angående om¬ organisation af tekniska högskolan m. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

1 N:o 155.

Kungl. Majis nådiga proposition till Riksdagen, angående omorganisation af tekniska högskolan m. m.; gifven Stockholms slott den 26 mars 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

A) — under medgifvande, att för uppförande af nya byggnader för tekniska högskolan i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af kommittén för den högre tekniska undervisningens ordnande framlagda förslag må under de närmare villkor, Kungl. Maj:t bestämmer, tagas i anspråk ett härför erforderligt område af omkring 65,000 kvadratmeter, beläget å en nordnordväst om Sophiahemmet å norra Djurgårdens mark varande platå, som begränsas i väster af Riksmarskalksvägen, i öster af Margaretavägen och mot norr af Mellanvägen — till bestridande af kostnaderna för ifrågavarande byggnader med utrustning och inredning samt för terras* seringsarbeten med mera väsentligen i enlighet med nämnda förslag bevilja ett anslag af 9,312,898 kronor och däraf för påbörjande af berörda byggnadsarbeten på extra stat för år 1910 anvisa ett belopp af 300,000 kronor;

B) dels bestämma, att i staten för tekniska högskolan skall vidtagas sådan förändring, ej mindre att för en hvar åt nuvarande fjorton professurer vid högskolan aflöningen skall utgöra 8,100 kronor, däraf 5,000 kronor lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar och 600 kronor ortstillägg, jämte rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring, än äfven att, med uteslutande ur staten af anslaget å 5,100 kronor till betjäningens aflöning, i stället i staten uppföras aflöning till eu förste vaktmästare med 1,500 kronor, däraf 900 kronor lön, 450 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg, aflöning till eu hvar af

Bih. till Rihail. Frat. 1900. 1 Sami. 1 Afä. 110 Haft. (N:o 155.). 1

2 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

fyra laboratorietjänare med 1,200 kronor, däraf 700 kronor lön, 350 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg, aflöning till en maskinist med 1,200 kronor, däraf 700 kronor lön, 350 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg, jämte rätt för en hvar af sist omförmälda sex befattningshafvare till två ålderstillägg å 100 kronor efter 5, respektive 10 ar, dock att för en hvar af dessa befattningshafvare, som i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och bränsle, skall, så länge denna förman kvarstar, ortstillägg ej utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen, samt arfvode till två portvakter med 300 kronor;

dels medgifva, att de förenämnda befattningshafvare vid tekniska högskolan tillkommande ålderstillägg må utgå af det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget: ålderstillägg;

dels godkänna de af departementschefen föreslagna villkor och bestämmelser för åtnjutande af de nya löneförmånerna;

dels förklara, ej mindre att enhvar, som med eller efter ingången af år 1910 tillträder nu afsedd befattning vid högskolan, skall vara pliktig att underkasta sig nyssberörda villkor och bestämmelser, än äfven att de förutvarande innehafvare af dylika befattningar, hvilka icke före viss angifven tidpunkt anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmaner äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension, vid den rätt till pension, soin dittills tillkommit dem;

dels ock för genomförande af nu ifrågavarande förändringar i staten för tekniska högskolan öka nämnda stat fr in 203,000 kronor till 235,100 kronor eller med 32,100 kronor och förty höja anslaget till de tekniska läroverken, nu 558,275 kronor, till 590,375 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott; och Kung! Maj:t förblifver Riksdagen med all Kung! nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 155.

3 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman, Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

SwARTZ,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvård,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, anförde härefter:

Den fråga, jag härnäst anhåller få föredraga för Eders Kungl. Maj:t, rör omorganisation af tekniska högskolan och lönereglering för den vid högskolan anställda lärår- och tjänstepersonalen samt ny byggnad för läroverket.

Innan jag ingår på en redogörelse för de i berörda hänseenden framställda förslag, tillåter jag mig lämna en

Historik

öfver högskolans uppkomst och utveckling intill närvarande tid.

Tekniska högskolan, som leder sitt ursprung från eu år 1798 inrättad »mekanisk skola», erhöll sina första stadgar den 8 juni 1826. Enligt dessa stadgar skulle Teknologiska institutet, såsom läroanstalten då benämndes,

4 Kungl Maj;ts Nåd. Proposition N:o 155.

hafva till ändamål »att samla och meddela kunskaper och upplysningar, som äro nödvändiga för att med framgång idka slöjder eller hvad man vanligen kallar handtverk och fabriker». Institutets lärjungar indelades i ordinarie och extra ordinarie elever, af hvilka de förra skulle deltaga i den fullständiga undervisningskursen, de senare endast i vissa delar af densamma. Kunskapsfordringarna för inträde såsom ordinarie elev voro försvarlig kristendomskunskap, såvida den sökande bekände sig till den kristna läran, att kunna obehindradt läsa svenska språket och skrifva detsamma någorlunda läsligt samt att kunna räkna quatuor species i enkla tal. Dessutom borde den, som sökte blifva ordinarie elev, visa sig äga utväg till bärgning under den tid undervisningen vid institutet påginge. Undervisningen omfattade elementär matematik, fysik och kemi, masldnritning, verkstads- och modellarbete, kemisk teknologi samt s. k. »enskild industri», hvartill år 1830 kom lefvande språk.

Institutets personal utgjordes af en direktör, två professorer, tre adjunkter, af hvilka den ene skulle vara sekreterare, tre andra lärare, en ritare, en skrifvare och en räkenskapsförare.

Anstaltens årsanslag, som år 1813 uppgick till endast 475 rdr banko, utgjorde från och med år 1826 14,000 rdr banko.

Med anledning af åtskilliga missförhållanden, som efter hand yppat sig vid institutet, tillsattes år 1844 en kungl. kommitté med uppdrag »att undersöka Teknologiska institutets tillstånd och afgifva yttranden om medlen till betryggande af dess nytta och anseende i framtiden».

Denna kommitté utarbetade nya stadgar, hvilka med ett par smärre ändringar af Kungl. Maj:t stadfästes den 8 maj 1846 och trädde i kraft med ingången af år 1848. Institutet hade enligt de nya stadgarna till ändamål att vara »en undervisningsanstalt för sådana unga män, som ägna sig åt något industriellt yrke, för hvars rätta utöfning naturkännedom och i synnerhet kemiskt- och mekaniskt-tekniska kunskaper äro behöfliga». Det är sålunda från denna tid, tekniska högskolan räknar sin tillvaro såsom högre teknisk undervisningsanstalt. I stället för den äldre indelningen af eleverna infördes i de nya stadgarne benämningarna elever och åhörare, af hvilka de förra genomgingo den fullständiga kursen, de senare efter eget val en del af densamma. För att antagas till elev fordrades att hafva fyllt 16 år, att, om den sökande bekände sig till den kristna läran, hafva första gången begått nattvarden, att äga god frejd samt att genom inträdesexamen vid institutet ådagalägga sig i matematiska kunskaper samt antingen i tyska, franska eller engelska språken innehafva så stort kunskapsmått, som erfordrades för att i studentexamen godkännas.

Undervisningen skulle omfatta två år och fördelas i en högre och en

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155. 5

lägre kurs, hvardera om ett år. Lärotiden ökades emellertid redan 1851 till tre år, dock så att nya elever antogos blott två år i rad men icke det tredje, enär läroverkets aflöningsstat ej medgaf, att undervisning lämnades åt mera än två årsafdelningar samtidigt.

Den ordinarie lärarpersonalen utgjordes af tre professorer och tre lärare, hvarjämte institutets styrelse ägde att efter behof anställa extra lärare och repetitörer. Den öfriga tjänstepersonalen utgjordes af en sekreterare, en bibliotekarie och en kamrerare.

Institutets årsanslag höjdes af 1856 års Riksdag pa Kungl. Maj:ts framställning till 49,500 kronor, hvarigenom bland annat möjliggjordes, att nya ordinarie elever kunde årligen antagas.

Därjämte beviljades af samma års Riksdag ett särskild! anslag af 480,000 kronor till egen byggnad för institutet. Denna byggnad uppfördes under åren 1860—68 å en för ändamålet till ett pris af 50,000 kronor inköpt tomt med adressnummer 95 vid Drottninggatan. Sistnämnda år inflyttade Teknologiska institutet i den bostad, som intill denna dag utgjort dess hufvudbvggnad.

Sedan år 1864 årsanslaget ytterligare höjts till 55,500 kronor, hvarigenom några smärre förbättringar i undervisningen kunde vidtagas, vidtogs år 1867 åter en genomgripande förändring i institutets organisation. Den sedan år 1822 bestående Falu bergsskola blef nämligen år 1866 införlifvad med institutet, sedan Riksdagen beviljat ett anslag å 106,000 kronor till uppförande och inredning åt det nya bergsläroverket af särskild byggnad, hvilken uppfördes å en af Brukssocieteten för 16,000 kronor inköpt och för ändamålet öfverlåten, invid institutet belägen tomt. Sedermera förband sig Brukssocieteten att bekosta bergsskooleclcvernas praktiska undervisning med högst 15,000 kronor om året. Årsanslaget till läroanstalten höjdes år 1869 med 19,500 kronor och utgick alltså från denna tid med 75,000 kronor.

För det sålunda utvidgade institutet utfärdades den 22 mars 1867 nya stadgar, i hvilkas inledningsparagraf anstaltens ändamål angifves vara »att åt unge män, som vilja ägna sig åt något tekniskt lefnadsyrke meddela en därför erforderlig vetenskaplig bildning».

Nu infördes indelningen i olika fackskolor, för hvilka undervisningen ordnades på det sätt, att densamma i första årsafdelningen var gemensam för samtliga elever, men i de två högre afdelningarna fördelades på fyra fackskolor, nämligen en för maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi, en för kemisk teknologi, en för bergsvetenskap med tre undcrafdelningar, samt en för väg- och vattenbyggnadskonst. Lärarpersonalen förstärktes väsentligen.

6 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 155.

Den äldre indelningen af eleverna i ordinarie och extra elever återinfördes, och för de förstnämnda ökades inträdesfordringarna med de första grunderna af fysik och kemi. Fyra år senare, år 1871, öppnades institutet för ännu en grupp elever eller s. k. specialelever, genom en föreskrift därom, att, där styrelsen funne lämpligt sådant tillåta, i första rummet de, hvilka vid något af rikets universitet aflagt bergsexamen och därefter andra, hvilka eljest styrkte sig äga goda förkunskaper, finge begagna undervisningen vid institutet i ett eller flera ämnen.

Från år 18(i9 uppfördes institutets årsanslag, som fortfarande utgick med 75,000 kronor, på ordinarie stat.

Sedan vid 1872 års Riksdag motion blifvit väckt om teknologiska institutets sammanförande med krigshögskolan, skogsinstitutet, farmaceutiska institutet och den för landtmätares utbildning afsedda kursen till en stor gemensam teknisk högskola, tillsatte Kungl. Maj:t, på framställning af Riksdagen, för beredande af frågan en kommitté, hvilken den 4 november 1873 inlämnade förslag att med institutet förena samtliga nämnda läroanstalter med undantag af krigshögskolan. Detta förslag förföll emellertid på grund af vederbörande myndigheters utlåtanden. Däremot föranledde kommitténs utredning jämte ett underdånigt utlåtande af institutets styrelse att Kungl. Maj:t aflat nådig proposition till 1876 års Riksdag angående utvidgning af institutet. Sedan detta förslag i hufvudsak af Riksdagen godkänts, fastställde Kungl. Maj:t den 12 maj 1876 ny stat för läroanstalten, hvilken därvid erhöll sitt nuvarande namn: Tekniska högskolan. Arsanslaget höjdes till 139,200 kronor, hvaraf 108,200 kronor skulle utgå till löner och arfvoden, 3,000 kronor till stipendier samt 28,000 kronor till bibliotek och samlingar m. m. Den 2 mars 1877 utfärdades nya stadgar för läroverket. Genom dessa stadgar ocli på grund af det ökade ärsanslaget undergick tekniska högskolan en väsentlig ombildning och utvidgning. Lärarpersonalen skulle utgöras af professorer, lektorer samt extra lärare och assistenter. Antalet professorer blef tolf, nämligen i ren matematik, i matematik och teoretisk mekanik, i maskinlära med undervisningsskyldighet i bergsmekanik m. in., i maskinlära med undervisningsskyldighet i ångmaskinlära in. in., i allmän och tillämpad fysik, i allmän kemi, mineralogi och geognosi, i kemisk teknologi, i väg- och vattenbyggnadskonst, i metallurgi och hyttkonst, i gr ^vetenskap, i mekanisk teknologi samt i arkitektur. Sex lektorsbefattningar upprättades, nämligen i beskrifvande geometri och ritkonst, i konstruktion af enkla maskindelar, i elementarmekanik och beskrifvande maskinlära, i allmän byggnadslära, i husbyggnadskonst och byggnadsstatik samt i metallurgi och hyttkonst. Härtill kommo fem extra lärarbefattningar, nämligen i frihandsteckning,

7 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N;o 155.

ornamentik, modellering, ångfartygskonstruktion och nationalekonomi. En ny fackskola i arkitektur anordnades. Lärokurserna för de tre fackskolorna i maskinbyggnadskonst, bergsvetenskap och arkitektur gjordes dels tredels fyraåriga, lärokursen för fackskolan i väg- och vattenbyggnadskonst blef fyraårig, och lärokursen i fackskolan för kemisk teknologi förblef •såsom dittills treårig. Lönen för professorerna fastställdes till 6,000 kronor, medan lektorernas löner bestämdes till belopp växlande mellan 2,000 och 4,000 kronor.

Beträffande inträdesfordringarna bestämde 1877 års stadgar, att studentexamen på reallinjen, äfvensom studentexamen på latinlinjen med komplettering i matematik, fysik och kemi efter fordringarna å reallinjen skulle berättiga till inträde vid anstalten utan att, såsom förut varit händelsen, särskild inträdespröfning behöfde afläggas. Öfriga sökande hade att undergå särskild pröfning.

Genom riksdagsbeslut år 1884 blef professuren i allmän kemi, mineralogi och geognosi uppdelad uti en professur i allmän kemi och ett lektorat i mineralogi och geologi. Samma års Riksdag höjde högskolans ordinarie anslag till 146,700 kronor.

Vid höstterminen 1889 hade 95 kompetenta sökande anmält sig till inträde i läroverkets första afdelning, under det undervisningen var afpassad för högst 80 elever. Tolf af de på grund häraf uteslutna inlämnade såmfäldt till Kungl. Maj:t en underdånig anhållan att komma i åtnjutande af högskolans undervisning. Med anledning af nämnda framställning anvisade Kungl. Maj:t, för att möjliggöra intagandet af de tolf eleverna, ett särskildt anslag af 4,500 kronor, däraf 2,400 kronor för år 1889 och 2,100 kronor för 1890.

För ifrågavarande ändamål beviljade Riksdagen år 1891 ett extra anslag af 8,400 kronor. År 1892 höjdes elevantalet i första årsafdelningen från 80 till 100, och högskolan erhöll för detta ändamål af Kungl. Maj:t och Riksdagen anslag till ett belopp af sammanlagdt 45,500 kronor.

Med _ hänsyn till den alltsedan slutet af 1880-talet ökade tillströmningen af inträdessökande och då samtidigt fordringar rörande tidsenligare anordning af undervisningen gjort sig gällande, tillsatte Kungl. Maj:t den 19 september 1890, sedan Riksdagen för ändamålet anvisat medel, en kommitté för afgifvande af betänkande och förslag angående behofvet af och sättet för omorganisation af tekniska högskolan. Kommittén afgaf deri 15 december 1891 sitt förslag, hvilket, i hufvudsak tillstyrkt af högskolans lärarkollegium och styrelse, af Kungl. Maj:t förelädes 1894 års Riksdag. Förslaget blef emellertid icke af Riksdagen godkändt.

Med anledning af de anmärkningar, Riksdagen gjort mot berörda

s

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

förslag, anbefallde Kungl. Maj:t högskolans styrelse att efter kollegiets hörande inkomma med nytt utlåtande och förslag till utvidgning af läroverket. Ett sådant öfverlämnades i september 1894 till Kungl. Maj:t, som i öfverensstämmelse därmed afgaf nådig proposition till 1895 års Riksdag.

Enligt detta förslag skulle eu ny fackskola för elektroteknik upprättas. Lärokursen i den kemiska fackskolan skulle göras obligatoriskt treårig, men med tillägg af en valfri fjärde årskurs.

En ny byggnad skulle uppföras för de kemiska, kemiskt-tekniska och mineralogiska institutionerna, och de förutvarande kemiska laboratorierna i hufvudbyggnaden skulle anordnas till fysiska och elektrotekniska laboratorier.

I öfverensstämmelse med den kungl. propositionen beviljade 1895 års Riksdag 308,230 kronor till en ny laboratoriebyggnad för kemi äfvensom 12,000 kronor till maskiner och apparater för mekaniska laborationer. Vidare beviljade Kungl. Maj:t ur manufakturförlagslånefonden 23,000 kronor till byggnad för en med högskolan förenad materialprolningsanstalt.

Genom beslut af följande årens Riksdagar höjdes det ordinarie anslaget till högskolan, så att det år 1899 utgjorde 187,050 kronor. Antajpt professorer var fortfarande tolf, och antalet lektorer hade ökats till tio. År 1901 tillkom ännu ett lektorat.

Den 28 juni 1901 utfärdade Kungl. Maj:t nya stadgar för högskolan, hvilka, oafsedt en mindre senare vidtagen ändring, fortfarande gälla och för hvilka jag längre fram kommer att lämna en närmare redogörelse.

År 1902 blef genom Riksdagens beslut professuren i väg- och vattenbyggnadskonst delad i två professurer, och 1905 års Riksdag beslöt upprättandet af en ny professur i teoretisk elektroteknik.

Under år 1906 höjdes det ordinarie anslaget till högskolan till dess nuvarande belopp 203,000 kronor.

Bland anslag på extra stat må särskilt nämnas det allt sedan år 1904 utgående beloppet af 17,500 kronor för förstärkning af lärarkrafterna samt det af 1906 års Riksdag äfvensom af följande Riksdagar beviljade lönetillägget å 1,000 kronor åt en hvar åt högskolans lektorer. Riksdagen anvisade år 1907 ett extra anslag af 15,279 kronor till undervisningsmateriell för högskolans maskinlaboratorium. Tilläggas bör, att lärokursen i den elektrotekniska fackskolan, hvilken förut varit treårig, jämlikt nådigt bref den 3 april 1908 förlängdes med ett hälft år. Slutligen torde böra omnämnas, att 1908 års Riksdag anvisade ett extra anslag af 15,000 kronor till materiell för elektrotekniska laboratoriet, äfvensom 2,000 kronor till en extra lärare i elektroteknik.

Emellertid hade alltsedan slutet af 1890-talet elevantalet ånyo vuxit så starkt att af kompetenta inträdessökande eu stor del måste afvisas, och

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

detta missförhållande blef icke athjälpt genom senare åtgärder, hvarigenom eleventalet i första afdelningen från och med år 1899 kunde höjas från 100 till 125. Samtidigt hade jämväl krafven på väsentliga förbättringar med afseende å själfva undervisningen äfvensom å laboratoriernas utrymme och utrustning samt den öfriga undervisningsmateriellen ökats i sådan grad, att de förut omnämnda i sådant afseende vidtagna förbättringar, hvilka åt lärarkollegiet alltjämt framhållits såsom rent provisoriska och endast under förutsättning af en därpå följande definitiv organisation vid de underdåniga framställningarna tillstyrkts, icke kunde anses tillräckliga för högskolans ändamål.

Med anledning af dessa svårigheter hade, såväl af högskolans föreståndare, år 1900, som af några bland lärarna, åren 1901 och 1902, nya förslag till utvidgning utarbetats, hvilka dock icke ledde till några vidare åtgärder.

I april 1903 anmodade högskolans styrelse anstaltens nuvarande rektor att efter samråd med fackskoleföreståndare och öfriga hufvudlärare framlägga ett nytt utvidgningsförslag under antagande af ett väsentligt större antal elever än dittills. Ett sådant förslag utarbetades också samt ingafs den 27 november 1903 af styrelsen till Kungl. Maj:t. Sedan förslaget granskats af öfverintendentsämbetet och Kungl. Maj:t den 30 januari 1904 lämnat styrelsen tillfälle att med anledning häraf ånyo yttra sig, uppdrog nämnda styrelse genom beslut den 19 februari 1904 åt läroverkets rektor, dels att i samråd med fackskoleföreståndarna och hufvudlärarna underkasta ifrågavarande utvidgningsförslag förnyad granskning, i ändamål att tillse, om jämkningar ledande till de beräknade kostnadernas nedsättning eller i öfrigt kunde i förslaget vidtagas, dels att låta utaf de i ärendet föreliggande handlingar samarbeta en fullständig redogörelse för utvidgningsfrågans innebörd, dels slutligen att verkställa utredning om lämpligheten af och sättet för eventuell höjning af elevafgifterna.

Det reviderade förslag, som på grund häraf utarbetades och hvilket af styrelsen tillstyrktes med några mindre väsentliga ändringar i kostnadsberäkningen, blef till Kungl. Maj:t inlämnadt den 26 september 1904. Detsamma innehöll i hufvudsak följande.

Elevantalet i första årsafdelningen skulle höjas från 125 till 240. De ordinarie lärarbefattningarna skulle, med borttagande af de nuvarande lektoraten, utgöras af ordinarie och extra ordinarie professorer, de senare med större tjänstgöringsskyldighet än de nuvarande lektorerna. 1 stället för de år 1904 vid högskolan befintliga 13 professorerna och 11 lektorerna skulle lärarpersonalen hufvudsakligen i följd af elevantalets väsentliga ökning utgöras af 25 ordinarie professorer och 9 extra ordinarie professorer. Antalet extra lärare skulle blifva 21 under det dåvarande antalet var 22.

Bill. till Riksd. Prol. 1 Sami. 1 Afd. 110 Höft. 2

10 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 155.

Elevafgiften skulle höjas till 100 kronor i terminen, dock så att för obemedlade elever afgiften blefve 25 kronor och för mindre bemedlade 50 kronor.

För att åstadkomma det för det ökade elevantalet nödiga utrymmet af hör- och ritsalar samt för att erhålla tillräcklig plats för de behöfliga vetenskapliga och tekniska laboratorierna m. m. skulle på högskolans nuvarande tomt en till- och påbyggnad utföras. Sålunda skulle södra flygeln påbyggas med en våning och förlängas fram till Teknologgatan samt mellan denna byggnad och den kemiska institutionen en nybyggnad med en tillbyggnad inåt gården i fyra våningar uppföras utefter nämnda gata, hvarjämte den nuvarande materialprofningsanstaltens lokal i norra flygeln skulle påbyggas och en våning ytterligare läggas ofvanpå nämnda flygel. Slutligen skulle bergsskolan tillbyggas utefter Kungsstensgatan, hvarjämte vid slutet af denna tillbyggnad en motsvarande flygelbyggnad midt emot den kemiska institutionens hus skulle uppföras.

Uttryckligen framhålles dock i förslaget, att dessa lokalutvidgningar, med undantag möjligen för bergsskolans institutioner, endast voro afsedda att tillgodose de närmaste behofven.

Beträffande de årliga kostnaderna för genomförandet af detta förslag

o o o

visade de af rektor uppgjorda beräkningarna att medan elevantalet ökades från 125 till 240, således med 92 procent, skulle statsverkets sammanlagda årliga utgifter ökas från 217,000 till 333,400 kronor eller med 54 procent och hela den årliga totalutgiften, inberäknadt elevafgifterna, från

257.000 kronor till 445,800 kronor, således med 74 procent.

De egentliga byggnadskostnaderna skulle, efter de af styrelsen, med anledning af öfverintendentsämbetets erinringar, gjorda höjningar utgöra

1.216.000 kronor samt totalkostnaden för byggnaden med inredning och utrustning 2,117,370 kronor.

Den 4 november 1904 öfverlämnades förslaget af chefen för ecklesiastikdepartementet åt tre sakkunnige män, landshöfdingen A. G. J. Svedelius, dåvarande ingenjören sedermera statsrådet J. Elof Biesért och ingenjören vid Stockholms stads elektricitetsverk Aug. Decker, hvilka erhöllo uppdrag att afgifva underdånigt yttrande »angående behofvet af och sättet för utvidgning och omorganisation af tekniska högskolan enligt af bemälda högskolas styrelse ingifvet underdånigt förslag».

Efter att den därpå följande 12 december hafva börjat sina arbeten och efter åtskilliga öfverläggningar inlämnade de sakkunnige den 7 februari 1905 till chefen för ecklesiastikdepartementet en skrifvelse innehållande att i de till kommitténs bedömande förelagda handlingarna saknades uttalanden, dels från högskolans lärarkollegium huruvida det nu framlagda förslaget kunde anses tillfredsställande fylla krafvet på den högre tekniska

11 Kung),. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

utbildningen i vårt land med hänsyn till industriens nuvarande ståndpunkt, dels från såväl styrelse som lärarkollegium huruvida förslaget innebure nödiga utvecklingsmöjligheter, såväl kvalitativt som kvantitativt i mån af framtida ökade anspråk. Kommittén förklarade sig äfvenledes sakna, såväl från styrelse som kollegium, yttrande huruvida det hittills följda undervisningssystemet kunde anses vara fullt tillfredsställande eller borde underkastas några förändringar.

På grund af dessa erinringar anmodades högskolans styrelse den 13 februari 1905, att efter kollegiets hörande inkomma med yttrande i berörda hänseenden. Härigenom erhöllo högskolans myndigheter förnyad anledning att uttala sina åsikter i ärendet. Lärarkollegiet behandlade de olika af kommitterade framställda frågorna vid flera- sammanträden under februari, mars och april månader samt öfverlämnade den 13 april 1905 sitt utlåtande till styrelsen. Den 27 juli samma år ingaf därpå styrelsen en längre skrifvelse, hvaruti kollegiets beslut relaterades och kommitténs spörsmål utförligt behandlades.

Till besvarande af frågan, huruvida det framlagda förslaget kunde anses tillfredsställande fylla krafvet på den högre tekniska utbildningen i vårt land, hänvisar styrelsen till de af kollegiet fattade resolutionerna, i hvilka uttalas att de föreslagna lärarkrafterna i hufvudsak motsvarade de anspråk, som rimligen kunde ställas, samt att förslaget i fråga om lokalerna i jämförelse med nuvarande förhållanden innebure en högst väsentlig utvidgning och förbättring, ej mindre i fråga om utrymmet i hör- och ritsalar än ock i fråga om de vetenskapliga institutionerna och deras utrustning. Styrelsen fäster emellertid uppmärksamheten därå, att styrelsen själf icke ansett sitt förslag motsvara alla fordringar utan, såsom i rektor» af styrelsen accepterade motivering flerstädes framhölles, hufvudsakligen af sett att af hjälpa de närmaste behofven.

På grund af teknikens snabba utveckling skulle ytterligare behof af lärarkrafter för utvidgning af undervisningen framdeles efter hand komma att göra sig gällande, och hvad som i det afgifna förslaget angifvit-s såsom erforderligt kunde således endast tillgodose den närmaste framtidens kraf, men icke göra anspråk på att i alla afseende!) motsvara de behof, som i följd af den fortgående utvecklingen snart nog kunde komma att framträda.

Med afseende på den frågan, huruvida förslaget kunde anses motsvara krafvet på den högre tekniska utbildningen ansåge sig styrelsen, i likhet med lärarkollegiet och såsom vid dera föregående tillfällen skett, ytterligare böra framhålla bohofvet af att fackskolorna för mask inbyggnad skost och elektroteknik blefve 4-åriga.

Den af kommitterade framställda frågan, huruvida förslaget innebure

12 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 155.

nödiga utvecklingsmöjligheter, såväl kvalitativt som kvantitativt, i mån åt framtida ökade anspråk besvarar styrelsen nekande, för så vidt det skulle gälla en längre tid än de närmaste 30 åren. Redan en flyktig blick på den uppgjorda byggnadsplanen visade, såsom jämväl lärarkollegiet i sin resolution den 16 mars anfört, att någon mera afsevärd ntvecklingsmöjlighet på denna tomt efter nämnda plans genomförande icke förefunnes. Handlade det om tillgodoseendet åt äfven en fjärmare framtids behof, syntes det enda lämpliga vara: en ny högskola. Upprättande af en ny högskola i stället för den nuvarande eller eljest anskaffande af ytterligare tomtutrymme för uppförande af vissa af högskolans institutioner skulle erbjuda den i fråga om utvecklingsmöjligheter för framtiden lyckligaste lösningen af den förevarande frågan, och de för en dylik lösning erforderliga betydliga kostnader skulle, enligt styrelsens förmenande, synnerligen väl motiveras genom högskolans växande betydelse för landets industri och för den tekniska bildningen i allmänhet. Styrelsen tänker sig dock möjligheten af, att dessa kostnaders afsevärda belopp skulle under närvarande förhållanden kunna verka afskräckande.

Då kommitterade vidare anmärkt, att hvarken styrelse eller kollegiet syntes hafva tagit under ompröfning, huruvida det dittills följda undervisningssystemet kunde anses vara fullt tillfredsställande, erinrar styrelsen därom, att vid förslagets uppgörande hufvudsakligen endast sådana frågor gjorts till föremål för utredning, som för sin lösning kräfde beredande af erforderliga medel. Lärarkollegiet hade emellertid i anledning af de sakkunniges skrifvelse uppgjort förslag till genomförande af vissa reformer, hvilka i vissa fall jämväl enligt styrelsens mening syntes kunna angifva önskemål för framtiden. Sålunda hade kollegiet vid behandlingen af studieplanerna den 21 mars föreslagit väsentliga inskränkningar i de obligatoriska läroämnenas antal, och syntes dessa förändringar i allmänhet kunna godkännas. Likaledes måste kollegiets den 27 och 29 mars afgifna resolution angående uppdelningen af lärokurserna i tvenne afdelningar, en förberedande och en hufvudsakligen teknisk, med möjlighet att erhålla särskildt betyg för hvardera kursen anses vara synnerligen välbetänkt. I likhet med kollegiet ansåge jämväl styrelsen, att vid högskolan borde beredas större möjlighet än hittills för ernående af specialutbildning och utförande af vetenskapliga arbeten, samt att öfver afslutade specialstudier eller utförda arbeten särskilda intyg kunde erhållas.

Innan vidare åtgärder för frågans fortsatta utredning hunnit vidtagas blef den tremannakommitté, som haft uppdraget om hand, genom särskilda förhållanden upplöst. Landshöfding Svedelius och ingenjör Biesért anmälde

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

sig förhindrade att vidare deltaga i utredningsarbetet, och med anledning häraf återkallades äfven förordnandet för ingenjör Decker.

Hela utvidgningsfrågan blef nu hyllande till sommaren 1906. Under tiden hade den emellertid lifligt dryftats äfven inom intresserade fackkretsar utom högskolan, och den åsikten hade alltmer gjort sig gällande, att en mera omfattande utredning kräfdes beträffande vårt lands hela högre tekniska undervisning i alla dess delar. Den 13 juli 1906 tillsatte/sos ån komslutligen Kungl. Maj:t eu kommitté med uppdrag att afgifva underdånigt utlåtande och förslag huru den högre tekniska undervisningen i riket lämpligen borde ordnas.

Till ordförande i denna kommitté förordnades landshöfdingen m. m.

Gerh. Dyrssen och till ledamöter öfveringenjörerna P. T. Berg och Aug.

Decker samt professorerna And. Lindstedt och Aug. Wijkander. Sedan kommittén i underdånig skrifvelse den 23 november 1906 framhållit, att det för en allsidig utredning af den ytterligt vidtomfattande och i hela landets industriella utveckling djupt ingripande fråga, som kommittén fått sig förelagd, vore särdeles önskvärd!, att dess arbetskrafter ytterligare förstärktes, förordnades af Kungl. Maj:t den 29 november 1906 majoren m. m.

Harald Lemke och öfveringenjören Axel Wahlberg att jämväl vara ledamöter i kommittén.

Till kommitténs behandling hafva förelegat det förut omnämnda underdåniga förslaget till utvidgning och omorganisation af tekniska högskolan, afgifVet den 26 september 1904 af högskolans styrelse, samt lärarkollegiets protokoll vid sammanträden under februari—april 1905 för behandling af sagda förslag, äfvensom en underdånig skrifvelse från styrelsen för Chalmers tekniska läroanstalt den 16 maj l90ö med förslag till lönereglering för nämnda anstalt.

Lärarna inom tekniska högskolan och Chalmers tekniska läroanstalt hafva på anmodan till kommittén afgifvit skriftliga utlåtanden i en del hithörande frågor, hvarjämte enskilda lärare vid tekniska högskolan äfvensom andra sakkunniga, efter därom af kommittén gjord framställning, infunnit sig vid åtskilliga af dess sammanträden och lämnat värdefulla muntliga upplysningar.

Rörande de med värnpliktstjänsten för eleverna vid tekniska högskolan och vid Chalmers tekniska läroanstalt sammanhängande förhållanden har kommittén haft att tillgå biträde från officerare, utsedda af cheferna för landt- och sjöförsvarsdepartementen.

För åstadkommande af en möjligast fullständig utredning har kom-

14 Kungl_ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

mitten äfven vändt sig till de viktigaste tekniska föreningarna och samfunden i vårt land med åtskilliga spörsmål rörande den nuvarande högre tekniska undervisningen. Härpå ingångna svar återfinnas i en till kommitténs betänkande fogad bilaga.

Slutligen har den 1 februari 1907 till kommittén öfverlämnats, för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det lämnade uppdraget, underdånig framställning från Svenska teknologföreningens styrelse angående beredande af ökad möjlighet till praktiska studier för elever vid tekniska högskolan jämte däröfver afgifna yttranden af styrelsen för tekniska högskolan, järnvägsstyrelsen, arméförvaltningens artilleridepartement, marinförvaltningen och telegrafstyrelsen.

Efter framställning från kommittén hafva fullmäktige i järnkontoret låtit verkställa och till kommittén öfverlämnat en utredning angående möjligheten att vid järnverk bereda elever i fackskolan för bergsvetenskap tillfälle till praktisk utbildning.

Delegationer af kommittén hafva företagit kortare studieresor till de tekniska högskolorna i Köpenhamn, Berlin, Darmstadt, Karlsruhe, Dresden, Stuttgart, Delft, Sheffield och Birmingham för att på ort och ställe taga närmare kännedom om förhållandena vid dessa läroanstalter. I en till betänkandet fogad bilaga lämnas redogörelse, dels för tvenne af de sålunda besökta, dels för några andra utländska tekniska högskolor.

Sedan genom nådigt bref den 16 november 1906 kommittén bemyndigats att gå i författning om uppgörande af ritningar och kostnadsförslag till nya byggnader för tekniska högskolan, har åt arkitekten L. Peterson uppdragits att utföra sådana ritningar och kostnadsförslag.

Från styrelsen för Chalmers tekniska läroanstalt har kommittén mottagit af arkitekten H. Hedlund uppgjorda ritningar och kostnadsförslag till om- och tillbyggnad af anstaltens lokaler.

Såsom kommitténs sekreterare hafva tjänstgjort amanuensen P. G. Widegren till den 8 november 1907 och därefter lektorn vid tekniska högskolan P. H. Henriques.

Kommittén afgaf sitt betänkande den 27 maj 1908. Betänkandet är enhälligt.

Till betänkandet är fogad en bilaga, innehållande, bland annat, de utlåtanden och redogörelser, som jag förut omnämnt, äfvensom detaljerade kostnadsförslag för nya byggnader för såväl tekniska högskolan som Chalmers’ tekniska läroanstalt äfvensom för de föreslagna undervisningslokalernas inredning och utrustning in. in.

15 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 155.

öfver kommitténs sålunda afgifna betänkande och förslag hafva på nådig befallning underdåniga utlåtanden afgifvits af styrelserna för tekniska högskolan och Chalmers’ tekniska läroanstalt, åtföljda af vederbörande lärarkollegiers yttranden, äfvensom, rörande vissa delar af ärendet, af öfverintendentsämbetet, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län samt direktionen öfver allmänna barnbördshuset i Stockholm.

Sedan ärendet blifvit sålunda beredt, anhåller jag underdånigst att nu få föredraga detsamma för Eders Kungl. Maj:t, dock endast hvad angår tekniska högskolan. Hvad nämligen beträffar Chalmers’ tekniska läroanstalt har jag, såsom närmare inhämtas af det innevarande års statsverksproposition bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 januari 1909, punkt 116, erinrat därom, att läroanstalten omfattar två afdelningar, en högre och en lägre, samt att förevarande kommitté, jämlikt sitt uppdrag, endast afgifvit förslag rörande den högre afdelningens organisation. Beträffande den lägre afdelningen yttrade jag vid berörda tillfälle, att förslag rörande dess organisation torde vara att förvänta från den under den 4 oktober 1907 tillsatta kommitté för afgifvande af utlåtande och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör ordnas. Vid sådant förhållande och då läroanstaltens båda afdelningar icke äro fullt fristående i förhållande till hvarandra, torde med frågan om anstaltens omorganisation och utvidgning tills vidare böra anstå, så mycket mera som, såsom jag vid berörda tillfälle erinrat, kommitténs förslag angående lönereglering för lärarna vid läroanstaltens högre afdelning remitterats till den under den 3 oktober 1902 tillsatta kommitté för afgifvande af förslag rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., hvilken kommitté ännu icke hunnit i ärendet afgifva yttrande.

Innan jag emellertid närmare ingår på kommitténs förslag angående tekniska högskolans organisation torde jag böra lämna en redogörelse för

Tekniska högskolans nuvarande organisation och stat.

Enligt § 1 af nu gällande stadgar har högskolan till ändamål »att meddela vetenskaplig och konstnärlig bildning samt att främja utvecklingen af de vetenskaper och konster, som tillhöra området för dess verksamhet».

Högskolan står under ledning af styrelse, lärarkollegium och rektor.

Högskolans styrelse utgöres af en utaf Kungl. Maj:t, förordnad ordförande, läroverkets rektor, som skall vara föredragande i styrelsen, fyra

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

till ledamöter af Kungl. Maj:t utsedda män samt en af fullmäktige i järnkontoret för fyra år vald ledamot, De af Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna förordnas likaledes för en tid af fyra år, och afgår utaf dessa en i tur och ordning årligen. Vid hvarje ledighet bland sist nämnda ledamöter äger lärarkollegiet att föreslå tre lämpliga personer, af hvilka en må vara lärare vid högskolan.

Högskolans lärarkollegium, i hvilket rektor för ordet, utgöres af läroverkets professorer och lektorer. I lärarekollegiet äger därjämte hvarje extra och vikarierande lärare säte och stämma vid behandling af frågor, som röra deras läroämnen.

Högskolans rektor förordnas efter af styrelsen afgifvet förslag af Kungl. Maj:t för en tid af fyra år bland högskolans professorer och äger under tiden erhålla minskning i sin undervisningsskyldighet.

Högskolan innehåller för närvarande följande fackskolor och underafdelningar, nämligen:

a) för maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi med tre under-

afdelningar: _

1) för maskiningenjörsväsende (i det följande betecknad med AI),

2) » mekanisk fabriksindustri,

3) för skeppsbyggnadskonst, (S),

b) för elektroteknik (E),

c) » kemisk teknologi (K),

d) » bergsvetenskap med tre underafdelningar:

1) för bergsmekanik (B),

2) » metallurgi och hyttkonst (II).

3) » grufvetenskap (G),

e) för väg- och vattenbyggnadskonst (V),

f) » arkitektur (A).

För af delningen mekanisk fabriksindustri har dock hittills icke förefunnits någon särskild läroplan.

Lärokurserna äro obligatoriskt 4-åriga inom S, B, V och A och 3åricra inom AI och K med ett frivilligt fjärde läroår i de båda sistnämnda fallen. Kursen för E har från och med hösten 1908 ökats från 3 till 3y2 år, med möjlighet af förlängning med ännu ett hälft år. Inom H och G äro kurserna enligt stadgarna dels 3- och dels 4-åriga, dock i verkligheten med tillägg af ännu ett hälft år för utförande af praktiska resor och utarbetande åt därmed sammanhängande reseberättelser och af-

handlingar. 4 . ,. ,

Undervisningen består i föredrag, repetitioner, rit-, konstruktions- och laborations-öfningar, andra praktiska öfningar inom och utom läroverkets

17 Kung!. Maj:ts. Nåd. Proposition N:o 155.

lokaler, samt besök vid fabriker, byggnader, bruk, bergverk och andra för eleverna lärorika anläggningar.

Undervisningen skall lämpas efter de särskilda fackskolornas behof och så ordnas, att nya elever kunna emottagas vid hvarje läroårs början.

Läroåret innefattar två terminer, nämligen höstterminen från och med den 10 september till och med den 19 december samt vårterminen från och med den 10 januari till och med den 10 juni, dock med undantag för vissa fall.

För närvarande tillhöra lärarna vid högskolan följande olika kategorier, nämligen:

a) professorer med 4,000 kronor i lön, 2,000 kronor i tjänstgöringspenningar, samt tvenne ålderstillägg till lönen å 500 kronor hvartdera efter 5 resp. 10 års tjänstetid;

b) lektorer af högre lönegrad med 2,700 kronor i lön, 1,300 kronor i tjänstgöringspenningar, samt ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter 5 års tjänstetid;

c) lektorer af lägre lönegrad med 2,000 kronor i lön, 1,000 kronor i tjänstgöringspenningar, samt tvenne ålderstillägg till lönen å 500 kronor hvartdera efter 5 resp. 10 års tjänstetid;

d) extra lärare med arfvoden af växlande belopp;

e) assistenter, likaledes med arfvoden af växlande belopp.

Härtill komma docenter utan arfvode och utan bestämd tjänstgöringsskyldighet.

Af dessa lärare äro professorer och lektorer ordinarie tjänstemän, och de öfriga antagna tillsvidare (extra lärarna) eller för eu termin i sänder (assistenterna).

Högsta aflöningen för professor utgör således enligt ofvan angifna grunder 7,000 kronor och högsta pension 5,000 kronor.

Motsvarande belopp för lektor af högre lönegraden äro resp. 4,500 och 3,200 kronor, och för lektor af lägre lönegraden 4,000 resp. 3.000 kronor. Därjämte har af Riksdagen för åren 1907, 1908 och 1909, för en hvar af lektorerna beviljats ett tillfälligt lönetillägg af 1,000 kronor, hvaraf 500 kronor till lönen och 500 kronor till tjänstgöringspenningarna.

Professurerna, som äro 14 till antalet, omfatta följande läroämnen: ren matematik, matematik och teoretisk mekanik, bergsmekanik och läran om vattenmotorer, läran om värmemotorer, mekanisk teknologi, elektroteknik, teoretisk elektroteknik, allmän kemi, kemisk teknologi, vägoch brobyggnadslära, vattenbyggnadslära, arkitektur, metallurgi och hyttkonst samt grufvetenskap.*

* Benämningarna ä professurernas läroämnen äro de af kommittén använda, men öfverensstämma i sak med nu gällande benämningar.

Bih. till Jtiksd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afl. 110 Raft.

18j

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Lektoraten af högre lönegraden äro 5 till antalet och omfatta: beskrifvande geometri, skeppsbyggnadslära, allmän fysik, metallurgi och hyttkonst samt allmän byggnadslära och byggnadsstatik.

Lektoraten af lägre lönegraden äro 6 till antalet och omfatta: geodesi och topografi, mineralogi och geologi, konstruktion af maskinelement, elementarmekanik och beskrifvande maskinlära, husbyggnadslära samt elektrokemi.

I följd af den pågående utredningen om högskolans utvidgning stå för närvarande fem lektorat lediga och uppehållas genom förordnanden.

Extra lärare finnas för närvarande vid högskolan i följande 21 läroämnen: matematik (mindre kurs), beskrifvande geometri (mindre kurs), fysiska laborationer, elektroteknik (mindre kurs), tillämpad värmelära, konstruktion af maskinelement (mindre kurs), värmemotorer (mindre kurs), vattenmotorer (mindre kurs), allmän kemi, zymoteknik, metallografi, metallernas egenskaper, mekaniska laborationer, teknisk hygien, byggnadskonstruktionslära, byggnadskonstens historia, träarkitektur, frihandsteckning, ornamentik, modellering samt nationalekonomi. Dessa lärare aflönas med arfvoden, som utgå dels af statsmedel på ordinarie eller extra stat och dels af inflytande elevafgifter.

Slutligen äro i flertalet läroämnen anställda assistenter, som antagas för en läsetermin i sänder och åtnjuta arfvoden till växlande belopp.

Högskolans elever äro:

a) ordinarie elever, hvilka följa undervisningen till den omfattning, som erfordras för att efter fullbordad lärokurs kunna undfå afgångsbetyg;

b) extra ordinarie elever, hvilka åtnjuta undervisning endast i ett mindre antal läroämnen samt öfver sina kunskaper i dessa ämnen kunna erhålla betyg;

c) tillfälliga elever, hvilka efter eget val begagna undervisningen, men icke äro berättigade att från högskolan erhålla betyg.

Ordinarie och extra ordinarie elever antagas af styrelsen, men tillfälliga elever af rektorn.

Vid högskolan emottagas i allmänhet endast manliga elever; dock må, när utrymme och förhållandena i öfrigt sadant medgifva, till extra ordinarie eller tillfällig elev antagas äfven kvinna under samma villkor, som för manlig inträdessökande föreskrifvas.

Elever antagas i allmänhet endast vid hvarje läroårs början.

Befogad att vinna inträde såsom ordinarie elev i högskolans första afdelning är:

1) deri, som med godkända kunskaper i matematik, fysik och kemi aflagt mogenhetsexamen på reala linjen och företer vederbörligt intyg om

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.J

godkänd färdighet i linearritning och frihandsteckning till det omfång, som i stadgan för rikets allmänna läroverk föreskrifves för reala linjen;

2) den, som aflagt mogenhetsexamen på latinlinjen och tillika, efter en i vederbörlig ordning anställd fyllnadspröfning, erhållit vitsord om godkända kunskaper i matematik, fysik och kemi, motsvarande dem, som fordras i mogenhetsexamen !på reala linjen, samt om godkänd färdighet i linearritning och frihandsteckning till ofvan angifvet omfång;

3) den, som aflagt afgångsexamen från Chalmers’ tekniska läroanstalt Göteborg eller från någon af rikets tekniska elementarskolor och tillika,

efter en vid högre allmänt läroverk i vederbörlig ordning anställd pröfning, erhållit vitsord om godkända kunskaper i svenska språket, främmande lefvande språk, historia och geografi, motsvarande dem, som fordras i mogenhetsexamen på reala linjen.

Till extra ordinarie elever i högskolans första afdelning må styrelsen antaga personer med väl vitsordad, längre tid fortsatt praktisk verksamhet till ett antal af omkring 10 procent af hela elevantalet i samma afdelning.

För att vinna inträde såsom extra ordinarie elev skall sökande ådagalägga, att han innehar ett af styrelsen bestämdt kunskapsmått.

Om examensbetyg skall äga gällande kraft till vinnande af inträde vid högskolan, må detsamma icke vara mera än fyra år gammalt.

Skulle ett större antal till inträde vid högskolan kompetenta sökande anmäla sig, än som läroverket med hänsyn till utrymme och lärarkrafter kan emottaga, äger styrelsen att bestämma, hvilka af dessa, såsom varande därtill mest förtjänta, böra emottagas, hvarvid den omständigheten, att sökanden kan förete goda vitsord om föregående praktisk sysselsättning vid fabrik, byggnadsarbete, bruk, bergverk eller annat tekniskt företag, eller att han visat sig äga större skicklighet i de för högskolans undervisning grundläggande ämnena, matematik, fysik, kemi, linearritning och frihandsteckning, bör räknas honom till företräde.

Tillika äger styrelsen fästa afseende vid, till hvilken fackskola den inträdessökande anmäler sig, på det att icke flera elever i en fackskola emottagas, än utrymme och lärarkrafter därstädes medgifva.

Kompetent inträdessökande, hvilken kan förete intyg, som af styrelsen godkännes, om minst 12 månaders väl vitsordad praktisk verksamhet, äger företräde vid inträde i den fackskola, till hvars område denna verksamhet hör.

Vid hvarje termins början skall ordinarie elev erlägga eu öfningsafgift af femtio kronor.

Lärarkollegiet äger rättighet att för mindre bemedlade elever nedsätta dessa öfningsafgifter till halfva beloppet.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 155.

I stället för denna öfningsafgift erlägga extra ordinarie och tillfälliga elever till högskolans kassa en af styrelsen, särskilt för extra ordinarie och särskildt för tillfälliga elever, bestämd afgift för hvarje läroämne, i hvilket det tillätes dem att begagna undervisningen.

Tekniska högskolans hela antal ordinarie elever utgjorde höstterminen 1908 387, hvaraf:

i första årskursen ............................................................... 125

» andra » Ilo

» tredje » 104

» fjärde » 45

Fördelningen på de olika fackskolorna framgår af följande tabell: Fackskolan för maskinbyggnadskonst incl. skeppsbyggnadskonst m. m. 78

» » elektroteknik .............................................................................. 75

» •> väg- och vattenbyggnadskonst............................................. 100

» » arkitektur.................................................................................... 28

» » bergsvetenskap......................................................................... 61

» » kemisk teknologi........................................................................ 45

Antalet extraordinarie och tillfälliga elever utgjorde respektive 14 och 52. Högskolans ordinarie stat för år 1909 har i sammandrag följande utseende:

21 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 155.

Härtill komma ålderstillägg för år 1908.............................. kronor 8,000: —

Extra lönetillägg för år 1908 ............................................... » 4,817: —

eller tillhopa ...................................................................... kronor 12,817: —

hvadan statens utgifter för högskolan för närvarande kunna sättas till 241,317 kronor. Ofriga utgifter bestridas med elevafgifter, hvilkas belopp under år 1908 utgjorde 37,945 kronor, hvadan samtliga högskolans inkomster kunna sättas till 279,262 kronor.

Sedan jag sålunda redogjort för tekniska högskolans nuvarande organisation och ekonomiska ställning, öfvergår jag till en framställning af de förslag, kommittén i berörda hänseenden framställt, och torde jag därvid först böra redogöra för

Kommitténs allmänna synpunkter.

I inledningen till betänkandet (sid. 3—21) anför kommittén följande:

»Läroanstalterna för den högre tekniska undervisningen hafva ej så gamla anor att uppvisa som den rent vetenskapliga odlingens representanter, universiteten, h vil ka som bekant räkna sin tillvaro i sekler, medan de tekniska högskolorna och de vid en del universitet inrättade tekniska fakulteterna väsentligen äro skapelser af det sistförflutna århundradet.

Orsaken till denna de tekniska högskolornas sena framträdande inom kulturarbetet torde vara af tvåfaldig art. A ena sidan grundar sig nämligen den högre tekniken på framstegen inom den rena vetenskapen, särskildt inom matematik, mekanik, fysik och kemi, och först sedan dessa vetenskaper mot slutet af det adertonde århundradet börjat framvisa resultat, som voro af påtagligt värde för den tekniska tillämpningen, kunde en högre undervisning , på detta område komma till stånd och blifva af verklig betydelse. A andra sidan är det ock naturligt, att praktikens män skulle hafva svårt att medgifva nödvändigheten af en fullkomligare teknisk undervisning förr, än den konkurrens, som under det förflutna århundradet gjorde sig allt mera gällande inom industrien, otvetydigt visat den vetenskapliga teknikens öfverlägsenhet öfver de enklare metoder, som förut varit tillräckliga.

Länder sådana som Frankrike och Tyskland, i hvilka naturvetenskaperna länge stått högt och hvilka sökt afsättning för sina industriprodukter utanför de egna gränserna, hafva därför också varit de första att inse vikten af en vetenskaplig teknisk undervisning. Att England

*>2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 155.\

trots dess höga vetenskapliga kultur senare än en del stater på den europeiska kontinenten ordnat sin högre tekniska undervisning efter moderna principer, torde företrädesvis bero på de för uppkomsten af en storartad industri i öfrigt särdeles gynnsamma omständigheter, som gälla i fråga om detta land. Genom sina rika och vidsträckta kolonier, som utgöra naturliga afnämare af moderlandets industrialster, genom sin maritima öfverlägsenhet och sin rikedom på stenkol, har England länge kunnat framgångsrikt möta konkurrensen, utan att i så utsträckt män som t. ex. Tyskland nödgas anlita alla vetenskapens hjälpmedel. Såsom bekant har dock äfven England numera väsentligen förbättrat sin högsta tekniska undervisning. I ännu högre grad är detta fallet jämväl med Nordamerikas Förenta Stater.

Hvad vårt eget land beträffar, var jordbruket länge den enda mera uppmärksammade hufvudnäringen, och den industri, som under 1700-talet började att utveckla sig, kräfde ännu ej några ingenjörer i modernare bemärkelse. Först mot midten af 1800-talet, i sammanhang med bergsoch maskinindustriens samt byggnadsverksamhetens uppblomstring äfvensom med anledning af de påbörjade järnvägsanläggningarna m. in., gjorde sig behofvet af bättre utbildade tekniker, åt hvilkas ledning statens och de enskildas industriella företag kunde anförtros, allt mera gällande. Äfven började man efterhand inse, att i förhållande till utlandet rikets ekonomiska välfärd icke i längden vore tillgodosedd allenast genom utskeppning af råvaror, utan att Sverige, i likhet med öfriga kulturländer, måste ägna omsorg åt utvecklandet af en verklig konkurrenskraftig industri, svarande mot den rika tillgången på råmaterial och därjämte möjliggjord genom befolkningens särskilda begåfning och fallenhet för uppfiningar och öfrigt industriellt arbete.

Den främsta af våra tekniska läroanstalter, tekniska högskolan, kan i viss mening också räkna sin tillvaro såsom högre teknisk undervisningsanstalt från denna tid, nämligen från år 1848, då enligt de utfärdade nya stadgarna läroverkets uppgift bestämdes att vara »en undervisningsanstalt för sådana unga män, som ägna sig åt något industriellt yrke, för hvars rätta utöfning naturkännedom och i synnerhet kemiska och mekaniskt-tekniska kunskaper äro behöfliga», hvarjämte tre af lärarna erhöllo titeln af professorer. De därefter följande viktigaste momenten i högskolans utveckling betecknas af åren 1856, då Riksdagen beviljade omkring eu half million kronor till fullständig nybyggnad, 1867, då en särskild afdelninsr för bergsvetenskap med egen byggnad kom till stånd och läroverkets ställning såsom eu tekniskt vetenskaplig anstalt genom nya stadgar fastslogs, samt af år 1877, då antalet professurer ökades till

Kung}. Majds Kåd. Proposition N;o 155. 23

tolf, ett antal lektorat inrättades m. in., och läroverket afvel* erhöll sin nuvarande benämning tekniska ‘högskolan. Något tidigare än vid högskolan, nämligen redan år 1829, gjordes emellertid vid den Chalmerska läroanstalten i Göteborg försök att införa mera vetenskapliga metoder i undervisningen, och har anstalten under den, därefter följande tiden med framgång fortgått på den beträdda vägen. År 1867 erhöll anstalten ny byggnad och i dess stadgar af år 1877 användes i fråga om den högre afdelningens uppgift ungefär samma uttryck som i tidigare stadgar för tekniska högskolan.

Under de senaste årtiondena hafva några mera väsentliga tillökningar icke förekommit i de båda läroverkens hjälpmedel, förutom uppförandet år 1898 af den nuvarande kemiska byggnaden vid tekniska högskolan, och Göteborgs stads upplåtande åt den Chalmerska läroanstalten af den s. k. vasabyggnaden, hvarjämte tid efter annan mindre summor anslagits för nödtorftigt anordnande af vissa slag af laborationer med mera: äfvensom till ökning af lärarpersonalen. För närvarande har tekniska högskolan, förutom lägre lärarbefattningar, 14 professurer och 11 lektorat, och Chalmerska läroanstalten 10 lektorat jämte ett antal andr a-lär arbefattningar.

Jämför man nu dessa högre läroanstalters och särskildt tekniska högskolans utrustning med afseende å lärarkrafter och undervisningsmateriell med liknande anstalter i utlandet, torde man med fog kunna påstå, att den ofvan i korthet angifna utvecklingen, för så vidt det gäller tiden före 1880-talet, med hänsyn till landets dåvarande industri, motsvarade de fordringar, som på den tiden rimligtvis kunde uppställas i fråga om den högre tekniska undervisningen i vårt land.

Under den mansålder, som sedan nämnda tid förflutit, har industrien emellertid vunnit en allt större utveckling och inom nästan alla områden företett ett uppsving af förut ej anadt omfång. Och de fordringar, som tekniken ställer på sina förnämsta målsmän, hafva helt naturligt vuxit i jämbredd med industriens framsteg. Ett oundgängligt villkor för framgång på den internationella täflingsbanan är emellertid, att dessa målsmän, det! vill säga ingenjörerna, besitta fullgod högskolebildning, och det är i medvetenhet härom, som alla civiliserade länder under de senaste årtiondena för höjande af sin högsta tekniska undervisning gjort de största ansträngningar och för ändamålet bringat ekonomiska offer, som till och med i fråga om mindre stater kan räknas i flera millioner.

Vårt land har under denna senast förflutna tid visserligen äfven med framgång deltagit i det allmänna arbetet på teknikens områden, och vår industri har efterhand vunnit en styrka och eu bärkraft, som utan tvifvel

24 Kungl. Maj As Nåd. Proposition N:o 155.

motsvarat äfven djärfva förhoppningar. Men i fråga om beskaffenheten af vår högre tekniska undervisning stå vi dock numera, vid jämförelse med andra länder, inom de flesta fackriktningar obetingadt tillbaka, och efter de ansatser, som på 1870-talet gjordes för att höja denna undervisning, har vårt land utan all fråga med mindre kraft och mindre framgång än som varit önskligt följt den allmänna utvecklingen. Och dock måste med hänsyn till den ståndpunkt landet redan intager i industriellt afseende och i betraktande af industriens växande betydelse för landets ekonomi, det vara en lifsfråga för detsamma, att den högsta tekniska undervisningen hålles i jämnhöjd med den moderna teknikens fordringar och att den må kunna lämna lika goda resultat som utlandets läroanstalter med motsvarande uppgift.

De ökade fordringar, som de sista årtiondena ställt på den högre tekniska undervisningen, gälla icke blott undervisningens omfång och planläggning, utan äfven och framför allt de materiella hjälpmedel, som för dess framgångsrika bedrifvande äro af nöden.

Hvad brister i undervisningens planläggning beträffar, så kunna desamma i flera fall afhjälpas genom lämpliga förändringar af stadgarna och genom åtgärder från läroverksmyndigheternas och lärarnas sida, utan att erfordra någon mera betydande ökning af anslagen, och vill kommittén beträffande hithörande frågor på detta ställe endast vidröra några sådana af mera allmänt intresse, men i öfrigt hänvisa till den i det följande, särskilt rörande tekniska högskolan, lämnade motiveringen.

Sålunda lägges vid undervisningen i tillämpningsämnena enligt kommitténs åsikt ej tillräckligt stor vikt vid de ekonomiska synpunkterna. Ingenjörens verksamhet är visserligen i hufvudsak af teknisk art, men teknikern arbetar i industriens tjänst, och industrien rör sig med ekonomiska värden. Elevernas uppmärksamhet bör därför tidigt inriktas härpå, så att de ekonomisha synpunkterna framhållas och vid undervisningen tilldelas den vikt de hafva för det praktiska lifvet. Vid undervisningen i flera ämnen tillämpas visserligen redan nu dessa grundsatser, så att eleverna erhålla öfning i beräkningar rörande tillverknings- och driftkostnader och dylikt, men torde ännu mera vikt böra läggas vid denna sida af undervisningen än hittills i allmänhet varit fallet.

Äfvenledes har från flera håll framhållits nödvändigheten, att i vidsträcktare mån än hittills bereda eleverna undervisning i sådana merkantila, juridiska och administrativa ämnen, som äro af betydelse för deras framtida ställning och verksamhet, och inom tekniska högskolans lärarkollegium har i sådant syfte för några år sedan föreslagits upprättandet af en särskild ettårig fackskola för dylika vetenskaper. Af ekonomiska skäl har

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

kommittén dock ej ansett sig kunna förorda en sådan fackskola, så mycket mera, som de elever, hvdka vilja närmare studera dithörande ämnen, hafva tillfälle härtill vid andra läroverk, som mera direkt sysselsätta dg därmed. Kommittén har dock ansett nödvändigt, att äfven vid de högre tekniska läroverken tillfälle beredes för dylika studier och har för ändamålet i sitt förslag upptagit icke oväsentligt ökade anslag. De ifrågavarande ämnena hafva sammanfattats under den allmänna benämningen »industriell ekonomi och statskunskap , och undervisningen däri har tänkts böra blifva obligatorisk för nästan it 11a fackskolor.

Beträffande fordr ngarna för imräde till tekniska högskolan och till Chalmerska läroanstalten är frågan, huruvida fordran på föregående praktik bör uppställas eller icke, af särskild betydelse. För närvarande fordras i allmänhet ej praktik för inträde, men väl, hvad tekniska högskolan beträffar, tre månaders praktik före inträdet i en fackskolas sista årskurs, under det att man vid Chalmerska läroanstalten genom verkstadsarbete inom läroverket sökt ersätta bristen häraf. Kommittén har för sin del funnit fördelarna af någon längre tids praktik före inträdet ej kunna uppväga olägenheterna af en därigenom föranledd förlängning af studietiden, och af detta skäl äfvensom af andra orsaker, som närmare angifvas i det följande, inskränkt sig till att uppställa fordran på ett hälft års praktik, före uppflyttning till tredje årskursen i fråg i om tekniska högskolan, och till andra årskursen i fråga om Chahnerska läroanstalten, allt i samband med anordnandet af värnpliktsöfningarna.

Med frågan om in trädesfordringarna st"r äfven frågan om förhållandet mell >n de tekniska elementarläroverken och högskolorna i nära samband, och då inom några tekniska kretsar framhållits lämpligheten af att ordna detta förhållande så, att element ^skolan, förutom sin egentliga uppgift äfven skulle tjäna såsom förberedelse för inträde i högskolan, så ans»-r sig kommittén, i betraktande af frågans principiella vikt, redan på detta ställe böra angifva sin ståndpunkt i berörda afseende.

För närvarande finnes intet annat samband mellan de båda slagen af läroverk, än att inträde i tekniska högskolan står öppet för den, som erhållit afgångsbetyg från teknisk elementarskola, och därjämte ådagalagt nöjaktiga insikter i modersmålet, lefvande språk samt historia och geografi. Oaktadt dessa f 'rdringar äro lindriga, och oaktadt inti ädessökande af denna kategori vid bedömandet af inträdesansökningarna i allmänhet ansats böra hafva företriide framför öfriga sökande, hafva dock på senare tiden ytterst få dylika elever under perioden 1904 — 07 i medeltal endast omkring 4 årligen — blifvit intagna i högskolan.

Redan den sålunda vunna erfarenheten synes häntyda på, att något

Bill. till lliksd. Frot. 1500. 1 Sami. 1 Afd. 110 Höft. 4

26 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

verkligt behof al ett närmare samband mellan elementarskolan och högskolan, än som för närvarande förefinnes, icke torde vara för handen. Att mellan de lägre och de högre tekniska läroverken söka åstadkomma ett förhållande motsvarande det som äger rum mellan de allmänna läroverken a ena och universiteten jämte de öfriga högskolorna å andra sidan, skulle dessutom, såsom nedan angifves, i själfva verket möta betydande svårigheter, och utan tvifvel vida mera skada än gagna den sak man därmed ville främja.

För att inse, att härvidlag en motsvarighet mellan de tekniska elementarläroverken och de allmänna läroverken icke förefinnes, bör man erinra sig, att de senare väsentligen hafva till ändamål att bibringa sina elever den allmänna bildning och de grundläggande kunskaper, som erfordras just för att i högre läroverk, universitet eller högre specialskolor, därpå bygga en vidare utbildning. Den undervisning, som lämnas af de allmänna läroverken, är i och för sig icke tillräcklig för eller lämpad efter några särskilda yrkens behof.

Den tekniska elementarskolan däremot har en alldeles bestämd uppgift sig förelagd, nämligen att med realskolans undervisning såsom förberedelse och förutsättning och med tillhjälp af en fortsatt rent elementär undervisning i de grundläggande ämnena: matematik, mekanik med flera lämna sina elever den tekniska utbildning, som med dessa elementära hjälpmedel kan vinnas. Fn bildning af denna beskaffenhet är, såsom erfarenheten visat, fullt tillräcklig för ett framgångsrikt utöfvande af teknisk verksamhet inom många yrken och på sådana platser inom industrien, för hvilka hvarken några högre vetenskapliga insikter eller någon mera omfattande humanistisk bildning äro af nöden.

I likhet med den tekniska elementarskolan har äfven högskolan till uppgift att arbeta i industriens tjänst. Men under det att den elementära undervisningen företrädesvis afser utbildning af hvad man understundom kallat industriens underbefäl, är åter högskolans ändamål i första rummet att lämna undervisning åt dem, som skola gå i spetsen för den industriella verksamheten, samt att främja de tekniska metodernas och vetenskapernas utveckling. Högskolans verksamhet afser således närmast utbildandet af ledare för statens, kommunernas och enskildas tekniska företag och inrättningar, af konstruktörer och konsulterande ingenjörer m. m. samt af lärare vid de tekniska läroverken, såväl högre som lägre. Det är tydligt, att undervisningen under sådana omständigheter måste vid högskolan anläggas efter en väsentligen annan, efter de högre fordringarna lämpad, plan och med vidsträcktare omfattning än vid elementarskolan. Förutsättningarna för undervisningen måste beträffande de grund läggande ämnena,.

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

matematik, fysik och kemi, vara högre och, i enlighet med förhållandena i flertalet kulturländer, hufvudsakligen motsvara fordringarna i studentexamen. Därjämte måste, med afseende såväl å studiernas beskaffenhet som å elevernas framtida ställning och verksamhet i samhället, äfven högre fordringar i fråga om s. k. allmänbildning göras gällande, och har jämväl i detta hänseende i vårt land liksom annorstädes den vid de allmänna läroverken förvärfvade bildningen ansetts närmast motsvara ändamålet.

Ville man nu ställa den tekniska elementarskolan och den tekniska högskolan i sådant förhållande till hvarandra, att elever från det förra läroverket utan vidare kunde öfvergå till det senare, samt att högskoleundervisningen väsentligen skulle komma att blifva ett slags fortsättningtill den elementära undervisningen, så torde härvid, därest man ej rent af skulle vilja uppgifva all fordran på allmänbildning hos högskoleeleverna, endast tvenne utvägar vara möjliga. Antingen skulle elementarskolan omorganiseras till att, jämte sin nuvarande uppgift att bibringa elementär teknisk bildning åt dem, för hvilkas lefnadsmål en sådan bildning är tillräcklig och nödvändig, öfvertaga äfven uppgiften att åt blifvande högskoleelever meddela den erforderliga allmänbildningen, hvilken beträffande modersmålet, lefvande språk samt historia och geografi borde äga ungefär samma omfattning som vid de allmänna läroverken, hvarjämte äfven undervisningen i de grundläggande ämnena, fysik, kemi och särskild! matematik torde böra något utvidgas och fördjupas, för att med fördel kunna läggas till grund för den följande högskoleundervisningen. Eller också blefve man, såsom vid en del amerikanska högskolor är fallet, nödsakad att vid högskolan själf inrätta en förberedande kurs för nämnda ändamål. I båda fallen måste därjämte, såsom ofvan antydts, hela den högre tekniska undervisningen omläggas från att, såsom hittills i allmänhet ansetts riktigt, vara fullt fristående och själfständig till att blifva en fortsättning och utvidgning af den förut genomgångna elementära kursen.

Den förra af de båda antydda utvägarna torde väl svårligen på allvar kunna ifrågasättas, då det väl icke kan vara lämpligt, att inom ramen af en och samma undervisning förena två så väsentligt skilda uppgifter som sitt meddela en speciell teknisk om ock elementär utbildning och samtidigt belasta undervisningen med ämnen, som för en stor del af eleverna icke vore behöfliga. De matematiska och de allmänt bildande ämnena skulle därvid komma att taga för mycken tid i anspråk på bekostnad af fackämnena, och elementarskolan skulle sålunda närma sig realgymnasiet, under det att industrien numera äfven i fråga om den tekniska elementarundervisningen krafvel- större specialisering. Att åter, i enlighet med den andra utvägen, och såsom jämväl är fallet vid den Chalmerska läroanstal-

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

ten i fråga om de grundläggande ämnen !, förlägga en förberedande undervisning till högskolan själf är visserligen genomförbart, men arten af en dylik undervisning måste dock i allmänhet anses främmande för ett läroverk för högskoleundervisning.

Hufvudfelet i en dylik anordning af högskolan såsom en fortsättning till elementarskolan ligger dock i den ogynnsamma och onaturliga ställning, som den egentliga tekniska undervisningen skulle komma att, intaga vid båda läroverken. Kursen vid elementarskolan skulle å ena sidan bilda ett afslutadt helt för sig för de elever, som därefter utgingo i praktiken, och samtidigt å andra sidan ordnas så, att den utgjorde en förberedelse till högskoleundervisningen. Vid högskolan åter skulle undervisningen, som afser en grundligare utbildning, äfvenledes komma att lida under olägenheterna af att nödgas ånyo och i enlighet med grundligare förutsättningar genomgå det mesta af det, som förut behandlats efter elementära och ofullkomligare metoder, och på det genomgångna därefter bygga den vidare undervisningen, o. s. v.

Det torde af hvad som nu i korthet anförts framgå, att undervisningen både vid högskolan och vid elementarskolan skulle blifva lidande på ett dylikt närmare samband dem emellan, och då, såsom ofvan angifvits, enligt erfarenheten under senare tider något verkligt behof i förevarande afseende icke är förhanden, så kan kommittén för sin del icke finna någon anledning att tillstyrka en sådan omorganisation af hela den tekniska undervisningen, som skulle blifva nödvändig, därest högskoleundervisningen väsentligen skulle grundas på den tekniska elementarundervisningen.

Enligt kommitténs bestämda åsikt, och i öfverensstämmelse med förhållandena i de flesta kulturländer, bör högskoleundervisningen i hufvudsak grundas på den vid de allmänna läroverken meddelade studentbildningen och i sin vidare utveckling ordnas fullt själfständigt med hänsyn allenast till sina speciella uppgifter. Den enklaste och närmast liggande utvägen för det fåtal ynglingar, hvilka efter genomgången kurs vid tekniskt elementarläroverk önska högre teknisk utbildning, är utan tvifvel den, som redan nu står dem öppen, nämligen att först skaffa sig nödiga insikter i de viktigaste allmänt bildande ämnena och därefter vinna inträde vid högskolan. Vid det högre läroverket böra dessa elever fortfarande såsom hittills i möjligaste mån åtnjuta den lindring med afseende å examensfordringar och den förändring af undervisningsplanen i öfrigt, som betingas af den förut genomgångna tekniska elementarkursens beskaffenhet.

29 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Förutom nu afhandlade frågor af mera allmän innebörd äfvensom andra dylika, om hvilka kommittén i den följande specialmotiveringen närmare yttrar sig, har kommitténs uppmärksamhet och arbete dessutom, och af naturliga skäl, i särskild! hög grad varit riktad på afhjälpandet af de brister i de högre tekniska läroverkens organisation, som bero på otillräckligheten af de materiella och ekonomiska hjälpmedel, som stå till dt ras förfogande.

Såsom ofvan antydts, har nämligen den högre tekniska undervisningen i vårt land under de senaste två eller tre årtiondena icke understödts och omhuldats på ett sätt, som kan jämföras med hvad som i öfriga kulturländer åtgjorts för samma ändamål och som svarar mot industriens växande betydelse för näringslifvet och de stegrade anspråken på en tidsenlig undervisning. Vid en närmare undersökning af industriens behof och vid jämförelse med utländska förhållanden finner man snart, att underlägsenheten hos vårt lands tekniska undervisning å det högre stadiet företrädesvis framträder i följande afseenden, nämligen dels beträffande laborationsundervisningen i de tekniska läroämnena, dels i fråga om studiernas specialisering och närmare afpassande efter de särskilda industrigrenarnas olika behof, och dels slutligen i det hänseendet, att våra högre tekniska läroanstalter, på grund af bristande utrymme och otillräckliga lärarkrafter, icke längre kunna mottaga mer än eu del af de kompetenta inträdessökande, medan de öfriga måste utestängas och hänvisas till andra lefnadsbanor.

Till afhjälpande af de svåraste missförhållandena i nämnda afseenden hafva visserligen tid efter annan förslag utarbetats af läroverksmyndigheterna, men äfven det år 1904 i fråga om tekniska högskolan utarbetade förslaget, ehuru vida fullständigare än föregående förslag, är icke tillfredsställande, utan måste enligt kommitténs åsikt, och såsom för öfrigt jämväl i förslagets motivering framhålles, betraktas allenast så-om ett försök, att med möjligast ringa ekonomiska uppoffringar för statsverket — förslaget upptog bl. a. 2'/4 millioner till nybyggnader -— åstadkomma en blott den närmaste framtidens behof omfattande och äfven under denna förutsättning i flera afseenden ofullständig lösning af den viktiga frågan. Enligt kommitténs förmenande äro dock vida mera genomgripande åtgärder af nöden än som i nämnda förslag ansetts kunna ifrågasättas, därest missförhållandena skola i väsentligare mån undanrödjas och tillika en anordning komma till stånd, som ej inom den närmaste framtiden ånyo behöfver omändras och då utan tvifvel skulle kräfva ännu större kostnader.

Beträffande först de för den tekniska undervisningen erforderliga

30 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 155.

laborationerna, så hafva dylika såsom bekant sedan gammalt varit förbundna med den speciella undervisning i kemi, som tillhör de kemiska och bergsvetenskapliga fackskolorna, och hafva de härför vid våra högre läroanstalter disponibla laboratorier och öfriga hjälpmedel i allmänhet motsvarat sitt ändamål. För undervisningen i elektrokemi och bergskemi måste dock tidsenligare laboratorier än de nuvarande inrättas. Därjämte har kommittén ansett, att den elementära undervisningen i kemi för andra fackskolor än de ofvannämnda, icke, såsom för närvarande vid tekniska högskolan och en del utländska högskolor är fallet, bör bestå allenast i föreläsningar jämte demonstrationer af läraren, utan äfven, och närmast med hänsyn till kemiundervisningens ståndpunkt vid de allmänna läroverken, kompletteras med enklare laborationsöfningar å en för ända målet afsedd laboratorielokal. Angående undervisningen i fysik har kommittén äfvenledes ansett utsträckning af labo ratorieöfningarna utöfver de nuvarande fordringarna vara af behofvet påkallad.

Under det att laborationer i kemi och fysik redan länge tillhört undervisningen, och deras stora betydelse därför torde ingått i det allmänna medvetandet, har däremot vikten af laborationer i de speciellt tekniska läroämnena först under de senaste årtiondena gjort sig gällande och dylika öfningar i vidsträcktare mån införlifvats med undervisningen. Den egentliga början till dylika laborationer gjordes något tidigare genom upprättandet vid en och annan högskola af mekanisk-tekniska laboratorier, som närmast hade dels en rent vetenskaplig uppgift på hållfasthetslärans område och dels en praktisk teknisk, att pröfva byggnadsmaterialiers och andra ämnens hållbarhet och öfriga för industriella ändamål viktiga egenskaper. Sedermera och framför allt efter Chicago-utställningen 1893, där resultaten af arbetena å de vid amerikanska högskolor inrättade storar ade maskinlaboratorierna blefvo bekanta, blef intresset för dylika laboratorier och förståelsen af deras betydelse inom nästan alla områden af tekniken och icke minst för undervisningen allt mera allmän, och i våra dagar gifves det knappast någon enda högskola, som icke är utrustad med laboratorier för olika områden af industrien.

Sålunda har man laboratorier för elektroteknik, för undersökningar, mätningar och profningar af elektriska maskiner, apparater och ledningar; för ångpannor, ångmaskiner och förbränningsmotorer, för liknande undersökningar å hithörande slag af maskiner och för frågor om bränslebesparing m. in.; för maskinelement och transmissioner; för vattenkrafrsmaskiner; för materialprofning; för väg- och vattenbyggnadslaborationer i och för frågor om vattnets strömning i kanaler och för undersökningar rörande jordtryck, hvalf, murar m. in.; för skeppsbyggeri o. s. v. Iläi till komma

31 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

vidare, vid de högskolor, som hafva en afdelning för bergsvetenskap, laboratorier lör metallurgi och elektriska ugnar; för grufvetenskap, särskildt anriknings- och magnetometriska undersökningar; för bergsmekanik o. s. v.

Det är tydbgt, att laboratorier af dessa slag, livilka numera icke allenast finnas vid de tekniska läroverken utan jämväl vid flera större industri- och fabriksföretag, skola vara af största betydelse för industrien, icke allenast genom de teknisk-vetenskapliga undersökningar utan äfven, genom de prolningar, mätningar och beräkningar rörande färdiga maskiner in. m., som å dessa laboratorier med särskild noggrannhet och sakkunskap utföras. I själfva verket hafva också arbetena å de tekniska laboratorierna väsentligt bidragit till att höja industrien och att gifva densamma det säkra vetenskapliga underlag, som numera i allt högre grad kräfvesäfven för utvecklingen inom de industriella områdena.

A andra sidan är dessa institutioners betydelse äfven för den tekniska undervisningen påtaglig. Genom arbetena å laboratoriet erhåller eleven en omedelbar och instruktiv tillämpning af de i föreläsningarna genomgångna teorierna och metoderna och blifver därjämte förtrogen med de maskiner, apparater och beräkningar, som sedermera möta honom i det praktiska litver. Af betydelse torde äfven vara, att dessa praktiska öfningar genom sin beskaffenhet och genom den möjlighet till själfständigt arbete, som de erbjuda, bilda en motvikt mot de bokliga studierna och medverka till höjande af elevens sinne för det praktiska och af hans tillit till den egna förmågan. Framför allt ligger dock betydelsen af laboratoriearbetet däri, att eleven erhaller en viktig del af den erforderliga praktiska utbildningen redan under själfva studietiden, och att han således vid afgången från högskolan numera är vida bättre rustad för sitt framtida värf i indu-triens tjänst än under förutvarande förhållanden.

Hvad beträffar motsvarande undervisning vid vårt lands båda högre läroanstalter, så äro de härför afsedda laboratorierna antingen otillräckliga i följd af bristande utrymme och ofullständig utrustning eller ock att betrakta såsom rena provisorier. I fråga om eu del viktiga läroämnen saknas t. o. in. all möjlighet för utförande af laboratorieöfningar. En af kommitténs viktigaste uppgifter har därför varit att verkställa utredning och afgifva förslag till afhjälpande af bristerna i detta hänseende. De förslag, som kommittén utarbetat i nämnda syfte, återfinnas i den följande specialmotiveringen, till hvilken äfven beträffande den närmare betydelsen af detta slag af öfningar må hänvisas.

båsom redan framhållits har undervisningen vid de högre tekniska läroanstalterna, på grund af lärarkrafternas och undervisningsmateriellens

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 155.

otillräcklighet, icke kunnat specialiseras i den grad, som vid flera utländska högskolor är fallet, och som numera är påkallad af industriens egen specialisering åtminstone inom vissa fackriktningar. Under hänvisning i öfrigt till den följande motiveringen vill kommittén på detta ställe inskränka sig till att anföra slutresultatet af sina öfverläggningar angående denna fråga.

Förutom läroplaner för de redan nu representerade hufvudfackriktningarna har kommittén i förevarande syfte förslagsvis upprättat särskilda läroplaner för en del specialriktningar nämligen: inom fackskolan för maskinbyggnad och mekanisk teknologi, för de fyra underafdelningarna för värmemotorer, vattenmotorer, mekanisk teknologi och bergsmekanik; inom fackskolan för skeppsbyggnad, för de två underafdelninga>na för skeppsbyggnad och sjömaskiner; inom fackskolan för elektroteknik, för tre i det följande närmare angifna underafdelningar; samt inom fackskolan för väg- och vattenbyggnad, för de tre underafdelningarna för väg- och brobyggnad, järnbyggnad och vattenbyggnad. Därjämte har kommittén föreslagit en utvidgning af läroverksmyndigheternas nuvarande befogenhet att för vissa fall, efter därom ' gjord ansökan, medgifva mindre afvikelser från de gällande läroplanerna till att omfatta jämväl rättighet att, i den mån disponibla medel sådant medgifva, upprätta särskilda läroplaner för fackriktningar, som icke innefattas i de gällande läroplanerna, men hvilka på grund af industriens behof befinnas böra blifva representerade vid läroverket. Slutligen har genom förslaget om specialelevinstitutionen möjlighet beredts för bedrifvande af särskilda studier, utöfver hvad som meddelas genom den reguljära undervisningen, med rätt för den studerande att öfver ådagalagda kunskaper eller utförda arbeten erhålla betyg.

Då frågan om studietidens längd inom de olika fackskolorna står i visst samband med ofvan berörda förhållanden, anser sig kommittén böra på detta ställe äfven angifva sin ställning till denna viktiga fråga.

Såsom framgår af den i det följande meddelade utredningen är vid de utländska högskolorna studietiden i allmänhet 4-årig, äfven i fråga om de båda störa fackskolorna för maskinbyggnad och för elektroteknik, hvilka hos oss äro 3-åriga såväl vid tekniska högskolan som vid Chalmerska läroanstalten. Öfriga fackskolor, utom den kemiska, äro i likhet med förhållandena vid motsvarande utländska läroverk jämväl vid tekniska högskolan i hufvudsak 4-åriga. Under det att högskolans lärarkollegium och styrelse sedan ett tjugutal år tillbaka varit ense om, att kurserna i samtliga fackskolor, utom den kemiska, borde beräknas för en studietid af 4 år, och denna åsikt förut biträdts jämväl af Svenska Teknologföreningen, har denna gång såsom framgår af de från vårt lands tekniska

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

.föreningar ingångna svaren på vissa af kommittén framställda frågor rörande den högre tekniska undervisningen, meningarna inom dessa tekniska kretsar varit delade, i det en del påyrkat 4-åriga en annan del åter 3-åriga obligatoriska kurser för samtliga fackskolor, i senare fallet dock med tilllägg af en ettårig frivillig specialkurs.

På grund af önskvärdheten af att studietiden icke måtte blifva längre än nödvändigt har kommittén noga undersökt möjligheten af att inskränka kurserna till att omfatta tre eller tre och ett hälft år. Men af skäl, som .i det följande utförligen angifvas, har kommittén kommit till det resultat, att hvad tekniska högskolan beträffar, kurserna i samtliga fackskolor, utom den kemiska, måste beräknas efter en studietid af fyra år, därest det ändamål skall kunna ernås, som med högskolans undervisning afses.

Slutligen har ofvan framhållits, att våra högre tekniska läroverk och särskildt tekniska högskolan äfven i det afseendet äro afgiordt underlägsna motsvarande läroverk i utlandet, att, på grund af bristande utrymme och otillräckliga lärarkrafter, sedan flera år tillbaka antalet af dem, som kunnat antagas till elever, varit vida mindre än antalet inträdessökande. Af den i det följande lämnade utredningen framgår nämligen, att af dem, som under de senaste 10 åren anmält sig till inträde vid högskolan, knappast två tredjedelar kunnat mottagas vid läroverket, och att äfven den återstående tredjedelen utgjorts af ynglingar med betydligt högre kunskapsbetyg än som enligt stadgarna erfordras för vinnande af inträde och därjämte med intyg om föregående praktik af afsevärdt omfång. Då man vidare af denna senare omständighet med all sannolikhet kan draga den slutsatsen, att eu mängd ynglingar, som på grund af mindre höga. betyg icke ansett det under förhandenvarande omständigheter löna mödan att anmäla sig till inträde, under andra förhållanden äfven skulle sökt inträde, så torde, då för närvarande endast 125 elever årligen kunna intagas i läroverkets första årskurs, antalet af dem, som skulle önska blifva delaktiga af högskolans undervisning, böra redan nu beräknas till minst det dubbla, eller till 250 å 300 årligen.

Kommittén har för sin del af flera skäl ansett, att då det enligt dess förslag nu gäller att omorganisera högskolan till att i alla afseenden, såvidt möjligt, motsvara tidens fordringar, omorganisationen jämväl bör omfatta en utvidgning af högskolan i sådant hänseende, att läroverket åtminstone för en afsevärd framtid blifver i stånd att motsvara äfven fordringarna beträffande elevfrekvensen. Huruvida våra dagars industri är i behof af så många ingenjörer har visserligen någon gång dragits i tvifvelsmål, men kommittén delar icke dessa tvifvel. Utvidgningen afser i allt ej den dag som i dag är, utan skulle komma att visa sina verkningar först efter ännu ett eller annat årtionde. De

Bill. till Riksd. Prof. Pion. 1 rami. 1 Afd. 110 Raft.

o

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

utgående ingenjörerna komma nog i vårt land, som annorstädes, att skapa nya fält för den industriella verksamheten, hvarjämte den tekniska bildningen, här som annorstädes, måste göra sig allt mera gällande äfven inom andra områden än de rent industriella, såsom inom handeln, jordbruket 0. s. v. Äfven har en af kommittén verkställd undersökning rörande befogenheten af den ofta hörda klagan, att högskolans utexaminerade elever i större antal begifva sig utomlands för att där söka sin framtid, visat, att denna klagan icke är berättigad.

Af nu antydda skäl har kommittén, såsom längre fram utförligare angifves, icke ansett för vårt land starkare skäl förefinnas att hindra tillloppet till högskolan än för andra länder, där som bekant sträfvandet efter högre teknisk bildning på allt sätt uppmuntras och understödjes. Och har kommittén därför icke ansett ändamålsenligt att beräkna den nya högskolan för ett mindre antal årligen inträdande elever än omkring 300, hvilket antal, såsom ofvan påpekats, i det närmaste synes svara mot det närvarande behofvet.

Det är gifvet, att en omorganisation af vårt högre tekniska undervisningsväsende i samtliga nu berörda afseenden jämte en nödvändig förbättring af lärarnas löneförhållanden, erforderliga höjningar i anslagen till undervisningsmateriell m. in , måste kräfva högst afsevärda ekonomiska uppoffringar från statsverkets sida, och det blifver därför nödigt att undersöka i hvad mån de erforderliga kostnaderna må kunna nedbringas. 1 detta afseende blifver utan tvifvel den frågan af största betydelsen, huruvida mer än en högskola bör utrustas på det sätt, som betingas af nutida fordringar.

Den högre tekniska undervisningen i vårt land representeras för närvarande i första rummet af tekniska högskolan och äfven, om ock med mindre hjälpmedel och i mindre omfattning, af Chalmers tekniska läroanstalts högre afdelning. Såsom ofvan framhållits står tekniska högskolan med afseende på såväl lokaler och undervisningsmateriell som lärarkrafter betydligt efter de flesta af utlandets tekniska högskolor. I ännu högre grad gäller detta omdöme Chalmerska läroanstalten, och frågan blifver därför närmast, huruvida den nu afsedda omorganisationen af det högre tekniska undervisningsväsendet bör ske i den riktning, att båda de nämnda läroverken utvecklas på sådant sätt, att landet erhölle tvenne med afseende på studiernas planläggning och omfattning likställda högskolor, försedda med all den utrustning, som motsvarar nutidens fordringar, eller man för närvarande bör åtnöja sig med en dylik högskola.

Härvid är då först att märka, att för det årliga tillopp af omkring 300 nya elever, som antagits såsom grund för kommitténs förslag, således

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

för sammanlagdt omkring 1,100 elever inom alla årskurserna, erfordras, enligt erfarenheten från andra länder, i och för sig ej nödvändigt mer än en enda högskola. För att bestyrka detta påstående må här antalet elever vid följande utländska högskolor år 1906 meddelas:

Af dessa siffror framgår att i andra länder icke mer än en fullständig högskola ansetts behöflig för ett elevantal af den storlek, som blifvit lagd till grund för kommitténs förslag.

Vidare är det klart, att utrustningen af två tidsenligt inrättade mindre högskolor skulle medföra väsentligt större kostnader än utrustningen af en enda större högskola. Visserligen kunde en del lokaler, särskildt hör- och ritsalar, om eleverna fördelades på tvenne högskolor, göras ej obetydligt mindre på hvartdera stället, än om alla elever samlades i en enda högskola. Men laboratorierna med deras tillbehör samt den öfriga undervisningsmateriellen äro vida mindre beroende af elevernas antal och skulle, i händelse af två högskolor, medföra nära dubbla kostnaden. Dessutom skulle jämväl lärarpersonalen i sådant fall blifva ungefär lika stor på båda hållen, och de årliga kostnaderna för statsverket såväl därigenom som i öfrig! blifva i det närmaste lika stora för båda högskolorna. Ej heller synes den utvägen vara för handen, att fördela de olika fackriktningarna mellan de båda högskolorna, så att på hvartdera stället endast vissa af de fackskolor, som eljest i allmänhet ansetts böra vara representerade vid en och samma högskola, skulle förefinnas. Det visar sig nämligen vid en undersökning af denna fråga, att äfven om man bortser från olämpligheten i och för sig af att sålunda hafva, så att säga, en half högskola på hvartdera stället, kostnaderna jämväl i sådant fall skulle blifva icke obetydligt större, än om allenast en högskola inrättades, alldenstund undervisningen inom flertalet af de grund-

Kungl. Majds Nåd. Proposition No. 155.

Ofi O t)

läggande ämnena och äfven för en del af fackämnena, trots inskränkningens af fackskolornas antal, måste anordnas särskildt på båda ställen.

Till nu antydda omständigheter kommer därjämte det förhållandet,, att den Chalmerska läroanstalten, med sina lägre inträdesfordringar och sina i allmänhet treåriga kurser samt med sin i följd häraf mindre specialiserade undervisning, visat sig motsvara ett verkligt behof för beredande af högre teknisk bildning åt dem, som ej önskat eller haft tillfälle till att genomgå en mera fullständig högskolekurs. Och denna anstaltens ställning inom det tekniska undervisningsområdet har varit af den vikt och betydelse, att, om man nu skulle vilja utveckla denna anstalt till större likhet med tekniska högskolan, behofvet af en ny teknisk läroanstalt sådan som den Chalmerska utan tvifvel skulle ånyo göra sig kännbart, och kostnaderna för det hela således komma att ytterligare ökas.

Under sina öfverläggningar har kommittén af nu antydda skäl kommit till det resultat, att det skulle kräfva större ekonomiska uppoffringar än som påkallas af landets närvarande behof, att på fullt tidsenligt sätt utrusta mer än en teknisk högskola, och att den Chalmerska läroanstalten fortfarande bör bibehållas vid sin nuvarande ställning och uppgift, dock,, såsom längre fram mera i detalj angifves, med den förbättring i afseende å lärarkrafter och materiell utrustning, som för fyllandet af denna uppgift numera måste anses nödig.

I enlighet med hvad sålunda anförts, har kommittén vid uppgörandet af sitt förslag till ordnande af den högre tekniska undervisningen i riket ansett såsom sin hufvuduppgift att angifva de åtgärder, som erfordras för tekniska högskolans utvidgning och omorganisation. Dessa åtgärder måste blifva särdeles genomgripande och enligt kommitténs mening icke allenast omfatta undervisningens planläggning och omfång, utan äfven läroverkets lokaler och materiella utrustning i öfrigt jämte lärarnas aflöningsförhållanden m. m. De viktigaste förslagen afse upprättandet af tidsenliga laboratorier för de olika tekniska läroområdena och därmed sammanhängande förändringar i undervisningen. För detta ändamål, äfvensom för att möjliggöra mottagandet af flera elever än hittills, föreslås upprättande af fullständigt nya byggnader för högskolan på eu annan tomt än den nuvarande och af tillräcklig utsträckning för tillgodoseende af framtida behof af utvidgning». I

I en särskild afdelning af betänkandet med rubrik behofvet af utvidgning (sid. 59—70) ingår kommittén närmare på två af förut berörda frågor, nämligen dels frågan om det antal elever, som bör läggas till grund för beräkningen af erforderliga lärarkrafter och undervisningslo-

Kungl. Maj ds Säd. Proposition N:o 155. 37

kaler, dels frågan om nödiga byggnader. Och anför kommittén härvid följande:

»Beträffande den ifrågasatta utvidgningens omfattning med afseende å elevantalet utgingo högskolemyndigheterna i 1904 års förslag från den förutsättningen, att tillfälle till ernående af fullständig högskolebildning borde beredas så många som möjligt af dem, som kunde antagas allvarligen sträfva efter att erhålla en sådan bildning, och som tillika ägde de nödiga förkunskaperna.

Angående denna fråga anföres i nämnda förslag bland annat följande:

»En af de väsentligaste anledningarna till de i det föregående omförmälda utredningar och förslag har varit den under senare år alltmera tilltagande frekvensen af inträdessökande vid högskolan och häraf Uppkommande svårigheter i fråga om lokaler och lärarekrafter».

»För att åskådliggöra tilloppet af inträdessökande till högskolan under de senaste 27 åren, under hvilken tid läroverket haft sin nuvarande år 1877 genomförda organisation, meddelas här en kort tabell, som angifver de siffror, som för denna frågas belysning äro af närmaste intresse1). I denna tabell uppgifves:

I jförsta kolumnen, antalet under året kompetente inträdessökande till första årskursen;

i andra kolumnen, antalet af dem, som intogos i nämnda årskurs;

i tredje kolumnen, antalet antagna elever i procent af de kompetente inträdessökandes antal;

i fjärde kolumnen, antalet af dem bland de antagna eleverna, som före inträdet haft praktisk verksamhet;

i femte kolumnen, sistnämnda antal i procent af de antagna elevernas antal.

Elevantalet.

’) Ang. den föregående tiden se 1890 års kommittés betänkande.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition i\T:o 155.

»Man finner af denna tabell, att läroverket ända till och med år 1896 var i stånd att mottaga alla eller åtminstone de allra flesta inträdessökande, som uppfyllt fordringarna för inträde, men att detta under de därpå följande åren icke längre varit fallet. Under de 8 åren 1897—1904 kunde nämligen, oaktadt med tillhjälp af ofvan omförmälda provisoriska anordningar elevantalet i första afdelningen från och med år 1899 höjdes från 100 till 125, af sammanlagdt 1,455 kompetenta inträdessökande endast 928, det vill säga 64 procent intagas i läroverket.

»Såsom redan i 'Förslag 1903’, pag. 4, framhållits äro likväl missförhållandena i verkligheten ännu större än som framgår af ofvan angifna siffror. Det har nämligen visat sig, att af dem, som under de senaste åren

]) Tabellen har af kommittén kompletterats för åren 1905—1907.

39 Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 155.

sökt inträde vid läroverket, ej mindre än 93 a 94 procent i de för undervisningen grundläggande läroämnena matematik, fysik, kemi och teckning, i mogenhetsexamen haft minst ett hälft betyg högre än det betyg 'godkänd’, som enligt stadgarne erfordras för inträde. För att, vid den starka konkurrensen, ytterligare öka sina utsikter, hafva därjämte de flesta inträdessökandena skaffat sig någon tids praktik. Under det att således, enligt förestående tabell, under perioden 1879—89 knappt en femtedel och under perioden 1890—97 endast omkring 60 procent af de antagna eleverna haft föregående praktisk verksamhet, så hafva under de senaste åren 98 procent, det vill säga nästan allesammans, haft betyg öfver dylik praktik och i de allra flesta fallen för en tid af 3 månader eller däröfver.»

»Betänker man nu, att enligt stadgarne endast betyget 'gpdkänd' i de ofvannämnda läroämnena är tillräckligt för vinnande af inträde, äfvensom att praktisk verksamhet icke för ändamålet fordras, så finner man att numera i regel inga andra söka inträde vid högskolan än sådana som genom höga betyg och intyg öfver föregående praktik hafva särskild förhoppning om att blifva antagna, och med ganska stor säkerhet torde man därför kunna draga den slutsatsen, att om inträdet, såsom före år 1897 i hufvudsak var fallet, jämväl under de senaste åren varit beroende allenast på de stadgade kompetensvillkorens uppfyllande, så skulle antalet kompetenta inträdessökande under samma tid antagligen hafva uppgått till omkring dubbla det antal, som nu årligen intages i läroverkets första afdelning.»

»Såsom i 'Förslag 1903’, pag. 4, vidare påpekas, bestyrkes detta antagande äfven vid en jämförelse med förhållandena i andra med vårt land jämförbara länder. Sålunda intagas i de polytekniska läroanstalterna i Danmark1) och Finland årligen något flera och vid Polyteknikum i Schweiz omkring 50 procent flera infödda elever än vid vår högskola, oaktadt dessa länders befolkning endast uppgår till omkring hälften af Sveriges, och oaktadt dessa länder väl svårligen med afseende å möjligheterna för en framtida industriell utveckling kunna jämföras med vårt land. Jämväl i Norge är den för en blifvande teknisk högskola uppgjorda planen anlagd på eu mera storartad basis än vår högskola. Vill man härtill lägga en jämförelse med Tyskland med sin till omkring 59 millioner uppgående befolkning, så finner man, att hela antalet ordinarie elever vid detta lands tekniska högskolor år 1902 uppgick till 13,282, motsvarande 225 elever

J) Under höstterminen 1903 var antalet ordinarie elever vid Köpenhamns polytekniska anstalt 564 under det att motsvarande antal vid tekniska högskolan år 1903 var endast 404, oaktadt vid den förra; anstalten ingen bergskola finnes; om jämväl de 207 eleverna i högre afdelningen af den Cbalmerska anstalten medräknas, erhåller man för Sverige med sin jämt dubbelt så stora befolkning ändock ej mer än 611 elever.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

för hvarje million invånare, under det att hos oss för närvarande, motsvarande vår högskolas 400 ordinarie elever, endast omkring 77 elever, det vill säga endast omkring en tredjedel så många, komma på hvarje million invånare.»

»Vid de föregående tillfällen, då frågan om utvidgning af tekniska högskolan varit föremål för behandling, har man understundom hört den invändningen att landets närvarande industriella utveckling icke kräfde utbildning af flere vetenskapligt bildade ingenjörer, än som för tillfället motsvarade högskolans omfång, och att därför någon mera vidtgående utvidgning af läroverket icke vore erforderlig eller önskvärd.»

»Med afseende å befogenheten af en dylik invändning torde man väl dock först böra erinra därom, att de elever, som vid en viss tidpunkt intagas i läroverket, icke genast medföra en tillökning af de vetenskapligt bildade ingenjörernas antal, utan att verkan af en utvidgning af läroverket i sagda hänseende först efter hand och i en mer eller mindre aflägsen framtid skulle komina att göra sig gällande. Att på den grund, att landets industri för närvarande icke synes erfordra ett större antal vetenskapligt bildade tekniker än högskolan nu är i stånd att utbilda, vilja hindra en stor de! unga män med håg och fallenhet för de tekniska yrkena — det behöfver väl knappast framhållas, att dylik fallenhet icke alltid förefinnes allenast hos dem, som erhålla höga betyg i mogenhetsexamen — att skaffa sig den bästa härför erforderliga utbildning, synes därför knappast låta försvara sig, då man ju icke af närvarande betryckta förhållanden på det industriella området är berättigad att bedöma framtiden. Tvärtom synes för vårt land framtiden i detta hänseende kunna antagas komma att medföra eu allt rikare utveckling, om man å ena sidan tager hänsyn till att vår närvarande industri ej på långt när är i stånd att täcka landets egna behof och i följd häraf fältet för nya anläggningar och företag är synnerligen vidsträckt, och om man å andra sidan besinnar landets tillgångar på råmaterial och naturkraft, hvilka tillgångar med afseende på möjligheten af eu framtida industri äro större än i fråga om de flesta andra europeiska länder. Då dessa landets ännu till så st or del obegagnade tillgångar icke utan teknisk bildning kunna göras verkligt fruktbärande, och denna bildning, på grund af vetenskapens allt större betydelse för det tekniska arbetet, numera hos de ledande ingenjörerna måste vara så grundlig som möjligt, så kan man svårligen förstå, hvarför just i vårt land utbredningen af den högre tekniska bildningen skulle hämmas, då man i andra civiliserade länder på allt sätt söker att främja densamma.»

41 Kunjl. Maj ts Nåd. Proposition N:o 155.

»Den allt sedan 1897 så väsentligt ökade tillströmningen till den tekniska högskolan torde, liksom motsvarande företeelse i utlandet, finna sin förklaring i helt naturliga omständigheter. Dels har industriens allt starkare uppsving verkat lockande, äfvensom öfvertygelsen om, att landets rikliga tillgångar på material och kraftkällor samt dess behof af en mera utvecklad industri måste leda till öppnandet af allt flera verksamhetsfält för den tillräckligt utbildade teknikern. Dels visar det sig redan nu tydligt, hurusom teknisk kunskap och skicklighet göra sig gällande inom andra områden än det rent industriella, i det att äfven inom vårt land jordbruket och handeln alltmera tillgodogöra sig teknikens framsteg. Efter hand börjar den tekniska bildningen därjämte att i allt flere afseenden komplettera den hittills allenast på humanistiskt vetande grundade s. k. allmänbildningen. Ej heller får man vid förklaringen af ingenjörsbanans lockande kraft glömma de möjligheter, som erbjuda sig för ingenjören därigenom, att hans bildning är af internationell natur, i följd hvaraf hans arbete äfven kan göra sig gällande utom det egna landets gränser.»

»I denna sista omständighet, nämligen att en del af våra ingenjörer söka sitt arbete utomlands i stället för att egna sina krafter åt den inhemska industrien, har man jämväl sökt ett motiv för obehöfligheten af någon starkare utveckling af högskolans verksamhet. Härvidlag synes dock kunna framhållas, dels att det måste för de unga från högskolan nyss utgångna ingenjörerna vara af största vikt, att genom någon tids arbete inom utlandets mera utvecklade industrier komplettera sin utbildning, och dels att, såsom erfarenheten visat, af dem som sålunda begifvit sig utomlands, det stora flertalet förr eller senare återvändt till fosterlandet för att ägna detsamma sin genom den rikare erfarenheten ännu värdefullare arbetskraft. Och i fråga om dem, som icke återvända, torde man väl knappast kunna tala om en för landet förlorad arbetskraft i samma mening, som t. ex. i fråga om våra utvandrande unga arbetare, då ju dessa ingenjörer åtminstone gagna vårt land därigenom, att de bidraga till att utbreda kännedom om svensk industri och handel och till att direkt eller indirekt förmedla och öka afsättningen af våra produkter i utlandet, äfvensom därigenom att de kunna med råd och dåd bistå de yjjgre svenska ingenjörer, som i utlandet söka fullända sin utbildning. Åtminstone betraktar man det t, ex. i Danmark, Schweiz eller Tyskland icke såsom någon nationalförlust, att infödda ingenjörer finna användning så godt som öfver hela världen, utan torde denna omständighet tvärtom hafva mäktigt bidragit till utvecklingen af dessa länders nuvarande höga ståndpunkt i industriellt och kommersiellt hänseende.»

Bill, till llilcsd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 110 11 afl. 6

42 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

För att i någon man belysa fragan om de unga högskoleingenjörernas utvandring till främmande länder, har kommittén återupptagit och fortsatt en för ett tjugutal år sedan vid högskolan utförd undersökning, och har resultatet blifvit följande.

Af de under åren 1881—95 utexaminerade 702 eleverna hafva 511 anställning inom landet och 103 i utlandet; af de öfriga hafva 53 aflidit och om 35 har upplysning ej kunnat erhållas. Med visshet känner man således, att af 614 icke mindre än 511, d. v. s. 83 % eller omkring 5/6 ägnat sig åt verksamhet inom Sverige. Inskränker man sig till de 8 senaste aren 1888 95 erhalles ett i förevarande afseende ännu gynnsam-

mare resultat, nämligen att af 328 elever, hvilkas lefnadsöden varit kända, 181 eller nära 86 % stannat i hemlandet eller återvändt efter vidare studier i utlandet.

Fördelas eleverna efter de olika hufvudfackriktningarna, visar sig för de 15 åren 1881—95 följande resultat:

Till jämförelse må äfven anföras resultaten af en liknande undersökning beträffande »den polytekniske Lmreanstalt» i Köpenhamn, hvilken visade, att år 1901 af de från anstalten dittills utexaminerade eleverna följande antal i % ägnat ffg åt verksamhet af olika slag, nämligen:

Lärarverksamhet ......................................................... 1,0 %

Inländsk privatindustri ............................................ 38,7 »

Stats- eller kommunal tjänst.................................... 45,8 »

Verksamhet i utlandet................................................ 14,5 »

och att således sammanlagdt 85,5 % af eleverna stannat inom landet, ett resultat, som nära öfverensstämmer med det, som ofvan erhållits för Sverige.

Häraf framgår, att den understundom hörda klagan, att våra högskoleingenjörer i större antal begifva sig utomlands, ej endast för att ytterligare fullkomna sina studier utan för att där kvarstanna och söka sitt arbetsfält för framtiden, icke är grundad på verkliga förhållandet, och

43 Kung!. $laj;ts Nåd. Proposition N:o 155.

att en dylik klagan ej heller i fråga om Danmark äger berättigande, oaktadt antalet högskoleelever i detta land, i förhållande till folkmängden, är ungefär dubbelt så stort som i Sverige, och oaktadt den egentliga industrien därstädes ej synes erbjuda på långt när så många arbetstillfällen som i vårt fosterland.

I anslutning till hvad ofvan från 1904 års förslag anförts vill jämväl kommittén för sin del framhålla, att för ett land med Sveriges speciella förutsättningar för industriell förkofran den tekniska högskolebildningen torde fa anses fullt lika betydelsefull som den akademiska. Och äfven om en kunskapssökande ung man efter slutade tekniska högskolestudier icke skulle komma att bedrifva sitt samhälleliga arbete inom visst speciellt tekniskt fack, lärer det dock kunna med fog påstås, att den inhämtade tekniska kunskapen i många fall ute i lifvet blifver för honom och för land et ° icke mindre värdefull än den, han skulle hafva kunnat förvärfva vid något af de allmänna universiteten, och ur denna synpunkt torde en tillströmning till tekniska högskolan — äfven om den i sin mån skulle minska studentantalet vid akademierna, och äfven om en eller annan af högskolans elever sedermera icke komme att praktisera som ingenjör — få anses såsom en för vårt land lycklig omständighet.

Pa grund af de ofvan antydda skälen anser jämväl kommittén, att vid den nu ifrågasatta utvidgningen af den tekniska högskoleundervisningen en af de ledande synpunkterna bör vara, att bereda möjlighet till ernående af högskolebildning för så många, som enligt senaste tidens erfarenhet kunna antagas äga både vilja och förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Och med hänsyn till att under den senaste 10-årsperioden 1898—1907 årligen inemot 200 kompetenta sökande anmält sig till inträde vid högskolan, och att så godt som alla dessa inträdessökande företett väsentligt bättre vitsord om teoretiska insikter och föregående praktisk verksamhet*), än som enligt stadgarna erfordras för att vinna inträde, under det att veterligen många, som i betygsväg varit mindre meriterade, under närvarande omständigheter ej ansett det löna mödan att anmäla sig såsom sökande, kan kommittén ej heller finna den i 1904 års

*) Till belysande af denna fråga må här anföras hvad högskolans styrelse i underdåniga skrifvelsen de_n 26 september 1904 yttrat, nämligen, att af 58 sökande till fackskolan för maskinbyggnadskonst ej mindre än 20 företedde intyg om minst 12 månaders god praktik och därför på grund af § 18 i stadgarna intogos i läroverket, samt att för dessa 20 sökande medellängden af praktiktiden uppgick till 15 l/2 månader och medelbetyget i ämnena matematik, fysik, kemi och teckning låg mellan betygen Ba och AB; af de ofri ga 38 sökande kunde ej flera än 14 intagas, och hade dessa 14 högre medelbetyg än AB och längre praktik än 8 månader; för de 24 sökande, som måste afvisas, uppgick medelbetyget till nära AB och praktiktiden till 4 J/2 månad i medeltal; 6 sökande måste afvisas, ehuru de hade A B i medelbetyg och 51/2 månaders god praktik. I fråga om de öfriga fackskolorna voro missförhållandena något mindre skarpt f ram trädande.

Nybyggnader.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

förslag antagna siffran af 240 för det årliga tilloppet af elever vara för högt tilltagen, utan anser kommittén siffran böra antagas till åtminstone 300, så mycket hellre som hänsyn äfven måste tagas till att, förutom de ordinarie eleverna, många andra personer i egenskap af s. k. tillfälliga elever, önska deltaga i undervisningen i något eller några speciella ämnen, som kunna vara af vikt för deras praktiska verksamhet.

Beträffande laboratorier och öfriga undervisningslokaler har det ofvan framhållits, att tekniska högskolan knappast i fråga om något annat vetenskapligt område än det kemiska äger de resurser, som numera äro nödvändiga förutsättningar för åstadkommande af en verklig och fruktbringande högskoleundervisning, och frågan blifver då i hvilken omfattning den nödvändiga utvidgningen och förbättringen bör tänkas äga rum. Ett ganska vidtomfattande förslag till sådan utvidgning föreligger redan i det ofvan omförmälda af styrelsen afgifna 1904 års förslag, som utgår från den förutsättningen, att för de erforderliga till- och nybyggnaderna den nuvarande tomten skulle utnyttjas. Och har man i detta förslag, som i fråga om byggnaderna och deras inredning slutar på en kostnadssumma af omkring 21/i millioner kronor, utan tvifvel på ett förtjänstfullt sätt sökt lösa frågan, så godt den under nämnda förutsättning synes kunna lösas.

Vid granskning af 1904 års förslag samt efter att dessutom under en företagen resa hafva tagit ingående kännedom om utrustningen af särskildt sådana utländska högskolor, som med afseende å elevantalet eller eljest synts vara jämförbara med hvad som skulle motsvara vårt eget lands behof, har kommittén emellertid kommit till det resultat, att förslaget i fråga icke är ägnadt att afhjälpa högskolans svårigheter, då detsamma närmast måste betraktas såsom ett försök att med minsta möjliga ekonomiska uppoffringar från det allmännas sida råda bot allenast för den närmaste framtiden, utan att erbjuda möjlighet för tillgodoseende af de ytterligare behof, som helt säkert mycket snart skulle komma att göra sig gällande. Såsom ofvan vid redogörelsen för föregående utvidgningsförslag anförts, hafva ej heller läroverkets myndigheter varit blinda för detta förhållande, men hafva uppenbarligen ej tilltrott sig kunna ställa högre fordringar på statens mellankomst.

Ehuru nämnda förslag var beräknadt för endast 240 nya elever årligen och under förutsättning af parallellkursers anordnande inom vissa läroämnen, kan det dock ej ens i fråga om utrymmet i rit- och hörsalar anses vara fullt tillfredsställande. Antalet rum för samlingar af olika slag var äfvenledes mycket knappt tilltaget, och utrymmet för biblioteket ej tillräckligt med hänsyn till de ständigt växande krafven på ökade bok-

45 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

inköp, o. s. v. Framför allt framträda dock förslagets brister i fråga om de olika laboratorierna. De föreslagna fysiska och elektrotekniska laboratorierna kunna icke anses tillräckliga, och på grund af den disponibla tomtens beskaffenhet måste därjämte de båda institutionernas särskilda lokaler i deras läge i förhållande till hvarandra anordnas på ett konstladt och i flera afseenden olämpligt sätt. För det föreslagna maskinlaboratoriet var äfvenledes den disponibla tomtarealen alltför begränsad, i följd hvaraf denna institution icke kunde erhålla den storlek, som varit erforderlig. Det föreslagna hydrauliska laboratoriet kan knappast anses öfverträffa den provisoriska anordning, som redan nu förefinnes. Det elektrokemiska laboratoriets storlek var äfvenledes otillräcklig, och lokalernas belägenhet ogynnsam. Samtliga de föreslagna bergsvetenskapliga laboratorierna måste åtnöja sig med relativt ringa utrymmen och kunna icke mäta sig med motsvarande institutioner i andra länder. Ej heller kunde nödigt utrymme beredas den viktiga geologisk-mineralogiska institutionen, och ett väg- och vattenbyggnadslaboratorium saknades alldeles i förslaget.

Enligt kommitténs mening, och denna mening har, såsom flerstädes i det nämnda förslagets motivering tydligt framhålles, uppenbarligen äfven delats af förslagets framställare, måste 1904 års förslag, ehuru vida fullständigare än föregående förslag i liknande syfte, anses närmast visa omöjligheten af att på allenast den nuvarande tomten uppföra alla de nybyggnader, som erfordras för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de länge befintliga, numera oafvisliga krafven på tidsenliga hjälpmedel för undervisningen. Kommittén har därför ansett sig böra söka lösa fragorna på ett mera fullständigt sätt, öfvertygad som kommittén är, att de med en sådan fullständig och för framtiden tillfredsställande lösning förbundna stol re kostnader bättre kunna motiveras än de visserligen afsevärdt mindre kostnaderna för en lösning, som i allt fall måste anses provisorisk och som inom en nära framtid skulle nödvändiggöra nya och då ännu kostsammare byggnadsföretag.

Härvidlag har kommittén haft att välja mellan tvenne utvägar. Den ena skulle bestå däri, att den nuvarande tomten bibehölles och bebyggdes så långt dess utrymme kunde medgifva, medan för de institutioner, som ej kunde få plats därstädes, nybyggnader uppfördes på andra tomter. Den andra utvägen skulle åter bestå däri, att, med uppgifvande af den nuvarande tomten med därå uppförda byggnader, alla högskolans lokaler förlädes till en ny och tillräckligt stor tomt.

Utgår man från den förra af nu antydda möjligheter, så skulle den nuvarande tomten i bästa fall nödtorftligen räcka till för den s. k. hufvudbyggnaden med hör- och ritsalar, kanslilokaler, bibliotek, rum för

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

samlingar af olika slag, m. m. samt för den fysiska och den dels med afseende å elektrokemiens behof och dels med hänsyn till elevantalets ökning ganska betydligt utvidgade kemiska institutionen. De öfriga institutionerna, nämligen de bergsvetenskapliga lokalerna, den geologiska institutionen, det elektrotekniska laboratoriet, maskinlaboratoriet samt väg- och vattenbyggnadslaboratorierna, måste i alla händelser förläggas på en särskild tomt.

Emellertid är det tydligt, att de sistnämnda institutionerna icke kunna förläggas i högskolans närhet, alldenstund kostnaderna, på grund af de höga tomtpriserna, i sådant fall skulle blifva alltför stora. I afsikt att under nu nämnda förutsättning erhålla ett möjligast billigt förslag har kommittén bland annat äfven tänkt sig möjligheten af att för ändamålet kunde disponeras den i högskolans omedelbara närhet belägna s. k. observatorietomten, men har tanken härpå efter närmare undersökning af förhållandena måst öfvergifvas. Läggas åter dessa institutioner vid utkanten af eller utanför staden, uppstå tydligen afsevärda svårigheter med afseende på undervisningen, som ju då skulle bedrifvas på två olika ställen, hvilka läge alltför aflägsna från hvarandra.

Då nu härtill kommer att, såsom kommittén vid en ungefärlig kostnadsberäkning funnit, någon afsevärd besparing ej heller genom sistnämnda utväg skulle kunna ernås, så har kommittén för sin del kommit till det resultat, att för frågan om högskolans utvidgning den ur alla synpunkter bästa lösningen skulle vara, att högskolans samtliga byggnader förlädes på ett och samma ställe, och att den tomt, som för ändamålet erfordras, erhölle en sådan storlek, att äfven nödiga utvecklingsmöjligheter för framtida behof förefunnes.

I enlighet med hvad sålunda anförts har kommittén, vid utarbetandet af sitt förslag till utvidgning af tekniska högskolan, utgått från följande allmänna förutsättningar:

1) att högskolan, för att fylla sin för vårt lands industri viktiga uppgift, måste erhålla en fullt tidsenlig utrustning, och att för sådant ändamål fullständigt nya vetenskapliga institutioner och öfriga nödvändiga lokaler uppföras å en tomt af den storlek, att jämväl utvecklingsmöjligheter för en afsevärd framtid förefinnas; samt

2) att dessa institutioner och lokaler måste erhålla en sådan storlek, att tillfälle till undervisning vid högskolan kan beredas alla dem, som under en afsevärd

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

framtid kunna antagas önska komma i åtnjutande däraf samt hafva de härför nödiga förutsättningarna; kommittén har med afseende på det sannolika elevantalet trott sig böra utgå från det antagandet, att omkring 300 nya elever årligen skulle kunna intagas i läroverket.»

Härefter

gående

öfvergår jag till en redogörelse för kommitténs förslag an-

Fackskolor, studietid, elever m. m.

och torde jag därvid kunna inskränka mig till sådana delar af förslaget, som beröra kostnadsfrågan eller som i öfrigt äro af allmännare intresse (betänkandet sid. 70—157).

I fråga om de olika hufvudfackriktningar, som borde vara representerade vid högskolan, hade, yttrar kommittén, bland dem, som uttalat sig i frågan några väsentliga meningsskilj aktigheter icke gjort sig gällande, och ansåge Jämväl kommittén, att de nu befintliga hufvudafdelningarna borde bibehållas. Beträffande benämningen fackskola eller underafdelning, hade det synts kommittén riktigast, att skeppsbyggnadsafdelningen S erhölle benämningen fackskola, då ju denna afdelning i förhållande till fackskolan för . maskinbyggnadskonst M, under hvilken den förut hört såsom underafdelning, i de senare årskurserna vore för ändamålet tillräckligt specialiserad; bestämmelsen om, att en afdelning med egen läroplan skulle utgöra särskild fackskola innebure knappast annat än, att den erhölle egen s._ k. fackskoleföreståndare, och den föreslagna ändringen skulle således ej heller medföra några kostnader.

Med iakttagande af, att benämningen byggnadskonst i dess olika sammansättningar utbyttes mot den kortare benämningen byggnad, och a-tt i fråga om afdelningen för metallurgi och hyttkonst II den öfverflödiga tilläggsbenämningen hyttkonst utelämnades, skulle således enligt kommitténs mening fackskolorna vid högskolan, dock med den specialisering under sista studieåret, som längre fram angåfves, vara följande:

för maskinbyggnad och mekanisk teknologi (M),

» skeppsbyggnad (S),

» elektroteknik (E),

» kemisk teknologi (K),

» bergsvetenskap, med två underafdelningar, nämligen,

a) för grufvetensknp (O),

b) för metallurgi (H),

48 Kursernas

längd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

för väg- och vattenbyggnad (V),

» arkitektur (A).

Rörande studietidens längd anför kommittén följande:

»Beträffande kursernas längd inom dessa fackskolor hafva något olika åsikter gjort sig gällande, särskildt i fråga om de båda fackskolorna för maskinbyggnad (M) och för elektroteknik (E1), hvilkas obligatoriska lärokurser vid högskolan alltifrån början varit treåriga, medan det fjärde studieåret varit frivilligt. Redan 181)0 års kommitté framhåller, att dessa kurser visat sig alldeles otillräckliga, oaktadt lärjungarnes tid varit så upptagen, att till och med klagomål öfver deras öfveransträngning förekommit. Kurserna hade därför måst inskränkas och förkortas vida mer än som varit lämpligt, och detta oaktadt hade föga tid blifvit för eleverna öfrig för mera själfständiga och djupgående studier. Och dessa olägenheter, hvilka numera ännu skarpare framträda, hafva föranledt upprepade framställningar från lärarnas sida om lärotidens förlängning. Liknande framställningar hafva tid efter annan äfven gjorts från forna elevers sida, såsom t. ex. i uttalandena vid teknologmötet 1886 och äfven senare genom Svenska teknologföreningen och dess sektioner för ifrågavarande fackriktningar. I enlighet härmed gick äfven den nämnda kommittéens förslag i denna punkt ut på förlängning af samtliga treåriga kurser till fyraåriga.

Emellertid gjorde sig dessa åsikter icke gällande i 1894 års statsverksproposition; ej heller vunno desamma statsutskottets gillande. Därjämte hafva flera af de tekniska föreningar, som af närvarande kommitté i denna fråga åtsports (se Bil. Litt. A), ansett det vara ändamålsenligt att bibehålla den treåriga obligatoriska studietiden, ja till och med ifrågasatt, att med en eller två terminer förkorta studietiden för vissa af de fackskolor, som för närvarande redan äro fyraåriga, Från andra föreningar åter har dock bestämdt framhållits vikten af att lärokurserna för de nu treåriga fackskolorna förlängdes till fyraåriga. I 1904 års förslag gick man en medelväg, i det att M och E där förutsatts blifva 372-åriga.

I denna fråga ställer sig kommittén obetingadt på deras sida, som yrka på en förlängning af de nu treåriga kurserna för M och E med ett helt år. Kommittén har nämligen, efter grundlig pröfning och allvarliga försök att sammantränga kurserna inom kortare tid än fyra år. i likhet med 1890 års kommitté, kommit till det resultat, att det icke skulle blifva möjligt, att på kortare tid, utan öfveransträngning för eleverna och utan

1) Enligt kung!, brefvet den 3 april 1908 skall dock den obligatoriska kursen för fackskolan E från och med höstterminen 1908 och tills vidare utsträckas till att vara Skårig.

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

att i allt för hög grad förminska kursernas omfång eller inskränka antalet läroämnen, medhinna den undervisning i förevarande fack, som motsvarar högskolans ändamål. Denna kommitténs åsikt har ock under de senaste tjugu åren vid olika tillfällen kraftigt häfdats af högskolans lärare, och har äfven sedan lång tid tillbaka giort sig gällande vid nästan alla de utländska högskolor, hvilkas förhållanden i öfrigt äro närmast jämförbara med våra. Sålunda äro kurserna för M och E vid Tysklands samtliga högskolor 4-åriga, och enahanda är förhållandet i Helsingfors. Vid den pylotekniske Lasreanstalt i Köpensamn äro lärokurserna för M och E sedan några år tillbaka 4V2-åriga. I Delft (Holland) äro M och E 5-åriga. Hvad Norge beträffar, så hafva i fråga om den nya högskola, som där förberedes, såväl vederbörande kommitté som regering och storting anslutit sig till samma åsikt, nämligen att lärokurserna böra vara minst 4-åriga. Äfven vid flera af de högsta tekniska läroanstalterna i Nordamerikas Förenta stater, såsom Cornell University, University of Pennsylvania, Massachusettsinstitutet i Boston, m. fl. äro läroplanerna för M och E byggda på förutsättningen af en studietid af 4 år, hvarvid dock bör märkas, att inträdesfordringarna där äro något lägre än t. ex. i Sverige, Danmark eller Tyskland, hvarför också undervisningen under det första året är mera elementär. För vinnande af högre ingenjörsgrad fordras dock å vissa ställen ytterligare ett eller två års studier. Jämväl i England har man börjat med 4-åriga kurser med två års specialstudier derutöfver för högre grad, såsom vid Birminghamuniversitetet. Vid Zurichs Polyteknikum äro lärokurserna visserligen sedan gammalt formellt afpassade för endast 3V2 år, men äro i realiteten 4-åriga, enär ytterligare ett hälft år ägnas åt s. k. diplomarbeten, hvilka jämväl fordras för erhållande af fullständigt afgångsbetyg.

Emellertid torde äfven hos de tekniska föreningar, som förordat 3-åriga obligatoriska kurser, meningarna i själfva verket icke skilja sig så skarpt, som det vid första påseende förefaller, från deras åsikter, hvilka hålla på nödvändigheten af längre studietid. Samtliga dessa föreningar, som påyrka en tre-årig kurs, framhålla nämligen därjämte uttryckligen nödvändigheten af en frivillig minst ett-årig fortsättningskurs för dem, som vilja bedrifva mera djupgående och själfständiga specialstudier, och särskild! inom Svenska teknologföreningen har man gifvit uttryck åt den förhoppning, att begagnandet af en dylik fortsättningskurs icke borde förekomma endast undantagsvis utan komma att höra till regeln.

Huruvida en dylik frivillig fortsättningskurs verkligen skulle i någon vidsträcktare mån komma att af eleverna begagnas, torde dock vara tvifvelaktigt, åtminstone att döma efter den hittills vunna erfarenheten. Inom

Bih. tiU Rikad. Broi. 1.909. 1 Sand. 1 Afd. 110 Eäft. 7

50 Kungl. Mnj;ts Nåd. Proposition N:o 155.

de frivilliga fjärde årskurserna af M och E. som redan nu finnas vid högskolan, och inom hvilka i verkligheten en afsevärd frihet i fråga om valet af läroämnen råder, hafva nämligen ytterst få elever deltagit i undervisningen, vanligen en eller två elever bland de omkring 30, som i hvardera fackskolan genomgått de tre stadgade läroåren. Något bättre skulle måhända förhållandena komma att gestalta sig, därest högskolan erhåller tidsenliga laboratorier och tillräckliga lärarkrafter, men fortfarande, såsom hittills torde nog regeln blifva den, att, efter de tre årens studietid, flertalet elever, med sin bristfälliga utbildning och med sitt afgångsbetyg såsom »högskoleingenjörer» på fickan, fortast möjligt söka sig ut i praktiken. Och följden skulle blifva den, att högskolan i fråga om de förevarande viktiga fackskolorna i hufvudsak stannade på sin hittillsvarande nivå.

Visserligen är det af största vikt, att studietiden i allmänhet icke blifver för lång, utan att den unge ingenjören möjligast tidigt må kunna gå ut i det praktiska lifvet. Men å andra sidan bör en dylik fördel ej köpas med uppoffringen af den grundlighet och omfattning i studierna, hvilka i allmänhet äro en nödvändig betingelse för ett framgångsrikt arbete på de verksamhetsområden, som företrädesvis tillhöra de högskolemässigt utbildade ingenjörerna.

Till skillnad från de lägre läroverken måste undervisningen vid högskolan vara af mera vetenskaplig art, så att den utgående eleven erhåller de nödiga förutsättningarna för att kunna följa med litteraturen och utvecklingen i öfrigt inom sitt område, och så att därjämte de mest framstående eleverna icke sakna de kunskaper, som numera i allt högre grad erfordras, för att själfva kunna bidraga till de tekniska vetenskapernas och metodernas fullkomnande. Och härvidlag måste man betänka att fordringarna i dessa afseenden oupphörligt stegras, och att högskoleundervisningen måste taga hänsyn härtill. Den omständigheten, att under den gångna tiden många ingenjörer kunnat reda sig godt med den utbildning, som hittills kunnat meddelas, ja till och med i rätt många fall utan annan förbildning än den, som de tekniska elementarläroverken lämna, kan naturligtvis icke äga någon allmänt gällande beviskraft.

Det är äfven tydligt, att man med afseende på denna högskolans uppgift att bibringa de framtida ledande ingenjörerna den tekniskt-teoretiska utbildning, som skall utgöra grundvalen för deras arbete, måste tillse, att undervisningens resultat icke blifva mindre goda än hvad förhållandet är inom andra länder, som hafva en fullgod undervisning, och med hvilka vårt land i allt fall måste konkurrera.

Vid öfvervägande af samtliga med denna fråga sammanhängande omständiaheter och vid jämförelse med motsvarande förhållanden i andra

51 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:a 155.

länder har kommittén, såsom redan antydts, icke funnit det vara möjligt att anordna undervisningen vid högskolan så, att den därmed afsedda utbildningen skulle kunna meddelas under en studietid af allenast tre år, utan måste denna tid ökas med ännu ett år. Ej heller har kommittén kunnat ansluta sig till den meningen, enligt hvilken högskolans kurser skulle blifva af tvenne slag, af hvilka den ena och hufvudsakliga, afsedd för en studietid af tre år, skulle meddela en lägre utbildning, medan den andra, såsom fortsättning till den förra, skulle lämna en mera vetenskaplig och djupgående undervisning. En dylik tudelning skulle, äfven om det vore möjligt att afpassa undervisningen så, att den förberedande delen däraf lämpade sig för båda ändamålen, utan tvifvel väsentligen förrycka högskolans egentliga uppgift och sänka läroverkets nivå, till afgjord skada för teknikens utveckling och ställning i vårt land.

Då kommittén således är af den åsikten, att de båda fackskolorna M och E måste göras 4-åriga, så gäller naturligtvis detta äfven om fackskolorna S, V och A. som alltsedan de inrättades vid högskolan varit grundade på förutsättningen af 4-åriga lärokurser. I fråga om fackskolan A torde dock fortfarande, såsom hittills, undervisningen böra ordnas så, att äfven efter genomgående af allenast de tre första årens kurs inträde vid fria konsternas akademi kan vinnas.

Beträffande fackskolan för kemisk teknologi (K) har kommittén däremot icke funnit tillräcklig anledning föreligga, att frångå den nuvarande ordningen, enligt hvilken kursen är obligatoriskt 3-årig med ett frivilligt fjärde år. För denna fackskola gälla nämligen i så måtto andra förhållanden än för de öfriga, att kemien med dess tillämpningar under hela lärotiden är det centrala läroämnet, och kurserna i öfriga däroämnen äro jämförelsevis fåtaliga och mindre omfångsrika. I följd häraf kan kursen högskolemässigt fullbordas på 3 år, och en fortsättningskurs utan svårighet anordnas.

Hvad slutligen de bergsvetenskapliga fackafdelningarna G och H beträffar, så äro lärokurserna för dem under nuvarande förhållanden dels 3V2-, dels 4V2-åriga. Enligt kommitténs åsikt torde dessa kurser i hvarje fall kunna förändras till 4-åriga. Genom den af lärarna förordade minskningen af de nu väl stora kurserna i de matematiska och maskintekniska läroämnena, blifver tiden under de sista två studieåren fullt tillräcklig för specialämnena, och genom att anordna de praktiska resorna under sommaren mellan tredje och fjärde läroåret, i stället för, såsom för närvarande, under sommaren efter sista årskursen, kan kursen för de 4’/2-åriga afdelningarna minskas till 4-årig. Däremot kunna de hittillsvarande 3'/2åriga afdelningarna, som för öfrigt på senaste tiden vant föga frekvente-

Speoiafoertn

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

rade, då ej längre bibehållas, alldenstund undervisningen i de bergsvetenskapliga ämnena måste vara gemensam med motsvarande undervisning för de 4-åriga afdelningarna, och i sådant fall, om kursen bibehölles 3'/Varig, tillräcklig tid ej blefve öfver för de andra läroämnena. Under sålunda ändrade förhållanden i fråga om de 4-åriga afdelningarna torde ej heller behof af särskilda 372-åriga kurser längre förefinnas.

Med afseende å lärokursernas längd inom de olika fackskolorna får kommittén således föreslå

att lärokurserna blifva fyraåriga inom samtliga fackskolor utom för fackskolan för kemisk teknologi, där undervisningen ordnas med obligatorisk treårig kurs med en frivillig fortsättningskurs af ett år, samt att inom fackskolan för arkitektur läroplanen uppgöres så, att äfven efter genomgången treårig kurs inträde i akademien för de fria konsterna kan vinnas.

Med allt större styrka har från såväl lärare som ingenjörer framhållits, att industriens utveckling numera kräfver en längre gående specialisering af undervisningen än som hittills varit fallet vid högskolan. Att dessa kraf icke kunnat tillgodoses vid högskoleundervisningen har utan tvifvel haft sin egentliga orsak i bristen på erforderliga lärarkrafter och i den synnerligen ofullständiga utrustningen i fråga om laboratorier och öfriga hjälpmedel för undervisningen. Med afseende å de två stora fackskolorna M och E har därjämte den hittillsvarande korta studietiden af allenast tre år ej varit tillräcklig för meddelande af annan undervisning än den, som motsvarat de närmaste behofven för elever tillhörande dessa fackskolors områden.

I den mån nu antydda brister blifvit afhjälpta, bör man också vara betänkt på att i vissa afseenden specialisera kurserna, så att eleverna få tillfälle att mera ägna sin tid åt sådana läroämnen inom en särskild fackskola, som närmast äro af vikt för deras framtida verksamhet. Emellertid är det tydligt, att man åtminstone tillsvidare i detta hänseende bör förfara med försiktighet, så att ej allt för stort intrång göres på den allmänt tekniska utbildningen inom facket, enär man eljest löper fara att skapa ensidigt utbildade specialister, som sakna erforderlig känning med de närmast besläktade områdena. För öfrigt är, såsom ofvan framhållits, studietiden ej tillräckligt lång för att möjliggöra en verklig specialisering, och bör ej heller göras längre än som är oundgängligen nödigt, för att ej alltför mycket framskjuta tiden för den unge ingenjörselevens utträde i det

Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition N;o 155. 53

praktiska lifvets där dock i hvarje fall den egentliga specialiseringen först kan börja.

Hvad då närmast förhållandet mellan de särskilda fackafdelningarna sinsemellan angår, så har kommittén icke ansett specialiseringen i allmänhet böra inträda tidigare än hvad som för närvarande är fallet. I första rummet har kommittén därvid låtit leda sig af den öfver tygels eu, att specialisering redan under det första eller de två första studieåren ej i och för sig är nödig, enär denna tid i allmänhet ägnas åt grundläggande för flera fackskolor gemensamma ämnen, men i andra rummet jämväl af den alltjämt gjorda erfarenheten, att eleven under den första delen af sin studietid icke sällan är oviss om, hvilken särskild fackskola han slutligen bör välja och först efter att hafva tillbragt någon tid vid läroverket vinner klarhet härom.

Kommittén har sålunda ansett, att fortfarande såsom hittills de två första årens studieplaner böra vara lika för fackskolorna M, S och E — dock med en ringa modifikation för E — hvilka fackskolor representera de olika områdena af hela maskinbyggnadsfacket, och att först därefter fördelningen efter de egentliga hufvudämnena bör vidtaga. Likaså böra läroplanerna under första året vara gemensamma för K, G och FL och under andra året i hufvudsak jämväl för G och Fl sinsemellan.

Hvad åter specialiseringen under de senare studieåren inom de särskilda fackskolorna angår, i hvilket afseende hittills intet väsentligt varit åtgjordt vid högskolan, anser kommittén, att densamma lämpligen bör inträda först under sista läroåret, och att i vissa fall, såsom synes af de längre fram meddelade förslagen till läroplaner, föreläsningarna böra vara gemensamma och skillnaden mellan de särskilda fackriktningarna inskränkas till olikhet med afseende å omfånget af konstruktions- och laborationskurserna, under det i andra fall, såsom i fråga om underafdelningarna till M, specialiseringen utan tvifvel bör drifvas längre. Därjämte må erinras att § 21 af nu gällande stadgar innehåller en bestämmelse om, att lärarkollegiet må kunna medgifva elev att vinna förändring i den för honom gällande läroplanen, eu bestämmelse, hvilken, om den rätt tillämpas, är af stor betydelse för undanröjande af missförhållanden i förevarande afseende. För att i särskilda fall möjliggöra ytterligare specialstudier har kommittén därjämte föreslagit ett tillägg till bestämmelserna i nämnda paragraf, för hvilket tillägg nedan redogöres.

Beträffande de särskilda fackskolorna har kommittén sålunda, utan att förbise, att framdeles ännu flera specialriktningar kunna finnas erforderliga, nu velat föreslå följande underafdelningar såsom de för närvarande viktigaste:

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

inom fackskolan M:

Ma: för de elever, hvilka företrädesvis vilja ägna sig åt den del af maskintekniken, som omfattar värmemotorer;

Mv: för de elever, som vilja ägna sig åt teorien och konstruktionen af vattenmotorer:

Mt: för de elever, som vilja ägna sig åt den mekaniska fabriksindustrien och därför välja den mekaniska teknologien till specialstudium;

Mb: (motsvarande nuvarande B) för de elever, som vilja ägna sig åt bergsmekaniken såsom hufvudfack; inom fackskolan S:

Sb: för elever, som företrädesvis vilja ägna sig åt det egentliga skeppsbyggeriet;

Sm: för elever, som hafva för afsikt att ägna sig åt konstruktion af sjömaskiner: inom fackskolan V:

Vb: med väg- och brobyggnadslära såsom hufvudämne:

Vj: med järnbyggnadslära såsom hufvudämne;

Vv: » vattenbyggnadslära » »

Inom fackskolan E:s sista termin har kommittén, på sätt å sid. 151 angifves, jämväl tänkt sig tre i någon mån från hvarandra afvikande studieriktningar, hvaremot inom fackskolorna K, G, H och A särskildt markerade specialriktningar icke ansetts erforderliga. Med afseende å K torde, såsom för närvarande är fallet, det fjärde (frivilliga) läsåret få användas till studium af de specialgrenar, som finnas ändamålsenliga.

Emellertid är det tydligt, att behofvet af specialisering icke blifver fullt tillgodosedt allenast genom de af kommittén förordade underafdelningarna till de egentliga fackskolorna. Bestämmelsen i § 21 af nuvarande stadgar, att elev, som till följd af särskildt bildningsmål eller af andra giltiga skäl önskar befrielse från vissa läroämnen eller dessas utbytande mot andra, äger att med lärarkollegiets medgifvande vinna förändring i eljest för honom gällande läroplan, lämnar visserligen möjlighet för ytterligare frihet vid val af studieriktning, men synes, åtminstone efter ordalydelsen, ej vara fullt tillräcklig för att möjliggöra mera väsentliga afvikelser från de reguljära läroplanerna. Sålunda låta mycket väl sådana fall tänka sig, att någon elev önskar drifva t. ex. studiet af hiss- och transportanordningar eller af hygien m. m. såsom specialstudium efter en

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

för sådant ändamål anordnad läroplan, eller att någon önskar bedrifva studiet af något redan representeradt hufvudfack efter andra grunder än de föreslagna, såsom t. ex. studiet af bergsmekanik efter en läroplan af mera bergsvetenskaplig karaktär än som af kommittén förordats, o. s. v.

För att möjliggöra för styrelsen och lärarkollegiet, att i lämplig utsträckning kunna tillmötesgå elever, som önska drifva dylika speeialstudier, torde den omnämnda § 21 af stadgarne böra erhålla ett tillägg af ungefär följande lydelse:

önskar elev att inom sin fackskola bedrifva studierna efter väsentligen annan läroplan än den gällande eller att erhålla undervisning inom någon fackriktning, som icke representeras genom befintliga fackskolor och underafdelningar, ankomme på styrelsen att, efter lärarkollegiets hörande och i den mån tillgängliga medel och lärarkrafter sådant medgifva, för dylikt fall bestämma särskild och fullständig läroplan.»

Beträffande slutligen specialstudier efter genomgången fackskola, eller af personer utom högskolan hänvisar kommittén till hvad å sidd. 96 och 102 i betänkandet anföres angående specialelever.

Beträffande läroårets längd, examina m. m. föreslår kommittén, bland Läroårets annat, exami%a

att vid tekniska högskolan höstterminen tager sin böljan den 1 september och vårterminen slutar den 31 maj; samt

att tiden för eu föreläsning hädanefter må bestämmas till tre kvarts timme.

Vidare föreslår kommittén följande bestämmelser:

»Vid vårterminens slut skall en tid af tre veckor och vid höstterminens slut en tid af en vecka bestämmas för afhållande af examina öfver de genomgångna kurserna, i enlighet med en af rektor uppgjord examensordning; därjämte bör vid början af höstterminen en tid af två eller tre dagar anslås för de i nästa punkt omförmälda ompröfningar.

Elev, som i examen ej erhållit erforderliga vitsord, äger att vid nästföljande hösttermins början undergå ompröfning i de läroämnen, i hvilka han ej erhållit betyg. Blifver elev äfven vid denna ompröfning underkänd, skall han från läroverket skiljas, därest ej lärarkollegiet finner anledning att tillåta honom kvarstå ännu ett år i sin förra årsafdelning.

Dock må elev icke tillhöra någon årsafdelning mer än två år».

56 Studiefrihet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition iY:o 155.

Angående den ofta debatterade frågan om elevernas studiefrihet yttrar kommittén:

»Den ofta af handlade frågan om beredande af större studiefrihet vid högskolan än som för närvarande kan anses vara gällande, innefattar tvenne olika moment, nämligen dels frågan om valfrihet med afseende å de i läroplanerna upptagna läroämnena, och dels frågan om lindring i eller fullständigt upphörande af det nu gällande tvånget för eleverna att bevista föreläsningar och öfningar.

Beträffande den första frågan eller den om valfrihet mellan läroämnena innehåller, såsom redan å sid. 78 framhållits, § 21 af nu gällande stadgar en bestämmelse, att lärarkollegiet i vissa fall må kunna medgifva elev befrielse från vissa läroämnen eller dessas utbytande mot andra. Denna bestämmelse, kompletterad på sätt af kommittén å sid. 80 föreslagits, torde vara för ändamålet fullt tillräcklig, och lärarkollegiet har äfven, såvidt kommittén har sig bekant, tillämpat bestämmelsen i rätt riktning, där förhål landen a sådant påfordrat. Kommittén anser sig därför ej hafva anledning att, utöfver hvad som redan föreslagits, påyrka någon ytterligare förändring af eller tillägg till denna bestämmelse, utan vill här endast framhålla, att de uppgjorda undervisningsplanerna visserligen böra vara för eleverna vägledande, huru en fullständigt ordnad kurs skall kunna genomgås på den anslagna lärotiden, men icke lägga hinder i vägen för elev att, efter inhämtande af hufvudlärarnas råd och styrelsens eller lärarkollegiets bifall, ordna sina studier på annat sätt, som för honom med afseende på hans framtida verksamhet kan vara mera ändamålsenligt.

Hvad åter angår skyldigheten att bevista föreläsningarna, så hafva mycket olika meningar gjort sig gällande. Tills för några år tillbaka existerade vid högskolan ännu det gamla pliktsystemet, enligt hvilket eleven hade att erlägga en krona i plikt till stipendiekassan för hvarje förfallolöst försummad lektion. Efter flera därom af eleverna gjorda ansökningar har dock denna anordning numera afskaffats, — se sid. 43 — men den obligatoriska skyldigheten att bevista lektionerna kvarstår fortfarande, och kontrollen utöfvas, där elevantalets storlek sådant påfordrar, genom namnupprop vid lektionens början eller vid dess slut. Uti lärarkollegiets ofvan omförmälda yttrande den 13 april 1905 uttalade sig dock kollegiets majoritet för att denna skyldighet skulle bibehållas allenast för eleverna i de två första årsafdelningarna, men upphöra i fråga om de högre afdelningarnas elever, under det att én minoritet inom kollegiet ansåg den akademiska friheten» höra komma samtliga elever till godo. De tekniska föreningarna (se Bil. Litt. A.) hafva i allmänhet hållit på den obligatoriska skyldigheten att bevista lektionerna, åtminstone i de grundläggande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155. 57

läroämnena. Eleverna själfva åter hålla i regeln på frihet i förevarande afseende.

Rörande denna fråga framhålles å ena sidan, att den stränga skyldigheten att bevista lektionerna hindrar en afsevärd del af eleverna från att allt för mycket försumma sina studier, hvilket bekräftas genom det förhållandet, att antalet af dem, som aflägga fullständig afgångsexamen, i förhållande till antalet årligen nyinträdande, är vid högskolan icke obetydligt större än vid de läroverk, där större frihet råder. Äfven anses att eleven genom detta system uppfostras till den punktlighet och noggrannhet, som är så nödvändig för hans kommande uppgift. A andra sidan hänvisas till, att vid andra högskolor både i vårt land och i andra länder ett dylikt tvång i regeln icke förefinnes, att det dessutom vid ett större elevantal är så godt som omöjligt att utöfva den erforderliga kontrollen, att det vidare icke torde vara lämpligt, att till bevistande af en lektion tvinga någon, som antingen saknar intresse för ämnet och därför ändock icke med uppmärksamhet följer undervisningen, eller som på grund af framstående begåfning eller föregående studier både fortare och med större framgång skulle inhämta det föredragna genom själfstudium o. s. v.

För sin del har kommittén efter många öfverläggningar kommit till den öfvertygelsen, att efter den föreslagna omorganisationens genomförande föreläsningstvånget vid högskolan icke bör bibehållas, och har kommittén därvid förnämligast låtit bestämma sig af den omständigheten, att redan vid det elevantal, som högskolan för närvarande uppvisar, kontrollen befunnits i flera fall vara ofullkomlig, och att därför vid det mer än dubbelt så stora antal elever, — i vissa fall uppgående ända till 250 ä 300 — som efter högskolans utvidgning komme att bevista lektionerna i en del ämnen, kontrollen öfver elevernas närvaro antagligen skulle blifva i det närmaste illusorisk. Kommittén har ej heller ansett sig böra förorda tvångets bibehållande i fråga om de första årsafdelningarna. _ Det är nämligen å ena sidan just inom dessa afdelningar som de talrikast besökta lektionerna förekomma och där således kontrollen ötver elevernas närvaro skulle stöta på de största svårigheterna, medan det å. andra sidan om de till dessa afdelningar hörande s. k. grundläggande läroämnena i vida Högre grad än om de på ett senare stadium föredragna tillämpningsämnena gäller, att elevens närvaro vid lektionerna ej alltid är nödvändig, utan att i flera fall de erforderliga kunskaperna kunna inhämtas på egen hand genom själfstudium.

Kommittén föreslår därför,

att det för närvarande eleverna åliggande tvånget att närvara vid föreläsningarna må upphöra.

Bih. till Riksd. Prat. UX>9. 1 ti ond. 1 Afd. 110 Häjt.

s

53 Olika slag-i elever.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Däremot förefinnes, enligt kommitténs mening, intet skäl att befria eleverna från skyldigheten att deltaga i och närvara vid de olika ritoch laborationsöfningarna, enär det i dessa fall tydligen handlar om utförande af arbeten, som böra försiggå under lärarens tillsyn, och äfven antalet elever i hvarje fall icke är större än att den nödiga kontrollen blifver möjlig.

I fråga om eleverna vid högskolan yttrar kommittén:

»Enligt. § 14 af högskolans stadgar äro eleverna af tre slag, nämligen:

a) ordinarie elever, hvilka följa undervisningen till den omfattning, som erfordras för att erhålla afgångsbetyg;

b) extra ordinarie elever, hvilka åtnjuta undervisning i ett mindre antal läroämnen samt öfver sina kunskaper kunna erhålla betyg;

c) tillfälliga elever, hvilka efter eget val begagna undervisningen men icke äro berättigade att erhålla betyg.

Hvad nu först de s. k. extraordinarie eleverna beträffar, må erinras därom, att denna benämning tillkommit genom de nya stadgarna i enlighet med 1890 års kommittéförslag och att den äldre benämningen var »specialelever». Därjämte har i och med den nya benämningens införande äfven den förändring vidtagits, att medan de förra »specialeleverna», under förutsättning af tillräckliga förkunskaper, ägde rätt att begränsa sina studier till allenast ett enda eller ett fåtal läroämnen, så äro för de nuvarande »extra ordinarie» eleverna, liksom för de ordinarie, bestämda inträdesfordringar och fullständiga läroplaner fastställda. Då nu dessa läroplaner endast därutinnan skilja sig från dem, som gälla de ordinarie eleverna, att ett och annat af de mindre läroämnena uteslutits, och då redan nu enligt ofvan omförmälda §1*1 af stadgarna befrielse från dylika ämnen äfven af ordinarie elever kan vinnas, finner kommittén det redan af denna anledning icke vara nödigt, att genom särskilda benämningar göra åtskillnad mellan de båda slagen af elever.

Härtill kommer dock ännu ett skäl för att låta den omnämnda skillnaden bortfalla. De extraordinarie eleverna äro nämligen ofta ynglingar, som tidigt ägnat sig åt praktisk verksamhet på de tekniska områdena och sedermera finna sig behöfva grundliga teoretiska kunskaper. Enligt nu gällande föreskrifter måste dessa elever, för att vinna inträde, förete intyg om minst två års väl vitsordad praktisk verksamhet samt om insikter i matematik, fysik, kemi, teckning, modersmålet och tyska språket samt antingen i engelska eller franska språket, motsvarande fordringarna i studentexamen å reala linjen. I fråga om de för tillgodogörande af högskoleundervisningen erforderliga teoretiska förutsättningar äro de så-

59 Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

ledes i hufvudsak jämgoda med de ordinarie eleverna, och livad som brister i allmänbildning torde uppvägas af den genom den långa praktiska verksamheten vunna mogenheten. Också har erfarenheten visat, att dessa elever i fråga om ifver och förmåga att följa undervisningen icke äro kamraterna underlägsna. Då det uppenbarligen är af stor betydelse att jämna vägen för dem, som på nu angifvet sätt söka tillägna sig högre teknisk bildning, och då utan tvifvel den omständigheten, att dessa elever efter afslutad kurs icke erhålla afgångsbetyg af samma slag som de öfriga eleverna, i viss mån hallstämplar deras studier såsom mindervärda, så har kommittén velat förorda, att benämningen extraordinarie elev icke längre må bibehållas om ifrågavarande elever, utan att de i allt böra likställas med och räknas såsom ordinarie elever.

Antalet af dem, som sökt inträde vid högskolan såsom extraordinarie elever, har varit ganska ringa. Sålunda inlämnades år 1905 inalles 13, år 1906 12 samt år 1907 8 dylika inträdesansökningar till högskolan, och af dessa resp. 10, 9 och 4 till första årskursen. Af de sökande till första årskursen hade resp. 7, 8 och 2 ynglingar uppfyllt fordringarna för inträde och blefvo såsom elever antagna. Man finner således, att det här gäller undantagsfall, och så torde nog äfven framgent blifva fallet; vid omformuleringen af stadgarna bör därför äfven lämpligen gifvas uttryck åt detta förhållande, men torde i stället punkt 2 i § 17 af stadgarna, som begränsar antalet dylika elever till 10 procent af hela antalet, kunna utgå.

Beträffande öfriga personer, som kunna antagas vilja begagna, undervisningen vid högskolan och därtill böra uppmuntras, har kommittén i första rummet tänkt sig en kategori af elever, hvilka visserligen icke hafva för afsikt att genomgå någon fullständig lärokurs i enlighet med fastställda läroplaner, men hvilka, sedan de afslutat sin kurs vid högskolan eller annan högskolekurs eller ock under eu föregående verksamhet såsom praktiska ingenjörer förvärfvat sig tillräckliga förutsättningar för grundligare studier, önska att vid högskolan deltaga i undervisningen inom ett mindre antal tekniska ämnen för att förvärfva sig särskilda specialinsikter eller för att utföra specialarbeten. För dylika elever, hvilka inom praktiken finna icke obetydlig användning, eller hvilka hafva för afsikt att ägna sig åt teknisk lärarverksamhet, har kommittén ansett den gamla, före tillkomsten af de nuvarande stadgarna — år 190! — använda benämningen »specialelever» särdeles betecknande och lämplig, och torde jämväl föi- dessa elever öfver de inom deras specialämnen inhämtade kunskaper eller öfver de af dem utförda arbeten kunna utfärdas betyg, hvilka dock naturligtvis ej böra hafva karaktären af afgångsbetyg.

Härigenom torde jämväl vara tillgodosedt det af lärarkollegiet i ytt-

Inträdesfordringar.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

randet den 13 april 1905 framhållna behofvet af att, med hänsyn till högskolans uppgift att främja utvecklingen af de tekniska vetenskaperna äfvensom till de växande fordringarna på de tekniska lärarnas kompetens, möjlighet utöfver de föreskrifna lärokurserna bereddes för ernående af en fullständigare vetenskapligt teknisk utbildning genom bedrifvande af specialstudier eller genom utförande af ven-kapliga arbeten, samt att öfver dylika studier eller arbeten kunna erhålla särskilda intyg.

1 fråga om den kategori af elever, som för närvarande kallas »tillfälliga elever4, en benämning, som äfvenledes tillkommit genom de nuvarande stadgarna, skulle kommittén för sin del vilja förorda en återgång till den äldre häfdvunna benämningen »extra elever».

Vid högskolan mottagas enligt stadgarna på grund af utrymmesskäl i allmänhet endast manliga elever, och endast såsom extraordinarie eller tillfällig, elev har hittills kunnat beredas tillfälle för kvinnor att deltaga i undervisningen. Efter den utvidgning af högskolan, som nu afses, torde jämväl kvinnor böra kunna antagas till elever af alla slag på samma villkor som de manliga eleverna. Äfven utländingar böra, enligt kommitténs mening, kunna, i den mån utrymmet medgifver, antagas till elever vid läroverket, om de förete intyg om kunskaper, som enligt styrelsens pröfning äro jämgoda med de inhemska elevernas.

Med afseende å villkoren för inträde såsom ordinarie elev vid högskolan gäller för närvarande enligt § 17 af stadgarna, att befogenhet att vinna inträde i första årskursen tillkommer den, som antingen aflagt studentexamen å reala linjen med godkända betyg i matematik, fysik, kemi och teckning, eller studentexamen å latmlinjen med komplettering i nyssnämnda ämnen, eller ock afgångsexamen från teknisk elementarskola med komplettering i modersmålet, lefvande språk, historia och geografi. Någon fordran på föregående praktisk verksamhet är icke föreskrifven; dock stadgar § 18 att den som haft 12 månaders dylik verksamhet skall äga företräde framför öfriga sökande, äfvensom att i hvarje fall föregående praktik skall vid sökande af inträde räknas såsom merit i likhet med betyg i de reala ämnena.

éåsom kommittén ofvan vid tal om de s. k. extraordinarie eleverna framhållit, synes det önskvärdt, att jämväl andra än sådana, som uppfylla dessa inträdesfordringar, kunna erhålla undervisning såsom ordinarie elever, och har kommittén, såsom redan antydts, i sådant afseende såsom inträdesfordringar tänkt sig två års praktik samt kunskaper motsvarande studentexamen å reallinjen i matematik, fysik, kemi och teckning samt i modersmålet, två af de tre förnämsta kulturspråken, historia och geografi.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155. Öl

Beträffande afgångsexamen från teknisk elementarskola såsom kornpetensvillkor för inträde, så har erfarenheten visat, att ytterst få elever från dylika skolor, oaktadt de vid bedömande af inträdesansökningarna faktiskt ansetts böra hafva ett visst företräde framför öfriga sökande, anmält sig till inträde vid högskolan. Sålunda antogs år 1904 2, år 1905 4, år 1906 7 samt år 1907 2 dylika elever till ordinarie eller extraordinarie elevplatser, hvarjämte åren 1905 och 1907 3 resp. 2 extra ordinarie elever antogos, som genomgått ännu lägre tekniska läroverk.

Under dylika förhållanden, hvilka för öfrigt, i betraktande af dessa skolors själfständiga uppgift att lämna eu för sig fullt afslutad kurs med elementära förutsättningar i de grundläggande ämnena, äro helt naturliga, har det synts kommittén lämpligast, att icke upptaga andra inträdesvillkor för dessa skolors elever än som i hufvudsak redan nu äro gällande.

Rörande sättet för erhållande af de för inträde erforderliga betyg i de ofvan angifna läroämnena, har kommittén ansett lämpligast att befria högskolan från befattningen med alla inträdespröfningar, och därför tänkt sig, att dessa betyg skulle kunna erhållas genom pröfning vid allmänt läroverk efter grunder, som vore analoga med den i § 117 af nu gällande läroverksstadga omförmälda »fy lin adspr öfning -•>, och hvilka af Kung! Maj:t närmare bestämmas, dock att afgångsbetyg från teknisk elementarskola skulle medföra befrielse från särskild pröfning i matematik, fysik, kemi och teckning.

Med afseende å beskaffenheten af de studier i ett begränsadt antal ämnen, som i fråga om specialeleverna förutsättas, synas fordringarna för antagande af dylika elever kunna bestämmas till antingen aflagd examen, såsom filosofie kandidatexamen m. m. vid någon af högskolorna i riket, eller ock längre tids praktisk verksamhet — minst två år — jämte ett för tillgodogörande af undervisningen erforderligt kunskapsmått.

I fråga om extraeleverna — nu »tillfälliga» elever —■ har kommittén icke ansett ändring nödig i nuvarande bestämmelser men vill, med afseende därå att dessa bestämmelser för närvarande icke alltid strängt iakttagas, dock erinra därom, att nämnda elever icke äga rätt att deltaga i examina och således ej heller att erhålla kunskapsbetyg.

Frågan om den praktik, som bör fordras af eleverna, antingen före inträdet i högskolan eller sedermera under loppet af och i samband med deras studier vid läroverket, har sedan lång tid tillbaka varit synnerligen omdebatterad.

För närvarande fordras enligt stadgarna icke någon föregående praktisk verksamhet för vinnande af inträde vid högskolan. I § 18 föreskrifves, såsom ofvan antydts, allenast, att inträdessökande, som kan förete af stv-

Fordran på praktik.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

relsen godkändt intyg om minst 12 månaders väl vitsordad praktisk verksamhet, skall äga företräde framför öfriga sökande, äfvensom att i öfrigt vid jämförelse mellan de inträdessökande afseende skall fästas ej mindre å kunskapsbetygen än äfven å föregående praktik. Beträffande åter praktik under studietiden föreskrifves i § 25, att elev, innan han kan vinna inträde i fackskolans sista årskurs, skall styrka, att han haft minst tre må nåders praktisk verksamhet inom området för sin studieriktning.

De synpunkter, som ligga till grund för dessa bestämmelser, framställdes af 1890 års kommitté och framhöllos jämväl af svenska teknologföreningen i ett af nämnda kommitté begärdt utlåtande. Hvad teknologföreningen vid sagda tillfälle i denna fråga anförde — jämför kommitténs af år 1890 betänkande, pag. 192 och 133 — synes vara af den betydelse för belysande af hithörande spörsmål, att kommittén ansett sig böra här återgifva detsamma:

»Alla äro fullt eniga rörande gagnet af en sådan föregående verksamhet med hänsyn till dess för studiernas bedrifvande uppfostrande betydelse och det tillfälle den gåfve, att låta den blifvande teknologen pröfva sina. anlags och sin begåfnings allvar och riktning, som ock med afseende å den genom en sådan verksamhet vunna, för ynglingens utveckling nyttiga omväxling i hans sysselsättningars art, då det ju i allmänhet bör förutsättas såsom efter sträfvan svär dt, att en afslutad, mångårig skolkurs icke omedelbarligen efterfuljes af en annan, ytterligare själsansträngning kräfvande sådan. Men om ock på dessa grunder önskvärdheten af en inträdet vid högskolan föregående praktisk verksamhet synes obestridlig, så torde en obligatorisk föreskrift om en dylik verksamhet såsom kompetensvillkor för inträdet till högskolan icke kunna på samma grunder motiveras, och detta så mycket mindre som en sådan verksamhetsart kan vara så väsentligen olika, att dess värde för de afsedda ändamålen kan variera ifrån ett ganska högt och till nästan intet. Det torde därjämte näppeligen ligga inom möjlighetens gräns, att genom närmare föreskrifter rörande sysselsättningens art och kvantum åvägabringa ett minimivärde hos densamma, nog högt att motväga de obestridliga olägenheter, som för rätt mången i öfrigt fullt kvalificerad yngling skulle blifva en följd af en dylik föregående praktisk verksamhets införande såsom en obligatorisk inträdesfordran. Skulle nämligen eu sådan fordran anses böra uppställas, så uppstår svårighet att fixera någon bestämd tidslängd, under hvilken den ifrågavarande praktiska verksamheten borde hafva pågått. Det ligger nämligen i sakens natur, ej mindre att, å ena sidan, en allt för kort tidsbestämmelse i detta hänseende måste blifva af i samma mån ringa effekt, än äfven att, å andra sidan, eu till allt för lång tid utsträckt praktisk sysselsättning lätteligen

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

åt det ännu omogna sinnet kan gifva en för fortsatta studier olämplig riktning, pa samma gång den langa tiden möjligen undergräfver eller i ett och annat försvagar den teoretiska kunskapsgrund, på hvilken de fortsatta studierna skola byggas. Denna fara gäller i första rummet dem. som med stöd af förut aflagd examen äga rätt att utan förpröfning förklaras berättigade till inträde vid högskolan. Det är förnämligast inom de. mekaniska verkstäderna, som en föregående praktik anses väsentligen höja en i teoretiskt. afseende fullt utrustad ingenjörs användbarhet och kompetens, och just i fråga om verkstadspraktik torde de största svårigheterna möta att garantera en blifvande teknolog tillfälle till en verksamhet af den instruktiva art här förutsättes, och befintligheten af en verklig garanti i detta hänseende synes utgöra ett villkor för, att en föregående praktisk, verksamhet skall kunna från statens sida föreskrifvas såsom en obligatorisk inträdesfordran till dess tekniska högskola. Nyttigare än eu före de tekniska högskolestudiernas början bedrifven praktisk verksamhet synes^ vara en sådan verksamhet, bedrifven i jämbredd med dessa studiers fortgång, särskildt under sommarferierna; och önskvärdt synes, att, därest genom det allmännas försorg tillfälle härtill kunde den tekniska studeranden beredas,, detta då i första rummet måtte lämnas honom, sedan han påbörjat sin tekniska högskolekurs. Ett sådant önskningsmål torde ock vara lättare att förverkliga, än det som en obligatorisk förpraktig förutsätter.»

Ibland de tekniska föreningar, som på hemställan af förevarande kommitté yttrat sig i fragan (se Bil. Lätt. A), hafva meningarna varit mycket delade. Under det att några af dessa föreningar ansett de nu gällande bestämmelserna böra i hufvudsak bibehållas, hafva åter andra bestämdt hållit på fordran om praktik före inträdet i högskolan och i vissa fall velat utsträcka omfånget af denna praktik ända till ett eller ett och ett. haft år. Svenska teknologföreningen har gått en medelväg och föreslagit tre manaders praktik såsom fordran för uppflyttning till andra och fika lång tids praktik för uppflyttning till tredje årskursen, och såsom skäl för en dylik bestämmelse företrädesvis framhållit olägenheten af att genom ytterligare utsträckta fordringar nödgas med ännu ett år förlänga tiden för hela studiekursens genomgående.

För sin del har kommittén i hufvudsak anslutit sig till det sistnämnda förslaget. I öfverensstämmelse med svenska teknologföreningens ofvan anförda uttalande, anser nämligen äfven kommittén, att eu obligatorisk fordran på någon längre tids praktik före inträdet i högskolan icke utan störa olägenheter för eleverna och deras studier vid läroverket skulle kunna genomföras, och att i alla händelser fördelare af eu dylik längre tids praktik icke kunna uppväga olägenheterna af studietidens förlängning.

G4

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 155.

Däremot anser kommittén, att man strängt bur hålla på, att den tid, öfver hvilken eleven i allmänhet kan antagas disponera under sin från studier vid läroverket fria tid, hör af honom användas till praktisk sysselsättning, och att det ligger särskild vikt uppå, att dylik praktik erhålles, innan eleven flyttas till den årskurs, nämligen den tredje, i hvilken det egentliga studiet af tillämpningsämnena i allmänhet tager sin början. I betraktande af att enligt kommitténs ofvan angifna förslag med afseende å värnpliktens ordnande en väsentlig del af tiden mellan andra och tredje årsafdelningarna bäfver för ändamålet disponibel, och då därjämte i många fall sommarferierna före första året och mellan första och andra året äro lediga, så har kommittén, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med svenska teknologföreningen, ansett/ att man, utan att en förlängning af studietiden däraf bör föranledas, med fullt fog kan uppställa fordran på sex månaders praktik såsom villkor för uppflyttning till den tredje års af delningen.

Kommittén har härvidlag icke förbisett, att en praktik af sex månader icke kan anses tillräcklig för fackskolan för skeppsbyggnad. För att så vidt möjligt tillgodose de från många håll framhållna särskilda önskningarna i fråga om denna fackskola, föreslår kommittén för densamma eu tid af åtta månaders praktik, en bestämmelse, som synes kunna genomföras utan att studietiden behöfver förlängas. För eleverna af denna fackskola torde därjämte den omständigheten, att deras värnpliktsöfningar i regeln försiggå i flottans tjänst under 10 månader, af hvilka tre månader tillbringas i sjötjänstgöring, jämväl böra tagas i betraktande såsom bidragande till deras praktiska utbildning.

Med afseende å beskaffenheten af den praktik, som i ena eller andi a fallet skulle vara lämplig, kunna svårligen några allmängiltiga regler uppställas, utan torde bedömandet häraf få öfverlämnas åt lärarna och

styrelsen. _ c

Deii praktik, som af komniittcn sålunda ansetts kunna uppställas»

såsom fordran för erhållande af afgångsbetyg från högskolan, är uppenbarligen icke tillräcklig för att gorå eleven fullt duglig för fyllande af de uppgifter, som vänta honom i lifvet. Dessa fordringar kunna nämligen endast afse hvad som för undervisningens ändamål närmast kräfves. \ erklig ingenjör blifver eleven naturligtvis först efter ännu ett antal läroår i det praktiska lifvet. Dock vill kommittén redan i detta^ sammanhang framhålla, att genom en dylik längre gående fordran på praktik i förening med arbeten å tidsenligt utrustade laboratorier eleven vid sitt utträde ur högskolan äfven i detta hänseende bör blifva vida bättre rustad för sin framtida verksamhet, än som hittills varit möjligt att åstadkomma.

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Hvad kommittén sålunda i fråga om olika slags elever vid läroverket och motsvarande inträdesbestämmelser och fordringar med afseende å praktik ansett för framtiden böra blifva gällande, sammanfattas i följande förslag till ändring i motsvarande paragrafer i nuvarande stadgar:

§ 14. Högskolans elever äro:

a) ordinarie elever, Indika följa undervisningen till den omfattning, som erfordras för att efter fullbordad lärokurs kunna undfå afgångsbetyg;

b) special^lever, hvilka åtnjuta undervisning endast i ett mindre antal läroämnen samt öfver sina kunskaper i dessa ämnen kunna erhålla betyg;

c) extra elever, hvilka följa undervisningen i vissa ämnen, men icke äro berättigade att från högskolan erhålla betyg;

Ordinarie och specialelev antagas af styrelsen, extra elev af rektor.

§ 17. Befogad att vinna inträde såsom ordinarie elev i högskolans första afdelning är:

1) den, som med godkända kunskaper i matematik, fysik och kemi samt med godkänd färdighet i teckning aflagt studentexamen på reala linjen;

2) den, som aflagt studentexamen på latinlinjen och tillika efter en i vederbörlig ordning anställd fyllnadspröfning erhållit vitsord om godkända kunskaper i matematik, fysik och kemi samt om godkänd färdighet i teckning, motsvarande hvad som i dessa ämnen fordras i studentexamen på reala linjen.

Till ordinarie elev må styrelsen jämväl antaga person, som företer intyg om väl vitsordad, under minst två år bedrifven praktisk verksamhet, och hvilken på sätt, som af Kungl. Maj:t bestämmes, styrker sig äga nödiga kunskaper i modersmålet, i två af de tre språken, tyska, engelska och franska, i historia, geografi, matematik, fysik, kemi, äfvensom tillräcklig färdighet i teckning; dock att i fråga om den, som företer betyg om fullständig afgångsexamen från teknisk elementarskola, intyg om föregående praktik må kunna af styrelsen eftergifvas.

Till ordinarie elev kan, i den mån utrymmet såll ant medgifver, antagas utländing, som af styrelsen pröfvas innehafva mot ofvan uppställda fordringar svarande kunskaper.

Till specialelev må antagas den, som aflagt filosofie kandidat- eller licentiatexamen eller annan motsvarande examen vid någon af rikets universitet och högskolor, eller som erhållit afgångsbetyg från högre afdelningen af Chalmers tekniska läroanstalt, eller hvilken utöfvat minst två års af styrelsen godkänd praktisk verksamhet och ådagalägger, att han innehar ett af' styrelsen godkändt kunskapsrnått.

juli, till Rikta. Vrot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 110 Höft.

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Till extra elev kan, i den man utrymmet sådant medgifver, antagas den, som rektor anser kunna med fördel följa undervisningen.

Om examensbetyg skall äga gällande kraft till vinnande af inträde i högskolan, må detsamma icke vara mera än 4 år gammalt.

§ 25. Ordinarie elev bör, så vidt möjligt är, söka att under sommarferierna erhålla praktisk verksamhet; och skall, innan han kan vinna inträde i fackskolans tredje årskurs, styrka, att han haft sammanlagdt minst sex månaders dylik verksamhet, som af styrelsen godkännes.

I fråga om fackskolan för skeppsbyggnad må ofvan omförmälda verksamhet, för att berättiga till inträde i tredje årskursen, ej omfatta kortare tid än åtta månader.

Elevernas rf gift er.

Såsom man i det följande vid beräkningen af kostnaderna för den här föreslagna utvidgningen och omorganisationen af högskolan skall finna, blifva beloppen af dessa kostnader, om också i förhållande till det därmed vunna ändamålet fullt motiverade, dock i och för sig så afsevärda, att man bör tillse, huruvida ej statsverkets utgifter skulle kunna minskas genom anskaffande af någon del af de erforderliga kostnaderna på annat sätt. Och i sådant afseende synes ingen annan utväg finnas än att om möjligt höja de af gifter, som af eleverna erläggas såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för laborationer och andra öfningar.

Angående denna fråga anföres i 1904 års förslag bl. a. följande:

»Under tiden före höstterminen 1892 var undervisningen för läroverkets ordinarie elever kostnadsfri. Däremot erlades af de s. k. specialoch extra-eleverna för hvarje läroämne vissa afgifter, som af styrelsen bestämdes.»

»Med anledning af de genom elevantalets tillväxt ökade kostnaderna anhöll emellertid 1892 års Riksdag, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke terminsafgifter lämpligen borde åläggas eleverna vid tekniska högskolan, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Sedan styrelsen och lärarkollegiet i afgifna yttranden afstyrkt införande af egentliga terminsafgifter, men förordat åläggande af mindre afgifter för öfningar, bemyndigade Kungl. Maj:t den 29 juli 1892 styrelsen att, i öfverensstämmelse med dess och kollegiets förslag, af de från och med läroåret 1892—93 antagna ordinarie elever uppbära afgifter sålunda, att hvarje elev skulle för gemensamma öfningar, såsom verkstadsarbete, geodetiska mätningar, vissa ritöfningar o. s. v. erlägga en afgift af 10 kronor för termin, och elev, hvilken därjämte deltager i andra öfningar, såsom kemiska, kemiskt-

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

tekniska, metallurgiska och elektrotekniska laborationer, betala ytterligare en afgift af 10 kronor för terminen, och skulle dessa öfningsafgifter användas till bestridande af s. k. diverse utgifter.»

»Från och med höstterminen 1897 blefvo dessa afgifter för därefter antagna elever höjda till de dubbla beloppen, så att för öfningar af mindre omfattning en afgift af 20 och för sådana af större omfattning en afgift af 40 kronor för terminen skulle erläggas, med rättighet för lärarkollegiet, att för mindre bemedlade elever medgifva nedsättning till de förut gällande beloppen.»

»Den 15 juni 1900 bestämdes genom kungl. bref, efter framställning från styrelsen med lärarkollegiets tillstyrkande, att sagda afgifter skulle höjas till 25 resp. 50 kronor med rätt till nedsättning till halfva beloppen för mindre bemedlade elever. Dessa afgifter skulle erläggas af samtliga ordinarie elever, oafsedt om de förut eller först efteråt blifvit i högskolan intagna.»

»I de nya stadgar för läroverket, som af Kungl. Maj:t utfärdades den 28 Juni 1901, blef, i enlighet med styrelsens hemställan, i § 20 bestämdt, att öfningsafgiften för ordinarie elev skulle utgå med 50 kronor, oafsedt öfningarnas beskaffenhet, dock med samma möjlighet som förut, att för mindre bemedlade nedsätta beloppet till hälften. Styrelsen motiverade sitt förslag dels därmed, att en förhöjning af inkomsterna vore behöflig, dels ock därmed, att det vore mycket svårt att bestämma skillnaden mellan öfningar af större och dem af mindre omfattning, äfvensom att det icke vore någon afsevärd skillnad i de omkostnader, som genom de olika slagen af öfningar förorsakades för de olika fackskolorna.»

»De belopp, som genom dylika öfningsafgifter årligen influtit, meddelas i följande tabell, i hvilken äfven anföras de belopp, som motsvara afgifterna från de icke ordinarie eleverna:

0 Influtna afgifter från

68 Kung1. Majits Nåd. Proposition No 155.

o

År.

Influtna utgifter från ordinarie elever

andra elever

1901 ........................ 39,262 kronor 5,310 kronor

1902 ........................ 35,500 » 5,600

1903*..................... 35,050 » 5,765

»Såsom ofvan blifvit framhållet har någon nämnvärd minskning af de i »Förslag 1903» beräknade posterna, som afse att tillgodose ej allenast de med den föreslagna utvidgningen förknippade ökade krafven utan. äfven de i öfrigt med den raska utvecklingen på det tekniska området stegrade fordringarna på undervisningens beskaffenhet och omfång samt den för densammas rätta bedrifvande nödiga materiellen i fråga om deframtida årliga utgifterna för högskolan, vid den nu skedda granskningen af nämnda förslag icke kunnat åstadkommas. Den enda utvägen att minska statsverkets årliga utgifter synes då vara att, så vidt sig göra låter, söka täcka en del af dessa utgifter genom höjning af elevafgifterna.»

»Det är tydligt, att nu nämnda utväg icke skulle kunna ifrågasättas, därest afgifterna efter en höjning af deras nuvarande belopp skulle finnas komma att blifva för betungande. Huru härmed förhåller sig är naturligtvis svårt att på förhand afgöra, men någon ledning vid frågans bedömande kan dock erhållas genom jämförelse med förhållandena på andra håll.»

»Man finner då först, vid en jämförelse med de allmänna läroverken,, att genom senaste Riksdags beslut i fråga om den s. k. läroverksreformen terminsafgifterna Hd dessa läroverk bestämts hädanefter i de högre klasserna skola utgå med omkring 50 kronor, således med samma belopp som de nuvarande öfningsafgifterna vid högskolan. Redan denna omständighet tyder på, att en afgift af nämnda belopp ej heller kan anses betungande för högskolans elever — såsom för öfrigt äfven erfarenheten synes hafva gifvit vid handen — och att i betraktande af läroverkets högre ställning, äfven en förhöjning af afgiftsbeloppet, åtminstone för de bemedlade, skulle kunna ifrågasättas.»

»Hvad förhållandena vid våra universitet angår, så äro visserligen de egentliga terminsafgifterna mycket låga, men å andra sidan åläggas de studerande särskilda utgifter för undervisningen under annan form, såsom ersättning för s. k. kollegier och afgifter för laborationsöfningar, hvilka utgifter i flertalet fall sammanlagdt torde få beräknas till minst dubbelt

*) Under åren 1904—07 hafva motsvarande belopp utgjort:

1904 ..................... 34,525 kronor 8,440 kronor.

1905 ..................... 33,200 » 7,930 »

1906 ..................... 33,650 » 8,375 »

1907 ..................... 32,525 * 7,785 >

69 Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

så mycket som de vid högskolan nu gällande afgifterna, och till hvilka utgifter ingen motsvarighet i egentlig mening finnes vid detta läroverk.»

»Undersöker man förhållandena i utlandet, så finner nian först, att afgifterna vid högskolan i Köpenhamn äro ungefär desamma som hos oss. I Tyskland och Schweiz äro afgifterna däremot högre. Sålunda erlägges i Zurich, utom 30 francs vid inträdet, dels 150 francs om året för föreläsningarna, således ungefär samma afgift som vid vår högskola, och dcds dessutom särskilda afgifter för alla slags laborationer, växlande för de fysiska, kemiska och elektrotekniska öfningarna mellan 20 och 75 francs i terminen, o. s. v., så att afgifterna inom de fackskolor, där dessa laborationer speciellt fordras, blifva betydligt drygare än inom de öfriga. Räknar man alla afgifter tillsammas, torde man i genomsnitt kunna säga, att terminsafgiften växlar mellan 60 och 120 kronor.»

»Vid de tyska högskolorna äro bestämmelserna rörande afgifterna icke lika för dem alla. I regeln äro särskilda afgifter bestämda för föreläsningarna, och särskilda för öfningar och laborationer. Vid vissa högskolor är afgiftens minimum bestämd. I Berlin beräknas årligen 300— 350 mark i genomsnitt. I Aachen och Hannover äro afgifterna för öfningar och laborationer något lägre än i Berlin, i följd hvaraf årsafgifterna därstädes uppgå till allenast omkring 250 mark. Vid tekniska högskolan i Karlsruhe är årsafgiften, utom afgifterna lör laborationer, o. d., bestämd till minst 140 mark, och i Darmstadt 1 ill minst 180 mark, i sistnämnda fall dock äfven afgifterna för laborationer inräknade o. s. v. I allmänhet torde i genomsnitt terminsafgifterna vid de tyska högskolorna för de ordinarie eleverna, i de fall då studierna bedrifvas efter de angifna studieplanerna, kunna anses växla mellan 100 och 150 mark. Obemedlade kunna befrias från afgifterna.»

»På grund af hvad sålunda anförts vill det synas som en förhöjning af de nuvarande öfningsafgifterna vid tekniska högskolan från 50 till 100 kronor för terminen icke skulle komma att verka särskild betungande i jämförelse med de utgifter af motsvarande art, som åligga de studerande vid våra universitet och de tyska tekniska högskolorna. För att emellertid med dessa högre afgifter endast träffa de mera bemedlade, hvilka kunna anses vara i stånd att utan större svårighet bära den ökade utgiften, torde först och främst, såsom för närvarande, rätt böra inrymmas åt lärarkollegiet att för samma kategorier af obemedlade eller mindre bemedlade elever, som nu endast erlägga 25 kronor i terminen, fortfarande bevilja samma förmån. Därjämte torde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de för allmänna läroverken gällande föreskrifter, böra mellan de mera bemedlade, som skulle betala den högsta

70 Kungl. Majits Nåd. Proposition No 155.

termin safgiften af 100 kronor, och dem, som skulle betala allenast fjärdedelen däraf eller 25 kronor, böra inskjutas en ny kategori af

sådana elever, för Indika visserligen den högsta, men icke den för närvarande utgående afgiften af 50 kronor kunde anses vara för betun-

gande. Genom införande af bestämmelser i nu antydd riktning skulle den här föreslagna förhöjningen af öfningsafgifterna i hufvudsak komma att åläggas dem, som kunna anses jämförelsevis bemedlade, under det att afgifterna för de öfriga skulle utgå med samma belopp som för

närvarande.»

»Till hvilket årligt belopp de sålunda fixerade öfningsafgifterna för de ordinarie eleverna skulle komma att uppgå, är icke lätt att förutberäkna. Förutsätter man det högsta antalet inträdessökande af 240 — för hvilket antal de föreslagna assistentbefattningarna och arfvodena äfvensom det antagna beloppet af diverse utgifter beräknats — så skulle däremot, enligt hittills vunnen erfarenhet angående antalet af de elever, som vid hvarje läsårs slut uppflyttas till närmast högre årskurs, svara rundt 800 elever vid läroverket i sin helhet. Efter en terminsafgift

af 100 kronor för hvarje elev, skulle då erhållas en årsinkomst af

160.000 kronor. Då emellertid enligt nuvarande erfarenhet i regeln omkring en fjärdedel af samtliga elever af lärarkollegiet befriats från den högre afgiften och endast haft att erlägga 25 kronor för terminen, och motsvarande antal elever fortfarande skulle åtnjuta samma förmån, så minskas den anförda summan redan härigenom med 30,000 kronor. Beträffande åter den kategori af elever, som skulle betala allenast hälften af den högsta afgiften d. v. s. 50 kronor för terminen, så saknas hvarje säker utgångspunkt för att bedöma deras antal. Tänker man sig detta antal begränsadt till lika många som i föregående fall, så, skulle den anförda maximisumman därigenom reduceras med ytterligare omkring

20.000 kronor. I enlighet med här nämnda beräkningsgrunder skulle således det årliga beloppet af de ordinarie elevernas afgifter kunna antagas till omkring 110,000 kronor.»

»Till en ungefär liknande siffra kommer man, om man utgår från senaste läroverkskommittés undersökningar öfver motsvarande förhållanden vid allmänna läroverken. Enligt denna kommittés utredning skulle nämligen, genom de af kommittén föreslagna afgifterna och med hänsyn till medgifna befrielser resp. nedsättningar, från lärjungarna i klasserna 6—7 vid de allmänna läroverken inflyta i afgifter ungefär 66 % af de belopp, som skulle hafva influtit, om alla lärjungar hade erlagt den högsta afgiften. Med hänsyn till att det vid högskolan icke skulle förekomma fullständig befrielse från afgiften utan allenast nedsättning till lägst fjärde-

71 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

delen af beloppet, och då väl i öfrigt, i öfverensstämmelse med den af kommittén angifna erfarenhet, motsvarande procenttal synes växa ju högre upp i klasserna man kommer, och således för högskolans elever ett ännu gynnsammare förhållande torde kunna förutsättas, så synes man kunna antaga, att det inflytande afgiftsbeloppet skulle komma att uppgå till omkring 70 % af det belopp 160,000 kronor, som skulle hafva erhållits, om alla eleverna betalt den högsta afgiften. Enligt denna beräkningsgrund kommer man för de inflytande elevafgifterna till ett belopp af

112,000 kronor.»

Äfven kommittén ansluter sig till den mening, som uttalats i ofvan anförda utredning, särskildt som den ifrågasatta förhöjningen endast skulle komma att träffa dem, för hvilka de nämnda beloppen icke kunna anses betungande, under det att för de obemedlade och mindre bemedlade de nu gällande afgiftsbeloppen skulle komma att förblifva oförändrade.

Kommittén föreslår därför, att den i § 20 af stadgarna bestämda öfningsafgift af femtio kronor må höjas till ett belopp af etthundra kronor, med rätt för lärarkollegiet att för mindre bemedlade elever nedsätta afgiften till hälften och för obemedlade elever till fjärdedelen af nämnda belopp. Med afseende å gränsen mellan kvalifikationerna »bemedlad» och »mindre bemedlad» samt »obemedlad» torde de grundsatser höra i hufvudsak följas, som i motsvarande fall tillämpas vid de allmänna läroverken.

Beträffande storleken af den årliga inkomst, som läroverket skulle hafva att påräkna genom dessa sålunda höjda öfningsafgifter, synes den beräkningsgrund, som angifvits i 1904 års förslag kunna tillämpas.

Utgår man från de å sid. 79 angifna högsta antalen elever inom första årskursen af hvarje fackskola, och antager man, att ingen afgång under de följande studieåren äger rum, så skulle, alldenstund alla fackskolor, utom den kemiska med 25 elever i hvarje årskurs och med treårig kurs, föreslagits blifva fyraåriga, totalantalet ordinarie elever i högskolan blifva 4 X 280 fl-3 X 25 = 1,195, och om för hvarje elev beräknades högsta afgiften 200 kronor, så skulle man sålunda komma till ett årligt belopp af 239,000 kronor. Med afseende å de föreslagna nedsättningarna i afgiftens belopp för mindre bemedlade och obemedlade elever kan dock af denna summa endast 70 %, d. v. s. omkring 167,300 kronor beräknas såsom mot de gjorda antagandena svarande årsinkomst.

Den verkliga årsinkomsten motsvarande det förutsatta högsta antalet elever i första årskursen bör emellertid beräknas till ett ännu lägre belopp, alldenstund totalantalet elever i följd af afgång vid flyttningarna

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

från lägre till högre årskurs eller på grund af utträde ur läroanstalten af andra anledningar väsentligen reduceras. Men då inkomsten till sitt belopp i allt fall står i nära direkt proportion till elevernas antal, så har kommittén i anslutning till 1904 års förslag i detta hänseende ansett, att med dessa medel först och främst höra bestridas aflöningarna till de erforderliga assistenterna, enär jämväl assistentbehofvet och de däremot svarande utgifterna, åtminstone tillnärmelsevis, stå i proportion ti.l elevernas antal. Och då behofvet af assistenter, såsom längre fram angifves, beräknats under samma förutsättningar angående elevernas antal i de olika fackafdelningarna som ofvan lagts till grund för det anförda beloppet 167,300 kronor, så bör detta belopp till den del däraf, som beräknats åtgå för assistentaflöningarna, kunna utan reduktion laggas till grund för beräkningarna öfver de till högskolans stat hörande poster. Beträffande den återstående delen af det nämnda beloppet bör däremot en minskning med 25 % för säkerhetens skull beräknas.

Såsom af de å sid. 67 anförda siffrorna framgår, har högskolan äfven haft att påräkna inkomst genom afgifter från andra elever än de ordinarie, företrädesvis från de s. k. tillfälliga eleverna. Då emellertid hädanefter en del af de extra ordinarie eleverna skulle komma att blifva ordinarie, och således deras afgifter blifva inräknade i det nyss angifna beloppet, och då de s. k. tillfälliga eleverna hittills ofta utgjorts af sådana, som på grund af bristande utrymme icke kunnat antagas såsom ordinarie elever, eller ock af sådana, som icke vunnit uppflyttning till högre årskurs och därför söka att följa den högre afdelningen genom att bevista dess lektioner för att icke behöfva försumma ett helt år, och då båda dessa förhållanden under förutsättning af förslagets genomförande skulle komma att förändras därhän, att de tillfälliga elevernas antal väsentligen reduceras, så torde genom dessa elevers afgifter någon mera afsevärd inkomst, än att den allenast kan anses utgöra ett välbehöfligt säkerhetstillägg till det ofvan beräknade osäkra beloppet, icke vidare vara att påräkna.

Kommittén anser af nu anförda skäl, att stadgarnas bestämmelse i § 20 angående de ordinarie elevernas öiningsafgifter böra ändras till följande, nämligen

att ordinarie elev skall vid hvarje termins början erlägga en öfningsafgift af ett hundra kronor, och att lärarkollegiet må äga rätt att för mindre bemedlad elev nedsätta denna afgift till hälften och för obemedlad elev till fjärdedelen af nämnda belopp.

73 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1Ö5.

I fråga om beloppen af special- och extraelevers afgifter torde, såsom för närvarande är fallet, bestämmanderätten lämnas åt styrelsen. För utländing har kommittén tänkt sig en terminsafgift af 50 kronor utöfver de eljest stadgade afgifterna samt utan rätt till nedsättning.»

Jag öfvergår nu till frågan om

Läroämnen, läroplaner och lärarkrafter.

Såsom jag förut omnämnt, utgöres för närvarande lärarpersonalen vid tekniska högskolan af professorer, lektorer af högre och lektorer af lägre löneklass, extra lärare, assistenter och docenter.

Enligt kommitténs förslag skulle lärarpersonalen utgöras af professorer, speciallärare, assistenter och docenter.

Då enligt förslaget speciallärare endast är en annan benämning för de nuvarande éxtra lärarna, innebär förslaget i förevarande afseende endast den ändringen, att lektorsinstitutionen vid högskolan skulle afskaffas. Leklorsi„3titu.

Denna sistnämnda fråga har stått på dagordning under de två senaste tionens afårtiondena. Redan 1890 års kommitté ansåg, att undervisningens utveck- sk"-Bandelång kräfde lektoratens ombildning till professurer, och under den därefter följande tiden hafva läroverkets myndigheter gjort upprepade framställningar om berörda lärarbefattningars ombildning till extra ordinarie eller ordinarie professurer eller, i afvaktan härpå, om aflöningsförbättring för lektorerna.

På grund af det läge, hvari denna fråga sålunda befunnit sig, har Kungi. Maj:t, på framställning af högskolans styrelse, under senare tider medgifvit, att lediga lektorstjänster icke besättas med ordinarie innehafvare utan uppehållas medelst förordnanden. För närvarande äro sålunda icke mindre än fem af de elfva lektoraten vid högskolan lediga.

Då skälen för lektorsinstitutionens afskaffande vid flera tillfällen, såsom i proposition till 1904 års Riksdag eller vid under de senare åren gjorda framställningar till Riksdagen om löneförbättring åt lektorerna redan blifvit framhållna, torde jag här kunna inskränka mig till att omnämna hvad kommittén för sin del i frågan anfört. Kommittén yttrar härom (sid. 174—175) följande:

»Slutligen må erinras om, att i 1904 års förslag till högskolans utvidgning lektoraten framhöllos såsom i och för sig olämpliga, och då därjämte undervisningens koncentrering på professurer befanns medföra mindre kostnader för statsverket än om lektorsinstitutionen bibehölles, så ansågos Dill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 110 Häft. 10

74 Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

lektoraten, under förutsättning af utvidgad tjänstgöringsskyldighet, böra ersättas genom ordinarie och extra ordinarie professurer.

I likhet med 1890 års kommitté samt i öfverensstämmelse med samtliga efter den tiden gjorda framställningar i denna fråga, finner äfven förevarande kommitté lektorsinstitutionen numera icke motsvara ändamålet. Utan tvifvel hade lektoraten på den tid då de inrättades sitt berättigande därigenom, att på det sättet ett antal läroämnen kunde blifva representerade, som visserligen voro nödvändiga för undervisningen, men hvilka då ännu icke utvecklats till den betydelse för tekniken, som numera är fallet med så godt som alla dessa ämnen. Såsom ofvan anförts är det tydligt, att läroämnen sådana som geodesi, skeppsbyggnadslära, husbyggnadslära, metallurgi, bergskemi, m. fl., hvilka ämnen numera vuxit ut till hufvudämnen och hvilkas representanter vid högskolan böra vara de förnämsta tekniskt vetenskapliga auktoriteter på sina områden, icke längre kunna företrädas af lärare af lägre aflöning och ställning än represetanterna för de öfriga hufvudämnena. I flertalet fall måste undervisningen i dessa ämnen mer eller mindre väsentligt utvidgas, så att äfven tjänstgöringsskyldigheten blifver fullt lika omfattande som de ordinarie professorernas. Och i de två eller tre fall bland de af kommittén föreslagna 31 ordinarie professurerna, där extra ordinarie eller mindre väl aflönade professurer möjligen kunnat ifrågasättas, har det visat sig både ur undervisningssynpunkt fördelaktigare och i fråga om kostnaden billigare att, genom tjänstgöringsskyldighetens utsträckande till att utöfver hufvudämnet omfatta jämväl en mindre kurs i samma eller i ett närbesläktadt ämne, kunna utvidga befattningen till en ordinarie professur, än att dela undervisningen mellan tvenne mindre väl aflönade lärare.

Såsom framgår af hvad som sålunda anförts, har kommittén funnit det ur alla synpunkter för läroverket förmånligast, att undervisningen i samtliga hufvudämnen anförtros åt ordinarie professorer, och hafva således hvarken lektorat eller extraordinarie professur kunnat af kommittén i något fall förordas. Kommittén har jämväl funnit att genom en dylik anordning de för ändamålet nödiga årliga kostnaderna för statsverket nedbringas till det minsta möjliga, såsom bland annat äfven framgår vid jämförelse med 1904 års förslag, som i detta afseende gick ut på inrättandet af 25 ordinarie och 9 extra ordinarie professurer, eller inalles 34 professurer, vid ett antal af omkring 800 ordinarie elever, under det att kommittén i sitt förslag, för ett antal af omkring 1,100 ordinarie elever samt med förlängda kurser för tvenne af de största fackskolorna, kommit till ett resultat af 31 ordinarie professurer.»

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

I fråga om den öfriga lärarpersonalen anför kommittén: SpecMiärar•.

»I enlighet med nu framhållna grundsats har kommittén ansett, att „„uunter. alla de öfriga läroämnena, i hvilka kurserna äro mindre omfattande än i fråga om de egentliga hufvudämnena och icke kunnat förenas med något genom en professur representeraclt läroämne, böra, såsom för närvarande är fallet, företrädas af lärare, hvilka tillsättas genom förordnande af styrelsen och aflönas med arfvoden. För lärare af denna kategori, hvilka i nu gällande stadgar för högskolan benämnas extra lärare, har kommittén funnit benämningen speciallärare mera lämplig, särskild! som det härvidlag ofta handlar om verkliga specialämnen, i fråga om hvilka det skulle vara af vikt för läroverket att bland praktikens män på motsvarande områden vinna framstående krafter.

I fråga om assistenternas ställning inom undervisningen föreslås af kommittén ingen egentlig förändring, och ej heller har kommittén något att erinra mot bibehållandet och utvecklingen af den för högskolan ganska nya docentinstitutionen.»

Någon utförligare redogörelse för kommitténs förslag angående de olika lärokursernas omfattning och fördelning på de olika årsafdelningarna torde här icke vara af nöden, utan får jag i sådant afseende hänvisa till hvad kommittén å sid. 111—163 angående läroämnen och läroplaner m. m. anfört. Jag inskränker mig därför här till att med ledning af kommitténs framställning meddela tabellariska sammanställningar öfver de ämnen, som de föreslagna professurerna skulle omfatta, samt de ämnen, som skulle företrädas af speciallärare. I dessa tabeller har jag tillika angifvit, hvilka kurser skulle föredragas inom de olika fackskolorna, undervisningstider för eleverna inom hvarje kurs, det beräknade beloppet af assissenternas arfvoden, äfvensom i den senare tabellen det beräknade beloppet af speciallärarnas arfvoden.

76 Kung!.. Majits Nåd. Proposition N:o 155.

Professurer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

77 Anm. Med afseende på beteckningarna för fackafdelningarna hänvisas till hvad förut anförts å sidd. 47 och 54; i kol. fackafdelningarna har parentes satts omkring de afdelningar, som endast skulle deltaga i en större eller mindre del af kursen; beteckningen m. k. angifver särskild mindre kurs i ämnet; f. = föreläsnings- och ö. = öfningstimmar.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

Specialämnen.

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Beträffande beräkningen af special lärarnas och assistenternas arfvoden yttrar kommittén (sid. 178 —179):

»Vid bestämmandet af arfvodena till speciallärarna har vid högskolan vanligen beräknats 20 kronor för hvarje lektion, således i hufvudsaklig öfverensstämmelse med beräkningsgrunderna för de ordinarie lärarnas aflöning, dock naturligtvis med hänsyn i hvarje fall till läroämnets och undervisningens beskaffenhet och elevernas antal. På senare tider har dock, i den mån tillgångarna varit tillräckliga, en högre siffra lagts till grund för arfvodets beräkning. Enligt kommitténs åsikt torde det äfven i närvarande förslag blifva nödvändigt att för speciallärarna beräkna något högre arfvoden än hittills, om man skall hafva utsikt till att för ändamålet förvärfva tillräckligt dugliga krafter. I fråga om den ämnesgrupp, som af kommittén benämnts »industriell ekonomi och statskunskap» (se sid. 118), har dock ett vida större arfvode föreslagits än som motsvarar ofvannämnda grunder, beroende på svårigheten att erhålla fullt kompetenta föreläsare i dessa ämnen, som eljest endast äro representerade vid universiteten. Då sammanlagda tjänstgöringstiden uppgår till 3/4 af en universitetsprofessors, så har kommittén därför också föreslagit ett sammanlagt arfvode motsvarande lika stor del af professorsaflöningen, eller rundt

6,000 kronor.

Jämväl i fråga om assistenterna blifver en höjning af de nu ofta mycket blygsamma arfvodesbeloppen erforderlig, för att afhjälpa den allt mera framträdande svårigheten att kunna förmå yngre framstående tekniker att under några år ägna sig åt undervisningen vid högskolan, i stället för att på annat håll söka en mera lönande anställning. Kommittén har därvidlag i regeln tänkt sig en timaflöning af 4 kronor, med någon förhöjning för sådana fall, där en första assistent befunnits vara af nöden.»

De i tabellerna upptagna assistentarfvodena hafva beräknats under förutsättning af det teoretiskt högsta möjliga elevantal i hvarje särskild kurs. I verkligheten torde utgifterna för assistentarfvoden komma att blifva lägre, än i tabellerna angifvits. Härigenom vållas dock icke någon rubbning i läroverkets stat, ty assistentarfvodena skulle enligt förslaget bestridas med elevafgifter. Och i samma mån som elevantalet understiger det vid beräkningen antagna, minskas jämväl beloppet af elevafgifterna och behofvet af assistenter i ungefärligen samma proportion.

Härnäst har jag att redogöra för kommitténs beräkning af de för läroverket erforderliga

Speciallärares och assistenters arfvoden.

80 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

årliga kostnader.

Rektor.

\

För professorerna har kommittén (sid. 175 —178) föreslagit en årsaflöning af 8,100 kronor, däraf 5,000 kronor lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar samt 600 kronor ortstillägg, jämte rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter fem års väl vitsordad tjänstgöring.

Då nu antalet af professorer enligt förslaget skulle blifva 31, kommer sammanlagda beloppet af professorernas begynnelseaflöningar att uppgå till 251,100 kronor.

Sammanlagda beloppet af speciallärarnas arfvoden skulle, såsom jag förut omnämnt, uppgå till 50,000 kronor.

Till frågan om professorernas aflöning återkommer jag längre fram.

Angående öfriga kostnader yttrar kommittén, sid. 179—188, följande:

»Högskolans rektor, som utses bland professorerna, uppbär för närvarande ett särskildt arfvode af 1,500 kronor, hvarjämte för uppehållande af den del af hans undervisningsskyldighet, från hvilken han enligt stadgarna är hefriad, ett årligt belopp af 2,000 kronor är uppfördt i staten.

Med afseende å den väsentliga ökning i arbetsbördan och ansvarigheten för den ekonomiska förvaltningen, som blifver en följd af läroverkets utvidgning, torde dock ett något högre arfvode än 1,500 kronor böra anslås för rektor. Härtill kommer, att det för rektor, som förr hade boställsvåning inom läroverket, är af största vikt att bo i dess omedelbara närhet, och att han således är vida mera bunden i fråga om val af bostad än de öfriga professorerna, äfvensom att med rektorsbeställningen lämpligen synes böra följa en viss representationsskyldighet, särskildt i fråga om besökande utländska vetenskapsmän och tekniker, för uppehållande af nödiga förbindelser med öfriga undervisningsanstalter o. d. Slutligen bör äfven framhållas, att det på grund af de betungande göromålen, därest ersättningen ej ökas, ej alltid torde blifva möjligt att till rektorsbefattningen erhålla fullt lämplig person.

På grund af dessa nu anförda omständigheter anser kommittén en tillökning i rektorsarfvodet vara af behofvet påkalladt, och torde denna ökning lämpligast kunna utgå under formen af ett särskildt hyresbidrag med ett belopp, hvilket ej synes böra bestämmas lägre än till 1,000 kronor.

I.fråga om uppehållandet af den del af undervisningen, från hvilken rektor är befriad, har det nuvarande anslaget visat sig otillräckligt, och att man hittills kunnat reda sig utan en förhöjning har berott på särskilda förhållanden. Enligt kommitténs förmenande kan arfvodet till den vikarierande läraren, i betraktande af fordringarna för hans kompetens och den

81 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 155.

ifrågavarande undervisningens omfattning, ej gärna bestämmas till lägre belopp än 4,000 kronor d. v. s. till ungefär half professorsaflöning utan ålderstillägg.

Föreståndaren för fackskolan för bergsvetenskap har hittills uppburit ett årligt arfvode af 600 kronor. Detta arfvode har företrädesvis varit bergsvetenafsedt att utgöra ersättning för anordnandet och ledningen af elevernasshapl^laf^ck inom den nämnda fackskolan resor under somrarna till bruk och järnverk, och torde fortfarande böra utgå med enahanda belopp.

Till sekreteraren utgår för närvarande ett arfvode af 1,200 kronor. Sekreterare Att detta arfvode redan under förhandenvarande förhållanden är alldeles otillräckligt framhölls redan af 1890 års kommitté, som föreslog ett arfvode till belopp af 1,800 kronor. Sekreterarbefattningens upprätthållande har hittills endast kunnat möjliggöras därigenom, ats densamma skötts af en bland högskolans lektorer, för hvilken det anslagna arfvodet varit ett behöfligt och afsevärdt tillägg till den jämförelsevis låga lektorslönen.

Under de senaste åren, då elevantalet jämväl inom de högsta årskurserna tilltagit så väsentligt, har det blifvit allt tydligare, att den nuvarande befattningen är otillräcklig, och att man. äfven om hänsyn icke tages till den väsentliga utvidgning af högskolan, som i förevarande förslag afses, måste vara betänkt på en förändring.

Med afseende å de ökade göromålen för sekreteraren äfvensom å det alltmer framträdande behofvet af att hålla kansliet öppet alla dagar i veckan i stället för, såsom nu, endast två dagar, samt å önskvärdheten af daglig närvaro och tjänstgöring af någon, som handhafver de löpande expeditionsgöromålen. synes icke någon lämpligare och mindre kostsam utväg Törefinnas, än att för ändamålet till sekreterarens hjälp anställa ett kontor sbiträde med arfvode af 2,000 kronor. Under nämnda förutsättning torde för sekreteraren, hvilken lämpligen kan vara någon af de med arfvoden aflönade lärarna, ett arfvode af 2,000 kronor vara tillräckligt.

För tillsynen öfver vatten- och gasanläggningarna samt öfver den intendent. elektriska belysningen och byggnaderna är till rektors biträde för närvarande anställd en sakkunnig ingenjör med ett sammanlagdt arfvode af 1,600 kronor om året. Därjämte utgår till en kamrerare ett arfvode af 800 kronor, hvarjämte kamreraren äger att af högskolans donationsmedel för arbetet med dessa medels förvaltning uppbära ett tilläggsarfvode af 200 kronor.

Det är tydligt att vid de nya förhållanden, som skulle inträda i följd af högskolans utvidgning, de med nämnda befattningar förenade göromålen komma, att högst betydligt ökas, och att därför den nuvarande anordningen svårligen kan blifva lämplig för framtiden. Det ökade b-hofvet Bill. till R’ksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 110 Käft. 11

Bibliotekarie.

Biblioteket.

82 Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N;o 155.

af tillsyn öfver den i förhållande till de nuvarande byggnaderna mycket störa byggnadskomplexen äfvensom ökningen i arbetet med högskolans räkenskaper kräfver utan tvifvel, att den, som skall handhafva dessa göromål, bör kunna ägna sig vida mera åt sin befattning, än hittills varit erforderligt eller i följd af bristande medel kunnat påräknas.

Kommittén har för sin del ansett, att om aflöningen blifver tillräcklig, intendents- och kamrerargöromålen med fördel skulle kunna skötas af en och samma person, som dagligen vore tillstädes, och af denna anledning borde erhålla bostad inom läroverkets område. Såvidt kommittén kunnat finna, skulle ej heller kostnaden för nämnda göromåls bestridande genom en dylik anordning blifva större än om göromålen delades på tvenne personer, hvilkas sammanlagda aflöning i sådant fall åtminstone icke skulle kunna sättas lägre än enligt kommitténs förslag.

Kommittén föreslår därför att till de omnämnda göromålens bestridande vid högskolan anställes en tekniskt bildad intendent, för hvilken aflöningen borde bestämmas till 3,600 kronor i lön och 1,800 kronor i tjänstgöringspenningar, med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter resp. 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring. För intendenten skulle dessutom beredas fri bostad vid läroverket jämte fritt bränsle.

Bibliotekariens arfvode föreslogs redan af 1890 års kommitté till 1,500 kronor, men bibehålies ännu vid sitt förutvarande belopp af 1,000 kronor. Efter den förre bibliotekariens afgång vid början af år 1903 bestämdes i fråga om den nye bibliotekariens tjänstgöring, att biblioteket hädanefter skulle hållas öppet under 5 i stället för under 3 dagar i veckan, utan att arfvodet för honom eller för hans biträde, hvilkens arfvode utgör 400 kronor, kunde höjas.

Samtidigt med ökningen af elevantalet och tillväxten af bokförrådet stiger helt naturligt äfven massan af göromålen, och då det därjämte är af vikt, att biblioteket må kunna hållas öppet alla dagar i veckan, icke allenast såsom hittills för utlåning utan äfven å särskilda tider för läsning ensamt, måste för bibliotekarien ett arfvode af åtminstone 2,400 och för hans biträde ett arfvode af 1,200 kronor beräknas.

Det årliga anslaget till biblioteket, som förut utgjorde 3,500, höjdes af 1898 års Riksdag allenast till 4,500 kronor, ehuru 1890 års kommitté gjort framställning om ett högre belopp. Hela bokförrådet utgjorde vid midten af år 1907 något öfver 28,000 volymer.

Sedan lång tid tillbaka har emellertid detta anslag visat sig vara för knappt, för att det vetenskapligt-tekniska bibliotek, hvarpå högskoleundervisningen måste stödja sig, skulle kunna tidsenligt motsvara äfven mycket moderata anspråk. Och om det nämnda anslaget redan under närvarande

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

förhållanden är otillräckligt, blifver naturligtvis detta i ännu högre grad fallet, då högskolan utvidgas och utvecklas. Den omfångsrika utländska literaturen med dyrbara planschverk och tidskrifter på teknikens olika områden har hittills icke kunnat representeras på ett sätt, som motsvarar undervisningens kraf och behofvet af vetenskapliga hjälpmedel, och biblioteket kan därför naturligen ej heller uthärda någon jämförelse med motsvarande institutioner vid utländska högskolor. Vid den betydande ökning af elevernas antal och af anspråken på en gedigen ingenjörsutbildning, som med kommitténs förslag afses, blifver därför en ökning af hjälpmedlen för bibliotekets tidsenliga utveckling i hög grad af behofvet påkalladt.

Vid närmare undersökning af hithörande omständigheter och med ledning af motsvarande förhållanden vid sådana medelstora utländska högskolor, som hafva en med tekniska högskolan jämförbar ställning, har kommittén kommit till det resultat, att för afhjälpande af de närmaste behofven anslaget till biblioteket ej bör bestämmas till lägre belopp än

12,000 kronor årligen.

Beträffande de för undervisningen och vetenskapliga undersökningar erforderliga samlingarna, äfvensom angående de olika laboratorierna, gälla i allmänhet enahanda skäl som i fråga om biblioteket. Såsom i det föregående flerstädes blifvit framhållet, är högskolan med afseende å flertalet af dessa hjälpmedel för undervisningen utrustad på ett sätt, som icke motsvarar dess ändamål, och det blifver därför nödvändigt att väsentligt höja beloppen af de erforderliga penningmedlen, därest högskolan ej i förevarande afseende fortfarande skall komma att arbeta under samma tryckta förhållanden, som, enligt hvad allmänt kändt är, hittills varit fallet.

För att gifva en föreställning om hittillsvarande förhållanden med afseende å anslagen till samlingar och laboratorier, meddelas här en sammanställning af de för de olika posterna under de fem åren 1903—07 utbetalda belopp. 1 sista kolumnen har medeltalet för de fem åren angifvits.

Samlingar och laboratorier.

84 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 155.

För det nu anförda ändamålet har således i medeltal kunnat disponeras allenast 20,429 kronor årligen. Lägges härtill anslaget 4,500 kronor till biblioteket, erhålles ett sammanlagdt årligt belopp af 24,929 kronor årligen för samtliga vetenskapliga institutioner och samlingar.

Till jämförelse meddelas motsvarande belopp för några medelstora utländska högskolor af ungefär samma ställning som tekniska högskolan, nämligen:

Delft (Holland) ................................................... kr. 103,500

Aachen (Tyskland).......................................... » 75,200

Hannover » » 58,700

Stuttgart » » 53,100

Danzig » » 62,800

Dresden » » 94,400

Härvid är att märka, att de 4 sistnämnda högskolorna sakna fackafdelning för bergsvetenskap, men att Aachen och Delft äro fullständiga i detta afseende, hvilket i fråga om Aachen, som är den minsta af högskolorna, förklarar det relativt höga anslagsbeloppet.

85 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Om man undersöker förhållandena vid åtskilliga andra högskolor, blifva siffrorna ännu mera aktningsbjudande. Sålunda lämnar Schweiz, med hälften så stor befolkning som vårt land, ej mindre än 216,000 kronor årligen för samma ändamål till sin högskola i Zlirich o. s. v.

Jämför man med nu anförda belopp för andra högskolor det ofvan för tekniska högskolan för närvarande gällande medelheloppet af 24,929 kronor för bibliotek, laboratorier och samlingar, så blifver det uppenbart, under hvilka svårigheter i förevarande afseende högskolan hittills haft att arbeta.

Efter samråd med högskolans lärare och med ledning i vissa fall af de i 1904 års förslag angifna belopp har kommittén, för de i fråga varande utgifterna för laborationsarbetena å de olika laboratorierna äfvensom för anskaffande af modeller, planscher och öfrig undervisningsmateriell för lektionerna och till samlingarna, beräknat följande, efter kommitténs mening icke för högt antagna årliga belopp för hvarje läroämne, nämligen:

Matematik och mekanik

Geodesi...............................

Fysik ..................................

Maskinelement ..........................

Beskrifvande maskinlära ........

Angmaskinlära ..........................

Förbränningsmotorer ..............

Vattenmotorer ..........................

Bergsmekanik............................

Mekanisk teknologi .................

Skeppsbyggnad .........................

Elektroteknik .............................

Oorganisk och elektrokemi Organisk och analytisk kemi

Kemisk teknologi......................

Mineralogi och geologi ...........

Järnets metallurgi....................

Örtvetenskap............................

Bergskemi m. m.......................

Väg- och vattenbyggnad.......

Arkitektur .............................

Hygien .....................................

1,200

2.500 1,200 2,000

1,100

5.500 1,200 2,000

4.500 2,400 1,200

600 Transport 50,100

86 Stipendier.

Allmänna utgifter.

Kungl. Majits Nåd. Proposition No 155.

Transport 50,100

Materiallära m. m........................................................ 2,000

Ritning............................................................................. 800

Modellering ..................................................................... 200

Öfriga läroämnen...................................... 1.000

Summa kr. 54,100

så att för nu nämnda ändamål sammanlagdt 54,100 kronor årligen skulle blifva erforderliga. Till jämförelse må erinras om, att motsvarande summa i 1904 års förslag, som afsåg en vida mindre utvidgning af högskolan än det förutvarande förslaget, beräknades till 41,700 kronor.

Det för närvarande till stipendier åt skickliga och behöfvande elever utgående statsanslaget af 3,000 kronor årligen har icke ansetts behöfva höjas, då man väl kan hafva förhoppning om, att fortfarande såsom hittills enskilda donationer för ändamålet skola komma högskolan till del. Däremot är anslaget å 1,800 kronor till resestipendier för lärarna, med hänsyn till behofvet af ökad möjlighet för lärarnes utbildning och till ökningen af lärarnas antal, otillräckligt och torde för framtiden böra höjas till minst det dubbla beloppet 3,600 kronor.

Till utgifter för uppvärmning, belysning, renhållning, ventilation, kansligöromål m. m. utgår för närvarande ett årligt statsanslag af 10,000 kronor, men då dessa utgifter uppgått till vida högre belopp, har hvad som öfverskjuter anslaget bestridts af elevernas öfningsafgifter. Under femårsperioden 1903—07 uppgingo dessa utgifter till

och således i medeltal till 37,337 kronor om året. Bland utgifterna för uppvärmning och belysning är äfven arfvodet 1,600 kronor (se sida 181) för den nuvarande intendenten inbegripet. »Diverse utgifter» bestå af

87 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

resekostnadsersättningar, utgifter för telefon, brandförsäkring, förvaring af värdepapper i riksbanken, bidrag till utgifvande af lärokurser, till elevernas gymnastiköfningar m. m.

Till hvilket belopp motsvarande utgifter skulle komma att stiga efter den ifrågasatta utvidgningen är naturligtvis mycket svårt att med någon noggrannhet beräkna. Enligt den utredning, som på föranstaltande af kommittén verkställts angående byggnadernas uppvärmning, ventilation och belysning — se Bil. Litt. U — kunna årliga utgifterna härför beräknas till:

för elektrisk belysning .................................................................... 22,300 kronor

» utbyte af lampor, m. m. ......................................................... 3,000 >

» uppvärmning och ventilation.................................................. 41,400 »

eller tillsammans 66,700 kronor årligen.

Hvad de öfriga utggifterna beträffar, så torde man för säkerhetens skull ej böra beräkna dem lägre än till tre gånger deras hittillsvarande belopp, d. v. s. omkring 55,000 kronor årligen, så att alltså sammanlagdt omkring 121,700 kronor beräknas för hela den ifrågavarande årliga utgiften.

Till betjäningens aflöning utgår för närvarande, i enlighet med 1890 års kommittéförslag, af statsmedel ett årligt belopp af 5,100 kronor, som enligt styrelsens pröfning fördelas mellan en vaktmästare för den allmänna afdelningen, fyra laboratorietjänare för bergsskolan, den kemiska samt den elektrotekniska och fysikaliska institutionen, en maskinist och två portvakter, samtliga med bostad inom läroverket. Aflöningen utgår således under form af arvoden, så att betjäningen vid högskolan icke är berättigad till pension. Arfvodenas belopp äro för närvarande resp. 900, 850, 800, 750, 750, 750, 240 och 60 kronor.

Emellertid är det tydligt, att denna betjäningspersonal redan under nuvarande förhållanden på grund af det växande elevantalet och den däraf direkt eller indirekt ökade tjänstgöringen är otillräcklig för läroverkets behof. Också har från betjäningens sida redan länge ett utan tvifvel berättigadt missnöje gjort sig gällande, hvilket missnöje jämväl och i ännu högre grad yttrat sig i fråga om aflöningens synnerligen låga belopp samt den osäkerhet i betjäningens ställning, som är eu följd däraf, att rätt till pension icke är tillerkänd densamma. Högskolestyrelsens underdåniga framställning år 1907 angående en väsentligare tillfällig förbättring af lönerna intill dess kommitténs förslag i ämnet kunde föreligga till afgörande, har i 1908 års riksdagsproposition endast delvis vunnit afseende.

«

Betjäning„

88 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o. 155.

Å ena sidan kommer nu läroverkets ifrågasatta utvidgning, såväl i fråga om elevernas antal och antalet ritsalar och auditorier som beträffande nya laboratorier m. m., helt naturligt att kräfva en afsevärd tillökning af betjäningspersonalen. Å andra sidan blifver det nödvändigt att väsentligt öka löneförmånerna och att bereda pensionsrätt för denna personal, och med afseende å den särskilda utbildning och skicklighet, som måste kräfvas t. ex. af maskinisterna, äfvensom svårigheten för de vid högskolan anställda betjänte, i följd af den stränga tjänstgöringen, att, såsom för flere af de vid andra verk anställda är möjligt, skaffa sig biförtjänster, måste dessa förmåner bestämmas efter grunder, som åtminstone icke äro mindre förmånliga än de, som gälla för motsvarande befattningar inom andra statens verk och inrättningar.

Kommittén har vid uppgörande af sitt förslag beräknat, att vid högskolan böra finnas följande fast anställda betjänte med aflöning, delad i lön och tjänstgöringspenningar och således med rätt till pension, i väsentlig öfverensstämmelse med de nyligen reglerade lönerna vid statskontoret nämligen:

Älders-

2 ålderstillägg å 100 kronor efter 5 resp. 10 ur.

2 ålderstillägg ä 250 kronor efter 5 resp. 10 år.

samtliga med bostad inom motsvarande institutioner jämte bränsle.. I motsvarande fall vid ämbetsverken stadgas vanligen att aflöningen minskas med ortstillägget och därutöfver af lönen så mycket, att hela minskningen uppgår till visst mot bostadsförmånen svarande belopp. Med afseende å de ofvan framhållna särskilda förhållanden rörande betjäningen

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

vid högskolan, nämligen att tjänstgöringens beskaffenhet i regeln krafvel1 vissa särskilda förutsättningar och dels att betjäningen, på grund däraf att dess tid, åtminstone under läsåret, tages i anspråk vid läroverket under hela dagen, endast i undantagsfall kan komma i tillfälle att erhålla biförtjänster, anser kommittén att man i fråga om betjäningspersonalen vid högskolan bör göra undantag från den eljest vanliga regeln och i enlighet härmed bestämma, att aflöningen icke skall undergå minskning motsvarande den föreslagna förmånen af fri bostad och fritt bränsle.

Under förutsättning af ofvan angifna förslag, torde utgifterna för erforderliga portvakter samt för eldare och öfriga behöfliga arbetare, såsom hittills utom för portvakter varit fallet, kunna bestridas af de för diverse allmänna utgifter afsedda medlen. »

Angående det belopp, med hvilket elevafgifterna böra i staten upp-E^>,0/si/(<,rBa tagas, samt de utgifter, som med dem böra bestridas, anför kommittén,! nya °en' sid. 192—194, följande:

»Vid beräkningen af de enligt kommitténs förslag erforderliga årsinkomster har man, då högskolan för bestridande af sina utgifter, förutom de till stipendier afsedda donationsmedlen, ej har andra inkomster att påräkna än elevernas afgifter och statsanslagen, först och främst att tillse huru långt elevafgifterna kunna antagas förslå för detta ändamål.

Enligt hvad kommittén å sid. 110 och 164 anfört, hafva elevafgifterna närmast tänkts skola användas till bestridande af assistentaflöningarna, enär beliofvet af assistenter är i hög grad beroende af elevantalet, och den motsvarande utgiften således svårligen kan beräknas på annat sätt än genom att bestämma den i förhållande till detta antal, och då äfven elevafgifternas belopp är proportionellt mot samma antal och således ej heller låter beräkna sig på annat sätt, så torde den af kommittén, i enlighet jämväl med 1904 års förslag, i förevarande afseende föreslagna utvägen utan tvifvel vara den lämpligaste.

Enligt de i tabellerna å sid. 165—169, under förutsättning af högsta antalet ordinarie elever, beräknade arfvodesbeloppen för de behöfliga assistenterna, uppgå dessa belopp till 95,900 + 8,400 = 104,300 kr., medan det under enahanda förutsättning beräknade årliga beloppet af elevafgifterna -—- se sid. 109 — kunde antagas till 167,300 kr. Då således assistentarfvodena endast uppgå till 62 % af de beräknade elevafgifterna, äro dessa senare uppenbarligen icke blott tillräckliga för ändamålet utan kunna äfven delvis disponeras för andra nedan angifna utgifter.

Då emellertid nu anförda beräkning är utförd allenast under ett enda antagande beträffande elevantalet och elevernas fördelning på de olika Bill. till Riksd. Frat. 11)09. 1 Sand. 1 Afd. 110 11.ift. 12

90 Kung!. Maj:'* Xåd. Proposition N:o 155.

fackskolorna, så är det af vikt att genom en motsvarande beräkning rörande de nuvarande förhållandena söka erhålla en kontroll.

Antalet ordinarie elever vid högskolan har under de senaste åren uppgått till omkring 390. Tänker man sig då enligt de å sid. 109 följda grunder, att de af kommittén föreslagna afgiftsbeloppen redan nu vore gällande, så bör man, för att det högsta afgiftsbeloppet må erhållas, multiplicera detta tal 390 med 200 och därpå taga 70 % däraf. Den summa, som sålunda erhålles, är kr. 54,600, och det är denna summa, som motsvarar det ofvan anförda beloppet af kr. 167,300.

A andra sidan finner man af de i Bil. Ditt. Y anförda summorna för assistentarfvodena, att dessa arfvoden för närvarande uppgå till sammanlagdt kr. 30,700 om året, eller till omkring 56 % af det nyss beräknade afgiftsbeloppet, medan det på grundvalen af kommitténs förslag beräknade motsvarande procenttalet befanns utgöra 62 °/0. Skillnaden förklaras tillräckligt dels däraf, att assistentarfvodena i kommitténs förslag beräknas något högre — se sid. 179 — än för närvarande är fallet, och dels däraf, att man på laborationsöfningarna, vid hvilka assistentbehofvet är relativt stort, i kommitténs förslag lagt vida större vikt än hittills varit möjligt vid högskolan.

Af det ofvan anförda torde man med tillräcklig säkerhet kunna draga den slutsatsen, att assistentarfvodenas belopp kan antagas uppgå till omkring 62 procent af de ordinarie eleVernas afgifter, bestämda enligt de af kommittén föreslagna grunder. Äfvenledes framgår af öfverensstämmelsen mellan de båda beräkningarna, att behofvet af assistenter i förslaget icke blifvit för högt beräknadt, utan i hufvudsak antagits motsvara nuvarande ganska knappt tillmätta förhållanden.

Sedan sålunda af de årligen inflytande elevafgifterna 62 °j0 beräknats komma att täcka kostnaderna för behofvet af assistenter, återstår att undersöka, för hvilken del af totalkostnaden den återstående delen af dessa afgifter lämpligen bör disponeras. Af de öfriga posterna i högskolans utgiftsstat synas härvid endast utgifterna för samlingar och laborationer kunna komma i fråga, enär jämväl dessa utgifter, särskildt i fråga om kostnaden för den vid föreläsningarna och öfningarna nödiga undervisningsmateriellen m. m., åtminstone till någon del står i proportion till elevantalet. Af enahanda skäl, som ofvan i fråga om assistentarfvodena anförts, anser därför kommittén det vara lämpligt, att af elevafgifterna, i den ipån de äro tillräckliga, äfven bestrida nu nämnda kostnader.

Återgår man därför till de ofvan anförda beräkningsresultaten, så skulle af de beräknade elevafgifterna till belopp af kr. 167,300, sedan kostnaden kr. 104,300 för assistenterna fråndragits. för ändamålet återstå

91 Kungl. Maj:ts Nål. Proposition No 155

kr. 63,000. Emellertid är det belopp, kr. 5-1,100, som å sid. 185 beräknats för samlingarna och laborationerna, icke såsom i fråga om assistenterna, beräknadt efter de antagna högsta elevantalen, utan har beräkningen i detta fall, så vidt sig göra låtit, skett efter mera mot verkligheten svarande förhållanden, och under sådana omständigheter torde det angifna beloppet kr. 63,000, enligt hvad å sid. 110 framhållits, böra reduceras med omkring 25 %, hvarigenom det disponibla beloppet minskas till något öfver 47,000 kr. Då detta belopp med omkring 7,<)00 kr. understiger det belopp af 54,100 kr., som genom detsamma skulle täckas, och då därjämte hela denna beräkning så till vida är osäker, som det verkliga elevantalet, åtminstone i första början af den nya högskolans verksamhet, icke utan skäl kan antagas komma att blifva något mindre än det antal, för hvilket byggnaderna afsetts, och i följd däraf de inflytande afgifterna skulle mer eller mindre väsentligt komma att understiga hvad som beräknats, så måste icke allenast det angifna beloppet af 7,000 kr. täckas af statsmedel, utan bör äfven, åtminstone till en början, ett något högre belopp anslås. Till ändamålets vinnande torde därför de nu å ordinarie stat till samlingar och laborationer anslagna beloppen af 8,000 och 6,000 eller tillsammans 14,000 kr. — se ofvan sid. 190 -— fortfarande tillsvidare böra utgå.»

Härvid bör emellertid erinras, att de poster, som skulle bestridas genom elevafgifterna, nämligen dels assistentarfvodena och dels större delen af utgifterna för samlingar m. in., äro beräknade under antagande af det högsta möjliga antalet elever. 1 verkligheten torde, yttrar kommittén, dessa belopp inom en nära framtid kunna beräknas till sammanlagdt omkring 130,000 kronor, däraf ungefär 90,000 kronor till assistentarfvoden och 40,000 kronor till samlingar m. m.

Högskolans stat

efter den föreslagna omorganisationens genomförande skulle alltså lyda sålunda:

A) Ordinarie statsanslag.

3! professorer (5,000 lön, 2,500 tjänstgöringspenningar,

600 ortstillägg förutom ett ålderstillägg å 600)..... kronor 251,100: —

Speciallärare i 27 ämnen (arfvoden, varierande från

6,000 till 600) .................................................................. » 50,000: —

Arfvode åt högskolans rektor............................................... » 1,500: —

Transport kronor 302,600: —

92 K ut tgl. Majits Nåd. Proposition N:o 155.

Beträffande det sålunda uppgjorda förslaget till normalstat för högskolan yttrar kommittén, sid. 198—201, följande:

»Lägger man det af elevafgifter bestridda beloppet 130,000 kr. till statsanslagens belopp 497,400 kr., erhåller man såsom sannolika beloppet af de årliga utgifterna för den nya högskolan en summa af 627,400 kr.

Hvad statens bidrag beträffar är vidare att märka, att anslaget icke från början erfordras till hela det beräknade beloppet, alldenstund ej samtliga nya lärarbefattningar genast behöfvas utan endast efter hand, allt eftersom årskurserna efter den nya planen fyllas af elever. Först 3 å 4 år efter sedan högskolebyggnaderna blifvit färdiga för inflyttning kan statsanslaget sägas blifva behöflig! till hela sitt belopp. Den närmare beräkningen af den plan, efter hvilken öfvergången bör ske, torde få anförtros åt läroverkets myndigheter.

93 Kungl. Majits Nåd. Proposition No 155.

Då det helt naturligt är af intresse att jämföra den föreslagna nya^®/0™^ staten, med iakttagande af de ofvan såsom sannolika antagna posterna och iso* år, för assistentarfvoden och utgifter för samlingar in. m., ej mindre med förtla9 den för närvarande gällande utgiftsstaten än ock med den stat, som angafs i 1904 års förslag, och hvarom närmare är angifvet å sid. 55, så meddelas här i sammandrag en tabell öfver de olika utgiftsposterna i dessa stater:

Beträffande tillväxten af de olika hufvudposterna, så beror, i fråga om de ordinarie lärarna, skillnaden mellan kommitténs förslag och nuvarande förhållanden dels på lektoratens förvandling till professurer och inrättandet af ytterligare 6 professurer och dels på den för professorerna, i likhet med öfriga statens tjänstemän, föreslagna löneregleringen, under det att skillnaden mellan kommitténs förslag och 1904 års förslag väsentligen beror allenast på sistnämnda omständighet. Tillväxten i fråga om assistentarfvodena beror naturligtvis i hufvudsak på elevantalets förutsatta ökning och i någon mån äfven på höjningen af aflöningen. Stegringen i »diverse utgifter» sammanhänger åter med byggnadernas betydligt utvidgade omfång o. s. v.

Vid jämförelse af de för högskolan sålunda beräknade årliga utgifts- Jä,mf°reU.\ belopp med motsvarande belopp tör utländska högskolor stöter man i flora afseenden på svårigheter. Dels äro de tekniska högskolorna, såsom i Amerika, England, Italien, Belgien och Danmark ofta förenade med universitet eller andra läroverk, och det är i sådana tall så godt som omöjligt att afgöra, huru stor del af läroverkets hela budget bör anses komma på den tekniska afdelningens lott. Dels sakna högskolorna äfven i de fall, då de i hufvudsak representera tekniken, vissa af de fackskolor, som finnas vid högskolan, eller äga de jämte de tekniska utdelningarna 1

1 Häruti inberiiknadt det tillfälliga lönetillägget för lektorerna. (Se sid. 190.)

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

dessutom afdelningar för andra undervisningsområden, såsom landtbruksvetenskap, farmaci m. m. dylikt. I hufvudsak äro de tyska och österrikiska högskolorna äfvensom den holländska högskolan i Delft närmast att jämföra med tekniska högskolan, och det är därför af intresse att sammanställa hufvudsiffrorna enligt kommitténs förslag med motsvarande siffror för några medelstora af dessa högskolor.

Beträffande t. ex. högskolorna i Aachen och Delft, hvilka i hufvudsak hafva samma fackskolor som tekniska högskolan, utfaller en jämförelse mellan de för något af de senaste åren gällande siffrorna sålunda:

skolor, som sakna fackskolorna *S, G och H (för skeppshyggnad och bergsvetenskap) måste siffrorna för tekniska högskolan minskas med de tal, som motsvara nämnda fackskolor. Man finner därvid följande resultat:

För vissa större högskolor, såsom t. ex. för Polyteknikum i Zurich, ställer sig utgiftssiffran betydligt högre. Under senaste året uppgingo därstädes de olika hufvudpostema i budgeten till:

Kansli m. m. och diverse utgifter

Lärarnas allöningar...........................

Bibliotek, samlingar m. m. ............

Öfriga utgifter....................................

kronor 161.000 607,000 » 216,000

> 25,000

Summa kronor 1,009,000

Denna högskola har 1,300 ordinarie elever, hvaraf två tredjedelar äro schweizare.

Vid den stora högskolan i Boston, Massachusetts Institute of Technology uppgingo år 1906 utgifterna för löner och samlingar till följande belopp:

Löner ............................................................ kronor 1,375,000

Bibliotek, samlingar m. m..................... > 182,000

vid ett elevantal af omkring 1,400.

95 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Betänker man vid nu anställda jämförelse därjämte, att utgifterna för värme och belysning, på grund af vårt lands klimatiska förhållanden och nordliga läge, måste blifva betydligt högre för den svenska högskolan än för de sydligare ländernas högskolor, så torde man, i öfverensstämmelse med hvad å andra ställen i betänkandet framhållits, äfven af denna jämförelse finna, att i fråga om läroverkets omfång och utrustning de af kommittén angifna årliga kostnaderna ingalunda kunna anses för högt beräknade i förhållande till det åsyftade ändamålet.»

Sedan jag sålunda redogjort för hufvuddragen af kommitténs förslag, i hvad dessa afse undervisningens ordnande vid högskolan, öfvergår jag till samma förslag i hvad de angå erforderliga byggnader med tillhörande utrustning.

Byggnader.

Angående högskolans nuvarande byggnader torde jag först i korthet böra erinra om följande.

Byggnaderna äro uppförda på tomterna n:o 1 och 2 i kvarteret Paris med adressnummer 95 vid Drottninggatan. Tomterna upptaga sammanlagdt 12,306 kvadratmeter. A desamma äro uppförda tre byggnader, nämligen hufvudbyggnaden, bergsskolan och kemiska institutionen. Hufvudbyggnaden utgöres af ett tre våningars stenhus med två västerut gående, likaledes tre våningar höga flyglar, af hvilka den södra utmed Rådmansgatan liggande fortsättes af en blott en våning hög tillbyggnad, hvilken till en början innehöll de kemiska laboratorierna. Byggnadens åt Drottninggatan vända hufvudfasad är 72 meter lång; bredden af den del af byggnaden, som är parallell med Drottninggatan, växlar mellan 11 meter och 18 meter; de bägge tre våningar höga flyglarna äro 27 meter långa och 12,7 meter breda, och den blott en våning höga laboratorieflygeln är 29,3 meter lång och 12,7 meter bred. Hela den sålunda bebyggda ytan utgör något mera än 2,000 kvadratmeter. Institutionen hade för sin tid och för undervisningens dåvarande fordringar ett så pass rikligt utrymme, att icke blott nödiga undervisningslokaler där funno plats utan jämväl bo ställs våningar om 7 rum med kök, tambur o. s. v., såväl för anstaltens föreståndare som för professorn i kemisk teknologi.

Bergsskolan upptager en grundyta af 385 kvadratmeter och den kemiska institutionen en grundyta af 960 kvadratmeter.

Sammanlagda bebyggda ytan å högskolans nuvarande tomter utgör alltså omkring 3,400 kvadratmeter.

Nuvarande tomt och byggnader.

96 Kungl. J\Iaj:ts Nåd. Proposition No 155.

Med afseende å erforderliga nya byggnader och för dem behöflig tomt anför kommittén, sid. 205 — 207, bland annat följande:

»De institutioner, som af kommittén ansetts nödvändiga vid en utvidgning af högskolan och hvilka därför i det följande föreslagits med de i Bil. Litt. D angifna lokalerna, upptaga enligt de uppgjorda planerna följande tomtareal:

Hufvudbyggnaden 9,150 kvadratmeter,

Byggnad för' fysik och elektroteknik 2,460 kvadratmeter,

Maskinlaboratorium 3,170 kvadratmeter,

Byggnad för kemi 1,760 kvadratmeter,

Byggnad för bergsvetenskap 2,210 kvadratmeter,

Byggnad för centraluppvärmning 315 kvadratmeter.

Härtill komma:

ett mindre geodetiskt observatorium, en intendentbostad samt en mindre paviljong för magnetometriska mätningar, med resp. 26, 160 och 56 kvadratmeters grundyta.

Det sammanlagda ytinnehållet för dessa föreslagna nybyggnader utgör således 19,307 kvadratmeter. Lägges härtill behöfligt fritt utrymme omkring de olika byggnaderna, såväl med hänsyn till nödig dager som till framtida utvecklingsmöjligheter, så kommer man till en erforderlig tomtareal, hvilken högst väsentligt öfverstiger det ytinnehåll af 12,306 kvadratmeter, som högskolans och bergsskolans nuvarande tomter tillsammantagna erbjuda.

Sedan kommitterade sålunda öfvertygat sig om, att eu ny tomt vore för anstaltens tidsenliga utvidgning nödvändig, ställde sig såsom närmaste uppgift att finna en lämplig sådan. De fordringar, som i främsta rummet synas böra uppställas på en byggnadsplats för tekniska högskolans institutioner, äro:

att den har tillräckligt utrymme, äfven med hänsyn till framtida utvidgningar; att dess läge är hygieniskt tillfredsställande och dessutom så fritt och öppet, att inga höga närliggande byggnader må kunna, nu eller framdeles, inkräkta på tillgången till riklig dager i anstaltens lokaler; att grunden är af sådan beskaffenhet, att dyrbarare grundläggningsarbete n ej behöfva vidtagas och att, med hänsyn till vissa laboratoriearbeten, skakningar från gatu- och annan trafik i möjligaste mån må kunna undvikas; att den icke ligger allt för långt från stadens bebyggda delar, hvilket skulle vålla svårigheter med hänsyn till de studerandes bostadsförhållanden, och slutligen att statsverket icke behöfver vidkännas särskildt stora kostnader för densamma.

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

En tomtplats, som torde uppfylla dessa fordringar, anser sig kommittén hafva funnit uti den platå, som är belägen å norra Djurgårdens mark, nordnordväst om Sophiahemmet, och som begränsas, i väster af Riksmarskalksvägen, i öster af Margaretavägen och mot norr af Mellanvägen.

Enligt från riksmarskalksämbetet benäget lämnadt meddelande är nämnda af kommittén föreslagna område ännu icke afsedt för något annat ändamål.

På detta område, hvars höjd å den för de föreslagna större byggnaderna begränsade platsen växlar mellan 30 och 41 meter öfver Stockholms slusströskel, skulle de olika institutionerna anordnas. Hufvudbyggnaden, liggande på en höjd af 38 meter öfver slusströskeln, jämte byggnaden för bergsvetenskap i öster, byggnaden för kemi i väster och maskinlaboratoriet i norr innesluta en större gårdsplan. Sydost om hufvudbyggnaden, på en höjd af 39 meter öfver slusströskeln tänkes byggnaden för fysik och elektroteknik förlagd. De mindre byggnaderna, ångpannehuset, observatoriet och intendentbostaden ligga med hänsyn till sina särskilda ändamål spridda på området, observatoriet på dess högsta plats, 45 meter öfver slusströskeln, ångpannehuset på dess lägsta, 24 meter öfver slusströskeln. Paviljongen för magnetometri har, för att erhålla en åtminstone i möjligaste mån magnetiskt neutral plats, blifvit förlagd omkring 300 meter östligt från byggnaden för fysik och elektroteknik.

Den hufvudsakliga uppfartsvägen till anläggningen tänkes gå från Yalhallavägen förbi nuvarande hofjägarebostället och uppför Bergsvägen samt mynnande ut framför hufvudbygggnadens södra fasad i en större förgård. Därjämte tänkas mindre körvägar till byggnaderna utgå från Riksmarskalks vägen, Margaretavägen och från skärningen mellan denna senare och Mellanvägen.

Beträffande slutligen det belopp, som torde kunna betingas- vid försäljning af högskolans nuvarande tomter, hafva kommitterade nhämtat upplysningar från sakkunnigt håll, nämligen stadsingenjören Herman Ygberg och direktören i fastighetsbolaget Drott C. O. T. Örtenblad, utaf hvilka framgår, att närvarande värdet af båda tomterna tillsammans, oafsedt därå befintliga byggnader, kan uppskattas till 1,940,000 kronor samt att tomterna med därå befintliga byggnader representera ett värde af

2,200,000 kronor. Den mark, på hvilken högskolans byggnader stå, är alltså för närvarande värd omkring trettio gånger det sammanlagda belopp, 66,000 kronor, för hvilket de båda tomterna inköptes åren 1859 och 1867. Försäljningssumman för mark och byggnader tillsammans öfverskrider med 1 million kronor hela den summa af 1,200,000 kronor, hvil- Bih. till Rilcsd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 110 Haft. 13

Hufvudbyggnaden.

98 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

ken alltsedan den nuvarande högskolebyggnadens tillkomst hittills för byggnader, utrustning och inventarier af Riksdagen anvisats.»

Med afseende å de föreslagna byggnadernas anordning å den ifrågasatta tomtplatsen hänvisar kommittén till de betänkandet bifogade plankartorna I och II.

Under hänvisning i öfrigt till kommitténs betänkande, sid. 207—239, öfvergår jag nu till att lämna en summarisk redogörelse för de af kommittén föreslagna byggnaderna.

Tekniska högskolans blifvande hufvudbyggnad, enligt kommitténs förslag, utgör i hufvudsak en rektangel af 116 meters yttre längd och 80 meters yttre bredd. Rektangelns längdriktning är ungefär i norr till söder. Hufvudfasaden på byggnadens södra kortsida markeras af ett 4,2 meter framspringande 61 meter bredt midtparti, till hvars tre ingångar leda, dels en 15 meter bred fritrappa, dels från båda sidor uppstigande apparelj er. Byggnaden har öfver källaren, som innehåller kanaler för ledningar, en jordvåning, hvilken på grund af terrängens sluttning endast delvis låter sig användas till undervisnings- och dithörande lokaler, däröfver en bottenvåning samt två öfre våningar. Enär jordvåningens fönstergluggar på hufvudfasaden äro anbragta i sockelmuren, så visar byggnaden på denna sida endast tre våningar öfver sockeln, men på motsatta norra sidan fyra våningar. Våningarnas invändiga höjd från golf till tak är 4 meter.

Hufvudbyggnaden är afsedd för att inrymma erforderliga rit- och hörsalar, tentamensrum, lärarrum, rum för samlingar af olika slag, museirum, lokaler för biblioteket, hygieniskt laboratorium, lokaler för geodesi, en gymnastiklokal samt en frukostmatsal m. m.

Dessa lokaler äro i förslaget fördelade på de särskilda våningarna på följande sätt:

De i jordvåningen befintliga lokalerna äro i sammandrag följande:

9 ritsalar med platser för tillsammans 305 elever,

1 hörsal med plats för 210 åhörare,

1 » » » » 60 »

1 geodetiskt öfningsrum,

7 rum för samlingar,

5 lärarrum,

1 tentamensrum,

3 vaktmästarbostäder samt 1 portvaktsrum,

1 gymnastik- och fäktsal jämte duschrum,

1 matsal med kök och källare,

1 rum disponibelt för bibliotekets framtida behof, samt kapprum och toiletter.

99 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

Bottenvåningens lokaler äro följande:

3 expeditions- och kanslirum jämte arkiv,

1 rektorsrum,

1 styrelserum,

2 kollegie- och samtalsrum,

5 bibliotekslokaler,

1 historiskt museum,

9 ritsalar med plats för sammanlagdt 250 elever,

1 hörsal med plats för 150 åhörare,

1 » » » » 80 »

1 » » » » 60 »

1 rum för öfningar i allmän och kvartär geologi,

6 lärarrum,

2 assistentrum,

3 tentamensrum,

11 rum för samlingar,

1 portvaktslägenhet om 1 rum och kök, toilettlokaler, tamburer, kassahvalf m. m.

Sammanfattningen af lista våningens lokaler är följande: aula,

8 ritsalar med plats för 240 elever,

2 hörsalar med hvardera 250 åhörarplatser,

1 hörsal med plats för 120 åhörare,

1 » » » » 100 »

1 » » » » 80 »

1 » » » » 60 »

4 tentamensrum,

4 laboratorierum för hygien,

6 lärarrum,

1 assistentrum,

11 rum för samlingar,

2 smärre materialrum m. m.

2:dra våningens lokaler äro följande:

12 ritsalar med platser för tillsammans 382 elever,

1 sal för frihands- och ornamentsteckning,

1 hörsal med 180 åhörarplatser,

1 tentamensrum,

8 lärår- och assistentrum,

8 rum för samlingar,

100 Sammanfatt-

ning.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 155.

1 arkitekturbibliotek, 1 arkitekturmuseum, 1 rum för skulptur,

1 spännrum m. m.

Hela den nu i korthet beskrifna hufvudbyggnaden skulle således utom öfriga omnämnda lokaler komma att inrymma: aula,

6 ritsalar, hvardera med platser för 20 elever,

2 » » » »

eller sammanlagdt 38 ritsalar;

1 frihandsteckningssal för 40 samt 1 modelleringssal för likaledes 40 elever.

Antalet hörsalar utgör:

3 hörsalar, hvardera med platser för 60 åhörare,

2 » » » » » 80 »

1 hörsal med plats för 100 åhörare,

1 » » » » 120 »

1 » » » » 150 »

1 » » » » 180 »

1 » » » » 210 »

2 hörsalar, hvardera med plats för 250 åhörare, eller sammanlagdt 12 hörsalar.

Till jämförelse må nämnas att högskolans nuvarande hufvudbyggnad innehåller:

1 ritsal med plats för omkr. 90 elever,

1 » » » » » 62 »

1 » » » » » 17 »

2 ritsalar med plats i hvardera för 25 elever,

3 » »

2 » »

4 » »

2 » »

» » »

» » »

» » »

s » »

» 35

»30 »

» 12 »

» 9 »

eller sammanlagdt 16 ritsalar samt 1 modelleringssal med 18 platser.

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Antalet hörsalar i den nuvarande byggnaden är:

3 hörsalar, hvardera med plats för omkr. 80 åhörare

och 1 hörsal med plats för 110 åhörare, eller sammanlagdt 4 hörsalar.

Ur kommitténs förslag angående byggnad för fysik och elektroteknik, sid. 214—219, tillåter jag mig göra följande utdrag:

»Den nuvarande fysiska och elektrotekniska institutionen är i hufvudsak inrymd pa nedra botten i hufvudbyggnadens södra flygel. Till den fysiska institutionen hör en del af de rum, som förut tillhört den kemiska institutionen, och hvilka rum blefvo disponibla när den kemiska fackskolan ar 1898 fick sin egen byggnad. Det förutvarande kemilaboratoriets lokaler omändrades då för en af Riksdagen anvisad summa af 13,200. kronor och togos våren 1899 i bruk för fysiska och elektrotekniska institutionerna.

Sedan det här i landet, såsom i utlandet, visat sig, att elektrotekniken vunnit en allt större betydelse, i följd hvaraf äfven antalet af dem, som ägna sig åt studiet af detta fack väsentligen ökats, blef i stadgarna af ar 1901 förordnadt om upprättande af en särskild fackskola för elektroteknik. Ehuru denna fackskolas obligatoriska lärokurs hittills varit endast 3-årig, hafva laboratorielokalerna ändock visat sig vara för knappa. Det har sålunda blifvdt nödvändigt att för maskinmätningar taga i anspråk källarlokaler, hvilka dock icke kunna anses för ändamålet lämpliga, dels pa grund af den otillfredsställande dagbelysningen och den rådande väggfukten och dels, i all synnerhet, emedan utrymmet är otillräckligt, så att endast ett fåtal laboranter kunna samtidigt sysselsättas. Äfven utrustningen motsvarar icke det starkt ökade behofvet; strömkällorna hafva öfveransträngts, och maskinerna äro otillräckliga. Den ordning och den öfverskadlighet, som böra råda i ett för undervisningsändamål afl ed t laboratorium hafva på grund af lokalernas och utrustningens bristfällighet icke kunnat nöjaktigt iakttagas. Vissa viktiga undersökningar hafva endast ofullständigt kunnat genomföras under det att andra, såsom exempelvis rörande trådlös telegrafi eller rörande den för vårt land så betydelsefulla fragan om energiöfverföring på långa afstånd, icke alls kunnat upptagas till experimentell behandling.

Härtill kommer att en ökning af tiden för den elektrotekniska fackskolans lärokurs till 3 1/2 år redan nu blifvit af Kungl. Maj:t på högskolans underdåniga framställning medgifven och att dess framtida ytterligare ökning, i enlighet med kommitténs förslag, till 4 år, icke lärer kunna undvikas, därest våra unga utgående elektriker skola kunna inhämta de

Byggnad för fysik och elektroteknik.

Botten-

våningen.

102 Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 155.

förberedande kunskaper, som äro nödvändiga för deras kommande verksamhet. Häraf uppstår ytterligare ökadt lokalbehof. Slutligen bar för vissa andra fackskolor, företrädesvis den mekaniska och fackskolan för bergsvetenskap, i följd af elektricitetens ökade insteg såsom hjälpmedel på nästan alla områden af tekniken, behofvet af undervisningens kompletterande med tillhörande laboratoriearbeten, speciellt i fråga om de elektriska maskinerna, efterhand gjort sig allt mera gällande.

Äfven de nuvarande lokalerna för den fysiska institutionen hafva visat sig otillräckliga. Laboratoriet är redan nu för trångt — detsamma är afsedt för 20 laboranter, men måste under senare åren rymma 28 — och särskilt är dess vetenskapliga utrustning allt för knapphändig.»

Kommittén har tänkt sig den fysiska och elektrotekniska institutionen inrymda i en särskild, fristående byggnad. Härigenom kunde nämligen i möjligaste män ernås den isolering och den vibrationsfrihet, hvilka vore viktiga önskemål och ofta oundgängliga villkor vid utförandet af fysiska och elektriska mätningar, undersökningar och experiment.

Den föreslagna byggnaden för fysik och elektroteknik utgöres af ett rektangulärt, 50,5 meter långt, 36,5 meter bredt midtparti, hvilket på båda sidor flankeras af 18,5 meter långa, 14,7 meter breda flygelbyggnader. Densamma har tre våningar om 4 meters höjd.

Den ofvan omnämnda isoleringen mellan den elektrotekniska och den fysiska institutionen är ernådd genom att den senare är förlagd till vänster om hufvudingången och medelst dubbla murar skild från den öfriga delen af byggnaden.

Till bottenvåningen äro alla sådana lokaler förlagda, i hvilka precisionsarbeten skola företagas, och där således vibrationer i möjligaste mån böra undvikas. De för den fysiska institutionen afsedda rummen äro, jämte tre laboratorierum, ett ackumulatorrum, ett maskinrum, ett assistentrum och en verkstad. Till den elektrotekniska institutionen höra: ett precisionsrum, ett ackumulatorrum, ett kopplings- och omformningsrum, ett packrum, en grofverkstad, en finverkstad, ett rum för kabelmätning, ett högspänningsrum, ett mindre, kemiskt laboratorium, två assistentrum, ett mörkrum samt tre mindre rum för själfständiga studier och vetenskapliga specialarbeten.

Till byggnadens östra kortsida är den 19,3 meter långa, 15,3 meter breda maskinsalen förlagd, hvilken upptager två våningars höjd och i hvilken motorer, generatorer och transformatorer m. m. skola uppställas.

Utom dessa lokaler samt kapprum och toiletter innehåller bottenvåningen tre bostadslägenheter för institutionernas tre laboratorietjänare. Dessa lägenheter utgöras hvardera af två rum med kök och tambur.

103 Kungl. Maj-Js Nåd. Proposition N:o 155.

Första våningen innehåller de för allmänna öfningar afsedda labora- Första torielokalerna. Det fysiska laboratoriet är fördeladt på tre rum, hvar- våninsen jämte här finnas tre förrådsrum, ett mörkrum och ett assistentrum. Den elektrotekniska institutionen har ett laboratorium fördeladt på sex rum.

I öfrigt innehaller vaningen laboratorier för de båda professorerna, assistentrum, två biblioteksrum, två rum för undervisningsmateriell, samlingar och planscher, en mindre ritsal för institutionens särskilda behof — fackskolans egentliga ritsalar äro förlagda till hufvudbyggnaden — samt kappoch toilettrum.

Till andra våningen äro nödiga hörsalar jämte tillhörande prepara- /nära tionsrum förlagda. I norra flygelbyggnaden ligger hörsalen för fysik, våninsen afsedd att. rymma hela första årskursen, i södra flygeln hörsalen för elektroteknik, hufvudsakligen afsedd för de elever, som icke tillhöra den elektrotekniska fackskolan. I dessa salar skola jämväl hållas föreläsningar för ett större antal åhörare i åtskilliga andra ämnen såsom industriell ekonomi och statskunskap, materiallära m. m. Två andra mindre hörsalar jämte preparationsrum äro afsedda för den elektrotekniska fackskolans andra, tredje och fjärde årskurser. Vidare upptager våningen ett rum för fotometriska arbeten, två ledningslaboratorier, ett lärarrum, ett tentamensrum, ett assistentrum, sju rum för samlingar samt nödiga kappoch toilettrum.

Da uppförandet och en någorlunda fullständig utrustning af ett tids- Maskin enligt maskinlaboratorium äro förknippade med betydande kostnader, ochlaboratorium då för närvarande endast mycket primitiva anordningar i detta hänseende finnas vid högskolan, har kommittén ansett en närmare motivering och redogörelse för hithörande förhållanden vara påkallad. Kommittén yttrar härvid följande:

»Redan 1868 inrättades vid Miinchens tekniska högskola ett mekanisk-tekniskt laboratorium, hvilket genom sina hållfasthetsundersökningar blef. epokgörande och föranledde upprättandet af liknande anstalter vid åtskilliga andra högskolor. Men först genom senare impulser från Amerika blef intresset för maskinlaboratorier och förståelsen af deras betydelse för undervisningen mera allmän i Europa. Allt sedan Chicagoutställningen 1893, då de vid amerikanska tekniska högskolor vunna, i så väl praktiskt som teoretiskt hänseende synnerligen beaktansvärda resultaten af arbeten inom de vid dem i stor stil upprättade omfattande maskinlaboratorierna blefvo bekanta, har vid utlandets tekniska högskolor en oafbruten och intensiv sträfvan gjort sig gällande, att tillägna sig de betydande fördelar dylika laboratorier erbjuda den tekniska undervisningen.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Hvad vårt eget land beträffar, hafva de experimentella undersökningarna inom det mekaniska området gamla och ärorika anor. Redan för två hundra år sedan intog Sverige på detta område en så framskjuten ställning genom Christoffer Polhems ingripande och fruktbärande verksamhet, att ett motstycke vid denna tid knappast gafs i något annat land. År 1697 upprättade Polhem den anstalt, som erhöll namnet »Laboratorium mechanicum», och som i viss mån kan betecknas såsom det egentliga ursprunget till våH tekniska undervisningsväsende. Den år 1798 inrättade »mekaniska skolan» (se sid. 25) fick nämligen under sin vård den Polhemska samlingen, hvilken hölls för allmänheten tillgänglig vissa dagar i veckan, då föreståndaren jämte stipendiater visade och förklarade dess modeller.

Äfven långt efter nämnda tidpunkt hafva de mekaniska undersökningarna, t. ex. af K. Styffe m. fl., gifvit såväl vetenskapliga som praktiska resultat, hvilka varit hedrande för vårt land och väckt berättigad uppmärksamhet långt utom Sveriges gränser.

Emellertid har vår tekniska högskola under senare årtionden på grund af bristande medel kommit att i detta hänseende stå tillbaka i jämförelse med högskolorna, äfven i länder, hvilka icke äga större ekonomiska resurser än vårt, eller för hvilka de experimentella undersökningarna icke äro af större betydelse än för oss. Kommittén vill i afseende härpå hänvisa till åtskilliga nedan anförda exempel å sid. 243.

Till belysande af några bland de många olika områden, på hvilka ett vid vår tekniska högskola inrättadt laboratorium skulle kunna framgångsrikt verka, må följande framhållas.

Den rikedom på vattenfall, som förefinnes i vårt land, torde icke kunna komma till en tillräckligt fördelaktig användning med mindre än att möjlighet beredes till utförande af vetenskapligt ordnade experimentella undersökningar öfver en hel del detaljer, som utöfva afsevärdt inflytande på tillgodogörandet af fallande vattens energi. Den praktiska betydelsen af dessa utredningar är så stor, att redan vinnandet af visshet om några få hithörande detaljer kan vid planerandet af nya vattenmotoranläggningar gifva anledning till förbättringar af den vikt, att kostnaden för den del af maskinlaboratoriet, inom hvilken dylika undersökningar utföras, genom dem blifver inom kort till fullo, om än indirekt, ersatt. Och lika väl som det för ett mera fullständigt utnyttjande af landets vattenfall är nödvändigt, att å de respektive orterna vidtaga ganska omfattande regleringsarbeten, lika angeläget är det att genom experimentella undersökningar vinna nödig kontroll på de data, som måste läggas till

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

grund för förbättringar i ett eller annat afseende beträffande vattenmotorers konstruktion.

Storleken af de kvantiteter bränsle, som årligen förbrukas inom vårt land för driften af värmemotorer och för en mängd andra ändamål är så betydande, och nödvändigheten att bland tekniker utbreda vidgad kunskap om en ekonomisk bränsleförbrukning så stor, att de härvid ifrågakommande experimenten på ett värmetekniskt laboratorium skulle mera än väl uppväga kostnaden för den hithörande afdelningen af laboratoriet.

Viktiga för vår maskinindustri äro äfven experimentella undersökningar beträffande den mekaniska energiomsättningen i maskiner, såsom biåsmaskiner, kompressorer, smidesmaskiner m. fl. samt i uppfordringsmaskiner för fasta och flytande ämnen, verktygsmaskiner, transmissioner och andra mekaniska anordningar. Sammalunda är förhållandet med undersökningar beträffande materialiers hållfasthet, smörjmedels beskaffenhet samt kontroll och justering af mätningsinstrument och apparater m. m.

1 väg- och vattenbyggnadslaboratoriet, för hvithet förebilder finnas uti Berlin, Dre-den, Karlsruhe, Stuttgart m. fl. städer, skola undersökningar företagas rörande jordtryck, stödjemurar, sten- och betonghvalf, stångsystem, lageranordningar, nitförband samt rörande de viktiga frågorna om vattnets strömning i kanaler och lucköppningar m. m.

Om sålunda inrättandet af ett väl utrustadt maskinlaboratorium vid tekniska högskolan enligt kommitténs mening torde blifva af eminent praktisk-vetenskaplig nytta för den svenska industrien, så är dess omedelbara värde icke mindre med hänsyn till de studerande och till den tekniska undervisningen. Fördelen för de studerande, att red;m vid högskolan erhålla undervisning om och själfva få utföra hithörande praktiska och teknisk-vetenskapliga undersökningar ligger dels däri, att de redan under studietiden få en praktisk syn på tingen vid granskningen af de färdiga maskinerna, såväl i deras minsta detaljer som ihopsatta och i gång, dels däri, att deras förmåga att iakttaga och bedöma färdiga maskiner uppöfvas och utvecklas, enär försöksmaskinerna äro så inrättade, att felaktigheter af olika slag, som ~ å mindre väl konstruerade maskiner ofta förekomma, å dem kunna med konst åstadkommas och deras verkan studeras. För den blifvande maskiningenjören är det icke nog, att kunna nöjaktigt konstruera en maskin; han måste äfven kunna undersöka i hvad mån densamma motsvarar de fordringar, som med fog kunna därpå ställas. Endast genom väl genomtänkta och noggrant utförda teknisk-vetenskapliga försök blifver detta möjligt, och först på grund af de därvid vunna resultaten kunna de förändringar vidtagas, som skola bringa maskinen till större fullkomlighet.

Uih. till Rilcsd. Prof. 1509. 1 Samt. 1 Afd. 110 Ilä/t.

U

106 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 155.

Hvad beträffar undervisningen i mekanisk teknologi, så torde ligga i öppen dag, att enbart bokliga studier i ett sådant rent praktiskt ämne hvarken kunna i tillräcklig grad intressera eleverna eller medföra åsyftadt gagn; endast genom åtföljande laboratoriearbeten kan detta mål vinnas. Samtliga studerande tillhörande grupperna M3, K3 och M, böra därför deltaga uti laborationsöfningar, såväl inom metallbearbetningens som pappersoch textilindustriens område. Särskildt böra de studerande tillhörande gruppen M„ hvilka speciellt skola ägna sig åt mekanisk fabriksindustri, få tillfälle att företaga mera omfattande öfningar genom anstå!lande af smides- och pressningsförsök, undersökning och profning af verktygsstål på mekanisk väg, härd långs- och anlöpningsprof, försök rörande skärningsmotstånd in. m.

Af det ofvanstående framgår, att, om än det föreslagna maskinlaboratoriet i första rummet kommer den mekaniska facksknlan till godo, äfven eleverna inom öfriua fack-kolor komma att åtnjuta fördelarna af arbetet på laboratoriets olika afdelningar.

Kommittén öfvergår nu till en redogörelse öfver plananordningen af den byggnad, hvilken enligt föreliggande förslag skall rymma högskolans maskinla1 oratorium.

Jordvåningen upptager fundamenten för de i liufvudvåningen uppställda ångmaskinerna och förbränningsmotorerna m. m. Däriämte innehåller våningen en reparationsverkstad, ett häjarrum, en smedja med kölrum, rum för gasanalvsers verkställande och ett rum för maskinisten. I byggnadens midt ligger ångpannerummet, som upptager två våningars höjd och hvars rökkanaler inmynna i en utanför byggnaden uppförd skorsten. En sal för hällfasthetsprof genomgår likaledes såväl jordvåningen som hufvudvåningen. Vidare finnas här fyra förrådsrum, fyra lärarrum samt kapprum. I byggnadens ena hörn är plats anordnad för ett mindre gasverk.

Vid byggnadens östra sida är det hydrauliska laboratoriet beläget med dess 35 meter långa vattenränna och dess hela byggnadens höjd genomgående vattentorn, samt på motsatta västra sidan väg- och vattenbyggnadslaboratoriet med dess 50 meter långa, 3 meter breda och 1,5 meter djupa vattenränna. För att denna ränna skall kunna användas med större eller mindre vattendjup, utan att vatten behöfver bortspillas, är vid dess sida anordnad en större vat'en cistern. Därjämte finnes här rum för det till åstadkommande af strömning nödvändiga pumpverket. Den egentliga laboratorielokalen för väg- och vattenb\ggnadsöfningarna utgöres af ett vid rännans ena ända be äget rum, å hvars golf skola anbringas vederlag och pelare för försök med hvalf- och bjälkbärverk, lager m. m.

107 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Hufvudvåningen upptager, utom öfre delarna af ångpannerummet och rummet för hållfasthetsprof, de tre salarna lör ångmaskiner, för maskinelement och transmissioner samt för förbränningsmotorer, hvilkas fundament genomgå jordvåningen. Dessutom äro här belägna salen för vattenmotorer och pumpar, rum för kompressorer och ventilatorer, för verktygsmaskiner, för pyrometer och indikatorer, en mindre ritsal, lärarrum, kapprum m. m.

Till våningen två trappor upp äro förlagda ett rum för cementprofningar, en ritsal samt byggnadens enda hörsal. Därjämte finnas här lärarrum och kapprum.

1 omedelbar närhet af maskinlaboratoriet föres'ås en mindre byggnad om 19,5 meters längd och 11,8 meters bredd för tjänstepersonalens bostadslägenheter. I jordvåningen skulle inrymmas två boställen, hvardera om två rum och kök för en vaktmästare och en reparatör; i hufvudvåningen två bostäder, hvardera om två rum och kök för två vaktmästare. Slutligen skulle öfverstå våningen innehålla likaledes två hosta! lsl;igenheter, den ena med tre rum och kök för förste maskinisten, den andra med två rum och kök för andre maskinisten.

Angående den föreslagna byggnaden för kemi anför kommittén, sid. 224—227, bland annat följande.

»Den nuvarande kemiska byggnaden vid tekniska högskolan är, såsom redan å sid. 204 blifvit nämndt, för icke länge sedan uppförd, i det densamma togs i användning höstterminen 1898. Denna byggnad var, då planerna för densamma uppgjordes, afsedd att inrymma:

laboratorium för allmän kemi för andra årskursens kemister samt andra och tredje årskursens bergselever;

kemiskt-tekniskt laboratorium för K3;

zymotekniskt laboratorium;

mineralogisk-geologiska samlings- och öfningsrum;

en hörsal för 120 elever med tillhörande preparationsrum och rum för kemisk-tekniska samlingar;

laboratorietjänare- och eldarebostäder, källare- och förrådsrum.

Dessutom har i byggnaden inrymts ett provisoriskt elektrokemiskt laboratorium i tvenne rum, som egentligen voro afsedda att tillhöra det kemisk-tekniska laboratoriet; ett mindre rum i laboratoriet för allmän kemi har upplåtits till samlingar i teknisk hygien. Ett af rummen för de mineralogiska samlingarna har äfven använda för föreläsningar.

Denna byggnad, som uppfördes efter om-orgsfullt utarbetade och genomtänkta planer, torde visserligen vara mindre dyrbar än motsvarande institutioner vid flere utländska högskolor, men har dock visat sig sär-

Byggnad för kemi.

108 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 155.

delcs ändamålsenlig och torde kunna sägas uppfylla rimliga anspråk, både med afseende på inredning och utrymme, för de ändamål, för hvilka den ursprungligen var afsedd.

Kommittén har med hänsyn härtill ansett det önskligt att äfven den nya byggnaden i tillämpliga delar anordnas efter mönster af den nuvarande.

De lokaler, som skola inrymmas i den föreslagna nybyggnaden, hafva samtliga sin motsvarighet i den nuvarande byggnaden, med undantag af ett laboratorium för första årsafdelningen samt ett elektrokemisk! laboratorium, hvilka äro nya. De mineralogisk-geologiska samlingarna, hvilka för närvarande hafva sin plats i den kemiska fackskolans byggnad, hafva tänkts förflyttade till byggnaden för bergsvetenskap. (Se sid. 234).

Första afdelning ens laboratorium. För l:sta årsafdelningen har man tänkt sig laborationsöfningarna ordnade sålunda, att eleverna fördelas i 6 grupper, hvardera med omkring 50 studerande, hvarigenom endast ett laboratorium med 50 arbetsplatser blefve tillräckligt. Hvarje elev skulle nämligen här i medeltal arbeta endast 1 gång i veckan, och man skulle på så sätt kunna bereda det stora antalet elever tillfälle till öfningar i ett laboratorium af relativt inskränkt omfång.

Förbrukade utensilier af glas, porslin o. s. v. böra af eleverna ersättas, såsom vanligt, och torde det vara af särskild vikt att å lista afdelningens laboratorium bibehålla denna princip, då dess elever äro minst öfvade och en ersättningsfri upplåtelse af utensilier bär säkert skulle vålla betydande utgifter. Att åt hvar och en af de 300 eleverna upplåta ett eget skåp, till förvaring af utensilier skulle emellertid medföra ett betydligt ökadt utrymme enkom för detta b' hof, och har man därför tänkt sig att 2 ele ver tillsammans skulle kunna disponera ett förvaringsskåp.

Laboratoriet är föreslaget att bestå af en större och en mindre sal med tillhörande syntesrum m. m. Inredning och utrustning äro beräknade med hänsyn till beskaffenheten af de öfningar, som å laboratoriet skola utföras.

Andra af delningens laboratorium. (Laboratorium för kvalitativ analys och organisk kemi)

A detta laboratorium, hvilket har sin motsvarighet i den nuvarande byggnaden, skulle bergsskoleeleverna och kemiska fackskolans elever genomgå öfningar i kvalitativ och kvantitativ analys och, beträffande K2, äfven i organisk kemi, under loppet af ett år. Då hvarje studerande här skulle komma att arbeta under ett ansenligt antal veckotimmar och äfven under annan arbetstid, än den på timplanen upptagna, så måste å detta laboratorium, i likhet med hvad hittills varit fallet vid högskolan och väl äfven öfverallt annorstädes, hvarje elev disponera en egen arbetsplats. Härför

109 Kungl. Majits Nåd. Proposition N;o 155.

erfordras med hänsyn till möjliga specialelever omkring 60 arbetsplatser. Det nuvarande laboratoriet för samma ändamål (»allmänt kemiska laboratoriet») har 40 arbetsplatser, och det nya laboratoriet är planlagdt i enlighet med detta, men med cirka V/2 gång så stort utrymme, motsvarande ökningen i elevantal. Härtill komma ett par rum för specialarbeten, något som äfven på denna institution torde böra förutses.

Kemisk-tekniskt laboratorium. Detta laboratorium, hvilket har sin motsvarighet i den nuvarande byggnaden, är afsedt för öfningar i kvantitativ analys, öfningar och specialarbeten i kemisk teknologi m. m. med plats för 25 elever i K3 jämte ytterligare 8 å 10 elever i K±.

Elektrokemisk laboratorium. En väsentlig nyhet i det föreliggande förslaget är inrättandet af ett fullständigt tidsenligt elektrokemiskt laboratorium. Vid den tidpunkt då den nuvarande kemiska byggnaden uppfördes hade den elektrokemiska industrien ännu icke vunnit någon större betydelse, åtminstone icke för vårt land. Början härtill inträffade nämligen ungefär samtidigt som medlen till denna byggnad af Riksdagen beviljades, år 1895. Något elektrokemiskt laboratorium har därför vid uppgörandet af planerna icke förutsetts. Emellertid blef det redan vid inflyttandet i den nya byggnaden år 1898 nödvändigt att däri inrätta ett provisoriskt elektrokemiskt laboratorium, och inreddes för detta ändamål tvenne till kemisk-tekniska laboratoriet hörande rum, i hvilka det elektrokemiska laboratoriet allt sedan dess varit inrymdt.

I dessa rum hafva öfningar för kemister och bergselever, fördelade i grupper, nödtorftligen kunnat äga rum. Dessutom hafva, i den mån förhållandena medgifvit, tekniska och vetenskapliga undersökningar på elektrokemiens område af olika personer utförts, men å andra sidan hafva talrika framställningar från tillfälliga och andra elever om tillfälle till grundligare utbildning genom öfningar i detta fack eller till specialundersökningar måst afslås med hänsyn till laboratoriets ringa utrymme och klena utrustning.

Nödvändigheten af att ett tillfredsställande elektrokemiskt laboratorium inrättas vid tekniska högskolan framgår äfven af en jämförelse med förhållandena i andra länder. I Tyskland hafva elektrokemiska laboratorier med god utrustning inrättats vid samtliga 10 tekniska högskolor, och i Schweiz är sedan cirka 10 år tillbaka ett väl utrustadt elektrokemiskt laboratorium upprätta dt vid Zurichs polytek niska skola.

Det har icke heller fattats försök att tidigare söka åstadkomma ett tidsenligt elektrokemiskt laboratorium vid högskolan, ehuru dessa försök hittills icke ledt till något resultat, hufvudsakligen på grund af de under tiden mellankomma planerna på en mera genomgripande utvidgning af

no

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

anstalten. Sedan redan vid nordiska teknikermötet i Stockholm 1897 en resolution antogs, hvari inrättandet af särskilda laboratorier för elektrokemi vid de tekniska läroanstalterna kraftigt förordas, så hafva sedermera vederbörande lärare vid högskolan flerfaldiga gånger påyrkat inrättandet af ett sådant laboratorium. I detta sammanhang må äfven nämnas, att såväl i 1901 års statsverksproposition som i statsutskottets utlåtande till 1901 års Riksdag rörande inrättandet af ett lektorat i elektrokemi vid tekniska högskolan framhålles, att provisoriska åtgärder vidtagits för inrättandet af ett elektrokemisk! laboratorium vid högskolan, och torde väl detta få uppfattas som en erinran därom, att först genom inrättandet af ett sådant laboratorium den nya lärarbefattningen kunde göras verkligt frukt!) ringande.

I de obligatoriska öfningarna å laboratoriet skulle cirka 60 elever deltaga, fördelade i tre grupper å 20 elever. Härför behöfvas 4 rum med 5 arbetsplatser i hvarje. Vidare föreslås rum för tekniska arbeten samt några ytterligare laboratorierum för att kunna mottaga intill 10 elever ur K4 och speeialelever, som önska ägna sig särskild! åt elektrokemi. För öfrigt skulle laboratoriet innehålla rum för motståndsmätningar, biblioteksrum och vagrum, ackumulatorrum, arbetsrum för professorn, assistentrum, verkstads- och förrådsrum.

Beträffande inredningen torde böra erinras om den viktiga roll, som den elektriska ugnen numera spelar inom indstrien och som gör det nödvändigt att möjlighet till arbete därmed förefinnas i ett elektrokemiskt laboratorium. Härför bar upptagits en motorgenerator på 24 kilowatt, afsedd för såväl likström som växelström. Ett mindre effektbelopp bör ej gärna förutsättas, då äfven de minsta elektriska försöksugnar kräfva en ström af 100 amp. vid cirka 100 volts spänning, eller cirka 10 kilowatt. Till jämförelse må meddelas att å elekrokemiska laboratoriet i Ziirichfinnes en särskild växelströms- och en särskild likströmsgenerator om resp.. 30 och 24 kilowatt.

Laboratorium för jäsning steknik. Då det nuvarande laboratoriet visat sig vara tillräckligt för sitt ändamål, har i den nya planen förutsatts ett dylikt af ungefär samma storlek, som det nuvarande.

Hörsalar och tentamensrum. För föreläsningar i elementarkemi m. in. för lista af delningen kräfves en hörsal för 250 elever samt ett preparationsrum. För föreläsningarna i alllmän och oorganisk kemi och elektrokemi för kemister och bergselever samt i analytisk kemi, organisk kemi och kemisk teknologi för K erfordras därjämte en hörsal för 60 elever jämte tillhörande preparationsrum, det sistnämnda af samma storlek som det nuvarande. Dessutom är i förslaget upptaget ett särskildt tentamens-

ill

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

rum, hvilket icke finnes i den nuvarande kemiska byggnaden, men hvaraf behofvet ofta gjort sig synnerligen kännbart. Detta rum kan äfven användas för föreläsningar i frivilliga specialämnen.

Kemisk-tekniska samlingar. Då det nuvarande rummet redan är tämligen fylldt, och en ökning af dessa samlingar alltjämt är att förutse, under det att de nuvarande samlingarna på grund af sitt historiska intresse gifvetvis böra bevaras, så har det för de kemisk-tekniska samlingarnas inrymmande föreslagna rummet antagits dubbelt så stort som det nuvarande,

Vaktmästarhostäder, källare m. m. I byggnaden böra finnas lägenheter för laboratorier ånarna, portvaktsrum samt nödigt källarutrymme för framtida behof».

Då kommitténs förslag angående ny byggnad för bergsvetenskap af- för ser inrättandet af åtskilliga, i jämförelse med nuvarande förhållanden {ZehZap. väsentligen nya laboratorier för vissa grenar af denna vetenskap, torde jag äfven i detta fall böra lämna en utförligare redogörelse för kommitténs motivering. Kommittén yttrar, sid. 230 — 235, följande:

»Enligt kommitténs förslag skall den nya byggnaden inrymma ett betydligt ökadt elevantal. Denna ökning härrör icke blott af det större elevantal, som öfverhufvud blifvit lagdt till grund för kommitténs förslag, utan äfven af den föreslagna förändringen i studieplanen och i undervisningens anordning. Under det nämligen för närvarande endast elever inom bergsskolans sista årskurs åtnjuta undervisning i dess lokaler, afser kommitténs förslag, att den speciella fackundervisningen skall börja redan i tredje årskursen, hvadan undervisningen inom byggnaden samtidigt kommer att meddelas åt två olika årskurser. Härigenom betingas ett ökadt antal såväl hör- och ritsalar som laboratorie- och öfningsrum.

Hvad särskildt angår uudervisningen i kvantitativ analys och bergskemi, bör denna på grund af sitt samband med öfriga ämnen meddelas inom byggnaden redan åt eleverna inom andra årskursen.

Därjämte har det ansetts nödvändigt, att en väsentlig del af den mineralogisk-geologiska institutionen med dess samlingar och öfningsrum förflyttas från dess nuvarande lokaler i den kemiska fackskolans byggnad till den nya bergsskolebyggnaden. Undervisningen i mineralogi och geologi vid tekniska högskolan har, förutom sin hufvuduppgift att vara en förskola för grufvetenskapen, äfven den andra uppgiften att meddela grunderna af mineralogien och geologien åt åtskilliga andra fackskolor och därjämte speciellt tillgodose väg- och vattenbyggnadselevernas behof af mineralogisk-geologiskt vetande. Därför böra till bergsskolans nya

112 Kutig!. MNåd. Proposition N:o 155.

lokaler förläggas de delar af den mineralogiska undervisningen, som sammanhänga med de blifvande bergselevernas hufvudämne, medan undervisningen i allmän och kvartär geologi förlägges till högskolans hufvudhyggnad. Vid bergselevernas specialstudier, vid anrikningsöfningar, malmgeologiska arbeten, metallurgiska och grufvetenskapliga studier, är dessutom obehindrad tillgång till de mineralogiska samlingarna behöflig. En följd af den mineralogisk-geologiska institutionens förflyttning blifver äfven, att den kurs i mineralogi, som läses af den kemiska fackskolans 2: dra årskurs, hädanefter skulle komma att öga rum i bergsskolans lokal.

Oafsedt den på det ökade elevantalet beroende utvidgningen måste emellertid bergsskolans lokaler och hela utrustning i öfrigt anläggas efter en helt annan måttstock än den nuvarande, hvilken på intet sätt står i samklang med industriens behof och med de fordringar, som numera obetingadt måste ställas på landets högsta bergsvetenskapliga undervisningsanstalt. I den nuvarande lokalen saknas möjlighet att utföra vare sig metallurgiska smältförsök och andra metallurgiska öfningar eller anrikningsförsök, ej heller finnes tillfälle till praktiska studier af de vid bergshandteringen använda maskiner, hvarjämte utrymmet för alla samlingar är så knappt att dessa måst inskränkas till det minsta möjliga, i följd hvaraf bl. a. upprepade tillfällen att förvärfva värdefull undervisningsmateriell måst lämnas obegagnade1. Dessa nu antydda olägenheter och brister måste undanröjas. På det bergsskolan, som i äldre tider kunnat tjäna såsom mönster för utlandet, må kunna fylla sin maktpåliggande uppgift, är bland annat nödvändigt, att densamma äfven hvad angår undervisningslokaler och undervisningsmateriell icke står tillbaka för utlandets därmed jämförbara anstalter. Bergshandteringen är särskilt för vårt land af den genomgripande betydelse, att intet bör försummas af hvad som rimligtvis kan göras för dess utveckling och höjande. Härvidlag är en i enlighet med vetenskapens och praktikens fordringar utrustad undervisningsanstalt af största betydelse. Det är med beaktande af dessa synpunkter kommittén nu går att angifva, huru den föreslagna nybyggnaden bör anordnas.

Lokalerna för den metallurgiska undervisningen äro afsedda för 3:dje årskursens 30 elever, för de 15 eleverna i 4:de årskursen af underafdelningen //, för de 10 eleverna i Mb äfvensom för specialelever och personer, som önska utföra själfständiga arbeten inom metallurgien. Enär

l Exempelvis må nämnas, att efter utställningen i Stockholm år 1897 var bergsskolan i tillfälle att erhålla största delen af den där exponerade värdefulla grufvetenskapliga samlingen, men måste afstå härifrån på grund af bristande utrymme.

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

de metallurgiska föreläsningarna böra åtföljas och illustreras af smältningsförsök i med koks, gas eller elektricitet upphettade ugnar, af förbränningsförsök med olika bränslen, eldhärdighetsförsök med olika ugnsmaterial, försök rörande olika slaggsammansättningars smältvärmebehof, försök rörande härdningsförhållanden, smidbarhet m. m., så är ett för dylika öfningar afsedt laboratorium ett behof, som nödvändigt måste fyllas, därest eleverna skola draga största möjliga nytta af den muntliga undervisningen.

Ett väl utrustadt metallurgiskt laboratorium är emellertid ej endast för eleverna, utan äfven för lärarna och därigenom omedelbart för utvecklingen af vårt lands industri och särskildt för dess järnhandtering af betydelse. Ty genom laboratorieförsök blifva lärarna iståndsätta att pröfva värdet af nya rön och att själfva bidraga till utredningen af viktigare frågor på detta område.

Det jämförelsevis rikliga utrymme, som i den nya byggnaden anslagits till de metallurgiska laboratorielokalema, betingas af den stora plats, som de däri uppställda ugnarna, kapellen m. m. komma att intaga. I dessa lokaler skola äfven de elektriska ugnarna uppställas, hvilka icke få saknas inom bergsskolan, enär elektrometallurgien är ett af de viktigaste ämnen för Sveriges bergsingenjörer.

Jämte metallurgiska laboratorier är äfven en rymlig och väl belägen lokal för metallurgiska samlingar behöflig. För närvarande är en stor del af de metallurgiska samlingarna förvarad i lådor och lärår, där de för eleverna äro af ringa nytta. Genom inrättandet af ett rymligt metallurgiskt museum kunna dessa samlingar blifva till omedelbart gagn vid studierna.

Slutligen bör tillräckligt utrymme beredas för den metallografiska undervisningen. Metallografien, som sysselsätter sig med undersökningar rörande järns, ståls och andra metallers och legeringars mikroskopiska struktur och sammansättning, är för den svenska bergsvetenskapliga undervisningen ett nytt läroämne1, enär densamma infördes i bergsskolans läroplaner först våren 1908, men metallografien har redan visat sig vara af en betydelse, som såväl vid de utländska bergsskolorna som härstädes betingar dess obestridliga plats inom den metallurgiska undervisningen.

1 Äfven vid de utländska högskolorna är metallografien af tämligen ungt datum. I Aachen infördes den såsom läroämne först höstterminen 1904.

Bih. till Riksd. Frot. 1009. 1 Sami. 1 Afd. 110 Raft.

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Med hänsyn till hvad nu anförts föreslås för den metallurgiska undervisningen:

ett rum för större ugnar, rum för mindre ugnar, rum för metallografi, härtill hörande ets- och sliprum, mörkrum, tvenne arbetsrum, jämte tillhörande laboratorier och vågrum, dels för professorn och assistenten i metallurgi, dels för extra läraren i metallografi, ett rum för metallurgiska samlingar, en smedja samt förrådsrum.

Lokalerna för den bergskemiska undervisningen äro afsedda för den bergsvetenskapliga fackskolans 30 elever i andra årskursen, för samma fackskolas 30 elever i 3:dje årskursen, för de till samma fackskola hörande elever, hvilka i fjärde årskursen behöfva utföra bergskemiska ana-' lyser i samband med sina metallurgiska eller anrikningsstudier, för specialelever samt för dem, som vid högskolan önska utföra själfständiga bergskemiska utredningar. De båda för 2:dra och 3:dje årskurserna behöfliga laboratorierna, i hvilka skola göras undersökningar rörande den kemiska sammansättningen hos malmer, metaller och andra hyttprodukter m. m. äro med hänsyn till specialelevema föreslagna för 40 samtidiga laboranter. De behöfliga lokalerna äro följande:

ett laboratorium för andra årskursen, ett laboratorium för 3:dje årskursen, ett laboratorium för 4:de årskursen och för själfständiga arbeten, två vågrum, två assistentrum, två stinkrum, expeditionsrum och laboratorium för professorn i bergskemi, rum för elektrolytiska bergskemiska analyser, rum för gasanalytiska arbeten, ett rum för sådana bergskemiska arbeten, vid hvilka smältning i smärre, därtill afsedda ugnar förekommer, rum för förvaring af syror och vissa andra kemiska reagenser, förrådsrum och uppackningsrum.

Lokalerna för den grufvetenskapliga undervisningen äro afsedda för den bergsvetenskapliga fackskolans 30 elever i 3:dje årskursen, för de 15 eleverna i samma fackskolas underafdelning G i 4:de årskursen, för de 10 eleverna i Mb samt för specialelever och för dem, som vid högskolan önska utföra teknisk-vetenskapliga undersökningar inom hithörande område.

Af särskild vikt äro här de lokaler, som ägnas åt anrikningsförsök äfvensom åt samlingar, belysande frågor rörande anrikningstekniken, modeller ritningar och produkter från anrikningsverk m. m. Malmanrikningen eller sättet att af fattiga eller oartförande, alltså mindervärdiga, malmer på mekanisk väg framställa rika och rena, för de metallurgiska processerna lämpliga, produkter har särskildt under det senaste decenniet kommit till mycket stor användning inom Sverige och blifvit af största

t

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

betydelse för den svenska järnhandteringen. Det är därför nödvändigt, att vid omorganisation af bergsundervisningen möjlighet beredes att vid högskolan meddela en fullt tidsenlig undervisning i denna gren af tekniken. Härtill är erforderligt bland annat att de studerande äga tillfälle, att i samband med den teoretiska undervisningen göra sig förtrogna med verkningssättet hos de olika hufvudtyperna af anrikningsinaskiner samt med dessas konstruktion och handterande, äfvensom att de kunna vid högskolan utföra experimentella undersökningar rörande olika malmers lämplighet för anrikning samt beträffande bästa sättet för anrikningens utförande o. s. v. I likhet med hvad fallet är vid de flesta utländska bergsakademier är därför en afdelning för malmanrikning anordnad i den föreslagna nybyggnaden, och böra i de härför afsedda lokalerna inrymmas de viktigaste typerna af anrikningsmaskiner.

Vidare bör ett rum inrättas för 3:dje årskursens öfningar i magnetometri eller metoder att genom magnetiska mätningar upptäcka och undersöka malmfyndigheter.

För 4:de årskursen af afdelningen G äfvensom för utförandet af själfständiga undersökningar, i syfte att föra den för vårt land synnerligen viktiga magnetometrien framåt, erfordras därjämte en särskild lokal, i hvilken icke något material får ingå, som kan inverka på magnetnålen, alltså hvarken järnbalkar eller rörledningar af järn eller dylikt. Denna lokal måste därför inrymmas i en särskild, på magnetiskt möjligast neutralt område uppförd paviljong utom bergsskolans byggnad.

De erforderliga lokalerna äro:

ett rum för större anrikningsförsök, preparationsrum till föregående, krossrum, förråds- och uppackningsrum, rum för förberedande anrikningsförsök med smärre modellapparater o. d., rum för samlingar hörande till anrikningstekniken, rum för tredje årskursens magnetometriska öfningar, en sal för till grufvetenskapen hörande samlingar samt för den bergsvetenskapliga fackskolans samtliga elevers öfningar i grufmätning.

Därjämte erfordras:

ett rum för professorn i grufvetenskap, ett assistentrum och instrumentrum och ett rum för själfständiga arbeten.

För undervisningen i bergsmekanik föreslås inom bergskolans byggnad ett större rum, afsedt såväl för öfningar som för hithörande samlingar.

Lokalerna för undervisningen i mineralogi och geologi äro afsedda för den kemiska fackskolans 25 elever i 2:dra årskursen, för den bergsvetenskapliga fackskolans 30 elever i 2:dra årskursen, för 15 elever i 3:dje och 15 i 4:de årskursen af underafdelningen G samt för specialelever och dem,

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

som önska bedrifva själfständiga studier inom malmgeologien o. s. v. För närvarande disponeras i den kemiska fackskolans byggnad följande lokaler: ett mineralkabinett, ett mineralogiskt öfningsrum, ett rum för petrografi, ett uppacknings- och blåsrörsrum samt ett lärarerum. Samtliga dessa rum hafva sin motsvarighet i den nya byggnaden, fastän några på grund af det större elevantalet blifvit dels uppdelade i flera rum, dels erhållit ökadt utrymme. Särskildt gäller detta senare om rummet för petrografi, hvilket har en mera än dubbelt så stor golfyta som det nuvarande. Anledningen härtill är, att det petrografiska rummet redan under närvarande förhållanden visat sig alldeles otillräckligt, hvadan plats för åskådningsmateriel saknats, och de angränsande rummen måst tagas i anspråk för tredje afdelningens öfningar i petrografisk mikroskopi. Då emellertid ifrågavarande undervisning är särdeles viktig för de blifvande bergsingenjörerna, bör utrymmet för densamma tagas någorlunda rikligt, i synnerhet som i lokalen äfven skall inrymmas samlingar och demonstrationsobjekt, Indika behöfvas vid föreläsningarna. Därjämte är afsikten att i rummet uppställa montrer, innehållande en typsamling af vårt lands bergarter, i synnerhet de malmförande trakternas.

Den väsentligaste tillökningen i dessa lokaler utgöres emellertid af en större museisal för de malmgeologiska samlingarna. Det är ett bland fackmän allmänt erkändt behof, som genom ett sådant museum skulle fyllas, och allt sedan den geologiska afdelningens tillkomst har material till denna samling småningom förvärfvats. Af brist på utrymme har detta material emellertid ej kunnat uppställas utan ligger för närvarande till största delen magasineradt i mineralskåpen.

De för den mineralogisk-geologiska undervisningen erforderliga rummen skulle således blifva:

rum för mineralogiska samlingar, rum för mineralogiska öfningar, rum för petrografiska öfningar, slip- och uppackningsrum, blåsrörsrum, instrumentrum, samtidigt rum för själfständiga arbeten af utgående elever eller andra bergsvetenskapligt intresserade personer, arbetsrum för professorn, rum dels för assistenten, dels för skåp med mineral- och bergartspreparat, dels såsom ritsal för utförande af föreläsningsplanscher och kartor, rum för malmgeologiska samlingar.

Hvad slutligen angår de gemensamma hör- och ritsalarna, så gäller för dem ett liknande förhållande som för laboratorierna, nämligen att den samtidiga undervisningen för tredje och fjärde årskursen nödvändiggör dubbla sådana lokaler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

117 Angående kommitténs förslag rörande öfriga nybyggnader, nämligen för central uppvärmning, geodetiskt observatorium, magnetometri, bostad åt intendenten och elektriska belysnings- och kraftledningar, hänvisar jag till hvad kommittén i dessa afseenden, sid. 237—239 anfört, och torde jag nu endast behöfva redogöra för kommitténs motivering i afseende å den för geodetiskt observatorium afsedda byggnaden.

Kommittén yttrar i afseende härå:

»För den geodetiska undervisningen föreslås uppförandet af ett \nt-nhstrvatorium. tills vid högskolan saknadt, mindre observatorium, för anställande af astronomiska, i synnerhet astronomisk- geodetiska, observationer. Ett sådant observatorium skall otvifvelaktigt blifva af stor nytta för de studerande, icke blott därigenom att de sättas i tillfälle inlära vissa slag af iakttagelser, utan äfven därigenom att deras observationsförmåga i hög grad uppöfvas, deras sinne för precionsarbeten utvecklas, deras omdöme skarpes och deras intresse för hithörande studier stegras. På flera ställen i utlandet hafva för de tekniska högskolornas geodetiska undervisning inrättats sådana mindre observatorier, och man har allestädes uttalat sin tillfredsställelse med desamma, särskildt ur de synpunkter, som nu anförts.

Det här föreslagna observatoriet, som antages ligga på högskoleområdets högsta punkt, 45 meter öfver slusströskeln, skall innehålla ett meridianrum och ett torn med vridbart tak, båda försedda med luckor att öppna i väggar och tak. Undre delen af byggnaden göres af betong, den öfre af trä.

Observatoriets utrustning består af ett universalinstrument för tornrummet (finnes redan i högskolans samling), ett passageinstrument för meridianrummet, ett pendelur i förbindelse med en elektrisk registreringsapparat, anordningar för åstadkommande af en lämplig meridianmir med elektrisk signal, jämte några smärre tillhörande apparater.»

Det återstår nu att redogöra lör kommitténs förslag i afseende å Kostnaderna för hela byggnadsarbetet jämte byggnadernas utrustning.

Detalj kostnaderna för ifrågavarande ändamål äro angifna i några till betänkandet fogade bilagor. En af kommittén gjord sammanställning af ifrågavarande kostnader lyder sålunda:

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Byggnadskost-

nader.

Härtill komma följande poster:

Elektrisk belysnings- och kraftanläggning ..........................................

Yttre ledningar............................................................................................

Vidare erfordras för byggnadsområdets planering, för terrasseringsarbeten, kulvertar, vägars och planers ordnande m. m.

ett belopp af ......................................................................................

samt slutligen

för ritningar, arbetsledning, kontrollantarfvoden samt administrationskostnader, c:a 8 % af kostnaderna för byggnads-, planerings- och terrasseringsarbetena .........................................

således, sammanlagdt, hela kostnaden kronor 9,312,398

Dragés från nämnda summa det belopp, som enligt sakkunniges utlåtande motsvarar försäljningsvärdet af högskolans nuvarande tomter, nämligen 1,940,000, så skulle skillnaden, kronor, 7,372,398, utgöra statsverkets direkta utgifter för de af kommittén föreslagna nybyggnaderna jämte deras fullständiga inredning och utrustning.

Jag öfvergår nu till en redogörelse för de infordrade

114,500

55,000

385,000

537,846

Utlåtandena öfver kommitténs förslag

Högskolans i hvad de afse tekniska högskolan. lärår- j en till högskolans styrelse ingifven skrift den 12 september 1908

yttrar högskolans lärarkollegium, bland annat följande:

kollegium.

119 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

»Efter att hafva underkastat förslaget ifråga en ingående granskning får kollegiet för sin del på det lifligaste tillstyrka detsammas antagande, öfvertygadt som kollegiet är, icke endast att förslaget, vid hvars uppgörande flertalet af kollegiets ledamöter jämväl varit rådfrågade eller direkt behjälpliga, är väl ägnadt att afhjälpa de nuvarande bristerna i den högre tekniska undervisningen, utan äfven att de för förslagets genomförande erforderliga betydande kostnaderna icke äro för höga i förhållande till värdet af hvad som därigenom skulle vinnas för höjandet af vårt lands industri, och att de ej heller skulle kunna beräknas lägre utan att väsentligt försämra förslaget.

Vid granskningen af förslaget har kollegiet visserligen funnit sig böra framställa några smärre anmärkningar i vissa punkter, men dessa anmärkningar beröra endast detaljer fif förslaget och därtill detaljer som icke hafva nämnvärd inverkan på den ekonomiska sidan af frågan. De flesta af dessa äro nämligen af den art att de icke gärna kunna blifva definitivt afgjorda förr än vid fastställandet af nya stadgar för högskolan, men kollegiet har ändock ansett sig böra redan i detta sammanhang framställa dem. För öfverskådlighetens skull komma härvid samma rubriker som i kommittébetänkandet att användas.

Fackskolor. Kollegiet har ingenting att anmärka emot den föreslagna fördelningen i fackskolor och instämmer med kommittén i dess uppfattning, att industriens nuvarande ståndpunkt kräfver en längre gående specialisering i undervisningen än den, som med högskolans nuvarande resurser kan genomföras, samt att för att denna specialisering skall kunna åstadkommas, läroplaner för olika specialriktningar inom de flesta fackskolorna böra upprättas. — — — — — — — — — — — — — -— — — — —

Dock vill kollegiet hafva uttalat att det finner den härför föreslagna benämningen »underafdelning» mindre lämplig och föreslår i stället benämningen »specialriktning med läroämnet N. N. såsom hufvudämne».

Beträffande den bergsvetenskapliga fackskolan har kommittén föreslagit borttagandet af en af de för närvarande förefintliga underafdelningarna af denna fackskola, nämligen den för bergsmekanik och har velat ersätta denna med en ny underafdelning (specialriktning) för bergsmekanik under den mekaniska fackskolan. — — — — — — — — — — — — — —

Då borttagandet af den bergsmekaniska underafdelningen af den bergsvetenskapliga fackskolan innebär ett minskande af tillfället till specialisering inom ifrågavarande fackskola, och då bibehållandet af densamma icke skulle medföra någon som helst ökad kostnad för statsverket, vill kollegiet uttala sig för densammas bibehållande.

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Beträffande studietidens längd vid högskolan instämmer kollegiet till fullo med kommittén i dess med styrka häfdade ståndpunkt, att eu tidsenlig högskole-ingenjörsutbridning icke kan medhinnas pa kortare tid än fyra år. Kommitténs uppfattning att ett undantag i detta hänseende skulle kunna göras för den kemiska fackskolan och att sålunda en treårig kurs skulle vara tillräcklig för utbildningen inom denna fackskola kan kollegiet icke dela. Förhållandet är nämligen att studietiden i den kemiska fackskolan sedan flera år tillbaka faktiskt är 372-årig, enär samtliga eleverna inom fackskolan de senaste aren pa förord af fackskolans föreståndare, professor P. Klason, erhållit en hel termins uppskof med examens afläggande. Att inom denna fackskola den nuvarande utbildningen icke torde kunna anses vara tillfyllestgörande, framgar bland annat däraf att ofta och från många håll framhållits som en brist i densamma att den nuvarande studietiden icke medgifver tillräcklig utbildning i de mekaniska tillämpningsämnena. Det torde också vara obestridligt att den kemiska industrien i icke mindre grad än landets Ofri ga industrier på dess nuvarande ståndpunkt krafvel' specialisering i utbildningen af ingenjörer — en specialisering, som icke kan åstadkommas, med mindre studietiden utsträckes. Kollegiet finner således tillräckliga skäl ej föreligga att göra studietiden inom den kemiska fackskolan kortare än inom de öfriga fackskolorna och stödes i denna sin uppfattning af sådana omständigheter, som t. ex. att den kungl. kommittén år 1890 föreslog samma studietid (4 ar) för denna fackskola som för de öfriga. Då därtill kommer att de föreslagna lokalerna äro fullt tillräckliga äfven för fyraårig kurs, och att, såsom framgår af bilagda exempel till läroplan för fyraårig kurs i den kemiska fackskolan, införandet af en dylik kurs icke skulle medföra annan ökning i den för högskolan föreslagna staten än till arfvode för en speciallärare i läroämnet »kemiska apparater m. m.» — hvilken ökning enligt kollegiets åsikt är erforderlig äfven vid bibehållande al tre- och ett hälft arig lärokurs så vill kollegiet uttala sig för en obligatoriskt fyraårig studietid inom den kemiska fackskolan i likhet med inom de öfriga fackskolorna.

Kollegiet öfvergår till frågorna studietid, examina m. m., iäroämnen, läroplaner och erforderliga lärarlcrafter och framställer i dessa afseenden vissa önskemål. Då, såsom kollegiet själlt uttalat, dessa önskemal beröra mindre detaljer af förslaget, hvilka icke hafva nämnvärd inverkan på den ekonomiska sidan af frågan och därför icke nu böra upptagas till ompröfning, torde jag vid detta tillfälle icke behöfva lämna någon redogörelse för hvad kollegiet i berörda frågor anfört liksom ej heller för det förut

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155. 121

omnämnda af kollegiet uppgjorda förslaget till läroplan för en fyraårig kemisk fackskola.

Beträffande de föreslagna byggnaderna yttrar kollegiet följande:

»Vid granskningen af hela byggnadsförslaget har kollegiet icke funnit något att anmärka med hänsyn till lokalernas storlek och utrustning, men kollegiet vill, med hänsyn till frågans stora vikt, framhålla betydelsen af att det slutliga arbetet å byggnadsritningarna må komma att föregås af en täflan mellan arkitekter, isynnerhet som kollegiet anser, att realiserandet af kommitténs förslag härigenom icke behöfver blifva väsentligt fördröjdt».

Under det att kommittén och högskolestyrelsen varit enhälliga i sina framställningar, har inom lärarkollegiet tvenne reservationer afgifvits, den ena af professor P. Klason, som på anförda skäl väsentligen afstyrkt bifall till förslaget, och den andra af professor O. E. Westin, hvars reservation angår vissa detaljer af undervisningen.

Båda dessa reservationer torde få biläggas detta protokoll (Bil A. och B.)

I underdåning skrifvelse den 28 september 1908 har tekniska högskolans styrelse anfört följande:

»I likhet med lärarkollegiet vill äfven styrelsen framhålla, att tekniska högskolan numera, såväl hvad utrymme och lärarkrafter angår som beträffande erforderliga laboratorier och fullgod undervisningsmateriell, står väsentligt tillbaka vid jämförelse med motsvarande institutioner i de flesta andra civiliserade länder, samt att det nu föreliggande förslaget innebär en verklig och fullt tillfredsställande lösning af frågan om högskolans tidsenliga utveckling. För sin del får därför jämväl styrelsen på det lifligaste tillstyrka förslagets genomförande; och delar styrelsen därvid såväl kommitterades som lärarkollegiets uttalade mening, att de erforderliga betydande kostnaderna icke äro för höga i förhållande till värdet af hvad som därigenom skulle vinnas för främjandet af vårt lands industriella utveckling och för höjandet af den tekniska undervisningen och bildningen till jämnhöjd med motsvarande förhållanden i andra kulturländer.

I det styrelsen, i fråga om de förslag och utredningar, som under föregånde tider utförts i förevarande syfte, tillåter sig hänvisa till kommitténs framställning, får styrelsen, med afseende å de särskilda afdelningarna af kommitténs motivering och förslag i underdånighet anföra följande.

Bih. till Riksd. Prof. 11)09. 1 Sami. 1 Afd. 110 Raft. IG

Högskolans

styrelse.

122 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Elevantalet (pag. 59). Beträffande det antal årligen inträdande ordinarie elever, för hvilket den nya högskolebyggnaden bör beräknas, har kommittén utgått från ett antal af omkring 300, och får styrelsen för sin del, i öfverensstämmelse med den motivering, som af kommittén, till stor del i anslutning till de af styrelsen vid ett föregående tillfälle anförda skäl, meddelats, tillstyrka, att detta antal lägges till grund för beräkningen af erforderliga lokaler. Då kommittén, enligt styrelsens mening med rätt, vid denna beräkning utgått från, att antalet elever är lika stort i alla årsafdelningar, har detta tydligen berott på, att plats bör beredas icke allenast de ordinarie eleverna utan äfven sådana ofta från praktiken kommande personer — special- och extra elever — som vilja studera vissa ämnen; redan under närvarande förhållanden, då ändock många dylika sökande måste afvisas af utrymmesskäl, uppgår dessa elevers antal till omkring 11 % af de ordinarie eleverna.

Till bekräftelse af kommitténs uppfattning rörande befogenheten af att utgå från det anförda elevantalet för framtiden må ytterligare beträffande elevantalet vid öfriga kulturländers tekniska högskolor följande siffror anföras.

I fråga om Schweiz gälla t. ex. för läsåren 1904—1905 och 1907— 1908 för läroverkets första årskurs följande antal infödda ordinarie elever:

1904—1005 1907—1908

i fackskolan för arkitektur......................................................... 21 20

» » » väg- och vattenbyggnad.............................. 56 64

» » » maskinbyggnad ............................................. 78 57

» » » kemisk teknologi............................................. 41 26

Summa 196 167

motsvarande 56 resp. 48 elever på hvarje million invånare, medan vid tekniska högskolan nämnda år i samma fackskolor intogos allenast 100 resp. 108 ordinarie elever, motsvarande omkring 20 på en million invånare ; det relativa antalet var således i Schweiz omkring 2 V2 gånger så stort som vid tekniska högskolan, och det absoluta antalet 96 resp. 55 % större, medan kommittén, för att ej öfverdrifva, endast tillåtit sig framhålla, att antalet vore minst 50 % större.

Beträffande Tyskland föreligga inga bestämda uppgifter öfver antalet utlänningar, som studera vid de tekniska högskolorna. Till hvad kommittén anfört vill emellertid styrelsen tillägga, att hela antalet elever inom de rent tekniska facken vid Tysklands tekniska högskolor utgjorde vintersemestern 1906—1907 omkring 15,600 eller 250 per million invå-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

nare, medan det motsvarande antalet vid tekniska högskolan var 445 elever eller 83 per million invånare. Relativa antalet är således i förra fallet jämt 3 gånger så stort som i det senare. Tyskland har ändock ej dragit sig för att helt nyligen inrätta tvenne nya modernt utrustade högskolor, nämligen i Danzig och i Breslau. Vill man till det ofvan för Sverige angifna elevantalet lägga elevantalet vid Chalmerska läroanstaltens högre afdelning, bör man för Tyskland jämväl öka antalet med elevantalen för de båda med nämnda anstalt jämnställda läroverken i Mitweida och Chemnitz, då resultatet af jämförelsen förblifver så godt som oförändradt.

I Köpenhamns polytekniska läroanstalt utgjorde elevantalet år 1906 687 eller, liksom i Tyskland, 250 på en million invånare, trots att den danska högskolan saknar fackskolor för bergsvetenskap, för arkitektur samt väsentligen äfven för skeppsbyggnad.

Till ytterligare belysning af de i kommittébetänkandet framhållna svårigheterna för kompetenta inträdessökande att under närvarande förhållanden vinna inträde vid vår tekniska högskola torde här jämväl böra i korthet redogöras för förhållandena vid början af höstterminen 1908.

Vid nämnda termins början anmälde sig 202 kompetenta sökande till inträde i högskolans första årskurs. Af dessa kunde, enligt gällande bestämmelser, allenast 123 antagas till ordinarie elever. Att emellertid äfven denna gång de öfriga i regeln skaffat sig höga betyg eller längre praktik, för att öka sina utsikter till inträde framgår däraf, att af de 79 sökande, som icke kunnat vinna inträde, 10 sökande visade minst betyget AB i genomsnitt i ämnena matematik, fysik, kemi och teckning samt 5 månaders praktik, samt 51 sökande mellan Ba och AB i samma ämnen och 4 månaders praktik i medeltal; de återstående 18 hade något mindre meriter.

Man finner således fortfarande och i ännu högre grad bekräftadt det af kommittén — pag. 67 och not. —påpekade förhållandet, att en sökande ej ens kan vara säker om inträde, om han kan uppvisa betyget AB, således ett helt betyg mer än som enligt stadgarna erfordras i genomsnittsbetyg jämte 5 å 6 månaders praktik.

Nybyggnader (pag. 67 och 203). Styrelsen instämmer äfven på det lifligaste i kommitténs åsikt, att helt och hållet nya högskolebyggnader böra upprättas på särskild tomt af tillräcklig storlek för att äfven kunna motsvara framtidens ökade anspråk på ytterligare utvidgningar. Mot de föreslagna lokalernas utrymme och beskaffenhet och mot kostnadsberäkningarna har styrelsen intet af betydenhet att anmärka. Det är visserligen klart, att vid ett så omfattande byggnadsföretag man i fråga om en

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

eller annan lokals användning eller läge inom byggnaden kan komma att önska en förändring, men torde sådana mindre förändringar i byggnadsplanen utan svårighet, i den mån de finnas erforderliga, kunna vidtagas under byggnadsarbetets fortgång, och synas i alla händelser ej kunna blifva af beskaffenhet att inverka på de beräknade kostnadernas storlek.

Beträffande den af prof. P. Klason i en reservation till kollegiets yttrande uttalade farhågan för rökskador o. d. hänvisade styrelsen till dess utlåtande bilagda yttranden dels af d:r K. Sondén och dels af prof. 0. E. Westin m. fl.

Mot kollegiets önskan om anordnandet af en täflan mellan arkitekter, innan arbetet definitivt påbörjas, har styrelsen ej något att invända. Dock torde rörande lämpligheten af en dylik täflan äfven böra inhämtas öfverintendentsämbetets mening. I alla händelser vore det önskvärdt om förslagets genomförande härigenom ej för mycket komme att fördröjas.

Beträffande den tid, som skulle anses böra åtgå för byggnadsarbetets utförande, äfvensom rörande fördelningen på de följande åren af de erforderliga kostnaderna har af rektor i samråd med professor Lallerstedt och arkitekten Ludvig Peterson följande plan uppgjorts:

under senare hälften af år 1909 samt under år 1910, kostnaderna för arkitekttäflan, förberedande arbeten å byggnadstomten äfvensom för anordnandet af entreprenad ......................................................................................... kr. 300,000: —

under år 1911, förskott till entreprenörerna, jämte planeringsarbeten o. d. omkring............................................... » 1,000,000: —

under hvart och ett af de följande åren, allt eftersom byggnadsarbetet anses böra utföras på 3, 4 eller 5 år, resp. kr. 2,000,000, 1,500,000 eller 1,250,000, således, om för säkerhets skull den längsta tiden antages, under

hvilken utgör den af kommittén beräknade totalkostnaden.

125 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

Enligt denna plan skulle alltså verksamheten i det nya läroverket först 1919, eller i bästa fall år 1917 kunna börja, och först från nämnda tidpunkt skulle man således kunna mottaga ett större antal elever, än för närvarande är möjligt. Styrelsen har velat påpeka denna omständighet äfvensom att i följd däraf den egentliga ökningen af ingenjörskåren i vårt land först omkring 15 år härefter skulle taga sin början, för att mildra de från ett och annat håll uttalade farhågorna för att den ifrågasatta utvidgningen skulle kunna vara mera betydande än som motsvarade landets behof af högskolemässigt bildade ingenjörer.

I sammanhang med denna fråga torde äfven få påpekas, att den af kommittén föreslagna ökningen af de årliga anslagen till högskolan, väsentligen först efter samma tid skulle blifva erforderlig. Innan högskolebyggnaden hunnit blifva färdig komma själffallet inga andra ökningar af högskolans stat att ifrågasättas än dels sådana, som redan under nuvarande förhållanden kunna blifva behöfliga på grund af undervisningens och teknikens utveckling, och dels sådana, som erfordras för genomförande äfven för högskolan af en välbehöflig reglering af lärarnas och betjäningens aflöningar och ställning.

Of riga af kommittén afgifna förslag. Förutom frågan om det elevantal, för hvilket den föreslagna nya högskolan torde beräknas, äfvensom om de erforderliga lokalerna och härför nödiga kostnader, afhandlas därjämte i kommitténs betänkande dels frågorna om erforderliga lärarkrafter, om anslag till samlingar m. m. dels äfven de viktigaste frågorna angående undervisningens ordnande o. d.

Ehuru, såsom ofvan antydts, flertalet af dessa senare frågor knappast kunna tänkas kunna komma till afgörande förr än längre fram, sedan Riksdagens beslut angående beviljandet af de för nybyggnaderna erforderliga medlen blifvit fattadt och byggnadsarbetet hunnit fortskrida så långt, att uppgörandet af en fullständig plan för hela undervisningen för framtiden blifver af behofvet. påkalladt, anser sig dock styrelsen redan nu böra angifva sin uppfattning rörande dessa förhållanden.

Fackskolor (pag. 70). Mot kommitténs förslag angående de föreslagna fackskolorna har styrelsen intet väsentligt att anmärka. Då lärarkollegiet påyrkat bibehållandet af den bergsmekaniska underafdelningen af fackskolan för bergsvetenskap, vill styrelsen påpeka, att en dylik anordning kan genomföras enligt det af kommittén föreslagna och af styrelsen gillade tillägget till § 21 af stadgarna, och att kostnadsfrågan däraf ej i någon mån beröres.

Att studietiden bestämmes till att i allmänhet vara fyraårig finner äfven styrelsen vara nödvändigt. Då emellertid kommittén i fråga om

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

deri kemiska fackskolan ansett tre års studietid tillräcklig, men kollegiet påyrkat fyraårig kurs jämväl för denna fackskola, vill styrelsen som sin åsikt uttala, att studietiden åtminstone bör bestämmas till tre och ett hälft år, enär erfarenheten visat, att under de senare åren kursen faktiskt ej kunnat medhinnas på kortare tid. För öfrigt är jämväl denna fråga en ren stadgefråga och är äfvenledes, då de föreslagna lokalerna äro tillräckliga jämväl för fyraårig kurs, utan betydelse för kostnadsfrågan.

I fråga om hvad kommittén föreslagit under rubrikerna studietid, examina m. in. (pag. 83) och eleverna (pag. 94) har styrelsen ingen anmärkning af betydelse att framställa. Beträffande förslaget om höjandet af elevafgifterna kan styrelsen så mycket hellre tillstyrka detsamma, som förslaget redan i »1904 års förslag» blifvit af styrelsen själf framlagdt. Vissa af kommittén framställda ändringsförslag till stadgarna, såsom t. ex. om föreläsningstvångets upphörande, komma längre fram, i sammanhang med stadgarnas omarbetning att ånyo upptagas till diskussion, och torde därför för närvarande icke erfordras särskildt yttrande häröfver, då kommittéförslaget i öfrigt icke af dessa stadgefrågor beröres.

Ei heller har styrelsen någon invändning af vikt att framställa mot hvad kommittén anfört beträffande läroämnen (pag. 111), läroplaner (pag. 146), erforderliga lärarkrafter (pag. 158) samt öfriga erforderliga kostnader (pag. 179). Möjligen kunde för någon professorsbefattning, såsom kollegiet framhållit, en förändrad benämning vara att föredraga m. m., men uppenbarligen äro dylika frågor utan någon betydelse i öfrigt. Beträffande specialämnena är det tydligt att, såsom jämväl af kollegiet påpekats, en eller annan jämkning kan blifva erforderlig, men i fråga om det härför af kommittén beräknade anslagets storlek torde någon ändring icke behöfva förutsättas, då väl fortfarande, såsom hittills varit fallet, styrelsen må äga rätt att efter kollegiets hörande vidtaga dylika jämkningar, och då, i händelse af behof, jämväl eventuellt öfverskott af elevafgifterna fortfarande må kunna användas för anställande af behöfiiga speciallärare.

Äfven den anställda beräkningen angående anslagen till samlingar och laboratorier är gjord under vissa förutsättningar angående elevantalen i de särskilda fackskolorna in. m., som naturligtvis icke alltid komma att öfverensstämma med verkligheten. Under det att den beräknade totalsumman synes vara tillräcklig, torde därför äfven i fråga om fördelningen af beloppen å de särskilda afdelningarna, i likhet med närvarande förhållanden, rättighet att vidtaga de ändringar, som kunna påkallas, böra bibehållas för styrelsen.»

dmtfoch Kommitténs förslag har äfven remitterats till öfverintendents-och riks-

marskalksämbetena, hvilkas yttranden bilagts detta protokoll (Bil. C och D).

ämbetena.

127 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Såsom jag erfarit har den förevarande byggnad sfrågan varit föremål6''’6"**'1 ltkno~ för öfverläggning inom svenska teknologföreningen, som därvid fattat föl.lo^årtn,n^enjande resolution:

»Svenska teknologföreningen, samlad till årsmöte den 22 mars 1909, har efter hållen öfverläggning med acklamation beslutat såsom sin åsikt uttala, att en utvidgning af kungl. tekniska högskolan är oafvisligen nödvändig för att tillgodose behofvet af ökad ingenjörsutbildning i vårt land och att högskolans nybyggnadsfråga bör lösas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, hvilket den för frågans beredande den 13 juli 1906 tillsatta kungl. kommittén framlagt.»

De belopp, som enligt kommitténs utredning, för hvilken jag här 0fvanD^ar<emen(*' redogjort, skulle vara nödvändiga för ett tidsenligt ordnande af den högsta yttrande. tekniska undervisningen i riket, äro utan tvifvel betydande.

Stora uppoffringar från det allmännas sida torde emellertid vara af nöden för afhjälpande af de brister, som på detta undervisningsområde ovedersägligen sedan länge varit rådande i vårt land. Under tiden före 1880-talet kunde måhända den högre tekniska undervisningen anses svara mot de kraf, som landets dåvarande industri ställde på densamma, men under det industrien under de årtionden, som förflutit efter nämnda tidpunkt, vunnit en utveckling och ett omfång, hvartill öfver hufvud någon annan näringsgren knappast kan uppvisa motstycke, och såsom en naturlig följd däraf jämväl fordringarna på förmåga och kunskapsmått hos dess ledande män stegrats i jämnbredd därmed, hafva, såsom kommittén framhållit, de åtgärder, som vidtagits till höjande af den tekniska högskoleundervisningen i vårt land, långt ifrån varit tillräckliga att lyfta denna undervisning till jämnhöjd med den moderna teknikens fordringar och till en ståndpunkt, svarande mot industriens växande betydelse för landets ekonomiska utveckling. Visserligen har jämväl vårt land kraftigt bidragit till teknikens utveckling å flera områden, och kunnat glädja sig åt en anmärkningsvärd utveckling af sin industri, men det kan i fråga om den högsta undervisningen inom teknikens olika grenar och särskildt beträffande den för denna undervisning numera erforderliga materiella utrustningen i flertalet fall icke uthärda jämförelsen med andra industriländer.

Vid öfvervägande af dessa förhållanden och af de ytterligare skäl, som kommittén i berörda hänseende anfört, har jag kommit till den bestämda öfvertygelsen, att en omdaning af den tekniska högskoleundervisningen är oundgängligen af behofvet påkallad. Nödvändigheten af en sådan omdaning synes mig framgå redan vid en ytlig granskning af det sätt, hvarpå

128 Kungl. May.ls Nåd. Proposition N;o 155.

den ifrågavarande undervisningen för närvarande tillgodoses, och framgår än klarare vid jämförelse med de åtgärder, som i andra, beträffande industriella utvecklingsmöjligheter med vårt land jämnställda, eller till och med underlägsna, länder vidtagits.

Då, såsom jag anfört, den högre tekniska undervisningen i landet, samtidigt med att utvecklingen på den vetenskapliga teknikens område varit synnerligen afsevärd, under en längre tid i flera hänseenden kvarstått på väsentligen samma ståndpunkt, är det uppenbart, att synnerligen omfattande åtgärder nu skola vara af nöden.

Den frågan torde till en början framställa sig, huruvida mer än en högskola bör utrustas på det sätt, som betingas af nutidens fordringar.

Härvid blifver frågan närmast den, huruvida icke blott tekniska högskolan utan jämväl den andra af de läroanstalter i riket, som afse bibringande af högre teknisk undervisning, nämligen Chalmers tekniska läroanstalts högre afdelning, skulle väsentligen omorganiseras. I likhet med kommittén anser jag dock de fördelar, som härigenom skulle vinnas, icke motsvara de betydande ytterligare kostnader, som en dylik utvidgning af jämväl den Chalmerska läroanstalten skulle betinga, så mycket mindre som nämnda anstalt på grund af de särskilda förhållanden rörande inträdesfordringar och undervisningen, som där äro rådande, visat sig motsvara ett verkligt behof för beredande af högre teknisk bildning åt dem, som ej önska eller hafva tillfälle att genomgå en mera fullständig högskolekurs. Och denna anstaltens ställning inom det tekniska undervisningsområdet har varit af den vikt och betydelse, att, om man nu skulle vilja utveckla anstalten till större likhet med tekniska högskolan, behofvet af en ny teknisk läroanstalt sådan som den Chalmerska utan tvifvel skulle ånyo gorå sig kännbart, och kostnaderna för det hela således komma att ytterligare ökas. Ej heller synes den utvägen vara för handen, att fördela de olika fackriktningarna mellan tvänne högskolor sa, att pa hvartdera stället endast vissa af de fackskolor, som eljest i allmänhet ansetts höra vara representerade vid en och samma högskola, skulle förefinnas. Det visar sig nämligen vid en undersökning af denna fråga, att, äfven om man bortser från olämpligheten i och för sig af att sålunda hafva, så att säga, en half högskola på hvartdera stället, kostnaderna jämväl i sådant fall skulle blifva icke obetydligt större, än om allenast en högskola inrättades, alldenstund undervisningen inom flertalet af de grundläggande ämnena och äfven för en del af fack ämnena, trots inskränkningen af fackskolornas antal, måste anordnas särskildt på båda ställena.

I likhet med kommittén har jag därför kommit till det resultat, att det skulle kräfva större ekonomiska uppoffringar, än som påkallas af

129 Kuugl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

landets närvarande behof, att på fullt tidsenligt sätt utrusta mer än en teknisk högskola, och att den Chalmerska läroanstalten fortfarande bör i hufvudsak bibehållas vid sin nuvarande ställning och uppgift, dock med den förbättring i afseende å lärarkrafter och materiell utrustning, som numera måste anses nödig.

Beträffande de brister, som för närvarande vidlåda den högre tekniska undervisningen i vårt land, anser jag i likhet med kommittén desamma hufvudsakligen framträda med afseende å laborationsundervisningen samt möjligheten af studiernas specialisering eller anpassande efter de särskilda industigrenarnas kraf äfvensom däri, att tekniska högskolan icke längre är i stånd att mottaga mer än en del af de unge män, som önska komma i åtnjutande af högre teknisk bildning ock äga de härför nödiga förutsättningarna.

Särskildt laborationsundervisningen synes mig under de nuvarande förhållandena lämna mycket öfrigt att önska. Under det redan länge universitet och andra högskolor, vid hvilka bland annat studiet af fysik och kemi bedrifves, varit försedda med i de flesta fall tidsenliga laboratorier för undersökningar och öfningar i dessa ämnen, har betydelsen af laboratorieundervisningen vid studiet af speciellt tekniska ämnen först på senare tiden gjort sig gällande. Intresset för denna undervisning väcktes i de europeiska länderna till lif hufvudsakligen genom den under Chicago-utställningen år 1893 vunna kännedomen om de amerikanska högskolornas storartade maskinlaboratorier. Allt sedan nämnda tid hafva de flesta utländska tekniska högskolor blifvit försedda med laboratorier för industriens olika ändamål såsom för undersökningar, mätningar och profningar af elektriska maskiner, apparater och ledningar, för ångmaskiner, för undersökningar om bränslebesparing, för materialprofning och så vidare. Vid tekniska högskolan i Stockholm tinnes för närvarande egentligen allenast för kemi tidsenliga laboratorier, under det att de befintliga så kallade laboratorierna för fysik, bergsvetenskap, elektroteknik och maskinlära måste betraktas såsom rena provisorier. För flera andra områden af tekniken saknas fullkomligt lokaler för laborationsundervisning.

Det är allmänt bekant, att laboratorier af dessa slag äro af största betydelse för industrien genom de tekniskt vetenskapliga undersökningar samt genom de profningar, mätningar och beräkningar rörande färdiga maskiner m. in., som å dem med särskild noggrannhet utföras. Å andra sidan är dessa institutioners betydelse för den tekniska undervisningen påtaglig, enär eleven genom laborationsarbetena erhåller en instruktiv tillämpning af de genomgångna teorierna och metoderna och blir förtrogen med de maskiner, apparater och beräkningar, som sedermera möta

/till. till Rikad. Prof. 1909. 1 Sand. 1 Afl. 110 Höft. 17

130 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 155.

honom i det praktiska lifvet. Eleven erhåller härigenom äfven en riktig del af den erforderliga praktiska utbildningen och blir således vid afgången från högskolan vida bättre rustad för sitt framtida värf i industriens tjänst än under hittillsvarande förhållanden.

En ovillkorlig förutsättning för att högskoleundervisningen skall blifva verkligt fruktbringande är därför, att nu rådande missförhållanden vid högskolan blifva afhjälpta, så att högskolan må erhålla nödiga laboratorier för de viktigaste grenarna af dess undervisningsområde. Jag ansluter mig sålunda i alla afseenden till kommittén i dess förslag angående inrättandet af laboratorier, nämligen ett för fysik och elektroteknik, ett för kemi, ett för bergsvetenskap samt ett maskinlaboratorium. Totalkostnaderna för dessa laboratorier har af kommittén beräknats uppgå till i rundt tal 4 millioner kronor. Ehuru detta belopp utan tvifvel är betydande och nära nog uppgår till hälften af hela den af kommittén beräknade kostnaden för högskolans ombildning, synes det mig, därest det förhandenvarande önskemålet om inrättandet af fullt tidsenliga laboratorier, med tillfyllestgörande lokaler och undervisningmateriel, skall kunna tillgodoses, likväl icke möjligt att nedbringa densamma.

På grund däraf, att vid uppgörande af planerna för de olika laboratorierna liufvudvikten lagts på anordnandet af lokaler för de erforderliga maskinerna, apparaterna, m. m. och att endast för vissa få för elevernas öfningar afsedda lokaler utrymmet beror af elevernas antal, är det tydligt, att kostnaderna icke stå i proportion till detta antal, utan att äfven om dessa laboratorier byggdes och inrättades med hänsyn till ett väsentligen mindre elevantal än det som af kommittén ansetts böra läggas till grund, kostnaderna för desamma blott skulle kunna ganska obetydligt nedbringas. Att i öfrigt de beräknade kostnaderna för dessa laboratorier ej äro öfverdrifna, framgår bland annat af en jämförelse med de kostnader, motsvarande institutioner i länder med till och med mindre resurser än vårt land betingat. Jag åberopar härvid några af de siffror kommittén i sin utredning anfört.

Sedan kommittén, för att kunna i fråga om den elektrotekniska institutionen anställa en dylik jämförelse, med frånräknande af kostnaderna för den fysikaliska institutionen, beräknat kostnaden för den elektrotekniska institutionen till omkring 687,000 kronor anför kommittén:

»Redan för 20 år sedan erhöll högskolan i Zurich sitt fysikaliskt-elektrotekniska institut för en kostnad af omkring 860,000 kronor för byggnaden och 355,000 kronor för utrustning och inredning. För den motsvarande svenska byggnaden äro — 20 år senare — 743,000 kronor beräknade för hela byggnadsarbetet och 238,000 kronor för utrustning och inredning».

131 Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 155.

»För några högskolor med särskild! elektrotekniskt institut ställer sig jämförelsen med afseende å kostnaderna på följande sätt:

Stockholm.................................... kr. 687,000

Darmstadt (1903)..................... » 755,000

Dresden (1905)........................... » 632,000 (dessutom eget elektricitetsverk)

Karlsruhe (1899)........................ » 493,000 ( » » » )

Köpenhamn (1906).................. » 400,000 o. s. v.

»I fråga om maskinlaboratoriet må följande kostnadssiffror meddelas.

Stockholm................................. kr. 1,135,000

Zilrich (1899) ....................... » 945,000

Darmstadt (1905)..................■ » 1,200,000 (osäkert belopp)

Dresden (1905) ..................... » 1,720,000

Berlin (1905) ........................ » 1,426,000

»Rörande en del andra högskolor är en jämförelse knappast möjlig,

enär antingen en uppdelning skett i flera mindre speciallaboratorier eller ock byggnaderna ännu blott delvis äro färdiga och således utvidgningsarbetet fortfarande pågår».

»Äfven beträffande byggnaden för kemi är i fråga om vissa högskolor en jämförelse svår att genomföra, enär i en del fall de olika grenarna af kemien ej alla äro representerade och i andra fall fördelade på olika institutioner. Följande exempel på de hittills nedlagda kostnaderna, jämförda med kommitténs förslag, må dock anföras:

Stockholm........................ kr. 910,000

Berlin (1902).................. » 1,250,000

Zilrich (1886) ............... » 1,510,000

Aachen (1879)............... » 890,000 (dessutom byggn. för tekn. kemi)

Karlsruhe (1905) ......... » 1,000,000 (osäkert belopp)

Danzig (1905)............... » 655,000.»

Det synes mig af denna jämförelse uppenbart, att den för de nya laboratoriebyggnaderna beräknade kostnaden icke öfverstiger, hvad tidsenliga sådana allmänneligen betinga, och det är därvid icke att förglömma, — hvad ock af kommittén framhållits, — att priserna på materialier och arbetskraft för närvarande äro betydligt högre än vid den tid då flertalet af ofvannämnda institutioner uppfördes.

I motsats med hvad fallet är med laboratoriebyggnaderna är däremot hufvudbyggnadens storlek och det för dess uppförande nödiga an-

132 Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

slaget i jämförelsevis högre grad beroende af det antal elever, som beräknas kunna i högskolan årligen intagas. Antalet bör- och ritsalar, öfningsrum, tentamensrum m. m. står nära nog i direkt förhållande till antalet elever. Under sådana omständigheter framställer sig omedelbart den frågan till bedömande, huruvida den föreslagna utvidgningen bör grundas på förutsättningen af så stort elevantal, som kommittén lagt till grund för sina beräkningar och hvilket svarar mot ett årligt antal inträdessökande af omkring 300.

Af den redogörelse jag här ofvan lämnat framgår emellertid, att under de senaste 10 åren knappast två tredjedelar af alla dem, som anmält sig till inträde vid högskolan, vunnit inträde, oaktadt den återstående delen jämväl utgjorts af sådana, hvilkas kunskapsbetyg högst väsentligt öfverstiga, hvad i sådant hänseende enligt läroverkets stadgar för inträde erfordras, och hvilka därjämte en längre tid å verkstad eller annorstädes förvärfvat praktiska färdigheter på de till högskolans undervisningsplan hörande områden.

Till belysning af svårigheterna för kompetenta inträdessökande att under närvarande förhållande vinna inträde vid vår tekniska högskola torde här jämväl böra i korthet redogöras för förhållandena vid början af sistförflutna hösttermin.

Vid nämnda termins början anmälde sig 202 kompetenta sökande till inträde i högskolans första årskurs. Af dessa kunde, enligt gällande bestämmelser, allenast 123 antagas till ordinarie elever. Af de 79 sökande, som icke kunde vinna inträde, hade 10 sökande att uppvisa minst betyget AB i genomsnitt i ämnena matematik, fysik, kemi och teckning samt 5 månaders praktik, samt 51 sökande betyg mellan Ba och AB i samma ämnen och 4 månaders praktik i medeltal; de återstående 18 hade något mindre meriter.

Man finner således, att en sökande numera ej ens kan vara säker om inträde, om han kan uppvisa betyget AB, således ett helt betyg mer än som enligt stadgarna erfordras i genomsnittsbetyg, jämte 5 å 6 månaders praktik.

Man torde därför äfven kunna beräkna att många, som eljest på grund af håg och fallenhet skulle hafva sökt inträde, afhålla sig därifrån i medvetandet om att de med sina lägre kunskapsbetyg och kortare praktik, vid jämförelse med bättre merit.erade medsökande, icke skulle kunna vinna inträde, ehuru de uppfyllt de i stadgarne fastställda villkoren därför. Härtill kommer den af kommittén påpekade omständigheten, att verkningarna af en ökning i antalet elever icke förr än i en jämförelsevis aflägsen framtid kommer att medföra en tillökning i högskole-

133 Kiwgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

ingenjörernas antal och att, äfven om för närvarande landets industri icke erfordrade ett väsentligen ökadt antal högskoleingenjörer, hvilket dock långt ifrån torde vara fallet, teknikens utveckling redan i och för sig låter förutse en framtida utveckling af afsevärdt omfång, hvilken säkerligen kräfver utbildandet af flera vetenskapligt bildade ingenjörer.

Hvad jag nu anfört vinner bekräftelse vid en jämförelse med förhållandena i andra länder. Utöfver hvad kommittén, till hvars motivering jag i öfrigt torde få hänvisa, i detta afseende anfört, vill jag här särskildt erinra om högskolestyrelsens förut omnämnda utredning i samma syfte, genom hvilken utredning jämväl de af professor Klason i hans förut omförmälda reservation framlagda anmärkningar mot det föreliggande förslaget i förevarande afseende synes mig på ett öfvertygande sätt bemötta.

I den tekniska högskolan i Zilrich intogos under de senaste åren i fackskolorna för arkitektur, väg- och vattenbyggnad, maskinbyggnad och kemi årligen ungefär 180 infödda ordinarie elever, motsvarande omkring 52 elever på hvarje million invånare. Vid tekniska högskolan i Stockholm däremot intogos under samma tid och i samma fackskolor allenast 104 elever i medeltal årligen, motsvarande omkring 20 på en million invånare. Det relativa antalet var således i Ztirich mer än 2 V2 gånger så stort som vid tekniska högskolan.

Hela antalet elever inom de rent tekniska facken vid Tysklands tekniska högskolor utgjorde vintersemestern 1906—1907 omkring 15,600 eller 250 per million invånare, medan det motsvarande antalet vid tekniska högskolan var 445 elever eller 83 per million invånare. Relativa antalet är således i förra fallet jämt 3 gånger så stort som i det senare. Tyskland har ändock ej dragit sig för att helt nyligen inrätta tvenne nya modernt utrustade högskolor, nämligen i Danzig och i Breslau. Vill man till det ofvan för Sverige angifna elevantalet lägga elevantalet vid Chalmersska läroanstaltens högre afdelning, hör man för Tyskland jämväl öka antalet med elevantalen för de båda med nämnda anstalt jämställda läroverken i Mitweida och Chemnitz, då resultatet af jämförelsen förblifver så godt som oförändrad.

I Köpenhamns polytekniska läroanstalt utgjorde elevantalet år 1906 687 eller, liksom i Tyskland, 250 på en million invånare, trots att den danska högskolan saknar fackskolor för bergsvetenskap, för arkitektur samt väsentligen äfven för skeppsbyggnad.

Häraf framgår således att i Schweiz, Tyskland och Danmark, hvilka länder jag anför såsom exempel, redan för flera år tillbaka elevantalet i förhållande till folkmängden varit 2 V2 å 3 gånger så stor som motsvarande antal vid tekniska högskolan. Det bör jämväl märkas, att man i

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

dessa länder alldeles icke ansett tillströmningen till de högsta tekniska bildningsanstalterna såsom någon olägenhet utan tvärtom på allt sätt sökt att befrämja denna tillströmning.

Den för vårt land nu ifrågasatta nya tekniska högskolan är beräknad för ett elevantal svarande mot ungefär 300 årligen nyinträdande under det att i den nuvarande högskolan mottagas 125 nya elever årligen. Ifråga om elevantalet skulle således i den nya högskolan icke fullt 2 x/2 gånger så många elever komma att intages som för närvarande. Betänker man därjämte, att denna ökning af elevantalet, som i allt fall är mindre än hvad jag nyss angifvit beträffande utländska förhållanden, först sedan den nya högskolan blifvit färdig d. v. s. först efter 8 å 10 år härefter skulle komma att göra sig gällande, torde den utgångspunkt, som kommittén valt ifråga om elevantalets framtida begränsning kunna anses fullt berättigad. Vid bedömandet af frågan om beredande af större eller mindre möjlighet för ernående af högre teknisk bildning torde jämväl få beaktas att äfven i vårt land liksom i andra länder teknisk kunskap och skicklighet börja göra sig gällande inom andra områden än det rent industriella såsom t. ex. inom handeln och jordbruket samt att den tekniska bildningen äfven för den allmänna kulturen efter hand synes komma att vinna allt större vikt och betydelse.

Det har emellertid anmärkts, att redan af nu utbildade ingenjörer en stor del i andra länder söka sitt arbetsfält och där fruktbargöra den kunskap, som härstädes bibringats dem. Denna anmärkning synes icke vara grundad på verkliga förhållandet, och jag åberopar till stöd härför den utredning, kommittén härutinnan förebragt och hvarför jag förut*) redogjort. Största delen af de ingenjörer, som begifvit sig till utlandet, återkomma med väsentligt större erfarenhet och ökad utbildning och de få, som icke återkomma, kunna ändock vara af stor betydelse för landet, såsom sakkunnige förmedlare af afsättningen af landets industriella produkter och främjare af kunskapen om svensk industri och handel.

Angående frågan om de unga högskoleingenjörernas utvandring till främmande länder har den af kommittén verkställda undersökningen gifvit följande resultat:

Af de underhåren 1881—95 utexaminerade 702 eleverna hafva 511 anställning inom landet och 103 i utlandet; af de öfriga hafva 53 aflidit och om 35 har upplysning ej kunnat erhållas. Med visshet känner man således, att af 614 icke mindre än 511, d. v. s. 83 % eller omkring 5/6 ägnat sig åt verksamhet inom Sverige. Inskränker man sig till de 8 senaste åren 1888—95jerhålles ett i förevarande afseende ännu gynn- *) Pagg. 42 och 43.

135 Kung! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

sammare resultat, nämligen att af 328 elever, hvilkas lefnadsöden varit kända, 281 eller nära 86 % stannat i hemlandet eller återvändt efter vidare studier i utlandet.

Äfven beträffande Danmark har en liknande undersökning gjorts angående de före år 1902 från detta lands högskola utexaminerade ingenjörerna, hvilken undersökning visade, att äfven här 85,5 % af dem stannat inom landet, ett resultat, hvilket är så godt som identiskt med det för Sverige erhållna.

Häraf framgår, att den understundom hörda klagan, att våra högskoleingenjörer i större antal begifva sig utomlands, ej endast för att ytterligare fullkomna sina studier utan för att där kvarstanna och söka sitt arbetsfält för framtiden, icke är grundad på verkliga forhållandet, och att en dylik klagan ej heller i fråga om Danmark äger berättigande, oaktadt antalet högskoleelever i detta land, i förhållande till folkmängden, är ungefär tre gånger så stort som i Sverige, och oaktadt den egentliga industrien därstädes ej synes erbjuda på långt när så många arbetstillfällen som i vårt fosterland.

På anförda skäl anser jag mig sålunda böra tillstyrka, att högskolans omorganisation, i enlighet med kommitténs förslag, beräknas med hänsyn till ett elevantal, som svarar emot omkring 300 nyantagna elever om året.

Utgående från dennna förutsättning rörande elevantalet har kommittén beräknat kostnaden för högskolans hufvudbyggnad till omkring 4 millioner kronor, däraf 372 millioner belöpa sig å byggnadsarbetet och 72 million å inredningen, inventeringar och värmeledningar m. m. Ehuru denna kostnad ju är synnerligen betydande anser jag den samma dock icke kunna i någon mån nedbringas, därest det eftersträfvade önskemålet, att erhålla fullt tidsenliga och för en afsevärd framtid tillräckliga lokaler, skall kunna uppnås. Af en jämförelse med de kostnader liknande byggnader i andra länder betingat framgår nämligen, enligt kommitténs utredning, jämväl att ifrågavarande belopp icke blifvit för högt beräknadt.

För öfverskådlighetens skull tillåter jag mig att här ånyo anföra den sammanställning af byggnadskostnaderna, som af kommittén meddelats å sid. 240 af dess betänkande och för hvilken jag förut redogjort.

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Härtill komma följande poster:

Elektrisk belysnings- och kraftanläggning.......................................... 114,500

Yttre ledningar........................................................................................... 55,000

Vidare erfordras för byggnadsområdets planering, för terasseringsarbeten, kulvertar, vägars och planers ordnande m. m.

ett belopp af....................................................................................... 385,000

samt slutligen

för ritningar, arbetsledning, kontrollantarfvoden samt administrationskostnader, cirka 8 procent af kostnaderna för byggnads-, planerings- och terasseringsarbetena............................. 537,846

således, sammanlagdt, hela kostnaden kronor.................................... 9,312,398

Dragés från nämnda summa det belopp, som enligt sakkunniges utlåtande motsvarar försäljningsvärdet af högskolans nuvarande tomter, nämligen 1,940,000, så skulle skillnaden, kronor 7,372,398, utgöra statsverkets direkta utgifter för de af kommittén föreslagna nybyggnaderna jämte deras fullständiga inredning och utrustning.

Beträffande den plats, till hvilken de för högskolan erforderliga byggnaderna skulle förläggas, är det gifvet att den för närvarande till högskolans disposition upplåtna tomten af omkring 12,300 kvm. ytvidd icke kan vara tillräcklig för ändamålet, då ju ensamt den yta, som skulle erfordras för den nya hufvudbyggnadens lokaler, beräknats till öfver

9,000 kvm. och dessutom ytterligare minst lika stor yta skulle vara behöflig för samtliga laboratoriebyggnaderna.

137 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Vid byggnadsförslagets uppgörande har man i fråga om byggnadsplats^ närmast haft att välja mellan tvenne utvägar. Den ena skulle bestå däri, att den gamla tomten bebyggdes så långt utrymmet medgåfve och öfriga erforderliga byggnader uppfördes å andra tomter. Vid en sådan anordning skulle emellertid, om man t. ex. disponerade den nuvarande tomten för hufvudbyggnaden, de öfriga institutionerna, nämligen de bergsvetenskap liga lokalerna, det elektrotekniska laboratoriet, maskinlaboratoriet samt de kemiska laboratorierna, förläggas å särskilda tomter. Som emellertid tydligtvis ofvannämnda institutioner på grund af de rådande höga tomtpriserna icke skulle kunna förläggas i högskolans närhet, utan måste uppföras vid utkanten af eller utanför staden, skulle utan tvifvel afsevärda olägenheter med afseende å undervisningen uppstå.

På grund af dessa af kommittén anförda skäl och då, såsom kommittén vid en ungefärlig kostnadsberäkning funnit, någon besparing ej heller är att vinna genom en dylik utväg, anser jag i likhet med kommittén den för frågan om högskolans utvidgning ur alla synpunkter bästa lösningen vara, att samtliga byggnader förläggas på en gemensam ny tomt af den beskaffenhet, att jämväl utvecklingsmöjligheter för en afsevärd framtid förefinnas.

Beträffande val af tomtplats har jag intet att erinra mot den af kommittén föreslagna, nämligen den platå, som är belägen å norra Djurgårdens mark, nordväst om Sofiahemmet, och som begränsas, i väster af Riksmarskalksvägen, i öster af Margaretavägen och mot norr af idel] an vägen. Densamma synes mig i hufvudsak uppfylla de fordringar, som kommittén med Tätta ansett böra i främsta rummet uppställas på en byggnadsplats för tekniska högskolans institutioner nämligen:

att den har tillräckligt utrymme, äfven med hänsyn till framtida utvidgningar; att dess läge är hygieniskt tillfredsställande och dessutom så fritt och Öppet, att inga höga närliggande byggnader må kunna, nu eller framdeles, inkräkta på tillgången till riklig dager i anstaltens lokaler; att grunden är af sådan beskaffenhet, att dyrbarare grundläggningsarbeten ej behöfva vidtagas och att, med hänsyn till vissa laboratoriearbeten, skakningar från gatu- och annan trafik i möjligaste mån må kunna undvikas; att den icke ligger allt för långt från stadens bebyggda delar, hvilket skulle vålla svårigheter med hänsyn till de studerandes bostadsförhållanden, och slutligen att statsverket icke behöfver vidkännas särskilt stora kostnader för densamma.

Emellertid har öfverintendentsämbetet i infordra^ yttrande mot den sålunda förordade byggnadsplatsen anmärkt dels att högskolebyggnaden

Uih. till Riktd. Prut. 1509. 1 Samt. 1 Afd. 110 Håft. 18

138 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No. 155.

sådan densamma enligt kommitténs förslag vore afsedd att uppföras skulle komma i en högeligen skef ställning i förhållande till de för det tillämnade nya barnbördshuset föreslagna byggnaderna, som enligt uppgiorda ritningar tänkts skola ligga på ett intill den för tekniska högskolan afsedda gränsande tomt å ett sex meter högre beläget plan än ingången till högskolans blifvande hufvudbyggnad, dels ock att den föreslagna tomten icke vore belägen å ett regleradt stadsområde.

Beträffande den förra af dessa anmärkningar, torde densamma numera hafva förfallit, då annan tomtplats för det ifrågavarande nya barnbördshuset anskaffats, en fråga till hvilken jag torde få återkomma i sammanhang med framläggande af nådig proposition angående denna institution. Hvad åter angår den omständigheten att byggnaderna icke komme att ligga å ett regleradt stadsområde, synes mig densamma icke böra tillerkännas någon afsevärd betydelse. Enligt hvad jag erfarit omfattar riksmarskalksämbetet den meningen, att det icke i och för sig är behöfligt eller ens lämpligt att ett område af den parkartade beskaffenhet och det betydande omfång, hvarom här är fråga, indrages i stadsplanen. Vidare är att märka, att de närliggande stadsgatorna redan äro till sina riktlinjer så bestämda, att man äfven utan uppgörandet af en reglering bör kunna vid byggnadsplanernas utarbetande taga tillbörlig hänsyn till nödiga förhållanden i förevarande afseende, särskildt om man, såsom jag längre fram kommer att anföra, erhåller medgifvande, att det slutliga arbetet å byggnadsritningarna må komma att. föregås af en täflan mellan arkitekter, enär i sådant fall vid täflingsvillkorens bestämmande nödig uppmärksamhet bör ägnas åt ifrågavarande förhållande. I alla händelser torde den erinran, som gjorts angående behofvet af uppgörandet af en stadsplan för det föreslagna högskoleområdet icke vara af den betydelse, att hela det viktiga högskoleförslagets förverkligande af sådan anledning ytterligare ett antal år skulle behöfva uppskjutas.

De villkor för en upplåtelse af det föreslagna området till tekniska högskolan, som riksmarskalksämbetet i sitt underdåniga yttrande ansett böra föreskrifvas till skyddande af Djurgårdens intressen i dess egenskap af allmän park, in. in. synas mig vara af beskaffenhet att böra af Eders Kung! Maj:t fastställas.

Det har emellertid vidare från åtskilliga håll framställts en del mindre detaljanmärkningar gentemot de föreslagna byggnaderna, såsom mot deras inbördes läge, höjd och ornamentik, behöfligheten af ytterligare ett eller annat rum eller något rums anpassande för visst ändamål, mot planens terrassering o. s. v., men samtliga dessa anmärkningar äro af oväsentlig art, och bygg-

139 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

nadernas och tomtens förändringar med hänsyn till dem torde icke inverka på den af kommittén för byggnaderna beräknade totalkostnaden. Då det likväl är af vikt att vid utförandet af ett byggnadsarbete af sådant omfång och sådan betydelse som det ifrågavarande, hvilket jämväl kräfver så pass stora uppoffringar från det allmännas sida, som jag ofvan framhållit, hvarje äfven oväsentlig förbättring, i den män densamma icke är ägnad att öka den totala kostnaden, iakttages, anser jag mig för min del böra tillstyrka det af högskolans lärarkollegium först framställda och sedermera af såväl öfverintendentsämbetet som högskolans styrelse uti infordradt yttrande biträdda förslag, att innan byggnadsarbetet kommer till utförande en täflan mellan arkitekter utlyses rörande uppgörandet af därför erforderliga ritningar, och har jag för afsikt, därest Riksdagen finner skäligt bifalla förslaget om tekniska högskolans omorganisation, att föranstalta om en sådan täflan. Kostnaden härför torde icke blifva större än att densamma efter någon mindre jämkning kan beräknas ingå i den totala omkostnaden.

I detta sammanhang torde äfven böra omnämnas den af öfverintendentsämbetet i nyssberörda yttrande gjorda erinran, att i kommitténs förslag någon kostnad för kloaklednings framdragande från tomtgränsen till stadens ledning i Valhallavägen icke upptagits, ett arbete, som ämbetet anser skulle komma att draga en kostnad af omkring 30,000 kronor. Det synes mig emellertid som om kommittén med allt skäl ansett denna kostnad icke erforderlig, enär det ifråga om uppförandet af en byggnadskomplex af sådan betydelse, som den föreslagna högskolebyggnaden skulle komma att äga, torde få anses ligga i stadens eget intresse att framdraga ledningen till tomtgränsen.

Beträffande den del af den för byggnadsarbetets utförande beräknade kostnaden, som skulle erfordras för arbetet under senare hälften af innevarande år samt under år 1910, anser jag densamma böra anslås till det belopp af 300,000 kronor, som enligt den af högskolans styrelse angifna, förut (sidorna 124 och 125) omförmälda planen, ansetts belöpa å de förberedande arbetena å byggnadstomten, arkitekttäflan och anordnandet af entreprenad, och hvilken plan jag anser mig böra tillstyrka, enär denna del af byggnadsarbetet för sitt utförande torde komma att kräfva ungefär ett och ett hälft år, och det vore högeligen önskvärd!, att nämnda arbeten kunde taga sin början redan vid midten af innevarande år. Den tid inom hvilken byggnadsarbetet i sin helhet bör anses vara utfördt torde däremot icke nödvändigtvis behöfva redan nu bestämmas och kommer naturligen vara beroende af det sätt, hvarpå de för detsammas utförande erforderliga kostnaderna fördelas på de följande åren. I sistnämnda hänseende vill

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

jag såsom exempel framhålla ofvannämnda, af högskolans rektor i samråd med professoren Lallerstedt och arkitekten Ludvig Peterson, uppgjorda, plan, enligt hvilken, förutom det till en början erforderliga beloppet af

300,000 kronor, öfriga kostnadsbeloppet skulle så fördelas, att en million kronor ansloges under år 1911, samt 2 millioner respektive eller lVé million — allt efter som byggnadsarbetet ansåges böra utföras på 3, 4 eller 5 år — under hvart och ett af de följande åren samt återstoden 512,398 kronor under det därpå följande sista året. Med denna fördelning skulle den nya högskolan kunna träda i verksamhet respektive år 1917, 1918 eller 1919. Jag erinrar emellertid, att jag allenast exempelvis anfört detta fördelningsförslag och att intet hinder förefinnes för en pröfning hvarje år i hvad mån statsverkets tillgångar kunna betinga en annan plan för arbetets fullbordande.

Förutom de .af kommittén föreslagna byggnadsarbeten, hvarom jag nu uttalat mig, föreligger jämväl förslag till förändring af läroämnena, studietidens längd i vissa fall, ordnandet af undervisningen, examina o. s. v. Beträffande hvad kommittén i dessa hänseenden anfört, ansluter jag mig i allt väsentligt därtill, äfven om en eller annan jämkning i de framställda förslagen framdeles skulle kunna blifva erforderlig.

I den man de föreslagna förändringarna, för hvilka jag förut redogjort, afse de för högskolan gällande stadgarne, anser jag det dock icke erforderligt att i detta sammanhang ingå på en närmare granskning, enär de d ls icke inverka pa beloppet åt den beräknade kostnaden för nybyggnaderna och dels hithörande frågor framdeles komma att blifva föremål för särskild behandling och därvid underkastas en ytterligare pröfning.

Da den af kommittén verkställda utredningen angående erforderliga förändringar i högskolans utgiftsstat icke för närvarande kan föranleda ann in framställning till Riksdagen än beträffande ifrågasatt lönereglering för högskolans professorer och betjäning, till hvilka frågor jag längre fram återkommer, inskränker jag mig här, under hänvisning i öfrigt till kommitténs betänkande, till följande korta angifvande af min ställning till hufvudpunkterna i denna utredning.

Hvad ila först de ordinarie lärarbefattningarna angår, hvilka för närvarande utgöras af 14 professurer och 11 lektorat, de senare indelade i tva olika lönekategorier, har kommittén, i likhet med hvad vid föregående tillfällen upprepade gånger af högskolemyndigheterna föreslagits jämväl för sin del ansett, att lektorsinstitutionen numera icke motsvarar sitt ändamål, utan bör ersättas genom inrättandet af professurer.

141 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Utan tvifvel hade lektoraten på den tid då de inrättades sitt berättigande därigenom, att på det sättet ett antal läroämnen kunde blifva representerade, som visserligen voro nödvändiga för undervisningen, men hvilka då ännu icke utvecklats till den betydelse för tekniken, som numera är fallet med så godt som alla dessa ämnen. Sålunda är det tydligt, att läroämnen sådana som geodesi, skeppsbyggnadslära, husbyggnadslära, m. fl., hvilka ämnen numera vuxit ut till hufvudämnen och hvilkas representanter vid högskolan böra vara de förnämsta tekniskt vetenskapliga auktoriteter på sina områden, icke längre kunna företrädas af lärare med lägre aflöning och ställning än representanterna för de öfriga hufvudämnen a. I flertalet fall måste undervisningen i dessa ämnen mer eller mindre väsentligt utvidgas, så att äfven tjänstgöringsskyldigheten blifver fullt lika omfattande som de ordinarie professorernas. Och i de två eller tre ölriga fallen har det visat sig både ur undervisningssynpunkt fördelaktigare och i fråga om kostnaden billigare att, genom tjänstgöringsskyldighetens utsträckande till att utöfver hufvudämnet omfatta jämväl en mindre kurs i samma eller i ett närbesläktadt ämne, kunna utvidga befattningen till en ordinarie professur, än att dela undervisningen mellan tvänne mindre väl aflönade lärare. Af dessa skäl anser jag, i likhet med kommittén, att de ordinarie lärarne vid högskolan böra utgöras allenast af professorer.

Genom en sålunda förändrad anordning skulle det i högskolans stat för de ordinarie lärarne nu uppförda beloppet af 122,000 kronor, om antalet professurer, såsom af kommittén föreslagits, blefve 31, ökas till

186,000 kronor, motsvarande en ökning af ungefär 53 °j0. Under förutsättning af Riksdagens bifall till den lönereglering för professorerna, som kommittén föreslagit och hvilken jag längre fram kommer att förorda, skulle det erforderliga beloppet komma att ökas till 251,100 kronor, motsvarande något mer än en fördubbling af hittills gällande belopp.

Beträffande de föreslagna professurerna har jag ingen erinran af betydelse att göra och vill jag nu endast påpeka, att samtliga dessa lärarbefattningar endast afse en lämpligare anordning eller utvidgning af undervisningen, men icke ä,ro beroende af elevantalet. Samtliga dessa professurer skulle därför varit erforderliga äfven under närvarande förhållanden, men då, på grund af otillräckliga lokaler med ett fullständigt genomförande af denna del af den föreslagna omorganisationen tillsvidare måste anstå, måste man inom den närmaste tiden inskränka sig till en omdaning af vissa nu befintliga lärarbefattningar, en fråga till hvilken jag redan nästa år torde få återkomma, och för hvars lösande några mera afsevärda kostnader från statsverkets sida icke torde blifva erforderliga.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

I fråga om arfvodena till de af kommittén föreslagna speciallärarne — dylika lärare benämnas för närvarande extra lärare — kommer kommittén vid sin utredning till en årlig kostnadssumma af 50,000 kronor, hvilka enligt förslaget skulle bestridas af statsmedel. För närvarande utgå för samma ändamål något öfver 30,000 kronor om året, hvilken summa till största delen bestrides genom statsmedel och i öfrigt från elevafgifternas medel. Rörande dessa lärare och de läroämnen, som genom dem skulle representeras, har jag ingen anmärkning af betydelse att göra. Dock torde, såsom bland annat af lärarkollegiet och öfverintendentsämbetet påpekats, i ett par fall någon jämkning blifva erforderlig, men torde härigenom någon ändring i den beräknade kostnaden för statsverket icke behöfva förutsättas, då väl fortfarande, såsom hittills, styrelsen bör äga rätt att efter kollegiets hörande vidtaga dylika jämkningar, och då, i händelse af behof, jämväl eventuellt öfverskott af elevafgiftema fortfarande må kunna användas för anställande af behöfliga speciallärare.

I motsats till hvad förhållandet är med de ordinarie lärarne och speciallärarne, står det erforderliga antalet assistenter i direkt proportion till antalet elever vid högskolan. Vid ett beräknadt högre antal elever kommer sålunda årliga kostnaden för assistenternas arfvoden jämväl att ökas. Med anledning häraf har kommittén föreslagit, att dessa arfvoden, som för närvarande utgå dels af statsmedel och dels af elevernas öfningsafgifter, hädanefter skulle bestridas allenast af dessa afgifter. Indika sålunda hufvudsakligen skulle användas till detta ändamål. Härvid har kommittén, såsom jag förut anfört, återupptagit ett år 1904 af högskolans styrelse afgifvet förslag om förhöjning af de mera bemedlade elevernas öfningsafgifter, och för sin del föreslagit, att ordinarie elev vid hvarje termins början erlägger en sådan afgift af 100 kronor, dock att lärarekollegiet må äga rätt att för mindre bemedlad elev nedsätta denna afgift till hälften och för obemedlad till fjärdedelen af nämnda belopp. Såsom jag förut uppgifvit utgår ifrågavarande afgift för närvarande med ett belopp af 50 kronor i terminen med rätt för lärarkollegiet att nedsätta densamma till 25 kronor för mindre bemedlade elever. Genom den sålunda föreslagna förhöjningen, hvaremot jag icke har något att invända, har kommittén beräknat, att erforderliga medel skulle vinnas icke blott till bestridande af assistentarfvodena utan därjämte i likhet med närvarande förhållanden till bestridande af eu del af utgifterna för samlingar och laboratorier.

Statsanslaget till biblioteket utgår för närvarande med 4,500 kronor

143 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 155.

och har af kommittén föreslagits att höjas till 12,000 kronor, under det att anslaget till samlingar och laboratorier å 14,000 kronor skulle blifva oförändradt. Hela det årliga behofvet af medel till samlingar och laboratorier har för framtiden beräknats att uppgå till 54,000 kronor och skulle däraf 40,000 kronor bestridas genom elevafgifterna. Mot dessa beräkningar har jag ej heller någon erinran att göra.

Till diverse utgifter för uppvärmning, ventilation, renhållning m. m. utgå för närvarande 10,000 kronor å ordinarie stat, ett belopp, som naturligtvis äfven under nuvarande förhållande icke på långt när är tillräckligt för ändamålet, utan fylles det återstående behofvet genom elevafgifterna. Då. såsom jag förut omnämnt elevafgifterna enligt förslaget beräknats för bestridande af assistentarfvodena och större delen af utgifterna för samlingar och laboratorier, så måste enligt den föreslagna nya staten dessa s. k. diverse utgifter uteslutande bestridas genom allmänna medel, och har kommittén för ändamålet i sitt förslag till framtida stat för högskolan upptagit ett belopp af 121,700 kronor. Mot beräknandet af denna summa, hvars höga belopp sammanhänger med de nya byggnadernas betydligt utvidgade omfång, och som för öfrigt af påtagliga skäl är synnerligen osäker, har jag för närvarande ingen anmärkning att göra.

Det ordinarie anslaget till betjäningen skulle enligt kommittéförslaget ökas från 5,100, till 21,900 kronor, anslagen till rektor, kansli m. m. från 7,500 kronor till 20,100 kronor oeh sammanlagda anslagen till elevstipendier och resestipendier för lärarne från 4,800 till 6,600 kronor.

Den ordinarie staten för läroverket, som för närvarande uppgår till

203,000 kronor — hvartill komma å extra stat anvisade medel af sammanlagdt 25,500 kronor — skulle genom de föreslagna förändringarne komma att ökas till 497,400 kronor.

Lägger man till denna summa det belopp af 130,000 kronor, som beräknats komma att inflyta genom elevafgifter, af hvilket belopp 90,000 kronor ansetts komma att åtgå till assistenternas aflöning och 40,000 kronor till bestridande af utgifter för samlingar och laboratorier, så erhåller man beträffande totalsumman af de årliga utgifterna ett sammanlagdt belopp af 627,400 kronor, under det att för närvarande utgifterna för högskolan enligt kommitténs beräkning för år 1907 uppgingo till sammanlagdt omkring 276,800 kronor och enligt hvad jag förut anfört för år 1908 till 279,262 kronor. För ytterligare bedömande af i hvad mån de för högskolan sålunda beräknade årliga utgiftsbelopp icke skulle kunna anses för högt tilltagna, har kommittén, såsom jag förut anfört, anställt en jämförelse med motsvarande utgifter för några utländska högskolor af ungefär samma omfattning som den tekniska högskolan enligt förslaget

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

framdeles skulle komma att erhålla, och vill jag här ytterligare erinra om resultaten af denna redogörelse.

Beträffande t. ex. högskolorna i Aachen och Delft, hvilka i hufvudsak hafva samma fackskolor som tekniska högskolan, utfaller en jämförelse

För att anställa en jämförelse med sådana tyska eller andra högskolor, som sakna fackskolorna för skeppsbyggnad och bergsvetenskap måste siffrorna för tekniska högskolan i Stockholm minskas med de tal, som motsvara nämnda fackskolor. Man finner därvid följande resultat:

ställer sig utgiftssiffran betydligt högre. Under senaste året uppgingo därstädes de olika hufvudposterna i budgeten till:

Kansli m. m. och diverse utgifter............... kr.

Lärarnes allöningar ........................................ »

Bibliotek, samlingar m. m............................ >

öfriga utgifter ..................................... »

161,000

216.000 25,000

Summa kr. 1,009,000

Denna högskola har 1,300 ordinarie elever, hvaraf två tredjedelar äro schweizare.

Vid den stora högskolan i Boston, Massachussets Institute of Technology uppgingo år 1906 utgifterna för löner och samlingar till följande belopp:

Löner.................................................................... kr. 1,375,000

Bibliotek, samlingar m. m.......................... » 182,000

vid ett elevantal af omkring 1,400.

145 Kungl. Maj:In Karl. Proposition K:o 15~>.

I likhet med kommittén finner äfven jag på nu anförda skäl, att de af kommittén angifna årliga kostnaderna för den nya högskolan, i förhållande till hvad som därigenom skulle vinnas, icke i något afseende blifvit för högt beräknade.

I sammanhang med sitt förut omnämnda yttrande öfver kommitté- Reglering af förslaget har högskolans styrelse jämväl hemställt om aflåtande af nådigt"*®™™* proposition till Riksdagen angående reglering af lönerna för högskolans professorer.

Sedan nämligen föregående års Riksdag fattat beslut angående reglering af lönerna för universitetens professorer, i enlighet hvarmed lönen bestämts till 5,000 kronor och tjänstgöringspenningarna till 2,500 kronor med rätt till ett ålderstillägg af 600 kronor till lönen efter 5 års tjänstgöring, ville styrelsen nu i underdånighet hemställa om motsvarande lönereglering för högskolans 14 professorer. Då för närvarande för hvarje professors aflöning 6,000 kronor äro uppförda å ordinarie stat, och enligt nu omförmälda förslag i stället 7,500 kronor skulle å staten uppföras, utgjorde således den för ändamålet erforderliga höjningen af det till högskolan utgående ordinarie statsanslaget ett belopp af sammanlagdt 21,000 kronor.

Med afseende å den synnerliga svårigheten för högskolan att vid den starka konkurrensen med industrien och öfriga högskolor kunna vinna fullgoda lärarkrafter, ansåge sig styrelsen, i anslutning till de af kommittén angifna grunder, böra hemställa jämväl om beviljandet af ett ortstillägg af 600 kronor för hvarje professor, i likhet med hvad som kommit statskomissarierna vid statskontoret, med flera tjänstemän till del. 1 enlighet härmed skulle den erforderliga ökningen af ordinarie anslaget böra höjas med 8,400 kronor till 29,400 kronor.

Med afseende å behofvet af ökade löneförmåner för högskolans professorer yttrar kommittén bland annat:

»Särskilt måste emellertid i förevarande afseende framhållas högskolans ställning såsom den förnämsta representanten för teknisk vetenskap och undervisning, hvilken ställning gör det till en oafvislig nödvändighet att söka till lärare erhålla de mest framstående förmågor. Med kännedom om de höga aflöningar, som industrien nu för tiden erbjuder sina ledande ingenjörer, är det tydligt att lärarplatserna vid högskolan i allmänhet icke innebära någon särskild lockelse för en framstående ingenjör, och i fråga om de rent teoretiska läroämnena gör konkurrensen med öfriga högskolor, vid Indika undervisa ngsskyldigheten i regeln är vida lindrigare än vid höerskolan, det äfvenledes ofta svårt för läroverket att erhålla framstående

Bill. till liiksd. Prat 1909. 1 Sami. 1 Afil. 110 luft. 19

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

lärarkrafter. Visserligen är det sant, att flera af läroverkets lärare i egenskap af konsulterande ingenjörer, och detta på grund just af sin ställning och sina förutsättningar kunna förskaffa sig inkomster utöfver den aflöning, som de erhålla af staten. I regeln äro dock dessa inkomster ej af den betydenhet, att därigenom skillnaden mellan praktikens män och lärarna i någon mera väsentlig mån utjämnas. Ty om det också är af största vikt, att läraren, för att ej förlora sambandet med den industriella utvecklingen, deltager i det praktiska arbetet inom sitt område, måste detta deltagande å andra sidan dock inskränkas inom vissa gränser för att ej menligt inverka på hans verksamhet såsom lärare och vetenskapsman.

Ehuru kommittén sålunda ansåge en afsevärd förbättring af professorernas aflöningsförhållanden vara af behofvet påkallad, hade kommittén dock ej tilltrott sig kunna föreslå högre aflöning än i fråga om statskommissarierna, för hvilka lönereglering nyligen blifvit genomförd, och föresloge därför kommittén, att för professor vid tekniska högskolan aflöningen för år räknadt bestämdes till 5,000 kronor i lön och 2,500 kronor i tjänstgöringspenningar jämte ett ortstillägg af 600 kronor, med rätt att efter fem års väl vitsordad tjänstgöring komma i åtnjutande af ett ålderstillägg till lönen af 600 kronor.»

Sedan Riksdagen numera beslutat om genomförande af löneregleringför professorerna vid universiteten och Karolinska institutet, i enlighet hvarmed professorsaflöningen bestämts just efter nyss anförda i fråga om statskommissarierna följda grunder, med undantag för ortstillägget, som icke beviljades för de nämnda professorerna, detta af det skäl, att dessa professorer ansågos just genom sin placering i hufvudstaden blifva i tillfälle att genom enskild praktik och jämväl på annat sätt förskaffa sig afsevärda inkomster utöfver professorsaflöningen, torde jag med afseende å den påyrkade löneregleringen för tekniska högskolans professorer, hvilka hittills ansetts väsentligen böra likställas med de förra, kunna inskränka mig till att klargöra min ställning till frågan om behofvet i förevarande fall af det föreslagna ortstillägget å 600 kronor till professorernas eljest enligt de angifna grunderna normerade aflöningsförmåner. Det synes mig då tydligt, att det skäl, som i detta afseende anförts i fråga om karolinska institutets professorer, icke kan åberopas beträffande professorerna vid högskolan, åtminstone icke med samma styrka. Härtill kommer, att professorernas vid tekniska högskolan undervisningsskyldighet är väsentligt större än den, som åligger professorerna vid våra andra lärda högskolor. För öfrigt skulle den föreslagna förhöjningen af löneförmånerna för högskoleprofessorerna sätta högskolan i bättre stånd än eljest skulle vara möjligt

147 Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

att till lärare erhålla förmågor af den framstående beskaffenhet, som motsvarar högskolans särskilda uppgift. Jag måste nämligen, oaktadt flera af dessa lärare såsom konsulterande ingenjörer och dylikt genom verksamhet utom läroverket kunna förskaffa sig en del biinkomster -utöfver sin aflöning såsom lärare, gifva kommittén fullständigt rätt i dess af mig anförda mening, att på grund af konkurrensen med industrien, som ju erbjuder afsevärdt. högre inkomster åt framstående tekniker, äfvensom, i fråga om de få professurerna i de rent vetenskapliga ämnena, på grund af konkurrensen med öfriga högskolor, vid hvilka som sagdt undervisningskyldigheten i regeln är vida mindre betungande än vid tekniska högskolan, det ofta är synnerligen svårt för läroverket att erhålla verkligt framstående lärarkrafter.

På nu i korthet anförda skäl vill jag därför tillstyrka bifall till den af högskolans styrelse gjorda underdåniga framställningen, i enlighet hvarmed högskolans ordinarie stat från och med ingången af år 1910 skulle ökas med 29,400 kronor.

Högskolans styrelse har jämväl gjort underdånig framställning om lönereglering för den nuvarande ordinarie tjänstepersonalen och därvid yttrat följande:

»Af skäl som styrelsen redan vid föregående tillfällen anfört och under hänvisning jämväl till hvad kommittén — pagg. 186—188 — framhållit, får styrelsen härmed jämväl göra underdånig framställning om reglering af den egentliga betjäningens aflöningsförmåner. 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitténs förslag skulle för den nu tjänstgörande betjäningen följande aflöningsstat böra beräknas:

samtliga med bostad inom läroverket jämte bränsle. 1 motsvarande fall vid ämbetsverken stadgas vanligen att aflöningen minskas med ortstill- 1 ägget och därutöfver af lönen så mycket, att hela minskningen uppgår

Betjäningens

aflöning

148 Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition 2i:o 155.

till visst mot bostadsförmånen svarande belopp. Med afseende å särskilda förhållanden rörande betjäningen vid högskolan, nämligen dels att tjänstgöringens beskaffenhet i regeln kräfver vissa särskilda förutsättningar och dels att betjäningen, på grund däraf att dess tid, åtminstone under läsåret, tages i anspråk vid läroverket under hela dagen, endast i undantagsfall kan komma i tillfälle att erhålla biförtjänster, anser styrelsen, att man i fråga om betjäningspersonalen vid högskolan bör göra undantag från den eljest vanliga regeln och i enlighet härmed bestämma, att aflöningen icke skall undergå minskning motsvarande den föreslagna förmånen af fri bostad och fritt bränsle.

Då för närvarande å ordinarie stat är anvisadt ett belopp af 5,100 kronor, hvaraf 300 disponeras till beredande af arfvode åt 2 portvakter, och återstoden 4,800 användes till betjäningens aflöning, och då enligt ofvan angifna förslag för sistnämnda ändamål 7,500 kronor erfordras, så skulle alltså det nu framställda förslaget till betjäningens aflöning erfordra en ökning af det ordinarie statsanslaget med 2,700 kronor. Enär genom eu dylik reglering det nu utgående af föregående års Riksdag beviljade årliga tillfälliga lönetillägg af 607 kronor 50 öre skulle bortfalla, blifver den verkliga ökningen af statens utgifter allenast 2,092 kronor 50 öre.»

Då kommitténs yttrande (sidd. 186—188 i dess betänkande) i allt väsentligt öfverensgtämmer med hvad högskolans styrelse sålunda anfört, torde jag icke behöfva lämna någon närmare redogörelse för kommittéutlåtandet utan tillåter jag mig nu att för egen del anföra följande.

Det till betjäningens aflöning för närvarande af statsmedel utgående beloppet 5,100 kronor fördelas enligt styrelsens pröfning mellan en vaktmästare för den allmänna afdelningen, fyra laboratorieränare för bergsskolan, den kemiska samt den elektrotekniska och fysikaliska institutionen, en maskinist och två portvakter, samtliga med bostad inom läroverket. Aflöningen utgår således under form af arfvoden, så att betjäningen vid högskolan icke är berättigad till pension. Arfvodenas belopp äro för närvarande resp. 900, 850, 800, 750, 750, 750, 240 och 60 kronor. Dessa arfvodesbelopp hafva emedlertid delvis blifvit något förhöjda sedan Riksdagen på extra stat för år 1909 till förbättring af betjäningens aflöningsvillkor anslagit 1,215 kronor att utgå med halfva beloppet under år 1908 och med andra hälften under år 1909.

Emellertid är det ju tydligt, att betjäningspersonalen redan under nuvarande förhållanden på grund af det växande elevantalet och den däraf direkt eller indirekt ökade tjänstgöringen är otillräcklig för läroverkets behof. Också har från betjäningens sida redan länge ett utan tvifvel berättigadt missnöje gjort sig gällande, hvilket missnöje jämväl

149 Kungl. Mnj:ts Null. Proposition N:o 155.

och i ännu högre grad yttrat sig i fråga om aflöningens synnerligen låga belopp samt den osäkerhet i betjäningens ställning, som är en följd däraf, att rätt till pension icke är tillerkänd densamma. Högskolestyrelsens underdåniga framställning angående en väsentligare tillfällig förbättring af lönerna, intill dess kommitténs förslag i ämnet kunde föreligga till afgörande, har hittills endast delvis vunnit afseende.

I likhet med styrelsen och kommittén anser äfven jag det vara nödvändigt att öka löneförmånerna och att bereda pensionsrätt för denna person al.

Jag kan också i det hela ansluta mig till högskolestyrelsens förslag i denna del. Hvad till en början angår förste vaktmästaren, hvilken enligt hvad jag inhämtat under största delen af året är sysselsatt i högskolan från tidigt på morgonen till sent på aftonen, sy-nes det mig visserligen, som denne befattningshafvare icke borde utan vidare likställas med exempelvis förste vaktmästaren i statskontoret, hvars tid särskildt på eftermiddagarne lärer vara betydligt mindre upptagen. Det synes mig därför, som om högskolestyrelsens förslag, enligt hvilket förste vaktmästaren skulle erhålla samma löneförmåner, som i allmänhet tillerkänts förste vaktmästare i lönereglerade centrala verk, och dessutom rätt till två ålderstillägg å 100 kronor efter respektive 5 och 10 år, hade goda skäl för sig. En liknande anordning återfinnes exempelvis i den år 1908 fastställda staten för universitetet i Uppsala, där vaktmästaren vid kansliet, som i tjänsteställning torde tillnärmelsevis motsvara här ifrågavarande förste vaktmästare och hvars sammanlagda löneförmåner uppgå till 1,550 kronor, tillerkänts två ålderstillägg å 100 kronor efter respektive 5 och 10 år. Hvad beträffar de fyra laboratorietjänarna, hvilkas kontanta lönevillkor föreslagits lika med motsvarande befattningshafvare vid karolinska institutet, har jag intet att däremot erinra. Icke heller de för maskinisten föreslagna kontanta löneförmåner synas mig gifva fog för någon anmärkning. Om jag således i dessa delar anser mig böra tillstyrka högskolestyrelsens förslag, kan jag dock icke förorda detsamma i hvad det rör hemställan om att nu ifrågavarande sex befattningshafvare skulle utöfver dem tillkommande kontanta löneförmåner tillerkännas fri bostad jämte bränsle. Detta synes mig nämligen innebära ett allt för betänkligt afsteg från de principer, som antagits till efterföljd vid senast genomförda löneregleringar. Det sedvanliga villkoret om afdrag å 250 kronor för förmånen af fri bostad ocli bränsle torde därför böra upprätthållas äfven i förevarande fall.

I högskolans stat bör följaktligen, med uteslutande af posten: »Anslag till betjäningens aflöning — 5,100 kronor», i stället uppföras dels af högskolestyrelsen omnämnda 1 förste vaktmästare, 4 laboratorietjänare och 1 maskinist med de för dessa befattningshafvare af styrelsen föreslagna kon-

150 Ktmgl. Maj:ts Nät!. Proposition K:o 155.

tanta aflöningsförmåner med föreskrift tillika, att för en hvar af bemälda befattningshafvare, som i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen, dels ock arfvode till 2 portvakter med tillhopa 300 kronor.

För åtnjutande af de utaf mig nu föreslagna aflöningsförmåner för omförmälda befattningar vid högskolan, nämligen dess professurer, förste vaktmästarbefattningen, laboratorietjänarbefattningarna och maskinistbefattningen torde böra gälla följande villkor och bestämmelser, i tilllämpliga delar uppställda i enlighet med de villkor, som vid lönereglering för karolinska mediko-kirurgiska institutet förlidet år fastställdes för åtnjutande af nya aflöningar å dess stat:

att innehafvare af sådan befattning skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändring i högskolans organisation eller verksamhet eller eljest i allmänhet kan varda stadgad samt i sådant hänseende vara pliktig att, med bibehållande af den tjänsteställning och den aflöning han innehar, i enlighet med nya eller förändrade föreskrifter sköta de med befattningen förenade göromål;

att icke med någon af nu ifrågavarande ordinarie befattningar vid högskolan må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att ej med någon af nu ifrågavarande befattningar må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej högskolans styrelse uppå därom gjord framställning och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid högskolan, finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöringspenningar eller arfvode oj må uppbäras af tjänstinnehafvare under honom beviljad tjänstledighet, utan skola för denna tid utgå till den, som uppehåller befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen och ortstillägget, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter eller fullgörande af särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af

151 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt för tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af högskolans styrelse pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt, låta honom uppbära något däraf;

att tidpunkten för första förhöjningen af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af befattning inträder efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, under iakttagande hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förrän vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd; börande professor därvid tillgodoräknas äfven den tid, som före den förändrade aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till professur vid högskolan;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som berättigar honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande eller dödsfall själfva lönen, äfvensom ortstillägget, skall utgå till månadens slut, utan rubbning af gällande föreskrifter om afträdande af boställsförmån; skolande dock vederbörande befattningshafvare vara underkastad de ändrade bestämmelser i berörda hänseenden, som kunna varda fastställda;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinneliafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder de nya aflöningsförmånerna, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

152 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Slutligen torde böra meddelas erforderliga bestämmelser för öfvergång till de nya aflöningsförmånerna.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

A) — under medgifvande, att för uppförande af nya byggnader för tekniska högskolan i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af kommittén för den högre tekniska undervisningens ordnande framlagda förslag må, under de närmare villkor, Eders Kungl. Maj:t bestämmer, tagas i anspråk ett härför erforderligt område af omkring 65,000 kvadratmeter, beläget å en nord nordväst om Sophiahemmet å norra Djurgårdens mark varande platå, som begränsas i väster af Riksmarskalksvägen, i öster af Margaretavägen och mot norr af Mellanvägen — till bestridande af kostnaderna för ifrågavarande byggnader med utrustning och inredning samt för terrasseringsarbeten med mera väsentligen i enlighet med nämnda förslag bevilja ett anslag af 9,312,398 kronor och däraf för påbörjande af berörda byggnadsarbeten på extra stat för år 1910 anvisa ett belopp af 300,000 kronor;

B) dels bestämma, att i staten för tekniska högskolan skall vidtagas sådan förändring, ej mindre att för en hvar af nuvarande fjorton professurer vid högskolan aflöningen skall utgöra 8,100 kronor, däraf 5,000 kronor lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar och 600 kronor ortstillägg, jämte rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring, än äfven att, med uteslutande ur staten af anslaget å 5,100 kronor till betjäningens aflöning, i stället i staten uppföras aflöning till en förste vaktmästare med 1,500 kronor, däraf 900 kronor lön, 450 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg, aflöning till eu hvar af fyra laboratorieränare med 1,200 kronor, däraf 700 kronor lön, 350 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg, aflöning till en maskinist med 1,200 kronor, däraf 700 kronor lön, 350 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg, jämte rätt för en hvar af sist omförmälda sex befattningshafvare till två ålderstillägg å 100 kronor efter 5, respektive 10 år, dock att för enhvar af dessa befattningshafvare, som i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå äfvensom å lönen af dragas 100 kronor årligen, samt arfvode till två portvakter med 300 kronor;

dels medgifva, att de förenämnda befattningshafvare vid tekniska högskolan tillkommande ålderstillägg må utgå af det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget: ålderstillägg;

153 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

dels godkänna de af mig föreslagna villkor och bestämmelser för åtnjutande af de nya löneförmånerna;

dels förklara, ej mindre att enhvar, som med eller efter ingången af år 1910 tillträder nu afsedd befattning vid högskolan, skall vara pliktig att underkasta sig nyssberörda villkor och bestämmelser, än äfven att de förutvarande innehafvare af dylika befattningar, hvilka icke före viss angifven tidpunkt anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

dels ock för genomförande af nu ifrågavarande förändringar i staten för tekniska högskolan öka nämnda stat från 203,000 kronor till 235,100 kronor eller med 32,100 kronor och förty höja anslaget till de tekniska läroverken, nu 558,275 kronor, till 590,375 kronor.

Vid bifall till hvad jag under A) hemställt lärer hinder icke möta att redan under år 1909 af tillgängliga medel utanordna erforderlig del af det på extra stat för år 1910 utgående beloppet.

Till hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter, lämna nådigt bifall; och skulle proposition i ämnet af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, aflåtas till Riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Tollie.

Bih. lili Riksd. Prat. 1505. 1 Samt. 1 Afd. 110Haft.

154 Kung!. Majts Nåd. Proposition No 155.

Bil. A.

Professor P. Klasons reservation

till Tekniska högskolans lärarkollegiums utlåtande den 12 september 1908.

Efter tagen känndom om kommitterades underdåniga betänkande med förslag till ordnande af den högre tekniska undervisningen i riket af den 27 maj 1908, får jag vördsamt anföra följande.

1. Elevantalet.

Hufvudprincipen i 1908 års förslag är, att högskolan i högsta möjliga grad bör vara anordnad att emottaga alla kompetenta sökande äfven kvinnliga.

Så länge realiserandet af denna princip ej öfverstiger rimliga kostnader och ej heller medför andra påvisbara olägenheter, så torde ej heller något vara att däremot invända. Men då, såsom kommittén också uttryckligen framhåller, undervisningens tyngdpunkt vid Tekniska Högskolan måste förläggas till de praktiska öfningarna och för dessa ostridligen ej blott behofvet af lokaler, utan äfven af lärarekrafter står i direkt proportion till antalet elever, så torde man finna, att saken ej blott är en kostnadsfråga utan äfven en personfråga.

Om 300 vinna inträde i september, men innan december månads slut en stor del har lemnat Högskolan, så måste man ju saga, att det, frånsedt ekonomien, icke kan vara för undervisningen fördelaktigt att anordna Högskolan för 300.

Följande tabell visar antalet elever i 1, 2 och 3 afd. från 1876—77 till 1897—98.

155 Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 155.

Transport 211 173

...................................... 46 38

40 45

47 31

52 35

51 41

74 41

1880—81 81-82

82— 83

83— 84...

84— 85...

85— 86....

86— 87....

87— 88...

88— 89....

89— 90... 1890—91....

91-92... 92 — 93...

93— 94...

94— 95...

95— 96...

96— 97....

56 59

68 40

75 53

84 55

75 82

80 67

100 71

100 81

99 96

100 77

— 81

1,404 1,165 1,076 100% 83% 76%

1 Följande tabell visar elevantalet i 1, 2 och 3 afd. från 1896 — 97 afd. till 1904—08 i tredje afd.

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Under hela tiden tab. 1 innefattar emottogos alla kompetenta. Vi se att under de uppåtgående tiderna 1876—1880 kvarstodo i tredje afdelningen i medeltal 7 9 % af dem som inträdde i första, under de nedåt gående tiderna 1880 — 89 endast 68%, hvilken siffra under de åter uppåtgående tiderna 1889—1897 höjdes till 77 %, Efter 1897, då tillströmningen varit större än som mottagits, kvarstodo i medeltal i 3 afd. 90 % af dem som inträdde i första afd.

Vi finna sålunda, att det antagande kommitterade vid sina beräkningar gått ut ifrån, att den högsta numerären i alla obligatoriska afdelningarne är lika stor, kan tåla vid någon jämkning, ivfven om ett större antal inträdessökande anmäla sig än som får plats, så kan man dock beräkna 3 afd. 10 % mindre än första, i motsatt fall minst 20 % mindre, eller tvärtom öka antalet som intages med 30 resp. 60.

Under 1876 —1892 kunde 80 emottagas, men 6 gånger under denna tid har ej mer än 50 — 60% däraf anmält sig. Med hänsyn till fluktuerande konjukturer är det sålunda ur ekonomisk synpunkt önskvärdt, att en utjämnande regulator finnes här likaväl som på en maskin med ojämn belastning. En sådan bär visserligen kommittén begagnat sig af i de för våra förhållanden ganska rundligt tilltagna elevafgifterna. Jag tror emellertid, att elevafgifteT äro olämpliga såsom regulator i fall sådana som dessa, därför att de aldrig kunna verka fullt rättvist, och därför att de upphöra att vara en regulator för dem som icke erlägga afgift och för dem. för hvilka afgifter ej spelar någon roll. Hvad däremot höga afgifter och en lång studietid åstadkomma är en ökad skuldsättning för de unga ingeniörema, hvilken försvårar förvärfvandet af en god eftermognad i praktikens tjänst, utan hvilken utsigten att nå en högre ståndpunkt är ringa, de teoretiska kunskaperna må vara huru stora som helst.

Det finnes emellertid en naturlig regulator och en mycket god sådan, som kommitterade vilja helt och hållet lämna obegagnad, och det är praktik före inträdet, Denna regulator är särskildt lämplig, därför att den är för eleverna gagnande. Den tekniska undervisningen får därigenom ett i hög grad ökadt intresse för eleven, och ur det ökade intresset kommer ock en ökad förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Den blifvande teknologen får därigenom ock en och annan försänkning i industrien, som kan blifva honom till gagn. Slutligen, och detta synes vara det viktigaste, får ynglingen därigenom klart för sig, huruvida han verkligen har håg och fallenhet för industriell verksamhet.

Hur mången ung ingeniör har ej först efter det han genomgått Högskolan eller under det han går där gjort den obehagliga upptäckten, att han ej har den läggning för sitt yrke, utan hvilket, kunskaperna må vara

157 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

än så stora, ingen vidare framgång är att förvänta och föga gagnande verksamhet att hoppas!

Kommitterade ha emellertid funnit, att fördelarna af någon tids praktik före inträdet ej kunna uppväga olägenheterna af en därigenom föranledd förlängning af studietiden.

Jag skulle för min del vilja säga, att nämnda praktik icke förlänger studietiden, alldenstund densamma icke kan sägas vara afslutad med utgången ur Högskolan, ifall den nödiga praktiken saknas, och jag skulle vilja gå ändå längre och påstå, att denna praktik kan på ett för eleven fördelaktigare sätt tillgodogöras före inträdet i Högskolan än under studietiden därstädes eller efter Högskolans genomgång. Den praktik såsom arbetare, som den blifvande teknikern verkligen har behof af, bör företagas medan organen ännu äro fullt bildbara och sålunda utföras så fort de därför nödiga krafterna finnas för handen. Det torde ej lida det minsta tvifvel, att han i de flesta fall vinner sförre skicklighet i och sundare omdöme af dylikt arbete före än efter utgången ur högskolan.

Jag vill visserligen biträda kommitténs uppfattning däri, att förpraktik icke bör vara obligatorisk, ty tvång blir lätt förhatligt, men jag vill påstå, att förpraktik är fördelaktigt för elev och bör därför anses meriterande och det till den grad, att de, som hafva ett års praktik må gå före andra, liksom förhållandet är nu, och jag vill slutligen påstå, att den högre tekniska undervisningen utbildar såsom regel bättre ingeniörer för industrien, möjliggör en säkrare utkomst för ingeniörerna själfva och är billigare för staten, lättare att på ett tillfredsställande och effektivt sätt organisera med intill ett års förpraktik än utan sådan. I denna sak kan jad stödja mig på flertalet af föreliggande yttranden från våra tekniska föreningar, hvilka ju i denna sak äro särdeles omdömesgilla.

På basis af dessa premisser är det lätt att fastställa, hvad som synes vara statens ovillkorliga skyldighet beträffande den högre tekniska undervisningen. Den ligger i att ordna en fullt tillfredsställande undervisning för alla dem, som utom teoretisk kompetens dessutom ha ett års praktik.

Inskränker man nu uppgiften härtill, så har Högskolans omfång hittills varit fullt tillräckligt. Det hör till och med till tämligen sällsynta undantag, att inträdande elever haft så lång praktik. Det kan sålunda ej vara fullt öfverensstämmande med verkligheten, hvad kommitterade säga, att de teoretiskt kompetente, som ej vid första anmälningen vunnit inträde, blifvit utestängda och hänvisade till andra lefnadsbanor.

Vi stöta emellertid härvid på en faktor, som kommittén åsatt en mycket hög valör. Förhållandena ha visat, att de allra flesta, som sökt inträde, ha haft minst ett hälft betyg öfver godkänd i matematik, fysik,

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

kemi och teckning. De, som därför endast haft godkänt, ha, säges det, ej ansett det löna mödan att anmäla sig. De senares antal anslår kommittén till minst lika många som dem, som faktiskt anmält sig. Vore detta atr, taga efter bokstafven, då hade förslaget i viss mån dömt sig själf, ty då skulle redan i den nya Högskolans begynnelse ej alla inträdessökande få plats. Skulle dessutom också kvinnliga teoretiskt kompetenta elever erhålla inträde, såsom kommittén föreslår, så kanske ytterligare ett hundratal anmälningar på den grund tillkomma, så att redan i dess begynnelse i stället för 300 anmälningar dessas tal uppginge till 400 å 500.

Jag vill ingalunda påstå, att man lätt kan uppvisa fallenhetstecken för alla lefnadsbanor. Nota specifika för den blifvande teknikern är väl fallenhet och med fallenhet också intresse för just ämnena matematik, fysik och kemi. Det torde väl därför såsom regel vara lärarens fel eller rättare den lärometods fel, som han följer, om han ej kan med sin undervisning åstadkomma en hårsmån bättre betyg än godkänd vid förhandenvaron af intresse, lust och flit. Att dylika fel begås i skolan är väl möjligt, men i dess högsta klass, är jag dock öfvertygad, att procenttalet dylika fel är mycket ringa.

Naturligtvis vill jag ej påstå, att det ej är ganska vanligt, att äfven för nämda ämnen verkligen begåfvade ynglingar ha endast godkänd i studentexamen, ehuru jag ingalunda tror, att antalet är på långt när lika stort som de som hafva ett större eller mindre öfverbetyg, men jag tror, att flertalet dylika fall beror på ett inspel af ungdomens lidelser såsom en obetingbar frihetskänsla m. m. Och är det ej nyttigt i högsta grad för just dylik ungdom att förhållandena tvinga dem till kroppsligt arbete, hvaraf de just äro i behof af? Slutligen är intresset icke synnerligen stort, om det ej förmår ynglingen till antydda ettåriga praktik, som utan vidare bereder inträde till högskolan för honom.

Hvad kommitterade i denna sak framhålla, finner jag sålunda för min del ingalunda hafva något reelt värde.

Kommitterade framhålla äfven såsom motiv för eu, hvad numerären beträffar, stor Högskola, att den tekniska bildningen bär som annorstädes måste göra sig allt mer gällande äfven inom andra områden än de rent industriella, såsom inom handeln, jordbruket o. s. v. Hvilken yngling, som behöfver förtjäna sitt uppehälle skulle emellertid vilja med afsikt först taga studentexamen, sedan tillbringa fyra år i Tekniska Högskolan, därefter ett år i jordbrukspraktik, så ett år i landtbruksinstitutet. Icke blir han därigenom bättre jordbrukare, nej förvisso, lika litet som en skräddare blir bättre i sitt yrke, därför att han också lär att sy stöfla!', och därtill skall kostnaderna för så långa studier sällan eller aldrig kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155. 159

förräntas i jordbrukets tjänst. Hvad som nu gäller om jordbruket, gäller ock om handeln, om än tilläfventyrs icke i så hög grad.

Jag kan förstå, att en yngling med tillräcklig ärfd förmögenhet att lefva ett oberoende lif använder utbildningsåren till studier vare sig i humaniore eller inom naturen, tv kunskaper är en lätt börda och sällan onyttiga, att en yngling inlär militäryrket utan att ha för afsikt att göra det till sitt lefvebröd, ty det innebär en handling af nobel uppoffring att med sin person bidraga till fäderneslandets försvar i högre grad än den allmänna värnplikten bjuder, men hvad jag ej kan förstå är, att någon afsiktligt skulle vilja skaffa sig fackmässig utbildning för ett yrke för att bedrifva ett annat. Att omständigheternas tvingande makt därtill ofta föranleder, lär den dagliga erfarenheten, men är detta ej ekonomisk förlust för den enskilde att ombyta yrke och åtminstone ingen vinst för staten? Staten liar sålunda väl ingen skyldighet att vidtaga dyrbara anordningar för att främja dylikt. Må man också erinra sig härvid, att tekniska högskolan icke såsom universiteten har en filosofisk fakultet, där vänner af vishet kunna. efter behag nära sitt begär efter vetande, utan den består uteslutande af fackskolor.

Beträffande alltså det antal årligen inträdande elever, för Indika högskolans storlek bör beräknas, anser jag för min del, att man därvid bör följa den lag, som städse för framtiden i sitt sköte, nämligen utvecklingens, det steg för steg skeende framåtgåendet. Man har så gjort hittills och som jag tror med fördel.

80, 100, 125 det är ett steg i utvecklingen, men från 125 till 300 det är ett jättesprång. Går man i ett steg från 125 till 175, så är det största som hittills blifvit taget och enligt min mening det största som bör tagas. Detta tal ligger ock emellan de först föreslagna 180 och 150, af hvilka det första hade lärarekollegiets pluralitet för sig, det senare en stor minoritet.

Det gifves nog fall i industrien, fast de äro mycket sällsynta, då under en mycket kort tidsperiod tillkommer en ny mäktig faktor i det produktiva arbetet. Ett sådant fall har också otvifvelaktigt relativt nyligen inträffat, nämligen den elektriska kraftens engagerande i industriens tjänst. Verkningarna däraf se vi tydligen bland annat i uppkomsten af den elektriska fackskolan, hvilken ännu icke 15 år gammal är en af de största.

Jag skall här anföra dels antalet elever i de olika fackskolornas tredje afdelning dels ock antalet utexaminerade, det förra efter elevkatalogerna, det senare efter rektorsprogrammen.

160 Kung!,. Mnjts Nåd. Proposition N:o 155.

Antalet ordinarie, special och extra ordinarie elever i tredje afdelningen af tekniska högskolan, M = fackskola för mekanisk teknologi, E — fackskola för elektroteknik, S = fackskola för skeppsbyggnad, K = fackskola för kem. teknologi, B = fackskola för bergsvetenskap, V = fackskola för väg- och vattenbyggnadskonst, och A = fackskola för arkitektur.

161 Kung!.. Majts Nåd. Proposition N:o 155.

Specialeleverna ha in medio varit något öfver 2 pr år i afdelningen.

Man finner af denna tabell, att elektrotekniken började få en större betydelse för Högskolan 1892, ty intogs ett större antal elever, som ämnade välja detta ämne till hufvudstudium. Man finner vidare, att frånsedt elektrotekniken och skeppsbyggnadsskolan medeltalet elever 1876—1881 var 62, medeltalet åter 1900—1905 var 74. Tillökningen i elevantalet under 1890-talet berodde sålunda väsentligen på tillkomsten af två nya fackskolor.

Antalet utexaminerade elever i de olika fackskolorna från år 1872 till och med 1906.

Bih. till Rikad. Prot. 190.9. 1 Sami. 1 Afd. 110 Raft.

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Man finner af denna tabell, att medeltalet utexaminerade 5-årsperioden 1876—1880 var 59, medeltalet åter utexaminerade 5-årsperioden 1890— 1894 med frånräkning af fackskolorna för elektroteknik och skeppsbyggeri var 61, samt att från 1876—1904 i medeltal 5,7 % mindre utexaminerats än som funnits i 3 afdelningar.

Se vi åter på de särskilda fackskolorna, var medeltalet utexaminerade:

Jämför man nu medeltalet 1900—04 med de föreslagna elevmaximitalen, så ter den sig på följande sätt:

Utexaminerade elever i Utexaminerade maximital elever

medeltal 1900—04 enligt förslaget

163 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 155.

Mekaniska fackskolan skulle sålunda sexdubblas, arkitekturskolan femdubblas, skeppsbyggeiäskolan fyrdubblas, väg- och vattenbyggnads- samt bergsskolan nära tredubblas samt kemiska och elektrotekniska fackskolorna fördubblas.

Att planera på basis af dylika framtidsvyer är väl emellertid att väl mycket lämna den historiska utvecklingens och bestående förhållandens fasta mark, att se bort ifrån att ett lands industriella verksamhet är en resultant af många krafter, af hvilka man ofta är alltför böjd att underskatta de ekonomiska. Kommittén har själf anmärkt, att industrien rör sig med ekonomiska värden. Tydligt är väl därför, att om vår industri skall mångdubblas, så måste dessa ekonomiska värden d. v. s. de allmänna lefnadskostnaderna och räntefoten väsentligen nedsättas icke blott absolut taget utan i förhållande till motsvarande värden i andra länder,

I kommitterades förslag finnes en jämförelse hvad elevantalet beträffar med andra länder. Så sägs det, att i Danmark och Finland intagas i dervarande polytekniska läroanstalter årligen något flera än vid vår högskola, oaktadt dessa länders befolkning endast uppgår till omkring hälften af Sveriges. Det är ju emellertid ej det antal elever, som ingår i högskolan, som har betydelse för tekniken, utan det som utgår. Jag har för Danmark och Finland af lärare därstädes skaffat mig autentiska uppgifter därom. I Köpenhamns polyteknikum utexaminerades i medeltal 1901— 1903 71 elever och i Helsingfors i medeltal 1900—1903 56 elever. Vid tekniska högskolan utexaminerades 1892-—1904 i medeltal 97 elever.^ I Chalmers institut i medeltal 1901—1904 50 elever eller in summa vid båda dessa skolor 147 elever, d. v. s. ungefär samma mängd i förhållande till innevånareantalet som i Danmark och beträffande Finland ett vida större antal. Härtill kan läggas, att hvarken Danmark eller Finland ha några skolor, som motsvara våra tekniska elementarskolor. Danmax-k har endast aftonskolor för handtverkare och Finlands tekniska skolor äro visserligen något mei-a omfattande men dock endast 2-åriga. Att i Köpenhamn och Finland numrären intagna är stöi*re ligger helt eixkelt däri, att i dessa städer också finnas universitet och att intagningen endast är en inskrifningsfråga. För Finland har dessutom temporärt inverkat politiska förhållanden, som för eu tid syntes gorå statstjänst oviss.

Likaledes framhålles polyteknikum i Schweiz, där omkring 50 % flera infödda elever intogos än i vår högskola. Denna jämförelse haltar emellertid, ty polyteknikum i Schweiz innehåller ock den undervisning, som hos oss är förlagd till farmaceutiska institutet, till skogsinstitutet och våra landtbruksinstitut, hvarförutom det innehåller älven eu allmänt filosofisk och statsvetenskaplig afdelning. Hvad Tyskland beträffar anföres, att elev-

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 155.

antalet vid detta lands tekniska högskolor år 1902 uppgick till 13,282 motsvarande 225 elever för hvarje million invånare, under det hos oss endast omkring en tredjedel så många komma på hvarje million invånare.

Enligt kalendern Minerva utgiorde immatrikulerade studerande vid Tysklands högskolor i nära öfverensstämmelse härmed bergsakademien år 1907 vintersemestern 12,850 (sommarsemestern 12,034) eller 217 pr million invånare. Af dessa äro emellertid 20—30% utlänningar. Antalet infödda öfverstiger sålunda ej 174 pr million. Detta antal jämfördt med våra förhållanden sänkes ytterligare därigenom, att en del undervisning och speciellt ofta den farmaceutiska är förlagd i Tyskland till tekniska högskolor. Tar man slutligen hänsyn till den omständigheten, att i Tyskland liksom i Danmark är ett vida större antal af då inträdande, som ej utexamineras, så finner man, att redan med vårt nuvarande antal studerande i tekniska högskolan och Chalmers institut tillsammans vi ha lika eller mycket nära lika många teknologi’ i förhållande till invånareantalet som Tyskland.

Slutligen säges om Norge, att den där uppgjorda planen är anlagd på en mera storartad basis är vår högskola. Ett faktum är emellertid enligt uppgift af en dess lärare, att den är uppförd med den plan, att 50 elever årligen emottagas.

För min del har jag på grund af hvad sålunda blifvit anfördt kommit till det resultat, att en ökning af antalet inträdande elever med ungefär 50 eller till 175 bör ske. Tekniska högskolan och Chalmers institut skulle då få tillsammans närmare 1,000 ordinarie elever eller 200 pr million invånare, ett som jag förut visat väsentligen större antal än till och med i Tyskland. Detta antal motsvarar nära professor Dahlanders förslag af 19()1, som då hade pluraliteten af lärarkollegiet för sig och ligger ej heller långt från förslaget af 1902, som var minoritetens förslag. Skulle emellei’tid teknisk undervisning böra beredas ett större antal, tror jag för min del att det bästa vore upprättandet af en teknisk fakultet vid Lunds universitet för de två största fackskolorna, den mekaniska och elektriska. En sådan skulle blifva relativt billig, då man där redan har lärarkrafter i de allmänna ämnena, Skåne har en rik industri och närheten till Köpenhamn och till och med Berlin möjliggör särdeles väl tekniska impulser.

2. Lärare.

Vore undervisningens kvalitet oberoende af elevernas antal, så vore frågan om elevantalet en rent ekonomisk fråga, och man hade såsom lä-

165 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;a 155.

rare jämförelsevis ringa anledning att däröfver yttra sig. Men så förhåller sig saken ingalunda. Kommitterade synes nästan ha varit af den uppfattningen. att utom yttre resurser det behöfves endast ordnandet af kurser och fortsättningskurser, så kan man komma till ett så högt och lysande resultat som helst. Men detta vore helt visst att alltför mycket negligera lärarens betydelse af personlig rapport med eleverna. Men hur skall denna kunna åstadkommas, då det gäller praktiska öfningar med stora elevantal. Man må ej tro, att Tysklands högskolor äro idealet, där flertalet elever lämna högskolan utan att knappt någonsin talat vid professorn. I sitt yttrande har Svenska teknologföreningen fästat uppmärksamhet på denna sak.

Klart synes vara, att i den tänkta stora högskolan kommer den personliga undervisningen äfvensom pröfningarna till största delen att verkställas af assistenter. Assistentfrågan synes mig vara den svaga punkten i den föreslagna högskolan. I ett ämne fordras ända till ett tiotal. Redan nu är det svårt att erhålla dugliga sådana. Man må erinra sig att under det de ordinarie lärarna få en väsentligt bättre ställning, blir denna hvad assistenterna beträffar på 0 grund af det stora elevantalet utan ökning i lönen snarare försämrad. A andra sidan kommer förslaget att lägga den ojämförligt största delen af undervisningen i assistenternas händer. Detta synes ej vara prognos för ett godt resultat. Rommel' härtill de fria studierna och klen kontroll vid examina, så blir det hela kanske en regress i stället för en progress. Professor West.in har i ett särskildt yttrande utförligt belyst denna sak och säkert torde vara, att snarare som regel än som undantag kommer på 4 år ej att medhinnas mera än nu på tre. Kommittén har åberopat sig på Tysklands stora högskolor. Men kommittén synes ej erinrat sig, att vi ej arbeta under liknande förhållanden. Liksom Tyskland har ett stort antal universitet, har det ock flera tekniska högskolor. Denna omständighet underlättar som hvar och en väl känner i hög grad möjligheten af utbildningen af framstående lärare. Af samma skäl är det lättare att få assistenter i Tyskland, ehuru äfven där denna sak medför stora svårigheter, oaktadt ett betydligt antal i Tyskland studerande utlänningar tjänstgöra därstädes under ett eller annat år som assistenter. En institution som bevisligen i hög grad främjat lärarutbildningen nämligen docenturen har visserligen kommittén tolererat, men ej mer än sä. I förslaget af 1303 voro i enlighet med lärarkollegii förslag docentstipendier upptagna. I 1904 års reviderade förslag voro de strukna. Anyo föreslog kollegiet enhälligt sådana, hvilket allt är förbigått i 1908 års förslag med tystnad, och dock är det ju tydligt, att om docentinstitution skall lefva, måste den hafva något att lefva af, ty den privata undervisningen kan naturligtvis såsom regel ej inbringa nämnv ärda in-

166 Kling!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

komster. Och dock går i de allra flesta fall vägen till ordinarie lärostolen genom docenturen. Det torde tryggt kunna påstås, att utan denna skulle vetenskapligheten icke kunnat hållas på den nivå den nu står. Att docenturen i själfva verket är lika behöflig vid tekniska högskolan som vid universiteten visa fakta.

Så fanns 1904 t. ex. vid tekniska högskolan i

Både utom och inom lärarkollegiet har fråga väckts om åtgärder för att höja det vetenskapliga intresset inom de tekniska vetenskaperna. Man har tänkt sig en högre examen med eller utan efterföljande graduering. I min reservation öfver 1904 års utvidgningsförslag sökte jag gifva uttryck för den uppfattningen, att högskolan skulle få venia promovendi liksom universiteten, att alltså en elev som med 4-årig kurs utexaminerats såsom ingenjör från högskolan skulle efter att halva af trycket utgifvit och offentligt försvarat en godkänd afhandling få titeln tilosofie doktor Naturfilosofi är obestridligt den äldsta af alla vetenskaper, hvarför ock hos Aristoteles fysiken går före metafysiken. Hvad sålunda själfva ordalydelsen af titeln beträffar, torde filosofie doktor vara den enda riktiga.

Man kan hvarken öfverskatta eller underskatta betydelsen af en dylik åtgärd. Det är visserligen absolut omöjligt, knappast önskvärdt, att en större del af eleverna bedrifva sina studier så långt. Flera tekniska discipliner äro därtill af den art, att de icke eller i mycket ringa grad lämpa sig för doktorsarbeten. Det är för att taga ett exempel från ett annat område endast få medicine licentiater som afsluta sina studier med en gradualafhandling eller sedermera utarbeta en sådan. Icke desto mindre har väl själfva institutionen tilldelandet af medicine doktorstiteln för utgifvandet af en afhandling, haft ej ringa betydelse för de medicinska vetenskapernas utveckling. Så ock inom teologi, juridik, humaniora och

167 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

naturvetenskap. Det torde med fullt fog kunna sägas, att utan doktorsinstitutionen hade naturforskningen knappast på något område hunnit så långt som nu. Det har dessutom otvifvelaktigt en gynnsam inverkan på kompetensen hos lärarkrafterna. Redan på 1700-talet insåg man att all mänsklig bildning ej vore företrädd vid universitetet, att detta ej fullt motsvarade detta »universitas rerum» som namnet innebär. Vid frihetstidens riksdagar var frågan mycket diskuterad. Trozelius utnämndes till professor i ekonomi vid Lunds universitet 1758. Där skrefs då doktorsafhandlingar öfver sådana ämnen som »Nyttiga inrättningar vid Kjeflinge Molla», »Tankar om socker och sirap af inhemska växter» m. m. Det var flera år innan Margraf kom fram med samma sak, så viktig, att ännu den dag i dag räknas Margraf som en af Tysklands bemärktaste forskare. År 1758 föreläste professorn i philosophia experimental^ vid samma universitet öfver jordens fruktbarhet och grunden till åkerbruket, och hans lärjunge prof. Gottschalk Vallerius inspirerade den första handbok i världen i landtbrukskemi, som förut utkom i form af gr adual af h an dlin ga r. Ett så att säga Darwinistiskt organ, som utbildades vid denna tid, ha vi ännu däri, att professorn i botanik vid Lunds universitet äfven bär titeln professor i ekonomi och att professorn i kemi vid det andra ända tills för ett par år sedan var också professor i åkerbrukskemi. Jag har anfört detta för att visa, att införandet af teknikens studium i och för gradualafhandlingar ingalunda är något nytt och att därigenom har kommit fram till och med högst förträffliga saker, ja lysande punkter i vetenskapens historia. Då säkerligen deras antal, som önska förvärfva denna grad i förhållandet till elevantalet blir mycket ringa, kommer institutionen ej att medföra nämnvärda kostnader. Ätt däremot inrätta en högre examen utan denna titel anser jag för min del tämligen ändamålslöst.

4. Lokal för högskolan.

Hvad beträffar frågan om flyttandet af hela högskolan, såsom kommittén föreslår, så är detta väsentligen en rent ekonomisk fråga, som man i egenskap af lärare ej kan ha någon närmare anledning att yttra sig om. Klart är att helt och hållet nya lokaler på alla områden har sina fördelar. Den nuvarande högskolan har emellertid det behaget att ligga i en tyst och sund stadsdel och ändå relativt centralt oeh äger en af hufvudstadens mest representativa byggnader. Stockholms högskola är förlagd i dess omedelbara närhet, hvilket kanske till bådas fromma förr eller senare kunde föranleda en samverkan dem emellan. Dess kemiska laboratorium är för få år sedan med betydande kostnad uppfördt. Tomten äger därtill

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

betydande utvecklingsmöjligheter. Tillgodogöres det nuvarande tomtutrymmet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1902 ars utvidgningsförslag, torde de flesta behof kunna fyllas. Emellertid är det tydligt att sär.skridt för den yngst tillkomna institutionen, den elektriska, bör en tomt förvärfvas å öfre Norrmalm eller vid Sveavägen, ifall ej obser vatorietomten kan erhållas. Statsmakterna torde ej finna det oskäligt att inköpa eu tomt härför, då det ju ej kan sättas i fråga att eu i tämligen litet omfång tilltagen tomt, förvärfvad i början af 1860-talet, skall räcka äfven för en gren al tekniken, som då ej ens fanns i sin linda. Ja, om staten vill undgå tomtinköp, vore intet hinder att förlägga institutionen, där kommitterade nu ha föreslagit att hela högskolan skulle ligga. Man kan på Yrtimme gå en kilometer och med spårvagn komma ändå längre. I de stora städerna ligga institutionerna ofta på vida större afstånd från hvarandra. Fördelaktigt vore ju äfven att mekaniska fackskolans laboratorier utflyttades.

Genom dylika åtgärder skulle till och med afsevärda tomtutrymmen blifva disponibla för framtida behof.

Slutligen anser jag mig böra, beträffande den för högskolan föreslagna tomten påpeka att röken från den stora förbränning af stenkol och koks, alstrad vid uppvärmning af dessa ofantliga lokaler, skulle utförd i en central skorsten med all säkerhet alstra betydande rökskador å Djurgårdsskogen, och får jag rörande dylika rökskador hänvisa till ingenjör B. Carlssons anförande vid senaste kemistmötet, refereradt i Teknisk tidskrilt. Äfven har jag själf gjort ingående undersökningar rörande detta tema vid en af våra fabriker och kan af erfarenhet intyga den stora känslighet barrträden visa mot svafvelsyrligheten i stenkolsrök.

Studietiden inom kemiska fackskolan.

Man har inom lärarkollegiet ibland uttalat sig för en obligatoriskt fyraårig kurs, ibland åter för 3’Y år, det första mest för likformighetens skull med andra fackskolor. När frågan i början af 1890-talet var före, afgaf jag bär bifogade yttrande af den 5 april 1892 (bil. A). Det frivilliga fjärde året har visat sig motsvara sitt ändamål, i det eleven kan efter tillgång på förmåga och intresse utsträcka sina studier efter behag från tre till fyra år, dock så att han icke kan utexamineras förrän hösten efter afslutandet af de tre studieåren. Härigenom får han tid att under sommarmånaderna specialisera sig i någon särskild bransch, öfver hvilken han under hösten skall skrifva en redogörelse med tillhörande ritningar. Detta har visat sig särdeles ändamålsenligt äfven af eleverna själfva, så-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

som man kan finna af Sv. teknologföreningens till högskolekommittén afgifna yttrande. Jag erinrar ock om att alla tekniska föreningar, som yttrat sig i frågan, varit af samma mening utom den i Norrköping, som anser det önskvärdt att den obligatoriska studietiden för alla fackskolor fastställes till fyra år i och för ernåendet af specialisering. Föreningen har emellertid därvid ej erinrat sig, att inom den kemiska fackskolan förhållandena ligga så, att denna specialisering såsom jag antydt ernås hufvudsakligen genom studier utanför högskolan. I öfrigt ber jag få bilägga förre föreståndaren prof. Dahlanders enligt min mening utmärkt sakkunniga anförande rörande studietidens längd (bil. B).

Kollegiet har föreslagit en extra lärare i apparatkännedom och kemiska fabriksanläggningar. Då emellertid dessa saker hos oss liksom såvidt jag vet vid alla andra högskolor föredragas dels af läraren i kemisk teknologi, dels af läraren i mekanisk teknologi, dels ock beröras af läraren i beskrifvande maskinlära, så kan jag ej finna att här behöfves någon särskild lärare i ett så obestämdt ämne, hvilket skulle upptaga elevernas tid ytterligare utan någon särdeles valuta. Momenter däraf ingå ock i det föreslagna ämnet teknisk ekonomisk organisationslära.

Däremot behöfves ostridligen undervisning inom kemiska fackskolan i näringsmedelskemi för dem, som vilja ägna sig åt kontrollen af näringsoch njutningsmedel. Till äfventyra kunde ock därigenom beredas en kurs för blifvande tulltjänstemän. Såsom man finner af bil. A har jag redan 1892 erinrat om detta behof. Ett årsanslag af 1,500 kronor till en speciallärare i ämnet torde vara tillräckligt. Ämnet bör vara frivilligt och undervisningen kunde förläggas till zymotekniska laboratoriet. De allra flesta tekniska högskolor i utlandet meddela undervisning i detta ämne.

Den kemiska byggnaden.

Svårigheten att ernå ändamålsenlighet vid hopandet af så många laboratorier inom en byggnad är naturligtvis betydlig. Några rum blifva större än som behöfs, andra mindre för att icke tala om att lokalernas anordning däraf lider. I medvetande härom föreslog jag för kommittén att den kemisk-tekniska delen af laboratoriet skulle få en egen byggnad, alldenstund det kunde väntas att det vore den som kunde motse af framtiden de största förändringar i behofven. Då kommittén emellertid ej för sin del tillmötesgått detta förslag, lär det ej vara utsikt till att planerna i den vägen nu kunna realiseras. Jag ber emellertid att få påpeka att Bih. ttll Rilcsd. Prof 1909. 1 Samt. 1 Afl. 110 Höft. 22

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

utvecklingen i utlandet gått i antydda riktning, i det både i Berlin och i Aachen särskilda laboratorier uppförts för teknisk kemi.

Hvad byggnadens form beträffar kan densamma icke sägas vara särdeles lyckligt funnen. Antingen bör det vara en enda aflångt fyrkantig byggnad så som den nuvarande eller ock en dylik försedd med tvenne flyglar såsom i Uppsala. En sådan utbyggnad, som här förefinnes, är svår att ändamålsenligt tillgodogöras särskildt också därför att dragförhållandena i densamma blifva dåliga. Anmärkas kan ock med skäl att det finnes alltför litet källarrum för en så stor byggnad, nämligen ett enda rum, och ej ens såsom i den nuvarande byggnaden en särskild källare för syror och andra mera farliga kemikalier. Dessutom behöfs det nödvändigt ett rum för konstant temperatur i och för kalorimetriska bestämningar m. m.

Hvad det kemisk-tekniska laboratoriet beträffar har ett absolut nödvändigt rum vid omarbetningen af första ritningsförslaget uteglömts, nämligen material- och skölj rum, ett rum lika nödvändigt för ett dylikt laboratorium som ett kök för ett större hushåll. Därtill behöfs två särskilda rum såsom laboratorier för experiment er med pappersmassa och papperstillverkning m. m. Detta är vår största kemiska industri och behöfver därför vara på ett särskildt sätt representerad i byggnaden, och kan jag i denna sak stödja mig på t. ex. polytekniska föreningens i Norrköping uttalande.

Om byggnaden sålunda öfver hufvud skall kunna vara brukbar måste de tre rummen i elektrokemiska institutionen, som betecknas såsom laboratorier för preparationsarbeten och assistenter, tilldelas det kemisk-tekniska laboratoriet. Härigenom kunde en förskjutning af rummen ske, så att en del af vågrummet blefve sköljrum.

Hvad slutligen beträffar ämnet elementarkemi är detta en särskild uppfinning af kommittén, som saknar motsvarighet vid någon annan högskola. De af kommittén anförda motiverna äro att undervisningen i kemi vid våra elementarläroverk skulle i betydande omfattning sakna tillgång till ett laboratorium. Så är emellertid ingalunda fallet enligt hvad chefen för läroverksöfverstyrelsen meddelat. Innan högskolans laboratorium blir uppfördt finnes det säkert intet elementarläroverk, som ej äger ett laboratorium, i hvilket just de arbeten utföras, som afses med ämnet elementarkemi. De, som redan ha genomgått dylika öfningar, kan man väl ej tvinga att sedan vid högskolan ånyo genomgå dem.

Därtill kommer att materialkännedom, som enligt kommittén skulle afses med dessa öfningar, kan endast i mycket ofullständig grad därmed ernås. Slutligen synes kommittén icke haft blicken öppen för att man ej kan meddela undervisningen i kemiska öfningar så att 50 komma mån-

171 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

dagen, nya 50 tisdagen o. s. v. hela veckan igenom. Ingen lärare torde därvid kunna uppehålla nödig ordning och snygghet, öfningarna böra därför vara frivilliga och komma säkerligen att begagnas af ett ytterst ringa fåtal. Slutligen blifva kostnaderna för gas högst väsentliga, och den rök, som därvid kommer att alstras, skulle sprida sig i omgifningen. Med förestående anförande har jag sålunda velat motivera l:o) att det icke innebär någon fördel, snarare tvärtom, att planera för större antal än 175 nya elever om året,

2:o) att de nuvarande lokalerna för högskolan kunna fördelaktigt användas äfven vid högskolans utvidgning,

3:o) att högskolan bör tilldelas venia promovendi,

4:o) att studietiden inom kemiska fackskolan må fortfarande blifva såsom nu,

5:o) att det af lärarkollegiet föreslagna läroämnet rörande kemiska apparater och anläggningar må ersättas med ämnet lifsmedelskontroll, hvari en speciallärare med 1,500 kronor årlig lön föreslås,

6:o) att ämnet elementarkemi må utgå,

7:o) att ritningen å de kemiska byggnaderna må undergå en behöflig revision.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Bil. B.

Professor 0. E. Westins reservation

till tekniska högskolans lärarkollegiums utlåtande den 12 september 1908.

Med anledning däraf, att tekniska högskolans lärarkollegium vid behandlingen af det förslag, den kungliga kommittén för den högre tekniska undervisningens ordnande uppgjort och hvilket blifvit remitteradt till tekniska högskolan för afgifvande af underdånigt utlåtande, dels fattat vissa beslut, som jag icke kunnat biträda, och dels underlåtit att till ompröfning upptaga vissa frågor af för förslagets genomförande synnerlig vikt, får jag härmed anmäla min reservation.

Uti ett vid kollegiets sammanträde den 31 sistlidne augusti af mig föredraget utlåtande angående bemälda förslag har jag beträffande några af de viktigaste delarna af förslaget angifvit min ståndpunkt. Med hänvisning till det, som i detta utlåtande blifvit anfördt, och särskildt de delar af detsamma, som gå i annan riktning än den i kollegiets svarsskrifvelse angifna, vill jag här i allra största korthet framhålla de hufvudpunkter, i hvilka jag anser, att besluten bort vara andra än de kollegiet fattat.

Den kungl. kommittén har föreslagit, att skyldigheten för högskolans elever att bevista föreläsningarna skulle upphöra. Enligt min öfvertygelse skulle ett fastställande af detta beslut dels medföra en sådan försämring af resultatet af högskolans verksamhet, att en stor del af de uppoffringar, som äro erforderliga för läroverkets utvidgning och omorganisation, vore att anse såsom bortkastad och dels verka i flera afseenden skadligt å högskolans elever. Den hittills genom upprop brukliga kontrollen af elevernas närvaro vid föreläsningarna kan lätt ersättas af annan bättre kontroll, t. ex. den jag i mitt ofvan nämnda utlåtande angifvit.

173 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

Kollegiets underlåtenhet att motsätta sig den kungl. kommitténs förslag att reducera undervisningen i teoretisk mekanik — ett ämne, som är ett af de viktigaste vid högskolan föredragna — nödgas jag opponera mig emot. Att ersätta en del af den teoretiska mekaniken med en viss kurs i matematik hjälper icke upp saken. Den erforderliga förstärkningen af lärarkrafterna i matematik kan utan svårighet erhållas på annat bättre sätt än kommittén föreslagit, t. ex. så som jag i mitt utlåtande antydt.

De läroplaner, förslaget innehåller, synas mig, särskildt beträffande den fackskola — den mekaniska — hvars intresse det åligger mig att i egenskap af fackskoleföreståndare bevaka, icke tillfredsställande. Ett fastställande af dem skulle enligt min öfvertygelse i vissa afseenden försämra i stället för att förbättra förhållandena; de äro nämligen i vissa delar icke på lämpligt sätt afpassade för vårt lands behof, utan snarare för förhållandena i Amerika. Ätt vidtaga omfattande och dyrbara anordningar för att ännu bättre än hittills förse det landet med ingenjörer, det finnes det ingen giltig anledning att inlåta sig på. Jag anser mig emellertid till förebyggande af missförstånd böra tillägga, att jag icke är ogynnsamt stämd mot att unga svenska ingenjörer resa till Amerika för att förskaffa sig erforderlig praktisk erfarenhet, men jag anser det oundgängligen nödvändigt att undervisningen vid tekniska högskolan i första rummet afpassas för vårt eget lands behof.

De af kommittén föreslagna benämningarna å läroämnen och fackskolor synas mig i flera fall mindre lämpliga; jag finner dem inkorrekta och missvisande och anser mig särskildt böra påpeka detta, emedan sådana fall kunna förekomma, att införandet af i berörda afseende olämpliga benämningar kunna komma att utöfva väsentligt inflytande på utgången af besättandet af lärarbefattningar vid högskolan.

I fråga om de kunskapspröfningar, som skulle ifrågakomma vid högskolan efter det att den föreslagna utvidgningen blifvit genomförd, har kollegiet icke inlåtit sig på någon som helst granskning af kommitténs förslag, ehuru en sådan varit i högsta måtto af behofvet påkallad. Vid de tre sammanträdena i juni blef denna ytterst viktiga sak icke nöjaktigt utredd, och vid den nu på hösten förekommande fortsatta behandlingen af förslaget har, oaktadt jag i mitt utlåtande starkt betonat nödvändigheten af att ingå på denna detalj, icke heller någon behandling af saken förekommit inom kollegiet. Jag finner detta betänkligt särskildt därför, att frågan om kunskapspröfningarna står i nära samband med frågan om erforderliga lärarkrafter och sålunda ock med frågan om kostnaden för förslagets genomförande. Och jag anser mig äfven nu skyldig att på det

174 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 155.

bestämdaste betona nödvändigheten af, att denna sak blir behörigen utredd, innan förslag om högskolans utvidgning definitivt fastställes.

För utgifvande af för högskolans behof erforderliga läroböcker anser lag ett årligt mindre anslag oundgängligen nödvändigt, och jag är så mycket hellre af den åsikten, som enligt min fasta öfvertygelse få af de ifrågasatta nya anslagen bli så fruktbärande som detta.

Fördelningen af utrustningsanslagen synes mig i vissa fall gifva anledning till berättigade anmärkningar. Ojämnheterna äro eftet mitt förmenande så stora, att det knappast kan vara lämpligt att utan närmare undersökning fastställa de föreslagna beloppen.

Förnämligast på grund af de nu gjorda anmärkningarna anser jag, att den kungl. kommitténs förslag till ordnande af undervisningen vid tekniska högskolan är i behof af en väsentlig omarbetning.

Stockholm den 2 september 1908.

O. E. Westin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

175 Bil. C.

öfverintendentsämbetet har i infordradt utlåtande anfört följande:

»Då öfverintendentsämbetet nu går att fullgöra denna befallning, torde ämbetet, som med hänsyn till arten af dess verksamhetsområde är hänvisadt att hufvudsakligen rekrytera sin ordinarie och extra ordinarie tjänstemannapersonal bland landets arkitekter, hafva att sig yttra beträffande kommitterades förslag till ordnande af den högre tekniska undervisningen allenast i hvad rörer denna undervisning i arkitekturskolorna samt angående de till organisationsförslagen hörande byggnadsförslag; och får öfverintendentsämbetet i nämnda hänseenden, med remissaktens återställande, i underdånighet anföra följande.

Hvad då först angår organisationen af arkitekturskolorna må framhållas, att det vid fullgörandet af de uppdrag i byggnadsväg, som till ämbetet för utförande öfverlämnas, och vid handläggning af de ärenden, som hit hänskjutas i och för granskning, yttrande eller afgörande, visat sig synnerligen önskvärd!, att den hos ämbetet anställde arkitektentjänstemannen redan under sin studietid hade varit i tillfälle att mer, än hvad nu är händelsen, dels göra sig förtrogen ej mindre med de tekniska, ekonomiska och sociala frågor, som stå i samband med själfva utförandet på byggnadsplatsen af arkitekters ritningar, än äfven med principerna för vården och underhållet af våra byggnadsminnen, dels ock att hafva inhämtat en ingående kännedom om vårt lands byggnadshistoria samt erhållit en mera omfattande och grundlig undervisning än den för närvarande meddelade i stadsbyggnadskonst och därmed sammanhängande rättsliga, kommunala, sociala och hygieniska spörsmål.

1 dessa afseenden har i det föreliggande förslaget ett mycket betydande framsteg gjorts beträffande ämnet »byggnadsteknik» vid tekniska högskolan, i det att nu, sent omsider, en ordnad högskoleundervisning i detta betydelsefulla ämne föreslagits. Emellertid vinner undervisningen i detta ämne icke åsyftad kraft och verkan, om den icke kombineras med ett i anslutning till undervisningen i skolan ordnadt praktiskt deltagande under någon längre tid, helst ett år eller mer, i arbeten på byggnadsplats, hvarvid elevens i praktiken inhöstade erfarenheter böra genom pröfning af vederbörande lärare kontrolleras.

Öfverinten-

dentsämbetet.

176 Kungl. Moj.is Nåd. Proposition N:o 155.

Då man säkert torde kunna påräkna, att staten allt framgent kommer att hafva tillräckligt många husbyggnadsarbeten i gång för att tillfälle till sådan praktik som den ofvannämnda vid dem utan svårighet skall kunna beredas arkitekteleverna, synes det vara lämpligt att i kontrakten angående uppförande af byggnader för statens räkning införes föreskrift om skyldighet för vederbörande entreprenör att emottaga ett för hvarje fall lämpadt antal dylika elever.

Beträffande undervisningen i läran om vården och underhållet af konstnärligt eller kulturhistoriskt värdefulla byggnader torde densamma måhända med största fördel förläggas till ett senare stadium eller, med andra ord, till den under akademien för de fria konsterna ställda konsthögskolan, liksom ock undervisningen i svenska byggnadskonstens historia, äfven om den senare i korta drag kan komma att meddelas i samband med den vid tekniska högskolan förekommande undervisningen i arkitekturens historia i allmänhet. Ämbetet anser sig i detta sammanhang böra kraftigt framhålla den synnerligen stora vikten däraf, att arkitekturunderundervisningen vid de olika skolorna organiseras såsom en enhet, så att det nu må blifva och framdeles komma att bestå ett väl ordnadt samarbete efter en gemensam plan och mot ett gemensamt mål mellan byggnadsskolorna vid Chalmers tekniska läroanstalt, tekniska högskolan och konsthögskolan.

Undervisningen i »stadsbyggnadslära» hafva af kommitterade föreslagits skola pågå med två föreläsningar i veckan under tredje årets vårtermin samt bestridas af en speciallärare med ett arfvode af 900 kronor. Anspråken på dem, som skola uppgöra och på dem, som hafva att granska de stadsplaner, hvilka underställas Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, hafva emellertid under den senare tiden i hög grad stegrats. Allmänhetetens uppmärksamhet har blifvit väckt på den afgörande betydelse, stadsplanen har för ett samhälles bekvämlighet, trefnad och hälsa, ja, till och med för dess ekonomiska framåtskridande, hvartill kommer att ett nyvaknadt intresse för omhuldandet af en stads egendomligheter dag för dag ökas. Det vill därför synas öfverintendentsämbetet som om det vore af allra största vikt, att undervisningen i »stadsbyggnadslära» bringas i jämnhöjd med tidens fordringar och att därtill anslås så mycken tid, att ämnets samtliga olika partier kunna hinna högskolemässigt icke blott föredragas, utan ock öfvas, hvadan, efter ämbetets mening, det af kommitterade föreslagna timantalet lärer böra högst väsentligt ökas.

I fråga om undervisningen vid Chalmers tekniska läroanstalt har öfverintendentsämbetet fäst sin uppmärksamhet vid att undervisningen i tillämpad värmelära för byggnadstekniker är särdeles inskränkt samt att

177 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

undervisning i byggnadshygien helt och hållet saknas. Det är ju möjligt att kurserna i husbyggnadslära också omfatta byggnadshygien, installering af värme- och ventilationsledningar samt gas-, vatten- och afloppsledningar m. m.. men, då sådant icke framgår af handlingarna i ämnet, har ämbetet funnit sig böra här påpeka önskvärdheten af att ett icke alltför obetydligt utrymme i undervisningsprogrammet för elever i husbyggnadsteknik beredes ämnet »byggnadshygien».

öfvergår öfverintendentsämbetet härefter till hithörande byggnadsfrågor, kommer naturligen först i betraktande den afsedda nyanläggningen för tekniska högskolan.

Den af kommitterade föreslagna byggnadsplatsen härför utgöres af ett på norra Djurgården nordväst om »Sofiahemmet» beläget område, som icke, enligt hvad riksmarskalksämbetet meddelat kommitterade och efter hvad ämbetet har sig bekant, är ämnadt för något annat byggnadsändamål. Byggnadsgrunden är god, ty fast berg torde å hela området möta i dagen eller på ringa djup under marken.

Området är vidare skogsbeväxt och torde erbjuda tillräckligt utrymme äfven för framtida utvidgningar. Den för själfva byggnadskomplexen föreslagna platsen befinner sig 10 å 13 meter högre än Valhallavägen vid Lilljansplan och på ett medelafstånd därifrån af omkring 550 meter, hvadan aflopp till stadens kloaknät ur teknisk synpunkt icke erbjuder några svårigheter utom för ångpannehuset, hvilket är förlagdt till ett lägre plan och hvarifrån afloppsdike kan ledas ned öfver den nordost om området belägna dalsänkan eller spillvattnet pumpas upp till den förutnämnda afloppsledningen; någon kostnad för dessa ledningar är dock i förslaget ej upptagen.

Äfven om sålunda den ifrågaställda byggnadsplatsen ur flera synpunkter förvisso erbjuder stora fördelar, anser öfverintendentsämbetet sig likväl böra fästa Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på följande omständigheter.

En sådan anstalt, som en teknisk högskola med ett beräknadt antal af 1,200 elever och omkring 100 lärare har en stark tendens att omkring sig skapa bostadskvarter. Området i fråga ligger, efter hvad af det ofvan sagda redan lärer framgå, emellertid en half kilometer från närmaste bostadskvarter på en en genom Rimbobanan mycket isolerad del af norra Djurgården, i hvars närhet, enligt hittills framkomna förslag, man icke haft för afsikt att upplåta mark till bostadskvarter.

Då nu staten har att utstå en ganska hård konkurrens från såväl enskilda företag som från Stockholms stad vid afyttrande af stora om-

Bih. till Iliked. Prot. 150!). 1 Sami. 1 Afd. 110 Häft.. 23

178 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 155.

råden mark för bostadshus, synas omständigheterna mana till undersökning dels huruvida möjligen någon annan plats för högskolans byggnader skulle kunna befrämja en snabbare försäljning af tomtmark å någon annan del af Djurgården, dels om området omkring den föreslagna tomten ägnar sig för anläggning af stadskvarter och, i så fall, huru en sådan stadsplan bör ordnas med hänsyn till terrängen och till högskoleanläggningen. Den tanken torde icke heller i detta sammanhang böra undertryckas, att man ej bör låta gå sig ur händerna detta högeligen gynnsamma tillfälle att genom en klokt och konstnärligt riktigt beräknad anläggning låta den betydande byggnadskomplexen bilda ett imponerande centrum i en med hänsyn till densamma planlagd stadsdel och på så sätt draga dubbel fördel af de betydande byggnadskostnaderna.

Det föreliggande förslaget är ett mycket belysande exempel på olägenheten af att planera ett byggnadsföretag på oreglerade stadsområden.

På en intill det för tekniska högskolan nu föreslagna området gränsande tomt har direktionen för allmänna barnbördshuset härstädes erhållit tillstånd att uppföra ett nytt barnbördshus. Ritningarna till denna byggnad föreligga redan färdiga och äro för närvarande på Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning beroende. Sagda byggnad är med hänsyn till dess ändamål och tomtens beskaffenhet fullkomligt rätt inlagd i terrängen och ansluter sig till riktningen af närmaste planlagda gata, Valhalla vägen.

På bilagda kartblad, tillhörande här omhandlade betänkande, hafva de för det nya barnbördshuset föreslagna byggnaderna blifvit inlagda med röd färg. Häraf synes, att dessa skulle komma i en högeligen skef ställning gent emot högskoleanläggningen, så mycket mera störande som barnbördshusets byggnader komma att resa sig på ett sex meter högre beläget plan än den stora förgården framför ingången till högskolans hufvudbyggnad. Det torde alltså få anses tydligt, att de båda institutionernas byggnader icke kunna förläggas så som å ömse sidor nu föreslagits. Måhända måste endera vika, då det äfven ur andra synpunkter kan anses mindre lämpligt att förlägga ett barnbördshus alldeles inpå en anstalt af den natur som tekniska högskolan.

Men, äfven oafsedt barnbördshusets byggnader, torde berättigade anmärkningar kunna göras mot anläggande af ofvannämnda förgård till högskolan. Den i öfrig! strängt symmetriska anläggning af högskolekomplexen är nämligen, vidkommande berörda förgård, till hela anläggningen osymmetrisk, i det att hufvugbyggnaden flankeras af endast en flygel, byggnaden för fysik och elektroteknik, hvarförutom entrén till hela anläggningen är förlagd till ena hörnet af förgården. Nu skulle man gärna vilja tänka sig en eventuell framtida utvidgning i form af en pendent till

Kungl. Maj:ts Nåd. Propotition N:o 155. 179

nyssnämnda flygel, men detta fordrar bortsprängandet af en icke obetydlig bergkulle.

På den fjärde sidan midt emot hufvudingången till hufvudbyggnaden, dit själfva hufvudentrén till hela anläggningen borde vara förlagd, där stå hindrande i vägen barnbördshustomtens högplatå. I betraktande af nu nämnda omständigheter har det velat förefalla öfverintendentsämbetet som om byggnadernas fördelning och gruppering icke skulle vara den med hänsyn till terrängen och de lokala förhållandena i öfrigt riktiga och att, i hvarje fall, en stadsplan för området i fråga måste uppgöras, innan byggnadernas läge slutligen fastslås.

Hvad de olika byggnadernas yttre rörer, synes fasadernas arkitektur vara af en monumental och sitt ändamål värdig karaktär utan några onödiga eller dyrdara utsirningar, ehuru det lärer få anses mindre lyckligt, att en af byggnaderna, bergshögskolan, såväl beträffande fasad som takanordning helt skiljer sig från de öfriga. Planerna äro ur ekonomisk, praktisk och pedagogisk synpunkt i allmänhet tillfredsställande lösta och öfverintendentsämbetet finner sig endast i några principiella spörsmål i afseende å plananläggningen äga anledning framställa vissa här nedan närmare angifna erinringar.

Vid byggnader af här ifrågakomna slag är det naturligen af mycken vikt, att lokalerna placeras utefter ett sammanhängande korridorsystem, äfven om förhållandena för närvarande icke skulle påkalla tillämpandet af ett sådant och detta icke blott för att bekvämt och utan passage genom andra rum förmedla trafiken mellan de olika rummen, utan i all synnerhet för att underlätta och möjliggöra framtida omläggningar af lokalernas användning; det finnes nämligen icke något som så befordrar ett lätt anpassande af en byggnad efter förändrade behof som ett strängt genomfördt korridorsystem. I hufvudbyggnaden finnes ett sådant, men däremot icke i byggnaden för fysik och elektroteknik och ej heller i byggnaden för kemi. Den erfarenhet man i detta afseende fått af tekniska högskolans nuvarande byggnader manar icke till efterföljd.

I de olika byggnaderna finnas inrymda åtskilliga vaktmästarbostäder. Dessa äro i allmänhet förlagda vid ingångar, förmodligen för att på så sätt få dessa bevakade. Sålunda har hufvudbyggnaden fem ingångar och bostäder vid fyra af dem. Enligt af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk i ämnet utfärdadt cirkulär tillåtas vid våra allmänna läroverk vaktmästarbostäders inrymmande i skolhusen allenast under den förutsättningen, att sagda bostäder äro med ogenombrutna murar afskilda från flyggna(len i öfrigt. Ur hygienisk synpunk torde det vara i hög grad viktikt att tillämpa denna princip äfven hvad angår högskolebyggnaderna,

180 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 155.

åtminstone så långt sig göra later. Någon bevakning af de inom området belägna byggnadernas olika ingångar torde väl i allt fall näppeligen kunna praktiskt organiseras, hvaremot det lärer kunna ifrågasättas, huruvida icke vid hufvudingången till området bör förläggas en portvakt.

I hufvudbyggnadens midtaxel en trappa upp är anordnad en stor samlingssal, hvilken dock, inberäknadt läktare, icke torde kunna rymma mer än 800 sittplatser. För att emellertid öka salens utrymmesförmåga hafva tvenne, såsom korsarmar i förhållande till densamma belägna, föreläsningssalar tänkts afskillda från det stora midtrummet medelst hydrauliska ridåer, hvarigenom ytterligare omkring 700 personer torde kunna blifva i tillfälle att närvara, åhöra och åse hvad som försiggår på och i närheten af samlingssalens talarstol. Ett dylikt uppdelande af publiken uti tre för hvarandra till stor del osynliga grupper torde dock komma att förtaga mycket af den »festivitas», som man väl önskar skola hvila öfver de stunder, då denna större aulaanordning behöfver tagas i anspråk Det torde ock kunna starkt ifrågasättas, om de hydrauliska ridåerna kunna utföras så, att de i längden blifva fullt lämpliga för sitt hvardagsändamål, eller att utgöra fondväggar i föreläsningssalar, hvarvid tillika är att märka, att öppningarna mot midtrummet äro så höga, att ridåerna måste göras åtminstone i två lameller, om de icke vid nedsänkningen skola nå tre meter under källargolfvet. Vidare torde erinras, att det i akustiskt hänseseende måste anses särdeles betänkligt att anordna hörsalar och aula, såsom här skett, öfverhvälfda med tunnhvalf, äfvensom att det torde få betraktas såsom ett djärft akustiskt experiment att i hörsalarna inom byggnaden för fysik och elektroteknik anbringa stora hålkälar.

Hvad rörer hörsalarna i allmänhet — och de sistnämnda uti den fysiska lärobyggnaden i synnerhet — torde vara att bemärka, att de knappast, utan att berättigade kraf på ordning och bekvämlighet måste åsidosättas, kunna rymma fullt det antal åhörare, som å planerna angifvits. Högskolans elever skola icke blott åhöra föreläsningarna, utan också därunder göra skriftliga anteckningar. Härför bör beräknas en platsbredd af minst 0,60 meter och, om man nu, så som det vill synas, antagit åhörarantalet efter en platsbredd af blott, 0,50 meter, bör enligt ämbetets förmenande det angifna åhörarantalet minskas med 20 procent.

I fråga särskildt om de båda ofvannämnda hörsalarna i byggnaden för fysik och elektroteknik är deras bredd, 13,5 meter, så stor, att bänkraderna icke lämpligen böra vara raka, utan lära få böjas koncentriskt omkring föreläsarplatsen samt afdelas medelst midtgång, hvaraf följden blifver, att för dessa salar ytterligare reduktion af elevantalet måste äga rum.

181 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155

De uppgifna kostnadssummorna grunda sig på olika enhetspris för de skilda byggnaderna samt massberäkningar. Vid granskning af dessa siffror har öfverintendentsämbetet icke funnit orsak till annan erinran, än att, såsom ofvan förmäles, någon kostnad för kloakledningens framdragande från tomtgränsen till stadens ledning i Valhallavägen icke upptagits, ett arbete, som emellertid torde komma att draga en kostnad af cirka 30,000 kronor.

Ehuru de af kommitterade framlagda förslagen till nybyggnader för tekniska högskolan äro uppgjorda med mycken omtanke, sakkunskap och arkitektonisk skicklighet och äga sitt stora värde såsom en god och öfverskådlig utredning af institutionens olika utrymmesbehof, anser öfverintendentsämbetet sig dock böra underdånigst betona önskvärdheten af att, innan ett så viktigt byggnadsföretag som det ifrågavarande — där enbart kostnaden för själfva byggnaderna uppgår till omkring 7,000,000 kronor och där sammanlagdt betydligt större byggnadsmassa än exempelvis Riksdags- och riksbankshusens eller det härstädes projektera rådhusets är afsedd att utföras och inom hvilka byggnader under långliga tider framåt ingenjörer och arkitekter skola erhålla sin utbildning — kommer till utförande, en täflan mellan svenska arkitekter rörande uppgörandet af ritningar må utlysas; genom ett sådant förfaringssätt torde största möjliga garantier gifvas för att byggnaderna komma att blifva för sina ändamål i olika afseenden tillfredsställande och därjämte i möjligast bästa grad bära vittne om vår tids byggnadskonst.

På grund af hvad öfverintendentsämbetet sålunda tillåtit sig anföra, finner ämbetet sig böra i underdånighet hemställa, l:o) beträffande arkitekturundervisningen,

att, då planer för undervisningen inom byggnadsskolorna vid tekniska högskolan och Chalmers tekniska läroanstalt fastställas, de ordnas icke blott i organiskt samband i förhållande till hvarandra, utan äfven i förhållande till undervisningen vid konsthögskolans byggnadsskola, så att full enhetlighet och kontinuitet i arkitekturundervisningen i riket må vinnas;

att i undervisningsplanen vid tekniska högskolan må införas föreskrift att, för erhållande af afgångsbetyg, skall företes intyg om minst ett års praktik å byggnadsplats, samt att hafva nöjaktigt bestått den pröfning af elevens under praktiken förvärfvade kunskaper och erfarenheter, som vederbörande lärare vid högskolan äger anställa;

att tillfälle må beredas arkitekteleven vid tekniska högskolan — liksom ock vid konsthögskolan — att inhämta grundlig kännedom i läran om vård och underhåll af värdefulla byggnadsminnen — restaureringsteknik — samt i svenska byggnadskonstens historia; och

182 Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

att undervisningen i »stadsbyggnadslära» vid tekniska högskolan må väsentligt utvidgas utöfver hvad kommitterade föreslagit; samt

2:o) beträffande förslaget till nya byggnader vid tekniska högskolan: att, innan platsen för dessa bestämmes, en stadsplan må uppgöras, som visar högskoleområdets lämpligaste reglering och anslutning till närmast bebyggda eller reglerade stadsdelar, äfvensom

att, i händelse Eders Kungl. Maj:t därefter skulle finna en mera betydande omarbetning af ritningarna vara af nöden, medel må anslås för infordrande af nya förslag genom allmän eller begränsad täflan mellan svenska arkitekter.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

183 Bil. D.

Riksmarskalksämbetet har på grund af nådig remiss afgifvit underdånigt utlåtande öfver kommittérades förslag, därvid ämbetet anfört följande:

»Kommitterade hafva (sid. 205 i betänkandet) uppställt följande fordringar, hvilka i främsta rummet synts kommitterade böra fyllas vid bestämmande af en byggnadsplats för tekniska högskolan, nämligen: att den har tillräckligt utrymme, äfven med hänsyn till framtida utvidgningar; att dess läge är hygieniskt tillfredsställande och dessutom tillräckligt fritt och öppet för medgifvande af riklig dager i anstaltens lokaler; att grunden är af sådan beskaffenhet, att dyrbarare grundläggningsarbeten ej behöfva vidtagas; och att, med hänsyn till vissa laboratoriearbeten, skakningar från gatu- och annan trafik i möjligaste mån må kunna undvikas; att den icke ligger allt för långt från stadens bebyggda delar; och slutligen att statsverket icke behöfver vidkännas särskildt stora kostnader för densamma.

En tomtplats, som torde uppfylla dessa fordringar, anser sig kommittén hafva funnit uti den platå, som är belägen å norra Djurgårdens mark, nordnordväst om Sophiahemmet, och som begränsas, i väster af Riksmarskalksvägen, i öster af Margaretavägen och mot norr af Mellanvägen. I söder gränsar området delvis till den plats, som föreslagits för det nya allmänna barnbördshuset, och gränslinjen mellan dessa områden hafva kommitterade tänkt sig omreglerad på sätt, som å två vid det underdåniga betänkandet fogade planritningar med streckade linjer närmare angifvits, enär eljest en förskjutning af högskolans föreslagna nybyggnader mot norr blefve behöflig, hvilken skulle öka kostnaderna för erforderliga planerings- och sprängningsarbeten på den af berg bestående grunden.

På detta område, hvars höjd å den för de föreslagna byggnaderna begränsade platsen växlar mellan 30 och 41 meter öfver Stockholms slusströskel, skulle de olika institutionerna anordnas på sätt å ofvannämnda planritningar och i arkitektens byggnadsbeskrifning närmare angifvits.

Den hufvudsakliga uppfartsvägen till anläggningen hafva kommitterade tänkt sig gå från Valhallavägen förbi nuvarande hofjägarbostället och uppför Bergsvägen samt mynnande ut framför hufvudbyggnadens södra fasad. Därjämte skulle mindre körvägar till byggnaderna utgå från Riks-

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

marskalks vägen, Margaretavägen och från skärningen mellan denna och Mellanvägen.

I detta ärende har riksmarskalksämhetet infordrat här bilagda yttranden från intendenten för Kungl. Djurgården äfvensom från den s. k. djurgårdskommittén.

I sitt afgifna yttrande har djurgårdsintendenten, med öfverlämnande af jämväl närslutna kartor öfver det tillämnade området för tekniska högskolans institutioner, framhållit, bland annat, att högskolans föreslagna byggnader samtliga äro afsedda att förläggas till ett område af norra Djurgården, som, i den mån hufvudstadens utvidgning ägt rum, efter hand fått karaktären af park, och att denna park mycket flitigt besökes af hufvudstadens befolkning, till följd hvaraf det syntes önskligt, att för nu ifrågakomna ändamål ej större område toges i anspråk än nödigt vore.

Enligt af djurgårdsintendenten verkställd beräkning utgör ytvidden af själfva byggnadsplatsen med terrasser omkring 65,000 kvadratmeter. Däraf skulle enligt kommitterades förslag 19,065 kvadratmeter upptagas af själfva byggnaderna.

I förstberörda areal ingå omkring 1,600 kvadratmeter af ett område, som jämlikt nådig resolution den 7 juli 1904 på vissa villkor upplåtits till direktionen för allmänna barnbördshuset i Stockholm för uppförande af ett barnbördshus därstädes, och å hvilket område direktionen jäpilikt riksmarskalksämbetets resolution den 7 juni 1906 fått tillstånd att uppföra jämväl en asylafdelning. Beträffande ifrågavarande del af det till barnbördshusets direktion upplåtna området har djurgårdsintendenten anfört, att, därest vid ett förläggande till nu föreslagen plats af högskolans byggnader, öfverenskommelse kan träffas med nämnda direktion om afstående af den för högskolan behöfliga del af tomten, djurgårdsförvaltningen intet har att däremot invända, under förutsättning att det fastställda årliga tomtarrendet af 7 öre för kvadratmeter fortfarande komme att utgå jämväl för denna del.

Vidkommande det område utöfver förenämnda 65,000 kvadratmeter, som skulle erfordras för uppförande af bostad för intendent och för framtida utvidgningar, har djurgårdsintendenten ansett detsamma kunna begränsas till ett område, å kartan betecknadt med röd färg, af omkring

25,000 kvadratmeters ytvidd. Såsom skäl härför har djurgårdsintendenten anfört, att hela det kringliggande pai’kområdet icke torde komma att på annat sätt disponeras, hvadan en framtida utvidgning, därest en sådan blefve behöflig, kunde låta sig göra, utan att en ytterligare inskränkning nu behöfde vidtagas i det för allmänheten upplåtna parkområdet, och

185 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

titan att allt för stora svårigheter framdeles behöfde uppstå vid genomförande af en blifvande tidsenlig stadsplan för norra Djurgården.

Med afseende å de upprättade byggnadsplanerna har djurgårdsförvaltningen framhållit det betänkliga uti att till föreslagen plats i närheten af Ugglevikskällan förlägga maskinhuset för centraluppvärmning, enär röken från ångskorstenen snart skulle döda all barrträdsvegetation i omgifningen, där nu en ståtlig tall- och granskog utgör en prydnad för hufvudstaden och en af dess mest uppskattade tillflyktsorter, åsynen af en dylik skorsten på föga afstånd från Ugglevikskällan skulle dessutom betaga platsen dess nuvarande behag. En annan olägenhet af denna byggnads förläggande till den föreslagna platsen bestode däri, att enligt de uppgjorda planerna aflopp från denna byggnad syntes skola beredas ut till Djurgårdens omgifvande, af dåliga lutningsförhållanden lidande mark, i därstädes befintliga öppna diken, hvilka på sådant sätt komme att ytterligare förorenas.

Med anledning af de sålunda framställda anmärkningarna har djurgårdsintendenten hemställt, att förberörda byggnad måtte flyttas till annat lämpligare ställe, och därtill föreslagit någon plats mot områdets gräns bakom barnbördshuset.

Vidare har den föreslagna platsen för byggnaden för magnetometri — i vinkeln mellan Harvägen och Sophiavägen — synts djurgårdsintendenten mindre tilltalande, och har intendenten ansett att öfverenskommelse lätteligen borde kunna träffas om upplåtelse af mark för en dylik byggnad på annan lämpligare och mindre bemärkt plats.

Därest med anledning af kommitterades afgifna underdåniga utlåtande och förslag beslut skulle komma att fattas om tekniska högskolans förflyttande till den ifrågasatta platsen å Ivungl. Djurgården, har djurgårdsintendenten slutligen hemställt, att därvid måtte dels fastställas vissa angifna villkor till skyddande af Djurgårdens intressen såsom allmän park och till minskande af de utgifter för den omgifvande traktens underhåll, som blefve en direkt följd af högsholans förläggande till denna plats, dels ock bestämmas att för det område, som skulle för ändamålet från Djurgården upplåtas, skulle till djurgårdskassan från och med det år, under hvilket platsen toges i anspråk, erläggas ett tomtarrende af 2 öre för kvadratmeter och år.

Djurgårdskommittén har i sitt till riksmarskalksämbetet afgifna yttrande såsom sin mening framhållit, att för den händelse Eders Kungl. Maj:t bestämde, att den nya tekniska högskolan skulle förläggas till Kungl. Djurgården, markupplåtelsen borde begränsas till det område, som af tekniska högskolekommittén föreslagits att för ändamålet terrasseras, och som

Bill. till Rilcsd. Prof. 1909. 1 Sami. ‘J Afl. 110 Raft. 24

186 Kmigl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 155.

å en handlingarna bifogad terrängkarta blifvit med blå färg omslutet, samt att detta område borde utan någon afgäld till djurgårdskassan för all framtid upplåtas. I anslutning till sitt berörda förslag rörande gränserna för området har kommittén vidare hemställt, att bostaden för intendenten måtte inflyttas på det terrasserade området, där nödigt utrymme därför syntes kommitterade förefinnas; hvarjämte kommittén slutligen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med djurgårdsintendenten föreslagit vissa ytterligare villkor för markupplåtelsen.

För egen del får riksmarskalksämbetet i underdånighet anföra följande:

Riksmarskalksämbetet har intet att erinra mot tekniska högskolans förläggande till den föreslagna platsen å norra Djurgården, men tillåter sig därvid i likhet med djurgårdskommittén underdånigst föreslå, att det område, som skulle för ändamålet upplåtas, måtte begränsas till en areal, som enligt de uppgjorda förslagen skulle terrasseras, och som å ofvan åberopade handlingarna bilagda terrängkarta blifvit af djurgårdskommitterade med blå färg utmärkt. Under förutsättning att den tillämnade bostaden för intendenten, på sätt djurgårdskommittén hemställt, inflyttas på det område, som är afsedt att terrasseras, samt att för observatoriet upplåtes allenast den för själfva byggnaden erforderliga platsen, synes det riksmarskalksämbetet, att ofvan angifna, med blå gräns utmärkta område torde fullt motsvara tekniska högskolans behof; och därest framdeles stadsplan kommer att uppgöras för norra Djurgården, torde därvid nödig hänsyn kunna tagas till ett eventuellt behof af utvidgning af högskolans område.

Beträffande den omreglering af gränsen mot barnbördshusets tomt, som tekniska högskolekommittén anser nödvändig, har riksmarskalksämbetet ej något att invända mot att en sådan gränsreglering sker, naturligtvis under förutsättning att öfverenskommelse träffas med direktionen för allmänna barnbördshuset rörande den eventuella markafträdelsen och den godtgörelse, som därför skulle tillkomma direktionen.

Riksmarskalksämbetet tillåter sig för sin del i likhet med djurgårdskommittén föreslå, att denna godtgörelse ordnas sålunda, att direktionen antingen erhåller nedsättning i tomtarrendet med belopp, motsvarande 7 öre för kvadratmeter af den areal direktionen skulle komma att afstå, eller ock att direktionen får motsvarande markområde på annat ställe sig tilldelad mot nuvarande afgäld.

Med anledning af de utaf djurgårdsintendenten framställda anmärkningar mot de af kommitterade uppgjorda byggnadsplanerna, får riksmarskalksämbetet i underdånighet hemställa att, därest tekniska högskolans institutioner komma att förläggas till ifrågavarande plats, sådan ändring i

[Fungit Maj:ts Nåd. Proposition N:o 155.

de uppgjorda förslagen måtte vidtagas, att maskinhuset för centraluppvärmning förlägges i närheten af områdets södra gräns bakom bambördshuset samt byggnaden för magnetometri på lämpligare, mindre bemärkt plats, som riksmarskalksämbetet i sådan händelse torde erhålla nådig befallning att i samråd med vederbörande föreslå.

Då i förevarande fall fråga är om upplåtande till en statsinstitution af mark å Kungl. Djurgården, hvaraf Kungl. Djurgården för närvarande — med undantag af förberörda areal af omkring 1,600 kvadratmeter af den till barnbördshusets direktion upplåtna tomt — icke njuter någon direkt inkomst, har riksmarskalksämbetet icke ansett sig böra föreslå, att något tomtarrende skall till Kungl. Djurgården erläggas för det område af norra Djurgårdens odisponerade mark, som kan komma att af tekniska högskolan för ändamålet tagas i anspråk.

I fråga om öfriga villkor för en eventuell upplåtelse af ifrågavarande område till tekniska högskolan får riksmarskalksämbetet, i likhet med djurgårdsintendenten, i underdånighet hemställa, att för nu ifrågaställa upplåtelse må, till skyddande af Djurgårdens intressen i dess egenskap af allmän park, och till minskande af de särskilda omkostnader Djurgården på grund af högskolans förläggande till denna plats skulle komma att få vidkännas för underhåll af vägar m. m., i nåder föreskrifvas följande villkor:

byggnadsplatsen skall, förr än öfrigt arbete påbörjas, inhägnas, hvarefter byggnadsmaterial ej må uppläggas utanför hägnaden eller arbetsstyrkan uppehålla sig på området utanför denna hägnad;

den ståndskog, som å området behöfver fällas, skall afverkas enligt djurgårdsförvaltningens anvisningar och forslas sill Djurgårdens upplagsplats i närheten; kvarvarande skog å området förblifver Djurgårdens tillhörighet;

de vägar, som för tekniska högskolans behof torde komma att tagas i bruk, nämligen Drottning Kristinas väg, Bergvägen och Riksmarskalkens väg, skola väl underhållas och renhållas samt belysas utan kostnad för djurgårdsförvaltningen;

Sophiavägen, Margaretavägen, Källvägen och Mellanvägen få icke användas för byggnadskörslor;

den tillämnade uppfartsvägen från Drottning Kristinas väg anlägges enligt djurgårdsförvaltningens anvisning på tekniska högskolans bekostnad, liksom äfven de vägar, som från byggnadsplatsen enligt den uppgjorda planen skola anläggas till Djurgårdens nuvarande trafikleder i trakten; och skola dessa nya vägar för framtiden underhållas, renhållas och belysas utan kostnad för djurgårdsförvaltningen;

188 Kungl. Naj:ts Nåd. Proposition N:o 155•

samtliga för tekniska högskolans ändamål behöfliga vatten-, aflopps-, elektriska m. fl. ledningar nedläggas i förenämnda, från Drottning Kristinas väg ledande uppfartsväg till byggnadsplatsen;

det till tekniska högskolan upplåtna tomtområdet må icke i framtiden i vidsträcktare mån inhägnas, än att gården mellan de å planritningarna med III, Yl, Y och VII betecknade byggnaderna må för allmänheten afstängas.»

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktr. A. B., 1908.