Prop. 1907:199

Doc 1907:199

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

1 N:o 199.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ersättning till gästgifvare, som afstå från dem jämlikt 10 § i förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 tillkommande rätt till utskänkning af brännvin■ gifven Stockholms slott den 7 maj 1907.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels medgifva,

att, därest ägare af gästgifveri, hvilken på grund af bestämmelserna i 10 § af förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 är berättigad att fortfarande efter den 1 november 1907 utskänka brännvin, afstår från den honom sålunda tillkommande utskänkningsrättigheten, till honom må under härefter angifna villkor utbetalas ersättning, bestämd på sätt nedan sägs:

1) manlig, gift gästgifveriägare afsäger sig utskänkningsrätten för såväl sig själf som för sin hustru; ägande hustrun, därest äktenskapet blifvit ingånget före den 1 maj 1907, att, så framt hon öfverlefver mannen, efter hans frånfälle under sin återstående lifstid uppbära den ersättning, hvartill mannen, enligt hvad nedan sägs, om han lefvat, varit berättigad;

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 155 Höft. 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

tre försäljningsåren 1 november 1904—31 oktober 1905, 1 november 1905—31 oktober 1906 och 1 november 1906—31 oktober 1907, dock att nämnda ersättning ej i något fall må öfverstiga vare sig den ersättning, som, enligt hvad i den vid statsrådsprotokollet fogade tabell angifves, af gästgifveriägaren i sådant afseende begärts, eller den, enligt hvad samma tabell utvisar, af honom uppgifna medelinkomsten af brännvinshandeln vid gästgifveriet under åren 1904—1906;

3) ersättningen utbetalas kvartalsvis vid början af hvarje kvartal från och med ingången af försäljningsåret näst efter det, hvarunder gästgifveriägaren afsagt sig utskänkningsrätten;

samt att till ägaren af Skillingaryds gästgifveri i Jönköpings län må, under villkor att han för sin egen och för sin hustrus räkning från och med den 1 november innevarande år afstår från dem tillkommande utskänkningsrätt vid nämnda gästgifveri, utbetalas ett belopp af 2,000 kronor,

dels ock förklara, att, utan hinder af den i 25 § i förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 meddelade föreskriften om insättning i statskontoret af vissa andelar af brännvinsförsäljningsmedlen, förenämnda ersättningar må utgå af nyss omförmälda andelar, innan inleverering däraf till statskontoret äger rum.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Carl Swartz.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N.o 199.

3 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 7 maj 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde:

I § 7 af förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin .och andra hrända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895 är, liksom i äldre förordningar i ämnet, stadgadt, att, om för gästgifveri å landet vid den tid, då förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin den 18 januari 1855 blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört, så finge samma handel, så framt rättigheten därtill icke blefve uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den, som, då försäljningsförordningen den 26 augusti 1873 blef till efterlefnad gällande, var ägare till sådant gästgifveri, och af hans hustru,

4 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 199.

så länge någon af dessa lefde ock själf eller genom annan behörigperson besörjde gästgifverihållningen vid samma gästgifveri. Motsvarande bestämmelse i den nya förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 återfinnes i denna förordnings 10 §. I sistnämnda lagrum bär emellertid stadgandet till sin innebörd väsentligen modifierats, i ty att gästgifvare enligt detsamma tillerkänts utskänkningsrätt allenast i det omfång, 1905 års förordning bestämmer. Då nämligen enligt tidigare försäljningsförordningar rätten till utskänkning — d. v. s. rätt till försäljning till förtäring på stället — äfven innefattade rätt till utminutering, bär den nya försäljningsförordningen upphäft detta samband, så att rättigheten till utskänkning i och för sig endast innebär rätt till försäljning till förtäring på stället. Från och med den 1 november innevarande år, då den nya förordningen hvad landsbygden beträffar träder i kraft, upphör följaktligen för de gästgifvare, som afses i 10 § af 1905 års förordning, rätten att sälja brännvin till afhämtning. Redan vid 1906 års Riksdag väcktes af en motionär i Andra Kammaren förelag i syfte, att den omförmälda inskränkningen i gästgifveriägarnas försäljningsrätt icke skulle inträda förr än den 1 november 1915, mot det att gästgifveriägarna afsade sig äfven utskänkningsrättigheten från och med samma tidpunkt, men blef denna motion af Riksdagen afslagen. En af åtskilliga gästgifveriägare hos Kungl. Maj:t gjord underdånig framställning i enahanda syfte bär enligt nådigt beslut den 21 september 1906 icke heller föranledt någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I en den 2 sistlidne februari till Kungl. Maj:t ingifven skrift hafva därefter åtskilliga gästgifveriägare gjort förnyad framställning i ämnet, i hvilken framställning hemställts, att antingen viss öfvergångstid måtte stadgas för ikraftträdandet af den nya bestämmelsen om inskränkningen i gästgifvares försäljningsrätt eller ock att gästgifvare skulle förklaras berättigad att, om lian afstode äfven från rätten till utskänkning, d. v. s. rätten till försäljning till förtäring på stället, erhålla visst vederlag.

Under erinran att enligt den lagstiftning, som sedan lång tid tillbaka före utfärdandet af 1905 års brännvinsförsäljningsförordning varit gällande, gästgifvare varit tillerkänd rätt till försäljning af brännvin och andra spirituösa drycker äfven till afhämtning, hafva sökandena till stöd för sistberörda framställning vidare anfört hufvudsakligen följande.

För det stora flertalet gästgifveriägare hade försäljningen till afhämtning ägt den ojämförligt största ekonomiska betydelsen. Då rätten till sådan försäljning upphäfts genom 1905 års brännvinsförsäljningsförordning, men någon ersättning för upphäfvandet af nämnda rätt

0 Kunr/L. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

icke medgifvits, samt icke ens eu öfvergångstid, som tillnärmelsevis vore lämpad etter den djupgående omhvälfning och försämring af ifrågavarande gästgifveriägares ekonomiska förhållanden, som nämnda förändring innebure, blifvit föreskrifven, hade den nya förordningen framkallat djupa bekymmer hos alla dessa, dittills såsom privilegierade ansedda gästgifveriägare.

Bestämmelserna om den dem tillkommande rätt i berörda hänseende hade i hittills gällande lagstiftning gifvits eu sådan lydelse och äfven tidigare vid flerfaldiga tillfällen såväl inom som utom Riksdagen erhållit en sådan tolkning, att gästgifvare, hvarom här vore fråga, i hvarje fall haft synnerligen goda skäl att anse rätten att försälja brännvin och andra spirituösa drycker äfven till afhämtning såsom eu honom, under vissa villkor, för lifstid tillförsäkrad förmån. Det vore därför naturligt, att de därefter inrättat sitt lif och att upphäfvandet af sistnämnda rättighet därför oväntadt bringat dem sorg och bekymmer på deras ålderdom.

Billigheten syntes därför kräfva, att, om det allmänna bästa kräfde indragandet af nämnda, dem hittills tillkommande rättighet, hvarpå deras bärgning berott, detta måtte ske på ett så skonsamt och för dem så litet förlustbringande sätt som möjligt.

Sökandenas ifrågavarande framställning afsåge emellertid icke endast att åt dem söka vinna en förmån, som skulle göra öfvergången till den nya ordningen för dem mindre svår, utan äfven att, om sådan förmån vunnes, genom medgifvande å sökandenas sida underlätta och påskynda det fullständiga genomförandet af den nya ordningen.

Om genom den nya förordningen supplerande bestämmelser hänsyn toges äfven till sökandenas intressen därigenom, att antingen en öfvergångstid fastställdes till ett lämpligt antal år, hvarunder de bibehölles vid sin gamla rätt, eller ett skäligt vederlag tillerkändes dem för deras återstående lifstid, så skulle de å sin sida beredvilligt offra den rätt till utskickning, som den nya förordningen förbehållit dem. Sökandena ville emellertid icke öfverdrifva detta offers betydelse. Visserligen ausåge de sig icke behöfva befara, att äfven rätten att försälja till förtäring på stället skulle på lagstiftningens väg fråntagas dem. Möjligheten att verkligen tillgodogöra sig denna rättighet vore emellertid osäker, bekymmersam och motbjudande. Hittills både sökandena gått nykterhetsintresset tillmötes genom att inskränka krögerirörelsen ända därhän, att densamma på de allra flesta ställen knappast kunde anses såsom sådan bedrifven. Eu förändring i motsatt riktning skulle utan tvifvel vara till skada för god ordning och nykterhet på landsbvgden

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

samt, om den ock möjligen gåfve sökandena ekonomisk afkastning, på samma gång tillföra dem ständiga obehag och bekymmer, hvarjämte stärka krafter gifvetvis komme att sättas i rörelse för att hindra sökandena att utnyttja ifrågavarande rättighet. Å andra sidan skulle en direkt afsägelse och ett fullständigt upphörande af den återstående utskänkningsrätten befordra den nya förordningens syftemål genom att undanröja hindret för vederbörande kommuners oinskränkta beslutanderätt.

Med erinran dels att enligt 1905 års förordning .vederlag tillerkänts vissa personer, under villkor att de afstode från dem pa grund af burskap tillkommande utskänkningsrättigheter, dels ock att enligt nådiga förordningen den 16 februari 1906 skjutsentreprenör, hvars kontrakt varit löpande under hela ai'et 190o och därefter, utan handel af bestämmelserna i 1905 års förordning angående försäljning af vin och Öl, bibehållits vid den rätt till utskänkning af maltdrycker, som före nämnda förordnings ikraftträdande tillkommit honom, hemställa sökandena därför, att Kungl. Maj:t täcktes till den nu församlade Riksdagen aflåta nådig proposition af det innehåll, antingen att förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin måtte ändras på sådant sätt, att de i°10. § afsedda gästgifveriägare, Indika för tiden från och med den 1 november 1913 för sig och sina hustrur afstode från den i sagda paragraf dem tilldelade utskänkningsrätt, finge till sist sagda dag, under de i samma paragraf angifna förutsättningar, försälja brännvin äfven till afhämtning, eller att berörda gästgifveriägare, som för tiden från och med den 1 november 1907 afsade sig och sina hustrur åen i paragrafen dem medgifna utskänkningsrätt, finge från och med sistnämnda dag under sin lifstid erhålla ett skäligt, årligen utgående vederlag för upphörandet att försälja brännvin till afhämtning eller förtäring på stället.

Det torde icke vara någon anledning att nu ånyo till behandling upptaga frågan om omfattningen af gästgifveriägarnas bränn vinsförsäljningsrätt, eftersom ju denna fråga blifvit afgjord vid 1905 års Riksdag. Ej heller synes det vara skäl att vidare sysselsätta sig med sökandenas förslag om några års uppskof, under hvilket brännvinsför sälj ningen skulle få af gästgifvarne bedrifvas i samma omfång som hittills. Såsom jag redan nämnt, var nämligen ett liknande förslag vid nästlidet ars riksmöte föremål för Riksdagens pröfning, utan att detta lyckades tillvinna sig Riksdagens bifall. Däremot har jag ansett det af sökandena framställda0 förslaget om ersättning åt de gästgifveriägare, som från och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199. 7

med den 1 november 1907 vore villiga att. afsåga sig rätten till brännvinsutskänkning, vara så beaktansvärdt, att detsamma borde göras till föremål för närmare utredning. Det är nämligen väl sant. att iskänkning af brännvin — begreppet iskänkning bär taget i den mera inskränkta bemärkelse, som detsamma erhållit i 1905 års förordning, d. v. s. försäljning till förtäring på stället — vid många gästgifverier hittills bedrifvits endast i ringa omfattning, vid några kanske alls icke, men det är å andra sidan tydligt, att, då de ifrågavarande gästgifvarnas minuthandelsrättighet upphör, dessa för att få åtminstone någon afkastning af den dem tillkommande rättigheten till bränn vinsförsäljning måste söka utvidga utskänkningsrör elsen, hvarigenom naturligen på många håll betänkliga olägenheter af mångahanda slag kunna uppstå, till men för den allmänna ordningen och de nu allt kraftigare pågående nykterhetssträfvandena inom landet. En .anordning, hvarigenom så många som möjligt af ifrågavarande gästgifveriägare kunde förmås att frivilligt afsåga sig rätten till iskänkning af brännvin, har därför synts mig vara ett önskemål, väl värdt äfven någon uppoffring från det allmännas sida, helst upphörandet af dessa rättigheter skulle i väsentlig mån bidraga till undanröjande af de ännu kvarstående hindren för reglerandet af brännvinshandeln i en anda, som motsvarar den nyare lagstiftningens syftemål å förevarande område.

För att få kännedom om antalet gästgifveriägare, som vore villiga att afsåga sig utskänkningsrätten, samt de sannolika kostnaderna för den ersättning, som kunde ifrågakomma, har jag därför i skrifvelse den 14 sistlidne februari från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga de län, där gästgifverier af ifrågavarande slag förekomma, infordrat ej mindre uppgifter frän gästgifveriägarna själfva, huruvida de vore villiga att mot vederlag från och med den 1 november 1907 afsåga sig för sig och sina hustrur den dem tillkommande utskänkningsrätten, samt, i sådant fall, upplysning om deras ålder, deras inkomst under kalenderåren 1904, 1905 och 1906 af den af dem utöfvade brännvinshandeln samt storleken af det årliga vederlag, som vid ett afstående af utskänkningsrätten komme att af dem begäras, än äfven uppgifter dels om det litertal brännvin, för hvilket en hvar gästgifveriägare enligt bestämmelsen i § 16 mom. 3 och 4 i förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin m. m. den 24 maj 1895 känts skyldig att för hvart och ett af de tre senaste försäljningsåren erlägga afgift, dels om den inkomst, för hvilken gästgifveriägarna under de tre senaste åren blifvit upptaxerade, med särskildt angifvande af den del däraf, som belöpte på brännvinshandeln,

8 Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

eåvidt detta framginge af taxeringslängderna, dels och om storleken af det årliga vederlag, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hvarje särskildt fall kunde anse lämpligt.

Af de med anledning häraf från Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna handlingarna, hvilka jämväl innefatta yttranden i ämnet från vederbörande kronofogdar, framgår, att ägarna till 10 gästgifverier hafva förklarat sig icke vilja afstå från utskänkningsrätten, däraf några på den grund att de antagit föreståndare för försäljningen med kontrakt för ägarens återstående lifstid.

Ägarna till 56 gästgifverier hafva däremot förklarat sig villiga att mot årligt vederlag upphöra med utskänkningsröreisen, de flesta redan från och med den 1 november 1907 men en och annan från senare tidpunkt. Nästan alla dessa gästgifvare utöfva brännvinshandeln genom föreståndare, hvilka i många fall äro antagna på ägarens lifstid. Vidare hafva ägarna till ett gästgifveri, där brännvinsförsäljning ej får utöfvas mer än hvart åttonde år, erbjudit sig att mot viss ersättning en gång för alla afsåga sig rättigheten; och slutligen har ägarinnan till ett gästgifveri redan år 1902 förbundit sig att ej utöfva någon brännvinsförsäljning, så länge hon årligen erhölle 300 kronor, livilket belopp garanterats henne af några enskilda personer.

Det är .således tillsammans 58 gästgifverier, för hvilka ägarna förklarat sig villiga att afsåga sig utskänkningsrätten.

Dessa ägas af tillsammans 81 personer, däri inberäknade hustrur till de gästgifveriägare, som äro gifta, nämligen 56 kvinnor och 25 män. En af dessa, en kvinna, är öfver 90 år gammal (född 1816), 5 äro mellan 80 och 90 år, 24 mellan 70 och SO ar, 34 mellan 60 och 70 år, 8 mellan 50 och 60 år samt 9 yngre än 50 år; den yngsta af alla, en kvinna, är född 1869. Häraf synes, att ej mindre än 64 af samtliga ifrågavarande gästgifveriägare äro mera än 60 år gamla.

De af gästgifveriägarna uppgifna inkomstbeloppen af brännvinshandeln, hvilka naturligen afse inkomsten såväl af utskänkningen i förut angifna, inskränkta bemärkelse som ock af utminuteringen, hafva sammanfattats i en tabell — hvilken torde få såsom bilaga åtfölja detta protokoll — på sådant sätt, att i tabellen införts medeltalet af den uppgifna inkomsten för de tre åren 1904, 1905 och 1906. Två gästgifveriägare hafva i saknad af nödiga anteckningar ej kunnat uppgifva sin årsinkomst af rörelsen; för en har ej något belopp upptagits, enär han redan för många år sedan för sin återstående lifstid mot viss ersättning en gång för alla öfverlåtit brännvinshandeln åt annan person.

Kungl. May.t» Nåd. Proposition No 109. 9

Uti de uppgifva inkomstbeloppen ingår i åtskilliga fall äfven hyra för de lägenheter, i hvilka försäljningen bedrifves, äfvensom stundom arrende för gästgifveriet tillhörande jord. Beloppen växla rätt betydligt, från lägst 766 kronor till högst 12,121 kronor. För flertalet gästgifverier har inkomsten uppgifvits till 3,000 å 5,000 kronor om året. Inkomsterna för samtliga i tabellen upptagna gästgifverier under ifrågavarande treårsperiod uppgå till i medeltal för år räknadt 233,590 kronor.

Såsom vederlag har i allmänhet begärts medeltalet af de tre senaste årens inkomster, i några fall mer och i andra mindre. Äfven de sålunda begärda beloppen äro införda i tabellen. Summan af de begärda årliga vederlagen stiger till 2G7,220 kronor. Såsom å tabellen anmärkts, ingår i vissa af de begärda beloppen äfven ersättning till den af gästgifveriägaren antagne föreståndaren eller arrendatorn. I det förut omförmälda fall, då gästgifvaren mot ersättning en gång för alla upplåtit gästgifverirörelsen till annan person, har denne i gästgifvarens ställe begärt viss ersättning. Äfven detta har å tabellen utmärkts.

Uppgifterna angående det litertal, för hvilket gästgifveriägarna varit skyldiga att erlägga försäljningsafgift — det taxerade litertalet — afse i allmänhet de tre försäljningsåren 1904—1905, 1905—1906 och 1906—1907, men i några fall har uppgift lämnats för åren 1903—1904, 1904—1905 och 1905—1906. Medeltalen af de inkomna uppgifterna äro införda i tabellen. Endast i Göteborgs och Bohus län har vid denna taxering skillnad gjorts mellan minuthandel och iskänkning, men då uppgifterna för samtliga öfriga län afse hela försäljningen, hafva ock beträffande gästgifverierna inom Göteborgs och Bohus län summorna af de för minuthandel och utskänkning taxerade beloppen införts i tabellen. Summan af samtliga gästgifveriernas taxerade litertal i medeltal för ifrågavarande tre år uppgår till 1,389,975 liter.

Då det nu gäller att söka utfinna en någorlunda rättvis grund för uppskattningen af de ifrågavarande utskänkningsrättigheternas värde, möter detta, såsom ock ligger i sakens natur, synnerligen stora svårigheter. En exakt uppskattning är åtminstone för närvarande omöjlig att erhålla, helst förhållandena gifvetvis, sedan utminuteringen vid de ifrågavarande gästgifverierna upphört, komma att gestalta sig icke så litet annorlunda och värdet af utskänkningen ensam därför på förhand, innan förändringen inträdt, är svårt att bestämma. Med afseende härå kunde ock ifrågasättas, huruvida det verkligen kan anses lämpligt att redan nu söka bestämma grunden för inlösen af ifrågavarande rättigheter. I betraktande emellertid af de stora olägenheter, som måste anses förbundna med nämnda rättigheters bibehål- Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 155 Höft. 2

10 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 199.

lande, helst det måste ligga i vederbörande gästgifveriägares intresse att, sedan utminuteringen upphört, söka drifva upp utskänkningen, och den vinst för nykterheten, som måste antagas följa genom deras inlösande redan från början af nästkommande försäljningsår, anser jag dock öfvervägande skäl tala för att åtgärder i sådan riktning redan nu vidtagas. Om ock i enskilda fall den inlösningssumma, som må komma att bestämmas, endast kan på ett ungefär träffa det rätta, synes emellertid detta med hänsyn till de viktiga samhällsintressen, hvarom här är fråga, icke böra utgöra hinder för frågans lösning.

Af de upplysningar, som erhållits från Kungl. Maj:ts befallningshafvande angående den inkomst, för hvilken gästgifveriägarna beskattats, kan man ej draga några säkra slutsatser beträffande den inkomst, de haft af brännvinshandeln och särskildt af utskänkningen. I många fall hafva gästgifveriägarna såsom den verkliga inkomsten uppgifvit just den inkomst, för hvilken de blifvit beskattade och hvilken sannolikt ofta nog utgöres af den arrendeafgift, som gästgifveriets föreståndare erlagt, men ofta ingår i den beskattade inkomsten jämväl hyra för vissa lägenheter m. m., Indika naturligen äfven efter brännvinshandelns upphörande hafva ett visst värde. Åtskilliga gästgifveriägare hafva alls icke beskattats för inkomst af rörelse, utan hafva i stället de personer, som förestått rörelsen, beskattats för såväl sin egen som ägarens inkomst däraf. I andra fall åter synas gästgifveriägarna hafva blifvit uppskattade jämväl för annan inkomst än inkomsten af gästgifverirörelsen, utan att därvid angifvits, huru stort belopp som ansetts härflyta af sistnämnda rörelse.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande synas vid sina förslag till årliga vederlag följt olika principer. Under det att några med starkt betonande, att ersättningen endast afsåge rätten till iskänkning och att denna hittills endast skett i ringa omfattning, på grund däraf föreslagit synnerligen låga ersättningsbelopp, samt andra efter granskningaf hvarje särskildt fall gått rätt betydligt under ägarnas förslag, hafva de öfriga i allmänhet, åtminstone i det närmaste, tillstyrkt de af gästgifveriägarna begärda beloppen. Summan af de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna vederlagen uppgår till 127,850 kronor om året och understiger således med ungefär 140,000 kronor hvad gästgifveriägarna själfva sammanlagdt begärt.

Af skäl, som jag redan antydt, anser jag mig emellertid icke böra förorda de af Kung]. Maj:ts befallningshafvande framställda förslag till beräknande af ersättningen för gästgifverirättigheternas upphörande. Ett godkännande af nämnda förslag skulle nämligen innebära, att gäst-

11 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 199.

gifverier med ungefär lika omsättning i den hittills bedrifna affären skulle komma att erhålla afsevärdt olika vederlag endast därför, att de vore belägna i olika län. Gästgifveriägarnas egna uppgifter om deras inkomst af brännvinshandeln torde ej heller böra läggas till grund för ersättningens bestämmande, då nöjaktig utredning om sättet, hvarpå den uppgifna inkomsten beräknats, svårligen kan åstadkommas och riktigheten af de uppgifna beloppen därför undandrager sig all kontroll. Lika litet torde man kunna utgå från de af gästgifveriägarna begärda beloppen, då dessa, såsom jag redan nämnt, i flertalet fall grunda sig på nyssnämnda inkomstuppgifter.

Under dessa förhållanden synes, därest man vill söka nå det åsyftade målet, ej annan utväg återstå än att i det taxerade litertalet söka eu utgångspunkt vid bestämmandet af de eventuella ersättningsbeloppen, en utväg som ock af en utaf de hörda myndigheterna, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, förordats.

Det synes härvid till en början kunna antagas, att det taxerade litertalet sällan eller aldrig öfversko uter utan snarare oftast understiger den verkligen försålda myckenheten. I de fall, då taxeringen varit för låg, kan detta ock sägas i viss mån hafva berott af vederbörande gästgifveriägare själfva, då taxeringen säkerligen ofta grundats å inhämtade uppgifter från dessa eller det i hvarje fall för dem icke torde hafva mött några svårigheter att erhålla en riktigare uppskattning af rörelsen. Med hänsyn härtill synes det sålunda, åtminstone om man ser saken från synpunkten af det allmännas ekonomiska intresse, icke böra vara förenaclt med någon betänklighet att välja nämnda tal till utgångspunkt för ersättningens beräknande.

Visserligen kvarstår naturligen äfven här den svårigheten vid beräkningen, att det taxerade litertalet hittills varit afsedt att läggas till grund för beräkningen af afgiften icke blott för försäljningen till förtäring på stället — utskänkningen i egentlig mening — utan äfven för utminuteringen, som ofta nog medfört den väsentligaste delen af inkomsten af gästgifverirörelsen. Genom att afväga ersättningen i ett lämpligt förhållande till det taxerade litertalet synes dock vederbörlig hänsyn till nyssnämnda omständighet kunna tagas.

I öfverensstämmelse härmed har jag tänkt mig, att den årliga ersättningen skulle utgå med ett visst antal öre för hvarje liter af det taxerade litertalet; och torde man därvid lämpligen kunna räkna med medeltalet för de tre försäljningsåren närmast före den nya förordningens ikraftträdande, således försäljningsåren 1904—1905, 1905—1906 och 1906—1907.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

Valet af öretal per liter måste, som nämndt, blifva i viss mån godtyckligt. Man bär nämligen inga uppgifter, hvarken om myckenheten genom utskänkning försåldt brännvin eller vinsten därå per liter, och, äfven om dylika uppgifter vore att tillgå, skulle man svårligen kunna begagna sig af dem, enär, såsom förut påpekats, förhållandena efter minuthandelns upphörande gifvetvis blifva helt andra än de hittillsvarande. Såsom exempel därå kan anföras, att ägaren af ett gästgifveri,, där under senare tider alls ingen utskänkning synes hafva ägt rum, blifvit enligt egen uppgift erbjuden 1,800 kronor om året af en person, som önskade öfvertaga befattningen såsom föreståndare för utskänkningsrörelsen. Vill man verkligen vinna målet, att så många gästgifverier som möjligt må upphöra med utskänkningsrörelsen, måste man därför erbjuda en ersättning, som med hänsyn till berörda förhållanden kan antagas utgöra en skälig godtgörelse för den förlust, gästgifveriets ägare gör genom utskänkningens upphörande, eller åtminstone tilltaga densamma så pass stor, att gästgifveriägarna kunna antagas finna det med sin fördel förenligt att utbyta rörelsen med därmed förenad! arbete och risk mot ett bestämdt påräkneligt årligt belopp.

Jag har redan omnämnt, att det sammanlagda taxerade litertalet för de gästgifvare, hvilka erbjudit sig afstå från sina utskänkningsrättigheter, uppgår till 1,389,975 liter; att gästgifveriägarna uppgifvit sin inkomst af brännvinshandeln till tillsammans 233,590 kronor och begärt en årlig ersättning af sammanlagdt 267,220 kronor; äfvensom att Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit årliga ersättningsbelopp, som tillsammans uppgå till 127,850 kronor. Om dessa tre belopp fördelas på det för samtliga ifrågavarande gästgifverier taxerade litertalet, finner man, att gästgifveriägarnas uppgifna inkomst, i genomsnitt taget, uppgår till nära 17 öre för liter, att den af dem begärda årliga ersättningen, likaledes i genomsnitt, belöper sig till något öfver 19 öre för liter, och att den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna ersättning i medeltal motsvarar ungefär 9 öre per liter af det taxerade litertalet. Huru man än bestämmer ersättningen, bör den gifvetvis icke i något fall öfverstiga hvad gästgifveriägare själf begärt, ej heller hvad han själf uppgifvit såsom sin inkomst af bränn vinsförsäljningen. Med denna begränsning synes mig eu årlig ersättning, beräknad efter 10 öre för taxerad liter under treårsperioden 1904 —1906, kunna anses såsom en skälig och lämplig ersättning. Möjligen kan den sålunda föreslagna ersättningen, med hänsyn därtill att fråga endast är om utskänkningen, förefalla något hög. Härvid bör emellertid tagas i betraktande, att många af de ifrågavarande gästgifveriägarna öfverlåtit

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

sin utskänkniugsrätt till andra personer, samt att ett nedläggande af rörelsen därför förutsätter eu uppgörelse med dessa, något som tilläfventyrs i allmänhet icke kan antagas aflöpa utan ersättningsanspråk från föreståndarnas sida, om än utminuteringsrättens försvinnande i många fall bör underlätta en uppgörelse, eftersom storleken af den arrendeafgift, föreståndaren bär att erlägga, naturligen i regel uppgjorts under förutsättning af utminuteringsrättens fortfarande bestånd. Någon hänsyn torde äfven böra tagas till det förhållandet, att i och med det, att gästgifvares rätt till brännvinsutskänkning upphör, den honom i sådan egenskap tillkommande rätt till iskänkning af vin och öl till andra än resande i samband med servering af mat jämväl försvinner. Därest ett erbjudande från statens sida i förevarande hänseende skall medföra någon effekt, torde därför ersättningen knappast böra sättas lägre än som nyss föreslagits. De på nu nämndt sätt beräknade ersättningsbeloppen för hvarje gästgifveri äro införda i den redan omnämnda tabellen. Summan af samtliga dessa belopp uppgår, på sätt tabellen utvisar, till 116,666 kronor, eller något mindre än hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande sammanlagdt föreslagit.

Rörande några af de i nyssnämnda tabell upptagna gästgifverier anser jag mig böra särskildt yttra några ord.

Agaren till Skillingaryds gästgifveri, hvilken är född år 1832, är ägare till ett åttondels mantal Skillingaryd och på grund däraf berättigad att idka brännvinsförsäljning hvart åttonde år, nästa gång från den 1 november 1907 till och med den 31 oktober 1908. Senaste gången, försäljningen ägde rum, var han taxerad för 16,000 liter; och har han under de år, då han utöfvat försäljning, enligt egen uppgift ej haft mindre inkomst däraf än 6,000 kronor för året. Han har förklarat sig villig att afsåga sig utskänkningsrätten för sig och sin hustru, som är född år 1842, mot eu ersättning för en gång af 2,000 kronor. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län anser det vara af särskild vikt, att brännvinsför sälj ningen vid detta gästgifveri, som är beläget invid Skillingaryds mötesplats och skjutfält, komme att försvinna. I likhet med vederbörande kronofogde har Kungl. Maj:ts befallningshafvande förklarat sig anse det fordrade vederlaget icke vara oskäligt.

Beträffande gästgifveriet i Gagnbro har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län meddelat, att ägarinnan af gästgifveriet, som är född år 1832, enligt en den 7 augusti 1902 utfärdad handling förbundit sig att — sedan åtskilliga i handlingen omförmälda personer, boende i Stora Tima socken, där gästgifveriet är beläget, utfäst sig

14 Kungi. Maj:s Nåd. Proposition N:o 199.

att till henne, så länge hon lefde, årligen utbetala 300 kronor halfårsvis i förskott — så länge nämnda summa ordentligt till henne utbetalades, ej återupptaga brännvinsförsäljningsrättigheten vid gästgifveriet; att på grund häraf någon försäljning af brännvin ej ägt rum vid gästgifveriet sedan den 1 november 1902; samt att Ivungl. Maj:ts befallningshafvande genom beslut den 24 augusti 1904 förordnat, att nämnda gästgifveri skulle från och med ingången af år 1908 indragas. Med hänsyn till hvad sålunda blifvit upplyst och då, enligt hvad af handlingarna framgår, nyssnämnda beslut vunnit laga kraft, föreligger icke någon anledning att föreslå ersättning åt gästgifveriets ägare.

Slutligen torde för fullständighetens skull böra omnämnas, dels att ett af de i tabellen upptagna gästgifverierna inom Kristianstads län — Blekemåsa gästgifveri — genom länsstyrelsens utslag den 6 februari 1907 inskränkts till skjutsstation från och med den 1 januari 1908, men att. gästgifveriets innehafvare öfver utslaget anfört besvär hos kammarkollegium, dels ock att stämning uttagits mot föreståndaren för Ahlliults gästgifveri i Hallands län med yrkande, att denne, såsom icke berättigad till utskänkning af brännvin, därför måtte dömas till ansvar. Nu berörda omständigheter synas dock icke behöfva väcka någ-on betänklighet vid bestämmande af en eventuell ersättning i förevarande hänseende, då en sådan ersättning naturligen kommer att utgå endast under förutsättning, att vederbörande visar sig vara berättigad till uppbärande af densamma.

Såsom ]ag redan förut framhållit, finner jag det vara af stor vikt för ordning och nykterhet i de trakter på landsbygden, där nu ifrågavarande gästgifverier äro belägna, att utskänkning af brännvin där kommer att upphöra. Därjämte bör det vara af synnerligen stort intresse för dessa kommuner att så fort som möjligt blifva satta i tillfälle att liksom öfriga kommuner erhålla rätten att bestämma, huruvida brännvinsförsäljning må förekomma inom kommunen eller icke. Då därtill kommer, att den årliga utgift, som skulle drabba det allmänna för ersättning åt gästgifveriägarna ej kan anses vara synnerligen stor, särskilt i betraktande af den höga ålder, flertalet gästgifveriägare redan uppnått, anser jag mig med fullt skäl kunna hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag om inlösen af gästgifveriägares utskänkningsrättigheter enligt de grunder, jag redan angifvit.

På sätt öfvergångsstadgandena till bränn vinsförsäljningsförordningen den 9 juni 1905 innehålla, skall till vissa personer, livilka på grund af burskap nu äga rätt till utskänkning af brännvin i stad, under

15 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 199.

villkor att de afstå lör tiden från och med den 1 nästkommande oktober från nämnda rätt, utgå viss årlig godtgörelse; och är denna godtgörelse bestämd att utgå af den andel af brännvinsförsäljningsmedlen, som jämlikt, 25 § i nämnda förordning skall insättas i statskontoret, innan fördelning af denna andel på föreskrifvet sätt äger rum.

Med afseende härå synes mig lämpligast, att äfven den nu ifrågasatta ersättningen till gästgifvarna bestämmes att utgå af samma medel och i hufvudsakligen enahanda ordning som ersättning till nyss omförmälda personer. Därest så sker, erfordras icke heller något särskilt anslag för ändamålet.

Gästgifveriägarna själfva hafva i allmänhet förutsatt, att rörelsens nedläggande från den 1 november 1907 skulle uppställas såsom villkor för inlösen. Enär af de inkomna uppgifterna emellertid framgår, att en och annan gästgifveriägare antagit föreståndare för brännvinshandeln medelst kontrakt, som ej tilländalöper förr än om ett eller par år, och då såväl för dessa som än mera för de gästgifveriägare, som afslutat dylika kontrakt, gällande för deras lifstid, möjligen kan möta svårighet att redan före den 1 november innevarande år träffa uppgörelse med vederbörande föreståndare, synes mig — med undantag för Skillingaryds gästgifveri, i fråga om hvithet ersättning skulle utgå en gång för alla — tiden för en eventuell inlösen böra så bestämmas, att densamma kan äga rum äfven vid en senare tidpunkt.

Gifvet är, att ersättning icke bör gästgifveriägare tillerkännas, med. mindre vederbörligen styrkes, att gästgifveriägare fortfarande är i lifvet samt till utskänkning berättigad.

Ansökning om ersättning synes lämpligen böra ske hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som torde böra erhålla bemyndigande att efter pröfning af hvarje särskilt fäll enligt de särskilda närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga, utbetala ersättningarna af under händer varande medel mot ersättning af inom länet inflytande brännvinsförsäljningsafgifter.

På grund åt hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet, att ■ Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att

dels medgifva,

16 Kungl. Maj ds Nåd, Proposition N:o 199.

1) manlig, gift gästgifveriägare afsäger sig utskänkningsrätten för såväl sig sjäff som för sin hustru; ägande hustrun, därest äktenskapet blifvit ingånget före den 1 maj 1907, att, så framt hon öfverlefver mannen, efter hans frånfälle under sin återstående lifstid uppbära den ersättning, hvartill mannen, enligt hvad nedan sägs, om han lefvat, varit berättigad;

2) ersättningens årliga belopp utgör tio öre för hvarje liter af det litertal, hvartill brännvinsförsäljningen vid gästgifveriet enligt § 16 mom. 3 och 4 i förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin m. in. den 24 maj 1895 blifvit beräknad i medeltal för de tre försäljningsåren 1 november 1904—31 oktober 1905, 1 november 1905— 31 oktober 1906 och 1 november 1906—31 oktober 1907, dock att nämnda ersättning ej i något fall må öfverstiga vare sig den ersättning, som, enligt hvad i den vid protokollet fogade tabell angifves, af gästgifveriägaren i sådant afseende begärts, eller den, enligt hvad samma tabell utvisar, af honom uppgifna medelinkomsten af brännvinshandeln vid gästgifveriet under åren 1904—1906;

3) ersättningen utbetalas kvartalsvis vid början af hvarje kvartal från och med ingången af försäljningsåret näst efter det, hvarunder gästgifveriägaren afsagt sig utskänkningsrätten;

samt att till ägaren af Skillingaryds gästgifveri i Jönköpings län må, under villkor att han för sin egen och för sin hustrus räkningföre den 1 november innevarande år afstår från dem tillkommande utskänkningsrätt vid nämnda gästgifveri, utbetalas ett belopp af 2,000 kronor;

dels ock förklara, att utan hinder af den i 25 § i förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 meddelade föieskriften om insättning i statskontoret af vissa andelar af brännvinsförsäljningsmedlen, förenämnda ersättningar må utgå af nyss omförmälda andelar, innan inleverering däraf till statskontoret äger rum.

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets ofri ga ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt----vid detta proto-

koll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Skogman.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 199.

Giistgifvcricr, hvilkas ägare förklarat sig villiga att på vissa villkor afstå från utskänkningsrätten.

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 199.

Anmärkningar.

Deri af ägaren uppgifna årsinkomsten är medeltal för kalenderåren 1901, 1905 och 1900.

Taxeradt litertal är i allmänhet medeltal för försäljningsåren 1904—1905, 1905— 1906 och 1906—1907, men i några fall, då uppgift för året 1906—1907 ej lämnats, medeltal för åren 1903—1904, 1904—1905 och 1905—1906.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 199. 19

De i sista kolumnen årlig ersättning otc. upptagna boloppen äro endast approximativa

, gästgifvener, för hvilka uppgift om det taxerade litertalet för år 1906—1907 saknas.

1) Vid Skillingaryds gästgifveri utöfvas utskänkningsrättigheten endast hvart

n ende ar- Agaren begär såsom ersättning 2,000 kronor för en gång.

2) Däraf 28,000 kronor såsom ersättning åt arrendatorn.

3) Däraf 3,900 » » » » »

4) Dessutom befrielse från gästgifveriskyldigheten.

•>) Ägarinnan bär förklarat sig ej kunna uppgifva sin inkomst.

0) Rättigheten får endast utöfvas under tiden från den 22 september till den 12 februari.

D Gästgifveiiet dr genom Konungens befallningshafvandes res. från och med den 1 januari 1908 förändrad t till skjutsstation; Konungens befallningshafvandes beslut är dock öfverklagadt hos kammarkollegium.

8) Rättigheten får utöfvas endast sex månader af året.

9) Däraf 4,000 kronor till föreståndaren för rörelsen.

10) Häri ingår arrende för viss mark.

11) Däraf 5,000 kronor åt arrendatorn.

12) Ägarinnan önskar behålla rättigheten till den 1 november 1909.

13) Häri inberäknad ersättning med 1,100 kronor för minskad hyresinkomst af „ fastigheten in. m.

14) Ägarinnan har ej kunnat uppgifva sin inkomst och därför ej heller begärt

någon viss ersättning.

15) Den person, som under senare åren utöfvat utskänkningsrättigheten, har där-

för blifvit åtalad såsom för olaga utskänkning.

16) Utskänkningen utöfvas 3 dagar hvar 4:de vecka.

17) Utskänkningen utöfvas hvarannan vecka.

18) Vid gästgifveriet har hittills ingen utskänkning utöfvats, men ägaren uppger

sig vara erbjuden 1,800 kronor om året af en person, som önskar öfver- .. taga utskänkningen för framtiden.

19) Ägarinnan begär dessutom 4,000 kronor för en gång, enär hon vid vite af

samma belopp förbundit sig att ej afsåga sig utskänkningsrättigheten.

20) Approximativ siffra, enär ägaren ej uppgifvit inkomsten för år 1906.

21) Ägarinnan har under de senare åren ej utöfvat utskänkningsrättigheten och

uppbär såsom ersättning därför 300 kronor i årlig ersättning, hvilken garanterats af några enskilda personer inom kommunen; gästgifveriet skall enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut den 24 augusti 1904 indragas från och med ingången af år 1908.

22) Ersättningsbeloppet är beräknadt efter ägarens och arrendator^ sammanlagda

inkomst; den senare är emellertid nu afliden och utskänkningen utöfvas af ägaren själf.

23) Agaren har för sin lifstid utarrenderat utskänkningsrättigheten mot en på en

gång er lagd arrendeafgift; uti den begärda ersättningssumman ingå 2,000 kronor såsom ersättning åt den nuvarande föreståndaren; återstoden afser ersättning åt arrendatorn.