Prop. 1909:81

angående stats¬ understöd till kommunala och enskilda läroanstalter

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

KuhijI. Majds Nåd. Proposition N:o Si.

1 N:o 81.

Kungi. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter; gifven Stockholms slott den 12 februari 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag *af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t, med återkallande af den i 1909 års statsverksproposition å ordinarie stat gjorda framställning beträffande uppförande å riksstatens åttonde hufvudtitel af ett anslag med rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter, föreslå Riksdagen, att dels med uteslutande ur riksstaten af det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till understöd åt enskilda läroverk, högst 60,000 kronor, och det under samma hufvudtitel upptagna anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, 380,000 kronor, å nämnda hufvudtitel under rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter uppföra ej mindre

ett anslag med titel: kommunala mellanskof å 85,000 kronor,

ett anslag med titel: högre flickskolor å 375,000 kronor,

ett anslag med titel: enskilda läroverk å 120,000 kronor och

ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor, dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag, än äfven

ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter å 190,000 kronor;

Bih. till Biktd. Frot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. ö4 Haft. (N;o SI.)

2 Kuntjl. Majrts Nåd. Proposition N:o SL

dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd från:

A. Anslaget till kommunala mellanskolor.

1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna utgå ej mindre till samskolor, som under år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, än äfven till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.

2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.

3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren hafva haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar.

4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.

5. Vid skola, däri gossar undervisas, skall finnas minst en manlig lärare med full tjänstgöring, och vid skola, däri flickor undervisas, skall finnas minst en kvinnlig lärare med full tjänstgöring. Har kommun endast en kommunal mellanskola, skall denna vara afsedd för såväl gossar som flickor.

6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inheräknade.

7. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster erfordras, för att skolan under den tid, för hvilken statsunderstöd sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell samt kunna aflöna de vid skolan anställda lärarinnor enligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

8. Därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, skall frågan om befrielse från eller nedsättning i sådana afgifter handläggas af en nämnd, bestående af skolans inspektor och föreståndare eller föreståndarinna samt en af kommunalstyrelsen utsedd ledamot, och skall härvid iakttagas, att

•terminsafgifter ej må uttagas af medellösa lärjungar från kommunen.

3 Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81,

9. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastad den kontroll och do bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

10. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå, därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, pied högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 600 kronor, allt för år räknadt.

O 7

11. Samskola, som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor ej till alla delar nppfyllas, intill utgången af år 1912, på de villkor Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor, dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.

B. Anslaget till högre flickskolor.

1. Af anslaget till högre flickskolor må understöd kunna utgå till flickskola, som har till ändamål att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning och som fyller ett ä orten verkligen förefintligt bildningsbehof.

2. Skolan skall omfatta minst fyra årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren hafva haft i medeltal sammanlagdt minst 24 lärjungar.

3. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.

4. Skolan skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell; dess undervisning skall vara ändamålsenligt anordnad, och de vid skolan anställda lärarinnor skola aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder.

4 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

äfvensom bidraga till de vid skolan anställda lärarinnornas ålderstillägg med hälften af det belopp, staten för samma ändamål tillskjuter, så ock till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

6. Befrielse från och nedsättning i terminsafgifter skola medgifvas till rden omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.

7. Statsunderstöd till högre flickskola må kunna utgå, därest skolan omfattar fyra årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 4,400 kronor och, därest skolan onifattar flera sådana klasser, med högst 5,200 kronor, hvarjämte skolan må kunna erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 1,000 kronor.

År skolan förbunden med gymnasium, må understödet kunna ökas, dock ej med högre belopp än 2,000 kronor, under förutsättning

a) att gymnasiet omfattar minst tre årsklasser, samt att antalet lärjungar i gymnasiets tre högsta årsklasser under de senaste tre åren uppgått i medeltal till sammanlagd t minst 18,

b) att föreståndaren eller föreståndarinnan erhållit rätt att vid läroanstalten anställa studentexamen, samt

c) att kommunen eller enskilda donatorer till gymnasiets uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet, samt bidraga till de å gymnasiet anställda lärarinnornas ålderstillägg och pensionering, på sätt här ofvan i afseende å flickskolan i öfrigt blifvit stadgadt.

8. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

9. Flickskola, som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1912, på de villkor Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd från anslaget till högre flickskolor, dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.

C. Anslaget till enskilda läroverk.

1. Af anslaget till enskilda läroverk må understöd kunna utgå till enskild! läroverk, som ej är berättigad! till understöd från något af öfriga

5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

i reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående särskilda anslag, men som genom en framgångsrik och för det allmänna gagnelig verksamhet på uppfostrans och undervisningens område gör sig förtjänt af understöd från statens sida.

2. Läroverket skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell; dess undervisning skall vara ändamålsenligt anordnad, och de vid läroverket anställda lärarinnor skola aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder. Därjämte skall läroverket bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

3. Läroverket skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Muj:t kan Unna godt föreskrifva.

4. Statsunderstöd till enskildt läroverk må kunna utgå för det skolstadium, som i afseende på undervisningens mål motsvarar realskolan, med högst 9,000 kronor och för det skolstadium, som i nämnda afseende motsvarar gymnasiet, med högst 6,000 kronor, dock att understödet till läroverk, som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter, må kunna ökas för hvartdera stadiet med högst 2,000 kronor.

D. Anslaget till enskilda lärarinneseminarier.

1. Af anslaget till enskilda lärarinneseminarier må understöd kunna utgå till enskildt seminarium, som har till ändamål att utbilda lärarinnor för undervisningen vid högre flickskolor och annan därmed jämnställd undervisning.

2. Seminariet skall omfatta minst två årsklasser och i afseende på inträdesfordringarna förutsätta minst det kunskapsmått, högre flickskola, som är berättigad till statsunderstöd, afser att bibringa.

3. De vid seminariet anställda lärarinnorna skola aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder.

4. Seminariet skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

5. Seminariet skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

6 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 81.

6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna utgå med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.

E. Anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala

och enskilda läroanstalter.

Af anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter skola till hvarje läroanstalt, som åtnjuter understöd från något af de i reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående särskilda anslag, under den tid statsunderstöd åtnjutes, utgå följande bidrag, för läsår räknadt:

1) 200 kronor för hvarje ämneslärarinna, som är ^berättigad till en aflöning af minst 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:dra och 2,000 kronor i 3:dje lönegraden, samt

2) två tredjedelar af de ålderstillägg, som enligt här nedan stadgade grunder tillförsäkras föreståndarinnor och lärarinnor;

dels ock godkänna följande grunder för lärarinnepersonalens aflöning vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter, med rätt för Kungl. Maj :t att utfärda de närmare bestämmelser, som för tillämpning af dessa grunder må finnas erforderliga:

1. Vid läroanstalter, som åtnjuta understöd från något af de i reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående särskilda anslag, skola föreståndarinnorna och lärarinnorna åtnjuta aflöning till minst följande belopp, för läsår räknadt:

a) föreståndarinna: 2,000 kronor i lista och 2,300 kronor i 2:a lönegraden samt därjämte bostad, bestående af minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning;

b) ämneslärarinna med full tjänstgöring: ‘därest hon aflagt de prof, som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk, 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:a och 2,000 kronor i 3:e lönegraden, eljest 1,200 kronor i lista, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i 3:e och 2,000 kronor i 4:e lönegraden;

c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för hvarje veckotimme;

d) öfningslärarinna: 60 kronor för hvarje veckotimmes undervisning i välskrifning, teckning, musik och gymnastik samt 50 kronor för hvarje veckotimmes undervisning i handarbete, hvarjämte lärarinna med minst 6 veckotimmars undervisning i ett eller flera af dessa öfningsämnen äger

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

åtnjuta ålderstillägg, beräknadt efter veckotimme, af 10 kronor i 2:a och 20 kronor i 3:e lönegraden.

Därest bestämmelser angående skyldighet för lärarinna att lämna bidrag till sin egen pensionering framdeles varda utfärdade, må från de här stadgade aflöningarna afdragas ett belopp, motsvarande nämnda bidrag.

Den tjänstgöring, som här afses, skall vara förlagd till klasserna öfver de förberedande, dock att ämneslärarinna med full tjänstgöring må kunna fullgöra intill en tredjedel däraf i de förberedande klasserna.

Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk.

Aflöning för lärarinna, som tillträdt sin tjänst före utgången af år 1909, må ej understiga hvad hon skulle hafva rätt att uppbära, därest de under år 1909 gällande bestämmelser fortvarande ägde giltighet.

2) I afseende på uppflyttning i högre lönegrad skall iakttagas: att rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad tillkommer ämneslärarinna, som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk eller folkskola, eller som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt lärarinneseminarium, samt öfningslärarinna, som genomgått teckningslärarkurs vid tekniska skolan i Stockholm eller musiklärarkurs vid rnusikkonservatorium eller gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet eller af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd lärarinnekurs i handarbete, dock att lärarinna, som på annat sätt än bär sägs förvärfvat sig motsvarande utbildning för sitt kall, må af Kungl. Maj:t kunna tilläggas ifrågavarande förmån;

att lärararinna må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring, som, efter det rätt till lönetursberäkning förvärfvats, blifvit fullgjord vid under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk ställd läroanstalt, vid folkskoleseminarium eller vid folkskola, därest tjänstgöringen varit förlagd till det stadium och haft den omfattning, som här ofvan stadgats som villkor för åtnjutande af aflöning i högre lönegrad; att uppflyttning i högre lönegrad äger rum efter fem år; att ansökningar om uppflyttning i högre lönegrad pröfvas af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk; samt

att i öfrigt skall i tillämpliga delar gälla hvad angående läroverksadjunkters uppflyttning i högre lönegrad är stadgadt.

Lärarinna äger att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring, fullgjord före den 1 januari 1910 vid allmänt läroverk, folkskoleseminarium eller folkskola, äfvensom vid enskild skola, som stått under af Kungl. Maj:t förordnad inspektion eller som vid den tid, tjänstgöringen

8 Kung}-. Majds Nåd. Proposition N:o 81.

ägt rum, enligt da gällande bestämmelser skulle hafva varit berättigad till statsunderstöd, därest ansökan därom gjorts.

Lärarinna, som vunnit anställning vid statsunderstödd kommunal eller enskild läroanstalt före den 1 april 1909, må, ändock att hon ej fullgjort de prof, som här ofvan stadgats som villkor för rätt till lönetursberäkning, likväl komma i åtnjutande åt denna förmån, sedan hon under 10 lästerminer bestridt tjänstgöring af den art, som berättigar till åtnjutande af aflöning i högre lönegrad.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

9 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari

1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle, Statsråden: Albert Petersson.

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,

Malm.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, anförde härefter: Proposition

»Sedan med anledning af framställning utaf 1907 års Riksdag utredning verkställts rörande förändrade bestämmelser om statsunderstöd åt enskilda läroanstalter, hemställde jag vid underdånig föredragning den 13 mars 1908 på anförda skäl, att Eders Kungl. Maj:t, med återkallande af den i 1908 års statsverksproposition å ordinarie stat gjorda framställning beträffande det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till understöd åt enskilda läroverk och det under samma hufvudtitel upptagna anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, täcktes föreslå Riksdagen, att

dels, med uteslutande ur riksstaten af dessa anslag, å nämnda hufvudtitel under rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter uppföra ej mindre

ett anslag med titel: kommunala mellanskolor å 85,000 kronor, ett anslag med titel: höcjre flickskolor å 375,000 kronor,

ett anslag med titel: enskilda läroverk å 120,000 kronor och Bih. till Rikad. Prot. 1,90,9. 1 Sami. 1 Afd. 54 Hiift.

10 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 81.

ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor, dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag, än äfven

ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter å 190,000 kronor;

dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd från:

A. Anslaget till kommunala mellanskolor.

1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna utgå ej mindre till samskolor, som under år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, än äfven till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.

2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.

3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar.

4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.

6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.

8. Därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, äger Kungl. Maj:t bestämma, om och i hvilken omfattning befrielse från eller nedsättning i sådana afgifter skall äga rum.

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

9. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

10. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå, därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 600 kronor, allt för år räknadt.

11. Samskola, som för år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1911, på de villkor Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor, dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.

B. Anslaget till högre flickskolor.

1. Af anslaget till högre flickskolor må understöd kunna utgå till flickskolor, som hafva till ändamål att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning.

2. Skolan skall omfatta minst fyra årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren haft i medeltal sammanlagdt minst 24 lärjungar.

3. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

samt dessutom tillhandahålla föreståndaren eller föreståndarinnan bostad, bestående af minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning, äfvensom bidraga till de vid skolan anställda lärarinnornas ålderstillägg med hälften af det belopp, staten för samma ändamål tillskjuter, så ock till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

6. Befrielse från och nedsättning i terminsafgifter skola medgifvas till den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.

7. Statsunderstöd till högre flickskola må kunna utgå, därest skolan omfattar fyra årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 4,400 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med högst 5,200 kronor, hvarjemte skolan må kunna erhålla ett särskildt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 1,000 kronor.

År skolan förbunden med gymnasium, må understödet kunna ökas, dock ej med högre belopp än 2,000 kronor, under förutsättning

a) att gymnasiet omfattar minst tre årsklasser, samt att antalet lärjungar i gymnasiets tre högsta årsklasser under de senaste tre åren uppgått i medeltal till sammanlagdt minst 18,

b) att föreståndaren eller föreståndarinnan erhållit rätt att vid läroanstalten anställa studentexamen, samt

8. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

9. Flickskola, som för år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1911, på de villkor Kungl- Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd från anslaget till högre flickskolor, dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.

Kunql. Maj:t Nåd, Proposition N:o 81.

13 C. Anslaget till enskilda läroverk.

1. Af anslaget till enskilda läroverk må understöd kunna utgå till enskildt läroverk, som ej är berättigadt till understöd från något af öfriga i reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående särskilda anslag, men som genom en framgångsrik och för det allmänna gagnelig verksamhet på uppfostrans och undervisningens område gör sig förtjänt af understöd från statens sida.

2. Läroverket skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriel!; dess undervisning skall vara ändamålsenligt anordnad, och de vid läroverket anställda lärarinnor skola aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder. Därjämte skall läroverket bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

3. Läroverket skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

D. Anslaget till enskilda lärarinneseminarier.

3. De vid seminariet anställda lärarinnorna skola aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder.

14 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 81.

4. Seminariet skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna utgå med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.

E. Anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och

enskilda läroanstalter.

1) 200 kronor för hvarje ämneslärarinna, som är berättigad till en aflöning af minst 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:dra och 2,000 kronor i 3:e lönegraden, samt

2) två tredjedelar af de ålderstillägg, som enligt här nedan stadgade grunder tillförsäkras föreståndarinnor och lärarinnor;

dels ock godkänna följande grunder för lärarinnepersonalens aflöning vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter, med rätt för Kungl. Maj it att utfärda de närmare bestämmelser, som för tillämpning af dessa grunder må finnas erforderliga:

1. Vid läroanstalt, som åtnjuter understöd från något af de i reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående särskilda anslag, skola föreståndarinnorna och lärarinnorna åtnjuta aflöning till minst följande belopp, för läsår räknadt:

a) föreståndarinna: 2,000 kronor i l:a och 2,300 kronor i 2:a lönegraden samt därjämte bostad, bestående af minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning;

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JST:o SI.

lönegraden, eljest 1,200 kronor i l:a, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i 3:e och 2,000 kronor i 4:e lönegraden;

c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för hvarje veckotimme;

d) öfningslärarinna: 60 kronor för hvarje veckotimmes undervisning i väl skrifning, teckning, musik och gymnastik samt 50 kronor för hvarje veckotimmes undervisning i handarbete, hvarjämte lärarinna med minst 6 veckotimmars undervisning i ett eller flera af dessa öfningsämnen äger åtnjuta ålderstillägg, beräknadt efter veckotimme, af 10 kronor i 2:a och 20 kronor i 3:e lönegraden.

Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk.

2. I afseende å uppflyttning i högre lönegrad skall iakttagas: att rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad tillkommer ämneslärarinna, som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk eller folkskola, eller som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt lärarinneseminarium, samt öfningslärarinna, som genomgått teckningslärarkurs vid tekniska skolan i Stockholm eller musiklärarkurs vid musikkonservatorium eller gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet eller af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd lärarinnekurs i handarbete, dock att lärarinna, som på annat sätt än här sägs förvårfvat sig motsvarande utbildning för sitt kall, må af Kungl. Maj:t kunna tilläggas ifrågavarande förmån;

att lärarinna må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring, som, efter det rätt till lönetursberäkning förvärfvats, blifvit fullgjord vid under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk ställd läroanstalt, folkskoleseminarium eller folkskola, därest tjänstgöringen varit förlagd till det stadium och haft den omfattning, som här ofvan stadgats som villkor för åtnjutande af aflöning i högre lönegrad; att uppflyttning i högre lönegrad äger rum efter fem är; att ansökning om uppflyttning i högre lönegrad pröfvas af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk; samt

att i öfrigt skall i tillämpliga delar gälla hvad angående läroverksadjunkters uppflyttning i högre lönegrad är stadgadt.

16 Motioner rid 1908 åt Riksdag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Lärarinna, som vunnit anställning vid statsunderstödd kommunal eller enskild läroanstalt före den 1 april 1908, må, ändock att hon ej fullgjort de prof, som här ofvan stadgats som villkor för rätt till lönetursberäkning, likväl komma i åtnjutande af denna förmån, sedan hon under 10 låsterminer bestridt tjänstgöring af den art, som berättigar till åtnjutande af aflöning i högre lönegrad.

Lärarinna äger att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring, fullgjord före den 1 januari 1909 vid enskild skola, som stått under af Kungl. Maj:t förordnad inspektion.

Hvad jag sålunda hemställt, täcktes Eders Kungl. Maj:t bifalla, och blef i anledning häraf nådig proposition i öfverensstämmelse med mitt förslag till Riksdagen aflåten (proposition n:o 163).

_ Hen utredning, som ingick i motiveringen till min berörda underdåniga hemställan, omfattade, bland annat, dels historik öfver de högre flickskolorna och de enskilda läroverken, dels förslag af flick- och samskoleföreningen angående statsunderstöd åt högre flickskolor, dels utlåtande och förslag af läroverksöfverstyrelsen angående statsunderstöd åt enskilda skolor, dels yttranden afgifna i anledning af läroverksöfverstyrelsens förslag, dels ett till protokollet fogadt sammandrag af en promemoria rörande enskilda läroverk.

Under erinran om dessa redogörelser, hemställer jag i underdånighet, att de måtte få inflyta i en till detta protokoll fogad bilaga (bil. I).

Sedan berörda nådiga proposition blifvit till Riksdagen aflåten, hemställde ledamoten af Riksdagens Andra kammare F. Berg i en inom kammaren väckt motion, n:o 298, att Riksdagen måtte i anledning af den nådiga propositionen,

dels å riksstaten under åttonde hufvudtiteln, men utan samband med de i nämnda proposition äskade anslagen till högre flickskolor, enskilda läroverk och enskilda lärarinneseminarier, uppföra ett särskilt förslagsanslag med titel: kommunala mellanskof å 85,000 kronor;

dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd från samma anslag::

1. Åt anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årsklassen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.

2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar.

4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.

6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.

7. För anställning såsom ämneslärare eller ämneslärarinna vid kommunal mellanskola fordras samma kompetens som för anställning såsom ordinarie lärare eller lärarinna vid högre folkskola.

8. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster erfordras, för att skolan under den tid, för hvilken statsunderstöd sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell samt kunna aflöna de vid skolan anställda lärare och lärarinnor enligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen skall bidraga till lärares och lärarinnors pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

9. Skolan skall vara försedd med ett af Kungl. Maj:t godkändt reglemente. Vid skolan anställd realskolexamen skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.

10. Undervisningen skall vara afgiftsfri, dock att för lärjungar från annan kommun än flen, som upprättat skolan, afgift må kunna få uppbäras till belopp som i reglementet föreskrifves.

11. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå, därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna erhålla ett särskildt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 600 kronor, allt för år räknadt.

12. Samskola, som för år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock hon icke utgör öfverbyggnad på den egentliga folkskolan eller i afseende å inträdesfordringarna förutsätter det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folk-

Bih. till ROetd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. .54 Höft. 3

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

skola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A, kunna komma i åtnjutande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor. Sådant understöd må ock, på de villkor Kungl. Maj:t äger bestämma, intill utgången af år 1911, tilldelas samskola, som för år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, ändock att här i punkterna 2—11 stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas, dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet;

dels godkänna de af Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för lärarepersonalens aflöning, dock med det tillägg, att" hvad däruti föreskrefves angående kvinnliga föreståndare, ämneslärare, timlärare och öfningslärare måtte i tillämpliga delar gälla äfven angående manliga.

Vidare hemställde ledamoten af Riksdagens Andra kammare E. Hammarlund i en inom kammaren väckt motion, n:o 329, att Riksdagen måtte i den nådiga propositionen vidtaga följande ändringar och tillägg:

1) Beträffande grunder och villkor för tilldelande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor:

att bestämmelserna under afdelning A erhålla sådan formulering att efter utgången af år 1911 understöd från anslaget till kommunala mellanskolor endast må utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan;

2) Beträffande grunder och villkor för tilldelande af understöd från anslaget till högre flickskolor:

att till punkt 1 under afdelning A fogas det tillägg, att understöd må utgå till högre flickskolor endast i det fall, att skolan fyller ett i verkligheten förefintligt bildningsbehof för den ort, där den upprättats;

3) Beträffande manliga lärares löner, statsunderstöd härför m. m.:

dels att bland grunder och villkor för tilldelande af understöd från

anslaget till lönetillägg inryckes en bestämmelse därom, att, därest manlig föreståndare eller ämneslärare är anställd och innehar samma kompetens samt åtnjuter minst de för föreståndarinna eller ämneslärarinna fastställda löneförmåner, enahanda bidrag till aflöning och ålderstillägg må utgå som för föreståndarinna eller ämneslärarinna, samt att i följd häraf det i punkt 4 under afdelning C omnämnda tilläggsunderstödet å 2,000 kronor bortfaller;

dels att bland grunder för lärarpersonalens aflöning införas föreskrifter ej mindre därom, att manlig lärare i intet fall må aflönas lägre än hvad i samma grunder fastställts i fråga om lärarinna, än äfven därom, att manlig lärare erhåller samma rätt till lönetursberäkning som kvinnlig;

19 Kuryl. il aj ds Nåd. Proposition N:o 81.

dels slutligen att i propositionen sådana redaktionella ändringar vidtagas, att äfven i (ifrigt de bestämmelser, som gälla i fråga om lärarinna, i tillämpliga delar må göras gällande jämväl för lärare.

Jag hemställer, att äfven de sålunda väckta motionerna må i deras helhet få inflyta i bilagan till detta protokoll.

I utlåtande öfver den kungl. propositionen anförde statsutskottet, att propositionen föresloge ej blott en afsevärd ökning af de statsanslag, som dittills utgått till flickskolor, vissa samskolor och andra enskilda läroverk, utan äfven en djupt ingripande förändring i statens ställning till dessa undervisningsanstalter. Därtill komme, att den kungl. propositionen hemställde om Riksdagens godkännande af förslag om inrättande af eu ny, hittills ej i vårt land förekommande skolform och således kunde sägas innehålla förslag om en skolreform, som helt visst skulle få en djupt ingripande betydelse för landets undervisningsväsende utan att dock lämna någon antydan om, huru många skolor af den nya formen skulle, under nuvarande förhållanden, kunna väntas blifva upprättade, en sak, hvarom utredning vore önskvärd. Häraf framginge, att den kungl. propositionen påkallade en mycket noggrann pröfning och detta så mycket mera som de i densamma innehållna förslagen å ena sidan väsentligen skilde sig från hvad af vederbörande sakkunnige under ämnets förberedande behandling föreslagits och å andra sidan, för så vidt af den kungl. propositionen framginge, själf ej gjorts till föremål för pröfning af någon sakkunnig myndighet. Vid sådant förhållande och då den kungl. propositionen inkommit till Riksdagen först den 9 april 1908 samt det för utskottet varit en omöjlighet att med tillräcklig noggrannhet pröfva ett till sin innebörd och sina konsekvenser så djupt ingripande och så vidtomfattande ärende som det, hvarom den kungl. propositionen handlade, så ansåge sig statsutskottet icke kunna tillstyrka Riksdagen att då bifalla den kungl. propositionen. Utskottet ansåge alltså, att de å ordinarie stat utgående anslagen till enskilda läroverk och högre skolor för kvinnlig ungdom borde för år 1909 upptagas till samma belopp som för år 1908. Då emellertid ifrågavarande läroanstalter borde jämväl för år 1909 erhålla understöd utöfver det ordinarie anslaget, ville utskottet tillstyrka Riksdagen att för år 1909 bevilja samma anslag å extra stat som för år 1908 eller 50,000 kronor för enskilda läroverk och 78,000 kronor för högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor med rätt för Kungl. Maj:t att under iakttagande åt i hufvudsak hittills gällande villkor för anslagets åtnjutande, med fasthållande särskildt af villkoret, att statsbidrag ej kunde beviljas till högre belopp än hvad af kommuner eller enskilde tillskötes, i

Riksdagens

beslut.

1909 års stats verksproposition.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

ifrigt vidtaga de jämkningar vid anslags beviljande, som af förhållandena kunde anses påkallade.

Utskottet hemställde alltså

a) att Riksdagen icke måtte i vidare mån för det dåvarande bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition än att Riksdagen i anledning af densamma

dels med oförändrade belopp i riksstaten å ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln uppförde såväl anslaget till understöd åt enskilda läroverk, såsom förslagsanslag högst, med 60,000 kronor som ock anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med 380,000 kronor;

dels ock på extra stat för år 1909 anvisade

ej mindre till förhöjning af understöden åt enskilda läroverk ett anslag af 50,000 kronor,

än äfven till beredande af tilläggsunderstöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor ett belopp af 78,000 kronor,

med rätt för Kungl. Maj:t att under iakttagande af i hufvudsak hittills gällande villkor för anslagens åtnjutande, med fasthållande särskilt af villkoret, att statsbidrag ej kunde beviljas till högre belopp än hvad af kommuner eller enskilde tillskötes, i öfrigt vidtaga de jämkningar vid anslags beviljande, som af omständigheterna kunde anses påkallade';

b) att F. Bergs förut berörda motion icke måtte af Riksdagen bifallas; samt

c) att E. Hammarlunds förenämnda motion ej heller måtte vinna Riksdagens bifall.

Vid ärendets behandling i Riksdagens Andra kammare den 21 maj 1908 framställdes i anledning af den kungl. propositionen vissa önskemål, hvilka i hufvudsak innehållas i de förut omnämnda motionerna, hvarjämte en ledamot af kammaren påyrkade sådan ändring i villkoren för tilldelande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor, att dels sådant understöd kunde utgå, änskönt kommun ej å orten anordnat folkskola enligt gällande normalplans typ Kitt. A, dels bestämmelsen därom, att skola måste hafva ägt bestånd i tre år för att kunna komma i åtnjutande af statsbidrag, måtte mildras.

Riksdagen beslöt i öfverensstämmelse med statsutskottets förslag.

\ id underdånig föredragning af anslagsbehofven under riksstatens åttonde hufvudtitel den 12 januari 1909, yttrade jag, såsom inhämtas af det 1909 års statsverksproposition bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden, punkt 23, efter en erinran om 1908 års Riksdags sistberörda beslut, att min mening visserligen vore, att omförmälda för 1908 års Riksdag framlagda nådiga proposition jämväl borde föreläggas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

21 Riksdagen år 1909, men att omständigheterna då ej medgåfve en föredragning af ärendet i dess helhet. Fördenskull inskränkte jag mig till att hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte i statsverksproposition upptaga de anslagsbelopp, som borde af Riksdagen äskas för ifrågavarande ändamål, för att hänsyn härtill måtte kunna tagas vid statsregleringen, och täcktes Eders Kungl. Maj:t till denna min hemställan gifva sitt bifall.

Jag är nu beredd att åter upptaga frågan till behandling, och torde rTillnpr jag därvid först böra lämna en redogörelse för de mera beaktansvärda ut-fick-och »amlåtanden, som, utöfver hvad vid Riksdagens förhandlingar förekommit, *«%<:»." afgifvits i anledning af de i den kungl. propositionen framställda förslagen.

Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen, som ansett en lycklig lösning af lärarkårens lönefråga kräfva, att kåren med största möjliga enighet slete sig till det förslag, som framlagts i 1908 års kungl. proposition, har i cirkulär till de af ifrågavarande läroanstalter bildade kretsföreningarna lämnat en redogörelse för förslagets grundtankar och därvid framhållit förslagets, enligt dess mening, nackdelar och fördelar.

Förslagets nackdelar vore följande. Begynnelselönen för ämneslärarinna vore mindre, än hvad under de två sista åren gifvits på flertalet orter. Anledningen härtill vore, att staten ej af en enskild arbetsgivare kunde fordra mera, än den själf gåfve, ej heller kunde göra anställning i enskild tjänst mera lockande än i statens. Ortstillägg hade föreslagits af öfverstyrelsen, men ej ansetts kunna bibehållas i propositionen, enär staten ej lämnade ortstillägg åt statsskolornas lärare. Lärarinnor, som haft längre tids tjänstgöring vid icke statsunderstödd skola och först nyligen fått sitt arbete förlagdt till statsunderstödd skola, blefve ogynnsamt ställd med afseende på lönetursberäkningen. Den första och sista af dessa anmärkningar vore onekligen förslagets svagaste punkter. Emellertid borde beaktas, att skolorna i regel blefve i stånd att genom att gifva mera än minimilönen bryta udden af de påpekade olägenheterna. Det vore nämligen en styrka i förslaget, att skolornas ekonomi blefve så väsentligt förbättrad. Detta gällde om såväl små som stora skolor. De små, därför att lärjungeantalet ej längre skulle vara bestämmande för anslagets storlek.

De stora, därför att skolan ej förpliktades att betala lärarinna med full tjänstgöring mera än 1,200 kronor, under det stat och kommun betalade lönen i öfrigt. Hvilka besparingar detta innebure för en större skola, t. ex. i Stockholm, där skolan nu förpliktades att gifva 1,550 kronor, vore uppenbart. Dessa besparingar komme icke att uppvägas däraf, att eu dylik skola torde komma att gifva de lärarinnor, som voro i första lönegraden, mera än minimilönen, eventuellt samma lön som nu.

22 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

Förslagets fördelar vore dels bestämmelserna om ålderstillägg, dels höjningen af medellönen, dels ock utsikterna till ett ordnadt pensionsväsende. En effektiv lönereglering kräfde nödvändigt, att ålderstillägg gåfves. Men skolorna kunde icke förpliktas att gifva sådana. Ty då skulle skolorna blifva ekonomiskt intresserade af att gifva en yngre lärarinna företräde framför en äldre. Rätt till lönetursberäkning för lärarinnor vore därför otänkbar, med mindre stat och kommun öfvertoge ålder stilläggen. Så hade äfven föreslagits i den kungl. propositionen. Det torde ligga i öppen dag, af hvilken oerhördt stor betydelse för de enskilda skolorna detta statens öfvertagande af större delen af lönetilläggen komrne att blifva. Ehuru begynnelselönen vore lägre, än hvad den under de två sista åren i allmänhet varit, blefve medellönen under en lärarinnas hela tjänstetid afsevärdt högre. I Stockholm exempelvis vore nu begynnelselönen och sålunda — eftersom ålderstillägg i allmänhet ej kunde gifvas — medellönen 1,550 kronor. Den vore högre än på de flesta andra platser. Enligt det nya förslaget skulle medellönen öfverallt för alla lärarinnor med högre kompetens blifva 1,870 kronor och för lärarinnor med lägre kompetens 1,785 kronor. En förutsättning för pensionsväsendets ordnande vore, såsom tidigare arbete för denna sak nogsamt visat, ordnade löneförhållanden och en viss fasthet i lärarinnekårens ställning. Detta komme att vinnas, om det nu föreliggande förslaget antoges af Riksdagen. Men förslagets betydelse för pensionsfrågan vore i själfva verket ännu större. Statens bidrag till skolorna enligt förslaget hade nämligen ökats mer än fordringarna på bidrag af kommun och enskilda, så att därför i förslaget kunnat intagas en bestämmelse om att kommun eller enskilde skola bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles måtte varda stadgade. Detta bidrag skulle, för att uppväga hvad staten gåfve mera än kommunerna till lönerna, enligt beräkning blifva lika med statens nuvarande bidrag till lärarinnas pensionering. Häraf framginge, att om Kungl. Maj:ts proposition ginge igenom och om därefter, såsom vore att hoppas, Kungl. Maj:t framlade förslag till pensionsväsendets ordnande, utsikt funnes att af stat och kommun tillhopa erhålla det bidrag, som enligt beräkning erfordrades för åstadkommandet af en pension på omkring 1,200 kronor vid 60 års ålder.

styrelse» för Styrelsen för de enskilda läroverkens förbund har i underdånig skriftäroverkms velse, anfört i hufvudsak följande. De enskilda läroverken hade tidigare förbund, hvar för sig haft tillfälle att i olika underdåniga framställningar inför Eders Kungl. Maj:t framhålla behofvet af ökadt statsunderstöd för dessa läroverk, för att de måtte kunna på bästa möjliga sätt fylla de maktpåliggande uppgifter, som tillkomme dem i vårt lands undervisningsväsen.

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Nämnda läroverk hade också under hösten 1907 inför statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet framställt betänkligheter, delvis af ganska allvarsam art, emot de förslag till närmare bestämmelser för åtnjutande af statsunderstöd, som på sin tid uppgjorts inom öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk. De enskilda läroverkens förbund, som utgjorde en sammanslutning af åtskilliga enskilda läroverk i Stockholm och landsorten, hade med tillfredsställelse funnit, att Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter till 1908 års Riksdag täckts i fråga om åtskilliga punkter beakta dessa framställningar. På samma gång förbundet beklagade, att nämnda kungl. proposition ej kommit under behandling vid 1908 års Riksdag, vågade förbundet uttala den förhoppningen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes inför Riksdagen 1909 framlägga samma proposition i väsentligen oförändradt skick. Det för 1908 års Riksdag framlagda förslaget rörande understöd åt enskilda läroverk syntes förbundet ej mindre till sina allmänna grunder än äfven beträffande enskilda punkter vara så väl afvägdt, att förbundet lifligt önskade, att det måtte vinna framgång.

Härefter påyrkas i skrifvelsen några detaljändringar, för hvilka. jag längre fram kommer att redogöra.

I en uppsats i Pedagogisk tidskrift förordas en återgång till det i början Fackpressen. af 1800-talet tilllämpade s." k. parallellskolesystemet, d. v. s. ett system af parallella, från begynnelsen strängt skilda skolor eller bildningslinjer, afsedda för de olika samhällsklassernas behof. Det borde sålunda enligt författaren finnas en skola för de kroppsarbetande klasserna och för de icke kroppsarbetande klasserna borde upprättas åtminstone två skolformer, en afsedd för grundläggande af vetenskaplig bildning och en för blifvande näringsidkare. Och dessa olika skolarter borde skilja sig så tidigt som möjligt.

Förslaget angående kommunala mellanskolor, som afser en sammanslagning å vissa orter af folkskolan och den delvis parallellt löpande privata samskolan, betecknas som skadligt för den högre bildningen.

I öfrigt hafva mot förslagets detaljer gjorts en del anmärkningar, för hvilka jag får tillfälle att redogöra längre fram.

Departe-

För närvarande finnas två ordinarie anslag till understödjande enskilda skolor, det ena, anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, pe enskilda afsedt för hvad ia,£r bär vill kalla kommunala läroanstalter, det vill säga läroverkens

o fördelning i

olika grupper

24 Ett anslag till enskilda lärarinneseminarier.

Ett anslag till enskilda läroverk.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

sådana läroanstalter, till hvilkas uppehållande jämväl vederbörande kommuner lämna bidrag, det andra, anslaget till understöd åt enskilda läroverk, afsedt för sådana enskilda skolor, för hvilkas understödjande staten ej fordrar något bidrag från kommunens sida. I denna uppdelning har öfverstyrelsen föreslagit en ändring af vidtgående innebörd. Öfverstyrelsen har nämligen, efter afsöndrande af seminariekurserna för utbildande af lärarinnor, sammanfört öfriga statsunderstödda enskilda skolor i en enda grupp och för dessas understödjande föreslagit uppförandet af ett gemensamt anslag, från hvilket understöd till de olika skolorna skulle utgå efter i det hela enahanda grunder. Den viktigaste konsekvensen af detta förslag är den, att de goss- och samskolor, som nu tillhöra gruppen enskilda läroverk, för framtiden ej skulle kunna komma i åtnjutande af statsunderstöd, med mindre äfven kommunerna bidroge till deras uppehållande. Dock skulle i fråga om nu existerande skolor det kommunala bidraget ej behöfva uppgå till mera än hälften af statsbidraget.

För egen del instämmer jag med öfverstyrelsen däruti, att seminariekurserna för utbildande af lärarinnor böra afsöndras från de öfriga läroanstalterna, samt att för dessas understödjande bör uppföras ett särskildt anslag. Som villkor för erhållande af understöd från detta anslag bör lika litet, som nu är fallet, fordras kommunalt understöd. De tillgodose nämligen icke ett lokalt behof, utan hafva ett allmänt statsändamål. För korthetens skull torde anslaget böra erhålla titeln: enskilda lärarinneseminarier.

Hvad i öfrigt angår öfverstyrelsens nu föreliggande förslag, hänvisar jag till de anmärkningar, som riktats mot detsamma från statskontorets samt vissa skolors sida. För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. Då bidrag från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom är gjordt beroende af motsvarande bidrag från kommunens sida, hvilket däremot icke är fallet i fråga om bidrag från anslaget till understöd åt enskilda läroverk, har öfverstyrelsen undersökt, huruvida denna skillnad är grundad i sakens egen natur, eller med andra ord, huruvida en uppdelning af de statsunderstödda enskilda skolorna kan ske på grundvalen af förhandenvaron eller frånvaron af ett kommunalt intresse för den skola, det i hvarje fall gäller. Denna fråga bör enligt öfverstyrelsens förmenande i allmänhet besvaras nekande. Jag är i detta fall af en motsatt mening. Om exempelvis Trollhättans samskola skulle nedläggas, så skulle med all säkerhet kommunen göra icke ringa ansträngningar för att åter få skolan till stånd. Om åter Palmgrenska samskolan i Stockholm — jag väljer ett exempel på måfå — oförmodadt upphörde med sin verksamhet, så skulle kommunens representanter såsom sådana

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

icke vidtaga någon åtgärd för skolans återupprättande. I det förra fallet förefinnes ett kommunalt intresse för skolan, i det senare fallet däremot icke. Eller rättare sagdt, i förra fallet förefinnes ett påtagligt kommunalt intresse af skolans vidmakthållande, i det senare fallet är det möjligen förefintliga kommunala intresset mycket ringa. Orsaken härtill är den, att den förra skolan tillgodoser ett på orten förefintligt bildningsbehof, för hvilket icke på annat sätt är sörj dt, hvaremot det bildningsbehof, som den senare skolan bidrager att fylla, är väl tillgodosedt genom statsläroverk och statsunderstödda flickskolor, till hvilka kommunen lämnar bidrag. Det är denna skolornas olika ställning till kommunen, som gör, att staten kan affordra kommunalt bidrag till den förra skolan, men ej till den senare. Och det är denna skillnad, som ligger till grund för den nuvarande uppdelningen af anslagen till de enskilda skolorna. Denna uppdelning anser jag vara principiellt riktig och därför böra bibehållas. Nu har emellertid 1907 års Riksdag i den af mig förut omnämnda underdåniga skrifvelsen anfört, att de för närvarande utgående understöden till enskilda läroanstalter sakna med önskvärd tydlighet angifven begränsning i afseende å de olika slags läroverk, som skola från det ena eller andra anslaget tillgodoses, hvilket åter haft till följd, att i vissa fall understöd tilldelats en skola från ett af anslagen, under det att det andra anslaget med lika goda skäl skulle kunna hafva användts. Denna anmärkning torde endast kunna åsyfta en skola, nämligen Eslöfs förutvarande enskilda elementarskola för gossar. Ifrågavarande skola tillhör den grupp af skolor, för hvilka kommunalt bidrag bort affordras. Men det enda anslag, som härvid kunde komma i fråga, anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, är endast afsedt för flickskolor och samskolor. Skolan skulle därför antingen gå miste om statsunderstöd eller ock erhålla sådant understöd utan villkor af bidrag från kommunen, ehuru ett sådant bidrag borde affordras. Den af Riksdagen gjorda anmärkningen påkallar alltså endast ändring i den riktning att separata gosskolor må kunna erhålla understöd på samma villkor som samskolor, och jag ämnar framlägga förslag i detta syfte. I förbigående torde härvid tillika böra erinras därom, att nämnda gosskola i Eslöf och högre flickskolan därstädes numera sainmanslagits till en samskola.

Mot den ståndpunkt, jag intagit i fråga om de enskilda läroverken, kan nu göras gällande, att, om alla dylika läroverk i exempelvis Stockholm indroges, kommunen skulle tidigare än eljest se sig nödsakad att uppföra nya läroverkshus, hvadan ifrågavarande skolors bibehållande bör vara ett intresse för kommunen. Till belysning af Stockholms stads ställning till denna fråga tillåter jag mig omnämna, att år 1899 tre enskilda

Pilt. till Rikad. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 04 Höft. 4

26 Rungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 81.

läroverk i Stockholm, nämligen Beskowska skolan, Palmgrenska samskolan och Stockholms nya samskola, ingingo till stadsfullmäktige med ansökan om understöd af kommunens medel. Samtliga ansökningarna afslogos. I ärendet anförde drätselnämndens första afdelning, att det icke kunde» bestridas, att stadens allmänna läroverk skulle blifva otillräckliga, därest de enskilda läroverken skulle upphöra; men af delningen hölle före, att det för kommunen vore fördelaktigare att ikläda sig till och med betydligt högre kostnad för byggande af läroverkshus än att lämna bidrag till de enskilda skolorna. Beviljades de då gjorda framställningarna, kunde antagas, att anspråk på ökade anslag inom kort skulle framställas och nya anslagskraf framkomma, och under sådan förutsättning skulle snart kommunens anslag representera belopp, för hvilka nya läroverkshus knnde byggas och underhållas. Af delningen framhåller jämväl en annan synpunkt, som, berättigad eller icke, helt visst skulle komma att spela en icke ringa roll vid en eventuell votering om kommunalt bidrag till de enskilda läroverken. Afdelningen yttrar nämligen, att då en hel del af kommunens invånare ansåge det fördelaktigare att hålla sina barn i de dyrare privata skolorna än att sätta dem i statens billigare läroverk, det väl kunde antagas, att de skäl, som förmått dem därtill, icke borde rubbas, om terminsafgifterna sattes till sådana belopp, att de betäckte alla'omkostnaderna för undervisningen; och härtill komme, att föräldrarna till de lärjungar, som begagnade undervisningen vid de privata skolorna, tillhörde samhällets välbärgade befolkning, hvarför något understöd af kommunens medel för deras barns uppfostran icke kunde anses lämpligt.

Äfven i andra kommuner antager jag, att anspråk på understöd till skolor, som kommunerna utan afsevärd olägenhet kunde undvara, skulle möta starkt motstånd. Och jag är viss om, att exempelvis den kommun, där Lundsbergs skola är belägen, hvarken skulle kunna eller vilja lämna det enligt öfverstyrelsens förslag erforderliga bidraget till skolan. Sak samma gäller för öfrigt om alla landskommuner, där enskilda läroverk äro eller blifva upprättade.

Nu är det val möjligt, att, om öfverstyrelsens förslag vunne afseende, vederbörande kommuner eller några utaf dem skulle af barmhärtighetsskäl eller af andra hänsyn lämna det affordrade bidraget till redan bestående skolor. Men det torde med säkerhet kunna antagas, att uppkomsten af nya enskilda läroverk skulle omöjliggöras eller åtminstone i hög grad försvåras.

På en sådan skolpolitik synes staten icke böra slå in. Äfven om jag bortser från den ekonomiska fördel, som ifrågavarande skolor bereda statsverket, äro de att anse som ett viktigt statsintresse, alldenstund de

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

på grund åt’ de friare former, under hvilka de arbeta, äro ägnade att utöfva en lifvande och väckande inverkan på uppfostrans och undervisningens område. Sant är visserligen, som öfverstyrelsen säger, att dessa skolor icke ensamma och icke alltid kunna göra anspråk på att betecknas som försöksläroverk. Alla de statsunderstödda privatskolorna afvika nämligen i flera eller färre punkter från statsläroverken, och det är icke möjligt att i hvarje fall afgöra, huruvida en skola på grund af sådana afvika ser kan karaktäriseras som försöksläroverk. Ty svaret på denna fråga beror på olika uppfattning om undervisningens mål och medel och på subjektiv värdering af en sådan afvikelses betydelse för reformarbetet. Uppenbart är emellertid, att en kommunal skola, det vill säga en skola, som“ på grund af dess behöflighet för orten af kommunen understödjes, i första hand måste se till, att den för ortens ungdom ersätter bristen på statsläroverk och fördenskull mindre lämpar sig för anställande af mera omfattande pedagogiska försök. De enskilda läroverken åter, hvilka vanligen befinna sig å orter, där det normala bildningsbehofvet är på annat sätt tillgodosedt, äro mera obundna i sin verksamhet och behöfva ej i samma grad som de kommunala taga hänsyn till det sätt, på hvithet statsläroverken arbeta. Det är därför som de enskilda läroverken bättre lämpa sig som försöksläroverk, något som ock af erfarenheten ådagalagts. Emellertid får man icke — och däruti torde jag vara ense med öfverstyrelsen — allt för starkt betona denna egenskap hos de enskilda läroverken och som villkor för tilldelande af statsunderstöd fordra, att de alltjämt skola anställa pedagogiska försök, genom hvilka en värdefull erfarenhet kan vinnas, en fordran som alltför lätt leder till artificiella åtgärder.

^Vitten af att anställa pedagogiska försök framträder nämligen mera eller mindre påtagligt å olika tider. Nu, kort efter det att statsläroverken genom 1904 års skolreform tillgodogjort sig bland annat de enskilda läroverkens erfarenheter, är dessas roll som försöksläroverk mindre framträdande. Men det kan väl antagas som visst, att den nuvarande läroverksorganisationen är lik alla andra skolorganisationer däruti, att den om en tid, kortare eller längre, visar sig icke motsvara det förhandenvarande bildningsbehofvet. Och trots det framgångsrika arbete, som under öfverstyrölsens nitiska och förtjänstfulla ledning nu pågår i syfte att förbättra undervisningen vid de allmänna läroverken, torde väl den möjligheten ej vara alldeles utesluten, att dessa förr eller senare komma att mera eller mindre stelna i de för deras verksamhet eu gång fastställda former. Med denna min uppfattning kan jag ej tillstyrka vidtagandet af en åtgärd, genom hvilken de nuvarande enskilda läroverkens existens skulle riskeras

28 Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

och uppkomsten af nya sådana läroverk omöjliggöras eller försvåras. På nu anförda grunder förordar jag, att ett särskildt anslag med titel: enskilda läroverk uppföres.

Em ifre höFre flickskolorna och de kommunala samskolorna åtnjuta nu

flickskola, understöd från samma anslag. Af skäl, som jag längre fram kommer att utveckla, böra dessa skoltyper skiljas och understödjas från särskilda anslag. För de högre flickskolorna, som fortfarande böra understödjas af staten under villkor af motsvarande bidrag från kommunens sida, bör därför uppföras ett särskildt anslag, som för korthetens skull torde höra erhålla titeln: högre flickskolor.

Ekommunala^ (len till detta protokoll fogade historik framgår, att Riksdagen,

meiianskoior. som år 1896 medgaf, att understöd från anslaget till högre skolor för

kvinnlig ungdom jämväl skulle kunna tilldelas samskolor å orter, där

allmänt läroverk för gossar ej funnes, sedermera i så måtto ändrat uppfattning angående lämpligheten af att staten understödde dylika skolor, att Riksdagen inskränkt rätten till delaktighet af ifrågavarande anslag till samskolor, som före utgången af år 1902 fullgjort då gällande villkor för erhållande af understöd från anslaget eller upprättats å orter, hvilkas läroverk genom 1904 års Riksdags och Kung!. Maj:ts beslut underkastats indragning. Orsaken till den af Riksdagen sålunda beslutade inskränkningen i samskolans rätt till statsunderstöd torde, såsom af berörda historik framgår, åtminstone delvis vara att söka i den af två motionärer inom Andra kammaren påvisade olämpligheten af att staten gynnade uppkomsten landet rundt af smärre med folkskolorna konkurrerande samskolor.

Riksdagens omförmälda beslut har gifvit upphof åt en skolfråga, _som synes böra lösas i sammanhang med frågan om fastställande af nya grunder för statens understödjande af enskilda skolor. Under de senare årtiondenas ekonomiska uppsving hafva i samband med landets fortgående industrialisering och kommunikationsväsendets utveckling uppstått en del stadsliknande samhälligheter, Indika i afseende å såväl invånarantal som kommersiell och industriell betydelse för den kringliggande orten öfverträffa ej så få städer, där allmänt läroverk af ålder varit inrättadt. Sålunda funnos år 1906, förstadssamhällen oräknade, omkring 30 köpingar och municipalsamhällen, som räknade mera än 2,000 invånare, af dessa 5 med ett invånarantal af 35000—4,000 och 8 med 4,000 invånare eller därutöfver. Härvid har jag icke tagit med i räkningen de folkrika samhällen, som fortfarande tillhöra den landskommun, där de äro belägna.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.

29 Det säger sig själft, att å flera, af dessa orter behofvet af en skolbildning, som går utöfver omfånget för folkskolans verksamhet, skall göra sig gällande. Också hafva under senare tiden till ecklesiastikdepartementet ingått talrika förfrågningar, huruvida de å sådana orter upprättade samskolorna skulle kunna komma i åtnjutande af statsbidrag, änskönt de icke uppfyllde de af Riksdagen för sådan förmån stadgade villkor. Då svaret å dessa framställningar måst utfalla nekande, har i stället anvisning lämnats å anslaget till understöd åt högre folkskolor. Mot anlitandet af denna utväg förefinnes emellertid på åtskilliga orter en bestämd obenägenhet. Orsaken härtill är den, att genomgåendet af en högre folkskola ej medför någon kompetens, hvilket däremot är fallet med afgångsbetyg från statens realskolor. Om en far gör uppoffringar, för att hans son skall erhålla ett högre mått af bildning, gör han detta icke enbart af rent bildningsintresse, utan framför allt med tanke på den större utsikt till framtida bärgning, som sonen genom sina fortsatta studier kan vinna. Man må om detta förhållande hysa hvilken uppfattning som helst, det är icke dess mindre ett faktum, som man vid lagstiftningen måste taga hänsyn till. Hvad ifrågavarande orter eftersträfva, det är, förklaras det tämligen enstämmigt, ej en högre folkskola, utan eu skola, som kan föra lärjungarna fram till realskolexamen, detta därför att denna examen medför behörighet till inträde i en mängd fackskolor och anställning i åtskilliga statstjänster. Härtill kommer, att realskolexamen genom denna officiella värdering erhållit högre kurs i den allmänna uppfattningen och förty betraktas som en viktig merit äfven vid ansökan om enskild tjänst.

Då det bildningsbehof, på hvars förhandenvaro jag sålunda fäst uppmärksamheten, torde få anses berättigadt, synas åtgärder för dess tillgodoseende böra vidtagas. I sådant afseende torde det icke vara lämpligt att föreslå Riksdagen att utvidga samskolornas rätt till delaktighet i flickskoleanslaget, enär de af mig förut omnämnda skäl, som åtminstone delvis bestämt Riksdagens hållning i denna fråga, synas hafva oförminskad giltighet. Men om Riksdagen icke är villig att understödja klasser, som äro parallella med folkskolan, torde Riksdagen däremot icke befinnas ovillig att lämna bidrag till klasser utöfver den egentliga folkskolan. Och om dessa klasser anordnas så, att de föra lärjungarna fram till hufvudsakligen samma bildningsmål som statens realskolor, så torde behofvet af högre allmänbildning å dessa orter vara behörigen tillgodosedt. Som villkor för erhållande af statsunderstöd bör stadgas, att folkskolan å orten skall vara. anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A. Med hänsyn till den ifrågasatta nya skolformens ändamål får denna fordran icke eftergifvas, och jag kan därför icke biträda det förut berörda yrkandet, att understöd

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

till skola af ifrågavarande art skulle kunna utgå, änskönt kommunen ej anordnat sin folkskola enligt nämnda normaltyp. Detta innebär icke ett förnekande af möjligheten, att en folkskola af lägre typ i enstaka, gynnsamma fall kan föra lärjungarna till samma bildningsmål som skolor af A-typen. Men skolorganisationen måste grundas på allmännare förutsättningar, än hvad i enstaka fall möjligen kan äga rum.

Den nya skolformen torde i brist på annat namn lämpligen kunna kallas mellanskola, alldenstund den utgör ett mellanstadium mellan folkskolan och gymnasiet. För inträde i mellanskolans lägsta klass bör fordras det kunskapsmått, som inhämtas i folkskola, anordnad på sätt nyss nämnts. Med hänsyn till skolans betydelse för orten, bör som villkor för dess understödjande af staten föreskrifvas, att kommunen ikläder sig ekonomisk garanti för skolans behöriga skötsel under den tid, för hvilken understöd sökes. Då det kan tagas för gifvet, att kommun, som endast har en mellanskola, kommer att göra denna tillgänglig för såväl gossar som flickor, har jag intet emot ett framställdt förslag, enligt hvilket detta skulle fastslås som regel.

En liknande lösning af de mindre samhällenas skolfråga har jämväl förordats af en reservant inom öfverstyrelsen, läroverksrådet Lagerstedt, hvilken, såsom af bilagan till detta protokoll närmare inhämtas, tillstyrkt, att statsunderstöd skulle kunna utgå, bland annat, till samskolor, hvilka afsåge att föra sina lärjungar till realskolexamen, men som icke började med en klass motsvarande den första vid de allmänna läroverken, utan anslöte sig till genomgången sexårig folkskolekurs eller eventuellt till annat stadium af folkskolan, högre än det, som motsvarade inträdet i de allmänna läroverkens första klass. Starka ekonomiska skäl syntes nämligen reservanten tala för lämpligheten af att i stället för sexklassig samskola uti mindre samhällen inrätta en samskola af ifrågavarande slag, och sannolikt vore, att sådana skolor skulle uppstå i åtskilliga mindre samhällen eller att redan befintliga samskolor skulle ombildas till sådana, såvida icke möjligheten att erhålla statsunderstöd därigenom minskades.

Därest Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen skulle gilla den anordning, jag sålunda förordat, torde en därmed i viss mån sammanhängande fråga böra tagas under ompröfning. I de största städerna, där folkskoleväsendet är väl ordnadt, har det, alltsedan realskolexamen infördes vid statsläroverken, varit ett önskemål att få anordnade öfverbyggnader på folkskolan, där dennas mera begåfvade lärjungar kunde fortsätta sina studier till realskolexamen. En sådan skola finnes redan i Stockholm, nämligen Grevesmtihlska samskolan, hvars kurs är treårig och byggd på Stockholms folkskolors sjuåriga kurs. Skolan har dels genom nådigt beslut den 7 februari

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

1908 och den 29 januari 1909 tilldelats statsbidrag från anslaget till understöd åt enskilda läroverk dels genom nådigt, beslut den 21 februari 1908 erhållit rätt att anställa realskolexamen. I Malmö finnes en fyraårig öfverbyggnad på folkskolan, kallad Malmö stads borgarskola, som genom nådigt beslut denna dag tilldelats rätt att anställa realskolexamen, dock endast för en tid af tre år. Äfven i andra städer äro, efter hvad jag inhämtat, dylika realskolekurser planerade. Nu är min mening den, att dessa i städerna anordnade kurser böra af staten understödjas enligt samma grunder som de ifrågasatta kommunala mellanskolorna i de nämnda stadsliknande samhällena. Sådana i de större städerna upprättade mellanskolor torde understundom blifva särskolor för de olika könen.

De af mig ifrågasatta skolorna torde i allmänhet komma att blifva fyraåriga. Då emellertid äfven treårig mellanskola kan under synnerligen gynnsamma omständigheter föra sina lärjungar fram till. realskolexamen, bör sådan skola ej uteslutas från möjligheten till delaktighet i det anslag, som för ifrågavarande ändamål må komma att beviljas.

I detta sammanhang torde jag böra till behandling upptaga en skolfråga, som ansetts vara mycket nära förbunden med frågan om de föreslagna öfverbyggnaderna å folkskolan. För närvarande fordras två främmande språk i realskolexamen. Denna anordning har flerstädes rönt mycket motstånd, enär den ansetts hinderlig för folkskolans utveckling uppåt. Till belysning af frågans innebörd torde jag böra anföra ett yttrande af lektorn, för närvarande chefen för läroverksöfverstyrelsen Ernst Carlson som i en reservation till 1902 års läroverkskommittés betänkande yrkat, att det måtte medgifvas lärjungar vid läroverken äfvensom pri vänster, som läst endast ett främmande språk, att aflägga realskolexamen med den inskränkning i kompetens, som af examens enspråkighet kan blifva en följd, och till stöd för detta yrkande anfört bland annat: »Ty den

skuggrädda misstanke, som från visst håll framskymtat, att ett sådant stadgande skulle alltför mycket gynna folkskolans sträfvan att genom en enspråkig öfverbyggnad på densamma upptaga täflan med det allmänna läroverket och göra någon eller några af dess klasser öfverflödiga, anser jag ej ens förtjänt af allvarligt bemötande. Uppenbart är nämligen, att antingen har det allmänna läroverket en specifik och viktig kulturuppgift att fylla och kan då ej därifrån undanträngas, eller ock kan det i vissa delar ersättas af en annan, för ändamålet lika lämpligt eller lämpligare organiserad skolform, och då lärer det ej mycket båta att genom konstlade åtgärder åt läroverken söka häfda monopol på bibringandet af ett visst slags bildning». Så långt bemälde reservant.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Under erinran därom, att jag icke ifrågasatt någon ändring i de allmänna -läroverkens organisation, tillåter jag mig uttala den meningen, att den föreliggande frågans pedagogiska betydelse öfverdrifvits. Ty å ena sidan ser jag intet hinder för att en fyraårig mellanskola upptager två obligatoriska främmande språk å sin timplan. Så är förhållandet i Danmark. A andra sidan vore enligt min mening ingen olycka skedd, om ett af dessa språk gjordes valfritt. Så är förhållandet i Norge. Till stöd för denna min mening vill jag anföra följande. I gällande läroverksstadga föreskrifves, att i samskolans tre högsta klasser kvinnlig lärjunge skall, efter af målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan, vara frikallad från undervisningen i, bland annat, tyska eller engelska språken. Lärjunge, som åtnjuter sådan befrielse, heter det vidare, må utan hinder däraf kunna i vederbörlig ordning till högre klass inom realskolan uppflyttas, men äge ej rätt att undergå realskolexamen enligt den för läroverkets lärjungar stadgade ordning. I läroverksstadgan föreskrifves jämväl, att lärjunge i den skriftliga pröfningen för realskol examen äger rätt att efter eget val deltaga i ettdera eller bägge profven i främmande språk. Slutligen är stadgadt, att lärjunge kan i nämnda examen godkännas med underbetyg i ett eller två ämnen, såvida minst två tredjedelar af de i bedömandet deltagande lärarna finna honom på grund af hans ståndpunkt i öfrigt böra i examen godkännas. Härifrån och till en bestämmelse af innehåll, att lärjunge må under nyss angifna förutsättning kunna aflägga realskolexamen med endast ett främmande språk, är steget mycket litet. Den reala skillnad, som förefinnes mellan lärjunge, hvilken bortvalt ett främmande språk i den skriftliga examenspröfningen och i samma språk blifvit underkänd i den muntliga pröfningen, samt lärjunge, hvilken bortvalt språket i de bägge pröfningarna, synes mig vara alltför obetydlig för att den skulle kunna tillmätas afgörande betydelse för en skolorganisatorisk fråga, som bör skärskådas ej genom pedagogiska förstoringsglas, utan med öppen blick för de ekonomiska och sociala förhållandenas mäktiga kraf. Lärjunge, som bortvalt ett språk, skulle gifvetvis icke äga tillträde till sådana specialskolor och lefnadsbanor, hvilka i afseende å inträdesfordringarna förutsätta kunskap i tre eller två främmande språk eller i ett främmande språk annat än det, hvari han i examen blifvit pröfvad och godkänd. Han skulle ej heller kunna vinna inträde å gymnasium, hvilket icke, utan att desorganiseras, kan eftergifva fordran på förkunskaper i två främmande språk. Tilläggas bör, dels att lärjunge, som bortvalt ett språk i examen, bör hafva samma rätt till komplettering som lärjunge, hvilken i språket underkänts, dels ock att erfarenheten från Norge, gifver vid handen, att lärjungarna i allmänhet icke göra bruk af denna

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81. 33

rätt. Det är i detta afseende ganska belysande, att af de 100 lärjungar, som år 1907 befunno sig i Kristiania treåriga kommunala rnellanskolas afgångsklasser och som samtliga anmälde sig till mellanskolexamen, motsvarande vår realskolexamen, ingen bortvalt någotdera af de två främmande språken.

Jag anser sålunda, att af Riksdagen bör äskas ett ordinarie anslag med titel: kommunala mellanskolor, från hvilket understöd må kunna utgå till tre- eller fyraklassiga skolor, som utgöra öfverbyggnader på folkskolan och i afseende å kunskapsfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årsklassen af folkskolan, anordnad enligt gällande normalplans typ Lätt. A.

Af många upplysta och för den andliga odlingen i vårt land nitälskande män har emellertid förslaget, i hvad det afser upprättandet af kommunala mellanskolor, emottagits med icke ringa misstro och allvarliga farhågor för den högre bildningens framtida öde. Det har i sådant afseende framhållits, att de ifrågasatta fyraåriga och ännu mera de treåriga kommunala mellanskolorna skulle i längden komma att verka neddragande på kunskapsfordringarna å såväl realskolans som gymnasiets stadium och förty åstadkomma en sänkning af den högre bildningen i allmänhet och den vetenskapliga bildningen i synnerhet.

Under erinran därom, att under de senast gångna generationerna knappast någon viktigare förändring vidtagits i vårt lands högre skolväsen, utan att den från något håll, framför allt från anhängarna af det förut omnämnda parallellskolesystemet, betecknats som bildningsfientlig, vill jag nu närmare ingå på denna fråga, i all synnerhet som de anmärkningar, hvilka i berörda hänseende riktats mot förslaget, ej sällan burit vittne om en påfallande obekantskap med förslagets grundtankar och de förutsättningar, under hvilka dessa måste tänkas realiserade.

Enligt sakens natur erhåller ingen enskild skola, huru den än må vara anordnad, rätt att anställa realskolexamen eller att dimittera till gymnasiet vid de allmänna läroverken utan föregående ansökning och eu ingående pröfning däraf. Denna pröfning tillgår sålunda, att läroanstalten i fråga affordras alla de handlingar, som kunna lämna underlag för vinnande af kännedom om undervisningens anordning och omfattning, lärjungefrekvensen samt lärarnas och lärarinnornas utbildning och förutsättningar i öfrigt för fullgörande af deras åligganden. Vidare underkastar läroverksöfverstyrelsen skolan en eller flera inspektioner för att i berörda

Bill. till rulad. Prof. 190.9. 1 Sami. 1 Afd. 54 Häft. 5

Den kommu nala mellan skolan och den högre bildningen.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

hänseenden äfvensom beträffande undervisningslokalernas och undervisningsmateriellens beskaffenhet vinna eu på personlig iakttagelse grundad kännedom. Sedan öfverstyrelsen härefter afgifvit underdånigt utlåtande öfver ansökningen samt ärendet undergått vederbörlig departemental behandling, föredrages detsamma inför Kungl. Maj:t. Beviljas den sökta rätten, hvilken endast lämnas för en begränsad tidsperiod, vanligen fem år, föreskrifvas vissa villkor för dess åtnjutande såsom, bland andra, i fråga om realskolexamen, att denna skall öfvervakas af någon ledamot af öfverstyrelsen eller ett af öfverstyrelsen för hvarje fall förordnadt ombud, och i fråga om afgångsexamen till gymnasiet, att denna skall öfvervakas af två af rektor vid något i närheten befintligt högre allmänt läroverk utsedda ordinarie lärare, hvilka äga att, därest de samstämma, underkänna lärjunges examen.

Någon annan form för beviljande af berörda förmåner åt de kommunala mellanskolorna har jag icke ifrågasatt. Befinnes skola vid sådan pröfning hålla måttet, beviljas den sökta rätten; i motsatt fåll icke. Tillvaron af kommunala mellanskof!' kommer att lika mycket eller lika litet inverka på kunskapsnivån å realskole- och gymnasiestadiet som tillvaron af hvilken annan som helst form af enskilda läroanstalter.

Nu inställer sig själfmant den frågan, i hvilken omfattning berörda förmåner, särskildt rätten att anställa realskolexamen, på hvilken det här mest kommer an, kan komma att beviljas ifrågavarande skolor. Eller med andra ord, kan under gynnsamma omständigheter — ty det är en grundförutsättning för hela förslaget, att de ifrågasatta skolorna blifva val omhuldade — en fyraårig mellanskof, byggd på en sexårig folkskola af den bäst utvecklade typen, bibringa i hufvudsak samma bildningsmått som eu sexårig realskola, byggd på eu treårig folkskolekurs? Vår egen erfarenhet inskränker sig i detta afseende hufvudsakligen till de förut omnämnda Grevesmiihlska samskof n i Stockholm och Malmö stads borgarskola, hvilka båda erhållit examensrätt, och af hvilka den förra är treårig och byggd på en sjuårig folkskolekurs, den senare fyraårig och byggd på en sexårig folkskolekurs. En annan skola af liknande art är Kristiania treåriga kommunala mellanskof, som förutsätter en sjuårig folkskolekurs jämte en tre månaders tilläggskurs. Skolan har ett betydande lärjungeantal och lämnar goda resultat i mellanskolexamen, motsvarande vår realskolexamen. En omständighet, som i nu förevarande hänseende bör tillmätas stor och enligt min mening afgörande betydelse, är den, att samtliga statsskolor i Norge och Danmark, hvilka hafva nämnda examen till slutmål, äro fyraåriga och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta i hufvudsak det kunskapsmått, som inhämtas under en femårig folkskolekurs. När hela det

35 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.

offentliga högre skolväsendet i våra grannländer är så ordnadt, lärer, med hänsyn till likheten i öfrigt i de skandinaviska ländernas skolförhållanden, det antagandet ej vara för djärft, att en väl skött fyraårig mellanskola, byggd på en sexårig folkskol ekurs, skall i allmänhet kunna föra lärjungarna fram till ifrågavarande afgångsexamen.

Det torde emellertid kunna förutses, att åtskilliga mellanskolor komma att, åtminstone under någon tid, innan de nått full utveckling, vara i afsaknad af examensrätt. Men härutinnan kan jag ej se någon fara för den högre bildningen. Vore det så, borde, synes det, staten icke, såsom nu sker, understödja andra, i förhållande till realskolan lägre skolformer, såsom fortsättningsskolor, folkskolans högre afdelningar och högre folkskolor, för att nu icke tala om de statsunderstödda samskolorna, af hvilka endast ett mindretal erhållit rätt att anställa realskolexamen.

I betraktande af samtliga de omständigheter, som man måste beakta för att i denna fråga kunna afgifva ett vederhäftigt omdöme, kan det föreliggande förslaget betecknas som bildningsfientligt endast af den, som i tillvaron af enskilda skolor öfver hufvud taget ser en fåra för den högre bildningen.

Den uppgift, som de kommunala mellanskolorna äro afsedda att fylla, har hittills varit anförtrodd åt de privata fem- eller sexklassiga samskolorna. Som villkor för tilldelande af statsbidrag åt dessa skolor har stadgats, förutom hvad som rör inspektionen och lärarinnepersonalens aflöning, att skolan skall omfatta minst fem årsklasser och af kommun eller enskilde understödjas med ett belopp, ej understigande statsbidraget. Ifrågavaranda skolor kunna följaktligen reducera inträdesfordringarna till ett minimum. I allmänhet torde de ej väsentligen öfverstiga det kunskapsmått, som inhämtas i småskolans tvååriga kurs. Det står vidare skolorna fritt att anordna samläsning mellan olika årsklasser, hvilket af ekonomiska skäl äger rum i ej ringa utsträckning. Följden häraf, liksom i allmänhet af den klena ekonomien, är, att dessa skolor i afseende å undervisningens omfattning och anordning samt undervisningslokalernas och undervisningsmateriellens beskaffenhet i allmänhet ej lämna så litet öfrigt att önska. Som villkor åter för erhållande af statsbidrag åt kommunala mellanskolor skulle förcskrifvas, att skolan skall omfatta minst tre årsklasser — i regel torde dessa skolor, som jag nämnt, blifva fyraåriga —, att inträdesfordringarna skola motsvara livad som inhämtas under en sexårig folkskolekurs, samt att kommunen skall vara skyldig dels att å orten anordna folkskola enligt den bäst utvecklade normaltypen, dels att tillhandahålla skolan de medel, som erfordras för undervisningens ändamålsenliga anordning och bedrifvande. Vidare kommer jag att förorda en bestämmelse af innehåll, att de olika

36 Den kommunala mellanskolan och bottenskoleprogrammet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

årsklasserna skola i läi oämnena åtnjuta skild undervisning, så att någon samläsning mellan klasserna ej skulle förekomma i dessa ämnen.

Jämföras nu dessa garantier i afseende å såväl de ekonomiska förhållandena som ock undervisningens omfattning ocli anordning, torde det val vara otvifvelaktigt, att de kommunala mellanskolorna komma att i allmänhet tylla den förelagda uppgiften bättre än de privata samskolorna. Men när det gällt fråga om statsunderstöd åt dessa senare skolor, då hafva ej några farhågor för den högre bildningen försports, ej ens när förslag förelagts Riksdagen, hvilka, såsom tvenne motionärer i Andra kammaren yttrat, skulle leda därhän, att landet blefve öfverspunnet med ett nät af dylika skolor. Att dessa förslag strandat, har ej berott på den högre bildningens målsmän. Nu åter, när det gäller införandet af skolform, som omgärdats af starkare garantier för en framgångsrik verksamhet, då höjes ropet, att den högre bildningen är i fara.

Det motstånd, som i berörda hänseende reses mot förslaget, skulle vara mig oförklarligt, därest jag ej bakom detta motstånd skönjde en sträfvan att vrida vårt skolväsendes utveckling tillbaka till dess gestaltning i en tid, då gränsen mellan samhällsklasserna var skarpare dragen och det förty ansågs som en själfklar sak, att det borde finnas särskolor för de olika samhällsklassernas barn.

Jag har nu kommit till den punkt i min framställning, då jag torde höra ingå på en närmare jämförelse mellan innebörden af det föreliggande förslaget och det nu mycket omdebatterade programmet: folkskolan som bottenskola. En sådan jämförelse torde vara så mycket mera påkallad, som förslaget ej sällan afvisas enbart med hänvisning till de anmärkningar, som riktats mot nämnda program.

Mot programmet: folkskolan som bottenskola har anmärkts, att folkskoleväsendet i vidsträckta delar af vårt land ännu icke nått den utveckling, att folkskolan kan tjänstgöra som bottenskola. Med afseende härå tillåter jag mig erinra därom, att mitt förslag hvilar på förutsättningen, att ort, där kommunal mellanskola upprättas, skall hafva sin folkskola anordnad enligt den bäst utvecklade folkskoletypen. Då härtill kommer, att dessa skolor skulle komma att mottaga barn från alla de olika befolkningslagren inom samhället, torde det kunna antagas, att skolorna komma att blifva föremål för en sådan omvårdnad och omsorg, att de ej blott skola draga till sig goda lärarkrafter utan äfven i öfrigt sättas i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla sitt uppfostrande värf. Vid sådant förhållande och då någon rubbning i de allmänna läroverkens organisation icke ifrågasattes, torde det förelig-

37 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 81.

gande förslaget icke beröras af frågan, huruvida landets folkskoleväsen i det hela är så utveckladt, att ett allmänt genomförande af bottenskoleidén kan tillrådas.

Mot programmet: folkskolan som bottenskola har vidare anförts, att dess genomförande skulle främja uppkomsten af med folkskolan parallella, för de förmögnares barn afsedda privatskolor, hvarigenom den demokratisering af samfundsandan, som är bottenskoletankens främsta syfte, skulle motverkas. Denna invändning torde så mycket mindre äga tillämplighet på det föreliggande förslaget, som detta just går ut på att afskaffa dylika med folkskolan parallella särklasser. Om nämligen de samhällen, hvarom fråga är, åläggas att anordna sin folkskola på sätt jag förordat, och om för inträde i mellanskolans lägsta klass fordras att hafva inhämtat det kunskapsmått, som meddelas i sådan folkskola, samt slutligen statsunderstödet endast utgår för klasser öfver den egentliga folkskolan, så torde med hänsyn till dessa, samhällens ej allt för heterogena befolkning och ej heller synnerligen stora ekonomiska bärkraft anordnandet af särklasser parallella med folkskolan endast sällan, måhända icke alls ifrågakomma. Och hvad angår de större städerna, där högre läroverk för gossar och för flickor finnas upprättade, saknar den nu berörda invändningen hvarje betydelse, då det ej finnes någon som helst anledning att antaga, att antalet med den egentliga folkskolan parallella särklasser i dessa städer skulle komma att ökas genom den af mig ifrågasatta anordningen.

Bland alla de invändningar, som, med rätt eller orätt, riktas mot bottenskoleprogrammet, torde ingen tillmätas större vikt än den, att folkskolans barn skulle komma att i större utsträckning än eljest dragas bort från det kroppsliga arbetet. Denna invändning torde i någon mån gälla äfven det föreliggande förslaget. Det torde nämligen kunna antagas, att, efter genomförande af den af mig ifrågasatta anordningen, antalet af dem, som aflägga realskolexamen kommer att ökas. Denna omständighet torde dock ej kunna tillmätas en för frågan afgörande betydelse, ty för det första har förslaget i förevarande afseende icke stor räckvidd, för det andra regleras tillströmningen till de olika lefnadsbanorna icke så mycket af skolorganisationen som fastmer af andra kraftigare verkande faktorer, företrädesvis af ekonomisk natur. Mig synes, att förslaget så mycket mindre bör afvisas, därför att tillträdet till den högre undervisningen å vissa orter skulle underlättas för de lägre samhällsklassernas barn, som vi hittills alltid ansett det som en fördel och en heder för vårt land, att den högre bildningen är lätt tillgänglig för den fattige såväl som den rike, och att i följd häraf ståndscirkulationen hos oss varit kraftigare än i åtskilliga andra

38 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

länder. Någon anledning att nu slå in på en restriktiv skolpolitik torde ej förefinnas, då tillströmningen till de högre skolorna ej kan anses större, än att den motsvarar landets behof af bildad arbetskraft. Och detta behof kommer med all sannolikhet att ökas, i den mån landet industrialiseras samt handel och näringar utvecklas. Redan nu synes de praktiska yrkenas dragningskraft vara så stor, att det klagas öfver för liten tillströmning till åtskilliga tjänstemannabanor.

Den nu berörda invändningen är emellertid af den vikt, att den bör beaktas från flera synpunkter, som jag längre fram skall söka närmare utveckla.

Äfven om nu emellertid de anmärkningar, som göras mot programmet: folkskolan som bottenskola, ej skulle äga tillämplighet å det föreliggande förslaget, torde detsamma i allt fall betraktas med misstroende af de principiella motståndarna till nämnda program af den grund, att det enligt deras mening kan anses som en början till ett generellt genomförande af bottenskoleprogrammet som slutet. I afseende härå bör emellertid beaktas, att kommunala mellanskolor endast skulle komma att inrättas å orter, där förutsättningar för denna skolform äro för handen. Endast i den mån i följd af den materiella utvecklingen nya stadsliknande samhälligheter växa upp, endast i den mån skulle den nya skolformen vinna utbredning. Skulle nu, genom ett mera ändamålsenligt tillvaratagande af landets naturliga resurser, industriens och öfriga näringars utveckling komma att försiggå så raskt och landet i följd häraf inom den närmare framtiden erhålla en sådan befolkningstäthet, att den nya skolformen komme till användning på många orter i landets olika delar, så vill det synas som om fosterlandsvännen borde ej med beklagande, utan med tillfredsställelse se, om bottenskoletanken blefve på sådant sätt i så mån genomförd. Men jag lämnar det därhän, huru det i detta afseende kan komma att gå i framtiden. Våra efterkommande lära icke underlåta att inrätta sig på sätt de finna med sin fördel förenligt, äfven om deras göranden och låtanden ej skulle öfverstämma med vår uppfattning om klokhetens kraf. Hvad vi hafva att gorå, det är att tillse, huru vi för det närvarande och den närmare framtid, om hvilken vi kunna äga en på realiteter grundad föreställning, skola lösa den föreliggande skolfrågan, hvilken, om nu intet åtgöres åt densamma, skall återkomma med ständigt stigande kraf på sin lösning.

Jag bär framlagt ett förslag till lösning af denna fråga. Må detta förslag falla för ett bättre. Men det får ej bringas till fåll enbart på grund af mera eller mindre dunkla antipatier mot bottenskoleprogrammet.

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Såsom jag förut omnämnt anmärkte statsutskottet i utlåtande öfver berörda för 1908 års Riksdag framlagda proposition, bland annat, att propositionen ej lämnade någon antydan om, huru många skolor af den föreslagna mellanskoletypen skulle, under nuvarande förhållanden, kunna väntas blifva upprättade, en sak hvarom utredning vore önskvärd. Samma uttalande återfinnes i Riksdagens till svar å propositionen aflåtna underdåniga skrifvelse.

Med afseende härå anförde jag vid frågans behandling i Riksdagens Andra kammare, att den af statsutskottet ifrågasatta utredningen visserligen vore mycket önskvärd, men att jag verkligen icke visste, huru en sådan utredning skulle gå till, då Kungl. Maj:t svårligen kunde skrifva till de olika platserna med förfrågan, huruvida vederbörande vore betänkta på att upprätta skolor af ifrågavarande art.

Hvad jag sålunda anfört, åberopar jag nu, dock med framhållande, att jag anser Riksdagens berörda anmärkning förtjänt af synnerligt beaktande. Bakom densamma skymtar nämligen den lätt förklarliga farhågan, att vid bifall till den kungl. propositionen en mängd mellanskolor i ett slag skola växa upp, hvilka icke motsvaras af ett förefintligt bildningsbehof och följaktligen måste uppehållas genom en konstlad rekrytering, till men för de kroppsliga yrkena och den högre bildningen till intet gagn. Med afseende härå tillåter jag mig erinra därom, att bland de föreslagna villkoren för tilldelande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor ingå bestämmelser af innehåll

dels att vederbörande kommun skall anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster erfordras, för att skolan skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell samt kunna aflöna de vid skolan anställda lärarinnor enligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade;

dels att på den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola anordnad enligt gällande normalplans typ Lutt. A;

dels ock att ingen skola kan komma i åtnjutande af understöd från ifrågavarande anslag, med mindre den ägt bestånd i tre år och under denna tid meddelat undervisning åt det för statsunderstöds erhållande erforderliga antalet lärjungar.

1 betraktande af dessa bestämmelser, af hvilka den sista vid ärendets berörda behandling i Andra kammaren af eu talare betecknats som under vissa förhållanden nästan väl hård, torde det kunna antagas, att med hänsvn till frågans betydelse* för kommunernas ekonomi hvarje beslut om

Mellanskoleformens utbredning.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

upprättande af kommunal mellanskola skall föregås af en ingående och_ allvarlig ompröfning af det å orten förefintliga bildningsbehofvets omfatt ning. Skulle emellertid, mot förmodan, kommun, i trots häraf, fatta sådant beslut i onödan, lärer Eders Kungl. Maj:t ej underlåta att taga hänsyn härtill vid pröfning af frågan om statsunderstöd åt en under sådana omständigheter upprättad skola. Slutligen torde ej böra lämnas obeaktadt, att Riksdagen i sin egen anslagsbeviljande myndighet synes innehafva en god garanti mot missbruk af ifrågavarande skolform.

Under erinran till sist, att det i det ifrågasatta reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående anslaget till kommunala mellanskolor är fixt och följaktligen endast i den mån kan öfverskridas, som öfriga i nämnda reservationsanslag ingående särskilda anslag därtill lämna tillgång, tillåter jag mig uttala den förvissningen, att de af mig nu anförda omständigheter skola vara ägnade att undanröja de betänkligheter, hvartill förslaget i nu berörda hänseende kunnat gifva anledning.

Den kommu- Folkskolans öfverbyggnader hafva flera bildningsuppgifter att fylla.

"skolan11 och En af dessa är att bibringa lärjungarna eu mera teoretisk allmänbildning

öfriga öfver- af i hufvudsak den art och den omfattning, som meddelas å realskolestadiet vid de allmänna läroverken. En annan är att tillgodose behofvet af en på någon särskild gren af praktisk verksamhet inriktad, efter förhållandena å orten afpassad undervisning. Sålunda är, för att åskådliggöra det sagda, Malmö stads folkskolors högre afdelning eller den s. k. borgarskolan delad i två linjer, den ena fyraårig med ändamål att föra lärjungarna fram till realskolexamen, den andra treårig med ändamål att meddela en för näringarna afpassad förberedande undervisning.

Af de nu nämnda bildningsuppgifterna skulle den förra öfvertagas af den kommunala mellanskolan, den senare af andra öfverbyggnader å folkskolan. På hvad sätt dessa skola för ifrågavarande ändamål organiseras, är en fråga af högsta vikt, enär en ökad insikt hos näringarnas utöfvare i alla grader är en förutsättning för att vi skola kunna i görligaste mån utnyttja våra naturliga resurser och såmedelst bestå i den ekonomiska täflingskampen nationerna emellan, ett lifsvillkor för vårt land. Också hafva under senare tider krafven på en omdaning i praktisk riktning af folkskoleväsendet, särskild! folkskolans öfverbyggnader, framträdt med alltjämt ökad styrka. Sålunda hafva hushållningssällskapens ombud vid möte i Stockholm förlidet år i underdånig skrifvelse, på anförda skäl hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke med det snaraste må genomföras en fullständig omorganisation i praktisk riktning af hela vårt folkbildningsväsen, så att det hela blefve satt i ett

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

system, hvilket bibringade på hvarje utvecklingsstadium det därför och med hänsyn till lokala förhållanden bäst lämpade mått och slagaf praktiska kunskaper och färdigheter. Med anledning häraf har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 12 januari 1908 anmodat den nu arbetande s. k. seminariekommittén att afgifva yttrande angående den sålunda väckta frågan om en omorganisation i praktisk riktning af vårt folkbildningsväsen samt inkomma med förslag till de åtgärder, som kommittén i berörda hänseende kan finna erforderliga.

Med hänsyn till det allt starkare framträdande behofvet af eu på praktisk verksamhet inriktad undervisning för dem, som lämnat den egentliga folkskolan, torde en omorganisation af folkskolans öfverbyggnader i nu angifven riktning vara ägnad att stärka dessas konkurrenskraft, så att de komma att lägga hinder i vägen för en opåkallad tillströmning till de kommunala mellanskolorna och en af förhållandena icke motiverad utbredning af denna skolform, och i så måtto kan en sådan omorganisation anses som ett från många synpunkter önskvärdt och viktigt komplement till inrättandet af kommunala mellanskolor.

Jag öfvergår nu till frågans ekonomiska sida. Jag tillåter mig i sådant afseende framhålla, att den bärande idén i förslaget om kommunala mellanskolor är den, att de ifrågavarande samhällenas ekonomiska resurser* icke skulle splittras på två parallellt med hvarandra löpande skolformer, utan samlas på en enda läroanstalt. Bättre än en klent utrustad samskola, delvis jämnlöpande med en klent utrustad folkskola, är uppenbarligen en väl utrustad mellanskola, byggd på en god folkskola. Belysande i detta afseende är statssamskolornas tillkomst. Att samskolor, trots de invändningar, som i pedagogiskt och socialt afseende gjordes mot en sådan skolform, ändock kommo till stånd, hade sin grund däri, att det var förmånligare att använda de tillgängliga medlen på en samskola än på två särskolor.

Betraktas frågan från statens synpunkt, torde det kunna antagas, att ett genomförande af förslaget kommer att medföra en ökning i statens utgifter för de enskilda läroanstalterna. Då emellertid, enligt de grunder jag längre fram kommer att utveckla, statsbidraget till hvarje särskild kommunal mellanskola ej skulle blifva större än att det någorlunda motsvarar medelaflöningen för en läroverkslärare, torde denna ökning i utgifterna för de enskilda läroanstalterna motsvaras af en ungefärligen lika stor minskning i utgifterna för statsläroverken. Och för framtiden kommer den af mig förordade anordningen att bereda statsverket ekonomisk fördel. Ty om nu intet åtgöres för tillgodoseende af ifrågavarande orters bild-

Bih. till Jliksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. .54 Haft. 6

Deri kommunala mellanskolan från 'konomisk synpunkt.

Den kommunala mellanskolan och de privata samskolorna.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

ningsbehof, torde med säkerhet kunna antagas, att de af samhällena, som utveckla sig raskast, komma att göra anspråk på statsläroverk. Utgifterna för den af staten bekostade högre undervisningen äro i Sverige jämförelsevis dryga. Jag tror, att det skulle vara klokt af staten att slå in på en skolpolitik, genom hvilken staten i högre grad än hittills anlitade enskildes och kommunernas medverkan för fyllande af behofvet af högre undervisning. En sådan skolpolitik har sedan länge pröfvats i andra länder och bestått profvet.

Påpekas bör ock, att om staten ej skulle lämna ifrågavarande orter bidrag i den af mig förordade formen, så komma dessa att mera eller mindre motvilligt anlita anslaget till understöd åt högre folkskolor, som är ett förslagsanslag. Och att anspråk på en förhöjning af de från detta anslag utgående understödsbeloppen skulle komma att framställas, lärer icke vara tvifvel underkastadt, liksom ej heller, att dessa anspråk rätt snart skulle vinna afseende. På så sätt skulle den kommunala mellanskolan i allt fall komma till stånd, visserligen under annat namn, hvilket är likgiltigt, men utan att vara omgärdad af de af mig förordade garantierna i syfte att hålla den nya skolformens bildningsmål uppe och att förhindra en af förhållandena icke påkallad utbredning af densamma, hvilket åter icke är likgiltigt.

Slutligen har jag i detta sammanhang att angifva min uppfattning angående den ställning, staten bör intaga till de samskolor,' som för närvarande åtnjuta bidrag från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom. Dessa skolor böra af staten understödjas enligt samma grunder och på samma villkor som de kommunala mellanskolorna, dock med ett undantag. Sistnämnda skolor skulle nämligen utgöra öfverbyggnader på folkskolan, och för inträde i deras lägsta klass skulle fordras att hafva inhämtat det kunskapsmått, som meddelas i folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A. Ett sådant ingrepp i de nu statsunderstödda samskolornas organisation anser jag mig ej böra föreslå. För öfrigt torde ett förslag i detta syfte vara i det hela öfverflödigt. Ty de af mig omnämnda förhållanden, på hvilka jag grundat den uppfattningen, att med folkskolan parallella särklasser ej komma att upprättas i samband med mellanskolorna, skola gifvetvis åtminstone i flertalet fall påverka de nu statsunderstödda samskolornas organisation, så att dessa anpassa sig efter den egentliga mellanskoletypen.

Såsom jag förut omnämnt, har emellertid i en inom Andra kammaren vid 1908 års Riksdag väckt motion (n:o 329) påyrkats sådan ändring i grunderna och villkoren för tilldelande af understöd från anslaget till

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

kommunala mellanskolor, att efter nästa treårsperiods utgång sådant understöd endast må utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan. I motiveringen anför motionären, bland annat, att, om flertalet af ifrågavarande samskolor helt visst komme att af ekonomiska skäl ombilda sig till mellanskolor, ännu mindre anledning finnes att efter utgången af nämnda treårsperiod medgifva bibehållandet af ett litet fåtal statsunderstödda skolor af en typ, som icke vidare skulle få upprättas.

Ett dylikt medgifvande strede för öfrigt mot den bärande idén i hela förslaget, som vore, att de ifrågavarande samhällenas ekonomiska resurser icke skulle splittras på två parallellt med hvarandra löpande skolformer utan samlas på en enda läroanstalt.

Ehuru det i sak knappast råder någon meningsskiljaktighet mellan mig och motionären, kan jag svårligen biträda hans förslag. Jag har nämligen icke den ingående kännedom om förhållandena å de olika orterna, som erfordras för att vara förvissad om, att icke nämnda förslag skulle i något eller några fall leda till kränkning af häfdberättigade intressen.

Frågan berör sålunda exempelvis ganska nära en icke ringa lärarpersonals anställning och bärgning. Det kan hända, att afvecklingen i enstaka fall behöfver försiggå långsammare, än motionären påyrkat, och vid sådant förhållande anser jag det riktigare, att förhållandena själfva, hellre än ett beslut af Riksdagen, få verka i den af mig och motionären afsedda riktningen.

Jag anser sålunda, att understöd från anslaget till kommunala mellanskolor jämväl må kunna utgå till samskolor, som under år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till" högre skolor för kvinnlig ungdom, ändock att de icke utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan eller i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årsklassen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Ditt. A.

I berörda nådiga proposition till 1908 års Riksdag finnes bland grunderna och villkoren för tilldelande af understöd från anslaget till ter vid de kommunala mellanskolor intagen en bestämmelse af innehåll, att, därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, Kungl. Maj:t skall äga att be- loma. stämma, om och i hvilken omfattning befrielse från eller nedsättning i sådana afgifter skall äga rum. För min del hade jag tänkt mig, att denna bestämmelse skulle tillämpas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som äro föreskrifna i fråga om terminsafgifter till statsverket vid de allmänna läroverken. Enligt de i sådant afseende stadgade bestämmelser skall lärjunge, som är obemedlad, helt och hållet befrias ifrån nämnda afgift och lärjunge, som är mindre bemedlad, erlägga hälften däraf.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Nu bär emellertid, såsom jag redan omnämnt, en ledamot af Riksdagen i en inom Andra kammaren vid 1908 års Riksdag väckt motion (n:o 298) yrkat, att bland grunderna och villkoren för tilldelande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor skulle, i stället för den förut omnämnda bestämmelsen, införas ett stadgande af innehåll, att undervisningen skall vara afgiftsfri, dock att för lärjunge från annan kommun ån den, som upprättat skolan, afgift må kunna få uppbäras till belopp, som i reglementet föreskrifves. Och har motionären i nu berörda hänseende anfört, bland annat, att grundtanken i förslaget om öfverbvggnader på folkskolan är den, att vägen till högre bildning måste, hvad skolväsendets anordning vidkommer, hållas öppen för hvarje studiebegåfvadt, barn i samhället, alltså äfven för sådana, hvilka till följd af föräldrarnas ringa ekonomiska omständigheter icke kunna begagna sig af allmänna läroverket, utan äro hänvisade till folkskolan. Att afsiktligt lägga hinder i deras väg genom att afkräfva dem terminsafgifter borde aldrig sättas i fråga. V hl läroverken och andra högre skolor, där de verkligt fattiga barnen utgjorde ett mindretal, kunde det vara någon mening i att skilja mellan helbetalande och halfbetalande och frielever, men i folkskolan och dess öfverbyggnader, där begreppet medellöshet ägde en annan och vida bistrare innebörd, skulle hvarje afgift, huru obetydlig den kunde förefalla den med. förhållandena obekante, blifva en damm, som obarmhärtigt afstängde tillströmningen från det störa sociala bottenlagret. Täflinge°n om tillträde till folkskolans öfverbyggnader måste vara absolut fri; frågan om intagning eller icke-intagning måste här afgöras uteslutande på grund af de täfiandes personliga företräden med afseende på begåfning, flit och uppförande. Fasthölles icke detta, så vore den kommunala mellanskolan i egenskap af öfverbyggnad på folkskolan till själfva sitt väsende förfelad. \ ille man förhindra, att den kommunala mellanskolan härigenom gjordes till något helt annat, än hon borde vara, måste krafvet på kostnadsfri undervisning orubbadt vidhållas.

Den uppfattning, för hvilken motionären sålunda gjort sig till målsman, har jämväl med styrka gjorts gällande af andra för folkskolans fortsatta utveckling nitälskande män.

Då ej heller jag anser, att terminsafgifter böra utkräfvas af de kommunala mellanskolornas medellösa lärjungar, har jag intet emot, att eu bestämmelse härom införes bland grunderna och villkoren för tilldelande åt understöd åt ifrågavarande skolor.

Men om jag sålunda härutinnan är ense med'"motionären, har ja» svårt att förstå, huru han af det förhållandet, att terminsafgifter ej böra

45 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

upptagas af de medellösa lärjungarna, kan draga den slutsatsen, att undervisningen bör vara afgiftsfri för samtliga lärjungar. Denna slutsats vore gifvetvis riktig, om de kommunala mellanskolorna komme att besökas uteslutande af de fattiges barn. Men det är väl mer än ett antagande, att de kommunala mellanskolorna å orter, där allmänt läroverk och högre flickskola icke finnas, komma att anlitas jämväl af de ekonomiskt bättre lottade klasserna i samhället. Finnes det något skäl, hvarför dessa skulle befrias från att bidraga till sina barns undervisning, för att motsvarande bördor skulle läggas på stat och kommun? Motionärens tankegång i berörda hänseende torde vinna sin förklaring däraf att han närmast haft i sikte sådana mellanskolor, som må komma att upprättas i de större städerna, där allmänt läroverk finnes. I dessa skolor torde, med hänsyn till det med dem afsedda ändamålet, terminsafgifter icke komma att af kommunerna ifrågasättas.

För kostnadsfri undervisning i de kommunala mellanskolorna har jag någon gång hört anföras ett annat skäl, gående ut därpå att skillnaden mellan betalande och icke betalande lärjungar skulle utgöra ett slags penningstreck, som för de senare och deras föräldrar skulle kännas förödmjukande. Om så är, torde detta penningstreck jämväl böra undanröjas vid andra läroanstalter, där det finnes infördt, såsom exempelvis de allmänna läroverken och de högre flickskolorna, då någon anledning icke finnes till det antagandet, att känsligheten i sinnena är mindre hos de obemedlade, som för sina barns undervisning anlita sistnämnda läroanstalter, än hos dem, som för sagda ändamål äro hänvisade till de kommunala mellanskolorna. För att belysa den sålunda ifrågasatta åtgärdens ekonomiska räckvidd, vill jag erinra därom, att summan af samtliga de terminsafgifter, som under loppet af ett år upptagas vid de allmänna läroverken och de högre flickskolorna, uppgår till inemot två och en half miljon kronor, med hvilket belopp statens och kommunernas utgifter för ifrågavarande ändamål skulle komma att ökas. Mig vill det synas, som om nu berörda skäl mot förslaget om terminsafgifter icke skulle vara förenligt med den sunda verklighetssyn på tingen, utan hvilken medkänslan med armodet slår öfver i en falsk och missriktad filantropi.

Stadgas det nu, att de medellösa lärjungarna i de kommunala mellanskolorna skola helt och hållet befrias från erläggande af terminsafgifter, bör det finnas någon myndighet, som afgör, huruvida lärjunge är medellös eller ej. För sådant ändamål torde å ort, där kommun beslutat att af skolans lärjungar upptaga terminsafgifter, böra inrättas en nämnd, som lämpligen kan bestå af skolans inspektor, dess föreståndare eller föreståndarinna och en af kommunalstyrelsen utsedd ledamot. Och torde denna

Den kommunala mellanskolans styrelse och ledning.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

nämnd böra besluta jämväl om nedsättning åt terminsafgiften för mindre bemedlade, därest sådant af kommunen medgifves.

Ifrågavarande bestämmelse bör erhålla följande lydelse:

»Därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, skall frågan om befrielse från eller nedsättning i sådana afgifter handläggas af en nämnd, bestående af skolans inspektor och föreståndare eller föreståndarinna samt en af kommunalstyrelsen utsedd ledamot, och skall härvid iakttagas, att terminsafgifter ej må uttagas af medellösa lärjungar från kommunen.»

Därest hvad jag sålunda förordat skulle komma att underställas Riksdagens pröfning, förutser jag, att yrkanden på en del kompletterande bestämmelser skola komma att framställas, afseende bland annat att förebygga, att kommun måste bereda kostnadsfri undervisning åt medellösa lärjungar i obegränsadt antal. Då emellertid kommun ej kan anses skyldig att bekosta uppehållandet af parallellklasser och då en gräns för lärjungeantalet i hvarje särskild klass kräfves af hänsyn till undervisningens egen natur, torde någon bestämmelse i nu antydda syfte ej vara erforderlig.

I merberörda till 1908 års Riksdag aflåtna nådiga proposition finnes bland grunderna och villkoren för tilldelande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor införd en bestämmelse af innehåll, att läroanstalt af ifrågavarande art skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

I sist omnämnda vid samma års riksdag väckta motion (n:o 298) yrkas, att denna bestämmelse skall uteslutas och ersättas med följande stadgande:

»Skolan skall vara försedd med ett af Kungl. Maj:t godkändt reglemente. Vid skolan anställd realskolexamen skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.»

Detta förslag torde afse, att de ifrågasatta nya läroanstalterna skola, utom i fråga om kontrollen öfver realskolexamen, stå under folkskolans myndigheter.

I motiveringen anföres, bland annat, att det visserligen vore i sin ordning, att de kommunala mellanskolorna med afseende å nämnda examens bedömande ställdes under läroverksöfverstyrelsens kontroll. Men att af denna omständighet ensam draga den slutsatsen, att samma skolor jämväl måste i hela sin verksamhet för öfrigt med nödvändighet sortera under läroverksöfverstyrelsen, vore att alltför mycket skatta åt den hos oss gängse öfvervärderingen af examensväsendet och att drifva konsekvensmakeriet rent af i det orimliga. Skulle öfvervakandet af realskolexamen anses vara af så utomordentlig vikt, att det ovillkorligen måste föra med sig full

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

myndighet öfver hvarje skola, vid hvilken denna examen aflades, erhölle folkskolestyrelserna på flere orter snart en mycket egendomlig dubbelställning, i det de med afseende å skolans och undervisningens anordning komme att lyda dels, genom folkskoleinspektörerna, under ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå, dels, genom läroverksöfverstyrelsen, under samma departements läroverksbyrå. I längden vore en dylik dubbelställning omöjlig att uppehålla; alla vänner af ordning och reda skulle inom kort samlas i krafvet på en gemensam ledning af skolväsendet i dess helhet, och enär den nuvarande läroverksöfverstyrelsen organiserats med alldeles särskild hänsyn till läroverken och ensamt genom dem vore öfverhopad med arbete, blefve det nödvändigt att för det nya uppdraget göra densamma vida talrikare och gifva den en betydligt ändrad sammansättning. Kände man sig icke fullt förvissad, att detta vore den enda riktiga vägen för ordnandet af vårt skolväsens framtida förvaltning, gjorde man klokast i att tills vidare låta läroverksöfverstyrelsens myndighet öfver folkskolans öfverbyggnader inskränka sig till öfvervakandet af vid dem anställd realskolexamen.

Med anledning af hvad i motionen sålunda anförts, anser jag mig böra något närmare angifva min mening rörande de kommunala mellanskolornas styrelse och ledning.

Af de kommunala och enskilda läroanstalter, som nu åtnjuta statsunderstöd, befinna sig somliga i enskild persons, andra i bolags, andra åter i kommuns ägo. Rätten att bestämma angående undervisningens omfattning och anordning, lärarpersonalens anställning och skolans öfriga angelägenheter tillkommer ägaren allena, vare sig nu denna rätt utöfvas direkt af ägaren eller indirekt genom en af denne förordnad skolstyrelse. Läroverköfverstyrelsens öfverinseende öfver sådan skola innebär endast befogenhet att inspektera skolan, hvarvid den inspektionsförrättande må gifva de erinringar och råd, hvartill omständigheterna kunna föranleda, samt att afgifva utlåtanden öfver ansökningar om statsunderstöd och examensrätt, äfvensom att genom inspektor följa gången af skolans verksamhet. Någon bestämmanderätt öfver skolan tillkommer icke öfverstyrelsen. Om nu förslaget om kommunala mellanskolor går igenom, så komma dessa skolors principaler att vara än enskilda personer, än bolag, än åter kommuner, hvilka senare kunna utöfva sin ifrågavarande befogenhet än genom den borgerliga, än genom den kyrkliga kommunens verkställande myndigheter. Men hvilken skolans ägare än må vara, så blir öfverstyrelsens ställning till denne densamma och ingen annan än den, jag förut angifvit. Om alltså, såsom i många fall torde inträffa, mellanskola kommer att stå under folkskolestyrelseri å orten, så kommer denna att i för-

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 81.

hållande till öfverstyrelsen intaga samma ställning som hvilken som helst ägare åt sådan skola. Farhågan för oreda och konflikter är lika stor eller lika liten i det ena som i det andra fallet. Och hvad den invändningen angår, som afser svårigheterna vid ärendenas departementala behandling, torde denna ej förtjäna afseende, då sådana svårigheter icke finnas och icke få finnas.

Till närmare belysning af hvad jag nu anfört, vill jag erinra därom, att Malmö stads skolråd under år 1908 ingick till Eders Kungl. Maj:t med underdånig anhållan om rätt att vid stadens folkskolors högre afdelning, äfven kallad Malmö stads borgarskola, anställa realskolexamen med de lärjungar, som genomgått afdelningens fjärde årsklass. Ansökningen remitterades till läroverksöfverstyrelsen, som efter att genom inspektion och på annat sätt hafva tagit kännedom om läroanstalten afgaf underdånigt utlåtande i ärendet. Sedan detta vederbörligen beredts å departementets byrå för den högre undervisningen, har ärendet denna dag föredragits för Eders Kungl. Maj:t, som därvid täckts bifalla ansökningen.

Vid denna frågas bedömande bör strängt fasthållas, att realskolexamen vid de kommunala mellanskolorna måste hållas uppe, så att den i den allmänna opinionen får samma valör som motsvarande examen vid statsläroverken. Skulle examen vid de förstnämnda läroanstalterna erhålla en stämpel af mindervärdighet, så skulle den nya skolformen råka i misskredit. Man må klandra detta allmänhetens skattande åt examensväsendet, det är icke dess mindre ett faktum, som måste tagas med i räkningen vid uppgörande af grundritningen till den kommunala mellanskolan.

För att hålla en examen uppe i vederbörlig kurs har man under olika tider anlitat olika utvägar. I äldre tider, med deras kärf vare uppfattning i fråga om undervisningens mål och medel, sökte man vinna ändamålet genom en sträng kontroll af examen, som därigenom gjordes till en s. k. examen rigorosum. Man har emellertid funnit, att en så anordnad slutpröfning lätt förrycker den förutgående undervisningen, så att denna urartar till examensdressyr utan varaktigare bildningsvärde. Därför sträfvar man numera att skärpa kontrollen öfver undervisningen för att i stället minska kontrollen i examen. Betraktelsesättet är härvid, att om undervisningen i afseende på kvalitet och omfattning befinnes tillfredsställande, så bör den af många tillfälligheter beroende utgången af slutpröfningen ej tillmätas någon mera afgörande betydelse för bedömande af lärjunges bildningsståndpunkt. Det är denna sträfvan, som ligger till grund för det af mig förut skildrade, nu tillämpade förfaringssättet med afseende å beviljandet af examensrätt åt privatskolor. Har läroverksöfverstyrelsen genom inspektion af en skola och eljest gjorda iakttagelser kommit till den upp-

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

fattningen, att dess undervisning är tillräckligt omfattande och väl ordnad, då kan kontrollen i realskolexamen göras mycket ringa. Och den kontroll, som i sådant afseende nu utöfvas, är mycket ringa. Skulle åter, på sätt motionären yrkat, öfverstyrelsens befogenhet inskränkas till öfvervakande af examen, så finnes väl icke det ringaste tvifvel, att denna skulle komma att blifva en examen rigorosum med mindre goda resultat för examinanderna och en menlig återverkan på den förutgående undervisningen.

Jag tror, att den mening, jag i dessa stycken företräder, är i högre grad än motionärens ägnad att stödja folkskolans öfverbyggnader i deras sträfvan att täfla med de allmänna läroverken.

Det torde icke kunna anses som ett underskattande af folkskoleinspektörernas skicklighet för deras kall, om jag uttalar den förmodan, att läroverksöfverstyrelsen, med hänsyn till grunderna för dess sammansättning, i allmänhet torde sitta inne med större förutsättningar än en enskild folkskoleinspektör att pröfva, huruvida en kommunal mellanskola, i afseende å undervisningens beskaffenhet i de skilda läro- och öfningsämnena, är förtjänt af statsunderstöd och examensrätt. Jag må hafva misstagit mig härutinnan, men visst är, att, om jag skulle slå åt något på min fordran, att de kommunala mellanskolorna skola stå under inseende af läroverksöfverstyrelsen, jag skulle komma att stå ganska maktlös gentemot motståndet från dem, Indika, såsom jag förut omnämnt, förmena, att den nya skolformen kommer att verka neddragande på kunskapsnivån vid de högre bildningsanstalterna i vårt land.

För behörighet till lärartjänst vid statsunderstödd enskild läroanstalt skulle enligt öfverstyrelsens förslag (§ 3) erfordras, då fråga är om läro ~rarper sonalens ämne, att hafva fullgjort de prof, som medföra behörighet till anställning komPetenlsom ordinarie äinnesiärare eller ämneslärarinna vid allmänt läroverk eller folkskola, eller ock att hafva genomgått något af de statsunderstödda enskilda lärarinneseminarierna, och, då fråga är om öfningsämne, att hafva genomgått viss för hvarje särskildt sådant ämne föreskrifven utbildningskurs. Behörighet till ämneslärartjänst skulle jämväl af Kungl. Maj:t kunna tilläggas den, som på annat sätt förvärfvat erforderlig utbildning för lärarkallet. Skulle emellertid skola se sig nödsakad att anställa lärare eller lärarinna, som icke fullgjort de sålunda föreskrifna prof, skall enligt förslaget (§ 10) statens till skolan utgående årsanslag minskas med ett belopp, motsvarande, noga räknadt, 97r>« kronor för hvarje veckotimmes undervisning, som bestrides af sådan lärare.

Dessa bestämmelser, hvilkas lofvärda syfte är att vinna garanti för att lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda skolorna är vuxen

Bih. till Rikad. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Höft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

sitt kall, .kan jag icke tillstyrka, först och främst emedan de synas mig på samma gång för mycket och för litet detaljerade. I sådant afseende tillåter jag mig erinra därom, att ifrågavarande skolor för undervisningen särskild! å det högsta stadiet ej sällan anlita medverkan af framstående personer från andra verksamhetsområden, exempelvis vetenskapen, konsten och kyrkan, hvilka icke äga den utbildning i öfrigt, att de skulle kunna tillerkännas behörighet till ordinarie lärartjänst vid allmänt läroverk eller folkskola. Mot detta förhållande har jag i hufvudsak intet att anmärka, snarare synes mig denna anordning ägnad att främja ett rikare andligt lif på uppfostrans och undervisningens område. Enligt öfverstyrelsens förslag skulle emellertid skola, som på nu nämndt sätt besörjde någon del af Undervisningen, fördenskull vidkännas minskning i det statsunderstöd, som eljest skulle utgå. Detta kan dock icke vara lämpligt, och det är alldeles säkert olämpligt att fastslå en dylik bestämmelse genom Riksdagens beslut. Det bjuder mig emot att förorda ett stadgande, enligt hvilket en skola skulle utsättas för nyssnämnda påföljd, därest den exempelvis uppdroge åt eu legitimerad läkare att meddela undervisning i läran om människokroppens organer och dessas funktioner eller i hygien eller åt en pedagogiskt bildad utlänning att med lärjungarna anställa talöfningar i sitt modersmål eller åt en framstående prästman att meddela undervisning i religion. Mig synes, att öfverstyrelsens förslag i denna punkt behöfver ytterligare detaljeras och kompletteras.

Hvad som jämväl gör mig obenägen att acceptera öfverstyrelsens förslag i kompetensfrågan, är den omständigheten, att de allmänna läroverken i stor utsträckning få hålla till godo med lärare, som icke erhållit någon särskild lärarutbildning för undervisningen i de åt dem öfverlåtna ämnena. Sålunda förekommer det, att ämneslärare undervisa i välskrifning utan att hafva genomgått någon kurs i ämnet, att undervisningen i åtskilliga andra öfningsämnen måste uppdragas åt personer, som ej kunna förete de enligt öfverstyrelsens förslag erforderliga behörighetsbevisen, samt att lärare i icke ringa omfattning undervisa i läroämnen, utan att hafva förvärfva! kompetens till ordinarie anställning vid allmänt läroverk.

Lämpligheten af de föreslagna bestämmelserna om beräkningen af den minskning, statsbidraget skulle lida, därest skolan anställde icke behörig lärare, synes mig jämväl kunna ifrågasättas. Föreskrifves det, att statsunderstödet skall minskas med ett belopp motsvarande 9Y36 kronor för hvarje veckotimmes undervisning, som bestrides af sådan lärare, komina^ vederbörande å de olika orterna helt visst att mycket snart ställas inför exempelvis den frågan, huru statsbidraget skall beräknas, därest en veckotimmes undervisning i ett ämne under en termin eller en kortare tid

51 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

bestridts af behörig lärare och under den återstående delen af läsåret bestridts af icke behörig lärare. Denna detaljfråga är så pass invecklad, att olika myndigheter helt säkert skulle komma att uti ifrågavarande afseende tillämpa olika beräkningsgrunder. Följden häraf blefve sannolikt den, att frågan efter en mängd tvister och klagomål komme att underställas Kungl. Maj:ts pröfning, som, efter infordrande af allehanda utlåtanden och förklaringar och efter det att öfverstyrelsen i ärendet lämnat en omfattande utredning, finge utfärda nya kompletterande bestämmelser. Saken är enligt min mening icke värd mödan. Börjar man att i detalj reglementera för läroanstalter, som arbeta under så olika förhållanden som de ifrågavarande, då måste man fortsätta länge, innan man kommer till slutet.

Af omkring 640 redovisade ämneslärarinnor, som under läsåret 1906 —1907 tjänstgjorde vid de statsunderstödda enskilda skolorna, saknade omkring 180 sådan behörighet, som enligt öfverstyrelsens förslag skulle erfordras för anställning vid ifrågavarande läroanstalter. Dessa lärarinnor skulle enligt förslaget aflönas som timlärarinnor och sålunda icke kunna komma i åtnjutande af ålderstillägg, med mindre de af Kungl. Maj:t tillerkändes nämnda kompetens. Bifalles nu öfverstyrelsens förslag i kompetensfrågan, har Eders Kungl. Maj:t att inom den närmaste framtiden motse inemot ett par hundra dispensansökningar, öfver hvilka de lokala skolmyndigheterna samt öfverstyrelsen skola afgifva utlåtande och därvid på anförda skäl angifva, huruvida de olika sökandena skola tillerkännas den högre kompetensen, den lägre kompetensen eller ingen kompetens alls, hvaruppå ärendet skall pröfvas af Eders Kungl. Maj:t. För min del tror jag, att denna fråga kan lösas på ett mycket enklare sätt, nämligen så, att nyssnämnda formellt inkompetenta lärarinnor i fråga om rätt till ålderstillägg likställas med öfriga lärarinnor, dock att de ej erhålla rätt till -lönetursberäkning förr än efter 10 terminers tjänstgöring, som må anses utgöra en motsvarighet till den tid och de omkostnader, de kompetenta lärarinnorna nedlagt på sin utbildning för lärarinnekallet.

Den med ifrågavarande bestämmelser afsedda garantien i fråga om lärarkårens vederbörliga utbildning för sitt kall torde kunna vinnas genom de åtgärder, som öfverstyrelsen i öfrigt föreslagit och som äfven jag finner lämpliga, nämligen att staten för det första sörjer för att lärarinnorna -erhålla en någorlunda god ekonomisk ställning, för det andra genom understödjande af enskilda lärarinneseminarier bereder ökadt tillfälle till utbildning för blifvande lärarinnor och för det tredje åtager sig den väsentliga kostnaden för det tillägg i lön, som må vara lärarinna tillförsäkradt på grund af hennes högre kompetens, så att skolorna ej frestas att åt

52 Kungl. Maj:ts JSåd. Proposition N:o 81.

sparsamhetsskäl anställa mindre väl kvalificerade lärarkrafter. Om så sker,, kommer kompetensfrågan att lösa sig af sig själf. Och skulle i något fall friheten missbrukas, så att skola anställde formellt och reellt obehörig lärarinna, så torde öfverstyrelsen och, om så påfordras, Ivungl. Maj:t äga utvägar att eftertryckligt reagera däremot.

Föreskrifvas nu inga bestämmelser angående villkoren för behörighet till anställning som lärare vid vare sig kommunal mellanskola, högre flickskola eller enskildt läroverk, innebär detta att rätten till täflan om sådan anställning står öppen för en hvar, sålunda ej mindre för den, som fullgjort de för behörighet till lärartjänst vid de allmänna läroverken föreskrifna prof, än äfven för den, som erhållit sin utbildning vid folkskoleseminarium eller på annat sätt förvärfvat sig de för ändamålet erforderliga insikter och färdigheter.

Nu har emellertid i sistberörda inom Andra kammaren vid 1908 års Riksdag väckta motion (n:o 298) yrkats, att bland grunderna och villkoren för tilldelande af statsunderstöd åt kommunala mellanskolor skulle införas en bestämmelse af innehåll, att för anställning som ämneslärare eller ämneslärarinna vid kommunal mellanskola skall fordras samma kompetens' som för anställning såsom ordinarie lärare eller lärarinna vid högre folkskola.

För anställning af sistnämnda art erfordras enligt gällande bestämmelser

att hafva blifvit genom intyg om genomgången pröfning väl vitsordad för studier vid universitet och hafva antingen med godt vitsord genomgått den praktiska öfningskursen vid ett folkskoleseminarium eller på annat af Ivungl. Maj:t godkändt sätt förvärfvat sig undervisningsskicklighet; eller

att hafva erhållit godkändt afgångsbetyg från högre lärarinneseminarium; eller

att hafva förvärfvat behörighet till adjunktstjänst vid folkskoleseminarium eller allmänt läroverk; eller ock

att hafva med goda vitsord genomgått folkskoleseminarium samt därefter med hänsyn till fortsatta studier eller väl vitsordad tjänstgöring vid högre folkskola eller högre afdelning af folkskola eller annan motsvarande undervisningsanstalt af Kungl. Maj:t blifvit förklarad behörig att antagas till ordinarie lärare vid högre folkskola.

Till stöd för berörda yrkande har motionären framhållit önskvärdheten däraf, dels att framstående folkskollärare må kunna vinna anställning vid kommunala mellanskolor, dels att vid sådan anställning framstående folkskollärare må äga företräde framför mindre framstående läro-

53 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.

verkslärare, dels ock att anställning vid kommunal mellanskof ej må komma att betraktas som en öfvergångsplats till annan statstjänst.

För det första af de af motionären sålunda åsyftade ändamålen torde några särskilda föreskrifter icke erfordras. 1 frånvaron af kompetensbestämmelser ligger ju rätt för folkskollärare liksom för alla andra lärare att täfla om anställning vid kommunal mellanskola. Till belysning af nu föreliggande fråga torde jag böra erinra därom, att en afsevärd del af undervisningen vid den af mig förut omnämnda Malmö stads borgarskola, som erhållit rätt att anställa realskolexamen, uppehälles af lärare, hvilka endast aflagt folkskollärarexamen.

Hvad vidare angår de två andra af motionären framhållna önskemålen, torde dessa icke kunna vinnas genom de föreslagna kompetensbestämmelserna i vidare män, än om inga som helst kompetensbeståmmelser föreskrifvas. Ty äfven enligt motionärens förslag skulle ju läroverkslärare hafva rätt att med folkskollärare täfla om anställning vid kommunal mellanskola.

Anledningen, hvarför jag, som på sin sin tid föreslog Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter om villkoren för behörighet till lärartjänster vid de högre folkskolorna, icke anser det erforderligt, att några kompetensbestämmelser stadgas i fråga om de kommunala och enskilda läroanstalterna, är den, att sistnämnda läroanstalter, i olikhet med hvad som gäller om de högre folkskolorna, skulle stå under inseende af läroverksöfverstyrelsen, som ju äger nödiga förutsättningar för att pröfva, huruvida formellt inkompetent lärare äger reell kompetens, och som icke torde underlåta att, vid afgifvande af yttrande öfver ansökning om statsunderstöd eller examensrätt, taga hänsyn därtill, huruvida skola anställt formellt och reellt obehörig lärare.

Att i förevarande afseende göra en skillnad mellan de kommunala mellanskolorna och öfriga kommunala och enskilda läroanstalter, d. v. s. att föreskrifva kompetensbestämmelser i fråga om de förra, men ej föreskrifva några sådana bestämmelser i fråga om de senare,^ synes mig icke betingadt af förhållandenas egen natur. Till belysning häraf torde jag endast behöfVa anföra ett exempel. Om vid Djursholms nu statsunderstödda samskola finnes anställd lärare utan den af motionären påyrkade behörigheten, skulle denne lärare nödgas lämna sin tjänst, därest skolan genom indragning af några klasser förvandlades till kommunal mellanskola. Han skulle emellertid kunna vinna sin utkomst som lärare å nämnda läroanstalts eller annan statsunderstödd skolas gymnasiestadium, där, såvidt jag förstått motionären rätt, hinder ej skulle möta för hans anställning, äfven om sådan måste förvägras honom å stadiet därunder.

54 Frågan om de manliga lärarnas aflöning.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Det bör slutligen ej lämnas oomnämndt, att hittills inga kompetensbestämmelser föreskrifvits som villkor för tilldelande af understöd från anslagen till högre flickskolor och till understöd åt enskilda läroverk.

I merberörda för 1908 års Riksdag framlagda proposition finnas inga bestämmelser angående de manliga lärarnas aflöningsvillkor. Hvad däremot angår lärarinnorna innehåller propositionen bestämmelser om en viss minimiaflöning, utgörande för ämneslärarinna med full tjänstgöring 1,200 kronor, i vissa fall 1,400 kronor, i lägsta lönegraden och 2,000 kronor i högsta lönegraden. Af de lärarinnorna i följd häraf garanterade lönetilllägg skulle två tredjedelar bekostas af staten. Som en motsvarighet till detta bidrag till lärarinnornas aflöning, skulle enskild! läroverk, som i större utsträckning anlitade manliga lärare, kunna erhålla ett särskildt tillläggsunderstöd, ej öfverstigande 2,000 kronor, för hvartdera af realskoleoch gymnasiestadiet.

Med afseende å behofvet af bestämmelser, afseende att garantera de manliga lärarna en viss aflöning yttrade jag vid underdånig föredragning af detta ärende den 13 mars 1908 följande:

»För närvarande finnes angående den vid de enskilda skolorna anställda lärarpersonalens aflöning intet annat stadgadt än att vid högre flickskola anställd ämneslärarinna, som har sin hufvudsaldiga tjänstgöring i klasserna öfver de förberedande, skall för 24 timmars undervisning i veckan under 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade, erhålla aflöning, uppgående minst till ordinarie folkskollärarinnas inom samma kommun för 8 månaders tjänstgöring bestämda lägsta aflöning med inberäknande af naturaförmånerna, eller, om ordinarie folkskollärarinna icke är inom kommunen anställd, lägsta lagstadgade lön för ordinarie folkskollärarinna, likaledes med inberäknande af naturaförmånerna, samt för ett mindre eller större antal läsveckor eller veckotimmar i proportion härtill. Öfverstyrelsen har nu föreslagit, att statens garanti för erhållande af en viss minimiaflöning skall utsträckas till samtliga de vid statsunderstödda enskilda läroanstalter anställda lärare och lärarinnor i såväl läroämnen som öfningsämnen. Med afseende å behofvet af en sådan garanti förefinnes enligt min mening en ganska stor skillnad mellan manliga och kvinnliga lärare. Vid ifrågavarande skolor uppgick under läsåret 1906—1907 antalet kvinnliga ämneslärare med full tjänstgöring till omkring 640 och antalet manliga sådana lärare till omkring 55. Under det att de förra, som utgöra det öfvervägande flertalet, i allmänhet hafva ringa möjligheter till befordran på andra lefnadsbanor, hafva de senare, som utgöra ett jämförelsevis litet fåtal, för sig vägen öppen till det offentliga såväl högre som lägre undervisningsväsendets vidsträckta verksamhets-

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

områden. Därför är under nuvarande förhållanden anställningen vid enskild skola för lärarinnorna att anse som deras egentliga lefnadsuppgift och lefvebröd, för lärarna åter mestadels en öfvergångsplats till anställning i statens tjänst. Erinras bör ock, att tillgången på manliga lärare icke är så stor, att de löpa fara att få lönerna nedpressade genom konkurrensen. Vid öfvervägande af nu anförda omständigheter har jag icke för närvarande funnit tillräcklig anledning att föreslå, att den ifrågavarande statsgarantien skall utsträckas jämväl till de manliga lärarna.

»Men äfven om jag i denna punkt kunde biträde öfverstyrelsens mening, så skulle jag ändock näppeligen kunna tillstyrka förslaget. Enligt detta skulle nämligen manlig lärare med full tjänstgöring tillförsäkras en begynnelselön af 1,300 kronor och en slutlön af 1,900 kronor jämte eventuellt ortstillägg å högst 200 kronor och det lönetillägg, som sådan lärare möjligen skulle kunna erhålla af ett för ändamålet afsedt tilläggsanslag. Med hänsyn till de aflöningsvillkor, som staten ansett sig böra stadga för motsvarande lärare vid de allmänna läroverken, kan det ifrågasättas, huruvida den ställning i ekonomiskt hänseende, som enligt öfverstyrelsens förslag skulle tillförsäkras lärarna vid de enskilda skolorna, skulle blifva tillfredsställande. Ett bifall till öfverstyrelsens förslag skulle med all sannolikhet mycket snart resultera i en framställning från skolorna, däri det påvisades, att de manliga lärarnas aflöningsförhållanden voro otillfredsställande, hvadan ökadt statsbidrag vore af nöden. Tillkomsten af det förut omnämnda, af 1907 års Riksdag beviljade tilläggsanslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor är belysande för det ansvar, staten ådrager sig genom att gifva föreskrifter angående den vid de enskilda skolorna anställda lärarpersonalens aflöning».

I hvad uti den kungl. propositionen sålunda föreslagits hafva de meromnäinnda motionärerna inom Andra kammaren vid 1908 års Riksdag (motioner n:is 298 och 329) påyrkat vissa ändringar, gående ut därpå, enligt den ene motionären, att bestämmelserna angående lärarinnornas aflöning skulle, såvidt anginge de kommunala mellanskolorna, jämväl äga tillämplighet å de manliga lärarna, och, enligt den andre motionären, att grundsatsen om likställighet i aflöningsvillkor mellan manliga och kvinnliga lärare skulle utsträckas till samtliga kommunala och enskilda läroanstalter, i följd hvaraf bestämmelsen om ett särskildt tilläggsunderstöd åt enskilda läroverk, som i större utsträckning anlitade manliga lärare, borde utgå.

Med detta ändringsyrkande vilja motionärerna vinna, dels att skolorna i valet mellan manliga och kvinnliga lärare skola vara fullt oberoende af hänsyn till storleken af det påräknade statsbidraget, dels ock att lärare,

56 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.

som vunnit anställning vid kommunal mellanskola, skall stanna kvar på sin plats och ej förr eller senare söka sig öfver till statens tjänst.

Med afseende å det förstnämnda önskemålet må framhållas dels, beträffande de enskilda lärarinneseminarierna och de högre flickskolorna, att dessa läroanstalter i följd af själfva undervisningens anordning och omfattning i allmänhet icke anlita manliga lärare annat än som timlärare och följaktligen icke beröras af ifrågavarande ändringsyrkande, dels ock beträffande de kommunala mellanskolorna med deras i allmänhet mycket begränsade ämneslärarpersonal, att enligt de af mig föreslagna villkoren för erhållande af statsbidrag, minst en manlig lärare skall vara anställd vid skola, däri gossar erhålla undervisning. Det må sedan ankomma på kommunen, hvilken det ekonomiska ansvaret för skolan påhvilar, att, om anställande af ännu någon manlig lärare skulle befinnas erforderligt eller gagneligt, anvisa de för sådant ändamål nödiga medlen. Och hvad angår enskilda läroverk, torde nu berörda syftemål kunna vinnas genom den af mig förordade bestämmelsen om särskild! tilläggsunderstöd för läroanstalt, som i större omfattning anlitar manliga lärare. Måhända äro de af mig i sådant afseende föreslagna beloppen val knappt beräknade. Denna mening har gjorts gällande af de enskilda läroverkens förbund i dess förut berörda underdåniga skrifvelse. Men om, efter någon tids erfarenhet, så befinnes vara förhållandet, torde Eders Kungl. Maj:t ej underlåta att af Riksdagen äska den gifvetvis icke betydande anslagsförhöjning, som för sådant ändamål påkallas.

Öfvergår jag sedan till det andra önskemålet, motionärerna haft i sikte, så torde det kunna starkt ifrågasättas, huruvida garantien för en årsaflöning af 1,200 ä 1,400 kronor i lägsta och 2,000 kronor i högsta lönegraden är tillräcklig för att förhindra, att lärarplatserna vid de kommunala mellanskolorna komma att betraktas som öfvergångsplatser. Men om de af motionärerna ifrågasatta bestämmelserna skulle komma att i berörda hänseende visa sig vara utan åsyftad verkan, så kan det tillika ifrågasättas, om de ej skulle komma att verka direkt skadligt. Ty väl gälla dessa bestämmelser endast ininimiaflöningen, men de komma att uppfattas såsom afseende normalaflöningen och skulle därför af kommuner, som anställde underhaltiga lärare mot ringa betalning, kunna åberopas som ett af staten på förhand gifvet godkännande af ett sådant förfaringssätt. Fara är, att dessa bestämmelser skulle komma att från början pressa ned nivån hos den manliga lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolorna.

Principiellt har jag ingenting mot, att staten lämnar garanti för en viss minimiaflöning åt de manliga lärarna vid kommunala och enskilda

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SI.

läroanstalter. Men om bestämmelser för sådant ändamål skola föreskrifvas, måste aflöningsbeloppen sättas icke oväsentligt högre, än motionärerna tänkt sig. Och torde jag i sådant afseende endast behöfva erinra därom, att minimiaflöningen för ordinarie manlig lärare vid högre folkskola utgör 1,500 kronor i lägsta och 2,400 kronor i högsta lönegraden, förutom tjänlig bostad och nödigt bränsle eller ersättning härför. Då emellertid en sådan lönereglering skulle nödvändiggöra en afsevärd ökning af statsanslagen för ifrågavarande ändamål, har jag, i betraktande dels däraf, att den anslagsförhöjning, som i allt fall behöfver äskas, är betydande, dels ock däraf, att de manliga lärarna, med afseende å löneförhållandena, icke äro i behof af statens skydd i samma grad som lärarinnorna, icke ansett tiden nu vara inne att föreslå någon reglering af den vid ifrågavarande läroanstalter anställda manliga lärarpersonalens aflöningsförhållanden.

Jag öfvergår nu till att granska öfverstyrelsens förslag, i hvad detiä™«»»orafser lärarinnornas lönevillkor. Först och främst vill jag da ifrågasätta 3

lämpligheten af de föreslagna bestämmelserna angående ortstillägg. Skall en sådan aflöningsform införas, så synes mig, att början bör göras med statens egna skolor. Ty staten kan väl svårligen fordra, att lärarinnorna vid de enskilda skolorna skola komma i åtnjutande af ortstillägg, då staten icke bereder den i dess tjänst anställda lärarpersonalen motsvarande förmån. Och om för öfrigt behofvet af ortstillägg föreligger, så torde detta behof vara mera kännbart för de manliga lärarna, hvilka böra vara och mestadels äro familjeförsörjare, än för de kvinnliga lärarna, hvilka icke i samma utsträckning hafva att sörja för andras uppehälle. Till stöd för sin mening kan öfvcrstyrelsen åberopa, att de nu gällande bestämmelserna, enligt hvilka ämneslärarinna vid högre flickskola skall åtnjuta minst samma aflöning som ordinarie folkskollärarinna å orten, i själfva verket utgöra en tillämpning af principen om dyrortstillägg. Men öfvcrstyrelsen synes mig ha förbisett, att, då Riksdagen fattade ifrågavarande beslut, detta berodde därpå, att jämförelsen med ordinarie folkskollärarinnornas aflöningsvillkor var den, som då låg närmast till hands. Sedan dess hafva statssamskolor inrättats, och det lider väl intet tvifvel, att det är aflöningsförhållandena vid dessa skolor, som nu böra tagas till utgångspunkt för bestämmande af den vid de enskilda skolorna anställda lärarinnepersonalens minimiaflöning. Jag afstyrker alltså förslaget i hvad det afser bestämmelser om ortstillägg.

Hvad vidare angår den för ämneslärarinnor med full tjänstgöring föreslagna grundlönen å 1,300 kronor (§ 5), så synes mig detta aflöningsbelopp ej vara väl afvägdt. Enligt gällande bestämmelser skall nämligen vid stats-

Bih. till Rikad. Prat. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 54 luft. 8

58 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

samskola anställd lärarinna, som cj fullgjort de för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst erforderliga prof, åtnjuta ett årligt arfvode af 1,200 kronor. Vid sådant förhållande lärer staten icke kunna fordra, att sådan lärarinna, därest hon erhåller anställning vid enskild skola, skall omedelbart erhålla en aflöning af 1,300 kronor, för år räknadt. Och då staten för sin del aflönar ämneslärarinna, som fullgjort nyssnämnda prof, med 1,400 kronor för år, så synes det billigt, att sådan lärarinna tillförsäkras samma aflöning, därest hon anställes vid enskild skola. Om nu emellertid bestämmelser varda utfärdade i öfvererensstämmelse med denna min mening, skulle några i skolornas tjänst nu anställda lärarinnor komma att garanteras ett lägre aflöningsbelopp, än nu är tillförsäkradt dem. Denna olägenhet torde böra häfvas genom en öfvergångsbestämmelse af innehåll, att lärarinna, som redan vunnit anställning vid skola af ifrågavarande art, ej må erhålla lägre aflöning än som tillförsäkrats henne genom de för år 1909 gällande bestämmelser.

Öfvergår jag därefter till öfverstyrelsens förslag i fråga om lärarinnornas ålderstillägg (§ 5), så måste jag äfven i detta afseende tillkännagifva en afvikande mening. I likhet med statskontoret har jag ej kunnat finna tillräckliga skäl, hvarför lärarinna redan efter två års tjänstgöring skall vinna uppflyttning i 2:a lönegraden. Ej heller har jag öfvertygats om behofvet af så många lönegrader, som öfverstyrelsen föreslagit. Den af mig förut tillämpade grundsatsen om likställighet i lönevillkor mellan lärarinnorna vid statsläroverken och lärarinnorna vid de enskilda skolorna kan visserligen icke fullföljas i det afseende, hvarom nu är fråga, beroende därpå att den skillnad mellan extraordinarie och ordinarie lärarinnor, som förefinnes vid de förstnämnda skolorna, svårligen kan genomföras vid de sistnämnda skolorna. Men jag tror, att bestämmelser kunna utfinnas, genom Indika den eftersträfvade likställigheten något så när kan uppnås. Vid statssamskola anställd ämneslärarinna, som fullgjort de för behörighet till ordinarie anställning erforderliga kunskapsprof, erhåller enligt gällande bestämmelser som extraordinarie 1,400 kronor, som ordinarie 1,500 kronor i l:a lönegraden och 2,000 kronor i 2:a lönegraden, allt för år räknadt. Min mening är nu, att vid enskild skola anställd lärarinna, som fullgjort nämnda prof, bör tillförsäkras en årlig aflöning af 1,400 kronor i l:a, 1,700 kronor i 2:a och 2,000 kronor i 3:e lönegraden, med 5 års mellanrum mellan lönegraderna.

Vid statssamskola anställd ämneslärarinna, som icke aflagt de för befordran till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk erforderliga prof, erhåller ett årligt arfvode af 1,200 kronor, men äger såsom extra ordinarie ej rätt till uppflyttning i högre lönegrad. Sistberörda föreskrift

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

är icke tillämplig i fråga om de enskilda skolorna. Dessa anlita nämligen i mycket vidsträckt omfattning lärarinnor, som icke fullgjort nämnda prof. Af 640 vid ifrågavarande skolor under läsåret 1906—1907 anställda ämneslärarinnor med full tjänstgöring hade endast omkring 300 denna högre kompetens, 160 hade genomgått folkskoleseminarium eller enskildt statsunderstödt lärarinneseminarium och 180 hade ingen dylik utbildning. Den lägre formella kompetens, som den andra gruppens lärarinnor äga, skulle enligt öfverstyrelsens förslag medföra rätt till lönetursberäkning. Och i betraktande af denna grupps betydelse för de enskilda skolorna iinner jag detta riktigt. Likaledes instämmer jag i öfverstyrelsens förslag, att en längre tjänstgöring må kunna ersätta hvad som brister i dessa lärarinnors teoretiska kompetens, så att de kunna komma upp till samma slutlön som lärarinnor med den högre kompetensen. På grund af det anförda anser jag, att vid statsunderstödd enskild skola anställd ämneslärarinna, som har nyssnämnda lägre formella kompetens, bör tillförsäkras en minimiaflöning af 1,200 kronor i l:a, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i 3:e och 2,000 kronor i 4:e lönegraden, med 5 års mellanrum mellan lönegraderna.

Hvad slutligen beträffar den tredje gruppen, nämligen de lärarinnor, som icke hafva vare sig den högre eller den lägre kompetensen, synas dessa, såvida de redan vunnit anställning vid enskilda skolor af ifrågavarande art, böra få komma i åtnjutande af ålderstillägg i likhet med lärarinnor af den andra gruppen, dock att sådan lärarinna ej bör erhålla rätt till lönetursberäkning förr än efter 10 terminers tjänstgöring.

Rätt till uppflyttning i högre lönegrad bör endast i det fall tillkomma ämneslärarinna, att hon har full tjänstgöring och att denna tjänstgöring till minst två tredjedelar fullgöres i klasserna öfver de förberedande. All tjänstgöring af denna art, som nu anställd lärarinna fullgjort före den 1 januari 1910, bör hon få räkna sig till godo, enär hon eljest skulle få vänta allt för länge på de löneförmåner, som förslaget afser att tillförsäkra henne, eller kanske aldrig hinna att komma i åtnjutande däraf.

Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk, och torde vid beräkning häraf lärarinna böra äga rätt att sammanräkna tjänstgöring vid skola och därmed förbundet gymnasium eller enskildt lärarinneseminarium.

Enligt gällande bestämmelser äger lärare, liksom lärarinna, vid högre folkskola att vid beräkning af den tjänstetid, som erfordras för vinnande af ålderstillägg, tillgodoräkna sig intill tio år af den tid, han tjänstgjort som ämneslärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium eller ock innehaft ordinarie anställning vid folkskola. I anslutning härtill torde böra

60 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

stadgas, att lärarinna vid kommunal eller enskild läroanstalt må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, hon på förut angifvet sätt tjänstgjort som lärarinna vid allmänt läroverk eller annan under läroverksöfverstyrelsens inseende ställd läroanstalt, folkskoleseminarium eller folkskola. Då emellertid lärarinna för åtnjutande af ifrågavarande förmån jämväl skulle äga rätt att tillgodoräkna sig tjänstgöring före den tid, dessa bestämmelser må träda i kraft, torde stadgandet härom böra erhålla en motsvarande affattning. Det torde sålunda ej vara riktigt att, såsom skett i berörda för 1908 års Riksdag framlagda proposition, begränsa denna tjänstgöring till skola, som stått under af Kungl. Ma:jt förordnad inspektion. Tillägg synes böra göras för allmänna läroverk, folkskoleseminarier och folkskolor. En annan ändring i berörda stadgande har påyi’kats af några skolors representanter, hvilka i underdåniga framställningar fäst uppmärksamheten därå, att skolorna i fråga under en längre eller kortare tid, innan de erhållit statsunderstöd och i följd häraf ställts under Kungl. Maj:ts inspektion, haft den utveckling, att de enligt då gällande bestämmelser varit berättigade till sådant understöd, ehuru ansökning härom af uppgifna anledningar ej blifvit gjord. De hålla före, att den omständigheten, att skolorna afstått från en förmån, hvartill de varit berättigade, icke billigtvis bör lända till afkortning af den rätt till uppflyttning i högre lönegrad, som eljest skolat tillkomma de vid berörda skolor anställda lärarinnorna. 1 detta ärende har öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk blifvit hörd, och har öfverstyrelsen, som funnit framställningarna behjärtansvärda, förordat bestämmelser i detta syfte. Jag delar öfverstyrelsens mening härutinnan och anser det förty böra stadgas, att lärarinna må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring, fullgjord före den 1 januari 1910, vid enskild skola, som vid den tid, tjänstgöringen ägt rum, nått en sådan utveckling, att skolan enligt då gällande bestämmelser varit berättigad till statsunderstöd.

öfverstyrelsen har föreslagit (§ 5), att föreståndarinna skall åtnjuta samma löneförmåner som ämneslärarinna med högre kompetens samt därutöfver dels ett särskildt arfvode af 300 kronor för läsår, dels fri bostad eller hyresersättning, beräknad efter hyran för 3 rum och kök intill 750 kronor. Med hänsyn därtill, att föreståndarinna för enskild skola har samma ansvar, som åligger rektor vid allmänt läroverk, samt att rektor vid sådant läroverk äger åtnjuta högsta läraraflöning jämte fri bostad eller motsvarande hyresersättning äfvensom ålderstillägg, anser jag, att föreståndarinna för statsunderstödd enskild läroanstalt bör tillförsäkras en aflöning af 2,000 kronor i l:a och 2,300 kronor i 2:a lönegraden jämte fri

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

bostad, bestående af minst 3 rum och kök, eller motsvarande hyresersättning. Några afgörande skäl, hvarför föreståndarinna skulle såsom sådan få tillgodoräkna sig tjänstgöring, som hon fullgjort före den 1 januari 1910, synas ej föreligga.

Öfverstyrelsen har (§ 6) föreslagit bestämmelser angående timlärarinnors aflöning. Jag är ense med öfverstyrelsen därom, att sådana bestämmelser höra" gifvas, ty eljest skulle bestämmelserna angående aflöningen för ämneslärarinnor med full tjänstgöring kunna kringgås på så sätt, att skolorna i större utsträckning, än nödigt är, anställde timlärarinnor, som aflönades efter godtfinnande. Med hänsyn därtill, att arfvodet för timlärare vid de allmänna läroverken utgår med 80 å 90 kronor för veckotimme, torde ifrågavarande lärarinnor böra tillförsäkras en minimiaflöning af 60 kronor per veckotimme.

öfverstyrelsen har (§ 6) föreslagit bestämmelser angående öfningslärarinnornas aflöning. Rörande behofvet af sådana bestämmelser delar jag öfverstyrelsens mening, ty öfningsämnena, hvilkas betydelse kanske ej alltid fullt uppskattas, äro för lärjungarnas uppfostran och utbildning lika viktiga som läroämnena, hvartill kommer, att jag vid granskning af skolornas aflöningsstater funnit, att ifrågavarande lärarinnor understundom aflönas oförsvarligt lågt. Jag är likaledes af öfverstyrelsens mening, att öfningslärarinnorna böra åtnjuta aflöning som timlärarinnor, alldenstund de blott sällan kunna erhålla full tjänstgöring vid en skola och den undervisningsskyldighet, som åligger dem, till omfattningen är synnerligen växlande. Aflöningen för veckotimme synes mig böra sättas till 60 kronor för undervisning i välskrifning, teckning, musik och gymnastik samt 50 kronor för undervisning i handarbete.

Enligt öfverstyrelsens förslag skulle öfningslärarinna endast i det fall kunna komma i åtnjutande af ålderstillägg, att hennes undervisningsskyldighet uppginge till minst 20 veckotimmar. Vid bifall till detta förslag skulle af skäl, som jag nyss anfört, endast ett fåtal öfningslärarinnor kunna komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån. Enligt min mening torde det föreliggande, rätt invecklade spörsmålet kunna erhålla en någorlunda tillfredsställande lösning, om öfningslärarinnorna vid de statsunderstödda enskilda skolorna tillförsäkrades ålderstillägg beräknadt efter veckotimme, en aflöningsform som förekommer vid de allmänna läroverken. Denna förmån bör emellertid icke tillkomma lärarinna, som endast bestrider eu eller annan timmes undervisning. Det minsta veckotimtal, som är beräknadt för öfningslärare vid allmänt läroverk, är 6; jag bär trott mig i förevarande fall höra välja denna gränssiffra, ehuru jag medger, att några

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

objektiva grunder för bestämmande af denna gräns ej förefinnas. På grund af det anförda torde böra föreskrifvas, att öfningslärarinna med minst 6 veckotimmars undervisning äger rätt till ålderstillägg, beräknadt efter veckotimme, åt 10 kronor i 2:a och 20 kronor i 3:e lönegraden. Rörande rätt till lönetursberäkning och uppflyttning i högre lönegrad bör i fråga om öfningslärarinnor i tillämpliga delar gälla, hvad förut förordats i fråga om ämneslärarinnor.

Of ver styr elsen har (§ 7) föreslagit bestämmelser angående tjänstlediga lärarinnors aflöningsförhållanden. Om dessa bestämmelser vill jag endast i förbigående anmärka, att fall skulle kunna förekomma, då en skola icke skulle kunna rå med att betala de af öfverstyrelsen föreslagna beloppen till lärarinnor, som vore på grund af sjukdom urståndsätta att tjänstgöra. Och det synes mig hardt, om, såsom öfverstyrelsens mening synes vara, skolans statsunderstöd i sådant fall skulle indragas. Huru ömmande ifrågavarande lärarinnors ställning än må vara, hyser jag äfven af principiella skäl stärka betänkligheter mot öfverstyrelsens förslag uti nu föreliggande fråga. Skulle något i saken åtgöras, så vore väl den rätta vägen att, såsom skett i fråga om extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken, för ändamålet uppföra ett särskildt understödsanslag. Det ekonomiska ansvaret kornme helt visst att i allt fall till sist drabba staten. Men äfven om lämpligheten åt denna utväg är jag tveksam. Och i hvarje fall finnes ingen som helst utredning i frågan, hvarför jag anser, att deri nu icke bör föranleda någon åtgärd från Eders Kungl. Maj:ts sida.

Flick- och samskoleföreningens i bilagan till detta protokoll omförinålda kommitterade hafva till Kungl. Maj:t inlämnat förslag angående den vid statsunderstödda enskilda skolor anställda lärarpersonalens pensionering. På grund åt remiss har öfverstyrelsen i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande och förslag. Denna fråga synes mig böra anstå, till dess Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen fattat beslut angående grunderna för tilldelande åt statsunderstöd åt ifrågavarande skolor. Om emellertid grunderna för statens bidrag till lärarinnornas pensionering skulle komma att ändras, bör därvid föreskrifvas, bland annat, att dels lärarinnorna själfva, dels de kommuner, där kommunala mellanskolor och högre flickskolor åro upprättade, dels de enskilda läroverken och de enskilda lärarinneseminarierna skola till ifrågavarande ändamål bidraga med visst belopp. Förbehåll om den skyldighet, som i sådant afseende kan komma att åläggas ifrågavarande lärarinnor, kommuner och läroanstalter, torde böra intagas i bestämmelserna angående statsunderstöd åt enskilda och kommunala läroanstalter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Själf har jag erfarit en känsla af att de af mig sålunda förordade bestämmelserna i fråga om lärarinnornas aflöning äro väl mycket detaljerade.

Två omständigheter hafva emellertid skingrat de tvifvel, jag hyst angående lämpligheten af att underställa dessa bestämmelser Eders Kungl. Maj:ts pröfning. Den ena är, att den jämförelse, från hvilken jag ansett att man bör utgå vid bestämmandet af lärarinnornas minimiaflöning, nämligen aflöningsförhållandena vid statssamskolorna, med oafvislig konsekvens drar med sig stadganden om ålderstillägg. Utan detta komplement skulle öfriga bestämmelser, som jag förordat i syfte att tillförsäkra lärarinnorna en ekonomiskt tryggad ställning, vara otillfredsställande. Det vore i så fall bättre att bibehålla de nu gällande bestämmelserna orubbade. Den andra af nyss berörda omständigheter är, att sistnämnda bestämmelser, såsom ock öfverstyrelsen framhållit, visat sig vara otillfredsställande och i behof af komplettering. Men hvarje försök, som göres i detta syfte, leder till ett system af bestämmelser, det ena stadgandet ger upphof åt det andra, allt beroende därpå att de förhållanden, man söker reglera, äro så växlande och olikartade.

Vid underdånig föredragning af detta ärende den 13 mars 1908 an - vepartemenuförde jag, bland annat, följande: & enskilda

»Som villkor för att högre flickskola eller samskola skall kunna komma skoiomas i åtnjutande af statsunderstöd föreskref 1896 års Riksdag, såsom framgår mepeUxonaf bilagan till detta protokoll, att vederbörande eforalstyrelse skall styrka, ej mindre att anordningarna vid skolan äro i hygieniskt hänseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning af lärjungarna därigenom icke föranledes, än äfven att legitimerad läkare är vid skolan anställd. I anslutning härtill förordnade Kungl. Maj:t i tidigare utfärdade cirkulär angående fördelning af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, att de statsunderstödda skolorna skulle under den tid, för hvilken understödet beviljats, stå under inseende af vederbörande eforalstyrelse och den inspektor, denna myndighet ägde förordna. 1 proposition till 1902 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att eforalstyrelsernas nu omnämnda åligganden skulle öfverflyttas på vederbörande skolläkare. Riksdagen vidhöll emellertid sitt år 1896 fattade beslut. Sedan år 1904 en öfverstyrelse för de allmänna läroverken inrättats, förordnade Kungl.

Maj:t år 1905 vid fördelning af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom för perioden 1906—1908, att skolorna skulle stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och den inspektor, denna myndighet ägde förordna. 1 öfverensstämmelse härmed föreslog Kungl. Magt 1906 års Riksdag att stadga, att öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk skulle utse inspektor vid de statsunderstödda skolorna, samt att denne

64 Kung!» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

inspektor — ej, såsom förut varit bestämdt, eforus — skulle styrka, att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning af lärjungarna därigenom icke föranleddes. Men Riksdagen vidblef äfven denna gång sitt meromnämnda beslut angående ifrågavarande skolors inspektion.

> Enligt nu gällande bestämmelser stå alltså de statsunderstödda flickskolorna och samskolorna under dubbel inspektion. A ena sidan har nämligen Kungl. Maj:t föreskrifvit, att dessa skolor skola stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och den inspektor, denna myndighet äger förordna. A andra sidan har Riksdagen stadgat, att vederbörande eforalstyrelser skola afgifva de omförmälda intygen angående de hygieniska förhållandena samt undervisningens anordning vid skolorna. Då det nu rimligtvis icke kan fordras, att eforerna skola taga personlig kännedom om alla dylika skolor i deras stift, måste de äga rätt att för fullgörande af denna uppsiktsplikt förordna ombud vid de särskilda skolorna. Och då eforus skall intyga, att undervisningen är så anordnad, att öfveransträngning af lärjungarna därigenom icke föranledes, måste han eller hans representant äga rätt att granska undervisningsplanen i dess helhet och undervisningens anordning i öfrigt, samt att, där så erfordras, påkalla rättelse i hithörande förhållanden. Men samma befogenhet tillkommer ock den af öfverstyrelsen förordnade representanten vid skolan. Att detta förhållande behöfver ändras torde vara uppenbart. Det skulle eljest kunna hända, att den eforala inspektorn finner skolans undervisning vara sådan, att statsunderstöd ej bör vidare utgå till densamma, under det att den af öfverstyrelsen förordnade inspektorn finner allt godt och väl, eller, omvändt, att den förre tillstyrker statsbidrag, under det den senare finner undervisningen olämpligt anordnad.

»I detta sammanhang torde jag böra underdånigst anmäla följande ärende. I en till ecklesiastikdepartementet ställd, den 13 december 1906 dagtecknad skrift har eforus öfver de allmänna läroverken i Skara stift anmält, att han, sedan den af eforus förordnade inspektorn vid privata samskolan i Hjo, prosten O. Hedén aflidit, till dennes efterträdare förordnat kyrkoherden i Frej ereds pastorat A. L. Linder. Denna skrift öfverlämnades till öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk, som i underdånig skrifvelse den 21 januari 1907 omförmälde, att styrelsen den 26 januari 1906 till inspektor för samskolan i Hjo förordnat prosten O. Hedén samt, sedan denne den 7 december 1906 aflidit, till hans efterträdare som inspektor vid skolan utsett kyrkoherden i Fogelås A. M. Hasselrot. Då nu eforsämbetet i Skara till bemälde Hedéns efterträdare som inspektor utsett kyrkoherden A. L. Linder, ville öfverstyrelsen, som föreställde sig, att det

65 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

af eforsämbetet i Skara för Linder utfärdade förordnande endast åsyftade uppdrag för Linder att såsom eforsämbetets ombud vid samskolan i Hjo öfvervara vissa hygieniska förhållanden, angående hvilka det enligt punkt d) af nådiga kungörelsen den 14 september 190G ålåge eforsämbetet att vid ansökning om understöd lämna intyg, i underdånighet hemställa om Kungl. Maj:ts åtgärd i syfte, att eforsämbetet i Skara måtte med afseende å det åt Linder lämnade förordnande, till undvikande af missförstånd, meddela vederbörande närmare kännedom om hvad samma uppdrag innebure. Tillika hemställde öfverstyrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes föreskrifva, att, därest eforus i något fall skulle, till öfvervakande af nyssnämnda hygieniska förhållanden eller till utöfvande af annan eforsämbetet författningsenligt åliggande funktion, anse sig böra förordna särskilda ombud vid sådan läroanstalt, som i nådiga cirkuläret den 24 november 1905 af ses, eforus skall, till förekommande af den förvirring och det missförstånd, som genom anställande af två inspektörer vid samma läroanstalt måste uppstå, icke för nämnda ombud begagna den af Kungl. Maj:t för öfverstyrelsens ställföreträdare vid dylik skola föreskrifna beteckningen inspektor. På grund af nådig remiss har eforus öfver de allmänna läroverken i Skara stift i detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande.

>Då, såsom jag förut omnämnt, eforernas och öfverstyrelsens representanter vid de statsunderstödda skolorna i stor utsträckning hafva, satnma befogenhet som inspekterande myndigheter, ett förhållande, som ej häfves därigenom, att dessa erhålla olika benämningar, synas de af öfverstyrelsen föreslagna åtgärderna ej ägnade att lösa den föreliggande frågan. Såvidt jag kan linna, kan denna fråga endast lösas på följande sätt. Antingen skall eforus afgifva de erforderliga intygen öfver förhållandena vid skolan, och då bör denna myndighet utse skolans inspektor, eller ock skall öfverstvrelsen utse inspektor, och då bör denne utfärda omförmälda intyg. Emellertid synes mig Eders Kungl. Maj: t icke hafva anledning föreslå Riksdagen att gifva föreskrift vare sig i den ena eller den andra riktningen. Det förslag, som må komma att föreläggas Riksdagen, torde i förevarande hänseende endast böra innehålla föreskrift därom, att skola, för åtnjutande af statsunderstöd, skall stå under statskontroll. Närmare bestämmelser angående sättet för utöfvande af denna kontroll torde sedermera böra lämnas af Eders Kungl. Maj:t. Skulle emellertid Riksdagen fortfarande vidblifva sitt beslut om eforalstyrelsernas skyldighet att öfva uppsikt öfver ifrågavarande skolor, har jag för afsikt att föreslå Eders Kungl. Maj:t att förordna, att eforalstyrelserna skola utse inspektörer vid de statsunderstödda hick- och samskolorna liksom vid de allmänna läroverken.»

Bih. till Riked. Prot. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 54 Haft.

,Kun<jl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Vid detta tillfälle anhåller jag få anmäla en af 1908 års Kyrkomöte gjord underdånig framställning, däri Kyrkomötet på anförda skäl anhåller, att Eders Kungl. Maj:t täcktes meddela sådana bestämmelser, att kyrkan må kunna med full effektivitet fullgöra sitt laglikmätiga åliggande att leda kristendomsundervisningen och den religiösa fostran vid de allmänna läroverken, dels ock att åt eforus måtte beredas samma ställning till de statsunderstödda blick- och samskolorna, som enligt §§ 201 och 204 i Eders Kungl. Maj:ts nådiga stadga för rikets allmänna läroverk tillkommer honom i förhållande till de allmänna läroverken.

Under hänvisning till hvad jag förut yttrat angående de statsunderstödda flick- och samskolornas inspektion, anser jag, att Kyrkomötets berörda framställning, i hvad den afser nämnda angelägenhet, icke bör för närvarande föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

anden* ^ s^> som jao redan anfört, böra kommunerna ej åläggas några förpliktelser gentemot de enskilda läroverken och de enskilda seminarierna.

Af likaledes anförda skäl bör kommun, där kommunal mellanskola är upprättad, åtaga sig ekonomisk ansvarighet för skolan. Kommunen bör alltså anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster erfordras, för att 'skolan under den tid, för hvilken statsuriderstöd sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell samt kunna aflöna de vid skolan anställda lärarinnorna enligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen bör bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade. Med förut angifven inskränkning bör det stå kommunen fritt att af lärjungarna upptaga terminsafgifter. En förutsättning för, att den nu ifrågavarande skoltypen skall komma till stånd, är att kommunen å orten inrättar folkskola, anordnad enligt normalplanens typ Litt. A.

De högre flickskolorna böra, där ej enskilda donatorer träda emellan, af kommunen understödjas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i sådant afseende nu gällande grunder. Kommun, där högre flickskola är upprättad, bör följaktligen till skolans uppehållande under den tid, för hvilken statsunderstöd erhålles, lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som det från anslaget till högre flickskolor utgående understödet. Utöfver detta understöd skulle emellertid enligt förslaget staten till skolan betala dels två tredjedelar af lärarinnornas ålderstillägg, dels ock skillnaden i minimiaflöning för kompetent och icke kompetent lärarinna. Kommunen skulle å sin sida som vederlag härför dels tillhandahålla skolans föreståndare eller föreståndarinna fn

67 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 81.

bostad eller motsvarande hyresersättning, dels ock betala en tredjedel af lärarinnornas ålderstillägg äfvensom bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade. Full jämvikt mellan statens och kommunens bidrag uppnås härigenom icke i de enskilda tallen, men, om de högre flickskolorna tagas som en enhet tillsammans, torde skillnaden mellan statens och kommunernas utgifter för ifrågavarande ändamål icke blifva synnerligen stor.

Enligt nu gällande bestämmelser kan statsunderstöd till högre flickskola och samskola, bortsedt från det förut omnämnda tilläggsunderstödet, utgå med högst 45 kronor för lärjunge och högst 4,500 kronor för skola.

Det är sålunda lärjungeantalet intill en viss gräns, som nu är bestämmande för statsunderstödets maximibelopp. Öfverstyrelsen har (§ 8) föreslagit, att statsunderstödet till enskild skola skall utgå under form dels af bidrag till lärarpersonalens ålderstillägg dels af årsanslag till skolan. Detta senare skulle beräknas dels efter antalet årsklasser dels efter antalet lärjungar. Statskontoret förordar, att statsunderstödet skall enligt en närmare angifven fallande skala beräknas efter antalet lärjungar intill 300. En närmare detaljgranskning af myndigheternas åsikt i denna fråga torde icke vara behöflig, då jag i själfva hufvudfrågan har en afvikande mening.

Enligt min mening bör — och i så måtto är jag principiellt åt samma mening som öfverstyrelsen — statsunderstödet till enskild skola utgå i form dels af lönetillägg åt lärarinnorna, dels af årsanslag till skolan. Anslagets förra del bör, såsom jag förut anfört, utgöras af dels två tredjedelar af lärarinnornas ålderstillägg dels skillnaden i minimiaflöningen för ämneslärarinna, som fullgjort de för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk erforderliga prof, och minimiaflöningen för ämneslärarinna, som ej aflagt dessa prof. Syftet med sistnämnda bestämmelse är, att skola vid anställning af lärarinna skall hafva minsta möjliga intresse af att gifva företräde åt någon åt de sökande på grund af ekonomiska skäl. För ändamålet bör af Riksdagen äskas ett ^anslag, som bör hafva karaktären af förslagsanslag. Det torde böra uppföras under titeln: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter.

Jag öfvergår härefter till statsunderstödets andra del eller det s. k. årsanslaget till skolan. Hvad då först angår de kommunala mellanskolorna, bör för hvarje årsklass utöfver den egentliga folkskolan beräknas samma understödsbelopp, som utgår för hvarje årsklass vid de högre folkskolorna, det vill säga 1,200 kronor. Dock bör statsbidrag ej utgå för mera än

Stats-

understödets

beräkning.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

fyra sådana klasser. Statsunderstödet till kommunal mellanskof skulle alltså, därest skolan omfattar tre klasser utöfver den egentliga folkskolan, utgå med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, utgå med högst 4,800 kronor. Härjämte bör kommunal mellanskof som bidrag till undervisning i huslig ekonomi kunna erhålla ett särskildt tilläggsunderstöd af högst 600 kronor.

I hufvudsak samma princip anser jag böra läggas till grund för beräkningen af statsunderstödet till de högre flickskolorna. Om man jämför två sjuklassiga flickskolor utan parallellklasser, den ena med 60 lärjungar och den andra med 80 lärjungar, så äro under i öfrigt lika förhållanden omkostnaderna för deras undervisning icke synnerligen olika. Dessa omkostnader har den senare skolan lättare att bära än den förra, enär den har en större intäkt af terminsafgifter. Skillnaden i inkomster torde uppgå till omkring 2,500 kronor, för år räknadt. Enligt gällande bestämmelser erhåller emellertid den ekonomiskt bärkraftigare skolan ett större statsunderstöd än den ekonomiskt svagare skolan. Mot dessa bestämmelser synes med visst fog den anmärkningen kunna göras, att statsunderstödet är rikligare, där det mindre behöfs, och knappare, där det mera behöfs. För min del anser jag, att dessa båda skolor böra hafva samma statsunderstöd. Den störres något drygare omkostnader täckas till fullo af den större inkomsten af terminsafgifter. Detta gäller äfven för det fall, att den större skolan får så många lärjungar, att den måste inrätta parallellklasser. För en parallellklass med exempelvis 15 lärjungar uppgår inkomsten af terminsafgifter till omkring 1,800 kronor eller väsentligen »mera, än hvad, enligt de förordade bestämmelserna, skolan själf skulle betala för en lärarinnekraft. När alltså en skola i afseende på lärjungeantal och organisation nått en viss utveckling, bör maximibeloppet af statens understöd till skolan beräknas med hänsyn till antalet af skolans årsklasser, oberoende af det antal lärjungar, skolan har utöfver det för statsunderstöds erhållande erforderliga minimiantalet. Vid bedömande af denna fråga bör ihågkommas, att de högre flickskolorna uppehållas genom samverkan af staten, kommunerna och lärjungarnas föräldrar, att dessa senares tillskott uppgår till ett väsentligen högre belopp än statens och kommunernas bidrag tillsammans, samt att i följd häraf de talrikare besökta skolorna i allmänhet hafva den bästa ekonomiska ställningen. Erinras bör ock, att, såsom framgår af historiken, 1885 års flickskolekommitté föreslog samma understödsbelopp för de olika skolorna.

Den anordning, jag i förevarande afseende förordat, är afsedd att väsentligen förbättra ställningen för de mindre flickskolorna, hvilka utgöra flertalet. Jag har nämligen kommit till den uppfattningen, att det i

69 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 81.

synnerhet är flickskolorna i de mindre och de medelstora städerna, som behöfva hjälpas upp. Däremot har det icke varit min afsikt att med de ifrågasatta bestämmelserna främja uppkomsten å samma ort af mindre, med hvarandra konkurrerande skolor. Ty ju mindre en skola är, desto sämre är i regel dess ekonomiska ställning och desto sämre dess undervisning. En alltför stor frikostighet från statens sida kan motverka det syfte, man vill vinna, och medföra en sänkning af den högre kvinnobildningen. Då redan nu konkurrensen mellan flickskolor å en eller annan ort är så stor, att den knappast kan kallas sund, bör det vid tillämpningen af de förordade bestämmelserna tillses, att ingen ny skola erhåller statsunderstöd, med mindre en noggrann utredning gifvit vid handen, att den verkligen fyller ett förefintligt bildningsbehof. Anslaget till högre flickskolor får icke betraktas som" ett förslagsanslag, hvari hvarje skola, som uppfyller de stadgade minimifordringarna, skulle äga delaktighet.

I anslutning till denna af mig en gång förut uttalade mening har i en af förutberörda vid 1908 års Riksdag inom Andra kammaren väckta motioner (motion n:o 329) påyrkats ett uttryckligt stadgande därom, att understöd till högre flickskola endast må utgå i det fall, att skolan fyller ett i verkligheten förefintligt bildningsbehof för den ort, där den upprättats. För min del har jag intet sakligt skäl emot en bestämmelse i detta syfte.

Enligt öfverstyrelsens förslag skulle inga andra högre flickskolor än sådana, som hafva minst sju klasser, kunna komma i åtnjutande af statsunderstöd. Vinner detta förslag afseende, skulle en skola gå miste om bidrag från statens sida, därest en eller flere af dess lägre klasser blefve indragna. För min del kan jag icke finna lämpligt, att staten med dylika medel söker tvinga de högre flickskolorna att upprätthålla med folkskolan parallella klasser. Staten bör i denna fråga ställa sig neutral och hvarken framtvinga eller förhindra bibehållandet af dylika klasser. Som villkor för erhållande af statsunderstöd bör därför föreskrifvas, att skolan skall hafva ett visst antal årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med full frihet för skolans målsmän att vid densamma inrätta lägre klasser till det antal, som förhållandena påkalla och medgifva. För lärår- och lärarinnepersonalen vid de högre flickskolorna torde denna tankegång icke vara främmande. Såsom inhämtas af bilagan till detta protokoll, hafva de af flick- och samskoleföreningen utsedda kommitterade med föreningens gillande föreslagit, att statsbidraget till de högre flickskolorna skall beräknas efter antalet lärjungar i klasserna öfver den tredje elementarklassen, det vill säga, tillägga kommitterade, den klass, som med afseende på lärjungarnas ålder är parallell med folkskolans fjärde klass.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

De statsunderstödda högre flickskolorna hafva för närvarande 7 eller 8 klasser öfver de förberedande, det vill säga 4 eller 5 klasser utöfver den egentliga folkskolan. Då nu en kommunal mellanskola med 3 klasser utöfver den egentliga folkskolan skulle kunna erhålla ett statsbidrag af 3,600 kronor, bör en flickskola med 4 sådana klasser kunna erhålla ett något större understödsbelopp. I sådant afseende synes en förhöjning af 800 kronor, motsvarande två tredjedelar af hvad skolan har att utbetala till en ämneslärarinna med full tjänstgöring, vara lämplig. Har skolan 5 klasser utöfver den egentligt? folkskolan, bör understödet kunna höjas med ytterligare 800 kronor. Statsunderstödet till högre flickskola bör alltså kunna utgå, därest skolan omfattar 4 årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 4,400 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med högst 5,200 kronor. Härjämte bör skolan kunna erhålla ett särskildt understöd till undervisning i huslig’ ekonomi, ej öfverstigande

1,000 kronor.

Det säger sig själft, att statsunderstödd högre flickskola bör framdeles liksom för närvarande få använda statsunderstödet till uppehållande äfven af klasser, som äro parallella med folkskolan. Och liksom nu är fallet, bör statens garanti för erhållande af en viss minimiaflöning gälla alla lärarinnor, som hafva sin hufvudsakliga tjänstgöring i klasserna öfver de förberedande. Häraf följer ock, att skolan för samtliga sådana lärarinnor bör äga delaktighet i förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter.

Enligt nu gällande bestämmelser tages vid beräkningen af statsunderstödets maximibelopp ingen hänsyn till huruvida flickskolan har gymnasieafdelning- eller icke. I likhet med öfverstyrelsen anser jag en ändring häri påkallad, och förordar jag i sådant afseende, att statsunderstödet till högre flickskola, med hvilken gymnasium är förbundet, må, under vissa villkor i afseende å gymnasiets utveckling och under förutsättning, att kommunen för ändamålet tillskjuter ett motsvarande belopp, kunna ökas med högst 2,000 kronor.

I hufvudsaklig anslutning till nu gällande bestämmelser anser jag, att statsunderstödet till enskildt läroverk må kunna utgå för det skolstadium, som i afseende på undervisningens mål motsvarar realskolan, med högst 9,000 kronor och för det skolstadium, som i nämnda afseende motsvarar gymnasiet, med högst 6,000 kronor. Härutöfver bör enskildt läroverk, som i större utsträckning anlitar manliga lärarkrafter, kunna ei*hålla ett ytterligare understöd af högst 2,000 kronor för hvartdera skolstadiet. Utan denna senare bestämmelse, som jag anser i och för sig påkallad, skulle de enskilda läroverken frestas att uteslutande eller hufvudsakligen

Kung!. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 81.

anställa kvinnliga lärare, enär de, med hänsyn till bestämmelserna angående lönetillägg af statsmedel åt lärarinnor, härigenom skulle komma i åtnjutande af större bidrag från statens sida.

I sin förut berörda underdåniga skrifvelse hafva de enskilda läroverkens förbund hemställt om ett stadgande af innehåll, att för läroverk, hvilka meddela undervisning i träslöjd, smide, huslig ekonomi och dylika ämnen, som kräfva dyrbarare materiell och särskilda lokaler, förhöjning i anslaget må kunna beviljas, för träslöjd eller smide med 200 kronor, för huslig ekonomi med 600 kronor för undervisad klass eller afdelning. Detta förslag har väckt mitt synnerliga intresse, enär det vittnar om en sträfvan hos de enskilda läroverken att väcka eller vidmakthålla lärjungarnas håg för nyttiga kroppsliga sysselsättningar, hvilken eljest löper fara att domna bort under trycket af det öfvervägande intellektuella arbetet. Om jag därför nu icke kan förorda någon åtgärd i anledning af förslaget, beror detta därpå, att jag icke ansett mig böra tillstyrka Eders Ivungl. Maj:t att för ifrågavarande läroanstalter äska högre anslag nu än förlidet år. Den af förbundet väckta frågan bör emellertid icke falla i glömska utan återupptagas vid ett kommande tillfälle, sedan den blifvit närmare utredd.

Enligt nu gällande bestämmelser kan statsunderstöd till enskild! lärarinneseminarium utgå med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning. Någon ändring häri anser jag icke påkallad.

De af mig sålunda förordade understödsbeloppen äro maximibelopp. Inom de angifna gränserna bör det stå Kungl. Maj:t fritt att i hvarje fall bestämma understödets storlek med hänsyn till samtliga de på denna fråga inverkande omständigheter, såsom skolans behof, den utsträckning, i hvilken samläsning mellan olika årsklasser äger rum, samt den dagliga lästidens längd o. s. v.

För att erhålla en föreställning om de af mig förordade bestå ro mel-^(^"'^"“ sernas inverkan på de högre flickskolornas och de kommunala mellansko- nas inverkan lornas ekonomi har jag låtit undersöka, hurudan dessa skolors ekonomiska p“Jon<Zr‘ ställning skulle hafva varit under läsåret 1906—1907, därest nämnda bestämmelser då varit gällande. Resultatet af undersökningen föreligger i en uppgjord tabell, som jämväl torde böra biläggas statsrådsprotokollet (bil. II).

I kol. 1 finnes angifvct, med hvilket belopp skolornas utgifter öfverskridit inkomsterna, bidragen af kommuner, enskilde och staten däri icke inräknade. I kol. 2 finnes angifvet, med hvilket belopp detta öfverskott skulle

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

hafva ökats eller minskats, därest lärarinnorna då aflönats enligt de af mig förordade grunder. Att utgiftsöfverskottet i vissa fall minskats, innebär icke, att lärarinnornas aflöning minskats, ty dessa skulle, utöfver hvad skolan är skyldig att betala till dem, jämväl erhålla lönetillägg af stat och kommun. Kol. 3 upptager summan af talen i kol. 1 och 2. Dessa summor angifva de belopp, som behöfva täckas genom kontanta bidrag af stat och kommun eller enskilde. I kol. 4 äro upptagna de understödsbelopp, skolorna med sin dåvarande utveckling skulle kunna hafva erhållit enligt de af mig förordade grunder. Reduktion är gjord för samläsning mellan olika årsklasser och, hvad de kommunala mellanskolorna angår, jämväl för felande klassantal. I kol. 5 äro upptagna de kontanta understödsbelopp, skolorna skulle kunnat påräkna af kommunerna eller enskilda donatorer, under förutsättning att staten bidragit med de i kol. 4 angifna beloppen. Där siffrorna i kol. 5 äro lägre än i kol. 4, beror detta därpå, att understöd lämnats in natura. Där så varit förhållandet, äro gifvetvis siffrorna i kol. 1 och följaktligen också i kol. 3 lägre, än de eljest skulle hafva varit. Kol. 6 innehåller summorna af talen i kol. 4 och 5. Dessa summor angifva hela det kontanta understöd, skolorna skulle hafva kunnat påräkna. Dragas talen i kol. 3 från talen i kol. 6, erhållas talen i kol. 7. Dessa äro ett matematiskt uttryck för skolornas ekonomiska ställning läsåret 1906—1907, sådan den skulle hafva varit, därest de af mig förordade bestämmelserna då varit gällande. Dessa siffror hafva naturligen endast ett relativt värde och få ej betraktas som exakta svar på den uppställda frågan. I stort sedt torde de emellertid kunna gifva en någorlunda god föreställning om den fråga det gäller.

Granskas nu dessa siffror, så befinnes att några skolor skulle hafva gått med tämligen stor förlust. Detta beror antingen därpå, att skolan under året haft tillfälliga stora utgifter eller att skolan haft en organisation, som ej motsvarat lärjungefrekvensen. Där mindre brist förefinnes, torde denna kunna hafva täckts genom en måttlig höjning af terminsafgifterna. I de flesta fall förefinnas öfverskott och i några fall så stora öfverskott, att statsunderstödet ej behöft utgå med maximibeloppet. På det hela taget skulle de af mig förordade bestämmelserna bereda flickskolorna en god ekonomisk ställning och sålunda bidraga till den högre kvinnobildningens höjande.

Svagare ter sig onekligen resultatet för de kommunala mellanskolorna. TJppenbart är emellertid, att ställningen skulle hafva varit en helt annan, därest de tillgängliga ekonomiska resurserna endast behöft användas till bekostande af undervisningen i klasserna öfver den egentliga folk-

73 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

skolan. För öfrigt skulle enligt förslaget ifrågavarande skolors ekonomiska existens garanteras af vederbörande kommun.

Såsom jag förut framhållit, skulle för understödjande af de enskilda skolorna erfordras: antiagen.

ett anslag till kommunala mellanskolor,

ett anslag till högre flickskolor,

ett anslag till enskilda läroverk,

ett anslag till enskilda lärarinneseminarier, samt

ett anslag till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter.

Af kol. 4 i nyssnämnda tabell framgår, att summan af de understöd, som de kommunala mellanskolorna under läsåret 1906—1907 skulle kunna hafva erhållit, uppgår till 61,800 kronor. Under nästkommande treårsperiod torde några nya skolor tillkomma. Antalet sådana skolor kan i följd af bestämmelserna angående villkoren för erhållande af statsunderstöd ej blifva stort. Jag anser, att anslaget till kommunala mellanskolor bör sättas till 85,000 kronor.

Af kol. 5 i samma tabell framgår, att summan af statsunderstöden till de högre flickskolorna under läsåret 1906—1907 skulle hafva uppgått till 384,700 kronor. Härtill komma understöden till undervisning i huslig ekonomi, för hvilket ändamål öfverstyrelsen beräknat ett belopp af

20,000 kronor. Med hänsyn därtill att behofvet af högre flickskolor synes vara fylldt, att icke alla skolorna äro i behof af det understödsbelopp, till hvilket deras utveckling eljest skulle berättiga dem, äfvensom därtill att åtskilliga kommuner äfven af andra skäl torde komma att anslå lägre belopp, än som beräknats, anser jag, att anslaget till högre flickskolor bör sättas till 375,000 kronor.

Summan af de till understöd åt enskilda läroverk för år 1908 anvisade anslag uppgick till 110,000 kronor. Från ifrågavarande anslag böra utsöndras dels enskilda lärarinneseminarier, som för år 1908 åtnjöto understöd med sammanlagdt 13,000 kronor och för hvilka ett särskildt anslag bör uppföras, dels Grevesmilhlska samskolan i Stockholm, som åtnjuter ett understöd af 2,000 kronor och som bör öfverföras till anslaget till kommunala mellanskolor, dels slutligen Eslöfs enskilda elementarskola för gossar, som åtnjöt ett understöd af 3,000 kronor, och som efter sammanslagningen med flickskolan å orten jämväl bör öfverföras till sistnämnda anslag. Härigenom besparas ett belopp af 18,000 kronor, som skulle komma de enskilda läroverken till godo.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Höft.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Enligt öfverstyrelsens beräkning skulle för understödjande af läroverk, som vore förtjänta af statsunderstöd, men vid tiden för afgifvande af öfverstyrelsens utlåtande ej kommit i åtnjutande af sådant, erfordras inalles omkring 38,500 kronor. Två af de 4 läroverk, öfverstyrelsen vid denna beräkning haft i åtanke, skulle emellertid enligt de af mig förordade bestämmelserna hänföras till gruppen kommunala mellanskolor. De återstående två läroverken hafva genom nådigt beslut den 7 februari 1908 erhållit statsbidrag till ett belopp af sammanlagdt 10,800 kronor. Till ytterligare understöd åt nämnda två skolor skulle alltså erfordras högst 19,200 kronor. Härjämte behöfver ifrågavarande anslag ökas med ett belopp af 8,000 kronor för beredande af tilläggsunderstöd åt läroverk, som i större utsträckning anlita manliga lärare. Att denna summa ansetts tillräcklig, beror därpå, att understöden till läroverk, som i större utsträckning anlita kvinnliga lärare, i allmänhet ej behöfva utgå med maximibeloppen, enär sådana läroverk erhålla större statsbidrag i form af lönetillägg åt lärarinnorna. Summan af de sålunda erforderliga beloppen utgör 27,200 kronor. Dragés härifrån det nyssnämnda besparade beloppet” å 18,000 kronor, återstå 9,200 kronor, med hvilket belopp anslagen till understöd åt enskilda läroverk behöfva ökas.

På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag, att anslaget till enskilda läroverk bör sättas till 120,000 kronor.

Till understöd åt seminariekurser för utbildande af lärarinnor har öfverstyrelsen föreslagit ett belopp af 21,000 kronor. Jag anser, att anslaget till enskilda lärarinneseminarier bör sättas till 20,000 kronor.

Med hänsyn till svårigheten att beräkna de olika anslagens storlek anser jag, att samtliga fyra nu nämnda anslag böra sammanföras till ett gemensamt reservationsanslag med rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter.

För beräkning af anslaget till lönetillägg åt lärararinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter gifvas följande hållpunkter. Under läsåret 1906—1907 voro vid de enskilda skolorna anställda omkring 300 lärarinnor med full tjänstgöring, hvilka fullgjort de prof, som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk. För att bereda dessa lärarinnor det förordade kompetenstillägget å 200 kronor erfordras ett belopp af 60,000 kronor. Under samma läsår voro vid nämnda skolor anställda omkring 115 lärarinnor i 2:a, 185 lärarinnor i 3:e och 60 lärarinnor i 4:e lönegraden, allt enligt de af mig förordade lönetursbestämmelserna. Då nu statens bidrag till lärarinnornas ålderstillägg skulle utgå med 200 kronor för lärarinna i 2:a, 400 kronor för lärarinna i 3:e och 533 Y3 kronor för lärarinna i 4:e

75 Kungl. Maj:ts Nåd. •Proposition N:o 81.

lönegraden, erfordras för ifrågavarande ändamål en anslagssumma af 129,000 kronor. Den anslagssumma, som erfordras för öfningslärarinnornas ålderstillägg, är svårare att beräkna, då i allmänhet skolorna icke uppgifvit dessa lärarinnors tjänstålder. Den torde dock icke kunna sättas högre än till

10.000 kronor. Sammanräknas de sålunda erforderliga beloppen, erhålles en slutsumma af 199,000 kronor. En minskning i denna anslagssumma torde blifva en följd dels däraf, att ej så få till ordinarie lärarinnetjänst behöriga lärarinnor öfvergått till statssamskolorna, dels däraf, att vid en noggrannare pröfning af de till ålderstillägg berättigade lärarinnornas tjänstgöring åtskilliga år torde komma att afräknas af den anledning, att tjänstgöringen icke haft den omfattning eller varit förlagd till det stadium, som enligt de ifrågasatta bestämmelserna skulle erfordras för rätt till lönetursberäkning. Jag anser, att förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter bör sättas till

190.000 kronor.

Summan af samtliga dessa anslag skulle alltså uppgå till 790,000 kronor eller 222,000 kronor mera än som för närvarande är anvisadt för ändamålet, och till 9,000 kronor mera än öfverstyrelsen föreslagit. Att jag kommit till en större slutsumma än öfverstyrelsen, beror delvis därpå, att jag icke, såsom öfverstyrelsen, tagit med i räkningen kommunalt bidrag till de enskilda läroverken.

Jag hemställer alltså, att Eders Ivungl. Maj:t, med återkallande af den i 1909 års statsverksproposition å ordinarie stat gjorda framställning beträffande uppförande å riksstatens åttonde hufvudtitel af ett anslag med rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter, täcktes föreslå Riksdagen, att dels med uteslutande ur riksstaten af det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till understöd åt enskilda läroverk, högst 60,000 kronor, och det under samma hufvudtitel upptagna anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, 380,000 kronor, å nämnda hufvudtitel under rubrik: kommu-

O O 7 7 7 /»..T

nala och enskilda läroanstalter uppföra ej mindre

ett anslag med titel: kommunala mellanskolor å 85,000 kronor, ett anslag med titel: högre flickskolor å 375,000 kronor, ett anslag med titel: enskilda läroverk å 120,000 kronor och ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor, dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag, än äfven ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter å 190,000 kronor;

dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd från:

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

A. Anslaget till kommunala mellanskof.

1. Af anslaget till kommunala mellanskof må understöd kunna utgå ej mindre till samskolor, som under år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, än äfven till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.

2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.

3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren hafva haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar.

4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.

6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.

9. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

10. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå, därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna erhålla ett särskildt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 600 kronor, allt för år räknadt.

11. Samskola, som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1912, på de villkor Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor, dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.

B. Anslaget till högre flickskolor.

2. Skolan skall omfatta minst fyra årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren hafva haft i medeltal sammanlagdt minst 24 lärjungar.

3. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.

5. Kommunen eller enskilda donatorer skola till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som det från anslaget till högre flickskolor utgående understödet, samt dessutom tillhandahålla föreståndaren eller föreståndarinnan bostad, bestående af minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning, äfvensom bidraga till de vid skolan anställda lärarinnornas ålderstillägg med hälften af det belopp, staten för samma ändamål tillskjuter, så ock till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

6. Befrielse från och nedsättning i terminsafgifter skola medgifvas till den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.

År skolan förbunden med gymnasium, må understödet kunna ökas, dock ej med högre belopp än 2,000 kronor, under förutsättning

a) att gymnasiet omfattar minst tre årsklasser, samt att antalet lärjungar i gymnasiets tre högsta årsklasser under de senaste tre åren uppgått i medeltal till sammanlagdt minst 18,

b) att föreståndaren eller föreståndarinnan erhållit rätt att vid läroanstalten anställa studentexamen, samt

8. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

C. Anslaget till enskilda läroverk.

79 Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

gagnelig verksamhet på uppfostrans och undervisningens område gör sig förtjänt af understöd från statens sida.

3. Läroverket skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Ivungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

D. Anslaget till enskilda lärarinneseminarier.

3. De vid seminariet anställda lärarinnorna skola aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder.

4. Seminariet skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna utgå med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

E. Anslag till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala

och enskilda läroansta1ter.

1) 200 kronor för hvarje ämneslärarinna, som är berättigad till en aflöning af minst 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:dra och 2,000 kronor i 3:dje lönegraden, samt

2) två tredjedelar af de ålderstillägg, som enligt här nedan stadgade grunder tillförsäkras föreståndarinnor och lärarinnor;

dels ock godkänna följande grunder för lärarinnepersonalens aflöning vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser, som för tillämpning af dessa grunder må finnas erforderliga:

a) föreståndarinna: 2,000 kronor i lista och 2,300 kronor i 2:a lönegraden samt därjämte bostad, bestående af minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning;

b) ämneslärarinna med full tjänstgöring: därest hon aflagt de prof, som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk, 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:a och 2,000 kronor i 3:e lönegraden, eljest 1,200 kronor i lista, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i 3:e och 2,000 kronor i 4:e lönegraden;

c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för hvarje veckotimme;

81 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk.

2) I afseende på uppflyttning i högre lönegrad skall iakttagas: att rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad tillkommer ämneslärarinna, som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk eller folkskola, eller som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt lärarinneseminarium, samt öfningslärarinna, som genomgått teckningslärarkurs vid tekniska skolan i Stockholm eller musiklärarkurs vid musikkonservatorium eller gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet eller af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd lärarinnekurs i handarbete, dock att lärarinna, som på annat sätt än här sägs förvärfvat sig motsvarande utbildning för sitt kall, må af Kungl. Maj:t kunna tilläggas ifrågavarande förmån;

att lärarinna må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring, som, efter det rätt till lönetursberäkning förvärfvats, blifvit fullgjord vid under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk ställd läroanstalt, vid folkskoleseminarium eller vid folkskola, därest tjänstgöringen varit förlagd till det stadium och haft den omfattning, som här ofvan stadgats som villkor för åtnjutande af aflöning i högre lönegrad; att uppflyttning i högre lönegrad äger rum efter fem år; att ansökningar om uppflyttning i högre lönegrad pröfvas af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk; samt

att i öfrigt skall i tillämpliga delar gälla hvad angående läroverksadjunkters uppflyttning i högre lönegrad är stadgadt.

Bih. till Riked. Prot. 1.909. 1 Samt. 1 Afd. 54 Häft.

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Lärarinna, som vunnit anställning vid statsunderstödd kommunal eller enskild läroanstalt före den 1 april 1909, må, ändock att hon ej fullgjort de prof, som här ofvan stadgats som villkor för rätt till lönetursberäkning, likväl komma i åtnjutande af denna förmån, sedan hon under 10 lästerminer bestridt tjänstgöring af den art, som berättigar till åtnjutande af aflöning i högre lönegrad.

Hvad föredragande departementschefen sålunda anfört och hemställt täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder gilla och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

Ur protokollet:

Karl Masreliez.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

83 Bil. I.

Innehållsförteckning.

1. Historik öfver de högre flickskolorna och de enskilda läroverken, sid. 84—132.

(ur statsrådet Hammarskjölds anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 mars 1908).

2. Förslag af flick- och samskoleföreningen ang. statsunderstöd åt högre flickskolor, sid. 132—139.

(ur statsrådet Hammarskjölds anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 mars 1908).

3. Utlåtande och förslag af läroverksöfverstyrelsen angående statsunderstöd åt enskilda skolor, sid. 139—185.

(ur statsrådet Hammarskjölds anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 mars 1908).

4. Yttranden afgifna i anledning af läroverksöfverstyrelsens förslag, sid. 185—194.

(ur statsrådet Hammarskjölds anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 mars 1908).

5. Sammandrag af P. M. rörande enskilda läroverk, sid. 194—200. (bilagd statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 mars • 1908).

6. Motion af herr F. Berg i Stockholm, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter, sid. 200—216.

(N:o 298 i Andra kammaren vid 1908 års Riksdag).

7. Motion af herr E. Hammarlund, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter, sid. 216—222.

(N:o 329 i Andra kammaren vid 1908 års Riksdag).

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

l. Historik öfver de högre flickskolorna och de enskilda

läroverken.

Motioner vid Efter det redan vid föregående riksdagar yrkanden gjorts, att staten Biktdag, skulle ordna och understödja den högre skolundervisningen för kvinnlig ungdom, väcktes vid 1862 års Riksdag två motioner i detta syfte. I den ena föreslogs, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla, att en kommitté måtte tillsättas för att utarbeta organisations- och kostnadsförslag för inrättande af högre bildningsanstalter för kvinnor i alla de städer, hvilkas folkmängd i förening med den omgifvande ortens uppginge till det antal, att en skola där borde grundas, därvid beräknande så väl hvad städerna och orterna vore villiga eller borde förpliktas att tillskjuta, som ock det belopp, hvarmed staten borde bidraga, samt att Riksdagen skulle för ändamålet bevilja 100,000 rdr såsom reservationsanslag. I den andra yrkades, att 12,000 rdr måtte beviljas till inrättande af fyra högre flickskolor. Vederbörande städer skulle kostnadsfritt upplåta lokal åt skolorna samt bostad åt deras föreståndarinnor. Lärjungarna skulle betala en årsafgift af 100 rdr, men en del lärjungar borde åtnjuta undervisning för en till hälften af detta belopp nedsatt årsafgift. Statsutskottet, som erkände, att den kvinnliga undervisningen ingalunda vore för samhället likgiltig, tillstyrkte dock endast, att ett årligt anslag af 5,000 rdr måtte beviljas för inrättande och underhåll af en med högre lärarinneseminarium förenad normalskola för flickor; och hvad statsutskottet i denna punkt tillstyrkt blef af Riksdagen bifallet.

Sedan normalskolan under år 1864 öppnats, inrättades under de närmast följande åren ganska många flickskolor, för hvilka normalskolan i större eller mindre grad tjänade till föredöme, och vid hvilka åtminstone en del af undervisningen sköttes af lärarinnor, som erhållit sin utbildning vid högre lärarinneseminariet eller något af de öfriga kvinnliga seminanarierna.

f°]865 *a vid Vid 1865 års Riksdag väcktes åter två motioner i frågan, båda af Riksdag, samma innehåll, nämligen att Riksdagen måtte antingen besluta, att 24 allmänna lägre elementarläroverk för flickor skulle inrättas enligt af motionärerna angifna grunder, och för ändamålet anvisa 95,000 rdr årligen och 57,000 rdr för en gång äfvensom ingå till Kungl. Maj:t med underdånig

85 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.

anhållan om utfärdande af skolstadga och läsordning samt om vidtagande af öfriga för saken erforderliga åtgärder, eller ock till Kungl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes i nåder uppgöra eller genom en kommitté af sakkunniga personer låta utarbeta ett fullständigt förslag till inrättande af elementarläroverk för flickor, att, om möjligt, för näst sammanträdande Riksdag framläggas.

Statsutskottet yttrade med anledning af dessa motioner: »Möjligen stauuukottit.

kan det ifrågasättas, om icke, i den mån fullt skickliga lärarinnor hinna bildas och äfven tillgången på lärare blir mindre knapp, staten bör äfven på ett mera direkt sätt (än genom åtgärder för lärarinnebildningen) åtaga sig omsorgen om den kvinnliga ungdomens ändamålsenliga undervisning, men då en fullständig utredning af denna ytterst viktiga fråga nu icke kunnat af utskottet verkställas, har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att Rikets Ständer måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t behagade, på sätt i nåder pröfvas lämpligt, låta utreda och undersöka, dels i hvad mån offentliga läroanstalter för kvinnlig ungdom må anses ytterligare böra på det allmännas bekostnad upprättas, och dels huru i sådan händelse dylika anstalter höra organiseras, samt att Kungl. Maj:t täcktes för en kommande riksdag låta framlägga den utredning, som sålunda kan i frågan vinnas, jämte de förslag, som däraf kunde föranledas.» Hvad utskottet sålunda tillstyrkt blef af Riksdagen godkändt.

I följd häraf tillsatte Kungl. Maj:t den 7 december 1866 en kommitté JL8o6Jm“trt’ med uppdrag att utreda och undersöka, i hvad mån offentliga läroanstalter för kvinnlig ungdom borde upprättas och huru dylika anstalter borde vara organiserade. Denna kommitté föreslog i sitt den 18 november 1868 afgifna betänkande, att såväl staten som kommunen och elevernas föräldrar borde bidraga till flickskolornas inrättande och underhåll. Staten borde gifva ett årligt understöd: åt fullständiga skolor med åttaårig kurs 10,000 rdr, åt skolor med sexårig kurs — fördelad på fem klasser, af hvilka den högsta tvåårig — 6,000 rdr samt åt treklassiga skolor — hvilka vederbörande kommun dock borde förbinda sig att efter någon tids förlopp utvidga till femklassiga — 3,000 rdr. Dessutom borde staten bidraga till kostnaden för materiells anskaffande med halfva beloppet. Kommunen åter borde tillhandahålla passande lokal jämte tillhörande lekplats, bereda rektor eller föreståndarinna fri bostad och dessutom garantera, att skolan genom inflytande årsafgifter erhölle en summa, motsvarande hälften af statsbidraget. Elevernas föräldrar skulle, utom hvad som erfordrades för belysning, uppvärmning, renhållning och dylikt, årligen betala: för lärjungar i de tre lägsta klasserna 40 rdr, i mellanklasserna 50 rdr samt i de båda öfverstå klasserna 60 rdr. Hvar elfte lärjunge skulle kunna er-

1873 års preposition.

Särskilda

utskottet.

86 Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 81.

hålla befrielse från terminsafgiften. Såsom villkor för intagning i skolans lägsta klass föreslogs, att lärjunge borde hafva uppnått 9 års ålder samt inhämtat ett mått af kunskaper och färdigheter, som ungefärligen motsvarade folkskolans minimikurs. Anstaltens närmaste ledning skulle vid de åttaklassiga skolorna handhafvas af rektor och föreståndarinna, vid de tre- och femklassiga skolorna af föreståndarinna, biträdd af studierektor. I regel borde lärarinnorna vara examinerade. Vid de fullständiga skolorna borde, utom lärarinnor och timlärare, äfven fasta lärare eller lektorer anställas. Skolans styrelse skulle utgöras af en af Kungl. Maj:t förordnad ordförande och inspektor samt fyra ledamöter.

I den nådiga proposition, som afläts till 1873 års Riksdag angående elementarskolor för kvinnlig ungdom, godkändes i hufvudsak hvad nyssnämnda kommitté föreslagit beträffande läroplan och organisation, men framhölls med afseende på kommunernas skyldigheter och elevernas afgifter, att de kommuner, inom hvilka elementarskolorna blefve förlagda, icke borde betungas med andra eller större kostnader för dem, än som vanligen ålades samhällen, där elementarläroverk funnes, d. v. s. anskaffande af nödig skollokal med passande lekplan samt bostad åt rektor eller föreståndarinna, samt att af lärjungarna icke borde fordras större skolafgifter, än som föreskrefves vid de allmänna läroverken för gossar. För Riksdagen föreslogs, att ett reservationsanslag af 20,000 rdr måtte beviljas till 4 offentliga treklassiga flickskolor, förlagda till Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, med 5,000 rdr åt hvar och en, under villkor att berörda kommuner förbunde sig att, så länge skolorna fortginge, på egen bekostnad anskaffa och underhålla för dem erforderliga och lämpliga lokaler med passande platser för lärjungarnas vistelse i fria luften under fristunderna. Ordinarie ämneslärare eller lärarinna skulle åtnjuta i lön 1,000 rdr samt, om de fullgjort villkoren för kompetens till lektors- eller adjunktsbefattning vid elementarläroverken, ålderstillägg i likhet med lärare vid dylika läroverk. Föreståndarinna skulle uppbära i lön 1,500 rdr, samt, efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring, tillökning i lönen med 500 rdr, och därefter, om hon fullgjort nyssnämda kompetensvillkor, åtnjuta samma rätt till ålderstillägg som ämneslärare eller lärarinna, dock så, att lönen icke öfverstege 3,000 rdr.

Denna proposition remitterades till det särskilda utskott, som vid ifrågavarande Riksdag tillsattes för behandling af undervisningsfrågor. I sitt utlåtande anmärkte utskottet, att skolor med blott tre klasser blefve alltför obetydliga; de kunskaper, som kunde inhämtas under denna korta tid och vid så unga år — 12 års ålder — skulle ej komma att medföra verkligt gagn för eleverna efter deras utträde ur skolan. Därjämte ut-

87 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

talade utskottet den farhågan, att propositionen innehölle ett vidsträcktare erkännande af statens skyldighet att vidkännas uppoffringar för kvinnans bildning, än landet kunde och borde åtaga sig. Utskottet ansåg därför, i öfverensstämmelse med 1866 års kommitté, att staten borde samverka med kommunerna för ändamålets vinnande. De bidrag, som staten åtoge sig att lämna, borde sålunda gifvas under vissa villkor rörande skolornas omfång, lärares och lärarinnors kompetens, skolafgifternas maximibelopp, frielevplatser, rättighet för staten att utöfva kontroll öfver de särskilda skolornas verksamhet m. m., hvilka bestämmelser likväl ej borde gå därhän, att kommunernas rätt att organisera dessa skolor efter sina behof träddes för nära. Sedan utskottet vidare fäst uppmärksamheten därpå, att antalet af de unga kvinnor, som utgått från högre lärarinneseminariet, icke varit tillräckligt att ens fylla det behof af så kvalificerade lärarinnor, hvilket redan visat sig, tillstyrktes, att Riksdagen skulle i skrifvelse begära, att Kungl. Maj:t behagade för nästa Riksdag framlägga förslag, i hvad mån och under hvilka villkor staten borde understödja af kommunerna upprättade undervisningsanstalter för kvinnlig ungdom, samt, i sammanhang därmed, om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunde erfordras för bildande af lärarinnor. Hvad utskottet sålunda tillstyrkt, blef af båda kamrarna bifallet.

Med anledning häraf begärdes i nådig proposition till 1874 års Riksdag ett förslagsanslag af 50,000 rdr, att användas till understöd åt af kommunerna upprättade tre-, fem- eller åttaklassiga elementarläroverk för flickor, under samma villkor beträffande lokals anskaffande m. m. som i propositionen till 1873 års Riksdag angifvits, samt under villkor för öfrigt, att vederbörande kommun skulle bidraga till första uppsättningen af läroverkets undervis ningsmateiell med 250 rdr för treklassig skola, 500 rdr för femklassig och 750 rdr för åttaklassig, samt dessutom för en tid af fem år i sänder ikläda sig förbindelse att ansvara för att skolan, vare sig genom lärjungarnas skolafgifter eller på annat sätt, årligen erhölle ett belopp, som icke finge understiga: för treklassig skola 1,333 rdr 33 öre, för femklassig skola 2,666 rdr 66 öre och för åttaklassig skola 5,000 rdr, samt ej heller vara mindre än sammanlagda beloppet af lärjungarnas afgifter, beräknade vid treklassig skola till 30 rdr samt vid 5- och 8-klassiga skolor till 50 rdr för hvar och en af lärjungarna, de oberäknade, åt hvilka skolan såsom villkor för statsanslag kunde vara skyldig att lämna kostnadsfri undervisning. Staten skulle åtaga sig att till undervisningsmateriell bidraga med samma belopp som kommunen samt till öfriga utgifter — utom dem, som erfordrades för skollokal, bostad för rektor eller föreståndarinna samt anskaffning af undervisningsmateriell — med dubbelt så

1874 åra proposition.

Statsutskottet.

Kungörelse den It september 1874.

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

stort belopp som det, hvartill skolans inkomster genom lärjungeafgifter eller kommunala bidrag uppginge, dock icke utöfver 3,333 rdr 33 öre för treklassig, 6,666 rdr 66 öre för femklassig och 12,000 rdr för åttaklassig skola. Lärjungarnas årsafgifter skulle få bestämmas af kommunen, ehuru icke till högre belopp än 40 rdr för lärjunge i de tre lägsta klasserna, 50 rdr i fjärde och femte samt 60 rdr i de högre klasserna, hvarförutom dock finge uppbäras en inskrifningsafgift af 6 rdr samt en terminlig afgift af 4 rdr till materiell, ljus, ved och städning. Hvar tionde lärjunge borde åtnjuta kostnadsfri undervisning. Förslag till fullständig plan framlades icke, men några bestämmelser föreslogos rörande lärarnas och lärarinnornas aflöning och kompetens. Tryckt årsberättelse skulle af de understödda skolorna årligen afgifvas. Beträffande af Riksdagen begärda ytterligare åtgärder för utbildande af lärarinnor erinrades dels därom, att två nya folkskollärarinneseminarier komme att föreslås till inrättande, dels därom, att högre lärarinneseminariet ännu hade utrymme för flera lärjungar, än som dittills efter fullgjorda intagningsvillkor där sökt inträde. Då tilloppet af inträdessökande komme att ökas, skulle förslag framläggas angående de ytterligare åtgärder, som till lärarinnebildningens befrämjande visade si°: erforderliga.

Med afseende på denna proposition yttrade statsutskottet, att Kungl. Maj:ts förslag dels innefattade allt för detaljerade bestämmelser och dels skulle, i händelse det antoges, medföra, att staten måste bestrida den betydligaste delen af kostnaderna för undervisningen, hvadan utskottet tillstyrkte, att propositionen måtte endast på det sätt bifallas, att för år 1875 på extra stat anvisades 30,000 kronor att användas till understöd, med högst 3,000 kronor till hvarje, åt sådana högre skolor för kvinnlig ungdom, hvilka efter vederbörandes hörande pröfvades vara däraf i behof, under villkor att elevernas årsafgifter icke bestämdes till högre belopp än 50 kronor, att frielever till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, vid skolan antoges, att årlig berättelse afgåfves öfver skolans verksamhet, samt att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de villkor i öfrigt, Kungl. Maj:t kunde finna godt bestämma. Detta utskottets förslag blef af båda kamrarna antaget.

Genom nådig kungörelse den 11 september 1874 fastställdes detta Riksdagens beslut och förordnades därjämte, att skola, som undfinge statsunderstöd, skulle vara skyldig att lämna kostnadsfri undervisning åt en elev för hvarje till 300 kronor uppgående belopp af det läroverket beviljade understödet. Emellertid inkommo under år 1874 endast sex ansökningar om understöd af ifrågavarande anslag. Under förra hälften af år 1875 inkommo visserligen ytterligare ansökningar från tre skolor, men

jKung!. Mnj.is Nåd. Proposition N:o SI. $9

det slutliga resultatet klöf dock, att af det beviljade anslaget ä 30,000 kronor endast 12,400 kronor anvisades i följd af brist på berättigade sökande. < )rsaken härtill var tydligen ingen annan än den låga skolafgift, som utgjorde ett af villkoren för statsunderstödet. Däraf hindrades nämligen de bättre flickskolorna från att begagna sig af det erbjudna tillfället att erhålla ett eljest väl behöfligt statsbidrag.

Med anledning häraf väcktes vid 1875 års Riksdag motion därom, att stadgandet angående 50 kronor såsom högsta årsafgift vid af staten understödda flickskolor skulle upphäfvas, samt yrkades därjämte, att staten skulle åtaga sig att till hvarje fullständigt elementarläroverk för flickor erlägga 150 kronor årligen för hvarje elev, som genom vederbörligt intyg styrkte sin medellöshet, dock med den inskränkning, att understödssumman till hvarje läroverk icke finge öfverstiga 3,000 kronor. Statsutskottet afstyrkte båda dessa förslag, anförande såsom skäl, att oaktadt den korta tid, som förflutit efter anslagets beviljande, redan icke mindre än nio läroverk sökt och sex erhållit understöd. Utskottets afstyrkande godkändes af båda kamrarna.

Ehuru för år 1876 anslag beviljades åt elfva skolor med tillsammans 25,400 kronor samt ytterligare fem skolor inlämnat ansökningar om understöd till ett belopp af omkring 14,000 kronor, kunde dock de framställda anmärkningarna mot de fastställda villkoren för statsunderstödets erhållande icke därigenom anses vederlagda. I nådig proposition till 1876 års Riksdag begärdes därför ett till 40,000 kronor förhöj dt anslag på ordinarie stat, att användas till understöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom med högst 3,000 kronor åt hvarje, under villkor, att elever till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, i skolan crhölle undervisning dels kostnadsfritt dels mot en årsafgift, som icke finge öfverstiga 50 kronor, att årlig berättelse afgåfves om skolans verksamhet, samt att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kunde finna godt att meddela. Med den förändring, att anslaget uppfördes på extra stat, tillstyrktes propositionen af statsutskottet och bifölls af kamrarna utan votering.

De förändrade villkoren, Indika alltsedan varit gällande, gjorde understödet begärligt äfven för de större och bättre skolorna. För 1877 anmälde sig 34 sökande, af Indika 28 erhöllo understöd, men alla utom eu till betydligt mindre belopp än de begärt. Det disponibla anslaget utgjorde nämligen, såsom nyss nämnts, 40,000 kronor, men summan af de begärda understöden något öfver 90,000 kronor. För 1878 anmälde sig 36 sökande, af Indika 32 erhöllo understöd. En förhöjning af anslaget visade sig således ganska snart vara af behofvet påkallad. Redan vid 1877 års Riksdag

Bih. Hd Rikta. Frat. 1909. 1 Sami. 1 Afä. 04 HUft. 12

Motion vid 2815 är8 Riksdag.

1876 års proposition.

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

väcktes ock motion härom, och Första kammaren beviljade i enlighet med motionärens yrkande 60,000 kronor, men Andra kammaren biföll statsutskottets afstyrkande utlåtande. Vid anställd gemensam votering segrade sistnämnda kammares mening. Vid 1878 ars Riksdag höjdes däremot, i enlighet med Ivungl. Maj:ts proposition, anslaget till 50,000 kronor och öfverflyttades till ordinarie stat.

Understöden, som dittills beviljats för blott ett år i sänder, hafva sedermera tilldelats vederbörande skolor för en tid af tre år. Under de följande åren till och med 1882 steg småningom antalet af de flickskolor, som åtnjöto understöd af det ordinarie anslaget, till 38. Vid pröfning af de ansökningar om understöd, som under loppet af år 1881 ingåfvos från flickskolorna, befanns emellertid, att eforalstyrelserna tillstyrkt, att underpropösition. stöd måtte beviljas till ett sammanlagdt belopp af 87,000 kronor. 1 följd häraf föreslogs genom nådig proposition till 1882 års Riksdag, att det ordinarie anslaget till understöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom måtte höjas till 70,000 kronor; och erinrades härvid därom, att det af Riksdagen beviljade anslaget icke oväsentligt bidragit till den kvinnliga undervisningens framsteg dels genom att i någon mån minska svårigheten att upprätta och underhålla en god flickskola dels ock genom att i skilda delar af riket framkalla och underhålla intresset hos kommuner och enskilda för dylika skolor, ett intresse, som i flera order visat sig uti anslag och uppoffringar långt utöfver hvad genom statsunderstöd erhållits, hvarjämte också påpekades, att på grund af de vid statsunderstödet fästa villkor ej mindre än 151 elever under hvart och ett af åren 1879—1881 haft kostnadsfri undervisning samt 290 elever under samma tid undervisats mot en afgift, understigande hälften af den vanliga skolafgiften. Då emellertid i Första kammaren motion väckts, att anslaget måtte höjas till 100,000 kronor, hvaraf någon mindre del borde användas till bestridande af kostnaderna för inspektion öfver skolorna, tillstyrkte statsutskottet, att anslaget måtte höjas till det af Kungl. Maj:t föreslagna beloppet, men att någon del däraf måtte användas till inspektion. >Ju större understöd», säger utskottet, »staten lämnar åt den högre kvinnliga undervisningen, desto mer blifver det statens icke blott rättighet utan äfven plikt att förvissa sig därom, att denna undervisning anordnas efter fullt ändamålsenliga grunder samt på sådant sätt, att densamma må blifva eleverna till största möjliga gagn». Sedan Första kammaren bifallit Kung]. Maj:ts proposition, men Andra kammaren statsutskottets utlåtande, blef propositionen vid verkställd gemensam votering af Riksdagen bifallen.

M°fö°Vandtid hvar och en af de följande tre Riksdagarna väcktes motioner

Riksdagar, därom, att det till flickskolorna utgående anslaget måtte höjas till 100,000

91 Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition No 81.

kronor. Dessa motioner blefvo emellertid af statsutskottet afstyrkta och af kamrarna afslagna. Såsom skäl för sitt afstyrkande anförde 1883 års statsutskott, att huru riktig och gagnelig den i allt mer ökadt mått understödda institutionen än vore att anse, det dock icke kunde vara välbetänkt att, innan noggrann erfarenhet vunnits om de resultat den frambragt, låta densamma i obegränsad utsträckning tillväxa. En sådan erfarenhet saknades ännu, emedan osäkerhet fortfarande rådde om den kvinnliga undervisningens hufvudsakliga mål, rätta systemet för dess anordnande och de kurser, som borde genomgås. Äfven vid Riksdagarna 1884 och 1885 afstyrkte statsutskottet den ifrågasatta_ anslagsförhöjningen på grund af bristande utredning af flickskoleundervisningens beskaffenhet och resultat. __ 1SS5 års

Med anledning af väckt motion beslöt Riksdagen år 1885 i underdå-^,,„äjir;y..;3e_ nig skrifvelse anhålla, att Ivungl. Maj:t täcktes låta undersöka, huru undervisningen i de enskilda högre skolorna för kvinnlig ungdom bedrefves, och hvilka resultat af densamma dittills vunnits, samt af de upplysningar, som genom undersökningen erhållits, gifva Riksdagen del.

På grund häraf tillsatte Kungl. Maj:t för det sålunda angifna ändamålet en kommitté, som efter omfattande och grundliga utredningar afgaf underdånigt utlåtande den 19 januari 1888. Häri föreslog kommittén bland annat, att i 32 mindre städer, där såväl flickskolorna som statens läroverk för gossar visade sig medföra alltför dryga kostnader, staten skulle inrätta samskolor, samt att i 41 större städer flickskolorna skulle bibehållas såsom särskolor för endast kvinnliga lärjungar. Antalet sistnämnda skolor skulle uppgå till 45, nämligen 4 i Stockholm, 2 i Göteborg och en i hvar och eu af öfriga ifrågavarande städer. Hvar och en af dessa skolor skulle erhålla ett årligt statsunderstöd af 4,000 kronor under villkor:

att kommun eller af kommun understöd! bolag svarade för anskaffande och underhåll af lämplig skollokal;

att vederbörande föreståndares eller föreståndarinnas kompetens vore styrkt på sätt, Kungl. Maj:t kunde Unna lämpligt föreskrifva;

att skolan hade minst sju årsklasser utöfver småskolans stadium; att språkundervisningen vid skolan vore så ordnad, att läsningen af det första främmande språket icke började förr än i fjärde årsklassen eller den klass, i hvilken lärjungarnas normalålder vore 9 år, att läsningen af det andra främmande språket, som borde vara valfritt, icke började förr än i sjunde årsklassen eller den klass, i hvilken lärjungarnas normalålder voro 12 år, samt att undervisning i ett tredje främmande språk icke meddelades inom den egentliga flickskolan, utan först i den s. k. fortsättningsskolan;

1891 års pro position.

Kungl. Map-tfi Nåd. Proposition N:o 81,

att lärarinnornas löner icke understege vissa angifna minimibelopp;* att lärjunges högsta skolafgift icke öfverstege 120 kronor, för år räknadt;

att ungefär hvar tionde lärjunge åtnjöte undervisning antingen kostnadsfritt eller för en afgift, som icke öfverstege hälften åt den nyssnämnda högsta afgiften; samt

att skolan årligen utgåfve tryckt redogörelse, affattad i noggrann öfverensstämmelse med formulär, som af ecklesiastikdepartementet fastställdes.

Kommittén föreslog jämväl, att ett mindre understödsbelopp, 1,000 å 1,500 kronor, skulle kunna tilldelas sådana rent privata skolor, som på grund af förtjänstfull ledning och andra omständigheter däraf gjorde sig förtjänta.

I detta förslag hafva gjorts gällande två grundsatser, hvilka särskild! påkalla uppmärksamhet. Den ena är, att statsunderstödet skulle till de af kommunen understödda skolorna utgå med lika belopp, oberoende af det växlande lärjungeantalet; den andra, som därmed sammanhänger, är att, frånsedt de två största städerna, statsunderstöd endast skulle lämnas till en kommunal flickskola i hvarje stad. I sistnämnda afseende yttrar kommittén, att statsunderstöd icke borde gifvas åt mer än en flickskola i stad, hvars invånarantal icke öfverstege 50,000, och om sådant understöd söktes af två eller flera flickskolor i samma stad, borde det gifvas, icke åt den, som hade de sämsta affärerna, utan åt den, som visat sig kunna meddela den bästa undervisningen. Ty ändamålet med statens bidrag måste vara, icke att gifva en allmosa åt behöfvande personer, utan att främja den kvinnliga bildningen. Men för detta ändamål gåfves intet verksammare medel än goda skolor, och en god skola kunde icke existera utan en sund ekonomisk basis, för hvilken ett jämförelsevis betydligt lärjungeantal i regel måste vara en nödvändig förutsättning. Staten' borde således icke med sitt understöd afse att främja uppkomsten af en mängd små läroanstalter, hvilka sällan kunde gifva annat än ett jämförelsevis mindre godt resultat, utan fast hellre att gifva en sådan handräckningåt de skolor, som redan förde en lifskraft^ existens, att de kunde ännu bättre än dittills lösa sin viktiga uppgift.

I 1891 års statsverksproposition gjordes framställning om höjning af anslaget till flickskolorna, men denna framställning grundade sig icke på förutberörda kommittéutlåtande. Enligt det vid propositionen fogade utdrag ur statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden yttrade departementschefen, efter en redogörelse för kommitténs utlåtande och de däröf-

93 Kungl. Maf:ta Nåd. Proposition N:o 81.

ver afgifna yttranden, att, då icke oväsentliga anmärkningar framställts mot flertalet af kommitténs förslag, dessas genomförande i oförändrad gestalt icke torde vara att förorda, och då tillräcklig tid fattats för att underkasta dem nödig pröfning och erforderlig omarbetning, kunde departementschefen icke då framlägga något förslag till ett definitivt ordnande af den högre undervisningen för kvinnlig ungdom. I ett afseende hade emellertid meningarna varit fullt öfverensstämmande, nämligen däruti, att ett rikligare understöd från statens sida borde komma flickskolorna till del. 1 öfverensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t 1891 års Riksdag att höja anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med 30,000 kronor, eller från 70,000 kronor till 100,000 kronor. Detta förslag blef af Riksdagen bifallet.

Sedan under år 1895 vid ett möte mellan föreståndare och förestanda- me ån rumor för Sveriges högre flickskolor beslutits att genom utsedda ombud proportion. hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska en förhöjning af anslaget till de högre skolorna för kvinnlig ungdom med åtminstone 200,000 kronor, så att nämnda årliga anslag i sin helhet komrne att uppgå till 300,000 kronor, gjordes af Kungl. Maj:t hos 1896 års Riksdag framställning om höjning af nämnda anslag.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t yttrade föredragande departementschefen, bland annat, att den förut omförmälda flickskolekommitténs betänkande och förslag redan burit god frukt, i det att mycket af hvad kommittén föreslagit beträffande tidsfördelning, de särskilda läroämnenas utsträckning och behandling, hälsovård in. in. vunnit tillämpning inom flickskolan. De brister åter, som direkt eller indirekt hade sin hufvudsakliga grund i flickskolornas dåliga ekonomiska ställning, kvarstode däremot i det hela oförminskade. De förslag, som kommittén framställt till den ekonomiska ställningens förbättring och nämnda bristers undanröjande, hade icke heller vunnit allmännare tillslutning. Hufvudsakliga orsaken härtill hade utan tvifvel varit, att dessa förslag i själfva verket gingo ut på att upphäfva de då befintliga privata flickskolorna och ersätta dem dels med sämskolor, som underhölles af staten under förutsättning af vissa bidrag från kommunerna, dels med högre flickskolor, som upprättades af kommun eller af ett utaf kommun understödt och därför i beroende af denna stående bolag samt erhölle bidrag af staten. Den omstörtning af dittills bestående förhållanden, som på många ställen måste blifva följden af genomförandet af ett dylikt förslag, hade synts mången lika obillig som farlig. De dåvarande högre flickskolorna hade i hög grad vunnit allmänhetens förtroende och sträfvade kraftigt till högre utveckling såväl i afseende å lärjungarnas sedliga och hygieniska vård som beträffande valet

94 Kungl. Majds Nåd. Proposition N;o 81.

och anordningen af lärostoffet samt dettas metodiska behandling vid undervisningen. Det skulle, ansåges det, å ena sidan vara högst obilligt att neka så lifskraftiga anstalter rätten att existera samt å andra sidan innebära en icke ringa fara att inskränka den fria själfbestämningsrätten för en så ung och i så liflig utveckling stadd anstalt som den högre flickskolan, hvilken ännu måste söka sin rätta form. Dessutom måste det anses högst tvifvelaktigt, huruvida flertalet kommuner skulle befinnas villiga och i stånd att underkasta sig de ganska stora offer, som genomförandet af kommitténs förslag skulle af dem kräfva. Föreståndare och föreståndarinnor vid de högre flickskolorna hade därför ock i den ingifna petitionen fasthållit vid den form af statsunderstöd, som Regering och Riksdag dittills funnit vara den lämpligaste, och blott yrkat, att såväl anslaget i dess helhet som det belopp, som kunde till hvarje särskild skola utdelas, skulle betydligt ökas. Under sådana förhållanden ansåg departementschefen, att någon mera genomgripande förändring i den högre flickskolans organisation för det dåvarande ej borde ifrågasättas, men fann å andra sidan högeligen angeläget, att den kraftigare än dittills understöddes af staten, på det å ena sidan de pedagogiska och hygieniska hänsynen vid densamma måtte komma till sin rätt och å andra sidan såväl lärarpersonalens ställning måtte blifva drägligare, som lättare tillgång till bildning måtte öppnas för mindre bemedlade lärjungar. Departementschefen ville därför hemställa om en höjning af det ifrågavarande anslaget med 150,000 kronor.

1 sammanhang härmed erinrade departementschefen därom, att å några mindre orter gossar mottagits till undervisning i därvarande flickskolor, som sålunda förvandlats till samskolor. I följd af folkmängdens ringhet kunde på dylika platser lika litet en skola endast för flickor som en skola ensamt för gossar på längden uppehållas, men för en samskola kunde elevantalet blifva tillräckligt. Utan statsunderstöd kunde dock en sådan skola ingalunda reda sig bättre än en flickskola med motsvarande lärjungeantal, och det syntes därför vara hardt och obilligt att neka eu dylik skola hvarje bidrag. Då den af departementschefen påyrkade ökningen i anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom vore ganska stor och då samskolor af ifrågavarande art torde blifva helt få, tvekade han icke att föreslå, att af berörda anslag bidrag måtte på samma villkor, som gällde för flickskolor, kunna meddelas äfven åt samskolor med minst fem klasser å orter, där allmänt läroverk för gos§ar ej funnes.

Slutligen anmälde departementschefen en af styrelsen för pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom ingifven petition därom, att Kungl. Maj:t ville vid aflåtande af nådig proposition om höjning af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom

Kuwjl. Moj:ls Nåd. Proposition N:o 81.

föreslå Riksdagen, att däraf äfven måtte kunna anvisas det belopp, som Kungl. Maj:t kunde finna tillräckligt för att trygga pensionsinrättningens förbindelser.

I öfverensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog lvungl. Maj:t Riksdagen, bland annat, att anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom måtte höjas med 150,000 kronor, eller från 100,000 kronor till 250,000 kronor, att understöd af detsamma på dittills gällande villkor måtte kunna tilldelas sådana skolor med högst 4,000 kronor åt hvar och eu, samt att af samma anslag måtte kunna anvisas dels understöd, på de för högre flickskolor stadgade villkor, åt sa mskolor med minst fem klasser å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, dels ett årligt bidrag till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 10 kronor för hvar och eu af de delägare, som erlade årsafgift.

I sitt svar å denna proposition anförde Riksdagen bland annat, att ifrågavarande skolor borde beredas ett kraftigare understöd än det, som dittills kommit dem till del.

Enligt Riksdagens mening borde emellertid kostnaden härför icke uteslutande ålläggas staten. Då befolkningen å den ort, där dylik skola vore förlagd, i främsta rummet hade gagn af dess verksamhet, syntes det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke kommun eller enskilda borde till skolans uppehållande i en eller annan form lämna så stort bidrag, att dess värde, för år räknadt, motsvarade minst det belopp, som staten lör ändamålet tillsköte; och hade Riksdagen ansett lämpligt, att villkor härom blefve för skolans delaktighet i statsanslaget stadgadt. Med hänsyn till de ökade bidrag från kommuner och enskilde, som genom detta villkor bolde kunna vinnas, hade Riksdagen ansett sig kunna begränsa förhöjningen åt ifrågavarande anslag till 100,000 kronor.

Af samma skäl ansåg Riksdagen, att maximibeloppet al det statsbidrag, som kunde komma en skola till del, fortfarande liksom förut borde sättas till 3,000 kronor. Enligt Riksdagens mening borde emellertid vid statsanslagets fördelning väsentligt afseende fästas vid elevantalet, så att till skolor, som hade ett mindre antal lärjungar, statsbidraget komme att utgå med proportionsvis lägre belopp än till sådana skolor, hvilka hade ett större antal lärjungar. Utöfver det statsbidrag, som enligt dessa grunder skulle utgå, borde skola, som i sin undervisningsplan upptagit ämnet huslig ekonomi, kunna erhålla ett särskildt understöd af 500 kronor.

Som villkor för delaktighet i statsanslaget borde, utöfver hvad i sådant afseende förut vore föreskrifvet, stadgas vissa bestämmelser angående

Riksdagens

skrifvelec,

96 Kungl. Majås Nåd. Proposition N:o 81.

skolans omfattning i afseende å antalet lärjungar och årsklasser äfvensom angående öfvervakando af skolans anordningar och verksamhet, särskildt i hygieniskt afseende.

Riksdagen beslut att höja anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med 100,000 kronor, eller från 100,000 kronor till 200,000 kronor samt bestämde, att understöd af detta anslag Unge utgå till högre flickskolor och till sådana samskolor med minst fem klasser, som vore upprättade å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, under iakttagande af följande villkor:

a) att skolan, oberäknadt s. k. förberedande klasser, meddelade undervisning i minst fem årsklasser och under senaste tre år eller den kortare tid, hvarunder skolan varit i verksamhet, då ansökning om statsbidrag gjordes, haft i medeltal minst 30 lärjungar, tillhörande sistnämnda årsklasser;

b) att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämnade bidrag, hvars värde, för år räknadt, uppginge till minst samma belopp som statsunderstödet;

c) att åt skola, som i a) nämnts, måtte kunna tilldelas statsunderstöd af högst 30 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande, med iakttagande härvid, dels att detta understöd måtte utgå med högst 3,000 kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd skola, som meddelade undervisning i huslig ekonomi, måtte för detta ändamål kunna tilläggas ett särskildt understöd intill ett belopp af 500 kronor;

d) att genom intyg af vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt, ej mindre att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning af lärjungarna därigenom icke föranleddes, än äfven att legitimerad läkare vore vid skolan anställd;

e) att lärjungar till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, i skolan erhölle undervisning dels kostnadsfritt och dels mot en årsafgift, som icke öfver stege 50 kronor;

f) att årlig berättelse afgåfves om skolans verksamhet; samt

g) att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t kunde finna godt meddela.

De under a), b), c) och d) här ofvan stadgade villkor och bestämmelser skulle intill år 1903 tillämpas endast med afseende å statsbidragtill skola, som år 1896 ej vore i åtnjutande af sådant bidrag, äfvensom, hvad anginge en vid denna tid af staten understödd skola, för tilldelande åt densamma af statsbidrag till högre belopp, än den då uppbar-.

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Vidare beslöt Riksdagen medgifva, att af nyssnämnda anslag skulle få utgå ett årligt bidrag till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 10 kronor för hvar och en af de delägare, som erlade årsafgift.

Med år 1896 kan det första skedet i de högre flickskolornas historia sägas vara afslutadt. Från och med 1897 blef nämligen statsunderstödet till dessa skolor beroende af anslag från kommunernas eller enskilda donatorers sida. Och för att komma i åtnjutande af offentligt understöd måste skolorna underkasta sig en del villkor och bestämmelser i afseende på antalet klasser och lärjungar samt skollokalernas beskaffenhet och undervisningens anordning. Lägges härtill, att statens omkostnader för den högre kvinnobildningen på en gång fördubblades, kan den förändrade ställning, de högre flickskolorna genom 1896 års Riksdags beslut kommo att intaga, uttryckas så, att de alltmera förlorade sin karaktär af rent privata läroanstalter och i allt högre grad blefvo erkända som en kommunens och statens gemensamma angelägenhet.

Frågan om ökadt statsanslag till de högre flickskolorna upptogs af Kungl. Magt ånyo i 1902 års statsverksproposition. I det till denna proposition fogade protokoll öfver ecklesiastikärenden yttrar departementschefen, bland annat, att i följd af den dyra tiden under de sista åren otillräckligheten i den aflöning, som tillkommit lärarpersonalen vid de högre flickskolorna och därmed likställda samskolor, skarpt framträdt. Dä härtill kommit, att flera ansökningar dels om understöd åt nya skolor dels om förhöjning af redan beviljadt understöd, gjorda i enlighet med gifna bestämmelser, måst afslås, emedan tillgång saknats å det för ändamålet anvisade anslaget, hade departementschefen föranstaltat om en utredning af de ekonomiska förhållandena vid de af staten understödda högre skolorna för kvinnlig ungdom och med dem likställda samskolor. Denna utrednings verkställande hade uppdragits åt rektorn vid högre lärarinneseminariet i Stockholm L. M. ^Vrern, hvilken efter on omfattande undersökning kommit till det resultat, att anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom borde höjas därhän, att bidragen till skolorna kunde utgå med minst 50 procent högre belopp än förut. I stället för att bidragen enligt då gällande bestämmelser utginge med 80 kronor för lärjunge och med högst 3,000 kronor för skola, borde de alltså för framtiden utgå med 45 kronor för lärjunge intill ett maximum af 4,500 kronor för skola. I sammanhang med redogörelsen för Wferns yttrande och förslag anmälde departementschefen en af föreståndare och föreståndarinnor vid högre flickoch samskolor genom utsedda ombud ingifven petition, däri anhölls om

Bill. till Rund. Prof. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 54 Haft. 13

1902 års proposition.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

sådan förhöjning af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, att högre fiick- och samskola måtte kunna tilldelas statsunderstöd af högst 50 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande intill ett maximum af högst 5,000 kronor för hvarje skola, äfvensom att det bidrag, som af berörda anslag utginge till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, måtte kunna höjas till 50 kronor för hvarje lärarinna, som vore medlem af densamma. Äfvenledes anmälde departementschefen en af styrelsen för nämnda pensionsinrättning ingifven petition därom, att Kungl. Maj:t ville för pensionsbeloppens höjande från 400 kronor till 600 kronor af Riksdagen äska ett anslag, hvarifrån till förmån för de lärarinnor, för eller af hvilka avgifter erlades till sammanlagdt belopp af 60 kronor årligen, måtte kunna till pensionsinrättningen anvisas dels ett årligt bidrag af 105 kronor årligen för en hvar af dem, som före utgången af år 1900 inträdt såsom delägare, dels ock ett årligt bidrag af 60 kronor för hvarje lärarinna, som efter. nyssnämnda tid inträdt eller inträdde såsom delägare i pensionsinrättningen.

För egen del uttalade departementschefen den meningen, att i de då gällande grunderna för tilldelande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom borde vidtagas vissa ändringar, gående ut, bland annat, därpå

att statsunderstöd skulle kunna utgå till skola med högst 45 kronor föi hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande, med iakttagande därvid dels att detta understöd skulle utgå med högst 4,500 kronor föi hvarje skola, dels att skola, som meddelade undervisning i huslig ekonomi, skulle för detta ändamål kunna tilläggas ett särskilt understöd af högst 1,000 kronor, för hvilket särskilda- understöd motsvarande bidrag af kommun eller enskilda donatorer ej skulle erfordras;

att genom intyg af vid skolan anställd legitimerad läkare skulle styrkas, att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende till- . t n der visning en så ordnad, att öfveransträngning af lär-

jungarna därigenom icke föranleddes; samt

att lärjungar till det antal, som af Kungl. Maj:t, med hänsyn såväl till understödets belopp som antalet lärjungar och läsafdelningar vid skolan, bestämdes, skulle erhålla undervisning i skolan dels kostnadsfritt och dels mot en årsafgift, som icke öfverstege 50 kronor.

I öfverensstämmelse med departementschefens hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att

dels medgifva, att i enlighet med de af departementschefen angifna grunder statsunderstöd finge tilldelas högre skolor för kvinnlig" ungdom

99 Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 81.

och sådana samskolor, som vore upprättade å orter, där allmänt läroverk tör gossar ej tunnes, samt att ett årligt bidrag linge lämnas till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 30 kronor för hvar och en af de delägare, som erlade årsafgift;

dels ock för ifrågavarande ändamål höja anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med ett belopp af 160,000 kronor, eller från 200,000 kronor till 360,000 kronor.

Med anledning åt denna Kungl. Maj:ts proposition föreslogs i en af %«« två ledamöter af Andra Kammaren, F. Berg och E. Hammarlund, väckt r,^*„ motion sådan ändring i villkoren för erhållande af statsbidrag från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, att skyldigheten för statsunderstödd skola att i viss omfattning meddela undervisning åt lärjungar kostnadsfritt eller mot nedsatt afgift skulle upphöra. I motiveringen framhålla motionärerna, att den skyldighet, som dittills ålegat skolorna att mottaga icke betalande eller halfbetalande elever — att döma af uttalanden från flick- och samskolornas målsmän — inneburit en belastning af ifrågavarande skolors budget samt varit en bidragande orsak till det ekonomiska betryck, hvari dessa skolor befunne sig. Visserligen komme genom ifrågavarande bestämmelse ett stort antal lärjungar i åtnjutande af högre bildning mot en ringa afgift eller utan någon afgift alls. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida det ej för många af dessa lärjungar varit lika bra, att icke säga bättre, om de genomginge folkskolan och därpå folkskolans högre afdelning eller en högre folkskola, samt huruvida ej den undervisning i tre främmande språk, som i fiick- och samskolorna hide beslag på deras tid och intresse, mer än väl uppvägdes af den grundligare undervisning i handarbete och huslig ekonomi, som på folkskolans högre stadium i stället skulle komma dem till del. Visst vore däremot, att ifrågavarande skyldighet innebure en synnerligen stor olägenhet föY folkskolan och en fara för dess utveckling. Så länge nämligen fiick- och samskolorna vore formligen ålagda att skaffa sig lärjungar ur de samhällsklasser, Indika eljest för sina barn närmast vore hänvisade till ortens folkskola, så måste de ovillkorligen medvetet eller omedvetet komma att äfven bland dessa samhällsklasser utbreda dem föreställningen, att folkskoleundervisningen under alla omständigheter voro något sämre och ringare, något som man endast i yttersta nödfall kunde låta sig nöjas med. Denna fara vore så mycket större, som antalet skolor, hvilka åtnjöte understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, i betydande grad varit och fortfarande vore i stark tillväxt. Detta förhållande syntes gifva anledning till den frågan, huruvida en dylik utveckling i rent kvantitativt hänseende

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Riksadgens

skrifvelse.

verkligen vore fullt sund och kunde vara förtjänt att af statsmakterna befrämjas. Skulle det understöd, som borde lämnas de högre flick- och samskolorna, blifva dessa till verkligt gagn och icke lända folkskoleväsendet till obotlig skada, så måste det enligt motionärernas mening begränsas till sådanna skolor, hvilka visat sia: äga lifskraft nog att kunna existera och draga till sig nödigt antal elever utan den lockelse, som läge i beviljandet af nedsatta afgifter eller gratis undervisning åt lärjungar på folkskolans åldersstadium.

I sitt svar å propositionen anförde Riksdagen, bland annat, följande.

Då utlåtande och förslag rörande de allmänna läroverkens organisation inom kort vore att förvänta från den för ändamålet tillsatta kommitté, och denna kommitté kunde väntas därvid äfven afgifva förslag om ordnande eller understödjande af sainskolor å orter, hvilkas folkmängd icke ansåges betinga bibehållande eller inrättande af allmänna läroverk, syntes det Riksdagen icke lämpligt att då medgifva, att från ifrågavarande anslag, hvilket hufvudsakligen syntes böra afse uppmuntrande af skolor för kvinnlig ungdom, skulle kunna utgå understöd till andra samskolor än dem, som vid de nya grundernas trädande i tillämpning redan vore i åtnjutande af statsbidrag från anslaget i fråga.

Kungl. Maj:ts förslag angående ökningen af understödsbeloppen ansåg sig Riksdagen böra bifalla, men på samma gång ansåg Riksdagen det behörigt, att grunderna för tilldelande af understöd från anslaget fullständigades med en bestämmelse, hvarigenom vid statsunderstödd skola anställd ämneslärarinna med full tjänstgöring garanterades en viss minimilön.

Kungl. Maj:ts förslag, att skola skulle kunna erhålla bidrag till undervisning i huslig ekonomi utan motsvarande bidrag från kommunens eller enskilda donatorers sida, vann icke Riksdagens bifall, då enligt Riksdagens mening bestämmelsen om ett statsunderstödet motsvarande bidrag från kommuner eller enskilde, såsom innebärande den mest betryggande garantien för undervisningens ändamålsenliga anordning, icke borde eftergifvas beträffande någon del af det från ifrågavarande anslag utgående understödsbcloppet.

Kungl. Maj:ts förslag, att den eforus förut åliggande skyldigheten att i vissa afseenden inspektera skolorna skulle öfverflyttas på skolläkare, fann Riksdagen icke heller ändamånsenligt, och ansåg Riksdagen fördenskull, att de i detta afseende förut gällande bestämmelserna borde bibehållas oförändrade.

Likaså ansåg Riksdagen, att bestämmelsen om skolas skyldighet att mottaga elever mot nedsatt afgift eller utan afgift borde bibehållas i sin förutvarande allmännare lydelse, på det att Kungl. Maj:t skulle vara oför-

101 Kung!. Maj:U Nåd. Proposition N:o 81.

hindrad att efter de i hvarje fall sig företeende omständigheter bestämma antalet elever, hvilka kostnadsfritt eller emot nedsatt afgift borde vid viss skola erhålla undervisning.

Riksdagen beslöt godkänna följande grunder för tilldelande af statsunderstöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom och sådana å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, upprättade samskolor, som vid dessa grunders trädande i tillämpning redan vore i åtnjutande af statsbidrag från förevarande anslag, nämligen;

a) att skolan, oberäknadt s. k. förberedande klasser, skulle meddela undervisning i minst fem årsklasser och under senaste tre år, hvarunder statsunderstöd åtnjutits, hafva haft i medeltal minst 30 lärjungar, tillhörande sistnämnda årsklasser, eller, beträffande nytillkommande skola, vid den tid, dä ansökning om statsbidrag gjordes, räkna minst 30 lärjungar i sistberörda klasser;

b) att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande skulle lämna bidrag, hvars värde för år räknadt uppginge till minst samma belopp som statsunderstödet;

c) att åt skola, som i a) nämnts, kunde tilldelas statsunderstöd af högst 45 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande, med iakttagande härvid, dels att detta understöd Unge utgå med högst 4,500 kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd skola, som meddelade undervisning i huslig ekonomi, skulle för detta ändamål kunna tilläggas ett särskilt understöd af högst 500 kronor;

e) att ämneslärarinna, som hade sin hufvudsakliga tjänstgöring i klasserna öfver de förberedande, skulle för 24 timmars undervisning i veckan under trettiosex läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade, erhålla aflöning, uppgående minst till ordinarie folk skollärarinnas inom samma kommun för åtta månaders tjänstgöring bestämda lägsta aflöning med inberäknande af naturaförmånerna, eller,°om ordinarie folkskollärarinna icke vore inom kommunen anställd, lävsta lagstadgade lön för ordinarie folkskollärarinna, likaledes med inberäknande af naturaförmånerna, samt för mindre eller större antal läsveckor eller veckotimmar i proportion härtill;

fj att lärjungar till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, skulle

190J års Riksdag.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

erhålla undervisning i skolan dels kostnadsfritt och dels mot en årsafo-ift som icke öfverstege 50 kronor; ö ’

g) att årligen berättelse skulle afgifvas om skolans verksamhet; samt _hj att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i (ifrigt, som Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva.

Det under e) upptagna villkoret skulle intill år 1909 tillämpas endast med afseende å statsbidrag till skola, som vid dessa grunders trädande i tillämpning ej vore i åtnjutande däraf, äfvensom, hvad anginge en vid nämnda tidpunkt af staten understödd skola, för tilldelande åt densamma åt statsbidrag till högre belopp, än den då uppbar.

Vidare medgaf Riksdagen, att ett årligt bidrag finge lämnas till pensionsmrattmngen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlioungdom, motsvarande högst 30 kronor för hvar och en af de delägare0 som erlade årsafgift. ° ’

. i. Slutligen beslöt Riksdagen att för ifrågavarande ändamål höja anslaget 7/ hf%re skolor för kvinnlig ungdom med ett belopp af 147,500 kronor eller från 200,000 kronor till 347,500 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades af Kungl. Maj:t den 13 juni 1902. låghet med Kungl. Maj :ts därom gjorda framställning beslöt 1903 al s Kiksdag medgifva, att till svenska lärarinnornas pensionsföreninu* måtte utgå, ett ärligt bidrag af 30 kronor för hvarje lärarinna vid högre skola tor kvinnlig ungdom eller samskola, som icke vore delägare i pensionslnrättnmgen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, med villkor att af eller för henne i pensionsföreningen under näst toregaende år insatts minst 60 kronor, att berörda bidrag skulle tillo-odoföras vederbörande lärarinna, samt att pensionsföreningen årligen till Kungl. Ma]:t afhimnade berättelse öfver föreningens verksamhet och förvaltning. Till bestridande af såväl detta statsbidrag som det förut pensionsmrättnmgen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom beviljade, anvisade Riksdagen ett förslagsanslag med titel: Bidra” till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor å 19,000 kronor.

Då af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom 10,000 kronor beräknats komma att från och med år 1903 utgå som^pensionsbidrag, blef denna summa genom Riksdagens nyss omförmälda beslut att för lärarinnorna uppföra ett särskildt pensionsanslag lösgjord och disponibel för det förstnämnda anslagets egentliga ändamål.

1903 års Riksdag hade jämväl att behandla ett annat af Kungl. Maj-t, tramställdt förslag rörande ändring i de af 1902 års Riksdag fastställda grunder tor tilldelande af understöd från anslaget till högre skolor för

103 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

kvinnlig ungdom. Styrelsen för Trollhättans samskola hade nämligen i en till Kungl. Maj:t ingifven skrift anfört, att samskolan i september

1901 nått den utveckling, att den enligt de då gällande bestämmelserna var berättigad till understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom. Vid denna tidpunkt — slutet af treårsperioden 1900—1902 — hade emellertid ej så mycket återstått af berörda anslag, att skolan då kunnat erhålla bidrag från detsamma. Skolan hade sedan dess fortsatt sin framgångsrika verksamhet i förhoppning att för åren 1903—1905 kunna komma i åtnjutande af understöd från de medel, som 1902 års Riksdag väntades komma att anslå till understöd åt flink- och samskolor för sistnämnda treårsperiod. Då emellertid denna förhoppning genom

1902 års Riksdags beslut att från delaktighet i berörda anslag utesluta samskolor, som vid 1902 års utgång ej vore i åtnjutande af statsunderstöd, blifvit besviken, anhöll styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes för 1903 års Riksdag framlägga proposition om ändring uti sistberörda af 1902 års Riksdag fastställda bestämmelse.

Vid föredragning af denna skrift erinrade departementschefen därom, att anledningen till meromnämnda af 1902 års Riksdag fattade beslut var den. att utlåtande och förslag rörande de allmänna läroverkens organisation vore inom kort tid att förvänta från den för ändamålet tillsatta kommittén, samt att denna kommitté kunde väntas därvid äfven afgifva förslag om ordnande eller understödjande af samskolor å orter, hvilkas folkmängd icke ansåges betinga bibehållandet eller inrättandet af allmänna läroverk. Det sålunda afvaktade kommittébetänkandet hade afgifvits den K december 1902. Däri hade kommittén, bland annat, dels föreslagit inrättandet af statssamskolor å ett visst antal orter, dels uttalat önskvärdheten däraf att kommunala samskolor å vissa andra orter, hvilka enligt 1902 års Riksdags beslut ej vore berättigade till statsunderstöd, måtte komma i åtnjutande däraf.

Då sålunda det skäl, hvarpå 1902 års Riksdag grundat sitt beslut att från delaktighet i anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom utesluta sådana samskolor, som icke redan under år 1902 åtnjutit understöd från detta anslag, enligt departementschefens mening måste anses förfallet, hemställde han, att Kungl. Maj:t ville föreslå Riksdagen medgifva, att samskolor å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, måtte kunna erhålla understöd af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom enligt de för sådant understöd stadgade grunder, äfven om de vid samma grunders trädande i tillämpning icke varit i åtnjutande af statsbidrag från anslaget. Den för det sålunda föreslagna ändamålet erforderliga ökningen af ifrågavarande anslag skulle vinnas, därest Riksdagen bifölle Kungl.

Motion inom Andra Kammaren.

Riksdagens

skrifvelse.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Maj:ts förslag om uppförande af ett särskildt förslagsanslag till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor. Denna departementschefens hemställan vann Kungl. Maj:ts bifall.

Den sålunda beslutade propositionen föranledde två ledamöter af Andra Kammaren, F. Berg och E. Hammarlund, att i en inom kammaren väckt motion yrka, att Kungl. Maj:ts nyssberörda förslag om ändring i grunderna för tilldelande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom icke måtte af Riksdagen bifallas.

I motionen gjordes gällande, bland annat, att de skäl, på hvilka 1902 års Riksdag grundat sitt meromnämnda beslut, ingalunda förfallit genom det af läroverkskommittén framlagda betänkandet, utan tvärtom genom detsamma ytterligare vunnit i styrka. Skulle nämligen kommitténs förslag om upprättande genom statens försorg af 23 samskolor blifva förverkligadt, måste de mindre städernas rimliga anspråk på statsunderstöd för sina högre samskolor anses vara i rikligt, mått uppfyllda, och all anledning att använda det för flickskolorna afsedda anslaget till understöd åt läroverk af annan art hafva bortfallit. Gjordes detta anslag tillgängligt äfven för nya privata och kommunala samskolor, skulle anspråken på delaktighet däri komma att växa i snart sagdt obegränsad utsträckning. Till stöd härför åberopade motionärerna ett uttalande af chefen för ecklesiastikdepartementet, hvilken i det 1902 års statsverksproposition bifogade statsrådsprotokollet påvisat, i hvilken betydande utsträckning de statsunderstödda skolornas antal ökats, och därvid tillika främhållit, att denna ökning komme att fortgå, särskildt emedan man kunde vänta uppkomsten af högre samskolor i mindre städer, köpingar, större stationssamhällen och å andra mera befolkade platser. Skulle, yttrade vidare motionärerna, staten åtaga sig att åt hvarje för barn i åldern 9—14 år inrättad samskola, som räknade 30 lärjungar, fördelade i 5 klasser, gifva ett årligt understöd, motsvarande 45 kronor för lärjunge, så kunde man vara förvissad därom, att utvecklingen icke skulle afstanna, förrän man hunnit därhän, att hela vårt land blifvit öfverspunnet med ett nät af högre samskolor, lika dyrbart som vårt nuvarande folkskolesystem, men i olikhet med detta afsedt icke för alla samhällsmedlemmar, utan endast för de mera bemedlade.

Riksdagen gick en medelväg mellan Kungl. Majrts och motionärernas förslag och medgaf, att samskolor å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, kunde, därest de före utgången af år 1902 fullgjort då gällande villkor för erhållande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, erhålla sådant understöd enligt de i nådiga kungörelsen den 13 juni 1902 stadgade grunder, äfven om de vid samma grunders trädande i tillämpning icke varit i åtnjutande af statsbidrag från anslaget.

105 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

De under slutet af föregående och början af innevarande århundrade förda förhandlingarna om de allmänna läroverkens organisation berörde i åtskilliga punkter frågan om de högre flickskolorna. Särskildt gällde detta spörsmålet om de s. k. småläroverken. Bland de olika förslag, som framställdes i syfte att rädda deras existens och möjliggöra en utveckling af desamma, träder så småningom samskoleidén i förgrunden. Denna hade nämligen under 1880- och 1890-talen vunnit en allmännare utbredning och tillämpning vid privata och kommunala läroanstalter. Orsaken härtill var icke i första hand en principiell öfvertygelse om samundervisningens företräde framför särundervisningen. Snarare vill det af de vid denna tid förda diskussionerna i frågan synas, som om samskoletankens motståndare voro i flertalet. Men den hårda verkligheten talade ett mera öfvertygande språk. A en del mindre orter med ringa lärjungeantal befanns det för dyrt att uppehålla en särskild skola för gossar och en särskild skola för flickor, och i följd häraf beslöt man att sammanföra de båda slagen af lärjungar i en skola och på denna samla de tillgängliga ekonomiska resurserna. Denna utväg började i synnerhet anlitas, sedan en mängd pedagogier i början af 1890-talet genom Riksdagens beslut blifvit indragna. En lösning af småläroverksfrågan i denna riktning föreslog Kungl. Maj:t Riksdagarna 1887, 1890, 1892 och 1893, men dessa förslag lyckades lika litet som öfriga förslag rörande om organisation af de allmänna läroverken vinna Riksdagens bifall.

För 1885 års flickskolekommittés förslag rörande anordnande af samskolor å vissa orter har i det föregående redogjorts. Detta förslag ledde emellertid ej till något emedelbart resultat, framför allt på grund af myndigheternas motstånd mot samundervisningen.

Ett principiellt erkännande från statens sida kom samskoleidén till del genom 1896 års Riksdags beslut att utsträcka delaktigheten i flickskoleanslaget till kommunala och privata samskolor. Riksdagens sedermera fattade beslut att för samskolornas vidkommande begränsa rätten till sådan delaktighet torde i afsevärd grad hafva påverkats af de förut omnämnda motionärernas varning för att gynna uppkomsten landet rundt af en mängd med folkskolorna konkurrerande smärre samskolor.

Frågan om samskolans inordnande i statens undervisningsväsende upptogs ånyo af 1899 års läroverkskommitté, som, såsom förut omnämnts, föreslog inrättandet af statssamskolor å 23 orter. I nära öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1904 års Riksdag, att 19 mindre läroverk och pedagogier skulle ombildas till samskolor. Denna ombildning har sedermera trädt i verkställighet, och allt eftersom densamma fortgått,

Bill. till Rikd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. o4 Hälft% 14

Samskolors

inrättande.

106 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 81.

hafva statsbidragen till flickskolorna å ifrågavarande orter efterhand minskats för att slutligen helt och hållet indragas.

fTick^oek I ^digare utfärdade cirkulär angående fördelningen af anslaget till latiukoiornu. högre skolor för kvinnlig ungdom hade Kungl. Maj:t stadgat, att skolorna skulle under den tid, för hvilken understöd af statsmedel vore beviljadt, stå under inseende af vederbörande eforalstyrelse och den inspektor, denna myndighet ägde förordna. Sedan i sammanhang med 1904 års läroverksreform upprättats en öfverstyrelse för rikets allmänna läroverk, hvilken enligt den för densamma utfärdade instruktion skulle hafva inseende jämväl öfver sådana flickskolor och andra enskilda eller kommunala läroanstalter, hvilka åtnjöte statsunderstöd, föreskref Kungl. Maj:t den 24 november 1905, vid fördelningen af flickskoleanslaget för treårsperioden 1906— 08, att skolorna skulle under den tid, för hvilken understöd af statsmedel vore beviljadt, stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och den inspektor, denna myndighet ägde förordna.

I underdånig skrifvelse den 28 oktober 1905 hemställde öfverstyrelsen manna lära- för rikets allmänna läroverk på anförda skäl om höjning af anslaget till öorc skolor för kvinnlig ungdom med 53,100 kronor, eller från 347,500 1905. kronor till 400,600 kronor. Tillika påyrkade öfverstyrelsen vissa ändringar i grunderna för tilldelande af understöd från anslaget i fråga. Sålunda anförde öfverstyrelsen, att det af 1903 års Riksdag fattade beslut, enligt hvilket rätten till delaktighet i flickskoleanslaget endast skulle tillkomma sådana samskolor, som före utgången af 1902 fullgjort då gällande villkor för erhållande af statsbidrag, varit afsedt att förblifva gällande endast till dess den nya läroverksorganisationen hunnit blifva fastställd, samt att, då denna förutsättning vore fylld, det af omförmälda Riksdag stadgade villkoret för samskolans delaktighet i flickskoleanslaget saklöst kunde bortfalla.

Vidare omförmälde öfverstyrelsen, att de högre flickskolorna å orter, hvilkas läroverk enligt 1904 års Riksdags beslut skulle ombildas till samskolor, komme att så småningom indragas. Under denna afvecklingsperiod skulle det förr eller senare inträffa, att antalet årsklasser och lärjungar komme att nedgå under det för statsunderstöds erhållande fastställda minimum. Då det icke vore billigt att fordra, att sådana under afveckling stadda skolor fullständigt uppfyllde villkor, som vore afsedda för helt andra förhållanden, syntes en sådan ändring i gällande bestämmelser önsklig, hvarigenom det för Kungl. Maj:t möjliggjordes att bevilja

107 Kung!. Majds Nåd. Proposition No 81.

understöd åt ifrågavarande skolor äfven i sådana fall, då villkoret med afseende på antalet klasser och lärjungar icke vore uppfylldt.

Slutligen erinrade öfverstvrelsen därom, att öfverinseendet öfver statsunderstödda flickskolor och samskolor uppdragits åt öfverstvrelsen, hvilken särskildt ålagts tillse, att undervisningen vore ändamålsenligt anordnad, samt att öfvervaka skolans sundhetsförhållanden och ungdomens fysiska uppfostran. Häraf synas följa, att det för framtiden borde tillkomma öfverstyrelsen att utse skolans inspektor, samt att denne borde erhålla det uppdrag, som enligt gällande bestämmelser ålåge eforus, nämligen att, då statsunderstöd söktes, utfärda intyg angående do hygieniska anordningarna vid skolan m. in.

Förut är omnämndt, hurusom Kungl. Maj:t kort tid efteråt uppdrog åt öfverstyrelsen att utse inspektörer vid ifrågavarande skolor.

Vid underdånig föredragning af öfverstyrelsens skrifvelse anförde departementschefen, att han biträdde öfverstvrelsens framställning utom i hvad denna gällde utsträckt rätt för samskolor till delaktighet i flickskoleanslaget. Departementschefen förklarade sig nämligen ha anledning antaga, att 1903 års Riksdags beslut angående inskränkning af denna rätt i viss mån påverkats af förutnämnda, af honom jämte en annan ledamot af Andra Kammaren vid samma Riksdag väckta motion. De skäl, som anförts i denna motion, hade fortfarande för departementschefen afgörande betydelse. Staten borde ej genom understöd bidraga till uppehållandet af ett obegränsadt antal enskilda samskolor, hvilkas tillkomst och fortvara i många fall visat sig vara glam dåde på ett konstladt behof samt på ett oberättigad t sträfvande att enbart af sociala skäl vid undervisningen från hvarandra afskilja barn från olika lager af samhället. Endast så tillrida kunde departementschefen tillstyrka en utsträckning af rätten för samskolorna till delaktighet i det ifrågavarande anslaget, att sådan delaktighet skulle tillkomma samskolor, upprättade å orter, hvilkas läroverk genom 190-1 års Riksdags beslut underkastats indragning.

De af departementschefen förordade ändringarna i då gällande grunder för tilldelande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom gingo alltså i hufvudsak ut på

att rätten till erhållande af statsunderstöd skulle utsträckas til! sådana samskolor, som upprättats å orter, hvilkas läroverk enligt 1904 års Riksdags och Kungl. Majrts beslut underkastats indragning;

att öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk skulle utse inspektor vid statsunderstödd skola, samt att denne inspektor — ej, såsom förut varit bestämdt, eforus — skulle styrka, att anordningarna vid skolan vore

1906 års proposition.

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

i hygieniskt hänseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning därigenom icke föranleddes; samt

att redan befintlig statsunderstödd flickskola å ort, där enligt 1904 års Riksdags och Kungl. Maj:ts beslut statssamskola hölle på att upprättas, skulle under tiden för statssamskolans utveckling kunna erhålla statsunderstöd, äfven om de stadgade villkoren i afseende på minimiantalet klasser och lärjungar ej vore uppfyllda.

Vidare hemställde departementschefen, att anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom måtte höjas med 32,500 kronor eller från 347,500 kronor till 380,000 kronor.

Kungl. Maj:t aflat proposition i öfverensstämmelse med departementschefens hemställan.

Motioner inom I anledning af Kungl. Maj:ts sålunda afgifna proposition yrkades i Riksdagen. motioner, väckta den ena i Första Kammaren af E, Bohnstedt in. fi.

och den andra i Andra Kammaren af J. Widén in. fl., dels att understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom måtte kunna tilldelas äfven andra, på orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, inrättade samskolor än sådana, som före utgången af år 1902 fullgjort då gällande villkor för erhållande af dylikt understöd, dels att anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom skulle för ifrågavarande ändamål höjas med ett belopp af 5,000 kronor utöfver hvad Kungl. Maj:t föreslagit. 1 en tredje af ledamoten af Andra Kammaren E. Räf väckt motion yrkades, att Riksdagen skulle till Nässjö samskola å extra stat för hvart och ett af åren 1906—1908 bevilja ett anslag af 1,500 kronor.

Statsutskottet. Beträffande frågan, i hvilken omfattning delaktighet i flickskoleanslaget skulle tillkomma samskolor, yttrade statsutskottet, att de skäl departementschefen anfört för vidhållande af den ståndpunkt, Riksdagen år 1903 intagit i frågan, synts utskottet vara välgrundade. Då staten, som genom sina högre allmänna läroverk, realskolor och samskolor sörjt för särskilt den manliga uppväxande ungdomens högre skolbildning, tillika kraftigt understödde de enskilda försöksläroverken för gossar och de högre flickskolorna, och jämte kommunerna underhölle icke blott de vanliga folkskolorna utan äfven, hvarhelst behofvet sådant kräfde, högre folkskolor och fortsättningsskolor, funnes från statens sida icke anledning att uppmuntra tillkomsten eller fortbeståndet af privata samskolor, hvilkas undervisningsplan i allmänhet torde väsentligen sammanfalla antingen med de lägre klassernas vid de allmänna läroverken, realskolorna och de högre flickskolorna eller med de högre folkskolornas. Härtill komme, att därest den rätt till understöd af staten, som på grund af särskilda billighetshänsyn medgifvits vissa privata samskolor, hvilka före utgången af år 1902 fullgjort dä gällande

109 Kimgl. Majits Nåd. Proposition

No 81.

villkor för erhållande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, skulle utsträckas äfven till senare tillkomna eller framdeles uppkommande sådana skolor, kostnaden härför tvifvelsutan skulle blifva synnerligen afsevärd och vida öfverstiga det belopp af 5,000 kronor, årligen, hvarmed de nämnda motionärerna ansett berörda anslag böra höjas. Utskottet förordade Kungl. Maj:ts framställning i denna del.

Sex ledamöter af utskottet yrkade sådan ändring i utskottets hemställan,’ att statsunderstöd skulle kunna tilldelas samskolor, hvilka upprättats å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, äfvensom åt sådana samskolor, som komme att upprättas å orter, hvilkas läroverk enligt 1904 års Riksdags och Kungl. Maj:ts beslut underkastats indragning.

Beträffande den andra åf Kungl. Maj:t föreslagna ändringen, afseende inspektionen öfver ifrågavarande skolor, förklarade utskottet sig icke öfvertygadt om ändamålsenligheten af att för de högre flickskolorna och samskolorna inspektionen ordnades på annat sätt än för de allmänna läroverken, hvilkas inspektörer fortfarande utsåges af eforalstyrelserna. På grund häraf afstyrkte utskottet Kungl. Maj:ts förslag i förevarande punkt och tillstyrkte bibehållandet af de i detta afseende då gällande bestämmelser.^ Reservation anmäldes af sex utskottsledamöter, som förordade bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

1 öfriga punkter tillstyrkte utskottet Kung]. Maj:ts förslag.

Första Kammaren beslöt i fråga om samskolors rätt till delaktighet i flickskoleanslaget i öfverensstämmelse med den förstnämnda reservationen och i fråga om inspektionen öfver skolorna i öfverensstämmelse med utskottets förslag. .

Andra Kammaren beslöt i fråga om samskolors rätt till delaktighet i flickskoleanslaget i öfverensstämmelse med utskottets förslag och i fråga om inspektionen öfver skolorna i öfverensstämmelse med den sistnämnda reservationen, d. v. s. i båda fallen i öfverensstämmelse med den kungl. propositionen

öfrigt bifölls utskottets förslag. Vid den gemensamma

segrade

voteringen

i den senare frågan Första Kammaren.

grunder

den förra frågan Andra

alltså godkänt följande skolor

Kammaren och

Riksdagen hade

statsunderstöd åt högre skolor för skolor, hvilka upprättats å orter, nes, och före utgången af år 1902 fullgjort då ö laude af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, äfvensom åt sådana samskolor, som upprättades å orter, hvilkas läroverk

kvinnlig ungdom samt där allmänt läroverk för gossar

för tilldelande af åt sådana samej fun-

rällande villkor för erhål-

Riksdagen»

beslut.

Kung1. Maj:ts Narf. Proposition N:o 81.

enligt 1904 års Riksdags och Kungl. Maj:ts beslut underkastats indrao-ning nämligen: *

a) att skolan, oberäknad! så kallade förberedande klasser, skulle meddela undervisning i minst fem årsklasser och under senaste tre år, hvarunder statsunderstöd åtnjutits, hafva haft i medeltal minst 30 lärjungar, tillhörande sistnämnda årsklasser, eller, beträffande nytillkommande skola, vid den tid, då ansökning om statsbidrag gjordes, räkna minst 30 lärjungar i sistberörda klasser;

b) att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande skulle lämna bidrag, hvars värde för år räknadt uppginge till minst samma belopp som statsunderstödet;

c) att åt skola, som i a) nämnts, kunde tilldelas statsunderstöd af högst 45 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande, med iakttagande härvid, dels att'detta understöd skulle ut«& med högst 4,500 kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd skofa, som meddelade undervisning i huslig ekonomi, skulle för detta ändamål kunna tilläggas ett särskildt understöd af högst 500 kronor;

d) att genom intyg åt vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt, ej mindre att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att'öfveransträngning af lärjungarna därigenom icke föranleddes, än äfven att legitimerad läkare vore vid skolan anställd;

e) att ämneslärarinna, som hade sin hufvudsakliga tjänstgöring i klasserna öfver de förberedande, skulle för 24 timmars undervisning i veckan under trettiosex läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfällig lofdagar inberäknade, erhålla aflöning, uppgående minst till ordinarie folkskollärarinnas inom samma kommun för åtta månaders tjänstgöring bestämda lägsta aflöning med inberäknande af naturaförmånerna felley om ordinarie folkskollärarinna icke vore inom kommunen anställd, lägsta’lagstadgade lön för ordinarie folkskollärarinna, likaledes med inberäknande af naturaförmånerna, samt för mindre eller större antal läsveckor eller veckotimmar i proportion härtill;

f) att lärjungar till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, skulle erhålla undervisning i skolan dels kostnadsfritt och dels mot en årsafirift som icke öfverstege 50 kronor;

g) att årlig berättelse skulle afgifvas om skolans verksamhet; samt

h) att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de bestämmelser, som Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva.

Härjämte förklarade Riksdagen: 1) att åt redan befintlig, statsunderstöda flickskola å ort, där enligt 1904 års Riksdags och Kungl. Maj:ts

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 81.

beslut, statssamskola upprättades, finge, äfven om det under a) upptagna villkoret icke vore uppfylldt, tilldelas statsunderstöd under statssamskolans utveckling, efter hvars slutliga genomförande understöd ej vidare finge utgå; 2) att det under e) upptagna villkoret skulle intill år 1909 tillämpas endast med afseende å statsbidrag till skola, som vid 1902 års utgång ej var i åtnjutande däraf, äfvensom hvad anginge en vid nämnda tidpunkt af staten understödd skola, endast för tilldelande åt densamma af statsbidrag till högre belopp än den då uppbar; samt 3) att understöd icke finge för samma skola beviljas både från anslaget till understöd åt enskilda läroverk och från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom.

Anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom höjdes i sammanhang härmed af Riksdagen från 347,500 kronor till 380,000 kronor, eller med 32,500 kronor.

På Kungl. Maj:ts förslag höjde 1906 års Riksdag den lägsta lagstadgacle lönen för ordinarie folkskollärarinna från 7 00 kronor till 900 kronor, tm och tm. Denna allmänna lönereglering föranledde åtskilliga kommuner, företrädesvis i städerna, att höja de där anställda ordinarie folkskollärarinnornas löner med afsevärda belopp. Då enligt 1902 och 1906 årens Riksdagars beslut de vid de statsunderstödda fiick- och samskolorna anställda ämneslärarinnorna med full tjänstgöring skulle erhålla aflöning, uppgående minst till ordinarie folkskollärarinnas inom samma kommun bestämda lägsta aflöning, med inberäknande af naturaförmånerna, medförde den allmänna löneregleringen för de ordinarie folkskollärarinnorna en afsevärd höjning af lönerna för ämneslärarinnorna vid nämnda flack- och samskolor. På grund häraf inkommo representanter för en mängd dylika skolor till Kungl. Maj:t med framställningar, däri sökandena, under förklarande att skolorna icke kunde med då utgående statsunderstöd bära den ökade utgift, som af denna löneförhöjning förorsakades, anhöllo om ökade understödsbelopp, motsvarande, tillsammans med kommunernas lika stora bidrag, skolornas af nyss angifna orsak ökade utgiftsuumma. Med anledning häraf föreslog Kungl. Maj:t i nådig proposition 1907 års Riksdag att på extra stat för år 1908 bevilja ett anslag af 156,000 kronor att utgå med ena hälften år 1907 och andra hälften år 1908, för att användas som bidrag till bestridande af de ökade utgifter, som de högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor, hvilka åtnjöte understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, förorsakades i följd af 1906 års Riksdags äfvensom vederbörande kommuners beslut om höjning af minimilönen för ordinarie folkskollärarinna, dock under villkor att kommunen eller enskilda donatorer för samma ändamål

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

lämnade bidrag, hvars värde, för år räknadt, uppginge till minst samma belopp som statens tilläggsunderstöd.

Riksdagen beslöt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag med tilläggande af bestämmelserna, att det ifrågavarande tilläggsunderstödet uteslutande skulle användas till förbättring i lönerna för de lärarinnor, som tjänstgjorde i klasserna öfver de förberedande, samt att skola, som ville komma i åtnjutande af tilläggsunderstöd, skulle vara underkastad det af Riksdagen förut fastställda villkor i afseende å lärarinnornas minimiaflöning.

I skrifvelsen hänvisade Riksdagen till sitt i annat sammanhang gjorda uttalande angående önskvärdheten af en gemensam plan för användningen af de olika till privata läroanstalter beviljade anslagen. För detta Riksdagens uttalande skall jag längre fram närmare redogöra.

nering.

staieM"m,lg I det föregående har omnämnts, att 1896 års Riksdag på Kungl. Maj:ts till lärarinnor- förslag medgaf, att af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom ett na>eri"n'°~ ärligt bidrag finge lämnas till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 10 kronor för en hvar af de delägare, som erlade årsafgift, att detta bidrag af 1902 års Riksdag höjdes till 30 kronor, äfvensom att 1903 års Riksdag, med återkallande af detta medgifvande, under riksstatens tionde hufvudtitel uppförde ett förslagsanslag å 19,000 kronor till bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor, af hvilket anslag bidrag af högst 30 kronor för lärarinna skulle kunna lämnas till såväl pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom som ock till

Ö Ö o C?

svenska lärarinnornas pensionsförening.

År 1905 beslöt Riksdagen i anledning af en inom Första Kammaren väckt motion, att ett årligt bidrag af högst 60 kronor skulle utgå till hvarje vid högre skola för kvinnlig ungdom eller högre samskola anställd lärarinna, som ägde delaktighet vare sig i pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom eller i svenska lärarin-

nornas pensionsförening, med villkor att af eller för henne i endera af dessa pensionsanstalter under nästföregående år insatts minst 60 kronor. I sammanhang härmed höjde Riksdagen förslagsanslaget till bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor med 21,000 kronor eller från 19,000 kronor till 40,000 kronor.

Resestipendier åt lärarinnor m. fl.

Äfven några andra för den högre kvinnobildningen utgående statsanslag vill jag hår omförmäla.

KiOiffl. Maj'M Nåd. Proposition N:o SL 14 •>

På framställning af Kungl. Maj:t beviljade 1900 års Riksdag på extra stat för år 1901 ett anslag af 6,000 kronor till resestipendier åt föreståndarinnor och lärarinnor vid högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva. Samma belopp beviljades sedermera för enahanda ändamål al Riksdagarna åren 1901—1906. ' I 1907 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att till resestipendier åt föreståndarinnor och föreståndare samt lärarinnor och lärare vid högre läroverk för kvinnlig ungdom och enskilda samskolor äfvensom privata lärarinneseminarier på extra stat för år 1908 anvisa ett belopp af 10,000 kronor. Denna framställning blef af Riksdagen bifallen.

Till omkostnaderna för den högre kvinnobildningen torde jämväl höra Resestipendier räknas det af 1907 års Riksdag på extra stats för år 1908 anvisade belopp å 2,000 kronor dels till resestipendier dels ock till understöd vid fort- m. m. satta studier åt föreståndarinnor och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi äfvensom åt skolkökslärarinnor vid andra läroanstalter.

Slutligen bör ock omnämnas, att 1907 års Riksdag medgifvit, att vissa understöd åt lärarinnor vid flickskolor, som i följd af 1904 års Riksdags beslut om inrättande af samskolor i åtskilliga städer indragits eller komma att indra- rinner, gas, må från den tid, deras anställning vid skolorna af nyssnämnda anledning upphört, kunna komma i åtnjutande af stadsunderstöd hvardera till ett belopp af högst 400 kronor för år räknadt, att utgå under förutsättning att vederbörande kommun i hvarje fall lämnade understöd till minst lika stort belopp. För detta ändamål beslöt Riksdagen å allmänna indragningsstaten uppföra ett förslagsanslag af 4,000 kronor.

Jag öfvergår härefter till en redogörelse för tillkomsten och den suc- Enskilda cessiva ökningen af statsanslaget till understöd åt enskilda läroverk. läroverk.

Vid 1874 och 1875 årens Riksdagar väcktes i Andra Kammaren motioner Motioner vid därom, att Riksdagen skulle anvisa ett förslagsanslag å 12,000 kronor att enligt vissa angifna grunder användas till understöd åt enskilda läroverk, dagar. Som skäl för dessa förslag anfördes i hufvudsak, dels att de enskilda läroverken beredde staten en lättnad i omkostnaderna för undervisningsväsendet, dels ock att dessa läroverk, som kunde utveckla sig under friare former, bidroge till vinnendet af en rikare och mångsidigare pedagogisk erfarenhet.

De ifrågavarande motionerna blefvo emellertid af Riksdagen afstadna.

O CD CJ

Sik. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 A/d. 54 Raft. 10

114 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 81.

Motion vid 1S8S års Riksdag.

1889 års proposition.

Under de förhandlingar, som vid slutet af föregående århundradet fördes angående de allmänna läroverkens organisation, uttalades af derå den tanken, att läroverksfrågan vore eu praktisk fråga, som ej kunde lösas genom teoretiska diskussioner, utan att man måste lita till erfarenheten för att kunna komma fram till den råtta lösningen. I anslutning till denna tanke hemställdes uti en vid 1888 års Riksdag inom Första Kammaren väckt motion, att Riksdagen skulle för år 1889 till Kungl. Maj:ts disposition ställa ett förslagsanslag af 15,000 kronor eller ock medgifva Kungl. Maj:t att af besparingarna å de allmänna läroverkens stat disponera motsvarande belopp för att, på de villkor Kungl. Maj:t ville bestämma, användas vid ett eller annat därför lämpligt enskildt läroverk till anställande af sådana undervisningsförsök, som kunde vara till gagn för lösningen, på erfarenhetens väg, af den viktiga undervisningsfrågan.

Motionen blef af Riksdagen afslagen hufvudsakligen af den grund, att lösningen af läroverksfrågan i dess helhet, med hvilken motionen hade ett visst sammanhang, då antogs vana nära förestående.

Sedan underdåniga ansökningar om statsbidrag inkommit dels från föreståndaren för Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom, sedermera kallad Palmgrenska samskolan, dels ock från föreståndarna för f. d. Beskowska skolan, föreslog Kungl. Maj:t i 1889 års statsverksproposition

Riksdagen

medgifva,

att af reservationerna å anslagen till de allmänna

läroverken, så länge desamma därtill lämnade tillgång, måtte få användas ett belopp af högst 15,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk af sådan art som de nyss nämnda, hvilka däraf visat sig förtjänta, allt under de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna godt för hvarje sådant läroverk föreskrifva. Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden yttrade departementschefen i denna fråga, bland annat, att för utvecklingen af ett lands undervisningsväsen försök på olika håll måste göras med tillämpning af de pedagogiska idéer, som alltjämt framstode med yrkande att blifva förverkligade samt med löfte om en därigenom vunnen snabb och säker förbättring af uppfostran och undervisning. Skulle emellertid försök af nämnda slag lyckas, fordrades det, att deras ledare drefves därtill af öfvertygelsens värme och hänförelse samt ägde den mera obundna myndighet icke blott med afseende på läroverkets hela organisation utan äfven beträffande val af lärarpersonal, arbetstid m. m., som endast kunde tillkomma föreståndare för privata läroanstalter. Men skulle pålitliga frukter af gagn för ett helt lands undervisningsväsen skördas af dylika försök med olika läsordningar, undervisningsmetoder och organisationsformer, så måste de erhållna resultaten af

115 Kungi: Maj.is Nåd. Proposition N:o 81.

en tillräcklig erfarenhet fastställas för att opartiskt bedömas samt säker kännedom vinnas om de medel och omständigheter, hvarigenom och hvarur berörda resultat framgått. Departementschefen framhöll jämväl, att i synnerhet i vårt land, där den högre undervisningen för den manliga ungdomen vore så godt som kostnadsfri, privata läroverk med sagda uppgift måste föra en bekymmersam tillvaro och näppeligen kunna under längre tid uppehållas utan statens bistånd. Vidare anfördes, att utgifterna för statens läroverk, särskild! de i hufvudstaden, skulle komma att stiga icke obetydligt, om talrikt besökta privata läroverk, såsom f. d. Beskowska skolan och Praktiska arbetsskolan, nödgades upphöra eller inskränka sin verksamhet. Äfven ur rent ekonomisk synpunkt kunde det därför blifva eu vinst för staten, om den genom ett jämförelsevis mindre bidrag kunde upprätthålla dylika skolor samt medverka därtill, att den däri meddelade uppfostran och undervisning blefve fastare, bättre och mer fruktbringande.

Statsutskottet uttryckte sin sympati för propositionens syfte, men afstyrkte densamma under hänvisning till läroverksfrågans väntade lösning. Som kamrarna stannade vid olika beslut, förföll frågan.

År 1890 föreläde Kungl. Maj:t Riksdagen proposition angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna, hvarvid det förslag angående understöd åt enskilda läroverk, som framlagts för 1889 års Riksdag ånyo underställdes Riksdagens pröfning. Frågan om understöd åt enskilda läroanstalter upptogs jämväl i en inom Andra Kammaren vackt motion, däri yrkades, att Riksdagen skulle till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett belopp af 20,000 kronor för att därmed understödja sådana enskilda läroverk, där gossar erhölle undervisning till studentexamen.

Riksdagen, som afslog de viktigaste punkterna i läroverkspropositionen, medgaf emellertid, att, enligt de närmare bestämmelser Kung!. Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva, af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken finge användas ett belopp af högst 20,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk, hvilka förberedde till studentexamen.

Det af Riksdagen sålunda anvisade beloppet fördelades på f. d. Beskowska skolan i Stockholm och Fjellstedtska skolan i Uppsala med 6,000 kronor åt hvardera samt Palmgrenska sa mskolan i Stockholm med 8,000 kronor, allt för läsår räknadt.

Vid 1897 års Riksdag föreslogs i två lika lydande motioner, väckta den ena i Första Kammaren af F. Wachtmeister och den andra i Andra Kammaren af H. Hamilton, att Riksdagen måtte å extra stat för 1898 till Kung!. Maj:ts disposition ställa ett belopp af 100,000 kronor, att,

1890 års läroverksproposition

Motioner vi 1807 års Riksdag.

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

under vissa angifva villkor och bestämmelser, med minst 15,000 kronor tilldelas sådana för manlig eller både manlig och kvinnlig ungdom afsedda, redan befintliga privata läroverk, som beredde till mogenhetsexamen, och som i fråga om organisation och arbetssätt åsyftade att tillämpa och pröfva nya former och metoder för undervisningen. I motionerna anfördes bland annat, att enskilda högre läroanstalter utgjorde en väsentlig och viktig länk i landets undervisningsväsen. Sedan de allmänna läroverken vunnit den fasta och likformiga organisation, hvilken för dem som statsinstitution vore naturlig, kunde de ej utan olägenheter i vidsträcktare män användas som försöksanstalter, där nva arbetsplaner och lärometoder kunde till sitt praktiska värde pröfvas. För sådana försök fordrades bekvämare yttre former, än som lämpligen kunde medgifvas de offentliga läroverken, äfvensom större frihet i valet af lärarpersonal, än som vore förenlig med offentlig anställning. De rön, som i enskilda anstalter gjordes, kunde sedan komma de allmänna läroverken till godo och vore för dem lika värdefulla, vare sig de försökta nyheterna befunnes icke kunna bestå profvet och därför måste afvisas ur den pedagogiska diskussionen eller de visade sig förtjänta af vidare tillämpning äfven i statens skolor. I diskussionen om läroverksfrågan framställdes en mängd yrkanden på förändringar, hvilka emellertid tills vidare väsentligen vore teorier — mer eller mindre väl grundade på olika psykologiska, socialpolitiska eller praktiska åskådningssätt, men i vårt land opröfvade eller ännu ej tillräckligt pröfvade. Och sannolikt syntes, att läroverksfrågan aldrig skulle kunna vinna ens en provisorisk lösning, så länge blott teorier och meningar stode emot hvarandra. Det måste därför ligga alla om hjärtat, såväl försvararna af det bestående som reformvännerna, att genom förberedande pröfning, utförd i tillräckligt stor skala, under tillräcklig tid och under våra förhållanden, få utrönt, hvad som kunde vara bäst och lämpligast.

Statsutskottet ansåg i likhet med motionärerna önskvärdt, att enskilda skolor funnes, vid hvilka nya anordningar med afseende på undervisningen kunde pröfvas, samt att det följaktligen borde ligga i statens intresse att, där så behöfdes, understödja de enskilda skolor, som gjort sig däraf förtjänta. Utskottet ville ej heller förneka, att de medel, som då vore för ifrågavarande ändamål tillgängliga, måhända vore väl knappa, men afstyrkte likväl motionerna, enär villkoren för åtnjutande af understöd från det ifrågasatta anslaget borde närmare bestämmas, än hvad motionärerna föreslagit.

Motionerna vunno ej heller Riksdagens bifall.

117 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Följande år föreslog Kungl. Magt Riksdagen att, med återkallande förutnämnda medgifvande om användning af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken, anvisa ett särskilt förslagsanslag af högst

40.000 kronor till understöd åt enskilda läroverk att, enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva, utgå med högst

12.000 kronor åt sådana läroverk, som förberedde till mogenhetspröfning, och högst 4,000 kronor åt sådana, som motsvarade femklassiga allmänna läroverk med tillägg af eu särskild afslutningskurs.

1 sitt yttrande till vederbörande ststsrådsprotokoll omnämner föredragande departementschefen, bland annat, att styrelsen för Uppsala enskilda läroverk i gjord underdånig ansökning om statsbidrag till skolan ifrågasatt vissa villkor för statsunderstöds åtnjutande, såsom att skolans räkenskaper skulle granskas af offentlig myndighet, att skolan skulle meddela undervisning åtminstone till det kunskapsmått, som inhämtades i statsläroverkens fem lägre klasser, och äga ett ej alltför obetydligt lärjungeantal, samt att eu viss procent af lärjungarna skulle få undervisning mot betydligt nedsatt afgift eller utan afgift. Däremot kunde det icke anses lämpligt, att statsanslaget gjordes beroende af motsvarande anslag från lokala myndigheter eller enskilda, åtminstone försåvidt man fäste sig vid de enskilda skolornas betydelse som försöksläroverk, enär de såsom sådana verkade icke för fyllande af lokala behof utan i statens intresse. Beträffande de sålunda ifrågasatta villkoren för åtnjutande af statsunderstöd yttrade departementschefen, att dessa villkor syntes honom vara af mindre betydelse för det därmed afsedda ändamålets vinnande, hvarför det torde vara lämpligare att, såsom dittills skett, öfverlåta åt Kungl. Maj:t att fastställa de villkor för meddeladt understöd, som i särskilda fall kunde befinnas erforderliga.

Riksdagen yttrade i sitt svar a propositionen, att Riksdagen förutsatt, att Kung]." Magt i hvarje särskilt fall komme att meddela de närmare bestämmelser, som kunde finnas erforderliga, men likväl förmenade, att beviljande af understöd städse borde vara beroende af särskild af Kungl. Maj:t företagen pröfning af lämpligheten i de nya undervisningsformer och metoder, som vore afsedda att tillämpas vid läroverken i fråga. Såväl härom som rörande prutningen af läroverkets behof åt understöd ansåg sig Riksdagen vid anslagets beviljande böra meddela särskild bestämmelse. Riksdagen beslöt på det sättet bifalla, den kung], propositionen, att Riksdagen, med återkallande af det förut omförmälda medgifvandet om användning af reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken, under riksstatens åttonde hufvudtitel till understöd åt enskilda läroverk, hvilkas under-

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

visningsformer och metoder af Kungl. Maj:t pröfvades lämpliga, uppförde ett förslagsanslag af högst 35,000 kronor att, sedan i fråga om läroverk förlagdt i hufvudstaden direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk, och eljest vederbörande eforalstvrelse efter granskning af läroverkets räkenskaper vitsordat, att läroverket vore i behof och gjort sig förtjänt af sådant understöd, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t kunde Unna lämpligt föreskrifva, utgå med högst 9,000 kronor åt sådana läroverk som förberedde till mogenhetspröfning, och högst 3,000 kronor åt sådana, som motsvarade femklassiga allmänna läroverk med tillägg af eu särskild afslutningskurs.

Af det sålunda anvisade anslaget beviljades under de följande åren understöd åt följande läroverk: Beskowska skolan och Palmgrenska Barnskola» hvardera 9,000 kronor, Fjellstedtska skolan 7,000 kronor, samt Stockholms nya samskola, Uppsala enskilda läroverk och Eslöfs enskilda elementarskola för gossar hvardera 3,000 kronor, utgörande tillhopa 34,000 kronor.

°pomon.ro' Sedan representanter för enskilda läroverk under år 1901 inkommit

med underdåniga ansökningar om statsunderstöd till ett sammanlagdt belopp, vida öfverskridande det för ändamålet beviljade anslaget, föreslog Kungl. Maj:t 1902 års Riksdag att höja anslaget till understöd åt enskilda läroverk med 25,000 kronor samt medgifva, att från anslaget finge, enligt de bestämmelser Kungl. Maj:t kunde finna godt meddela, utgå understöd dels åt enskilda läroverk, hvilkas undervisningsformer och metoder af Kungl. Maj:t pröfvades lämpliga, med högst 9,000 kronor åt sådana läroverk, som förberedde till mogenhetspröfning, och högst 3,000 kronor åt sådana, som motsvarade femklassiga läroverk med tillägg af en särskild afslutningskurs, dels ock åt seminarieknrser, hvilka afsåge utbildande af lärarinnor för högre flickskolor, samskolor och familjer, med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.

Angående ifrågavarande seminariekurser anföres i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet, att behofvet af lärarinnor under de senare åren så tillväxt, att högre lärarinneseminariet med sitt begränsade elevantal ej kunde tillfredställa detsamma. Närmast kunde då ifrågasättas att upprätta ett nytt högre lärarinneseminarium, och fråga härom hade äfven varit väckt, bland annat af den år 1885 tillsatta fiickskolekommittén. Men då ännu återstode åtskilligt att göra — i synnerhet att anskaffa ändamålsenliga lokaler — för att sätta det redan befintliga högre lärarinneseminariet i stånd att på ett tillfredsställande sätt utöfva sin verksamhet, så syntes frågan om upprättande af ett nytt sådant ännu en tid böra anstå. ’ Det

Kungl. Maj:In Nåd. Proposition -N:o 81. 119

syntes därför vara af vikt för staten att under tiden uppmuntra cell understödja enskilda sträfva,liden till fyllande af det ifrågavarande behofvet.

Den kungl. propositionen blef af Riksdagens bifallen.

Det sålunda förhöjda anslagsbeloppet, 60,000 kronor, fördelades på elfva läroanstalter, af hvilka fyra åtnjöto 0,000 kronor, tre 4,000 kronor och fyra 3,000 kronor hvardera.

Sedan under år 1904 styrelser och föreståndare för tio enskilda läro-ffffy%ffi|^fff verk gjort underdånig framställning, gående ut bland annat därpå, attaUmännaiaroläroverk, som förberedde till studentexamen, måtte kunna erhålla under-',*£„ stöd med högst 15,000 kronor och läroverk, som motsvarade sexklassig temier mc. realskola, i proportion därefter, anbefalldes öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk genom nådigt beslut den 31 mars 1905 att verkställa utredning angående beloppet af det understöd af statsmedel till enskilda läroverk, som ansåges erforderligt, samt de villkor, som borde uppställas för dylikt understöds åtnjutande.

Den sålunda infordrade utredningen afgaf öfverstyrelsen den 28 september 1906, därvid öfverstyrelsen anförde bland annat, att flera af de ifrågavarande enskilda läroverken arbetade under ganska tryckande ekonomiska omständigheter. De löner, som kunnat utbetalas åt föreståndare och lärare, hade i de flesta fall varit knappa. Medel hade saknats att åt skolorna förvärfva tillfredsställande lokaler, tidsenlig inredningsmateriell och behöflig materiell för undervisningen. Man måste dessutom vänta sig, att kostnaderna för skolorna under den närmaste framtiden skulle ytterligare stegras, icke minst genom återverkan af förändringar i fråga om de allmänna läroverken, hvilka direkt eller indirekt stode i samband med den nya läroverksorganisationen. Då nämligen genom löneregleringen för lärarna vid sistnämnda läroanstalter lönerna blifvit icke obetydligt höjda, måste konkurrensen om dugliga lärarkrafter medföra en höjning af aflöningen äfven för lärarna vid de enskilda läroverken. Och då de läroverksbyggnader, hvilka mångenstädes planlades eller vore under uppförande, särskildt såsom eu följd af många mindre, allmänna läroverks utvidgning till sexklassiga real- eller samskolor, i allmänhet byggdes med större hänsyn till hygienens och undervisningens kraf, än förut plägat vara fallet, syntes detta förhållande komma att medföra, att äfven de enskilda skolorna till sina lärjungars bästa mera än förut måste tänka på att tillgodose de nämnda krafvel!. Då slutligen de nya undervisningsplanerna för de allmänna läroverken gåfve föreskrifter om en undervisning, hvilken kräfde, att läroverken förfogade öfver eu ändamålsenlig och rikhaltig undervisningsmateriel! för olika ämnen, kunde det väntas, att denna omständighet

12Q

Kun yl. Mnj.ts Nåd. Vroposition N:o 81.

skulle orsaka, att äfven de enskilda skolorna bättre än förut måste tillgodose undervisningen från ifrågavarande synpunkt.

Af det anförda syntes framgå, att de nämnda skolorna, åtminstone vissa af dem, hade behof af förhöjda statsunderstöd, Indika syntes böra bestämmas med hänsyn därtill, att skolorna måtte kunna uppehållas på ensidigt hög ståndpunkt med afseende på lärarnas duglighet, lokalernas och materiellens ändamålsenlighet o. s. v. Betydelsen häraf vore så mycket större, som dessa skolor vore afsedda att utgöra försöksanstalter, vid Indika, emedan skolorna arbetade under friare former än de allmänna läroverken, försök med nya undervisningsformer och metoder lättare än vid dessa kunde underkastas pröfning.

Slutligen borde i detta sammanhang erinras därom, att de kostnader, ifrågavarande skolors understödjande orsakade statsverket, i själfva verket kompenserades genom minskning i utgifterna för de allmänna läroverken. Detta framginge bland annat däraf, att antalet ynglingar och gossar, tillhörande klasser öfver de förberedande, Indika uti ifrågavarande skolor åtnjutit undervisning läsåret 1905—1906, uppgått till 1,114, ungefärligen motsvarande antalet lärjungar i två af de största högre allmänna läroverken.

På grund af det sålunda anförda funne öfverstyrelsen önskligt, att framställning gjordes till 1907 års Riksdag rörande ökning af högsta beloppet af det understöd, som kunde utgå till de särskilda skolorna af ifrågavarande slag. Med afseende på det belopp, som borde ifrågasättas, hölle styrelsen före, att för skolor, som förberedde till studentexamen, det högsta understödsbeloppet borde sättas till 15,000 kronor, hvilken summa varit föreslagen under tider, då utgifterna för en skolas skötsel i flera afseenden varit mindre än nu.

öfverstyrelsen funne emellertid, att eu skola först då borde kunna ifrågakomma till erhållande af ett understöd, uppgående till det nämnda beloppet, när den såväl i andra afseenden som med hänsyn till lärjungeantalet hunnit en viss utveckling. För en bestämmelse i sistnämnda hänseende talade bland annat den omständigheten, att den minskning i statens kostnader för de allmänna läroverken, som orsakades därigenom, att ifrågavarande enskilda skolor mottoge lärjungar, Indika annars skulle tillhöra statsläroverken, vore beroende af nämnda lärjungars antal.

Då det ifrågasatta högsta beloppet, 15,000Bannor, borde förbehållas skolor, som förberedde till mogenhetsexamen, syntes en bestämmelse önsklig i sådant syfte, att skolan först då kunde erhålla detta understöd, när dess gymnasium, särskilt för sig, uppnått ett lärjungeantal, som kuride anses berättiga till så stort understöd.

121 Kunyl. Majits JSäd. Proposition N:o 81.

Öfverstyrelse]! tänkte sig, att det sålunda uttalade önskemålet kunde vinnas genom följande bestämmelser: Statsunderstödet utginge med högst KO kronor för hvarje lärjunge i klasser öfver de förberedande, dock så att det för ett läroverks gymnasium, särskildt för sig, högst kunde uppgå till Ö,000 kronor och för det öfrig» läroverket, särskildt för sig, högst till 9,000 kronor. För att ett läroverk i enlighet med dessa grunder skulle kunna erhålla ett understöd af 15,000 kronor, måste det i gymnasialklasserna — i medeltal för de tre senaste åren, såsom öfverstyrelsen ansåge sig böra föreslå — haft ett lärjungeantal af minst 67 samt i den öfriga skolan, förberedande klasser oberäknadt, ett lärjungeantal af minst 100.

För läroverk, hvilka saknade gymnasialafdelningar, syntes samma bestämmelse böra gälla i fråga om understödsbelÖppet för lärjunge. Det största totala understödet syntes, i öfverensstämmelse med de nu angifna bestämmelserna för de fullständiga läroverken, böra fastställas till 9,000 kronor.

Enär särskilda omständigheter kunde göra det ensidigt, att i undantagsfall understöd utginge med högre belopp än 90 kronor för lärjunge, syntes en bestämmelse böra upptagas, hvarigenom sådant möjliggjordes. Maximibeloppet af 15,000 kronor borde likväl i intet fall få öfverskridas.

Med afseende på öfriga bestämmelser rörande understödsbeloppen till särskilda skolor, såsom i fråga om den hänsyn som vid beloppens bestämmande borde tagas till läsårets längd och antalet frielever i skolan, hölle öfverstyrelsen före, att de icke borde preciseras i den kungörelse, som torde komma att utfärdas rörande dessa understöd. Dels syntes detta, som icke heller förut ansetts behöflig!, mindre nödvändigt med hänsyn till ifrågavarande skolors ganska ringa antal, dels orsakade den omständigheten, att skolorn;} vore försöksläroverk med olika organisationsplaner, att ganska olika förhållanden rådde inom de skilda skolorna. Detsamma som man önskade vinna genom att föreskrifva mer eller mindre detaljerade villkor för anslagens åtnjutande, nämligen att dessa tillgodokomme de ändamål, för hvilka de vore beviljade, syntes kunna uppnås på ett annat och troligen mera effektivt sätt, nämligen genom föreskrift af en årlig revision af skolans räkenskaper, hvilka sistnämnda jämte vederbörliga, verifikationer samt revisionsberättelse borde till öfverstyrelsen årligen insändas. Genom en sådan revision, hvilken principiellt syntes vara på sin plats, när det, såsom i detta fall, gällde anslag af statsmedel till ett icke obetydligt belopp, torde möjliga missförhållanden inom skolornas förvaltning på enklaste sätt kunna undanröjas. De närmare bestämmelserna rörande revisionen liksom rörande öfriga villkor, som kunde befinnas önskvärda, syntes böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande.

Bill. till Jlikltl. Vrot. 1909. 1 Kami. 1 Afri. 94 Höft. 10

ISO" års proposition.

1 -- Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

lifter en utredning’ angående beloppet af det understöd, som borde utgå till de olika enskilda läroverken, hemställde öfverstyrelsen, att Kungl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att höja anslaget till understöd åt enskilda läroverk med 00,000 kronor, eller från 60,000 kronor till 120,000 kronor, samt begära Riksdagens medgifvande, att från nämnda anslag finge, enligt de närmare bestämmelser rörande revision åt räkenskaperna, anslagsbeloppets beroende af läsårets längd, antalet elever, som skulle undervisas kostnadsfritt eller mot nedsatt afgift, samt öfriga villkor, som Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva, utgå understöd

dels åt enskilda läroverk, hvilkas undervisningsformer och metoder af Kungl. Maj:t pröfvades lämpliga, med högst 90 kronor, såvida Kungl. Maj:t icke på grund af särskilda förhållanden i undantagsfall kunde finna skäligt bevilja ett högre belopp, för hvar och en af skolans lärjungar i klasser öfver de förberedande, med iakttagande härvid att understödet skulle utgå med högst 6,000 kronor för ett läroverks gymnasialafdelning och högst 9,000 kronor för den öfriga delen af läroverket,

dels ock^ åt seminariekurser, Indika afsåge utbildande af lärarinnor, med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.

_Vid föredragning af detta ärende inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1907 anförde jag, att jag ej hade något att erinra mot de af öfverstyrelsen föreslagna understödsbelopp. Det syntes nämligen vara uppenbart, att ifrågavarande skolor numera i allmänhet måste kämpa med större ekonomiska svårigheter än förr. öfverstyrelsen hade angifvit några af skälen härför. Det kunde tilläggas, att de förbättrade aflöningsvillkor för folkskollärarinnor, som blifvit en följd af 1906 års Riksdags beslut, för flera af de enskilda läroverken komme att indirekt medföra ökade kostnader för lärarinnelöner.

Den beräkning, öfverstyrelsen ville lägga till grund för bestämmandet af understödsbeloppet för en skola, nämligen 90 kronor för hvarje lärjunge, utginge antagligen från det understöd, som man ville hafva garanteradt i fråga om flickskolorna, för lärjunge räknadt. Statsunderstödet till dem beräknades nämligen efter högst 45 kronor för lärjunge och förutsatte ett lika stort tillskott från kommun eller enskilda donatorer.

Utan tvifvel funnes skäl för den sålunda föreslagna beräkningsgrunden, öfverstyrelsen sjålf hade dock velat lata det bero på Kungl. Maj:ts pröfning, om på grund af särskilda förhållanden i undantagsfall skulle kunna beviljas ett högre belopp. En bestämmelse härom syntes emellertid i och för sig mindre tillfredsställande. Den ifrågasatta beräkningsgrunden borde ej ens principiellt uttryckligen fastslås genom Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut. Beträffande flickskolorna tjänade motsvarande bestämmelse till säkerhet för,

123 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

att statsunderstödet verkligen komme ett visst antal lärjungars undervisning till godo. Men syftet med statsunderstöd till de enskilda läroverken vore ej endast och ej heller i främsta rummet att tillförsäkra ett större eller mindre antal lärjungar undervisning. Man ville, att dessa läroverk, för att komma i åtnjutande af statsunderstöd, skulle tjäna till ett slags profskolor, där olika undervisningsformer och metoder, tilläfventyrs äfven skolorganisationer, kunde pröfvas. Men med detta syfte syntes det bäst, att man ej nödgade anstalterna att, för att utfå ett visst understödsbelopp, ovillkorligen söka pressa upp sitt lärjungeantal.

På min hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att, med ändring i vissa delar af hithörande, gällande föreskrifter, medgifva, att från förslagsanslaget till understöd åt enskilda läroverk måtte, enligt de närmare bestämmelser i afseende å revision af läroverkens räkenskaper, läsårets längd, antalet elever, som skulle undervisas kostnadsfritt eller mot nedsatt afgift, samt öfriga villkor, som Kungl. Maj:t kunde Unna godt föreskrifva, utgå understöd dels åt enskilda läroverk, hvilkas organisation, undervisningsformer och metoder af Kungl. Maj:t pröfvades lämpliga, med högst 15,000 kronor för sådana, som förberedde till studentexamen, och högst 9,000 kronor åt sådana, som förberedde till realskolexamen, dels ock åt seminariekurser, hvilka afsåge utbildande af lärarinnor för högre flickskolor, samskolor och familjer, med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning, samt att höja omförmälda förslagsanslag å högst 60,000 kronor till högst 120,000 kronor, eller med 60,000 kronor.

I sin skrifvelse den 31 maj 1907 angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel yttrade Riksdagen i anledning af denna framställning följande.

I likhet med departementschefen ansåge Riksdagen talande skäl föreligga att genom ökadt understöd till de enskilda läroverken af nu ifrågavarande art bereda dem ekonomisk lättnad i deras för vårt undervisningsväsende betydelsefulla verksamhet såsom försöksskolor, där olika undervisningsformer och metoder äfvensom skolorganisationer kunde pröfvas. Emellertid hade Riksdagen icke kunnat undgå att finna, att ej mindre de för närvarande utgående anslagen till enskilda läroanstalter, såväl det nu ifrågavarande soin det anslag, från hvilket understöd lämnades till högre skolor för kvinnlig ungdom och till samskolor, än äfven det anslag till tilläggunderstöd åt sistnämnda skolor, som Riksdagen, såsom förut omnämnts, beviljat, saknade med önskvärd tydlighet angifven begränsning i afseende å de särskilda slags läroverk, som skulle från det ena eller andra anslaget tillgodoses, hvilket åter haft till följd att, såsom det ville synas

Riktdagtnt

tkrifvelt*.

124 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition X:o 81.

Riksdagen, i vissa fall understöd tilldelats en skola från ett af anslagen, under det att det andra anslaget med lika goda skäl skulle kunna hafva användts. Denna oegentlighet saknade icke praktisk betydelse vid det förhållande, att åtnjutande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom vore förenadt med vissa villkor, som däremot ej vore förbundna med anslaget till enskilda läroverk. En uppdelning af hvart och ett af anslagen på de olika läroverksformer, som borde af dem tillgodoses, och utfärdande af allmänna bestämmelser angående eventuella villkor för de sålunda uppdelade anslagens åtnjutande syntes Riksdagen därför skäligen kunna ifrågasättas. Då hvarken i afseende å förutberörda anslag till tilläggsunderstöd åt högre flickskolor och samskolor eller beträffande anslaget till understöd åt enskilda läroverk föreslagits bestämda” grunder för understödens beräknande, och Riksdagen, på de af departementschefen anförda skäl, icke ansett sig höra då bestämma sådana grunder, syntes jämväl frågan härom böra ingå i den utredning, som torde blifva erforderlig för åstadkommande af en gemensam ' plan för samtliga anslag till de enskilda läroanstalterna. För underlättande af genomförandet af en sådan plan hade Riksdagen emellertid ansett, att det belopp, som i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande framställning beviljades, borde uppföras å extra stat, enär det syntes önskligt, att de perioder, för hvilka understöd från ifrågavarande båda anslag utginge, sammanfölle med hvarandra, men den treårsperiod, för hvilken de enskilda läroverken erhållit understöd, utginge med är 1907, under det att den för högre skolor för kvinnlig ungdom löpande anslagsperioden, likaledes på tre år, tilländaginge först med år 1908. Beträffande beloppet af den föreslagna anslagshöjningen hade detta synts Riksdagen väl högt tilltaget och torde utan olägenhet kunna nedsättas till 50,000 kronor, och detta så mycket heldre som dels de understöd, hvilka för år 1907 kunde komma i fråga, i första rummet torde böra tillkomma skolor, som förberedde till studentexamen, därvid emellertid borde tillses, att skolan först då erhölle det föreslagna maximiunderstödet, när dess gymnasium, särskilt för sig, uppnått ett lärjungeantal, som kunde anses berättiga till så stort understöd, dels ock understöden borde utdelas med tillbörligt afseende fåstadt å huruvida vederbörande läroanstalt hade karaktär af verklig försöksskola. Dessutom ansåg Riksdagen hela det belopp, som beräknats för understöd till nyinrättade skolor, icke genast behöfva tagas i anspråk. Riksdagen ville vidare uttala, att de förhöjda understöden i första hand syntes böra komma lärarpersonalen till godo i de fall, där behof af löneförbättring skäligen kunde anses föreligga. Slutligen villo Riksdagen framhålla, att insändande till

125 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

öfverstyrelse!! för rikets allmänna läroverk, på sätt departementschefen ifrågasatt, af vederbörande läroverks räkenskaper med verifikationer för revision, syntes vara en med alltför stor omgång förenad åtgärd, och att den nödiga kontrollen öfver understödens användande torde med fullt tillräcklig säkerhet kunna vinnas genom tillhandahållande allenast af ett räkenskapssammandrag. o .

Riksdagen, som sålunda icke ansett sig böra föreslå någon förändring af det ordinarie anslaget till understöd åt enskilda läroverk, finge alltså dels anmäla, att Riksdagen till förhöjning af understöden åt enskilda läroverk på extra stat för år 1908 anvisat ett anslag af 50,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att vid understödens utdelande vidtaga de ändringar i hithörande, nu gällande föreskrifter, hvartill omständigheterna kunde föranleda, dels och anhålla, att Kungl. Maj:t matte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till gemensam plan för fördelningen och användningen af de nu utgående anslagen till enskilda läroanstalter.

Med denna skrifvelse hade Riksdagen jämväl besvarat en inom Andra Kammaren af C. R. Johansson väckt motion, gående ut därpå, att anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom skulle uppdelas i två anslag, afsedda det ena för egentliga flickskolor, det andra för samskolor af realskoletyp.

Med anledning af det sistnämnda beslutet anbefallde Kungl. Maj:t den 28 juni 1907" öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk att efter verkställd utredning före den 1 oktober 1907 till Kungl. Maj:t inkomma med det af Riksdagen begärda förslag.

Innan jag öfvergår till de förslag, till hvilka Riksdagens nyssnämnda anhållan gifvit upphof, torde jag som afsilning å den redogörelse, jag nu lämnat, böra meddela några sammanfattande öfversikter angående storleken af statens bidrag till enskilda läroanstalter och angående antalet läroanstalter, som åtnjutit och nu åtnjuta statsunderstöd.

Anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom har af Riksdagen dannämnda år bestämts till följande belopp:

1874.................................... 30,000 kronor å extra stat,

1876.................................... 40,000

1878.

1882.

1891.

1896.

1902.

70.000 100,000 200,000 347,500 380,000

å ordinarie stat

ökningen af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom.

126 Kungl. Maj."is Nåd. Proposition N:o 81.

Förutom nämnda ordinarie anslag beviljade 1907 års Riksdag för samma ändamål å extra stat för år 1908 156,000 kronor att utgå med ena hälften år 1907 och med andra hälften år 1908.

De anslag, som för år 1908 utgå till understöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor, äro alltså

å ordinarie stat................................................................................. 380,000 kronor,

å extra stat....................................................................................... 78,000 *

eller tillhopa 458,000 kronor.

Antalet tlcolor, tom erhållit understöd.

Antalet skolor, som erhållit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, var enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 6 december 1878... » 4 november 1881

» 28 november 1884

» 16 december 1887...

» 23 januari 1891 ......

» 26 januari 1894 ......

» 5 februari 1897 ...

» 17 november 1899.!'.

» 27 februari 1903......

» 24 november 1905...

42 flickskolor,

61 » ,

76 >

85 » och 6 samskolor,

88 » »11 » f

93 » » 13 » ,

95 > 18

Genom nådiga cirkuläret den 31 maj 1907 erhöllo ytterligare en flickskola och två samskolor statsunderstöd. Af de nyssnämnda 95 flickskolorna voro 2 under ombildning till samskolor och 16 under indragning.

Frånsedt de af nämnda 16 under indragning varande skolor, som ännu finnas kvar, utgör för närvarande antalet skolor, som åtnjuta understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom:

högre flickskolor .............................................................. 78

samskolor................................................................................. 22

eller tillhopa 100.

127 Kungl. Maj:ts Nåd. Proportion N:o 81.

På hvad sätt de anvisade anslagen under år 1908 äro fördelade på dessa skolor, framgår af följande öfversikt:

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Transport

Landskrona, el.-lvk f. fl...............................

Lidköping, cl.-lvk f. fl...............................

Linköping, el.-lvk f. fl...............................

Luleå, el.-lvk f. fl.....................................

Lund, högre el.-skola f. fl............................

» , fullst. lvk f. fl.................................

Malmö, högre lvk f. fl...............................

d , T. Åbergs h. lvk f. fl......................

» , A. och E. Bunths sk. f. fl................

Mariestad, el.-lvk f. fl...............................

Norrköping, norra fl.-lvk ...........................

» , östra fl.-lvk..............................

Nyköping, el.-sk. f. fl..................................

Oskarshamn, el.-lvk f. fl............................

Skara, h. skola f. kv. ungdom .....................

Sköfde, el.-lvk f. fl.............. ......................

Stockholm, Afzelii el.-skola f. fl...................

» , Ateneum f. fl............................

» , Brummerska skolan.....................

» , Detthowska skolan .....................

» , Kungsholms el.-sk. f. fl................

» , Kungsholms lvk f. fl...................

» , Lyceum f. fl...............................

» , Nya elementarskolan för flickor ...

» , Realskolan för flickor..................

» , A. Sandströms skola ..................

» , Södermalms h. läroanst. f. fl.......

» , Wallinska fl.-skolan.....................

» , Åhlinska skolan ........................

» , Östermalms h. läroanst. f. fl..........

Strängnäs, el.-lvk f. fl..................................

Sundsvall, lvk f. fl.....................................

Söderhamn, el.-lvk f. fl...............................

Transport

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

129 Bill. till Rilcsd. Prot. 190.9. 1 Samt. 1 Afd. 54 Höft. 17 ^

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Dessutom hafva Kristinehamns elementarläroverk för flickor, Lunds högre elementarskola för flickor, Sundsvalls läroverk för flickor, Uddevalla elementarläroverk för flickor och högre elementarläroverket för flickor i Uppsala äfvensom samskolorna i Avesta, Lysekil, Simrishamn och Sollefteå inlämnat ansökan om tilläggsunderstöd. Beslut om dessa ansökningar har ännu ej fattats.

131 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Anslaget till understöd åt enskilda läroverk utgjorde enligt beslut af Riksdagen år

1890: 20,000 kronor, som utgick af besparingarna å reservationsanslaget till de allmänna läroverken,

1898: 35,000 kronor, ordinarie förslagsanslag högst,

1902: 60,000 » » » » •

Härjämte anvisade 1907 års Riksdag för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1908 ett belopp af 50,000 kronor.

De till understöd åt enskilda läroverk för år 1908 anvisade medel äro alltså:

ordinarie förslagsanslag, högst..................................................... 60,000 kronor,

anslag å extra stat........................................................................... 50,000 » ,

eller tillhopa 110,000 kronor.

Af dessa medel hafva för år 1908 understöd tilldelats:

I. Läroanstalter med studentexamen som slutmål:

a) Gosskolor:

Beskowska skolan i Stockholm..................................................... 14,500 kronor

Fjellstedtska skolan i Uppsala...................................................... 12,000

Lunds privata elementarskola......................................................... 4,UUU

Lundsbergs skola.............................................................................. 7,000

b) Samskolor:

Göteborgs högre samskola ............................................................ 3,800 »

Palmgrenska särskolan i Stockholm.......................................... 14,500 »

Sofi Almquists samskola » » .......................................... 12,060

Stockholms nya samskola............................................................... 9,630

Uppsala enskilda läroverk och det därmed förenade Uppsala privatgymnasium ............................................................ 14,500

IT. Läroanstalter med realskolexamen som slutmål:

Eslöfs enskilda elementarskola för gossar................................. 3,000

Grevesmuhlska samskolan i Stockholm....................................... 2,000

III. Seminariekurser för utbildande af lärarinnor:

Anna Sandströms seminarium i Stockholm.............................. 3,000

Nya lärarinneseminariet » » .............................. 3,000

Privata lärarinneseminariet » » .............................. 4,000

» » » Lund .............................. 3,000 »

eller tillhopa 109,990 kronor.

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 81.

Af det sålunda anförda framgår, att för år 1908 äro af statsmedel

anvisade till understöd åt

högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor............... 458,000 kronor,

enskilda läroverk............................................................................. 110,000 »

eller till understöd åt enskilda läroanstalter tillhopa 568,000 kronor.

2. Flick- och samskoleföreningens förslag ang. statsunderstöd

åt högre flickskolor.

Enligt beslut af föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flick- och samskolor ingåfvo därtill utsedda kommitterade den 14 september 1907 till Kungl. Maj:t ett förslag till lönereglering för lärarinnor vid de högre flickskolorna samt till bestämmelser angående beräkningen af statsbidraget till ifrågavarande skolor. Detta förslag är af följande lydelse:

A. Förslag till lönereglering för lärarinnor i läsämnen.

1. För vinnande af kompetens för undervisning i läsämnen fordras: för högre kompetens:

1) fil. känd.- eller fil. lic.-examen,

2) examen vid kungl. högre lärarinneseminarium,

3) examen vid privat högre lärarinneseminarium, som af Kungl. Maj:t godkänts;

för lägre kompetens:

1) examen vid privat lägre lärarinneseminarium, som af Kungl. Maj:t godkänts,

2) examen vid folkskollärarinneseminarium.

2. Föreståndarinna åtnjuter följande löneförmåner:

a) grundlönen 1,850 kronor per år,

b) bostad eller hyresersättning.

Hyresersättningen beräknas efter 3 rum och kök, dock högst 750 kronor per år.

c) dyrortstillägg.

Dyrtidstilläggen bestämmas efter förslag af stadsfullmäktige af Kungl. Maj:t vid beviljande af statsunderstöd till skolan.

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

d) ett ålderstillägg af 300 kronor per år efter o års tjänstgöring som föreståndarinna vid skola inom samma kommun.

3. Full tjänstgöring för lärarinna innebär en undervisningsskyldighet af minst 20, högst 24 lektioner i veckan af 40—50 minuters längd i klasserna öfver småskolan.

Om 3 eller flera af lektionerna äro endast 35 minuter eller därunder, må undervisningsskyldigheten ökas till högst 26 lektioner i veckan, därigenom att 3 af de kortare lektionerna beräknas motsvara 2 af normal längd.

2 vakttimmar beräknas motsvara en lektion.

En mindre del af lektionerna må kunna ges i öfningsämnen.

4. Under de första 2 år lärarinna efter vunnen kompetens har anställning med full tjänstgöring erhåller hon en lön, som utgöres af

a) grundlönen 1,300 kronor per år,

b) dyroi t st illa gg, lika med föreståndarinnans.

5. Lärarinna, som haft full tjänstgöring under tvenne läsår och blifvit väl vitsordad för densamma, blir ordinarie, om hon fortfarande innehar anställning med full tjänstgöring, dock icke såsom vikarie för en ordinarie lärarinna.

Såsom ordinarie lärarinna erhåller hon utom dyrortstillägg enligt § 2:

i lista lönegraden: 1,400 kronor per år, om hon har lägre kompetens, och 1,550 kronor per år, om hon har högre kompetens;

i 2:dra lönegraden: 150 kronor per år mera än i lista;

i 8:dje lönegraden: 150 kronor per år mera än i 2:dra.

För lärarinna med lägre kompetens finnes dessutom en 4:de lönegrad, där lönen är 150 kronor per år högre än i 3:dje.

6. Vikarie för en tjänstledig ordinarie lärarinna åtnjuter för full tjänstgöring lön enligt § 4. För mindre tjänstgöring erhåller hon för hvarje veckotimme Y2o af samma lön.

7. Föreståndarinna och ordinarie lärarinna anställas för ett eller flera läsår. Sker ej uppsägning å någondera sidan före mars månads utgång, anses aftalet mellan skola och lärarinna förlängdt äfven för nästkommande läsår.

8. Under de första 2 åren, som en lärarinna har anställning med full tjänstgöring, samt medan en ordinarie lärarinna befinner sig i lista lönegraden, må en mindre del af tjänstgöringen kunna förläggas till småskolan, dock utan minskning af lärarinnans lön.

9. Föreståndarinna och ordinarie lärarinna, som på grund af sjukdom erhåller full tjänstledighet för hela eller en de! af det läsår, för hvilket hon är anställd, afstår af sin lön, per läsår räknadt, halfva grundlönen och dyrortstillägget.

Ordinarie lärarinna, som för idkande af studier erhåller full tjänst-

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SI.

ledighet för hela eller en del af det läsår, för h vilket hon är anställd, afstår, per läsår räknadt, hela lönen.

Lärarinna, som haft full tjänstledighet under ett helt läsår, kan icke under samma femårsperiod erhålla full tjänstledighet för ytterligare ett helt läsår.

Om föreståndarinna eller ordinarie lärarinna önskar tjänstledighet utöfver den, som skolan enligt föregående moment äger att bevilja, må sådan beviljas endast om öfverstvrelsen finner det kunna shjg utan olägenhet.

10. Om skolan medger ordinarie lärarinna, som för hälsans vårdande eller idkande af studier önskar minskning i sin tjänstgöring, partiell tjänstledighet, minskas hennes lön med yjw af sitt belopp för hvarje veckotimme, hvarmed hennes tjänstgöring understiger 20 lektioner i veckan.

11. När ordinarie lärarinna fyllt 55 år, äger skolan rätt att, äfven utan hennes ansökan, gifva henne partiell tjänstledighet och sålunda reducera hennes tjänstgöring.

12. Ordinarie lärarinna med partiell tjänstledighet skall gifva minst 10 lektioner i veckan.

13. Ordinarie lärarinna uppflyttas i 2:dra och 3:dje lönegraden, då hon varit ordinarie lärarinna 5 år efter uppflyttningen i närmast lägre lönegrad och efter samma tidpunkt haft full och väl vitsordad tjänstgöring under minst 4 läsår.

Ordinarie lärarinna med lägre kompetens uppflyttas i 4:de lönegraden, om hon varit ordinarie lärarinna 10 år efter uppflyttningen i 3:dje lönegraden och efter samma tidpunkt haft full och väl vitsordad tjänstgöring under minst 9 läsår.

Om lärarinna, som, efter vunnen kompetens enligt § 1, tjänstgjort i småskolan med minst 24 veckotimmars undervisningsskyldighet, blir ordinarie, räknas vid hennes uppflyttning i högre lönegrad de år, hon så tjänstgjort vid småskolan.

Föreståndarinna, som afgår från sin befattning som föreståndarinna och erhåller anställning såsom ordinarie lärarinna, räknar för uppflyttning i högre lönegrad de år, hon tjänstgjort såsom föreståndarinna.

14. Lärarinna, som icke har full tjänstgöring (ordinarie lärarinnor med partiell tjänstledighet och vikarier undantagna) aflönas per veckotimme och läsår, så att de första 10 veckotimmar, som hennes tjänstgöring omfattar, betalas efter 80 kronor per timme och läsår, de följande 5 veckotimmarna betalas efter 70 kronor per timme och läsår samt öfriga betalas efter 60 kronor per timme och läsår.

135 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

15. Om ordinarie lärarinna åtager sig flera lektioner i läsämnen, än som åligga henne enligt § 3, betalas dessa med 60 kronor per veckotimme och läsår.

16. Vaktgöring vid skrifningar betalas efter 40 kronor per veckotimme och läsår.

B. Förslag till lönereglering för lärarinnor i öfningsämnen.

1. För vinnande af kompetens för undervisning i öfningsämnen fordras:

För undervisning i teckning: examen vid tekniska skolan i Stockholm.

För undervisning i gymnastik: examen vid gymnastiska centralinstitutet eller annat gymnastiskt institut, som af Kungl. Maj:t blifvit godkändt.

För undervisning i sång: examen vid kungl. musikkonservatoriet.

För undervisning i handarbete: examen vid något lärarinneseminarium eller vid lägre eller högre afdelningen i tekniska skolan i Stockholm eller vid någon lärarinnekurs för handarbete.

För undervisning i välskrifning: examen vid något lärarinneseminarium eller vid lägre eller högre afdelningen i tekniska skolan i Stockholm.

2. Full tjänstgöring innebär en undervisningsskyldighet af minst 24, högst 28 lektioner i veckan af 40—50 minuters längd i klasserna öfver småskolan.

Om 3 eller flera lektioner äro af endast 35 minuters längd eller därunder, må undervisningsskyldigheten ökas till högst 32 lektioner i veckan, därigenom att 3 af de kortare lektionerna beräknas motsvara 2 af normal längd.

3. Under de första 2 år lärarinna efter vunnen kompetens för tecknings- eller handarbetslärarinnebefattning har anställning med full tjänstgöring erhåller hon en lön, som utgöres af:

a) grundlönen 1,300 kronor för teckningslärarinna,

1,100 » » handarbetslärarinna;

b) dyrortstillägg desamma som för föreståndarinnan (se A, § 2).

4. Tecknings- eller handarbetslärarinna, som haft full tjänstgöring under tvenne läsår och blifvit väl vitsordad för densamma, blir ordinarie, om hon fortfarande innehar anställning med full tjänstgöring, dock icke såsom vikarie för en ordinarie lärarinna.

Såsom ordinarie lärarinna erhåller hon utom dyrortstillä^a;en (enligt A, § 2): '

i lista lönegraden:

som teckningslärarinna 1,550 kronor per år,

» handarbetslärarinna 1,200 » » »;

136 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

i 2:dra lönegraden: 150 kronor per år mera än i lista;

i 3:dje lönegraden: 150 » » » » » i 2:dra.

5. Vikarie för en tjänstledig ordinarie tecknings- eller handarbetslärarinna åtnjuter för full tjänstgöring lön enligt § 3. För mindre tjänstgöring erhåller hon för hvarje veckotimme 1/24 af samma lön.

6. Ordinarie lärarinna i teckning eller handarbete anställes för ett eller flera läsår. Sker ej uppsägning å någondera sidan före mars månads utgång, anses aftalet mellan skola och lärarinna förlängdt äfven för nästkommande läsår.

7. Under de första 2 åren, som en lärarinna i teckning eller handarbete har anställning med full tjänstgöring, samt medan en ordinarie lärarinna i samma ämnen är i lista lönegraden, må en mindre del af tjänstgöringen kunna förläggas till småskolan, dock utan minskning af lärarinnans lön.

8. Ordinarie lärarinna i teckning eller handarbete, som har kompetens för undervisning i andra ämnen, må kunna fullgöra en del af sin undervisningsskyldighet genom att undervisa i dessa ämnen.

9. Rörande beviljande af full eller partiell tjänstledighet åt ordinarie lärarinna i teckning eller handarbete gälla samma bestämmelser som i fråga om ordinarie lärarinna i läsämnen (se A, §§ 9 —12) blott med den ändring, att lönen vid partiell tjänstledighet minskas med y24 af sitt belopp för hvarje veckotimme, hvarmed lärarinnans tjänstgöring understiger 24 lektioner i veckan.

10. Rörande uppflyttning i högre lönegrad af ordinarie lärarinna i teckning -eller handarbete gälla samma bestämmelser som i fråga om lärarinnor i läsämnen (se A, § 13).

11. Lärarinna i öfningsämne, som icke har full tjänstgöring (ordinarie lärarinnor med partiell tjänstledighet och vikarier undantagna), aflönas per veckotimme efter följande grunder.

a) De första 10 veckotimmarna tjänstgöringen omfattar aflönas per timme och läsår:

för teckningsundervisning med 70 kronor

» handarbetsundervisning »60 »

» välskrifningsundervisning »60 »

De följande 10 veckotimmarna tjänstgöringen omfattar aflönas per timme och läsår:

för teckningsundervisning med 60 kronor

» handarbetsundervisning » 50 »

» välskrifningsundervisning » 50 »

öfriga veckotimmar aflönas per timme och läsår:

137 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

för teckningsundervisning med 50 kronor » handarbetsundervisning » 40 »

» välskrifningsundervisning » 40 »

b) Om aflöningen för lektioner i sång och gymnastik öfverenskomma skola och lärarinna.

12. Om ordinarie lärarinna åtager sig utöfver den tjänstgöringsskyldighet, som åligger henne, lektioner i öfningsämnen, betalas dessa med: för lektion i teckning 50 kronor per läsår,

» » i handarbete 40 » » »

» »i välskrifning 40 » » »

» » i sång eller gymnastik efter öfverenskommelse.

0. Förslag till bestämmelser angående statsbidraget.

1. Statsbidraget till de högre flickskolorna utgår i form af:

a) anslag till viss skola,

b) lönetillägg till ordinarie lärarinnor.

2. Statens årsanslag till viss skola (§ l:a) utgår högst med det belopp, som beräknas efter följande grunder.

Maximibeloppet beräknas efter det antal lärjungar skolan har i klasserna öfver den tredje elementar klassen (d. v. s. den som med afseende på lärjungarnas ålder är parallell med folkskolans fjärde klass), så att

för de 25 första lärjungarna anslaget utgör 100 kronor per lärjunge, för de följande 25 lärjungarna anslaget utgör 75 kronor per lärjunge, för de följande 25 lärjungarna anslaget utgör 50 kronor per lärjunge.

3. Villkor för att en skola skall erhålla statsbidrag äro bland annat:

1) att kommun, landsting eller enskilda understödja skolan kontant eller genom lokalupplåtelse med minst lika stort årligt belopp som staten enligt § l:a,

2) att kommun, landsting eller enskilda dessutom betala dels det enligt A, § 2 bestämda dyrortstillägget till föreståndarinnan och till hvarje lärarinna med full tjänstgöring, dels ett lönetillägg af 100 kronor till hvarje ordinarie lärarinna (äfven under tjänstledighet) och af 300 kronor till föreståndarinnan, när hon som sådan tjänstgjort 5 år vid skola inom kommunen,

3) att skolan genomför en lönereglering, hvarigenom föreståndarinna och lärarinnor erhålla minst de löneförmåner, som här föreslagits,

4) att så många lärjungar i klasserna öfver den tredje elemcntarklassen erhålla nedsättning i terminsafgiften, att skillnaden mellan de afgifter, som dessa lärjungar skulle betalt efter 65 kronor per termin i 4:de,

Bill. till Rilcsd. Prof. 1.90.9. 1 Sami. 1 Afd. 54 Höft. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

70 kronor i 5:te och 75 kronor i öfriga klasser, samt de afgifter de verkligen betala, uppgår för året till minst 1/s af statsanslaget,

5) att bolag eller enskild person, som i skolan nedlagt kapital, ej tillgodogör sig högre ränta på detsamma än 4 %,

6) att staten genom en revisor deltager i granskningen af skolans räkenskaper och förvaltning.

4. De lönetillägg staten betalar till lärarinnor (§ 1: b) äro:

a) till ordinarie lärarinna i läsämme med högre kompetens och till ordinarie teckningslärarinna: 150 kronor i l:sta, 300 kronor i 2:dra och 450 kronor i 3:dje lönegraden,

b) till ordinarie lärarinna i läsämne med lägre kompetens: 150 kronor i 2:dra, 300 kronor i 3:dje och 450 kronor i 4:de lönegraden.

c) till ordinarie handarbetslärarinna: 150 kronor i 2:dra och 300 kronor i 3:dje lönegraden.

Öfvergångsbestämmelser.

1. Vid tiden för löneregleringens genomförande kan öfverstyrelse!! tillerkänna en lärarinna högre eller lägre kompetens, äfven om hon ej aflagt härför stadgad examen, såvida hon på annat sätt, särskildt genom längre, väl vitsordad tjänstgöring visat sig äga för undervisningen nödiga kunskaper och skicklighet.

2. Lärarinna, som vid löneregleringens genomförande är anställd vid skola, men icke förvärfvat sig eller af öfverstyrelsen fått sig tillerkänd kompetens, må af skolan med öfverstyrelsens medgifvande fortfarande kunna användas. Lönen för lärarinna i läsämne skall då i öfverensstämmelse med hittills gällande föreskrift beräknas så, att hon för en tjänstgöring af 24 veckotimmar ä 40—50 minuters längd erhåller samma aflöning som ordinarie folkskollärarinna har i lista lönegraden inom den kommun, där skolan ligger. Timlektioner aflönas i proportion härtill.

3. Om skolas ekonomiska ställning icke medger löneregleringens omedelbara genomförande, må öfverstyrelsen medgifva skolan rätt att genomföra den successivt under loppet af viss tid, på det sätt att den tjänstgöring, som motsvarar grundlönen, sättes högre och timlektionerna betalas lägre än enligt löneregleringen.

4. Föreståndarinna räknar icke för erhållande af lönetillägg såsom föreståndarinna tjänstår från tiden före löneregleringens genomförande.

5. Lärarinna får från tiden före löneregleringens genomförande räkna för uppflyttning i högre lönegrad högst 12 tjänstår.

139 Kungl. Maj:ts Nåd. proposition i\T:o 81.

Kommitterade hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes i proposition till 1908 års Riksdag föreslå, att statsanslaget till de högre flickskolorna må från och med 1909 beräknas och fördelas på sådant sätt, att skolorna sättas i stånd att genomföra en lönereglering, som tillförsäkrar lärarinnekåren minst de löneförmåner, hvilka upptagas i deras nyss nämnda förslag.

I skrifvelsen framhålles, att'om man, med iakttagande af de föreslagna bestämmelserna, beräknade statens och kommunernas bidrag till lönerna för hela den lärarinnekår, som inginge i beräkningen, så funne man, att statens och kommunernas bidrag blefve ungefär lika stora. För den enskilda kommunen eller med afseende på den enskilda skolan kunde dessa bidrag vara ganska olika. Men för skolorganisationen i dess helhet rådde jämvikt mellan dem.

Till kommitterades förslag äro fogade åtskilliga tabeller till belysning af skolornas ekonomiska ställning, sådan den var läsåret 1906—1907 och sådan den då skulle hafva varit, därest kommitterades förslås: varit genomfördt.

' o o

3. Läroverksöfverstyrelsens förslag ang. statsunderstöd

åt enskilda skolor.

Det förslag, för hvilket jag sålunda redogjort, remitterades till öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk, som behandlade det i sammanhang med den utredning, öfverstyrelsen hade att verkställa på grund af Kungl. Maj:ts befallning den 28 juni 1907 att inkomma med underdånigt utlåtande och förslag till gemensam plan för fördelningen och användningen af de nu utgående anslagen till de enskilda läroverken.

Till åtlydnad af nämnda befallning öfverlämnade öfverstyrelsen med underdånigt utlåtande den 14 november 1907 följande förslag till bestämmelser angående statsunderstöd åt enskilda skolor:

§ 1.

1. Enligt de närmare bestämmelser, som här nedan angifvas, kan understöd af statsmedel tilldelas enskild skola tillhörande någon af följande grupper:

a) högre flickskolor med minst sju klasser;

b) högre samskolor och högre goss-skolor med hufvudafdelningar motsvarande realskola och gymnasium;

<•) sexklassiga samskolor å orter, där allmänt läroverk ej finnes;

d) sexklassiga goss-skolor;

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

hvarvid i hvarje fall med klasser afses årsafdelningar öfver så kallade förberedande klasser.

2. Förutom till skolor, som tillhöra någon af de ofvannämnda grupperna, må understöd till belopp, samt enligt grunder, som af Kungl. Maj:t i hvarje fall bestämmas, kunna utgå till skolor, hvilka antingen vid de nya grundernas trädande i kraft redan äro i åtnjutande af statsunderstöd eller tillhöra ny skolform, som af Kungl. Maj:t pröfvas förtjänt af uppmuntran.

§ 2.

Såsom allmänna villkor för åtnjutande af statsunderstöd enligt de i § 8 här nedan angifna grunder gälla:

a) att med afseende på vid skolan anställda lärares och lärarinnors behörighet, tjänsteåligganden och aflöningsförmåner iakttages hvad i §§ 3, 4, 5, 6 och 7 här nedan stadgas, samt att ifråga om samma lärarpersonals pensionering skall gälla, hvad som därom kan varda särskildt stadgadt;

b) att lärjungeantalet i skolans klasser öfver de förberedande under de senaste tre åren varit i medeltal sammanlagdt minst sex gånger så stort som nämnda klassers antal, och att i fråga om sexklassig samskola och sexklassig goss-skola minst hälften af det sålunda beräknade lärjungeantalet tillhört skolans tre högsta klasser;

c) att lärjungar i den utsträckning, som i § 9 sägs, varda kostnadsfritt eller mot nedsatt afgift i skolan undervisade;

d) att vid skolan är anställd en legitimerad läkare med skyldighet att öfvervaka lärjungarnas fysiska uppfostran samt sundhetsförhållandena vid skolan;

e) att genom intyg af hälsovårdsnämnd eller vederbörande provinsialläkare styrkes, att skolans lokaler äro i hygieniskt afseende tillfredsställande;

f) att läsåret omfattar minst 36 läsveckor, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade;

g) att kommun eller enskild donator understöder skolan på sätt i § 8 mom. 3 sägs;

h) att bolag eller enskild person, som nedlagt kapital i skolan, ej tillgodogör sig högre ränta än 4 procent på det nedlagda kapitalet;

i) att af Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande utsedd revisor årligen granskar skolans räkenskaper och förvaltning samt däröfver till Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifver berättelse;

k) att berättelse om skolans verksamhet, affattad enligt fastställd plan, årligen insändes till kungl. ecklesiastikdepartementet och till kungl. öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk;

141 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

hvarjämte skall iakttagas, att, därest öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk icke i särskilda fall finner skäl medgifva undantag, vid sexklassig samskola skola vara anställda minst två och vid högre samskola minst fyra manliga lärare med sådan tjänstgöring, som i § 4 mom. 2—3 sägs, samt att vid sagda skolor enahanda bestämmelser skola gälla i fråga om minimiantalet af kvinnliga lärare.

§ 3.

1. För att kunna anställas som ämneslärare eller ämneslärarinna vid enskild skola, som åtnjuter statsunderstöd enligt de i § 8 stadgade grunder, erfordras

a) att hafva aflagt filosofisk eller teologisk kandidat- eller licentiatexamen samt att därjämte hafva genomgått för anställning såsom lärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium föreskrifven profårskurs eller förvärfvat annan af Kungl. Maj:t med afseende på ändamålet godkänd praktisk lärarutbildning;

b) eller att hafva aflagt afgångsexamen från högre lärarinneseminariet i Stockholm eller däremot svarande enskildt lärarinneseminarium, som af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänts;

c) eller att hafva aflagt afgångsexamen vare sig från enskildt lägre lärarinneseminarium, som af Kung!. Maj:t för ändamålet godkänts, eller från folkskoleseminarium för lärarinnor;

d) eller att hafva af Kungl. Maj:t förklarats innehafva sådan behörighet, som i någondera af punkterna a), b) eller c) här ofvan sägs.

2. För att kunna anställas såsom lärare eller lärarinna i öfningsämne vid enskild skola, som åtnjuter statsunderstöd enligt de i § 8 stadgade grunder, erfordras:

a) för anställning som lärare eller lärarinna i teckning eller välskrifning: afgångsbetyg från högre eller lägre undervisningskursen för teckningslärare vid tekniska skolan i Stockholm;

b) för anställning som lärare eller lärarinna i sång: afgångsbetyg från sånglärarkursen vid musikkonservatorium;

c) för anställning som lärarinna i handarbete: afgångsbetyg från lärarinnekurs i handarbete, som är ställd under af Kungl. Maj:t för or druid inspektion;

d) för anställning som lärarinna i huslig ekonomi: afgångsbetyg från lärarinnekurs i huslig ekonomi, som är ställd under af Kungl. Maj:t förordnad inspektion;

e) för anställning som lärare eller lärarinna i gymnastik: afgångsbetyg från instruktörskursen eller den fullständiga gymnastiklärarkursen

142 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

vid kungl. gymnastiska centralinstitutet eller från motsvarande kurs vid enskild gymnastisk anstalt, som af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänts;

dock att behörighet för anställning som lärare eller lärarinna i teckning, välskrifning, sång och handarbete äfven må tillkomma ämneslärare eller ämneslärarinna, som jämte sin öfriga pedagogiska utbildning i något af sagda öfningsämnen förvärfvat utbildning, som af Kungl. Maj:t blifvit för ändamålet godkänd.

§ 4-

1. Lärare och lärarinnor skola anställas antingen med full tjänstgöring eller såsom timlärare.

2. Lärare och lärarinna med full tjänstgöring är skyldig att i skolans klasser öfver de förberedande hvarje vecka meddela undervisning under minst 20, högst 24 lektioner af 40 till 50 minuters längd.

I denna tjänstgöringstid må äfven kunna inräknas ledning af morgonbön och rättande af lärjungars skriftliga arbeten; dock att så beskaffad tjänstgöring må uppskattas till högst 2 lektioner i veckan. Ingå vakttimmar i full tjänstgöring, må två sådana kunna räknas lika med en lektion.

Af möjligen förekommande lektioner af 35 minuters längd eller därunder må tre kunna räknas som två lektioner af ofvan stadgade längd; dock att för full tjänstgöring icke må erfordras mer än inalles 26 särskilda lektioner i veckan.

3. Föreståndare eller föreståndarinna med full tjänstgöring är skyldig att hvarje vecka meddela undervisning i skolan, allt efter skolans storlek och beskaffenhet, under minst 8, högst 20 lektioner af 40 till 50 minuters längd.

4. Ämneslärarinna med full tjänstgöring må, utan minskning af henne tillkommande löneförmåner, kunna fullgöra en del, dock högst en tredjedel, af sin tjänstgöring i de förberedande klasserna.

Likaledes må ämneslärare eller ämneslärarinna, som äger behörighet för undervisning i öfningsämne, utan minskning af löneförmånerna, kunna fullgöra en del, dock högst en tredjedel, af sin tjänstgöring genom undervisning i sådant ämne.

5. Lärare eller lärarinna, som äger behörighet för undervisning i mera än ett af öfningsämnena teckning, välskrifning, sång och handarbete eller som jämte behörighet för undervisning i sådant ämne jämväl äger behörighet såsom ämneslärare eller ämneslärarinna må, därest sammanlagda antalet veckolektioner uppgår till det här ofvan i mom. 2 angifna, för tillgodoräknande af full tjänstgöring kunna fullgöra sin tjänstgöring i två eller flera af de ämnen, den vunna behörigheten afser.

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

§ 5.

1. Lärare och lärarinnor med full tjänstgöring skola åtnjuta minst följande löneförmåner:

a) Amneslärare och ämneslärarinnor med den högre kompetens, som angifves i § 3 mom. 1 punkt a) och b):

i första lönegraden 1,300 kronor (grundlönen),

» andra » 1,500 »

» tredje » 1,700 »

» fjärde » 1,900 »

b) Amneslärare och ämneslärarinnor med den lägre kompetens, som angifves i § 3 mom, 1 punkt c):

i första lönegraden 1,300 kronor (grundlönen)

c) Lärare och lärarinnor med hufvudsaklig tjänstgöring i något eller några af ämnena teckning, välskrifning, sång och handarbete och med den behörighet, som angifves i § 3 mom. 2, äga uppbära en grundlön, beräknad efter det arfvode för timlärare i vederbörande ämne, som finnes här nedan angifvet i § 6 mom. 1 punkt c), samt därutöfver ålderstillägg i tre lönegrader med resp. 100, 150 och 150 kronor.

2. Föreståndare eller föreståndarinna skall åtnjuta samma löneförmåner som ämneslärare med högre kompetens samt därutöfver dels ett särskildt arfvode af 300 kronor för läsår, dels fri bostad eller hyresersättning, beräknad efter hyran för tre rum och kök intill 750 kronor för år.

3. A ort, där ordinarie folkskollärarinnas lägsta aflöning, naturaförmåner inberäknade, öfverstiger 1,300 kronor, skola föreståndare och föreståndarinna samt lärare och lärarinnor med behörighet enligt § 3 och med full tjänstgöring åtnjuta ett ortstillägg utgörande minst skillnaden mellan sagda båda belopp, dock att ortstillägget i intet fall behöfver öfverstiga 200 kronor för år.

4. I fråga om uppflyttning från lägre till högre lönegrad, hvarom framställning göres hos Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, som i ärendet äger besluta,1 iakttages, att lärare och lärarinna i första löne-

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

graden, äfvensom vikarie med sådan behörighet, som i § 3 sägs, uppflyttas i andra lönegraden efter två års väl vitsordad tjänstgöring,

att lärare och lärarinna uppflyttas i tredje och fjärde lönegraden, då fem år förflutit efter uppflyttningen i närmast lägre lönegrad,

och att ämneslärare och ämneslärarinna med den lägre kompetens, som angifves i § 3 mom. 1 punkt c), uppflyttas i femte lönegraden, då tio år förflutit efter uppflyttningen i fjärde lönegraden;

och skall beträffande uppflyttning i tredje eller högre lönegrad gälla, att tjänstinnehafvare under mer än fyra femtedelar af den tid, som efter uppflyttning i närmast lägre lönegrad erfordras för att vinna sådan uppflyttning, med vitsord om nit och skicklighet själf skall hafva bestridt tjänsten, samt

att den högre aflöningen icke får tillträdas förrän vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd.

5. Lärare och lärarinna med lägre kompetens, som förvärfvar högre kompetens enligt § 3 mom. 1 punkt a) eller b), äger att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo jämväl sin tjänstgöring såsom lärare eller lärarinna med lägre kompetens.

6. Lärarinna med kompetens och tjänstgöring enligt §§ 3 och 4, som under någon tid, dock högst tre år i samma lönegrad, haft sin hufvudsakliga tjänstgöring i de förberedande klasserna, äger att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo jämväl den tid tjänstgöringen i de förberedande klasserna omfattat.

7. För tjänstledig ämneslärare eller ämneslärarinna anställd vikarie med behörighet enligt § 3 skall för full tjänstgöring aflönas med minst 1,300 kronor för läsår jämte ortstillägg, där sådant förekommer. Vikarie för tjänstledig öfningslärare eller öfningslärarinna, äfvensom vikarie, som ej har full tjänstgöring, skall aflönas som timlärare enligt § 6 mom. 1 punkt c).

§ 6.

Timlärare med sådan behörighet, som i § 3 sägs, äger att för veckotimme, utgörande lektion af 40 till 50 minuters längd, uppbära minst följande arfvode:

a) såvida veckotimmarnas antal icke öfverstiger 10, för undervisning i läroämne 80 kronor, teckning- och sång- 70 kronor,

O Ö 7

handarbete och välskrifning 60 kronor;

145 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

b) för därefter följande 5 veckotimmar för undervisning i läroämne 70 kronor, teckning och sång 60 kronor, handarbete och välskrifning 50 kronor;

c) för öfriga veckotimmar för undervisning i läroämne 60 kronor, teckning och sång 55 kronor, handarbete och välskrifning 45 kronor.

2. Arfvodet för undervisning i huslig ekonomi och gymnastik bestämmes genom öfverenskommelse mellan lärarinnan eller läraren och skolans föreståndai’e eller styrelse.

3. Om lärare eller lärarinna med full tjänstgöring åtager sig flera lektioner än i § 4 mom. 2 och 3 sägs, skola sådana lektioner betalas med minst följande belopp: i läroämne med 60 kronor, i teckning och sång med 50 kronor samt i handarbete och välskrifning med 40 kronor för veckotimme.

§ 7.

I fråga om tjänstledighet för de vid enskild skola anställda tjänstinnehafvare skall, såvida icke vederbörande föreståndare eller styrelse Annor sig kunna utan ökad kostnad för statsverket bereda fördelaktigare villkor, iakttagas följande:

1. Lärare och lärarinna i första lönegraden, som åtnjuter tjänstledighet, skall för den del af läsåret, tjänstledigheten omfattar, afstå alla sina löneförmåner.

2. Lärare och lärarinna i andra eller högre lönegrad, som på grund af sjukdom åtnjuter tjänstledighet, skall för den del af läsåret, tjänstledigheten omfattar, afstå halfva grundlönen och ortstillägget, där sådant förekommer, men äger bibehålla öfriga löneförmåner, dock att tjänstledighet på sådana villkor ej må beviljas för längre tid än sammanlagdt ett läsår under samma femårsperiod. Lärare och lärarinna, som på grund af sjukdom behöfver tjänstledighet för längre tid än ett läsår under samma femårsperiod, skall under den öfverskj utande tiden afstå alla sina löneförmåner.

3. Lärare och lärarinna i andra eller högre lönegrad, som af annan anledning än sjukdom åtnjuter tjänstledighet, skall för den del af läsåret, tjänstledigheten omfattar, afstå alla sina löneförmåner.

4. Föreståndare och föx-eståndarinna, som åtnjuter tjänstledighet på grund af sjukdom, skall för den del af läsåret, tjänstledigheten omfattar, afstå halfva grundlönen samt föreståndararfvodet och ortstillägget, där

Bill. tiU Ili hs cl. Trot. 1909. 1 Sami. 1 Afcl. 04 Hlift. 19

146 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

sådant förekommer, men äger bibehålla öfriga löneförmåner. I öfrigt gäller om föreståndares och föreståndarinnas tjänstledighet detsamma som om lärares i andra eller högre lönegrad.

§ B.

1. Det i § 1 omförmälda understöd af statsmedel till enskild skola skall utgöras af

dels lönetillägg till lärare och lärarinnor med ett belopp, motsvarande summan af alla af lärarpersonalen intjänta ålderstillägg med undantag af de bidrag till dessa, som i enlighet med § 8 mom. 3 skola utgöras af vederbörande kommun,

dels ärsanslag till skolan, och skall sistnämnda anslag, på sätt här nedan sägs, beräknas dels efter antalet lärartjänster, dels efter lärjungarnas antal.

1) För beräkningen af maximibeloppet af den del af årsanslaget, som utgår efter antalet lärartjänster, skola följande grunder gälla:

a) ett belopp, motsvarande en tredjedel af ämneslärares grundlön, beräknas för högst så många lärartjänster, som antalet af skolans årsklasser, de förberedande klasserna och de tre högsta gymnasieklasserna oberäknade, med reduktion för Barnundervisning af olika årsklasser och för kortare undervisningstid än den normala i enskild klass;

b) om skolan har gymnasium och detta under de senaste tre åren i de tre högsta klasserna haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar, som under minst två läsår begagnat undervisningen i skolan, beräknas ett särskildt anslag för tre lärartjänster å gymnasiet med en tredjedel af ämneslärares grundlön för hvarje tjänst;

c) för samskolor och goss-skolor beräknas därutöfver ett särskildt anslag för att sätta dem i stånd att anställa erforderligt antal manliga lärare, nämligen för sexklassiga samskolor och sexklassiga goss-skolor 1,000 kronor, för högre samskolor 2,000 kronor och för högre goss-skolor 3,000 kronor.

2) För beräkning af» maximibeloppet af den del af anslaget, som utgår efter lärjungarnas antal, skola, därest icke Kungl. Maj:t i särskilda fall finner skäl annorlunda förordna, följande grunder gälla:

a) för hvarje lärjunge i klasserna öfver de förberedande, de 3 högsta gymnasieklasserna undantagna, beräknas ett belopp, som utgör en tiondedel af medelårsafgiften för lärjunge i dessa klasser;

b) om skolan har ett gymnasium med det lärjungeantal i de 3 högsta klasserna, som ofvan sägs, beräknas enligt samma grunder ett särskildt anslag för gymnasiet efter antalet lärjungar i dessa klasser;

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

c) det efter lärjungeantalet beräknade anslaget må utgå med högst 2,000 kronor till hvarje skola; dock att för högre samskola och högre goss-skola beloppet må kunna ökas intill 4,000 kronor, i den mån lärjungarnas antal i gymnasiets 3 högsta klasser betingar sådan ökning med tillämpning af ofvan angifna beräkningsgrund.

2. Till högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor, hvilka visat sig äga på lämpligt sätt anordnad undervisning i huslig ekonomi, må enligt grunder, som Kungl. Maj:t kan finna skäligt närmare bestämma, utgå ett särskildt understöd af högst 400 kronor om året för kurs i ämnet, hvilken omfattar en lärjungegrupp, samt ytterligare högst 200 kronor för hvarje därutöfver tillkommande lärjungegrupp, dock att dylikt understöd ej till någon skola må utgå med högre belopp än 1,000 kronor.

3. Det i § 2 punkt g) omförmälda understöd af kommun eller enskild donator skall utgöras af

dels lönetillägg till lärare och lärarinnor, nämligen

1) ett kontant bidrag af 100 kronor till hvart och ett af de ålderstillägg, som utgå till lärare eller lärarinnor i andra och högre lönegrader,

2) ortstillägg å den ort, där sådant skall förekomma;

dels är sanslag till skolan, hvilket anslag skall utgå med

1) ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statens årsanslag till skolan, dock att kommunens bidrag för skolor, hvilka hittills åtnjutit understöd från anslaget till enskilda läroverk, ej behöfver uppgå till mer än hälften af sagda anslag;

2) i händelse understöd af statsmedel utgår för undervisning i huslig ekonomi, ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statens understöd för ändamålet.

§ 9.

Den del af statens årsanslag till skolan, som utgår efter lärjungeantalet, skall i sin helhet användas till betäckande af kostnaden för friplatser och nedsättningar i terminsafgiftcr för lärjungar i klasserna öfver de förberedande.

§ 10.

Finner sig enskild skola, som i öfrigt uppfyller villkoren för erhållande af statsunderstöd, nödsakad att anställa lärare eller lärarinna, som icke äger behörighet i enlighet med bestämmelserna i § 3, må skolan utan

148 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

hinder af denna omständighet kunna erhålla understöd af statsmedel enligt de i § 8 mom. 1 angifna grunder, under villkor

att lärare eller lärarinna, som saknar sagda behörighet, erhåller arfvode som timlärare till minst de belopp, som angifvas i § 6 mom. 1 punkt c), samt

att i fråga om beräkningen af den del af statens årsanslag till skolan, som utgår efter antalet lärartjänster, iakttages, att, därest de af icke behöriga lärare eller lärarinnor bestridda lektionerna sammanlagdt uppgå till 24 i veckan, nämnda anslag minskas med en sjättedel af ämneslärares grundlön, samt att, om antalet af nämnda lektioner understiger eller öfverstiger 24, anslaget lider minskning i förhållande därtill.

§ Il-

Till skola, som åtnjuter understöd af statsmedel, må för anställande af särskildt försök, som pröfvas vara af den betydelse, att en värdefull pedagogisk erfarenhet därigenom kan vinnas, ett särskildt tilläggsunderstöd för viss tid kunna beviljas.

Öfvergångsbestämmelser.

1. Lägre samskolor, hvilka för närvarande äro femklassiga, må upprätta den sjätte klassen, när detta befinnes lägligt, dock senast med ingången af läsåret 1911—1912. Så länge skolan är femklassig, åligger det ej skolan att anställa mer än en manlig lärare och begränsas därunder det i § 8 mom. 1 punkt 1 c) omnämnda tilläggsanslaget till 500 kronor för år.

2. Om skolans ekonomiska ställning icke tillåter löneregleringens omedelbara genomförande må den, efter Kungl. Maj:ts medgifvande i hvarje fall, kunna genomföras successivt under loppet af den första treårsperioden efter de nya grundernas trädande i kraft, på det sätt att den tjänstgöring, som motsvarar grundlönen, sättes högre och timlektionerna betalas lägre än enligt sagda grunder.

3. Föreståndare och föreståndarinna, ämneslärare och ämneslärarinna äga att från tiden före löneregleringens genomförande för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo högst 12 tjänstår.

Öfverstyrelsen hemställde i sitt underdåniga utlåtande den 14 november 1907, att Kungl. Maj:t täcktes göra framställning till 1908 års Riksdag, att Riksdagen måtte

149 Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 81.

dels godkänna de bestämmelser angående statsunderstöd åt enskilda skolor, som öfverstyrelsen föreslagit;

dels i stället för samtliga för år 1908 till enskilda läroanstalter utgående anslag å tillhopa 568,000 kronor bevilja följande anslag, nämligen:

1) ett anslag å ordinarie stat för understödjande af sådana enskilda skolor, som omnämnas i § 1 af öfverstyrelsens förut omnämnda förslag, till ett belopp af 590,000 kronor,

2) ett förslagsanslag å ordinarie stat för tilldelande af ålderstillägg åt lärarpersonalen vid samma skolor till ett belopp af 170,000 kronor,

3) ett anslag å ordinarie stat för understödjande af seminariekurser för utbildande af lärarinnor till ett belopp af 21,000 kronor,

dels ock medgifva, att, under förutsättning att Eslöfs högre flickskola och Eslöfs enskilda läroverk för gossar sammanslås till en samskola, understöd måtte till denna skola kunna utgå enligt de grunder, som kunna för samskolor blifva stadgade.

Till stöd för de förslag för Indika jag nu redogjort, har öfverstyrelsen i sitt utlåtande den 14 november 1907 lämnat en utförlig motivering. Öfverstyrelsen omnämner till en början, att på grund af nådigt medgifvande följande lärare och lärarinnor biträdt vid ifrågavarande ärendens utredning, nämligen föreståndarinnan för Djursholms samskola Gerda von Friesen, lektorn vid högre latinläroverket i Göteborg P. J. G. Laurin, föreståndarinnan för högre elementarskolan för flickor i Lund Anna Rönström samt lektorn vid högre lärarinneseminariet i Stockholm L. M. Wtern.

Sedan öfverstyrelsen därefter i korthet redogjort för de nu stadgade gunderna för utdelning af statsunderstöd till högre flickskolor och samskolor och därvid särskildt framhållit, att Riksdagen dels för tilldelande af sådant understöd föreskrifvit villkor, hvarigenom ämneslärarinnorna tillförsäkrats en viss minimiaflöning, dels ock vid beviljande år 1907 af det förut omnämnda tilläggsanslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor erkänt billigheten däri, att de lärarinnor, hvilka redan på grund af ålder i tjänsten eller andra omständigheter åtnjöte eu aflöning, som öfverstege den bestämda minimilönen, fortfarande bibehöllcs i en högre lönegrad, uttalar öfverstyrelsen den mening, att tiden nu vore kommen för att på ett mera effektivt sätt än tillförene bereda understöd åt de enskilda skolor af olika arter, som vore däraf förtjänta, och särskildt för att åt frågan om lärarpersonalens vid dessa skolor aflöningsförhållanden söka vinna en mera tillfredsställande och mera definitiv lösning än den provisoriska, som åstadkoms genom nyssnämnda villkor om lärarinnelönerna i 1902 års kungörelse. 1 detta afseende erinrar öfver-

Öfver-

styrelsens utlåtande den 14 november 1907.

150 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

styrelsen därom, att hittills gällande bestämmelser visat sig otillfredsställande, bland annat, då det vid 1907 års Riksdag gällde att bringa skolorna hjälp med anledning af de ekonomiska återverkningar, de måste röna af den åt folkskollärarinnorna beviljade löneförbättringen, och därför i alla händelser borde ersättas med nya grunder för den treårsperiod för ifrågavarande statsunderstöds utgående, som inginge med år 1909. Vidare anför öfverstyrelsen, att 1904 års läroverksreform omfattade jämväl lönereglering för de allmänna läroverkens lärarpersonal, hvilkens ekonomiska ställning härigenom väsentligt förbättrats. Att ett tryggande af den ekonomiska ställningen äfven för lärarpersonalen vid de enskilda läroverken, hvilka hade att fylla en kulturell uppgift fullt jämförlig med den, som tillkomme de allmänna läroverken, likaledes skulle ligga Riksdagen om hjärtat, kunde med så mycket större tillförsikt väntas, som uttalanden i sådan riktning icke varit sällsynta i Riksdagens förhandlingar.

Öfverstyrelsen ville därjämte framhålla, att de kostnader, som ett kraftigare understödjande af de enskilda läroverken komme att orsaka statsverket, äfven om de måste blifva ganska betydliga på grund af läroverkens stora antal och den talrika lärarpersonalen, likväl kunde betecknas såsom ringa i förhållande till statsverkets omkostnader för de allmänna läroverken.

Ihågkommas borde vidare, yttrar öfverstyrelsen, att kostnaden för en skolas uppehållande mycket ökats sedan 1902, hvarför ett understöd till det belopp, som då fastställdes och möjligen vid den tiden var fullt tillräckligt, numera för skolan utgjorde en icke oväsentlig mindre hjälp än den, som varit åsyftad.

Slutligen önskade öfverstyrelsen framhålla, att, ifall — såsom lämpligt syntes vara — en ökning i vissa afseenden af de fordringar, som hittills ställts på de enskilda skolorna, förbundes med förhöjningen af statsunderstödet till dessa skolor, staten sålunda skulle vinna ökad säkerhet därför, att skolorna rätt fyllde sin viktiga uppgift. De ökade fordringarna borde, enligt öfverstyrelsens förmenande, emellertid icke gå i den riktningen, att skolorna bundes vid vissa organisations- eller undervisningsplaner, utan borde fordringarna fast mera i främsta rummet åsyfta vinnande af tillfredsställande garanti för lärarpersonalens kompetens. Ifall, såsom öfverstyrelsen hoppades, en i väsentlig grad tryggare ekonomisk ställning än den hittills åtnjutna komme att beredas lärarpersonalen vid de enskilda skolorna, syntes det billigt att i gengäld fordrades, att denna personal genom förvärfvande af erforderlig teoretisk och praktisk utbildning för sitt kall gjorde sig för detsamma fullt lämplig.

Efter dessa erinringar af allmän art öfvergår öfverstyrelsen till frågan

151 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

om de grunder, hvilka enligt dess förmenande borde fastställas för utgående af understöd till enskilda läroanstalter, samt om understödsbeloppens beräkning. Härvid ansåge sig öfverstyrelsen, som till en början närmast tänkte på förhållandena vid de högre flickskolorna, böra taga till utgångspunkt det förslag till lönereglering, kompetensbestämmelser m. m. för lärarinnorna vid sistnämnda skolor, hvilket redan förelåge såsom i vissa afseenden i detalj utarbetadt i den förut omtalade, till öfverstyrelsen remitterade petitionen rörande ifrågavarande ärende.

Rörande frågan om behofvet af en lönereglering för lärarinnorna vid öfverstyreUen de högre flickskolorna hänvisar öfverstyrelsen därtill, att en sådan för „/ e» i»n«hvarje kår utgjorde hufvudvillkoret för en tryggad ekonomisk ställning. re9lertns- Med insikt härom hade statsmakterna sedan länge beredt förmånen af en lönereglering åt de lärarkårer, som stode närmast den nu ifrågavarande, nämligen lärarpersonalen vid de allmänna läroverken och vid folkskolorna.

Att lärarinnorna vid de högre flickskolorna i detta afseende blifvit mindre väl tillgodosedda, kunde ingalunda väcka förundran. Orsaken vore tydligen att söka däri, att det jämförelsevis sent blifvit erkändt, att högre undervisning för flickor vore ett statsintresse, jämförligt med den högre undervisningen för manliga lärjungar och med folkundervisningen, samt jämväl — och måhända förnämligast — däri, att det ansetts möta alltför stora vanskligheter att genomföra en lönereglering i fråga om lärarpersonalen vid skolor, hvilka visserligen med ganska stora belopp understödts af staten och kommunerna, men hvilka likväl i regel varit i enskilda personers, sällskaps eller bolags ägo.

Öfverstyrelsen hoppades emellertid kunna visa, att dessa svårigheter, ehuru visserligen stora, likväl stode att öfvervinna. För öfrigt tilläte sig öfver styrelsen att äfven i detta- sammanhang erinra om den ofvan omtalade bestämmelsen i den nådiga kungörelsen den 13 juni 1902, hvarigenom aflöningen för vissa lärarinnor vid enskilda skolor gjorts beroende af folkskollärarinnornas minimilöner. Det torde icke kunna anses obsrättigadt att betrakta denna bestämmelse såsom en första åtgärd i riktning af en lönereglering för sagda lärarinnor. Och såsom ett ytterligare steg i samma riktning måste anses det förut omnämnda uttalandet af 1907 års Riksdag rörande billigheten däraf, att lärarinnor, hvilka på grund af ålder i tjänsten eller andra omständigheter åtnjutit en aflöning utöfver den bestämda minimilönen, måtte varda bibehållna i en högre lönegrad.

Om det alltså, fortsätter öfverstyrelsen, på grund af det sagda syntes kunna göras gällande, att en lönereglering för lärarpersonalen vid de högre flickskolorna, åstadkommen genom statsmakternas försorg, redan vore er-

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

känd såsom principiellt berättigad, borde det å andra sidan framhållas, att den enda bestämmelse härom, som funnes utfärdad, nämligen i nyssnämnda nådiga kungörelse, förutom att den i öfrigt vore otillfredsställande, blifvit affattad i alltför obestämda ordalag. Det hade af denna anledning icke sällan befunnits svårt att afgöra, huruvida i särskilda fall kungörel: sens bestämmelse ägt tillämplighet eller icke, hvarför det kommit att inträffa, att lärarinnor gått miste om den förmån, Kungl. Maj:t och Riksdagen velat åt dem bereda.

Af de skäl, som förut anförts, hade öfverstyrelsen känt sig kraftigt manad att nu framkomma med underdånigt förslag till en genomförd lönereglering för lärarinnorna vid enskilda statsunderstödda skolor. I fråga om bestämmelserna för en sådan reglering hade öfverstyrelsen funnit sig kunna i det väsentliga ansluta sig till det förslag i nämnda afseende, som utarbetats af omförmälda kommitterade, enär detta förslag syntes i det hela väl afpassadt samt moderat i fråga om beloppen af de löner, som för olika lönegrader blifvit ifrågasatta. Dock skilde sig öfverstyrelsens löneförslag i flera punkter från kommitterades.

Rörande de särskilda bestämmelserna i förslaget ville öfverstyrelsen i underdånighet anföra följande.

öfver styrelsen För ämneslärarinna med högre kompetens och full tjänstgöring, d. v. s.

0V}sr^åmnes-1 en tjänstgöring af 20 å 24 timmar i veckan, hade kommitterade föreslagit lärarinnor, följande lönegrader, oberäknadt ortstilläggen, nämligen

en första lönegrad af................................................ 1,300 kronor (grundlönen)

efter 2 års tjänstgöring en andra lönegrad af 1,550 »

* 7 » » » tredje » » 1,700 »

* 12 » » » fjärde » » 1,850 »

Med hänsyn därtill, att den föreslagna löneförhöjningen vid uppfiyttningen i andra lönegraden syntes väl stor i jämförelse "med de följande löneförhöjningarna, ansåge sig öfverstyrelsen i stället böra föreslå:

en första lönegrad af ................................................ 1,300 kronor (grundlönen)

efter 2 års tjänstgöring eu andra lönegrad af 1,500 »

* 7 » » » tredje » » 1,700 »

* 12 » » » fjärde » » 1,900 »

För ämneslärarinnor med lägre kompetens och full tjänstgöring hade korjamitterade föreslagit

en första lönegrad af................................................ 1,300 kronor (grundlönen)

efter 2 års tjänstgöring en andra lönegrad af 1,400 »

* 7 » » » tredje » » 1,550 »

* 12 » » » fjärde » » 1,700 »

* 22 » » » femte » » 1,850 »

153 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Grundlönen skulle alltså enligt kommitterades förslag blifva densamma som för lärarinna med högre kompetens och likaså slutlönen, ehuru den sistnämnda skulle uppnås först efter längre tids tj änstgöring.

öfverstyrelsen, som delade kommitterades mening i detta afseende, ansåge sig, i anslutning till sitt nyss omförmälda ändringsförslag med afseende på lärarinnor med högre kompetens, böra äfven för nu ifrågavarande lärarinnor föreslå ett aflöningsbelopp i högsta lönegraden af 1,900 kronor.

För ämneslärarinnor med ett jämförelsevis litet antal undervisningstimmar hade kommitterade af naturliga skäl icke ansett sig böra föreslå fasta lönegrader. Kommitterade hade emellertid icke därför underlåtit att också för sådana lärarinnor föreslå bestämda minimiaflöningar, beräknade efter antalet undervisningstimmar i veckan.

Äfven öfverstyrelsen funne föreskrifter beträffande timlärarinnors minimiaflöningar erforderliga, enär öfriga bestämmelser i öfverstyrelsens förslag, hvilka vore afsedda att blifva till gagn för skolorna och deras lärarpersonal, i annat fall kunde befaras blifva illusoriska. Rörande de arfvoden, som enligt öfverstyrelsens förmenande borde utgå till timlärarinnor, ville öfverstyrelsen anmärka, att de vore så beräknade, att det för en skola skulle ställa sig fördelaktigare att använda lärarinnor med full tjänstgöring än att använda timlärarinnor. • _

Kommitterade hade föreslagit, att en föreståndarinna, oberäknadt orts-0m tillägg, skulle erhålla följande löneförmåner, nämligen en grundlön af l,850/<5r /«*•«*<“»kronor, bostad eller hyresersättning beräknad efter tre rum och kök, dock ar,nnorhögst 750 kronor per år, samt ett ålderstillägg af 300 kronor efter 5 års tjänstgöring såsom föreståndarinna vid skola inom samma kommun.

Då öfverstyrelsen funne det önskligt, att föreståndarinnas aflöning utginge enligt enahanda grunder som lärarinnornas, ehuru med de tillägg, som kunde anses betingade af hennes ställning i skolan, ville öfverstyrelsen för föreståndarinna föreslå samma grundlön, orts- och ålderstillägg som för lärarinnor med högre kompetens samt dessutom ett särskild^ föreståndarinnearfvode af 300 kronor jämte bostad eller hyresersättning, så beräknad som kommitterade föreslagit.

För en föreståndarinna, hvilken tjänstgjort såsom lärarinna eller föreståndarinna i statsunderstödd skola under kortare tid än sammanlagdt 12 år, ställde sig öfverstyrelsens förslag något mindre gynnsamt än kommitterades, hvilket emellertid föga betydde, enär en föreståndarinna sällan hade en så kort tjänstgöringstid. Efter 12 års tjänstgöring blefve föreståndarinnans aflöning 50 kronor högre enligt öfverstyrelsens förslag än enligt kommitterades.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Hdft.

154 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

cmafiZi^en Kommmitterades förslag till lönereglering omfattade äfven lärarinnor i Tor öfningvisso öfning sämnen, nämligen i teckning och handarbete. I fråga om lärarinnor, dessa hade kommitterade föreslagit, dels att full tjänstgöring skulle motsvara 24 ä 28 lektioner i veckan, dels att lönegraderna skulle bestämmas sålunda, nämligen

för lärarinnor i teckning:

en första lönegrad.............................................

efter 2 års tjänstgöring en andra lönegrad s 7 » > » tredje >

» 12 *> » » fjärde »

och för lärarinnor i handarbete:

en första lönegrad................................................ af 1,100 kronor (grundlönen)

efter 2 års tjänstgöring en andra lönegrad... » 1,200 »

* 7 » » » tredje » ... » 1,350 »

» 12 » » » fjärde « ... > 1,500 »

Med afseende på detta förslag funne öfverstyrelsen till en början den ändringen önskvärd, att antalet lektioner i veckan, som skulle fordras såsom villkor för lönetursrätt, nedsattes till samma antal, som föreslagits för ämneslärarinnor, eller till 20 ä 24 lektioner. Härigenom vunnes nämligen ökad möjlighet för ifrågavarande lärarinnor att komma i åtnjutande af sagda rätt. Samtidigt med denna ändring borde förslaget till aflöningsbelopp för de olika lönegraderna något ändras, en fråga till hvilken öfverstyrelsen längre fram ämnade återkomma.

öfriga ändringar af kommitterades förslag beträffande öfningslärarinnornas aflöning, hvilka öfverstyrelsen ansåge sig böra föreslå, hade i det väsentliga enahanda syfte, nämligen beredande af ökad möjlighet för dessa lärarinnor att komma i åtnjutande af lönetursrätt, och därmed äfven af samma fasta ställning i skolorna som ämneslärarinnorna; och förmenade öfverstyrelsen, att sådana bestämmelser kunde träffas, att sagda rätt bereddes icke blott lärarinnor i teckning och handarbete utan äfven i sång och välskrifning. Däremot hade öfverstyrelsen icke ansett sig böra framlägga förslag i detta afseende för lärarinnor i huslig ekonomi och gymnastik, hvilkas ställning i skolorna mera väsentligt afveke från öfriga lärarinnors.

Hvad som särskildt vållade svårighet, då det gällde att bereda lönetursrätt åt lärarinnor i öfningsämnen vore i främsta rummet den omständigheten, att antalet lektioner inom en skola i ett öfningsämne sällan vore tillräckligt stort, för att en lärarinna i ämnet skulle kunna erhålla full tjänstgöring. Detta gällde om sång och välskrifning i högre grad än

af 1,300 kronor (grundlönen) » 1,550 »

» 1,700 » 1,850 »

155 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

om teckning och handarbete, och det hade utan tvifvel varit detta förhållande, som föranledt kommitterade att i fråga om lärarinnor i sång och välskrifning icke ifrågasätta lönetursrätt.

Det vore emellertid uppenbart, att möjlighet att få räkna lönetur skulle i många fall inträda äfven för lärarinna i de båda sistnämnda ämnena, på samma gång sådan möjlighet skulle ökas för lärarinnor i teckning ocli handarbete, ifall det medgåfves — under vissa förutsättningar med afseende på utbildningen, till hvilka öfverstyrelsen ämnade återkomma i det följande — att en lärarinnas undervisningstimmar i två eller flera öfningsämnen finge sammanräknas, så att lönetursrätt erhölles, ifall sammanlagda timantalet uppginge till minst 20 veckotimmar.

I fråga om ämnena teckning och välskrifning läge en sådan sammanräkning närmast till hands, enär en teckningslärarinna, åtminstone ifall hon under senare år genomgått kurs för teckningslärare vid tekniska skolan i Stockholm, erhållit utbildning äfven för undervisning i välskrifning. öfverstyrelsen förmenade emellertid, att rätten till sammanräkning i nämnda fall borde tydligt uttalas, samt att den icke borde inskränkas till teckning och välskrifning. Det kunde nämligen icke anses själfklart, att en lärarinna i teckning hade bättre förutsättning att meddela undervisning i välskrifning än till exempel i handarbete, ifall hon äfven för undervisning i sistnämnda ämne erhållit tillfredsställande utbildning. Ingen anledning syntes förefinnas att icke medgifva sådan sammanräkning äfven i fråga om en undervisning, som delvis omfattade läroämnen och delvis öfningsämnen. Oafsedt d9n fördel, som härigenom i vissa fall bereddes enskilda lärarinnor, måste det för undervisningen i öfningsämnena mången gång vara en vinst, att den öfvertoges af skolade ämneslärarinnor, under förutsättning naturligtvis, att de ägde kompetens äfven såsom lärarinnor i de ifrågavarande öfningsämnena.

Det af öfverstyrelsen sålunda framställda förslaget syntes orsaka svårigheter med afseende på beräkningen af en lärarinnas aflöning, enär ju denna enligt kommitterades förslag i vissa fall skulle utgå med olika belopp för lärarinnor i olika ämnen, öfverstyrelsen förmenade emellertid, att dessa svårigheter kunde öfvervinnas genom den bestämmelsen, att grundlönen för eu lärarinna i öfningsämnen, vare sig hon meddelade undervisning i ett eller flera ämnen, skulle beräknas efter antalet undervisningstimmar samt efter det arfvode per timme, som för de särskilda ämnena föreslagits, öfverstyrelsens förslag för ifrågavarande lärarinnor ställde sig, äfven oafsedt den större möjligheten att få räkna lönetur, fördelaktigare än kommitterades.

Med afseende på hvad öfverstyrelsen sålunda föreslagit beträffande öfningslärarinnornas löneförmåner, ville öfverstyrelsen till sist anföra, att

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 81.

förslaget alldeles icke innebure något tvång för en skola att lämna undervisningen i öfningsämnen åt lärarinnor, hvilka, därigenom att de vore i stånd att öfvertaga undervisningen i mera än ett ämne, kunde erhålla lull tjänstgöring i skolan. Det skulle stå skolan fullkomligt fritt att för ifrågavarande undervisning använda timlärarinnor, med det antal undervisningstimmar i veckan, som kunde befinnas lämpligt, samt aflöna dem efter de grunder, som för sådan undervisning föreslagits.

Ö^om<oru,-en tidigt kommitterades förslag skulle å orter, där lefnadskostnaderna tillägg, gjorde detta behöfligt, ortstillägg utgå till lärarinnor med full tjänstgöring. Beloppen skulle efter förslag af stadsfullmäktige bestämmas af Kungl. Maj:t vid statsunderstödens beviljande. Äfven öfverstyrelsen ansåge ortstillägg behöfliga på många ställen, men förmenade, att det sätt, kommitterade tänkt sig för bestämmandet af dessa tillägg, ej läte förena sig med vederbörande kommuners själfbestämmanderätt i ekonomiska frågor. Däremot torde intet vara att invända mot att från statens sida såsom villkor för statsunderstöds åtnjutande, i anslutning till nu gällande bestämmelse, stadgades en skyldighet för vederbörande kommun att lämna här ifrågavarande lärarinnor ortstillägg till de belopp, hvarmed inom den kommun, där skolan vore belägen, ordinarie folkskollärarinnas lägsta aflöning i första lönegraden öfverstege den lägsta lagstadgade lönen. Dock syntes en begränsning lämplig af det maximibelopp, på hvilket en lärarinna*ägde göra anspråk, och ansåge sig öfverstyrelserp i likhet med kommitterade, i detta afseende böra föreslå 200 kronor. Å orter med särskildt dyra lefnadskostnader torde det sålunda begränsade ortstillägget blifva mindre än önskligt. Det kunde emellertid förväntas, att i de stora kommuner, där detta företrädesvis kunde antagas blifva fallet, kommunalstyrelserna skulle befinnas villiga att bevilja ortstillägg till högre belopp.

^oriTratYm1 Rörande de närmare bestämmelser, hvilka öfverstyrelsen ansett sig böra

Umetursberäk-föreslå med afseende på tjänstgöring, som borde betinga rätt till lönetur, villkor för uppflyttning i högre lönegrad samt rätt till löneförmåner, som i vissa fall borde tillerkännas tjänstledig lärarinna, framhåller öfverstyrelsen önskväi’dheten däraf, att antalet sådana bestämmelser såvidt möjligt reduceras.

Det gällde emellertid i detta fall spörsmål, som nära berörde icke blott lärarinnornas och skolornas ekonomi utan äfven statens intressen. Härtill komme, att det med säkerhet kunde väntas, att dessa spörsmål skulle framträda, och på sådant sätt, att de icke kunde afvisas, när det blefve fråga om löneregleringens genomförande. Af dessa skäl hade öfverstyrelsen funnit det angeläget att redan nu föreslå vissa bestämmelser i nämnda afseende^ för att de måtte komma under Kungl. Maj:ts och Riksdagens

157 Kungl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 81.

ompröfning samtidigt med frågan om löneregleringsförslagets hufvudprinciper.

öfverstyrelsen öfvergår härefter till frågan om lärarinnornas kompetens0 och erinrar därvid, att öfverstyrelsen i början af sin skrifvelse uttalat den me norna8

ningen, att såsom villkor för en lönereglering borde uppställas vissa fordringar komPeten>på färarinnornas kompetens. Det förslag, som öfverstyrelsen i detta hänseende ansett sig böra framställa, skilde sig, i hvad det gällde ämneslärarinnorna, icke mycket från det af kommitterade framlagda, men afveke i fråga om öfnintfslärarinnor i väsentligt afseende från detta sistnämnda. Den viktigaste olikheten vore följande.

öfverstyrelsen hade tänkt sig, att en lärarinna, som önskade förvärfva kompetens t. ex. för undervisning i teckning eller sång, icke nödvändigt skulle behöfva genomgå någon af de utbildningskurser för lärarinnor i dessa ämnen, som vore anordnade vid tekniska skolan i Stockholm eller musikkonservatorium, utan att sagda kompetens borde kunna vinnas äfven genom att på annat sätt förvärfva tillfredsställande utbildning.

För att tydligare angifva arten af den utbildning, som öfverstyrelsen härvid närmast åsyftade, ansåge sig öfverstyrelsen böra i detta sammanhang redogöra för ett önskemål, som blifvit uttaladt af de i ämnet tillkallade sakkunnige, och som öfverstyrelsen funne behjärtansvärdt.

Då en tidsenlig undervisning i ett öfningsämne kräfde af lärarinnan, förutom egen färdighet i ämnet, särskild utbildning såsom lärarinna, hvilken väsentligt vunne i värde, ifall den icke allenast omfattade ifrågavarande . öfningsämnes speciella metodik utan äfven vore af allmän pedagogisk art, syntes det önskligt, att utbildningskurser för lärarinnor i de öfningsämnen, som i detta afseende syntes böra komma i betraktande, nämligen teckning, välskrifning, sång och handarbete, upprättades vid de seminarier, där så kunde befinnas lämpligt.

Det kunde enligt öfverstyrelsens mening förväntas, att undervisningen i sagda ämnen, hvilken till följd af svårigheten att förvärfva kompetenta lärarkrafter, särskildt i mindre skolor, icke sällan vore mycket försummad, skulle i hög grad därigenom befrämjas, att skolorna bereddes tillgång på lärarinnor, hvilka förvärfvat pedagogisk skolning på samma gång som fackutbildning. För lärarinnor med håg och fallenhet för något af de nämnda ämnena skulle det vara af värde, att möjlighet bereddes dem att i sammanhang med utbildningen för undervisning i läsämnen, förvärfva sådan specialutbildning, som här vore i fråga.

För närvarande funnes redan vid folkskoleseminarierna dylika kurser i öfningsämnen, ehuru speciella betyg för undervisningsskicklighet i dessa

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

ämnen icke meddelades, samt den utbildning, som genom kurserna gåfves, icke kunde anses motsvara undervisningens behof i nu ifrågavarande skolors högre klasser. Hvad öfriga seminarier beträffade, vågade öfverstyrelsen, närmast på grund af uttalanden af två bland de förutnämnda af öfverstyrelsen tillkallade sakkunnige, hvilka kunde betraktas såsom representanter för seminarierna, nämligen skolföreståndarinnan Anna Rönström, tillika lärarinna vid privata högre lärarinneseminariet i Lund, samt lektorn vid högre lärarinneseminarit L. M. Wasrn, antaga, att vid dem utbildningskurser för öfningslärarinnor skulle kunna upprättas, utan att med anledning häraf seminariernas organisation och läroplan i öfrigt behöfde undergå någon ändring. Ett nödvändigt villkor vore emellertid, att i fråga om valet af studieämnen en utsträckt frihet inedgåfves eleverna, enär i annat fall tidens knapphet skulle förbjuda den grundlighet i utbildningen, som icke finge eftergifvas. Hvad särskildt beträffade högre lärarinneseminariet, kunde det icke betviflas, att en sådan valfrihet i alla händelser komme att införas genom de nya undervisningsplaner, som för närvarande vore under utarbetning.

I fråga om utbildningskurser för lärarinnor i handarbete eller huslig ekonomi hade öfverstyrelsen icke tänkt sig, att de borde ställas i förbindelse med seminarierna. Då emellertid genomgåendet af en sådan kurs i regel vore nödvändigt för lärarinnor i sagda ämnen, och då härigenom, i enlighet med hvad öfverstyrelsen förut föreslagit, i vissa fall skulle beredas lärarinnorna afsevärda ekonomiska förmåner, förmenade öfverstyrelsen, att det vore af vikt, att garanti vunnes för att kurserna leddes med pedagogisk insikt. Såsom villkor för att afgångsbetyg från en sådan kurs skulle medföra nämnda förmåner, syntes därför höra fordras, att kursen i enlighet med bestämmelser, som Kungl. Maj:t framdeles kunde finna ändamålsenligt föreskrifva, ställdes under sakkunnig inspektion.

I fråga om utbildningen af lärare och lärarinnor i gymnastik ansluter sig öfverstyrelsen till det af kommittén framställda förslaget.

Med afseende på de af öfverstyrelsen föreslagna kompetensbestämmelserna ansåge sig öfverstyrelsen böra ytterligare anföra följande. Det syntes så mycket mindre behöfva befaras, att sagda bestämmelser skulle verka betungande för de lärarinnor, som hädanefter inträdde på lärarbanan, som tillfällen att förvärfva den ifrågasatta utbildningen numera stode till buds ättare än tillförne och säkerligen skulle göra det ännu lättare i framtiden, sedan de enskilda lärarinneseminarierna, hvilkas afgångsbetyg, enligt öfverstyrelsens förmenande, under vissa villkor borde kunna tillerkännas giltighet såsom kompetensbevis, vunnit full utveckling.

Annorlunda ställde sig frågan emellertid för redan nu tjänstgörande

159 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

lärarinnor, hvilka icke uppfyllde de för kompetens ifrågasatta villkoren. Billigheten syntes kräfva, att möjlighet bereddes sådana lärarinnor att, ifall de befunnes däraf förtjänta, på annan väg än genom aflagda prof komma i åtnjutande af de förmåner, som genom profven skulle vinnas. Bland dessa lärarinnor funnes för visso många, som under praktisk verksamhet i skolorna förvärfvat fullgod realkompetens. Då emellertid för bedömandet af denna någon allmängiltig norm svårligen kunde fastställas, syntes det i hvarje särskilt fall böra bero på Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida dispens från de föreskrifna kompetensvillkoren borde beviljas. Öfverstyrelsen förmenade, att särskildt under första tiden efter den nya ordningens trädande i kraft, det skulle visa sig behöfligt att medgifva sådana dispenser i ganska stor utsträckning.

Det funnes emellertid ytterligare en omständighet att i detta sammanhang taga i betraktande. Det läte sig uppenbarligen icke göra att för en skola såsom oeftergifligt villkor för erhållande eller bibehållande af statsunderstöd uppställa krafvet på att samtliga dess lärarinnor skulle genom aflagda prof eller dispens hafva förvärfvat kompetens. Förhållandena kunde nämligen vara sådana, särskildt i tider af lärarbrist, att skolan kunde blifva nödsakad att använda en eller annan lärarinna utan föreskrifven kompetens. En följd häraf borde icke blifva förlust för skolan af rätten till statsunderstöd, men väl syntes det billigt, särskildt med hänsyn därtill att statsunderstödet i väsentlig mån gåfves för att sätta skolan i stånd att förvärfva kompetenta lärarkrafter, att understödet i denna händelse minskades med lämpligt belopp; och tilläte sig öfverstyrelsen i detta afseende föreslå följande.

Därest en lärarinna, som icke förvärfvat den föreskrifna kompetensen, anställdes vid en skola, borde anslaget till skolan, under förutsättning att antalet af lärarinnans tjänstgöringstimmar i veckan uppginge till 24, lida en minskning motsvarande hälften af statens bidrag till skolan för en lärarinnetjänst, d. v. s. en sjättedel af en ämneslärarinnas grundlön. Att äfven orts- och ålderstilläggen skulle bortfalla, blefve en följd däraf, att ifrågavarande lärarinna icke uppfyllt de föreslagna villkoren för att komma i åtnjutande af dessa förmåner. Beträffande sagda lärarinnas aflöning förmenade öfverstyrelsen, att den icke borde få understiga hvad en timlärarinna för motsvarande tjänstgöring skulle erhålla efter det stadgade lägsta priset för veckotimme.

Hvad beträffade afgörandet i de särskilda fallen af frågan om statsunderstödets minskning på grund af nu angifna omständigheter, hade öfverstyrelsen tänkt sig följande ordning. Sedan maximibeloppet af statsunderstödet till skolan blifvit af Kungl. Maj:t bestämdt för en kommande

160 Kungl. Maj it s Nåd. Proposition N:o 81.

treårsperiod, borde det, före understödets utbetalning vid slutet af hvarje lästermin genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande, afgöras af denna myndighet, med stöd af ett af skolans inspektor utfärdadt intyg, huruvida understödet borde utgå med hela det beviljade maximibeloppet eller afdrag göras med visst belopp. Härvid borde afdraget beräknas på följande sätt. De undervisningstimmar, för hvilka skolan under en viss lästermin användt icke kompetenta lärarkrafter, en eller flera, sammanräknades. Uppginge summan till 24, gjordes ett afdrag lika med en sjättedel af en lärarinnas grundlön, och i proportion därtill för större eller mindre antal sådana undervisningstimmar.

Enär kompetensfrågan syntes erbj uda särskilda svårigheter med afseende på timlärarinnorna, önskade öfverstyrelsen till sist därom yttra följande.

Utan tvifvel gällde det oftare i fråga om sådana lärarinnor än i fråga om lärarinnor, hvilka helt ägnade sig åt skolan, att de vunnit fullgod realkompetens, nämligen i fråga om vissa speciella ämnen, på andra vägar än de vanliga. Såsom exempel kunde anföras kvinnliga läkare i fråga om ämnet hygien samt språklärarinnor, hvilka under längre tid idkat studier i utlandet. Då emellertid intet hinder borde möta för sådana lärarinnor att genom dispens få sig kompetens tillerkänd, syntes denna omständighet icke behöfva föranleda något särskildt stadgande.

Icke heller syntes sådan åtgärd behöflig med afseende på skolans rätt att, då det befunnes nödigt, använda timlärarinnor utan föreskrifven kompetens och utan dispens. Det förhölle sig nämligen så, att den minskning af statsunderstödets belopp, hvilken öfverstyrelsen föreslagit, närmast med tanke på inkompetenta lärarinnor med full tjänstgöring, kunde beräknas efter enahanda grunder, äfven när det vore fråga om timlärarinnor.

öfverstyrelsen I fråga om grunderna för beräkning af statsunderstöden åt högre skolor “för ^Tdlninyför kvinnlig ungdom yttrar ötverstyrelsen, att dessa grunder borde fastaf stats-' ställas med hufvudsaklig hänsyn därtill, att skolorna — under förutsättjUcksicoiorna. ning att deras ekonomi vore byggd på hållbara principer och de i öfrigt vore väl skötta — måtte kunna bära de ökade utgifter, som blefve en följd af den föreslagna löneregleringen. Utgående från denna grundsats hade flick- och samskoleföreningens kommitterade i afseende å flertalet flickskolor gjort en beräkning af det statsunderstöd, som för sagda ändamål vore erforderligt. Denna beräkning hade öfverstyrelsen genom en af de tillkallade sakkunnige, lektor Laurin, låtit komplettera, så att den omfattade samtliga skolor, som åtnjöte understöd från anslagen till enskilda läroanstalter. Resultatet af denna sjmnerligen omfattande undersökning är angifvet i åtskilliga till öfverstyrelsens utlåtande fogade tabeller.

161 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Sedan de särskilda skolornas behof af statsunderstöd genom denna beräkning utredts, gällde det närmast, yttrar öfverstyrelsen, att uttänka sådana grunder för statsunderstödens bestämmande, hvarigenom sagda behof blefve tillgodosedda, i den mån detta kunde och borde ske, och hvilka i öfrigt kunde anses tillfredsställa berättigade fordringar på sparsamhet med statens medel samt enkelhet vid tillämpningen. Nämnda kommitterade hade i nära anslutning till det framställda löneregleringsförslaget ifrågasatt

t o O O O o

en uppdelning af statsbidraget till en skola i ett anslag, som skulle utgå till skolan själf och utgöra statens hjälp för bestridande af skolans kostnader för lärarinnornas grundlöner m. m., samt ett anslag, som skulle utgå direkt till lärarinnorna i form af efter bestämda grunder fastställda ålderstillägg. öfverstyrelsen, som funnit denna uppdelning betingad af förslagets hufvudprinciper, ville med afseende på sättet för beräkningen af förstnämnda del af statsbidraget, nämligen statens bidrag till skolan själf, i hvilket afseende öfverstyrelsen hade en från kommitterade afvikande mening, anföra följande.

Enligt kommitterades förslag skulle maximibeloppet af denna del af statsbidraget beräknas efter det antal lärjungar skolan hade i klasserna öfver den tredje elementarklassen och sålunda, att anslaget för de 25 första lärjungarna skulle utgöra 100 kronor per lärjunge, för de följande 25 lärjungarna 75 kronor per lärjunge och för följande 25 lärjungar 50 kronor per lärjunge. Till grund för beräkningen skulle alltså läggas uteslutande skolans lärjungeantal.

Nu förhölle det sig emellertid så — och öfverstyrelsen hade haft rikligt tillfälle att härom öfvertyga sig, när det år i 906 gällde att föreslå grunder för beräkning af det tilläggsanslag till de högre flickskolorna och samskolorna, hvilket måste begäras af Riksdagen med anledning af löneförhöjningen åt folkskollärarinnorna — att en beräkningsgrund, som endast toge hänsyn till lärjungeantalet, på understödsbeloppen till olika skolor icke kunde gifva värden, som vore väl afpassade i förhållande till de omkostnader, vid hvilkas bestridande statens bidrag till skolorna företrädesvis vore afsedda att vara dessa till hjälp.

Ifrågavarande kostnader, hvilka uppenbarligen i det väsentliga vore desamma, som enligt den uppgjorda planen skulle åläggas skolorna såsom villkor för statsunderstöds erhållande, utgjordes i främsta rummet af utgifter för lärarpersonalens aflöning — man hade härvid endast att tänka på grundlönerna, enär ortstilläggen och ålderstilläggen skulle bestridas genom särskilda anslag af kommun och stat — samt de kostnader, hvilka skolans skyldighet att mottaga frielever eller elever mot nedsatt afgift kunde anses motsvara. Man borde därför enligt öfverstyrelsens förmenande söka

Bill. till Ritad. Prof. 190!). 1 Sami. 1 Afd. .54 Höft. 21

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

en sådan beräkningsgrund för statens bidrag till skolorna, att tillbörlig hänsyn blefve tagen till skolornas kostnader i sagda två hänseenden.

Hvad då till en början beträffade utgifterna för lärarpersonalens grundlöner, så växte dessa proportionellt mot antmet lärartjänster, som vore erforderligt för undervisningen vid skolan. Man kunde också säga, att de växte proportionellt mot antalet läsafdelningar i skolan, dock under förutsättning att vid detta antals fastställande vederbörlig reduktion skedde, i händelse samläsning i större utsträckning förekomme mellan afdelningarna eller undervisningstiden i en eller annan klass, såsom understundom hände t. ex. i s. k. fortsättningsklasser, vore afsevärdt mindre än den normala.

Hvad åter beträffade kostnaden motsvarande befrielser från eller nedsättningar af terminsafgifter, vore denna beroende af de skjddigheter, som i detta afseende komme att åläggas skolorna, och kunde antagas blifva ungefär proportionella mot lärjungeantalet, ifall det bestämdes, såsom öfverstyrelsen funne skäligt, att antalet frielever eller elever,, som undervisades mot nedsatt afgift, skulle normalt och till en bestämd gräns utgöra en viss del af hela lärjungeantalet.

I anslutning till det sålunda anförda tilläte sig öfverstyrelsen att för den del af statsbidraget, som skulle utgå till skolan själf — öfverstyrelsen tänkte härvid till en början endast på högre flickskolor utan gymnasieafdelningar — föreslå följande beräkningsgrunder.

För hvarje lärartjänst, som är erforderlig för undervisningens uppehållande i klasserna öfver de förberedande, erhåller skolan ett statsbidrag, som högst kan uppgå till en tredjedel af den för en ämneslärarinna fastställda grundlönen, dock att detta bidrag högst må utgå för så många lärartjänster, som skolan har årsklasser, de förberedande klasserna oberäknade, och med reduktion för Barnundervisning af olika årsklasser och för kortare undervisningstid än den normala i enskilda klasser. Dessutom erhåller skolan ett statsbidrag afsedt att utgöra ersättning för åt mindre bemedlade lärjungar beviljade befrielser från terminsafgifterna eller nedsättningar af dessa afgifter, hvilket bidrag, därest icke Kungl. Maj:t i särskilda fall finner anledning att annorlunda bestämma, normalt beräknas så, att det motsvarar terminsafgifterna för en tiondel af skolans lärjungeantal i klasserna öfver de förberedande, dock att denna del af statsbidraget till skolan högst må utgå med 2,000 kronor.

Genom den föreslagna dubbla beräkningsgrunden vunnes, yttrar öfverstyrelsen, väsentligt ökad möjlighet att efter skolornas verkliga behof afpassa understödsbeloppen. Den nära till hands liggande invändningen, att beräkningsgrunden sålunda blefve komplicerad, kunde icke mycket betyda, då beräkningen, ehuru visserligen ganska besvärlig, i sin helhet läte utföra

163 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

sig med hjälp af från skolorna lämnade uppgifter, som i alla händelser syntes böra inhämtas i sammanhang med ansökningar om statsunderstöd.

Förslaget rörande begränsning af den förra delen af statsbidraget till skolan, nämligen den, som skulle utgå efter antalet lärartjänster, hade sm grund däri, att öfverstyrelsen funnit det nödvändigt förekomma, att totalbeloppet af statsbidraget skulle växa öfver höfvan, i händelse skolans klasser vore uppdelade i parallellafdelningar. Härvid vore hänsyn äfven tagen till den större lättheten att ekonomiskt reda sig för en skola med stort lärjungeantal.

Äfven förslaget till begränsning af den senare delen af statsbidraget till skolan, nämligen den, som skulle utgå efter lärjungeantalet, vore framkalladt af enahanda skäl, hvartill komme, att det icke kunde vara lämpligt, att föranleda en redan förut möjligen alltför stor skola att genom intagande af frielever utöfver en viss gräns därhän öka sitt lärjungeantal, att skolans skötsel blefve alltför svår.

Med afseende på den sistnämnda delen af statsbidraget till skolan anför slutligen öfverstyrelsen, att det siffervärde, som lagts till grund för beräkningen, nära öfverensstämde med det i normala fall hittills använda, samt att det syntes böra stå en skola fritt att efter omständigheterna bestämma proportionen mellan befrielser från hela terminsafgiften eller nedsättningar af denna afgift med större eller mindre belopp, dock att befrielser och nedsättningar tillsammans icke finge understiga beloppet af den del af statsbidraget, som för sådana befrielser och nedsättningar blifvit beviljad.

Med afseende på högre flickskolor, som vore förenade med ett gymnasium, funne öfverstyrelsen billigt, att statsbidragen kunde öfverstiga de förut angifna gränserna. Rörande det förslag, som öfverstyrelsen i detta hänseende ansett sig böra framställa, hänvisar öfverstyrelsen till sitt yttrande rörande sam- och gosskolor med gymnasium, för hvilket jag längre fram kommer att redogöra.

Öfverstyrelsen erinrar vidare därom, att staten enligt såväl kominitterades som öfverstyrelsens förslag skulle jämväl bestrida den hufvudsakliga kostnaden för lärarpersonalens ålderstillägg. Ett sådant åtagande från statens sida utgjorde uppenbarligen en betingelse för att löneregleringen skulle blifva till åsyftadt gagn, enär ju i annat fall hänsynen till en skolas ekonomi mången gång skulle förmå en skolstyrelse att — i strid mot skolans verkliga intresse — tillbakasätta en äldre förtjänt lärarinna för en ung och oerfaren, som för skolan blefve billigare.

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Föi' upprätthållande af hittills gällande princip, att staten å ena sidan och kommuner eller enskilda å andra sidan böra bidraga med lika stora belopp, äfven i fråga om understöd, som skulle utgå direkt till lärarpersonalen, har öfverstyrelsen i likhet med flick- och samskoleföreningens kommitterade föreslagit, att kommunerna skola bekosta, förutom ortstilläggen, ett ålderstillägg af 100 kronor för hvarje kompetent lärarinna, som med full tjänstgöring undervisat i skola under minst två år. I afseende härå yttrar öfverstyrelsen, att, då enligt de föreslagna grunderna statens bidrag till aflöning af lärarpersonalen vid samtliga ifrågavarande läroverk skulle uppgå till en summa af 167,900 kronor och motsvarande summa för kommunerna eller enskilda skulle blifva 161,650 kronor, det kunde sägas, att den eftersträfvade likheten, så vidt det gällde totalbeloppen, blefve uppnådd, så nära detta torde vara möjligt. Att en sådan likhet ingalunda u le vinnas i frå^a om bidragen till hvarje särskild skola, saknade enligt öfverstyrelsens mening betydelse, enär det icke vore fråga om medel, som skulle ställas till skolornas förfogande.

JTUm . Såsom Jag förut omnämnt, hafva alltsedan år 1896 högre skolor för för undervis- kvinnlig ungdom och samskolor, hvilka meddelat undervisning i huslig ek°o°mi, för denna undervisning kunnat erhålla ett årligt understöd af 500 kronor under förutsättning af bidrag till minst lika belopp från kommun eller enskilda donatorer. Något särskilt anslag för sådana understöd har icke varit i riksstaten upptaget, men vid beräkningen af det ordinarie anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom har alltsedan år 1902 för sagda ändamål upptagits en summa af 12,500 kronor. För närvarande utgår häraf ett belopp af 11,950 kronor, fördeladt på 27 högre flickskolor och samskolor. Ftöfver nyssnämnda villkor hafva med afseende på fördelningen af ifrågavarande understöd hittills inga särskilda grunder varit stadgade, öfverstyrelsen anser emellertid, att, ehuru det icke heller nu kunde anses lämpligt att i detalj fastställa sådana grunder, enär det vore fråga om en undervisning, som ännu vore ny samt icke på långt när kommit till den utveckling, som med hänsyn till sagda undervisnings stora betydelse såsom moment i den kvinnliga uppfostran syntes eftersträfvansvärd, en närmare bestämmelse likväl i ett afseende vore önsklig.

I de skolor, hvilka för närvarande åtnjöte understöd af statsmedel för undervisningen i huslig ekonomi, vore antalet i denna undervisning deltagande lärjungegruppen mycket växlande. I medeltal uppginge sagda antal till 2, i några skolor vore det endast 1, i några 3 och i en skola 6 grupper. Antalet lärjungar i hvarje grupp hade i medeltal utgjort 10.

165 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Då kostnaden för undervisningen naturligtvis växte med antalet lärjungegrupper, syntes det icke med billighet förenadt, att understödsbeloppet vore af detta antal oberoende.

Med hänsyn därtill att nämnda kostnad omfattade dels utgifter, som kunde sägas vara ungefärligen proportionella mot gruppernas antal, exempelvis utgifterna för lärarinnans aflöning, vissa driftkostnader o. s. v., dels utgifter, om hvilka detta icke gällde, såsom kostnaden för lokalen m. in., förmenade öfverstyrelsen, att understöden borde så beräknas, att för första gruppen af lärjungar, som deltoge i undervisningen i huslig ekonomi, bestämdes ett understöd till ett visst grundbelopp, hvartill för hvarje ytterligare grupp intill en viss gräns komme ett tilläggsunderstöd mindre än grundbeloppet; och tilläte sig öfverstyrelsen i detta afseende föreslå, att understödet för första gruppen bestämdes till 400 kronor samt tilläggsunderstödet för hvarje följande grupp till 200 kronor intill ett maximibelopp af 1,000 kronor.

I skolor, där två eller flera lärjungegrupper deltoge i ifrågavarande undervisning, skulle understödet enligt detta förslag utgå med något högre belopp än det nuvarande. Däremot skulle i skolor, där endast en grupp af lärjungar deltoge i undervisningen, understödsbeloppet blifva 100 kronor mindre än det nu utgående. Dessa ändringar vore betingade, förutom såsom förut nämnts af önskemålet att vinna en mera rättvis afpassning af understöden efter skolornas kostnader, äfven af hänsynen därtill, att undervisningen måtte komma största möjliga antalet lärjungar till del, utan att anslagsbeloppet i det hela alltför mycket ökades.

För det antal lärjungegrupper, som läsåret 1906—1907 vid nu ifrågavarande skolor åtnjutit undervisning i huslig ekonomi, skulle, under förutsättning att för alla grupperna understödet utginge med maximibeloppet, blifva erforderligt ett anslag af 15,200 kronor. Då emellertid ifrågavarande undervisning omfattades med alltjämt växande intresse, hvilket visade sig i ökningen af antalet deltagande lärjungar och lärjungegrupper inom de skolor, som hittills för ändamålet åtnjutit understöd, samt öfverstyrelsen dessutom hade sig bekant, att ansökningar om understöd för nästkommande treårsperiod skulle inkomma från nya skolor, förmenade öfverstyrelsen, att det erforderliga beloppet icke borde beräknas lägre än till 20,000 kronor.

De närmare bestämmelser med afseende på antalet lärjungar i grupperna, antalet arbetsdagar under läsåret för hvarje grupp o. s. v., hvilka kunde anses erforderliga, syntes böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande.

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Såsom jag förut nämnt, hafva 22 samskolor åtnjutit understöd från "Zch i*” samma anslag som de högre flickskolorna. I enlighet med det i detta afseende stadgade villkoret hafva de alla varit upprättade å orter, där allmänt läroverk för gossar ej finnes. Om Djursholms samskola, som är ett fullständigt läroverk med dimissionsrätt till studentexamen, tills vidare frånses, äro samtliga ifrågavarande skolor lägre samskolor. Flertalet äro femklassiga; dock har en sjätte klass på senare tid upprättats vid 8 af dessa skolor. Lärjungeantalet har i de flesta skolorna varit ganska litet men har i medeltal vuxit med 8 procent för tiden från vårterminen 1905 till vårterminen 1907.

Sedan öfverstyrelsen erinrat om den meningsskiljaktighet, som rådt rörande frågan, huruvida dylika skolor böra understödjas af staten eller icke, yttrar öfverstyrelsen, att, enligt dess förmenande, ingen berättigad anmärkning syntes kunna framställas mot den skolform, dessa skolor tillhörde. De öfverensstämde med afseende på bildningsmål och läroplan i det väsentliga med statens real- och samskolor, eller sträfvade åtminstone att uppnå en sådan öfverensstämmelse. Likasom statens samskolor vore erkända såsom en naturlig skolform för de större af de samhällen, där det befunnits alltför kostsamt att uppehålla både en realskola för gossar och en högre flickskola, syntes enskilda statsunderstödda samskolor kunna betecknas såsom en ändamålsenlig form för de mindre samhällen, hvilka icke kommit i åtnjutande af förmånen af ett allmänt läroverk, men stode närmast under den utvecklingsgräns, som för erhållande af ett sådant ansetts böra vara uppnådd. Vidare kunde det sägas, att det för statens egna samskolor kunde betraktas såsom en vinst, att vid sidan af dem enskilda samskolor finge tillfälle att utveckla sig med större obundenhet i fråga om organisations- och undervisningsplaner.

På grund af de anförda skälen förmenade öfverstyrelsen, att möjligheten fortfarande borde stå öppen för enskilda lägre samskolor att erhålla understöd af statsmedel. Dock vore det angeläget, att sådana villkor fastställdes, att garanti vunnes därför, att skolorna i verkligheten vore i stånd att föra eleverna till ett bildningsresultat, likvärdigt med det, som vore uppställdt som mål för statens samskolor. I fall en skärpning i vissa afseenden af villkoren för erhållande af understöd skulle hafva till följd en utgallring af en eller annan af ifrågavarande skolor, nämligen bland- dem, som saknade en någorlunda bärkraftig ekonomisk grund eller vore svagt ledda i pedagogiskt afseende, syntes från statens synpunkt detta icke vara att beklaga.

På samma gång villkoren för erhållande af understöd skärptes, borde emellertid, enligt öfverstyrelsens förmenande, äfven åt lifskraftiga och

167 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

ändamålsenligt inrättade skolor af denna typ bringas en kraftigare hjälp af staten än den hittills gifna. Äfven härigenom skulle en uppryckning af skolorna främjas i de fall, då de fortfarande kunde och borde äga bestånd. Dock finge härvid icke lämnas ur räkningen, att det icke vore staten, som ansvaret för de särskilda skolornas ekonomi borde tillkomma. På samma gång öfverstyrelsen uttalade den meningen, att dessa skolor, såvida de icke bure sig själfva, hvilket särskildt under utvecklingsåren sällan eller aldrig torde vara händelsen, för sin ekonomiska trygghet måste kunna lita till offervilligheten hos de för skolan närmast intresserade, kommunen eller enskilda skolans gynnare, önskade öfverstyrelsen erinra därom, att äfven i de samhällen, där allmänna läroverk af ett eller annat slag vore upprättade, kommunerna med afseende på dessa ålagts förpliktelser, hvilka understundom kunde vara ganska betungande.

De villkor för erhållande af statsunderstöd, som öfverstyrelsen ansåge sig böra föreslå för enskilda lägre samskolor, utöfver dem, som föreslagits för de högre flickskolorna, vore följande.

Bestämmelsen att skolan skall finnas å ort, där allmänt läroverk för gossar ej finnes, syntes böra i det väsentliga bibehållas, dock borde, sedan numera allmänna läroverk blifvit upprättade, där äfven flickor mottoges, orden »för gossar» utgå.

Beträffande antalet klasser syntes det böra bestämmas, att skolorna skola vara sexklassiga. Med hänsyn därtill, att lärjungeantalet för närvarande vore lågt i de högsta klasserna af flera af ifrågavarande skolor, syntes emellertid en respittid böra lämnas skolorna. Ett uppställande af den fordran, att samtliga skolor omedelbart skulle upprätta en sjätte klass, kunde förväntas leda till åtgärder af artificiell natur. I enlighet härmed hade öfverstyrelsen i sitt förslag till öfvergångsbestämmelser upptagit en paragraf, som skulle för skolorna möjliggöra att under loppet af den första treårsperioden efter den nya ordningens trädande i kraft upprätta den sjätte klassen vid den tidpunkt, som kunde befinnas mest lämplig.

Rörande antalet lärjungar i hvarje klass förmenade öfverstyrelsen, att som villkor för erhållande af statsunderstöd borde stadgas — likasom i fråga om de högre flickskolorna — att medeltalet lärjungar per klass, de förberedande klasserna oberäknade, under de tre senaste åren icke understigit sex, eller, såsom det tydligare kunde uttryckas, att lärjungeantalet i skolans klasser öfver de förberedande under de tre senaste åren sammanlagdt i medeltal varit minst sex gånger så stort som dessa klassers antal. Då emellertid statsunderstödet till dessa skolor syntes böra gifvas med särskild hänsyn till de högre klasserna, borde den fordran uppställas, att

168 Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 81.

sagda medelantal af sex lärjungar per klass skall vara uppnådt i skolans tre högsta klasser, dessa klasser tagna för sig.

Då skolans lärjungar delvis komme att utgöras af gossar och ynglingar intill sextonårs-åldern eller därutöfver, vore det enligt öfverstyrelsens förmenande af vikt, att en del af lärarpersonalen vore manlig. Af detta skäl borde det bestämmas, att, såvida icke tillfälligt undantag på grund af särskilda omständigheter af öfverstvrelsen medgåfves, minst två manliga lärare med full tjänstgöring, manlig föreståndare häri inräknad, ifall sådan funnes, skulle vara anställda vid samskolan.

Beträffande beräkningen af de understödsbelopp, som böra utgå till de lägre samskolorna, anser öfverstyrelsen att, med endast en afvikelse, samma grunder böra i detta afseende fastställas för samskolorna som för de högre flickskolorna. Den angifna afvikelsen står i samband med den af öfverstyrelsen föreslagna bestämmelsen rörande anställandet vid skolan af manliga lärare, öfverstyrelsen har tänkt sig, att dessa böra äga rätt till minst samma aflöning, omfattande grundlön, ortstillägg och ålderstillägg, som lärarinnorna för motsvarande tjänstgöring, hvarför de förut föreslagna bidragen från stat och kommun, såväl de bidrag, som utgå till skolan själf, som de, hvilka utgå direkt till lärarpersonalen, icke borde vara beroende af huruvida lärarna vore män eller kvinnor. Då nu emellertid dugliga manliga lärare icke kunna erhållas för samma aflöning som lärarinnor, har öfverstyrelsen föreslagit, att ett tilläggsunderstöd af 1,000 kronor måtte, under förutsättning af lika stort bidrag från kommunen eller enskilda, kunna utgå till ifrågavarande skolor. I händelse under öfvergångstiden en skola omfattar endast fem klasser, anser öfverstyrelsen att detta bidrag bör minskas till 500 kronor, samt att villkoret om manliga lärares anställning i detta fall så tillvida bör ändras, att såsom obligatorisk fordran endast begäres, att en manlig lärare med full tjänstgöring skall vara vid skolan anställd.

Slutligen yttrar öfverstyrelsen, att då de af öfverstyrelsen föreslagna grunderna syntes vara af beskaffenhet att i väsentlig mån hafva de betänkligheter, som framställts med afseende på tilldelande af understöd åt nya samskolor, det kunde ifrågasättas, huruvida icke inskränkningen af rätten att erhålla understöd af statsmedel till endast sådana skolor, som redan före utgången af år 1902 uppfyllde villkoren för att kunna erhålla dylikt, borde borttagas i sammanhang med nya grunders trädande i kraft. Med anledning af det läge, hvari denna fråga kommit till följd af dess föregående behandling, funne sig öfverstyrelsen för närvarande endast böra ge uttryck åt den förvissningen, att fall understundom skulle inträffa, då starka skäl kunde förebringas för tilldelande af statsunderstöd åt en eller

169 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

annan enskild samskola, som hittills icke åtnjutit sådant. De högre folkskolorna, i hvilkas intresse inskränkningen blifvit vidtagen, syntes icke i alla mindre samhällen och under alla förhållanden vara den lämpligaste skolformen. Den utvägen stode emellertid alltid öppen att i förekommande fall göra direkt framställning till Riksdagen.

I fråga om ett särskildt samhälle, nämligen Eslöf, ansåge sig öfverstyrelsen emellertid redan nu böra göra hemställan om en samskolas upprättande. Till denna fråga har öfverstyrelsen återkommit längre fram.

Sedan öfverstyrelsen redogjort för grunderna för utdelning af under- öfverstyrelsen stöd från anslaget till understöd åt enskilda läroverk samt erinrat om 1907 lilltå iinjutlt års Riksdags underdåniga skrifvelse med begäran om utarbetande af ny ^understödfrån grunder för tilldelande af statsbidrag åt enskilda läroanstalter, framhåller ™kådaiåroöfverstyrelsen, att det är egenskapen att vara försöksläroverk, som i främ- verk. sta rummet angifvits såsom utmärkande för de läroverk, hvilka kunna tömma i åtanke till understöd från anslaget till enskilda läroverk. Beträffande den allmänna karaktären af ett försöksläroverk anför öfverstyrelsen följande. Det gällde om ett stort antal skolor, såväl bland dem, som tillhörde nu ifrågavarande grupp, som bland högre flickskolor och samskolor, att de i fråga om vissa detaljer af organisations- eller undervisningsplanen eller i fråga om särskilda ämnens metodik företedde väsentliga afvikelser från andra skolor af motsvarande art; och det kunde icke bestridas, att sådana afvikelser ofta haft karaktären af värdefulla försök, öfverstyrelsen förmenade, att sådana försök borde uppmuntras samt i de fall, då de direkt eller indirekt orsakade skolorna kostnader, äfven ekonomiskt stödjas, hvarför det vore i hög grad önskligt, att medel särskildt afsedda för sådant ändamål ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande. Endast i händelse de anställda försöken vore af sådan beskaffenhet, att de kunde sägas väsentligt inverka på skolans karaktär i det hela, syntes emellertid orsak förefinnas att låta skolornas understöd utgå såsom ett särskildt anslag och efter grunder, som afveke från dem, som vore fastställda för andra läroverk med likartad uppgift.

De läroverk, som nu tillhörde ifrågavarande grupp, utgjordes dels af fyra högre samskolor, nämligen Sofi Almqvists samskola i Stockholm, Palmgrenska samskolan i samma stad, Stockholms nya samskola samt Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium, dels af fyra gosskolor, nämligen Beskowska skolan i Stockholm, Fjellstedtska skolan i Uppsala, Lunds privata elementarskola och Eslöfs enskilda elementarskola för gossar. Till de förstnämnda skolorna, hvilka alla vore fullständiga läroverk med dimissions-

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 54 Häft. 22

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

rätt till mogenhetsexamen, anslöte sig på det närmaste Djursholms samskola, om hvilken detsamma gällde.

Äf dessa läroverk ville öfverstyrelsen till en början fästa sig vid samskolorna. Det hade funnits en tid, då en samskola redan genom denna sin egenskap kunde betecknas såsom försöksläroverk. Det hade varit under den tid, då samskoletanken arbetade sig fram. Numera hade emellertid staten själf upprättat ett icke ringa antal samskolor. Då dessa emellertid alla vore belägna i mindre samhällen, samt, äfven sedan de färdigbildats, endast omfattade sex klasser, syntes det icke utan skäl kunna göras gällande, att samskolor, hvilka arbetade under de afvikande förhållanden, som betingades af läget i en större stad, eller hvilka förde sina lärjungar ända fram till mogenhetsexamen, fortfarande vore behöfliga såsom försöksläroverk. Men, äfven om detta i viss mån vore händelsen, så funnes häri knappast tillräckligt skäl att särskilja dessa skolor såsom en grupp med eget anslag, och detta så mycket mindre som karaktären af försöksläroverk minst framträdt i de högsta klasserna, hvartill komme, att intet syntes hindra, att inom ramen af det allmänna anslaget sådana bestämmelser kunde träffas med afseende på dessa läroverk, att de särintressen, de kunde hafva, blefve skäligen tillgodosedda.

Beträffande till gruppen hörande gosskolor syntes till en början obestridligt, att Fjellstedtska skolan i Uppsala, som hade till uppgift att gifva elementär skolbildning åt ynglingar, som ämnade utbilda sig för det prästerliga kallet, alldeles icke kunde betecknas såsom försöksläroverk.

Ej heller kunde Lunds privata elementarskola så betecknas, och såsom grund för staten att understödja denna skola syntes hufvudsakligen endast kunna åberopas den för samtliga större enskilda läroverk gällande, nämligen att statsverket genom skolans tillvaro besparades kostnaden för undervisningen af ett betydande antal ynglingar.

Eslöfs enskilda elementarskola för gossar hade varit försöksläroverk endast genom förefintligheten vid skolan af en afslutningsklass ofvanpå den femte klassen. Sedan liknande klasser numera blifvit upprättade vid de allmänna läroverken, funnes tydligen ej längre något skäl att på denna grund beteckna ifrågavarande skola såsom försöksläroverk.

Beträffande slutligen Beskowska skolan kunde det sägas, att den — oafsedt tidigare försök af organisatorisk art — haft och fortfarande hade betydelse såsom försöksläroverk därigenom, att den vid sidan af de större allmänna läroverken i Stockholm utgjort en skola med samma hufvuduppgift som dessa, hvilken arbetat under friare former, öfverstyrelsen underskattade icke betydelsen häraf och ansåge, att skolan af detta och andra

171 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

skal förtjänade att effektivt understödjas, men förmenade emellertid, att detta kunde ske på annat sätt än genom att inordna skolan i en grupp af försöksläroverk med särskildt anslag.

Såsom sammanfattning af det sålunda anförda ansåge sig öfver styrelsen böra uttala, att karaktären af försöksläroverk icke längre lämpade sig för att särskilja grupper af skolor, hvilka borde erhålla understöd från olika anslag och efter särskilda grunder. Man vunne sålunda endast en sväfvande gräns, enär nämnda karaktär, som egentligen i större eller mindre grad borde tillkomma hvarje insiktsfullt ledd enskild skola, i regel icke vore en permanent egenskap. Det kunde nämligen inträffa, att en skola, som under en viss tid förtjänat att i en särskild mening benämnas försöksläroverk, under ändrade förhållanden besutte denna karaktär i vida mindre grad än åtskilliga skolor, som aldrig med detta namn betecknats.

Den viktigaste olikheten mellan de föreskrifna grunderna för understöds utgående från det ena eller det andra anslaget till enskilda läroanstalter innefatta,des i den bestämmelsen, att för erhållande af understöd från anslaget till högre flickskolor och samskolor erfordrades understöd till lika belopp af kommun eller enskilda donatorer, hvilket däremot icke fordrades för understöd från anslaget till enskilda läroverk, öfverstyrelsen funne häri anledning att taga i ompröfning, huruvida det gällde i fråga om vissa läroverk, att deras understödjande kunde sägas vara uteslutande ett statsintresse, och i ingen mån ett kommunalt intresse. För sådana läroverk skulle ju finnas skäl att bibehålla ett särskildt anslag med särskilda grunder för understödens utgående, och en distinkt gräns vore härigenom vunnen mellan skolor tillhörande grupper, som borde understödjas enligt olika principer.

I fråga om de läroverk, hvilka för närvarande åtnjöte understöd från anslaget till enskilda läroverk, och hvilka alltså för närvarande icke åtnjöte kommunalt understöd, eller för hvilka sådant understöd åtminstone icke utgjort villkor för statsunderstödens utgående, hade öfverstyrelsen i följande tabell upptagit antalet lärjungar dels från den ort, där skolan vore belägen, och dels från andra orter.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JV.-o 81.

Af tabellen framgår, yttrar öfverstyrelsen, att understödjandet af Lunds privata elementarskola endast i ringa grad kunde anses vara ett kommunalt intresse, samt att detta, såsom visserligen äfven utan tabellen vore uppenbart, i ingen mån kunde sägas gälla om Fjellstedtska skolan. Ett sådant intresse förefunnes däremot onekligen, ehuru i olika grad, i fråga om de öfriga skolorna, enär de samtliga meddelade undervisning åt ett afsevärdt antal lärjungar, som hade sitt hem inom kommunen, och hvilkas inplacering i andra å orten befintliga eller nyupprättade läroverk icke skulle vara möjligt utan ökade kostnader för kommunen. Icke minst gällde detta i fråga om de manliga lärjungarna, såsom beträffande Stockholm framginge däraf, att antalet gossar i de fyra hithörande skolorna i Stockholm vårterminen 1907 utgjorde tillsammans 432, hvilkas intagande i allmänna läroverk för kommunen skulle innebära en utgiftsökning, möjligen icke omedelbart men säkerligen inom ganska kort tid, motsvarande kostnaden för ett ganska stort allmänt läroverk, alltså med nuvarande uppdrifna tomtoch byggnadspriser ett ansenligt belopp. I jämförelsevis mindre men dock afsevärd grad hade Uppsala kommun intresse att understödja Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium, tillhörande nu ifrågavarande grupp, enär mera än hälften af läroverkets lärjungar hade sina hem i staden.

På grund af det sålunda anförda funne öfverstyrelsen, att förefintlig—

') Af dessa bodde 9 i Stockholms närmaste omgifningar. 2) Af dessa bodde 23 i Stockholms närmaste omgifningar. s) Af dessa bodde 37 i Eslöfs närmaste omgifningar.

173 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

heten af ett kommunalt intresse för skolan, lika litet som karaktären af försöksläroverk, lämpade sig såsom särmärke för skolor, som borde understödjas från olika anslag och efter olika grunder.

Man komme då, fortsätter öfverstyrelsen, naturligtvis till frågan, huruvida det icke läte sig göra att sammanföra de båda anslagen till ett enda, samt huruvida icke de grunder, som förut föreslagits beträffande högre flickskolor och samskolor, äfven kunde i hufvudsakliga delar stadgas beträffande de skolor, som hittills åtnjutit understöd från anslaget till enskilda läroverk, utan att man därigenom komme för nära berättigade intressen hos dessa skolor eller särskilda grupper af dem. öfverstyrelsen förmenade, att detta läte sig göra, men endast under förutsättning af vissa tilläggsbestämmelser i öfverensstämmelse med hvad öfverstyrelsen förut föreslagit i fråga om de lägre samskolorna.

Den första tilläggsbestämmelse för nu ifrågavarande skolor, som öfverstyrelsen ansåge sig böra föreslå, gällde frågan om kommunalt bidrag till skolorna. I anslutning till hvad öfverstyrelsen förut yttrat, förmenade öfverstyrelsen, att sådant bidrag borde i regel erfordras, dock med vissa undantag, hvartill öfverstyrelsen ville återkomma i det följande. Med hänsyn emellertid såväl därtill, att hittills intet som helst kraf uppställts på ett dylikt bidrag, som äfven därtill att orsakerna till hithörande skolors undantagsställning i ifrågavarande afseende icke fullständigt förlorat giltighet, särskildt icke i fråga om några af skolorna, funne öfverstyrelsen lämpligt, att på kommunerna icke ställdes kraf på större bidrag än statsunderstödens halfva belopp. Af den gjorda utredningen rörande ifrågavarande skolors behof af understöd syntes framgå, att skolorna borde kunna reda sig med de statsunderstöd, som de kunde erhålla i enlighet med af öfverstyrelsen föreslagna grunder jämte de sålunda stadgade understöden af kommuner eller enskilda donatorer. I händelse ytterligare behof af kommunalt understöd skulle visa sig föreligga, torde det kunna väntas, att kommunerna skulle befinnas villiga att understödja skolorna, i fall dessa ansåges däraf förtjänta, utöfver de stadgade minimibeloppen.

öfverstyrelsen öfvergår härefter till frågan om sådana tilläggsbestämmelser, som enligt dess mening böra ifrågasättas för särskilda grupper af hithörande skolor, hvarvid öfverstyrelsen först beträffande de högre samoch gosskolorna anför två omständigheter, som borde betinga tilläggsunderstöd åt dessa skolor utöfver de understöd, som föreslagits för sjueller åttaklassiga högre flickskolor; den ena vore hänsynen till de vid skolorna befintliga gymnasierna, den andra hänsynen till behofvet af manliga lärare.

Beträffande gymnasierna framhåller öfverstyrelsen, under hänvisning

174 Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 81.

till de dryga omkostnaderna för ett gymnasium samt vikten däraf, att undervisningen särskildt vid ett sådant uppehälles på en hög nivå, att ett särskildt understöd med så mycket större skäl kunde ifrågasättas, som nämnda skolors understöd hittills utgått med betydligt högre belopp, i fall skolorna förberedt sina elever till mogenhetsexamen, än om de endast omfattat fem klasser med en afslutningsklass. Maximiunderstödet hade nämligen, såsom förut nämnts, i förra fallet utgjort 9,000 kronor och i senare fallet endast 3,000 kronor, hvilka belopp genom nådiga kungörelsen den 31 augusti 1907 för år 1908 ändrats till respektive 15,000 kronor och 9,000 kronor.

Beträffande frågan om det särskilda understöd, som borde komma ett läroverk till del för dess gymnasium, förmenade öfverstyrelsen emellertid, i anslutning till ett yttrande i detta afseende i 1907 års riksdagsskrivelse, att hänsyn borde tagas till gymnasiets utvecklingsgrad. Det kunde icke anses lämpligt att genom utsikten att erhålla ökadt statsunderstöd locka ett läroverk att upprätta ett gymnasium, hvaraf möjligen intet behof förelåge, och som saknade förutsättningar att kunna uppnå en större utveckling. I denna tanke ansåge sig öfverstyrelsen böra föreslå, att särskildt understöd för ett gymnasium först då skulle utgå, när gymnasiet under de senaste tre åren i de tre högsta ringarna haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar, hvilka under minst 2 läsår begagnat undervisningen vid läroverket.

Till beloppet syntes tilläggsunderstödet böra beräknas enligt förut föreslagna grunder för beräkningen af statens bidrag till skolorna, alltså i två delar, den ena beräknad efter antalet lärartjänster och den andra efter lärjungarnas antal i ifrågavarande klasser. Maximibeloppet skulle blifva 1,300 kronor för understödets förra del och 2,000 kronor för dess senare del.

Orsaken, hvarför enligt öfverstyrelsens förmenande vid tilläggsunderstödets beräkning endast de tre högsta gymnasieringarna borde tagas i betraktande, ehuru vid några läroverk gymnasierna omfattade fyra ringar, vore den, att det understundom endast vore en namnfråga, huruvida den fjärde årsklassen, räknadt från gymnasiets högsta, ansåges tillhöra gymnasiet eller icke, hvarför beloppet af det till skolan utgående understödet icke syntes böra göras häraf beroende. Frågan om ett gymnasiums organisation på tre eller fyra årsringar syntes nämligen böra bestämmas af pedagogiska grunder, icke af hänsynen till statsunderstödets belopp. För öfrigt ville öfverstyrelsen erinra därom, att äfven den lägsta ringen i ett fyraårigt gymnasium kunde komma i betraktande vid beräkning af detta

Eangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81. 175

belopp, ehuru icke i fråga om det särskilda tilläggsunderstödet för gymnasiet.

Hvad åter beträffade förslaget att endast sådan lärjunge finge tagas i beräkning, som under minst två år begagnat undervisningen vid läroverket, så vore denna bestämmelse, hvilken för öfrigt hade sin motsvarighet i de af Kungl. Maj:t under de senare åren stadgade bestämmelser rörande rätt för enskilda läroverk att anställa mogenhetsexamen, betingad af följande skäl. Det läge nära till hands för enskilda läroverk att söka vinna ökning i inkomsterna genom att i den högsta ringen intaga ynglingar, som af en eller annan anledning, i regel bristande begåfning eller bristande flit, icke lyckats på normal tid genomgå gymnasieringarna vid de allmänna läroverken. Det vore uppenbart, att intagandet af sådana lärjungar, utgörande de svagaste elementen från de allmänna läroverken, hvilket icke sällan skett utan tillräcklig kontroll, måste inverka störande på arbetets jämna gång i de klasser, där de intagits, hvarför en sådan åtgärd icke borde därigenom premieras, att sagda lärjungar finge vid statsunderstödets bestämmande tagas i beräkning.

Det sålunda framställda förslaget hade, fortsätter öfverstyrelsen, närmast afsett gymnasierna vid sådana skolor, som åtnjutit understöd från anslaget till enskilda läroverk, det är vid högre samskolor och högre gossskolor. öfverstyrelsen förmenade emellertid, att icke heller gymnasier med endast kvinnliga lärjungar borde uteslutas från möjligheten att erhålla tilläggsunderstöd. Då emellertid de läroverk, där dessa gymnasier vore upprättade, dels hittills ej åtnjutit särskilda understöd för gymnasierna dels i regel hade en relativt gynnsam ekonomisk ställning, hade öfverstyrelsen ansett sig böra föreslå, att ifrågavarande tilläggsunderstöd endast skulle utgå med den del, som skulle beräknas efter antalet erforderliga lärartjänster, eller för hvarje sådant gymnasium med ett belopp af högst 1,300 kronor.

Beträffande slutligen behofvet af manliga lärare vid de högre samskolorna och de högre gosskolorna hänvisade öfverstyrelsen till hvad förut anförts i fråga om lägre samskolor. Hvad som där vore yttradt gällde i ökad grad i fråga om högre skolor. Öfverstyrelsen förmenade, att antalet manliga lärare med full tjänstgöring vid en högre samskola borde bestämmas till minst fyra, såvida icke öfverstyrelsen på grund af särskilda omständigheter kunde finna skäligt att för viss tid medgifva minskning af detta antal. Vid en högre gosskola borde antalet vara väsentligt större, men någon bestämmelse härom syntes icke vara erforderlig. Tilläggsunderstöden åt skolorna för de manliga lärarna syntes böra utgå till be-

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

lopp af 2,000 kronor för högre samskolor och 3,000 kronor för högre gosskolor.

Med afseende på detta förslag om tilläggsunderstöd åt manliga lärare tilläte sig öfverstyrelsen ytterligare erinra därom, att rekryteringen af manliga lärare i hög grad försvårats för de enskilda läroverken, sedan genom beslut af 1904 års Riksdag den lönetursrätt borttagits, som lärare vid åtskilliga enskilda läroverk lika väl som extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken tidigare ägt tillgodonjuta vid utnämning till ordinarie lärartjänst. Sedan sagda rätt borttagits, bjöde hänsynen till framtida fördel den unge läraren att fortast möjligt söka ordinarie tjänst vid de allmänna läroverken, och det vore svårt för ett enskildt läroverk att bjuda sådana villkor, att det kunde påräkna att för någon längre tid få behålla en duglig lärare.

I fråga om lägre gosskolor yttrar öfverstyrelsen, att då för närvarande endast en skola af denna typ åtnjöte statsunderstöd, nämligen Eslöfs enskilda elementarskola för gossar, och denna skola enligt öfverstyrelsens förmenande borde understödjas på annat sätt, det kunde synas obehöflig! att i förslaget upptaga skolor af denna art. Öfverstyrelsen hade emellertid tagit jämväl denna skoltyp med i räkningen, alldenstund upprättandet af skolor af ifrågavarande slag, parallellt med statens realskolor, enligt öfverstyrelsens åsikt vore i flera afseenden till gagn. Beträffande grunderna för deras understödjande syntes intet skäl finnas att föreslå afvikelse från dem, som ifrågasatts för lägre samskolor. Dock syntes det så mycket mindre böra föreskrifvas, att dessa skolor endast i det fall skulle kunna erhålla understöd af statsmedel, att de vore belägna i samhällen, där allmänt läroverk icke funnes, som ifrågavarande skolor kunde väntas göra den största nyttan just i större samhällen, där deras upprättande också ekonomiskt borde medföra en kostnadsbesparing såväl för statsverket som för kommunen.

Öfverstyrelsen öfvergår härefter till frågan om det sätt, hvarpå Eslöfs elementarskola för gossar bör understödjas. Denna fråga anhåller jag få upptaga i annat sammanhang.

Två af de skolor, som för närvarande åtnjuta understöd från anslaget till enskilda läroverk, nämligen Fjellstedtska skolan i Uppsala samt Lunds privata elementarskola, anser öfverstyrelsen intaga en särställning, såsom tillhörande skolformer med hufvudsakligen utveckladt öfverstadium, och, ehuru visserligen under särskilda förhållanden berättigade, likväl saknande typisk karaktär. På grund häraf hade öfverstyrelsen icke ansett sig böra upptaga dem bland de skolformer, som normalt kunde erhålla understöd. Härmed hade emellertid öfverstyrelsen icke velat uttala den meningen, att

177 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

de statsunderstöd, som hittills utgått till nu ifrågavarande två läroverk, borde indragas. Hvad särskildt beträffade Fjellstedtska skolan förmenade öfverstyrelsen, att understödet till skolan, som för närvarande utgjorde 9,000 kronor, tvärtom borde höjas, enär skolan hade en speciell uppgift att fylla samt vore i stort behof af ökadt understöd. Bidrag till skolan från kommunen borde af tidigare anförda skåf icke ifrågasättas.

Huruvida understöden till de nämnda skolorna borde utgå.från ett särskildt anslag, eller inom det allmänna anslaget till enskilda skolor medel för ändamålet borde ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, syntes öfverstyrelsen vara en fråga af ringa vikt. Med hänsyn därtill att sådana medel äfven för andra ändamål vore behöfiiga, ansåge sig öfverstyrelsen böra förorda det senare alternativet. Bestämmandet af understödens belopp, liksom fastställandet af de särskilda villkor för understödens utgående, som kunde befinnas ändamålsenliga, syntes böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts ompröfning.

Beträffande behofvet af medel för understödjande af skolor af ny form yttrar öfverstyrelsen, att det med säkerhet kunde förväntas, att parallellt med de allmänna läroverken och de enskilda- läroverk, som öfverstyrelsens förslag afsett, i den närmaste framtiden skulle komma att utveckla sig mer eller mindre afvikande skolformer, Indika förtjänade att af staten understödjas. Det vore emellertid enligt öfverstyrelsens förmenande uppenbarligen för tidigt att nu uppställa några bestämda grunder för sådana skolors understödjande, hvarför öfverstyrelsen inskränkte sig till att föreslå, att till Riksdagen skulle göras framställning därom, att medel för sådant ändamål ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande. I sammanhang härmed har öfverstyrelsen erinrat om sin förut uttalade åsikt, att medel vore behöfiiga äfven för understödjande af pedagogiskt viktiga försök vid särskilda läroverk.

Beträffande de statsunderstödda seminariekurserna för utbildande af lärarinnor uttalar öfverstyrelsen den meningen, att dessa fyllt eu för un- stöd å semidervisningen af den kvinnliga ungdomen viktig uppgift. Enär nämligen dels antalet elever, som kunnat mottagas vid högre lärarinneseminariet,,/ lärarinnor. icke på långt när motsvarat ens de högre flickskolornas och samskolornas behof af metodiskt utbildade lärarinnor än mindre behofvet af sådana lärarinnor för familjernas räkning, hade de ifrågavarande privata seminarierna utgjort ett viktigt komplement till statens seminarium, i det de dels försett högre flickskolor och samskolor med lärarkrafter lämpade för undervisning i dessa skolors lägre klasser, dels tillgodosett det allt mer Bih. till Riksd. Pr Öl. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 51 Häft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

växande krafvel från familjernas sida att för de i hemmet undervisade flickornas räkning erhålla lärarinnor med pedagogisk utbildning.

Att betydelsen af de enskilda seminarierna skulle i framtiden blifva ytterligare ökad, kunde enligt öfverstyrelsens mening förväntas, särskild! i händelse Kungl. Maj:t hos Riksdagen gjorde framställning rörande enskilda skolors understödjande i enlighet med de af öfverstyrelsen föreslagna grunderna och Riksdagen till sådan framställning lämnade bifall. En konsekvens häraf skulle blifva, att frågan om grunderna för seminariernas understödjande inom en snar framtid måste upptagas till ingående utredning. För framställande af förslag i sådant afseende syntes emellertid tiden ännu icke vara inne.

En åtgärd borde likväl enligt öfverstyrelsens förmenande redan nu vidtagas. Då lärarinnebildningens understödjande vore ett ändamål, som måste anses vara af en helt annan art än skolornas understödjande, och det icke kunde tänkas, att de grunder, som i fråga om det ena ändamålet vore lämpliga, äfven skulle vara det i fråga om det andra, ansåge sig öfverstyrelsen böra hemställa, att för seminariernas understödjande måtte i rik sstaten upptagas ett särskild! anslag. Hvad beträffade beloppet af detta, syntes det höra så bestämmas, att understöd måtte kunna tilldelas nu befintliga seminarier för de läsafdelningar, som för närvarande vid dem vore upprättade, för hvilket ändamål behöfdes 16,500 kronor. Dessutom syntes ett belopp erforderligt för att möjliggöra tillmötesgående af eventuellt inkommande nya framställningar om understöd, hvilka kunde befinnas förtjänta af beaktande, öfverstyrelsen ville därför föreslå, att detta belopp bestämdes till 4,500 kronor och alltså hela anslagssumman till 21,000 kronor.

w‘derföre-" dao har förut omnämnt, att öfverstyrelsen låtit verkställa en beräkning

siagna 6es<äm-angående de olika skolornas behof af understöd, under förutsättning af, “r“X.bJand annat’ den föreslagna löneregleringens genomförande. Härjämte har lomas etono-öfverstyrelsen sökt utreda, huru stort bidrag från stat och kommun, skonomi. loma skulle kunna påräkna, därest dessa bidrag utginge enligt de af öfverstyrelsen föreslagna grunder. Denna utredning återfinnes i tabeller, som öfverstyrelsen fogat till sitt utlåtande. Genom att jämföra resultaten af dessa^ båda undersökningar har öfverstyrelsen bildat sig en föreställning om de föreslagna bestämmelsernas inverkan på skolornas ekonomi. I fråga härom yttrar öfverstyrelsen, att för flertalet skolor löneregleringens genomförande ingalunda skulle möta svårighet. I regel skulle för skolorna uppstå en behållning, hvilken kunde betecknas såsom tillfredsställande, och i åtskilliga fall skulle en sådan behållning erhållas, utan att statens under-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81. 179

stöd behöfde utgå med det högsta belopp, som med de föreslagna grundernao vore förenligt.

A andra sidan funnes emellertid ett icke ringa antal skolor, för hvilka sannolikt en större eller mindre brist skulle uppstå. Med afseende härå ville öfverstyrelsen till en början erinra därom, att det äfven nu ganska ofta förekomme, att en skola ginge med brist. Det hade under läsåret 1906—1907 enligt gjord beräkning inträffat vid 35 skolor. Af dessa skulle efter de nya grundernas trädande i kraft 17 erhålla behållning och för 7 skulle bristen till sitt belopp minskas. För 11 skolor, eller om de båda skolorna i Eslöf, rörande hvilka öfverstyrelsen ansett sig böra göra särskild framställning, lämnades ur räkningen, för 9 skolor skulle bristen mer eller mindre ökas; och för 13, som nu hade behållning eller åtminstone icke brist, skulle brist uppstå. Den sammanlagda årsbristen för samtliga skolor, som beräknats erhålla brist, skulle minskas från 65,105 kronor till 46,115 kronor, medan å andra sidan sammanlagda behållningen för skolor, som beräknats erhålla sådan, skulle ökas från 82,190 kronor till 157,780 kronor.

Ehuru den beräkning, som läge till grund för de anförda siffrorna torde angifva, så pass tillförlitligt som det vore möjligt, den ekonomiska ställningen för de enskilda läroverken såsom en helhet, gällde detta naturligtvis icke i fråga om hvarje särskild skola. Beräkningen vore nämligen grundad på vissa teoretiskt gjorda antaganden, som icke kunde väntas i hvarje fall motsvara verkligheten, hvartill komme, att det vore svårt att vinna insikt rörande åtskilliga på donna ställning inverkande omständigheter, hvilka för öfrigt, äfven i fall de vore kända, icke läte uttrycka sig i siffror. I anslutning härtill ansåge sig öfverstyrelsen böra påpeka, att ställningen för en skola ingalunda behöfde vara bekymmersam, därför att den utförda beräkningen visade en brist. I åtskilliga fall kunde en måttlig höjning af terminsafgifterna utöfver de i räkningen antagna värdena vara en tillräcklig åtgärd för bristens afhjälpande. I andra fall då skolorna befunne sig i utveckling, såsom i regel kunde sägas vara fallet, kunde det väntas, att svårigheterna skulle inom en nära framtid af sig själfva afhjälpas. Med afseende härå ville öfverstyrelsen framhålla, att åtskilliga af densamma föreslagna bestämmelser, som hade till ändamål befrämjande af arbetet inom skolorna, torde visa sig ägnade att i sammanhang därmed gynnsamt påverka äfven skolornas ekonomi.

Emellertid skulle nog fall förekomma, i framtiden såsom hittills, då en skolas ekonomiska svårigheter härrörde af sådana grunder, att dessa svårigheter icke lätt kunde öfvervinnas. Orsaken kunde vara en mindre god skötsel af skolans ekonomi eller en sådan svaghet i den pedagogiska

180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

ledningen, att allmänhetens förtroende uteblefve. Såsom regel kunde det % väntas, att en skola i ett mycket litet samhälle måste ha svårt att reda sig ekonomiskt. Det vore likaledes att vänta, att i en stor stad med dryga kostnader en skola skulle hafva svårigheter under de första åren efter dess upprättande. Men om skolan icke vore öfverflödig på grund af befintligheten å samma ort af tillräckligt antal goda skolor med enahanda ändamål, och om den sköttes med insikt och omtanke, skulle det sannolikt icke dröja länge, innan lärjungeantalet uppnått den gräns, som vore ett villkor för att en sådan skola skulle kunna bära sig. I anslutning till det sålunda anförda ville öfverstyrelsen gifva uttryck åt den meningen, att staten icke kunde anses skyldig garantera ett ekonomiskt gynnsamt resultat af skolornas verksamhet. Staten syntes böra lämna skolorna bidrag i enlighet med vissa allmänna grunder, som blifvit afvägda med hänsyn till normala fall. Att för understödjande af enskilda skolor finna grunder, som innebure säkerhet för att samtliga skolor skulle lämna behållning, syntes icke vara tänkbart.

öfver styrei- flor understödjande i enlighet med de af öfverstyrelsen sålunda an-

sens beräkning i . J

af de för gilna grunder åt de skolor, som förutsatts komma i åtnjutande åt statsi90Pg—°9n er-^rae > skulle, under förutsättning att samtliga dessa skolor erhölle underf orderliga stöd till maximibeloppen, enligt öfverstyrelsens beräkning erfordras ett ‘m"åskåda statsan8lag af 512,070 kronor. Ytterligare tillkomme emellertid underläroanstalter. stöden åt några läroverk, som redan nu åtnjöte understöd, men icke vid beräkningen medtagits, och ansåge sig öfverstyrelsen för dessa läroverk böra förslagsvis upptaga: för Fjellstedtska skolan 12,000 kronor, eller samma belopp, som öfverstyrelsen för denna skola beräknat i sin skrifvelse den 28 september 1906 rörande ifrågasatt förhöjning af anslaget till enskilda läroverk, för Lunds privata elementarskola 4,000 kronor eller det nu utgående understödet, och för samskolan i Söderköping 4,600 kronor, hvilket belopp ungefär motsvarade hvad som beräknats för likställda skolor.

Ifall dessa sistnämnda understödsbelopp, utgörande tillhopa 20,600 kronor, sammanlades med den först angifna summan samt med det anslag af 20,000 kronor, som enligt öfverstyrelsens förut omnämnda beräkning vore erforderligt för understödjande åt undervisningen i huslig ekonomi, erhölles såsom maximibelopp af det statsanslag — ålderstilläggen till lärarpersonalen icke inräknade — som skulle vara erforderligt för de skolor, som redan nu åtnjöte understöd af statsmedel, summan 552,670 kronor. Såsom öfverstyrelsen förut framhållit, behöfdes dessutom anslag för understödjande af nya skolor äfvensom af sådana organisatoriska och metodiska försök vid skolorna, som kunde befinnas förtjänta af uppmuntran. En någorlunda tillför-

181 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

litlig' beräkning; af anslagsbehofvet för dessa ändamål vore vansklig. Såsom en ledning för uppskattningen ville öfverstyrelsen emellertid anföra, att, sedan 1907 års Riksdag för kalenderåret 19Ö8 beviljat en böjning med 50,000 kronor af anslaget till enskilda läroverk, hade, förutom ansökningar om understödsförhöjningar från skolor, hvilka för närvarande åtnjöte understöd från detta anslag, äfven ansökningar om understöd till ett sammanlagdt belopp af 38,500 kronor inkommit från skolor, hvilka förut icke åtnjutit understöd af statsmedel. Ehuru öfverstyrelsen icke såge sig i stånd att för närvarande göra något uttalande om och i hvad mån dessa ansökningar kunde vara förtjänta att vinna afseende, förmenade öfverstyrelsen likväl, att till grund för beräkningen kunde läggas nämnda summa. Utan tvifvel skulle ansökningar ytterligare inkomma från nya läroverk om understöd för den treårsperiod, som toge sin början 1909. Då emellertid vid beräkningen af anslagsbeloppen för skolor, som redan nu åtnjöte understöd, upptagits maximibelopp, medan de belopp, som i verkligheten skulle komma att tilldelas skolorna, i åtskilliga fall icke komine att blifva fullt så höga, kunde härigenom väntas för statsverket uppstå en besparing, som torde visa sig tillräcklig för de behof, för hvilka en reserv vore erforderlig. På grund af det sålunda anförda ansåge sig öfverstyrelsen böra beräkna den del af anslaget till de enskilda skolorna, som skulle utgå till skolorna själfva, till ett belopp af 591,170 kronor, eller i rundt tal 590,000 kronor.

Härtill komme slutligen ytterligare dels understöden åt de enskilda seminarierna dels statens bidrag till lärarpersonalens ålderstillägg.

Hvad först beträffade understöden till seminarierna, syntes dessa af grunder, hvilka öfverstyrelsen förut närmare angifvit, böra utgå från ett särskildt anslag, för hvilket enligt öfverstyrelsens förmenande borde beräknas ett belopp af 21,000 kronor. Äfven för statens bidrag till lärarpersonalens ålderstillägg syntes i riksstaten ett särskildt anslag böra upptagas, hvilket borde hafva karaktären af förslagsanslag, enär det i annat fall blefve beroende af tillfälliga omständigheter, huruvida i ett särskildt fall ett af någon lärare eller lärarinna intjänadt ålderstillägg i verkligheten kunde utgå. Vid beräkning, verkställd med hänsyn till den under läsåret 1906—1907 tjänstgörande lärarpersonalen, af det erforderliga beloppet af sagda förslagsanslag, crhölles summan 167,900 kronor eller i rundt tal 170,000 kronor.

Eu jämförelse mellan de af öfverstyrelsen sålunda föreslagna anslagsbeloppen och nu utgående motsvarande belopp gåfve följande resultat. För närvarande utginge till ifrågavarande läroanstalter af olika slag följande anslag, nämligen:

182 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 81.

Läroverhsrådet Lagerstedts reser, vallört.

anslag å ordinarie stat till högre skolor för kvinnlig

ungdom och samskolor................................................... kronor 380,000: —

anslagsförhöjning på extra stat till samma skolor...... » 78,000: —

förslagsanslag till enskilda läroverk och seminariekurser

för utbildning af lärarinnor, högst.................. » 60,000: —

anslagsförhöjning på extra stat till samma läroanstalter » 50,000: —

Summa kronor 568,000: —

Enligt de af öfver styrelsen framställda förslagen skulle anslagen blifva följande:

anslag å ordinarie stat till enskilda skolor..................... kronor 590,000: —

förslagsanslag å ordinarie stat till ålderstillägg åt lärarpersonalen vid dessa skolor....................................... » 170,000: —

anslag å ordinarie stat till seminariekurser för utbildning af lärarinnor..................................................... » 21,000: —

Summa kronor 781,000: —

Den sammanlagda ökningen af de olika anslagen, hvilken löneregleringens genomförande tillika med andra orsaker, förnämligast lärjungeantalets fortgående tillväxt, skulle göra erforderligt, skulle alltså enligt öfverstyrelsens beräkning uppgå till 213,000 kronor eller 37,5 procent af nu utgående anslagssummor.

Vid öfverstyrelsens utlåtande är fogad en skrift, däri de tillkallade sakkunnige förklara sig gilla och förorda öfverstyrelsens förslag samt instämma i dess utlåtande.

Öfverstyrelsens utlåtande är icke enhälligt. Läroverksrådet Lagerstedt har nämligen till detsamma afgifvit en reservation af följande lydelse:

»I fråga om kungl. öfverstyrelsens för rikets allmänna läroverk förslag till bestämmelser angående statsunderstöd åt enskilda skolor får undertecknad beträffande följande punkter angifva sin afvikande mening.

»1) § 1 mom. 1 punkt c).

»Enligt min åsikt hade den skoltyp, som ifrågavarande moment är afsedt att angifva, icke bort begränsas endast till sexklassiga samskolor, utan hade bort innefatta äfven sådana samskolor, hvilka utan att utgöras af sex klasser, kunna, med afseende på det bildningsresultat, till hvilket de sträfva att föra sina lärjungar, anses jämförliga med de sexklassiga samskolorna. Det är särskildt ett slag af sådana läroverk, till hvilket jag

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

anser, att hänsyn i detta fall bort tagas. Detta slag är samskolor, hvilka afse att föra sina lärjungar till realskolexamen, men som icke börja med en klass motsvarande den första vid de allmänna läroverken, utan ansluta sig till genomgången sexårig folkskolekurs (inberäknadt småskola) eller eventuellt till annat stadium af folkskolan, högre än det, som motsvarar inträdet i de allmänna läroverkens första klass. Visserligen är mig icke bekant, huruvida någon skola af detta slag hittills upprättats å sådan ort, där allmänt läroverk ej finnes, men då uti Stockholm redan finnas åtminstone två läroanstalter, som förbereda lärjungar från högre afdelning af folkskolan till realskolexamen, och då starka ekonomiska skäl synas tala för lämpligheten af att i stället för sexklassig samskola uti mindre samhällen inrätta en samskola af nu ifrågavarande slag, måste jag anse sannolikt, att sådana skolor skola uppstå i åtskilliga mindre samhällen eller att där redan befintliga samskolor skola ombildas till sådana, såvida icke möjligheten att erhålla statsunderstöd därigenom minskas. Den omständigheten, att antagligen ännu ingen skola af ifrågavarande slag blifvit upprättad uti mindre samhällen, torde icke hafva bort utgöra hinder för att taga hänsyn till dessa skolor vid affattningen af ifrågavarande punkt, allra helst förhållandet är liknande med de sexklassiga gosskolor, som upptagas

1 punkt d) af samma moment och paragraf i öfverstyrelsens förslag. — Af denna typ finnes nämligen för närvarande blott en enda skola, Eslöfs enskilda elementarskola för gossar, och i fråga om denna skola föreslår öfverstyrelsen, att den jämte flickskolan å samma ort skulle komma att ersättas af en sexklassig samskola. Visserligen skulle enligt öfverstyrelsens förslag skolor af den typ, som af mig föreslagits till upptagande i punkt c), kunna ifrågakomma till erhållande af statsunderstöd på grund af mom.

2 af samma paragraf, men då det måste innebära en större fördel för en skola att tillhöra någon af de skolgrupper, som omtalas i mom. 1 af ifrågavarande paragraf, synas mig dessa skolor hafva bort upptagas där.

»På grund af hvad nu blifvit anfördt, anser jag alltså, att § 1 mom. 1 punkt c) af öfverstyrelsens ifrågavarande förslag bort hafva följande lydelse:

sexklassiga samskolor å orter, där allmänt läroverk ej finnes, eller å sådana orter upprättade samskolor, hvilka med afseende på det bildningsresultat, till hvilket de sträfva att föra sina lärjungar, kunna anses jämförliga med dylika läroverk.

»2) § 3 mom. 2 punkt a).

»Den begränsning af kompetensen för lärare och lärarinnor i välskrifning, som af öfverstyrclsen föreslagits, skulle, efter mitt förmenande, kunna medföra afsevärda olägenheter. För närvarande torde för under-

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

visningen i detta ämne vid flickskolorna ganska ofta användas lärarinnor

1 läroämnen. Hädanefter skulle, enligt öfverstyrelsens förslag, sådana lärarinnor, för att kunna tillgodoräkna sig undervisningen i välskrifning för beräkning af lönetur, antingen hafva genomgått kurser för teckningslärare vid tekniska skolan i Stockholm eller annan utbildning-skurs, som af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänts, eller ock hafva erhållit dispens af Kungl. Maj:t. Skulle, såsom öfverstyrelsen tänkt sig, pedagogiska utbildningskurser i välskrifning hädanefter komma att inrättas vid seminarierna, skulle helt visst eleverna därstädes med det ansträngande arbete, som utbildningen i läroämnen kräfver, i vanliga fall icke hinna genomgå sådan kurs, utan att seminariekursen i det hela förlängdes, något som för de flesta af dem torde medföra mycket alsevärda olägenheter. Ehuru pedagogisk utbildning för undervisning i välskrifning utan tvifvel måste anses vara af ganska stort värde, tror jag dock, att en lärarinna, som erhållit vanlig utbildning för undervisning i läroämnen, har sådana pedagogiska förutsättningar, att hon kan, om undervisning i välskrifning uppdrages åt henne och hon i öfrigt har fallenhet för denna undervisning, vid sidan af sitt arbete i skolan göra de för ändamålet nödiga pedagogiska studierna. Den af flick- och samskoleföreningen tillsatta kommitté, hvars förslag till lönereglering in. m. ligger till grund för det af öfverstyrelsen framställda förslaget, hade i fråga om kompetens för undervisning i välskrifning jämte examen vid tekniska skolan äfven föreslagit examen vid något lärarinneseminarium, hvilka kompetensfordringar synas mig motsvara hvad som för närvarande är af behofvet påkalladt. Emot fastställandet af strängare fordringar än dessa i fråga om de enskilda skolorna synes äfven tala den omständigheten, att icke ens af de allmänna läroverkens lärare för närvarande kräfves särskild kompetens för undervisning i välskrifning. Kär framdeles utbildningskurser för undervisning i välskrifning kommit till stånd vid seminarierna och resultatet af dessas verksamhet kan bedömas, torde tiden vara inne att taga i öfvervägande frågan om strängare kom-

O O O o

petensvillkor för lärare och lärarinnor i välskrifning.

»På grund af hvad nu blifvit anfördt, anser jag alltså, att § 3 mom.

2 punkt a) af öfverstyrelsens ifrågavarande förslag bort hafva följande tillägg;

i fråga om välskrifning äfven behörighet som ämneslärare eller ämnes-

C Ö Ö

lärarinna.

»B) § o mom. 1 punkt c).

»De lärarinnor, som för närvarande genomgå kursen för teckningslärare vid tekniska skolan i Stockholm, erhålla där äfven utbildning för undervisning i välskrifning, hvarför undervisningstimmar i sistnämnda

185 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

ämne ofta torde vid skolorna uppdragas åt teckningslärarinnor med vederbörlig kompetens. Det synes också vara till fördel för undervisningen i välskrifning, om så sker. Enligt öfverstyrelsens förslag skulle emellertid en kompetent lärare eller lärarinna i teckning, som erhåller några undervisningstimmar i välskrifning, för dessa aflönas med lägre arfvode än för sina öfriga timmar. Däraf skulle sannolikt blifva följden, att teckningsläraren eller lärarinnan sökte att erhålla så få välskrifningstimmar som möjligt. En bestämmelse, att, med viss begränsning, kompetent lärare eller lärarinna i teckning utan minskning i aflöningsförmåner kunde få öfvertaga välskrifningstimmar, synes därför vara lämplig. Äfven andra skäl synas tala för lämpligheten af att jämförelsevis goda lönevillkor beredas kompetent lärare och lärarinna i teckning. Deras utbildning krafvel' lång tid, och de kunna för närvarande vid andra skolor erhålla ganska fördelaktiga lönevillkor, hvarjämte afseende synes böra fästas vid teckningsundervisningens alltmer ökade betydelse i nutiden.

»På grund af hvad nu blifvit anfördt anser jag, att § 5 mom. 1 punkt c) af öfverstyrelsens förslag bort hafva följande tillägg:

hvarvid dock iakttages, att lärare eller lärarinna i teckning, som jämväl bestrider undervisning i välskrifning till ett antal lektioner, icke öfverstigande en tredjedel af full tjänstgöring, äger att för denna tjänstgöring uppbära arfvode efter samma grunder som för undervisning i teckning.

»De af mig i ofvanstående punkter 2 och 3 framställda förslagen skulle, om de af öfverstyrelse!! antagits, hafva utöfvat inverkan på vissa af öfyerstyrelsens kostnadsräkningar beträffande nu ifrågavarande lönereglering.

Denna inverkan torde dock icke hafva blifvit synnerligen stor och måste i alla händelser anses vara af föga betydelse, då beräkningarna helt naturligt blott kunna vara approximativa».

4. Yttranden afgifna i anledning af läroverksöfverstyrelsens

förslag.

På grund af nådig remiss har statskontoret den 11 januari 1908 af-ttafsfonforefs gifvit underdånigt utlåtande i ärendet. Efter att i detta utlåtande hafva lämnat en kort historik öfver den successiva tillväxten af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom samt af anslaget till understöd åt enskilda läroverk, yttrar statskontoret beträffande de åt öfverstyrelse!! föreslagna grunderna för lärarpersonalens aflöning, att det först och främst kunde ifrågasättas, huruvida en fullständig, för alla de ifrågavarande enskilda läroverken gemensam lönereglering lämpligen kunde på föreslaget sätt genomföras. Visserligen borde vid fastställandet af grunder för stats- Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Raft. 24

186 Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81. ■

understöd åt dessa läroverk ett af de främsta syftemålen vaiti att behörigen tillgodose lärarpersonalens anspråk på skäliga löner. Men detta kunde enligt statskontorets förmenande låta sig göra, utan att man behöfde tillgripa den åtgärden att ålägga alla de mångskiftande läroverken af ifrågavarande slag skyldighet att följa de synnerligen detaljerade föreskrifter, som öfverstyrelsen föreslagit. Ett sådant, ur såväl ekonomisk som organisatorisk synpunkt betydelsefullt ingrepp i de enskilda skolornas handlingsfrihet syntes knappast böra ske under annan förutsättning än att staten rent utaf iklädde sig garanti för skolans ekonomi, hvilket emellertid, såsom öfverstyrelsen ock framhållit, icke borde komma i fråga. Härjämte torde kunna anmärkas, att kontrollen öfver de uppställda föreskrifternas efterlefnad skulle blifva synnerligen svår att utöfva, hvilket ock måste inverka menligt på deras effektivitet.

Såsom en hufvudpunkt i förslaget framträdde, yttrar statskontoret vidare, bestämmelsen om att lärarpersonalens ålderstillägg skulle till hufvudsaklig del bestridas af statsverket och utbetalas direkt till lärarinnorna och lärarna. En sådan anordning torde dock, förutom att den skulle förorsaka betydlig omgång i fråga om medlens utbetalning och redovisning, fa anses ur principiell synpunkt olämplig och skulle lätt föranleda till eu af förhållandena i öfrigt icke betingad skef uppfattning af lärarpersonalens ställning såsom statens löntagare.

Enligt statskontorets mening borde lärarpersonalens ställning i aflöningshänseende kunna betryggas äfven utan uppställandet af de villkor, öfverstyrelsen föreslagit. DenvidKungl. Maj:ts till 1907 års Riksdag aflåtnaproposition n:o 82 fogade tabell utvisade, att lägsta aflöning för folkskollärarinna samma år uppgick i Stockholm till 1,550 kronor, i många städer till 1,500 kronor, i det stora flertalet städer till 1,300 å 1,400 kronor och blott mera undantagsvis understeg 1,300 kronor. Häraf framginge, att, med tillämpning af den vid 1902 års Riksdag gifna föreskriften i fråga om minimiaflöning för lärarinna vid högre flickskola eller samskola, sådan lärarinna för 24 timmars undervisning i veckan under 36 läsveckor skulle erhålla en grundlön, som i Stockholm öfverstege och i allmänhet föga understege hvad öfverstyrelsen för henne föreslagit. I de mindre städer och orter, där skillnaden skulle blifva mer afsevärd, torde lärarinnans kompetens knappast vara större än ordinarie folkskollärarinnas, vid hvilket förhållande någon orättvisa icke torde ligga däri, att hon finge åtnöjas med samma lön som den senare. Hvad ålderstilläggen beträffade, ansåge statskontoret att, vid bestämmande af statsunderstödens belopp särskild hänsyn borde tagas bland annat till det sätt, hvarpå vederbörande skola tillgodosåge lärarinnornas skäliga anspråk på sådana lönetillägg, i hvilket fall skolan skulle finna med

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

sill fördel öfverenstämmande att såvidt möjligt fylla dessa anspråk; och ett missbruk i detta afseende skulle därför snart kunna afhjälpas, därest Kungl. Maj:t i sådant fall såsom villkor för statsunderstödets förnyande föreskrefve, att viss del af understödet skulle användas till erforderlig löneförhöjning åt lärarpersonalen. Denna utväg syntes äfven kunna tillgripas, om i något fall lärarinnans grundlön skulle vid tillämpning af nyssberörda villkor om minimiaflöning blifvit oskäligt låg.

Rörande de föreslagna bestämmelserna om statsunderstödets utgående kunde statskontoret icke undgå att anse dem alltför invecklade. Härtill komme, att statskontoret ville. ifrågasätta lämpligheten af en sådan anordning, att understödets storlek skulle framgå blott såsom en matematisk produkt af vissa föreliggande faktorer. Visserligen afsåge förslagets bestämmelser understödens maximibelopp, men det förefölle dock, som om meningen vore, att inskränkning i dessa belopp skulle äga rum blott i den mån sådana af särskildt angifna förhållanden, till exempel enligt § 10, påkallades. I hvarje fall syntes dock de noggrant detaljerade föreskrifterna icke stå fullt väl öfverens med den rätt, som utan tvifvel borde tillkomma Kungl. Maj:t att vid understödens utdelande taga hänsyn äfven till andra förhållanden, såsom till läroverkets faktiska ekonomiska ställning och så vidare.

Häraf följde äfven, att statskontoret ansåge de föreslagna bestämmelserna om tilläggsanslag för gymnasier och samskolor icke böra vinna afseende i annan mån, än att det behof af manliga lärarkrafter, som vid sådana läroverk förelåge, borde utgöra en af de omständigheter, som vid statsunderstödens bestämmande i de särskilda fallen borde beaktas.

Under förutsättning af en dylik friare pröfning anser statskontoret, att de maximibelopp, som kunna tilldelas de särskilda läroverken, lämpligen fortfarande böra hänföra sig till elevantalet. För undvikande af den anmärkta orättvisan däruti, att enligt nu gällande bestämmelser ett större läroverk med till exempel 300 lärjungar och därutöfver ej kunde erhålla högre bidrag än ett läroverk med blott 100 elever, oaktadt det förra, utan tvifvel på grund af sin större betydelse för det allmänna, förtjänade och merendels behöfde större understöd, torde dock enligt statskontorets förmenande begränsningen icke böra, såsom nu, stanna vid antalet 100 elever, utan lämpligen utsträckas längre, till exempel till 300, dock med iakttagande af fallande skala beträffande det belopp, som skulle kunna utgå för hvarje elev. Att härvid så afväga bestämmelserna, att maximibeloppet i hvarje särskildt fall träffade det rätta, vore nog förcnadt med svårigheter. Med hänsyn dels till de af öfverstyrelsen föreslagna maximibeloppen af de bidrag, som skulle utgå till skolorna, dels ock till det

188 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.

behof af statsunderstöd därutöfver, som kunde beräknas uppkomma, därest öfverstyrelsens förslag om ålderstilläggens utbetalande icke godkändes, ville statskontoret i sådant afseende föreslå ett maximibelopp af 8,000 kronor samt följande skala för maximiunderstödets beräknande i förhållande till elevantalet, nämligen för hvarje elev till och med 50 ett belopp af 60 kronor, för hvarje elev därutöfver till och med 100 ett belopp af 40 kronor, för hvarje elev därutöfver till och med 200 ett belopp af 20 kronor och för hvarje elev därutöfver till och med 300 ett belopp af 10 kronor, hvarvid förenämnda maximibelopp af 8,000 kronor skulle uppnås vid ett elevantal af 300.

Statskontoret anför vidare, att det kan ifrågasättas, huruvida kommunalt bidrag bör uppställas såsom villkor för beviljande af statsunderstöd åt de enskilda gossläroverken, hvaremot krafvet på dylikt bidrag åt de högre samskolor, som understöddes af staten, syntes mera befogadt. Med en sådan uppfattning ansåge statskontoret, att högre samskolor i de fall, där statsunderstöd till dem skulle utgå, borde, äfven om de vore belägna å ort, där allmänt läroverk funnes, understödjas från anslaget till högre flickskolor och samskolor, hvarvid dock såsom en öfvergång från nu rådande förhållanden syntes böra stadgas, att villkoret i fråga om bidrag från kommun eller enskild donator ej skulle beträffande sådana högre samskolor, som hittills åtnjutit understöd från anslaget till enskilda läroverk, träda i tillämpning förr än exempelvis år 1914.

Anslaget till understöd åt enskilda läroverk kunde i sådant fall kvarstå såsom ett särskildt anslag till understöd åt sådana enskilda läroverk för gossar, hvilka med hänsyn till sin karaktär af att vara försöksläroverk eller på annan särskild grund borde af staten understödjas; och torde härigenom den af Riksdagen framhållna ovissheten om från hvilket anslag ett läroverk rätteligen borde understödjas vara undanröjd.

1 fråga om vissa detaljer i det framlagda förslaget till bestämmelser angående statsunderstöd åt enskilda skolor anmärker statskontoret, bland annat,

att af § 1 mom. 2 ej synes med tydlighet framgå, hvilka slags läroverk i denna punkt afses;

att fråga om lärarinnas eller lärares uppflyttning i högre lönegrad, om sådan skall ifrågakomma, synes böra pröfvas snarare af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk än, såsom föreslagits, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ;

att något skäl ej synes hafva blifvit anfördt till stöd för den af öfverstyrelsen föreslagna bestämmelsen, att första ålderstillägget må tilldelas vederbörande redan efter två års tjänstgöring; samt

189 Kungl. ilaj;ts Nåd. Proposition N;o 81.

att stadgandet i § 5 mom. 6 synes sakna erforderlig tydlighet.

Hvad slutligen angår beloppet af den ökning i statsanslag, som är af behofvet påkallad, anser statskontoret de af sakkunnige uppgjorda beräkningarna lämpa sig såsom grunder för bestämmande i det hela af den erforderliga anslagshöjningen. Om emellertid, såsom satskontoret ifrågasatt, understöden åt enskilda gossläroverk komme att utgå från ett särskilt anslag, borde således enligt statskontorets mening den af öfverstyrelsen angifna slutsumman, 781,000 kronor, fördelas å tre ordinarie anslag, nämligen ett till högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor, ett till understöd åt enskilda läroverk för gossar och ett till seminariekurser för utbildning af lärarinnor.

Jag anhåller att härefter få i korthet redogöra för åtskilliga framställningar^ som inkommit till ecklesiastikdepartementet med anledning af öfverstyrelsens i ärendet afgifna utlåtande och förslag.

Föreståndare och föreståndarinnor samt lärare och ett stort antal lära-Från skolorna rinnor vid högre flickskolor hafva i en den 28 november 1907 ingifven underdånig skrift, under framhållande att grundtankarna i Hick- och samskoleföreningens genom utsedda kommitterade ingifna petition återfinnas i öfverstyrelsens förslag till bestämmelser angående statsbidrag till enskilda läroanstalter, anfört bland annat, att nämnda förslag innebär en synnerligen lycklig lösning af de högre flickskolornas anslagsfråga, äfvensom att förslaget, därest det godkändes, skulle åstadkomma en länge motsedd, välbehöflig lönereglering för dessa skolors lärarpersonal. I följd häraf anhålla skriftens undertecknare, att frågan om ändrade grunder för tilldelande af statsunderstöd åt enskilda läroanstalter måtte sa behandlas, att nådig proposition i ärendet måtte kunna aflåtas till 1908 ars Riksdag.

Representanter för Sofi Almquists skola, Palmgrenska särskolan, Uppsala enskilda läroverk och det därmed förenade privatgymnasium samt Stockholms nya samskola hafva i en den 3 december 1907 dagtecknad, till chefen för ecklesiastikdepartementet ställd skrift anfört, bland annat, att de enskilda läroverken i följd af själfva sin natur äro så olika andra läroverk och jämväl sins emellan så olika, att det icke läte sig göra att utmäta statsunderstödet efter detaljerade grunder, som skulle kunna automatiskt tilllämpas. Det enda naturliga sjmtes vara, att hvarje läroverk för Kungl.

Maj:t framlade och motiverade sina behof, och att Kungl. Maj:t efter vederbörlig pröfning bestämde beloppet inom ramen af till disposition stående anslag, blott med iakttagande af det maximum, som Riksdagen kunde hafva angifvit. Den enda ekonomiska kontroll, som för läroverk af

190 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

ifrågavarande slag torde vara fullt lämplig, vore, att det genom vederbörligen reviderade räkenskaper ådagalades, att statsunderstödet användes i undervisningens och uppfostrans tjänst och ej för att bereda enskilda personer oskälig vinst.

Skulle det emellertid vara nödvändigt att uppställa några allmänna grunder för bedömande af de relativa behofven, vore det enklast och rättvisast, att till grund för beräkningen lades antalet årsklasser utöfver de förberedande klasserna, att förhöjning beräknades för årsklass, som vore fördelad på olika linjer eller af delningar, och att å andra sidan beloppet reducerades, om två årsklasser eller afdelningar något större antal veckotimmar hade gemensam undervisning, att särskild hänsyn toges till behofvet af manliga lårarkrafter, och att förhöjning beräknades för sådana praktiska ämnen, som kraf de dyrbarare utrustning, exempelvis träslöjd, smide, huslig ekonomi.

Med hänsyn till de enskilda, läroverkens uppgift som försöksläroverk vore det, framhålla vidare de nämnda skolornas målsmän, synnerligen olämpligt att vare sig i fråga om anställning eller aflöning och arfvode fästa afseende vid lärarpersonalens formella kompetens. Den verkliga kompetensen berodde mindre på utbildningen än på naturlig begåfning i förening med ett lefvande intresse för uppfostrans kall. De originella begåfningama, som kunde gifva nya uppslag, vore ganska ofta sådana, som icke genomgått den vanliga utbildningen. Det visade pedagogikens historia likaväl som den dagliga erfarenheten. Den vanliga lärår- och lärarinneutbildningen afsåge — det läge i sakens natur — företrädesvis eller uteslutande att göra kandidaterna skickliga att fylla sin plats inom de på en viss tid antagna formerna och tillämpa redan kända och erkända metoder. Det läge också i sakens natur, att därigenom nya uppslag från deras sida mindre främjades än undanskötes. Ju bättre deras utbildning lämpade sig efter bestående former och metoder, och ju bättre de lämpade sig efter dem — ju bättre för dem. Måste man vid enskilda läroverk ge företräde och högre arfvode åt den formella kompetensen, motverkades därigenom direkt dessa läroverks uppgift, sådan den af Riksdag och Regering hittills formulerats och bestämts.

Hinderliga för dessa läroverks arbete vore äfven de föreslagna bestämmelserna om visst antal fast anställda lärare, viss tjänstgöringstid för rektorer, föreståndarinnor och lärarpersonal, om en mångfald olika beräkningsgrunder för statsunderstöd, löner och arfvoden, om lönegrader, åtminstone för manliga lärare, om läsårets längd in. m. Hvad som vid ett läroverk eller på en ort kunde vara lämpligt eller åtminstone oskadligt, kunde under andra förhållanden visa sig hinderlig! eller till och med

191 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

omöjligt att genomföra. Sålunda vore förhållandena väsentligt olika vid de enskilda läroverken i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lundsberg. Förbise dessa olikheter och för samtliga enskilda läroverk tro på möjligheten att tillämpa en gemensam regelkodex kunde icke den, som själf arbetat i ett dylikt läroverk och nitälskade för dess framgång.

Öfverhufvud syntes alla de af öfverstyrelsen föreslagna, i ett hundratal punkter formulerade bestämmelser, äfven om de i vissa fall utan olägenheter eller åtminstone utan större olägenheter läte sig tillämpa, icke ägnade att främja de enkilda läroverkens arbete i uppfostrans tjänst. Men alltid skulle de i sin tillämpning vålla mycket besvär och skrifveri.

De ifrågavarande skolrepresentanterna förklara slutligen, att de icke ville undandraga sig sakkunnig kontroll; de önskade fastmer sådan både i fråga om det sätt, på hvilket de använde dem anförtrodda allmänna medel, och med hänsyn till resultaten af deras undervisning. Men de hoppades, att såvida Kungl. Maj:t funne de läroverk, de representerade, vara af sådan vikt för staten, att de förtjänade offentligt understöd, Kungl. Maj:t också skulle visa det förtroende till deras goda vjlja och till deras förstånd på uppfostringskallet, att de i sitt arbete finge deri rörelsefrihet, hvarförutan detta arbete skulle förlora sitt intresse för dem liksom sitt gagn för samhället.

Till skriften är fogad en promemoria, som utgör en sammanfattning af de enskilda läroverkens önskemål i fråga om grunderna för statens understödjande af deras verksamhet, äfvensom af deras anmärkningar mot öfverstyrelsens nu ifrågavarande förslag. Jag anhåller att ett utdrag ur

J O o O O

denna promemoria får bifogas statsrådsprotokollet.

Föreståndaren och föreståndarinnan för Stockholms nya samskola hafva i eu särskild den 7 december 1907 dagtecknad, till chefen för ecklesiastikdepartementet ställd skrift framhållit vissa af de synpunkter, som innehållas i nyss nämda promemoria. I skriften anföres jämväl, att det föreslagna stadgandet därom, att enskildt läroverk ej skall kunna komma i åtnjutande af statsanslag till sitt gymnasium, med mindre gymnasiet räknar minst 18 lärjungar, som under minst trå år erhållit undervisning vid läroverket, icke synes tillräckligt motiverad. Den skola, skriftens undertecknare representerade, hade i sitt gymnasium icke mottagit några underhaltiga lärjungar från de allmänna läroverken, men väl mycket goda elever från landsortens flickskolor och privata samskolor, hvilket icke borde räknas skolan till nackdel. För närvarande hade den ifrågavarande skolans gvm-

o O.'

nasium 21 lärjungar, af hvilka sex icke gått i skolan under fulla två år. Af dem hade tre kommit från högre samskolor och tre från högre flickskolor, alla utom Stockholm.

192 Kungl. 21aj: Is Nåd. Proposition N:o 81.

I eu den 4 december 1907 till chefen för ecklesiastikdepartementet ingifven skrift har styrelsen för Beskowska skolan i Stockholm likaledes framhållit en del af de önskemål och anmärkningar, som återfinnas i meromnämnda promemoria. Härjämte har styrelsen anfört, bland annat, att, då enligt öfverstyrelsens förslag lärare i öfningsämne endast i det fall skulle kunna erhålla ålderstillägg, att han hade full tjänstgöring, blott ett fåtal sådana lärare skulle komma i åtnjutande af sagda förmån. Vidare förmenar styrelsen, att man vid fastställande af lönereglering för de enskilda skolornas lärarpersonal lämpligast borde utgå från 1904 års lönereglering för lärare vid de allmänna läroverken, ej, såsom öfverstyrelsen föreslagit, från minimilönerna för ordinarie folkskollärarinnor. Minimilönerna borde då bestämms för ämneslärarinna med högre kompetens till 1,400 kronor och för annan lärarinna till 1,200 kronor. Under en sådan förutsättning skulle det af öfverstyrelsen förslagna ortstillägget i allmänhet kunna bortfalla och endast behöfva bibehållas i ett fåtal städer med drygare lefnadsomkostnader. Sedan styrelsen på anförda skäl framlagt ett detalj eradt förslag till ändring i de af öfverstyrelsen föreslagna bestämmelserna, yttrar styrelsen, att det emellertid syntes med fog kunna ifrågasättas, huruvida en i detalj gående reglering af de enskilda skolornas verksamhet, äfven om denna ej omedelbart berörde undervisningsmetoder och organisation, kunde i fråga om alla skoltyper sägas vara en lycklig åtgärd. Fastmer förefölle det, som om åtminstone en stor del af de s. k. försöksläroverken vore i behof af friare former.

I en den 7 december 1907 ingifven underdånig skrift har direktionen för Lunds privata elementarskola riktat sig mot öfverstyrelsens i dess utlåtande uttalade mening, att nämnda skola icke kunde betecknas som ett försöksläroverk. Bland de afvikelse!’ från statsläroverken, som förekomme vid denna skola, omnämner direktionen särskild! den, att Lunds privata elementarskola utgjorde eu öfverbyggnad på folkskolan, från hvars 4:de årskurs lärj ungarna vunne inträde i elementarskolans lägsta afdelning. Det hade händt, att sådana lärjungar nått fram till mogenhetsexamen på 4 år, i regel beräknades dock 6 års studier vid skolan erforderliga för att nå detta mål. En lärjunge, som gått 4 år i en folkskola och 6 år vid Lunds privata elementarskola, hunne sålunda aflägga mogenhetsexamen inom samma tid som en lärjunge, hvilken undervisats ett år i folkskolan och 9 år vid högre allmänt läroverk. Då, yttrar direktionen, från många håll ganska tungt vägande skäl anfördes, för att folkskolan skulle blifva bottenskola för de allmänna läroverken, borde den skola, som hade folkskolan till bottenskola, anses anställa försök, som från statens synpunkt måste vara berättigadt. Visserligen kunde mot ett sådant försök invändas, att man där-

193 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

igenom till studier lockade ynglingar, som eljest skulle hafva stannat vid något kroppsarbete, men denna onekligen stora fara, som vore förenad med genomförande af programmet: folkskolan som bottenskola, sökte direktionen undvika genom att dels icke mottaga andra elever från folkskola än dem, som hade mycket vackra afgångsbetyg, dels låta dem, som visade sig icke äga studieanlag, afbryta studierna så fort som möjligt. Af dessa och andra anförda skäl gör direktionen gällande, att Lunds privata elementarskola måste anses som en försöksanstalt. Vidare riktar sig direktionen mot öfverstyrelsens anslagsberäkning, enligt hvilken skolan endast skulle erhålla ett årligt understöd af 4,000 kronor, och hemställer på anförda grunder, att det till skolan nu utgående understödet måtte ökas från 4,000 kronor till åtminstone 10,000 kronor.

I en till chefen för ecklesiastikdepartementet den 17 februari 1908 ingifven skrift har föreståndaren för Fjellstedtska skolan i TJppsala framhållit, att nämnda skola ej kan likställas med öfriga s. k. enskilda läroverk, alldenstund dessa rekryterades från de mera burgna samhällsklasserna och blott hade en eller annan fri elev, hvaremot Fjellstedtska skolan erhölle sina lärjungar från de ekonomiskt svagast lottade samhällslagren och fördenskull måste ej blott lämna alla sina 105 lärjungar kostnadsfri undervisning utan äfven till väsentlig del bestrida omkostnaderna för deras uppehälle under skoltiden. Härtill komme, att, under det behofvet af en del privata läroverk kunde sättas i fråga, Fjellstedtska skolan vore oundgängligt nödvändig, enär vår statskyrka, henne förutan, skulle komma i det svåraste trångmål för erhållande af det nödiga antalet präster. Skulle nu, fortsätter skolans föreståndare, statsunderstödet beräknas efter antalet lärjungar på sätt statskontoret föreslagit, så skulle skolan, som då åtnjöte ett bidrag af 9,000 kronor — detta bidrag har genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 februari 1908 höjts till 12,000 kronor — endast kunna komma i åtnjutande af 5,100 kronor. Föreståndaren anhåller, att skolan måtte erhålla ett understöd af 15,000 kronor.

I en den 15 februari 1908 ingifven underdånig skrift har föreningan G. C. I., bestående af från gymnastiska centralinstitutet utexaminerade kvinnliga gymnastikdirektörer, på anförda skäl hemställt, bland annat, att gymnastiklärarinna med 20, högst 24 lektioner per vecka af 40—50 minuters längd eller 26 högst 30 lektioner per vecka af 35 minuters längd eller därunder må åtnj uta samma löneförmåner som öfverstyrelsen föreslagit för ämneslärarinna med full tjänstgöring och s. k. lägre kompetens, äfvensom att timlärarinna i gymnastik måtte aflönas på sätt öfverstyrelsen föreslagit

Bih. till Rilcsd. Prål. ISO.9. 1 Sand. 1 Afd. Öl Höft. 25

Om vista villkor för statsanslag. (Öfverslyrelsens förslag §2.)

Om lärarpersonalens kom petens.

(öfverstyrelsens förslag §3.)

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

i fråga om timlärarinna i läroämne samt därjämte erhålla ålderstillägg efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring. Enligt föreningens beräkning skulle för tillämpning af dessa och öfriga af föreningen föreslagna grunder för gymnastiklärarinnornas aflöning erfordras, utöfver den af öfverstyrelsen beräknade anlagssumman, ett belopp af 18,756 kronor 3 öre.

5. Sammandrag af P. M. rörande enskilda läroverk

från S. Almquists samskola, Palmgrenska samskolan samt Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium.

Att skolans lokaler äro i hygieniskt afseende tillfredsställande bör styrkas af skolans läkare i stället för af hälsovårdsnämnden eller provinsialläkaren.

Läsårets minimilängd bör icke fastslås. Det låter tänka sig, att ett läroverk vill anordna sin undervisning efter en helt annan tidsplan än den vanliga, t. ex. samla praktiskt arbete, studieresor och dylikt på vissa tider i maj eller september, att ett läroverk har ordnade feriearbeten o. s. v. Antalet läsveckor är icke ett exakt mått på arbetet.

Att fixera räntefoten för i skolan insatt kapital är olämpligt, då det skulle försvåra eller omöjliggöra anskaffandet af nödigt kapital, bland annat för uppförande af skolhusbyggnader.

Att en af Konungens befallningshafvande utsedd revisor skall granska skolans räkenskeper, är lämpligt. Intet skäl torde däremot finnas att utsträcka granskningen utom räkenskaperna, äfven till förvaltningen.

Att nödgas anställa fyra manliga lärare med full tjänstgöring skulle för vissa enskilda läroverk kunna medföra stora olägenheter, särskilt under nu rådande lärarbrist. Däraf skulle bland annat följa täta ombyten af lärare på det högre stadiet. Och de ekonomiska konsekvenserna kunde blifva ödesdigra för dessa skolor.

öfverstyrelsen försöker att så vidt möjligt tvinga de enskilda läroverken att gifva företräde åt lärare och lärarinnor med formell kompetens.

Detta försök ter sig ganska egendomligt i ljuset af det faktum, att äfven de allmänna läroverken i stor utsträckning måste anlita lärare utan stadgad formell kompetens. Då nu de enskilda läroverken icke kunna bjuda lika höga löner oeh lika goda pensionsförmåner som statens läroanstalter, så skulle de tydligen, om de vore hänvisade till att söka sina lärare och lärarinnor uteslutande bland dem, som äro kompetenta äfven för anställning i statsskolor, få nöja sig med dem, som de allmänna läroverken ratat.

195 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.

Vid de allmänna läroverken såsom statsinstitutioner kan man icke undgå att vid lärartjänsters tillsättande besluta väsentligen efter pappersmeriter, ehuru nog alla äro ense därom, att dessa emellanåt leda vilse. Men en enskild skola bör icke bindas vid pappersmeriter. Dess styrelse måste ha fria händer att framför en lärare med den af de vackraste betyg vitsordade formella kompetens föredraga en, som saknar sådan kompetens, om styrelsen på grund af sin personliga kännedom om de bådas kapacitet finner den senare öfverlägsen i verkliga lärargåfvor.

Någon fara, att de enskilda läroverken skulle komma att missbruka den frihet, de i detta afseende hittills haft, förefinnes icke. Ty om de genom att anställa verkligt underhaltiga lärare lämna en sämre undervisning än de allmänna läroverken, så få de inga lärjungar. Det kan nämligen icke antagas, att många föräldrar skola betala vida högre terminsafgifter än i allmänt läroverk för en undervisning, som gåfve sämre resultat. För öfrigt finns ju inspektion och censorer.

Särskildt må med styrka framhållas, att det varit och är en mycket stor fördel för de enskilda läroverken att kunna anställa som timlärare begåfvade och kunniga studerande. Skolorna ha sådana lärare att tacka för flera fruktbringande metodiska reformer, hvilka nog i vissa fall blifvit af betydelse äfven för de allmänna läroverken.

Hvad slutligen beträffar de för öfningslärare uppställda kompetensfordringarna, så torde det vara omöjligt för flertalet skolor att få lärare, som fylla dessa fordringar. Särskildt gäller detta i fråga om lärare i sång och välskrifning.

De bestämmelser, som föreslås angående undervisningsskyldigheten 0mr/^"*<s'5' för en lärare eller lärarinna med full tjänstgöring, kunna icke förekomma (ofverslyrel. orättvisor vare sig mot skolan eller lärarinnorna. Fn bestämmelse om viss »ens fardag daglig arbetstid inom skolan såsom maximum vore då mera effektiv, t. ex. § 4) i medeltal 4 timmar dagligen, raster inräknade. Vid Almquistska skolan är en sådan ordning genomförd. Allas arbetstid blir lika lång. Den som har endast 50-minuterslektioner får 22 lektioner i veckan, under det att den som har endast 40-minuterslektioner på samma tid kan få 28. Öfverstyrelsens förslag tillåter ej denna rättvisa fördelning af arbetet.

Det kan finnas förhållanden som göra, att en föreståndarinna bör vara alldeles fri från lektioner, om hon skall väl sköta sin skola.

Minimilöner behöfva icke bestämmas, emedan skolorna i alla fall måste^ aflöna både lärare och lärarinnor i proportion till de löner, som ges vid allmänna läroverk och kommunala samskolor, så sant de vilja ha utsikt »en» fardag att få duglig personal. Bestämmelser om minimilöner skulle endast vålla $ besvär med redovisningar och kontrollåtgärder.

196 Kiingl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.

Staten plägar icke annars vid beviljande af understöd åt enskilda företag bestämma minimilöner och lönegrader. Det brukar vara fackföreningarnas uppgift och ej statens. °

Skulle något år en inbesparing med afseende på löner göras, så är det lätt för vederbörande att vid granskning af skolans räkenskaper förvissa sig om, att detta belopp ej användts annat än till skolans nytta och ej beredt enskilda en extra vinst.

Hvad särskildt de manliga lärarna beträffar, är det meningslöst att bestämma minimilönen till blott 1,300 kronor. Och detta upphjälpes ingalunda genom de lönetillägg, som öfverstyrelsen föreslår, hvarigenom läralen efter en följd af år skulle komma upp till 1,900 kronors lön. Den enda möjligheten för ett enskildt läroverk att några år få behålla en duglig lärare är att vid engagemang med kontrakt binda honom för ett visst antal år vid läroverket, naturligtvis då med en lön, som redan från början ej obetydligt öfverstiger extralärararfvodet, 2,000 kronor. Det af öfverstyrelsen föreslagna tilläggsanslaget af 2,000 kronor åt högre samskola för anstälande af manliga lärare räcker då ej långt. I Stockholm är grundlönen för kompetent manlig lärare 2,500 kronor.

I stället för anslag till lönegrader åt manliga lärare behöfves därför Om nyssnämnda ans^ae för anställande af manliga lärare.

stödets beräk- . Om man tillämpar öfverstyrelsens grunder för statsunderstödets beräktö'f9r ®nner man aff en 8-klassig flickskola med gymnasium skulle kunna

.tyrehens få höost 6>765 och en högre samskola, med 6-klassig realskola och gymföniag § 4.) nasium, 9,900 kronor.

lvu skall kommunen bidraga med minst samma belopp till flickskolan och, enligt öfverstyrelsens förslag, med halfva beloppet till det enskilda läroverket (samskolan). Alltså skulle flickskolans understöd uppgå till 13,530 kronor och samskolans till 14,850 kronor.

Denna skillnad mellan understödsbeloppen är, äfven om man tar hänsyn till att flickskolan har två afdelningar mera, alldeles för liten, om den högre samskolan skall kunna taga verklig hänsyn till gossars och flickors högre utbildning. Meningen med en samskola är icke, att gossar och flickor skola stöpas i samma form. Hänsyn måste tagas till gossars och flickors olika anlag och detta i främsta rummet hvad beträffar de praktiska ämnena. Gossarna måste undervisas i trä- och metallslöjd o. s. v., flickorna i handarbete, huslig ekonomi och andra för dem särskildt lämpade ämnen. Och dessa praktiska ämnen få icke såsom »frivilliga ämnen» falla utanför ett af läsämnena fullproppadt skema. Läsämnenas tid måste inskränkas till förmån för de praktiska ämnena. Särskildt på denna punkt

197 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

tjänstgöra de högre privata samskolorna fortfarande som föregångs- och försöksläroverk för de statskommunala samskolorna.

Men de praktiska ämnena kosta mycket pengar. Detta har öfverstyrelsen behjärtat i fråga om den husliga ekonomien, men icke i fråga om andra praktiska ämnen, såsom trä- och metallslöjd. Tvärtom stadgas det, att afdrag i statsunderstödet skall göras för »kortare undervisningstid än den normala i enskild klass». Ett läroverk, som, i enlighet med den fullt moderna uppfattningen att läsämnenas tid godt kan inskränkas, anslår ökad tid åt de praktiska ämnena, skall alltså icke blott icke erhålla anslag för dessa ämnen utan t. o. m. vara underkastadt reduktion af statsanslaget.

Det anförda visar tydligt, hur styfmoderligt de högre samskolorna behandlats i förhållande till flickskolorna.

Det anslag, som öfverstyrelsen nu beräknar vara nödigt för Uppsala enskilda läroverk, understiger med 1,145 kronor det statsanslag, som af öfverstyrelsen redan för år 1908 beräknats för läroanstalten. Likväl skulle enligt öfverstyrelsens beräkning en betydlig behållning uppstå. Det är läroverkets styrelse obegripligt, hur man kunnat komma till sådant resultat.

Enligt de allmänna grunder, som de enskilda läroverkens styrelser i sin skrifvelse till statsrådet och chefen för kung], ecklesiastikdepartementet af den 4 december framhållit, skulle Uppsala läroverk, i stället för af öfverstyrelsen beräknadt anslagsbehof af knappt 14,000 kronor, behöfva ett understöd af inemot 25,000 kronor.

Till sist må framhållas, att öfverstyrelsens bestämmelser, hur utförliga de än te sig, skulle i tillämpningen visa sig otillräckliga, lämna rum för en mängd tvifvelsmål och olika tolkningar, som måste diskuteras mellan styrelser och ämbetsverk. Mycken tid skulle därigenom förspillas, i all synnerhet om, såsom öfverstyrelsen synes vilja, anslaget skulle bestämmas år för år i stället för som hittills för tre år i sänder.

I det föregående ha vi med öfverstyrelsen förutsatt, att kommunerna*?'» under»!,u skulle befinnas villiga att understödja de enskilda läroverken med minst kommunen. hälften af det belopp, som staten ger. Men vi äro förvissade om, att (öfverdenna förutsättning är oriktig. Stockholms enskilda läroverk ha begärt2 kommunalt understöd, men motioner därom ha regelbundet afslagits. Upp- och s.- *j sala enskilda läroverk har ett understöd af 1,200 kronor från kommunen, men det beviljades med knapp majoritet och skulle säkerligen icke kunna höjas. En bestämmelse om kommunalt understöd som villkor för statsunderstöd vore därför liktydig med ekonomisk ruin för de enskilda läroverken.

198 Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Men äfven om vi antaga, att det skulle vara möjligt att utverka kommunalt understöd åt de enskilda läroverken, så är det tydligt, att utsikterna att få sådant understöd skulle vara desto mindre, ju mera skolan afveke från de vanliga typerna, ju mindre skolan alltså motsvarade det statsintresse, som motiverar statsunderstödet åt henne. Ty det kan aldrig antagas, att stadsfullmäktige som kår skulle intressera sig för nya uppslag på det pedagogiska området. Ett nytt försöksläroverk med ny typ skulle aldrig kunna påräkna kommunalt understöd. Endast hos Kungl. Maj:t och Riksdagen men icke hos några vare sig ämbetsverk eller kommunala styrelser af ena eller andra slaget kan man förutsätta det intresse och de vidare vyer, som kräfvas för att uppskatta nya, »opröfvade» skolformer och metoder.

Hvad ha de Bland de pedagogiska nyheter, som efter 1904 vunnit tillämpning i Telken hittills de allmänna läroverken, torde vara svårt att upptäcka några, som ej förut uträttat* praktiserats, försökts och utbildats vid de enskilda läroverken. Och utvecklingen torde ej vara slut härmed. Det vore oklokt att beröfva sig den hjälp, det enskilda initiativet kan bjuda. Ty därifrån komma i regeln framstegen på alla områden.

Inför den tankegång, som finner det enskilda initiativet hädanefter umbärligt, kan det kanske vara lämpligt att en gång ta en öfversikt af hvad de enskilda läroverken hittills uträttat och hvad de nu syssla med. En sådan öfversikt kan icke i en hast göras ens någorlunda fullständig, men äfven några konturer torde vara af intresse:

Nya organisationsformer:

Barnundervisning af gossar och flickor inom högre läroverk (tidigast Palmgrenska samskolan).

Folkskolan som bottenskola för högre läroverk (Fjellstedtska skolan, Lunds privata läroverk).

Läroverket uppdelas i mellanskola och gymnasium, med afslutade kurser och särskilda mål för mellanskolan (tidigast Uppsala ensk. läroverk och Privatgymnasium).

3-årigt gymnasium med 3-årig latinkurs (Uppsala privatgymnasium).

Försök med olika språk som hufvudspråk och olika succession mellan språken (Beskowska skolan, S. Almquists samskola, Whitlockska samskolan, Uppsala, Göteborg, Lundsberg).

IJögre läroverk med internat på landet (Lundsberg).

Åtgärder för minskning af mångläseriet, dels »koncentrerad undervisning», dels afslutning af vissa ämnen före mogenhetsexamen (Beskowska skolan, S. Almquists samskola, Whitlockska samskolan, Lund).

199 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Klassbibliotek och klassmuseer (Whitlockska samskolan).

Lektioner utom skolkursen. Bland annat ha från Whitlockska samskolan planlagts de föreläsningar och förevisningar i sociala ämnen, som anordnats gemensamt för Stockholmsskolor.

Undervisning i sexuell hygien (Whitlockska samskolan, Uppsala).

Praktiska ämnen i uppfostrans tjänst inom det högre läroverket:

Pedagogisk träslöjd (först Palmgrenska samskolan; för utbildning af kurser och metoder ha sedan flere enskilda läroverk arbetat).

Smide och annat metallarbete (Uppsala enskilda läroverk).

Huslig ekonomi i samskola (Uppsala ensk. läroverk). Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, Skandinaviens mest betydande läroanstalt i sitt slag, är utgången ur Enskilda läroverkets skolkök.

Boktryckeri (i Göteborg: samskolan trycker bland annat själf läroböcker).

Bokbinderi (Whitlockska samskolan).

Fria lekar inom läroverkets plan (Whitlockska samskolan, Uppsala, Lundsbergs m. fl.; med aflönad lekledare).

Nya metoder inom olika ämnen:

För religionsundervisningens .reformering verka särskildt Whitlockska samskolan och Göteborgs samskola.

Omläggning af undervisningen i modersmålet: föredrag i syfte att lära eleverna muntligen uttrycka sig, uppsatsskrifning redan i de lägsta klasserna (Beskowska skolan, Whitlockska samskolan, Uppsala m. fl.).

För de nya metoderna för språkundervisning (imitativ metod, praktisk undervisning) ha i första hand verkat dels Beskowska skolan (Hjorths och Lindhagens läroböcker), dels Palmgrenska skolan, hvars pedagogiska insatser i fråga om träslöjd och språkundervisning äfven i utlandet tilldragit sig uppmärksamhet. Moderna metoder i språkundervisning utbildades och tillämpades i alla enskilda läroverk länge, innan de fingo insteg i de allmänna läroverken.

Ny anordning af läroplanen för grekiska (Homerus — nya test. — attisk prosa, i Uppsala privatgymnasium).

Nya planer för undervisningen i historia i syfte att dels närmare förbinda allmän och svensk historia, dels ställa i närmare inbördes samband politisk historia, kyrko- och litteraturhistoria (Beskowska skolan, Whitlockska samskolan, Uppsala).

Förbindelse af undervisningen i geografi och biologi i de lägre klasserna (Beskowska skolan, Göteborg).

200 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.

Den nya läroplanen för matematik i realskolan är först uppgjord och tillämpad i S. Almquists och Beskowska skolorna.

Metoder för undervisning i botanik och zoologi med hufvudvikten lagd på ämnets rent biologiska sidor och med försök och observationsserier af lärjungarna hade länge tillämpats i enskilda läroverk (t. ex. Stockholm, Göteborg och Uppsala), innan de formulerades i de allmänna läroverkens nya undervisningsplaner.

För reformering af teckningsundervisningen och teckningens användning som uttrycksmedel (bland annat genom förbindelse med uppsatsskrifningen) ha flera enskilda läroverk verkat (bland andra Whitlockska samskolan, Göteborg, Uppsala).

En pedagogisk modellserie för metallarbete (i bestämd motsats till folkskolans metoder) är utarbetad och tillämpas i Uppsala.

6. Motion af herr F. Berg i Stockholm, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter.

I Kungl. Maj:ts nyligen till Riksdagen aflämnade proposition n:r 163 angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter upptages till lösning en skolorganisatorisk fråga, som länge hållits sväfvande men nu borde vara mogen för afgörande. Den riktning, i hvilken densamma af Kungl. Maj:t sökes löst, är ock i hufvudsak uppenbarligen den riktiga.

I det anförande till statsrådsprotokollet, hvarmed propositionen motiveras, påpekar statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet (sid. 129), att i vårt land utgifterna för den af staten bekostade högre undervisningen äro jämförelsevis dryga, detta naturligtvis väsentligen på grund däraf, att antalet statsläroverk hos oss är i förhållande till landets folkmängd särdeles stort.

Icke desto mindre framställes oaflåtligen det krafvel att samma förmån, som läroverksstäderna åtnjuta, i det staten tillhandahåller deras barn undervisning af högre och dyrbarare art än folkskolans, måtte beredas äfven alla andra mera betydande orter, helst genom upprättande af fullständiga läroverk, realskolor eller statssamskolor, men, i fall detta ej kan utverkas, åtminstone genom beviljande af statsunderstöd åt därstädes befintliga enskilda eller kommunala »samskolor».

Under de senare årtiondenas ekonomiska uppsving — yttras härom i propositionens motivering (s. 123) — hafva i samband med landets fortgående industrialisering och

201 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SI.

kommunikationsväsendets utveckling uppstått en del stadsliknande samhälligheter, hvilka i afseende å såväl invånarantal som kommersiell och industriell betydelse för den kringliggande orten öfverträffa ej så få städer, där allmänt läroverk af ålder varit inrättadt. Sålunda futmos år 1906, förstadssamhällen oräknade, omkring 30 köpingar och municipalsambällen, som räknade mera än 2,000 invånare, af dessa 5 med ett invånarantal af 3,000—4,000 och 8 med 4,000 eller därutöfver. Härvid har jag icke tagit med i räkningen de folkrika samhällen, som fortfarande tillhöra den landskommun, där de äro belägna.

Det säger sig själft, att å flera af dessa orter behofvet åt en skolbildning, som går utöfver omfånget för folkskolans verksamhet, skall göra sig gällande.

Om det nu måste erkännas, att det bildningsbehof, som sålunda föreligger, och om hvars utomordentligt snabba och" starka tillväxt ingen kan vara i tvekan, klöfver tillgodoseende från statens sida, erbjuda sig härför två olika vägar.

Antingen kan man, i enlighet med gammal slentrian och utan tanke på framtidskonsekvenserna, sträfva att få ifrågavarande behof tillgodosedt på det sättet, att »samskolor» alltfort inrättas enligt hittills gängse typ, d. v. s. med parallellklasser till folkskolan och med ett bildningsmål, som endast i afseende å främmande språk afgjordt öfverskjuter dennas. Men man kan då ock, såsom ofta blifvit framhållet, bland annat i en vid 1903 års riksdag af undertecknad och herr E. Hammarlund i ämnet väckt motion, vara förvissad, att utvecklingen icke skall afstanna, förr än man hunnit därhän, att hela vårt land blifvit öfverspunnet med ett nät af dylika samskolor, lika dyrbart som vårt nuvarande folkskolesystem, men i olikhet med detta afsedt icke för alla samhällsklasser utan endast för de mera bemedlade.

A andra sidan kan man, ryggande tillbaka för en skolorganisation, som vore så absolut oförenlig med det demokratiska samhällsskick, vi dock nu gå till mötes, tänka sig det omnämnda bildningsbehofvet tillgodosedt icke genom parallellanstalter till folkskolan utan genom öfverbyggnader på denna.

Det är pa den senare af dessa bada vägar, som föreliggande proposition om upprättande af kommunala »mellanskolor» slagit in, och det är härigenom, som den med säkerhet kommer att erhålla eu afgörande betydelse för vår följande skolhistoriska utveckling.

»Den bärande idén i förslaget», yttrar departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet (s. 129), »är den, att de ifrågavarande samhällenas ekonomiska resurser icke skulle splittras på två parallellt med hvarandra löpande skolformer, utan samlas på en enda läroanstalt. Bättre än en klent utrustad samskola, delvis jämnlöpande med en klent utrustad

liih. till Riksil. Prot 1.909. 1 Sami. 1 Afd. ,54 Häft. 20

202 Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

folkskola, är enligt min mening en val utrustad mellanskola, byggd på en god folkskola.»

Genom den sålunda gifna motiveringen för de kommunala mellanskolorna har grundsatsen »folkskolan som bottenskola» blifvit oåterkalleligen erkänd såsom grundval för vårt skolväsendes fortsatta utbildning. Visserligen undantages från tillämpningen af denna grundsats det allmänna läroverket, hvars organisation för närvarande skulle lämnas däraf alldeles oberörd. Häremot synes emellertid intet vara att invända. Man kan mycket väl hysa den öfvertygelsen, att i en framtid de sociala fördomarna skola hafva så försvagats, att de rent pedagogiska synpunkterna kunna få vid det offentliga undervisningsväsendets ordnande blifva bestämmande, och man kan tro, att den fullständiga tillämpningen af grundsatsen »folkskolan som bottenskola» då skall komma af sig själf såsom en utvecklingens mogna frukt. Men just därför kan man godt gifva sig till tåls, äfven om det nya endast långsamt arbetar sig fram. Den dualism, som skulle ligga däruti, att vissa till realskolexamen ledande undervisningsanstalter vore byggda på tre folkskoleklasser (»realskolorna»), andra åter på sex (»mellanskolorna»), äger sin fulla motsvarighet på många andra samhällslifvets områden, där det ju är en vanlig företeelse, att äldre former stå kvar vid sidan af yngre, tills erfarenheten hunnit visa, att de senare utan olägenhet kunna ersätta de förra. Tills den tiden är inne, böra läroverket och folkskoleväsendet stå vid sidan af hvarandra utan att inkräkta på hvarandras fria utveckling af sina krafter och resurser. Läroverket bör icke beröfvas de nederklasser, hvilka nu anses nödvändiga såsom dess underlag, och hvilkas borttagande i alla händelser skulle medföra omfattande rubbningar i deras komplicerade och ännu knappt fullt genomförda läroplan. Men ännu mindre bör det naturligtvis kunna ifrågakomma, att den lofvande utveckling uppåt, som folkskoleväsendet, trots de svåraste hinder, småningom lyckats vinna genom sina öfverbvggnader: »högre folkskolan» och »folkskolans högre afdelning», skulle på grund af främmande hänsyn hämmas och stäckas, utan bör af mångahanda skäl denna utveckling tvärtom i alldeles särskild grad blifva föremål för statens varma och kraftiga omvårdnad.

Med denna uppfattning säger det sig själft, att man med glädje hälsar ett regeringsförslag, hvars klart angifna syfte är att bereda vidsträcktare erkännande och rikligare understöd just åt folkskolans öfverbyggnader, samt att man med synnerligt intresse tager kännedom om de åtgärder, som i detta hänseende af regeringen påyrkas.

203 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Det första spörsmål, som man härvid ställer sig, är detta: huru förhåller sig den form af folkskolans öfverbyggnader, som i propositionen ifrågasättes, till de nu bestående?

En närmare pröfning af detta spörsmål ådagalägger, att förslaget i sitt utförande icke håller allt hvad den förträffliga motiveringen lofvar. Det åsyftar — såsom departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet (s. 130) yttrar — »intet annat än en för ifrågavarande orters behof lämpligare afpassad form för statens understödjande af högre folkskolor. Eller med andra ord, den af mig tilltänkta anordningen är att anse som det slutmål, i riktning mot hvilket den högre folkskolan å vissa orter sträfvar att utveckla sig». T öfverensstämmelse härmed finner lian förslagets styrka ligga däruti, att de högre folkskolornas historia (liksom äfven de statsunderstödda samskolornas) skulle peka hän mot den »kommunala mellanskolan», hvilken följaktligen vore att anse »som en organisk utveckling ur de förhandenvarande förhållandena».

Enligt hvad fortsättningen visar, skall detta yttrande emellertid icke innebära, att högre folkskolan borde enligt departementschefens mening komma att »duka under i konkurrensen med den kommunala mellanskolan», eller att den förra borde helt och hållet uppgå i den senare såsom i en högre och fullkomligare utvecklingsform. »Då den högre folkskolan är en för vissa orter väl afpassad och flerstädes mycket omhuldad skolform, torde», heter det tvärtom, »denna farhåga vara ogrundad, så mycket mera som de villkor, under Indika de kommunala mellanskolorna skulle understödjas af staten, torde lägga hinder i vägen för eu talrikare öfvergång från den ena skolformen till den andra.»

Jag måste tyvärr i detta afseende vara af en motsatt uppfattning.

Visserligen förhåller det sig så, att den högre folkskolan är en för vissa orter ganska val afpassad och flerstädes äfven mycket omhuldad skolform. Men detta lärer ingalunda kunna rädda hennes fortvara, i fall den befolkning, som underhåller henne, får klart för sig, att den genom att förvandla högre folkskolan till en »kommunal mellan skola» skulle dels säkrare vinna den förmån för sina barn, hvilken så många lifligt eftertrakta, nämligen tillträde till realskoleexamen, dels för sin skola erhålla vida rikligare årligt statsbidrag, nämligen intill 4,800 kronor i stället för som nu intill 2,400 kronor. Skulle' föreliggande proposition om kommunala mellanskolor vinna bifall, utan att de högre folkskolorna samtidigt koinme i åtnjutande af ett lika kraftigt understöd från statens sida, så lider det intet tvifvel, att de senare skulle inom kort fullständigt duka under i den ytterst ojämna täflan, som de då finge att utstå.

Redan under hittillsvarande förhållanden har, såsom departements-

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

chefen (å ss. 123 och 124) alldeles riktigt påpekat, mångenstädes förelunnits en bestämd obenägenhet mot en skolform, hvilken af staten blifvit utrustad med så få förmåner, som fallet hittills varit med högre folkskolan, Det är alldeles obestridligt, att om en fader gör uppoffringar för att hans son skall erhålla ett högre mått af bildning, så gör han detta icke enbart af rent bildningsintresse, utan framför allt med tanke på den större utsikt till framtida bärgning, som sonen genom sina fortsatta studier kan vinna. Hvad de ifrågavarande orternas ledande män främst eftersträfva är därför helt visst en skola, som kan föra sina lärjungar fram till realskoleexamen, detta icke blott därför, att nämnda examen medför behörighet till inträde i en mängd fackskolor och anställning i åtskilliga statstjänster, utan framför allt på grund däraf, att realskoleexamen genom denna officiella värdering erhållit en viss kurs i den allmänna uppfattningen och därför betraktas som en viktig merit äfven vid ansökan om enskild tjänst. För min del instämmer jag till fullo i departementschefens åsikt, att denna tankegång hos de olika orternas befolkning, hvad man än därom må tycka, icke dess mindre är ett faktum, som man vid lagstiftningen måste taga hänsyn till.

Häraf följer, att om man anser högre folkskolan hafva en uppgift att fylla, soin icke helt kan öfvertagas af den »kommunala mellanskolan» i dess nu tilltänkta skick, så måste man för den förra öppna samma möjligheter att erhålla statsbidrag och att föra sina lärjungar till realskoleexamen, som man yrkar för den senare. Gör man detta, kommer i samma stund den obenägenhet mot högre folkskolan, som i departementschefens anförande omnämnts, att förlora sin enda berättigade sakliga grund. Gör man det åter icke, är utan tvifvel genom propositionen högre folkskolans dödsdom skrifven. De nuvarande högre folkskolorna komma då att med allra första ombildas till »kommunala mellanskolor», och om nya högre folkskolor framgent upprättas, torde de få betydelse endast såsom ett slags medel att kringgå den i propositionen föreslagna bestämmelsen, att en skola ej skulle kunna i egenskap af »kommunal mellanskola» erhålla statsunderstöd, innan den under tre år haft minst tre klasser och i dessa sammanlagdt minst 18 lärjungar. På grund af denna bestämmelse skulle det för en kommun, hvars ledande män önskade en läroanstalt med 4,800 kronors statsunderstöd och rätt till anställande af realskoleexamen, befinnas vara ekonomiskt fördelaktigt att först provisoriskt upprätta en »högre folkskola» med 2,400 kronors statsbidrag och att därpå, sedan ett dylikt bidrag under de tre föreskrifna vänteåren åtnjutits, förvandla densamma till »kommunal mellanskola». Blefve det till högre folkskolan utgående högsta statsbidraget ökadt från 2,400 kronor

205 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

till 3,600 kronor, komme antydda omväg till erhållande af en kommunal mellanskola med därtill hörande förmåner och rättigheter måhända att för vederbörande inom kommunerna synas ännu mera lockande. Lämnar staten de högre folkskolorna i en sämre ställning än mellanskolorna, hjälper det sålunda icke, huru omhuldade af sin orts befolkning och huru väl afpassade för dess behof de förra än må vara; deras undergång är i alla händelser gifven. Detta antagande är mer än en farhåga, det är en visshet.

Fråga blir då, om en dylik utgång vore så synnerligen att beklaga.

Vid besvarandet af detta spörsmål gäller det naturligtvis att väl skilja mellan namn och sak. -Benämningen »högre folkskola» äger ålderns företräde och är i sig själf lika lämplig som benämningen »kommunal mellanskola». Mot densamma talar egentligen endast, att ordet »folk» har en dubbel betydelse: dels af folket i dess helhet utan hänsyn till stånd och klass, dels af folkets lägre sociala lager, dess s. k. underklass. Sistnämnda betydelse, som ännu är den i dagligt tal öfvervägande, har inom vidsträckta och inflytelserika kretsar framkallat en mer eller mindre medveten obenägenhet mot hvarje skolform, i hvars namn ordet »folk» ingår såsom led, och med hänsyn till detta psykologiska faktum hafva tid efter annan förslag framställts om utbytande af benämningarna »folkskola» och »högre folkskola», mot andra: »kommunalskola», »mellanskola», »realskola» o. s. v.

Huruvida en läroanstalt heter så eller så, kan dock ej tillmätas någon afgörande vikt. Om sålunda den föreliggande propositionens inverkan på högre folkskolan bestode däruti, att denna skola förlorade sitt gamla namn, men, med bibehållande af sin väsentliga karaktär, komme att under en ny och kanske för mången mera tilltalande benämning lefva upp i förbättrad gestalt, skulle ingen hafva anledning att beklaga dess öde. Hvad som måste undersökas är endast, huruvida den föreslagna skolarten med det nya namnet verkligen i sak skulle kunna ersätta högre folkskolan och gifva hvad denna förmår samt kanske något däröfver.

I flera afseenden skulle nog så blifva förhållandet. Den i propositionen förordade kommunala mellanskolan öfverensstämmer i väsentliga stycken med den kommunala mellanskola, hvarom förslag första gången framlades vid 1892 års riksdag genom en motion (n:o 96), väckt af undertecknad järnte hr E. Hammarlund, och som uteslutande åsyftade att blifva en organisk utveckling af högre folkskolan i enlighet med en nyare tids fordringar. Motionen, som med något utförligare motivering ånyo

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

framlades vid 1893 års riksdag (motion n:o 111), vann då statsutskottets samt Andra Kammarens godkännande. Den afsåg upprättande af ett nytt slags undervisningsanstalter, utgörande praktiska öfverbyggnader på folkskolan (»realskolor», »mellanskolor», borgareskolor»), anordnade enligt följande grunder:

1. Dessa skolors syfte bör vara att tillgodose de lärjuugars bildningsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska lifvet.

2. De böra vara tillgängliga för såväl gossar som flickor samt förses med såväl manliga som kvinnliga lärarekrafter.

3. För de lärjungar, hvilka fullständigt inhämtat skolans kurs, bör anordnas eu särskild afgångspröfning, hvars genomgående medför vissa rättigheter.

4. Fordringarna för inträde i första årsklassen böra vara: fyllda 12 år samt kännedom af det kunskapsmått, som eu väl ordnad folkskola (enligt normalplanen litt. A) ban bibringa.

5. Undervisningen bör vara afgiftsfri.

6. Folkskollärare eller folkskollärarinna, som, på sätt Kungl. Maj:t genom särskilda bestämmelser kan finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig äga de för undervisning vid skolan erforderliga kunskaper och färdigheter, må vid densamma kunna vinna anställning.

7. Kostnaderna för dylik skola böra bestridas dels af staten, dels af kommunen, detta enligt väsentligen samma grunder, som nu gälla för folkskolan och som af 1882 års läroverkskommitté föreslogos beträffande de då ifrågasatta »kommunalskolorna».

8. Läroverk af detta slag må kunna upprättas på alla sådana orter, där behofvet af en dylik bildningsanstalt gör sig så kännbart, att vederbörande kommun vill åtaga sig de på dess del belöpande utgifterna.

Statsutskottet hemställde, att den genom förslaget väckta frågan måtte underkastas en utredning, hvilken borde utgå från de i motionen angifna grunderna, dock att i dessa borde inryckas, att i de föreslagna skolorna skulle meddelas undervisning i ett främmande lefvande språk, hvarjämte utskottet ansåg, att det äfven, på sätt i motionens motivering blifvit antyda kunde ifrågasättas, huruvida icke barn från annat distrikt än det, där kommunal mellanskola vore belägen, borde äga tillträde till densamma mot erläggande af någon mindre afgift. Statsutskottets utlåtande vann Andra Kammarens bifall.

Sammanställer man med ifrågavarande förslag till upprättande af kommunala mellanskolor det nu af Kungl. Maj:t i samma syfte framlagda, träder det genast i dagen, att hufvudkaraktären i stort sedt är densamma.

Enligt det nya förslaget liksom enligt det gamla skulle den kommunala mellanskolan blifva en öfverbyggnad på den egentliga folkskolan samt i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande nor-

207 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 81.

malplans typ litt A. Till yttermera visso yrkas i den kungl. propositionen, att bland villkoren för beviljande af statsunderstöd åt kommunal mellanskola måtte intagas, att på ort, där sådan skola är upprättad, skall finnas folkskola på dylikt sått anordnad — en bestämmelse, som innebär en mycket värdefull förbättring.

Äfven med afseende å målet för den kommunala mellanskolans undervisning råder i väsentliga stycken öfverensstämmelse mellan det gamla förslaget och det nya. Enligt det förra skulle skolans syfte vara att tillgodose de lärjungars bildningsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska lifvet, och såsom garanti för att detta syfte vunnes borde för de lärjungar, hvilka fullständigt inhämtat skolans kurs, anordnas en särskild afgångsexamen (en »allmänt medborgerlig bildningspröfning»), hvars genomgående medförde vissa rättigheter. Förslaget om inrättande af en dylik pröfning gjordes under de följande åren till föremål för lifligt meningsbyte, upptogs i modifierad form i den senaste stora läroverkskommitténs betänkande samt i Kungl. Maj:ts läroverksproposition år 1904 och blef slutligen förverkligad! i den s. k. realskoleexainen.

Tvärtemot hvad ursprungligen varit afsedt kom denna examen att innefatta icke ett obligatoriskt främmande språk utan två sådana samt blef förlagd icke till åldersstadiet 15 —16 år utan till ett stadium, som är mer än ett år högre. I sitt anförande till statsrådsprotokollet (ss. 126, 127) erinrar departementschefen visserligen därom, att för kvinnliga lärjungar vid statens samskolor endast ett främmande språk nu är obligatoriskt, att vid läroverken realskoleexamen kan afläggas med betyget »underkänd» i ett eller två ämnen, samt att kunskap i två främmande språk icke är erforderlig å samtliga de lefnadsbanor, till hvilka realskoleexamen medför behörighet, och han förklarar sig på grund häraf vilja taga under ompröfning, huruvida ej realskoleexamen må kunna afläggas med endast ett främmande språk. Men äfven om de starka önskningar, som särskild! af målsmännen för folkskolans öfverbyggnader blifvit härom uttalade, sålunda skulle sent omsider vinna beaktande, torde man dock, med hänsyn till den läggning realskoleexamen i det hela erhållit, knappast böra räkna på att mellanskolans lärokurs i allmänhet skall med säkerhet vara inhämtad på tre år, såsom i förslaget från 1892 och 1893 var förutsatt, och i den kungl. propositionen har på grund häraf måst antagas, att mellanskolan skulle komma att bestå af minst tre klasser, sannolikt fyra.

Vidare skall såväl enligt det nya förslaget som enligt det gamla den kommunala mellanskolan vara afsedd för såväl gossar som flickor samt hafva både manliga och kvinnliga lärarekrafter. Af ordalagen i den kungl. propositionen att döma, skulle emellertid på viss ort kommunal

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

mellanskof kunna inrättas såsom uteslutande goss-skola eller uteslutande fickskola, hvadan det på ifrågavarande ort kunde tänkas inträffa, att i ena fallet flickorna och i andra fallet gossarna blefve alldeles utestängda från erhållande af mellanskoleundervisning. Lämpligheten af en dylik frihet torde xnöjligen kunna medgifvas i fråga om sådana kommuner, som äga vilja och förmåga att underhålla åtminstone två mellanskolor, en för gossar och en för flickor, men knappast i fråga om andra.

Slutligen öfverensstämmer det nya förslaget om kommunala mellanskolor med det gamla äfven däruti, att läroanstalter af ifrågavarande art skulle kunna upprättas på alla sådana orter, där behofvet däraf gjort sig så kännbart, att vederbörande kommun ville åtaga sig de på dess del belöpande utgifterna. Enligt förslaget från 1892 och 1893 skulle kostnaderna för en kommunal mellanskof fördelas på stat och kommun enligt väsentligen samma grunder, som gälla för folkskolan. Enligt propositionen åter skulle statsunderstödet utgå med 1,200 kronor för årsklass, dock lägst med 3,600 kronor och högst med 4,800 kronor (oberäknadt 600 kronor såsom särskildt bidrag för undervisningen i huslig ekonomi), hvaremot kommunen borde vara skyldig att anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster erfordrades, för att skolan under den tid, för hvilken statsunderstöd sökes, skulle till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell samt kunna på föreskrifvet sätt bestrida lärarekrafternas aflöning och bidraga till deras pensionering. I fråga om statsunderstödets belopp skulle således den nya kommunala mellanskolan blifva betydligt mera gynnad än höo-re folkskolan varit, ‘ ö

Om i nu nämnda hänseenden det föreliggande förslaget ganska väl öfverensstämmer med det för femton år sedan framlagda samt delvis till och med utgör en förbättring däraf, finnes det å andra sidan vissa punkter, där afvikelserna äro särdeles betydande samt tillika i hög grad betänkliga. Hit höra bestämmelserna om terminsafgifter, om lärarekompetensen och om skolornas ledning samt i samband härmed anslagets plats i riksstaten.

1 erminsafgifterna. I det äldre förslaget hade en af hufvudgrunderna ör de kommunala^ mellanskolorna följande lydelse: »Undervisningen bör vara afgiftsfri». År 1893 godkände, såsom redan blifvit nämndt, såväl statsutskottet som Andra Kammaren denna punkt, dock med tillägg, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke barn från annat distrikt än det där en sådan skola vore belägen, borde äga tillträde till densamma mot er-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 81. 209

läggande af någon lägre afgift. Måhända tala öfvervägande praktiska skäl för ett dylikt mindre betydande undantag från kostnadsfrihetens princip, men i öfrigt måste denna orubbligen fasthållas, såvida ej grundtanken i hela förslaget om öfverbyggnader på folkskolan skall gå förlorad. Denna grundtanke är nämligen den, att vägen till högre bildning måste, hvad skolväsendets anordning vidkommer, hållas öppen för hvarje studiebegåfvadt barn i samhället, alltså äfven för sådana, Indika till följd af föräldrarnas ringa ekonomiska omständigheter icke kunna begagna sig af allmänna läroverket, utan äro hänvisade till folkskolan. Svårigheterna för barn af ifrågavarande art att få följa sin studiehåg och utveckla sina anlag äro i allmänhet så stora, att för dem, liksom för deras mera gynnade likar vid läroverken, helst borde inrättas studiestipendier. Att afsiktligt lägga hinder i deras väg genom att afkräfva dem terminsafgifter borde aldrig sättas i fråga. Vid läroverken och andra högre skolor, där de verkligt fattiga barnen utgöra ett mindretal, kan det vara någon mening i att skilja mellan »helbetalande» och »halfbetalande» och »frielever», men i folkskolan och dess öfverbyggnader, där begreppet »medellöshet» äger en annan och vida bistrare innebörd, skulle hvarje afgift, huru obetydlig den än kunde förefalla den med förhållandena obekante, blifva en damm, som obarmhärtigt afstängde tillströmningen från det stora sociala bottenlagret. Täfiingen om tillträde till folkskolans öfverbyggnader måste vara absolut fri; frågan om intagning eller icke-intagning måste här af-

7 O CD CD CD CD

göras uteslutande på grund af de täflandes personliga företräden med afseende på begåfning, flit och uppförande. Fasthålles icke detta, så är den kommunala mellanskolan i egenskap af öfverbyggnad på folkskolan till själfva sitt väsende förfelad.

I betraktande häraf måste det anses som ett särdeles svårt missgrepp, att bland grunderna för den kommunala mellanskolan blifvit i propositionen upptagen en så lydande bestämmelse: »Därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, äger Kungl. Maj:t bestämma, om och i hvilken omfattning befrielse från eller nedsättning i sådana af gifter skall äga rum». Härmed skulle vara öfverlåtet åt de inom kommunen styrande att besluta, huruvida terminsafgifter skulle åläggas lärjungarna eller icke, och det är fara värdt, att dylika afgifter i många fall skulle af vederbörande befinnas lämpliga, om icke för annat, så för att hålla tillbaka de barn, som folkskolans öfverbyggnader åsyfta att hjälpa fram. Vill man förhindra, att den kommunala mellanskolan härigenom göres till något helt annat, än hon bör vara, måste det gamla krafvel på kostnadsfri undervisning orubbadt vidhållas.

Bill. till Uiksd. Prat. 180.9. 1 Sami. 1 Aftl. 04 Haft.

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

Lärarekompetensen. I hög grad ofullständiga äro propositionens upplysningar om beskaffenheten af de lärarekrafter, hvilka vid de föreslagna mellanskolorna tänkas använda. En af de föreslagna hufvudgrunderna antyder, att både manliga och kvinnliga lärare borde förekomma. Beträffande de kvinnliga lärarnas kompetens meddelas, att vid mellanskola

rätt till anställning med lönetursberäkning skulle tillkomma:

ylen som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämnes-

lärarinnetjänst vid allmänt läroverk;

den som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämnes-

lärarinnetjänst vid folkskola;

den som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt lärarinneseminarium ;

den som.på annat sätt än här sägs forvärfvat motsvarande utbildning och därför af Kungl. Maj:t fått sig tillerkänd ifrågavarande förmån.

Härtill kan läggas, att för uppflyttning i högre lönegrad vid mellanskola kvinnlig lärare skulle äga att tillgodoräkna sig tjänstgöring, som blifvit fullgjord ej blott vid under läroverksöfverstyrelsens inseende ställd undervisningsanstalt eller vid folkskolereminarium utan ock vid folkskola.

För bedömande af dessa kompetensfordringars lämplighet torde man böra sammanställa dem med de numera för högre folkskolan föreskrifna. Enligt dessa kan vid högre folkskola såsom ordinarie anställas:

den som forvärfvat behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium;

den som erhållit godkändt afgångsbetyg från högre lärarinneseminarium;

den som blifvit genom intyg om genomgången pröfning väl vitsordad för studier vid universitetet samt antingen med godt vitsord genomgått den praktiska öfningskursen vid ett folkskoleseminarium eller på annat af Kungl. Maj:t godkändt sätt förvärfvat sig undervisningsskicklighet;

den som med goda vitsord genomgått folkskoleseminarium samt därefter med hänsyn till fortsatta studier eller väl vitsordad tjänstgöring vid högre folkskola eller högre afdelning af folkskola eller annan motsvarande undervisningsanstalt blifvit af Kungl. Maj:t förklarad behörig att antagas till ordinarie lärare vid högre folkskola.

Af jämförelsen framgår, att hvad folkskollärarinna angår, kompetensen för högre folkskola öfvergår och i sig innefattar kompetensen för kommunal mellanskola. Det synes då naturligt, att en folkskollärare, som äger samma kompetens för högre folkskola, likaledes borde vara behörig till anställning vid mellanskolan.

Möjligen är detta ock propositionens mening. Härom är dock svårt att döma, enär den i det stycket iaktager fullständig tystnad. Inga

211 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

kompetensfordringar finnas nämligen angifna för mellanskolornas manliga lärare. Följaktligen skulle vid dessa skolor kunna »med full tjänstgöring» anställas lärare, hvilka icke äro behöriga att söka ordinarie plats vid högre folkskola. Af vissa uttryck i departementschefens anförande till statsrådsprotokollet vill det emellertid förefalla, som om han snarast tänkt sig mellanskolans manliga lärare (med full tjänstgöring) alldeles likställda med de nuvarande manliga lärarna vid privatskolorna. I så fall koinme gifvetvis att om mellanskolorna gälla hvad i anförandet (å s. 134) med rätta yttras om privatskolorna, nämligen att under nuvarande förhållanden anställningen' vid dem är för lärarinnorna deras egentliga lefnadsuppgift och lefvebröd, »för lärarna åter mestadels en öfvergdngsplats till anställning i statens tjänst».

Att mellanskolorna skulle vara väl betjänta med en manlig lärarkår enbart af denna art, synes föga sannolikt. Förmodligen skulle man snart göra den erfarenheten, att icke ens på detta område de minst framstående förmågorna inom en högre kompetenskategori äro att föredraga framför de mest framstående förmågorna inom en lägre, samt att man i allmänhet knappast har att vänta mera af personer, hvilka ej kunnat vinna befordran till läroverket och därför måste nöja sig med anställning vid kommunal mellanskola, än af personer, för hvilka i motsats härtill sistnämnda anställning i sig själf utgjort en eftersträfvansvärd befordran.

Här gäller säkerligen samma betraktelsesätt, som tagit sig uttryck i de ord, hvarmed departementschefen föregående år motiverade de af honom föreslagna kompetensbestämmelserna för lärare och lärarinnor vid högre folkskolor.

Att personer — yttrade lian då — som äro behöriga att söka adjunktsbefattning vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, äfven böra vara kompetenta fpr här ifrågavarande tjänster, synes mig vara uppenbart. Men jag anser, att det äfven skulle vara till fördel för den högre folkskolan, särskild! med hänsyn till denna skolas ställning såsom öfverbyggnad på den egentliga folkskolan, om till lärare vid de högre folkskolorna kunde förvärfvas de mest framstående bland folkskolans lärare, flit skulle räknas sådana lärare, som visat, att de, efter att hafva genomgått folkskoleseminarium, vidare utbildat sig, vare sig genom fortsatta studier eller under företagna resor eller ock genom väl vitsordad tjänstgöring vid högre afdelning af folkskola eller .såsom extra ordinarie vid högre folkskola. Frågan om sådana folkskollärares behörighet till lärarebefattning vid högre folkskola torde emellertid i hvarje särskild! fall höra blifva föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

Alldeles samma, tankegång låg ock till grund för den bestämmelse i

O O O

mellanskoleförslaget af 1892 och 1893, hvilken uttalade såsom önskemål, att, folkskollärare eller folkskollärarinna, som, på sätt Kungl. Maj:t genom

212 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 81.

särskilda bestämmelser kunde finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig äfja de för undervisning vid inellanskolan erforderliga kunskaperna och färdigheterna, borde vid densamma kunna vinna anställning.

Fasthålles denna tankegång, hvars riktighet svårligen lärer kunna bestridas, kommer man till den slutsatsen, att viss kompetens måste bestämmas för manliga lärare med full tjänstgöring vid kommunal mellanskof. samt att fordringarna på både manliga och kvinnliga lärare måste höjas till öfverensstämmelse med dem, som nu gälla för lärare och lärarinnor vid högre folkskola.

Mellan&kolans styrelse och ledning. Då förslaget om kommunala mellanskolor år 1892 först framkom, var meningen den. att liksom dessa skolor i allt annat afsågo att vara en organisk utveckling af de högre folkskolorna, så borde de ock i fråga om sin styrelse och ledning närmast jämnställas med dessa. Härtill syntes så mycket större skål föreligga, som högre folkskolan i nämnda hänseende haft att glädja sig åt en frihet, som man ej borde i onödan kringskära. Denna frihet har ock allt hittills blifvit åt högre folkskolan bevarad, i det uti gällande föreskrifter endast finnes stadgadt, att högre folkskola skall vara försedd med ett af Kungl. Maj:t godkändt reglemente, genom hvars innehåll garanti kunnat vinnas, att hvarje dylik skola blifvit underkastad deri kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl. Maj:t funnit godt föreskrifva. Att den brist på sträng uniformitet, som på grund häraf varit rådande, skulle ländt högre folkskolan till skada, har man icke förnummit. Pröfningen af ansökningar om statsbidrag åt högre folkskolor är som bekant öfverlåten åt vederbörande länsstyrelser.

För nu ifrågasatta kommunala mellanskolor föreslår emellertid Kung]. Maj:t, att de skola stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk. Såsom skäl härför andrages i propositionens motivering (s. 129), att på så sätt säkerhet skulle erhållas, »att ingen skola understödjes, med mindre den i afseende å resultatet af dess verksamhet är någorlunda likställd med statens realskolor».

Om med »resultat af dess verksamhet» menas det slags resultat, som en slutexamen afser att vitsorda, må villigt medgifvas, att enär läroverksöfverstyrelsen är den myndighet, som har att leda och öfvervaka realskoleexamen, det ock är i sin målning, att de kommunala mellanskolorna med afseende å nämnda examens bedömande ställas under läroverksöfverstyrelsens kontroll.

Men att af denna omständighet ensam draga den slutsatsen, att samma skolor då äfven måste i hela sin verksamhet för öfrigt med nödvän-

213 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.

dighet sortera under läroverksöfverstyrelsen, vore att alltför mycket skatta åt den hos oss gängse öfvervärderingen af examensväsendet och att drifva konsekvensmakeriet rent af i det orimliga. Det är ju dock för folkskolans öfverbyggnader, som den allmänt medborgerliga bildningspröfning, hvilken 1904 tog gestalt i »realskoleexamen», först föreslagits; denna examen hade vid dem kunnat komma till stånd, äfven om en läroverksöfverstyrelse aldrig blifvit beslutad, och visst är, att rättighet till densammas anställande måste komma att medgifvas skolor, hvilka i öfrigt icke stå och enligt sakens natur icke heller kunna stå under de allmänna läroverkens specialstyrelse. Om exempelvis folkskolestvrelserna i Stockholm, Göteborg eller Malmö skulle såsom öfverbyggnad på egentliga folkskolan inrätta en mellanskolekurs, hvilken bibringade sina lärjungar de kunskaper och färdigheter, som erfordras för afläggande af rcalskoleexamen (något som redan skett eller snart torde komma att ske), så lärer det val näppeligen från Kungl. Maj:ts sida blifva ifrågasatt, att de skulle förvägras anställa sådan examen, lika litet som att de af dem inrättade mellanskolekurserna borde i annat afseende, än hvad själfva examenskontrollen angår, ställas under läroverksöfvcrstyrelsens inseende.

Skulle öfvervakandet af realskoleexamen anses vara af så utomordentlig vikt, att det ovillkorligen måste föra med sig full myndighet öfver hvarje skola, vid hvilken denna examen aflägges, erhölle folkskolestyrelserna på flera orter snart en mycket egendomlig dubbelställning, i det de med afseende å skolans och undervisningens anordning komme att lyda dels (genom folkskoleinspektörerna) under ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå, dels (genom läroverksöfverstyrelsen) under samma departements läroverksbyrå. I längden vore en dylik dubbelställning naturligtvis omöjlig att uppehålla; alla vänner af ordning och reda skulle inom kort samlas i krafvet på en gemensam ledning för skolväsendet i dess helhet, och enär den nuvarande läroverksöfverstyrelsen organiserats med alldeles särskild hänsyn till läroverken och ensamt genom dem är öfverhopad med arbete, blefve det nödvändigt att för det nya uppdraget göra densamma vida talrikare och gifva den en betydligt ändrad sammansättning. Känner man sig icke fullt förvissad, att detta är den enda riktiga vägen för ordnandet af vårt skolväsendes framtida förvaltning, gör man säkerligen klokast i att tills vidare låta läroverksöfverstyrelsens myndighet öfver folkskolans öfverbyggnader inskränka sig till öfvervakandet af vid dem aflagd realskoleexamen.

Anslagets plats i riksstaten. Då enligt departementschefens uttalande (s. 130) det af honom framlagda förslaget om kommunala mellanskolor

214 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.

intet annat åsyftar ån en för vissa orters behof lämpligare afpassad form för statens understödjande af högre folkskolor, borde det för de kommunala mellanskolorna begärda anslaget å 85,000 kronor naturligtvis ickehafva sammanförts med anslagen för högre flickskolor, enskilda läroverk och enskilda lärarinneseminarier. Sin rätta plats har det uppenbarligen icke under samma rubrik som dessa anslag, med Indika det saknad all inre förvantskap, utan snarare vid sidan af det besläktade anslaget för högre folkskolor. Af alldeles samma skäl som detta synes det ock rätteligen böra hafva karaktären af förslagsanslag.

' O o

Söker man gå till botten med föreliggande ärende, torde man svårligen kunna undgå den öfvertygelsen, att »kommunal mellanskola», »högre folkskola» och »folkskolans högre afdelning» egentligen endast äro olika modifikationer af samma sak, och att det riktigaste följaktligen vore att sent omsider taga under ompröfning, huruvida de ej i betraktande af sin besläktade natur lämpligen kunde sammanföras i en gemensam grupp och; tillerkännas lika ställning i förhållande till stat och kommun samt ordnas enligt väsentligen öfverensstämmande hufvudgrunder. I alla händelser synes det, som om hänsyn till nödig varsamhet bort bjuda, att samtidigt med de kommunala mellanskolornas uppförande å riksstaten den ändringen i villkoren för bidrag till högre folkskolor vidtagits, att årsunderstödet för tre klasser af högre folkskola bestämts till 3,600 kronor och för fyra klasser till 4,800 kronor. Tyvärr lär efter den ordinarie motionstidens utgång motion om en dylik ändring ej kunna väckas, ehuru den efter min mening måste anses som en nödvändig konsekvens af föreliggande proposition.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen måtte i anledning af Ivungl. Maj:ts proposition n:o 163

dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd från samma anslag:

215 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som ihämtas i högsta årsklassen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.

2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.

3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar.

4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.

6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.

7. För anställning såsom ämneslärare eller ämneslärarinna vid kommunal mellanskola fordras samma kompetens som för anställning såsom ordinarie lärare eller lärarinna vid högre folkskola.

8. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster erfordras, för att skolan under den tid, för hvilken statsunderstöd sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriel samt kunna aflöna de vid skolan anställda lärare och lärarinnor enligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen skall bidraga till lärares och lärarinnors pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.

9. Skolan skall vara försedd med ett af Kungl. Maj it godkändt reglemente. Vid skolan anställd realskoleexamen skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.

10. Undervisningen skall vara afgiftsfri, dock att för lärjungar från annan kommun än den, som upprättat skolan, afgift må kunna få uppbäras till belopp som i reglementet föreskrifves.

11. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå, därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna erhålla ett särskild! understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 600 kronor, allt för år räknadt.

12. Samskola, som för 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock hon icke utgör öfverbyggnad på den egentliga folkskolan eller i af-

\ Kungl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 81.

seende å inträdesfordringarna förutsätter det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A, kunna komma i åtnjutande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor. Sådant understöd må ock, på de villkor k. m:t äger bestämma, intill utgången af år 1911, tilldelas samskola, som för 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, ändock att här i punkterna 2—11 stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas, dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.

dels godkänna de af Kung!. Maj:t föreslagna grunderna för lärarepersonalens aflöning, dock med det tilllägg, att hvad däruti föreskrifves angående kvinnliga föreståndare, ämneslärare, timlärare och öfningslärare måtte i tillämpliga delar gälla äfven angående manliga.

Stockholm den 22 april 1908.

Fridtjuv Berg.

7. Motion af herr E. Hammarlund, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter.

Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 163 angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter har herr Fridtjuv Berg i motion n:o 298 i Andra Kammaren fäst uppmärksamheten på vissa punkter i den kungl. propositionen, där afvikelser från densamma synas påkallade. Det är särskildt tre punkter i förslaget om kommunala mellanskolor, på hvilka han riktat uppmärksamheten och beträffande hvilka han påyrkat ändring, nämligen terminsafgifterna, lärarekompetensen samt skolornas styrelse och ledning.

Motionären har uteslutande hållit sig till förslaget i hvad det gäller de kommunala mellanskolorna. Men äfven i några andra afseenden synas — utan rubbning af regeringsförslagets utan allt tvifvel riktiga grundtanke — vissa detaljändringar i propositionen vara behöfliga, och jag har genom denna motion velat hänleda uppmärksamheten särskildt på tre punkter, i hvilka det synes mig vara af vikt. att ändring af Riksdagen vidtages.

Kung!,. May.ts Nåd. Proposition No 81.

1. De 22 statsunderstödda samskolorna.

Kungl. Maj:t föreslår, att af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna utgå till två slags skolor, nämligen: 1) samskolor, som under år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, 2) kommunala skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan (de verkliga mellanskolorna). Och i punkt 11 föreslås den undantagsbestämmelse, att »samskola, som för år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1911, på de villkor Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor, dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet».

En dylik undantagsbestämmelse är ju alldeles på sin plats. De enskilda samskolor, hvilka för närvarande åtnjuta statsbidrag, böra få sådant bidrag under ytterligare en treårsperiod på liknande villkor som hittills. Men att de skulle efter utgången af denna treårsperiod få behålla sin särställning, under förutsättning att de stadgade villkoren i öfrigt uppfyllas, härför finnes intet som helst skäl. Vilja de efter utgången af år 1911 fortfarande få statsanslag, torde de böra ombilda sig till öfverbyggnader på folkskolan i likhet med de föreslagna kommunala mellanskolorna.

De enskilda samskolor, hvilka på grund af äldre bestämmelser åtnjuta statsbidrag, uppgå till ett antal af 22 och finnas uppräknade å sid. 54 och 55 i den kungl. propositionen. Såsom synes äro de förlagda hufvudsakligen till smärre städer samt åtskilliga större stationssamhällen. Om dessa 22 skolor allt fortfarande skulle få behålla sin nuvarande privilegierade särställning, skulle gifvetvis följden blifva, att å dessa orter folkskolan komme i en sämre ställning än å andra liknande platser, där inga parallellt med folkskolan gående samskoleklasser kunde erhålla statsunderstöd. På dessa 22 platser skulle visserligen efter utgången af år 1911 finnas folkskola enligt litt. A, men det i propositionen med all rätt häfdade sambandet mellan folkskolan och dess öfverbyggnad — mellanskolan — skulle där ej behöfva förefinnas. Tvärtom skulle samskolan allt fortfarande kunna ordna sina kurser utan hänsyn till den egentliga folkskolans högre klasser.

Föredragande departementschefen finner det öfverflödigt att införa en bestämmelse därom, att dessa samskolor skola framdeles utgöra öfverbygg-

Bih. till Riksd. Prat. 190.9. 1 Sami. 1 Afd. 51 Häft. 28

218 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.

nader på folkskolan, enär, såsom han framhåller, de nya förhållandena * skola gifvetvis åtminstone i flertalet fall påverka de nu statsunderstödda samskolornas organisation, så att dessa anpassa sig efter den egentlig mellanskoletypen» (sid. 130). Men om man ganska visst kan antaga, att flertalet af de 22 skolorna komma att af ekonomiska skäl ombilda sig till mellanskolor, finnes ju ännu mindre anledning att efter utgången af år 1911 medgifva bibehållandet af ett litet fåtal statsunderstödda skolor af en typ, som icke vidare skulle få upprättas. Ett dylikt medgifvande strider för öfrigt mot den bärande idén i hela förslaget, som är den, »att de ifrågavarande samhällenas ekonomiska resurser icke skulle splittras på två parallellt med hvarandra löpande skolformer utan samlas på en enda läroanstalt» (sid. 129).

I de grunder och villkor, som föreslagits för tilldelande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor, torde alltså sådana ändringar böra vidtagas, att efter utgången af år 1911 anslaget i fråga endast får användas till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan. Detta kan ernås genom att bibehålla öfvergångsstadgandet i punkt

11 under afdelning A, men ur punkt 1 utesluta orden: »ej mindre--

--än äfven», så att sistnämnda punkt erhölle följande lydelse:

1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.

2. Högre flickskolan skall fylla ett förefintligt bildningsbehof.

Beträffande afsikten med den nu ifrågasatta ganska betydliga höjningen af anslaget till de högre flickskolorna gör föredragande departementschefen följande beaktansvärda uttalande (sid. 145):

»Jag har kommit till den uppfattningen, att det i synnerhet är flickskolorna i de mindre och de medelstora städerna, som behöfva hjälpas upp. Däremot har det icke varit min afsikt att med de ifrågasatta bestämmelserna främja uppkomsten å samma ort af mindre, med hvarandra konkurrerande skolor. Ty ju mindre en skola är, desto sämre är i regel dess ekonomiska ställning och desto sämre dess undervisning. En alltför stor frikostighet från statens sida kan motverka det syfte, man vill vinna, och medföra en sänkning af den högre kvinnobildningen. Då redan nu konkurrensen mellan flickskolor å en eller annan ort är så stor, att den knappast kan kallas sund, bör^ det vid tillämpningen af de förordade bestämmelserna tillses, att ingen ny skola erhåller statsunderstöd, med mindre en noggrann utredning gifvit vid handen, att den

219 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.

verkligen fyller ett förefintligt bildningsbehof. Anslaget till högre flickskolor får icke betraktas som ett förslagsanslag, hvari hvarje skola, som uppfyller de stadgade minimifordringarna, skulle äga delaktighet.»

Hvad departementschefen härvidlag uttalat synes mig vara af den vitala betydelse, att det icke blott bör hafva en plats i motiveringen utan inryckas i de af Riksdagen godkända grunderna och villkoren för tilldelande af understöd. Ett tillägg i denna riktning torde lämpligen böra inflyta i punkt 1 under afdelningen B, hvilken punkt borde erhålla ungefär följande lydelse:

1. Af anslaget till högre flickskolor må understöd kunna utgå till flickskolor, som hafva till ändamål att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning, och som fylla ett i verkligheten förefintligt bildningsbehof för den ort, där de upprättats.

3. De manliga lärarnes ställning.

Herr Berg har i sin motion n:o 298 med allt fog fästat uppmärksamheten därå, att i propositionen inga kompetensfordringar finnas angifna för mellanskolornas manliga lärare. Men äfven beträffande manlig lärares aflöning samt om rätten till statsunderstöd för lönetillägg åt manlig lärare saknas alla bestämmelser ej blott för mellanskolorna utan för samtliga i propositionen afsedda läroanstalter.

Föredragande departementschefen framhåller, att några bestämmelser om minimilöner för lärare ej äro behöfliga särskildt af det skäl, att »under nuvarande förhållanden anställningen vid enskild skola är för lärarinnorna att anse som deras egentliga lefnadsuppgift och lefvebröd, för lärarne åter mestadels en öfvergångsplats till anställning i statens tjänst» (sid. 134). Men särskildt beträffande de kommunala mellanskolorna vore det att djupt beklaga, om förhållandena ordnades på sådant sätt, att manlig lärare toge anställning vid dem endast som en öfvergångsplats. Dessa skolor, rätt ordnade och utvecklade, blifva ju ett slags högre folkskolor med ytterligare påbyggnad (minst tre årsklasser i stället för två), och då böra de hafva en föreståndare som tager sig an skolans sak såsom sin lifsuppgift.

Beträffande statsunderstödet föreslås i propositionen, att enskildt läroverk, som i större utsträckning anlitar manliga lärarekrafter, bör kunna erhålla ett tilläggsunderstöd af högst 2,000 kronor för hvartdera skolstadiet, och föredragande departementschefen motiverar detta förslag därmed, att utan en dylik bestämmelse »skulle de enskilda läroverken frestas att uteslutande eller hufvudsakligen anställa kvinnliga lärare, enär de, med hänsyn

220 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

till bestämmelserna angående lönetillägg af statsmedel åt lärarinnor, härigenom skulle komma i åtnjutande af större bidrag från statens sida» (sid. 147). Hvad sålunda anförts har i viss mån tillämpning äfven på de öfriga skolarterna, framför allt på de kommunala mellanskolorna. Om regeringsförslaget i denna del oförändradt antages, blir det nämligen för skolan ekonomiskt fördelaktigare att hafva kvinnlig lärare än manlig. Men staten bör gifvetvis ej genom konstlade medel lägga hinder i vägen för att skolorna må anställa manliga lärare till den utsträckning, sådana kunna vara behöfliga.

Hvad särskildt angår de kommunala mellanskolorna är visserligen föreskrifvet, att vid skola, däri gossar undervisas, minst en manlig lärare med full tjänstgöring skall finnas. Men statsbidrag till lönetillägg åt denne lärare skulle ej kunna utgå. Detta är en inkonsekvens, som bör rättas.

Ej blott för mellanskolorna utan äfven beträffande såväl högre flickskolor som ock enskilda läroverk och enskilda lärarinneseminarier torde alltså böra föreskrifvas, att därest manlig föreståndare eller lärare är anställd och innehar samma kompetens samt åtnjuter minst de för lärarinna fastställda löneförmåner, enahanda statsbidrag till aflöning och ålderstillägg må utgå som för kvinnlig föreståndare eller lärarinna. Som en komplettering härtill bör vidare stadgas, att där manlig lärare är anställd, vare sig som föreståndare, ämneslärare, timlärare eller öfningslärare, han i intet fall må aflönas lägre än hvad föreskrifvits i fråga om lärarinna.

I sammanhang med dessa bestämmelser böra naturligvis sådana redaktionella ändringar vidtagas i propositionen, att det hela kommer att omfatta såväl manlig som kvinnlig lärare. Särskildt fäster jag uppmärksamheten på angelägenheten däraf, att äfven för manlig lärare stadgas rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad. I fråga om de högre flickskolorna torde en dylik rätt endast undantagsvis vara” af någon betydelse, då vid dessa skolor manliga lärare mera sällan äro anställda med full tjänstgöring, men så mycket betydelsefullare blir den för de rätt många manliga lärare, som utan tvifvel skulle komma att anställas vid de kommunala mellanskolorna, därest nämligen ej sådana föreskrifter varda fastställda, att det för skolan blir ekonomiskt förmånligare att använda kvinnliga lärarekrafter än manliga.

Om samma rätt till statsbidrag stadgas för manlig lärare som för kvinnlig, kan det i punkt 4 under afdelning C ifrågasatta tilläggsanslaget till understöd åt enskildt läroverk, som i större omfattning anlitar manliga lärarekrafter, utgå, enär dylikt läroverk blir äfven utan någon sådan undan-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

tagsbestämmelse berättigadt till statsanslag efter enahanda grunder som ett läroverk med öfvervägande kvinnliga lärarekrafter.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får jag hemställa,

att Riksdagen måtte i Kungl. Maj:ts proposition n:o 163 angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter vidtaga nedannämnda ändringar och tilllägg:

1) Beträffande grunder och villkor för tilldelande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor:

att bestämmelserna under afdelning A erhålla sådan formulering, att efter utgången af år 1911 understöd från anslaget till kommunala mellanskolor endast må utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan;

2) Beträffande grunder och villkor för tilldelande af understöd från anslaget till högre flickskolor:

att till punkt 1 under afdelning B fogas det tillägg, att understöd må utgå till högre flickskolor endast i det fall, att skolan fyller ett i verkligheten förefintligt bildningsbehof för den ort, där den upprättats;

3) Beträffande manliga lärares löner, statsunderstöd härför m. m.:

dels att bland grunder och villkor för tilldelande af understöd från anslaget till lönetillägg inryckes en bestämmelse därom, att, därest manlig föreståndare eller ämneslärare är anställd och innehar samma kompetens samt åtnjuter minst de för föreståndarinna eller ämneslärarinna fastställda löneförmåner, enahanda bidrag till aflöning och ålderstillägg må utgå som för föreståndarinna eller ämneslärarinna, samt att i följd häraf det i punkt 4 under afdelning C omnämnda tilläggsunderstödet å 2,000 kronor bortfaller;

dels att bland grunder för lärarepersonalens aflöning införas föreskrifter ej mindre därom, att manlig lärare i intet fall må aflönas lägre än hvad i samma grunder fastställts i fråga om lärarinna, än äfven därom, att manlig lärare erhåller samma rätt till lönetursberäkning som kvinnlig;

222 Xungl. Mctj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

dels slutligen att i propositionen sådana redaktionella ändringar vidtagas, att äfven i öfrigt de bestämmelser, som gälla i fråga om lärarinna, i tillämpliga delar må göras gällande jämväl för lärare.

Stockholm den 5 maj 1908.

Emil Hammarlund.

Bilaga II.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 81,

223 Tabell till belysning af de högre flickskolornas och de kommunala mellanskolornas ekonomiska ställning samt statsanslagens storlek.

224 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81,

{Skolan har under året utfört omfattande reparationer af skolhuset.

IB risten har minskats. Skolan har under året inköpt inventarier och materiel för 3,250 kr.

[En större reparation af < skolhuset ökar beloppet |i kol. 1 med 3,700 kr.

f Skolan inköpte under året inventarier ooh materiel för 7,600 kr.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81

225 Bill. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Häft. 29

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

228 Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 81.

230 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition No 81.