angående tullen å vin

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

1 N:o 20.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående tullen å vin; gifven Stockholms slott den 22 januari 1909.

Under åberopande af härvid fogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ett blandadt utrikesdepartements- och finansärende för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att besluta,

dels att, så länge den med Frankrike afslutade handelstraktaten af den 30 december 1881, sådan den blifvit förlängd genom konventionen undertecknad den 13 januari 1892, förblir i kraft, tullen å icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt och därunder skall utgöra, då vinet införes på fat, 34 öre för kilogram och, då vinet införes på andra kärl än fat, 69 öre för liter,

dels ock att i följd häraf rubrikerna nummer 695, 696 och 697 i tulltaxan af den 8 juni 1906 skola erhålla följande förändrade lydelse:

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. (N:o 20.) 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd ock ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Carl Swartz.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

3 Utdrag af protokollet öfver ett blandadt utrikesdepartements- och finansärende, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 januari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde herr ministern för utrikes ärendena i underdånighet:

»I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 2 maj 1907 — hvilken skrifvelse jämlikt nådigt beslut den 14 juni samma år blifvit öfverlämnad till utrikesdepartementet för vidtagande af de åtgärder, som i anledning af skrifvelsen kunde på nämnda departement ankomma — har Riksdagen anfört i hufvudsak följande.

Enskild motionär hade fäst uppmärksamheten därå, att importen till riket af brännvin och vin till mycket stor del föranleddes af kringresande agenter för utländska vin- och spirituosafirmor, hvilka ginge ur hus i hus samt utbjöde och upptoge beställningar på nämnda varor. Hvad beträffade sagda import syntes det Riksdagen få anses visst, att en betydande del af densamma föranleddes af utländska agenters verksamhet här i landet. Det vore onekligen ägnadt att tilldraga sig upp-

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

märksamhet, att, ehuru jämlikt förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin förbud stadgats för inhemska försäljare att vid personligt besök eller genom ombud hos annan än innehafvare af brännvinsförsäljningsrättighet utbjuda brännvin eller upptaga beställningar därå i mindre belopp än 250 liter, utländska handlandes ombud, som färdades omkring i Sverige, likväl på grund af gällande handelstraktater ansåges äga upptaga dylika beställningar. Det syntes därför böra tillses, huruvida icke åtgärder skulle kunna vidtagas i syfte att vinna ändring i sist omförmälda förhållande.

Riksdagen ansåge det vara af betydelse, att full klarhet erhölles i förevarande spörsmål beträffande de rättigheter, som numera borde anses verkligen tillkomma agenter eller ombud för utländska handelshus. Genom 1905 års försäljningsförordnings nyssnämnda förbud torde nämligen hela frågan kunna anses hafva kommit i ett annat läge.

För frågans bedömande ville Riksdagen till en början erinra om bestämmelserna i artikel 17 af gällande handelstraktat med Frankrike. Af innehållet i omförmälda artikel äfvensom därefter i ämnet förda underhandlingar framginge, att från Frankrikes sida gjorts gällande, att inskränkningar, sådana som den förenämnda, i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning nu förekommande, icke skulle af Frankrike anses äga tillämpning beträffande franska handelsresande.

Härvid Gjorde tillika bemärkas, att på grund af gällande traktater resande och agenter för handelshus inom flertalet af de länder, med hvilka Sverige stode i förbindelse, syntes kunna göra anspråk på att här i landet behandlas såsom handelsresande tillhörande den mest gynnade nation eller, med andra ord, att erhålla samma förmåner som reseagenter för franska handelshus.

Med en dylik tillämpning af traktaterna, hvilken Riksdagen redan tidigare sökt få undanröjd, skulle utländska handelsresande å vissa områden och nu särskildt i fråga om försäljning af brännvin komma att äga vidsträcktare rättigheter än svenska försäljare. Begreppet »nationell behandling» skulle vid sådant förhållande innefatta mindre förmåner än en klausul om »behandling såsom mest gynnad nation». A de områden af näringslifvet, där restriktiva bestämmelser i något afseende utfärdats att gälla för svenska undersåtar, innebure detta gentemot dem en orättvisa, hvilken det borde vara angeläget att få aflägsnad.

Särskildt med hänsyn till den här i landet af kringresande utlänningar eller ombud för utländska handelshus idkade försäljning af spirituösa och vin syntes det Riksdagen vara af vikt, att nu berörda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20. 5

förhållanden gjordes till föremål för lämpliga åtgärder från Kungl. Maj:ts sida.

På grund af hvad sålunda anförts, anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder därhän, att utländska handelsresande, med eller utan näringslegitimationsbevis, icke under några förhållanden måtte tillgodonjuta gynnsammare behandling än landets egna undersåtar, som utöfva enahanda yrke.

Den af Riksdagen i dess förevarande skrifvelse åberopade artikel 17 i kandelstraktaten mellan Sverige (och Norge) samt Frankrike den BO december 1881 är af följande lydelse:

'Franska handelsresande, som färdas inom de förenade rikena för franska handelshus, skola där äga att göra uppköp för sin industris behof och upptaga beställningar, med eller utan prof, men icke till försäljning kringföra varor.

Detsamma skall i Frankrike gälla i afseende å handelsresande från de förenade rikena.

Franska handelsresande skola icke inom de förenade rikena vara underkastade högre särskild yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som därstädes erlägges af inhemska handelsresande af samma kategori. En afgift till lika belopp med den bevillning, som vare sig i Sverige eller Norge drabbar franska handelsresande, må i Frankrike påläggas svenska eller norska handelsresande.’

Genom konvention den 13 januari 1892 förlängdes handelstraktaten att i vissa afseenden fortfarande gälla från och med den 1 februari 1892. Artikel 17 kvarstår i anledning däraf oförändrad.

1892 års konvention skall äga tillämpning intill utgången af en tidrymd af 12 månader, efter det uppsägning af konventionen skett från någondera sidan.

Den i Riksdagens förevarande skrifvelse åsyftade bestämmelsen i artikel 17, erbjuder i sin nuvarande affattning möjlighet till den tolkning, att reseombud för franska handelshus, hvilken nationalitet ombudet än må tillhöra, äger att utan hinder af förefintliga inskränkande bestämmelser här i landet göra uppköp och upptaga beställningar. I enlighet härmed har artikeln äfven blifvit tillämpad.

Därutöfver medför ifrågavarande artikel den konsekvensen, att rese agenter för handelshus, tillhörande nation, som äger att i Sverige behandlas såsom »mest gynnad», kunna göra anspråk på att erhålla samma förmåner som handelsresande för franska handelshus.

6 Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Såsom riksdagen erinrat är det särskildt med hänsyn till försäljningen af spirituösa och vin, som bestämmelsen i artikel 17 vållat olägenhet. Och företrädesvis ur denna synpunkt har sedan länge det önskemålet från svensk sida uppställts, att få artikel 17 i handelstraktaten med Frankrike ändrad.

För att visa af hvilken betydelse med hänsyn till det obehindrade ordnandet af brännvinslagstiftningen inom riket såväl Kungl. Maj:t som Riksdagen ansett det vara, att artikel 17 blefve ändrad, tillåter jag mig att här erinra om följande data ur frågans förhistoria.

Redan vid de underhandlingar, som föregingo afslutandet af den ännu gällande konventionen den 13 januari 1892 om delvis förlängning af 1881 års handelstraktat med Frankrike, hade man sålunda uppmärksamheten riktad på denna fråga. Till en början ifrågasattes från svensk sida ett tillägg till artikel 17 af innehåll, att de franska handelsresandena skulle beträffande rätten att upptaga beställningar vara underkastade samma inskränkningar, som för landets egna invånare vore eller blefve stadgade. Det visade sig emellertid fåfängt att söka få denna ändring af artikeln godtagen. Man sökte då att åtminstone få i protokollet öfver underhandlingarna införd en förklaring åsyftande att framhålla, att bestämmelserna i artikel 17 icke skulle utgöra hinder för svenska regeringens rätt att inom landet ordna försäljningen af vissa varor på ett med det allmännas intresse öfverensstämmande sätt och särskildt icke för ordnandet af brännvinsför sälj ningen i syft e att motverka dryckenskapen. Den franska regeringen motsatte sig emellertid bestämdt införandet i protokollet af en dylik förklaring, med motivering, bland annat, att densamma skulle komma att minska värdet af de i artikel 17 intagna bestämmelser, Indika vore af särskild vikt för Frankrikes förnämsta exportartikel till Sverige. Tillika betonades därvid från fransk sida, att ifrågavarande artikel i traktaten vore afsedd att gälla såväl franska som svenska och norska handelsresande för franska handelshus.

Någon förändring med hänsyn till artikel 17 eller dess tolkning blef icke heller genomförd genom 1892 års konvention.

Sedermera blef frågan upptagen till behandling vid 1894 års Riksdag.

Vid nämnda Riksdag väcktes motion i syfte att få det i då gällande brännvinsförsäljningsförordning af den 31 december 1891 stadgade förbudet för innehafvare af försälj ningsrättighet att låta genom ombud å annat ställe än det, där han utöfvade sin försäljningsrätt,

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

till köpare utlämna brännvin i mindre belopp än 250 liter utsträckt sålunda, att det skulle vara förbjudet innehafvare af försäljningsrättighet att vare sig själf eller genom ombud låta å annat ställe än det, där han utöfvade sin försäljningsrätt, till salu utbjuda, till köpare utlämna eller med köpare aftala om leverans af brännvin i mindre belopp än 250 liter.

I enlighet med bevillningsutskottets hemställan afslog Riksdagen ifrågavarande ändringsförslag men anhöll i skrifvelse den 9 maj 1894, att Kungl. Maj:t måtte med Frankrike inleda underhandlingar, i syfte att den enligt artikel 17 i handelstraktaten franska handelsresande medgifna rättighet att upptaga beställningar måtte, hvad Sverige anginge beträffande brännvin och andra brända eller destillerade drycker, inskränkas därhän, att sådana beställningar icke finge upptagas hos andra än innehafvare af brännvinsförsäljningsrättigheter, såvida icke kvantiteten uppginge till minst 250 liter.

I berörda skrifvelse anförde Riksdagen i öfrigt, bland annat, följande :

I en inom Riksdagen väckt motion har framhållits, hurusom lagstiftningen till förmån för inskränkning i handeln med spirituösa drycker på ett fördärfligt sätt kringginges därigenom, att brännvinsförsäljarne genom resande agenter droge omkring i landet från by till by och frestade folket att låta anteckna sig för större eller mindre kvantiteter spirituösa samt såmedelst ersatte de indragna försäljningsställena.

Då — så länge den i artikel 17 i den mellan de förenade rikena Sverige—Norge samt Frankrike gällande handelstraktat intagna bestämmelse därom, att franska handelsresande, som för franska handelshus färdas inom de förenade rikena, skola äga upptaga beställningar med eller utan prof, är gällande — de franska handelsresandena ej kunna betagas rätten att i Sverige genom reseombud upptaga beställningar på brännvin, torde, för att de anmärkta missförhållandena — hvilka visserligen äro af den beskaffenhet, att åtgärder till deras undanröjande äro af behofvet påkallade — skola kunna på ett fullt effektivt sätt och på samma gång utan åsidosättande af de svenska försäljarnes rätt af hjälpas, blifva erforderligt, att viss ändring i artikel 17 i franska handelstraktaten först vidtages; och anser Riksdagen, att lämpligaste åtgärden för ernående af det åsyftade målet vore, om den enligt nämnda artikel franska handelsresande medgifna rättighet att upptaga beställningar blefve, hvad Sverige angår beträffande brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker, inskränkt därhän, att sådana beställningar icke finge upptagas hos andra än innehafvare af brännvins-

8 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

försäljningsrättiglieter, så vida icke kvantiteten uppginge minst till det enligt gällande brännvinsförsäljningsförordning vid partihandel tilllåtna minsta försäljningsbelopp eller 250 liter. Riksdagen håller ock före, att underhandlingar i sådant syfte med Frankrike skulle så mycket lättare leda till afsedt resultat, som spritvaruhandeln på Sverige torde för Frankrike hafva sin hufvudsakliga betydelse genom de affärer, franska handelshus ingå med svenska bränn vinsförsäljare, men de affärer af ifrågavarande slag däremot, hvilka de franska spritvaruhandlarne afsluta direkt med den konsumerande allmänheten, torde vara af jämförelsevis ringa omfattning.’

Vid underdånig anmälan den 1 juni 1894 af Riksdagens förevarande skrifvelse fann Kungl. Maj:t de af Riksdagen begärda underhandlingarna med Frankrike böra föregås af utredning därom, huruvida den af Riksdagen ifrågasatta inskränkningen i handelsresandenas rätt borde anses stridande mot innehållet i artikel 17. Med framhållande att inskränkningen skulle komma att i formellt hänseende gälla lika för svenskar och utlänningar, ehuru den sannolikt i verkligheten skulle nästan uteslutande drabba svenska brännvinsförsäljare, samt att frågan, huruvida inskränkningen kunde anses stridande mot traktaten, berodde däraf, om den föreslagna åtgärden borde anses falla inom gränsen för en polisåtgärd, anbefalldes Kungl. Maj:ts minister i Paris att afgifva yttrande, dels huruvida han ansåge, att den af Riksdagen önskade förändring i lagstiftningen i Sverige skulle komma att af franska regeringen uppfattas såsom stridande mot traktaten, dels ock i sådant fall, huruvida ministern ansåge, att någon utsikt funnes, att franska regeringen kunde komma att bifalla en eventuell framställning om ändring af artikel 17.

I sin svarsskrifvelse härå förklarade ministern i Paris sig anse, dels att franska regeringen skulle betrakta den ifrågasatta modifikationen i brännvinslagstiftningen ingalunda såsom en enkel polisåtgärd, utan som en högst väsentlig ändring af den gällande ordningen angående spirituösa dryckesvarors försäljning, dels ock att en eventuell framställning om ändring af handelstraktatens artikel 17 absolut saknade utsikt till framgång.

Vid underdånig föredragning den 8 mars 1895 af det förslag till vissa förändringar i 1891 års brännvinsförsäljningsförordning, hvilket förslag genom nådig proposition förelädes 1895 års Riksdag, hemställde föredragande departementschefen, efter att hafva redogjort för hvad som blifvit åtgjordt med anledning af Riksdagens förberörda skrifvelse den 9 maj 1894, att den af Riksdagen gjorda framställningen icke

9 Kung!.. Majds Nåd. Proposition N:o 20.

måtte till någon Kungi. Maj:ts vidare åtgärd föranleda. Denna departementschefens hemställan blef af Kungl. Maj:t godkänd, i följd hvaraf underhandlingar med franska regeringen icke af Kungl. Maj:t inleddes.

Förslag om ändring af den svenska brännvinslagstiftningen i den riktning, som i 1894 års riksdagsskrivelse afsågs, väcktes därefter vid flera riksdagar af enskilda motionärer, men motionerna afslogos af Riksdagen med hänsyn till innehållet i artikel 17 i 1881 års traktat med Frankrike.

Genom 5 § i den af 1905 års lagtima Riksdag, i anledning af en af Kungl. Maj:t aflåten proposition, beslutade, nu gällande förordning angående försäljning af brännvin har emellertid förbud stadgats för innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin att å annan ort än den, där han utöfvar sin försäljningsrättighet, mot eftertraf för köpeskillingen eller genom ombud, till köpare utlämna brännvin i mindre belopp än 250 liter eller vid personligt besök eller genom ombud hos annan än innehafvare af dylik försäljningsrättighet till salu utbjuda brännvin eller upptaga beställningar därå i mindre belopp än 250 liter.

Som nämnda bestämmelse endast afser innehafvare af bränn vinsförsäljningsrättighet och ombud för sådan, riktar den sig ej emot franska handelsresandes rätt enligt artikel 17 att upptaga beställningar. På sätt Riksdagen ock framhållit i sin skrifvelse den 2 maj 1907 äro därför handelsresande för franska handelshus, äfvensom resande för handelshus af sådan nationalitet, som traktats enligt skall här i landet behandlas såsom mest gynnad nation, för närvarande icke underkastade sådana restriktiva bestämmelser som exempelvis den nyss anmärkta i bränn vinsförsäljningsförordningen.

Jämväl i ett annat hänseende synes mig artikel 17 i 1881 års handelstraktat tarfva komplettering i den riktning, Riksdagen i skrifvelsen den 2 maj 1907 uttalat. Enligt § 2G mom. 2 i nådiga förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, sådant detta författningsrum lyder enligt nådig förordning den 4 december 1908, må icke utlänning, äfven om han undfått tillstånd till utöfvande här i riket af handel eller annan näring, idka gårdfarihandel d. v. s. utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad, ej heller användas såsom biträde vid dylik handel, vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning. Detta stadgande står emellertid ej i full öfverensstämmelse med den ännu gällande artikel 1 af 1881 års handelstraktat med Frankrike, hvilken artikel tillerkänner franska undersåtar rätt att komma i åtnjutande af samma privilegier, friheter och andra förmåner i afseende å handel och industri, som tillkomma Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 2

10 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

landets egna undersåtar. Denna bristande öfverensstämmelse mellan näringsfrihetsförordningen och handelstraktaten är desto mera påtaglig, som förbudet mot gårdfarihandel af utlänning införts i näringsfrihetsförordningen genom en nådig förordning den 23 september 1887 och sålunda tillkommit efter det 1881 års traktat afslöts. Andra länder, som i sina traktater med Sverige hafva bestämmelse om behandling såsom mest gynnad nation, skulle gifvetvis kunna åberopa ifrågavarande bestämmelse i den franska traktaten till sin fördel. För Sverige är det alltså af intresse att äfven i denna punkt få den franska handelstraktaten bringad till öfverensstämmelse med den i riket gällande lagstiftningen. Detta kan ernås genom öfverenskommelse, att franska gårdfarihandlare ej skola åtnjuta annan eller bättre behandling än gårdfarihandlare tillhörande mest gynnad nation.

Utom de af mig nu berörda önskemål från Sveriges sida i afseende å ändring af den gällande handelstraktaten med Frankrike, livilka båda ligga inom omfånget af Riksdagens i skrifvelsen den 2 maj 1907 gjorda framställning, föreligger ytterligare en fråga, hvilken det synes mig angeläget att få på betryggande sätt ordnad på grund af densammas betydande ekonomiska innebörd. Jag afser härmed det behof, som för Sveriges vidkommande gjort sig gällande att erhålla medgifvande från fransk sida beträffande upptagande af vissa svenska värdepapper i de franska officiella noteringarna.

Genom ett af franska regeringen fattadt beslut få för närvarande inga utländska lån noteras å börsen i Paris, förrän vederbörande minister därtill gifvit bemyndigande. Anledningen till detta beslut torde hafva varit, att man ville begagna den rikliga penningtillgången inom Frankrike till att skaffa landet kommersiella fördelar af utlandet, i gengäld för att den franska penningmarknaden öppnades för vederbörande främmande land. På grund af den i Frankrike rådande allvarliga krisen inom vinindustrien var det lättnader till förmån för den franska vinexporten, som därvid närmast åsyftades.

Äfven för Sverige blef den franska penningmarknaden stängd genom franska regeringens förenämnda beslut. En framställning om förklarande från franska regeringen att hinder från dess sida icke skulle möta mot officiell notering på franska börsen af 1907 års svenska statslån å 65 miljoner francs blef till följd däraf icke afgjord, hvadan någon notering ej heller kunde äga rum.

Att genom berörda förhållande afsevärd olägenhet uppstått för det svenska lånebehofvet är tydligt. Svenska staten och flera af

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Sveriges kommuner äfvensom åtskilliga penninginstitut, afsedda att befrämja och underlätta fastighetskrediten, hafva samtliga behof af, att den idka franska penningmarknaden är för dem öppen. Likaså kommer detta att blifva fallet med den kreditinstitution för Sveriges stadsfastighetsägare, angående hvars inrättande, i anledning af därom utaf nästlidet års Riksdag gjord framställning, förslag för närvarande är under utarbetande. Härtill kommer, att det otvifvelaktigt bör underlätta erhållandet af förmånligare villkor för lån, hvarom underhandlas i andra länder än Frankrike, därest äfven den franska lånemarknaden är för den lånesökande öppen.

Då franska regeringens förenämnda beslut i fråga om officiell notering af utländska lån blef bekant, togs omedelbart i öfvervägande, huruvida icke åtgärder kunde vidtagas för att afvärja de skadliga följder, som en vägran af notering för svenska värdepapper otvifvelaktigt skulle framkalla. På grund af nyss anförda omständigheter leddes då ovillkorligen tanken på möjligheten att genom en nedsättning af tullen å vin — särskildt tullen å alkoholsvaga viner — undanröja hindret för noteringen.

Vid den undersökning, som i anledning häraf verkställdes, framträdde än ytterligare önskvärdheten af att från Sveriges sida åtgärder vidtoges för att ej mindre få genomförda de af mig förut omförmälda ändringar i den franska handelstraktaten, hvilka föranleddes af Riksdagens skrifvelse den 2 maj 1907, än äfven erhålla medgifvande till officiell notering af svenska värdepapper. Under undersökningens fortgång framgick emellertid tillika, att enligt inhämtade upplysningar ifrågavarande eftergifter icke komme att af Frankrike beviljas utan vederlag från svensk sida och att Frankrike därvid såsom kompensation komme att fordra åtminstone nedsättning af tullen å vin.

I anledning af hvad sålunda förekommit bemyndigade Eders Kungl. Maj:t den 31 oktober 1908 mig att vid mitt då förestående besök i Paris träda i underhandling med franska regeringen för genomförande af förberörda svenska önskemål, mot vederlag af nedsättning af den svenska tullen å icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt eller därunder, äfvensom därom afsluta och underteckna öfverenskommelse.

De därefter förda underhandlingarna resulterade däri, att de svenska yrkandena godkändes, mot det att Sverige förbunde sig att nedsätta tullen å icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt eller därunder, hvilket infördes å fat, till 34,0 5 öre per kilogram samt att

12 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

tullsatsen per liter icke musserande vin, importeradt å buteljer, icke skulle öfverstiga den för vin på fat fastställda tullsatsen per kilogram med mera än 35 öre.

Under förbehåll af Riksdagens godkännande af berörda tullnedsättningar afslutades och undertecknades den 2 nästlidne december en konvention i enlighet med nyss angifna, vid underhandlingarna öfverenskomna grunder. Konventionen är en tilläggsöfverenskommelse till redan gällande handelstraktat med Frankrike och afser sålunda icke att i andra delar, än som i konventionen omförmälas, göra ändring i de bestämmelser i öfrigt, som innehållas i konventionen af den 13 januari 1892 angående delvis förlängning af handels- och sjöfartstraktaterna af den 30 december 1881. Den nu afslutade konventionen är afsedd att tillämpas under den tid, konventionen af den 13 januari 1892 förblir i kraft, hvadan jämväl i afseende å förevarande konvention gäller den i 1892 års konvention förekommande bestämmelse, att den tillämpas intill utgången af en tidrymd af 12 månader, efter det endera af de fördragsslutande parterna tillkännagifvit sin afsikt att låta 1892 års konvention till kraft och verkan upphöra.

Den nu afslutade konventionen jämte en samtidigt afgifven ömsesidig förklaring, att den mellan Sverige och Frankrike bestående sjöfartstraktaten icke beröres af bestämmelserna i artikel 3 af konventionen den 2 december 1908, torde såsom bilagor A. och B. få åtfölja detta protokoll.

Det af franska regeringen gjorda medgifvandet i fråga om officiell notering af svenska värdepapper har af formella skäl icke införts i konventionens text. Samtidigt med konventionens afslutande har emellertid franska regeringen i fullt bindande form lämnat garantier för, att lån, som utfärdats eller garanterats af svenska staten, icke förvägras notering å den officiella franska marknaden.

Såsom framgår af det jag nu anfört, finner jag den med Frankrike träffade öfverenskommelsen vara af stor betydelse för vårt land, hvadan jag tillstyrker, att Eders Kungl. Maj:t måtte till Riksdagens godkännande framlägga den i konventionen aftalade nedsättningen af tullen å vin.»

Sedan herr ministern för utrikes ärendena härefter uppläst konventionens text, anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz följande.

»Beträffande de fördelar, som genom den ifrågavarande öfverenskommelsen skulle beredas vårt land, är jag i allo af samma uppfattning som herr ministern för utrikes ärendena.

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Genom den af herr ministern i ämnet lämnade redogörelsen synas mig ock vikten och betydelsen för vårt land af denna öfverenskommelse vara på ett så öfvertygande sätt ådagalagda, att jag, under hänvisning i öfrigt till nämnda redogörelse, finner mig endast böra framhålla följande förhållanden.

Såsom förut omförmälts, har Riksdagen i sin skrifvelse den 2 maj 1907 påpekat, hurusom genom bestämmelsen i 5 § af 1905 års förordning angående försäljning af brännvin frågan om rätten för utländska handelshus och deras ombud att här i riket obehindradt upptaga beställningar å vin och spirituösa kommit i ett annat läge. Då ärenden rörande lagstiftningen angående normerandet af handeln med brännvin och därmed jämförliga drycker tillhöra det departement, jag förestår, vill jag ytterligare betona, att genom upphörandet af berörda rätt ännu ett, ingalunda obetydligt steg skulle tagas fram till behörig effektivitet i nämnda lagstiftning. Enligt inhämtade upplysningar drifves nämligen en afsevärd rörelse i ifrågavarande hänseende icke blott af kringresande handelsagenter utan äfven af åtskilliga inom riket fast etablerade firmor, som äro ombud för utländska vin- och spirituös ahus.

Samtidigt med att en faktiskt förefintlig inkonsekvens i fråga om svenska undersåtars och utlänningars befogenheter här i riket skulle genom den nu afslutade konventionen försvinna, komme ock det i förevarande hänseende upprepade gånger inom Riksdagen i nykterhetens intresse framställda krafvet sålunda att nu blifva tillgodosedt.

Hvad vidare angår behofvet och önskvärdheten af att vid eventuell placering af svenska lån äfven kunna räkna med den franska penningmarknaden, så torde något tvifvel icke kunna hysas, att icke ett sådant medgifvande, som det af franska regeringen nu lämnade, är för vårt land en betydande fördel, värd den uppoffring, konventionen innebär. Med den bestämda hållning, franska regeringen alltjämt intagit i denna fråga, har det också varit omöjligt att vinna berörda medgifvande utan att tillmötesgå Frankrikes redan tidigt preciserade fordran på nedsättning af tullen för de alkoholsvaga viner, hvilkas export det ligger i Frankrikes intresse att främja.

I detta sammanhang anser jag mig böra nämna, att två framställningar om medgifvande af officiell notering å franska börsen af vissa svenska värdepapper — den ena afseende det förut omförmälda svenska statslånet af år 1907 å 65 miljoner francs och den andra två Stockholms inteckningsgarantiaktiebolags lån af åren 1906 och 1907, hvardera å 20 miljoner francs — under förutvarande förhållanden blefvo

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

af franska regeringen lämnade utan bifall. Enligt numera ingången underrättelse hafva emellertid, sedan den ifrågavarande konventionen blifvit å svenska och franska regeringarnas vägnar undertecknad, berörda lån den 11 december 1908 blifvit officiellt noterade å börsen i Paris.

Jag instämmer i den af herr ministern för utrikes ärendena gjorda tillstyrkan, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att besluta en nedsättning af tullen å vin i den omfattning, som konventionens artikel I afser.

Såsom af konventionens text framgår skulle enligt öfverenskommelsen tullen å icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt eller därunder, infördt på fat af alla storlekar, blifva 84,0 5 öre per kilogram. Vidare innefattar konventionen det medgifvande från Sveriges sida, att tullsatsen per liter för icke musserande viner på butelj icke må öfverstiga tullsatsen per kilogram för vin på fat med mer än 35 öre.

Enligt gällande tulltaxa af den 8 juni 1906 äro tullsatserna för vin följande:

af högre alkoholhalt; tullbehandlas såsom Likör.

Då alkoholhalten i de franska icke musserande vinerna i allmänhet icke öfverstiger 14 procent, har den nu ifrågasatta tullnedsättningen begränsats att omfatta icke musserande viner af 14 procents alkoholhalt och därunder. Oberörda af konventionen äro sålunda de icke musserande vinerna af mer än 14 procents alkoholhalt samt alla musserande viner. Denna begränsning är af väsentlig betydelse med hänsyn till den finansiella innebörden för Sverige af tullnedsättningen, på sätt framgår af följande tabell öfver Sveriges införsel af vin år 1907.

Till grund för denna tabell hafva kunnat läggas uppgifter endast

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

för ett år, enär först från och med år 1907 en specificerad statistisk varuförteckning tillämpats och det icke är möjligt att för den tid alltsedan år 1892, hvarunder tullsatserna för vin afsett allt vin af till och med 25 procents alkoholhalt, erhålla uppgift å de särskilda slag af vin, som importerats.

Sveriges införsel af vin år 1907.

icke musserande:

af t. o. m. 14 % alkoholhalt:

på fat ................................. 802,596 kilogram

på andra kärl..................... 178,282 liter

af mer än 14 % alkoholhalt:

på fat ................................... 1,570,942 kilogram

på andra kärl.................... 73,965 liter

musserande..................................... 392,200 liter

Denna tabell gifver vid handen, att de icke musserande vinerna af 14 procents alkoholhalt och därunder icke uppgå till en tredjedel af Sveriges hela import af vin.

Tullsatsen för icke musserande vin å fat skulle, då alkoholhalten icke öfverstiger 14 procent, enligt konventionen utgöra 34.0 5 öre för kilogram. Bråkdelarna af ett öre hafva uppkommit genom det franska beräkningssättet, men vid bestämmandet af tullsatsen i svenska tulltaxan synas dessa bråkdelar böra utelämnas' och tullsatsen fastställas till jämnt 34 öre för kilogram. Utelämnandet af bråkdelarna är utan nämnvärd finansiell betydelse, hvaremot det torde vara af afsevärd olägenhet i praktiken att vid tullbehandling nödgas räkna med delar af ett öre.

Förut har erinrats, att enligt gällande handelsfördrag undersåtar tillhörande ett stort antal främmande nationer äga anspråk på att här i landet behandlas såsom »mest gynnad nation», medan samma rätt är tillförsäkrad svenska undersåtar i vederbörande främmande länder. Genom den ställning i handelspolitiskt afseende, Sverige sålunda intager till andra länder, följer, att den ifrågavarande nedsättningen af vintullen kommer ej blott Frankrike utan till jämförelsevis icke ringa del jämväl de länder tillgodo, hvilka skola behandlas såsom mest gynnad nation.

I den med Tyska riket den 8 maj 1906 afslutade handels- och sjöfartstraktaten finnes såsom anmärkning till rubriken nummer 695 af

16 Kuugl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

den svenska tulltaxan införd särskild bestämmelse därom, att lättnader, som medgifvas en tredje makt i fråga om tullbehandling af viner, af något som helst slag, i synnerhet rödviner, skola, så länge de äga bestånd gentemot den tredje makten, äfven tillämpas på de tyska hvita vinerna. I detta sammanhang bör vidare erinras, att i samma traktat, såsom anmärkning till rubriken nummer 697 af svenska tulltaxan, är stadgadt, att tullen per liter för icke musserande hvita viner på buteljer icke skall öfverstiga tullen per kilogram för hvita viner på fat med mer än 35 öre.

Motsvarande bestämmelse i artikel 1 af den nu afskräde konventionen med Frankrike, nämligen att tullsatsen per liter för icke musserande viner på butelj icke får öfverstiga den för vin på fat fastställda tullsatsen per kilogram med mer än 35 öre, föranleder till en omreglering af tullsatsen för icke musserande vin af intill 14 procents alkoholhalt, hvilket införes på andra kärl än fat. Jag förordar, att sistnämnda tullsats bestämmes till hvad, vid en tull af 34 öre per kilogram för vin på fat, sålunda högst kan ifrågakomma, eller 69 öre per liter.

För att kunna bedöma den ekonomiska verkan af de nu ifrågasatta tullnedsättningarna har med ledning af de förut meddelade uppgifterna angående vinimporten till Sverige under år 1907 en beräkning blifvit verkställd. Denna har gifvit till resultat, att den genom fastställande af ifrågavarande tullsatser, resp. 34 och 69 öre, inträdande minskningen i tullinkomster torde böra uppskattas till i rundt tal 300,000 kronor om året.

Den i fråga om konventionen stipulerade bestämmelsen, att densamma skall fortfara att tillämpas under hela den tid, handelstraktaten af den 30 december 1881, sådan den blifvit förlängd genom konventionen undertecknad den 13 januari 1892, förblir i kraft, bereder, såsom förut nämnts, möjlighet att, genom uppsägning af 1892 års konvention till upphörande efter tolf månader, inom en jämförelsevis kort tid vinna ändring i de nu ifrågasatta tullsatserna, därest sådant skulle finnas nödigt. Med hänsyn härtill böra de af konventionen föranledda sänkta tullsatserna icke fastställas att gälla för längre tid än konventionen är i tillämpning.

På grund af hvad sålunda blifvit i detta ärende anfördt, hemställer jag i underdånighet, att Fiders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att besluta,

dels att, så länge den med Frankrike afslutade handelstraktaten af den 30 december 1881, sådan den blifvit förlängd genom konven-

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

tionen undertecknad den 13 januari 1892, förblir i kraft, tullen å icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt och därunder skall utgöra, då vinet införes på fat, 34 öre för kilogram och, då vinet införes på andra kärl än fat, 69 öre för liter,

dels ock att i följd häraf rubrikerna nummer 695, 696 och 697 i tulltaxan af den 8 juni 1906 skola erhålla följande förändrade lydelse:

Hvad chefen för finansdepartementet sålunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nyström.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 11 Häft.

18 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 20.

Bil. A.

Öfverenskommelse.

Hans Maj:t Konungen af Sverige och franska republikens president, lifvade af ömsesidig önskan att underlätta och utvidga handelsförbindelserna mellan Sverige och Frankrike, hafva beslutit att för sådant ändamål afsluta en öfverenskommelse samt till fullmäktige utsett:

Hans Maj:t Konungen af Sverige sin minister för utrikes ärendena herr Trolle samt

Franska republikens president senatorn, ministern för utrikes ärendena herr Stephen Pichon och

deputeraden, ministern för handel och industri herr Jean Cruppi, hvilka, efter att hafva meddelat hvarandra sina respektive fullmakter, som befunnos i god och behörig form, öfverenskommit om följande artiklar, utan att därigenom de bestämmelser i öfrigt rubbas, som innehållas såväl till Sveriges som Frankrikes fördel i konventionen, undertecknad den 13 januari 1892, emellan Frankrike och de förenade rikena Sverige och Norge angående delvis förlängning af handels- och sjöfartstraktaterna, afskräde den 30 december 1881.

Artikel 1.

De här nedan uppräknade alster af franskt ursprung må införas till Sverige på följande villkor:

Nummer

i tull- ,

taxan j ^r- ulc'

695 Icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt eller!

därunder på fat af alla storlekar, 1 kg..............j — | 34.05

Anmärkning till n:o 697 i allmänna tulltaxan. Tullsatsen per liter för icke musserande viner på butelj får icke öfverstiga den för vin på fat fastställda tullsatsen per kilogram med mer än kronor 0.3 5.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

19 Artikel 2.

De höga fördragsslutande parterna kafva öfverenskommit, att artikel 17 i handelstraktaten af den 30 december 1881 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Franska handelsresande, som färdas inom Sverige för franska handelshus, skola med de inskränkningar, som äro ålagda landets egna undersåtar, där äga att göra uppköp för sin industris behof och upptaga beställningar med eller utan prof, men icke till försäljning kringföra varor.

Detsamma skall i Frankrike gälla i afseende å svenska handelsresande.

Franska handelsresande skola icke inom Sverige vara underkastade högre yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som därstädes erlägges af inländska handelsresande under i öfrigt motsvarande förhållanden. En afgift till lika belopp med den, som i Sverige drabbar franska handelsresande, kan i Frankrike påläggas svenska handelsresande.

Franska handelsresande skola i alla hänseenden erhålla samma mest gynnade behandling, som tillkommer handelsresande, tillhörande någon annan utländsk nation. Hvarje rätt, lättnad eller fördel, undantag eller minskning i afgift, hvaraf någon sådan kommer i åtnjutande, skola omedelbart tillämpas på franska handelsresande.

Franska undersåtar, som önska kringföra varor till försäljning i Sverige (gårdfarihandel), skola icke behandlas annorlunda eller bättre än undersåtar tillhörande hvilken som helst annan utländsk nation.

Artikel 3.

Denna konvention skall ratificeras, och ratifikationerna skola så snart som möjligt utväxlas under förbehåll af svenska Riksdagens godkännande. Den skall träda i kraft från och med åttonde dagen efter utväxl ingen af ratifikationerna och skall fortfara att tillämpas under hela den tid, handelstraktaten af den 30 december 1881, sådan den blifvit förlängd genom konventionen undertecknad den 13 januari 1892, förblir i kraft.

Till yttermera visso hafva de respektive fullmäktige undertecknat denna konvention och försett densamma med sina sigill.

Som skedde i raris uti två exemplar den 2 december 1908.

(L. 8.) Eric Trolle, (L. S.) S, Pichon, (L. 8.) Jean Grupp.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Bil. B.

Tillkännagifvande.

Vid undertecknandet af den denna dag afslutade öfverenskommelse mellan Sverige och Frankrike förklara de höga fördragsslutande parternas fullmäktige samstämmigt, att den i Paris den 30 december 1881 mellan Frankrike och de förenade rikena Sverige och Norge afslutade sjöfartstraktat, som blifvit förlängd genom artikel 2 i konventionen undertecknad den 13 januari 1892, icke beröres af bestämmelserna i artikel 3 i förenämnda öfverenskommelse.

Till yttermera visso hafva de respektive fullmäktige undertecknat detta tillkännagifvande och försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i Paris uti två exemplar den 2 december 1908.

(L. S.) Eric Trolle. (L. S.) S. Pichon. (L. S.) Jean Cruppi.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1909