med för¬ slag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.

Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

1 N:o 132.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.; gifven Stockholms slott den 5 mars 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen, att antaga närlagda förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar;

att, därest sådan lag blifver af Riksdagen antagen, dels medgifva,

att beträffande pensionering af sådan personal vid statens järnvägar, hvilken jämlikt 1 § a) och b) i lagen är undantagen från densammas tillämpning, Kungl. Maj:t må utfärda bestämmelser i enlighet med det i statsrådsprotokollet intagna förslag till öfvergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens järnvägar, dels ock besluta,

att de jämlikt beslut vid 1906, 1907 och 1908 års riksdagar för hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909, såsom bidrag till bestridande af pensionering af statens järnvägars personal, af trafikmedel afsätta belopp af tillhopa 1,050,000 kronor jämte den afkastning, som därå kan hafva uppstått, må tillgodoföras de'i 19 § i lagen samt 22 § i öfvergångsbestämmelserna omförmälda fonder, till fördelning dem emellan efter samma grunder, som i berörda stadganden finnas angifna i fråga om fördelning af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings tillgångar; samt

att § 1 mom. 2 i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november 1907 ma erhålla följande ändrade lydelse.

»Generaldirektör är berättigad att från och med månaden näst efter den, under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstående Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. (No 132.) 1

2 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.

lifstid af trafikmedel uppbära en årlig pension af 6,000 kronor. Generaldirektör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen på grund af sjukdom eller därigenom, att han efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att på grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, är berättigad att i pension uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor för tiden, intill dess han uppnått 65 års ålder. Skulle generaldirektör före utgången af den tid, erhållet förordnande afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring, skall han vara underkastad skyldighet att afgå mot åtnjutande af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller den honom under tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension afdragas ett årligt belopp af 360 kronor, som skall inbetalas till den i 19 § af lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den

omförmälda fond; skolande ofvannämnda pensionsbelopp gäldas efter de i 20 § af samma lag angifna grunder.

Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör gäller jämväl om öfverdirektör”.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

Kungl'. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

3 Förslag

till

Lag

angående rätt till pension för tjänstemän Tid statens järnvägar.

1 §■

Rätt till pension enligt denna lag tillkommer med nedan stadgade undantag dels hvar och en, hvilken vid lagens trädande i kraft är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, dels ock hvar och en, som efter lagens trädande i kraft varder anställd i ordinarie tjänst vid statens järnvägar.

Från denna lags tillämpning undantages:

a) sådan personal vid statens järnvägar, som antingen vunnit delägarerätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning på grund af nådiga reglementet för pensionsinrättningen den 6 september 1872 och icke behörigen anmält sig vilja genom erläggande af de i förnyade nådiga reglementet den 3 november 1882 för samma pensionsinrättning bestämda högre afgifter bereda sig förbättrad pensionering, eller ock uppbär aflöning enligt äldre lönestat än den från 1908 års ingång gällande;

b) den, som har delägarerätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning på grund af nådiga reglementet för pensionsinrättningen den 3 november 1882 och, därest han jämlikt bestämmelsen i § 6 c) i samma reglemente skulle före den 1 januari 1915 blifva pensionsberättigad, inom tre månader från lagens trädande i kraft eller, om han vid sistnämnda tidpunkt kvarstår på äldre stat än den från 1908 års ingång gällande och sedermera vinner befordran, inom tre månader från det befordran vunnits, hos järnvägsstyrelsen anmäler, att bestämmelsen i § 6 c) i pensionsreglementet må å honom vinna tilllämpning.

c) generaldirektören och chefen för statens järnvägar samt öfverdirektören och souschefen.

4 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.

2 §•

Pensionsrätt tillkommer:

a) den, som till följd af olycksfall i statens järnvägars tjänst eller eljest till följd af sjukdom, hvilken han genom utöfning af sådan tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning, samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;

b) _ den, som efter minst 10 års tjänstgöring i ordinarie anställning vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjukdom i andra fall än under a) sägs eller ock till följd af väsentligen minskad arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning affattadt läkarbetyg, utfärdadt, hvad den till fri läkarvård berättigade personalen angår, åt vederbörande järnvägsläkare;

c) den, som vid afgång från tjänsten uppnått bär nedan för samma tjänst stadgade lefnadsålder, under förutsättning tillika att vederbörande under minst tio år innehaft anställning i ordinarie statstjänst, däraf åtminstone de fem sista åren i statens järnvägars tjänst.

Nämnda lefnadsålder utgör för:

lokomotivförare och kvinnlig tjänsteinnehafvare sextio år,

banmästare af l:a och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stat.ionskarl sextiotre år, samt

öfriga tjänstemän sextiofem år.

Vid beräkning af tjänstår skall afdrag göras för tid, under hvilken ledighet från tjänsten ägt rum af annan anledning än semester, enskilda angelägenheter eller svag hälsas vårdande under sådana omständigheter, att jämlikt § 5 i det för tjänstemän vid statens järnvägar gällande aflöningsreglemente fullt arfvode i dylika fall åtnjutes, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning.

Tjänsteman, som vid uppnåendet af den här ofvan stadgade lefnadsalder icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad till erhållande af pension, må icke heller sedermera komma i åtnjutande af sådan, äfven om han på grund af stadgandet i 3 § här nedan tillåtes att kvarstå i tjänsten efter nämnda lefnadsålders inträde.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

3 §•

Tjänsteman, som uppnått den för rätt till ålderspension jämlikt punkt e) i nästföregående paragraf bestämda lefnadsålder, är förpliktad att afgå från tjänsten; Knngl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, järnvägsstyrelsen dock obetaget att låta anstå med afskedet, därest och så länge vederbörande pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år.

Tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 2 § a) eder b) är berättigad till pension, må jämväl kunna utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af järnvägsstyrelsen.

4 §•

Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt. Pension tillkommer ej heller den, som vid afgång från tjänsten icke är svensk medborgare.

5 §•

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet^ i 2 § c) (ålderspension), utgör, därest tjänsteman innehar minst 30 tjänstår enligt det i 2 § angifna beräkningssätt, 72 procent af den aflöning, tjänstemannen vid afgången från tjänsten uppbär; dock skall för tjänsteman, som under kortare tid än fem år innehaft den tjänst, från hvilken afgång äger rum, pensionens belopp bestämmas till 72 procent af de senast förflutna fem årens medelaflöning, med iakttagande att, där denna medelaflöning skulle befinnas uppgå till lägre belopp än den aflöning, tjänstemanuen vid tiden för afgången skulle hafva innehaft, om han under de sista fem åren icke öfvergått till ny tjänst, pensionen skall beräknas på sistnämnda aflöning.

Understiger tjänstårens antal trettio, utgör årliga beloppet af ålderspensionen allt efter antalet af de år, under hvilka den pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, viss procent af aflöningen, beräknad på sätt här ofvan sägs. Förenämnda procent utgör:

6 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

Med aflöning förstås i denna lag det ordinarie arfvodet, ökadt med 20 procent.

6 §•

Arliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i 2 § b) (sjukpension), utgör, allt efter antalet af de år, under hvilka den pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, den procent af aflöningen, som är i 5 § för motsvarande antal tjänstår bestämd.

Därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning, må beloppet af pensionen icke understiga 50 procent af aflöningen.

7 §■

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i 2 § a) (invalidpension), utgör, om den pensionsberättigade icke innehaft ordinarie statstjänst i fulla 24 år, 50 procent af den aflöning, han vid afgång från tjänsten uppbär, och, om han innehaft sådan tjänst i fulla

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

24 år eller därutöfver, den procent af aflöningen, som är i 5 § för motsvarande antal tjänstår bestämd; dock skall pension, hvarom i denna § är fråga, oberoende af antalet tjänstår, utgå med 72 procent af aflöningen, därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.

8 §.

Pension må ej i något fall utgå med högre belopp än 6,000 kronor. Därest vid beräkning af pensions belopp detta slutar å bråktal af kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.

9 §.

Såsom bidrag till kostnaden för beredande af pension skall tjänsteman erlägga pensionsafgift med årligt belopp, motsvarande viss procent af honom tillkommande aflöning. Yar tjänstemannen,_ då denna lag trädde i kraft, delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, skall afgiften utgå med 2,8 procent af aflöningen; i annat fall utgör afgiften, då aflöningen uppgår till

dock att pensionsafgift beräknas å högst 8,550 kronor.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

10 §.

Skulle i något fall pension, som med tillämpning af bestämmelserna i denna lag vid afgång från tjänsten tillkommer tjänsteman, hvilken vid denna lags trädande i kraft var delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, understiga det belopp, som skolat vid afgången i pension tillkomma honom, därest motsvarande föreskrifter i de öfvergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens järnvägar, som kunna varda utfärdade, å honom tillämpats, vare han berättigad åtnjuta fyllnadspension, motsvarande skillnaden. För dylik fyllnadspension erlägges icke någon afgift.

11 §•

Pensionsafgift erlägges månadsvis från och med månaden näst efter den, under hvilken vederbörande erhållit ordinarie anställning i statens järnvägars tjänst, till och med den månad, hvarunder han erhåller afsked, entledigas, afsättes eller dör.

12 §.

Pensionsafgift inbetalas medelst afdrag å tjänstemans aflöning. Uppbörd af pensionsafgifter verkställes genom järnvägsstyrelsens försorg:.

Åtnjuter tjänsteman icke själf den med tjänsten förenade aflöning eller kan af annan anledning uppbörd icke äga rum på ofvan föreskrifna. sätt, vare tjänsteman skyldig att inom den femtonde dagen i mars, juni, september och december månader inbetala pensionsafgiften för löpande kvartal. Försummas detta, skall hela det förfallna beloppet fråndragas den försumliges först utfallande aflönings- eller pensionsbelopp. Kan sådant ej ske, må genom järnvägsstyrelsens försorg beloppet utan föregående dom eller utslag utmätas.

13 §.

Förflyttas utan egen begäran tjänsteman från en till annan tjänst, och skulle han i den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla lägre

9 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

pension än i den förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande af sin rätt till den högre pensionen, erlägga pensionsafgifter såsom om han kvarstått i den förut innehafda tjänsten.

Sker förflyttningen på egen begäran, äger den förflyttade för bibehållande af rätt till pension, motsvarande den aflöning, som af honom vid förflyttningen innehades, erlägga pensionsafgifter å samma aflöning.

14 §.

Pension enligt denna lag sökes hos järnvägsstyrelsen, som, därest ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbref å det belopp, den pensionsberättigade äger utbekomma.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under hvilken afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under hvilken pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.

15 §.

Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i början af mars, juni, september och december månader. Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning förfallit, vare förverkadt och tillfaller den i 19 § omnämnda pensionsfond; dock med lätt för järnvägsstyrelsen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen, medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.

16 §.

Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 § strafflagen, skall han hafva förverkat sin pension vid den tid, nämnda beslut vunnit laga kraft; dock med rätt för honom att i stället föi den sålunda förverkade pensionen från och med månaden näst efter den, under hvilken pensionen förverkats, utbekomma pension med belopp, som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf honom erlagda pensionsafgifter jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.

Bill. till Ttiksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Haft.

10 Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

u §•

Rätt att återbekomma erlagda pensionsafgifter medgifves allenast vid öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst är förenad skyldighet att för beredande af pension erlägga retroaktiv afgift, dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften uppgår.

18 §.

Uppbär tjänsteman, hvilken vid denna lags trädande i kraft icke var delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, vid afgången från tjänsten pension för annan statstjänst och skall icke på grund af gällande bestämmelser beloppet af den pensionen minskas till följd däraf att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande af pension enligt denna lag, då skall sistberörda pension allenast utgå med belopp, som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf tjänstemannen erlagda pensionsafgifter jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit erlagda; dock att, därest härigenom de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till det belopp, hvarmed pensionen enligt denna lag eljest skolat utgå, pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.

Tjänstår, som beräknats för erhållande af den först uppburna pensionen, må ej ånyo beräknas såsom tjänstår vid bestämmandet af pensionen enligt denna lag.

19 §.

Pensionsafgifter, hvilka erläggas enligt denna lag, ingå till en särskild fond, benämnd »pensionsfonden n:r 1 för tjänstemän vid statens järnvägar», om hvars förvaltning erforderliga bestämmelser meddelas af Konungen.

Till samma fond skall jämväl öfverföras så stor del af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings tillgångar vid tiden för denna lags trädande i kraft, som jämlikt uträkning, verkställd i enlighet med de i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 för bestämmande af lifförsäkringstagares fordran hos försäkringsbolag fastställda grunder, belöper å sådana delägare i pensionsinrättningen, å hvilka denna lag kommer att äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 11

20 §.

Af statens järnvägstrafikmedel gäldas:

a) hela beloppet af de under året på grund af stadgandet i 2 § a)

utgående pensioner; .

b) så stor del af öfriga enligt denna lag till tjänstemän, som vid lagens trädande i kraft voro delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, utgående pensioner, som den i 19 § omförmälda fond enligt en efter lagens trädande i kraft verkställd matematisk utredning

ej är i stånd att bestrida; _

c) två tredjedelar af de pensioner med undantag af de under a) nämnda, som enligt denna lag utgå till dem, som efter lagens trädande i kraft antagas i ordinarie tjänst vid statens järnvägar.

Återstående delen af de enligt denna lag under året utgående pensioner bestrides från nyssnämnda fond; skolande dock till densamma af järnvägstrafikmedel tillskjutas det belopp, som må erfordras för att vid slutet af hvarje år fonden skall enligt matematiska grunder ^motsvara skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af alla fonden åliggande pensionsförpliktelser och, å andra sidan, kapitalvärdet af tjänstemännens pensionsafgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Historik. Bildande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 5 mars 1909.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvård,

Malm.

Chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton anmälde frågan om förändrade bestämmelser rörande pensionering af statens järnvägars personal samt anförde därvid i underdånighet:

Till belysning af den ställning staten hittills ansett sig böra iakttaga till denna fråga har jag funnit mig böra återkalla i minnet de närmare omständigheterna vid statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings uppkomst och utveckling.

Sedan organisationen af statens järnvägstrafiks förvaltning blifvit genom nådiga instruktionen den 17 september 1869 för styrelsen för statens järnvägstrafik till fullo genomförd, ansåg sig styrelsen böra vidtaga åtgärder för bildande af kassor till förmån för pensionering af såväl tjänstepersonalen vid statens järnvägstrafik som ock denna per-

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

sonals efterlämnade änkor och barn. Sedan styrelsen med anledning häraf gifvit uppdrag åt särskilda kommitterade att verkställa vissa förarbeten, aflämnade dessa kommitterade till styrelsen i början af år 1872, jämte betänkande i ämnet, bland annat, »Förslag till reglering af finansiella villkor för en pensionsinrättning till förmån för tjänstepersonalen vid statens järnvägstrafik» med därtill börande »Promemoria rörande beräkningarna af pensioner och premier vid en pensionsinrättning till förmån för tjänstepersonalen vid statens järnvägstrafik».

Förslaget, som var byggdt på principen om samverkan emellan staten och de enskilda tjänsteinnebafvarna för åvägabringande af den för desamma afsedda pensionsinrättningen, innefattade sålunda, att blifvande delägare skulle såsom årsafgift erlägga en viss, på grund af hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla bestämd procent af honom tillkommande arfvode, medan åter statsbidraget skulle utgå i form af viss andel af järnvägens årliga nettobehållning eller det belopp, hvarmed trafikinkomsterna öfversköte utgifterna för drift och underhåll, under hvilka senare dock icke inbegrepes kostnaderna för anskaffande af nya inventarier och utförande af nya byggnader och anläggningar.

Nyssnämnda förslag, som af styrelsen för statens järnvägstrafik öfverlämnades till Kungl. Maj:t med underdånigt memorial den 9 februari 1872, lades till grund för den nådiga proposition i ämnet, som af Kungl. Maj:t den 23 i samma månad afläts till Riksdagen; och anfördes i densamma, bland annat, följande.

Vid pröfning af det väckta förslaget mötte först den fråga, huruvida pensioneringen af trafikpersonalen lämpligen borde ordnas särskildt för sig utan afseende å den då förestående regleringen af civilstatens pensionsinrättning, eller om med den ifrågaställda pensioneringens ordnande borde tills vidare anstå och den allmänna regleringen omfatta jämväl trafikstatens pensionsväsen. Kungl. Maj:t ansåge företräde böra gifvas åt det förra alternativet och detta hufvudsakligen, af nedan angifna skäl. Rörande Kungl. Maj:ts motiv härför blir jag i tillfälle att i annat sammanhang lämna redogörelse.

Då de gjorda beräkningarna gåfve vid banden, att upprätthållande af pensioneringen af dåvarande tjänstepersonalen förutsatte ett ärligt tillskott från statens sida af i rundt tal 48,600 kronor samt, därest för tillvägabringande af berörda tillskott tantiemesystcmet, pa sätt kommitterade och' styrelsen för statens järnvägstrafik föreslagit och jämväl Kungl. Maj:t hölle före, med största fördel kunde och borde tillämpas,

14 Reglemente för pensionsinrättn ingen den 6 september 1872.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

tantiémen icke kunde med afseende å inrättningens trygghet sättas lägre än till IV2 procent af nettobehållningen, ansåge sig Kungl. Maj:t böra i afseende å omförmälda tillskott förorda styrelsens underdåniga hemställan, helst högsta pensionssumman jämväl syntes lämpligen böra i öfverensstämmelse med styrelsens åsikt utgå med 50 procent af medelarfvodet, eller samma procent, som i Norge vore vid likartad inrättning fastställd.

Med bifall till hvad i berörda nådiga proposition föreslagits medgaf Riksdagen jämlikt skrifvelse till Konungen den 10 maj 1872, att såsom bidrag till en pensionsinrättning, upprättad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som legat till grund för och åtföljt den nådiga propositionen, finge årligen, räknadt från och med år 1872, af trafikmedlen afsättas ett belopp, motsvarande 1 V2 procent af skillnaden mellan statens järnvägstrafiks samtliga inkomster, å ena sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, hvilket belopp skulle pensionsinrättningen tillgodoföras enligt föreskrifter, som af Kungl. Maj:t i nådigt reglemente för samma inrättning kunde varda fastställda; dock att, när berörda skillnad första gången uppginge till 5 procent af den sammanräknade summa, som anläggningen af de trafikerade stambanorna enligt styrelsens för statens järnvägstrafik bokslut kostat, den till förmån för pensionsinrättningen utgående årliga procent skulle ånyo bestämmas efter hvad på grund af då verkställda sannolikhetsberäkningar angående pensionsinrättningens ekonomiska framtid och öfriga på denna fråga inverkande omständigheter kunde finnas skäli o-t.

I det nådiga reglemente, som därefter den 6 september 1872 utfärdades för statens järnvägstrafiks pensionsinrättnig, intogos, bland andra, följande stadganden:

i § 3, att delägares årsafgifter skulle utgå med en viss, på grund af hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla utaf honom tillkommande aflöning bestämd procent, utgörande lägst 1,5 procent för den, som inträdde före fyllda 30 år, och högst 3,i procent för den, som vid inträdet fyllt 60 år;

i § 6, att berättigad till pension vore delägare:

a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i tjänstgöring vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kunde sin befattning behörigen sköta och för den skull af styrelsen afskedades;

b) som efter minst 10 tjänstår i ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik afskedades, emedan han antingen till följd af sjuklighet,

15 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet icke kunde sin befattning behörigen sköta;

c) som efter minst 30 års tjänst i ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik uppnått sådan ålder, att hans lefnadsår och tjänstår sammanräknade uppginge till talet 95; samt

i § 7 mom. 1, att årliga pensionsbeloppet skulle, i män af den pensionsberättigades tjänstår, hvilkas antal icke finge understiga tio, utgå med viss i förhållande till tjänstetidens längd ökad procent af den medelaflöning, som uppkomme, då medeltalet toges af de fem sista årsaflöningar, i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före erhållet afsked erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen, så att för fulla 10 tjänstår erhölles 20 procent af medelaflöningen och för fulla 30 tjänstår 5Ö procent af medelaflöningen, hvilket utgjorde den högsta pension, som kunde erhållas, och i mom 2, att delägare, som före uppnåendet åt 20 tjänstår skulle pensioneras på grund af bestämmelsen i § 6 a), alltid erliölle såsom pension 35 procent af medelaflöningen. Inträffade pensionsrätten innan delägare varit fem år i tjänst, beräknades medelaflöningen efter det mindre antalet årsafiöningar.

Redan vid det möte, som år 1876 hölls med fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen, uttalades den mening, att från delägarnas sida måste göras en ekonomisk ansträngning i syfte att under förutsättning af ett motsvarande förhöjdt statsbidrag, kunna öka den pensionsrätt, som dittills varit för delägarna gällande, och åt direktionen för pensionsinrättningen uppdrogs att verkställa de härför nödiga utredningar. Sedan ett af direktionen utarbetadt förslag till förändrad lydelse af de paragrafer i 1872 års reglemente, hvilka hade afseende på den ifrågasatta vidgade pensionsrätten, blifvit vid särskilda möten år 1878 med fullmäktige för pensionsinrättningen i hufvudsak godkändt, öfverlämnades förslaget af direktionen till Kungl. Maj:t med underdånig skrifvelse den 30 september 1879, därvid direktionen för egen del anförde hufvudsakligen följande.

Fullmäktige "både utgått från det antagandet att, likasom personalen vid statens järnvägstrafik åtminstone under fredstid vill tålde jämförelse med arméns personal i fråga om fordringarna på arbetskrafter, uthållighet och påpasslighet, förstnämnda personal också, därest densamma själf bidroge till sin pensionering efter samma mått, som för arméns personal vore utstakadt, skulle kunna påräkna ett bidrag från statens sida, hvilket möjliggjorde ett maximum af pension, som vore jämförligt med det, som tillkomme arméns personal. I det bifogade förslaget

Direktionens underdåniga framställning den 30 september 1879.

16 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

. hade därför de egna bidragen upptagits till belopp, som, ökade med 1,7 procent af aflöningen, motsvarade allt efter lefnadsåldern vid inträdet i pensionsinrättningen från 4 till 6 procent af högsta pensionen, hvilken upptagits till 80 procent af aflöningen i stället för allenast 50 procent enligt 1872 års reglemente.

Såsom villkor för utförbarheten af den sålunda föreslagna pensioneringen erfordrades enligt direktionens mening utöfver de höjda delägareafgifterna, ett ökadt statsbidrag, representerande ett kapital af

2.506.000 kronor, hvilket, om det genast ställdes till pensionsinrättningens förfogande för att kunna förkofras genom förräntning efter 5 procent, skulle tillsammans med afkastningen af redan förvärfvadt kapital och delägarnas afgifter vara tillräckligt att betäcka kostnaderna för den föreslagna pensioneringen af dåvarande personal och, därest sadant öfverlämnande af själfva kapitalet icke kunde äga rum, borde tilldelas pensionsinrättningen genom årliga belopp, för hvilkas beräknande olika former kunde bestämmas. Såsom sådana former för ett efter hand utgående bidrag angaf direktionen följande olika beräkningsgrunder, nämligen:

a) en viss procent af järnvägstrafikens bruttoinkomst.

Lämnades årsbidragen i denna form, komme deras storlek att följa de växlingar, som ägde rum i nämnda trafiks ekonomiska resultat, och blefve således den andel, som erfordrades, svårare att bestämma. Direktionen ansåge sig emellertid kunna utgå från en medelintäkt af

100.000 kronor per banmil äfvensom antaga, att tillökningen i afkastningen årligen under de närmaste 21 åren skidle utgöra 4,000 kronor för hvarje banmil å det i sin helhet till 160 mil beräknade statsbanenätet; och skulle alltså de bruttoinkomster, som vore att påräkna, utgöra till en början 16,000,000 kronor, hvilken summa därefter hvarje år komme att i medeltal ökas med 640,000 kronor. Det anmärktes dock, att härvid all intäkt från de norrländska banorna, såsom tills vidare mycket svår att uppskatta, lämnats ur räkningen. I öfverensstämmelse med den antagna tillväxten af bruttoinkomsterna skulle det årliga bidraget utgöra första året 156,000 kronor, som sedermera årligen skulle ökas med i medeltal 6,000 kronor, hvadan alltså icke fullt 1 procent af bruttoinkomsterna vore behöflig.

b) en viss procent af skillnaden emellan järnvägstrafikens bruttoinkomster och driftkostnader, hvilken form vore den för det dåvarande gällande.

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Härvidlag skulle man på grund af erfarenheten under den gångna tjuguårsperioden kunna för en påföljande dylik period utgå från 40,000 kronor och en årlig tillökning af 1,800 kronor, allt per banmil, såsom mått för den påräkneliga skillnaden mellan bruttoinkomster och driftkostnader, och följaktligen antaga densamma komma att utgöra på de dåvarande 160 milen bana 6,400,000 kronor, ökade hvarje år med

288,000 kronor. Beräknadt efter dessa belopp, skulle det behöfliga bidraget komma att utgöra första året 150,000 kronor och årligen ökas med i medeltal 6,400 kronor samt kunna betäckas af 2,5 procent af nettoinkomsten.

c) ett belopp, som stode i bestämdt förhållande till hvad delägarna själfva erlade.

Storleken af ett i denna form utgående statsbidrag bestämdes af förhållandet mellan de kapitaliserade värdena af delägareafgifterna och af statsbidraget; och med hänsyn till dåvarande förhållanden (personalen uppgick till nära 4,000 personer) skulle nämnda bidrag utgöra 1,4 gånger delägarnas afgifter eller omkring 200,000 kronor årligen.

d) ett belopp, som med kortare mellantider bestämdes efter för handen varande behof.

Man hade trott sig böra framhålla ett alternativ, hvarigenom utväg bereddes att låta den sökta förmånligare pensionsordningen träda kraft, utan att sådant i anmärkningsvärdare grad tyngde på den närmaste framtiden, men statsbidraget fördelades så, att det växte i mån af statsbaneaffärens fortgående konsolidering. En sådan utväg vore, att staten, under förutsättning att delägarna ökade sina bidrag på. sätt föreslaget vore, lämnade det ökade understödet i form af fyllnadsbidrag till de efter hand uppkommande pensionerna, med bibehållande för öfrigt af den gällande grunden för det löpande statsbidragets utbetalning. Då pensionsinrättningen utan att försämra sin ställning ansåges .kunna med tillhjälp af redan utgående statsbidrag ansvara för omkring 70 procent af pensionerna, skulle alltså den på fyllnadsbidraget kommande delen utgöra 30 procent af pensionskostnaderna.

Ett sådant fyllnadsbidrag skulle kunna utgå pa två sätt, antingen såsom kapitalbidrag eller såsom pensionsbidrag. I det förra fallet borde, sedan för hvarje år värdet af de under föregående året började pensionsutbetalningarna uträknats, 30 procent af detta värde med trafikmedel inbetalas till pensionsinrättningen såsom kapitalbidrag, med skyldighet för inrättningen att af egna tillgångar till fullo och lör framtiden ut-

Bih. till RiJcsd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Af A. 93 Höft. 3

18 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

betala de under föregående året började och då af inrättningen äfvenledes till fullo utbetalda pensionerna. I det senare fallet borde fyllnadsbidraget inskränkas till hvad som behöfdes för att ersätta bristen i de pensionsbelopp, som under året förfölle till betalning, d. v. s. årliga iyllnadsbidraget skulle utgöra 30 procent af summan af de för året utfallande pensionerna.

På grund af det sålunda anförda och under erinran därjämte, att om de båda faktorerna: pensionsrätt och delägarnas bidrag vore gifna, statens bidrag i tidernas längd blefve lika stort, hvilken form för detta bidrag .än komme att användas, föreslog direktionen, att Kungl. Maj:t, med gillande af förslaget om utsträckt pensionsrätt, täcktes till Riksdagen aflåta proposition om statsbidrag, att utgå af trafikmedlen till den storlek, den utsträckta pensionsr ätten fordrade, och i den form Kungl. Maj:t täcktes bestämma.

skrufek?6™ Med skrifvelse den 28 september 1880 öfverlämnade direktionen styrelsen för sedermera till styrelsen för statens järnvägstrafik en genom direktionens Yättråflfden förs0rs upprättad tabell med tillhörande beskrifning, utvisande det ifråga- 28 september satta statsbidragets storlek enligt de af direktionen föreslagna formerna, i88o. därvid direktionen erinrade, hurusom af tabellen framginge, att direktionen ansett sig kunna dels i någon mån nedsätta beloppen af de erforderliga statsbidragen under hvad direktionen i sådant afseende, på sätt ofvan . nämnts, först föreslagit dels ock vid beräkningen af statsbidragen utgå från en årlig nettobehållning af 6,000,000 kronor samt en ökning i densamma af 256,000 kronor för hvarje år emot de af direktionen förut angifna summorna 6,400,000 kronor och 288,000 kronor; och anförde direktionen vidare i samma skrifvelse härutinnan hufvudsakligen följande.

Alla årligen utfallande statsbidrag borde motsvara afkastningen af det kapital, som, i fall det genast utfölle, beräknats vara tillräckligt för att fylla hvad som utöfver delägarnas bidrag behöfdes för pensioneringens bestridande. Detta kapital vore i direktionens underdåniga skrifvelse den 30 september 1879 uppgifvet till 2,556,000 kronor; och då detsamma afsåge att betäcka den dåvarande generationens pensionering, antoges de på grund af detsamma beräknade årsbidragen skola utgå så länge denna generation lefde, och sattes därvid storleken af det bidrag, som skulle utgå med lika belopp för hvarje år, till i rundt tal 200,000 kronor, samt de bidrag, som skulle tills vidare utgå i proportion till bruttoinkomsten eller nettoinkomsten, i öfverensstämmelse därmed till resp. 1 och 2,5 procent af dessa inkomster. Det vore lik-

19 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.]

väl tydligt, att nämnda kapital kunde, i stället för att på jämförelsevis kort tid amorteras med en högre annuitet, ersättas med en allt framgent utgående ränta eller i förevarande fall, då räntefoten antagits vara 5 %, med 127,300 kronor. Men om amorteringstiden sålunda utsträcka tes utöfver den dåvarande generationen, och nämnda ränta toges i anspråk för denna generations pensionering, vore det nödvändigt, att medel efter hand samlades till fyllnad i pensionerna för de nya generationer, som trädde i de föregåendes ställe. De för dessa nymtradande erforderliga bidragen behöfde ej vara så stora som for den da beflntliga personalen, för hvilken bidragen måste betäcka retroaktivalgitter för de tjänstår, en hvar skulle få beräkna för tiden före de föreslagna pensionsvillkorens trädande i kraft och under hvilka han betalt antingen lägre eller ock alls inga afgifter till pensionsinrättningen, hvaremot de nyinträdande genast från sitt inträde erlade de högre afgifterna. lör att hålla en personal, sådan som den dåvarande, eller 4,000. personer vid samma styrka, måste densamma årligen rekryteras med i medeltal 140 personer, och om hela personalens aflöning, inbegripet inkvarteringen, antoges utgöra i medeltal 1,000 kronor för en hvar af alla samtidigt i tjänst varande, så blefve det för denna personals pensionering efter de föreslagna grunderna behöfliga statsbidraget 54,000 kronoi årligen. Lades detta belopp till den ofvannämnda för den dåvarande generationens pensionering behöfliga räntan, erhölles ett årligt bidragsbelopp af i rundt tal 182,000 kronor, hvilket således erfordrades såsom statsbidrag till pensioner efter de föreslagna grunderna åt en stadigvarande personal af 4,000 personer. . . ,

På grund af förestående beräkning ansåg direktionen, att det enligt c) såsom erforderligt ansedda konstanta bidraget kunde nedsättas till nyssnämnda belopp, 182,000 kronor; och i öfverenstämmelse med den sålunda vidtagna reduktionen af detta bidrag, syntes direktionen de bidrag, som enligt a) skulle utgå i förhållande till bruttoinkomsten, kunna beräknas efter något lägre eller 0,8 procent af denna inkomst äfvensom de enligt b) angifna årsbidragen beräknas efter 2 procent åt nettoinkomsten.

Styrelsen för statens järnvägstrafik, hvilkens yttrande i ärendet infordrades, förklarade i underdånigt utlåtande den 29 september 1880, att pensionerna vid statens järnvägstrafik, sådana de för det dåvarande vore bestämda, icke uppginge till så pass tillräckliga belopp, att styrelsen kunde gå till väga utan all hänsyn, då fråga uppstode att tor

Styrelsens för statens järnvägstrafik und. utlåtande den 29 september 1880.

1882 års kung], proposition.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ålders skull afskeda en tjänsteman, hvilken, ehuru eljest oförvitlig, dock ej vore vid fullt den sinnesspänstighet och kroppskraft, hans befattning ansages fordra. . Styrelsen ansåge det därför vara för statens järnvägstrafik fördelaktigt, att pensionerna höjdes och tillstyrkte alltså det framlagda förslaget till sådan höjning.

I fråga om de olika former för statsbidragens utgående, hvilka i direktionens skrifvelse omförmälts, erinrade styrelsen, att hvilken form än valdes statsbidraget alltid komme att utgå till samma värde, fastän olika fördeladt på olika tider, och att frågan om formen sålunda icke vore en fråga om statsbidragets storlek i sin helhet betraktadt, utan endast en fråga om det för staten bekvämaste och i öfrigt fördelaktigaste sättet för utbetalningen af samma bidrag.

Styrelsen ansåge sig emellertid böra fästa sig endast vid det fjärde alternativet eller formen d) och de tvänne fall däraf, som vid tillämpningen kunde väljas; och anförde styrelsen såsom skäl härtill, dels att dangenom lämnades orubbadt ett redan godkändt sätt för statsbidragets utgående, dels att den andel af statsbidraget, som skulle motsvara'den ifrågasätta höjningen af pensionerna, komme att utgå såsom ett särski dt och tillfälligt fyllnadsbidrag, hvilket borde upphöra, då redan godkändt bidrag, 1 Va procent af nettobehållningen, uppginge till så stort belopp, att detsamma räckte till betäckande af statens andel i den högre pensioneringen, dels ock att ett sådant fyllnadsbidrag vore jämförelsevis obetydligt under de närmaste åren men växte till betydligare belopp först mot den tid, då efter all sannolikhet nettobehållningarna af järnvägstrafiken blefve större och annuiteterna å statens järnvägslån började att försvinna. I sistnämnda hänseende stode det senare fallet af ifrågavarande form främst, hvarför styrelsen gåfve företräde åt detta al, som innefattade, att ett belopp, motsvarande 30 procent af summan af de för året utfallande pensioner, skulle af trafikmedlen utgå, intilldess framdeles skeende utredningar gåfve vid handen, att redan stadgadt statsbidrag, 1 Va procent af nettot, vore ensamt för sig tillräckligt att betäcka statens andel af bidrag till äfven nu ifrågasatta högre pensfoner och ansåge styrelsen, att genom ett dylikt bidrag i förening med det fyllnadsbidrag från personalens sida, som af det förra blefve en följd statens järnvägstrafik skulle vinna en fördel, som fullt motsvarade den uppoffring från statens sida, som ifrågasattes.

Uti den nadiga proposition, som i anledning häraf afläts till 1882 års riksdag, anfördes att, ehuru de årliga bidrag, som i enlighet med

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

1872 års riksdagsbeslut utginge till pensionsinrättningens uppehållande, ingalunda vore obetydliga, Kungl. Maj:t dock på grund af hvad i ärendet förekommit funne framställningen om ytterligare tillskott för ändamålet desto hellre böra vinna afseende, som, på samma gång dymedelst och genom de förhöjda pensionsafgifter, som delägarna vore villiga att åtaga sig, en af behof och billighet påkallad förbättring af pensionsrätten möjliggjordes, staten äfven genom denna pensionernas höjning tillskyndades fördelen, att tjänstemän vid trafikstaten, hvilka till följd af ålder eller minskade själs- och kroppskrafter icke längre vore fullt tjänliga för sina befattningar, kunde på pensionsstat öfverflyttas med mindre hänsyn till förekommande ömmande omständigheter än dittills rimligtvis bort iakttagas, hvartill komme, att det erforderliga tillskottet borde, om lämplig form därför valdes, blifva föga betungande för statsverket; och ansåge Kungl. Maj:t i detta hänseende »formen d) senare fallet» äga afgjordt företräde framför öfriga föreslagna, hvarför Kungl. Mai:t föreslog Riksdagen medgifva, »att, under förutsättning och villkor att delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning sjelfva bidroge till pensionsfonden med förhöjda årsafgifter, på sätt fullmäktiges och direktionens för inrättningen förslag innehölle, ett årligt fyllnadsbidrag till förhöjning af pensionerna från nämnda fond finge af trafikmedlen, utöfver redan beviljadt statsbidrag af 11 2 procent af nettobehållningen å trafiken, tills vidare utgå med 30 procent af summan af de för hvarje år utfallande pensioner, under förbehåll att detta fy 11nadsbidrag skulle minskas eller alldeles upphöra, så snart framdeles skeende utredning gåfve vid handen, att det redan beviljade och utgående statsbidraget till pensioneringens uppehållande vore tillräckligt att delvis eller fullständigt betäcka jämväl det ifrågasatta nya statens tillskott.»

I anledning af denna Kungl. Maj:ts framställning uttalade Riksdagen i underdånig skrifvelse den 20 maj 1882 såsom sin åsikt, att för bibehållande af järnvägspersonalen på den ståndpunkt af duglighet och pålitlighet, densamma hittills intagit, det vore af nöden, att pensionerna vore bestämda till sådana belopp, att vid pröfning af frågor om personers bibehållande vid sina befattningar eller afskedande, det måtte kunna, utan hänsyn till särskilda ömmande omständigheter, uteslutande fästas afseende vid tjänstens fordringar, hvarför Riksdagen icke tvekade att bifalla Kungl. Maj:ts förslag om pensionsbeloppens höjning.

Vidkommande åter sättet för bestämmande af statens bidrag till den förbättrade pensioneringen af vek Riksdagen från det af Kungl.

1882 ära riksdagsskrivelse.

Reglemente för pensionsinrättningen den 3 nov.

1882.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Maj:t framlagda förslaget och ansåg sig, under åberopande af de skäl, som vid 1872 års Riksdag anförts till stöd för ett på tantiémesystemet grundadt statsbidrag, böra lämna företräde åt den form, som afsåge statsbidragets utgående i sin helhet efter detta system, samt biföll därför den nådiga propositionen på det sätt, att under förutsättning att delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning själfva bidroge med böjda årsafgifter till pensionsfonden, på sätt direktionens för pensionsinrättningen förslag innebölle, Riksdagen medgåfve, att till böjning af pensionerna från nämnda fond, i enlighet med berörda förslags bestämmelser i afseende å åldersvillkor och pensionsbelopp, ett årligt fyllnadsbidrag finge af trafikmedlen, utöfver redan beviljadt statsbidrag af 1 V* procent af skillnaden emellan nämnda trafiks samtliga inkomster, å ena sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, tills vidare årligen utgå med Vs procent af nyssberörda skillnad; under förbehåll att detta fyllnadsbidrag skulle minskas eller alldeles upphöra, så snart framdeles skeende utredning gåfve vid banden, att det redan beviljade och utgående statsbidraget till pensionsinrättningens uppehållande vore, jämte delägarnas förhöjda bidrag, tillräckligt att delvis eller fullständigt betäcka kostnaden äfven för den förbättring i pensioneringen, som sålunda beviljades.

I sammanhang härmed medgaf Riksdagen Kungl. Maj:t att, utan ändring af 7 § i pensionsreglementet eller andra sådana ändringar i samma reglemente, som skulle kunna på bebofvet af förlängdt fyllnadsbidrag för pensioneringen inverka, i öfrigt i afseende å reglementets bestämmelser vidtaga de förändringar, som af medgifvandet af förbättrad pensionering och därför ökade bidrag nödvändiggjordes.

Efter det direktionen för pensionsinrättningen, som erhållit nådig befallning att, med iakttagande af hvad Riksdagens skrifvelse innebölle, afgifva förslag till de ändringar af reglementet för pensionsinrättningen, som i följd af det ökade statsbidraget och därvid fästade förbehåll kunde finnas erforderliga, inkommit med underdånigt förslag till förnyadt reglemente, blef, med upphäfvande af reglementet af den 6 september 1872, nytt reglemente af Kungl. Maj:t utfärdadt den 3 november 1882.

Uti detta i hufvudsak ännu gällande reglemente intogos, bland andra, följande bestämmelser:

i § 3, att delägarnas årsafgifter skulle utgå med en viss, på grund af ålder vid inträdet i pensionsinrättningen å aflöningen en gång för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

alla bestämd procent, utgörande lägst 3,2 procent för den, som inträdde före fyllda 30 år, och högst 4,8 procent för den, som vid inträdet fyllt 60 år;

i § 6 angående rättighet till pension enahanda stadganden, som enligt hvad här ofvan är anfördt förekomma i samma paragraf af 1872 års reglemente; samt

i § 7, att årliga pensionsbeloppet skulle, i mån af den pensionsberättigades tjänstår, dock lägst 10, utgå med viss efter tjänstårens antal till lägst 20 procent och högst 80 procent bestämd andel af den aflöning, som uppkomme, då medeltalet toges af de fem sista årsaflöningar, i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före erhållet afsked erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen.

Därjämte intogos i reglementet öfvergångsbestämmelser beträffande äldre delägare af innehåll:

att §§ 3, 7 och 8, den sistnämnda afseende beräkningen af tjänstår, af det förnyade reglementet skulle gälla endast för sådana äldre delägare, som inom tre månader från den dag, då reglementet utfärdats, hos styrelsen för statens järnvägstrafik, anmälde sig vilja, genom erläggande från och med januari månad 1883 af ofvan angifna afgifter, bereda sig förbättrad pensionering; samt

att för äldre delägare, som ej inom sagda tid inkommit med sådan anmälan, skulle i stället för nyssnämnda paragrafer gälla hufvudsakligen hvad i motsvarande paragrafer i 1872 års reglemente funnes stadgadt.

Vid 1885 års riksdag väcktes inom bägge kamrarna motioner, Förslag tm hvari framhölls behofvet af sådana förändringar i 1882 års reglemente, ä”gg2n| af att tåg- och bevakningspersonalen vid statens järnvägar medgåfves rätt att reglemente, tidigare än enligt nämnda reglemente vore fallet komma i åtnjutande af pension; och föranleddes Riksdagen häraf att i underdånig skrifvelse den 20 maj 1885 anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån förändrade grunder för pensionering .af betjäningen vid statens järnvägstrafik kunde vara af billighet och rättvisa påkallade samt därefter till Riksdagen aflåta den framställning i ämnet, hvartill skäl kunde förefinnas.

Genom nådigt bref till järnvägsstyrelsen den 5 oktober 1894 förklarade Kungl. Maj:t berörda skrifvelse icke föranleda annan åtgärd, än att handlingarna i ärendet skulle genom järnvägsstyrelsens försorg öfverlämnas till direktionen för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, som hade att efter vederbörlig utredning och sedan fullmäktige

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för delägarna i pensionsinrättningen i ämnet sig yttrat, till järnvägsstyrelsen ingifva förslag till förnyadt reglemente för inrättningen, vid kvilket förslags upprättande Riksdagens framställning borde tagas under öfvervägande.

Redan innan direktionen för pensionsinrättningen fått emottaga nyssberörda genom nådiga brefvet den 5 oktober 1894 meddelade uppdrag, hade, på anmodan af fullmäktige, professor R. Rubensson verkställt en utredning rörande pensionsinrättningens finansiella ställning, hvilken gaf vid handen, att en brist å mellan 13 och 14 milljoner kronor funnes i pensionsinrättningen.

Denna utredning framlades vid 1894 års lagtima fullmäktigemöte; och beslöto fullmäktige, att fem bland fullmäktige utsedda förtroendemän skulle äga att under tiden intill lagtima mötet år 1896 med direktionen samråda angående de åtgärder för bevakande af delägarnas intressen, som förhållandena kunde finnas föranleda. Efter öfverläggning med de sålunda utsedda förtroendemännen utarbetade direktionen ett förslag, hvilket bland annat innefattade, att för rätt att erhålla ålderspension skulle fordras att hafva efter minst 30 års tjänst i ordinarie anställning vid statens järnvägar uppnått sådan ålder, att vederbörandes lefnadsår och tjänstår sammanräknade uppginge till talet 95; dock att pensionsrätt i detta fall ej skulle inträda förr än vid fyllda 60 lefnadsår för delägare, som vid entledigandet innehade befattning såsom lokomotivförare, eldare, vagnsmörj are, öfverkonduktör, konduktör eller packmästare; vid fyllda 62 år för delägare, som vid entledigandet innehade befattning såsom banmästare, banvakt, stationskarlsförman eller stationskarl; och vid fyllda 65 år för öfriga delägare. Därjämte uppdrog direktionen åt lektorn E. Jäderin att verkställa en på nämnda förslag grundad ny utredning af pensionsinrättningens ekonomiska ställning. Resultatet af denna utredning blef emellertid att, änskönt de föreslagna nya bestämmelserna rörande pensionsåldern tillämpades å alla delägare, en brist i pensionsinrättningen funnes, hvilken brist uppginge, om hänsyn endast toges till dåvarande delägare, till mellan 12 och 13 milljoner kronor och, om hänsyn toges jämväl till blifvande delägare, till öfver 17 milljoner kronor.

Jämlikt föreskriften i nådiga brefvet den 5 oktober 1894 öfverlämnade pensionsinrättningens direktion till fullmäktige vid 1896 års lagtima sammanträde den verkställda undersökningen af pensionsinrättningens ekonomiska ställning, därvid direktionen såsom sin åsikt uttalade, att det icke kunde med utsikt till framgång ifrågasättas att söka

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

få berörda betydande kapitalbrist afhjälpt genom ökadt statsbidrag, afsedt att utgå till den dåvarande pensionsinrättningen, och att lika litet någon möjlighet funnes, att få bristen fylld genom höjning af delägarnas afgifter. Direktionen föreslog därför, att bos Kungl. Maj:t skulle göras hemställan dels därom att staten, mot rätt till pensionsinrättningens samtliga tillgångar och delägarnas reglementsenligt fastställda afgifter under dessas återstående tjänstetid, måtte åtaga sig ansvaret för delägarnas och pensionärernas pensionering enligt då gällande reglemente, i livilket fall det till pensionsinrättningen då utgående årliga bidraget från trafikmedel såsom varande icke vidare behöfligt skulle upphöra, och dels därom att pensioneringen af den personal, som framdeles komme att anställas vid statens järnvägstrafik, måtte ordnas efter hufvudsakligen samma grunder, som kunde komma att fastställas för statens civila tjänstepersonal i allmänhet.

Detta direktionens förslag hade utarbetats i samråd med de af fullmäktige utsedda förtroendemännen, hvilka dock ifrågasatt, huruvida icke, till förmån för efterkommande personal eller åtminstone för några särskilda grupper bland denna, förslaget bort så affattas, att för vederbörande bereddes möjlighet att komma i åtnjutande af något tidigare pensionering än som af kommittén för det civila pensionsväsendets ordnande föreslagits; och hade förtroendemännen ansett en sådan förmån i och för sig själf befogad af järnvägstjänstens säregna och mycket kräfvande natur och för öfrigt icke mindre motiverad af hänsyn till trafikens nödiga säkerhet, hvilken icke finge äfventyras genom användning af en utaf ålder och lång tjänstetid förslöad eller försliten personal.

Det var den första af de båda kommittéerna för det civila pensionsväsendets ordnande, som vid denna tidpunkt afgifvit sitt betänkande, i hvilket pensionsåldern upptagits i regeln till 70 år men för vissa närmare angifna grupper af tjänsteinnehafvare till 65 år.

Fullmäktige ansågo sig emellertid icke kunna biträda direktionens sistnämnda förslag, och anförde fullmäktige till stöd härför hufvudsakligen följande.

Ett hembjudande till statsverket af pensionsinrättningens tillgångar för att vinna trygghet för de dåvarande delägarnas pensionsrätt syntes fullmäktige ingalunda vara af behofvet påkalladt, då staten redan för det dåvarande måste anses pliktig ansvara för pensionernas utgående enligt då gällande reglemente, därest och så länge delägarna i pensionsinrättningen fullgjorde do förpliktelser, som stadgats såsom villkor för den år 1882 beviljade förhöjningen. Utaf 1882 års riksdagsbeslut

lUh. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. L Afd. 93 Höft. 4

26 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

och än mera af motiveringen till detsamma, i hvilken Riksdagen ingick i granskning af de föreslagna bestämmelser i pensionsinrättningens reglemente, hvilka afsåge förhöjning i pensionerna, kunde anses framgå, att Riksdagen under vissa villkor iklädt sig garanti för de förhöjda pensionsbeloppen. Riksdagsbeslutet år 1882 grundade sig bland annat å förutsättningarna, att den vid statsbanorna anställda personal uppginge till 4,000 personer, samt att statsbanornas längd utgjorde 1,600 kilometer, och med dessa förutsättningar beräknades statsunderstödet för framtiden komma att uppgå till vida högre belopp per delägare än det, hvarmed det i verkligheten utgått, såsom närmare framginge af följande tabell:

Såsom en jämförelse härmed erinrades, ätt statens utgifter till telegraf- och tullstaternas pensionering för år 1895 uppginge till resp. 260 och 183 kronor per delägare.

Den betydliga nedgången uti det till hvarje delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning utgående statsbidrag funne, enligt fullmäktiges mening, sin förklaring däruti att, sedan omförmälda riksdagsbeslut fattats, stambanebyggandet genom öfre Norrland oafbrutet fortgått, hvarigenom den vid statsbanorna anställda personal betydligt ökats. Då därjämte trafiken å de norrländska banorna icke lämnat något gynnsamt resultat i förhållande till driftkostnaderna, hade detta haft till följd att, ehuru delägarantalet i pensionsinrättningen betydligt ökats, stats-

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

understödet endast i obetydlig grad tillvuxit, en omständighet, som tydligt utvisade det olämpliga i den nuvarande beräkningsgrunden för statsbidraget, livilket för det dåvarande icke stode i rimlig proportion till det stora antalet delägare. Då med hänsyn till den befintliga kapitalbristen, som med hvarje år ökades, det vore nödvändigt, att åtgärder inom den närmaste framtiden vidtoges till beredande af tillräckliga medel för de dåvarande delägarnas pensionering i öfverensstämmelse med det för pensionsinrättningen gällande reglemente, men en böjning uti delägarnas afgifter, sådana de enligt 1882 års reglemente blifvit fastställda, svårligen och så mycket mindre kunde ifrågasättas, som dessa afgifter redan utginge med belopp, som vore särdeles betungande och i allmänhet högre än de, som erlades af i andra statens verk anställda personer, återstode ingen annan utväg än att vädja till statens bistånd. Då fullmäktige emellertid hyste den uppfattningen, att statsmakterna vore ansvariga för utbetalningen af pensionerna till dåvarande delägare, hade fullmäktige icke ansett lämpligt att yttra sig om, hvilka åtgärder i detta afseende lämpligen borde vidtagas. Beträffande direktionens förslag rörande sättet för pensioneringen af den blifvande personalen vid statsbanorna, kunde fullmäktige, som ansåge, att endast i yttersta nödfall någon försämring borde göras i pensionsvillkoren for nämnda personal, så mycket mindre tillstyrka att, på sätt direktionen föreslagit, denna pensionering ordnades efter hufvudsakligen samma grunder, hvilka kunde komma att fastställas för statens civila tjänstepersonal i allmänhet, som frågan om sistnämnda personals pensionering efter förändrade grunder ännu icke bragts så nära sin lösning, att fullmäktige kunde bedöma den ställning, statsbanornas personal enligt nämnda grunder skulle komma att erhålla; och ansåge sig fullmäktige i detta sammanhang icke kunna underlåta att erinra, dels att järnvägstjänstens säregna och anstriingande natur med nödvändighet kräfde en undantagsställning i fråga om pensioneringen af statsbanepersonalen framför annan i statens tjänst anställd personal, och dels att pensionerna enligt 1882 års reglemente icke vore högre än dem, som i allmänhet vore tillförsäkrade järnvägspersonal i andra länder, hvilket framginge af den i detta afseende verkställda utredning, hvilken jämväl gåfve vid handen, att de utländska järnvägarna, såväl statsbanor som enskilda järnvägar, underkastade sig betydliga uppoffringar till betryggande af de pensionsförmåner, som tillförsäkrats personalen.

° I sin i ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse af den 1 december 1890 förklarade direktionen sig böra, utan att vilja anses därmed hafva biträdt yttrandet till alla dess delar, ansluta sig till den af fullmäktige

28 Järnvägsstyrelsens und. utletande den 18 januari 1897.

Statskontorets und. utlitande den 1 december 1897.

Kungl. Maj.is Nåd Proposition N:o 132.

uttalade allmänna uppfattningen; i anledning hvaraf direktionen, i öfverensstämmelse med fullmäktiges hemställan, dels i underdånighet anmälde den enligt lektor Jäderins uträkning i pensionsinrättningen vid 1894 ars slut befintliga kapitalbristen samt hemställde om åtgärders vidtagande för beredande af tillräckliga medel för de dåvarande delägarnas pensionering i enlighet med de i nådiga reglementet för pensionsinrättningen stadgade grunder dels ock beträffande pensioneringen af den tjänstepersonal, som framdeles kunde blifva vid statens j'ärnvägar anställd, gjorde underdånig framställning, att Kungl. Ma:jt måtte i nåder vidtaga åtgärder för ordnandet af denna pensionering äfvensom meddela föreskrift därom, att tjänsteman eller betjänt, som efter viss af Kungl. Maj:t utsatt tidpunkt vunne delaktighet i pensionsinrättningen, skulle vara underkastad den reglering af pensioneringen, som framdeles kunde varda i nåder fastställd.

Slutligen hemställde direktionen, under åberopande af hvad i ärendet förekommit, huruvida direktionen skulle under för handen varande förhållanden vidare fullfölja det genom nådiga brefvet den 5 oktober 1894 direktionen lämnade uppdrag att uppgöra förslag till förnyadt reglemente lör pensionsinrättningen eller om direktionen finge i nåder erhålla befrielse från nämnda uppdrag.

I ärendet hafva sedermera underdåniga utlåtanden afgifvits dels af järnvägsstyrelsen den 18 januari 1897 och dels af statskontoret den 1 december samma år.

Järnvägsstyrelsen biträdde såväl den af fullmäktige uttalade åsikten, att staten måste anses pliktig ansvara för utgående af de dåvarande delägarnas pensioner enligt gällande reglemente som ock förslaget om meddelande af bestämmelse rörande skyldighet för personal, som efter viss tidpunkt vunne delaktighet i pensionsinrättningen, att vara underkastad möjligen blifvande reglering af pensioneringen.

Statskontoret anförde, bland annat, följande.

Hvad först anginge de till införande i 6 § c) utarbetade bestämmelser rörande uppnåendet af viss lefnadsålder såsom villkor för pensionsrättens inträdande, så enär med afseende å de utvägar, som genom bestämmelserna under a) och b) i samma paragraf erbjödes för tidigare pensionering af sjuklig eller till följd af ålderdomssvaghet oduglig personal, någon mera afsevärd olägenhet af införandet af dylika alderdomsbestämmelser näppeligen syntes vara att befara, ansåge sig

29 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

statskontoret kunna förorda antagandet af nämnda bestämmelser såsom nödiga för nedbringande af pensionskostnaderna.

Vidkommande därefter det af pensionsinrättningens direktion till 1896 års fullmäktige bänskjutna förslaget om statens öfvertagande af pensionsinrättningens alla rättigheter och skyldigheter gent emot nuvarande delägare och pensionärer samt om de blifvande tjänsteinnehafvarnas pensionering enligt samma grunder, som kunde komma att fastställas för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, så utginge detta förslag från den förutsättning, att pensionsinrättningens ekonomiska ställning vore så undergräfd, att annan utväg icke återstode till räddning från den fara, som hotade i form af en kapitalbrist, beräknad att uppgå vid 1894 års slut till 12,517,600 kronor, om hänsyn toges endast till dåvarande delägare, men till 17,129,000 kronor, därest jämväl nytillträdande delägare medtoges i räkningen.

De skäl, som talade för att tjänsteinnehafvare vid statens järnvägar borde pensioneras enligt andra grunder än dem, som tillämpades vid pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, hade vid flera föregående tillfällen blifvit kraftigt framhållna, särskildt i den nådiga propositionen till 1872 års riksdag angående pensionsinrättningens bildande; och den erfarenhet, som sedan dess vunnits, hade jämväl till fullo bekräftat giltigheten af dessa skäl. Såsom exempel härpå anförde statskontoret, hurusom af de vid 1895 års slut till ett antal af 461 befintliga pensionärer i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning 53 pensionerats för sjuklighet eller kroppsskada, ådragna i tjänsteutöfning, och 247 på grund af annan sjuklighet eller ålderdomssvaghet före uppnådda 30 tjänstår och 95 sammanlagda lefnads- och tjänstår d. v. s. före den ålder, som borde vara den normala. Af hela pensionärantalet vore således inemot två tredjedelar pensionerade för invaliditet, i detta ords vidsträckta betydelse.

Då alltså enligt statskontorets åsikt pensioneringen af personalen vid statens järnvägar fortfarande visat sig erfordra väsentligen andra grunder än dem, som tillämpades eller med fördel kunde tillämpas på flertalet öfriga civila tjänsteinnehafvare, så bortfölle också härmed det hufvudsakliga skälet för hvarje förändring, som skulle hafva till syfte upphörandet af den verksamhet, hvilken för närvarande utöfvades af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning. Själfva hufvudfrågan vore alltså onekligen, hvilka utvägar, som kunde och borde anlitas för att bereda denna pensionsinrättning de för förverkligandet af dess syfte erforderliga tillgångar.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Den utväg till stärkande af pensionsinrättningens ställning, som skulle ligga i antagandet af den föreslagna och af statskontoret förordade ändringen i reglementets 6 §, borde, såsom redan tagen i beräkning vid utredningen af pensionsinrättningens deficit, därvid kunna förbigås, och återstode då att tillse, i hvad mån staten och delägarna, endera eller bägge gemensamt, kunde och borde träda emellan för upprätthållande af den för dem bägge synnerligen viktiga institutionen.

I egenskap af arbetsgivare för en talrik personal, hvars lif och hälsa under tjänsteutöfningen ofta måste sättas på spel, droge staten, som på pensionsinrättningen öfverflyttat sin egen skyldighet att vid olycksfall i tjänsten bereda godtgörelse åt den af olycksfallet drabbade tjänsteinnehafvaren, af samma inrättning en direkt fördel, hvars värde antyddes däraf, att pensionsinrättningen vid 1896 års slut ansvarade för dylika jämlikt reglementets 6 § a) beviljade olycksfallspensioner till ett ärsbelopp af 31,292 kronor, en summa, som dock vore lägre än motsvarande vid de tre närmast föregående årens slut, hvilken utgjorde respektive 33,434 kronor, 32,752 kronor och 33,005 kronor. Denna på pensionsinrättningen hvilande ansvarsskyldighet måste naturligtvis blifva af allt större betydelse, ju mer den vid statens järnvägar anställda personal af en eller annan anledning ökades.

Enär staten, såsom utöfvare af den vida största på en hand förenade järnvägsdriften inom landet, måste låta sig synnerligen angeläget vara att, till trygghet för det stora antalet resande, som befara dess öfver hela landet utsträckta järnvägsnät, såvidt möjligt vore, använda endast sådan personal, som kunde anses vara i besittning af full tjänsteduglighet, och fördenskull nödgades i stor utsträckning begagna sig af det tillfälle, pensionsinrättningen genom reglementets 6 § b) erbjöde att afskeda sjuklig eller ålderdomssvag tjänsteinnehafvare, som räknade minst 10 tjänstår, så ställde denna i förtid skeende pensionering stora anspråk på pensionsinrättningens tillgångar och måste antagas hafva i väsentlig mån ökat de ekonomiska svårigheter, hvari pensionsinrättningen befunne sig. Vid 1896 års slut svarade nämligen pensionsinrättningen för pensioner, beviljade enligt 6 § b), till ett årsbelopp af icke mindre än 253,915 kronor, hvilken summa för de tre närmast föregående åren motsvarades af respektive 150,132 kronor, 177,331 kronor och 214,598 kronor, under det att sammanlagda årsbeloppet af pensioner, som beviljats enligt 6 § c), uppgingo vid 1896 års slut till 231,200 kronor och vid slutet af åren 1893, 1894 och 1895 till respektive 87,290 kronor, 125,700 kronor och 162,713 kronor.

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Det sålunda anförda syntes, enligt statskontorets mening, vara tillfyllest för att visa, det staten hade högst afsevärda och direkta fördelar af den verksamhet, pensionsinrättningen utöfvade. För det bidrag från statens sida af tillsammans 3,027,974 kronor 24 öre, som från pensionsinrättningens början till och med år 1896 kommit den till del, syntes nämligen staten hafva erhållit fullt vederlag blott genom den pensionering, som ägt och ägde rum enligt bestämmelserna under a) och b) i reglementets 6 §. I detta sammanhang kunde jämväl erinras, att i 57 § af den under den 15 oktober 1897 af Kungl. Maj:t utfärdade nådiga instruktion för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar blifvit inrymda bestämmelser om tjänstemans och .betjänts avskedande, hvilka omedelbart hänförde sig till de stadganden om rätt till pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, som återfunnes i nu gällande reglementes 6 §.

Den grund för statsbidragets beräknande, som hittills tillämpats, kunde dock, såsom erfarenheten ådagalagt, icke anses äga den stadga, att några tillförlitliga beräkningar därpå kunde fotas. Under det att behofvet af detta bidrag måste stegras i samma mån, som delägarnas i pensionsinrättningen antal ökades och staten begagnade sig af sin rätt att anlita pensionsinrättningens tillgångar för pensionering vid inträffade, olycksfall och invaliditet, vore bidragets storlek väsentligen beroende af omständigheter, hvilka icke stode i något som helst sammanhang med den ökade pensioneringsskyldigheten. Det skäl, som föranledde. Kungl. Maj:t att till 1872 års riksdag framlägga förslaget om statsbidragets beräknande i form af tantiéme och som sedermera förmådde 1882 års riksdag att, med afvikande från den då föreliggande nådiga propositionen, grunda jämväl det erforderliga tilläggsbidraget på samma tantiömesystem, syntes, sedan delägarpersonalen ökats till omkring 6,000 individer, spridda i olika landsdelar, icke kunna tillräknas sa stor betydelse, att icke samma syfte möjligen skulle kunna ernås genom andra medel, jämväl ägnade att sporra tjänsteinnehafvarna till aktsamhet om materielen och till sparsamhet med andra statens tillhörigheter.

Därest pensionsinrättningens bestånd skulle varaktigt betryggas, borde i allt fall, enligt statskontorets åsikt, en annan beräkningsgrund för statens bidrag blifva af nöden, och statskontoret liölle före, att detta mål icke kunde uppnås på annan väg än att den svenska staten i likhet med flera utländska iklädde sig garanti för pensionernas utgående enligt af staten godkända grunder. Formen för statens bidrag syntes därför lämpligen blifva ett efter förslag af Kungl Maj:t af lliksdagen anvisadt kreditiv, som ställdes till förfogande af pensions-

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

inrättningens direktion att användas till fyllande af behofvet, i den mån detta icke kunde tillgodoses genom afkastningen af samladt kapital ock de afgifter, som skäligen kunde delägarna påläggas; ock syntes den utgift, statsverket kärigenom skulle komma att tillskyndas, fortfarande såsom kittills böra afföras omedelbart å järnvägstrafikmedlen, på det att i en ock samma räkenskap måtte vinnas fullständig kännedom om alla de med statens järnvägsdrift förenade omkostnader.

Statskontoret, som ansåg sig icke vara i tillfälle att yttra sig om kuruvida någon köjning af delägarnas afgifter utöfver de nu bestämda kögst betydliga belopp skulle kunna ifrågasättas, ville dock fästa uppmärksamheten därpå, att pågående undersökning af änke- ock pupillkassans ekonomiska ställning för det dåvarande ej afslutats, kvadan ovisst vore, i livad mån denna kräfde ökade tillskott från delägarnas sida.

Genom den af statskontoret föreslagna anordning af statsbidraget skulle, enligt statskontorets åsikt, jämväl vinnas begränsning af pensionsinrättningens fondbildning, en fördel, hvilken vore så mycket mer afsevärd, som svårigheterna att mot fullgod säkerhet kunna förmånligt placera större kapital visat sig vara i tilltagande.

På grund af det sålunda anförda förordade statskontoret, att åtgärder måtte vidtagas ej mindre till åstadkommande af ändring i gällande pensionsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af direktionen utarbetade förslag än äfven till en sådan förändrad anordning beträffande det från statsmedlen utgående pensionsbidraget som den af statskontoret föreslagna.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, hurusom vid statens öfvertagande af vissa enskilda järnvägar en del, den enskilda järnvägen förut tillhörig personal öfvergått i statens järnvägars tjänst utan att hafva förvärfvat delägarrätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

Sådan personal är den, som med västkustbanans inköp öfvergick i statens järnvägars tjänst. Af denna personal hafva nämligen dels de, som voro delägare i enskilda järnvägarnas pensionskassa, och dels de, som, utan att vara delägare i nämnda kassa, den 1 januari 1896 uppnått en ålder af minst fyrtio år, förvägrats inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

I fråga om dessas pensionsrätt har Riksdagen medgifvit:

att en hvar, som vore delaktig i enskilda järnvägarnas pensionskassa, skulle, så framt beloppet af den pension, hvartill han vid afgång

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ur tjänsten blefve från enskilda järnvägarnas pensionskassa berättigad, understege beloppet af den pension, ban skulle hafva erhållit, om han den 1 januari 1896 vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, vid afskedstagandet ur statens järnvägars tjänst af trafikmedel erhålla antingen fyllnadspension till belopp, motsvarande skillnaden mellan sagda båda pensionsbelopp, under villkor att till statens järnvägar af honom erlades från och med den 1 juli 1902 ej mindre fyllnadsafgifter, motsvarande skillnaden emellan, å ena sidan, de årsafgifter, som enligt de för statens järnvägstrafiks pensionsanstalter fastställda reglementen skulle hafva ålegat honom med beräkning efter åldern den 1 januari 1896, och, å den andra, på honom belöpande årsafo-ifter till enskilda järnvägarnas pensionskassa, än äfven, i form af retroaktivafgifter, motsvarande fyllnadsafgifter för tiden från och med den 1 januari 1896 till den 1 juli 1902, eller ock, därest dessa fyllnadsafgifter helt och hållet eller delvis icke erlades, sådan fyllnadspension med afdrag af det för tiden efter afskedstagandet beräknade årliga värdet af de icke influtna fyllnadsafgifterna;

samt att en hvar af de till västkustbanan förut hörande, sedermera i statens järnvägars tjänst anställda 33 personer, hvilka icke tillhörde vare sig statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnas pensionskassa, skulle vid afskedstagandet ur statens järnvägars tjänst af trafikmedel i pension få uppbära ett belopp, motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägars pensionsinrättning, och, å den andra, det för tiden efter afskedstagandet beräknade årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat under sin tjänstgöringstid i statens järnvägars tjänst hafva erlagt till pensionsinrättningen.

Vid inköpet för statens räkning af bandelen Örebro—Frö vi öfvergick en del personal i statens järnvägars tjänst utan att därvid komma i åtnjutande af konstitutorial och därmed följande delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning. Beträffande dem gäller, att de vid viss ålder äro berättigade att af trafikmedel uppbära en för en hvar af dem till ett visst belopp bestämd lifränta.

Den 6 november 1903 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att efter vederbörlig utredning afgifva förslag till de ändrade bestämmelser, som borde meddelas för att pensioneringen af tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar måtte blitva på lämpligt och betryggande sätt anordnad; och afgaf kommittén den 26 juli 1905 betänkande i ämnet.

Bih. till Biksd. Prat. 1909. 1 Samt. I Afd. 93 Hiift. 5

1903 års kommitté.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Jag inskränker mig till att här endast angifva hufvudpunkterna af kommitténs betänkande och förslag.

En genom kommitténs försorg verkställd matematisk utredning, vid hvilken en räntefot af 3,8 procent antagits och för hvilken en såsom bilaga B. vid kommitténs betänkande fogad statistisk undersökning rörande pensionsinrättningens delägare under tiden 1882—1903 ligger till grund, har gifvit följande resultat.

Tillgångar:

Kapitalbehållning ........................................................ kronor 9,758,338: —

Värdet af kommande årsafgifter ............................. j> 4,587,492:_

» » » aflöningsförhöjningsafgifter » 215,401: —

Statsbidraget........................................................... » 7,271,000: —

Summa tillgångar kronor 21,832,231: —

Brist » 37,163,805: -

58,996,036: —

Skulder:

Nuvarande personalens ålderspensionering. ® » invalidpensionering

Utgående ålderspensioner..................................

» invalidpensioner ...............................

Förvaltningskostnader.........................................

kronor

»

»

40,187,701

11,315,121

4,000,481

3,352,733

140,000

Summa skulder kronor 58,996,036

Enligt förestående utredning har pensionsrättningen intill ofvannämnda tidpunkt således iklädt sig följande förbindelser, nämligen: dels, i form af då utgående ålderspensioner, en årlig summa, som med hänsyn till den beräknade dödligheten motsvarar ett kapital af 4,000,481 kronor, dels, i form af då utgående invalidpensioner, ett kapital af 3,352,733 kronor, dels, i form af förbindelser för delägarnas vid 1903 års slut ålderspensionering, en summa, hvars sannolika värde motsvarar ett kapital af 40,187,701 kronor, dels ock, i form af förbindelser för nyssnämnda delägares invalidpensionering, ett kapital af 11,315,121 kronor.

. Summan af alla dessa pensionsinrättningens ‘‘förbindelser jämte kapitalvärdet af förvaltningskostnaderna, beräknadt till 140,000 kronor, uppgår till ett kapital af 58,996,036 kronor.

35 Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition No 132.

Till fullgörande af nämnda förbindelser äger pensionsinrättningen följande tillgångar, nämligen: dels en kapitalbehållning af 9,758,338 kronor, dels det kapitaliserade värdet af delägarnas vid 1903 års slut årsafgifter, 4,587,492 kronor, dels det kapitaliserade värdet af samma delägares aflöningsförhöjningsafgifter, 215,401 kronor, dels och det kapitaliserade värdet af statens bidrag till pensionsinrättningen. Detta bidrag, bvilket från och med år 1883 utgått med belopp, motsvarande 2 procent af skillnaden mellan statens järnvägstrafiks samtliga inkomster, å ena sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, uppgick under år 1903 till 276,295 kronor 25 öre.

»Det är tydligt», anmärker kommittén i sammanhang med framläggande af förestående utredning (sid. 84 i betänkandet) »att detta bidrag, strängt taget, icke helt och hållet får tagas i anspråk för fullgörande af pensionsinrättningens förbindelser till dem, som vid 1903 års slut voro delägare i pensionsinrättningen, utan att en del däraf borde reserveras för nytillträdande delägares räkning. Då emellertid det torde vara så godt som omöjligt att på förhand uppskatta antalet af sistnämnda delägare, eftersom den årliga ökningen af statens järnvägars personal är synnerligen växlande, lärer en uppdelning af statsbidraget, på sätt ofvan angifvits, svårligen kunna utföras. Vid sådant förhållande och då, såsom i det följande skall visas, det nuvarande statsbidraget måste anses alldeles otillräckligt, samt härvidlag endast är fråga om att erhålla en ungefärlig öfversikt af pensionsinrättningens ställning vid ofvannämnda tidpunkt, torde man vara berättigad att tillgodoräkna dåvarande delägare hela statsbidraget, sådant det för närvarande utgår. Med en beräkning af detta bidrag, jämväl för framtiden, till enahanda belopp som för år 1903 skulle statsbidragets kapitaliserade värde utgöra 7,271,000 kronor, och således summan af pensionsinrättningens alla tillgångar uppgå till 21,832,231 kronor. Då emellertid, såsom ofvan visats, pensionsinrättningen iklädt sig förbindelser till ett belopp af 58,996,036 kronor, förefinnes alltså en brist beträffande pensionsinrättningens förmåga att fullgöra samma lörbindelsei, uppgående till 37,163,805 kronor.

Häraf framgår, att tillgångarna allenast utgöra högst 37 procent af förbindelserna, och att sålunda pensionsinrättningen med sina tillgångar vid 1903 års slut icke skulle vara i stånd att utbetala mera än 37 procent af alla då utgående och därefter utfallande pensioner, detta dock under förutsättning att pensionsinrättningen den 1 januari 1901 afstängts

för nya delägare». .....

Beträffande anledningarna till pensionsinrättningens dåliga ekono-

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

miska ställning kar kommittén utförligt yttrat sig å sid. 90—98 i betänkandet. Den hufvudsakliga anledningen vore enligt kommitténs mening att söka i de grunder, efter bvilka statsbidraget utginge, ocb i detsammas otillräcklighet. I förra hänseendet påvisades medelst uppgjorda tabeller, i huru stor grad statsbidraget växlat under årens lopp, utan att dessa växlingar i någon som helst mån varit beroende på växlingar i delägarnas antal; ocb framhölls särskildt, hurusom statsbidraget i medeltal för hvarje delägare utgjorde år 1897 51 kronor 68 öre ocb år 1901 21 kronor 22 öre. I senare hänseendet verkställde kommittén en undersökning, huru stort statsbidraget borde hafva varit, därest, på sätt då var . föreslaget och numera i pensionslagen för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet bestämts, staten skulle bidraga till pensioneringskostnaderna med ungefär dubbelt mot tjänsteinnehafvarna själfva. Det befanns då, att under åren 1872—1903 delägarnas afgifter utgjort 5,528,099. kronor 21 öre och att alltså, med det antagna förhållandet, statens bidrag för samma tid skulle hafva utgjort 11,056,198 kronor 42 öre. Emellertid hade detta bidrag i verkligheten utgjort allenast 4,804,355 kronor 1 öre och alltså, oberäknadt räntor, med 6,251,843 kronor 41 öre understigit det såsom skäligt ansedda beloppet.

Kommittén framhåller jämväl, att det faktiskt utgående statsbidraget väsentligt understigit det belopp, som vid 1882 års riksdag beräknats skola i dylikt bidrag tillflyta pensionsinrättningen. I detta afseende hänvisar kommittén till en a sid. 19 i betänkandet intagen jämförelsetabell, som uppgjorts af pensionsinrättningens direktion och som finnes vidfogad Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1882 års riksdag. Denna tabell, hvilken utvisar de ungefärliga belopp, hvarmed enligt approximativ beräkning statsbidraget skulle komma att utgå enligt de föreslagna olika formerna för sådant bidrag, angifves uttryckligen vara upprättad under antagande att delägarantalet i pensionsinrättningen vore 4,000 och statsbanornas längd, i rundt tal, 160 mil. Kolumn 2 i nämnda tabell afser den form för statsbidragets utgående — 2 procent af nettoinkomsten som sedermera blef af Riksdagen antagen. I denna kolumn är för hvarje år uppfördt det belopp, som beräknats vara erforderligt i bidrag från staten för möjliggörandet af den ifrågasatta höjningen af pensioner till 4,000 delägare. För år 1880 är detta belopp upptaget till 120,000 kronor och för hvarje efterföljande år till och med 1913 ökadt med 5,120 kronor. Det för år 1880 upptagna beloppet motsvarar en nettobehållning af 6,000,000 kronor eller, med en beräknad banlängd af 160 mil, 37,500 kronor för mil. Hvarje års ökning af beloppet 5,120 kronor — motsvarar en ökning i nettobehållningen

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

af 256,000 kronor eller 1,600 kronor för mil. Sammanräknar man, säger kommittén, de belopp, hvarmed statsbidraget från och med 1883, då den nya ordningen genomfördes, till och med 1903 utgått, får man en summa af 3,857,448 kronor 34 öre, under det att summan af motsvarande belopp enligt omförmälda jämförelsetabell utgör 3,923,760 kronor. De faktiskt utgående statsbidragen hafva således till och med understigit de bidrag, som ansetts erforderliga för ett delägarantal af 4,000; och då delägarnas antal stigit i sådan grad, att detsamma år 1903 utgjorde 9,044, torde vara till fullo visadt, att statsbidraget icke på långt när uppgått ens till de belopp, som 1882 års riksdag beräknade. Endast för de 160 mil, hvarifrån man år 1882 utgick, skulle den beräknade nettobehållningen för perioden 1880—1900 utgjort

179,760,000 kronor och statsbidraget — 2 procent däraf — 3,595,200 kronor. Det i verkligheten utgående statsbidraget för denna period har utgjort endast 3,507,032 kronor 64 öre, hvartill, för jämförelse, bör läggas Va procent af nettobehållningen för hvart och ett af åren 1880, 81 och 82, under hvilka år statsbidraget utgått med allenast 1 Vs procent af nettobehållningen eller 111,235 kronor, då man erhåller summan 3,618,267 kronor 64 öre, således en föga större summa än den för 160 mil beräknade, oaktadt statsbanornas längd vid 1900 års slut hade stigit till 3,849 kilometer. — Vid 1903 års slut utgjorde samma längd 4,121 kilometer.

De här ofvan anmärkta förhållandena har kommittén ansett kraftigt tala för statens skyldighet att bidraga till upphjälpande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings ekonomi.

Men äfven delägarna i pensionsinrättningen borde enligt kommitténs mening underkasta sig uppoffringar för samma ändamål. Hvad pensionsafgifter och pensionsbelopp beträffade, ansåg emellertid kommittén hvarken någon höjning af de förra eller sänkning af de. senare böra ifrågakomma.- Statsmakterna hade, då pensionernas höjning till 80 procent af aflöningen ifrågasattes, uttalat sig för det skäliga häri; vid dessa uttalanden hade delägarna tryggat sig, och då kommittén var af den åsikt, att pensionsafgifterna icke kunde anses för låga och pensionsbeloppen icke för höga, ansåg kommittén, att om för de nuvarande delägarna någon för dem ofördelaktig rubbning i fråga om pensionsafgifter och pensionsbelopp vidtoges, billighetens gräns vore öfverskriden. Beträffande pensionsåldern vore, enligt kommitténs mening, förhållandena något annorlunda, i det kommittén för sin del höll före, att pensionsåldern, sådan densamma för närvarande vore bestämd, i flera fall vore oskäligt låg. Enligt nu gällande bestämmelser blir

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

den, som första gången erhåller ordinarie anställning vid 20 år, pensionsberättigad vid 57 Va år, den, som erhåller sådan anställning vid 22, 25 resp. 30 år, blir pensionsberättigad vid 58 V'*, 60 resp. 62 V* år. Visserligen, säger kommittén, funnes i järnvägsförvaltningen vissa tjänster af sådan beskaffenhet, att det för deras behöriga skötande af tjänsternas innehafvare kräfdes en alldeles ovanligt hög grad af spänstighet så till kropp som till själ; men äfven detta behof syntes kommittén genom nuvarande bestämmelser vara tillgodosedt i större mån än nödigt vore, och, hvad den s. k. byråpersonalen och därmed likställd personal anginge, ansåg kommittén det icke kunna finnas mer än en mening därom, att en så tidig pensionsålder, som enligt nu gällande reglemente vore möjlig, icke vore af behofvet påkallad. Såsom en bestämd olägenhet, som vore förenad med nu gällande bestämmelser rörande pensionsrättens inträdande, framhölls af kommittén den omständigheten, att innehafvare af likartade befattningar kunde blifva pensionsberättigade vid väsentligt olika ålder, beroende på den tillfälliga omständigheten, när vederbörande första gången erhållit ordinarie anställning vid statens järnvägar. Denna oegentlighet skulle, åtminstone i väsentligaste mån, undanröjas genom bestämmande af en viss minimipensionsålder; och fann kommittén jämväl i öfrigt det vara skäligt, att en dylik minimipensionsålder fastställdes, olika för olika grupper af personalen. Kommittén föreslog i detta hänseende 62 år såsom minimipensionsålder för lokomotivförare, öfverkonduktör, konduktör, banmästare, lokomotiveldare, packmästare, stationskarlsförman, stationskarl och banvakt och 65 år för öfriga delägare. Genom en sådan bestämmelse, tillämpad å de nuvarande delägarna, skulle bristen i pensionsinrättningen nedgå från 37,163,805 kronor till 27,980,209 kronor, således minskas med 9,183,596 kronor.

Hvad sålunda kommittén föreslagit för nuvarande delägare — oförändrade pensionsafgifter och pensionsbelopp men skyldighet att underkasta sig viss minimiålder för rätt till pension — ansåg kommittén på vissa angifna skäl böra gälla för dessa, vare sig de blefve befordrade eller icke (sid. 116 —117).

Omförmälda skyldighet skulle emellertid enligt kommitténs åsikt för nuvarande delägare inträda endast för det fall, att de ville tillgodonjuta det ökade bidrag från staten, som erfordrades för att pensionsinrättningen skulle blifva i stånd att utbetala pensioner till i reglementet bestämdt belopp. Ville någon delägare däremot icke underkasta sig de ändrade bestämmelserna rörande pensionsåldern, stode sådant honom fritt, men då kunde han icke hatva annan rätt än att för pensionens

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

utfående hålla sig till pensionsinrättningen med de tillgångar, hvaröfver densamma enligt nu gällande reglemente förfogade. Dessa tillgångar motsvarade emellertid endast 37 procent af förbindelserna, hvadan en sådan delägare endast kunde utbekomma 37 procent af hel pension, hvilket vore detsamma som 30 procent af aflöningen. Kommittén ansåg dock, att äfven för sådan delägare staten skulle träda hjälpande emellan, och föreslog för honom en pension, motsvarande 50 procent af aflöningen.

Från skyldigheten för den, som icke ville underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern, att vidkännas minskning i pensionsbeloppet skulle dock enligt kommitténs förslag undantagas dels sådana delägare, hvilka med tillämpning af nu gällande bestämmelser rörande ålderspension skulle före utgången af de tre närmaste åren, efter det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft, blifvit pensionsberättigade, och dels de delägare, hvilka vunnit delägarrätt i pensionsinrättningen på grund af reglementet den G september 1872 och icke behörigen anmält sig vilja genom erläggande af de i reglementet den 3 november 1882 bestämda högre afgifter bereda sig förbättrad pensionering. Grunden till undantaget i förra hänseendet var, att det intresse, delägarna fäst vid rätten att vid viss ålder erhålla pension, gifvetvis vore starkare ju mera den tidpunkt nalkades, då samma rätt skulle inträda, och detta i särskildt hög grad, då närmast före denna tidpunkt vederbörande allvarligen uppgjort planer för ordnandet af sina förhållanden efter afskedstagandet och kanske äfven vidtagit positiva åtgärder för dessa planers förverkligande; grunden till undantaget i senare hänseendet, att högsta pensionen för delägarna i fråga redan nu vore endast 50 procent af aflöningen och att någon minskning häri icke borde under några förhållanden ifrågakomma.

Slutligen har kommittén för nuvarande delägare föreslagit en sådan begränsning af pensionens belopp, att högsta pensionen bestämdes till

6,000 kronor.

Hvad pensionstagare angår, har kommittén ansett, att staten skulle garantera dem utbekommandet af de dem beviljade pensioner.

För blifvande delägare innehåller kommitténs förslag hufvudsakligen följande:

pensionsafgifter efter en viss progressiv skala, lägst 4, högst G procent å pensionens belopp;

ålderspension, i allmänhet motsvarande den del af delägares ordinarie arfvode, som utgör lönen, och, därest delägare åtnjuter förmånen af fri bostad eller af hyresbidrag, af samma förmåns till 20 procent af det ordinarie arfvodet beräknade värde; dock med iakttagande att

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

pensionens belopp icke må öfverstiga 6,000 kronor och ej heller för den, hvilkens ordinarie arfvode uppgår till eller öfverstiger 1,500 kronor, 75 procent, och för den, hvilkens ordinarie arfvode är lägre än 1,500 kronor, 80 procent af det ordinarie arfvodet och, därest omförmälda förmån åtnjutes, af samma förmåns nyss angifna värde;

pensionsålder lika med hvad som föreslagits för nuvarande delägare, som önskade tillgodonjuta statens garanti för pensionernas utgående med oförändradt belopp.

Hvad slutligen frågan om statsbidraget angår, föreslog kommittén dess ordnande på sådant sätt, att af trafikmedel årligen skulle till pension sinrättningen utbetalas dels hela beloppet af de under året på grund af olycksfall i tjänsten utgående pensioner, dels två tredjedelar af alla öfriga under året utgående pensioner dels ock det belopp, som kunde erfordras såsom fyllnad för att pensionsinrättningen vid slutet af hvarje år skulle äga en kapitalbehållning, motsvarande enligt matematiska grunder skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af tredjedelen af samtliga pensionsinrättningen åliggande pensionsförpliktelser med undantag . af pensioner på grund af olycksfall i tjänsten och, å andra sidan, kapitalvärdet af delägarnas årsafgifter.

Beträffande sådana delägare i pensionsinrättningen, hvilka icke ville underkasta sig de af kommittén föreslagna ändrade bestämmelserna rörande pensionsålder och sålunda finge åtnöjas med den lägre, af kommittén föreslagna pensionen, 50 procent af aflöningen, har kommittén ansett, att för dessa delägare skulle föreskrifterna i pensionsreglementet af den 3 november 1882 med undantag af bestämmelserna rörande pensionsbelopp i hufvudsak blifva gällande, under det att å den öfriga delen af nuvarande delägare liksom äfven å nytillträdande delägare en af kommittén föreslagen pensionslag skulle komma att tillämpas; och skulle i och för pensionering af sistnämnda två kategorier af delägare en ny pensionsinrättning bildas.

Särskilda sakkunniga för pensionsärendets behandling.

Sedan pensionskommittén afgaf sitt betänkande, hafva emellertid inträffat omständigheter, som äro ägnade att bringa frågan om pensionering af statens järnvägars personal i ett nytt läge. Vid 1907 års riksdag har nämligen dels antagits en lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension, att gälla från och med den 1 januari 1908, dels ock genomförts ny lönereglering för statens järnvägars personal, att träda i tillämpning jämväl den 1 januari 1908.

Med hänsyn härtill har det ansetts nödigt att underkasta frågan om pensionering af järnvägspersonalen förnyad granskning. I anled-

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

ning häraf har uppdrag lämnats åt särskilda sakkunniga att inom departementet biträda vid handläggning af nämnda fråga; och hafva dessa sakkunniga den 29 februari 1908 afgifvit utlåtande i ärendet.

I pensionsfrågan hafva dessutom yttranden afgifvits dels af fullmäktige för delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning vid lagtima möte i juni 1906 och vid urtima möte i september 1908 dels af direktionen för samma pensionsinrättning den 22 oktober 1908 dels och af järnvägsstyrelsen den 30 i samma månad.

Vid behandlingen af den nu föreliggande pensionsfrågan hafva Frågan om de sakkunniga till en början till besvarande uppställt spörsmålet, huru- p1ea“s' vida lagen angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension lämp- tmämpnghet ligen skulle kunna gälla jämväl personalen vid statens järnvägar (sid. pe3*/0nnvaifn

1—1.8). ' ...

Enligt hvad de sakkunniga påvisa, har frågan om järnvägspersonalens särställning i pensionshänseende redan förut vid flera tillfällen varit föremål för ompröfning. Redan i den proposition, som Kungl. Maj:t aflät till 1872 års riksdag angående bidrag från staten till en ifrågasatt pensionsinrättning för statens järnvägstrafik, framhölls önskvärdheten däraf att pensioneringen af trafikpersonalen ordnades särskildt för sig utan afseende å den då förestående regleringen af civilstatens pensionsinrättning. Såsom skäl härför anlördes, bland annat, att med undantag af verklig krigstjänst förorsakade näppeligen någon statens tjänst så talrik och så tidig otjänstbarhet som trafiktjänsten, hvilket förhållande berodde dels af de icke sällan inträffande olycksfallen. och dels af tjänstgöringens natur i öfrigt, hvilken, särdeles hvad anginge tågpersonalen, ofta föranledde till ett mycket tidigt försvagande af hälsa och krafter, hvartill komme, att afseende å tjänstens fördel kunde bjuda afskedande af personer äfven i andra fall än sådana, då verklig och fullständig otjänstbarhet vore för handen. Nämnda förhållanden gjorde det både önskligt och behöfligt, att pensionsrätt inträdde mycket tidigare för trafikpersonalen än i allmänhet lör statens öfriga civila tjänstepersonal vore medgifvet; och en jämförelsevis tidigt inträdande pensionsrätt kräfde också en jämförelsevis stor kostnad.

Den första af de två kommittéer, som varit tillsatta för behandling af frågan om civila tjänsteinnehafvares pensionering, yttrade i sitt den 28 maj 1894 afgifna betänkande, att statens järnvägstrafik i många

Bih. till Riksd. Frot. 1909. 1 Rami. 1 Afd. 93 Iläjt. (i

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

afseenden skilde sig från statens öfriga förvaltningsgrenar ock närmast liknade ett omfattande privat industriellt företag, äfvensom att särskilda bestämmelser vore nödvändiga i afseende å aflöning och jämväl på grund af den oftast mycket utslitande tjänstgöringen för pensionering, helt olika dem, som vore erforderliga beträffande andra civila tjänsteinnekafvare; hvartill komme, att järnvägspersonalen icke ansetts böra beredas fastare anställning. Kommittén hade därför funnit sig icke böra inbegripa statens järnvägstrafiks personal under de bestämmelser, kommittén föreslagit för det civila pensionsväsendets ordnande.

Äfven statskontoret, erinra de sakkunniga vidare, kade i sitt underdåniga utlåtande af den 1 december 1897 framhållit, hurusom giltigheten af de skäl, som i 1872 års proposition uttalats till förmån för pensionering af järnvägspersonalen enligt andra grunder än dem, som tillämpades vid pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, blifvit af den sedan dess vunna erfarenheten till fullo bekräftad; och åberopa de sakkunniga de af statskontoret i sådant afseende anförda, förut af mig (sid. 30) återgifna exempel. Enligt statskontorets åsikt hade alltså pensioneringen af personalen vid statens järnvägar fortfarande visat sig erfordra väsentligen andra grunder än dem, som tillämpades eller med fördel kunde tillämpas på flertalet öfriga civila tjänsteinnehafvare.

Vid bedömande af frågan om järnvägspersonalens inordnande under den allmänna pensionslagen borde enligt de sakkunnigas åsikt i främsta rummet komma i betraktande, huruvida detta skulle kunna ske, utan att i flera af lagens viktigare paragrafer behöfde införas undantagsbestämmelser för järnvägspersonalen. En lags tillämplighetsområde borde nämligen, säga de sakkunniga, icke göras större än att, om icke alla, så åtminstone de flesta af lagens hufvudstadganden kunde gälla för dem, som falla inom samma område.

För att besvara det ifrågavarande spörsmålet hafva de sakkunniga därför verkställt en undersökning, huru förhållandet i berörda hänseende vore med den allmänna pensionslagen gent emot järnvägspersonalen, därvid de såsom hufvudstadganden i lagen ansett sådana, hvilka afse pensionsålder, pensionsafgifter och pensionsbelopp.

Vidkommande till en början pensionsåldern, som i den allmänna pensionslagen blifvit för manlig tjänsteinnehafvare i regel bestämd till 67 år, hafva de sakkunniga, i likhet med kommittén för förändradt ordnande af pensioneringen af tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar — i det följande för korthetens skull benämnd pensionskommittén — ansett, att en så hög ålder i stort sedt vore för järn-

43 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

vägstjänsten oantaglig. Hvad järnvägspersonalen anginge, skulle därför enligt de sakkunnigas mening undantag från den i lagen bestämda åldern behöfva stadgas, därvid emellertid vore att märka, att redan nu åtskilliga undantag uti ifrågavarande hänseende vore i lagen upptagna. .

Beträffande pensionsafgifierna framhålla de sakkunniga, hurusom enligt pensionslagen för en pension å 3,000 kronor och därunder erlägges en årsafgift af 3 procent å pensionsunderlaget, som i regeln motsvarar pensionsbeloppet, för en pension å 4,000 kronor erlägges 4 procent däraf, å 5,000 kronor 5 procent däraf och å 6,000 kronor 6 procent däraf. Enligt gällande bestämmelser för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning åter motsvarade pensionsafgiften, _ under förutsättning att vederbörande erhållit ordinarie anställning vid statens järnvägar före fyllda 30 år, 4 procent å pensionen oberoende af dennas storlek. Öm ordinarie anställning vunnits efter fyllda o0 år, ökades afgiftsprocenten i viss progression. Dessutom skulle delägare hvarje gång han uppflyttades i högre aflöningsklass erlägga till pensionsinrättningen en månads aflöningsförhöjning. Pensionskommittén hade i sitt förslag bibehållit dessa bestämmelser oförändrade för nuvarande delägare. Hvad nya delägare vidkomme, hade däremot kommittén, med borttagande af aflöningsförhöjningsafgifterna, föreslagit årsafgiften att utgå efter en progressiv skala, där lägsta afgiften, som skulle utgå för en pension af högst 2,000 kronor, utgjorde 4 procent å pensionen och högsta afgiften — för en pension, större än 5,900 kronor — sex procent

å pensionen. , r

Beträffande de i pensionslagen stadgade afgiftsbeloppen har, enligt hvad de sakkunniga vidare erinra, i det till grund för samma lag liggande kommittébetänkandet anförts, bland annat, följande:

»De tjänsteinnehafvare, för hvilka pensionslagen är afsedd att galla, tillhöra såväl i fråga om beskaffenheten af deras verksamhet som i fråga om kompetensvillkoren de mest skilda kategorier. Aldem för tillträdet af ordinarie tjänst är också synnerligen växlande. I afseende å det antal lefnads- och tjänstår, som erfordras för _ pensionsrätter inträde, måste därför pensionslagens bestämmelser blifva väsentligen olika för skilda tjänstemannagrupper. Häraf blifver _ en gifven följd, att värdet af pensionsförmånen kommer att ställa sig gynnsammare för vissa slag af tjänsteinnehafvare än för andra, i ty att detta värde måste blifva större i samma mån som behof förefunnits att nedsätta fordringarna beträffande lefnads- och tjänsteåldern vid pensionens tillträde. Då det emellertid skulle vara förenadt med allt för stora

44 Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

praktiska olägenheter att använda ett afgiftssystena så ordnadt, att pensionsafgiften afvägdes efter den blifvande pensionens värde i det särskilda fallet, har det för kommittén icke återstått annan utväg än att vid uppgörandet af förslaget till afgifter lämna alldeles å sido de faktorer, som vid beräkning af lifräntepremier äro de afgörande. Kommittén har med andra ord måst låta sig nöja med att söka erhålla en genomsnittsafgift, d. v. s. en afgift, som ungefärligen kan antagas komma att motsvara den anpart, med hvilken tjänsteinnehafvarna, kollektivt betraktadt, ansetts böra deltaga i pensionskostnaden. Denna anpart bör, enligt hvad förut angifvits, uppgå till omkring en tredjedel. Att kommittén med de föreslagna afgiftsbeloppen någorlunda träffat det sökta mattet, torde kunna slutas af den beräkning, hvilken återfinnes i det af kommitténs ledamot, professor Lindstedt, till kommittén afgifna och vid betänkandet fogade utlåtande. Denna beräkning utvisar nämligen, att med de af kommittén föreslagna afgifterna i allmänhet skulle komma att täckas 30 resp. 33 Va procent af pensionen. Dessa procenttal förutsätta emellertid, att af de inflytande pensionsafgifterna enligt försäkringstekniska grunder en fond bildas, som göres räntebärande.»

Efter att hafva framhållit, hurusom pensionskommittén motiverat sitt förslag; att för statens järnvägars personal sätta den lägsta pensionsafgiften högre än den i pensionslagen föreskrifna därmed, att den personal, för hvilken berörda afgift skulle blifva gällande, i regel tillhörde den grupp af delägare, hvilken enligt kommitténs förslag skulle pensioneias vid en tidigare lefnadsålder och att invalidpensionering i vidsträckt bemärkelse företrädesvis ifrågakomme för dylik personal, beroende pa beskaffenheten af densammas tjänstgöring, hvilka omständig'heter bidroge till att i afsevärd mån fördyra pensioneringen af samma personal, anföra de sakkunniga följande:

yiUa påpeka, att med invalidpensionering i vidsträckt bemärkelse afses såväl sådan, som föranledes af olycksfall i tjänsten, som sådan, hvilken grundar sig på sjukdom, ej ådragen i tjänsteutöfning, och att sistnämnda slag af pensionering förekommer i ojämförligt mycket större omfattning än invalidpensionering i inskränkt bemärkelse eller sådan, som föranledes af olycksfall i tjänsten.

Det skulle ju möjligen kunna sägas, att med hänsyn till det betraktelsesätt, som vid bestämmandet af pensionsafgifterna för de civila tjänsteinnehafvarna i allmänhet gjort sig gällande, intet hindrade att låta samma bestämmelser tillämpas å järnvägspersonalen. Redan nu gällde det nämligen, att för vissa kategorier af de tjänsteinnehafvare,

45 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

livilka folie under pensionslagen, afgifterna voro lägre i förhållande till värdet af vederbörandes pensionsförmån än för andra kategorier. Det är emellertid härvid att märka, att grunden till den skillnad i berörda hänseende, som för närvarande finnes mellan olika grupper af tjänsteinnehafvare, uteslutande angifves vara det olika antal lefnads-. och tjänstår, som erfordras för pensionsrättens inträde, och att, hvad järnvägspersonalen angår, utom nämnda omständighet, jämväl, såsom ofvan erinrats, invalidpensioneringen i väsentlig grad bidrager till att öka värdet af denna personals pensionsförmåner. Af pensionskommitténs betänkande inhämtas, att vid 1903 års slut invalidpensionerna, hvilka icke grundat sig på olycksfall i tjänsten, utgjorde omkring 40 procent af hela utgående pensionsbeloppet. Att om pensionslagens bestämmelser rörande afgifter skulle tillämpas å järnvägspersonalen, denna komme att i väsentligt mindre mån bidraga till sin pensionering än öfriga civila tjänsteinnehafvare, framgår däraf, att enligt gjorda beräkningar med sistnämnda afgifter skulie komma att täckas 30 resp. 33 Va procent af ' pensionen, under det att nuvarande afgifter för järnvägspersonalen endast motsvara omkring 25 procent af kostnaden för dess pensionering och detta oaktadt dessa afgifter äro för den ojämförligt större delen af personalen icke obetydligt högre än de i pensionslagen bestämda. En annan omständighet, som emellertid i minst lika hög grad talar för nödvändigheten af särskilda bestämmelser uti ifrågavarande hänseende för järnvägspersonalen, är att, om de allmänna skulle tillämpas å densamma, det näppeligen torde kunna sättas i fråga annat än att jämväl de i pensionslagen meddelade stadgandena rörande pensions belopp skulle blifva gällande för järnvägspersonalen; hvilket åter skulle hafva till följd pensionernas bestämmande till belopp, som enligt vår åsikt måste betraktas såsom allt för låga.»

De sakkunniga, som härmed öfvergå till spörsmålet rörande ifrågasatt tillämpning å statens järnvägars personal af pensionslagens bestämmelser rörande pensionsbeloppen, erinra, hurusom lagens stadgande härutinnan innefattade, att hel pension i regel utgjorde samma belopp som det för tjänsteinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag; att såsom underlag för bestämmande af pensions belopp, där ej särskildt pensionsunderlag blifvit i lönestaten lästställdt, skulle tjäna för tjänst, med hvilken lön jämte tjänstgöringspenningar eller ortstillägg vore förenade, hela lönen; att vid beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken förman af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån vore förenad, lönen skulle, därest

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

den af sådan anledning minskats med ett belopp, som funnes i lönestaten angifvet eller med ledning däraf kunde bestämmas, ökas med detta belopp; samt att högre pensionsunderlag än 6,000 kronor icke iinge beräknas för någon tjänst.

Enligt hvad de sakkunniga i detta sammanhang anmärka, gäller enligt 1882 års reglemente för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, att hel pension utgör 80 procent af det ordinarie arfvodet — lön och tjänstgöringspenningar — och, där inkvartering vare sig in natura eller i penningar åtnjutes, af samma förmåns till 20 procent af det ordinarie arfvodet beräknade värde, med iakttagande dock att pensionen beräknas å de fem sista årens medelaflöning.

De sakkunniga framhålla vidare, att då i den nya lönestaten för statens järnvägars personal något särskildt pensionsunderlag icke vore fastställdt, och då lönen icke heller vore minskad med något, inkvarteringsförmånen svarande belopp, skulle således, om pensionslagens ' bestämmelser i förevarande hänseende tillämpades å järnvägspersonalen, detta hafva till följd, att pensionen för samma personal komme att motsvara den kontanta lönens belopp.

För att visa, huru detta skulle komma att ställa sig, åberopa de sakkunniga en i deras utlåtande (sid. 10—12) intagen tablå, utvisande för hvarje befattning dels nuvarande lägsta pensionsbelopp, beräknadt efter de före år 1908 gällande aflöningarne, dels ock högsta pensionen, beräknad att motsvara den kontanta lönen enligt nya lönestaten, därvid angifvits såväl pensionens belopp som ock detsammas förhållande till hela arfvodet, ökadt med stadgad ersättning för bostad och bränsle.

I sammanhang med framläggande af nämnda tablå erinra de sakkunniga, att enligt det njm aflöningsreglementet arfvode, som öfverstiger 3,900 kronor, fördelas till två tredjedelar i lön och en tredjedel i tjänstgöringspenningar, arfvode till belopp af 3,900 kronor och därunder intill 2,100 kronor till tre fjärdedelar i lön och en fjärdedel i tjänstgöringspenningar samt arfvode å 2,100 kronor och därunder till fyra femtedelar i lön och en femtedel i tjänstgöringspenningar; samt att enligt samma aflöningsreglemente dels inkvarteringsförmån, in natura eller kontant, tillkommer all personal vid statens järnvägar, således äfven inom styrelsen, dels ock den kontanta inkvarteringsförmånen — ersättning för bostad och bränsle — utgår med 20, 25, 30, 35 eller 40 procent af arfvodet, allt efter den ort, där vederbörande är placerad, dock med iakttagande att beloppet af nämnda ersättning ej må öfverstiga visst belopp.

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Beträffande resultatet af de i tablån framlagda beräkningarna yttra sig de sakkunniga på följande sätt.

»Af denna tablå finner man, att med tillämpning af pensionslagens bestämmelser rörande pensions belopp å de nya aflöningarna pensionerna i en hel del fall komme att till beloppet understiga dem, som för motsvarande tjänster för närvarande utgå d. v. s. efter beräkning af 80 procent å de gamla aflöningarna. Att sådant för de nuvarande delägarna under de villkor i öfrigt, som för dessa kunna anses skäliga, icke

bör ifrågakomma, är vår bestämda åsikt; men vi hålla före, att äfven för blifvande delägare de pensionsbelopp, som erhållas vid tillämpning af pensionslagens bestämmelser, i många fall äro allt för låga. Tablån innehåller äfven pensionsbeloppens förhållande till hela aflöningen d. v. s. det ordinarie arfvodet och inkvarteringsförmånen, den sistnämndas värde beräknadt efter de olika procent, hvarmed, på sätt ofvan erinrats, ersättningen för bostad och bränsle kan utgå. Vore det fråga om att beräkna pensionens belopp efter, bland annat, inkvarteringsförmånen, da torde värdet af denna förmån böra bestämmas lika för all personal.

Grunden till den olika värderingen af nämnda förmån för i tjänst

varande personal är nämligen, att tjänsten nödgar vissa af personalen att bo å en dyrare ort än andra, men denna grund förfaller gifvetvis vid afgång från tjänsten. År det åter fråga om att bedöma skäligheten af pensionernas belopp, då synes det oss, som man icke borde helt bortse från det olika värde, inkvarteringsförmånen haft för de särskilda befattningshafvarna. Det är visserligen sannt, såsom nyss framhållits, att tjänsten icke vidare tvingar vederbörande att kvarbo på den dyrare orten, men det lärer i flertalet fall kunna antagas, att andra förhållanden föranleda hans kvarboende på den plats, där han under sin tjänsts utöfning haft sitt hemvist. Denna omständighet ger ytterligare stöd åt den enligt vår åsikt i och för sig berättigade principen, att vid bedömande af pensionsbeloppens skälighet en viss hänsyn tages till den absoluta minskning i inkomster, som afgången från tjänsten medför. I detta hänseende utvisar tablån, att till och med vid inkvarteringsförmånens beräknande till endast 20 procent af det ordinarie arfvodet, pensionsbeloppet, beräknadt efter bestämmelserna i pensionslagen, skulle för vissa befattningshafvare utgöra endast 55,5 procent af aflöningen; vid inkvarteringsförmånens beräknande efter 40 procent skulle beloppet kunna nedgå ända till 49,l procent af aflöningen.»

I fråga om de principer, som varit bestämmande, då för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet pensionen satts att motsvara lönens belopp, erinra do sakkunniga, bland annat, att den första kommitté, som

48 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 132.

liade i uppdrag att afgifva förslag till ordnande af det civila pensionsväsendet, upptog i sitt lagförslag såsom underlag för pension den tjänsteinnehafvaren enligt ordinarie stat tillkommande aflöning, hvartill borde räknas lön, tjänstgöringspenningar, ålderstillägg samt bostadsförmån, såvida denna senare blifvit i staten till visst penningebelopp upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt belopp uppskattas; atf, da genom detta beräkningssätt åt tjänstgöringspenningarna komme att inrymmas ett ej obetydligt inflytande å pensionsbeloppets storlek, detta gifvit anledning till åtskilliga anmärkningar trån de myndigheter, som afgåfvo utlåtanden öfver berörda lagförslag; att den andra kommittén för det> civila pensionsväsendets ordnande yttrat i sitt betänkande, att den ägnat förevarande fråga synnerlig uppmärksamhet och därvid visserligen icke kunnat undgå att finna, hurusom i enstaka fall vid reglering af de med en tjänst förenade aflöningsförmåner olägenhet skulle kunna uppstå, därest lagen innebölle ovillkorligt stadgande, att pensionen skulle hänföra sig till någon viss i aflöningen ingående förmån eller del däraf; men då hittills vunnen erfarenhet gifvit vid banden, att allmängiltiga grunder för pensionsbeloppens normerande kunde på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, och då i en blifvande pensionslag icke borde saknas bestämda regler uti en så viktig del som denna, både kommittén i sitt lagförslag å ena sidan inrymt stadgande i fråga om huru stor del af aflöningen, som borde tjäna såsom underlag för bestämmande af pensions belopp, men å andra sidan gjort förbehåll, hvarigenom tillfälle bereddes att vid uppgörande af lönestat, där så skulle finnas af förhållandena påkalladt, fastställa pensionsunderlag efter andra grunder än de för pensionsunderlags beräkning i pensionslagen stadgade; samt att kommittén funnit anledning saknas att frångå de för pensionsbelopps beräkning gällande bestämmelser, såvidt fråga vore om tjänst, med hvilken, jämte lön, tjänstgöringspenningar vore förenade, eller att pensionsbeloppet skulle motsvara lönen.

Till bemötande af de anmärkningar, hvilka, på sätt af det föregående inhämtas, framställts däremot, att tjänstgöringspenningarna lades till grund för beräknande af pensions storlek bar af de sakkunniga anförts hufvudsakligen följande:

»Först bar då framhållits, att enligt den vid löneregleringarna följda grundsats lönen afpassats så, att den skulle blifva ett lämpligt pensionsbelopp för den afskedstagande tjänstemannen. Vid den nu genomförda löneregleringen för personalen vid statens järnvägar har, såsom ofvan nämnts, förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

bestämts så, att allt efter arfvodets olika storlek lönen uppgår till 2 3 3 i4 eller 4/s. Enligt den förut gällande lönestaten utgjorde, hvad angår arfvoden efter klass, af de högre — det högsta arfvode efter klass var

3,000 kronor — tre fjärdedelar lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar samt af de lägre fyra femtedelar lön och en femtedel tjänstgöringspenningar, ehuru gränsen mellan de två grupperna då var bestämd till 1,500 kronor i stället för 2,100 kronor enligt nya lönestaten. Beträffande fasta arfvoden voro de med vissa i lönestaten angifna belopp uppdelade i lön och tjänstgöringspenningar, för de högre af dem inom styrelsen utgjorde lönen 2/3, då hänsyn togs till begynnelsearfvodet; för öfrigt växlade förhållandet betydligt, särskildt hvad anginge arfvodena inom styrelsen, å ena, och arfvodena vid distrikten, å andra sidan.

Att löneregleringskommittén i fråga om arfvodets fördelning i lön och tjänstgöringspenningar icke låtit sig bestämmas af hänsyn till den blifvande pensionens belopp, utan hufvudsakligen haft för ögonen att utjämna de befintliga olikheterna i detta hänseende mellan personalen i styrelsen och å distrikten, framgår af hvad kommittén härom yttrat. Kommittén säger att, utom annan af kommittén föreslagen anordning, den i förslaget upptagna generella regeln för arfvodets fördelning i lön och tjänstgöringspenningar vore afsedd att åstadkomma full likställighet härutinnan bland personalen, oafsedt om densamma vore anställd i styrelsen eller vid distrikten; och vidare: »De olika grunder i fråga om uppdelningen, som i stadgandet komma till synes, hänföra sig sålunda endast till arfvodenas olika belopp och ansluta sig i viss mån till hvad som här vid lag för närvarande gäller; dock med den väsentliga olikheten, hvad angår de högre aflönade befattningshafvarna å distrikten, att förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar för dem ändrats i enlighet med hvad som för närvarande äger rum i fråga om motsvarande befattningshafvare i styrelsen.» Slutligen framhåller kommittén, att de af kommittén föreslagna löneförhöjningarna ansetts höra medföra uppflyttning från 1,500 till 2,100 kronor af gränsen, där en fördelning enligt förhållandet fyra femtedelar och en femtedel af arfvoden till nämnda belopp och därunder skulle vidtaga.

Att löneregleringskommittén således icke bestämt förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar med tanke därpå, att lönen skulle blifva ett liimpligt pensionsbelopp för den afskedstagande tjänstemannen, finna vi äfven helt naturligt. På sätt pensionskommittén uttalat, är inkvarteringsförmånen för statens järnvägars personal af en betydelse, som densamma, där den i undantagsfall förekommer, saknar för andra

Bill. till Riksd. Prot. 1909. I Sami. I Afd. 93 Haft. 7

Departements-

chefens

yttrande.

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

statens civila tjänsteinneliafvare. Denna betydelse har äfven föranledt, att allt från det statens järnvägstrafiks pensionsinrättning trädde i verksamhet inkvarteringsförmånen upptagits bland de aflöningsförmåner, i förhållande hvartill pension beräknats; och torde någon ändring häri lämpligen icke heller böra för framtiden äga rum. Detta åter har till följd, att den kontanta lönen icke kan i pensionsliänseende hafva samma betydelse för järnvägspersonalen som för andra civila tjänsteinnehafvare.»

»Den andra anmärkningen mot ett beräkningssätt i fråga om pensionens belopp, som läte andra aflöningsförmåner än lönen vara bestämmande, var att tjänstgöringspenningarnas belopp i många fall blifvit bestämdt med hänsyn till lokala eller andra sådana förhållanden, hvilka, om än af stor betydelse för den tjänstgörande, saknade all betydelse för den från tjänsten afgångne. Hvad angår arfvodena till järnvägspersonalen, äro dessa naturligtvis bestämda efter det ansvar och det arbete, som äro med hvarje särskild befattning förenade; hvad tjänstgöringspenningarna beträffar är, såsom ofvan nämnts, deras belopp bestämdt till eu för arfvoden af viss storlek lika stor del af arfvodets belopp. Några särskilda lokala eller andra sådana förhållanden, hvarom i anmärkningen sägs, kunna därför icke i någon som helst mån hafva inverkat på tjänstgöringspenningarnas belopp. Dylika förhållanden hafva däremot vunnit beaktande vid bestämmandet af ersättningen för bostad och bränsle, såvidt angår ersättningens storlek, af ortstillägg, af beklädnadsersättning, af milpenningar, af tilläggsarfvoden. Att dessa aflöningsförmåner — ersättningen för bostad och bränsle i den mån densamma på grund af lokala förhållanden ansetts i vissa fall böra. bestämmas till högre belopp — icke böra inräknas bland de aflöningsförmåner, i förhållande hvartill pension skall utgå, synes äfven oss tydligt.

Den tredje anmärkningen uti nu omhandlade hänseende var, att, hvad. vissa tjänsteinnehafvare beträffade, deras tjänstgöringspenningar blifvit satta till jämförelsevis låga belopp, såsom i allmänhet fallet vore med dem, hvilka kunde påräkna afsevärda inkomster i form af expeditionslösen eller annan efter taxa utgående ersättning för i tjänsten verkställdt arbete. Någon ersättning af sådan beskaffenhet, som härmed afses, utgår icke till järnvägspersonalen.»

Jag har ansett mig böra lämna en utförlig redogörelse för de sakkunnigas uttalanden i den föreliggande frågan ej mindre på grund af

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

frågans vikt utan äfven för att gifva en allmän uppfattning rörande de säregna aflöningsförhållanden, som äro rådande för statens järnvägars personal och som i sin mån inverka på sättet för ordnande af samma personals pensionering. Af den utaf de sakkunniga företagna undersökning i ämnet, för hvilken jag redogjort, finner jag, i likhet med de sakkunniga, uppenbarligen framgå, att tjänste- och aflöningsförhållanden vid statens järnvägar skulle betinga undantagsbestämmelser i alla viktigare punkter, därest pensionslagen utsträcktes att omfatta jämväl statens järnvägars personal. Vid sådant förhållande och då de tidigare af olika myndigheter och öfriga sakkunniga gjorda uttalanden samtliga gå i den riktning, att personalen vid statens järnvägar borde pensioneras efter andra grunder än dem, som kunde ifrågakomma för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, har jag funnit mig föranlåten att framlägga nu förevarande lagförslag.

Innan jag öfvergår till en redogörelse för hufvudpunkterna i detta förslag, anser jag mig böra i korthet beröra ett spörsmål, som varit föremål för behandling af såväl pensionskommittén som fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen.

För bedömandet af hvilka åtgärder lämpligen borde vidtagas för ordnandet af pensionsinrättningens ekonomiska förhållanden hade pensionskommittén först och främst funnit nödigt klargöra, huruvida de delägare, hvilka vunnit delägarskap i pensionsinrättningen, innan de nya bestämmelserna för pensioneringens ordnande komme att träda i kraft, — af kommittén för korthetens skull kallade »de nuvarande delägarna» — vore skyldiga att underkasta sig andra villkor för rätten att åtnjuta pension äa de, hvilka funnes bestämda i det vid tiden för deras inträde i pensionsinrättningen gällande reglemente. Kommittén uttalade såsom sin åsikt, att, då vid en tjänsteinnehafvares inträde i pensionsinrättningen det då gällande reglementet gifvetvis vore den urkund, som reglerade rättsförhållandet mellan pensionsinrättningen och tjänsteinnehafvaren, ändringar i samma reglementes bestämmelser sedermera icke kunde mot ena kontrahentens vilja äga rum. Fndast på frivillighetens väg kunde därför nagra ändringar ifrågakomma föi de nuvarande delägarna — och detta vare sig de blefve befordrade eller icke — i deras förhållande till pensionsinrättningen. Värdet af denna förmån för delägarna vore emellertid beroende af pensionsinrätt-

Frågaii om de nuvarande delägarnas skyldighet att underkasta sig ändrade pensionsvillkor .

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ningens förmåga att fullgöra sina kontraktsenliga skyldigheter, och hade den matematiska utredningen visat, att pensionsinrättningens tillgångar icke försloge till täckande af mera än 37 procent af pensionsinrättningens förbindelser.

Fullmäktige för pensionsinrättningens delägare hade emellertid, enligt hvad kommittén vidare erinrar, då fråga var om täckande af den på 1890-talet konstaterade bristen i pensionsinrättningen, gjort gällande, att statsmakterna år 1882, då i sammanhang med pensionernas och pensionsafgifternas höjning statsbidraget ökades från IV2 till 2 procent af nettobehållningen å statens järnvägstrafik, åtagit sig att ansvara för pensionernas utgående enligt nu gällande reglemente till de nuvarande delägarna, därest och så länge delägarna fullgjorde de förpliktelser,. som stadgats såsom villkor för den år 1882 beviljade pensionsförhöjningen. Med en sådan åsikt skulle således staten vara skyldig att ensam täcka den förefintliga bristen i pensionsinrättningen. Kommittén åter fann, vid behandling af detta spörsmål, staten icke hafva åtagit sig en sådan skyldighet.

Med påpekande att kommitténs uttalade åsikt, att förändrade pensionsvillkor icke kunde för de nuvarande delägarna annorledes än på frivillighetens väg genomföras, endast gällde delägarnas förhållande till pensionsinrättningen med de tillgångar, som enligt nu gällande reglemente tillhörde densamma, har kommittén framhållit, att förhållandet blefve ett annat, om staten, utöfver de bidrag, som det enligt samma reglemente ålåge staten att till pensionsinrättningen utgifva, tillsköte ytterligare medel. Den sålunda kapitalstarkare vordna pensionsinrättningen blefve nämligen, juridiskt sedt, en annan än den, med hvilken delägarna kontrakerat. Mycket kraftigt har emellertid kommittén häfdat den uppfattningen, att det vore nödigt att i detta hänseende förfara med stor varsamhet, så att icke billighetens gräns öfverskredes. Hvad pensionsafgifter och pensionsbelopp beträffade, ansåg kommittén hvarken någon höjning af de förra eller sänkning af de senare böra ifrågakomma. Statsmakterna hade, då pensionernas höjning till 80 procent af aflöningen ifrågasattes, uttalat sig för det skäliga häri; vid dessa uttalanden hade delägarna tryggat sig, och då kommittén var af den åsikt, att pensionsafgifterna icke kunde anses för låga och pensionsbeloppen icke för höga, ansåg kommittén, att om för de nuvarande delägarna någon för dem ofördelaktig rubbning i fråga om pensionsafgifter och pensionsbelopp vidtoges, billighetens gräns vore öfverskriden. Beträffande pensionsåldern vore, enligt kommitténs mening, förhållandena något annorlunda, i det kommittén för sin del höll före, att pensions-

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 132.

åldern, sådan densamma för närvarande vore bestämd, i flera fall vore oskäligt låg. I anledning häraf fann sig kommittén, såsom förut oinförmälts, föranlåten att föreslå ett stadgande rörande viss minimiålder för rätt till ålderspension.

Fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen hafva i sitt utlåtande öfver pensionskommitténs förslag inlagt en kraftig gensaga mot nyssnämnda af kommittén ifrågasatta stadgande; och hafva fullmäktige grundat sin gensaga, bland annat, på den af fullmäktige redan förut uttalade åsikten om statens juridiska skyldighet att ansvara de nuvarande delägarna för pensionernas utbekommande på oförändrade villkor.

Jag har redan förut antydt, att pensionsfrågan för statens järnvägars personal kommit i ett nytt läge till följd af den vid 1907 års riksdag genomförda löneregleringen för nämnda personal; och har jag därvid jämväl åsyftat det här ofvan berörda spörsmålet. Jag tillåter mig i detta afseende återkalla i minnet, hurusom den kommitté, hvilkens betänkande lagts till grund för 1907 års lönereglering, föreslagit till införande i det nya aflöningsreglementet för personalen vid statens järnvägar ett stadgande af innehåll, att såsom villkor för att befattningshafvare skulle komma i åtnjutande af de med befattning förenade aflöningsförmåner skulle gälla, att han vore skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda stadgade. I det underdåniga utlåtande öfver kommittéförslaget, som afgafs af järnvägsstyrelsen, uttalade sig styrelsen för införande af en dylik föreskrift i aflöningsreglementet. Det torde nämligen, yttrade styrelsen, näppeligen kunna antagas, att staten åtoge sig att till statens järnvägstrafiks pensionsinrättning lämna så stort bidrag, som kunde blifva erforderligt för att nu gällande bestämmelser rörande rätt till pension äfven med de föreslagna högre aflöningarna skulle kunna bibehållas oförändrade. Att ifrågavarande stadgande icke skulle hafva någon som helst inverkan på frågan, huruvida staten vore skyldig att ansvara för den brist, som för närvarande funnes i pensionsinrättningen, funne styrelsen emellertid uppenbart. Genom öfvergången på ny stat borde enligt styrelsens uppfattning befattningshafvare icke lida någon som helst försämring i sina nuvarande pensionsförmåner; och hemställde förty styrelsen, att stadgandet ifråga måtte erhålla följande tilläggsbestämmelse: »dock att befattningshafvare icke må genom öfvergången på ny stat lida försämring i pensionsförmånerna enligt de aflöningsoch pensionsbestämmelser, som äro gällande vid detta aflöningsreglementes trädande i kraft».

Departementschefen b yttrande.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

En från detta styrelsens uttalande afvikande mening omfattades utaf två af styrelsens ledamöter, hvilka, under anslutning i öfrigt till den af majoriteten inom styrelsen hyllade åsikt, funnit något giltigt skäl icke kunna åberopas för att för statens järnvägars personal uti ifrågavarande hänseende föreslå någon annan bestämmelse än som plägade meddelas för andra statens tjänare.

Vid aflåtande af proposition i ämnet till 1907 års riksdag yttrade föredragande departementschefen, att med hänsyn till, å ena sidan, den stora brist, som förefunnes i pensionsinrättningen, och, å den andra, de afsevärda ökningar i de ordinarie arfvodena för statens järnvägars personal, som det föreliggande löneförslaget skulle komma att medföra, funne departementschefen i likhet med järnvägsstyrelsen det icke gärna kunna ifrågasättas, att nu gällande pensionsbestämmelser skulle, älven med de föreslagna högre aflöningarna, bibehållas oförändrade; vid sådant förhållande syntes det emellertid icke kunna undvikas, att. en föreskrift af ofvan omförmälda innebörd meddelades. Ehuru departementschefen beträffande spörsmålet, huruvida en dylik föreskrift skulle äga • inverkan på frågan om statens skyldighet att ansvara för bristen i pensionsinrättningen, vore böjd för att ansluta sig till den af styrelsen därutinnan uttalade uppfattning, funne han sig dock ej kunna dela styrelsens åsikt om lämpligheten af ett tillägg till meranämnda föreskrift af det innehåll styrelsen föreslagit; någon giltig anledning att beträffande statens järnvägars personal göra ett undantag från hvad i förevarande afseende plägade stadgas vid löneregleringar för andra statstjänare syntes honom icke föreligga. Slutligen uttalade departementschefen, att han emellertid därmed icke ville hafva sagdt, att han hyste någon tvekan rörande billigheten däraf, att den nuvarande personalen bibehölles vid sin rätt att erhålla pensioner till minst 'Samma belopp som dem, hvilka utginge jämlikt nu gällande aflönings- och pensionsbestämmelser.

Då nu en föreskrift af ofvan omförmälda innehåll blifvit införd i det nya aflöningsreglementet, samt, enligt hvad järnvägsstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande i ämnet meddelat, samtliga ordinarie befattningshafvare vid statens järnvägar med undantag af 12 personer öfvergått på ny stat och därigenom underkastat sig förändrade pensionsvillkor, finner jag lika med järnvägsstyrelsen frågan om statens juridiska skyldighet att ansvara de nuvarande delägarna för pensionernas utbekommande på oförändrade villkor numera icke äga praktisk betydelse, särskildt om pensionsförhållandena för de på gammal stat kvarstående delägarna blifva ordnade på sätt jag tänker föreslå. Beträffande det

55 Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 132.

härmed sammanhängande spörsmålet, nämligen i hvad mån billigheten kan anses kräfva, att de nuvarande delägarna icke blifva underkastade försämring i de för dem nu gällande pensionsvillkor, skall jag redogöra för min ståndpunkt härutinnan vid behandlingen af hufvudpunkterna i det föreliggande lagförslaget, hvartill jag härmed öfvergår.

Pensionskommittén hade föreslagit såsom regel, att rätt till pension skulle tillkomma den, hvilken efter minst trettio års anställning, hvad nuvarande delägare anginge, i ordinarie tjänst vid statens järnvägar och, hvad blifvande delägare beträffade, i ordinarie statstjänst, däraf åtminstone de fem sista åren i statens järnvägars tjänst, uppnått sådan ålder, att hans lefnadsår och de år, han sålunda tillbragt i ordinarie tjänst, sammanräknade uppginge till talet 95; dock att pensionsrätt i detta fall icke inträdde förr än vid fyllda 62 år för delägare, som innehade befattning såsom lokomotivförare, öfverkonduktör, konduktör, banmästare, lokomotiveldare, packmästare, stationskarlsförman, stationskarl eller banvakt och vid fyllda 65 lefnadsår för öfriga delägare.

I likhet med kommittén hafva de sakkunniga häfdat den uppfattningen, att järnvägstjänsten kräfde en tidigare inträdande pensionsrätt än som vore stadgad för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, men att däremot de nuvarande bestämmelserna, som icke stadgade någon som helst minimiåldersgräns för rätten att erhålla pension, måste anses vara synnerligen otillfredsställande. Detta förhållande hade nämligen till följd, att pensionsåldern för innehafvare af samma slags befattning, under antagande af anställande första gången i ordinarie tjänst vid 20—30 år växlade mellan 571 /2 och 62Va år.

Beträffande de grundsatser, som borde lända till efterrättelse i förevarande afseende yttra de sakkunnige följande:

»Vid hvarje rationellt ordnande af pensionsförhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare synes oss en af de angelägnaste omsorgerna vara att, med ett rättvist afvägande af båda kontrahenternas intressen, bestämma en viss lefnadsålder, vid hvilken den senare har rätt att upphöra med arbetet mot åtnjutande af pension. Arbetsgifvaren, här staten, torde därvid ovillkorligen hafva rätt att fordra, att tjänaren fullgör sitt arbete, så länge han besitter kraft och förmåga att sköta detsamma på ett tillfredsställande sätt, tjänaren åter, att då kraften icke längre räcker till, få draga sig tillbaka från arbetet med rätt att

Pensions-

åldern.

Sakkunniga.

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

af staten åtnjuta medel för sin anständiga bärgning. Tidpunkten, då statens förenämnda rätt bör upphöra och tjänarens vidtaga, bör gifvetvis sammanfalla och torde i första hand böra göras beroende af viss lefnadsålder hos tjänaren, då väl åldern är den naturligaste och för öfrigt enda allmängiltiga mätaren på arbetskraft. För undantagsförhållanden kräfvas undantagsbestämmelser. I huru ringa mån de nuvarande bestämmelserna rörande pensionsålder för järn vägspersonalens vidkommande fylla de fordringar, som sålunda synas oss böra ställas å ett rationellt ordnadt pensionsväsende, torde utan vidare framgå af det föregående.»

Emellertid, yttra de sakkunniga vidare, fyller icke heller pensionskommitténs förslag i detta hänseende måttet. Detta förslag hade nämligen bibehållit såsom primär fordran, att summan af lefnads- och tjänstår utgjorde minst talet 95, och sedermera såsom ytterligare begränsning stadgat viss minimiålder. Det kunde då inträffa, att en tjänsteinneinnehafvare, för hvilken minimiåldern satts till 62 år, oaktadt han uppnått denna ålder ej hade så många tjänstår, att dessa och hans lefnadsår sammanräknade uppginge till talet 95. Att kommittén icke tagit steget fullt ut, torde hafva berott på kommitténs under dåvarande förhållanden naturliga sträfvan att för de nuvarande delägarnas vidkommande i största möjliga grad bibehålla nu gällande bestämmelser oförändrade och att för blifvande delägare föreslå så få afvikelser som möjligt. Då, enligt de sakkunnigas mening, förhållandena nu vore olika — de sakkunniga torde härvid syfta på bestämmelsen i det nya aflöningsreglementet rörande skyldigheten att vara underkastad förändringar i afseende å pensionsvillkoren — hafva de sakkunniga ansett hinder icke möta att borttaga bestämmelsen om ett visst antal sammanräknade lefnads- och tjänstår och endast såsom villkor för rätt till pension fastställa visst antal lefnadsår och visst antal tjänstår.

För bedömande, huruvida de af pensionskommittén föreslagna åldersgränserna kunde anses skäliga, hafva de sakkunniga framhållit, bland annat, följande.

Bland de civila tjänsteinnehafvare, å hvilka den allmänna pensionslagen ägde tillämpning, hade de sakkunniga särskildt fäst sig vid tullpersonalen och kunde i sådant afseende erinras, hurusom den andra af de kommittéer, som haft i uppdrag att afgifva förslag till ordnande af det civila pensionsväsendet, föreslagit, att pensionsåldern skulle utgöra för bevakningspersonalen vid tullverket 65 lefnads- och 35 tjänstår samt för all öfrig personal 67 lefnads- och 35 tjänstår, men att generaltullstyrelsen i sitt utlåtande öfver förslaget visserligen gillat detsamma, i hvad det

57 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

afsåge tullverkets ämbets- ocli tjänstemän samt de styrelsen och tullverkets lokalförvaltning tillhörande betjänte, hvaremot styrelsen på det kraftigaste afstyrkt, att pensionsåldern för de till tullverkets- kust- och gränsbevakning hörande betjänte höjdes utöfver 62 lefnads- och 30 tjänstår. Till stöd för denna mening åberopade styrelsen, under anförande af åtskilliga exempel, att det torde ligga i öppen dag, att med afseende å den tjänstgöring, som ålåge tullverkets sistnämnda betjänte, dessa vid utöfningen däraf måste vara i besittning af oförminskad arbetsförmåga samt full kraft och uthållighet.

I enlighet med generaltullstyrelsens hemställan blef också beträffande pensionsåldern för tullpersonalen bestämdt, att densamma skulle utgöra, för betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning 62 lefnadsoch 30 tjänstår, för betjänte vid tullverkets lokalförvaltning 65 lefnadsoch 35 tjänstår och för all öfrig personal 67 lefnads- och 35 tjänstår.

De sakkunniga erinra vidare, hurusom pensionskommittén till stöd för sitt förslag till ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern åberopat, bland annat, det förslag till nya grunder i fråga om pensionsrätt för statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings delägare, hvilket på 1890talet utarbetats af direktionen för pensionsinrättningen i samråd med några af fullmäktige utsedda förtroendemän, och som innefattade en föreskrift om viss minimiålder såsom villkor för rätt till ålderspension, utgörande 60 lefnadsår för lokomotivförare, eldare, vagnsmörjare, öfverkonduktör, konduktör och packmästare, 62 lefnadsår för banmästare, banvakt, stationskarlsförman och stationskarl samt 65 lefnadsår för öfriga delägare.

Efter att hafva redogjort för de förhållanden, som ägde samband med uppkomsten af detta förslag (sid. 56—59 i de sakkunnigas utlåtande) framhålla de sakkunniga, under uttalande af sin anslutning till kommitténs uppfattning rörande förslagets betydelse såsom stöd för det af kommittén framlagda förslaget, hurusom nämnda förslag otvetydigt gåfve vid handen, att icke blott direktionen utan äfven fem af fullmäktige och detta särskildt de, som af öfriga fullmäktige erhållit uppdrag att i den viktiga frågan samråda med direktionen, vid förslagets uppgörande hade den uppfattningen, att en höjning af pensionsåldern icke vore oskälig.

Till jämförelse med förhållandena i förevarande afseende vid enskilda svenska järnvägar hafva de sakkunniga anfört, hurusom i det den 14 mars 1902 fastställda reglemente för enskilda järnvägarnas pensionskassa vore stadgadt, att rätt till pension tillkomme delägare vid tjänstens frånträdande, sedan han fyllt 60 år. Pensionsbeloppet utgjorde

Bill. till Riksil. Prot. 190!). 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. B

58 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 132.

för den, som omedelbart efter uppnådda 60 år afgår ur tjänst, 50 procent af årsaflöningen samt ökades för hvarje följande år han kvarstår i tjänst med 2 procent och utgjorde högst 60 procent för den, som efter uppnådda 60 år kvarstår i tjänst i fem eller flera år. Emellertid hade, enligt hvad de sakkunniga upplysa, vid fullmäktiges för delägarna i enskilda järnvägarnas pensionskassa sammanträden under år 1907 behandlats åtskilliga förslag, gående ut därpå att i sammanhang med höjning af ålderspensionen höja pensionsåldern till 63 år.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang meddela, att ett af fullmäktige undergår 1908 godkändt förslag till reglemente för enskilda järnvägarnas pensionskassa, innefattande bestämmelse om att pensionsåldern skulle utgöra 63 år, blifvit till Kungl. Maj:t för fastställelse öfverlämnadt, men att af vissa skäl, som icke ha afseende å nu föreliggande spörsmål, dylik fastställelse icke kunnat meddelas.

Beträffande de föreskrifter i afseende å pensionsåldern, som gälla vid en del utländska statsbaneförvaltningar, hafva de sakkunniga lämnat redogörelse å sid. 62—64 i utlåtandet.

Häraf inhämtas bland annat:

att enligt statuterna för de norska statsbanornas pensionskassa af den 7 juli 1890 pensionsrätt inträder för delägare, som, efter att hafva varit medlem af kassan i fem år samt fyllt 65 lefnadsår, erhåller afsked från statsbanornas tjänst;

att för personalen vid de danska statsbanorna rätt att erhålla afsked med pension inträder vid fyllda 70 lefnadsår, dock att lokomotivförare, eldare, tågförare och tågbetjänte erhålla dylik rätt vid fyllda 65 år;

att tjänstehafvarna vid de preussiska statsjärnvägarna lika litet som andra ordinarie statstjänare därstädes kunna göra anspråk på någon ovillkorlig rättighet att erhålla afsked med pension efter viss uppnådd lefnads- och tjänsteålder, utan att vederbörande öfverordnade myndighet äger att därom bestämma;

att för den ordinarie personalen vid de sachsiska statsbanorna gälla enahanda pensionsbestämmelser som för öfriga ordinarie statstjänare, och att i öfverensstämmelse härmed tjänsteinnehafvare efter erhållet afsked är berättigad till pension vid uppnådda 40 tjänstår och 65 lefnadsår; samt

att för personalen vid samtliga ofvannämnda järnvägsförvaltningar gälla särskilda bestämmelser i fråga om invalidpensionering.

Under framhållande, hurusom de af de sakkunniga angifna förhållanden, för hvilka här ofvan i hufvudsak redogjorts, syntes utvisa, att pensionskommitténs förslag till bestämmelser rörande pensionsålder icke

59 Kimgl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 132.

innebure några oskäliga fordringar, hafva de sakkunniga ansett, att samma förslag borde läggas till grund för de nya bestämmelserna, dock

med ett par modifikationer. _ ...

Då i den allmänna pensionslagen pensionsåldern för kvinnlig tjänsteinnehafvare bestämts till 60 år, syntes enligt de sakkunnigas mening ingen giltig anledning kunna åberopas att icke låta samma bestämmelse blifva gällande för kvinnlig tjänsteinnehafvare vid statens järnvägar. Vidare hålla de sakkunniga före, att äfven för en annan^ grupp af tjänsteinnehafvare, nämligen lokomotivförarna, borde pensionsåldern bestämmas till 60 år i stället för, såsom pensionskommittén föreslagit,

Gent emot pensionskommitténs förslag i sistnämnda afseende hade, anmärka de sakkunniga, fullmäktige för delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning i sitt yttrande öfver pensionskommitténs betänkande framhållit, att ansvaret, arbetet och nödvändigheten af uppmärksamhet för lokomotivpersonalen ökats i högst väsentlig grad under de senaste åren. Statsbanedriftens utveckling hade haft till följd flera t廕, hvaraf föranledts större antal tågmöten på stationerna, större och tyngre rullande materiel, förökad hastighet, ökad nattjänst och nya signalanordningar, som kräfde ytterligare vaksamhet, allt i allt faktorer, som gifvetvis försvårat arbetet i hög grad, då större påpasslighet och därmed följande större uppsilning af själs- och kroppskrafter blifvit I

I anledning häraf yttra de sakkunniga följande: »Hvad fullmäktige sålunda anfört synes oss onekligen vara mycket beaktansvärdt, och det torde icke ligga något oegentligt uti att låta lokomotivförarna, i fråga om pensionsålder, intaga en särställning i förhållande till all öfrig manlig järnvägspersonal. Visserligen fordras vid utöfvande af en hel del tjänster inom järn vägsförvaltningen en ovanligt hög grad af uppmärksamhet och pålitlighet; men det är dock härvidlag att beakta, hurusom uppmärksamheten hos lokomotivföraren måste vara oafbrutet i timtal till det yttersta spänd, allt under det tåget framföres med en hastighet, hvilken allt mer och mer ökats och säkerligen äfven i framtiden kommer att än vidare ökas. Det är dessa alldeles särskild! svåra förhållanden, under hvilka lokomotivföraren har att fullgöra sina tjänsteåligganden, och det stora ansvar, som därvid påhvilar honom, livilket gör en undantagsställning för lokomotivförarna berättigad. Att de nu anförda skälen icke hafva tillämpning å eldarna, hvilka för öfrigt i regel befordras till lokomotivförare, finna vi tydligt.»

Slutligen hafva de sakkunniga, i fråga om pensionsåldern, fram-

60 Fullmäktige.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

hållit, hurusom enligt pensionskommitténs, af de sakkunniga därutinnan biträdda förslag möjlighet fortfarande såsom hittills vore lämnad den, som till följd af minskade kropps- eller själskrafter, beroende på sjukdom eller ålderdomssvaghet, icke vidare kunde behörigen sköta sin tjänst, att erhålla entledigande med pension, hvilken, om vederbörandes tjänstår uppginge till 30, utgjorde samma belopp som ålderspension. l)et vore således enligt de sakkunnigas uppfattning endast de fullt friska, som komme att beröras af skärpta bestämmelser rörande pensionsåldern, och det syntes, som det vore i dessas eget intresse att kvarstanna i tjänst mot full aflöning i stället för att afgå med minskad inkomst.

Med de afvikelser, för hvilka här ofvan redogjorts, samt de modifikationer i öfrigt, som betingas af de vid 1907 års lönereglering tillkomna nya befattningar, ansluter sig de sakkunnigas förslag i fråga om viss minimiålder till hvad kommittén i sådant afseende ifrågasatt. I öfverensstämmelse härmed skulle alltså minimiåldern komma att utgöra: för lokomotivförare och kvinnlig tjänsteinnehafvare 60 år, för banmästare af l:a och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stationskarl 62 år samt för öfriga tjänsteinnehafvare 65 år.

Enligt hvad soin inhämtas af de tryckta protokollen vid fullmäktiges för delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning lagtima mote i juni månad 1906 och urtima möte i september månad 1908, hvilka protokoll innehålla från fullmäktige infordrade yttranden öfver pensionskommitténs och de sakkunnigas förslag i pensionsfrågan, hafva tran tullmäktiges sida lifliga protester höjts mot den ifrågasatta skärpningen af nu gällande bestämmelser rörande pensionsålder.

Gent emot den af de sakkunniga uttalade grundsatsen, att lefnadsåldern »vore den naturligaste och för öfrigt enda allmängiltiga mätaren på arbetskraft», erinra fullmäktige, under framhållande, bland annat, af den stoia arbetsbördan vid järnvägen, den uthållighet och sinnets vakenhet, som af järnvägsmännen i högre grad än i fråga om öfriga civila tjänsteinnehafvare kräfdes, samt den uppslitande tjänstgöringen, att ofvannämnda grundsats icke vore tillämplig å järnvägsmännen, utan att minst lika mycket afseende borde fästas vid en lång och ansträngande tjänstgöring.

Beträffande tjänstgöringens beskaffenhet hålla fullmäktige före, att järnvägstjänsten icke kunde anses mindre ansträngande nu än förr, snarare tvärtom; och anföra fullmäktige i detta hänseende följande:

»En arbetsstegring inom alla afdelningar af järnvägen har otvifvelaktigt ägt rum; och ha därigenom äfven ställts ökade fordringar på

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

personalen, hvilken ej heller försummat att gifva detta tillkänna. Så framhölls i den petition, som år 1905 af samtliga betjäningsgrupper inlämnades till statsrådet och chefen för civildepartementet och som afsåg en tillfällig löneförbättring för den svagast aflönade järnvägspersonalen, att den afsevärda ökningen af trafiken vid statens järnvägar »ställer gifvetvis för hvarje år ökade fordringar på järnvägspersonalens såväl tjänsteförmåga i allmänhet som på dess individuella kraft och uthållighet». Järnvägspersonalen har också genom sin tjänst ett ansvar för människolif, hvartill väl få motstycken torde kunna uppletas inom hela statsförvaltningen. En alldeles särskild omständighet, som väl förtjänar att framhäfvas, är den på naturtilldragelser och på tillfälligheter, som äro oberoende af mänskligt förutseende, grundade nödvändigheten för järnvägspersonalen att underkasta sig oberäkneliga och understundom oerhörda förlängningar af arbetstiden. Man må blott betänka, hvilken nästan obegränsad arbetstid, som vid inträffande tågrubbningar erfordras för att, så fort i mänsklig makt står, återställa trafikens regelbundna gång.

Speciellt erbjuder femte distriktet och däraf i synnerhet riksgränsbanan talrika exempel på, hvilka oerhörda fysiska och psykiska ansträngningar i vidsträcktare grad än förut nu åligga personalen i jämförelse med hvad som var förhållandet, innan detta distrikt öppnades för trafik, hvilka fakta kommittén synes hafva förbisett, när den gör sitt uttalande om de bättre förhållanden, som inträdt under de senaste tio åren. Då likväl så godt som hela femte distriktet öppnats för trafik sedan år 1891 och då detta distrikt år 1905 ägde en personal af cirka 1,300 ordinarie befattningshafvare, bör väl detta stora antal vara en viktig faktor, när det gäller att göra ett allmänt uttalande om järnvägstjänstens art.

Alla nu påvisade omständigheter och många fler än dessa tära på järnvägsmännens hälsa och krafter, och om det också, som naturligt är, träffar olika personer olika hardt, så torde dock ingen gå fri från känning af den kraftiga utveckling, statens järnvägar genomgått.»

Vidkommande det af pensionsdirektionen i samråd med fullmäktiges förtroendemän på 1890-talet uppgjorda förslaget rörande viss • minimipensionsålder, hvilket af pensionskommittén och de sakkunniga åberopats såsom stöd för förslaget att höja pensionsåldern, förneka fullmäktige — under framhållande, bland annat, att förstnämnda förslag aldrig framlagts till behandling vid något fullmäktigmöte — att detsamma kunde anses ådagalägga någon uppfattning bland delägarna i pensionsinrättningen därom, att den ålder, vid hvilken hel pension för närvarande kunde erhållas, vore för låg.

62 Knngl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 132.

En annan omständighet, som enligt fullmäktiges mening talade emot höjning af pensionsåldern, vore att personalen därigenom i högre grad än förut komme att utsättas för risken att drabbas af stränga straffbestämmelser. Järnvägsmannen måste, säga fullmäktige, mer än någon annan statstjänare ständigt erinra sig, att- en sekunds själsfrånvaro, trötthet eller slapphet i tjänsten kunde medföra oerhörda olyckor för andra och fängelse eller straffarbete för honom själf. Med kännedom om, att själskrafterna minskades efter uppnådda femtio år och att efter denna tid uthålligheten och sinnets spänstighet aftoge med hvarje år, insåges lätt, att hvarje höjning af pensionsåldern för järnvägsmannen ökade risken att drabbas af stränga straff, en risk, för hvilken öfriga statstjänare i endast ringa mån vore utsatta.

Beaktade man därtill, att invalidpensionerna efter § 6 a) och b) i reglementet redan nu utgjorde 45 % af alla utgående pensioner, vore det uppenbart, att en höjning af pensionsåldern skulle ytterligare öka dessa, då sannolikheten att blifva invalid stegrades genom individens aftagande själs-_ och kroppskrafter. Fullmäktige kunde icke taga på sitt ansvar att tillstyrka en sak, som utsatte personalen för nödvändigheten af invalidpensionering i ännu högre grad, än hvad nu vore fallet.

Slutligen hafva fullmäktige för att ådagalägga obehöfligheten af skärpta bestämmelser rörande pensionsåldern påvisat det förhållande, att järnvägsmännen, då hälsa och krafter stode bi, icke sällan stannade kvar i tjänsten äfven efter den tid, då pensionsålder uppnåtts. Till belysning härutinnan hafva fullmäktige låtit verkställa en undersökning rörande dem, som under 20-årsperioden 1886—1905 erhållit pension enligt § 6 c) i gällande reglemente d. v. s. vanlig ålderspension. Af denna utredning har framgått,

att hela antalet af de sålunda pensionerade under nämnda tid uppgått till 572, hvaraf 380 tillhört den grupp, för hvilken enligt pensionskommitténs förslag minimiåldern för erhållande af ålderspension skulle utgöra 62 år (grupp A.) samt 192 tillhört den öfriga järnvägspersonalen (grupp B.);

att pensionsåldern d. v. s. den lefnadsålder, vid hvilken tjänsteinnehafvare enligt reglementets bestämmelser skulle hafva varit berättigade till ålderspension, utgjort i medeltal för dem, tillhörande

grupp A.....

» B.....

för samtliga

62,67 år 62,28 » 62,54 » ;

63 Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

att en hel del af dessa pensionstagare visserligen erhållit pension omedelbart efter uppnådd pensionsålder, men att många dock kvarstannat i tjänst ännu längre^ utgörande antalet af dem, som sålunda kvarstannat:

181 eller 48 % af hela antalet,

123 b 64 % B B B

304 b 53 % b b b ; samt

i grupp A.

b b B.

af samtliga

att den omständigheten att sålunda en ganska afsevärd del, i medeltal öfver hälften, kvarstannat i tjänst äfven efter den tid, då de enligt reglementets bestämmelser blifvit pensionsberättigade, verkat

därhän, att den medelålder, vid hvilken samtliga ifrågavarande pensionärer i verkligheten erhållit pension, blifvit högre än den ofvan angifna pensionsåldern samt utgjort i medeltal för alla dem, som tillhöra

gruppen A............................................................................... 63,32 är

b B............................................................................... 63,84 B

för samtliga.............................................................................. 63,48 b

Efter att hafva närmare utvecklat sin uppfattning rörande obehöfligheten af skärpta bestämmelser rörande pensionsåldern anföra fullmäktige i detta sammanhang följande:

»Men om kommitténs skärpta bestämmelser äro obehöfliga för dem, som äro friska, enär dessa ändå synas villiga att stanna kvar i tjänst, så länge deras krafter stå bi, så komma de däremot med hela sin tyngd att falla på dem, som icke äro friska. Härmed afses icke dem, som äro så sjuka, att de måste befrias från sina befattningar genom invalidpensionering, utan dem, hvilkas hälsa blifvit försvagad och hvilkas krafter blifvit utslitna, utan att det därför ännu kommit så långt, att de nedlagts på sjukbädden. Det är dessa, som genom de föreslagna bestämmelserna skola tvingas att stanna kvar i tjänsten, till dess att en fullt utbildad sjukdom eller ett fullständigt kroppsligt försvagande åstadkommit tillräckliga motiv för en invalidpensionering. Häri ligger det mest motbjudande i kommitténs förslag.

Kommittén svnes hafva förbisett, att det finnes ett mellanstadium emellan fullständig sjukdom och fullkomlig hälsa, ett mellanstadium, som kännetecknas af trötthet efter en långvarig och ansträngande tjänstetid, under hvilken krafterna blifvit så småningom förbrukade. Det är en sådan kroppsligt eller andligt utsliten och uttjänt person, som ofta nog med uppbjudande af alla krafter sträfvar att kvarstanna i tjänsten, till dess pensionsåldern inträder. Får han då den hvila, han beiiöfver, vinner han måhända sin hälsa åter och kan under sina åter-

64 Järnvägs-

styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

stående dagar njuta af det bekymmersfria lugn, som är en välförtjänt belöning för långvarig och trogen tjänst. Men får han icke det utan måste ännu några år kvarstanna i tjänsten, emedan kan ännu icke uppnått stadgad minimiålder, då riskerar han återstoden af sin hälsa, och han lämnar tjänsten såsom utbildad sjukling.

Det kan visserligen inträffa, att någon gång en person begagnar sig af sin uppnådda pensionsrätt vid relativt tidig ålder, utan att hans hälsa .med nödvändighet, kräfver det, men i så fall. måste, såsom förut framhållits, alltid hans tjänstetid hafva varit lång, och dessutom torde dylika fall vara tämligen sällsynta. Det synes därför fullmäktige icke vara rätt att för dessa få undantagsfall införa skärpta bestämmelser, som nästan uteslutande lägga en tung börda på dem, som minst förmå bära den.»

Såväl direktionen för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning som järnvägsstyrelsen hafva biträdt de sakkunnigas förslag rörande pensionsåldern. Styrelsen yttrar i detta ämne följande:

»Vid framläggande af sitt förslag till skärpning af bestämmelserna rörande pensionsålder torde pensionskommittén, med hänsyn till den afsevärda minskning i pensionsinrättningens förpliktelser, som förslagets genomförande skulle innebära, i icke ringa mån låtit sig påverkas af en sträfvan att återställa den ekonomiska jämvikten inom pensionsinrättningen. Äfven om nyssnämnda synpunkt måhända icke kommer att äga fullt samma betydelse i det fall att staten, såsom de sakkunniga föreslagit och som styrelsen för sin del finner sig böra tillstyrka, öfvertager hela pensioneringen af järnvägspersonalen, lärer i allt fall fullt fog förefinnas för vidtagande af en åtgärd, som är ägnad att minska den stora bristen i pensionsinrättningen, under förutsättning likvisst att åtgärden icke inverkar menligt på tjänsteförhållandena vid statens järnvägar . eller träder billighetens gräns för nära med hänsyn till den enskilde tjänsteinnehafvaren.

I likhet med pensionsdirektionen finner styrelsen det af de sakkunniga framlagda förslaget vara fullt ägnadt att tillgodose såväl den ena som den andra af de nyss anförda synpunkterna, liksom styrelsen anser sig kunna instämma i direktionens yttrande, i hvad det afser att bemöta de af fullmäktige mot förslaget gjorda invändningar. Det förefaller styrelsen som om fullmäktige, då de såsom stöd för sin kritik af förslaget ordat om det förhållande att järnvägstjänstens kräfvande natur föranledde en hastigare förbrukning af kropps- och själskrafter, än hvad som förekomme i fråga om andra civila tjänsteinnehafvare, icke tillräckligt beaktat den väsentliga och af nyssnämnda förhållande betin-

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

gade nedsättning af pensionsåldern i förhållande till civila tjänstek afvare i allmänhet, som förslaget innebär. Under det att sålunda enligt den allmänna pensionslagen pensionsåldern i regeln utgör 67 år, skulle densamma enligt de sakunnigas förslag utgöra 60, 62 och 65 år, allt efter de kraf på kroppslig och andlig spänstighet, som i de olika befattningarna ställas på deras innehafvare.

Till förebyggande af all tvekan, som skulle kunna göra sig gällande vid antagande af de sakkunnigas förslag rörande pensionsåldern, har pensionsdirektionen föreslagit en ändring i den af .de sakkunniga föreslagna bestämmelsen rörande pensionering vid invaliditet i vidsträckt bemärkelse d. v. s. under sådana förhållanden, som omförmälas i § 6 b) af nu gällande pensionsreglemente. Enligt detta stadgande,. sådant detsamma blifvit af de sakkunniga formuleradt, inträder pensionsrätt för delägare, som efter minst tio års tjänstgöring i ordinarie anställning vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjukdom i andra fall än då vederbörande blifvit utsatt för olycksfall i statens järnvägars tjänst eller ådragit sig sjukdomen genom utöfning af dylik tjänst eller ock till följd af ålderdomssvaghet icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt för den skull erhåller afsked eller entledigas.

Den af pensionsdirektionen föreslagna ändring i ofvan anförda stadgande innebär att ordet »ålderdomssvaghet» ersättes med uttrycket »väsentligen minskad arbetsförmåga». _ ■ .

Styrelsen, som biträder hvad sålunda af direktionen föreslagits, är för sin del fullt förvissad om att genom den möjlighet, som förmedelst ett stadgande af ofvan angifna innebörd beredes järnvägsbefälet att med pension, beräknad i förhållande till vederbörandes tjänstår, entlediga försliten eller af sjukdom för all framtid försvagad personal, komrne de olägenheter från såväl tjänstens som den enskilde individens ståndpunkt, hvilka enligt fullmäktiges förmenande skulle vara förknippade med de sakkunnigas förslag om införande af en viss minimiålder såsom villkor för rätt till ålderspension,, att förebyggas.

I motsats mot hvad fullmäktige sökt göra gällande, håller styrelsen före, att det af fullmäktige anmärkta förhållande (sid. 44 46 i full-

mäktiges protokoll vid lagtima mötet i juni 1906) att af 572 under ^0årsperioden 1886—1905 efter uppnådd pensionsålder entledigade tjänstehafvare icke mindre än 53 procent kvarstannat i tjänsten utöfver den tidpunkt, då pensionsrätt inträdt, samt att medelåldern vid afskedet för

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. 9

Departements-

chefens

yttrande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ofvännämndä 572 tjänstehafyare uppgått till 63,48 år, talar kraftigt till förmån för de sakkunnigas förslag på samma gång som det är ägnadt att försvaga verkan af den opinion emot förslaget, som synes hafva vunnit utbredning bland järnvägsmännen. Då fullmäktige, under hänvisning till nu omförmälda förhållande sökt visa obehöfligheten af skärpta bestämmelser beträffande pensionsåldern, får styrelsen meddela, att allt för många fall äro styrelsen bekanta, då tjänstehafvare vid’ statens järnvägar, efter att hafva uppnått pensionsåldern, afgått från järnvägstjänsten, ehuru de varit i besittning af full arbetskraft, för att tt e,n S^yre^®en skulle finna en skärpning af åldersgränsen befogad. Hvad särskildt angår tjänstemännen å styrelsens byråer och kontor, är det icke sällsynt, särskildt inom de lägre graderna — kontorskrifvareoch bokhållargraden — att ordinarie anställning erhålles vid 25 års ålder eller därunder, hvilket förhållande enligt nu gällande pensionsbestammelser medför pensionsrätt redan vid 60 års ålder eller där- ^pe.r' ^ civila tjänsteinnehafvare i allmänhet pensionsåldern

blifvit satt till 67 år, lärer en så låg pensionsålder, som på sätt ofvan omförmälts, för närvarande kan ifrågakomma för ofvannämnda järnvägsmän, svårligen kunna försvaras».

Obestridligt är, att i fråga om det stora flertalet befattningar vid statens järnvägar alldeles särskilda fordringar ställas på befattningarnas innehafvare i fråga om andlig och kroppslig spänstighet, likasom ock att järnvägstjänsten i många fall medför stark påfrestning af hälsa och krafter. Dessa förhållanden betinga gifvetvis för järnvägspersonalen i regeln en tidigare inträdande pensionsrätt än hvad som härutinnan är stadgadt för civila tjänstinnehafvare i allmänhet. Men å andra sidan synes det mig, som om de för järnvägspersonalen i berörda afseende nu gällande bestämmelser ginge allt för långt i nämnda riktning och jämväl i öfrigt. verkade mindre tillfredsställande, beroende framför allt därpå, att de icke innefatta något stadgande om viss minimiålder för rätt att erhålla pension. Såsom dessa bestämmelser äro affattade, kan nämligen pensionsåldern för innehafvare af samma befattning, under antagande af anställning första gången i ordinarie tjänst vid yO 30 år, växla mellan 57Va och 62Vs år. Frånsedt att i enlighet härmed pensionsrätt kan inträda vid en ålder, som under alla omständigheter måste . betraktas såsom alldeles för låg, torde det också vara oegentligt,. att innehafvare af likartade befattningar kunna blifva pensionsberättigade vid så väsentligt olika ålder, beroende på den tillfäl-

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

liga omständigheten, när vederbörande första gången erhållit ordinarie anställning vid statens järnvägar.

Till försvar för en dylik anordning hafva emellertid förekommit uttalanden, gående ut därpå att, då det gäller att för järnvägsmännen bestämma den tidpunkt, då vederbörande kan göra anspråk på att träda tillbaka från arbetet, bör minst lika mycket afseende fästas vid en lång och ansträngande tjänstgöring som vid lefnadsåldern, och att sålunda hvad som fattas i sistnämnda afseende enligt de för pensionering i allmänhet bestämda grunder kan beträffande järnvägspersonalen anses ersatt genom den motsvarande längre tjänstetid, som enligt nuvarande pensionsbestämmelser erfordras för att pensionsrätt skulle inträda. Häremot kan erinras, att det härvidlag i hög grad kommer an på den enskilde individens hälsa och motståndskraft, och den hittills vunna erfarenheten synes också jäfva riktigheten af det nyss anförda resonnemanget, då nämligen, enligt hvad tullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen påvisat, af 572 under 20-arsperioden 1886 1905

efter uppnådd pensionsålder entledigade tjänstehafvare icke mindre än 53 procent kvarstannat i tjänsten utöfver den tidpunkt, då pensionsrätt inträdt. Detta förhållande, som synes tyda därpå, att järnvägsmännen, då hälsa och krafter stå bi, frivilligt kvarstanna i tjänsten, har visserligen anförts såsom skäl för obehöfligheten af ändring i nu gällande föreskrifter, men då den principen torde vara allmänt erkänd, att staten har ovillkorlig rätt att fordra af sina tjänare,, att de fullgöra sin tjänst, så länge det står i deras förmåga att på ett tillfredsställande sätt uppehålla densamma, synes någon valfrihet i förevarande afseende icke böra ifrågakomma.

Det nu anförda ådagalägger enligt min mening tillfullo behofvet af att, i likhet med hvad som ägt rum för öfriga civila tjänsteinnehafvare, införa bestämmelser i den riktning, som af de. sakkunniga föreslagits rörande viss minimiålder såsom villkor för järnvägsmans rätt att erhålla pension.

Hvad då angår de för de särskilda kategorierna af järnvägspersonalen ifrågasatta minimiåldersgränserna, 60, 62 och 65 år, har jag så mycket mindre anledning att motsätta mig förslaget att för kvinnliga tjänsteinnehafvare låta pensionsåldern utgöra 60 år, som detta öfverensstämmer med hvad i den allmänna pensionslagen beträffande dylika tjänsteinnehafvare blifvit stadgadt. Likaledes anser jag, att de sakkunniga anfört fullt giltiga skäl för att sätta pensionsåldern för .lokomotivförare till 60 år. Det lärer väl vara otvifvelaktigt, att ingen

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

annai\ tjänstgöring inom järnvägsförvaltningen ställer så stora fordringar på tjänsteinnehafvarens andliga och kroppsliga vigör som just lokomotivförarens.

Vidkommande härefter de störa grupper af järnvägsmän, för hvilka de sakkunniga ifrågasatt en minimiålder af 62 år, torde det förnämligast vara pensionskommitténs af de sakkunniga biträdda förslag härutinnan, som väckt gensägelse bland järnvägspersonalen. Under framhållande af järnvägstjänstens utslitande verkningar i kroppsligt och andligt afseende har man sålunda ifrigt yrkat på bibehållande af de nu gällande bestämmelserna. Jag har redan i det föregående berört de skäl, som i allmänhet tala för bestämmande af en viss minimiålder för rätt att erhålla pension, och enligt min mening kan den af de sakkunniga för ifrågavarande tjänstegrupper föreslagna ingalunda anses för hög. Tvärt om synes mig den al de sakkunniga framlagda utredningen rörande hvad som i förevarande afseende är stadgadt för personalen vid de norska och danska statsjärnvägarna samt en del utländska statsbaneförvaltningar gifva vid handen, att någon höjning af pensionsåldern utöfver hvad de _ sakkunniga föreslagit skulle utan olägenhet kunna äga rum. Då minimiåldern för rätt till ålderspension i Norge och Danmark blifvit, äfven för innehafvarna af de mest kräfvande befattningarna, nämligen tågpersonalen både vid maskinafdelningen och trafikafdelningen, satt så hög som till 65 år, hvilken pensionsålder äfven är gällande vid åtskilliga andra utländska statsbanor, kan jag icke finna, att några befogade invändningar, vare sig från trafiksäkerhetens eller den enskilde tjänsteinnehafvarens synpunkt, skulle kunna göras mot en utsträckning af pensionsåldern för den järnvägspersonal, hvarom nu är fråga, till 63 år. I den uppfattning, hvartill jag härutinnan kommit, styrkes jag dels af den omständigheten, att denna pensionsålder blifvit, efter beslut af representanter för såväl vederbörande järnvägsbolag S-m!" Persona^ei1’. antagen att gälla vid de järn vägsförvaltningar, som tillhöra de enskilda järnvägarnas pensionskassa, dels ock af det förut anmärkta förhållandet, att en stor del af personalen vid statens järnvägar frivilligt kvarstanna i tjänsten utöfver inträdd pensionsålder. Nyssnämnda förhållande. har nämligen, enligt hvad den af fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen företagna undersökningen utvisar, veikat därhän, att den medelålder, vid hvilken samtliga tjänstehafvare, tillhörande nu. ifrågavarande kategorier, äfvensom lokomotivförarna i verkligheten blifvit pensionerade på grund af uppnådd tjänstålder under 20-årsperioden 1886—1905, utgjort 63,32 år. För erhållande af känne-

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

dom, huru motsvarande förhållanden ställa sig under tioårsperioden 1899—1908, har jag låtit verkställa en undersökning, därvid lokomotivförarna dock ej medtagits; och utvisar denna, att för 266 pensionerade medeltalet lefnadsår vid pensioneringstillfället utgjort 62,6 år.

För aflägsnande af de betänkligheter, som från tjänstesynpunkt eller med hänsyn till de enskilda tjänsteinnehafvarnas berättigade intressen skulle kunna göra sig gällande mot ett förslag i den af mig angifna riktning, tillåter jag mig framhålla, att genom de stadganden rörande invalidpensionering i vidsträckt bemärkelse — d. v. s. under de i § 6 b) af nu gällande pensionsreglemente omförmälda förhållanden — hvilka innefattas i det föreliggande lagförslaget, kommer att beredas tillfälle för järnvägsbefälet att med pension, beräknad i förhållande till vederbörandes tjänstår, entlediga sådan personal, som innan rätt till ålderspension inträdt är på grund af sjukdom eller väsentligen minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett nöjaktigt sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Med stöd af hvad jag sålunda anfört tvekar jag icke att förorda, att minimiåldern för rätt till erhållande af pension bestämmes till 63 år för följande befattningshafvare nämligen banmästare af l:a och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stationskarl.

Beträffande dels öfriga tjänstemän af lägre grad, undantagandes, såsom ofvan nämnts, lokomotivförare och kvinnliga tjänsteinnehafvare, dels ock samtliga tjänstemän af högre grad hafva de sakkunniga föreslagit en minimipensionsålder af 65 år, d. v. s. två år mindre än hvad som enligt den allmänna pensionslagen såsom regel gäller för civila tjänsteinnehafvare. Hvad angår de till statens järnvägars linjepersonal hörande tjänsteinnehafvarna af nu ifrågavarande kategorier, har jag intet att erinra mot hvad de sakkunniga sålunda ifrågasatt. Tjänsteförhållandena för nämnda personal synas väl motivera en dylik förkortning af den pensionsålder, som eljest ansetts såsom den normala för civila befattningshafvare i allmänhet.

Däremot har jag varit i någon mån tveksam, huruvida i enlighet med de sakkunnigas förslag nämnda förkortning af pensionsåldern äfven borde gälla personal inom järnvägsstyrelsen. Jag har nämligen icke kännt mig fullt öfvertygad af hvad utaf pensionskommittén anförts och de sakkunniga åberopats (se sid. 29 i utlåtandet) till stöd för den uppfattningen, att tjänstgöringen inom järnvägsstyrelsen skulle kräfva en lägre pensionsålder än hvad som fastställts för tjänstemän vid de centrala ämbetsverken i allmänhet. Emellertid hafva andra skäl föranledt

Högsta

pensions

belopp

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

mig att biträda de sakkunnigas förslag äfven i detta hänseende. En af de viktigaste synpunkterna vid den nya löneregleringen för statsbanepersonalen var att råda bot för de olägenheter, som förut framträdt vid förflyttningar af personal från styrelsen till distrikten och tvärt om, beroende på den olika ställning i aflöningsliänseende, som i tjänstegrad likställda befattningshafvare af dessa två kategorier enligt förut gällande aflöningbestämmelser intagit. Då nu ett system af likformighet i berörda afseende blifvit genomfördt vid löneregleringen, finner jag mig icke kunna förorda en anordning, som innebär en rubbning af detta system i hvad angår pensionsförhållandena. Det låter ju exempelvis mycket väl tänka sig, att en innehafvare af tjänst vid distrikten drager sig för en transport till en i aflöningshänseende likställd befattning i styrelsen af den anledning, att en dylik transport skulle medföra en framflyttning med två år af inträdande pensionsrätt.

Såsom ett ytterligare skäl för bestämmande af en något lägre pensionsålder för tjänstemän i järnvägsstyrelsen än hvad som gäller för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet tillåter jag mig att åberopa den omständigheten, att enligt det af mig framlagda lagförslaget skulle, såsom jag i det följande skall visa, för de stora tjänstegrupperna i styrelsen — bokhållare oeh kontorskrifvare — pensionen i förhållande till hela aflöningen komma att ställa sig något lägre än hvad fallet är beträffande flertalet öfriga civila tjänsteinnehafvare, medan åter pensionsafgifterna äro icke obetydligt högre, hvilken sistnämnda anordning, hvad angår järnvägspersonalen i stort sedt, motiveras af en tidigare inträdande pensionsrätt. I anslutning till hvad jag sålunda anfört finner jag mig böra förorda, att för samtliga befattningshafvare i järnvägsstyrelsen med undantag af kvinnliga tjänsteinnehafvare minimiåldern för erhållande af rätt till ålderspension sättes till 65 år.

Mot de sakkunnigas förslag att såsom villkor för erhållande af hel pension på grund af uppnådd pensionsålder skulle, förutom viss minimiålder, erfordras minst 30 tjänstår synes mig intet vara att erinra.

Beträffande sättet för beräkning af tjänstår skall jag yttra mig i sammanhang med redogörelsen för detaljbestämmelserna i lagförslaget.

Enligt nu gällande bestämmelser utgör ålderspension 80 procent af det ordinarie arfvodet och, där inkvartering utgår, af denna förmåns till 20 procent af arfvodet beräknade värde. Pensionskommittén hade bibehållit denna bestämmelse för nuvarande delägare. För blifvande

71 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

delägare hade pensionskommittén föreslagit pensionens belopp att motsvara den del af ordinarie arfvodet, som utgör lönen, och, därest förmånen af fri bostad eller af hyresbidrag åtnjutes, af denna förmåns till 20 procent af det ordinarie arfvodet beräknade värde; dock med iakttagande att beloppet icke finge öfverstiga 6,000 kronor och ej heller för den, hvilkens ordinarie arfvode uppgår till eller öfverstiger 1,500 kronor, 75 procent och för den, hvilkens ordinarie arfvode är lägre än 1,500 kronor,' 80 procent af det ordinarie arfvodet och, därest omförmälda förmån åtnjutes, af samma förmåns nyss angifna värde.

Vid behandling af frågan om pensionsbeloppet hafva de sakkunniga till en början ansett nödigt undersöka den nya löneregleringens vid statens järnvägar inverkan på järnvägspersonalens pensionering. I sådant afseende hafva de sakkunniga åberopat en utaf en bland dem, docenten vid Stockholms högskola Gustaf Kobb, på uppdrag af järnvägsstyrelsen verkställd utredning rörande pensionsinrättningens ekonomiska ställning, då hänsyn toges till den nya löneregleringen. Af denna utredning, för hvilken redogörelse lämnas å sid. 66 — 74 i de sakkunnigas utlåtande, hade framgått, bland annat, att den brist i pensionsinrättningen, som af pensionskommittén beräknats den 1 januari 1904 utgöra omkring 37 milljoner kronor, vid ingången af år 1907 på grund af personalens ökning och räntor vuxit till omkring 42 milljoner kronor och, om beräkningen verkställdes med hänsyn till de nya lönerna, ytterligare ökades till öfver 62 milljoner kronor; samt att motsvarande siffror genom antagande af pensionskommitténs förslag att fastställa viss minimipensionsålder skulle nedbringas till omkring 28, 32 resp. 48 milljoner kronor.

Enligt hvad de sakkunniga påpekat, gifver den sålunda verkställda utredningen vid handen, att, om pensioner jämlikt bestämmelserna i gällande pensionsreglemente skulle beräknas å de nya lönerna, komme ökningen af bristen att blifva oerhördt stor och att, därest under nyssnämnda förutsättning ändring af föreskrifterna rörande pensionsålder vidtoges i enlighet med pensionskommitténs förslag, bristens ökning visserligen skulle blifva afsevärdt mindre än i förra fallet, men att densamma ändock i och för sig vore synnerligen betydande. Vid sådant förhållande kunde enligt de sakkunnigas mening näppeligen ifrågasättas, att för personal, som öfverginge på den nya lönestaten, bibehålla pensionens storlek till samma procenttal som för närvarande.

Sakkunniga.

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Efter att hafva erinrat om de förut i annat sammanhang (sid. 53 och 54) af mig omnämnda uttalandena i enahanda riktning af järnvägsstatens löneregleringskommitté, järnvägsstyrelsen samt vederbörande departementschef, uttala de sakkunniga såsom sin uppfattning, att frågan om statens skyldighet att ansvara för bristen i pensionsinrättningen borde afgöras alldeles oberoende af det villkor, som fästats vid öfvergången på ny stat angående skyldighet att underkasta sig ändrade pensionsbestämmelser, likasom ock att de pensioner, hvilka under de villkor i öfrigt, som kunde anses skäliga, borde tillkomma personalen efter öfvergången på ny stat, icke borde till beloppet understiga de pensioner, som med tillämpning af de gamla lönerna och enligt nu gällande pensionsbestämmelser skolat tillkomma densamma.

I fråga om de principer, som borde vara grundläggande vid bestämmande af pensionens storlek, hafva de sakkunniga uttalat sig på följande sätt.

»Den aflöning, hvarpå en tjänare bör kunna göra anspråk, är gifvetvis beroende på arten och graden af det arbete, som är med tjänsten förenadt, men bör på samma gång afpassas så, att den åtminstone möjliggör för tjänaren att få skäliga fordringar på lifvet tillfredsställda. Sistnämnda princip har äfven varit anledningen till de nya löneregleringar, som under senare tiden ägt rum, i det de allt jämt stegrade lefnad,skostnaderna nödvändiggjort ökade löner. Pension är till sin natur likartad med aflöning; visserligen saknas, i fråga om pension, såsom motprestation å tjänarens sida utförandet af visst arbete, hvarför också pensionens belopp bör vara mindre än aflöningens; men å andra sidan måste nog pensionen anses utgöra en fortsatt ersättning för det arbete, tjänaren under tjänstetiden utfört, till följd hvaraf det är i sin ordning, att arten och graden af detta arbete inverka på pensionens belopp. En viktig faktor vid bestämmandet af pensionens, likasom af aflöningens belopp, är emellertid, att detsamma afpassas så, att det kan möjliggöra för pensionstagaren att tillfredsställa de nödiga lefnadsbehofven. Då nu stegrade lefnadskostnader befunnits nödvändiggöra höjning af aflöningarna, ligger det nära till hands att antaga, att äfven pensionsbeloppen böra höjas. Att höjningen af pensionen bör ske i samma proportion som höjningen af aflöningen, är emellertid därmed icke sagdt. Dels inverkar härpå den förutvarande pensionens storlek, dels måste i regel lefnadsbehofven efter afskedet anses vara mindre än under tjänstetiden, särskildt för den, som har familj, alldenstund barnen vid förstnämnda

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 73

tidpunkt kunna antagas vara i stånd att själfva bidraga till sin försörjning.

I detta sammanhang hafva vi emellertid icke velat underlåta att framhålla, att, då af hvad vi förut anfört framgår, att enligt vår åsikt staten har skyldighet tillse, att personalen vid statens järnvägar tillförsäkras pensioner, livilkas belopp kunna anses motsvara de stegrade lefnadskostnaderna, sådan skyldighet lika litet som statens pensioneringsskyldighet i allmänhet kan anses föreligga under annan förutsättning, än att äfven personalen fullgör de skyldigheter, som i pensionshänseende skäligen tillkomma densamma. Såsom en af dessa allmänna skyldigheter hafva vi förut framhållit den fordran, att personalen kvarstånnar i tjänst och således genom arbete gifver staten valuta. för statens kostnader för personalens skull, så länge personalen skäligen kan antagas vara i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden.»

Beträffande vidare sättet för pensionens beräknande, hafva de sakkunniga, såsom jag redan förut (sid. 47—50) haft tillfälle att omförmäla, kommit till den uppfattningen att, med hänsyn till de för statens järnvägars personal gällande säregna aflöningsbestämmelser och särskildt den betydelse, som inkvarteringen i aflöningshänseende ägde för samma personal, pensionens belopp icke lämpligen kunde beräknas enligt den i allmänna pensionslagen fastställda hufvudregeln att pensionen skulle motsvara lönen. Visserligen hade, anmärka de sakkunniga, pensionskommittén i fråga om blifvande delägare uppställt såsom regel, att pensionsbeloppet skulle motsvara den kontanta lönen och, om inkvartering åtnjötes, denna förmåns värde, men därvid hade funnits nödigt att foga sådana begränsningar, att i själfva verket regeln endast blefve tillämplig å styrelsens personal, hvilken enligt då gällande aflöningsbestämmelser icke åtnjöt någon inkvarteringsförmån. Genom den nya löneregleringen hade inkvarteringsförmån i form af kontant ersättning tillerkänts styrelsepersonalen, hvadan numera icke ens å denna personal den allmänna regeln enligt pensionskommitténs förslag om pensionens bestämmande till lönens belopp blefve tillämplig. Vid sådant förhållande syntes det de sakkunniga, som om all anledning saknades att, för järnvägspersonalens vidkommande, låta lönens belopp vara på något sätt bestämmande för pensionens belopp. Genom att använda det för järnvägspersonalen häldvunna beräkningssättet viss för all personal lika procent å aflöningen — hafva de sakkunniga ansett, att ett fullt rättvist resultat vunnes, ty genom den senast fastställda löneregleringen hade en efter nuvarande förhållanden afpassad aflöniug

Bih. till Riksd. Fiol. 1909. 1 Sami, t Afd. 93 Höft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

bestämts för hvarje tjänst, och det borde då äfven vara i sin ordning-, att minskningen i denna aflöning vid afgång från tjänsten gjordes proportionsvis lika för alla. Att pensionskommittén för den lägre aflönade personalen föreslagit såsom maximum för pensionsbeloppet ett högre procenttal än för den högre aflönade hade, säga de sakkunniga, sin förklaring därutinnan, att de aflöningar, som vid tiden för afgifvande af pensionskommitténs betänkande vore gällande, icke motsvarade tidens kraf och att fördenskull ett lägre procenttal än det af kommittén löreslagna för den lägst aflönade personalen ansetts komma att understiga existensminimum.

Aidkoinmande frågan om hvad som vid beräkning af pensionen borde förstås med aflöning hafva de sakkunniga erinrat om den ändringbeträffande inkvarteringen, som införts genom den nya löneregleringen. Under det att enligt den gamla lönestaten det kontanta hyresbidraget alltid utgick med 20 procent af arfvodet, hade i det nya aflöningsreglementet stadgats, att samma bidrag eller, såsom det nu kallades, ersättning för bostad och bränsle skulle utgå med 20, 25, 30, 35 och 40 procent af arfvodet, allt efter den ort, där vederbörande vore placerad, dock med iakttagande att beloppet af nämnda ersättning ej finge öfverstiga vissa närmare angifna belopp. Under framhållande hurusom denna anordning vore afsedd att åstadkomma rättvisa i järnvägspersonalens aflöningsförhållanden, då nämligen den omständigheten att en del af personalen till följd af sin tjänst vore nödsakad att bo å en plats med höga bostadshyror gifvetvis icke borde föranleda därtill, att denna personal blefve i aflöningshänseende sämre ställd än den personal, som vore stationerad å ort med jämförelsevis låga bostadshyror, påvisa de sakkunniga, att samma synpunkt icke kunde anläggas, då det gällde att bestämma pensionsbeloppet. Efter afgången från tjänsten nödgade nämligen denna icke vederbörande att bo på den dyrare orten, och staten kunde således icke hafva någon skyldighet att hålla honom skadeslös, för den händelse han ändock kvarbodde därstädes. I anledning häraf hafva de sakkunniga ansett, att inkvarteringsförmånen borde beräknas lika för all personal samt dess värde därvid fortfarande som hittills skattas till 20 procent af arfvodet — det lägsta enligt det nya aflöningsreglementet.

Hvad angår det förhållande, i hvilket pensionen bör stå till aflöningen, hafva de sakkunniga, såsom ofvan nämnts, ansett det icke gerna kunna ifrågasättas att bibehålla samma procenttal som hittills eller 80 procent å de nya aflöningarna. Denna omständighet — att samma

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

procenttal med hänsyn till de nya lönerna skäligen icke kunde tänkas ifrågakomma — torde, säga de sakkunniga, äfven hafva varit den hufvudsakligaste anledningen till att i det nya aflöningsreglementet infördes bestämmelse om skyldighet för den, som ginge öfver på. ny stat, att underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde blifva stadgade.

För att åskådliggöra förhållandet mellan den nuvarande pensionen och en till förslagsvis 70, 72, 75 och 80 procent af den nya aflönmgen beräknad pension, hafva de sakkunniga uppgjort följande tabell, i afseende å hvilken jag tillåter mig anmärka, att de i första kolumnen upptagna beloppen motsvara den del af gamla aflöningen, å hvilken pension för närvarande beräknas, och att andra kolumnen innehåller högsta ordinarie arfvodet enligt det nya aflöningsreglementet, ökadt med 20 procent.

76 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 13.2,

*) Förste vaktmästarens arfvode enligt gamla lönestaten är 1,100 kronor, hvilket belopp minskats med 150 kronor af anledning att lian åtnjuter fri bostad. Hans pension beräknas å 950 kronor, ökadt med 20

nrnndnr. liir rmotoHofltvmAn/m

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

I

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 132.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

81 Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Beträffande resultatet af förenämnda undersökning samt i fråga om den lämpliga pensionsprocenten hafva de sakkunniga anfört följande:

»Af denna tabell finner man till en början, att de ifrågasatta ökningarna af pensionerna, uttryckta i procent i förhållande till de gamla pensionerna, i hög grad växla för de olika befattningshafvarna. Dessa växlingar sammanhänga uppenbarligen med motsvarande växlingar i höjningen af aflöningarna; och då, på sätt förut framhållits, de nya aflöningarna gifvetvis äro behörigen afpassade för hvarje särskild tjänst med hänsyn till nu rådande förhållanden, samt pensionerna i viss, för alla lika proportion ansluta sig till aflöningarna, måste äfven i fråga om pensionernas storlek ett rättvist resultat vinnas.

Vidare torde framgå af tabellen, att, om pensionen skulle bestämmas till 80 eller 75 procent af aflöningen, ökningen af pension i flera fall blefve högst betydlig; viljande vi särskildt framhålla, att för de stora grupperna stationskarlar och banvakter pensionen under nämnda förutsättningar skulle utgöra 1,095 respektive 1,026 kronor, hvilket motsvarar en ökning af den gamla pensionen i förra fallet för en stationskarl med omkring 58 procent och för en banvakt med omkring 73 procent, samt i senare fallet för en stationskarl med omkring 48 procent och för en banvakt med omkring 62 procent. För postbetjänte, hvilka jämväl fått sina löner reglerade vid 1907 års riksdag, utgör pensionen 800 kronor.

Granskar man, hur förhållandena skulle ställa sig, om pensionen bestämdes till 70 procent af aflöningen, synes det oss, att särskildt inom styrelsen ökningen i pensionsbeloppen i allmänhet blefve väl obetydlig. För en byrådirektör blefve densamma mellan 8 och 9 procent, under det aflöningen i sin helhet — således ej blott den del däraf, hvarå pension beräknas — ökats med 36 procent; för kamreraren och hans vederlikar 7 procent mot en ökning i aflöningen af 32 procent; för manlig kontorsskrifvare 5 procent mot en ökning i aflöningen af omkring 31 procent.

Vid bestämmandet af pensionsprocenten synes oss vara särskildt beträffande nuvarande delägare att beakta, att enligt vår förut uttalade mening bestämmelserna angående pensionsåldern böra skärpas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med pensionskommitténs förslag. I likhet med nämnda kommitté anse vi, att dessa bestämmelser böra gälla endast dem bland nuvarande delägare, hvilka förklara sig därtill villiga, och att pensionsbeloppen för de öfriga böra sättas lägre än för de förra. Då vi af skäl, som vi nedan närmare vilja angifva, ansett pensionerna

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för dem, hvilka ej vilja underkasta sig ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern, böra bibehållas vid nuvarande belopp, synes det oss vara nödvändigt tillse, att åt dem, hvilka först vid en högre ålder blifva pensionsberättigade, beredas icke allt för oväsentliga fördelar i annat hänseende.

För all järnvägspersonal torde för öfrigt kunna åberopas, att likaväl som med hänsyn till järnvägstjänstens säregna beskaffenhet aflönino-arna till nämnda personal ansetts både kunna och böra tillmätas efter andra principer än för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, samma hänsyn, om ock i mindre grad, är berättigad vid pensionsbeloppens bestämmande.

Vid dessa förhållanden hafva vi icke tvekat förorda, att pension bestämmes att utgå med 72 procent af aflöningen. Ett ytterligare stöd härför finna vi i den omständigheten, att, enligt hvad verkställd matematisk utredning gifvit vid handen, kostnaderna för staten ungefär blifva lika stora, vare sig för personalen bestämmes en pension af 72 procent af den nya aflöningen vid föreslagen höjd pensionsålder eller för densamma stadgas pension med för närvarande utgående belopp vid nu för rätt till pension föreskrifven pensionsålder.»

De sakkunniga hafva vidare i detta sammanhang påvisat, hurusom äfven det af dem föreslagna beräkningssättet komme att föranleda väsentliga ojämnheter i fråga om pensionens förändring från det nuvarande beloppet; och hafva de sakkunniga, under framhållande hurusom detta vore en fullt naturlig följd af den värdering af de olika tjänsterna, som ägt rum vid sista löneregleringen, närmare behandlat (sid. 95—99 i utlåtandet) de särskilda fall, där omförmälda ojämnhet visat sig särskildt betydande. För sådana fall, däri den föreslagna nya pensionen till och med skulle komma att understiga det nuvarande beloppet, hvilket skulle inträffa i fråga om kassören i järnvägsstyrelsen och de därstädes anställda kvinnliga bokhållarna äfvensom, bland distriktspersonalen, beträffande telegrafin spektor, konduktör och öfvermaskinist å ångfärja, hafva de sakkunniga tänkt sig, att fyllnadspension, motsvarande skillnaden mellan den gamla och nya pensionen, skulle utgå.

De sålunda af de sakkunniga föreslagna grunder för pensions beräknande borde enligt deras mening gälla såväl nuvarande som blifvande personal. Då förslaget, säga de sakkunniga, uteslutande grundar sig på hvad uti ifrågavarande hänseende kunde anses skäligt, syntes någon giltig anledning icke finnas att härutinnan göra någon skillnad mellan nämnda två kategorier af personal. Härvid voro

84 Fallmäktige.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

emellertid att märka, att de nuvarande delägarna så till vida komme i en gynnsammare ställning, som deras pensionsafgifter under den gångna tiden varit beräknade med hänsyn till i regel lägre pension än den nu föreslagna. Denna förmån vore gifvetvis större, ju längre vederbörande varit i tjänst.

i ullmäktige hafva i sitt utlåtande öfver de sakkunnigas förslag yrkat, att den nuvarande pensionsprocenten, 80 procent, borde bibehållas; och hafva fullmäktige till stöd härför anfört hufvudsakligen följande.

Fullmäktige förklara, sig ense med de sakkunniga därom, att den löneförbättring, som nyligen kommit järnvägspersonalen till del, huru stor den i flera fall kunde synas hafva varit, dock icke varit större, än som motsvarat de höjda lefnadskostnaderna samt den omvärdering af de olika befattningarna i förhållande till hvarandra, som gjordes i samband med löneregleringen. De nya lönerna kunde således ingalunda sägas vara för höga, och hade i något enstaka fall en särskild stor löneförbättring ägt rum, berodde detta icke därpå, att ifrågavarande befattning blifvit för mycket tillgodosedd, utan därpå, att den förut varit för lågt värderad. De sakkunniga hade framhållit, att pension vore till sin natur likartad med aflöning, att pensionen måste anses utgöra en fortsatt ersättning för det arbete, tjänaren under tjänstetiden utfört, till följd hvaraf det vore i sin ordning, att arten och graden af detta arbete inverkade på pensionens belopp, och att staten hade skyldighet tillse, att personalen vid statens järnvägar tillförsäkrades pensioner, hvilkas belopp kunde anses motsvara de stegrade lefnadskostnaderna. Fullmäktige gillade allt detta, och vore äfven ense med . de sakkunniga däruti, att pensionen borde kunna sättas lägre än aflöningen, enär i regeln lefnadsbehofven efter afskedet kunde anses vara mindre än under tjänstetiden.

Däremot säga sig fullmäktige alls icke kunna följa de sakkunniga i deras påstående, att höjningen af pensionen icke borde ske i samma proportion som höjningen af aflöningen. Tvärtom kunde fullmäktige icke finna annat än, att den logiska slutledningen af hvad här ofvan blifvit sagdt vore den, att pensionernas höjning borde ske i samma proportion som höjningen i aflöning, d. v. s. att pensionsprocenten bibehölles oförändrad. Det finnes ingenting, säga fullmäktige, som tyder på, att lefnadsomkostnaderna för en pensionär nu för tiden äro förhållandevis lägre än förr. År man ense om, att de nya lönerna äro behörigen afpassade med hänsyn till nu rådande förhållanden, så torde äfven vara

85 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

nödvändigt att i lika proportion höja äfven pensionerna, så vida man vill, att äfven de skola vara behörigen afpassade.

De sakkunniga hafva sålunda, erinra fullmäktige vidare, icke framlagt något som helst skäl för sin mening, att pensionen icke borde höjas i samma proportion som aflöningen. Tvärt om visade ett annat yttrande af de sakkunniga, att den rätta principen pekade hän på ett motsatt förfarande. »Vi hafva förut uttalat», säga de sakkunniga, »att pensionernas belopp böra anpassas efter såväl beskaffenheten af det arbete, som är med vederbörande tjänst förenadt, som ock de lefnadsbehof, pensionen är afsedd att fylla. Samma synpunkter skola emellertid äfven, såsom vi jämväl uttalat, anläggas vid reglering af lönerna. Det är vid denna, som tjänsterna så att säga klassificeras, så att för hvarje tjänst bestämmes den aflöning, som enligt nyssnämnda principer anses skälig. Om pensionerna sedermera i viss proportion ansluta sig till aflöningarna, måste därmed äfven pensionernas belopp vara ett uttryck för samma principer.»

Detta är fullt logiskt, fortsätta fullmäktige, men gällde denna princip vid ett tillfälle, så gällde den också vid ett annat. Om hittills gällt, att den proportion, efter hvilken pensionerna lämpligen borde ansluta sig till aflöningarna, vore 80 procent, så torde ej kunna med fog påstås, att icke samma proportion allt framgent vore den rätta.

I motsats mot fullmäktige hafva direktionen för pensionsinrättningen samt järnvägsstyrelsen gillat de sakkunnigas förslag beträffande beloppet af ålderspension.

Styrelsen har till en början undersökt, huru förhållandena skulle ställa sig, om den allmänna pensionslagens principer i förevarande afseende vunne tillämpning, men därvid hänsyn toges jämväl till värdet af inkvarteringen. I sådant fall borde enligt styrelsens mening en uppdelning af nämnda värde äga rum i samma förhållande som emellan lön och tjänstgöringspenningar, därvid pensionsunderlaget skulle komma att utgöras af lönen, ökad med hvad å densamma belöpte af värdet af inkvarteringen. Enligt hvad styrelsen påvisar, skulle emellertid en på det sätt verkställd tillämpning af pensionslagen i fråga om järnvägspersoualen hafva en annan verkan än hvad med lagens stadgande kunde antagas hafva afsetts, beroende därpå, att beträffande förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar olika regler gällde för järnvägspersonalen, å ena sidan, och för öfriga civila tjänsteinnehafvare, å den andra. Enligt gällande aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar gällde nämligen, att arfvode, som öfverstiger 3,900 kronor, fördelas till två

Järnvägssty-

relsen.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

tredjedelar i lön och en tredjedel i tjänstgöringspenningar; af arfvode till belopp af 3,900 kronor och därunder intill 2,100 kronor, utgöra tre fjärdedelar lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar samt af arfvode af 2,100 kronor och därunder fyra femtedelar lön och en femtedel tjänstgöringspenningar. Alltså skulle pensionerna, bestämda på förenämnda sätt, komma att för de särskilda kategorierna utgöra resp. 66,66 %, 75 % och 80 % af aflöningen.

I anslutning härtill har styrelsen verkställt en jämförelse, huru motsvarande förhållande ställer sig enligt allmänna pensionslagen för sådana tjänsteinnehafvare, för hvilka lönereglering ägt rum vid 1907 och. 1908 årens riksdagar. Denna jämförelse gifver, enligt hvad styrelsen påvisar, vid handen, att inom de lönegrader, där lönen utgör pensionsunderlag, d. v. s. alla utom den högsta, lönen och sålunda i regeln äfven pensionen kommer att motsvara i procent af lönens och tjänstgö ringspenningarnas sammanlagda belopp: för byråchefer 69,13 %, för andra gradens tjänstemän 71,87 %, för första gradens tjänstemän 71,15 % och för vaktmästare 69,56 %.

Efter att hafva framhållit, hurusom pensionerna, beräknade enligt de sakkunnigas förslag d. v. s. efter 72 procent af aflöningen sålunda blefve något högre i förhållande till aflöningen än hvad fallet är för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, yttrar styrelsen i den föreliggande frågan följande:

)) Här vid är emellertid att märka, att pensionsafgifterna enligt de sakkunnigas förslag, hvilket styrelsen äfven i denna del anser sig böra biträda, i allmänhet skulle blifva högre för järn vägspersonalen än hvad som. gäller enligt den allmänna pensionslagen. Om också anledningen härtill är att söka därutinnan, att järnvägspersonalens pensionering på grund, af tidigare inträdande pensionsrätt ställer sig dyrare än pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, bör å andra sidan icke förbises, att nämnda förhållande, d. v. s. den tidiga pensioneringen, a.fser att tillgodose ett allmänt intresse — trafiksäkerheten, som betingar, att endast fullt tjänsteduglig personal användes.

En annan omständighet, som talar emot nedsättning af pensionerna under hvad de sakkunniga föreslagit, är att därigenom förhållandet mellan aflöningen, sådan den i verkligheten utgår, och pensionen skulle blifva alltför ogynnsam för en hel del tjänsteinnehafvare, nämligen för dem, som åtnjuta högre ersättning för bostad och bränsle än 20 procent af arfvodet. Enligt hvad de sakkunniga framhållit, lärer det i fråga om beräknandet af värdet af nämnda förmån för bestämmande af pensionen icke gärna kunna blifva tal om annat än

87 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 132.

att sätta värdet lika för alla, men man torde dock icke helt och hållet kunna underlåta att tillse, att i de särskilda fallen pensionen kommer att stå i skäligt förhållande till den aflöning, som faktiskt utgått under vederbörandes tjänstetid. Ofvanberörda ogynnsamma förhållande skulle särskildt inträda för styrelsens personal, för hvilken ersättning för bostad och bränsle utgår med 40 procent af arfvodet med viss begränsning. Införande af denna aflöningsform för styrelsens tjänstemän, hvilket skedde vid 1907 års lönereglering, betingades, enligt hvad som framgår af det utaf järn vägsstatens löneregleringskommitté afgifna betänkande, uteslutande af en sträfvan att åstadkomma likformighet i aflöningssystemet mellan styrelsen och linjeförvaltningen för underlättande af förflyttningar m. m. Ofvannämnda förhållande medför emellertid, att äfven enligt de sakkunnigas förslag kommer pensionen för styrelsens tjänstemän att icke obetydligt understiga 72 procent af hela aflöningen, d. v. s. arfvodet jämte ersättning för bostad och bränsle. Sålunda kommer exempelvis pensionen enligt de sakkunnigas förslag att utgöra: för byrådirektör 65,67 procent, för notarie och med honom likställda tjänstemän 63,66 procent, för manlig kontorsskrifvare 65,71 procent samt för manligt kontorsbiträde 61,72 procent af hela aflöningen. Vid en jämförelse mellan dessa procenttal och dem, hvilka, på sätt ofvan anförts, enligt den allmänna pensionslagen angifva förhållandet mellan pension och aflöning för vissa civila tjäustehafvare, bör dock erinras, att i fråga om dessa senare hänsyn icke tagits till den nya lönetiteln ortstillägg. Om detta inräknas i totalaflöningen, blifva procenttalen följande: för byråchef 64,37, för 2:a gradens tjänsteman 67,65, för l:a gradens tjänsteman 67,27 och för vaktmästare 61,54.»

Af den behandling, som jag i annat sammanhang ägnat frågan om eventuell tillämpning å personalen vid statens järnvägar af den allmänna pensionslagens stadganden, torde utan vidare framgå, att det icke later sig göra att bestämma pensionen för samma personal i enlighet med pensionsiagens hufvudregel, att pension sunderlaget d. v. s. i regeln pensionen, skall motsvara lönen. Med hänsyn till den betydelse i aflöningsliänseende, som inkvarteringen äger för samtliga befattningskafvare vid statens järnvägar, skulle nämligen, såsom de sakkunniga påvisat, pensionen, bestämd på förenämnda sätt, komma att alltför mycket understiga befattningshafvarens aflöningsförmåner under tjänstetiden. Till förebyggande af denna olägenhet skulle man visserligen kunna tänka sig pensionslagens princip i förevarande afseende tillämpad på sådant sätt, att en uppdelning af inkvarteringen eller dess värde ägde rum i samma förhållande som

Departementschefens yttrande.

88 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.

mellan lön och tjänstgöringspenningar, därvid pensionsunderlaget d. v. s. i regeln pensionen skulle komma att utgöras af lönen, ökad med hvad å densamma belöper af inkvarteringen eller dess värde. Den utaf järnvägsstyrelsen verkställda undersökning, huru en dylik anordning skulle komma att verka, synes mig emellertid gifva vid handen, att äfven en på detta sätt verkställd tillämpning af pensionslagens ofvan omförmälda hufvudprincip skulle gifva ett otillfredsställande resultat, beroende på att enligt det vid statens järnvägar gällande aflöningsreglementet förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar växlar högst betydligt — en omständighet, som i sin ordning skulle medföra, att pensionerna, beräknade på nyss omförmälda sätt, skulle för olika kategorier af personalen komma att utgöra resp. 66,66 %, 75 % och 80 * af aflöningen. En så betydande växling i förhållandet mellan pension och aflöning för personal, å hvilken samma aflöningsstat är tillämplig, synes mig så mycket mindre böra ifrågakomma, som, enligt hvad de sakkunniga påvisat, den vid nu gällande lönereglering företagna uppdelning af arfvodet i lön och tjänstgöringspenningar ägt rum utan tanke på att lönen skulle i något afseende vara bestämmande vid beräkning af pensionen. Det ofvan anförda torde också till fullo ådagalägga, att man måste öfverge en dylik tanke och i stället, i anslutning till hvad för närvarande äger rum, bestämma pensionen i visst, för samtliga befattningshafvare lika förhållande till de för all personal gemensamma aflöningsförmånerna d. v. s. arfvodet jämte det till viss procent däraf beräknade värdet af inkvarteringen. Då det härefter gäller att på lämpligt sätt afväga nyssnämnda förhållande, synes det mig till en början icke kunna blifva tal om att bibehålla den nuvarande pensionsprocenten 80 procent af aflöningen. Frånsedt den finansiella synpunkten, kan emot en dylik anordning erinras, att därigenom skulle pensionerna för statens järnvägars personal, såväl absolut som relativt taget, blifva högst väsentligt högre än hvad som nyligen härutinnan blifvit bestämdt för öfriga civila tjänsteinnehafvare. Af dem, som haft att yttra sig i den föreliggande frågan, är det endast fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen, som ifrågasatt pensionens bibehållande till 80 procent af aflöningen, och hafva fullmäktige såsom skäl härför anfört, att då statsmakterna en gång uttalat sig för att pensionen för statens järnvägars personal skall utgöra 80 procent af aflöningen, borde nämnda förhållande mellan pension och aflöning kunna anses en gång för alla fastslaget såsom det riktiga utan hänsyn till möjligen inträdande aflöningsförhöjningar. Häremot kan erinras, att vid den tid, då nu gällande pensionsbestämmelser tillkommo, voro de ordinarie arfvodena för det

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

stora flertalet befattningshafvare vid statens järnvägar så låga, att man med största sannolikhet kan antaga, att vid pensionsprocentens fastställande hänsyn ansetts böra tagas därtill, att pensionsbeloppen för nämnda befattningshafvare icke komme att understiga ett skäligt existensminimum. Äfven enligt det före ar 1908 gällande aflöningsreglementet utgör pensionen med tillämpning af gällande pensionsföreskrifter för de stora grupperna stationskarlar och banvakter, endast resp. 692 och 634 kronor. Genom den nya löneregleringen hafva emellertid förhållandena i förevarande afseende blifvit väsentligen förändrade. Sålunda skulle pensionen, beräknad till 80 procent af den nya aflöningen, komma att för nyssnämnda kategorier af personal utgöra 1,095 kronor, innefattande en förhöjning för stationskarlar af 58 procent och för banvakter af 73 procent — en höjning, som näppeligen skulle kunna sägas vara betingad af ökade lefnadskostnader.

Om jag alltså icke kan godkänna fullmäktiges bevisföring, lärer man dock enligt min mening icke kunna underlåta att vid bestämmande af pensionen taga en viss hänsyn till såväl de för befattningshafvare vid statens järnvägar nu utgående pensioner som ock den afsevärda aflöningsförhöjning, som för flertalet af dem ägt rum genom 1907 års lönereglering. I betraktande häraf har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag, enligt hvilket pensionen skulle komma att utgöra 72 procent af det ordinarie arfvodet jämte det till 20 procent däraf beräknade värdet af inkvarteringen. Visserligen kommer härigenom, enligt hvad den af de sakkunniga uppgjorda tabellen utvisar, pensionerna särskildt för de lägst aflönade kategorierna af tjänstehafvare att ökas i afsevärd mån, under det att däremot för flertalet befattningshafvare i styrelsen äfvensom för tjänstemän af högre grad vid distrikten ökningen af pensionen är jämförelsevis obetydlig i förhållande till aflöningsförhöjningen. Hvad styrelsens personal angår, inverkar härvidlag den^ omständigheten, att vid den nya löneregleringen aflöningen äfven för nämnda personal blifvit, för åstadkommande af likformighet i aflöningshänseende mellan personalen i styrelsen och vid distrikten, uppdelad i arfvode och inkvartering eller, såsom denna senare aflöningsförmån numera kallas, ersättning för bostad och bränsle, hvilken ersättning med viss begränsning utgör 40 procent af det ordinarie arfvodet. Nämnda förhållande återigen medför, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, att pensionen enligt de sakkunnigas förslag kommer att för ifrågavarande personal icke obetydligt understiga 72 procent af vederbörandes under tjänstetiden utgående aflöning och sålunda utgöra exempelvis, för byrådirektörer 65,67 procent, för notarier och med dem lik- Bih. till Rikad. Prot. 1003. 1 Sami. 1 Afd. 93 Haft. 12

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ställda tjänstemän 63,66 procent, för manliga kontorsskrifvare 65,71 procent samt för manliga kontorsbiträden 61,72 procent af hela aflöningen. Till jämförelse huru motsvarande förhållande ställer sig enligt allmänna pensionslagen för sådana tjänsteinnehafvare, för hvilka lönereglering ägt rum vid 1907 och 1908 årens riksdagar, har styrelsen erinrat, att inom de lönegrader, där lönen utgör pensionsunderlag, d. v. s. alla utom den högsta, kommer detta och sålunda i regeln äfven pensionen att motsvara i procent af lönens och tjänstgöringspenningarnas sammanlagda belopp: för byråchefer 69,13 %, för andra gradens tjänstemän 71,87%, för första gradens tjänstemän 71,15% och för vaktmästare 69,56 %. Därest ortstillägget medräknas, blifva motsvarande tal resp. 64,37 %, 67,65 %, 67,27 % och 61,54 %t

De sålunda gjorda jämförelserna, hvilka gifva vid handen, att för de i afseende å antalet dem tillhörande befattningshafvare största tjänstegrupperna inom styrelsen pensionerna enligt de sakkunnigas förslag komma att i förhållande till hela aflöningen till och med ställa sig lägre än hvad enligt allmänna pensionslagen gäller för det stora flertalet af öfriga civila tjänstehafvare, för hvilka lönereglering under de senaste åren ägt rum, synas mig kraftigt tala emot nedsättning i den af de sakkunniga föreslagna pensionsprocenten. Visserligen komme ett motsatt förhållande att inträda för sådan linjepersonal vid statens järnvägar, för hvilken ersättningen för bostad och bränsle utgår med de lägre procenttalen, och man skulle då kunna tänka sig möjligheten att bestämma pensionsprocenten för distriktspersonalen lägre än för styrelsens personal. En dylik anordning är emellertid enligt min åsikt icke att tillråda. Såsom jag redan förut på tal om pensionsåldern för tjänstemännen i järnvägsstyrelsen haft tillfälle att framhålla, innefattade en af de ledande principerna vid den senaste löneregleringen för järnvägspersonalen att för underlättande af förflyttningar af personal från linjen till styrelsen och tvärt om utjämna de skiljaktigheter i aflöningshänseende, som förut varit rådande emellan styrelsens personal, å ena sidan, och linjepersonalen, å den andra. Det var också uteslutande i detta syfte, som lönetiteln ersättning för bostad och bränsle infördes för styrelsens personal. Skulle man nu bestämma förhållandet mellan aflöning och pension olika för styrelsens personal och för linjepersonalen, komme man helt visst att äfventyra de fördelar man velat vinna genom den nu åstadkomna likformigheten i aflöningshänseende mellan ofvan omförmälda två kategorier af personalen vid statens järnvägar.

Jag har redan i det föregående antydt, att man vid fastställande af pensionsprocenten måste taga skälig hänsyn till hvad i sådant af-

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

seende för närvarande gäller för statens järnvägars personal. Emot en alltför stor nedsättning af pensionen i förhållande till aflöningen talar dessutom den omständigheten, att det af mig framlagda lagförslaget innebär en afse värd skärpning i fråga om bestämmelserna rörande tiden för pensionsrättens inträde.

Slutligen anser jag mig böra framhålla, att pensionsafgifterna enligt de sakkunnigas förslag, hvilket jag härutinnan anser mig böra biträda, skulle komma att för det öfvervägande flertalet befattningshafvare vid statens järnvägar — i likhet med hvad som jämväl för närvarande äger rum — ställa sig afsevärdt högre i förhållande till pensionen än hvad fallet är för öfriga civila tjänstehafvare enligt den allmänna pensionslagens bestämmelser. Jag tillåter mig att i detta afseende åberopa hvad järnvägsstyrelsen beträffande nyssnämnda förhållande yttrat, nämligen ' att, om också anledningen härtill vore att söka därutinnan att järnvägspersonalens pensionering på grund af tidigare inträdande pensionsrätt ställde sig dyrare än pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, det å andra sidan icke borde förbises, att nämnda förhållande d. v. s. den tidiga pensioneringen afsåge att tillgodose ett allmänt intresse — trafiksäkerheten, som betingade, att endast fullt tjänsteduglig personal användes. Då man betänker, att den tidiga pensioneringen i många fall inträder på grund af otjänstbarhet, som i mer eller mindre mån är en följd af järnvägstjänstens beskaffenhet, synes det mig icke obilligt, att den personal, hvarom nu är fråga, må såsom ersättning för de af dem erlagda högre afgifter kunna göra anspråk på en något högre pension, än den, som blifvit fastställd för civila tjänstehafvare i allmänhet.

Vidkommande de af de sakkunniga berörda fallen, då pensionen enligt deras förslag skulle komma att understiga den för ifrågavarande tjänstehafvare enligt nu gällande bestämmelser, d. v. s. med tillämpning af 1882 års pensionsreglemente samt 1901 års aflöningsreglemente utgående pension, finner jag billigheten kräfva, att dessa, på sätt de sakkunniga föreslagit, tilldelas fyllnadspension, motsvarande skillnaden i förevarande afseende.

För närvarande gäller, att delägares årsafgifter utgå med en viss, på grund af hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla bestämd procent af honom tillkommande aflöning sålunda, att

den, som inträdt före fyllda.................. 30 år erlägger 3,2 % af aflöningen,

den, som vid inträdet fyllt 30 men icke 32 3> » 3,3 )) » »

5) )) » 5) » 32 » 3)34® 3) 3,4))® 3>

» » 3) » » 34 )) )) 36 » » 3,5 » » »

Penslons-

afglfter.

92 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.

Dessutom är i nuvarande reglemente stadgadt, att hvarje gång delägare uppflyttas i högre aflöningsklass än den, för hvilken hans årsafgifter senast utgått, han skall erlägga till pensionsinrättningen en månads aflöningsförhöjning.

Pensionskommittén bibehöll dessa bestämmelser oförändrade för nuvarande delägare. För blifvande delägare åter föreslog kommittén en i förhållande till pensionens belopp bestämd, af åldern vid inträdet i pensionsinrättningen oberoende årsafgift, hvilken skulle utgöra, då pensionsbeloppet uppginge till

högst 2,000 kr........................................... 4 % däraf

mer än 2,000 b men höe-st 2.300 kr. 4.1 b b

» » 2,300 » b

» b 2,600 b b

)) b 2,900 » »

b b 3,200 » »

b » 3,500 » »

» b 3,800 b b

)» » 4,100 b »

» b 4,400 » b

b » 4,700 » b

b » 5,000 » »

» » 5,300 b »

» b 5,600 » b

b b 5,900 b »

93 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

Däremot upptog kommitténs förslag för blifvande delägare icke någon aflöningsförhöjningsafgift.

Då pensionskommittén förehade till behandling frågan om ändrade pensionsvillkor för nuvarande delägare, yttrade kommittén beträffande pensionsafgifterna, sedan kommittén framhållit, hurusom desamma, sadana de för närvarande utginge, voro ganska afsevärda, följande:

»Skulle någon ökning utaf afgifterna ifrågakomma, lärer denna endast kunna genomföras i den riktning, som, på sätt ofvan omförmälts, föreslagits af kommittén för förändradt ordnande af det civila pensionsväsendet, d. v. s. att afgifterna skulle utgå. efter en enligt pensionsbeloppets storlek stigande skala, ty en förändring med afseende a afgifterna, hvilken skulle för den lägst aflönade personalen medföra en ökning i afgiften öfver nu utgående minst 4 procent utaf pensionen, torde blifva allt för betungande och så mycket mindre böra ifrågakomma, som nämnda afgift redan är 1 procent högre än hvad som utaf ofvan omförnrälda kommitté föreslagits för de lägst aflönade civila tjänsteinnehafvarna. En tillämpning åter utaf en stigande skala i fråga om nuvarande delägares afgitter skulle emellertid komma att drabba vissa af dessa delägare så pass hårdt, att kommittén, med hänsyn till hvad ofvan anförts, icke anser sig kunna förorda en dylik utväg.»

De sakkunniga hafva till en början ansett sig böra taga i öfvervägande, huruvida icke för nuvarande delägare pensionsafgifterna lämpligen skulle kunna bestämmas efter för alla likartade grunder, eller med andra ord, huruvida icke, i motsats mot hvad pensionskommittén föreslagit för nämnda delägare, afgiftsprocenten kunde bestämmas oberoende af delägares ålder vid inträdet i pensionsinrättningen. Till belysning af den verkan i finansiellt afseende en dylik anordning skulle medföra, hafva de sakkunniga aberopat den statistiska undersökning rörande dödlighet och invaliditet m. m. inom statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, hvilken såsom bilaga medföljer pensionskommitténs betänkande. Denna undersökning gifver vid handen, enligt hvad de sakkunniga påvisa, att al 7,717 under åren 1882 1903

tillkomna delägare 1,238 stycken fyllt 31 år eller däröfver under det år inträdet i pensionsinrättningen ägt rum; att sålunda af de under nämnda tid tillkomna delägarna åtminstone omkring 16 procent vid inträdet i pensionsinrättningen fyllt trettio år och följaktligen erlägga pensionsafgifter, som äro beräknade efter högre procent än den normala, hvilken utgör 3,2 å medelaflöningen, motsvarande 4 procent a pensionen; samt att antalet af tillkomna delägare, som under inträdes-

Sakkunniga.

94 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 132.

året fyllde 37 år eller däröfver, utgjort 234. Under framhållande att progressionen i afgiftsprocenten vore tämligen obetydlig, så att exempelvis den, som vid inträdet fyllt 34 men icke 36 år, erlade 3,5 procent af medelaflöningen — alltså endast 0,3 procent mera än det normala — hafva de sakkunniga ansett sig kunna, för att bättre belysa den verkan i finansiellt hänseende, som borttagande af berörda progression skulle medföra, inskränka sig till att angifva antalet af tillkomna delägare, som under inträdesåret fyllt 37 år, och visade det sig då, att detta antal endast utgjorde omkring 3 procent af hela antalet, hvilket åter betydde, att af det antal delägare, som varit föremål för undersökningen, med säkerhet kunde sägas, att endast omkring 1/j* erlade högre pensionsafgift än 3,5 procent'af medelaflöningen.

_Då resultalet af den gjorda undersökningen enligt de sakkunnigas mening tillräckligt visade, att den finansiella verkan däraf, att årsafgifterna för alla nuvarande delägare bestämdes till så stor del af aflöningen, som motsvarade hvad för närvarande gällde för sådana delägare, som vid inträdet i pensionsinrättningen icke fyllt 30 år, vore jämförelsevis obetydlig, och då en sådan anordning skulle lända till förenkling, säga de sakkunniga sig så mycket mera kunna förorda densamma, som i fråga om de pensionsafgifter, som bestämts för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, uttryckligen uttalats, att därvid lämnats alldeles å sido de faktorer, som vid beräkning af lifräntepremier vore de afgörande.

Vidare hafva de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida de i gällande pensionsreglemente stadgade aflöningsförhöjningsafgifterna, motsvarande en månads aflöningsförhöjning, borde, på sätt pensionskommittén föreslagit, bibehållas för nuvarande delägare; och anföra de sakkunniga i detta afseende följande:

»Pensionskommittén uppskattade värdet af kommande aflöning-sförhöjningsafgifter, om pensionsvillkoren i gällande reglemente bibehölles oförändrade, till 215,401 kronor och, om de af kommittén föreslagna ändrade bestämmelser rörande pensionsålder tillämpades, till 210,335 kronor. Motsvarande siffror äro, enligt förenämnda, af undertecknad Kobb med hänsyn till de nya aflöningarna verkställda matematiska utredning 342,082 kronor och 325,818 kronor. Såsom häraf synes, äro aflöningsförhöjningsafgifterna af synnerligen ringa betydelse i finansiellt hänseende. För den enskilde delägaren hafva de onekligen en viss betydelse; viljande vi särskildt framhålla att, då under tiden från det den nya löneregleringen trädt i kraft eller den 1 januari 1908 till dess ändrade bestämmelser i pensionshänseende varda gällande pen-

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

sionsafgifter skola beräknas med hänsyn till den förut gällande lonestaten, delägarna vid sistnämnda tidpunkt skulle, därest bestämmelserna angående aflöningsförköjningsafgifter bibehölles, hafva att erlägga i allmänhet icke obetydliga belopp i sådana afgifter. Totalvärdet af dessa afgifter vid öfvergången från gammal till ny lönestat kan uppskattas till något öfver 300,000 kronor. Då aflöningsförköjningsafgifter vid ett så exceptionelt tillfälle väl knappast torde komma i fråga, har denna summa icke upptagits i af undertecknad Kobb uppgjorda oeräkningar. Efter öfvervägande af de å saken inverkande omständigheter hafva äfven vi ansett oss böra tillstyrka, att någon skyldighet att erlägga aflöningsförhöjningsafgifter icke vidare skall åligga nuvarande delägare.»

Beträffande pensionskommitténs förslag att för blifvande delägare bestämma pensionsafgifter efter en progressiv skala, uttala de sakkunniga sin anslutning till detta förslag. Under erinran att kommittén ifrågasatt, huruvida samma bestämmelser skäligen borde gälla äfven nuvarande delägare, därvid kommittén beräknat, att bristen i pensionsinrättningen genom en dylik anordning, som komrne att drabba vissa af delägarna ganska hårdt, skulle minskas med allenast omkring i 5,000 kronor, hafva de sakkunniga äfven för sin del tagit nämnda spörsmål under ompröfning. Under åberopande af en i utlåtandet (sid. 105 107) intagen tabell, utvisande, huru årsafgifterna skulle komma att ställa sig, därest pensionskommitténs förslag i berörda afseende tilllämpades å de sakkunnigas förslag om pensionernas bestämmande till 72 procent af de nya aflöningarna, hafva de sakkunniga i förevarade ämne utlåtit sig på följande sätt.

»Om än, i fråga om pensionsafgifterna, synes böra gälla detsamma som förut är sagdt i fråga om pensionernas belopp eller att, då förslaget om afgifternas storlek endast är grundadt på hvad i sådant hänseende ansetts skäligt, samma förslag rimligen torde böra gälla all personal, såväl nuvarande som blifvande, anse vi dock, att en väsentlig skillnad förefinnes mellan dessa båda fall.

Då inom pensionskommittén fråga uppstod, huruvida nuvarande delägare, hvilken efter den nya ordningens genomförande blefve befordrad till annan tjänst vid statens järnvägar, skäligen borde för rätten att tillgodonjuta det ökade bidrag till pensionsinrättningen, som staten enligt kommitténs förslag skulle lämna, förpliktas underkasta sig, utom den af kommittén föreslagna ändringen i fråga om pensionsåldern, jämväl de ändringar i fråga om pensionsafgilter och pensionsbelopp, som kommittén föreslagit för nytillträdande delägare, har kommittén,

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

såsom oss synes, med full rätt framhållit, att det för pensionsinrättningen gällande reglemente innehölle bestämmelser om delägarnas ställning till pensionsinrättningen, hvilken tjänst vid statens järnvägar de än innehade; att alla nuvarande delägare hade i förhållande till fullgjorda förpliktelser samma rätt gent emot pensionsinrättningen, vare sig de blefve befordrade eller ej; att statens godkännande vid 1882 års riksdag af pensionsbeloppen såsom skäliga afsåg alla delägare; samt att den ene delägaren icke haft mindre berättigad anledning än den andre att trygga sig härvid; hvarför det enligt kommitténs bestämda uppfattning måste utgöra en orättvisa att ställa vissa af de nuvarande delägarna i en oförmånligare ställning än andra.

Genom att för nuvarande delägare antaga den för blifvande delägare föreslagna progressiva skalan för afgifternas beräknande komme emellertid vissa af de nuvarande delägarna i eu sämre ställning än andra; och, om än genom den i det nya aflöningsreglementet föreskrifna skyldigheten för dem, som öfvergå på ny stat, att underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga om pension, förhållandena nu äro annorlunda än då pensionskommittén afgaf sitt betänkande, är det vår bestämda uppfattning, att bestämmelser, hvilka under i öfrigt samma villkor komme att drabba de nuvarande delägarna olika, icke äro tillrådliga. Visserligen hafva vi förut såsom önskvärdt framhållit, att likartade villkor i pensionshänseende blefve gällande för såväl nuvarande som blifvande personal, men vi hålla före, att af än större vikt är, att villkoren för all nuvarande personal blifva desamma. En annan viktig omständighet synes oss härvidlag äfven vara att beakta, nämligen att här är fråga endast om sådana nuvarande delägare, hvilka vilja underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga om pensionsålder och att det måste vara absolut nödvändigt tillse, att dessa delägare icke i något hänseende erhålla ogynnsammare villkor än de, hvilka vilja blifva bibehållna vid rätten till pension vid nu bestämd pensionsålder.

Att för blifvande delägare stadga några aflöningsförhöjningsafgifter kan så mycket mindre ifrågakomma, som årsafgifterna för dessa enligt vårt förslag skola utgå efter en i förhållande till aflöningens storlek progressiv skala.»

De sakkunnigas förslag i fråga om pensionsafgifterna innefattar, att afgiften, i likhet med hvad för närvarande gäller, skall beräknas i visst förhållande till aflöningen samt utgöra, för nuvarande delägare 2,8 procent af aflöningen, hvilket ungefär motsvarar dels 4 procent å pensionen dels ock, med hänsyn därtill att pension blifvit nedsatt från 80 till 72 proöent å aflöningen, nu utgående 3,2 procent å aflöningen

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för delägare, som blifvit ordinarie löre fyllda 30 år. För ny tillträdan de delägare skulle afgiften utgå efter en progressiv skala i hufvudsaklig öfverensstämmelse med pensionskommitténs förslag sålunda, att lägsta afgiften — för delägare, hvilkens aflöning uppgår till högst 2,800 kronor — skall utgöra 2,8 procent å aflöningen, motsvarande, såsom nyss nämnts, ungefär 4 procent å pensionen, samt högsta afgiften för delägare hvilkens aflöning öfverstiger 8,000 kronor utgöra 4,2 procent å aflöningen, motsvarande i det allra närmaste 6 procent å pensionen.

Hvarken järnvägsstyrelsen eller pensionsdirektionen har haft något att erinra emot de sakkunnigas förslag i fråga om pensionsafgifter. Däremot hafva fullmäktige i anslutning till det af dem uttalade önskemålet, att ålderspensionen borde utgöra 80 procent å de nya aflöningarna, hemställt att afgiften måtte bestämmas till 3,2 procent af aflöningen för de nuvarande delägarna och för kommande delägare efter en stigande skala, börjande med 3,2 procent vid de lägsta aflöningarna och sedan växande med aflöningen till 4,8 procent motsvarande de högsta aflöningarna.

De af de sakkunniga föreslagna pensionsafgifterna synas mig vara väl afvägda. Någon höjning af dem torde så mycket mindre böra ifrågasättas som, på sätt af de sakkunniga påvisats, afgifterna komma att för den ojämförligt större delen af personalen ställa ^ig icke obetydligt högre än de i pensionslagen bestämda, hvartill kommer, att en höjning skulle, särskildt med hänsyn till de afsevärda afgifter —lägst 3, högst 6,7 procent å aflöningen, beroende på ålder vid inträde i pensionskassan — som statens järnvägars personal har att erlägga for pensionering af änkor och barn, verka alltför betungande. Likaledes finner jag de sakkunniga hafva anfört giltiga skäl för att afgifterna för nuvarande delägare i pension sinrättningen bestämmas till en för samtliga delägare lika stor del af aflöningen nämligen 2.8 procent, motsvarande i det närmaste 4 procent å pensionen.

Hvad angår det af de sakkunniga anförda hufvudmotivet för berörda anordning nämligen önskvärdheten af att de nya bestämmelserna icke komma att för några af de nuvarande delägarna ställa sig ogynnsammare än för andra tillåter jag mig framhålla, att enligt nu gällande föreskrifter samtliga delägare, som vunnit inträde i pensionsinrättningen före fyllda 30 år, hvilket ju är regel, erlägga en afgift, som står i lika proportion till pensionen — 4 procent däraf oafsedt pensionens belopp. Enligt det föreliggande förslaget skulle förhållandet blifva

Dih. till Rikad. Prof. 1300. 1 Sami. .i Afd. 33 Höft. 13

Departe-

mentschefens

yttrande.

98 Dan ekonomiska innebörden af de föreslagna hufvudgrunderna för pensioneringen af statens järnvägars personal.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

enahanda för nuvarande delägare, medan åter för blifvande delägare en progression i förhållande till pensionens belopp skulle inträda. Skulle åter en dylik progression tillämpas å nuvarande delägare, är uppenbart, att en skärpning af nuvarande villkor komme att inträda för sådana bland dem, som erhålla högre pensioner, under det att däremot afgifterna för alla dem, hvilkas aflöning uppgår till 2,800 kronor samt därunder och som erhålla däremot svarande pensioner, afgiftsprocenten blefve densamma som den nuvarande. Om det också skulle kunna sägas, att en _ dylik skärpning icke vore oskälig särskildt med hänsyn till de uppoffringar, som öfriga civila tjänsteinnehafvare måste i förevarande afseende underkasta sig nu mot förut, bör dock å andra sidan framhållas, att förhållandena äro olika beträffande nuvarande delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, så till vida som dessa “under lång tid erlagt pensionsafgifter enligt af statsmakterna redan godkända grunder.

Vidkommande den ytterligare af de sakkunniga anförda omständigheten, som talar för ifrågavarande anordning, eller nödvändigheten att tillse, att nuvarande delägare, som vilja underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga om pensionsålder, icke i något hänseende erhålla ogynnsammare villkor än de, hvilka vilja blifva bibehållna vid rätten till pension vid en bestämd pensionsålder, lära de sakkunniga härmed åsyfta det förhållande, att de för dessa senare föreslagna stadganden rörande pensionsafgifter ansluta sig till nu gällande bestämmelser härutinnan, enligt hvilka, såsom jag nyss anmärkt, ingen progression äger rum i förhållande till pensionens storlek.

Hvad slutligen angår förslaget om afskaffande af aflöningsförhöjningsafgifterna, har jag intet att tillägga utöfver den af de sakkunniga härutinnan anförda motivering; och får jag för min del alltså biträda förslaget.

Då jag härefter öfvergår till redogörelse för den ekonomiska innebörden af de hufvudgrunder, efter hvilka enligt min åsikt pensioneringen af. statens järnvägars personal bör äga rum, tillåter jag mig till en början att hänvisa till en af de sakkunniga åberopad, af docenten Kobb på uppdrag af järnvägsstyrelsen verkställd utredning rörande pensionsinrättningens ekonomiska ställning, då hänsyn tages till den nya löneregleringen. Rörande denna utredning yttras i de sakkunnigas utlåtande, att då en fullständig undersökning af pensionsinrättningens ställning säkerligen skulle hafva kräft en tid af flera månader, endast en approximativ utredning verkställts, hvilken utredning grundade sig

99 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

på de beräkningar af medellöner, medelpensionsålder m. m., som legat till grund för den genom pensionskommitténs försorg verkställda matematiska utredningen; att dessa beräkningar visserligen vore gjorda på grundval af de gamla lönerna, men att man säkerligen erhölle en ganska god uppfattning af ställningen, om man ansåge, att medellönerna efter löneförhöjningen vuxit i samma proportion som totalsumman af alla utgående löneförmåner, på hvilka pension beräknades; att enligt uppgift från järnvägsstyrelsens revisionskontor denna proportion utgjorde 38,26 procent för personalen i sin helhet; att, om personalen, på sätt i den genom pensionskommitténs försorg verkställda matematiska utredningen skett, uppdelades i två grupper efter den af pensionskommittén föreslagna olika pensionsåldern, nämligen grupp A med en pensionsålder af 62 år och grupp B med en pensionsålder af 65 år, nyssnämnda proportion vore för grupp A 42,37 procent och för grupp B 32,62 procent; samt att slutligen till grund för den nu verkställda utredningen legat en fördelning i åldersklasser af den i 1907 års arfvodesstat upptagna personalen, dels i dess helhet och dels uppdelad i förenämnda två grupper.

Utredningens resultat föreligger i fyra särskilda tablåer, samtliga utvisande pensionsinrättningens ställning "den 1 januari 1907 med hänsyn dels till gamla dels till nya lönerna, och under förutsättning tillika, tablå I, att hänsyn toges till kommande löneförhöjningar och att nu gällande pensionsreglemente tillämpades; tablå II, att hänsyn toges till kommande löneförhöjningar och att pensionskommitténs förslag rörande viss minimipensionsålder tillämpades; tablå III, att hänsyn icke toges till kommande löneförhöjningar och att nu gällande reglemente tillämpades; samt tablå IV, att hänsyn icke toges till kommande löneförhöjningar och att pensionskommitténs nyssnämnda förslag tillämpades.

Till förklaring af dessa tablåer, hvilka torde såsom bilagor få åtfölja protokollet, må det tillåtas mig att ur de sakkunnigas utlåtande anföra följande.

Beträffande tablåerna I och II (Bil. I och II) vore särskildt att märka, att vid undersökningen af pensionsinrättningens ställning den 1 januari 1904 statsbidraget beräknats för framtiden komma att utgå med det belopp, hvarmed det utgick år 1903, eller 276,295 kronor 25 öre, under det vid beräkningen af ställningen den 1 januari 1907 statsbidraget antagits komma att utgå med samma belopp som år 1906 eller 367,341 kronor 99 öre.

Det vore tydligt, yttras vidare i utlåtandet, att nettoinkomsten af järnvägstrafiken på grund af de ökade lönerna lör de närmast följande

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

åren måste minskas och på grund häraf äfven statsbidraget, hvarför också den i tablåerna angifna bristen i verkligheten måste blifva större. Tablå I visade, att bristen, som den 1 januari 1904 uppgick till omkring 37 milljoner kronor, nu på grund af personalens ökning och räntor vuxit till omkring 42 milljoner kronor och, om beräkningen verkställdes med hänsyn till de nya lönerna, ytterligare ökades till öfver 62 milljoner kronor; tablå II åter, att motsvarande siffror genom antagande af pensionskommitténs förslag att fastställa viss minimipensionsålder nedbringades till omkring 28, 32 resp. 48 milljoner kronor; att pensionsinrättningens förbindelser genom de ökade lönerna stigit till omkring 90 milljoner kronor enligt tablå I och 76 milljoner kronor enligt tablå II; och att, om man bortsåge från statsbidraget, pensionsinrättningen af egna medel, för att mota dessa förbindelser, endast hade, enligt tablå I 18,021,441 kronor eller 19,85 procent af förbindelserna och enligt tablå II 18,413,750 kronor eller 24,2 procent däraf. Häraf följde, att pensionsinrättningen, lämnad åt sig själf, ej skulle kunna betala mera än i förra fallet 19,85 procent och i senare fallet 24,2 procent af pensionerna, hvadan staten således måste på ett eller annat sätt betala, i förra fallet omkring 4 ,5 och i senare fallet a,4 af alla utgående pensioner; därvid emellertid vore att märka, att staten redan nu på grund af den under de senare åren beviljade afsättningen af 350,000 kronor i statskontoret för pensionsinrättningens räkning betalade ett belopp, motsvarande omkring 2/s af utgående pensioner, bestämda utan hänsyn till den nya löneregleringen, hvilken endast hade inverkan på beloppet af framdeles beviljade pensioner och således endast åstadkomme en så småningom skeende höjning i totalbeloppet.

Tab. III (Bil. III) afsåge att visa, huru ett bokslut i pensionsinrättningen ungefär skulle taga sig ut, om det nuvarande reglementets bestämmelser bibehölles och bristen täcktes af staten. Vid uppgörandet af detta hade naturligtvis icke någon hänsyn tagits till de ökningar i personalens löneförmåner, som framdeles ägde rum på grund af befordringar, uppflyttning i högre löneklass o. s. v. Af denna tablå framginge, att pensionsinrättningens nuvarande tillgångar täckte 23 procent af de nuvarande förbindelserna. Bristen kunde då täckas på så sätt, att staten betalade 77 procent af de utgående pensionerna tillika med det tillskott, som årligen vore erforderligt för att pensionsinrättningens tillgångar vid hvarje bokslut skulle utgöra just 23 procent af förbindelserna. Detta senare tillskott vore nödvändigt på grund af de löneförhöjningar, som under det löpande året tilldelats personalen. På grund af den nyss påpekade afsättningen i statskontoret för pensionsinrättningens räkning syntes detta under de närmaste åren knappast behöfvas.

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

Tab. IV (Bil. IV) utgjorde slutligen en alldeles likartad uppställning, under förutsättning att pensionskommitténs betänkande blifvit antaget. Den visade, att de grunder i finansiellt hänseende, på hvilket detta varit uppgjordt, varit ganska tillfredsställande. Visserligen utvisade tablån, att före 'löneförhöjningen skulle den 1 januari 1907 förefunnits en brist af 299,289 kronor, men denna, som för öfrigt vore förutsagd i kommitténs missiv, täcktes omedelbart genom den inbetalning af 350,000 kronor till statskontoret för pensionsinrättningens räkning, som verkställdes den 25 januari 1907. Efter löneförhöjningen förändrades ställningen helt naturligt; då hade pensionsinrättningen ej längre en tillgång, motsvarande en tredjedel af förbindelserna. En brist på öfver 3 millioner förefunnes, som måste fyllas antingen direkt eller därigenom, att staten ansvarade för mer än V3 af utgående pensioner.

Vidkommande den finansiella innebörden af de sakkunnigas förslag har af dem åberopats följande tablå, beträffande hvilken anförts, att den uppgjorts i anslutning till pensionskommitténs förslag och sålunda utan hänsyn till den höjning af pensionsförbindelserna, som nedsättningen i minimipensionsåldern för lokomotivförare och kvinnliga befattningshafvare från 62 resp. 65 år enligt pensionskommitténs förslag till 60 ar komme att framkalla — en höjning, som med hänsyn därtill att lokomotivförarna endast utgjorde omkring 6 procent af hela personalen och de kvinnliga befattningshafvarna betydligt mindre ansetts vara af ringa betydelse.

»Tablå T.

öfversikt af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings ställning den 1 januari 1907 med hänsyn till de nya lönerna enligt de sakkunnigas förslag, och då hänsyn tages till kommande löneförhöjningar.

Tillgångar:

Kapitalbehållning.............................................

Kommande årsafgifter Grupp A (62 år) ..

» » » B (65 år)

Statsbidraget .....................................................

.............. 10,362,511 kr.

.............. 3,790,196 »

.............. 3,162,683 »

.............. 9,667,000 )»

Summa 26,982,390 kr.

Brist 42,359,683 »

69,342,073 kr.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Skulder:

Personalens ålderspensionering Grupp A » » » B

» invalidpensionering » A. » » »B

Utgående ålderspensioner ............................

» invalid » ............................

Förvaltningskostnader.....................................

.............. 21,960,814 kr.

.............. 16,759,108 »

.............. 9,486,877 »

.............. 12,092,652 »

.............. 4,804,301 »

.............. 4,098,321 »

.............. 140,000 )>

Summa 69,342,073 kr.»

I detta sammanhang anser jag mig vidare böra redogöra för de åtgärder, som enligt de sakkunnigas åsikt borde från statens sida vidtagas för täckande af den stora bristen i den nuvarande pensionsinrättningen. Under framhållande, hurusom de sakkunniga, i likhet med pensionskommittén, städse haft till ögonmärke, att de kostnader för pensioneringen, som staten måste ikläda sig, måtte fördelas på en längre följd af år och icke föranleda en alltför stor plötslig höjning i statsutgifterna, anföra de sakkunniga i förevarande ämne följande:

»Pensionskommittén hade i detta afseende föreslagit, att staten skulle betala, dels alla invalidpensioner föranledda af olycksfall eller sjukdom, som ådragits i _ tjänsteutöfning, dels två tredjedelar af alla öfriga pensioner, dels slutligen det belopp, som vore erforderligt för att kassan vid hvarje års slut skulle äga en kapitalbehållning, tillräcklig för att betäcka den återstående tredjedelen af kassan tillkommande pensionsförpliktelser. Detta sista bidrag afsåg att för all framtid förebygga uppkomsten af ny brist i kassan, så vidt sådant öfver hufvud genom matematisk förutberäkning är möjligt. Vi omfatta fortfarande i princip pensionskommitténs förslag till bristens täckande; det är endast i fråga om bestämmandet af den del af utgående pensioner, som . skall gäldas omedelbart af staten, och den, som skall gäldas af pensionsfonden, som vi ansett oss böra föreslå en förändring. Pensionskommittén hade föreslagit proportionen Va och Vs. Denna fördelning . grundade sig dels därpå, att den matematiska utredningen gifvit vid handen, att en nytillträdande delägare i kassan under årens lopp skulle inbetala i det närmaste en tredjedel af honom sannolikt tillkommande pension, och dels på den omständigheten, som framgår af tablå IV, att pensionsinrättningens tillgångar den 1 januari 1904 verkligen något öfverstego en tredjedel af alla pensionsinrättningen vid denna tidpunkt åliggande pensionsförpliktelser. Detta senare

103 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

förhållande äger emellertid ej längre rum, beroende dels på personalens ökning — hvarje ny tillträd ande tjänsteinnehafvare framkallar nämligen en viss brist i kassan — dels och framförallt på den genom de nya lönerna förorsakade stora tillväxten i pensionsförbindelserna. Detta framgår af följande tablå.

Tablå VI.

Öfversikt af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings ställning den 1 januari 1907 med hänsyn till de nya lönerna, enligt de sakkunnigas förslag, då hänsyn icke tages till kommande löneförhöjningar.

Tillgångar:

Kapitalbehållning.......................................................................... kr. 10,362,511

Kommande årsafgifter Grupp A (62 år) .............................. » 3,467,723

» » » B (65 år) .............................. » 2,383,552

kr. 16,213,786

Skulder:

Personalens ålderspensionering Grupp A...........•••............... kr. 19,519,751

» » » B............................. » 10,558,913

» invalid » » A............................. » 8,266,329

» » » B............................ » 7,950,418

Utgående ålderspensioner............................................................ » 4,804,301

» invalid » ........................................................... » 4,098,321

kr. 55,198,033

Af denna tablå synes, att, under förutsättning att alla tjänsteinnehafvare inginge på de föreslagna nya pensionsvillkoren, summan af förbindelserna skulle uppgå till 55,198,033 kronor, under det att tillgångarna endast utgjorde 16,213,786 kronor, de sistnämnda således omkring 2912 procent af skulderna. Under förutsättning åter, att hela den nuvarande personalen skulle vägra att ingå på de nya pensionsvillkoren och således enligt vårt förslag få pension efter gammal lönestat och gamla pensionsbestämmelser, visar tablå III, att summan af förbindelserna skulle utgöra 54,364,777 kronor och tillgångarna 14,843,959 kronor, de sistnämnda således något mera än 27 procent af skulderna. Då emellertid båda dessa tablåer endast äro approximativa, anse vi oss icke böra föreslå, att den del af utgående pensioner, som skall

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

bestridas af staten, ocb den, som skall bestridas af pensionsfonden, redan nu fixeras till vissa procenttal, utan hemställa, att dessa bestämmas först efter den fullständiga matematiska utredning, som väl måste verkställas, sedan statsmakterna beslutat om pensionsvillkoren och det därefter blir afgjordt, huru stor del af personalen ingår på de nya bestämmelserna. Endast beträffande nytillträdande personal anse vi oss kunna i likhet med pensionskommittén föreslå, att staten betalar två tredjedelar af utgående pensioner, under det att den återstående tredjedelen bestrides af den fond, till hvilken pensionsafgifterna skola ingå. De skäl, på hvilka pensionskommittén i detta fall grundat sitt förslag, äga nämligen allt fortfarande giltighet, då vi för nytillträdande personal föreslagit lika stora afgifter som kommittén.

Beträffande storleken af det för den närmaste tiden erforderliga statsbidraget, kan man få någon uppfattning däraf på följande sätt. Under år 1907 uppgingo de från kassan utbetalade pensionerna till

1,074,000 kronor. Antager man, såsom af tablåerna VI och III synes framgå, att kassan är i stånd att betala åtminstone 25 procent af pensionsbeloppen, skulle sålunda det erforderliga tillskottet från statens sida under år 1907 utgjort 75 procent af 1,074,000 kronor eller således omkring 805,000 kronor. Det under år 1906 utgående statsbidraget utgjorde 367,000 kronor. Lägges därtill den på pensionskommitténs förslag för kassans räkning af trafikmedel årligen verkställda afsättningen å 350,000 kronor, skulle således redan nu disponeras af trafikmedel för pensioneringen öfver 700,000 kronor och den erforderliga ökningen alltså uppgå till omkring 100,000 kronor. Att märka är emellertid, att statsbidraget under år 1907 torde vara väsentligt mindre än under år 1906. De nu-utbetalade pensionerna grunda sig emellertid på gammal lönestat. Vid öfvergång på ny lönestat inträder tydligen en betydande ökning i pensionsförbindelserna, men denna kommer endast så småningom att inverka på de utgående pensionernas belopp, i den mån nämligen den på de nya pensionsvillkoren öfvergående delen af personalen blir pensionsmässig.

Hvad slutligen angår det möjliga kapitaltillskottet af trafikmedel till pensionsfonden, hvilket vi i likhet med pensionskommittén ämna föreslå, har detta, såsom redan blifvit framhållet, sin grund i sträfvandet att, så vidt möjligt är, förebygga ny brist i pensionsfonden. Vill man med säkerhet matematiskt beräkna pensionskassans ställning, måste man inskränka sig till en beräkning af kassans förbindelser och framtida tillgångar, grundade på den aflöning, hvilken dess medlemmar faktiskt uppbära vid tidpunkten för undersökningens verkställande. På detta sätt

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

äro tablåerna III, IV och VI bär ofvan beräknade. De antaganden åter, som måst göras öfver kommande lönestegring i följd af befordran eller uppflyttning i ny löneklass ocb som ligga till grund för tablåerna I, II och V, blifva alltid ganska osäkra, hvilket naturligen äfven inverkar på resultatet. Har sålunda en dylik matematisk utredning af kassans ställning utan hänsyn till kommande löneförhöjningar blifvit. utförd och däraf framgått, att kassan vid tidpunkten för utredningens verkställande förmår bestrida t. ex. 25 procent af sina dåvarande förbindelser, kan den på grund af lönestegringar under årens lopp efter några år måhända ej fullgöra mer än t. ex. 23 procent, hvadan en ny brist då skulle hafva uppkommit. En af sådan anledning under ett år uppkommen brist är jämförelsevis obetydlig, men, om intet gjordes för att täcka densamma, skulle den under årens lopp kunna stiga till ett afsevärdt belopp. För att förekomma detta har pensionskommittén föreslagit, att årligen, i likhet med hvad som i hvarje lifförsäkringsbolag äger rum, verkställa en beräkning af den erforderliga storleken af pensionsfonden och att, om någon brist då förefinnes i den befintliga fonden, denna måtte täckas af trafikmedel. Pensionskommittén har uppskattat storleken af detta årliga tillskott till omkring 37,000 kronor. Denna beräkning grundar sig emellertid på det förhållandet, att kassan år 1904 kunde fullgöra en tredjedel af dåvarande förbindelser, äfvensom på den gamla lönestaten och är följaktligen ej omedelbart tillämplig numera; dock torde det nu erforderliga beloppet ej synnerligen mycket öfverstiga nyssnämnda tal.»

Förutom de finansiella beräkningar, som sålunda af de sakkunniga framlagts, förekommer äfven i järnvägsstyrelsens utlåtande i pensionsfrågan en utredning i förevarande afseende. På begäran af styrelsen har nämligen docenten Kobb verkställt approximativ beräkning rörande dels den ekonomiska innebörden af de sakkunnigas förslag, jämfördt med ett förslag, grundad! på bibehållandet af nuvarande bestämmelser såväl i fråga om pensionsålder som pensionsbelopp, dessa senare beräknade å de nya aflöningarna, dels ock stegringen af pensionskostnaderna under de närmaste åren. Beträffande resultatet af de sålunda gjorda beräkningarna har styrelsen anfört följande:

»Docenten Kobb har härvidlag förutskickat den anmärkningen, att då de omständigheter, som framkallade ökning af statens järnvägars personal, svårligen kunde på förhand beräknas, syntes en undersökning som den ifrågavarande icke gärna kunna utföras under annan förutsättning, än att antalet till pension berättigade järvägsmän allt fortfarande

Bih. Ull Eiksd. Prof. 1909. I Samt. 1 A/d. 93 Haft. 14

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

blefve detsamma. Vid beräkningen har därför antagits, att nämnda antal — utgörande för närvarande omkring 12,000 personer — skulle blifva oförändradt.

Totala kostnaden af pensioneringen jämlikt nu gällande pensionsocli afiöningsbestämmelser kommer enligt docenten Kobbs beräkning att i en framtid, sedan pensioneringen inträdt i jämnviktsförhållande, då antalet ålderspensionerade kunde antagas utgöra omkring 3,500 personer, uppgå till omkring 8,200,000 kronor årligen, af bvilket belopp staten, med hänsyn därtill att de pensionsberättigade själfva i genomsnitt betala 21 procent af sin pension, skulle få vidkännas 6,480,000 kronor.

Skulle däremot de sakkunnigas förslag läggas till grund för pensioneringen, komme kostnaden att väsentligt nedgå, nämligen till

6,155,000 kronor. Antalet ålderspensionerade skulle vid ofvannämnda tidpunkt uppgå till 2,468 personer, tillhörande de kategorier, som erhålla ålderspension före 65 års ålder, samt 509 personer af den återstående gruppen. Då de förstnämnda beräknades betala i genomsnitt 30 procent af sin pension och de senare 25,6 procent, skulle utgiften för staten komma att utgöra omkring 4,410,000 kronor eller föga mer än två tredjedelar af kostnaden enligt det förra alternativet.

Styrelsen tillåter sig emellertid att i detta sammanhang framhålla, att den tid ännu är långt aflägsen, då pensionskostnaden skulle uppgå till ofvannämnda betydliga belopp, hvilket framgår däraf, att antalet ålderspensionerade för närvarande endast utgör omkring 536 personer, samt detta antal endast så småningom växer.

Hvad åter angår stegringen af pensionskostnaderna under de närmaste åren, har docenten Kobb — under framhållande att stegringen under de sist förflutna åren i medeltal utgjort omkring 72,000 kronor om året, då pensionerna utgått med 80 procent af de gamla aflöningarna — beräknat, att nämnda siffra skulle, under förutsättning att nuvarande pensionsvillkor vore gällande men med tillämpning af det nya aflöningsreglementet, ökas till omkring 100,000 kronor.

Genom de sakkunnigas förslag rörande nedsättning af pensionsprocenten från 80 procent till 72 procent å de nya aflöningarna skulle sistnämnda siffra nedgå till omkring 90,000 kronor, under antagande att alla hädanefter pensionsberättigade skulle underkasta sig de nya pensionsvillkoren och sålunda erhålla pension enligt de sakkunnigas förslag. Skulle åter större delen af dem, som under de närmaste åren blifva pensionsmässiga, kvarstå på den gamla pensionsstaten, kunde antagas, att det ofvan angifna beloppet, 72,000 kronor, icke synnerligen ökades.

107 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Af den här ofvan i de särskilda fallen angifna ökningen af pensionskostnaden skulle enligt docenten Kobbs beräkning staten sannolikt få vidkännas tre fjärdedelar.»

Beträdande de sålunda verkställda beräkningarna tillåter jag mig oepartemantstill en början betona, att de, såsom också vid deras framläggande er- yttrande, inrats, äro approximativa, och att, särskildt hvad framtiden beträffar, det på förhand svårligen kan exakt beräknas, hvdken inverkan i ekonomiskt afseende löneförhöjningarna för de särskilda befattningshafvarna och ännu mindre personalens ökning kan komma att medföra. Vidare torde icke böra förbises, att genom den af mig föreslagna höjningen af minimipensionsåldern med ett år för de stora grupper af personal, tor hvilka enligt de sakkunnigas förslag nämnda ålder skulle utgöra 62 år, en nedsättning af kostnaden för pensioneringen kommer att äga rum. I hvad mån så kommer att ske, är jag icke i tillfälle att angifva, då nämligen en utredning i sådant afseende skulle blifva ganska tidsödande.

I stort sedt torde emellertid de finansiella beräkningarna gifva vid handen, att vid den tidpunkt, då pensioneringen kommit i jämviktsläge — en tid, som, enligt hvad järnvägsstyrelsen erinrat, ännu är långt aflägsen — rör sig den på staten belöpande kostnaden för pensioneringen af det nuvarande antalet ordinarie befattningshafvare vid statens järnvägar, cirka 12,000 personer, omkring ett belopp af 4,400,000 kronor.

Hvad åter angår statens ifrågasatta andel i kostnaden vid den tid, då den nya ordningen skulle träda i kraft, samt ökningen häraf under den närmaste framtiden, synes man på grund af de sakkunnigas beräkningar, jämförda med hvad som i detta ämne anförts i järnvägsstyrelsens utlåtande, kunna erhålla någon uppfattning häraf, om man utgår från en kostnad för år 1907 af omkring 805,000 kronor, utgörande 75 procent af de under år 1907 från pensionsinrättningen utbetalade pensioner,

1,074,600 kronor, samt antager, att en årlig ökning i kostnaden för staten under den närmaste tiden komme att äga rum med omkring

90,000 kronor.

I detta sammanhang torde jag få dels återkalla i minnet, hurusom vid 1906, 1907 och 1908 års riksdagar på förslag af Kungl. Maj:t beslutits, att för hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909 finge såsom bidrag till bestridande af pensionering af statens järnvägars personal af trafikmedel afsättas 350,000 kronor, dels ock meddela, att statsbidraget för år 1908 nedgått till 142,969 kronor, samt att sammanlagda beloppet af under sistnämnda år från pensionsinrättningen utbetalda pensioner uppgått till 1,147,601 kronor 96 öre.

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Den föreliggande utredningen i ämnet torde, om också, såsom jag förut antydt, af förhållandena betingade reservationer måste göras i fråga om utredningens resultat, ådagalägga, att genomförande af det af mig framlagda förslaget kommer att ådraga statsverket betydande kostnader. Detta är ju också helt naturligt, då det gäller pensionering af en personal, som i närvarande stund utgöres af 12,000 personer. Beträffande frågan om statens skyldighet öfver hufvud taget att under de. villkor, som kunna anses skäliga, öfvertaga ansvaret för pensioneringen af statens järnvägars personal, synes mig ingen tvekan böra. rada i detta afseende. Då anledningen till den stora bristen i pensionsinrättningen hufvudsakligen är att söka i det hittills utgående statsbidragets otillräcklighet -—- ett förhållande, som tydligt framgår af den utaf pensionskommittén verkställda utredningen härutinnan, för hvilken jag förut redogjort, och som dessutom vitsordats af statskontoret i dess underdåniga utlåtande af den 1 december 1897 - samt de nu gällande hufvudsakliga grunderna för pensioneringen blifvit af statsmakterna godkända i sammanhang med besluts fattande rörande fastställande af det nuvarande statsbidraget, lärer enligt min mening staten svårligen kunna undgå att vidkännas ifrågavarande ansvar. Det bör ju icke lämnas oanmärkt, att det härvidlag är fråga om en grupp af statstjänare, som själfva i betydande grad bidragit till kostnaden för sin. pensionering under en tid, då andra statstjänare praktiskt tagit varit befriade från utgift härutinnan, och som dessutom enligt gällande bestämmelser varit pliktiga att ingå i den nuvarande pensionsinrättningen. Att de under sådana omständigheter bibringats den uppfattningen, att staten garanterade dem deras pensioner enligt gällande reglemente, torde vara förklarligt. I sistnämnda afseende kan ju visserligen anmärkas, att vederbörande genom öfvergång på den nya staten underkastat sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda stadgade, men jag anser mig icke kunna underlåta att framhålla, hurusom i den nådiga propositionen rörande 1907 års lönereglering för statens järnvägars personal förekommer uttalande i den riktning, att införande i aflöningsreglementet af en föreskrift af. nyss angifna innebörd icke borde inverka på frågan om statens skyldighet att ansvara för bristen i pensionsinrättningen.

Hvad härefter angår de af mig föreslagna villkor, under hvilka pensioneringen af statsbanepersonalen borde äga rum, innebära ju dessa en icke obetydlig skärpning i fråga om pensionsåldern och sålunda en uppoffring från personalens sida i syfte att nedbringa kostnaden för pensioneringen. Då, såsom jag i det föregående framhållit, det icke

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

gärna kan blifva fråga om att höja pensionsafgifterna, samt en sänkning af pensionsbeloppen under hvad jag i sådant afseende föreslagit icke synts mig böra äga rum, tvekar jag icke att, trots de betydande kostnader för staten, som förslaget komme att medföra, förorda, att staten, mot öfvertagande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings samtliga tillgångar, åtager sig pensioneringen af statsbanepersonalen i enlighet med ofvan berörda grunder.

Det af de sakkunniga föreslagna sättet för reglerande af statens bidrag synes mig vara ägnadt att tillgodose såväl statens intresse att höjningen i statens bidrag må endast inträda så småningom som ock synpunkten att förebygga uppkomsten af brist i pensionsinrättningen. Att pensioneringen, i den mån pensionsfondens afkastning samt tjänsteinnehafvarnas afgifter ej förslå, bör bestridas genom trafikmedel, synes mig uppenbart, på det att i järnvägsstyrelsens räkenskap må vinnas fullständig öfversikt rörande samtliga kostnader för personalens räkning.

Jag öfvergår härmed till frågan om de nuvarande delägarnas i pensionsinrättningen ställning i förhållande till de här ofvan behandlade nya pensionsbestämmelserna.

Såsom förut nämnts, hade pensionskommittén ansett, att de af kommittén föreslagna förändrade bestämmelserna rörande pensionsålder endast på grund af frivilligt åtagande skulle blitva gällande för nuvarande delägare, men att de delägare, hvilka icke ville underkasta sig berörda bestämmelser, icke skulle få åtnjuta förmånen att deras pensioner enligt nu gällande pensionsbestämmelser blefve till deras fulla belopp garanterade af staten. Sådana delägare borde egentligen enligt kommitténs åsikt endast hafva rätt att hålla sig till pensionsinrättningen med de tillgångar, som enligt gällande reglemente tillhörde densamma, och då dessa tillgångar endast utgjorde 37 procent af pensionsinrättningens förbindelser, skulle omförmälda delägares rätt sålunda inskränka sig till att utbekomma 37 procent af pensionerna eller, hvilket vore detsamma, 30 procent af aflöningen. En så ringa pension ansåg emellertid kommittén icke böra ifrågakomma. Utom det att i många fall densamma skulle betydligt understiga existensminimum, funnes enligt kommitténs mening fullgiltiga skäl för att staten äfven för sådana delägare, om hvilka nu vore fråga, bidroge med större belopp än det, hvartill det nuvarande statsbidraget för dessa delägare upp-

Nuvarande delägares ställning i pensionshänseende,

Delägare i pensionsinrättningen enligt 1882 års reglemente.

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

ginge. Såsom sådana skäl framhöllos särskild!, att statens bidrag sådant detsamma för närvarande vore bestämdt, icke på långt när uppfyllde de kraf, som i sådant hänseende skäligen borde ställas å staten; att samma bidrag i förhållande till delägarantalet i afsevärd mån understege statens bidrag till andra pensionsinrättningar; samt att staten icke kunde utan vidare låta sina tjänare efter slutadt arbete i statens tjänst hemfalla åt nöd. Kommittén föreslog för nu ifrågavarande delägare en pension, motsvarande 50 procent af aflöningen, eller samma pension, som tillkomme de nuvarande delägare, hvilka icke velat ingå på de år 1882 beslutade ändringarna i pensionsvillkoren, utan för hvilka bestämmelserna i 1872 års pensionsreglemente ännu äro gällande.

Såsom jag förut framhållit, hafva förhållandena i förevarande afseende ändrats, sedan kommittén afgaf sitt betänkande. Föreskriften i det nya aflöningsreglementet om skyldighet för den, som öfvergår på nya staten, att underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda meddelade, medför gifvetvis, att utan vidare skulle kunna föreskrifvas, att de föreslagna nya stadgarna rörande pensionsålder skulle gälla för alla nuvarande delägare, som öfvergått på den nya staten.

De sakkunniga hafva emellertid såsom sin åsikt uttalat, att den valfrihet i detta hänseende, som enligt pensionskommitténs förslag lämnades de nuvarande delägarna, skäligen borde komma dem fortfarande tillgodo. I fråga om de villkor i öfrigt, som borde fastställas för dem, som icke ville underkasta sig de ändrade bestämmelserna angående pensionsåldern, borde man enligt de sakkunnigas mening taga i beaktande de förändrade förhållanden, som nu vore för handen emot då pensionskommitténs betänkande afgafs. Den aflöningsstat, som vid sistnämnda tidpunkt var gällande, måste gifvetvis, säga de sakkunniga, i stort sedt vara den grund, på hvilken kommittén hade att bj^gga. Då kommittén vid bestämmandet af den procent å aflöningen, som ansåges böra tillkomma delägare, hvarom nu vore fråga, förklarade, att hänsyn, bland annat, borde tagas därtill, att staten icke kunde utan vidare låta sina tjänare efter slutadt arbete i statens tjänst hemfalla åt nöd, och att det således måste tillses, att pensionens storlek åtminstone icke understege existensminimum, vore det enligt de sakkunnigas åsikt tydligt, att, om kommittén nu haft att träffa ett dylikt afgörande, resultatet blifvit ett annat. Ty, utom det att lefnadskostnaderna under tiden från det pensionskommitténs betänkande afgafs i afsevärd mån stigit, hade genom den nya löneregleringen af Konung och Riksdag fastslagits den höjning i afiöningarna, som tidens kraf

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 182. 111

ansetts fordra och hvilken höjning vore ganska betydande. Däraf följde med nödvändighet, att då det mi gällde att bestämma existensminimum, detta måste sättas icke obetydligt högre. Vid öfvervägande af samtliga å frågan inverkande omständigheter hafva de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att pensionerna till nuvarande delägare, hvilka icke ville underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern, skulle utgå med samma belopp som för närvarande, d. v. s. beräknas till 80 procent å den gamla aflöningen..

Rörande sättet för pensionens beräkning för ifrågavarande delägare yttra de sakkunniga i detta sammanhang följande:

»För närvarande beräknas pension å de fem sista årens medelaflöning; vi hafva i det föregående uttalat oss för att pensionen i allmänhet beräknades å den aflöning, som uppbars vid afgången från tjänsten. Att borttaga medeltalsberäkningen jämväl hvad angår ifrågavarande delägare synes oss, ur enkelhetens och redans synpunkt, vara att förorda; men därutöfver torde, ur samma synpunkt, äfven en annan ändring vara tillrådlig. Då i fråga om dem, som öfvergå på »y stat, pensionerna i förevarande fall skola beräknas efter annan aflöning än den, som delägaren faktiskt uppbär, och då pensionsafgifterna skola uträknas i visst förhållande härtill, har bästa sättet för ordnande af denna fråga synts oss vara, att det utsattes ett visst pensionsbelopp för hvarje tjänst; och då det torde såsom regel kunna sägas, att pensionerna för närvarande blifva beräknade å den med tjänsten förenade högsta aflöningen, hafva vi ansett oss böra föreslå, att det fixa pensionsbeloppet för hvarje tjänst beräknas till 80 procent å den högsta aflöning, som enligt gamla lönestaten varit för tjänsten bestämd.»

Vidkommande pensionsafgifterna hafva de sakkunniga uttalat sig för, att årsafgifterna bestämdes i öfvensstämmelse med hvad i sådant hänseende nu gällde; dock att, då ett visst pensionsbelopp vore för hvarje tjänst bestämdt, årsafgiften lämpligen borde fastställas till viss procent af pensionen i stället för, såsom nu, af aflöningen.

Under framhållande, att principen om nu ifrågavarande personals bibehållande vid såvidt möjligt oförändrade rättigheter och skyldigheter syntes medföra, att samma personal fortfarande borde erlägga aflöningsförhöjningsafgifter, erinra de sakkunniga, att det icke kunde anses rättvist att beräkna dessa efter de aflöningsförhöjningar, som åtnjötes enligt nya lönestaten, under det pensionerna vore beräknade efter aflöningarna enligt gamla lönestaten. Äfven om man undantoge den aflöningsförhöjning, som kommit vederbörande till godo vid öfvergången från gamla till nya staten, eller som inträdde vid blifvande befordringar,

112 Departements-

chefens

yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

och endast föreskrefve skyldighet att erlägga aflöningsförhöjningsafgift för de aflöningsförhöjningar, som efter öfvergången på nya staten inom hvarje tjänst komme i fråga, skulle detta, enligt hvad de sakkunniga påvisa, kunna hafva till följd en försämring af hittills varande förhållanden, alldenstund skillnaden mellan minimi- och maximiarfvoden enligt nya lönestaten för en hel del tjänster vore större än enligt den gamla.

De sakkunniga hafva emellertid, under erinran att personalen äfven efter, den 1 januari 1908, då den nya lönestaten trädde i kraft, erlagt aflöningsförhöjningsafgift med hänsyn till gamla lönestaten, ansett sTg böra taga i öfvervägande, huruvida icke vederbörande borde, då de nya pensionsbestämmelserna trädde i tillämpning, erlägga Vis — afgiften skulle motsvara en månads aflöningsförhöjning — af skillnaden mellan det aflöningsbelopp, för hvilket han senast erlagt aflöningsförhöjningsafgift, och maximiaflöningen för tjänsten i fråga enligt gamla lönestaten. Med hänsyn särskildt. därtill att enligt de sakkunnigas förslag pensionerna vore bestämda efter maximiaflöningarna och årsafgifterna efter pensionerna, samt följaktligen i regel den del af ifrågavarande personal, som icke redan uppnått maximiaflöningen för en viss tjänst enligt gamla lönestaten, komme att under en längre tid erlägga årsafgifter, lämpade efter denna aflöning, än han skulle hafva gjort under förutvarande förhållanden, hafva de sakkunniga såsom sin mening uttalat, att man komme rättvisan närmast genom att icke fastställa några aflöningsförhöjningsafgifter inom de särskilda tjänsterna. Däremot hafva de sakkunniga på anförda skäl (sid. 114 i utlåtandet) funnit en särskild afgift böra erläggas vid befordran till tjänst, med hvilken högre pension vore förenad. Beträffande sättet för beräkning af denna afgift erinra de sakkunniga, att enligt nu gällande bestämmelser ålåge det i sadant fall tjänsteinnehafvaren att för en aflöningsförhöjning af 100 kronor erlägga 8 kronor 33 öre, motsvarande Vis af förhöjningen. Då enligt de sakkunnigas förslag pensionen vore beräknad till 80 procent af aflöningen, motsvarades en aflöningsförhöjning å 100 kronor af en pensionsförhöjning.å 80 kronor. Bestämde man då förhöjningsafgiften till Vio af pensionsförhöjningen, hade man enligt de sakkunnigas åsikt kommit de nuvarande bestämmelserna ganska nära; någon skärpning hade i alla händelser icke ägt rum utan tvärtom en lindring.

Gentemot de sakkunnigas förslag att medgifva valfrihet för nuvarande delägare i pensionsinrättningen i fråga om skyldigheten att ^ ara underkastad de skärpta bestämmelserna i afseende å pensions-

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

åldern skulle kunna erinras, att det icke stode väl tillsammans med det syfte, som förestafvat införande i det nya aflöningsreglementet af föreskriften om skyldighet i allmänhet för tjänsteman vid statens järnvägar, som öfvergår på ny stat, att vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade. Härvidlag anser jag mig emellertid böra framhålla, att hvad som yttrats till stöd för ofvan omförmälda åtgärd såväl i det kommittébetänkande, som legat till grund för 1907 års lönereglering, som ock af vederbörande departementschef vid löneregleringsfrågans föredragning inför Kungl. Maj:t tydligen gifver vid handen, att det hufvudsakliga motivet till ifrågavarande stadgande varit att förebygga hvarje anspråk från de nuvarande delägarnas sida på att erhålla pensioner beräknade efter 80 procent å de nya lönerna. Om också härvid ytterligare gjort sig gällande den tanken, att staten äfven i fråga om andra pensionsvillkor än pensionernas belopp borde i samband med löneregleringen beredas fullt fria händer vid en blifvande lösning af pensionsfrågan för statsbanepersonalen, synes det mig dock, som om löneregleringen i och för sig i mindre grad betingade en förändring af gällande grunder beträffande pensioneringen, för såvidt endast saken ordnades så, att den nuvarande kostnaden för pensioneringen icke ökades. Då nu, enligt hvad de sakkunniga påvisat, och som jämväl synes framgå vid en jämförelse mellan bilaga I, däri angifves pensionsinrättningens ställning den 1 januari 1907 enligt gällande reglemente och med hänsyn till de gamla lönerna, och den förut af mig åberopade tablå V, som visar pensionsinrättningens ställning vid nyssnämnda tid med hänsyn till de nya lönerna i enlighet med de sakkunnigas förslag, kostnaden för staten skulle ställa sig ungefär lika, vare sig för personalen bestämdes en pension af 72 procent af den nya aflöningen vid föreslagen höjd pensionsålder eller för densamma stadgades pension med för närvarande utgående belopp vid nu för rätt till pension föreskrifven pensionsålder, förefaller det mig, som det icke vore obefogadt att inom vissa gränser medgifva nuvarande delägare rättighet att bibehållas vid gällande föreskrifter rörande pensionsålder mot skyldighet att åtnöjas med pensioner till hufvudsakligen samma belopp som de nu utgående. I afseende å förenämnda jämförelse anhåller jag att få påpeka, att, enligt hvad jag inhämtat, beräkningen af kostnaden för pensioneringen enligt nu gällande bestämmelser är verkställd under den förutsättning, att ålderspensioneringen äger rum vid den tidpunkt, då rätten därtill inträder på grund af pensionsreglementets föreskrift. Såsom jag i ett annat sammanhang haft tillfälle att framhålla, äger emellertid pensio- Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Hllft. 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

neringen i verkligheten ofta rum vid en senare tidpunkt, beroende därpå, att en del af personalen frivilligt kvarstannar i tjänsten efter inträdd pensionsrätt. Nämnda förhållande, som tydligen är ägnadt att minska kostnaden för pensioneringen, skulle kunna åberopas såsom ett ytterligare skäl för staten ätt icke motsätta sig den ifrågasatta valfriheten, men härvid bör dock icke förbises, att en tjänsteinnehafvare, hvilken för rättigheten att bibehålla en tidigare inträdande pensionsrätt underkastar sig en minskning af pensionen — ty en sådan skulle ju enligt de gifna förutsättningarna för det öfvervägande flertalet inträda — med stor sannolikhet kan antagas också begagna sig af ifrågavarande rätt. Enär i allt fall, såsom torde framgå af hvad jag förut anfört, staten icke lärer tillskyndas någon ökad utgift genom den af de sakkunniga föreslagna anordningen, men det å andra sidan vore ur flera synpunkter önskvärdt, att samma pensionsbestämmelser blefve gällande för all personal vid statens järnvägar, finner jag mig böra tillstyrka, att valfrihet i förevarande afseende medgifves sådan tjänsteinnehafvare, som inom en viss tid, hvilken synes mig kunna sättas till fem år, efter det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft, skulle enligt nu gällande pensionsreglemente blifva pensionsberättigad på grund af sammanlagda antalet lefnads- och tjänstår.

Hvad härefter angår det af de sakkunniga föreslagna sättet för beräknande af pensionen för nu ifrågavarande delägare, som innefattar, att för hvarje tjänst bestämmes ett visst pensionsbelopp, motsvarande 80 procent å den högsta aflöning, som enligt gamla lönestaten varit för tjänsten bestämd, anser jag de sakkunnigas förslag härutinnan vara väl motiveradt; och får jag alltså för min del biträda detsamma.

I fråga om pensionsafgifterna för omförmälda delägare ansluter sig de sakkunnigas förslag till hvad som i sådant afseende för närvarande gäller, dock med den modifikation, att årsafgiften blifvit bestämd i visst förhållande — lägst 4 och högst 6 procent —• till pensionen, beroende på åldern för inträde i pensionsinrättningen. Någon anledning till erinran mot hvad sålunda föreslagits synes mig icke föreligga.

Likaledes finner jag mig kunna biträda de sakkunnigas förslag, i enlighet hvarmed det skall åligga sådan tjänsteinnehafvare, hvarom nu är fråga, att hvarje gång han varder befordrad till tjänst, med hvilken jämlikt de för dessa tjänsteinnehafvare gällande bestämmelser större pension är förenad än den för den förra tjänsten bestämda, såsom aflöningsförhöjningsafgift erlägga Vio af skillnaden mellan de båda pen-

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

sionsbeloppen. Enligt min åsikt kafva de sakkunniga anfört giltiga skäl för att inskränka förekomsten af de nu stadgade aflöningsförhöjningsafgifterna till sådana fall, som nyss omförmälts.

1 detta sammankang anser jag mig böra omförmäla, att fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen kafva under föiutsättning att deras uppfattning rörande bibehållande af nuvarande pensionsålder och pensionsprocent å de nya aflöningarna icke vunne bifall framlagt ett förslag, däruti på angifna skal högsta pensionen för sådana delägare, som icke ville underkasta sig de skärpta bestämmelserna rörande pensionsålder, bestämts till 67 procent å den nya aflöningen med ökning till 70, 72, 75, 77 ock 80 procent i förekommande fall, då sådant blefve erforderligt till förebyggande däraf att någon skulle komma att lida minskning i den pension, hvartill kan enligt nu gällande bestämmelser kunde vara berättigad. I samband härmed har föreslagits, att personalens årliga afgifter skulle utgå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande är föreskrifvet. Enligt hvad som inhämtas af en i fullmäktiges protokoll för den 4 september 1908 intagen tabell, innebär detta förslag för det stora flertalet af personalen en ökning af pensionsbeloppet utöfver nu utgående 80 procent

af den gamla aflöningen. . o . , .

Lika med järnvägsstyrelsen finner jag någon anledning att tillerkänna nu ifrågavarande personal högre pension, än hvad nuvarande pensionsreglemente med tillämpning af det före år 1908 gällande aflöningsreglemente erbjuder, så mycket mindre förefinnas, som vid vederbörandes inträde i pensionsinrättningen en högre pension icke ställts i utsikt för honom. Då nämnda personal i ena fallet d. v. s. i frå^a om bestämmelserna rörande pensionsålder hålla sig till hvad som o-ällde vid vederbörandes inträde i pensionsinrättningen, synes, enligt hvad styrelsen framhållit, jämväl de bestämmelser såväl i aflönings- som pensionshänseende, hvilka vid nämnda tidpunkt reglerade pensionernas belopp, böra å sagda personal tillämpas.

De bestämmelser, för hvilka jag nu redogjort, äro särskildt afsedda för sådana nuvarande delägare, som öfvergått på ny lönestat men icke äro villiga att underkasta sig förändrade bestämmelser i afseende a pensionsåldern. Vidkommande åter de på gammal stat kvarstående delägarna borde enligt de sakkunnigas mening någon minskning i nuvarande pensionsbelopp för sådana delägare icke förekomma, lika litet som någon höjning utöfver 80 procent syntes kunna ifrågasättas.

Personal, som kvarstår & gammal stat.

Delägare i pensionsinrättningen enligt 1872 års reglemente.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Vid sådant förhållande och då af den personal, som öfvergår på nya staten, de, hvilka icke vilja underkasta sig ändrade bestämmelser i iraga om pensionsåldern, enligt de sakkunnigas förslag skulle bibehållas vid en pension, motsvarande 80 procent af gamla aflöningen torde, saga de sakkunniga, någon ändring i bestämmelserna rörande pensionsåldern icke böra ifrågakomma för dem, som kvarstå på gammal stat. hhuru samma praktiska skäl, som föranledt de sakkunniga att iör nyssnämnda personal, hvilken öfverginge å den nya staten, föreslå vissa ändrade bestämmelser rörande beräknande af pension och pensionsafgifter, icke gällde för dem, hvilka fortfarande uppbure de gamla afioningarna, hafva de sakkunniga, då dessa förändringar icke kunde sagas vara af väsentlig beskaffenhet, ansett sig, för undvikande al allt för manga olikartade bestämmelser för olika grupper af personalen, böra föreslå samma grunder för beräknande af pension och pensionsafgifter för den på gammal stat kvarstående personalen som för den hvilken ofvergmge på ny stat men ej ville underkasta sig andrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern.

Hvad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande den på gammal stat kvarstående personalen har så mycket mindre gifvit anledning till erinran från mm sida, som det härvidlag endast är fråga om ett fåtal befattnmgshafvare — enligt hvad 1909 års aflöningsstat utvisar, har deras antal, som i järnvägsstyrelsens utlåtande angifvits till tolf, nu nedgått till tio — af hvilka för öfrigt, enligt hvad jag inhämtat, de a ra flesta blifva pensionsberättigade under den närmaste framtiden.

Från den af pensionskommittén för nuvarande delägare föreslagna s yldigheten att för rätten att bibehållas vid samma pension som förut underkasta sig de nya bestämmelserna angående pensionsåldern undantog kommittén jämväl de delägare, hvilka vunnit delägareratt pa grund af 1872 års reglemente och icke velat underkasta sig de förändringar i fråga om pensionsafgifter och pensionsbelopp, som genom 1882 års _ reglemente infördes. Grunden till detta undantag var, säger kommittén, att den pension, som tillkomme dessa delagare — 50 procent af aflöningen — vore så låg, att någon minskmng^ däri. synts kommittén icke böra ifrågasättas, och därmed vore °.c möjligheten att stadga någon påföljd för vägran att underkasta sig andrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern utesluten.

+-ii Beträffande pensioneringen af dessa delägare, hvilka numera äro till antalet tretton, däraf en bokhållare i järnvägsstyrelsen, 10 ban-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 117

vakter och 2 hallmästare, hafva de sakkunniga yttrat, bland annat, följande.

»Då dessa delägare under hela sin tjänstetid erlagt pensionsafgifter, allenast motsvarande en pension af 50 procent af aflöningen, hvarmed för deras vidkommande förstås ordinarie arfvode, ökadt för dem, som äro inkvarteringsberättigade, med 15 procent, torde det näppeligen kunna ifrågasättas, att de, om de öfvergå på nya staten, skulle, i likhet med öfriga delägare, vara berättigade att förskaffa sig en pension, motsvarande 72 procent af den nya aflöningen. Den pensionsafgift, som nu ifrågavarande delägare erlagt, har, under förutsättning att vederbörande vunnit inträde i pensionsinrättningen före fyllda 30 år, utgjort 1,5 procent af aflöningen, under det pensionsafgiften för öfriga delägare under samma förutsättning utgjort 3,2 procent af aflöningen. Anses emellertid ifrågavarande delägare icke böra berättigas till en pension af 72 procent å nya aflöningen, följer däraf, att de icke heller böra vara pliktiga underkasta sig de villkor, som skäligen ansetts böra uppställas för rätt till en dylik pension. De nya bestämmelserna angående pensionsåldern kunna således icke blifva å dem tillämpliga. De blifva i detta hänseende alltså likställda med dem af öfriga delägare, bvilka icke anmäla sig vilja öfvergå på de nya pensionsbestämmelserna. Hvad angår pensionerna åt dessa senare, hafva vi föreslagit desammas bibehållande vid nu utgående belopp, 80 procent af den gamla aflöningen. I öfverensstämmelse härmed skulle således, beträffande nu ifrågavarande delägare, böra stadgas, att de, äfven om de öfvergå på nya lönestaten, fortfarande skulle vara berättigade till en pension, allenast motsvarande 50 procent af den gamla aflöningen. Vi hafva emellertid icke kunnat underlåta att fästa oss vid de särskildt under nuvarande förhållanden orimligt låga belopp, som med sådan beräkning i allmänhet skulle komma att utgå till ifrågavarande tjänsteinnehafvare. För banvakterna, hvilka samtliga vid 1907 års slut uppburo högsta arfvodet enligt gamla lönestaten, hvilket, ökadt med 15 procent för inkvarteringsförmånen, utgjorde 759 kronor, skulle pensionen sålunda utgöra 380 kronor. För annan banvakt, som icke vill öfvergå på de nya pensionsbestämmelserna eller kvarstår på gammal stat, skulle enligt vårt förslag pensionen utgöra 634 kronor; för en banvakt, å hvilken de nya pensionsbestämmelserna äro tillämpliga, 985 kronor. Om man nu skulle för ifrågavarande banvakter, som öfvergå på ny stat, till grund för pensionsbeloppets bestämmande enligt nu gällande stadganden lägga deri nya aflöningen, skulle, då ordinarie maximiarfvodet för banvakt enligt nya lönestaten ökadt med 15 procent utgör 1,311 kronor,

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Departements-

chefens

yttrande.

pensionen uppgå till 656 kronor. Detta är emellertid mera, än hvad enligt vårt förslag skulle tillkomma annan banvakt, som icke öfvergår på de nya pensionsbestämmelserna. Sådant kan icke vara riktigt, hvarför vi sökt utfinna ett annat sätt för pensionens beräknande, och hafva vi därvid förslagsvis tänkt oss pensionens bestämmande till 50 procent af allenast det ordinarie arfvodet, hvilket skulle gifva till resultat ett pensionsbelopp af 570 kronor, hvilket synts oss ganska tillfredsställande. Använder man samma beräkningssätt för banmästarnas vidkommande, skulle, då banmästare af 2:a klass enligt nya lönestaten uppnår ett maximiarfvode af 1,500 kronor, pensionen utgöra 750 kronor, i stället för, med hänsyn till gamla aflöningen, 621 kronor. Enligt vårt förslag skulle för annan banmästare, hvilken icke öfvergår på de nya pensionsbestämmelserna, pensionen utgöra 1,037 kronor, och för banmästare af 2:a klass, å hvilken de nya pensionsbestämmelserna äro tillämpliga, 1,296 kronor. Resultatet af det af oss sålunda senast ifrågasatta beräkningssättet synes oss äfven, hvad banmästarna angår, tillfredsställande. Kvarstår någon af ifrågavarande banvakter eller banmästare å gammal stat, böra naturligtvis de nu gällande bestämmelserna om pensions beräknande bibehållas helt och hållet oförändrade, likasom, därest fråga blir att för någon af dem, som öfvergått på nya lönestaten, till grund för pensionen lägga aflöning, som han uppburit enligt gamla lönestaten, sistnämnda aflöning skall beräknas motsvara ordinarie arfvodet ökadt med 15 procent. Sådant kan nämligen komma att inträffa, då pensionerna för ifrågavarande personal skola beräknas efter de sista fem årens medelaflöning.»

»Då de ifrågavarande tjänsteinnehaf varna, såvidt de öfvergå på ny stat, således enligt vårt förslag skulle vara berättigade att beräkna pension å arfvodet enligt nya lönestaten, torde icke någon giltig anledning finnas att befria dem från skyldigheten att erlägga aflöningsförhöjningsafgift för den ökning i aflöning, som genom öfvergången på ny stat kommer dem till godo, därvid såsom aflöningsförhöjning, hvad banvakterna och banmästarna angår, bör räknas skillnaden mellan det af dem vid öfvergången innehafda arfvodet, ökadt med femton procent, och det dem efter öfvergången tillkommande ordinarie arfvodet.»

Enligt hvad som framgår af det förut sagda, äger beträffande nu ifrågavarande befattningshafvare ett särskildt förhållande rum, så till vida som de med hänsyn till de låga afgifter, hvilka af dem erlagts, icke lära kunna äga anspråk på att erhålla pensioner till sådana belopp,

119 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som af mig föreslagits för personal i allmänhet vid statens järnvägar. De af de sakkunniga för ifrågavarande banmästare och banvakter ifrågasatta högsta pensionsbelopp, nämligen resp. 750 och 5/0 kronor, synas mig i betraktande af förhållandena väl afvägda. Hvad angår, bokhållaren i järnvägsstyrelsen, befordrades han till nämnda befattning den 1 april 1.908 med arfvode af 3,000 kronor, hvilket arfvode jämväl skulle hafva tillkommit honom enligt den före ingången af år 1908 gällande lönestat. Då högsta arfvodet för bokhållare enligt nyssberörda stat var

3,000 kronor men enligt nu gällande aflöningsreglemente utgör 3,300 kronor, komme bemälde tjänstemans pension, därest han kvarstår i tjänst till 65 års ålder, att något öfverstiga den pension, hvartill han enligt nu gällande bestämmelser skulle vara berättigad, d. v. s. 1,500 kronor. Någon anledning att ytterligare höja denna pension lärer så mycket mindre föreligga, som pensionsrätt för vederbörande inträdde redan under år 1908. Äfven beträffande denne tjänsteman synes mig alltså förenämnda beräkningssätt gifva ett tillfredsställande resultat.

Hvad de sakkunniga i öfrigt föreslagit rörande ordnandet af pensionsförhållandena för ifrågavarande på 1872 års pension sstat kvarstående delägare i pensionsinrättningen har icke gifvit anledning till erinran från min sida. Vidkommande särskildt pensionsåldern föreligga i.fråga om dessa delägare alldeles samma skäl för att medgifva tillämpning af nu gällande bestämmelser härutinnan, som dem, hvilka föranledt mig att förorda en dylik anordning beträffande på gammal stat kvarstående personal.

Under förutsättning att de utaf mig uttalade åsikter rörande hufvudgrunderna för ordnandet af pensioneringen af statens järnvägars personal vinner godkännande, skulle det med all sannolikhet komma att i fråga om pensionsvillkoren finnas tre hufvudgrupper af nämnda personal, nämligen dels dem, hvilka på. grund af 1882 års pensionsreglemente äro delägare i pensionsinrättningen och antingen icke enligt nu gällande bestämmelser blifva pensionsberättigade inom fem år från det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft eller ock äfven under nämnda förutsättning vilja underkasta sig pensionslagens bestämmelser, äfvensom dem, som framdeles blifva anställda vid statens järnvägar, dels sådana, som vunnit delägarerätt i pensionsinrättningon enligt 1882 års reglemente samt, under förutsättning att pensionsrätt inträder inom nyss nämnda tid, förklara sig vilja bibehållas vid nu gällande bestämmelser angående pensionsålder, till

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

hvilken grupp äfven de på gammal stat kvarstående delägarna af ifrågavarande slag skulle räknas, dels ock dem, å hvilka 1872 års pensionsreglemente är tillämpligt.

. Enär de pensionsbestämmelser, som äro afsedda att gälla de två sistnämnda kufvudgrupperna af delägare i pensionsinrättningen äro af öfvergående natur samt i de delar, som icke blifvit af mig i det föregående berörda, synas böra i möjligaste mån ansluta sig till föreskrifterna i gällande pensionsreglemente, har jag i likhet med de sakkunniga icke ansett lämpligt, att intaga sagda bestämmelser i det föreliggande lagförslaget, utan torde de böra sammanfattas i särskilda öfvergångsstadganden enligt förslag, som jag i det följande anhåller att få framlägga. Då, såsom jag nyss antydt, sistnämnda stadganden skulle i stort sedt öfverensstämma med föreskrifterna i det nuvarande pensionsreglementet, anser jag mig äfven böra biträda de sakkunnigas mening rörande lämpligheten däraf, att meranämnda stadganden varda i tilllämpliga delar gällande för dem, hvilka redan kommit i åtnjutande af pension.

Jag. tillåter mig härmed att öfvergå till en närmare redogörelse för de särskilda bestämmelserna i det lagförslag, jag har för afsikt att framlägga, i. de afseenden dessa i det föregående icke blifvit föremål för behandling.

1 §. (1 och 2 §§)•)

Denna paragraf, som motsvaras af §§ 1 och 2 i de sakkunnigas lagförslag, är, i. hvad den afser tjänstemän i allmänhet vid statens järnvägar, affattad i öfverensstämmelse med de af mig nyss uttalade åsikter rörande dels de förutsättningar, under hvilka valfrihet i fråga om skyldighet att underkasta sig förändrade bestämmelser i afseende å pensionsåldern skulle vara medgifven, dels ock lagens tillämplighetsområde öfver hufvud taget.

Enligt det af de sakkunniga framlagda lagförslaget skulle beträffande de af de nuvarande delägarna, som öfvergått på ny stat, endast sådana, hvilka anmäla, att lagens bestämmelser finge å dem vinna tilllämpning, blifva underkastade desamma. Då med hänsyn till den inr^in^n’nS. i fråga om valfriheten, som af mig förordats, endast ett jämförelsevis ringa antal af nyssnämnda delägare kunna ifrågasättas blifva undantagna från lagens tillämplighetsoinråde, har det synts mig vaia mera praktiskt att gå den motsatta vägen och sålunda stadga an-

*) De inom parentes angifna paragraferna afse de sakkunnigas förslag till nensionslag.

m

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

mälningsskyldighet för dem, som önska, att nuvarande bestämmelser om pensionsålder må å dem vinna tillämpning.

Hvad angår den anmälan, som vid en senare tidpunkt än den i allmänhet föreskrifna skulle enligt ifrågavarande stadgande kunna äga rum för befattningshafvare på gammal stat, motiveras densamma däraf, att det skulle kunna tänkas, att en dylik befattningshafvare sedermera genom befordran till ny tjänst öfverflyttas på ny stat och denne, så länge han kvarstod på gamla staten, icke haft någon anledning att göra någon anmälan i förevarande afseende, eftersom i allt fall, enligt hvad jag funnit mig böra tillstyrka, nu gällande bestämmelser rörande pensionsålder skulle å honom äga tillämplighet. I sådant fall synes det böra lämnas vederbörande öppet att inom viss tid efter det befordran skett göra sådan anmälan, hvarom nu är fråga.

Vidkommande det i paragrafens sista punkt stadgade undantaget från lagens tillämplighetsområde, afser detsamma den, som förordnas till generaldirektör eller till öfverdirektör. Att, oaktadt generaldirektör och öfverdirektör endast tillsättas medelst förordnande, dessa äro att betrakta såsom anställda i ordinarie tjänst vid statens järnvägar, synes mig uppenbart.

I det nya aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar förekomma i fråga om generaldirektörs och öfverdirektörs pensionsförliållanden följande stadganden. Generaldirektör är berättigad att från och med månaden näst efter den, under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstående lifstid af trafikmedel uppbära en årlig pension af 6,000 kronor eller, därest han är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, af det belopp, hvarmed den honom från pensionsinrättningen tillkommande pensionen understiger 6,000 kronor. Generaldirektör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen på grund af sjukdom eller därigenom, att han efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att på grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, är berättigad att i pension uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor för tiden, intill dess han uppnått 65 års ålder. Skulle generaldirektör före utgången af den tid, erhållet förordnande afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring, skall han vara underkastad skyldighet att afgå mot' åtnjutande af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller den honom under tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension afdragas, därest generaldirektören icke är delägare i pensionsinrättningen,

Bill. till Eiksd, Prut. 1909. I Samt. I ÅJil. 93 Höft. 16

f

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ett årligt belopp af 360 kronor och, om han är delägare i pensionsinrättningen, den del af detta belopp, som han ej har att betala i årlig afgift till nämnda inrättning. Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör gäller jämväl om öfverdirektör.

Redan förut har på grund af nådig kungörelse den 25 november 1898 gällt, att för den händelse till generaldirektör och chef för järnvägsstyrelsen utsåges person, som förut ej tillhört järn vägsstaten och följaktligen icke redan vore delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, denne icke erhölle delägarerätt i pensionsinrättningen. Beträffande generaldirektörens pensionsrätt var stadgadt i nådigt bref till statskontoret den 15 oktober 1897, att han skulle vara berättigad att från och med månaden näst efter den, då han efter sextiofem lefnadsår och minst tio tjänstår såsom chef för järnvägsstyrelsen från ämbetet afginge, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att, om han vore delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, hans pension icke finge sammanlagdt öfverstiga nämnda summa samt under villkor att det från allmänna indragningsstaten utgående beloppet skulle minskas med hvad han kunde vara berättigad att i pension uppbära från berörda pensionsinrättning.

Efter erinran om, att pensionskommittén ansett kommitténs förslag till pensionsbestämmelser för nytillträdande delägare böra gälla jämväl för den, som efter det den nya ordningen trädt i kraft blefve utnämnd till generaldirektör och icke förut tillhört järnvägsstaten, anföra de sakkunniga i detta ämne följande:

»Då emellertid de grunder, efter hvilka generaldirektören och öfverdirektören hädanefter skola pensioneras, äro väsentligt olika dem, som i öfrigt kunna blifva gällande för järnvägspersonalen — detta hufvudsakligen beroende på sättet för nämnda tjänstemäns tillsättande — samt fullständiga föreskrifter rörande deras pensionsrätt äro i aflöningsreglementet meddelade, hafva vi ansett lämpligast att från den föreslagna lagens tillämplighetsområde undantaga den, som utan att tillhöra järnvägsstaten förordnas till generaldirektör eller öfverdirektör.

Varder åter därtill förordnad den, å hvilken de för järnvägspersonalen gällande pensionsbestämmelserna redan äro tillämpliga, torde sådant så mycket mindre böra föranleda därtill, att de för honom i pensionshänseende förut gällande bestämmelserna upphörde att å honom äga tilllämpning, som möjligheten icke är utesluten, att han sedermera återgår till befattning vid statens järnvägar, å hvilken samma bestämmelser äro tillämpliga. Att emellertid under den tid, han innehar förordnande så*

123 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som generaldirektör eller öfverdirektör, såsom grund för pensionsafgift och pensionsbelopp icke bör läggas den med berörda befattning förenade aflöning, är tydligt; och hafva vi därför i vårt förslag, § 11, upptagit bestämmelse i sådant hänseende. I nuvarande reglemente för pensionsinrättningen är för generaldirektörens vidkommande stadgadt, att hänsyn uti ifrågavarande fall skall tagas till den aflöning, vederbörande uppbar vid befordringstillfället. _ .

För generaldirektörens och öfverdirektörens egna pensionsförhållanden torde det vara af mindre betydelse, hvilken aflöning, som bestämmes såsom normerande deras pensioner och pensionsafgifter enligt denna lag, alldenstund bestämmelserna i aflöningsreglementet ordna dessa förhållanden på ett tillfyllestgörande sätt; men då åtminstone enligt nu gällande stadganden änkepensionens storlek bestämmes i visst förhållande till samma aflöning som den, hvilken ligger till grund för tjänsteinnehafvarens egen pensionering, och då den nuvarande öfverdirektören vid befordringstillfället uppbar aflöning enligt 1898 års lönestat, men någon anledning icke lärer finnas, att, därest han anmäler sig vilja öfvergå på de nya pensionsbestämmelserna, änkepensionen icke skall beräknas i förhållande till aflöningen enligt 1908 års stat, har i förslaget uttryckligen stadgats, att hänsyn uti ifrågavarande hänseende skall tagas till aflöning enligt sistnämnda stat; och då ej heller anledning synes föreligga att under den tid, vederbörande utöfvar genei al direktörs- eller öfverdirektörsbefattningen, änkepensionen icke skulle anpassas efter de löneförhöjningar, han skulle hafva uppburit, därest han kvarstått i den ordinarie tjänst han förut innehaft, har uttryck däråt gifvits i vårt förslag. Att vi begagnat uttrycket »ordinarie)) tjänst beror därpå, att nuvarande öfverdirektören vid befordringstillfället var tillförordnad öfverdirektör och chef för maskinafdelningen, men ordinarie maskindirektör. Motsvarande stadgande är upptaget i vårt förslag till förenämnda förordning, för den händelse till generaldirektör eller öfverdirektör skulle förordnas någon, å hvilken samma förordning har til 1-

lämpning.» .

Emot de sakkunnigas uttalanden i förevarande afseende har jag endast den erinran att göra, att ingen anledning synes mig föreligga att i pensionslagcn intaga några som helst stadganden rörande generaldirektörs eller öfverdirektörs pensionsrätt. De skäl, som föranledt de sakkunniga att i 11 § i lagförslaget införa ett stadgande rörande beräkning af pension och pensionsafgifter för den, som vid tiden för den blifvande pensionslagens trädande i kraft innehar eller sedermera varder befordrad till tjänst såsom generaldirektör eller öfverdirektör och a hvil-

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ken lagen är tillämplig, kunna enligt mitt förmenande icke anses fullt motivera en dylik anordning, hvilken skulle medföra, att föreskrifter rörande ofvannämnda tjänstemäns pensionsrätt skulle förekomma såväl i aflöningsreglementet som pensionslagen. Därest i det af de sakkunniga anförda fallet att vederbörande återgår till befattning vid statens järnvägar, blifver pensionslagen ånyo utan vidare å honom tillämplig, och någon olägenhet af att under någon tid hafva varit därifrån undantagen behöfver han icke vidkännas, eftersom inga retroaktivafgifter skulle ifrågakomma. Hvad angår det andra af de sakkunniga i förevarande afseende anförda skälet eller hänsynen till vederbörandes ställning såsom delägare i statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, synas förhållandena härutinnan lämpligast kunna ordnas genom intagande i reglementet för berörda pensionskassa af en föreskrift till vinnande af nyssnämnda utaf de sakkunniga angifna syftemål. I öfverensstämmelse med de sålunda af mig uttalade åsikter har sista punkten i förevarande paragraf formulerats, hvarjämte det af de sakkunniga såsom § 11 i deras förslag införda stadgandet blifvit af mig uteslutet.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att, under förutsättning af pensionsväsendets vid statens järnvägar ordnande i enlighet med det nu föreliggande förslaget, vissa ändringar i affattningen af 1 § 2 mom. i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar blifva nödvändiga.

2 §• (3 §)•

De under a) och b) i denna paragraf upptagna bestämmelserna öfverensstämma med hvad utaf såväl pensionskommittén som de sakkunniga i detta ämne föreslagits allenast med den afvikelse, att i mom.

b) ordet ålderdomssvaghet ersatts med uttrycket väsentligen minskad arbetsförmåga. Denna af direktionen för pensionsinrättningen föreslagna samt af järnvägsstyrelsen förordade förändring, hvilken jag redan förut i annat sammanhang berört, har motiverats därmed, att det ju låter tänka sig, att en befattningshafvare kan blifva oförmögen att behörigen sköta sin befattning icke blott på grund af kroppsskada eller sjukdom utan också till följd af en väsentligen minskad arbetsförmåga, framkallad af svaghet i kroppskonstitutionen, af forceradt arbete eller andra orsaker.

Ur den motivering till ifrågavarande stadganden, som förekommer i pensionskommitténs betänkande, tillåter jag mig att här anföra följande.

Efter att hafva erinrat, hurusom för delägare i åtskilliga andra pensionsinrättningar mycket stränga bestämmelser uti ifrågavarande hän-

125 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

seende vore gällande, framhåller kommittén, att dessa icke obetingadt kunna tjäna såsom jämförelsepunkter vid bedömandet af enahanda bestämmelser i en pensionsinrättning för statens järnvägars personal. Mera än eljest vore nämligen i sistnämnda pensionsinrättning hithörande bestämmelser afsedda att tillgodose ett allmänt intresse, då nämligen järnvägsstyrelsen måste hafva en vidsträckt befogenhet att från tjänsten skilja eller till entledigande hos Kungl. Maj:t anmäla en hvar befattningshafvare, hvilkens själs- eller kroppskrafter vore af sådan beskaffenhet, att de gjorde honom mindre skickad att på ett fullt tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. I oskiljaktigt sammanhang med denna järnvägsstyrelsens befogenhet måste emellertid, säger kommittén, stå rätt för sålunda entledigad befattningshafvare att erhålla pension, och bestämmelserna rörande denna pensionsrätt borde vara så afpassade, att de fullständigt täckte de fall, däri ett entledigande af nyss antydd art kunde tänkas äga rum. Utan motsvarande bestämmelser om pensionsrätt skulle nämligen rätten att entlediga icke kunna blifva effektiv, ty vederbörande skulle med fullt fog känna sig manade att i det längsta uppskjuta entledigandet af en oförvitlig tjänare, därest icke skälig ersättning för hvad han genom entledigandet förlorade vore honom beredd. Den stora betydelse, rätten att i förtid afskeda vid statsbanorna anställd personal hade för det allmänna, betingade följaktligen, enligt kommitténs åsikt bestämmelser om pensionsrätt i dylika fall, hvilka afveke från dem, som för andra pensionsinrättningar för innehafvare af statstjänst befunnits vara tillfyllest.

1 § 6 af nu gällande reglemente stadgas uti ifrågavarande afseende, att pensionsrätt inträder för delägare:

a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet., hvilken han i tjänsteutöfning vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kan sin befattning behörigen skota och fördenskull af järnvägsstyrelsen afskedas; och

b) som efter minst tio tjänstår i ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik afskedas, emedan han antingen till följd af sjuklighet, som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet icke kan sin befattning behörigen sköta.

I hvad mån kommittén ansett en ändring böra äga rum i de nu anförda bestämmelserna framgår af följande uttalande af kommittén.

»Kommittén har därvid till en början funnit uttrycket, »sjuklighet» väl sväfvande; läkarbetyget bör innehålla uppgift å viss sjukdom, hvaraf vederbörande lider och som gör honom oförmögen till. tjänstgöring. Då emellertid kroppsskada icke torde vara att hänföra till sjuk-

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

dom, men tydligt är, att dylik skada äfven kan göra en person tjänsteoduglig, hafva såväl sjukdom som kroppskada upptagits såsom anledningar till entledigandet.

Att oförmågan att tjänstgöra icke får vara endast tillfällig, ligger i sakens natur. Den nuvarande affattningen: »icke kan sin befattning behörigen sköta» gifver dock icke något tydligt uttryck häråt. Kommittén har därför föreslagit samma ordalydelse som under a): »icke vidare kan behörigen sköta sin befattning».

Ytterligare har kommittén ansett det böra uttryckligen föreskrifvas, att läkarbetygen skola vara affattade i behörig ordning, d. v. s. på sätt instruktionen för läkare den 31 oktober 1890 stadgar; och då läkarbetyget otvifvelaktigt skulle erhålla än större betydelse, om detsamma utfärdades af vederbörande järnvägsläkare, då denne lärer bäst känna till personen i fråga, och han för öfrigt intager tjänsteställning, har kommittén i sitt förslag upptagit denna fordran beträffande den personal, som åtnjuter läkarevård på statens järnvägars bekostnad.

Hvad om läkarbetygen sålunda föreslagits skulle jämväl gälla för de fall, som afses under a).

Kommittén har såsom ett ytterligare villkor för pension enligt a) eller b) upptagit, att vederbörande af järnvägsstyrelsen anses lämpligen icke kunna förflyttas till annan befattning. Då enligt gällande instruktion styrelsen har befogenhet att förflytta personalen från en till annan befattning, torde det visserligen ligga i sakens natur, att styrelsen icke i förtid afskedar en person, hvilkens arbetskraft, om än ej tillräcklig för innehafvande befattning, likväl kan med fördel användas i annan befattning vid statens järnvägar; men kommittén har dock ansett det icke vara ur vägen att uttryckligen stadga berörda förhållande såsom villkor för rätten att åtnjuta pension.»

För egen del finner jag det vara af största vikt, att bestämmelserna i förevarande ämne blifva afpassade efter de vid järn vägsförvaltningen rådande säregna förhållanden. Särskildt med hänsyn till den höjning af pensionsåldern, som det föreliggande lagförslaget innebär, är nödigt tillse, att vederbörande öfverordnade myndighet beredes möjlighet att med pension afskeda sådan personal, som före inträdd pensionsålder af en eller annan anledning är oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. I dylikt syfte har också den här ofvan berörda förändringen i stadgandets affattning blifvit vidtagen. Hvad angår bestämmelserna i öfrigt, innefatta de i stort sedt detsamma, som i nu gällande reglemente finnes för motsvarande fall stadgadt. De införda förändringarna äro, såsom torde framgå af pensionskommitténs

127 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

nyss af mig anförda uttalande i ämnet, hufvudsakligen afsedda att verka förtydligande samt förebygga missbruk.

Stadgandet under c) är, i hvad det afser viss minimiålder såsom villkor för rätt till pension, affattadt i öfverensstämmelse med de af mig i det föregående uttalade åsikter.

Enligt den hittills gällande och jämväl af de sakkunniga omfattade principen kan ålderspension endast ifrågakomma, då förutsättningarna för hel pension såväl i afseende å lefnadsålder som tjänstålder föreligga. Några bestämmelser om s. k. afkortad pension vid afgång från tjänsten efter inträdet af den för rätt till hel pension stadgade lefnadsålder men innan det därför erforderliga antalet tjänstår uppnåtts, förekomma nämligen icke vare sig i nu gällande reglemente eller i de sakkunnigas förslag till pensionslag. Nyssnämnda förhållande har sin förklaring därutaf, att enligt den för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar gällande instruktion skyldighet för järnvägsman att afgå från tjänsten icke inträder — frånsedt då invaliditet i inskränkt eller vidsträckt bemärkelse föreligger — förr än vederbörande uppnått den för erhållande af hel pension stadgade lefnads- och tjänstålder. Då jag af skäl, som jag vid behandlingen af nästföljande paragraf skall framlägga, ämnar föreslå en ändring i berörda afseende i den riktning att omförmälda skyldighet skall inträda vid viss lefnadsålder, oberoende af antalet tjänstår, synes däraf följa, att rätt till ålderspension med ett i förhållande till tjänstårens antal minskadt belopp bör kunna tillkomma vederbörande före uppnåendet af den såsom villkor för erhållande af hel pension föreslagna tjänståldern. I fråga om minimitjänståldern har jag, i öfverensstämmelse med hvad i sådant afseende finnes stadgadt i 7 § i allmänna pension slagen, ansett densamma böra sättas till tio tjänstår.

I anslutning till den sålunda af mig förordade förändringen i hittills gällande och af de sakkunniga föreslagna bestämmelser i förevarande ämne har jag vidare ansett, att i nu ifrågavarande paragraf borde intagas ett stadgande af enahanda innehåll som det, hvilket förekommer i 7 §, sista punkten, i pensionslagen, innefattande, att tjänstinnehafvare, som vid uppnående af den för rätt till hel pension stadgade lefnadsålder icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad till erhållande af pension, icke heller sedermera må komma i åtnjutande af sådan, äfven om lian tillåtes att kvarstå i tjänsten efter nämnda lefnadsålders inträde.

Äfven om med hänsyn till de af de sakkunniga (sid. 35 i utlåtandet) omförmälda, vid statens järnvägar gällande föreskrifter i afseende å ålder för antagning i ordinarie tjänst stor sannolikhet icke föreligger,

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

att ifrågavarande stadgande skulle äga betydelse beträffande statens järnvägars personal, har jag emellertid, då möjligheten härutinnan icke är utesluten, samt Riksdagen uttalat sig för införande af en dylik föreskrift i allmänna pensionslagen, ansett densamma äfven böra inflyta i en blifvande pensionslag för statens järnvägars personal.

Hvad härefter angår sättet för beräkning af tjänstår, anhåller jag att i detta sammanhang få påpeka, att den härutinnan föreslagna bestämmelsen i viss mån skiljer sig från motsvarande stadgande i § 17 af allmänna pensionslagen.

Sistnämnda stadgande innehåller till en början den föreskriften, att tjänstår för erhållande af pension enligt pensionslagen beräknas icke allenast för tid, under hvilken tjänsteinnehafvaren innehaft tjänst, som i nämnda lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller förordnande.

För närvarande gäller i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, att såsom tjänstår endast sådana få räknas, hvilka tillbragts i ordinarie anställning vid statens järnvägar.

Till stöd för att i fråga om statens järnvägars personal endast tiden för ordinarie anställning finge i förevarande afseende medräknas, hafva de sakkunniga anfört följande:

»Enligt pensionslagen får, såsom nämnts, tjänstår beräknas jämväl för tid, vederbörande i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller förordnande. I detta hänseende har åberopats, dels hurusom hittills vid tjänstårsberäkning för statspensions erhållande i allmänhet icke gjorts någon åtskillnad mellan tjänstgöringen i ordinarie och i extra ordinarie anställningar i statens tjänst dels ock att, därest den extra ordinarie anställningen icke finge föras vederbörande tjänsteinnehafvare till godo vid beräkningen af de tjänstår, som grundlägga pensionsrätt, skulle, med hänsyn till den sena ålder, då befordran till ordinarie tjänst i regel inträdde för de civila tjänsteinnehafvarna, icke annan utväg blifva möjlig än att väsentligen nedsätta det för rätt till pension af staten nu erforderliga antalet tjänstår. Detta antal är i regel bestämdt till 35.

Hvad statens järnvägars personal angår, är att märka, att för rätt till pension tjänstårsberäkning endast afsett tid, under hvilken vederbörande innehaft ordinarie anställning; att minimiantalet tjänstår för rätt till ålderspension varit 30 och därutöfver så många, som kunde erfordras för att vederbörandes lefnads- och tjänstår sammanräknade uppginge till talet 95; att i allmänhet för att antagas till ordinarie be-

129 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

fattning- vid statens järnvägar fordras att ej vara äldre än 30 år — för särskilda fall kan undantag medgifvas; samt att statistiken visar, att det stora flertalet af personalen vinner ordinarie anställning före trettio års ålder. Så voro exempelvis af 622 under år 1903 tillkomna delägare endast 70 öfver trettio år.»

Med hänsyn till den tidiga ålder, vid hvilken statens järnvägars personal i regeln erhålla ordinarie befattning, har jag, i likhet med de sakkunniga, funnit anledning saknas att föreslå ändring uti hvad som i förevarande afseende för närvarande gäller för samma personal i annan mån än att, i öfverensstämmelse med den princip, som härutinnan gjort sig gällande för andra civila tjänsteinnehafvare, rättighet medgifvits nu ifrågavarande personal att för tillgodonjutande af pension tillgodoräkna sig tjänstår jämväl i annan statens tjänst än statens järnvägars. Härvid har jag dock ansett lämpligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, fästa det förbehållet att åtminstone de fem sista åren skola vara tillbragta i statens järnvägars tjänst. Ett dylikt stadgande synes vara betingadt af den från allmänna pensionslagen hämtade bestämmelse, som jag har för afsikt att föreslå till införande i 5 § i detta lagförslag, nämligen att, om en tjänsteinnehafvare icke under minst fem år innehaft den tjänst, från hvilken afgången sker, pensionen skall beräknas efter de fem sista årens medelaflöning. Att låta de för den förra statstjänsten gällande stadganden rörande beräknande af pension inverka på den slutliga pensionen finner jag nämligen, lika med de sakkunniga, ej vara lämpligt, lika litet som att låta de för järnvägstjänsten specifika bestämmelser i detta hänseende tillämpas å aflöningen i den förra tjänsten.

I 17 § pensionslagen är vidare föreskrifvet, att vid tjänstårsberäkning afdrag skall göras för tid, under hvilken ledighet från tjänsten ägt° rum af annan anledning än semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning; och att i fråga om tjänsteinnehafvare, som icke äger rätt till semester, afdrag ej må göras för tid af högst en och en half manad om aret, under hvilken ledighet må hafva åtnjutits för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.

De sakkunniga hafva i förevarande afseende anfört följande:

»För statens järnvägars personal hafva icke några sonp helst inskränkande bestämmelser i fråga om tjänstårsberäkning varit meddelade, och icke heller pensionskommitténs förslag upptager några sådana. Det synes oss också, som om dylika icke vore erforderliga. Om än

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. 17

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

inom andra civila ämbetsverk det kan tänkas, att tjänstledighet för enskilda angelägenheter eller dylikt kan i jämförelsevis stor utsträckning medgifvas tjänsteinnehafvare, torde förhållandet vara ett annat vid statens järnvägar. Det ligger nämligen i sakens natur, att, för att arbetet vid statens järnvägar skall kunna bedrifvas utan för stora störningar, hvarje man måste vara på sin post och att därför ledighet utöfver den, som är personalen tillförsäkrad eller af omständigheterna ovillkorligen påkallad, endast i undantagsfall kan tillåtas. Då följaktligen i själfva järnvägstjänstens beskaffenhet ligger en garanti för missbruk uti ifrågavarande hänseende, och då en försämring af hittills för järnvägspersonalen gällande pensionsvillkor synes oss icke utan tvingande skäl böra ske, hafva vi ansett oss icke böra tillstyrka meddelande af några bestämmelser för järnvägspersonalen, afseende inskränkning i rätten att beräkna tjänstår.»

Om också såsom de sakkunniga framhållit, järnvägstjänsten i och för sig är ägnad att förebygga de i omförmälda bestämmelse afsedda missbruk, synes mig å andra sidan fog förefinnas att genom uttryckligt stadgande likställa statens järnvägars personal med öfriga civila tjänsteinnehafvare i berörda afseende; och har jag alltså ansett mig böra i förevarande paragraf införa en föreskrift af ofvan angifna innebörd.

Slutligen är i 17 § i pensionslagen stadgadt, att i fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst, som i nämnda lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension, ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom tjänstår beräknas.

Att tjänstår i annan statstjänst än vid statens järnvägar, hvilka redan beräknats för erhållande af annan pension än den, som utgår för järnvägstjänsten, icke ånyo böra få beräknas för sistberörda pension, finner jag vara tydligt.

3 §•

Bestämmelser rörande järnvägsmans skyldighet att från tjänsten afgå hafva sedan gammalt varit intagna i den för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar utfärdade instruktion. De nu gällande föreskrifterna i berörda afseende, hvilka återfinnas, hvad styrelsens personal angår, i 77 § 2 och 3 mom. och beträffande distrikts-

131 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.

personalen i 128 § 2 och 3 inom. al nadiga instruktionen den 31 december 1907, äro af följande lydelse:

i 77 §:

»d/om. 2. Tjänsteman är förpliktad att afgå från tjänsten, da lian fyllt sextiofem år samt uppnått sådan tjånsteålder, att han enligt reglementet för statens järnvägstrafiks pension sinrättning är på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjänstår berättigad till pension från nämnda inrättning, Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, styrelsen dock obetaget att låta anstå med afskedet, därest och så länge han pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig kvarstå.

Mom. 3. Tjänsteman, som på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjänstår är berättigad till pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående mom. omförmälda lefnadsålder, må kunna, därest så finnes för tjänsten fördelaktigt, utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af styrelsen..

Tjänsteman, som icke kan behörigen sköta sin befattning vare sig till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han ådragit sig i tjänsteutöfning vid statens järnvägar, eller ock, efter minst tio tjänstår i ordinarie anställning vid samma järnvägar, till följd af antingen sjuklighet, som han icke ådragit sig i tjänsteutöfning, eller ålderdomssvaghet, må jämväl kunna utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af styrelsen;»

i § 128:

»i/om 2. Hvad i § 77 mom. 2 stadgas därom, att tjänsteman vid styrelsen skall vara förpliktad att, då han uppnått viss bestämd lefnadsålder samt tillika viss tjänsteålder, afgå från sin tjänst med rätt för Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, för styrelsen att under vissa förutsättningar låta anstå med afskedet, gäller äfven för tjänsteman vid distrikt, dock att för tågpersonal den lefnadsålder, vid hvilken skyldighet att afgå från tjänsten inträder, bestämmes till sextio år.

Mom. 3. Hvad i § 77 mom. 3 stadgas därom, att tjänsteman vid styrelsen må under vissa förutsättningar kunna utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt be-

132 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 132.

fattningen, af styrelsen, gäller jämväl tjänsteman vid distrikt, med iakttagande däraf, att för tågpersonal skyldigheten att afgå från tjänsten inträder vid en lefnadsålder af sextio år.»

Beträffande civila tjänsteinnehafvare i allmänhet stadgas i förevarande afseende i 6 § i pensionslagen, som innehåller följande bestämmelser:

»Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:

a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år, eller där han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension stadgade lefnads- . och tjänstar, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen;

b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i 5 § stadgade lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från^ tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år;

c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade lefnadsålder, där han, efter att under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;

d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urstandsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af minst, sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension inträder vid sextiotvå år, uppnått en lefnadsålder af minst sextio år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen eller betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, uppnått en lefnadsålder af minst sextiotre år, äge Konungen, uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten afgå.»

I likhet med pensionskommittén hafva de sakkunniga i förslaget till pensionslag icke intagit föreskrifter rörande järnvägsmans skyldighet att afgå från tjänsten men däremot framlagt förslag till sådana ändringar af instruktionens stadganden härutinnan, som afsågo att bringa desamma i öfverensstämmelse med de i lagförslaget före-

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

kommande bestämmelserna rörande pensionsrätt. Till stöd för sina åsikter i förevarande ämne anföra de sakkunniga följande:

»Denna skyldighet sammanfaller i väsentlig mån med järnvägsstyrelsens rätt att entlediga personal, som af någon orsak finnes icke kunna behörigen sköta sin befattning; och då, till följd af järnvägstjänstens säregna beskaffenhet, denna rätt är af särskildt stor betydelse och med nödvändighet måste utöfvas i vida större grad än hvad för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet kan ifrågakomma, synes det oss vara i sin ordning att bemyndigande uti ifrågavarande hänseende varder järnvägsstyrelsen uti instruktion lämnadt. Det är därvid att märka, att de villkor, under hvilka rätt att entlediga tillkommer järnvägsstyrelsen, alltid varit desamma som de, hvilka varit uppställda för rätt för personalen att vid entledigande erhålla pension, hvadan järnvägsstyrelsen, såvida icke tjänstefel föreligger, icke kan entlediga en tjänsteinnehafvare, med mindre denne är berättigad till pension; och skulle, enligt pensionskommitténs förslag, villkoren för rätten till pension upptagas i en af Konung och Riksdag stiftad lag. Det synes oss vid dessa förhållanden icke föreligga någon giltig anledning att öfverflytta bestämmelserna om skyldighet att afgå från tjänst från instruktionen till en pensionslag, något som äfven ur den synpunkten kan betraktas såsom mindre lämpligt, att åtskillig personal, som vid enskilda järnvägars öfvergång till staten blifvit anställd i statens järnvägars tjänst, icke förvärfvat delägarrätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning och följaktligen icke heller torde komma att falla under en blifvande pensionslag; hvadan för deras vidkommande särskild bestämmelse om skyldighet att afgå från tjänsten blefve erforderlig, därest den allmänna bestämmelsen därom intoges i pensionslagen.

Hvad beträffar den materiella innebörden af hithörande bestämmelser är att märka, att enligt pensionslagen skyldighet att afgå från tjänsten inträder vid uppnående af den för rätt till hel pension stadgade lefnadsålder, oberoende af huruvida jämväl den för dylik rätt stadgade tjänsteålder uppnåtts. Att eu tjänsteinnehafvare således kan blifva skyldig att afgå från tjänsten mot åtnjutande af ålderspension till afkortadt belopp, motiveras i kommittébetänkandet därmed, att ett dylikt fall, om det undantagsvis inträffade, oftast torde vara att tillskrifva omständigheter, hvilka varit beroende af tjänsteinnehafvarens eget görande och låtande och alltså icke kunde läggas det allmänna till last.

För statens järnvägars personal gäller, att skyldigheten att afgå vid viss ålder — (K) år för tågpersonalen, (15 år för öfrig personal —

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

är beroende af, huruvida vederbörande jämväl uppnått sådan tjänsteålder, att han är berättigad till hel pension. Att vidtaga någon ändring häri till öfverensstämmelse med pensionslagens föreskrifter, anse vi, hvad nuvarande delägare angår, icke ens böra ifrågasättas; och då vi hålla före, att det vore synnerligen fördelaktigt att, så vidt möjligt, undvika olika bestämmelser för nuvarande och blifvande delägare, kunna vi icke heller förorda vidtagandet af en dylik ändring för de senares vidkommande. Vi vilja äfven framhålla, att vid statens järnvägar fall kunna inträffa, då visserligen den för skyldighet att afgå från tjänst stadgade lefnadsålder uppnåtts, men däremot tjänståren icke äro så många, att hel pension kan utgå, utan att det därvid kan sägas, a«tt sådant vore att tillskrifva omständigheter, hvilka varit beroende af tjänsteinnehafvarens eget görande eller låtande. Delvis beror nog detta därpå, att såsom tjänstår endast få beräknas sådana i ordinarie anställning.

I pensionslagen är stadgadt, att det är Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta anstå med afskedet af tjänsteinnehafvare, hvilken uppnått för rätt till hel pension stadgad lefnadsålder, därest och så länge tjänsteinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år. Ett liknande förbehåll är äfven stadgadt i fråga om järnvägspersonalen, dock utan begränsningen af sjuttio år. Att stadga en dylik begränsning, synes oss dock icke vara behöfligt, knappt lämpligt. Möjligheten för Kungl. Maj:t eller järnvägsstyrelsen att låta en tjänsteinnehafvare, hvilken uppnått sådan ålder, att han är skyldig afgå, kvarstanna i tjänsten bör ju lämpligen finnas; men det torde vara ganska säkert, att en sådan rätt endast i yTttersta undantagsfall kommer att tillämpas. Att förutsätta möjligheten för en järnvägsman att, oaktadt han är berättigad till full pension, få kvarstanna i tjänsten till fyllda sjuttio år, lärer icke kunna ifrågasättas; den omständigheten, att den normala pensionsåldern för järn vägspersonalen torde komma att sättas lägre än för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, borde följdriktigt medföra, att en lägre ålder än sjuttio år bestämdes såsom den tidpunkt, till hvilken en järnvägsman skulle kunna medgifvas att kvarstanna i tjänst; men fastställandet i sådant hänseende af hvilken ålder som helst utöfver den normala synes oss för järnvägspersonalens vidkommande vara olämpligt. Att vederbörande myndighet skulle vilja påtaga sig det ansvar, som en oskäligt utsträckt tillämpning af ifrågavarande stadgande skulle medföra, är för oss otänkbart.»

135 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Beträffande invalidpensioneringen hafva de sakkunniga vidare, efter omnämnande af de bestämmelser i sådant afseende, som enligt pensionslagen gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, å ena sidan, och för statens järnvägars personal, å den andra, till jämförelse mellan de sålunda meddelade stadgandena framhållit, bland annat, att rättigheten att afskeda järnvägspersonal, emedan vederbörande antingen till följd af sjukdom, som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet icke kunde behörigen sköta sin befattning, icke inträdde förr än vederbörande uppnått tio tjänstår i ordinarie anställning och således vore berättigad till åtminstone någon pension; att det i pensionslagen stadgade minimum för af kortad pension, 75 procent af hel pension, endast gällde för det fall, att vederbörande efter otjänstbarhet under fem på hvarandra följande år vore för framtiden oförmögen till tjänstgöring; att skyldighet att afgå från tjänsten till följd af oförmåga för framtiden till tjänstgöring icke i samma lag vore begränsad till det fall, att tjänstårens antal icke understege tio, oaktadt rätt till pension endast under nämnda förutsättning inträdde; att rätt till pension enligt pensionslagen, för den händelse att tjänsteinnehafvaren icke kunde på ett tillfredsställande sätt sköta sin befattning, i allmänhet vore beroende på viss lefnadsålder; samt att beträffande det slag af invalidpensionering, som grundade sig på olycksfall i tjänsten, skyldighet att afgå från tjänsten ålåge enligt pensionslagen tjänsteinnehafvare, därest olycksfallet för framtiden medförde oförmåga till tjänstgöring, under det att för statsbanepersonalens vidkommande det icke vore nödigt, att oförmåga till tjänstgöring inträdt, endast att vederbörande icke vidare kunde behörigen sköta sin befattning.

I anslutning till de sålunda gjorda jämförelserna yttra de sakkunniga slutligen följande.

»Skyldigheten att underkasta sig att varda entledigad från sin tjänst på grund af kroppsskada eller sjuklighet mot åtnjutande af invalidpension är visserligen i allmänhet mera vidsträckt lör statens järnvägars personal än för andra civila tjänsteinnehafvare, då förutsättningen för sådan skyldighet, hvad järnvägspersonalen angår, i alla fall är »att icke vidare kunna behörigen sköta sin tjänst»; men det är därvid att märka, dels att behofvet att hafva fullt arbetskraftig tjänstepersonal gifvetvis är större i järn vägstjänst än i annan civil tjänst dels ock att invalidpensioneringen lika mycket om icke mer är att betrakta såsom en rätt för järnvägspersonalen; det är nämligen mycket sällan någon

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

mot sin vilja varder entledigad med invalidpension, i de allra flesta fall sker sådant efter ansökan af vederbörande själfva.»

I motsats mot de sakkunniga anser jag bestämmelserna rörande järnvägsmans skyldighet att afgå från tjänsten äga det samband med pensionsfrågan i sin helhet, att de böra intagas i en blifvande lag rörande pensionering af samma personal. De utaf de sakkunniga till stöd för en härifrån afvikande anordning anförda skäl torde förfalla med hänsyn därtill att mitt förslag härutinnan icke innebär uteslutande ur instruktionen af motsvarande stadganden.

Hvad sakens materiella sida angår, har jag ansett mig kunna biträda de sakkunnigas uttalande till förmån för bibehållande af de i fråga om skyldighet att afgå från tjänsten till följd af invaliditet nu gällande, från stadgandena i den allmänna pensionslagen något afvikande föreskrifter, hvilka torde i allmänhet hafva motsvarat sitt ändamål med hänsyn till de vid statens järnvägar rådande förhållanden. Däremot har jag så till vida en annan uppfattning än de sakkunniga, att jag funnit skäl icke föreligga att beträffande järnvägsmans skyldighet att afgå från tjänsten vid viss lefnadsålder göra afvikelse från den i 6 § i allmänna pensionslagen stadgade regeln, att dylik skyldighet skall inträda, oberoende af huruvida tillika viss tjänsteålder uppnåtts. Därest de strängare föreskrifter i fråga om skyldighet att afgå till följd af invaliditet i vidsträckt bemärkelse, hvilka enligt de af de sakkunniga uttalade och af mig omfattade åsikter betingas af järnvägstjänstens natur, blifva, på sätt jag nyss förordat, införda i pensionslagen, kunde måhända en tillämpning å järuvägspersonalen af ofvannämnda, i 6 § i pensionslagen fastslagna grundsats synas i mindre grad af behofvet påkallad, eftersom nämligen vederbörande öfverordnade myndighet i allt fall skulle äga möjlighet att, under förutsättning att en befattningshafvare innehar tio tjänstår, afskeda honom, i fall han af någon utaf de i 2 § b) i förevarande lagförslag angifna orsaker icke vidare kan behörigen sköta sin befattning. Då emellertid icke lärer kunna förnekas, att ett stadgande af nu angifna innebörd är ägnadt att till fromma för tjänsten gifva den afskedande myndigheten ännu friare händer i berörda afseende, samt järnvägspersonalen icke med fog lärer kunna göra anspråk på att beträffande skyldigheten att afgå från tjänsten efter uppnådd viss lefnadsålder varda gynsammare ställd än andra civila tjänsteinnehafvare, har jag icke tvekat att förorda ifrågavarande stadgandes affattning i nyss omförmälda riktning. Vidare har jag, likaledes i motsats mot de sakkunniga, funnit det vara lämpligt, att statens järnvägars personal i fråga om den i allmänna pensionslagen stadgade

137 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N;o 132.

ovillkorliga skyldigheten att afgå från tjänsten vid fyllda 70 år blifva likställda med öfriga civila tjänsteinnehafvare. I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda yttrat är ock 3 § i lagförslaget affattad, därvid dock är att märka, att något stadgande, motsvarande innehållet i § 77, mom. 3, första punkten, samt i § 128, mom. 3 af instruktionen icke behöft upptagas i lagförslaget, då nämligen för de tjänsteinnehafvare, å hvilka lagen skulle äga tillämpning, någon rätt till ålderspension före den tid, då skyldighet att yafgå från tjänsten i de särskilda fallen skulle inträda, icke jämlikt de af mig föreslagna stadgandena i 2 § kan ifrågakomma. Ett stadgande i den riktning, hvarom nu är fråga, har däremot sin plats i det förslag till öfvergångsbestämmelser, som jag har för afsikt att framlägga.

4 § (4 §)•

Detta stadgande öfverenstämmer i sak med motsvarande föreskrift i § 9 af pensionslagen.

Fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen hafva, understödda af pensionsdirektionen, hemställt, att till förevarande stadgande borde göras följande tillägg: »dock äger den, som vid afsättningen uppnått minst 25 tjänstår, att i stället för den sålunda förverkade pensionen från och med månaden näst efter den, då han från tjänsten afsattes, utbekomma pension med belopp, som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf honom erlagda pensionsafgifter jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit erlagda».

Fullmäktige hafva ansett det förefinnas så mycket större skäl för meddelandet af den föreslagna bestämmelsen, som på grund af föreskrifterna i allmänna strafflagen järnvägsmännen i vida högre grad än andra statstjänare vore utsatta för att blifva dömda till afsättning; sådan straffpåföljd kunde nämligen uppstå äfven för mycket lindriga tjänstefel.

Jämlikt § 12 i nu gällande pensionsreglemente tillkommer en sådan rätt som den här ofvan angifna en pensionstagare, hvilken efter afskedstagandet eller entledigandet ur statens järnvägars tjänst förverkat sin pension på den grund att han dömts förlustig medborgerligt förtroende eller, i stället för till afsättning till straff jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen — en bestämmelse, som jämväl förekommer i det af mig nu framlagda lagförslaget.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. I A/cl. 93 Haft.

138 Kung]. Maj:t Nåd. Proposition N:o IBS.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande i pensionsfrågan meddelat, hade fullmäktige, då fråga förelåg att införa sistnämnda stadgande . i pensionsreglementet, därvid såväl fullmäktige som styrelsen hade. tillfälle att yttra sig i ämnet, framkommit med förslag i enahanda riktning som det nu föreliggande, men hade styrelsen afstyrkt detsamma under framhållande, att därigenom en afsatt eller för fel eller försummelse i tjänsten afskedad delägare skulle komma att erhålla en bättre ställning än den, som, ehuru ej pensionsberättigad, blefve på egen begäran entledigad från sin tjänst. Om också, säger styrelsen, skäl skulle kunna anföras,. som talade för ett bortseende af nyss anmärkta förhållande, funne sig styrelsen dock böra af principiella skäl vidhålla sin förut i frågan intagna ståndpunkt. Det borde ju heller icke lämnas oanmärkt, yttrar styrelsen vidare, att det rådde en väsentlig olikhet mellan det fall, att en pensionstagare, hvilken redan fullgjort allt hvad på honom ankomme för erhållande af pension, ginge förlustig densamma och det fall, att ett dylikt förhållande inträdde för en i tjänst varande delägare.

Lika med järnvägsstyrelsen finner jag fullgiltiga skäl icke föreligga att i lagförslaget införa en bestämmelse i den af fullmäktige angifna riktning och detta så mycket mindre, som anledning förefinnes att antaga, att ändring kommer att vidtagas i de af fullmäktige omförmälda lagstadganden, och sålunda det hufvudsakliga motivet för att järn vägspersonalen skulle i förevarande afseende erhålla en rättighet, som icke finnes medgifven i allmänna pensionslagen, torde komma att bortfalla.

5 § (5 §)•

I fråga om de skäl, som förän!edt mig att, i likhet med de sakkunniga, föreslå bestämmande af beloppet af hel pension till 72 procent af aflöningen, d. v. s. arfvodet, ökadt med 20 procent, anhåller jag att få hänvisa till hvad jag i detta ämne förut yttrat. Föreskrifterna att pensionsprocenten skall beräknas a den aflöning, tjänsteinnehafvaren vid afgången från tjänsten innehar, och att för tjänsteinnehafvare, som under kortare tid än fem år innehaft den tjänst, från hvilken afgång äger rum, pensionens belopp skall bestämmas till 72 procent af de senast förflutna fem årens medelaflöning öfverensstämma i tillämpliga delar med de principer, som för beräkning af hel pension gjort sig gällande i 4 § i pensionslagen. I sistnämnda paragraf förekommer äfven ett stadgande af innehåll, att om i det undantagsfall att tjänsteinnehafvare under kortare tid än fem ar innehaft den tjänst, från hvilken afgång äger rum, han under någon del af nämnda tid, utan att tillika innehafva tjänst,

139 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 132.

som i pensionslagen afses, innehaft annan statstjänst, med hvilken rätt till pension är förenad, pensionsunderlag skall beräknas jämväl för den tid, sådan tjänst innehafts, och därvid tillämpas de i pensionslagen rörande pensionsunderlag gifna föreskrifter. Under förutsättning af godkännande af stadgandet i 2 § i det föreliggande lagförslaget, som innehåller det förbehåll för rätt till ålderspension, att de fem sista tjänståren skola vara tillbragta i statens järnvägars tjänst, skulle en bestämmelse sådan som den nyss anförda icke äga någon betydelse för statens järnvägars personal.

Vidkommande det tillägg till föreskriften om medeltalsberäkmng i förevarande paragraf, som innefattar, att, därest medelaflöningen för de senast förflutna fem åren skulle befinnas uppgå till lägre belopp än den aflöning, tjänsteinnehafvare vid tiden för afgången skulle hafva innehaft, om han under de sista fem åren icke öfvergått till ny tjänst, pensionen skall beräknas på sistnämnda aflöning, förekommer en dylik bebestämmelse icke i de sakkunnigas lagförslag, utan har densamma tillkommit på yrkande af fullmäktige. I ullmäktige hade nämligen påvisat, hurusom medeltalsberäkningen skulle kunna medföra försämring i pensionsliänseende för en person, som förflyttades från en befattning till en annan med samma eller högre arfvode, beroende på de för statens järnvägars personal gällande aflöningsbestämmelser. Hvad särskildt angår förhållandena vid befordran, erinra fullmäktige, huiusom arfvodena vore i många fall så afpassade, att de ginge i hvarandra så till vida, att de högre arfvodena för en befattning vore inom en viss latitud desamma som de lägre arfvodena i närmast högre befattning, och då det vid befordran i sådant fall vore stadgadt, att löneförhöjningarna skulle utan afbrott och utan hänsyn till befordran gå sin jämna gång, medförde ofta nog en befordran, åtminstone under en följd af år, ingen förbättring i lönevillkoren. För sakens förtydligande hafva fullmäktige anfört följande exempel: _ .

»Antag, att en lokomotivförare, som kommit så långt, att han innehaft 1,800 kronors arfvode under ett år, blir befordrad till ^lokomotivmästare. Han kommer då att ännu under två år fa bibehålla samma arfvode, alldeles som han skulle hafva gjort, om han ej blifvit befordrad. Därefter får han, likaledes oberoende af . befordringen, 2,100 kronors arfvode. Antåg nu, att lian erhaller pension, sedan han innehaft detta senare arfvode under ett år. Hans pension skall då beräknas på de sista fem årons medelaflöning, hvilket blir medeltalet af 1,500, 1,800 1,800 1,800 och 2,100 kronor. Den medelaflöning, på hvilken hans pension skall beräknas, blir således 1,800 kronor. Hade han däremot icke blifvit befordrad, utan vid samma tidpunkt afgått

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132

med pension såsom lokomotivförare, skulle hans pension beräknats på slutlönen, 2,100 kronor.»

Om också, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, de af fullmäktige anmärkta missförhållandena ytterst sällan torde komma att inträffa, har jag dock, i enlighet med styrelsens och pensionsdirektionens tillstyrkan, ansett mig böra i denna paragraf införa det af fullmäktige förordade tillägget.

I enlighet med hvad förut af mig blifvit antydt, betingar stadgandet i 3 § angående skyldighet att från tjänsten afgå, sådant detta stadgande blifvit af mig affattadt, behofvet att i förevarande paragraf införa föreskrifter rörande pension i sådana fall, då tjänstårens antal understiger trettio. På sätt redan nu jämlikt § 7 mom. 1 i gällande pensionsreglemente äger rum i fråga om invalidpension, bör naturligen pensionen i dylika fall sättas i visst förhållande till tjänstårens antal; och har jag fördenskull ansett mig böra i det föreliggande stadgandet införa enahanda skala i fråga om beräkning af pensionsprocenten, som den, hvilken förekommer i 6 § i de sakkunnigas förslag till pensionslag. Sättet för pensionsprocentens beräkning ansluter sig till bestämmelserna i § 7 mom. 1 i nu gällande pensionsreglemente med den ändring, som betingas dels af den i denna paragraf i lagförslaget fastslagna allmänna principen, att pensionsprocenten skall beräknas å den aflöning fy'änsteinnehafvaren innehar vid afgång från tjänsten dels ock af det förhållande, att högsta pensionen blifvit nedsatt från 80 till 72 procent af aflöningen, hvilket förhållande medfört, att lägsta pensionen bestämts till 18 procent af aflöningen i stället för, såsom förut, 20 procent, och att de mellanliggande procentsatserna jämkats i förhållande härtill.

Beträffande den verkan, som föreskriften om pensionens beräknande i vissa fall å de fem sista årens medelaflöning skulle komma att äga å sådan personal, som under den närmaste tiden efter lagens trädande i kraft varder pensionerad, förekommer i specialmotiveringen till det af de sakkunniga framlagda lagförslaget ett uttalande, som är upplysande i berörda afseende och som jag därför tillåter mig att här återgifva.

Efter att hafva framhållit, hurusom sådana fall som ifrågavarande mera sällan torde förekomma, anföra de sakkunniga följande:

»Emellertid kunde, principiellt sedt, sägas, att det icke vore rättvist att för medelaflöningens bestämmande uti ifrågavarande fall uteslutande taga hänsyn till de aflöningar, i förhållande hvartill vederbörande under de senaste åren erlagt pensionsafgifter. Dessa aflöningar

141 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

äro, måhända till öfvervägande del, sådana, som upptagits i det gamla aflöningsreglementet, och de erlagda afgifterna äro afsedda att motsvara en pension af 80 procent af aflöningen. Vi hafva tänkt oss saken så, att då under tiden från det nya lönestaten trädt i kraft eller den 1 januari 1908 till dess* pensionslagen kommer att tillämpas, tjänsteinnekafvare, hvarom nu är fråga, uppburit aflöning enligt nya lönestaten, oaktadt han erlagt pensionsafgift å den gamla, vid beräknande af ifrågavarande medeltal hänsyn toges till den aflöning, vederbörande under denna tid faktiskt uppburit. Detta vore ju onekligen eu förmån för honom, och torde denna förmån skäligen kunna uppväga den omständigheten, att för tid före den 1 januari 1908 hänsyn tages till aflöning enligt gammal stat. Den omständigheten att på grund af särskildt beslut de nya aflöningarna uppburos redan under år 1907 kan naturligtvis ej hafva någon inverkan på beräkningen. Affattningen af vårt förslag toi'de äfven medföra ett beräknande af medelaflöningen på sätt vi nu utvecklat, utan att något särskildt stadgande därom är erforderligt. I 5 § är nämligen utsagdt, att med aflöning förstås det ordinarie arfvodet, ökadt med 20 procent. Att, då intet annat är föreskrifvet, med det ordinarie arfvodet bör förstås det ordinarie arfvode, som under de ifrågavarande åren verkligen uppburits, torde nämligen vara tydligt; men af stadgandena lärer jämväl framgå, att äfven för styrelsens personal i föreliggande fall arfvodet för hvarje år bör ökas med 20 procent, änskönt vid medeltalsberäkningen någon tid kan ingå, under hvilken arfvode uppburits enligt gamla lönestaten och inkvarteringsförmån förty icke tillkommit samma personal. Genom medelaflöningens beräknande på sätt sålunda nämnts och då genom stadgandet i 12 § är sörjdt för, att pensionen aldrig kan understiga 80 procent af medeltalet af högsta aflöningarna för tjänsterna i fråga enligt gamla lönestaten, torde alla berättigade intressen i detta fall vara tillgodosedda.»

6 § (6 §)•

Detta stadgande, som afser att bestämma pensionsbeloppet i sådana fall, som omförmälas i 2 § b) i lagförslaget — i likhet med järnvägsstyrelsen finner jag lämpligt att beteckna detta slag af pensioner såsom »sjukpensioner» till skillnad från invalidpensioner i inskränkt bemärkelse — ansluter sig i fråga om pensionsbeloppets beräkning till de i 5 § stadgade regler. Därjämte har en föreskrift tillkommit af innehåll, att därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning, beloppet af pensionen

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

icke finge understiga 50 procent af aflöningen. Sistnämnda bestämmelse är afsedd att motsvara stadgandet i 7 §, andra punkten, af pensionslagen, i enlighet hvarmed lägsta pensionen i sådana fall, som kunna jämföras med det nu ifrågavarande, blifvit fastställd till 75 procent af hel pension.

7 § (7 §)•

Äfven bestämmelserna rörande beloppet af invalidpensionen i denna paragraf öfverensstämma — med de modifikationer, som äro en följd af nyss angifna ändringar i sättet för beräknande af hel pension — med motsvarande stadganden i § 7 mom. 2 i gällande pensionsreglemente.. En jämförelse med 7 §, första punkten, i pensionslagen, som föreskrifver, att vid tjänsteinnehafvares afgång från tjänsten i anledning af olycksfall i tjänsten, där olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring, hel pension skall utgå med enahanda belopp, som det vid tiden för olycksfallet för tjänsteinnehafvaren gällande pensionsunderlag, torde gifva vid handen, att den förutsättning, under hvilken hel pension på grund af invaliditet enligt pensionslagen skulle utgå, i det närmaste motsvarar det i föreliggande stadgande angifna fall, då samma förhållande skulle äga rum, nämligen att de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.

8 § (8 §).

I likhet med hvad i pensionslagen finnes stadgadt, har högsta pensionsbeloppet för befattningshafvare vid statens järnvägar blifvit bestämdt till 6,000 kronor.

Föreskriften att, om vid beräkning af pensionsbelopp detta slutar å braktal af kronor, beloppet skall höjas till närmast högre krontal är hämtad från nu gällande reglemente. Någon anledning till ändring häraf för åstadkommande af likhet med motsvarande stadgande i pensionslagen, däri föreskrifvcs en ökning till närmast högre tiotal kronor, har icke synts mig föreligga.

9 § (9 §)•

Detta stadgande, som handlar om pensionsafgifter, är i stort sedt affattadt i öfverensstämmelse med do af mig förut i detta ämne fram-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

lagda åsikter. Endast beträffande en detaljfråga anser jag stadgandet påkalla ett nttalande från min sida i detta sammanhang.

I 10 § i pensionslagen föreskrifves, att den årliga afgift, tjäusteinnehafvare har att erlägga, skall utgå med viss procent å det för honom gällande pensionsunderlag. Procenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade högsta pensionsunderlag. Förevarande bestämmelse i lagförslaget innefattar däremot, att afgiftsprocenten skall beräknas å den aflöning, som af tjänsteinneliafvaren faktiskt uppbäres.

Till stöd för en afgiftsberäkning, sådan som pensionslagen föreskrifver, har anförts, att därigenom vunnes ett dubbelt syfte, nämligen å ena sidan att i fråga om samma tjänst samma procenttal alltid komme till användning, oafsedt huruvida ålderstillägg utginge eller icke, och å andra sidan att afgiftsbeloppet städse anslöte sig till det pensionsunderlag, som vid det ifrågavarande tillfället vore gällande för den person, af hvilken afgiften skulle uttagas.

Under erinran, hurusom genom införande af en progressiv skala för beräkning af järnvägspersonalens pensionsafgifter, på sätt i det föreliggande lagförslaget beträffande blifvande tjänsteinnehafvare ägt rum, en skärpning i nu bestående förhållanden åstadkommits, hafva de sakkunniga uttalat sig emot den ytterligare skärpning, som ligger i afgiftsprocentens beräkning på nyssnämnda i pensionslagen föreskrifna sätt. En dylik skärpning borde enligt de sakkunnigas mening så mycket mindre ifrågakomma, som den proportionella ökningen från minimi- till maximiarfvodet vore icke oväsentligt större för tjänster med lägre aflöning än för tjänster med högre. Så vore till exempel för en manlig kontorsskrifvare minimiarfvodet 1,500 kronor och maximiarfvodet 2,700 kronor, under det att för en byrådirektör motsvarande belopp vore 4,800 och 5,700 kronor.

Då jag icke funnit anledning till erinran mot hvad sålunda af de sakkunniga anförts, har, såsom ofvan angifvits, förevarande bestämmelse affattats i enlighet härmed.

Till belysning af innebörden af det beräkningssätt i fråga om pensionsafgifterna, som stadgas i paragrafen, tillåter jag mig att anföra följande uttalande af de sakkunniga.

»Då för nuvarande delägare, som blifvit ordinarie före fyllda 30 år, afgiftsprocenten är 3,2 med en pension, motsvarande 80 procent af aflöningen, skulle, då pensionen enligt vårt förslag skall utgöra 7 2 procent af aflöningen, afgiftsprocenten vara 2,88. För enkelhetens skull hafva vi föreslagit denna procent till 2,8. För nytillkommen personal

144 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 132.

är den progressiva skalan uppgjord i ungefärlig öfverensstämmelse med pensionskommitténs förslag. Högsta procenten enligt denna skala, 4,2, å den högsta aflöning, hvarå pensionsafgift skall beräknas, 8,550 kronor, utgör 359 kronor 10 öre, således i det allra närmaste 6 procent å pensionen, 6,000 kronor. Den för nuvarande delägare stadgade procenten, 2,8 procent, å samma aflöning utgör 239 kronor 40 öre, således i det allra närmaste 4 procent å pensionen, 6,000 kronor, hvilket motsvarar nu utgående 3,2 procent å aflöningen.»

10 § (12 §).

Enligt livad jag förut i annat sammanhang antydt, synes mig införande i en blifvande pensionslag af ett stadgande af sådan innebörd som det föreliggande vara betingadt af billighetsskäl. Att stadgandet hänför sig till de pensionsbelopp, som i enlighet med af mig förut uttalade principer komma att angifvas i förslaget om öfvergångsbestämmelser och icke till dem, som skulle i hvarje särskildt fall erhållas vid tillämpning af bestämmelserna i reglementet för pensionsinrättningen och i det gamla aflöningsreglementet, har motiverats dels af samma praktiska skäl, som föranledt förslaget att i öfvergångsbestämmelserna upptaga ett fixt pensionsbelopp för hvarje tjänst dels ock däraf, att det ansetts icke böra ifrågasättas, att en lägre pension skulle kunna förekomma för den, å hvilken lagens bestämmelser, således äfven angående pensionsåldern, äga tillämpning, än den pension, som i motsvarande fall skulle utgå enligt öfvergångsbestämmelserna. De sålunda af de sakkunniga anförda omständigheterna anser jag innefatta giltiga skäl för stadgandets affattning i ofvan angifna riktning.

11 § (13 §)•

Angående tiden för pensionsafgiftens erläggande stadgas i pensionslagens 10 §, att afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön åtnjutes, äfvensom för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.

Föredragande departementschefen har i detta hänseende anfört, hurusom han, biträdande kommitténs uppfattning, att i pensionslagen borde vara bestämdt, för hvilken tid pensionsafgift skulle utgå, ansåge i likhet med kommittén lämpligast, att, då lönerna numera i allmänhet

145 Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

utginge månadsvis, afgiften hänfördes till sådan tidsperiod och erlades för hvarje månad, för hvilken tjänsteinnehafvaren åtnjöte lön för tjänsten; och då den omständighet, att tjänsteinnehafvaren på grund af tjänstledighet eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid icke ägde att uppbära lön,’ icke heller enligt departementschefens tanke borde medföra befrielse från afgiftens erläggande, syntes den af kommittén tillagda bestämmelsen, att pensionsafgift skulle erläggas äfven för månad, under hvilken på grund af någon af ofvan nämnda anledningar lön icke uppbures af tjänsteinnehafvaren, vara riktig.

Med framhållande, hurusom i pensionskommitténs lagförslag vore stadgadt, att delägares årsafgifter skulle erläggas med en tolftedel i hvarje månad från och med manaden näst efter hans inträde i pensionsinrättningen till och med den månad, hvarunder delägaren erhölle afsked, entledigades, afsattes eller aflede, hafva de sakkunniga, till belysning af olikheten mellan detta stadgande, som i hufvudsak öfverensstämmer med det nu föreliggande, och ofvan anförda bestämmelse i pensionslagen, uttalat sig på följande sätt.

»Detta stadgande, som i sak öfverensstämmer med hvad nu i sådant hänseende gäller, skiljer sig i viss mån från pensionslagens föreskrift angående den tid, från hvilken pensionsafgift skall utgå. Om t. ex. en person antages i ordinarie befattning vid statens järnvägar och inträder i pensionsinrättningen från och med den 1 i en månad, börjar han icke erlägga årsafgift förr än från och med påföljande månad. Med tillämpning af pensionslagens bestämmelse skulle han, som uppbar lön för den månad, från och med hvars ingång han antogs, hafva erlagt pensionsafgift jämväl för första månaden. Olikheten torde kunna förklaras därmed, att för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet pensionsafgiften beräknas endast med hänsyn till lönens belopp, under det för järnvägspersonalen jämväl tjänstgöringspenningarna ingå bland de aflöningsförmåner, som äro bestämmande för pensionsafgifterna.

Då en tjänsteinnehafvare gifvetvis bör erlägga pensionsafgifter under hela sin ordinarie tjänstetid, kan den i pensionslagen använda affattningen af stadgandet i fråga icke begagnas för statens järnvägars personal, enär äfven annan anledning än tjänstledighet eller ådömd mistning af tjänsten på viss tid kan föranleda, att en järnvägsman icke får uppbära lön för någon månad. Det är nämligen stadgadt, att om tjänsteinnehafvare afhåller sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, han under tiden ej må åtnjuta någon aflöning; och att om någon varder afstäugd från tjänstgöring eller tagen i häkte, den del af hans aflöning,

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Häft. 19

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som icke af järnvägsstyrelsen pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom uppbära något däraf.»

Hvad de sakkunniga sålunda anfört till stöd för stadgandets affattning i nu föreliggande form synes mig icke gifva anledning till någon erinran.

12 §• (14 §).

Föreskrifterna i denna paragraf rörande sättet för erläggande af pensionsafgifter ansluta sig till hvad som i sådant afseende i § 5 af pensionsreglementet finnes stadgadt. De ändringar, som vidtagits, innebära i hufvudsak endast att, i likhet med hvad i pensionslagen samt i nådiga kungörelsen den 11 oktober 1907 med föreskrifter om nämnda lags verkställighet finnes i motsvarande fall stadgadt, ränta icke vidare skall Deräknas å förfallna afgifter, samt att inbetalning af pensionsafgifter i sådana fall, då afdrag å aflöningen icke kan äga rum, skall ske kvartalsvis i stället för såsom nu månadsvis.

13 §. (15 §).

Förevarande stadgande, som äger sin motsvarighet i nu gällande pensionsreglemente, hade i de sakkunnigas förslag följande lydelse:

»Förflyttas utan egen begäran tjänsteinnehafvare från en till annan tjänst, och skulle han i den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla lägre pension än i den förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande af sin rätt till den högre pensionen, erlägga pensionsafgifter såsom om han kvarstått i den förut innehafda tjänsten.»

Lnder framhållande, att den inskränkning i förenämnda rättighet, som orden »utan egen begäran» medförde, icke förefunnes i det nu gällande pensionsreglementet, hade fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen hemställt, att nämnda ord måtte utgå ur stadgandet.

Pensionsdirektionen, som biträdt fullmäktiges mening, hade emellertid ansett, att en på egen begäran förflyttad tjänsteinnehafvare icke borde äga rätt att erhålla pension på högre belopp än den aflöning, han innehade vid förflyttningen, och sålunda icke å sådan aflöning, till hvilken han skulle kunnat uppflyttas, om han kvarstått i den förra befattningen; och hade i öfverensstämmelse härmed direktionen föreslagit, att till paragrafen fogades ett förtydligande tillägg af följande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 147

lydelse: »dock ej å högre aflöning än den, han innehade vid förflyttningen».

1 sitt utlåtande i ärendet har järnvägsstyrelsen förklarat sig så mycket hellre kunna understödja ett förslag i ofvan angifna riktning, som äfven nu gällande pensionsreglemente beredde möjlighet för en tjänsteinnehafvare, som på egen begäran förflyttades till en befattning med lägre aflöning, att bibehålla rätt till pension motsvarande en högre af honom vid förflyttningen innehafd aflöning. En formulering af paragrafen på sätt direktionen föreslagit skulle emellertid, enligt hvad styrelsen påvisat, komma att medföra en inskränkning af den rätt i förevarande afseende, som enligt de sakkunnigas förslag borde tillkomma en tjänsteinnehafvare, hvilken utan egen begäran förflyttades till en lägre befattning så till vida, som äfven han skulle beröfvas möjligheten att bibehålla rätt till pension, motsvarande den högre aflöning, han eventuellt skulle kunna uppnå, om han kvarstannat i den förra befattningen. En dylik inskränkning funne styrelsen särskildt i sådana fall, då förflyttning skedde på grund af omständigheter, till hvilka den förflyttade icke gifvit anledning, vara obefogad.

Med hänsyn till hvad sålunda förekommit har jag ansett mig böra, i enlighet med styrelsens hemställan, till stadgandet foga följande tillägg:

»Sker förflyttningen på egen begäran, äger den förflyttade för bibehållande af rätt till pension, motsvarande den aflöning, som af honom vid förflyttningen innehades, erlägga pensionsafgitter å samma aflöning».

14 §. (16 §).

Hittills har ansökning om pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning ingifvits till direktionen för pensionsinrättningen. I pensionslagens 13 § stadgas, att pension enligt samma lag skall sökas hos Konungen. Bestämmelsen i förevarande paragraf, att pension skall sökas hos järnvägsstyrelsen sammanhänger med frågan om handhafvandet af ärenden rörande pensionering af statens järnvägars personal, till hvilken fråga jag anhåller att i ett annat sammanhang få återkomma.

Föreskriften om att järnvägsstyrelsen skall utfärda pensionsbref återfinnes icke i de sakkunnigas lagförslag utan har tillkommit på hemställan af pensi.onsdirektionen och järnvägsstyrelsen, som framhållit, att då de pensionsberättigade under alla förhållanden borde erhålla något

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

skriftligt bevis på sin pensionsrätt, detta kunde ske genom bibehållande af de nuvarande pensionsbrefven.

Andra punkten i paragrafen öfverensstämmer i sak såväl med föreskriften i § 7 mom. 3 i pensionsreglementet som med pensionslagens 13 §.

15 §. (17 §).

Den i detta stadgande medgifna möjligheten att återbekomma pensionsbelopp, som förverkats därför att detsamma icke uttagits inom tre år sedan det till betalning förfallit, föreligger icke enligt gällande pensionsreglemente.

Då emellertid möjlighet till restitution i förevarande fall är beredd åt civila tjänsteinnehafvare i allmänhet jämlikt 15 § i pensionslagen, torde sådan äfven böra tillkomma järnvägspersonalen.

16 §. (18 §).

14 § i pensionslagen innehåller, att, om pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar af pensionen anses förverkade och pension alltså utgå med endast en tredjedel af det ursprungliga beloppet.

Förevarande paragraf stadgar för motsvarande fall, att i stället för den gamla pensionen, som förverkats, pension skall utgå med belopp, som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf vederbörande till pensionsinrättningen erlagda afgifter jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.

Grunden till dessa stadganden är, att den dömde skäligen ansetts böra få behålla så stor del af pensionen, som motsvarar de af honom själf inbetalda pensionsafgifter. Då dessa för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet ansetts täcka en tredjedel af kostnaden för deras pensionering, har den del af pensionen, som vederbörande uti nu ifrågavarande fall förklarats berättigad att behålla, bestämts till en tredjedel.

Den af mig föreslagna affattningen af bestämmelsen i fråga är, med undantag däraf att ordet »järnvägsstyrelsen» insatts i stället för »direktionen», alldeles öfverensstämmande med den lydelse, motsvarande paragraf i nuvarande pensionsreglemente erhållit genom nådiga kungörelsen den 15 april 1904; och någon anledning att göra ändring härutinnan har icke synts mig föreligga.

149 Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 132.

17 §. (19 §).

Detta stadgande saknas i nu gällande pensionsreglemente men kar intagits i lagförslaget, på grund af en liknande föreskrift i pensionslagens 12 §.

18 §. (20 §).

16 § i pensionslagen innehåller bestämmelse, att pension för tjänst, som afses i lagen, må, ändock att de för erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom i de fall och med de inskränkningar, som nedan stadgas, nämligen:

l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes,' utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt lagens bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen, och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden,

2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension för annan tjänst, som i lagen afses, pension må utgå för bada tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel af det lägre, eller, om begge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena af dem, ökadt med en tredjedel;

3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller pension för statstjänst, å hvilken lagen icke äger tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen må ökas med livad som motsvarar skillnaden.

Beträffande dessa reglers tillämplighet å statens järnvägars personal hafva de sakkunniga anfört följande:

»Hvad först angår det under l:o) upptagna fallet eller att någon vid afgång från järnvägstjänsten uppbär lön för någon annan statstjänst, anse vi, att för de nuvarande delägare, hvilka till äfventyrs kyarstanna på gammal stat, den i pensionslagen för sådant fall föreskrifna reduktionen af pensionen icke ens kan ifragasättas; och, hvad öfriga nuvarande samt blifvande delägare angår, är i det nya aflöningsreglementet för personalen vid statens järnvägar stadgadt, att med befattning vid statens järnvägar icke må förenas annan tjänst å rikets, hiks-

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

dagens eller kommuns stat, hvarför nu omhandlade fall icke Lärer för sådan delägare kunna inträffa.

Stadgandet under 2:o) afser det fall, att någon innehaft två tjänster, hvilka båda afses i pensionslagen. Detta stadgande saknar således betydelse för frågan om järnvägspersonalens pensionering.

Stadgandet under 3:o) afser de fall, att någon vid afgång från tjänst, som i pensionslagen afses, åtnjuter eller sedermera erhåller pension för annan statstjänst, a hvilken samma lag icke äger tillämpning, samt innehåller, att för sådant fall pensionen för förstnämnda tjänst skall på visst sätt reduceras. Om således någon vid afgång med pension från statens järnvägars tjänst uppbär pension för annan statstjänst, hvilken afses i allmänna pensionslagen, skall sistnämnda pension minskas. i enlighet med berörda stadgande. Någon reduktion jämväl af pensionen för järnvägstjänsten bör då naturligtvis icke förekomma och något särskildt stadgande i detta hänseende för järnvägspersonalens vidkommande är alltså obehöfligt. Däremot skulle ett dylikt stadgande vara erforderligt för det fall, att den först uppburna pensionen afser annan statstjänst än sådan, å hvilken pensionslagen har tillämpning. Grunden till bestämmelserna i fråga är tydligen, att staten icke under några förhållanden kan anses skyldig bidraga till mera än en pension

åt den afgående statstjänaren, men att å andra sidan, om en statstjänare

uPPfy^ villkoren för rätt att komma i åtnjutande af flera pensioner, han, i den mån han själf bidragit till sin pensionering, bör njuta frukterna af hvad han sålunda offrat. För statens järnvägars personal skulle således meddelas ett stadgande af innehåll, att om någon vid afgång från tjänsten åtnjuter pension för annan statstjänst och beloppet af den pensionen icke skall på grund af gällande bestämmelser minskas till följd, däraf att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande af pension

för järnvägstjänsten, pension för sistnämnda tjänst må utgå med så

stor del af det belopp, som eljest skolat utgå, att pensionen motsvarar efter matematiska grunder hvad tjänsteinnehafvaren själf bidragit till sin pensionering; dock att, därest härigenom de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.

Ett stadgande af nu nämndt innehåll skulle emellertid enligt vår mening endast kunna gälla blifvande delägare; och då, på sätt förut erinrats, för dessa är stadgadt förbud att innehafva annan statstjänst, torde, icke det i pensionslagen förutsedda fall, att någon efter afgång från järnvägstjänsten erhåller pension för annan statstjänst, i fråga om sådan delägare förekomma. Att lagstifta för det säkerligen så godt

151 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som oantagliga fall, att en pensionerad järnvägsman erhåller annan statstjänst, å hvilken allmänna pensionslagen icke har tillämpning, anse vi ej behöfligt. Det enda fall, för hvilket uti ifrågavarande hänseende skulle kunna behöfva lagstiftas, synes oss vara att en person, hvilken med pension afgått från statstjänst, å hvilken allmänna pensionslagen icke har tillämpning, blir antagen i ordinarie befattning vid statens järnvägar, därvid vi särskildt haft vår uppmärksamhet riktad på den jämförelsevis låga pensionsålder, som gäller i arméns pensionskassa och som lärer vara ifrågasatt att än vidare sänka.»

Till denna de sakkunnigas motivering för lydelsen af ifrågavarande stadgande har jag för min del icke funnit något vara att tillägga.

19 §. (21 §).

Beträffande pensionsmedlens förvaltning och sättet för pensioneringens handhafvande tillåter jag mig ur de sakkunnigas utlåtande (sid. 125—137) anföra följande.

I det reglemente, som Kungl. Maj:t den 6 september 1872 fastställde för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, stadgades i fråga om förvaltningen, bland annat, följande. Pensionsinrättningen skulle förvaltas af en direktion, bestående af ordförande och vice ordförande, hvilka Kungl. Maj:t, på förslag af styrelsen för statens järnvägstrafik, utsåge bland trafikstatens ämbets- och tjänstemän, samt tre ledamöter, som valdes af delägarna uti inrättningen. Trafikstyrelsen finge till tjänstgöring vid pensionsinrättningen kalla sina underlydande tjänstemän och betjänte till det antal, som styrelsen efter pröfning af direktionens förslag funne nödigt. Hvarje delägare vore skyldig att på styrelsens kallelse tjänstgöra vid pensionsinrättningen utan arfvode och i den befattning, som af direktionen bestämdes; dock endast å den ort, där delägaren vore stationerad i statens järnvägstrafiks tjänst, samt ej för längre tid än två år för hvarje gång. För hvarje gång delägare fullgjort äskad tjänstgöring vid pensionsinrättningen, ägde han rätt att därifrån vara befriad lika lång tid, som han dylik tjänstgöring senast utöfvat.

Vidare var i nämnda reglemente stadgadt, att delägarna skulle sammanträda genom fullmäktige till lagtima möte hvart annat år i juni månad; att fullmäktige ägde att öfverse pensionsinrättningens förvaltning och räkenskaper för den tid, desamma förut icke blifvit af fullmäktige granskade, hvarvid noga skulle utrönas ej mindre kassans tillstånd än äfven, huruvida direktionen med noggrannhet fullgjort sina

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

åligganden och iakttagit de angående förvaltningen gifna föreskrifter; hvarförutom fullmäktige ägde att öfverlägga och fatta beslut i sådana frågor rörande förvaltningen eller ändringar och tillägg i reglementet, som af direktionen eller någon fullmäktig blifvit väckta.

Emellertid hade pensionsväsendet vid statens järnvägar efter hand nått en sådan utveckling, att det befanns nödigt att för utförande af de därmed förenade göromålen anställa stadigvarande, särskildt aflönade tjänstemän. Hvad aflöningsförmånerna till dessa senare angår, blefvo de från början bestämda med hänsyn därtill att tjänstemännen tillika voro statens järnvägstrafiks tjänstemän och arfvodena förty borde betraktas, icke så mycket såsom en direkt aflöning som icke mer »såsom vedermälan af öfriga delägares erkännande af det arbete tjänstemännen framför andra ägnade åt pensionskassorna och en uppmuntran att däruti fortfara».

Sedan längre tid tillbaka hafva de ständiga tjänstemännen varit: en sekreterare, en ombudsman, en kamrerare, en kassör, en revisor och en amanuens.

I detta sammanhang kan erinras, att såväl direktionen och fullmäktige som tjänstemännen äro gemensamma för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning samt statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa.

Hvad direktionens sammansättning angår, blef genom kungl. kungörelsen den 28 januari 1881 den ändring införd, att en ledamot skulle utses af styrelsen för statens järnvägstrafik och endast två af delägarna. Sedan år 1899 hafva arfvoden utgått till direktionens ordförande och vice ordförande samt två ledamöter, af hvilka den ene haft befattning såsom kassadirektör.

I fråga om pensionsfondernas förvaltning och därmed sammanhängande förhållanden hade pensionskommittén, såsom förut anmärkts, tänkt sig, att den nuvarande pensionsinrättningen skulle bibehållas samt omfatta sådana delägare, som icke ville underkasta sig de af kommittén föreslagna ändrade bestämmelserna rörande pensionsålder och förty finge åtnöjas med en lägre pension. För sådana delägare åter, som ville ingå på nyssnämnda förändring i pensionsvillkoren, äfvensom för nytillträdande delägare skulle bildas en ny pensionsinrättning. Beträffande sistnämnda pensionsinrättning föreslog kommittén, att densamma, i likhet med hvad nu vore förhållandet, skulle förvaltas af en särskild direktion, hvilken dock skulle bestå af endast tre ledamöter, samtliga utsedda af Kungl. Maj:t. Detta sammanhängde med kommitténs förslag att upphäfva den nuvarande fullmäktigeinstitutionen. Då nämligen kommitténs förslag innefattade, att staten garanterade delägarna, såvidt

153 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

de fullgjorde dem åliggande skyldigheter, utbekommande af den dem tillerkända pensionen, borde enligt kommitténs mening delägarna icke hafva någon rätt att bestämma öfver förvaltningen eller pensionsvillkoren; det vore staten, som afpassade pensionerna och föreskrefve de skyldigheter, som borde af delägarna fullgöras. I anledning häraf föreslog kommittén, såsom nämnts, fullmäktigeinstitutionens upphäfvande. Beträffande tjänstemännen vid pensionsinrättningen föreslog kommittén uppförande å ordinarie stat af en kamrerare, en kassör och en revisor. En sekreterare och ombudsman skulle förordnas af direktionen. Den af kommittén föreslagna staten för pensionsinrättningen slutar å ett belopp af 25,600 kronor.

Förvaltningen af den gamla pensionsinrättningen, i hvilken de delägare, som icke ville underkasta sig de nya bestämmelserna angående pensionsåldern skulle kvarstå, skulle enligt kommitténs förslag handhafvas af direktionen öfver den nya pensionsinrättningen med de under densamma lydande tjänstemän. Några fullmäktige för delägarna i denna pensionsinrättning skulle icke heller vidare finnas.

Uppbörd och redovisning af afgifter till pensionsinrättningen äfvensom utbetalning å annan ort än Stockholm af pensioner skulle, såsom hittills, verkställas genom järnvägsstyrelsens försorg.

Pensionskommittén föreslog vidare, såsom jag i annat sammanhang haft tillfälle att beröra, att den nya pensionsinrättningens fonder skulle motsvara en tredjedel af pensionsinrättningens förpliktelser med undantag af dem, som grundade sig på olycksfall i tjänsten.

Efter att hafva erinrat om en af två utaf kommitténs medlemmar uttalad afvikande mening, innefattande, att för blifvande delägare af dessas afgifter och statens bidrag en fond borde bildas, som med bortseende från olycksfallspensioneringen, vid slutet af hvarje år motsvarade hela värdet af pensionsförpliktelserna gentemot dessa delägare, hvilken fond skulle förvaltas af riksgäldskontoret och användas till sådana ändamål, för hvilka kontoret ägde upplåningsrätt, hafva de sakkunniga i föreliggande ämne yttrat följande:

»Pensionskommittén har, såsom oss synes med full rätt, framhållit, hurusom med den föreslagna nya ordningen för järnvägspersonalens pensionering pensionsinrättningens egenskap af en enskild sådan helt och hållet skulle upphöra; och såsom en naturlig följd häraf har kommittén föreslagit upphäfvande af fullmäktigeinstitutionen. Sedan emellertid numera blifvit i lag fastställdt, huru de bidrag, civila tjänsteinnehafvare i allmänhet lämna till sin pensionering, skola förvaltas, synes oss näppeligen någon anledning finnas att åt en särskild myndig-

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Häft. 20

154 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

het uppdraga förvaltningen af järnvägspersonalens pensionsafgifter. Vi hafva ofvan uttalat önskvärdheten af att samma pensionsföreskrifter, som gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, kunde tillämpas å järnvägspersonalen; men vi hafva funnit, att hufvudvillkoren för denna personals rätt till pension väsentligen skillde sig från dem, som ansetts böra gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, och att desamma därför lämpligen borde upptagas i en särskild författning. Vi hafva dock sökt att, i den mån sådant läte förena sig med de för järnvägspersonalen säregna förhållanden, anpassa bestämmelserna i denna författning efter de i den allmänna pensionslagen förekommande, därtill föranledda af vår åsikt om lämpligheten af att icke låta nämnda personal intaga en undantagsställning i andra eller flera hänseenden än som kunde anses erforderliga. Samma synpunkt anse vi äfven böra anläggas, då det gäller pensionsmedlens förvaltning; och då kunna vi icke finna någon skillnad mellan pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet och pensioneringen enligt vårt förslag af statens järnvägars personal. Vi hafva därför så mycket hellre ansett oss böra föreslå upphäfvandet af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning som, enligt hvad pensionskommittén påvisat, för dess fortsatta verksamhet kräfves inrättandet af ett särskildt ämbetsverk, för hvilket kostnaderna säkerligen nu icke skulle kunna begränsas till det belopp, som upptagits i den af pensionskommittén förslagsvis uppgjorda staten. Ehuru vi hålla före, att den i förenämnda reservation framkastade tanken om medlens förvaltning af riksgäldskontoret är mycket beaktansvärd, hafva vi ansett oss icke böra frångå hvad i allmänna pensionslagen är i sådant hänseende stadgadt eller medlens förvaltning af statskontoret. Någon annan befattning med järnvägspersonalens pensionering än den, som bestode i förvaltandet af de uti ifrågavarande hänseende till statskontoret öfverlämnade medel, skulle emellertid icke tillkomma statskontoret. All öfrig verksamhet, som för närvarande utöfvas af pensionsinrättningen eller som kan vara en följd af nya, af oss föreslagna pensionsbestämmelser, skulle enligt vår mening öfverlämnas till järnvägsstyrelsen; och skulle de bestyr i pensionshänseende, hvilka redan nu fullgöras af statens järnvägars funktionärer såsom pensionsinrättningens tillfälliga biträden, fortfarande åt dem anförtros.))

Vidkommande sättet för ordnande af statens järnvägars mellanhafvande med statskontoret i fråga om pensionernas utbetalande och inleverering af pensionsafgifterna hafva de sakkunniga vidare gjort följande uttalande:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

»Beträffande inlevererande till statskontoret af de under ett år influtna pensionsafgifter hafva vi tänkt oss, att afräkning skulle ske under påföljande år; pensionerna skulle utbetalas af tillgängliga trafikmedel. Såsom vi förut utvecklat, hafva vi för afsikt att föreslå, det af trafikmedel skola gäldas alla invalidpensioner i inskränkt bemärkelse d. v. s. sådana, som grunda sig på olycksfall eller sjukdom i tjänsten, samt viss del af öfriga utgående pensioner äfvensom så mycket, som må erfordras för att pensionsfonden vid slutet af hvarje år skall vara af en viss storlek. Sedan ett års bokslut är fullbordadt, hvilket skall ske senast den 15 februari påföljande år, känner man de exakta beloppen af de under föregående år influtna pensionsafgifter och utgående pensioner; och kan man då, med tillämpning af gällande bestämmelser, räkna ut, huru stort belopp erfordras för att gälda den del af utgående pensioner, för hvilken fonden skall ansvara. Genom den årligen verkställda matematiska utredningen utrönes, huruvida och i så fall i hvad mån tillskott från trafikmedel erfordras för att fonden skall hafva föreskrifven storlek. Uppenbarligen komma pensionsafgifterna icke att förslå till gäldande af pensionsfondens andel i utgående pensioner, utan därtill behöfver äfven användas åtminstone en del af räntorna. Med hvad af dessa icke må behöfva för sådant ändamål tillgripas ökas fondens kapitalbehållning och, om densamma än vidare behöfver ökas för att fonden skall hafva stadgad storlek, skall sådant tillskjutas af trafikmedel, d. v. s. den del af räntorna, som eljest skolat till järnvägsstyrelsen inlevereras, kommer i motsvarande grad att minskas. Dessa förhållanden klargöras genom afräkningen. Därest statskontorets räkenskaper afslutas, innan afräkningen skett, komma alltså räkenskaperna i regel att visa en större fondbehållning än den i verkligheten är eller behöfver vara. Detta regleras emellertid i följande års räkenskaper.

I järnvägsstyrelsens räkenskaper bör uppläggas ett särskildt pensionskonto; granskningen af denna del af räkenskaperna bör verkställas på samma sätt som granskningen af styrelsens räkenskaper i öfrigt.»

Statskontoret, hvars yttrande infordrats öfver dels 21 och 22 §§ i det af de sakkunniga framlagda lagförslaget (motsvarande 19 och 20 §§ i det nu föreliggande förslaget) dels ock 22 och 23 §§ i det af do sakkunniga afgifna förslaget till »förordning angående rätt till pension för viss personal vid statens järnvägar», har uti ifrågavarande ämne yttrat hufvudsakligen följande.

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Efter att hafva framhållit dels det synnerligen afsevärda tillskott i arbete och ansvar, som genom öfvertagande af den framtida förvaltningen af pensionsmedlen skulle beredas statskontoret, dels ock den omständigheten, att statskontorets fondförvaltning redan med nuvarande omfång toge till fullo i anspråk den derför afsedda personalens tid och krafter, har emellertid statskontoret, då oafsedt den nu ifrågasatta öfverflyttningen till statskontoret af detta förvaltningsbestyr en uppdelning och omläggning af göromålen å statskontorets inkomst-, fond- och stämpelbyrå måste betraktas såsom oundviklig, ansett sig icke nu böra motsätta sig förslaget om öfvertagande af bestyret med nu ifrågasatta fonders förvaltning och hvad därmed står i samband.

Med erinran att den tid, då statskontoret årligen skulle lämna järnvägsstyrelsen uppgift å pensionsfondernas storlek vid sistförflutna årsskiftet icke syntes böra fixeras till viss dag, åtminstone icke så tidig som den af de sakkunniga föreslagna eller den 15 februari, ville statskontoret slutligen ifrågasätta, huruvida icke lämpligare vore, om första stycket, såväl i 21 § pensionslagen som i 22 § af förordningen endast erhölle den lydelse, att pensionsafgifter, hvilka erlades enligt denna lag (förordning) skulle ingå till en särskild fond, om hvars förvaltning erforderliga föreskrifter meddelades af Konungen, i hvilken händelse sista stycket i 22 § af pensionslagen respektive 23 § af förordningen jämväl borde utgå. Det kunde till exempel, säger statskontoret, komma att visa sig fördelaktigt för de ifrågavarande pensionsfondernas afkastning, om vid placeringen af deras medel äfven utlåning på längre tid med årliga kapitalavbetalningar kunde komma till användning; men denna lånetyp medgåfve icke nu gällande bestämmelser för statskontorets fondförvaltning i allmänhet.

Mot de sakkunnigas förslag att af tjänsteinnehafvarnas pensionsafgifter skulle bildas en fond, har jag så mycket mindre anledning till erinran, som denna anordning öfverensstämmer med hvad i sådant afseende finnes beträffande civila tjänsteinnehafvare i allmänhet stadgadt i 11 § i pensionslagen. Likaledes torde det ligga i sakens natur att, på sätt framgår af innehållet i förevarande paragraf, till nämnda fond öfverföres så stor del af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings tillgångar vid tiden för denna pensionslags trädande i kraft, som enligt försäkringstekniska grunder belöper å sådana delägare i pensionsinrättningen, å hvilka lagen kommer att äga tillämpning. Enligt hvad statskontoret meddelat, utgjorde pensionsinrättningens tillgångar vid 1908 års slut 9,918,420 kronor 38 öre. Till ifrågavarande fond lärer slutligen böra öfverföras motsvarande andel af de förut af mig omnämnda,

157 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

jämlikt beslut af 1906, 1907 och 1908 års Riksdagar i afbidan på slutligt ordnande af pensionsväsendet för statens järnvägars personal, af trafikmedel afsätta belopp, hvilka förvaltas af statskontoret och för närvarande uppgå till i rundt tal 1,100,000 kronor. Därest de anordningar, som innefattas i förevarande stadgande, vinna Eders Kungl. Maj:ts godkännande, bar jag för afsikt föreslå, att en framställning i nyssberörda syfte må till Riksdagen aflåtas. Enligt hvad som torde framgå af hvad jag förut yttrat i sammanhang med frågan om den ekonomiska innebörden af nu ifrågavarande förslag, hafva de sakkunniga vid uppgörande af sina finansiella beräkningar tagit hänsyn till nu omförmälda medel.

Såsom ofvan blifvit antydt, skulle en uppdelning af pensionsinrättningens tillgångar äga rum. Meningen härmed är, att från en pensionsfond n:r 2 skulle bestridas dels redan nu beviljade pensioner dels ock pensioneringen af dem utaf nuvarande delägare i pensionsinrättningen, å hvilka pensionslagen icke kommer att äga tillämpning. Ifrågavarande uppdelning är, enligt hvad de sakkunniga' påvisat, vidtagen därför, att för beräkningen af den storlek, de båda fonderna hvar för sig borde hafva, gälla olika grunder; hvarförutom samma uppdelning är af betydelse för bestämmande enligt stadgandena i den följande paragrafen af den del af utgående pensioner, som skola gäldas af trafikmedel.

Vidkommande pensionsfondens förvaltning stadgas vidare i paragrafen, att detta bestyr skall öfvertagas af statskontoret, och hvad beträffar all öfrig verksamhet, som angår pensioneringen af statens järnvägars personal, skulle densamma enligt de sakkunnigas förslag utöfvas af järnvägsstyrelsen. Denna anordning åter innebär upphäfvande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning. Lika med de sakkunniga finner jag ingen anledning förefinnas att bibehålla denna institution, hvilkens verksamhet, på sätt de sakkunniga framhållit, skulle med hänsyn till den utveckling pensionsväsendet vid statens järnvägar erhållit komma att medföra icke obetydliga kostnader.

Af hvad jag sålunda yttrat framgår, att jag i stort sedt ansett mig kunna biträda de sakkunnigas förslag i omförmälda afseende, hvilket förslag jämväl af järnvägsstyrelsen biträdts, men har jag emellertid funnit statskontoret hafva anfört giltiga skäl för den ändring i affattningen af nu ifrågavarande stadgande, sådant det föreligger i 21 § i de sakkunnigas lagförslag, hvarom statskontoret gjort hemställan; och har alltså såväl denna som den nästföljande paragrafen erhållit den af statskontoret förordade lydelse.

158 Öfvergångsbestämmelser angående rätt till pension för viss personal vid Statens järnvägar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Innan jag lämnar frågan om pensionsfondens förvaltning och hvad därmed äger sammanhang, tillåter jag mig meddela, att i ett af fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen uppgjordt förslag till pensionslag (sid. 23—30 i fullmäktiges protokoll för den 4 september 1908) finnes intaget ett stadgande (20 §) af innehåll, att fullmäktige i statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa eller, där sådana fullmäktige ej funnes, annan enligt järnvägsstyrelsens bestämmelse utsedd representation för personalen vid statens järnvägar skulle äga i afseende å de frågor, som i denna lag omhandlades, föra sagda personals talan.

Då det föreliggande lagförslaget innebär, att staten skall öfvertaga pensioneringen i enlighet med en af Konungen och Riksdagen stiftad lag, finner jag, i likhet med järnvägsstyrelsen och pensionsinrättningens direktion, en sådan anordning som den af fullmäktige föreslagna icke vara af förhållandena påkallad.

20 §. (22 §).

Detta stadgande, som motsvarar 22 § i de sakkunnigas förslag, har i enlighet med järnvägsstyrelsens hemställan erhållit en från nyssnämnda paragraf något afvikande formulering, som emellertid endast afser ett förtydligande.

För stadgandets materiella innebörd har jag redan förut i ett annat sammanhang redogjort; och tillåter jag mig hänvisa till dessa mina uttalanden.

Då jag härmed går att framlägga förslag till öfvergångsbestämmelser för den personal vid statens järnvägar, å hvilken jämlikt 1 § i lagförslaget en blifvande pensionslag icke skulle blifva tillämplig, anhåller jag att i fråga om de i förslaget tillämpade grunder rörande pensionsålder äfvensom pensionsbelopp och pensionsafgifter för de olika kategorier af personal, förslaget afser, hänvisa till mina härutinnan förut gjorda uttalanden. Beträffande de principer i öfrigt, å hvilka förslaget är byggdt, får jag framhålla, att detsamma i allt väsentligt ansluter sig till nu gällande pensionsbestämmelser. Emellertid har jag, i likhet med de sakkunniga, med hvilkas »förslag till förordning angående rätt till pension för viss personal vid statens järnvägar» det af mig framlagda förslaget i det allra närmaste öfverensstämmer, ansett några stadganden böra, med afvikelse från hvad i nu gällande pensionsreglemente är föreskrifvet, erhålla samma lydelse som motsvarande bestämmelser i lagförslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

159 Detta gäller till en början föreskrifterna i 2 § a) ocb b) angående invalid- ocb sjukpensionering. Hvad angår de af de sakkunniga föreslagna, i lagförslaget intagna förändringarna, innebära dessa, såsom jag redan förut anmärkt, hufvudsakligen ett förtydligande af nu gällande stadganden, eller ock afse de att förebygga missbruk. Vidkommande det af mig förordade utbytet i 2 § b) i lagförslaget af ordet ålderdomssvaghet mot uttrycket väsentligen minskad arbetsförmåga, så skulle ju kunna sägas, att ett dylikt utbyte vore mindre påkalladt i förevarande bestämmelser, hvilka afse personal, som kan erhålla ålderspension tidigare än enligt lagförslaget är medgifvet. Då emellertid enligt min uppfattning uttrycket ålderdomssvaghet är mindre lämpligt samt det härvid gäller att tillgodose, förutom personalens rätt, äfven ett allmänt intresse, som gör det önskvärd!, att möjlighet beredes befälet att kunna med full pension, därest det härför erforderliga antalet tjänstår uppnåtts, eller eljest med en i förhållande till tjänstetidens längd afkortad pension afskeda försliten eller eljest^till behörig tjänsteutöfning oförmögen personal, tvekar jag icke att föreslå införande äfven i dessa bestämmelser af den ifrågasatta förändringen.

Vidare får jag framhålla, att då jag för den personal, å hvilken den af mig föreslagna lagen skall vinna tillämpning, ansett mig böra i samband med stadgandet att pensionen i allmänhet skall beräknas med hänsyn till den aflöning, vederbörande vid afgång från tjänsten uppbär, föreslå pensionens beräknande å de fem sista årens medelaflöning i det fall, att den afgående tjänsteinnehafvaren icke under fem år innehaft den tjänst, hvarifrån afgången sker, synes mig, på sätt jämväl af de sakkunniga föreslagits, motsvarande undantagsstadgande böra meddelas jämväl för den personal, hvarom nu är fråga, alldenstund äfven för denna pensionen i regel bestämts efter samma grund som för förstnämnda personal. I 6 §, sista stycket är ett dylikt undantagsstadgande, lämpadt efter de för ifrågavarande personal specifika förhållanden, föreslaget.

Affattningen af 9 och 10 §§ torde gifva vid handen, att hänsyn till sistberörda förhållanden synts mig böra tagas vid bestämmande af pension enligt 9 § men däremot icke i fråga om pensionsbelopp enligt 10 §.

Någon tilläggsbestämmelse till förebyggande däraf att någon skulle vid öfvergång till annan tjänst blifva sämre ställd i pensionshänseende än om han kvarstått i den förra tjänsten erfordras icke i dessa bestämmelser, eftersom pensionen alltid skall beräknas efter maximiaflöningen.

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Lika med de sakkunniga har jag ansett äfven nu ifrågavarande personal böra kunna beredas den i 15 § i lagförslaget medgifna möjligheten att återbekomma förverkade pensionsbelopp. Likaledes synes mig billigheten kräfva, att den rättighet att, under viss förutsättning, vid öfvergången till annan statstjänst kunna erhålla restitution af erlagda pensionsafgifter, hvarom stadgas i 17 § i lagförslaget, utsträckes att gälla äfven sådan personal, å hvilken öfvergångsbestämmelserna skulle äga tillämpning.

Hvad slutligen angår det af mig föreslagna stadgandet i 3 § i lagförslaget rörande skyldighet att från tjänsten afgå, bör detsamma uppenbarligen motsvaras af en liknande föreskrift i dessa bestämmelser. 1 motsats mot hvad förhållandet skulle blifva beträffande de tjänsteinnehafvare, å hvilka pensionslagen skulle äga tillämpning, kan i fråga om de befattningskafvare, för hvilka dessa bestämmelser äro afsedda, rätt till hel pension jämlikt 2 § inträda, innan vederbörande uppnått en viss minimiålder, vid hvilken skyldighet att afgå från tjänsten anses böra inträda. Att i dylika fall, i öfverensstämmelse med hvad som nu gäller jämlikt § 77 mom. 3 samt § 128 mom. 3 i gällande instruktion, möjlighet bör beredas vederbörande öfverordnade myndighet att entlediga en befattningshafvare oberoende af utaf honom därom gjord begäran, synes mig uppenbart, och i enlighet härmed har också 3 § i dessa bestämmelser blifvit affattad.

Förutom de här ofvan berörda punkterna torde äfven de grunder, efter hvilka tjänsterna i fråga om pensionernas storlek blifvit i förslaget grupperade, böra i detta sammanhang något närmare skärskådas.

I detta hänseende hafva de sakkunniga — under erinran, hurusom för ifrågavarande personal högsta pensionen föreslagits till ett fixt belopp, motsvarande 80 procent af maximiaflöningen enligt det gamla aflöningsreglementet för de särskilda tjänstegrupperna, därvid med aflöning skulle förstås, för tjänsteinnehafvare i styrelsen det ordinarie arfvodet och för distriktspersonalen arfvodet ökadt med 20 procent — framhållit nödvändigheten af att fastställa vissa principer, efter hvilka pensionsbeloppen borde bestämmas för sådana tjänster å den nya lönestaten, hvilka saknade motsvarighet i det gamla aflöningsreglementet. Det gällde därvid, enligt hvad de sakkunniga påvisa, till en början att afgöra, hvilka tjänster skulle anses sakna sådan motsvarighet. Vid uppgörande af den nya lönestaten hade icke sällan förekommit, att befintliga tjänster uppdelats i flera, ofta beroende därpå, att inom ramen af en dylik tjänst fallit göromål af så väsentligt olika beskaffenhet, att det ansetts oegentligt, att samma aflöning skulle utgå till dem

161 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

alla. Enligt de sakkunnigas åsikt borde en af sådan anledning tillkommen ny tjänst icke anses sakna motsvarighet i gamla aflöningsreglementet; en dylik uppdelning vore egentligen intet annat än en förhöjning i aflöningen för arbete, som redan förut utöfvats af ordinarie befattningshafvare, och, om än i vissa fall‘någon tvekan kunde råda, om denna förutsättning vore för handen, ansåge de sakkunniga berörda princip böra i största möjliga utsträckning vinna tillämpning, alldenstund det läge i sakens natur, att man uti nu ifrågavarande hänseende så mycket som möjligt bortsåge från förändringar, som införts genom den nya lönestaten.

Beträffande tjänster, som således befunnes sakna motsvarighet i gamla aflöningsreglementet, borde enligt de sakkunnigas mening såsom allmän regel fastslås, att om i den aflöningsgrupp, till hvilken en dylik tjänst hörde, funnes andra tjänster, som motsvarades af tjänster i det gamla aflöningsreglementet, innehafvare af ifrågavarande tjänst borde i fråga om pensionens belopp likställas med innehafvare af nyssnämnda, i det gamla aflöningsreglementet förekommande tjänster. En utaf de sakkunniga företagen undersökning i de särskilda fallen (sid. 174—188 i utlåtandet) utvisar enligt deras uppfattning, att något fall icke förekomme, då i den aflöningsgrupp, till hvilken en ny tjänst hörde, saknades annan tjänst, som hade sin motsvarighet i gamla aflöningsreglementet, hvadan alltså den uppställda regeln skulle kunna tillämpas å samtliga förekommande fall.

Beträffande en befattning hafva emellertid de sakkunniga ansett undantag böra äga rum från nyssnämnda regel nämligen i fråga om stationsmästare å 5:e klassens station. Under framhållande, att nämnda befattning måste anses såsom ny, utan motsvarighet i det gamla aflöningsreglementet, eftersom föreståndarna för 5:e klassens stationer förut varit stationsinspektorer, anföra de sakkunniga i förevarande afseende följande:

»Då de nya 5:e klass mästarestationerna således sakna motsvarighet i gamla aflöningsreglementet — att vissa 6:e klassens stationer skola uppflyttas i den nya 5:e klassen torde i detta hänseende sakna all betydelse, då stationernas omflyttning inom befintliga klasser äfven med tillämpning af gamla aflöningsreglementet gifvetvis skulle hafva till följd ändrade pensionsbelopp för föreståndarna för samma stationer — skulle enligt den allmänna regeln stationsmästarna å de nya 5:e klassens stationerna uti ifrågavarande hänseende likställas med trädgårdsmästare. Då emellertid enligt gamla lönestaten högsta arfvodet för trädgårdsmästare är detsamma som för stationsmästare å G:e klassens station

Bih. till Iiilad. Prot. 1909. 1 Sami. I Åfd. 93 Hiift. 21

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

och det synes oss oegentligt, att station af högre klass icke skulle äfven i pensionshänseende ställas gynnsammare än station af lägre klass, hafva vi så mycket hellre velat i detta fall föreslå ett undantag från den allmänna regeln, som, därest denna härvidlag tillämpades, stationsmästare å 5:e klassens station skulle erhålla lägre pension än konduktör, något som vi icke anse tillrådligt. Vi hafva särskildt ur sistnämnda synpunkt upptagit stationsmästare å 5:e klassens station i samma pensionsgrupp som tågmästare och konduktör.»

Under hänvisning i öfrigt till ofvanberörda af de sakkunniga företagna undersökning, därvid de närmare redogjort för huru i de särskilda fallen förenämnda principer tillämpats, får jag uttala min anslutning till de sakkunnigas förslag rörande sättet för grupperingen af tjänsteinnehafvare å den nya staten i pensionshänseende, hvilken gruppering ägt rum med bortseende från de förändringar härutinnan, som medförts af den nya löneregleringen. I öfverensstämmelse härmed hafva också pensionsbeloppen upptagits i 6 § i förevarande öfvergångsbestämmelser. Mot denna anordning hafva visserligen fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen anmärkt, att den medför orättvisa, då nämligen enligt fullmäktiges mening pensionen äfven för sådan personal, som icke vill ingå på förändringar beträffande pensionsåldern, borde utmätas i förhållande till den värdesättning af de särskilda befattningarna, som ägt rum genom den nya löneregleringen. Då emellertid pensionerna för nu ifrågavarande kategori af tjänsteinnehafvare ansetts böra bestämmas i förhållande till de gamla aflöningarna, finner jag, i likhet med järnvägsstyrelsen, en konsekvent tillämpning af denna princip böra medföra, att äfven de särskilda befattningarnas gruppering i pensionshänseende äger rum utan hänsyn till de förhållanden, som inträdt i följd af den nya löneregleringen.

Jag tillåter mig här i förbigående anmärka, att genom den af mig föreslagna inskränkning till viss tid af valfriheten i fråga om rätten att erhålla ålderspension enligt nu gällande bestämmelser det nog i en del fall kan komma att inträffa, att samtliga tjänsteinnehafvare, tillhörande vissa i paragrafen angifna tjänstegrupper, blifva undantagna från öfvergångsbestämmelsernas tillämpning, vid hvilket förhållande det kunde anses onödigt att i paragrafen upptaga de tjänstebefattningar, i fråga om hvilka nyssnämnda förhållande skulle komma att inträda. Jag har emellertid ur flera synpunkter ansett lämpligast, att i paragrafen angifves pensionsbelopp för samtliga i det nya aflöningsreglementet förekommande tjänstegrupper.

163 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

De, på sätt jag nyss anmärkt, i 6 § för de olika tjänsterna upptagna pensionsbeloppen äro beräknade till 80 procent af vederbörande maximiaflöning enligt den lönestat, som var gällande före 1908, eller den, som inneliålles i atlöningsreglementet den 15 oktober 1897 med de smärre ändringar däri, som sedermera och senast genom aflöningsreglementet den 3 maj 1901 vidtagits. Enligt hvad de sakkunniga påvisa, finnes det emellertid en del af nuvarande delägare, som icke öfvergått på sistnämnda lönestat; och hafva de sakkunniga därför jämväl undersökt, huruvida de af dem föreslagna pensionsbeloppen äfven för dessas vidkommande förverkligade den princip, som de i detta hänseende ansett böra följas. En af de sakkunniga för sådant ändamål verkställd granskning af 1907 års arfvodesstat har gifvit vid handen, att 76 tjänsteinnehafvare äro i densamma upptagna såsom kvarstående på gammal stat, och att för vissa af dem maximiarfvodet är högre, för andra lägre än det, som är för motsvarande tjänst i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen högst fastställdt, medan åter för några dessa arfvoden äro lika stora.

Hvad första gruppen anginge, skulle, enligt hvad de sakkunniga framhålla, en tillämpning å denna af de allmänna bestämmelserna angående pensionsbelopp gifvetvis medföra en försämring af förutvarande villkor; och då någon giltig grund icke syntes de sakkunniga kunna åberopas för att dessa mer än den öfriga hithörande personalen skulle behöfva vidkännas någon minskning i den för dem gällande pension, hafva de ansett ett särskildt pensionsbelopp böra för dem stadgas.

Beträffande andra gruppen, borde, säga de sakkunniga, följdriktigt för denna bestämmas ett lägre pensionsbelopp än det allmänna; men då denna grupp vore ganska fåtalig, hafva de sakkunniga, som ansett undantagsbestämmelser lämpligen böra meddelas, endast då verkligt behof däraf förelåge, så mycket mindre tvekat att låta ifrågavarande personal komma i åtnjutande af den i regel bestämda pensionen, som en dylik förmån icke kränkte någons rätt. I ett fall hafva de sakkunniga dock ansett en undantagsbestämmelse nödvändig.

Hvad slutligen den sista gruppen vidkomme, hafva de sakkunniga påpekat, att några undantagsbestämmelser för densamma icke vore erforderliga.

I detta sammanhang hafva de sakkunniga erinrat, att det endast vore för det fall, att vederbörande kvarstode i den befattning, han innehade vid 1907 års slut, som undantagsbestämmelser öfver hufvud vore erforderliga. Blefve han efter 1908 års ingång befordrad, gällde för honom det för tjänsten i fråga stadgade pensionsbelopp, som alltid

164 KungL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

kunde antagas vara större än det, som enligt de äldre bestämmelserna medföljde den tjänst, från hvilken befordran skedde.

I det följande (sid. 190—193 i utlåtandet) hafva de sakkunniga i detalj redogjort för, hvilka tjänsteinnehafvare, som tillhöra de olika grupperna, och den för dem gällande aflöning, i hvilket hänseende af de sakkunniga anmärkts, att för dem, som icke öfvergått på 1898 års lönestat, gällde, att arfvode jämte inkvarteringsersättning skulle åtnjutas med enahanda belopp, vederbörande enligt 1897 års arfvodesstat innehaft.

Af berörda redogörelse och hvad de sakkunniga i sammanhang därmed yttrat framgår, att de beträffande första gruppen af nu ifrågavarande tjänsteinnehafvare d. v. s. sådana, hvilka år 1907 åtnjöto högre arfvode än hvad i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen är för innehafvare af enahanda befattningar högst fastställdt, ansett den principen böra tillämpas, att deras pensioner beräknades å de af dem innehafda arfvoden, dock att, om inom en tjänstegrupp funnes befattningshafvare med olika höga arfvoden, pensionen för denna tjänstegrupp bestämdes till samma belopp nämligen det, som enligt nyssnämnda regel skulle tillkomma den befattningshafvare, som innehade det högsta arfvodet.

För egen del anser jag lika med de sakkunniga, att någon försämring af nu gällande pensionsvillkor för ifrågavarande befattningshafvare icke bör äga rum, men å andra sidan finner jag ingen anledning föreligga att för vissa af dem bestämma en högre pension än som enligt nuvarande förhållanden skulle tillkomma dem. 1 öfverensstämmelse härmed synes mig, att beträffande dessa befattningshafvare icke några särskilda pensionsbelopp borde bestämmas utan endast föreskrifvas, att pensionerna skola utgöra 80 procent af vederbörandes arfvode i 1907 års arfvodesstat, ökadt, hvad angår tjänstemän vid distrikten samt vaktmästare i styrelsen, med 20 procent. De praktiska skäl, som förestafvat utsättande i dessa bestämmelser af vissa fixa pensionsbelopp för tjänsteinnehafvare i allmänhet, lära så mycket mindre förefinnas beträffande nu omförmälda befattningshafvare, som dessa endast utgöra ett fåtal, och dessutom den möjligheten lärer vara utesluten, att de, om den gamla lönestaten fortfarit att gälla, skulle erhållit aflöningsförhöjning.

Vidkommande den andra gruppen eller sådana, hvilkas arfvode är lägre än det, som i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen är för motsvarande tjänst högst fastställdt, och för hvilka de sakkunniga ansett några undantagsbestämmelser rörande pensionsbelopp i allmänhet skäligen icke erfordras, hafva de sakkunniga, under erinran att till denna grupp hörde enligt 1907 års arfvodesstat en pumpare och kol-

165 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

vakt, hvilken emellertid aflidit år 1907, fyra öfverbanmästare, af hvilka en pensionerats under samma år, en verkmästare vid banafdelningen och en lokomotivförare, yttrat sig på följande sätt:

»Jämlikt nådigt bref den 1 juni 1877 åtnjöt öfverbanmästare arfvode med högst 1,500 kronor; i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen var detta arfvode höjdt till 1,800 kronor. De förenämnda fyra, på gammal stat kvarstående öfverbanmästarna uppburo enligt 1907 års arfvodesstat ett arfvode af 1,200 kronor. Enligt hvad för oss blifvit upplyst, äro dessa i själfva verket trädgårdsmästare. Vid 1897 ars lönereglering utbröts från den dåvarande öfverbanmästarklassen trädgårdsmästargruppen. 1893 års järnvägskommitté säger, att trädgårdsmästarna icke syntes vara förtjänta af lika stor aflöning som öfverbanmästarna utan kunna åtnöjas med högst 1,200 kronor, utöfver hvilket belopp i verkligheten icke heller någon såsom trädgårdsmästare tjänstgörande öfverbanmästare fått uppbära arfvode. Maximiarfvodet för trädgårdsmästare är i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen upptaget till 1,200 kronor. Då ifrågavarande fyra tjänsteinnehafvare således endast hafva titel af öfverbanmästare, men i själfva verket äro trädgårdsmästare, synes oss, att pensionen för dessas vidkommande skäligen bör beräknas efter det arfvode, som af dem faktiskt uppburits och som motsvarar maximiarfvodet för trädgårdsmästare enligt 1897 och 1901 års aflöningsreglementen.

Hvad slutligen till andra gruppen hörande verkmästaren och lokomotivföraren angår, hafva dessa ett visst samband med tredje gruppen eller sådana, hvilka enligt 1907 års arfvodesstat uppburo ett lika stort arfvode som det i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen för motsvarande tjänst upptagna maximiarfvode.

Enligt 1874 års aflöningsreglemente var maximiarfvodet för verkmästare 3,600 kronor, hvilket jämväl bibehölls i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen. Enligt 1907 ars arfvodesstat funnos pa gammal stat två verkmästare vid maskinafdelningen med ett arfvode af 3,600 kronor och en verkmästare vid banafdelningen med ett arfvode af 3,000 kronor. Verkmästare finnas icke upptagna i 1908 års lönestat, verkmästarna vid maskinafdelningen blifva maskininspektorer, hvaremot verkmästaren vid banafdelningen icke kan öfvergå på nya staten. Denne är född den 16 oktober 1852 och antogs första gången i ordinarie tjänst den 1 januari 1886, hvadan han blir pensionsberättigad under slutet af år 1916. Enligt nuvarande bestämmelser utgör hans pension 2,880 kronor och årsafgiften 122 kronor 40 öre. Därest icke någon undantagsbestämmelse i fråga om pensionsbeloppet skulle för honom

166 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.

meddelas, blefve enligt vårt förslag hans pension, beräknad efter ett arfvode af 3,600 kronor, 3,456 kronor och årsafgift 146 kronor 88 öre. Då detta onekligen för vederbörande innebure en fördel, hafva vi ansett anledning saknas att för nu ifrågavarande tjänsteinnehafvare föreslå någon undantagsbestämmelse i omhandlade hänseende.

Hvad lokomotivförarna angår, var maximiarfvodet för dem enligt såväl 1874 som 1897 och 1901 års aflöningsreglementen 1,800 kronor. I 1907 års arfvodesstat förekomma på gammal stat tjugunio lokomotivförare med ett arfvode af 1,800 kronor, af hvilka dock åtta pensioneiats och en aflidit under år 1907, och en lokomotivförare med ett arfvode af 1,080 kronor. Den sistnämnde är född den 25 december 1853 och anställd i ordinarie tjänst sedan den 1 augusti 1880, hvadan han blir pensionsberättigad under år 1914. Enligt nuvarande bestämmelser utgör hans pension 1,037 kronor och årsafgiften 41 kronor 47 öre. Därest icke någon undantagsbestämmelse i fråga om pensionsbeloppet skulle för honom meddelas, blefve enligt vårt förslag hans pension, beräknad efter ett arfvode af 1,800 kronor, 1,728 kronor och årsafgiften 69 kronor 12 öre. Skillnaden beträffande såväl pension som pensionsafgift blefve visserligen ganska betydande, men då äfven i detta fall den högre pensionsafgiften komme att utgå endast under en kortare följd af år, blefve onekligen förändringen till fördel för vederbörande, hvarför vi angående ifrågavarande tjänsteinnehafvare hafva samma uppfattning, som vi ofvan uttalat angående verkmästaren vid banafdelningen.»

Hvad de sakkunniga sålunda yttrat har icke gifvit mig anledning till erinran, i hvad angår sättet för bestämmande af pensionen for de fyra enligt 1907 års arfvodsstat på gammal stat kvarstående öfverbanmästarna.

Däremot anser jag, i öfverensstämmelse med den uppfattning jag nyss uttalat beträffande vissa till första gruppen hörande befattningshafvare, skäl icke föreligga, att för verkmästaren vid banafdelningen samt den här ofvan omförmälda lokomotivföraren, hvilka bägge, enligt hvad 190/ års arfvodesstat utvisar, i mera än tio år kvarstått i samma arfvodesklass, fastställa högre pensioner än hvad som motsvarar 80 procent af vederbörandes år 1907 innehafda arfvode, ökadt med 20 procent. Hvad särskildt angår lokomotivföraren, hvilken, enligt hvad jag inhämtat, sedan längre tid tillbaka icke utöfvat sin befattning såsom lokomotivförare utan gör tjänst såsom verkstadsarbetare, skulle pensionen, därest, på sätt de sakkunniga ifrågasatt, intet undantag stadgas för honom, sannolikt komma att i det närmaste uppgå till den af honom vid afgången innehafda aflöning — en anordning, för hvilken

167'

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

enligt min mening fog icke förefinnes. I enlighet med de sålunda af mig uttalade åsikter hafva 7 och 8 §§ i förevarande bestämmelser affattats.

Hvad slutligen angår den tredje gruppen af ifrågavarande befattningshafvare eller sådana, hvilka enligt 1907 års arfvodesstat uppburo samma arfvode, som det i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen för af dem innehafda befattningar högst fastställda, lärer, på sätt de sakkunniga erinrat, vara uppenbart, att för deras vidkommande icke erfordras några undantagsbestämmelser.

Med stöd af hvad jag sålunda yttrat anhåller jag att få framlägga följande

Förslag-

till

öfvcrgångsbcstäminelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens järnvägar.

i §. a m

Rätt till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer dels sådana tjänstemän vid statens järnvägar, som på grund af nådiga reglementet för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning den 6 september 1872 vunnit delägarerätt i densamma och icke behörigen anmält sig vilja genom erläggande al de i förnyade nådiga reglementet den 3 november 1882 för samma pensionsinrättning bestämda högre utgifter bereda sig förbättrad pensionering, i dessa bestämmelser kallade »1872 års tjänstemän», dels ock öfriga i pensionsinrättningen delaktiga tjänstemän vid statens järnvägar, bvilka antingen uppbära aflöning enligt äldre lönestat än den från och med 1908 års ingång gällande eller ock, ehuru vid tiden för dessa bestämmelsers trädande i kraft uppbärande aflöning enligt 1908 års stat, under den i 1 § af lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den stadgade förutsättning inom den i samma paragraf bestämda tid behörigen anmäla, att bestämmelsen i § 6 c) i ofvannämnda nådiga reglemente den 3 november 1882 må å dem vinna tillämpning.

För dem, hvilka före dessa bestämmelsers trädande i kraft tillerkänts pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, gälla dessa bestämmelser rörande pensionstagare i tillämpliga delar.

*) De inom parentes angifna paragraferna afse de sakkunnigas förslag till förordning angående rätt till pension för viss personal vid statens järnvägar.

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

2 §• (2 §•)

Pensionsrätt tillkommer:

a) den, som till följd af olycksfall i statens järnvägars tjänst eller eljest till följd af sjukdom, hvilken han genom utöfning af sådan tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;

b) den, som efter minst tio års tjänstgöring i ordinarie anställning vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjukdom i- andra fall än under a) sägs eller ock till följd af väsentligen minskad arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning affattadt läkarbetyg, utfärdadt, hvad den till fri läkarvård berättigade personalen angår, af vederbörande järnvägsläkare;

c) den, som efter minst trettio års tjänst i ordinarie anställning vid statens järnvägar uppnått sådan ålder, att hans lefnads- och ordinarie tjänstår vid statens järnvägar sammanräknade uppgå till talet 95.

3 §•

Mom. 1. Tjänsteman är förpliktad att afgå från tjänsten, under förutsättning att vederbörande uppnått den enligt 2 § c) för erhållande af pension bestämda tjänstålder,

a) kvinnlig tjänsteinnehafvare samt lokomotivförare vid fyllda 60 år;

b) banmästare af l:a eller 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stationskarl vid fyllda sextiotre år; samt

c) öfriga tjänstemän vid fyllda sextiofem år;

Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, järnvägsstyrelsen dock obetaget att låta anstå med afskedet, därest och så länge vederbörande pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig kvarstå.

Mom. 2. Tjänsteman, för hvilken rätt till ålderspension inträder före uppnåendet af den här ofvan i förekommande fall stadgade lef-

169 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

nadsålder, må, sedan sådan rätt inträdt, kunna, därest så finnes för tjänsten fördelaktigt, utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af järnvägsstyrelsen.

Tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 2 § a) och b) är berättigad till pension, må jämväl kunna utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj :t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af styrelsen.

4 § (3 §)•

Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt.

5 § (4 §)■

Årliga beloppet af pension, som utgår till »1872 års tjänstemän», bestämmes till viss procent af den medelaflöning, som uppkommer, då medeltalet tages af de aflöningar, vederbörande under de sista fem åren uppburit, sålunda att:

l:o) tjänsteman, som skall pensioneras på grund af stadgandet i 2 § c), erhåller 50 procent af medelaflöningen (ålderspension);

2:o) tjänsteman, som skall pensioneras på grund af stadgandet i 2 § a) (invalidpension) eller b) (sjukpension), erhåller:

för fulla 25 tjänstår 42,5 % af medelaflöningen

» » 26 » 44 » » »

» »27 » 45,5 » » »

» » 28 » 47 » » »

» » 29 » 48,5 » » »

» » 30 » 50 » » »

skolande dock, därest pensioneringen grundar sig på stadgandet i 2 § a) och enligt läkares intyg de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning, pension oberoende af antalet tjänstår utgå med 50 procent af medelaflöningen.

Därest vid beräkning af pensionsbelopp detta slutar å bråktal af kronor, skall det höjas till närmast högre krontal. Med aflöning förstås i dessa bestämmelser för »1872 års tjänstemän» det ordinarie arf- Bih. till Rilcsd. Vrot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 93 llaft. 92

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

vodet, ökadt för distriktspersonal med 15 procent, då fråga är om aflöning enligt äldre lönestat än den från 1908 års ingång gällande.

6 § (5 §).

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i 2 § c) (ålderspension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, utgör med de i 7 och 8 §§ stadgade undantag:

i styrelsen:

för öfverdirektör...........................................................................

b byrådirektör ...........................................................................

b arkitekt....................................................................................

b matematiker ...........................................................................

b kamrerare och föreståndare för kammarkontoret......

b förste aktuarie och föreståndare för statistiska kontoret

b milkontrollör och föreståndare för milkontoret.........

b förste kontrollör....................................................................

b byråingenjör af l:sta klass (enligt gammal stat byråingenjör) ..............................................................................

b kassör (enligt gammal stat hufvudkassör) ..................

b ombudsman (enligt gammal stat notarie).....................

b revisor och föreståndare för revisionskontoret.........

b registrator .............................

b notarie.......................................

b byråingenjör af 2:dra klass

B förrådsförvaltare.....................

b kontrollör..................................

b förste bokhållare ...................

b manlig bokhållare..................

b underingenjör .........................

b ritare...........................................

b manlig kontorsskrifvare........

b kvinnlig bokhållare.................

b kvinnlig kontorsskrifvare.....

b manligt kontorsbiträde ........

5,920 kronor 4,400 b

4,000 b

3.200 b

2,400 b

2,160 b

1,920 b

1.200 b 960 b

171 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för förste vaktmästare (enligt gammal stat)..................... 912 kronor

» vaktmästare .......................................................................... 720 »

vid distrikten och centralverkstaden:

b distriktschef ...........................................................................1

B ban direktör..............................................................................

B maskindirektör........................................................................

B trafikdirektör.........................................................................

k baningenjör af l:sta klass ................................................

b maskiningenjör af l:sta klass..........................................

» trafikinspektör af lista klass ...........................................

b öfverinspektor....................................................................

» distriktssekreterare...............................................................

b baningenjör af 2:dra klass................................................

b maskiningenjör af 2:dra klass.........................................

b trafikinspektör af 2:dra klass ..........................................

b stationsinspektor å lista klass station .......................

b distriktskamrerare (enligt gammal stat verkstads-

kamrerare)..........................................................................

b förrådsförvaitare.....................................................................

b distriktskassör........................................................................

b maskininspektor..................................................................

b telegrafingenjör....................................................................

b telegrafinspektor ...............................................................

b verkmästare vid maskinafdelningen (enligt gammal

stat).....................................................................................

b stationsinspektor å 2:dra klass station .......................

b byråassistent...........................................................................

b expeditionsföreståndare .....................................................

b stationsinspektor å 3:dje klass station

b underinspektör ....................................................................

b nnderingenjör ....................................................................

b förste bokhållare ..................................................................

b förste telegrafist..................................■.................................

b stationsinspektor å 4:de klass station A......................

b bokhållare ............................................................................

b förste stationsskrifvare ......................................................

b telegrafist.................................................................................

b ritare..........................................................................................

5,280 b

3,840 b

3,456 b

3,360 b 2,880 b

2,304 b

172 Ktmgl, Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

för stationsinspektor å 4:de klass station B......................

.» manlig kontorsskrifvare..................................................

» stationsskrifvare å l:sta, 2:dra eller 3:dje klass station

» stationsskrifvare å annan station.................................

» kvinnlig kontorsskrifvare.................................................

x> lokomotivmästare..................................................................

x> vagnmästare .........................................................................

» öfverbanmästare...............................................................

x> lokomotivförare.....................................................................

x> maskinist (enligt ny stat).................................................

» stationsmästare å öde klass station.............................

x> tågmästare .............................................................................

x> konduktör.................................................................................

x> trädgårdsmästare ..................................................................

x> stationsmästare å 6:te klass station ..............................

» maskin- och pannskötare (enligt gammal stat maskinist) ......................................................................................

x> förrådsmästare 1 , , , , , , . . . .

» förrådsförman ) (eDl1^ Sammal stat matenalvakt)...

» badmästare af l:sta klass ...............................................

» banmästare af 2:dra klass ................................................

» vagnförman ...........................................................................

» stall förman.............................................................................

manligt kontorsbiträde ......................................................

» lokomotiveldare.....................................................................

» bangårdsmästare) (enligt gammal stat stationskarls-

i) stationsförman j förman).............................................

» portvakt å lista klass station eller vid verkstad......

x> stationsmästare å 7ide klass station.............................

» kvinnligt kontorsbiträde ...................................................

» vaktmästare .......................................................................

x> vagnskötare (enligt gammal stat vagnsmörjare) .....

)) vagn- och stallkarlar (enligt gammal stat lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare, kolvakt och en

del vagnsmörjare) ............................................................

» förrådsvakt.............................................................. 1

x> portvakt (enligt gammal stat)........................................

» stationskarl..............................................................................I

)) banvakt.....................................................................

2,016

1,728

1,037

2,304

1,728

1,440

1,152

1,037

kronor

x>

»

»

X)

»

X)

X)

X)

X)

X)

x>

X)

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

å ängfärja:

för befälhafvare ........................................................................

» förste styrman och reservbefälhafvare .......................

» öfvermaskinst (enligt gammal stat förste maskinist)

» andre styrman........................................................................I

» andre maskinist....................................................................I

b tredje styrman......................................................................)

» tredje maskinist........................................... |

» förhandseldare........................................................................I

» rorgängare..............................................................................I

» timmerman.............................................. \

)> eldare......................................................................................j

)> matros....................................................................................

3,840

2,592

2,880

2,016

1,440

kronor

»

2>

Har tjänsteman under kortare tid än fem år innehaft den tjänst, från hvilken afgång äger rum, skall pensionens belopp bestämmas till en femtedel af summan af de pensionsbelopp, som under de senast förflutna fem åren varit enligt denna § för honom gällande.

7 § (6 §)•

Har tjänsteman, tillhörande någon af nedan i denna § angifna tjänstegrupper, vid 1907 års slut uppburit aflöning för den befattning, från hvilken afgång sker, enligt äldre bestämmelser än de i aflöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den 15 oktober 1897 meddelade, och var det ordinarie arfvode, han uppbar, högre eller lägre än det, som i aflöningsreglementet för nämnda personal den 3 maj 1901 var för motsvarande befattning högst fastställdt, då skall den pension, som på grund af stadgandet i 2 § c) tillkommer sådan tjänsteman, utgöra 80 procent af det utaf honom vid 1907 års slut uppburna arfvode ökadt, hvad angår tjänstemän vid distrikten samt vaktmästare i järnvägsstyrelsen, med 20 procent.

Ofvannämnda tjänstegrupper äro: registrator, kvinnlig kontorsskrifvare, lokomotivmästare, öfverbanmästare, lokomotivförare, kvinnligt kontorsbiträde, vaktmästare samt portvakt å annan station än l:a klass.

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

8 § (7 §)•

För verkmästare vid banafdelningen och stationskarl, som vid 1907 års slut uppburo aflöning enligt äldre bestämmelser än de i aflöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den 15 oktober 1897 meddelade, utgör pension på grund af stadgandet

1 2 § c), för verkmästare 2,880 kronor, och för stationskarl 749 kronor.

9 § (8 §)•

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i

2 § b) (sjukpension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, bestämmes till viss procent af vederbörande, enligt 6, 7 eller 8 § utgående pensionsbelopp sålunda, att:

Har tjänsteman innehaft ordinarie tjänst vid statens järnvägar i 30 år eller därutöfver, utgår pensionen med samma belopp, som i 6, 7 resp. 8 § är bestämdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

10 § (9 §)•

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i 2 § a) (invalidpension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, utgör, om tjänstemannens tjänstår i ordinarie anställning vid statens järnvägar icke uppgå till 23, 62.5 procent af vederbörande i 6 resp. 8 § till siffran utsatta pensionsbelopp samt i det i 7 § omförmälda fall af där bestämda högsta pensionsbelopp, om tjänstårens antal utgör minst 23 men icke 30, den procent af samma belopp, som är i 9 § för motsvarande antal tjänstår bestämd, och, om hans berörda tjänstår uppgå till 30 eller (häröfver, hela det i 6 resp. 8 § till siffran angifna belopp samt i det i 7 § omförmälda fall det där bestämda högsta pensionsbeloppet; skolande dock pension, hvarom nu är fråga, oberoende af antalet tjänstår, utgå med sistnämnda belopp, därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för tjänstemannen att vidare bidraga till sin försörjning.

11 § (10 §).

Därest vid beräkning af pension enligt 7, 9 eller 10 § beloppet slutar på bråktal af kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.

12 § (11 §)•

Såsom bidrag till kostnaden för beredande af pension skall tjänsteman erlägga dels årsafgift och dels aflöningsförhöjningsafgift, på sätt i 13 och 14 §§ sägs.

13 § (12 §).

Årsafgift utgår med en viss, på grund af tjänstemans ålder vid inträdet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning en gång för alla bestämd procent, för »1872 års tjänsteman» af honom tillkommande aflöning och för öfriga tjänstemän af de i 6, 7 resp. 8 § för tjänsten bestämda pensioner.

Denna procent utgör:

för d1872 års tjänstemän)):

om inträdet skett före fyllda ............................. 30 år 1,5 % af aflöningen

» » » efter » 30 men före fyllda 32 » 1,6 » » »

» b » » » 34 » » » 36 » 1,8 » » »

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för öfriga tjänstemän:

14 § (13 §).

Aflöningsförhöjningsafgift, motsvarande beloppet af en. månads aflöningsförliöjning, erlägges af »1872 års tjänstemän» såväl å den förhöjning i aflöning, som må vara en följd af öfvergång på den från och med den 1 januari 1908 gällande lönestat, därvid afdrag dock skall göras för aflöningsförhöjningsafgift, som kan vara under tiden från nämnda dag till dess dessa bestämmelser träda i kraft af vederbörande erlagd, som ock å härefter skeende aflöningsförköjningar.

Annan tjänsteman skall hvarje gång han varder befordrad till tjänst, med hvilken enligt dessa bestämmelser större pension är förenad än den för den förra tjänsten bestämda, såsom aflöningsförhöjningsafgift erlägga Vio af skillnaden mellan de båda pensionsbeloppen.

15 §.

Årsafgift erlägges månadsvis till och med den månad, hvarunder tjänsteman erhåller afsked, entledigas, afsättes eller dör.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

16 §.

Såväl årsafgift som aflöningsförhöjningsafgift inbetalas medelst afdrag å tjänstemans aflöning, sistnämnda afgift då aflöningsförhöjningen första gången utfaller. Uppbörd af pensionsafgifter verkställes genom järnvägsstyrelsens försorg.

Åtnjuter tjänsteman icke själf den med tjänsten förenade aflöning eller kan af annan anledning uppbörd icke äga rum på ofvan föreskrifna sätt, vare tjänsteman skyldig att inom den femtonde dagen i mars, juni, september och december månader inbetala pensionsafgiften för löpande kvartal. Försummas detta, skall hela det förfallna beloppet jämte sex procent ränta därå, efter år räknad, fråndragas den försumliges först utfallande aflönings- eller pensionsbelopp. Kan sådant ej ske, må genom järnvägsstyrelsens försorg beloppet utan föregående dom eller utslag utmätas.

17 §•

Förflyttas tjänsteman från en till annan tjänst, och skulle han i den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla lägre pension än i den förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande af sin rätt till den högre pensionen, erlägga pensionsafgifter så som om han kvarstått i den förut innekafda tjänsten.

18 §.

Pension enligt dessa bestämmelser sökes hos järnvägsstyrelsen, som, därest ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbref å det belopp, den pensionsberättigade äger uppbära.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under hvilken afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under hvilken pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.

19 §.

_ Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i början af mars, juni, september och december månader.

Pensionbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning förfallit, vare förverkadt, och tillfälle den i 22 § omförmälda pensionsfond ; dock med rätt för järnvägsstyrelsen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen, medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.

Vill. till Pilcsd. Prof. 1900. 1 Sand. I Af,l. 03 Höft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

20 §.

Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 § strafflagen, skall han hafva förverkat sin pension vid den tid, nämnda beslut vunnit laga kraft; dock med rätt för honom att i stället tör den sålunda förverkade pensionen från och med månaden näst efter den, under hvilken pensionen förverkats, utbekomma pension med belopp, som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf honom erlagda pensionsafgifter jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.

21 §.

Rätt att återbekomma erlagda pensionsafgifter medgifves endast vid öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst är förenad skyldighet att för beredande af pension erlägga retroaktiv afgift, dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften uppgår.

22 §.

Pensionsafgifter, hvilka erläggas enligt dessa bestämmelser, ingå till en särskild fond, benämnd »pensionsfonden n:r 2 för tjänstemän vid statens järnvägar», om hvars förvaltning erforderliga föreskrifter meddelas af Konungen.

Till samma fond skall jämväl öfverföras hvad af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings tillgångar vid tiden för dessa bestämmelsers trädande i kraft återstår, sedan därifrån dragits hvad jämlikt uträkning, verkställd i enlighet med de i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 för bestämmande af lifförsäkringstagares fordran hos försäkringsbolag fastställda grunder, belöper å sådana delägare i pensionsinrättningen, å hvilka lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den — — — äger tillämpning.

23 §.

Af statens järnvägstrafikmedel gäldas:

a) hela beloppet af de under året på grund af stadgandet i 2 § a) utgående pensioner; och

179 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

b) så stor del af öfriga enligt dessa bestämmelser utgående pensioner, som den i 22 § omförmälda fond enligt en efter bestämmelsernas trädande i kraft verkställd matematisk utredning ej är i stånd ätit bestrida

Återstoden af de enligt dessa bestämmelser under året utgående pensioner bestrides från nyssnämnda fond; skolande dock till densamma af järnvägstrafikmedel tillskjutas det belopp, som må erfordras för att vid slutet af hvarje år fonden skall enligt matematiska grunder motsvara skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af alla fonden åliggande pensionsförpliktelser och, å andra sidan, kapitalvärdet af tjänstemännens pensionsafgifter.

Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1910.

Sedan departementschefen därjämte uppläst ett i öfverensstämmelse med hvad ofvan angifvits affattadt förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition föreslå Riksdagen: att antaga berörda af departementschefen upplästa lagförslag, att, därest sådan lag bletve af Riksdagen antagen, dels medgifva,

att beträffande pensionering af sådan personal vid statens jamvägar, hvilken jämlikt 1 § a) och b) i lagen är undantagen från densammas tilllämpning, Kung]. Maj:t må utfärda bestämmelser i enlig ie med det här ofvan i protokollet intagna förslag till öfvergangsbestammelser;

dels ock besluta,

att de jämlikt beslut vid 1906, 1907 och 1908 ars Riksdagar för hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909, såsom bidrag till bestridande af pensionering af statens järnvägars personal, åt trafikmede afsätta belopp af tillhopa 1,050,000 kronor jämte den afkastning, som därå kan hafva uppstått, må tillgodoföras de i 19 § i lagen samt 22 § i öfvergångsbestämmelserna omförmälda fonder, till fördelning em emellan efter samma grunder, som i berörda stadganden finnas angitna i fråga om fördelning' af statens järnvägstrafiks pensionsinrättmngs tillgångar; samt

180 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.

att § 1 mom. 2 i nådiga aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse: J

»Generaldirektör är berättigad att från och med månaden näst efter den under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstående lifstid af trafikmedel uppbära en årlig pension af 6,000 kronor. Generaldirektör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen på grund af sjukdom eller därigenom, att han efter utgången af den tid, iör hvilken han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att på grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, är berättigad att i pension uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor för tiden, intill dess han uppnått 65 års ålder. Skulle generaldirektör före utgången af den tid, erhållet förordnande afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring,, skall han vara underkastad skyldighet att afgå. mot åtnjutande af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller den honom under tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension afdragas ett årligt belopp af 360 kronor, som skall inbetalas till den i 19 § af lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den omförmälda fond; skolande

otvannamnda pensionsbelopp gäldas efter de i 20 § af samma lag angifna grunder.

... Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör gäller jämväl om öfverdirektör.»

Till hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen lämna nådigt bifall samt förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Carl G. Edman.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

181 Bil. I.

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till kommande löneförhöjningar.

182 Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Bil. IL .

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till kommande löneförhöjningar.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

183 Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till kommande löneförhöjningar. (Forts.)

. 184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Bil. III.

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn icke tages till

kommande löneförhöjningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

185 Bil. IV.

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn icke tages till

kommande löneförhöjningar.

Bill. till Riksd. Prot. 1909.

1 Sami. 1 Åfd. 93 Haft.

INNEHÅLL.

Historik. sid.

Bildande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning............................................ 12.

Reglemente för pension sinrättningen den 6 september 1872 ..................................... 14.

Direktionens underdåniga framställning den 30 september 1879................................. 15.

Direktionens skrifvelse till styrelsen för statens järnvägstrafik den 28 september 1880 18.

Styrelsens för statens järnvägstrafik und. utlåtande den 29 september 1880 ............... 19.

1882 års kungl. proposition.................................................................................... 20.

1882 års riksdagsskrifvelse ............................................. 21.

Reglemente för pensionsinrättningen den 3 november 1882....................................... 22.

Förslag till ändring af 1882 års reglemente ............................................................ 23.

Järnvägsstyrelsens und. utlåtande den 18 januari 1897............................................. 28.

Statskontorets und. utlåtande den 1 december 1897 ................................................ 28.

1903 års kommitté .................................................... 33.

Särskilda sakkunniga för pensionsärendets behandling............................................. 40.

Frågan om pensionslagens tillämplighet å jämvägspersonalen ....................................... 41.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 50.

Frågan om de nuvarande delägarnas skyldighet att underkasta sig ändrade pensionsvillkor.................................................................................................................... 51.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 53.

Pensionsåldern.............................................................................................................. 65.

Sakkunniga ......................................................................................................... 55.

Fullmäktige ......................................................................................................... 60.

Järnvägsstyrelsen................................................................................................... 64.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 66.

Högsta pensionsbelopp................................................................................................... 70.

Sakkunniga ......................................................................................................... 71.

Fullmäktige ........................................................................................................ 84.

Järnvägsstyrelsen ................................................................................................ 86.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 87.

187 Sid.

Pensionsafgifter............................................................................................................ 91.

Sakkunniga ........................................................................................................ 93.

Departementschefens yttrande ...................... 97.

Den ekonomiska innebörden af de föreslagna hufvudgrnnderna för pensioneringen af statens järnvägars personal....................................................... 98.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 197.

De nuvarande delägarnas ställning i pensionshänseende ................................................ 109.

Delägare i pensionsinrättningen enligt 1882 års reglemente...................................... 109.

Departementschefens yttrande............................................................................... 112-

Personal, som kvarstår på gammal stat.................................................................. HO-

Delägare i pensionsinrättningen enligt 1872 års reglemente....................................... 116.

Departementschefens yttrande ............................................................................. H®-

Specialmotivering till lagförslaget................................................................................. 120.

Öfvergångsbestämmelser................................................................................................ I’5®-

Motiv ................................................................................................................. I®9-

Förslag till öfvergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens järnvägar....................................................................................... 16