Doc 1910:201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

1 N:q 201.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall-, gifven Stockholms slott den 8 april 1910.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen antaga härvid fogade förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Hugo Hamilton.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Häft. (No 201.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Förslag

till

grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall.

1 §•

Nedan angifna vattenfall och för deras tillgodogörande afsedda fastigheter skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen nämligen:

a) kronan tillhöriga vattenfall i Göta älf;

b) Ålfkarleby vattenfall;

c) de vattenfall, som redan inköpts eller framdeles komma att förvärfvas för elektrisk drift å statsbanorna, där ej Kungl. Maj:t för särskild!. fall förordnar, att förvaltningen af sådant vattenfall eller för dess tillgodogörande afsedd fastighet eller del däraf skall tillkomma annan myndighet;

d) sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt särskilda bestämmelser i afvittringsförfattningarna%eserverats för kronans räkning; samt

e) kronan tillhöriga vattenfall, hvilka enligt särskilda beslut, som af Kungl. Maj:t meddelas, öfverflyttas från annan myndighet till förvaltning af styrelsen.

2 §.

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke tagits i anspråk för kronans räkning, ankomme på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida det må af kronan med eller utan utmål af mark upplåtas åt annan till nyttjande. Har förordnande meddelats om upplåtelse till nyttjande af vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall lägenheten i enlighet med här nedan stadgade grunder genom styrelsens försorg upplåtas på arrende.

3 §•

Skall vattenfallslägenhet utarrenderas, åligger det vattenfallsstyrelsen, där ej på grund af äganderättsförhållandena i afseende å vatten-

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

draget eller de strandområden, som erfordras för tillgodogörande af vattenkraften, eller till följd af andra särskilda omständigheter ett offentligt utbjudande af arrendet icke skäligen bör ifrågakomma, att genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidningar inom orten samt i vattenfallsstyrelsens lokal offentligen anslås, infordra skriftliga anbud å arrendet. I kungörelsen skall lämnas uppgift å vattenfallets läge och beskaffenhet jämte öfriga nödiga anvisningar.

Anbud skall innehålla uppgift å arten af den anläggning, för hvars drift anbudsgifvaren vill arrendera lägenheten, samt vara åtföljdt af, förutom så beskaffad säkerhet, som i 11 § sägs, nödiga uppgifter om de anordningar, han har för afsikt att vidtaga för tillgodogörande af vattenkraften.

Vattenfallsstyrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där han icke befinnes olämplig till arrendator; styrelsen dock obetaget att antaga lägre anbud, där de anläggningar, som planeras af den, som afgifvit det lägre anbudet, kunna antagas lända till större fördel för kronan.

År antagligt anbud icke afgifvet, eller har på grund af omständigheter, som förut nämnts, offentligt utbjudande icke ägt rum, ankommer det på vattenfallsstyrelsen att, på sätt den finner lämpligast, vidtaga åtgärder för lägenhetens utarrendering. Finnes utarrendering på antagliga villkor icke kunna ske, åligger det vattenfallsstyrelsen att därom göra anmälan till Kungl. Maj:t.

4 §•

l:o. Upplåtelse af vattenfallslägenheten på arrende skall, då vattenfallet är bebyggdt, ske för en tid af fyrtio år men eljest för en tid af fyrtiofem år; dock må erforderlig inskränkning göras i arrendetiden, när särskilda omständigheter därtill föranleda. Visar sig, att vattenfallets bebyggande till följd af omständigheter, som icke vid aftalets ingående varit förutsedda, krafvel’ längre tid än fem år, må vattenfallsstyrelsen medgifva skälig förlängning af arrendetiden.

Då fråga är om utarrendering af bebyggdt vattenfall, må arrendatorn i arrendeaftalet berättigas att efter arrendetidens utgång för den tid, som i nämnda aftal bestämmes, samt mot den arrendeafgift och de villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn till de vid arrendetidens utgång rådande förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten åt sig ånyo upplåten, såvida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång underrättar honom, att dylik förlängning icke af kronan medgifves.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Det åligger dock arrendatorn att senast tre år före arrendetidens utgång lämna vattenfallsstyrelsen uppgift, huruvida han vill begagna sig af sin rätt till förnyad upplåtelse, eller vare sin rätt därtill förlustig.

Upplåtes vattenfallet i obebyggdt skick, skall kronan vara berättigad att vid arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade mot erläggande af lösen för de arrendator!! tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader äfvensom annan i arrende aftalet an gifven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt. Vill kronan begagna sig af rättighet, som nu är sagd, vare dock skyldig att senast fem år före arrendetidens utgång underrätta arrendatorn om sin afsikt att återtaga vattenfallslägenheten. Gör ej kronan det, skall arrendatorn, därest han senast tre år före arrendetidens slut meddelat vattenfallsstyrelsen sin önskan att erhålla förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, vara berättigad att för en tid af trettio år få lägenheten till sig ånyo upplåten mot den arrendeafgift och de villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn till då rådande förhållanden kunna anses skäliga.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t medgifva utsträckning af arrendetiden utöfver hvad här ofvan sägs, dock ej längre än att upplåtelsetiden under första och andra arrendeperioden sammanlagdt uppgår till högst nittio år.

2:o. Vid utgången af den tid, för hvilken arrendatorn kan erhålla förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, vare han pliktig att utan lösen till kronan afstå de honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader äfvensom annan i aftalet angifven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift.

Vill arrendatorn icke begagna sig af den optionsrätt, som tillkommer honom enligt hvad här ofvan under l:o sägs, eller skulle arrendet under första arrendeperioden upphöra till följd af förverkande, skall arrendatorn vara skyldig att till kronan utan lösen afstå de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Har förverkande skett under den tid det nya aftalet gäller, är arrendatorn pliktig att till kronan utan lösen afstå, förutom nämnda vattenverksbyggnader, jämväl annan i aftalet angifven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift.

3:o. Med vattenverksbyggnader afses i dessa grunder anordningar dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 5

såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels ock för flottningen och fiskens gång, såsom flottningsutskof, timmerledare, laxtrappor och ålledare, äfvensom hvad till dylika anordningar hör, såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt.

4:o. Uttrycklig bestämmelse om hvad på grund af denna § skall gälla skall intagas i arrendeaftalet.

De vattenverksbyggnader och den öfriga egendom, som, enligt hvad här ofvan i denna § sägs, antingen skola af kronan öfvertagas mot lösen eller ock af arrendatorn utan lösen afstås till kronan, skola därjämte i arrendeaftalet noggrannt angifvas.

5 §•

Arrendator skall i arrendeaftalet åläggas att, innan vattenfallets bebyggande får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de anordningar för vattenkraftens utnyttjande, hvilka han har för afsikt att vidtaga; och skall vattenfallsstyrelsen tillse, att de anläggningar, som af arrendatorn tillämnas, icke komma att hindra eller i högre grad försvåra ytterligare tillgodogörande af vattenkraften i vattendraget eller genomförande af reglering af detsamma. Vattenfallsstyrelsen skall därjämte i arrendeaftalet förbehållas rätt att öfvervaka, att de anläsrg-ningar, som af arrendatorn utföras, varda verkställda på ändamålsenligt och betryggande sätt samt i öfverensstämmelse med af vattenfallsstyrelsen godkända ritningar.

Vill arrendatorn efter vattenkraftanläggningens fullbordande utföra nyanläggningar för ytterligare utnyttjande af vattenkraften eller ändra redan befintliga dylika anläggningar, vare han skyldig att inhämta vattenfallsstyrelsens medgifvande härtill, och skall hvad i första stycket är sagdt äga tillämpning jämväl i afseende å dylika anläggningar.

6 §.

I arrendeaftalet skall föreskrifvas, att, om arrendatorn vid utförande af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller icke ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som af vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt, arrenderätten skall, om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga aftalet.

Därest i arrendeaftalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i aftalet

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

tillika intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse af försummelse i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses hafva förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga aftalet.

Innehåller arrendeaftalet förbehåll därom att upplåten vattenkraft eller däraf framställd energi skall användas för visst angifvet. ändamål, och tager arrendatorn vattenkraften eller energien i anspråk för annat ändamål än sålunda förutsatts, skall, om kronan det påfordrar, arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga aftalet. Förbehåll härom skall intågas i arrendeaftalet.

7 §•

Sker sådan reglering af sjö eller annat vattendrag, hvarigenom upplåtet vattenfall tillskyndas fördel, vare arrendatorn skyldig vidkännas skälig förhöjning i arrendeafgiften för den genom regleringen vunna ökning af vattenkraft, som af honom tages i anspråk.

Förbehåll om hvad sålunda skall gälla skall intagas i arrendeaftalet.

8 §•

Arrendatorn skall tillförbindas att i inländsk brandförsäkringsanstalt för kronans räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta brandförsäkring till fulla värdet af å lägenheten befintliga, kronan tillhöriga byggnader, maskiner, ledningar och annat dylikt af beskaffenhet att höra försäkras mot eldskada; och skall åt vattenfallsstyrelsen förbehållas rätt att, när anledning därtill förekommer, bestämma, hvilken del af nämnda egendom skall försäkras, det belopp, hvarför försäkring bör sökas, samt den anstalt, där försäkringen må äga rum.

Därjämte skall arrendatorn i aftalet förpliktas att, i enlighet med hvad i aftalet närmare bestämmes, för vattenfallsstyrelsen förete bevis därom, att brandförsäkringen fortfarande gäller.

9 §•

l:o. Inträffar brandskada å egendom, som afses i 8 §, skall skadan genom arrendator^ försorg botas. Kronan skall äga uppbära brandskadeersättningen, hvilken, sedan vattenfallsstyrelsen fastställt plan för byggnaden eller för anskaffning af de maskiner, ledningar och annat dylikt, som skall ersätta det, som genom branden förstörts, af kronan tillhandahålles arrendatorn i den mån sådant för ändamålet erfordras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 7

ÖfVerstiger kostnaden för skadans botande den kronan tillerkända ersättningen, skall det Överskjutande beloppet tillhandahållas arrendatorn af kronan, där ej särskild öfverenskommelse kan träffas därom, att denna Överskjutande kostnad skall af arrendatorn förskjutas eller af honom gäldas.

2.o. Varder kronan tillhörig, å lägenheten befintlig byggnad af annan anledning än här ofvan under l:o omförmäles utan arrendator^ vållande förstörd eller så skadad, att nybyggnad erfordras, åligger det kronan, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan oskäligt dröjsmål ombesörja nybyggnaden; underlåter kronan det, äge arrendatorn uppsäga aftalet och njute skadestånd.

o.o. Skulle skada, som ofvan i mom. l:o och 2;o sägs, inträffa under sådan tid eller vara af sådan art, att enligt vattenfallsstyrelsens bedömande dess botande, med hänsyn till vattenfallslägenhetens afsedda användning efter arrendetidens utgång, icke för kronan medför nytta, skall kronan vara berättigad att uppsäga arrendeaftalet och återtaga hvad som utarrenderats; och skall i dylikt fall tillämpas hvad i 13 § för där afsedt fall stadgas om skyldighet för kronan att utgifva lösen, ersättning eller skadestånd.

4:o. Var. skada, som här ofvan under 2:o afses, ringare än där omförmäles, ligge å arrendatorn att på egen bekostnad ombesörja dess botande.

5:o. Förbehåll om hvad enligt denna § skall gälla skall intagas i arrendeaftalet.

10 §.

Arrendatorn skall tillförbindas att på egen bekostnad uppföra och underhålla all den stängsel, som af vattenfallsstyrelsen pröfvas erforderlig för lägenhetens afskiljande från annan egendom.

11 §.

Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevillkoren bör för eu tid af minst fem och högst åtta år vara ställd borgen ingången antingen såsom för egen skuld af bankinrättning, hvars bolagsordning blifvit af Kungl. Maj:t fastställd, eller ock, där vattenfallsstyrelsen pröfvar sådant kunna ske, af minst tva personer, de där borga eu för bägge och bägge för . eu såsom för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet är af Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domaren styrkt. Ansvarighet

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

på grund af dylik borgen må dock icke utsträckas utöfver den tid, för hvilken borgen blifvit ingången.

Arrendator, som sådant föredrager, må antingen, jämte ställande af borgen för arrendevillkoren i öfrigt, såsom säkerhet för arrendeafgiftens erläggande aflämna af staten, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypoteksbanken eller af kommuner med Kungl. Maj:ts tillstånd utgifna obligationer eller andra af vattenfallsstyrelsen godkända säkerhetshandlingar, motsvarande två års arrendeafgift, eller ock, i stället för borgen för uppfyllande af arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta dylika obligationer eller andra säkerhetshandlingar till belopp, uppgående till fem års arrendeafgift, samt, där vattenfallet utarrenderats i obebyggdt skick, därutöfver till belopp, motsvarande fem procent af den utaf vattenfallsstyrelsen uppskattade anläggnings- och anskaffningskostnaden för de vattenverksbyggnader och den öfriga egendom, som enligt bestämmelse i aftalet kunna komma att utan lösen tillfalla kronan.

I afseende å obligationernas uppskattning galle enahanda bestäm melser, som äro meddelade i fråga om obligationer vid uppbördsborgen.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen blifvit ställd, skall ny borgen aflämnas, så beskaffad som ofvan sägs. Angående arrendators skyldighet i sistnämnda hänseende skall uttrycklig bestämmelse intagas i aftalet med stadgande såsom äfventyr för underlåtenhet att fullgöra densamma, att vattenfallsstyrelsen skall vara berättigad att uppsäga aftalet samt kronan äga bekomma ersättning för skada.

12 §.

l:o. Alla å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader äfvensom annan egendom, som enligt bestämmelse i aftalet skall utan lösen tillfalla kronan, skola, där ej på grund af särskilda omständigheter medgifves undantag, af arrendatorn så vårdas och underhållas, att de under hela arrendetiden äro i fullgodt stånd. Eftersätter arrendator!! hvad sålunda åligger honom, vare han skyldig att till kronan utgifva ersättning, när lägenheten afträdes.

2:o. Kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af annat slag än vattenverksbyggnader skall af arrendatorn vårdas och underhållas, så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgifva ersättning till kronan, när lägenheten afträdes; finnes arrendatorn da

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

hafva afhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute ban därför godtgörelse af kronan.

3:o. I fråga om egendom, som här ofvan under l:o och 2:o afses, skall hvad i 2 kap. 10 § andra stycket, 11 § andra och tredje styckena samt 12 och 13 §§ åt lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom stadgas angående syn å utarrenderad fastighet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Syn, som jämlikt nämnda staganden hålles å egendom, hvarom nu är fråga, skall förrättas af tre eller, där någondera parten det påfordrar, fem ojäfviga, sakkunniga män; och skall sådan underrättelse om syn, hvarom i 12 § af nämnda la»- förmärs, alltid, där den skall medföra laga verkan, delgifvas vattenfallsstyrelsen. Angående utseende af synemän förfares såsom här nedan i 15 § är stadgadt rörande val af skiljemän.

4:o. Förbehåll angående hvad här ofvan under l:o, 2:o och 3:o föreskrifves skall intagas i arrendeaftalet.

13 §.

I arrendeaftalet skola vidare, där ej särskilda omständigheter påkalla undantag, införas följande bestämmelser:

l:o. . Sedan tjugu år förflutit från arrendetidens början, skall kronan, såvida Kungl. Maj:t pröfvar sådant vara nödvändigt för tillgodoseende af något kronans ändamål, vara berättigad att när som helst under arrendetiden efter arrendatorn två år förut lämnad underrättelse återtaga hvad som utarrenderats samt inlösa å lägenheten befintliga, arrendatorn tillhöriga vattenverksbyggnader och annan egendom, som enligt bestämmelse i aftalet skola utan lösen tillfalla kronan. Vill kronan begagna sig af rätt, som nu är sagd, vare, där arrendatorn det yrkar, kronan skyldig att jämväl inlösa öfrig arrendatorn tillhörig och å^ lägenheten befintlig egendom, som användes för anläggningens drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt.

Dessutom vare kronan pliktig1 att utöfver den lösen, som sålunda skall utgå, till arrendatorn utgifva ersättning för mistning af arrendet under den del af arrendetiden, som återstår, då inlösen sker. Där så lämpligen kan ske, skall denna ersättning utgå i form af kraft.

Kommer genom inlösningen arrendatorn tillhörig, utanför vattenfallslägenheten belägen egendom, såsom fabrik eller annan anläggning, som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock byggnad eller annan anläggning,, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande, att lida synnerlig minskning i värde, äge arrendatorn påfordra, att nämnda Bill. till Bifall Prut. 1910. 1 Sami. 1 Afl. 152 -Höft. 2

10 Kungl. Maj;ts Nåd. "Proposition N:o 201.

egendom med maskiner ock tillbehör äfvensom den mark, hvarå den ligger, där denna mark tillhör ärrendatorn, skall af kronan inlösas.

Har arrendatorn ingått aftal med annan om leverans af kraft från vattenkraftanläggningen, vare kronan, där ej kronan vill öfvertaga leveransen, pliktig att hålla arrendatorn skadeslös för det skadestånd, hvilket arrendatorn kan kännas skyldig utgifva till leveranstagaren, dock ej med högre belopp än som motsvarar den kostnadsökning, som under den återstående delen af leveranstiden, men i intet fall längre än till utgången af arrendetiden, tillskyndas leveranstagaren för anskaffande af annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller. Var aftalet ingånget efter det kronan underrättat arrendatorn, att fråga väckts om anläggningens inlösande för kronans räkning, äge dock arrendatorn ej rätt till dylik ersättning af kronan.

2:o. Upphör arrendet af anledning, som härofvan i denna § under l:o sägs, skall ersättningen för den arrendatorn tillhöriga, å lägenheten befintliga egendom, som enligt aftalet skulle vid arrendetidens utgång utan lösen hemfalla till kronan, bestämmas till ett belopp, hvilket motsvarar samma egendoms anläggnings- eller anskaffningskostnad, minskad dels med amortering, som skäligen kan anses belöpa å den del af arrendetiden, hvilken vid inlösningen förflutit, dels ock med kostnaderna för dess försättande i fullgodt skick, därest brister skulle i sådant afseende förefinnas.

För annan arrendatorn tillhörig egendom, som här ofvan under l:o omförmäles, skall ersättning utgå efter fulla värdet vid tiden för inlösningen. Kostnad, som göres å anläggningen efter det arrendatorn af kronan erhållit underrättelse att fråga väckts om anläggningens inlösande för kronans räkning, må vid värdets eller ersättningens bestämmande tagas i beräkning, allenast så vidt kostnaden pröfvas hafva varit nödig och nyttig samt icke företagen i uppenbar afsikt att vinna högre ersättning.

3:o. År frågan om beloppet af lösen eller ersättning, som här ofvan under l:o och 2:o sägs, icke slutligen afgjord före utgången af det år, som följer närmast efter det, under hvilket värderingen skett, skall ny värdering äga rum, därest någondera parten det fordrar.

14 §.

När arrende upphör, skall arrendatorn hembjuda kronan till inlösen de delar af anläggningen jämte därtill hörande maskiner, ledningar, transformatorstationer och Övriga byggnader, hvilka finnas å vattenfalls-

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

lägenheten och icke enligt bestämmelse i arrendeaftalet skola utan lösen tillfalla kronan. Vill kronan i andra fall, än då lösensskyldighet jämlikt 4 § l:o tredje stycket, 9 § 3:o samt 13 § åligger kronan, ej helt eller delvis inlösa hvad sålunda hembjudits, eller har kronan ej inom två månader efter det hembud gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra, egendomen eller den del däraf, som kronan icke önskar öfvertaga. År hvad arrendatorn sålunda äger från vattenfallslägenheten skilja icke bortfördt inom viss, ,af vattenfallsstyrelsen förelagd tid, tillfälle det kronan utan lösen; äge ock kronan, där kronan det hellre vill, låta på arrendatorns bekostnad bortföra egendom, hvarom nu är fråga. Förbehåll angående hvad i denna § förskrifves skall intagas i arrendeaftalet.

15 §.

l:o. Lösen, ersättning eller skadestånd, som jämlikt bestämmelserna i 4 § l:o, 9 §, 13 § l:o och 2:o eller 14 § kronan finnes skyldig att utgifva, skall, där parterna icke kunna enas om löseskillingens, ersättningens eller skadeståndets belopp, bestämmas af tre eller, om någondera parten det påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga skiljemän. I skiljenämnd, som nu är sagd, äge parterna insätta lika antal ledamöter, hvarefter de sålunda utsedda tillkalla ytterligare en skiljeman såsom ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman eller kunna de utsedda ej förena sig om valet af ordförande, äge Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet är beläget, eller, där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i båda länen gemensamt att förordna om valet. Nöjes ej part med hvad de flesta skiljemännen säga, gälle hvad därom finnes stadgadt i 2 kap. 8 § af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Kunna parterna ej enas om den förhöjning i arrendeafgiften, som enligt 7 § kan ifrågakomma, skall afgiften bestämmas i den här ofvan stadgade ordning.

2:o. Skall eljest enligt bestämmelse i aftalet eller ock enligt allmän lag kronan gälda skadestånd i följd af arrendes upphörande, eller är af sådan anledning arrendatorn enligt bestämmelse i aftalet eller enligt allmän lag skadeståndsskyldig, gälle i fråga om bestämmande af skadeståndets belopp hvad här ofvan under l:o sägs.

3:o. Förbehåll angående hvad under l:o och 2:o föreskrifves skall intagas i arrendeaftalet.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

16 §.

Ej må arrenderätt till vattenfallslägenhet eller till utmål, som särskild! upplåtits, af arrendator!! öfverlåtas utan vattenfallsstyrelsens medgifvande.

Förbehåll härom skall intagas i aftalet.

Dessa grunder träda i kraft genast efter det kungörelse om desamma af Kungl. Maj:t utfärdats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

13 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 8 april 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube, Statsråden: Hedekstiekna,

SwARTZ,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvård,

Malm,

Lindström,

Nyländer, von Sydow.

Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton anförde:

Den af Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatta kommittén för utredning beträffande vissa staten tillhöriga vattenfall föreslog uti sitt den 17 mars 1903 afgifna betänkande, bland annat, att åt Kungl. Maj:t måtte öfverlämnas att i öfverensstämmelse med därför särskild! stiftad jag utarrendera staten tillhöriga vattenfall samt att för utredning af frågor rörande utarrendering af statens vattenfall måtte inrättas ett stadigvarande centralorgan, en permanent vattenfallskommission; och angaf

Angående grunder för förvaltningen af vissakronan tillhöriga vattenfall.

14 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Vattenkraften i Sverige.

kommittén tillika de synpunkter, som enligt kommitténs mening borde läggas till grund för en blifvande författning i ämnet.

Genom beslut den 17 januari 1907 har Kungl. Maj:t— i sammanhang med aflåtande af proposition om inrättande af en permanent vattenfallskommission — uppdragit åt kammarkollegium och domänstyrelsen att gemensamt uppgöra förslag till författning angående förvaltningen af svenska statens vattenfall.

Kungl. Maj:ts framställning om inrättande af en vattenfallskommission vann, som bekant, icke Riksdagens bifall; och uppdrogs den 5 juli 1907 åt professorn J. G. Richert, dåvarande ingenjören, numera statsrådet S. Ö. Nyländer och vice häradshöfdingen E. O. Hagelin att såsom särskilda sakkunniga uppgöra nytt förslag i förevarande ämnen.

Den 4 mars 1908 afgåfvo kammarkollegium och domänstyrelsen ett förslag till författning angående förvaltningen af svenska statens vattenfall, och öfverlänmades detta förslag till förenämnda sakkunniga.

Sedan emellertid 1908 års riksdag med bifall till af Kungl. Magt gjord framställning besluta, att från och med år 1909 skulle inrättas en vattenfallsstyrelse med åliggande, bland annat, att förvalta statens vattenfall, uppdrogs den 28 augusti 1908 åt dåvarande verkställande direktören för Trollhare kanal- och vattenverk, numera vattenfallsdirektören öfverste F. V. Hansen samt dåvarande amanuensen i civildepartementet, numera sekreteraren i vattenfallsstyrelsen M. Munck af Rosenschöld att deltaga i utarbetande af förslag till förvaltningsföreskrifter för statens vattenfall.

Med skrifvelse den 15 mars 1909 hafva de sakkunniga aflämnat förslag till kungörelse angående grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall, och torde förslaget få såsom bilaga fogas vid detta protokoll (Bil. A).

Öfver detta förslag hafva underdåniga utlåtanden afgifvits den 14 oktober 1909 af kammarkollegium och domänstyrelsen samt den 1 mars 1910 af vattenfallsstyrelsen.

Därefter har svenska vattenkraftföreningen inkommit med en skrift i ämnet.

Innan jag går närmare in på förevarande förslag, tillåter jag mig meddela några uppgifter angående den totala vattenkraften i Sverige och den del däraf, som torde tillhöra staten. Tillräckligt material finnes visserligen icke för närvarande för att med någon större noggrannhet kunna bedöma dessa förhållanden, men med stöd af de siffror, som stått till buds, hafva följande öfverslagsvärden erhållits.

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Den totala vattenkraften i Sverige liar uppskattats till i rundt tal omkring 10,000,000 hästkrafter, disponibla under 6 till 9 månader af året, och omkring 2,500,000 hästkrafter vid lågvatten i vattendragens oreglerade tillstånd. Af denna vattenkraft torde i runda tal omkring 75 procent komma på Norrland, omkring 15 procent på Svealand och omkring 10 procent på Götaland.

Dessa siffror äro emellertid maximivärden, som erhållits under förutsättning att all vattenkraft kan tillgodogöras. Huru stor del af denna vattenmängd, som i verkligheten kan utnyttjas, är emellertid omöjligt att säga, men har man gissningsvis uppskattat densamma till 3,800,000 å 5,000,000 hästkrafter.

Den vattenkraft, som utnyttjas i Sverige, uppgifves enligt Sveriges officiella statistik för år 1907 vara omkring 400,000 hästkrafter, hvaraf omkring 130,000 hästkrafter användas för drifvande af elektriska generatorer.

Den totala kraftförbrukningen för industri, handtverk, bergverk och fabriksrörelse uppgafs för år 1907 vara omkring 700,000 hästkrafter, däri inräknadt kraft från vatten-, bränsle- och andra motorer.

Medräknas de vattenkraftanläggningar, som efter år 1907 redan utförts eller äro under byggnad, torde tillkomma ytterligare omkring 170,000 hästkrafter. Man torde sålunda kunna säga att inom den närmaste framtiden omkring 570,000 hästkrafter komma att blifva utnyttjade inom landet, hvaraf omkring 300,000 användas för elektriska generatorer.

Den staten tillhöriga vattenkraften uppskattas hufvudsakligen med ledning af vattenfallskommitténs förteckning öfver statens vattenfall. Staten torde sålunda vara ägare eller delägare i följande antal fäll med nedan angifna antal hästkrafter.

Hvilket energibelopp, staten på grund häraf kan anses äga, framgår af följande sammanställning:

16 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Hushållningen med statens vattenkraft.

Den effekt, som utnyttjas af staten för egna ändamål, utgör för närvarande 40,500 hästkrafter, hvaraf vid Trollhättan 40,000 hästkrafter. Af fall, som staten äger helt och hållet, uthyras omkring 12,000 hästkrafter och af fall, som staten endast delvis äger, utnyttjas omkring 11,000 hästkrafter.

Jag ber emellertid än en gång få betona, att dessa siffror delvis måste betraktas såsom gissningsvärden.

Af de sålunda meddelade uppgifterna framgår, att, det stora flertalet och många af de kraftigaste af statens vattenfall äro belägna i Norrbottens och Västerbottens län.

Gifvetvis är det af stor nationalekonomisk betydelse, att de väldiga naturliga rikedomar, som slumra i dessa våra vattenfall, icke ligga obegagnade utan göras för landet fruktbärande genom att tagas i produktionens tjänst. Att på ett rätt sätt handhafva hushållningen med statens vattenfall och därigenom gifva riktlinjerna för landets vattenfallspolitik i dess helhet är därför eu af vattenfallsstyrelsens viktigaste uppgifter. I sin instruktion har också ämbetsverket fått sig ålagdt att föreslå och efter Kungl. Majds bemyndigande vidtaga åtgärder, ägnade ätt främja tillgodogörandet af vattenkraften inom landet.

Staten har redan skridit till utnyttjande af de stora Trollhättefallen genom en kraftverksanläggning, som, utbyggd för nu tillgänglig lågvattenmängd, skulle kunna alstra en energimängd af 80,000 turbinhästkrafter. Af dessa äro 40,000 innevarande år färdigmonterade, och åtgärder hafva vidtagits för att omedelbart fortsätta kraftverkets utbyggande. Vidare har i dessa dagar förelagts Riksdagen förslag om

17 Kung1. Maj:h Nåd. Proposition N:o 20l.

uppförande af eu kraftstation vid Porjusfallen i Stora Lule iilf, som till eu början skulle anläggas för 50,000 turbinliästkrafter med utnyttning genast af 30,000 hästkrafter. Utsikter torde också förefinnas tor att förslag nästa år skall kunna framläggas om Ålfkarlebyfallens utbyggande.

Beträffande de staten i öfrig! tillhörande vattenfall, som icke redan blifvit tillgodogjorda, torde en del böra ligga i beredskap för att, sedan genom riksgränsbanans elektrifiering tillräcklig erfarenhet vunnits angående systemets lämplighet, tagas i anspråk för andra statsbanedelars omläggning för elektrisk drift. Vissa vattenfall torde också kunna användas för att tillgodose andra statens behof af kraft. Och slutligen bör naturligen undersökas lämpligheten för staten att exploatera ytterligare ett eller annat vattenfall för distribuering af elektrisk energi, detta _ äfven ur den synpunkten att staten såsom själ!' kraftproducent blii i tillfälle att i än vidsträcktare man än nu kan ske öfva ett reglerande inflytande på energiens försäljningspris.

A andra sidan lärer man böra tillse', att vattenfallen icke allt för länge ligga obegagnade med hänsyn till en oviss utsikt att de i en långt aflägsen framtid kunna blifva för staten behöfliga. De böra icke längre än nödigt är undandragas industriens och näringarnas tjänst. Ur nationalekonomisk synpunkt sedt är nämligen af väsentlig vikt, att vi genom minskad kolimport och ökad export af bearbetade varor, såvidt möjligt, förbättra vår handels- och betalningsbalans i förhållande till utlandet. Och detta sker lika väl om den enskilde som om staten utnyttjar vattenfallen.

Emellertid synes endast undantagsvis böra ifrågakomma att försälja något kronan tillhörigt vattenfall, och detta endast då vattenfallet är af mindre betydenhet, enär viktiga intressen kräfva, att dessa störa naturtillgångar bevaras åt staten. De vattenfall, som icke inom rimlig tid kunna antagas blifva behöfliga för statens egna behof eller eljest af staten utnyttjas, höra därför upplåtas åt enskilda till nyttjande.

Det af kommitterade uppgjorda förslag, som nu föreligger, afser just att fastställa formerna för sådan upplåtelse. Gifvetvis böra därvid icke alltför snäfva gränser uppdragas för den myndighets handlingsfrihet, som närmast skall handhafva förvaltningen, om man nämligen vill, att saken skall skötas på affärsmässigt sätt, som kan gifva staten och det allmänna det bästa utbytet. Förslaget synes också i stort sedt vala affattadt så, att hänsyn kan tagas till de mångskiftande förhållanden, som i vissa fall med nödvändighet komma att påkalla afvikelser Bill. til! Bikul. Prof. tillit. 1 Sami. 1 J.Y2 Hall. * 3

18 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

från de normala villkoren för utarrendering af kronan tillhöriga vatten-

fallslägenheter. ,,

Den del af förslaget, som jag nu har för afsikt att underställa

Kungi. Maj:ts pröfning, afser allenast upplåtelse på vanligt arrende.

Emellertid hafva kommitterade ansett med skäl kunna ifrågasattas, huruvida staten i täflan med enskilda vattenkraftägare, som äro beredda att åt industrien utbjuda vattenfall med full äganderätt, skall kunna göra sina vattenfall inkomstbringande genom upplåtelse för industriellt ändamål, därest icke annan form skapas för upplåtande åt nyttjanderätt än den, som nu står kronan till buds. Det bor nämligen, anmärka kommitterade, noga fasthålla*, att de anordningar, som erfordras för åstadkommande af en större modern vattenkraftanläggning, i regel äro synnerligen dyrbara och att det följaktligen är af sten vikt för den, som vill utföra en dylik anläggning, att han kan erhålla lån till betydande belopp. Vid sådant förhållande torde det enligt kommitterades mening vara att förvänta, att industrien i många fall finner det med sin fördel förenligt att hellre af enskilda med äganderätt förvärfva den vattenkraft, hvaraf den är i behof, än att arrendera ett kronan tillhörigt vattenfall, då enligt gällande lagstiftning möjligheten att till säkerhet för lån lämna vanlig inteckning i den arrenderade anläggningen och de stora värden, som däri finnas nedlagda, är utesluten På grund af nu anmärkta förhållanden har det vid utarbetande af förvaltningsföreskrifter rörande statens vattenfall för kommitterade framstått såsom en angelägenhet af stor betydelse, att med lagstiftningen måtte kunna införlifvas en sådan ny form af nyttjanderätt till statens vattenfall, att för en blifvande nyttjanderättshafvare finansieringen af den anläggning, han önskar utföra, så mycket som möjligt underlättas. Med förebild från de nya lagbestämmelserna om tomträtt hafva kommitterade också uppgjort ett utkast till lagstadganden angående ett nytt rättsinstitut, benämndt vattenfallsrätt, afseende upplåtelse af kronan tillhöriga vattenfall under hufvudsakligen enahanda former som gälla beträffande tomträtten. Enligt hvad chefen för justitiedepartementet meddelat mig, har på grundvalen af det af kommitterade uppgjorda utkastet inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om vattenfallsrätt samt till häraf föranledda ändringar i gällande lagstiftning. Eftersom dock nämnda lagförslag, hvilka af chefen för departementet ännu ej slutligen granskats, sannolikt icke lära hinna föreläggas årets riksdag, torde ett aftryck af förslaget till lag om vattenfallsrätt såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bil. B).

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

19 Då emellertid åtskilliga vattenfall synas kunna utan olägenhet upplåtas på arrende, har jag ansett mig i allt fall böra upptaga frågan om grunderna för utarrendering af kronans vattenfall, detta så mycket hellre som, enligt hvad vattenfallsdirektören meddelat mig, åtskilliga spekulanter på kronan tillhörig vattenkraft redan anmält sig.

Den omständigheten att vattenfall srätten icke kommer att beröras af nu förevarande förslag har allenast föranledt ett par smärre ändringar däri.

De bestämmelser rörande arrende, Indika innefattas i lagen den Förslagets 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, äro med afseende å sin tillämplighet af tvåfaldig art. De äro nämligen antingen tvingande och skola följaktligen lända till efterrättelse, äfven om arrendeaftalet innehåller något mot dem stridande, eller ock dispositiva d. v. s. sådana, att det står kontrahenterna öppet att vid ingående af aftal om arrende enas om föreskrifter, som afvika från hvad lagen uti ifrågavarande hänseende innehåller. Upplåtelse af vattenfall till nyttjande af annan faller gifvetvis under s. k. lägenhetsarrende, som afses i 43 § i 2 kap. af nämnda lag.

Vid uppgörande af förevarande förslag till grunder för förvaltningal de vattenfall, som äro ställda under vattenfallsstyrelsen, hafva kommitterade utgått ifrån att, i likhet med hvad som iakttagits i nådiga kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, jämväl de bestämmelser i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, som äro af dispositiv natur, böra lända till efterrättelse, i den mån de icke visa sig mindre lämpliga för det särskilda slag af upplåtelse, hvarom nu är fråga. I motiven till de särskilda paragraferna i förslaget lämnas redogörelse för de fall, i hvilka en dylik afvikelse ansetts böra ske. Häraf har emellertid föranledts, att de regler, som innefattas i förslaget, i hufvudsak erhållit karaktären af supplerande bestämmelser till hvad nyttjanderättslagen stadgar om lägenhetsarrende.

Med afseende å den formella sidan af förslaget torde i samband härmed förtjäna framhållas, att, då endast lagen om nyttjanderätt till fast egendom och det mellan parterna ingångna aftalet äro normerande för rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendator^ däraf blifvit en gifven följd, att förslaget så affattats, att dess särskilda paragrafer i regel innefatta antingen ett bemyndigande eller ett åläggande för vattenfallsstyrelsen att i blifvande aftal rörande upplåtelse af

i §■

Vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen.

2 §. Bestämmande rörande vattenfalls användande.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o SOP

vattenfallslägenhet inrycka bestämmelser af det innehåll, som angifves i vederbörande paragraf. Vid sidan häraf inrymmer emellertid förslaget äfven stadganden af annan innebörd, nämligen sådana, som innebära ett Kung!. Maj:t af Riksdagen lämnadt bemyndigande att i vissa afseende!! meddela föreskrifter rörande upplåtelse af sådana vattenfall, som i förslaget afses.

Jag går nu att närmare redogöra för de särskilda bestämmelserna i förslaget.

§ 1 innefattar stadganden om de vattenfall med tillhörande fastigheter, som skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen.

Paragrafen är efter en af mig företagen jämkning affattad i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts och Riksdagens år 1908 fattade beslut om inrättande af vattenfallsstyrelsen och den af Kungl. Maj:t den 31 december 1908 för nämnda styrelse utfärdade instruktion.

I § 2 meddelas bestämmelser i hvilken ordning afgörande skall träffas rörande vattenfalls användande.

Kommitterade anmärka, att, huru önskvärd! det än synes vara, att kronan tillhöriga vattenfall inom en nära framtid i större utsträckning blifva tagna i anspråk, vare sig för något kronans särskilda behof eller för industriellt eller annat ändamål, och staten följaktligen åt dem erhåller någon mera afsevärd inkomst, det dock torde vara uppenbart, att en utveckling i dylik riktning endast kan inträda så småningom. Någon allmän föreskrift att sådana kronans vattenfall, som icke redan äro till visst statsändamål anslagna eller som icke inom en öfverskådlig framtid kunna beräknas skola komma till användning för något statens behof, skola mot afgift upplåtas till annan hafva kommitterade därför icke ansett lämpligt att intaga i förslaget. I stället hafva de föreslagit ett stadgande af innehåll, att Riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att i hvarje särskild! fall förordna, huruvida ett kronan tillhörigt vattenfall med eller utan utmål af mark skall upplåtas till nyttjande eller icke. I regel torde, påpeka kommitterade, ett dylikt beslut komma att fattas efter af vattenfallsstyrelsen i ämnet gjord framställning. Har Kungl. Maj:t förordnat, att vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall upplåtas till nyttjande af annan, synes det enligt kommitterades meningböra ankomma på vattenfallsstyrelsen att ombesörja, att beslutet blifver vederbörligen verkställdt, och träffa de afgöranden, som härför äro erforderliga.

21 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Mot hvad kommitterade sålunda föreslagit har jag icke funnit anledning till erinran. Det synes mig sålunda lämpligt, att det blir Kungl. Maj:t, som träffar afgörandet huruvida ett vattenfall öfverhufvud taget bör upplåtas till nyttjande af annan, men att vattenfallsstyrelsen vidtager erforderliga verkställighetsåtgärder. I paragrafens formulering har jag emellertid vidtagit eu mindre jämkning för att tydligare framhäfva, att ett Kungl. Maj:ts förordnande om ett vattenfalls utarrendering icke utmärker, att vattenfallet ovillkorligen skall upplåtas på arrende, oberoende af de villkor, som därvid kunna betingas.

§ 3 al kommitterades förslag innehåller stadganden rörande sättet för utarrenderingen.

1 det förslag till förvaltningsföreskrifter rörande statens vattenfall, som den 4 mars 1908 afgafs af kammarkollegium och domänstyrelsen, ifrågasattes, att vid utarrendering af vattenfall den förvaltande myndigheten skulle äga att efter verkställd utredning, på sätt den funne lämpligast, infordra anbud å arrendet.

Då emellertid ett offentligt kungörande af att upplåtelse af kronan tillhörigt vattenfall skall äga rum icke synes medföra några afsevärda olägenheter men i stället torde vara ägnadt att gifva utsikt till att vattenfallet kan blifva upplåtet på för staten förmånligare villkor, hafva kommitterade ansett, att det bör åligga vattenfallsstyrelsen att i regel föranstalta om dylik kungörelse, hvari tillika skulle lämnas uppgift å vattenfallets läge och beskaffenhet, det arrende värde, styrelsen ansett lägenheten böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar. På grund af särskilda omständigheter kan det dock, anmärka kommitterade, understundom förväntas, att ett offentligt utbjudande icke skall medföra någon afsevärd fördel, exempelvis om staten äger själfva vattenfallet och" ett obetydligt utmål härinvid, under det att stränderna i öfrigt äro i enskild persons ägo och denne är i behof af vattenkraft, eller om staten äger endast en del af vattenfallet. Det borde då enligt kommitterades mening stå vattenfallsstyrelsen öppet att efter förefallande omständigheter föranstalta om upplåtelse af nyttjanderätt till vattenfallet. Kommitterade anse vidare, att vattenfallsstyrelsen icke bör vara bunden vid att antaga det anbud, som utfäster den största afgiften för upplåtelsen, utan lämnas fria händer att antaga lägre anbud, där detta på grund af särskilda omständigheter pröfvas lända till större fördel för kronan.

För att vattenfallsstyrelsen skall blifva satt i stånd att verkställa en dylik pröfning hafva kommitterade föreslagit, att anbudsgifvare skall

3 §■

Den formella 'behandlingen vid utarrenderingen.

Kommitte-

rade.

Vatten-

kraftföre-

ningen.

22 Kung!. Mqj.is Nåd. Proposition N:o 201.

vara skyldig att i anbudet lämna uppgift å arten af den anläggning, för hvars drift lian önskar erhålla upplåtelse af vattenfallslägenheten, samt ingifva förberedande förslag till de anordningar för utnyttjande af vattenkraften, Indika han har för afsikt att utföra. Kommitterade erinra, att vattenfallskommittén i sitt betänkande (1: 97) ifrågasatt, att anbudsgifvare skulle vara skyldig att i anbudet meddela uppgifter äfven om vissa andra förhållanden, som kunna vara af intresse vid frågans afgörande, t. ex. rörande storleken af det utmål han önskar få till sig upplåtet, men anmärka tillika, att det synes ligga i anbudsgifvarens eget intresse att vid afgifvande af anbud lämna upplysningar i de afseende^ vattenfallskommittén omnämnt, hvarför någon allmän bestämmelse därom är obehöflig, i synnerhet som det vid utbjudande af arrendet bör stå vattenfallsstyrelsen öppet att af blifvande spekulanter infordra de uppgifter, som efter förhandenvarande omständigheter kunna befinnas erforderliga.

I afseende å innehållet i 3 § har vattenkraftföreningen anmärkt, att det vid infordrande af skriftliga anbud å arrende af vattenfallslägenhet i regel torde vara olämpligt att uppgifva det arrendevärde, som vattenfallsstyrelsen ansett lägenheten böra betinga. Olika industrier kunna nämligen tåla vidt skilda kraftpriser, beroende på produktionsvärdet per hästkraftår och andra omständigheter. Då nu styrelsen vid eventuell konkurrens skall kunna antaga det anbud, som förmodas lända till största fördel för kronan, synes enligt föreningens mening arrendet svårligen kunna med någon tillförlitlighet på förhand utsättas, särskildt då ju ett angifvande af arrendevärde blir till föga ledning utan säker kännedom om arrendevillkoren i öfrigt.

Att anbud skall vara åtföljdt af förberedande förslag till anordningar för vattenkraftens tillgodogörande blir, anmärker föreningen vidare, i många fall ganska betungande, om därmed afses t. ex. hufvudritningar öfver anläggningen; nödiga uppgifter om berörda anordningar torde vid anbudens ingifvande vara tillfyllest. Föreningen anser lämpligast, att kronan, såsom föreningen antager vara afsedt, i regel tillhandahåller erforderliga terräng- och grundundersökningar, i hvithet fall kronan äfven bör ansvara för dessas riktighet.

Beträffande antagande af anbud anser föreningen böra bestämmas, att enskild delägare i ett vattenfall, som vill tillgodogöra äfven en kronans andel af detsamma, därtill skall äga företräde under i öfrigt lika förhållanden.

Kungt, May.ts Nåd, Proposition N:o 201.

■ro

Mot kommitterad.es förslag liar jag i hufvudsak icke något att erinra. Dock synas några jämkningar däri vara af nöden. Sålunda lärer hvad som anmärkts mot bestämmelsen att arrendevärdet skall i kungörelsen uppgifvas äga fog för sig. Detta värde lärer vara i så väsentlig grad beroende på arrendevillkoren i öfrig! jämte många andra på saken inverkande omständigheter, att värdet svårligen synes kunna på förhand bedömas. Bestämmelsen härom torde följaktligen böra utgå ur förslaget.

Stadgandet att anbud skall vara åtföljdt af förberedande förslag till anordningar för vattenkraftens tillgodogörande lärer icke hafva afsett annat än att anbudsgifvaren skall uppgifva i stora drag de anordningar han har för afsikt att vidtaga. Då emellertid uttrycket »förberedande förslag», enligt hvad meddelats mig, i tekniskt språkbruk så småningom kommit att betyda ett mera detaljerad! förslag, ehuru ej så genomarbetadt som det definitiva förslaget, torde det vara skäl att ändra paragrafen i den riktning vattenkraftföreningen angifvit.

I detta sammanhang anser jag mig böra meddela, att med förslaget icke, såsom vattenkraftföreningen förmenat, lärer varit afsedt att stadga skyldighet för kronan att tillhandahålla erforderliga terräng- och grundundersökningar. Endast i undantagsfall torde de! kunna förekomma, att uppgifter i hithörande afseenden komma att lämnas i så stor utsträckning, att de äro tillfyllest vid uppgörande af detaljerade planer och kostnadsberäkningar för ett falls bebyggande. De uppgifter, som kunna komma att tillhandahållas, torde endast blifva preliminära och måste helt säkert kompletteras med ytterligare undersökningar af anbudsgifvaren, respektive arrendatorn. Terräng- och grundundersökningar lära också bäst utföras i sammanhang med uppgörande af planen för bebyggandet och vid påbörjandet af arbetet med utförande af anläggningen. Skulle vattenfallsstyrelsen vara skyldig att tillhandahålla anbudsgifvare och arrendatorer ifrågavarande uppgifter, skulle detta kräfva betydande arbete, tid och kostnader, särskilda om kronan skulle blifva ansvarig för uppgifternas riktighet och således blifva skadeståndsskyldig, om de visade sig i något afseende felaktiga. Äfven om undersökningarna verkställts med största noggrannhet, skulle det för öfrigt kunna förekomma, att vid byggnadsarbetets utförande förhållanden komme att visa sig, hvilka icke blifvit eller ens kunnat blifva utrönta vid grundundersökningarna. Något ansvar för kronan för riktigheten af tilläfventyrs lämnade uppgifter rörande terräng- och grundförhållandena synes därför icke böra ifrågakomma.

Departe-

ments-

chefen.

24 Kumjl. Mai:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Såsom framgår af kommitterades förslag, hafva de ansett, att, om antagliga anbud icke afgifvas vid en vattenfallslägenhets första utbjudande på arrende, det skall åligga vattenfallsstyrelsen att genom förnyad kungörelse infordra anbud å arrendet. Ett dylikt omständligt förfarande synes mig emellertid icke vara erforderligt. Har ett offentligt utbjudande af arrendet af vattenfallslägenheten en gång skett, lär det nämligen i regel icke vara stor utsikt till att flera spekulanter skola anmäla sig eller att förmånligare anbud skola erhållas, om ny kungörelse utfärdas. De anbud, som kunna komma att afgifvas, torde dessutom sällan vara sådana, att de kunna antagas i oförändradt skick, utan torde de i regel förutsätta närmare förhandlingar mellan vattenfallsstyrelsen och anbudsgifvarna. Förslaget synes mig därför böra så jämkas, att, sedan hugade spekulanter genom ett offentligt utbjudande erhållit tillfälle att anmäla sig, vattenfallstyrelsen erhåller fria händer att, om antagligt anbud därvid icke erhålles, på sätt styrelsen finner lämpligast vidtaga åtgärder för vattenfallslägenhetens utarrendering. Naturligtvis står det därvid styrelsen Öppet, att, om så befinnes ändamålsenligt, genom offentlig kungörelse infordra nya anbud. Det synes därjämte böra i paragrafen uttryckligen stadgas, att, där ett offentligt utbjudande icke skäligen bör ifrågakomma, vattenfallsstyrelsen äger enahanda frihet att välja lämplig åtgärd för utarrendering af lägenheten.

Det torde vidare kunna förutsättas, att utbjuden vatten fallslägenhet understundom skall visa sig så föga begärlig, att trots alla försök antagliga anbud icke kunna af vattenfallsstyrelsen erhållas. Vidare åtgärder för lägenhetens utarrendering synas under sådana förhållanden böra anstå till dess gynnsammare konjukturer inträda. Då emellertid förordnande af Kung!. Magt meddelats att lägenheten må upplåtas till nyttjande, lärer det böra åligga vattenfallsstyrelsen att till Kungl. Maj:t göra anmälan, att utarrendering icke kunnat ske. En föreskrift om dylik skyldighet för vattenfallsstyrelsen synes därför böra inflyta i författningsförslaget.

Hvad angår valet mellan flera anbudsgifvare, hafva kommitterade ansett, att vattenfallstyrelsen bör äga till arrendator antaga den högstbjudande, där han ej finnes olämplig till arrendator, styrelsen dock obetaget att antaga lägre anbud, då de anläggningar, som planeras af den, som afgifvit ett lägre anbud, kunna antagas lända till större fördel för kronan.

Om också företrädet mellan flera sökande i allmänhet bör gifvas åt den, som bjuder högsta arrendesumman, lära ofta nog andra hänsyn betinga frångående af denna regel. Att sålunda ändamålet med vatten-

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

kraftens tillgodogörande härvidlag kan komma att spela en afgörande roll synes mig tydligt. Därest exempelvis i konkurrens mellan två industrier den ena kommer att skänka sysselsättning åt väsentligt större antal arbetare än den andra, lärer denna omständighet böra väga tungt i vågskålen till förmån för den förra. Jämväl andra förhållanden torde böra tagas i noggrann!; öfvervägande vid valet mellan flera sökande, som anmält sig, så exempelvis en viss industris betydelse ur nationalekonomisk synpunkt. Hvad jag sålunda sökt framhålla torde också vara öfverensstämmande med förslagets mening. I detta sammanhang tillåter jag mig påpeka, att det lärer kunna antagas, att inkommande anbud understundom äro så olika, att det blir förenad! med synnerligen stora svårigheter att afgöra, hvilket af dem är för kronan förmånligast.

Vattenkraftföreningen har, såsom nämndt, ansett det böra bestämmas, att enskild delägare i vattenfall, som vill tillgodogöra äfven en kronans andel i detsamma, därtill skall äga företräde under i öfrigt lika förhållanden. Det ligger i sakens natur, att så i regel kommer att blifva fallet. Förhållanden kunna emellertid förekomma, då det kan ligga i kronans intresse och äfven vara bäst förenligt med det allmännas fördel, att vattenfallsstyrelsen äger fria händer att upplåta kronans andel i ett vattenfall jämte nödigt utmål till annan än delägare i vattenfallet. Någon bestämmelse af ifrågasatt art synes därför icke böra inflyta i författningen.

I likhet med hvad som finnes föreskrifvet i 7:e punkten af nådiga kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, hafva kommitterade i sitt förslag ifrågasatt förbud för den, hvars anbud å arrende af vattenfallslägenhet. icke antagits, att hos Kung!. Magt fullfölja talan mot vattenfallsstyrelsens beslut rörande pröfning af inkomna anbud. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden kronans vattenfallslägenheter inåste anses äga, synes det emellertid icke böra betagas en anbudsgifvare rätt att hänskjuta vattenfallsstyrelsens beslut i hithörande frågor till Kungl. Maj:ts pröfning. Omförmälda föreskrift torde därför böra ur paragrafen utgå.

I § 4 äro upptagna bestämmelserna angående arrendetidens längd. I sammanhang härmed torde böra behandlas §§12 och 17, som 'behandla, den förra frågan huru skall förfaras med vattenverksbyggnader vid arrendetidens utgång och den senare frågan om arrendators optionsrätt till nytt arrende.

I sitt betänkande anför vattenfallskommittén, att, därest den enskilda företagsamheten skall eggas att i större utsträckning tillgodogöra Bill. till Eiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afä. ISO Höft. 4

4, 12, 17 §§.

D §.)

Arrendetiden. Ordnande af förhållandena vid arrendetidens utgång. Optionsrätt.

Vattenfalls-

kommittén.

Fullmäktige i järnkontoret.

26 Kung1. Majds Nåd. Proposition N:o 201.

sig statens vattenkraft och nödigt kapital kunna intresseras för utförande af nutidens mycket komplicerade och dyrbara vattenkraftanläggningar, staten måste tillförsäkra den enskilde en så långvarig och så tryggad nyttjanderätt till vattenkraften, att de kostnader, som nedläggas för anläggningens utförande, kunna under tiden för aftalets bestånd hinna blifva amorterade. Under förutsättning att hvarken priset å den producerade kraften särskildt förhöjes i syfte att åstadkomma en snabbare amortering eller alldeles säregna förhållanden föreligga, borde enligt kommitténs uppfattning arrendetiden i allmänhet icke understiga 50 år, och detta i synnerhet som vid första upplåtelsen af vattenkraft, innan ännu industriella anläggningar af tillräcklig omfattning uppstått, all vid ett visst vattenfall producerad kraft endast undantagsvis kan antagas komma till användning. Tiden skulle emellertid enligt kommitténs förslag räknas från det vattenkraftanläggningen blifvit fullbordad och af kontrollant å statens vägnar afsynad och godkänd.

Vidare föreslår kommittén, att en arrendator af staten tillhörig vattenkraft vid arrendetidens slut skulle tillerkännas företrädesrätt till nytt arrende för en ytterligare period af 50 år, därest kronan icke själf önskade antingen begagna eller reservera vattenkraften. Därest staten vid slutet af arrendetiden själf önskade öfvertaga anläggningen, borde emellertid staten vara pliktig tillkännagifva denna sin afsikt senast 5 år före utgången af arrendetiden, med rätt för arrendatorn att eljest på samma tid som förut varda vid arrendet bibehållen mot den nya arrendeafgift, som med hänsyn till då rådande förhållanden kunde blifva i särskild ordning bestämd.

Slutligen skulle enligt kommitténs förslag viss, efter pröfning af de särskilda förhållanden bestämd del af vattenkraftanläggningen och i alla händelser sådana anordningar, hvarigenom vattendraget till lopp och läge förändras, vid arrendetidens slut tillfalla kronan utan lösen, hvaremot kronan skulle vara berättigad att efter uppskattning, verkställd af i särskild ordning utsedda värderingsman, lösa till sig så stor del af vattenkraftanläggningen i öfrigt med tillbehör, som kronan själf ansåge sig behöfva för driftens fortsättande.

Fullmäktige i järnkontoret, som den 31 maj 1904 afgåfvo underdånigt utlåtande öfver vattenfallskommitténs betänkande i denna del, ansågo den föreslagna arrendetiden af 50 år i de flesta fall vara för kort. De belopp, som måste nedläggas först för vattenkraftens uttagande och därefter för dess tillgodogörande i eu industriell anläggning, vore nämligen så betydande, att företaget säkerligen måste, därest nödigt kapital

27 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 201.

skulle kunna anskaffas, kunna räkna på att under en längre tid få använda samma kraftkälla. Fullmäktige ansågo därför, att arrendatorn efter utgången af de första 50 åren borde äga rätt till ny upplåtelse på samma tid. Men för det fall att staten redan vid slutet af den första perioden skulle vara i synnerligt behof af kraften, kunde staten ju vid upplåtelsen göra förbehåll att få återtaga fallet redan efter 50 år men då med skyldighet att efter värdering lösa alla fasta anordningar för vattenkraftens uttagande. Efter den andra 50-års perioden åter kunde säkerligen med klok beräkning och försiktighet arrendatorns kostnader för berörda anordningar vara amorterade, så att staten då kunde bekomma dem utan lösen.

Svenska teknologföreningen hemställde i afgifvet yttrande för sin del, att första arrendetiden skulle sättas till 50 år med rätt till ny upplåtelse på ytterligare 50 år, hvarvid förutsattes, att villkoren för upplåtelsen icke skulle undergå annan förändring än som kunde anses skälig efter då rådande förhållanden och icke blifva tyngande för arrendatorn.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva uti sitt den 4 mars 1908 afgifna utlåtande uttalat, att tiden för arrendeaftalets bestånd naturligen borde utsträckas att gälla så länge, att de kostnader, som nedläggas för anläggningens utförande, kunna hinna blifva amorterade under tiden för aftalets bestånd, hvarför det ej synts annat än lämpligt, att arrendetiden i regel Unge omfatta 50 år.

Att, såsom vattenfallskommittén föreslagit, räkna tiden för ett arrendeaftals bestånd från det vattenkraftanläggningen blifvit fullbordad och af kontrollant å statens vägnar afsynad och godkänd och i sammanhang därmed stadga, att arrendeafgiften skulle utgå från samma tidpunkt, ansågo ämbetsverken däremot ej lämpligt. Med ett dylikt tillvägagångssätt skulle det nämligen lätt kunna inträffa, att arrenderätten till vattenfallen komme att innehafvas af personer, hvilka ej ämnade utnyttja desamma utan endast af en eller annan anledningville för någon tid disponera öfver arrenderätten till fallen. Ifrågavarande af kommittén föreslagna bestämmelser skulle dessutom medföra, att vattenkraftanläggningarna måste afsynas och godkännas, samt, med all sannolikhet, äfven föranleda tvister om sättet för anläa-e-ningrarnas utförande.

Mot vattenfallskommitténs i öfrigt af mig i detta sammanhang omnämnda förslag hade ämbetsverken intet att erinra.

Svenska

teknolog-

föreningen.

Kammarkollegii och domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 4 mars 1908.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Kommitte-

rade.

Uti sitt den 15 mars 1909 aflämnade förslag erinra kommitterade till en början, att upplåtelsetiden, för att staten med framgång skall kunna upptaga täflan med de enskilda vattenkraftägare, som äro villiga att afhända sig sin vattenrätt, gifvetvis bör sättas så lång, att den vattenverksanläggning, som utföres vid vattenfallet, kan beräknas under nämnda tid lämna en afkastning, som förslår icke blott till amortering af de å anläggningen nedlagda kostnader utan äfven till skälig vinst åt dess ägare. A andra sidan är det, påpeka kommitterade, äfven af intresse för staten, att dess vattenfall icke undandragas dess disposition under längre tid än sådant visar sig nödigt för att de skola blifva begärliga. Särskildt under nuvarande förhållanden, innan det med säkerhet kan öfverskådas, hvilken användning statens vattenfall lämpligast bör erhålla, anse kommitterade det icke vara tillrådligt, att staten binder sig för allt för lång tid. Vid öfvervägande af de omständigheter, som inverka på frågans afgörande, hafva de funnit sig kunna antaga, att vattenkraftanläggning, som utföres vid ett af staten upplåtet vattenfall, kan lämna ett tillfredsställande ekonomiskt resultat, äfven om upplåtelsetiden begränsas till i regel 40 år efter det anläggningen Olif vit färdig och kan börja amortera de å densamma nedlagda kostnader.

Eu omständighet, vid hvilken enligt kommitterades förmenande i detta sammanhang måste fästas stor vikt, är vidare, att lagen den 27 juni 1902 angående vissa bestämmelser om elektriska anläggningar icke medgifver tillstånd till dylik anläggning för längre tid än 40 år. Vid sådant förhållande och då det icke synts vara lämpligt, att upplåtelse af själfva den vattenfall slägenhet, vid eller å hvilken vattenverksanläggningen är belägen, bestämmes till en tidrymd, som betydligt öfverskjuter koncessionstiden för de elektriska kraftledningar, som utgå ifrån densamma, hafva kommitterade föreslagit, att den normala upplåtelsetiden bestämmes på sådant sätt, att nyttjanderättshafvaren tillförsäkras en amorteringstid för anläggningen af omkring 40 år.

Då det emellertid måste vara regel, att sådana vattenfall, som stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning, tillsvidare komma att upplåtas till nyttjande i obebyggdt skick, är det, anmärka kommitterade, nödvändigt, för att nyttjanderättshafvaren skall komma i åtnjutande af en sådan förmån, att vid fastställande af upplåtelsetidens längd hänsyn tages till den tid, som beräknas åtgå för vattenfallets bebyggande och för vidtagande af de öfriga anordningar, som erfordras för anläggningens drift. Kommitterade hafva ansett saken böra så ordnas, att upplåtelsetiden göres så lång, att den innefattar jämväl skälig tid för

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

anläggningens utförande. Härvid bör enligt deras mening emellertid komma i betraktande icke blott själfva byggnadstiden utan äfven den tid, som åtgår, innan nyttjanderättshafvaren erhåller rättens tillstånd att bygga i vattendraget och eventuellt äfven Kungl. Maj:ts tillstånd att öfverbygga kungsådran. Tiden för anläggningens utförande kan naturligtvis i hög grad växla efter särskilda omständigheter i do olika fallen, men då det gällt att bestämma en allmän regel uti ifrågavarande afseende, hafva kommitterade ansett sig kunna antaga, att byggnadstiden i mera vidsträckt mening gemenligen icke skall öfverstiga 5 år, men att den å andra sidan icke bör sättas kortare, enär i sådant fall vid större och dyrbarare vattenkraftanläggningar man lätt skulle nödgas räkna med en afsevärdt kortare amorteringstid än 40 år. Kommitterade hafva därför föreslagit, att upplåtelse af vattenfallslägenhet, när vattenfallet icke är bebyggd^ i regel skall ske för en tid af 45 ar. År vattenfallet redan fullständigt bebyggdt, när det upplåtes, borde däremot upplåtelsetiden i regel sättas till 40 år.

Oäfvet är emellertid, anföra kommitterade, att, om detta förslag vinner bifall, det understundom kan blifva nödigt att utsträcka tiden för upplåtelsen — respektive 40 och 45 år — om det öfverhufvud taget skall blifva möjligt att erhålla någon spekulant å kraft från vissa vattenfall. De omständigheter, som böra föranleda en dylik utsträckning, kunna uppenbarligen vara flerfaldiga. I förslaget hafva uttryckligen angifvits höga byggnadskostnader, men äfven andra förhållanden kunna, påpeka kommitterade, medföra sådan verkan, exempelvis olämpligt läge för vattenfallet, fjärran från tidsenliga kommunikationer. Kommitterade anse därför med nödvändighet påkalladt, att möjlighet beredes att medgifva upplåtelse åt vattenfallslägenhet lör längre tid än nyss nämnts, när särskilda orsaker därtill föranleda. Då det emellertid torde vara omöjligt att närmare angifva alla de omständigheter, som kunna innebära giltig anledning till en dylik utsträckning af upplåtelsetiden, samt det måhända kunde synas mindre lämpligt att åt vattenfallsstyrelsen öfverlåta att binda kronan för längre tidsperiod, hafva kommitterade funnit det böra ankomma på Kungl. Maj:ts pröfning att i förekommande fall afgöra, huruvida en längre upplåtelsetid än den normala må tilllåtas, och i sadant fall bestämma den tidsperiod, för hvilken upplåtelsen må ske. Då kronan jämlikt 1 kap. 8 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom är obunden af eljest stadgad maximitid för upplåtelse af nyttjanderätt, möter, anmärka kommitterade, ej något hinder för att denna tidsperiod kan gifvas den längd, som befinnes lämplig.

30 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 201.

Å andra sidan bör det enligt kommitterades mening lämnas vatten fallsstyrelsen fria händer att, när en inskränkning i upplåtelsetiden an • ses nödig, t. ex. vid upplåtelse af ett vattenfall, som inköpts för möjliggörande af elektrisk drift å statsbanorna och som följaktligen inom en nära framtid kan behöfva tagas i anspråk för nämnda ändamål, medgifva upplåtelse endast ä den kortare tid, som efter pröfning i hvarje särskildt fall kan befinnas lämplig.

I afseende å frågan huru förhållandet mellan kronan och nyttjanderättshafvaren vid nyttj ander ättens upphörande skall ordnas, anföra kommitterade, att, därest vattenfallet upplåtits i obebyggdt skick, hufvudsakligen två utvägar synas böra komma i betraktande. Antingen torde nämligen enligt kommitterades mening kronan böra förpliktas att vid nämnda tidpunkt inlösa af nyttjanderättshafvaren å lägenheten utförda vattenverksbyggnader och eventuellt äfven öfriga anordningar, som erfordras för anläggningens drift, samt berättigas att lösa till sig hvad kronan af öfriga anläggningar kan vara villig att öfvertaga, eller ock torde nyttjanderättshafvaren böra förklaras skyldig att vid upplåtelsetidens utgång till kronan utan lösen afstå viss del af anläggningen, äfven här med rätt för kronan att mot erläggande af lösen till fulla värdet öfvertaga sådana delar af anläggningen i öfrigt, som kronan finner med sin fördel förenligt att inlösa.

Yäljes den förra utvägen, kan, säga kommitterade, kronan påräkna att erhålla högre årlig afgift för lägenheten, enär de kostnader för amortering af anläggningen, hvilka under upplåtelsetiden påhvila nyttjanderättshafvaren, blifva afsevärdt mindre, därest han vid dess slut erhåller lösen för en del af densamma. Tydligt vore nämligen, att vid bestämmande af den årliga afgift, som skall af nyttjanderättshafvaren utgöras, afseende måste fästas vid, om han faktiskt har att till kronan betala icke blott denna årliga afgift utan äfven amorteringsafgift för sådan del af anläggningen, hvilken vid upplåtelsetidens utgång hemfaller till kronan utan ersättning. Å andra sidan skulle emellertid kronan, om förhållandet mellan kronan och nyttjanderättshafvaren ordnas så, att denne berättigades att erhålla ersättning för viss del af anläggningen, blifva skyldig att vid nyttjanderättens upphörande i lösen utgifva understundom mycket betydande belopp.

Tillförbindes åter nyttjanderättshafvaren att vid upplåtelsetidens slut afstå viss större eller mindre del af anläggningen till kronan, måste uppenbarligen, särskildt om på samma gång den tidrymd, på hvilken vattenfallslägenheten upplåtes, och därmed äfven amorteringstiden sättes

31 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

relativt kort, den afgift, som det är nyttjanderättshafvaren möjligt att erlägga, blifva skäligen låg. I likhet med vattenfallskommittén hafva kommitterade emellertid funnit öfvervägande skäl tala för att kronan i regel åtnöjer sig med eu ringare inkomst af sina vattenfall under den tid, de äro till nyttjande upplatna, men i stället beredes möjlighet att vid upplåtelsetidens utgång återfå vattenfallen i bebyggdt skick. Kommitterade hafva dock endast ifrågasatt, att vissa närmare angifna anläggningar, de s. k. vattenverksbyggnaderna, hvilka, i korthet sagdt, innefatta sådana anläggningar, genom hvilka vattendragets lopp och läge reglerats, samt de anordningar för flottning och fiskens gång, som i samband med nämnda anläggningar komma till utförande, skulle utan lösen tillfalla kronan. Kommitterade framhålla i sammanhang härmed, att termen vattenverksbyggnader i förslaget gifvits alldeles samma betydelse, som den, enligt hvad de inhämtat, torde komma att erhålla i den s. k. vattenrättskommitténs förslag till vattenlag. För undvikande af tvifvel om hvilka vattenverksbyggnader, som skola till kronan afstås, måste emellertid enligt kommitterades mening i hvarje särskild! fall, då dylikt afstående skall ske, specificerad uppgift å dessa byggnader intagas i aftalet.

Såsom komplement till nyttjanderättshafvarens skyldighet att till kronan afstå viss del åt vattenverksanläggningen anse kommitterade böra stadgas, att förslag till denna skall, på sätt i 5 § af förslaget föreskrifvits, innan vattenfallets bebyggande får ske, ingifvas till vattenfallsstyrelsen, med rätt för nämnda styrelse att öfvervaka, att anläggningen utföres på lämpligt och betryggande sätt och med hänsyn jämväl till åtgärder, som i en framtid kunna befinnas nödiga för utvinnande af större energimängd ur vattendraget. I öfverensstämmelse härmed hafva kommitterade dessutom i 13 § ifrågasatt skyldighet för nyt t j an d er ät t s k a f va ren att städse under upplåtelsetiden underhålla vattenverksbyggnaderna i fullgodt skick.

Men äfven om det i regel bör åläggas nyttjanderättshafvaren att utan ersättning- till kronan afstå viss del åt vattenverksanläggningen då upplåtelsetiden utgår, kunna, anmärka kommitterade, gifvetvis särskilda omständigheter göra önskvärd!, att i somliga fall ett dylikt förbehåll icke inflyter i aftalet. Slåste upplåtelsetiden på grund af säregna förhållanden sättas kortare än den normala eller möta eljest synnerliga svårigheter för finansiering af anläggningen, hvilka icke kunna i tillfyllestgörande grad undanröjas, äfven om den årliga afgiften för upplåtelsen sättes synnerligen låg, anse kommitterade därför det skäligen böra öfverlämnas åt vattenfallsstyrelsen att i stället be-

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

rättiga nyttjanderättshafvaren att erhålla lösen lör vattenverksbyggnaderna när upplåtelsetiden går till ända. Detta är äfven iakttaget i förslaget.

Vidare kunna understundom de af nyttjanderättshafvaren utförda vattenverksbyggnaderna vara för kronan onyttiga eller stå hindrande i vägen för genomförande af andra planer för användande af vattendraget. Nyttjanderättshafvaren bör därför enligt kommitterades mening kunna i aftalet tillförbindas att, om kronan det äskar, borttaga vattenverksbyggnaderna. Något förbehåll härom har emellertid icke ansetts behöfligt att inrymma i 12 §, enär vattenfallsstyrelsen ändock torde äga fria händer att, då särskilda omständigheter det påkalla, efter öfverenskommelse med arrendatorn i aftalet intaga föreskrift om skyldighet för denna att vidtaga en dylik åtgärd.

Kommitterade hafva vidare ifrågasatt, att skyldighet för nyttjanderättshafvaren att utan lösen afstå vattenverksbyggnaderna till kronan skall kunna inträda, äfven där nyttj änder ätten af honom förverkats. Kommitterade hafva nämligen ansett sig kunna antaga, att vattenfallsstyrelsen skall påfordra, det ny ttjanderätten till vattenfall slägenheten skall vara förverkad, och på denna grund uppsäga aftalet, endast då nyttjanderättshafvaren upprepade gånger eller på ett synnerligen groft sätt brustit åt de förpliktelser, som åligga honom enligt aftalet. Då det dessutom står honom öppet att få frågan, huruvida arrenderätten bör anses förverkad, liänskjuten till bedömande af domstol, anse kommitterade häri ligga tillfyllestgörande garantier för att nämnda stadgande icke kan missbrukas till nyttjanderättshafvarens trakasserande.

I fråga om eventuell optionsrätt anföra kommitterade, att det såväl för kronan som för innehafvare af nyttjanderätt till vatt-enfallslägenhet i regel bör vara till fördel, om nyttj and erätten fortfar äfven efter den först aftalade upplåtelsetidens utgång. Kommitterade anse därför kunna förutsättas, att vattenfallsstyrelsen skall låta sig angeläget vara att, där ej särskilda omständigheter påkalla undantag, låta nyttjanderättshafvaren fortfarande begagna lägenheten efter upplåtelsetidens utgång. Att, såsom vattenfallskommittén samt kammarkollegium och domänstyrelsen ifrågasatt, uttryckligen tillförsäkra nyttjanderättshafvaren rätt att, där kronan icke senast 5 år före upplåtelsetidens utgång förklarat sig själf vilja öfvertaga anläggningen, varda bibehållen vid nyttjanderätten för en tidsperiod af samma längd, för hvilken den då är upplåten, finna kommitterade emellertid icke tillrådligt. Äfven andra omständigheter än en kronans önskan att själf öfvertaga anläggningen kunna nämligen

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

påpeka kommitterade, innebära giltig anledning till att nyttjanderättshafvaren vid upplåtelsetidens utgång icke får lägenheten till sig ånyo upplåten eller får detta endast för en kortare period än den först aftalade, t. ex. om nyttjanderättshafvaren visat sig försumlig i fullgörandet af sina skyldigheter eller det kan beräknas, att lägenheten inom utgången af den ifrågasatta nya upplåtelsetiden behöfver tagas i anspråk för något kronans ändamål. Därest ny upplåtelse icke kan medgifvas för kortare tidsperiod än den tilländagående, skulle, anmärka kommitterade, i det senare fallet kronan måhända vara nödsakad att öfvertaga anläggningen en lång tid, innan det i själfva verket vore för kronan nödigt eller önskvärdt.

Då denna fråga synts kommitterade lämpligast böra ordnas på sådant sätt, att största möjliga hänsyn kan tagas till de omständigheter, som i särskilda fall inverka på spörsmålet, huruvida nyttjanderättshafvaren skall bibehållas vid nyttjanderätten eller, där så anses böra ske, för huru lång tid ny upplåtelse bör medgifvas och hvilka villkor därvid böra bestämmas, hafva de funnit giltig anledning föreligga, att vattenfallsstyrelsen erhåller fria händer att besluta i dylika frågor. Det synes dem då äfven böra stå vattenfallsstyrelsen öppet att redan i aftalet berättiga nyttjanderättshafvaren att vid upplåtelsetidens utgång erhålla ny upplåtelse af lägenheten för den tid, som i hvarje särskildt fall bestämmes, därest han icke senast 5 år, innan upplåtelsetiden går till ända, erhåller underrättelse att ny upplåtelse icke af kronan medgifves. Kommitterade erinra i sammanhang härmed, att enligt 12 § i förslaget vattenfallsstyrelsen är berättigad att, där nyttjanderättshafvaren anses böra till kronan utan lösen afstå de å lägenheten befintliga, honom tillhöriga vattenverksbyggnader, i aftalet inrycka bestämmelse därom, att denna skyldighet för arrendator]! skall inträda först vid utgången af den tid, för hvilken han sålunda kan få lägenheten till sig ånyo upplåten.

Vid bestämmande af arrendeafgiften för den nya upplåtelsen bör gifvetvis, anföra kommitterade, inverka, att kronan vid dennas ingång i regel är ägare till de å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Har nvttjanderättshafvare bekostat utförande af dylika byggnader, hvilka vid upplåtelsetidens utgång skola utan lösen tillfalla kronan, anse kommitterade emellertid billigheten fordra, att kronan icke till fullo utnyttjar den starkare ställning kronan därigenom erhåller, utan att skälig hänsyn till nämnda förhållande tages vid bestämmande af den årliga afgiften under den nya upplåtelsetiden. Föreskrift härom har upptagits i förslaget.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Höft.

34 Kammarkollegii och domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 14 oktober 1909.

Svenska

vattenkraft-

föreningen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 201.

I sitt den 14 oktober 1909 i ärendet afgifna utlåtande hafva kammarkollegium och domänstyrelsen anfört, att ämbetsverken ansett sig visserligen hvarken kunna eller böra ifrågasätta, att ej kommitterades uttalande därom att eu vattenkraftanläggning kunde lämna ett tillfredsställande ekonomiskt resultat, äfven om upplåtelsetiden begränsades till i regel 40 år efter det anläggningen blifvit färdig, vore väl grundadt, men att ämbetsverken likväl ansett skäl finnas för den uppfatt- ■ ningen att de farhågor, kommitterade sagt sig hysa för att staten i täflan med enskilda vattenkraftägare, som vore beredda att åt industrien utbjuda vattenfall med full äganderätt, skulle kunna göra sina vattenfall inkomstbringande, blifva alltför grundade, om upplåtelsetiden begränsas på sätt kommitterade föreslagit.

Att, såsom kommitterade föreslagit, göra frågan om optionsrätt för innehafvare af vatten fallslägenhet helt och hållet beroende af vattenfallsstyrelsen hafva ämbetsverken funnit ej vara ägnadt att minska farhågorna i nyssberörda afseende.

Öfverhufvud taget har det, yttra ämbetsverken, velat förefalla, som om kommitterade i sin omsorg att säkerställa kronan vid alla eventualiteter gjort väl stora inskränkningar i blifvande arrendeinnehafvares rätt att förfoga öfver till honom upplåten vattenfallslägenhet.

Tillförordnade kammarrådet A.W. Dufwa, som ej deltagit i afgifvandet af ämbetsverkens författningsförslag af den 4 mars 1908, var af skiljaktig mening och förklarade, att han för sin del icke hade något att erinra mot kommitterades förslag beträffande tiden för arrendeupplåtelse och optionsrätt för arrendator. Ej heller delade han den al ämbetsverken uttalade mening att kommitterade i sitt förslag öfverhufvud taget gått för långt i sin omsorg att säkerställa kronan, ett förslag, som han tvärtom i det störa hela fann väl afvägdt.

Uti sin i ärendet ingifna skrift har svenska vattenkraftföreningen gjort gällande, att den af kommitterade föreslagna upplåtelsetiden är alltför kort och att äfven de i öfrigt ifrågasatta stadgandena, hvilka jag i detta sammanhang omnämnt, äro för stränga.

Föreningen erinrar till en början om den redogörelse, vattenfallskommittén i sitt år 1903 afgifna betänkande lämnat för motsvarande bestämmelser i utlandets vattenkraftländer, hvaraf framgår, att konc.essionstiden i Österrike—Ungern är 45—50 år eller längre, i Italien minst 60 år, i Frankrike högst 99 år samt i Schweiz 40—100 år. Enligt dessa bestämmelser tillämpas åtminstone vid koncessionstid af 50

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

år och därunder i allmänhet den principen, att förnyelse beviljas på samma villkor som den ursprungliga koncessionen med de förändringar, som af förhållandena kunna påkallas, utan att likväl innehafvaren af vattenverket väsentligt besväras. Förnyas koncessionen icke, så är koncessionsinnehafvaren i allmänhet tillförsäkrad rätt till ersättning, motsvarande anläggningens värde. Vid bedömande af dessa koncessionsvillkor bör man ock, påpekar föreningen, erinra sig, att de gälla länder med hufvudsakligen s. k. socialt vattenrättssystem, och att staten till följd af sin öfv er höghetsrätt således kunnat bestämma villkoren, fri från enskild konkurrens.

Tillika omnämner föreningen, att enligt den norska koncessionslagen af år 1909 vid bebyggande af enskilda tillhöriga vattenfall dessa efter 60—80 år skola med byggnader hemfalla till staten utan ersättning; vid tillämpning har hittills tiden satts till 75 å 80 år.

Sedan föreningen vidare erinrat om vattenfa.llskommitténs förslag samt fullmäktiges i järnkontoret och svenska teknologföreningens yttranden däröfver, anmärker vattenkraftsföreningen, att det är för statens norrländska vattenkraft, som förevarande arrendebestämmelser hafva sin hufvudsakliga betydelse.

Föreningen anför vidare:

»Norrland är glest befolkad!, dess kommunikationsväsen föga utvecldadt och dess hamnar halfva året stängda af is. En jämförelse i kvalitativt hänseende med kontinentens vattenkrafttillgångar i närheten af tätt befolkade industricentra eller med Norges till stor del vid goda, isfria hamnar belägna vattenfall ger ett för vår norrländska vattenkraft nedslående resultat. För modern storindustri blifva fraktsatserna mycket betungande i konkurrensen. Vattenfallens bebyggande är ofta förenadt med svårigheter, och man har därjämte att beakta den i oregleradt skick låga vinterafrinningen samt nödvändigheten att tillgodose, bland annat, den viktiga och för närvarande dominerande timmerflotta ingens intressen. Befintliga kraftanläggningar i Norrland hafva också med något enstaka undantag kommit till stånd antingen för kraftdistribution i större samhällen — och då ofta genom kommunernas egen försorg ~ eder för den lokalt bundna trävaruindustrien, hvars kraftbehof dock är ganska begränsadt.

För att under dessa omständigheter den norrländska vattenkraften skall i större utsträckning komma till användning i konkurrens med utlandets kraftkällor fordras nödvändigtvis, att vattenfallen kunna utnyttjas enligt villkor, som åtminstone icke äro ogynnsammare än hvad t. ex. Norge för närvarande kan erbjuda storindustrien. Endast under

36 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Ko 201.

sådana förhållanden kan man med fog sätta sin lit till den nationella företagsamheten, som gärna söker öfvervinna en ogynnsam situation och andra svårigheter för att gagna det egna landets intressen.

Det är föreningens bestämda uppfattning, att äfven den med full äganderätt disponibla norrländska vattenkraften — efter sjöregleringar uppgående till c:a 2 Va miljon hästkrafter (hvaraf c:a 80,000 hkr. utnyttjade) — endast långsamt kommer att kunna tagas i anspråk, och statens upplåtelser med nyttjanderätt måste tydligen afvägas därefter. Oberoende af socialpolitisk uppfattning i vattenfallsfrågorna torde alla vara ense om det önskvärda i att äfven statens vattenfall, i konkurrens med enskildas och med utlandets, finna användning, och detta mål kan enligt föreningens åsikt icke uppnås med de arrendenormer, som i det afhandlade förslaget ifrågasättas.

Att under dessa förutsättningar föreningen icke kan finna den i förslagets motivering åberopade jämförelsen med koncessionslagen för elektriska ledningar berättigad, torde icke behöfva närmare utvecklas. Frånsedt att sagda lag hufvudsakligen tillkommit som säkerhetsstadga af teknisk natur, är det tydligt, att t. ex. ett större distributionsnät af elektriska ledningar i en folkrik bygd kan beröra »det allmänna» på ett helt annat sätt än utarrenderandet af ett norrländskt vattenfall; att meningarna inom Riksdagen i förstnämnda fråga voro delade, är därför ganska naturligt. Därtill förtjänar ihågkommas, att kraftledningar fordra ett förhållandevis ringa kapital samt att vid behandlingen af gällande koncessionslag det oaktadt något statens öfvertagande utan ersättning af ledningarna vid tidens utgång veterligen ej ens ifrågasatts.

Ytterligare några omständigheter, som tala för en rymligare tillmätt arrendetid och liberala villkor i öfrigt, förtjäna afseende vid frågans allmänna bedömande. Ofta nog disponerar staten med den ena stranden endast ena hälften af ett vattenfall eller annan del häraf, medan ägaren af återstoden för ett rationellt utnyttjande af sin andel är beroende af upplåtelse från statens sida; vid arrendetidens slut kan staten enligt förslaget hafva i sin makt att omöjliggöra driften vid den enskildes på egen grund belägna anläggning utan skyldighet att inlösa densamma, en fråga, hvartill föreningen vill återkomma. Samma förhållande inträder, då förslaget, såsom i motiveringen uttryckligen säges, skall tillämpas vid ett vattenfall, där staten äger endast vattenrätt men ingen strand. Ett sådant sakläge kan blifva vanligt nog, om statens under senaste tid framställda anspråk på vattenrätt skulle i laga ordning godkännas, och blir af särskilt ömtålig natur, där enskilda i god tro förvärfvat eller ansett sig innehafva strand- och vattenrätt.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o SOI.

37 I samband härmed bör ses det förhållande, att anläggningskostnaderna för vattenkraftverk enligt verkställd undersökning äro 3—10 gånger större än vattenfallens nuvarande handelsvärde. Dessutom kräfva de af kraften beroende fabrikerna eller andra inrättningar ofta väl så stort anläggningskapital som kraftverket. Det blir därför ingalunda ovanligt, att företagarna vid vattenfallet behöfva binda ett kapital, 20 gånger större än det upplåtna fallets värde, och denna relation blir än mera påfallande, om staten endast kan upplåta en del af fallet. Då nu staten genom en arrendeafgift förutsättes erhålla skälig ränta å fallets värde, synes det föreningen naturligt, att företagarna skola reagera mot att de normala arrendegrunderna därutöfver ställa osedvanligt stränga anspråk på det vid kraftkällan bundna kapitalet.

Af största vikt är vidare, att det vid utnyttjande af vattenkraft i regel är mest ekonomiskt att efter igångsättningen successivt utvidga anläggningen under loppet af 5—15 år eller mera. Ser man — för att taga ett kändt exempel — på utvecklingen vid Domnarfvets järnverk, hufvudsakligen baseradt på vattenkraft, så hade den första anläggningen därstädes — vattenverk och fabriker —• år 1878 kostat 4 miljoner kronor. Sedermera hafva under loppet af 32 år ytterligare 11 miljoner kronor nedlagts därstädes, och man lär nu stå i begrepp att nedlägga ytterligare 8 miljoner kronor. En sådan utveckling vore vid 40-årig arrendetid uppenbarligen otänkbar.

Ofta kommer vattendragets afrinning att genom reglering successivt ökas under arrendetiden, hvarvid också arrendatorn enligt § 7 skall kunna åläggas att betala ökad afgift.

Med en kort arrendetid följer således den olägenheten, att utvecklingen ovillkorligen måste hämmas, i det att arrendatorn ganska snart är afstängd från möjligheten att med ekonomisk fördel vidtaga förbättringar och utvidgningar. En bestämmelse om skyldighet för staten att vid arrendets upphörande ersätta sådana förbättringar, som efter vattenfallsstyrelsens pröfning under arrendetiden vidtagits, synes under alla förhållanden böra inflyta, oberoende af villkoren i öfrigt.

Då nu kommitterade ansett en normal arrendetid af 40 år tillräcklig för amortering icke blott af vattenkraftanläggningen utan äfven af därtill anslutna industriella verk o. d., så synes därvid den teoretiska amorteringsberäkningen hafva fått spela för stor roll; en 40-årig amortering krafvel- ju endast en årlig fondering af c:a en procent å anläggningskapitalet. Redan denna amorteringsprocent kan emellertid på ofvan angifna skäl ofta representera 5 gånger skälig ränta å fallets värde. Härtill kommer, att bankerna och den kapitalplacerande allmän-

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

heten — det må gälla aktieteckning eller lån — gifvetvis alltid taga hänsyn till den valuta, som finnes att tillgå, om företaget efter någon tid på grund af ändrade konjunkturer eller andra omständigheter icke skulle visa sig bärkraftigt. ■ Som exempel är det härvidlag belysande att kunna hänvisa till Norrlands äldsta större kraftverk och t. v. det enda för elektrokemiskt ändamål, nämligen Alby, som förser en kloratfabrik med c:a 2,000 hästkrafter och en karbidfabrik med c:a 7,000 hästkrafter. För närvarande äro karbidtiderna som bekant dåliga och fabrikens drift är — efter nyligen företagen utvidgning — för tillfället inställd. Nu har man ju med äganderätt möjligheten att eventuellt skaffa annan användning för kraften, men det är lätt att inse hur saken skulle ställa sig, om vid arrende på 40 år t. ex. endast halfva tiden skulle återstå.

Om man också under gynnsamma förhållanden skulle kunna påräkna ett obligationslån, motsvarande en del af byggnadskostnaden, med högst 20 års amortering vid första inteckning och prioritet i vattenfallsrätten, så blifva aktierna desto mindre begärliga. Härom vittnar bäst svårigheten att finansiera likuande företag, baserade på full äganderätt till vattenfall och byggnader. Svårigheterna blifva än större genom att lånens amortering måste forceras under den första tiden, då företagen äro minst bärkraftiga.

Det ligger nära till hands att undersöka erfarenheterna af den nyligen införda tomträtten. Enligt hvad direktören för Stockholms stads landtegendomsnämnd meddelat har man där redan kunnat konstatera, att vid upplåtelse på 60 år det dock varit nödvändigt att tillförsäkra tomträttsinnehafvaren optionsrätt till ny upplåtelse mot högst 30 % förhöjning af arrendet eller, om staden önskar öfvertaga tomten, full ersättning vid upplåtelsetidens slut för å tomten nedlagda byggnadskostnader. Under dessa betingelser erhållas lån till 70 å 80 % af byggnadskostnaden och för högst SU af upplåtelsetiden. — Vid jämförelse med vattenfallsrätten bör då äfven beaktas, att kostnaderna och riskerna vid bebyggande af ett vattenfall äro ojämförligt större samt att husbyggnader i genomsnitt böra beräknas amorterade på vida kortare tid än vattenkraftverk.

Det återstår att pröfva, huruvida det kan tänkas vara synnerligen önskligt att redan efter 40 år disponera vattenfallen för tillgodoseende af viktiga statsintressen, som nu ej kunna öfverskådas. Därvid må först erinras om att förslagets § 14 innefattar rätt för staten att redan efter 20 år inlösa anläggningen. För järnvägsdrift och eventuellt andra statsändamål kommer staten säkerligen att reservera lämpliga kraft-

39 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

källor. De utarrenderade vattenfallen komma i regel icke att utnyttjas på sådant sätt, att betydande allmänna intressen däraf beröras, utan torde, , särskilt hvad angår Norrland, hufvudsakligen komma att framkalla industriorter af samma typ som t. ex. Alby, Hissmofors och Forsse, hvilkas största intresse otvifvelaktigt ligger i att industrien får fortlefva under möjligast stabila förhållanden. Med tanke, beträffande Norrland, äfven, på den ofantliga tillgången på vattenkraft kan föreningen därför icke finna berörda farhågor grundade. För öfrigt har > staten alltid möjlighet att reglera arrendevillkoren i mån af efterfrågan eller att själf bebygga sina vattenfall, där detta förmodas medföra ekonomisk fördel.

Nu skulle visserligen enligt förslaget Konungen äga att under särskilda förhållanden och på framställning af vattenfallsstyrelsen medgifva. utsträckning af arrendetiden. Då emellertid en arrendetid, väsentligt längre än 40 45 år, torde blifva regel i stället för undantag,

anser föreningen hufvudvikten ligga på att den normala arrendetiden utsträches.. Det torde ej heller kunna anses lämpligt, att ekonomiska frågor af föreliggande art onödigtvis göras beroende af regeringar med växlande socialpolitisk uppfattning. Äfven vid utsträckning af arrendetiden kan det emellertid stundom befinnas nödvändigt att medgifva en längre arrendetid än den normala, hvartill vattenfallsstjurelsen då synes böra äga befogenhet.

Man skulle slutligen kunna ifrågasätta att vid utarrendering af befyffffda vattenfall, då ju kapitalanskaffning för vattenkraftanläggningen ej erford] as och riskerna således äro mindre, bestämma en kortare arrendetid än för obebyggda fall, något som ju alltid bör stå vattenfallsstyrelsen fritt, då det bennnes möjligt. Skall kraften emellertid användas för nya fabriker, så gälla i allt väsentligt de betänkligheter föreningen ofvan anfört emot en knapp arrendetid. Gäller det åter förlängning af . ett föregående arrende, så kan en kortare period gifvetvis befinnas tillräcklig, och förutsättningarna att rätt kunna bedöma saken äro ju då mycket större. En tredje möjlighet ligger i att staten genom process tilldömts vattenrätten i ett fall, där en enskild i god tro redan utfört vattenverksanläggningar; att under sådana förhållanden arrendetiden bör gifvas största möjliga utsträckning torde föreningen ej behöfva närmare motivera.

Pa. ofvan anförda skäl torde vid tillämpning af förslagets hufvudyillkor i öfrigt en arrendetid af 70—SO år befinnas vara i statens eget intresse påkallad. Men föreningen anser också synnerlig vikt ligga på att vid upplåtelsetidens slut ersättning lämnas för de vattenverksbygg-

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

nåder, som genom arrendets upphörande blifva för arrendator, värdelösa, och detta vare sig de ligga på statens lägenhet eller icke.. Under sådan förutsättning anser sig föreningen kunna för närvarande tillstyrka en normal arrendetid af 50 år, på sätt vattenfallskommitten samt åtskilliga myndigheter och korporationer föreslagit. Vid arrendetidens utgång har då staten att välja mellan inlösen af vattenverksbyggnadema och ny upplåtelse pa skäliga villkor, och hafva vattenfallskommittén m. fl., som nämndt, förordat sistnämnda alternativ, fortfarande med 50 års arrendetid. Men ehuru, enligt föreningens åsikt, en upplåtelse på 50 år under nuvarande förhållanden är väl förenlig med nödigt förutseende från kronans sida, är man gifvetvis mera betänksam, då det gäller att nu se 100 år fram i tiden. Det synes därför vara lämpligast, att staten efter arrendetidens slut och efter skälig uppsägningstid har fritt val att antingen inlösa vattenverksbyggnadema eller att medgifva ny upplåtelse för så lång period, som därvid kan befinnas lämpligt. Om efter en andra arrendeperiod vattenverksbyggnadernas hemfallande utan lösen ifrågasattes, bör periodens längd gifvetvis afpassa^ därefter och skall under inga förhållanden understiga 25 år, hvilket också är den fastställda minimitiden för upplåtelse med tomträtt.

Då staten öfvertager vattenfallslägenheten, böra dåvarande afnämare hafva företrädesrätt till erhållande af disponibel kraft pa skäliga villkor, vare sig från samma anläggning eller från annat håll, och bör detta tydligen gälla som regel icke blott vid den första arrendeperiodens utgång utan äfven senare. Då staten, som nämndt, förutsättes reservera vissa kraftkällor för direkta statsbehof, lärer det endast undantagsvis behöfva inträffa, att staten ej kan uppehålla förutvarande kraftleveranser. Det måste gifvetvis vara ett viktigt statsintresse att icke åstadkomma onödiga rubbningar i de industrier och industrisamhällen, som i anslutning- till kraftverken uppstått, och utan trygghet i detta afseende kommer någon mera betydande industri sannolikt icke till stånd. Ej heller kan det vara nationalekonomiskt att successivt eller med ens låta stora värden förfalla, sedan de visat sig lämna god afkastning.))

Sammanfattande sin mening om arrendeaftalens hufvudvillkor, har vattenkraftföreningen hemställt, att vid utarrendering af statens vattenfall följande normalbestämmelser må tillämpas:

1) Arrendetiden skall vara normalt 50 år för bebyggda vattenfall och för obebyggda ytterligare 5 år eller mera, där så befinnas erforderligt (§4).

2) Vid den normala arrendetidens slut skall arrendatorn hafva optionsrätt till förnyad upplåtelse på minst 25 år och på villkor, som

41 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

för honom ej blifva väsentligt mera betungande än de ursprungliga, eller, om kronan vill öfvertaga lägenheten, rätt att utfå lösen för sådana vattenverksbyggnader, som genom arrendets upphörande blifva för honom värdelösa (§§ 12, 17).

3) Vid statens eftertagande af lägenheten bör under alla förhallanden ersättning utgå för sådana förbättringar och nybyggnader, som under arrendetiden enligt aftal med vattenfallsstyrelsen utförts.

4) Närhelst kronan öfvertager vattenfallslägenheten, böra dåvarande kraftafnämare hafva företrädesrätt till erhållande på skäliga villkor af den kraft, som utöfver statens direkta behof linnes disponibel.

Innan jag närmar yttrar mig om förslaget i nu berörda delar, tilllåter Jag. mig lämna en redogörelse för vissa främmande länders lagstiftning i detta ämne. Jag förutskickar därvid den anmärkningen, att lagstiftningen uti dessa länder, med undantag beträffande Norge, utgår från en väsentligen annan ståndpunkt än den svenska, nämligen att rätten till vattnet tillkommer staten, visserligen icke såsom strandägare men på grund af dess öfverhöghetsrätt.

Vattnet i sjöar, floder, åar och bäckar, d. v. s. alla till de naturliga flodsystemen hörande vatten, betraktas sålunda i regel såsom allmän egendom, tillhörig stat eller kommun (publikt vatten).

I de olika länderna är största delen af vattenområdet att anse såsom publikt t. ex. inom Italien, Bayern, Baden, Saclisen och Schweiz. Inom Osterrike-Ungern är efter tillkomsten af nu gällande vattenlagar praktiskt sedt allt vatten publikt. Endast inom Frankrike, hvarest hufvudsakligen skiljes mellan icke segelbara och icke flottningsbara vattendrag samt segelbara och flottningsbara strömmar och floder, de förra icke publika och de senare publika, är det icke publika vattenområdet af någon större betydelse, enär till de icke segelbara vattendragen höra de inom Alpdepartementen befintliga, på vattenkraft synnerligen rika floderna och bäckarna.

Det torde kanske böra anmärkas, att hvad som skall anses såsom publikt och icke publikt vatten icke är i de olika ländernas lagar bestämdt efter i allo enahanda principer, hvarför det publika vattenområdet i skilda länder är af något olika omfattning, men i det stora hela torde dock det ofvan anförda kunna sägas äga full giltighet för samtliga nu ifrågavarande länder.

Till den publika floden räknas i regel såväl vatten som grund. För tillgodogörandet af vattenkraft såväl i publikt som privat vatten erfordras vederbörlig myndighets tillstånd, koncession.

Bill. till Ritsd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Raft.

Departements-

chefen.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Hvad nu angår upplåtelsetiden, gäller enligt Österrikes vattenlagar, af Indika vattenlagen för hela riket tillkommit under år 1869 och kronländernas särskilda vattenlagar under åren 1870—1875, att koncession å vattenkraft såsom regel meddelas på obegränsad tid (ständig besittningsrätt), men att koncession undantagsvis kan meddelas för begränsad tid eller med rätt till återkallelse när som helst. Under intrycket af den senare tidens utveckling på den hydro-elektriska industriens område torde emellertid undantagsbestämmelsen hafva blifvit regel, så att numera koncessioner endast meddelas antingen för begränsad tid, såsom för de moderna vattenkraftanläggningarna Etschverket (45 år), Auerverket (50 år) och Brennerverket vid Matrei (90 år), eller ock på obestämd tid, hvilket lär äga rum beträffande alla vattenfall, som anses lämpliga för elektrisk järnvägsdrift.

I Ungern är koncessionstiden enligt vattenlagen af den 14 juni 1885 fastställd "till högst 50 år. Med hänsyn till särskilda lokala förhållanden och för tillgodoseende af ett allmänt intresse kan koncession dock meddelas på obestämd tid.

1 Italien gäller lagen om vattenafledning från publika vatten af den 10 augusti 1884. Koncession meddelas antingen för beständigt eller på viss tid. Ständiga koncessioner kunna endast meddelas genom lag. Koncession på viss tid meddelas för en tid icke öfverstigande 30 år. Den 15 december 1908 har emellertid för senaten framlagts _ ett lagförslag rörande afledning och nyttjande af publika vatten, enligt hvilket förslag koncession alltid skulle meddelas för en tid af högst 30 år.

1° Frankrike äro de vattenrättsliga förhållandena reglerade genom en ko- af den 8 april 1898. Koncession meddelas antingen af prefekten i vederbörande departement eller af regeringen genom särskildt dekret. Koncessionen meddelas i regel endast tillsvidare och kan när som helst utan ersättning återkallas. För bestämd tid meddelas koncession endast beträffande sådana företag, hvilka genom särskild lag förklarats vara af allmännyttig beskaffenhet.

År 1908 framlades för deputeradekammaren ett lagförslag i frågan. Detta afser endast anläggningar vid publika vatten och skiljer mellan smärre anläggningar, som icke till hufvudändamål hafva försäljning af energi, och större anläggningar. För de förra, hvilka skulle auktoriseras, skulle gällande lagar och reglementen förfarande äga tillämpning; dock att auktorisation i intet fall skulle kunna meddelas för längre tid än 50 år. För de senare skulle meddelas koncession för viss tid. Någon maximitid är ej upptagen i lagförslaget.

43 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

I Schweiz, hvarest hvar och en af de 25 kantonerna eller halfkantonerna sedan gammalt har sin särskilda rättsordning angående tillgodogörande af vattenkraft, bestämdes den 4 april 1895 af förbundsförsamlingen, att de särskilda kantonerna skulle tillrådas att ordna sina vattenrättsliga förhållanden efter enhetliga grunder, i hvilket afseende särskildt framhölls vikten däraf, att koncessioners giltighetstid måtte begränsas till ett visst antal år.

De olika kantonala vattenlagarna kunna allt efter lagstiftningens ståndpunkt delas i tre grupper.

Den första gruppen, som ännu nästan uteslutande tager hänsyn till vattnets användande i landtbrukets tjänst, saknar utförligare, till och med i några fall hvarje, lagstiftning på området. Till denna grupp höra kantonerna Schwyz, Uri, Unterwalden Öb dem Wald, Underwalden Nid dem Wald, Appenzell Ausser-Rhoden, Appenzell Inner-Rhoden, Graubunden, Thurgau, Zug och Basel-Stadt.

Till den andra gruppen höra de lagar, hvilka visserligen innehålla utförliga bestämmelser rörande vattenhushållningen men hvilka hufvudsakligen bygga på äldre rättsåskådningar. Dit höra kantonerna Génöve, Freiburg, Neuchåtel, Luzern, Zurich, Aargau, Solothurn, Basel-Land och Schaffhausen.

Den tredje gruppen utgöres af de moderna vattenlagarna, och till denna grupp höra kantonerna Glarus, S:t Gallen, Ticino, Vallais, Vaud och Bern.

Anmärkas bör, att de franska kantonerna beträffande sin vattenlagstiftning förete en utveckling i riktning från de äldre franska till de moderna schweiziska grundsatserna. Sålunda finnes i kantonen Généve en lag af den 15 juni 1895, som föreskrifver, att rätt att tillgodogöra vattenkraft i publikt vatten i regel skall meddelas för obestämd tid (concession å bien plaire) men endast undantagsvis på bestämd tid och då genom en i vederbörlig ordning antagen speciallag, i hvilken senare händelse koncessionstiden kan bestämmas till högst 99 år. Kantonen Neuchåtel åter har redan genom en lag af den 7 december 1869 afskaffa! koncessioner för obestämd tid och förklarat, att koncessioner i stället skola meddelas för en begränsad tid af högst 99 år. Den rent schweiziska åskådningen återspeglas däremot i lagen för kantonen Vaud af den 18 februari 1901, hvilken förbjuder koncessions meddelande för längre tid än 50 år.

De tyska och italienska kantonerna sträfva likaledes tydligen till det af förbundsförsamlingen utstakade målet: eu bestämd koncessionstid.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Vidare må nämnas, att Schaffhausens och Luzerns vattenlagar icke innehålla föreskrifter om koncessionstid, men att i de under senare åren meddelade koncessioner tiden blifvit begränsad till 40 å 50 år, samt att enligt ett år 1905 framlagdt förslag till vattenlag för Graubiinden koncessionstiden skulle komma att utgöra högst 50 år.

Beträffande de till den tredje gruppen hörande kantonernas lagar gäller uti ifrågavarande hänseende utöfver hvad rörande kantonen Vauds lag redan omnämnts följande.

Lagen i Glarus af den 8 maj 1892 innehåller icke någon bestämmelse om koncessionstidens längd, men i meddelade koncessioner har tiden inskränkts till 80 år, dock med rätt för kantonen att inlösa vattenverket efter förloppet af 25 år.

S:t Gallens lag af den 23 november 1893 begränsar däremot koncessionstiden till 50 år och Ticinos lag af den 17 maj 1894 till endast 40 år. Enligt lagen i Valais af den 18 februari 1898 må koncession icke beviljas på längre tid än 99 år.

Den senaste vattenlagen är den i kantonen Bern gällande lagen, som utfärdats den 26 maj 1907. Enligt densamma meddelas kommuner för drifvande af egna anläggningar koncession utan någon tidsbegränsning, och samma bestämmelse gäller vid beviljande af koncessioner åt föreningar eller aktiebolag, hvilkas andelar eller aktier uteslutande tillhöra kommuner eller stat och kommuner gemensamt. I alla andra fall meddelas koncession för en tid af 50 år.

Den för Bayern gällande vattenlagen är af den 23 mars 1907. I denna lag skiljes mellan tillgodogörande af vattnet medelst dammanläggningar och vattnets utnyttjande på annat sätt. För rätt till vattnets utnyttjande annorledes än medelst dammanläggningar fordras tillåtelse, »Erlaubnis» af vederbörande myndighet. Tillåtelse meddelas i regel på viss tid (någon maximitid finnes icke i lagen bestämd) eller tillsvidare med rätt för staten att när som helst återkalla densamma. Tillåtelse, som meddelats utan rätt för staten att återkalla densamma, kan endast genom expropriation fråntagas den, som erhållit tillåtelsen. För uppförande af dammbyggnader eller större vattenverk fordras, förutom tillåtelse, ätven koncession (Genehmigung). För koncession gälla samma tidsbestämmelser, som för tillåtelse.

I den i Baden den 26 juni 1899 utfärdade vattenlagen finnes icke föreskrifven någon viss tid, för hvilken koncession skall meddelas, men det förutsättes beträffande koncessioner å publikt vatten, att dessa kunna meddelas allenast för viss bestämd tid.

45 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Enligt den i Sachsen gällande vattenlagen af den 12 mars 1909 erfordras för att anlägga dammbyggnader i och för vattenverk vid rinnande vatten tillåtelse af administrativ myndighet. Sådan tillåtelse meddelas antingen på viss tid eller också tillsvidare med rätt för staten att återkalla densamma. Någon maximitid finnes ej i lagen föreskrifven.

I Norge kunde fast egendom fritt förvärfvas af hvem som helst, till dess genom lagen den 21 april 1888 försäljning till utlänningar och utländska bolag af fast egendom med undantag för bergverk gjordes beroende af kunglig tillåtelse, hvilket stadgande därefter genom lagen af den 9 juni 1903 utsträcktes att gälla jämväl bergverk. Genom en 7 april 1906 utfärdad lag, som icke skulle gälla längre än till det då samlade stortingets upplösning, bestämdes vidare, att" ägande- och nyttjanderätt till vattenfall tillsvidare icke skulle kunna utan tillstånd af konungen förvärfvas af utländska medborgare eller af bolag och föreningar, såvida icke samtliga dess medlemmar vore personligen ansvariga för bolagets eller föreningens förbindelser.

Sedan denna lag förnyats samt till sin omfattning utvidgats under åren 1906, 1907, 1908 och 1909 i afvaktan på blifvande fullständig lagstiftning i ämnet, utfärdades den 18 september 1909 lag om förvärf af vattenfall, bergverk och annan fast egendom. Enligt denna lag gälla beträffande vattenfall följande regler.

Agande- eller nyttjanderätt till vattenfall å öfver 1,000 hästkrafter kan utan konungens tillåtelse (koncession) förvärfvas endast af staten, norska kommuner och norska medborgare samt med koncession af konungen utaf utländska medborgare, korporationer, stiftelser, aktiebolag samt andra bolag och föreningar med begränsadt ansvar, hvilkas styrelse har sitt säte i Norge och till större delen består af norska medborgare. Vattenfall å 1,000 hästkrafter eller därunder äro underkastade samma regler som annan fast egendom. Denna förvärfvas utan koncession af staten, norska kommuner, norska medborgare samt korporationer, stiftelser, aktiebolag, andra bolag och föreningar med begränsad ansvarighet, hvilkas styrelse har sitt säte i Norge och uteslutande består af norrmän, samt med koncession af andra rättssubjekt än nu nämnts. Koncession beviljas, när icke allmänna hänsyn tala däremot, samt meddelas för en tid af minst 60 och högst 80 år.

Hvad angår optionsrätt samt frågan huru med vattenverkshyqgnader förfareS' vid upplåtelsetidens utgång, gäller i Ungern att, för den händelse koncession efter koncessionstidens slut ånyo meddelas, redan bestående

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

verk hafva företrädesrätt därtill, såvida icke viktiga offentliga intressen påfordra vattnets användande till annat ändamål. I öfrigt saknas bestämmelser i förevarande frågor.

Enligt den italienska lagen af den 10 augusti 1884 gäller, att koncessionsinnehafvare efter utgången af koncessionstiden är berättigad att få koncessionen förnyad för ytterligare SO år o. s. v. Då koncessionen upphör att gälla, träder staten omedelbart i besittning af de i vattendragets bädd eller på dess stränder utförda arbeten och anläggningar utan skyldighet för staten att gifva den förutvarande koncessionsinnehafvaren ersättning härför. Koncessionsinnehafvaren är däremot skyldig att, då koncessionen upphör, på egen bekostnad verkställa de raseringsarbeten, som vederbörande myndighet finner nödvändiga för att sätta vattendragets bädd och stränder i det skick, som måste föreskrifvas af hänsyn till allmänna intressen och tredje mans rättigheter.

Enligt förslaget af år 1908 skulle efter utgången af koncessionstiden koncessionsinnehafvaren, därest han före tidens utgång gjort ansökan därom samt fullgjort de skyldigheter, som varit förknippade med koncessionen, vara berättigad att få koncessionen förnyad, dock endast för en ny period. Förnyelsen skulle gälla för högst samma tid som den förfallna koncessionen. Då koncessionen upphörde att gälla, skulle antingen anläggningen utan ersättning tillfalla staten eller ock staten vara berättigad att ålägga den förutvarande koncessionsinnehafvaren att på egen bekostnad verkställa erforderliga raseringsarbeten.

Det franska lagförslaget af år 1908 stadgar beträffande de auktoriserade verken, att, därest efter utgången af den bestämda tiden tillåtelsen icke förnyades, innehafvaren af tillåtelsen skulle vara skyldig att, efter vederbörande myndigheters bestämmande, antingen återställa platsen för anläggningen i dess ursprungliga skick eller utan ersättning till staten öfverlåta de anläggningar, som utförts på statens flodområde. Hvad angår de koncessionerade verken, skulle i koncessionsakten bestämmas hvilka verk, områden, byggnader och maskiner af hvarje slag, som skulle utgöra fasta tillbehör till koncessionen. Dessa skulle betraktas såsom det allmännas egendom och då koncessionen upphörde, skulle staten utan ersättning träda i besittning af desamma.

I Schweiz synas två väsentligen olika grundsatser gorå sig gällande. Den ena, som tillämpas i en del af det franska Schweiz, går ut därpå, att rättsförhållandet mellan staten och koncessionsinnehafvaren vid koncessionstidens slut af sig själft upphör och att vattenkraftanläggningen tillfaller staten, som därefter äger fritt förfoga öfver densamma. Den andra grundsatsen, som tillämpas i flertalet af de schweiziska kantonerna, ut-

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

går därifrån, att koncession visserligen vid koncessionstidens slut upphör men endast för att bereda möjlighet till modifikationer i koncessionsvillkoren, icke för att afbryta koncessionen, hvilken tvärtom i regel antages böra fortsätta såsom förut.

I lag af den 2 november 1892 angående koncession å vattenkraft för staden Généve föreskrifves således, att vid den 99-åriga koncessionstidens ' slut kantonen Geneve blifver ägare till alla fasta anordningar, såsom dammar, byggnader etc. Vill kantonen själf drifva anläggningen, är kantonen skyldig att efter värderingsmäns bestämmande inlösa alla mekaniska anordningar, såsom t. ex. turbiner och transmissioner, äfvensom anordningar för kraftens fördelning till enskilda afnämare.

Såsom en öfvergångsform till den schweiziska principen torde kunna betraktas en bestämmelse i vattenlagen för kantonen Valais af år 1898, som visserligen föreskrifver, att verket vid koncessionstidens slut skall hemfalla till staten, men som dessutom meddelar föreskrift om omedelbar förnyelse af koncessionen. Bestämmelsen är så lydande:

»Vid koncessionstidens slut äga antingen staten eller vederbörande kommuner att förnya koncessionen.

Om förnyelse af en koncession icke sökes eller om den sölces men afslås, skola staten eller vederbörande kommuner utan lösen inträda i besittningen af de anläggningar, som blifvit utförda för vattnets afledning från vattendraget och framförande till motorerna. Staten eller vederbörande kommuner äga i öfrigt, om koncessionen icke förnyas, tilläsa sig, efter värderingsmäns bestämmande, anläggningen med alla anordningar, som blifvit gjorda för vattenkraftens tillgodogörande. Då staten eller kommunerna bevilja koncession åt eu ny koncession^’, äga de ålägga honom inlösa viss anläggning efter uppskattning af värderingsman.))

Ur S:t Gallens, Ticinos, Valais’ och Vauds vattenlagar må följande bestämmelser anföras:

Do) S:t Gallens vattenlag af år 1893:

»Vid koncessionstidens slut kan ansökan om koncessionens förnyelse ingifvas. Ingifves sådan icke eller varder den icke beviljad, går koncessionen beträffande vattenkraften åter till statens fria förfogande. I händelse ansökan icke beviljas, är staten skyldig att på begäran af den dittillsvarande koncessionsinnehafvaren emot öfverlåtelse ersätta honom fulla värden af uppförda anläggningar, byggnader och anordningar.»

2:o) flhcinos vattenlag af år 1894:

»Då koncessionstiden utlupit, kan staten bevilja förnyelse med de förändringar, som möjligen befinnas nödvändiga på grund af ändrade

48 Kungl. Ma fas Nåd. Proposition N:o 201.

förhållanden i orten eller i vattendraget, dock så att därigenom fortsättandet af den drift, för hvilken koncessionen beviljats, icke i något afseende försvåras. Om förnyelse af koncessionen icke sökes, är koncessionsinnehafvaren skyldig att på egen bekostnad och enligt myndigheternas föreskrifter låta utföra alla arbeten, som fordras för att återställa och trygga en god vattenreglering samt för att hindra hvarje allmän eller enskild skada. Staten kan likväl besluta att bibehålla de af koncessionsinnehafvaren utförda arbetena i deras helhet eller till någon del, i hvilket fall de skola exproprieras. Det skadestånd, som då skall betalas, skall bestämmas efter gällande pris på den mark, som skall aflåtas, och efter arbetenas tillstånd vid tidpunkten för expropriationen samt får i intetfall öfverstiga anläggningskostnaden i dess helhet. Skulle staten neka sökt förnyelse af koncessionen, är staten skyldig att expropriera samtliga af koncessionsinnehafvaren utförda arbeten mot erläggande af skadestånd efter syn och värdering.»

3:o) Valais’ vattenlag af år 1898:

»Vid koncessionens slut kan staten eller vederbörande kommun bevilja förnyelse af koncessionen. Ingifves icke ansökan om förnyelse eller varder densamma icke beviljad, öfvergå de för vattnets ledning och kraftuttagning utförda arbeten utan ersättning till staten eller kommunen.

När koncession icke förnyas, är staten eller kommunen berättigad att inlösa kraftstationen och alla andra för vattnets tillgodogörande uppförda byggnader efter ett af fackmän bestämdt pris. Blir koncession meddelad annan, kan denne förpliktas inköpa anläggningarna enligt deras af fackmän åsätta värde.»

4:o) Vauds vattenlag af år 1901:

»Fem år före koncessionstidens slut bör koncessionsinnehafvare, som önskar få koncession förnyad, ingifva ansökan därom. I sådan händelse är staten förpliktad att minst tre år före koncessionstidens utgång hafva fattat beslut i frågan.»

I Berns vattenlag af år 1907 stadgas i hithörande frågor följande rörande de för bestämd tid beviljade koncessioner:

»Vid koncessionstidens slut skall, därest staten icke har behof af vattenkraften för annat ändamål, den förutvarande innehafvaren af koncessionen äga rätt att fä densamma förnyad för viss bestämd tid. För den händelse förnyelse af koncessionen icke medgifves, öfvergå de af koncessionsinnehafvaren gjorda anläggningar, byggnader och anordningar äfvensom själfva marken till staten mot godtgörelse för inköps- och anläggningskostnaden. År verkliga värdet vid tiden för öfvergången till följd af slitning mindre än det, hvartill nyssnämnda kostnader uppgått, skall

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 201.

endast verkliga värdet ersättas. Den tid, för hvilken koncessionen förnyas, kan uppgå till högst 25 år, efter hvilken tids förlopp emellertid koncession ännu en gång för samma tid kan beviljas. Efter en tid af 100 år hemfaller kraftanläggningen med alla till dess utnyttjande uppförda byggnader, anläggningar och inrättningar utan ersättning till staten, som dock skall lämna godtgörelse för marken, å hvilken byggnaderna uppförts, äfvensom för maskiner, som öfvertaga:? af staten, ehuru staten dock icke är förpliktad att inlösa de senare. Ålit hvad som tillfaller staten skall vara i godt och användbart skick.))

Hvad Bayern angår, gälla i nu ifrågavarande hänseenden följande bestämmelser. Då en anläggning icke längre tages i bruk — af hvilken anledning detta än må bero — kan koncessionsinnehafvaren med hänsyn till det allmänna bästa af vederbörande myndigheter åläggas att på egen bekostnad borttaga anläggningen och återställa det ursprungliga tillståndet. Skulle koncessionsinnehafvaren vara medellös, skall staten eller den kommun, i hvars intresse det ligger att anläggningen borttages, svara för kostnaderna härför. Om det med hänsyn till det allmänna bästa är erforderligt att bibehålla en anläggning, hvarom nu är fråga, åligger det staten eller vederbörande kommun att sörja .för underhållet af densamma. Staten eller kommunen är därvid berättigad att af koncessionsinnehafvaren fordra anläggningens öfverlåtelse. Skulle denne icke gå in härpå, äro lagens expropriationsbestämmelser tillämpliga. Efter utgången af tiden för en tillåtelse eller koncession kan anläggningen alltså endast mot ersättning tillfalla staten. Under koncessionstiden är staten berättigad att genom expropriation förvärfva hela vattenkraftanläggningen eller del däraf. Staten kan äfven påfordra, att koncessionsinnehafvaren mot ersättning afstår allt eller en del af det vatten, som tillgodogöres i anläggningen.

Uti Baden kan vid koncessions meddelande föreskrifvas, antingen att det vid koncessionstidens slut åligger koncessionsinnehafvaren att genom borttagande af de för kraftstationen erforderliga byggnader återställa vattendraget i dess förra skick eller ock att kraftanläggningen skall tillfalla staten. I detta senare fall bestämmes jämväl vid beviljandet af koncessionen, huruvida koncessionsinnehafvaren skall afstå anläggningen utan godtgörelse eller om staten vid öfvertagandet af densamma skall betala ersättning, som dock icke må öfverstiga anläggningskostnaderna.

Enligt den i Sachsen gällande lagen kan, då koncessionstiden utgår, vederbörande myndigheter ålägga koncessionsinnehafvaren att borttaga anläggningen.

Bill. till Eilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Höft.

50 Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Enligt den norska lagstiftningen af år 1909 öfvergår vid koncessionstidens slut vattenfallet med alla de inrättningar, genom hvilka vattnets lopp eller läge förändras, såsom dammar, kanaler, tunnlar, bassänger, rörledningar m. in., samt den för utbyggandet och anläggningen af själfva kraftverket erforderliga, af koncessioninnehafvaren förvärfvade mark till staten med full äganderätt och utan ersättning. Härjämte kan vid koncessionens meddelande bestämmas, att kraftstationen med maskineri och annat tillbehör skall tillfalla staten med äganderätt utan godtgörelse. Det, som icke tillfaller staten, är staten berättigad att antingen inlösa efter dess genom på statens bekostnad anställd uppskattning utrönta värde eller ock påfordra, att detsamma skall borttagas inom viss af justitiedepartementet bestämd tid.

Enligt det förslag, som framlades af den för lagens utarbetande tillsatta kommittén, skulle vid koncessionstidens slut vattenfallet med alla de inrättningar, genom hvilka vattnet med hänsyn till lopp eller läge förändrades, samt den för kraftverket erforderliga marken tillfalla staten utan vederlag. Beträffande den öfriga delen af kraftanläggningen, såsom byggnader, maskiner, kraftledningar m. in., skulle staten vara pliktig att inlösa densamma efter det värde, som åsattes genom en på statens bekostnad föranstaltad värdering, för såvidt och i den utsträckning driften skulle fortsättas. Hvad som icke tillfölle staten eller af denna inlöstes skulle borttagas inom viss tid. Ville staten icke vid koncessionens slut fortsätta kraftanläggningens drift, skulle koncessionsinnehafvaren vara pliktig att vidtaga de åtgärder, som visade sig erforderliga för att icke företagets nedläggande skulle medföra fara eller skada för omgifningarna.

I lagen finnes icke någon bestämmelse rörande rätt för koncessionsinnehafvaren att få koncessionen till sig ånyo upplåten. Uti kommitténs motiv till dess lagförslag framhålles emellertid, att det vid koncessionstidens slut synes vara anledning för såväl staten som koncessionsinnehafvaren att träffa öfverenskommelse om förnyelse af koncessionen, men bör vid uppgörandet af sådan öfverenskommelse hänsyn tagas därtill, att staten då är anläggningens ägare.

Lagstiftningen i främmande länder företer sålunda på detta område en mycket växlande bild. Öfver hufvud taget kan man säga, att koncessionstiden i allmänhet är väsentligt längre än 40 år och att, därest koncessionen efter en upplåtelsetid, som ej sträcker sig öfver en mycket lång tidrymd, icke förnyas, koncessionsinnehafvaren i regel erhåller ersättning för sina anläggningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 51

Dessa lagbestämmelser lära emellertid icke utan vidare kunna tagas såsom förebild för de svenska förhållanden, hvilka det nu gäller att reglera, då här — i motsats mot förhållandet i andra länder — är fråga om möjligheten för staten att vid upplåtelse af vattenrätt med utsikt till framgång kunna konkurrera med ägarna till privata fall. Frågan om upplåtelsetidens längd och hur förhållandet skall ordnas mellan staten och arrendatorn vid dess utgång är sålunda en rent praktisk fråga, som bör afgöras med hänsyn till hvad som för staten och det allmänna kan anses fördelaktigast ur ekonomiska och andra synpunkter.

Kommitterade hafva nu föreslagit, att arrendetiden i allmänhet skall för obebyggdt vattenfall sättas till 45 år, därvid man tänkt sig, att 5 år skulle erfordras för anläggningens utförande. I fråga om bebyggdt fall skulle den regelmässiga arrendetiden blifva 40 år. Kommitterade hafva nämligen uttalat såsom sin åsikt, att en sådan upplåtelsetid i allmänhet skulle vara tillräcklig för att kostnaderna för vattenkraftanläggningen skulle kunna amorteras samt arrendatorn dessutom erhålla skälig vinst å företaget.

Den sålunda föreslagna arrendetiden synes mig vara lämpligen afpassad, då frågan gäller fall, som redan äro bebyggda. Däremot finner jag uppenbart, att denna upplåtelsetid i fråga om obebyggda fall i regel skall blifva alltför kort för att kostnaderna för utförande af vattenkraftanläggningen därunder skola kunna amorteras. Man måste nämligen betänka, hvilka betydande kapital måste bindas vid en anläggning af ifrågavarande art, och att i allmänhet det icke blott är vattenkraftanläggningen, som skall amorteras, utan äfven de industrier, som i sammanhang därmed tillkommit. Fn omständighet af väsentlig betydelse är också, att, såsom vattenkraftföreningen påpekat, det stora flertalet vattenfall, om hvilka här blir fråga, äro ogynnsamt belägna och svåra att bebygga. Särskilt om man förutsatte, att sådana bestämmelser träffas, att arrendatorn kan blifva skyldig att vid arrendetidens utgång utan lösen afstå Åvatten verksbyggnaderna, är så mycket tydligare, att den föreslagna arrendetiden skall vara för kort och följaktligen de af staten till arrende utbjudna fallen blifva mycket litet begärliga. Det synes mig därför, för att öfverhufvud taget erhålla möjlighet att få spekulanter på statens vattenkraft samt ur synpunkten att skaffa staten större ekonomisk vinst af sina vattenfall, vara angeläget, att arrendevillkoren göras mindre stränga än kommitterade föreslagit. Att finansieringen af företag med den betydande omfattning, som här afses, icke lämpligen kan planläggas för eu amorteringstid af allenast 40 år, har också med styrka framhållits af de på området sakkunniga personer, med hvilka jag rådfört mig i ämnet.

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Men äfven andra skäl tala för att i allmänhet bestämma längre arrendetid än den kommitterade föreslagit. Det är nämligen tydligt, att, i den mån npplåtelsetiden närmar sig sitt slut, arrendatorn skall, om lian dessutom icke ens till någon del är tillförsäkrad lösen, blifva allt mera obenägen att nedlägga några kostnader på vattenkraftanläggningen och därpå grundade industrier. Han kommer sålunda måhända icke att i erforderlig grad utvidga sin verksamhet eller tillgodogöra sig nya uppfinningar för förbättring af arbetsmetoder och arbetsprodukter, han blir med ett ord efter i täflan. Att detta ur landets synpunkt är skadligt, lärer icke kunna förnekas, särskildt som de industrier, för hvilka vattenkraften torde komma att tagas i anspråk, val i öfvervägande grad blifva afsedda för export. Det är ju visserligen att förutsätta, att dessa frågor skulle af den förvaltande myndigheten komma att handhafvas med klokhet och omdöme, och att följaktligen, därest en utvidgning af industrien finnes lämplig och behöflig, aftal oafsedt arrendetidens längd redan före dess utgång bör kunna träffas om ny upplåtelse på sådan tid, att de nya anläggningarna kunna amorteras. Men gifvet är, att staten skall kunna betinga sig bättre arrendevillkor, om arrendatorn redan från början kan planlägga företaget för en längre framtid. Ytterligare tillåter jag mig påpeka, att, därest kraftanläggningen hufvudsakligen har till ändamål att distribuera elektrisk energi, priset på energien gifvetvis kommer att ställa sig högre i den mån arrendetiden förkortas, och arrendatorn sålunda måste beräkna en hastigare amortering å sin anläggning. En kortare arrendetid kommer följaktligen med all sannolikhet att hårdt drabba kraftafnämama.

Kommitterade hafva i sin motivering för en fyrtioårig arreijdetid åberopat analogien med koncessionstiden för elektriska ledningar. Denna jämförelse synes dock icke hafva större berättigande, särskildt med hänsyn därtill att kraftledningar fordra ett förhållandevis ringa kapital.

Nu hafva visserligen kommitterade i förslaget upptagit en bestämmelse, enligt hvilken Kungl. Maj:t skulle äga att utsträcka arrendetiden, då särskilda skäl tala därför. Då någon begränsning af denna Kungl. Maj:ts rätt icke föreslagits, skulle i hvarje fall arrendetiden kunna sättas så lång, att arrendatorn tillförsäkras en fullt tillräcklig amorteringstid. Om man emellertid är öfvertygad, att en fyrtioårig arrendetid i allmänhet är för kort, synes olämpligt att fastslå ett stadgande, som sannolikt skulle komma att göra det ifrågasatta undantaget till regel.

Såsom ofvan framhållits, är emellertid spörsmålet om arrendetidens längd i hög grad beroende af huru förhållandet mellan kronan och arrendatorn ordnas vid arrendets upphörande samt huruvida arrendatorn

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

tillerkännes optionsrätt till nytt arrende. Dessa frågor synas mig till och med halva ett så nära samband, att jag funnit mig föranlåten att inarbeta de bestämmelser, som motsvara 12 och 17 §§ i kommitterades förslag, i 4 § af mitt förslag.

I 12 § ifrågasätta kommitterade, att arrendator!! skall kunna i kontraktet antingen tillförbindas att vid arrendetidens utgång eller då arrendet upphör till följd af förverkande till kronan utan lösen afstå å den upplåtna vattenfalls lägenheten befintliga, honom tillhöriga vatienverksbyggnader, eller ock berättigas att för dem erhålla lösen af kronan. Om det ena eller andra alternativet väljes skulle visserligen icke alltid la den betydelse, som det vid första påseendet kunde tyckas, enär eu arrendator, som berättigades att få lösen för vattenverksbyggnader, i regel ^ torde komma att få erlägga högre arrendeafgift än om han vid arrendets upphörande skulle afstå nämnda byggnader till kronan utan lösen. I. för!attningsförslaget linnes emellertid intet som hindrar, att, om särskilda omständigheter göra det nödvändigt för att få ett kronans vattenfall utarrenderadt, en arrendator kan få en längre upplåtelsetid än den normala kombinerad med låg arrendeafgift och rätt att erhålla lösen lör å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader. De villkor, som i det särskilda fallet skulle inflyta i arrendekontraktet, skulle enligt förslaget gifvetvis komma att blifva föremål för förhandling mellan vattenfallsstyrelsen och blifvande spekulanter.

Den befogenhet, som sålunda enligt kommitterades förslag skulle tillkomma vattenfallsstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t, i den män hithörande frågor i samband med beviljande af eu längre arrendetid än den normala blefve underställda Kungl. Maj ds pröfning, skulle visserligen, genom den störa frihet de lämna att taga hänsyn till särskilda förhållanden i de olika fallen, vid ett klokt handhafvande vara väl ägnade att tillgodose kronans rätt. Men å andra sidan är denna frihet så stor, att det icke torde kunna antagas, att Riksdagen skall vara villig att lämna den förvaltande myndigheten så fria händer att ikläda kronan förpliktelser, i synnerhet som dessa skulle kunna föranleda betydande statsutgifter. Hade exempelvis vattenfallsstyrelsen utarrenderat ett större, kronan tillhörigt vattenfall på 45 år samt i kontraktet tillförbundit kronan att vid arrendetidens utgång till arrendator!! utgifva lösen för å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader, skulle Riksdagen, när arrendetiden utlöpte, stå inför nödtvånget att anvisa erforderliga medel till erläggande af en sannolikt icke obetydlig löseskilling, utan att Riksdagen varit i tillfälle att pröfva, huruvida öfvertagandet af vattenverksbyggnaderna vore för kronan fördelaktigt. Det

54 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

är visserligen sannt, att de arrendeafgifter, som af arrendatorn erlagts, kunna reserveras till gäldande af löseskillingen. Det lärer emellertid icke alltid kunna antagas, att arrendealgifterna skulle vara tillräckliga härtill. Särskild! torde det kunna förutsättas, att ett tillskott skulle erfordras, om upplåtelsetiden varit den normala pa samma gång som vattenfallets bebyggande kraft stora kostnader, enär arrendeafgiften då gifvetvis icke kunnat sättas vidare hög. Af de skäl jag sålunda anfört anser jag mig icke kunna förorda kommitterades förslag i denna del.

I fråga om arrendator optionsrätt till nytt arrende föreslå kommitterade i 17 § befogenhet för vattenfallsstyrelsen att i arrendeaftalet berättiga arrendatorn att för viss i aftalet bestämd tid på de villkor, som med hänsyn till förhållandena vid arrendets utlöpande kunna anses skäliga, få vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten, dock endast under förutsättning att styrelsen icke senast tern år före arrendetidens utgångunderrättar honom, att dylik förlängning icke af kronan medgifves. Då vattenfallet utarrenderats "i bebyggdt skick synes mig en dylik villkorlig optionsrätt kunna godtagas, om blott skyldighet stadgas för arrendator att senast tre år före arrendetidens utgång meddela vattenfallsstyrelsen, huruvida han vill begagna sig af optionsrätten. År åter vattenfallet obebyggdt, när det upplåtes pa arrende, blifva förhallandena för en arrendator, särskildt om han förpliktat sig att vid arrendets utlöpande afstå sina vattenverksbyggnader till kronan utan lösen, så osäkra, att kronans vattenfallslägenheter i konkurrensen med enskilda, som erbjuda full äganderätt åt vattenspekulanter, sannolikt fortfarande få ligga oanvända eller åtminstone lämna endast en relativt ringa afkastning.

I sin skrift har vattenkraftföreningen, som ansett den första arrendeperioden för obebyggda fall böra sättas till 55 år, föreslagit bestämmelser af innehåll att arrendatorn skall erhålla optionsrätt till förnyad upplåtelse på minst 25 år och på villkor, som för honom ej blifva väsentligen mera. betungande än de ursprungliga, samt att, om kronan vill öfvertaga lägenhet en, arrendatorn skall vara berättigad till lösen för sådana vattenverksbyggnader, som genom arrendets upphörande blifva för honom värdelösa. Af skäl, som jag kommer att här nedan närmare angifva, anser jag mig icke heller kunna utan vidare godtaga detta förslag.

En såväl för kronan som för arrendatorn tillfredsställande lösning af denna fråga synes mig kunna ernås, om det föreskrifves, att kronan vid arrendetidens utgång är berättigad att återtaga vattenfallslägenheten mot erläggande af lösen för arrendator^ å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader samt viss annan i arrendeaftalet bestämd, å lägenheten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 55

befintlig' egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, med .rätt för arrendator!! att, om kronan ej vill återtaga lägenheten mot lösen, som nu är omförmäld, på skäliga villkor erhålla förnyad upplåtelse af lägenheten för eu tidsperiod, som lämpligen torde kunna bestämmas till trettio år. Om detta mitt förslag vinner afseende, synes den första arrendeperioden för obebyggdt vattenfall kunna bibehållas vid den af kommitterade föreslagna tiden, 45 år. Vid utgången af den tid, för hvilken den förnyade upplåtelsen gäller, skulle såväl vattenverksbyggnaderna som viss annan i aftalet angifven egendom utan lösen tillfalla kronan. Mitt förslag att icke blott vattenverksbyggnaderna utan äfven viss annan arrendatorns egendom skulle vid den första arrendeperiodens slut af kronan lösas eller, om arrendator!! får lägenheten till sig ånyo upplåten, vid den förlängda arrendetidens utgång utan lösen hemfalla till kronan, har föranledts af vattenkraftföreningens anmärkning att till vattenverksbyggnader vid inlösen äfven syntes böra räknas själfva maskinhuset, som i regel vore sammanbyggdt med turbinkamrarna, äfvensom turbiner och eventuellt befintliga elektriska generatorer.

Jämväl enligt mitt förslag kan sålunda kronan blifva skyldig att vid arrendetidens slut utgifva afsevärda belopp i lösen för vattenverksbyggnader och annan arrendatorn tillhörig egendom. Kronan behöfver emellertid icke redan vid arrendeaftalets ingående afgöra, huruvida kronan vid arrendetidens utgång skall lösa till sig nämnda byggnader och egendom, utan beredes möjlighet att uppskjuta pröfningen häraf till en tidpunkt, då det kan med tämligen stor säkerhet afgöras, huruvida ett återtagande af vattenfallslägenheten är för kronan fördelaktigt. Pröfvas det vara till nackdel för kronan att utlösa arrendatorn, står det kronan Öppet att låta arrendet fortfara under ytterligare 30 år, efter hvilken tids förlopp kronan utan lösen återfår lägenheten i bebyggdt skick. Jag tillåter mig i samband härmed framhålla, att, när dylik fråga förekommer, den gifvetvis bör föreläggas Riksdagen till afgörande. Genom den tryggare ställning arrendatorn af en kronans vattenfallslägenhet erhåller enligt mitt förslag, kan det påräknas, att häri skall kunna erlägga högre arrendeafgift. Det torde då äfven mera sällan än enligt kommitterades förslag kunna förekomma, att de af arrendatorn erlagda arrendeafgifterna icke förslå till erläggande af det lösenbelopp kronan kan befinnas skyldig att utgöra.

I analogi med hvad jag föreslagit beträffande optionsrätt till bebyggd vattenfall, torde i fråga om vattenfall, som utarrenderats i obebyggdt skick, böra föreskrifvas, att arrendatorn skall vara berättigad till förnyadt arrende endast under förutsättning, att han senast tre år

56 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

före den första arrendeperiodens utlöpande lämnar vattenfallsstyrelsen meddelande om att lian önskar begagna sig af optionsrätten. Vill lian ej mottaga förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, synes det skäligen kunna fordras, att lian utan lösen afstår sina vattenverksbyggnader till kronan. Det lärer emellertid endast i ytterst sällsynta fall kunna ifrågakomma, att arrendatorn ej vill begagna sig af optionsrätten, i synnerhet som det kan antagas, att en af honom framställd begäran att för den nya arrendeperioden få öfverlåta arrendet å annan icke kommer att afslås, om ej giltiga skäl därtill föreligga.

Att bestämmelserna rörande arrendator optionsrätt gifvas det i förhållande till kommitterades förslag för honom fördelaktigare innehåll jag här ofvan ifrågasatt, synes mig icke vara ägnadt väcka betänkligheter. Jag har nämligen ansett mig kunna förutsätta, att det —- med bortseende från vissa sällsynta undantagsfall — länder till fördel såväl för kronan som för arrendatorn, om arrendet fortfar äfven efter den först aftalade arrendetidens utgång. En förnyad upplåtelse blir följaktligen då regel, i synnerhet som allmänna hänsyn torde tala mot väsentligare ingrepp i bestående förhållanden. Hafva i anledning af vattenkraftens tillgodogörande nya industrier rotfäst sig, samhällen vuxit upp och nya skattdragande värden skapats, lärer det sålunda icke vara förenligt med statens intressen att träffa sådana förfoganden, att resultatet af årtiondens arbete omintetgöres. Tvärtom bör det gifvetvis vara staten angeläget att befordra utvecklingen af de företag, som betjäna sig af statens vattenfall för drifvande af sin rörelse.

Mot mitt förslag, att arrendatorn erhåller optionsrätt till förnyadt arrende af vattenfallslägenheten för viss i författningen bestämd tid, talar visserligen den af kommitterade framhållna omständigheten, att kronan själf kan behöfva taga lägenheten i anspråk viss kortare tid efter den första arrendeperiodens utgång. Då emellertid det nya arrendeaftalet icke skall gälla för längre tid än 30 år, lärer det, innan kronan behöfver afgöra, om kronan vill återtaga lägenheten efter utlöpande af den första arrendeperioden, med någorlunda stor säkerhet kunna bedömas, huruvida den skall blifva för kronan behöflig under den tid, det nya arrendeaftalet afser. Det står då kronan öppet att mot lösen återtaga vattenfallslägenheten samt att därefter träffa uppgörelse med arrendatorn om rätt för honom att fortfarande använda lägenheten, till dess densamma behöfver tagas i anspråk af kronan. Då det finnes all anledning antaga, att det är till fördel för arrendatorn att så länge som möjligt få bruka lägenheten, torde en dylik uppgörelse utan svårighet kunna åvägabringas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 57

Till beredande af större trygghet för att arrendator:! fullgör sina förpliktelser enligt arrendeaftalet synes det mig lämpligen kunna stadgas såsom påföljd för ett förverkande af arrenderätten, att arrendatorn skall vara skyldig att, om förverkandet skett under den första arrendeperioden, till kronan utan lösen afstå honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Enär arrendatorn vid utgången af den tid, för hvilken det nya aftalet gäller, kan vara skyldig att till kronan utan lösen afstå ej blott omförmälda vattenverksbyggnader utan äfven viss annan honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, lärer lian böra förpliktas att, därest arrenderätten af honom förverkas under nämnda tid, till kronan utan ersättning öfverlämna såväl vattenverksbyggnaderna som ifrågavarande egendom.

Äfven om arrendetiden bestämmes på sätt jag nu föreslagit, synas dock särskilda bestämmelser böra meddelas rörande byggnadstiden vid upplåtelse af obebyggda vattenfall.

Såsom ofvan nämnts, har byggnadstiden beräknats till fem år. Dnderstundcm lärer det emellertid kunna inträffa — isynnerhet där de rättsliga förhållanden, som behöfva ordnas, innan fallets bebyggande kan påbörjas, åro mera invecklade än vanligt — att nämnda tid visar sig icke vara till fyllest. Där detta kan förutses vid upprättande af arrendekontraktet, torde det föranleda, att arrendetiden sättes längre än den normala, tiar uppskofvet med byggnadsarbetets påbörjande däremot icke kunnat på förhand beräknas, kan tydligtvis lätt hända, att, därest ej särskildt aftal träffas mellan kronan och arrendatorn om förlängning af arrendetiden, denna biff ver kortare än som ansetts erforderligt för amortering af vattenkraftanläggningen. En dylik utsträckning af upplatelsetiden lärer emellertid icke böra arrendatorn förvägras, då han gjort hvad på honom ankommit för att fullborda anläggningen inom den bestämda tiden och då det finnes grundad anledning antaga, att amorteringstiden skulle blifva alltför knappt tillmätt, om ej förlängning medgåfves. Såsom vattenkraftföreningen ifrågasatt, torde emellertid vara lämpligt, att i författningsförslaget uttryckligen utsäges, att en utsträckning af byggnadstiden kan beviljas, när sådana skäl därtill, som nu antydts, föreligga.

Ett stadgande om rätt för Kung!. Maj:t att medgifva längre upplatelsetid än den normala synes emellertid böra bibehållas jämväl om arrendetiden för obebyggda vattenfall bestämmes på sätt jag nyss företagit. Förhållanden kunna nämligen förekomma, då en förlängning af arrendetiden skäligen herde böra medgifvas. Så synes vara fallet, där enskilda personer eller bolag utgifvit betydande belopp för ett vattenfall Bill. till liiksd. Prof. 1010. 1 Sand. 1 Afd. 102 Höft. 8

58 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

i den tro att äganderättsförhållandena voro fullt klara eller måhända länge innehaft och begagnat vattenfall i god tro, men kronan plötsligen uppträdt och liäfdat anspråk på äganderätten till vattenkraften. I sådana fall, af hvilka ett flertal redan föreligger, torde såväl billighetsskäl som hänsynen till industriens utveckling eller bestånd tala för en längre arrendetid. Det gäller nämligen därvid att under arrendetiden ej blott amortera anläggningskostnaderna utan äfven den erlagda köpeskillingen eller det bokförda värdet för vattenfallet. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att i författningen intages ett stadgande, hvarigenom Kungl. Maj:t bemyndigas att, när det föreligger förhållanden af omförmäldt slag, medgifva ytterligare utsträckning af arrendetiden, dock ej för längre tidsperiod än att arrendetiden under första och andra arrendeperioderna sammanlagdt uppgår till högst nittio år.

Under de omständigheter, som nyss angifvits, kan det ock blifva fråga om lägre arrendeafgift än den, som skulle kunnat påräknas, därest fallet städse varit kronans ostridiga egendom. Därjämte måste antagas, att i arrendekontrakten kunna komma att införas jämväl andra bestämmelser än de i föreliggande förslag såsom regel förutsatta, därest de icke stå i strid mot författningen. Sålunda bör exempelvis enligt mitt förmenande från kronans sida intet hinder möta för att, redan innan en eventuell rättegång om äganderätten blifvit slutligen afgjord, med vederbörande innehafvare träffa öfverenskommelse om fallets upplåtelse till nyttjande, hvilken öfverenskommelse gifvetvis förfaller, därest kronans anspråk på äganderätten blifva ogillade. Detta naturligtvis under förutsättning att kronan icke har omedelbar användning för fallet för egen räkning. På sådant sätt lider den enskilde, som råkat i en dylik brydsam situation, minsta möjliga olägenhet af de ändrade förhållandena, under det att kronan befordrar industriel^ fortbestånd eller utveckling samt får dispositionsrätt till fallet, när arrendetiden utlöper.

Hvad angår villkoren för den nya upplåtelsen, har vattenkraftföreningen föreslagit, att dessa icke skola för arrendatorn blifva mera betungande än de ursprungliga. Detta synes mig emellertid vara mindre lämpligt än författningsförslagets föreskrift, att upplåtelse må ske mot den arrendeafgift och de villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn till de vid arrendetidens utgång rådande förhållanden kunna anses skäliga. Det torde icke vara lämpligt, att, om staten för att främja en ny och för landet viktig industri, som till en början ej kan bära ett normalt kraftpris, beviljat densamma upplåtelse af ett vattenfall på synnerligen fördelaktiga villkor, staten vid arrendetidens utgång, när det industriella företaget måhända utvecklats till en mycket vinstgifvande affär, skulle vara förhindrad att betinga sig den arrendeafgift och de

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

öfriga villkor, som motsvara då gällande kraftpris. Det synes kunna befaras, att den af vattenkraftföreningen föreslagna formuleringen skulle anses utgöra hinder därför. A andra sidan inrymmer föreningens formulering icke heller det fall, att arrendeafgiften med hänsyn till rådande förhållanden bör sänkas. Om författningsförslagets affattning väljes, saknas för öfrigt icke en objektiv norm för bestämmandet af villkoren. Uttrycket »skälig» lärer nämligen gifva vid handen, att hänsyn skall tagas till förhållandena vid andra' jämförliga vattenfall.

Vidare har vattenkraftföreningen framhållit såsom en angelägenhet af synnerlig vikt att vid upplåtelsetidens slut ersättning lämnas för de vattenverksbyggnader, som genom arrendets upphörande blifva för arrendatorn värdelösa, och detta vare sig de ligga på statens lägenhet eller icke. Häremot förtjänar till en början erinras, att staten icke gärna kan tillförbinda sig att inlösa byggnader, belägna å annan tillhörig mark, utan att vara tillförsäkrad rätt att de få kvarstå på oförändrade villkor. Aro byggnaderna belägna å arrendatorn tillhörig mark och arrendatorn förbinder sig att jämte byggnaderna jämväl afstå marken, innefattar en dylik utfästelse löfte om försäljning af fast egendom, hvilket icke är juridiskt förpliktande för jordägaren.

Vattenkraftföreningen har slutligen anfört, att, då staten öfvertager vattenfallslägenheten, dåvarande afnämare borde hafva företrädesrätt till erhållande af disponibel kraft på skäliga villkor, vare sig från samma anläggning (eller från annat håll, och borde detta gälla såsom regel icke blott vid den första arrendeperiodens utgång utan äfven senare. ■ En bestämmelse i dylik riktning torde emellertid icke böra upptagas i den blifvande författningen. Oaktadt staten gifvetvis kommer att reservera vattenfall för egna kommande behof, i den mån dessa kunna förutses, lärer det dock, på sätt i författnings förslaget förutsättes, kunna förekomma, att staten kan behöfva återtaga en utarrenderad vattenfallslägenhet. Reglerna i 14 § (13 § i mitt förslag) rörande kronans skyldighet att för sådant fall gälda lösen äro för kronan mycket stränga. Det är då gifvet, att kronan återlöser vattenfallslägenheten, endast om kronan med nödvändighet behöfver använda kraften från vattenfallet för något sitt ändamål. Därest dittillsvarande kraftafnämare tillförsäkras rätt att under ■ alla omständigheter påfordra, att kronan tillhandahåller dem kraft i samma utsträckning som förut, skulle kronans inlösningsrätt blifva fullständigt illusorisk. I författningsförslaget har ifrågasatts, att kraftabonnenterna i stället skulle få ersättning, som håller dem skadeslösa för upphörande af kraftleveransen. Deras rätt synes då vara i tillfyllestgörande grad tillgodosedd. Äfven i det fall, dä. vattenfallslägenheten vid arrendetidens utgång hem-

5 och 6 §§.

Anläggnings utförande. Arrendes förverkande.

Kommitte-

rade.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

fuller till kronan, kan det vara förenadt med olägenheter, om kronan blir bunden att utsluta nja kontrakt om kraftleverans med de dittillsvarande kraftabonnenterna. Arrendatorn kan ju icke ingå aftal om leverans af kraft från vattenfallet för längre tid än arrendeaftalet gäller, hvadan kraftafnämarna icke kunna åberopa någon laglig grund för ett dylikt yrkande. Eu föreskrift sådan som den af vattenkraftföreningen ifrågasatta synes dessutom så mycket mindre erforderlig, som det i de allra flesta fall ligger i kronans intresse att förutvarande energileveranser fortfara. Emellertid bör kronan icke vara betagen möjligheten att vid upplåtelsetidens utgång utarrendera vattenfallslägenheten till en industri, som bättre och till större fördel för det allmänna tillgodogör vattenkraften i vattenfallet, äfven om därigenom personer, hvilka enligt kontrakt med förutvarande arrendatorn därifrån erhållit kraft, skulle blifva nödsakade att på annat sätt fylla sitt kraftbehof.

Skulle arrenderätten af arrendatorn förverkas och vattenfallslägenheten på grund däraf återfalla till kronans disposition före den aftalade arrendetidens slut, bör staten tydligtvis tillse, att af arrendatorn behörigen kontrahera de kraftleveranser få fortfara. Någon föreskrift härom torde emellertid icke behöfva inflyta i författningen.

Då enligt kommitterades förslag de vatlenverksbyggnader, som af nyttjanderättshafvaren utföras å vattenfallslägenheten, i regel skola vid upplåtelsetidens utgång utan lösen tillfalla kronan, hafva de, på sätt förut omnämnts, ansett, att såsom ett nödvändigt komplement härtill nyttjanderättshafvaren bör åläggas att, innan vattenfallets bebyggande får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de anläggningar för vattenkraftens utnyttjande, hvilka han har för afsikt att utföra. Nämnda styrelse borde därvid öfver vaka, att de planerade anläggningarna icke komma att stå i vägen för ett uttagande af det ytterligare kraftbelopp, som kan ur vattendraget utvinnas, eller för genomförande af sjöreglering eller annat företag, som är ägnadt att öka dess uttagbara energimängd.

För tillgodoseende af det allmännas intresse med afseende å vattenverksbyggnadernas utförande finna kommitterade det äfven vara nödigt, att vattenfallsstyrelsen tillerkännes rätt att utöfva kontroll öfver arbetets utförande och tillse, att detta verkställes på ändamålsenligt och betryggande sätt i öfverensstämmelse med godkända ritningar.

I de två första stjmkena af 6 § hafva kommitterade infört en bestämmelse om rätt för kronan att uppsäga aftalet, om nyttjanderättshafvaren gör större afvikelse från den godkända planen för anlägg-

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

ningen eller icke utför denna på betryggande sätt eller icke fullgör honom i aftalet förelagd skyldighet att inom viss tid hafva påbörjat, respektive afslutat arbetet med fallets bebyggande. Detta stadgande torde, anmärka kommitterade, stå i full öfverensstämmelse med 10 punkten af 2 kap. 36 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Ett behörigt fullgörande af nyttjanderättshafvarens skyldigheter i omförmälda hänseenden måste nämligen enligt kommitterades uppfattning anses vara af den synnerliga vikt för kronan, att nyttjanderättshafvaren, om han åsidosätter dessa sina skyldigheter, därför bör kunna gå förlustig sin rätt till don upplåtna lägenheten.

I sista stycket af samma § hafva kommitterade ifrågasatt, att arrendet skall, om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn förverkadt, därest upplåten vattenkraft eller däraf alstrad energi användes för annat ändamål än i aftalet förutsatts. Denna bestämmelse ansluter sig nära till punkt 3 i sist omförmälda § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, utan att den dock torde falla därunder. Att en dylik förändring med afseende å användningen af upplåten kraft kan vara af den synnerliga vikt för kronan, att den innebär giltig anledning till förverkande . af nyttjanderätten, finna kommitterade icke vara underkastadt tvifvel. Har exempelvis en vattenfallslägenhet upplåtits på för nyttjanderättshafvaren synnerligen förmånliga villkor, därför att denne uppgifvit sig skola använda den kraft, han erhåller från vattenfallet, för att börja en ny och för landet viktig fabrikation, som icke är i stånd att bära ett högt kraftpris, men nyttjanderättshafvaren, sedan väl vattenfallslägenheten blifvit till honom upplåten, begagnar kraften till en annan och ekonomiskt mera bärkraftig industri, skulle genom ett dylikt förfarande betydande belopp undandragas kronan, hvilka borde hafva influtit genom högre afgift för upplåtelsen.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva i sitt utlåtande af den Kammarkoiie- 14 oktober 1909 ifrågasatt, huruvida icke åt förslagets af behofvet utan gii och dotvifvel påkallade stadgande rörande förverkande af arrenderätt om upplåten vattenkraft eller däraf framställd energi användes för annat ända- utIätando mål än som i arrendeaftalet förutsatts, borde gifvas eu sådan lydelse, den i909.tober att nyttjanderättshafvare, som på föreskrifvet sätt nyttjar lägenheten, ej af samma bestämmelse förhindras att fritt disponera öfver det öfverskott af kraft, som efter anläggningens utförande kan förefinnas.

Tillförordnade kammarrådet Dufwa ansåg emellertid, att sådan rätt för arrendatorn att fritt disponera öfverskottskraft borde göras beroende

Vattenfalls-

styrelsen.

Vattenkraft-

föreningen.

62 Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

däraf att kraftöfverskottet tagits i beräkning vid arrendeafgiftens bestämmande.

Vattenfallsstyrelsen bär för sin del anfört, att, då det i åtskilliga fall synes kunna lämnas nyttjanderättshafvaren öppet att använda vattenkraften eller däraf alstrad energi för det ändamål, som är för honom lämpligast, och således någon bestämmelse därom icke behöfver inflyta i arrendeaftalet, styrelsen ansett sista stycket i 6 § böra så jämkas, att det icke åligger vattenfallsstyrelsen såsom en ovillkorlig skyldighet att i arrendeaftalet inrycka en bestämmelse om det ändamål, för hvilket upplåten vattenkraft eller energi skall tagas i anspråk.

Under erinran därom att arrenderättens förverkande kan enligt 12 § medföra anläggningens omedelbara öfvergång till staten har vattenkraftföreningen anfört, att det med hänsyn till ogynnsamma omständigheter, som kunna inträffa under byggnadstiden, ofta torde vara mycket svårt att afgöra, huruvida det varit nödvändigt att afvika från godkända ritningar eller om arbetet ej utförts på ändamålsenligt och betryggande sätt, hvarför det kunde synas liårdt, att arrendator!! i sådana fall skulle gå förlustig alla nedlagda kostnader.

Då vidare vattenfallen af kronan som fallägare afses upplåtna efter vanliga affärsprinciper utan nämnvärd hänsyn till det allmännas intresse, finner föreningen ej motiveradt, att vattenfallsstyrelsen utan lösen skall kunna afhysa en arrendator, som på grund af ändrade konjunkturer eller af andra skäl nödgas söka annan användning för kraften än som från början afsågs. I hvarje fall bör en sådan åtgärd enligt föreningens åsikt ej kunna vidtagas, där arrendatorns anbud varit det enda afgifna eller där arrendator!! redan helt eller till väsentlig del fullbordat anläggningen enligt ursprungligen afsedda grunder.

Rörande rätt att använda öfverskottskraft eller kraft, som vinnes genom vattendragets reglering, instämmer föreningen i hvad kammarkollegium och domänstyrelsen härom anfört. Utnyttjande af dylik öfverskottskraft torde då rättvisligen böra ske pa arrendatorns risk utan rätt till ersättning för därå nedlagda kostnader och med skyldighet för arrendatorn att vid arrendets upphörande eventuellt bortskaffa för ändamålet uppförda byggnader m. in.

Föreningen anför slutligen, att det vid hvarje förverkande af arrendekontraktet i regel synes nödvändigt, att inteckningsinnehafvare, eventuellt andra intressenter, beredas tillfälle att öfvertaga arrendet på gällande villkor, och att, där en sådan anordning icke befinnes

Kungl. Maj:ts Nåd,. Proposition N:o 201. 63

lämplig, inteckningshafvarnas intressen synas böra af kronan på annat sätt tillgodoses.

I affattningen af 5 § har jag företagit vissa jämkningar, livilka, utan att medföra någon egentlig ändring i sak, torde vara ägnade att gorå de i paragrafen meddelade bestämmelserna tydligare.

Bestämmelsen i 6 § därom att arrenderätten enventuellt skall vara förverkad, om arrendator!! icke utför anläggningen på ändamålsenligt och betryggande sätt, torde icke innebära någon fara för arrendatorn, d-å kronan är ägare till vattenfall slägenheten. Stadgandet lärer hafva tillkommit därför, att det ansetts nödigt och lämpligt att hafva garanti för att anläggningens utförande blir tillfredsställande, då ju dels häri ligger en ytterligare säkerhet för arrendets fullgörande, dels kronan i det stora flertalet fall skall blifva ägare af vattenverksanläggningen efter arrendetidens utgång. I praktiken bör gifvetvis stadgandet tilllämpas och kommer väl äfven alltid att tillämpas med ali nödig hänsyn så att yrkande om arrenderättens förverkande framställes, endast om anläggningarna förete brister af verklig betydenhet och arrendatorn icke är villig att vidtaga erforderliga åtgärder för deras botande. Tillräcklig säkerhet mot att stadgandet missbrukas torde för öfrigt ligga i arrendatorns rätt att få frågan om uppsägningens giltighet pröfvad af domstol. För tydlighets skull synes emellertid stadgandet böra jämkas därhän, att förverkande äger rum, endast om arrendatorn icke ställer sig till efterrättelse åt vattenfallsstyrelsen meddelade föreskrifter i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt.

I förslaget har, såsom nämnts, upptagits en bestämmelse därom att arrenderätten skall på kronans yrkande vara förverkad, om upplåten vattenkraft eller däraf framställd energi användes för annat ändamål än som afsetts i arrendeaftalet, en bestämmelse, som vattenkraftföreningen för sin del funnit olämplig.

Emellertid lärer, på sätt jag förut framhållit, just det ändamål, hvarför kraften skall tagas i anspråk, dess större eller mindre nytta för det allmänna, böra blifva af väsentlig betydelse vid pröfning om anbud å arrende af ett vattenfall. Vid sådant förhållande synes nödigt, att, då en dylik synpunkt inverkat på arrendeaftalets innehåll, arrendatorn också blir förpliktad att verkligen utnyttja kraften för det uppgift^ ändamålet.

A andra .sidan torde ej sällan förekomma, att ändamålet med vattenkraftens tillgodogörande icke öfvat något inflytande vid ett anbuds antagande eller på arrendevillkoren, och synes då onödigt att på det i

Departements-

chefen.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

förslaget afsedda sätt binda arrendatorn i fråga om kraftens användande. Den af vattenfallsstyrelsen ifrågasatta jämkningen med afseende å förevarande bestämmelse torde därför lämpligen böra iakttagas. Härigenom lära de af vattenkraftföreningen mot förslaget framställda anmärkningarna i väsentliga delar bortfalla.

Det nu föreslagna stadgandet torde för öfrigt i praktiken icke komma att besanna de uttalade farhågorna, då man kan förutsätta, att vattenfallsstyrelsen ej kommer att resa hinder mot en befogad, exempelvis af förändrade konjunkturer föranledd begäran att taga vattenkraften eller däraf alstrad energi i anspråk för annat ändamål än som ursprungligen afsetts. Den lämpligaste vägen för sakens ordnande under sådana förhållanden synes dock vara. att framställning i ämnet göres hos vattenfallsstyrelsen och att efter förhandlingar med styrelsen kontraktet modifieras eller ersättes med ett nytt. Skulle vattenfallsstyrelsen mot förmodan uppställa oskäliga fordringar, står ju alltid arrendatorn öppet att genom Överklagande af styrelsens beslut hänskjuta frågan till Kungl. Mapts bedömande.

Beträffande den ifrågasatta rätten till fritt användande af s. k. öfverskottskraft torde någon bestämmelse härom icke böra upptagas i författningen, då ett stadgande i dylik riktning lämnar utväg öppen att kringgå en eventuell föreskrift i kontraktet om kraftens användande för visst angifvet ändamål.

Gentemot det uttalade önskemålet att vid hvarje förverkande af arrenderätten inteckningshafvare och eventuellt andra intressenter böra beredas tillfälle att öfvertaga arrendet, torde till en början böra erinras, att, då vatten fallslägenheten innehafves på vanligt arrende, inteckning i nyttjanderätten icke kan förekomma. Arrendatorn kan emellertid innehafva en del af vattenfallet, exempelvis ena stranden med tillhörande vattenområde, med äganderätt och i denna sin egendom hafva inteckningar, under det han af kronan arrenderar öfriga delar af vattenfallet. Värdet af dessa inteckningar kan tydligtvis i hög grad beröras af arrenderättens förverkande. Ett stadgande därom att inteckningshafvaren under sådana förhållanden skall vara berättigad att öfvertaga arrendet synes emellertid icke vara förenligt med ett behörigt skyddande af kronans rätt. Det kan i hvarje fall förutsättas, att vattenfallsstyrelsen visar inteckningshafvare och öfriga intressenter allt det tillmötesgående, som kan ske med tillvaratagande af kronans intressen.

I händelse det nya rättsinstitutet vattenfallsrätt kommer till stånd och vattenfallslägenheten upplåtes med sådan rätt, torde inteckningshafvarnas rätt blifva tillgodosedd i de lagbud, som lära komma att meddelas rörande denna form af upplåtelse.

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Det i 2 kap. 27 § andra stycket af lagen om nyttjanderätt till r §. fast egendom intagna stadgandet att, där utarrenderad egendom lämnar FUrllö?nin? i arrendator!! ökad afkomst och nytta på grund af visst förhållande eller viss. åtgärd, för hvilken jordägaren fått utgifva ersättning, denne är Kommitterade. berättigad att frånträda aftalet, om arrendatorn icke vill vidkännas skälig förhöjning af arrendeafgiften, är meddeladt endast beträffande jordbruksarrende. På grund af det särskilda föremål för upplåtelse, hvarom nu är fråga, anse kommitterade det vara lämpligt, att en liknande bestämmelse inflyter i förevarande förslag. Har nämligen upplåtet vattenfall tillskyndats fördel genom reglering af sjö eller annat vattendrag, synes det enligt kommitterades mening vara riktigt, att nyttjanderättshafvaren är skyldig att underkasta sig skälig förhöjning af den årliga afgiften för upplåtelsen för den genom regleringen vunna ökning af vattenkraften, som af honom tages i anspråk, med rätt för vattenfallsstyrelsen att frånträda aftalet, om nyttjanderättshafvaren vägrar att utgifva dylik förhöjning af afgiften. Förslaget innefattar, att nämnda påföljd skall kunna inträda, äfven om kronan tilläfventyrs icke åsamkats kostnad för reglering af vattendraget. Jämväl under dylik förutsättning finna nämligen kommitterade det vara med billighet öfverensstämmande, att nyttjanderättshafvaren icke under upplåtelsetiden får ensam njuta den fördel, som genom regleringen tillskyndats vattenfallet. I likhet med hvad 2 kap. 27 § andra stycket i lagen om nyttjanderätt till fast egendom därom innehåller har emellertid föreslagits en tid af ett år, efter hvars förlopp kronan icke äger uppsäga aftalet. Att, såsom stadgats i sistnämnda lagrum beträffande diknings- eller annat vattenafledningsföretag, räkna ifrågavarande preklusionstid från det företaget fullbordades, hafva kommitterade i nu förevarande fall icke ansett lämpligt. I stället har föreslagits, att kronan skall vara förlustig sin rätt att frånträda aftalet, om uppsägning icke sker inom ett år, sedan nyttjande! ättshafvaren vägrat att erlägga afgift för den genom regleringen vunna ökade vattenkraft, som af honom användes.

Svenska vattenkraftföreningen har i sitt yttrande anfört, att före- Vattenkraftningen funnit den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen väl- föreninsengrundad. Föreningen har emellertid påpekat, att föreskrift saknas om huru förhållandena skola ordnas, där aftalet från statens sida uppsäges.

I sådant fall anser föreningen, att bestämmelserna i § 14 om arrendets öfvertagande böra tillämpas.

Gifvetvis har jag icke något att erinra mot att ett stadgande af Departementsden innebörd, förevarande paragraf angifver, kommer att inflyta i den chefen-

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Salu!. 1 Afd. 152 Haft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

blifvande författningen. Paragrafen synes mig emellertid icke vara i allo lyckligt formulerad. Den ifrågasatta preklusionstiden, ett år. från det arrendatorn vägrat att vidkännas skälig förhöjning i arrendeafgiften, tager sålunda icke hänsyn till den eventualiteten, att arrendatorn visserligen icke vägrar att vidkännas förhöjning i arrendeafgiften men ändock icke erlägger densamma. Enligt min uppfattning bör emellertid paragrafen icke innehålla några bestämmelser härom utan endast stadga skyldighet för arrendatorn att erlägga skälig afgift för den genom regleringen viinna vattenkraft, som åt honom tages i anspråk. Mycket ofta lärer det möta stora svårigheter att med säkerhet afgöra, huruvida vattenkraft, som af arrendatorn tillgodogöres, vunnits genom regleringen eller ej. Denna fråga liksom ock bestämmande af afgiftens storlek torde emellertid, i händelse godvillig öfverenskommelse icke kan träffas, böra afgöras på sätt i 16 § (15 § i mitt förslag) finnes föreskrifvet. Skulle arrendatorn, sedan skiljenämnden förklarat honom pliktig att erlägga viss afgift för den genom regleringen vunna vattenkraft, som af honom tillgodogöres, ändock icke fullgöra sin skyldighet härutinnan, synes ett dylikt förfarande draga med sig samma påföljd, som enligt 2 kap. 36 § i lagen den 14 juni 1907 angående nyttjanderätt till fast egendom inträder vid försumlighet att erlägga den i aftalet bestämda arrendeafgiften. I enlighet med hvad jag nu anfört har jag vidtagit en jämkning

1 paragrafens affattning.

8 och 9 §§. I anslutning till 16 och 17 punkterna åt nådiga kungörelsen den

Brandförsäk- 4 junj 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner hafva kommitterade föreslagit skyldighet för nyttjan-

K°radeW derättshafvaren att på egen bekostnad för kronans räkning brandförsäkra kronan tillhörig, å vattenfallslägenheten befintlig egendom af beskaffenhet att kunna skadas genom brand. Någon afvikelse från lagen om nyttjanderätt till fast egendom innebär dock icke detta förslag, enär

2 kap. 15 § i nämnda lag icke är tillämplig å s. k. lägenhetsarrende. Vidare hafva kommitterade ansett det lämpligen böra åläggas nyttjanderättshafvaren att bota inträffad brandskada i den omfattning, styrelsen bestämmer, mot godtgörelse af utfallande brandskadeersättning. Någon betänklighet häremot synes enligt kommitterades mening icke böra möta, då de kronan tillhöriga byggnader, som äro utsatta för brandskada, torde utgöras af husbyggnader samt af vissa mindre väsentliga delar af vattenverksbyggnaderna. I fråga om dylika byggnader samt i fråga om maskiner, ledningar och annat dylikt kan det, såga kommitterade, antagas, att nyttjanderättshafvaren äger tillgång till erforderlig

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

sakkunskap för att kunna på ett tillfredsställande sätt ombesörja nybyggnad och nyanskaffning. I flertalet fall borde det blifva till fördel, att arbetet utföres af nyttjanderättshafvaren, särskildt då vattenfallslägenheten ligger afsides och har dåliga kommunikationer. Därest den timade skadan icke är större än att anläggningens drift kan åtminstone delvis fortsättas, torde det, enligt hvad kommitterade vidare framhålla, dessutom vara föga lämpligt, att någon annan än nyttjanderättshafvaren ombesörjer erforderliga nybyggnads- och reparationsarbeten. Skulle det i något fall pröfvas vara förmånligare, att skadans botande ombesörjes af kronan, borde det naturligtvis stå vattenfallsstyrelsen öppet att därom träffa öfverenskommelse med nyttjanderättshafvaren.

De kronan tillhöriga anläggningar eller öfrig egendom, som finnas å vattenfallslägenheten, kunna understundom, anmärka kommitterade, representera ett synnerligen stort värde. Det kan då icke rimligen, såsom stadgats i kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, under alla förhållanden åläggas nyttjanderättshafvaren, där skada genom eld skall botas genom hans försorg, att förskjuta den kostnad, hvarmed skadans afhjälpande öfverstiger den kronan tillerkända brandskadeersättningen, utan torde detta öfverskjutande belopp böra tillhandahållas honom, af kronan.

För den händelse å vattenfallslägenheten befintlig, kronan tillhörig egendom utan arrendatorns vållande annorledes än genom vådeld förstöres eller så skadas, att ny byggnad eller ny anskaffning af maskiner, ledningar och dylikt därigenom nödvändiggöres, hafva kommitterade, såsom framgår af andra momentet i 9 § (9 § 3:o i mitt förslag), upptagit den i 2 kap. 15 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom uttalade principen, att skadans botande skall åligga jordägaren. Det torde nämligen, säga kommitterade, kunna antagas, att sådan skada, hvarom nu är fråga, vållad genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse, skall i främsta rummet drabba vattenverksbyggnaderna, hvilkas återställande fordrar särskild sakkunskap, hvarför det synes vara lämpligt, att vattenfallsstyrelsen får sig ålagdt att ombesörja skadans botande, med rätt för styrelsen att, där sådant finnes utan olägenhet kunna ske, efter öfverenskommelse öfverlåta detta å nj^ttjanderättshafvaren. Dessutom måste, anmärka kommitterade, den omständigheten tagas i betraktande, att någon försäkring icke torde kunna erhållas för skada, som nu sagts, hvadan kronan själf måste draga kostnaden för dess afhjälpande. Redan denna omständighet nödvändiggör, att en öfverenskommelse träffas med nyttjanderätts-

Vattenkraft-

föreningen.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

hafvaren, hvilken för öfrigt bör beredas tillfälle att göra sin mening hörd äfven rörande omfattningen och sättet för botande af skadan. Gifvetvis skulle det, framhålla kommitterade vidare, åligga kronan att utan dröjsmål vidtaga åtgärder för verkställande af nybyggnad eller nyanskaffning, i den mån sådan icke kan utan olägenhet undvaras. Till värnande af nyttj an der ättshafvar ens rätt, därest kronan skulle brista åt denna sin skyldighet, har föreslagits rätt för nyttjanderättshafvaren att uppsäga aftalet och bekomma skadestånd.

Den sålunda antagna principen, att annan skada å kronan tillhörig egendom än brandskada skall, där den är af större omfattning, utan dröjsmål afhjälpas genom vattenfallsstyrelsens försorg, hafva emellertid kommitterade ansett icke lämpligen böra under alla omständigheter träda i tillämpning. Fall kunna nämligen förekomma, då en dylik skyldighet kan blifva synnerligen betungande för kronan. Har exempelvis på 40 års arrende upplåtits ett vattenfall, som vid arrendetidens utgång är afsedt att indämmas och tillgodogöras vid en större, längre ned i vattendraget planerad kraftstation, och en kronan tillhörig dammbyggnad å lägenheten rasar, skulle kronan, om nämnda princip alltid skulle tillämpas, vara nödsakad att nedlägga en måhända betydande kostnad å byggnader, som kort tid därefter skulle vara för kronan onyttiga. Kommitterade anse därför det böra beredas kronan möjlighet att under dylika säregna förhållanden uppsäga aftalet mot skyldighet att hålla nyttjanderättshafvaren skadeslös för förlusten af arrenderätten och att till honom utgifva lösen för byggnader in. in. Bestämmandet af lösen, ersättning eller skadestånd, som kronan i fall, hvarom nu är fråga, kan blifva skyldig utgifva, hafva kommitterade ifrågasatt skola ske enligt samma grunder, som i 14 § föreslagits (13 § i mitt förslag) för det fall, att kronan eljest vill före arrendetidens utgång återtaga upplåten vattenfallslägenhet.

Mom. 3 i 9 § (9 § 4:o i mitt förslag) är affattadt i öfverensstämmelse med 2 kap. 15 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

I sin förutnämnda skrift har svenska vattenkraftföreningen anmärkt, att föreskriften i 9 § ko att brandskada skall botas till den omfattning, vattenfallsstyrelsen bestämmer, synes medföra befogenhet för styrelsen att alls icke låta bota skadan, något som också stundom kan vara motiveradt, men att i sådant fall arrendatorn tydligen bör i öfverensstämmelse med 14 § (13 § i mitt förslag) tillerkännas ersättning för mistning af arrendet. Uppstår utan arrendatorns förvållande skada af sådan omfattning, att driften under afsevärd tid måste inställas

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

och minskad inkomst för arrendator!! sålunda blir en följd, anser föreningen, att arrendetiden bör i motsvarande grad förlängas.

Hvad kommitterade föreslagit angående reglerandet af förhållandet Departementsmellan staten och arrendatorn vid fall af brandskada eller skada till chefen' följd af annan olyckshändelse synes mig vara af beskaffenhet att kunna i hufvudsak godkännas. Dock torde med anledning af vattenkraftföreningens anmärkning böra såsom hufvudregel i 9 § l:o stadgas, att inträffad brandskada skall botas. Å andra sidan synes, på sätt föreslagits i fråga om skada, orsakad af annan anledning än genom eldsolycka, kronan böra beredas möjlighet att frånträda aftalet, om brandskada inträffar under sådana förhållanden, att dess botande icke medför nytta för kronan. I enlighet härmed har jag låtit vidtaga erforderliga jämkningar i paragrafen.

Stadgandet i 9 § 2:o första stycket i kommitterades förslag angående skyldighet för kronan att bota skada, som annorledes än genom brand träffar kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom lärer dessutom icke böra i oförändradt skick inflyta i författningen. Med hänsyn till svårigheten att med säkerhet bedöma, huruvida dylik skada, som åkommer maskiner, ledningar och dylikt, vållats af arrendator!! eller ej, torde nämligen kronans skyldighet att bota sådan skada böra begränsas till att omfatta endast skada å byggnader.

Vattenkraftföreningens hemställan om stadgande i syfte att arrendetiden under viss förutsättning skulle förlängas synes mig icke böra föranleda någon åtgärd, då sådana frågor torde kunna lösas genom ömsesidig öfverenskommelse. I fråga om vanligt lägenhetsarrende lärer för öfrigt en sådan klausul aldrig ifrågakomma.

Enligt 10 § i förslaget skall nyttjanderättshafvaren förpliktas att på io §. egen bekostnad uppföra och underhålla all stängsel, som erfordras för Stän9sel lägenhetens afskiljande från annan egendom.

Mot detta stadgande är från min sida intet annat att erinra än att stadgandets affattning synes böra något jämkas.

11 § upptager stadgandena om säkerhet för fullgörande af arrende- ii §. villkoren och öfverensstämmer fullkomligt med 26 punkten i nådiga aftaiettfuiikungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen af statens görande. jordbruksdomäner.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Vattenfallsstyrelsen tiar emellertid ansett, att bestämmelsen i första stycket bör jämkas. Då det mången gång kan vara fråga om synnerligen dyrbara anläggningar och det arrende, som skall utgöras för eu vattenfallslägenhet, kan uppgå till betydande belopp, är det nämligen enligt styrelsens mening icke lämpligt att i hvarje fall berättiga^arrendatorn att såsom säkerhet ställa borgen af enskilda personer. Åtminstone då arrendet gäller ett vattenfall af någon betydenhet, anser styrelsen det vara nödvändigt, att borgen för kontraktets fullgörande för att kunna godtagas skall vara tecknad af bankinrättning med af Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning. Bankborgen lärer emellertid, erinrar styrelsen, icke alltid behöfva fordras, i synnerhet då det gäller vattenfall, ur hvilka endast en relativt ringa energimängd kan uttagas. Vattenfallsstyrelsen anser därför, att det bör stå styrelsen öppet att, då omständigheterna därtill föranleda, godkänna borgen äfven af enskilda personer. Första punkten i 11 § bör därför enligt styrelsens åsikt ändras så, att däri föreskrifves, att såsom säkerhet för fullgörande af arrendevillkoren bör ställas borgen af bankinrättning, hvars bolagsordning blifvit af Kungl. Maj:t fastställd, eller ock, där vattenfallsstyrelsen pröfvar sådant kunna ske, för eu tid af minst fem och högst åtta år af minst två personer, de där borga en för båda och båda för en såsom för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet är af Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domaren styrkt.

Hvad vattenfallsstyrelsen sålunda föreslagit anser jag mig böra biträda.

Därjämte torde bland de obligationer, hvilka må godkännas såsom säkerhet för arrendeafgiftens erläggande, böra upptagas sådana som utgifvits af konungarikets Sveriges stadshypotekskassa. Å andra sidan synas bland de värdepapper, som kunna godkännas, icke böra upptagas obligationer, utfärdade af rikets hypoteksföreningar, då dessa föreningar sedan lång tid tillbaka äro förbjudna att utgifva obligationer och sådana ej heller längre finnas utelöpande.

Andra stycket i förevarande paragraf torde böra ändras jämväl i hvad den afser beloppet af de obligationer och andra säkerhetshandlingar, som arrendator! kan få aflämna såsom säkerhet för uppfyllandet af arrendevillkoren i deras helhet. Då en modern vattenkraftanläggning, såsom förut erinrats, representerar ett ofta synnerligen stort värde, men på samma gång den arrendeafgift, som af arrendator! utgöres, i regel lärer komma att fastställas till ett relativt måttligt belopp, synes det mig uppenbart, att värdehandlingar till belopp motsvarande endast tre års arrendeafgift icke kunna innebära tillfyllestgörande säkerhet för

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

kronan. Då emellertid, arrendeafgiften för de vattenfall, som utarrenderas i bebyggdt skick, gifvetvis kunna sättas högre än då fråga är om ett vattenfall, som vid upplåtelsen till nyttjande ännu var obebyggdt, har jag funnit mig kunna antaga, att i fråga om bebyggdt vattenfall kronan erhåller antaglig säkerhet för kontraktets fullgörande, om arrendatorn aflämnar värdehandlingar motsvarande fem års arrendeafgift. Särskildt med hänsyn därtill, att en arrendator af obebyggdt vattenfall vid arrendets uppkörande, skall till kronan aflämna sina vattenverksbyggnader och viss annan i aftalet angifven egendom, samt den arrendeafgift som af honom erlägges, kan antages blifva relativt låg, torde det böra fordras, att arrendator af dylikt vattenfall för fullgörande af sina förpliktelser enligt arrendeaftalet deponerar värdehandlingar motsvarande ej blott fem års arrendeafgift utan därutöfver fem procent af den utaf vattenfällsstjnelsen uppskattade anläggnings- och anskaffningskostnaden för de byggnader och den öfriga egendom, som enligt aftalet kunna komma att utan lösen tillfalla kronan.

Mom. 1. Såsom förut omförmälts, hafva kommitterade ansett nödigt att, med afseende å nyttjanderättshafvarens skyldighet att underhålla vissa å vattenfallslägenheten befintliga byggnader, meddela strängare bestämmelser än hvad 2 kap. 10 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom uppställer såsom regel i fråga om jordbruksarrende. I anslutning till 14:de punkten i nådiga kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner har nämligen ifrågasatts, att nyttjanderättshafvaren skulle i aftalet tillförbindas att städse i fuligodt stånd underhålla de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna. Det allmänna intresset af att dessa städse befinna sig i ett fullt betryggande skick har synts kommitterade böra föranleda en dylik strängare underhållsskyldighet icke blott beträffande vattenverksbyggnader, som ägas af kronan, utan äfven beträffande sådana, som tillhöra nyttjanderättshafvaren. År emellertid nyttjanderättshafvaren fritagen från skyldighet att utan ersättning afstå vattenverksbyggnaderna till kronan eller uppstå under upplåtelsetiden särskilda förhållanden, som göra det för kronan olägligt att öfvertaga dessa byggnader, bör naturligtvis, anmärka kommitterade, nyttjanderättshafvaren kunna erhålla lättnad i underhållsskyldigheten. Detta är äfven i förslaget iakttaget.

Mom. 2. Detta moment står i full öfverensstämmelse med hvad i 2 kap. 10 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgadt om j ordbruksarrende.

13 §.

(12 § i departementschefens förslag.) Underhållsskyldighet.

72 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Mom. 3. De från sistnämnda lag delvis afvikande bestämmelserna om syn, som upptagas i mom. 3, hafva gifvetvis tillkommit för att tillförsäkra synenämnden sakkunskap rörande sådana anläggningar, hvarom här är fråga. Synemännens antal skall enligt förslaget kunna ökas till fem för att hvardera parten må kunna i synenämnden insätta två personer, en sakkunnig i fråga om vattenbyggnader och en i fråga om elektriska anläggningar.

Mot innehållet i denna paragraf har jag ej funnit anledning till erinran i vidare män än att den i 4 § af mitt förslag upptagna bestämmelsen i fråga om skyldighet för arrendatorn att vid arrendets upphörande utan lösen till kronan afstå, förutom vattenverksbyggnader, jämväl annan honom tillhörig egendom synes böra föranleda därtill, att enahanda underhållsskyldighet, som enligt mom. 1 i förevarande paragraf åligger arrendatorn beträffande de å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader föreskrifves äfven i fråga om egendom, som sålunda kan komma att hemfalla till kronan.

14 §. Då det måste anses vara af stor betydelse för främjande af lan-

/j o 1? * J i —

mentschPefens dets industri, att kronan tillhöriga vattenfall i största möjliga utsträckförsiag.) ning tagas i anspråk antingen genom att af kronan själf bebyggas eller Återiösnings- genom upplåtelse till nyttjande af annan, samt följaktligen endast såarrendetiden, dana vattenfall höra reserveras för något kronans framtida behof, som beräknas blifva därför utnyttjade inom en relativt kort tidsperiod, torde det, anmärka kommitterade, icke kunna helt undvikas, att det för kronan kan blifva nödigt att för tillgodoseende af något dess ändamål åter komma i besittning af en upplåten vattenfallslägenhet, innan den af talade upplåtelsetiden gått till ända. Kommitterade hafva därför ansett, att kronan bör beredas möjlighet att utlösa nyttjanderättshafvaren, så att vattenfallslägenheten återfaller till kronans omedelbara disposition. Något hinder härför möter icke, påpeka kommitterade, i 2 kap. 3 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, då nämnda § icke är tilllämplig å s. k. lägenhetsarrende. Tillämpning af en dylik utlösningsrätt, hvilken tydligtvis närmast är att betrakta såsom eu expropriation, om än ett sådant fall, hvarom nu är fråga, icke torde kunna inrymmas under gällande förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, anse emellertid kommitterade endast i mycket sällsynta undantagsfall behöfva ifrågakomma och torde därför icke i nämnvärd mån kunna göra upplåtelse af kronan tillhörig vattenfallslägenhet mindre begärlig för spekulanter. Kedan till följd af det starka ingrepp i nyttjanderättshafvarens rätt, som en dylik utlösning skulle innebära,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

bör det enligt kommitterades mening uppenbarligen ankomma på Kungl. Maj:t att afgöra, huruvida den kronan förbehållna rätten till inlösen af anläggningen före den aftalade upplåtelsetidens utgång i något särskildt fall skall komma till användning. Där på grund af ett vattenfalls obetydliga energimängd eller af annan orsak det icke gärna kan blifva fråga om att vattenfallet behöfver utnyttjas för något kronans ändamål, borde någon bestämmelse om sådan inlösningsrätt för kronan., som nu afses, icke intagas i aftalet.

Då kommitterade ansett sig kunna förutsätta, att kronan skall kunna beräkna, huruvida ett vattenfall skall behöfva tagas i anspråk för något dess ändamål inom en tidrymd af 20 år, hafva de föreslagit, att kronan skall vara berättigad att utlösa nyttjanderättshafvaren först efter det nämnda tidrymd förflutit från det vattenfallslägenheten upplåtits. Härigenom blir det äfven nyttjanderättshafvaren möjligt att hinna amortera en del af anläggningskostnaderna. Rörelsen bör hafva vunnit sin fulla utveckling och en säkrare måttstock har därför vunnits för bedömande af nyttj anderättens värde vid tiden för inlösningen.

Begagnar kronan sin inlösningsrätt, anse kommitterade skälig hänsyn till nyttjanderättshafvaren böra medföra, att villkoren för inlösningen bestämmas på sådant sätt, att denne hålles skadeslös för det ingrepp i hans rätt, som ligger i skyldighet att afstå vattenfallslägenheten. Kronan bör sålunda icke blott förklaras berättigad att inlösa sådana, å lägenheten befintliga delar af anläggningen, som kronan anser sig behöfva, utan äfven vara skyldig att, om nyttjanderättshafvaren det yrkar, inlösa öfriga arrendator!! tillhöriga byggnader, maskiner och annat dylikt å lägenheten, för så vidt det användes för driften af nyttjanderättshafvarens anläggning. Likaledes borde kronan gifva nyttjanderättshafvaren ersättning för mistning af nyttj anderätten under den del af upplåtelsetiden, som återstår, då inlösen sker. Vid beräknande af detta nyttjanderättens värde bör enligt kommitterades uppfattning hänsyn ej få tagas till spekulationsvärden utan endast till den nettoafkastning anläggningen redan lämnat.

Men det bör, säga kommitterade, icke stanna vid att kronan utgifver ersättning för de delar af anläggningen, som finnas å den upplåtna vattenfallslägenheten. Under vissa omständigheter synes nämligen kronans inlösningsskyldighet böra omfatta äfven annan nyttjanderättshafvarens egendom utanför lägenheten. Blifver nämligen sådan innehafvaren af lägenheten tillhörig egendom, såsom fabrik eller annan anläggning, som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock bygg-

Bih. till Rilcsd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afl. 152 Käft. 10

74 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

nåd eller annan anläggning, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande, genom inlösning för honom onyttig eller lider den synnerlig minskning i värde, torde nyttjanderättshafvaren — i analogi med hvad som äger rum vid andra fall af tvångsinlösen — enligt kommitterades mening böra förklaras berättigad påfordra, att nämnda egendom med maskiner och tillbehör skall af kronan inlösas. Där den mark, hvarå ifrågavarande egendom ligger, tillhör innehafvare!! af vattenfallslägenheten, borde denne äfven äga rätt att påyrka, det jämväl nämnda mark skall efter uppskattning öfvertagas åt kronan.

Den kronan vid tvångsinlösen åliggande ersättningsskyldighet anse kommitterade emellertid skäligen böra utsträckas jämväl därhän, att kronan förklaras skyldig att till tredje man, som med innehafvare!! af vattenfallslägenheten ingått aftal om leverans af kraft från lägenheten, utgifva skadestånd i de fall, då kronan ej vill öfvertaga leveransen. För att icke innehållet af denna kronans skadeståndsskyldighet skall löpa ut i det ovissa hafva kommitterade föreslagit, att densamma skall bestämmas så, att kronan skall ersätta leveranstagaren den kostnadsökning, som under den återstående delen af leveranstiden, dock i intet fall längre än till utgången af arrendetiden, tillskyndas honom för anskaffande af annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller. Nödgas leveranstagaren att för drifvandet af sin anläggning öfvergå till ångdrift, kan visserligen, anmärka kommitterade, det skadestånd, som kronan kännes skyldig utgifva, komma att uppgå till betydande belopp, men bestämmes skadeståndet på sätt föreslagits, vinnes å andra sidan den fördelen, att skadeståndsskyldighetens innebörd i det enskilda fallet kan med någorlunda säkerhet på förhand beräknas. Har leveransaftalet ingåtts, efter det kronan för innehafvaren af vattenfallslägenheten gifvit tillkänna sin afsikt att inlösa anläggningen, synes leveranstagaren enligt kommitterades mening icke böra äga rätt till skadestånd af kronan.

För bestämmande af beloppet utaf lösen, ersättning eller skadestånd, som skall af kronan utgöras, när kronan sålunda återtager vattenfallslägenheten, hafva kommitterade ansett sig böra upptaga vissa regler. På grund af 12 § bör, enligt hvad kommitterade framhålla, kronan, där i aftalet intagits föreskrift om skyldighet för nyttjanderättshafvaren att vid upplåtelsetidens utgång till kronan utan lösen afstå honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader, vid hvarje tidpunkt af upplåtelsetiden, under angifven förutsättning, anses hafva förvärfvat så stor del af ifrågavarande vattenverksbyggnader, som med hänsyn till den tilländagångna delen af upplåtelsetiden skäligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

kan anses vara af nyttjanderättshafvaren amorterad. Då denne dessutom enligt 13 § l:o (12 § l:o i mitt förslag) är skyldig att städse under upplåtelsetiden hålla de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna i fullgodt stånd, har i förslaget upptagits, att vid tvångsinlösen löseskillingen för sådana byggnader, som enligt aftalet skulle vid upplåtelsetidens utgång utan ersättning tillfalla kronan, skall bestämmas till ett belopp motsvarande deras anläggningskostnad, minskad dels med skälig amortering för den förflutna delen af upplåtelsetiden dels ock med kostnaden för deras försättande i fullgodt stånd. För annan egendom åter, för hvilken enligt förslaget betalning skall af kronan utgöras, skulle ersättningen bestämmas till dess fulla värde vid tiden för inlösningen.

Såsom ofvan nämnts, skola de regler rörande skyldighet för kronan att utgifva lösen, ersättning eller skadestånd, hvilka innefattas i denna §, enligt förslaget äga tillämpning äfven där kronan frånträder aftalet af anledning, som omförmäles i 9 § 2:o andra stycket (9 § 3:o enligt mitt förslag).

Det synes mig vara med klok förtänksamhet förenligt att, på sätt kommitterade föreslagit, i arrendeaftal om kronans vattenfallslägenheter införa sådana bestämmelser, att kronan må kunna äfven före arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade, därest sådant finnes nödvändigt för något kronans behof. Gifvet är, att kronan då också måste vara beredd att gälda all den skada, som häraf kan uppkomma. De af kommitterade härutinnan föreslagna bestämmelser synas mig också väl afvägda. Allenast i ett par afseenden torde en jämkning böra äga rum.

Tillförordnade kammarrådet Dufwa, som, på sätt förut nämnts, deltagit i afgifvandet af kammarkollegii och domänstyrelsens underdåniga utlåtande i ärendet af den 14 oktober 1909, har nämligen framhållit lämpligheten däraf att — till förebyggande af att en arrendator genom träffande af nya aftal om kraftleverans försvårar lägenhetens inlösande för kronans räkning — kronans skadeståndsplikt i detta fall inskränkes sålunda, att leveranstagaren ej skall äga rätt till skadestånd af kronan, då aftalet ingåtts efter det fråga väckts om anläggningens inlösande för kronans räkning. Svenska vattenkraftföreningen liar visserligen ansett en sådan anordning kunna blifva betungande för arrendatorn och därtill lämna rum för godtycke. Nödig försiktighet synes emellertid bjuda, att den ifrågavarande bestämmelsen upptages i författningen, dock på sådant sätt jämkad, att skadestånd ej skall utgå, då aftalet ingåtts efter det kronan uuderrättat arrendatorn, att

Departements-

chefen.

15 §.

(14 § enligt departementschefens förslag.)

Hembudsskyldyighet vid arrendes upphörande.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

fråga väckts om anläggningens inlösande för kronans räkning. Med denna formulering lärer åtminstone senare delen af vattenkraftföreningens anmärkning förfalla.

Då det icke torde vara möjligt att i grunderna för förvaltningen af vattenfallen reglera tredje mans rätt till skadestånd, lärer en omredigering af 1 mom. fjärde stycket af denna paragraf vara nödvändig. Stadgandet synes lämpligen böra ändras därhän, att däri föreskrifves skyldighet för kronan att hålla arrendatorn skadeslös för det skadestånd, som arrendatorn kan kännas skyldig utgifva till leveranstagaren. I öfrigt synes förslaget kunna bibehållas i hufvudsak oförändradt. I enlighet med hvad jag nu antydt, har jag i mitt förslag gifvit stadgandet eu annan affattning. Jag tillåter mig i detta sammanhang påpeka, att Kungl. Maj:t gifvetvis icke kommer att med begagnande af nu föreslagna bestämmelser återtaga det utarrenderade utan att Riksdagens medgifvande inhämtas.

När nyttjanderätt till upplåten vattenfallslägenhet upphör af någon anledning, hvilken denna än må vara, och lägenheten följaktligen återgår till kronans disposition, synes det, anföra kommitterade, vara naturligast, att kronan äger rätt att efter uppskattning öfvertaga den del af vattenkraftanläggningen jämte tillbehör, som finnes å lägenheten och som icke enligt bestämmelse i aftalet skall utan lösen tillfalla kronan. För nyttjanderättshafvaren bör det, enligt hvad vidare framhålles, uppenbarligen äfven i regel vara till fördel, att, när han icke längre får begagna vattenfallslägenheten, kronan mot lösen öfvertager nämnda del af anläggningen. Hur önskvärdt det än understundom kunde vara för kronan, att nyttjanderättshafvaren i aftalet förpliktas att efter uppskattning afstå jämväl sådana delar af anläggningen, som ligga å honom tillhörig mark, jämte det utmål, hvarå de äro belägna, har någon föreskrift härom icke upptagits i förslaget, enär en dylik bestämmelse såsom innebärande ett löfte om framtida försäljning af fast egendom icke enligt kommitterades mening torde stå i öfverensstämmelse med gällande lag och följaktligen icke lärer vara för nyttjanderättshafvaren bindande. Man kan därför ej komma längre än till en skyldighet för nyttjanderättshafvaren att hembjuda kronan till inlösen de delar af vattenkraftanläggningen, som ligga å själfva den till honom upplåtna vattenfallslägenheten. Likaledes kan nyttjanderättshafvaren uppenbarligen icke förpliktas att utan lösen afstå andra vattenverksbyggnåder än dem, som uppförts å lägenheten. Detta kan åter, påpeka kommitterade, medföra, att de byggnader, som hemfalla till kronan, endast utgöra en ringa del

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

af vattenkraftanläggningen i dess helhet. Åger exempelvis kronan endast ena stranden med därtill hörande vattenrätt, under det att nyttjanderättshafvaren äger den andra och å denna utför anläggningen, kommer kanske endast ena landfästet och den å kronans grund i vattendraget uppförda delen af dammen att vid upplåtelsetidens utgång utan ersättning tillfalla kronan.

Kommitterade betona särskild!, att, om aftalet innehåller att vattenverksbyggnaderna skola, när arrende upphör af anledning, som i 12 § omförmäles, utan lösen tillfalla kronan, nyttjanderättshafvaren bör, om arrendet upphör af annan anledning än nyss sagts, äga att bekomma åtminstone någon lösen för nämnda byggnader och följaktligen jämväl dessa böra af honom hembjudas till kronan.

Utom i de fall, som afses i 9 § 2:o andra stycket (9 § 3:o i mitt förslag) samt 14 § (13 § i mitt förslag) anse kommitterade det böra stå i kronans skön att afgöra, huruvida kronan vill inlösa den arrendatorn tillhöriga egendom, som af honom liembjudits. Denna rätt för kronan torde emellertid enligt kommitterades mening icke böra begränsas så, att kronan har att antingen öfvertaga nämnda egendom i dess helhet eller att alldeles afstå från densamma. I regel lärer en inlösning nämligen vara till fördel såväl för kronan som för nyttjanderättshafvaren, äfven om kronan öfvertager endast vissa delar af ifrågavarande egendom. Gfifvetvis tillkommer det emellertid kronan att utan oskäligt dröjsmål lämna arrendatorn besked, huruvida kronan vill begagna sin inlösningsrätt eller icke.

Sådan nyttjanderättshafvaren tillhörig, å vattenfallslägenheten befintlig egendom, som kronan icke önskar inlösa, bör nyttjanderättshafvaren naturligtvis vara skyldig att bortföra från lägenheten. För undvikande af tvist om äganderätten till sådan egendom, som nu sagts och som icke inom viss förelagd tid blifvit från lägenheten undanskaffad, hafva kommitterade föreslagit, att nämnda egendom skall utan lösen tillfalla kronan, då det synes kunna tagas för gifvet, att, om egendomen för nyttjanderättshafvaren är af värde, han skall i rätt tid vidtaga åtgärder för dess bortförande från lägenheten, och följaktligen en dylik föreskrift icke innebär någon obillighet mot nyttjanderättshafvaren. År egendomens kvarstående för kronan olägligt, anse kommitterade det böra stå kronan öppet att låta bortskaffa den på nyttjanderättshafvarens bekostnad. Slutligen erinra kommitterade, att den tid, inom hvilken vattenfallsstyrelsen äger förelägga nyttjanderättshafvaren att från vattenfallslägenheten bortföra hvad kronan icke önskar öfvertaga, med hänsyn till 18 § i 2 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom måste sättas till minst tre månader.

16 §.

(15 § enligt departementschefens förslag.)

Lösens och ersättnings bestämmande.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

Af 9 § ±o andra stycket (9 § 3:o enligt mitt förslag) samt af 14 § (13 § enligt mitt förslag) framgår, att arrendatorns hembuds-

skyldighet i de fall, som där afses, enligt förslaget motsvaras af skyldighet för kronan att efter uppskattning öfvertaga hvad som hembjudits. Under alla förhållanden torde emellertid, påpeka kommitterade, en inlösning icke behöfva förekomma. Har nyttjanderättshafvaren enligt bestämmelse i aftalet, tillkommen på grund af 15 § i kommitterades förslag (14 § i mitt förslag), till kronan hembjudit sådan egendom, som han själ! önskar behålla, samt öfvertagandet däraf icke är lägligt för kronan, lärer det nämligen, oafsedt hvad aftalet innehåller, stå vattenfallsstyrelsen öppet att med nyttjanderättshafvaren träffa öfverenskommelse därom att inlösningen icke innefattar nämnda egendom, utan att denna får af nyttjanderättshafvaren bortföras från lägenheten.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna synas mig vara i allo lämpliga. Med hänsyn därtill att kronan enligt 4 § l:o tredje stycket i mitt förslag kan blifva skyldig att till arrendator!! utgifva lösen för vattenverksbyggnaden och annan egendom, har jag emellertid vidtagit eu mindre jämkning i paragrafens affattning.

I 16 § hafva kommitterade i hufvudsaklig anslutning till 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom föreslagit, att lösen, ersättning eller skadestånd, som skall utgå i anledning af nyttjanderättens upphörande, skall bestämmas af tre eller, då någondera parten det påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga skiljemän, valda på sätt paragrafen närmare angifver, men med rätt för part, som ej åtnöjes med hvad de flesta skiljemän nen säga, att draga tvisten under pröfning af domstol. I förslaget har upptagits, att, därest endera parten tredskas att utse skiljeman eller om de utsedda ej kunna förena sig om ordförande, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet är beläget, eller, där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län, öfverståthållarämbetet skali äga förordna om valet. Då på grund af parts klandertalan en afsevärd tid kan hinna tilländagå, innan beloppet af löseskilling eller ersättning, som skall utgifvas enligt 14 § l:o och 2:o, (13 § l:o och 2:o i mitt förslag), blifvit slutgiltigt bestämd, har i förslaget 14 § 3:o (13 § 3:o i mitt förslag) ifrågasatts rätt för part att påkalla ny värdering, när så lång tid förflutit från den redan företagna, att värdet af den egendom, för hvilken lösen eller ersättning skall utgå, kan antagas hafva undergått någon större förändring.

Mot förslaget att öfverståthållarämbetet under viss förutsättning skulle utse skiljeman hafva kammarkollegium och domänstyrelsen i sitt

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

utlåtande den 14 oktober 1909 gjort invändning och hemställt, att, då öfverståthållarämbetet i här afsedda fall ej kali förutsättas äga nödigperson- och sakkännedom, ifrågavarande befogenhet måtte under angifna förutsättning anförtros åt länsstyrelserna i de respektive länen gemensamt.

Hvad ämbetsverken sålunda anmärkt har jag iakttagit i förslaget, som i öfrigt i förevarande del icke föranleder annan erinran från min sida än att hvad jag här ofvan anfört beträffande 7 § synes nödvändiggöra ett tillägg till nu ifrågavarande paragraf.

Lika med kommitterade finner jag, att, särskild! när ett vattenfall upplåtits till nyttjande i bebyggd!, skick, det är af stor vikt för kronan, att arrendator af vattenfallslägenhet eller särskilt utmål icke får i sitt ställe sätta annan, som icke af kronan godtages. Förbud mot öfverlåtelse af arrende utan vattenfallsstyrelsens medgifvande har därför inrymts i förslagets 18 § (§ 16 i mitt förslag).

Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med hvad han sålunda anfört uppgjordt förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall samt hemställde, att förslaget måtte föreläggas Riksdagen till antagande.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till protokollet utvisar, skulle aflåtas till Riksdagen.

18 §.

(16 § enligt departementschefens förslag.)

Öfverlåtelse af arrende.

Ur protokollet: Sölve Berger.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Bilaga A.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Nedan angifna vattenfall och för deras tillgodogörande afsedda fastigheter skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen nämligen:

a) kronan tillhöriga vattenfall i Göta älf;

b) Ålfkarleby vattenfall;

c) de vattenfall, som redan inköpts eller framdeles komma att förvärfvas för elektrisk drift å statsbanorna;

d) sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt särskilda bestämmelser i afvittringsförfattningarna reserverats för kronans räkning; samt

e) kronan tillhöriga vattenfall, hvilka enligt särskilda beslut, som af Konungen meddelas, öfverflyttas från annan myndighet till förvaltning af styrelsen.

2 §.

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke tagits i anspråk för kronans räkning, äge Konungen förordna, huruvida det skall reserveras för något kronans ändamål eller om vattenfallet med eller utan utmål af mark skall af kronan upplåtas åt annan till nyttjande. Har förordnande meddelats om upplåtelse tiil nyttjande af vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall lägenheten i enlighet med här nedan stadgade grunder genom styrelsens försorg upplåtas antingen på arrende eller med vattenfall srätt.

Det tillkommer Konungen att föreskrifva, i hvilken ordning de närmare villkoren för upplåtelsen skola bestämmas.

81 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

3 §•

Skall vattenfallslägenhet utarrenderas, åligger det vattenfallsstyrelsen,_ där ej på grund af äganderättsförhållandena till vattendraget eller till de strandområden, som erfordras för tillgodogörande af vattenkraften, eller till följd af andra särskilda omständigheter ett offentligt utbjudande af arrendet icke skäligen bör ifrågakomma, att genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidningar inom orten samt i vattenfallsstyrelsens lokal offentligen anslås, infordra skriftliga anbud å arrendet. I kungörelsen skall lämnas uppgift å vattenfallets läge och beskaffenhet, det arrendevärde, styrelsen ansett lägenheten böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar.

Anbud skall innehålla uppgift å arten af den anläggning, för hvars drift anbudsgifvaren vill arrendera lägenheten, samt vara åtfölj dt af förberedande förslag till de anordningar, han har för afsikt att vidtaga för tillgodogörande af vattenkraften.

Vattenfallsstyrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där han icke befinnes till arrendator olämplig; styrelsen dock obetaget att antaga lägre anbud, där de anläggningar, som planeras af den, som afgifvit det lägre anbudet, kunna antagas lända till större fördel för kronan.

År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet, icke afgifvet, bör arrendet, på sätt ofvan är stadgadt, ånyo utbjudas, där ej af anledning, som i första stycket af denna § omförmäles, ytterligare offentligt utbjudande finnes ej böra ske. År sådan anledning, som nu sagts, för handen, eller varder ej heller efter förnyadt offentligt utbjudande antagligt anbud afgifvet, ankommer det på vattenfallsstyrelsen att, på sätt den finner lämpligast, vidtaga åtgärder för lägenhetens utarrendering.

Ej må någon föra klagan däröfver att hans anbud ej antagits.

4 §•

Upplåtelse af vattenfallslägenheten på arrende skall, då vattenfallet är bebyggdt, ske för eu tid af fyrtio år men eljest för en tid af fyrtiofem år; dock må erforderlig inskränkning göras i arrendetiden, när särskilda omständigheter därtill föranleda.

Beräknas vattenfallets bebyggande kräfva betydliga kostnader i förhållande till fallets storlek eller pröfvas eljest nödigt, att upplåtelse på arrende af vattenfallslägenhet sker på längre tid än nyss är sagdt, äge, på framställning af vattenfallsstyrelsen, Konungen medgifva dylik utsträckning af arrendetiden.

Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afä. 162 Haft.

82 Kungl. Majrts Nåd. Proposition No 201.

5 §•

Arrendator]! skall i arrendeaftalet åläggas att, innan vattenfallets bebyggande får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de anläggningar för vattenkraftens utnyttjande, livilka han har för afsikt att vidtaga; och skall vattenfallsstyrelsen förbehållas rätt att öfvervaka, dels att de anläggningar, som af arrendatorn utföras, icke komma att hindra eller i högre grad försvåra ett ytterligare tillgodogörande af vattenkraften i vattendraget eller genomförande af en reglering af detsamma, dels ock att nämnda anläggningar varda verkställda på ett ändamålsenligt och betryggande sätt samt i öfverensstämmelse med af vattenfallsstyrelsen godkända ritningar.

6 §•

I arrendeaftalet skall föreskrifvas, att, om arrendatorn vid utförande af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller icke utför anläggningen på ett ändamålsenligt och betryggande sätt, arrenderätten skall, om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga aftalet.

Därest i arrendeaftalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i aftalet tillika intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse af försummelse i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses hafva förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga aftalet.

Skulle upplåten vattenkraft eller däraf framställd energi användas för annat ändamål än som i arrendeaftalet förutsatts, skall, om kronan det påfordrar, arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga aftalet. ' Förbehåll härom skall i arrendeaftalet intagas.

7 §.

Sker sådan reglering af sjö eller annat vattendrag, hvarigenom upplåtet vattenfall tillskyndas fördel, men vill ej arrendatorn vidkännas skälig förhöjning i arrendeafgiften för den genom regleringen vunna ökning af vattenkraft, som af honom tages i anspråk, vare kronan öppet att frånträda aftalet; uppsäge dock aftalet inom ett år efter det arren-

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 8

datorn vägrat att vidkännas dylik förhöjning i arrendeafgiften eller vare sin rätt därtill förlustig. Förbehåll härom skall i arrendeaftalet intagas.

8 §•

Arrendatorn skall tillförbindas att i inländsk brandförsäkringsanstalt för kronans räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta brandförsäkring till fulla värdet af å lägenheten befintliga, kronan tillhöriga byggnader, maskiner, ledningar och annat dylikt af beskaffenhet att böra försäkras mot eldskada; skolande åt vattenfallsstyrelsen förbehållas rätt att, när anledning därtill förekommer, bestämma, hvilken del af nämnda egendom, som skall försäkras, det belopp, hvarför försäkring bör sökas, samt den anstalt, där försäkringen må äga rum.

Därjämte skall arrendatorn i aftalet förpliktas att, i enlighet med hvad i aftalet närmare bestämmes, för vattenfallsstyrelsen förete bevis därom, att brandförsäkringen fortfarande gäller.

9 §•

l:o) Inträffar brandskada å egendom, som i 8 § afses, skall arrendatorn vara skyldig att bota skadan till den omfattning, vattenfallsstyrelsen bestämmer. Kronan skall äga uppbära brandskadeersättningen, hvilken, sedan vattenfallsstyrelsen fastställt plan för byggnaden eller för anskaffning af de maskiner, ledningar och annat dylikt, som skall ersätta det, som genom branden förstörts, af kronan tillhandahålles arrendatorn, i den må sådant för ändamålet erfordras.

Fordrar vattenfallsstyrelsen, att arrendatorn skall ombesörja återställande eller nyanskaffning till sådan omfattning, att kostnaden därför öfverstiger den kronan tillerkända ersättningen, skall det Överskjutande beloppet tillhandahållas arrendatorn af kronan, där ej särskild öfverenskommelse kan träffas därom, att denna Överskjutande kostnad skall af arrendatorn förskjutas eller af honom gäldas.

2:o. Varder kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af annan anledning än här ofvan under l:o omförmäles utan arrendatorns vållande förstörd eller så skadad, att nybyggnad eller nyanskaffning af maskiner, ledningar och annat dylikt erfordras, åligger det kronan, där icke byggnaden eller nyanskaffningen utan olägenhet kan undvaras, att utan oskäligt dröjsmål ombesörja nybyggnaden eller nyanskaffningen; underlåter kronan det, äge arrendatorn uppsäga aftalet och njute skadestånd.

84 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Skulle skada, som nu sagts, inträffa under sådan tid eller vara af sådan art, att enligt vattenfallsstyrelsens bedömande dess botande, med hänsyn till vattenfallslägenhetens disposition efter arrendetidens utgång, icke för kronan medför nytta, skall kronan vara berättigad att uppsäga arrendeaftalet och återtaga livad som utarrenderats; skolande i dylikt fall tillämpas hvad i 14 § för där afsedt fall stadgas om skyldighet för kronan att utgifva lösen, ersättning eller skadestånd.

3:o. Var skada, som här ofvan under 2:o afses, ringare än där omförmäles, ligge å arrendatorn att på egen bekostnad ombesörja dess botande.

4:o. Förbehåll om hvad enligt denna § skall gälla skall i arrendeaftalet intagas.

10 §.

Arrendatorn skall tillförbindas att på egen bekostnad uppföra och underhålla all den stängsel, som erfordras för lägenhetens afskiljande från annan egendom.

ii §■

Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevillkoren bör för en tid af minst fem och högst åtta år vara ställd borgen af minst två personer, de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet är af Konungens befallningshafvande eller domaren styrkt. Ansvarighet på grund af dylik borgen må dock icke utsträckas utöfver den tid, för hvilken borgen blifvit ingången.

Arrendator, som sådant föredrager, må antingen, jämte ställande af borgen för arrendevillkoren i öfrigt, såsom säkerhet för arrendeafgiftens erläggande aflämna af staten, allmänna hypoteksbanken, rikets kypoteksföreningar eller af kommuner med Konungens tillstånd utgifna obligationer eller andra af vattenfallsstyrelsen godkända säkerketshand- 1 in gar, motsvarande två års arrendeafgift, eller ock, i stället för borgen för uppfyllande af arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta dylika obligationer eller säkerhetshandlingar till belopp, uppgående till tre års arrendeafgift.

I afseende å obligationernas uppskattning gälle enahanda bestämmelser, som äro meddelade i fråga om obligationer vid uppbördsborgen.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen blifvit ställd, skall ny borgen aflämnas, så beskaffad som ofvan sägs. Angå-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

ende arrendatorns skyldighet i sistnämnda hänseende skall uttrycklig bestämmelse intagas i aftalet med stadgande såsom äfventyr för underlåtenhet att fullgöra densamma, att vattenfallsstyrelsen skall vara berättigad att uppsäga aftalet samt kronan äga bekomma ersättning för skada.

12 §.

I arrendeaftalet skall efter omständigheterna föreskrifvas, antingen att arrendatorn skall vid arrendetidens utgång eller vid utgången af den tid, för hvilken med tillämpning af stadgandet i 17 § första stycket arrendatorn kan få lägenheten till sig ånyo upplåten, eller om arrendet upphör till följd af förverkande till kronan utan lösen afstå samtliga arrendatorn tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader, eller och att arrendatorn, när arrendet upphör af anledning, som nyss är sagd, skall vara berättigad att för sådana byggnader utfå lösen af kronan.

Med vattenverksbyggnader förstås i denna förordning anordningar dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen, såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels ock för flottningen och fiskens gång, såsom llottningsutskof, timmerledare, laxtrappor och ålledare, äfvensom hvad till dylika anordningar hör, såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt. Dessa vattenverksbyggnader skola i arrendeaftalet noggrann!, angifvas.

13 §.

l:o. Alla å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader skola, där ej på grund af särskilda omständigheter medgifves undantag, af arrendatorn vårdas och underhållas, så att de under hela arrendetiden äro i fullgodt stånd. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, vare han skyldig att till kronan utgifva ersättning, när lägenheten afträdes.

2:o. Kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af annat slag än vattenverksbyggnader skall af arrendatorn vårdas och underhållas, så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgifva ersättning till kronan, när lägenheten afträdes; finnes arrendatorn då hafva afhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför godtgörelse af kronan.

86 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

3:o. I fråga om egendom, som bär ofvan under l:o och 2:o afses, skall hvad i 2 kap. 10 § andra stycket, 11 § andra och tredje styckena samt 12 ocli 13 §§ af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom stadgas angående syn å utarrenderad fastighet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Syn, som jämlikt nämnda stadganden hålles å egendom, hvarom nu är fråga, skall förrättas af tre eller, där någondera parten det påfordrar, fem ojäfviga, sakkunniga män; skolande sådan underrättelse om syn, hvarom i 12 § af nämnda lag förmäles, alltid, där den skall medföra laga verkan, delgifvas vattenfallsstyrelsen. Angående utseende af synemän förfares såsom här nedan i 16 § är stadgadt rörande val af skiljemän.

4:o. Förbehåll angående hvad bär ofvan under l:o, 2:o och 3:o föreskrifves skall i arrendeaftalet intagas.

14 §.

I arrendeaftalet skola vidare, där ej särskilda omständigheter påkalla undantag, införas följande bestämmelser:

l:o. Sedan tjugu år förflutit från arrendetidens början, skall kronan vara berättigad att när som helst under arrendetiden efter arrendatorn två år förut lämnad underrättelse återtaga hvad som utarrenderats samt inlösa å lägenheten befintliga, arrendatorn tillhöriga vattenverksbyggnader jämte tillbehör, såvida Konungen pröfvar sådant vara nödvändigt för tillgodoseende af något kronans ändamål. Vill kronan begagna sig af rätt, som nu är sagd, vare, där arrendatorn det yrkar, kronan skyldig att jämväl inlösa öfrig arrendatorn tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som användes för anläggningens drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt.

Dessutom vare kronan pliktig att utöfver den lösen, som sålunda skall utgå, till arrendatorn utgifva ersättning för mistning af arrendet under den del af arrendetiden, som återstår, då inlösen sker. Där så lämpligen kan ske, skall denna ersättning utgå i form af kraft.

Kommer genom inlösningen arrendatorn tillhörig, utanför vattenfallslägenlieten belägen egendom, såsom fabrik eller annan anläggning, som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock byggnad eller annan anläggning, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande, att lida synnerlig minskning i värde, äge arrendatorn påfordra, att nämnda egendom med maskiner och tillbehör äfvensom den mark, hvarå den ligger, där denna mark tillhör arrendatorn, skall af kronan inlösas.

87 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Har arrendator!! ingått aftal med annan om leverans af kraft från vattenkraftanläggningen, vare denne, där ej kronan vill öfvertaga leveransen, berättigad att erhålla skadestånd, motsvarande den kostnadsökning, som under den återstående delen af leveranstiden, dock i intet fall längre än till utgången af arrendetiden, tillskyndas honom för anskaffande af annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller. Var aftalet ingånget efter det kronan underrättat arrendator!!, att anläggningen af kronan inlöses, äge dock leveranstagaren ej rätt till skadestånd af kronan.

2:o. Upphör arrendet af anledning, som här ofvan i denna § under 1:° sägs, skall ersättningen för de arrendator!! tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader, hvilka enligt aftalet skulle vid arrendetidens utgång utan lösen hemfalla till kronan, bestämmas till ett belopp, hvilket motsvarar deras anläggningskostnad, minskad dels med amortering, som skäligen kan anses belöpa å den del af arrendetiden, hvilken vid inlösningen förflutit, dels ock med kostnaderna för deras försättande i fullgodt skick, därest brister skulle i sådant afseende förefinnas.

För annan arrendatorn tillhörig egendom, som här ofvan under l:o omförmäles, skall ersättning utgå efter fulla värdet vid tiden för inlösningen. Kostnad, som göres å anläggningen efter det arrendatorn erhållit underrättelse om kronans afsikt att inlösa densamma, må. vid värdets eller ersättningens bestämmande tagas i beräkning, allenast så vidt kostnaden pröfvas hafva varit nödig och nyttig samt icke företagen i uppenbar afsikt att vinna högre ersättning.

3:o. År frågan om beloppet af lösen eller ersättning, som här ofvan under l:o och 2:o sägs, icke slutligen afgjord före utgången af det år, som följer närmast efter det, under hvilket värderingen skett, skall ny värdering äga rum, därest någondera parten det fordrar.

15 §.

När arrende upphör, skall arrendatorn hembjuda kronan till inlösen de delar af anläggningen jämte därtill hörande maskiner, ledningar, transformatorstationer och öfriga byggnader, hvilka finnas å vattenfallslägenheten och icke enligt bestämmelse i arrendeaftalet skola utan lösen tillfalla kronan. Vill i annat fall än i 9 § 2:o andra stycket eller i .14 § afses kronan ej helt eller delvis inlösa hvad sålunda hembjudits ^ eller bär kronan ej inom två månader efter det hembud gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra egendomen eller

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

den del däraf, som kronan icke önskar öfvertaga. År livad arrendatorn sålunda äger från vattenfallslägenlieten skilja icke bortfördt inom viss af vattenfallsstyrelsen förelagd tid, tillfälle det kronan utan lösen; äge ock kronan, där kronan det hellre vill, låta på arrendåtorns bekostnad bortföra egendom, hvarom nu är fråga.

Förbehåll angående hvad i denna § föreskrifves skall i arrendeaftalet intagas.

16 §.

l:o. Lösen, ersättning eller skadestånd, som jämlikt bestämmelserna i 9 § 2:o andra stycket, 12 §, 14 § l:o och 2:o eller 15 § kronan finnes skyldig att utgifva, skall, där parterna icke kunna enas om löseskillingens, ersättningens eller skadeståndets belopp, bestämmas af tre eller, om någondera parten det påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga skiljemän. I skiljenämnd, som nu är sagd, äge parterna insätta lika antal ledamöter, hvarefter de sålunda utsedda tillkalla ytterligare en skiljeman såsom ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman eller kunna de utsedda ej förena sig om valet af ordförande, äge Konungens befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet är beläget, eller, där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län, öfverståthållarämbetet att förordna om valet. Nöjes ej part med hvad de flesta skiljemännen säga, gälle hvad därom finnes stadgadt i 2 kap. 8 § af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

2:o. Skall eljest enligt bestämmelse i aftalet eller ock enligt allmän lag kronan gälda skadestånd i följd af arrendes upphörande eller är af sådan anledning arrendator!! enligt bestämmelse i aftalet eller enligt allmän lag skadeståndsskyldig, gälle i fråga om bestämmande af skadeståndets belopp hvad här ofvan under l:o sägs.

3:o. Förbehåll angående hvad under l:o och 2:o föreskrifves skall i arrendeaftalet intagas.

17 §■

Arrendator!! må i arrendeaftalet berättigas att efter arrendetidens utgång för tid, som i nämnda aftal bestämmes, mot den arrendeafgift och de villkor i öfrigt, Indika med hänsyn till de vid arrendetidens utgång rådande förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten till sig ånyo upplåten, såvida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång underrättar honom, att dylik förlängning icke af kronan medgifves.

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Därest på grund af bestämmelse i arrendeaftalet vattenverksbyggnader utan lösen öfvergå till kronan vid arrendetidens utgång, äge arrendatorn påfordra, att hänsyn härtill tages vid bestämmande af arrendeafgift för den tid, det nya arrendeaftalet afser; skolande förbehåll härom intagas i aftalet.

18 §.

Ej må arrenderätt till vattenfallslägenhet eller till utmål, som särskild! upplåtits, af arrendatorn öfverlåta utan vattenfallsstyrelsens medgifvande.

Förbehåll härom skall i aftalet intagas.

19 §.

Skall vattenfallslägenhet upplåtas med vattenfallsrätt, skall hvad här ofvan i 3—17 §§ är föreskrifvet beträffande arrende af dylik lägenhet äga motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft genast efter utfärdandet.

r

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Raft.

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 201.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Till vattenfall, som äges af kronan, så ock till dylikt vattenfall jämte kronan tillhörigt utmål af mark må, under de villkor och i den ordning här nedan i 2 och 3 §§ stadgas, upplåtas nyttjanderätt af beskaffenhet att kunna intecknas för fordran.

Nyttjanderätt, som nu sagts, kallas vattenfallsrätt.

2 §•

Upplåtelse af vattenfallsrätt må ej ske, med mindre af landtmätare efter vederbörligt förordnande det område, upplåtelsen afser, blifvit noga bestämdt, vattenfall till sina gränser ofvan och nedan och utmål till storlek, läge och gränser, samt utstakning af gränserna verkställts så ock karta upprättats med angifvande, såvidt angår vattenfall, af dettas gränser ofvan och nedan.

3 §•

Upplåtelse af vattenfallsrätt skall ske för viss tid.

Aftal om upplåtelse af vattenfallsrätt skall upprättas skriftligen och med vittnen; skolande upplåtelsehandlingen, under hänvisning till karta, som i 2 § omförmäles, innehålla så noggrann beskrifning å hvad som upplåtes, att någon osäkerhet i afseende å områdets läge och grän-

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

ser samt storleken af utmål, där sådant upplåtes, ej kan uppstå, samt uttryckligen angifva, att upplåtelsen afser vattenfallsrätt.

Öfverlåtes vattenfallsrätt, skall ock aftalet därom upprättas skriftligen och med vittnen.

4 §•

Hvad i 4 kap. 3— 7 samt 9 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgadt angående tomträtt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt.

5 §.

År, då område, hvartill upplåtits vattenfallsrätt, återgår till kronan, denna enligt upplåtelsehandlingen pliktig att gälda lösen för byggnad eller annat, som finnes å området, eller att utgifva ersättning för mistning af nyttjanderätten, må ej, där inteckning är meddelad i vattenfallsrätten, sådan lösen eller ersättning utgifvas till nyttjanderättshafvaren, utan varde beloppet nedsatt hos öfverexekutor, som har att kungöra det inteckningshåtvarna och lagligen fördela beloppet. Menar inteckningshafvare, som ej fått sin fordran till fullo betäckt, att löseskillingen eller ersättningen icke blifvit bestämd i enlighet med aftalet, äge han med kronan tvista om löseskillingens eller ersättningens belopp.

6 §•

1 fråga om inskrifning af vattenfallsrätt, om inskrifning af fång till sådan rätt samt om inteckning i vattenfallsrätt skall hvad i lag är beträffande tomträtt stadgadt i fråga om inskrifning och inteckning äga motsvarande tillämpning; skolande, när ansökan göres om inskrifning af vattenfallsrätt, sökanden vid den i 4 § i lagen om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt stadgade påföljd till rätten ingifva vederbörligen styrkt kopia af karta, som här ofvan i 2 § omförmäles.

7 §•

Har vattenfallsrätt upplåtits, och yppas därefter för nyttjanderättshafvaren behof af utmål eller, där upplåtelsen omfattade äfven utmål, behof af ytterligare sådant, äge kronan, där det erforderliga området blifvit så bestämdt, utstakadt och kartlagdt, som i 2 § sägs, att i den ordning, som för upplåtelse af vattenfallsrätt föreskrifves i 3 § andra

92 Kung!■ Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

stycket, med nyttjanderättshafvaren sluta aftal, hvarigenom vattenfallsrätten utsträckes till att gälla sagda område.

Har aftal, som nu sagts, slutits, må på ansökan af nyttjanderättshafvaren anteckning därom i rättens protokoll göras under enahanda villkor och i samma ordning, som för inskrifning af vattenfallsrätt stadgats. År inteckning förut sökt eller meddelad i vattenfallsrätten, må dock dylik anteckning ej ske, med mindre inteckningshandlingen uppvisas för rätten, och varde bevis därom handlingen åtecknadt.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910-