angående förhöj¬ ning af under stö dsbelopp en från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

1 N:o 92.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förhöjning af under stö dsbelopp en från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt; gifven Stockholms slott den 9 mars 1906.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att medgifva sådan förhöjning af de understödsbelopp, kvilka efter utgången af år 1906 beviljas från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd utgör 250 kronor för år; att det årliga understödsbelopp, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, uppnått en lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgjort minst 20 år och för hvilken summan af lefnads- och tjänstår uppgår till minst 80, utgör 165 kronor;

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör anses på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att sköta sin tjänst, äro, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50 år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Smil. 1 Afd. 45 Höft. (N:o 92.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

b) lärare eller lärarinna, som fyllt 50 år

165 kronor

» » 51 »

» >: 52 »

» » 53 »

195 »

215 »

230 »

» 54 »

att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 samt, efter uppnådd lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af minst 20 år, af förut nämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin tjänst’ utgör, om summan af lefnads- och tjänstår uppgår till:

75 ar........................................................................ 115 kronor

76 » ........................................................................ 125

77 » ........................................................................ 135

78 » ........................................................................ 145

79 » ........................................................................ 155

samt att det arliga understöd, till hvilket den lärare eller lärarinna är berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af helt eller afkortadt understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan han eller hon tjänstgjort minst 15 ar, genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjänst, utgör 115 kronor.

De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahallas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF

Fridtjuv Berg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

3 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, kallet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle, Statsråden Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellnek,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

Departementschefen, statsrådet Berg anförde härefter:

»Vid 1905 års lagtima Riksdag har uti väckt motion föreslagits, att Riksdagen ville besluta sådan förhöjning af de understödsbelopp, hvilka efter utgången af år 1905 beviljas från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd utgör 250 kronor för år;

att det årliga understödsbelopp, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, uppnått en lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgjort minst 20 år och för hvilken summan af lefnads- och tjänstår uppgår till minst 80, utgör 165 kronor;

Motion vid 1905 års Riksdag.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o. 92.

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör anses på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att sköta sin tjänst, äro, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50 år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 samt, efter uppnådd lefhadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af minst 20 år, af förut nämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin tjänst, utgör, om summan af lefnads- och tjänstår uppgår till

samt att det arliga understöd, till hvilket den lärare eller lärarinna är berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af helt eller afkortadt understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan han eller hon tjänstgjort minst 15 år, genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjänst, utgör 115 kronor.

Till stöd för omförmälda framställning har i motionen anförts följande:

5 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 92.

'Sedan 1893 års början åtnjuter småskollärarkåren — häri inbegripna icke blott lärare och lärarinnor vid den egentliga småskolan, utan äfven lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor äfvensom biträdande och öfriga icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolan — rätt till ålderdomsunderstöd.

Genom Kungl. Maj:ts reglemente den 22 juni 1892 för småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt fastställdes helt understöd till 150 kronor för år, oberoende af de löner, som vederbörande åtnjutit under sin tjänstgöring. Om man granskar de utredningar, på hvilka inrättandet af småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt grundat sig, skall man emellertid finna, att det nämnda beloppet, 150 kronor, blef valdt med särskild hänsyn därtill, att det var hälften af den då antagna medellönen eller sannolika lönen — bostadsförmånen oberäknad — för ifrågavarande lärare. Vi hänvisa i detta afseende till 1891 års kommittébetänkande angående ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolan m. fl., sid. 33, samt G. Eneströms utredning om ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor m. fl., sid. 31.

Vid tiden för ålderdomsunderstödsanstaltens tillkomst var ingen lagligminimilön för småskollärare m. fl. fastställd, men såsom villkor för statsbidrags erhållande gällde, att lönen skulle vara minst 200 kronor; det högsta lönebelopp, efter hvilket statsbidrag utgick, var 300 kronor. Med ledning af från skolrådens ordförande infordrade statistiska uppgifter kom G. Eneström till det resultat, att medellönen för samtliga lärare och lärarinnor kunde beräknas till 300 kronor utom bostad.

På grund af beslut af 1897 års Riksdag fastställdes lönen för examinerade småskollärare m. fl. från och med 1898 till minst 300 kronor med rätt till förhöjning efter tio tjänstår till minst 350 kronor förutom bostad och vedbrand. Då i betraktande tages, att i många skoldistrikt lönen för småskollärarpersonalen utgår med högre lönebelopp än det lagstadgade minimum, kunde efter 1898 års ingång medellönen för lärare eller lärarinna, som afgick med ålderdomsunderstöd, beräknas öfverstiga 350 kronor och närma sig 400 kronor.

Då den grund för bestämmande af understödets storlek, som vid ålderdomsunderstödsanstaltens inrättande tillämpades, sålunda blifvit rubbad, väckte herr J. H. G. Fredholm samt undertecknad Hammarlund vid 1898 års riksdag motion om förhöjning af ålderdomsunderstödens storlek. Riksdagen beslöt i anledning häraf aflåtandet af en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i ärendet.

Sedan dylik utredning försiggått, inkom Kungl. Maj:t till 1900 års Riksdag med proposition om sådan förhöjning af understödsbeloppen

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

som af 1898 års motionärer blifvit ifrågasatt, och Riksdagen godkände denna proposition.

Efter 1901 års början utgår på grund häraf helt understöd med 200 kronor och de afkortade understöden i proportion härefter.

I de år 1900 gällande lönebestämmelserna för småskollärarpersonalen hafva sedan dess två förändringar ägt rum på grund af Riksdagens beslut. Från och med 1901 tillerkändes examinerade småskollärare m. fl. ett andra ålderstillägg, så att lönen efter femton tjänstår skulle utgöra minst 400 kronor. Och från 1905 års början gäller, att för examinerade småskollärare m. fl. lönen skall vara minst 350 kronor med förhöjning efter tio tjänstår till minst 400 kronor och efter femton tjänstår till minst 450 kronor.

Lönen för de lärare och lärarinnor, hvilka afgå med ålderdomsunderstöd, har sålunda efter år 1900, då understödet fastställdes till sitt nuvarande belopp, blifvit höjd med i regeln 100 kronor. För att den ursprungliga proportionen mellan lön och understöd fortfarande skall bibehållas, bör alltså helt understöd höjas med 50 kronor, d. v. s. från 200 till 250 kronor, och de afkortade understöden i proportion därefter.

Vi tillåta oss erinra därom, att, då fråga förelåg om understödets höjande från 150 till 200 kronor, direktionen för folkskollärarnas pensionsinrättning särskildt framhöll i sitt till Kungl. Maj:t afgifna utlåtande, att om vid anstaltens inrättande man af vissa orsaker funnit sig böra bestämma helt understöd till endast hälften af den då beräknade medellönen eller den sannolika lönen, hvilket otvifvelaktigt måste anses såsom en för understödstagarna icke särdeles gynnsam beräkningsgrund, billigheten syntes fordra, att åtminstone denna proportion mellan lön och understöd, då en reglering af understödsbeloppen ifrågasattes, fortfarande, såvidt möjligt vore, vidmalcthölles.

En förhöjning i understödet påkallas emellertid icke blott för att bibehålla den ursprungliga proportionen mellan lön och understöd, utan ock med hänsyn till de alltjämt stegrade lefnadskostnaderna. Ingen torde väl vilja förneka, att till och med det högsta understödet, som för närvarande kan utdelas af anstalten, eller 200 kronor om året, måste anses otillräckligt för lärare och lärarinnor, hvilka å ena sidan slitit ut sina krafter på en för fosterlandet så viktig verksamhet som barnaundervisningen och å andra sidan härför uppburit en lön, hvilken icke medgifvit dem att göra besparingar för ålderdomen, om man icke till sådana besparingar vill räkna den årsafgift, som det åligger dem att erlägga till anstalten.

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Härtill kommer en annan betydelsefull omständighet, nämligen den, att, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, det största antalet understödstagare icke erhåller helt understöd. Sålunda erhöllo:

Under de 11 år, för hvilka uppgifter föreligga, hafva alltså endast 195 erhållit helt understöd, under det 404 fått nöja sig med afkortadt understöd. Medelbeloppet af de understöd, som uppburos från anstalten under år 1903, torde hafva uppgått endast till omkring 134 kronor. Vid årets början funnos nämligen 454 och vid dess slut 512 understödstagare, medeltal alltså 483, och då under året utbetalts 64,545 kronor i understöd, gör detta i medeltal 134 kronor på enhvar.

Om man på grund af hvad sålunda blifvit anfördt måste dela den uppfattningen, att en förhöjning af ålderdomsunderstödet för småskollärare och småskollärarinnor är af behofvet påkallad och lämpligen nu bör vidtagas, samt att för bibehållande af den ursprungliga proportionen helt understöd bör sättas till 250 kronor, så blir nästa fråga, med hvilka belopp de afkortade understöden böra utgå.

Den inverkan, som en förhöjning af helt understöd bör utöfva på de afkortade understöd, hvilka utgå enligt gällande reglemente, § 7, öfvergångsstadgandet, § 8 och § 9, kan utan svårighet bestämmas, om man härvid tillämpar — på samma sätt, som skedde vid ändringen år 1900

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

— de grunder, hvilka ursprungligen blifvit följda i fråga om dessa understöd.

Paragraf 8 i gällande reglemente har enligt kungl. kungörelsen den 15 juni 1900 följande lydelse:

Anses af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör lärare eller lärarinna på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att sköta sin tjänst, vare, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50 år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

Lärare, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 och uppnått en lefnadsålder af minst 55 år, vare, om han tjänstgjort minst 20 år och af förutnämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin tjänst, likaledes berättigad att efter afgång från tjänsten erhålla afkortadt årligt understöd sålunda:

om summan af lefnads- och tj anstår uppgår till

75 år.............

76 » .............

77 » .............

78 » .............

79 » .............

till belopp af

90 kronor, 100 »

105 »

120 »

De i denna paragrafs hufvudstadgande ursprungligen fastställda beloppen äro — såsom af ofvannämnda kommittébetänkande, sid. 32—35, framgår — erhållna på sådant sätt, att man tagit resp. 45, 49, 53, 57, 61, 66, 72, 78, 85 och 92 procent af 150 kronor (— helt understöd) och

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 92.

afrundat beloppen. De i öfvergångsstadgandet bestämda beloppen äro åter genom Riksdagens beslut satta lika med de fem första i hufvudstadgandet. Om man förfar på samma sätt, utgående från ett helt understöd af 250 kronor, erhåller man:

med de fem under a) angifha eller resp. 115, 125, 135, 145 och 155 kronor.

Det i § 7, öfvergångsstadgandet, medgifna understödet, som för närvarande är 130 kronor eller lika med det först anförda i § 8 b), bör i öfverensstämmelse härmed nu bestämmas till 165 kronor, och det i § 9 medgifna (vid obotlig sjukdom), som nu utgår med 90 kronor eller lika med det första i § 8 a), bör nu sättas till 115 kronor. Några andra understödsgrader förekomma icke i nu gällande reglemente.

På detta sätt skulle understödsbeloppen inom samtliga understödsgrader ökas med omkring en fjärdedel. Medelunderstödet, som år 1903 var ungefär 134 kronor, skulle efter detta blifva omkring 168 kronor årligen, motsvarande 46 öre om dagen.

Mot detta kan naturligtvis invändas, att det föreslagna beloppet är för lågt tilltaget. Helst borde ju understödet utgå i högre proportion till lönen, än hvad hittills varit fallet. Vi hafva emellertid icke velat nu ifrågasätta ändring i de af Kungl. Maj:t och Riksdag en gång fastställda grunderna, utan blott föreslagit sådana ändringar, att dessa grunder äfven i verkligheten vinna tillämpning och icke ytterligare afprutas.

Beträffande slutligen den tillökning i kostnad, som skulle blifva en följd af nu föreslagna förhöjning af understöden, så är klart, att denna, hvad blifvande understödstagare angår, skulle blifva i proportion till understödens förhöjning och således belöpa sig till 25 procent. För att bedöma, om detta bör verka afskräckande för förslaget, får man erinra sig, att kostnaden för ålderdomsunderstödsanstalten, såvidt hittills kunnat visa

Bih. till Rilcsd. Prot. 1.90b'. 1 Sami. 1 Afd. 45 Höft. 2

10 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

sig, blifvit mycket mindre, än som från början var beräknadt. Förhållandet mellan beräknad kostnad och verklig kostnad ställer sig under anstaltens elfva första år sålunda:

Samtidigt hafva skoldistriktens och lärarnas afgifter inbringat betydligt mera, än man väntat sig, äfven med inbegrepp af dessa senare eller _ lärarnas afgifter, hvilka, af Kungl. Maj:t ej ifrågasatta, beslutades af Riksdagen. Kommittén beräknade skoldistriktens afgifter till 44,000 kronor årligen, men redan år 1899 uppgingo de till dubbla beloppet och hafva sedan dess ytterligare stigit, så att de år 1902 belöpte sig till 93,720 kronor.

Följden häraf har blifvit, att, långt ifrån att statsbidrag behöft anlitas för bestridande af anstaltens utgifter — något som alltid varit af Riksdagen ifrågasatt — i stället anstalten till godo i statskontoret uppsamlats en fond, som uppgick (öretalen oräknade) vid slutet af år

1894 till............................................................ 118,846 kronor

1897 » ............................................................ 287,674

1900 » ............................................................ 426,565 »

1903 » ............................................................ 516,340

Kommittén beräknade (sid. 45), att fyllnadsbidrag från statsverket skulle blifva erforderligt efter omkring 7 år från det anstalten började sin verksamhet. Trots den år 1901 inträdda förhöjningen i understödsbeloppen öfverstiga skoldistriktens årliga afgifter allt fortfarande ganska

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

väsentligt beloppen af de utbetalda understöden. Det torde komma att dröja ännu många år, innan statsmedel för ändamålet behöfva tagas i anspråk, och detta ehuru ingen ränta beräknas på de i statskontoret uppsamlade medlen. Innan någon utgift från statens sida kan komma i fråga för detta ändamål, måste först och främst de årliga understödsbeloppen stiga upp till belopp, som motsvara skoldistriktens årliga afgifter, och sedan under åtskilliga år öfverskrida sistnämnda afgifter med sådana belopp, att de i statskontoret samlade öfverskotten varda förbrukade. Ännu torde detta dröja flera år, äfven om den af oss ifrågasatta förhöjningen blir genomförd. Det är nämligen att märka, att denna förhöjning^ ej kan komma förutvarande understödstagare till godo, ty Riksdagen håller ju strängt på den principen, att en förbättring i pensionsvillkoren för en kår icke har retroaktiv verkan.

Ett bifall till vårt förslag kommer alltså icke för närvarande eller under de närmast kommande åren att medföra någon statsutgift.’

I sin skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel den 20 maj 1905 (n:o 147) anförde Riksdagen, att Riksdagen beträffande ifrågavarande motion väl lunnit en höjning af ålderdomsunderstöden för småskollärare och småskollärarinnor kunna vara af behofvet påkallad, men, då Riksdagen ansåge nödigt, att frågan om dylik höjning underkastades en allsidig utredning af vederbörande myndigheter, ansett motionen allenast böra föranleda Riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om en dylik utredning samt om framläggande af det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

I fråga om denna utredning syntes det böra tagas under öfvervägande, huruvida icke en ytterligare höjning af understödsbeloppen kräfde en höjning af de från skoldistrikten såsom bidrag till bestridande af pensionsanstaltens utgifter utgående afgifterna samt, i sammanhang därmed, huruvida icke jämväl den egentliga folkskolans lärare och lärarinnor borde, i likhet med hvad som gällde för lärarna vid de allmänna läroverken samt af Kungl. Maj:t föreslagits beträffande de vid döfstumskolorna anställda lärare och lärarinnor, själfva bidraga till sin pensionering.

Riksdagen anhöll därför hos Kungl. Maj:t, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån de från smaskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt utgående understödsbeloppen ma. böra höjas, samt till Riksdagen inkomma med den framställning, hvartill en sådan utredning må finnas gifva anledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 juni 1905 har direktionen öfver

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

folkskollärarnas pensionsinrättning, hvilken jämväl förvaltar småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, anbefallts att till Kungl. Maj:t inkomma med den af Riksdagen begärda utredningen i fråga om höjning af understödsbelöppen från anstalten.

Direktionen bar med anledning häraf beträffande den kostnad, som skulle orsakas af understödens ökande i den ifrågasatta omfattningen, låtit verkställa vissa beräkningar genom sakkunnig person, aktuarien Ivar Hultman, hvilken jämväl lämnade direktionen liknande biträde vid utarbetandet af det förslag, som direktionen afgaf i afseende å den höjning i understöden, som genom kungl. kungörelsen den 15 juni 1900 blef stadgad. Direktionens Med öfverlämnande af dennes redogörelse i ämnet jämte därtill höskouäfa^asran(ie tre tabeller> llar direktionen nu i underdånigt utlåtande den 15 nopensions• vember 1905 anfört, bland annat:

JiåtfndlZen utredning om villkoren för höjning af ålderdomsunderstöden,

ib november som Riksdagen begärt, är föranledd af omförmälda motion. Redan häri ms. ligger en anledning att till utgångspunkt för undersökningen taga de för-

slag, som i motionen framställas, men ännu mer manas direktionen att så förfara af motionens eget innehåll, som synes direktionen vara i rätt riktning anlagdt och icke gående utöfver livad konsekvens och billighet fordra.

Motionen åsyftar, som synes, intet annat, än att den beräkningsgrund för understöden, som vid anstaltens inrättande blef tillämpad — den nämligen att understöden skola utgå med hälften af den beräknade eller sannolika lön, som småskollärare och med dem i dessa delar likställda andra lärare under tjänstetiden åtnjuta — och hvilken beräkningsgrund i enlighet med inträdda ändrade löneförhållanden äfven beaktades vid den höjning af understöden, hvilken redan en gång vidtagits, jämväl numera, sedan i motionen närmare angifna ytterligare löneförbättringar för småskollärarna erhållits, måtte uppehållas och vinna tillämpning. Och förslaget åsyftar endast blifvande understödstagare, det vill säga, sådana som från den tid, då de afsedda nya bestämmelserna skulle komma att träda i kraft, blifva till understöd berättigade. Dessa skulle tillförsäkras till sina förr åtnjutna löneförmåner proportionellt lika stora understöd, som tidigare afgångna småskollärare erhållit. Hvad som föreslås, anse motionärerna, säkerligen pa goda grunder, icke ga utöfver hvad som under alla omständigheter erfordras för uttjänta småskollärares ålderdomsförsörjning, och därför synas de gärna sett, att de föreslagna förbättringarna kunnat komma jämväl dem till godo, som, innan de åsyftade nya bestämmelserna hinna genomföras, kommit att å understödsstaten uppföras, men något förslag i denna riktning framställes icke, utan beaktas i denna delen den princip, som Riksdagen

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

strängt fasthållit, att det icke må gifvas retroaktiv verkan åt förbättringar, som vidtagas beträffande ämbets- och tjänstemannagruppers pensionering.

Såsom jämväl i motionen framhålles, har direktionen för sin del tidigare uttalat sin anslutning till det, som kan sägas vara motionens grundtanke, därvid anmärkande, att den ursprungligen antagna beräkningsgrunden mellan småskollärares löneförmåner och deras ålderdomsunderstöd icke kunde sägas vara för dem särdeles gynnsam, och att det då vore desto mer angeläget, att densamma vid skeende omreglering åtminstone icke gjordes ännu snäfvare. Direktionen hyser allt fortfarande samma uppfattning, men finner ej heller tjänligt att framställa något förslag, som skulle gå längre än motionärernas, då häraf till äfventyrs lätteligen kunde följa, att frågans lösning skulle försvåras eller fördröjas.

Såsom förut anförts, har Riksdagen särskildt framställt, att det må undersökas, om icke vid en ytterligare höjning af understödsbeloppen det borde kräfvas, att de från och genom skoldistrikten inflytande bidragen till understödskostnadernas bestridande också höjdes.

Enligt § 3 i det för understödsanstalten nådigst fastställda reglementet utgår dylikt bidrag för det närvarande med 10 kronor för hvarje i § 1 af reglementet omförmäld lärare, för hvilken skoldistriktet utbekommer lönetillskott af allmänna medel, med undantag allenast för vikarie vid ordinarie folkskollärartjänst, med skyldighet för vederbörande lärare att å sin lön härför vidkännas ett årligt afdrag af 4 kronor. Skoldistriktet är således ställdt såsom den i förhållande till staten betalningsskyldige, med rätt för distriktet att i sin ordning uttaga lärarens andel genom innehållande å lönen af ett mot denna andel svarande belopp. Det lärer dock ofta förekomma, att lärarens andel i bidraget icke från skoldistriktets sida utkräfves, utan bestrider skoldistriktet bidraget i dess helhet. Detta uppenbarligen i den afsikten att bespara småskolläraren en utgift, som för hans ringa villkor kan vara ganska kännbar, men som åter anses för skoldistriktet föga betungande. Principen om en löntagares skyldighet att själf lämna bidrag till den ålderdomsförsörjning, som han genom statens försorgfår tillgodonjuta, hvilken princip mer och mer göres gällande, har således allt ifrån småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalts inrättande tilllämpats å den lärarpersonal, för hvilken denna anstalt är afsedd. Det må bemärkas, att detta moment om lärarens skyldighet att lämna dylikt bidrag icke på sin tid upptogs vare sig uti det förr berörda kommittéutlåtandet, som af därtill utsedda afgafs, innan anstalten upprättades, eller uti den nådiga propositionen angående anstalten, som af Kungl. Maj:t år 1892 afläts till Riksdagen, utan att detsamma tillfogades vid frågans behandling i Riksdagen. I kommitténs förslag likasom äfven i den nådiga proposi-

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

tionen ifrågasattes endast bidrag från skoldistriktet och detta med det belopp af 6 kronor, som allt hittills varit gällande.

Uppenbart är, att den sålunda vidtagna, i och för sig ganska betydande ökningen i bidragets belopp mycket förstärkt understödsanstaltens ekonomiska ställning och varit en väsentligen medverkande orsak till att denna visat mer gynnsamma resultat än från början beräknats. I följd häraf har någon skyldighet för staten att lämna bidrag till understödens bestridande ännu ej inträdt och kommer antagligen först om åtskilliga år härefter att inträda. I afseende å sist berörda förhållande torde icke med skäl göras gällande, att ökning uti de från och genom skoldistrikten ingående bidragen är behöflig för att bringa anstaltens ekonomi uti ett af omständigheterna påkalladt förbättradt läge, och således stöder sig väl en fordran om en dylik åtgärds vidtagande mer på principiella skäl. Vid ökade utgifter vill man i hvarje händelse trygga ställningen genom ökade inkomster och särskildt, lärarna vidkommande, anses det till äfventyrs vara af vikt att i samband med bättrade lönevillkor och ålderdomsunderstöd uppehålla fordringen på erläggande af förhöjdt bidrag till ålderdomsförsörjningen. Härvid må dock erinras, att, när de från anstalten utgående understöden, jämlikt kungl. kungörelsen den 15 juni 1900, höjdes till de belopp, med hvilka de för det närvarande utgå, hvilket medförde en ökning af 33Y3 procent i understödens därförut gällande belopp, någon höjning af de nu omhandlade bidragen från skoldistrikt och lärare icke stadgades eller ens blef satt i fråga.

Om emellertid en åtgärd i denna riktning anses nu böra företagas, synes det ligga närmast till hands att såsom beräkningsgrund jämväl i detta afseende taga densamma, som må blifva anlagd för höjningen af ålderdomsunderstöden, och att således, om, såsom i motionen föreslagits och direktionen jämväl vill biträda, ålderdomsunderstöden höjas med 25 procent af de nuvarande beloppen, skoldistriktens bidrag i lika mån höjas, hvarigenom, i stället för nu utgående bidrag af 10 kronor för hvarje lärare, koinrne att erläggas 12 kronor 50 öre. Vidare fördeladt och med tilllämpning af den hittills iakttagna proportionen mellan skoldistriktets och lärarens bidrag, skulle af det nyss angifna beloppet 12 kronor 50 öre skoldistriktet hafva att erlägga 7 kronor 50 öre, läraren åter 5 kronor.

Uti motionen hafva såväl vid § 7 som vid § 8 bibehållits öfvergångsstadganden, afseende dem, som före den 1 januari 1880 varit i tjänst anställda, och till hvilka vid anstaltens inrättande särskild hänsyn ansetts böra tagas både i följd af deras antagligen högre ålder och flera andra skäl. Då, vid eventuellt bifall till motionen, ändringar i enlighet därmed icke lära kunna komma till stånd förr än mer än 25 år förflutit från den

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

tidpunkt, som uti öfvergångsstadgandena sålunda angifvits, kan det väl synas, som om öfvergångsstadgandet under § 8 numera kunde uteslutas, då därunder bestämbara fall ej vidare skulle förekomma. Erfarenheten visar dock, att jämväl på allra sista tiden detta öfvergångsstadgande behöft tillämpas, beroende på att lärare, som varit i tjänst anställda före den 1 januari 1880, sedermera under längre tider afbrutit sin verksamhet och så åter upptagit densamma. Då åtminstone formellt sedt stadgandet är å sådana fall tillämpligt, torde med dess borttagande ännu böra anstå.

Vid de af aktuarien Hultman nu gjorda beräkningarna har man, såsom i redogörelsen framhålles, genom erfarenhetsrön, som omfatta ett flertal år, kunnat justera den beräkning öfver understödstagarnas framtida antal, som före anstaltens tillkomst af kommitterade utfördes — en justering, som kunnat göras så omfattande, att detta antal reducerats till 60 procent af det tidigare antagna — livarjämte till utgångspunkt för beräkningen af anstaltens tillgodohafvande hos statskontoret kunnat tagas den vid 1904 års utgång där innestående behållningen.

De nu föreliggande beräkningarna hafva, såsom synes, framförts till och med år 1925, medan de tidigare, såväl kommitténs som de af aktuarien Hultman i och för den år 1900 verkställda höjningen af understödsbeloppen gjorda beräkningarna, icke gingo längre än till år 1918.

Af hvad tabellerna utvisa må följande framhållas såsom särskildt beaktansvärdt.

Antalet understödstagare, som under anstaltens första verksamhetsår uppgick till endast 42 emot af kommittén beräknade 180, skulle enligt de nu gjorda beräkningarna för år 1905 uppgå till 594 samt år 1925 hafva hunnit upp till 1,527.

Under förutsättning att understöden komme att fortfarande utgå efter de nu gällande grunderna eller med 200 kronor för helt understöd och med medelbelopp för samtliga understöd efter 140 kronor, skulle bidrag af statsmedel till understödskostnadens bestridande första gången blifva erforderligt år 1917, således under det tjugufemte året sedan anstalten trädde i verksamhet, för hvilket år detta bidrag dock komme att utgå allenast med 270 kronor, för att, hvilket ju är af större betydelse, under följande år eller 1918 springa upp till 84,240 kronor, hvarefter bidraget med successivt ökade belopp men med efterhand minskad stegring skulle år 1925 hafva kommit att utgöra 103,980 kronor. Den stora ökningen i statsbidraget från det första till det andra året af dess förekomst är, såsom genast inses, en följd däraf, att statsbidraget kan sägas i första hand ersätta de uppsamlade besparingarna, som undan för undan tillitats, och är det således för beräkning af samma bidrags framtida belopp betydelse-

16 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

löst, om skillnaden mellan den sista återstoden af de besparade medlen och det första gången behöfliga årstillskottet varit större eller mindre.

Skulle åter understöden från och med år 1907 för blifvande understödstagare höjas i nu ifrågasatt omfattning, eller med 25 procent af de nuvarande beloppen, därvid helt understöd komme att utgå med 250 kronor och medelbeloppet af samtliga understöd beräknats till 175 kronor, utan att någon höjning förekomme i det genom skoldistrikten inflytande bidraget till understödskostnaden, skulle statsbidrag för denna kostnad blifva erforderligt första gången år 1914 eller under det tjuguandra året sedan anstalten trädde i verksamhet och då med belopp af 46,050 kronor, hvilket belopp under därpå följande året eller 1915 skulle hafva ökats till 113,700 kronor, hvarefter samma bidrag likaledes med successivt ökade belopp men med efter hand minskad stegring skulle år 1925 hafva hunnit upp till 157,425 kronor.

Om slutligen under enahanda förutsättningar som de sist anförda ökning af understöden ägde rum, men det bidrag till understödskostnaden, som genom skoldistrikten inflyter, tillika höjdes och äfven denna höjning bestämdes till 25 procent af nuvarande beloppet, så att bidraget i dess helhet komme att utgöra 12 kronor 50 öre, skulle bidrag till samma kostnad från statens sida blifva behöfligt första gången år 1916 eller under anstaltens tjugufjärde verksamhetsår och då med ett belopp af 15,350 kronor, hvilket belopp det påföljande året 1917 skulle hafva ökats till 97,775 kronor, hvarefter samma bidrag komme att med ökade belopp men med efter hand minskad stegring hafva år 1925 vuxit upp till 127,675 kronor.

Såsom synes är skillnaden i afseende å tidpunkten, då statens bidrag till understödskostnaden skulle erfordras, om höjning af understöden vidtoges med eller utan höjning af de genom skoldistrikten inflytande bidragen, allenast två år. Skillnaden i den utgift för staten, som under de nyss nämnda olika förutsättningarna komme att påfordras, är mer i ögonen fallande; den skulle vid det sista år, till hvilket dessa beräkningar framförts, komma att utgöra i rundt tal 30,000 kronor.

Kostnaden för anstaltens administrerande har vid beräkningarna antagits skola ökas med 500 kronor under fyra år och därefter från och med år 1909 konstant förblifva vid 9,200 kronor. Mot den antagna slutsiffran har direktionen ej anledning att erinra men håller före, att kostnaden i berörda afseende tidigare kan uppgå till samma siffra, än som har antagits, då omordnande i deras helhet af de genom direktionen administrerade pensionsanstalternas förvaltning genom upprättande af en för dem alla gemensam lönestat är en angelägenhet, som direktionen sträf-

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

var till att med det snaraste få genomförd; ocli synes det sannolikt, att det bidrag för småskollärares m. ti. ålderdomsunderstödsanstalt, som därvid må ifrågakomma, icke skall understiga hvad i beräkningarna såsom det högsta upptagits. Denna siffra är för beräkningarnas probabilitet af ringa betydelse, men direktionen har dock velat här beröra densamma.

Såvidt direktionen kan finna, böra inga betänkligheter hysas för den ökade kostnad, som i hvarje händelse först åtskilliga år härefter skulle åsamkas statsverket genom de nu ifrågasatta förhöjningarna i de från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt utgående ålderdomsunderstöden. Denna ökning kan icke sägas afsevärd i förhållande till den billiga och angelägna sak, som därmed skulle främjas.

Småskollärarnas ålderdomsförsörjning har, sedan den ordnades, icke till närvarande stund förorsakat statsverket några kostnader, ehuru vid dess inrättande det förutsattes, att detta redan skulle blifvit fallet. Om då framdeles statens bidrag komme att påfordras något förr och till något högre belopp, än hvad som skulle blifva fallet, om de nuvarande understödsbeloppen bibehölles, så må ju detta likasom afräknas på hvad som därförinnan åt statsverket besparats och som kommer att besparas, mest i följd af de bidrag till understödsanstaltens uppehållande, som småskollärarna m. fl. själfva lämnat.»

Med stöd af hvad direktionen sålunda anfört och under förklarande att direktionen ej heller funne anledning till någon erinran mot det sätt, hvarpå de särskilda un der stödsformerna blifvit uträknade i den vid 1905 års Riksdag väckta motionen om ålderdomsunderstödens förhöjning, har direktionen, med anslutning till hvad däri föreslagits, underdånigst förordat, att Kungl. Maj:t till Riksdagen ville ingå med nådig proposition i ämnet; och har direktionen framlagt förslag till den ändrade lydelse, som, därest de ifrågasatta förhöjningarna blefve beslutade, borde gifvas åt §§ 6, 7, 8 och 9 i nådiga reglementet för småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt den 22 juni 1892.

Direktionen framhåller slutligen, att därest det anses vara af omständigheterna påkalladt, att i samband härmed ökadt bidrag till ålderdomsunderstöden lämnas från skoldistrikten samt genom dessa jämväl från lärarna, i öfverensstämmelse med den princip, som det kan finnas skäl att härvid tillämpa, ändring jämväl bör göras i § 3 af reglementet.

På grund af nådig remiss har statskontoret den 15 februari 1906 afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och därvid anfört, bland annat: Lika med direktionen funne statskontoret den ifrågasatta höjningen af under-

Bih. till Rilcsd. Prot. 190b\ 1 Sami. 1 Afd. 45 Häft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

stödsbeloppen vara af rättvisa och billighet påkallad; och då icke heller finansiella hänsyn kunde anses lägga hinder i vägen för densamma, ville statskontoret för sin del biträda direktionens förslag.

Därest, i sammanhang med understödsbeloppens höjning på sätt nu föreslagits, beslut fattades om en däremot svarande ökning af de till anstalten från skoldistrikten ingående afgiftsbeloppen, torde ett sådant beslut icke kunna anses annat än principiellt riktigt. Det syntes dock statskontoret kunna ifrågasättas, huruvida icke med denna afgiftsförhöjning möjligen kunde tills vidare anstå. Den minskning i inkomster, som härigenom uppstode, koinme visserligen att förorsaka, att statens bidrag till det med anstalten åsyftade ändamål måste tidigare och till större belopp tagas i anspråk än hvad eljest blefve fallet, men om, såsom statskontoret i alla händelser ansåge riktigt, de i statskontorets kassa för anstaltens räkning inneliggande afgifterna, uppgående vid 1905 års början till 533,806 kronor 14 öre, gjordes räntebärande, skulle denna åtgärd bereda anstalten en tillgång, som under den närmaste tiden komme att ungefär uppväga den uteblifna afgiftsförhöjningen. Om en förräntning af dessa medel blefve beslutad, läge väl närmast till hands, att detta förvaltningsbestyr öfverlämnacles åt direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning; men skulle Kungl. Maj:t anse lämpligare att åt statskontoret, till hvilket dessa afgifter nu inginge från länsstyrelserna, uppdroges att göra afgiftsmedlen räntebärande, torde detta kunna ske, utan att statskontorets fondförvaltningsbestyr härigenom afsevärdt ökades.

Statskontoret hemställde på grund häraf, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen medgifva, att de understödsbelopp, hvilka efter utgången af år 1906 komme att beviljas från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, måtte förhöjas på det sätt, som uti ifrågavarande motion föreslagits och jämväl af direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning blifvit tillstyrkt.

Direktionens Direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning har på grund af arTn^dig remiss den 26 februari 1906 afgifvit förnyadt underdånigt utlåtande lrn. i ärendet, därvid direktionen, under åberopande af hvad direktionen yttrat i sitt tidigare afgifna underdåniga utlåtande beträffande det af statskontoret berörda spörsmålet, huruvida, i samband med understödsbeloppens höjning enahanda åtgärd borde vidtagas i afseende å de afgiftsbelopp, som skoldistrikten hade att till unders!ödsanstalten erlägga, direktionen anfört, att direktionen, angående det af statskontoret härmed sammanställda förslaget, att de i statskontorets kassa för anstaltens räkning innestående afgifterna borde till anstaltens förmån göras räntebärande, för sin del ansåge,

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

att denna åtgärd borde bedömas hufvudsakligen ur statsfinansiell synpunkt, och att, om den, sålunda betraktad, funnes lämplig, direktionen mot dess vidtagande icke hade något att erinra.

I afseende å sättet för en sådan anordnings åvägabringande så då det bär gällde förvaltningsbestyr, som endast under ett begränsadt antal år skulle komma att tillämpas, och statskontoret, som enligt ålderdomsunderstödsanstaltens reglemente hade sig anförtrodd dessa afgiftsmedels uppbörd från länsstyrelserna, förklarat sig kunna ombesörja samma medels förräntande, utan att statskontorets fondförvaltningsbestyr därigenom afsevärdt skulle ökas, hemställde direktionen, att, därest denna åtgärd ansåges böra vidtagas, åt statskontoret uppdroges att ombesörja densamma.

Om så skedde, syntes de härför nödiga anordningarna kunna träffas utan att någon ändring eller något tillägg gjordes i ålderdomsunderstödsanstaltens reglemente och annan åtgärd torde — direktionen vidkommande — icke erfordras, för att de till anstaltens drift erforderliga medlen framdeles såsom hittills skulle blifva tillgängliga, än att direktionen finge sig ålagdt att viss tid före hvarje kalenderårs början, exempelvis före den 1 oktober hvarje år, hos statskontoret göra anmälan om de belopp, som i rundt tal ansåges behöfliga till utgifternas bestridande under påföljande år.

Såsom framgår af den utaf mig nu lämnade redogörelsen för den i Departementsärendet förebragta utredningen, hafva såväl direktionen öfver folkskol- yttrande. lärarnas pensionsinrättning som statskontoret funnit den höjning af understöden från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, som föreslagits i den till grund för Riksdagens skrifvelse i ämnet liggande motionen, vara af rättvisa och billighet påkallad samt ansett den med dess genomförande förbundna ökningen af statens kostnader icke vara af beskaffenhet att böra framkalla några betänkligheter. Att den sålunda föreslagna höjningen af understödsbeloppen nu kan och bör vidtagas, torde vara obestridligt.

I enlighet med Riksdagens önskan bar vid frågans utredning tagits under noggrant öfvervägande, huruvida denna höjning skall anses kräfva höjning i de från skoldistrikten till anstalten utgående afgifterna. Hvarken direktionen eller statskontoret emellertid förordat höjning af afgifterna, utan hafva de tvärtom anfört skäl, som tala för, att med sådan höjning bör tills vidare anstå. Därvid har bland annat framhållits, att anstalten i ekonomiskt afseende visat långt gynnsammare resultat för staten med hänsyn till dess bidragsskyldighet, än man på grund af förut gjorda beräkningar antagit. Jag vill i detta afseende påpeka ett par omständigheter,

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

som framgå vid jämförelse mellan å ena sidan resultatet af de genom direktionens försorg nu gjorda beräkningarna och å andra sidan resultatet af de i och för den år 1900 verkställda höjningen af understödsbeloppen gjorda beräkningarna. För dessa senare beräkningar finnes redogjordt i det vid propositionen i ämnet till 1900 års Riksdag fogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 22 december 1899.

Enligt sistberörda beräkningar skulle antalet understödstagare från anstalten komma att år 1918 uppgå till 1929 samt, under förutsättning af bifall till den sedermera genomförda höjningen af understödsbeloppen, bidrag af statsmedel till understödskostnadens bestridande för första gången inträda under år 1910, för hvilket bidraget beräknades uppgå till 22,632 kronor; och skulle samma bidrag för år 1918 komma att uppgå till 208,620 kronor. Enligt de nu gjorda beräkningarna skulle åter antalet understödstagare från anstalten komma att år 1918 uppgå till endast 1,336 och till och med år 1925 ej stiga högre än till 1,527 samt statens bidrag till understödskostnadens bestridande, under förutsättning att understöden komme att fortfarande utgå efter nu gällande grunder, första gången erfordras år 1917 — således 7 år senare än förut beräknats — och då med 270 kronor, hvilket bidrag skulle år 1925 ej stiga högre än till 103,980 kronor; och, äfven om understödsbeloppen, på sätt nu ifrågasattes, höjdes med ytterligare omkring 25 procent, utan att någon höjning förekomme i det genom skoldistrikten inflytande bidraget till understödskostnaden, skulle ställningen blifva ej obetydligt bättre, än man år 1900 antog, att den skulle blifva, om understöden bestämdes till de belopp, som nu äro gällande.

Orsaken härtill torde vara, dels att i själfva verket långt flera lärare och lärarinnor, än man förut beräknat, afgå från tjänsten före den ålder, då de äro berättigade till understöd från anstalten, dels ock att medelbeloppet af de utgående understöden är lägre, än man förut antagit, att det skulle blifva.

Med hänsyn särskild! till den gynnsamma ekonomiska ställning, anstalten visar, anser jag, att i sammanhang med den i motionen ifrågasatta ökningen i understödsbeloppen icke bör vidtagas någon höjning i de nuvarande afgifterna till anstalten.

Ett ytterligare skäl att icke företaga någon af giftsförhöjning tillkommer, om anstaltens inkomster under de närmaste åren ökas därigenom, att, såsom statskontoret föreslagit och äfven jag finner lämpligt, det i statskontorets kassa för anstaltens räkning inneliggande öfverskottet å afgifterna, hvilket vid 1906 års början uppgick till 533,086 kronor 14 öre, likasom de afgifter, som härefter inflyta till statskontoret för anstaltens

21 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

rakning, må, till den del de icke behöfva anlitas för anstaltens utgifter, göras räntebärande. I fråga om förvaltningen af dessa medel anser jag, lika med direktionen, att detta bestyr bör tillkomma statskontoret; och ämnar jag framdeles för Kungl. Maj:t föreslå utfärdande af de närmare bestämmelser i afseende å förvaltningen, som må anses erforderliga.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva sådan förhöjning af de understödsbelopp, hvilka efter utgången af år 1906 beviljas från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd utgör 250 kronor för år;

att det årliga understödsbelopp, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, uppnått en lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgiort minst 20 år och för hvilken summan af lefnads- och tjänstår uppgår till minst 80, utgör 165 kronor;

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör anses på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att sköta sin tjänst, äro, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50 år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 samt, efter uppnådd lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af minst 20 år, af förut nämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin tjänst, utgör, om summan af lefnads- och tjänstår uppgår till Bih. till Rilcsd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 45 Häft.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

75 ar

76 »

77 »

78 »

79 >

115 kronor 125 »

135 »

145 »

155 »

samt att det årliga understöd, till livilket den lärare eller lärarinna är berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af helt eller afkortadt understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan han eller hon tjänstgiort minst 15 år, genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjänst, utgör 115 kronor.»

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i nåder lämna bifall; och skulle proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

C. F. Vougt.

Stockholm, Ivar Hasggströms Boktryckeri A. B., 1906.