angående anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 202.

1 N:o 202.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande; gifven Stockholms slott den 29 april 1910.

Under åberopande af härvid fogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att, under förutsättning att det framlagda förslaget till lag om sjukkassor af innevarande års Riksdag antages,

medgifva, att Kungl. Maj:t må äga att för år 1911 af de till underlättande af arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp använda hvad som erfordras för att bereda registrerade sjukkassor statsbidrag i enlighet med följande grunder och under nedan angifna villkor, nämligen:

A) beträffande sjukkassa och fortsättning skassa, som registrerats enligt den nya lagen:

att sådan kassa må kunna af nämnda medel tilldelas

dels 1 krona för hvarje medlem, fortsättningskassa dock allenast 25 öre för medlem, därvid antalet medlemmar skall beräknas efter förhållandena den 31 december nästföregående år; dock att för sjukkassemedlem, som är medlem jämväl i annan sjukkassa, dylikt bidrag skall utgå med endast 50 öre,

dels 25 öre för hvarje sjukdag, .söndagar oräknade, för hvilken udder nästföregående år eller den del däraf, som kassan varit registrerad, kontant sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller vård

Bih. till Ritcsd. Prat. 1910. 1 tiaml. 1 Afd. 153 Höft. (No 202). 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

å sjukhus af kassan bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och högst 2 kronor, samt för fortsättningskassa högst 50 öre, allt per medlem den 31 december nästföregående år,

dels slutligen ett belopp lika med fjärdedelen af de utgifter, kassan under nästföregående år eller den del däraf, som kassan varit registrerad, fått vidkännas för bekostande af läkarvård och läkemedel åt medlemmarna, dock för sjukkassa högst 1 krona samt för fortsättningskassa högst 25 öre, allt likaledes per medlem den 31 december nästföregående år;

att vidare i fråga om statsbidragets beräkning skall gälla:

att statsbidraget, till den del detsamma utgår i förhållande till antalet medlemmar, icke beräknas för medlem, hvilken tillförsäkrats antingen begrafningshjälp enbart eller sjukhjälp i mindre omfattning, än sådant

understöd enligt lag om sjukkassor den.........skall utgå till själfförsörjande

medlem, eller ock kontant sjukhjälp till belopp, öfverstigande 4 kronor per dag; samt att ifrågavarande de! af statsbidraget, för det fall kassan icke varit registrerad under det nästföregående året i dess helhet, skall utgå allenast i förhållande till det antal hela månader, kassan under samma år varit registrerad;

att statsbidraget, till de delar detsamma utgår i förhållande till antal sjukdagar eller kassans kostnader för läkarvård och läkemedel, skall beräknas på sätt som ofvan stadgats, vare sig kassan under nästföregående år eller viss del däraf varit registrerad enligt den nya lagen eller efter den nu gällande; och

att nyssberörda delar af statsbidraget, icke beräknas för medlem,, hvilken tillförsäkrats kontant sjukhjälp till belopp, öfverstigande 4 kronor per dag;

att, slutligen, med afseende å statsbidragets användning och för dess åtnjutande skola gälla följande villkor, nämligen:

att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål som de fasta afgifter, hvilka enligt 20 § i den nya lagen skola upptagas;

att medlem, för hvilken, enligt hvad ofvan är sagdt, statsbidrag eller viss del däraf icke må beräknas, ej heller vid bestämmandet af de fasta afgifternas storlek må tillgodoföras andel i nämnda bidrag eller del däraf;

att, därest sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande 200 kronor, statsbidraget skall uteslutande användas för sjukhj älps verksamheten;

att fortsättningskassa, som upprättats allenast för medlemmar af en viss sjukkassa, ej må tilldelas den del af statsbidraget, som enligt hvad

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202. 3

ofvan angifvits skall beräknas i förhållande till antalet medlemmar i kassan;

att kassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, b vilka, med hänsyn till ändamålet med kassas verksamhet och dess sociala uppgift pröfvas vara obehöriga, ej må tillerkännas statsbidrag: samt

att kassa, som vid ansökan om statsbidrag uppsåtligen eller af vårdslöshet meddelat oriktiga uppgifter, skall, efter tillsynsmyndighetens pröfning, varda statsbidrag förlustig för det år, som är i fråga;

B) beträffande sjukkassa, som är enligt nu gällande lag registrerad:

att sådan sjukkassa må kunna af berörda medel tilldelas:

1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,

1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300,

50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600, samt 25 öre för hvarje medlem därutöfver; under villkor: att sjukkassan under föregående år haft egna inkomster, uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp; samt

att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående är städse haft.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Hugo Hamilton.

4 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 202.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 29 april 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube, Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton, grefve Eiirensvård,

Malm,

Lindström,

Nyländer, von Sydow.

Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton anförde:

»I samband med genomförandet af nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder beträffande sjukkasseverksamheten i riket torde det vara nödvändigt att äfven taga i närmare öfvervägande, i hvad mån denna verksamhet fortfarande bör af staten ekonomiskt understödjas och efter hvilka grunder detta skall ske.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.

Jag anhåller då att till en början få erinra om de bestämmel- Nn gällande ser, hvilka för närvarande tillämpas beträffande de under namn af Statsbidrag1 förvaltningsbidrag till de registrerade sjukkassorna utgående under- till regiatrestöden.

Sedan vid olika tillfällen — första gången vid antagandet af nu gällande sjukkasselag — årliga bidrag af allmänna medel i efter hand ökad utsträckning blifvit de registrerade sjukkassorna tillerkända, har Kungl. Maj:t genom nådig kungörelse den 26 maj 1899 fastställt följande allt fortfarande gällande bestämmelser angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor, nämligen:

att sjukkassa må kunna af statsmedel tilldelas förvaltningsbidrag under villkor:

l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassan skall under föregående år hafva haft egna inkomster, uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp; samt

3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående år städse haft,

med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100, med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300, med 50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600 samt med 25 öre för hvarje medlem därutöfver.

På sätt jag i det följande kommer att närmare beröra, hafva redan Behofligheten under föregående tid kraf på förhöjning af dessa bidrag framställts stat°Mdrag Gifvet är, att inför en ny lagstiftning af den ingående beskaffen- 1111 sjukkaB-. het, som nu är ifrågasatt, dessa kraf kunna med än större styrka fram- sorna' föras.

Det kan ej häller förnekas, att de framställda anspråken under för handen varande förhållanden måste anses ganska berättigade. Tämligen tungt vägande skäl synas i själfva verket tala för lämpligheten, för att ej säga nödvändigheten af, att statsbidrag i större utsträckning än hitintills måtte komma sjukkasseverksamheten till del.

Såsom i annat sammanhang med afseende å det föreliggande lagförslaget framhållits, har det visat sig vara af behofvet påkalladt att

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

däri upptaga åtskilliga bestämmelser, Indika i ej ringa mån ingripa i de mera materiella sidorna af sjukkassornas verksamhet.

Sålunda har, bland annat, i förslaget uppställts den fordran, att kontant sjukhjälp skall till själfförsörjande medlem af sjukkassa utgå med minst 90 öre per dag. För närvarande utgår emellertid inom ett stort antal sjukkassor sådan sjukhjälp med afsevärdt lägre belopp; ett 100-tal kassor utbetala sålunda kontant sjukhjälp till ett belopp af högst 50 öre om dag, och förutom dessa finnas ett 300-tal kassor, inom Indika det dagliga sjukhjälpsbeloppet icke öfverstiger 75 öre o. s. v.

Inemot 200 kassor meddela vidare sjukhjälp under högst 7 veckor och jämte dessa ytterligare omkring 450 kassor under högst 9 å 10 veckor per kalenderår, sjukår eller annan liknande tidsperiod. Det minimum lagförslaget i detta afseende uppställer utgör 90 dagar. Enligt förslaget skulle det dessutom komma att åläggas sjukkassa att vid olycksfall meddela sjukhjälp intill sextioförsta dagen efter olycksfallet, oafsedt i hvilken utsträckning den skadade förut uppburit sjukhjälp från kassan.

Uppenbarligen äro dessa bestämmelser ägnade att bereda sjukkassorna ökade utgifter. Utan tvifvel komma sjukförsäkringskostnaderna inom ett stort antal sjukkassor att härigenom stiga med ett eller annat 10-tal procent. Vissa kassor torde få vidkännas en ökning i sina utgifter uppgående ända till 50 procent, om icke mera.

Lagförslaget upptager dessutom åtskilliga bestämmelser, som på annat sätt i större eller mindre utsträckning samt mer och mindre kännbart måste komma att ingripa i sjukkassornas verksamhet. Sålunda har, bland annat, uppställts såsom villkor för registrering, att sjukkassa i allmänhet skall bestå af minst 100 medlemmar. För närvarande äro likväl ett stort antal registrerade sjukkassor i verksamhet, hvilka icke fylla detta mått. Vid 1908 års slut funnos 239 sådana kassor med ett medlemsantal ej öfverstigande 50 samt inalles 700 kassor, af Indika ingen räknade mer än 75 medlemmar. Medan sjukkassa hittills varit oförhindrad att meddela begrafningshjelp i obegränsad utsträckning — en rätt, som äfven i vidsträckt mån begagnats — vill föreliggande förslagbegränsa sjukkassas rätt härutinnan därhän, att registrerad sjukkassa icke må äga meddela begrafningshjälp till högre belopp än 500 kronor samt att sådan kassa, som vill bereda dylikt understöd till högre belopp än 200 kronor, skall vara underkastad vissa strängare bestämmelser. Framhållas må ytterligare, hurusom lagförslaget afser att påbjuda upptagande af fasta medlemsafgifter till kassorna äfvensom fondbildning, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202. 7

förbjuda medlemskap i mer än en sjukkassa samtidigt, samt att afsevärdt inskränka sjukkassas rätt att utesluta medlemmar o. s. v.

Nu anförda bestämmelser, hvilka ansetts med hänsyn till sjukkasseverksamhetens sociala uppgift’ af behofvet påkallade, innebära en säkerligen ganska kännbar inskränkning i kassornas hittillsvarande frihet och själfbestämmanderätt, på samma gång de, såsom jag redan framhållit, äro ägnade att åsamka kassorna i många fall afsevärdt ökade utgifter.

Skall ett dylikt ingripande från statens sida icke inverka hämmande på den frivilliga sjukkasseverksamhetens utveckling eller blifva mer än skäligt betungande för sjukkassornas medlemmar, vill det synas påkalladt och med billighetens fordringar öfverensstämmande, ej mindre att sjukkassorna af staten beredas sådana fördelar, som kunna anses uppväga den inskränkning de få vidkännas i sin frihet, än äfven att staten i skälig mån bidrager till bestridandet af de ökade kostnader, som komma att tillskyndas kassorna. Detta torde då lämpligen böra åstadkommas därigenom, att sjukkassorna blifva tillförsäkrade statsbidrag i större utsträckning än hittills ägt rum.

För att så bör ske, tala emellertid äfven andra vägande skäl.

Ehuru, såsom jag redan anfört, våra sjukkassors prestationer genom det nu föreliggande lagförslagets antagande skulle komma att i allmänhet afsevärdt höjas, hafva dock härutinnan fordringarna icke kunnat ställas så högt, som varit önskvärd! och öfverensstämmande med nutida anspråk på eu ändamålsenlig och effektiv sjukförsäkring. Visserligen har, enligt hvad jag nyss framhållit, i förslaget stadgats en sjukhjälpstid af minst 90 dagar under en tid af 12 på hvarandra följande månader. Jämfördt med de fordringar, som i förevarande hänseende blifvit uppställda inom de länder, hvilka nått en högre utveckling på sjukförsäkringens område, måste angifna sjukhjälpstid likväl anses tämligen knappt tilltagen. Inom den obligatoriska försäkringen i Österrike utgör sålunda den lagstadgade understödstiden 20 veckor (per sjukdomsfall), och man ifrågasätter dess utsträckande till 52 veckor; i Ungern har sjukhjälpstiden likaledes fastställts till 20 veckor, i Tyskland och Norge till 26 veckor, i Danmark, där emellertid sjiddorsäkringen är frivillig, till 13 veckor. Senast föreliggande förslag till lag om sjukoch olycksfallsförsäkring i Schweiz, hvilket lagförslag i fråga om sjukförsäkringen jämväl bygger på frivillighetens grund, bestämmer en tid af 26 veckor.

Ännu mindre tillfredsställande äro förhållandena inom vårt sjuk-

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

kasseväsende med afseende på den ringa utsträckning, i hvilken sjukhjälp meddelas i form af kostnadsfri läkarvård och medicin. Medan dessa arter af understöd i den obligatoriska försäkringens länder allmänt förekomma och i sjkifva verket i allmänhet äro i lag påbjudna, utgöra i vårt land de sjukkassor, inom hvilka understöd af här ifrågavarande slag lämnas, ett tämligen ringa fåtal.

Att i nu nämnda liksom i vissa andra liknande hänseenden uppställa strängare fordringar på våra sjukkassor, än som är afsedt att ske, torde för närvarande icke kunna sättas i fråga. En utveckling af kassornas understödsverksamhet i dessa hänseenden måste därför åvägabringas på frivillighet,ens väg, hvilket man ock torde få hoppas kunna ske, ej minst på tillskyndan af den rådgifvande och ledande myndighet, som föreslagits skola för sjukkasse verksamheten upprättas. Utan tvifvel vore det emellertid då af den största betydelse för ernående af önskadt resultat, att staten uppmuntrade till och underlättade en utveckling i antydd riktning genom beviljande af bidrag till sjukkassorna, utgående enligt för sådant ändamål lämpade grunder.

En omständighet, som i kanske än högre grad förtjänar att här tagas i betraktande, må vidare anföras. Anslutningen till sjukkasseverksamheten är, såsom ofta framhållits, i vårt land ännu förhållandevis ringa. Senast föreliggande statistik rörande de registrerade sjukkassornas verksamhet visar sålunda, att antalet genom medlemskap i registrerad sj ukkassa sjukförsäkrade personer ännu vid 19o8 års slut utgjorde ej mer än något öfver 9 procent af rikets folkmängd. En jämförelse i detta hänseende med de länder, som å förevarande område hunnit längst i utveckling, utfaller utan tvifvel mindre fördelaktigt för vårt land. Hvad sålunda först den obligatoriska sjukförsäkringens länder beträffar, äro exempelvis i Tyskland ej mindre än 20 procent af befolkningen anslutna till denna försäkring, medan motsvarande siffra för Österrike utgör omkring 11 procent. Af de länder, hvarest sjukförsäkringen såsom i vårt land är frivillig, har vidare Danmark att uppvisa en anslutning af ungefär 20 procent samt England och Schweiz af omkring 13 procent hvardera, medan Frankrike i förevarande afseende står på ungefär samma ståndpunkt som Sverige.

Häraf torde nu icke den slutsatsen få dragas, att man för vårt lands vidkommande icke skulle på frivillighetens väg kunna få till stånd en tillräckligt omfattande sjukförsäkring. Härför synes tala, bland annat, den omständigheten, att anslutningen till våra sjukkassor alltsedan år

9 Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 202.

1899, då förvaltningsbidragen sist undergingo en förhöjning, i det närmaste fördubblats, och att de registrerade sjukkassornas sammanlagda medlemsantal under den senaste tiden ökats med omkring 50,000 årligen.

Men af behofvet påkalladt och önskligt synes icke desto mindre vara, att utvecklingen genom lämpliga medel påskyndas. Särskildt torde detta blifva erforderligt för att sjukkasseverksamheten inom en ej alltför långt aflägsen framtid skall kunna ernå nöjaktig omfattning hvad landsbygden beträffar.

Ett härutinnan kraftigt verkande medel synes då vara, att staten genom icke alltför knappt tillmätta bidrag uppmuntrar till och underlättar bildandet af nya sjukkassor och inträdet i dem.

Hvad jag nyss anfört rörande den ökade anslutningen till sjukkasseverksamheten i riket, synes tala härför. Ån starkare stöd för denna mening torde man emellertid kunna hämta från förhållandena inom det danska sjukkasseväsendet. I Danmark har, såsom jag redan anfört, sjukkasseverksamheten, ehuru densamma är uppbyggd på frivillighetens grund, likväl nått en omfattning, jämförlig till och med med den obligatoriska försäkringens i Tyskland — det land, som i förevarande afseende står främst bland de länder, hvarest man beträdt den obligatoriska försäkringens väg. En väsentligt bidragande orsak till det danska sjukkasse väsendets kraftiga tillväxt är säkerligen att finna i den omständigheten, att sjukkassorna i detta land blifvit tillförsäkrade betydande årliga penningbidrag af staten — större än hittills i något annat land. För att i vårt land få till stånd en tillfredsställande utveckling af sjukkasseväsendet, utan införande af försäkringstvång, synes man då böra följa Danmarks föredöme med afseende på meddelande af rikligare statsunderstöd till sjukkassorna.

Förhållandena i en del främmande länder synas äfven tyda på nödvändigheten af att sjukkasseverksamheten, därest densamma skall kunna framdrifvas till en högre grad af utveckling, beredes tillräcklig ekonomisk lättnad samt att en väsentlig del af den ekonomiska bördan för sjukförsäkringen aflyftes från de försäkrade. Med afseende härå må anföras följande siffror, hvilka angifva, huru stor del af de årliga bidragen till sjukkassorna i vissa främmande länder på grund af föreskrift i lag för närvarande erlägges eller ifrågasatts skola i framtiden erläggas annorledes än af de försäkrade själfva, sålunda af staten, kommun eller af de försäkrades arbetsgivare o. s. v.:

Bill. till Eiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Höft.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Till jämförelse härmed må anföras, att de nuvarande förvaltningsbidragen till de registrerade sjukkassorna i riket under senare tid (år 1908) utgått med i genomsnitt omkring 82 öre per medlem, livilket belopp knappast vore tillräckligt att täcka en tiondel af den kostnad, som sjukkassa genomsnittligt taget skulle få vidkännas för beredande af sjukhjälp allenast i den minsta omfattning, som nu föreliggande lagförslag medgifver.

Visserligen öfverträffa sjukkassorna i förutnämnda länder våra sjukkassor i anseende till omfattningen af de understöd, som presteras. Proportionen mellan å ena sidan prestationer och å andra sidan de understöd, som från staten, respektive arbetsgifvarna eller kommun komma sjukkassorna till del, ställer sig likväl vida mindre fördelaktig för vårt lands sjukkassor än för sjukkassorna i nämnda länder.

Hvad särskild! beträffar förhållandena i vårt land i förevarande hänseende, jämförda med dem i Danmark och Schweiz — en jämförelse, som erbjuder sitt speciella intresse med hänsyn till att sjukkasseverksamheten i dessa länder liksom i Sverige är byggd på frivillighetens grund — visar sig, hvad först Danmark vidkommer, att de danska sjukkassornas medlemmar, trots sjukkassornas större prestationer, hafva att vidkännas mindre kostnader för sin sjukförsäkring än våra sjukkassors medlemmar, detta tack vara det rikligare statsunderstöd, som beskärts de danska sjukkassorna. Vidkommande Schweiz må anföras, att enligt förut omnämnda förslag till lag om sjuk- och olycksfallsförsäkring, som i detta land för närvarande föreligger, de förpliktelser med afseende å understödens omfattning, hvilka äro afsedda att påläggas sjukkassorna, icke väsentligen öfverstiga, hvad i enahanda hänseende skulle blifva ålagdt de svenska sjukkassorna vid genomförandet af den lagstiftning, som nu är ifrågasatt; hvad statens bidrag till de schweiziska sjukkassorna beträffar, har detta föreslagits att utgå med 3,65 francs per medlem, i vissa fall — - nämligen då understöd lämnades i viss utsträckning

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

utöfver det i lagförslaget uppställda minimum — till och med med ej mindre än 5,48 francs per medlem.

Att vårt sjukkasseväsende är i behof af ett kraftigare stöd från statens sida, än som för närvarande kommer detsamma till del, synes ock vara en tämligen allmänt omfattad mening.

Med afseende härå tillåter jag mig till en början erinra, hurusom tidigare vid flera tillfällen inom Riksdagen fråga varit väckt om förhöjning af statsbidragen till sjukkassorna. Senast skedde detta vid 1902 års riksdag. Vid detta tillfälle anfördes såsom stöd för behöfligheten af ökade bidrag, bland annat, hurusom den vid närmast föregående års Riksdag antagna lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete stadgade en jämförelsevis lång karenstid. Under denna tid vore den skadade hänvisad till andra hjälpmedel, i regel sjukkassorna, till hvilkas verksamhetsområde de snart öfvergående skadorna ock hörde. Det syntes då emellertid naturligt, att i samband med genomförandet af berörda lagstiftning dessa kassor beviljades ett kraftigare statsunderstöd. Den motion, som i ämnet väckts, blef visserligen på statsutskottets afstyrkande af Riksdagen afslagen. Det visade sig emellertid, att motionen icke desto mindre tillvunnit sig stora sympatier inom Riksdagen. Betecknande härutinnan är, hvad statsutskottets vice ordförande vid frågans behandling i Andra Kammaren anförde. Denne yttrade sålunda, bland annat, följande:

»Dessa sjukkassor hafva, såvidt jag kunnat finna, inom statsutskottet mycket stora sympatier. Men förhållandet med dem har inträdt i ett nytt skede, och jag tror därför, att det vore nyttigt, om regeringen ville undersöka, på hvad sätt dessa kassor numera lämpligen böra understödjas. Det gamla sättet med förvaltningsbidrag synes icke vara det rätta, utan om man anser, att de i sammanhang med den nya olycksfallsersättningslagen böra på ett mera kraftigt sätt understödjas än hittills, vore det skäl att därför uppleta nya vägar. De äro kanske icke lätt funna, om man vill, att understöden å ena sidan skola vara kraftigt verkande och å andra sidan komma rätta vederbörande till godo. Men det syntes oss i statsutskottet, att det vore bäst, om ifrån regeringens sida något i den vägen kunde göras. Som sagdt, sympatierna för dessa sjukkassor äro, såvidt jag kunnat finna, i statsutskottet på de mest skilda håll mycket stora.»

Sjukkassornas målsmän hafva under de senare åren med allt större styrka framhållit behofvet och vikten af ökadt statsunderstöd till sjukkasseväsendet.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Vid den första allmänna sjukkassekonferensen i vårt land i Norrköping år 1905 antogs sålunda en resolution af följande lydelse:

»Statsanslaget till landets sjukkasseverksamhet bör höjas — — — Konferensen uppdrager åt den centralkommitté, som vid konferensen kommer att tillsättas, att — — — draga försorg om att någon riksdagsman genom motion eller på annat sätt för fram konferensens önskemål i riksdagen, därvid kommittén äfven föreslår ökning i statsanslaget till exempelvis två kronor för hvarje godkänd medlem, jämte till exempel Vä af under året utbetalda sjukafgifter».

Omförmälda sjukkassornas centralkommitté ingaf i anledning af konferensens beslut särskilda underdåniga framställningar till Kungl. Maja af den 29 november 1905 och den 1 augusti 1906, i hvilka framställningar särskild! betonades sjukkasseväsendets behof af en ny lagstiftning samt ett rikligare och mera rationellt anordnad! statsunderstöd. I detta senare hänseende framställdes, bland annat, det önskemål, att statsbidraget till sjukkassorna måtte bestämmas till sådan storlek, att hvarje person, som tillhörde sjukkassa, skulle kunna däraf räkna sig till godo minst så stort belopp, som motsvarade dels 1 ä af hans anpart i den kontanta sjukhjälp, som under närmast föregående år blifvit utbetald af de kassor, han tillhört, dels ock dessutom 2 kronor, allt för år.

Vid den andra allmänna sjukkassekonferensen i Stockholm år 1907 förelågo ett flertal motioner angående uttalanden om behofvet af ökade statsbidrag till sjukkassorna och ändamålsenligare grunder för bidragens fördelning. Efter lifliga öfverläggningar beslöt konferensen göra följande uttalande:

»I betraktande af sjukkasseverksamhetens stora sociala betydelse finner konferensen det vara klok statshushållning, att densamma i största möjliga utsträckning af staten understödjes. — •—- — Konferensen uttalar därför önskvärdheten af, att statens bidrag till sjukkassorna måtte årligen utgå med 30 procent af de till respektive kassor under närmast föregående år inbetalda fasta medlemsbidragen, dock högst tre kronor per person, oberäknad! den del, som varit afscdd till bestridande af begrafningshjälp å högre belopp än 100 kronor.»

De olika myndigheter, som vid skilda tillfällen haft att yttra sig i frågan, hafva jämväl enstämmigt vitsordat behofvet af, att sjukkasseverksamheten kraftigare än som nu sker understödjes från statens sida.

Statskontoret, som anmodades inkomma med yttrande i anledning af förutnämnda af sjukkassornas centralkommitté gjorda underdåniga framställningar, uttalade sålunda i sitt den 23 mars 1906 afgifna utlåtande

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 202.

deri meningen, att sjukkasseverksamheten i riket borde från statens sida ytterligare understödjas.

I samma riktning uttalade sig äfven kommerskollegium i dess den 8 september 1906 afgifna utlåtande beträffande sjukkassornas centralkommittés ofvanberörda underdåniga framställningar. Under åberopande af en utaf föreståndaren för kollegiets afdelning för arbetsstatistik afgifvet tjänstememorial, däri flera för sjukkasse väsendet betydelsefulla frågor behandlades, förklarade sig kollegium med stöd af hvad i berörda tjänstememorial anförts, i likhet med statskontoret, vara af den meningen, att den frivilliga sjukkasseverksamheten i riket borde kraftigare än dittills understödjas af staten, äfven om därigenom en högst afsevärd ökning uti de dittills för ändamålet beviljade anslagen skulle blifva af nöden.

Vidare må framhållas, hurusom de särskilda sakkunniga, hvilka tillkallats att inom civildepartementet biträda vid uppgörande af nu föreliggande förslag till lag om sjukkassor samt med utredningar beträffande statsbidragen till sjukkassorna, bestämdt uttalat sig för nödvändigheten af att, därest lagstiftningsåtgärder i sådant syfte, som nu är ifrågasatt, komme att vidtagas, afsevärdt förhöjda statsbidrag i samband därmed beviljades sjukkassorna. Härutinnan hafva ock med de sakkunniga instämt såväl kommerskollegium som riksförsäkringsanstalten och statskontoret, hvilka blifvit anmodade att yttra sig i ärendet. För hvad de sakkunniga äfvensom nu nämnda myndigheter i saken andragit, kommer jag emellertid i det följande att närmare redogöra.

Med stöd af hvad jag här anfört, hvithet allt synes mig otvetydigt tala för nödvändigheten af att större statsunderstöd än det nuvarande kommer den frivilliga sjukkasseverksamheten i riket till del, därest för densamma en ny lagstiftning af mera ingripande beskaffenhet genomföres, anser jag mig böra bestämdt förorda, att väsentligen ökade bidrag af allmänna medel i samband med nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder rörande sjukkasseväsendet beviljas de sjukkassor, hvilka efter denna lagstiftnings genomförande blifva registrerade. I

I hvad mån statsunderstödet till sjukkasseverksamheten bör höjas samt efter hvilka grunder ökade statsbidrag böra utgå till de enskilda sjukkassorna, därom kunna meningarna utan tvifvel vara mera delade.

Jag har emellertid inom civildepartementet låtit verkställa närmare utredning i dessa frågor, för hvilket ändamål jag tillkallat tvenne af de samma sakkunniga, hvilka inom departementet varit behjälpliga vid upprättandet af föreliggande lagförslag. Öfver de förslag, hvilka framgått

Sakkunnigas förslag till grunder för ökade statsbidrag till registrerade sjukkassor

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

såsom resultat af denna utredning, har jag vidare inhämtat kommerskollegii, riksförsäkringsanstaltens och statskontorets yttranden.»

Efter att hafva lämnat en redogörelse för de sakkunnigas framställning i ämnet samt de nämnda myndigheternas däröfver afgifna utlåtanden, anförde departementschefen vidare:

»På grund af hvad de sakkunniga anfört synes mig vara uppenbart att, därest statsbidragen skola utgå i den utsträckning de sakkunniga föreslagit, deras karaktär af förvaltningsbidrag måste försvinna, och bidragen anses utgöra ett understöd till bestridande i väsentlig mån jämväl af sjukkassornas egentliga sjukförsäkringskostnader.

Under sådana förhållanden torde det vara naturligt och riktigt, att bidragen till de enskilda sjukkassorna afpassas efter arten och omfattningen af hvar och en kassas sjukförsäkringsverksamhet, i den mån denna verksamhet kan anses vara ur det allmännas synpunkt värd uppmuntran och i verkligt behof af understöd.

Såsom redan är nämndt, hafva flera olika förslag till grunder för statsbidragens utgående blifvit framställda. Af hvad de sakkunniga haft att erinra med afseende å såväl dessa förslag som beträffande de grunder, hvilka nu tillämpas i fråga om de s. k. förvaltningsbidragen, och i betraktande vidare af hvad de sakkunniga anfört till stöd för de af dem föreslagna grunder, har jag kommit till den bestämda uppfattningen, att dessa senare på ett i det stora hela lyckligt sätt låta de olika synpunkter och kraf, hvilka jag nyss framhållit, komma till sin rätt, och att de måste tillerkännas ett afgjordt företräde framför förutnämnda tidigare föreslagna eller nu tillämpade grunder. Denna min uppfattning har delats af de myndigheter, hvilka blifvit anbefallda att i saken yttra sig. Jag anser mig under sådana förhållanden kunna här uteslutande sysselsätta mig med de grunder, som blifvit af de sakkunniga föreslagna, och lämna de öfriga å sido.

Hvad då först vanlig sjukkassa beträffar, hafva de sakkunniga föreslagit, att sådan kassa, hvilken blifvit registrerad enligt ny lag, skulle äga att af statsmedel årligen uppbära:

dels eu. krona för hvarje medlem,

(fels 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, — oafsedt om enligt nu gällande lag eller den nya lagen — kontant sjukhjälp af minst en krona från kassan utgått eller vård å sjukhus af kassan bokostats, dock minst 50 öre och högst 2 kronor per medlem,

dels en fjärdedel af de utgifter, som kassan under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad — oafsedt om enligt nu

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

gällande lag eller den nya lagen — fått vidkännas för bekostande af läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar.

Med afseende å sättet för statsbidragens beräkning skulle vidare gälla:

att bidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till antalet medlemmar, skulle beräknas efter medlemsantalet den 31 december nästföregående år, med bortseende från medlemmar, Indika tillförsäkrats antingen endast begrafningshjälp eller sjukhjälp till mindre omfattning, än sådant understöd enligt iagförslaget skulle utgå till själfförsörjande medlem, eller ock kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag; därvid likväl, för den händelse kassan icke varit registrerad under hela föregående år, ifrågavarande del af statsbidraget skulle utgå allenast i förhållande till det antal hela månader, som kassan under året varit registrerad;

att medlemsantal, hvarefter statsbidraget, till den del detsamma beräknades i förhållande till antalet sjukdagar, lägst och högst finge utgå, likaledes skulle hänföras till förhållandena den 31 december nästföregående år; samt

att bidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till antingen antalet sjukdagar eller kostnaden för läkarvård och läkemedel, icke finge beräknas lör medlemmar, hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag.

Med statsbidragens åtnjutande skulle slutligen förknippas följande villkor, nämligen:

att bidraget Unge användas allenast för enahanda ändamål, som de fasta medlemsafgifter, hvilka enligt 20 § i lagförslaget skola upptagas af sjukkassa, med iakttagande tillika, att andel i statsbidrag ej finge vid de fasta medlemsafgifternas bestämmande räknas sådan medlem till godo, för hvilken dylikt bidrag, till den del detsamma utginge i förhållande till medlemsantalet, enligt nyss omförmälda bestämmelser icke skulle få beräknas;

att, i händelse sjukkassa meddelade begrafningshjälp till belopp, öfverstigande 200 kronor, statsbidraget skulle odeladt användas för sjukhjälpsverksamketen; samt

att sjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift pröfvades vara obehöriga, icke skulle äga bekomma statsbidrag.

Med afseende å fortsättningskassor skulle enahanda bestämmelser i tillämpliga delar gälla, likväl med iakttagande af:

att statsbidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till medlemsantalet, skulle sättas till 35 öre per medlem;

att statsbidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till

16 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.

antalet sjukdagar, icke finge öfverstiga ett belopp, motsvarande. 50 _ öre per medlem — hvaremot en undre gräns — på sätt i fråga om vanlig sjukkassa stadgats — för denna del af bidraget icke skulle vara gällande;

att fortsättningskassa, som upprättats endast för medlemmar af en viss sjukkassa, icke skulle äga bekomma statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar i kassan; samt

att fortsättningskassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag enligt nu gällande grunder och som efter bär föreslagna grunder icke skulle äga bekomma statsbidrag af lika storlek, som efter förstnämnda grunder, ändock skulle för högst tre år, efter det kassan blifvit registrerad enligt ny lag, kunna tilldelas statsbidrag till sistnämnda belopp.

De hufvudsynpunkter, hvilka legat till grund för de sakkunnigas förslag, äro i korthet följande.

Ehuru, såsom redan framhållits, vid en förhöjning af statsbidragen i den mån, som nu är ifrågasatt, dessa bidrag icke längre kunna bibehålla den karaktär af förvaltningsbidrag, de hittills haft, synas tillräckliga skäl ändock icke förefinnas att helt frångå den för närvarande vid förvaltningsbidragens utgående tillämpade principen: visst belopp per sjukkassemedlem. Till grund för denna princip har legat den uppfattningen, att staten borde bestrida eller åtminstone väsentligen bidraga till sjukkassornas förvaltningskostnader. Riktigt och lämpligt torde vara, att en tillräckligt stor del af statsbidraget fortfarande utgår efter denna princip. Sjukkassorna erhålla därmed en grundplåt, som är lätt att på förhand beräkna, ett fast, för hvarje sjukkassemedlem lika bidrag, som ■staten meddelar i syfte att underlätta för den obemedlade enskilde att i sjukkassa sjukförsäkra sig. Denna grundplåt bör å ena sidan icke tilltagas alltför 'liten, enär i sådant fall, med hänsyn till den stora variationen i sjukdomsfrekvensen inom olika kassor, bidraget till de skilda kassorna, på grund af här föreslagna bestämmelser rörande beräkningen af bidraget i öfrigt, skulle komma att utgå med alltför olika belopp. Men den bör ej heller tillmätas så stor, att icke full möjlighet vinnes att genom ett efter andra grunder utgående tillägg i erforderlig grad anpassa statsbidraget i dess helhet efter kassornas olika behof och skilda verksamhetssätt.

Lämpligen torde denna del al statsbidraget böra till sitt belopp ungefär sammanfalla med den, genomsnittligt taget, på hvarje medlem belöpande andelen i sjukkassas förvaltningskostnader. Statsbidraget höfvel’ därigenom äfven ägnadt att fullt nöjaktigt tillgodose de kraf, som ansetts böra fyllas af det nu utgående bidraget i och med dess egenskap af förvaltningsbidrag.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

IT

Vidare synes det, såsom jag redan antydt, vara ändamålsenligt att, staten genom lämpligen afvägda statsbidrag underlättar sjukkassornas verksamhet allt efter den olika grad af behof häraf, som olika kassor förete, samt uppmuntrar till, att Verksamheten anordnas på ett så effektivt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Därvid torde i främsta rummet böra tagas i betraktande, att utgörandet af de minimiprestationer, som föreliggande lagförslag ålagt sjukkassorna, ställer sig mer och mindre svårt inom olika kassor, beroende i främsta rummet på den olika sjukdomsfrekvensen inom medlemsstocken alltefter dess sammansättning i anseende till medlemmarnas yrke, ålder, boningsort m. m. Den sjukkassa synes sålunda böra bekomma ett högre statsbidrag, som på grund af nu omförmälda förhållanden har att räkna med en relativt stor sjukdoms- eller olycksfallsfrekvens.

Men äfven en annan synpunkt torde härvidlag böra göras gällande. Inom våra sjukkassor kan understödstiden i allmänhet sägas vara alltför kort. Sjukkassornas medlemmar utnyttja, förklarligt nog, i främsta rummet möjligheten att kunna tillförsäkra sig en relativt hög sjukhjälp per dag. Om denna sjukhjälp sedan blir af tillräcklig varaktighet, kommer i andra rummet; det är ju blott ett fåtal sjukkassemedlemmar, som få nytta af en mera utsträckt sjukhjälpstid. Utan lämpliga åtgöranden från statens sida torde därför önskvärdheten af sjukhjälpstidens utsträckning blifva alltför litet tillgodosedd.

Ur bägge de synpunkter, som nu framhållits, synes det vara ändamålsenligt, att statsbidraget till sjukkassorna till någon del äfven utgår i förhållande till antalet sjukdagar, för hvilka sjukhjälp meddelats. Sjukdagarnas antal sammanhänger nämligen på det närmaste med såväl den större eller mindre sjukdomsfrekvensen inom en sjukkassa som med sjukhjälpstidens längd inom densamma, hvadan alltså statsbidraget genom att beräknas efter sagda dagantal ställes i beroende af nämnda faktorer.

Vid fastställandet af de grunder, efter hvilka statsbidragen skola utgå, synes emellertid ännu en viktig omständighet böra tagas i betraktande. Det förhåller sig utan tvifvel så, att de svenska sjukkassorna ännu alltför litet uppmärksammat vikten af att vid sjukdom bereda medlemmarna erforderlig läkarvård och läkemedel. Därest understöd i nu nämnda former i större utsträckning än nu sker meddelades, skulle tvifvelsutan i många fall de sjuka hastigare återvinna hälsan och för framtiden bestående men lättare förebyggas, till båtnad i främsta rummet för de sjuka själfva, men äfven för deras anhöriga och jämväl för respektive sjukkassor samt för det allmänna. Hvad de sakkunniga i detta afseende anfört rörande förhållandena i andra länder, bestyrker till fullo betydelsen af den synpunkt jag här framhållit.

Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Höft.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Det nu anförda talar uppenbarligen för lämpligheten af, att statsbidragen så anordnas, att de äfven uppmuntra sjukkassorna till meddelande af ifrågavarande förmåner, hvithet ju skulle blifva fallet, därest bidragen till en del utginge i förhållande till sjukkassas kostnader förberedande af läkarvård och läkemedel.

Låter man de nu anförda synpunkterna i lämplig mån komma till sin rätt vid fastställandet af grunderna för statsbidragen, blifva bidragen icke blott anpassade efter det större eller mindre behof af understöd, som är till finnandes inom olika kassor, utan därjämte äfven ägnade att uppmuntra till en sådan utveckling af sjukkassornas verksamhet, som synes vara i främsta rummet önskvärd. De föreslagna grunderna äga emellertid ännu en förtjänst, som torde böra framhållas. Statsbidragen blifva till sin storlek oberoende af den kontanta sjukhjälpens belopp. De komma vidare icke alls sådana sjukkassemedlemmar till godo, livilka tillförsäkrat sig en jämförelsevis hög sjukhjälp. Härigenom förebygges i vidsträckt mån, att bidragen kunna utnyttjas till fördel för personer i jämförelsevis god ekomisk ställning, hvithet ju måste anses vara riktigt och ur det allmännas synpunkt af behofvet påkalladt.

Jag öfvergår härmed att närmare beröra de erinringar, för hvilka de nu anförda grunderna blifvit föremål från de myndigheters sida, som om dem yttrat sig. Därvid lämnar jag alldeles å sido de anmärkningar, som varit föranledda af vissa af respektive myndigheter i annat sammanhang framställda ändringsyrkanden beträffande det nu framlagda lagförslaget, hvilka yrkanden Kungl. Maj:t emellertid icke ansett böra till någon åtgärd föranleda.

Ifrågavarande erinringar gälla, bland annat, det särskilda villkor, som de sakkunniga ansett böra förknippas med utbekommande af statsbidrag, nämligen att sjukkassa eller fortsättningskassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka, med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga, icke skall äga bekomma statsbidrag.

Mot bestämmelsen har anmärkts, att densamma vore affattad i alltför allmänna ordalag, på grund hvaraf dess tillämpning skulle komma att bereda hvarjehanda svårigheter af delvis grannlaga beskaffenhet. Något fog torde visserligen finnas för denna anmärkning. Emellertid synes det icke lätt att finna en bättre formulering. Den förändrade ordalydelse, som kommerskollegium föreslagit, nämligen att förbehåll i fråga om statsunderstödet skulle göras för sjukkassor, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka pröfvas direkt »strida mot den frivilliga sjukkasseverksamhetens ändamål och samhällsuppgifter», torde knappast äga nå-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

got bestämdt företräde framför den af de sakkunniga förordade. De uttalade farhågorna beträffande svårigheter vid bestämmelsens tillämpning synas mig icke afgörande.

I anslutning till ifrågavarande stadgande har kommerskollegium ifrågasatt, att ännu andra förbehåll borde förknippas med statsbidragens åtnjutande. Kollegium har sålunda föreslagit ytterligare följande tvänne villkor, nämligen: dels att statsbidrag icke må tillerkännas sjukkassa, som i sina stadgar såsom villkor för medlemskap, direkt eller indirekt, uppställt fordran på medlemskap i annan förening eller sammanslutning, dels ock, att dylikt bidrag icke heller må tillerkännas sjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, som göra det möjligt att ur kassan utesluta medlem, som uppnått den i lagförslagets 11 § stadgade medlems- eller lefnadsålder, af andra grunder än att han genom lämnandet af falska uppgifter eller annorledes svikligen förfarit mot kassan, eller icke behörigen fullgjort sina skyldigheter mot densamma, eller slutligen genom laga kraftvunnen dom förklarats medborgerligt förtroende förlustig.

För min del kan jag icke biträda hvad kollegium sålunda föreslagit. Det vill å ena sidan synas mig öfver hufvud taget stå i mindre god öfverensstämmelse med beskaffenheten af de lagstiftningsåtgärder, som nu äro ifrågasatta, att villkor af här ifrågavarande slag stipuleras i andra fall, än där sådant är i alldeles särskild grad påkalladt. Beträffande de nyssberörda villkoren anser jag å andra sidan, hvad det förstnämnda vidkommer, att något större praktiskt behof häraf knappast förefinnes; med afseende å det senare förefaller det mig icke tillräckligt konstateradt, att behöfligheten af detta villkor är i den grad framträdande, att därigenom skulle rättfärdigas de olägenheter, hvilka detsamma, som lätt inses, komme att medföra för en mycket betydande del af sjukkasse verksamheten.

I fråga om huru statsbidragen böra till storleken bestämmas, har kommerskollegium på anförda grunder gjort gällande, att i den mån sjukhjälp meddelades i form af kostnadsfri vård å sjukhus statsbidragen skulle utgå icke såsom de sakkunniga ifrågasatt med 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken sådan sjukhjälp meddelats, utan med fjärdedelen af do kostnader sjukkassa fått vidkännas för beredande af berörda sjukhjälp. Det lärer emellertid förhålla sig så, att sjukkassa, som meddelar kostnadsfri vård å sjukhus alternerande med kontant sjukhjälp — under andra förhållanden förekommer här ifrågavarande slag af sjukhjälp icke — i regel får vidkännas enahanda sjukhjälpskostnader oberoende af om sjukhjälpen utgår på det ena eller andra af de angifna sätten; detta på grund däraf, att medlem, som å kassas bekostnad in-

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

tages på sjukhus, vanligen äger utfå det belopp, hvarmed den eljes utgående kontanta sjukhjälpen möjligen öfverstiger den kostnad, som vården å sjukhus betingar. Ett godtagande af kollegii yrkande i förevarande afseende skulle under sådana omständigheter sannolikt leda därhän, att sjukkassorna, i anseende till att statsbidragen komme att utgå med mindre belopp i den mån sjukhjälp meddelas i form af kostnadsfri vård å sjukhus, upphörde med dylik sjukhjälp, något som måste anses mindre önskvärdt; och synes mig hvad kollegium i denna del föreslagit därför knappast vara att förorda.

Hvad af de sakkunniga blifvit föreslaget med afseende å den del af statsbidraget, som vore afsedd att utgå i förhållande till sjukkassas kostnader för beredande af kostnadsfri läkarvård och medicin åt medlemmarna, har äfven synts kollegium lämna rum för invändningar. En öfre gräns vore sålunda icke fastslagen för denna del af bidraget, något som syntes kunna leda till att bidraget understundom sprunge upp till oskäligt stora belopp. Då vidare enligt förevarande bestämmelse sjukkassa kunde bekomma statsbidrag i förhållande till såväl antal sjukdagar som till häfda kostnader för läkarvård och medicin åt medlemmarna, oberoende af hvartannat, kunde detta, enligt kollegii mening, befaras komma att blifva utnyttjadt till förmån särskilt för de ekonomiskt bättre lottade inom sjukkasseverksamheten. Därför borde det, anser kollegium, stadgas, att de delar af statsbidraget, som vore afsedda att utgå i förhållande till å ena sidan antalet sjukdagar, å andra sidan kostnaderna för läkarvård ock medicin, tillhopa icke finge öfverstiga visst angifvet belopp.

Hvad kollegium sålunda anmärkt, synes mig äga sitt berättigande hvad beträffar behofvet af en öfre gräns för den i förhållande till sjukkassas kostnader för beredande af läkarvård och medicin utgående delen af statsbidraget. Att fastställa en dylik gräns torde visserligen, såsom äfven de sakkunniga framhållit, under nuvarande förhållanden vara tämligen vanskligt. Det synes mig dock, som kunde man tills vidare begränsa ifrågavarande del af statsbidraget till högst det belopp, som motsvarar för vanlig sjukkassa 1 krona och för fortsättningskassa 25 öre per medlem och år. Dessa gränser torde snarare vara för låga än för höga, men å andra sidan böra desamma lämna rum för tillgodoseende i ganska vidsträckt mån af det behof, hvaraf ifrågavarande del af statsbidraget ansetts betingad. Under sådana förhållanden bör man kunna tillsvidare bestämma sig för de angifna gränserna, i afvaktan på, att en småningom vunnen erfarenhet sedermera skall lämna säkrare hållpunkter för deras fixerande.

Däremot delar jag icke alldeles kollegii uppfattning beträffande olämp-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

ligheten af att statsbidraget må kunna utgå i förhållande till såväl antal sjukdagar som kostnaderna för läkarvård och läkemedel, oberoende af hvartannat. Då behofvet af läkarvård och läkemedel är oafvisligt, för den obemedlade ej mindre än för den ekonomiskt bättre lottade, måste, synes det, fördelen af att vara tillförsäkrad nämnda förmåner i en enligt här föreslagna grunder statsunderstödd sjukkassa vara af värde framförallt för de mindre burgna och därför, om också kanske endast så småningom, komma att af dem behörigen uppskattas och tillvaratagas. Måhända skall man inom de kassor, hvilkas medlemmar befinna sig i en jämförelsevis god ekonomisk ställning, först skynda att tillgodogöra sig den möjlighet till större statsunderstöd, som genom ifrågavarande stadgande skulle öppnas. Denna omständighet torde dock icke böra tilläggas en afgörande betydelse. Ett godtagande af kollegii förslag i förevarande punkt synes mig dessutom kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser. Medan sålunda de sjukkassor, hvilka arbeta med stor sjukdomsfrekvens, af denna anledning komme att redan i och med den i förhållande till antalet sjukdagar utgående delen af statsbidraget taga i anspråk hela det maximum af statsbidrag, som stipulerats, men därmed också blefve betagna möjligheten att därutöfver jämväl erhålla en medverkan från statens sida för beredande af kostnadsfri läkarvård och medicin, vore däremot tillfälle beredt för de kassor, hvilka hade att uppvisa en jämförelsevis liten sjukdomsfrekvens, att tillgodogöra sig statsbidrag för beredande af såväl kontant sjukhjälp som äfven därjämte understöd i form af kostnadsfri läkarvård och medicin — något som ju vore mindre rättvist. Då dessa senare kassor härigenom troligen komme att äfven de kunna tillgodogöra sig det fastställda maximum af statsunderstöd, vore ock därmed afsikten att anpassa statsbidragens storlek efter de skilda kassornas olika behof förfelad.

I detta sammanhang må äfven anföras, hurusom, enligt hvad jag redan nämnt, riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, att statsbidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till sjukkassas kostnader för läkarvård och läkemedel åt medlemmarna, borde bestämmas till hälften af dessa kostnader. Om så för ändamålet erfordrades, kunde bidraget, enligt anstaltens mening, till någon annan del utgå med lägre belopp än af de sakkunniga föreslagits. Jag har dock icke funnit mig öfvertygad om lämpligheten af hvad anstalten sålunda hemställt. I hvarje fall torde, därest statsbidrag i förhållande till kostnaderna för läkarvård och läkemedel skall kunna meddelas i den utsträckning anstalten ifrågasatt, detta blifva möjligt endast under den af anstalten anp-ifna förutsättning. I anseende till den ringa omfattning, i hvilken understöd af förevarande slag för närvarande meddelas, komme emellertid då, åtminstone till en början, statsbidragen att till flertalet sjukkassor utgå med alltför små belopp.

22 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 202.

Kommerskollegium har i ännu ett afseende uttalat en från de sakkunniga afvikande mening. Sålunda har kollegium på grunder, som närmare angifvas i utlåtandet, beträffande statsbidragen till fortsättningskassorna påyrkat, dels att den i förhållande till antalet medlemmar utgående delen af bidraget skulle sättas till allenast 10 öre i stället för 35 öre såsom de sakkunniga föreslagit, dels ock att sådant tilläggsbidrag icke borde ifrågakomma, som af de sakkunniga föreslagits att kunna utgå till vissa af de nuvarande fortsättningskassorna, i ändamål att dessa måtte, äfven efter det de registrerats enligt ny lag, fortfarande under någon tid — förslagsvis 3 år —- komma i åtnjutande af lika högt bidrag som efter nu gällande grunder.

Jag delar visserligen ej den uppfattning, hvaråt kollegium gifvit uttryck, nämligen att fortsättningskassorna icke i särskild grad vore förtjänta att af staten uppmuntras, då, bland annat, det rent af kunde ifrågasättas, huruvida icke dessa kassor skulle kunna blifva till hinder för ett framtida rationellt ordnande af sjukkasseverksamheten. Jag anser, att fortsättningskassorna, åtminstone ännu så länge, hafva en ganska betydelsefull uppgift att fylla, alldenstund de bereda möjlighet till och väcka intresse för en utsträckning af sjukhjälpens varaktighet, om hvars behöflighet man ännu icke tillräckligt kommit till insikt inom våra sjukkassor. De uttalade farhågorna, att fortsättningskassornas verksamhet skulle uppställa hinder för ett framtida rationellt ordnande af sjukkasseväsendet, delar jag icke. Dessa kassor äro därför, enligt min åsikt, väl förtjänta af uppmuntran och understöd från statens sida, helst upprättandet af sådana kassor är förenadt med jämförelsevis stora svårigheter. Fortsättningskasseverksamheten är ock föremål för ett allt lifligare intresse bland sjukkassefolket. Tilläggas må slutligen, att de belopp, som kunna komma ifråga för att erforderligen understödja dessa kassor, ännu så länge åtminstone icke blifva mera afsevärda.

Emellertid vill jag icke bestrida, att de af kommerskollegium med afseende å statsbidragen till fortsättningskassorna framställda yrkanden äro till en viss grad berättigade. Med åberopande af hvad kollegium i öfrigt i saken anfört finner jag därför anledning tillstyrka, att bidragen till dessa kassor må utgå i förhållande till antalet medlemmar med allenast 25 öre per medlem, i stället för 35 öre såsom de sakkunniga föreslagit. Med hänsyn till den öfvergångstid af 5 år, som i föreliggande lagförslag är ifrågasatt, och under förutsättning att alla enligt nu gällande lag registrerade sjukkassor och fortsättningskassor, så länge de ännu icke äro registrerade efter den nya lagen, intill utgången af nämnda öfvergångstid få uppbära statsbidrag enligt nuvarande grunder — hvarom jag i det följande ämnar hemställa — finner

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

jag vidare den af de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om tilläggsbidrag till vissa nu registrerade fortsättningskassor icke vara af behofvet påkallad.

Slutligen hafva såväl kommerskollegium som riksförsäkringsanstalten och statskontoret uttalat den meningen att, så länge person samtidigt tillhörde flera sjukkassor — hvilket enligt föreliggande lagförslag under vissa förhållanden skulle kunna äga rum —, statsbidrag icke borde få i oafkortad utsträckning för honom beräknas af samtliga de kassor, i hvilka han vore medlem. Ehuru jag, i likhet med de sakkunniga och såsom äfven samtliga nämnda myndigheter medgifvit, finner det vara med afsevärda praktiska svårigheter förknippadt att vid beviljandet af statsbidragen taga behörig hänsyn till nu berörda förhållande, anser jagdock de invändningar, som i förevarande afseende blifvit framställda, ur såväl principiell som statsfinansiell synpunkt vara af den betydelse, att de icke kunna lämnas utan afseende. Vid öfvervägande af föreliggande olika förslag till modifikationer uti de af de sakkunniga föreslagna grunder i ändamål att tillgose berörda synpunkter, har jag funnit mig mest tilltalad af hvad statskontoret härutinnan föreslagit, emedan det synts mig blifva i tillämpningen det enklaste och äfven i öfrigt så tillfredsställande, som man torde kunna begära. Jag tillstyrker därför bifall till statskontorets förslag därom, att sjukkassa för medlem, som tillhör jämväl annan sjukkassa, må af statsbidraget, till den del detta utgår i förhållande till medlemsantalet, uppbära allenast 50 öre. Hvad statskontoret i detta sammanhang ifrågasatt beträffande fortsättningskassa, nämligen att sådan kassa må för medlem, som tillhör jämväl annan fortsättningskassa, uppbära förevarande del af statsbidraget till visst mindre belopp än för annan medlem, lärer icke äga betydelse vid det förhållande att stadgandet i lagförslagets 12 § är afsedt att omedelbart träda i kraft i fråga om fortsättningskassa.

Då för att en dylik föreskrift må kunna nöjaktigt tillämpas, det kommer att ligga synnerlig vikt uppå, att tillförlitliga uppgifter rörande antalet medlemmar, hvilka tillhöra mer än en sjukkassa, af kassorna meddelas, torde det vara nödvändigt att äfven uppställa bestämmelser, hvilka bereda erforderlig garanti för att så må komma att ske. För sådant ändamål tillåter jag mig i detta sammanhang föreslå, att sjukkassa skall kunna af tillsynsmyndigheten dömas sitt statsbidrag förlustig, i händelse de uppgifter, som blifvit meddelade att läggas till grund för statsbidragets beräkning, befinnas oriktiga, och detta uppenbarligen är beroende af uppsåt eller grof vårdslöshet.

24 Statsbidrag till förut inregistrerade sjukkassor, hvilka ej registreras enligt ny lag.

Statsbidragens

storlek.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.

Hvad till sist beträffar riksförsäkringsanstaltens yrkande, att till grund för statsbidragets beräkning bör läggas icke, såsom de sakkunniga föreslagit, medlemsantalet den 31 december nästföregående år, utan i stället ett medlemsmedeltal för samma år, delar jag icke anstaltens farhågor beträffande faran af missbruk vid tillämpning af den utaf de sakkunniga föreslagna bestämmelsen. Denna min uppfattning grundar jag därpå, att en liknande bestämmelse under en lång följd af år vant tillämpad i Danmark, utan att, såvidt försports, olägenheter af antydt slag därvid uppstått. A andra sidan finner jag det önskvärd!, att det medlemsantal, som ligger till grund för beräkningen af statsbidraget, hänföres till en tid, som är möjligast närbelägen till tidpunkten för bidragens utgående.

I anledning af den vidtagna ändring i lagförslagets 15 § därhän, att kontant sjukhjälp till själfförsörjande medlem skall utgå med minst 90 öre per sjukdag, söndagar inberäknade, i stället för eu krona per sjukdag, söndagar oräknade, såsom de sakkunniga föreslagit, torde äfven den ändring böra vidtagas i de föreslagna grunderna för statsbidragen, att statsbidraget skall, till den del detsamma beror af antal sjukdagar, utgå med 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller vård å sjukhus af kassan bekostats, o. s. v.

Statsbidragets storlek torde icke böra undergå någon ändring i samband härmed. Vid beräkningen af förevarande del af bidraget skola därför söndagar fortfarande frånräknas antalet sjukdagar. Denna bestämmelse innebär i sjulfva verket endast ett sätt att fixera dess storlek och bör sålunda förblifva oförändrad.

Några mindre förändringar af hufvudsakligen formell natur, synes mig slutligen böra vidtagas i de af de sakkunniga uppställda bestämmelserna. Jag anser mig dock icke behöfva här närmare uppehålla mig därvid.

De sakkunniga hafva föreslagit, att de sjukkassor, hvilka registrerats enligt nu gällande lag, skulle, så länge de icke vunnit registrering enligt ny lag, tills vidare intill utgången af den öfvergångstid af 5 år, som vid genomförandet af nu ifrågasatta lagstiftning komme att stipuleras, äga uppbära statsbidrag enligt nuvarande grunder.

Hvad sålunda föreslagits synes mig icke gifva anledning till invändning.

Det måste äfven taga-s i närmare öfvervägande, huruvida de på sätt jag här förordat beräknade statsbidragen blifva af den storlek, som kan anses på samma gång erforderlig och rimlig. Såvidt jag kunnat finna, uppfylla emellertid de sålunda bestämda bidragen väl de fordringar, som ur nyssberörda olika synpunkter böra på dem ställas.

25 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 202.

För att härutinnan kunna bilda mig en uppfattning har jag, hvad först beträffar bidragens genomsnittliga storlek, anställt jämförelser dels med de bidrag, som utgå till sjukkassorna i andra länder vare sig från staten eller de sjukförsäkrades arbetsgivare, dels ock med de bidrag, som, enligt gjorda beräkningar, skolat utgå vid tillämpning af andra tidigare föreslagna grunder.

Enligt af de sakkunniga verkställda beräkningar skulle statsbidragen, bestämda på sätt af mig här föreslagits, uppgå till belopp, i genomsnitt motsvarande 2 kronor 25 öre per medlem. Därvid har dock bortsetts från den del af bidraget, som vore afsedd att utgå i förhållande till. sjukkassas utgifter för läkarvård och läkemedel. Nyssnämnda belopp torde under vanliga förhållanden något, men icke mycket, understiga en tredjedel af sjukkassas utgifter i samband med den egentliga sjukhjälpsverksamheten, för det fall nämligen, att sjukhjälpen utgår med det i föreliggande lagförslag stadgade minimum och såvida understöd i form af läkarvård och läkemedel icke meddelas. Där dessa sistnämnda slag af understöd förekomma jämte kontant sjukhjälp, ställa sig sjukkassas utgifter gifvetvis högre än nyss beräknats, men samtidigt ökas äfven statsbidraget med intill en krona per medlem, och torde under sådana förhållanden den nyss angifna proportionen mellan utgifter och statsbidrag icke väsentligt rubbas.

Af hvad förut anförts beträffande storleken af de bidrag, som i åtskilliga främmande länder komma sjukkassorna till del från staten, respektive arbetsgifvarna, har ådagalagts, att dessa bidrag i flertalet angifna fall motsvarade en tredjedel af sjukkassornas utgifter — samma proportion således, som visats gälla beträffande do nu föreslagna bidragen till våra sjukkassor.

En jämförelse mellan sistnämnda bidrag och de bidrag, som enligt beräkning skolat utgå efter andra förut föreslagna grunder, ter sig vidare på följande sätt:

Statsbidraget enligt Norrköpingskonferensens förslag.............. kr. 3: 80

» » Sjukkassornas centralkommittés förslag » 3: 60

» » Stockholmskonferensens förslag (majoritetens) .............................................................................................. » 3: —

Statsbidraget enligt Stockholmskonferensens förslag (minoritetens) ............................................................................................... t 2: 40

Statsbidraget enligt kommerskollegii förslag af år 1906 ......... » 3: —

» » här föreslagna grunder................................. » 2: 25

De nu anförda siffrorna hafva emellertid i vissa fall icke kunnat med större noggrannhet bestämmas.

Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Stift.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

Statsverkets utgifter för statsbidrag till sjukkassorna.

I betraktande af att man väl torde få anse de bidrag, som skolat utgå enligt af Norrköpingskonferensen och Sjukkassornas centralkommitté föreslagna grunder, för nuvarande förhållanden vara alltför rundligt tilltagna, synes mig hvad jag här anfört gifva stöd för den meningen, att statsbidragen enligt de af mig föreslagna beräkningsgrunder, blifva till storleken ganska väl afvägda.

Beträffande vidare bidragens storlek, med hänsyn särskild! fäst vid deras beroende af den olika beskaffenheten af skilda kassors verksamhet samt af de inom skilda kassor rådande olika förhållanden, må till en början anföras, hurusom bidragen icke i något fall komme att understiga 1 krona 50 öre per medlem. En hvar sjukkassa blefve därigenom tillförsäkrad minst lika stort bidrag som under nuvarande förhållanden. Å andra sidan skulle bidragen aldrig öfverstiga ett belopp motsvarande 3 kronor per medlem, därest läkarvård och läkemedel ej meddelades, i annat fall 4 kronor per medlem. Dessa maximibidrag torde dock mera sällan komma att utgå.

Inom nu angifna gränser komme bidragen att till storleken växla med sjukhjälpstiden men än mera med genomsnittsåldern och framförallt med sjukligheten inom de olika kassorna. Såsom framgår af den utredning, de sakkunniga härutinnan verkställt, lämna ifrågavarande gränser ett ganska stort spelrum, i allmänhet medgifvande de olika förhållandena inom skilda kassor att komma till sin rätt.

I anseende till den ringa omfattning, i hvilken våra sjukkassor för närvarande bekosta sina medlemmar vård af läkare och läkemedel, lärer den del af statsbidraget, som häraf skulle blifva beroende, till eu början endast i jämförelsevis ringa utsträckning komma att tagas i anspråk.

Det torde i detta sammanhang till sist förtjäna nämnas att, så länge icke sistberörda slag af understöd meddelas, statsbidragen enligt de här föreslagna grunderna komma att understiga de statsbidrag, som för närvarande utgå till de danska sjukkassorna. Dessa belöpa sig i genomsnitt till något öfver 3 kronor per medlem. I den mån våra sjukkassor utvidga sin verksamhet till att jämväl omfatta beredande af sagda understöd — såsom inom de danska sjukkassorna vanligen sker — komma emellertid bidragens belopp att stiga till ungefär jämnhöjd med de i Danmark utgående.

Såsom jag förut meddelat, hafva de sakkunniga verkställt omfattande beräkningar beträffande de utgifter, statsverket skulle komma att få vidkännas för de ifrågasatta statsbidragen till sjukkassorna. Gent-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

emot dess beräkningar kafva de myndigheter, hvilka i ärendet yttrat sig, icke haft något att erinra.

Ehuru gifvetvis en viss osäkerhet måste vidlåda dylika beräkningar, då de i åtskilliga delar måste byggas på antaganden beträffande sjukkasseverksamhetens framtida utveckling i fråga om anslutning, sjukhjälpens omfattning inom kassorna o. s. v., torde de dock vara ägnade att gifva en i det hela riktig föreställning om storleken af de årliga kostnader, som bidragen till sjukkasseverksamheten, vid tillämpning af de utaf mig föreslagna grunder för bidragens utgående, torde komma att bereda staten.

En sammanfattning af resultaten utaf de sakkunnigas beräkningar må här meddelas. De anförda siffrorna äro i den mån ske kunnat modifierade med hänsyn till de ändringar jag föreslagit i de sakkunnigas ursprungliga bestämmelser. Resultaten afse, såsom jag redan nämnt, de båda åren 1911 och 1912 och gälla under den förutsättning, bland annat, att samtliga nu registrerade sjukkassor redan under år 1911 komme att låta registrera sig enligt ny lag.

I. Vanliga sjukkassor.

Till jämförelse må meddelas de motsvarande belopp, som beräknats utgå enligt nu gällande grunder. Dessa belopp hafva befunnits blifva:

Kungl. Maj:ts Nåd. TNoposition N:o 202.

.för år 1911 ............ 540,000 kronor

» » 1912 ............ 580,000

De sakkunniga hafva framhållit, att beräkningarna äro verkställda på sådant sätt, att de nämnda slutsiffrorna kunna anses jämförelsevis rundligt tilltagna.

Vidare hafva de sakkunniga fäst uppmärksamheten därå, att man med tämligen stor säkerhet kunde utgå ifrån, att icke — såsom vid beräkningarna förutsatts — samtliga nu registrerade sjukkassor komme att låta registrera sig enligt den nya lagen redan under första året efter dess ikraftträdande. En genomgripande omläggning af hela sjukkasseverksamheten vore därför nödvändig. Det finge då tagas i betraktande, bland annat, att 30 å 40 procent af samtliga nu registrerade kassor med afseende å medlemsantal icke fyllde det mått, som den nya lagen komme att härutinnan kräfva, samt vidare, att flera sjukkassor med tillsammans eu tämligen stor medlemsnumerär måste, för att kunna registreras, underkasta sig vidtgående förändringar i sin organisation i anledning af att de för närvarande meddelade begrafningshjälp i större utsträckning, än som enligt föreliggande förslag komme att framgent vara registrerad sjukkassa medgifvet o. s. v. På grund af dessa omständigheter blefve man mångenstädes sannolikt nödsakad att låta med registreringen en tid anstå. Vidare funnes anledning förmoda, att det nu allmänt förekommande bruket att samtidigt tillhöra flera sjukkassor vid genomförandet af nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder skulle till afsevärd del försvinna, något som vore ägnadt att icke obetydligt reducera det årliga anslagsbeloppets storlek.

Med hänsyn till dessa m. fl. omständigheter hafva de sakkunniga, såsom redan är nämndt, uttalat den förmodan, att anslagsbeloppen för åren 1911 och 1912 icke komme att öfverstiga respektive 1,000,000 och 1,300,000 kronor och sålunda blefve väsentligt mindre än de ofvan beräknade.

Gifvet är, att man i nu berörda hänseenden icke med någon större säkerhet kan bilda sig en uppfattning. Mig synes dock, att hvad de sakkunniga sålunda sökt göra gällande har all sannolikhet för sig. Jag vill dessutom framhålla, att de af mig föreslagna ändringar i grunderna för statsbidragens beräkning till en del bidraga att ytterligare nedbringa anslagsbeloppet.

Under sådana förhållanden anser jag mig kunna uttala den meningen, att för år 1911 det anslag af 1,000,000 kronor, som enligt förslag i årets statsverksproposition skulle uppföras i riksstaten till under-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

<

lättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande, kan antagas tillräckligt för bestridande af statsbidragen till sjukkassorna enligt de af mig föreslagna grunder. Sistnämnda siffra' har äfven lagts till grund för det anslag Kungl. Maj:t af innevarande års riksdag äskat för beredande af ökadt statsbidrag till sjukkassorna.

De sakkunniga hafva på anförda skäl uttalat önskvärdheten af, att Beredande af medel måtte ställas till förfogande för beredande af tillfällig hjälp åt ara^tiifvissa vissa sjukkassor, särskildt mindre sådana, att utgå under förhållanden sjukkassor, och på villkor, som också af de sakkunniga blifvit närmare berörda.

Med stöd af hvad de sakkunniga i saken anfört anser jag emellertid, att med denna fråga kan tills vidare anstå.

Beträffande det närmare sättet för det årliga anslagsbeloppets upp- Anslagets tagande i statsverkets utgiftsstat har statskontoret med framhållande af “tataTCrkets1 de mindre tillfredsställande former, hvarunder statsanslagen till sjukkas- utgiftsstat. sorna hittills blifvit beviljade, uttalat sig för lämpligheten af dels att ifrågavarande utgiftstitel i form af ett vanligt förslagsanslag inordnades bland anslagen under sjätte hufvudtiteln, dels ock att detta förslagsanslag, alldenstund detsamma vore afsedt att utgå enligt af Kungl. Maj:t och Riksdagen bestämda grunder, oberoende af det belopp som blifvit för ändamålet i riksstaten uppfördt, samt då utgiften i fråga vore af permanent natur, uppfördes å ordinarie stat. Häraf skulle följa såväl att ett eventuellt öfverskott å detta anslag komme statsregleringen i dess helhet till godo, som ock att, därest det anvisade beloppet öfverskredes, man undveke nu förekommande oegentligheter.

Hvad statskontoret sålunda föreslagit synes mig vara i princip riktigt och torde ett följande år böra lända till efterrättelse. Emellertid har af ifrågavarande anslag allt hitintills utgått jämväl hvad som erfordrats till utarbetande och offentliggörande genom kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik af statistiska års redogörelser för såväl sjukkasseväsendet i riket som olycksfall i arbetet. Då vid uppgörande af 1911 års riksstat förutsatts, att så skulle ske äfven för nämnda år, synes nu icke någon ändring böra göras i förslaget i årets statsverksproposition. Däremot lärer nästkommande år, såsom jag redan antydt, statskontorets anvisning böra följas och då uppföras särskildt anslag för ifrågavarande arbeten inom kommerskollegium.

De sakkunniga hafva föreslagit, att handläggningen af ärenden Handiäggninrörande statsbidrag till sjukkassorna måtte uppdragas åt den för hela sen fr*s°r riket gemensamma tillsynsmyndighet, som enligt föreliggande lagförslag bidrag till"

sjukkassor.

30 Departementschefens hemställan.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:r 202.

skulle komma att upprättas. En plan för det närmare tillvägagåendet vid ansökan om och. ^anordnande af statsbidrag har äfven, såsom jag redan nämnt, blifvit af de sakkunniga uppgjord.

Hvad de sakkunniga i dessa punkter anfört, synes mig i hufvudsak ägnadt att böra lända till efterrättelse.

Emellertid hafva de sakkunniga föreslagit, att fråga, huruvida sjukkassa, hvilken i sina stadgar upptagit obehöriga bestämmelser af det slag, att statsbidrag kunde, jämlikt grunderna för statsbidragens utgående, kassan förvägras, borde komma i åtnjutande af sådant bidrag eller icke, skulle af Kungl. Maj:t afgöras. Saken synes mig dock bäst kunna ordnas på sådant sätt, att ansökning om statsbidrag ingifves till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som afger eget utlåtande beträffande frågan, huruvida vederbörande sjukkassa på grund af innehållet i sina stadgar öfver hufvud taget kan anses berättigad till statsbidrag, och därefter insänder handlingarna till tillsynsmyndigheten. Med hänsyn till denna frågas ömtåliga beskaffenhet lärer det nämligen kunna vara af värde att erhålla ett yttrande från ortsmyndigheten, som bör antagas vara i tillfälle att på närmare håll förvärfva erfarenhet om sjukkassornas verksamhet. Skulle Kungl. Maj :ts befallningshafvandes och tillsynsmyndighetens uppfattning i förevarande fråga icke stämma öfverens, men också endast i detta fall, synes saken böra underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, under förutsättning att det framlagda förslaget till lag om sjukkassor af innevarande års riksdag antages, medgifva, att Kungl. Maj:t må äga att för år 1911 af de till underlättande af arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp använda hvad som erfordras för att bereda registrerade sjukkassor statsbidrag i enlighet med följande grunder och under nedan angifna villkor, nämligen:

A) beträffande sjukkassa och fortsättning skassa, som registrerats enligt den nya lagen:

att sådan kassa må kunna af nämnda medel tilldelas dels 1 krona för hvarje medlem, forsättningskassa dock allenast 25 öre för medlem, därvid antalet medlemmar skall beräknas efter förhållandena den 31 december nästföregående år; dock att för sjukkassemedlem, som är medlem jämväl i annan sjukkassa, dylikt bidrag skall utgå med endast 50 öre.

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

dels 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken under nästföregående år eller den del däraf, som kassan varit registrerad^ kontant sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller vård å sjukhus af kassan bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och högst 2 kronor, samt för fortsättningskassa högst 50 öre, allt per medlem den 31 december nästföregående år,

dels slutligen ett belopp lika med fjärdedelen af de utgifter, kassan under nästföregående år eller den del däraf, som kassan varit registrerad, fått vidkännas för bekostande af läkarvård och läkemedel åt medlemmarna, dock för sjukkassa högst 1 krona samt för fortsättningskassa högst 25 öre, allt likaledes per medlem den 31 december nästföregående år;

att vidare i fråga om statsbidragets beräkning skall gälla att statsbidraget, till den del detsamma utgår i förhållande till antalet medlemmar icke beräknas för medlem, hvilken tillförsäkrats antingen begrafningshjelp enbart eller sjukhjälp i mindre omfattning, än

sådant understöd enligt lag om sjukkassor den ..... skall utgå till själfför-

sörjande medlem, eller ock kontant sjukhjälp till belopp, öfverstigande 4 kronor per dag; samt att ifrågavarande del af statsbidraget, för det fall kassan icke varit registrerad under det nästföregående året i dess helhet, skall utgå allenast i förhållande till det antal hela månader, kassan under samma år varit registrerad;

att statsbidraget, till de delar detsamma utgår i förhållande till antal sjukdagar eller kassans kostnader för läkarvård och läkemedel, skall beräknas på sätt som ofvan stadgats, vare sig kassan under nästföregående år eller viss del däraf varit registrerad enligt den nya lagen eller efter den nu gällande; och

att nyssberörda delar af statsbidraget icke beräknas för medlem, hvilken tillförsäkrats kontant sjukhjälp till belopp, öfverstigande 4 kronor per dag;

att1 slutligen, med afseende å statsbidragets användning och för dess åtnjutande skola gälla följande villkor, nämligen:

att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål som de fasta afgifter, hvilka enligt 20 § i den nya lagen skola upptagas;

att medlem, för hvilken, enligt hvad ofvan är sagdt, statsbidrag eller viss del däraf icke må beräknas, ej heller vid bestämmandet af de fasta afgifternas storlek må tillgodoföras andel i nämnda bidrag eller del däraf;

att, därest sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande 200 kronor, statbidraget skall uteslutande användas för sjukhjälps verksamheten;

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

att fortsättningskassa, som upprättats allenast för medlemmar af en viss sjukkassa, ej må tilldelas den del af statsbidraget, som enligt hvad ofvan angifvits skall beräknas i förhållande till antalet medlemmar i kassan;

att kassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka med hänsyn till ändamålet med kassas verksamhet och dess sociala uppgift pröfvas vara obehöriga, ej må tillerkännas statsbidrag; samt

att kassa, som vid ansökan om statsbidrag uppsåtligen eller af vårdslöshet meddelat oriktiga uppgifter, skall, efter tillsynsmyndighetens pröfning, varda statsbidrag förlustig för det år, som är i fråga.

B) beträffande sjukkassa, som är enligt nu gällande lag registrerad: att sådan sjukkassa må kunna af berörda medel tilldelas:

1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,

1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300,

50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600, samt 25 öre för hvarje medlem därutöfver; under villkor: att sjukkassan under föregående år haft egna inkomster, uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp; samt

att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående år städse haft.»

Till hvad föredragande departementschefen sålunda tillstyrkt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall och förordnade, att proposition härom skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Wilhelm Reuterswärd.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

-Bilaga A.

Sakkunniges utlåtande

Till Herr Statsrådet och chefen för Kung!, civildepartementet,

V. P. M.

angående bidrag af statsmedel till sjukkasse verksamhetens främjande.

Den af Kung].. Maj:t den 3 oktober 1884 tillsatta arbetareförsäkringskommittén (äldre arbetareförsäkringskommittén) upptog i sitt den 24 oktober. 1889 afgifna förslag till lag om sjukkassor två slags dylika kassör, inregistrerade och erkända, hvilka sistnämnda, med i lagförslaget angifna undantag, icke skulle få träda i verksamhet, förrän kassans medlemstal uppginge till minst 150.

Vidkommande frågan om statens ekonomiska understödjande af sjukkasseverksamheten anförde kommittén, att det för att förmå nuvarande eller framdeles uppstående sjukkassor att ordna sig på den föreslagna lagens grund och underkasta sig den kontroll, dess bestämmelser föreskrefvo, samt därigenom främja en behöflig och önskvärd större stadga och trygghet i sjukkasseväsendet, vore lämpligt att åt sjukkassorna lämnades ett direkt understöd af statsmedel. De af kommittén föreslagna lagbestämmelserna vore visserligen inskränkta till det nödvändigaste och ej i och för sig hinderliga för kassornas verksamhet, men med dem följde i allt fall ett ökadt och kostsammare förvaltningsbestyr, meddelande af statistiska uppgifter och dylikt, som hade sitt omedelbara gagn mindre för den enskilda sjukkassan än för sjukkasse- Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami 1 Afä. 153 Käft.

Äldre arbetareförsäkringskommitténa förslag af 1889.

O

Kungl. Maj-.ts förslag till 1891 års Riksdag,

34 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 202.

väsendet i det hela. Angående normen för fördelning af det statsbidrag, som borde utgå till sjukkassorna, kunde olika sätt erbjuda sig, såsom att låta bidraget utgå i proportion till hvad medlemmarna själfva inbetalt eller med visst en gång för alla bestämdt belopp för medlem

o. s. v. Enklast vore, att såsom förvaltningsbidrag utginge en rund summa för år, sålunda bestämd, att inregistrerade sjukkassor med femtio medlemmar eller däröfver erhölle femtio kronor och erkända sjukkassor etthundrafemtio kronor. Då de erkända sjukkassorna vore ägnade att bättre än de inregistrerade tillgodose trafven för en väl ordnad sjukförsäkring, borde det allmänna låta sig angeläget vara att utöfver förvaltningsbidraget, som endast afsåge ett speciellt ändamål, bereda dessa kassor ytterligare understöd. Kommittén föreslog därför, att de erkända sjukkassorna årligen skulle erhålla bidrag af statsmedel med 1 krona 50 öre för hvarje vid kalenderårets ingång i kassan befintlig medlem, hvilket bidrag dock endast skulle utgå till kassor, som utdelade en viss lägre sjukhjälp i penningar, högst 2 kr. 50 öre per dag, och därför kunde antagas icke i allmänhet omfatta andra än mindre bemedlade personer.

I detta sammanhang torde böra erinras om, att kommitténs berörda lagförslag upptog bestämmelser i syfte, att en och samma person icke skulle kunna samtidigt vara medlem af flere erkända sjukkassor, hvaremot, med afseende å medlemskap i inregistrerade sjukkassor, särskilda bestämmelser i nämnda afseende icke föreslogos. I

I proposition till 1891 års Riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om sjukkassor, hufvudsakligen grundande sig på arbetareförsäkringskommitténs nyssberörda förslag. I anledning af anmärkningar från högsta domstolen gjordes dock i Kungl. propositionen ingen åtskillnad mellan inregistrerade och erkända sjukkassor.

Tillika begärde Kungl. Maj:t anvisande för år 1892 af ett särskildt statsunderstöd till sjukkasseväsendets främjande. Med afseende härå anförde föredragande departementschefen, att det för sjukkasseväsendets utveckling icke syntes tillfyllest, att sjukkassorna och deras medlemmars rättsliga ställning erhölle stöd af uttryckliga lagstadganden, utan att därutöfver erfordrades, att de sjukkassor, som läto inregistrera sig i öfverensstämmelse med i lagen meddelade bestämmelser, bereddes äfven något understöd från det allmännas sida till bestridande af kostnaden för deras förvaltning, hvarigenom de kunde uppmuntras till att inrätta sig efter sjukkasselagens stadganden och underkasta sig de förpliktelser, som däri ålades dem. Då samtliga registrerade sjukkassor enligt det framlagda lagförslaget skulle blifva likställda till rättigheter och

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

skyldigheter samt medlemsantalet i kassorna betydligt varierade, vore det mindre lämpligt att bestämma statsbidraget till enahanda belopp för dem alla. Å ena sidan vore uppenbart, att ju mindre till ledamotsantalet en kassa vore, desto större betydelse för densamma hade i allmänhet statsbidraget. Men å andra sidan läge det en viss vikt uppå, att ej genom att alltför mycket uppmuntra de små kassorna motverka uppkomsten af kassor med ett större antal medlemmar. I all försäkringsrörelse vore det för delägarna fördelaktigt, om skadorna kunde fördelas på ett större flertal, enär de därigenom blefve mindre tryckande. Dock vore att märka, att i samma mån delägarnas antal uppnådde en högre siffra, kassans behof af bidrag från staten till förvaltningskostnaden i viss mån minskades. Med hänsyn till dessa förhållanden syntes därför statsunderstödet för de mindre kassorna böra sättas proportionsvis högre än för de större. Kungl. Maj:t föreslog i följd häraf, att statsunderstödet till de inregistrerade sjukkassorna skulle för år utgå i förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående år städse haft, med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 50 och med 50 öre för hvarje medlem härutöfver, dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp för hvarje sjukkassa än 150 kronor. För att främja inrättandet af sjukkassor, bygda på försäkringstekniska grunder, föreslogs härjämte, att statsunderstödet skulle utgå med dubbla beloppet af hvad sjukkassa eljest skulle äga åtnjuta, i händelse de afgifter, som sjukkassans medlemmar hade att erlägga till densamma, vore beräknade efter sådana försäkringstekniska grunder, som af riks försäkrings anstalten funnes nöjaktiga.

Såsom villkor för att sjukkassa skulle komma i åtnjutande af statsunderstöd upptogs i Kungl. propositionen, utom att sjukkassan skulle vara i enlighet med lagen om sjukkassor registrerad, att kassans stadgar skulle innehålla bestämmelser, enligt hvilka medlem, som blefve skadad till följd af olycksfall i arbete, skulle äga, att, så länge hans arbetsförmåga genom olycksfallet vore i väsentlig mån minskad, åtnjuta understöd af kassan under minst femtiotre af de sextio första dagarne efter olycksfallet. Det nämnda villkoret hade uppställts med hänsyn till bestämmelserna i ett Riksdagen samtidigt förelagdt lagförslag om försäkring för olycksfall i arbete därom, att ersättning för olycksfallet skulle utgå först om detta orsakade arbetsoförmåga under längre tid än 60 dygn (karenstid). Vid bestämmande af en sådan karenstid hade hänsyn, bland annat, tagits därtill, att sjukkassorna borde kunna under denna tid träda stödjande emellan.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Yrande af Det Riksdagens särskilda utskott n:o 2, som behandlade Kungl. skilda utskott Maj:ts proposition angående, bland annat, anvisande af medel till sjukna 2. kasseväsendets befrämjande, föreslog vissa ändringar i grunderna för sjukkassas rätt till statsunderstöd.

Då utskottet i ett annat till Riksdagen afgifvet utlåtande afstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts proposition angående försäkring för olycksfall i arbete, hemställde utskottet, att den såsom villkor för förvaltningsbidragets åtnjutande upptagna bestämmelsen, att sjukkassas medlem, hvilken blefve skadad till följd af olycksfall i arbete, skulle i sjukkassas stadgar vara tillförsäkrad viss rätt till understöd af kassan under den första tiden efter olycksfallet, måtte, såsom ägande samband med lagförslaget om olycksfallsförsäkring, utgå. Det syntes däremot utskottet behöfligt att, till förebyggande af att statsbidrag begärdes och erhölles för sjukkassor, som icke utöfvade någon verksamhet, det villkor uppställdes, att sjukkassa under föregående år skulle hafva haft egna inkomster, uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp. Utskottet fann vidare ordet »statsunderstöd» böra utbytas mot »förvaltningsbidrag», hvarigenom i någon mån framliölles, att statsbidraget motiverats särskild! af de ökade förvaltningskostnader, sjukkasselagens bestämmelser ådrogo de kassor, som genom registrering frivilligt ställde sig under denna lag. I fråga om beloppen af de föreslagna förvaltningsbidragen ansåg utskottet desamma vara tillräckliga för de större sjukkassorna och hemställde med hänsyn härtill, att för kassor, hvilkas medlemsantal öfverstege 250 och hvilka enligt Kungl. propositionen skulle erhålla endast 150 kronor årligen, förvaltningsbidraget måtte ökas med 25 öre för hvarje medlem utöfver nämnda antal, dock så att 300 kronor blefve det högsta bidrag, som någon kassa finge för år åtnjuta. Den af Kungl. Maj:t föreslagna fördubblingen af statsbidragens belopp till sådana kassor, i hvilka medlemmarnas utgifter voro beräknade efter försäkringstekniska grunder, afstyrktes af utskottet, hufvudsakligen af det skål, att sjukkassestatistiken befunne sig i ett outveckladt skick, och att sjuklighetsförhållandena på olika orter vore alltför skiljaktiga och alltför litet kända, för att det för det dåvarande skulle vara möjligt att klassificera de särskilda kassornas bestämmelser med den noggrannhet, som erfordrades för att afgöra, huruvida en kassa på grund af en mera tillfredsställande afgiftsberäkning borde komma i åtnjutande af det högre anslagsbeloppet i stället för det lägre.

I öfrigt tillstyrkte utskottet bifall till den Kungl. propositionen i förevarande del.

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Utskottets förslag bifölls af Riksdagen och föranledde utfärdande i89i års Riksaf Kungl. kungörelsen angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor den 30 oktober 1891, genom hvilken kungörelse bestämdes, att sjukkassa kungörelsen skulle för år 1892 kunna af statsmedel tilldelas förvaltningsbidrag under fsq iöljanae viilkor: vältning*»-

l:o) sjukkassan skulle vara hos vederbörande myndighet registrerad i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) sjukkassan skulle under föregående år hafva haft egna inkomster uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp;

3:o) förvaltningsbidraget skulle för år utgå i förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående år städse haft

med 1 krona för hvarje medlem till och med 50,

med 50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 250,

samt med 25 öre för hvarje medlem därutöfver,

dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 300 kronor.

På förslag af Kungl. Maj:t beslöt Riksdagen härefter under hvart af Biksdagaåren 1892, 1893, 1894 och 1895, att förvaltningsbidrag till sjukkassorna 1892—1895. skulle för det följande året utgå efter de i Kungl. kungörelsen den 30 oktober 1891 angifna grunder.

Vid 1896 års Riksdag väcktes i Andra Kammaren motion af J. A. Motion åt Fjällbäck om ändring i bestämmelserna rörande förvaltningsbidragen "'ha' i896b4rB

till sjukkaSSOrna. Riksdag och

Under erinran att en stor del af de existerande sjukkassorna icke inledning1 låtit registrera sig (vid 1895 års slut voro allenast 572 kassor inregi- därafstrerade) och att anledningen härtill uppenbarligen vore, att förvaltningsbidraget, framför allt för de större kassorna, vore alltför lågt för att förmå kassorna att ikläda sig det besvär och de kostnader, som vore förenade med registreringen, yrkade motionären dels en fördubbling af beloppet af dittills utgående bidrag från staten, så att dessa bidrag blefve respektive 2 kronor, 1 krona och 50 öre, dels ock borttagande af maximigränsen för bidragets belopp till hvarje sjukkassa.

Motionen afstyrktes af statsutskottrt hufvudsakligen på den grund, att dittills gällande bestämmelser alltför kort tid varit i tillämpning för att en stadgad erfarenhet skulle kunna anses vunnen om behofvet af en ändring i samma bestämmelser. Utskottets förslag bifölls ock af Riksdagen, som enligt samma grunder, som dittills tillämpats, anvisade

Kung!. Maj:ts förslag till 1897 års Riksdag om ändrade grunder för förvaltningsbidrag till sjukkassorna.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

förvaltningsbidrag åt sjukkassorna för år 1897. Inom Andra kammaren uttalades emellertid från olika håll sympatier för ett kraftigare understödjande än hittills af sjukkasseväsendet och utlofvade vederbörande departementschef att ägna frågan om ändrade grunder för statsbidragets utgående särskild uppmärksamhet.

Genom cirkulär den 5 juni 1896 anbefallde Kungl. Maj:t, enär erfarenheten gåfve vid handen, att blott en mindre del af sjukkassorna i riket blifvit registrerade i öfverensstämmelse med lagen om sjukkassor, samtliga Konungens befallningshafvande att afgifva utlåtande, huruvida och i hvad män en förhöjning af förvaltningsbidragen till sjukkassorna borde äga rum.

Den utredning, som i anledning däraf förebragtes, utvisade, att närmare två tredjedelar af samtliga sjukkassor underlåtit att registrera sig, och de flesta Konungens befallningshafvandes utlåtanden äfvensom de yttranden, som införskaffats från sjukkassornas målsmän, gingo ut därpå, att detta förhållande förorsakats hufvudsakligen däraf, att förvaltningsbidraget vore för litet i förhållande till de med registreringen förbundna kostnader och besvär, samt att, därest detta bidrag höjdes, sannolikt betydligt flera kassor skulle komma att låta registrera sig.

Med hänsyn till den sålunda förebragta utredningen föreslog Kungl. Maj:t i proposition till 1897 års Riksdag ändrade bestämmelser rörande förvaltningsbidrag till sjukkassorna. I sådant hänseende anfördes i propositionen hufvudsakligen följande:

Af de genom försäkringsinpektörens försorg upprättade årsredogörelser angående de registrerade sjukkassorna inhämtades, att förvaltningsbidragen till kassorna under hvart och ett af åren 1892—1894 varit något mindre än de uppgifna förvaltningskostnaderna. Då emellertid förvaltningsbidragen i dessa redogörelser beräknats i förhållande till det antal medlemmar, hvarje kassa under föregående år ägt, och i följd däraf af dessa statistiska sammanfattningar icke framginge förhållandet mellan kassornas förvaltningskostnader och förvaltningsbidrag för hvarje år, hade med ledning af de inkomna uppgifterna angående de registrerade sjukkassorna under år 1895 utredning verkställts i förevarande hänseende. Vid denna utredning hade kassornas medlemmar upptagits i öfverensstämmelse med uppgifterna därom för 1895 års slut samt förvaltningsbidraget beräknats till hvad som med då gällande bestämmelser skulle under år 1896 tillfalla kassorna, under förutsättning att de under hela året 1895 haft minst det för slutet af samma år uppgifna medlemsantal, samt att förvaltningskostnaderna upptagits med de belopp, som

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

i sådant hänseende nppgifvits hafva under år 1895 utgått. Därvid hade den på sådant sätt beräknade summan af kassornas förvaltningsbidrag befunnits uppgå till 45,236 kronor 50 öre och summan af förvaltningskostnaderna till 45,622 kronor 68 öre. Om man, yttrade föredragande departementschefen, strängt fasthölle vid grundsatsen, att statsbidraget till sjukkassorna skulle utgöra endast ett förvaltningsbidrag, skulle den åberopade utredningen gifva vid handen, att någon förhöjning i statsbidraget icke erfordrades. Dock vore att märka, att de inregistrerade sjukkassorna, enligt hvad den angående dem förebragta statistiken utvisade, utom de utgifter, de hade för kontant sjuk- och begrafningshjälp jämte läkarvård och medicin, tilllika nödgades vidkännas rätt betydande kostnader, som i kassornas räkenskaper rubricerats såsom »andra utgifter». Äfven med iakttagande af grundsatsen, att staten icke borde lämna bidrag till själfva utgifterna för sjuk- och begrafningshjälp, kunde således en höjning af statsbidraget anses af omständigheterna påkallad. Därtill komme att, enligt hvad inhämtats af åberopade utredning rörande sjukkassornas förvaltningsbidrag, förhållandet mellan förvaltningsbidragen och förvaltningskostnaderna blefvo allt ogynnsammare ju större medlemsantalet i kassorna vore. Under det att sålunda af sjukkassor med ett medlemsantal af 25—50 allenast 9,6 procent hade större förvaltningskostnader än förvaltningsbidx-ag, uppginge samma procenttal för de kassor, som hade 51—100 medlemmar, till 17 procent, för kassor med 101—200 medlemmar till 19,4 procent, för kassor med 201—300 medlemmar till 30,4 procent och för kassor med 300—400 medlemmar till 40 procent. Då detta förhållande tydligt visade, att särskildt de större kassorna vore i behof af ökadt förvaltningsbidrag, hemställdes, att förvaltningsbidragen till de sjukkassor, som under nästföregående år haft mer än 50 medlemmar, skulle höjas till en krona för medlem, dock med den begränsning, att förvaltningsbidrag icke skulle få till någon sjukkassa utgå med högre belopp än 1,500 kronor. De kassor, hvilkas medlemsantal vore särskildt högt, kunde i själfva verket betraktas snarare som försäkringsanstalter, hvarför man vid bestämmelserna om statsbidrag åt sjukkassor icke hade någon anledning att särskildt tillgodose dessa. I fråga om de sjukkassor, som hade ett medlemsantal af allenast 25—50 personer, syntes däremot någon förhöjning i förvaltningsbidragen icke erforderlig, då dels förvaltningsbidragen till dessa kassor ungefär motsvarade förvaltningskostnaderna, dels ock dessa sjukkassor, till följd af deras ringa medlemsantal, vore mindre lämpliga försäkringsassociationer. I öfrigt föreslogs ingen ändring i dittills gällande bestämmelser angående förvaltningsbidragen till sjukkassorna.

40 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.

Motioner I anledning af förevarande Kungl. proposition väcktes inom Riks-

VRiksdag afS dagens Andra Kammare två motioner. I den ena, afgifven af O. Ek-

o. Ekhmd och lund, påyrkades en förhöjning af bidragens belopp, i hvilket hänseende J6^mar- föreslogs, att förvaltningsbidraget skulle utgå med 2 kronor för hvarje medlem till och med 100, med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300 samt med 50 öre för hvarje medlem utöfver sistnämnda antal. Mot den fallande skalan för statsbidraget förklarade sig motionären icke hafva någon erinran att göra, utan syntes densamma vara riktig. Däremot borde någon maximigräns för bidraget till hvarje sjukkassa icke bestämmas, enär fastställandet af en sådan gräns inbjöde de största kassorna att sönderdela sig i flera medelstora.

I den andra motionen, afgifven af C. J. Hammarström, hemställdes om sådan ändring i villkoren för förvaltningsbidragens åtnjutande, att vederbörande sjukkassa under föregående år allenast skulle behöfva ägt egna inkomster till belopp motsvarande hälften af det begärda förvaltningsbidraget. Därest denna framställning icke vunne Riksdagens bifall, yrkade motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla, att vid en blifvande omarbetning af bestämmelserna angående förvaltningsbidragen åt sjukkassorna måtte tillses, att beloppet af de egna årsinkomster, sjukkassa skulle hafva haft för att få åtnjuta förval tningsbidrag, måtte fixeras så lågt som möjligt. Till stöd för sitt omförmälda förslag anförde motionären, att många sjukkassor, och bland dem äfven sådana, som blifvit registrerade, vore grundade på principen om tillfällig uttaxering bland medlemmarna, i följd hvaraf dessa kassor under de år, då mindre sjuklighet bland medlemmarne ägde ruin, hade mindre inkomster och sålunda på grund af gällande bestämmelser härutinnan lätt kunde för ett eller annat år utestängas från möjligheten att erhålla förvaltningsbidrag.

Yttrande Statsutskottet, till hvars behandling den nämnda Kungl. propositionen

statsutskott 0C^ 1 anledning af densamma väckta motionerna hänvisades, anförde

i afgifvet utlåtande, att för de små och medelstora kassorna förvaltningskostnaderna i regel vore proportionsvis högre än för de stora, och att det vore uppenbart, att en sjukkassa i sin uppkomst och innan den vunnit större tillslutning ofta hade att kämpa med ekonomiska svårigheter och därför vore i behof af ett jämförelsevis mera betydligt statsbidrag till förvaltningskostnaderna. I samma mån delägarnas antal uppnådde en hög siffra, blefve däremot förvaltningsbidraget af mindre betydelse för kassan. Den princip, som dittills gjorts gällande vid förvaltningsbidragets utdelande, syntes utskottet därför fortfarande böra komma i

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 202.

tillämpning. En förhöjning af de ditintills utgående bidragen ansåg emellertid utskottet, i likhet med Kungl. Maj:t och hvad i 0. Eklunds motion påyrkats, erforderlig; och föreslog utskottet fördenskull, att, med bibehållande af gällande grunder i öfrigt, förvaltningsbidraget till sjukkassa måtte för år utgå med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100, med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300 samt med 50 öre för hvarje medlem därutöfver, dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor.

Den af C. J. Hammarström afgifna motionen afstyrktes däremot af utskottet, enär det icke vore ådagalagdt, att den gällande bestämmelsen om visst förhållande mellan statsbidraget och sjukkassans egna inkomster vore för sjukkassorna särskildt betungande.

Utskottets hemställan bifölls af Riksdagen.

I enlighet med Riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 28 maj 1897 Nådig kungörelse angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor, genom hvilken kungörelsen bestämdes, att förvaltningsbidraget skulle utgå under villkor:

l:o) att sjukkassan skulle vara hos vederbörande myndigheter registrerad i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassan skulle under föregående år hafva haft egna inkomster, uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp; och

3:o) att förvaltningsbidraget skulle för år utgå i förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående år städse haft,

med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,

med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300, samt

med 50 öre för hvarje medlem därutöfver,

dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor.

Till 1898 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t att moment 2:o) i 1897 års Kungl. kungörelse angående förvaltningsbidrag till sjukkassor måtte erhålla den förändrade lydelse, att såsom villkor för sådant bidrags åtnjutande stadgades, att sjukkassa skulle under föregående år hafva haft egna inkomster, uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp. Denna framställning motiverades därmed, att den höjning af förvaltningsbidraget, som i enlighet med beslut vid 1897 års Riksdag ägt rum, komme att särskildt för de mindre kassorna, och i synnerhet för sådana, hvilka icke uttaxerade Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Höft. 6

1897 års Riksdagsbeslut och Kungl. kungörelsen den 28 maj 1897 angående förvaltningsbidrag till sjukkassor.

Kungl. proposition till 1898 års Riksdag om viss ändring i villkoren för förvaltningsbidrageta utgående.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Kungl. kungörelsen den 27 maj 1898.

Kungl. proposition till 1899 års Riksdag. Motion af O. Eklund.

afgifter annat än i mån af inträffade sjukdomsfall, medföra svårigheter att uppfylla det dittills stadgade villkoret, att sjukkassa skulle under föregående år hafva haft egna inkomster, uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp.

På vederbörande utskotts hemställan biföll Riksdagen Kungl. Maj:ts förslag.

Den 27 maj 1898 utfärdade Kung!. Maj:t kungörelse i ämnet i enlighet med Riksdagens beslut.

Vid 1899 års Riksdag gjorde Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen framställning om att förvaltningsbidragen till sjukkassorna måtte för år 1900 utgå efter enahanda grunder, som angåfvos i Kungl. kungörelsen den 27 maj 1898.

I en vid samma Riksdag i Andra Kammaren väckt motion hemställde O. Eklund, att ur moment 3) af nyssnämnda kungörelse den 27 maj 1898 måtte utgå bestämmelsen om att förvaltningsbidrag ej finge för år öfverstiga 1,500 kronor.

Till stöd för sin framställning anförde motionären:

Anledningen, hvarför nämnda begränsning af förvaltningsbidragets storlek fastslagits, hade uppgifvits vara den, att syftet med detta bidrag vore att i främsta rummet stödja de små och medelstora kassorna, hvaremot de allra största sjukkassorna, som blifvit jämförda med försäkringsföreningar, borde falla utom den kategori, som sjukkasselagstifningen afsett att befrämja. Huruvida en sjukkassa folie inom eller utom den kategori, som staten ville uppmuntra genom lämnande af förvaltningsbidrag, kunde likväl enligt motionärens åsikt icke bestämmas af medlemsantalets storlek, utan endast af de principer, hvarpå kassan vore grundad och enligt hvilka den utöfvade sin verksamhet. Så fort en sjukkassa vore stiftad och arbetade i enlighet med gällande lag om sjukkassor, vore den, vare sig den hade ett fåtal eller tusentals medlemmmar, en sjukkassa och borde såsom sådan understödjas af staten. De stora sjukkassor, som funnes i landet och hvilka begränsningen drabbade, vore i fråga om principerna för sin verksamhet icke i någon män afvikande från de mindre.

Statsutskottet, till hvars behandling ärendet remitterades, yttrade att, då en sammanslutning af på skilda orter verksamma sjukkasseföreningar eller en ökning af medlemsantalet i redan bildade sjukassor icke syntes böra genom lagstiftningen motverkas, borde någon förändring i gällande bestämmelser vidtagas i den af motionären föreslagna riktning. I sådant afseende hemställde utskottet, att då det högsta

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

medgifna statsbidraget, 1,500 kronor, utbetalades till de registrerade sjukkassor, hvilkas medlemsantal uppginge till 2,600 eller därutöfver, förvaltningsbidraget, när medlemsantalet öfverstege sistnämnda siffra, måtte bestämmas skola utgå med 25 öre för hvarje medlem samt stadgandet om visst maximibidrag i sammanhang därmed bortfalla.

Riksdagen biföll denna hemställan och utfärdades i öfverensstämmelse härmed den ännu gällande Kungl. kungörelsen angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor den 26 maj 1899.

Genom denna kungörelse bestämdes således, att sjukkassa må kunna af statsmedel tilldelas förvaltningsbidrag under villkor:

l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassan skall under föregående år hafva haft egna inkomster, uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp; samt

3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det antal medlemmar, sjukkassan under nästföregående år städse haft, med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100, med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300, med 50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600 samt med 25 öre för hvarje medlem därutöfver.

I enlighet med Kungl. Majrts särskilda förslag, att de i nämnda Kungl. kungörelse angifna grunder för förvaltningsbidrag åt sjukkassor, måtte få fortfarande tillämpas för följande statsregleringsår, hafva under åren 1900 och 1901 förvaltningsbidrag till sjukkassorna blifvit af Riksdagen anvisade. I

I anledning af liknande förslag från Kungl. Maj:t till 1902 års riksdag väcktes i Andra Kammaren af O. Eklund motion om viss ändring i grunderna för statsbidragets utgående, i det motionären hemställde, att bidraget från staten måtte utgå med, för år räknadt, 2 kronor för hvarje medlem till och med 100, 1 krona 50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 300, 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600 samt 50 öre för hvarje medlem därutöfver, allt efter det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassa under nästföregående år städse haft. Såsom stöd för detta yrkande anfördes i motionen, att det syntes böra ifrågasättas, huruvida icke staten borde sträcka sin hjälpande hand något längre än till blott och bart ett bidrag till förvaltningskostnaden. »Man torde», yttrade

Kungl. kungörelsen den 26 maj 1899 angående förvaltningsbidrag till sjukkassor.

1900 och 1901 års Riksdagar.

1902 års Riksdag. Motion af O. Eklund.

44 Kung!■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

motionären, »med större skäl nu än tillförene kunna framställa denna fråga, sedan lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete med mera antagits och i samband därom beslutats inrättande af en riksförsäkringsanstalt, där staten betalar hela förvaltningskostnaden, ehuru försäkringstagarna här äro arbetsgifvarna. När därtill kommer, att i nämnda lag är inrymd en lång karenstid, inom hvilken, i fall skada till följd af olycksfall föreligger, den skadade är hänvisad till sina egna hjälpmedel, synes det mig vara rättvist, att staten medverkar till ytterligare stärkande af dessa hjälpmedel, hvilka i regel äro sjukkassorna: dessa måste anlitas under karenstiden». Motionären erinrade vidare om ett yttrande af statsrådet och chefen för Civildepartementet vid behandling under 1901 års Riksdag af olycksfallsersättningslagen, hvilket yttrande syntes innebära vissa sympatier för utsträckt statsbidrag åt sjukkassorna. Yttrandet lydde: »För öfrigt höra dessa öfvergående sjukdomsfall till sjukkassorna. Där skola de vara och där äro de också till stor del upptagna. Vill man sedan utsträcka den subvention, som staten lämnar till de registrerade sjukkassorna, såsom förhållandet är i Danmark, med afseende på att de skola taga olycksfallen, så är detta en sak att tänka på». En höjning af statens bidrag till sjukkasseverksamheten påkallades, anförde motionären ytterligare, af det förhållande, att olycksfallen i så stor utsträckning folie under sjukkassornas verksamhet. Sjukkasserörelsen vore också en bland de mest behjärtansvärda företeelserna på själfhjälpsamhetens område och densamma hade utfört och utförde ett i högsta grad samhällsgagnande arbete. Det vore viktigt att så kraftigt som möjligt stödja den allaredan befintliga, på själfhjälpsidéns grund hvilande försäkring, som sjukkasserörelsen innebure, och utan hvilken förvisso fattigdom och bekymmer i månget hem skulle ha inträda när familjeförsörjaren af sjukdom eller olycksfall blifvit oförmögen till arbete.

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling motionen öfverlämnades, afstyrkte motionen, men anförde därvid att, därest särskildt i anledning af den vid 1901 års Riksdag antagna lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete m. in., sjukkasseväsendet skulle anses böra i ökad utsträckning uppmuntras af staten, de förökade statsbidragen i allt fall icke borde, på sätt af motionären blifvit ifrågasatt, erhålla karaktär af förvaltningsbidrag. Utskottets förslagbifölls af båda kamrarna, i Andra Kammaren efter yttranden af motionären och statsutskottets vice ordförande, von Friesen, hvilken senares yttrande, innebärande sympatier för ökadt statsbidrag åt sjukkassorna och detta bidrags utgående under annan form än såsom förvaltningsbi-

45 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

drag, torde förtjäna att återföras i minnet. Herr von Friesen yttrade: »det är, såsom den föregående ärade talaren, motionären, nämnde så, att dessa sjukkassor hafva, såvidt jag kunnat finna, inom statsutskottet mycket stora sympatier. Men förhållandet med dem har inträdt i ett nytt skede, och jag tror därför, att det vore nyttigt, om regeringen ville undersöka, på hvad sätt dessa kassor numera lämpligen böra understödjas. Det gamla sättet med förvaltningsbidrag synes icke vara det rätta, utan om man anser att de i sammanhang med den nya olycksfallsersättningslagen böra på ett mera kraftigt sätt understödjas än hittills, vore det skäl att därför uppleta nya vägar. De äro kanske icke lätt funna, om man vill att understöden å ena sidan skola vara kraftigt verkande och å andra sidan komma rätta vederbörande till godo. Men det syntes oss i statsutskottet, att det vore bäst, om ifrån regeringens sida något i den vägen kunde göras. Som sagdt, sympatierna för dessa sjukkassor äro, såvidt jag kunnat finna, i statsutskottet på de mest skilda håll mycket stora.»

Af Riksdagarna 1903—1909 har förvaltningsbidrag till sjukkassor anvisats efter samma grunder, som i 1899 års förberörda Kungl. kung. äro angifna.

Särskilda motioner om ändring af dessa grunder hafva ej under nämnda år förelegat inom Riksdagen.

Sjukkassornas målsmän hafva under de senare åren med allt större styrka framhållit behofvet och vikten af ökadt statsbidrag till sjukkasseväsendet, hvarjemte vägande invändningar framställts mot hittills varande grunder för statsbidragets utgående.

Vid den första sjukkassekonferensen i vårt land i Norrköping år 1905 antogs sålunda följande resolution: »Statsanslaget till landets sjukkasseverksamhet bör höjas. Och då den form för utbekommande af anslaget, som nu tillämpas, lämnar rum för missbruk, anser konferensen, att alla stadganden angående anslagsfrågan böra såsom särskilda moment inryckas i sjukkasselagen och där så affattas, att icke mer än en sjukkassa kan erhålla bidrag af staten för samma person. Likaledes bör anslagsfrågan så ordnas, att den inbjuder till och bispringer bildandet af stora och starka sjukkassor. Konferensen uppdrager åt den centralkommitté, som vid denna konferens kommer att tillsättas, att dels till Kungl. Maj:t inlämna en petition med förslag till sådan ändring i lagen, som ofvan föreslagits, dels draga försorg om, att någon riksdagsman genom motion eller på annat sätt för fram konferensens önskemål i Riksdagen, därvid kommittén äfven föreslår ökning i stats-

Riksdagsbeslut 1903— 1909.

Uttalanden ang. ändring i grunderna för förvaltningsbidragens utgående af första allmänna sjukkassekonferensen i Norrköping 1905.

Underd. framställningar af sjukkassornas centralkommitté rörande statsbidrag till sjukkassorna.

Statskontorets utlåtande den 23 mars 1906.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

anslaget till exempelvis 2 kronor för hvarje godkänd medlem, jämte till exempel Vs af under året utbetalda sjukafgifter.» Denna resolution godkändes af konferensen med stor pluralitet, medan ett mindretal röster tillföllo ett annat framlagdt resolutionsförslag, däri hemställdes, att konferensen såsom ett steg i rätt riktning måtte uttala, att ett likformigt statsunderstöd å 1 krona 50 öre per medlem borde utgå till de registrerade kassorna, huru små eller stora de än voro, samt att de borde benämnas sjukkasseunderstöd och icke förvaltningsbidrag.

Sjukkassornas centralkommitté ingaf i anledning af konferensens beslut särskilda underdåniga framställningar till Kungl. Maj:t dels den 29 november 1905, dels ock den 1 augusti 1906, i hvilka framställningar uttalades åtskilliga för sjukkasseväsendets utveckling viktiga önskemål såväl rörande ny lagstiftning för sjukkassor som vidkommande statsbidragets belopp och grunderna för dess utgående. I detta senare hänseende uttalades, beträffande de vanliga sjukkassorna, att statsbidraget borde utgå i sådan utsträckning, att hvarje person, som tillhörde sjukkassa, skulle kunna däraf räkna sig till godo minst så stort belopp, som motsvarade dels 1 af hans anpart i den kontanta sjukhjälp, som under närmast föregående år blifvit utbetald af de kassor, han tillhört, dels ock dessutom 2 kronor, allt per år. Vidkommande fortsättningssjukkassorna uttalades i framställningarna, att statsbidraget till dessa borde väsentligt förhöjas och lämpligast utgå icke efter medlemsantalet, utan helst i form af viss procent af den utbetalda sjukhjälpen allena.

Centralkommitténs framställning den 29 november 1905 remitterades till statskontoret, som i underdånigt utlåtande den 28 mars 1906, efter afgifven redogörelse för statsmakternas tidigare beslut rörande bidrag till sjukkasseverksamheten, hufvudsakligen anförde följande. Redan 1902 års statsutskott hade anmärkt, att statsbidraget till sjukkassorna, om det skulle höjas utöfver nu fastställdt belopp, komme att ändra karaktär och blifva bidrag icke blott till betäckande af förvaltningskostnaden, utan äfven till bestridande af kassornas sjukhjälpsutgifter. Af de dittills från tiycket utkomna redogörelserna för sjukkasseverksamheten, hvilka omfattade tiden till och med år 1902, inhämtades att, medan de registrerade sjukkassornas förvaltningskostnader för åren 1900—1902 utgjorde respektive 213,194 kronor, 267,075 kronor och 313,947 kronor, så uppgingo de under samma år utbetalda statsbidragen till respektive 228,763 kronor, 260,044 kronor och 293,659 kronor. Under de två sistnämnda åren hade således ifrågavarande

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

kostnader något öfverstigit statsbidragen, beroende därpå, att för de större kassorna förvaltningskostnaden per medlem ej, såsom statsbidraget, minskade i proportion till det stigande medlemsantalet; men för det stora flertalet kassor både dock förvaltningskostnaderna blifvit fullt betäckta af statsbidraget. Om nu detta bidrag skulle ökas härutöfver, syntes det icke finnas anledning till bibehållande af den graderade skalan, utan bidraget syntes böra, i den mån det fortfarande komme att hänföra sig till antalet sjukkassemedlemmar, utgå likformigt

1 förhållande till detta antal. Härigenom befrämjades naturligtvis bildandet af stora och starka kassor, hvilket, såsom vid sjukkassekonferensen i Norrköping framhållits, måste anses fördelaktigt.

Efter några uppgifter rörande statsbidragets utgående i Danmark, anförde statskontoret vidare, att en gifven förutsättning för höjning af det svenska statsbidraget till sjukkassorna syntes vara, att icke mer än en sjukkassa borde erhålla bidrag från staten för samma person. Det hade uppgifvits vara mycket vanligt, åtminstone i de större städerna, att samma person tillhörde mer än en sjukkassa. I huru stor utsträckning detta förhållande äg'de rum, vore dock icke ännu genom statistiken utrönt, hvadan det i redogörelsen för nämnda konferens uppgifna antalet sjukkassemedlemmar ej kunde läggas till grund för tillförlitliga beräkningar om den kostnad, som genom bifall till konferensens förslag skulle tillskyndas statsverket. För år 1902, då antalet sjukkassemedlemmar utgjorde 321,025 kronor och beloppet af den utbetalda sjukhjälpen uppgick till 2,156,563 kronor, skulle för ett statsbidrag af

2 kronor för hvarje medlem i registrerad sjukkassa samt Vs åt utbetald sjukhjälp åtgått ett belopp af omkring 1,073,000 kronor. För år 1905, då antalet sjukkassemedlemmar ansetts kunna approximativt beräknas till 380,000, skulle, om sjukhjälpen antoges hafva ökats i samma mån, kostnaden för ett statsbidrag enligt enahanda grunder uppgå till un°-efär 1,275,000 kronor. Dessa siffror kunde emellertid, under förutsättning att statsbidraget skulle för en och samma person utgå till allenast en sjukkassa, icke obetydligt reduceras, nämligen — om man antoge att sjukkassemedlemmarne i städerna tillhörde hvar och en två sjukkassor, men däremot landsbygdens sjukkassemedlemmar enhvar blott en sjukkassa. för år 1902 till omkring 770,000 kronor och för år 1905 till omkring 900,000 kronor. Med hänsyn till den ökade anslutning till de registrerade sjukkassorna, som vore att förvänta, om statsbidraget så afsevärdt höjdes, — hvarvid särskilt kunde framhållas, att det för närvarande i riket funnes 400 icke registrerade sjukkassor med inemot 40,000 medlemmar kunde antagas, att statens utgifter för ändamålet

48 Kommerskollegiets utlåtande den 8 september 1906.

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 202.

inom få år skulle komma att öfverstiga en ock en kalf miljon kronor. Dessa beräkningar kunde emellertid ej tillmätas någon större grad af tillförlitlighet, men de syntes dock utvisa åtminstone så mycket, att genom ett bifall till det framställda förslaget kostnaden för statsbidrag till sjukkassorna, som under år 1905 utgjorde 384,140 kronor 94 öre, skulle högst betydligt ökas. Sjukkasseväsendet i vårt land vore emellertid ännu, i jämförelse med hvad förhållandet vore i åtskilliga andra länder, så föga utveckladt, att ett kraftigare understöd från statens sida syntes vara väl af behofvet påkalladt. I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt ansåge statskontoret, att sjukkasseverksamheten i riket borde från statens sida ytterligare understödjas, att i sådant fall statsbidraget borde utgå likformigt i förhållande till sjukkassornas medlemsantal och omfattningen af deras verksamhet samt att likväl icke mer än en sjukkassa borde åtnjuta statsbidrag för en och samma person.

Då emellertid en tillfyllestgörande statistisk utredning, framför allt rörande frågan, i huru stor utsträckning sjukkassemedlemmarne i riket tillhörde mer än en kassa, saknades, syntes för närvarande icke något förslag i den af centralkommittén åsyftade riktning kunna för Riksdagen framläggas. Statskontoret hemställde i följd häraf att, därest Kungl. Maj:t funne sjukkasseväsendet böra i vidsträcktare man än nu skedde af staten understödjas, den nyssberörda utredningen först borde vidtagas.

Sedan centralkommitténs förutnämnda båda framställningar remitterats för afgifvande af utlåtande till kommerskollegium, afgaf denna myndighet den 8 september 1906 underdånigt utlåtande i ämnet. Härvid åberopade kollegiet hufvudsakligen ett af föreståndaren för kollegiets afdelning för arbetsstatistik afgifvet tjänstememorial af den 6 i nämnda månad, i hvithet memorial, som behandlade flera för sjukkasseväsendet viktiga frågor, uttalades den mening, att det för närvarande vore lämpligast, att statsbidraget bestämdes att utgå (ill de enskilda kassorna med ett belopp, som motsvarade 2 dagars sjukhjälp för hvarje medlem. Då det genomsnittliga antalet sjukdagar per sjukkassemedlem uppginge till i det närmaste 6 dagar, skulle statsbidraget således täcka ungefär tredjedelen af den utbetalda sjukhjälpen under normala förhållanden. Enligt denna beräkningsgrund skulle visserligen statsbidraget komma att utgå endast i förhållande till den kontanta sjukhjälpen, men däremot icke med hänsyn till de sjukunderstöd, som lämnades i form af fri läkarvård, medicin m. m. Detta sjmtes dock för

49 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 202.

närvarande vara en mindre betydande olägenhet i betraktande däraf, att sjukkassorna icke hos oss visat någon benägenhet att i nämnvärd utsträckning meddela dylikt understöd. I öfrigt funnes ju äfven möjlighet att afhjälpa denna olägenhet, i den mån andra förhållanden i nyssnämnda hänseende blefve rådande, genom att statsbidragets storlek till en del äfven beräknades i någon viss proportion till utgifterna för läkarvård, medicin o. s. v. Gifvetvis blefve emellertid i hvarje fall en begränsning uppåt af statsbidraget nödvändig.

I anledning af hvad statskontoret i sitt förut åberopade under- utredning dåniga utlåtande af den 23 mars 1906 anfört, verkställdes i kommerskollegium, på nådig befallning, utredning angående i hvad omfattning medlemskap i personer voro medlemmar af mer än eu sjukkassa. Denna utredning sjukkassorna, som, verkställd af undertecknad Kydin, är tryckt i tredje häftet år 1907 af Meddelanden från kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, gaf vid handen, att af de 429,518 personer, som år 1906 voro medlemmar af registrerade sjukkassor, 361,091 eller 84,1 procent tillhörde endast en sjukkassa, 59,372 eller 13,8 procent samtidigt tillhörde 2 sjukkassor, 8,308 eller 1,9 procent tre sjukkassor samt 747 ■eller allenast 0,2 procent fjma eller flera sjukkassor.

Vid den andra allmänna sjukkassekonferensen i Stockholm 1907 uttalanden förelågo ett flertal motioner angående ändrade grunder för statens bi- r°^rdaeg drag till sjukkasse verksamhetens främjande. Flere af dessa grago ut sjukkassor af på, att statsbidraget måtte sättas i visst förhållande till den från kas- Jt°dnrna al^__ norna under nästföregående år utbetalta sjukhjälpen. Efter långvariga kassekonfeöfverläffeminajar stannade konferensen emellertid vid det uttalandet, att rensen i stockstatsbidraget borde utgå med viss procent åt de till respektive kassor under närmast föregående år inbetalda fasta medlemsafgifter. Konferensresolutionen lydde sålunda:

»I betraktande af sjukkasseverksamhetens stora sociala betydelse finner konferensen det vara klok statshushållning, att densamma i största möjliga utsträckning af staten understöajes. Det förhöjda statsunderstöd, hvaraf denna verksamhet sålunda synes vara förtjänt, bör emellertid, enligt konferensens mening, utgå efter mera ändamålsenliga grunder än de nuvarande förvaltningsbidragen. Konferensen uttalar därför önskvärdheten af, att statens bidrag till sjukkassorna måtte årligen utgå med 30 procent af de till respektive kassor under närmast föregående år inbetalta fasta medlemsbidragen, dock högst 3 kronor per person, oberäknad! den del, som varit afsedd till bestridande af begrafningshjälp å högre belopp än 100 kronor».

Bill. lill Biksä. Bröt. 1910. 1 timid. 1 Afä. Bil Höft.

50 Behofvet och ▼ikten af ökadt statsbidrag til sjukkasseverksamketen.

Jämförelser med utlandet.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 202.

Denna resolution samlade 265 röster, medan 140 röstande anslöto sig till väckt yrkande, att statens bidrag till sjukkassorna måtte utgå med 30 procent af kassas utgifter för kontant sjuklrjälp under nästföregående år, utan hänsyn till kassans storlek och utan inskränkning i medlemmarnas föreningsrättsliga ställning (torde afsedt att statsbidrag skulle lämnas oberoende af om en person vore medlem af flera sjukkassor eller ej). Denna senare ståndpunkt samlade anhängare hufvudsakligen från Stockholm. Flere andra förslag förelågo i afgifna reservationer, såsom t. ex. att statsbidraget måtte utgå med 2 kronor per person jämte 20 procent af sjukkassas utbetalta sjukhjälp, ett förslag, hvartill representanterna från Skåne tämligen mangrannt synas hafva slutit sig. Vid konferensen uttalades äfven, att de s. k. fortsättningssjukkassorna borde komma i åtnjutande af statsbidrag i samma utsträckning som vanliga sjukkassor.

Under de senare åren hafva förespråkarne för de olika förslag angående grunden för statsbidragets utgående, hvilka sålunda väckts af sjukkassornas målsmän, rätt lifligt kämpat för sina ståndpunkter å möten och i fackpressen, hvarvid äfven en och annan variation af de nämnda förslagen sett dagen.

Af den här lämnade redogörelsen framgår obestridligt, att meningarna om lämpligaste sättet för statsbidragets meddelande äro delade, och att någon fullt stadgad opinion i nämnda hänseende näppeligen kan anses föreligga. Angående vikten för sjukkasseverksamhetens utveckling af statsbidragets betydliga höjning råder däremot ingen som helst meningsskiljaktighet.

Skall det på frivillighetens grund hvilande sjukkasseväsendet i vårt land utan alltför lång tidsutdräkt nå en omfattning, som motsvarar nutida fordringar på en allmän sjukförsäkring för de obemedlade klasserna, måste sjukkasseväsendets utveckling påskyndas genom ökad ekonomisk uppmuntran från statens sida.

Sjukkasseverksamheten i vårt land är relativt ung och har först under de två sista decennierna nått en starkare utveckling. Med beaktande häraf måste sjukkasserörelsens utbredning betraktas som aktningsbjudande nog. Antalet medlemmar i de registrerade sjukkassorna var sålunda år 1907 543,919. Det antal personer, som vid samma tid voro medlemmar af registrerade sjukkassor, torde kunna uppskattas till 460,000 å 470,000 (för år 1906 beräknades siffran till 429,518). De registrerade sjukkassornas samtliga utgifter belöpte sig år 1907 till kronor 5,649,239: 33,

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

cläraf kronor 4,004,051 för kontant sjukhjälp, kronor 169,605: 84 för läkararfvoden, medicin m. m. samt kronor 812,779: 72 för begrafningshjälp.

Trots den utveckling, hvarom dessa siffror bära vittne, är anslutningen till våra sjukkassor ännu otillräcklig och afsevärdt mindre än i många andra länder. Medan i vårt land något öfver 8 procent af befolkningen år 1907 var ansluten till de registrerade sjukkassorna, utgör samma procenttal för England (frivillig sjukförsäkring) 12 procent, för Belgien (frivillig) 12 procent, för Österrike (obligatorisk sjukförsäkring) 12 procent, för Tyskland (obligatorisk) 20 procent och för Danmark (frivillig) 20 procent •—- allt approximativt räknadt.

Men det är ej nog med, att anslutningen till sjukkassorna hos oss är otillräcklig; sjukkasseverksamhetens effektivitet är också för närvarande otillfredsställande. Vid jämförelse med andra länder lägger man därvidlag särskildt märke till den i allmänhet alltför knappt tilltagna sjukhjälpstiden inom våra sjukkassor, de ofta afgjordt otillräckliga understödsbeloppen, den ringa utsträckning, i hvilken fri läkarvård och medicin lämnas m. m. Skall sjukkasseverksamheten fylla sin uppgift och kunna ersätta en social sjukförsäkring, måste ändring i förevarande afseende komma till stånd.

Åtskilliga bestämmelser i det nya lagförslaget om registrerade sjukkassor afse att, i den mån omständigheterna för närvarande medgifva det, åstadkomma den nödvändiga större effektiviteten hos sjukkassorna. Gifvet är emellertid, att detta icke kan vinnas, utan att kostnaderna för sjukkassorna blifva större än nu. Redan en höjning af sjukkassornas prestationer till det i lagförslaget uppställda minimum pålägga sjukkassemedlemmarna i många fall väsentligt ökade utgifter.

Härutinnan må exempelvis anföras, hurusom ett hundratal sjukkassor för närvarande utbetala en kontant daglig sjukhjälp af högst 50 öre, och att därutöfver ett trehundratal meddela dylik sjukhjälp till högst 75 öre, allt per dag, under det att lagförslaget uppställer såsom minimum 1 kr. per dag. Vidare: inemot 200 kassor meddela sjukhjälp under högst 56 dagar, och därutöfver närmare 450 kassor under 63 å 70 dagar per år (kalenderår, sjukår, 12 på hvarandra följande månader o. s. v.), medan det minimum, som lagförslaget härutinnan upptager, utgör 90 dagar. Lagförslaget innehåller dessutom, att sjukkassa skall vara pliktig att meddela sjukhjälp vid olycksfall intill sextioförsta dagen efter olycksfallet. Härmed skulle sjukkassorna påläggas en särskild samhällsuppgift, för hvars fyllande i en del andra länder särskildt bidrag af arbetsgivare utgår.

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

På sätt framgår af här ofvan meddelade redogörelse för hvad i statsbidragsfrågan förut förekommit, har uttalats, att en förpliktelse för sjukkassorna att öfvertaga risken för de kortvariga olycksfallen borde betinga ett ökadt statsunderstöd till sjukkasseverksamheten.

Men det är ej nog med, att, genom lagförslagets antagande, en större eller mindre, i vissa fall ganska betydande ökning af sjukkassornas utgifter blir nödig. Härtill kommer också, att det måste anses önskvärdt, att sjukunderstödens belopp höjas utöfver det minimum, lagförslaget upptager, och än mer, att sjukhjälpstiden erhåller eu utsträckning utöfver lagförslagets minsta sjukhjälpstid.

Skulle därför sjukkassorna icke bekomma förhöjdt statsbidrag, blefve genom lagförslagets upphöjande till lag en i många fall mycket kännbar ekonomisk börda lagd å sjukkassemedlemmarna. I vissa fall torde det till och med vara fara värdi, att sjukkassor afhölle sig från registrering och i samband därmed ginge sin upplösning till mötes. Alldeles uppenbart är också, att utan ökadt statsbidrag små förhoppningar finnas, att en utöfver lagens minimifordringar utsträckt understödsverksamhet skall mera allmänt komma till stånd inom en tillräckligt nära framtid.

En gifven följd af den ifrågavarande lagstiftningen för sjukkassorna bör således vara, att staten afsevärdt ökar sitt nuvarande bidrag till sjukkasseverksamheten. Den genomgående röda tråden i allt det arbete, som sjukkassornas målsmän under senare tiden nedlagt för sjukkasseverksamhetens utveckling, har också varit det ökade statsbidrag, som förväntats i sammanhang med en fullständig och rationell lagstiftning för denna verksamhet.

Förhoppningar om detta ökade statsbidrag hafva också vid olika tillfällen ingifvits sjukkassorna.

I alla de länder, där eu effektiv sjukhjälpsverksamhet kommit till stånd, har man funnit skäligt att från de försäkrades axlar aflyfta en del af den med försäkringen förenade ekonomiska bördan. I hvad mån detta redan ägt rum eller på senare tid ifrågasatts för framtiden, inhämtas af följande tablå, utvisande huru stor del af de årliga bidragen till sjukkassorna erläggas af arbetsgivare eller staten:

För närvarande: Ifrågasatt:

Tyskland.................. Va Va

Österrike.................. x/s Vs

Danmark................. SO procent (c:a) ■—-

Schweiz .................. — 36 k 48 procent

Ungern..................... Vs —

Holland..................... — 1'» (minst; ibland mera)

Norge....................... — Vio å 4/io

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Till jämförelse härmed må anföras, att det nuvarande statsbidraget till de svenska sjukkassorna, hvilket utgår (år 1907) med i genomsnitt 82 öre per sjukkassemedlem, torde utgöra c:a 10 procent af sjukkassornas kostnader för beredande af lagförslagets minimum af understöd jämte förvaltning och någon begrafningshjälp. Som bekant lämna i Sverige arbetsgifvarne icke några obligatoriska bidrag till sjukkassorna.

Huru särskildt förhållandena med afseende å statsbidraget till sjukkassorna ställer sig i Danmark och Sverige, framgår af nedanstående uppgifter:

Om också de vida högre bidrag från staten, respektive arbetsgifvarne, som tillförsäkrats sjukkassorna i andra länder, i vissa fall motiveras däraf, att sjukkassornas prestationer där äro större än hos oss, må dock framhållas, att statsbidraget i vårt land så väsentligen understiger arbetsgifvarnas och statens bidrag i flera andra länder, att, jämväl med beräkning af de större prestationerna utomlands, sjukkassorna i vårt land äro i en mycket ofördelaktigare ställning än kassorna i åtskilliga främmande länder. I detta hänseende må också anmärkas, att medlemsafgiften inom de svenska sjukkassorna redan nu i genomsnitt öfverstiger de danska sjukkassemedlemmarnas bidrag till sin sjukförsäkring. Medlemsafgiften i de svenska sjukkassorna, genomsnittligt taget, utgjorde således enligt 1907 års statistik kr. 9: 62, medan med-* lemsafgiften i de danska sjukkassorna samma år uppgick till omkring kr. 7: 35. Äfven om hänsyn tages till att i nämnda siffra för Sverige jämväl ingår afgiften för begrafningshjälp, medan detta icke är fallet med den danska siffran, erlägga ändock medlemmarna i Våra sjuk-

Karaktären af statens bidrag till sjukkasseverksamheten. Förval tningsbidrag eller statsunderstöd ?

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

kassor, genomsnittligt taget, synbarligen högre afgifter, än medlemmarna i de danska sjukkassorna. Antages det nu framlagda lagförslaget, torde dessutom den genomsnittliga medlemsafgiften inom våra sjukkassor komma att höjas utöfver den ofvan angifna.

Vidare må framhållas, att, hvad särskildt Schweiz beträffar, det minimum med afseende å sjukkassornas prestationer, som, enligt det i detta land senast föreliggande förslag till lag om sjukförsäkring, skulle åläggas sjukkassorna, icke väsentligt (i Schweiz längre sjukhjälpstid samt moderskapsunderstöd men ej olycksfall) öfverstiger det för de svenska sjukkassorna enligt det framlagda lagförslaget föreslagna, men att icke desto mindre statsbidraget till de schweiziska sjukkassorna ifrågasatts till minst 3,65 francs per medlem och år och för de kassor, hvilka lämna understöd i viss grad utöfver det fastställda minimum, till ej mindre än 5,48 francs per medlem och år.

Vid fråga om statens understödjande i större utsträckning än hittills af sjukkasseverksamheten, torde en närmare uppmärksamhet böra ägnas åt spörsmålet, hvilken karaktär statsbidraget bör erhålla: om det fortfarande kan utgå som ett förvaltningsbidrag, eller om det bör omläggas till ett understöd åt sjukhjälpsverksamheten i dess helhet. När ett statsunderstöd till sjukkasseverksamhetens främjande först ifrågasattes, afsågs icke att lämna ett rent förvaltningsbidrag allena, utan också därutöfver ett visst understöd till själfva verksamheten; men efter 1891 års förut omförmälda riksdagsbeslut har statsbidraget formelt haft karaktären af ett förvaltningsbidrag.

Enligt vår mening bör denna statsbidragets karaktär af förvaltningsbidrag upphöra, när detsamma, i sammanhang med en effektivare lagstiftning för sjukkasseverksamheten i allmänhet, varder till sitt belopp afsevärdt förhöjdt. De skäl, som varit bestämmande för vår åsigt härutinnan, hänföra sig hufvudsakligen till följande förhållanden.

Då det särskilda förvaltningsbesvär, som registreringen och hvad därmed följer är ägnadt att förorsaka sjukkassa, äfven vid en mera ingående lagstiftning och tillsyn torde vara tillfyllest godtgjordt genom statsbidrag till ungefär nu utgående belopp, förutsatt att detta lämpligare fördelas mellan kassorna än hittills, synes det vara svårt att finna något motiv för att, med bibehållande af bidragets namn och karaktär af förvaltningsbidrag, höja detsamma. Då vidare ett af de viktigaste motiven, hvarför staten skulle i högre grad än hittills ekonO' miskt stödja sjukkasseverksamheten, torde vara det, att sjukkassorna böra erhålla någon hjälp utifrån till bestridande af de ökade kostnader

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

för sjukhjälp, som genom ifrågasatta lagstiftning ansetts böra påläggas kassorna för ernående af större effektivitet, synes det oegentligt att låta bidraget bibehålla karaktär och namn af förvaltningsbidrag.

Hvilket löst sammanhang, som för närvarande verkligen förefinnes mellan statsbidragets belopp och sjukkassornas förvaltningskostnader, inses af följande:

Enligt sjukkassestatistiken är kostnaden för förvaltningen, per medlem räknadt, inom olika sjukkassor tämligen obéroende af, huru stora kassorna äro. Enligt 1907 års statistik utgjorde denna kostnad, i genomsnitt per medlem, för städernas kassor 1 krona 25 öre och för landsbygdens kassor 55 å 60 öre, eller för hela riket omkring 1 krona. Skulle härvidlag något beroende af medlemsantalet göra sig- gällande, synes detta snarast vara, att förvaltningskostnaderna ökas med mycket stort medlemsantal. Å andra sidan utfaller statsbidraget efter nu gällande grunder till olika stora sjukkassor på sätt följande siffror utvisa:

Medlemsantal: Statsbidrag per medlem:

100 eller därunder ....................................... kr. 1: 50

300 .................................................................... » I; 17

500 ............ » 0: 90

1,000 .................................................................... » 0: 70

3.000 ..................................................................... » 0: 53

5.000 .................................................................... » 0: 42

10,000 .................................................................... » 0: 34

40,000 (nykterhetsfolkets sjukkassa) ............ » 0: 30

Slutligen torde kunna anmärkas, att något förbehåll angående det nuvarande statsbidragets användning enbart för förvaltningsutgifter icke är gjordt. Namnet förvaltningsbidrag är närmast en vedertagen benämning, utan verklig mening.

De nuvarande grunderna för förvaltningsbidrag till registrerade sjukkassor.

De närmare grunder, efter hvilka statens förvaltningsbidrag till Kritik af de sjukkassorna för närvarande utgår, hafva efter hand blifvit föremål för nuvarande. ett allt djupare rotadt missnöje hos sjukkassorna. ftatlbidragetB

De kunna också, dessa grunder, betraktas såsom i flera afseenden utgåendemindre rättvisa. För den fallande skala, efter hvilken statsbidraget utgår, kunna näppeligen giltiga motiv anföras, allraminst när statsbidraget har karaktär af förvaltningsbidrag Sannt är visserligen, att

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

de små kassorna i allmänhet äro ekonomiskt svaga och föga bärkraftiga samt därför i större behof af ekonomiskt stöd än kassor med stort medlemsantal. Men det större statsbidraget till de små, kassorna innebär en premiering af småkassesystemet, en uppmuntran till flermedlemskap, och ett försvårande af de större sjukkassornas verksamhet — hvilket allt måste anses så mycket mindre lämpligt, som de större kassorna obestridligt beteckna en sundare och solidare sjukkasseverksamhet.

Skall den omständighet, att behofvet af understöd är större hos små kassor än hos större, tillerkännas någon betydelse med afseende å statsbidragets fördelning, borde det högre statsbidraget till de små kassorna just användas till ändamål, som äro ägnade att stärka dessa senare kassors otillräckliga bärkraft, exempelvis till den fondbildning, som härutinnan är af synnerlig betydelse. För närvarande utnyttjas emellertid det högre statsbidraget närmast till ett så mycket som möjligt nedbringa mecllemsafgifterna.

Såsom en olägenhet med de nuvarande grunderna för statsbidragets fördelning må ock betecknas, att, då statsbidraget minskas i den män kassornas storlek ökas, en kassas inkomster därigenom komma att, eftersom kassan växer, förhållandevis minskas, hvarmed, därest icke dess prestationer samtidigt nedsättas, hvilket icke kan vara önskvärd!, jämvikten i kassans ekonomi riskeras.

En viktig invändning mot statsbidragets utgående efter medlemsantalet allena är ock den, att därmed ingen hänsyn tages hvarken till sjukdomsfrekvensen inom de olika kassorna, hvilken framför allt är af betydelse för kassornas ekonomi, eller till möjligheten att genom lämpliga bestämmelser rörande statsbidragets utgående uppmuntra till en höjning, inom lämpliga gränser, på frivillighetens väg af sjukkassornas prestationer.

De mera formella anmärkningar, som gjorts mot de nuvarande grunderna för statsbidragets utgående och deras vacklande tillämpning, torde här kunna lämnas åsido.

Olika förslag till grunder för statsbidrag en till registrerade sjukkassor.

Andragrunder Då det således, enligt vår mening, gäller att finna andra grunder bTdragetä för statsbidragets utgående än de nuvarande, må till en början erinras utgående, om de hufvudsakliga förslag, som i sådant hänseende framkommit.

Kungl. Maj:ts: Nåd. Proposition N:o 202.

57 I. Statsbidrag utgår till hvarje sjukkassa i förhållande till dess medlemmars (fasta) af gifter.

Denna beräkningsgrund förordades af sjukkassekonferensen i Stockholm 1907, hvarvid dock konferensen uttalade dels att i de medlemsafgifter, som sålunda skulle läggas till grund för beräkningen, icke borde inräknas den del af sådan afgift, hvilken kunde vara afsedd till bestridande af begrafningshjelp å högre belopp än 100 kronor, dels ock att statsbidraget till de särskilda kassorna i hvarje fall borde vara begränsad! till högst 3 kronor pr medlem.

Till förmån för beräkningsgrunden har anförts, att densamma uppmuntrar sjukkassemedlemmarne till verkliga ansträngningar för att skaffa sig en tillräcklig sjukförsäkring, enär ju statsbidraget ökas jämsides med det egna offret, och vidare att, i den mån yrke m. fl. omständigheter påkalla högre utgifter för sjukförsäkringen, i motsvarande grad ökas statsbidraget.

De invändningar, som äro att framställa mot beräkningsgrunden, kunna sammanföras till följande hufvudpunkter:

1. Beräkningsgrunden blir i främsta rummet till fördel för dem, hvilka på grund af eu jämförelsevis god ekonomisk ställning kunna ikläda sig höga afgifter för sin sjukförsäkring, under det att statsbidragets ändamål snarare bör vara att förhjälpa de mindre lyckligt situerade till en effektiv sjukförsäkring.

2. Beräkningsgrunden premierar kanske närmast en utsträckning af sjukhjälpen till beredande af höga understödsbelopp. Härvidlag möter en betänklighet härutinnan, att, då det framlagda lagförslaget icke, i motsats till hvad som är vanligt inom den obligatoriska sjukförsäkringen, uppställer något maximum för den kontanta sjukhjälpens belopp, statsbidraget skulle kunna utnyttjas för att tillförsäkra medlemmarna ett alltför högt sjukhjälpsbelopp. Statsbidraget synes emellertid under inga förhållanden böra utgå efter sådana grunder, att därmed uppmuntras till beredande afen i förhållande till medlemmarnas lefnadsvillkor oskäligt hög sjukhjälp.

3. Någon hänsyn till de olika förhållanden, under hvilka skilda sjukkassor arbeta, tages så tillvida icke, som en sjukkassa med mycket liten sjukdomsfrekvens, genom att höja sjukhjälpsbeloppet kan bli delaktig af statsbidrag i samma mån som en kassa med mycket stor sjukdomsfrekvens; afgifterna kunna i båda fallen tänkas lika, allenast att afgiftens höjd betingas i ena fallet af det höga sjukhjälpsbeloppet och i andra fallet af den större sjukdomsfrekvensen.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afl. Ilo Höft. 8

Statsbidrag efter medlemsafgifter.

58 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 202.

Beträffande särskilt den af Stockholmskonferensen föreslagna gränsen för statsbidraget, eller 3 kronor per medlem, en gräns som, söker i någon mån förebygga statsbidragets utnyttjande till beredande af alltför "höga sjukhjälpsbelopp, kan anmärkas, att den i vissa fall, nämligen inom kassor med liten sjuklighet och kort sjukhjälpstid, torde blifva för hög, medan den i andra fall, nämligen inom kassor med stor sjukdomsfrekvens och lång un der stödstid, kan blifva alltför knapp.

I allmänhet kan det sägas, att nu förevarande fördelningsgrund kan utnyttjas på olika sätt inom olika sjukkassor, och att alltför liten garanti finnes för, att därvid det bästa eller under för handen varande förhållanden lämpligaste sättet erhåller företräde.

4. Äfven med den af Stockholmskonferensen föreslagna modifikation, enligt hvilken, vid statsbidragets beräkning för en kassa, som meddelar begrafningshjälp till högre belopp, den del af medlemsafgiften icke må tagas i betraktande, som belöper sig på en begrafningshjälp af öfver 100 kronor, blir statsbidraget, i de fall, då begrafningshjälpen uppgår till högst 100 kronor, i någon mån beroende af begrafningshjälpens storlek, hvilket icke synes vara riktigt. Formuleringen af konferensens uttalande gifver icke med full tydlighet vid handen, huruvida meningen varit, att sjukkassor, som meddela begrafningshjälp till högre belopp än 100 kronor, skulle erhålla statsbidrag endast i förhållande till afgiften för sjukhjälpsverksamheten eller om därvid jämväl de afgifter skulle inräknas, som belöpa sig på begrafningshjälpen, så långt de betingas för en begrafningshjälp ej öfverstigande 100 kronor. I hvilketdera fallet som hälst är uppenbart, att fördelningsgrundens tillämpning härutinnan möter afsevärda praktiska svårigheter med hänsyn därtill, att, så länge begrafningshjälpen icke utgår med belopp öfverstigande 200 kronor, men dock öfverskjuter 100 kronor, gemensam afgift för både sjukhjälp och begrafningshjälp torde komma att upptagas — lagförslaget fordrar ju särskiljande af afgifterna . för sjukhjälp och för begrafningshjälp, först när denna senare öfverstiger 200 kronor.

5. Med ifrågavarande beräkningsgrund kan statsbidragets storlek i vissa fall bli beroende af, huruvida kassan åtnjuter bidrag från andra utomstående eller ej. Detta förhållande har anförts som eu fördel med beräkningsgrunden. Riktigheten häraf kan dock ifrågasättas. Huru som hälst — äfven om kassa mottagit än så höga bidrag från utomstående, så kunna medlemmarne ändock vilja själfva erlägga ganska stora afgifter för att skaffa sig en hög sjukhjälp. I sådant tall skulle staten måhända komma att lämna sin medverkan till en olämpligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

hög sjukhjälp. En gräns uppåt med hänsyn till den kontanta sjukhjälpen är därför alltid påkallad.

6. Den makt sjukkassorna enligt förevarande beräkningsgrund skulle äga att genom egna åtgöranden (ökning af medlemsafgiften) höja statsbidraget inom möjligen alltför vida gränser (3 kr. per medlem öfver lag), innebär en fara för, att statsbidragets totalbelopp kan uppdrifvas högre, än hvad statsmakterna afsett, och vållar dessutom olägenhet ur statsregleringssynpnnkt, i det att beloppet blir svårt att i förväg beräkna med tillräcklig säkerhet.

II. Statsbidraget utgår i proportion till sjukkassas kostnader för

kontant sjukhjälp.

Denna beräkningsgrund hade lifliga förespråkare vid sjukkassekonferensen i Stockholm och omfattades därvid särskildt af representanter för Stockholms, Göteborgs och Norrköpings sjukkassor.

Beräkningsgrunden bär härutinnan företräde framför den under I behandlade, att statsbidragets storlek blir helt och hållet oberoende af begrafningshjälpen, äfvensom af den omständighet, huruvida kassans utgifter bestridas i sin helhet af medlemmarna själfva eller till större eller mindre del med tillhjälp af utomstående eller genom donerade medel.

Mot beräkningsgrunden kunna emellertid göras gällande hufvudsakligen samma eller analoga invändningar, som anförts under I: 1), 2) och 3).

En olägenhet är också, att statsbidraget till hela sitt belopp blir beroende af fluktuationerna i sjukligheten och kominer att till storleken förändras med dessa, hvilket ej kan vara önskvärd! ur statsregleringssynpunkt. I hvarje fall bör statsbidragets storlek uppåt begränsas, enär detsamma eljest, genom att sjukhjälpsbeloppert inom kassorna höjas, kan komma att springa upp till huru stora belopp som hälst.

I likhet med föregående beräkningsgrund, endast i än högre grad än denna, är det, på sätt under I: 6) framhållits, lagd! i sjukkassornas hand att inom alltför vida gränser höja statsbidraget, hvilket därmed blir till sitt' belopp svårberäkneligt.

Mindre tilltalande är förevarande beräkningsgrund också ur den synpunkten, att hänsyn därvid icke tages till sjukhjälp under annan form än kontant understöd.

Statsbidrag efter den kontanta sjukbjälpskostnaden.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Statsbidrag efter personantal jämte efter

»utbetalda sjukaf gifter» eller efter utgifven kontant sjukhjälp.

Statsbidrag med två dagars sjukhjälp per medlem.

III. Statsbidraget utgår med ett fixt belopp för person, jämte viss del af »utbetalda sjuhajgif'ten eller af hontant sjukhjälp.

Vid sjukkassekonferensen i Norrköping 1905 förordades sådan omläggning af statsbidraget, att detta lomme att utgå med 2 kronor för hvarje i sjukkassa sjukförsäkrad person, jämte bo af »utbetalda sjukafgifter» (synes hafva afsett mediemsafgifter.)

Sveriges sjukkassors centralkommitté har i sitt uttalande till Kungl. Maj:t af den 1 augusti 1905 angående statsbidrag till sjukkassorna i Norrköpingskonferensens nyssberörda förslag, till hvithet kommitténs uttalande ansluter sig, velat hufvudsakligen se en norm för angifvande af statsbidragets storlek, men däremot mindre eu för praktisk tillämpning afsedd grund för dess fördelning. Spörsmålet om statsbidragens lämpliga fördelning, lämnas af kommittén väsentligen öppen. Hvad som borde utgå från staten utöfver 2 kronor per medlem, synes dock i centralkommitténs uttalande hänföra sig till den utbetalda kontanta sjukhjälpen.

Mot denna beräkningsgrund, i hvad den hänför statsbidraget till mediemsafgifter eller utbetald sjukhjälp, kunna uppenbarligen göras likartade erinringar, som under I och II anförts mot där behandlade sätt för statsbidragets fördelning.

Anmärkas må äfven, att, om ett konstant statsbidrag per person kombineras med ersättning af en femtedel af kassas mediemsafgifter eller af dess sjukhjälpsutgifter, det konstanta bidraget icke under nuvarande förhållanden torde kunna ifrågasättas böra utgå till så högt belopp som 2 kronor.

Norrköpingskonferensens förslag, som synes hafva afsett att jämväl anvisa en i verkligheten användbar fördelningsgrund, innebär tydligen, att statsbidraget skulle utgå till samma person endast en gång, oafsedt huru många kassor han tillhörde. Med det framlagda lagförslaget kommer flermedlemskap att så småningom upphöra. Ätt emellertid redan nu söka få statsbidraget hänfördt till person och ej till medlem, torde möta alltför stora praktiska svårigheter. I detta afseende må hänvisas till hvad längre fram anföres. IV.

IV. Statsbidraget utgår till de enskilda kassorna med ett belopp, motsvarande tvä dagars sjukhjälp per medlem

Denna beräkningsgrund är föreslagen af kommerskollegium i dess förutnämnda underdåniga utlåtande af den 8 september 1908.

Mot densamma kan hufvudsakligen invändas, att därmed ingen hänsyn tages till den större eller mindre sjukdomsfrekvensen inom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

kassorna, ej keller till sjukhjälpstidens olika längd eller till sjukhjälp, som utspår i form af läkarvård och läkemedel.

Däremot skulle enligt denna beräkningsgrund statsbidragets storlek göras beroende af den kontanta sjukhjälpens belopp.

Därmed drabbas förslaget af samma eller likartade invändningar, som gjorts gällande beträffande föregående förslag och som närmare utvecklats under I: 1), 2), 3), 6).

Antages nu förevarande beräkningsgrund, synes i hvarje fall, liksom beträffande beräkningsgrunden II, nödigt, att ett maximum för statsunderstödet till de enskilda kassorna fastställes, enär bidraget, såsom varierande med sjukhjälpens belopp, annars lätt kunde springa upp till alltför stora summor.

Vi öfvergå nu till att beröra de grunder, efter hvilka, enligt vår mening, statsbidraget till sjukkassorna lämpligas c bör utgå; och få vi därvid till en början tillfälle att i korthet ange de hufvudsakliga synpunkter — i hvad de ej förut kommit till uttryck — som torde böra beaktas, när det gäller att på ett rättvist och tillräckligt enkelt sätt sjukkassorna emellan fördela statens bidrag till sjukkasseverksamhetens främjande.

Enligt vår uppfattning föreligga icke tillräckliga skäl för att helt frångå den princip, som hittills legat till grund för statsbidragets utgående, eller principen: visst belopp per sjukkassemedlem.

Till grund för denna princip bär hittills legat den uppfattning, att staten borde bestrida eller åtminstone väsentligen bidraga till sjukkassornas förvaltningskostnader, ehuru detta, på sätt förut anförts, allenast ofullkomligt genomförts. Äfven om statsbidragets karaktär af förvaltningsbidrag öfvergifves, kan det dock vara riktigt och lämpligt att bibehålla en tillräckligt stor del af statsbidraget efter medlemsprincipen. Sjukkassorna få därmed en grundplåt, som är lätt att på förhand beräkna, ett fast, för hvarje sjukkassemedlem lika bidrag, som staten meddelar i syfte att underlätta för den enskilde att, med skyldigomtanke om sig och de sina, genom medlemskap i sjukkassa trygga sig mot nöd, när arbetskraften brytes af sjukdom.

Denna grundplåt bör å ena sidan icke sättas alltför låg, enär i annat fall, med hänsyn till den stora variationen i sjukdomsfrekvensen inom olika kassor, bidraget till kassorna skulle komma att utgå med alltför olika belopp. Men den bör ej heller sättas så stor, att icke full

Synpunkter till nya grunder för statsbidragets utgående.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

möjlighet vinnes att genom ett efter andra grunder utgående tillägg i tillräcklig grad anpassa statsbidraget i dess helhet efter kassornas olika behof och skilda verksamhetssätt.

Vi anse därför, att en väsentlig del af statsbidraget fortfarande bör utgå efter medlemsantalet i sjukkassa, och att denna del till sitt belopp bör ungefär sammanfalla med den, genomsnittligt taget, på hvarje medlem belöpande andelen i sjukkassornas förvaltningskostnader. Denna del af statsbidraget blir därigenom också ägnad att fullt nöjaktigt tillgodose de kraf, som ansetts böra fyllas af det nu utgående statsbidraget i och med dess egenskap af förvaltningsbidrag.

Med statens intresse öfverens stämmer att uppmuntra till en fullt effektiv och ändamålsenlig sjukkasseverksamhet. Den lagstiftning, som ifrågasattes, har samma syfte och pålägger kassorna ökade prestationer i flera afseende!!. Då utgörandet af lagens minimiprestationer ställer sig för olika kassor mer eller mindre svårt, synes rättvisan fordra, att staten söker härutinnan träda emellan, underlättande och utjämnande. Detta kan näppeligen på ett tillfredsställande sätt ske genom en förhöjning af ett bidrag, som utgår efter medlemsantalet i sjukkassa, utan torde böra åstadkommas genom ett efter andra grunder afpassadt tilläggsbidrag.

De olika förhållanden med afseende å sjukdomsrisken, hvarunder kassorna arbeta, synas härvid främst böra beaktas. De kassor torde få anses förtjänta af det högsta statsbidraget, som hafva att på grund af sina medlemmars yrke, ålder, boningsort eller andra dylika förhållanden räkna med en relativt stor sjukdoms- eller olycksfallsfr ek vens.

Vidare bör nu förevarande del af statsbidraget läggas efter sådana grunder, att det uppmuntrar till en utsträckning inom lämpliga gränser af sjukhjälpstiden. Inom våra sjukkassor kan understödstiden i allmänhet sägas vara alltför kort. Sjukkassornas medlemmar utnyttja, förklarligt nog, i främsta rummet möjligheten att kunna tillförsäkra sig en relativt hög sjukhjälp per dag; om denna sjukhjälp sedan blir af tillräcklig varaktighet, kommer i andra planet; det är ju blott ett fåtal sjukkassemedlemmar, som få nytta af en mera utsträckt sjukhjälpstid. Utan lämpliga åtgöranden från statens sida torde därför önskvärdheten af sjukhjälpstidens utsträckning blifva alltför litet tillgodosedd. En för berörda ändamål lämplig åtgärd torde vara, att en del af statsbidraget till sjukkassorna utgår i förhållande till sjukhjälpstidens längd.

Principiellt riktigt synes härvid vara, att statsbidraget lägges så, att detsamma icke kan utnyttjas till sjukhjälpstidens utsträckning i allt-

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

för hög grad En mycket lång sjukhjälp stid bör nämligen icke lämpligen förekomma inom sjukkassorna, enär dessa i vissa hänseenden sakna förutsättningar för att kunna rätt drifva en dylik sjukförsäkringsverksamhet, och då deras egentliga uppgift är att koncentrera sig på ett omhändertagande af de kortvariga sjukdomsfallen och ett första, ej alltför långt skede af de mera långvariga. Därtill kommer, att de långvariga sjukdomarna torde inom eu ej alltför aflägsen framtid bli öfvertagna af en allmän, af staten väsentligen bekostad invaliditetsförsäkring. I den mån en längre utsträckning af sjukhjälpstiden kan vara värd särskild uppmuntran, torde detta under nuvarande förhållanden närmast vara kommunernas sak. Huruvida emellertid den här antydda principen kan fullt genomföras utan allt för invecklade bestämmelser, blir en fråga för sig.

På grund af de sålunda anförda synpunkterna anse vi, att — förutom ett visst bidrag till hvarje medlem — bör af statsmedel utgå ett visst belopp per sjukdag. Antalet sjukdagar inom en kassa, livilket under alla förhållanden beror af den varierande sjukdomsfrekvensen, synes bäst ange, hvar och när behofvet af sjukhjälp är störst. Man kan säga, att ett statsbidrag efter denna grund, i den mån det tillfaller olika kassor med förhållandevis olika belopp, väsentligen rättar sig efter den större eller mindre graden af verkligt behof. Beräkningsgrunden anpassar sig jämväl på ett känsligt sätt efter växlande yttre förhållanden och olika verksamhetssätt inom sjukkassorna, men kan däremot i jämförelsevis ringa mån utnyttjas till fördel för personer i förhållandevis god ekonomisk ställning. Den underlättar och uppmuntrar till åvägabringande af en effektiv sjukhjälp, i det att den premierar en utsträckning af sjukhjälpstiden, alldenstund antalet sjukdagar gifvetvis är beroende af sjukhjälpstidens längd. Däremot premierar den icke en höjning af sjukhjälpens belopp, livilket är i många fall olämpligt och i allmänhet icke behöflig!, enär det enskilda intresset härutinnan är en tillräckligt kraftig häfstång.

Slutligen synes en del af statsbidraget böra utgå med viss del af sjukkassas utgifter för läkarvård och läkemedel.

De svenska sjukkassorna torde nämligen icke tillräckligt hafva uppmärksammat vikten för den sjuke och hans närmaste, att läkarvård och läkemedel samt, där så lämpligen ske kan, äfven sjukhusvård beredes de sjuka på sjukkassas bekostnad. Ofta skulle med understöd i denna form den sjuke snabbare vinna den behandling, hans sjukdom krafvel’, och således kunna hastigare återvinna hälsan. Att den insjuknade snarast möjligt tillfrisknar och blir förvärfsduglig är ett intresse,

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

främst för honom och hans familj, men äfven för den sjukkassa, han tillhör, och för det allmänna, som har behof och gagn af de arbetsdugliga.

De mindre tillfredsställande förhållandena i detta afseende inom vårt sjukkasseväsende ställas i särskildt bjärt belysning, om de jämföras med de i Danmark och Tyskland rådande.

År 1907 utgjorde således i Danmark hela den af sjukkassorna kontant utbetalda sjukhjälpen 1,941,710 kronor eller 33,4 procent af alla utgifter, medan för läkarvård, medicin och sjukhusvård utbetalades 3,393,424 kronor eller 58 procent, däraf för läkarhjälp (jämväl till hemmavarande minderåriga barn) 2,129,641 kronor eller 36 procent och för medicin och andra läkemedel 691,234 kronor eller 12 procent.

De tyska sjukkassorna (bergverkskassorna oberäknade) utbetalade år 1907 i kontant sjukhjälp 121,416,115 mark, medan deras utgifter för läkarvård och medicin samt sjukhusvård och dylikt belöpte sig till 139,855,742 mark, däraf för läkarvård 63,325,782 mark och för medicin och andra läkemedel 40,157,749 mark. Utgifterna för läkarvård, medicin och sjukhusvård utgjorde 48 procent (däraf för läkarvård 22 procent och för medicin 14 procent) af de totala egentliga sjukhjälpskostnaderna, inberäknadt kostnaderna för förvaltningen, medan den kontanta sjukhjälpen uppgick till 42 procent af sagda utgifter.

i Sverige däremot utbetalades 1907 i kontant sjukhjälp 4,004,051 kronor, medan utgifterna för läkarvård, medicin och sjukhusvård belöpte sig till allenast 169,605 kronor. Den kontanta sjukhjälpen utgjorde således 83 procent af utgifterna, frånsedt kostnaden för begrafningshjälp, medan utgifterna för läkarvård, medicin och dylikt allenast uppgingo till ungefär 3 Va procent.

Sammanfattas hvad ofvan yttrats angående de hufvudprinciper, som synas böra tillämpas vid uppställandet af förändrade grunder för statsbidragets till sjukkassorna utgående, skulle alltså sådant bidrag böra utgå:

1) med visst belopp för hvarje medlem,

2) med visst belopp för hvarje sjukdag,

3) med viss del af sjukkassas utgifter för läkarvård och läkemedel;

De nu angifna principerna för statsbidragets utgående synes oss undgå

de invändningar, som enligt hvad förut anförts kunna göras gällande beträffande tidigare föreslagna beräkningsgrunder. Ett statsbidrag i enlighet med ofvan angifna förslag bör kunna med nöjaktig säkerhet i förväg beräknas, och det blir ej heller väsentligen beroende af sjukkassornas egna åtgärder i syfte att tillvinna sig högsta möjliga statsbidrag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

65 Förslag till nya grunder för statsbidragets utgående.

Med anslutning till nu berörda synpunkter synas bestämmelser böra meddelas därom

att sjukkassa och fortsättningskassan, som är registrerad i enlighet med ny lag angående registrerade sjukkassor, må kunna af statsmedel tilldelas bidrag

a) med en krona för hvarje medlem i sjukkassa och 35 öre för i fortsättningssjukkassa sjukhjälpsberättigad;

b) med 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande eller ny lag, kontant sjukhjälp af minst en krona utgått eller vård å sjukhus bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och högst 2 kronor, samt för fortsättningssjukkassa högst 50 öre, allt per medlem; och

c) med en fjärdedel af de utgifter, som kassa under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar.

Med afseende å förevarande statsbidrags beräknande torde böra gälla:

1) att statsbidrag enligt a) skall utgå efter medlemsantalet den 31 december nästföregående år, med frånräknande af medlemar, hvilka tillförsäkrats antingen endast begrafningshjälp, eller sjukhjälp till mindre omfattning, än sådant understöd enligt lagförslaget skall utgå till själfförsörjande medlem, eller ock eu kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag; därvid må om kassan icke varit registrerad under hela föregående år, ifrågavarande del af statsbidraget utgå allenast i förhållande till det antal hela månader, som kassan under året varit registrerad;

2) att medlemsantal, hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst utgår, likaledes skall beräknas efter förhållandena den 31 december nästföregående år;

3) att statsbidrag enligt b) och c) icke skall utgå för medlemmar, hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag;

4) att, hvad ofvan sägs om medlem, afser i fortsättningssjukkassa sjukhjälpsberättigad.

Vidare torde böra föreskrifvas:

att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål, som de fasta medlemsafgifter, hvilka enligt 20 § i lagförslaget skola upp- Bih. till Bikul. Prat. 1910. 1 Snöd. 1 Afä. 153 Hd fl. 9

Förslag till nya grunder för statsbidragets utgående.

66 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Speciell motivering.

tagas af sjukkassa och fortsättningssjukkassa, med iakttagande tillika, att andel i statsbidrag ej må vid de fasta medlemsafgifternas bestämmande räknas sådan medlem eller sjukhjälpsberättigad till godo, för hvilken enligt 1) statsbidrag icke får beräknas;

att, om sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande 200 kronor, statsbidrag skall odeladt användas för sjukhjälpsverksamheten;

att sjukkassa eller fortsättningssjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka, med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga, icke skall äga bekomma statsbidrag;

att fortsättningssjukkassa, som upprättats endast för medlemmar af en viss sjukkassa, icke skall äga bekomma statsbidrag, som utgår efter antalet i sådan kassa sjukhjälpsberättigade; samt

att fortsättningssjukkassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag enligt nu gällande grunder, och som efter de nya grunderna icke skulle äga bekomma ett belopp af lika storlek, som efter nu gällande grunder, ändock må, för högst tre år, efter det kassan blifvit registrerad enligt ny lag, kunna tilldelas statsbidrag till sistnämnda belopp.

Med afseende å hvad sålunda föreslagits, må anföras följande. De allmänna skäl, som synts oss tala för ofvan upptagna sätt för statsbidragets utgående, ha tidigare angifvits. De belopp, som föreslagits, äro satta under antagande å ena sidan, att staten bör i afsevärdt större omfattning än hittills ekonomiskt understödja den gagnande och för samhället betydelsefulla verksamhet, som sjukkassorna utöfva, men att, å andra sidan, detta understöd icke för närvarande kan påfordras utsträckt i samma grad, som i en del främmande länder. Till hvad totalbelopp för år ett statsbidrag efter här föreslagna grunder kan uppskattas, framgår af de ekonomiska kalkyler, som meddelas längre fram. Då sjukkassorna allenast succesivt hinna anordna sig efter den nya lagen och vinna registrering, kommer ökningen af statsbidraget att inträda successivt under de närmaste fem åren.

Något statsbidrag efter medlemsantalet eller i förhållande till antalet sjukdagar har icke föreslagits för sådana medlemmar, hvilka tillförsäkrats understöd i mindre omfattning, än lagförslaget fastställt som minimum för »själfförsörjande» medlemmar. Däremot synas dessa böra få medräknas i fråga om statsbidrag i förhållande till kostnaderna för läkarvård och läkemedel. Statens förpliktelser gent emot dylika medlemmar torde knappast kunna göras gällande i samma mån, som för de

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

själfförsörjande. I hvarje fall vill det synas, som understöd från sjukkassa bör sådana personer tillförsäkras hufvudsakligen i form af läkarvård och läkemedel.

Vidkommande beräkningsgrunderna för statsbidraget må anmärkas, att bidraget föreslagits att utgå efter förhållandena under nästföregående år och medlemsantalet den 31 december nämnda år, med viss begränsning för kassa, som icke varit registrerad under hela föregående år. Huruvida kassa varit registrerad enligt 1891 års lag eller efter den nya lagen, har härutinnan ansetts icke böra medföra någon inverkan. För de gamla kassorna blir förhållandet, att kassorna, genast de blifvit registrerade efter den nya lagen, få statsbidrag efter de nya grunderna, hänförande sig till kassans verksamhet under föregående året. Gifvetvis måste emellertid dessa kassor härför afgifva de rapporter, som behöfvas för den nya beräkningsgrundens tillämpning.

Förslaget bestämmer, att söndagar icke skola inräknas i antalet sjukdagar. Nödigt har synts vara, att ett uttryckligt stadgande om beräkningsgrunden i förevarande afseende upptoges. Den därvid föreslagna principen har synts lämpligast, såsom stående i större öfverensstämmelse med stadgandet i lagförslagets 15 §, än grundsatsen att icke frånräkna söndagarna. Den är också praktiskt fördelaktigare, då det gäller att på lämpligt sätt afväga statsbidragets storlek. Meningen är icke, att förevarande bestämmelse skall tillämpas på sådant sätt, att, i de fall då uppgift föreligger om antalet sjukdagar, inberäknadt söndagar — hvilket torde bli det allra vanligaste —, det inom sjukhjälpstiden fallande antalet söndagar skall i hvarje fall exakt beräknas, enär därmed alltför stort besvär skulle orsakas, utan att man bör kunna använda sig af regeln:

antal sjukdagar, söndagar oberäknade = f>/7 af antalet sjukdagar, söndagar inberäknade.

De praktiska svårigheterna med ett noggrannare beräkningssätt har också föranledt, att vid sjukdagsberäkningen icke tillika undantagits »helgdagar».

Då staten icke har anledning att med sitt bidrag stödja sådana sjukkassemedlemmar, som äro i den ekonomiska ställning, att de kunnat tillförsäkra sig en jämförelsevis hög sjukhjälp, hafva vidare upptagits bestämmelser, innebärande att statsbidrag icke i någon form må utgå för personer, hvilka tillförsäkrat sig en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per sökendag; en siffra som torde något understiga — hvilket må anses påkalladt — en skäligen väl situerad kroppsarbetares dagsinkomst.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Vidkommande den del af statsbidraget, som skall utgå efter antalet sjukdagar*), har ansetts lämpligt föreskrifva ett minimum och ett maximum, räknadt pr medlem. Det föreslagna minimum saknar visserligen afsevärdare praktiskt betydelse, då statsbidraget efter sjukdag allenast i undantagsfall torde komma att understiga 50 öre pr medlem, men det ger dock kassa säkerhet för erhållande af ett under alla förhållanden lika högt belopp, som enligt nu gällande grunder. Sättandet af en maximisiffra kan visserligen anses mindre konsekvent från den synpunkten, att beräkningsgrunden framför allt vill ta sikte på sjukdomsfrekvensen i olika kassor. Detta maximum kommer nämligen i enstaka fall, då genom särskilda förhållanden sjukligheten blifvit mycket stor, att hindra kassa att bekomma statsbidrag i hela den utsträckning, behofvet kunde påkalla. Ett maximum torde emellertid böra sättas, till garanti för, att denna del af statsbidraget icke måtte springa upp till alltför betydande belopp. Särskild! synes detta påkalladt med hänsyn till de fall, då sjukhjälp i större utsträckning lämnas vid långvariga sjukdomar. Antalet sjukdagar kan nämligen i dessa fall stiga rätt ansenligt. Såsom redan framhållits, är det visserligen principiellt riktigt, att i det antal sjukdagar, som skall ligga till grund för statsbidragets beräkning, den sjuktid icke inräknas, som belöper sig på senare skeden af långvariga sjukdomar. Vi hafva emellertid, om också ej utan tvekan, bl. a. från kostnadssynpunkt, trott oss böra uppgifva denna princip för de praktiska svårigheter, som synts möta för dess rationella genomförande. Härvid har framför allt beaktats vikten af, att den myndighet, som får statsbidragets utanordnande om hand, icke betungas med ett alltför afsevärdt och tidsödande arbete, något som kan befaras, om sjukdagsberäkningen göras mera invecklad. Ej heller har lämnats ur sikte, att i detta fall vissa svårigheter sannolikt skulle uppstå för sjukkassorna att själfva beräkna statsbidragets belopp, hvarmed missförstånd och däraf följande olägenheter lätt kunde uppkomma.

Hvad särskild! fortsättningssjukkassorna beträffar, synas dessa förtjänta af statens understöd åtminstone i den mån, de icke iugripa på det område, som lämpligast bör vara förbehållet en blifvande, af

*) Frågan om gränser för statsbidraget i förhållande till kostnaderna för läkarvård och läkemedel har ansetts för närvarande böra lämnas öppen, då den verkliga omfattningen af ifrågavarande kostnader, äfvensom deras variationer, synas vara för litet kända, för att med ledning af dem, lämpliga sådana gränser skalle kanna uppställas, och då vidare något större praktiskt behof af gränser i förevarande afseende icke för närvarande förefinnes, i anseende till den ringa utsträckning, i hvilken berörda slag af understöd förekomma i vårt land.

69 Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 202.

staten väsentligen bekostad invaliditetsförsäkring. Till en del torde dock deras understödjande böra vara en kommunernas sak. Sedan med tillkomsten af en ny lag fortsättningssjukkassornas verksamhet kunnat lämpligare anordnas och blifvit mera effektiv, torde kommunerna också, mer än hittills, befinnas villiga att understödja den nyttiga, frivilliga sjukhjälpsverksamhet, som dessa kassor utöfva, och som minskar kommunernas fattigvårdstunga eller åtminstone ger denna en mera tilltalande form genom att den erhåller karaktären af understöd till fortsättningssjukkasseverksamheten.

Kostnaderna för beredande af fortsatt sjukhjälp i den omfattning, sådant understöd lämpligen bör i fortsättningssjukkassor meddelas, äro små i jämförelse med sjukhjälpskostnaderna inom vanliga sjukkassor. Sjukhjälpskostnaderna inom fortsättningssjukkassa med icke alltför långt utsträckt sjukhjälpstid, torde sålunda kunna uppskattas till Ve å 1li af en vanlig sjukkassas. I fråga om förvaltningskostnaden i fortsättningssjukkassa, torde denna kunna sättas till högst Yio af samma kostnad i vanlig sjukkassa. Det statsbidrag, som bör tillkomma fortsättningssjukkassa, synes sålunda böra vara så mycket lägre än i andra sjukkassor, som angifna proportioner utvisa. Det grundläggande konstanta statsbidraget har emellertid satts till 35 öre eller något högre än hvad nämnda proportion anger. Det har nämligen syntsnödvändigt att förebygga, att icke dessa kassor efter de nya grunderna komma att erhålla ett, åtminstone i allmänhet, afsevärdt lägre bidrag, än de åtnjutit efter de nuvarande. Några smärre fortsättningssjukkassor skulle i allt fall efter här föreslagna grunder bekomma mindre bidrag af staten än hittills. Då det kunde blifva olägligt för sådana kassor att på en gång få det väsentliga tillskott till kassans ekonomi, som statsbidraget utgjort, nedsatt, har det ansetts billigt, att fortsättningssjukkassa de första 3 åren efter dess registrering enligt ny lag må kunna bekomma minst samma belopp, som kassan skolat uppbära enligt nu gällande grunder.

Då fortsättningssjukkassas sjukhjälpstid kan vara helt kort och därmed dess sammanlagda sjukdagsantal ringa samt följaktligen dess behof af statens understöd tämligen obetj^dligt, har något minimum för statsbidraget efter sjukdag ej ansetts böra föreskrifvas för dessa kassor. Ett maximum är däremot af förut antydda skäl påkalladt jämväl för fortsättningssjukkassornas vidkommande, och har detta ansetts böra sättas till 50 öre per medlem. Exempel finnes på, att fortsättningssjukkassa upprättats för allenast medlemmar, tillhörande eu enda vanlig sjukkassa. Någon anledning för staten att uppmuntra tillkomsten af dylika kassor, hvilkas uppgift gifvetvis lika väl och sannolikt med mindre kostnader

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

kan fyllas genom en utsträckning af sjukhjälpstiden i primärkassorna, finnes icke, hvadan för dessa kassor något bidrag efter antalet sjukhjälpsberättigade icke upptagits. Statsbidraget till dylik kassa kommer därigenom att i allmänhet utgå med samma belopp, hvarmed statsbidraget till primärkassan skulle hafva ökats, därest medlemmarna inom densamma beredts sjukhjälp i den ökade utsträckning, som motsvarar den fortsatta försäkring, som af fortsättningssjukkassan meddelas.

Ett särskildt förhållande vid fråga om statens understödjande af sjukkasseverksamheten torde slutligen böra beaktas.

Några sjukkassors stadgar innehålla bestämmelser rörande uteslutning af medlemmar af skäl, som synas mindre väl öfverensstämma med en statsunderstödd sjukkässeverksamhets uppgift. Så har t. ex. förhållandet ansetts vara med de kassor, hvilkas stadgar innehålla bestämmelser om uteslutning af medlem, som beträdts med »strejkbryteri», »blockadbryteri» o. s. v.

Vid sjukkassekonferensen i Norrköping framställde en sjuk- och begrafningshjälpsförening för kvinnor det förslag, att konferensen måtte uttala, att i sjukkassornas stadgar borde införas en paragraf af innebörd, bland annat, att medlem, som utfört strejk- eller blockadbrytararbete, skulle kunna på grund däraf uteslutas ur sjukkassan. Såsom motiv till förslaget angaf föreningen, att densamma af vederbörande registreringsmyndighet förvägrats godkännande af införandet af en paragraf i angifvet syfte i det för föreningen gällande reglementet. Konferensen godkände utan diskussion ett af dess beredningsutskott afgifvet, så lydande utlåtande: »Utskottet, som anser, att sociala såväl som politiska och religiösa tvister icke böra dragas in i den allmänna sjukkasseverksamketen, hemställer, att motionen icke må föranleda till någon konferensens åtgärd.)» Den mening, som i detta yttrande uttalats, torde också vara den förhärskande inom sjukkassorna.

I fråga om registrering af dylika kassor har i motiveringen till det framlagda lagförslaget om registrerade sjukkassor anförts följande: »I detta sammanhang må emellertid framhållas, hurusom det gifvet vore att anse såsom olämpligt, om en sjukkassa för inträde uppställde fordran på intagandet af en viss ställning i sociala, politiska eller religiösa tvistefrågor. Att genom uttryckliga lagbestämmelser förhindra att så skedde, skulle dock tydligen erbjuda stora svårigheter och synes ej heller stå väl tillsammans med sjukkasse verksamhetens grundval af frivillighet, så mycket mindre som enligt förslaget registrering skall utgöra en nödvändig betingelse för sjukkassas förvärf af rättsperson-

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

lighet. Annorlunda ställer sig spörsmålet, då fråga blir om statens understödjande af sjukkasseverksamheten. Därvid bör det otvifvelaktigt vara på sin plats att tillse, huruvida de grunder, på Indika sjukkassa gjort sig sluten, äro af beskaffenhet, att de må anses främmande för eller stridande mot sjukkassornas samhällsuppgift, så att det af sådan anledning icke öfverensstämmer med statsintresset att denna kassa tillerkännes statsbidrag eller annorledes kommer i åtnjutande af uppmuntran från statens sida.»

Visserligen torde en kassas slutenhet i allmänhet icke böra föranleda till att statsbidrag förvägras densamma; men slutenheten kan dock vara af den beskaffenhet, att staten icke finner sig böra med särskild! bidrag stödja sådan kassa. Att här draga en lämplig gräns är både svårt och grannlaga. Att medlemskap i eu sjukkassa göres beroende af medlemskap i viss förening (t. ex. en nykterhetsorden) kan ej möta betänklighet.

Emellertid anse vi oss böra räkna med, att staten bör hafva i sin hand att kunna vägra understöd åt sjukkassor, som pröfvas hafva obehöriga bestämmelser, hvadan bland bestämmelserna om statsbidrag till sjukkassor inrymts, att kassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, Indika, med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga, icke må tillerkännas statsbidrag.

Till frågan, huru med pröfning häraf lämpligen bör förhållas, återkomma vi här nedan.

Såsom närmare framhållits i motiveringen till förslaget till lag om registrerade sjukkassor, är det önskvärd!, att fortsättningssjukförsäkringen icke splittras på onödigt många fortsättningssjukkassor, helst dessa kassors verksamhet förutsätter ett jämförelsevis stort medlemsantal. I vissa yttranden öfver berörda lagförslag, afgifvet af sjukkassornas målsmän, särskildt styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund har också hemställts om åtgärder till förekommande af att mer än en fortsättningssjukkassa å samma ort blefve registrerad. En sådan bestämmelse öfverensstämmer emellertid icke med lagförslagets ståndpunkt i registreringsfrågan. Möjligen kunde däremot ifrågasättas att anse bestämmelser i en fortsättningssjukkassa af innebörd att till medlemmar i kassan allenast må upptagas viss eller vissa primärkassor eller medlemmar af sådana kassor, såsom »obehöriga», och på den grund förvägra sådan kassa statsbidrag. Denna utväg synes emellertid icke tilltalande. »Obehörighetsgrunden)) bör icke utvidgas mer än den allra viktigaste hänsynen till den statsunderstödda sjukkasseverksamheten» oberördhet af politiska, sociala eller religiösa tvister kräfver.

72 Hänsyn ej tagen till flermedlemskap.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

I förestående grunder för statsbidragets utgående till sjukkassor och fortsättningssjukkassor har hänsyn icke tagits till det flermedlemskap, som för närvarande består och enligt det framlagda förslaget fortfarande skulle för personer, hvilka vid tiden för lagens utfärdande äro medlemmar af särskilda registrerade sjukkassor, få bestå. Då det här är fråga om en öfvergångstid, synes ej heller trängande skäl föreligga att vid statsbidragets meddelande taga sådan hänsyn, huru teoretiskt berättigadt detta än vore. Synnerligen stora praktiska svårigheter synas nämligen i annat fall uppkomma. Någon lämplig princip att tillämpa vid fördelningen af det bidrag, som belöper på en person, som tillhör flere kassor, dessa kassor emellan måste utfinnas. Detta är emellertid synnerligen vanskligt. Att dela beloppet mellan kassorna synes hardt när ogörligt, dels på grund af den invecklade, tidsödande och därför äfven kostbara procedur, som för sådant ändamål blefve nödig, dels ock på grund af svårigheten att i anseende till den olika art och omfattning, som ifrågavarande kassors verksamhet säkerligen ofta företer, rättvist utföra denna fördelning. Att öfverlämna bidraget till en enda af dessa kassor stöter också på olägenheter. Hvarje princip, som därutirman göres gällande, beträffande hvilken af kassorna, som skall få bidraget, måste bli skäligen godtycklig och komma att, säkerligen ofta, betraktas såsom orättvis åt de kassor, som frånkännas bidrag för dylik medlem. För att kunna genomföra grundsatsen om bidragets öfverlämnande till en kassa måste inom hvarje kassa klargöras, hvilka personer, som tillhöra andra kassor, vidare hvilka af dessa kassor en viss person bör tillräknas, tilläfventyrs — såsom föreslagits — den, hvilken personen längst tillhört — o. s. v. Sedan på detta sätt de personer blifvit afskilda, för hvilka kassan ägde uppbära statsbidrag, skulle de för dem utgifna kostnaderna för läkarvård och läkemedel specificeras, likaså antalet på dem belöpande sjukdagar, hvilket allt måste bli förenadt med mycket kännbart besvär. Med antagande af grundsatsen, att bidraget för ifrågavarande personer öfverlämnas till blott en kassa, blir, då förhållandet mellan det antal medlemmar, för hvilka kassan ägde uppbära statsbidrag, och hela antalet växlade från tid till annan, kassans inkomst af statsbidraget en i kassans budget föränderlig faktor. Kassans ekonomi komme till följd häraf att sakna nödig jämnvikt, därest icke de medlemmar, för hvilka kassan icke ägde uppbära statsbidrag, antingen ålades i den mån förhöjda medlemsafgifter, som motsvarade de öfriga medlemmarnas tillgodohafvande i statsbidraget, eller ock gjordes delaktiga af en sjukhjälp, som reducerades i en grad motsvarande den mindre inkomst, dessa medlemmar tillförde kassan.. Det ligger i öppen dag att häraf måste följa

73 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

stora svårigheter. Att på ett rättvist sätt höja afgifterna, resp. sänka understöden, att ordna med uppbörd af afgifter och utbetalande af understöd enligt olika grunder o. s. v., komme dessutom att orsaka ett afsevärdt större förvaltningsbesvär och ökade förvaltningskostnader. I allmänhet kan sålunda sägas, att hvarje åtgärd i syfte att för en och samma person statsbidrag icke skall kunna erhållas i mer än eu kassa, påkallar speciella anordningar inom kassorna af en både invecklad och kostsam beskaffenhet. De kostnader, som häraf blefve en följd, komme under öfvergångstiden att afsevärdt neutralisera förmånen af det ökade statsbidraget. Lämpligheten af att tillgripa den omständliga apparat, som kräfves för ändamålet, torde kunna ifrågasättas, med hänsyn särskildt till att densamma efter öfvergångstidens slut, sedan flermedlemskapet blifvit bragd ur världen, blefve alldeles onödig. Det bör dessutom uppmärksammas, att flermedlemskapet fördyrar sjukkasseverksamhetens förvaltning .därigenom att den, som tillhör flere kassor, måste betala förvaltningsbidrag till alla dessa kassor, hvadan och med hänsyn till den klassindelning af sjukkassor, hvarom i lagförslaget meddelas bestämmelser, antagligt är, att flermedlemskapet i ej ringa utsträckning kommer att ersättas med ingående i en högre klass i den sjukkassa, hvaraf medlemmen har största intresset. Sjukkasseverksamheten kan emellertid af berörda anledning icke tillgodogöra sig statsbidraget i full utsträckning för den egentliga understödsverksamheten under öfvergångstiden, därest ej detta bidrag utgår oafsedd flermedlemskapet, enär statsbidraget måste i större grad än efter öfvergångstiden användas till förvaltningskostnaderna. Flermedlemskapet har länge florerat och statsbidraget utgått oafsedt detta. Då nu med en ny lagstiftning flermedlemskapet skall upphöra, men detta ansetts ej böra ske på en gång, utan personer, som nu äro medlemmar af flere kassor, skulle få förbli det, är det också lämpligt att med afseende å statsbidragets åtnjutande söka göra öfvergången så mjuk som möjligt.

Det framlagda förslaget till lag om registrerade sjukkassor ifrågasätter en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet, hos hvilken kassorna jämväl skola registreras.

Det synes lämpligt, att denna myndighet äfven får till åliggande att handlägga frågor om statsbidrag till sjukkassorna. Med den intima kännedom, som myndigheten kommer att vinna om sjukkassorna, förebygges därmed lättast missbruk och garanteras en enhetlig behandling af statsbidragsfrågorna.

Bill. till Bikscl. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afä. 153 Häft.

Handläggning af frågor rörande statsbidrag till sjukkassor.

Statsbidrag till kassor, som ej äro registrerade enligt ny lag.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Naturligen böra handläggandet och expedierandet af dessa ärenden ske under så enkla former, som låta sig förena med nödig noggrannhet och säkerhet. Lämpligen synes kunna förfaras på följande sätt:

Sjukkassas styrelse ingifver skriftlig ansökan om statsbidrag och uppgifver därvid, hvilken af styrelsens medlemmar äger uppbära beloppet. Till dylika ansökningar bör formulär fastställas af tillsynsmyndigheten, hvilka formulär kostnadsfritt tillhandahållas sjukkassorna såväl hos tillsynsmyndigheten som hos länsstyrelserna. Efter det tillsynsmyndigheten pröfvat ansökningen, öfversänder den till vederbörande, kostnadsfritt för kassan, det kassan tillkommande belopp, antingen, om den styrelsemedlem, som äger uppbära statsbidraget, är bosatt i stad, där riksbankskontor linnes, i check på riksbanken, eller, i andra fall, i assureradt bref eller i postanvisning, hvarefter kvitto af kassan insändes till tillsynsmyndigheten — under tiden, tills så skett, finnes ju alltid postkvittot som verifikation.

Vid ansökan om statsbidrag bör fogas af styrelsen bestyrkta uppgifter rörande de förhållanden, som erfordras för bedömande af statsbidragets belopp. Dessa uppgifter böra meddelas å formulär, som tillsynsmyndigheten fastställt och som tillhandahållas på sätt om ansökningar till statsbidrag här ofvan angifvits.

Frågan, huruvida en kassa, i följd af obehöriga bestämmelser i stadgarna, bör uteslutas från statsbidrags erhållande synes böra pröfvas af Kungl. Maj:t. En dylik pröfning är alltid en grannlaga sak, och tillsynsmyndigheten bör så vidt möjligt hållas fri från de kontroverser, som i anledning häraf kunna uppkomma. Finner därför tillsynsmyndigheten, att i kassas stadgar intagits bestämmelser, som, enligt hvad förut anförts, kunna ifrågasättas vara obehöriga, har myndigheten att hänskjuta frågan om statsbidrag till Kungl. Maj:ts afgörande.

Pröfvar Kungl. Maj:t ifrågavarande bestämmelser vara obehöriga, är kassan, så länge dessa bestämmelser kvarstå oförändrade, utesluten från erhållande af statsbidrag; finner Kungl. Maj:t bestämmelserna icke vara obehöriga, återgår ärendet till tillsynsmyndigheten för ^anordnande i vanlig ordning af statsbidraget.

För kassor, förut registrerade enligt äldre lag, som ännu icke vunnit registrering efter ny lag, synes statsbidrag böra utgå till samma belopp och under samma villkor som hittills. Frågan om statsbidrag för dessa kassor skulle således fortfarande handläggas enligt Kungl. kungörelsen den 10 juni 1892. Sådant statsbidrag skulle dock för nu

75 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

ifrågavarande kassor icke utgå under längre tid än den i lagförslaget upptagna öfvergångstid (sista gången således under femte året efter lagens ikraftträdande). Enligt det framlagda lagförslaget skulle den nya lagstiftningen för sjukkassor afse allenast kassor, som jämte sjukhjälp bevilja begrafningshjälp till och med 500 kronor, medan för sjukkassor, som bevilja högre begrafningshjälp, 1891 års lag fortfarande skulle tills vidare förblifva gällande. Komma de kassor, hvarom här är fråga, icke att inrangera sig under den nya sjukkasselagen, bör visserligen, under den i samma lag ifrågasatta öfvergångstiden, dessa kassor lika litet som andra kassor, Indika registrerats enligt äldre lag, förvägras statsbidrag i enlighet med nu gällande grunder. Men vid öfvergångstidens slut skulle alla kassor, som ej registrerats enligt den nya lagen, förlora dylikt bidrag.

Statistisk utredning.

För beräkning af det totala statsanslaget till sjukkasseverksamheten per år enligt olika grunder för statsbidragets utgående är nödigt att känna vissa för sjukkasseverksamheten i vårt land betecknande talförhållanden. Först kommer därvid i beaktande

1. Antalet medlemmar inom de registrerade sjukkassorna.

Denna siffra varierar gifvetvis år från år, och huru detta i en framtid kommer att ske, kan endast gissningsvis angifvas med ledning af förhållandena under de gångna åren.

Iiela antalet medlemmar inom de registrerade sjukkassorna och ökningen däri under de senaste åren, rörande hvilka statistiska uppgifter härutinnan föreligga, angifves här nedan

År. Medlemsantal 31/i2. Ökning under året.

1905 ............................................................. 437,588 42,884

1906 ........................................ 489,958 52,370

1907 ...................... 543,919 53,691

Medlemsantalet är ett annat än antalet i sjukkassorna försäkrade personer. Sistnämnda antal torde kunna approximativt beräknas med ledning af de siffror rörande förekomsten af medlemskap i flere sjukkassor samtidigt, hvilka för år 1906 beräknats af kommerskollegium på grundvalen af förut omnämnda utredning.

Beräkningar af det totala statsanslagets belopp efter olika grunder för dess utgående.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Såsom synes af de anförda siffrorna, har ökningen under åren 1905—1907 varit i oafbruten tillväxt. Detta gäller äfven tidigare år. Ökningen under 1907 är sålunda den största, som under något år ditintills förefunnits.

Tager man i betraktande, att under de ifrågavarande åren hela den för närvarande blomstrande fortsättningssjukförsäkringen uppstått, och att fortsättningssjukkassorna vid 1907 års slut torde hafva haft att uppvisa 20,000 å 30,000 medlemmar — se härom den statistik, som bifogats det nya lagförslaget — synes man vara berättigad draga den slutsatsen, att anslutningen till de registrerade egentliga sjukkassorna icke ökats, utan snarare i någon män gått tillbaka under åren 1906 och 1907. Gifvet är äfven, att med den ganska ansenliga utbredning, sjukkasseverksamheten redan ernått i vårt land, man i anseende till den ringa folkökning, Sverige bär att räkna med, näppeligen kan vänta sig en alltfort stegrad ökning i sjukkassornas medlemsantal — utan att detta beliöfver innebära något afstannande i sjukkasseverksambetens utveckling.

Man bär dessutom att taga i betraktande, att, enligt det föreliggande lagförslaget, efter lagens utfärdande nytillkomna sjukkassemedlemmar icke längre få tillhöra mer än en sjukkassa samtidigt; vidare, att med en tilltagande, af lagförslaget främjad klassbildning inom sjukkassorna den nuvarande flermedlemskapsfrekvensen skall minskas, i det att många, som för närvarande tillhöra flera sjukkassor, skola öfverflytta hela sin försäkring till en klassindelad kassa — något som i själfva verket bör ställa sig billigare än att tillhöra flere kassor.

Säkerligen är man under sådana förhållanden berättigad antaga, att, äfven om anslutningen till sjukkasseverksamheten på grund af förhöj dt statsbidrag till sjukkassorna och en genom den nya lagen förbättrad sjukhjälpsverksamhet, såsom man får hoppas, kommer att ökas, den årliga tillväxten i antalet sjukkassemedlemmar i riket ändock icke skall öfverstiga 50,000.

Under dessa förutsättningar kan antalet sjukkassemedlemmar i riket beräknas under de närmaste åren icke komma att ställa sig högre än nedan angifves:

År. Medlemsantal 31/i2.

1908 ....................................................................... 600,000

1909 ........................................................................ 650,000

1910 ......................................................................... 700,000

1911 ................................................................... .. 750,000

1912 ........................................................................ 800,000

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Snarast torde man kunna antaga, att medlemsantalet skall komma att understiga dessa siffror.

Den omständigheten torde äfven i någon mån förtjäna afseende, att åtskilliga sjukkassemedlemmar f. n. äro och sannolikt ålit fortfarande komma att vara tillförsäkrade sjnkhjälp från kassorna allenast i helt ringa utsträckning, detta på grund af att de ej äro själfförsörjande personer; i enlighet med de grundsatser, som i det föregående gjorts gällande, torde dessa böra lämnas å sido vid en beräkning af här ifrågavarande slag. Detsamma torde äfven böra äga rum beträffande de medlemmar, som äro tillförsäkrade sjukhjälp till jämförelsevis högt belopp. Afgjordt synes vara anledning att bortse från dem, som inom sjukkassorna äro berättigade till endast begrafningshjälp. Någon utgångspunkt för en uppskattning af antalet sjukkassemedlemmar, hänförliga till nu nämnda kategorier, finnes icke, men kunna de säkerligen antagas uppgå till några tusental.

Med bortseende från fortsättningssjukkassornas medlemmar torde man, om hänsyn tages jämväl till senast berörda förhållanden, för de följande beräkningarna kunna utgå ifrån nedan angifna siffror å antalet medlemmar och personer inom de registrerade sjukkassorna under de närmaste åren — antalet i sjukkassorna försäkrade personer har approximativt uppskattats med ledning af de genom kommerskollegii förut omförmälda utredning funna tal:

Framhållas må emellertid, att detta innebär det antagande, att samtliga nuvarande och intill en ny lags utfärdande ytterligare tillkomma registrerade sjukkassor omedelbart låta registrera sig enligt den nya lagen. Med hänsyn till den i många fall genomgripande omläggning af verksamheten, som härför fordras, torde man dock med all sannolikhet kunna antaga, att de förutvarande sjukkassorna först småningom under loppet af den medgifna respittiden af fem år skola vara färdiga härmed.

I betraktande häraf torde, hvad åren 1911 och 1912 beträffar, de verkliga medlemssiffrorna, hänförande sig till de kassor, som vid de

År.

Medlemsantal 31/i2. Motsv. antal personer.

1908.. .1909..

1910..

1911..

1912..

560.000 480,000

605.000 515,000

650.000 550,000

700.000 590,000

750.000 640,000

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

respektive tidpunkterna äro registrerade enligt den nya lagen, med säkerhet afsevärdt understiga de ofvan anförda.

Under ofvan antagna förutsättningar skulle, i fråga om fortsättningssjukkassorna, medlemssiffrorna för åren 1908—1912 gestalta sig på ungefär följande sätt:

1908 ............................................................................. 35,000

1909 ........................................................................... 40,000

1910 ......................................................................... 45,000

1911 ............................................................................. 50,000

1912 ......................................................................... 55,000

Vi hafva i det föregående icke ifrågasatt en reduktion af statsbidragens belopp för de större sjukkassorna, på sätt enligt nu gällande grunder för statsbidragens utgående äger rum. För den händelse en modifikation af de af oss föreslagna grunderna i sådan riktning skulle ifrågasättas, må emellertid i detta sammanhang anföras, att enligt de siffror, som af kommerskollegium blifvit angifna för år 1906 på grundvalen af hvad i detta hänseende inhämtats genom oftanämnda utredning angående förekomsten af medlemskap i flere sjukkassor, omkring en fjärdedel af samtliga sjukkassemedlemmar vid nämnda tid tillhörde kassor på öfver 400 men högst 5,000 medlemmar. Enligt den offentliggjorda sjukkassestatistiken för år 1907 utgjorde vidare antalet medlemmar vid detta års slut inom samtliga registrerade sjukkassor med öfver 5,000 medlemmar (9 till antalet) 127,319. Inom dessa grupper af kassor utgå enligt nuvarande grunder statsbidragen med i förra fallet högst 1 kr. och minst 40 öre och i senare fallet mindre än 40 öre.

2. Medelåldern inom sjukkassorna.

Kännedomen härom är för det spörsmålet, hvarom här är fråga, af en viss betydelse.

En af undertecknad, Rydin, för någon tid sedan företagen undersökning beträffande åldersförhållandena inom de registrerade sjukkassorna under år 1904, gaf följande resultat:

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Ålder. Antal medlemmar i procent.

Under 20 år ............................................................... 4 o

20—24 år ...................................................................... 8,9

25—29 » ........................................................................ 13,2

30—34 d ...................................................................... 14,o

35—39 :» ....................................................................... 13,5

40—44 » ...................................................................... 13,3

45—49 » .................................................... 11,2

50—54 » ....................................................................... 8,8

55—59 )> ........................................... 5,8

60—64 » ............... 3)8

65—69 » ......................................................;........... 2,o

70—74 » .................................................................... 1,0

75—79 » ..................................................................... 0,4

80 år eller mera............................................................ 0,1

100,o

I enlighet härmed synes medelåldern bland sjukkassornas medlemmar, vid den tid undersökningen afsåg, kunna angifvas till omkring

39 år. För de följande beräkningarna har densamma antagits vara

40 år.

3. Sjukligheten inom sjukkassorna.

Denna faktor är af betydelse för frågan om statsbidragets storlek, därest denna göres beroende af sjukkassornas prestationer.

Densamma varierar med såväl medlemmarnas ålder och lefnadsförhållanden som sjukhjälpstidens längd inom sjukkassa.

För en beräkning af hela det årliga statsanslagets storlek är af vikt att kunna fastställa den genomsnittliga sjukligheten inom sjukkassorna, hvilken för sådant ändamål lämpligen uttryckes genom det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och sjukkassemedlem.

Det gäller då först att klargöra, hvilken den genomsnittliga sjukhjälpstiden kan antagas blifva inom de sjukkassor, som registrerats enligt den nya lagen.

a. vanliga sjukkassor.

Hur sjukhjälpstidens längd varierar för närvarande inom sjukkassorna framgår af följande tablå, där hänsyn är tagen allenast till sjukhjälpstid, under hvilken sjukhjälp utgått med oafkortadt belopp.

80 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Sjukhjälpstid. Antal kassor. Antal medlemmar.

Dessa siffror afse de 2,135 kassor med mera vanliga bestämmelser angående understödstiden, hvilka i samband med det nya lagförslagets upprättande varit föremål för en närmare undersökning från de sakkunnigas sida.

Därest ifrågavarande förslag antages, blifva samtliga enligt detsamma registrerade kassor ålagda att meddela sjukhjälp till det i lagen föreskrifna minimum under minst 13 veckor. En längre sjukhjälpstid torde tämligen säkert för de närmaste åren kunna förutsättas icke komma att i nämnvärdt större omfattning än för närvarande stipuleras, äfven om statsbidragen i framtiden komma att delvis utgå efter sådan grund, att en utsträckning af sjukhjälpstiden premieras. Då nämligen flertalet kassor, endast för att kunna uppfylla lagens minimifordringar, torde blifva tvungna att upptaga i någon mån högre medlemsafgifter än hittills, lärer man väl för en tid stanna härvid och endast småningom besluta sig för den med en ytterligare höjning af medlemsafgiften förenade ökning af understödstiden, hvartill grunderna för de framtida statsbidragen möjligen kunna inbjuda.

De nyss angifna siffrorna synas gifva vid handen, att under sådana förhållanden sjukhjälpstiden inom kassorna, om afseende fästes endast vid sådan tid, då sjukhjälpen utgår med oafkortadt belopp, under antagande, att densamma inom alla kassor med en för närvarande kortare sjukhjälpstid än 13 veckor ökas upp till sistnämnda längd, torde kunna sättas till i genomsnitt omkring 17 veekoiy Man torde då näppeligen göra sig skyldig till en underskattning. Äfven om mot förmodan en något högre genomsnittssiffra skulle varda gällande, må här tagas i betraktande, att eu ej alltför stor förhöjning af understödstiden utöfver 17 veckor icke i högre grad inverkar på det genomsnittliga antalet sjukdagar per individ.

Beträffande i hvilken utsträckning understöd kommer att utgå vid sjukdomar af längre varaktighet än ett år, antagas i det följande, att

81 Kuwjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

tre år å rad är det genomsnittliga maximum — afseende förfarande fäst endast vid tid, då sjukhjälp utgår med oafkortad! belopp. Ett dylikt antagande torde bäst ansluta sig till de nuvarande förhållandena.

\'id beräkning af det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och medlem inom samtliga registrerade sjukkassor torde i öfrigt lämpligen kunna byggas på den sjukstatistik, som på sin tid upprättats af Svenska Lifförsäkringsbolaget med ledning af de registrerade sjukkassornas statistiska redogörelser, och speciellt de därur härledda siffror, hvilka finnas meddelade i de sakkunnigas betänkande den 30 sistlidne juni; vidare på de siffror rörande den ekonomiska betydelsen för sjukkassorna af sjukhjälpstidens längd m. m., hvilka framgått vid en af nämnda sakkunniga verkställd särskild statistisk utredning och jämväl finnas i omförmälda betänkande meddelade.

Gifvetvis kan endast ett approximativt riktigt resultat erhållas.

Beräkningarna lämna å det genomsnittliga antalet sjukdagar per medlem och år, hänfördt till åldern 40 år, och med bortseende från söndagarna, siffran 5,37 sjukdagar.

För det fall, att antalet sjukdagar, som må inbegripas vid beräkning af statsbidragen till de enskilda sjukkassor, inskränkes därhän, att ett visst maximum i detta hänseende föreskrifves i öfverensstämmelse med de af oss föreslagna grunder för statsbidragens utgående, torde kunna användas siffran 5,3 sjukdagar, hvilket äfven skett i det följande.

Till jämförelse må anföras, att genomsnittliga antalet sjukdagar per år och medlem inom de registrerade sjukkassorna enligt 1907 års statistik utgjorde 6,02 sjukdagar. Därvid torde i de flesta fall samtliga veckodagar, sålunda äfven söndagar, vara inräknade. Inbegripet är då tvifvelsutan ett ej ringa antal sjukdagar, för hvilka sjukhjälp utgått med afkortadt belopp.

b. fortsättningssjuJcJcassor.

I fråga om dessa kassor göra sig i allmänhet ganska olika förhållanden gällande beträffande sjukligheten, enligt hvad tillgänglig statistik synes utvisa.

Att beräkna det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och medlem för dessa kassor torde därför föga löna mödan.

Förutsatt att förhållandena under den närmaste framtiden komma att förblifva i stort sedt enahanda som för närvarande, hvilket synes sannolikt, torde emellertid det genomsnittliga antalet sjukdagar per år Bill. till Biksd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Åfd. ISO Höft. 11

82 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition No 202.

och medlem inom fortsättningssjukkassorna kunna för de här ifrågavarande ändamål antagas uppgå till omkring 1 dag. Uppenbarligen är en afvikelse härutinnan af mindre betydelse för statsanslagets storlek, då fortsättningssjukkasseverksamheten ännu så länge icke torde kunna påräkna en mera allmän anslutning och sjukligheten inom dessa kassor dessutom gifvetvis är förhållandevis ringa.

4. Genomsnittliga medlemsafgiften per år och medlem.

För beräkning häraf skulle erfordras kännedom om den genomsnittliga inträdesåldern för de registrerade sjukkassornas medlemmar. Då denna icke är känd, nödgas man härutinnan utgå från ett antagande. För det följande har ifrågavarande tal antagits utgöra 30 år, hvilket säkerligen icke torde vara för lågt tilltaget.

Med utgående från enahanda förutsättningar som vid deduktionen af det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och sjukkassemedlem, erhåller man för vanlig sjukkassa ett värde på den årliga nettopremien (för beredande af sjukhjäip till ett belopp af 1 krona per dag, söndagar oräknade) uppgående till kronor 7: 30.

För erhållande af bruttopremien torde böra tilläggas omkring 1 krona per medlem för förvaltningskostnaderna — något lägre för landsbyggdens kassor, något högre däremot för städernas.

För kassa, som jämväl lämnar begrafningskjälp, tillkommer den härför behöfliga premien, hvilken torde uppgå till i genomsnitt 1 krona 50 öre per 100 kronor begrafningshjälp, eller något mera.

5. Genomsnittliga sjukunderstödet inom de registrerade sjukkassorna.

Enligt 1907 års statistik utgjorde detta i genomsnitt 1 krona 25 öre. Därvid torde emellertid i allmänhet äfven söndagarna hafva tagits med i beräkningen. Under denna förutsättning skulle det genomsnittliga understödsbeloppet, per arbetsdag beräknadt, blifva kronor 1: 45. Tager man i betraktande, att sjukhjälpen i många fall utgått med reduceradt belopp under en, låt vara mindre, del af sjukhjälpstiden, torde emellertid det normala genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet per dag få sättas högre än nyss anförda siffra augifver.

Slutligen är att räkna med, att genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet, i anledning af de i det nya lagförslaget uppställda minimifordringarna, måste ökas.

83 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

Säkerligen torde, på grund af nu anförda förhållanden, det genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet per arbetsdag kunna sättas till kronor 1: 50.

6. Kostnaderna för beredande af läkarvård och läkemedel.

Härom lämnar den svenska sjukkassestatistiken inga användbara uppgifter, utan är man i detta fall hänvisad till utländsk statistik, hvars tillämplighet på svenska förhållanden naturligtvis ej obetingadt är gifven. *

Ifrågavarande kostnad är gifvetvis beroende af understödstidens längd. För att erhålla en säkrare utgångspunkt för dess beräkning torde densamma böra sättas i relation till antalet sjukdagar.

Det möter emellertid svårigheter att med ledning af den utländska statistiken beräkna den genomsnittliga utgiften per sjukdag i läkarvård och medicin. Tysk och dansk statistik synes dock gifva stöd för antagandet, att denna kostnad torde belöpa sig till något mer än 1 krona, hvaraf knappa två tredjedelar kommer på läkarvården och drygt en tredjedel på medicin.

Efter det sålunda de grundläggande siffrorna vunnits, meddelas bär för de olika föreslagna sätten för statsbidragets utgående följande

Beräkning af det årliga statsanslagets storlek.

1. Statsbidragen utgå i förhållande till xnedlemsafgifterna.

(Stockholmskonferensens majoritets yrkande.)

Enligt hvad ofvan under 4. anförts, skulle medlemsafgiften enbart för beredande af sjukkhjälp enligt lagens minimifordringar uppgå till kronor 7: 30. Härtill kommer afgiften för förvaltning, äfvensom för begrafningsbjälp: den förra i genomsnitt 1 krona, den senare — om begrafningsbjälpen uppgår till 100 kronor — omkring 1 krona 50 öre; alltså sammanlagdt kronor 9:80. Ett tillägg för fondbildning torde ytterligare tillkomma.

Beräknas medlemsafgiften under förutsättning af ett statsbidrag uppgående till 30 procent af densamma, erhåller man för densamma

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

beloppet kronor 7: 70. Statsbidraget per medlem skulle följaktligen uppgå till i genomsnitt kronor 2: 30.

Statsbidraget för åren 1911 och 1912 enligt förevarande grunder, beräknadt på grundvalen af medlemssiffrorna per 1 januari de respektive åren, komme sålunda att uppgå till ungefär respektive 1,495,000 och 1,610,000 kronor.

Emellertid har man att taga i betraktande, att sjukhjälpen för närvarande inom sjukkassorna, såsom redan framhållits, utgår med i medeltal sannolikt minst 1 krona 50 öre per arbetsdag.

Med utgående härifrån finner man på liknande sätt som nyss, att statsbidraget per medlem komme att uppgå till i medeltal kronor 3: 10, om man bortser från den föreslagna begränsningen därå (3 kronor). Statsanslagets årsbelopp komme då, under sistnämnda förutsättning, att för åren 1911 och 1912 utgå med respektive kronor 2,015,000 och 2,170,000; ändock har ingen hänsyn tagits till fortsättningssjukkassorna.

Dessa belopp komme dock att något reduceras af följande skäl: den föreslagna gränsen, 3 kronor per medlem, komme gifvetvis att göra sig ganska märkbart gällande;

i vanliga fall blefve medlemsafgiften, på grund af utomståendes t. ex. arbetsgifvarnes bidrag, mindre än den på angifna sätt beräknade, hvilket gifvetvis komme att inverka på statsbidragets belopp;

inom många kassor torde begrafningshjälpen utgå med lägre belopp än 100 kronor — det belopp hvarmed ofvan räknats.

Att närmare angifva de nu nämnda faktorernas inverkan är emellertid icke möjligt.

Af det anförda framgår äfven, att den föreslagna gränsen 3 kronor väsentligen begränsar möjligheten att få till stånd den åsyftade anpassningen af statsbidraget efter medlemsafgifternas olika storlek inom skilda kassor.

2. Statsbidragen utgå i förhållande till utbetald sjukhjälp. (Stockholmskonferensens minoritets yrkande.)

Tager man till en början hänsyn endast till den sjukhjälp, som lagens minimifordringar påbjuda, kommer statsbidraget — med utgående

85 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

från det genomsnittliga antal sjukdagar per år och medlem af 5,3, som ofvan beräknats — därest detsamma sattes till 30 procent af den utbetalda sjukhjälpen, att belöpa sig till kronor 1: 60 per medlem.

Det årliga statsanslaget för åren 1911 och 1912 kom me sålunda, med beräkning per antal medlemmar den 1 januari ifrågavarande år, att uppgå till respektive 997,700 och 1,073,300 kronor.

Räknar man emellertid med det nuvarande genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet, d. v. s., enligt hvad ofvan påvisats, kronor 1: 50 per arbetsdag, skulle anslagsbeloppen uppgå till 50 procent högre belopp, d. v. s. respektive 1,496,600 och 1,610,000 kronor, fortsättningssjukkassorna ändock oberäknade.

Då fluktuationerna i sjukligheten, enligt hvad sjukkassestatistiken för de senare åren synes gifva vid handen, kunna uppgå till en storlek, motsvarande en differens i det genomsnittliga antalet sjukdagar per medlem och år af åtminstone 0,4 dagar, d. v. s. nära 8 procent, skulle på grund häraf vid tillämpning af ifrågavarande fördelningsgrund uppenbarligen tämligen kännbara olägenheter för statsregleringen kunna uppstå.

3. Statsbidragen utgå med 2 kronor per sjukförsäkrad person, jämte en femtedel af inbetalta sjukafgifter eller utbetald sjukkjälp. (Norrköpingskonferensen och Sveriges sjukkassors centralkommitté.)

Därest vidkommande den del af bidraget, som skulle utgå i förhållande till sjukafgifter eller utbetald sjukhjälp, hänsyn tages allenast till sjukhjälp i den utsträckning, den föreslagna lagen påfordrar, kommer man till ungefär följande belopp (»sjukafgift» är här fattadt såsom åsyftande bruttopremien för beredande af enbart sjukhjälp i nämnd utsträckning).

a) Norrköping skonferensens förslag

1911 .................. kronor 1,683,000: —

1912 .................. » 1,805,400: —

b) Centralkommitténs förslag

1911 ................. kronor 1,664,450: —

1912 .................. » 1,784,200: —

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

Räknar man med den nuvarande genomsnittliga sjukhjälpen inom sjukkassorna, erhåller man naturligtvis icke obetydligt större belopp.

4. Statsbidragen utgå med 2 dagars sjukhjälp pr person.

Räknar man blott med lagens minimum af sjukhjälp enligt det nya lagförslaget, skulle statsbidragen, hänförda till personantalet vid ifrågavarande års början, komma att utgå med inalles

1911 .................. kronor 1,100,000: —

1912 .................. )) 1,180,000: —

Om man åter räknar med de nuvarande genomsnittliga sjukhjälpsbeloppen, blefve anslagsbeloppet förhöjdt med 50 procent d. v. s. till

1911 .................. kronor 1,650,000:'—

1912 .................. » 1,770,000: —

I samtliga de nu föreslagna fallen tillkomma, utöfver de förut anförda beloppen, statsbidragen till fortsättningssjukkassorna, rörande hvilka närmare förslag icke blifvit formulerade. Denna omständighet bör därför tagas i betraktande vid en jämförelse med följande beräkningar.

5. Statsbidragen utgå enligt de af sakkunniga föreslagna grunder.

Beräkningen grundar sig i detta fall, liksom i de föregående, på antagandet, att samtliga sjukkassor registreras i början af år 1911, en förutsättning hvilken, såsom förut framhållits, näppeligen torde komma att motsvaras af verkliga förhållandet, och som därför är ägnad att gifva en alltför hög siffra å statsanslagets storlek under de första åren.

Antalet medlemmar hänför sig enligt förslagets bestämmelser till förhållandena den 1 januari ifrågavarande tid.

Genomsnittliga antalet sjukdagar pr år och medlem för år 1910, hvilken siffra är af betydelse för storleken af det under år 1911 utgå-

87 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

ende anslaget, har angifvits i enlighet med 1907 års statistik till 5,1, därvid söndagar äro frånräknade.

a) Vanliga sjukkassor.

1. Den pr medlem utgående delen af statsbidraget (1 kr.).

Enligt förut meddelade siffror å antalet medlemmar den 1 januari respektive år komme denna del att utgöra:

1911 ..................... kronor 650,000: — -

1912 ..................... » 700,000: —

2. Den pr sjukdag utgående delen.

Med användande af antalet medlemmar i medeltal under närmast föregående år samt, beträffande det genomsnittliga antalet sjukdagar pr år och medlem, för år 1911 den nyss anförda siffran 5,1 dagar och för år 1912 den tidigare angifna siffran 5,3 dagar, finner man följande belopp å förevarande del af statsanslaget:

1911 ..................... kronor 800,000: —

1912 ..................... :» 894,4.00: —

Anmärkas må här, att de båda gränser — respektive 2 kronor och 50 öre — som understundom kunna inverka på storleken af de enskilda kassornas bidrag, säkerligen icke nämnvärdt influera på totalsiffrans storlek, enär de endast i ett fåtal extrema fall göra sig gällande (endast vid fall af öfver 9 eller under 2,5 sjukdagar, söndagar inberäknade) och de dessutom verka i motsatt riktning.

3. Den pr kostnad för läkarvård och läkemedel utgående delen.

Under den närmaste framtiden torde ifrågavarande kostnad med all säkerhet icke komma att uppgå till mera än 200,000 å 300,000 kronor. Åren 1906 och 1907 utgjorde densamma ungefär respektive

150,000 och 170,000 kronor. I det följande har densamma antagits uppgå till:

för 1910 ............ kronor 250,000: —

)) 1911 ........... » 275,000: —

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Statsbidragets af kostnaderna för läkarvård och läkemedel beroende del komme i enlighet härmed att uppgå till

1911 ........................ kronor 62,500: —

1912 ........................ )) 68,750: —

b) Fortsättningssjukkassor.

I öfverensstämmelse med beräkningarne för föregående fall, med den skillnad allenast, att den pr medlem utgående delen af statsbidraget här utgör 35 öre, att genomsnittliga antalet sjukdagar, enligt hvad förut framhållits, beträffande fortsättningssjukkassorna torde kunna anslås till 1 dag, och att sjukhjälp i form af läkarvård och medicin under den närmaste framtiden sannolikt, liksom för närvarande, icke kommer att af dessa kassor meddelas, finner man följande belopp för statsbidragets olika delar:

1. Den pr medlem utgående delen:

1911 ....................... kronor 15,750: —

1912 ........................ » 17,500: --

2. Den pr sjukdagar utgående delen:

1911 ...................... kronor 10,625: —

1912 ........................ » 11, S 7 5: —

Härtill skulle komma ett extra bidrag för vissa mindre kassor, afsedt att utgöra en godtgörelse för minskningen i statsbidragen i förhållande till de enligt nu gällande grunder utgående. Man torde kunna antaga detta extra bidrag till 5,000 kronor för hvartdera af de båda ifrågavarande åren.

Sammanfattas de ofvan beräknade olika beloppen, erhållas för statsanslaget i dess helhet följande siffror:

1911 .................. kronor 1,544,000: —

1912 .................. i. 1,697,500: —

Ännu en gång må framhållas, såväl att de föregående beräkningarna hvila på det antagandet, att samtliga sjukkassor blifva registrerade redan under år 1911, som äfven, att de siffror, hvarpå förestående beräkningar stödja sig, konsekvent äro högt tilltagna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SOS.

89 Att förstnämnda förutsättning icke torde komma att motsvaras af verkligheten, synes mer än sannolikt. Med afseende härå må anföras, att, såsom redan framhållits, för sjukkassas registrering enligt den föreslagna lagen en genomgripande omläggning af verksamheten i många fall blifver nödvändig. Särskilt må härvidlag erinras därom, att, enligt det framlagda lagförslaget, det för registrering minsta erforderliga antalet medlemmar skall utgöra 100 — ehuru undantag härutinnan visserligen kunna medgifvas — att emellertid 30 å 40 procent af vårt lands sjukkassor för närvarande icke fylla nämnda mått, att ett större antal af dessa torde komma att af berörda anledning antingen afvakta en småningom skeende ökning af medlemsantalet upp till nämnda minimum eller ock vidtaga åtgärder för sammanslagning med en eller flera andra kassor, innan registrering kommer till stånd; vidare att ett antal sjukkassor — bland annat Nykterhetsfolkets kassa, hvilken för närvarande torde räkna mer än 40,000 medlemmar -— med hänsyn till den höga begrafningshjälp, som af dem meddelas, icke kunna vinna registrering enligt den föreslagna lagen, med mindre antingen begrafningshjälpsverksamheten utbrytes och rättsligt särställes i förhållande till den öfriga verksamheten, eller ock begrafningshjälpens belopp minskas till det för registrerings vinnande erforderliga maximum — åtgärder, hvilkas genomförande säkerligen drager ut på tiden och måhända kommer att anses böra uppskjutas, till dess det nyligen igångsatta lagstiftningsarbetet beträffande understödsföreningar fullbordats. Med stöd af den inom sjukkasseversamheten i vårt land på senare tid allt mera utbredda opinionen för flermedlemskapets afskaffande, i samband med upprättandet af olika klasser inom sjukkassorna, torde vidare kunna antagas, att man vid den omläggning af sjukkassornas verksamhet, som för registreringen enligt den nya lagen blifver nödvändig, i vidsträckt mån skall söka få en omorganisation af sjukkasseverksamheten i berörda riktning till stånd. Hvilken betydelse detta kan få, inses, om man tager i betraktande, att genom flermedlemskapssystemets fullständiga afskaffande sjukkassornas sammanlagda medlemsantal komme att reduceras med öfver 100,000.

Beträffande hvad ofvan blifvit ant-ydt i det hänseendet, att de vid förestående beräkningar använda grundsiffrorna varit i allmänhet högt tilltagna, må särskildt anföras, att enligt i kommerskollegium inhämtade, på preliminära öfverslagsberäkningar grundade upplysningar, medlemsantalet vid 1908 års slut skulle hafva utgjort endast omkring 585,000, i stället för såsom ofvan antagits 600,000. Om detta är med verkliga förhållandet öfverensstämmande, synes denna omständighet Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Höft. 12

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

tyda på, att ökningen i sjukkassornas sammanlagda medlemsantal under senaste år — på hvilken ökning de höga medlemssiffror för åren 1911 och 1912, hvilka lagts till grund för ofvanstående beräkningar, äro baserade — försiggått i afsevärdt mindre skala än som blifvit antaget. De beräknade anslagsbeloppen för de nämnda åren skulle under sådana förhållanden kunna betydligt reduceras; en tillräckligt säker grund för eu dylik reduktion finnes emellertid icke.

Tages emellertid samtliga bär ofvan anförda omständigheter i betraktande, vill det förefalla högst sannolikt, att de anslagsbelopp för statsbidrag till de registrerade sjukkassorna, som i verkligheten komma att för åren 1911 och 1912 kräfvas, skola väsentligt understiga de ofvan beräknade. I huru hög grad detta kan blifva fallet, kan gifvetvis endast gissningsvis angifvas, men äro vi härutinnan benägna att förmoda, att de ifrågavarande anslagsbeloppen knappast eller åtminstone icke afsevärdt komma att öfverstiga resp. 1,000,000 och 1,300,000 kronor.

Statsbidragen utgå enligt nu gällande grunder.

För ett rätt bedömande af den förhöjning, som beträffande statsbidragen föreslagits, böra dessa ställas mot bakgrunden af de bidrag, som enligt nu gällande grunder komme att åren 1911 och 1912 utgå till sjukkassorna. Beräknade efter den genomsnittliga storleken af de nuvarande förvaltningsbidragen, d. v. s. omkring 80 öre per medlem, komma de ifrågavarande anslagsbeloppen att utgöra

1911.................... kronor 540,000: —

1912................... » 580,000: —

Det torde äfven böra i korthet beröras, i hvad mån de föreslagna grunderna för statsbidragens till sjukkassorna utgående förverkliga en anpassning af bidragens storlek efter kassornas olika behof med hänsyn till de olika sjuklighetsförhållanden inom kassorna och den olika beskaffenheten af deras verksamhet i vissa hänseenden.

En dylik anpassning kommer till stånd, såsom af det föregående framgår, beträffande de delar af statsbidraget, som utgå i förhållande till antalet sjukdagar och kostnaderna för läkarvård och läkemedel.

Det största intresset torde här anknyta sig till frågan, i hvad män sjukligheten varierar med olika yrken och ålder, samt huru statsbidragets storlek samtidigt förändras. Med afseende härå må anföras, hurusom exempelvis, enligt de österrikiska sjukkassornas erfarenheter under år 1890, hvarom utförlig statistik föreligger, genomsnittliga antalet

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

sjukdagar, hänfördt till förhållandena inom de svenska sjukkassorna, varierade mellan 2,5 och 9, söndagar frånräknade. Enligt en med ledning af den svenska sjnkkassestatistiken inom Svenska Folkets Sjukkassa verkställd undersökning, skulle motsvarande gränser utgöra resp. ungefär 3 och 8,5 sjukdagar. De motsvarande beloppen, pr medlem beräknade, af den i förhållande till antalet sjukdagar utgående delen af statsbidraget utgöra, i förra fallet resp. 60 öre och 2 kronor 25 öre, i senare fallet resp. 75 öre och 2 kronor 10 öre. I fråga om olika ålder varierar antalet sjukdagar, enligt Svenska Lifförsäkringsbolagets förut omförmälda undersökning, mellan åldersgränserna 20 till 60 år från omkring 3,8 till inemot 9,5; de motsvarande bidragsbeloppen utgöra 95 öre och 2 kronor 40 öre. Häraf synes framgå, att med de för ifrågavarande del af statsbidraget föreslagna gränserna, maximum 2 kronor och minimum 50 öre per medlem, de olika förhållandena inom skilda kassor komma nära fullt till sin rätt. Af det anförda inses äfven, att ifrågavarande gränser endast helt obetydligt torde influera på storleken af det årliga anslaget till sjukkassorna.

Beträffande den del af statsbidraget, som utgår i förhållande till sjukkassornas utgifter för läkarvård och läkemedel, kommer denna, under förutsättning att ifrågavarande kostnader äro proportionella mot antalet sjukdagar och i genomsnitt belöpa sig till omkring 1 krona pr sjukdag — förutsättningar, som dock torde vara endast approximativt riktiga — att variera mellan ungefär samma gränser som den i förhållande till antalet sjukdagar utgående delen af statsbidraget eller, alltefter den olika sjukligheten inom skilda kassor, mellan å ena sidan något mindre än 1 krona och å andra sidan något mera än 2 kronor.

Sätter man i detta fall en maximigräns af 1 krona pr medlem, kommer denna gräns gifvetvis att verka mycket olika i fråga om olika kassor och ställer sig relativt ogynnsamm för kassor med stor sjuklighet.

Det framgår af de förut meddelade beräkningarna, att den enskilda sjukkassemedl eminens andel i statsbidraget, efter de af oss föreslagna grunderna, i genomsnitt komme att under den närmaste framtiden uppgå till omkring 2 kronor 25 öre.

Bidraget blefve sålunda afsevärdt mindre än de bidrag, som sjukkassorna i exempelvis Tyskland och Danmark åtnjuta af arbetsgifvarne, respektive staten. Det torde emellertid härutinnan vara anpassadt efter den nuvarande sjukkasseverksamhetens i vårt land utvecklingsståndpunkt.

Åtgärder för stärkande af de små sjukkassornas ställning.

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202..

Därvidlag må framhållas, hurusom de svenska sjukkassorna stå sjukkassorna i de nämnda länderna efter hufvudsakligen beträffande meddelande af understöd i form läkarvård och läkemedel. I den mån just i detta hänseende deras prestationer ökas i den grad, att de svara mot förhållandena inom de danska och tyska sjukkassorna, kommer äfven statsbidraget att nå sitt fulla belopp. Statsbidraget skulle då uppgå till i genomsnitt 3 kronor 25 öre eller ungefär detsamma som i Danmark.

De många små sjukkassor, med hvilka man torde vara nödsakad att ännu länge räkna i vårt land, äro på grund af det ringa antalet medlemmar icke tillräckligt motståndskraftiga mot tillfälliga fluktuationer i sjukligheten m. fl. för deras stabilitet betydelsefulla förhållanden. De torde därför knappast erbjuda erforderlig trygghet för de inom dem sjukförsäkrade, utan att särskilda åtgärder för sådant ändamål vidtagas.

Att understödja de små sjukkassorna i afsevärdt större omfattning än andra sjukkassor med årligt statsbidrag torde på förut anförda grunder näppeligen hafva åsyftad verkan. Andra åtgärder torde därför böra vidtagas för ändamålet. Härvid synes vara att tänka på, antingen att bilda en central återförsäkringskassa, ställd under tillsynsmyndighetens omedelbara uppsikt, på hvilken kassa vissa sjukkassors risker kunde delvis öfverflyttas, i den mån sådant kunde synas önskvärdt för åvägabringande af större stabilitet i kassornas verksamhet, eller att afsätta en särskild fond, afsedd att möjliggöra tillfälliga försträckningar åt de mindre sjukkassorna till förebyggande af kriser, en fond, som borde stå under förvaltning af tillsynsmyndigheten, på hvilken det också borde ankomma att meddela tillfälliga bidrag ur fonden, i allmänhet med återbetalningsskyldighet under viss tid.

Tillfälle till en fullständigare utredning af denna fråga har icke gifvits. Det synes oss dock som bildandet af eu fond för ofvanberörda ändamål skulle vara den lösning af förevarande spörsmål, som närmast vore att tänka på och lättast kunde realiseras.

Fonden behöfde säkerligen icke tilltagas stor för att med dess afkastning skulle kunna fyllas de skäliga anspråk, som ställdes på densamma. Att angifva någon exaktare siffra härvidlag är för närvarande ej möjligt, men kunde fonden uppbringas till 100,000 kronor eller något därutöfver, skulle den sannolikt för sitt ändamål förslå och medföra mycken gagn för ernåendet af en mera stabil verksamhet hos de små kassorna. Dessa små kassor torde särskildt vara nödvändiga att bibe-

93 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

hålla på aflägsna^ orter å landsbygden; och det är framför allt landsbygden, som behöfver nås med en utvidgad sjukkasserörelse. Till främjande häraf blefve den nu antydda fonden säkerligen af en ej ringa betydelse.

Yi hafva velat, på sätt som skett, fästa uppmärksamheten å denna fråga, ehuru ett utarbetadt förslag icke varit möjligt att nu åstadkomma. Ett sådant kan också näppeligen erhållas, förrän tillsynsmyndigheten någon tid varit i verksamhet och därunder fått tillfälle att samla erforderligt materiel och vinna stadgad uppfattning, huru frågan lämpligast bör i praktiken anordnas.

På grund af hvad sålunda anförts uttala vi därför öuskvärdheten häraf, att den blifvande tillsynsmyndigheten för sjukkassorna måtte erhålla i uppdrag att, så snart omständigheterna det medgifva, verkställa nödiga undersökningar och afgifva förslag, huru och under hvilka villkor mindre sjukkassor må kunna vid behof genom statens bistånd beredas tillfällig hjälp för sin verksamhets oafbrutna och säkra gång.

Stockholm den 15 september 1909.

AXEL SCHOTTE.

AXEL RYDIN.

94 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Hittillsvarande bestämmelser angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor.

Milafia B.

Kommerskollegii utlåtande.

Till Herr Statsrådet och chefen för Kung!, civildepartementet»

Genom skrifvelse den 28 sistlidne september har herr statsrådet anmodat kungl. kommerskollegium att afgifva yttrande öfver en af de för uppgörande af förslag till lag angående sjukkassor tillkallade sakkunnige utarbetad P. M. angående-bidrag af statsmedel till sjukkasseverksamhetens främjande. Till fullgörande häraf och med återställande af remissakten får kollegium härmed i ärendet anföra följande.

Det förvaltningsbidrag, som i Sverige lämnats åt den frivilliga sjukkasserörelsen, alltsedan denna rörelse erhöll sin rättsliga reglering genom 1891 års sjukkasselag, afsåg ursprungligen att uppmuntra sjukkassorna till att inrätta sig efter den nya lagens stadganden och underkasta sig de förpliktelser, som däri ålades dem. Såsom allmänna förutsättningar för tilldelande åt sjukkassa af dylikt bidrag stadgades i kungl. kungörelsen den 30 oktober 1891 dels, att sjukkassa skulle vara hos vederbörande myndighet registrerad i enlighet med nyssnämnda lag, dels ock att kassan skulle under föregående år haft egna inkomster, uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp.

Hvad åter beträffar förvaltningsbidragets storlek, som beräknas i förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under närmast föregående år städse haft, skulle detta enligt 1891 års kungörelse utgå med 1 krona för hvarje medlem till och med 50, med 50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 250 samt med 25 öre för hvarje medlem därutöfver, dock ej för något år och kassa med sammanlagdt högre belopp än 300 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202. 95

De sålunda gifna bestämmelserna hafva sedermera i allt väsentligt bibehållits oförändrade, men hafva dock i vissa hänseenden modifierats och utvidgats. Sålunda har genom kungl. kungörelsen den 27 mai 1898 ifråga om de allmänna förutsättningarna för förvaltningsbidrags erhållande den lättnad föreskrifvits, att sjukkassa såsom villkor härför endast behöfver hafva under föregående år haft egna inkomster uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp. Med afseende åter på grunderna för förvaltningsbidragets beräknande hafva nya bestämmelser härom utfärdats såväl år 1897 som år 1899. Genom kungl. kungörelsen den 28 maj förstnämnda år stadgades, att dylikt bidrag skulle utgå med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100, med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300 samt med 50 öre för hvarje medlem därutöfver, dock ej för något år och kassa med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor.. Hånligt den ännu i detta hänseende gällande kungörelsen den 26 maj 1899 borttogs först och främst den dittills stadgade begränsningen af förvaltningsbidragets storlek och föreskrefs i sammanhang därmed, att förvaltningsbidraget skulle utgå med 50 öre för hvarje medlem utöfver 300 till och med 2,600 samt med 25 öre för hvarje medlem därutöfver.

Statsverkets utgifter för här berörda ändamål uppgingo till en början till synnerligen blygsamma belopp och hade ännu år 1897 icke nått högre än till c:a 58,000 kronor; Tack vare de ofvan anförda under sistnämnda och närmast följande båda år vidtagna förändringarna har emellertid totuloeloppet af till sjukkassorna utbetalta förvaltningsbidrag under de följande åren hastigt' ökats och utgjorde för år 1908, enligt af kungl. statskontoret meddelade uppgifter, kronor 474,020: 99.

Det understöd från statens sida, som på detta sätt kommit den fri- otuiräctiigvilliga sjukkasserörelsen i vårt land till godo, har länge ansetts o till- heten af det Vekligt och förväntningarna på ökadt dylikt understöd ha otvifvel- ÄSiaktigt utgjort det ledande motivet i den lifliga verksamhet i och för st8deten förbättrad och mera rationell sjukkasselagstiftning, som under den senare tiden utvecklats af sjukkasseverksamhetens målsmän.

De sakkunnige hafva ock framhållit behofvet och vikten för sjukkasserörelsen af ökadt statsbidrag och i sådant hänseende bland annat anfört, att, trots den aktningsbjudande utveckling, som denna rörelse under de två sista decennierna nått, anslutningen till sjukkassorna dock ännu vore otillräcklig och afsevärdt mindre än i många andra länder.

Härtill kunde vidare läggas, att sjukkasseverksamhetens effektivitet för

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

närvarande vore mindre tillfredsställande särskild! med hänsyn till den i allmänhet alltför knappt tilltagna sjukhjälpstiden, de ofta afgjordt otillräckliga nnderstödsbeloppen samt den ringa utsträckning, i hvilken fri läkarvård och medicin lämnades. Åtskilliga bestämmelser i det nya lagförslaget om registrerade sjukkassor afsåge visserligen att, i den mån omständigheterna för närvarande det medgåfve, åstadkomma den nödvändiga större effektiviteten hos sjukkassorna, men gifvet vore, att detta icke kunde vinnas, utan att kostnaderna för sjukkassorna blefve större än nu. Redan en höjning af sjukkassornas prestationer till det i lagförslaget uppställda minimum pålade sålunda sjukkassemedlemmarna i många fall väsentligt ökade utgifter. Det vore likväl ej nog med, att, genom lagförslagets antagande, en större eller mindre, i vissa fall ganska betydande ökning af sjukkassornas utgifter blefve nödig. Härtill komme vidare, att det måste anses önskvärd!, att sjukunderstödens belopp höjdes utöfver det minimum lagförslaget upptoge, och än mer, att sjukhjälpstiden erhölle en utsträckning utöfver lagförslagets minsta sjukhjälpstid. Skulle därför sjukkassorna icke bekomma förhöjdt statsbidrag, blefve genom lagförslagets upphöjande till lag en i många fall mycket kännbar ekonomisk börda lagd å sjukkassemedlemmarna. I vissa fall torde det till och med vara fara värdt, att sjukkassor afhölle sig från registrering och i samband därmed ginge sin upplösning till mötes.

Såsom stöd för sitt yrkande om en afsevärd förhöjning i det af statsmedel utgående bidraget till sjukkasseverksamheten hafva de sakkunnige vidare äfven åberopat förhållandena i utlandet och i sådant hänseende anfört, hurusom man i alla de länder, där en effektiv sjukhjälpsverksamhet kommit till stånd, har funnit skäligt att från de försäkrades sida aflyfta en del af den med försäkringen förenade ekonomiska bördan.

Med afseende på de af de sakkunnige i detta senare sammanhang meddelade uppgifterna angående storleken af de bidrag, som af arbetsgifvarna eller staten lämnas till sjukkasserörelsen, anser sig emellertid kollegium för fullständighetens skull böra erinra därom, att i flertalet af de här anförda länderna, nämligen Tyska riket, Österrike, Ungern, Nederländerna och Norge, sjukförsäkringen antingen hvital- eller ock föreslagits skola hvila på obligatorisk grund och att i själfva verket endast Danmark med dess redan genomförda och Schweiz med dess planerade frivilliga sjukförsäkringslagstiftning erbjuda med våra fullt analoga förhållanden.

Det torde vidare icke få anses alldeles likgiltigt, huruvida det understöd, som genom lagstiftningen beredes åt sjukkasseverksamheten,

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

utgår direkt af statsmedel eller såsom bidrag af vederbörande arbetsgivare. I förra fallet kommer nämligen ifrågavarande börda att hvila på samhället i dess helhet, medan däremot i senare fallet densamma drabbar den egentliga produktionen och ingår bland dess driftskostnader. I här ofvan åberopade länder med obligatorisk sjukförsäkring erläggas, med undantag för Norge, de i de sakkunniges P. M. anförda andelarna af sjukförsäkringsbidragen uteslutande af arbetsgivarna, och vidkännes sålunda i dessa länder staten såsom sådan icke några direkta utgifter för denna angelägenhet. Enligt den nyligen utfärdade norska sjukförsäkringslagen skola däremot kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen bestridas till 7io af staten samt till 1 io af hvardera arbetsgivaren och kommunen.

Hvad åter själfva saken beträffar, har kollegium redan i sitt underdåniga utlåtande den 8 september 1906 angående sjukkasseverksamhetens befrämjande och organiserande framhållit, hurusom kollegium fann den frivilliga sjukkasseverksamheten i riket böra kraftigare än dittills understödjas af staten, äfven om därigenom en högst afsevärd förhöjning uti de för ändamålet beviljade anslagen skulle blifva af nöden. Härtill vall kollegium under nuvarande förhållanden ytterligare tilläga, att, därest en ny lagstiftning i ämnet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de sakkunniges förslag, skulle komma till stånd, det torde blifva så godt som nödvändigt, att staten för sin del öfvertager en ganska betydande andel af de härmed förenade bördorna. En dylik förutsättning har ock legat bakom icke blott sträfvandena inom sjukkassevärlden för erhållandet af eu förbättrad sjukkasselag utan äfven de sakkunniges eget förslag.

Redan med ett statsbidrag till sjukkassorna af ungefär nuvarande belopp torde, enligt hvad de sakkunnige i föreliggande P. M. framhållit, i stort sedt de särskilda förvaltningsbestyr, som registreringen och hvad därmed följer är ägnadt att förorsaka sjukkassorna, vara tillfyllest godtgjordt. 1 och med ett afsevärdt höjande af det nuvarande statsbidraget torde detta därför icke längre böra hafva karaktären af ett förvaltningsbidrag utan därjämte utgå såsom understöd åt själfva den af sjukkassorna utöfvade sjukhjälpsverksamheten. Härtill föreligger så mycket större anledning, som ett af de viktigaste motiven, hvarför staten skulle i högre grad än hittills ekonomiskt stödja sjukkasseverksamheten, enligt hvad ofvan anförts, just torde vara det, att sjukkassorna kunde göra anspråk på hjälp från det allmännas sida till bestri- Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Smil. 1 Afd. 153 Höft. 13

Statsbidragets

förändrade

karaktär.

Allmänna förutsättningar för statsbidrag till sjukkassorna.

98 Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

elände af de ökade kostnader för sjukhjälp, som genom den nu föreslagna nya lagstiftningen komme att påläggas dem.

Enligt de sakkunniges uppfattning föreligger det emellertid icke tillräckliga skäl att helt frångå den princip, som hittills legat till grund för statsbidragets utgående, utan borde en väsentlig del af detta bidrag fortfarande beräknas efter medlemsantalet i kassan. Därutöfver borde emellertid statsbidraget normeras i hufvudsak med hänsyn till den olika sjukrisk, hvarunder kassorna arbeta, och utgå dels med visst belopp pr sjukdag och dels med viss andel af kassans utgifter för läkarvård och läkemedel.

Innan kollegium öfvergå!' till att i det följande närmare uttala sig rörande de af de sakkunnige i anslutning härtill utarbetade särskilda bestämmelserna, anser sig kollegium emellertid först böra till skärskådande upptaga de sakkunniges förslag, i hvad det afser själfva förutsättningarna för statens understödjande af sjukkasseverksamheten.

Enligt hittills i detta hänseende gällande bestämmelser har, såsom redan i det föregående framhållits, en sjukkassa varit berättigad att komma i åtnjutande af förvaltningsbidrag, så snart densamma blifvit i enlighet med lagen den SO oktober 1891 såsom sådan registrerad, hvarjemte fordrats, att kassan under föregående år haft egna inkomster, uppgående enligt den ursprungliga bestämmelsen till minst tre gånger men enligt 1898 års kungörelse till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp. Med nämnda villkor och under förutsättning, att en till erhållande af dylikt bidrag berättigad sjukkassa också vidtagit åtgärder för dess utbekommande, finnes det sålunda jämlikt nuvarande lagstiftning icke någon åtskillnad mellan registrerade och statsunderstödda sjukkassor. Däremot utgör registreringen i och för sig icke någon nödvändig betingelse för sjukkasseverksamhetens utöfvande, eftersom äfven utan registrering rättskapacitet kan af sjukkassa förvärfvas och besittas.

Genom den nu planerade nya sjukkasselagstiftningen skulle, på sätt som redan anförts i kollega underdåniga utlåtande den 29 sistlidne oktober angående de sakkunniges förslag till ny sjukkasselag, härutinnan för framtiden ske betydande förändringar. Först och främst skulle sålunda registrering vara för sjukkassa erforderlig i och för vinnande af rättspersonlighet. Vidare skulle icke hvarje sjukkassa i och med registreringen vara berättigad att i enlighet med härför fastställda grunder erhålla del af de af staten för sjukkasseverksamhetens befräm-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

jande anslagna medel. Härtill skulle nämligen, enligt det af de sakkunnige i föreliggande P. M. (sid. 66) formulerade villkoret, ytterligare fordras, att kassan icke i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift, prof vas vara obehöriga.

I sitt ofvannämnda utlåtande den 29 oktober detta år har kollegium framhållit, hurusom i de sakkunniges motivering till sjukkasselagen tvänne delvis motsatta grundåskådningar komma till synes. A ena sidan har sålunda ifråga om de registrerade sjukkassorna betonats, att dessa kassor, med bibehållande i allt väsentligt af sin egenskap af fullständigt frivilliga sammanslutningar, skulle komma att tagas i anspråk för fullföljandet af vissa samhällsuppgifter och med hänsyn härtill dels hade underkastats vissa materiellt reglerande bestämmelser, dels ock förutsättas komma i åtnjutande af ett väsentligt ökadt statsbidrag. Å andra sidan har, i samband med den viktiga frågan om en sjukkassas befogenhet att göra sig i ett eller annat hänseende sluten, af de sakkunnige framhållits, hurusom det med hänsyn till deras karaktär af frivillighet icke läte sig göra att helt och hållet förhindra sjukkassorna att i sina stadgar upptaga med hänsyn till sjukkasseverksamhetens sociala uppgifter olämpliga bestämmelser; men att det, då fråganblefve om statens understödjande af denna verksamhet, otvifvelaktigt vore på sin plats att tillse, att dylikt understöd icke måtte komma sådana kassor till del, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka kunde anses främmande för eller stridande mot kassornas samhällsuppgift.

Det torde ligga i öppen dag, att, därest befogenheten att pålägga den frivilliga sjukkasserörelsen materiellt reglerande bestämmelser skall motiveras med en hänvisning till rörelsens sociala uppgifter och det ekonomiska stöd, som staten förväntas komma att lämna densamma, befogenheten ifråga endast kan anses nå så långt, som berörda förutsättningar i verkligheten föreligga, och att sålunda densamma, strängt taget, icke kan åberopas gentemot kassor, som icke uppfylla ofvannämnda uppgifter och följaktligen icke heller skulle vara berättigade till understöd af statsmedel. Följdriktigast hade därför otvifvelaktigt varit, om de sakkunnige, på sätt kollegium i sitt ofvanberörda utlåtande framhållit, utarbetat särskilda lagar för hvartdera af ofvan antydda slag af sjukkassor. Enär likväl så icke skett och då å andra sidan äfven vissa tungt vägande skäl syntes kunna åberopas mot en dylik dubbel lagstiftning rörande ett och samma ämne, ansåg sig kollegium dock icke under sådana omständigheter böra göra något yrkande i här antydd riktning.

100 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Det enda tillfälle, vid hvilket skillnaden mellan registrerade samt registrerade och statsunderstödda sjukkassor närmare berörts i motiveringen till sjukkasselagen, är i ofvan anförda yttrande rörande sjukkassornas rätt att göra sig till i ett eller annat hänseende slutna organisationer. Eu närmare utveckling eller ett förtydligande af den här uttalade grundsatsen har emellertid icke lämnats i föreliggande P. M., utan hafva de sakkunnige i sådant hänseende inskränkt sig till framhållandet af den ofvan återgifna grundsatsen, att statsbidrag ej må tillerkännas sjukkassa, som pröfvas hafva i sina stadgar upptagit obehöriga bestämmelser. I och för sig synas dock icke ifrågavarande båda uttalanden stå i direkt samband med hvarandra. Vid förstnämnda tillfälle (förslaget till ny sjukkasselag, sid. 90) är det sålunda endast fråga om de grunder, på hvilka sjukkassa gjort sig sluten, samt huruvida dessa grunder äro af beskaffenhet, att de må anses »främmande för eller stridande mot sjukkassornas samhällsuppgift». På det senare stället (P. M. sid. 66) talas det åter om stadgebestämmelser i allmänhet, »hvilka, med hänsyn till kassans verksamhet och dess sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga».

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida det öfver hufvud taget skulle vara ändamålsenligt att på det af de sakkunnige sist föreslagna sättet i eu allmän författning formulera villkoret för statens understödjande af sjukkasseverksamheten med dess för denna verksamhet betydelsefulla konsekvenser. Att under alla omständigheter och enligt fullt objektiva grunder afgöra, hvilka bestämmelser i eu sjukkassas stadgar med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift vore att betrakta såsom obehöriga, torde blifva synnerligen svårt, i all synnerhet som det härvid ofta komme att röra sig om förhållanden, hvarom meningarna kunna vara vidt skilida.

Det enda exempel på i föreliggande hänseende obehöriga bestämmelser, som af de sakkunnige i detta sammanhang åberopats, är den i åtskilliga sjukkassors stadgar lämnade föreskriften om uteslutning ur kassan af medlem, som beträdts med »strejkbryteri», »blockadbryteri» o. s. v. Att ett dylikt stadgande, som måste ses mot bakgrunden af den bitterhet, som de ständiga striderna på arbetsmarknaden medfört, är att betrakta såsom med hänsyn till sjukkasseverksamheten obehörigt, lärer väl i allmänhet icke bestridas. Men å andra sidan gifves det åtskilliga områden, såsom exempelvis det religiösa, nykterhetsverksamheten o. s. v., där ofördragsamheten gentemot oliktänkande torde vara lika stor, men där ett liknande förbehåll ifråga om statsbidraget till sjukkasseverksamheten icke lärer anses lika själfklart. Och öfver hufvud

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

taget torde det kunna sägas, att hvarje beslut att, med stöd af ett på ofvan angifna sätt formuleradt villkor, vägra statsbidrag åt sjukkassa, skulle mötas af en mycket häftig opposition.

A andra sidan synes en formulering af villkoret för statens understödjande af sjukkasseverksamheten i enlighet med den af de sakkunnige i motiveringen till 6 § i förslaget till ny sjukkasselag uttalade grundsatsen, att härvid undantag skulle göras för sjukkassa, som i sina stadgar intagit bestämmelser, som kunde anses främmande för eller stridande mot sjukkasseverksamhetens samhällsuppgift, i alltför många fall komma i konflikt med denna verksamhets egenskap af frivillighet. Strängt taget skulle nämligen med ett dylikt förbehåll hvarje i sjukkassas stadgar förekommande bestämmelse i ändamål att göra kassan sluten utgöra hinder för statsbidrags beviljande.

Gifvet är emellertid, att man vid fastställande af de allmänna förutsättningarna för statens understödjande af en frivillig sjukkasserörelse, sådan den i vårt land utvecklat sig, icke bör anlägga en alltför abstrakt synpunkt, utan att man härvidlag har att taga vederbörlig hänsyn till de faktiskt gilna förhållandena och med denna utgångspunkt söka i görligaste måtto bereda rum äfven för de samhälleliga intressena. . Ty äfven om en stor mängd af våra svenska sjukkassor, hvar lör sig tagna, icke kunna anses i hvarje hänseende uppfylla de fordringar, som böra uppställas på en social sjukförsäkring, så lärer det å andra sidan icke kunna bestridas, att dessa kassor tillsammantagna utöfva en synnerligen gagnande verksamhet och fylla en mycket betydelsefull social mission.

Såsom redan framhållits i kollega utlåtande den 29 oktober detta år, utgör — ur socialförsäkringens synpunkt sedt — det nära samband, hvari den svenska sjukkasserörelsen står till vissa af vår tids mera framträdande samhällsrörelser, en af denna rörelses svagaste sidor. På detta sätt kommer nämligen sjukkasseverksamheten att påverkas af förhållanden och intressen, som äro för densamma fullkomligt främmande, och som i många fall äro ägnade att direkt motverka dess ändamål. Och å andra sidan bidrager nämnda förhållande i viss mån till att splittra sjukkasseverksamheten och hindrar dess lokala koncentration.

Att i och genom villkoren för statsbidrags beviljande söka helt och hållet förhindra här berörda sammankoppling torde emellertid så mycket mindre kunna ifrågasättas, som sjukkasserörelsen i vårt land för sin utveckling till stor del har att tacka just nämnda samband med andra folkrörelser. Det förhållande, att eu sjukkassa gjort sig i här

Förbud för statsunderstödd sjukkassa att fordra medlemskap i annan förening eller sammanslutning.

102 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

antydda riktning sluten, torde därför icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl att vägra densamma statens understöd. Endast för den händelse en kassa i detta hänseende tillämpar alldeles obefogade eller ur sjukförsäkringens synpunkt alltför obilliga bestämmelser, torde en dylik förvägran vara på sin plats.

Det förekommer ej så sällan, att inträde i eu sjukkassa enligt stadgarna är medgifvet endast för personer, tillhörande viss förening eller viss sammanslutning. Bestämmelsen ifråga innebär själfklart, att medlemskapet i sjukkassan blir beroende af medlemskapet i föreningen eller sammanslutningen och att följaktligen det förra går förloradt samtidigt med det senare.

Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att icke ett dylikt förhållande är att betrakta såsom från sjukkasseverksamhetens egen synpunkt fullständigt obefogadt och olämpligt. Möjligheten att vinna inträde i och fortfarande tillhöra sjukkasserörelsen blir nämligen på detta sätt beroende af omständigheter, som äro främmande för denna rörelses eget ändamål och upjigifter. Ett dylikt förhållande måste förefalla så mycket orimligare, då man tager i betraktande, att icke samtliga ledamöter i den ursprungliga föreningen eller ens majoriteten af densamma behöfva tillhöra sjukkassan och att följaktligen vitala intressen, som beröra den senare, kunna afgöras af personer, som icke en gång såsom medlemmar tillhöra sjukkassan. Det är tydligt, att eu sådan sjukkassa endast till namnet är att anse såsom ett själfständigt rättssubjekt.

Hvad särskildt beträffar den viktiga punkten om medlems uteslutning ur kassan, vill det, ifråga om sjukkassor af här antydd art, synas, som om reglerna härför icke ens behöfde i stadgarna närmare angifvas. Ty visserligen har kollegium i sitt underdåniga utlåtande den 29 oktober detta år påyrkat sådant tillägg till den i 6 § 5 punkten i lagförslaget gifna bestämmelsen, att sjukkassas stadgar skola angifva bland annat äfven villkoren för afgång ur kassan. Ifrågasättas kan emellertid, om det icke desto mindre i föreliggande fall blefve tillräckligt att, på sätt som skett enligt nu gällande lagstiftning i ämnet, i sjukkassans stadgar angifva, att utträde ur den ursprungliga föreningen eller sammanslutningen också medför utträde ur kassan.

Med stöd af hvad sålunda anförts, vill kollegium för sin del uttala sig för sådant villkor för statens understöd åt sjukkasseverksamheten,

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

att dylikt understöd icke må tillerkännas sjukkassa, som i sina stadgar såsom villkor för medlemskap, direkt eller indirekt, uppställt fordran på medlemskap i annan förening eller sammanslutning.

En undersökning ur föreliggande synpunkt af de vid 1907 års utgång registrerade sjukkassornas stadgar, som af kollegium för ändamålet företagits, har gifvit vid handen, att vid nämnda tidpunkt inalles 257 kassor med sammanlagdt 41,011 ledamöter med afseende på rätten att tillhöra kassan tillämpade bestämmelser af här angifven art. I förhållande till hela antalet samtidigt registrerade sjukkassor utgjorde förstnämnda kassor omkring 11 procent, medan deras medlemsantal endast utgjorde 7,5 procent af samtliga sjukkassors medlemsstock. Med afseende åter på arten af den sammanslutning, till hvilken sjukkassan i hvarje fall var anknuten, fördelade sig här berörda sjukkassor sålunda, att 52 med 15,794 medlemmar tillhörde fackföreningar eller fackförbund, 104 med 9,857 medlemmar nykterhetsföreningar, 37 med 4,218 medlemmar handtverks- eller yrkesföreningar, 20 med 2,176 medlemmar religiösa föreningar samt 44 med 8,966 medlemmar föreningar eller sammanslutningar af annan natur.

Beträffande räckvidden af det här uppställda förbehållet tillåter sig kollegium i öfrig! anföra följande.

Bestämmelsen ifråga afser gifvetvis icke att drabba slutenheten inom sjukkasserörelsen i och för sig, utan endast den form däraf, som gör sjukkassan till ett osjälfständigt bihang till sammanslutningar, som i öfrigt fullfölja helt andra ändamål. Den lägger intet hinder i vägen för, att statsbidrag tillerkännes en sjukkassa, som af sina medlemmar fordrar, att de skola intaga en viss ståndpunkt i religiöst, politiskt eller socialt hänseende, men den förutsätter, att kassan skall vara en fullt fristående och själfständig bildning. Hvad särskilt beträffar förhållandet till den inom det svenska sjukkasseväsendet så starkt framträdande nykterhetsrörelsen, skulle visserligen en bestämmelse af här anförd art göra, att statsbidrag icke kunde erhållas af sjukkassa, hvilken såsom villkor för inträde uppställde fordran på medlemskap i viss nykterhetsorganisation. Däremot skulle dylikt understöd alltjämt tillkomma sjukkassor, hvilka, såsom exempelvis fallet är med våra båda till medlemsantalet största sjukkassor, nämligen Nykterhetsfolkets sjukkassa (med 43,127 medlemmar) och Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begrafningskassa (med 21,728 medlemmar), af sina medlemmar fordra iakttagande af absolut nykterhet.

Den invändning synes visserligen kunna göras mot en bestämmelse, sådan som den här ifrågasatta, att dess betydelse i verkligheten skulle blifva mycket ringa. För att åt en sjukkassa, som i verkligheten vore

Förbud för statsunderstödd sjukkassa att utesluta medlem, som viss tid tillhört kassan.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

afsedd endast för medlemmer i en viss förening- eller sammanslutning-, ändock förskaffa statsbidrag, skulle det nämligen endast erfordras, att villkoren för medlemskap i kassan formulerades på enahanda sätt som gällde ifråga om föreningen eller sammanslutningen. Och äfven dessförutan läte sig i öfrigt en dylik slutenhet utan svårighet genomföra, då ju en frivillig sjukkassa i och med invalsrätten själf har i sin makt att bestämma öfver sin sammansättning.

Häremot må först och främst framhållas, att enligt den formulering, som gifvits åt sagda villkor, äfven en indirekt fordran på medlemskap i annan förening eller sammanslutning skulle utestänga sjukkassa från rätten till statsbidrag. Och bortsedt härifrån skulle i allt fall åtminstone den formella oegentligheten vara undanröjd, att en sjukkassas sammansättning bestämdes efter grunder, öfver hvilka den själf icke ägde något som helst afgörande.

Såsom redan i det föregående framhållits, "berör det af kollegium bär framställda förslaget icke slutenheten inom den svenska sjukkasserörelsen i och för sig, utan skulle sålunda, med här berörda undantag, för framtiden liksom enligt nu gällande lagstiftning äfven slutna kassor vara berättigade till erhållande af statsbidrag. Fortfarande liksom hittills skulle icke blott inträde utan äfven det fortsatta medlemskapet i en af staten understödd sjukkassa kunna göras beroende exempelvis af vederbörandes lefnadsställning, yrke eller anställning, af hans ståndpunkt till vissa religiösa, politiska eller sociala rörelser eller åskådningar o. s. v.

Redan den omständigheten, att en af staten understödd sjukkasserörelse, med uppgift att ersätta en verklig, social sjukförsäkring, skulle äga i sin makt att för rätt till inträde uppställa fordran på dylika eller liknande kvalifikationer, kan icke annat än väcka allvarliga betänkligheter. Härigenom kommer nämligen att från delaktighet i denna rörelse faktiskt utestängas en hel mängd personer, för hvilka försäkringi sjukkassa eljest vore i hög grad önskvärd. Af ännu större räckvidd blir emellertid här berörda omständighet, därigenom att, såsom ofvan anförts, samma betingelser äfven skulle gälla för ett fortsatt medlemskap i dylika kassor, och sålunda härigenom en otvetydig rättsgrund föreligga för att från den statsunderstödda sjukförsäkringens förmåner utesluta personer af orsaker, som alldeles icke hade med sjukkasseverksamheten såsom sådan att göra, och oaktadt vederbörande i öfrigt i allo fullgjort sina skyldigheter till kassan. Särskild! ifråga om personer, som vid tidpunkten för uteslutningen nått den ålder, att inträde i

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

annan kassa icke längre stode dem öppet, måste naturligtvis ett dylikt medgifvande te sig såsom ur samhällelig synpunkt i hög grad obefogadt och olämpligt.

Alldeles obegränsad är likväl icke sjukkassornas rätt att göra sig i sistberörda hänseende slutna. I 11 § af det af de sakkunnige utarbetade förslaget till ny sjukkasselag finnes sålunda bland annat föreskrifvet, att i sjukkassas stadgar ej må upptagas bestämmelse, som innebär rätt att ur kassan utesluta medlem, hvilken tillhört kassan tio år eller, där han uppnått 45 års ålder, fem år, på grund däraf att han lämnat visst yrke eller viss anställning. Detta innebär sålunda, att sjukkassa, som vill åt sig förbehålla rätt att äfven under här angifna förutsättningar kunna utesluta medlem, icke skulle kunna blifva såsom sådan registrerad och följaktligen icke heller förvärfva rättssubjektivitet.

Ett dylikt stadgande måste uppenbarligen betraktas såsom ett ganska betydlikt ingrepp i den svenska sjukkasserörelsens egenskap af frivillighet och är så mycket märkligare, som det härvidlag för resp. sjukkassor kan blifva fråga om reella olägenheter. På detta sätt kan nämligen exempelvis en }Trkes- eller fabrikskassa med relativt mycket ringa sjukrisk nödgas såsom medlemmar bibehålla personer, som öfvergått till andra yrken eller anställningar med väsentligt större dylik risk, utan att, på grund af det i 3:dje stycket i samma § meddelade förbudet, härför kunna pålägga dem andra eller högre avgifter. Icke desto mindre måste emellertid ett stadgande af här berörda art anses fullt berättigadt och ur sjukförsäkringssynpunkt synnerligen påkalladt. Att i detta hänsende gå ännu längre och ytterligare kringskära sjukkassornas beslutanderätt, skulle dock onekligen hafva alltför mycket stått i strid mot föreliggande lagstiftnings grundkaraktär och dess ändamål att reglera en på frivillighet grundad själfhjälps verksamhet.

Helt annorlunda ställer sig emellertid förhållandet, då det blir fråga om sjukkasserörelsen såsom en af staten understödd och uppmuntrad verksamhet. Utan att träda sjukkassornas själfbestämningsrätt för nära synes man härvid kunna gå åtminstone så långt, att man från rätten till dylikt understöd utestänger sådana kassor, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, som göra det möjligt att ur kassan utesluta medlem, som uppnått den i ofvan åberopade 11 § i sjukkasselagen stadgade medlems- eller lefnadsålder, af andra grunder, än att han genom lämnandet af falska uppgifter eller annorledes svikligen förfarit mot kassan, eller icke behörigen fullgjort sina skyldigheter mot densamma, eller slutligen genom laga kraftvunnen dom förklarats medborgerligt förtroende förlustig.

Bill. till Riksd. Prof, 1910. 1 Sami. 1 A/d. 153 Höft.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

I hvad mån ett dylikt villkor skulle utestänga sjukkassorna från rätten till statsbidrag, torde i hufvudsak komma att bero därpå, huruvida de jämförelsevis ganska talrika sjukkassor, som bildats bland anhängare till vissa religiösa, politiska eller sociala åskådningar, skulle visa nog fördomsfrihet att bland sig tolerera medlemmar, som i dessa hänseenden förändrat ståndpunkt, sedan de redan uppnått den ålder såsom medlem eller till lefnadsåren, att en uteslutning icke längre kunde komma ifråga. Under förutsättning att de sakkunnige hafva rätt i sitt i motiveringen till 11 § i sjukkasselagen gjorda uttalande om »den insikt om ock ansvarskänsla inför sjukkasseverksamhetens samhälleliga ändamål, som må erkännas hafva allt starkare kommit till synes inom denna verksamhet», torde det antagande icke få anses alltför orimligt, att sjukkassorna i gemen skulle böja sig för ett villkor, rörande hvars rättvisa och billighet åtminstone ur sjukförsäkringens egen synpunkt någon tvekan icke synes kunna råda.

Det torde visserligen kunna invändas, att ett förbud för sjukkassorna att under andra än de här ofvan närmare angifna förutsätt- ' ningarna utesluta en medlem, icke blott skulle beröra den formella rätten för en sjukkassa att vara i visst hänseende sluten, utan äfven skulle blifva af materiell betydelse, i det att eu förändrad ståndpunkt med hänsyn till den norm, efter hvilken sjukkassan gjort sig sluten, äfven kunde komma att innebära en förändrad sjuk- eller dödlighetsrisk. Så t. ex. torde man kunna förvänta, att från de sjukkassors sida, som af sina medlemmar fordra absolut nykterhet beträffande det här ifrågasatta villkoret för statsbidrags beviljande, kommer att göras gällande, att de på detta sätt skulle tvingas att, ifråga om personer, som brutit sitt nykterhetslöfte och härigenom utsatte sig för större sjuklighet, ikläda sig väsentligt högre risker än beträffande de personer, som fortfarande uppfyllde medlemsvillkoren.

Gentemot en dylik invändning tillåter sig kollegium först och främst framhålla, att sjuklighetsförhållandena, hvad vårt land beträffar, äro alltför litet utforskade, för att det skulle vara möjligt att något så när bedöma, i hvilken mån den sjukkassorna åliggande risken under ofvan angifna förutsättning skulle ökas. Härtill kan vidare läggas, hvad särskildt beträffar sådana kassor af bär omhandlade natur, som i sig upptaga personer tillhörande alla samhällsklasser och yrken, att medlemmarna äfven på annat sätt än genom förändrad ställning i nykterhetsfrågan kunna åsamka kassan väsentligt försämrade risker — såsom exempelvis genom förändring af yrke eller anställning — utan att af dylik anledning uteslutning ur kassan i stadgarna ifrågasättes.

107 Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition N:o 202.

Skulle det emellertid verkligen i något fall kunna visas, att en sjukkassa i och för medlemmar, hvilka kassan för erhållande af statsbidrag måste bibehålla såsom sådana, oaktadt de icke i öfrigt uppfylla medlemsvillkoren, nödgas ikläda sig ökad risk, så gifver det nu utarbetade förslaget till ny sjukkasselag, därest detsamma i berörda hänseende varder i oförändradt skick antaget, den utvägen, att för dylika medlemmar fastställa särskilda, förhöjda utgifter. Det i 11 § 3:dje stycket af nämnda lagförslag för sjukkassa meddelade förbudet att förrätt att kvarstå i kassan bestämma andra eller högre utgifter eller eljest uppställa andra villkor än som i allmänhet skola gälla för kassans medlemmar, afser nämligen endast sådana fall, då något till uteslutning berättigande förhållande icke föreligger. Där åter detta är händelsen, är det följaktligen sjukkassa obetaget att för dylika fall föreskrifva särskilda afgrifter eller villkor. Att en olikhet medlemmarna emellan i afseende på sjukdoms- eller dödsfallsrisk skall kunna föranleda till olikhet i afgifterna, har ju också i lagförslaget uttryckligen medgifvits (20 §, 2:dra stycket).

Tydligt är emellertid, att det sålunda för sjukkassa gjorda medgifvandet icke bör få missbrukas därhän, att härigenom i verkligheten skapas ett maskeradt tvång till afgång. Det ligger i sakens natur och bär äfven uttalats i de sakkunniges motivering till här sist åberopade paragraf i lagförslaget, att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att i föreliggande hänseende noggrant pröfva kassans stadgar. Befinnes det härvid, att kassan för här berörda tillfällen föreskrifvit alltför höga eller eljest obefogade afgifter, och sker ej rättelse härutinnan, kommer detta följaktligen att medföra, att registrering vägras dylik kassa.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts, får kollegium ytterligare hemställa om sådant villkor för statens understödjande af sjukkasseverksamheten, att statsbidrag ej må tillerkännas sjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, som göra det möjligt att ur kassan utesluta medlem, hvilken tillhört kassan tio av eller, där lian uppnätt 45 ars ålder, fem år, af annan grund, än att han genom lämnandet af falska uppgifter eller eljest svikligen förfarit mot kassan, eller icke behörigen fullgjort sina skyldigheter till densamma, eller slutligen genom laga kraftvunnen dom förklarats medborgerligt förtroende förlustig.

Det har icke undgått kollegii uppmärksamket, att, äfven med här angifna förbehåll, den statsunderstödda sjukkasseverksamheten i vårt land skulle bibehålla en ur samhällelig synpunkt sedt alltför hög grad af slutenhet. Det har dock icke synts kollegium rådlig^ att, med bibe-

Eventuellt förbud för sjukkassa att i stadgarna upptaga andra obehöriga bestämmelser.

108 Klingl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 202.

hållande af sjukkasserörelsens grundval af frivillighet, i detta hänseende gå längre än här skett. Det är ock att hoppas, att denna rörelse, i samma mån som den nya lagstiftningens fördelar börja skönjas, mer och mer skall komma till insikt om olämpligheten af att ifråga om den frivilliga sjukförsäkringen anlägga alltför trånga och ensidiga synpunkter.

De olägenheter, som med hänsyn till kassornas slutenhet vidlåda en afsevärd del af den svenska sjukkasseröreisen, skulle dessutom till stor del neutraliseras, därest det af kollegium i utlåtandet den 29 oktober detta år väckta förslaget om upprättandet för vårt lands vidkommande af offentliga, lokala sjukkassor kommer att vinna Kungl. Maj:ts beaktande och en lagstiftning härom är att för framtiden emotse. Redan blotta möjligheten att upprätta en dylik sjukkassa skulle helt säkert särskildt på orter, där rekryteringsmöjligheterna äro relativt fåtaliga, förmå de frivilliga sjukkassorna att afstå från alla olämpliga isoleringstendenser.

Äfven i andra hänseenden än de här ofvan anförda låter det sig ju tänka, att sjukkassa i sina stadgar upptagit bestämmelser, som böra göra densamma obehörig att komma i åtnjutande af statsbidrag. I betraktande däraf att arten och formerna för sjukkassornas verksamhet blifvit i lagen noggrant reglerade, och då stadgarna i hvarje fall i och för registreringen skola af tillsynsmyndigheten granskas, torde det dock kunna antagas, att dylika obehöriga bestämmelser endast mera undantagsvis skola komma till användning och, i förekommande fall, genom ingripande från nämnda myndighets sida godvilligt rättas. Att åter på lagstiftningens väg söka förebygga användandet i sjukkassornas stadgar af dylika bestämmelser skulle endast kunna ske genom ett i allmänna ordalag hållet, med hänsyn till tillämpningen osäkert förbud. Under sådana förhållanden vill det synas kollegium, som om det vore bättre att vid fastställandet af villkoren för statens understöd åt sjukkasseverksamheten helt och hållet bortse från här berörda eventualitet.

Skulle åter ett dylikt generellt förbud i allt fall anses erforderligt, torde detsamma böra så formuleras, att förbehåll ifråga om statsunderstödet göres för sjukkassor, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, som pröfvas direkt strida mot den frivilliga sjukkasseverksamhetens ändamål och samhällsuppgifter. Man torde nämligen icke kunna i detta hänseende gå så långt som att fordra, att kassornas stadgar ej skulle få strida mot sjukförsäkringens egna ändamål och uppgifter. En dylik fordran måste tillbakavisas redan af den grund, att föreliggande lag-

109 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 202.

stiftning med hänsyn till sjukkasserörelsens grundval af frivillighet i öfrigt måste godkänna åtskilliga bestämmelser, som i betänklig grad strida mot ändamålet med en allmän sjukförsäkring.

Enligt de af de sakkunnige föreslagna nya grunderna skulle, efter De nya grandet registrering skett enligt den nya lagen, statsbidrag kunna tilldelas stadtsbidragets sjukkassa och fortsättningssjukkassa med beräknande.

a) en krona för hvarje medlem i sjukkassa och 35 dre för i fortsättning ssjukkassa sjukhjäIpsberättigad;

b) 25 öre för hvarje sjukdag söndagar oräknade, för hvilken under näst föregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande eller ny lag, kontant sjukhjälp af minst en krona utgått eller värd å sjukhus bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och högst 2 kronor samt för fortsättningskassa högst 50 öre, allt per medlem, och

c) med en fjärdedel af de utgifter, som kassa under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar.

Med afseende på sättet för statsbidragets beräknande hafva vidare föreslagits detaljerade bestämmelser, innefattande i hufvudsak, att statsbidraget skall utgå efter förhållandena den 31 december nästföregående år, samt att dylikt bidrag icke får utgå för medlemmar, hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag.

Slutligen har i sammanhang härmed ansetts böra, utom hvad i det föregående anförts rörande kassor, som i sina stadgar upptagit obehöriga bestämmelser, föreskrifvas:

att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål, som de fasta medlemsafgifter, hvilka enligt 20 § i lagförslaget skola af sjukkassa och fortsättningssjukkassa upptagas;

att, om sjukkassa meddelar bagrafningshjälp till belopp, öfverstigande 200 kronor, statsbidraget skall odeladt, användas för sjukkasseverksamheten;

att fortsättningskassa, som upprättats endast för medlemmar af en viss sjukkassa, icke äger bekomma statsbidrag, som utgår efter antalet i kassan sjukhjälpsberättigade; samt

att fortsättningssjukkassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag enligt nu gällande grunder, och som efter de nya grunderna icke skulle äga bekomma ett belopp af lika storlek som efter nu gällande grunder,

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Statsbidragets fasta del.

ändock må, för högst tre år, efter det kassan blifvit registrerad enligt ny lag, kunna tilldelas statsbidrag till sistnämnda belopp.

Då de bestämmelser rörande statens understödjande af sjukkasseverksamheten, som af de sakkunnige i föreliggande P. M. framlagts, synas kollegium hvila på riktiga förutsättningar och i det stora hela på ett lyckligt sätt lösa denna fråga, anser kollegium sig, med frånträdande af den i kollegii ofvan åberopade underdåniga utlåtande den 8 september 1906 i detta hänseende intagna ståndpunkten, böra i hufvudsak tillstyrka, hvad de sakkunnige härutinnan föreslagit. Enär likväl de sakkunnige ifråga om det af kollegium vid ofvannämnda tillfälle föreslagna sättet för statsbidragets beräknande eller efter ett belopp, motsvarande två dagars sjukhjälp för hvarje medlem, bl. a. anfört, att i hvarje fall ett maximum för statsunderstödet borde fastställas, anser sig kollegium böra framhålla, att invändningen ifråga tydligen beror på ett förbiseende. I det vid berörda underdåniga utlåtande fogade tjänstememorialet har nämligen upprepade gånger uttryckligen betonats, att vid ett beräkningssätt, sådant som det där föreslagna, eu begränsning uppåt af statsbidraget i hvarje fall vore nödvändig.

I öfrigt har de sakkunniges förslag föranledt till följande erinringar från kollegii sida.

Såsom af ofvanstående redogörelse framgår, skulle enligt de sakkunniges förslag statsbidraget till sjukkassorna sönderfalla i tvänne hufvudbeståndsdelar, nämligen dels ett bestämdt, efter medlemsantalet normeradt belopp, af kollegium i det följande för korthetens skull benämndt statsbidragets fasta deloch dels ett föränderligt, med hänsyn till kassans prestationer växlande belopp, i det följande kalladt statsbidragets rörliga dd. I

I förstnämnda hänseende skulle understödet utgå med en krona för hvarje medlem i sjukkassa och med 35 öre för hvarje (sjukhjälpsberättigad) medlem i fortsättningssjukkassa, dock att dylikt bidrag icke skulle tillkomma fortsättningssjukkassa, som upprättats allenast för medlemmar af en viss sjukkassa. Detta senare förbehåll har af de sakkunnige i hufvudsak motiverats därmed, att det icke furmes någon anledning för staten att uppmuntra tillkomsten af dylika kassor, hvilkas uppgift gifvetvis lika väl och sannolikt med mindre kostnader kunde fyllas genom en utsträckning af sjukhjälpstiden i primärkassorna.

Enligt kollegii mening kan emellertid, hvad de sakkunnige sålunda anfört, med fullt fog åberopas gentemot ett beviljande i hvarje fall åt fortsättningssjukkassa af här omhandlade del af statsbidraget. Med

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 202.

in

allt erkännande åt de sträfvanden, som tagit sig uttryck i bildandet af dessa kassor, kan dock kollegium icke finna annat, än att deras fortvaro och fortsatta utveckling i längden kan komma att utgöra ett hinder för ett fullt rationellt ordnande af sjukkasseverksamheten. Gifvet är också, att det måste anses ändamålsenligare och bättre för såväl sjukkasseverksamheten som den enskilda sjukkassemedlemmen, om sjukförsäkring-en, i förekommande fall, regleras genom en enda i stället för tvänne olika kassor. I och för sig synes dessutom den nu planerade sjukkasselagstiftningen, framför allt genom höjandet af sjukkassornas prestationer, vara ägnadt att i viss mån minska behofvet af fortsättningssjukkassor.

Ett godtagande åter af ofvanstående förslag om statsbidrag åt fortsättningssjukkassorna skulle otvifvelaktigt verka i rakt motsatt riktning och direkt befordra uppkomsten af fortsättningskassor, i all synnerhet som bidraget ifråga blifvit jämförelsevis alltför högt tilltaget. Såsom redan i det föregående framhållits, hafva nämligen de sakkunnige utgått från den förutsättning, att det fasta statsbidraget borde utgå med ett belopp, ungefär sammanfallande med den i genomsnitt på hvarje medlem belöpande andelen af förvaltningskostnaderna, en andel, som vidkommande sjukkassorna i gemen af de sakkunnige beräknats till en krona. Hvad åter beträffar samma kostnader för fortsättningssjukkassorna, hafva dessa af de sakkunnige ansetts kunna sättas till högst 1 io af dem i en vanlig sjukkassa, eu proportion, som sålunda endast skulle berättiga sådan kassa till ett förvaltninarsbidras: af hög-st 10 öre per medlem.

Såsom skäl för ett gynnande, på sätt som skett, af fortsättningssjukkassorna hafva de sakkunnige i hufvudsak anfört, att det synts nödvändigt att förebygga, att icke dessa kassor enligt de nya grunderna skulle komma att erhålla ett, åtminstone i allmänhet, lägre bidrag än det nuvarande. Såsom en konsekvens häraf hafva de sakkunnige vidare, enligt hvad redan i det föregående framhållits, föreslagit, att fortsättningssjukkassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag och enligt de nya grunderna icke skulle äga att i dylikt bidrag bekomma likastort belopp som förut, dock skulle kunna för en tid af högst tre år efter den nya registreringen bekomma minst samma belopp, som den skolat uppbära enligt nu gällande grunder.

De sakkunniges förslag i denna punkt synes ytterst bottna i den åsikt, att de nuvarande sjukkassorna skulle kunna med något slags berättigande göra anspråk på att äfven under eu ny tingens ordning varda tillerkända lika stort statsbidrag som förut. En dylik åsikt kan

112 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.

dock kollegium icke för sin del obetingadt biträda. Att staten icke utan synnerligen tvingande skäl — såsom exempelvis införandet af obligatorisk sjukförsäkring — skulle kunna indraga eller minska det för närvarande till den frivilliga sjukkasserörelsen utgående anslaget, därom lärer icke någon tvekan kunna råda. Men detta understöd bör enligt kollegii mening betraktas såsom lämnadt åt den svenska sjukkasserörelsen i sin helhet och icke åt de särskilda sjukkassorna. Skulle därför ett mera rationellt ordnande af denna rörelse i sina konsekvenser kräfva nya bestämmelser för statsunderstödets utgående, kan enligt kollegii åsikt härvid icke någon hufvudsaklig hänsyn tagas till den eventuella minskning, som skulle drabba eu eller annan enskild kassa.

Att för fortsättningssjukkassorna statsbidraget enligt den nya ordningen skulle komma att i vissa fall utgå med lägre belopp än hittills, beror i öfrigt därpå, att dessa kassor för närvarande uppbära ett proportionsvis alltför högt förvaltningsbidrag. Medan nämligen fortsättningssjukkassornas förvaltningskostnader, enligt hvad ofvan anförts, icke kunna' uppskattas till mer än högst 1 io af de egentliga sjukkassornas, och deras sjukhjälpskostnader af de sakkunnige beräknats till endast 1/4 å Vo af dessa senare kassors, åtnjuta dock fortsättningskassorna samma bidrag af statsmedel som de vanliga sjukkassorna. Såsom bevis på den gynnade ställning, fortsättningssjukkassorna till följd häraf intaga, må anföras, att, medan förvaltningsbidraget, enligt af de sakkunnige verkställda beräkningar, kan anses representera c:a 10 % af de vanliga kassornas normala utgifter, täckte under år 1908 statsbidraget något mer än V t af utgifterna inom de kassor tillsammantagna, som hittills för detta år uppburit statsbidrag och icke bildats på det sätt, att fast statsbidrag enligt de nya grunderna icke skulle hafva till dem utgått. Bland de särskilda hithörande kassorna fanns det, åter en, för hvilken samma bidrag utgjorde c:a 93 % af utgifterna, och en annan, där samma bidrag öfversteg utgifternas totalbelopp med nära 32 %.

Enligt kollegii åsikt finnes det ingen som helst anledning att äfven för framtiden upprätthålla 'en dylik oegentlighet och åt fortsättningssjukkassorna bibehålla denna särskildt gynnade ställning. Att för dessa kassors vidkommande helt och hållet indraga det fasta statsbidraget skulle emellertid, om också teoretiskt befogadt, dock måhända vara att gå alltför långt. Lämpligast synes därför kollegium vara att låta fortsättningssjukkassorna erhålla statsbidrag enligt alldeles samma grunder som öfriga sjukkassor och sålunda ifråga om föreliggande del åt stats-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

bidraget endast tillerkänna dem ett understöd, motsvarande beloppet af deras sannolika förvaltningskostnader.

Den invändning, att på detta sätt möjligen en del af de nu existerande fortsättningssjukkassorna skulle nödgas upphöra med sin verksamhet, synes icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Sammanslutningar af denna art, som endast kunna uppehållas genom ett relativt alltför högt statsunderstöd, sakna nämligen i själfva verket existensberättigande. Där åter verkligt behof och intresse för saken förefinnes, torde den nya lagstiftningen bereda tillräckliga möjligheter för förvärfvande, i förekommande fall, af den utsträckta sjukhjälp, för hvilken fortsättningssjukkassorna äro afsedda.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, får kollegium alltså för sin del hemställa om sådan ändring, af hvad de sakkunnige i föreliggande hänseende föreslagit, att dels det förvaltningskostnaderna motsvarande fixa beloppet måtte för fortsättningssjukkassorna fastställas till 10 öre för hvarje sjukhjälpsberättigad medlem, dels och att ifråga om statsbidrag till sådan kassa hänsyn ej måtte tagas till den omständigheten, att detta bidrag för framtiden möjligen skulle komma att utfalla med lägre belopp än enligt nu gällande grunder.

Hvad därefter angår den rörliga delen af statsbidraget, som skulle statsbidragets utgå med hänsyn till den af sjukkassorna under året presterade sjuk- rorhga delhjälpen, har denna, såsom redan i det föregående framhållits, af de sakkunnige föreslagits skola utgå med dels 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken under näst föregående år kontant sjukhjälp af minst eu krona utgått eller vård å sjukhus bekostats, och dels en fjärdedel af de utgifter, som kassan under samma tid fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar. Någon maximi- eller minimigräns har icke fastställts beträffande sistnämnda ersättning, men väl ifråga om den förra. Dylik ersättning skulle nämligen för sjukkassa uppgå till minst 50 öre och högst 2 kronor samt för fortsättningssjukkassa till högst 50 öre, allt per år och medlem. Slutligen har på samma sätt som ifråga om den fasta delen af statsbidraget föreslagits, att statsbidrag enligt här anförda grunder icke skall utgå för medlemmar, hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag.

Ofvanstående bestämmelser angående statsbidragets beräknande hafva naturligtvis formulerats med hänsyn till den i lagförslagets 15 §

4:de stycket gifna föreskriften, att sjukkassas minimiprestation skall utgöra vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel eller slutligen

Bill. till JRiksd, Prut. 1010. 1 Sami. 1 Afd. 101 Höft. 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

visst belopp i penningar, för själfförsörjande medlem ej understigande en krona per söckendag, äfvensom till den i motiveringen uttalade förutsättningen, att den första ock sista af dessa prestationer, i stort sedt, torde ekonomiskt uppväga hvarandra.

Såsom närmare påvisats i kollegii utlåtande den 29 sistlidne oktober, är emellertid nämnda antagande icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet, utan uppgå kostnaderna för vård å sjukhus i regel till mindre och ofta till betydligt mindre belopp än en krona per dag. Ett godkännande af hvad de sakkunnige i detta hänseende föreslagit, skulle därför leda därhän, att ifråga om kostnaderna för sjukhusvården staten finge bidraga icke, såsom förutsatts, med högst 1U utan med en i regel betydligt högre andel, uppgående ofta till lika mycket eller till och med mera än sjukkassans egna utgifter för ändamålet. En fördel skulle möjligen detta medföra, nämligen att det vida öfvervägande antalet sjukdomsfall komme att behandlas å sjukhus. Men det vill dock synas kollegium, som om fördelen ifråga skulle vara alltför dyrköpt, i all synnerhet som sjukhusvården i riket i öfvervägande grad bestrides åt skattemedel, och sålunda det allmänna redan på detta sätt i betydande grad understödt sjukhjälpsverksamheten. Därest ofvanberörda stadgande i lagförslaget angående sjukkassor varder i oförändradt skick antaget, torde därför den ändring böra göras i motsvarande bestämmelser angående statsbidraget, att ersättning med 25 öre per sjukdag endast utgår för sådana dagar, för livilka en kontant sjukhjälp af minst en krona af sjukkassa betalats, men att, då sjukhjälpen utgått i form af vård å sjukhus, ersättning härför af statsmedel, på sätt som af de sakkunnige föreslagits beträffande sjukkassas utgifter för läkarvård och läkemedel, endast lämnas med en fjärdedel.

I utlåtandet den 29 sistlidne oktober har kollegium ifråga om sjukhjälpens storlek och sättet för dess utgående påyrkat sådan ändring af lagförslagets bestämmelser, att sjukkassornas minsta prestationer i hvarje fall skulle sättas till en krona per sjukdag utan hänsyn till dagarnas egenskap af arbetsdag eller icke, eller, därest ett dylikt stadgande skulle anses vara för sjukkasserörelsen alltför betungande, att ersättningsskyldigheten i hvarje fall beräknades per vecka och sålunda, med bibehållande af förslagets minimigräns, med minst sex kronor, beräknadt för hel vecka. Med hänsyn till det här ofvan åberopade förhållandet, att det ekonomiska värdet af sjukhusvården i regel skulle komma att väsentligt understiga den föreslagna kontanta sjukhjäipens minimibelopp, har kollegium vidare förordat sådant tillägg till ifrågavarande bestämmelse i lagförslagets 15 § 4:de stycket, att, därest kostnaden för

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel icke skulle uppgå till ett belopp, motsvarande den föreslagna kontanta sjukhjälpen, skillnaden mellan dessa båda summor skulle tillfalla den sjuke medlemmen.

Kollega förstnämnda yrkande torde endast i så måtto behöfva föranleda till ändring i bestämmelserna angående sättet för statsbidragets beräknande, att, därest sjukkassornas minsta ersättning i lagen fastställes till 6 kronor per vecka, statens bidrag bestämmes att utgå efter ett belopp af 1 krona 50 öre för hvarje vecka, för hvilken under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, kontant sjukbjälp af minst 6 kronor utbetalts. Därest åter den bestämmelse kommer att i lagen införas, att sjukhjälpen skall utgå med minst 1 krona per dag och sålunda för såväl socken- som sön- och helgdagar, kan den af de sakkunnige formulerade bestämmelsen angående statsbidraget i föreliggande hänseende bibehållas med endast den förändring, att orden »söndagar oräknade» utgå. Ett fastställande på sistnämnda sätt af sjukkassornas minsta prestationer torde dessutom böra föranleda därtill, att den af de sakkunnige i föreliggande hänseende föreslagna maximigränsen för det rörliga statsbidraget, eller 2 kronor per år och medlem, får vidkännas en motsvarande förhöjning och sålunda sättas till 2 kronor 33 öre per år och medlem.

Hvad slutligen beträffar yrkandet, att sjukkassornas minsta prestationer under alla händelser, äfven då understödet utgår i form af sjukhusvård eller läkarvård och läkemedel, skulle motsvara ett belopp af 6 kronor per hel vecka (eller eventuellt 1 krona per dag), så skulle med ett dylikt stadgande, bestämmelserna angående den rörliga delen af statsbidraget kunna i afsevärd grad förenklas. I stället för de af de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelserna rörande ersättning i proportion å ena sidan till den kontanta sjukhjälpen (eller sjukhusvården) och å andra sidan till den af kassan lämnade läkarvården, skulle det nämligen helt enkelt kunna föreskrifvas, att statsbidraget utgår med 1 krona 50 öre per hel vecka (eventuellt 25 öre per dag), hvarunder det i sjukkasselagen föreskrift^ minsta sjukhjälpsbeloppet utbetalats.

Med afseende på den del af det rörliga statsbidraget, som skulle utgå i förhållande till sjukkassornas kontanta utgifter för läkarvård jämte läkemedel, har det väckt kollegii uppmärksamhet, att någon gräns uppåt för statens understöd i denna form åt sjukkasseverksamheten icke blifvit i förslaget fastställd. Denna omständighet är af så mycket större betydelse, som det ju icke finnes någonting, som hindrar, att en

Statsbidrag i förhållande till lämnad läkarvård och medicin.

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

sjukkassa på samma gång lämnar så väl kontant sjukhjälp som läkarvård jämte läkemedel ock för båda dessa prestationer erhåller bidrag af statsmedel. Enligt kollega mening finnes det emellertid icke någon anledning, hvarför staten på detta sätt, till förmån för de i ekonomiskt hänseende jämförelsevis bättre lottade, skulle medverka till en höjning af sjukhjälpens belopp.

Ifrågasättas kan emellertid, huruvida det öfver hufvud taget skulle vara möjligt att ålägga sjukkassorna, att i räkenskaperna särskildt specificera den del af utgifterna för läkarvård och läkemedel, som erlagts för medlemmar, som uppburit understöd endast i denna form och sådana, som därjämte uppburit äfven kontant sjukhjälp. Särskildt inom sådana sjukkassor, där läkarvården skötes på grund af genom kassan med en eller flera läkare afslutadt ackord, torde en dylik redovisningmöta hardt när oöfverstigliga hinder. Därest emellertid den här antydda utvägen skulle pröfvas vara omöjlig, torde det enda sättet att undvika här berörda oegentlighet i själfva verket vara att låta förhållandena i detta hänseende regleras genom fastställandet, på sätt här nedan angifves, af en maximigräns för den rörliga delen i sin helhet af statsbidraget.

Såsom redan i det föregående framhållits, hafva gränserna för den del af statsbidraget, som af de sakkunniga föreslagits skola utgå i förhållande till den kontanta sjukhjälpen eller sjukhusvården, fastställts till högst 2 kronor och lägst 50 öre, motsvarande 8 resp. 2 sjukdagar per år och medlem. Hade förhållandet varit sådant, att de i 15 § sjukkasselagen för sjukhjälpen fastställda trenne alternativen (kontant sjukhjälp, sjukhusvård eller läkarvård och läkemedel) i ekonomiskt hänseende uppvägt hvarandra, hade det tydligen varit tillräckligt att ifråga om statsbidraget föreskrifva, att detsamma skulle, inom ofvan angifna gränser, utgå med 25 öre för hvarje sjukdag. Härigenom hade man nämligen vunnit det med ifrågavarande stadgande afsedda syftemålet, eller att statsbidraget skulle i hvarje fall täcka 7i af sjukkassornas faktiska utgifter för deras genom lagen föreskrifna minsta prestationer.

Denna grundval bör enligt kollega åsikt icke rubbas genom det förhållandet, att den genomsnittliga kostnaden för de båda senare af de här ofvan nämnda alternativen icke låta sig exakt beräknas. Oafsedt i hvilken form sjukhjälpen utgår, synes densamma sålunda böra

1 sin helhet beräknas inom de här ofvan angifna gränserna af högst

2 kronor och lägst 50 öre per år och medlem.

För vinnande af detta liksom också det här ofvan beträffande kost-

117 Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

naderna för sjukhusvården anförda ändamålet torde ifråga om sättet för beräknandet af den rörliga delen af statsbidraget böra stadgas, att detsamma utgår:

1) med 25 öre för hvarje sjukdag, för hvilken kontant sjukhiälp af minst 1 krona utbetalats;

2) med eu fjärdedel af de utgifter, som kassan fått vidkännas för vard a sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel åt sina medlemmar;

dock att den enligt ofvanståeude båda mom. utgående ersättningen må uppgå för sjukkassa till högst 2 kronor och lägst 50 öre och för fortsättning ssjukkassa till högst 50 öre, allt per år och medlem.

Naturligtvis skulle de i det föregående i anslutning till kollega utlåtande den 29 oktober framställda olika alternativen äfven i föreliggande hänseende föranleda till motsvarande förändringar. Särskild! skulle sålunda ett stadgande, hvarigenom sjukbjälpen fastställdes att utgå för såväl socken- som sön- och helgdagar, förutsätta, att den bär angifna maximigränsen för ersättningen af statsmedel undergick en motsvarande förhöjning. Med bestämmelser af bär ofvan angifna natur skulle det visserligen vara möjligt för sjukkassor med relativt låg sjukfrekvens, som ville åt sina medlemmar bereda exempelvis såväl kontant sj n kli julp . som läkarvård och medicin, att för båda dessa prestationer erhålla bidrag af statsmedel. Detta skulle dock endast kunna ske i jämförelsevis mindre omfattning, medan däremot de af de sakkunnige i detta hänseende föreslagna bestämmelserna för sjukkassorna öppna den utvägen att göra detta i, snart sagd!, huru stor utsträckning som helst.

Genom ett stadgande sådant som det af kollegium bär föreslagna skulle dessutom vinnas den mycket stora fördelen, att omfånget af de förpliktelser, som staten för ändamålet iklädde sig, kunde på förband något så. när beräknas. I motsatt fall låter sig detta svårligen göra då man icke är i stånd att på förhand afgöra, i hvilken omfattning sjukkassorna för framtiden skola finna med sin fördel förenligt att bestrida kostnaderna för läkarvård och läkemedel åt sina delägare. Teoretiskt föreligger ju alltid den möjligheten, att detta skulle blifva regel, och att sålunda statens utgifter i och för sjukkasseverksamhetens befrämjande skulle komma att högst betydligt öfverstiga det af de sakkunnige beräknade.

Härtill kommer slutligen, att ett statsbidrag, på bär angifvet sätt begiänsadt, åtminstone under nuvarande förhållande torde kunna anses uppfylla alla rimliga anspråk på understöd från statens sida åt sjukkasseverksamheten. Statsbidraget i sin helhet skulle nämligen på detta

118 Statsbidragets användande för sjukhjälpsverksamheten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

sätt komma att uppgå till lägst 1 krona 50 öre och högst 3 kronor och, under antagande af en genomsnittlig sjukfrekvens af fem sjukdagar per år, i genomsnitt till 2 kronor 25 öre, allt per år och medlem. Enligt de sakkunniges beräkningar skulle den sannolika genomsnittliga medlemsafgiften per år, efter den nya sjukkasselagens antagande, kunna uppskattas till 8 kronor 30 öre. En jämförelse mellan dessa båda siffror gifver vid handen, att ett statsbidrag enligt här angifna grunder skulle komma att uppgå till i rundt tal 27 % af sjukförsäkringens bruttopremier. Att gå längre torde icke vara rådligt med hänsyn särskildt därtill, att den frivilliga sjukkasserörelsen i vårt land äfven efter ett eventuellt genomförande af de nu planerade reformerna icke i allo kan anses motsvara fordringarna på en verklig social sjukförsäkring.

Vid denna beräkning har hänsyn icke tagits till den ofvan anförda omständigheten, att sjukkassorna skulle kunna erhålla statsbidrag i förhållande till samtidigt lämnad såväl kontant sjukhjälp som läkarvård och läkemedel. I samma mån, som detta blir vanligt, kommer naturligtvis också statsbidraget att stiga samt mer och mer närma sig den här föreslagna maximigränsen. Till en början torde dock icke denna omständighet komma att spela någon större roll, i all synnerhet som kostnaderna icke blott för sjukvård utan äfven för läkarvård och medicin i många fall torde understiga den föreslagna kontanta sjukhjälpens minimibelopp. Icke heller har vid ofvanstaende sammanställning mellan statsbidragets medelbelopp och sjukkassornas bruttopremier afseende fästs vid den af sjukkassorna utöfvade begrafningshjälpsverksamheten, då det ju icke ifrågasatts, att staten skulle understödja densamma. Skulle åter detta anses ändamålsenligt, böra naturligtvis särskilda bestämmelser härför utarbetas och understödet ställas i förhållande till den inom kassorna faktiskt förekommande dödligheten. Att åter låta berörda understöd utgå i form af en ökning af det för sjukhjälpsverksamheten beräknade bidraget, måste nämligen betraktas såsom principiellt obefogadt. I

I sitt utlåtande angående förslaget till ny sjukkasselag har kollegium bland annat påyrkat sådan ändring i de i 20 m. fl. §§ meddelade begrafningshjälpen berörande föreskrifterna, att det belopp, hvars öfverskridande skulle medföra skyldighet för sjukkassa att för nämnda ändamål upptaga, använda och bokföra särskilda afgifter skulle ändras från 200 till 100 kronor. Såsom en följd häraf föranledes kollegium att förorda motsvarande ändring i den af de sakkunnige i sammanhang

119 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

med bestämmelserna om statsbidraget gjorda hemställan. I stället för att, som de sakkunnige föreslagit, nämnda bidrag skulle odeladt användas för sjukhjälpsverksamheten, då en sjukkassa meddelar begrafningshjelp till högre belopp än 200 kronor, borde detta i öfverensstämmelse med kollega berörda yrkande vara förhållandet, så snart begrafningshjälpen öfverstiger 100 kronor.

Eu af de svåraste stötestenarna vid ett rationellt ordnande af statens understöd åt sjukkasserörelsen utgöres otvifvelaktigt af det inom denna rörelse vidt utbredda s. k. flermedlemskapet, d. v. s. samtidigt medlemskap i mera än en sjukkassa. Insikten härom och önskan att råda bot häremot hafva också vunnit allt större utbredning.

Redan på den första sjukkassekonferensen i vårt land i Norrköping år 1905 framhölls sålunda i den af konferensen i statsbidragsfrågan antagna resolutionen bland annat, att bestämmelserna rörande statsbidraget borde så afmattas, att icke mer än en sjukkassa kunde erhålla bidrag af staten för samma person. Samma förutsättning återfinnes likaledes i de utlåtanden, som under loppet af år 1906 afgåfvos af såväl kungl. statskontoret som kollegium öfver de af sjukkassornas centralkommitté den 29 november 1905 och den 1 augusti 1906 i föreliggande ämne ingifna underdåniga framställningar. I berörda yttrande, som afgafs den 8 september 1906, förklarade sig kollegium sålunda visserligen finna, att den frivilliga sjukkasseverksamheten i riket borde kraftigare än dittills understödjas af staten, men att härvid, om ock med lämpliga öfvergångsbestämmelser, såsom oeftergiflig! villkor syntes böra uppställas bland annat, att en och samma person icke måtte komma i åtnjutande af statsbidrag inom mer än en sjukkassa.

Äfven de sakkunnige hafva i motiveringen till det i 12 § sjukkasselagen meddelade förbudet att under samma tid vara medlem af mera än en sjukkassa, starkt betonat de svårigheter, som vid ett bibehållande af flermedlemskapet uppstå i och för en rättvis fördelning af statsbidraget. Bland annat har sålunda med afseende härå framhållits, att särskild! de personer, som bäst ha råd att tillhöra flera kassor, blifva flerfaldigt delaktiga af statens bidrag, under det att de mest behöfvande, hvilkas tillgångar ej medgifva dem att tillhöra mera än en kassa, i ringare man komma i åtnjutande af statens understöd.

Icke desto mindre hafva de sakkunnige vid uppgörande af föreliggande förslag till nya grunder för statens understödjande af sjukkasse-

Statsbidrag vid Härmedlemskap.

120 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

verksamheten icke tagit någon hänsyn till de flermedlemskap, som vid tiden för lagens utfärdande förefinnas, och som jämlikt det i 93 § sjukkasselagen lämnade medgifvandet fortfarande skola äga bestånd äfven efter kassornas registrering enligt den nya lagen; och innefattar sålunda de sakkunniges förslag i detta hänseende, att såväl sjukkassa som fortsättningssjukkassa skall äga att uppbära statsbidrag enligt i förslaget angifna grunder, oafsedt om kassans medlemmar i större eller mindre omfattning samtidigt tillhöra och åtnjuta dylikt bidrag äfven inom andra statsunderstödda sjukkassor.

Såsom skäl till den sålunda intagna ståndpunkten hafva de sakkunnige i hufvudsak åberopat de synnerligen stora praktiska svårigheter, som i annat fall skulle uppkomma. Det vore nämligen mycket vanskligt att utfinna en lämplig princip för fördelningen de särskilda kassorna emellan af det bidrag, som belöpte sig på en person, som tillhörde flera kassor. Att dela beloppet mellan kassorna vore hardt när ogörligt, dels på grund af den tidsödande och invecklade och därför äfven kostbara procedur, som härför blefve nödvändig, dels ock på grund af svårigheten att i anseende till den olika art och omfattning, som ifrågavarande kassors verksamhet säkerligen ofta företedde, rättvist utföra denna fördelning. Att öfverlämna bidraget till en enda af dessa kassor stötte också på olägenheter, enär hvarje princip, som härutinnan gjordes gällande beträffande, hvilken af kassorna skulle få bidraget, måste bli skäligen godtycklig och komma, säkerligen ofta, att betraktas såsom orättvis af de kassor, som frånkändes bidrag för dylik medlem. Lämpligheten af att tillgripa den omständliga apparat, som för ändamålet skulle kräfvas, torde också kunna ifrågasättas, med hänsyn särskildt till att densamma efter öfvergångstidens slut, sedan flermedlemskapet blifvit bragt ur världen, blefve alldeles onödig

Oaktadt kollegium tillfullo inser de svårigheter, som måste blifva förenade med ett genomförande af grundsatsen om statsbidragets bestämmande med hänsyn till det verkliga antalet sjukförsäkrade personer, finner kollegium likväl denna princip så själfklar och af behofvet påkallad, att kollegium icke för sin del kan tillstyrka, att densamma, på sätt de sakkunnige föreslagit, under öfvergångstiden helt och hållet kastas öfver bord.

Såsom framgår af den utredning, som efter Kungl. Maj:ts uppdrag verkställdes inom kollegium å dess afdelning för arbetsstatistik, har flermedlemskapet vunnit eu synnerligen stor utbredning inom den svenska sjukkasserörelsen. Enligt denna utredning, som afsåg förhållandena vid i906 års utgång, tillhörde sålunda icke mindre än hvar 5:te sjuk-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SOS.

försäkrad person i riket mera än en sjukkassa. Under den tid, som sedan dess förflutit, har emellertid sjukkasserörelsen alltjämt befunnit sig i en synnerligen liflig utveckling, så att medlemsantalet i de registrerade sjukkassorna, som den 31 december 1906 utgjorde 490,000, två år senare stigit till i rundt tal 586,000. Af allt att döma är denna ökning att i ej ringa grad tillskrifva den möjlighet, som för närvarande förefinnes att såsom medlem samtidigt tillhöra mer än en sjukkassa. Härtill kan ytterligare läggas, att den eventualiteten icke synes utesluten, att en stor mängd personer skola begagna den frist, som föreligger intill den nya lagens utfärdande, att, medan ännu tillfälle därtill gifves, söka förvärfva ett äfven under de nya förhållandena giltigt flermedlemskap.

Icke heller kan kollegium för sin del instämma i den af de sakkunnige i detta sammanhang uttalade förmodan, att med hänsyn särskildt till den klassindelning af sjukkassorna, hvarom bestämmelser meddelats i lagförslaget, flermedlemskapet i ej ringa grad skulle komma att ersättas med ingående i eu högre klass i en enda sjukkassa. Ty först och främst är det ju ovisst, huruvida klassindelning komme till stånd just inom den sjukkassa, hvari vederbörande ansåg sig hafva de största intressena och sålunda helst ville tillhöra. Och vidare torde härvid i åtskilliga fall äfven det hindret möta, att den från den enda sjukkassan utgående sjukhjälpen på detta sätt skulle kunna komma att öfverstiga 4 kronor per söckendag, och sålunda sjukkassan icke för dylik medlem få räkna sig till godo statsbidrag.

Huruvida flermedlemskapet efter den nya sjukkasselagens ikraftträdande kommer att i någon högre grad minskas, torde därför vara ganska osäkert. Men äfven om så skulle blifva förhållandet, torde denna minskning hufvudsakligen inträda bland de ekonomiskt svagare ställda elementen inom sjukkasserörelsen, medan däremot de i ekonomiskt hänseende jämförelsevis mera lyckligt lottade alltjämt torde komma att bibehålla sina i föreliggande hänseende redan förvärfvade rättigheter. Ett godkännande på denna punkt af de sakkunniges förslag skulle därför kunna sägas innebära ett direkt gynnande af dessa senare element och torde redan af denna grund icke böra komma ifråga.

Genom att låta statsbidraget utgå, oberoende af medlemmarnas ställning till andra sjukkassor, skulle det allmänna dessutom beröfvas ett af de kraftigaste medlen i och för flermedlemskapets motarbetande. Det ligger nämligen i sakens natur, att sjukkassorna härigenom icke blott icke skulle föranledas att genom lämpliga överenskommelser sinsemellan söka undanrödja flermedlemskapet, utan att de tvärtom, då ju Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sand. 1 Afl. 153 Höft. Iti

122 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.

statsbidraget till en betydande del fortfarande skulle utgå efter medlemsantalet, skulle söka att kvarhålla så många som möjligt af sina medlemmar. Däremot skulle otvifvelaktigt förstnämnda utveckling i hög grad befrämjas genom ett stadgande, hvarigenom en sjukkassas statsbidrag reducerades i proportion till medlemmarnas delaktighet i jämväl andra statsunderstödda sjukkassor. En dylik reduktion skulle nämligen i många fall innebära så betydande olägenheter, att sjukkassorna skulle finna med sitt eget intresse förenligt att söka i största möjliga utsträckning blifva därifrån befriade.

Det är visserligen sant, att, såsom de sakkunnige i motiveringen framhållit, det härvidlag endast skulle blifva fråga om en öfvergångstid, då ju efter den nya lagens utfärdande flermedlemskap icke vidare skulle kunna förvärfvas. Men då denna öfvergångstid i allt fall skulle sträcka sig öfver en hel mansålder, och då ett godkännande i föreliggande punkt af de sakkunniges förslag årligen skulle för statsverket medföra en ökad utgift af sannolikt 100,000-tals kronor, har det dock synts kollegium, som om nyssnämnda omständighet icke borde hindra ett försök till frågans lösning.

Tanken på en begränsning af statsbidraget till sjukkassorna med hänsyn till flermedlemskapet har vid olika tillfällen formulerats på något olika sätt. Så t. ex. uttryckes nämnda yrkande i den i det föregående åberopade resolutionen vid sjukkassekonferensen i Norrköping år 1905 på det sätt, att icke mer än en sjukkassa skulle kunna erhålla dylikt bidrag för samma person. Samma uttryckssätt användes också af statskontoret i dess likaledes ofvan anförda underdåniga utlåtande den 23 mars 1906, medan däremot kollegium i sitt utlåtande i samma ämne den 8 september samma år formulerat tanken så, att en och samma person icke skulle komma i åtnjutande af statsbidrag inom mer än en sjukkassa. Tydligt är emellertid, att meningen i båda fallen varit densamma, eller att statsbidraget bör utgå i förhållande till det verkliga antalet sjuk försäkrade personer och icke till antalet sjukkassemedlemmar

Ett realiserande af denna tankegång synes, på sätt de sakkunnige i föreliggande P. M. antydt, kunna ske på i hufvudsak tvänne olika vägar, nämligen antingen så, att vid de tillfällen, då eu person befinnes tillhöra två eller flera sjukkassor, statsbidraget oafkortadt tillfaller endera af kassorna, eller ock så, att statsbidraget i dylika fall efter vissa grunder fördelas mellan samtliga dessa kassor. I förstnämnda hänseende synes den enklaste utvägen onekligen vara att, på sätt som skett i det senast framlagda förslaget till en sjukkasselag för Schweiz,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

tillerkänna statsbidraget åt den sjukkassa, som personen ifråga längst tillhört. Ett annat sätt vore att låta vederbörande sjukkassemedlem själf afgöra hvilken kassa, som skulle äga att uppbära det på honom belöpande statsbidraget. Detta skulle emellertid innebära en stark frestelse till oärlighet och skulle dessutom förutsätta en högst besvärlig och tidsödande kontroll. Gentemot båda här anförda utvägar kan dessutom anföras, att de antagligen skulle föranleda till talrika och synnerligen svårlösta tvister sjukkassorna emellan, äfvensom att hela saken skulle betraktas med ovilja och misstro af de sjukkassor, som i dylika fall frånkändes statsbidraget.

Hvad åter beträffar utvägen att vid förekommande fiermedlemskap efter vissa grunder fördela statsbidraget mellan de särskilda härvid intresserade sjukkassorna, så synes densamma vid första ögonblicket innebära ännu större och ännu mera oöfvervinnerliga svårigheter. Klart är också, att, om man, såsom de sakkunnige i detta sammanhang synes hafva förutsatt, härvid anser sig böra eftersträfva en absolut exakt lösning af problemet, saken måste såsom praktiskt outförbar öfvergifvas. Enligt kollegii mening är emellertid en dylik fullkomlig lösning alldeles icke oundgängligen nödig, utan torde man i detta liksom i så många andra fall mycket väl kunna åtnöjas med ett enklare, om ock mindre exakt tillvägagångssätt.

Enligt hvad i det föregående påvisats, afser de sakkunniges förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkasseverksamheten i främsta rummet att bereda understöd i och för fullgörandet af de i sjukkasselagen föreskrifna minsta prestationerna. Äfven vid högre sj ukhjälp än nyssnämnda erhålla kassorna visserligen dylikt understöd, men då detsamma utgår med fixa belopp, sjunker naturligtvis dess relativa betydelse, allteftersom sjukhjälpsbeloppet stiger, intill dess bidraget, då den kontanta sjukhjälpen öfverstiger 4 kronor per söckendag, helt och hållet bortfaller. Alldeles samma grundsats, som här kommit till användning, bör enligt kollegii förmenande tillämpas jämväl ifråga om flermedlemskapet. Eu person, som genom förvärfvandet af medlemskap i exempelvis tvänne sjukkassor, tillförsäkrat sig en sjukhjälp, som är dubbelt så stor som den i sjukkasselagen såsom minsta föreskrifna, bör naturligtvis icke därigenom anses berättigad till högre statsbidrag, än om samma sjukhjälp uppnåtts inom en enda sjukkassa. Då emellertid i här antagna fall den ena sjukkassan likaväl som den andra kan anses uppfylla förutsättningarna för statsbidragets erhållande, synes billigheten kräfva, att de anses göra detta till hälften hvar och följaktligen också

Statsbidragets fördelning mellan kassorna.

124 Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 202.

erhålla hälften hvar af nämnda bidrag. På samma sätt torde också böra förfaras, då flermedlemskapet omfattar tre eller flera kassor, och sålunda hvarje kassa i dylika fall erhålla V?, eller motsvarande mindre bråkdel af statsbidraget.

Med afseende på själfva sättet för fördelningen, i förekommande fall, af statsbidraget de olika sjukkassorna emellan, torde det vara alldeles öfverflödigt att, på sätt de sakkunnige hafva förutsatt, vid hvarje tillfälle taga hänsyn till den olika art och omfattning, som de särskilda sjukkassornas verksamhet sinsemellan företer. En dylik detaljerad beräkning skulle nämligen endast under den förutsättning kunna anses vara af behofvet påkallad, att hvarje sjukförsäkrad person för sig kunde anses vara i och för sin sjukförsäkring berättigad till ett visst, på förhand bestämbart bidrag af statsmedel. Detta är likväl så långt ifrån förhållandet, att nämnda bidrag tvärt om till största delen kommer att stå i beroende af den för hvarje år faktiskt förekommande sjukligheten inom resp. kassor. Men äfven bortsedt härifrån torde den praktiska betydelsen af ett dylikt mera exakt beräkningssätt icke vara öfverdrifvet stor. Den enda faktor, som man, strängt taget, härvid behöfde taga hänsyn till, vore ju —- eftersom sjukhjälpens storlek icke inverkar på statsbidraget — sjukhjälpstidens längd inom de särskilda kassorna. Med hänsyn därtill att den efter den dagliga sjukhjälpen utgående delen af statsbidraget af de sakkunnige blifvit satt till lägst 50 öre och högst 2 kronor, hvilka båda yttergränser dock i endast enstaka undantagsfall komma att nås, torde dock icke ett åtminstone måttligt öfverskridande af det i sjukkasselagen i detta hänseende föreskrifna minimum af 90 dagar vara af den betydelse, att det härigenom skulle konstitueras en mera väsentlig olikhet skilda kassor emellan med afseende å statsbidragets genomsnittliga belopp.

Under sådana förhållanden finner kollegium för sin del hinder icke möta för en sådan fördelning, vid flermedlemskap, af statsbidraget resp. sjukkassor emellan, att för dylika fall till de särskilda kassorna utbetalas, allteftersom flermedlemskapet berör två, tre, fyra o. s. v. kassor, allenast Va, Vs, W o. s. v. af det belopp, hvartill statsbidraget, beräknadt i genomsnitt per medlem, i hvarje särskild kassa uppgår. Om sålunda — för att genom ett exempel belysa saken —■ en sjukkassa, som räknar 400 medlemmar, och som med hänsyn till såväl detta medlemstal som under året lämnad sjukhjälp skulle vara berättigad till ett statsbidrag af i medeltal 2 kronor 50 öre per medlem, enligt medlems förteckningen räknar 100 delägare, som på samma gång tillhöra ännu eu, och 50 andra delägare, som tillhöra ytterligare 2 statsunder-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

stödda sjukkassor, skulle beräkningen af det kassan tillkommande statsbidraget gestalta sig på följande sätt:

250 x j: ................................................................ kronor 625: —

100 x -g- ................................................................ » 125: —

50 x ................................................................. » 41: 67

o

400 Kronor 791:67

Då det är att förutse, att åtskilliga anmärkningar komma att riktas, mot hvad sålunda föreslagits, tillåter sig kollegium, till bemötande häraf och närmare förtydligande af sin ståndpunkt i föreliggande fråga, ytterligare anföra följande.

Hvad först beträffar den invändningen, att ett beräkningssätt, sådant som det föreslagna, skulle lämna ett i många fall mindre exakt resultat, har kollegium redan i det föregående i allt väsentligt besvarat densamma och anser sig här endast böra ytterligare tillägga, att resultatet under alla händelser torde få anses bättre och rättvisare än det, som skulle uppkomma genom att vid statsbidragets tilldelande helt och hållet bortse från flermedlemskapet.

Af långt större betydelse är onekligen den af de sakkunnige i detta sammanhang framställda invändningen, att med ett tillämpande af den princip, som af kollegium här förordats, sjukkassornas ekonomi skulle komma att sakna nödig jämvikt, därest icke de medlemmar, för hvilka kassorna icke ägde uppbära statsbidrag, ålades i motsvarande grad antingen ökade medlemsafgifter eller reducerad sjukhjälp; båda dessa utvägar vore emellertid förenade med störa svårigheter och afsevärdt ökade förvaltningsbesvär. Invändningen ifråga har visserligen gjorts närmast under förutsättning, att vid flermedlemskap statsbidraget odeladt tillerkändes endast eu af resp. kassor, men torde om än i mindre grad äfven gälla ifråga om en delning kassorna emellan af samma bidrag.

Häremot vill kollegium till en början framhålla, att en uppdelning af medlemmarna, sådan som den här förutsatta, med hänsjm till utgifter och rättigheter, så långt ifrån är något för den nya sjukkasselagen främmande, att den tvärtom därstädes uttryckligen förutsetts och närmare reglerats. Eu uppdelning af här berörda grund af sjukkassorna

126 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 202.

torde därför icke med större rätt än en vanlig uppdelning i klasser kunna sägas komma att förorsaka kassorna »ett aisevärdt större förvaltningsbesvär och ökade förvaltningskostnader». För den händelse åter bland en sjukkassas medlemmar flermedlemskapet vunnit en sådan utbredning, att den minskning i inkomster, som skulle blifva följden af här föreslagna bestämmelser, skulle äfventyra dess fortsatta tillvaro, finnes det enligt kollegii åsikt ingen som helst anledning att genom statens mellankomst söka uppehålla en dylik kassa, hvars existensberättigande ur samhällelig synpunkt kan starkt ifrågasättas.

Med afseende på det praktiska genomförandet af det af kollegium föreslagna fördelningssättet och möjligheten att vid tillämpningen kontrollera detsamma, tillåter sig kollegium vidare anföra följande.

Fet torde visserligen vara sant, att styrelserna inom resp. sjukkassor mycket ofta sakna kännedom om, hvilka sjukkassor de enskilda medlemmarna möjligen i öfrigt tillhöra. Men kollegium förutsätter, att i och för kassans registrering enligt den nya lagen en gång för alla en fullständig utredning härom äger rum. För detta ändamål skulle styrelsen ha att affordra hvarje i kassan inslcrifven medlem en på heder och tro härom afgifven förklaring', hvarefter de på detta sätt vunna upplysningarna rörande eventuellt förekommande flermedlemskap skulle i medlemsmatrikeln införas. För framtiden, då flermedlemskap icke längre skulle kunna förvärfvas, och sålunda inträde i en registrerad sjukkassa af person, som redan såsom medlem tillhör annan dylik kassa, med nödvändighet medför afgång ur denna senare kassa, skulle medlemsförteckningen i föreliggande hänseende endast behöfva kompletteras med anteckningar, i förekommande fall, rörande upphörande af förut existerande flermedlemskap.

Vid den ansökan om bidrag af statsmedel, som af sjukkassan inlämnas till tillsynsmyndigheten skulle det åligga kassans styrelse att, bland annat, bifoga ett sammandrag af de i medlemsförteckningen rörande flermedlemskapet förekommande upplysningarna, utvisande icke blott det antal af kassans ledamöter, som tillhöra ännu en, resp. två, tre o. s. v. andra registrerade sjukkassor, utan äfven dessa senare kassors namn samt det antal medlemmar, hvardera af dem öfver hufvud taget räknar inom den sökande kassan. Genom att med hvarandra jämföra dessa sammandrag från resp. kassor skulle tillsynsmyndigheten äga en ganska god utväg att kontrollera tillförlitligheten af de lämnade uppgifterna. I tvifvelaktiga fall skulle det dessutom stå denna myndighet öppet att från kassorna infordra deras medlemsförteckningar och på detta sätt komma eventuella felaktigheter på spåren.

127 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

Då statsbidraget för framtiden skulle komma att spela en jämförelsevis ganska betydande roll ifråga om sjukkassornas ekonomi, kan ju häri anses ligga eu särskild frestelse för såväl styrelsen som de enskilda medlemmarna att med afseende på flermedlemskapet lämna oriktiga uppgifter. En dylik frestelse föreligger emellertid, livad särskildt styrelsen beträffar, äfven i andra hänseenden utan att därför ifrågasatts, att bestämmelserna härom skulle ur sjukkasselagen bortfalla. Och dessutom skulle styrelsens ledamöter härigenom utsätta sig för strängt straff, nämligen, förutsatt att handlingen ifråga icke vore straffbar enligt allmänna strafflagen, jämlikt 84 § sjukkasselagen, böter från 25 t. o. m. 1,000 kronor. Hvad åter beträffar den enskilda sjuk- ' kassemedlemmen, skulle lämnandet af falska uppgifter i föreliggande liksom i andra hänseenden för honom innebära risken att förlora sitt delägarskap i kassan.

Vill man för öfrigt med hänsyn till här anförda omständighet förneka möjligheten att vid förefallande flermedlemskap, på sätt kollegium här föreslagit, dela statsbidraget de särskilda sjukkassorna emellan, synes konsekvensen också fordra, att man underkänner betydelsen af det i förslaget till sjukkasselagen 12 § meddelade förbudet att på samma gång såsom medlem tillhöra mera än en registrerad sjukkassa. I ena lika litet som i andra fallet har man nämligen, i saknad af en genomförd lokal begränsning af sjukkasserörelsen, någon möjlighet till verklig effektiv kontroll, utan lärer man i båda fallen i hufvudsak få förlita sig på de enskilda medlemmarnas ärlighet och sanningskärlek.

Med afseende på de sakkunniges förslag ifråga om handläggningen af frågor rörande statsbidrag åt sjukkassor, har kollegium ingen annan erinran att göra, än att förslaget ifråga synes innebära en oegenlighet i så måtto, att hithörande angelägenheter allt efter omständigheterna skulle komma att handläggas "af olika myndigheter. Under vanliga förhållanden skulle sålunda- tillsynsmyndigheten öfver sjukkassorna hafva att både pröfva och afgöra hithörande frågor. Därest emellertid nämnda myndighet skulle finna, att sjukkassa i sina stadgar upptagit bestämmelser, som kunde ifrågasättas vara obehöriga, skulle den ha att hänskjuta frågan om statsbidrag till Kungl. Maj:t, som sålunda i dylika fall skulle hafva att pröfva och afgöra, huruvida kassan skulle uteslutas från erhållandet af dylikt bidrag eller icke.

Gentemot detta förslag, som åt de sakkunnige motiverats därmed,

Handläggning af frågor rörande statsbidrag till sjukkassor.

128 Kungl. Majrts Nåd. Proposition N:o 202.

att tillsynsmyndigheten så vidt möjligt borde hållas fri från de kontroverser, som i anledning däraf kunde uppkomma, vill kollegium till en början anmärka, att, eftersom initiativet till ett dylikt innehållande af statsbidraget skulle utgå från tillsynsmyndigheten, nämnda myndighet i allt fall icke skulle kunna undgå att taga ställning i frågan. Huruvida sedermera afgörandet träffades af Kungl. Maj:t eller myndigheten, lärer väl icke kunna i högre grad inverka på myndighetens förhållande till sjukkassorna. Snarare synes den senare utvägen innebära en fördel på så sätt, att den skulle för vederbörande sjukkassa bereda tillfälle att, genom att i besvärsväg draga ärendet inför Kungl. Maj:t, närmare utveckla och belysa sin sak.

Att på sätt, som af de sakkunnige föreslagits, låta en underordnad myndighet besluta i alla sådana fall, där den funne hinder icke möta för statsbidragets beviljande, medan däremot afgöranderätten i motsatt fall öfverlämnades åt Kungl. Magt, skulle enligt kollegii mening vara allt annat än lämpligt och skulle dessutom leda till alldeles ohållbara konsekvenser. På detta sätt skulle nämligen den underordnade myndigheten själf äga att bestämma öfver hvilka frågor, den ville öfverlämna åt Kungl. Maj :t, och sålunda omfånget af Kungl. Maj :ts pröfningsrätt blifva beroende af den underordnade myndighetens uppfattning. Enligt kollegii åsikt måste samtliga frågor om statsbidrag åt sjukkassor afgöras på ett och samma sätt, nämligen antingen genom Kungl. Maj:t eller tillsynsmyndigheten och hvarje tanke på en delning dem emellan af kompetensen i föreliggande ämne anses utesluten. Oaktadt det finnes ganska mycket, som talar för ett afgörande genom Kungl. Maj:t af frågor rörande statsbidrag åt sjukkasserörelsen, finner sig likväl kollegium, med hänsyn särskild! till de enkla former, som härvid skulle användas, kunna, med ofvanberörda förbehåll, förorda den af de sakkunnige föreslagna anordningen.

De vanskligheter, hvarmed ett beslut i statsbidragsfrågan, enligt de sakkunniges åsikt skulle vara förenad, och som gjort, att tillsynsmyndigheten ansetts böra befrias från att i tvifvelaktiga fall härom träffa afgörande, sammanhänger i allt väsentligt med den obestämda formulering, som, enligt hvad ofvan anförts, gifvits åt bestämmelserna angående sjukkassas obehörighet ifråga om rätten till statsbidrag. Därest emellertid de förslag härutinnan, som af kollegium i det föregående framställts, komma att vinna beaktande, och sålunda obehörighetsfrågan lomme att afgöras med hänsyn till vissa bestämda, klart formulerade förutsättningar, torde det af de sakkunnige i detta hänseende anförda skälet få anses hafva till största delen förlorat sin

129 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

betydelse. Att afgöra, huruvida i en sjukkassas stadgar innefattas bestämmelser af den art, som enligt kollega åsikt böra utgöra hinder för statsbidrags beviljande, torde nämligen åtminstone såsom regel icke behöfva förorsaka någon tvekan.

Med afseende pa de af de sakkunnige verkställda beräkningarna rörande beloppet af det statsanslag, som skulle erfordras i och för ett understöd åt sjukkasseverksamheten enligt de af de sakkunnige föreslagna grunderna,^ bär kollegium för sin del icke någon erinran att göra, utan finner kollegium dessa beräkningar utförda med största möjliga noggrannhet^ och omsorg. Icke heller har kollegium någon invändning att gorå ifråga om den af de sakkunnige i anslutning härtill framställda åsikten, att det för ändamålet erforderliga anslaget under åren 1911 och 1912 knappast eller åtminstone icke afsevärdt skulle komma att öfverstiga resp.. 1,000,000 och 1,300,000 kronor. Ty visserligen delar icke kollegium den af de sakkunnige uttalade meningen att i och med den nya lagstiftningen flermedlemskapet i afsevärd grad skulle komma att försvinna. Men å andra sidan torde icke på långt när samtliga sjukkassor redan under de båda första åren efter lagens utfärdande hinna blifva i enlighet med densamma registrerade.

Gifvet är emellertid, att de förändrade bestämmelser ifråga om grunderna för statsbidragets beräknande, som af kollegium i det föregående framställts, om och i den mån de vinna beaktande, komma att i sin ordning inverka på storleken af här angifna totalbelopp, och får kollegium till belysande häraf anföra följande.

Äf den största betydelse men också med afseende på verkningarna svårast att bedöma torde ett eventuellt antagande af kollegii förslag rörande statsbidragets beräknande vid flermedlemskap blifva. Hvilket inflytande på statsanslagets belopp detta skulle kunna få, framgår däraf att, enligt hvad de sakkunnige anfört, flermedlemskapets fullständiga afskaffande skulle nedbringa sjukkassornas medlemsantal med öfver 100,000. Efter ett statsbidrag af i genomsnitt 2 kronor 25 öre per sjukkassemedlem skulle detta sålunda representera en minskning i statsanslaget af omkring en kvarts million kronor.

Hvad särskildt beträffar den fasta, efter medlemsantalet utgående delen. af statsbidraget, skulle ett godtagande af de af kollegium uttalade åtikterna rörande sättet för statens understödjande af fortsättningssjukkassorna först och främst medföra, att för dessa kassors vidkom- Bih. till Piksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Åfd. 153 Höft. 17

Beräkningarna rörande statsanslagets totalbelopp.

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 202.

mande, här berörda del af bidraget nedbringades från de af de sakkunnige för åren 1911 och 1912 beräknade beloppen af resp. 15,750 och 17,500 kronor till endast resp. 4,500 och 5,000 kronor. Härtill skulle emellertid ytterligare komma indragningen af det belopp af 5,000 kronor, som enligt de sakkunniges förslag skulle utgå såsom extra bidrag till vissa fortsättningssjukkassor såsom godtgörelse för minskadt statsbidrag, och hvars utgående af kollegium afstyrkts.

Vidkommande åter den rörliga delen af statsbidraget är det vida svårare att exakt afgöra, hvilka verkningar ett godkännande, i större eller mindre omfattning, af de af kollegium i detta hänseende framställda yrkandena, skulle komma att få ifråga om statsbidragets totalbelopp. I det följande anser sig kollegium därför endast böra till skärskådande upptaga de hufvudsakliga förändringar, som under bär angifna förutsättningar skalle uppstå.

Därest, på sätt kollegium i det föregående påyrkat, en maximigräns för föreliggande del af statsbidraget kommer att fastställas, skulle detta föranleda till en nedsättning i det för åren 1911 —1912 beräknade statsanslaget med resp. 62,500 och 68,750 kronor, motsvarande statens af de sakkunnige beräknade andel i sjukkassornas utgifter för läkarvård jämte läkemedel. Då ju kostnaderna åtminstone för sjukhusvård i regel understiga den i sjukkasselagen föreskrifna kontanta sjukhjälpen, torde det visserligen kunna förutsättas, att en bestämmelse, hvarigenom statsbidraget vid kontant sjukhjälp fastställdes till 25 öre per dag, men för öfriga fall till 1U af kassans utgifter för sjukhusvård äfvensom läkarvård och läkemedel, skulle komma att i någon mån nedbringa statsanslagets belopp. Men då ju ett dylikt stadgande, enligt hvad i det föregående framhållits, i åtskilliga fall torde komma att begagnas i ändamål att erhålla bidrag för samtidigt lämnad såväl kontant sjukhjälp som sjukhus- eller läkarvård, torde det vara säkrast att fortfarande räkna med de af de sakkunnige funna beloppen.

Därest i sjukkasselagen skulle komma, i öfverensstämmelse med kollega därom tidigare framställda yrkande, att intagas den bestämmelse, att sjukhjälpen i hvarje fall skulle motsvara ett belopp af en krona per dag, skulle detta icke utöfva något inflytande på de af de sakkunnige verkställda kostnadsberäkningarna. Dessa hafva nämligen just verkställts med hänsyn till eu dylik förutsättning. Skulle slutligen, såsom kollegium i sitt utlåtande den 29 oktober detta år alternativt föreslagit, sjukersättningen komma att fastställas till en krona per dag i stället för, såsom i lagförslaget stadgats, med en krona per söckendag, och statsbidraget i proportion härtill höjas, skulle detta na-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

turligtvis nödvändiggöra en motsvarande ökning i det för ändamålet erforderliga statsanslaget. Approximativt torde förhöjningen ifråga kunna uppskattas till högst 133,000 och 149,000 kronor för resp. 1911 och 1912.

Vid beräkningen af det blifvande statsanslagets storlek hafva de sakkunnige helt och hållet lämnat utom räkningen den eventualiteten, att ett större eller mindre antal sjukkassor, som i sina stadgar hafva upptagit obehöriga bestämmelser, skulle bibehålla dessa och af denna anledning frånkännas rätten till statsbidrag. Tydligt är också, att en dylik omständighet måste undandraga sig hvarje i förväg gjord beräkning. Enär likväl åtskilliga kassor ovedersägligen i sina stadgar hafva dylika bestämmelser, och då man sannolikt icke har att förvänta, att de samtliga, åtminstone till en början, skola befinnas villiga att härutinnan göra ändring, torde nog äfven af denna anledning det för ändamålet behöfliga statsanslaget komma att för de närmaste åren i någon mån reduceras.

I måhända ännu högre grad torde detta blifva förhållandet, därest såsom förutsättningar för statsbidrags beviljande komma att uppställas de i föreliggande yttrande angifna villkoren. Sannolikt kommer dock denna omständighet att erhålla endast öfvergående betydelse. Med den vikt statsbidraget för framtiden skulle komma att äga för sjukkasserörelsen, skulle helt säkert de sjukkassor, hvarom det här kunde blifva fråga, finna med sin fördel förenligt att omlägga sin verksamhet till öfverensstämmelse med de stadgade villkoren. Redan konkurrensen från de statsunderstödda sjukkassornas sida torde väl i regel göra detta till en nödvändighet.

Stockholm den 22 december 1909.

På Kungl. Maj:ts och Rikets kommerskollegii vägnar:

ALFR, LAGERHEIM.

THEOFIL ANDERSSON.

Erik Sjöstrand.

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Bilaga C.

Riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

Till Herr Statsrådet och chefen för Knngl. Civildepartementet.

Sedan särskilda sakkunnige afgifvit utlåtande angående bidrag af statsmedel till sjukkasseverksamhetens främjande, bär herr statsrådet genom remiss den 28 september 1909 anmodat riksförsäkringsanstalten att i ärendet afgifva yttrande.

I anledning häraf får riksförsäkringsanstalten vördsamt anföra följande:

Sakkunniga hafva i förevarande hänseende föreslagit, att bestämmelser borde meddelas därom,

att sjukkassa och fortsättningssjukkassa, som är registrerad i enlighet med ny lag angående registrerade sjukkassor, må kunna af statsmedel tilldelas bidrag med

a) en krona för hvarje medlem i sjukkassa och 35 öre för i fortsättningssjukkassa sjukhjälpsberättigad;

b) 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande eller ny lag, kontant sjukhjälp af minst eu krona utgått eller vård å sjukhus bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och högst 2 kronor samt för fortsättningssjukkassa högst 50 öre, allt per medlem; och

c) eu fjärdedel af de utgifter, som kassa under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202. 133

eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar.

Med afseende å förevarande statsbidrags beräknande skulle enligt sakkunniges förslag gälla:

1) att statsbidrag enligt a) utgår efter medlemsantalet den 31 december nästföregående år, med framräknande af medlemmar, hvilka tillförsäkrats antingen endast begrafningshjelp, eller sjukhjälp till mindre omfattning, än sådant understöd enligt lagförslaget skall utgå till själfförsörjande medlem, eller ock en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag;

samt att, om kassan icke varit registrerad under hela föregående år, ifrågavarande del af statsbidraget utgår allenast i förhållande till det antal hela månader, som kassan under året varit registrerad;

2) att medlemsantal, hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst utgår, likaledes skall beräknas efter förhållandena den 31 december nästföregående år;

3) att statsbidrag enligt b) och c) icke utgår för medlemmar, hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag;

4) att hvad ofvan sägs om medlem afser i fortsättningssjukkassa sjukhjälpsberättigad.

Vidare borde enligt förslaget föreskrifvas:

att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål, som de fasta medlemsafgifter, hvilka enligt 20 § i lagförslaget skola upptagas af sjukkassa och fortsättningssjukkassa, med iakttagande tillika, att andel i statsbidrag ej må vid de fasta medlemsafgifternas bestämmande räknas sådan medlem eller sjukhjälpsberättigad till godo, för hvilken enligt 1) statsbidrag icke får beräknas;

att, om sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande 200 kronor, statsbidraget skall odeladt användas för sjukhjälpsverksamheten;

att sjukkassa eller fortsättningssjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka, med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift pröfvas vara obehöriga, icke äger bekomma statsbidrag;

att fortsättningssjukkassa, som upprättats endast för medlemmar af en viss sjukkassa, icke äger bekomma statsbidrag, som utgår efter antalet i kassan sjukhkjälpsberättigade;

samt att fortsättningssjukkassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag enligt nu gällande grunder, och som efter de nya grunderna

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

icke skulle äga bekomma ett belopp af lika storlek, som efter nu gällande grunder, ändock må, för högst tre år, efter det kassan blifvit registrerad enligt ny lag, kunna tilldelas statsbidrag till sistnämnda belopp.

Enligt hvad sakkunnige i sin motivering anföra, skulle förestående grunder gälla för beräknande af statsbidraget till de sjukkassor, som registrerats enligt den föreslagna nya lagen angående sjukkassor. För kassor, registrerade enligt äldre lag, som ännu icke vunnit registrering efter ny lag, borde statsbidraget utgå till samma belopp och under samma villkor som hittills.

Af de sakkunnige erinras därom, att man utomlands ansett lämpligt att fördela kostnaderna för sjukförsäkringen. Sålunda äro i nedan angifna länder, där i hufvudsak är fråga om försäkring för kroppsarbetare och med dem i ekonomiskt afseende ungefärligen likställda personer, kostnaderna fördelade på följande sätt:

Premien erlägges med följande delar af:

I Danmark utgår statsbidrag med 2 kronor för medlem och V5 af medlemsafgiften.

Vidare framhålles af de sakkunnige, att därest sjukförsäkringen skall såsom hittills grundas på frivillighet och ordnas i enlighet med det afgifna förslaget till lag angående sjukkassor, det är nödvändigt, för att sjukförsäkringen skall nå erforderlig utveckling, att bidrag från

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202. 135

det allmännas sida lämnas till väsentligen högre belopp än för närvarande.

Riksförsäkringsanstalten är härom ense med de sakkunnige, och finner jämväl nödvändigt, att för statsbidragets utgående andra grunder tillämpas än de som nu gälla.

Af de olika grunder för statsbidragets beräknande, som framställts, synas de af sakkunnige framlagda vara att föredraga framför de öfriga, då de — ehuru äfven med deras tillämpning oegentligheter icke kunna undvikas — bättre äro ägnade att åstadkomma en så vidt möjligt rättvis och lämplig fördelning af statsbidraget.

I fråga om statsbidrag till sjukkasseverksamheten torde böra gälla, att dylikt bidrag skall komma till godo allenast de ekonomiskt svagt ställda, således kroppsarbetare öfver hufvud taget och med dem i ekonomiskt afseende likställda personer. Vidare torde staten icke böra bidraga till att förskaffa en sjukkassemedlem en sjukhj Översättning, som bereder den sjuke större inkomst än det hans arbete i regel lämnar honom, enär däraf lätt kan föranledas simulation eller misskötande af en sjukdom. Sakkunnige hafva ock gifvit uttryck åt dessa synpunkter, då de anföra att staten icke har anledning att med sitt bidrag stödja sådana sjukkassemedlemmar, som äro i den ekonomiska ställningen, att de kunna tillförsäkra sig en jämförelsevis hög sjukhjälp. Af denna anledning har äfven i förslaget upptagits en bestämmelse, innebärande att statsbidrag icke i någon form må utgå för medlemmar, som tillförsäkrats en kontant sjukhjälp öfverstigande fyra kronor per söckendag, hvilken siffra — anföra de sakkunnige — skulle något understiga en skäligen väl situerad kroppsarbetares dagsinkomst.

Ehuru med den sålunda ifrågasatta bestämmelsen tillräcklig garanti icke torde kunna vinnas i angifna afseenden, då intet hinder finnes för en person att bereda sig extra sjukhjälp genom delaktighet i en utanför de registrerade sjukkassorna stående förening eller sammanslutning eller genom försäkring annorledes än i sjukkassa, synes det praktiskt taget vara svårt att erhålla en mera lämplig bestämmelse. Frågan härom torde kunna framdeles, sedan erfarenhet vunnits på ifrågavarande område, upptagas till ompröfning, därvid undersökning borde verkställas, huruvida icke statsbidraget bör inskränkas att afse persosoner, hvilkas inkomster uppgå högst till eller understiga ett visst belopp.

Med nyss behandlade ämne sammanhänger frågan om flermedlemskapet. Sakkunnige hafva ansett, att hänsyn till flermedlemskap icke bör tagas i afseende å statsbidragets utgående. De framhålla härvid,

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

att då det är fråga om en öfvergångstid, synas icke trängande skäl föreligga att vid statsbidragets meddelande taga sådan hänsyn, huru teoretiskt berättigadt detta än vore, samt att synnerligen stora praktiska svårigheter skulle uppkomma vid statsbidragets fördelning.

Härvid är emellertid att märka, att flermedlemskap enligt lagförslaget skulle komma att bestå i afse värd tid framåt, icke allenast under öfvergångstiden för lagens trädande i tillämpning.

Flermedlemskapet kan naturligtvis icke utan vidare fördömas; det kan hafva berättigande, därest sjukkasseverksamheten icke är så organiserad att sjukkassorna hvar för sig lämna en till storleken lämplig* sjukhjälp. Emellertid medför flermedlemskapet ett fördyrande af sjukförsäkringen och lämnar utväg till erhållande af en oskäligt hög sjukhjälpsersättning. Man är ock tämligen ense om, att detsamma bör motarbetas. För sjukkassorna själfva är det af vikt, att de så snart som möjligt organisera sig så, att de hvar för sig kunna lämna erforderlig* sjukhjälp; och staten bör göra hvad den kan för att påskynda en dylik ordning. Ett kraftigt medel att påskynda utvecklingen i den angifna riktningen vore utan tvifvel en inskränkning af statsbidraget i anledning af flermedlemskap. Att därvid erhålla en rättvis fördelning af statsbidraget, med hänsyn tagen till det sjukbjälpsbelopp, som de särskilda kassorna lämna m. m., är, såsom ock de sakkunnige erinra, praktiskt taget så godt som omöjligt. Men det torde icke vara nödigt att härvid förfara med alltför ängslig noggrannhet. Anses det oriktigt, att staten genom sitt bidrag uppmuntrar till flermedlemskap, torde de sjukkassor, som tillstädja sådant, böra få finna sig i att statsbidraget till dem utgår med reduceradt belopp.

Reduktionen torde kunna göras på det sätt, att vid beräkning af statsbidragets storlek till en viss kassa för hvarje medlem, som tillika är medlem af en annan kassa, bidraget utginge med hälften af det vanliga beloppet, för hvarje medlem af 2 andra kassor med en tredjedel, för hvarje medlem af 3 andra kassor med en fjärdedel o. s. v. De utredningar, som lämnats rörande flermedlemskap, angifva emellertid, att af dem, som äro medlemmar i flera sjukkassor, flertalet har delägarskap i allenast två sjukkassor. Endast ett mindre antal personer äro medlemmar i tre eller flere sjukkassor. Man synes därför kunna bortse från dessa senare och såsom en enkel metod stadga, att för sjukkassemedlem, som tillhör två eller flere sjukkassor, endast får beräknas hälften af det eljest utgående statsbidraget. Tillämpningen af ett dylikt stadgande lärer icke möta några praktiska svårigheter, då i de uppgifter, som skola lämnas för statsbidragets erhållande, allenast behöfde

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 202.

uppgifvas, huru många af kassans medlemmar som jämväl tillhöra annan sjukkassa, och då uträkningen af statsbidraget med ledning af denna uppgift lätt kan verkställas. Det afsedda ändamålet torde genom en sådan anordning på ett tillfyllestgörande sätt främjas.

Såsom tillägg till skälen mot att hänsyn tages till flermedlemskapet har af sakkunniga äfven åberopats, att flermedlemskap länge florerat, och att hittills statsbidrag utgått oafsedt detta. I anledning häraf och af hvad i samband därmed anförts, torde få erinras, att af utredningen rörande statsbidraget framgår, att sjukkasseverksamhetens målsmän länge hyst den meningen, att flermedlemskapet borde bortarbetas ur sjukkasseverksamheten, samt att nu ifrågasättes ett väsentligen större bidrag från staten till sjukkassorna än det som hittills utgått.

I fråga om de olika belopp, hvaraf statsbidraget skulle bestå, föreslås, att bidrag af statsmedel skulle utgå, bland annat, med en fjärdedel af de utgifter, som kassan under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar.

Sakkunnige hafva framhållit betydelsen af den sjukkassornas verksamhet, som består i lämnandet af läkarvård, läkemedel och sjukhusvård. De anföra härom, att de svenska sjukkassorna icke torde tillräckligt hafva uppmärksammat vikten för den sjuke och hans närmaste, att läkarvård och läkemedel samt i förekommande fall äfven sjukhusvård beredes den sjuke på kassans bekostnad. Ofta skulle med understöd i denna form den sjuke snabbare vinna den behandling, hans sjukdom kräfver, och således kunna hastigare återvinna hälsan. Att den insjuknade — anföres vidare — snarast möjligt tillfrisknar och blir förvärfsduglig, är af intresse främst för hans familj, men äfven för den sjukkassa, han tillhör, och för det allmänna, som har behof och gagn af de arbetsdugliga.

Det kan icke förnekas, att ifrågavarande del af sjukkasseverksamheten hos oss varit i hög grad försummad. Detta framgår bäst af de siffror från Danmark och Tyskland, som af de sakkunnige anföras. År 1907 utgjorde i Danmark hela den af sjukkassorna kontant utbetalda sjukhjälpen 1,941,710 kronor eller 33,4 procent af alla utgifter, medan för läkarvård, medicin och sjukhusvård utbetalades 3,393,424 kronor eller 58 procent, däraf för läkarhjälp 2,129,641 kronor eller 36 procent och för medicin och andra läkemedel 691,234 kronor eller 12 procent. De tyska sjukkassorna utbetalade 1907 i kontant sjukhjälp 121,416,115 mark, medan kassornas utgifter för läkarvård och medicin samt sjukhusvård belöpte Bill. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Haft. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

sig till 139,855,742 mark, däraf för läkarvård 63,325,782 mark samt för medicin och andra läkemedel 40,157,749 mark. I Sverige åter utbetalades år 1907 i kontant sjukhjälp 4,004,051 kronor, medan utgifterna för läkarvård, medicin ock sjukhusvård belöpte sig till allenast 169,605 kronor. Den kontanta sjukhjälpen utgjorde här 83 procent af utgifterna, medan utgifterna för läkarvård, medicin och dylikt uppgingo till ungefär 3 Va procent.

Det bör ligga i statens intresse att tillse, att den sjuke erhåller den lämpligaste vård, så att han åter kan blifva fullt arbetsduglig och detta så snart som möjligt. I jämförelse härmed är det från det allmännas sida af underordnad vikt, om den sjuke under en kortare tid erhåller ett större eller mindre kontant sjukhjälp sb el opp. Visserligen är att antaga, att om de sakkunniges förslag vinner bifall, sjukkassorna skola i större utsträckning än hittills lämna läkarvård och läkemedel; men det synes som om staten på ett kraftigare sätt, än förslaget innebär, borde bidraga till främjande af ifrågavarande mål. Riksförsäkringsanstalten tillåter sig därför hemställa, att den under c) upptagna delen af statsbidraget bestämmes till hälften af de utgifter, som kassa under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar. Om hänsyn tages till hvad riksförsäkringsanstalten i förevarande afseende anfört, torde möjligen någon jämkning af de under a) och b) upptagna delarne af statsbidraget böra äga rum.

I fråga om de af sakkunnige föreslagna särskilda bestämmelserna för statsbidragets beräknande har riksförsäkringsanstalten intet i hufvudsak att erinra.

Beträffande föreskriften, att beräkningen i vissa fall skall ske efter förhållanden den 31 december nästföregående år, synes som om en dylik föreskrift skulle kunna lämna rum för missbruk. Lämpligare vore, om det låter sig göra, att stipulera ett medelantal af kassans medlemmar under året, efter hvilket beräkningen skall ske.

Bland villkoren för statsbidragets utgående har föreslagits, att sjukkassa eller fortsättningssjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka, med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga, icke äger bekomma statsbidrag. En bestämmelse med dylik innebörd torde visserligen vara behöflig, men önskligt vore, om den kunde erhålla en mera bestämd affattning. Olägenheten af dess obestämda affattning torde dock kunna anses i viss mån minskad, därest, såsom sakkunniga föreslagit, pröfningsrätten stannar hos Kungl. Maj:t.

139 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Föreskriften, att, om sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande 200 kronor, statsbidraget skall odeiadt användas för sjukhjälpsverksamheten, lärer, likasom de föreslagna bestämmelserna i öfrigt, komma att undergå jämkning, om och i den mån ändring vidtages i förslaget till lag angående sjukkassor.

I afseende å grunderna för statsbidragets utgående tillåter sig riksförsäkringsanstalten slutligen erinra om hvad riksförsäkringsanstalten härom anfört i sitt underdåniga utlåtande den 31 augusti 1909 rörande det af särskilda sakkunnige uppgjorda förslaget till lag angående sjukkassor, såsom, bland annat, beträffande anordnandet af sjukkassor med fritt tillträde för alla, som äro i behof af sjukförsäkring.

Hvad de af sakkunnige uppgjorda kostnadsberäkningarna angår, har riksförsäkringsanstalten, i den mån sådant låtit sig göra, sökt kontrollera dessa. Såsom af de sakkunnige framhålles är det emellertid vanskligt att vid ifrågavarande beräkningar erhålla något mera pålitligt resultat, då ett ökadt statsbidrags inverkan på sjukkasseverksamhetens utveckling under närmaste tiden icke med någon större säkerhet kan förutses, hvartill kommer den omständigheten, att man icke kan beräkna, i huru stor utsträckning sjukkassorna under de närmaste åren låta registrera sig enligt ny lag, och att man således ej kan bedöma i hvad mån statsbidraget under öfvergångstiden kommer att utgå enligt de nu föreslagna eller de förutvarande grunderna.

Stockholm den 7 januari 1910.

J. MAY.

IVAR TENGSTKAND. O. F. ENBOM. KARL DICKMAN.

Föredragande.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

Bilaga JD.

Statskontorets utlåtande.

Till Herr Statsrådet och chefen för Snngl. Civildepartementet.

I skrifvelse den 28 sistlidne september har herr statsrådet anmodat kungl. statskontoret att afgifva utlåtande öfver en af tillkallade sakkunnige afgifven promemoria angående bidrag af statsmedel till sjukkasse verksamhetens främjande; och får kungl. statskontoret i anledning häraf, med remissaktens återställande, i underdånighet anföra följande.

Bland de i nämnda promemoria omförmälda olika förslag till grunder för statsbidragets beräknande synes det af de sakkunnige framställda äga företräde framför de öfriga, då det torde på ett lämpligt och rättvist sätt tillgodose sjukkassornas af växlande- förhållanden beroende olika behof af understöd och därigenom vara ägnadt att befrämja sjukkasse verksamhetens utveckling i önskvärd riktning. Mot förslagets grundprinciper, att statsbidraget skulle beräknas till en del efter antalet medlemmar, till en del efter antalet sjukdagar med vissa begränsningar, och till en del efter de af kassorna bestridda utgifterna för läkarvård och läkemedel, har kungl. statskontoret alltså intet att erinra.

I fråga om förslagets detaljer vill det förefalla kungl. statskontoret, som om den å sid. 65 i promemorian under 2) upptagna bestämmelsen, »att medlemsantal, hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst utgår, likaledes skall beräknas efter förhållandena den 31 decem-

.Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SOS.

ber nästföregående år», skulle sakna erforderlig tydlighet, då det nämligen ej synes fullt klart huruvida äfven vid beräkning af sistnämnda medlemsantal hora franräknas de medlemmar, som tillförsäkrats antingen endast begrafmngshjälp eller sjukhjälp till mindre omfattning, än sadant understöd enligt lagförslaget skall utgå till själfförsöriande medlem. Af stadgandet .1 mom. 3) vill det synas, som om ett sådant frånraknande mahanda ej skulle ske enligt mom. 2). Men då samma skäl som ligga till grund för att vid beräkning af statsbidrag enligt mom! a) nyssnämnda kategorier böra frånräknas hela medlemsantalet, torde kunna aberopas till stöd för en liknande inskränkning vid beräkning af det medlemsantal, hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst utgår, torde kunna ifrågasättas, huruvida ej mom. 2) bör lyda: »att medlemsantal hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst utgår, iik9,i6clGs skall beräknas pa sätt i inom. 1) sä^s».

A^en vid _ ett annat förhållande bär kungl. statskontoret särskild! fast sm uppmärksamhet. Det nya förslaget till lag om registrerade sjukkassor innehåller i 12 §, att å samma tid icke någon må vara medlem af mera än en sjukkassa; och de sakkunniga hafva ock medo-ifvit aen principiella riktigheten af hvad som, bland annat af kungl. statskontoret i dess underdåniga utlåtande af den 23 mars 1906, framhållits darom, att icke mer än en sjukkassa borde åtnjuta statsbidrag för eu och samma person De sakkunniga hafva emellertid, hufvudsakligen pa grund åt de praktiska svårigheter, som eljest skulle möta, ansett att vid statsbidragets utgående hänsyn icke borde tagas till det flermedemsskap, som pa grund af den i 93 § 4 mom. 2 stycket meddelade ofvergangsbestämmelse komme att fortfarande en längre tid kvarstå.

1 afseende bara vill kungl. statskontoret medgifva, att beträffande de denar af statsbidraget, som skulle utgå efter antalet sjukdagar och efter utgifterna för läkarvård och läkemedel, den ökning i förvaltningsbesvär, S°1:?1 e , llPPstai därest man vid bestämmandet af dessa andelar af statsbidraget skulle taga hänsyn till flermedlemsskap, kunde blifva så

S;°!VT Qen knnna 1 ylss mån ^skränka förmånen af det ökade

statsbidraget Men detta torde ej äga giltighet beträffande den efter medlemsantalet utgående delen af statsbidraget, om man nämligen härvid loge hänsyn till flermedlemsskap endast i den mån, att för siukkassemedlem, som ar medlem jämväl af annan sjukkassa, statsbidraget i någon man nedsattes, till exempel till hälften. Någon afsevärd svårighet för sjukkassorna att i sina årliga rapporter till tillsynsmyndigheten uppgifva, huru många af kassans medlemmar dessutom tillhörde

I

*

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

annan sjukkassa, eller, om fråga är om fortsättningssjnkkassa, annan sådan, torde knappast föreligga; och någon orättvisa med afseende å statsunderstödets fördelning mellan de särskilda kassorna skulle icke af en sådan nedsättning af statsbidragets belopp föranledas. Om alltså några hinder för en dylik begränsning af statsbidraget för den, som är medlem af flera sjukkassor, icke kunna anses föreligga, är densamma å andra sidan, enligt kungl. statskontorets mening, önskvärd såväl ur synpunkten af eu rättvisare fördelning af statsbidraget i dess helhet, som ock emedan den antagligen skulle i någon mån bidraga till att påskynda den afveckling af flermedlemsskapet, som äfven af de sakkunniga själfva förklarats vara oneklig.

Kung!, statskontoret skulle därför vilja föreslå, att till punkten a) i de sakkunniges förslag å sid. 65 tillfogades; »dock att för sjukkassemedlem som därjämte är medlem i annan sjukkassa, detta bidrag utgår med endast 50 öre, och för i fortsättningssjukkassa sjukhjälpsberättigad, som tillika är sjukhjälpsberättigad i annan fortsättningssjukkassa, med blott 20 öre».

Beträffande uträkningen af de statsbidrag, som enligt det föreliggande förslaget skulle årligen tillkomma de särskilda sjukkassorna, varder detta icke längre en så enkel sak som hittills. Men då detta bestyr skulle komma att åligga en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet, som ej torde komma att sakna utvägar att utöfva en tillfyllestgörande kontroll öfver riktigheten af de till grund för statsbidragens beräknande liggande uppgifter, som årligen skola af kassorna aflämnas, synes ur denna synpunkt någon betänklighet mot förslaget ej möta.

Mot de sakkunnigas beräkningar af kostnaden för det blifvande statsbidraget har kungl. statskontoret ej funnit anledning till erinran. Då åtskilliga af de framställda olika förslagen till grunder för statsbidragets utgående leda till ganska likartade resultat i fråga om beräkningen af totalkostnaden, i det att de nämligen häntyda på eu kostnad af omkring 1 Va million kronor, synes det gifva ett visst stöd för den meningen, att nämnda summa är ungefär det belopp, hvarmed svenska staten med hänsyn till den grad af utveckling, sjukkasseverksamheten i vårt land har nått, lämpligen bör under den närmaste tiden understödja densamma. I betraktande af vissa af de sakkunniga påpekade omständigheter synes det dock troligt, att under de första åren efter den nya lagens trädande i kraft kostnaderna komma att uppgå till afsevärdt mindre belopp.

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.

143 Slutligen anser sig kungl. statskontoret böra vidröra frågan om sättet för denna utgiftstitels upptagande i riksstaten. Då Kungl. Maj: t år 1890 första gången hos Riksdagen gjorde framställning om beredande af medel för underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande, ansågs det lämpligt att »af befintligt öfverskott å 1891 års statsreglering)) afsätta ett belopp af 100,000 kronor för sådant ändamål. Afsättning af medel för samma ändamål har sedermera ägt rum för hvart och ett af åren 1892—1895 med

100,000 kronor, för hvart och ett af åren 1899—1904 med 250,000 kronor, för år 1905 med 350,000 kronor, samt för hvart och ett af åren 1906—1910 med 500,000 kronor. Utgifterna från ifrågavarande medel hafva ställt sig sålunda, att behållningen å samma medel, som vid 1895 års slut utgjorde 384,552 kronor 48 öre, sedermera småningom nedgick till 49,499 kronor 89 öre vid 1903 års slut, hvarefter under åren 1904—1906 utgifterna öfverstego de förefintliga tillgångarne, så att brist uppstod, hvilken utgjorde år 1904 54,482 kronor 61 öre, år 1905 88,605 kronor 55 öre och år 1906 10,305 kronor 5 öre. Vid 1907 års slut förefanns åter eu behållning af 30,146 kronor 12 öre och vid 1908 års slut eu behållning af 34,229 kronor 38 öre. Nyssnämnda förhållande, att brist uppstår å medel af ifrågavarande art, måste anses såsom oegentligt och såsom främmande för de principer, efter hvilka budgeten är ordnad. Då numera de årligen gjorda afsättningarne icke torde kunna betraktas såsom några »öfversko tf smedel», samt någon förräntning och fondbildning aldrig varit för dessa medel ifrågasatt, vill det synas kungl. statskontoret, som om det vore lämpligast att ifrågavarande utgiftstitel i form af ett vanligt förslagsanslag inordnades bland anslagen under sjätte hufvudtiteln. Då utgifterna för statsbidrag åt sjukkassor utgå enligt af Kungl. Maj:t och Riksdagen bestämda grunder och oberoende af det belopp, som i riksstaten är för ändamålet uppfördt, samt utgiften är af permanent natur, synas nödiga förutsättningar föreligga för uppförande å ordinarie stat under nämnda hufvudtitel af ett förslagsanslag till statsbidrag åt sjukkassor. Häraf skulle följa, såväl att ett eventuellt öfverskott å detta anslag komme statsregleringen i dess helhet till godo, som ock att, om det anvisade beloppet öfverskredes, man undveke ofvan antydda oegentlighet. Detta anslag, som enligt de sakkunnigas utredning synes kunna för närvarande begränsas till en million kronor, borde emellertid vara afsedt endast för statsbidrag åt sjukkassor, i hvilket fall för inrättande af tillsynsmyndigheten samt för de kostnader för sjukkasse- och olycks-

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.

fallsstatistik, som hittills bestridts af of vanberörda afsätta medel, särskilda anslag lära blifva erforderliga. Kungl. statskontoret är emellertid för sin del icke i tillfälle att kunna afgifva förslag rörande storleken af dessa anslag.

Stockholm den 18 januari 1910.

HANS WACHTMEISTER.

PER SÖDERMARK.

Gustaf Aldra.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910.