med förslag till förordningar om frihamn och om frilager

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 109.

1 N:o 109.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förordningar om frihamn och om frilager; gifven Stockholms slott den 21 mars 1907.

Under åberopande af bilag-da utdrag af statsrådsprotokollet öfver iinansärenden för denna dag vill Kungl. Magt föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

a) förordning om frihamn och

b) förordning om frilager.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahallas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kung], nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Carl Sioartz.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 86 Höft.

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Förslag

till

Förordning om frihamn.

§ 1.

I stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af sådan stapelstad må, efter särskildt tillstånd af Konungen, inrättas sådan under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet afsedd anstalt, benämnd frihamn, hvarom i denna förordning stadgas.

Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt område, omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och lastning, dels ett därintill beläget, genom hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde med byggnader och upplagsplatser, skall i fråga om tull- och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn icke vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordras för utöfvande af kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter samt sockerskatt äfvensom i öfrigt i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således vid återinförsel behandlas lika med annat gods, som från frihamn införes.

1. Frihamn, till hvars särskilda delar tillträde icke under någon förevändning må förvägras vederbörande tulltjänsteman, skall vara för-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

sedd med lämpliga vakt- ocli expeditionsrum för tullbevakning och tullbehandling samt i öfrigt så anordnad, att erforderlig kontroll från tullverkets sida kan där utöfvas.

2. Vid frihamn skall hvarje utgång åt landsidan särskildt bevakas, och skall invid hvarje utgång finnas vaktrum; dock att, där från frihamn finnas utgångar, hvilka icke begagnas för trafik utan allenast äro afsedda att komma till användning i händelse af eldfara eller annat olycksfall, Konungen äger medgifva befrielse från skyldigheten att särskildt bevaka sådan utgång och att vid densamma inrätta vaktrum. Jämväl åt sjösidan skall anordnas särskild bevakning.

Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill förefinnas, låta å en hvar, som lämnar frihamnen, verkställa kroppsvisitation i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara underkastad påföljd, i händelse underslef finnes icke hafva ägt rum.

§ 3.

Tillstånd att inrätta frihamn, hvilket jämväl innefattar rätt att drifva anstalten, kan beviljas:

stadsko mmun; och

för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delägare äro svenska undersåtar och hvars styrelse består af här i riket bosatta svenska undersåtar.

§ 4.

Ansökning om tillstånd att inrätta frihamn skall ingifvas till Konungen och vara åtföljd af:

a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att förfoga öfver det område med byggnader och upplagsplatser, som för frihamnen afses;

b) af beskrifning åtföljd karta öfver förenämnda område; skolande för det till frihamnen hörande vattenområdet å kartan särskildt angifvas dess djup vid lägsta vattenstånd eller, därest området är afsedt att uppgräfvas eller uppmuddras, det djup, till hvilket dylik uppgräfning eller uppmuddring skall ske;

c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för frihamnens afspärrning mot tullområdet och för dess bevakning mot sjösidan äfvensom öfver de för tullbevakning och tullbehandling afsedda lokaler;

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

d) plan och beskrifning öfver hamnbyggnaderna inom frihamnsområdet;

e) beskrifning öfver inrättningar för sjöfartens bekvämlighet samt anstalter för lossning och lastning af varor inom frihamnen;

f) uppgift, huruvida afsedt är, att industriell verksamhet skall inom frihamnen drifvas;

g) uppgift å de för anläggningen beräknade kostnader;

h) förslag till hamntaxa för frihamnen; äfvensom, där ansökningen göres för aktiebolag,

i) bevis, att den sökande är, efter ty i § 3 stadgas, behörig att inrätta frihamn.

§ 5.

Vid meddelande af tillstånd att inrätta frihamn äger Konungen, i den mån sådant med denna förordning och gällande föreskrifter i öfrigt är förenligt, bestämma de särskilda villkor och förbehåll, som för tillståndets åtnjutande kunna finnas erforderliga.

§ 6.

Tillstånd att inrätta frihamn äfvensom rätten att drifva redan inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan medgifvande af Konungen.

Varder innehafvare af frihamn försatt i konkurs, må rörelsen fortfarande drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst ett år från det laga beslut meddelats om innehafvarens försättande i konkurs.

§ 7.

Sedan frihamnsanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning, som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, därå verkställas besiktning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit utförd i enlighet med därför fastställd plan; och åligge det anstaltens innehafvare att jämte bevis om besiktningen till generaltullstyrelsen ingifva bestyrkta kopior af fastställda kartor och ritningar öfver anläggningen äfvensom styrkt afskrift af tillhörande beskrifningar.

§ 8.

1. På förslag af generaltullstyrelsen äger Konungen att i enlighet med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter meddela den är-

Kunyl. May.ts Nåd. Proposition N:o 109. 5

mare bestämmelser i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från frihamn, som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för vinnande af ordning och säkerhet inom frihamnen.

2. För frihamn skall finnas särskildt reglemente, innefattande bestämmelser angående de tider, då frihamnen skall hållas öppen och då tullexpedition där skall äga rum; angående behörighet att förrätta arbete inom frihamnen; samt angående persontrafiken till och från densamma.

Sådant reglemente skall efter förslag af frihamnens innehafvare fastställas af Konungen; och meddelas däri tillika de särskilda föreskrifter, som pröfvas vara erforderliga utöfver hvad i denna förordning eller eljest är i fråga om frihamnens drift stadgadt.

§ 9.

Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn eller af där befintliga anordningar skall utgå enligt taxa, som fastställes i Stockholm af öfverståthållareämbetet och å annan ort af Konungens befallningshafvande, hvarje gång för en tid af fem år.

Ansökning om fastställelse å förslag till taxa göres af frihamnens innehafvare, där han äger förfoga öfver den byggnad, magasinsrum, upplagsplats eller anordning, för hvilken taxan är ansedd, men i motsatt fall af den, som i egenskap af innehafvare skall uppbära de afgifter, hvilka genom taxan bestämmas. Ansökningen skall vara åtföljd af uppgift såväl å anläggnings- och driftkostnader för byggnad, magasinsrum, upplagsplats eller anordning, för hvilken taxan är afsedd, som ock å beräknade kostnader för uppbörden af de genom taxan bestämda afgifter.

Förnyelse af taxan skall sökas af den, som, enligt hvad ofvan sagts, äger begära fastställelse å taxan; och skall vid ansökningen fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag för senast förflutna fyra år.

§ io.

För frihamn skall finnas en, på förslag af frihamnens innehafvare, af generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka iakttagandet af de för frihamnen gällande föreskrifter och är behörig att tala och svara i alla angelägenheter, som röra frihamnen.

6 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

§ Il-

Tillstånd till frihamns öppnande för användning meddelas af generaltullstyrelsen, som därom utfärdar allmän kungörelse.

§ 12-

Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid frihamnen anställda tullbevaknings- och arbetspersonalen må i särskild byggnad anordnas.

§ 13.

%

För rättighet att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras särskildt tillstånd af Konungen; skolande i ansökning om tillstånd till utöfvande af sådan verksamhet uppgift lämnas om arten af den verksamhet, sökanden afser att inom frihamnen idka. Dylikt tillstånd må dock ej afse boktryckerirörelse eller verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.

§ 14.

Inom frihamn må ej idkas det alj försälj ning af därstädes befintliga varor; dock må efter särskildt tillstånd af Konungen försäljning af proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter äga rum under de villkor, som af Konungen föreskrifvas.

§ 15.

Inom frihamn må till förtäring eller eljest till personligt bruk icke användas utländska varor af tullpliktigt slag, med mindre de förut blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter blifvit vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt; besättning å fartyg i frihamn dock obetaget att ombord förbruka äfven oförtullade proviantartiklar, som, enligt hvad i § 14 sägs, inköpts inom frihamnen, eller som i fartyget dit medförts.

Kutujl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

§ 16.

1. 1 frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtulladt och tullfritt gods, med undantag af:

a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, så framt varan ej skall inom frihamnen användas vid beredning af andra tillverkningar;

b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande af vissa försiktighetsmått få införas; och

c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor, frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;

dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas, kunna införas i frihamn för att därstädes användas för åstadkommande af drifkraft eller för belysningsändamål.

Hvad här är sagdt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar till införsel i frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest meddelade bestämmelser, ingå i frihamn, under villkor att godset där ej lossas eller i annat fartyg omlastas; kunnande dock i särskildt fall tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas af vederbörande tullförvaltning.

2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den beskaffenhet, att de få i frihamn införas, äge vederbörande tulltjänsteman att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta bryta omslagen.

§ 17-

Tillträde till frihamn vare förbjudet för

a) däckadt fartyg, hvars dräktighet icke öfverstiger fyrtio ton, och öppen båt, utom för dylika farkoster, som under de särskilda villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling af gods inom frihamn eller emellan frihamn och tullhamn i eller vid samma stapelstad eller för bogsering af fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn; och

b) annat fartyg, än ofvan nämnts, då detsamma till någon del innehar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller annan svensk frihamn.

8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

§ 18.

Varutransport emellan två frihamnar eller emellan frihamn och annan inrikes ort må endast verkställas af fartyg, som är till kustfart inom riket berättigad^

§ 19.

1. Direkt utförsel landvägen till frihamn af frilagers-, nederlagsoch transitupplagsgods likasom ock af annat oförtulladt gods äfvensom af gods, för hvilket restitution af tull- eller tillverkningsafgifter ifrågasättes, må endast äga rum från den stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen är belägen.

2. Af emballeradt oförtulladt gods må ej till frihamn utföras mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk frihamn inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.

§ 20.

1. Gods kan från frihamn landvägen införas:

för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, äfvensom landvägen till Norge;

för omedelbar transitförsändning till annan stad, som åtnjuter transitupplagsrätt;

för intagning å frilager eller för uppläggning å nederlag på samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

2. Förtullning af gods, som införes från frihamn, skall ske efter de taxor och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum.

3. Varor, beträffande hvilka i tulltaxan stadgas, att afdrag i vikten ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor m. in., må icke från frihamn uttagas för uppläggning å nederlag eller för att efter förtullning införas i landet, med mindre de äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor är brukligt.

4. Införsel från frihamn af gods i sådana kvantiteter och under sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 14 uppenbarligen komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

§ 21.

Deri, som inom frihamn idkar sådan försäljning, som i § 14 är förbjuden, eller i frihamn inför eller omlastar gods emot stadgandena i § 16 mom. 1, straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning med högre straff belagd, med böter från och med ett hundra till och med ett tusen kronor; och skall det gods, hvarmed sådan oloflig befattning tagits, vara förverkadt.

§ 22.

Innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn, som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i § 21 sägs, liafve för alltid förverkat rätt att inom frihamn eller frilager innehafva eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vare skyldig att genast utrymma sitt lager.

§ 23.

Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskildt sägs, mot hvad enligt denna förordning är angående frihamn stadgadt, straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning med högre straff belagd, med böter från och med tjugufem till och med fem hundra kronor.

Sker det af innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn eller af föreståndare för frihamn, vare minsta bot ett hundra kronor.

§ 24.

Beträdes föreståndare för frihamn med förbrytelse, hvarom förmäles i § 21 eller § 23, eller underlåter han den tillsyn, honom enligt §10 åligger, varde han från befattningen skild; och må han ej vidare såsom föreståndare godkännas.

§ 25.

Af böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfälle hälften kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På ena- Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. SO Höft. 2

10 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 109-

hända sätt fördelas ock försäljningsbelopp för gods, förverkadt enligt § 21.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

§ 26.

Mål rörande öfverträdelser af denna förordning upptagas och afdömas af den domstol, på hvars handläggning mål angående inom orten begångna öfverträdelser af tullförfattningarna ankomma.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1908.

Kungl. Mapis Nåd. Proposition N:o 109.

11 Förslag

till

Förordning om friiager.

§ 1.

1. I stad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af sådan stad må, efter särskildt tillstånd af generaltullstyrelsen, inrättas sådana under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet afsedda anstalter, benämndå frilager, hvarom i denna förordning stadgas.

Till frilager kan afses viss byggnad eller visst område med byggnader och upplagsplatser, som genom hägnad eller annorledes afspärra ts från vidliggande byggnader och område. Å frilager må varor, på sätt och under de villkor, denna förordning innehåller, utan att undersökas eller tullbehandla, intagas samt uppläggas, ompackas, delas, bearbetas och i öfrigt behandlas, som om de befunne sig utanför rikets tullgräns. Varor, som från inrikes ort intagits å frilager, skola i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses såsom ur riket utförda och vid uttagning från frilagret behandlas lika med direkt från utlandet å frilager intaget gods.

2. Konungen äger att i enlighet med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter meddela de närmare bestämmelser angående varors intagning å samt uttagning från frilager, som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för vinnande af ordning och säkerhet inom sådan anstalt.

§ 2-

1. Frilager, till hvars särskilda afdelningar tillträde icke under någon förevändning må förvägras vederbörande tulltjänsteman, skall vara försedt med lämpliga vakt- och expeditionsrum för tullbevakning

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

och tullbehandling samt i öfrigt så anordnadt, att erforderlig kontroll från tullverkets sida kan där utöfvas.

2. Hvarje utgång från frilager skall särskildt bevakas, och skall invid hvarje utgång finnas vaktrum; dock att, där från frilager finnas utgångar, hvilka icke begagnas för trafik, utan allenast äro afsedda att komma till användning i händelse af eldfara eller annat olycksfall, generaltullstyrelsen äger medgifva befrielse från skyldigheten att särskildt bevaka sådan utgång och att vid densamma inrätta vaktrum.

Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill förefinnas, låta å en hvar, som lämnar frilagret, verkställa kroppsvisitation i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara underkastad påföljd, i händelse underslef finnes icke hafva ägt rum.

§ 3.

Statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition vid frilager skall gäldas af anstaltens innehafvare, hvilken, innan frilagret må för sitt ändamål öppnas, skall för samma kostnader ställa säkerhet, som af generaltullstyrelsen godkännes.

§ 4-

Tillstånd att inrätta frilager, hvilket jämväl innefattar rätt att drifva anstalten, kan beviljas:

stadskommun; och

för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delägare äro svenska undersåtar och hvars styrelse består af här i riket bosatta svenska undersåtar.

§ 5.

Ansökning om tillstånd att inrätta frilager skall ingifvas till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:

a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att förfoga öfver den byggnad eller det område med byggnader och upplagsplatser, som för frilagret afses;

b) planritningar med beskrifning öfver den byggnad eller det område, hvarom i litt. a) förmäles; skolande ritningarna särskildt utvisa byggnads inredning samt dess läge i förhållande till andra byggnader;

c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för an-

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109

staltens afspärrning mot tullområdet äfvensom å de för tullbevakning och tullbehandling afsedda lokaler;

d) uppgift, huruvida afsedt är, att industriell verksamhet skall inom frilagret drifvas; äfvensom, där ansökningen göres för aktiebolag,

e) bevis, att den sökande är, efter ty i § 1 stadgas, behörig att inrätta frilager.

Före ärendets företagande till afgörande skall generaltullstyrelsen öfver ansökningen inhämta yttrande af' vederbörande kommunala myndigheter samt tullmyndighet på platsen.

§ c.

Tillstånd att inrätta frilager äfvensom rätten att drifva redan inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan medgifvande af generaltullstyrelsen.

Varder innehafvare af frilager försatt i konkurs, må rörelsen fortfarande drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst sex månader från det laga beslut meddelats om frilagersinnehafvarens försättande i konkurs.

§ 7.

Sedan frilagersanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning, som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, därå verkställas besiktning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit utförd i enlighet med därför fastställd plan; och åligge det frilagrets innehafvare att jämte bevis om besiktningen till generaltullstyrelsen ingifva bestyrkta kopior af fastställda kartor och ritningar öfver anläggningen äfvensom styrkt afskrift af tillhörande beskrifningar.

§ 8.

För hvarje frilager skall finnas särskildt reglemente, innefattande bestämmelser angående de tider, då frilagret skall hållas öppet och då tullexpedition elär skall äga rum; angående behörighet att förrätta arbete inom frilagret; samt angående persontrafiken till och från detsamma.

Sådant reglemente skall efter förslag af frilagrets innehafvare fastställas af generaltullstyrelsen; och meddelas däri tillika de särskilda föreskrifter, som pröfvas vara erforderliga utöfver hvad i denna förordning eller eljest är i fråga om frilager stadgadt.

14 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 109.

§ 9-

Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frilager eller af där befintliga anordningar skall utgå enligt taxa, som efter förslag af frilagrets innehafvare fastställes i Stockholm af öfverståthållareämbetet och å annan ort af Konungens befallningshafvande hvarje gång för en tid af fem år.

Vid taxeförslag skall fogas uppgift å anläggnings- och driftkostnader för frilagret. Sökes förnyelse af taxa, skall vid förslaget tillika fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag angående frilagret under senast förflutna fyra år.

§ io.

För frilager skall finnas en, på förslag af frilagrets innehafvare, af generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka iakttagandet af de för frilagret gällande föreskrifter och är behörig att tala och svara i alla angelägenheter, som röra anstalten.

§ Il-

Tillstånd till frilagers öppnande för användning meddelas af generaltullstyrelsen, som därom utfärdar allmän kungörelse.

§ 12.

Inom frilager må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller användas såsom bostad.

§ 13.

Inom frilager må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej upplåtas åt annan än den, som är berättigad att här i riket idka handel eller annat näringsyrke och blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagershafvare.

Ansökning om sådant godkännande skall af upplåtaren ingifvas till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:

a) afskrift af den mellan upplåtaren och den föreslagne frilagershafvaren, under förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling; och

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

b) bevis, att den föreslagne frilagershafvaren, efter hvad ofvan sägs, är behörig att vinna godkännandet.

Om förnyelse af upplåtelse åt frilagershafvare skall anmälan göras hos tullförvaltningen, som har att därom till generaltullstyrelsen insända underrättelse jämte eget yttrande, huruvida något må vara att mot förnyelsen erinra.

§ 14.

1. För rättighet att inom frilager idka industriell verksamhet fordras särskildt tillstånd af Konungen; skolande i ansökning om tillstånd till utöfvande af sådan verksamhet uppgift lämnas om arten af den verksamhet, sökanden afser att inom frilagret idka, äfvensom, därest sökanden icke själf är innehafvare af frilagret, vid ansökningen fogas bevis, att han blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagershafvare, äfvensom att han erhållit behörig upplåtelse.

2. Inom frilager må ej drifvas boktryckerirörelse eller idkas industriell verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.

§ 15.

Inom frilager må ej idkas detaljförsäljning af därstädes befintliga

varor.

§ 16.

Inom frilager må till förtäring eller eljest till personligt bruk icke användas utländska varor af tullpliktigt slag, med mindre de förut blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter blifvit vid varornas intagande å frilagret ifrågasatt.

§ 17-

1. A frilager må intagas såväl tullpliktigt som förtulladt och tullfritt gods, med undantag af:

a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, så framt varan ej skall inom frilagret användas vid beredning af andra tillverkningar;

1*3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande af vissa försiktighetsmått få införas; och

c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor, frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet för frilagret eller där intagna varor;

dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas, kunna intagas å frilager för att därstädes användas för åstadkommande af drifkraft eller för belysningsändamål.

2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den ■ beskaffenhet, att de få på frilager intagas, äge vederbörande tulltjänsteman att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta bryta omslagen.

§ 18.

1. Tullpliktigt gods kan på frilager intagas:

direkt från utrikes ort;

efter omedelbar transitförsändning;

från frihamn eller annat frilager; samt

från nederlag eller transitupplag å samma ort.

2. Af emballeradt oförtulladt gods må ej å frilager intagas mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller svensk frihamn inkommit eller från annat frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.

3. Varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter ifrågasättes, må å frilager direkt intagas endast från den stad, i eller vid hvilken frilagret är beläget.

§ 19-

1. Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å annan ort;

för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, där tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes;

för utförsel landvägen till frihamn i samma ort;

för öfverflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag på samma ort; samt

17 Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

etter förtullning eller till fri disposition.

2. Förtullning af gods, som uttages från frilager, skall ske efter de taxor och författningar, som äro gällande, då uttagningen äger rum.

3. Varor, beträffande hvilka i tulltaxan stadgas, att afdrag i vikten ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor in. in., må icke från frilager uttagas för uppläggning å nederlag eller för att efter förtullning införas i landet, med mindre de äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor är brukligt.

4. Uttagning från frilager af gods i sådana kvantiteter och under sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i §15 uppenbarligen komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas.

§ 20.

Den, som inom frilager idkar sådan försäljning, som i § 15 är förbjuden, eller å frilager intager gods emot stadgandena i § 17 mom. 1, straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning med högre straff belagd, med böter från och med ett hundra till och med ett tusen kronor; och skall det gods, hvarmed sådan oloflig befattning tagits, vara förverkadt.

§ 21.

Frilagershafvare, som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i § 20 sägs, hafve för alltid förverkat rätt att inom frilager eller frihamn innehafva eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vare skyldig att genast utrymma sitt lager.

§ 22.

Bryter någon, utom i de fall, hvarom härofvan särskild t sägs, mot hvad enligt denna förordning är angående frilager stadgadt, straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning med högre straff belagd, med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Sker det af frilagersliafvare eller föreståndare för frilager, vare minsta bot ett blindrå kronor.

§ 23.

lleträdes föreståndare för frilager med förbrytelse, hvarom förmäles i § 20 eller § 22, eller underlåter han den tillsyn, honom enligt §10 åligger, varde han från befattningen skild; och må han ej vidare såsom föreståndare godkännas.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. SO Höft.

o

O

18 Kungil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

§ 24.

Af böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfälle hälften kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På enahanda sätt fördelas ock försäljningsbelopp för gods, förverkadt enligt § 20.

Saknas tillgång till böternas fidla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

§ 25.

Mål rörande öfverträdelse!’ af denna förordning upptagas och afdömas af den domstol, på hvars handläggning mål angående inom orten begångna öfverträdelser af tullförfattningarna ankomma,

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1908.

Kungl. Maj:t& Nåd. Proposition' N:o 109.

19 Protokoll öfver ett finansärende, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde i underdånighet :

I underdånig skrifvelse den 13 april 1894 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och under hvilka villkor frilagersinstitutionen lämpligen skulle kunna, utan uppoffringar för statsverket, här i landet införas, samt därefter till Riksdagen inkomma med de förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kunde gifva anledning, äfvensom att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige.

20 Kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 30 maj 1896.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Sedan Kungl. Maj:t den 5 oktober nyssnämnda år uppdragit åt en kommitté att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag, som afsåges i Riksdagens förenämnda skrifvelse, afgaf denna kommitté den 22 juni 1895 underdånigt betänkande i ämnet, åtföljdt af förslag dels till förordning om biläger och frihamn jämte, såsom bilaga därtill, särskild! förslag till förordning ensamt om frilager, dels till kungörelse angående vissa ändringar i tullstadgan den 2 november 1877 och dels till kungörelse, innefattande vissa ändringar i förordningen angående frilager för proviantering af fartyg i Öresund den 18 september 1874.

På grund af nådig remiss afgåfvo därefter kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 30 maj 1896 gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet, därvid af ämbetsverken tillika öfverlämnades inhämtade yttranden från handels- och sjöfartsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gäfle, tullkammaren och nederlagskontoret i Stockholm, tulldirektören i Göteborg samt härvarande tullkammare och nederlagskontor äfvensom tullkammaren i Malmö.

Ämbetsverken erinrade, hvad först beträffade frågan om frilagersinstitutionens införande i vårt land, hurusom ämbetsverken redan förut en gång haft tillfälle att i denna fråga gemensamt sig yttra, nämligen i det underdåniga utlåtande, ämbetsverken, på grund af erhållen nådig befallning, den 4 juni 1885 afgifvit öfver särskilda den 27 oktober 1882 förordnade kommitterades betänkande jämte förslag till förordningar om kreditupplag och frilager samt däraf beroende ändringar i tullstadgan och handelsbalken.

Med afseende å de väsentliga fördelar, frilagersinstitutionen, hvilken vid båda dessa tillfällen förutsatts icke skola föranleda till någon kostnad för statsverket, enligt ämbetsverkens åsikt skulle komma att medföra för den svenska handeln, hade ämbetsverken i sistberörda underdåniga utlåtande tillstyrkt, att denna institution måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det då föreliggande förslaget, i den svenska tullagstiftningen införas. Några omständigheter hade icke därefter tillkommit, som kunde föranleda ämbetsverken att frångå sin då uttalade mening, om än ämbetsverken med hänsyn till de förändringar, som sedan dess vidtagits i Sveriges tullsystem, måste i likhet med 1894 års kommitté finna, ej mindre att för rättigheten att inrätta och begagna frilager numera borde i åtskilliga hänseenden stadgas villkor, Indika vid förberörda tidpunkt ej kunde anses beliöfliga, än äfven att till förebyggande däraf, att vissa varu artiklar, i hvilkas vikt enligt gällande tulltaxa afdrag ej finge äga rum för omslag, askar m. m., skulle genom att å frilager ompackas i vida lättare emballage, än hvari det vore

21 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

möjligt att införa dem från utrikes ort, eller genom att helt och hållet, befrias från emballage kunna undgå en ofta ganska betydlig del af det bestämda tullbeloppet, institutionens införande ovillkorligen förutsatte sådana ändringar i tulltaxan, att för antydda artiklar nettoförtullning efter en förhöjd tullsats infördes.

Då berörda föreskrifter om inbegripande i varans vikt af omslag o. s. v. hufvudsakligen tillkommit i syfte att underlätta tullbehandlingen af ifrågavarande artiklar samt att åstadkomma enhet däri, kunde ämbetsverken visserligen icke undgå att finna ganska stora betänkligheter möta mot dylika ändringars vidtagande, men dessa betänkligheter syntes dock ämbetsverken icke böra tillmätas den betydelse, att på grund af dem frilagersinstitutionen borde tillbakavisas.

För de af kommittén föreslagna förbud mot intagande å frilager af spannmål äfvensom af brännvin och sprit för annat ändamål än för användning till tillverkning af andra varor ansåge ämbetsverken giltiga skäl hafva anförts; och mot de bestämmelser rörande frilager, kommittén i öfrigt föreslagit, hade ämbetsverken icke i hufvudsak funnit något att erinra, om än desamma synts ämbetsverken gifva anledning till vissa detaljanmärkningar.

Hvad åter anginge frihamnsinstitutionen, kunde ämbetsverken i åtskilliga afseenden icke dela kommitténs därom uttalade uppfattning. Till en början hyste ämbetsverken tvifvel om, huruvida den viktigaste förutsättningen för att anläggningen af frihamn skulle uppfylla det därmed afsedda ändamål, eller tillräckligt utländskt uppland, förefunnes för en sådan anläggning inom vårt land. Afsättningen af det egna landets produkter, äfvensom införandet dit af produkter, som där skulle förbrukas, kunde nämligen uppenbarligen icke hafva fördel af frihamn i annan mån, än så vida denna verkligen blefve, på sätt kommittén föreställt sig skola blifva fallet, ett centrum för mera omfattande transit- och exporthandel, hvilket åter förutsatte tillgången till något afsevärdt utländskt uppland. Ämbetsverken hölle dock före. att tillräckligt sådant, hvad Sverige beträffade, icke funnes, hvar helst eu frihamn här i landet blefve anlagd, i synnerhet som trafiken på det största för vårt land påräkneliga utländska trafikområdet, nämligen Finland och Kyssland. icke syntes med afseende på befintligheten af Köpenhamns och Tysklands frihamnar kunna antagas blifva på långt när odelad. Visserligen kunde ämbetsverken för denna sin uppfattning lika litet åberopa några på tillförlitliga beräkningar grundade skäl som kommittén för sin motsatta åsikt; men erfarenheten från Köpenhamns frihamn, där enligt ämbetsverkens uppfattning trafiken dittills näppeligen

22 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

motsvarat förväntningarna, oaktadt därstädes Sverige kunde såsom utländskt uppland påräknas, syntes dock gifva stöd för ämbetsverkens mening.

Vidare både kommittén såsom en bestämd förutsättning för att afsedt gagn skulle kunna vinnas af svensk frihamn uppställt, att lättnader bereddes i de nu å sjöfarten fredande umgälder till statsverket, samt i sådant hänseende ansett erforderligt, att lastpenningarna för hela landet afskaffades och att fyr- och båkafgifterna dels nedsattes, dels ock antingen bestämdes att utgå efter lossadt och lastadt tonnage eller ock omfördes till en afgift å varorna att uppbäras, då dessa utginge från frihamn till afsättning inom landet. Härigenom syntes frågan om frihamnsinstitutionens införande hafva gifvits eu större räckvidd än såsom afseende allenast frågan om inrättande af eu lämplig tullupplagsinstit-ution. För bedömande af frågan i denna omfattning syntes ämbetsverken nödvändigt, att man toge i öfvervägande å ena sidan de fördelar. fri b amn si rist,i fn tion en skulle erbjuda landet i dess helhet, samt å andra sidan de uppoffringar, som sålunda blifvit ifrågasatta; och uttalade i detta afseende ämbetsverken för sin del den mening, att de fördelar, som kommittén framhållit skola beredas af ifrågavarande institution utöfver dem, Indika frilagersinstitutionen skulle erbjuda, vore så mycket mera tvifvelaktiga, som sagda fördelar syntes vara beroende uteslutande af huruvida för ändamålet tillräckligt utländskt uppland kunde påräknas, i fråga hvarom ämbetsverken dock, på sätt redan anförts, betviflade, att kommitténs förväntningar skulle varda uppfyllda.

I allt fall vore, för så vidt, på sätt kommittén ansett, frihamnsinstitutionen skulle vai'a betingad af de nuvarande fartygsumgäldernas afskaffande, nedsättning eller utgörande efter andra än gällande grunder, enligt ämbetsverkens åsikt nödvändigt, att, innan allmänna bestämmelser meddelades rörande inrättande af frihamn, visshet blefve vunnen, i livad mån några sådana förändringar i afseende å dessa umgälder, som nyss antydts, lämpligen kunde genomföras.

Slutligen och med afseende å de af kommittén angifna förutsättningar, att statsverket därjämte skulle vidkännas kostnader ej mindre för aflönande af erforderlig tullpersonal vid frihamn, än äfven i form af bidrag för sådan anstalts anläggning m. in., ansåge ämbetsverken jämväl ur denna synpunkt böra kunna ifrågasättas lämpligheten att genom generella lagbestämmelser rörande frihamn staten sålunda bundes vid kostnader till obestämda belopp. Hvad anginge de af kommittén föreslagna speciella bestämmelserna rörande trafiken till och från frihamn, så syntes ämbetsverken ej heller lämpligt att i detta ämne meddela en för frihamnar i allmänhet gällande författning, då, på sätt

2.}

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 109.

kommittén ock själf fram håll it, de i detta afseende erforderliga och lämpliga föreskrifter i mångt och mycket måste blifva beroende af hvarje hamns läge och lokala förhållanden i öfrigt, för så vidt å ena sidan nödig säkerhet för kronans rätt skulle kunna bibehållas och å andra sidan trafikens befogade kraf å lättnader behörigen tillgodoses. Det syntes nämligen vara uppenbart, att åtskilliga bestämmelser, särskilt rörande trafiken sjöledes, måste varda väsentligen olika för frihamn i exempelvis Stockholm än för frihamn i Malmö med dess belä- , genhet omedelbart vid öppen sjö.

Med de nu gjorda anmärkningarna ville ämbetsverken dock ingalunda hafva uttalat, att icke möjlighet skulle kunna beredas en kommun eller ett konsortium af enskilda personer, som sådant åstundade, att anlägga frihamn i Sverige, utan hölle endast före. att frågan härom borde i hvarje särskildt fall pröfvas och bestämmelser meddelas, lämpade efter den ifrågakomna platsens läge och lokala förhållanden. Så hade ock skett såväl i Danmark som i Tyskland.

Ämbetsverkens granskning af det utaf kommittén afgifna förslag till gemensam förordning om frilager och frihamn hade ock gifvit stöd för ämbetsverkens nyssberörda uppfattning därom, att det vore mindre lämpligt, att generella bestämmelser meddelades, afsedda att tillämpas för frihamn hvar helst den anlades. Om än vissa af de af kommittén föreslagna bestämmelser vore af mera konstitutiv beskaffenhet och syntes böra ligga till grund för bestämmelser om frihamn, hvarhelst en sådan måtte komma till stånd, vore åter andra af nämnda bestämmelser af den innebörd, att desamma vid granskningen gifvit anledning till olika anmärkningar, allt efter som frihamnen antagits blifva förlagd å den ena eller andra af de orter, där anläggning af dylik hamn syntes kunna ifrågakomma. Vid sådant förhållande och då de bestämmelser, hvilka, enligt hvad ämbetsverken antydt, vore af mera konstitutiv natur, i allmänhet sammanfölle med motsvarande bestämmelser rörande frilager, hade ämbetsverken ansett sig icke äga anledning att närmare redogöra för detaljgranskningen af förslagen om frilager och frihamn, än för så vidt de afsåge frilagersinstitutionen.

Från de år, som följde närmast efter afgifvandet af ämbetsverkens utlåtande öfver 1895 års kommittéförslag, är med afseende å frågan om frihamns- och frilagersinstitutionernas införande i vårt land att omförmäla, hurusom dels af stadsfullmäktige i Malmö utsedde kommitterade, dels handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg, dels ock Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd i särskilda underdåniga framställningar anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för

Framställningar från handels- och sjof artsnämnder m. fl.

24 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

fastställande och kungörande af de allmänna villkor, under livilka frihamnar måtte kunna inom riket inrättas. Vidare hafva i eu till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 15 februari 1899 åtskilliga köpmän och industriidkare i Stockholm, under förklarande att de vore villiga att på i hufvudsak de villkor, som 1895 års kommittéförslag angåfve, och sedan vederbörlig lagstiftning utfärdats, begagna sig af frilagersrättigheter, anfört, bland annat, att, då det af frågans behandling i Riksdagen framginge, att de betänkligheter mot förslaget, som där uttalades, hufvudsakligen afsåge ett eventuellt kringgående af brutto-förtullningen för de utländska varor, som å frilagret upplades, hvarigenom en minskad statsinkomst skulle vållas och en oberättigad fördel beredas de köpmän, som å frilagret hade lokaler, denna fara lämpligast syntes kunna afvärjas genom en tilläggstull för de artiklar, som nu vore underkastade bruttoförtullning, att tillämpas, när de från frilager i riket infördes. Under förklarande vidare, att de icke afsåge att genom frilagret bereda sig otillbörliga lättnader vid importen framför sina konkurrerande landsmän, utan endast eftersträfvare det viktiga målet att varda satta i stånd till framgångsrik täflan med utlandet i afsättningen på grannländerna af importerade varor såväl enbart som i förening med svenska produkter äfvensom genom tillverkning å frilagret för export af industrialster, framställda af dels inhemska, dels ock tullpliktiga råvaror eller halffabrikat, hafva petitionärerna, med åberopande af de skäl, som af förenämnda kommitté och ämbetsverk blifvit anförda, anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåta proposition om de lagar, som kunde för inrättande af frilager i Sverige vara af nöden.

Sedan, i anledning af hvad sålunda förekommit, dåvarande chefen för finansdepartementet anmodat kommerskollegium och generaltullstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande angående hvilka ändringar i eller tillägg till gällande tulltaxa kunde, under förutsättning att frilagersinstitutionen komme till stånd, i det af bemälde köpmän och industriidkare i Stockholm angifna syfte böra vidtagas, hafva ämbetsverken, efter det generaltullstyrelsen infordrat yttranden från packhusinspektionerna i Stockholm och Göteborg samt tullkammaren i Malmö, den 4 november 1899 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet. Under uttalande bland annat, att, äfven om den af bemälde köpmän och industriidkare i Stockholm föreslagna åtgärd icke vore så principiellt riktig som det af kommittén ifrågasatta borttagandet af gällande föreskrifter om vissa varors förtullande efter bruttovikt, densamma dock syntes vara fullt betryggande

Kung!. Maj: t a Nåd. Proposition N:o 10U. 25

mot eventuella missbruk af frilagersrätten, hafva ämbetsverken i detta utlåtande hemställt, att, därest frilagersinstitutionen komme till stånd, vissa varor, som vid tullbehandlingen uppvägdes med askar, omslag, inlägg med mera, skulle, till förekommande af befarade missbruk genom utbytande eller borttagande på frilagret af utländska varuemballage, vid förtullning från frilager åsättas en tilläggstull; och hafva ämbetsverken tillika framlagt förslag till sådana tilläggstullar, att utgå för vissa varor, då desamma vid förtullning från frilager uppvägdes oemballerade eller endast i pappersomslag.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 15 december 1899 anförde dåvarande departementschefen följande.

Att bland målsmännen för affärslifvet i vårt land rådde och redan länge rådt en liflig önskan, att åt handeln och industrien måtte beredas de förmåner, som vore förenade med rätten att använda den form af tullupplag, som benämndes frilager, vore en känd sak. Att så skulle vara läge i viss mån i sakens natur, och behofvet för affärsrörelsen af ett tullupplag under de friare former, som kännetecknade frilagret, vore i öfrigt vitsordadt genom de tid efter annan upprepade framställningarna i ämnet från de mest auktoriserade korporationer och enskilde affärsmän. Den genomgående tanken i dessa framställningar hade varit den, att svensk handel och industri måste, så länge sagdaförmåner icke medgåfves dem, känna sig intaga eu missgynnad ställning i konkurrensen med de länder, i främsta rummet våra grannländer, Norge och Danmark, hvilkas affärsrörelse åtnjöte de ifrågavarande lättnaderna eller med dem närbesläktade. Då det alltid legat och bort ligga det allmänna om hjärtat att i möjligaste mån söka för svensk handel och industri underlätta konkurrensen med andra länder, skulle det kunna synas ägnadt ingifva förvåning, att frilagersinstitutionens införande hos oss hittills utgjort föremål för så mycken tvekan, en tvekan, som funnit sitt uttryck i de knappa majoriteter, hvarmed, påsatt af den utaf 1894 års kommitté lämnade historik framginge, de vid olika riksdagar framställda förslagen om frilagrets införande inom kamrarna bifallits eller afslagits. Förklaringen till detta förhållande läge emellertid däruti, att med frilagersinstitutionen åsyftades vinnandet åt två, sinsemellan rätt olika ändamål, af hvilka det ena icke blott icke varit ägnadt att ingifva betänklighet, utan fastmera från alla sidor erkänts vara värdt att- befordras, medan däremot det andra varit föremål för delade meningar.

Bih. till Biksd. Prof. 19(/7. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft.

Kungl. proposition den In december 1899.

26 Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

Den första af frilagrets bada uppgifter, eller den. hvars vikt och betydelse af departementschefen betecknats såsom oomtvistad, vore dess funktion att tjäna såsom häfstång för transit- och exporthandeln. Ingen kunde betvifla, att icke den rörelse måste lända landet till

nytta, som bestode däruti, att varor i stora partier infördes till frilagret för att i mindre poster spridas till konsumtionsorter i främmande land, eller däruti, att inom frilagret för export tillverkades

sådana varor, för hvilkas bearbetande helt eller delvis erfordrades utländska råämnen eller halffabrikat. Om frilagrets uppgift inskränkt sig till den nu angifna, vore det antagligt, att denna form af tull-

upplag redan länge sedan skulle varit hos oss införd, men då frilagret

äfven afsåge att åt affärsmän, som idkade handel med eller eljest i

sin rörelse använde utländskt tullpliktigt gods, bereda vissa fördelar vid afsättningen inom landet af detta gods, hade man, under erkännande af frilagrets nytta för dessa affärsmän, befarat, att sagda fördelar för affärsmännen komme att motvägas af vissa olägenheter för det allmänna eller för de affärsmän, som icke vore i tillfälle att begagna sig af frilager. I fråga om de sålunda mot frilagersinstitutionen riktade anmärkningar hänvisade departementschefen till kommitténs betänkande.

Den väsentligaste anmärkningen mot frilagersinstitutionen ansåge departementschefen hafva varit den, att en minskning i tullinkomsterna och ett äfventyrande af det med införseltullarna afsedda skyddet för vår industri skulle kunna befaras komma att inträda genom medgifvandet att anlita frilager, på sådant sätt nämligen, att för de varor, vid hvilkas förtullning viktafdrag ej finge ske för omslag, inlägg m. in., en del af de afsedda tullafgifterna skulle kunna undgås därigenom, att godset å frilagret befriades från detta emballage och fördes till förtullningslokalen utan något eller med allenast ett mycket lätt omslag. Giltigheten af denna anmärkning hade af kommittén erkänts, dock icke såsom en anmärkning mot frilagersinstitutionen själf, utan så att förstå, att den borde föranleda till ändrade bestämmelser i tulltaxan, så vidt anginge de rubriker, som drabbades af anmärkningen. I sådant afseende hade kommittén såsom sin åsikt uttalat, att sådana ändringar borde vidtagas i tulltaxan, att, jämte borttagande vid vissa rubriker af vid dem meddelad föreskrift, att vid varans förtullning afdrag ej finge göras för vikt af omslag, askar, inlägg m. m., tullsatserna vid dessa rubriker erhölle en motsvarande förhöjning; och hade kommittén, till upplysning om hvilka förändringar i tulltaxan, som häraf skulle föranledas, öfverlämnat eu af öfverinspektoren och tullförvaltaren vid packhusinspek-

Kungi. Maj:ts Säd. Proposition S:o 10ä 27

tionen i Stockholm utarbetad promemoria i ämnet. Den af kommittén sålunda ifrågasatta åtgärden hade emellertid varit ägnad att väcka icke ringa betänklighet. Omförmälda promemoria utvisade, att de varuslag, om hvilka här vore fråga, vore ganska många till antalet — icke mindre än 84 stycken — och delvis af icke ringa betydelse, och då härtill komme, att omslagens vikt beräknades i allmänhet ingå i nu ifrågavarande varors bruttovikt med omkring 20 å 25 procent och lägst med 5 procent, med hvilka procenttal gällande tullsatser alltså vid öfvergång från brutto- till nettoförtullning skulle höjas, insåges lätteligen, att här vore fråga om en ganska omfattande omarbetning af tulltaxan. Oafsedt att bruttoförtullningens förändring till nettoförtullning vore en grannlaga sak, som icke gärna kunde aflöpa utan äfven reella förändringar i tullen för vissa varor, vore att märka, att bruttoförtullningen föreskrifvits i syfte att vinna enkelhet och snabbhet vid expeditionen, och att man således genom den af kommittén ifrågasatta anordningen skulle för ett stort antal artiklar uppoffra de fördelar i tulltekniskt hänseende, man velat vinna genom det föreskrifna förtullningssättet. Med skäl hade man ställt sig tveksam inför denna konsekvens af frilagersinstitutionens införande.

De antydda betänkligheterna syntes emellertid departementschefen varda undanröjda, därest man, på sätt kommerskollegium och generaltullstyrelsen i sitt omförmälda underdåniga utlåtande af den 4 november 1899 förordat, inskränkte de åtgärder, som afsåge att förebygga missbruk genom varornas ompackning i frilagret, till att omfatta endast de varor, som faktiskt infördes öfver ett frilager, d. v. s. om man, i stället för att vidtaga ändringar i tulltaxan i syfte att i ett stort antal fall utbyta bruttoförtullning mot nettoförtullning. inskränkte sig till att ålägga vissa varor, som enligt tulltaxan förtullades efter bruttovikt, en särskild tilläggsafgift, då de öfver frilager infördes oemballerade eller endast i pappersomslag. Man undveke nämligen härigenom att, för möjliggörandet af frilagerinstitutionens införande, vidtaga omfattande rubbningar i tulltaxan, hvilka naturligen komme att återverka på mångahanda af sagda institutions tillkomst alldeles oberoende förhållanden. Härtill komme, att det antal artiklar, för hvilka, enligt ämbetsverkens förslag, vid införsel öfver frilager skulle utgöras tilläggstull, vore betydligt lägre än antalet af de artiklar, för hvilka, enligt den vid kommitténs betänkande fogade promemoria, tullsatserna skulle förändras. Detta berodde, enligt hvad departementschefen inhämtat, i väsentlig man därpå, att ett icke ringa antal artiklar, hvilka enligt tulltaxan förtullades efter bruttovikt, redan såsom regel infördes

28 Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

utan eller med endast helt lätt emballage, hvarföre särskild anledning att ålägga dem tilläggsafgift vid införsel öfver frilager icke förefunnes. Skulle emellertid visa sig, att vid införsel öfver frilager af en eller annan artikel, hvilken icke funnes upptagen i ämbetsverkens förslag, missbruk framdeles skulle yppa sig, kunde rättelse lätt ske genom ökning af antalet artiklar, för hvilka tilläggstull skulle utgöras. I alla händelser syntes skäl icke förefinnas att för möjligheten af missbruk i ett eller annat fall, missbruk, hvilka lätt kunde hämmas, förvägra vår handel och vår industri stödet af en institution, hvaraf de enligt deras mest kompetente målsmäns mening vore i behof för att med framgång upptaga konkurrensen med utlandet.

Tilläggsafgiften borde, på sätt ock ämbetsverken föreslagit, lämpligen sammanslås med den i tulltaxan stadgade tullafgiften till en afgift.

Hvad anginge öfriga anmärkta olägenheter, kunde departementschefen ej annat finna, än att dessa i allt väsentligt komme att förebyggas genom de åtgärder, som af kommittén föreslagits i syfte att förbjuda användning inom frilagret till förtäring eller eljest till personligt bruk af andra än inhemska samt utländska tullfria eller vederbörligen förtullade varor; att genom stränga kontrollföreskrifter förebygga tillfällen till smuggling från frilagret; att förbjuda anläggning och drifvande af boktryckeri inom frilager; att förbjuda att å frilager idka försäljning af eller minuthandel med varor från bod eller annat upplagsställe; samt att förbjuda intagande å frilager af spannmål samt brännvin och sprit. Och likaså vore enligt departementschefens åsikt hvad kommittén i öfrigt anfört till bemötande af anmärkningarna mot frilagersinstitutionen af beskaffenhet att på ett öfvertygande sätt ådagalägga, att desamma icke vore af den vikt och betydelse, att de borde förhindra den ifrågavarande institutionens införande.

Med biträdande af de erinringar, som kommerskollegium och generaltullstyrelsen framställt vid kommitténs förslag till förordning om frilager, hade departementschefen, som i öfrigt i hufvudsak icke funnit något att erinra vid samma förslag, låtit, med ledning af berörda erinringar, utarbeta nytt förslag till författning i ämnet.

Hvad härefter vidkomme frågan om frihamnsinstitutionen, anförde departementschefen, att den af Riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige innefattades uti den hithörande af delningen af kommitténs betänkande. Helt visst vore icke mer än en mening rådande därom, att tillkomsten af eu eller flera frihamnar i vårt land skulle bereda landets handel och industri och icke minst dess sjöfart en så kraftig häfstång till

29 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o lott.

vidare utveckling, att staten borde i möjligaste män befordra realiserandet af dylika företag, där de ekonomiska förutsättningarna för deras tillblifvande visades vara till finnandes. Under obetingadt erkännande häraf vore departementschefen likväl ense med kommerskollegium och generaltullstyrelsen, då de i sitt öfver kommitténs förslag afgifna underdåniga utlåtande såsom sin åsikt uttalat, att det icke kunde anses lämpligt att i detta ämne meddela eu för frihamnar i allmänhet gällande författning, utan att frågan härom borde i hvarje särskildt fall pröfvas och bestämmelser meddelas, lämpade efter den ifrågakomna platsens läge och lokala förhållanden. Eu annan mening hade uttalats af handels- och sjöfartsnämnderna i Stockholm och Göteborg samt en af stadsfullmäktige i Malmö tillsatt kommitté, Indika i förut omförmälda, till Kungl. Maj:t ingifna petitioner förmält sig anse fruktlöst att söka få frihamnar till stånd, med mindre de allmänna villkoren för frihamnars anläggande förut blifvit vederbörligen kungjorda, och därföre i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för fastställande och kungörande af de allmänna villkor, under Indika frihamnar måtte kunna inom riket inrättas. Då det emellertid af ingen kunde becviflas, att icke, därest inom någon ort intresset för åvägabringande af en frihamn skulle visa sig så lifligt, att utsikt till realiserandet af ett dylikt företag förefunnes, statsmakterna på gjord framställning skulle meddela de bestämmelser, som i tulltekniskt hänseende skulle varda normerande för företaget, och tvifvel icke heller kunde råda därom, att dessa bestämmelser i hufvudsak skulle blifva af det i kommitténs författningsförslag angifna innehåll, ehuru i detaljerna vissa afvikelser, särskildt med hänsyn till olika lokala förhållanden, antagligen komme att äga ruin, vore det enligt departementschefens åsikt svårt att inse, att den ovisshet, som sålunda måste komma att råda rörande vissa tulltekniska detaljer i frihamns]agstiftningen, skulle vara af den betydelse, att den skulle förmå lägga hinder i vägen för realiserandet af ett eljest lifskraftigt frihamnsprojekt. Väl fattade departementschefen däremot, att då, såsom kommittén framhållit och ostridigt syntes vara, en bestämd förutsättning för möjligheten att åstadkomma frihamnar vore statens medverkan under formen dels af lättnader i de å sjöfarten hvilande utgifter, dels af aflöning åt erforderlig tullpersonal, dels af lån eller statsbidrag för frihamnars anläggning, det skulle vara af väsentlig vikt för kommun eller bolag, som ville anlägga frihamn, att erhålla kännedom om de förmåner, som det allmänna ville bevilja för ändamålet. Men ehuru han antoge, att staten skulle i förekommande fall befinnas villig att ikläda sig vissa uppoffringar för befrämjande af

Riksdagen år 1900.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

ett företag af den allmännyttiga art som en frihamnsanläggning, kunde det ju uppenbarligen icke ifrågakomma, att staten skulle på förband genom allmängiltiga bestämmelser binda sig vid kostnader till obestämda belopp.

Då departementschefen icke kunde föreställa sig, att uppkomsten af frihamnar i vårt land skulle i nämnvärd mån befordras genom utfärdandet af en allmän författning i ämnet, hvilken författning tilläfventyrs komine att alldeles sakna tillämpning och säkerligen måste t vidkännas åtskilliga förändringar och tillägg, för den händelse fråga om dess tillämpning uppkomme, ansåge departementschefen, på sätt redan erinrats, utfärdandet af en sådan ur lagstiftningssynpunkt oegentligt och äfven i öfrigt olämpligt. Riktigast vore utan tvifvel att framgå på sätt i Danmark ägt rum eller att, där fråga uppkomme om anläggning af en frihamn å någon ort. på framställning af vederbörande kommun eller bolag statsmakterna, hvilka då kunde fatta sitt beslut med full kännedom om alla på frågan inverkande omständigheter, meddela de erforderliga bestämmelserna rörande frihamn sanläggningen. För visso komme en i sådant afseende gjord framställning att kunna påräkna allt tillmötesgående.

Departementschefen ansåge sig därför sakna skäl att tillstyrka Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärd för åvägabringande af allmän författning rörande frihamn.

I nådig proposition förberörda den 15 december 1899 (n:o 2) föreslog Kungl. Maj:t 1900 års Riksdag att dels antaga förut omförmäkla inom finansdepartementet utarbetade förslag till förordning om frilager, dels ock besluta, att vissa varor, vid hvilkas förtullning, enligt gällande tulltaxa, afdrag i vikten ej gjordes för omslag af i tulltaxan angifna slag, skulle, då desamma vid förtullning från frilager uppvägdes oemballerade eller endast i pappersomslag, i stället för de i tulltaxan angifna draga särskilda förhöjda tullsatser.

Bevillningsutskottet uttalade sig i sitt med anledning af denna proposition afgifna betänkande (n:o 30) på följande sätt:

»Genom införande af frilager i den form, förslag därom nu föreligger, afses dels att underlätta och befordra den handel, som bär till ändamål att inom landet afsätta utlandets produkter, dels att befrämja reexport- och transithandel, dels och slutligen att bereda möjligheter för industriidkare inom landet att å frilagersområdet bedrifva tillverkning af sådana varor, vid hvilkas bearbetande eller kompletterande utländska ämnen erfordras eller hvaraf vissa delar måste hämtas från

31 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 109.

utlandet, utan att för dessa utländska ämnen behöfde erläggas tull, hvarigenom för sådan tillverkning skulle underlättas att kunna genom export vinna afsättning af dess alster.

Hvad först beträffar importhandeln, är det tydligt, att väsentliga fördelar skulle beredas densamma genom frilagersinstitutionen. Importören skulle nämligen vara befriad från att erlägga tull för varan, innan den från frilagret uttoges; han skulle äga å frilagret fritt förfoga öfver godset, ompacka det i andra emballage eller helt och hållet befria det från sådant samt sortera, dela och bearbeta detsamma efter godtfinnande; han skulle kunna å frilagret upplägga och för allmänheten förevisa stora sortiment af utländska varor, hvarigenom dessas afsättning inom landet skulle betydligt underlättas, och slutligen skulle han vinna den afsevärda fördelen, att hans risk minskades, i det att han, i händelse en vara icke kunde säljas till den myckenhet, som införts, kunde återinföra varan utan afsevärdt större kostnad än returfrakten. Detta gäller icke endast partihandeln med manufaktur- och lyxvaror, utan äfven åtskilliga andra varuslag. Nämnda fördelar torde dock ej komma handeln i dess helhet till godo och skulle i andra afseenden medföra högst skadliga verkningar. Det ligger i sakens natur, att, om de med frilagersinstitutionen afsedda fördelarna skola vinnas, denna institution kommer till användning endast för affärer i stor skala och således, med undantag för ett eller annat fall, varder inrättad allenast på några få större platser inom landet, och äfven å dessa platser skulle frilager sannolikt komma att användas endast af kapitalstarka affärsmän. I förhållande till dessa komme därför de affärsmän, som drifva mindre partihandel, i en alltför ogynnsam ställning genom ökad svårighet att bestå i konkurrensen med de sålunda gynnade större affärsmännen. För minuthandeln skulle i detta hänseende beredas ännu större svårigheter. Enligt förslagets 16 § får väl inom frilagret ej idkas försäljning af varor från bod eller annat upplagsställe, där varorna finnas upplagda eller där prof därå förevisas, genom hvilket stadgande naturligtvis afsetts att förhindra, att de handelsidkare, som begagna sig af frilager, skulle genom lättheten att å frilagret afsätta sina varor till billigare pris komma i en alltför gynnsam ställning gent emot andra handelsidkare. Äfven af dem, som äro lifligt intresserade för frilagersinstitutionen, har medgifvits, att ett sådant förbud måste förefinnas. Tydligt är dock, att ett dylikt förbud icke kan göras effektivt, utan lätteligen kan kringgås, därest rättighet medgifves att från frilager uttaga varor till inhemsk förbrukning. Äfven om upptagande af order å själfva frilagret kan förhindras, kan en för-

32 Kungl. Maj:ts 1Säd. Proposition N:o 109.

säljning i allt fall äga rum till och med i de minsta kvantiteter, i det att den, som å frilagret utvalt någon vara bland ett därstädes upplagdt sortiment, sedermera kan hos varuägaren eller dennes agent rekvirera den önskade varan, hvarefter denna från frilagret uttages och förtullas samt tillställes kunden. Ej heller kan ett eventuellt förbud för andra än frilagershafvaren eller dennes biträde att besöka frilagret i detta afseende göra till fyllest, enär ett sådant förbud icke behöfde föranleda till annat, än att proflager å varorna hölles tillgängligt för allmänheten å något kontor utom frilagret i stället för inom detsamma. Dylika förfaranden kunna tydligen icke förhindras, och verkningarna häraf blifva i hufvudsak desamma som om detaljhandel å frilagret ägt rum. Det lägre pris, hvartill utländska varor från frilager skulle kunna försäljas. skulle verka tryckande å såväl den inhemska detaljhandeln som industrien inom landet, och det tullskydd, som blifvit industrien beredt, skulle i väsentlig mån förlora sin verkan. Det vore i själfva verket att flytta den utländska konkurrensen in på lifvet, att för utländska köpmän och industriidkare — hvilka väl ej skulle äga rätt att själfva här i landet inrätta frilager, men lätteligen kunde härstädes för vinnande af dylik förmån anlita svenska undersåtar såsom ställföreträdare — bereda tillfälle att för utländska varor vinna afsättning på förmånligaste villkor inom vårt land, hvars industri i följd af naturliga förhållanden icke kan utan tillbörligt skydd bestå i konkurrensen med de stora industriländernas. Denna omständighet har såväl i kommitténs som i Ivungl. Maj:ts förslag beaktats i fråga om jordbruksnäringen, i det att förbud meddelats mot att å frilager intaga spannmål. Ett medgifvande att anlita frilagren därför skulle, enligt hvad kommittén yttrat, kunna minska afsättningstillfällena för den svenska spannmålen och nedtrycka prisen därå för våra jordbrukare äfvensom under vissa förhållanden bereda tillfälle till för statsverket förlustbringande spekulationsaffärer. Det synes emellertid svårt att inse, hvari skillnaden skulle bestå mellan, å ena sidan, den fara för jordbruksnäringen, som sålunda medgifvits förefinnas, i händelse spannmål finge å frilager intagas, och, å andra sidan, den nedtryckning af priset, som skulle tillskyndas svensk industri därigenom, att utländska industrialster på enahanda sätt finge intagas å frilager samt därifrån vid behof föras ut i den svenska marknaden och täfla med de svenska tillverkningarna. Det är påtagligt, att, om frilagersinstitutionen i den föreslagna utsträckningen skulle införas, detta skulle lända den svenska industrien till ej obetydlig skada; men hvarje åtgärd, som försvagar vår industri, återverkar menligt på det svenska jordbruket. Detta har nämligen genom industriens uppblomst-

33 Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 101).

ring inom landet och den däraf föranledda ökade inhemska konsumtionen erhållit ökad och förmånligare afsättning af sina alster, och i samma män som industrien hämmas i sin utveckling, måste därför jordbruksnäringen inom landet lida genom minskad afsättning och genom lägre pris å dess alster. Slutligen må ej heller lämnas oanmärkt, att den skadliga verkan på vår industri, som inrättande af frilager sålunda medför, måste framkalla anspråk på ökadt skydd för densamma och således väcka till lif förnyade tullstrider.

Till förekommande af det missförhållandet, att importörer skulle begagna sig af frilagersrätten för att genom borttagande eller utbytande å frilagret af de utländska emballagen till sådana varor, å hvilka* tullen beräknas efter bruttovikt, undandraga sig större eller mindre del af den för dylika varor fastställda tullen och därigenom bereda sig oberättigade fördelar, har kommittén ifrågasatt borttagandet vid vissa rubriker i tulltaxan af nu gällande föreskrift, att vid varans förtullning afdrag ej må äga rum för vikt af omslag, askar, inlägg med mera, samt en motsvarande höjning i tullsatserna, och har packhusinspektionen i Stockholm på uppdrag af kommittén utarbetat en promemoria angående de förhöjningar i tullsatserna, som i sådant fall skulle erfordras för att förekomma minskning i tullinkomsterna, hvilken promemoria finnes bifogad kommitténs betänkande. Kungl. Maj:t har emellertid i enlighet med kommerskollegii och generaltullstyrelsens hemställan i stället föreslagit, att vid förtullning från frilager af vissa varor, som nu förtullas efter bruttovikt, dessa skola, då de uppvägas oemballerade eller endast i pappersomslag, beläggas med tilläggstull. Ehuru packhusinspektionens omförmälda promemoria upptager icke mindre än 80 varuslag, för hvilka eu tullförhöjning under angifna förutsättning borde stadgas, hafva emellertid i Kungl. Maj:ts förslag upptagits allenast 30 varuslag. Detta beror, enligt hvad chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t yttrat, i väsentlig mån därpå, att ett icke ringa antal artiklar, hvilka enligt tulltaxan förtullas efter bruttovikt, redan nu i regel införas utan eller med endast helt lätt emballage, hvarför särskild anledning att ålägga dem tilläggsafgift vid införsel öfver frilager icke förefunnes. Det är dock enligt utskottets åsikt att befara, att vid införsel öfver frilager af åtminstone en del af de i Kungl. Maj:ts förslag ej upptagna artiklarna ett sådant oberättigadt tillvägagående, hvarom nu är fråga, skulle kunna äga rum till förlust för statsverket och till förminskande af det skydd, som med tullarna varit afsedt att bereda inhemsk industri. Att så skulle kunna ske, synes ock chefen för finansdepartementet hafva Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 80 Höft. 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

befarat, livilket framgår af lians yttrande, att, om det skulle visa sig, att vid införsel öfver frilager af en eller annan artikel, för hvilken tilläggstull icke blifvit satt, missbruk framdeles skulle yppa sig, rättelse kunde ske genom ökning af antalet artiklar, för bvilka tilläggstull skall utgöras. Innan sådana rättelser hinna verkställas, kunna emellertid skadliga verkningar inträda, kvilket, likasom ock utsikten att hafva dylika frågor ständigt på dagordningen, är ägnadt att väcka ej ringa betänklighet.»

Sedan utskottet, som för vinnande af öfversikt angående införseln till Sverige af de artiklar, för hvilka Kungl. Maj:t föreslagit tilläggstull vid förtullning från frilager, låtit utarbeta en vid utskottets betänkande fogad tabell, härutinnan hänvisat till nämnda tabell, fortsätter utskottet:

»Äfven om frilagersinstitutionen i den form, hvarom nu talats, skulle medföra „ fördelar för vissa affärsmän, så äro likväl de olägenheter, som, enligt hvad ofvan framhållits, skulle af samma institution blifva en följd, af så afsevärd betydelse, att utskottet icke kan tillstyrka inrättande af frilager med rättighet att därifrån införa varor till inhemsk förbrukning, helst som importen under de senaste åren varit i ständigt stigande och således icke synes vara i behof af ytterligare lättnader.

Utskottet öfvergår härefter att yttra sig om den del af frågan, som rör frilagersinstitutionen, såvidt den afser att befrämja export af sådana varor af inhemsk tillverkning, i hvilka ingå jämväl ämnen af utländskt ursprung. I sådant afseende har framhållits, att det vid fabrikationen af vissa varor skulle vara af stor betydelse att kunna å frilagret använda utländska ämnen, utan att tull för desamma behöfde erläggas. Härigenom skulle svenska fabrikanter sättas i stånd att kunna med hopp om framgång uppträda på den utländska marknaden. Detta skulle i synnerhet gälla om åtskilliga industrigrenar, för hvilka vårt land kunde erbjuda goda förutsättningar, men hvilka hittills icke varit i stånd att upptaga täflan med utlandet, till följd däraf att för fabrikatens fullbordande erfordras ämnen, hvilka måste införas från utlandet, antingen emedan de här icke tillverkas eller emedan de här betinga ett högre pris än i utlandet. Då för dessa utländska ämnen tull måste erläggas, blifver naturligtvis priset på de färdiga varorna högre, än fallet vore, om de utländska ämnena kunde tullfritt införas å frilagret och där användas för tillverkningen af de färdiga fabrikaten. Det har också af dem, som verka för införande af frilagersinstitutionen, framhållits, att denna institution skulle hafva sin

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 109. 35

största betydelse just för eu sådan fabrikation af varor, afsedda för export.

Hvad slutligen angår reexport- och transitliandeln, har äfven i detta hänseende framhållits, att frilagersinstitutionen skulle medföra lättnader. Några olägenheter vare sig för inhemska näringar eller för statsverket af en för sådan handel afsedd frilagersinstitution synas icke kunna uppkomma.

Utskottet, som enligt hvad ofvan sagts, icke kunnat förorda inrättande af frilager i‘ den af Kungl. Maj:t föreslagna omfattning, har dock, då utskottet anser hvarje förslag i syfte att bereda svensk industri och handel verkliga fördelar vara förtjänt af beaktande, icke velat ställa sig afvisande mot inrättande af frilager såväl för reexport- och transithandel som för bedrifvandet af tillverkning uteslutande för export. Då utskottet sålunda ansett sig icke kunna i hufvudsak biträda den kungl. propositionen, har utskottet naturligtvis icke ägt anledning att ingå i någon detaljgranskning vare sig af det framlagda förslaget till förordning om frilager eller huruvida de af Kungl. Maj:t föreslagna tilläggstullarne äro tillräckligt höga för att motsvara sitt ändamål.

Den uppfattning om föreliggande fråga och sättet för dess lösning, som utskottet uttalat, påkallar emellertid en fullständig och noggrann utredning samt affattande af ett författningsförslag, grundadt på de förutsättningar, som här ofvan angifvits; och utskottet hemställer fördenskull, att Riksdagen måtte, med förklarande att den kungl. propositionen icke kunnat vinna Riksdagens godkännande, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, om och under hvilka villkor en frilagersinstitution, afsedd uteslutande för reexportoch transithandel samt bedrifvande af tillverkning för export, lämpligen skulle kunna, utan uppoffringar för statsverket, här i landet inrättas, samt därefter till Riksdagen inkomma med de förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kan gifva anledning.»

Bevillningsutskottets ifrågavarande uttalande åtföljdes emellertid af flera reservationer, i hvilka bland annat af åtta utskottsledamöter yrkades bifall till hvad af Kungl. Maj:t föreslagits.

Inom Riksdagen erhöll frågan den utgång, att, sedan Andra Kammaren först återremitterat ärendet till utskottet för åvägabringande af viss ändring i affattningen af utskottets hemställan, så afslog Första Kammaren med 87 röster mot 44 såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets hemställan, hvarefter Andra Kammaren utan votering biföll Kungl. Maj:ts framställning. Frågan om frilagersinstitutionens införande i vårt land var sålunda för denna gång fallen.

3G

Framställningar om återupptagande af frågan om frihamn och frilager.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Det dröjde dock ej länge, förr än yrkanden på frihamns- och frilagersfrågans återupptagande framställdes från olika håll. Den af Kungl. Maj:t den 1 juli 1898 förordnade handels- och sjöfartskommitté hemställde sålunda i underdånigt betänkande af den 12 december 1900, det täcktes Kungl. Maj:t ej mindre till förnyad pröfning förelägga Riksdagen det för samma års Riksdag framlagda förslag till förordning om frilager än äfven taga under förnyad pröfning frågan om vidtagande af åtgärder för frihamnsinsti tu tionens införande i vårt land. Och vidare inkommo till Kungl. Maj:t särskilda framställningar dels från olika korporationer, representerande landets näringsidkare, och hvilka yrkade på frilagersfrågans snara upptagande till förnyad behandling, och dels från vissa städers kommunalrepresentationer, hvilka hemställde om åtgärder för åvägabringande af lagstiftning angående frihamnsinstitutionen.

Berörda framställningar i frilagersfrågan, hvilka inkommo mot slutet af år 1902 och vid början af år 1903, hafva utgått dels från den hela landet omfattande korporationen Sveriges allmänna handelsförening, och dels från följande lokala sammanslutningar af näringslifvets målsmän, nämligen Stockholms köpmannaförenings handelskammare, Handelsföreningens i Göteborg fullmäktige, Karlskrona handelsförening samt köpmannaföreningarna i Malmö, Gäfle och Sundsvall.

Allmänna handelsföreningen, hvilken genom sitt förvaltningsutskott föranstaltat om en undersökning angående uppfattningen i denna fråga bland näringsidkare i olika delar af landet, har, med öfverlämnande af de svar, som ingått på de i detta afseende utsända frågeformulären, i sin framställning sammanfattat innehållet af dessa svar på följande sätt: »Svaren förete visserligen en del olikheter i detaljerna, såsom i fråga om kostnaderna, i fråga om kompetensvillkoren samt i fråga om de lämpligaste platserna för inrättande af frilagersområden m. m., men med få undantag uttalas i dem önskvärdheten af frilagersinstitutionens snara införande; och särskildt att märka är, att de tillstyrkande svaren synas vara gifna oberoende utaf de svarandes ställning och åskådningar i tullpolitiskt hänseende. Bland representanterna för vårt näringslif synes den hardt när enstämmiga opinionen hafva arbetat sig fram, att vårt land för att kunna bestå i konkurrensen på världsmarknaden inom sådana industrigrenar, där landets naturliga förutsättningar i afseende på råämnen och tillverkningsresurser i öfrig! eljest gorå det berättigad! till en plats, måste, följande sina södra grannländers, Danmarks och Tysklands exempel, stärka sin position genom att bereda möjlighet till inrättande af frilager.»

37 Kumjl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 109.

Handelskammaren i Stockholm har särskilt framhållit, hurusom den konkurrens, hvilken från frilagersinrättningar i Danmark och Tyskland bedrefves på områden, som borde vara naturliga afsättningsfält för vårt lands näringar, gjorde det till en bjudande nödvändighet att söka stärka våra näringsidkares ställning. Handelsföreningens i Göteborg fullmäktige hafva påpekat den erfarenhet, man därstädes haft tillfälle att på närmare håll göra angående de fördelar, som genom frilager beredas handelns och sjöfartens idkare i Danmark, och därjämte särskildt framhållit den omständigheten, att detta lands handel, i synnerhet efter tillkomsten af frihamnen i Köpenhamn, gjort allt större landvinningar inom Sverige, äfvensom att i vårt land idkarna af dessa näringar förvisso i saknaden af motsvarande anstalter erfore en af de största svårigheterna för en lycklig konkurrens med grannländerna.

I enahanda riktning hafva äfven de öfriga petitionärerna uttalat sig. Köpmannaföreningen i Malmö har därjämte framhållit, att genom möjligheten att på svenskt frilagersområde bearbeta inhemskt och utländskt gods vår industri skulle sättas i tillfälle att frambringa för världsmarknaden afpassade varor och att sålunda skapa en betydlig svensk export till gagn äfven för vår utrikes handel och de näringar, som därmed ägde samband.

Sedan dåvarande chefen för finansdepartementet den 29 oktober 1902 på nådigste befallning anmodat kommerskollegium och generaltullstyrelsen att skyndsamt inkomma med gemensamt underdånigt yttrande, huruvida ändringar i eller tillägg till de af Kungl. Maj:t vid 1900 års Riksdag föreslagna särskilda tullsatser vid införsel öfver frilager af vissa varor, hvilka enligt då gällande tulltaxa förtullades efter bruttovikt, vore af behofvet påkallade, hafva ämbetsverken den 12 november 1902 gemensamt afgifvit underdånigt utlåtande, däri ämbetsverken dels redogjort för de synpunkter, som varit bestämmande vid uppgörande af det vid 1900 års Riksdag framlagda förslaget, dels ock såsom sin mening uttalat, att sedan den tid, då ämbetsverkens underdåniga utlåtande af den 4 november 1899 afgafs, icke, vare sig i följd af vidtagna ändringar i tulltaxan eller af annan anledning, några förhållanden inträdt, som syntes böra påkalla dylika ändringar eller tillägg.

Hvad därefter beträffar frågan om lagstiftning angående frihamnsanläggningar i vårt land, äro att märka de framställningar, som i detta afseende efter aflåtandet till 1900 års Riksdag af proposition i frilagersfrågan utgått från de kommunala myndigheterna i Göteborg och Malmö. I båda dessa samhällen har frågan om anordnande af frihamn sedan lång tid tillbaka stått på dagordningen i sammanhang

38 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

med planer till genomgripande förändringar af hamnanläggningarna därstädes. I Göteborg har frågan numera fortskridit så långt, att, efter det under åren 1903 och 1904 omfattande utredningar ägt rum, stadsfullmäktige den 8 december 1904 dels uppdragit åt en för behandling af frågan angående utvidgning och förbättring af stadens hamn tillsatt beredning att till stadsfullmäktige inkomma med förslag till plats för blifvande frihamnsanläggning i Göteborg, dels ock bland annat — under förutsättning att ett bolag bildades med bolagsordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med upprättadt förslag och att detta bolag anmälde sig önska ingå aftal med staden, i allt hufvudsakligt grundadt på jämväl utarbetadt förslag — förklarat sig villiga att med dylikt bolag förhandla om de närmare villkor, på hvilka staden kunde befinnas benägen att med bolaget medverka för åstadkommande af en frihamnsanläggning i Göteborg. Ett sådant bolag har ock år 1905 bildats under namn af »Aktiebolaget Göteborgs frihamn» med ändamål att, efter aftal med Göteborgs stad, utrusta och drifva frihamn därstädes i öfverensstämmelse med de allmänna författningar eller särskilda föreskrifter, som för en dylik hamns anläggning och drift kunde blifva i vederbörlig ordning utfärdade. I styrelsen för detta bolag, hvars aktiekapital bestämts att utgöra lägst 1,000,000 och högst 3,000,000 kronor, hafva stadsfullmäktige den 3 maj 1906 utsett två ledamöter och en suppleant.

Vidare hafva mellan delegerade för bolaget och för drätselkammaren förts underhandlingar, hvilka utmynnat i en af delegerade till drätselkammaren den 9 maj 1905 aflåten skrifvelse, däri delegerade uttalat, bland annat, att den första förutsättningen för den föreslagna frihamnens tillkomst enligt sakens natur måste vara, att den lagstiftning, som i sådant afseende vore nödig och hvaraf vårt land alltjämt vore i afsaknad, blefve i vederbörlig ordning meddelad. Då orsaken därtill, att någon framställning till Riksdagen i frihamnsfrågan ännu icke blifvit af Kungl. Maj:t gjord, möjligen vore att söka i den omständigheten, att visshet ej vunnits därom, att eventuella lagbestämmelser i ämnet verkligen skulle komma till användning, och då genom stiftandet af förenämnda bolag och genom stadsfullmäktiges omförmälda beslut af den 8 december 1904 dylik visshet numera för Göteborgs stads vidkommande syntes vara för handen, samt därtill komme, att staden, genom de under år 1905 verkställda inköp af fastigheter för utvidgning och förbättring af stadens hamn till belopp af flera millioner kronor, vore i besittning af mark, som väl lämpade sig för en frihamnsanläggning, så syntes tidpunkten vara inne att hos Kungl. Maj:t göra framställning

39 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

om vidtagande af den åtgärd, som från Kungl. Maj:ts sida vore erforderlig för att möjliggöra tillkomsten af en frihamnsanläggning i Göteborg; och hafva delegerade med anledning däraf hemställt, att drätselkammaren ville föreslå stadsfullmäktige att till Kungl. Maj:t aflåta underdånig framställning i sådant afseende.

På tillstyrkan af drätselkammaren och i öfverensstämmelse med hvad af delegerade föreslagits hafva ock stadsfullmäktige i Göteborg jämlikt beslut den 2 juni 1905 i underdånig skrifvelse hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes, så fort sig göra läte, vidtaga den åtgärd, som kunde finnas nödig, på det att åt staden måtte beredas möjlighet att låta anlägga och drifva eu frihamn, hvilken möjlighet för närvarande, i saknad af nödiga föreskrifter i ämnet, ej förefunnes.

Slutligen är ock att omförmäla, hurusom, sedan den ofvannämnda hamnberedningen inkommit med förslag till utvidgning af Göteborgs hamn å Lundby och Tingstads vassmarker samt närliggande områden jämte förändring af Göta älfs farled m. m., i hvilket förslag jämväl upptagits anläggning af frihamn å viss del af det i förslaget ifrågasatta nya hamnområdet, stadsfullmäktige i enlighet med drätselkammarens och hamnstyrelsens tillstyrkan den 31 maj 1906 beslutat för sin del antaga och hos Kungl. Maj:t söka fastställelse å den förändring af Göta älfs farled samt å de strandlinjer och broförbindelser, som innefattades i berörda förslag.

Hvad beträffar Malmö, är från frihamnsfrågans senaste skede därstädes att omförmäla följande. Sedan genom den under år 1903 fullbordade hamnanläggningen Malmö hamn erhållit en betydande utvidgning beträffande såväl hamnutrymme som landområde, har handels- och sjöfartsnämnden därstädes i december 1904 i skrifvelse till stadsfullmäktige framhållit bland annat, att tiden syntes vara inne för att förverkliga det önskemål, som uppställts redan vid uppgörandet af programmet för den nya hamnläggningen, nämligen inrättandet af en frihamn i Malmö. Med öfverlämnande af i sådant afseende åvägabragt utredning tillika med uppgjorda alternativa förslag hemställde nämnden, att stadsfullmäktige ville taga i öfvervägande, hvilka åtgärder kunde vara ägnade att bringa till förverkligande planerna för en frihamn i Malmö, samt besluta om vidtagande af de åtgärder, som för berörda syfte befunnes lämpliga. Innan denna framställning blifvit afgjord, väcktes hos stadsfullmäktige motion om invallning af ett område i Lommabukten för anordnande af fabrikstomter öster om det nya hamnområdet. Sedan hamndirektionen, som i ett sammanhang behandlat båda de förenämnda frågorna, inkommit med yttrande och därvid tillika, under uttalande

Departements-

chefens

yttrande.

40 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o j09.

att förut ifrågasatta områden för en frihamn icke kunde undvaras för den öfriga rörelsen i hamnen, framlagt alternativa förslag till »frihamnsoch fabrikshamnsanläggning i Malmö», beslöto stadsfullmäktige den 12 januari 1906 att för utredning af de båda föreliggande frågorna tillsätta en kommitté, hvilken jämväl fick i uppdrag att utreda väckt fråga om ändrad inledning till staden af enskilda järnvägar. Som emellertid äfven andra järnvägsfrågor förelågo till behandling, beslöto stadsfullmäktige den 9 därpå följande februari, med upphäfvande af sitt nyssnämnda beslut, att tillsätta två kommittéer, en för behandling af frågorna om frihamn och om invallning af visst område i Lommabukten och en för behandling af järnvägsfrågorna; och hafva stadsfullmäktige sedermera den 1 juni samma år anvisat medel till bestridande af kostnaderna för de båda sålunda beslutade kommittéernas arbeten. Med stöd af stadsfullmäktiges vid sammanträde den 20 sistlidne november fattade beslut har nu den för frihamnsfrågans behandling tillsatta kommittén — då det såväl för upprättande af definitivt förslag till frihamn eller frilagersinrättning i Malmö som ock för afgörande af frågan, huruvida driften af en sådan inrättning borde öfvertagas af kommunen eller af ett för ändamålet bildadt bolag, vore af vikt att veta, under hvilka former och på hvilka villkor från det allmännas sida frihamn eller frilager kunde komma till stånd — i underdånighet hemställt om vidtagande af sådan åtgärd, som kunde finnas nödig, på det att åt Malmö stad måtte beredas möjlighet att låta anlägga och drifva frihamn eller frilager.

Då jag är öfvertygad om frihamns- och frilagersinstitutionernas stora betydelse för utvecklingen af handel, sjöfart och industri, har jag funnit en ytterligare anledning att nu återupptaga frågan om dessa institutioners införande i vårt land uti de åtgärder, som, enligt hvad här förut omförmälts, inom Göteborg och Malmö vidtagits i syfte att å hvardera orten åstadkomma frihamnsanläggning, därest sådan varder af lagstiftningen medgifven. Med hänsyn till det nära samband, som äger rum mellan de båda institutionerna, har jag ansett, att frågan om frihamns inrättande ej borde underställas statsmakternas pröfning, utan att i sammanhang därmed jämväl frilagersfrågan toges under förnyadt öfvervägande. Jag har fördenskull låtit inom finansdepartementet utarbeta förslag till särskilda förordningar angående frihamn och angående frilager, hufvudsakligen grundade på motsvarande delar af de förslag,

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

som af 1894 års kommitté utarbetats, äfvensom, livad angår frilager, på det vid 1900 års Riksdag framlagda förslaget till förordning om frilager.

De väsentligaste olikheterna mellan de sålunda utarbetade och de förut framlagda författningsförslagen äro följande.

Hvad först angår formen för en eventuell lagstiftning angående frihamn, har man haft att öfverväga, huruvida, såsom af 1894 års kommitté blifvit föreslaget, en för frihamnar i allmänhet gällande författning borde utfärdas eller i stället bestämmelser för hvarje särskild! fall meddelas, lämpade efter den ifrågakomna platsens läge och lokala förhållanden. Om än särskilda omständigheter annorstädes må hafva föranledt till användande af den senare utvägen, torde förhållandena i vårt land knappast vara sådana, att tillräcklig anledning därtill förefinnes äfven här. De platser, å Indika frihamnsanläggningar hos oss kunna komma i fråga, synas nämligen icke förete så väsentliga olikheter, att icke de allmänna grunderna för anläggande af frihamn utan olägenhet kunna i en och samma författning sammanföras; och har vid sådant förhållande lagstiftningen om frihamnsanläggning i Sverige ansetts lämpligen böra anordnas sålunda, att dels i en allmän författning, hvilken gifvetvis bör föreläggas Riksdagen, införas de för frihamnsanläggningar i allmänhet konstitutiva bestämmelser, dels ock, sedan sig visat, att frihamn å viss plats kommer att inrättas, särskilda i administrativ väg fastställda föreskrifter meddelas rörande den ifrågavarande frihamnens drift och trafiken därstädes. Genom ett dylikt förfarande vinnes äfven den fördelen, att sistnämnda föreskrifter, hvilka komma att beröra åtskilliga mera tulltekniska detaljer, lättare än eljest kunna jämkas efter förefallande behof.

I öfverensstämmelse med det förfaringssätt, som sålunda tillämpats beträffande frihamnsförordningen, hafva äfven i förslaget till förordning om frilager sådana stadgande!! uteslutits, hvilka, såsom afseende hufvudsakligen tulltekniska detaljer af frilagersrörelsens ordnande, synts vara af rent administrativ natur.

Hvad därefter beträffar själfva innehållet i de nya förslagen, har med anledning, bland annat, af anmärkning, som framkommit vid frilagersfrågans behandling vid 1900 års Riksdag, föreslagits att icke blott frihamn utan äfven frilager städse borde afses för allmänt bruk. Om tullfrihet beviljas för ett inom landet beläget område, torde nämligen en sådan förmån böra tjäna ett allmännyttigt syfte men icke utnyttjas endast för en eller annan större näringsidkares räkning.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft.

42 Ang. bruttoförtullade varors behandling.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Det af 1900 års bevillningsutskott uppgjorda förslaget att begränsa verksamheten å frilager till att gälla endast export blek såsom redan omförmälts, icke af Riksdagen bifallet, Att nu återupptaga en dylik begränsning, hvilken skulle i högst väsentlig grad reducera nyttan åt den nya institutionen, har så mycket mindre ansetts lämpligt, som beträffande frihamn en bestämmelse af detta slag icke lärer kunna ifrågakomma och de båda institutionerna synas böra anordnas i största möjliga öfverensstämmelse med hvarandra.

Vidare hafva omständigheterna synts kräfva en annan lösning än den förut föreslagna af frågan om bruttoförtullade varors behandling vid införsel öfver frihamn eller frilager. Med afseende särskildt å den betydelse för hela vårt tullsystem, som under ärendets föregående behandling tillerkänts denna fråga, torde det tillåtas mig att här något

utförligare redogöra för detta ämne.

En bland de viktigaste af de anmärkningar, som framställts mot frihamns- och frilagersinstitutionernas införande i vårt land, har vant den att de vid åtskilliga rubriker i tulltaxan meddelade föreskrifter om' emballagets inberäknande i varans vikt skulle förlora en stor del af sin betydelse, därest importörer af dylika varor bereddes tillfälle att i svensk frihamn eller på svenskt frilager befria varorna från det mera tyngande emballage, hvari de transporterats från utlandet, och att därefter införtulla varorna direkt från friområdet antingen i lättare omslag eller ock alldeles utan emballage. Då tullsatserna för de ifrågavarande artiklarna vore bestämda med hänsyn därtill, att vanligen förekommande emballage borde vid förtullningen inberäknas i varornas vikt, skulle nämligen ett dylikt förfarande både innebära ett obehörigt o-vnnande af de importörer, som hade tillfälle att begagna sig af frihamn eller frilager, och därjämte leda till en nedsättning i de stadgade tullafgifterna, hvarigenom dessas verkningar komme att förringas både i afseende å statsverkets inkomster och med hänsyn till det skydd, som man velat genom dem bereda den inhemska industrien. Man har till och med sökt göra gällande, att, då hos oss grunden för tullsatsernas bestämmande hvilade på varornas bruttoförtullning, frilagersmstitutionen stode i motsats till hela vårt nuvarande tullsystem, och att denna institution sålunda läte sig införa endast där tullsystemet vore baseradt på nettoförtullning.

Med afseende å nyssberörda anmärkning mot de nya institutionerna har 1894 års kommitté ifrågasatt bruttoförtullningens afskaffande och i samband därmed en motsvarande förhöjning af tullsatserna for

43 Kanyl. Maj.ts Kålt. Proposition N:o 109.

alla de rubriker i tulltaxan, där sådan förtullning för närvarande vore stadgad. Kommittén liar emellertid ej ansett sig böra afgifva detaljeradt förslag i ämnet, utan inskränkt sig till att hänvisa till en, på kommitténs begäran, af packhusinspektionen i Stockholm den 14 juni 1895 afgifven promemoria öfver de förändringar i dä gällande tulltaxa, som skulle föranledas af hvad kommittén sålunda ifrågasatt.

Enligt denna promemoria borde, under förutsättning att bruttoförtullningen skulle upphäfvas och för att ej någon minskning i tullinkomsterna måtte därigenom uppstå, tullsatserna under 80 olika rubriker i tulltaxan ökas med växlande belopp, beroende på den proportion, i hvilken vanligen förekommande emballage inginge i varornas bruttovikt. Hvad angår öfriga bruttoförtullade varor, borde enligt promemorian bruttoförtullningen fortfarande bibehållas för åtskilliga varor, hvilkas emballage ej kunde antagas skola undergå förändring på ett frilager, medan däremot för andra bruttoförtullningens upphäfvande ansågs ej böra medföra någon tullförhöjning, emedan dessa varor i allmänhet inkomme antingen oemballerade eller endast i pappersomslag.

I sitt den 30 maj 1896 afgifna gemensamma utlåtande öfver frilagers- och frihamnskommitténs förslag hafva kommerskollegium och generaltullstyrelsen, på sätt redan anförts, i förevarande afseende uttalat bland annat, att, då föreskrifterna om bruttoförtullning hufvudsakligen tillkommit i syfte att underlätta tullbehandlingen af de ifrågavarande artiklarna och att åstadkomma enhet däri, ämbetsverken visserligen icke kunde undgå att finna ganska störa betänkligheter möta mot införande för ifrågavarande artiklar af nettoförtullning efter förhöjda tullsatser, men att dessa betänkligheter dock icke syntes böra tillmätas den betydelse, att på grund af dem frilagersinstitutionen borde tillbakavisas. Något förslag i ämnet blef emellertid icke af ämbetsverken framlagdt förr än i sammanhang med afgifvande af förut omnämnda underdåniga utlåtande af den 4 november 1899 öfver ett af åtskilliga köpmän och industriidkare i Stockholm väckt förslag om införande af särskild tilläggstull vid import från frilager af sådana varor, för hvilka bruttoförtullning vore stadgad.

I sistberörda utlåtande hafva ämbetsverken, med biträdande af hvad sålunda ifrågasatts, afgifvit förslag till tilläggstullar för vissa varuslag, att utgå, när varorna vid förtullning från frilager uppvägdes oemballerade eller endast i pappersomslag. I andra fall däremot skulle de ifrågavarande artiklarna icke draga högre tull, än som i den allmänna tulltaxan föreskrefves. Vid afgörande af hvilka varor, som

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1G9.

borde drabbas af nämnda tilläggstull, både ämbetsverken tillämpat den af packkusinspektionen i Stockholm uti afgifvet yttrande uttalade åsikt, att tilläggsafgifterna borde »inskränkas till de artiklar, beträffande hvilka, med hänsyn till beskaffenhet, tullafgift, betydenhet i import och brukligt förpackningssätt, det i och för tullbehandlingen kunde antagas ifrågakomma och vara med någon egentlig vinst förenadt att på frilagret borttaga eller förändra emballaget». Erfarenheten hade därjämte visat, att de varor, som vore underkastade bruttoförtullning, allt mera infördes i möjligast lätta förpackning eller i sådant emballage, som ej skulle inberäknas i vikten. Till följd däraf hade föreskriften om bruttoförtullning betydelse hufvudsakligast för varor af mera ömtålig beskaffenhet, för hvilka ett skyddande emballage kring de särskilda artiklarna befunnes nödvändigt vid längre transporter. Vid andra varor, som åtminstone i handelsrörelsen infördes inlagda antingen endast i papper eller i sådana emballage, för hvilka afdrag i vikten medgåfves, syntes däremot afseende i allmänhet icke behöfva fästas, då fråga uppstått att genom tilläggsafgift vid förtullning från frilager förekomma eventuella missbruk genom borttagande eller utbytande å frilagret af de utländska emballagen. Med tillämpning af omförmälda synpunkter hade ämbetsverken funnit sig kunna inskränka de artiklar, för hvilka tilläggstull skulle utgöras vid förtullning från frilager, till följande 30 tulltaxerubriker, för hvilka vid nettoförtullning från frilager borde tillämpas härefter angifna tullsatser, innebärande en förhöjning i eljest gällande tullsatser med följande procent:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

45 Blommor:

delar till konstgjorda blommor 1 kg.

Etuier, med eller utan tillbehör, af sammansätta eller, såsom arbetade, ej

specificerade ämnen ........... 1 »

Galanterivaror, ej specificerade, af sammansatta eller, såsom arbetade, ej

specificerade ämnen ............................... 1 »

Hudar och skinn: konstgjordt fjäderpälsverk .................................... 1 »

Instrument:

optiska, därunder inbegripna kikare, glasögon och infattade optiska glas af alla slag; barometrar, manometrar

och termometrar ..................................... 1 »

musikaliska: accordion eller delar

däraf ............................... 1 >

Knappar, ej specificerade:

af silke, ensamt eller i förening med

annat material ................................ 1 >

af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen, med undantag af knappar, i hvilka silke ingår 1 »

Knifvar, rak- och penn- .......................... 1 >

Leksaker, alla slag, utan afseende å

materialet, äfvensom delar därtill ..... 1 »

Metaller och ej specificerade arbeten däraf:

A. Bly, arbetadt, andra arbeten: förgyllda eller försilfrade ..................... 1 »

C. Järn och stål: andra ej specificerade och till järnvägsmateriel eller maskiner, redskap och verktyg ej hänförliga järn- och stålvaror: förgyllda eller försilfrade ..................... 1 >

Tilläggstull: Förhöjning

procent af eljest gäll. tullsats:

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Tilläggstull: Förhöjning i

procent nf eljest gäll. tullsats:

D. Koppar och. däraf med zink, tenn eller annan oädel metall framställda

legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall m. fl., arbetad, andra arbeten: förgyllda

Af nu omförmälda artiklar hade 24 förekommit i packhusinspektionens förut omförmälda promemoria. Såsom nya hade af ämbetsverken upptagits följande 6 tulltaxerubriker, nämligen: Album m. m.; Hudar och Skinn: konstgjordt fjäderpälsverk; Instrumenter, optiska; Knifvar, rak- och penn-; samt Saxar, andra slag, polerade, af mer än 15 cm. längd och af 15 cm. längd eller därunder.

Hvad angår de 56 taxerubriker, för hvilka, oaktadt de upptagits i packhusinspektionens förberörda promemoria, några tilläggsafgifter vid import öfver frilager ändock icke af ämbetsverken föreslagits, hafva ämbetsverken uti sitt den 12 november 1902 afgifna underdåniga ut-

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109. 47

låtande på följande sätt närmare utvecklat de skäl, som därvidlag varit bestämmande.

Dessa skäl, hvilka varit olika för olika varor, hänförde sig i fråga om ett mindre antal af berörda 56 varuslag till den omständigheten, att importen af desamma vore mycket obetydlig, men i fråga om flertalet till varornas tullafgift eller beskaffenhet äfvensom det för dem gängse förpackningssätt. Af sistberörda varuslag vore nämligen vid införseln åtskilliga nästan utan undantag förpackade endast i pappersomslag, andra stundom endast i dylikt omslag, men stundom i askar af papp eller bleck, samt slutligen andra vanligen uppfästade å kartor. För de varor, hvilkas emballage i allmänhet utgjordes endast af pappersomslag, syntes, på sätt ämbetsverken framhållit i sitt utlåtande af den 4 november 1899, någon tilläggstull icke behöfva ifrågasättas. Men äfven för öfriga ifrågavarande varuslag hade ämbetsverken ansett sig sakna anledning att föreslå sådan tull. Hvad nämligen först beträffade varor, uppfästade å kartor, syntes väl knappast kunna antagas, att, till vinnande af tullbesparing, dessa varor skulle å frilagret underkastas en så omständlig och tidsödande behandling, som att lösgöras från kartorna, helst varorna nog därigenom skulle väsentligt förlora i värde och säljbarhet. Hvad vidare anginge varor, förpackade i askar, finge väl i allmänhet anses gälla, att uppackning af varorna i frilagret, i ändamål att därigenom undgå tullen för askarna, icke gärna kunde tänkas förekomma. För så vidt nämligen icke askarna å frilagret förstördes — något som väl endast undantagsvis syntes kunna äga rum, då ju varorna i allmänhet skulle försäljas inlagda i askarna, hvilka ofta vore försedda med fabriksmärken, namn och andra beteckningar, som utmärkte varornas ursprung och beskaffenhet och fördenskull i ej oväsentlig mån underlättade desammas säljbarhet — komme naturligen askarna, när de lösa uttoges från frilagret, att blifva underkastade särskild tullafgift, utgörande enligt då gällande tulltaxa för olackerade pappaskar 50 öre för kilogram och för lackerade, bronserade, förgylda eller försilfrade dylika askar 2 kronor för kilogram samt för askar af järnbleck 20 eller 50 öre för kilogram. Därvid skulle i många fall, nämligen alltid, då den för askarna bestämda tullafgiften öfverstege den tullafgift, som skulle utgå för själfva varan, följden blifva, att varan och de lösa askarna, förtullade hvar för sig, komme att tillsammans draga högre tullafgift, än om varan förtullats inlagd i askarna; och om tullsatserna för askarna och för varan vore lika, blefve vinsten af uppackningen ingen. Men äfven om tullafgiften för själfva varan öfverstege tullafgiften för askarna, syntes dock i många fall varans egen ömtåliga beskaffenhet och

48 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

i andra fall svårigheten att, utan att skada varans utseende, ånyo inpacka densamma, lägga hinder i vägen för en uppackning af varan å frilagret. Det borde slutligen icke heller förbises, att intagning af varor i frilager alltid torde komma att blifva förenad med vissa kostnader, och att det därför i synnerhet i fråga om varor, som icke vore föremål för någon mera betydlig import, mången gång icke skulle löna sig att intaga sådana varor å frilager endast för att genom varornas uppackning därstädes inbespara något af tullafgiften.

De i packhusinspektionens promemoria upptagna 56 varuslag, för hvilka ämbetsverken ansett tilläggstull icke vara erforderlig, kunde uppdelas i vissa grupper, allt eftersom det ena eller andra af sålunda anförda skäl kunde finnas tillämpligt.

På grund af den obetydliga importen och delvis äfven på grund af varans ömtåliga art hade uteslutits följande 9 varuslag, nämligen: Agat: arbetad; Ben: arbetadt: ej specificerade arbeten: af elfenben eller hvalrosständer och andra slag; Bernsten: arbetad; Fyrverkeriarbeten; Hår- och Tagelarbeten; Hängslen m. m.: af hel- eller halfsiden; Piphufvuden: af sjöskum; samt Strängar: andra slag.

Vidare hade tilläggstull ansetts obehöflig för följande 23 varuslag, enär desamma emballerades uteslutande eller nära nog uteslutande endast i papper, nämligen: Alabaster: arbetad; Band: silkessammets- och helsiden-, halfsiden- och andra slag; Färglådor; Gulddragarearbeten; Hudar och skinn: ej hänförliga till pälsverk: beredda: andra slag; Karkasser och karkassband; samtliga i promemorian upptagna ej specificerade arbeten af metaller, med undantag af förgyllda eller försilfrade arbeten af bly, järn och stål, koppar, tenn och zink, tillsammans 13 olika varuslag; Papp-, Pappers- och Pappersmasse-arbeten, ej specificerade, olackerade; samt Väfnader: ylle-: andra slag.

Likaledes hade uteslutits följande 12 varuslag, som vanligen förekomme emballerade i askar af papp eller bleck, nämligen: Ben: arbetadt: knappar; Bref kuverter och Papperspåsar; Bröd: finare småbröd; Fingerborgar och syringar; Horn: arbetadt: knappar och andra slag; Häktor, Hakar och Hyskor; Konfityrer; Nålar; Pärlemor: arbetad: andra slag; Stärkelse; samt Tännlikor eller Möbelspik. Af dessa varor droge endast två, nämligen Horn: arbetadt: andra slag, och Pärlemor: arbetad: andra slag, högre tull än den för askarna bestämda, de öfriga samma eller lägre tull; men nyssnämnda två artiklar vore ej föremål för någon mera betydande import och, hvad särskildt pärlemor beträffade, syntes denna vara höra till dem, hvilka till följd af sin ömtåligare och dyrbarare beskaffenhet väl icke kunde antagas blifva förmål för ompack-

49 Kutigl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 109.

ning å frilager. Knappar af ben och pärlemor, andra arbeten af pärlemor, arbeten af horn, häktor, hakar och hyskor samt nålar förekomme emellertid äfven uppfästade å kartor.

Slutligen hade tilläggstull icke ansetts erfordras för följande 11 varuslag, hvilka förekomme emballerade i pappersomslag eller askar eller stundom uppfästade å kartor, nämligen: Blyertspennor; Borstbindararbeten: af andra ämnen: med annan infattning; Böcker: med inbundet rent eller linjeradt papper; Celluloid: arbetad: andra slag; Chokolad; Hängslen m. in.: andra slag; Kautschuk etc.: arbetad: andra slag; Lack; Pennskaft, m. m.; Piphufvuden: andra slag; samt Speglar och Spegellampetter. Häraf droge följande 7 varuslag högre tull än den för allmännast förekommande askar bestämda, nämligen: borstbindararbeten, celluloidarbeten, hängslen, arbeten af kautschuk, pennskaft, piphufvuden och speglar. Af dessa varor utgjorde kautschuksarbeten föremål för eu betydande import, men den ojämförligt största delen däraf bestode af galoscher, hvilkas emballage, för så vidt något annat sådant än ytterlåda öfver hufvud förekomme, bestode af pappersomslag eller löst papper mellan de olika lagren. Öfriga kautschuksarbeten, hvarom här vore fråga, utgjordes af kammar, knappar, i trähylsa infattad kautschuk m. m. och kunde näppeligen tänkas blifva å frilagret uppackade ur sina askar eller löstagna från kartor. Af hängslen och därmed jämförliga artiklar, andra slag, hade införseln tidigare varit ganska betydande, men under de senare åren högst väsentligt nedgått. Dessa varor förekomme emellertid förpackade ofta allenast i pappersomslag och ej sällan i pappaskar af den beskaffenhet, att de vid införsel lösa skulle draga en tull af 2 kronor för kilogram — således mera än själfva varan, för hvilken tullafgiften utgjorde en krona 75 öre för kilogram — samt vore stundom uppfästade å kartor. Då det sålunda endast i fråga om en mindre del af dessa varor skulle vara förenadt med vinst att å frilagret uppacka dem ur askarna, hade, med hänsyn för öfrigt till den aftagande importen, tilläggstull för dem ansetts icke erforderlig. I fråga om celluloidarbeten och piphufvuden, af hvilka artiklar importen för öfrigt icke kunde anses vidare betydande, syntes anledning icke vara att antaga, att utbyte af emballaget, då detta bestode af askar, komme att å frilagret äga ruin. Af borstbindararbeten förekomme hår- och klädesborstar oftast i pappersomslag, tandborstar vanligast i askar. Importen vore för öfrigt icke synnerligen stor. Hvad anginge speglar, infördes större sådana i lådor, hvilka icke skulle inberäknas i vikten; de mindre förekomme i askar eller pappersomslag, Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 7

50 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

men syntes svårligen kunna å frilagret beröfvas ett skyddande emballage. Beträffande slutligen pennskaft vore införseln däraf jämförelsevis obetydlig.

Af omförmälda i packbusinspektionens promemoria upptagna 56 varuslag återstode således endast ett, nämligen sparris, som inkomme i korgar; men det syntes knappast kunna ifrågakomma att intaga denna vara å frilager.

Slutligen hafva ämbetsverken framhållit, att, beträffande åtskilliga af ifrågavarande artiklar, uppackning af dem ur askar eller dylikt icke gärna kunde, utan skada för varorna, äga rum, innan desamma skulle användas eller försäljas till konsumenterna. Så vore förhållandet med finare småbröd, kex, cacao, konfityrer och stärkelse.

Med afseende därå att i en af bevillningsutskottet vid 1900 års Riksdag framlagd redogörelse för importen åren 1889—1898 af de varuslag, hvilka kunde antagas i större omfattning blifva föremål för intagning å frilager1), förekomme — förutom åtskilliga varuslag, som enligt gällande bestämmelser skulle förtullas efter nettovikten eller efter värde eller stycke, och beträffande hvilka fråga om emballagets vikt således saknade betydelse — ett flertal olika varuslag, för hvilka, oaktadt bruttoförtullning för dem vore stadgad, tilläggstull icke af ämbetsverken föreslagits, hafva ämbetsverken till sist, i den mån sådant icke enligt hvad förut anförts redan skett, uppgifvit skälen, hvarför icke heller för berörda varor tilläggstull ifrågasatts. Vissa af dessa varor förekomme nämligen, åtminstone vid import för handelsändamål så godt som uteslutande antingen oemballerade eller emballerade endast i pappersomslag och hade på denna grund uteslutits. Dessa varor vore: broderade arbeten, handskar, hudar och skinn, kläder, papper, sadelmakararbeten, skodon, snörmakararbeten, spetsar, strumpor, vantar och väfnader. Andra vore af den beskaffenhet, att det ej gärna kunde antagas, att å frilagret någon förändring med emballaget kunde vidtagas. På denna grund hade tilläggstull icke ifrågasatts för konserver, luktvatten, parfymer, pennor och pomada. Slutligen gällde om tvål, parfymerad, samt visitkort, att dessa varor inkomme antingen i papper eller i askar med minst samma tull som varorna, i följd hvaraf tilläggstull för dem icke ansetts erforderlig.

Enligt hvad som under hand meddelats från packhusinspektionen i Stockholm, synes i fråga om det brukliga emballagets beskaffenhet för de i

')Jfr utskottets memorial. n:r 31.

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

ämbetsverkens underdåniga utlåtande den 4 november 1899 omförmälda varuslag i allmänhet icke någon mera afsevärd förändring hafva ägt rum, sedan berörda utlåtande afgafs. Ur denna synpunkt skulle sålunda frågan om tilläggstull för dessa varor vid nettoförtullning från frihamn eller frilager för närvarande befinna sig i samma läge som vid nyssnämnda tidpunkt. Emellertid hafva andra omständigheter tillkommit, hvilka synas föranleda till att denna fråga bör underkastas eu förnyad pröfning.

Såsom framgår af hvad förut anförts, hafva ämbetsverken vid bestämmandet af hvilka varor, som borde beläggas med tilläggsafgifter, tagit hänsyn jämväl till andra faktorer än emballagets större eller mindre vikt. För åtskilliga varor, för hvilka tilläggstull eljest skulle hafva ifrågakommit, har sålunda dylik tull icke af ämbetsverken föreslagits af den anledning, att varorna förekomme inlagda i askar, som droge en tull af 2 kronor per kilogram. I alla de fall, då själfva varorna ej vore belagda med högre tull än askarna, kunde nämligen icke förutsättas, att varorna skulle å frilager uppackas för att därigenom möjliggöra en införsel mot lägre tullumgälder. Nu har emellertid genom tulltaxan den 8 juni 1906 tullen för de här afsedda pappaskarna sänkts till 1 krona 50 öre per kilogram; och torde detta förhållande föranleda därtill, att, därest ifrågavarande af ämbetsverken i deras omförmälda utlåtande föreslagna utväg anlitas, tilläggstullar borde ifrågakomma för varor, som icke upptagits i det förut framlagda förslaget.

Vidare och med hänsyn därtill, att vid uppgörandet af detta förslag äfven tagits i betraktande den import, som af de olika varuslagen ägde rum, synes förslaget böra granskas jämväl ur denna synpunkt. I sådant afseende har utarbetats en tabell, som torde få åtfölja dagens protokoll (Tab. n:o 1) och af hvilken framgår, att åtskilliga af de i förslaget upptagna varorna under åren 1903—05 införts i så obetydliga kvantiteter, att anledning att för dem ifrågasätta tilläggsafgifter numera knappast torde förefinnas. I särskild grad är detta fallet med de i förslaget upptagna bly-, tenn- och zinkarbeten, af hvilka importen varit försvinnande liten. Men äfven af följande varor har införseln varit jämförelsevis obetydlig, nämligen: album, askar m. m., delar af konstgjorda blommor, knappar af silke, knifvar, oarbetade plymer, portföljer af siden, saxar och solfjädrar. De varor, som för närvarande utgöra föremål för import i sådan omfattning, att tillläggstullar kunde på den grund anses böra beträffande dem ifrågasättas, äro följande: bijouterivaror, naturliga och konstgjorda blommor, galanterivaror, instrument, knappar af sammansatta ämnen, leksaker, arbeten

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

af koppar m. m., papparbeten, arbetade plymer, ej specificerade slag af portföljer samt ur och delar däraf.

Med undantag af galanterivaror och arbetade plymer äro emellertid samtliga dessa sistnämnda varor bland dem, hvilkas tullsatser äro bundna genom 1906 års handels- och sjöfartstraktat mellan Sverige och Tyska riket. Då i följd däraf någon förhöjning i eljest gällande tullsatser icke torde under denna traktats giltighetstid kunna för införsel från frihamn eller frilager genomföras beträffande de väsentligaste af de i 1900 års förslag upptagna varorna, synes redan häruti föreligga en anledning att söka på annat sätt än genom tilläggstullar lösa frågan om bruttoförtullade varors behandling vid sådan införsel, som nyss är sagd. Därtill kommer ytterligare, att, såsom äfven vid frågans behandling inom 1900 års Riksdag framhölls, det måste vara förenadt med åtskilliga svårigheter både att uttömmande afgöra, hvilka varor som höra beläggas med tilläggsafgifter, och att fullt rättvist bestämma beloppen af dessa afgifter. Äfven med iakttagande af den största noggrannhet ligger dock alltid den faran nära till hands, att ett förslag till särskild tulltaxa att tillämpas vid införsel från frihamn eller frilager ej upptoge alla varor, som i en sådan tulltaxa borde förekomma, eller ej innehölle de afgifter, som med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter borde tillämpas. Detta synes äfven bekräfta sig med afseende å 1900 års förslag. Redan föredragande departementschefen ansåg sig böra i afseende därå uttala, att, om vid införsel öfver frilager af en eller annan artikel, för hvilken tilläggstull icke blifvit satt, missbruk framdeles skulle yppa sig, så kunde rättelse ske genom ökning af antalet artiklar, för hvilka tilläggstull skulle utgöras. Och bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande, att, innan sådana rättelser hunne verkställas, skadliga verkningar kunde inträda, hvilket, likasom ock utsikten att hafva dylika frågor ständigt på dagordningen, vore ägnadt att väcka ej ringa betänklighet.

I betraktande af hvad sålunda anförts, vill det synas, som om en lämpligare lösning af den föreliggande frågan erbjöde sig genom en föreskrift därom, att varor, i hvilkas vikt skola inberäknas askar, omslag, kartor o. s. v., icke må införas från frihamn eller frilager, med mindre varorna äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor är brukligt. Genom en dylik föreskrift torde man med undvikande af de svårigheter, hvilka äro förenade med det förut framlagda förslaget till tilläggstullar, kunna vinna såväl enhetlig och följdriktig behandling af samtliga bruttoförtullade varor, som ock den fördelen, att importörer, hvilka för sin rörelse äro i tillfälle att anlita

53 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 109.

frihamn eller frilager, icke blifva i fråga om dessa varors införsel till vårt land gynnsammare ställda än de importörer, som ej hafva dylika anstalter till sitt förfogande. Och för tullverket har det ansetts i regel ej böra möta svårighet att vid varornas tullbehandling bedöma, huruvida förekommande emballage är sådant, som plägar i allmänhet användas vid införseln af ifrågavarande varuslag, eller om det måste anses uteslutande afse ett kringgående af tulltaxans bestämmelser.

Föreskrift af det innehåll, som sålunda ifrågasatts, har ock intagits i de nu utarbetade författningsförslagen.

Det förslag till förordning om frilager, som af Kungl. Maj:t förelädes 1900 års Riksdag, innefattade förbud mot uppläggning å frilager af spannmål, omalen och malen, alla slag. Förslaget om detta förbud härrörde från 1894 års kommitté, som ansåg intet giltigt skäl kräfva frilagersrätt för spannmål, medan åter ett medgifvande att anlita frihamn eller frilager därför skulle kunna minska afsättningstillfällena för den svenska spannmålen och nedtrycka prisen därå för våra jordbrukare äfvensom under vissa förhållanden bereda tillfälle till för statsverket förlustbringande spekulationsaffärer. Kommittén säger sig visserligen ej hafva förbisett, att detsamma kunde till en viss grad blifva förhållandet äfven genom användande af danska hamnar, men från grannlandet syntes en sådan spekulationsaffär icke kunna bedrifvas i samma omfattning och med samma lätthet som från ett inom riket befintligt frilager.

Vid ärendets behandling inom Riksdagen framhölls, såsom redan omförmälts, af bevillningsutskottet, att det vore svårt att inse, hvari skillnaden skulle bestå mellan, å ena sidan, den fara för jordbruksnäringen, som sålunda skulle förefinnas, i händelse spannmål finge intagas å frilager, och, å andra sidan, den nedtryckning af priset, som skulle tillskyndas svensk industri därigenom, att utländska industrialster på enahanda sätt finge intagas å frilager samt därifrån vid behof föras ut i den svenska marknaden och täfla med de svenska tillverkningarna. Under den diskussion, som i frilagersfrågan ägde rum, anfördes likaledes, särskildt inom Första Kammaren, såsom ett skäl mot frilagersinstitutionens införande i vårt land, hurusom det föreslagna förbudet mot spannmåls uppläggande å frilager konsekvent borde leda till enahanda förbud beträffande produkterna af äfven andra tullskyddade näringar än jordbruket.

Den i 1895 års kommittéförslag inrymda bestämmelsen om spannmåls uteslutande från frilagersrätt, hvilken äfven förordats af kommers-

Ang. spannmåls uppläggning i frihamn eller å frilager.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

kollegium och generaltullstyrelsen i deras gemensamma utlåtande af den 30 maj 1896, hade emellertid vid ärendets förberedande behandling icke lämnats utan anmärkning. Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd hade i sitt öfver kommittéförslaget till kommerskollegium afgift^ yttrande påpekat, hurusom därigenom produktionsvillkoren inom frilager blefve försvårade för de industrier, vid hvilka spannmål kunde komma till användning, samt vidare framhållit, att antagandet af kommitténs ifrågavarande förslag skulle medföra det mycket betänkliga förhållandet, att, medan södra Sverige i Köpenhams frihamn, där omsättningen af spannmål utgjorde en mycket betydande del af rörelsen, hade ett tullfritt upplag för sitt behof af utländsk spannmål, däremot hela det öfriga Sverige skulle komma att sakna ett dylikt upplag. Och betydelsen af ett sådant kunde icke skattas nog högt. då det bidroge i hög grad att förhindra stora prisväxlingar å varan, i såväl konsumentens som producentens intresse. Ty å ena sidan gjorde ett dylikt upplag det möjligt, att, när prisen visade tendens att stiga allt för hastigt, genom omedelbar import från upplaget moderera dem, och å andra sidan förhindrade det, att på den inhemska marknaden infördes mera spannmål, än som motsvarade det förefintliga behofvet, hvarigenom åter ett oskäligt prisfall kunde undvikas. Visserligen förefunnes rätten att å nederlag intaga spannmål, men, frånsedt att denna rättighet varit i fråga att borttagas, borde den större frihet att behandla de upplagda varorna, som frilager och frihamn skulle medgifva, med hänsyn till hvad af nämnden anförts, icke skäligen förbjudas i fråga om spannmål.

I en underdånig skrift af den 6 sistlidne september har handelskammaren i Göteborg med afseende å den af Göteborgs stadsfullmäktige gjorda framställningen i fråga om anläggning af frihamn återupptagit spörsmålet om spannmåls uppläggande i frihamn och i sådant hänseende hemställt, att, därest förslag till bestämmelser om inrättande och drifvande af frihamn komme att framläggas för Riksdagen, ur detta förslag måtte uteslutas det förut ifrågasatta förbudet mot spannmåls införande i frihamn. Bemälda handelskammare finner de af kommittén uttalade farhågorna för att spannmål i frihamn skulle kunna menligt inverka på prisläget för denna vara inom Sverige, i hög grad öfverdrifna. Så länge vårt land vore hänvisadt att fylla en stor del af sitt spannmålsbehof genom import från utlandet, måste prisläget å den svenska spannmålsmarknaden bestämmas af priserna å de stora världsmarknaderna för spannmål, allenast med de förändringar, som betingades af tullförhållanden och läge. Att de spannmålslager, som tilläfventyrs

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 109. 55

kunde finnas inom en frihamn, skulle i någon nämnvärd grad kunna förändra detta förhållande, syntes högst otroligt. Lokala prisfluktuationer, livilka vore för små och af för kort varaktighet för att kunna föranleda afsevärd import, skulle visserligen kunna röna inverkan af spannnmålsupplag i frihamn, men reglerandet af dessa fluktuationer kunde endast vara till fördel för såväl producenter som konsumenter, likasom möjligheten att utan alltför dryga kostnader från frihamn åter utföra redan importerad spannmål kunde bidraga till att höja spannmålspriset inom landet i de fall, då en felaktig beräkning af det inländska behofvet föranledt för stor import. Handelskammaren finner för öfrigt, att, om verklig fara kunde uppstå för ett oskäligt nedsättande af spannmålspriserna genom inverkan från frihamn, så skulle detta redan hafva visat sig genom trafiken från Köpenhamns frihamn. Någon sådan försämring af priset å spannmål hade emellertid ej kunnat konstateras.

Ville man däremot lägga den afgörande vikten på det förhållande, att spekulationer skulle kunna från frihamn bedrifvas vid utsikt till tullförhöjning å spannmål, så vore det gifvet, att inrättandet af en frihamn skulle kunna medföra förluster för statsverket genom uteblifvandet af en del af den beräknade tullinkomsten. Men detta vore, oafsedt att sådana tillfällen endast undantagsvis inträffade, af öfvergående art och borde ej ensamt föranleda till att helt förkasta de fördelar, som spannmåls uppläggande i frihamn otvifvelaktigt kunde medföra för vårt land. I likhet med hvad af handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm anförts, funne handelskammaren det vara högst betänkligt att åt utlandet förbehålla de många fördelar, som frihamnsinstitutionen erbjöde handeln med spannmål, i synnerhet som den ersättning därför, hvilken förefunnes i rätten att upplägga spannmål å nederlag, på grund af de därmed förenade olägenheterna användes endast i ringa omfattning.

Efter att vidare hafva bland annat omförmält den betydande import af spannmål till vårt land, som äger rum från frihamnarna i Köpenhamn och Hamburg, hvad den senare platsen angår beroende dels på inverkan af Nord-Östersjökanalen och dels på de exceptionellt billiga frakterna för spannmål från Amerika till Hamburg, framhåller handelskammaren, att, därest det skulle blifva någon möjlighet för den svenske köpmannen att uthärda konkurrensen med utlandet, så vore det en bjudande nödvändighet att tillvarataga hvarje möjlig fördel. De reguljära förbindelser med de spannmålsexporterande länderna i Sydamerika, som Sverige med stora kostnader nu lyckats erhålla, och

56 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

hvilkas betydelse för svensk export väl icke kunde skattas låg, vore för sin fortkomst äfven beroende på, att tillfälle erbjödes att finna en förmånlig afsättningsort för de produkter, hvilka toges i returfrakt till Sverige. Då det härvidlag i regel gällde stora partier, syntes det äfven för detta ändamål vara behöfligt, att inom frihamn plats bereddes för mottagande af dessa produkter, hvilka eljest; därest de redan vid importen skulle bära de dryga tullumgälderna eller å nederlag förvaras, endast med svårighet skulle kunna hit importeras.

De fördelar, som tillåtelsen att införa spannmål i frihamn skulle medföra för handeln med denna vara, vore enligt handelskammarens åsikt i öfrigt af samma natur som de, hvilka åberopats såsom skäl för tillåtelsen att i frihamn införa andra varuslag. Handelskammaren kände sig öfvertygad, att det beroende af mellanhänder i utlandet, som nu karakteriserade Sveriges spannmålshandel, skulle i stor utsträckning kunna undvikas, därest den svenske köpmannen i likhet med utlandets bereddes tillfälle att i frihamn förvara och därifrån fritt disponera de för landets konsumtion behöfliga mängderna af utländsk spannmål. Utom de fördelar, som således spannmålshandeln skulle kunna påräkna genom tillåtelsen att införa spannmål i frihamn, anser handelskammaren äfven kvarnindustrien och i synnerhet den del däraf, som drefves i mindre omfattning, kunna hämta stora fördelar af en sådan tillåtelse, framför allt vid förmalning af hvete. För kvarnindustrien vore nämligen tillgången å vissa främmande glutenrikare hvetesorter en nödvändighet, men endast mycket få inrättningar inom denna industri hade en så stor afverkningsförmåga och tillgång till så stort kapital, att de förmådde direkt importera den nödiga utländska spannmålen. För tillfredsställandet af sitt behof af den utländska varan vore flertalet hänvisadt att göra sina inköp genom utländska mellanhänder. En följd däraf blefve emellertid, dels att i regel en tid förflöte, innan leverans kunde ske, dels ock att partiernas storlek ej kunde rättas efter det verkliga behofvet, utan måste bestämmas med hänsyn till andra omständigheter, allt till stor olägenhet för de smärre afnämarne, för hvilka en prompt leverans af små partier vore synnerligen önskvärd. Dessa kännbara olägenheter skulle helt kunna undvikas, därest tillfälle bereddes svenska köpmän att från lager i frihamn tillgodose de smärre afnämarne inom landet.

Vid bedömande af föreliggande fråga torde till en böran böra tagas i betraktande de tillfällen, hvilka för närvarande erbjuda sig för vårt lands spannmålshandel och kvarnindustri att tullfritt upplägga spannmål för blifvande införsel till förbrukning i Sverige. Först och

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

främst möter i sådant afseende nederlagsinstitutionen. Angående den omfattning, hvari enligt den officiella statistiken denna institution under åren 1896—1905 kommit till användning för uppläggning af spannmål, har utarbetats en tabell, hvilken torde få biläggas dagens protokoll (tab. il). Af denna framgår bland annat, att reexporten af spannmål från nederlag är mycket obetydlig, och att sålunda nederlagsinstitutionen i fråga om spannmål har sin egentliga betydelse för införseln. Emellertid utvisar en jämförelse med totalimporten, att den öfvervägande delen af till vårt land införd spannmål på de senare åren icke upplagts å nederlag. I relativa tal uttryckt har förtullningen från nederlag af råg och hvete under åren 1888—1905 i förhållande till totalimporten däraf varit af följande omfattning:

Råg Hvete

Visserligen har, såsom synes, importen från nederlag af råg- och hvetemjöl varit i jämförelse med totalimporten däraf ganska ansenlig, men detta förhållande synes med afseende å den här föreliggande frågan om nederlagsinstitutionens användning för spannmålsinförseln vara mindre betydelsefullt, emedan mjölimporten öfver hufvud afsevärdt Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 8

58 Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109-

nedgått, sedan nu gällande tullsatser infördes, så att den numera i jämförelse med importen af omalen spannmål är af helt ringa omfattning.

Det vill synas, som om nederlagsinstitutionen i fråga om spannmål hufvudsakligen komme till användning för import till de hamnar, där man på grund af isförhållandena måste före vinterns början förse sig med förråd, som först efter någon tids förlopp komma till förbrukning. Då emellertid förtullningen från nederlag synes i genomsnitt taget tämligen nära motsvara uppläggningen, så torde spannmålen i allmänhet icke någon längre tid förvaras å nederlag.

Förutom å tullnederlagen inom landet kunna spannmålsupplag för import till Sverige med fördel anordnas i våra grannländer, hvilka för sådan uppläggning erbjuda fördelarna af frihamnar eller liknande anstalter. Närmast kommer därvid i betraktande Köpenhamns frihamn, hvars spannmålstrafik synes till största delen finna sin afsättning på Sverige. Vida större betydelse för vår spannmålshandel har emellertid frihamnen i Hamburg, hvars fraktförhållanden, såsom äfven af Göteborgs handelskammare påpekats, st älla sig synnerligen gynnsamma för transitotrafiken från de transatlantiska produktionsområdena. Vidare är i förevarande afseende att märka äfven Antwerpen, som tack vare bland annat sitt läge och sina hamnanordningar erhållit ett afsevärdt inflytande på den internationella spannmålshandeln.

Af hvad sålunda anförts torde framgå, att redan nu rikliga tillfällen finnas att, i afvaktan på en blifvande afsättning inom landet, låta upplägga spannmål på sådana villkor, att den icke drabbas af några tullafgifter. Undersöker man nu, i hvad mån detta förhållande kan antagas komma att undergå förändring, därest tillfälle varder beredt att upplägga spannmål jämväl i svensk frihamn eller å svenskt frilager, så synes närmaste följden af en sådan anordning böra blifva, att åtminstone en del af den spannmål, som för närvarande upplägges å nederlag, i stället kommer att förvaras i frihamns- eller frilagersmagasin. De nya institutionerna erbjuda för spannmålsuppläggning framför nederlaget åtskilliga fördelar, hvilka torde föranleda, att de förra komma att föredragas framför detta sistnämnda. Först och främst utgå vid uppläggning af spannmål i frihamn eller å frilager icke, såsom däremot vid nederlag är fallet, några afgifter vare sig till statsverket för själfva uppläggningen eller till tullbetjäning för bevakning vid de tillfällen, då spannmålen skall skötas eller eljest upplagshafvaren af en eller annan anledning vill efterse sitt upplag. Vidare erbjuder frihamn eller frilager framför nederlag en afsevärd förmån i den vida större friheten att förfoga öfver det upplagda godset och att eventuellt däraf åter utföra

59 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition No 109.

hvad som kan med större fördel afsättas i utlandet. Därtill kommer, att såväl frihamn som frilager, hvilka båda anstalter böra vara anlagda för att tillgodose en större trafik, i följd däraf måste vara försedda med helt andra anordningar för lossning och lastning än ett nederlag, som mången gång tillhör en enskild person eller firma.

Om sålunda på grund af berörda omständigheter man bör kunna antaga, att upplag inom frihamn eller frilager komma att användas framför nederlag, så vill det ock synas, som om samma omständigheter borde föranleda därtill, att äfven en del af den spannmål, som för blifvande afsättning i Sverige för närvarande upplägges utom landet, blefve i stället upplagd å de nya upplagen inom landet, därigenom tillförande vårt lands näringsidkare den förtjänst å magasinering, spedition o. s. v., som under nuvarande förhållanden tillfaller utländska mellanhänder. Med afseende å de stora kvantiteter spannmål, som vårt land måste importera, är det uppenbarligen ett önskemål, att Sverige må kunna lösgöra sig från det beroende af utlandet, som i denna bransch synes göra sig gällande.

Att rätten att i frihamn eller å frilager i Sverige upplägga utländsk spannmål skulle i och för sig leda till en ökad spannmålsimport och däraf följande sänkning af prisen för den inhemska spannmålen synes icke sannolik! såväl i betraktande af de gynnsamma tillfällen, hvilka, enligt hvad nyss anförts, redan nu erbjuda sig till spannmålsuppläggning inom och utom landet för spekulation å den svenska marknaden, som ock med hänsyn därtill, att de ifrågasatta nya spannmålsupplagen icke torde kunna utöfva någon som helst inverkan på de förhållanden, hvilka i hufvudsak bestämma importens storlek, eller dels spannmålsbehofvet inom landet, dels ock de priser, som därstädes kunna ernås för utländsk vara. Det torde i detta afseende böra framhållas, att öppnandet af Köpenhamns frihamn icke synes hafva utöfvat något märkbart inflytande vare sig på spannmålsimportens storlek eller på spannmålspriserna inom den del af vårt land, Skåne, som eljest bort vara mest utsatt för verkningarna af trafiken i denna frihamn. Det bör i afseende på den föreliggande frågan ej heller lämnas obeaktadt, att reexport från frihamn eller frilager låter sig verkställas vida lättare än från nederlag, hvadan, därest större kvantitet skulle hafva upplagts, än som motsvarar spannmålsbehofvet för tillfället, öfverskottet utan svårighet kan åter utföras i stället för att, såsom nu kan inträffa, verka nedtryckande på spannmålspriserna i landet.

Hvad slutligen vidkommer de skäl, som tala för medgifvande af

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 25 jan. 1907.

60 Kungl. Maj-M Nåd. Proposition No 109.

rätt till spannmålsupplag i frihamn eller å frilager, bör till en början ihågkommas att, om dessa med betydande utgifter förenade anstalter skola kunna bära sig, det måste vara angeläget att tillföra dem så stor trafik som möjligt. I detta afseende är spannmål en synnerligen viktig artikel, hvars betydelse, såsom af Göteborgs handelskammare framhållits, särskildt för en frihamn i vårt land ytterligare ökats genom de med statsbidrag understödda ångbåtslinjerna på transatlantiska hamnar. Vidare är att märka, hurusom tillfället att på lämpliga magasin upplägga och förvara spannmål är i vårt land synnerligen begränsad!. De svårigheter, som däraf förorsakas, äro icke blott af stor betydelse för en jämn och regelmässig tillgång på både in- och utländsk spannmål, utan kunna därjämte under särskilda omständigheter såsom t. ex. i '.infälle af ett krigsutbrott medföra för hela landet ödesdigra följder. Slutligen bör äfven erinras, att för handeln med spannmål frilagersrätten skulle medföra enahanda förmåner, som denna rätt skulle tillskynda andra branscher af den svenska handelsnäringen, därigenom att den skulle göra det möjligt att befria sig från utländskt inflytande och att anlägga affärerna på en bredare basis genom att arbeta icke blott på den inhemska marknaden utan äfven på utlandet.

Af sålunda anförda skäl har ur de nu utarbetade förslagen till förordningar om frilager och om frihamn uteslutits det förbud mot spannmåls uppläggning, hvilket förekom i 1900 års förslag till förordning om frilager.

Med hänsyn särskildt därtill, att kommerskollegium och generaltullstyrelsen vid afgifvande af utlåtande den BO maj 1896 öfver 189o års kommittéförslag ej ingått i granskning af de i samma förslag innefattade detalj bestämmelser angående frihamn, har jag i skrifvelse den 22 december 1906 anmodat ämbetsverken att före utgången af sistlidne januari månad inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande öfver omförmälda inom finansdepartementet utarbetade båda författningsförslag.

Sådant, utlåtande har af ämbetsverken afgifvits den 25 berörde januari, därvid ämbetsverken tillika öfverlämnat yttranden, som dels genom kommerskollegii försorg inhämtats från handels- och sjöfartsnämnderna samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, dels ock på anmodan af generaltullstyrelsen afgifvits af tullkammaren, packhusinspektionen och nederlagskontoret i Stockholm, tulldirektören i Göteborg samt därvarande tullkammare, packhusinspektion och tull-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109. 61

bevakningsinspektion äfvensom af tulldirektören i Malmö samt packhusinspektionen och tullbevakningsinspektionen därstädes.

För egen del hafva ämbetsverken, då remissen syntes icke gifva anledning till en närmare undersökning af frågan, huruvida nödiga förutsättningar för anläggning och en framgångsrik drift af en eller flera frihamnar inom vårt land kunde anses vara för handen, eller om lämpligheten och gagneligheten af frilagersinstitutionens införande i Sverige, ansett sig höra inskränka sig till en granskning af de föreliggande båda förslagen.

Hvad då först angår formen för den föreslagna lagstiftningen angående frihamn och frilager, hafva ämbetsverken till en början erinrat, hurusom redan 1894 års kommitté anfört, att frågan om de lättnader särskildt för den sjöväga frihamnstrafiken, hvilka i tullhänseende kunde lämpligen medgifvas, i mycket hög grad påverkades af lokala förhållanden, hvarför planläggandet af denna nya institution framför allt i detta hänseende varit underkastadt många vanskligheter, äfvensom att det kunde förväntas, att, sedan frihamn kommit till stånd och någon tids erfarenhet om de föreslagna bestämmelserna, därest de blefve gillade, vunnits, ändringar i eller tillägg till desamma skulle finnas behöfliga. Vidare hade i sitt förenämnda underdåniga utlåtande af den 30 maj 1896 ämbetsverken framhållit, att det syntes icke lämpligt att i detta ämne meddela en för frihamnar i allmänhet gällande författning, då de i detta afseende erforderliga och lämpliga föreskrifter i mångt och mycket måste blifva beroende af hvarje hamns läge och lokala förhållanden i öfrigt, för så vidt å ena sidan nödig säkerhet för kronans rätt skulle kunna bibehållas och å andra sidan trafikens befogade kraf å lättnader behörigen tillgodoses. Ämbetsverken, som fortfarande hyste samma uppfattning, hafva därför såsom sin åsikt uttalat, att den nu ifrågasatta uppdelningen af bestäm-

melserna om frihamn syntes innebära en fördel, såväl genom möjligheten att vid affattandet af de tulltekniska bestämmelserna taga nödig hänsyn till lokala förhållanden, som äfven därigenom, att de ändringar i nämnda bestämmelser, som, på grund af vunnen erfarenhet vid deras tillämpning, tilläfventyrs kunde visa sig erforderliga eller

önskliga, lättare och snabbare än eljest kunde genomföras. En sådan uppfattning hade ock uttalats af flera af de hörda representanterna för rikets handel och sjöfart. I enlighet med hvad sålunda fram-

hållits, ansåge också ämbetsverken konsekvensen fordra, att jämväl bestämmelserna om frilager på enahanda sätt uppdelades, hvarigenom äfven i fråga om denna institution sistnämnda fördel vunnes. Den af

62 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

ämbetsverken företagna granskning af förslagen hade icke gifvit anledning till några erinringar i fråga om urvalet af de bestämmelser, som ansetts böra intagas däri.

Vidkommande därefter frågan om rätt att upplägga spannmål i frihamn eller å frilager, hafva ämbetsverken, som vid afgifvande af sitt förberörda utlåtande af år 1896 uttalat den uppfattning, att giltiga skäl för förbud mot sådan uppläggning anförts af 1894 års kommitté, förklarat sig med hänsyn till formuleringen af det ämbetsverken nu gifna uppdrag sakna anledning att ingå i någon närmare undersökning af de skal, som kunde anföras för eller emot ett sådant förbud. Då emellertid i båda de nu föreliggande förslagen intagits den bestämmelse, att förtullning af gods, som infördes från frihamn eller uttoges från frilager, skulle ske efter de taxor och författningar, som vore gällande, då godset till förtullning angåfves — eu föreskrift, som öfverensstämde med hvad i tullstadgan vore bestämdt angående nederlagsgods och som i allmänhet borde gälla äfven i fråga om frihamns- och frilagersgods — ansåge sig ämbetsverken böra framhålla, att genom ett tillägg till sagda bestämmelse de betänkligheter, som gjorts gällande mot ett medgifvande att i frihamn eller å frilager intaga spannmål, syntes kunna i väsentlig mån häfvas, på samma gång därigenom kunde vinnas trygghet mot en vid vissa tillfällen mindre önskvärd massinförsel af viktigare kassaartiklar. Ämbetsverken syftade härvid på den mot ifrågavarande medgifvande ofta gjorda invändning, att frihamnar och frilager skulle kunna i stor utsträckning begagnas till upplag af spannmål utöfver det verkliga behofvet och således kunna tjäna till underlättande af spekulationer i denna vara i synnerhet vid tider, då tullförhöjningar därå antoges vara förestående. Med tillämpning af ifrågavarande stadgande enligt dess föreslagna lydelse skulle nämligen ett större, i frihamn eller å frilager upplagdt parti spannmål kunna, äfven efter det en beslutad tullförhöjning trädt i kraft, införas från frihamnen eller uttagas från frilagret mot den förut gällande lägre tullsatsen, blott angifningenftill förtullning skett före nyssnämnda tidpunkt. Det vore därför enligt ämbetsverkens åsikt måhända önskligt, att ifrågavarande bestämmelse så affattades, att nyssnämnda för statsverket menliga förhållande kunde undvikas och den förhöjda tullsatsen komma att tillämpas vid all förtullning af spannmål eller större kassaartiklar, som vid den höjda tullsatsens trädande i kraft funnes i frihamn eller å frilager, äfven om angifningen till förtullning skett före nämnda tidpunkt. Detta mål syntes lämpligast kunna ernås därigenom, att i bestämmelsen inrymdes befogenhet för Kungl. Maj:t att för särskildt fall annorledes förordna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109. 63

Ämbetsverken hafva fördenskull föreslagit, att åt ifrågavarande stadgande måtte gifvas sådan affattning, som nyss nämnts, och ytterligare framhållit, att under denna förutsättning medgifvandet att i frihamn eller å frilager upplägga spannmål icke skulle blifva förenadt med större utan snarare med mindre risk i nu omförmälda hänseende än medgifvandet att upplägga spannmål å nederlag.

Hvad vidare beträffar det i förslagen införda stadgandet, att varor, som enligt tulltaxan vore underkastade så kallad bruttoförtullning, icke finge från frihamn eller frilager uttagas för öfverflyttning till nederlag eller för att efter förtullning införas i landet, med mindre de vore emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor vore brukligt, hafva ämbetsverken påpekat, hurusom afsikten med detta stadgande tydligtvis vore att förebygga, det sådana varor skulle genom att i frihamn eller å frilager ompackas i lättare emballage än det, hvari det vore möjligt att införa dem från utrikes ort, eller helt och hållet befrias från emballage, kunna undgå en ofta ganska betydlig del af det bestämda tullbeloppet, ett förhållande, hvarigenom dels tullinkomsterna skulle minskas, dels ock det skydd för vår industri, som afsetts med vissa införseltullar, komme att äfventyras. Efter att vidare hafva erinrat om den föregående behandlingen af frågan om villkoren för bruttoförtullade varors införsel från frihamn eller frilager, hafva ämbetsverken anfört, att, ehuru den nu föreslagna lösningen af denna fråga syntes ämbetsverken ägnad att medföra vissa betänkligheter, särskild!; på grund af den därmed förenade utsikten till tvister mellan tullmyndigheterna och varuägare om hvad som borde förstås med handelsmässigt emballage, och därför vissa skäl syntes tala för det i den nådiga propositionen till 1900 års Riksdag framställda förslag om tilläggstullar, hade ämbetsverken dock, då tvifvelsutan giltiga skäl kunde anföras mot att för närvarande införa dylika tullar och i allt fall olägenheterna af den nu ifrågasatta bestämmelsen måhända kunde varda i hufvudsak undanröjda inom en icke alltför långt aflägsen framtid, ansett sig sakna anledning föreslå någon ändring i berörda bestämmelse.

Ämbetsverken hafva dock fäst uppmärksamheten på det förhållande att, under det enligt bägge förslagen landväga införsel af gods från frihamn eller uttagning af gods från frilager vore medgifven, bland annat, för uppläggning å transitupplag å samma ort, så afsåge det här ifrågavarande stadgandet allenast varor, som från frihamn eller frilager förtullades eller öfverflyttades till nederlag. Detta förhållande syntes, på sätt jämväl några af de hörda tullmyndigheterna framhållit, kunna

64 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 109.

föranleda därtill, att en varuägare, genom att angifva i frihamn eller å frilager upplagda varor af ifrågavarande slag till uppläggning å transitupplag å samma ort — vid hvilken förflyttning varorna säkerligen ofta utan fara för skada kunde transporteras i vida lättare emballage än vid försändning från en ort till annan — skulle kunna vid varornas sedermera skeende förtullning antingen direkt eller efter öfverflyttning till nederlag undandraga statsverket en del af den tull, som rätteligen skolat utgå för varorna. Ett sådant förfaringssätt skulle visserligen kunna förhindras genom att utsträcka den ifrågavarande bestämmelsen att gälla äfven vid öfverföring af varor från frihamn eller frilager till transitupplag å samma ort. För tillämpningen häraf erfordrades emellertid tydligtvis, att varorna, före öfverföringen till transitupplag, i frihamnen eller å frilagret underkastades undersökning för utrönande af emballagets beskaffenhet. Men då i transitupplagsinstitutionens begrepp läge, att någon föregående undersökning icke skulle äga rum, syntes eu sådan utsträckning af omförmälda stadgande icke böra ifrågakomma. Därest emellertid någon åtgärd ansåges erforderlig till förekommande af nyssberörda för statsverket menliga förfarande, kunde enligt ämbetsverkens mening ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen om rätt att öfverföra varor från frihamn eller frilager till transitupplag å samma ort kunde ur förslagen utgå. Något verkligt behof af en dylik rätt kunde enligt ämbetsverken knappast påvisas.

Hvad därefter beträffar förslaget att både frihamn och frilager skulle vara inrättade »till allmänt bruk», hafva ämbetsverken, med påpekande att i fråga om frihamn detta tillägg icke vore af någon saklig betydelse, då väl aldrig en frihamn kunde tänkas blifva anlagd för annat än allmänt bruk, däremot med afseende å frilager uttalat, att förhållandet därvidlag syntes blifva annorlunda, då denna institutions beskaffenhet icke i och för sig utgjorde hinder för att en större affärseller industriidkare kunde för eget behof inrätta ett frilager, öfver hvilket han ensam skulle disponera. Sådant finge emellertid anses uteslutet genom nyssnämnda tillägg, som syntes kunna tolkas sålunda, att frilager å viss ort icke finge inrättas, med mindre detsamma tilltoges i så stor omfattning, att hvar och en å samma ort, som åstundade begagna sig däraf och uppfyllde stadgade kvalifikationer, kunde, åtminstone i regel, däri erhålla plats. Ämbetsverken ansåge sig emellertid icke kunna underlåta att uttala allvarliga betänkligheter mot ett stadgande, som kunde gifva anledning till en dylik uppfattning. Vore inrättandet af frilager förbehållet staten eller kommun, kunde denna uppfattning med allt skäl göras gällande; men då så ej vore förhållandet,

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109. 65

enär å ena sidan frågan om införandet af denna institution i vårt land städse varit bunden vid den förutsättning, att institutionen icke skulle tillskynda statsverket uppoffringar, och ä andra sidan tillstånd att inrätta frilager skulle kunna meddelas icke blott kommun utan äfven aktiebolag, handelsbolag och enskild person, vora det enligt ämbetsverkens åsikt svårligen möjligt att upprätthålla nyssnämnda uppfattning. Det kunde icke heller anses annat än obilligt att fordra, det en näringsidkare, som för sin rörelse funne sig vara i behof af frilager och vore beredd att på egen bekostnad inrätta sådant för sin egen räkning, skulle för att vinna denna förmån inrätta frilagret så, att detsamma skulle kunna inrymma äfven andra näringsidkare, eventuellt konkurrenter, och därför ådraga sig kostnader, hvilka han måhända stundom aldrig finge godtgjorda. Särskild! föreställde sig ämbetsverken, att denna olägenhet lätt nog skulle kunna inträda för den, som drefve tillverkning för export, och att på grund häraf en väsentlig del af de förmåner, som frilagersinstitutionens införande i vårt land förväntades medföra, koinme att äfventyras. Härtill komme ytterligare, att förslagets lydelse i denna punkt skulle medföra betydande svårigheter vid pröfningen af ansökningar om tillstånd att inrätta biläger, då det alltid måste vara förenad! med vanskligheter att bedöma, hvilken omfattning ett ifrågasatt biläger borde äga för att kunna anses vara afsedt till allmänt bruk. På grund af det sålunda anförda hafva ämbetsverken hemställt, att ifrågavarande stadgande måtte utgå ur förslaget till förordning om bilager.

För den händelse att emellertid Kungl. Maj:t skulle finna, att så icke kunde ske, hemställde ämbetsverken, att den enligt förslaget handelsbolag och enskild person tillkommande rätt att erhålla tillstånd att inrätta bilager måtte bortfalla, så att dylik rätt tillerkändes allenast stadskommun äfvensom aktiebolag af viss beskaffenhet, dock endast då bolaget bildats i ändamål att inrätta frilager.

Slutligen hafva ämbetsverken med afseende å frågan om frihamnsinstitutionens införande i vårt land, i anledning af uttalanden, som framkommit i yttrandena från målsmännen för handel, industri och sjöfart i Malmö och Göteborg, ansett sig böra såsom sin åsikt uttala, att lösningen af frågan om väsentlig lindring i umgälderna för fartyg, som besökte svensk frihamn, vore af största betydelse för gagnet af frihamnsinstitutionen för vårt land. Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö hade nämligen i sitt öfver förslagen afgifna yttrande framhållit, att svenska frihamnar icke skulle blifva i stånd att med framgång upptaga konkurrensen med utländska sådana, såvida icke de svenska frihamnarna kunde erbjuda Bih. till Jliksd. Prut. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 9

Uttalanden af handelsoch sjöfartsnämnder m.fl.

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 109.

minst lika fördelaktiga villkor som de utländska, icke blott »i tulltekniskt afseende» utan äfven i öfriga hänseenden; och hade nämnden fördenskull uttalat den förhoppning, att de på sjöfarten hvilande afgifterna till staten, lastpenningar samt fyr- och båkafgifter, måtte utan dröjsmål omläggas så, att de icke drabbade fartyget utan godset, samt regleras i den riktning, att de icke måtte ställa sig högre än motsvarande afgifter i de utländska frihamnar, med Indika våra blifvande frihamnar komme att upptaga täflan. Och vidare- hade handelskammaren samt handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg såsom sin åsikt uttalat, att inrättandet och drifvandet af frihamn och frilager skulle mäktigt bidraga till att höja Sveriges handel och sjöfart, i synnerhet därest den lättnad för sjöfarten kunde ernås, att de umgälder, Indika utginge af densamma, i hufvudsak finge beräknas efter verkligt lossad eller lastad kvantitet.

I samtliga de af ämbetsverken öfverlämnade yttrandena från näringslifvets representanter har uttalats stor tillfredsställelse öfver utsikten till att få spörsmålet om frihamn och frilager å nyo underställdt statsmakternas pröfning, och har med styrka framhållits angelägenheten af dessa institutioners snara införande i vårt land.

Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm erinrar, hurusom frågan om införande i vårt land af frilagers- och frihamnsinstitutionerna inom hufvudstaden sedan lång tid tillbaka omfattats med stort intresse, och uttalar, att enligt nämndens uppfattning detta intresse icke minskats, desto mindre som erfarenheten från Danmark visat, i hvilken hög grad särskildt frihamnsinstitutionen kunde bidraga till utvecklingen af ett lands handel, industri och sjöfart. Det förhållande, att på senare tid några åtgärder till frågans lösning icke vidtagits, hade enligt nämndens mening sin grund hufvudsakligen däruti, att sådana allmänna villkor, hvarom nämnden tillförene hos Kungl. Magt gjort framställning, ännu icke blifvit af statsmakterna fastställda för vare sig frihamn eller frilager. Nämnden hyste emellertid den öfvertygelsen, att, så snart detta ägt rum, frågan om inrättande för Stockholm af ifrågavarande institutioner eller endera af dem oförtöfvadt skulle komma på dagordningen. 1 detta sammanhang har nämnden äfven meddelat, att, förutom det förslag till anläggning af frihamn vid Lilla Värtan, som förut uppgjorts, numera förelåge ett af stadens byggnadskonst’ vid utarbetande af förslag till farled genom Arstaviken och Hammarbysjö jämte i samband därmed stående hamnanläggningar uppgjordt utkast till frihamnsanläggning vid Hammarbysjö.

67 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

Stockholms köpmannaförenings handelskammare framhåller, hurusom de år, hvilka förflutit, sedan frilagersfrågan förra gången utgjorde föremål för statsmakternas pröfning, ytterligare bekräftat det oafvisliga behofvet af friare former för tullfri uppläggning och behandling af utländskt tullpliktigt gods, än de som medgåfves i vår nuvarande tullagstiftning. De institutioner, som i detta afseende för närvarande erbjöde sig, nederlag, transitupplag och tullrestitution, lämnade varuägaren allt för begränsad dispositionsrätt öfver sitt gods och vore därjämte bundna genom allt för betungande kontroller, för att de skulle kunna sätta vår handel i stånd att upptaga konkurrensen med utlandet. De danska och tyska engrosfirmorna hade i allt större omfattning icke blott slagit under sig den handel på våra grannländer, som eljest kunnat tillkomma oss, utan äfven vunnit allt större inflytande jämväl på den inhemska marknaden, som dock borde vara vår egen handels första och naturligaste afsättningsfält. Inom åtskilliga viktiga branscher, såsom t. ex. kolonial- och textilvaror samt spannmål och foderämnen, hade den svenska handeln på de senare åren haft att uthärda en alltjämt växande konkurrens med utländska grosshandelsfirmor, hvilka från sina lätt tillgängliga upplag inom Köpenhamns eller Hamburgs frilager och frihamnar kunde med fördel sälja på vårt land.

Att detta förhållande innebure en betydlig ekonomisk förlust för vårt land, kunde enligt handelskammarens mening ej bestridas, då man betänkte, att först och främst den större omsättning och köpmansvinst, som eljest kunnat tillfalla vår handel, för närvarande i stället komme de utländska köpmännen till godo; att vidare, medan de svenska köpmännens lager städse innehölle en hel del inhemska produkter och fabrikat, så förde de främmande köpmännen helt naturligt uteslutande utländska varor; samt slutligen att den försvagade ställning, som vår handel sålunda intoge inom vårt eget land, måste hämma dess kraft att arbeta äfven på utlandet, hvaraf åter följde, att jämväl den svenska industrien måste se sin afsättning utom landet i väsentlig mån försvårad. Erhölle handeln hos oss däremot till sitt förfogande enahanda institutioner som i utlandet, så skulle den ock sättas i tillfälle att på ett helt annat sätt, än för närvarande vore möjligt, utnyttja de företräden, som förhållandena kunde erbjuda densamma i konkurrensen med utlandet på de oss närmast belägna afsättningsområdena. Yår handel på Finland och Ryssland t. ex., hvilken ännu ej hade den omfattning, den borde och kunde hafva, skulle kunna i vida högre grad än för närvarande tillgodogöra sig förmånen af de täta och snabba kommuni-

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition A’:o 109.

kationerna, hvilka medgåfve export från lager i Stockholm på vida kortare tid, än som vore möjligt från vare sig Köpenhamn eller Hamburg. Då vidare särskild! den finska marknaden vore i fråga om konsumenternas vanor och behof i hög grad likartad med vår egen, skulle äfven häri för oss ligga en väsentlig fördel framför våra konkurrenter i utlandet. Den svenske exportören skulle i likhet med t. ex. den danske hafva förmånen att kunna använda ett och samma lager för arbete både inom och utom sitt eget land. De svenska lagren skulle ock, därest frihamn eller frilager inrättades här i landet, kunna göras vida mera sorterade än för närvarande vore möjligt. Förutom de inhemska fabrikaten, hvilka till större delen kunde betecknas som medelkvaliteter, skulle våra köpmän äfven kunna föra både de helt billiga och de dyrare kvaliteterna, hvilka för närvarande måste tagas från utlandet.

Hvad därefter särskild! beträffade industrien, erinrar handelskammaren om de fördelar, som vid frihamns och frilagers införande i vårt land skulle beredas densamma, därigenom att handeln blefve satt i tillfälle att skaffa ökad afsättning för våra industriprodukter. Detta vore en omständighet, som förtjänade att noga beaktas särskildt i en tid, då vår industri på mer än ett håll måste anlägga sin produktion efter en måttstock, för hvilken vår begränsade inhemska marknad vore långt ifrån tillräcklig. Men därtill komme, att all den fabrikation, för hvars bedrifvande måste i större eller mindre omfattning användas utländska tullpliktiga materialier, genom de nya institutionerna skulle kunna utveckla sig på ett sätt, som för närvarande icke vore möjligt. Exempelvis kunde anföras, att utan tvifvel tillverkning af sammansatta beklädnadsartiklar och kemisk-tekniska produkter, maskinindustri samt punschfabrikation skulle kunna inom en frihamn eller ett frilager anläggas för export i vida större skala än hittills. Nya industrigrenar skulle ock kunna uppstå. Förädlingen af våra skogsbär och trädgårdsprodukter t. ex., hvilken för närvarande så godt som uteslutande ägde rum utom landet, skulle kunna med fördel förläggas till vårt eget land.

Genom den tillväxt i varuomsättningen, hvilken skulle framkallas af verksamheten inom de ifrågasatta nya institutionerna, komme ock sjöfarten att tillskyndas betydande förmåner. In- och utgående frakter skulle erbjuda sig i större omfattning än hittills, och för tillgodoseende af den ökade trafikens kraf skulle förbättrade anordningar för lastning och lossning komma till stånd. Det uppsving, som den danska sjöfarten hade att uppvisa allt ifrån inrättandet åt Köpenhamns frihamn,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109. 69

erbjöde ett nära till hands liggande exempel på den betydelse en frihamnsanläggning ägde för sjöfartens utveckling.

Handelskammaren funne sålunda, att, vare sig man såge saken ur handelns, industriens eller sjöfartens synpunkt, återupptagandet af frågan om frihamn och frilager i Sverige måste hälsas med stor tillfredsställelse.

Handels- och sjöfartsnämnden och handelskammaren i Göteborg, hvilka afgifvit gemensamt yttrande, hafva därvid bland annat uttalat den åsikt, att förutsättningarna för drifvandet af frihamn och frilager väl vore för handen, samt att ärendet snarast möjligt borde föreläggas statsmakterna till pröfning.

Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö omförmäler, att återupptagandet af frihamns- och frilagersfrågan i alla intresserade kretsar i nämnda stad hälsats med största tillfredsställelse och väckt förhoppningar, att samhällets och dess näringsidkares sträfvanden under många år för erhållande af en frihamn därstädes ändtligen skulle leda till ett resultat.

Slutligen har äfven Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare uttalat sin stora tillfredsställelse öfver, att ifrågavarande för landets handel och industri betydelsefulla spörsmål ånyo upptagits till behandling, samt såsom sin bestämda öfvertygelse framhållit, att stora förutsättningar förefunnes för, att införandet af dessa institutioner skulle komma att motsvara äfven högt ställda förhoppningar beträffande utvecklingen af landets handel och näringslif.

Efter att sålunda hafva redogjort för de uttalanden, som i hufvudsak förekommit med afseende å de inom finansdepartementet utarbetade förslagen, anhåller jag att, innan jag öfvergår till en mera i detalj gående redogörelse för de båda författningsförslagens innehåll, få här skärskåda de institutioner, som vår nuvarande tullagstiftning erbjuder för tullfri uppläggning och bearbetning inom landet af utländska, tullpliktiga varor. Det har nämligen ofta framhållits såsom ett af skälen emot frilagers- och frihamnsinstitutionernas införande i vårt land, att vår tullagstiftning redan nu i tillräcklig grad erbjöde möjlighet både att tullfritt upplägga varor för framtida afsättning vare sig utom eller inom landet och att vid tillverkning för export af varor, för hvilkas framställande erfordras utländskt tullpliktigt material, undgå tullumgälder för hvad sålunda måste importeras. De utvägar, som härvidlag äro att taga i betraktande, äro: nederlag, transitupplag, provianteringsfrilager och tullrestitution.

I främsta rummet möter oss nederlagsinstitutionen, om hvilken gällande bestämmelser meddelats i nådiga tullstadgan den 1 juli 1904,

Nuvarande tullagstiftning.

70 Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

kap. 5, §§ 62—88. Nederlagsrätten består däri, att, med undantag af dels brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, dels äfven krut och andra explosiva varor, från utrikes ort infördt tullpliktigt gods kan, efter verkställd undersökning, mot en särskild afgift till kronan af en procent af belöpande tull för en tid af högst fem år uppläggas under varuägarens och tullverkets lås, utan att tull betalas för godset, innan det uttages till inhemsk förbrukning, och med rättighet för varuägaren att tullfritt åter utföra godset. Vid angifvande af nederlagsgods till förtullning är ägaren berättigad till viss tids anstånd med tullafgiftens erläggande, uppgående till nittio dagar, då tullbeloppet för det på samma inlaga upptagna gods utgör 500 kronor eller däröfver, samt för mindre tullbelopp till respektive trettio eller åtta dagar. Genom den tullfrihet, som äger rum vid själfva uppläggningen, och genom den tullkredit, som beviljas vid förtullning från nederlag, innebär denna institution onekligen för engroshandeln störa förmåner. Emellertid blifva dessa i viss mån reducerade genom de inskränkande bestämmelser, hvilka gälla för tillvaratagande af kronans rätt. Sålunda skola både uppläggning och uttagning äga rum endast i helt kolli, och under den tid, godset förvaras å nederlaget, är ägarens rätt att disponera däröfver inskränkt till sådana åtgärder, som afse godsets efterseende och vårdande äfvensom proftagning, hvartill kommer att hvarje dylik åtgärd till följd af den tullbevakning, som därvid erfordras, är förenad med särskilda utgifter i form af godtgörelse till tullpersonalen för extra förrättning.

En undersökning af den omfattning, hvari nederlaget under de senare åren varit anlitadt *), gifver vid handen, att nederlaget har sin egentliga betydelse för importen, då reexporten därifrån synes vara mycket obetydlig, samt att nederlaget hufvudsakligen kommer till användning för en del större konsumtionsartiklar, tillhörande den i statistiken förekommande gruppen närings- och njutningsmedel, såsom fläsk, gryn, mjöl, kaffe, socker och andra kolonialvaror, diverse frukter, tobak, arrak, konjak och vin. Af samtliga dessa artiklar har i genomsnitt mer än halfva importen under de båda åren 1904 och 1905 ägt rum öfver nederlag. Huru stor betydelse nederlagsrörelsen än äger för handeln särskildt inom förenänmda branscher, vill det dock synas, som om denna rörelse vore stadd i ett visst tillbakagående. De belopp, som i nederlagsafgifter influtit till statskassan, utvisa för de senare åren ingalunda den tillväxt, som med hänsyn till importens och tullinkomsternas ökning kunnat väntas. För de 10 åren 1896 —1905 lämnar eu jämförelse mellan berörda förhållanden följande resultat:

*) Jämför bär bifogade tab. 3.

71 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

Det bör visserligen i förevarande afseende ej lämnas obemärkt, att genom 1904 års tullstadga, hvilken trädde i kraft den 1 oktober samma år, vissa modifikationer, utöfver hvad förut gällande tullstadga innehållit, blifvit till förmån för trafiken vidtagna, hufvudsakligen bestående däri, att tullfrihet kan atnjutas för skadadt eller förskämdt nederlagsgods och att ompackning kan under vissa villkor medgifvas af generaltullstyrelsen; men dessa modifikationer, hvilka lämnat nederlagsbegreppet i hufvudsak oförändradt, hafva till följd däraf, såsom äfven af generaltullstyrelsen framhållits vid afgifvandet den 29 mars 1900 af förslag till ny tullstadga, icke kunnat blifva så genomgripande, att därigenom beredts någon ersättning för frilagersinstitutionen.

Äfven transitupplaget grundar sig på bestämmelser i gällande tullstadga, hvarest §§ 89—111 afhandla villkoren för denna form af tullfri uppläggning af tullpliktigt gods. Transitupplaget innefattar rätt att under tullverkets lås för högst ett år, utan undersökning från tullverkets sida, upplägga styckegods, d. v. s. gods, som inkommer i emballage eller, oemballeradt, i stycken eller buntar. För transitupplag erlägges till statsverket en afgift, som för hvarje 100 kilogram af godsets vikt utgår med 70 öre för de första tre månaderna och 35 öre för hvarje följande period af tre månader; minsta afgiften är 10 öre för hvarje varuangifning. Gods, som är upplagdt å transitupplag, är helt och hållet undandraget ägarens dispositionsrätt; vill han efterse godset eller taga prof däraf, måste han först angifva det till förtullning eller till nederlag. I sistberörda förhållande torde ligga en anledning därtill, att transitupplagsinstitutionen fått så ringa praktisk användning. Då godset ej undersökes före uppläggningen, har man här för att

72 Kungl Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

bedöma rörelsens omfattning endast de uppburna afgiftsbeloppen att rätta sig efter. Dessa hafva under åren 1896—1905 varit följande:

Ännu mindre betydande äro de s. k. provianteringsfrilager, bvilka på grund af kungl. förordningen den 18 september 1874 och kungl. kungörelsen den 1 juni 1877 kunna inrättas i Malmö, Hälsingborg och ^ Landskrona. Dessa upplag afse uteslutande att tillhandahålla passerande fartyg skeppsförnödenheter af olika slag, och deras användning är inskränkt till helt obetydliga kvantiteter af dylika varor.

Slutligen är bland de hos oss gällande lättnader beträffande tullpliktiga varors förtullning att märka den rätt till j cstitution af erlagd tull, hvarom enligt Riksdagens beslut stadgas i tulltaxeunderrättelserna, och' som är särskildt afsedd att befrämja utvecklingen af exportindustrien. De tullrestitutioner, som enligt §§ 8 och 9 af tulltaxeunderrättelserna kunna ifrågakomma vid utförsel af inom landet framställda produkter, hvari ingår utländskt tullpliktigt material, kunna indelas i olika grupper, allt eftersom restitutionen hänför sig till:

a) materialier och skeppsförnödenheter, som användts vid nybyggnad, förbyggnad eller reparation af fartyg (§ 8);

b) följande af uteslutande utländskt råämne inrikes tillverkade varor, nämligen raffineradt socker, choklad, bröd, olika slag af arbetad tobak, flamgarn af bomull eller ull, bomulls- och linneväfnad samt sydda bomulls- och linneartiklar (§ 9 mom. 1);

c) utländsk juteväfnad, som användes till emballage vid utförsel

från Sverige (§ 9 mom. 2);

d) mjöl och gryn af utländsk spanmål äfvensom risgryn (§ 9 mom. 3); samt

e) andra varor än de sålunda omförmälda (§ 9 mom. 5).

Hvad angår de förstnämnda, under a) upptagna artiklarna, synes den restitution, som härvidlag förekommer, och hvilken har till liufvudsakligt ändamål att befrämja vår sjöfartsnäring, för nu förevarande fråga äga mindre betydelse. De restitutioner däremot, hvilka för öfriga nyssnämnda varor beviljas enligt § 9 tulltaxeunderrättelserna, och hvilkas ändamål är att underlätta afsättningen af svenska

Kunyi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109. 73

fabrikat i utlandet, afse sålunda delvis att bereda vår industri enahanda förmåner, som med eu för industriella anläggningar beräknad frihamnseller frilagersinstitution skulle åsyftas. Med hänsyn- därtill torde det vara af intresse att undersöka, i hvad mån tullrestitution i och för utförsel under senare år förekommit. I sådant afseende har utarbetats eu öfversikt af de restitutioner, som med stöd af § 9 tulltaxeunderrättelserna under åren 1903—1905 meddelats af generaltullstyrelsen ttab. 4). Sammanlagda beloppet af de för hvart och ett af dessa år utanordnade restitutionsmedel, fördelade på de varugrupper, som under moment b—e bär ofvan omförmälas, har utgjort:

b. c. d. e.

(§ 9 inom. 1) (§9 mom. 2) (§ 9 mom. 3) (§ 9 mom. 5) Summa 1903: Kr. 18,353:06 64,182:19 327.977:73 74,209:52 484,722:50

1904: „ 23,088:67 88,033:37 210,757:06 153,024:70 474.903:80

1905: ,, 16,106:06 71,331:61 158,163:47 147,289:74 392^890:88

Af denna sammanställning framgår, bland annat, dels att totalbeloppet af tullrestitutionerna under ifrågavarande period gått tillbaka år för år, dels ock att den största delen däraf faller på grupperna c. och d., d. v. s. juteväfnad samt mjöl och gryn, hvithet synes innebära, att trämasse- och kvarnindustrien äro de näringsgrenar, som draga största nyttan af gällande bestämmelser om drawback. De produkter, för hvilka i öfrigt beviljats tullrestitutioner till några afsevärda belopp, äro: punsch, snus, garn och, på senaste året, emaljerade kärl. För öfrigt inhämtas af den ofvannämnda öfversikten, att för en hel del olika varor beviljats tullrestitutioner med jämförelsevis obetydliga belopp. Såväl beloppens ringa storlek som det förhållandet, att för ett flertal varor restitution förekommer endast ganska sporadiskt, synas ådagalägga, att rätten till drawback, med undantag möjligtvis för några få branscher, hittills icke kunnat framkalla någon exportindustri af betydenhet. Förklaringen därtill synes ligga i de villkor, som gälla för beviljandet af tullrestitution. För att skydda statsverket mot förluster har det nämligen visat sig erforderligt att omgärda rätten till drawback med sådana kontrollbestämmelser, som medföra, dels att det för vederbörande industriidkare i allmänhet erbjuder vissa svårigheter att någorlunda säkert på förhand beräkna, vare sig huruvida eller med hvilket belopp tullrestitution skall komma att beviljas, dels ock att utbekommandet af restitutionen är förenadt med utgifter för tullbevakning Bih. till Biksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 10

74 Frihamnarna i Köpenhamn och Hamburg m. m.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 109.

in. in., som i större eller mindre mån reducera fördelen af själfva restitutionen.

I betraktande af hvad sålunda blifvit anfördt, synes det icke kunna vidhållas, att vår nuvarande tullagstiftning erbjuder tillräckliga vederlag för frihamns- eller frilagersinstitutionen. Icke någon af de institutioner, som hos oss skulle speciellt tjäna till att befrämja den utrikes handeln och exportindustrien, har visat sig mäktig af en högre utveckling, utan i stället för att följa med framåtskridandet af handel och industri hafva samtliga dessa institutioner utvisat stillastående eller tillbakagång. Det ligger då nära till hands att antaga, att de ifrågavarande institutionerna ej längre motsvara tidens kraf, utan att de behöfva kompletteras eller ersättas med anstalter, som erbjuda friare former för varuomsättningen. Tända vi oss till de anstalter af detta slag, som förefinnas i våra närmaste grannländer, möter oss en helt annan bild.

Trafiken i Köpenhamns frihamn, som öppnades den 9 november 1894, har på de senaste åren ökats högst betydligt, såsom närmare framgår af följande sammanställningar af de uppgifter, som i förevarande afseende stått till förfogande:

1901. 190b.

a. Fartygstrafiken.

Ångfartyg ........

Segelfartyg.......

Bestufvadt tonnage.....

Införsel från Malmö ... Utförsel till ,,

c. Järnvägstrafiken.

Utgående vagnar ..........

Ton...................................

d. Vikten af vägda varor.

Ton.................................

Frilagret i Kristiania, hvilket öppnades år 1903, har trots den korta tid, hvarunder det varit i bruk, ändock sett sin trafik ökas från 1904 till 1905 med 50 procent, eller från cirka 6,000 ton det förra året till cirka 9,000 ton det senare. Antalet upplagshafvare har uppgifvits för närvarande utgöra cirka 150.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109. 75

En enastående utveckling har Hamburgs frihamn att uppvisa, öppnad den 15 oktober 1888, då den fria hansestaden införlifvades med det tyska tullområdet, har den mäktigt bidragit till att göra Hamburg till eu af Europas allra viktigaste handelsplatser. Trafikens omfattning på denna plats och dess betydelse för vårt lands utrikes handel inhämtas af följande sammanställning af omsättningens värde

under de fem åren 1901—1905:

Införsel Dura!' från Utförsel Däraf till

sjöledes. Sverige. sjöledes. Sverige.

• Mill. kr. Mitt. kr. Mill. kr. Mål. kr.

1901: .............................. 1,923-0 2tf4 1.019-4 62’2

1902: ............................. 2,044-2 29’0 1,690-0 69‘5

1903: .............................. 2,133-8 32 o 1,802-7 69‘8

1904: .............................. 2,274 l 33’6 1,911 2 73'7

1905: .............................. 2,551-0 4(fl 2,087-5 83'8

Äfven om detta storartade framåtskridande, likasom också utvecklingen af Köpenhamns frihamn, måste anses i ej oväsentlig mån bero jämväl på andra faktorer än själfva tullfriheten för därstädes infördt gods, så torde det icke vara tvifvel underkastadt, att de fördelar, som genom friheten från tullumgälder och tullbevakning erbjudas trafiken i dessa hamnar, verkat såsom en kraftig häfstång på utvecklingen af samma trafik, likasom otvifvelaktigt de öfriga lättnader i afseende å tullpliktiga varors behandling, som tullagstiftningen i Danmark och Tyskland erbjuder för transithandeln i dessa länder, i höggrad bidragit till utvecklingen af denna handel.

För den nu föreliggande frågans behandling skulle det ock erbjuda sitt särskilda intresse att något närmare undersöka de båda nyssnämnda ländernas betydelse såsom mellanhänder för vår utrikes handel. Det skulle dock föra för långt att här ingå på eu sådan undersökning. Men med afseende å vissa förhållanden, som jag strax skall beröra, beträffande uppgifterna i vår handelsstatistik för åren 1904 och 1905 har jag ansett mig böra i detta ämne anföra följande.

Hvad först angår Danmark, synes till följd af ändrade grunder för statistikens upprättande vår handelsstatistik för år 1905, jämförd med föregående år lämna ett i ögonen fallande bevis på den betydande transithandel, som äger rum öfver Danmark till och från Sverige. Medan vår import- och exportstatistik förut hufvudsakligen redogjort endast för transportförhållandena, i det att in- och utförda varor upptagits på de närmaste afsändnings- resp. destinationsländerna, har från början af år 1905 i berörda delar af statistiken den förändring

76 Kungl. Maj.ta Nåd. Proposition N:o 10'J.

kunnat genomföras, att i större utsträckning än dittills importen blifvit hänförd till de verkliga inköps- eller produktionsländerna och exporten till de slutliga bestämmelseländerna. På grund af 1904 års tullstadga skall nämligen numera beträffande importen angifvas det land, hvarifrån godset blifvit inköpt, eller för försäljning eller i annat syfte direkt eller öfver annat land till Sverige afsändt, och beträffande exporten det land, till hvilket godset blifvit såldt, eller är till försäljning eller i annat syfte slutligen destineradt. Eu följd af de sålunda förändrade bestämmelserna rörande statistiken är, att den varuomsättning, som äger rum mellan Sverige och utlandet i transit öfver Danmark, från och med år 1905 i handelsstatistiken bör återfinnas ej på Danmark, utan på de verkliga produktions-, respektive afsättningsländerna, och att följaktligen, under förutsättning att varuutbytet mellan Sverige och Danmark de båda åren varit hufvudsakligen oförändra dt. det i statistiken angifna värdet af vår handelsomsättning med Danmark år 1905 måste understiga motsvarande värde för år 1904 med det belopp, som representerar värdet af den transithandel, hvilken under år 1904 ingått i beräkningen af Danmarks handel på Sverige.

En sammanställning af den svenska statistikens uppgifter angående handelsomsättningen mellan Sverige och Danmark under de båda åren 1904 och 1905 utvisar i totalvärdet af denna omsättning en betydande nedgång, nämligen för införseln från Danmark med 33'7 millioner kronor eller cirka 46 procent och för utförseln till Danmark med 7'G millioner kronor, motsvarande cirka 13 procent. Denna nedgång framträder inom nästan alla de varugrupper, som utgöra föremål för någon mera afsevärd omsättning mellan de båda länderna, men är, hvad ånger importen, särskildt betydande för följande varuslag, nämligen: spannmål, sirap och melass, frukter, bomull, garn, textilvaror, hudar och skinn, talg och oljor, kreatursfoder och frö, oarbetad koppar och diverse varor inom järn- och stålgrupperna såsom plåt, rör, järnvägsmateriel, maskiner m. m., samt, hvad beträffar exporten, för fläsk, smör, ägg, bär, hudar och skinn, arbetad kautschuk, snickararbeten, trämassa, stångjärn och separatorer. Visserligen torde å ena sidan den i statistiken sålunda framträdande minskningen i omsättnings värde för en och annan af ifrågavarande artiklar icke vara beroende allenast af de förändrade grunderna för statistiken; hvarjämte bör ihågkommas, att en del af den varuförsel, som enligt ofvanstående sammanställning är att hänföra till transithandel öfver Danmark, torde äga rum, utan att varorna omlastas därstädes och sålunda utan att i själfva verket tillföra den danska handeln någon inkomst. Men å andra sidan bör ej heller förbises, att — såsom

77 Kumjl. hlaj:ts Nåd. Propositiryn N:o 109.

»afskildt visar sig; t. ex. inom kolonialvarubransclien — åtskillig; transitotrafik fortfarande ingår i uppgifterna om Danmarks handel på Sverige; och torde i betraktande af anförda, omständigheter den ifrågavarande sammanställningen i sin helhet få anses innebära ett talande bevis för betydelsen af den ställning. Danmark intager såsom mellanhand för vår utrikes handel.

Hvad angår Tysklands transithandel på vårt land. äro verkningarna af den förändrade sta tistiken här in in dre framträdande, hvilket dels torde bero därpå, att en del trafik, som förut upptagits på Danmark, numera föres på Tyskland, dels ock synes antyda, att de öfver Tyskland transiterande varorna i högre grad, än som är fallet med det gods, som transiterar Danmark, utgöra föremål för verkliga affärstransaktioner mellan de båda länderna. Enligt den svenska statistiken hade Sveriges handel på Tyskland åren 1904 och 1905 följande omfattning :

1904. W05.

Införsel från Tyskland: kronor 221'9 millioner 224‘2 millioner

Utförsel till > > 71*7 > 85’2 >

Någon nedgång i vare sig in- eller utförseluppgifterna för Tyskland har sålunda icke framkallats af de förändrade beräkningsgrunderna, utan torde dessa hufvudsakligen endast hafva åstadkommit, att ökningen i omsättningsvärdet ej blifvit större, än nyss blifvit sagdt. För att emellertid gifva en antydan angående omfattningen af den tyska transithandeln på vårt land, torde här vara tillräckligt att hänvisa till de uppgifter, som i det föregående lämnats beträffande värdet af varuomsättningen mellan Sverige och Hamburg, hufvudplatsen för denna transithandel.

Med nu omförmälda förhållanden för ögat måste man, enligt min uppfattning, gifva målsmännen för vår handel, industri och sjöfart rätt. då de framhålla angelägenheten däraf, att äfven hos oss sådana institutioner införas, som kunna sätta dem i tillfälle både att åt de svenska näringarna bevara den inhemska marknaden och att med större framgång arbeta jämväl på främmande afsättningsområden.

Inom andra länder med protektionistiskt tullsystem hafva friliamnsoch frilagersinstutionerna — långt ifrån att anses innebära en fara för systemets bestånd — tvärtom befunnits utgöra en nödvändig komplettering af detsamma. Förutom Tyskland, som i detta afseende synes intaga främsta rummet, kan därvidlag äfven åberopas Frankrike. Oaktadt därstädes den utrikes handeln genom åtskilliga andra former för tullfria upplag erhållit väsentliga lättnader i de band, som ett genomfördt

Speciell

motivering.

78 Kun f/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

tullskyddssystem medför för varuomsättningen på utlandet, har man dock på senare' tider, följande Tysklands exempel, börjat äfven i Frankrike inse nyttan och nödvändigheten af att i frihamnar bereda handeln den största möjliga frihet, och inom både parlamentet och regeringen synes förslaget om upprättande af frihamnar i några af de större franska sjöstäderna hafva tillvunnit sig talrika anhängare, om också någon lag i ämnet ännu ej lärer hafva utfärdats.

Äfven hos oss synes det nu vara hög tid att taga ett steg i enahanda riktning och sålunda ändtligen lösa en fråga, som här stått på dagordningen allt sedan början af 1880-talet.

Jag anhåller därför att härmed få föredraga de inom finansdepartementet utarbetade förslag till förordningar om frihamn och om frilager, i den lydelse de numera, med iakttagande bland annat i vissa delar af hvad ämbetsverken påyrkat, hafva erhållit.

Sedan de båda författningsförslagen blifvit af departementschefen upplästa, yttrade departementschefen vidare:

Hvad angår de särskilda bestämmelserna i dessa förslag, tillåter jag mig till en början erinra, att, enligt hvad redan omförmälts, förslagen äro hufvudsakligen grundade på motsvarande delar af 1895 års kommittéförslag, med anslutning, hvad angår frilagersbestämmelserna, till den vid 1900 års Riksdag framlagda nådiga propositionen, dock att följande mera väsentliga afvikelser från dessa tidigare förslag förekomma, nämligen:

a) att föreskrifter af tullteknisk art angående rörelsen inom frihamn eller frilager uteslutits, för att eventuellt meddelas i administrativ väg;

b) att både frihamn och frilager förklarats skola vara afsedda för allmänt bruk (§ 1 i båda förslagen);

c) att, medan förut ifrågasatts, att vid införsel från frilager tilllämpa särskilda tilläggstullar för vissa varor, i hvilkas vikt jämlikt gällande tulltaxa skola inberäknas askar, omslag, kartor o. s. v., i stället föreslagits, att dylika varor ej må från frihamn eller frilager införas, med mindre varorna äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor är brukligt (§20 mom. 3 i förslaget angående frihamn och § 19 mom. 3 i förslaget angående frilager); samt

d) att det förut ifrågasatta förbudet mot spannmåls uppläggning inom frihamn eller frilager uteslutits.

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109. 79

För de skal. smil föranledt framläggande af dessa förslag, äfvensom för de uttalanden, hvartill förslagen i hufvudsak gifvit anledning från ämbetsverkens och i ärendet hörda hamlelskorporationers sida, har i det föregående redogjorts.

Förslaget att äfven frilager städse bör vara afsedt till allmänt '''"lager till bruk, d. v. s. icke anordnas endast för en enskild persons eller firmas umk*"*

räkning, bär hos ämbetsverken framkallat åtskilliga betänklighetei*, ($ 1 •)

hufvudsakligen grundade på dels svårigheten att i hvarje särskildt fall afgöra, när ett frilager borde anses uppfylla denna bestämmelse, och dels den inskränkning i användningen af den nya institutionen, som af stadgandet i fråga skulle förorsakas. Dessa betänkligheter har jag icke kunnat dela. Det synes mig icke böra möta någon egentlig svårighet att med afseende å en bestämd frilagersanläggning afgöra, om den i själfva verket tjänar allenast ett särskildt privatintresse, eller om den är beräknad att i mera utsträckt omfattning användas af näringsidkarna inom den ort. där den är upprättad. Att gifva några närmare bestämmelser om den omfattning, en frilagersanläggning bör hafva för att kunna anses uppfylla ifrågavarande bestämmelse, är af helt naturliga skäl icke möjligt, då detta måste bero på förhållandena i hvarje särskildt fall. Det är visserligen sant, att det ifrågavarande stadgandet kan anses i viss män inskränka användningen af frilager, försåvidt nämligen därigenom förhindras anläggningen af privata frilager för bedrifvande af vissa industriella företag. Men den begränsning, som uteslutandet af dylika frilager kan anses innebära, synes mig vara mindre väsentlig, då jag antager, att de allmänna frilager, som efter frilagersinstitutionens införande i vår tullagstiftning komma att inrättas, skola erbjuda den för export arbetande industrien alla de förmåner, som för sådan industri kunna hämtas af den nya institutionen.

I det inom finansdepartementet ursprungligen utarbetade förslaget var, i öfverensstämmelse med 1900 års nådiga proposition, ifrågasatt, att frilager skulle kunna inrättas, förutom af stadskommun, jämväl af vissa aktiebolag, handelsbolag och enskilda personer. Ehuruväl bestämmelsen, att frilager skall vara afsedt för allmänt bruk, synes mig utan någon afsevärd svårighet kunna göras gällande äfven mot enskilda personer eller vanliga bolag och aktiebolag, som skulle vara benägna att inrätta frilager, har jag- dock ansett, att, på grund af hvad ämbetsverken anfört, det ursprungliga förslaget borde ändras så. att tillstånd att inrätta frilager tillerkännes allenast stadskommun och aktiebolag af viss beskaffenhet, dock endast då bolaget bildats i ändamål att inrätta frilager (§ 4).

80 Tullsats vid införsel från frihamn ell.

frilager.

(§ 20: 2 resp.

§ 19: 'il

Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

I sammanhang med frågan om spannmåls uppläggande i frihamn eller å frilager hafva ämbetsverken äfven behandlat spörsmålet om den tullsats, som bör tillämpas å varor, hvilka införas från frihamn eller frilager. I detta afseende hade i de inom finansdepartementet ursprungligen utarbetade förslagen ifrågasatts, att, i öfverensstämmelse med hvad som enligt tullstadgan (§ 73) gäller beträffande nederlagsgods, jämväl gods, som infördes från frihamn eller frilager, .skulle förtullas efter de taxor och författningar, som vore gällande, då godset angåfves till förtullning (§ 20 mom. 2 i frihamnsförslaget och § 19 inom. 2 i förslaget om frilager). För att nu förhindra, att vid inträffande tullförhöjningar större kassaartiklar, såsom t. ex. spannmål, skulle kunna införtullas från frihamn eller frilager mot lägre tullsatser, blott varorna hunne till förtullning angifvas, innan de högre tullsatserna trädt i kraft, hafva ämbetsverken föreslagit ett tillägg af innehåll, att Konungen skulle äga befogenhet att för särskilda fall annorledes förordna; och hafva ämbetsverken därvid tillika uttalat den åsikt, att med en dylik föreskrift medgifvandet att i frihamn eller å frilager upplägga spannmål icke skulle blifva förenadt med större utan snarare med mindre risk för massinförsel i spekulationssyfte än medgifvandet att upplägga spannmål å nederlag.

Visserligen synes åtskilligt tala för att de nya tullupplagen i möjligaste mån ansluta sig till redan bestående institutioner af enahanda art; livarjämte bör beaktas, att, då beträffande nederlagsgods det för närvarande är angifningsinlagans inlämnande, som är bestämmande i fråga om den tull, som skall tillämpas, så kommer frihamnseller frilagersgods, därest eu dylik bestämmelse ej införes äfven för de nya institutionerna, onekligen att vid inträffande tullförhöjningar blifva mindre lätt tillgängligt för användning på den inhemska marknaden än nederlagsgodset. Men äfven med risk att därigenom undanhålla de nya institutionerna en förmån, som är förbunden med nederlagsinstitutionen, anser jag dock, att den spekulation i tullförändringar, hvilken måhända eljest skulle kunna äga rum och hvilken ingalunda torde vara i den mera legitima handelns intresse, bör i möjligaste mån förhindras. Åt det ifrågavarande stadgandet har fördenskull gifvits sådan affattning, att vid inträffande tullförhöjning vederbörande importör skall för frihamns- resp. frilagersgods kunna tillgodogöra sig den lägre tullsatsen endast i den mån, som godset hinner införas, innan den högre tullen träder i kraft. Genom denna bestämmelse kommer införseln från frihamn eller frilager att i själfva verket mindre än annan import lämpa sig för tillfälliga spekulationer i tullförhöjningar;

81 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

och livad särskildt angår spannmål, blir af samma föreskrift en följd, att vid en tullförhöjning de kvantiteter spannmål, som kunna befinna sig inom eu frihamn eller ett frilager, icke på långt när komma att spela en sådan roll för den inhemska marknaden, som den spannmål, hvilken vid ett sådant tillfälle är upplagd på nederlag.

Med anledning af uttalanden, som framkommit i de yttranden, hvilka afgifvits af representanterna för näringslifvet i Malmö och Göteborg, hafva ämbetsverken äfven berört frågan om lindring i umgälderna för fartyg, som besökte svensk frihamn. Denna fråga, hvilken redan af 1894 års kommitté sattes i närmaste samband med förslaget om frihamnsinstitutionens införande i vårt land, har utan tvifvel för denna institution en mycket stor vikt. Men man bör ej heller förglömma, att fyr- och båkafgifterna samt lastpenningarna äro åt väsentlig betydelse för statens finanser. Dessa afgifter hafva under perioden 1902 — 05 tillfört statskassan följande belopp, nämligen:

Då härtill kommer, att det knappast synes kunna ifrågasättas, att endast för en viss frihamn medgifva lättnader i dessa afgifter, utan, om sådan lättnad skall beviljas, denna förmån torde böra utsträckas till jämväl andra svenska hamnar, framgår häraf tydligt, att frågan om beviljandet af lättnad i omförmälda afgifter är af ganska ingripande art. På grund häraf och med hänsyn därtill, att de fördelar, som en frihamn erbjuder trafiken, i alla händelser synas vara sådana, att frihamnen äfven utan ett eftergifvande af de till statsverket utgående afgifterna bör i hög grad befrämja sjöfartens utveckling, har jag ej ansett det lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan om beredande af lättnad i de på sjöfarten Infilande afgifterna. För öfrigt synes det ej böra lämnas obeaktadt, att, då man afser att genom eftergifvande af eller sänkning i berörda till statsverket utgående afgifter understödja själfva frihamnsanläggningen, detta syfte bör kunna i afsevärd grad tillgodoses genom lindring i de afgifter, som inom den kommuns hamnområde, där frihamnen varder anlagd, för kommunens räkning utgå af sjöfarten och varutrafiken, en utväg, hvilken synes desto mera påkallad, som en dylik Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 11

Sjöfartauoigälder i frihamn.

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

anläggning helt visst i regel kan antagas blifva till gagn i främsta rummet för det samhälle, där den inrättas.

Då jag nu öfvergår att yttra mig angående de föreliggande förslagens innehåll i öfrigt, tillåter jag mig att till en början och för att underlätta jämförelsen med förut framlagda förslag meddela följande sammanställning:

83 Kungl. Muj;ts Nåd. Proposition N.o 10!).

Beträffande de bestämmelser, som i de föreliggande författningsförslagen oförändrade eller endast med mindre väsentliga jämkningar upptagits från föregående förslag, torde det tillåtas mig att hänvisa till och åberopa de skäl, som tillförene anförts i afseende å dessa bestämmelser.

Hvad åter angår de här föreslagna bestämmelser, hvilka innehålla mera väsentliga afvikelse!’ från de förra förslagen, får jag, under erinran jämväl om hvad beträffande vissa af dessa bestämmelser blifvit i det föregående yttradt, med afseende å härefter angifna paragrafer anföra följande, nämligen i förslaget angående frihamn:

§ I-

Då den sockerskatt, som numera utgår, icke lärer kunna inbegripas under de tillverkningsafgifter, hvilka här omförmälas, har denna paragraf ansetts böra affattas på sådant sätt, att likställigheten i förevarande afseende mellan sockerskatten och öfriga här nämnda afgifter uttryckligen angifves.

§ 2 mom. 2:

I öfverensstämmelse med hvad som i 1900 års kungl. proposition föreslagits beträffande frilager, har här intagits en bestämmelse af innehåll, att utgångar från frihamn, hvilka icke begagnas för trafik,

84 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

utan allenast äro afsedda att komma till användning i händelse af eldfara eller annat olycksfall, må kunna, efter medgifvande af Konungen, lämnas utan särskild bevakning och utan vaktrum. Sådana utgångar hållas ju i regel stängda och öppnas endast vid utomordentliga tillfällen, hvadan det synes väl strängt att därstädes hålla samma bevakning som vid ingångar, genom hvilka den dagliga trafiken äger rum»

§ 3:

Med afseende å de aktiebolag, hvilka borde tillerkännas rätt att erhålla tillstånd att inrätta och drifva frihamn, hafva ämbetsverken, med anledning af hvad i några af de till kommerskollegium inkomna yttrandena anförts, föreslagit, att denna rätt skulle tillkomma »för ändamålet bildadt aktiebolag, hvars styrelse består af här i riket bosatta svenska undersåtar och hvari andra delägare icke må finnas än svenska undersåtar eller aktiebolag, hvars alla delägare skola vara svenska undersåtar ».

I de yttranden, som afgifvits af handels- och sjöfartsnämnden och handelskammaren i Göteborg samt af Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, har i syfte att underlätta anskaffandet af det för en frihamnsanläggning erforderliga kapital yrkats, att frihamn skulle kunna anläggas jämväl af aktiebolag, i hvilket annat aktiebolag inginge såsom delägare, under förutsättning att sistnämnda bolags alla styrelsemedlemmar vore svenska undersåtar.

Att sålunda beträffande det bolag, som eventuellt skulle kunna ingå såsom delägare i frihamnsbolag, inskränka krafvet på svenskt medborgarskap till att gälla endast styrelsemedlemmarna synes mig icke lämpligt. Ämbetsverkens förslag åter synes ej tillgodose de önskemål, som i detta afseende framställts af handelns representanter;. och har vid sådant förhållande det förevarande stadgandet ansetts böra affatta» i öfverensstämmelse med förut framlagda förslag.

§ 4:

I den häremot svarande § 5 af frilagersförordningen föreslås ett stadgande af innehåll, att generaltullstyrelsen skall beträffande ansökning om tillstånd att inrätta frilager städse inhämta yttrande såväl af tullmyndighet på platsen som af vederbörande kommunala myndigheter.

En motsvarande föreskrift beträffande frihamnsansöknings afgörande hos Kungl. Maj:t har så mycket mindre ansetts böra här

sr»

Knuyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

upptagas, som en dylik fråga icke torde böra bedömas blott ur tullteknisk synpunkt eller med hänsyn endast till de lokala intressena, utan framför allt måste skärskådas ur synpunkten af hvad som kan vara förmånligt för landets näringslif i allmänhet. Ett sådant ärende måste därför kräfva en ingående undersökning af samtliga på frågan inverkande omständigheter, därvid särskildt äfven kommerskollegium och näringarnas egna representanter torde böra sättas i tillfälle att yttra sig.

Med hänsyn bland annat därtill, att det lätt nog torde kunna inträffa, att de planer för en tilltänkt frihamns anordnande, hvilka vid ansökningens ingifvande företes, ej kunna utan vidare godkännas, har det ansetts lämpligt att här införa uttryckligt stadgande därom, att vid meddelande af tillstånd att inrätta frihamn särskilda villkor och förbehåll för tillståndets åtnjutande kunna af Kungl. Maj:t bestämmas.

§ 6, 2:dra stycket:

I öfverensstämmelse med hvad i 1900 års förslag om frilager ifrågasättes, för den händelse att frilagersinnehafvare skulle råka i konkurs, har här intagits en bestämmelse angående det fall, att innehafvare af frihamn varder försatt i konkurs, dock att den tid, hvarunder frihamnsrörelse må fortfarande drifvas för konkursboets räkning, ansetts på grund af denna rörelses omfattning höra utsträckas till ett helt år.

§ 8:

Enligt den föreslagna formen för meddelande af bestämmelser angående frihamn skulle — oafsedt de villkor och förbehåll, som på grund af § 5 kunna stipuleras vid meddelandet af själfva tillståndet att inrätta frihamn — dessa bestämmelser sönderfalla i följande hufvud grupper:

a) en af Riksdagen antagen författning om frihamnar i allmänhet;

b) en af Konungen på förslag af generaltullstyrelsen utfärdad författning angående trafiken till och från en viss frihamn; samt

c) ett af Konungen, efter förslag af anstaltens innehafvare, fastställdt reglemente för anstaltens drift.

Därtill kan ytterligare läggas den taxa, som enligt § 9 skall fastställas af Konungens befallningshafvande.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

§ 8 ocli § 9:

I enlighet med ämbetsverkens hemställan hafva här uteslutits de i det ursprungliga förslaget inrymda föreskrifter om kungörande på lämpligt sätt af reglemente och taxa äfvensom angående insändande till generaltullstyrelsen och vederbörande tullförvaltning af tryckta exemplar af dessa handlingar.

§ 9, andra stycket:

Bestämmelser hafva här föreslagits äfven för det fall, att frihamnens innehafvare åt annan öfverlåtit dispositionsrätten öfver den byggnad eller inrättning, för hvilken taxan är afsedd.

Det räkenskapssammandrag, som vid ansökan om förnyelse af taxa bör företes, har ansetts lämpligen böra afse endast de närmast föregående fyra åren. Eftersom taxan skall fastställas för en period af fem år, torde nämligen ansökan om förnyelse böra göras mot slutet af hvart femte år, och vid denna tidpunkt synas afslutade räkenskaper från den tid, hvarunder den gällande taxan varit tillämpad, ej kunna föreligga för längre tidrymd än fyra år.

§ 10:

Enligt den ämbetsverken underställda lydelsen af denna paragraf skulle frihamnsföreståndaren hafva »att öfvervaka och svara för iakttagandet af de för frihamnen gällande föreskrifter». Då emellertid detta stadgande syntes kunna gifva anledning till den uppfattning, att, då förseelser mot förordningens föreskrifter blifvit begångna, annat ansvar än den påföljd, hvartill han jämlikt § 24 vore förfallen för den händelse, att han gjort sig skyldig till underlåtenhet i tillsynen öfver frihamnen, skulle kunna drabba frihamnsföreståndaren, hafva ämbetsverken hemställt, att till undvikande af en sådan tolkning orden »och svara för» måtte utgå.

Med anslutning till hvad ämbetsverken hemställt, har paragrafen erhållit nu föreslagna lydelse.

§ 12:

Då äfven för den vid frihamn anställda tullbevakningspersonal torde erfordras härbärge inom frihamnen, har ett tillägg i sådant afse-

87 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N o 101i.

ende af ämbetsverken föreslagits i den ursprungliga lydelsen af § 12; och har det föreliggande förslaget affattats i öfverensstämmelse därmed.

§ 13:

Med afseende å vissa frågor, som enligt de ämbetsverken underställda författningsförslagen borde afgöras af Kungl. Maj:t, hafva ämbetsverken, med anledning jämväl af hvad i de inkomna yttrandena anförts, ifrågasatt, att afgörandet skulle tillkomma annan myndighet. Dessa frågor anginge dels tillstånd att inrätta frilager i närheten af stapelstad och de därmed sammanhängande stadganden rörande öfverlåtelse af rätt att inrätta eller drifva sådant frilager och fastställande af reglemente därför, dels och rätt att inom frihamn eller frilager idka industriell verksamhet. Utan att i ämnet vilja göra någon särskild hemställan, hafva dock ämbetsverken uttalat den åsikt, att pröfningen af dessa frågor och tilläfventyrs äfven af några andra därmed jämförliga, hvilka ock, ehuru af mera oväsentlig betydelse, enligt förslagen tillhörde Kungl. Maj:ts afgörande, utan olägenhet torde kunna öfverlämnas åt generaltullstyrelsen eller, hvad frågan om tillstånd till idkande af industriell verksamhet inom frihamn eller frilager beträffade, åt någon annan myndighet.

Hvad angår frågan, huruvida tillstånd till bedrifvande af industriell verksamhet inom de nya institutionerna bör meddelas af Kungl. Maj:t eller underordnad myndighet, hafva handels- och sjöfartsnämnden i Malmö samt Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare i sina yttranden framhållit, att det särskildt i fråga om fabriksmässig tillverkning af sä kallade säsong- eller modeartiklar kunde vara af vikt, att fabrikationen Unge börja utan uppskof; och har fördenskull ifrågasatts, att verksamheten finge taga sin början, åtminstone tillsvidare, efter tillstånd af till exempel magistrat eller Konungens befallningshafvande.

Den industriella verksamheten inom både frihamn och frilager synes mig kunna för den öfriga industrien inom landet komma att få en sådan betydelse, att meddelandet af tillstånd till dylik verksamhet bör föregås af en mera allsidig pröfning, än som lärer kunna ske, därest densamma skulle afgöras af någon af de nyssnämnda underordnade myndigheterna. Det uppskof, som kan vållas genom frågans hänskjutande till Kungl. Maj:t, synes ej böra blifva så väsentligt, att fördenskull afgörandet icke borde läggas i Kungl. Maj:ts hand. Äfven om en viss industri icke bedrifves oafbrutet under ett helt år, utan endast under vissa månader, så lärer väl dock vederbörande

88 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

industriidkare, som planlägger en dylik verksamhet inom ett frihamnseller frilagersområde, icke afse att bedrifva densamma allenast för ett särskildt tillfälle, utan för en längre tid framåt, år efter år. På grund af hvad sålunda anförts, finner jag mig sakna anledning att frångå det ursprungligen framställda förslaget, enligt hvilket afgörandet åt ifrågavarande angelägenhet förbehållits Konungen.

§ 14:

Den här föreslagna formuleringen afser att inom frihamn, med visst undantag, förhindra all minuthandel eller försäljning till konsumenter, medan däremot försäljning i parti, d. v. s. till återförsäljare, därstädes bör vara tillåten.

§ 16:

De i inom. 1 b) förekommande orden »eller af annan dylik anledning» hafva i öfverensstämmelse med ett af tulldirektören i Göteborg framställdt förslag tillagts på framställning af ämbetsverken, på det att äfven inom frihamn må kunna upprätthållas införselsförbud, som meddelats till förekommande af sjukdomar eller skada å vissa jordbruksoch trädgårdsalster.

Mot det ovillkorliga förbudet att i frihamn införa eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor har, enligt hvad ämbetsverken anfört, af ett flertal af de hörda myndigheterna och institutionerna den anmärkning framställts, att dylika oljor och vätskor äfvensom sprit numera i stor omfattning användas för åstadkommande af drifkraft både för landfästa motorer och för motorer ombord å fartyg äfvensom för belysningsändamål, och att därför möjlighet att inom frihamnsområdet införa dylika varor för sådana ändamål icke borde vara utesluten. Ämbetsverken. som delat denna uppfattning, hafva fördenskull ifrågasatt, huruvida icke mom. 1 kunde omredigeras i den riktning, att införande i frihamn af eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom af sprit för användning till nyssberörda ändamål måtte få äga rum under de särskilda villkor, som kunde varda af Kungl. Maj:t bestämda.

Då vidare i detta moment hade föreslagits, att en till införsel i frihamn förbjuden vara, som innehades af ett till frihamnen inkommet fartyg, icke finge i annat fartyg omlastas, hafva ämbetsverken funnit detta innebära, att varan icke kunde återutföras med annat fartyg än det. med hvilket densamma inkommit till frihamnen. Då det

89 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o loft.

emellertid i många fall icke synte* möta några betänkligheter mot att medgifva omlastning af sådan vara i annat fartyg för omedelbar utförsel, hafva ämbetsverken föreslagit ändrad lydelse af ifrågavarande bestämmelse.

Med anledning af hvad sålunda af ämbetsverken anförts, har ifrågavarande mom. 1 ansetts böra affatta* på sätt förslaget utvisar.

§ 17:

Det under a) meddelade stadgande företer vid jämförelse med motsvarande bestämmelse i 1895 års kommittéförslag den mera väsentliga olikheten, att de här ifrågavarande fartygens dräktighet höjts från 30 till 40 ton. Denna förändring, hvilken af ämbetsverken lämnats utan anmärkning, har framkallat vissa betänkligheter hos de i ämnet hörda handelskorporationer med hänsyn särskilt därtill, att motsvarande bestämmelser ej lära finnas beträffande frihamnen i Köpenhamn.

Förevarande stadgande, hvilket afser att förhindra smuggling från mindre farkoster, som äro svårare att öfvervaka och kontrollera, har affattats i anslutning till gällande tullstadga. Då 1895 års kommittéförslag framlades, utgjorde högsta dräktigheten för hithörande fartyg 30 ton, men enligt 1904 års tullstadga har denna höjts till 40 ton. Någon egentlig olägenhet af att, på sätt som här ifrågasatts, begränsa frihamnstrafiken torde icke behöfva befaras, då förslaget tillika innehåller, att de ifrågavarande fartygen under vissa villkor kunna, i den mån sådant erfordras, få tillträde till frihamn.

Af den skånska handelskammaren har föreslagits, att bestämmandet af dessa villkor, likasom öfverhufvud afgörandet af de medfrihamnsdriften sammanhängande frågor, skulle anförtros åt en af Kungl. Maj:t särskildt förordnad frihamnsförvaltning, bestående af sakkunnige män, bland hvilka äfven frihamnens innehafvare borde få insätta någon medlem.

Att i frågans nuvarande läge träffa något afgörande, huru ledningen af en frihamn bör ordnas, torde icke vara lämpligt. I hvarje fall synes icke böra ifrågakomma att åt en eventuell frihamnsförvaltning anförtro utfärdandet af tulltekniska föreskrifter rörande trafiken där, städes, utan lärer detta, såsom i det föreliggande förslaget förutsättesböra ankomma på Kungl. Maj:t.

§ 20:

På grund af hvad ämbetsverken i detta afseende anfört, har i mom. 1 uteslutits förut ifrågasatt medgifvande att från frihamn landvägen införa gods för uppläggning å transitupplag på samma ort. Bih. till Riksd, Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd. 86 Höft. 12

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna i mom. 2 och B tillåter jag mig åberopa hvad i det föregående blifvit anfördt.

Det i mom. 4 föreslagna stadgande afser att komplettera det i § 14 förekommande förbudet mot detaljhandel inom frihamn.

Hvad vidare angår förslaget om frilager, får jag beträffande härefter nämnda bestämmelser anföra följande, nämligen med afseende å

I förut framlagda förslag har ifrågasatts, att frilager finge inrättas endast i eller i närheten af stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes. Med afseende därå har af ämbetsverken anförts, att denna bestämmelse syntes sammanhänga med det i tullstadgan af den 2 november 1877 förekommande stadgande, enligt hvilket uppläggning af gods å nederlag icke var medgifven annat än i sådan stapelstad. Då emellertid enligt nu gällande tullstadga af den 1 juli 1904 uppläggning af gods å nederlag må äga rum i alla städer, där tullkammare under tullförvaltares öfverinseende är anordnad, samt något skäl icke syntes kunna anföras för ett förbud att inrätta frilager i en uppstad med sådan tullkammare, t. ex. Borås, hafva ämbetsverken hemställt, att ordet »stapelstad» måtte utbytas mot ordet »stad».

Hvad ämbetsverken sålunda hemställt har jag ansett böra biträdas.

Tillstånd att inrätta frilager i närheten af sådan stad som nyss nämnts har jag, med anslutning till den uppfattning, ämbetsverken i detta afseende uttalat, ansett lämpligen böra, likasom tillstånd till frilagers inrättande i dylik stad, meddelas af generaltullstyrelsen.

I anslutning till hvad som ägt rum i motsvarande paragraf af frihamnsförordningen har sockerskatten äfven kär tillagts till de i förut framlagda förslag omnämnda tull- och tillverkningsafgifter.

Enligt föreliggande förslag komma bestämmelserna angående frilager att sönderfalla i följande hufvudgrupper:

a) en af Riksdagen antagen författning om frilager i allmänhet;

b) af Konungen meddelade bestämmelser om varors intagning å samt uttagning från frilager i allmänhet; samt

c) ett af generaltullstyrelsen, efter förslag af hvarje frilagersinnehafvare, fastställdt reglemente för frilagers drift (§ 8).

Därtill kommer taxa (§ 9) å afgifter för frilagrets begagnande, fastställd af Konungens befallningshafvande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

§ 2 mom. 2:

Då enligt förslaget hela anordnandet af frilager hvilar på generaltullstyrelsen, likasom det tillkommer Kungl. Maj:t att bestämma öfver anläggningen af frihamn, har jag ansett, att befrielse frän skyldigheten att bevaka vissa utgångar från frilager bör lämpligen meddelas af generaltullstyrelsen och icke, såsom förut varit ifrågasatt, af Kungl. Maj:t.

§ 4:

Beträffande här föreslagna stadgande, hvilket motsvarar § 3 i frihamnsförslaget, får jag åberopa hvad i det föregående därom anförts.

§ 8 och § 9, lista stycket:

Äfven bär hafva, i likhet med hvad som ägt rum beträffande § 8 och § 9 i frihamnsförslaget, på ämbetsverkens yrkande uteslutits bestämmelser om kungörande på lämpligt sätt af reglemente och taxa för frilager äfvensom angående insändande till generaltullstyrelsen och vederbörande tullförvaltning af tryckta exemplar af dessa handlingar.

§ 9, 2:dra stycket, och § 10:

Med afseende å dessa delar af förslaget tillåter jag mig åberopa hvad här förut anförts beträffande motsvarande bestämmelser i frihamnsförslaget, § 9, 2:dra stycket, och § 10.

§ 14 mom. 1:

Denna bestämmelse svarar emot § 13 i frihamnsförslaget; och tillåter jag mig här åberopa hvad angående sistnämnda § i det föregående anförts.

§ 17:

Beträffande här föreslagna bestämmelser får jag i tillämpliga delar åberopa hvad som anförts i afseende å motsvarande § 16 i frihamnsförslaget.

§ 18 mom. 3:

Detta moment har affattats i enlighet med ämbetsverkens förslag och för att angifva, att gods, hvarom här förmäles och hvilket skall

92 Kutujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

intagas å frilager från annan ort än den stad, i eller vid hvilken frilagret är beläget, måste i vederbörlig ordning förpassas till tullförvaltningen i sagda stad och där angifvas till intagning å frilagret.

§ 19:

Motsvarande bestämmelser angående frihamn återfinnas i frihamnsförslaget § 20; och torde jag få här åberopa hvad i afseende därå redan blifvit anfördt.

Därest de nu föreliggande förslagen till förordningar om frihamn och om frilager varda af Riksdagen antagna och till efterrättelse kungjorda, torde, på sätt jämväl af ämbetsverken framhållits, erfordras dels i vissa afseenden ändrade bestämmelser i fråga om handels- och sjöfartsstatistiken, dels ock ändringar ej mindre i tullstadgan och nådiga förordningen angående frilager för proviantering af fartyg i Öresund, än äfven i tulltaxeunderrättelserna samt i gällande bestämmelser om restitution af erlagd brännvinstillverkningsskatt och skatt för malt vid utförsel af brännvin och maltdrycker. Hvad beträffar de ändrade bestämmelser, som under berörda förutsättning sålunda torde böra utfärdas, synes med framläggandet af förslag kunna tillsvidare anstå; dock har jag ansett mig böra redan nu beröra frågan om de ändringar, hvilka af frihamns- och frilagersinstitutionernas införande påkallas i de af Riksdagen antagna tulltaxeunderrättelserna.

Generaltullstyrelsen har med underdånig skrifvelse den 2 nästlidne februari öfverlämnat följande förslag till ändrad lydelse af vissa delar af tulltaxeunderrättelserna:

§ 8.

1. Den, som — — — — — — — — — — — — — — —

------under villkor:

a) ----------------------

b) ------------------

c) att den, som verkställt nybyggnaden, för byggnad en eller

reparationen, när fartyget är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen afämnar--— — — — — — — — — — — — — — — — —

93 Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition N:o 109.

uppgift ej mindre om dagen, då de angifvits till förtullning, än äfven därom, huruvida sådan angifning skett från nederlag, transitupplag eller frilager eller från frihamn eller direkte och i sistnämnda fall jämväl om den lägenhet, med hvilken införseln skett; skolande — — — — — — — — — — handen; samt

d)------------------

§ 9.

1. Vid utförsel — —--— •— — — — — — — — —-

— — — — — — iakttages:

a) att — — — — — afsändas; kommande dock denna bestämmelse icke att äga tillämpning, då den vara, för hvilken tullrestitution sökes, utföres för proviantering af fartyg i Öresund under enahanda förhållanden med dem, då utländska, på provianteringsfrilager upplagda varor skulle vid dylik proviantering åtnjuta tullfrihet;

b) --—---------------

c) -------------------

2. ------------------

3. Förutom den tull restitution, hvarom här ofvan förmäles, med-

gifves ock

A) åt idkare af kvarnrörelse — — — — — restitution af den tull, som af honom blifvit erlagd för en motsvarande kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål — — — — — — — under villkor:

a) ------------------

b) -------------------

c) -------------------

d) ----------------- -

e) -------------------

f) --------------------

g) — -----------------— —

B) åt innehafvare af riskvarn — — — — — — — restitution

af den tull, som blifvit erlagd för till varans framställning användt, af kvarninnehafvaren direkt från utlandet eller från frihamn infördt eller från nederlag eller frilager uttaget oskadadt ris---— — gälla:

a) ------------------

b) ------------------

94 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 109.

c) —

d) _

e) —

f) -

g) -

4. --------------------

5. . Vill någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma åter utföra — — — — — — — må, såvidt generaltullstyrelsen finner tillförlitlig kontroll kunna åstadkommas, tulla,/gift, som vid varornas införsel direkt från utlandet erlagts, kunna återfås under iakttagande af följande villkor:

a) — —---------------------

b)--------------------

c) — —----------------

d) ------------------

e) ------------------

f) -------------------

g) -------------------

h) -------------------

Därest — — — — — normalliter.

6. Hvad här ofvan i denna paragraf ur angående tullrestitution föreskrifvet galle äfven, då gods, för hvithet restitution af tullafgift ifrågasättes, antingen sjöledes utföres till frihamn eller ock landvägen utföres till sådan hamn eller intages å frilager; skolande, i sistnämnda båda fall, utförseln till frihamn eller intagningen å frilager verificeras på sätt särskildt är eller varder bestämdt, hvaremot i fråga om verificering af godsets utförsel sjöledes till frihamn skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad förut i denna paragaf är stadgadt beträffande verificering af utförsel till utrikes ort.

7. Befinnes någon — —--—--—- — — — — — —

— — — sådan restitution.

Med afseende å livad sålunda föreslagits har af styrelsen anförts i hufvudsak följande:

Behofvet af ändringar i tulltaxeunderrättelserna vore närmast föranledt af det i de båda författningsförslagen angående frihamn och angående frilager förekommande stadgande, att varor, som från inrikes ort blefve utförda till frihamn eller intoges å frilager, skulle i fråga

95 Kurujl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

om rätt till restitution af tullafgifter betraktas såsom ur riket utförda. Bestämmelserna om tullrestitution vid utförsel af inrikes tillverkade varor innehölles i § fl tulltaxeunderrättelserna; och vore det fördenskull detta författningsrum, som i första hand påverkades af nyssnämnda stadgande. I fråga om formen för de ändringar i nämnda paragraf,

betingades af nu ifrågavarande anledning, hade två olika utvägar erbjudit sig: antingen att i hvarje särskildt moment af paragrafen vidtaga erforderliga redaktionsändriugar eller ock att såsom ett särskildt moment intaga en allmän bestämmelse, att de i paragrafen lämnade föreskrifter om tullrestitution skulle gälla äfven då gods, för hvilket restitution af tullafgift ifrågasattes, utfördes till frihamn eller intoges å frilager. Den sistnämnda utvägen hade synts styrelsen vara att föredraga; och hade därför i styrelsens förslag intagits ett nytt moment, betecknadt med 6, så att nuvarande mom. 6 i paragrafen införts såsom mom. 7.

Beträffande formuleringen af det nya momentet framhåller styrelsen, att, i enlighet med stadgandet i § 18 mom. 3 i förslaget till förordning om frilager, intagning af gods å frilager endast kunde ske land vägen; att utförsel sjövägen till frihamn af restitutionsgods, med hänsyn till frihamns egenskap att i vissa afseenden anses såsom utrikes ort, syntes böra verificeras på sätt i paragrafen stadgades om utförsel till sådan ort, dock tydligtvis med den inskränkning, att hvad i mom. 1 c) förekomme beträffande konsulatsintyg icke kunde äga tillämplighet; samt att däremot i fråga om verificering af utförsel landvägen till frihamn eller intagning å frilager syntes böra gälla de bestämmelser, som beträffande sådan utförsel eller intagning kunde varda fastställda i de särskilda författningar, Indika i förenämnda förslag till förordning om frihamn och frilager förutsattes komma att utfärdas.

Förutom det sålunda föreslagna tillägget till § 9 i tulltaxeunderrättelserna borde, enligt hvad styrelsen vidare anfört', jämväl följande mindre ändringar i så väl denna paragrafsom i § 8 påkallas af införandet af frihamns- och frilagersinstitutionerna.

På sätt redan 1894 års frihamns- och frilagerskommitté föreslagit, syntes . det i vissa städer vid Öresund förekommande frilager för provi an tering af fartyg höra, därest frilagersinstitutionen i allmänhet infördes i vårt land, benämnas provianteringsfrilager. Vid sådant förhållande borde ordet »frilager» i § 9 mom. 1 a) tulltaxeunderrättelserna utbytas mot ordet '»provianteringsfrilager')').

Enligt § 9 mom. 3 A) tulltaxeunderrättelserna medgåfves åt idkare af kvarnrörelse vid utförsel sjöledes från tullplats af vissa vid kvarnen

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

framställda produkter restitution af den tull, som af honom blifvit erlagd för en motsvarande kvantitet från utlandet införd omalon spannmål af samma slag. Detta uttryck, »från utlandet införd», hade i detta författningsrum enligt ämbetsverken städse ansetts innebära, att den omalna spannmålen skulle halva direkt förtullats och således icke hafva varit upplagd å nederlag. Denna tolkning af uttrycket bekräftades ock såväl genom en jämförelse med det uttryck, som användts i stycket B) al samma moment, där vid utförsel åt risgryn restitution \ore medgilven för till varans framställning användt, direkt från utlandet eller från nederlag uttaget oskaladt ris, som äfven genom olikheten i uttrycken i mom. 3 A) c), där det såsom villkor för restitutions erhållande stadgades, att den omalna spannmålen skulle vara inom de näst före utförseln förflutna sex månaderna till riket införd, och i samma mom. B) d), där motsvarande villkor erhållit den lydelse, att det oskalade riset skulle vara inom de näst före utförseln förflutna tolf manaderna förtulladt. Till förtydligande af uttrycket i stycket A) af momentet hade styrelsen, som vid afgifvandet af nyssberörda förslag utgått från den förutsättning, att detsamma icke borde innebära någon ändring x sak, föreslagit, att framför orden »från utlandet införd» måtte inskjutas ordet »dire/cf», hvilket skulle innebära, att tullrestitution icke finge ifrågakomma, då spannmål införts vare sig från nederlag' eller från frihamn eller frilager.

Då däremot enligt stycket B) af ifrågavarande moment tullrestitution vore, såsom nyss nämnts, medgifven äfven da råvaran, ^ oskaladt ris, förtullats från nederlag, syntes någon anledning icke förefinnas att från denna förmån utesluta oskaladt ris, som förtullats från frihamn eller frilager; och hade styrelsen därför föreslagit sådan ändring af ifrågavarande stycke, att restitution i nämnda fäll uttryckligen medgåfves.

Mom. 5 af § 9 tulltaxeunderrättelserna hade, i likhet med mom. 3 A), städse tillämpats så, att tullrestitution icke medgifvits annat än för råvara, som direkt förtullats. Skälen för denna tolkning hade vant desamma, som här förut i fråga om spannmål anförts. Utgående från berörda förutsättning att förslag, innebärande ändringar i sak, icke borde i detta sammanhang framläggas, hade styrelsen föreslagit en ändring af ifrågavarande moments första stycke, hvilken skulle bekräfta den tolkning däraf, styrelsen ansett sig icke kunna undgå att tillämpa.

Enligt § 8 tulltaxeunderrättelserna vore under vissa villkor tiillrestitution medgifven för mateidalier och skeppsförnödenheter, som införts från utrikes ort. Under c) i denna paragraf vore stadgadt, att det för sådan restitutions erhållande skulle åligga vederbörande, bland

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

annat, att aflemna uppgift, ej mindre om dagen, då materialierna augifvits till förtullning, ån älven därom, huruvida sådan angifning skett från nederlag eller från transitupplag eller direkte och i sistnämnda fall jämväl om den lägenhet, med hvilken införseln skett. Af detta stadgande framginge, att förmånen af tullrestitution enligt denna paragraf icke vore beroende af materialiernas direkta förtullning; och då vid sadant förhållande nämnda förman syntes höra vara medgifven äfven då materialierna förtullades från frihamn eller frilager, hade styrelsen föreslagit en ändring af ifrågavarande paragraf, som gåfve vid handen, att rätt till restitution äfven i dessa fall vore medgifven.

Mot de af generaltullstyrelsen framställda förslag till ändringar i tulltaxeunderrättelserna har jag icke funnit något att i sak erinra. Enär emellertid jämkningar i dessa bestämmelser påkallas äfven af andra anledningar, för hvilka jag vid annat tillfälle torde få redogöra, ärnar jag i ett sammanhang framlägga förslag till samtliga ifrågavarande ändringar i tulltaxeunderrättelserna.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, tillstyrker jag i underdånighet, att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga de af mig nyss upplästa förslag till förordningar om frihamn och om frilager.

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

In fidem:

Karl Skogman.

Bill. till Ttiksd. Prof. 1907. 1 Band. 1 Afd. SO Höft.

98 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Tab. l. Öfversikt af införseln af de varor, för hvilka

Varor

Album eller delar däraf ........................................................................................j

Askar och dosor: af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen Bijouterivaror, af annat ämne än guld eller silfver, enkla eller sammansatta Blommor: naturliga, afskurna, friska eller torkade, ej specificerade, till prydnad

användbara, lösa eller sammanbundna blommor ...................................i

konstgjorda, af tyg, papper, halm, fjäder eller andra dylika ämnen.............1

delar till konstgjorda blommor ........................................................................|

Etuier, med eller utan tillbehör, af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen....................................................................................I

Galanter ivaror, ej specificerade, af sammansatta eller, såsom arbetade, ej speci-1

cerade ämnen .........................................................................................

Hudar och skinn: konstgjordt fjäderpälsverk *) ............................................... I

Instrumenter: optiska, därunder inbegripna kikare, glasögon och infattade optiska

glas af alla slag; barometrar, manometrar och termometrar..............i

musikaliska: ackordion eller delar däraf.....................................................|

Knappar, ej specificerade: af silke, ensamt eller i förening med annat material af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen, med undantag

af knappar, i hvilka silke ingår ..........................................................j

Knif oar: rak- och perm- ......................................................................................

Leksaker, alla slag, utan afseende å materialet, äfvensom delar därtill..............j

Metaller och ej specificerade arbeten däraf:

A. Bly: arbetadt: andra arbeten: förgyllda eller försilfrade ......................

C. Järn och stål: andra, ej specificerade och till jämvägsmaterial eller maskiner, redskap och verktyg ej hänförliga järn- och stålvaror: förgyllda eller försilfrade .......................................................................|

Transport

Kvantitet

Kilogram ;

3,017

10,112

40,277

9,554

3,210

13,983

20,005

44,062

1,414

66,769 2,948 s) 102,895

2,338

325,097

') Införseln kan ej uppgifvas, enär detta varuslag i statistiken är sammanfördt med annat slag af 2) Däraf 17 kilogram tullfritt införda frän Korge.

•) .. 3 ..

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o lUD.

tilläggstull föreslagits i kungl. proposition till 1900 ars riksdag.

pälsverk.

100 Kungl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 109.

V

a r o r ,

| Kvantitet

Kilogram

!

I

Transport

D. Koppar och däraf med zink, tenn eller annan oädel metall framställda legeringar: såsom mässing, brons, nysilfver, britanniametall m. fl. arbetad: andra arbeten: förgyllda eller försilfrade ..............................

H. Tenn: arbetadt: andra arbeten: förgyllda eller försilfrade......................

I. Zink: arbetad: andra arbeten: förgyllda eller försilfrade ......................

Papp-, pappers- och pappersmassearbeten. ej specificerade: lackerade, bronserade,j

förgyllda eller försilfrade ..... j

Plymer: oarbetade.................................................... I

arbetade ......................................................................................................!

Portföljer: af hel- eller halfsiden ...............................................................................j

andra slag....................................................................................... j

Saxar: andra slag, polerade: af mer än 15 cm. längd ..........................................

af 15 cm. längd och därunder...................................................................

Solfjädrar............................................................................................................................j

Ur: vägg- och studsare- i foder, äfvensom urfoder, lösa: af metall, alabaster eller porslin........................................—.......................................................j

lösa eller oinfattade verk till vägg- eller studsareur, äfvensom delar af ur, ej specificerade................................................................................................i

Summa

325,097

38,093

14,676

1,296

63,375

15,749

57,672

517,496’

101 Kurujl. Maj;t Nåd. Proposition N:o 109■

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Tab. 2. Öfversikt af nederlagsrörelsen

Knngl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

i spannmål åren 1896 -1905.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 109.

Tab. 3. Öfversikt af nederlags

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

rörelsen åren 1904 och 1905.

9 7

1 4-7

3-i

5-4

36-

67.9 55-a

43-3 73 6 12.3

65.1 Bih.

32,960

179,062

3,283

23,162

6,866

36,365

77,420

4,058

till

2,879 Biksd. Prof.

2,024

40,937

29,537,962

9,642,036

615,098

1,710,209

84,805

1,043,431

54,845

588,053

20,114

1,759,759

2,011,590

45,341

1,120,851 1907. 1 Sami.

2,024

15,587

33,579,137

13,546,320

705,153

1,716,089

128,880

1,284.969

58,153

558,700

9,269

24,760

1,699,440

2,723,608

36,833

9-

x 0.3

1 !■—

5-7

6 1.3

16.—

50-1

37-i

33-

1,258,066 j 66.9 1 Åfd. 86 Häft.

27,367

143,237

4,858

SO

57,645

3,777

1,257

6,041

7,197,720

3,752,010

802,468

83,093

434,879

22,838

248,979

3,743

89,120

5,767

86,993

23,344

439,064

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Gryn, andra slag ................................................

Honung ................................................................

Ingefära, torr........................................................

Kaffe ....................................................................

brändt, och kaffesurrogat........................

Kakao, bönor och skal.......................................

malen........................................................

Kanel ....................................................................

Kardemummor ....................................................

Muskot och muskotblomma................................

Nejlikor ................................................................

Peppar....................................................................

Ris, oskaladt (paddy) ........................................

Socker, raffineradt................................................

oraffineradt ............................................

sirap och melass....................................

Stärkelsesocker och stärkelsesirap....................

Té ........................................................................

Tobak, oarbetad...................................................

arbetad: cigarrer och cigarretter........

andra slag................................

4. Frukter och trädgårdsväxter in. in.

Anis........................................................................

Apelsiner................................................................

Citroner ................................................................

Dadlar....................................................................

Fikon ....................................................................

Frukter, bär och grönsaker, ej specificerade:

friska ....................................................

torkade ................................................

Fänkol....................................................................

Humle ................................................................

Kapris.................................................................

Konfityrer ............................................................

Koriander ............................................................

Korinter ................................................................

Kummin ...............................................................

Lagerblad m. m................................................

* Totalimporten af oarbetad tobak år 1904 uppgifves i handelsstatistiken till endast 5,313,389 kilogram, hvadan här torde föreligga någon felaktighet i uppgifterna.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Ilo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Kungl, May.ts Nåd. Proposition N:o 109.

112 Kungl. Majds Nåd. Proposition 7 :o 109.

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

113 Bih. till Rik sd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 86 Haft.

114 Kunjl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 109.

Tub. 4. Af kungl. generaltullstyrelsen aren 1903—1905

2. Metallvaror.

Emaljerade kärl ..........................

Fönsterbeslag af järn

Järnplåt, valsad ..........................

D:o galvaniserad

Järnrör, dragna................... .......

Järntråd, valsad, samt stångjärn Järnvaror, diverse ......................

8,414'2 59 kg.

2,956:16

146,435-a

18,535

118,427

5,388: 72 741: 40 2,960: 69

Summa

12,046: 97

Kungl. Maj tfa Nåd. Proposition N:o 109.

beviljade restitutioner enligt § 9 tulltaxeunderrättelserna.

*

116 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109

År 1903.

Utförsel varor.

Kvantitet.

a)

b)

enl. mom.

3. Textilvaror.

Band .....................

Gardiner och mattor:

D:o

Garn, bomulls- ....

D:o ull-...........................................

Nät..............................§.....................

Trikåvaror, af ramie .......................

D:o andra slag ...................

Väfnad, bomulls-: a) enl. mom. 1... D:o d:o b) „ „ 5...

D:o jute-.......................................

D:o ylle-.......................................

Summa

-

4. Diverse.

Maskindelar .........................................................

Nåtlade öfverdelar till skodon .........................

Papper .................................................................

Skinn .....................................................................

Tunnbindarearbeten .............................................

Velocipeder, motor-.............................................

D:o , delar däraf (inkl. luftringar, gummiringar och gummislangar) .............................

Vykort .................................................................

Summa Summa summarum

1,439 kg.

1,633 19,389m 62,781-1 5,919 21,204 1,266-5 9,382 4,045-: 5 641,822-ci 10,634-4

2,158 7,496'a 5 2,284

kg-

Belopp.

Kr.

215:85

284: 65

19,280: 48

1,194: 71 8,481:60 262: 60 1,407: 30 2,022: 88 64,182:19 2,658: 62

99,990: 88

1,402: 70 749: 63 1,484: 60

2,042: 30

5,679: 23

484,722: 50

*) Uppgifter saknas rörande vikten.

**) Uppgift saknas rörande vikten af 100 st. gummiringar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109. 117

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft.

118 Kurujl. Maj:ts Nåd. Proposition No 109.

Tab. 5. Öfversikt af Sveriges handelsomsättning med Danmark åren 1904 och 1905 enligt den svenska handelsstatistiken för samma är.

STOCKHOLM, ISAAC MA ROTS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.