angående nedsättning af afgiften för inrikes postförsändelses re¬ kommendation m in.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

1 N:o 15.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående nedsättning af afgiften för inrikes postförsändelses rekommendation m in.; gifven Stockholms slott den 20 januari 1905.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Makt härmed föreslå Riksdagen att för sin del medgifva,

att den afgift, som för inrikes postförsändelses rekommendation bör i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläggas, skall utgöra 15 öre;

att, med bibehållande i öfrigt af gällande stadganden rörande ersättning af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes rekommenderad försändelse, ersättningsbeloppet må begränsas till 36 kronor;

att, med upphäfvande af nuvarande stadganden om ersättning af postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gatt förlorad medan densamma befunnit sig under postverkets vård, för dylik ersättnings utbetalande skola tillämpas enahanda grunder, som om försändelsen icke varit belagd med postförskott, samt

att nu föreslagna bestämmelser må träda i kraft den 1 juli 1905.

De till ärendet hörande handlingar skola. Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t forblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Hjälmar Westring.

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afl. 11 Haft. (N:is 15, 16.)

2 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari 1905.

Närvaran de:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe. Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westeing,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och Virgin.

Departementschefen statsrådet Westring yttrade:

I underdånig skrifvelse den 4 juni 1904 har generalpoststyrelsen gjort framställning om nedsättning till 15 öre af rekommendationsafgiften för in- och utrikes postförsändelse samt i samband därmed hemställt om begränsning af det belopp, hvarmed ersättning bör af postmedel utgå för förlust af eller skada å rekommenderad inländsk postförsändelse, äfvensom om förändrade grunder för postverkets ersättningsskyldighet för orekommenderad eller oassurerad inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlorad.

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

Hvad först angår rekommendationsafgiften för postförsändelser, gälla för närvarande följande bestämmelser.

Enligt nådiga kungörelsen den 5 juli 1884 angående förändring i portoafgifterna för inrikes bref och brefkort samt i afgiften för inländsk postförsändelses rekommendation är den afgift, som för rekommendation af inländsk post-försändelse bör utöfver belöpande porto erläggas, bestämd till 20 öre. Genom nådigt bref till generalpoststyrelsen af flen 10 december 1886 har Eders Kungl. Maj:t förklarat, att rekommendationsafgiften för försändelser till länder och orter inom världspostföreningen — hvilken afgift enligt nu gällande världspostkonvention är bestämd till högst 25 centimes — skall utgå med 20 öre för hvarje försändelse; och jämlikt nådiga brefvet den 10 juni 1892 hafva rekommenderade brefpostförsändelser från Sverige till länder och orter utom världspostföreningen i nu förevarande hänseende likställts med rekommenderade försändelser till länder och orter, som tillhöra världspostföreningen. Rekommendation å paket förekommer icke i Sverige.

Den rekommendationsafgift, som här i landet upptages, utgör således 20 öre för försändelse, vare sig denna är inrikes eller adresserad till utlandet.

Vid särskilda tillfällen hafva inom Riksdagen väckts förslag i syfte att få en nedsättning i rekommendationsafgiften för inrikes bref till stånd. Med anledning af en år 1899 väckt motion om rekommendationsafgiftens för dylik försändelse nedsättning till 10 öre anhöll Riksdagen i skrifvelse den 29 april samma år, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och under hvilka villkor en nedsättning i rekommendationsafgiften för inrikes brefpostförsändelser kunde ske, samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill denna undersökning kunde gifva anledning. Anbefalld att verkställa omförmälda utredning och inkomma med däraf föranledt förslag, anförde generalpoststyrelsen i underdånigt utlåtande af den 9 december 1899, bland annat, att statistiska beräkningar, som styrelsen låtit anställa angående svenska postverkets inkomst af rekommendationsafgifter för åren 1897, 1898 och 1899, gåfve vid handen att, därest rekommendationsafgiften för inrikes brefpostförsändelser varit 10 öre i stället för 20 öre, detta skulle för postverket medfört en minskad inkomst af för år 1897 omkring 241,000 kronor, för år 1898 omkring 247,000 kronor och för år 1899 omkring 268,000 kronor, samt att, om under samma tid rekommendationsafgiften för brefpostförsändelser till utlandet varit i lika mån nedsatt — enligt generalpost-

Rekommenda-

tionsafgiften.

4 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 15.

styrelsens åsikt borde nämligen en nedsättning af den inrikes rekommendationsafgiften icke företagas annat än i sammanhang med en liknande reform i afseende å rekommenderade försändelser till utlandet — postverkets inkomster för åren 1897, 1898 och. 1899 skulle ytterligare minskats med respektive omkring 33,800, 41,600 och 38,000 kronor. Vidare framhöll generalpoststyrelsen, att styrelsen, som ingalunda förbisåge, att den i Sverige utgående rekommendationsafgiften vore väl hög i jämförelse med motsvarande afgift inom åtskilliga andra länder, ansåge önskvärd!, att ifrågavarande afgift fördenskull blefve i sinom tid nedsatt, om än icke på en gång- med så mycket som halfva beloppet, samt att styrelsen för sin del icke heller skulle vara obenägen att tillstyrka någon nedsättning af såväl den inrikes rekommendationsafgiften som motsvarande afgift för rekommenderade försändelser till utlandet, om blott förhållandena tilläte en afsevärd minskning af postverkets inkomster. Med afseende emellertid å de stora kraf i finansiellt hänseende, som redan då ställdes och under en nära framtid än ytterligare syntes komma att ställas på svenska postverket, ansåge generalpoststyrelsen tidpunkten för det dåvarande icke lämplig att förminska postverkets inkomst af rekommendationsafgifterna.

Med afseende å hvad generalpoststyrelsen anfört fann Eders Kungl. Maj:t den 22 december 1899 Riksdagens förenämnda skrifvelse icke böra föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Till stöd för sin nu gjorda framställning i förevarande hänseende ' har generalpoststyrelsen anfört följande.

Då de finansiella skäl, på grund af hvilka frågan om rekommendationsafgiftens sänkning år 1899 undanskjutits, med svenska postverkets nuvarande, i ekonomiskt hänseende fördelaktiga ställning förlorat sin hufvudsakliga betydelse, ansåge generalpoststyrelsen tiden vara inne att till förnyad behandling företaga nämnda fråga, hvarvid styrelsen fortfarande vore af den åsikt, att, om eu dylik sänkning komme till stånd beträffande inrikes försändelser, något skäl icke förelåge, hvarför rekommendationsafgiften för försändelser till utlandet skulle bibehållas vid högre belopp.

Hvad som ur generalpoststyrelsens synpunkt talade för rekommendationsafgiftens nedsättning vore i främsta rummet styrelsens önskan att såvidt möjligt tillmötesgå allmänhetens kraf på lättnader rörande postafgifterna, men dessutom syntes en dylik nedsättning i sin mån bidraga till att minska den nu brukliga försändningen af penningar i vanliga bref, hvilken försändning dels för postfunktionärerna innebure

5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15.

en frestelse till oärlighet och dels vore ägnad att, därest vanligt bref med inneliggande penningar förkomme, alstra misstro mot postverket.

Enligt tillgänglig statistik hade antalet inrikes rekommenderade försändelser under åren 1900—1903 beräknats till respektive 3,738,135, 3,791,400, 3,721,510 och 3,844,000 samt antalet rekommenderade försändelser till utlandet under samma år till respektive 390,634, 397,563, 402,190 och 452,694. Dessa tal omfattade emellertid såväl portopliktiga försändelser som sådana i posttjänsten eller eljest aflåtna försändelser, hvilka befordrats afgiftsfritt. Under förutsättning att under åren 1900 —1903 de portopliktiga rekommenderade försändelsernas antal utgjort samma procent af hela antalet rekommenderade försändelser som vederbörande medelprocent för åren 1897—1899 — sådan denna medelprocent framgått af den år 1899 verkställda ingående undersökningen i ämnet — skulle under åren 1900—1903 de portopliktiga rekommenderade inrikes försändelsernas antal utgjort respektive 2,833,506, 2,873,881, 2,820,905 och 2,913,752 samt antalet portopliktiga rekommenderade försändelser till utlandet respektive 377,743, 384,443, 388,918 och 437,755. Om således, såsom i förut omförmälda motion vid 1899 års riksdag blifvit angående inrikes försändelser föreslaget, den rekommendationsafgift, som här i landet upptoges, under t. ex. år 1903 utgått med allenast 10 öre för försändelse, skulle detta för sistnämnda år inneburit en minskad inkomst för postverket af, beträffande inrikes rekommenderade försändelser 291,375 kronor samt beträffande rekommenderade försändelser till utlandet 43,776 kronor eller tillhopa 335,151 kronor.

Äfven om eu på nu angifvet sätt, beräknad minskning i inkomsten af rekommendation8afgifter skulle i någon män motvägas af den ökning i de rekommenderade försändelsernas antal, som antoges blifva en följd af eu lägre rekommendationsafgift, ansåge sig generalpoststyrelsen dock icke kunna förorda en så väsentlig sänkning af ifrågavarande afgift som till hälften af dess nuvarande belopp, isynnerhet som styrelsen dels nyligen hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning om viss nedsättning af de inrikes postanvisnings- och postförskottsafgifterna och dels hade för afsikt att inom den närmaste tiden föreslå en minskning jämväl af det inrikes paketportot. Rekommendationsafgiftens sänkning syntes därför icke böra sträckas längre än till 15 öre. I Norge utginge visserligen den inrikes rekommendationsafgiften med endast 10 öre (rekommendationsafgiften för försändelser från Norge till utlandet utgjorde 20 öre), men i Danmark vore afgiften, vare sig fråga vore om inrikes försändelser eller försändelser till utlandet, fastställd till 15

6 Ersättningsbeloppet för rekommenderad försynsändelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

öre samt i Tyskland, Nederländerna ock Österrike till belopp, som i svenskt mynt motsvarade respektive 18 öre, 15 öre ock 18 öre.

Enligt förut omförmälda statistiska beräkningar skulle den inom Sverige utgående rekommendationsafgiftens sänkande till 15 öre för år 1903 inneburit en minskad inkomst för postverket af, beträffande inrikes försändelser 145,688 kronor samt beträffande försändelser till utlandet 21,888 kronor, eller sålunda tillköpa 167,576 kronor.

I sammankang med berörda vid 1899 års riksdag förevarande förslag om rekommendationsafgiftens nedsättning ifrågasattes äfven, huruvida icke därjämte en nedsättning borde äga rum i det belopp, hvarmed postverkets ersättningsskyldighet för förkomna rekommenderade försändelser utginge, ock i sin nu föreliggande underdåniga skrifvelse framhåller äfven generalpoststyrelsen, att, på sätt redan i dess förenärnnda underdåniga utlåtande den 9 december 1899 antydts, i samband med nedsättning af den inrikes rekommendationsafgiften borde ställas en sänkning af det belopp, hvarmed förlust af eller skada å inrikes rekommenderad försändelse för närvarande ersättes af postmedel.

I detta afseende är nu, enligt § 8 af nådiga förordningen angående postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran afiämnats, den 12 november 1872, stadgadt att, om rekommenderadt bref går förloradt, medan ännu postverkets ansvarighet därför fortfar, utbetalas af postmedlen till afsändaren, emot rekommendationsbevisets återställande, 50 riksdaler, samt att, om sådant bref framkommit, men förseglingen därå finnes rubbad eller omslaget så skadadt, att någon del af brefvets innehåll kunnat därur uttagas, och medelst sådan förteckning, som i förordningens § 6 omförmäles, varder visadt, att brefvet vid däraf före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens postanstalt verkställdt öppnande icke innehållit penningar eller andra saker till ett sammanlagdt värdebelopp af 50 riksdaler, afsändaren äger att, emot rekommendationsbevisets återställande, af postmedlen åtnjuta skillnaden mellan nämnda belopp och värdet af det, som brefvet må befunnits innehålla. Vidare har genom nådigt bref till generalpoststyrelsen den 4 november 1876 angående förändrade bestämmelser rörande taxeringen och postbefordran af brefkort m. m. — jämte det bestämmelser meddelades därom, att s. k. lokalbref samt brefkort och försändelser under band kunde rekommenderas — förklarats, hvad lokalbref beträffar, att rekommendationen ägde rum på de villkor, som i allmänhet gällde för rekommendation, samt beträffande brefkort och försändelse under band, att, i öfverensstämmelse med hvad genom den i Bern den 9 oktober

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15. 7

1874 afskräde internationella posttraktat blifvit för den internationella postutväxlingen bestämdt, rekommendationen erhölles på de villkor, som därför blifvit i allmänhet stadgade. Slutligen har genom nådigt bref till generalpoststyrelsen den 21 december 1888, i sammanhang med förordnande om så kallade kortbrefs införande, stadgats, att rekommendation kunde å kortbref meddelas, dock att sådana kortbref icke finge innehålla penningar eller andra värdesaker.

De sålunda gifna bestämmelserna hade, enligt hvad generalpoststyrelsen i nu föreliggande skrifvelse meddelat, af styrelsen — särskild! med hänsyn därtill att enligt den i fråga om rekommendation å brefkort och försändelser under band åberopade posttraktaten i Bern, likasom jämlikt nu gällande allmänna internationella bestämmelser, ersättning icke utginge för skada å rekommenderad försändelse — så tolkats, att den genom förordningen den 12 november 1872 stadgade ersättningsskyldighet vid rekommenderad försändelses förlust gällde samtliga inrikes rekommenderade försändelser, men att den i samma förordning stadgade ersättningsskyldighet vid inträffad skada å rekommenderad försändelse afsåge endast inrikes rekommenderade bref; och hade i enlighet därmed hithörande bestämmelser i gällande allmänna poststadga affattats.

I åtskilliga främmande länder vore — upplyser generalpoststyrelsen vidare — den godtgörelse, som af postmedel utginge för en förkommen inrikes rekommenderad brefpostförsändelse, väsentligt lägre än det svenska ersättningsbeloppet. Så vore motsvarande belopp i Norge och Danmark begränsadt till 20 kronor samt i Tyskland, Nederländerna och Österrike till, i svenskt mynt, respektive 37 kronor 80 öre, 37 kronor 50 öre och 30 kronor. I den internationella postutväxlingen utgjorde ersättningsbeloppet för förkommen rekommenderad försändelse 50 francs, det vill säga 36 kronor.

Det svenska ersättningsbeloppet syntes således — yttrar generalpoststyrelsen härefter — få anses ovanligt högt, hvadan, särskild! i sammanhang med sänkning af rekommendationsafgiften, en nedsättning af nämnda ersättningsbelopp syntes böra ske. Dock funne styrelsen detta belopp icke lämpligen böra på en gång sänkas lägre än till likhet med hvad som gällde i den internationella utväxlingen eller sålunda till 36 kronor.

Slutligen har, såsom jag förut antydt, generalpoststyrelsen i sin förevarande skrifvelse upptagit frågan, i hvilken män postverket skäligen kan anses böra i den inrikes postutväxlingen utbetala ersättning

Ersättningsskyldighet för orekommenderad och oassurerad postförskottsförsändelse.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

för forkommen postförskottsförsändelse, som icke är rekommenderad eller assurerad.

Såsom generalpoststyrelsen erinrar, är genom nådiga kungörelsen den 26 maj 1882 angående ändring i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflämnats, assuransafgiftens belopp m. m., bland annat förordnadt, att för postförskottsförsändelse i allmänhet, hvilken gått förlorad, medan densamma befann sig under postverkets vård, till afsändaren utbetalas ersättning af postmedlen till det belopp, hvarå postförskottet lyder, samt att, då postförskott meddelats å assurerad försändelse och, under det denna befann sig under postverkets vård, antingen innehållet i dess helhet eller till någon del gått förloradt eller försändelsen blifvit skadad, ersättning skall till afsändaren utgå med det belopp, hvartill assuransen berättigar, utan att tillika godtgöres det belopp, hvarå postförskottet lyder.

För en under postbefordringen forkommen inrikes postförskottsförsändelse, som icke vore rekommenderad eller assurerad — yttrar generalpoststyrelsen — utbetalades således godtgörelse, motsvarande postförskottsbeloppet. Vid skada å dylik försändelse fästes däremot icke särskildt afseende vid försändelsens egenskap att vara belagd med postförskott, hvadan ock, om försändelsen vore att hänföra till brefposten, ersättning för skada icke utginge, samt, därest fråga vore om skada å oassureradt postförskottspaket — såsom förut nämnts, meddelades icke i Sverige rekommendation å paket — godtgörelsen beräknades efter enahanda grunder som skadestånd för oassureradt, med postförskott icke belagdt paket.

Vidare anför generalpoststyrelsen följande.

De inom Sverige gällande bestämmelser rörande ersättning för orekommenderad eller oassurerad postförskottsförsändelse, som gått förlorad, skilde sig från hvad i sådant afseende gällde såväl i den internationella postutväxlingen som inom andra länder. I den internationella utväxlingen meddelades ej postförskott å orekommenderad eller oassurerad brefpostförsändelse. Samma vore förhållandet inom Norge. Inom Danmark och Tyskland kunde visserligen likasom i Sverige orekommenderad eller oassurerad brefpostförsändelse beläggas med postförskott, men om dylik försändelse förkomme under postbefordringen, utginge icke någon ersättning af postmedlen; och hvad anginge postförskottspaket, så gällde såväl i den internationella utväxlingen som inom Norge, Danmark och Tyskland, att ersättning för dylikt paket, som under postbefordringen förkommit, utginge efter enahanda grunder, som om paketet icke varit belagdt med postförskott. Att, efter det en

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 15.

postförskottsförsändelse utlämnats till adressaten, vederbörande postverk vore ansvarigt för postförskottsbeloppet, läge i sakens natur, men att, om en postförskottsförsändelse gånge förlorad under befordringen, försändelsens egenskap att vara belagd med postförskott skulle grunda någon särskild rätt till ersättning af postmedlen, syntes styrelsen icke väl stämma med postförskottets innebörd. Postförskottsbeläggningen vore nämligen ett sätt att genom postverkets förmedling få ett visst belopp inkasseradt, och den postförskottsafgift, som afsändaren hade att erlägga, utgjorde ersättning till postverket för dess särskilda bestyr med behandlingen af dylik försändelse, men däremot vore, såsom äfven beträffande den inre posttjänsten i Norge, Danmark och Tyskland uttryckligen stadgats, postförskottsbeläggningen icke en värdeangifvelse. Oegentligheten af den i Sverige i förevarande hänseende gällande bestämmelse framträdde bjärtast beträffande orekommenderad och oassurerad 5?-e/post-försändelse, som vore belagd med postförskott. Dylik försändelse torde nämligen i allmänhet icke i och för sig äga något värde — innehållet utgjordes oftast af en räkning eller dylikt — och om försändelsen förkomme under postbefordringen, och ersättning, motsvarande postförskottsbeloppet, utbetalades af postmedlen, hade afsändaren dock gent emot adressaten kvar den fordran, som skolat genom postförskottsbeläggningen indrifvas. Afsändaren kunde således två gånger bereda sig godtgörelse för sagda fordran.

Angående ett oassureradt postförskottspaket kunde visserligen icke sägas, att det i allmänhet saknade värde, men någon verklig grund därtill att, om sådan försändelse gånge förlorad, godtgörelse skulle utbetalas med högre belopp än om försändelsen icke varit belagd med postförskott, syntes — särskildt med hänsyn till hvad af styrelsen förut anförts om postförskottsbeläggningens och postförskottsafgiftens natur — svårligen kunna uppvisas. Ägde en postförskottsförsändelse sådant värde, att afsändaren ansåge sig böra särskildt försäkra sig mot den förlust, som kunde drabba honom därigenom att försändelsen förkomme, stode det ju honom fritt att assurera eller, i fråga om brefpostförsändelse, rekommendera försändelsen. Afsändare af en vanlig postförskottsförsändelse inom Sverige hade för närvarande, utan att behöfva erlägga assuransafgift, samma rätt till ersättning vid försändelsens förlust som afsändare af en postförskottsförsändelse med angifvet värde till belopp, motsvarande postförskottet. Följdriktigheten syntes fordra, att den inom Sverige meddelade bestämmelse rörande ersättning för förkommen postförskottsförsändelse, som icke vore rekommenderad eller assurerad, ändrades till öfverensstämmelse med hvad som gällde i fråga om godt-

Bih. till Riksd. Prat. 1905. 1 Sand. 1 Afl. 11 Höft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15.

görelse för skada, som under postbe fordringen tillskyndats dylik försändelse, det vill säga att för ersättnings utbetalande samma grunder skulle tillämpas, som om försändelsen icke varit belagd med postförskott.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har generalpoststyrelsen i underdånighet hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte för tillämpning från tidpunkt, som af Eders Kungl. Maj:t bestämdes, förordna,

att den afgift, som för postförsändelses rekommendation borde i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläggas, skulle utgöra 15 öre;

att, med bibehållande i öfrigt af hittills gällande stadganden rörande ersättning af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes rekommenderad försändelse, ersättningsbeloppet begränsades till 36 kronor;

samt att, med upphäfvande af hittillsvarande stadganden om ersättning af postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlorad medan densamma befunnit sig under postverkets vård, för dylik ersättnings utbetalande skulle tillämpas enahanda grunder, som om försändelsen icke varit belagd med postförskott.

Mot. generalpoststyrelsens förslag om en sänkning af rekommendationsafgiften för in- och utrikes postförsändelser har jag intet att erinra. Äfven om det från viss synpunkt varit önskligt, att denna nedsättning kunnat göras i den omfattning, som vid 1899 års riksdag föreslogs, anser jag dock någon sänkning af rekommendationsafgiften utöfver hvad styrelsen nu föreslagit icke böra ifrågakomma, enär en sänkning äfven af andra postbefordringsafgifter, ledande till en afsevärd minskning af den inkomst, de förut lämnat, af generalpoststyrelsen föreslagits och synes böra, i den mån så ej redan skett, komma till stånd.

I detta afseende tillåter jag mig erinra, att Eders Kungl. Maj:t den 17 juni 1904 bifallit generalpoststyrelsens förut omnämnda underdåniga förslag om nedsättning från 15 till 10 öre af afgiften för postanvisning och postförskott, som utväxlas mellan inrikes orter å belopp icke öfverstigande 5 kronor. Denna nedsättning har af generalpoststyrelsen beräknats innebära en minskad inkomst af 61,464 kronor 90 öre för år, hvilken minskning emellertid antages komma att så småningom utjämnas genom stegring i antalet dylika försändelser. Vidare har generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 6 juni 1904 väckt förslag om en väsentlig sänkning af det inrikes paketpostportot, hvilket förslag jag jämväl i dag torde få underställa Eders Kungl. Maj:ts godkännande. Detta förslag skulle enligt styrelsens beräkning hafva, om det

Kungl. Maj:ts Nåd. deposition N:o 15.

år 1903 varit i tillämpning, föranledt en minskning i postverkets inkomster af 199,609 kronor 41 öre.

Hvad generalpoststyrelsen nu i öfrigt hemställt såväl beträffande begränsning af postverkets ersättningsskyldighet för förkommen eller skadad rekommenderad inrikes postförsändelse som i fråga om ändrade grunder för postverkets ersättningsskyldighet för orekommenderad eller oassurerad inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlorad, synes mig, på de skäl styrelsen därför anfört, jämväl böra vinna Eders Kungl. Maj:ts nådiga bifall.

Hå emellertid de bestämmelser, uti hvilka ändring sålunda föreslagits, med undantag af rekommendationsafgiften för utrikes postförsändelse, tillkommit med Riksdagens medverkan, får jag i underdånighet tillstyrka, det Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder föreslå Riksdagen att för sin del medgifva,

att den afgift, som för inrikes postförsändelses rekommendation bör i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläggas, skall utgöra 15 öre;

att, med bibehållande i öfrigt af gällande stadganden rörande ersättning af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes rekommenderad försändelse, ersättningsbeloppet må begränsas till 36 kronor;

att, med upphäfvande af nuvarande stadganden om ersättning af postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlorad medan densamma befunnit sig under postverkets vård, för dylik ersättnings utbetalande skola tillämpas enahanda grunder, som om försändelsen icke varit belagd med postförskott; samt

att nu föreslagna bestämmelser må träda i kraft den 1 juli 1905.

Under förutsättning att hvad jag nu tillstyrkt vinner nådigt bifall, hemställer jag i underdånighet, att med pröfningen af generalpoststyrelsens förslag i öfrigt må få anstå, till dess Riksdagen fattat beslut i de till Riksdagen hänskjutna frågorna.

Hvad departementschefen sålunda tillstyrkt och hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Carl G. Edman.

STOCKHOLM, K. 1. BECKMANS BOKTRYCKERI, 1905