständig kompetens att till ordinarie lärare utnämnas med nit och skicklighet vid läroverken tjänstgjort. En sådan lönetursrätt medgafs redan från och med år 1861 extra lärare och duplikanter för tjänstgöring utöfver fem år före genomförandet af 1858 års lönereglering. År 1863 fingo förutvarande vikarier enahanda rätt för tjänstgöring före nämnda tidpunkt och extra ordinarie lärare, som aflagt filosofie kandidatexamen, lönetursrätt för framtida tjänstgöring, utom för de tre första åren. Denna lönetursrätt medgafs år 1878 åt filosofie kandidater äfven för tjänstgöring före år 1864, men upphäfdes år 1890 för dem,, som ej redan börjat komma i åtnjutande af sagda rätt. År 1877 erhöll hvarje extra ordinarie lärare med full kompetens, hvartill hörde äfven profår och undervisningsprof, lönetursrätt för sin tjänstgöring från och med året näst efter det, då han blifvit kompetent, en lönetursrätt, som efter hand kommit, att omfatta äfven lärare vid vissa enskilda läroverk, docenter, seminarielärare och lektorgr vid sjökrigsskolan, allt dock med vissa villkor och begränsningar. År 1890 utsträcktes denna rätt till lektorer, som varit ordinarie adjunkter med lektorstjänstgöring och lektorskompetens.

21L

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Uridervisningsprofvet som villkor för lönetur är upphäfdt för adjunkter från och med år 1895 och för lektorer från och med år 1902.

För att rätt kunna bedöma i hvad mån ämneslärarnes aflöningsförmåner äro lämpligt afvägda eller icke, är emellertid en närmare kännedom åt deras befordrinasstudie-, befordrings- och familjeförhållanden af nöden. Kommittén har därför i dessa och andra hithörande afseenden låtit utföra eu på särskildt för den. ändamålet infordrade uppgifter grundad undersökning, hvarur må meddelas följande.

Äinneslärarna börja sina universitetsstudier vid en genomsnittsålder af omkring 20 år, och under 1890-talet har medelstudietiden utgjort för samtliga lärare omkring 7 V2 år, för lektorer omkring 9 år och för adjunkter med blott adjunktskompetens omkring 6 år. Emellertid har genom den högt uppdrifna konkurrensen ett stort antal aspiranter till adjunktsbefattningar förmåtts aflägga högre examen, än gällande läroverksstadga fordrar för behörighet till sådan befattning, och detta förhållande har under den sista tiden blifvit allt vanligare. Häraf har blifvit en följd, att medelstudietiden för adjunkter i allmänhet ej obetydligt öfverstigit den ofvan angifna och för närvarande kan beräknas till minst 7 år. Lägger man till de anförda studietiderna ytterligare ett år för profårstjänstgöringen, hvilken numera i regeln försiggår först efter afslutade universitetsstudier, erhåller man hela utbildningstiden för lärarekallet. Denna utbildningstid blir således: för lärare i allmänhet omkring 8 V2 år, för lektorer omkring 10 år, för adjunkter med blott adjunktskompetens omkring 7 år och för adjunkter i allmänhet omkring 8 år.

Under 1890-talet har inträdet på lärarebanan skett vid en medelålder af omkring 30 år, och i flertalet fall först sedan behörighet att söka ordinarie lärarebefattning vunnits; medelåldern vid förvärfvande af sådan behörighet har under 1890-talets senare hälft varit omkring 30 72 år. Emellertid har under den sista tiden endast undantagsvis inträffat, att en nyblifven lärare lyckats omedelbart eller inom mycket kort tid erhålla ordinarie befattning; de vid 1899 års slut befintliga extra ordinarie lärarne hade nämligen en medeltjänstgöringsålder af mer än 5 år, och då deras antal var mångdubbelt större än antalet platser, som under loppet af ett år kunde blifva lediga, är klart, att flertalet bland dem icke förr än efter ett eller annat års förlopp kunde hoppas erhålla ordinarie tjänst. Också var för de adjunkter, som befordrats under 1890-talet, den extra ordinarie tjänstgöringstiden i medeltal omkring 9 år, under det att för lektorerna motsvarande tid var omkring 4 år. Till följd häraf har under 1890-talets senare hälft medelåldern vid befordran varit inemot 40 år för adjunkter, under det den varit omkring 37 år för lektorer. Här kan också en högst

212 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

betydlig stegring under loppet af de sista årtiondena konstateras. Under 1870-talets förra hälft var nämligen befordringsåldern för adjunkter omkring 29 år och för lektorer omkring 31 V2 år, medan den extra ordinarie tjänstgöringstiden var för adjunkterna omkring 3 V2 år och för lektorerna omkring 2 år. Det förtjänar kanske påpekas, att den anmärkta stora stegringen af utnämningsåldern under 1890-talets senare hälft icke uteslutande beror på de tröga befordringsförhållandena, utan till en del också på nådiga kungörelsen den 22 mars 1895, genom hvilken längden af föregående väl vitsordad tjänstgöring tillädes större betydelse än förut vid utnämning till adjunktsbefattning. Icke desto mindre var vid 1899 års slut de extra ordinarie lärarnas medelålder omkring 35 V2 år, och bland dem funnos så. många gamla lärare, att, om man genast utnämnt de 30 äldsta till adjunkter, deras befordringsålder skulle hafva varit i medeltal mera än 47 år.

Den långa extra ordinarie tjänstgöringen har emellertid icke varit alldeles gagnlös för lärarne, sedan de en gång blifvit ordinarie, enär en stor del däraf räknats dem till godo för uppflyttning i högre lönegrad. Medan under 1870-talet adjunkterna fingo sig tillgodoräknadt i medeltal knappt V2 år och lektorerna föga mera, utgjorde under 1890-talet motsvarande tid för adjunkterna mer än 5 år, hvilket i realiteten betyder, att de i genomsnitt hoppat öfver den första lönegraden och omedelbart inträdt i den andra, samt för lektorerna omkring 2 år. Verkan häraf visar sig också i fråga om lärarnes fördelning på olika lönegrader. Vid 1899 års slut funnos nämligen bland adjunkterna i första lönegraden blott 5 %, men i femte lönegraden 41 %, under det för lektorerna motsvarande procenttal voro 12 och 34.

Till följd af stegringen i befordringsåldern har de ordinarie lärarnes medelålder allt mer och mer ökats och utgjorde vid 1899 års slut omkring 50 år såväl för lektorer som för adjunkter. Omkring 3A af samtliga lärare befunno sig i åldern 40—60 år, och af adjunkterna tillhörde mer än hälften åldern 50—60 år. Längden af den ständigt ökade extra ordinarie tjänstgöringen beror i väsentlig mån därpå, att sedan ett par årtionden tillbaka dels ett antal ordinarie platser stått obesatta, dels ett mycket stort antal extra lärare varit anställda, och i båda dessa afseenden skulle genom antagande af kommitténs förslag en väsentlig förändring inträda. Visserligen skulle äfven hädanefter komma att finnas ett ej obetydligt antal extra ordinarie lärare, som vikarierade dels å ledig plats dels för tjänstlediga ordinarie lärare, och deras antal har af kommittén enligt angifna grunder beräknats till omkring 120, men däremot skulle extra lärare endast i undantagsfall blifva behöfliga, och beräknade man år-

213 Kungl. Majita Nåd. Proposition N:o .50.

liga antalet sådana fall till omkring 30, skulle hela antalet extra ordinarie lärare blifva omkring 150. A andra sidan skulle årligen omkring 30 tjänster vara att tillsätta med extra ordinarie lärare, så att den extra ordinarie tjänstgöringen i medeltal skulle blifva omkring 5 år.

1 fråga om de vid 1899 års slut befintliga lärarnes civilstånd märkes, att bland lektorerna 24 %, bland adjunkterna 31 % och bland de extra ordinarie lärarne 76 % voro ogifta; änklingar voro bland lektorerna 4 % och bland adjunkterna 3 %. För dem, som gift sig under 1890-talets senare hälft, var medelåldern vid äktenskapets ingående bland lektorerna något mer än 36 år och bland adjunkterna inemot 40 år. Ifrågavarande medelålder har visat eu tendens att tämligen stadigt ökas och därvid hållit sig ungefär i jämnhöjd med medelåldern vid utnämningen. Gifta före utnämningen voro bland lektorerna 29 %, af hvilka dock mer än hälften varit adjunkter eller universitetsdocenter, och bland adjunkterna 20 %. Af de öfriga gifta lärarne hade flertalet ingått äktenskap under de närmaste åren efter utnämningen, men ett afsevärdt antal först sedan de varit ordinarie lärare i 6 eller flera år. Medeltalet barn utgjorde vid 1899 års slut 2,8 för de gifta lektorerna, 2,3 för de gifta adjunkterna och 0,8 för de gifta extra ordinarie lärarna, af hvilka det öfvervägande flertalet dock ingått äktenskap först under 1890-talets sista hälft.

Med stöd af de uppgifter rörande lefnadskostnaderna under åren 1889—1898, som genom läroverkens rektorer erhållits, och särskild! genom bearbetning af 514 årskonton för ifrågavarande tioårsperiod, meddelade af 62 adjunkter och 31 lektorer, bosatta i 45 olika städer, har kommittén funnit, att årliga utgifterna under nämnda period i medeltal öfverstigit löneinkomsterna med nära 1,000 kronor för en adjunkt och öfver 1,100 kronor för en lektor, oaktadt utgifter för ränta och amortering å skuld ej medräknats. Bristen har i stor omfattning måst fyllas väsentligen genom extra arbete.

På grund af nämnda och af från annat håll meddelade uppgifter har kommittén vidare uppgjort följande

Beräkning för gift adjunkts lefnadskostnader under de första åren

af hans äktenskap.

Hyra1 ..................... 450 kronor.

Mat1 2 ..................... 1,000 >

1 För 3—4 rum med kök. — Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 hyran för 4 rum och kök i medeltal 538 kronor.

2 Matens kostnad för person, utan skillnad på olika hnshållsmedlemmar, var 1898 för adjunktshushåll 253, för rektorshushåll vid mindre läroverk 270 och för lektorshushåll 287 kronor.

214 Kommitténs

förslag.

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 50.

Kläder och skodon............... 400 kronor.

Möbler och husgeråd..............100 >

Bränsle och lyse1................150 >

Löner1 2.....................150 >

Hälso- oeh sjukvård............... 75 »

Anke- och pupillkassa.............. 70 >

Utskylder3...................180 »

Försäkringsafgifter...............100 »

Böcker, tidningar m. m..............100 >

Öfriga utgifter................. 225 »

Summa 3,000 kronor.

I denna summa äro ej inräknade utgifter till ränta och amortering å skulder, ej heller till pensionsafgift.

I tabellarisk uppställning har kommittén slutligen äfven lämnat en öfversikt af vissa andra ämbetsmäns löneförmåner i vårt land och afläroverkslärares löner i andra länder. Emellertid har kommittén funnit, att någon omedelbar jämförelse här hvarken kan eller bör göras. Ty å ena sidan intoge de svenska läroverkslärarna med sina fem lönegrader och sin rätt att räkna lönetur före befordran en viss undantagsställning. Och å andra sidan inverkade på bedömandet flera viktiga men i de flesta fall svårberäkneliga omständigheter, såsom studie- och tjänstgöringstidens längd, tillfälle till sportler eller biinkomster, lefnadsomkostnaderna på olika orter, hvilka hos oss i allmänhet vore högre än i de flesta andra europeiska länder, m. m. Under sådana förhållanden kunde inga bindande slutsatser dragas ur jämförelser mellan svenska och utländska förhållanden. Men påpekas borde, att, medan statsläroverkens lärare förut i fråga om aflöning ganska allmänt varit tillbakasätta för tjänstemän af motsvarande utbildning, hade under de senare åren i detta afseende i flera länder ett omslag inträffat. Detta vore särskilt fallet i Tyskland, där ifrågavarande lärare redan i mer än halfva antalet stater uppnått likställighet med domare i första instansen.

I sitt förslag till ny lönereglering för lårarne vid de allmänna läroverken hemställer kommittén,

1 Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 medelpriset för nyfamn ohnggen björkved 23 kronor.

2 Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 årslönen för en tjänarinna i medeltal 140 kronor.

3 Enligt rektorernas uppgifter för 64 orter uppgingo i medeltal samtliga år 1899 erlagda utskylder till 5,95 gånger bevillningens belopp; för en lön af 3,000 kronor skulle alltså medeltalet utgöra 178 kronor 50 öre.

215 Kungl. Maj:tf! Nåd. Proposition N:o 50.

1) i fråga om adjunkts aflöning:

att adjunkts lön i första lönegraden jämte tjänstgö ringspenningar

bestämmes till 3,000 kronor;

att fyra lönegrader fastställas, nämligen å 3,000, 3,500, 4,000 och

4.500 kronor;

att för hvarje uppflyttning i högre lönegrad fordras fem års väl vitsordad tjänstgöring; och

att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad bestämmas till 1,500 kronor.

2) i fråga om lektors aflöning:

att lektors lön i första lönegraden jämte tjänstgöringspenningar bestämmes till 4,000 kronor;

att fyra lönegrader fastställas, nämligen å 4,000, 4,500, 5,000 och

5.500 kronor;

att för hvarje uppflyttning i högre lönegrad fordras fem års väl vitsordad tjänstgöring; och

att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad bestämmas till 1,900 kronor.

Vid motiveringen af detta förslag anför kommittén till en början de skäl, som förmått densamma att frångå de af Eders Kungl. Maj:t år 1898 föreslagna aflöningsbeloppen. Dessa hade i all hufvudsak varit lika med dem, hvilka redan 1878 års löneregleringskommitté föreslagit och hvilka framlagts i nådiga propositionen till 1882 års riksdag. Vid sistnämnda riksdag hade statsutskottet erinrat därom, att löneregleringar någon tid förut ägt rum för flertalet öfriga tjänstemän, men icke för lärarna vid de allmänna läroverken, och att i följd häraf lönebeloppen för dessa senare i allmänhet voro lägre. Att detta förhållande påkallade rättelse, ansåge utskottet uppenbart. Den utredning rörande lefnadskostnader m. m., på hvilken ifrågavarande förslag hvilat, hade verkställts af 1878 års löneregleringskommitté och måste således nu anses föråldrad. Det hade därför varit nödvändigt att verkställa förnyade undersökningar öfver sådana förhållanden, som kunde inverka på frågan om lärarekårens skäliga aflöning. Härvid hade kommittén kommit till den öfvertygelsen, att, såsom man på förhand kunnat vänta, de belopp, som redan då, för 20 år sedan, af Eders Kungl. Maj:t ansetts nödiga för att åstadkomma en välbehöflig förbättring af lärarekårens ekonomiska ställning, icke längre kunde anses tillfyllestgörande, allra helst som man vid en så långe uppskjuten och så erkändt behöflig lönereglering ej borde inskränka sig till det minsta möjliga, utan afväga beloppen så, att icke behof af en ny reglering kunde väntas inom kort göra sig gällande.

216 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

En jämförelse mellan lönebeloppen enligt 1898 års förslag och dem, som genom Riksdagens beslut om dyrtidstillägg för de senaste åren kommit lärarne till del, visade ock, att ett stort antal ämnes- och öfningslärare genom dyrtidstilläggen fått högre aflöning, än de skulle erhållit, om nämnda förslag bifallits, en omständighet, som syntes kommittén innebära ett erkännande af behöfligheten af en åtminstone delvis större löneförbättring än den år 1898 föreslagna. Ett annat skäl för kommittén att ej som sitt upptaga nämnda förslag läge däruti, att Riksdagen tydligt uttalat sig för sådan ändring i pensionsvillkoren för lärarne vid de allmänna läroverken, att dessa blefve förpliktade att bidraga till sin pensionering. Genom detta åläggande skulle nämligen högsta lönegradens adjunkter och lektorer, hvilkas lön enligt nämnda förslag icke skulle höjas, till och med få den lön, som de före dyrtidstilläggets beviljande åtnjutit, minskad med pensionsafgiftens belopp.

Af särskild vikt hade det synts kommittén vara, att lärarens lön öppnade möjlighet för honom att inträda i äktenskap, så snart hans blifvande verkningskrets blifvit bestämd genom hans befordran till ordinarie tjänst. Ty om det i allmänhet af sociala och etiska grunder vore önskvärdt, att tjänstemän vore så aflönade, att de kunde gifta sig, så gällde detta företrädesvis om ungdomens uppfostrare. Såsom af kommittén framhållits, hade giftermålsåldern för lärarna under senare tider visat en tendens att tämligen stadigt ökas, detta till väsentlig del beroende på det otillräckliga antalet ordinarie platser och den därmed sammanhängande stegringen af medelåldern vid befordran till ordinarie tjänst. Äfven om det kunde förväntas, att dessa missförhållanden framdeles i afsevärd mån komme att undanröjas, vore dock antagligt, att en tid af omkring fem år komme att förflyta, innan en lärare erhölle ordinarie anställning. Toges härtill i betraktande längden af den föregående studietiden, som företrädesvis på grund af stark konkurrens blifvit högt uppdrifven, vore sannolikt, att äfven med inträdande af mera normala förhållanden i afseende på de ordinarie platsernas antal lärarnes medelålder vid befordran i allt fall komme att bli jämförelsevis hög, hvadan så hög lön borde tillerkännas dem, att de vid denna tidpunkt kunde sättas i stånd att bilda familj.

Den i kommitténs utredning påvisade skillnaden mellan lärarnes löner och deras utgifter måste utjämnas med ett stundom mycket ansträngande extra arbete, ett förhållande, som lätt förde med sig, att läraren ej kunde gå till arbetet i sin tjänst med den spänstighet i sinnet och den kraft i viljan, som ungdomens rätta ledning kräfde, ej heller ägna tillbörlig tid åt sin egen fortsatta utbildning i och för lärarekallet. Lönen borde där-

217 Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 50.

för vara så tillmätt, att lärare» åtminstone nödtorfteligen kunde lefva på densamma utan att behöfva se sig om efter extra inkomster.

Vid bestämmandet af adjunkternas aflöning ansåge kommittén den omständigheten böra tagas i betraktande, att eu adjunktsbefattning icke i våra dagar kunde anses för en öfvergångstjänst, från hvilken, såsom förr ofta varit fallet, befordran efter någon tid vunnes till en mera inbringande tjänst, ty i det vida öfvervägande antalet fall förblefve en läroverksadjunkt numera vid sin tjänst, till dess häri afginge med döden eller uppnådde pensionsåldern. Att en märkbar utveckling i sådan riktning ägt ruin äfven under de båda senaste årtiondena, framgår af meddelade statistiska fakta. Sålunda hade under femårsperioden 1894—1899 blott hvar åttonde afgående adjunkt vunnit befordran till annan bättre aflönad tjänst inom läroverket och endast en af 97 afgångna öfvergått till annan verksamhet. En läroverksadjunkt borde därför aflönas så, att han under hela sin verksamhetstid kunde utan ekonomiska bekymmer och däraf alstrad förstämning sköta sitt ansvarsfulla kall.

Adjunkternas nuvarande begynnelselön vore 2,000 kronor jämte ett dyrtidstiliägg å 200 kronor, och den hade i nådiga propositionen år 1898 föreslagits till 2,500 kronor. Kommittén ansåg det emellertid vara af vikt, att redan begynnelselönen gjorde för innehafvaren möjligt att träda i äktenskap. Tillträdandet af ordinarie adjunktsbefattning, hvilket under senaste tiden inträffat vid en alltför hög ålder (omkring 40 år), komme framdeles sannolikt att ske tidigare, men dock vid en ålder, då det ur flera synpunkter vore önskligt, att läraren kunde bilda eget hem. I enlighet med denna uppfattning hade inom kommittén uppgjorts en beräkning af lefnadskostnaderna för gift adjunkt under de första aren af hans äktenskap. Denna beräkning slutade på en summa af 3,000 kronor, oaktadt därvid icke tagits hänsyn till att större delen af lärarekåren vid tillträdande af ordinarie befattning vore skuldsatt samt följaktligen hade räntor och amorteringar att betala. På grund häraf och då beloppen för de olika utgiftsposterna i den uppgjorda beräkningen vore så knappt tillmätta, att de icke rimligtvis kunde sättas lägre, utan fastmer åtskilliga för en lärare nästan nödvändiga utgifter i verkligheten uppginge till ett vida högre belopp, än här upptagits, så hade kommittén icke ansett sig kunna såsom adjunktslön i första lönegraden föreslå ett lägre belopp än 3,000 kronor.

Till adjunkternas aflöning i första lönegraden komme för närvarande hvart femte år ett ålderstillägg af 500 kronor. Och då dessa ålderstillägg vore fyra till antalet, stannade aflöningen, efter 20 tjänstår, vid ett belopp af 4,000 kronor, oberäknad!, nu utgående dyrtidstiliägg med 10 % af lönen. I 1898 års förslag, som utgått från en lön af 2,500 kronor i första

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 30

218 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lönegraden, hade dessutom den förändringen i nuvarande förhållanden varit vidtagen, att ålderstilläggens antal minskats till tre, i följd hvaraf aflöningen efter 15 tjänstår stannade vid 4,000 kronor. Kommittén anså°e sig i fråga om ålderstilläggens storlek och antal böra upptaga nämnda förslag såsom sitt samt, i enlighet med sitt förslag om 3,000 kronor som begynnelselön, alltså föreslå fyra lönegrader å 3,000, 3,500, 4,000 och 4,500 kronor.

På detta sätt komme löneförbättringen att hufvudsakligen falla på de lägre lönegraderna, hvaremot den blefve jämförelsevis obetydlig eller, om dyrtidstillägget toges i betraktande, nästan ingen i högsta lönegraden. Kommittén förbisåge visserligen ej, att emot detta förslag invändningar skulle komma att göras, i synnerhet som lärarne i 20 år, eller alltsedan år 1882, fått nöja sig med en aflöning, som redan då af Riksdagen erkändes vara för låg. Härvid borde emellertid ej heller den omständigheten förbises, att aflöningen i högsta lönegraden så nyligen som vid 1898 års riksdag höjts från 3,750 till 4,000 kronor och genom dyrtidstilläggen ytterligare till 4,400 kronor, hvilket belopp i det närmaste motsvarade en slutlön af 4,500 kronor med frånräkning af den pensionsafgift, som torde komma att för framtiden betalas af lärarne själfva.

Hvad åter vidkomme lektorernas aflöning, så skilde sig denna, dyrtidstillägget oberäknad!, för närvarande från adjunkternas endast därutinnan, att den i hvarje lönegrad vore 1,000 kronor högre än de sistnämndas. I nådiga propositionen 1898 hade också fasthållits vid den år 1858 genomförda och vid alla därefter följande löneförhöjningar bibehållna skillnaden af 1,000 kronor i hvarje lönegrad. Den sålunda häfdvunna skillnaden mellan adjunkts- och lektorslöner ansåge kommittén motiverad genom de af tjänstens art och uppgift betingade högre kompetensfordringarna samt den däraf följande längre och kostsammare utbildningen för lektorerna. Det vore äfven önskvärdt, att vid läroverken funnes ett antal bättre aflönade platser, som till sig kunde draga män med sådan vetenskaplig utbildning, att. de såsom målsmän för hvar sin ämnesgrupp kunde verka för att undervisningen både till innehåll och metod lämpades efter forskningens framsteg. Kommittén ville fördenskull föreslå fyra lönegrader för lektorer å 4,000, 4,500, 5,000 och 5,500 kronor.

Beträffande aflöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar hade kommittén funnit den grundsatsen böra tillämpas, att dels tjänstgöringspenningar i samtliga lönegrader räknades till ett och samma belopp, dels ock lönen i högsta lönegraden blefve lika med pensionsbeloppet, som för närvarande för adjunkt vore satt till 3,000 kronor och för lektor till 3,600 kronor. På grund häraf hade kommittén föreslagit, att adjunkts

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50. 219

tjänstgöringspenningar borde bestammas till 1,500 kronor och lektors till 1,900 kronor.

I nära sammanhang med kommitténs förslag till lönereglering står dess förslag, att en lärares två första extra ordinarie tjänstår, som för framtiden skulle tillhöra hans kompetens, icke skulle få räknas med såsom grund för uppflyttning i högre lönegrad. Såsom skäl härför har kommittén anfört, att den nu gällande lönetursrätten för extra ordinarie tjänstgöring närmast vore att betrakta som ett vederlag för lärarnes i senare tider abnormt långa väntan på ordinarie plats. Denna rätt hade ock genom ändrade lagbestämmelser alltmera utsträckts, liksom den för lärarnes aflöning efter vunnen befordran fått allt större betydelse. Under framtida, mera normala förhållanden borde visserligen denna betydelse bli väsentligen minskad, men någon större inskränkning af den nuvarande lönetursrätten vore ej med rättvisa och billighet öfverensstämmande och torde icke heller vara af behofvet påkallad. De af denna rätt orsakade utgifterna för statsverket vore nämligen vid normal befordran oväsentliga, men för den händelse abnorma förhållanden åter skulle inträda, vore lönetursrättens bibehållande särdeles önskvärdt. Kommittén hade emellertid föreslagit, att för utnämning till ordinarie plats skulle, utom stadgade examina och profår, fordras två års tjänstgöring som extra ordinarie lärare, och däraf följde, att samma ökade kompetens borde fordras äfven för lönetursrättens inträde.

I samband med detta skärpta kompetenskraf hade kommittén funnit, att mindre vikt än hittills borde tillerkännas det ofta af rena tillfälligheter beroende förhållandet, om en lärare efter vunnen kompetens tjänstgjorde i skolans högre eller lägre klasser, och därför föreslagit, att ordinarie lektor måtte för uppflyttning i högre lönegrad få räkna sig till godo den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort vid allmänt läroverk såsom extra ordinarie lärare eller ordinarie adjunkt, oafsedt inom hvilket stadium af skolan tjänstgöringen fullgjorts.

Sedan kommittén fattat sitt beslut i löneregleringsfrågan, hade den fått till sig remitterade de af domkapitel och öfriga läroverksstyrelser samt läroverkskollegier till svar på Eders Kungl. Maj:ts cirkulär den 25 oktober 1901 afgifna yttrandena angående behöfliga ändringar i läroverkens lönestat, men funnit dessa yttranden icke i något fall böra föranleda ändring i det af kommittén uppgjorda förslaget till lönestat för de allmänna läroverkens lärare.

Inom kommittén ha i fråga om ämneslärarnes lönereglering följande särskilda yttranden afgifvits, nämligen:

Reserva-

tioner.

220 Myndigheternas utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

af Oscar Larsson, som föreslagit, att adjunkts begynnelselön skulle sättas till 2,700 kronor, som efter fem år kunde höjas till 3,200 kronor, efter ytterligare fem år till 3,700 kronor och efter ytterligare fem år till 4,200 kronor, samt att lektors begynnelselön skulle sättas till 3,700 kronor, som efter fem år kunde höjas till 4,200 kronor, efter ytterligare fem år till 4,700 kronor och efter ytterligare fem år till 5,200 kronor; tjänstgöringspenningarna borde i alla lönegraderna bestämmas till 1,200 kronor för adjunkt och 1,600 kronor för lektor; det af kommittén föreslagna stadgandet om tvenne års tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för behörighet att söka ordinarie tjänst borde ej godkännas;

af Aug. Pettersson, som föreslagit, att med antagande af de utaf kommittén föreslagna lönebeloppen rätten att räkna lönetur för tjänstgöring före tillträde af ordinarie befattning måtte bortfalla;

af grefve Philip Klingspor, som med instämmande af Th. M. Fries reserverat sig mot kommitténs beslut, att för kompetens till lektors- och adjunktstjänst, utöfver stadgade examina och profår, skulle fordras två års tjänstgöring vid allmänt läroverk; riktigare vore måhända, yttras i reservationen, att inskränka lönetursrätten;

åt Ernst Carlson, som framhållit, att det af kommittén framlagda förslaget, hvad anginge den högsta, för en lärare i familjefaders ställning icke minst betydelsefulla lönegraden, måste betraktas såsom ett minimum af hvad såväl med hänsyn till omfattningen och vikten af läroverkslärarens tjänståligganden som ock till våra dagars lefnadskostnader skäligen kunde föreslås, och såsom en brist i förslaget betecknat det i förhållande till begynnelselönen ovanligt dryga belopp, hvartill tjänstgöringspenningarna för adjunkt och lektor upptagits; därjämte har reservanten beklagat, att kommittén, ehuru här gällde en för längre tid framåt afsedd reglering af lönerna, funnit sig böra afslå hans yrkande, att det måtte undersökas, huruvida icke på grund af ändrade förhållanden den ämneslärare medgifna rätt att räkna lönetur före vunnen befordran till ordinäre tjänst borde för framtiden upphäfvas, och i stället, med respektive 3,000 och 4,000 kronors begynnelselön, det nu till indragning föreslagna fjärde ålderstillägget för adjunkt och lektor bibehållas.

I löneregleringsfrågan ha alla läroverksstyrelser och läroverkskollegier utom kollegiet i Falköping yttrat sig. Därvid ha de flesta myndigheter icke haft något att invända mot kommitténs förslag, att begynnelselönerna för adjunkt och lektor skulle bestämmas till respektive 3,000 och 4,000 kronor, om ock dessa lönebelopp af flera betecknats såsom de minsta möjliga. Ett antal läroverkskollegier ha dock med hänvisning till kommitténs uppgifter, att medelstudietiden för adjunkt blott med två år understege medelstudie-

221 Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 50.

tiden för lektor och att utnämningsåldern för adjunkt under sista decenniet varit tre år högre än för lektor, föreslagit eu höjning af begynnelselönen för adjunkt med 500 kronor. Liknande höjning af begynnelselönen för lektor har äfven af några kollegier påyrkats.

Däremot ha mot kommitténs förslag till slutlöner — 4,500 och 5,500 kronor för respektive adjunkter och lektorer — och inskränkning i antalet nu utgående ålderstillägg anmärkningar så godt som enhälligt framställts. Det har påpekats, att det statistiska material, hvarpå kommittén byggt sitt förslag och som utgjorts af uppgifter från lärare hufvudsakligen i tredje lönegraden, konsekvent bort leda till en mot den föreslagna förhöjningen af lönen i de lägre lönegraderna svarande förhöjning af slutlönen. Vidare har anmärkts, att, om kommitténs förslag blefve genomfördt, lärarne i högsta lönegraden, Indika utgöra bortåt hälften af den nuvarande lärarpersonalen i dess helhet, till och med skulle bli sämre lottade än under de sista åren, då dyrtidstillägg utgått, samt att detta vore så mycket obilligare, som just dessa lärare under mer än tjugo år i afvaktan på en oupphörligen uppskjuten lönereglering erhållit lägre ersättning för sitt arbete, än statsmakterna själfva ansett skäligt. Och med afseende på lektors slutlön har påpekats, att då universitetsprofessorerna fått sina löner höjda till 7,000 kronor och skillnaden mellan professorslön och högsta lektorslön förut varit 1,000 kronor, konsekvensen bort fordra, att högsta lektorslön bestämts till 6,000 kronor.

Såsom skäl för bibehållandet af de fyra ålderstilläggen har bland annat anförts, att dessa ha 40-årig häfd för sig och att de hittills ansetts utgöra en ersättning för lärarnes ringa befordringsutsikter till bättre tjänst, hvilka, såsom kommittén visat, under de sista tjugo åren ytterligare minskats. Äfven har erinrats om den i utsikt ställda skyldigheten för lärarne att bidraga till egen pensionering, om den föreslagna förlängningen af läsåret med två veckor äfvensom om penningvärdets sjunkande å ena sidan och skattebördans tilltagande tryck å den andra, hvilket för familjeförsörjare i de högre lönegraderna framträdde mest kännbart. Då våra dagars praktiska verksamhet i allt vidsträcktare mån funne användning för personer med vetenskaplig utbildning, vore fara redan för handen, att sådana föredroge att ingå på andra banor, och att läroverken, särskilt i vissa ämnen, därigenom finge åtnöjas med mindre väl kvalificerade krafter.

Kommitténs förslag, att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad skulle bestämmas till 1,500 kronor för adjunkt och 1,900 kronor för lektor, har från alla håll betecknats såsom obilligt. En för sjukdom tjänstledig adjunkt skulle i ingen lönegrad äga att uppbära 3,000 kronor, och en lektor skulle vid sjukdom nödgas afstå 100 kronor mer än det belopp,

222 Departe-

ments-

chefens

yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

hvarför en vikarie kunde anskaffas. Vidare har från åtskilliga håll anförts, att en för sjukdom tjänstledig adjunkt i femte lönegraden enligt kommitténs förslag visserligen skulle erhålla en ökning af 15 kronor 77 öre mot hvad han haft att uppbära före år 1901, men däremot få vidkännas en minskning af 315 kronor mot hvad han de senaste åren fått uppbära, samt att en lektor i femte lönegraden vid sjukdom skulle få sina löneförmåner minskade med 250 kronor 75 öre mot hvad han haft rättighet att uppbära före år 1901 och med 664 kronor 22 öre mot hvad han under nämnda och därpå följande år fått uppbära.

Att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad böra bestämmas till 30 % af hela aflöningen, yrkas af alla, som yttrat sig i lönefrågan, utom läroverkskollegiet i Haparanda, som föreslagit, att tjänstgöringspenningarna skulle bestämmas till 25 % af hela aflöningen. Ett läroverkskollegium har hemställt, att adjunkt, som undervisar på gymnasium eller i sjätte realskoleklassen, måtte åtnjuta tjänstgöringspenningar i likhet med lektor, och ett annat har påyrkat, att adjunkt, som tjänstgör på gymnasialstadiet, därför måtte erhålla särskild ekonomisk ersättning.

Dessutom har föreslagits, att för lärarne vid profårsläroverken ett fast arfvode af 500 kronor utöfver de vanliga löneförmånerna måtte fastställas. Äfven har från ett par håll uttalats den meningen, att öfvertiminar utöfver ett visst maximum af undervisningsskyldighet för adjunkt och lektor borde ersättas med respektive 125 och 150 kronor pr veckotimme.

Mot kommitténs löneregleringsförslag, jämfördt med förslaget af år 1879, har för öfrigt gjorts den allmänna anmärkningen, att den egentliga lönen minskats dels på grund af försämrad lönetursberäkning, hvarigenom lärarne skulle gå i mistning af ett belopp, motsvarande 200 kronor årligen under 15 år, dels ock på grund af den i utsikt ställda pensionsafgiften, under det att ökningen endast gällde tjänstgöringspenningarna.

För min del instämmer jag i kommitténs förslag, att då i och med de mindre läroverkens och pedagogiernas omdaning eller indragning den olämpliga kollegatiteln gifvetvis bortfaller, ämneslärarne vid de allmänna läroverken för framtiden endast böra vara af två slag, nämligen adjunkter och lektorer.

Af den förebragta utredningen synes mig otvetydigt framgå, att begynnelselönen för, adjunkt numera icke lämpligen kan sättas lägre än till 3,000 kronor. Å ena sidan ha nämligen de under senare åren betydligt stegrade lefnadskostnaderna, hvilka föranledt dyrtidstilläggens beviljande, och å den andra den skyldighet, som enligt Riksdagens tydligt ut-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 50. 223

talade mening för framtiden skall ål aggas hvarje statens tjänstemän att betala bidrag till sin egen pensionering, gjort det omöjligt att återupptaga det i löneregleringskommitténs betänkande år 1879 motiverade och af Eders Kungl. Magt tillförene framlagda förslaget om en begynnelselön för adjunkt af 2,500 kronor. Anser man önskligt, att en till ordinarie befattning utnämnd läroverkslärare skall beredas tillfälle att ingå äktenskap, så kan, såsom kommittén med detaljerade beräkningar påvisat, ingen minskning ske i det nu föreslagna lönebeloppet. Detta har också af de myndigheter, som i frågan yttrat sig, försåvidt de icke förordat en ännu högre begynnelselön, enhälligt tillstyrkts.

På de af kommittén anförda grunder anser jag äfven, att den alltsedan år 1858 vidhållna skillnaden af 1,000 kronor mellan lektors och adjunkts lön bör bibehållas samt att alltså begynnelselönen för lektor måste sättas till 4,000 kronor, hvilket förslag allmänt vunnit myndigheternas understöd. De högre läroverkens uppgift att å gymnasiet förbereda för specialstudier kräfver nämligen med nödvändighet ett antal bättre aflönade platser, som kunna draga till sig lärarekrafter med djupare vetenskaplig utbildning, ägnade att inom olika ämnesgrupper verka ledande. Och kommittén har i sparsamhetens intresse så starkt begränsat både antalet dylika platser och de för desamma föreslagna löneförmånerna, att någon minskning härutinnan utan skada för den högre undervisningens halt icke lärer kunna företagas.

Men om kommittén i fråga om ämneslärarnes begynnelselöner funnit sig föranlåten att frångå de i löneregleringskommitténs betänkande år 1879 föreslagna beloppen, så har den däremot upptagit sistnämnda kommittés förslag att för nämnda lärare inskränka de hittillsvarande ålderstilläggens antal från fyra till tre k 500 kronor hvartdera, hvarigenom slutlönen efter femton tjänstår skulle komma att utgöra för adjunkt 4,500 kronor och för lektor 5,500 kronor. Såsom hufvudskål för ett sådant förslag har af kommittén anförts, att löneförbättringen på detta sätt väsentligen skulle falla på de lägre lönegraderna. Ett genomförande af kommitténs förslag skulle ock i hög grad gynna innehafvarne af de lägre lönegraderna, då kommittén velat bibehålla lärares rätt att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo sin extra ordinarie tjänstgöring före vunnen befordran så när som på tvenne i kompetensvillkoren inräknade tjänstår.

Mot kommitténs förslag om inskränkning i antalet nu utgående ålderstillägg ha emellertid, såsom redan nämnts, från många håll anmärkningar framställts. Inom kommittén har reservationsvis föreslagits, att det för en lärare i familjefaders ställning särdeles betydelsefulla fjärde ålderstillägget måtte bibehållas, och att det måtte undersökas, huruvida icke på grund af ändrade förhållanden den ämneslärare medgifna rätt att räkna

2 24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lönetur före vunnen befordran till ordinarie tjänst borde för framtiden upphäfvas. Så godt som enstämmigt ha ock läroverksstyrelser och läroverkskollegier yrkat på bibehållandet af det fjärde ålderstillägget, anförande bland annat, att en sådan anordning hade fyrtio års häfd för sig och varit afsedd att utgöra en ersättning för läroverkslärarnes ringa utsikter till befordran. Det har ock framhållits, att lärarne i den högsta lönegraden rättvisligen borde få åtnjuta samma förhöjning i lönen som lärarne i de lägre lönegraderna, så mycket mer som de framför andra fått bära dagens tunga och hetta under afvaktan på en af statsmakterna redan för mer än tjugo år sedan såsom behöflig erkänd lönereglering och under största delen af hela sin tjänstetid fått uppbära mindre godtgörelse för sitt sträfsamma arbete, än som ansetts skälig. Genom afgifter för sin egen pensionering under de af kommittén antagna förutsättningar skulle en lektor i högsta lönegraden rent af komma att lida en löneminskning af omkring 130 kronor i förhållande till hvad han under de sista åren uppburit, medan en adjunkt i samma lönegrad skulle erhålla en löneökning af 10 kronor under en ekonomisk utveckling, som för med sig, att utgifterna alltmer ökas, medan penningens köpkraft aftager.

På samma gång jag måste ställa mig afvisande mot öfverdrifna anspråk, som från vissa håll framställts, finner jag dock, att vägande skäl blifvit förebragta för det fjärde ålderstilläggets bibehållande. Det låter sig nämligen icke förneka, att ämneslärarne i högsta lönegraden, hvilka i allmänhet äro familjeförsörjare med barn i den för deras uppfostran kostsammaste åldern och sålunda i dessa tider väl så starkt som deras kamrater i de lägre lönegraderna känna behofvet af en löneökning, genom nävnnda förslag råkat i en särdeles ogynnsam ställning. Det synes mig äfven obilligt, att just de lärare, som längst fått tjänstgöra med erkändt otillräcklig aflöning, intet skulle vinna utan delvis, såsom lektorerna i högsta lönegraden, rent af förlora på den föreslagna regleringen. För öfrigt synes för tjänstemän med så dyrbar utbildning, så maktpåliggande kall och så ansträngande tjänstgöring som adjunkts och lektors en slutlön af respektive 5,000 och 6,000 kronor ingalunda böra anses för högt tillmätt, då den för reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. tillsatta kommitté i sitt den 18 november 1903 afgifna underdåniga betänkande ansett sig för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken i första lönegraden (registratorer, aktuarier, revisorer, kammarförvanter m. fl.) böra föreslå en slutlön af 5,000 kronor och för tjänstemän i andra lönegraden (sekreterare, kamrerare, arkivarier, bibliotekarier m. fl.) en slutlön af 6,300 kronor. I jämförelse med en tjänsteman af förra slaget kan en läroverksadjunkt och i jämförelse med en tjänsteman af det

225 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

senare slaget en lektor skäligen fordra att i afseende å slutlön ej varda sämre ställd, så mycket mer som lärarnes begynnelselöner skulle bli väsentligen lägre än ifrågavarande tjänstemäns.

Men om nu lärarne erhålla en aflöning, som kan anses fullt tillfredsställande, synes mig den särskilda förmån, som gifvits dem såsom ett slags vederlag för otillräcklig aflöning och för minskad utsikt till befordran på grund af ett alltför ringa antal ordinarie platser, nämligen rätten att räkna lönetur före befordran till ordinarie tjänst, böra inskränkas. Kommittén har i sin motivering för borttagande af lönetursrätten för två i kompetensvillkoren inräknade tjänstår medgifvit berättigandet af en sådan åtgärd. För min del finner jag mig böra tillstyrka att ännu ett steg tages i denna riktning. Dock anser jag mig ej böra gå så långt som en reservant inom kommittén, hvilken föreslagit, att ämneslärares rätt att räkna lönetur före befordran skulle i sammanhang med den nya löneregleringen helt och hållet bortfalla. Fastmer vill jag, med hänsyn till möjligheten af att lärarnes befordringsutsikter framdeles ånyo kunna bli alltför små genom otillräckligheten af antalet ordinarie platser, stanna vid att föreslå ett stadgande af innehåll, att extra ordinarie ämneslärare efter den 1 januari 1905 — d. v. s. den tid, då den nya lönestaten är afsedd att träda i verkställighet — må för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid utöfver fem år, han efter genomgången profårskurs med nit och skicklighet före vunnen befordran tjänstgjort vid allmänt läroverk med en tjänstgöringsskyldighet, väsentligen lika med den, som åligger ordinarie adjunkt eller lektor.

Då det emellertid ej kan anses rättvist eller billigt, att lärare skola förlora lönetursår, som de redan intjänat, så böra redan anställda ordinarie eller extra ordinarie lärare få räkna sig till godo de lönetursår, som de på grund af gällande bestämmelser vid nämnda tidpunkt förvärfvat och som varit att betrakta som en ersättning för tjänstgöring under ogynnsamma omständigheter. Och de extra ordinarie lärarne skola efter nämnda tidpunkt — oafsedt den viktiga förbättring i deras ställning, som ett ökadt antal ordinarie platser med höjd aflöning medför — likväl vid vunnen befordran till ordinarie tjänst erhålla bättre lönevillkor än som med nuvarande aflöning och lönetursrätt är möjligt. Däremot skall genom nämnda stadgande förebyggas, att första lönegraden af de nyutnämnda regelbundet öfverhoppas, och i stället skall den afsevärda löneökningen i högsta lönegraden bli till gagn för såväl de extra ordinarie som de ordinarie lärarne, hvilkas intressen i stort sedt måste sammanfalla.

En af särskild sakkunnig verkställd utredning har ådagalagt, att ett bibehållande af fjärde ålderstillägget, med borttagande efter den 1 januari

Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 31

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

1905 af fem år af nu gällande lönetursrätt, komme att efter ett antal år, sedan den nya organisationens verkningar blifvit fullt effektiva, medföra en ökad kostnad af omkring 100,000 kronor utöfver kommitténs förslag. Då denna kostnad i förhållande till den stora fördel, som därigenom skulle vinnas, synes mindre betydande, och då den för öfrigt flera gånger täckes af de föreslagna terminsafgifterna till statsverket, förordar jag en sådan ändring i den af kommittén föreslagna regleringen af ämneslärarnes löner, att ett fjärde ålderstillägg af 500 kronor måtte liksom hittills, i anslutning till de af kommittén för öfriga lönegrader föreslagna beloppen, tillerkännas adjunkt och lektor, men att i sammanhang därmed den extra ordinarie lärare nu medgifna förmån att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo tjänstgöring före befordran till ordinarie tjänst för tiden efter den 1 januari 1905 inskränkes till den tid, hvarmed nämnda tjänstgöring öfverstiger fem år.

Hvad jag nu föreslagit angående lönetursrätt för lärare vid de allmänna läroverken torde i tillämpliga delar böra gälla docenter vid universiteten, lärare vid sådana enskilda läroverk, som fått sig tillerkänd lönetursberäkning, lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid högre lärarinneseminariet och lärare vid folkskoleseminarierna.

Vidare anser jag mig i fråga om lönetursberäkning böra biträda kommitténs förslag, att ordinarie lektor må för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort vid allmänt läroverk såsom extra ordinarie lärare eller ordinarie adjunkt, oafsedt inom hvilket stadium af skolan tjänstgöringen fullgjorts, samt att den för uppflyttning i högre lönegrad tillämpade beräkningsgrunden, att lärare skall ha tjänstgjort mera än fyra femtedalar af den för sådan uppflyttning bestämda tiden, måtte genom lag stadfästas.

Hvad beträffar aflöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar, anser jag, att anmärkningar med fog riktats mot kommitténs förslag att beräkna tjänstgöringspenningarna till ett och samma belopp för alla lönegrader och så högt, att detta belopp för adjunkt i första lönegraden komme att utgöra 50 % och för lektor i samma lönegrad nära 50 % af hela aflöningen. I själfva verket har, såsom redan påpekats, hela den ökning af 500 kronor, som af kommittén föreslagits utöfver de redan år 1879 förordade beloppen, lagts på tjänstgöringspenningarna. Att lärare i de lägre lönegraderna härigenom vid sjukdom måste råka i ogynnsamt läge och bli sämre ställda än andra statens tjänstemän, hvilkas tjänstgöringspenningar i regeln utgöra en vida mindre del af hela aflöningen, är uppenbart. Jag anser därföre, i öfverensstämmelse med de grunder, som vid senaste löneregleringar hafva gjort sig gällande, att adjunkts aflöning i första lönegraden bör uppdelas i 2,000 kronor lön och 1,000 kronor

227 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

tjänstgöringspenningar, att lektors aflöning i samma lönegrad bör uppdelas i 2,600 kronor lön och 1,400 kronor tjänstgöringspenningar samt att i hvar och en af följande lönegrader af ålderstilläggen 350 kronor böra läggas till lönen och 150 kronor till tjänstgöringspenningarna, såsom år 1902 förfors vid löneregleringen för vissa poststatens tjänstemän. Fördelningen mellan lön- och tjänstgöringspenningar skulle, med tillämpande af dessa grundsatser och utan afseende å det bidrag, lärare kan komma att betala till sin egen pensionering, för framtiden te sig på följande sätt:

Öfversigt af ämneslärares nu föreslagna löneförmåner. (Pensionsafgift ej afräknad).

Om den sålunda föreslagna löneregleringen för ämneslärare, hvilken måste anses innebära en verklig och för afsevärd framtid beräknad förbättring af deras ekonomiska ställning, vinner bifall, har jag, särskilt i samband med det af mig tilltänkta fullständiga afskaffandet af undervisningsprofven, för afsikt att för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag om stärkande af ämneslärares kompetens på sätt kommittén, i anslutning till hvad i detta afseende af 1897—98 års kommitté föreslagit, i sitt betänkande förordat, nämligen genom föreskrift, att minst två års väl vitsordad tjänstgöring vid allmänt eller dimissionsberättigadt enskildt läroverk till den omfattning, som åligger adjunkt eller lektor, skall utgöra villkor för behörighet att söka ordinarie ämneslärarebefattning.

I fråga om villkoren för rättighet att tillgodonjuta den nya löneregleringen och sättet för tjänstgöringspenningars utgående ämnar jag föreslå i hufvudsak enahanda bestämmelser, som med föregående förslag af samma art plägat förbindas. Därvid har jag i fråga om den skyldighet att underkasta sig förflyttning till annat läroverk, som förut ålegat de två yngsta lärarna vid högre läroverk och yngsta kollegan vid lägre läroverk,

228 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ansett, att vid högre läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna samt vid realskola de två yngsta adjunkterna, alla efter senaste fullmakts datum, böra vara skyldiga att vid behof inträda i tjänstgöring vid annat läroverk samt att ordinarie lärare, som genom vederbörande myndighets åläggande förflyttas till en icke högre aflönad plats vid annat äroverk, bör erhålla skälig flyttningshjälp af statsverket.

Slutligen vill jag ock hafva anmärkt, att, då en allmän pensionslag ännu ej föreligger, något bestämdt afgiftsbelopp i fråga om lärares bidrag till sin egen pensionering ej nu kan ifrågasättas, utan endast föreslås ett allmänt stadgande därom, att ordinarie lärare skall i och med sitt inträde på den nya staten vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade.

Rektorers aflöning.

Den aflöning rektorerna efter 1858 års lönereglering vid olika slag af läroverk åtnjutit inhämtas af följande

Öfversikt af rektorernas löneförmåner 1858—1903.

1 Tillträdes efter 10 års tjänstgöring som rektor.

2 Tillträdes efter 15 års tjänstgöring som ordinarie lärare.

8 Tillträdes efter 20 års tjänstgöring som ordinarie lärare.

4 Dessutom anslag till skrifbiträden, växlande mellan 100 ock 650 kronor.

6 Genom Kungl. bref af d. 29 maj 1874 förklarades rektorerna vid de på reallinjen fallständiga läroverken, b vilka från början räknats för lägre läroverk med 7 kolleger, och af Indika blott de i Västervik och Luleå då funnos kvar, likställiga i aflöning med öfriga högre läroverks rektorer.

6 Härtill ha under åren 1901—1903 dyrtidstillägg kommit för en del rektorer, som åtnjuta hyresersättning i stället för bostad in natura.

229 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

I anslutning till sitt förslag angående ämneslärarnes aflöning har Kommitténs kommittén rörande rektorslönerna föreslagit: rektorslöner.

att aflöningen för rektor vid realskola bestämmes till 4,500 kronor med förhöjning till 5,000 kronor efter 10 års tjänstgöring som rektor, af hvilka belopp 1,800 kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar;

att aflöningen för högre läroverks rektor bestämmes till 5,500 kronor med förhöjning till 6,000 kronor efter 10 års tjänstgöring som rektor, af hvilka belopp 2,000 kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar.

Till stöd för detta förslag har kommittén anfört, att riksdagen vid fastställande af rektorslönerna dels utgått därifrån, att rektors lön, bortsedt från den af gammalt rektor tillkommande förmånen af fri bostad eller hyresersättning, icke borde vara lägre än någon annan vid samma läroverk tjänstgörande lärares, dels tagit hänsyn till läroverkets art, såsom betingande olika kompetens, och i fråga om de femklassiga Stockholmsläroverken äfven till deras storlek eller lärjungeantal, såsom medförande mer eller mindre betungande rektorsgöromål. Kommittén, som fasthölle vid den sedan länge gällande grundsatsen, att rektor vid ett läroverk ej borde aflönas lägre än någon annan där tjänstgörande lärare, och som för lektor i högsta lönegraden föreslagit 5,500 kronor, måste således sätta aflöningen för rektor vid högre läroverk till minst 5,500 kronor. Och då kommittén föreslagit högsta adjunktslönen till 4,500 kronor, måste af samma skäl rektorslönen vid sexklassiga läroverk sättas till minst 4,500 kronor.

I följd däraf, att kommittén ej föreslagit bibehållandet af andra lägre läroverk än sexklassiga, gosskolor eller samskolor, bortfölle all anledning att fasthålla vid förutvarande olikheter i rektorslöner vid olika grupper af lägre läroverk. Visserligen hade rektorerna vid de femklassiga läroverken i Stockholm alltsedan år 1864 intagit en undantagsställning och på sista tiden aflönats med en lön af 4,500 kronor utan högre lönegrad.

Som grund för $enna olikhet hade åberopats dessa läroverks relativt höga lärjungeantal. År 1902 hade dock Göteborgs femklassiga läroverk vuxit till jämnhöjd med det största af de tre Stockholmsläroverken, och dess rektor hade i särskild petition anhållit om likställighet i aflöningen med rektorerna vid Stockholms femklassiga läroverk. Emellertid funne kommittén den härvid åberopade skillnaden i lårjungeantal mellan olika femklassiga läroverk ej vara af större eller annan betydelse med hänsyn till rektorsgöromålen än den, som nu förefunnes mellan de största och de minsta bland rikets nuvarande högre läroverk. Ett högre lärjungeantal medförde obestridligen ökning i rektorsgöromålen och kunde därför i viss mån anses berättiga till högre lön. Men då någon skillnad i lön på denna grund ej ansetts

230 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

kunna ifrågasättas för rektorerna vid olika stora högre läroverk, ansåge kommittén icke någon giltig grund finnas, att en sådan skillnad gjordes i fråga om rektorerna vid de största realskolorna och de öfriga. Däremot ansåge kommittén ett lämpligt medel att lindra de mera betungade rektorernas arbete vara att lämna ökade anslag till skrifbiträden, hvilka kunde öfvertaga en större del af de i bredd med lärjungeantalet växande expeditions- och kameralgöromålen. Ett fortgående på denna redan med framgång försökta väg ville kommittén därför förorda och ansåge Stockholmsrektorernas hittillsvarande undantagsställning kunna upphäfvas, om anslaget till skrifbiträden åt rektorerna något ökades. Under denna förutsättning ville kommittén såsom begynnelselön för samtliga realskolors rektorer föreslå 4,500 kronor.

Frågan om högre lönegrader eller ålderstillägg för rektorerna blefve enklare än förut därigenom, att nu blott två slags läroverk ifrågasattes. För rektorerna förekomme nu i regeln en högre lönegrad efter 10 års tjänstgöring som rektor. Rektorerna vid de högre läroverken hade i en till Fders Kungl. Maj:t ingifven petition anhållit bland annat om inrättande åt ytterligare en lönegrad; men kommittén hade icke funnit de i petitionen anförda skälen synnerligen öfvertygande och ansåge sig därför icke böra, sedan den föreslagit höjning af begynnelselönen, äfven föreslå en dylik åtgärd. Ej heller i fråga om nuvarande beloppet af rektorernas ålderstillägg, som vore 500 kronor, borde någon förändring ske. Kommittén ville därför föreslå, att samtliga rektorer efter 10 års tjänstgöring finge åtnjuta en med 500 kronor förhöjd lön.

Hvad slutligen anginge fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar funnes enligt kommitténs mening i fråga om rektorerna intet skäl att frångå Eders Kungl. Maj:ts förslag år 1898, att tjänstgöringspenningarna i bägge lönegraderna skulle sättas till samma belopp, och att lönen i högsta lönegraden blefve lika med den nuvarande pensionen i samma lönegrad för ordinarie rektor. I enlighet härmed hemställde kommittén, att tjänstgöringspenningarna för de sexklassiga läroverkens rektorer måtte bestämmas till 1,800 kronor och för de högre läroverkens rektorer till 2,000 kronor. Då rektorerna af sin tjänstgöring vore bundna äfven under mellanterminerna, hade kommittén ansett sig böra äfven i det afseéndet upptaga Eders Kungl. Maj:ts tidigare förslag, att rektorernas tjänstgöringspenningar föreslogos böra utgå efter kalenderår och icke, såsom öfrige lärares, efter läsår.

stenlås I de ötver kommitténs betänkande afgifna utlåtandena har ett större

utlåtanden, antal myndigheter i öfverensstämmelse med sitt förslag i afseende å lönereglering för ämneslärarne föreslagit, att begynnelselönen skulle utgöra för

231 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

rektor vid realskola 5,000 kronor och för rektor vid högre allmänt läroverk 6,000 kronor. Många myndigheter ha, i sammanhang härmed eller utan att nämna något om lönebeloppen, för rektorer af bådadera slaget förordat två ålderstillägg å 500 kronor efter fem och tio års tjänstgöring.

I allmänhet har därjämte föreslagits, att tjänstgöringspenningarna skulle sättas till 30 f af hela aflöningcn.

Anslutande mig till hvad kommittén anfört i fråga om grunderna för rektorernas aflöning, förordar jag, i öfverensstämmelse med hvad jag i defens fråga om ämneslärarnes lön i högsta lönegraden föreslagit och på grund yttrande. af betydelsen för läroverken att för det mycket kräfvande rektorsämbetet förvärfva personer af framstående duglighet, att rektors begynnelselön sättes vid realskola till 5,000 kronor och vid högre allmänt läroverk till 6,000 kronor. Med hänsyn till den sålunda höjda begynnelselönen och den rektorerna tillerkända förmånen af bostad eller hyresersättning finner jag, att ett ålderstillägg å 500 kronor efter tio år för dem, liksom hittills, måste betraktas såsom tillfyllestgörande. Tyngden af mera omfattande administrationsgöromål vid de större läroverken bör åter, såsom kommittén påvisat, lämpligen kunna utjämnas genom ökadt anslag till rektorernas skrif biträd en, hvarför jag äfven kommer att föreslå höjning af nämnda anslag.

Angående tjänstgöringspenningarnas belopp anser jag, att detta bör sättas till 1,600 kronor för rektor vid realskola och 2,000 kronor för rektor vid högre läroverk i båda lönegraderna, med rätt för Eders Kungl.

Maj:t att bestämma fördelningen af tjänstgöringspenningarna på lästiden och på ferierna.

Öfningslärares aflöning.

Öfningslärarne intaga i förhållande till öfriga lärare vid de all- Grunderna manna läroverken en särställning därutinnan, att omfattningen af deras{Z-areTtönétjänstgöring är mycket växlande vid de olika läroverken och äfven, ehuru reglering. i mindre grad, under olika år vid samma läroverk, allt beroende på lärjungarnas olika antal och fördelning på de särskilda klasserna, äfvensom understundom på olikheter i fråga om undervisningslokalernas utrymme.

Denna växling i afseende på tjänstgöringstidens längd är störst i fråga om teckningslärarne, mindre i fråga om gymnastiklärarne och minst i fråga om musiklärarne. Under läsåret 1902—03 undervisade vid de högre allmänna läroverken fyra teckningslärare 40 timmar i veckan eller

232 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

därutöfver, 10 mellan 30 och 39, 18 mellan 20 och 29 och 4 under 20. Vid de femldassiga läroverken var under samma tid det högsta antalet tjänstgöringstimmar 33, det lägsta 7. Under samma tid var tjänstgöringstimmarnas antal för gymnastiklärare vid de högre allmänna läroverken högst 25 1/2, lägst 10, vid de femklassiga läroverken högst 15, lägst 6; för musiklärare vid de högre allmänna läroverken högst 1372, lägst 7, vid de femklassiga läroverken högst 10, lägst 5.

De nu gällande bestämmelserna angående öfningslärarnes löneförmåner äro endast delvis uppgjorda med hänsyn till denna växling i tjänstgöringens omfattning. Så t. ex. erhåller en gymnastiklärare, som undervisar 25 timmar i veckan, under sjukdom och efter afskedstagandet samma belopp, som den, hvilken * endast tjänstgör 10 timmar. Härutinnan synes en ändring ovillkorligen af behofvet påkallad. Den lärare, som agnat hela sin tid och verksamhet åt skolan och för sin utkomst är uteslutande hänvisad till sin syssla, bör, då han af sjukdom eller ålder är oförmögen till arbete, vara tillförsäkrad en bärgning, som står i rimligt förhållande till det arbete han nedlagt och den lön han uppburit i statens tjänst. De gällande bestämmelserna böra därför ändras därhän, att godtgörelse för verklig tjänstgöring såvidt möjligt lämpas efter omfattningen af den tjänstgöring läraren har att bestrida samt att det belopp, han får uppbära vid förfall på grund af sjukdom och i pension, anpassas efter hvad han uppburit eller skulle hafva uppburit för verklig tjänstgöring.

Olika meningar hafva gjort sig gällande angående det lämpligaste sättet att åvägabringa en sådan ändring. Somliga föreslå en för alla tjänster af samma slag gemensam fast lön, till beloppet motsvarande den minsta tjänstgöring, som för sådan befattning ifrågakommer, samt dessutom godtgörelse i form af arfvode för mera omfattande eller betungande tjänstgöring. Andra föreslå, att befattningarna skola indelas i olika löneklasser, hvar och en med en viss bestämd tjänstgöringstid och däremot svarande fast lön. Den förra uppfattningen ligger till grund för nu gällande bestämmelser och för kommitténs förslag; den senare har lagts till grund för de förslag till reglering af teckningslärarnas löner, hvilka framställts i de nådiga propositionerna till riksdagarna 1887, 1890 och 1892 och har vunnit anslutning bland flertalet af de myndigheter, som utlåtit sig öfver kommitténs förslag i den föreliggande frågan.

Innan jag går att uttala min mening angående detta mycket omstridda spörsmål, vill jag till en början erinra därom, att teckningslärarebefattningarna i fråga om aflöning vid förfall på grund af sjukdom en tid varit indelade i olika klasser, men att denna indelning sedermera öfvergif-

233 Kung). Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

vits. År 1893 beslöt Riksdagen, att teckningslärare under tjänstledighet på grund af sjukdom skulle äga rätt att uppbära: a) där antalet tjänstgöringstimmar uppginge till 25 i veckan eller därutöfver, tre fjärdedelar af det belopp, som, efter afdrag af de så kallade löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom, i den händelse han själf sin tjänstgöring bestridt och i händelse denna tjänstgöring uppgått till 25 timmar i veckan; b) där antalet tjänstgöringstimmar utgjorde från och med 20 till och med 24 i veckan, tre fjärdedelar af det belopp, som, efter afdrag af löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom, i den händelse han själf sin tjänstgöring bestridt och i den händelse denna tjänstgöring uppgått till 20 timmar i veckan; samt c) där antalet tjänstgöringstimmar vore från och med 16 till och med 19 i veckan, tre fjärdedelar af det belopp, som, efter afdrag af löneförbättringsmedlen, skulle hafva tillfallit honom, i den händelse han själf sin tjänstgöring bestridt och i den händelse denna tjänstgöring uppgått till 16 timmar i veckan. Mot dessa bestämmelser anmärktes emellertid från bemälde lärares sida, att den sålunda medgifna förhöjningen i aflöning vid sjukdomsförfall komme att utfalla i hög grad ojämnt, enär bland annat en teckningslärare vid högre allmänt läroverk skulle erhålla samma förhöjning för en extra undervisning stimme i veckan som för 4, samma förhöjning för 5 som för 9 och för 10 som för 25 sådana timmar. I anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 uttalade dåvarande departementschefen, att dessa och andra i samband härmed framhållna olägenheter icke kunde undanröjas med mindre än att man vid bestämmande af aflöningsbeloppet utginge direkt från den tjänstgöring, som de särskilda lärarne faktiskt hade att bestrida, detta såväl i fråga om aflöningen under tjänstledighet på grund af sjukdom som ock i fråga om pensionen. I öfverensstämmelse med denna uppfattning föreslog Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition till 1898 års riksdag bland annat, att teckningslärare liksom öfningslärare i allmänhet vid sjukdomsförfall skulle få uppbära tre fjärdedelar af det belopp, som efter afdrag af de så kallade löneförbättringsmedlen skulle hafva tillfallit honom, därest han själf bestridt sin tjänstgöring, äfvensom att pensionsbeloppet, med undantag för vissa fall, skulle så beräknas, att till den oafkortade lönen lades det arfvodesbelopp, som läraren för extra undervisningstimmar under de sista fem åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänstgöring, dock att pensionsbeloppet ej i något fall finge öfverstiga 3,000 kronor. Riksdagen godkände detta förslag i hvad det gällde teckningslärarnes aflöning vid sjukdomsförfall; pensionsfrågan blef af Riksdagen ej tagen under ompröfning.

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft.

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

En sträng tillämpning af löneklassystemet kommer alltid att medföra, att lärare med olika antal tjänstgöringstimmar inom samma löneklass få uppbära samma löneförmåner, detta ej blott för verklig tjänstgöring utan äfven vid sjukdomsförfall och efter pensionstagandet. Detta har icke ansetts rättvist. Redan i den nådiga propositionen till 1887 års riksdag angående lärarnes lönereglering föreslog Eders Kungl. Maj:t, att tjänstgörande teckningslärare inom hvarje löneklass skulle få uppbära särskildt arfvode för de undervisningstimmar, som öfversköte det för löneklassen fastställda minimitalet. Såsom redan erinrats, hafva teckningslärarne själfva påyrkat, att hänsyn till den verkliga tjänstgöringstiden, skall tagas jämväl i fråga om aflöning under sjukdom, en uppfattning som Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen godkänt. Slutligen hafva teckningslärarne vid de allmänna läroverken i Stockholm uti en med anledning af kommitténs betänkande ingifven petition föreslagit, att det inom hvarje löneklass förekommande arfvodet skall tagas med i räkningen jämväl vid bestämmandet af pensionsbeloppet. I nämnda petition föreslås, att teckningslärarebefattningarna vid de högre allmänna läroverken skola indelas i tvenne löneklasser, den första med högst 24 timmars undervisningsskyldighet i veckan och med en lön af 2,000 kronor i l:a, 2,500 kronor i 2:a och 3,000 kronor i 3:e lönegraden; den andra med högst 30 timmars undervisningsskyldighet i veckan och med en lön af 3,000 kronor i l:a, 3,500 kronor i 2:a och 4,000 kronor i 3:e lönegraden; att teckningslärarebefattningarna vid de lägre allmänna läroverken skola indelas i tre löneklasser, den första med högst 8 timmars undervisningsskyldighet i veckan och med en lön af 700 kronor i l:a, 800 kronor i 2:a och 900 kronor i 3:e lönegraden; den andra med högst 15 timmars tjänstgöringsskyldighet i veckan och med en lön af 1,300 kronor i l:a, 1,550 kronor i 2:a och ! ,800 kronor i 3:e lönegraden; den tredje med högst 20 timmars tjänstgöringsskyldighet i veckan och med en lön af 1,800 kronor i l:a, 2,150 kronor i 2:a och 2,500 kronor i 3:e lönegraden; att hvarje öfvertimme skall ersättas med ett årligt arfvode af 90 kronor i l:a, 105 kronor i 2:a och 120 kronor i 3:e lönegraden; att vid sjukdomsförfall samma beräkning af lön och arfvode, som hittills ägt rum, må bibehållas; samt att pensionsbeloppet skall utgå i öfverensstämmelse med det förslag, som Eders Kungl. Maj:t framställt i nådig proposition till 1898 års riksdag. Pensionen skulle alltså i regel utgöra medeltalet för år af den aflöning, extra arfvodet däri inräknadt, som läraren under de senaste fem åren uppburit eller skulle hafva uppburit, därest han själf bestridt sin tjänst.

285 Kunpl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 00.

Jämföras nu dessa grunder med dem, som kommittén uppställt, så föreligger, frånsedt själfva beloppen, ingen skillnad. Afiöningens alla former skulle bestämmas med hänsyn till den verkliga tjänstgöringstiden med dess växlingar från år till år. Den fördel, som löneklassystemet skulle medföra, nämligen att erbjuda fasta, af tillfälliga växlingar oberoende utgångspunkter för bestämmande af aflöningen under sjukdom och efter pensionstagandet, har gifvits till spillo. Åtgörandet häraf blir lika svårt eller lika lätt som för det fall att de af kommittén föreslagna grunderna tillämpas. Skulle åter tillägget om hänsyn till det extra arfvodet borttagas ur förslaget, så skulle anmärkningarna mot de nyss anförda bestämmelserna af 1893 års riksdag upprepas, och man hade säkerligen att från teckningslärarne motse en framställning, i hvilken de påpekade orättvisan däruti, att exempelvis en teckningslärare vid realskola skulle erhålla samma godtgörelse under sjukdom och samma pension vare sig han undervisade 8 timmar eller 14, 15 timmar eller 19, 21 timmar eller 30. Af hvad jag sålunda anfört torde framgå, att bristerna i löneklassystemet drifvit vederbörande lärare att till detsamma foga tillägg, hvarigenom systemet själft nästan alldeles förlorat sitt berättigande.

Det enda skäl, som synes mig kunna åberopas för den påyrkade indelningen i löneklasser, är det, att en sådan anordning möjligen skulle kunna vara önsklig för reglering af öfningslärarnes ställning till lärarnes vid elementarläroverken änke- och pupillkassa. Så synes äfven vara förhållandet, att döma af direktionens öfver nämnda kassa i september 1902 afgifna underdåniga utlåtande öfver en från teckningslärare ingifven framställning angående höjning åt den åt dessa lärares änkor utgående pensionen. Men denna fråga står icke i det nödvändiga samband med lärarnes egen löne- och pensionsfråga, att sättet för den senares lösning bör af den förra göras beroende.

Under sådana omständigheter kan jag ej ansluta mig till den af flertalet myndigheter förordade anordningen, desto mindre som dess praktiska genomförande är förbundet med svårigheter, soin näppeligen låta sig öfvervinnas. Såsom dåvarande departementschefen till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 erinrat, hafva åtskilliga myndigheter vid ett föregående tillfälle, då denna fråga varit å bane, mot indelningen i klasser framhållit, att behofvet af teckningstimmar vid samma läroverk ingalunda är konstant, utan ofta växlar läsår efter läsår, beroende på lärjungeantalet i de särskilda klasserna och andra skiftande omständigheter, samt att de faktiska förhållandena icke hänvisa på någon naturlig gruppering af läroverken med afseende på ifrågavarande synpunkt. En följd häraf måste blifva att, om den föreslagna

236 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

grupperingen genomfördes, den efter en tid måste göras om, något, som dock antagligen skulle möta stora svårigheter, enär man icke kunde höja den ordinarie lönen vid de läroverk, som borde uppflyttas i högre löneklass, utan att sänka densamma vid läroverk, som i stället skulle nedflyttas i lägre löneklass, men en sådan sänkning läte sig ej göra, så länge den ifrågavarande lönen innehades af en teckningslärare, som sökt och erhållit befattningen med den högre lönen. Rätt ofta skulle det därför komma att inträffa, att två lärare med ganska olika tjänstgöring dock uppbure samma lön samt till och med att en lärare för större tjänstgöring komme att åtnjuta mindre godtgörelse än en annan för en mindre tjänstgöring, äfven om båda vore i samma lönegrad, hvar och en i sin löneklass.

Af det anförda framgår, att jag delar kommitténs uppfattning angående grunderna för reglering af öfningslärarnes löner. Jag anser alltså, att aflöningen bör utgå i en för alla lärare af samma slag bestämd fast lön samt dessutom extra arfvode för mera omfattande eller ansträngande tjänstgöring. Vidare anser jag, att den nu angående teckningslärares aflöning under sjukdomsförfall gällande bestämmelsen bör tillämpas på samtliga öfningslärare, hvilka alltså i sådant fall skulle uppbära tre fjärdedelar. af det belopp, de skulle hafva uppburit, därest de själfva bestridt sin tjänstgöring.

Te\ärarT' Teckningslärare vid högre läroverk erhöllo genom beslut af 1878

rare' ars riksdag följande löneförmåner, nämligen 1,000 kronor i l:a, 1,250 kronor i 2:a och 1,500 kronor i 3:e lönegraden för 15 timmars undervisning i veckan, dessutom för hvarje Överskjutande veckotimme 75 kronor i l:a och 2:a samt 100 kronor i 3:e lönegraden. Vid 1882 års riksdag tillkommo de så kallade löneförbättringsmedlen, hvarigenom aflöningen höjdes till 1,100 kronor i l:a, 1,325 kronor i 2:a och 1,550 kronor i 3:e lönegraden. Genom det dyrtidstillägg, som utgått sedan år 1901, hafva dessa lärares villkor ytterligare förbättrats, så att deras aflöning sedan år 1901 uppgått till 1,210 kronor i l:a, 1,457: so kronor i 2:a och 1,705 kronor i 3:e lönegraden för 15 timmars undervisning i veckan samt dessutom 82: 50 kronor i l:a och 2:a samt 110 kronor i 3:e lönegraden för hvarje Överskjutande veckotimme. Teckningslärare vid femklassiga läroverk erhöllo år 1878 i arfvode, som dock i tillämpningen likställts med ordinarie lön, 600 kronor för 8 timmars tjänstgöring i veckan samt dessutom 75 kronor för hvarje Överskjutande veckotimme. På grund af dyrtidstilläggen^har denna aflöning under de tre senaste åren utgått med respektive 660 och 82: so kronor.

Kungl. Ma:j:ts Nåd. Proposition N:o 50.

287 Under tjänstledighet på grund af sjukdom uppbär teckningslärare, i öfverensstämmelse med 1898 års riksdags beslut, tre fjärdedelar af det belopp, som, efter afdrag af löneförbättringsmedlen, skulle hafva tillfallit honom, därest han själf bestridt sin tjänstgöring.

Efter att, bland annat, hafva erinrat om den större vikt, som nu för tiden tillägges teckningsundervisningen, föreslår kommittén följande löneförmåner: för teckningslärare vid högre allmänt läroverk: 1,400 kronor i l:a, 1,600 kronor i 2:a och 1,800 kronor i 3:e lönegraden för 16 timmars undervisning i veckan, samt dessutom 80 kronor i l:a, 95 kronor i 2:a och 110 kronor i 3:e lönegraden för hvarje Överskjutande veckotimme; för teckningslärare vid realskola: 700 kronor i l:a och 800 kronor i 2:a lönegraden för 8 timmars undervisning i veckan, samt dessutom 80 kronor i l:a och 95 kronor i 2:a lönegraden för hvarje Överskjutande veckotimme.

Tiden mellan lönegraderna föreslås till 5 år i fråga om teckningslärare vid högre allmänt läroverk och 10 år i fråga om sådan lärare vid realskola.

Angående aflöning under tjänstledighet på grund af sjukdom har kommittén föreslagit, att teckningsläraren, liksom öfningslärare i allmänhet, skall i sådant fall uppbära två tredjedelar af de löneförmåner, som han skulle hafva åtnjutit, i händelse han själf bestridt sin tjänstgöring.

Med anledning af hvad kommittén sålunda föreslagit, har dess ledamot Ernst Carlson med instämmande af Harald Dahlgren och P. E. Lindström uttalat sig för att öfningslärare vid högre allmänt läroverk skulle tilldelas ett tredje ålderstillägg å 200 kronor.

Mot kommitténs förslag har i myndigheternas utlåtanden anmärkts, hvad kommittén jämväl påpekat, nämligen att lönen endast i de två första lönegraderna skulle något öfverstiga, däremot i den tredje lönegraden något understiga den för 16 timmars undervisning i veckan nu utgående ersättningen, dyrtidstillägget däri inberäknadt. Detta löneförslag vore, framhålles det, så mycket mera otillfredsställande, som kommittén samtidigt föreslagit, att lärarnes tjänstgöring skulle ökas med 14 dagar under läsåret, att kompetensvillkoren för behörighet till teckningslärarebefattning skulle höjas genom föreskriften dels om aflagd realskole- eller studentexamen, dels ock om en profkurs å en termin. Lades härtill, att teckningslärarne, i likhet med öfriga lärare, skulle komma att bidraga till sin egen pensionering, så vore kommitténs förslag att anse som en icke oväsentlig försämring i teckningslärarnes villkor, hvilka dock vid den länge afbidade löneregleringen hade bort förbättras lika väl som öfriga lärares.

Några myndigheter gilla kommitténs grunder angående sättet för aflöningens utgående, men hysa olika uppfattningar angående själfva löne-

238 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

beloppen. Flertalet myndigheter hafva åter anslutit sig antingen till ett af öfningslärarne vid de allmänna läroverken i Stockholm i utlåtande öfver kommitténs betänkande framställdt förslag, hvilket närmare utvecklats och motiverats i en senare ingifven, af mig nyss refererad, underdånig petition från teckningslärarne vid de nämnda läroverken, eller ock till en af ett i Göteborg församladt läraremöte i ärendet fattad resolution, bådadera gående ut därpå, att teckningslärarebefattningarna skulle indelas i olika löneklasser, alltefter det olika lärjungeantalet och tjänstgöringens däraf beroende större eller mindre omfattning vid de särskilda läroverken.

Jag har redan tillkännagifvit, att jag i hufvudsak ansluter mig till kommitténs förslag angående grunderna för teckningslärarnes lönereglering. 1 följande fall anser jag mig emellertid böra påyrka ändring i kommitténs förslag. Såsom jag förut erinrat, inträffar det, att teckningslärare bestrida ända till 40 timmars tjänstgöring i veckan eller därutöfver. I fråga härom uttala teckningslärarne vid Stockholms läroverk i den nyss omnämnda petitionen önskvärdheten däraf, att vid en ny läroverksorganisation ett så beklagansvärdt förhållande skall upphöra, att en teckningslärare till egen och undervisningens skada skulle för sin utkomst behöfva åtaga sig ett så öfveransträngande arbete. Jag instämmer häri och anser, särskild t med hänsyn till svårigheten att fördela så många åt en och samma person anförtrodda undervisningstimmar på lämpliga lärotider, att en viss maximigräns för teckningslärarnes tjänstgöring bör uppdragas. Hvar denna gräns skäligen bör sättas, därom kunna olika meningar råda. För min del har jag med hänsyn därtill, att adjunkt kan åläggas 28 timmars tjänstgöring samt att en teckningslärares arbete icke är så betungande som en ämneslärares, tänkt mig 32 timmar såsom den gräns, hvilken i förevarande fall ej får öfverskridas.

Hvad vidare angår de af kommittén föreslagna beloppen, kan jag ej Unna annat än att de anmärkningar, som blifvit framställda mot kommitténs förslag, äro i hufvudsak grundade. Någon ändring till det bättre synes mig därför af behofvet påkallad. I anslutning till förenämnda reservanter anser jag därför, att de äldsta lärarne böra erhålla någon förhöjning genom införandet af en fjärde lönegrad å 2,000 kronor vid de högre allmänna läroverken, äfvensom af en tredje lönegrad å 900 kronor vid realskolorna. Härigenom undanröjes emellertid ej den anmärkningen, att de teckningslärare vid de högre allmänna läroverken, som befinna sig i den andra lönegraden eller i den tredje, och som ej genast blifva uppflyttade i den fjärde, skulle antingen erhålla en mycket obetydlig förhöjning eller ock få vidkännas en minskning i den aflöning de för 16 timmars tjänst-

239 Kunrfl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Röring för närvarande uppbära. .lag anser därför, att den ordinarie tjänstgöringstiden bör såsom för närvarande sättas till 15 timmar i veckan, detta så mycket mera som kommittén ej anfört någon grund, hvarför den skulle höjas till 16 timmar. Härigenom skulle den af kommittén föreslagna aflöningen i hvarje lönegrad ökas med arfvodesbeloppet för en extra tjänstgöringstimme. I fråga om aflöningen under tjänstledighet på grund af sjukdom anser jag i öfverensstämmelse med min redan uttalade uppfattning, att teekningslärare i sådant fall bör få uppbära tre fjärdedelar af de löneförmåner, han skulle hafva uppburit, därest han själf bestridt sin tjänstgöring.

Beträffande villkoren för behörighet till lärarebefattning i teckning har kommittén, såsom redan omnämnts, föreslagit i viss mån höjda fordringar, liksom äfven i fråga om läraresyssla i musik. Det vore nämligen enligt kommitténs mening en uppenbar fördel — ej minst för disciplinens upprätthållande — att lärarne i dessa ämnen ägde en allmänbildning, som åtminstone ej vore mindre än de lärjungars, hvilka stode i begrepp att lämna realskolans högsta klass, och därför vore det ej blott önskvärdt utan ock nödvändigt, att lärare i sagda ämnen aflagt student- eller åtminstone realskolexamen. Då vidare de, som åtnjöte undervisning vid tekniska skolan i Stockholm eller musikkonservatorium, icke därunder bereddes tillfälle att handleda skolungdom och det i följd häraf inträffat, att till innehafvare af ifrågavarande platser stundom blifvit utnämnda personer, som sedan befunnits såsom undervisare underhaltiga, hade kommittén ansett sig böra föreslå, att till lärarekompetens skulle fordras en genomgången profkurs vid något allmänt läroverk och däröfver erhållet vitsord. I anseende till arten af dessa lärares undervisning, äfvensom med hänsyn till deras löneförhållanden och till svårigheten att i mindre städer erhålla lämpliga peroner till dessa platser, hade kommittén ej trött sig kunna föreslå längre tid för genomgående af sådan profkurs än en termin.

Med instämmande i hvad kommittén sålunda anfört och föreslagit, får jag som min mening uttala, att, därest bemälde lärares löner blifva på ett tillfredsställande sätt reglerade, den af kommittén påyrkade höjningen af kompetensvillkoren bör vidtagas.

Från och med år 1874 uppgår lönen för gymnastiklärare vid högre Gy™^*k' läroverk till 1,000 kronor i l:a, 1,250 kronor i 2:a och 1,500 kronor i arare' 3:e lönegraden. Härtill komma de sedan år 1883 utgående löneförbättringsmedlen, hvarigenom aflöningen höjts till 1,100 kronor i l:a, 1,325 kronor i 2:a och 1,550 kronor i 3:e lönegraden. Med inräkning af det under de

m

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

senare åren beviljade dyrtidstillägget har aflöningen under de tre senaste åren utgjort 1,210 kronor i l:a, 1,457: so i 2:a och 1,705 kronor i 3:e lönegraden. Dessutom hafva gymnastiklärare vid högre läroverk, där lärjungeantalet i betydligare mån öfverstigit 200, alltsedan år 1864 haft rätt till särskild godtgörelse för mera omfattande eller betungande tjänstgöring. Denna ersättning, hvars belopp för hvarje särskild! fall bestämmes af Eders Kungl. Maj:t, utgjorde under läsåret 1902—03 högst 650 kronor, lägst 150 kronor. Summan af samtliga dessa arfvoden uppgick under hvart och ett af de senast förflutna fem läsåren till respektive 8,125, 8,425, 8,675, 8,775 och 8,775 kronor. De härför erforderliga medlen utgå ur anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition för målskjutning in. m., utgörande 64,000 kronor.

Gymnastiklärarne vid de femklassiga läroverken uppbära alltsedan 1874 ett arfvode af 600 kronor, hvilket i tillämpningen erhållit karaktär af fast lön och med dyrtidstillägg under de tre senaste åren utgått med 660 kronor. Nämnda lärare äga ej rätt till särskild ersättning för drygare tjänstgöring.

Den likställighet med afseende på lön, som sålunda alltsedan år 1878 förefunnits mellan teckningslärare och gymnastiklärare, anser kommittén fortfarande böra bibehållas och föreslår därför följande lönebelopp: för gymnastiklärare vid högre allmänt läroverk 1,400 kronor i l:a, 1,600 kronor i 2:a och 1,800 kronor i 3:e lönegraden, för gymnastiklärare vid realskola 700 kronor i l:a och 800 kronor i 2:a lönegraden, med rätt till uppflyttning i högre grad i fråga om de förra efter fem, i fråga om de senare efter tio års för nit och skicklighet vitsordad tjänstgöring. Hvad angår ersättning för drygare tjänstgöring, erinrar kommittén därom, att i det löneregleringsförslag, som förelädes 1898 års riksdag, gymnastiklärare och teckningslärare likställts äfven därutinnan, att de för den fasta lönens åtnjutande skulle tjänstgöra ett bestämdt antal timmar i veckan, men för hvarje Överskjutande timme erhålla särskild godtgörelse. Då det emellertid, i följd af lärjungarnas stora antal, lokala förhållanden och svårigheter vid arbetsordningens uppgörande, ej sällan inträffade, att en gymnastiklärare med ett mindre antal undervisningstimmar finge en synnerligen tung, splittrad och tidsödande tjänstgöring, hade vid sistnämnda tillfälle föreslagits, att gymnastiklärare, förutom betalning för undervisningstimmar utöfver ett visst antal, jämväl skulle erhålla extra arfvode för särskildt betungande tjänstgöring. Att sålunda låta ersättningen utgå i tvenne olika former vore emellertid enligt kommitténs mening icke lämpligt. Den senare formen syntes bättre motsvara ändamålet, enär den medgåfve möjligheten att taga hänsyn till alla de skiftande omständigheter, som härvid kunde före-

241 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

komma. Emellertid kunde de årliga belopp af mellan 8,000 och 9,000 kronor, som på senare tider användts för ifrågavarande ändamål, icke vara tillfyllestgörande, särskild! om, såsom väl billigheten fordrade, dylikt arfvode skulle tillfalla gymnastiklärarne ej blott vid flertalet åt de högre läroverken, utan äfven vid de största bland de lägre läroverken. Kommittén ansåge därför, att ett väsentligen förhöjdt anslag borde ställas till Eders Kungl. Maj:ts förfogande för att bereda skäligt tilläggsarfvode åt sådana gymnastiklärare, hvilka på grund af gymnastikafdelningarnas storlek, undervisningstimmarnas antal eller för läraren obekväma fördelning eller på grund af andra lokala förhållanden fått sig ålagd en mera ansträngande tjänstgöring. På grund häraf föreslår kommittén, att anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition för målskjutning in. m. må höjas med 6,000 kronor eller från 64,000 kronor till 70,000 kronor.

I de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtanden hafva flertalet myndigheter, hvilka tagit denna fråga under ompröfning, anslutit sig till ett uttalande af gymnastiklärarne vid de allmänna läroverken i Stockholm, hvari påvisas att, om hänsyn tages därtill, dels att tjänstgöringstiden skulle förlängas med två veckor, dels att lärarne själfva skulle bidraga till sin egen pensionering, kommitténs förslag till reglering af gymnastiklärarnes löner i mycket ringa mån medförde en förbättring af nämnda lärares löner, i flera fall till och med försämrade lönerna i jämförelse med nu gällande löner med dyrtidstillägg. I den nämnda skrifvelsen hemställes bland annat, att annan och för gymnastiklärarne förmånligare beräkningsgrund vid bestämmandet af lönerna än den af kommittén föreslagna måtte uppställas, exempelvis i löneklasser efter läroverkens storlek och antal undervisningstimmar i veckan; att, vid bestämmande af arfvodena för mera betungande arbete på grund af större antal lärjungar med mera, en be~ stämd beräkningsprincip för sådana arfvodens fördelning måtte uppställas; att större anslag ån det af kommittén föreslagna måtte begäras; äfvensom att vid lektionernas beräkning i timmar enahanda grunder, som beträffande andra lärare föreslagits, äfven måtte för gymnastiklärarne följas.

I en senare ingifven underdånig framställning hafva gymnastiklärarne vid högre latinläroverket och högre realläroverket å Norrmalm samt vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm, bland annat, hemställt, att gyinnastiklärarnes löneförmåner ställas i förhållande till läroverkens storlek och antal tjänstgöringstimmar så, att gymnastiklärarne vid de större högre läroverken i löneförmåner och pension likställas med adjunkt och att i öfrigt gymnastiklärarnes löner indelas i klasser i förhållande till läroverkens storlek med tjänstgöringsskyldighet efter den norm, som af Eders

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 33

242 Musik-

lärare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Kungl. Magt hvart femte år bestämmes, samt att särskild ersättning måtte utgå för öfvertimmar efter en på förhand bestämd beräkningsgrund, hvarvid gymnastikläraren må i likhet med andra lärare få beräkna hvarje lektion för hel timme. I denna framställning hafva flertalet gymnastiklärare vid de allmänna läroverken instämt.

Under åberopande af de af mig förordade grunderna för reglering af öfningslärarnes löner, äfvensom af hvad kommittén i föreliggande fråga anfört, får jag som min mening uttala, att gymnastiklärarne böra åtnjuta en för befattningar af samma slag bestämd lön samt dessutom för mera omfattande eller betungande tjänstgöring särskild godtgörelse till det belopp, som Eders Kungl. Maj:t i hvarje särskild! fall kan finna skäligt att bestämma. Sådant arfvode bör jämväl kunna komma gymnastiklärarne vid de större realskolorna till del. Då vidare gymnastiklärare och teckningslärare fortfarande böra likställas i afseende på lön, så anser jag i enlighet med de tre förenämnda reservanternas yrkande kommitténs löneförslag i så måtto böra ändras, att gymnastiklärare vid högre allmänt läroverk erhålla ett tredje, gymnastiklärare vid realskola ett andra ålderstillägg, det förra å 200 kronor, det senare å 100 kronor.

Den af kommittén föreslagna höjningen af anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare synes mig särskilt med hänsyn därtill, att gymnastiklärare vid realskolor däraf skulle få del, ej fullt tillräcklig, hvarför jag anser, att anslaget i fråga bör höjas från 64,000 kronor till

73,000 kronor.

Vid sjukdomsförfall böra gymnastiklärarne åtnjuta tre fjärdedelar af hvad de skulle hafva uppburit, därest de själfva bestridt sin tjänstgöring.

Den ordinarie lönen för musiklärare vid högre allmänt läroverk har alltsedan år 1874 utgått med 750 kronor i l:a, 1,000 kronor i 2:a och 1,250 kronor i 3:e lönegraden. Genom de sedan år 1883 utgående löneförbättringsmedlen har aflöningen höjts till 875 kronor i l:a, 1,100 kronor i 2:a och 1,325 kronor i 3:e lönegraden och har på grund af dyrtidstillägget under de senaste tre åren utgått med 962: so kronor i l:a, 1,210 kronor i 2:a och 1,457: so i 3:e lönegraden.

Musiklärare vid de femklassiga läroverken hafva sedan år 1874 uppburit i arfvode 450 kronor, hvilket år 1882 höjdes till 475 kronor och med inräknande af dyrtidstillägget för närvarande uppgår till 522: so kronor. Vid 1898 års riksdag bestämdes, att musiklärare vid femklassigt läroverk, hvars tjänstgöring öfverstege 6 timmar i veckan,

Kung!,. Maj tfa Nåd. Proposition N:o 60.

skulle erhålla särskild godtgörelse för en veckotimme med 75 kronor, hvilken efter tillkomsten af dyrtidstilläggen höjts till 82: so kronor. För ifrågavarande ändamål tinnes ett anslag till extra arfvoden åt musiklärare vid de femklassiga läroverken, stort 1,500 kronor.

Kommittén anser, att musiklärarnes aflöning, för att komma i skäligt förhållande till öfriga lärares, bör något höjas utöfver nu utgående aflöning med dyrtidstillägg, och föreslår därför, att lönen för musiklärare vid högre allmänt läroverk bestämmes till 1,100 kronor med två ålderstillägg å 200 kronor hvartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring, och att den häremot svarande undervisningsskyldigheten bestämmes till 12 timmar i veckan. Då emellertid musiklärarnes tjänstgöring hade olika omfattning vid olika läroverk, borde enligt kommitténs mening särskild ersättning lämnas för Överskjutande veckotimmar, dock icke till obegränsadt antal. Det visade sig nämligen, att vid de få läroverk, där tjänstgöringen vore större än 12 timmar i veckan, öfvertimmarnas antal vore mycket obetydligt. Något egentligt behof af ett större antal undervisningstimmar torde således icke i allmänhet förekomma; och då undervisningen i instrumentalmusik möjligen på sina ställen kunde inbjuda till missbruk af en obegränsad rätt till betalning för öfvertimmar, bjöde försiktigheten att begränsa antalet betalda öfvertimmar. Kommittén ansåge därför, att hvarje Överskjutande veckotimme borde ersättas med samma belopp som för teckningslärare, men att sådan ersättning icke borde lämnas för mer än 3 veckotimmar. I fråga om musiklärare vid realskola föreslår kommittén en lön af 550 kronor med ett ålderstillägg af 100 kronor efter 10 år för en tjänstgöring af 6 timmar i veckan samt särskild ersättning för hvar och en af högst 3 Överskjutande veckotimmar med 80 kronor i l:a och 95 kronor i 2:a lönegraden. I betraktande däraf, att undervisningen i musik sällan öfverskrider 6 timmar vid de lägre och 12 timmar vid de högre läroverken, anser kommittén, att en höjning af det nuvarande anslaget till extra arfvoden åt musiklärare med 3,500 kronor eller till 5,000 kronor bör vara tillräcklig.

Flertalet myndigheter, som utlåtit sig angående ifrågavarande lärares löner, hafva antingen anslutit sig till ett af musiklärarne vid de allmänna läroverken i Stockholm uppgjordt förslag eller ock till en vid det nämnda läraremötet i Göteborg fattad resolution. I båda dessa framställningar äro de påyrkade lönebeloppen desamma, nämligen 1,200 kronor i l:a, 1,500 kronor i 2:a och 1,800 kronor i 3:e lönegraden för musiklärare vid högre allmänt läroverk samt 600 kronor i l:a, 750 kronor i 2:a och 900 kronor i 3:e lönegraden för musiklärare vid realskola. Den väsentliga skillnaden är den, att enligt det förra förslaget de så kallade öfvertim-

244 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 50.

marnas antal skulle begränsas till tre och ersättas med 100 kronor i l:a, 115 kronor i 2:a och 130 kronor i 3:e lönegraden, under det att enligt det senare förslaget öfvertimmarnas antal skulle vara obegränsadt och ersättningen för hvarje sådan timme bestämmas till 90 kronor i l:a, 105 kronor i 2:a och 120 kronor i 3:e lönegraden. Ett tredje förslag har i underdånig skrifvelse afgifvits af allmänna svenska musikläraremötet i Stockholm den 10 och 11 juni år 1903, hvilket med afseende på lönernas och arfvodenas belopp ansluter sig till det förra, i afseende på antalet så kallade öfvertimmar till det senare af de förut nämnda förslagen.

I enlighet med de grunder, jag ansett böra tillämpas med afseende å öfriga öfningslärare, anser jag, att musiklärarne böra i lön erhålla vid de högre allmänna läroverken 1,100 kronor i l:a, 1,300 kronor i 2:a, 1,500 kronor i 3:e och 1,700 kronor i 4:e lönegraden för 12 timmars undervisning i veckan; vid realskolorna 550 kronor i l:a, 650 kronor i 2:a och 750 kronor i 3:e lönegraden för 6 timmars undervisning i veckan, samt dessutom ersättning för högst tre Överskjutande tjänstgöringstimmar med 80 kronor i l:a, 95 kronor i 2:a, 110 kronor i 3:e och, vid de högre allmänna läroverken, 125 kronor i 4:e lönegraden för hvarje sådan timme i veckan.

Vid tjänstledighet på grund af sjukdom böra musiklärare åtnjuta tre fjärdedelar af lön och arfvode.

I fråga om villkoren för behörighet till musiklärarebefattning har kommittén, såsom jag redan erinrat, föreslagit en skärpning såtillvida, att för erhållande af sådan syssla skulle ytterligare erfordras dels vitsord öfver aflagd realskole- eller studentexamen, dels ock genomgående af en för sådant ändamål anordnad profkurs under en termin. Därest bemälda lärares löner varda på ett tillfredsställande sätt reglerade, anser jag kommitténs förslag i denna punkt böra vinna afseende.

Lönetursbe- I nådiga kungörelsen den 12 september 1890 stadgas bland annat,

stämmelser. att öfningslärare, som fullgjort villkoren för kompetens till ordinarie öfningslärarebefattning vid högre allmänt läroverk, må räkna sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad den tid han från och med året näst efter det, hvarunder berörda villkor blifvit fullgjorda, tjänstgjort såsom vikarierande öfningslärare med full tjänstgöring vid högre allmänt läroverk, dock med undantag af de två första åren af hans så beskaffade verksamhet. De lönetursår, som öfningslärare enligt denna bestämmelse förvärfvat intill den 1 januari 1905, bör han få räkna sig till godo i och för uppflyttning jämväl i den ifrågasatta nya lönegraden. Af de lönetursår, som extra

245 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

ordinarie öfningslärare efter nämnda tidpunkt förvärfvat, bör, såsom i fråga om ämneslärare föreslagits, afdrag göras för de fem första. Dessa bestämmelser böra i tillämpliga delar gälla i fråga om öfningslärare vid lägre läroverk och pedagogier vid öfvergång till realskolor för gossar och samskolor. Vid öfvergång åter från lägre läroverk eller realskola till högre läroverk böra, såsom hittills, två års tjänstgöring vid lägre läroverk räknas lika med ett års tjänstgöring vid högre läroverk.

Tiden för uppflyttning i högre lönegrad bör sättas till 5 år för samtliga öfningslärare.

Samskolelärarinnors aflöning.

För behörighet att erhålla ordinarie plats såsom lärarinna vid sam- Kompetensskola har kommittén ansett godkändt afgångsbetyg från den treåriga kur- inställning sen vid högre lärarinneseminariet böra vara det normala examensvillkoret. som^samsfco- Samskolelärarinnornas verksamhet skulle nämligen blifva i hufvudsak lika e arartnnamed ämneslärarinnornas vid de nuvarande flickskolorna, och erfarenheten hade visat, att denna lärarinnekår på ett tillfredsställande sätt rekryterades från sagda seminarium. Dessutom skulle, i öfverensstämmelse med hvad som i fråga om ämneslärarebefattningar i allmänhet föreslagits, fordras två års tjänstgöring vid allmänt läroverk eller examensberättigad enskild flick- eller samskola. Detta senare villkor vore så mycket mera befogadt, som de från lärarinneseminariet utgångna, om de också där icke saknat handledning och öfning i undervisningsverksamhet, dock ej efteråt genomgått något profår. Ehuru således samskolornas lärarinnor enligt regeln komme att utgå från högre lärarinneseminariet, ansåge dock kommittén kompetens till dylika befattningar äfven böra tillkomma kvinnor, hvilka aflagt sådana akademiska examina, som för män medföra adjunktseller lektorskompetens. Då emellertid studierna vid universitet ej, såsom vid lärarinneseminariet, vore förenade med öfning i lärarekallets utöfning, hade det synts befogadt, att sådan sökande till samskolelärarinneplats borde vara underkastad samma fordringar med afseende på profår och tjänstgöring som manliga sökande till adjunkts- och lektorsbefattningar.

I öfrigt har kommittén föreslagit, att sökande till ordinarie ämneslärarinnebefattning vid ansökan skall styrka, att hon är ogift, äfvensom att ordinarie ämneslärarinna, som träder i gifte, skall vara skyldig att afgå från sin befattning. Till stöd för detta förslag har kommittén anfört, att det kall, ämneslärarinnorna vid de föreslagna samskolorna hade att fylla, vore så maktpåliggande och kräfvande, att det svårligen utan att åsido-

246 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

sättas kunde förenas med de husmoderliga plikter och bestyr, som ålåge den gifta kvinnan. Att vid förefallande behof anlita vikarie skulle tvifvelsutan å de mindre orter, hvarom här vore fråga, möta svårigheter, hvartill komme, att en sådan utväg alltid vore oläglig och för undervisningens jämna fortgång störande. Däremot hade kommittén icke ansett det vara behöfligt att äfven hvad öfningslärarinnor beträffade föreslå ett liknande villkor, då olägenheterna här näppeligen kunde blifva så stora samt tillika borde lättare kunna öfvervinnas.

Med anledning af detta förslag har en af kommitténs ledamöter, N. Höjer, anmärkt, att det generella förbudet för lärarinna att vara gift syntes mycket olämpligt, enär eu gift lärarinna, som af sina familjeförhållanden vore oförhindrad att ägna sig åt skolans tjänst, under i öfrigt lika förutsättningar borde vara bättre än en ogift.

Med anledning af hvad kommittén sålunda anfört och hemställt, hafva åtskilliga akademiskt bildade kvinnor i en till Eders Kungl. Maj:t ingifven petition uttalat den önskan, dels att kompetensfordringarna på kvinnlig lärare vid samskola höjas, så att inga andra sådana anställas än de, som kunna förete samma teoretiska och praktiska kompetens som de manliga lärarne, hvarvid dock framstående lärarinnor, som på annat sätt än genom akademisk examen och profår vunnit sin kompetens, borde kunna genom dispens med dessa fullt likställas såväl i afseende på skyldigheter som rättigheter, dels ock att den föreslagna bestämmelsen därom, att ämneslärarinna skall vara ogift, ej må vinna afseende.

Angående den sålunda påyrkade skärpningen af kompetensvillkoren delar jag kommitténs uppfattning, att genomgång af fullständig kurs vid högre lärarinneseminariet i allmänhet kan anses som en nöjaktig förberedelse för anställning såsom ämneslärarinna vid samskola. Någon anledning att från täflan om ifrågavarande befattningar utesluta dem, som förvärfvat sin kompetens vid nämnda seminarium och af hvilka många äro synnerligen framstående lärarinnor, synes mig under sådana omständigheter ej föreligga. Ty högre än enskildas sträfvan att genom skärpta kompetensbestämmelser nedbringa konkurrensen står samskolans kraf att erhålla de bästa krafterna, dessa må nu hafva utbildats vid universitet eller vid högre lärarinneseminariet. Om lärarinna, som aflagt akademisk examen och genomgått profår, därigenom blifvit afgjordt öfverlägsen lärarinnor med annan utbildning, så må det stå henne fritt att vid täflan göra detta sitt företräde gällande. År åter så icke förhållandet, så skulle ett bifall till petitionärernas framställning vara cn orättvisa mot de senare och till men för samskolan.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

247 Äfven i den frågan, huruvida gift kvinna skall kunna söka och innehafva ordinarie ämneslärarinnebefattning, instämmer jag med kommittén, enär de af kommittén påpekade olägenheter, hvilka komme att blifva en följd af den af petition^Terna påyrkade anordningen, skulle mer än uppväga de fördelar, man af densamma hade att förvänta. I likhet med kommittén anser jag ock, att ordinarie ämneslärarinna, som träder i gifte, skall vara skyldig att afgå från sin befattning.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, i anslutning till kommitténs förslag, att som villkor för behörighet till ämneslärarinnebefattning bör stadgas att antingen hafva genomgått den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet och därifrån erhållit godkändt afgångsbetyg eller ock hafva fullgjort hvad beträffande examina och profårskurs såsom villkor för behörighet till ordinarie ämneslärarebefattning varder stadgadt, äfvensom att därefter hafva vid allmänt läroverk eller examensberättigad tjänstgöring till den omfattning, som åligger lärarinna med full tjänstgöring, enskild flick- eller samskola under minst två år med nit och skicklighet bestridt

Kommittén framhåller, att den vid framställande af förslag till adjunkters och lektorers aflöning tagit särskild hänsyn till önskvärdheten däraf, att lärarens lön satte honom i stånd att ingå äktenskap och underhålla familj, men att denna synpunkt icke gällde i fråga om aflöningen för lärarinnor vid de af kommittén föreslagna samskolorna, ty deras lön borde blott vara så stor, att den beredde dem själfva ett fullt tillräckligt underhåll, lämpadt efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda kostnader samt icke lägre än den aflöning, som på andra områden stode med dem socialt likställda kvinnor till buds. Kommittén hade vidare ansett antalet undervisningstimmar i veckan böra vara något mindre för lärarinnor än för adjunkter, äfvensom att pensionsåldern borde sättas lägre än för manliga lärare. Med hänsyn till dessa förhållanden äfvensom därtill, att samskolorna komme att ligga å mindre orter med billigare lefnadskostnader, ansåge kommittén, att ordinarie lärarinna vid samskola lämpligen kunde aflönas med 1,500 kronor, däraf 600 kronor i tjänstgöringspenningar, hvilken aflöning efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring borde höjas till 2,000 kronor.

För första lärarinna vid sam skola borde med hänsyn till de större kraf, som ställdes på hennes tjänstgöring, lönen sättas något högre än för de öfriga lärarinnorna, och på grund häraf ansåge kommittén, att första lärarinnan borde aflönas med 2,000 kronor, däraf 800 kronor i tjänstgöringspenningar, hvilken lön efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring borde höjas till 2,500 kronor.

Samskolelärarinnornas aflöning.

248 Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 50.

Kommitténs förslag angående ämneslärarinnornas aflöning har endast i några få af de öfver dess betänkande afgifna utlåtanden upptagits till behandling. I ett par fall anmärkes, att de föreslagna lönebeloppen äro för ringa i förhållande till dem, som skulle komma de manliga lärarne till godo; i ett par andra hemställes, att kvinnlig lärare med adjunkts kompetens skall erhålla adjunkts lön.

I den förut omnämnda, af akademiskt bildade kvinnor ingifna petitionen har yrkats på likställighet mellan manliga och kvinnliga lärare vid samskolorna med afseende ej blott å kompetens, tjänstgöringstid och tjänstgöringsstadier, utan äfven i fråga om aflöning, tjänstårsberäkning, lönegrader och pensionsrätt.

Hvad den sålunda påyrkade likställigheten mellan manliga och kvinnliga lärare vidkommer, tillåter jag mig erinra därom, att jag i likhet med kommittén ansett mig böra föreslå en lindrigare tjänstgöring för lärarinnorna än för lärarne, äfvensom att jag likaledes biträdt kommitténs uppfattning, att kompetensfordringarna kunna sättas lägre för lärarinnor än för lärare. Då vidare, såsom erfarenheten nogsamt gifvit vid handen, kvinnliga lärare icke hafva samma uthållighet som manliga, kommer jag att föreslå, att pensionsåldern för lärarinnor skall inträda tio år tidigare än för lärare, såväl i fråga om lefnads- som tjänstår. Och att hänsyn till möjligheten att bilda familj, som bör göra sig gällande vid bestämmande af lärarnes löner, ej kan tagas med i räkningen, då det är fråga om lärarinnornas, finner jag uppenbart, då det ej är meningen, att de senare med sin lön skola försörja man och barn. Af denna olikhet framgår jämväl behofvet af ett större' antal lönegrader för den manliga läraren än för den kvinnliga, enär omkostnaderna för familjens underhåll bli drygare, i den mån familjen ökas och barnen växa till. För öfrigt lärer staten, lika litet som den enskilde arbetsgivare!!, vid bestämmande af lönebeloppen åt en viss klass af tjänare, kunna helt och hållet frigöra sig från hänsyn till prisförhållandena å andra motsvarande verksamhetsområden. Skulle staten anse den af petitionärerna påyrkade lönen vara erforderlig för kvinna, som undervisar å det till realskolexamen ledande skolstadiet, så vill det synas, som om de privata och kommunala samskolor och flickskolor med dimissionsrätt, hvilka efter den nya organisationens genomförande tänkts böra komma till stånd, skulle försättas i en ännu brydsammare ekonomisk belägenhet än den, i hvilken motsvarande skolor för närvarande ofta befinna sig.

Hvad vidare beträffar förslaget därom, att de lärarinnor, som förvärfvat sig adjunkts kompetens, skulle erhålla adjunkts lön, så synes

249 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

detta gå ut på införande af helt nya grunder för bestämmande af lönerna för ordinarie befattning. Innehafvare af samma ordinarie tjänst skulle aflönas olika, allteftersom de innehade högre eller lägre teoretisk kompetens. 1 fråga om de konsekvenser, ett dylikt atlöningssystem skulle draga med sig, torde jag blott behöfva nämna, att en adjunkt, som aflagt filosofisk doktorsgrad och innehar lektorskoinpetens, med lika stort fog kunde göra anspråk på högre lön än en adjunkt, som endast innehar minsta erforderliga kompetens.

På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag mig i fråga om samskolelärarinnornas löner böra instämma i kommitténs förslag, med undantag dock beträffande fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar, hvilka senare enligt min mening böra sättas till 600 kronor för första lärarinna och 500 kronor för öfriga lärarinnor.

Extra ordinarie lärares aflöning.

I fråga om extra ordinarie ämneslärares aflöning föreslår kommittén, Extra ordiatt dylik lärare, hvilken aflagt sådan akademisk examen, som medför rätt nari^^e8' att söka lärarebefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått profår, måtte åtnjuta ett årligt arfvode af 2,000 kronor; äfvensom att extra ordinarie lärare med ofullständig kompetens måtte åtnjuta ett årligt arfvode af 1,800 kronor.

Såsom motivering för detta förslag har kommittén anfört, att under senaste årtiondet klagomål ofta försports, att de extra ordinarie lärarnes ställning blifvit allt sämre, och en till kommittén remitterad petition'gåfve uttryck åt samma uppfattning. Dock gällde klagomålen ej själfva arfvodesbeloppen för extra ordinarie tjänstgöring, utan egentligen den långa väntan på ordinarie plats med ty åtföljande olägenheter. De extra ordinarie lärarnes arfvode för läsår vore för närvarande 1,800 kronor, om de ägde adjunktskompetens, och 1,500 kronor, om deras kompetens vore ofullständig; de extra ordinarie lärare, som förordnats till vikarierande eller extra ordinarie lektorer, åtnjöte ett arfvode af 2,000 kronor, om de ägde lektorskompetens, men eljest 1,800 kronor. På grund af dyrtidstillägget hade dessa arfvoden utgått med tio procents förhöjning. Kommittén, som föreslagit, att extra ordinarie lärare, hvilken aflagt för lärarekompetens föreskrifna examina och genomgått profår, skulle tjänstgöra två år vid läroverk för att kunna utnämnas till ordinarie adjunkt eller lektor, samt att han först efter utgången af dessa två år skulle börja att räkna lönetur, hade såväl med hänsyn härtill som i betraktande af nämnda lärares

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 34

250 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

ansvar, utbildning och lefnadskostnader ansett, att sådan lärare för sitt arbete borde erhålla en något högre ersättning än hittills eller ett årligt arfvode af 2,000 kronor, och detta äfven under de två år, han enligt kommitténs förslag skulle tjänstgöra för att kunna befordras till ordinarie.

Att extra ordinarie lärare med ofullständig kompetens borde aflönas något lägre än fullt kompetenta, funne kommittén skäligt. Men då det sedan år 1892 vore regel, att endast lärare med full kompetens förordnades till extra ordinarie lärare, komme det lägre arfvodet hädanefter antagligen att dels tillfalla ett antal extra ordinarie lärare med redan mångårig tjänstgöring, dels få större tillämpning endast i tider af knapp tillgång på extralärare, hvadan det måste anses förmånligt för läroverken, om skillnaden i arfvode gjordes något mindre, än den hittills varit. Kommittén ansåge därför, att arfvodet för extra ordinarie lärare med ofullständig kompetens borde bestämmas till 1,800 kronor.

Lärare, som förordnats till vikarierande eller extra ordinarie lektor, erhölle för närvarande högre arfvode, än om han anställdes som vikarierande adjunkt eller extra lärare. Då kommittén icke föreslagit olika löneförmåner för tjänstgöring å olika stadier i fråga om ordinarie adjunkter, funne kommittén ej heller anledning att förorda någon dylik skillnad i fråga om extra ordinarie lärare. Vore den hufvudsakliga tjänstgöringen förlagd till det högre stadiet, borde sådant medföra en begränsning af undervisningsskyldigheten, en förmån, som enligt kommitténs mening borde komma ej blott ett fåtal utan alla lärare till del, hvilka fått sig en dylik tjänstgöring ålagd.

I de af myndigheterna afgifna utlåtandena ha i afseende å de extra ordinarie lärarnes aflöning flera olika förslag framställts, dels gående ut på en höjning af arfvodet till 2,200, 2,250 eller 2,500 kronor, dels ock afseende inrättandet af en lönegrad för extra ordinarie lärare efter fem års väl vitsordad tjänstgöring medelst ett ålderstillägg af 300 eller 500 kronor. I

I fråga om beloppet af extra ordinarie lärares aflöning instämmer jag i hvad kommittén yttrat och hänvisar rörande deras rätt att räkna lönetur före vunnen befordran till hvad jag redan i sammanhang med frågan om ordinarie ämneslärares aflöning uttalat. Att åter, såsom från vissa håll föreslagits, för de extra ordinarie lärarne upprätta en andra lönegrad, finner jag oegentligt och för ifrågavarande lärare af tvifvelaktigt värde. En dylik åtgärd måste nämligen anses innebära en sträfvan att göra extraläraresystemet till en fast institution och vara ägnad att förrycka dess egentliga karaktär af ett tillfälligt medel att ge läroverken vederbörlig

251 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

möjlighet till utvidgning. Enligt min mening linnes endast ett effektivt och staten fullt värdigt medel att förbättra de extra ordinarie lärarnes ställning, nämligen att. förse läroverken med ett tillräckligt antal ordinarie platser. På denna väg kan Riksdagen under de senare åren sägas ha slagit in genom beslutet år 1901 om anslag till inrättande af 80 nya lärarebefattningar samt genom att bevilja anslag år 1902 till 18 adjunktsbefattningar för upprättande af tre nya femklassiga läroverk och år 1903 till 5 lektorsbefattningar för utvidgning af Östermalms femklassiga läroverk i Stockholm till fullständigt realläroverk. Beviljas nu i sammanhang med den nya organisationens genomförande, såsom jag ämnar föreslå, ytterligare 94 nya ämneslärareplatser — 14 lektorat och 80 adjunktsbefattningar — att under de närmaste åren tillsättas, blifva härigenom de extra ordinarie lärarnes utsikter till befordran i afsevärd män förbättrade. Skulle sedermera tillväxten af lärjungarnas antal vid de allmänna läroverken, trots terminsafgifters införande, som hittills komma att fortgå, böra naturligen, i den mån en dylik tillväxt visar sig konstant, nya lärareplatser föreslås till upprättande. Och med de senare årens erfarenhet för ögonen vågar jag i ett sådant tillvägagående se bästa och säkraste medlet att tillgodose både läroverkens och lärarnes intressen.

Rörande aflöningen för extra ordinarie ämneslärarinnor vid samsko- Extra ordilor föreslår kommittén, att extra ordinarie lärarinna, hvilken antingen ^rarinnor' aflagt sådan akademisk examen, som medför rätt att söka lärarebefattning, vid samsamt genomgått profår eller ock tagit afgångsexamen från högre lärarinne- 8 0 orseminariet, måtte erhålla ett årligt arfvode af 1,200 kronor, hvilket äfven under de två tjänstgöringsår, som enligt kommitténs förslag kräfdes för att befordras till ordinarie tjänst, borde få åtnjutas, såvida öfriga kompetensvillkor vore uppfyllda. Enligt kommitténs förslag bör vidare extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort nämnda kompetensvillkor, erhålla ett årligt arfvode af 1,000 kronor.

I särskilt yttrande har kommitténs ledamot Nils Höjer uttalat den meningen, att arfvodet för kvinnlig extra ordinarie lärarinna med full kompetens borde sättas till minst 1,400 kr., åtminstone om hon hade akademisk examen.

För egen del anser jag, att arfvodet bör sättas till 1,400 kronor för extra ordinarie lärarinna, som fullgjort hvad beträffande examina och profårskurs som villkor för behörighet till ordinarie lärarinnebefattning varder stadgadt, och 1,200 kronor för extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort nämnda villkor.

Vidare förordar jag i enlighet med kommitténs förslag, att lärarinna, som vid ledighet förordnas att upprätthålla första lärarinnas befatt-

252 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ning, bör erhålla ett tilläggsarfvode å 300 kronor, och detta ej blott under öfvergångsåren utan när helst ett sådant förordnande förekommer.

Timlära- Kommittén har föreslagit, att lärarinnor i kvinnligt handarbete skola

i kvinnligt anställas vid samskolorna, och att dessa lärarinnors arfvode skall, liksom handarbete samskolornas aflöningsstat i allmänhet, bekostas med V3 af kommunen och 2/3 af staten. Med afseende på möjligheten att ordna undervisningen på flera eller färre timmar alltefter afdelningarnas och lokalernas storlek anser kommittén, att lärarinnans arfvode ej bör beräknas för år, utan efter antalet undervisningstimmar, samt att det bör bestämmas till ett belopp, som lämnar utsikt till att erhålla en lärarinna med förmåga att meddela pedagogisk handledning i ämnet. Med särskild undervisning för hvarje klass eller 12 timmars undervisning i 6 klasser skulle ett timarfvode af 1 krona 50 öre gifva ifrågavarande lärarinna en årsinkomst af omkring 650 kronor, och äfven om genom samundervisning af några klasser timtalet minskades, borde med detta timarfvode nyssnämnda önskningsmål kunna vinnas. På grund häraf ansåge kommittén, att timarfvodet för lärarinna i kvinnligt handarbete vid samskolor borde bestämmas till 1 krona 50 öre.

Hvad kommittén sålunda föreslagit, finner jag ändamålsenligt.

Ordinarie lärares pensionering.

Berättigade till pension efter afsked stagandet äro ordinarie rektorer, lektorer, adjunkter, kolleger samt gymnastiklärare. Tecknings- och musiklärare äro ej på grund af gällande bestämmelser berättigade till pension, men pläga erhålla sådan efter därom i hvarje fall hos Riksdagen gjord framställning. Att pensionsrätter! bör utsträckas till samtliga innehafvare af ordinarie befattningar å läroverkens stat, synes mig uppenbart.

För erhållande af pension erfordras för närvarande, jämte fyllda 70 år, minst 30 års oafbruten tjänstetid; dock kan pension beviljas vid uppnådda 65 lefnadsår efter vid pass 40 års tjänstgöring, därest sjuklighet eller försvagad hälsa genom laglig läkarattest bestyrkes. Bestämmelsen om vid pass 40 års tjänstgöring plägar tolkas som minst 37 V2 tjänstår. Ordinarie gymnastiklärare äro pensionsberättigade vid uppnådda 60 lefnadsoch 30 tjänstår.

I fråga om pensionsåldern erini'ar kommittén, att 1878 års löneregleringskommitté föreslagit pensionsrättens inträdande vid 65 års ålder,

Pensions-

rätt.

Pensions-

ålder.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 50. 253

samt den stora pensionskommittén af år 1894 erkänt, att eu sänkning till 65 år skulle lända undervisningsväsendet till gagn, ehuru den af sparsainhetsskäl hindrats att framställa ett förslag i denna riktning. Sådana förslag hade emellertid af Eders Kungl. Maj:t framlagts för Riksdagen åren 1882, 1887, 1890, 1892 och 1898 samt såväl år 1890 som 1892 af bägge kamrarna bifallits, ehuru frågan fallit på grund af dess sammankoppling med löneregleringen. Kommittén ansåge också, att en sänkning af pensionsåldern från 70 till 65 år för läroverket vore af så afgörande betydelse, att de finansiella skälen här borde få vika för viktigare hänsyn. I sammanhang härmed meddelar kommittén, att vid 1901 års slut kvarstode i tjänst 20 lektorer och 22 adjunkter, som fyllt 65 år. Hvad tjänståren beträffade, framginge det af de statistiska uppgifter, kommittén insamlat, att bland de nuvarande ordinarie lärarne föga mer än en tredjedel och bland de nuvarande extra ordinarie lärarne blott omkring en fjärdedel skulle vid fyllda 65 år hafva förvärfvat 37 V2 tjänstår, och en sänkning af tjänståldern för pensionsrätt syntes således vara önskvärd. Enligt samma statistiska uppgifter hade de nuvarande ordinarie lärarne börjat räkna tjänstår för pensionsrätt vid en medelålder af omkring 29 V2 år, de nuvarande extra ordinarie lärarne åter vid en medelålder af omkring 30 V2 år. Mot 65 lefnadsår skulle således i medeltal svara 35 tjänstår, och förslag i denna riktning hade af Eders Kung]. Maj:t framlagts för alla ofvannämnda riksdagar samt åren 1890 och 1892 af bägge kamrarna bifallits. Emellertid borde anmärkas, att äfven om tjänståldern för pensionsrätt sänktes till 35 år, skulle bland de nuvarande ordinarie lärarne omkring en tredjedel och bland de nuvarande extra ordinarie lärarne nära hälften äfven vid fyllda 65 år icke hafva det för pensionsrätt behöfliga antalet tjänstår.

I fråga om lärarinnornas pensionering anser kommittén särskilda bestämmelser erforderliga, enär kvinnorna tidigare än männen blefve utslitna i tjänsten. Med hänsyn härtill hade kommittén tänkt sig, att afgång med pension borde medgifvas lärarinna redan vid fyllda 55 år, såsom Eders Kungl. Maj: t föreslagit år 1892 rörande ämneslärarinnor vid mindre läroverk, och såsom fallet vore med afseende på folkskole- och småskolelärarinnor. Äfven för delägarne i Sveriges flickskolors båda pensionsanstalter vore pensionsåldern bestämd till 55 lefnadsår. Och om lefnadsåldern fastställdes till 55 år, kunde ej gärna tjänståldern sättas högre än 30 år, hvilken ålder ock vore fastställd i fråga om folkskollärarnes pensionering. Som skäl för en sänkning af tjänstårens antal i fråga om lärarinnorna åberopar kommittén jämväl den nådiga propositionen

254 Pensions-

belopp.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

till 1892 års riksdag, däri föreslagits, att de nämnda lärarinnorna vid mindre läroverk skulle vara pensionsberättigade, sedan de intjänat minst 25 år.

Endast få af de myndigheter, som utlåtit sig öfver kommitténs betänkande, hafva yttrat sig angående den föreliggande frågan, och där så skett, har förslaget om 65 lefnads- och 35 tjänstår "i allmänhet vunnit anslutning. I enstaka fall föreslås en lägre pensionsålder med proportionsvis reducerad pension. Hvad lärarinnorna angår, hafva, såsom jag redan omnämnt, åtskilliga akademiskt bildade kvinnor i underdånig framställning påyrkat full likställighet mellan samskolans manliga och kvinnliga lärare äfven i fråga om pensionsålder.

För egen del anser jag, i närmaste anslutning till hvad Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition till 1898 års riksdag föreslagit, att ordinarie lärare böra hafva rätt och äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsoch 35 tjänstår afgå från tjänsten med pension å allmänna indragningsstaten, med undantag dock för gymnastiklärare, i fråga om hvilka nämnda rätt och därmed förbundna skyldighet böra inträda redan vid uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår. Angående samskolelärarinnorna anser jag, att pensionsåldern bör sättas till 55 lefnads- och 25 tjänstår. Om emellertid den sålunda pensionsberättigade befinnes vara fullt duglig till fortsatt tjänstgöring, bör han efter därom gjord framställning kunna tillåtas att i tjänsten kvarstå, så länge han befinnes kunna bestrida sin tjänst på ett fullt tillfredsställande sätt.

I Kungl. Maj:ts bref till statskontoret den 16 mars 1858 stadgas bland annat, att tjänstemän, hvilka uppbära i lön 3,000 rdr eller därunder, undfå hela beloppet i årlig pension, men att för dem, som åtnjuta mera än 3,000 rdr, pensionen utgår med 80 procent eller fyra femtedelar af totalsumman, dock så, att de, hvilkas aflöning utgör mera än 3,000 men mindre än 3,750 rdr, icke må erhålla lägre pension än 3,000 rdr. I öfverensstämmelse härmed utgöra de nu utgående pensionsbeloppen, under förutsättning att vederbörande åtnjutit lön i högsta lönegraden, för ordinarie rektor vid högre läroverk 4,000 kronor, för ordinarie rektor vid femklassiga läroverk 3,200 konor, för lektor 3,600 kronor, för adjunkt och kollega

3,000 kronor samt för gymnastiklärare vid högre läroverk 1,500 kronor och vid femklassiga läroverk 600 kronor. Därest tecknings- och musiklärare erhölle pension efter enahanda grunder, skulle de uppbära, teckningslärare vid högre läroverk 1,500 kronor, vid femklassiga läroverk 600 kronor, musiklärare vid högre läroverk 1,250 kronor och vid femklassiga läroverk 450 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

21)5

Rörande pensionsbeloppet har kommittén ej ansett sig böra framlägga, något detaljeradt förslag, enär denna fråga vore föremål för behandling af därtill särskildt utsedda kommitterade. Kommittén har därför utgått från de nu stadgade pensionsbeloppen, hvilka, såsom jag redan erinrat, jämväl lagts till grund för beräkning af tjänstgöringspenningarnas storlek. I förslag till lag angående civile tjänstinnehafvares rätt till pension hafva de åsyftade kommitterade i sitt den 7 november 1902 afgifna betänkande hemställt, att såsom underlag för bestämmande af pensionsbelopp skall, där ej särskildt pensionsunderlag blifvit i lönestaten fastställdt, tjäna: för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgö ringspenningar äro förenade, hela lönen; för annan tjänst två tredjedelar af lönen.

I de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtanden har, såsom jag redan omnämnt, i fråga om ämneslärare så godt som enhälligt yrkats, att tjänstgöringspenningarna skola sättas till 30 procent af hela aflöningen, i samband hvarmed föreslagits, att pensionen skall bestämmas till 70 procent af hela aflöningen i högsta lönegraden. I fråga om öfningslärarne har af det omnämnda läraremötet i Göteborg föreslagits, att teckningslärare och musiklärare skola i pension erhålla hela lönen i högsta lönegraden. I den af teckningslärarne vid de allmänna läroverken i Stockholm ingifna underdåniga framställningen har anhållits, att teckningslärarnes pension måtte beräknas i öfverensstämmelse med det förslag, som Eders Kungl. Maj:t framställt i nådig proposition till 1898 års riksdag, eller att pensionen i regel skall sättas lika med hvad läraren under de sista fem åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, därest han hela tiden bestridt sin tjänstgöring. Och i den af gymnastiklärare vid högre latinläroverket och högre realläroverket å Norrmalm samt vid högre allmänna läroverket å Södermalm ingifna underdåniga framställningen har begärts, att gymnastiklärarne vid de större högre allmänna läroverken skola i fråga om pension, liksom

beträffande löneförmåner, likställas med adjunkter.

♦

Hvad nu först angår rektorer, lektorer, adjunkter och samskolelärarinnor, hvilka skulle jämte lön uppbära tjänstgöringspenningar, finner jag ingen anledning att frångå den gängse regeln, att pensionen sättes lika med den egentliga lönen.

I fråga om sådana lärare, som äro tillförordnade rektorer, anser jag särskilda pensionsbestämmelser erforderliga. Alltmer har det tillvägagångssättet börjat finna användning, att rektorsbefattningarna ej tillsättas med ordinarie innehafvare, utan endast på förordnande på viss tid eller tills vidare. För närvarande finnes ingen ordinarie rektor vid de högre läroverken. Det inträffar sålunda icke sällan, att en lärare, som under större

256 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

delen af sin tjänstgöringstid bestridt rektorsbefattning och åtnjutit därmed förbundna förmåner, vid afskedstagande! måste åtnöjas med den pension, hvartill han som lektor eller adjunkt är berättigad. Att afgången ur tjänsten för en sådan lärare skall innebära en mycket kännbar ekonomisk uppoffring, synes uppenbart. Och att detta förhållande skall fresta en och annan att i det längsta hålla sig kvar i tjänsten, äfven sedan hans arbetskraft i väsentlig grad förbrukats, är likaledes helt naturligt. Rättvisa och billighet mot bemälda tjänstinnehafvare äfvensom nödig omtanke om läroverkens bästa synas under sådana omständigheter påfordra, att en lärare, som under en längre tid förvaltat rektorsämbete, erhåller en förmånligare pension än öfriga lärare, och jag anser därför, att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare för pensions erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande, bör vid afskedstagandet vara berättigad att i pension uppbära sin rektorslön oafkortad.

Hvad slutligen angår beloppet af öfningslärares pension, har jag ansett mig böra utgå därifrån, att denna bör så nära som möjligt öfverensstämma med aflöningen under sjukdom. Jag delar icke pensionskommitténs mening, att pensionsunderlaget bör sättas till två tredjedelar af aflöningen, ty i sådant fall skulle exempelvis gymnastiklärarne, som ej åtnjuta extra arfvode eller endast uppbära ett mindre sådant, erhålla lägre pension än för närvarande, då de efter afskedstagandet uppbära hela lönen. Skulle den af nämnda kommitté föreslagna bestämmelsen i förevarande fall vinna afseende, så blefve det nödvändigt att höja de mindre löntagarnes löner med hälften af det belopp, med hvilket de för närvarande utgå. Högsta lönen för en gymnastiklärare skulle i sådant fall sättas till 2,250 kronor, hvilket åter skulle föra med sig en proportionerlig höjning af de öfriga öfningslärarnes löner. Jag anser alltså, att för öfningslärare tre fjärdedelar af hela aflöningen böra utgöra pensionsunderlag. Då emellertid tjänstgöringen kan växla från år till år, bör pensioned ej bestämmas endast med hänsyn till pensionsunderlaget för det senaste året, utan till dettas storlek under en följd af föregående år. Jag anser därför, att öfningslärarnes pension bör utgå med en tiondel af summan af pensionsunderlagen under de senast förflutna 10 åren eller med tre fjärdedelar af hvad läraren under de senaste 10 åren i lön och arfvode i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, därest han hela denna tid själf bestridt sin tjänst. Under förutsättning att ingen teckningslärare ålägges mer än 32 timmars undervisning i veckan, skulle pensionen för sådan lärare blifva högst 3,093,75 kronor. Denna summa anser jag böra afrundas till 3,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

257 I öfverensstämmelse med sålunda angifna grunder skulle alltså pensionen utgöra för rektor vid högre allmänt läroverk 4,500 kronor, för rektor vid realskola 3,900 kronor, för lektor 4,000 kronor, för adjunkt 3,400 kronor, för första lärarinna 1,900 kronor, för lärarinna 1,500 kronor, för teckningslärare vid högre allmänt läroverk lägst 1,500 kronor, högst

3,000 kronor, för teckningslärare vid realskola lägst 675 kronor, högst 2,655 kronor, för musiklärare vid högre allmänt läroverk lägst 1,275 kronor, högst 1,556,25 kronor, för musiklärare vid realskola lägst 562,so kronor, högst 810 kronor, allt under förutsättning att vederbörande vid afskedstagandet befinner sig i högsta lönegraden. Gymnastiklärarnes lägsta pensionsbelopp skulle blifva detsamma som teckningslärarnes, deras högsta pensionsbelopp kan ej på förhand beräknas, men torde icke komma att uppgå till 3,000 kronor.

Därest lärarne skulle åläggas att lämna bidrag till sin egen pensionering och dessa bidrag bestämdes med ledning af de grunder, som den senaste pensionskommittén uppställt, skulle de komma att utgöra: för rektor vid högre allmänt läroverk 180 kronor i l:a och 202,20 kronor i 2:a lönegraden; för rektor vid realskola 132,60 kronor i l:a och 152,10 kronor i andra lönegraden; för lektor 104 kronor i l:a, 118 kronor i 2:a, 132 kronor i 3:e, 146 kronor i 4:e och 160 kronor i 5:e lönegraden; för adjunkt 68 kronor i l:a, 79,90 kronor i 2:a, 91,80 kronor i 3:e, 103,70 kronor i 4:e och 115,60 kronor i 5:e lönegraden; för första lärarinna 42 kronor i l:a och 57 kronor i 2:a lönegraden; för ämneslärarinna 30 kronor i l:a och 45 kronor i 2:a lönegraden; för teckningslärare vid högre allmänt läroverk i l:a lönegraden lägst 31,so kronor, i 4:e lönegraden högst 92,81 kronor; för teckningslärare vid realskola i l:a lönegraden lägst 15,75 kronor, i 3:e lönegraden högst 79,65 kronor; för musiklärare vid högre allmänt läroverk i l:a lönegraden lägst 24,75 kronor, i 4:e lönegraden högst 46,69 kronor; för musiklärare vid realskola i l:a lönegraden lägst 12,38 kronor, i 3:e lönegraden högst 25,30 kronor.

Sammanlagda beloppet af dessa afgifter och de afgifter, som enligt enahanda grunder böra utgöras af gymnastiklärarne, skulle enligt gjord beräkning uppgå till omkring 110,000 kronor årligen.

Såsom jag redan anmärkt, har jag ej funnit tiden nu vara inne att framlägga förslag angående lärarnes bidrag till deras egen pensionering. Det enda, som för närvarande i denna sak torde kunna åtgöras, är fastställandet af sådana villkor för rätt att åtnjuta de nya lönerna, att lärarne blifva skyldiga att lämna pensionsbidrag, när beslut angående sådana varda fattade.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft.

Pensions-

afgift.

258 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t inåtte föreslå Riksdagen att medgifva:

att för ordinarie lärare vid de allmänna läroverken må bestämmas följande löneförmåner att gälla från och med år 1905:

för adjunkter: fem lönegrader å 1) 2,000 kronor, 2) 2,350 kronor, 3) 2,100 kronor, 4) 3,050 kronor, 5) 3,400 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,000, 1,150, 1,300, 1,450 och 1,600 kronor;

för lektorer: fem lönegrader å 1) 2,600 kronor, 2) 2,950 kronor, 3) 3,300 kronor, 4) 3,650 kronor, 5) 4,000 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å respektive 1,400, 1,550, 1,700, 1,850 och 2,000 kronor;

för rektorer: a) vid realskola två lönegrader å 1) 3,400 kronor, 2) 3,900 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 1,600 kronor; b) vid högre allmänt läroverk tvä lönegrader å 1) 4,000 kronor, 2) 4,500 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 2,000 kronor; hvarförutom rektor skall af vederbörande kommun åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för teckning slär ar e: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 700 kronor, 2) 800 kronor, 3) 900 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor, 4) 2,000 kronor;

för gymnastiklärare: a) vid realskola tre lönegrader å T) 700 kronor, 2) 800 kronor, 3) 900 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor, 4) 2,000 kronor;

för musiklärare: å) vid realskola tre lönegrader å 1) 550 kronor, 2) 650 kronor, 3) 750 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader å 1) 1,100 kronor, 2) 1,300 kronor, 3) 1,500 kronor, 4) 1,700 kronor;

att teckning slär are skall vara skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola 8 timmar och vid högre allmänt läroverk 15 timmar i veckan, samt att musiklärare skall vara skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola 6 timmar och vid högre allmänt läroverk 12 timmar i veckan, men att ytterligare tjänstgöring må kunna åläggas tecknings- och musiklärare mot en årlig ersättning för hvarje veckotimme af 80 kronor i första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och, vid högre allmänt läroverk, 125 kronor i fjärde lönegraden, dock under iakttagande däraf, att ersättning för extra tjänstgöring ej må utgå för högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola, 17 till teckning slärare vid högre allmänt läroverk och 3 till musiklärare;

att gymnastiklärare, som fått sig ålagd en mera ansträngande eller omfattande tjänstgöring, må åtnjuta skäligt tilläggsarfvode till det belopp, som med hänsyn till omständigheterna i hvarje särskilt fall af Eders Kungl. Maj:t bestämmes;

259 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att öfningslärare skall vid tjänstledighet på grund af sjukdom äga uppbära tre fjärdedelar af de löneförmåner, som lian skulle haf va uppburit, om han själf bestridt sin tjänst;

att tjänstgöring spenning ar skola för alla lärare, rektorerna undantagna, beräknas utgå för läsår med 38 läsveckor; att de i rektorernas aflöning ingående tjänstgöring spenningar skola beräknas utgå efter kalenderår, men till olika belopp för lästiden och för ferierna efter särskilda bestämmelser, som af Eders Kungl. Maj:t fastställas; samt att tjänstgöring spenning ar icke fä af tjänstens innehafvare uppbäras under det han åtnjuter full tjänstledighet, utom i det fall att tjänstledigheten beviljats på grund af offentligt uppdrag, dock att, dä rektor eller lektor, som är domkapitelsledamot, endast åtnjuter 'ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å tjänstgöringspenningarna icke må ske;

att för adjunkt, lektor, teckning slär are, gymnastiklärare eller musiklärare uppflyttning frän lägre till högre lönegrad må äga ruin efter förloppet af fem kalenderår, därest han med nit och skicklighet tjänstgjort mera än fyra femtedelar af den under denna tid infallande tjänstgöringstiden, samt att rektor må vinna uppflyttning från första till andra lönegraden efter förloppet af tio kalenderår, därest han med nit och skicklighet tjänstgjort såsom rektor mera än fyra femtedelar af samma tid, med iakttagande härvid, att rektor vid högre allmänt läroverk endast må räkna sig till godo den tid, han såsom rektor vid sådant läroverk tjänstgjort, att lektor må tillgodoräkna sig jämväl den tid efter 1904 års_ utgång, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort såsom ordinarie adjunkt, samt att öfningslärare vid öfvergång till realskola må tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom ordinarie lärare vid lägre läroverk;

att lärare, som efter 1904 års utgång vinner befordran till ordinarie tjänst, må för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid utöfver fem år, han efter afläggande af de för tjänsten föreskrift kunskapsprof och genomgående af praktisk utbildning skurs, där sådan för behörighet till tjänsten är föreskrifven, med nit och skicklighet efter 1904 års utgång tjänstgjort såsom extra ordinarie lärare vid allmänt läroverk med enahanda tjänstgöringsskyldighet, som åligger motsvarande ordinarie lärare, med iakttagande härvid, 'att, då fråga ' är om lektor, honom må tillgodoräknas den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort såsom extra ordinarie lärare, oafsedt inom hvilket stadium af läroverket denna tjänstgöring ägt rum;

att genom bestämmelserna i nästföregående två moment ingen ändring göres i fråga om det antal lönetursår, som lärare på grund af nu gällande bestämmelser intjänat vid utgången af år 1904, dock att öfningslärare vid öfvergång till realiskola må tillgodoräkna sig den tid före 1904 ars ut-

260 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gång, han efter vunnen kompetens tjänstgjort såsom vikarierande lärare vid lägre läroverk, med undantag af de två första åren af hans så beskaffade verksamhet;

att nu gällande bestämmelser angående rätt för docenter vid universiteten, lärare vid enskilda läroverk, lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid högre lärarinneseminariet och lärare vid folkskoleseminarierna att, efter vunnen befordran vid de allmänna läroverken, räkna sig föregående tjänstgöring till godo för uppflyttning i högre lönegrad må ändras i öfverensstämmelse med nyss angifna grunder beträffande tjänstgöring såsom extra ordinarie lärare;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt denna lönereglering kommer lärare till del, skall gälla såsom villkor, att den genom nådiga cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade, skyldighet för vissa lärare att, i händelse de genom inträffade förändringar skulle finnas umbärliga vid det läroverk, där de äro anställda, inträda i tjänstgöring vid annat läroverk skall åligga vid högre läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna samt vid realskola de två' yngsta adjunkterna, allt efter senaste fullmakts datum, dock att ordinarie lärare, som genom vederbörande myndighets beslut förflyttas till en icke högre aflönad plats vid annat läroverk, må vara berättigad att af statsverket erhålla skälig flyttningshjälp till det belopp, Eders Kungl. Maj:t för hvarje särskildt fall bestämmer;

att lärare, som varder utnämnd till tjänst, med hvilken rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vara underkastad den minskning i aflöning. från statsverket, som Eders Kungl. Maj:t kan finna lämpligt besluta, till ett belopp icke öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning sig belöpa;

att för ordinarie ämneslärarinnor vid statens samskolor må bestämmas följande löneförmåner:

för första lärarinna: två lönegrader å 1) 1,400 kronor och 2) 1,900 kronor, jämte tjänstgöring spenningar å 600 kronor;

för lärarinna: två lönegrader å 1) 1,000 kronor och 2) 1,500 kronor, jämte tjänstgöring spenning ar å 500 kronor;

att för nämnda lärarinnor må i fråga om lönetur sb er åkning och uppflyttning i högre lönegrad, tjänstgöring spenning ars uppbärande samt skyldighet att vara underkastad förflyttning stadgas samma villkor som för adjunkter vid. de allmänna läroverken;

att för extra ordinarie ämneslärare och ämneslärarinnor vid de allmänna läroverken må fastställas följande arfvoden att utgå från och med år 1905:

261 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Öl).

för extra ordinarie lärare, hvilken af lag t sådan akademisk examen, som :medför rätt att söka lärarebefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått 'profår skur s, ett ärligt arfvode af 2,000 kronor;

för extra ordinarie lärare, som icke fullgjort de i nästföregående moment stadgade villkor, ett årligt arfvode af 1,800 kronor;

för extra ordinarie lärarinna, som aflagt godkänd, af gängsexamen frän högre lärarinneseminariet eller fullgjort hvad beträffande examen och profårskurs för behörighet till ämneslärarebefattning vid de allmänna läroverken är stadgadt, ett årligt arfvode af 1,400 kronor;

för extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort de i nästföregående moment stadgade villkor, ett årligt arfvode af 1,200 kronor;

för lärarinna, som förordnas att upprätthålla första lärarinnas åligganden, ett årligt tilläggsarfvode af 300 kronor;

att för timlärarinna i kvinnligt handarbete må fastställas ett arfvode af 1 krona 50 öre i timmen;

att ordinarie lärare eller lärarinna vid allmänt läroverk, som ingår på den nya lönestaten eller som utnämnes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hafva rättighet och skyldighet att, ämneslärarinna vid uppnådda 55 lefnadsår och 25 tjänstår, gymnastiklärare vid uppnådda 60 lefnadsår och 30 tjänstår samt annan lärare vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår, med pension från allmänna indragning sstaten frän tjänsten afgå, Eders Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskeda anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra för ordinarie ämneslärare eller ämneslärarinna oafkortad lön, men för ordinarie öfningslärare tre fjärdedelar af de löneförmåner, han under de tio sista åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestrida sin tjänst, dock att pensionsbeloppet för öfningslärare icke i något fall må öfverstiga 3,000 kronor;

att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare för pensions erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnancle, skall vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom rektor oafkortad; samt

att ordinarie lärare eller lärarinna skall vid inträde ä den nya lönestaten vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade.

262 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Nya ordinarie ämnes lärarebefattningar.

Ny stat för läroverken.

Vid de allmänna läroverken finnas för närvarande 227 lektors- samt 606 adjunkts- och kollegabefattningar; härtill komma 3 kollegabefattningar vid de tvåklassiga pedagogierna. Hela antalet adjunkts- och kollegabefattningar å stat blir alltså 609. Om nu fyra treklassiga läroverk och eu tvåklassig pedagogi indragas, så skulle vid de återstående läroverken finnas inalles 227 lektors- och 600 adjunkts- och kollegabefattningar. Då för uppehållande af undervisningen vid dessa läroverk höstterminen 1903 ytterligare erfordrats 141 extra lärare (Tabell I, d), och då i och med den nya organisationens genomförande de lägre läroverken skulle komma att i större eller mindre omfattning utvidgas, ligger det i öppen dag, att det nuvarande antalet ordinarie ämneslärarebefattningar måste anses otillräckligt.

Frågan om antalet behöfliga nya befattningar har af kommittén gjorts till föremål för en omfattande och ingående utredning, som återfinnes i betänkandet sid. 532 och följande. Vid denna undersökning har kommittén utgått därifrån, att alla lärareplatser vid de allmänna läroverken, som kunde anses konstant behöfliga, skulle tillsättas på ordinarie stat. Det funnes nämligen intet annat skäl att upprätthålla dem genom extra ordinarie lärare, än att detta medförde en besparing för statskassan, och samma skäl kunde göras gällande för alla andra ämbeten och tjänster. Äfven efter uppförande på ordinarie stat af de af kommittén föreslagna nya lärarebefattningarna, skulle antagligen omkring 30 extralärare blifva från början behöfliga för undervisningens upprätthållande i sådana dubbla afdelningar, hvilka icke med säkerhet kunde beräknas blifva permanenta. Med ledning af antalet afgångna och tjänstlediga lärare vid de högre och femklassiga läroverken under de tio åren 1890/91—1899/1900 kunde man beräkna antalet årsförordnanden för vakanta platser och för tjänstlediga lärare efter den nya staten till omkring 120. Då således det behöfliga antalet extra ordinarie lärare från början blefve omkring 150 och antalet årligen lediga platser blott omkring 30, så blefve äfven i framtiden väntetiden på ordinarie befattning ej obetydlig, i medeltal omkring fem år.

bedan kommittén därefter påvisat de faktorer, med ledning af hvilka det konstant erforderliga antalet lärareplatser skulle beräknas, öfvergår kommittén till en undersökning angående det antal lärjungar, som för en sådan beräkning borde läggas till grund. Lärjungeantal i förhållande till befolkningsantal belyses af följande sammanställning.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

263 Allt ifrån den officiella läroverksstatistikens början har alltså, fortsätter kommittén, lärjungarnas antal hållit sig i ett så pass konstant förhållande till folkmängden, att det städse rört sig mellan siffrorna 3,o och 3,5 lärjungar på 1,000 invånare. Det hade först varit stigande till och med år 1880, därefter fallande från och med år 1882 till och med år 1888, sedan oafbrutet stigande. Äfven absolut taget hade lärjungarnas antal gått tillbaka under perioden 1882—1888, så att det år 1888 varit 1,107 lärjungar mindre än år 1881. Ändringen i lärjungarnas antal i förhållande till folkmängden syntes hufvudsakligen bero af ekonomiska inflytelser och endast i ringa grad af upprättandet af nya eller indragningen af gamlaläroverk, Ty antalet hade sjunkit under 1880-talet omedelbart efter det att de nya högre läroverken i Stockholm, Göteborg och Sundsvall färdigbildats, men det hade oafbrutet stigit under 1890-talet i trots af indragningen af 15 pedagogier och 2 treklassiga läroverk. I någon mån torde väl denna stegring bero af upprättandet på kommunernas bekostnad af nya klasser vid de mindre läroverken, ty lärjungarna i dessa klasser vore medräknade i den officiella statistiken; men antalet af dessa klasser vore ej större än antalet klasser vid de under samma årtionde indragna läroverken, och äfven under den del af 1880-talet, då lärjungarnas antal sjunkit, hade kommunala klasser upprättats vid flera mindre läroverk.

Till hufvudgrund för sin beräkning af lärarnes antal har kommittén lagt medeltalet lärjungar under tioårsperioden h. t. 1891—1900. Detta antal (15,721) utgjorde 0'30 % af rikets folkmängd vid 1901 års slut

264 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

(5,175,288), eller just det ofvannämnda minimum, under livilket lärjungarnas antal icke sjunkit på 25 år.

Vid beräkning af afdelningarnas antal i hvarje klass vid de särskilda läroverken har kommittén utgått från att icke flera än 35 lärjungar kunde undervisas af samme lärare i realskolans fem lägre klasser och icke flera än 30 i sjätte klassen och på gymnasium. Dessa tal, särskildt det sistnämnda, hade kommittén endast med mycken tvekan antagit och icke utan fruktan, att den därmed öfverskridit det högsta antal lärjungar, som kunde i vissa ämnen med framgång undervisas tillsammans. Den sjätte klassen hade antagits blifva odelad vid samtliga läroverk. Härefter anställer kommittén en beräkning af antalet afdelningar inom öfriga klasser vid olika läroverk, och får jag med afseende härå hänvisa till betänkandet sid. 534—535. Hvad samskolorna angår, antager kommittén, att de till en början komma att få enkla klasser, emedan endast sådana behöfvas äfven vid fördubbling af lärjungeantalet för tioårsperioden 1891— 1900. Vid någon af dessa skolor torde dock redan från början en eller annan extra lärare eller extra lärarinna blifva behöflig.

Härnäst följer i kommittébetänkandet en framställning af de öfriga omständigheter, som inverka på lärareantalet, nämligen dels det ur de föreslagna timplanerna härledda antalet undervisningstimmar för hvarje klass eller för flera afdelningar inom samma klass, dels ock den hvarje lärare åliggande undervisningsskyldigheten. Angående lärarnes tjänstgöringstid har kommittén utgått därifrån, att rektor vid de största högre läroverken skulle undervisa 12 timmar, vid öfriga i medeltal 14 timmar, rektor vid mycket stora realskolor 18 timmar, vid öfriga 19. För lektor, som vore domkapitelsledamot eller anställd vid profårsläroverk, beräknades 19 timmar, för öfriga lektorer i allmänhet 21, men vid några mindre läroverk 22. Adjunkter, som hade sin hufvudsakliga tjänstgöring på gymnasiet eller i sjätte realskoleklassen, beräknades undervisa 22 timmar, öfriga adjunkter i regeln 24—26, första lärarinna 21 och öfriga lärarinnor 24, eller alla tre lärarinnorna i medeltal 23 timmar.

Lektorernas antal vid högre läroverk med real- och latingymnasium föreslås af kommittén till 6 eller 7, hvarigenom, då rektor medräknades, representanter i allmänhet kunde erhållas för följande ämnen eller ämnesgrupper: kristendom, modersmålet, klassiska språk, moderna språk, historia, matematik samt naturvetenskap. Endast för profårsläroverken hade kommittén ansett sig böra föreslå ett större antal lektorer, nämligen 8 vid läroverken i Lund, Uppsala och å Södermalm i Stockholm samt 10 vid högre latinläroverket å Norrmalm därsammastädes. För realläroverket å Norrmalm i Stockholm hade emellertid kommittén ansett sig böra göra

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 265

undantag, enär de gymnasieämnen, i hvilka detta läroverk, såsom endast omfattande realgymnasiura, hade att lämna undervisning, vore färre än vid de öfriga profärsläroverken och sålunda kunde företrädas af ett mindre antal lektorer. För de realgymnasier, som erhölle enkla afdelningar i alla ringar, hade blott fyra lektorer föreslagits, hvilka då jämte rektor borde representera de särskilda ämnena. Enligt denna fördelning komme i allmänhet en fjärdedel intill en tredjedel af gymnasiets undervisning att skötas af adjunkter.

Angående Nya elementarskolan har kommittén icke ansett sig böra afgifva något förslag, alldenstund frågan om detta läroverks omorganisation vore under ompröfning.

Den beräkning, som kommittén enligt de sålunda angifna grunderna verkställt, utvisar, att, sedan en del platser ersatts genom transporter, den nuvarande lärarepersonalen efter den nya organisationens genomförande skulle behöfva ökas med 17 lektorer, 82 adjunkter och 72 lärarinnor. Angående dessa platsers fördelning på de olika läroverken hänvisar jag till betänkandet sid. 538—541.

Med anledning af denna utredning angående behofvet af nya lärarebefattningar anmärkes i de inkomna utlåtandena i hufvudsak följande. Kommittén hade vid sin beräkning utgått från medeltalet lärjungar under tioårsperioden 1891—1900, hvilket utgjorde 15,721. Ett sådant förfaringssätt vore emellertid oriktigt, enär lärjungeantalet alltjämt ökades. Höstterminen 1902 utgjorde det 18,808, alltså öfver 3,000 flere än kommittén beräknat. Någon sannolikhet för att detta antal på grund af den nya organisationen eller andra omständigheter skulle nedgå, förelåge ej. Tvärtom hade man all anledning att förvänta, att den föreslagna utvidgningen af flera läroverk, realskolexamens sannolika inverkan att längre kvarhålla lärjungar, som eljest skulle afgå på ett tidigare stadium, samt kvinnliga lärjungars tillträde till vissa läroverk skulle komma lärjungeantalet att tillväxa i starkare proportion, än förut varit fallet. Toge man vidare i betraktande, att alltid några år komme att förflyta, innan den ifrågasatta organisationen blefve genomförd, vore det påtagligt, att det af kommittén föreslagna antalet ordinarie lärare skulle komma att visa sig alldeles otillräckligt och att sålunda det öfverklagade extraläraresystemet till skada för undervisningen och lärarekåren fortfarande komme att vidmakthållas. Kommitténs förhoppning, att utnämningsåldern efter den nya organisationens genomförande skulle komma att nedgå, vore sålunda illusorisk. Af några myndigheter anmärkes jämväl, att lärarnes tjänstgöringstid blifvit väl drygt tilltagen. Och från några håll uttalas önskvärdheten däraf, att undervisningen å gymnasiet må bestridas af lektorer i större omfattning,

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 36

266 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50

fin kommittén beräknat. De sålunda framställda anmärkningarna utmynna vanligen i det yrkandet, att flera ordinarie lärareplatser, än kommittén beräknat, må inrättas eller att alla för närvarande behöfliga läraretjänster må med ordinarie innehafvare besättas. I sammanhang härmed framställa åtskilliga läroverksstyrelser och läroverkskollegier sina önskemål angående behofvet af nya lärareplatser vid det eller de läroverk, hvilkas talan de föra. En redogörelse härför finnes införd i den utarbetade sammanfattningen.

Med gillande i öfrigt af de grunder, hvilka kommittén vid sin undersökning tillämpat, anser jag dock lärjungeantalet vara för lågt beräknadt, nämligen under de af kommittén antagna förutsättningarna. Genom förslaget om terminsafgifter till statsverket kommer emellertid denna fråga i ett alldeles nytt läge. I hvilken grad sådana afgifter komma att nedbringa lärjungeantalet, är naturligen svårt att förutsäga. Men just därför vore det oklokt att, såsom åtskilliga myndigheter yrkat, nu inrätta så många ordinarie lärarebefattningar, som med hänsyn till det nuvarande lärjungeantalet kunna anses nödvändiga för undervisningens upprätthållande. Vid sådant förhållande och då behofvet af nya platser kan fyllas efter hand, allt efter som det med säkerhet konstateras, anser jag mig icke i någon väsentligare mån böra gå utöfver hvad kommittén i förevarande fall föreslagit. Skulle det framdeles visa sig, att än flera tjänster äro oundgängligen nödvändiga, må man då vidtaga de åtgärder, som i sådant fall visa sig erforderliga.

I en punkt anser jag mig emellertid böra frångå kommitténs förslag. Enligt detta skulle vid högre allmänna läroverk och realskolor 5 lektorer och 11 adjunkter förflyttas till annat läroverk. Samtliga ifrågavarande befattningar äro emellertid för närvarande behöfliga för undervisningens upprätthållande, och möjligt är, att om de nu förflyttades, de kanske om några år behöfde ersättas med nya. Med hänsyn härtill äfvensom till de besvärligheter, som alltid äro förbundna med dylika förflyttningar, synes mig försiktigheten bjuda att se tiden an, tills erfarenhet angående den nya organisationens verkningar i afseende på behofvet af lärarekrafter hunnit att inhämtas. Om jag ej kan vara med om någon väsentligare ökning af den ordinarie lärarepersonalen utöfver hvad kommittén föreslagit, kan jag således å andra sidan icke biträda förslaget om en minskning af det antal lärare, de olika läroverken för närvarande faktiskt hafva. Endast vid läroverken i Visby och Vänersborg synas adjunktsbefattningar böra indragas, en vid hvartdera läroverket, men då lektorernas antal skulle i samma mån ökas, kan saken så ordnas, att ingen ändring vidtages förrän adjunktsbefattning blir ledig, då denna ersättes med en lektorsbefattning.

267 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Genom denna afvikelse från kommitténs förslag kommer antalet behöfliga nya platser att ökas med 5 lektors- och 9 adjunktsbefattningar. Behofvet af adjunktsplatser kommer vidare att ökas med 18, därigenom att de femklassiga läroverken i Eksjö, Enköping, Lidköping, Mariestad, Oskarshamn och Söderhamn, hvilka kommittén upptagit bland blifvande samskolor, enligt det föreliggande förslaget skulle utvidgas till realskolor för gossar. Härigenom kommer å andra sidan antalet ämneslärarinnor att minskas med 18. De öfriga omständigheter, som påkalla ändring i kommitténs förslag äro i hufvudsak följande. Efter det att kommitténs betänkande afgifvits, har Riksdagen beviljat anslag till 5 lektorsbefattningar i och för utvidgning af det förutvarande femklassiga läroverket å Östermalm i Stockholm till ett på reallinjen fullständigt läroverk. Kommittén har vidare icke tagit hänsyn därtill, att Riksdagen år 1902 beviljat anslag till 5 nya adjunktsbefattningar vid hvart och ett af de nyinrättade femklassiga läroverken i Göteborg, Malmö och å Kungsholmen i Stockholm. En ytterligare reduktion af den siffra, till hvilken kommittén vid sin beräkning kommit, blir en följd däraf, att jag föreslagit, att de högre allmänna läroverken i Hudiksvall och Strängnäs endast skola erhålla latingymnasium, hvarigenom 3 lektors- och 4 adjunktsbefattningar besparas. Jag har vidare ansett mig böra frångå kommitténs förslag angående lärareplatser för dubbla afdelningar vid de nyinrättade läroverken i Göteborg och Malmö, detta emedan behofvet af det af kommittén föreslagna antalet lärare vid dessa läroverk åtminstone för närvarande ej gjort sig gällande. Härigenom minskas adjunkternas antal ytterligare med 10.

Efter dessa ändringar skulle alltså lärarepersonalen behöfva ökas med 14 lektorer, 80 adjunkter och 54 lärarinnor och sålunda efter den nya organisationens genomförande och indragning af de därtill föreslagna läroverken och pedagogierna, tillhopa med kvarstående 227 lektors- och 600 adjunktsbefattningar, komma att uppgå till 241 lektorer, 680 adjunkter och 54 lärarinnor. Angående dessas fördelning på de olika läroverken hänvisar jag till bilagda tabell II.

Angående tiden för inrättandet af de nya platserna bör till en början erinras därom, att en del af dessa äro afsedda att ersätta behofvet af nu anställda extra lärare, eu del åter behöfvas för utvidgning af vissa läroverk. Då inrättandet af för många platser på en gång kan föra med sig, att brist uppstår på tillräckligt antal väl kvalificerade sökande, anser jag lämpligast, att de förra befattningarna fördelas på exempelvis tre år. Hvad de senare angår, behöfvas för år 1905 två adjunktsbefattningar vid hvardera af läroverken i Arvika och Varberg, hvilkas utvidgning skulle påbörjas höstterminen 1904, en lektors- och en adjunktsbefattning vid läro-

268 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

verket i Ystad, hvars sjätte nedre realklass staten skulle öfvertaga vid nyssnämnda tidpunkt, samt, utom två redan beviljade lektorsbefattningar, en adjunktsbefattning i och för den fortsatta utvidgningen af läroverket å Östermalm i Stockholm. Utom dessa för utvidgning af läroverk erforderliga 1 lektors- och 6 adjunktsbefattningar, torde för år 1905 anslag böra äskas för ytterligare 7 lektors- och 20 adjunktsbefattningar, att fördelas på läroverk med ett större antal extra lärare. Inalles skulle alltså under år 1905 inrättas 8 nya lektors- och 26 nya adjunktsbefattningar, af de senare 19 vid högre allmänna läroverk och 7 vid realskolor. Angående fördelningen af dessa platser på de olika läroverken anhåller jag att få hänvisa till tabell II. För år 1905 behöfva inga ordinarie lärarinnebefattningar inrättas. Därest Barnundervisning införes vid någon skola höstterminen 1905, bör den härför erforderliga lärarinnan tillsättas på förordnande. Amneslärarepersonalen vid de allmänna läroverken för år 1905 skulle alltså utgöras af 235 lektorer och 632 adjunkter (Tabell II, e).

För år 1904 beviljade anslag.

Enligt riksstaten för år 1904 äro anvisade såsom anslag i kontant till de allmänna läroverken å ordinarie stat dels ett reservationsanslag å 3,344,761 kronor, dels ett förslagsanslag till understöd åt extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken under förfall på grund af sjukdom å

5,000 kronor, eller tillsammans å ordinarie stat 3,349,761 kronor, samt å extra stat för beredande af tillfällig löneförbättring åt lärarna vid de allmänna läroverken och pedagogierna 481,600 kronor, för utvidgning af Östermalms allmänna läroverk 3,850 kronor och till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken 150,000 kronor, eller tillsammans å extra stat 635,450 kronor. Vidare utgår af ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor omkring 20,700 kronor till undervisning, jämförlig med den, som vid de allmänna läroverken meddelas. Medräknas dyrtidstillägg, hvaraf omkring 350,000 kronor beräknas utgå till de allmänna läroverken, skulle totalsumman af statsverkets utgifter för den högre skolbildningen för gossar under år 1904 uppgå till 4,355,911 kronor. De verkliga kostnaderna för ifrågavarande ändamål ställa sig något högre, enär en del af dessa bestridas med afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, hvilka i statsliggaren för år 1903 upptagits under rubrik »Af städer, prebenden eller donationer» till 40,760:69 kronor eller, efter afdrag af 500 kronor till en på stat för Ulrika Eleonora indragna läroverk uppförd kollega, till 40,260:69 kronor. I

I det nämnda ordinarie reservationsanslaget å 3,344,761 kronor ingå följande särskilda anslag, nämligen

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 50.

till arfvoden åt bibliotekarier.............kr,

» arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre läroverken samt vid vissa femklassiga läroverk . . . »

» arfvoden åt skolläkare..............»

» djäknepenningeersättning, utom hvad som ingår i de

kontanta lärarelönerna........kr. 4,307: io

» ersättning för förlorad helgonskyld. ...» 2,644: 33 » ersättning för indragna landtgillen och klockarepen sioner ............» 731:13

» ersättning för studieskatten i Halland . _. » 66 : 92 »

» arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda behof.................»

» extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande

af ammunition för målskjutning m. m.......»

» extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken ................... »

» extra arfvoden åt musiklärare vid de femklassiga läroverken ....................»

» praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna

läroverken...........•.......»

» resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk . . »

» reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskilt vid de läroverk, där profårskurs är anordnad_»

7,000

12,000

7,900

7,749:48

200,000

1,500

30,500

6,000

4,000

Summa kronor 380,649: 48

Drasres denna summa från reservationsanslaget, återstå till löner och För år 1905 ålderstillägg 2,964,111:52 kronor. anslag.

Då jag nu går att redogöra för de allmänna läroverkens anslagsbehof under år 1905, anser jag mig till eu början böra erinra därom, l0n8^t8a att på grund af åtskilliga föreslagna förändringar, hvilkas inverkan ej kan på förhand öfverskådas, beräkningen af de för ett kommande år erforderliga utgiftsposterna måste blifva i någon mån osäkrare, än under normala förhållanden plägar vara fallet. Frågor, hvilkas exakta besvarande måste öfverlåtas åt framtiden, äro bland andra den, i hvad mån de föreslagna terminsafgifterna komma att inverka på lärjungefrekvensen och följaktligen ock på behofvet. af extra lärare, äfvensom den, i hvilken grad inrättandet af de föreslagna nya lärarebefattningarna kan komma att inverka på utgifterna för ålderstillägg.

Hvad först angår anslaget till ordinarie löner, bör detta, såsom af tabell VI, c) framgår, sättas till 3,352,800 kronor. En del af de härför

270 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

erforderliga kostnaderna bör såsom hittills täckas med den förut nämnda afkomsten af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar. Dessa tillgångar, hvilka vid föregående tillfällen, då nya kostnadsberäkningar för de allmänna läroverken blifvit uppgjorda, plägat i rundt tal upptagas till 40,000 kronor, komma att undergå någon minskning, därest Eders Kungl. Maj:ts proposition den 11 december 1903 angående upphörande af öfver Selö pastorats egenskap af prebende åt teologie lektorn vid högre allmänna läroverket i Strängnäs och i sammanhang därmed angående beviljande af ett anslag å ordinarie stat af 1,453 kronor till lönefyllnad åt bemälde lektor vinner Riksdagens bifall. Under sådana omständigheter torde afkomsten »Af städer, prebenden eller donationer» böra beräknas i rundt tal till 38,500 kronor. Efter afdrag häraf skulle statsverkets utgifter år 1905 i och för de allmänna läroverkens lönestat uppgå till 3,314,300 kronor (Tabell VII, b).

Enligt statskontorets liggare utgjorde den kontanta anvisningen till ålderstillägg för år 1903 i rundt tal 1,163,000 kronor och skulle, såsom tabell V, e) närmare utvisar, för år 1904 uppgå till 1,173,500 kronor. Af anmärkningarna till tabell V framgår emellertid, att sistnämnda summa är för lågt beräknad. En jämförelse mellan nu anförda siffror utvisar, att utgifterna för ålderstillägg äro i stigande, beroende dels på en större utsträckning af rätten att räkna lönetur före befordran till ordinarie tjänst, dels ock på tillkomsten af de nya lärarebefattningar, som på senare tider blifvit af Riksdagen beviljade. Att ifrågavarande utgiftspost skall ytterligare stiga till år 1905, därom finnes alltså intet tvifvel. Härtill kommer, att under sagda år 34 nya ämneslärarebefattningar skulle tillsättas med ordinarie innehafvare, af hvilka ej så få torde komma att genast uppflyttas i högre lönegrad, samt att öfningslärarne skulle erhålla flere lönegrader, än för närvarande är bestämdt. I hvilken grad dessa senare omständigheter komma att öka kostnaderna för ålderstillägg, låter sig ej med någon större visshet beräknas. Ett ungefärligt öfverslag gifver dock vid handen, att denna ökning ej kan blifva större, än att den fullt motsvaras af besparingarna på ålderstillägg för lärare, som äro tillförordnade rektorer, äfven om afgången inom rektorskåren skulle blifva något större än eljes plägar vara fallet. Under sådana omständigheter torde ett belopp af 1,185,000 kronor vara för det ifrågavarande ändamålet tillräckligt.

Hvad vidare angår de i reservationsanslaget ingående särskilda anslagen, böra följande upptagas till oförändrade belopp, nämligen anslagen till diverse ersättningar 7,749: 48, till arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda behof 200,000 kronor samt anslaget till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken 30,500 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

271 I anslaget till arfvoden åt bibliotekarier föreslår kommittén en höjning med 1,000 kronor för att jämte en behöflig ökning af vissa bland de gamla arfvodena möjliggöra dylika arfvoden vid de upprättade högre allmänna läroverken äfvensom vid vissa realskolor för gossar och samskolor. Med instämmande häri anser jag, att ifrågavarande anslag bör höjas från 7,000 kronor till 8,000 kronor.

I anslaget till arfvoden till skrifbiträden åt rektorer föreslår kommittén en ökning af 3,000 kronor. Med instämmande häri anser jag, under åberopande af hvad jag vid frågan om rektorernas aflöning anfört, att ifrågavarande anslag bör höjas från 12,000 kronor till 15,000 kronor.

Anslaget till arfvoden åt skolläkare skulle enligt kommitténs beräkning höjas till 9,000 kronor. Under år 1905 bör sådant arfvode å 150 kronor utgå vid 37 högre allmänna läroverk samt å 100 kronor vid 21 realskolor för gossar och vid 5 femklassiga läroverk, som föreslagits till samskolor. Härför erfordras 8,150 kronor. Då skolläkare vid de treklassiga läroverk och pedagogier, som föreslagits till samskolor, böra komma i åtnjutande af arfvode, så snart samundervianing vid läroverket blifvit införd, och då ombildning till samskola vid någon af dessa läroanstalter kan komma att påbörjas år 1905, torde ifrågavarande anslag för detta år böra sättas till 8,500 kronor.

I anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt anskaffande af ammunition för målskjutning m. m. har kommittén föreslagit en höjning af 6,000 kronor. Jag har redan anfört, att jag anser ifrågavarande anslag böra höjas från 64,000 kronor till 73,000 kronor.

I anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare har kommittén föreslagit en ökning af 10,000 kronor. Med hänsyn därtill, att den för den ordinarie lönens erhållande bestämda tjänstgöringstiden skulle blifva mindre än den kommittén föreslagit, äfvensom därtill, att extra arfvodet för Överskjutande veckotimmar skulle ökas med de af mig föreslagna nya lönegraderna, anser jag ifrågavarande anslag böra höjas från 40,000 kronor till 57,000 kronor.

I anslaget till extra arfvoden åt musiklärare har kommittén föreslagit en ökning med 3,500 kronor. Jag anser, att med hänsyn till det ringa behofvet, af s. k. öfvertimmar en ökning af ifrågavarande anslag med 3,000 kronor eller från 1,500 kronor till 4,500 kronor är för ändamålet tillräcklig.

I anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk har kommittén föreslagit en ökning af 4,000 kronor. Med hänsyn till de kraf, den af kommittén påyrkade omläggningen af språkstudiet ställer på lärarens duglighet, anser kommittén nämligen, att åtgärder borde vidtagas,

272 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Ordinarie

förslags-

anslag.

för att åt lärarne i större omfattning än hittills måtte beredas tillfälle att utan för stora uppoffringar utomlands förkofra sin språkbildning. Med instämmande häri anser jag, att ifrågavarande anslag bör höjas från 6,000 kronor till 10,000 kronor.

I anslaget till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, där profårskurs är anordnad, föreslår kommittén en ökning med 2,000 kronor, enär anslaget vore så obetydligt, att det antagligen icke kunde komma många lärare utom profårsläroverken till del. Med instämmande häri anser jag, att ifrågavarande anslag bör höjas från

4,000 kronor till 6,000 kronor.

Såsom jag redan haft anledning att närmare utveckla, erfordras jämväl ett anslag å 22,000 kronor till en öfverstyrelse för de allmänna läroverken.

Hela det för år 1905 erforderliga reservationsanslaget skulle alltså med utelämnande af öretal uppgå till 4,941,549 kronor (Tabell VII, b). Det för 1904 beviljade reservationsanslaget skulle under sådana förhållanden ökas med 1,596,788 kronor.

Det ordinarie förslagsanslaget å 5,000 kronor till understöd åt extra ordinarie lärare vid förfall på grund af sjukdom anser jag böra förblifva oförändrad t.

Efter att hafva lämnat en utredning angående slöjdundervisningens förekomst vid de allmänna läroverken, hvaraf framgår, att frågan om slöjden såväl på folkskolans som på allmänna läroverkets område på senare åren icke omfattats med samma ifver som på 1880- och i början af 1890talet, framhåller kommittén, att intresset för denna undervisning dock ej tynat bort, utan fortfarande visat sig både i ord och handling, i fråga om såväl folkskolan som de allmänna läroverken. Och det vore ej endast rektorer och läroverkskollegier, som verkat för slöjdens införande eller bibehållande vid läroverken; äfven kommuner, sällskap och enskilda hade alltjämt gjort uppolfringar för denna sak. De försök, som anställts vid de allmänna läroverken, syntes i allmänhet hafva slagit väl ut såväl i pedagogiskt som i hygieniskt afseende och lämnat uppmuntrande erfarenheter. På folkskolans område gällde detta i ännu högre grad. Kommittén hyste den åsikten, att, om än af åtskilliga orsaker slöjdundervisningen vid en del läroverk mindre anlitats eller till och med upphört, detta icke borde vara en anledning till att utesluta slöjden från arbetsplanen, utan tvärtom till att söka undanröja dessa hindrande orsaker. Kommittén omfattade nämligen den meningen, att slöjden, rätt bedrifven, både i pedagogiskt, hygieniskt och socialt afseende vore af betydelse för skolan till fyllande af dess uppgift och äfven kunde bidraga till att lämna lärjungarna vägledning vid valet af framtida lefnadsbana, samt ansåge därför gynnsam-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

mare förhållanden böra beredas slöjdundervisningen, så att den kunde vinna allmännare insteg och ytterligare utveckling vid läroverken. Och syntes denna undervisning så mycket mindre böra saknas vid våra läroverk, som svensk pedagogisk slöjd vunnit den utbildning, att den ägde världsrykte och utgjorde en speciellt svensk insats i det allmänna pedagogiska arbetet.

Kommitténs yttrande angående slöjdundervisningen utmynnar i följande förslag: att bestämmelser angående slöjd såsom frivilligt öfningsämne vid realskolan måtte i läroverksstadgan införas och vitsord om färdighet i ämnet å terminsbetyget upptagas; att Eders Kungl. Maj:t för slöjdundervisningens befrämjande vid de allmänna läroverken måtte af Riksdagen äska ett förslagsanslag å 15,000 kronor, hvaraf hvarje läroverk, som visat sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning, skulle hafva rätt att årligen, för hvarje slöjdafdelning af 15 lärjungar, uppbära: realskola för gossar 150 kronor, samskola 100 kronor; samt att föreskrift måtte gifvas, att vid om- eller nybyggnad af läroverkshus hänsyn skulle tagas äfven till denna undervisning.

I hvad kommittén sålunda anfört och föreslagit får jag för min del i allt väsentligt instämma. Dock anser jag, att ett anslag å 15,000 kronor åtminstone till en början är för högt beräknadt för det afsedda ändamålet, hvarför anslaget till undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken torde böra sättas till 10,000 kronor.

Samtliga de ordinarie anslagen skulle alltså belöpa sig till 4,956,549 kronor.

Då läroverk, som föreslagits till samskola, skulle komma att indra- Extraanslag gas, därest ej vederbörande kommun går in på de af staten erbjudna''or ar villkoren, kan det inträffa, att ordinarie lärare vid sådant läroverk måste uppföras på indragningsstat. Detsamma kan möjligen blifva förhållandet med en eller annan ordinarie lärare vid de till indragning föreslagna läroverken. Under sådana förhållanden bör ordinarie lärare, som är anställd vid något af här berörda läroverk, ej få ingå på den nya lönestaten, förrän det läroverk, han tillhör, börjat ombildas till samskola eller han blifvit Överflyttad till annat läroverk. Under tiden bör han i stället erhålla förhöjd aflöning i form af tillfällig löneförbättring. Vid beräknande af det härför erforderliga beloppet har jag tagit i betraktande, att det hittills utgående anslaget till löneförbättring åt lärarne vid de allmänna läroverken och pedagogierna skulle bortfalla, att något dyrtidstillägg för år 1905 ej skulle ifrågakomma, att kollegerna vid de läroverk och pedagogier, som skulle ombildas till samskolor, komma att få lika stor tjänstgöring som adjunkterna vid de till realskolor för gossar

Bill. till Piksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 37

274 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

föreslagna läroverken samt att flertalet af de förra komma att fortfarande förblifva i statens tjänst och om ett eller annat år ingå på den nya lönestaten. Vid sådant förhållande finnes ej anledning att aflöna sagda lärare lägre än adjunkterna vid de högre allmänna läroverken och realskolorna för gossar. För åstadkommande af en sådan likställighet i afseende på inkomster erfordras en löneförbättring af 1,500 kronor åt hvar och en af de vid ifrågavarande läroverk och pedagogier kvarstående ordinarie kollegerna. Hvad angår aflöningen för rektorer vid de femklassiga läroverk, som skulle ombildas till samskolor, bör denna gifvetvis ej sättas lägre än för rektorer vid de femklassiga läroverk, som skulle ombildas till realskolor för gossar. Då den ordinarie lönen för rektor vid femklassigt läroverk för närvarande är 3,500 kronor i första lönegraden, men aflöningen för rektor vid realskola enligt föreliggande förslag skulle uppgå till 5,000 kronor i samma lönegrad, sä böra rektorerna vid de till samskolor föreslagna femklassiga läroverken erhålla en tillfällig löneförbättring å 1,500 kronor för att i aflöningsförmåner blifva likställda med rektorerna vid realskolorna. De ordinarie rektorerna vid de treklassiga läroverken åtnjuta för närvarande i lön 3,000 kronor med rätt att efter 15 års tjänstgöring, räknad från början af kalenderåret näst efter det, då de först erhållit fullmakt såsom ordinarie lärare, uppbära lön till samma belopp som högsta kollegalön eller 3,500 kronor. Rektorerna vid de tvåklassiga pedagogierna erhålla i lön 2,500 kronor med rätt att efter femton års tjänstgöring som ordinarie lärare uppflyttas till en lön af 3,000 kronor och efter 20 års tjänstgöring till 3,500 kronor. Enligt nådiga cirkuläret den 26 augusti 1884 uppbär ordinarie adjunkt eller kollega, då han förordnats till rektor vid treklassigt läroverk, förutom löneförbättringsmedel, i de tre första lönegraderna 3,000 kronor, i den fjärde 3,250 kronor och i den femte lönegraden 3,500 kronor samt, då han förordnats till rektor vid tvåklassig pedagogi, i de två första lönegraderna 2,500 kronor, i den tredje 2,750 kronor,& i den fjärde 3,250 kronor och i den femte lönegraden 3,500 kronor. Jämföras dessa lönebelopp med dem, som utgå till ordinarie adjunkter och kolleger, framgår, att de bestämts med hänsyn till den grundsatsen, att vid treklassigt läroverk eller tvåklassig pedagogi anställd ordinarie rektor eller tillförordnad rektor, som är ordinarie adjunkt eller kollega, icke i någon lönegrad erhåller mindre aflöning än han skulle hafva uppburit, därest han tjänstgjort som ordinarie adjunkt eller kollega. Förutom löneförbättringsmedel uppbär, enligt sistnämnda nådiga cirkulär, extra ordinarie lärare, som förordnats till rektor vid treklassigt läroverk, därest han innehar rektorskompetens, 3,000 kronor eller samma belopp som adjunkt i fjärde lönegraden och, därest han ej innehar rektorskompetens,

275 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

2,500 kronor eller samma belopp som adjunkt i tredje lönegraden samt extra ordinarie lärare, som förordnats till rektor vid tvåklassig pedagogi, därest han innehar rektorskompetens, 2,500 kronor eller samma belopp som adjunkt i tredje lönegraden och, därest han ej innehar rektorskompetens, 2,000 kronor eller samma belopp som adjunkt i andra lönegraden. Då någon anledning att under år 1905 frångå nämnda, nu tillämpade grundsatser för bemälda rektorers aflöning icke förefinnes, bör hvar och en af dem erhålla en tillfällig löneförbättring af 1,500 kronor. Hvad slutligen angår läraren vid den enklassiga pedagogien i Simrishamn, bör denne, som i sin nuvarande befattning ej skulle komma att tjänstgöra längre än till slutet af vårterminen 1905 — vid hvilken tidpunkt pedagogien skulle indragas — för samma termin icke erhålla mindre godtgörelse än för vårterminen 1904. Den aflöningsförhöjning, som sålunda bör komma denne lärare till godo, torde emellertid kunna beredas honom utan att särskilt anslag därför behöfver beräknas.

I fråga om öfningslärarne ställer sig saken något annorlunda. Ämneslärarne hafva ungefärligen samma tjänstgöringsskyldighet såväl före som efter läroverkets ombildning. Öfningslärarne åter få ej den för öfningslärare vid samskola fastställda tjänstgöringstiden, förrän ombildningen fullständigt genomförts. De böra således ej från början komma i åtnjutande af de högre aflöningsbeloppen. Jag har tänkt mig, att de under år 1905 skulle erhålla såsom löneförbättring hälften af skillnaden mellan de nu utgående och de föreslagna nya lönerna. Undantag torde dock böra göras för teckningsläraren vid pedagogien i Södertälje, hvilken det enligt nådiga brefvet den 8 juli 1898 åligger att uppehålla undervisningen i välskrifning och som på grund af denna drygare tjänstgöring torde böra redan under år 1905 få uppbära den för teckningslärare vid samskola föreslagna aflöningen.

Såsom tabell VI, d) utvisar, uppgår det för ifrågavarande tillfälliga löneförbättring erforderliga anslaget till 103,700 kronor.

Hvad angår det extra anslaget till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken, har jag redan erinrat därom, att detsamma icke med någon större visshet kan beräknas, framför allt därför att det icke är möjligt att på förhand angifva, i hvad mån lärjungeantalet vid de allmänna läroverken kommer att röna inverkan af de föreslagna terminsafgifterna. Vid framställningen om detta anslag förlidet år beräknade jag, att lärjungarnas antal till höstterminen 1904 skulle stiga, så att 28 nya extra lärare vid denna tidpunkt skulle behöfva anställas. Om jag utgår härifrån och om jag vidare antager, att behofvet af extra lärare under år 1905 ej skulle komma att ytterligare ökas, så skulle antalet af extra lärare under år 1905 blifva ungefärligen detsamma

276 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

som år 1903, enär 34 nya ordinarie lärarebefattningar skulle inrättas, af hvilka 7 skulle erfordras för utvidgning af läroverk och de återstående 27 skulle ersätta platser, som för närvarande uppehållas af extra lärare. Det för år 1903 beviljade anslaget å 100,000 kronor blir emellertid icke tillräckligt, enär arfvodet för de allra flesta af de extra ordinarie lärarne skulle höjas med 200 kronor. Beräknar man 140 extra och 100 vikarierande ämneslärare, skulle för denna höjning fordras ett ytterligare tillskott å inemot 48,000 kronor. Yäl kommer i och med den nya löneregleringen vinsten på vakanta platser att blifva större än hittills, men å andra sidan måste man vara förberedd på att lärjungeantalet äfven under år 1905 kan komma att ökas, och under sådana förhållanden anser jag rättast att för detta år föreslå samma summa som för år 1904 beviljats för ifrågavarande ändamål eller 150,000 kronor. De extra anslagen skulle alltså tillsammans uppgå till 253,700 kronor (Tabell VII, b). Kostnadsbe- Slutsummorna blifva sålunda för de ordinarie anslagen 4,956,549

raårli905°r kronor och för de extra anslagen 253,700 kronor eller sammanlagdt 5,210,249 kronor. Härtill komma 20,700 kronor, som ingå i det ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor. Totala utgiftssumman för den högre undervisningen skulle alltså för år 1905 uppgå till 5,230,949 kronor (Tabell VII, d) eller 875,038 kronor mera än för år 1904. Afdragas härifrån de för år 1905 beräknade terminsafgifterna, hvilka, såsom af tabell VII, a) framgår, upptagits till 420,090 eller i rundt tal 420,000 kronor, skulle den verkliga ökningen af statsverkets utgifter för de allmänna läroverken för år 1905 uppgå till 455,038 kronor.

För den full- Det fullständiga genomförandet af den föreslagna organisationen

nomförda or-skulle taga en tid af 6 år i anspråk. Under förutsättning att några ganisationenstörre växlingar i lärjungeantalet under denna tid ej komma att inträffa, er^°anslag9a s^u^e för deri nya organisationen, fullständigt genomförd, erfordras följande anslag. Efter tillsättning af samtliga föreslagna nya lärarebefattningar kommer normalstaten att utgöras af följande platser och aflöningar:

vid högre allmänna läroverk:

37 rektorer...............å kr. 6,000 = kr. 222,000

241 lektorer...............» » 4,000 = » 964,000

484 adjunkter..............» » 3,000 = » 1,452,000

37 teckningslärare ...........» » 1,400 = » 51,800

37 gymnastiklärare...........» » 1,400 = » 51,800

37 musiklärare.............> > 1,100 = > 40,700 2,782,300

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 277

vid realskolor för gossar:

21 rektorer...............å kr. 5,000 = kr. 105,000

142 adjunkter..............» » 3,000 = » 426,000

21 teckningslärare............» » 700 = » 14,700

20 gymnastiklärare...........»» 700 =» 14,000

21 musiklärare.............» » 550 = _»_ 11,550 571,250

vid samskolor:

18 rektorer...............ä kr. 5,000 = kr. 90,000

54 adjunkter..............» » 3,000 = » 162,000

18 första lärarinnor...........» » 2,000 = » 36,000

36 lärarinnor..............» » 1,500 = » 54,000

18 teckningslärare............» » 700 = » 12,600

18 gymnastiklärare...........» » 700 = » 12,600

18 musiklärare.............» » 550 = » 9,900

18 lärarinnor i kvinnligt handarbete . . . » » 650 = » 11,700 388,800

Summa kronor 3,742,350

Afdrages härifrån den till 38,500 kronor upptagna afkomsten af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, återstå 3,703,850 kronor (Tabell VII, c).

Det för år 1904 beräknade beloppet för ålderstillägg, 1,173,500 kronor, torde efter samtliga de nya lärarebefattningarnas tillsättande komma att uppgå till omkring 1,210,000 kronor.

De i reservationsanslaget ingående särskilda anslagen skulle blifva desamma, som föreslagits för år 1905, med undantag af anslaget till arfvoden åt skolläkare, hvilket vid beräkning af 150 kronor för hvarje högre läroverk och 100 kronor för hvarje realskola skulle efter ombildningens fullständiga genomförande uppgå till 9,450 kronor. Summan af de särskilda anslagen skulle då, med utelämnande af öretal, uppgå till 443,199 kronor och hela reservationsanslaget till 5,357,049 kronor.

De båda öfriga ordinarie anslagen, nämligen till understöd åt extra ordinarie lärare under förfall på grund af sjukdom, 5,000 kronor, och till undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken, 10,000 kronor, skulle blifva oförändrade. Summan af samtliga ordinarie anslag blefve alltså 5,372,049 kronor.

När samtliga ordinarie lärare kommit i åtnjutande af de nya lönerna, behöfves intet anslag till tillfällig löneförbättring.

Under förutsättning att någon större förändring i lärjungeantalet ej kommer att äga rum, skulle efter samtliga de nya befattningarnas till-

278 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

sättande ej heller erfordras något extra anslag till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken. ferähUn Omkostnaderna för den nya organisationen, fullständigt genomförd,

för den nya skulle alltså öfverskjuta omkostnaderna för den nuvarande organisationen fullt' med 1»016,138 kronor. Från denna skillnad böra emellertid dragas genomförd, dels 29,300 kronor af anslaget till högre flickskolor, enär denna summa efter samskolornas upprättande skulle besparas, dels ock inkomsten af terminsafgifter, beräknad vid denna tid till 400,000 kronor, samt slutligen bidragen från de kommuner, hvilkas läroverk skulle ombildas till samskolor, beräknade till 122,400 kronor, eller inalles 551,700 kronor, hvadan den faktiska ökningen i statens utgifter för den nya organisationen jämte löneregleringen, utvidgningen af läroverk och Övriga i samband därmed föreslagna förändringar skulle uppgå till 464,438 kronor.

Härvid bör ej förbises, att utgifterna för pensioneringen skulle på grund af de förmånligare pensionsvillkoren något ökas. Men denna ökning kommer att mer än väl uppvägas af lärames bidrag till deras egen pensionering, hvilka bidrag kunna beräknas till 110,000 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen:

att af de för fyllande af den af mig framlagda normalstaten erforderliga läraretjänsterna på ordinarie stat bevilja anslag till 8 lektors- och 26 adjunktsbefattningar, att på de olika läroverken fördelas i enlighet med de af mig angifna grunder;

att öka anslaget till arfvoden åt bibliotekarier med 1,000 kronor eller frän 7,000 kronor till 8,000 kronor;

att öka anslaget till arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid. de högre läroverken samt vid vissa femklassiga läroverk med 3,000 kronor eller från 12,000 kronor till 15,000 kronor;

att öka anslaget till arfvoden åt skolläkare vid de allmänna läroverken med 600 kronor eller från 7,900 kronor till 8,500 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition för målskjutning m. m. med 9,000 kronor eller från 64,000 kronor till 73,000 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt teckning slärare vid de allmänna läroverken med 17,000 kronor eller från 40,000 kronor till 57,000 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt musiklärare med 3,000 kronor eller från 1,500 kronor till 4,500 kronor;

att öka anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk med 4,000 kronor eller från 6,000 kronor till 10,000 kronor;

279 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

att öka anslaget till reseunderstöd ät lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, där profårskurs är anordnad, med 2,000 kronor eller från 4,000 kronor till 6,000 kronor;

att till en öfverstyrelse för de allmänna läroverken på ordinarie stat bevilja ett anslag å 22,000 kronor;

att dels på grund häraf, dels för genomförande af lönereglering för lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken enligt de af mig närmare angifna grunder, dels ock under förutsättning af bifall till nadiga propositionen den 11 december 1903 angående upphörande af Öfver Selö pastorats prebendeegenskap höja reservationsanslaget till de allmänna läroverken med ett belopp af 1,596,788 kronor eller från 3,344,761 kronor till 4,941,549 kronor;

att till främjande af slöjdundervisningen vid de allmänna läroverken på ordinarie stat bevilja ett förslagsanslag med titel: »Undervisning i slöjd vid de allmänna läroverkem å 10,000 kronor, att användas sålunda, att vid läroverk, som visat sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning, årligen må utgå för hvarje slöjdafdelning af femton lärjungar vid realskola för gossar 150 kronor och vid samskola 100 kronor;

att för tillfällig löneförbättring åt lärare vid allmänna läroverk och pedagogier, som enligt förslaget skola ombildas till samskolor eller indragas, på extra stat för år 1905 bevilja ett anslag af 103,700 kronor; samt

att till arfvoden åt extra och vikarierande lärare vid de allmänna läroverken på extra stat för år 1905 bevilja ett anslag af 150,000 kronor.»

Hvad föredragande departementschefen i detta ärende hemställt behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan jämväl af statsrådets öfriga ledamöter, bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Gustaf Tottie.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

281 Taft. I, a).

Antal lärjungar och lärare vid högre läroverk. 1 * 3

1) Hela antalet lärjungar i de h. t. 1903 nyinrättade kl. 6: 1 och 6: 2.

s) Af Riksdagen år 1903 beviljade, men ej tillsatta; tre af ifrågavarande befattningar uppehöllos h. t. 1903 af e. o. lektorer.

3) Befattningen är på grund af nådiga brefvet den 7 oktober 1892 icke besatt med ordinarie innehafvare.

Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft.

282 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. 1, b).

Antal lärjungar och lärare vid fem klass i ga läroverk.

*) Läroverket har blott reallinje.

2) Medeltal för kl. 6:1 R under 2 år (h. t. 1902 och 1903).

s) Medeltal för 2 år, nämligen 3 nyinrättade klasser h. t. 1902 och 4 klasser h. t. 1903.

4) 9 af dessa, nämligen 1 i Borås, 1 i Skof de och 7 i Ystad, ailönas med kommunala medel och de öfriga 14 med statsmedel.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o HO.

283 Tält. T, c).

Antal lärjungar och lärare vid treklassiga läroverk och vid

pedagogierna.

Tab. I, d).

Sammanfattning af Tab. I, a), I, b) och 1, c).

') Af extralärarne aflönas 141 med statsmedel, näml. 127 vid högre och 14 vid femkl. läroverk.

284 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Taft. II. a).

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den

geno

i. H

Medeltal lärjungar höstterminerna 1899-1903.

Lärjungarnas antal höstterminen 1903.

Föreslagna högre allmänna läroverk.

Kl. Kl.

1-5. 6—7.

Kl. Kl. Kl. Kl.

1-7. 1-5. 6-7. 1-7.

A. Läroverk med både real- och latingymnasium.

Falun............

Gäfle..................

Halmstad...............

Hälsingborg.............. .

Härnösand..............

J önköping...............

Kalmar................

Karlskrona..............

Karlstad................

Kristianstad..............

Linköping...............

Luleå................

Lund..................

Malmö.................

Norrköping...............

Nyköping................

Skara .................

Stockholm: Högre läroverket å Södermalm » Nya elementarskolanr) . . . .

Umeå............. ...

Uppsala..........

Vänersborg.............

Västerås...............

Växjö................

Örebro ................ .

Östersund...............

Läroverk med både real- och latingymn

w

o

b Om Nya elementarskolans särställning se sid. 162.

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 50.

1905 föreslagna och den för tiden efter den nya organisationens föreslagna.

männa läroverk.

286 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 50.

Tab. II, a). (Forts.)

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den

gen

1. Högre

B. Läroverk med endast realgymnasium.

Göteborgs realläroverk..........

Stockholms eko å Norrmalm.......

Stockholms eko å Östermalm.......

Sundsvall................

Västervik.................

Ystad (i statens klasser).........

Samtliga realläroverk

C. Läroverk med endast latingymnasium.

Göteborgs latinläroverk.........

Hudiksvall...............

Stockholms latinläroverk å Norrmalm . . . Strängnäs................

Samtliga latinläroverk

Sammanfattning.

A. Läroverk med real- och latin-gymnasium

B. » » blott realgymnasium ....

C. » » » latingymnasium ....

Samtliga högre läroverk

6,504,2 3,635,6 10,139,8 6,743 4,079 10,

1,673,8 636, 2,309,8 1,691 747 2,

1,009 501,8 1,511, 1, 501

9,187, 4, 13,961,

*) Hela antalet lärjungar i de t. t. 1903 nyinrättade klasserna 6: i och 6: 2.

Kungl. Åtaj:l8 Nåd. Proposition N:o 50.

1905 föreslagna och den för tiden efter den nya organisationens föreslagna.

läroverk. (Forts.)

288 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ÖO.

Tab. II, b).

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den för år föreslagna och den för tiden efter den nya organisationens genomförande föreslagna.

2. Till realskolor för gossar föreslagna läroverk.

Föreslagna realskolor

Medel lärjungar h. t. 1899— 1903.

Lärjungarnas antal h. t. 1903.

Nuvarande lärarestat.

Föreslagen lärarestat år 1905.

•■s

ce

Ö

g

g

Cb

<3

>

•e

I

Föreslagen lärarestat för tiden den nya organisationens genomförande.

c

o

g

§

5 5 5 5

s

21 20 21 21 118 21

O

S

Öl

1 1 1

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

1 1 1

1 1 1 1

1 1 1 1

§

■'1

6 Öl

§

•<s>

g

6 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

c

s

§

5»

<5

21 21 142 21

1) Medeltal för blott 2 år, nämligen för 3 klasser, som inrättades h. t. 1902, och 4 klasser h. t. 1903.

Kungl. MajUa Nåd. Proposition N:o 50.

289 Tab. II, c).

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den för år 1905 föreslagna och den för tiden efter den nya organisationens genomförande föreslagna.

3. Till sam skolor föreslagna läroverk.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft.

290 Kung}. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. IT, d).

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den för år 1905 föreslagna och den för tiden efter den nya organisationens genomförande föreslagna.

4. Till indragning föreslagna läroverk.

Taft. II, e)

Sammanfattning af Tab. II, a—d).

Läroverksgrupper.

Högre läroverk. . .

Realskolor för gossar

Samskolor.....

Till indragning föreslagna läroverk .

Samtliga läroverk

Medeltal lärjungar h. t.

1899-1903 i statens klasser.

Lärjungarnas antal 1903 h. t.

i statens klasser.

I

13,961,2 14,806 2,656,2 | 3,024

872,4

138,0

17,627,8

18,899

Nuvarande lärarestat.

»3

82 V-

•2 os

.X

s"®

o

9 4

37 37

81 Föreslagen lärarestat år 1905.

P*3

37 235 460 37 37 37

21 —

isj -

6 --

11821 2021 48 18 18 18

9! 4

82 235 635

5 5

8081 Föreslagen lärarestat för tiden efter den nya organisationens genomförande.

:

| :e

u

■SI

\£\

:e

g

S -40 *S? V

1:

•» e

v. «

37 241 21 — 18 -

484--

142---

54 18 36

241 680 1836

37;-

21 -i 18 18

76 18

£

s

s.

•s

c

o

Alun. 1. Antalet adjunkter och kolleger i nuvarande lärarestat erhålles genom att från siffran 009 draga 3 kollegabefattningar, en vid hvardera af de till samskolor föreslagna pedagogierna i Köping och Södertälje samt

en vid den till indragning föreslagna pedagogien i Nora, och hlir alltså 606.

Anm. 2. Antalet adjunkter i 1905 års lärarestat erhålles genom att från siffran 635 draga de 3 nämnda befatt-

ningarna och blir alltså 632.

292 Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tnb. III.

Sammanställning af Sveriges allmänna läroverk

enligt nuvarande stat:

enligt den föreslagna organisationen:

A) 36 högre allmänna läroverk

med 5 ettåriga och 2 tvååriga klasser:

28 fullständiga & både real- och latinlinjen:

Falun

Gäfle

Halmstad

Hälsingborg

Härnösand

J önköping

Kalmar

Karlskrona

Karlstad

Kristianstad

Linköping

Luleå

Lund

Malmö

Norrköping

Nyköping

Skara

Stockholm: å Södermalm Nya elementarskolan Umeå Uppsala

Visby

Vänersborg

Västerås

Örebro

Östersund

A) 37 högre allmänna läroverk,

omfattande realskola med 6 klasser och fyraårigt gymnasium, anknutet till femte klassen:

27 med både real- och latingymnasinm:

Samtliga motstående läroverk1) jämte Växjö

2 fallständiga på reallinjen ntan latinlinje:

Göteborg: realläroverket Stockholm: realläroverket å Norrmalm

3 fullständiga på reallinjen med latinlinje

till och med femte klassen:

Stockholm: å Östermalm

Sundsvall

Västervik

6 med endast real gymnasium:

Göteborg: realläroverket

Stockholm: realläroverket å Norrmalm

Stockholm: realläroverket å Östermalm

Sundsvall

Västervik

Ystad (nytt)

1 fullständigt på latinlinjen ntan reallinje:

Göteborg: latinläroverket 1 * 3

1 fullständigt på latinlinjen med reallinje till och med sjätte klassen:

Hudiksvall

3 fullständiga på latinlinjen med reallinje till och med femte klassen: Stockholm: latinläroverket å Norrmalm Strängnäs Växjö

4 med endast latingymnasium:

Göteborg: latinläroverket Hudiksvall

Stockholm: latinläroverket å Norrmalm Strängnäs

b Om Nya elementarskolans särställning se sid. 162.

293 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

B) 25 femklassiga läroverk:

20 med både real- och latinlinje:

Arboga

Borås

Eksjö

Enköping

Eskilstuna

Göteborg: västra

Haparanda

Karlshamn

Kristinehamn

Landskrona

Lidköping

Mariestacl

Norrtälje

Piteå

Sköfde

Stockholm: Katarina

Söderhamn

Uddevalla

Vadstena

Ystad

5 med endast reallinje:

Göteborg: östra ’) Malmö1) Oskarshamn

Stockholm:

Jakobs

Kungsholmens x)

C) 17 treklassiga läroverk:

Alingsås

Arvika

Askersund

Falköping

Filipstad

Marstrand

Sala

Skellefteå

Strömstad

Söderköping

Sölvesborg

Trelleborg

Varberg

Ximmerby mål

Ängelholm

Örnsköldsvik

T>) 3 tvåklassiga pedagogik-

Köping I Södertälje

Nora

E) 1 enklassig pedagogi: Simrishamn.

B) 39 realskolor,

hvardera omfattande 6 klasser:

21 realskolor

Arvika Borås Eksjö Enköping Eskilstuna Göteborg: västra » östra Karlshamn Kristinehamn Landskrona Lidköping

för gossar:

Malmö

Marstrand

Oskarshamn

Sköfde

Stockholm:

Jakobs

Katarina

Kungsholmens

Söderhamn

Uddevalla

Varberg

17 samskolor med

Alingsås

Arboga

Askersund

Falköping

Filipstad

Köping

Norrtälje

Piteå

Sala

kommunala bidrag:

Skellefteå

Strömstad

Södertälje

Trelleborg

Vadstena

Åmål

Ängelholm

Örnsköldsvik

1 samskola utan kommunalt bidrag: Haparanda.

*) Inrättadt 1902 och hade h. t. 1903 4 klasser.

294 Kungi. May.ta Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. IV.

De allmänna läroverkens och pedagogiernas stat år 1904.

A. Allmänna läroverkens stat.

Ordinarie anslag:

Löner och ålderstillägg...................

Arfvoden åt bibliotekarier..................

Arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre läroverken

samt vid vissa femklassiga läroverk...........

Arfvoden åt skolläkare....................

kr. 2,964,111:52 » 7,000: —

» 12,000:

■ 7,900: —

Djäknepenningeersättning utom hvad som ingår i de kontanta lärarelönerna................kr. 4,307:10

Ersättning för förlorad helgonskyld....... » 2,644: 33

Ersättning för indragna landtgillen och klockarepensioner .................. » 731: 13

Ersättning för studieskatten i Halland...... ■» 66: 92 , 7,749: 48

Arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda behof

200,000: —

Extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af

ammunition för målskjutning m. m............»

Extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken . > Extra arfvoden åt musiklärare vid de femklassiga läroverken . > Praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken .........................»

64,000: — 40,000: — 1,500: —

30,500

Resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk

6,000

Transport kr. 3,340,761

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 295

Transport kr. 3,340,761: —

Reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, där prof-

årskurs är anordnad...........» 4,000: —

eller ett gemensamt reservationsanslag kr. 3,344,761: — Till understöd åt e. o. lärare vid de allmänna läroverken under

förfall på grund af sjukdom, förslagsanslag ........»_5,000: —

Summa å ordinarie stat kr. 3,349,761: —

Extra anslag.

Till beredande af tillfällig löneförbättring åt lärarne vid de allmänna läroverken och

pedagogierna..............kr. 481,600: —

För utvidgning af Östermalms allmänna läroverk ..................» 3,850: —

Till arfvoden åt extra och vikarierande ämnes-

lärare vid de allmänna läroverken . . . . » 150,000: —

Summa å extra stat » 635,450: —

B. Af ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor:

Summa kr. 4,355,911 —

Äntå. Härtill bör ytterligare läggas afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statskontorets liggare för år 1903 upptagits under rubrik »Af städer, prebenden eller donationer» till kr. 40,760: 69.

296 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. V, a).

Antal lärare inom hvarje lönegrad vid de högre läroverken 1/i 1904.

Läroverk.

Rektorer

såsom -2 g Lektorer

rekto- såsom lektorer ö i lönegraden rer i i lönegraden 0 lönegr. _g

Adjunkter

i lönegraden

Tecknings- ock Musik-

gymna- lärare

stiklärare i lö

i lönegr.

36 36 227 436 71 36

*) Gymnastiklärarebefattningen är på grund af nådiga brefvet den 7 oktober 1892 icke besatt med ordinarie innehafvare.

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

297 Taft. V, b).

Antal lärare inom hvarje lönegrad vid de femklassiga läroverken

7i 1904.

Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft.

298 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Idb. V, c).

Antal lärare inom hvarje lönegrad vid de treklassiga läroverken

x/i 1904.

Taft. V, d).

Antal lärare inom hvarje lönegrad vid pedagogierna Vi 1904.

Amu. 1. Alla vakanta befattningar, äfvensom nyutnämnde lärare äro uppförda i första lönegraden, men många af dem, som första gången befordras till ordinarie tjänst, särskildt bland adjunkterna, blifva uppflyttade i andra, ja t. o. m. tredje eller högre lönegrad redan från tillträdesdagen. Antalet lärare i andra och tredje lönegraderna torde därför ställa sig något högre än af tabellerna framgår.

Anm. 2. Vid den beräkning, som gjorts angående uppflyttning i högre lönegrad från och med den 1 januari 1904, har antagits, att uppflyttning skall äga rum endast för dem, hvilka erhållit sin senaste uppflyttning fem år förut. Dylik uppflyttning kan dock äga rum efter kortare tid än fem år., om nämligen en lärare vid utnämningen har intjänat vissa lönetursår af dem, som berättiga till uppflyttning i närmast högre lönetursgrad. Några lärare torde därför under år 1904 komma att uppflyttas i högre lönegrad än här angifvits.

') 17 kollegabefattningar vid treklassiga läroverk och 1 kollegabefattning vid tvåklassig pedagogi uppehållas tills vidare på förordnande enligt nådiga brefvet den 12 juni 1882.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

299 Taft. V, e).

Ålderstillägg för lärarne vid de allmänna läroverken år 1904.

A. Tid de högre allmänna läroverken:

B. Tid de femklasslga allmänna läroverken:

11 rektorer..............å, kr. 500 = kr. 5,500

20 kolleger..............> » 500 = » 10,000

27 » > » 1,000= » 27,000

34 ■» » t 1,500 = > 51,000

59 > » » 2,000 = » 118,000 » 211,500

C. Tid de treklassiga allmänna läroverken:

4 rektorer..............å kr. 500 = kr. 2,000

2 kolleger..............» » 1,500 = » 3,000

11 » ..............» » 2,000 = > 22,000 , 27,000

Summa kr. 1,173,500

300 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. VI, a).

Öfversikt af föreslagna löner och arfvoden.

Adjunkt............3,000

däraf tjänstgöringspenningar . 1,000

Lektor.............4,000

däraf tjänstgöringspenningar . 1,400

Rektor vid realskola x)......5,000

däraf tjänstgöringspenningar . 1,600 Rektor vid högre läroverk x) . . . 6,000 däraf tjänstgöringspenningar . 2,000 Teckningslärare vid realskola:

a) För högst 8 veckotimmar . . 700

b) Ersättning för hvarje af högst

24 veckotimmar öfver 8 . . . 80

Teckningslärare vid högre läroverk:

a) För högst 15 veckotimmar. . 1,400

b) Ersättning för hvarje af högst

17 veckotimmar öfver 15 . . 80

Gymnastiklärare vid realskola * 2) . 700

Gymnastiklärare vid högre lärov.2) 1,400 Musiklärare vid realskola: a) För högst 6 veckotimmar . . 550

b; Ersättning för hvarje af högst

3 veckotimmar öfver 6 . . . 80

Musiklärare vid högre läroverk:

a) För högst 12 veckotimmar . . 1,100

b) Ersättning för hvarje af högst

3 veckotimmar öfver 12 . . 80

Första lärarinna vid samskola . . 2,000 däraf tjänstgöringspenningar . 600

Lärarinna vid samskola.....1,500

däraf tjänstgöringspenningar . 500

E. o. lärare med fullständig kompetens ............2,000

E. o. lärare utan fullst. kompetens 1,800

E. o. lärarinna med fullständig

kompetens...........1,400

E. o. lärarinna utan fullständig

kompetens...........1,200

Timlärarinna i kvinnligt handarbete: timarfvode å....... 1:

Aflöning i lönegraden

*) Därjämte bostadsförmån eller motsvarande hyresersättning.

2) Därjämte åt gymnastiklärare med mera omfattande eller ansträngande tjänstgöring tilläggsarfvode, som i hvarje särskildt fall af Kungl. Maj:t bestämmes.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

301 Taft. VI, b).

Normalstat för er» sexklassig realskola för gossar utan

parallellklasser.

1 rektor....................kr. 5,000

6 adjunkter å. kr. 3,000 .............» 18,000

1 teckningslärare ...............» 700

1 gymnastiklärare..............• » 700

1 musiklärare.................» 550

Summa kr. 24,950

Normalstat för en sexklassig samskola utan parallellklasser.

1 rektor....................kr. 5,000

3 adjunkter å kr. 3,000 .............» 9,000

1 första lärarinna...............» 2,000

2 lärarinnor ä kr. 1,500 ............» 3,000

1 teckningslärare................» 700

1 gymnastiklärare...............» 700

1 musiklärare.................» 550

1 lärarinna i kvinnligt handarbete . ......» 650

Summa kr. 21,600

302 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. VI, c).

Ordinarie lönestat för de allmänna läroverken år 1905.

A. Högre allmänna läroverk (ny lönestat).

37 rektorer...............å kr. 6,000 = kr. 222,000

235 lektorer...............» » 4,000 = » 940,000

460 adjunkter..............> » 3,000 = » 1,380,000

? 37 teckningslärare............» > 1,400 = > 51,800

37 gymnastiklärare...........> » 1,400 = » 51,800

37 musiklärare.............» » 1,100 = » 40,700 2,686,300

B. (Realskolor för gossar (ny lönestat).

21 rektorer...............å kr. 5,000 = kr. 105,000

118 adjunkter..............» » 3,000 = » 354,000

21 teckningslärare............» > 700 = » 14,700

20 gymnastiklärare...........> » 700 = » 14,000

21 musiklärare.............» » 550 = » 11,550 499,250

C. Läroverk, föreslagna till samskolor eller till indragning (nu gällande lönestat).

I. Femklassiga läroverk. %

5 rektorer....... ä kr. 3,500 = kr. 17,500

24 kolleger....... » > 1,500 = » 36,000

5 teckningslärare ............» » 600 = » 3,000

5 gymnastiklärare...........> > 600 = » 3,000

5 musiklärare.............» » 450 = » 2,250

II. Treklassiga läroverk. ■

15 rektorer...............å kr. 3,000 = kr. 45,000

30 kolleger...............» » 1,500 = » 45,000

15 teckningslärare...........» » 300 = » 4,500

15 gymnastiklärare...........» > 300 = » 4,500

15 musiklärare.............» > 300 = » 4,500 165,250

Härtill kommer 1 kollega på Ulrika Eleonora indragna

läroverks stat, af statsmedel . . . . ,.......kr. 2,000 2 000

Summa kr. 3,352,800

Anm. Löner till lärarne vid pedagogier utgå af anslaget till pedagogier och folkskolor och ftro ördensknll ej här upptag na.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o SO.

303 Taft. VI, d).

Tillfällig löneförbättring under år 1905

åt lärare vid de till samskolor eller till indragning föreslagna läroverken

ock pedagogierna.

I. Femklassiga läroverk.

5 rektorer .... 24 kolleger .... 5 teckningslärare 5 gymnastiklärare 5 musiklärare . .

å kr. 1,500 = kr. 7,500

» i 1,500= » 36,000

> » 100= » 500

» » 100 = » 500

» » ■ 100 = » 500

II. Treklassiga läroverk.

15 rektorer .... 13 kolleger .... 15 teckningslärare 15 gymnastiklärare 15 musiklärare . .

å kr. 1,500 = kr. 22,500

» » 1,500= > 19,500

» » 200 = » 3,000

» » 200 = » 3,000

» » 125= » 1,875

III. Tvåklassiga pedagogier.

3 rektorer.....................å kr. 1,500 = kr.

2 kolleger.....................» » 1,500 = »

1 teckningslärare (i Södertälje)........ » » 100 = »

1 teckningslärare (i Köping)............» » 150 = »

3 gymnastiklärare.................» » 200 = »

1 musiklärare (i Södertälje)............» » 125 =

2 musiklärare...................» » 175=»

4,500

3,000

350 Summa kr. 103,700

304 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Taft. VI, e).

Normalstat för tiden efter den nya organisationens genomförande.

A. rHögre allmänna läroverk.

37 rektorer...............å kr. 6,000 = kr. 222,000

241 lektorer...............» » 4,000 = » 964,000

484 adjunkter...............» » 3,000 = » 1,452,000

37 teckningslärare............» > 1,400= » 51,800

37 gymnastiklärare...........» » 1,400= » 51,800

37 musiklärare.............» » 1,100 = > 40,700 2,782,300

B. Realskolor för gossar.

21 rektorer...............ä kr. 5,000 = kr. 105,000

142 adjunkter...............» » 3,000 = > 426,000

21 teckningslärare............» » 700 = > 14,700

20 gymnastiklärare...........» » 700 = » 14,000

21 musiklärare..............» > 550 = > 11,550 571,250

C. Samskolor.

18 rektorer...............å kr. 5,000 = kr. 90,000

54 adjunkter...............» > 3,000 = » 162,000

18 första lärarinnor...........» » 2,000 = » 36,000

36 lärarinnor..............» » 1,500 = > 54,000

18 teckningslärare............» » 700 = » 12,600

18 gymnastiklärare...........» » 700 = » 12,600

18 musiklärare..............» » 550 = » 9,900

18 lärarinnor i kvinnligt handarbete . . . » » 650 = » 11,700 338 800

Summa kr. 3,742,350

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 50.

305 Taft. VII, a).

Beräkning af till statsverket ingående terminsafgifter år 1905.

Terminsafgifter beräknas för:

Kl. 6—7 vid nuvarande högre läroverk samt kl. R 6:1 i Ystad......

Kl. 1—5 vid nuvarande högre läroverk inkl. Ystad . . . .

Nu på statens bekostnad upprätthållna klasser vid lägre läroverk och pedagogi ......

Nyinrättad 4:e kl. i Arvika och Yarberg

Lärj.-antal ht. 1903.

5,334

90 % Års-

af lärj. afgift.

4,800,6 x 60 kr.

Terminsafgifter pr år med befrielser enligt sannolik %.

= 288,036 • 66,25 •/, =

9,479

8,531,i x 40 kr. = 341,244-59,6 % =

Afrnndade

belopp.

kr. 190,820 kr. 203,380

4,093

3,683,7 x 40 kr. = 147,348 • 53,s % = kr. 79,270

_45

18,951

40,5 x 40 kr. =

1,620-53,8 % = kr. 870 Summa kr. 474,340

Afdraget för bröder, som af kommittén beräknats till 43,400 kr. för ett lärjungeantal af 15.193 (i högre läroverk och realskolor för gossar) bör nu, enär lärjungeantalet stigit och blifvande samskolors statsklasser böra medräknas, beräknas för 18,951 lärjungar (= 124,74 % af 15,193) eller i rundt tal 1/i högre . . . . . med kr. 54,250

Inkomst af terminsafgifter kr. 420,090

Anm. Om härifrån dragas terminsafgifterna vid blifvande sämsk olors nuvarande statsklasser (utom Haparandas), som ha 870 lärjungar, hvaraf 90 % beräknas fortsätta skolgången, d. v. s. 783 x 40 kr. = 31,320 • 53.8 %............kr. 16,850

återstår efter organisationens fullständiga genomförande en

behållning för staten af........ .......kr. 403,240

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft.

306 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. VII, b).

Kostnadsberäkning för år 1905.

Inkomster.

Till statsverket ingående terminsafgifter af lärjungarne vid de

allmänna läroverken och pedagogierna, omkring.....kr. 420,000: —

Anslag af statsverket.................... » 4,790,249:48

Summa kr. 5,210,249: 48

Utgifter.

Ordinarie anslag.

Löner................kr. 3,352,800

Med afdrag för afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder

förvaltade tillgångar......» 38,500 pr. 3,314,300

Ålderstillägg..................» 1,185,000

Arfvoden åt bibliotekarier............»

Arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre läroverken samt vid vissa femklassiga läroverk »

Arfvoden åt skolläkare..............»

Djäknepenningersättning utom hvad som ingår i de

kontanta lärarelönerna.....kr. 4,307: 10

Ersättning för förlorad helgonskyld . » 2,644: 33

Ersättning för indragna landtgillen

och klockarepensioner.....» 731: 13

Ersättning för studieskatten i Halland » 66: 92 «

Arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda behof................»

Extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition för målskjutning m. m. »

8,000

15,000: — 8,500: —

7,749: 48 200,000: — 73,000: —

Transport kr. 4,811,549: 48

307 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Transport kr. 4,811,549: 48

Extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna

läroverken ................. »

Extra arfvoden åt musiklärare..........»

Praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken .............. »

Resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk » Reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, där profårskurs är

anordnad .................. »

öfverstyrelse för de allmänna läroverken.....»

57,000: — 4,500: —

30,500: — 10,000: —

6,000: — 22,000: —

eller ett gemensamt reservationsanslag kr. 4,941,549: 48 Understöd åt extra ordinarie lärare under förfall på grund af sjukdom, förslagsanslag..................... 5,000: —

Till undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken, förslagsanslag 10,000: —

Summa å ordinarie stat kr. 4,956,549: 48

Extra anslag.

Tillfällig löneförbättring åt lärare vid läroverk och pedagogier, som föreslagits till ombildning eller

indragning.................kr. 103,700: —

Arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid

de allmänna läroverken...........» 150,000: —

Summa å extra stat för år 1905 kr. 253,700: — Summa summarum kr. 5,210,249: 48

Anm. Härtill komma omkring 20,700 kronor af det ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor.

308 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Idb. VII, c).

Kostnadsberäkning

för den nya organisationen, fullständigt genomförd. Inkomster.

Till statsverket ingående terminsafgifter af lärjungarne vid de högre allmänna läroverken, realskolorna för gossar och

Haparanda samskola, omkring..............kr.

Bidrag af de kommuner, i hvilka samskolor upprättats, omkring » Anslag af statsverket....................»

Summa kr.

Anm. Under de gifna förutsättningarna minskas anslaget till pedagogier och folkskolor

med omkring.............................

samt anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med..........

Utgifter.

Normalstat.............kr. 3,742,350

Med afdrag för afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, omkring. . »

Ålderstillägg.............

Arfvoden åt bibliotekarier............

Arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre läroverken samt vid vissa femklassiga

läroverk ..................

Arfvoden åt skolläkare..............

Djäknepenningersättning utom hvad som ingår i de

kontanta lärarelönerna.....kr. 4,307:10

Ersättning för förlorad helgonskyld . » 2,644: 33

Ersättning för indragna landtgillen

och klockarepensioner.....» 731: 13

Ersättning för studieskatten i Halland » 66: 92

38,500 kr. 3,703,850 . . . » 1,210,000 ...» 8,000

15,000: — 9,450: —

7,749: 48

Transport kr. 4,954,049: 48

400,000: — 122,400: — 4,849,649: 48 5,372,049: 48

20,700 kronor 29,300 kronor

309 Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 50.

Transport kr. 4,954,049: 48 Arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda behof................» 200,000: —

Extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition för målskjutning m. m. . > 73,000: —

Extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna

läroverken.................» 51,000: —

Extra arfvoden åt musiklärare..........» 4,500: —

Praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken..............» 30,500: —

Resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk » 10,000: —

Reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskildt vid de läroverk, där profårskurs är

anordnad..................» 6,000: —

öfverstyrelse för de allmänna läroverken.....» 22,000: —

eller ett gemensamt reservationsanslag kr. 5,357,049:48 Understöd åt extra ordinarie lärare under förfall på grund af sjukdom, förslagsanslag..................... 5,000: —

Till undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken, förslagsanslag . 10,000:

Summa å ordinarie stat kr 5,372,049:48

310 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. VII, d).

Jämförande öfversikt

af omkostnaderna för de allmänna läroverken och pedagogierna åren 1904 och 1905

samt för den nya organisationen.

Anm. 1. Statsverkets utgifter komma att minskas med 5,900 kronor genom den föreslagna förändringen i ecklesiastikdepartementets afdelning af Kungl. Maj:ts kansli.

Anm. 2. Statsverkets utgifter komma att i någon män ökas genom de föreslagna förmånligare pensionsvillkoren, men denna ökning kommer mer än väl att motvägas af lärarnes bidrag till egen pensionering, beräknade till 110,000 kronor.

Stockholm 1904. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt k Söner.