med förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

1 N:o 44.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862; gifven Stockholms slott den 3 februari 1905.

Under åberopande af hvad bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag innehåller vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Hjälmar Westring.

Bill. till Bibel. Prat. 1905. 1 Samt. 1 Åfd. 24 Häft. (N:o 44.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Förslag

till

Lag- angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 3.

Landstingsmännen väljas, med hänsikt till hvarje stads, härads eller tingslags folkmängd, sålunda:

att hvarje stad med 2,500 invånare eller därunder utser 1 landstingsman,

med öfver 2,500 till och med 5,000 invånare................2 landstingsmän,

)) » 5,000 » y> » 7,500 » 3 »

o. s. v. efter samma beräkning för Överskjutande folkmängd;

att hvarje härad eller tingslag med 5,000 invånare

eller därunder utser....................................................................1 landstingsman,

med öfver 5,000 till och med 10,000 invånare ...............2 landstingsmän,

» » 10,000 » » » 15,000 » 3 »

o. s. v. efter samma beräkning för Överskjutande folkmängd;

att valet i stad verkställes efter de för val till kommunalbefattningar därstädes gällande föreskrifter;

att härad eller tingslag, som innefattar flera än en kommun, väljer, genom därtill i kommunalstämmorna utsedda valmän, det antal landstingsmän, som belöper sig på häradet eller tingslaget; och

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

att härad eller tingslag, som innefattar endast en kommun, väljer omedelbart det föreskrifna antalet landstingsmän, enligt hvad för val i kommunalstämma är stadgadt.

Höra delar af samma härad eller tingslag till olika län, väljer hvardera delen landstingsman till det län den tillhör. Innehåller någon del mindre än ettusen invånare, väljer den tillsammans med närmaste inom samma län belägna tingslag.

För hvarje valkrets utses suppleanter till lika antal som landstingsmän.

§ 6-

Kungl. Majts befallningshafvande kungör årligen' ej blott hvilka landstingsmän och suppleanter äro i tur att afgå än äfven huru många landstingsmän jämte suppleanter samt huru många valmän jämte suppleanter skola för hvarje valkrets utses.

Val till landstingsman för härad eller tingslag, där det bör genom valmän verkställas, skall förrättas å första rättegångsdagen af lagtima sommartinget i häradet eller tingslaget, men, där sommarting icke hålles, å första rättegångsdagen af lagtima vintertinget. I de orter, där förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting länder till efterrättelse, skall valet förrättas å första rättegångsdagen af det allmänna sammanträde, som efter april månads utgång först infaller. Möter hinder för valets verkställande å tid, som sagd är, förrättas det å dag, som valförrättaren utsätter och behörigen kungör.

Valmännen skola utan särskild kallelse sig vid valet personligen inställa.

Häradsrättens ordförande är valförrättare.

Där valet sker omedelbart i kommunalstämma, skall det vara före juni månads utgång verkställdt.

Inom samma tid bör ock landstingsmannaval i stad hafva försiggått.

§ 10.

Sedan alla landstingsmän blifvit utsedde, företages på enahanda sätt val till suppleanter.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper, som för valbarhet till landstingsman.

Ordningen emellan suppleanterna skall vid valtillfället bestämmas; och iakttages därvid att, därest vid valet två omröstningar måst före-

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

tagas, den, som i första omröstningen förklarats vald, intager plats framför den, som valts i den senare omröstningen; samt att af dem, som valts vid samma omröstning, den, som erhållit flera röster, intager plats framför den, som erhållit färre röster, och, om två eller flera erhållit lika antal röster, företrädet dem emellan afgöres genom lottning.

§ 14-

Skiljes den valde från uppdraget, förty att han laga ursäkt visat, eller att han icke varit behörig att under omröstning komma, eller förty att röstberäkningen felaktig varit, låter Kungl. Maj:ts befallningshafvande sådant i länskungörelserna införa och inkallar, därest icke, i följd af besvärens pröfning, annan person förklarats vara vald, till ordinarie landstingsman den främste bland de inom distriktet för samma tid valde suppleanterna. Finnes ej sådan, inkallas den främste af de öfriga för distriktet valda suppleanterna, dock att sålunda inkallad suppleant ej må såsom ordinarie landstingsman tjänstgöra längre tid än den, för hvilken han blifvit vald till suppleant.

Förklaras hela valförrättningen olaglig, förordnar Kungl. Maj:ts befallningshafvande om ofördröjlig! företagande af nytt val.

§ 21.

Afgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, låter Kungl. Maj:ts befallningshafvande sådant i länskungörelserna införa och inkallar till ordinarie landstingsman den främste bland de inom distriktet för samma tid valda suppleanterna. Finnes ej sådan, inkallas den främste af de öfriga för distriktet valda suppleanterna, dock att sålunda inkallad suppleant ej må såsom ordinarie landstingsman tjänstgöra länge tid än den, för hvilken han blifvit vald till suppleant.

Inträffar för landstingsman sådant hinder, att han ej kan vid landstinget sig inställa, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som till tjänsgöring vid det landsting inkallar den främste bland de inom distriktet för samma tid valda suppleanterna eller, om sådan ej finnes, den främste af de öfriga suppleanterna.

Landstingsman åligger tillika att, så fort ske kan, till landstingets sekreterare insända sin till landstinget ställda skriftliga anmälan om det inträffade hindret.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

§ 22.

Landstingsman, som utan sålunda anmäldt, af landstinget godkändt, förhinder uteblifver, skall bota till landstingskassan för hvarje dag, han är frånvarande, två riksdaler riksmynt, men dubbelt, om han uraktlåter att underrätta Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller göra anmälan hos landstinget, på sätt § 21 föreskrifver.

§ 23.

Kommer behörigen kallad suppleant icke tillstädes, och har han ej heller, där så ske kunnat, senast vid landstingets första sammankomst anmält hinder, som af landstinget godkännes, skall han till landstingskassan bota två riksdaler riksmynt för hvarje dag, han frånvarande är, och dubbelt så mycket om landstinget måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 47.

I fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för sådana företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag från hemman och fastighet utgå, eller i afseende å hvilka andra grunder för kostnadernas uttaxering äro fastställda, gäller till efterrättelse hvad i ty fall stadgadt är. I öfrigt må landstinget, med afseende på ett ifrågaställdt företags beskaffenhet, särskilt bestämma grunden för uttaxering af de medel, som för dess utförande erfordras; dock att, med undantag för den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift, ingen personlig eller efter matlag utgående afgift må af landstinget beslutas.

I de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas meddelade, som i föregående moment omtalas, böra de afgifter, som af landstinget blifva till uttaxering beslutade, utgå i förhållande till den allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af enhvar skattskyldig till statsverket erlägges. För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres landstingsskatt efter det belopp, som, därest bevillning skulle utgå för densamma, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning, hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall vid påförande af landstingsskatt tagas i beräkning; skolande hvad sålunda stadgas gälla jämväl kronopark, som bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän eller del af sådan.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Då fråga om grunden för afgifters uttaxering uppkommer, skall denna fråga först af göras. Framställa inom landsting påstående, att företag, hvarom förslag blifvit väckt, är af den beskaffenhet, att endast stad eller endast landsbygd af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta, och att förty i förra fallet landsbygden och i det senare städerna, vare sig samfälldt eller en eller flera bland dem, må från bidrag till det företaget befrias eller med sådant bidrag i jämförelsevis mindre mån betungas; då skall jämväl öfver sådan framställning beslutas, innan hufvudfrågan till afgörande företages, och äge landstingets samtliga ledamöter att i beslut härom deltaga, men i öfverläggning och beslut i hufvudfrågan må icke andra deltaga än ledamöter från de delar af länet, som skola till företaget bidraga.

§ 48.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande böra häradsskrifvarna hvarje år, efter slutade taxeringsförrättningar, till landstingets ordförande genom Konungens befallningshafvande insända förteckningar, som för hvarje socken summariskt upptaga såväl beloppen af åsatt bevillning, särskild! för jordbruksfastighet, för annan fast egendom, samt för inkomst af kapital eller arbete, sist nämnda belopp efter afdrag af bevillning för inkomst af arrende af sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, som ock beloppet af hvad efter taxeringsvärdet svarar mot bevillning för jordbruksfastigheter, för hvilka bevillning ej erlägges. Genom Konungens befallningshafvande insända magistraterna dylika uppgifter för städerna; hvarefter landstingets ordförande låter genom kamreraren däraf upprätta sammandrag, upptagande summan för hela länet, samt huru mycket sig belöper å hvarje stad eller socken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1906.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

7 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1305.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och Virgin.

Departementschefen statsrådet Westring anförde:

I skrifvelse den 14 mars 1903 har Riksdagen anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån förordningen om landsting den 21 mars 1862 kunde böra undergå jämkning, i syfte att tydliga och fullständiga stadganden måtte erhållas dels om förfarandet, då ledamot eller suppleant i landsting afginge, innan tiden för uppdraget vore ute, dels angående inkallande af suppleant vid förfall för ordinarie ledamot, dels ock beträffande sättet för handläggning och afgörande af frågor, som endast berörde viss del af landstingsområdet, antingen landsbygden eller städerna, vare sig samfäldt eller en eller

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o åå.

flera bland dem, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse uppgjordes inom civildepartementet ett förslag till lag om ändrad lydelse af 3, 6, 10, 14, 21, 22, 23 och 47 §§ i förordningen om landsting; och beslöt Eders Kungl. Maj:t därefter vid ärendets anmälan den 24 juli 1903 anbefalla Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län att efter inhämtande af vederbörande landstings yttrande afgifva utlåtande öfver sagda lagförslag.

Riksdagen har vidare i skrifvelse den 27 april 1904 anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i förordningen om landsting, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras landstingsskatt efter det belopp, som, därest bevillning för fastigheten skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning, hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skulle vid åsättande af landstingsskatt tagas i beräkning.

Genom nådigt beslut den 8 juli 1904 anbefalldes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen att öfver denna Riksdagens skrifvelse inhämta vederbörande landstings yttrande och därmed äfvensom med egna underdåniga utlåtanden till Eders Kungl. Maj:t inkomma, hvarefter genom nådigt beslut den 25 november 1904 jämväl domänstyrelsens yttrande i detta ärende infordrades.

Sedan samtliga de sålunda infordrade yttrandena numera inkommit, torde jag få i ett sammanhang underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning de af Riksdagen i förutnämnda skrifvelser väckta frågor om ändringar i förordningen om landsting.

Hvad först beträffar föreskriften om förfärandet, då ledamot eller suppleant i landsting afgår, innan tiden för uppdraget är ute, samt om inkallande af suppleant vid förfall för ordinarie ledamot, tillåter jag mig erinra, att landstingsförordningen innehåller, bland annat, följande bestämmelser: att landstingsmannen väljas särskild! för hvarje stad, härad eller tingslag, och för hvarje valkrets till antal, som står i visst förhållande till valkretsens folkmängd (3 §); att, sedan alla landstingsmän blifvit utsedda, val skall företagas till ett lika antal suppleanter (10 §); att, om i följd af klagomål till landstingsman vald person skiljes från uppdraget utan att annan person förklaras vald, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har att till ordinarie landstingsman inkalla den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten inom distriktet (14 §); att tjänstgöringstid för landstingsman och suppleant är två år, dock att vid

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

slutet af första året, från det förordningen började tillämpas, halfva antalet skulle utträda efter lottning (16 §); samt att landstingsman, som blir förhindrad att inställa sig vid landsting, har att därom underrätta den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten, hvilken det då åligger att utan vidare kallelse inställa sig (21 §).

I skrifvelsen den 14 mars 1903 har Riksdagen i förevarande afseende anfört följande. I motioner, som föranledt Riksdagens framställning, hade framhållits, hurusom landstingsförordningen saknade uttryckliga bestämmelser om, huru skulle förfaras, då ledamot eller suppleant i landsting afginge från sin befattning, innan hans mandat utgått. Att de nuvarande stadgandena därutinnan lämnade rum för en viss godtycklighet, syntes Riksdagen icke kunna bestridas. Erfarenheten hade äfven visat, att man därvid ginge till väga på olika sätt inom olika landstingsområden. Väl funnes prejudikat, af hvilka syntes framgå, att man ansett s. k. fyllnadsval ej böra ifrågakomma, utan att nyvald ledamot eller suppleant städse skulle anses vald för två år, äfven om han utsetts i stället för någon, hvars mandat ännu ej utgått, men dessa prejudikat uteslöte dock ej behofvet af uttryckliga bestämmelser uti ifrågavarande hänseende, och det syntes Riksdagen, att det väl förtjänade tagas under öfvervägande, huruvida ej i landstingsförordningen liksom i andra förordningar om kommunalstyrelse fyllnadsval borde föreskrifvas, äfven om därigenom skulle vållas, att i distrikt, där val nu hölles endast hvart annat år, ett fyllnadsval stundom kunde behöfva hållas det år, då val eljest ej skulle ägt ruin. I hvarje fall ansåge Riksdagen ett förtydligande af landstingsförordningen i denna del, för vinnande af enhetlighet i tillvägagåendet, vara önskvärdt. — Med hänsyn till de ganska invecklade förhållanden, som på en del orter i tillämpningen föranledts af stadgandet, att ur nybildadt landsting efter första lagtima sammanträdet halfva antalet ledamöter och suppleanter skulle efter lottning utträda, kunde, med den lydelse 21 § nu hade, ovisshet lätt uppstå, om hvilken suppleant rätteligen skulle inkallas; och hade också i detta hänseende förfarits på olika sätt. Att frågan, såsom nu stundom skedde, gjordes nästan helt och hållet beroende på den enskildes uppfattning af rätta förhållandet, ansåge Riksdagen oegentligt. Tydliga föreskrifter borde finnas, som uteslöte all tvekan om, hvilken suppleant som skulle inkallas. Visserligen gåfves äfven därutinnan prejudikat, som syntes utvisa, att man ansett den suppleant böra inkallas, som vore den främste af de tidigast valda suppleanterna, äfven om den ledamot han skulle ersätta vore vald vid ett senare tillfälle, men otydligheten uti ifrågavarande hänseende hade dock medfört förvecklingar och kunde äfven tän- Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 24 Käft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 44.

kas leda till missbruk. Utgången af viktiga frågor inom ett landsting, t. ex. val af riksdagsman till Första Kammaren, kunde stundom vara beroende på eu eller annan röst, och. det kunde under sådant förhållande ej vara rätt att lämna i en ledamots hand eller göra beroende på hans omdöme, hvilken suppleant som borde inkallas. Äfven om landstinget skulle underkänna den inkallades behörighet att deltaga i landstingets beslut, kunde dock ej någon annan hinna inkallas. Beträffande åter frågan, i hvems hand ett inkallande af suppleant lämpligen borde läggas, ansåge Riksdagen skäl tala för att lämna detta uppdrag åt offentlig myndighet, exempelvis Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, äfven om svårigheter vid inkallande af suppleant genom sådan myndighet någon gång kunde uppstå, därest förfallet inträffade omedelbart före landstingets sammanträde.

Onekligt är, att landstingsförordningens föreskrifter i nyss antydda hänseenden icke äro så tydliga och bestämda, som önskvärdt vore. Grandregeln i afseende å nyvalen skulle vara, att hvarje år hälften af landstingets ledamöter och suppleanter skola afgå och ersättas genom nya val. Men huruvida, därest någon landstingsman eller suppleant före den sålunda för en hvar af dem bestämda funktionstiden af två år genom dödsfall eller eljest afgår, fyllnadsval skall äga rum eller ej, är icke utsagdt. En sammanställning af stadgandena i förevarande afseende synes dock gifva vid handen, att meningen icke varit, att fyllnadsval skola äga ruin. Tillräckliga skäl att afvika från denna grundsats hafva icke synts föreligga. Suppleantinstitutionen, som måste anses hafva införts icke minst med hänsyn till nu ifrågavarande fall, synes lämna en tillräcklig garanti för att icke genom landstingsmans afgång under funktionstiden någon valkrets blifver vid landsting orepresenterad. I det förut omnämnda förslaget upptogs därför i förevarande hänseende det stadgandet (21 §), att, om landstingsman afgår under tjänstgöringstiden, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall till ordinarie landstingsman inkalla den främste suppleanten, eller samma förfarande, som enligt 14 § skall iakttagas, då, i sammanhang med klagan öfver val, därvid utsedd landstingsman skiljes från uppdraget: Denna grundsats har lämnats utan anmärkning af samtliga landstingen och de flesta af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande. De af några befallningshafvande uttalade farhågor för, att det, därest ej fyllnadsval anordnades, någon gång skulle kunna inträffa, att en valkrets ej blefve i landstinget representerad, synas därför icke böra föranleda ändring i förslaget.

Att det nya stadgandet i 21 § skall tillämpas, ej blott då landstingsman aflidit utan jämväl då han blifvit obehörig att vara landstings-

11 Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 44.

man eller af skäl, som i 11 § sägs, afsagt sig uppdraget, lärer af stadgandets lydelse framgå, hvarför det af eu utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna förtydligande i berörda hänseende ej synes erforderligt, likasom ej heller af samma befallningshafvande påyrkade särskilda bestämmelser i syfte att sätta Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i kännedom om uppkomna vakanser lära vara nödvändiga.

Vid tillfälligt förfall för landstingsman att infinna sig vid visst landsting åligger det nu landstingsmannen att underrätta den främste suppleanten, som då har att i stället infinna sig. I öfverensstämmelse med den af Riksdagen uttalade åsikt har i det remitterade förslaget (21 §) denna föreskrift ändrats därhän, att underrättelse i stället skall lämnas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att inkalla suppleant. Ett sådant tillvägagångssätt synes onekligen vara bäst öfverensstämmande med god ordning. Endast på det sättet lärer trygghet vinnas, att den rätte suppleanten blir inkallad. Emot förslaget i denna del har från några håll anmärkts, att det vid vissa tillfällen skulle kunna hända, att kallelse icke kunde tillställas suppleant så tidigt, att han hunne infinna sig till tinget. Då med vår tids utvecklade kommunikationsväsen sådant endast i sällsynta undantagsfall lärer kunna inträffa, synes skäl icke föreligga att för dessa eventualiteter afstå från de fördelar, som det ifrågasatta stadgandet onekligen måste anses medföra.

Vare sig landstingsman i sammanhang med klagan öfver val skiljes från uppdraget eller han får förfall för bevistande af visst landsting, skall enligt nu gällande stadganden den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten inkallas. Detsamma bör naturligtvis antagas gälla om det fall, att landstingsman eljest under valperioden definitivt afgår. Men, på sätt förut anmärkts, ger denna bestämmelse ej tillräcklig ledning, hvilken af suppleanterna skall inträda. I syfte att vinna klarhet härutinnan intogos i det remitterade förslaget närmare bestämmelser i detta afseende (10, 14, 21 §§), af innehåll att de suppleanter, som vore valda för samma tid som den ifrågavarande landstingsmannen, tillerkändes företräde framför de öfriga, samt att mellan de för samma tid valda suppleanterna röstetalen skulle vara bestämmande eller, i händelse af lika röstetal, lotten, dock att, om vid valet två omröstningar måst företagas, den i första omröstningen valde skulle gå före den i senare omröstningen utsedde. Mot detta förslag har i hufvudsak anmärkning ej förekommit.

För att undgå misstag om det antal landstingsmän och suppleanter, som skall inom hvarje valkrets väljas, biel i det remitterade förslaget 6 § ändrad därhän, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle årligen utfärda

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.

kungörelse härom, ett stadgande, hvilket synts så mycket mer behöflig!, som, enligt hvad upplyst blifvit, till följd af dittills iakttagna olika förfaranden dels vid den stadgade första utlottningen af halfva antalet landstingsman och suppleanter dels vid afgång under valperiod regeln om landstingens förnyande hvarje år med halfva antalet ledamöter och suppleanter icke alltid följes. Förslaget i denna del har afstyrkts af några af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, därvid särskild! anmärkts, att folkmängdsuppgifterna för föregående år i regeln icke förelåge så tidigt, att de kunde vara tillgängliga, då kungörelsen borde utgå. Därest så blir fallet, lärer emellertid antalet af dem, som skola väljas, böra bestämmas med hänsyn till folkmängden för det tidigare år, för hvilket .sådana uppgifter föreligga, något som ej lär möta någon betänklighet. Att, på sätt i vissa af utlåtandena ifrågasatts, meddela närmare bestämmelser om tid och sätt för kungörelsernas utfärdande synes icke erforderligt.

Med afseende därå att i åtskilliga valkretsar ersättningsval företagits för hel valperiod och till följd däraf en förskjutning ägt rum, så att landstingen icke, såsom ämnadt varit, förnyas med halfva antalet ledamöter och suppleanter hvarje år, har ifrågasatts, att ett öfvergångsstadgande skulle meddelas, hvarigenom valen skulle återföras till den ursprungligen afsedda ordningen. Då det emellertid ej torde vara af så stor vikt, att den nämnda principen vinner undantagslös tillämpning och ett dylikt öfvergångsstadgande skulle kunna medföra åtskilliga olägenheter, synes sådant stadgande ej böra införas.

Det förut omförmälda lagförslaget har sålunda i denna del ej synts tarfva någon ändring.

Beträffande därefter sättet för handläggning och afgörande af frågor, som endast beröra en viss del af landstingsområdet, yttrade Riksdagen i skrifvelsen den 14 mars 1903.

Hvad anginge frågan om och i hvad mån ett landstings alla ledamöter ägde att deltaga i öfverläggningar och beslut, som icke berörde hela landstingsområdet, utan endast en viss del däraf, så skildes i 47 § landstingsförordningen i fråga om grunden för afgifters uttaxering uttryckligen på företag, däraf å ena sidan endast stad och å andra sidan endast landsbygd hade hufvudsaklig nytta. Sålunda funnes för visso med hänsyn till förhållandet mellan landsbygd, å ena sidan, och städerna, vare sig samfäld! eller en eller flera bland dem, å andra sidan, för närvarande olika intressesfärer inom landstingsområdet. Något nytt i detta hänseende föresloges ej heller, utan åsyftades endast ett förtydligande af förordningens föreskrifter angående sättet för behandlingen af de frågor, som

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

■uteslutande berörde en viss, sålunda bestämd del af nämnda område. I landstingsförordningen saknades nämligen uttryckliga bestämmelser därutinnan. Under nuvarande förhållanden kunde det sålunda åtminstone ifrågasättas, att äfven representanter för områden, som icke alls berördes af ett visst företag, skulle deltaga i ett sådant ärendes behandling och därigenom också med sina röster afgöra företagets öde. Det kunde emellertid icke vara lämpligt, att t. ex. vid frågor om uppförande af epidemisjukhus på landsbygden representanter för städer, som sjkifva ombesörjde sin sjukvård och hvilka ej kunde åläggas bidraga till dylika företag på landsbygden, deltoge i öfverläggningar och beslut rörande dessa ärenden, som uteslutande vore af intresse för landsbygden. Då, såsom nämnts, det i landstingsförordningen i vissa hänseenden gjordes skillnad på olika ortintressen, syntes det Riksdagen som en brist i lagstiftningen att närmare bestämmelser saknades om behandlingen af de frågor, som endast berörde vissa delar af landstingsområdet. Riksdagen funne därför önskvärdt, att det i landstingsförordningen tydligen föreskrefves, huru förfaras skulle vid behandlingen och afgörandet af frågor, som anginge endast viss del af landstingets område.

Då det syntes behöfligt, att ifrågakomna stadgande förtydligades i det af Riksdagen sålunda angifna syfte, upptogs i det förut nämnda till landstingens och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes hörande utställda förslaget det tillägg till 47 §, att, der fråga uppkomme, att viss del af landstingsområde skulle helt eller delvis befrias från bidrag till ifrågasatt företag, landstingets samtliga ledamöter skola äga deltaga i beslut därom, men att i öfverläggningar och beslut rörande hufvudfrågan icke andra skulle få deltaga än ledamöter från de delar af länet, som skulle till företaget bidraga.

Mot förslaget i denna del har gjorts saklig erinran endast af en utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken ansett, att någon ändring i det i förevarande afseende nu gällande stadgande ej borde vidtagas.

Hvad sålunda förekommit har ej synts påkalla ändring i det uppgjorda lagförslaget i denna del.

I Riksdagens skrifvelse den 27 april 1904 angående påförande af landstingsskatt för jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, anförde Riksdagen hufvudsakligen.

Uti 2 mom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 stadgades, att de afgifter, som af landsting blifvit till uttaxering beslutade, skulle i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser

14 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

funnes meddelade, som i 1 mom. samma § omtalades, utgå i förhållande till den allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som enhvar skattskyldig till statsverket erlade.

Den sålunda bestämda grund för utgörande af landstingsskatt skilde sig från de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgade grunder för kommunalutskylders utgörande, bland annat, däruti, att enligt sistnämnda lagrum kommunalutskylder skulle utgå jämväl för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlades, hvarvid till beräkningsgrund toges det belopp, som, därest bevillning för fastigheten skulle utgå, svarade mot det taxeringsvärde, som fastigheten blifvit åsatt. Hvad sålunda stadgats beträffande jordbruksfastighet hade genom lag den 2 april 1898 utsträckts att gälla jämväl kronopark, som bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän eller del af sådan. Då nu staten enligt gällande bevillningsförordning vore befriad från erläggande af bevillning, så följde däraf, att för vissa staten tillhöriga fastigheter erlades kommunalskatt, men icke landstingsskatt.

Vid riksdagen hade enskild motionär väckt förslag om ändring af 47 och 48 §§ i förordningen om landsting i syfte att i fråga om jordbruksfastighet den skillnad, som i de särskilda författningarna blifvit i nu ifrågavarande afseende gjord beträffande grunderna för utgörande af kommunalutskylder och landstingsskatt, måtte upphöra.

Riksdagen hade funnit detta förslag förtjäna-beaktande. Enligt Riksdagens åsikt förelåge intet giltigt skäl för den nuvarande åtskillnaden i berörda hänseende. Äfven landstingsskatten vore ju till sin natur en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns behof, och det syntes därför Riksdagen rättvist och billigt, att densamma utginge efter samma grunder som annan kommunalskatt. Arrendatorerna af kronans egendomar skulle visserligen därigenom få sig ålagda afgifter, från hvilka de förut åtnjutit befrielse; men landstingsskatten syntes i allmänhet icke vara af den betydenhet, att detta förhållande borde väcka någon betänklighet mot den föreslagna ändringen, helst det icke kunde antagas, att arrendatorerna af kronans domäner i allmänhet vore i sämre ekonomisk ställning än landets själfägande mindre jordbrukare och enskilda arrendatorer, hvilka utgjorde landstingsskatt. Dessutom vore väl på många ställen kronoarrendatorerna redan taxerade för inkomst af arrendet och deltoge på denna grund i landstingsskatten, hvilket emellertid ej vidare skulle äga ruin, därest den ifrågasatta ändringen genomfördes.

15 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.

i samband • med den af motionären väckta frågan om statens skattskyldighet för jordbruksfastighet i egentlig mening syntes emellertid, efter hvad Riksdagen slutligen framhöll, böra tagas under öfvervägande jämväl frågan om statens skattskyldighet till landstinget för kronoparker.

Uti det yttrande öfver det sålunda väckta förslaget, som afgifvits af Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län, har förslaget blifvit afstyrkt hufvudsakligen på den grund, att den nu gällande metoden, enligt hvilken kronoarrendator beskattades efter den inkomst, som han kunde af sitt arrende hafva, vore den rättvisaste; men öfriga befallningshafvande och samtliga landsting hafva tillstyrkt bifall till skrifvelsen, därvid åtskilliga befallningshafvande särskild! uttalat, att i fråga om kronoparker borde gälla samma regler, som numera i 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet vore stadgade rörande kommunalutskylder. Några af Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande hafva emellertid ifrågasatt ett öfvergångsstadgande, hvarigenom de nuvarande arrendatorerna skulle befrias från landstingsskatten för tiden till utgången af deras arrenden.

Domänstyrelsen har likaledes tillstyrkt förslaget, hvad angår kronoparker i den omfattning nyss nämnts, och tillika uttalat, att hinder för omedelbar tillämpning af den ifrågasatta lagändringen hvad beträffade utarrenderade egendomar ej mötte, enär i samtliga nu gällande arrendekontrakt stadgats skyldighet för arrendatorn att svara för alla onera och utskylder för den arrenderade egendomen, och att den omständigheten att kronans arrendatorer genom den föreslagna ändringen skulle få sig ålagda ökade utskylder icke af skäl, som i Riksdagens skrifvelse anförts, borde väcka någon betänklighet emot denna ändring.

På de af Riksdagen anförda skäl synes en lagändring uti den af Riksdagen angifna riktning böra komma till stånd. Med afseende å hvad domänstyrelsen anfört torde betänklighet ej böra möta att tillämpa de nya bestämmelserna jämväl å nu löpande arrendetider. Hvad angår kronoparker synes gifvetvis i afseende å landstingsskatt samma princip böra tillämpas, som gäller i fråga om kommunalutskylder.

Häraf föranledda bestämmelser torde böra införas i 47 och 48 §§ landstingsförordningen och har förty det förut omförmälda förslaget till ändring i vissa §§ af samma förordning kompletterats med de sålunda erforderliga stadgandena.

Iiärefter uppläste departementschefen ett i öfverensstämmelse med hans sålunda angifna åsikter upprättadt förslag till lag angående ändrad

16 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44

lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862 och hemställde, att detta förslag måtte genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall; och skulle proposition af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

J. V. Wallin.

----------4

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1905.