angående lån af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva egna hem

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

1 N:o 92.

Kung!,. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående lån af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva egna hem; gifven Stockholms slott den 29 februari 1904.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbraksärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen,

att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång må under åren 1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst tio millioner kronor, att såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgivare, hvilka vilja genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle att på landsbygden förvärfva egna hem, samt

att för lån, som af Kungl. Maj:t sålunda beviljas, skola gälla följande allmänna villkor och bestämmelser:

Mom. 1. Låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas till beredande af egnahemslån, må endast utgå för bildande af sådant eget hem, där innehafvaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, och kan utlämnas för förvärfvande af lägenhet, afsedd för idkande af jordbrak (jordbrukslägenhet), eller lägenhet, där bostaden är det väsentliga (bostadslägenhet).

Dylikt låneunderstöd må ej tilldelas annan än arbetare, man eller kvinna, som är svensk medborgare, äger god frejd samt hufvudsakligen af kroppsarbete har sin utkomst, och som visserligen ej saknar medel att i någon män bidraga till bildande af ett eget hem, men är i behof af kraftigt bistånd för dess förvärfvande; börande sådant understöd i regeln ej utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal.

Bill, till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Mom. 2. Låneunderstöd, hvarom i mom. 1 förmäles, skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst två tredjedelar och högst fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringsliandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar beräknade, sammanlagda värdet å jorden med därå befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då fråga är om bostadslägenhet, med minst tre femtedelar och högst tre fjärdedelar af samma värde.

Låneunderstödet må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger: för jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor.

Mom. 3. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare, som önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf utlämna låneunderstöd för bildande af egna hem, skall före den 1 november året näst före det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Magt göra underdånig ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet är afsedd att utlämnas för bildande af jordbrukslägenheter och huru stor del för bildande af bostadslägenheter.

Mom. 4. Af Kungl. Maj:t beviljadt lån må af den, som undfått lånet, efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, lyftas i statskontoret emot aflämnande af en utaf låntagaren till statskontoret eller order ställd, af statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta låntagarens åtagande att återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas.

Annan låntagare än hushållningssällskap skall därjämte, innan någon del af lånet må utbekommas, till statskontoret afkunna af statskontoret godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande. Såsom säkerhet för dylik förbindelse må ej godkännas endast inteckningar i egnahemslägenheter, ej heller borgen, där den ej är utfärdad af kommun.

Rätten till utbekommande af beviljadt lån skall anses förverkad, därest lånet icke blifvit lyft före den 1 november det år, för hvilket lånet beviljats.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare vara nöjaktig, skall låninnehafvaren inom två månader efter därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetshandlingar, som af statskontoret godkännas.

Mom. 5. Lån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande af egnahemslån, förräntas efter tre och en half procent om året.

Har dylikt lån icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma i statskontoret lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare dispo-

fl

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

neradt, skall hvad sålunda af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med lånet afsedt ändamål tagits i anspråk jämte ränta till statskontoret inbetalas före utgången af januari månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på ansökning af den, som undfått lånet, medgifver denne rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål innehafva lånebeloppet i fråga.

Finnes lånebelopp vara af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare genom aftal, upprättadt i annan ordning, än i mom. 8 sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom låneunderstöd för bildande af eget hem disponerad^ skall sådant lånebelopp, där ej hushållningssällskapet, föreningen eller arbetsgivaren inom af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående understödet i fråga uppgjorts, omedelbart därefter till statskontoret inbetalas.

Af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare utbekommet lån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som här ofvan i detta moment sagts, med afseende å återbetalningen delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.

A amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till fullo gulden, en annuitet af sex och en half procent, däraf såsom ränta räknas tre och en half procent å det oguldna kapitalbeloppet. Den första kontanta afbetalningen skall äga rum, när tre år förflutit från utgången af det kalenderår, under hvilket lånet från statskontoret utbekommits. Intill dess afbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta.

Lånets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom i mom. 7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förr än amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låninnehafvaren därvid sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall likväl den stående delen vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Ränta och afbetalning å lån, som af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare innehafves, skall för hvarje år af låninnehafvaren till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad nästpåföljande år.

Mom. 6. Varder, sedan låneunderstöd af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare åt arbetare beviljats samt lånekontrakt, hvarom i mom. 8 sägs, angående understödet upprättats, rätten till utbekommande af samma låneunderstöd eller del däraf, på grund af bestämmelse i kontraktet, af understödstagaren förverkad, eller varder af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare redan utlämnadt låneunderstöd på grund af uppsägning å understödsgifvarens sida

4 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

eller eljest till understödsgifvaren återbetaladt i annan ordning, än såsom årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen, skall det understödsbelopp, till hvars utbekommande rätten förverkats eller som till understödsgifvaren återbetalats, inom en månad från det förverkandet skedde eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Mom. 7. Ställer sig hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare, som undfått lån af statsmedel, icke till efterrättelse bär ofvan meddelade bestämmelser i fråga om ränte- och kapitalbetalning, eller underlåter innehafvare af dylikt lån, som af statskontoret erhållit föreläggande att aflämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskrifven tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Magt, som bestämmer, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta skall anses vara till återbetalning genast förfallet.

Mom. 8. Rörande hvarje låneunderstöd, som af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare utlämnas, skall, innan någon del af understödet må af understödstagaren uppbäras, mellan understödsgifvaren och understödstagaren upprättas fullständigt lånekontrakt, innehållande, förutom de särskilda villkor och föreskrifter för understödets åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga, bestämmelser i följande afseenden, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet, för hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap af jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande låneunderstödets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och återbetalning;

huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;

angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;

beträffande Indika byggnader böra å lägenheten uppföras och tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;

rörande understödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens häfdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande; äfvensom angående den kontroll från understödgifvarens sida, som understödstagaren skall vara skyldig underkasta sig.

Vid uppgörandet af dylikt lånekontrakt skall lända till efterrättelse, att understödsgifvaren ej må för låneunderstödet betinga sig annan säkerhet än första inteckning i lägenheten, och ej heller andra villkor i fråga om ränta och återbetalning än i mom. 5 här ofvan stadgats;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92. 5

dock att uppsägningstiden för understödets stående del må bestämmas till fem månader, att ticfön, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna, vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till februari månads utgång samt att kontrahenterna må förbehålla sig rätt, understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven före lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet till inbetalning å tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:

a) om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits i fråga om lägenhetens bebyggande;

b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven rånte- och kapitalbetalnig;

c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om byggnad nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas, att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp eller annat fång öfvergår till ny ägare;

f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets beviljande;

g) om 'eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren, med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Lånekontrakt, hvarom i detta moment sägs, skall upprättas i två exemplar, hvaraf hvardera kontrahenten skall taga ett; och skall afskrift af kontraktet genom understödsgifvarens försorg ofördröjligen efter detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen insändas.

Mom. 9. Finner landtbruksstyrelsen inkommet lånekontrakt ej vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna i mom. 8 och med iakttagande af föreskrifterna i mom. 1 och 2, har styrelsen att därom ofördröjligen göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

Mom. 10. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som undfått lån af statsmedel att utlämnas såsom låneunderstöd för bildande af egna hem, skall årligen före april månads utgång till landtbruks-

6 Kungl. Maj ds <Nåd. Proposition N:o 92.

styrelsen afgifva fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen under det nästföregående året.

Mom. 11. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och af betalningar å af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, indrifna och redovisade.

Vidare vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen,

att Kungl. Maj:t må äga meddela de ytterligare föreskrifter, som i afseende å ifrågavarande lånerörelse må finnas erforderliga, äfvensom medgifva sådan utsträckning i tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af ansökningar om lån af statsmedel för år 1905, som kan blifva behöflig, för att lånerörelsen skall kunna taga sin början under nämnda år, samt

att Kungl. Maj:t må af arbetarförsäkringsfondens räntemedel årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap eu half procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån vid årets början häftat till staten.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med afl kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Tkeodor Odelberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

7 Utdrag af protokollet öfver jordbruJcsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 29 februari 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och Virgin.

l:o.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:

Med anledning af vid 1899 års riksdag väckta motioner om vidtagande af åtgärder från statens sida i ändamål att bereda mindre bemedlade arbetare ökad möjlighet att förvärfva egna hem, aflät Riksdagen den 13 maj nämnda år skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. I denna skrifvelse framhöll Riksdagen, hurusom den fråga, hvilken i motionerna berördes, utan tvifvel vore af stor vikt. Också hade den ej af Riksdagen lämnats obeaktad. Afsevärda åtgärder för beredande af egna jordbruk åt obemedlade och mindre bemedlade hade af Riksdagen vidtagits, i hvilket afseende kunde erinras om Riksdagens beslut angående försäljning af mindre kronolägenheter samt dess år 1894 lämnade medgifvande i fråga om styckning af och afsöndring från kronodomäner.

Angående lån af statsmedel för beredande af egna hem. 1899 års riksdagsskrivelse.

Tillsättande af kommitté och resultaten af kommitténs arheten.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Riksdagen ville dock ej förneka, att önskligt vore, om ökade tillfällen till förvärfvande af egna hem kunde beredas den del af befolkningen, som däraf vore i behof. Härvid hade Riksdagen emellertid trott sig finna, att åtgärder i förenämnda syfte för närvarande borde inskränkas till underlättande af tillfälle för mindre bemedlade arbetare att å landsbygden förvärfva denna förmån. Frågor angående anordnande af arbetarbostäder inom städerna vore nämligen af helt annan innebörd än de, som afsåge beredande af egna hem å landsbygden. Därvid borde likväl erinras, att åtgärder till underlättande för arbetare att förskaffa sig egna hem å landet syntes böra afse äfven de obemedlade arbetare inom städerna, för hvilka förhållandena medgåfve, att de kunde bo å närliggande landsbygd. Det hade framhållits, att ifrågavarande ändamål skulle kraftigt främjas, om tillfälle kunde beredas dem, som sökte förvärfva sig egna hem, att mot billiga villkor erhålla lån af staten. Hvad i sådant afseende blifvit anfördt, syntes visserligen Riksdagen vara värdt att uppmärksammas, men, då någon utredning i detta ämne icke förelåge, hade Riksdagen icke velat inlåta sig på bedömande af de antydda åtgärderna. Det syntes emellertid Riksdagen önskvärdt, att denna, liksom öfriga på förevarande angelägenhet inverkande frågor, underkastades en allvarlig pröfning. Med anledning af de väckta motionerna anhöll Riksdagen därför uti sin ifrågavarande skrifvelse, att Kungl. Maj:t behagade föranstalta om utredning, huruvida och i hvilket afseende ytterligare åtgärder kunde vidtagas för beredande af tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden förvärfva sig egna hem samt därefter till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Vid underdånig föredragning den 10 juli 1899 af denna Riksdagens skrifvelse fann Kungl. Maj:t godt tillsätta en kommitté med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredningen; och afgaf kommittén, som, efter det flera förändringar i dess sammansättning ägt rum, slutligen utgjordes af bäradshöfdingen H. Claeson såsom ordförande samt bruksägaren G. Benedicks, direktören S. Palme, kaptenen H. Pantzarhielm, hemmansägaren P. G. Petersson i Fräntorp och lektorn P. Waldenström såsom ledamöter, den 22 juni 1901 underdånigt betänkande.

Uti inledningen till detta sitt betänkande har kommittén till en början framhållit, hurusom enligt allmänt språkbruk uttrycket eget hem användes i mer än en betydelse. Det kunde i vidsträckt bemärkelse beteckna hvarje bostad, hvaröfver innehafvaren ägde att med andras uteslutande fritt förfoga, och omfattade då icke blott eget hus, vare

9 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

sig på egen eller annans mark, utan äfven en på viss tid upplåten lägenhet inom annans hus. 1 inskränkt och egentlig bemärkelse betecknade det eget hus på fri och egen grund. Det vore endast i den sista bemärkelsen, kommittén i betänkandet använde detta uttryck. Staten syntes nämligen icke böra vidtaga åtgärder i syfte att understödja arbetarne i deras sträfvande efter egna hem med mindre, än att de sålunda bildade hemmen förvärfvades under äganderätt, som omfattade såväl själfva jordområdet som åbyggnaderna.

Efter att vidare hafva erinrat därom att, i enlighet med den begränsning af frågan, redan Riksdagen uti sin förenämnda skrifvelse den 13 maj 1899 gjort, kommitténs uppdrag afsett utredning allenast beträffande egna hem på landsbygden, bär kommittén, jämte förmälan att till städernas områden enligt kommitténs mening måste hänföras all inom eller utom de fastställda stadsplanerna belägen mark, som funnes inom städernas rågångar och alltså enligt 6 kapitlet 1 § rättegångsbalken tillhörde stadsdomstols jurisdiktion, i fråga om betydelsen af, att arbetare förvärfvade egna hem, anfört följande.

»Nyttan däraf, att arbetare sättas i stånd att förvärfva egna hem, är lätt insedd och lär vara så allmänt erkänd, att någon vidlyftig utredning därom icke torde vara behöflig. Vissa allmänna synpunkter har kommittén emellertid ansett sig böra framhålla. Saken har betydelse både för arbetaren, för arbetsgifvaren och för samhället.»

»Behofvet af egna arbetarhem gör sig mest gällande å sådana orter, där sunda och lämpliga bostäder för arbetare eljest icke finnas tillgängliga i tillräcklig mängd. Oskäligt uppdrifna hyror, trångboddhet och inneboendesystem i förening med, hvad som kanske är mest upprörande, en tydlig afvoghet hos hyresvärdarne att öfverhufvud uthyra lägenheter till arbetare, som hafva många barn och därför bäst behöfva en sund och rymlig bostad, äro vanliga följder af bostadsbristen. På samma gång bostadsnöden är störst i de större städerna, är det emellertid tillika i regeln svårast att i eller invid dessa städer upprätta egna hem för arbetarne. Af de lokala förhållandena i hvarje särskildt fall måste bero, i hvilken mån bostadsbristen kan afkjälpas genom bildande af egna arbetarhem, och till hvilken utsträckning andra åtgärder hora för ändamålet tillgripas.»

»Frågan får emellertid icke reduceras till blott en bostadsfråga. Det egna hemmet bereder arbetaren äfven andra fördelar. Hos de flesta människor förefinnes, i högre eller lägre grad, en åstundan efter oberoende och själfständighet, hvartill gemenligen sluter sig en önskan att nå fram till en bättre samhällsställning. Dessa allmänt mänskliga och Bill. till Eiksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

naturliga böjelser spela en viktig roll för frågan om egna hems förvärfvande. Den lägenhet, som bildar arbetarens hem, utgör ett föremål för hans särskilda intresse och omtanke, och ägandet däraf skall ofta ingifva honom en känsla af trygghet och tillfredsställelse, som inverkar förmånligt på hela hans lifsåskådning. I många fall lär han också finna tillfälle att på lägenheten nedlägga arbete, som eljest icke kunnat göras fruktbärande, eller penningar, som under andra förhållanden möjligen fått en mindre nyttig användning. Förbättringar å fastigheten liksom afbetalningar å skulden komma arbetaren själf eller hans familj till godo, och tanken därpå skall utan tvifvel utgöra en kraftig driffjäder till arbetsamhet och sparsamhet. Äfven för arbetarens barn har det egna hemmet en betydelse, som icke kan skattas för högt.»

»Att arbetarne förvärfva egna hem, är af vikt för arbetsgifvarne hufvudsakligen därför, att ökad stadga i arbetsförhållandena på detta sätt kan vinnas. När arbetaren förvärfvat eget hem å en ort, är han ock närmare fästad vid denna ort och det arbete, som där står honom till buds. Detta är af särskild betydelse för kikare af jordbruk, hvilka under närvarande förhållanden, genom jordbruksarbetarnes benägenhet att draga sig till städerna eller andra medelpunkter för industriell verksamhet, ofta äro i saknad af nödig arbetskraft. Äfven för arbetsgivare, som endast vissa tider behöfva anlita tillfälliga arbetare, kan det vara till väsentligt gagn, att genom egna hem vid orten fästas arbetare, som under särskilda delar af året ägna sig åt jordbruksarbete, men under den öfriga tiden, då tillgång till sådant arbete ej finnes, åt en annan yrkesgren, inom hvilken deras arbetskraft då bättre behöfves.»

»Obestridligt är, att staten måste vara i hög grad intresserad af, att arbetarbefolkningen, som utgör en så stor del af landets invånare, lefver under lugna, förnöjsamhet alstrande villkor. Fn bofast, själiständig arbetarstam bildar alltid ett tryggt och pålitligt element i samhället. För näringslifvets sunda utveckling inom samhället kräfves ock en lämplig fördelning af arbetskraften emellan jordbruk och industri. Ur denna synpunkt liar staten särskildt intresse af, att arbetskraft tillföres jordbruket, hvarmed också landets uppodling och ett intensivare bruk af jorden befordras. Med allt skäl torde jämväl kunna antagas, att det egna hemmet skall hos arbetaren stärka känslan för hembygd och fosterland, hvilket i sin mån bör minska benägenheten att utvandra.»

1 afseende å behofvet af och sätten för statens mellankomst för arbetarhems bildande har kommittén, under erinran att i vårt land redan under nuvarande förhållanden ett icke obetydligt antal arbetare förvärfvat egna hem, framhållit att, äfven om det kunde sägas, att ett afsevärdt antal arbetare, därest de redan från början af den tid, då de

11 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

finge aflönadt arbete, hade såsom mål att förvärfva eget hem, skulle kunna hopspara hvad därtill erfordrades, så syntes dock, särskildt för jordbruksarbetarne, hinder ofta möta, äfven om de voro sparsamma, att inom en ej allt för aflägsen framtid vinna ett sådant mål. Därtill komme, enligt hvad erfarenheten gåfve vid handen, att unga arbetare i regeln ej ville underkasta sig de med en sådan sparsamhet förenade försakelser, med mindre något dem kärt och nära stående ändamål särskildt eggade dem därtill. Det vore därför mycket vunnet, om genom statens mellankomst sparsamma arbetare blefve satta i stånd att tidigare, än eljest kunde ske, förvärfva egna hem. Om nämligen den unge arbetaren redan från början visste, att lian, efter att hafva samlat en viss mindre grundplåt till det egna hemmet, kunde påräkna statens hjälp att uppnå målet, så blefve det en eggelse till sparsamhet. Om ock endast en jämförelsevis ringa del af arbetarne såmedelst skulle förmås till större omtänksamhet och sparsamhet, så vore samhällets vinst därpå ej att skatta lågt. Statens mellankomst kunde tänkas äga rum under olika former. Om staten lämnade lån för ifrågavarande ändamål, skulle säkerligen egna hem kunna förvärfvas af många arbetare, för hvilka det hvarken vore lätt eller klokt att med begagnande af vanliga former för kredit inlåta sig på ett dylikt företag. Utlåningen måste dock, för att kunna medföra afsedd nytta, äga rum under lämpliga villkor, och ansåge kommittén det vara af särskild betydelse, om lånen kunde förenas med lifförsäkring. Omförmälda hjälpmedel borde tillika understödjas genom en sådan lagstiftning rörande jordstyckning, som gjorde passande jordlägenheter lätt åtkomliga för arbetarne. Slutligen kunde staten vid dispositionen af sina egendomar beakta möjligheten att å dem bilda arbetarhem.

I anslutning till de af kommittén sålunda uttalade åsikter hafva kommitténs arbeten resulterat i framläggandet af förslag dels till lag om egnahemslån af statsmedel, dels till lag angående ändrad lydelse af §§ 20—31 i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896, dels ock till lag angående ändrad lydelse af 6 och 17 §§ i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875, hvar jämte kommittén afgifvit yttrande angående bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans mark.

Öfver kommitténs ifrågavarande betänkande hafva, till följd af särskilda nådiga remisser, underdåniga utlåtanden afgifvits af öfverståthållarämbetet, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län samt

Öfver kommitténs betänkande afgifna yttranden.

Kommitténs förslug till ändringar i j or dstyckfiingslagstiftningen.

Kommitténs yttrande i fråga om upplåtelser till egna hem från kronans mark.

12 Kungl. Maj ds Isåd. Proposition N:o 92.

landtbruksstyrelsen, som tillika öfverlämnat yttrande af hushållningsällskapens under november månad 1901 samlade ombud.

Därjämte hafva särskilda yttranden afgifvits, af domänstyrelsen i fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans mark, af landtmäteristyrelsen och kammarkollegium öfver kommitténs förslag till ändringar i lagen om hemmansklyfning m. m. och af kammarkollegium tillika i fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans mark, af statskontoret öfver de delar af betänkandet, som beröra frågan om beredande af egnahemslån af statsmedel, samt af fullmäktige i riksgäldskontoret öfver den af kommittén för egnahemslånen föreslagna räntefot.

Af de utaf kommittén till egnahemsfrågans främjande föreslagna åtgärder har jag nu för afsikt att underställa Kungl. Maj:ts pröfning frågan om statslån för egna hems bildande.

Beträffande hvad kommittén i öfrigt föreslagit och yttrat, vill jag, hvad angår de af kommittén föreslagna ändringar i jordstyckningslagstiftningen och i lagfartsförordningen, allenast omnämna, att dessa ändringar afse, att den inskränkning i rätten till afsöndring, som i 1896 års lag förekommer, nämligen att endast en femtedel af hemmans ägoområde må utan särskild!, tillstånd afsöndras, skulle ur lagen borttagas, samt att i sammanhang därmed äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befattningined jordafsöndringsärenden, till undvikande däraf att, såsom nu sker, fång af afsöndrad lägenhet skall pröfvas af två myndigheter, skulle upphöra och pröfningen i dess helhet, bestyret med åsättande af namn och nummer å afsöndrad lägenhet häruti jämväl inbegripet, öfverflyttas till den domstol, som har att behandla frågan om lagfart å lägenheten.

De af kommittén i dessa hänseenden föreslagna bestämmelser äro onekligen ägnade att afsevärdt underlätta möjligheten för arbetare att inköpa de små lägenheter, hvarå de egna hemmen skola bildas. Frågan torde emellertid kräfva någon ytterligare utredning, och de lagstiftningsåtgärder, som må finnas böra vidtagas, tillhöra icke jordbruksdepartementets handläggning.

Sedan ärendet i de delar, som det tillkommer detta departement att. behandla, slutligen afgjorts, torde jag därför ock komma att söka utverka nådig föreskrift därom, att ifrågavarande författningsförslag jämte i anledning af desamma afgifna yttranden skola för vidare behandling öfverlämnas till justitiedepartementet.

I fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans mark har kommittén, som icke ansett någon ändring i de uti nådiga brefvet den 25 september 1896 meddelade bestämmelser angående lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner erforderlig, där-

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

emot framhållit, att det i många fall inträffade, att staten vid inköp af skogsegendomar komme i besittning af odlad eller odlingsbar mark, som icke med fördel kunde för sig utarrenderas, och att kommittén därför ansåge önskligt, att det toges under öfvervägande, om och i hvilken mån upplåtelse af sådan mark till arbetarhem borde äga rum. Vidare har kommittén, under uttalande, att kommittén ansåge billighet och följdriktighet fordra, att såsom en allmän grundsats fästsloges, att eu arbetare skulle kunna lika fullständigt komma i åtnjutande af de i den af kommittén föreslagna lagen om egnahemslån upptagna förmåner, när han köpte sin lägenhet af kronan, som när han förvärfvade den genom köp af en enskild person, påpekat, hurusom vid vissa upplåtelser af lägenheter från kronans mark, nämligen vid en del järnvägsstationer äfvensom vid grufplatser i Norrbottens län, såsom villkor föreskrifvits, bland annat, att köpebref å lägenheten icke meddelades förr, än lägenheten blifvit bebyggd. De skäl, som föranledt detta inskränkande villkor, har kommittén ansett icke föreligga beträffande arbetare, som funnits böra erhålla statslån, hvarför kommittén ock uttalat lämpligheten däraf, att vid framtida beslut om dylika upplåtelser iakttoges, att från bestämmelsen om visst uppskof med köpebrefs utfärdande stadgades undantag för det fall, att köparen vore en arbetare, som sökte statslån för eget hems förvärfvande.

Hvad angår kommitténs förslag om upplåtelser af odlad och odlingsbar mark från skogsegendomar, som för kronans räkning inköpas, tillåter jag mig erinra, att 1902 års Riksdag, i anledning af därom utaf Kungl. Maj:t gjord framställning, medgifva, att beträffande till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötseln ansåges kunna afvttras och uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning funnes vara sådant, att för detsamma icke kunde påräknas högre arrende än 600 kronor, det finge bero af Kungl. Maj:t att efter omständigheterna i hvarje fall förordna, huruvida egendomen eller området borde för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas, samt att, där Kungl. Maj:t funne försäljning af område från inköpt skogsegendom böra äga rum, det finge på Kungl. Maj:t ankomma att för hvarje fall bestämma, huruvida nådiga brefvet den 29 maj 1874, angående försäljning af vissa hemman och lägenheter, eller nådiga brefvet den 25 september 1896, angående bestämmelser att tjäna till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner, skulle i afseende å sättet och villkoren för försäljningen tillämpas.

Genom det af Riksdagen sålunda lämnade medgifvandet torde syftet med kommitténs uttalande i förevarande afseende, såvidt det-

14 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 92.

samma kan antagas hafva gällt meddelande af allmänna bestämmelser i fråga om lägenheters upplåtande från inköpta skogsegendomar, få anses behörigen tillgodosedt. Hvad vidare angår villkoren för framtida upplåtelser från kronans mark invid järnvägsstationer, gruffält och andra dylika platser, torde dessa framgent såsom hittills blifva föremål för pröfning i hvarje särskildt fall; och lär Kungl. Magt därvid icke underlåta att tillse, i hvad mån meddelade bestämmelser om egnahemslån af statsmedel kunna finnas böra verka lindring i det af kommittén angifna afseende för innehafvare af sådant lån.

Kommitténs förslag beträffande statslån för egna1hems bildande.

Jag öfvergår härefter att redogöra för kommitténs förslag beträffande statslån för egna hems bildande.

Rörande grunderna för det af kommittén framlagda förslaget till lag om egnahemslån af statsmedel har kommittén uti sin motivering lämnat följande öfversikt.

»Statens uppgift vid befordrande af mindre bemedlade arbetares sträfvan att bilda egna hem bör vara att förhjälpa dem att genom eget arbete och omtanke kunna uppnå det åsyftade målet. Biståndet bör därför lämnas genom lån på för arbetare lämpliga villkor, men icke genom penningunderstöd utan återbetalningsskyldighet. Det senare torde hvarken vara nödigt eller nyttigt eller arbetarne själfva värdigt. Det vore icke heller rätt, att vissa samhällsmedlemmar sålunda gynnades på de öfrigas bekostnad. Låntagarne böra därför till fullo återgälda lånens belopp samt å lånen erlägga ungefärligen samma ränta, som staten själf såsom låntagare måste betala.»

»Då det för staten är af stort intresse, att arbetarne förvärfva egna hem, bör staten vid lämnande af lån för ifrågavarande ändamål ej hålla sig inom trängre gränser, än nödigt är. I hvarje särskildt fall bör visserligen tillses, att företaget icke blifver äfventyrlig^ för arbetaren. Kan det alltså med skäl antagas, att han icke skulle blifva i stånd att gälda föreskrifven ränta och afbetalning, bör, äfven från synpunkten af hans eget bästa, lån icke beviljas honom. Men å andra sidan bör i fråga om statens säkerhet lånrörelsen i viss mån vara grundad på personligt förtroende till de lånesökande arbetarne, och statens säkerhet således till någon del bero af deras moraliska halt, deras vilja att göra rätt för sig och deras förmåga att, äfven med ansträngningar och försakelser, arbeta och spara för det föresätta målet: besittningen af ett skuldfritt hem. Denna personliga säkerhet får ej till sin vikt underskattas. Särskildt under sina resor har kommittén erfarit, att arbetsgivare, som försökt att genom lån eller borgen förskaffa ordentliga

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

arbetare egna hem, ytterst sällan därigenom tillskyndats förlust. Eu liknande gynnsam erfarenhet bar vunnits hos de i Sverige och Danmark för samma ändamål bildade föreningar, åt hvilkas verksamhet kommittén haft tillfälle att ägna uppmärksamhet.»

»Af stor betydelse är, att en arbetare, som erhåller statslån, icke för sitt hems förvärfvande ser sig nödsakad att sätta sig i skuld äfven hos andra. Lån och borgen af enskilde skulle i många tall sätta honom i eu menlig ställning af beroende.»

»Lånevillkoren har kommittén sökt ordna så, att å ena sidan arbetaren må hafva verklig nytta åt lånet, men å andra siden statens bistånd upphöra, när lånet icke längre är behöfligt, eller när arbetaren visat sig uppenbart ovärdig lånehjälpen. Utlåningen bör äga rum under så enkla och för arbetaren så litet tryckande former som möjligt. Inga onödiga begränsningar i dispositionen öfver det egna hemmet böra påläggas honom. Öfver hufvud taget böra de med tillhjälp af statslån bildade arbetarhemmen i rättsligt hänseende så litet som möjligt skilja sig från sådana hem, som tillkomma på annan väg.»

»Slutligen har kommittén, såväl med hänsyn till arbetaren och hans familj som ur synpunkten af statens säkerhet, funnit det vara önskvärdt, att med den ifrågasatta lånerörelsen måtte kunna förenas lifförsäkring i någon lämplig form för de arbetare, som vilja begagna sig däraf.»

Hufvudinnehållet i lagförslaget med tillhörande motivering är i . korthet följ ande. I

I anslutning till kommitténs i inledningen till betänkandet uttalade uppfattning angående uttrycket eget hem, betraktas i lagförslaget såsom sådant allenast sådan fastighet, där innehafvare]! äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader. De till egna hem afsedda lägenheterna borde enligt kommitténs mening delas i två slag: jordbrukslägenheter, afsedda för idkande af jordbruk i egentlig mening, och bostadslägenheter, afsedda företrädesvis till bostad. Att genom fastställande af vissa ytmått angifva bestämda gränser för lägenheternas storlek, har kommittén icke ansett lämpligt. Med hänsyn till de egna hemmens ändamål har kommittén emellertid framhållit önskvärdheten af, att lägenheterna ej tilltoges allt för små. Äfven en bostadslägenhet borde lämna utrymme för eu trädgårdstäppa eller ett potatisland. Ä andra sidan borde ingen jordbrukslägenhet vara så stor, att en arbetare därå hade full sysselsättning och således genom dess förvärfvande skulle

Redogörelse för kommitténs förslag till lag om egnahemslån.

Egna hem, deras indelning, storlek och värde samt lånebeloppen. (§§ 2 och 12.)

Låntagare. <§§ 3 och 4.;

16 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

upphöra att vara arbetare i vanlig- mening och i stället ingå i de egentlige jordägarnes klass.

Däremot har kommittén ansett, att en begränsning af lägenheternas värde måste göras, och i sådant afseende med ledning af från orterna inkomna uppgifter och under kommitténs resor inhämtade upplysningar angående kostnaderna för arbetarhem, hvilka kostnader emellertid visat sig mycket olika på skilda ställen inom landet, funnit sig böra fastställa ett värde af 4,000 kronor såsom det högsta tillåtna för en med hjälp af statslån förvärfvad jordbrukslägenhet och af 3,000 kronor för eu bostadslägenhet. Uti dessa belopp inräknas äfven värdena å åbyggnaderna.

Lånen skulle enligt kommitténs förslag kunna högst utgå, vid jordbrukslägenhet med lyra femtedelar af sammanlagda värdet å jord med åbyggnad och vid bostadslägenhet med tre fjärdedelar af samma värde.

Högsta lånebeloppet skulle alltså blifva vid jordbrukslägenhet 3,200 kronor och vid bostadslägenhet 2,250 kronor.

Möjlighet att erhålla lån skulle enligt kommitténs förslag tillkomma mindre bemedlade arbetare, hvarmed skulle förstås en hvar, man eller kvinna, som hufvudsakligen af kroppsarbete hade sin utkomst, och som visserligen ej saknade medel att i någon mån bidraga till ett eget hem, men vore i behof af kraftigt bistånd för dess förvärfvande.

Kommittén, som funnit, att förhållandena inom Sverige vore alltför olika, för att en viss summa skulle kunna anses riktigt återgifva, hvad man på särskilda orter borde inlägga i uttrycket mindre bemedlad, och att en begränsning genom angifvande af minimum och maximum för tillgångar eller årsinkomst måste, om den ej skulle verka otillbörligt hämmande, göras så vidsträckt, att den kunde antagas blifva tämligen betydelselös, har ansett sig till ledning vid bedömandet af denna fråga endast böra lämna allmänna anvisningar. Utesluten från statslåns erhållande borde sålunda hvarje arbetare vara, hvilken ägde så stor del af det afsedda hemmets värde, att han utan svårighet borde kunna själ!’ anskaffa återstoden. Å andra sidan vore det icke tillrådligt fölen person att utan hvarje tillgång inlåta sig på ett så pass omfattande företag som att med äganderätt förvärfva en fastighet. Med hvithet belopp arbetaren skulle själf kunna bidraga, måste i hvarje särskildt fall den myndighet, hvilken beslutade om lånens utdelning, pröfva inom de gränser, som bestämmelserna om lånens relativa storlek och fastigheternas värde uppställde.

Kommittén har tillika ansett närmare föreskrifter angående arbetarens ålder och personliga egenskaper i öfrigt vara erforderliga. Först

17 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

en mognad ålder medförde trygghet därför, att arbetarens val af vistelseort och beslut angående det egna hemmets beskaffenhet blefve de för honom själf gynnsammaste. Den unge arbetare, som ej ärft medel, behöfde också några års arbete för att samla de tillgångar, med hvilka han själf borde bidraga till hemmets bildande. Å andra sidan ginge en väsentlig del af det åsyftade gagnet förloradt, om hemmet ej förvärfvades förr, än arbetaren redan hunnit nära ålderdomens gräns, och foga utsikt funnes, att han skulle kunna aftjäna den skuld, som han därför iklädt sig. För att de ifrågasatta lånen för egna hems upprättande skulle komma till verklig nytta och på samma gång risken för staten såsom långifvare hållas inom behöriga gränser, måste, enligt kommitténs åsikt, stora fordringar ställas på låntagarens personliga egenskaper. Då samhället ville med dessa lån bistå arbetare, som eljest svårligen kunde förskaffa sig egna hem, så måste, om utlåningen skulle komma just dessa arbetare till godo, hela anordningen för de egna hemmens bringande till stånd i viss mån vara byggd på förtroende.

De arbetare, som kunde komma i fråga till låns erhållande, måste följaktligen vara efter noggrann pröfning särskildt utvalde, i afseende på karaktär och uppförande synnerligen väl kvalificerade personer. Viljan att arbeta och försaka samt förmågan att väl tillvarataga och klokt använda den inkomst, arbetet lämnade, vore egenskaper, som därvid måste tilläggas den allra största betydelse. Dessa egenskaper hos arbetaren minskade ock i väsentlig mån den risk, utlåningen kunde medföra för staten.

Kommittén har i anslutning till det anförda i förslaget upptagit följande egenskaper hos mindre bemedlad arbetare för att kunna erhålla lån, nämligen att vara svensk medborgare, minst 25 och högst 50 år gammal, välfräjdad samt känd för sparsamhet, nykterhet och en hedrande vandel. Från åldersbestämmelserna skulle dock enligt förslaget undantag kunna medgifvas, där sådant på särskilda grunder funnes skäligt.

Såsom en viktig förutsättning för vinnande af det mål, som med egnahemslånen åsyftades, har kommittén framhållit, att inkommande låne- genom egnaansökningar blefve utan onödig omgång pröfvade, samt att vid denna h™Zlunair’ pröfning de sökandes personliga egenskaper och ortens särskilda för- nämnder och hållanden behörigen beaktades. På grund häraf har kommittén ansett, e^^“' att utlåningen af de till egnahemslån afsedda medlen icke borde om- (§§ 5 och 6.) besörjas af någon central ämbetsmyndighet, utan i stället öfverlämnas åt myndigheter i de särskilda orterna.

En utväg vore då, att utlåningen anförtroddes åt Kungl. Maj:ts Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 3

18 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 92.

befallningshafvande, enär denna myndighet genom sin ställning och beskaffenheten af de ärenden, den i allmänhet hade att handlägga, kunde antagas äga den bästa öfversikten öfver länets förhållanden och behof, hvarförutom kommitténs förslag borde så mycket som möjligt ansluta sig till de statsinstitutioner, som redan funnes. Ett annat sätt vore, att inom hvarje län inrättades en nämnd med särskild uppgift att handhafva den ifrågasatta utlåningen samt därjämte i allmänhet verka för egna hems bildande.

Efter att i ämnet hafva inhämtat Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i samtliga län åsikter, har kommittén stannat vid det senare alternativet.

Enligt kommitténs förslag skulle sålunda inom hvarje län finnas en »egnahemsnämnd» med uppgift att befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare och att handhafva utlåningen af de statsmedel, som för länet ansloges till bildande af sådana hem. Denna nämnd skulle utgöras af landshöfdingen eller, vid förfall för honom, landssekreteraren såsom själfskrifven ordförande samt landskamreren såsom föredragande ledamot jämte tre andra ledamöter, utsedda för tre år, en, som borde vara kroppsarbetare, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, en af landstinget och en af hushållningssällskapet. Där inom ett län funnes två landsting eller hushållningssällskap, skulle särskild ledamot väljas af hvarje landsting eller hushållningssällskap att för dess område tjänstgöra i nämnden. Vid behof af biträde åt nämnden skulle Kungl. Majits befallningshafvande äga att på framställning af nämnden sådant förordna. Nämndens ledamöter och biträden skulle äga att af statsmedel uppbära resekostnads- och traktamentsersättning, ledamöterna enligt fjärde klassen i gällande resereglemente, där de ej i följd af tjänstebefattning vore berättigade till högre ersättning, samt nämndens biträden efter den på grund af deras tjänsteställning för dem bestämda klass eller, om de ej kunde till viss klass hänföras, enligt femte klassen i resereglemente^

Inom hvarje kommun på landet skulle kommunalnämnden medverka till bildandet af egna hem för mindre bemedlade arbetare; och skulle det i sådant afseende åligga särskildt kommunalnämndens ordförande och, i fall kommunens storlek eller andra förhållanden därtill föranledde, äfven öfriga medlemmar af kommunalnämnden, som af nämnden därtill utsåges, att, såsom »egnahemsombud» åt arbetare, som önskade erhålla låneunderstöd, tillhandahålla blanketter till låneansökningar, köpeafhandlingar, skuldebref och dylikt samt biträda med uppsättande af sådana ansökningar och afhandlingar äfvensom i öfrigt bistå

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

lånsökande med råd och upplysningar. Dessa egnahemsombud skulle ock vara pliktige att utföra af egnahemsnämnden anbefallda besiktningar samt utfärda däraf föranledda utlåtanden och intyg. För dylika särskilda förrättningar skulle ombuden äga *att åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning af statsmedel enligt femte klassen i resereglementet, där ej i särskildt fall ombudet på grund af tjänsteställning vore att hänföra till högre klass. För utförande af öfriga åligganden skulle ombuden icke vara berättigade till ersättning.

I fråga om statens säkerhet för lånen har kommittén ansett, att af de låntagande arbetarne icke borde fordras annan säkerhet än första inteckning i de lägenheter, som med tillhjälp af lånen förvärfvades. Den säkerhet, som eljest kunde ifrågasättas, eller borgen, hade kommittén funnit innefatta en fara för arbetaren. I många fall skulle det säkerligen ock för honom blifva svårt, om ej omöjligt, att anskaffa sådan säkerhet. Genom att i någon väsentlig män grunda utlåningen på borgenssystena skulle man följaktligen äfventyra, att syftet med statens mellankomst på ett betänkligt sätt förfelades. Många arbetare, som behöfde lån och på grund af sina personliga egenskaper och sin ställning i öfrigt kunde antagas väl förtjäna statens hjälp, skulle vara därifrån uteslutna af den anledning, att de ej kunde skaffa borgen eller ej ville begära sådan. Annan säkerhet än inteckning syntes ej heller vara behöflig. Att nu ifrågavarande, liksom hvarje annan lånerörelse, blefve förenad med någon risk, vore naturligt, men med den noggranna och mångsidiga pröfning, som enligt kommitténs förslag skulle föregå lånens utlämnande, och med den begränsning af lånens storlek, som kommittén ansett sig böra föreslå, syntes denna risk blifva så ringa, att den icke borde kunna verka afskräckande. I de allra flesta fall behöfde någon förlust för staten icke befaras, och äfven om till följd af oförutsedda omständigheter staten i något enstaka fall skulle få vidkännas sådan, uppvägdes denna rikligen af den nytta, som lånen, i stort sedt, medförde för det allmänna.

Då skuldförbindelsen å statslånet skulle intecknas till kronans säkerhet och expedition i ärendet, om inteckning söktes genom kronofogden å kronans vägnar, skulle meddelas utan afgift, har kommittén ansett det vara med billighet öfverensstämmande att, äfven när låntagaren själf med anhållan om inteckning inlämnade skuldförbindelsen till vederbörlig domstol, det finge anses ske å kronans vägnar, och således afgift ej debiteras gäldenären. För att detta syfte i hvarje fall skulle vinnas, har kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse af inne-

Statens säkerhet.

(§ 13.)

Förfarandet för låns erhållande. (§§ 7, 8, 9, 10 och 11.)

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hall, att kronan alltid skulle betraktas såsom sökande i nu ifrågavarande inteckningsärenden.

Enligt förslaget borde arbetare, som önskade erhålla lån för eget hems förvärfvande, där han ej redan ägde lämpligt jordområde, själf utse sådant samt om köp däraf inleda underhandlingar med jordägaren. Sedan öfverenskommelse träffats, borde köpekontrakt enligt fastställdt formulär uppgöras, hvilket kontrakt skulle innehålla, bland annat: så noggrann beskrifning å den ifrågarande lägenhetens storlek, läge och gränser, att någon osäkerhet därom ej kunde uppstå, äfvensom uppgift å där möjligen befintliga byggnader, som antingen inginge i köpet eller redan förut tillhörde köparen; uppgift om köpeskillingens belopp; bestämmelse, där ej annorledes aftalats, att köpeaftalet ginge i fullbordan, om köparen inom viss, i köpekontraktet utsatt tid erhölle åsyftadt statslån; samt förbindelse af säljaren att tillhandahålla lägenheten fri från inteckningar, äfvensom att visa, att någon förbindelse å ogulden köpeskilling, som kunde utgå med förmånsrätt framför inteckningen för statslånet, icke funnes.

Efter köpekontraktets upprättande skulle arbetaren äga att före den 1 juli mot kvitto till ordföranden eller sådan ledamot i kommunalnämnden, som vore till egnahemsombud utsedd, aflämna till egnahemsnämnden ställd, enligt föreskrifvet formulär affattad låneansökning. I denna skulle på heder och tro meddelas uppgift om, bland annat, sökandens egna tillgångar, särskild! do penningmedel, med hvilka han själf kunde bidraga till det egna hemmets förvärfvande, och huru stor del däraf, som kunde anses utgöra hans besparade arbetsförtjänst, hvarförutom borde angifvas det slag af arbete, hvaraf sökanden hade och under de senaste åren haft sin utkomst, och om han ämnade fortfarande försörja sig med hufvudsakligen samma slags arbete. Vid ansökningen borde fogas, förutom de öfriga handlingar, sökanden till ytterligare styrkande af sina uppgifter eller eljest ville åberopa, det uppgjorda köpekontraktet, i två exemplar plan till erforderlig ny-eller ombyggnad jämte kostnadsförslag, samt betyg om sökandens ålder och frejd.

Efter det kommunalnämnden vid sammanträde i september månad granskat handlingarna och afgifvit yttrande såväl rörande den föreslagna lägenhetens lämplighet för ändamålet, priset å densamma, byggnadsplanen och kostnadsberäkningarna, som ock huruvida sökandens ekonomiska ställning och personliga egenskaper vore sådana, som i lagen förutsattes såsom villkor för lånets erhållande, skulle ansökningshandlingarna jämte kommunalnämndens yttrande af kommunalnämndens ordförande före den 15 oktober insändas till Kungl. Maj:ts befallnings-

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hafvande i länet. Sedan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna ansökningar blifvit af egnahemsnämndens ordförande och föredragande ledamot granskade och nödiga upplysningar införskaffats, skulle egnahemsnämnden sammanträda i länets residensstad under första hälften af november månad för pröfning af de föreliggande ansökningarna; och borde nämnden angående hvarje särskild ansökning meddela beslut, huruvida ansökningen godkändes eller afsloges, i senare fallet med angifvande af skälen därtill, så framt de icke afsåge sökandens personliga egenskaper, hvarjämte nämnden skulle bestämma den ordning, hvari de sökande, livilkas ansökningar godkänts, skulle erhålla lån, därest tillgången på lånemedel icke komrne att medgifva, att lån utginge till dem alla. Därvid skulle iakttagas, bland annat, att företräde lämnades den, som ville förvärfva jordbrukslägenhet framför den, som ville förskaffa sig bostadslägenhet. Öfver nämndens beslut skulle klagan ej få föras.

Före november månads utgång skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva att till Kungl. Magt insända uppgift om de godkända låneansökningarna, den mellan lånen bestämda ordningen, beloppet af hvarje särskildt lån, samt huruvida lånet afsåge jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet; och skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter erhållen del af Kungl. Maj:ts beslut om de för året tillgängliga medlens fördelning emellan länen, om möjligt före det löpande årets utgång, genom vederbörande kronobetjäning underrätta en hvar af de lånsökande, huruvida lånet komme att till honom utgå. Samtidigt borde till sökande, som ‘erhållit lån, återställas köpekontraktet, ena exemplaret af byggnadsplanen med kostnadsförslag äfvensom de öfriga af sökanden ingifna handlingar, hvilka nämnden pröfvade lämpligen kunna till sökanden utlämnas.

Sedan köpeaftalet om lägenheten afshitats, hela köpeskillingen Ordningen för kontant gnidits och lagfart erhållits, skulle låntagaren bos vederbörande utie^aUdng. kronofogde af det beviljade lånet utbekomma ett belopp, motsvarande, (§ 14.) vid lån å jordbrukslägenhet fyra femtedelar och vid lån å bostadslägenhet tre fjärdedelar af den utfästa köpeskillingen. Om denna öfverstege det belopp, hvarmed arbetaren själf hade att bidraga, finge andel af statslånet i ofvan angifna förhållande till köpeskillingen utbetalas, så snart arbetaren kontant guldit så stor del af köpeskillingen, som motsvarade vid jordbrukslägenhet en fjärdedel och vid bostadslägenhet en tredjedel af det beviljade lånebeloppet, samt utställt invisning å statslånet för återstoden af köpeskillingen. Därvid skulle dock iakttagas, att den del af köpeskillingen, som arbetaren icke kontant erlagt, af kronofogden mot invisningens utfående skulle betalas till säljaren.

22 Ränta och återbetalning samt anstånd. (§§ 15 och 17.)

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition No 92.

Innan del af statslånet i någotdera af ofvan angifna fall finge utbetalas, skulle arbetaren till kronofogden aflämna skuldförbindelse å hela lånebeloppet, intecknad i lägenheten, samt gravationsbevis, utvisande att lägenheten icke besvärades af annan inteckning, äfvensom behörigen styrka, att någon förbindelse å ogulden köpeskilling, som kunde utgå med förmånsrätt framför statslånet, icke funnes.

Under byggnadstiden skulle arbetaren vara berättigad att utbekomma ytterligare låneandel, under villkor att han ställde antaglig borgen eller annan säkerhet eller ock, sedan åbyggnad blifvit till någon väsentlig del uppförd och brandförsäkrad, med två trovärdiga mäns intygstyrkte värdet af det sålunda uppförda. I sistnämnda fäll skulle dock endast utfås, vid lån å jordbrukslägenhet fyra femtedelar och vid lån å bostadslägenhet tre fjärdedelar af detta värde. Under byggnadstiden finge dock icke till arbetaren utbetalas mer, än att minst en femtedel af lånets hela belopp innestode. Sedan åbyggnaderna blifvit uppförda i enlighet med den för lägenheten uppgjorda byggnadsplanen och vederbörligen brandförsäkrade samt tillförlitliga intyg härom företetts hos kronofogden, skulle arbetaren äga lyfta återstoden af lånet.

Beträffande föreskrifterna om räntan och återbetalningen af lånen har kommittén uttalat den uppfattning, att dessa föreskrifter måste vara byggda på den grundsatsen, att staten lämnade så billiga lån, som läte sig göra med iakttagande af, att staten ej tillskyndades förlust genom lånerörelsen, samt att återbetalningen ordnades med behörig hänsyn till låntagarens förmåga att erlägga afbetalningar.

I enlighet härmed har kommittén tänkt sig, att arbetaren borde i ränta erlägga, hvad som ungefärligen motsvarade den medelränta, staten hade att själf betala för upptagna lån.

Efter från fullmäktige i riksgäldskontoret inhämtade upplysningar angående effektiva räntan å svenska statsskulden i dess helhet vid 1899 års slut, har kommittén ansett sig böra föreslå en räntefot för lånen af 33/4 procent.

Med afseende å återbetalningen skulle hvarje lån delas i två lika stora delar, eu amorteringsdel och en stående del.

Genom en sådan fördelning borde lånets återbetalning, enligt kommitténs mening, kunna göras lättare för gäldenären, utan att statsmyndigheternas befattning med debitering och uppbörd af ränta och amortering blefve mer betungande, än nödigt vore.

Vidkommande lånets amorteringsdel ansåg kommittén olika amorteringstid böra stadgas för lån å jordbrukslägenheter å ena sidan samt lån å bostadslägenheter å den andra. I jordbrukets natur läge, att därå an vän dt kapital endast långsamt kunde af jordbrukets afkast-

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

ning återgäldas. Därtill komme, att jordbrukslägenketer i regeln förvärfvades af jordbruksarbetare, Indika på grund al sin jämförelsevis låga aflöning ' i de flesta fall endast kunde undvara smärre belopp om året och följaktligen beliöfde längre amorteringstid. Bostadslägenheter däremot förvärfvades vanligen af industriarbetare, och dessa syntes på grund af sin större arbetsförtjänst kunna fullgöra amorteringen på något kortare tid, helst lånebeloppet vid bostadslägenheter kunde antagas blifva mindre än vid jordbrukslägenheter. Från synpunkten af statens säkerhet vore den snabbare amorteringen vid lån å bostadslägenhet påkallad af den omständigheten, att en sådan lägenhet i allmänhet vore underkastad värdeminskning i högre grad än jordbrukslägenhet. I hvarje fall borde iakttagas, å ena sidan att amorteringstiden ej utsträcktes längre, än nödigt vore, och å andra sidan att annuiteten ej blefve onödigt betungande för arbetaren. Efter tagen hänsyn till samtliga nu angifna förhållanden har kommittén föreslagit, att å amorteringsdelen borde, intill dess densamma blifvit till fullo gulden, erläggas en annuitet af 6 procent vid lån å jordbrukslägenhet samt 8 V2 procent vid lån å bostadslägenhet, hvarigenom amorteringsdelen skulle mfrias i förra fallet på 27 och i det senare på 16 år. Första annuiteten skulle erläggas, när ett år förflutit från utgången åt det kalenderår, under hvilket lånet tillfullo utbetalats till låntagaren. Dessförinnan skulle endast ränta erläggas. Låntagare skulle emellertid äga att när som helst under amorteringstiden infria amorteringsdelen, dock i sådant fall till hela dess återstod. Förr än amorteringsdelen blifvit till fullo gulden, skulle den stående delen af lånet icke i regeln få uppsägas från statens sida; och borde låntagaren få åtnjuta 6 månaders uppsägningstid samt äga rätt att före lånetidens utgång infria den stående lånedelen eller därå göra afbetalningar i fulla tiotal kronor. I hvarje fall skulle den stående delen vara gulden senast 5 år från sista afbetalningen å amorteringsdelen. För att såväl bereda en eukel och för låntagaren bekväm form för inbetalningarna som ock på samma gång möjliggöra nödig kontroll öfver inbetalade medels redovisning, har kommittén föreslagit, att ränta och afbetalningar skulle gäldas i sammanhang med kronoutskylderna.

I vissa särskilda fall skulle emellertid anstånd med erläggande af ränta och amortering kunna af egnahemsnämnden, efter kommunalnämndens hörande, medgifvas.

Sålunda skulle, därest nyodling af inköpt område tarfvades, egnahemsnämnden vara berättigad att, om framställning därom gjordes i låneansökniugen, medgifva sökanden att börja erlägga nämnda afgifter

Låntagares allmänna skyldigheter. Uppsägning af lån. Kontroll. (§§ 18, 21 och 22.)

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

först efter förloppet af viss tid, som likväl icke i något fall finge öfverstiga 5 år från slutet af det kalenderår, hvarunder låneansökningen af nämnden godkänts. Förefunnes eljest utan gäldenärs förvållande tillkommen, synnerligen behj ärtans värd anledning till anstånd med dylik afgifts inbetalande, skulle egnahemsnämnden äga bevilja sådant anstånd, dock endast för ett år i sänder och sammanlagdt högst tre år. Afgift, med hvars gäldande anstånd lämnats, skulle läggas till den stående delen af lånet samt förräntas och inbetalas i den ordning, som för denna del stadgades. Genom denna föreskrift komme visserligen arbetaren att få erlägga ränta på ränta, hvilket kunde synas strängt, men kommittén hade härutinnan följdriktigt velat tillämpa den grundsatsen, att statsverket icke borde genom anståndets beviljande tillskyndas förlust.

Utöfver skyldigheten att erlägga ränta å erhållet lån samt i vederbörlig ordning återbetala detsamma har kommittén, i syfte att förebygga det statens säkerhet för lånet skulle förminskas, föreslagit vissa förpliktelser för gäldenären i afseende å fastigheten.

Sålunda skulle arbetaren å den inköpta lägenheten hafva inom ett år påbörjat och inom tre år, allt räknadt från slutet af det kalenderår, hvarunder låneansökningen af egnahemsnämnden godkänts, fullbordat de i byggnadsplanen upptagna åbyggnaderna. Vidare skulle lägenheten väl häfdas och underhållas, hvarjämte åbyggnaderna skulle vara brandförsäkrade i något af egnahemsnämnden godkändt brandstodsbolag, som genom sitt reglemente eller särskildt åtagande vore förpliktadt att vid utbetalning af brandskadeersättning iakttaga inteckningshafvares rätt.

För att tillhålla gäldenären att uppfylla sina förpliktelser har kommittén ej ansett annat medel böra användas än en i lagen meddelad bestämmelse, att bristande uppfyllelse kunde medföra förlust af den honom af staten lämnade förmånen, eller med andra ord uppsägning af lånet. Denna påföljd borde, enligt kommitténs mening, ock stadgas för de fall, då en väsentlig förutsättning, hvarpå aftalet vore byggdt, bruste, och statslånet alltså icke kunde anses främja det ändamål, som därmed afsetts, utan det fastmer finge anses såra rättskänslan eller eljest vara i hög grad olämpligt, att gäldenären finge behålla lånet. Det förra skedde, om det visade sig, att egnahemsnämnden blifvit missledd genom bedrägliga uppgifter, om lägenheten användes till ändamål, som staten ej kunde gilla, eller om arbetaren genom ett uppenbart dåligt lefverne visade sig ovärdig statens hjälp. Det senare inträffade, om genom arf eller annorledes eu oväntad, af

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

arbetarens egen sparsamhet icke föranledd, synnerligen väsentlig förändring inträdde i de ekonomiska förhållanden, som från början gjort honom behörig att erhålla lån. Alla omständigheter, som borde föranleda uppsägning, kunde emellertid icke lämpligen angifva^ i lagen. Kommittén har på grund af sina sålunda uttalade åsikter föreslagit, att egnahemsnämnden skulle äga att, utan hinder af stadgade villkor för lånets återbetalning, helt eller delvis uppsäga detsamma till inbetalning å tid, som nämnden bestämde, om gäldenären bruste i åtagen byggnadseller nyodlingsskyldighet eller visade sig försumlig i att erlägga årsbetalning å lånet eller åsidosatte för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor ; om genom vanvård af fastigheten eller byggnads nedrifning eller bortflyttning värdet å lägenheten så minskades, att säkerheten för lånet icke vidare kunde anses fullt betryggande; om fastigheten helt och hållet eller delvis genom köp eller annat fång öfverginge till ny ägare, därest icke denne finge öfvertaga lånet; om det utröntes, att gäldenären genom bedräglig uppgift föranledt lånets eller därmed förenad lifförsäkrings beviljande; om gäldenären bröte mot villkoren för sådan förförsäkring; eller om egnahemsnämnden eljest funne det ådagalagdt, att sådana förhållanden inträffat, att gäldenären uppenbarligen icke längre borde få tillgodonjuta lånet.

Den behöfliga kontrollen öfver lägenhetens skötsel och gäldenärens förhållande i allmänhet har kommittén tänkt sig skola ske genom kronobetj aningen, utan att dock några särskilda besiktningar eller andra undersökningar skulle anbefallas. Kronofogden vore nämligen alltid i tillfälle att underrätta egnahemsnämnden om visad försummelse i afseende å gäldenären åliggande betalningar, och om eljest skulle inträffa någon omständighet, som borde föranleda lånets uppsägning, har kommittén antagit, att sådant icke gärna länge kunde undgå kronobetjäningens uppmärksamhet. Länsman skulle årligen från kronofogden erhålla uppgift å de för egnahemslån häftande lägenheter. Anmälan om sådant förhållande, som kunde föranleda till lånets uppsägning, skulle insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

För att, såvidt ske kunde, förebygga, att ändamålet med statslånet mer eller mindre förfelades i de fall, då gäldenären aflede, innan statslånet af honom till fullo inbetalats, har kommittén föreslagit vissa särskilda bestämmelser angående i första hand efterlefvande makes rätt till den medelst lånet förvärfvade lägenheten äfvensom dödsbodelägares rätt till fortsatt åtnjutande af lånet.

I afseende å de efterlefvandes rätt till själfva lägenheten borde, enligt kommitténs mening, undantag från allmänna lagens stadganden Bill. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 4

Inverkan af dödsfall och lägenhets föryttring. (§§19 och 20.)

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

göras för det fall, då den aflidne icke efterlämnade bröstarfvinge. Kommittén hade nämligen ansett sig kunna utgå från den förutsättningen, att makarna i detta fall å ömse sidor önskade, att den efterlefvande af dem skulle, med förbigående af den aflidnes arfvingar, njuta lägenheten till godo. En dylik önskan skulle visserligen med nu gällande lagbestämmelser i ämnet kunna förverkligas genom ett inbördes testamente. Erfarenheten visade emellertid, att åtskilliga omständigheter, t. ex. obekantskap med gällande lag i ämnet, bristande företagsamhet eller andra dylika anledningar, kunde medföra, att i många fall inbördes testamente ej komme till stånd, ehuru makarna ämnat upprätta ett sådant eller åtminstone i sak velat just hvad detta skulle innehålla. Därjämte borde erinras om risken, att ett upprättadt testamente förkomme, samt om den kostnad och det besvär, som vore förenade med den för testamenten stadgade lagföljden. Kommittén hade på grund häraf funnit sig böra föreslå, att efterlefvande make skulle, där bröstarfvinge ej funnes, hafva äganderätt till hela lägenheten. För den händelse att någondera af makarna skulle vilja till förmån för annan person begränsa den andra makens sålunda stadgade rätt, kunde sådant ske genom testamente.

Om den aflidne däremot efterlämnade bröstarfvinge, borde, enligt kommitténs mening, de vanliga reglerna om giftorätt och arf tillämpas i afseende på fastigheten.

Af billighetsskäl har kommittén vidare föreslagit, att efterlefvande make eller bröstarfvinge, som öfvertoge med tillhjälp af statslån förvärfvad lägenhet i dess helhet, skulle få njuta lånet till godo, därest anmälan om öfvertagandet gjordes hos egnahemsnämnden, samt att enahanda rätt skulle tillkomma efterlefvande make och bröstarfvinge, hvilka i laga ordning öfverenskommit att behålla lägenheten oskiftad.

För det fall att lägenhet eljest öfverginge till ny ägare, innehåller förslaget, att statslånet finge af egnahemsnämnden öfverflvttas på den nye ägaren, så framt han hos nämnden, på sätt som vid ny ansökning vore föreskrifvet, styrkte sig vara i den ställning, att han enligt de i lagen stadgade grunder skulle själf kunna komma i åtnjutande af sådant lån.

Emot kommitténs beslut om upptagande i förslaget af bestämmelse därom att, om i makars bo funnes med hjälp af statslån förvärfvad lägenhet, denna skulle vid ena makens död under full äganderätt tillfalla den efterlefvande, därest den aflidne ej efterlämnat bröstarfvinge eller angående lägenheten genom testamente förordnat, har kommitténs ordförande reserverat sig, under framhållande af olämpligheten af att

27 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

sålunda stifta undantag från våra viktigaste lagbud, de rörande giftorätt och arf, för personer, de där icke ens bildade en viss klass, utan blott utgjorde en del af arbetarnes klass, och därtill låta undantagslagen omfatta endast en viss del af dessa arbetares egendom.

Till förvärfvande af eget hem skulle enligt förslaget en arbetare i allmänhet endast eu gång kunna erhålla statslån. Därest arbetare, som med statshjälp förvärfvat lägenhet, nödgats afyttra densamma, skulle emellertid egnahemsnämnden kunna, där omständigheterna vore synnerligen behj ärtans värda, bevilja honom nytt lån. Mer än två gånger skulle dock ingen kunna komma i åtnjutande af lån.

Såsom stöd för förslaget i denna del har kommittén framhållit, hurusom möjligheten att upprepade gånger erhålla statslån skulle kunna innebära en frestelse att allt för lätt öfvergifva redan förvärfvade lägenheter och flytta till orter, där för tillfället större arbetsförtjänst stode till buds.

Såsom på flera ställen i det anförda antydts, har kommittén ansett, att lånen borde kunna förenas med lifförsäkring. I detta afseende har kommittén framhållit, hurusom kommittén sökt att genom de af kommittén ifrågasatta bestämmelser angående efterlefvande makes och bröstarfvinges rätt tillförsäkra arbetarens änka och barn orubbad besittning af lägenheten och fortsatt åtnjutande af statslånet. Dessa förmåner komme emellertid antagligen mången gång att allenast i ringa grad förbättra det bekymmersamma läge, hvari de efterlefvande kunde försättas genom familjefaderns död. Ju yngre barnen vore och ju mindre del af statslånet före dödsfallet hunnit afbetalas, desto svårare kunde det antagas blifva för änkan, hvars arbetsförtjänst i de flesta fall vore väsentligen mindre än den aflidne mannens varit, att uppfostra barnen och tillika fullgöra med lånet förenade skyldigheter. Dessa svårigheter kunde emellertid på ett enkelt och likväl verksamt sätt förminskas, därigenom att lånet förenades med lifförsäkring i någon lämplig form. Med stöd af genom särskilda sakkunniga verkställd utredning angående lämpligaste sättet för sådan lifförsäkring har kommittén uti ifrågavarande hänseende i sitt förslag upptagit den bestämmelse, att lån skulle kunna förenas med lifförsäkring på sådant sätt, att lånets amorteringsdel, i händelse gäldenären skulle aflida före den stadgade amorteringstidens slut, skulle anses vara gulden vid dödsfallet. Staten själf skulle sålunda meddela den afsedda försäkringen, och skulle staten därför af låntagaren betinga sig en särskild afgift, som borde gäldas på sådant sätt, att annuiteten å lånen förhöjdes med 1 procent eller för jordbrukslägenheter till 7 procent och för bostadslägenheter till 9 7* procent. Häraf skulle räknas såsom

Nytt lån till arbetare, som förut innehaft sådant.

(§ as.)

Lån i förening med lifförsäkring.

(§ 16.)

:o 92.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposit

ränta 3 3U procent å oguldna kapitalbeloppet och såsom försäkringsafgift en af Kungl. Maj:t fastställd, stigande procent, hvarefter återstoden skulle utgöra kapitalafbetalning. Arbetare, som erhållit lån och önskade därmed förena lifförsäkring, skulle till Kungl. Maj:ts befallningshafvande insända af läkarbetyg åtföljd ansökning om sådan försäkring; och skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga att, efter förste provinsialläkarens hörande, öfver ansökningen besluta.

Lån till för- Slutligen har kommittén föreslagit, att det skulle ankomma på

inköp af mark. Kungl. Maj:t att efter särskild pröfning för hvarje fall bestämma, om (§ 24.) och på hvilka villkor understöd i form af statslån finge af de till egnahemslån anslagna medel utgå åt förening, som bildats i syfte att befrämja egna hems förvärfvande af mindre bemedlade arbetare, äfvensom huruvida af dessa medel någon del finge, där särskilda skäl därtill föranledde, användas till inköp för statens räkning af mark att till egna hem afyttras.

I fråga om dessa stadganden har kommittén uti sin motivering anfört, att det visserligen icke lede något tvifvel, att föreningar och bolag, bildade med syftemål att genom jords inköpande och sönderstyckande eller annorledes främja arbetares förvärf af egna hem, kunde, särskildt i närheten af stora städer eller andra betydande industricentra, vara till stort gagn för arbetare, som eftersträfvade egna hem, samt att de således vore förtjänta af uppmuntran. Detta vore emellertid långt ifrån fallet med alla dessa föreningar eller bolag, och det syntes i många fall vara bättre och billigare för arbetaren att utan dylik mellanhand förvärfva sig ett för honom passande jordområde.

Äfven om föreningen från början hade ett rent oegennyttigt, endast arbetarens väl afseende syfte, syntes det vid tillämpningen vara svårt att fullt genomföra denna grundsats och särskildt att hålla de indelade lägenheterna tillhanda endast åt sådana mindre bemedlade arbetare, hvarom här vore fråga, eller hålla desamma inom de kostnadsgränser, som vore satta i lagförslaget.

Vidare vore det förenadt med väsentliga olägenheter att lämna förening lån emot inteckning i det obebyggda jordområdet i dess helhet samt sedan öfverflytta och fördela detta på de olika delarne, i den mån de af arbetare inköptes och bebyggdes. Arbetarne finge ju då ej all den lånehjälp, som motsvarade den af kommittén åt dem föreslagna. Af detta syntes följa, att en förening i allmänhet borde åtnöjas med den hjälp vid dess sträfvande, som läge däri, att genom den föreslagna lagen arbetare sattes i stånd att lättare köpa de för dem afsedda lägenheter, som föreningen anskaffat.

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

I undantagsfall, som för hvarje gång kräfde eu noggrann pröfning, hade det dock synts kommittén böra tillkomma Kungl. Maj:t att af de till egnahemslån anslagna medlen lämna statslån älven åt föreningar med ofvan angifna syftemål.

För att särskilt fiskarbefolkningens bostadsförhållanden skulle på ett nöjaktigt sätt kunna ordnas, syntes på många ställen vara nödvändigt, att staten inköpte hela det jordområde, på hvilket ett fiskeläge vore beläget, samt sedan lämnade befolkningen därstädes tillfälle att af staten förvärfva beliöfliga tomtområden. Så hade helt nyligen till allmän belåtenhet skett vid Hanö fiskeläge i Blekinge län. Ett sådant förfarande fordrade emellertid iakttagande af vissa besvärliga och tidsödande formaliteter samt vore i hvarje särskildt fall beroende af Riksdagens pröfning och godkännande.

Kommittén hade därför ansett, att, i afvaktan på att frågan om åtgärder i allmänhet från statens sida till beredande af förbättrade bostadsförhållanden för fiskarbefolkningen blifvit, afgjord, det borde tillkomma Kungl. Maj:t att, där så pröfvades nödigt, af de medel, som ansloges till egnahemslån, använda någon del till att vid fiskelägen inköpa för det angifna ändamålet erforderliga jordområden. De bestämmelser, som kommittén sålunda funnit behöfliga närmast med afseende å fiskelägen, borde äfven gälla andra platser, där förhållandena vore likartade.

I fråga om förslagets rubrik har kommittén yttrat, att kommittén med hänsyn till den föreliggande frågans stora sociala betydelse ansett sig kunna förutsätta, att bestämmelserna angående ordningen och villkoren för egnahemslåns utlämnande borde intagas uti en af Kungl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag. Tydligt vore nämligen, att Riksdagen vid beviljandet af nödiga anslag äfven ville deltaga i pröfningen af bestämmelserna för lånerörelsen. Därtill komme, att kommittén funnit erforderligt att föreslå vissa bestämmelser, som mer eller mindre direkt härleddes från eller sammanhängde med föreskrifter inom allmänna lagens område. Sålunda funnes i §§ 5, 6, 8, 9 och 17 bestämmelser, som kunde sägas vara af kommunallags natur. Rent civilrättsligt vore det i § 19 föreslagna undantagsstadgandet. Genom att välja lagformen hade kommittén kunnat i en enda författning sammanföra alla de bestämmelser angående lån af statsmedel för egna hems bildande, om hvilka de lånsökande arbetarne behöfde förskaffa sig kunskap. Att detta innefattade en afsevärd fördel för de lånsökande, syntes vara uppenbart.

Förslagets

rubrik.

30 Kommitténs beräkning af det för egnahemslån erforderliga beloppet.

Redogörelse för Öfver förslaget afgifna utlåtanden.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

I sammanhang med framläggandet af det lagförslag, för hvars innehåll jag nu redogjort, har kommittén jämväl uppgjort en beräkning af det för egnahemslån erforderliga beloppet.

Kommittén har därvid uttalat den uppfattning, att det vore af synnerlig vikt, att de medel, som skulle användas till dylika lån, ej tilltoges allt för knappt. I allmänhet borde nämligen, enligt kommitténs åsikt, en arbetare, som ansetts väl förtjänt af lån, också erhålla sådant.

Ehuru kommittén ansett, att det svårligen läte sig göra att på förhand noggrannt 'bedöma, huru stort lånebelopp, som för hvarje år skulle för ändamålet tagas i anspråk, har kommittén i detta hänseende, med ledning i viss mån af i Danmark vunnen erfarenhet, framlagt en sannolikhetsberäkning, enligt hvilken 4,000,000 kronor årligen skulle erfordras för åstadkommande af omkring 1,700 egna hem med ett medellånebelopp af 2,300—2,400 kronor. Därjämte har kommittén ansett, att statsanslag för ändamålet borde, liksom i Danmark skett, till en början beslutas för en tid af 5 år och sålunda 20 millioner anvisas att utgå med en femtedel årligen. Om något år hela summan icke skulle tagas i anspråk, borde öfverskottet reserveras till användning ett följande år, då möjligen behofvet visade sig öfverskrida anslaget. Efter utgången af första femårsperioden borde med ledning af den erfarenhet, som därunder vunnits, på nytt beslut bero, om och till hvilka belopp medel skulle för ny femårsperiod anslås.

Af de öfver kommitténs ifrågavarande förslag afgifna utlåtanden framgår, att åsikterna om lämpligheten af att staten med lån understödjer enskilda personer i deras sträfvanden att åt sig skapa egna hem varit ganska delade, och att detta i ännu högre grad varit fallet beträffande det af kommittén föreslagna sättet för ordnande af en sådan statens lånerörelse.

Då jag nu går att meddela hufvudinnehållet af dessa utlåtanden, torde det tillåtas mig att börja med de från Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna.

Dessa myndigheter kunna med hänsyn till sin principiella ställning till frågan indelas i två hufvudgrupper, den ena omfattande de länsstyrelser, 18 till antalet, hvilka ansett statens mellankomst för beredande af egnahemslån önskvärd, och den andra öfriga 6 länsstyrelser, hvilka härutinnan haft en annan åsikt. Inom den förra gruppen kan man lämpligen skilja mellan sådana länsstyrelser, hvilka i anslutning till kommitténs förslag ansett lånen böra företrädesvis utlämnas direkt

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

till enskilda, och sådana, hvilka förordat utlåning allenast med användande af föreningar såsom mellanhänder.

Ett statens ingripande medelst egnahemslåns utlämnande direkt till enskilda har sålunda tillstyrkts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i 11 län, nämligen i Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gäfieborgs, Jämtlands och Västerbottens län, därvid dock åtskilliga af dessa länsstyrelser äfven rörande denna principfråga ställt sig i vissa afseenden tveksamma.

Sålunda har det synts Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, att åtgärder i antydd riktning från statens sida icke vore erforderliga vare sig för beredande af egna hem åt arbetare i länets städer eller för att åt arbetare å landsbygden underlätta förvärfvandet af små bostadslägenheter. I vida högre grad vore statsunderstöd af behofvet påkalladt för anskaffande af så stora lägenheter, att de beredde innehafvaren och hans familj åtminstone en i väsentlig mån nödtorftig bärgning. Såsom skäl för denna sin åsikt har Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört, dels att staten genom att till industriarbetare lämna ett i hvarje fall relativt mindre behöfligt understöd till förvärfvandet af egna hem i sin mån gynnade den öfverföring af arbetskrafterna från jordbruket till industrien, hvaröfver en allmän klagan nu vore rådande, dels att bostadslägenheter för arbetare vid industriell anläggning ofta kunde undergå en betydlig värdeförminskning, om anläggningen af en eller annan anledning upphörde, dels slutligen att uppförandet af ett större antal bostadslägenheter i närheten af stads planlagda område eller invid köping eller annat samhälle, där byggnads-, brand- eller hälsovårdsstadgan, i hvad den afsåge stad, ännu icke vunnit tillämpning, i åtskilliga hänseenden medförde så stora olägenheter, att staten medelst låneunderstöd näppeligen borde medverka till sådana lägenheters uppkomst. Då emellertid af kommitterades motivering fram ginge, att vid låns beviljande företräde borde gifvas ej endast åt arbetare från landsbygden framför arbetare i stad utan ock åt den, som ville förvärfva sig jordbrukslägenhet, framför den, som nöjde sig med bostadslägenhet, ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke i hufvudsak böra motsätta sig kommitterades förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ansett, att den omständigheten, att behofvet af jordområden för bildande af egna hem kunnat med nu gällande lagstiftning i ganska afsevärd grad tillgodoses, berättigade en erinran om iakttagande af varsamhet vid egnahemslånens utlämnande. Sålunda borde lån för beredande af bostadslägenhet åt arbetare icke lämnas i andra fall, än då tillgång till stadigvarande sysselsättning för honom kunde påräknas; till stöd för hvilken åsikt Kungl. Maj:ts befallnings-

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hafvande delvis åberopat samma skäl som Kungl. Mapts befallningshafvande i Kalmar län, eller att, om lägenheten läge i närheten af en på landet befintlig fabrik och denna på grund af förändrade förhållanden nedlades, lägenheten komme att väsentligen falla i värde. Äfven Kungl. Mapts befallningshafvande i Malmöhus län har framhållit faran att utlämna lån till uppmuntrande af byggnadsverksamheten utanför, men i närheten af städer, köpingar eller municipalsamhällen, hvilken fara syntes Kungl. Mapts befallningshafvande så stor, att bestämdt förbud häremot borde utfärdas. I den omständigheten, att inom dessa kommuner eller samhällen utfärdade föreskrifter till främjande af ordning, hälsovård och trygghet mot brandskada ställde stora anspråk på byggnadernas beskaffenhet och förorsakade en del utgifter, jämte det att priset på byggnadstomt där vanligen vore drygare, läge å ena sidan en lockelse att bygga just utanför det område, där dessa föreskrifter gällde, medan det å andra sidan komme att medföra betydande och betungande kostnader, då omsorgen om god ordning så småningom kräfde dessa nya samhällens införlifvande med staden eller köpingen.

En mot denna Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Kalmar och Malmöhus län uppfattning delvis afvikande åsikt har uttalats af Kungl. Mapts befallningshafvande i Ålfsborgs län, som ansett det synnerligen önskvärdt, att samma fördelar, som arbetare på landsbygden, enligt kommitterades förslag, skulle komma i åtnjutande af, äfven bereddes arbetare, hvilka hade sin verksamhet i städerna. Om emellertid frågan om arbetarbostäder i städerna på grund af i Riksdagens ofvan åberopade skrifvelse den 13 maj 1899 anförda skäl icke kunde i sammanhang med den nu förevarande frågan behandlas, syntes det dock Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som om ingen anledning funnes att från här ifrågasatta förmåner utesluta arbetare, som förvärfvat äganderätt till mark för jordbruks- eller bostadslägenhet å ägor, belägna under stadsdomstols jurisdiktion, men utom stads planlagda område.

Kungl. Mapts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län har visserligen ansett, att kommitterades förslag under vissa förutsättningar uppfyllde hvad därmed åsyftats, ehuruväl Kungl. Mapts befallningshafvande å andra sidan ingalunda förbisåge, att en annan enklare form, exempelvis genom medverkan af särskilda för ändamålet bildade föreningar, måhända kunnat gifvas åt förslaget, hvarigenom staten och dess myndigheter hade befriats från handhafvandet af utlåningen.

En härutinnan motsatt mening har uttalats af Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Västerbottens län, som afstyrkt kommitterades förslag, i hvad det afsåge lån till föreningar, enär lån till dem icke syntes stå rätt väl

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

tillsammans med det med här ifrågavarande lån afsedda syftemålet att komma enskilda behöfvande arbetare direkt utan mellanhänder till godo. Äfven gent emot lån till enskilda hyste Kungl. Maj:ts sistbemälde befallningshafvande vissa betänkligheter särskildt med hänsyn till de svårigheter, som otvifvelaktigt måste blifva förenade med sådana lånemedels återbekommande utan förluster. Så behjärtansvärdt som syftemålet med förslaget vore, syntes det emellertid Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att de af kommitterade förordade åtgärderna, i hvad de afsåge lån till enskilda, förtjänade att försöksvis under en femårsperiod vinna tillämpning, för att erfarenhet om deras praktiska lämplighet måtte vinnas.

Det af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län antydda tillvägagångssättet att såsom mellanhänder använda för ändamålet bildade föreningar, hvilka skulle äga att förvalta de såsom försträckning till dem utlämnade statsmedlen i enlighet med vissa därför stadgade föreskrifter, har mer direkt förordats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i 7 län, nämligen Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Gottlands, Blekinge, Kristianstads och Kopparbergs län. Af dessa hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Gottlands och Kristianstads län visserligen ansett denna form för statens ingripande vara den lämpligaste och bästa, men det oaktadt icke bestämdt motsatt sig kommitterades förslag om lån till enskilda, medan åter de öfriga funnit förstnämnda form vara den enda, hvilken — om statslån utlämnades — borde ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har framhållit, att utlämnandet af låneunderstöd omedelbart åt arbetarne nödvändiggjorde en vidlyftig förvaltningsapparat och en mångfald omständliga föreskrifter och formaliteter, ägnade att motverka sakens ändamål — olägenheter, som kommittén i hvarje fall icke lyckats att i sitt förslag undvika. Därtill komme jAterligare, att systemet icke erbjöde tillfredsställande garantier mot förluster, för hvilkas undvikande staten säkerligen ofta komme att inledas i tvister och svårigheter af mångahanda slag. Ändamålsenligt vore däremot, om statsmedel funnes tillgängliga för att efter Kungl. Maj:ts bepröfvande användas för understödjande af föreningar, då naturligen de, som på bästa och mest praktiska sätt ordnat sina angelägenheter, i främsta rummet skulle erhålla statshjälp. Härigenom skulle mellan personer, intresserade af att få föreningar till stånd, uppstå täflan att uppställa sådana garantier och stadga sådana förenings- och bolagsordningar, som framför andra kunde vinna Kungl. Maj:ts gillande.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län, som befarade, Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 5

34 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

att den af kommittén föreslagna utlåningen af statsmedel direkt till arbetare skulle försvaga de redan bildade egnahemsföreningarnes framgångsrika och nyttiga verksamhet, har ansett, att statens låneverksamhet ej borde inskränkas till användande af endast för ändamålet bildade föreningar såsom mellanhänder, utan att såväl kommuner och bolag som äfven enskilda större arbetsgifvare, hvilka ville lämna arbetaren hjälp i dennes sträfvan att förvärfva ett eget hem, borde komma i tillfälle att under stadgade villkor erhålla förmånen af billiga lån.

Ej heller Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län vore förvissad, att genom statens mellankomst, på sätt kommitterade föreslagit, det åsyftade uppsvinget i egna hems bildande skulle uppnås, utan trodde, att detta svårligen kunde vinnas på annan väg, än att staten satte egnahemsfrågan i samband med kolonisationsfrågor eller frågor om ordnande af större arbetarsamfund samt beredande af lån åt arbetarassociationer för egnahemsändamål.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i öfriga 6 län eller i Uppsala, Jönköpings, Hallands, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län hafva uttalat sig emot utlämnande af egnahemslån af statsmedel under såväl den ena som den andra af kommittén föreslagna formen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala och Hallands län hafva såsom skäl härför anfört det betänkliga i att medgifva rätt till statslån för anskaffande af eget hem åt vissa medborgare, medan andra, tillhörande samma klasser och i öfrigt lika därtill kvalificerade, ej kunde komma i åtnjutande af samma förmån.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har ansett, att understödjande af egnahemsverksamheten på lånevägen vore ganska farligt, enär det lockade arbetaren till skuldsättning och med nödvändighet förde med sig en invecklad och vidlyftig apparat för lånens utlämnande mot erforderlig säkerhet samt indrifning af ränta och amorteringar. På grund häraf syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunna ifrågasättas, huruvida icke det lämpligaste sättet för egnahemsunderstödens utdelande åtminstone tills vidare vore utlämnande af kontanta bidrag utan återbetalningsskyldighet till byggnader. De fördelar, som egna hem för arbetare kunde medföra, vore nämligen från flere synpunkter af sådan betydelse, att de väl borde påkalla statens kraftiga medverkan till deras ernående.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har framhållit, hurusom åtgärder från statens sida för att underlätta möjligheten för mindre bemedlade personer att förvärfva egna hem visserligen vore i hög grad nyttiga, men att dessa åtgärder borde bestå i enkla anord-

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

ningar i rättsligt hänseende för jordstyckning och jordens frigörande från äldre gravationer samt jordupplåtelse från statens egendomar pa förmånliga villkor, medan däremot penningförsträckning af statsmedel åt enskilda hvarken för staten eller för försträckningstagaren vore af verkligt gagn.

Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Västernorrlands län, som ansett, att arbetarnes ställning och lefnadsvillkor inom länet vore de mest gynnsamma, och att en lagstiftning i föreslagen riktning föga skulle förändra arbetarnas ställning därhän, att de blefve mer än nu kvarhållna vid sin bostad, har på grund häraf ansett sig icke äga anledning att, hvad länet vidkomme, förorda statslån till befrämjande af det med egnahemstanken afsedda syftemål.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har visserligen erkänt, att frågan om egna hems beredande åt arbetare vore så behjärtansvärd, att för dess lösning jämväl andra vägar än de hittills följda vore att för lagstiftningen förorda. Antagligt vore ock, att genom beredande af lån från allmänna medel möjligheten för arbetarbefolkningen att^ bilda egna hem kunde utvidgas. Å andra sidan syntes det emellertid Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som om meningarna kunde vara delade, huruvida den af kommitterade föreslagna formen för lånens utgående vore den lämpligaste samt huruvida icke mindre invecklade och tidsödande former därför kunde och borde uppställas.

Mot kommitténs förslag i afseende å sättet för lånerörelsens bedrifvande hafva Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande äfven de, som i hufvudsak gillat förslaget — riktat i många fall ganska ingripande anmärkningar. Särskildt har sålunda erinrats, dels att det föreliggande förslaget innehölle så många omständliga föreskrifter och formaliteter, att anledning funnes att befara, att den erbjudna lånehjälpen endast sällan skulle komma att anlitas, något som i sin ordning skulle få till följd, att det med statens mellankomst afsedda ändamålet komme att förfelas, dels ock att förslaget, att länsstyrelserna i den utsträckning, kommitterade ifrågasatt, skulle taga befattning med lånerörelsen, vore i hög grad olämpligt. På grund hufvudsakligen af dessa skäl hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län förklarat sig icke kunna tillstyrka, att förslaget, i den form det förelåge, blefve lagdt till grund för lagstiftning i ämnet.

Såsom stöd för sin uppfattning, att förslaget skulle nödvändiggöra en alltför vidlyftig förvaltningsapparat, har sålunda Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län bland annat framhållit, huru-

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

som detsamma ålade lånsökande att med företeende af förslag till köpekontrakt upprätta skriftlig ansökan om lånet, att anskaffa plan till erforderlig ny- eller ombyggnad å lägenheten jämte kostnadsförslag, samt att förete åtskilliga andra bevis och handlingar. Vidare" måste utredning af sökandens ekonomiska omständigheter åvägabringas, och yttrande meddelas angående hans sysselsättning, vandel m. m. Besiktningar af lägenheten i fråga kunde understundom blifva nödiga, mången gång på den lånsökandes bekostnad, hvarjämte han i många fall, af hvilka åtskilliga voro af beskaffenhet att lätt kunna föranleda tvister, vore underkastad risken att efter pröfning af egnahemsnämnden få lånet uppsagdt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har befarat, att förverkligandet af kommitterades alltför invecklade förslag skulle komma att medföra inrättandet i hvarje län af en verklig låne- och försäkringsanstalt, hvars arbetsbörda visserligen icke på förhand kunde beräknas, men antagligen komme att blifva högst betydande. Mot förslaget att skötseln af denna anstalt skulle besörjas af länsstyrelsen och dess underlydande tjänstemän, hvilka redan nu vore belastade med eu mångfald af olika göromål, som år efter år tillväxte, ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra inlägga den kraftigasfe gensaga.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län har såsom sin mening uttalat, att de för landshöfdingens, landssekreterarens och landskamrerens ämbetsverksamhet främmande bestyr, som enligt förslaget skulle komma att uppdragas åt dessa ämbetsmän, skulle taga allt för mycket af deras tid i anspråk till men för deras egentliga tjänsteåligganden. Därest den föreslagna låne- och försäkringsanstalten komme till stånd, vore det lämpligast, att förvaltningen af densamma helt och hållet öfverlämnades åt den föreslagna egnahemsnämnden med biträde af hos densamma anställda tjänstemän.

Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har ansett sig höra påpeka, att länsstyrelsernas ämbetsmän skulle komma att betungas med högst afsevärdt ökadt arbete, något som med hänsyn till den olikartade arbetsbörda, som redan för närvarande ålåge dem, svårligen läte sig göra. Att det här vore fråga om en afse värd tillväxt af arbete, framginge bland annat däraf, att kommittén själf ansett 2 till 4 veckor erforderliga för ansökningarnas om egnahemslån genomgående och ärendenas beredning af vederbörande landskamrer samt en half månad för uppsättning och justering af nämndens protokoll. I sammanhang härmed har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län äfven uttalat betänkligheter i fråga om den

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

af kommittén föreslagna formen för pröfningen af ansökningar om lån, i det att det ingalunda kunde anses för visst, att kommunalnämnden alltid skulle lämna fullt objektiva utlåtanden angående företrädesrätten mellan flera sökande till delaktighet i statslånebidraget. Då därtill komme, att egnahemsnämnden endast undantagsvis kunde äga någon direkt kännedom om de sökandes förhållanden, och då det antagligen vore omöjligt att rätt mäta betydelsen af de olika kommunalnämndernas yttranden, ställda mot hvarandra, komme det hela att mer eller mindre blifva ett lotteri.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har dels funnit sig böra ifrågasätta, huruvida icke mindre invecklade och tidsödande former för lånens utgående kunde och borde uppställas än de af kommitterade föreslagna, utan att fördenskull de med lånen afsedda syften förfelades, dels ock framhållit, hurusom den brokiga och ständigt sig ökande mångfalden af göromål, hvarmed länsstyrelserna nu vore betungade, bort utesluta tanken på att öka dessa myndigheters ämbetsbörda med arbeten rörande egnahemsfrågan, samt att det, därest förslaget komme till utförande, blefve nödvändigt att för nämnda frågas behandling vid länsstyrelserna förordna en särskild föredragande.

Anmärkningar i här ofvan anförda hänseenden hafva — såsom jag redan framhållit — riktats mot förslaget äfven af flera af de länsstyrelser, som funnit sig böra i hufvudsak tillstyrka eller åtminstone icke afstyrka detsamma.

Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län uttalat sig för, att åtskilliga af de åtgärder, som lagts på länsstyrelserna och deras underlydande, måtte öfverflyttas på egnahemsnämnden och en hos denna anställd ombudsman.

. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har likaledes framhållit olämpligheten, att icke säga orimligheten af att ålägga länsstyrelserna och de dem underlydande tjänstemännen nästan hela bestyret med låne- och försäkringsrörelsen. Endast genom anställande af en sekreterare eller ombudsman i nämndens tjänst kunde länsstyrelsens deltagande i nämndens förhandlingar och befattningen i öfrigt med lånerörelsen möjliggöras.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län har visserligen icke i den betydliga tillökningen i arbetet ej endast för kronobetjäningen utan framför allt hos länsstyrelsen funnit anledning afstyrka förslaget, i hvad det rörde länsstyrelsens befattning med egnahemslånen, men ansett lämpligt erinra om förhållandet, då ifrågavarande bestyr till-

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

äfventyra kunde komma att nödvändiggöra en ökning i de utaf staten aflönade arbetskrafter lios länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Värmlands län hafva funnit förslaget till lag om egnahemslån mer inveckladt och omständligt, än måhända nödigt varit.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län har ansett en öfverflyttning på länsstyrelsen af allt det myckna för- och efterarbete, som efter all sannolikhet komme att uppstå, föga rättvis och billig, på grund af att den alltför lågt aflönade, mångenstädes för fåtaliga tjänstepersonalen hos länsstyrelsen redan nu vore i hög grad betungad med göromål. I och med det ramen för egnahemsnämndens verksamhet utvidgades, blefve emellertid behofvet af länsstyrelsens medverkan mindre. För ett ordnande af egnahemsnämndens verksamhet i dylik riktning kräfdes endast anställande hos nämnden af en fast aflönad sekreterare, hvilken hade att fullgöra alla en sekreterares åligganden och äfven lämpligen borde i stället för de af andra göromål i allmänhet högst betungade häradsskrifvarne verkställa den erforderliga debiteringen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har framhållit, hurusom landskamreren och i synnerhet landssekreteraren åtminstone i nämnda län vore så upptagna af andra till deras tjänster hörande göromål, att det knappast vore möjligt för dem att ägna något arbete åt främjandet af tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare, men att det detta oaktadt för åstadkommande af kontinuitet i nämndens arbeten syntes erforderligt, att landskamreren vore föredragande ledamot af nämnden, hvarjämte en ständigt tjänstgörande sekreterare hos densamma borde af länstyrelsen förordnas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har ansett, att äfven om arbetet med här ifrågavarande lånerörelse möjligen till en början kunde antagas blifva af mindre omfattning, den tid likväl ej vore aflägsen, då dessa låneförmedlingar erhållit en sådan utsträckning, att de omöjligen af länsstyrelserna kunde utföras med de krafter, som för närvarande stode till buds och som vore fullt tagna i anspråk af de mångskiftande ärenden, som redan tillhörde dessa myndigheters behandling.

Förutom ofvan nämnda länsstyrelser hafva äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands, Skaraborgs och Värmlands län påyrkat att, därest länsstyrelsernas arbetsbörda, på sätt föreslaget blifvit, komme att ytterligare ökas, särskild person med fast aflöning blefve vid länsstyrelse eller egnahemsnämnd anställd.

Ett stort antal af de länsstyrelser, som motsatt sig, att Kungl.

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Maj:ts befallningshafvande skulle åläggas att i föreslagen utsträckning taga befattning med här ifrågavarande lånerörelse, har riktat samma anmärkning mot kronobetjäningens anlitande för ändamålet. Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län framhållit, hurusom förslaget om lånens utbetalning, öfvervakande åt statens säkerhet och bästa under lånetiden samt debitering och uppbörd af förfallet kapital och ränta pålade kronofogde, häradsskrifvare och länsmän nya, synnerligen maktpåliggande och svåruppfyllda plikter. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har ansett sig böra på det allvarligaste afstyrka hvad kommitterade föreslagit, särskildt i afseende å kronofogdarnes bestyr med egnahemslånen, detta ej endast på grund af svårigheten att ålägga kronobetjäningen ökade göromål i sådan utsträckning, som förslaget angåfve, utan ock af den anledning, att lånebelopp på tiotusentals kronor kunde, i afvaktan på lyftning, komma att innestå hos kronofogdarne, hvilket tydligen skulle än ytterligare försvaga den redan förut föga tillfredsställande kontrollen å dessas många olikartade uppbördsmedel. Sistnämnda synpunkt har framhållits äfven af Kungl. Mapts befallningshafvande i Kristianstads län, hvarjämte Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län ansett sig böra anmärka, hurusom särskildt häradsskrifvarne i de flesta fall redan nu vore så betungade med tjänstegöromål, att de, för att medhinna dem, måste af egna knappa aflöningsmedel löna biträde.

En, rörande länsstyrelsernas och kronobetjäningens befattning med lånerörelsen, från Kungl. Maj:ts öfrige befallningshafvandes afvikande mening har uttalats endast af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och Gäfleborgs län. Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Södermanlands län har ansett, att lagförslagets synnerligen vidlyftiga bestämmelser om inrättande för hvarje län af en särskild egnahemsnämnd, om kommunalnämndernas medverkan för bildande af egna hem, om särskilda så kallade egnahemsombud inom hvarje kommun m. m. skulle utan motsvarande gagn medföra en invecklad, tidsödande och kostsam procedur. Åtminstone till en början borde det kunna öfverlämnas åt länsstyrelserna att med biträde af kronobetjäning och kommunalmyndigheter ombesörja handläggningen af hithörande frågor. Genom en dylik anordning skulle ock — oafsedt minskning i kostnader, omgång och tidsutdräkt — kunna vinnas garanti för en jämn och likartad tillämpning af de författningar, som blefve i ämnet utfärdade. Då, enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Gäfleborgs län uppfattning, förslaget till eu början borde tillämpas endast såsom ett försök, hvaraf

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

vidare erfarenhet kunde förväntas, syntes det äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda län, att den vidlyftiga apparat, som kommitterade ansett nödig, väsentligen kunde förenklas genom att ärendenas handläggning, med uteslutande af egnahemsnämnden, kommunernas medverkan m. m., tills vidare helt och hållet öfverlämnades åt länsstyrelserna.

Äfven mot kommittéförslagets detaljbestämmelser hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i flera afseenden haft åtskilligt att erinra. Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län ansett, att såsom kompetensvillkor i fråga om lånesökandes högsta åldersgräns borde såsom regel sättas fyllda 40 år — i stället för af kommitterade föreslagna 50 år — samt medgifvas undantag därifrån intill högst 50 år, till hvilken ändring den långa amorteringstiden, särskildt vid lån för jordbrukslägenhet, gåfve osökt anledning. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Kristianstads och Kopparbergs län hafva uttalat sig för eu sänkning i de beräknade maximivärdena å egnahemslägenheter, för hvilka lån komme att beviljas. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har föreslagit en sänkning med 1,000 kronor för båda slagen af lägenheter, under framhållande af såväl den omständigheten, att arbetaren icke borde frestas att grunda det egna hemmet på för stor skuldsättning som ock att till pris af 4,000 kronor hemmansdelar om Vs och V6 mantal sannolikt inom ett flertal län kunde förvärfvas. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads och Kopparbergs län hafva endast framhållit, att värdena syntes väl höga, utan att föreslå sänkning med visst belopp. Samma mening har beträffande j ordbruk slägenheter uttalats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, som ansett maximivärdet å dessa lägenheter böra sänkas med 1,000 kronor, i sammanhang hvarmed Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, dels att uppdelningen af lägenheterna i jordbrukslägenheter och bostadslägenheter måtte bortfalla såsom icke lämplig och än mindre nödvändig, dels ock att lånens storlek för jordbrukslägenhet måtte begränsas till hvad, som föreskrifvits beträffande bostadslägenhet, eller till 3/4 af sammanlagda värdet å jord med åbyggnader. Den föreslagna uppdelningen har ansetts icke vara af behofvet påkallad med hänsyn såväl därtill, att kostnaden för bostadslägenhet på grund af höga pris å jord, materialier m. m. i närheten af tätare bebyggda platser, där dessa lägenheter antagligen komme att blifva den vanliga formen för egna hem, i regel kunde antagas ej blifva mindre än för jordbrukslägenheter å den egentliga landsbygden, som ock att, då här ej vore fråga om bildande af egna jordbruk, jordens värde vid en mer

41 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

aflägset belägen jordbrukslägenhet i allmänhet icke komme att utgöra någon ökad säkerhet för lånemedlens återbekommande. Såsom skäl för sänkningen i lånebeloppets storlek i förhållande till lägenhetens värde har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhållit, att alltför stor lätthet att erhålla lån ofta medförde benägenhet till vidlyftigare och dyrbarare företag, än som eljest skulle ha förekommit. Såsom en följd af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ofvan anförda uppfattning om obehöfligheten af den föreslagna uppdelningen af lägenheterna skulle samtliga lån komma att amorteras på lika antal år och, då utsikten, att skulden inom en icke alltför aflägsen framtid helt och hållet kunde inbetalas eller åtminstone nedbringas med afsevärdt belopp för låntagaren, borde vara en sporre till ökad omtänksamhet och större intresse, hade Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke tvekat att ansluta sig till det af kommitterade föreslagna alternativet af 16 års amorteringstid. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län har uttalat sig för en kortare amorteringstid för jordbrukslägenheter än den föreslagna och därvid såsom lämpligare afpassad förslagsvis angifvit 20 år.

Kommitterades förslag att ränta och afbetalningar å egnahemslånen skulle komma att debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden har synts Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge och Kristianstads län mindre lämpligt, alldenstund dessa belopp icke vore utmätningsgill och de säkerligen ofta skulle blifva föremål för tvist till följd af de synnerligen invecklade bestämmelserna om lånens återbetalning. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har härvid särskild! framhållit, hurusom egnahemslånens likhet med odlingslånen så mycket mindre med någon skymt af giltighet kunde åberopas, som annuiteterna å sistnämnda lån enligt gällande föreskrifter kunde utan dom eller utslag uttagas samt utgjorde ett hemmanen graverande onus, hvars årliga belopp för öfrigt redan vore genom laga kraftvunnet beslut på förhand bestämdt.

Till kommitterades förslag om möjlighet att förena egnahemslånen med lifförsäkring hafva endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus samt i Västmanlands län anslutit sig. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förstnämnda län, som funnit detta förslag innebära en högst viktig skyddsåtgärd för såväl staten som den lånsökande arbetaren, har dock ansett, att bestyret med lifförsäkringarnes beviljande borde öfverlämnas åt egnahemsnämnderna. Något giltigt skäl för kommitterades förslag därom, att egnahemsnämnderna skulle bevilja lånen och länsstyrelserna lifförsäkringarne, funnes så mycket mindre, som de Bill. till Biksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Haft. 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

senare säkerligen i de flesta fall komme att sökas samtidigt med de förra. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har uttalat betänkligheter mot att ålägga länsstyrelserna att å kronans vägnar sluta lifförsäkringsaftal och därvid framhållit, hurusom frågor af försäkringsteknisk beskaffenhet säkerligen skulle komma före, med hvilka man knappast borde öka mångfalden af de ämnen från samhällslifvets skilda områden, som redan tillhörde länsstyrelsernas ämbetsförvaltning. Af öfriga länsstyrelser hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings, Blekinge och Västerbottens län — de tvänne förstnämnda under erkännande af förslagets fördelar, hvilka antagligen verksamt skulle kunna beforda bildandet af egna hem — ansett sig böra afstyrka detsamma på grund af det myckna invecklade arbete, som vid tillämpningen komme att förorsakas myndigheterna. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Kronobergs, Gottlands, Örebro och Västernorrlands län hafva likaledes afstyrkt förslaget under åberopande af, förutom ofvan anförda skäl, dels att staten genom den föreslagna lifförsäkringsrörelsen komme att utsätta sig för en onödig risk och försämrade *den genom inteckningen vunna säkerheten för lånemedlens behöriga återfående, dels ock att befogad anledning icke förefunnes att bevilja de personer, som redan åtnjöte afsevärd lättnad genom billiga lånevillkor, en ytterligare fördel genom erhållande af lifförsäkring mot exceptionellt låga premier, så länge sådant icke stode öppet för öfriga medborgare, bland hvilka det säkerligen funnes många, som lika väl eller ännu bättre kunde behöfva en dylik förmån.

Hushållnings- Hushållningssällskapens ombud hafva i sitt underdåniga utlåtande

sällskapens^ till eil början framhållit, hurusom man, oaktadt i vårt land jorden

07,11ande. redan nu, relativt taget, vore fördelad på ett större antal ägare än i

många andra kulturländer och det icke syntes kunna sägas, att några särdeles stora svårigheter mötte för den, som sådant önskade, att med äganderätt förvärfva ett mindre jordområde, likväl med hänsyn bland annat därtill, att förbättrandet af de mindre bemedlade samhällsklassernas villkor vore ett synnerligen behjärtansvärdt ändamål, icke borde underlåta att genom lämpliga åtgärder befordra en vidare utveckling i denna riktning. Efter att i samband härmed hafva dels anmärkt, att ombuden i afseende å dylika åtgärder ansåge sig utan betänkande kunna förorda en friare lagstiftning i fråga om ägostyckning och jordafsöndring, dels ock därjämte framhållit, lmrusom svårigheten att få stamhemmanets inteckningar dödade i afsöndringar ganska ofta visat sig stå hindrande i vägen för upplåtelse af mindre lägenheter,

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hafva ombuden öfvergått till en närmare granskning af kommitténs förslag angående utlämnande af egnahemslån af statsmedel; och hafva ombuden därvid till en början såsom sin mening uttalat, att det icke lämpligen syntes böra blifva föremål för statens verksamhet att genom särskilda åtgärder understödja bildandet af så pass stora jordbruk, som de af kommittén föreslagna med ett maximivärde af 4,000 kronor, eniir ägaren antingen icke ensam kunde sköta detsamma eller vore därmed fullt sysselsatt, så att han icke finge tillfälle till annan arbetsförtjänst. Hvad åter beträffade de af kommittén föreslagna bostadslägenheterna och så små jordbrukslägenheter, att deras ägare måste vara hänvisade att förnämligast taga sin inkomst af annat arbete än å lägenhetens jord, syntes inrättandet af dylika lägenheter stå i bättre öfverensstämmelse med utvecklingen af förhållandena å landsbygden under senare tid. Dock syntes det ombuden äfven i fråga om sådana lägenheter vara betänkligt att anlita utvägen af statslån, ehuruväl ombuden ej ville bestämdt uttala sig däremot, då ju en sådan form af statshjälp, om den blefve väl anordnad och ej betungad af alltför invecklade formaliteter, måhända kunde under vissa förhållanden äga berättigande.

Hvad det föreliggande förslaget anginge, hade genom de af kommittén föreslagna villkor och inskränkningar i fråga om rätten att söka dylika lån och genom de invecklade formella stadgandena de ifrågasatta egnahemslånens tillämpning inskränkts i så pass betydlig mån, att förslaget ingalunda i det skick, hvari detsamma förelåge, ägde den stora bärvidd, som allmänheten gärna velat tillägga den så kallade egnahemsfrågans lösning. Denna omständighet borde icke lämnas ur sikte, då det gällde att bedöma värdet och den reella innebörden af ifrågavarade förslag, som ansett det nödigt att upprätta eu storartad förvaltningsapparat och som trott sig kunna ställa i utsikt användningen af statsbidrag å icke mindre än 20 millioner kronor under den förstå femårsperioden. Enligt ombudens förmenande kunde nämligen bland de klasser af arbetare, hvilka enligt kommitténs förslag eventuellt vore berättigade till egnahsmslån, icke i verkligheten konstateras ett så stort behof af statshjälp, att detta skäligen skulle kunna utgöra anledning till statens ingripande i så stor skala och på det sätt, som föreslagits. Att inom jordbruksnäringen, synnerligast under uppåtgående konjunkturer för industrien, flerstädes svårighet försports att erhålla verkligt goda arbetare, vore visserligen sant, men berodde säkerligen icke väsentligen på någon brist å egna hem åt jordbruksarbetare utan på de högre arbetsförtjänster, som erbjödes i städerna samt inom industrien. Någon väsentlig ändring härutinnan syntes icke kunna åstadkommas

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

genom egnahemslån. Af dessa skäl ansåge ombuden kommitténs förslag angående egnahemslån icke vara ägnadt att läggas till grund för lagstiftning i ärendet. Huruvida däremot i någon annan form och på något enklare sätt dylika lån skulle kunna tillerkännas däraf förtjänte arbetare — exempelvis genom medverkan af särskilda för detta ändamål bildade föreningar, hvilka ju kunde underkastas de föreskrifter och den kontroll, som befunnes nödiga — kunde möjligen vara en fråga, förtjänt att ytterligare utredas. I öfrigt borde ej förbises, att ett lämpligt tillfälle att genom försök i mindre omfattning vinna erfarenhet i hithörande frågor syntes erbjuda sig vid afyttrandet af de kronans jordbruksdomäner samt de till statens inköpta skogsegendomar hörande inägoområden, hvilkas försäljning antingen redan beslutats eller vore ifrågasatt, och syntes resultatet af de försök, som således möjligen blefve anordnade — ehuruväl på annat sätt än kommittén föreslagit — böra afvaktas, innan mer genomgripande åtgärder ifrågasattes. I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, funne ombuden det af kommittén framställda förslag till lag om egnahemslån af statsmedel icke Amra af beskaffenhet att innefatta sådan lösning af egnahemsfrågan, att ombuden kunde tillstyrka, att samma förslag blefve upphöjd! till lag.

Beträffande detta hushållningssällskapens ombuds yttrande anser jag mig böra framhålla, hurusom det beslöts med 13 röster mot 10, hvilka afgåfvos för väckt förslag, att ombuden såsom Imf vild sakligt resultat af sin pröfning af den föreliggande frågan skulle angifva, att ombuden, som icke varit i tillfälle att ingå i pröfning rörande detaljerna i förslaget, likväl velat uttala den mening, att egna-hemsfrågans lösning vore af största betydelse för landet och väl värd och i behof af statens understöd, hvarför ombuden i hufvudsak tillstyrkte kommitténs förslag.

Äfven vid ombudens möte sistlidne höst uttalade sig ombuden i den här föreliggande frågan med anledning af en af mig till dem öfverlämnad skrifvelse med anhållan om yttrande, huruvida särskildt med hänsyn till Sveriges landthushållning och därmed i samband stående näringar åtgärder skulle kunna vidtagas i syfte att inskränka den nu pågående emigrationen. I det yttrande, som jag med anledning af denna min skrifvelse fått emottaga, hafva ombuden bland annat framhållit, hurusom till åtgärder i dylikt syfte kunde öfver hufvud taget räknas allt, som ökade möjligheten för den mindre bemedlade att här i landet vinna en själfständig ställning såsom jordbrukare och med intresse ägna sig åt sin verksamhet. Hen, som ägde en torfva, om än aldrig så liten, hvilken han förstått att med egna händer tvinga till

45 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

en tillfredsställande afkastning, lämnade icke gärna densamma frivilligt.

I fråga om möjligheten att förvärfva eu dylik egen torfva syntes det emellertid ombuden, att förhållandena bär i landet för visso icke vore tillfredsställande. Under det att mängden af större gods och större och mindre hemman årligen bytte om ägare, visade det sig i vidsträckta delar af landet hardt när omöjligt att förvärfva mindre jordlotter passande för själfständiga jordbruk. Hvad till afhjälpaude af denna brist hittills från det allmännas sida åtgjorts, såsom försäljning af mindre kronodomäner och lagstiftning rörande ägostyckning m. m., hade, om ock ej alldeles utan betydelse, dock ingalunda varit tillräckligt. Hvad som fordrades, vore en målmedveteu verksamhet, riktad direkt på bildandet af dylika själfständiga småbruk just på sådana trakter, där förutsättningarna för att drifva dem med framgång funnes. Initiativet härtill borde, enligt ombudens åsikt, tagas af staten.

Landtbruksstyrelsen, som samtidigt med eget utlåtande öfverlämnat de hösten 1901 samlade hushållningssällskapens ombuds yttrande, för hvilket jag här ofvan redogjort, har för egen del till en början uttalat sin allmänna uppfattning af den föreliggande frågan och därvid framhållit, hurusom inom statsförvaltningen frågan om förbättrandet af den kroppsarbetande klassens ställning på senare tider börjat att intaga ett af de främsta rummen. Särskildt för landtbruksförvaltningen funnes viktiga skäl att söka bringa den till en lycklig lösning. Inom landtbruket rådde nämligen i förevarande afseende för närvarande alldeles särskilda förhållanden. Det gällde här icke blott att för samhällets lugna utveckling bereda arbetsklassen en i ekonomiskt afseende tryggad ställning och förbättra villkoren för dennas utveckling, utan äfven att söka, såvidt möjligt, förekomma den brist på arbetare å landsbygden, som för närvarande gjorde sig gällande, hvilken brist i förening med de sista decenniernas prisfall å landtbruksprodukter varit ett utmärkande drag för de svårigheter, för Indika landtbruket under senare tiden varit utsatt. Om också denna minskade tillgång å arbetskraft varit mest kännbar för det större jordbruket, hade dock de mindre landtbruken, där landtmannens familjemedlemmar deltoge i arbetet, icke varit alldeles oberörda däraf. Den företeelse, som ej blott inom Tyskland utan äfven inom vårt land på senare tiden framträdt, att större jordegendomar styckats och försålts i smärre lotter, syntes icke heller vara utan sammanhang med berörda förhållanden. För landsbygden särskildt ägde sålunda arbetarfrågan en mycket stor betydelse.

Beträffande orsakerna till bristen å arbetare på landet kunde knappast råda mer än en mening därom, att denna liufvudsakligast

Landtbruks-

styrelsens

utlåtande.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

berott på dels industriens uppblomstring under senare tiden och de däraf beredda ökade arbetstillfällena jämte högre aflöning inom denna produktionsgren, dels ock stadslifvets lockelser genom större frihet i afseende på lefnadssätt samt ökade tillfällen till förströelser i städerna, hvilket allt gifvit upphof till den mycket märkliga företeelse, som kunde betecknas såsom landtarbetarens öfverflyttning i stor skala från landet till städerna.

Det kunde icke bestridas, att den önskan om erhållande af förbättrade lefnads- och förvärfsbetingelser och det högsta möjliga utbyte af arbetskraften, som sålunda läge till grund för arbetsfolkets öfvergifvande af landsbygden, måste i och för sig själf anses såsom högst naturlig, hvarför den ej heller borde eller kunde bekämpas genom användande af några statens maktmedel utan endast genom åtgärder, hvilka på frivillighetens väg åstadkomme en ändring i berörda förhållanden. Att en ändring härutinnan måste anses önsklig från landtbrukets sida, vore själfklart, och att denna önskan icke stode i strid med, utan grundade sig på ett allmänt socialt intresse, framginge däraf, att lefnadsförhållandena inom städerna icke vore för arbetsklassen utan sina faror i såväl fysiskt som moraliskt hänseende, så att, därest ifrågavarande företeelse ostördt finge fortgå, en arbetsklassens degeneration däraf kunde blifva en följd. I detta fall sammanfölle alltså hela samhällets och landtbrukets intressen med hvarandra, när från landtbruksförvaltningens sida framställning gjordes om vidtagande af mått och steg för beredande af möjlighet för landtbruket att vid landsbygden fästa eller från industricentra återbörda den stam af goda arbetskrafter, som erfordrades för landtbrukets framgångsrika bedrifvande.

Erfarenheten hade visat, att på tillgången på arbetsfolk å landsbygden få förhållanden inverkade så afgörande som arbetarens ekonomiska och rättsliga ställning till själfva jorden. I detta afseende behöfde endast framhållas, hurusom i alla tider inom samhället kunde spåras en synnerligen stor benägenhet hos dem, som med stadigvarande, helst äganderätt besutte den mark, de bebodde, att vidblifva sin besittning utan att låta locka sig därifrån af, äfven i vissa hänseenden fördelaktigare, ekonomiska utkomstmedel. Däraf förklarades den stora vikt, som agrarförfattningen ägde i förevarande hänseende. Det kunde dock icke vara lämpligt att här ingå på en redogörelse för vårt lands agrarförhållanden i vidare mån, än som erfordrades för klargörande af föreliggande fråga, eller huruvida och i hvad mån åtgärder borde vidtagas för beredande af tillfällen för landtbruksarbetarne att med äganderätt förvärfva jord till bostad och brukning eller så kallade egna hem.

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Af det föregående syntes framgå, att, då inom vårt land af skäl, som ofvan angifvits, landsbygden kommit att lida brist på arbetskraft samt såväl i allmänt socialt afseende som i landtbrnkets intresse denna brist borde om möjligt undanröjas, det medel, som erbjöde sig till vinnande af detta mål genom beredande af tillfälle för jordbruksarbetaren att förvärfva eget hem å landet, icke borde lämnas oförsökt, helst något verksammare dylikt icke för närvarande stode att finna. Visserligen vore härmed icke sagdt, att statens verksamhet härutinnan borde inskränka sig till användandet af sagda medel, då ju genom arbetarens förändrade ställning i afseende på jordbesittning helt visst komme att ställas större fordringar på honom i medborgerligt afseende, och de band, hvarmed han fästes vid samhället blefve flera och mer betydelsefulla, samt sålunda äfven hans utbildning för att rätt kunna uppfylla, denna sin ställning komme att på samhället ställa särskilda fordringar, men i detta sammanhang syntes i allt fall hänsyn böra tagas endast till jordbesittningsförhållandet och de åtgärder, som förändringarna i detta afseende kunde betinga.

Kommitterades förslag afsåge emellertid underlättande ej blott för landtbruksarbetaren utan äfven för kroppsarbetare i allmänhet af möjligheten att på landsbygden förvärfva egna hem, men då sättet för förvärfvandet vore gemensamt för de olika slagen af kroppsarbetare, kunde hvad landtbruksstyrelsen i denna sak hade anfört hafva tillämpning på alla dylika förvärf, äfven om styrelsen närmast hade fäst sig vid landtbruksarbetarnes och landtbrukets intressen.

Vidkommande det af kommittén uppgjorda förslaget om beredande af egnahemslån åt arbetare samt de utaf hushållningssällskapens hösten 1901 samlade ombud mot samma förslag framställda anmärkningar har landtbruksstyrelsen vidare anfört följande.

Från skilda länder förelåge redan en rik erfarenhet, som icke kunde jäfvas, i det hänseendet, att besittandet af jord i hög grad bidroge till att göra landtbefolkningen stationär, och då egnahemslån hade sin enda betydelse därutinnan, att de vore medel för beredande af jordbesittning åt arbetarne, vore det just i denna egenskap hos lånen, som man kunde söka grunden därtill, att de möjligen kunde åstadkomma ändring uti den öfverklagade bristen å arbetsfolk å landsbygden. För sin del hade ej heller landtbruksstyrelsen något att invända mot användande af egnahemslån såsom medel till motverkande af sagda brist. Häremot strede alldeles icke, att staten genom afyttrandet af vissa jordbruksdomäner eller de till statens inköpta skogs-

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

egendomar hörande inägoområden knnde, på sätt ombuden föreslagit, bidraga till vinnande af sagda mål, men i den omständigheten, att det ingalunda vore säkert, att kronan ägde fastigheter på alla de ställen, där egna hem kunde komma i fråga att upprättas, låge ett bestämdt hinder för att uteslutande lita till denna utväg. Däremot syntes det landtbruksstyrelsen, att målet icke lämpligen kunde vinnas genom förmedling af föreningar, bildade af arbetarne själfva, hvarigenom spekulation lätt skulle kunna uppstå och det behj ärtans värd a syftet löpa fara att förfelas.

Bland de speciella anmärkningar, hushållningssällskapens ombud mot kommitterades förslag framställt, syntes styrelsen stor betydelse böra tilläggas den, som afsåge de tvänne kategorier af jordbruksiägenheter, hvilkas förvärfvande af arbetare kommittén ansett böra genom egnahemslån understödjas, nämligen dels sådana, som vore afsedda för idkande af jordbruk i egentlig mening, för hvilka kommittén anslagit ett högsta värde af 4,000 kronor, dels ock bostadslägenheter, afsedda företrädesvis till bostad med ett högsta värde af 3,000 kronor, i bägge fallen med inberäkning af såväl jord som byggnader. Häremot hade ombuden anmärkt, att det syntes icke lämpligen blifva föremål för statens verksamhet att genom särskilda åtgärder understödja bildandet af så pass stora jordbruk, som ofvannämnda maximisumma för jordbrukslägenheter angåfve. Härutinnan delade landtbruksstyrelsen ombudens uppfattning, försåvidt den afsåge de flesta delar af landet, där för ett så högt belopp som 4,000 kronor skulle kunna inköpas en så stor fastighet, att dess skötsel komme att helt och hållet medtaga ägarens tid och göra honom till hemmansägare i stället för arbetare. Med anledning häraf syntes det landtbruksstyrelsen lämpligt, att för hvarje län af Kungl. Maj:t på egnahemsnämndens förslag bestämdes det högsta sammanlagda värde, hvartill jord med åbyggnad vid såväl jordbrukslägenhet som bostadslägenhet, till hvars förvärfvande lån söktes, finge uppgå.

De i kommitténs förslag upptagna formella stadgandena kunde väl förefalla invecklade och för allmänheten svåra att reda sig med, liksom äfven den i förslaget upptagna förvaltningsapparat kunde synas skäligen tung, men då, hvad formaliteterna anginge, i ganska många fall tryckta blanketter af allmänheten kunde användas, hvarigenom svårigheterna för denna blefve väsentligen underlättade, samt för öfrigt bestämmelserna angående själfva förvaltningen icke, såvidt landtbruksstyrelsen kunde finna, komme att medföra större omgång, än som betingades af hänsynen till nödig säkerhet och trygghet vid förslagets

49 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

tillämpning, syntes sagda omständigheter icke medföra någon fara för förslagets praktiska genomförbarhet.

Däremot hade bestämmelsen i 15 § därom, att lånets stående del skulle i hvarje fall vara gulden senast fem år från sista af betalningen å amorteringsdelen, synts landtbruksstyrelsen vara väl sträng. I de Hosta, fall kunde nämligen fullgörande af denna skyldighet ej ske, utan att låntagaren förskaffat sig annat lån än statslånet, hvilket åter vanligen icke läte sig göra med mindre, än att låntagaren nödgades underkasta sig att betala högre ränta. Det syntes landtbruksstyrelsen därför böra läggas i egnahemsnämndens hand att medgifva utsträckning af den tid, inom hvilken den stående delen af lånet skulle vara fullständigt gulden, till högst tio år, hvilket icke kunde innebära någon fara för staten, då denna ägde säkerhet uti första inteckning i lägenheten för ifrågavarande stående låneandels fullständiga gäldande.

De anmärkningar, som landtbrukstyrelsen sålunda hade ansett sig böra framställa mot egnahemskommitténs betänkande, syntes styrelsen icke vara af den vikt, att de kunde på något sätt förringa värdet af ifrågavarande förslag, som styrelsen ansåge vara af den beskaffenhet, att 1 det borde läggas till grand för vidare åtgärder i syfte att bereda åt arbetsklassen möjligheten att förvärfva en jordbesittning, som kunde vara till förmån för dem själfva och därmed äfven för samhället. Särskilt arbetaren å landsbygden eller jordbruksarbetaren måste dåra! anses komma att skörda fördelar, hvilka icke kunde undgå att blifva till landtbruksnäringens nytta. Hittills hade jordbruksarbetaren, såväl den icke fast anställde som den så kallade statkarlen och småtorparen, i regel icke kunnat förvärfva en sådan utkomst, att lian sett sig i stånd att själf sörja för sin ålderdom. Gifvetvis måste detta inverka därhän, att göda arbetare lätt föranleddes att öfvergifva landtbruket och söka sin bärgning inom andra näringsgrenar inom landet eller att efter emigration söka sin utkomst i främmande land. De åtgärder, kommittén föreslagit för beredande af lättare tillfällen till jordstyckning och erhållande af egnahemslån, ansåge landtbruksstyrelsen kunna leda till förbättrandet i väsentligt afseende af jordbruksarbetarens ställning och förty äfven till hans vidblifvande vid sitt yrke samt till minskande af emigrationen. Den utgift, staten enligt kommitterades förslag skulle få för ändamålet vidkännas, kunde icke anses så synnerligen afsevärd, vare sig hänsyn toges till själfva lånerörelsen eller till administrationen. I förra fallet skulle staten för sina lån äga en fullgod säkerhet, så att någon förlust å lånerörelsen icke syntes behöfva befaras, helst erfarenheten från sparbanksrörelsen å landet visat, att dylika lån äfven mot Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sand. 1 Afd. 63 Höft. 7

50 Kungl. Maj:ts ÅTåd. Proposition N:o 92.

mindi e god sakernet än don af kommittén föreslagna endast undantagsvis kl fullständigt infriats. Hvad åter administrationen beträffade, så komme kostnaderna härför hufvudsakligen att utgöras af resekostnads- och traktamentsersättningar för ledamöterna i egnahemsnämnderna, hvilka kostnader icke syntes kunna komma att uppgå till några högre belopp.

På grund af hvad landtbruksstyrelsen sålunda anfört, har styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med egnahemskommitténs förslag och med beaktande af hvad landtbruksstyrelsen därvid erinrat, vidtaga åtgärder till lösande af föreliggande för vårt land viktiga fråga.

Statskontoret, som den 4 december 1902 afgaf sitt utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag, har däruti anfört följande.

Hvad först anginge de principer, på hvilka förslaget vore byggdt, skänkte statskontoret sitt odelade erkännande åt det syfte, man med berörda förslag velat vinna. Enligt statskontorets mening vore detta syfte af den betydelse för samhällets trefnad, att kraftiga åtgärder från statens sida för nämnda syftes befordrande måste anses vara väl på sin plats.

Då det gällde införande af ett nytt föremål för statens verksamhet af den art som det förevarande, vore det emellertid gifvet, att olika meningar rörande det lämpligaste sättet för sakens genomförande skulle göra sig gällande. Sålunda hade principiella invändningar, delvis af ganska genomgripande betydelse, särskilt af länsstyrelserna blifvit framställda mot det af kommittén utarbetade förslaget. Att dessa invändningar i åtskilliga afseenden äg de sitt berättigande, ville statskontoret icke bestrida. Sålunda vore det, enligt statskontorets mening, tydligt, att vissa olägenheter måste komma att blifva förknippade med en rörelse, som innefattade utlåning af statsmedel genom statens organ omedelbart till arbetarne själfva. Oeftergifligt vore, att en dylik statens lånerörelse måste strängt bindas vid vissa en gång för alla bestämda regler, från hvilka undantag endast inom noggrannt utstakade gränser kunde medgifvas. Lånerörelsen komme därigenom att blifva behäftad med en viss stelhet och tungroddhet, de där icke lämnade rum för den omedelbarhet och den anpassning efter sig företeende omständigheter, hvilka måste vara af icke ringa betydelse, då låntagare vore arbetare och syftet med lånerörelsen vore att bereda dem egna hem. Därtill komme att, ehuru det gifvetvis vore önskligt, att lånerörelsen kunde anordnas i så enkla former, att den lånsökande själf kunde klart bedöma värdet af den förmån, som erbjödes, tiden, när han skulle kunna komma i åtnjutande af samma förman, samt betydelsen af det låneaftal, som afslötes, en

51 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

dylik enkelhet och öfverskådlighet svårligen kunde beredas åt eu af organ för staten direkt bedrifven lånerörelse, då denna väl alltid måste komma att kräfva uppställandet af ganska vidlyftiga och omständliga bestämmelser.

Det vore icke tvifvel underkastadt, att åt lånerörelsen i dess helhet skulle beredas större både smidighet och enkelhet, om mellan staten såsom långifvare och arbetarne såsom låntagare såsom mellanhänder ställdes särskilda för ändamålet bildade föreningar eller ock större eller mindre kommuner, Indika å ena sidan af staten mottoge lånemedlen och ansvarade denna för medlens riktiga återbetalning och å andra sidan verkställde lånens fördelning bland de lånsökande arbetarne. Kommittén hade tagit denna utväg under öfvervägande, men på anförda skäl ansett sig böra afstå från att förorda anlitandet af denna utväg annat än för undantagsfall. Äfven statskontoret kunde icke underkänna vikten af dessa skäl, rörande hvilka statskontoret hänvisade till betänkandet. Statskontoret ansågc sig böra särskildt erinra, att då afsikten ju vore att låta de föreslagna åtgärderna komma landets samtliga delar till godo, det måste anses synnerligen ovisst, om man hela landet öfver kunde påräkna, att på frivillighetens väg föreningar skulle tillkomma, som vore fullt skickade att öfvertaga eu lånerörelse af den grannlaga art som den ifrågasatta, eller att vederbörande kommuner skulle finnas därtill villiga. Med biträdande af kommitténs i § 24 framställda förslag, att det måtte ankomma på Kung]. Maj:t att af de till egnahemslån anslagna medlen lämna statslån äfven åt för ändamålet bildade föreningar, kunde därför statskontoret icke förorda, att i annan eller vidsträcktare mån lånerörelsen byggdes på förmedling af föreningar. Det kunde ock antagas, att de olägenheter, som, enligt hvad ofvan anförts, vore förenade med utlåning af de för egnahemslån afsedda statsmedel omedelbart till arbetarne själfva, skulle, åtminstone i någon mån, minskas, allt efter som kännedomen om egnahemslånens beskaffenhet och sättet för deras erhållande blefve spridd inom de kretsar af arbetare, för hvilka de vore afsedda.

Då statskontoret således lika med kommittén ansåge, att utlåningen borde äga rum direkt till arbetarne själfva, vore statskontoret ense med kommittén äfven därutinnan, att befattning med lånerörelsen borde uppdragas åt särskilda för ändamålet bildade egnahemsnämnder. Men statskontoret skilde sig från kommittén så till vida, som statskontoret ansåge dessa nämnder böra i afseende på egnahemsrörelsen beredas en väsentligen mer själfständig ställning, än som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma dem. Det syntes nämligen statskontoret påtagligt, att

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

det enligt kommitténs förslag i sjkifva verket blefve länsstyrelserna, som finge utföra egnahemsnämndernas hufvudsakliga åligganden och därigenom sannolikt också i de flesta fall komme att utöfva ett afgörande inflytande på nämndernas beslut, till följd hvaraf dessa nämnder, hvilkas sammansättning statskontoret i öfrigt funne vara för syftet ändamålsenlig, blefve i saknad af de väsentligaste betingelserna för sin tillvaro såsom själfständiga institutioner. Detta skulle emellertid, enligt statskontorets tanke, försvaga deras ställning och därmed minska deras förmåga att fylla sin ideella uppgift att inom området för sin verksamhet befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare. Då härtill komme, att ett flertal länsstyrelser — såsom det ville synas af goda skäl — uttalat betänkligheter mot de delar af förslaget, hvilka afsåge länsstyrelsernas och landtstatstjänstemännens åligganden för förberedande och verkställighet af egnahemsnämndernas beslut, ansåge statskontoret, att dessa nämnder borde förses med en fast anställd, af staten aflönad sekreterare, tillika ombudsman, hvilken skulle öfvertaga de väsentligaste af ofvannämnda, i förslaget länsstyrelserna och deras underlydande tjänstemän ålagda bestyr med egnahemslånen.

Beträffande villkoren för lånens åtnjutande funne sig statskontoret böra, i såväl långifvarens som låntagarens intresse, förorda eu förkortning i den af kommittén föreslagna amorteringstiden; och hade statskontoret i fråga om den räntefot, som för lånen borde beräknas — vid det förhållandet, att Kungl. Maj:t väl komme att i denna del begära yttrande af fullmäktige i riksgäldskontoret — endast velat göra det uttalande, att det syntes mindre lämpligt att uti lag fastslå eu viss räntefot.

Därest — såsom föreslaget vore — lägenheten skulle komma att utgöra den enda säkerheten för utlämuadt låns återbetalning, syntes det statskontoret vara af vikt, att undersökning, huruvida de med lånets åtnjutande förbundna skyldigheter i afseende å lägenhetens häfd och underhåll m. m., behörigen fullgjordes, årligen eller åtminstone hvart annat år blefve verkställd; och borde alltså bestämd föreskrift intagas i författningen därom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle låta genom kronobetjäningen eller annan därtill lämplig person verkställa sådan undersökning.

Slutligen hade statskontoret, då af vissa länsstyrelser framhållits önskvärdheten däraf, att förslaget om egnahemsrörelsens befordrande medels lån af statsmedel till en början borde tillämpas endast såsom ett lörsök, för sin del velat tillkännagifva, att statskontoret ansåge sig så till vida böra instämma häruti, som det, enligt ämbetsverkets

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

mening, ej gärna kunde vara lämpligt att redan från början, och innan någon erfarenhet vunnits om de vidlyftiga och detaljerade bestämmelsernas ändamålsenlighet, åt dem gifva egenskapen af lag, i hvilken ändring följaktligen icke skulle kunna äga rum, utan att för hvarje gång utlåtande af högsta domstolen inhämtades. Statskontoret föreställde sig fastmer, att, sedan de föreslagna bestämmelserna börjat tillämpas, behof af större eller mindre ändringar i dem under den första tiden till äfventyrs rätt ofta skulle göra sig gällande. Till dess någon tids erfarenhet vunnits, skulle det, enligt statskontorets mening, vara lämpligast, att bestämmelserna rörande egnahemslånen meddelades i samma ordning, som hittills iakttagits i fråga om villkoren för utlåning från vissa andra af Riksdagen anvisade fonder, såsom odlingslånefonden, de för understödjande af enskilda järnvägsbyggnader anslagna medel med flera.

Fullmäktige i riksgäldskontor, som, på sätt ofvan antydts, lämnats tillfälle att yttra sig, så vidt angår kommitténs förslag om utlämnande af lån för bildande af egna hem mot en ränta af 3 3/4 procent, hafva uti den 5 februari 1903 afgifvet utlåtande anfört följande.

Fullmäktige, som helt och hållet anslöte sig till kommitténs mening, att villkoren för egnahemslånen borde bestämmas så, att staten icke åsamkades förlust på ifrågavarande lånerörelse, ville till en början framhålla, att, då enligt kommitténs förutsättning medel skulle af staten upplånas för att bereda tillgång för utlämnande af egnahemslån, räntan å dessa lån borde bestämmas med hänsyn till den ränteutgift, staten Unge .vidkännas för den nya upplåningen i fråga och icke efter medelräntan å förut upptagna statslån, hvilkas influtna valuta redan blifvit för andra ändamål använd. Då statens upplåningsränta gifvetvis vid skilda tidpunkter ställde sig åtskilligt olika, syntes det fullmäktige icke vara lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, i lag meddela bestämmelse om räntefoten för egnahemslånen, en bestämmelse, som tid efter annan måste ändras efter upplåningsräntans växlingar. Såsom föhållandena för närvarande gestaltade sig, syntes det fullmäktige antagligt, att en upplåning för statens räkning skulle kunna ske mot en effektiv ränta af omkring "3 3U procent. Men härjämte borde tagas i betraktande den ränteförlust, som efter all sannolikhet koinme att uppstå därigenom, att medlen måste anskaffas och hållas tillgängliga en mer eller mindre lång tid, innan de komme till användning för sitt ändamål, d. v. s. utlämnades såsom räntebärande lån. Med hänsyn härtill och då det icke kunde undgås, att staten i ett och annat fall lede förlust genom uteblifna rånte- och kapitalinbetalningar å utlämnade lån, ansåge full-

Fullmäktigcs i riksgäld-skontoret utlåtande.

54 Departements.

chefens

yttrande.

Egnahemsfrägans betydelse och behofvet af statens mellankomst för beredande af egnahemslån.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

mäktige, att statens kostnader för ifrågavarande lånerörelse icke under närvarande förhållanden kunde täckas, med mindre räntan å egnahemslånen bestämdes till 4 procent.

Bland de frågor af på en gång socialpolitisk och nationalekonomisk betydelse, Indika under senare tider kommit på dagordningen i de flesta af Europas länder, intager obestridligen den så kallade egnahemsfrågan en synnerligen framstående plats.

För att man skall förmå rätt uppskatta vikten af denna fråga, måste man betrakta densamma icke allenast ur ekonomisk utan jämväl, och detta säkerligen icke i mindre .grad, från annan och högre synpunkt.

Redan begreppet eget hem, sådant jag, i likhet med egnahemskommittén, här fattar det, nämligen såsom eget hus på fri och egen grund, innebär något mäktigt tilltalande.

Det ligger i sakens natur, att besittningen af ett sådant hem skall medföra känslor af trygghet och trefnad i helt annan och vida högre grad än innehafvandet af en, städse under mer eller mindre osäkra förhållanden disponerad, förhyrd eller arrenderad lägenhet. Egnahemstanken, en gång väckt, har ock visat sig äga makt att gifva upphof åt eu vidt skilda samhällsklasser genomgående strömning, som från det allmännas sida måste hälsas med stor tillfredsställelse.

Bildandet af egna hem i större utsträckning är nämligen otvifvelaktigt ägnadt att kraftigt bidraga till eu nations bestånd och utveckling.

Genom känslan för hemmet stärkes fosterlandskärleken och höjes nationalkänslan, och i och med förvärfvandet af ett eget hem knytes elt band, som icke allenast bör hafva betydelse för den generation, som bildat hemmet, utan fastmer kan antagas komma att återverka äfven på kommande släkten. Man bör nämligen kunna förvänta, att den ungdom, som fostras i ett sådant hem, redan från tidiga år skall lära sig inse arbetets betydelse och rätt uppskatta de goda frukter, detsamma, med omtanke utfördt, kan föra med sig. Sker så, är det ock att hoppas och förmoda, att denna ungdom skall mer än nu är fallet fästas vid hemorten och efter uppnådd mognare ålder hellre sträfva efter att i sin tur där kunna förvärfva sitt uppehälle i eget hem, än gifva sig ut att söka en oviss utkomst i främmande länder.

Det egna hemmet kan i regeln ej förvärfvas utan stor sparsamhet, flit och omtanke, ofta ej utan försakelser af mångahanda slag. Svång-

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

lieterna, eu gång öfvervunna, bidraga emellertid i de flesta fall endast att öka tillfredsställelsen med att målet uppnåtts och att stärka känslan för det hem, som skapats.

I den mån, egnahemssträfvandena göra sig mer och mer allmänt gällande, kan ock förväntas, att de egenskaper hos ett lands befolkning, hvilka i främsta rummet äro ägnade att befordra det nationella välståndet, nämligen arbetsamhet, sparsamhet och förnöjsamhet, skola kraftigt utvecklas.

För det allmänna måste det sålunda vara af framstående vikt, att egnahemsfragan, tagen i detta ords vidsträckta bemärkelse, föres framåt.

Då nu så är förhållandet och det för det stora flertalet samhällsmedlemmar är förenadt med stora, ofta rent af oöfverstigliga svårigheter att, äfven med de mest energiska ansträngningar från deras egen sida, utan bistånd förvärfva sig egna hem, är det påtagligt, att staten har det största intresse af att söka bereda sådana samhällsmedlemmar den erforderliga hjälpen i deras sträfvanden.

Staten bör alltså rikta sin uppmärksamhet företrädesvis på underlättandet af egn ahemsbildn ing en för de mindre bemedlade, af kroppsarbete existerande klasserna, eller med andra ord på befrämjandet af egnahemsfragan i den inskränktare betydelse, hvari ordet numera vanligen tages.

Såsom af redogörelser, hvilka lämnats dels uti jordbrukslägenhetskommitténs den 23 november 1892 och egnaliemskommitténs den 22 juni 1901 afgifna betänkanden, dels ock uti de vid dessa betänkanden fogade bilagor, närmare inhämtas, har inom ett flertal europeiska länder ett lifligt intresse ägnats egnahemsfrågan, och omfattande åtgärder hafva vidtagits i syfte att befrämja uppkomsten af egna hem.

Icke. heller i vårt land har, på sätt Riksdagen uti sin ofvanomförmälda skrifvelse den 13 maj 1889 jämväl erinrat, frågan lämnats ouppmärksammad, utan hafva Regering och Riksdag sökt befordra egnahemsbildningen dels genom lagstiftningsåtgärder, åsyftande underlättandet af jordens styckning, och dels genom bestämmelser i fråga om försäljning af staten tillhöriga jordegendomar.

De sålunda redan vidtagna åtgärderna hafva ingalunda varit utan betydelse. Tvärtom visar det sig, att efter tillkomsten af 1890 års lagom hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring ett afsevärdt antal egna hem inom landet kunnat bildas. Jag tillåter mig till belysande häraf meddela, hurusom egnahemskommittén uti en vid dess betänkande fogad bilaga (bil. D) lämnat uppgift på det antal jordafsöndringar, som under åren 1897—1899 blifvit af Kungl. Maj:ts befall-

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

ningshafvande fastställda. Till komplettering af dessa uppgifter har jag från samtliga länsstyrelser i riket införskaffat motsvarande siffror för närmast följande tre-årsperiod 1900—1902. Af dessa uppgifter framgår, såsom nedanstående tabellariska sammandrag utvisar, att, trots det att svårigheterna att förvärfva en mindre jordlott fortfarande äro jämförelsevis stora, den lättnad härutinnan, som man med ofvannämnda lag afsåg att vinna, verkat i åsyftad riktning.

Såsom fullt exakta torde endast de i kol. 4 här ofvan angifna siffrorna få betraktas. Uppgifterna för första treårsperioden från Malmöhus län upptaga nämligen endast de båda summorna (kol. 1 c. och 4) utan någon som hälst närmare specificering, och från Örebro län föreligger endast slutsumman (kol. 4). På samma sätt hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands och i Malmöhus län för sista treårsperioden icke kunnat meddela annat än slutsummorna för dessa län (kol. 4). Detta oaktadt kan man af ofvan angifna siffror tydligt so, att en allt lifligare sträfvau att genom afsöndringar vinna såväl jordbrukslägenheter som byggnadstomter gör sig gällande. Efter hvad jag från olika delar af landet erfarit, äro äfven små lägenheter öfverallt eftersökta och lättsålda till jämförelsevis höga pris.

Uti det sig alltjämt stegrande intresse för egnahemsbildningen, som sålunda förefinnes inom landet, synes mig ligga den kraftigaste maning för statsmakterna att genom ytterligare åtgärder söka bidraga till, att de uti förevarande afseende pågående sträfvandena må komma att i allt större utsträckning krönas med framgång. Äfven om ytterligare lättnader i afseende å jordens styckning kunna komma till stånd samt ökade

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

tillfällen till egnahemsbildning genom upplåtelser från kronoegendomar blifva beredda, synes mig uppenbart, att dessa åtgärder icke ensamt för sig äro tillräckliga för att föra frågan framåt i den utsträckning, som måste anses önskvärd med hänsyn till det viktiga statsändamål, egnahemsbildningen enligt min uppfattning är ägnad att främja. Härför erfordras påtagligen, att staten icke allenast gör för egna hem lämpliga lägenheter lättare åtkomliga, utan jämväl söker tillse, att de medel, som för sådana lägenheters förvärfvande erfordras, må komma att stå hjälp behöfvande och däraf förtjänte samhällsmedlemmar till buds.

Mången, som icke skulle begära bättre än att kunna genom eget arbete åt sig förvärfva ett eget hem och måhända äfven funnit en lör ändamålet lämplig plats, måste, i saknad af egna tillräckliga tillgångar och utan utsikt att kunna få det felande på annat håll, betrakta det såsom mer eller mindre lönlöst att ens söka nå det eftersträfvansvärda målet. I de flesta fall blifver nog också följden af denna ekonomiska vanmaktskänsla, att intresset hos arbetaren slappas, och tanken på det egna hemmet måste öfvergifvas till skada för honom själf, hans familj, hans efterkommande och det allmänna.

I likhet med egnahemskommittén och flertalet af de i ärendet hörda myndigheter är jag därför ock af den åsikt, att statens ekonomiska mellankomst för understödjande af de mindre bemedlades egnahemssträfvanden är en nödvändig förutsättning för uppnåendet af en god lösning af frågan. Om staten sålunda bör hjälpande träda emellan, är på samma gång gifvet, att detta bör ske på sådant sätt, att den egna företagsamheten icke däraf kan slappas, utan tvärtom väckes och stödjes. Det förra skulle otvifvelaktigt blifva fallet, om staten utlämnade direkta understöd utan återbetalningsskyldighet för bildandet af egna hem, och är jag därför med egnahemskommittén fullt ense därom, att en sådan form för statens mellankomst icke bör ifrågakomma, utan att statens uppgift i förevarande hänseende bör vara beredande af egnahemslån på villkor, som äro så afpassade, att låntagaren icke blifver onödigt betungad, men på samma gång kan fullt känna medvetandet af, att det är genom det egna arbetet, hemmet förvärfvas.

Att staten begagnar sin kapitalstyrka eller sin kredit för att medelst utlämnande af lån understödja den enskilda företagsamheten, är ingalunda något nytt, utan har, såsom bekant, inom flera grenar af näringslifvet försökts och på de områden, där någon tids erfarenhet vunnits, visat sig vara till ovärderligt gagn.

I sådant afseende torde jag endast behöfva erinra om den betydelse, manufakturförlagslånefonden haft för landets handel och industri, Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hurusom stora vidder af numera rikt gifvande åkerjord säkerligen utan odlingslånefonden ännu alltjämt skulle hafva legat såsom värdelösa sumpmarker, och i huru hög grad fiskerifondens medel bidragit till att underlätta fiskarbefolkningens sträfsamma arbete och göra detsamma mer vinstgifvande. Inom jordbruksnäringens område finnas för öfrigt jämväl andra erfarenheter angående lånevägens ändamålsenlighet än de, som vunnits genom af staten utlämnade lån. Åtskilliga hushållningssällskap hafva nämligen i stor utsträckning och med i ögonen fallande framgång anlitat denna väg för att bistå såväl större som mindre jordbrukare i någon viss gren af deras arbete. Sålunda hafva 11 af landets 26 hushållningssällskap, för att sätta enskilde jordbrukare i tillfälle att erhålla goda afvelsdjur m. m. af sina tillgångar bildat särskilda fonder, som vid 1902 års utgång uppgingo till ett sammanlagdt belopp af öfver 700,000 kronor, hvarjämte 18 sällskap dessutom under nämnda år utlämnat i det närmaste 270,000 kronor såsom lån på fördelaktiga villkor till häst- och nötboskapsafvelns samt mejerihandteringens och fiskerinäringens befrämjande, till odlings- och dikningsföretag m. m.

Att jag måste anse en sträfsam arbetares bemödanden att å egen torfva skapa ett eget hem vara förtjänt af det offentligas ekonomiska bistånd och stöd i minst lika hög grad som hvilket som helst af de olika ändamål, för hvilka, enligt hvad jag nu erinrat, lån förut af statsmedel utgå, torde framgå af hvad jag i det föregående anfört.

Genom en af staten anordnad lånerörelse kan förvisso, förutsatt att rörelsen lämpas efter förhållandena och skötes med intresse och omsorg, emotses, att egnahemsfrågan skall kunna ledas i den rätta riktningen.

Det, såsom nämnts, redan lifliga intresse, som bland arbetarbefolkningen förefinnes för egnahemsbildningen, kommer otvifvelaktigt att ytterligare stegras och utbreda sig, om staten på sådant sätt tager frågan i sin hand. Ett eget hem, skapadt med omtanke, bör i regeln kunna förväntas motsvara de förhoppningar, som ställas på detsamma, och därigenom komma att utgöra ett manande exempel, hvilket i den trakt, där det upprättats, hos mången, som kanske ej närmare reflekterat öfver hvad ett dylikt hem innebär, väcker håg och lust att så småningom själf åt sig förvärfva ett dylikt. Bildas däremot det egna hemmet utan noggrann eftertanke och tillräcklig förtänksamhet och utan full insikt å ena sidan om hvad hemmets åstadkommande och bevarande kräfver af innehafvaren och å andra sidan om de resurser, han för målets förverkligande besitter såväl med hänsyn till sina personliga egenskaper, såsom lust och förmåga till arbete m. in., som i ekonomiskt

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

afseende, blifver åtgärden förvisso lätt förfelad; och kan företaget i sådant fall leda icke allenast till missmod och betryck för innehafvaren själf utan äfven därtill, att andra afskräckas från att utsätta sig för risken af ett liknande öde och hellre afstå från att begagna den hjälp, som från statens sida erbjudes.

Skulle egnahemsbildning, fotad på lösa grunder, i större omfattning komma till stånd, kan sålunda befaras, att det allmänna intresset för hela frågan skall slappas och ett bakslag i arbetarbefolkningens sträfvanden efter egna hem äga rum, som kan blifva till oberäknelig sk ada.

Lika viktigt, som det är, att staten medelst utlämnande af lån understödjer dessa sträfvanden, lika angeläget är därför ock, såväl att lånerörelsen ordnas på sådant sätt, att de största möjliga garantier finnas, för att ändamålet med statens mellankomst skall kunna uppnås, som ock att, innan någon erfarenhet om resultaten af lånerörelsen vunnits, åt denna icke gifves vare sig större omfattning, än att man kan oaflåtligt följa utvecklingen och öfverblicka verkningarna af densamma, eller fastare former, än att de jämkningar, som vid tillämpningen kimna finnas erforderliga, med lätthet kunna genomföras.

Vid upptagande till behandling af frågan om sättet för lånerörelsens ordnande framställer sig i främsta rummet till besvarande frågan, huruvida staten bör uppträda såsom långifvare direkt till de egna hem bildande arbetarne, eller om staten bör inskränka sig till att såsom förlagsgifvare tillhandahålla erforderliga medel åt lämpliga mellanhänder och låta dessa på egen risk ombestyra utlåningen.

För att rätt kunna bedöma, huruvida den senare utvägen skall kunna med fördel väljas, är emellertid — då intresset för egnahemsbildningen kan gå i olika riktningar, men helt naturligt icke andra mellanhänder böra kunna ifrågakomma att af staten anlitas, än sådana, hos hvilka ett verkligt intresse för just den egnahemsbildning, som med lånerörelsen åsyftas, kan bestämdt påräknas — nödvändigt att först göra klart beskaffenheten af de egna hem, för hvilkas bildande lånerörelsen skall afses, för att däraf må kunna slutas, i hvad mån för ändamålet lämpliga mellanhänder stå att finna.

Redan genom Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1899, som legat till grund för den nu verkställda utredningen, har gifvits den bestämda inskränkning åt frågan, att förslaget om ytterligare åtgärder från statens sida borde afse endast främjandet af egnahemsbildning på landsbygden.

Lånerörelsens

ordnande.

Direkta lån eller anlitande af mellanhänder. Olika slag af egnahemslägenheter.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Den af Riksdagen sålunda gifna anvisning har jämväl af kommittén iakttagits; och har jag i detta afseende icke något annat att tillägga, än att jag delar kommitténs uppfattning därom, att till städernas omområden bör hänföras all mark, som tillhör stadsdomstols jurisdiktion.

Kommitténs förslag därom, att de fastigheter, till hvilkas förvärfvande lån af statsmedel skulle kunna erhållas, borde delas i två slag, nämligen jordbruk slägenheter och bostadslägenheter, finner jag lämpligt och välbetänkt. Härigenom vinnes, bland annat, den afsevärda fördelen, att de penningmedel, som för här ifrågavarande ändamål blifva anvisade, komma till såväl mer vidsträckt som mer mångsidig användning. Olika lokala förhållanden, arten af den verksamhet, den lånsökande idkar m. m., komma nämligen alltid att utöfva inflytande på beskaffenheten af det hem, som denne åt sig vill förvärfva. Medan den ene önskar att med det egna hemmet kunna förena ett så pass stort jordområde, att han, genom idkande af jordbruk, å detsamma helt eller delvis kan finna medel till sitt och de sinas uppehälle, nöjer sig den andre — en handtverkare, industriarbetare eller dylikt — hvars verksamhet hufvudsakligen är förlagd utom hemmet, med endast byggnadstomt och möjligen någon jord till en trädgårdstäppa. Åt såväl den ene som den andre synes mig tillfälle böra beredas att med statens bistånd skaffa sig det egna hem, som bäst passar för hvars och ens förhållanden.

Att på angifvet sätt skilja mellan de olika slagen af lägenheterna finner jag så mycket nödvändigare, som jag af skäl, för hvilka jag längre fram torde få tillfälle redogöra, anser, att lån för bildande af jordbrukslägenhet bör kunna få utgå med högre belopp i förhållande till lägenhetens värde, än då fråga är om bostadslägenhet.

I likhet med kommittén finner jag det omöjligt att kunna på förhand angifva bestämda gränser för de särskilda slagens af lägenheter ytvidder, men håller jag liksom kommittén före, att till bostadslägenheter böra hänföras äfven sådana lägenheter, till hvilka, förutom byggnadstomt, hör en trädgårdstäppa eller ett potatisland, och att endast de lägenheter, hvilka äro afsedda för idkande af jordbruk i egentlig mening, böra betraktas såsom jordbrukslägenheter.

Beträffande storleken af jordbrukslägenheterna har kommittén såsom sin åsikt framhållit, att ingen jordbrukslägenhet borde vara så stor, att en arbetare därå hade full sysselsättning och således genom dess förvärfvande skulle upphöra att vara arbetare i egentlig mening.

Den af kommittén i detta afseende uttalade uppfattning finner jag mig ej kunna dela.

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

Om, såsom jag redan haft tillfälle framhålla, egnahemsfrågan i allmänhet måste anses vara af framstående betydelse i nationalekonomiskt hänseende, är detta i alldeles särskild grad förhållandet med den del af frågan, som berör inrättandet af egna hem för jordbruksändamål.

Vid fastslåendet af grunderna för bildandet af bostadslägenheter har man nämligen ur nationalekonomisk synpunkt icke någon anledning att taga hänsyn till någon viss eller några vissa närings- eller industrigrenar, hvilka skulle kunna däraf direkt beröras, utan blott till det allmänna inflytandet på nationalvälståndet. Annorlunda ställer sig saken, då fråga är om jordbrukslägenheter. En ändamålsenlig uppdelning af den till odling använda eller för uppodling tjänliga jorden är nämligen ett hufvudvillkor, för att det största möjliga utbyte skall kunna vinnas, och en omfattande egnahemsbildning på jordbruksområdet skulle därför ock komma att utöfva ett väsentligt, omedelbart inflytande på denna vår viktigaste närings utveckling. Vid uppmuntrande till bildande af jordbrukslägenheter måste därför gifvetvis ett afgörande afseende fästas därvid, att lägenheterna anordnas på ett sådant sätt, att de kunna påräknas lända jordbruket i landet i stort sedt till gagn.

Härför är emellertid enligt mitt förmenande icke nog, att sådana lägenheter för jordbruksarbetare, som af kommittén förordats, komma till stånd, utan måste man gå ett steg längre och söka befordra jämväl tillkomsten af sådana smärre själfständiga jordbruk, på hvilka innehafvaren kan lifnära sig och sin familj, utan att behöfva söka arbete hos andra.

I denna min uppfattning står jag icke ensam. Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län i sitt utlåtande öfver kommitténs betänkande särskildt betonat, hurusom understöd af statsmedel vida bättre behöfdes för anskaffande af sådana lägenheter, som beredde innehafvaren och hans familj nödtorftig bärgning, än för förvärfvande af bostadslägenheter. Vid under sistlidne höst i Södermanland anordnade, talrikt besökta möten af småbrukare beslöts enhälligt att tillställa mig vid nämnda möten fattade resolutioner, i hvilka framhölls och betonades önskvärdheten af, att jord komme att tillhandahållas i så stora lotter, att innehafvarne icke tvingades att för sin utkomst söka arbete utom hemmet; maximigränsen för dessa jordlotters fastighetsvärde borde därför icke sättas lägre än exempelvis 6,000 kronor. Äfven hushållningssällskapens sistlidne höst samlade ombud uttalade sig — med anledning af min anhållan om deras yttrande rörande de åtgärder, som borde vidtagas för att inskränka den nu pågående emigrationen — för ett statens direkta ingripande i afsikt att underlätta

62 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

bildandet i olika delar af landet af själfständiga mindre jordbruk, på hvilka den mindre bemedlade kunde vinna sin utkomst, öfver hufvud taget allt, som ökade möjligheten för de mindre bemedlade att här i landet vinna en själfständig ställning såsom jordbrukare, syntes ombuden vara att räkna till verksamma åtgärder i ofvan antydda syfte. Vidare kan erinras, att, då Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1891 hos Kungl. Maj:t begärde utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk, äfven Riksdagen framhöll, hurusom en talrik befolkning af smärre själfständiga jordbrukare i hög grad ej blott vore ägnad att gifva styrka och trygghet åt samfundsbyggnaden, utan äfven — förutsatt att denna befolkning i sitt odlingsarbete leddes af goda föredömen — vore i stånd att i många hänseenden på ett vida fullständigare och intensivare sätt tillgodogöra de i jorden slumrande krafterna, än som kunde ske genom de större jordbruken.

Erfarenheten från Danmark talar samma språk. Äfven där träda fördelarna af att skapa icke endast arbetarhem utan äfven själfständiga småbruk, sådana som jag ofvan angifvit, tydligt i dagen. Vid besök å de därstädes så talrikt förekommande, rundt hela landet spridda husmansbruken finner man, hurusom de lägenheter i regel äro bäst skötta, hvilka äro så stora, att ägarne kunna lefva på deras afkastning utan att i nämnvärd grad eller allra helst alls icke behöfva söka arbete hos andra. Detta låter ju ock lätt förklara sig däraf, att det just är under den tid, då lägenhetsinnehafvaren bäst behöfver vara hemma för att sköta egna göromål, som arbetsgifvaren har största behof af hans arbete och då detsamma betalas bäst. År lägenhetens ägare då tvingad att på grund af jordarealens ringa storlek söka arbete hos andra, får detta till gifven följd, att hans eget jordbruk blir mer eller mindre försummad! Insikten härom har ock föranledt danska regeringen att, då den år 1899 antagna lagen angående jordlotter åt jordbruksarbetare vid nu pågående riksdag skulle förnyas, föreslå en höjning i det hittillsvarande maximivärdet å de fastigheter, för hvilkas inköp statslån kan erhållas, med 1,000 kronor eller från 4,000 till 5,000 kronor. Under debatten härom i danska riksdagen har från skilda håll framhållits och betonats vikten och betydelsen för såväl staten som den enskilde lägenhetsinnehafvaren af, att de småbruk, som med statshjälp upprättades, icke blefve tilltagna alltför små. Endast under förutsättning häraf funnes utsikt för, att de skulle kunna drifvas och skötas så, att de i alla afseenden väl fyllde det med dem afsedda ändamålet.

I huru hög grad djdika småbruk äro i stånd att främja utvecklingen af ett lands jordbruk, därom torde näppeligen ett mer talande

63 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

vittnesbörd kunna anföras än den årliga tillväxten i Danmarks export af landtmannaprodukter. Att nämnda land under nästlidna år kunde för export på England producera endast smör, fläsk och ägg till ett från närmast föregående år ökadt värde af sammanlagdt omkring 50,000 kronor om dagen, torde så godt som uteslutande få tillskrifvas det växande antalet väl skötta små själfständiga jordbruk.

Att dessa småbruk kunna drifvas upp till en sådan afkastning som den, hvilken är utmärkande för de välskötta bland dem och sålunda utöfva ett så märkbart inflytande på ett lands produktion af landtmannaprodukter som det ofvan anförda, låter ganska lätt förklara sig. Gifvet är nämligen, att driften af dessa småbruk icke på långt när är förbunden med samma svårigheter som de, hvilka så ofta möta ägaren af ett större jordbruk. Medan denne mången gång icke ens med kännbara ekonomiska uppoffringar kan få de olika arbetena utförda tillräckligt raskt och i rätt tid — något som gifvetvis är afgörande för den större eller mindre afkastning ett jordbruk lämnar — kan innehafvaren af det lilla jordbruket väsentligt mycket lättare fylla de kraf, som härutinnan ställas på honom. Det mesta arbetet å gården utföres icke med lejd, ofta mindre villig arbetskraft, utan af honom själf och hans familj, som, då de veta, att den afkastning, de kunna aftvinga sin lilla gård, helt och hållet är beroende på det arbete, de nedlägga på densamma, icke tveka att, om väderleksförhållandena synas hotande, utsträcka arbetsdagen långt öfver den normala.

Detta deras arbete blifver billigt icke endast på grund af att det icke kräfver någon kontant arbetslön, utan ock genom att vid detsamma aldrig behöfva användas de dyrbara maskiner och redskap, som ofta i mycket hög grad betunga det stora jordbrukets driftkostnader. Den jämförelsevis lilla areal, som skall besås, gör, att sådden, äfven då vädret är ogynnsamt, kan verkställas åtminstone i något så när rätt tid, och då skörden skall inbärgas, förekomma inga långa tidsödande transporter, som vid de stora jordbruken så lätt kunna betydligt försinka detta brådskande arbete. Hvarje den minsta småsak blir tillvaratagen och använd på ett sätt, som gör, att den i sin mån bidrager till att öka inkomsterna från gården — med ett ord, allt, som mer eller mindre menligt inverkar på det stora eller medelstora jordbrukets afkastning, eller hvaraf detsamma icke i sin fulla utsträckning kan draga önskvärd nytta, allt detta är småbrukaren i stånd att på ett för honom och hans lilla jordbruk vinstgifvande sätt göra sig till herre öfver och begagna sig af. Att alla dessa fördelar, då de, såsom i Danmark redan är fallet, kunna göra sig gällande på tusentals rundt landet spridda små-

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

bruk, måste utöfva ett märkbart inflytande på den afkastning, landets jordbruk i stort sedt lämnar, är lätt att inse.

Om sålunda erfarenheten från Danmark kan sägas gifva vid handen, att bildandet af själfständiga småbruk där visat sig vara ett syftemål, hvarpå statens uppmärksamhet bör alltmer riktas, är förvisso angelägenheten häraf icke mindre, hvad vårt land beträffar.

Uti så godt som alla delar af landet finnas betydande vidder till odling tjänlig, men ännu ej odlad eller ofullständigt utnyttjad mark, gifvande rikliga tillfällen till odlingsmöjligheter. Genom utlämnande af lån för upprättandet af jordbrukslägenheter är att förvänta, det dessa möjligheter skola blifva tagna i anspråk och det just af sådana personer, som särskildt lämpa sig för att under ofta mycket mödofullt arbete förvandla mer eller mindre värdelösa marker till bördiga åkerfält. Därest de för sitt arbete skola kunna få den välförtjänta lönen, är emellertid nödvändigt, att de redan från början blifva i tillfälle att ägna sig odeladt åt den föresätta uppgiften och att bruka jorden med den intensitet, som af den, hvilken är hänvisad att söka arbete jämväl hos andra, icke kan åstadkommas, men som är nödig för att största möjliga afkomst skall kunna påräknas. A andra sidan bör naturligen staten vid lånerörelsens ordnande strängt fasthålla vid egnahemstanken, så att icke lånen afses för beredande af större jordbruk, än att innehafvarne kunna vara i stånd att sjkifva, med biträde endast af sina familjer och sålunda utan lejda tjänare, behörigen sköta desamma. Ett ytterligare utsträckande af lånemöjligheterna skulle förrycka syftet med hela rörelsen och i öfrigt säkerligen icke leda till obetingadt gagn för jordbruksnäringen.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, hurusom de under sista åren verkställda premieringarna af mindre jordbruk på ett synnerligen glädjande sätt ådagalagt, att lönande småbruk kunna inom vidt skilda delar af landet med fördel idkas.

I anslutning till hvad jag nu anfört, anser jag alltså, att de särskilda slag af egna hem, till hvilkas bildande lån af statsmedel skulle kunna utgå, böra vara dels jordbrukslägenheter, vare sig dessa äro afsedda att bereda innehafvarne full utkomst eller ej, och dels bostadslägenheter.

Återgående till frågan, huruvida staten bör lämna direkta lån till arbetarne eller begagna mellanhänder, vill jag till en början betona, att, såvidt jag kan finna, några principiella skäl, på hvilka skulle kunna grundas ett bestämdt förordande af vare sig den ena eller andra vägen, icke föreligga, helst lånerörelsen, hvilketdera alternativet man än väljer, till en början måste betraktas såsom ett försök, och det först med ledning

65 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

af dettas resultat kan tillförlitligen bedömas, i hvilken riktning man bör definitivt fortgå.

O

-lag anser därför oek, att man nu hufvudsakligen bör sträfva efter att finna en enkel och praktisk anordning, som, på samma gång den måste besitta erforderlig stadga och ändamålsenlighet, lämpar sig för ett dylikt försök och icke kan verka bindande för framtiden.

I likhet med kommittén är jag af den åsikt, att det är af stor vikt, att ansökningar om egnahemslån blifva utan onödig omgång pröfvade, och att vid denna pröfning de sökandes personliga egenskaper och ortens särskilda förhållanden behörigen beaktas; och är jag i följd häraf äfven ense med kommittén därom, att en direkt utlåning genom central ämbetsmyndighet icke bör ifrågakomma. Med hänsyn härtill och då, för den händelse staten skall på sin risk utlämna egnahemslån till arbetarne själfva, utlåningen måste bedrifvas genom redan befintliga eller för ändamålet särskildt inrättade statsorgan, delar jag kommitténs uppfattning därom, att den direkta utlåningen bör anförtros antingen åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller åt särskilda nämnder, inrättade en inom hvarje län.

Att emellertid lämna ett sådant uppdrag, hvilket skulle blifva alltför maktpåliggande för att icke verka tidsödande, åt de redan förut med en mångfald olikartade göromål betungade länsstyrelserna, skulle vara föga lämpligt. Detta har äfven af kommittén insetts, hvarför kommittén föreslagit, att utlåningen för hvarje län skulle öfverlämnas åt en för ändamålet tillsatt så kallad egnahemsnämnd.

Åtskilligt bestyr med lånerörelsen skulle emellertid i allt fall, enligt kommitténs förslag, tillkomma såväl länsstyrelserna och kronobetjäningen som kommunalmyndigheterna. Emot kommitténs förslag i detta afseende hafva, såsom jag redan omnämnt, åtskilliga anmärkningar framställts. Man har trott sig finna, att det föreslagna sättet att ordna rörelsen å ena sidan skulle komma att menligt inverka på handläggningen af de ärenden, som nu åligga länsstyrelser, kronobetjäning och kommunalmyndigheter, samt å andra sidan framtvinga så omständliga föreskrifter och så invecklade formaliteter, att det med skäl kunde befaras, att de tillgängliga lånemedlen icke i önskvärd utsträckningskulle komma till användning. Blefve åter den erbjudna hjälpen så tagen i anspråk, som man med densamma afsett, syntes det antagligt, att åtminstone länsstyrelserna icke utan tillökning i sin nuvarande personal kunde utföra det åt dem uppdragna arbetet.

Det synes onekligen icke låta bestrida sig, att en anordning, som i fråga om hvarje särskildt låneunderstöd, som skall utgå, kräfver Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 9

66 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 92.

samarbete mellan så många olika myndigheter och tjänstemän, som kommitténs förslag förutsätter, icke verkar tilltalande.

Äfven om, på sätt statskontoret antydt, någon förenkling i tillvägagångssättet vid låneansökningars behandling skulle kunna åstadkommas genom utvidgning af egnahemsnämndernas verksamhet och anställandet hos dessa nämnder af särskilda tjänstemän för öfvertagandet af det väsentligaste af det arbete, som enligt kommittéförslaget skulle åligga länsstyrelserna och deras underlydande tjänstemän, skulle i allt fall rörelsen i sin helhet komma att blifva nedtyngd af nödvändigheten af en mängd detalj föreskrifters och formaliteters fullgörande. För kommunalnämndsordförandena och de ledamöter i dessa nämnder, som kunde blifva utsedda till egnahemsombud, skulle gifvetvis bestyret med låneansökningarne kunna blifva ganska betydande, liksom kronobetjäningens skyldighet att utöfva tillsyn å de för egnahemslån häftande lägenheter, därest tillsynen skulle blifva af någon som helst betydelse, svårligen lärer kunna fullgöras utan ganska mycken ökning i desse statstjänares arbete.

Huruvida öfver hufvud taget kommunalnämnderna äro fullt lämpliga för den dem enligt kommittéförslaget föresätta uppgift, synes mig kunna blifva föremål för någon tvekan. Därest uppdraget att vara ordförande eller ledamot i sådan nämnd vore alldeles frivilligt, kunde man väl våga antaga, att de, som åtoge sig detsamma, därmed äfven visade sin villighet att verka för egnahemsfrågan. Så är ju emellertid icke förhållandet, och om man än ingalunda är berättigad att uttala något tvifvel därom, att äfven de personer, som mot sin egen önskan kunna blifva insatta i sådana nämnder och få till uppgift att verka såsom egnahemsombud, skola fullgöra de plikter, som däraf följa, är det likväl — helst om med ombudsskapet visar sig förenad en kännbar arbetsbörda — för mycket att af dem begära, att de skola ägna sig åt denna sin uppgift med det lefvande intresse, som jag anser utgöra eu nödvändig förutsättning, för att lånerörelsen skall kunna tänkas utveckla sig i den rätta riktningen.

Hvad angår kronobetjäningen, vill jag erinra att, äfven om fölen länsman eller kronofogde skulle uppstå anledning förmoda, att någon omständighet i afseende å lägenhets skötsel eller innehafvare^ person inträffat, som borde föranleda uppsägning af å lägenheten livilande egnahemslån, man väl knappast får förutsätta, att han, utan att genom verkställd undersökning hafva förvissat sig om förhållandet, skall gorå sådan anmälan, som kommittéförslaget stadgar. Fn obefogad anmälan kan nämligen för honom säkerligen blifva lika obehaglig i sina följder

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

som en uraktlåtenhet att, ehuru misstanke förefinnes, att ej allt står rätt till, vidtaga någon åtgärd.

Med hänsyn till hvad jag nu anfört, kan jag ej underlåta att uttala den farhåga, att, därest kommittéförslaget uti ifrågavarande del antages, det med lånerörelsen förenade arbete af dem, som skulle få närmast med låntagarne att göra, i många fall snart nog komme att betraktas såsom ett onus, som det för dem vore önskvärdt att i möjligaste mån söka undkomma.

De nu antydda olägenheterna kunde måhända undvikas, om tillfälle bereddes egnahemsnämnderna att vidtala enskilda personer inom de olika kommunerna att verka för egnahemsfrågan och i sådant afseende fullgöra hvad enligt kommitténs förslag skulle åligga kommunalnämnderna och kronobetjäningen. En sådan anordning kunde emellertid svårligen tänkas genomförd, utan att möjlighet bereddes egnahemsnämnderna att, där så visade sig nödigt, kunna tillförsäkra ombuden någon ersättning för deras arbete och skulle därför ock för statsverket medföra utgifter, hvilkas omfattning icke kan på förhand öfverskådas.

Redan genomförandet af den utaf kommittén föreslagna anordning skulle säkerligen komma att medföra ganska dryga kostnader för staten. De rese- och traktamentsersättningar, som skulle utgå till egnahemsnämndernas ledamöter och biträden samt egnahemsombuden, skulle, sammanlagda för landet i dess helhet, lätt kunna uppspringa till afsevärda belopp, och att det, om lånerörelsen toge någon fart, snart skulle visa sig oafvisligen nödigt att antingen öka personalen hos länsstyrelserna eller anställa en sekreterare och ombudsman hos hvarje egnahemsnämnd, synes mig icke kunna vara tvifvel underkastadt.

Sammanfattande hvad jag nu anfört, vill jag såsom min bestämda åsikt uttala, att en direkt utlåning af staten med begagnande af redan befintliga institutioner och organ icke låter tänka sig utan en invecklad och tungt arbetande organisation, och att en sådan utlåning i hvarje fall kommer att kräfva betydande kostnader.

Under sådana förhållanden är det ock gifvet, att jag anser den direkta lånevägen, åtminstone i egnahemsfrågans nuvarande skede, höra om möjligt undvikas, och anlitandet af mellanhänder, därest lämpliga sådana stå att finna, vara att föredraga.

Frågan om en sådan mellanhands lämplighet måste, såsom jag redan antydt, hufvudsakligen anses beroende däraf, huruvida hos honom kan bestämdt påräknas verkligt intresse för det eller de slag af egnahemsbildning, man åsyftar att främja.

Hvad då först angår bostadslägenheter, bör man i förevarande afseende skilja mellan å ena sidan sådana lägenheter, hvilka bildas i när-

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

heten af stora städer eller andra betydande industricentra eller i allmänhet för beredande af egna hem åt hufvudsakligen i industriens tjänst anställde arbetare, och å andra sidan sådana, hvilka ute å landsbygden förvärfvas af mindre handtverkare eller yrkesidkare.

Beträffande den förra kategorien har kommittén redan uti sitt betänkande angifvit en synnerligen lämplig mellanhand för befordrande af uppkomsten af sådana lägenheter, nämligen föreningar, bildade i syfte att befrämja egna hems förvärfvande af arbetare. De betänkligheter, kommittén hyst mot ett allmännare anlitande af denna utväg, kan jag icke dela. Någon synnerlig svårighet för föreningar att, sedan grunderna för erhållande af lånemedel af staten blifvit fastslagna, med ledning däraf ordna sina inköp af mark och betalningsvillkoren för densamma, torde icke komma att möta. Då, såsom vi4 den egnahemsbildning, jag här åsyftar, ofta torde blifva fallet, fråga är om upprättande af små egnahemssamhällen, synes intet kunna vara mer lämpligt och ändamålsenligt, än att en förening, som har verkligt intresse af saken, tager denna om hand. En sådan förening kan vara antingen lokal eller ordnad för ett vidsträcktare verksamhetsfält. I hvilketdera fallet som helst skulle utlåningen till arbetarne ske på föreningens egen risk, och bör det då kunna förväntas, att en så noggrann och på personlig kännedom grundad pröfning af de lånsökandes ekonomiska -ställning och egenskaper föregår lånets beviljande, att endast däraf verkligt förtjänte arbetare och sådana, som äga nödiga förutsättningar att kunna fullgöra sina förbindelser, blifva delaktiga af låneförmånen.

En annan mellanhand, lämpad särskilt för uppkomst af sådana bostadslägenheter, om hvilka nu är fråga, anser jag vara att finna hos arbetsgifvarne. Att en mängd industriidkare hafva det allra största intresse af, att den hos dem anställda fasta arbetarstammen beredes goda och sunda bostäder, uti hvilka de kunna känna trefnad, är påtagligt; och har, efter hvad jag kunnat erfara, betydelsen af att dessa bostäder inrättas uti arbetarnes egna hus bland arbetsgifvarne blifvit alltmer insedd. Jag är därför äfven förvissad, att, om tillfälle gifves dem att deltaga i statslånerörelsen, de skola komma att med både ifver och framgång begagna sig däraf.

För den del af lånerörelsen, jag nu omhandlat, skulle alltså enligt min mening föreningar och arbetsgivare med fördel kunna anlitas.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att naturligen icke alla föreningar, äfven om de äro bildade i ett godt syfte, äro så organiserade och ledda, att de kunna förväntas på ett tillfredsställande sätt fylla den uppgift, de föresatt sig. Eu förening, till hvars förmåga

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

i detta hänseende man icke kan hafva fullt förtroende, skulle naturligen icke böra ifrågakomma att begagnas såsom mellanhand i en statslånerörelse af ifrågavarande slag. Likaledes låter det mer än väl tänka sig, att bland arbetsgifvarne kunde finnas sådana, som, äfven om de icke saknade intresse för egnahemsfrågan, likväl icke lämpade sig såsom dylika mellanhänder.

Om den nu angifna vägen till frågans lösning blifver antagen, lärer väl emellertid frågan om tillgängliga statsmedels utlämnande till mellanhänderna blifva beroende af Kungl. Maj:ts pröfning; och någon svårighet för Kungl. Maj:t att skaffa sig tillförlitliga upplysningar angående sådana föreningar eller arbetsgifvare, som anmält sig till erhållande af lån af dessa medel, torde icke förefinnas.

Hvad beträffar lånerörelsen i öfrigt, eller såvidt angår bostadslägenheter, hufvudsakligen spridda å landsbygden, samt jordbrukslägenheter, har jag trott mig finna de bästa mellanhänder uti landets hushållningssällskap.

Att hushållningssällskapen synnerligen väl lämpa sig härför, synes mig uppenbart. Som bekant äro samtliga dessa sällskap uppdelade i smärre kretsafdelningar eller gillen, i spetsen för Indika stå en af afdelningens ledamöter vald ordförande och styrelse, utsedde bland ortens för det allmänna mest intresserade och verksamma män. I ju högre grad dessa underafdelningar blifvit safta i tillfälle att utöfva eu mer omfattande verksamhet genom anslag af sällskapet, genom att ordföranden har säte och stämma i förvaltningsutskottet och dylikt, desto lättare har det visat sig vara att till ordförande och styrelseledamöter få dugliga och framstående personer. Inom ett och annat sällskap hafva dessa kretsafdelningar antingen i sin ordning blifvit uppdelade i smärre underafdelningar, omfattande en eller ett par socknar, hvar och en med sin ordförande och styrelse, eller ock hafva de inom hvarje socken utsett en person med iippdrag att såsom hushållningssällskapets ombud verka för befrämjande af sällskapets ändamål. Vidare finnes inom vissa sällskap vid sidan af förvaltningsutskottet ett flertal beredningskommittéer, som hvar och en har till åliggande att bereda en viss grupp af ärenden, innan dessa föredragas i förvaltningsutskottet, samt, i vissa fall, att verkställa af sällskap eller förvaltningsutskott fattade beslut, som beröra vederbörande kommittés verksamhetsområde, livilka kommittéer gifvetvis äro sammansatta med särskild hänsyn till det slag af ärenden, de hvar för sig hafva att handlägga. Slutligen anser jag mig böra påpeka, hurusom i det närmaste alla landets hushållningssällskap numera årligen anordna premiering af mindre

70 Kungl. Majt.s Nåd. Proposition N:o 92.

jordbruk, hvilken premiering verkställes af en särskild för ändamålet utsedd nämnd, sammansatt af representanter för såväl sällskapet som orten. På grund af det uppdrag, denna nämnd fått sig anförtrodt, kommer den städse att stå i den närmaste beröring med länets mindre jordbrukare och innehafvare af intill de minsta lägenheter.

Då nu såväl egnahem skommittén i motiveringen till sitt förslagom egnahemslån som flertalet af de myndigheter, hvilka yttrat sig öfver detta förslag, på det kraftigaste framhållit och betonat vikten af att den, som beviljar här ifrågavarande lån, besitter en så ingående kännedom som möjligt om de lokala förhållandena m. m., synes det mig, som om hushållningssällskapen genom sina ofvannämnda organ, hvilka utgöras af personer, som uteslutande af intresse för det allmänna åtagit sig ett åt dem anförtrodt oaflönadt förtroendeuppdrag, skulle äga ännu större förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt fylla detta viktiga kraf, än fallet blefve med de af kommittén föreslagna egnahemsnämnderna och dessas ombud i orterna: kommunalnämnderna och kronobetjäningen.

Såsom bevis på i huru hög grad en tillförlitlig kännedom om de lånsökandes personliga förhållanden, deras goda vilja att göra rätt för sig och deras förmåga att äfven med ansträngningar och försakelser arbeta sig fram till det föresätta målet, ett skuldfritt hem, minskar den med beviljandet af lån för åstadkommande af dylikt hem förbundna risken, tillåter jag mig påpeka, hurusom egnahemskommittén i sitt betänkande, bland annat, anför, att det från Kinda hu shåll ningsgille i Östergötlands län meddelats kommittén, att många arbetare inom gillets område med medel, upplånade i ortens sparbanker, skaffat sig egna hem med därtill hörande uppsättning af kreatur och redskap, samt att högst få af dessa låntagare visat sig försumliga med återgäldande af lånen och från södra delen af Kalmar län upplyses likaledes, att sparbankerna, till stor hjälp för arbetare och småhandtverkare i deras sträfvan efter egna hem, beviljat lån, utan att bankerna på dessa lån under en lång följd af år gjort någon förlust.

För att ytterligare minska ofvan antydda risk är det gifvetvis af vikt att noggrant tillse, att den, som erhållit lån, följer den för bebyggandet af den inköpta lägenheten vid lånets beviljande fastställda byggnadsplanen, att han under amorteringstiden icke vansköter sin lägenhet o. s. v. Att hushållningssällskapens ofvannämnda organ i orterna äro mer kompetente och bättre än kommunalnämnd och krön obetjäning lämpa sig att utöfva denna kontroll, samt att den, som erhållit ett egnahemslån, i de flesta fall hellre står under de förres än under de senares

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !)2.

uppsikt, synes mig påtagligt, liksom jag ock vågar antaga, att dessa lmsliållningssällskapens organ på verksammare sätt än någon annan äro i tillfälle såväl att bland allmänheten sprida kunskap, både om att tillgång linnes till lån för bildande åt egna hem och om de lör erhållande af dessa lån gällande villkoren, som ock att lämna den, hvilken ämnar söka ett lån, de råd och anvisningar vid val af lägenhet samt den hjälp med anskaffande och upprättande af erforderliga handlingar m. in., hvaraf den lånsökande arbetaren säkerligen i de flesta fall torde blifva i stort behof. Särskild! synas mig de för premiering af mindre jordbruk tillsatta nämnderna kunna i här antydda hänseenden skänka hushållningssällskapen ett synnerligen godt stöd och sålunda verksamt bidraga till, att de för bildande af egna hem tillgängliga statsmedlen ej endast i önskvärd utsträckning komma att tagas i anspråk, utan äfven blifva så använda, att de goda resultat, man med dem afser att vinna, verkligen blifva uppnådda.

Det är emellertid ej endast den omständigheten, att hushållningssällskapen med den omfattande och grundliga lokalkännedom, de på grund af sin organisation besitta, tvifvelsutan äga de bästa förutsättningar att vid den här afsedda lånerörelsen med framgång kunna anlitas såsom lämpliga mellanhänder, som föranledt mig att ifrågasätta deras bistånd och stöd för genomförande af här föreliggande viktiga fråga. Ett ytterligare skäl därtill har jag i vissheten om, att detta bistånd och stöd skall komma att blifva just sådant, som behofvet kräfver. Jag har tillförene såsom chef för landtbruksstyrelsen och under dessa senaste år såsom chef för jordbruksdepartementet haft rikt tillfälle att med uppmärksamhet följa dessa sällskaps verksamhet; och har jag därvid lärt mig tydligt inse och rätt uppskatta det intresse, hvarmed de omfatta allt, som i någon mån kan befrämja utvecklingen af de näringar, hvilka äro lagda under deras speciella vård. Äfvenledes har jag sett, hurusom de penningmedel, hvilka af statsmakterna blifvit ställda till deras förfogande, i regel af dem blifvit använda på det mest gagnande och ändamålsenliga sätt. Ett mer talande vittnesbörd på det riktiga i denna min uppfattning torde jag icke kunna åberopa än den verkligen storartade utveckling, vårt jordbruk tagit under de sista årtiondena. Att vi till stor del hafva landets hushållningssällskap och deras arbete att tacka för densamma, därom kan icke gärna råda mer än en mening.

Granskar man närmare denna deras verksamhet, kan man icke undgå att finna, hurusom densamma mer och mer utvecklas och går i riktning att blifva en kraftig häfstång för höjandet af det mindre och

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

minsta jordbruket. Flertalet af de i hushållningssällskapens tjänst anställda undervisarne, särskild! länsagronomer och jordbrukskonsulenter, länsträdgårdsmästare och skogstjänstemän, hafva till sin hufvudsakliga uppgift att lämna de mindre jordbrukare i många fall kostnadsfria råd och anvisningar. Premieringen af nötboskap, på hvilken sällskapen nu offra så betydliga belopp, är planlagd och ordnad så godt som uteslutande i syfte att främja den mindre jordbrukarens ladugårdsskötsel, i det att endast han i densamma får täfla med sina hondjur. Anslagen till kontrollföreningar utgå med särskild! afseende fästadt därpå, att de skola komma sådana föreningar till godo, hvilka räkna småbrukare som sina medlemmar. Inom ett flertal sällskap beviljas årligen afsevärda belopp för att sätta den mindre jordbrukaren i tillfälle att vid frökontrollanstalter och kemiska stationer få utsäde samt foder- och gödselmedel kostnadsfritt undersökta, och under dessa sista år hafva sällskapen, för premiering af småbruk, studieresor för mindre jordbrukare samt, i vissa orter, äfven för anordnande af kostnadsfri undervisning för dessa, lagt i dagen ett intresse och en offervillighet, som bättre än något annat visar, att hushållningssällskapen äga den rätta uppfattningen om den riktning, hvari vårt jordbruks utveckling bör ledas. Så nära som särskild! dessa sistnämnda åtgärder sammanfalla med frågan om beredande af tillfälle åt mindre bemedlade att å landsbygden skapa sig egna hem, synes det mig, som om man i det intresse, sällskapen visa för dessa åtgärder, deras planmässiga vidtagande och genomförande, hade den bästa borgen för, att främjandet af egnahemsfrågan särskild! på jordbruksområdet icke kan läggas i bättre händer än deras.

Den med hushållningssällskapen och deras verksamhet mindre förtrogne skulle möjligen mot deras användande för ändamålet i fråga vilja invända, att de icke kunna betraktas såsom härför tillräckligt fasta institutioner. Häremot ber jag emellertid att få framhålla, att hushållningssällskapen icke äro några nya och opröfvade organisationer, utan att en lång, i flera fall hundraårig tillvaro redan ligger bakom dem, och att erfarenheten endast ådagalagt deras alltjämt stegrade lifskraft och vidgade verksamhetsförmåga. Ingen annan än staten själf torde heller kunna rubba den i viss mån dominerande ställning, dessa sällskap, hvart och ett i sin ort, numera intaga, då denna ställning förvisso kommer att förblifva lika fast som den nu är, så länge staten i samma utsträckning som hittills med anslag af statsmedel understödjer deras verksamhet. Någon anledning antaga, att en nämnvärd förändring härutinnan skulle kunna ifrågakomma, kan näppeligen förefinnas, då sällskapen äga alla förutsättningar för att allt framgent med samma framgång fortsätta

73 Kungi. Muy.ts Nåd. Proposition N:o 92.

sitt betydelsefulla och djupt ingripande arbete på främjandet af vårt jordbruk och dess binäringar.

Hushållningssällskapens organisation och föregående verksamhet synas mig med afseende å det nu anförda gifva det bästa stöd åt antagandena, att de skulle lämpa sig synnerligen väl till mellanhänder vid en lånerörelse af ifrågavarande art, och att, i händelse de åtoge sig uppdraget, de bästa resultat kunde påräknas.

Att sällskapen skola befinnas härtill villiga, kan icke betviflas. Uppgiften att handhafva en väsentlig del af denna viktiga lånerörelse skulle säkerligen af dessa institutioners ledande män betraktas såsom ett förtroendeuppdrag från statens sida, hvars fullgörande de gärna skulle åtaga sig. Den större lifaktighet, lånerörelsen skulle medföra inom det verksamhetsområde, som omfattar det mindre jordbrukets främjande och på hvilket område sällskapen — såsom jag förut omnämnt — redan lagt i dagen erkännansvärd arbetslust och offervillighet, skulle helt visst blifva till fördel för sällskapen i deras allmänna sträfvanden. Detta gäller väl närmast den del af lånerörelsen, som skulle åsyfta tillkomsten af jordbrukslägenheter, men jag tviflar icke det minsta på, att hushållningssällskapen skulle känna sig manade att genom låneunderstöd befordra äfven bildandet af bostadslägenheter för sådana mindre handtverkare och yrkesidkare, hvilka icke ägde tillfälle på annat sätt komma i åtnjutande af låneförmånen. Jag finner mig hafva så mycket större anledning till detta antagande, som det för den jordbrukande befolkningen är nödigt, att sådana personer i olika yrken finnas att tillgå litet hvarstädes på landsbygden, och beredandet af egna hem åt dem därför ock är en fråga, som nära sammanhänger med egnahemsfrågan inom jordbruksområdet. Äfven om inom ett eller annat hushållningssällskap en sådan utvidgning af deras arbetsfält, hvarom jag här talat, icke skulle mötas med uteslutande sympatier, är det dock ingalunda att befara, att icke äfven inom dessa sällskap frågan skulle vinna allt det beaktande, dess vikt förtjänar. Förbises kan ju nämligen icke, att sällskapen hafva staten att tacka för att de nått den höga ståndpunkt inom jordbruksförvaltningen, de nu intaga, och att de, om också ingalunda för sin existens, så likväl, på sätt nyss antydts, för sin ställning äro i hög grad beroende af staten. Jag torde i detta afseende endast behöfva omnämna, att af sällskapens sammanlagda inkomster under år 1902, hvilka uppgingo till den afsevärda summan af omkring 2,440,000 kronor, ungefär 1,950,000 kronor utgjordes af brännvinsförsäljningsafgifter och direkta bidrag af staten för särskilda ändamål, och att i ledamotsafgifter inflöto endast inemot 26,000 kronor, för att Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Käft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

det skall framstå såsom klart, att staten, om den icke ställer några orimliga anspråk på sällskapen, är berättigad att fordra stort tillmötesgående från sällskapens sida.

Genom att blifva utsedda till mellanhänder uti den ifrågavarande lånerörelsen skulle sällskapen säkerligen icke öfverdrifvet betungas. Fördelningen i egnahemslån af sådana medel, som utaf staten ställdes till sällskapens disposition, borde lätt kunna verkställas genom deras förvaltningsutskott, genom för ändamålet tillsatta nämnder eller dylikt. Vidare borde utlämnandet af beviljade lån, uppbärandet af stadgad ränta och amortering, den nödiga besiktningen och kontrollen m. in. utan några mer eller mindre invecklade bestämmelser och utan nämnvärd kostnad för sällskapen kunna öfverlämnas åt deras tjänstemän och i orterna spridda, härför i alla afseenden synnerligen lämpliga organ. Med den kännedom, dessa senare äga eller i hvarje fall lätt kunna skaffa sig om de lånsökandes personliga förhållanden, är det gifvet, att den risk för förlust, sällskapen vid denna lånerörelse skulle löpa, åtminstone icke skulle blifva större än den, för hvilken staten såsom långifvare åt arbetaren — äfven med anlitande af ortsmyndigheterna på sätt egnahemskommittén föreslagit — skulle utsätta sig. Framhållas förtjänar ock att, äfven om den direkta lånevägen skulle väljas, det för framgången af lånerörelsen, hvad jordbruksområdet beträffar, gifvetvis skulle fordras ett kraftigt inlägg från hushållningssällskapens sida i syfte att leda och stödja de nytillkommande småbrukarne i deras sträfvanden att söka afvinna sina lägenheter den största möjliga afkomst. I hvarje fall skulle därför äfven säkerligen besök af sällskapens tjänstemän och organ vid egnahemslägenheterna rätt ofta komma i fråga, och genom sällskapens anlitande såsom mellanhänder vid lånerörelsen skulle vid sådant förhållande naturligen de af denna betingade kostnader och besvär blifva reducerade till det minsta tänkbara.

Att emellertid alltid en del kostnader skulle för sällskapen genom den ifrågasatta anordningen uppkomma, är ju naturligt, liksom man äfven måste förutse, att, om icke urvalet bland de lånsökande skulle göras alltför strängt, en eller annan förlust icke skulle kunna undvikas.

Om man än kan vilja taga hushållningssällskapens tid och krafter i anspråk för ändamålet i fråga, skulle det dock icke vara rimligt att begära, det de därjämte skulle underkasta sig några mer betydande pekuniära uppoffringar.

Utan att sällskapen bereddes någon ekonomisk förmån, som kunde utjämna nämnda kostnader och förluster, synes mig därför icke heller deras biträde vid lånerörelsen kunna ifrågasättas och detta så mycket

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

mindre, som statens utgifter i allt fall säkerligen skulle blifva väsentligt lägre genom anlitandet af de mellanhänder, om livilka jag nu talat, än genom direkt utlåning till arbetarne.

I senare fallet måste nämligen, såsom jag redan framhållit, förutses, att kostnaderna för staten skulle blifva ganska afsevärda, under det de i förra fallet kunde inskränka sig till de bidrag, som borde utgå till hushållningssällskapen.

Någon anledning att tillförsäkra föreningar eller arbetsgivare dylika bidrag kan jag icke anse förefinnas. Dels torde några särskilda kostnader ej för dem af deltagandet i lånerörelsen föranledas, och dels torde de i allmänhet få lättare än hushållningssällskapen att förebygga förluster. Ihågkommas måste äfven, att de föreningar och arbetsgivare, som inlåta sig på låneaffärerna, göra detta alldeles frivilligt, och att de i hvarje fall genom de billigare villkor, de skulle erhålla af staten, blefve betydligt bättre ställda, än om de på annat sätt skulle anskaffa de erforderliga medlen, under det hushållningssällskapens anlitande, såsom jag ofvan antydt, måste anses innebära ett anspråk från statens sida på sällskapens medverkan, hvilket de svårligen skulle kunna undandraga sig att efterkomma, samt lånerörelsen för sällskapen skulle blifva en ny verksamhetsgi'en, som under inga förhållanden borde få föranleda inskränkning i deras i öfrigt i så många afseenden gagnande arbete.

Att på förhand bestämma något visst belopp såsom bidrag till hushållningssällskapen, synes icke kunna låta sig med fördel göra, utan anser jag, att bidraget borde till hvarje sällskap utgå i förhållande till den omfattning, uti hvilken sällskapet deltoge i lånerörelsen, och al Kungl. Maj:t årligen efter af Kungl. Maj:t och Riksdagen fastställd grund bestämmas med hänsyn till beloppet af den icke till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet vid årets början häftade till staten.

De närmare bestämmelser, som egnahemskommittén ansett böra gälla för den af kommittén föreslagna lånerörelsen, hafva blifvit sammanförda i ett förslag till lag om egnahemslån af statsmedel. Att på detta sätt i en af Kungl. Maj:t och Riksdag gemensamt stiftad lag intaga så detaljerade bestämmelser som de här ifrågavarande, af hvilka flera tid efter annan till följd af vunnen erfarenhet kunna behöfva i vissa mer eller mindre väsentliga afseenden ändras eller kompletteras, synes mig mindre lämpligt. På grund af innehållet i kommitténs förslag kunde detta emellertid ej gärna af kommittén undvikas.

I nämnda förslag ingå nämligen, såsom ofvan angifvits, ett flertal bestämmelser, hvilka kunna sägas vara af kommunallags natur, hvarjämte förslaget inrymmer ett rent civilrättsligt undantagsstadgande

Inrättande af Lånerörelse med mellanhänder för

5 år.

Lånerörelsens omfattning.

76 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 92.

rörande efterlefvande makes rätt att, där bröstarfvinge icke finnes eller genom testamente icke annorlunda förordnats, med full äganderätt besitta i enlighet med den föreslagna lagen förvärfvad lägenhet. I fråga om förslaget i sistnämnda afseende ansluter jag mig, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, fullständigt till den af kommitténs ordförande uttalade reservationen. Med uteslutande af denna bestämmelse, men med bibehållande af den utaf kommittén föreslagna direkta utlåningen skulle i allt fall för frågans ordnande erfordras kommunallagstiftning. Om man däremot beslöte sig för lånerörelsens bedrifvande med anlitande af mellanhänder, skulle, i likhet med hvad fallet varit med åtskilliga förut inrättade lånefonder, såsom odlingslånefonden med flera, endast erfordras, att Riksdagen i sammanhang med anvisandet af erforderliga penningmedel godkände de allmänna villkor och bestämmelser, som borde gälla för dessa medels handhafvande och anlitande, hvarefter Kungl. Maj:t ägde att, i enlighet med de sålunda fastställda villkoren, utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Äfven i detta afseende skulle alltså det senare alternativet leda till större enkelhet i formerna.

Med hänsyn till samtliga af mig nu åberopade omständigheter finner jag påtagligt, att, åtminstone såvidt angår det försök till egnahemsfrågans lösning, som nu kan ifrågakomma, lånerörelsens ordnande med begagnande af hushållningssällskap, föreningar och arbetsgifvare såsom mellanhänder är vida att föredraga framför en direkt utlåning, vare sig enligt kommitténs förslag eller på annat sätt.

Jag anser mig därför ock böra förorda inrättandet för en tid af fem år af en lånerörelse med de mellanhänder, jag nyss nämnt.

På sätt jag ofvan framhållit, anser jag klokheten bjuda att åt denna rörelse ej från början gifva för stor omfattning. Detta anser jag emellertid skulle blifva fallet, om, såsom kommittén föreslagit, tjugu millioner kronor för första femårsperioden för ändamålet ansloges. Redan med ett belopp af två millioner kronor om året skulle ganska många egna hem kunna bildas men icke flera, än att man skulle kunna med den noggranna uppmärksamhet, som särskildt i början erfordras, följa rörelsen och resultaten däraf. Jag anser mig också böra inskränka mig till att förorda, att Kungl. Maj:t hos Riksdagen nu för åren 1905—1909 äskar, att ett sammanlagdt belopp af tio millioner kronor må af Kungl. Maj:t för ändamålet disponeras. Att dela upp beloppet på de särskilda åren synes mig icke lämpligt, då ju antagligt är, att under de allra första åren, innan saken ännu kommit riktigt i gång, två millioner kronor om året ej blifva erforderliga, men däremot längre fram i femårsperioden detta belopp kan visa sig otillräckligt för täckande af årsbehofvet.

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

I detta sammanhang tillåter jag mig att till behandling upptaga frågan om beredande af för ändamålet erforderliga medel och den där- ringsfonden. med i viss mån sammanhängande frågan om den ränta, som bör asättas egnahemslånen. Jag tillåter mig i dessa afseenden erinra, att kommittén utgick från att staten borde lämna så billiga lån, som läte sig gorå, med iakttagande af att staten ej tillskyndades förlust genom lånerörelsen, och att arbetaren därför borde i ränta erlägga hvad som ungefärligen motsvarade den medelränta, staten hade att själf betala för upptagna lån, att kommittén, efter gjorda beräkningar, uti förslaget upptog en räntefot af 33/i procent å egnahemslånen, men att fullmäktige i riksgäldskontoret åter ansågo att, för att staten icke skulle tillskyndas förlust å lånerörelsen, räntan å lånen icke borde sättas lägre än till 4

procent. _ _

Under den förberedande behandlingen inom departementet af ifrågavarande ärende framstod för mig såsom uppenbart, att, därest eu lånerörelse af det slag, hvarom här är fråga, skulle medföra åsyftadt gagn, lånevillkoren borde göras för låntagarne i möjligaste mån fördelaktiga, och befarade jag, att, därest icke för lånen kunde bestämmas en lägre räntefot än 4 procent, lånemedlen icke^ skulle komma att tagas i anspråk i den utsträckning, önskligt vore. A andra sidan fann jag det icke kunna förnekas, att, därest de för ändamålet erforderliga medlen skulle af staten genom särskild upplåning anskaffas, staten vid bestämmandet af villkoren för egnahemslånen måste tillse, att dess egna utgifter för lånemedlens anskaffande blefve betäckta. Med hänsyn till nu angifna omständigheter ansåg jag mig böra undersöka, huruvida icke medel för ändamålet skulle kunna beredas på annat sätt än genom upplåning; och fann jag därvid, att staten uti den under statskontorets förvaltning stående arbetarförsäkringsfonden hade en tillgång, som möjligen skulle kunna anlitas. Innan något definitivt förslag i detta hänseende uppgjordes, fann jag emellertid af nöden att erhålla visshet därom, huruvida med hänsyn till redan gjorda placeringar af nämnda fonds kapitaltillgångar eller eljest hinder kunde anses möta mot den sålunda ifrågasatta användningen af fondens medel. I enlighet med af mig gjord hemställan behagade ock Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 18 september nästlidna år anbefalla statskontoret att inkomma med underdånigt utlåtande i nyss angifna afseende.

Statskontoret har med anledning häraf den 8 oktober 1903 afgifva underdånigt utlåtande, och har statskontoret däruti till en början beträffande den ifrågavarande fondens tillkomst erinrat, hurusom, sedan Kungl. Maj:t, i sammanhang med aflåtande till 1895 års Riksdag af nådig

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

proposition om antagande af en lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, föreslagit Riksdagen att till amortering af den kostnad, som skulle staten åsamkas genom att den dåvarande generationen redan från försäkringens början lämnades inträde i densamma, för år 1896 afsätta ett belopp af 1,400,000 kronor att till statskontoret öfverlämnas för att af statskontoret tillsvidare förvaltas och fruktbargöras till förmån för den blifvande pensionsfonden enligt de närmare grunder, som af Kungl. Maj:t kunde meddelas, Riksdagen i skrifvelse den 17 maj 1895 anmält, att Riksdagen, som icke bifallit berörda lagförslag, men hos Kungl. Maj:t anhållit om frågans förnyade pröfning, beslutat att, för försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, i riksstaten för år 1896 afsätta ett belopp af 1,400,000 kronor; och hade sedermera i riksstaten för hvart och ett af åren 1897—1904 enahanda belopp blifvit för samma ändamål afsatt.

Vidkommande därefter grunderna för förvaltningen af de sålunda af Riksdagen anvisade medlen, har statskontoret vidare erinrat, att i fråga om det i riksstaten för år 1896 afsätta beloppet genom nådigt bref den 15 november 1895 förordnats, att dessa medel skulle tillsvidare hos statskontoret särskildt bokföras under benämningen »arbetarförsäkringsfonden)) samt i öfverensstämmelse med hvad som i nådiga brefvet den 31 augusti 1877 vore föreskrifvet angående öfriga under statskontorets vård ställda fonders och kassors medel på det sätt fruktbargöras :

att i främsta rummet skulle inköpas obligationer, utställda af riksgäldskontoret, af allmänna hypoteksbanken, svenska hypoteksföreningar eller af allmänna verk och inrättningar eller kommuner, som till sådana förbindelsers utgifvande erhållit nådigt tillstånd och hvilkas finansiella ställning fortfarande syntes bereda långifvaren tillräcklig säkerhet; varande det statskontoret jämväl medgifvet att till fondens förräntande inköpa norska, danska, tyska, franska eller engelska statspapper;

att, för den händelse värdepapper af ofvan anförda slag icke stode att erhålla till pris, som syntes förenligt med tillbörligt afseende å medlens ränteafkastning, statskontoret ägde att utlämna lån med förbehåll af återbetalning inom viss tid efter uppsägning, ej Överskjutande sex månader, eller lån på bestämd tid af högst ett år emot säkerhet vare sig af sådana värdepapper, som finge för fondens räkning inköpas, eller af inteckning, dock att i sistnämnda fall skulle iakttagas, dels att annan inteckning ej antoges såsom säkerhet än sådan, som vore fastställd i stenhus i Stockholm, beläget å fri och egen grund, samt för

79 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

all framtid brandförsäkradt i stadens brandförsäkringskontor, eller i jordegendom inom Stockholms stads område eller å landet, dels att det belopp, hvartill sådan fastighet belånades, i allmänhet icke öfverstege, för stenhus i Stockholm tredjedelen af brandförsäkringsvärdet och för jordegendom tredjedelen af medeltalet af de sistförfluten tio årens taxeringsvärden, där ej statskontoret på grund af särskilda omständigheter skulle finna inteckningar, Överskjutande detta värde, i något fall innebära fullgod säkerhet;

samt att medel, som ej genast kunde på förenämnda sätt göras fruktbärande eller behöfde för förestående utgifter hållas disponibla, skulle insättas å räkning i Sveriges riksbank.

På grund af sedermera, tid efter annan, meddelade nådiga föreskrifter skulle jämväl öfriga för ändamålet hittills afsätta medel af statskontoret förvaltas och göras fruktbärande enligt de i nådiga brefvet den 15 november 1895 angifna grunder.

Då vid fruktbargörande af arbetar försäkringsfond ens tillgångar skolat tillämpas alldeles samma grunder, som gällde angående placeringen af medel, tillhöriga flertalet öfriga under statskontorets vård ställda fonder och kassor, mötte tydligen inga hinder, att sistnämnda fonder och kassor kunde från arbetarförsäkringsfonden öfvertaga inteckningar och obligationer i den mån, tillgängliga medel sådant medgåfve; och syntes, i händelse af behof, genom dylik öfverflyttning af värdepapper årligen omkring 1,000,000 kronor af arbetarförsäkringsfondens tillgångar kunna förvandlas i kontanta medel. Lades härtill dels årsräntan af arbetarförsäkringsfondens utlånta kapital, för närvarande omkring 500,000 kronor, minskad med de för riksförsäkringsanstaltens upprätthållande, ortsombuden och postsparbanken afsedda anslag, för år enligt Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1902 förslagsvis beräknade till 103,000 kronor, dels ock enahanda belopp, som för ny afsättning till arbetarförsäkringsfonden hittills årligen anvisats eller 1,400,000 kronor, — för den händelse nämligen dylika afsättningar äfven framgent komme att i riksstaten äga rum — syntes alltså, under den tid nämnda fond icke komme att för sitt eget ändamål tagas i anspråk i nämnvärdt större utsträckning än som för närvarande vore händelsen, af arbetarförsäkringsfondens medel bortåt 3,000,000 kronor årligen kunna göras disponibla för tillgodoseende af egnahemslånerörelsen.

Statskontoret anför härefter ytterligare följande.

För besvarande af frågan, huruvida en placering af arbetarförsäkringsfondens tillgångar, sådan som den nu ifrågasatta, skulle kunna anses öfverensstämma med behörigt tillvaratagande af samma fonds

80 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

uppgift och fördel, saknades visserligen för det närvarande de nödiga betingelserna, i det att ännu vore oafgjordt, icke blott på hvad sätt och i hvilken mån arbetarförsäkringsfonden kunde komma att användas för arbetarpensionering, utan äfven hvilka bestämmelser i afseende å säkerheten och räntefoten, som kunde varda för egnahemslånen till efterrättelse fastställda.

I berörda hänseenden förekomme emellertid å ena sidan, att redan i statsrådsprotokollet till den af Kungl. Maj:t till 1895 års Riksdag aflåtna, här förut omförmälda nådiga proposition med förslag till arbetarförsäkringslag antyddes, hurusom icke blott de medel, om hvilkas afsättande för arbetarförsäkringen framställning då gjordes till Riksdagen, utan jämväl de medel, som efter den då föreslagna försäkringens ikraftträdande beräknades komma att inflyta, borde göras fruktbärande med hänsyn ej allenast till pensionsinrättningens utan äfven i öfrigt till landets nytta. Visserligen förutsattes då, att arbetarpensionsfrågan skulle komma att lösas i vida större omfattning, än hvad hittills blifvit händelsen, och att »pensionsfonden)) skulle växa till mångdubbelt större belopp än det, hvartill arbetarförsäkringsfonden för närvarande uppginge; men detta oaktadt syntes dock den då angifna synpunkten i fråga om medlens fruktbargörande med jämväl fästadt afseende å landets nytta äga sin giltighet beträffande de medel, som tillhörde eller komme att tillflyta den nuvarande arbetarförsäkringsfonden. Å andra sidan eller i fråga om den säkerhet och den räntefot, som kunde blifva att påräkna för de till egnahemslån afsedda medel, förelåge icke andra uttalanden än de, som förekomme i egnahemskommitténs lagförslag med tillhörande motiver.

Statskontoret ansåge sig till en början kunna uigå från det antagande, att med det ifrågasatta anlitandet af arbetarförsäkringsfonden för beredande af medel till egnahemslån åt mindre bemedlade endast åsyftats fördelen att i stället för upplåning genom riksgäldskontoret af medel, erforderliga för egnahemslånerörelsen, för detta behof göra sig till godo en å arbetarförsäkringsfonden för närvarande disponibel kapitaltillgång, hvilken, om och när sådant skulle befinnas nödigt för främjande af arbetarförsäkringsfondens egen uppgift, komme att, oberoende af de villkor, som kunde anses lämpligast att bestämma för befordande af egnahemslånerörelsen, genom åtgärder å Kungl. Maj:ts och Riksdagens sida göras för arbetarförsäkringsfonden åtkomlig; och funne statskontoret vid sådant förhållande den för egnahemslånen af kommittén föreslagna lånetiden icke böra utgöra något egentligt hinder för fondens användning med viss inskränkning i det nu ifrågasatta syftet.

81 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Väl syntes få anses tydligt, att för egnahemslånen aldrig skulle kunna påräknas säkerhet, i trygghet jämförlig med den nu för utlåning af arbetarförsäkringsfondens medel föreskrifna; men då statskontoret måste föreställa sig att, i händelse beslut skulle fattas om fondens anlitande för egnahemslånerörelsens behof, Riksdagen i sammanhang därmed komine att garantera fonden godtgörelse för sådan förlust, som tilläfventyrs kunde uppkomma genom den lagstadgade lånesäkerhetens otillräcklighet, syntes, äfven från nämnda synpunkt sedt, större betänklighet icke behöfva uppstå mot den nu ifrågasatta användningen af arbetarförsäkringsfonden.

Hvad slutligen beträffade den räntefot, efter hvilken ränta borde godtgöras arbetarförsäkringsfonden för därifrån till befrämjande af egnahemsrörelsen utlämnade lånemedel, syntes denna ränta icke böra sättas lägre, än att fonden erhölle ungefär samma afkastning, som vid utlåning på annat håll varit att påräkna, d. v. s. för närvarande minst 4 procent; hvadan, i händelse egnahemslånen komme att löpa med 3 SU procent ränta eller möjligen ännu lägre, godtgörelse för ränteskillnaden syntes böra på annan väg fonden beredas.

Enligt hvad jag från statskontoret inhämtat, utgjorde arbetarförsäkringsfondens tillgångar vid 1903 års slut 13,210,990 kronor 97 öre. Om härtill läggas dels det i riksstaten för innevarande år för afsättande till fonden upptagna belopp, 1,400,000 kronor, och dels det öfverskott å intressemedel, som under året kan antagas uppkomma, eller omkring 400,000 kronor, kan förutses, att vid 1905 års ingång fondens tillgångar skola uppgå till omkring 15,000,000 kronor.

Om, såsom jag föreslagit, egnahemslånerörelsen inskränkes till 2,000,000 kronor i medeltal för år, skulle, förutsatt att afsättningen till arbetarförsäkringsfonden under den närmaste femårsperioden fortgår i oförminskad skala, det för nämnda rörelse erforderliga belopp kunna af statskontoret tillhandahållas, utan att någon åtminstone afsevärd rubbning af redan gjorda placeringar af fondens kapitaltillgångar behöfde ifrågakomma. Äfven för den händelse afsättningen till fonden skulle minskas eller alldeles upphöra, kan jag icke antaga, att det för statskontoret skulle möta synnerlig svårighet att utöfver de belopp å omkring 1,500,000 kronor, som statskontoret ansett kunna beredas genom öfverflyttning af obligationer och inteckningar till andra under statskontorets vård stående fonder och kassor äfvensom genom användande af inflytande kontanter, af fondens tillgångar göra ytterligare erforderliga omkring 500,000 kronor för ändamålet disponibla. Ur nu angifna Bih. till Riksd. Prof. 1904, 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 11

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

synpunkt finner jag därför någon tvekan icke böra råda därom, att af fondens kapitaltillgång utan olägenhet ett sammanlagdt belopp af 10,000,000 kronor under loppet af fem år kan för lånerörelsen i fråga tagas i anspråk.

Vidare och då frågan om den slutliga dispositionen af fondens medel blifver beroende af de beslut, hvilka i sådant afseende kunna komma att af Kungl. Maj:t och Riksdagen fattas, samt, för den händelse därvid skulle befinnas, att hinder för tilltänkt användning mötte därigenom, att vissa af fondens tillgångar utlämnats för beredande af egnahemslån, statsmakterna icke lära underlåta att vidtaga de åtgärder, som kunna blifva erforderliga för beredande af nödiga medel åt fonden, finner jag lika litet som statskontoret, att den lånetid, som för egnahemslånen kan blifva bestämd, bör utgöra hinder för fondens anlitande.

Hvad statskontoret anfört därom, att fonden borde erhålla garanti för möjliga förluster äfvensom godtgörelse för ränteskillnad, ger mig däremot anledning till följande erinringar.

Då jag tillät mig väcka frågan om arbetarförsäkringsfondens användande för egnahemslån, gjorde jag det, såsom jag redan erinrat, i syfte att, genom undvikande af direkt upplåning för ändamålet, söka nedbringa räntan å egnahemslånen.

Att jag därvid särskildt ansåg mig böra rikta uppmärksamheten å denna fond, hade emellertid sin grund icke allenast i fondens betydande tillgångar, hvilka borde kunna medgifva dess anlitande för en utlåning i afsevärd omfattning, utan jämväl däri, att just denna fond syntes för ändamålet synnerligen lämplig.

Ehuru några bestämmelser angående fondens användning icke i vidare mån, än statskontoret erinrat, ännu blifvit träffade eller ens ifrågasatta, och det följaktligen icke nu kan förutses, i hvilken riktning de eu gång komma att gå, anser jag mig, med hänsyn till de omständigheter, hvilka föranledt fondens bildande, sakna anledning till annat antagande, än att den i sinom tid skall komma att tagas i anspråk för beredande i en eller annan form af ålderdoms- eller invaliditetsförsäkring för arbetare.

Med en sådan försäkring har emellertid egnahemsfrågan ett ganska nära sammanhang. Jämte det båda frågorna hafva till allmänt syfte att förbättra och betrygga de kroppsarbetande klassernas existensvillkor, förtjänar påpekas, hurusom åtskilliga kategorier af arbetare, för hvilka försäkringen icke kan påräknas blifva af så stor betydelse, kunna antagas komma att i afsevärd utsträckning vinna fördelar genom egnahemsbildningen. Jag tillåter mig nämligen att erinra, hurusom så godt som oöfvervinnerliga svårigheter visat sig möta mot att i eu

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

obligatorisk ålderdoms- eller invaliditetsförsäkring medtaga själfständiga mindre yrkesidkare, såsom jordtorpare, handtverkare med flere, och detta ehuru man till fullo insett, att behofvet däraf för dem ingalunda vore mindre än för flertalet af de arbetare, åt hvilka plats i försäkringen kunnat inrymmas. Uti båda de förslag, åsyftande dylik försäkring, som af Kungl. Maj:t aflätos till 1895 och till 1898 årens Riksdagar, upptogos, särskild! med hänsyn till de nu omnämnda arbetarkategorierna, bestämmelser om frivillig försäkring vid sidan af den obligatoriska. Genom beredande af tillfälle för sådana arbetare att bilda egna hem skulle emellertid förvisso olägenheten däraf, att de icke i afseende å försäkringen kunna fullt likställas med öfriga arbetare, väsentligt utjämnas.

Då nu den ifrågavarande lånerörelsen skulle komma just dessa arbetare i väsentlig mån till godo, vill det synas mig, som om grundad anledning funnes att icke allenast för nämnda rörelse anlita arbetarförsäkringsfonden, utan jämväl låta fonden vidkännas den minskade ränteinkomst, som skulle kunna därigenom uppstå.

Då jag har för afsikt att föreslå en räntefot å egnahemslånen af 31/, procent, skulle ränteskillnaden för fonden icke blifva alltför afsevärd.

På de skäl, jag nu anfört, anser jag jämväl, att de bidrag till betäckande af hushållningssällskapens utgifter och möjliga förluster på lånerörelsen, hvarom jag ofvan talat och hvilka jag för den första femårsperioden anser lämpligen kunna bestämmas till en half procent å sällskapens kapitalskulder, beräknade på förut angifvet sätt, böra utgå af arbetarförsäkringsfondens räntemedel.

Hvad slutligen angår de förluster, som statskontoret ansett kunna för fonden uppstå genom lånerörelsen, vill jag påpeka att, om än sådana vid en direkt utlåning till arbetarne måhända icke kunnat alldeles undvikas, detta dock bör kunna blifva fallet vid utlåning genom mellanhänder. Såvidt angår hushållningssällskapen, lider det intet tvifvel, att dessa äro fullt goda för de förbindelser, de ikläda sig. Jag torde endast behöfva omnämna, att sällskapens kapitaltillgångar vid 1902 års slut utgjorde 5,990,296 kronor 33 öre, oberäknad! en dispositionsfond å 30,000 kronor, tillhörig Örebro län hushållningssällskap, för att däraf skall inses, att någon särskild säkerhet icke behöfver sällskapen affordra^ för de lånemedel, de kunna utbekomma. Annorlunda ställer sig naturligen förhållandet med föreningar och arbetsgivare. Då jag emellertid tänkt mig, att dessa ej skulle utfå beviljade lån, med mindre de förut ställt säkerhet, som af statskontoret godkänts, samt jag vidare anser, att — till förebyggande dels att risken för utlämnade egnahemslån skall

Allmänna villkor och bestämmelser.

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

kunna, utan att staten genom sina organ på något sätt deltagit i pröfningen af låneansökningarna, på staten öfverflyttas, och dels att enskilda skola inlåta sig i borgensförbindelser för denna rörelse — det bör föreskrifvas, att såsom säkerhet för lån, som lämnas förening eller arbetsgivare, ej må godkännas endast inteckningar i egnahemslägenheter och ej heller borgen, för såvidt den ej är utfärdad af kommun, kan jag icke finna annat, än att full trygghet skulle komma att finnas för alla från fonden utlämnade lån. Skulle i allt fall mot förmodan någon förlust komma att uppstå, finner jag, med hänsyn till ofvan angifna omständigheter, densamma höra drabba fonden.

På grund af hvad jag nu i förevarande afseende andragit och efter samråd med chefen för civildepartementet, anser jag mig alltså böra förorda framställning till Riksdagen dels därom, att Kungl. Maj:t må äga att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång under åren 1905—1909 disponera högst 10,000,000 kronor, att såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgivare, hvilka vilja genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle att på landsbygden förvärfva egna hem, och dels i syfte att Kungl. Maj:t må af samma fonds räntemedel årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster ett belopp, motsvarande för hvarje sällskap en half procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån vid årets början häftat till staten.

I afseende å de allmänna villkor och bestämmelser för lånerörelsen, hvilka, under förutsättning att mitt nu framställda förslag vinner nådigt gillande, böra, utöfver hvad jag redan antydt, föreläggas Riksdagen, vill jag till en början framhålla, att genom dessa naturligen måste regleras icke allenast förhållandet mellan staten såsom långifvare samt hushållningssällskap, föreningar och arbetsgifvare såsom låntagare, utan jämväl de hufvudgrunder, hvilka skola tillämpas i afseende å egnahemslånens utlämnande till och åtnjutande af arbetarne.

För att någon förväxling mellan de lån, som af statsmedel utlämnas till mellanhänderna, och själfva egnahemslånen icke skall kunna uppstå, tillåter jag mig nu att såväl uti den redogörelse för, huru jag tänkt mig lånerörelsen, som jag går att meddela, som ock uti det förslag till allmänna villkor och bestämmelser, jag låtit uppgöra och har för afsikt att förelägga Kung!. Maj:t, benämna egnahemslånen »låneunderstöd», mellanhänderna »understödsgifvare» och egnahemslånens mottagare »understödstagare».

85 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

I anslutning till livad jag här ofvan i sådant afseende anfört, anser jag, att man bör utgå från att såsom ett grundvillkor skall gälla, att låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas till beredande af egnahemslån, endast må utlämnas för bildande af sådant eget hem, jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet, där innehafvaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader.

Beträffande de personer, som skulle kunna komma i åtnjutande af låneunderstöd, bör naturligen åt mellanhänderna lämnas så stor frihet som möjligt. Vissa inskränkningar måste i allt fall fastslås till förekommande af, att icke rörelsen skall löpa fara att förryckas. Sålunda anser jag, i öfverensstämmelse med hvad kommittén jämväl föreslagit, att dylikt låneunderstöd icke bör få tilldelas annan än arbetare, man eller kvinna, som är svensk medborgare, äger god frej d samt hufvudsakligen af kroppsarbete har sin utkomst. Vidare synes det mig på de af kommittén anförda skäl och med hänsyn till hvad jag yttrat i fråga om den fara, som skulle ligga däri, att en på lösa grunder fotad egnabemsbildning komme till stånd, vara synnerligen angeläget, att icke sådana arbetare, som äro alldeles i saknad af medel, lockas in i lånerörelsen. Å andra sidan böra åter icke andra arbetare än sådana, som verkligen äro i behof af kraftigt bistånd för det egna hemmets förvärfvande, komma i åtnjutande af låneförmånen. Såsom allmän regel finner jag i likhet med kommittén böra fastslås, att understöd ej bör utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal. Att medgifva undantag från denna regel skulle naturligen tillkomma understödsgifvarne.

Låneunderstöd, hvarom här är fråga, bör, såsom kommittén jämväl föreslagit, utgå i förhållande till värdet af den åsyftade lägenheten, och bör detta värde beräknas med ledning af upp gjordt köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar. Att på förhand angifva någon viss andel af det beräknade värdet, efter hvilken understödet skulle bestämmas, kan naturligen icke ifrågakomma. Kommittén har också inskränkt sig till angifvande af en maximigräns, nämligen vid jordbrukslägenheter till fyra femtedelar och vid bostadslägenheter till tre fjärdedelar af nämnda värde. Att i detta afseende sålunda göra skillnad mellan de olika slagen af lägenheter, finner jag fullt befogadt. Den, som vill bilda jordbrukslägenhet, måste nämligen förutsättas vara i behof af kraftigare hjälp för själfva lägenhetens anskaffande än den, som vill förvärfva bostadslägenhet, då för den förra lägenhetens behöriga skötande erfordras kreatur, redskap och andra jordbruksinventarier, hvilkas anskaffnings-

Personliga förutsättningar för erhållande af understöd.

Låneunderstöds storlek.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

kostnad icke vid beräknandet af lägenhetens värde får tagas i betraktande. Genom sådana inventariers befintlighet måste likväl antagas, att värdet å lägenheten stegras, och att lämna något större låneunderstöd för jordbrukslägenhet än för bostadslägenhet torde i regel icke kunna antagas medföra någon särskild risk. Då nu emellertid staten skulle komma att begagna sig af mellanhänder för lånerörelsen samt dessa torde få ganska lätt att bedöma, huru långt de kunna våga gå, anser jag, i betraktande af hvad jag nyss anfört om det större lånebehofvet för den, som vill bilda jordbrukslägenhet, att den af kommittén för dessa lägenheter föreslagna maximigränsen borde kunna något höjas. För att emellertid lämna understödsgifvarne erforderligt stöd mot alltför öfverdrifna pretentioner, anser jag, att man icke bör gå längre än till fem sjättedelar af värdet. Någon anledning att föreslå ändring i hvad kommittén i förevarande afseende föreslagit beträffande bostadslägenheter, har jag icke ansett förefinnas.

Däremot har det synts mig nödvändigt att, på det icke understödsgifvarne skola, för att betrygga sig mot risk, hellre sätta understödsbeloppen låga i förhållande till lägenheternas värden, än ägna låneansökningarna den noggranna pröfning, som jag anser vara för rörelsens framgång erforderlig, bestämma jämväl vissa minimigränser för understödens utgående; och anser jag mig i detta hänseende böra föreslå för jordbrukslägenheter två tredjedelar och för bostadslägenheter tre femtedelar af det beräknade värdet. Det har nämligen synts mig, att den, som själf har så mycket, att han vid jordbrukslägenhets bildande kan bekosta inventariers anskaffande och därjämte bidraga med mer än en tredjedel till lägenhetens förvärfvande, icke skulle vara i behof af det kraftiga bistånd, som förutsättes för erhållande af låneunderstöd, liksom att förhållandet skulle kunna anses vara enahanda, där den, som vill bilda bostadslägenhet, disponerar mer än två femtedelar af dennas värde.

Kommittén har föreslagit högsta tillåtna värdena å de särskilda slagen af lägenheter till 4,000 kronor för jordbrukslägenheter och till 3,000 kronor för bostadslägenheter.

I afseende å det senare beloppet har jag intet att erinra, men med hänsyn till hvad jag anfört beträffande angelägenheten af att lånerörelsen afses äfven för bildande af smärre själfständiga jordbruk, finner jag en höjning af värdet å jordbrukslägenheterna från 4,000 kronor till 6,000 kronor nödvändig.

Redan emot ett värde af 4,000 kronor kan erinras, att detsamma för vissa orter, där hela hemmansdelar kunna för ett sådant pris för-

87 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

värfvas, kan ställa sig väl högt; och skulle detta alltså ännu mer blifva fallet, om värdet liöjes på sätt jag förordat. Häremot vill jag emellertid framhålla, dels att förhållandena inom skilda delar af landet i förevarande afseende äro synnerligen olika, och dels att kostnaden för anskaffande af ett till uppodling lämpligt jordområde och dettas förseende med nödiga byggnader i allmänhet nog ställer sig dyrare än förvärfvandet af redan befintliga hemmansdelar eller lägenheter. Då lånerörelsen till väsentlig del är afsedd just för att befordra tillkomsten af sådana nya jordbrukslägenlieter, är det därför ock angeläget, att värdet ej sättes så lågt, att rörelsen ej kan som sig bör befordra detta viktiga syfte. För öfrigt är härvid jämväl att märka, det denna del af lånerörelsen hufvudsakligen torde komma att omhändertagas af hushållningssällskapen, och att dessa äro bäst af alla i tillfälle att hvart för sitt område fastslå gränsen för sin verksamhet på egnahemsområdet uti nu ifrågavarande afseende. Någon fara vid att bestämma ett så högt värde, som 6,000 kronor synes mig med hänsyn härtill icke förefinnas.

För reglerandet af förhållandet mellan staten och understödsgifvarne synes mig icke erfordras några synnerligt invecklade bestämmelser.

På det de tillgängliga lånemedlen må komma till största möjliga och tillika icke alltför ensidig användning, torde det vara nödigt, att Kungl. Maj:t på en gång fördelar lånemedlen för ett år och därvid jämväl äger möjlighet att tillse, det desamma i lämplig proportion blifva afsedda för befrämjandet af tillkomsten af de särskilda slagen af lägenheter.

Det torde därför böra föreskrifvas, att hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf utlämna låneunderstöd för bildande af egna hem, skall före den 1 november året näst före det, för livilket lån sökes, därom hos Kungl. Maj:t göra ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet är afsedd att utlämnas för bildande af jordbrukslägenlieter och huru stor del för bildande af bostadslägenheter.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att, då jag här ofvan uttalat, hurusom föreningar och arbetsgivare borde anlitas för bildande af vissa slag af egnahemslägenheter och hushållningssällskapen för andra, jag därmed endast velat angifva, hvar intresset för de olika slagen af lägenheter kunde antagas företrädesvis vara att påräkna, men ingalunda åsyftat att föreslå någon inskränkning i de särskilda mellanhändernas rätt att söka och erhålla lån af statsmedel för den egnahemsbildning, de själfva vilja främja.

Statslåns sökande, beviljande och lyftande. Förverkande af ej lyft lån samt återleverering af ej använda belopp.

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

Beviljadt lån torde böra få af den, som undfått lånet, lyftas i statskontoret efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, mot det att låntagaren därvid aflämnar, hushållningssällskap en utaf sällskapet till statskontoret ställd, af detta ämbetsverk godkänd skuldförbindelse samt annan låntagare, förutom dylik skuldförbindelse, sådan säkerhet för lånet, hvarom ofvan nämnts.

Till statens ytterligare betryggande mot förlust å rörelsen torde böra föreskrifvas, att, därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare vara nöjaktig, låninnehafvaren skall inom två månader efter därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetshandlingar, som af statskontoret godkännas.

I syfte att förekomma, att de för lånerörelsen afsedda medlen ej finge behörig användning, anser jag böra stadgas, dels att rätten till utbekommande af beviljadt lån skall anses förverkad, därest lånet icke blifvit lyft före den 1 november det år, för hvilket lånet beviljats, och dels att, därest lånet icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma i statskontoret lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare disponeradt, hvad sålunda af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med lånet afsedt ändamål tagits i anspråk, skall jämte ränta till statskontoret inbetalas före utgången af januari månad nästpåföljande år, därest ej Kungl. Maj:t på ansökning af den, som undfått lånet, medgifver denne rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål innehafva lånebeloppet i fråga.

De af mig i detta hänseende föreslagna bestämmelserna synas mig icke kunna i någon afsevärd mån komma att verka störande på mellanhändernas lånerörelse, alldenstund det måste förutsättas, att dessa, redan då de hos Kungl. Maj:t söka lån, i regeln hafva klart för sig, mellan hvilka understödstagare det begärda lånet skall fördelas.

Att jag föreslagit den 1 november såsom tidpunkt för förverkande af ej lyft lån, beror naturligen på önskvärdheten af, att förverkadt belopp må kunna tagas i beräkning redan vid den samma år skeende fördelningen af lånemedel.

Vidare anser jag, att uti nu ifrågavarande syfte bör föreskrifvas, att, om rätten till utbekommande af låneunderstöd, som af understödsgifvare beviljats åt understödstagare, af denne förverkas eller understödet, sedan det utbekommits, varder till understödsgifvaren återbetaladt i annan ordning än såsom stadgad annuitet, sådant understödsbelopp bör inom en månad, från det förverkandet skedde eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

T fråga om de bestämmelser, som böra meddelas beträffande ränta

89 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 92.

och återbetalning, utgår jag från den förutsättning, att uttryckligt förbehåll skall göras därom, att, med vissa modifikationer, till bvilka jag längre fram återkommer, understödsgifvare icke må i nämnda hänseenden betinga sig andra villkor, än dem staten gent emot understödsgifvaren uppställt. Vid fastslåendet af dessa villkor anser jag därför ock böra fästas uteslutande afseende vid att de ordnas med hänsyn till egnahemslånen.

Hvad då först angår räntan, har jag redan angifvit, att jag anser densamma böra sättas till 3 72 procent. En sådan räntefot måste ju nämligen anses för understödstagarne mycket fördelaktig, och på samma gång icke lägre, än att de kunna fullt bibehålla känslan af att hemmet genom eget arbete förvärfvas.

Att, på sätt kommittén föreslagit, i afseende å återbetalningen dela låneunderstöden i två lika stora delar, hvaraf en amorteringsdel och en stående del, finner jag välbetänkt, liksom jag i fråga om återbetalning af den senare delen ansluter mig till kommitténs förslag.

Beträffande amorteringsdelen har kommittén föreslagit olika amorteringstider för lån till de olika slagen af lägenheter. Eu sådan anordning har jag emellertid ansett böra, till åstadkommande af större enkelhet och reda i lånerörelsen, om möjligt undvikas. Härjämte har det synts mig å ena sidan, att den af kommittén för bostadslägenheter föreslagna annuitet af 8Ya procent är alltför högt tilltagen, och å andra sidan att önskligt vore, om den för jordbrukslägenheter ifrågasatta amorteringstiden af 27 år kunde något förkortas.

Om än icke kan bestridas, att en del industriarbetare, som förvärfva sig bostadslägenheter, böra antagas kunna komma ut med en så hög annuitet, som den nyss angifna, torde detta däremot blifva ganska svårt för åtskilliga mindre handtverkare med flere. Beaktas bör ock att, i den mån man sänker annuiteten för bostadslägenheterna, vederbörande understödsgifvare kunna vara befogade att ställa större anspråk på innehafvarne i afseende å underhållet af lägenheterna. Härigenom skulle säkerligen faran för en hastig värdeförminskning blifva mindre, än om genom innehafvarnes betungande med alltför dryga annuiteter underhållet måste eftersättas, hvarförutom i sistnämnda fall både trefnaden af och intresset för det egna hemmet måste blifva minskadt.

Att fastslå en så lång amorteringstid för jordbrukslägenheterna som 27 år synes mig betänkligt, i det jag befarar, att densamma skall verka afskräckande på arbetarne själfva och därigenom minska deras lust att, med anlitande af den hjälp, som ställes dem till buds, söka förvärfva sig egna hem.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft.

Ränta och återbetalning.

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

Å andra sidan vill jag åter gärna medgifva, att en högre annuitet än den af kommittén föreslagna, eller 6 procent, icke heller låter sig för dessa lägenheter med fördel tänkas.

Utgående från den af mig föreslagna räntefoten af 3 V* procent, har jag låtit verkställa en beräkning angående amorteringstiderna vid annuiteter af 6 7g, 7 och 7 V* procent; och har därvid befunnits, att amorteringen i de olika fallen skulle verkställas på 23, 21 och 19 år.

Enligt kommitténs förslag skulle en understödstagares årliga utgifter för ett låneunderstöd af 2,000 kronor blifva: annuitet å amorteringsdelen 60 kronor samt ränta å stående delen 37 kronor 50 öre eller tillhopa 97 kronor 50 öre.

Vid antagande af 3 7g procent ränta och 6 7g procent annuitet skulle utgifterna för samma lånebelopp blifva: annuitet å amorteringsdelen 65 kronor och ränta å stående delen 35 kronor eller tillhopa 100 kronor och sålunda med en ökning i årliga utgifterna af allenast 2 kronor 50 öre, motsvarande Vs procent å lånet i dess helhet, en förkortning i amorteringstiden af icke mindre än 4 år vinnas.

I afseende å bostadslägenhet ställer sig en jämförelse med antagande af samma lånebelopp sålunda, att enligt kommitténs förslag årliga utgifterna skulle blifva: annuitet å amorteringsdelen 85 kronor samt ränta å stående delen 37 kronor 50 öre, alltså tillhopa 122 kronor 50 öre, eller 22 kronor 50 öre mer — motsvarande 1 V8 procent — än om räntan bestämmes till 3 Va procent och annuiteten till 6 7g procent. Däremot skulle amorteringstiden i sistnämnda fall blifva 7 år längre.

Genom antagande af en annuitet af 6 V* procent och med tillämpning af den utaf mig föreslagna räntefoten skulle alltså kunna vinnas alla de fördelar framför kommittéförslaget, jag uti förevarande afseende anser önskvärda, nämligen eu gemensam amorteringstid för alla understöd, afsevärd minskning i annuiteterna för bostadslägenheter, utan att amorteringstidens längd skulle blifva afskräckande, samt en icke obetydlig minskning i amorteringstiden för jordbrukslägenheter utan nämnvärd ökning i annuiteterna; och tvekar jag under sådana förhållanden icke att förorda, att för samtliga understöd och följaktligen äfven för de lån, som utlämnas till mellanhänderna, bestämmes en annuitet af 6 V* procent å amorteringsdelen.

I fråga om tiden, när första kontanta afbetalning å amorteringsdelen skall äga rum, anser jag det lämpligen kunna bestämmas, att densamma skall ske, när tre år förflutit från utgången af det kalenderår, under hvilket vederbörande lån från statskontoret utbekommits.

Antaget att, såsom jag ansett kunna förutsättas, understödsgifvare

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

vid ingifvande till Kungl. Maj:t af ansökning om lån har klart, mellan hvilka understödstagare lånet skall fördelas, böra aftal om de särskilda understöden kunna träffas omedelbart efter det kännedom vunnits om Kungl. Maj:ts beslut i fråga om lånemedlens fördelning, och lära i så fall understödsbeloppen komma att af understödstagarne lyftas under loppet af samma och nästpåföljande eller allra senast under det därpå följande året.

Som kommittén tänkt sig eu byggnadstid af högst tre år samt tillika föreslagit, dels att sista delen af understödet ej skulle få lyftas, förr än byggnadsskyldigheten fullgjorts, och dels att första af betalningen skulle ske, när ett år förflutit från utgången af det kalenderår, under hvilket understödet tillfullo utbetalats till understödstagaren, skulle den af mig förordade tidpunkten för första afbetalningen sammanfalla med den, då samma afbetalning enligt kommittéförslaget senast skulle ske. Visserligen är härvid att märka, att kommittéförslaget medgifver möjligheten af anstånd med första annuitetens erläggande, men att en bestämmelse i sådan riktning såsom invecklande lånerörelsen icke synes mig böra ifrågakomma att vid anlitandet af mellanhänder införa. Någon synnerlig betydelse kan emellertid icke tillmätas denna omständighet, då dylikt anstånd af kommittén förordats hufvudsakligen med hänsyn till möjligen förekommande nyodlingar, och sådana endast torde förekomma vid jordbrukslägenheter, livilkas bildande i regeln lärer komma att understödjas af hushållningssällskapen. Skulle af nämnda anledning behof af anstånd med erläggandet af första annuiteten å ett eller annat af sådant sällskap utlämnadt understöd uppstå, torde sällskapet icke undandraga sig att, äfven om sällskapet måste själf fullgöra annuiteten å statslånet, lämna sådant anstånd åt understödstagaren.

Ehuru sålunda afbetalningen å understöd först efter vissa år skulle taga sin början, skulle föreskrifven ränta redan från tiden för understödets utbekommande erläggas, och bör följaktligen för utlämnadt statslån gälla detsamma.

Uppbörden af räntor och afbetalningar å utlämnade låneunderstöd torde för föreningar och arbetsgivare endast komma att vålla ringa besvär, hvarför detta bestyr torde kunna undantagslöst åt dem själfva öfverlämnas. Hvad hushållningssällskapen beträffar, torde det väl i regeln icke heller blifva synnerligen svårt för dem att genom sina egna tjänstemän och organ verkställa uppbörden, men då det låter tänka sig, att ett sällskap med omfattande lånerörelse hellre skulle vilja hafva räntor och afbetalningar å understöden genom vederbörandes försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, indrifna och redovisade, anser

Uppbörd af räntor och afbetalningar.

Påföljd för mellanhand vid underlåten inbetalning.

Upprättande af lånekontrakt angående låneunderstöd. Kontraktets innehåll.

92 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 92.

jag, efter samråd med chefen för civildepartementet, möjlighet därtill böra beredas dem.

De närmare bestämmelser, som blifva erforderliga, i händelse hvad jag i detta afseende föreslagit vinner bifall, torde komma att af Kungl. Maj:t meddelas på civildepartementets föredragning.

I afseende å tiden för annuiteternas å statslånen erläggande torde böra stadgas, att ränta och afbetalning å dylikt lån skall för hvarje år till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad näst påföljande år. Vid denna tid torde nämligen uppbördsstämmorna för kronoskatternas upptagande i de allra flesta fall vara hållna och de influtna medlen till de hushållningssällskap, som begagna sig af denna utväg för annuiteternas å låneunderstöden indrifvande, redovisade.

Därest hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som undfått lån af statsmedel, icke ställer sig till efterrättelse de i fråga om rånte- och kapitalbetalning meddelade bestämmelser, eller om innehafvare af dylikt lån underlåter att efter erhållet föreläggande till statskontoret aflämna nya säkerhetshandlingar, torde det böra tillkomma statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som lärer böra förbehållas rätt att bestämma, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta skall anses vara till återbetalning genast förfallet.

För att visshet skall förefinnas, att förhållandet mellan understödsgifvare och understödstagare varder på ett för båda kontrahenterna betryggande sätt ordnadt, äfvensom för införande af största möjliga likformighet i lånerörelsen och beredande af tillfälle till kontroll öfver densamma, torde böra föreskrifvas, att rörande hvarje låneunderstöd skall upprättas fullständigt lånekontrakt, innehållande bestämmelser i följande afseenden, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet, för hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap af jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande låneunderstödets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och återbetalning;

huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;

angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;

beträffande hvilka byggnader böra å lägenheten uppföras och tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;

93 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

rörande linderstödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens häfdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande; äfvensom angående den kontroll från understödsgifvarens sida, som understödstagaren skall vara skyldig underkasta sig.

Härförutom torde åt understödsgifvaren böra inrymmas rätt att i kontraktet intaga de särskilda villkor och föreskrifter för understödets åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga. Det måste nämligen anses omöjligt att på förhand angifva alla de förhållanden, som genom ett dylikt kontrakt kunna behöfva ordnas; och då möjligheten till någon rubbning i de af statsmakterna fastslagna villkoren i fråga om säkerheten för understödet samt ränta och återbetalning är utesluten, finner jag icke någon betänklighet vid ett dylikt medgifvande åt understödsgifvaren.

Beträffande säkerheten för låneunderstöden torde nämligen böra uttryckligen stadgas, att understödsgifvaren ej må betinga sig annan sådan, än första inteckning i lägenheten, en bestämmelse, som är angelägen icke allenast för tillvaratagandet af understödstagarens intresse, utan jämväl för att bereda nödig trygghet åt understödsgifvarne och särskilt hushållningssällskapen, hvilkas biträde staten för ändamålet påkallar. Då understöden icke skulle utlämnas direkt af staten, torde det icke kunna sättas i fråga, att expedition i dylikt inteckningsärende skall utfärdas åt kronan. Om emellertid än i följd häraf understödstagarne komma att få vidkännas en kostnad, kan densamma icke blifva så stor, att någon betydelse bör tillmätas denna omständighet.

Hvad angår understödens återbetalning, torde det böra medgifvas, att uppsägningstiden för understödens stående del må — på det understödsgifvare, som fått stående del af statslån uppsagdt, skall få någon tid på sig gent emot understödstagaren — bestämmas till fem månader, samt att tiden, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoskatterna, vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till februari månads utgång. Vidare torde, i anslutning till hvad kommittén i dessa hänseenden föreslagit, kontrahenterna icke böra förmenas att förbehålla sig rätt, understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven före lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet till inbetalning å den tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:.

a) om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits i fråga om lägenhetens bebyggande;

Påföljd för understödsgifvare för utlämnande af understöd i obehörig ordning.

Kontroll.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven rånte- och kapitalbetalning;

c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om byggnad nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas, att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp eller annat fång öfvergår till ny ägare;

f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets beviljande;

g) om eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren, med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Kommittén hade, såsom ofvan omnämnts, uti sitt förslag af billighetsskäl upptagit den bestämmelse, att efterlefvande make eller bröstarfvinge, som öfvertoge med tillhjälp af statslån förvärfvad lägenhet i dess helhet, skulle få njuta lånet till godo, därest anmälan om öfvertagandet gjordes hos egnahemsnämnden, samt att enahanda rätt skulle tillkomma efterlefvande make och bröstarfvinge, hvilka i laga ordning öfverenskommit att behålla lägenheten oskiftad.

Vid lånerörelsens ordnande genom mellanhänder kan en sådan bestämmelse af hänsyn till understödsgifvarne icke lämpligen upptagas, utan torde ovillkorlig rätt till uppsägning vid lägenhets öfvergående till ny ägare böra tillerkännas dem. Jag är för öfrigt förvissad, att några olägenheter häraf ej skola i praktiken uppkomma, då det förefaller föga sannolikt att, så länge efterlefvande make eller bröstarfvinge visar sig äga förmåga och vilja att fullgöra villkoren för understödets åtnjutande, detsamma skall komma att af understödsgifvaren uppsägas.

För den händelse det skulle befinnas, att understödsgifvare användt utbekommet lån af statsmedel såsom låneunderstöd för bildande af eget hem på sätt, som i ett eller annat afseende strider mot de fastställda allmänna villkoren och bestämmelserna, torde sådant lånebelopp böra, där ej understödsgifvaren inom af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående understödet i fråga uppgjorts, omedelbart därefter till statskontoret inbetalas.

I syfte slutligen att erhålla nödig kontroll å lånerörelsen torde böra föreskrifvas, att afskrift af lånekontrakt skall genom understöds-

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

gifvarens försorg ofördröjligen efter detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen insändas, samt att denna styrelse, därest den finner kontraktet ej vara uppgjordt i öfverensstämmelse med gällande villkor och bestämmelser, skall därom ofördröjligen göra anmälan hos Kung]. Maj:t.

Vidare torde vederbörande understödsgifvare böra åläggas att årligen före april månads utgång till landtbruksstyrelsen afgifva fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen under det nästföregående året.

Genom de sålunda föreslagna anordningarna och genom anlitande af de landtbruksstyrelsen underlydande, för olika grenar af landthushållningen anställde, kringresande tjänstemännen torde utan särskild kostnad för staten tillfälle gifvas att följa den ifrågavarande rörelsen och dess utveckling.

Utöfver de allmänna villkor och bestämmelser, som sålunda föreslagits, torde en del föreskrifter, såsom angående de handlingar, som böra bifogas ansökningar om lån af statsmedel m. m., erfordras, och torde hos Riksdagen böra inhämtas medgifvande för Kungl. Maj:t att meddela sådana ytterligare föreskrifter. Tillika och då det är att befara, att åtskilliga hushållningssällskap och andra icke skola hinna före den 1 november innevarande år inkomma med ansökningar om lån för år 1905, torde Kungl. Maj:t böra äga att medgifva utsträckning af tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af ansökningar om lån för sist' nämnda år.

Att med det slag af lånerörelse, jag nu föreslagit, icke låter förena sig en lifförsäkring sådan som den af kommittén föreslagna, är uppenbart. Då likväl dennas förening med lånerörelsen endast gjorde kommittéförslaget ännu mer inveckladt och därför äfven rönt starkt motstånd från många håll, finner jag, med allt erkännande åt det tilltalande i denna tanke, berörda omständighet icke vara ägnad att minska fördelarne af den utaf mig föreslagna väg till frågans lösning.

Under åberopande af hvad jag i detta ärende anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen,

att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång må under åren 1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst tio millioner kronor, att såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgifvare, hvilka vilja genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle att på landsbygden förvärfva egna hem, samt

Förbehåll för Kungl. Maj:t att meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordras samt öfvergångsbestämmelse.

Kommitténs förslag att förena lån med '■ lifförsäkring.

Departementschefens hemställan.

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

att för lån, som af Kungl. Maj:t sålunda beviljas, skola gälla följande allmänna villkor och bestämmelser:

Mom. 1. Låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas till beredande af egnahemslån, må endast utgå för bildande af sådant eget hem, där innehafvaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, och kan utlämnas för förvärfvande af lägenhet, afsedd för idkande af jordbruk (jordbrukslägenhet), eller lägenhet, där bostaden är det väsentliga (bostadslägenhet).

Dylikt låneunderstöd må ej tilldelas annan än arbetare, man eller kvinna, som är svensk medborgare, äger god frejd samt hufvudsakligen af kroppsarbete har sin utkomst, och som visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till bildande af ett eget hem, men är i behof af kraftigt bistånd för dess förvärfvande; börande sådant understöd i regeln ej utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal.

Mom. 2. Låneunderstöd, hvarom i mom. 1 förmäles, skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst två tredjedelar och högst fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar beräknade, sammanlagda värdet å jorden med därå befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då fråga är om bostadslägenhet, med minst tre femtedelar och högst tre fjärdedelar af samma värde.

Låneunderstödet må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger: för jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor.

Mom. 3. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare, som önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf utlämna låneunderstöd för bildande af egna hem, skall före den 1 november året näst före det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet är afsedd att utlämnas för bildande af jordbrukslägenheter och huru stor del för bildande af bostadslägenheter.

Mom. 4. Af Kungl. Maj:t beviljadt lån må af den, som undfått lånet, efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, lyftas i statskontoret emot aflämnande af en utaf låntagaren till statskontoret eller order ställd, af statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta låntagarens åtagande att återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas.

Annan låntagare än hushållningssällskap skall därjämte, innan någon del af lånet må utbekommas, till statskontoret aflämna af statskontoret godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande. Såsom säkerhet för dylik förbindelse må ej godkännas endast

97 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

inteckningar i egnahemslägenheter, ei heller borgen, där den ei är utfärdad af kommun.

Rätten till utbekommande af beviljadt lån skall anses förverkad, därest lånet icke blifvit lyft före den i november det år, för hvilket lånet beviljats.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare vara nöjaktig, skall låninnehafvaren inom två månader efter därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetsbandlingar, som af statskontoret godkännas.

Mom. 5. Lån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande af egnahemslån, förräntas efter tre och en half procent om året.

Har dylikt lån icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma i statskontoret lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare disponeradt, skall hvad sålunda af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med lånet afsedt ändamål tagits i anspråk jämte ränta till statskontoret inbetalas före utgången af januari månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på ansökning af den, som undfått lånet, medgifver denne rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål innehafva lånebeloppet i fråga.

Finnes lånebelopp vara af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare genom aftal, upprättadt i annan ordning, än i mom. 8 sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom låneunderstöd för bildande af eget hem disponeradt, skall sådant lånebelopp, där ej hushållningssällskapet, iöreningen eller arbetsgivaren inom af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående understödet i fråga uppgjorts, omedelbart därefter till statskontoret inbetalas.

Af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare utbekommet lån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som här ofvan i detta' moment sagts, med afseende å återbetalningen delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.

Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till fullo gulden, en annuitet af sex och en half procent, däraf såsom ränta räknas tre och en half procent å det oguldna kapitalbeloppet. Den första kontanta afbetalningen skall äga rum, när tre år förflutit från utgången af det kalenderår, under hvilket lånet från statskontoret utbekommits. Intill dess afbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta.

Lånets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom i mom.

7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förr Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 13

98 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 92.

än amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låninnehafvaren därvid sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall likväl den stående delen vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Ränta och afbetalning å lån, som af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare innehafves, skall för hvarje år af låninnehafvaren till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad nästpåföljande år.

Mom. 6. Varder, sedan låneunderstöd af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare åt arbetare beviljats samt lånekontrakt, hvarom i mom. 8 sägs, angående understödet upprättats, rätten till utbekommande af samma låneunderstöd eller del däraf, på grund af bestämmelse i kontraktet, af understödstagaren förverkad, eller varder af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare redan utlämnadt låneunderstöd på grund af uppsägning å understödsgifvarens sida eller eljest till understödsgifvaren återbetaladt i annan ordning, än såsom årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen, skall det understödsbelopp, till hvars utbekommande rätten förverkats eller som till understödsgifvaren återbetalats, inom en månad från det förverkandet skedde eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Mom. 7. Ställer sig hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som undfått lån af statsmedel, icke till efterrättelse här ofvan meddelade bestämmelser i fråga om rånte- och kapitalbetalning, eller underlåter innehafvare af dylikt lån, som af statskontoret erhållit föreläggande att -aflämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskrifven tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta skall anses vara till återbetalning genast förfallet.

Mom. 8. Rörande hvarje låneunderstöd, som af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare utlämnas, skall, innan någon del af understödet må af understödstagaren uppbäras, mellan understödsgifvaren och understödstagaren upprättas fullständigt lånekontrakt, innehållande, förutom de särskilda villkor och föreskrifter för understödets åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga, bestämmelser i följande afseenden, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet, för hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap af jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande låneunderstödets belopp, säkerheten, och villkoren i fråga om ränta och återbetalning;

99 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 92.

huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;

angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;

beträffande livilka byggnader böra å lägenheten uppföras och tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;

rörande understödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens häfdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande; äfvensom

angående den kontroll från understödsgifvarens sida," som understödstagaren skall vara skyldig underkasta sig.

Vid uppgörandet af dylikt lånekontrakt skall lända till efterrättelse, att understödsgifvaren ej må för låneunderstödet betinga sig annan säkerhet än första inteckning i lägenheten, och ej heller andra villkor i fråga om ränta och återbetalning än i mom. 5 här ofvan stadgats; dock att uppsägningstiden för understödets stående del må bestämmas till fem månader, att tiden, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna, vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till februari månads utgång samt att kontrahenterna må förbehålla sig rätt, understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven före lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet till inbetalning å tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:

a) om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits i fråga om lägenhetens bebyggande;

b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven rånte- och kapitalbetalning;

c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om byggnad nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas, att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt betryggande;

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp eller annat fång öfvergår till ny ägare;

f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets beviljande;

g) om eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren, med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Lånekontrakt, hvarom i detta moment sägs, skall upprättas i två exemplar, hvaraf hvardera kontrahenten skall taga ett; och skall afskrift af kontraktet genom understödsgifvarens försorg ofördröjligen efter detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen insändas.

Mom. 9. Finner landtbruksstyrelsen inkommet lånekontrakt ej vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna i mom. 8 och med iakttagande af föreskrifterna i mom. 1 och 2, har styrelsen att därom ofördröjligen göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

Mom. 10. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som undfått lån af statsmedel att utlämnas såsom låneunderstöd för bildande af egna hem, skall årligen före april månads utgång till landtbruksstyrelsen afgifva fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen under det nästföregående året.

Mom. 11. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl. Majrts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och afbetalningar å af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, indrifna och redovisade.

Vidare tillstyrker jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,

att Kungl. Maj:t må äga meddela de ytterligare föreskrifter, som i afseende å ifrågavarande lånerörelse må finnas erforderliga, äfvensom medgifva sådan utsträckning i tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af ansökningar om lån af statsmedel för år 1905, som kan blifva behöflig, för att lånerörelsen skall kunna taga sin början under nämnda år, samt

att Kungl. Maj:t må af arbetarförsäkringsfondens räntemedel årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap en half procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån vid årets början häftat till staten.

101 Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 92.

Hvad föredragande departementschefen i detta ärende hemställt och tillstyrkt, däruti statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten gilla och bifalla samt förordnade, att proposition i ämnet skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Nils Lange.

Bih. till Rik/id. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft.