angående godkän¬ nande af tullverkets utgiftsstater för år 1911 m. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

1 N:o 60.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen angående godkännande af tullverkets utgiftsstater för år 1911 m. m.; gifven Stockholms slott den 14 januari 1910.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen dels, med godkännande af det vid protokollet fogade förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1911 (Bil. A.), bestämma anslaget för tullverket till ett mot staternas slutsumma svarande belopp af 5,841,900 kronor, att såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen; dels besluta,

att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911 af lönestaten för generaltullstyrelsen skall gälla, att Kungl. Maj:t dessförinnan meddelar föreskrift därom, att samtliga ordinarie befattningshafvare i styrelsen skola, i den mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag; samt

att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911 af lönestaten för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning skall gälla, att följande allmänna grundsatser skola tillämpas vid förestående omarbetning af den vid tullstadgan fogade taxa å ersättning, som i vissa fall skall till tjänstemän och betjänte i tullverket af trafikerande utgöras, nämligen:

l:o) Ersättningsbeloppen inbetalas alltid till vederbörande tullförvaltning enligt af densamma utställd räkning;

2:o) Ersättning för förrättning, verkställd å den för vederbörande tjänstinnehafvare gällande tjänstgöringstid, skall, såvida icke förrättningen är af beskaffenhet, att ersättning därför utgår enligt Bih. till Riksd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. (N:o 60). 1

2 Kungl. Huj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

resereglementet, tillfalla tullverket, dock att, äfven i fall, då ersättning för förrättningen sålunda icke tillkommer tjänstinnehafvaren, godtgörelse för fortskaffningskostnad, där sådan kostnad måst af tjänstinnehafvaren utgifvas, skall honom tillhandahållas; hvaremot ersättning för förrättning, verkställd å öfvertid, äfvensom all enligt resereglementet utgående ersättning skall tillfalla vederbörande tjänstinnehafvare och utbetalas till denne af tullförvaltningen; samt

3:o) Hinder möter icke för dessa tjänstinnehafvare att, beträffande dem tillfallande ersättning, såsom hittills varit vanligt, träffa öfverenskommelse med trafikerande;

dels godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i staten för generaltullstyrelsen upptagna aflöningsförmåner, nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning i generaltullstyrelsen skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i generaltullstyrelsen icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning, generaltullstyrelsen, uppå därom gjord framställning, och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra å den särskilda befattning inom graden, där generaltullstyrelsen, till befordrande af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till befattningshafvare för tid, hvarunder han af hållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshafvare varder afstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej finnes skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras i följd af ämbetsresor eller för beredande af semester, innehafvare af lägre befattning skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i generaltullstyrelsen, densamma, mot åtnjutande, i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljest af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder

4 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd; börande löntagare vid bestämmandet af rätten till löneförhöjning tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning i generaltullstyrelsen, vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial eller på grund af förordnande i följd af frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen;

att, då tjänsteman utnämnes från tjänst å lokaltullförvaltningens eller kust- eller gränsbevakningens stat till tjänst i andra eller första lönegraden eller till vaktmästaretjänst hos generaltullstyrelsen, den tid, hvarunder han innehaft tjänst å nämnda stat, skall i och för åtnjutande af löneförhöjning vid tjänsten hos styrelsen räknas honom till godo på följande sätt:

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande tredje ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, såsom om han därunder innehaft tjänst i andra lönegraden å styrelsens stat;

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, såsom om han därunder innehaft tjänst i första lönegraden å styrelsens stat; samt

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande tredje eller andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af lägre grad, såsom om han därunder innehaft vaktmästaretjänst hos styrelsen;

att skrifbiträde, som vid den nya statens ikraftträdande är anställdt hos generaltullstyrelsen och antages till skrifbiträde å denna stat, äger att för åtnjutande af löneförhöjning räkna sig till godo den tid, biträdet därförinnan innehaft stadig anställning hos styrelsen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som berättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generaltulldirektören, byråcheferna och tjänstemännen af andra lönegraden enhvar under en och en half månad samt tjänstemännen af första lönegraden äfvensom skrifbiträdena enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af generaltulldirektören bestämmes, begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens slut;

5 Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 60.

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed; dels förklara,

ej mindre att enhvar, som med eller efter 1911 års ingång tillträder befattning i generaltullstyrelsen, skall vara pliktig att underkasta sig ofvan intagna villkor och bestämmelser för den nya aflöningsstatens åtnjutande;

än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar i styrelsen, hvilka icke före den 1 november 1910 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner, äfvensom, i den mån v ej annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

dels godkänna det vid statsrådsprotokollet fogade förslaget till aflöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning (Bil. B.); dels ock medgifva,

att för år 1911 till aflöning åt de tjänstinnehafvare, hvilkas innehafvande befattningar antingen bibehållas i den nya organisationen eller därstädes ersättas med befattningar i lägre tjänstegrad men hvilka komma att kvarstå å äldre stat, må disponeras aflöningarna vid motsvarande befattningar i den nya staten,samt att därutöfver tilläfventyrs erforderliga belopp må få utgå af tullmedlen;

att för år 1911 till aflöning åt tjänstinnehafvare, som behöfva förflyttas å indragningsstat, må af tullmedlen disponeras så stort belopp, som motsvarar deras sammanlagda löner enligt 1910 års stat;

att, i händelse innehafvaren af öfveruppsyningsmanstjänsten vid tullbevakningen i Haparanda, hvilken tjänst i den nya staten ersättes med en kammarskrifvaretjänst, erhåller konstitutorial å berörda nya tjänst, han i och för löneförhöjning vid denna må tillgodonjuta den tid, han innehaft öfveruppsyningsmanstjänsten;

6 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

att pensioner enligt reglementet den 16 februari 1833 för änkor och barn efter tjänstinnehafvare vid tullverket, som innehaft lägre lön än 900 kronor och hvilkas kvarlåtenskap icke lämnat så stor kapitalbehållning, att räntan däraf, till 3 procent beräknad, uppgår till pensionens belopp, må, oberoende af den lön, mannen eller fadern i lifstiden åtnjutit, från 1911 års ingång utgå med 54 kronor årligen äfvensom att denna förhöjning må tillämpas såväl å redan anvisade pensioner som å dem, hvilka beviljas före ingången af år 1911;

att till enhvar af de tjänstinnehafvare vid tullförvaltningen i Trelleborg, hvilka åtnjutit extra inkomster, som i och med ångfärjetrafikens öppnande helt och hållet eller delvis bortfallit, må såsom personligt; aflöningstillägg under år 1910 få utbetalas ett belopp, motsvarande de extra inkomster af sådant slag, som tillkommit honom under år 1908, dock att sådant aflöningstillägg endast må utdelas i den mån det visas, att vederbörande lidit minskning i inkomster af nu ifrågavarande slag, äfvensom att för ofvanberörda ändamål må få af tullmedlen disponeras ett belopp af högst 5,200 kronor;

att under år 1910 må af tullmedlen disponeras erforderligt belopp intill 29,000 kronor, att användas dels till godtgörelse åt de kustbevakningsbetjänte af befälsgrad, som under åren 1909 och 1910 anskaffat eller komma att anskaffa motorbåtar för tjänstebruk men som icke af tillgängliga medel kunna erhålla erforderlig förhöjning i de till dem nu utgående jakt- eller båtlegoanslag, dels ock till betäckande af kostnaden för det bränsle, som är behöfligt för dessa motorbåtars drift;

att ordföranden i gränstullrätten inom Norrbottens län må från och med år 1911 för hvarje gränstullrättens sammanträde, utöfver de enligt kungörelsen den 6 december 1907 till ett antal af sex om året bestämda, åtnjuta ett särskildt arfvode af 75 kronor; samt

att kustbevakningschefen i Skåne och Blekinge, majoren L. N. O. Höök må, därest han öfvergår på 1911 års stat, under sin återstående tjänstetid uppbära ett personligt lönetillägg af 800 kronor årligen.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom, enligt Hess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Carl Swartz.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 60.

7 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube, Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer, yon Sydow.

Departementschefen, statsrådet Swartz anförde:

Sedan generaltullstyrelsen i underdånig skrifvelse den 12 november 1907, i sammanhang med afgifvande af förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1909, framhållit behofvet af omarbetning af de för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning gällande stater äfvensom ifrågasatt, huruvida icke i samband därmed lämpligen borde upptagas frågan om lönereglering för styrelsen, har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 18 september 1908 bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga personer att jämte generaltulldirektören Staffan Cederschiöld såsom ordförande verkställa granskning af tullverkets stater i deras helhet samt afgifva förslag

8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 60.

till de ändringar i dessa stater, som funnes af omständigheterna påkallade, därvid de sakkunniga skulle hafva att taga under öfvervägande jämväl, huruvida några förändringar i afseende å general tullstyrelsens och särskild! den inom styrelsen inrättade tullbehandlings- och upplysningsbyråns organisation eller beträffande tullverkets organisation i öfrigt med hänsyn till rådande förhållanden vore af behofvet påkallade.

Sedan jag i anledning häraf anmodat ledamoten af Riksdagens Första Kammare, vice konsuln Oscar Trapp, ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, landtbrukaren Karl Karlsson i Mo samt förste kontrollören vid packhusinspektionen i Stockholm Ernst Kock att jämte generaltulldirektören Cederschiöld deltaga i ifrågavarande arbete, har denna kommission med skrifvelse den 1 september 1909 öfverlämnat betänkande och förslag angående regleringen af tullverkets stater, åtföljdt af förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1911.

Öfver kommissionens förslag har generaltullstyrelsen, på grund af nådig remiss, afgifvit underdånigt utlåtande den 5 november 1909, hvarvid styrelsen tillika, på grund af särskilda remisser, tagit under öfvervägande två till finansdepartementet ingifna skrifter, den ena från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening och den andra från de vid tullbevakningen i Sandhamn anställda vaktmästarne, båda dessa skrifter innefattande framställningar om vissa ändringar i kommissionens förslag. I berörda utlåtande har styrelsen anfört, att, enär kommissionens förslag vore afsedt att tillämpas från och med ingången af år 1911, styrelsen torde få anses hafva tillika uppfyllt sitt åliggande, jämlikt § 16 i den för styrelsen gällande nådiga instruktion af den 1 november 1878, att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt förslag till utgiftsstater för tullverket under år 1911 att läggas till grund för Eders Kungl. Maj:ts nådiga framställning därom till 1910 års Riksdag; och hade styrelsen med denna uppfattning ansett sig böra upptaga till behandling jämväl de från tullmyndigheter å olika platser inkomna framställningar, hvilka afsåge tullverkets utgiftsstater för år 1911. Vidare har styrelsen med berörda underdåniga utlåtande öfverlämnat en från ofvannämnda förening inkommen skrift med framställning angående sättet för beräknande af tjänstinnehafvares rätt till löneförhöjning vid förflyttning från lokaltullförvaltningens eller kust- eller gränsbevakningens stat till styrelsens stat.

Slutligen har styrelsen, på grund af nådig remiss, den 13 november 1909 afgifvit underdånigt utlåtande öfver en till finansdepartementet inkommen skrift från Sveriges tullmannaförening, hvari framställning

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

gjorts om åtskilliga ändringar i kommissionens förslag till aflöningsstat för lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen.

Då jag nu går att redogöra för kommissionens förslag äfvensom för generaltullstyrelsens omförmälda utlåtanden och för de framställningar, h vilka gjorts i ofvanberörda skrifter, har jag ansett lämpligast att i allt väsentligt följa gången i kommissionens betänkande. Hvarje särskild i sagda utlåtanden eller skrifter berörd fråga kommer därför att upptagas till behandling vid redogörelsen för den del af kommissionens betänkande, dit frågan enligt sin beskaffenhet hör.

Jag öfvergår då först till

I. Aflöningsstaten.

A. Generaltullstyrelsen.

a. Organisation och personal.

Generaltullstyrelsens nuvarande organisation har — frånsedt den under år 1907 inrättade tullbehandlings- och upplysningsbyrån — ägt bestånd sedan år 1879 och är i hufvudsak grundad på det förslag beträffande ämbetsverket, som den 12 oktober 1876 afgafs af kommittén för reglering af de förvaltande ämbetsverkens och myndigheternas löneförhållanden m. m. Efter vederbörlig behandling af detta förslag fastställdes den 1 november 1878 ny stat för styrelsen att tillämpas från och med den 1 januari 1879. I sammanhang härmed utfärdades, likaledes den 1 november 1878, dels instruktion för generaltullstyrelsen, dels nådig kungörelse angående villkoren för åtnjutande af de från 1879 års början fastställda nya löneförmåner för styrelsen.

Enligt 1879 års stat utgöres styrelsen af generaltulldirektör en, såsom chef för tullverket, och tre byråchefer såsom ledamöter i styrelsen och chefer för hvar sin byrå, nämligen en för kanslibyrån, en för kameralbyrån och en för revisionsbyrån. Staten upptager å byråerna följande tjänstemän, nämligen:

å kanslibyrån: i andra lönegraden en sekreterare samt i första lönegraden en registrator och aktuarie äfvensom två notarier;

å kameralbyrån: en kammarförvandt samt tre revisorer och bokhållare, samtliga i första lönegraden; och

å revisionsbyrån: en revisor såsom föreståndare för byråns statistiska afdelning samt sex revisorer å revisionsafdelningen, alla likaledes i första lönegraden;

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft.

Nuvarande organisation och personal.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

äfvensom följande betjänte, nämligen: en förste vaktmästare och fyra vaktmästare.

Någon förändring med afseende å antalet ordinarie befattningshafvare inom styrelsen och dess byråer har icke sedan år 1879 vidtagits. Däremot hafva på grund af göromålens ökning inrättats följande tjänster med aflöning å extra stat, nämligen:

från och med år 1901 å kanslibyrån en notarietjänst och å revisionsbyrån två revisorstjänster, afsedda för byråns revisionsafdelning; samt från och med år 1905 å revisionsbyrån en aktuarie^ änst, afsedd för byråns statistiska afdelning.

Vidare har till förstärkning af arbetskrafterna å kameralbyrån af Riksdagen anvisats ett särskildt anslag af 2,000 kronor årligen från och med år 1907.

Sedan 1907 års Riksdag, i anledning af framlagda propositioner, dels antagit bestämmelser angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen af varor, afsedda att till riket införas, dels å extra stat anvisat medel för inrättande af en ny byrå inom styrelsen, samt därefter nådig förordning i nyssberörda ämne utfärdats den 31 maj 1907, har, jämlikt nådigt bref till styrelsen samma dag, inom styrelsen inrättats en ny byrå, hvilken under benämning tullbekandlings- och upplysning sby rån trädt i verksamhet den 1 juli 1907. Denna byrå förestås af en tillförordnad byråchef såsom ledamot i styrelsen, hvarjämte anställts å byrån en sekreterare, två byråassistenter samt en registrator och aktuarie äfvensom för byråns behof två vaktmästare. Samtliga dessa befattningshafvare åtnjuta, i likhet med ofvan omförmälda notarie å kanslibyrån samt två revisorer och en aktuarie å revisionsbyrån, fortfarande aflöning å extra stat med enahanda belopp, som äro bestämda för befattningshafvare af motsvarande grader å ordinarie stat, hvarvid byråassistenterna hänföras till andra lönegraden och aktuarien till första lönegraden.

Enligt generaltullstyrelsens instruktion af den 1 november 1878 är generaltulldirektör en i första rummet ansvarig för tullverkets förvaltning och uppfyllandet af de tullverket tillhörande åligganden samt äger ensam besluta i alla hos styrelsen förekommande mål och ärenden. Ledamot och byråchef åligger, bland annat, att bereda och inför generaltulldirektören föredraga de ärenden, hvilka tillhöra hans byrå; att i såväl dessa som öfriga ärenden, vid hvilkas handläggning han är närvarande, uttala sin mening och, om beslutet blifver därifrån afvikande, låta anteckna densamma i protokollet; att hafva närmaste tillsynen öfver göromålen

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

inom byrån och bestämma om deras fördelning mellan vederbörande tjänstemän, där sådant icke är genom af styrelsen meddelade föreskrifter stadgadt; samt att ansvara för att styrelsens beslut i de af honom handlagda ärenden varda skyndsamt expedierade.

Beträffande ärendenas fördelniog mellan de tre å ordinarie stat uppförda byråerna inom styrelsen äro i instruktionen meddelade hufvudsakligen följande bestämmelser.

Kameralbyrån handlägger de ärenden, som afse uppbörden inom tullverket, granskar underlydande redogörares medelsredovisning, upprättar tullverkets hufvudbok och öfriga till medelsförvaltningen hörande räkenskaper jämte förslag till den underdåniga berättelse däröfver, hvilken styrelsen har att årligen afgifva, samt behandlar dessutom alla frågor angående

assignering af medel från riksbanken;

utfärdande af anordningar, äfven för det fall att beslut om anordning af medel fattats på föredragning af annan ledamot af styrelsen än kameralbyråchefen;

förskotters öfversändande till underlydande tullförvaltningar;

tillämpningen af de för tullverket gällande utgiftsstater;

uppställningen och formen för tullverkets räkenskaper;

tullverkets fasta och lösa egendom samt inköp af de för tullverket erforderliga förbrukningsartiklar, som genom styrelsens försorg anskaffas;

anmärkningar vid underlydande redogörares till byrån ingående räkenskaper samt afskrifnings- och balansmål; samt

tullstatens enskilda pensionsinrättning.

Vidare åligger det kameralbyrån, i fråga om uppbörden, att från riksbanken låta afhämta attester öfver de af redogörarne där gjorda insättningar å tullverkets räkningar och, efter granskning af därom från redogörarne ingående reversal, meddela kvittenser å sålunda levererade medel; att framlägga kalkyl öfver tullverkets behållningar å de särskilda räkningarna i riksbanken och, om leverering till statskontoret — numera statsverket — beslutes, ombesörja öfverföring af medlen från styrelsens till statskontorets räkning — numera statsverkets giroräkning — i riksbanken; samt att, när medel eljest af styrelsen anvisas till utbetalning, tillställa anvisningarna tullkassörskontoret i Stockholm, om utbetalningen skall verkställas där, men eljest aflämna dem till riksbanken för medlens afsändning till vederbörande ort, där utbetalningen skall ske.

Å revisionsbyrån verkställes af de därstädes anställda revisorerna

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

granskning af de från tullförvaltningarna inkommande journaler. Revisorerna hafva ock skyldighet att ur journalerna meddela de attester, som erfordras för handläggning af de till byrån hörande ärenden, samt att i journalerna anteckna styrelsens beslut angående restitution af tulleller andra afgifter, som finnas redovisade i journalerna. Vidare utföras å revisionsbyrån de statistiska arbeten, som förekomma hos styrelsen. För dessa arbeten är den å byrån anställde revisorn och statistikern ensam ansvarig men har därvid till biträde dels ofvannämnde å extra stat anställde aktuarie, dels ett stort antal mot arfvode eller dagaflöning anställda personer.

På revisionsbyråns handläggning skulle för öfrigt enligt bestämmelserna i instruktionen af den 1 november 1878 ankomma följande ärenden, nämligen:

restitution af de till statsverket ingående afgifter, som uppbäras genom tullverket;

tvister mellan godsägare och tullmyndighet angående varors tullbehandling ;

tillämpningen i öfrigt af gällande tulltaxa och taratariff samt öfriga författningar rörande till statsverket ingående afgifter, som uppbäras genom tullverket;

befrielse från tull- eller andra dylika afgifter;

formen för och uppställningen af tullförvaltningarnas journaler och andra uppgifter och förteckningar, hvilka icke äro af beskaffenhet att ingå till kameralbjTån;

statistiska meddelanden till Kungl. Maj:t eller ämbetsmyndigheter; samt

anmärkningar i följd af den inom byrån verkställda granskning af tullförvaltningarnas journaler.

Kameral- och revisionsbyråerna handlägga därjämte frågor rörande tillsättning af tjänster inom respektive byråer, tjänstledighet, semester och afsked för samt tjänstefel af därstädes anställda tjänstemän.

Till kanslibyråns handläggning höra enligt instruktionen de ärenden, hvilka icke, enligt hvad ofvan sägs, böra behandlas å kameral- eller revisionsbyrån.

Åro byråchefer af olika mening i fråga om till hvilken byrås handläggning ett ärende hör, afgör därom generaltulldirektören.

1 ofvanstående bestämmelser hafva emellertid, i sammanhang med inrättandet af tullbehandlings- och upplysning sbyrån, vissa ändringar blifvit vidtagna. Enligt ofvannämnda nådiga bref den 31 maj 1907 ankomma på denna byrås handläggning ärenden, som röra:

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

tvister mellan godsägare och tullmyndighet angående varors tullbehandling;

ansökningar om upplysning, huru gällande tulltaxa och taratariff skola tillämpas å varor, afsedda att till riket införas;

tillämpning af gällande bestämmelser angående användningen af det å tullverkets omkostnadsstat uppförda anslag till yngre tulltjänstemäns utbildning i tulltjänsten in. m.; samt

tillsättning af tjänster inom byrån, tjänstledighet, semester och afsked för samt tjänstefel af där anställda tjänstemän.

Som af dessa bestämmelser framgår, hafva från revisionsbyrån till tullbehandlings- och upplysningsbyrån öfverflyttats ärenden, som angå tvister mellan godsägare och tullmyndighet angående varors tullbehandling. I sammanhang härmed föreskrefs tillika, för beredande af någon lättnad i kanslibyråns arbetsbörda, att från denna byrå skulle till revisionsbyrån, hvilken, såsom nyss nämnts, befriats från vissa densamma tillkommande ärenden, öfverflyttas ärenden, som anginge nederlags- och transitrörelsen, frihamns- och frilagersanläggningar samt bärgade varor och sjöfynd.

I fråga om ärendenas handläggning gälla hufvudsakligen följande bestämmelser.

Vid föredragning inför generaltulldirektören af vissa i instruktionen närmare angifna ärenden af större vikt skall, såvida slutlig behandling af ärendena därvid förekommer, utom' föredragande ledamoten minst en af de andra ledamöterna närvara och i öfverläggningen till beslut deltaga. Då ärende förekommer af rättslig natur, skall chefen för kanslibyrån, hvilken skall hafva aflagt de kunskapsprof, författningarna föreskrifva för dem, som må i domarvärf nyttjas, deltaga i ärendets handläggning, äfven om detsamma icke tillhör hans byrå. Vid tillsättandet af tjänster, med hvilka uppbörd är förenad, skall kameralbyråchefen närvara. Vid föredragning af andra ärenden än de sålunda särskilt angifna erfordras ej närvaro af annan ledamot än föredraganden.

Utan föregående föredragning inför generaltulldirektören må ledamot genom remiss eller särskild skrifvelse infordra förklaringar, upplysningar och yttranden i mål, som höra till byråns handläggning, samt till granskning, anteckning eller förvaring af vederbörande underlydande inom byrån befordra inkommande journaler, statistiska uppgifter, berättelser, rapporter m. m. dylikt. Chefen för revisionsbyrån eller i hans frånvaro annan ledamot må utan föredragning inför generaltulldirektören meddela föreskrift om utlämnande af gods, som införes för de kungliga hofvens eller främmande makters härvarande sändebuds räkning, då

14 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

godset i vederbörlig ordning reklamerats. Slutligen äger chefen för kanslibyrån utan föredragning inför generaltulldirektören meddela föreskrifter angående befordrande till verkställighet af eller talans fullföljande mot utslag i tullrättegångsmål.

Vidare äro närmare bestämmelser meddelade rörande själfva förfaringssättet vid ärendenas föredragning och afgörande samt angående protokollsföring, __ justering och underskrifning af utgående expeditioner m. m. dylikt. Öfver alla ärenden, som föredragas inför generaltulldirektören, upprättas föredragningslista, i hvilken denne medelst en kort anteckning vid hvarje ärende om det fattade beslutets innehåll utmärker, att föredragning af ärendet ägt rum. Listan under skrifves af gener al tulldirektören och de ledamöter, som öfvervarit föredragningen. Protokoll föres endast, då beslut skall expedieras medelst protokollsutdrag, skiljaktiga meningar inom styrelsen förekomma eller eljest anledning därtill finnes. Protokoll i beslut, hvarom skrifvelse aflåtes till vederbörande tullmyndighet, uppsättes i regel icke särskildt utan betecknas å konceptet till skrifvelsen genom s. k. mutering. För uppsättande af koncept till utgående expeditioner af mera ofta förekommande slag — t. ex. sådana, som röra tjänstledighet, undantag från tullstadgans föreskrifter i fråga om rätt att lossa från utrikes ort ankommande varor, ärenden angående oriktig ursprungsbeteckning, tillstånd att disponera varuprof m. fl. — användas i stor utsträckning tryckta blanketter, hvilka endast vederbörligen ifyllas. Äfven till vissa utgående expeditioner användas dylika blanketter. I många fall expedieras beslut genom påskrift å handlingen, hvilken därefter tillställes vederbörande. Koncept till utgående expeditioner förses med justeringsmärke af föredraganden och generaltulldirektören eller, om ärendet icke varit föredraget inför denne, af vederbörande ledamot, som vidtagit åtgärd i ärendet.

Enligt § 17 i instruktionen åligga kanslibyråns tjänstemän — förutom det biträde, kanslibyråchefen påkallar för handläggningen af de till hans byrå hörande ärenden — följande göromål: dels förandet af styrelsens protokoll, dels uppsättandet af alla de från styrelsen eller dess byråer utgående expeditioner, till hvilka koncept icke aflämnas af ledamöterna, äfvensom, sedan expeditionerna blifvit renskrifna och undertecknade, deras afsändning eller utlämning, och dels förandet af diarier med register samt skyldigheten att dessa jämte styrelsens arkiv och bibliotek i god ordning förvara. I den af styrelsen den 10 december 1878 fastställda arbetsordning för de vid styrelsens byråer anställda tjänstemän äro närmare bestämmelser gifna om fördelningen af ofvanberörda åligganden mellan kanslibyråns tjänstemän. Sålunda ankommer

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

det på sekreteraren och notarierna, bland annat, att uppsätta alla från styrelsen eller dess byråer utgående expeditioner, till hvilka koncept icke aflämnas af ledamöterna. Registratorn åligger, jämte andra göromål, att mottaga till styrelsen inkommande handlingar och öfver dem föra diarium med därtill hörande register; att skyndsamt expediera ärenden, som remitteras till myndighet för utlåtandes afgifvande; samt att i diariet anteckna, när hvarje ärende handlagts af styrelsen.

Som synes af dessa föreskrifter, äro de å kanslibyrån anställda tjänstemän enligt instruktionen och arbetsordningen att betrakta såsom ett för kansli-, kameral- och revisionsbyråerna gemensamt kansli med åliggande att ombesörja vissa göromål, som härflyta af ärenden, handlagda äfven å kameral- och revisionsbyråerna. Denna anordning har emellertid icke blifvit tillämpad i fråga om motsvarande göromål, som härröra från å tullbehandlings- och upplysningsbyrån handlagda ärenden. I ofvanberörda nådiga bref till styrelsen den 31 maj 1907 är nämligen föreskrifvet, att af de å denna byrå anställda tjänstemän byråassistenterna skola hafva till åliggande att handlägga sådana göromål, för hvilkas behöriga fullgörande erfordras särskild tullteknisk utbildning, men att öfriga på byråns handläggning ankommande göromål skola bestridas af sekreteraren samt registrator~n och aktuarien, och att dessa tjänstemän sålunda, utan hinder af hvad i § 17 af styrelsens instruktion är stadgadt beträffande skyldighet för kanslibyråns tjänstemän att bestrida vissa göromål, som härflyta af ärenden, handlagda å styrelsens öfriga byråer, skola hafva att handlägga göromål af motsvarande beskaffenhet, då de härröra af ärenden, som tillhöra tullbeliandlingsoch upplysningsbyrån.

På grund af det kommissionen lämnade uppdrag har kommissionen företagit en undersökning, huruvida några åtgärder lämpligen skulle kunna vidtagas i syfte att minska styrelsens arbetsbörda, vare sig genom öfverflyttning af ärenden från styrelsen till lokaltullförvaltningarna eller genom förändringar i föreskrifterna om ärendenas behandling inom styrelsen och dess byråer. I detta ämne anför kommissionen följande.

Hvad då först beträffade frågan om öfverflyttning af ärenden från styrelsen till de lokala tullmyndigheterna hade, enligt hvad kommissionen erfarit, densamma i viss mån varit under behandling hos en inom tullverket tillsatt delegation, som haft i uppdrag att utarbeta förslag till nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket. Nämnda delegation hade därvid funnit sig böra stanna vid att ifrågasätta en något utsträckt befogenhet för de lokala tullmyndigheterna att bevilja underlydande

Kommissionens yttrande och f örslag rörande gcneraltullsty• relsens organisation.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

personal tjänstledighet. I detta sammanhang borde framhållas, hurusom på grund af 1870 års Riksdags beslut de då befintliga distriktchefsbefattningarna vid tullverkets lokalförvaltning skulle i mån af blifvande ledighet indragas, med hvilken åtgärd afsetts att vinna ökad centralisation i förvaltningen. Ehuru kommissionen ingalunda hade något att erinra mot nyssberörda af delegationen framställda förslag, hölle kommissionen dock före, att under nuvarande förhållanden icke någon åtgärd borde vidtagas, ägnad att därutöfver undandraga ärenden från den centrala myndighetens, generaltullstyrelsens, afgörande. Med hänsyn till det stora antal författningar, hvilkas tillämpning ankomme på tullmyndigheterna, och de för den allmänna samfärdseln viktiga förhållanden, som genom dessa myndigheters åtgöranden reglerades, vore det enligt kommissionens uppfattning af stor betydelse, att största möjliga likformighet vunnes vid afgörandet af de mångskiftande och ofta grannlaga frågor af olika art, som härvid kunde uppstå. Förverkligandet af detta önskningsmål kunde lätteligen äfventyras, därest ett större antal af de ärenden, som nu tillhörde generaltullstyrelsens pröfning, skulle undandragas styrelsen och i stället öfverflyttas på lokala tullmyndigheter. Vore större grupper af dessa myndigheter förenade under öfverordnade myndigheter — såsom fallet varit, då distriktchefer funnits anställda inom tullverket — skulle visserligen risken i nyssnämnda hänseende af en åtgärd, hvarigenom åt ett mindre antal sådana öfverordnade myndigheter öfverlämnades afgörandet af en del ärenden, som nu ankomme på styrelsen, blifva mindre än hvad fallet blefve, om enahanda utsträckt befogenhet medgåfves samtliga tullförvaltningar, men i någon mån skulle dock sagda risk kvarstå. Med afseende härå och då för öfrigt anordningen med distriktsförvaltningar syntes kommissionen icke erbjuda några särskilda fördelar, som kunde gorå desammas återinförande önskvärdt, hade kommissionen icke heller funnit skäl föreslå en sådan åtgärd, hvilken dessutom skulle för statsverket medföra så betydande kostnader, att desamma långt ifrån komme att motsvaras af de besparingar å generaltullstyrelsen^ stat, hvilka kunde uppstå därigenom, att styrelsen befriades från ett antal densamma nu tillhörande ärenden. ‘ i $ ;

Vidkommande frågan om förändringar i gällande föreskrifter rörande ärendenas behandling hade kommissionen funnit sig böra i detta afseende framställa vissa förslag, som ägde sammanhang med och föranleddes af kommissionens hemställan beträffande tullbehandlingsoch upplysningsbyrån. Dessa förslag vore emellertid icke af beskaffenhet att inverka på göromålens omfattning utan innebure allenast en i

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

samband med omplacering af vissa å nämnda byrå nu anställda tjänstemän gjord öfverflyttning af åtskilliga göromål från samma byrå till ett för alla byråerna gemensamt kansli. I öfrigt hade kommissionen — som vore förvissad, att generaltullstyrelsen icke skulle underlåta att taga ofvanberörda fråga under öfvervägande vid den omarbetning af instruktionen och arbetsordningen, som under alla omständigheter borde vidtagas, innan en eventuell omreglering af styrelsens stat trädde i kraft — icke funnit anledning att i nu förevarande hänseende framställa några särskilda förslag.

Beträffande styrelsens allmänna organisation har kommissionen såsom sin uppfattning uttalat, att, sedan genom tullbehandlings- och upplysningsbyråns inrättande vunnits en särskild företrädare inom styrelsen för den åtminstone i statsfru ansiellt hänseende viktigaste grenen af tullverkets åligganden, nämligen tullbehandlingen, någon förändring i styrelsens organisation syntes kommissionen icke erforderlig eller böra ifrågasättas. Då nämnda byrå, som inrättats hufvudsakligen i syfte att bereda importörer tillfälle att erhålla bindande förhandsupplysningar rörande tullbehandlingen af varor vid deras införsel till landet samt för att främja ernående af största möjliga likformighet vid tullbehandlingen, finge anses allt framgent vara behöflig för dessa ändamål, torde, fortsätter kommissionen, chefen för byrån jämte för densamma erforderliga tjänstemän böra uppföras å generaltullstyrelsens ordinarie stat.

Beträffande organisationen af tullbehandlings- och upplysningsbyrån har kommissionen däremot ifrågasatt viss förändring. Enligt ofvan omförmälda nådiga bref till generaltullstyrelsen af den 31 maj 1907 åligga byråassistenterna följande göromål, nämligen: att biträda byråchefen med beredningen af de till byrån hörande ärenden äfvensom att, i den män omständigheterna det medgifva, jämväl i öfrigt biträda vid de inom byrån förefallande göromål; att med uppmärksamhet följa tullbehandlingsgöromålen vid packhusinspektionen i Stockholm och afgifva de yttranden i tullbeliandlingsfrågor, som kunna anbefallas; att efter förordnande af styrelsen företaga inspektionsresor till tullförvaltningarna i landsorten för inhämtande af kännedom om tillämpningen å särskilda orter af gällande tulltaxa jämte taratariff samt tillhandagående, i den mån sådant finnes nödigt, med råd och upplysningar till vinnande af eu, såvidt möjligt, likformig tullbehandling af samma slags varor å olika orter inom riket; samt att, i den mån sådant kan varda anbefalldt, till styrelsen eller chefen för tullbehandlings- och upplysningsbyrån afgifva berättelser eller rapporter angående hvad under sådan resa iakt- Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 40 Hcift. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tagits, öfriga på byråns handläggning ankommande göromål handläggas, såsom förut nämnts, af sekreteraren samt af registratorn och aktuarien.

Kommissionens nyssberörda förslag rörande ändring af tullbehandlings- och upplysningsbyråns organisation afser, att — medan de göromål, som tillkomma byråassistenterna och för hvilkas fullgörande fordras särskild tullteknisk utbildning, fortfarande skulle bestridas af tjänstemän anställda å och uteslutande afsedda för byrån — öfriga å byrån förekommande göromål, hvilka i allt väsentligt äro af enahanda beskaffenhet som de göromål, hvilka tillkomma kansli byråns tjänstemän, skulle, i likhet med motsvarande göromål, som härflyta af ärenden, handlagda å kameral- eller revisionsbyrån, bestridas af kanslibyråns tjänstemän. Dessa skulle sålunda komma att utgöra ett för styrelsens alla byråer gemensamt kansli och därigenom likställighet mellan alla byråerna i nu ifrågavarande afseende vinnas. Den sålunda ifrågasatta förändringen skulle dock, enligt hvad kommissionen framhåller, icke kunna utöfva någon direkt inverkan på antalet erforderliga tjänster, då gifvetvis göromålens myckenhet icke därigenom skulle minskas, åtminstone icke i någon mera afsevärd mån; utan förslaget innebure endast en öfverflyttning af de å tullbehandlings- och upplysningsbyrån nu anställda tjänstemän, som handlade expeditionsgöromål, från denna byrå till kanslibyrån. Men, fortsätter kommissionen, genom ifrågavarande förändring skulle vinnas, förutom nyssnämnda likformighet, dels möjlighet att jämnare fördela arbetet, dels äfven en viss förenkling af göromålen. Den hittills vunna erfarenheten af göromålen å tullbehandlings- och upplysningsbyrån syntes gifva vid handen, att två tjänstemän för de egentliga expeditionsgöromålen å byrån knappast skulle med den utsträckta tjänstgöringstid, som syntes böra stadgas för generaltullstyrelsen lika väl som för flera andra verk, hvilka de senare åren omreglerats, få sin tid fullt upptagen af dessa göromål. De alltjämt växande göromålen å kanslibyrån gjorde däremot en förstärkning af arbetskrafterna därstädes väl behöflig; och en sådan förstärkning skulle kunna utan särskild uppoffring för statsverket vinnas genom öfverflyttning af sekreteraren samt registratorn och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån från denna byrå till kanslibyrån. Af de två sekreterare, som i sådant fall komme att vara anställda å kanslibyrån, skulle en afses hufvudsakligen för ärenden från kansli- och kameralbyråerna samt den andre hufvudsakligen för ärenden från revisions- samt tullbehandlings- och upplysningsbyråerna. Genom borttagandet af tullbehandlings- och upplysningsbyråns registrator och aktuarie skulle i viss mån en förenkling i arbetet kunna genom-

19 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 60.

föras, i det att den nu förekommande dubbla registreringen af ärenden, som tillhörde nämnda byrå, skulle bortfalla. Sådana ärenden skulle därefter, i likhet med ärenden, tillhörande de öfriga tre byråerna, registreras allenast af den å kanslibyrån anställde registratorn och i öfrigt af denne behandlas på samma sätt som sistnämnda ärenden. Omförmälda, från tullbehandlings- och upplysningsbyrån öfverflyttade registrators- och aktuarie^ änst borde fördenskull icke såsom sådan uppföras å kanslibyrån utan i stället där upptagas såsom en ny notarietjänst, afsedd hufvudsakligen för tullbehandlings- och upplysningsärenden.

I sammanhang härmed har kommissionen tillika, då kanslibyråns tjänstemän vid bifall till kommissionens ofvanberörda förslag skulle komma att utgöra ett för styrelsens samtliga byråer gemensamt kansli, föreslagit, att benämningen »kanslibyrån» måtte utbytas mot benämningen »kansliet» äfvensom att chefen för kanslibyrån måtte i stället benämnas »byråchef för kansliärenden». För konsekvensens skull borde motsvarande förändring vidtagas i fråga om de öfriga ledamöternas i styrelsen benämning och denna sålunda blifva: »byråchef för kameralärenden», »byråchef för revisionsärenden» samt »byråchef för tullbehandlings- och upplysningsärenden».

För den inom generaltullstyrelsen och dess byråer med aflöning Kommissioå ordinarie och extra stat anställda personal har i det föregående redo- n^tsr/^nde gjorts. Förutom redan omförmälda öfverflyttning till kansliet och generaitMuppförande därstädes å ordinarie stat af sekreteraren samt registratorn styrej’0c™lper' och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån — af hvilka tjänstemän den sistnämnde skulle å kansliets stat upptagas såsom notarie — har kommissionen beträffande styrelsens personal framställt följande förslag:

i fråga om kanslibyrån eller kansliet:

att den från 1901 års början vid kanslibyrån inrättade notarietjänsten med aflöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om kameralbyrån:

att den nuvarande kammarförvandten måtte, under benämningen kamrerare, uppflyttas i andra lönegraden;

att den revisor och bokhållare, hvilken det ålåge, bland annat, att upprätta tullverkets hufvudbok, måtte, under benämningen förste revisor, uppflyttas i andra lönegraden; samt

att, med indragning af ett nu utgående arfvode af 2,000 kronor årligen till förstärkning af arbetskrafterna å byrån, i staten måtte uppföras två nya revisors- och bokhållaretjänster i första lönegraden;

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60. i fråga om revisionsbyrån:

att föreståndaren för statistiska afdelningen måtte, under benämningen förste aktuarie, uppflyttas i andra lönegraden;

att de från ingången af år 1901 vid revisionsafdelningen inrättade två revisorstjänsterna med aflöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie stat;

att den från 1905 års början vid statistiska afdelningen inrättade aktuarie^ änsten med aflöning å extra stat likaledes måtte uppföras å ordinarie stat; samt

att å byråns stat måtte uppföras en ny tjänst i första lönegraden, nämligen en aktuarietjänst, afsedd för statistiska afdelningen; i fråga om tullbehandlings- och upplysning sbyrån: att den sedan den 1 juli 1907 i generaltullstyrelsen inrättade byråchefstjänsten med aflöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie stat;

att de från och med sagda dag vid byrån inrättade två byråassistenttjänsterna i andra lönegraden med aflöning å extra stat likaledes måtte uppföras å ordinarie stat; samt

att å byråns stat måtte uppföras en ny tjänst i första lönegraden, nämligen en andre byråassistenttjänst; och slutligen

i fråga om de hos styrelsen anställda vaktmästare: att å styrelsens ordinarie stat måtte uppföras, förutom nuvarande en förste vaktmästaretjänst och fyra vaktmästare^’änster, dels de från och med den 1 juli 1907 inrättade två vaktmästare tjänsterna med aflöning å extra stat, dels ock ytterligare en ny vaktmästaretjänst.

För vinnande af större öfverskådlighet har jag låtit utarbeta följande tabellariska jämförelse mellan den nuvarande personalen och personalen enligt kommissionens nu omförmälda förslag. Jag torde härvid få anmärka, att kommissionen ansett den å kanslibyråns stat nu uppförda registratorn och aktuarien böra å kansliets stat upptagas under benämningen registrator.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

21 Till stöd för nu omförmälda förslag har kommissionen lämnat en utförlig motivering, för hvars hufvudsakliga delar jag nu går att redogöra.

22 Kanslibyrån

eller

kansliet.

Kungl. Maj A» Nåd. Proposition N:o 60,

Vid behandlingen af frågan om personalen å kanslibyrån eller kansliet har kommissionen till en början åberopat här nedan intagna tabellariska öfversikter öfver antalet nummer i styrelsens inkommande diarium samt fördelningen af ärendena mellan byråerna äfvensom öfver antalet koncept till styrelsens utgående skrifvelser och protokoll.

*) Från och med den 1 juli 1907.

Efter erinran, att vissa grupper af likartade ärenden upptoges under ett gemensamt, en gång för hela året upplagdt samlingsnummer samt att i följd häraf, och då sådant sammanförande af likartade ären-

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

den under de senare åren vidtagits i större utsträckning än tillförene varit vanligt, såväl antalet inkomna ärenden i och för sig som äfven ökningen däraf i själfva verket varit större än hvad siffrorna i ofvan först intagna tabell utvisade, anför kommissionen, att det med hänsyn till beskaffenheten af de göromål, som enligt hvad förut omförmälts ålåge kanslibyråns tjänstemän, vore på grund af de i tabellerna förekommande uppgifterna tydligt, att nämnda tjänstemäns göromål högst betydligt ökats efter den tid, då 1879 års stat för styrelsen fastställdes. Denna ökning hade ock föranledt inrättande från och med år 1901 af ofvanberörda, fortfarande med aflöning å extra stat uppförda notarietjänst. Kommissionen erinrar vidare, hurusom styrelsen i underdånigt utlåtande den 1 november 1906 angående inrättande af tullbehandlingsoch upplysningsbyrån upptagit till undersökning frågan, huruvida någon minskning af personalen å kanslibyrån skulle kunna vidtagas i anledning af den nya byråns inrättande. Styrelsen hade därvid, under hänvisning till då tillgängliga uppgifter i de i tabellerna berörda hänseenden samt under åberopande, att göromålens tillväxt, hvad kanslioch kameralbyråerna beträffade, hufvudsakligen hade sin grund i de nya stater för tullverket och i sammanhang därmed utfärdade bestämmelser, som med 1905 års ingång trädt i kraft, uttalat såsom sin uppfattning, att, ehuru i följd af tullbehandlings- och upplysningsbyråns inrättande och dess organisation i enlighet med styrelsens förslag en del göromål skulle frångå kanslibyråns tjänstemän, någon minskning af dessas antal dock icke kunde vidtagas och att nyssnämnda förhållande endast kunde verka därhän, att en eljest nära förestående nödvändig förstärkning af de ordinarie arbetskrafterna å byrån något längre kunde uppskjutas.

För egen del anför kommissionen vidare, att en blick på tabellerna syntes kommissionen gifva vid handen, att hvad styrelsen sålunda anfört i fråga om omöjligheten att då minska kanslibyråns arbetskrafter fortfarande måste anses äga giltighet. Under det att år 1900 — året innan notarietjänsten å extra stat tillkommit — antalet till styrelsen inkomna ärenden utgjort 6,942 och antalet koncept till utgående expeditioner 3,723, belöpte sig motsvarande siffror för år 1908 till resp. 9,744 och 5,199. Från sistnämnda siffror borde dock, i enlighet med hvad förut nämnts angående de göromål, som tillhörde sekreteraren samt registratorn och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån, afdragas det å denna byrå belöpande antal ärenden och koncept, resp. 746 och 638, hvarefter återstode 8,998 inkomna ärenden och 4,561 koncept till utgående expeditioner. Då motsvarande tal för år 1900

Kameral-

byrån.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

utgjorde, såsom nyss nämnts, 6,942, resp. 3,723, blefve sålunda ökningen icke mindre än 2,056 ärenden och 838 koncept. Också hade antalet amanuenser å byrån, hvilket år 1906 utgjort tre, måst med ingången af år 1907 ökas med ytterligare en sådan.

Af hvad nu anförts följde i främsta rummet, att notarietjänsten med aflöning å extra stat icke kunde undvaras och därför borde öfverflyttas å ordinarie stat. Göromålens ökning syntes dock kommissionen vara af den betydande omfattning, att, oafsedt sagda förändring, det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke i sjkifva verket behof förelåge af en verklig förstärkning af de ordinarie arbetskrafter, som sålunda skulle blifva disponibla för kansliets räkning. Kommissionen hade dock funnit detta behof kunna fyllas utan någon särskild uppoffring för statsverket, nämligen genom öfverflyttning till kansliet och uppförande därstädes å ordinarie stat af de två tjänstemän å tullbehandlings- och upplysningsbyrån — sekreteraren samt registratorn och aktuarien — hvilka handlade hufvudsakligen expeditionsgöromål, samt borttagande af den särställning i fråga om dessa göromåls bestridande, som gällde beträffande sistnämnda byrå.

Beträffande personalen å lcameralbyrån har kommissionen, på sätt ofvanstående jämförande öfversikt utvisar, framlagt ett förslag, som innebär ganska väsentliga förändringar. Efter att hafva lämnat en redogörelse för de göromål, som enligt arbetsordningen för de vid styrelsens byråer anställda tjänstemän skulle tillkomma en hvar af de nuvarande tjänstinnehafvarne å kameralbyrån (sid. 29—32 i betänkandet), framhåller kommissionen till en början, att det på grund af beskaffenheten af de kameralbyrån åliggande göromål utan vidare bevisföring vore uppenbart, att tullverkets allmänna utveckling sedan den tid, då gällande stat för generaltullstyrelsen trädt i kraft, eller år 1879, medfört en väsentlig ökning af nämnda byrås åligganden. Handläggningen af ärenden angående uppbörden, granskningen af underlydande redogörares medelsredovisning, upprättandet af tullverkets hufvudbok och öfriga räkenskaper med flera dylika göromål hade gifvetvis blifvit allt mer omfattande i mån af denna allmänna utvecklings fortgång, hvilken måhända tydligast framträdt vid en jämförelse mellan uppbörden af tullmedlen samt fyr- och båkmedlen år 1879, då densamma utgjort 26,099,942 kronor, och år 1908, då motsvarande uppbörd stigit till 59,901,812 kronor. I sammanhang med denna stegring af uppbörden hade naturligtvis också tullverkets omkostnader ökats, nämligen från 2,427,751 kronor år 1879 till 4,664,518 kronor år 1908, hvilket äfven i sin mån bidragit till göromålens tillväxt. Härtill komme emellertid

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

ytterligare en mängd nya bestyr, som för kameralbyråns vidkommande uppstått under de senaste åren dels i sammanhang med den omreglering af tullverkets stater, hvilken beslutits år 1904, dels på grund af den tullverket ålagda skyldighet att omhänderhafva uppbörd af skogsvårdsafgifter och sockerskatt, dels ock slutligen som en följd af nya bestämmelser i kontrollhänseende äfvensom af förändrade föreskrifter rörande pensioneringen af tullverkets personal.

Angående dessa göromål omförmäler kommissionen till en början, hurusom i sammanhang med den år 1904 beslutade omregleringen af tullverkets stater den 10 juni sagda år utfärdats aflöningsreglemente för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kustoch gränsbevakning. I detta aflöningsreglemente vore meddelade åtskilliga bestämmelser, hvilkas tillämpning ankomme på kameralbyrån. De viktigaste af dessa bestämmelser vore de, som rörde villkoren för åtnjutande af ålderstillägg samt de tullbetjänte tillerkända förmånerna af beklädnad samt kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter.

Kommissionen anmärker vidare, att de ändringar i nu gällande aflöningsreglementes bestämmelser rörande rätt till ålderstillägg samt beklädnad och kostnadsfri läkarvård, hvillca kommissionen funnit anledning föreslå, icke vore ägnade att minska utan tvärtom, särskildt hvad angår rätten till ålderstillägg, i ej oväsentlig grad öka kameralbyråns göromål.

Den tullverket ålagda skyldigheten att uppbära två nya slag af afgifter, nämligen skogsvårdsafgifter och sockerskatt, hvilka hvar för sig skola redovisas utan sammanblandning med öfriga afgifter, som uppbäras af tullverket, hade, fortsätter kommissionen, gifvetvis medfört, att granskningen å kameralbyrån af tullförvaltningarnas redogörelsehandlingar vuxit i omfattning och göromålen sålunda ökats.

Efter att därefter hafva erinrat, hurusom dels i nådigt bref till styrelsen den 15 december 1905 föreskrifvits, att hos samtliga tullförvaltningar, med undantag af de i Stockholm, Göteborg och Malmö, skall föras kassajournal enligt fastställdt formulär, dels genom nådig kungörelse samma dag meddelats bestämmelser rörande inventering hos redogörare för verk eller inrättning, hvars räkenskap för granskning skall öfverlämnas till kammarrätten, dels ock slutligen genom nådig kungörelse den 22 maj 1908 föreskrifvits skyldighet för, bland andra ämbetsverk, generaltullstyrelsen att för hvarje månad inom den 20 i andra därpå följande månaden till statskontorets riksbokslutsbyrå insända uppgifter beträffande samtliga af styrelsen handhafda medel i vissa närmare angifna hänseenden, fortsätter kommissionen sålunda.

Bih. till lliksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Redan den på kameralbyrån ankommande granskningen af ofvan omförmälda kassajournaler ock inventeringsinstrument från landets samtliga tullförvaltningar innebure ett ganska omfattande arbete, hvartill någon motsvarighet förut icke funnits. Vida mera betungande vore likvisst afgifvandet af de i ofvanberörda kungörelse den 22 maj 1908 föreskrifna uppgifter. Enligt hvad kommissionen inhämtat, kunde nämligen dessa uppgifter icke erhållas direkt ur räkenskapen utan framginge först genom en, månatligen återkommande, vidlyftig och tidsödande bearbetning af densamma; och icke heller torde en omläggning af räkenskapen i syfte att på enklare sätt erhålla ifrågavarande uppgifter kunna vidtagas.

Till sist framhåller kommissionen, att på grund af lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension samt kungörelsen samma dag med föreskrifter om verkställighet däraf äfvenledes uppkommit nya åligganden för kameralbyrån, såsom granskning af tullförvaltningarnas redogörelse för influtna pensionsafgifter, insändande till statskontoret af influtna dylika afgifter äfvensom specifika uppgifter å de pensioner, som med anledning af sagda lag utbetalts under nästföregående år, förandet af pensionsmatrikel m. m.

För att belysa, i hvad mån det förut omnämnda förhållandet, att vissa grupper af likartade ärenden i styrelsens inkommande diarium upptagas under ett gemensamt, en gång för hela året upplagdt samlingsnummer, inverkat i fråga om verkliga antalet af de på kameralbyråns handläggning ankommande ärenden, har kommissionen meddelat en i tabellarisk form uppställd jämförelse mellan antalet i styrelsens diarium å kameralbyrån förda ärenden och antalet ärenden, som i verkligheten inkommit och handlagts å byrån. I tabellen har tillika, enär kameralbyrån utfärdar anordningar äfven då beslut om anordning af medel fattats på föredragning af annan styrelsens ledamot än kameralbyråchefen, intagits uppgift om antalet revisionsärenden, som på detta sätt handlagts å kameralbyrån. Den ökning af kameralärendenas antal, som förorsakats förnämligast af ofvanberörda bestämmelser i 1904 års aflöningsreglemente, faller lättast i ögonen vid en jämförelse mellan uppgifterna i tabellen för år 1904 och år 1905. Ifrågavarande tabell, hvilken jag ansett böra här intagas, är af följande lydelse:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

27 Efter denna redogörelse fortsätter kommissionen sålunda.

Ehuru kameralbyråns arbetsbörda blifvit i betydlig mån ökad dels på grund af tullverkets allmänna utveckling, dels, och särskildt, genom tillkomsten under de senaste åren af mångfaldiga, delvis ganska omfattande och ansvarsfulla göromål, hade dock antalet ordinarie tjänstemän å byrån alltsedan år 1879 förblifvit oförändradt. Visserligen hade styrelsen i underdånigt utlåtande den 17 november 1902 angående kommitterades betänkande och förslag i fråga om förändringar i tullverkets stater m. m. erinrat, att det måhända kunde ifrågasättas, huruvida icke de ökade bestyr, som enligt vissa af kommitterades förslag rörande lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen komme att tillfalla kameralbyrån, kunde påkalla förstärkning af personalen å denna byrå; men — hade styrelsen vidare anfört — så länge icke erfarenheten ådagalagt alltför stor svårighet att med kameralbyråns dåvarande ordinarie arbetskrafter ombesörja de ökade göromålen, hade styrelsen ansett sig dock icke böra framställa något förslag i sådant syfte. Emellertid hade styrelsen redan den 5 september 1905 — således samma år som den nya staten trädt i kraft — funnit sig föranlåten hos Kungl. Maj:t hemställa dels om bemyndigande att genom förordnande, gällande tills vidare, från och med ingången af år 1906 tillsätta en revisor och bokhållare å kameralbyrån med rätt för den, som sålunda komme att förordnas, att åtnjuta enahanda aflöning, som å styrelsens stat vore för motsvarande tjänster uppförd, dels att detta aflöningsbelopp

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

måtte, intill dess detsamma kunde varda å ordinarie eller extra aflöningsstat uppfördt, få bestridas af tullmedlen och det under styrelsens aflöningsstat uppförda förslagsanslaget till vikariatsersättning samt arfvoden och flitpenningar åt extra biträden cäfvensom till renskrifningskostnad. Såsom stöd för denna framställning hade stjTelsen åberopat hufvudsakligen de omfattande göromål, som tillförts kameralbyrån genom den tullbetjänte tillkommande rätten till fri beklädnad och hvilka i så hög grad tagit i anspråk en af de å kameralbyrån anställda revisorer och bokhållare, att det befunnits nödvändigt att befria denne från större delen af honom tillförene åliggande göromål. Dessa hade i stället måst anförtros åt en extra ordinarie tjänsteman, något som af flera anledningar varit synnerligen olämpligt. Styrelsens ifrågavarande framställning hade ock, enligt nådigt bref till styrelsen den 6 oktober 1905, blifvit på det sätt af Kungl. Maj:t bifallen, att styrelsen bemyndigats att å kameralbyrån tills vidare under år 1906 anställa en biträdande tjänsteman mot arfvode, för år räknadt, af 3,000 kronor. Sedermera hade Kungl. Maj:t i proposition den 13 januari 1906 angående statsverkets tillstånd och behof gjort framställning om anvisande af medel till bestridande af kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1907 af en revisors- och bokhållaretjänst å styrelsens kameralbyrå. I skrifvelse den 24 maj 1906 hade emellertid Riksdagen anmält, att densamma, som funnit betänkligheter möta att genom bifall till berörda framställning medgifva en ytterligare ökning af styrelsens personal, innan frågan om ämbetsverkets lönestat i dess helhet varit föremål för utredning af kommittén för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden, likväl ansett sig böra, utan att närmare yttra sig i fråga om medlens användning, för år 1907 anvisa ett belopp af 2,000 kronor till förstärkning af arbetskrafterna å kameralbyrån. Sedermera både jämväl för hvart och ett af åren 1908, 1909 och 1910 samma belopp anvisats för enahanda ändamål. I öfrigt hade till bestridande af de göromål, hvilka icke kunnat medhinnas af den ordinarie personalen jämte den extra ordinarie tjänsteman, som uppburit nyssnämnda anslag, i stor utsträckning måst anlitas extra ordinarie tjänstemän. Sålunda vore för närvarande å byrån anställda två amanuenser och två ständiga biträden, hvilkas tid och arbete, enligt hvad upplyst blifvit, tagits i anspråk i en omfattning, som, med hänsyn till de arfvoden, 1,600 kronor om året för amanuens och 1,400 kronor om året för biträde, hvilka varit dem tilldelade, under nu rådande lefnadsförhållanden icke kunde anses be-

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

rättigad. Härförutom hade vid olika tillfällen, då göromålen hopats, inkallats ytterligare extra biträden mot dagaflöning.

Vid öfvervägande af frågan, i hvad mån den inträdda väsentliga ökningen i göromålen å kameralbyrån betingade förstärkning af den ordinarie personalen därstädes, hade kommissionen kommit till den uppfattning, att två nya revisors- och bokhållaretjänster borde uppföras å kameral bj^råns stat. Det kunde icke bestridas, att användandet af extra personal till förrättande af viktiga göromål af stadigvarande natur i så stor utsträckning, som nu ägde rum å kameralbyrån, icke vore förenligt med vare sig statsverkets välförstådda intresse eller billig hänsyn till personalens berättigade kraf på skälig ersättning för sitt arbete i statens tjänst. Enligt kommissionens åsikt borde därför i främsta rummet den extra ordinarie tjänsteman, som uppburit ofvanberörda arfvode af 2,000 kronor och som, enligt kommissionen lämnad uppgift, haft enahanda tjänstgöringsskyldighet som ordinarie tjänstinnehafvare, ersättas af en sådan i första lönegraden. Men härförutom erfordrades ytterligare en sådan tjänsteman till bestridande af öfriga å byrån förekommande göromål, som, enligt hvad ofvan visats, tillkommit under de senaste åren och, ehuru af stadigvarande beskaffenhet samt förenade med icke ringa ansvar, under nuvarande förhållanden måst anförtros åt extra personal.

Vidare hade kommissionen funnit anledning föreligga att föreslå uppflyttning af två å kameralbyrån anställda tjänstemän från första till andra lönegraden, nämligen kammarförvandten samt den revisor och bokhållare, som hade till åliggande, bland annat, att upprätta tullverkets hufvudbok.

Hvad först beträffade kammarförvandten, vore de göromål, som enligt arbetsordningen tillkomme honom, enligt kommissionens uppfattning af så viktig och ansvarsfull beskaffenhet, att desamma icke längre borde vara ålagda en tjänsteman i lägsta graden. Härtill komme, att kammarförvandten, i följd af beskaffenheten af dessa göromål, sedan längre tid tillbaka betraktats såsom kameralbyråchefens närmaste man och i regel anlitats såsom vikarie för denne. Kommissionen ansåge äfven lämpligt, att åt denna ställning gåfves ett yttre uttryck genom kammarförvandtens uppflyttning i högre grad, hvarigenom äfven skulle kunna tillerkännas honom förmanskap, närmast under byråchefen, öfver personalen å byrån. I sammanhang med denna uppflyttning borde benämningen kammarförvandt utbytas mot den göromålens beskaffenhet mera motsvarande benämningen kamrerare. Hvad återigen anginge den revisor och bokhållare, som upprättade tullverkets hufvudbok, funne

Revisionsbyrån.

Revisionsaf-

delningen.

BO Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

kommissionen detta och andra honom åliggande göromål likaledes vara af så maktpåliggande och ansvarsfull natur, att en uppflyttning af denne tjänsteman i andra lönegraden måste anses synnerligen befogad. Särskildt nämnda åliggande, upprättandet af hufvudboken, jämte granskning af uppbördsförslagen och årsräkenskapen ställde tydligen allt större anspråk på tjänstens innehafvare, i den mån uppbörden växte och nya uppbördstitlar tillkomme samt räkensxaperna i följd häraf blefve mera omfattande och invecklade. Äfven borde framhållas, att upprättandet af hufvudboken inom den korta tid, som däråt kunde anslås — densamma hade för hvarje år i regel varit färdig omkring den 20 januari påföljande år — innebure ett synnerligen forceradt och ansträngande arbete, som påkallade vederbörande tjänstemans tillstädesvaro å tjänsterummet under långt större del af dagen, än som i regel ålåge de flesta andra tjänstinnehafvare. — Vid en uppflyttning af ifrågavarande revisor och bokhållare i andra lönegraden syntes jämväl hans benämning böra undergå förändring; och föresloge kommissionen för honom benämningen förste revisor.

I fråga om revisionsbyrån framhåller kommissionen till en början, att denna byrå kunde anses bestå af två skilda afdelningar med väsentligt olikartade^ göromål, nämligen revisionsafdelning en och statistiska afdelningen. Å revisionsafdelningen förrättades granskning af de från tullförvaltningarna inkommande journaler samt meddelades ur journalerna de attester, hvilka erfordrades för handläggning af de till byrån hörande ärenden, hvarjämte i journalerna antecknades styrelsens beslut angående restitution af tull- eller andra afgifter, hvilka funnes redovisade i journalerna. Statistiska afdelningen utförde de statistiska arbeten, som förekomme hos styrelsen.

Efter att hafva erinrat, hurusom å revisionsafdelningen, där sex revisorer å ordinarie stat funnes anställda, från och med år 1901 uppförts två revisorstjänster med aflöning å extra stat samt att 1900 års kommitté för granskning af tullverkets stater föreslagit, att dessa två tjänster måtte, såsom oundgängligen nödvändiga för arbetets behöriga gång, uppföras å ordinarie stat, men att detta förslag icke vunnit godkännande, anför kommissionen vidare, att det på afdelningen ankommande granskningsarbete under de senare åren än ytterligare vuxit i omfattning, särskildt i följd af den tullverket ålagda skyldigheten att uppbära skogsvårdsafgifter och sockerskatt. Härtill komme, att det afdelningen åliggande arbetet med granskning af ansökningar om tullrestitution för utförda varor, vid hvilkas tillverkning användts utländska tullpliktiga materialier, likaledes ökats. Detta framginge af förut läm-

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

nade uppgifter om antalet revisionsärenden, som handlagts å kameralbyrån. Det ojämförligt största antalet af dessa ärenden utgjordes nämligen just af sådana restitutionsansökningar, hvilka, sedan de bifallits åt styrelsen, öfverlämnats till kameralbyrån för utfärdande af anordningar å de restituerade beloppen.

Med hänsyn till nu omförmälda förhållanden ansåge kommissionen det otvetydigt framgå, att ifrågavarande tvårevisor3tjänster icke kunde undvaras, och föresloge därför, att desamma måtte uppföras å ordinarie stat. I öfrigt både kommissionen icke funnit anledning att ifrågasätta någon förändring af personalen å förevarande afdelning af revisionsbyrån. Äfven om göromålen därstädes skulle fortfarande i någon mån växa, kunde dock den förlängning af tjänstgöringstiden, som redan föreskrifvits och som ytterligare komme att blifva bestämd, antagas verka därhän, att granskningsarbetet borde, åtminstone tills vidare, kunna utan förstärkning af personalen medhinnas inom behörig tid och utföras på ett tillfredsställande sätt. Å andra sidan hade icke heller, oaktadt nämnda förlängning af arbetstiden, någon inskränkning i det nuvarande antalet revisorer ansetts kunna ifrågasättas, då en sådan åtgärd helt visst skulle medföra svårighet att inom behörig tid och på lika tillfredsställande sätt som nu vore fallet, få granskningsarbetet utfördt.

Vid behandlingen af frågan om personalen å revisionsbyråns statistiska afdelning erinrar kommissionen först, att de arbeten, som ålåge afdelningen, vore hufvudsakligen af två slag, dels framställande genom extrahering direkt ur tulljournaler och öfriga redogörelsehandlingar af en mångfald uppgifter angående införsel och utförsel af varor samt sjöfart m. m., hvilka uppgifter, ytterligare samarbetade till tabellarisk form, öfverlämnades till kommerskollegium för att där tjäna såsom material för utarbetande af den officiella statistiken rörande handel och sjöfart, dels och afgifvande af den så kallade månadsstatistiken, d. v. s. månatliga, på särskilda uppgifter från tullkamrarna grundade förteckningar öfver in- och utförseln af sådana varor, som företrädesvis utgjorde föremål för utbyte mellan Sverige och utlandet. För dessa statistiska arbeten vore den å revisionsbyrån anställde revisorn och statistikern föreståndare och ensam ansvarig. Till hans biträden vid dessa arbetens utförande ägde chefen för revisionsbyrån, efter samråd med bemälde föreståndare, att i mån af behof för viss tid eller tills vidare anställa lämpliga personer inom eller utom verket.

Den af göromålens ökning betingade förstärkningen af arbetskrafterna å afdelningen skedde, fortsätter kommissionen, länge genom

Statistiska

afdelningen.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

anställande af ytterligare extra biträden, medan föreståndaren varit ensam ordinarie tjänsteman å afdelningen. Arbetets växande omfattning dels i följd däraf, att göromål en i allmänhet inom tullverket ökats samt journaler och öfriga redogörelseliandlingar därvid tillvuxit i omfång, dels på grund af statistikens egen utveckling under de alltmer stigande anspråken på omfattande och detaljerade uppgifter hade emellertid föranledt till inrättande från 1905 års ingång af den med aflöning å extra stat nu befintliga aktuarietjänsten å afdelningen. Sedan år 1905 hade emellertid krafven på handelsstatistikens beskaffenhet i olika hänseenden än ytterligare stegrats. Från näringsidkares sida hade försports klagomål dels däröfver, att statistikens uppgifter rörande de olika varuslagen vore alltför summariska, hvilket gjorde det omöjligt att däraf hämta närmare, ofta synnerligen behöflig kännedom om inoch utförseln af många betydande varuslag, dels ock däröfver, att resultatet af det statistiska arbetet icke blefve tillgängligt så fort som ömkligt vore. Delvis för att tillmötesgå de sålunda uttalade önskningarna, delvis ock af andra viktiga skäl hade genom nådigt bref den 14 december 1906 fastställts statistisk varuförteckning att lända till efterrättelse vid angifning och journalisering hos tullverket af varor, som under år 1907 till riket från utrikes ort infördes eller från riket till utrikes ort utfördes. Denna förteckning hade sedermera förklarats skola gälla äfven efter utgången af år 1907 tills vidare. Dessutom hade det blifvit generaltullstyrelsen ålagdt att, så fort efter hvarje års slut som det tabellariska sammandraget vore fullbordadt, meddela statistiska centralbyrån kvantitetsuppgifter angående rikets in- och utförsel.

I en till generaltullstyrelsen ingifven skrifvelse, som af styrelsen öfverlämnats till kommissionen, hade föreståndaren för revisionsbyråns statistiska afdelning gjort framställning om uppförande å revisionsbyråns stat af ytterligare en för nämnda afdelning afsedd aktuarie^änst. Till stöd för denna framställning hade bemälde föreståndare anfört hufvudsakligen följande.

Genom fastställandet af den statistiska varuförteckningen, hvilken uppdelade varuslagen i så stor omfattning, att, medan handelsstatistiken förut upptagit endast 876 positioner, desammas antal nu utgjorde icke mindre än 2,037, hade det afdelningen åliggande arbete med extraheringen af journalerna och utarbetandet af de tabellariska sammandragen i högst väsentlig mån ökats. Vidare hade varuförteckningen nödvändiggjort en mycket omfattande skriftväxling. Tillförlitligheten af det arbete, som utfördes å afdelningen, vore gifvetvis beroende på primäruppgifternas riktighet; men då det från tullförvaltningarna ingående materialet

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

ofta vore ofullständigt, beroende därpå, att på grund af den i varuförteckningen genomförda vidlyftiga specialiseringen en eller annan nödvändig uppgift lätt kunde bortfalla vid utskrifvandet af redogörelsehandlingarna, måste kompletterande uppgifter skriftligen infordras från förvaltningarna. I alldeles särskild grad hade utarbetandet af statistiken öfver rikets utförsel med järnväg till Norge rönt inverkan af varuförteckningen. Primäruppgifterna till denna statistik erhölles på det sätt, att exportörer af varor till nämnda land vore på grund af nådiga kungörelsen den 22 mars 1901 skyldiga att å järnvägsstationen i inlastningsorten afkunna angifningsinlaga, upptagande godsets beskaffenhet och mängd samt eventuellt värde. Dessa inlagor tillställdes sedermera statistiska afdelningen genom tullkammaren i den svenska gränsjärnvägsstationen. Enär emellertid någon skyldighet att granska dessa inlagor icke ålåge järn vägsförvaltningarna och på grund af deras bristande kompetens i detta hänseende icke heller gärna kunde åläggas dem, befunne sig inlagorna, hvilka månatligen uppginge till omkring 4,000, i ett sådant skick, att någon statistisk bearbetning af dem icke kunde ifrågakomma, förr än de af föreståndaren och aktuarien å afdelningen, hvilka tjänstemän med nödvändighet måste vara i besittning af genom packhustjänstgöring förvärfvad varukännedom, så att säga tullbehandlats. Då detta dock vore möjligt, först sedan kompletterande upplysningar införskaffats från exportörerna, vore det, för att icke statistiken beträffande utförseln till Norge skulle blifva helt och hållet missvisande, nödvändigt att föra en omfattande korrespondens i och för inlagornas fullständigande. Till belysande af de göromål, som föranleddes af den sålunda nödvändiga skriftväxlingen, kunde anföras, att under år 1908 från afdelningen aflåtits 400 skrivelser och promemorior till tullkamrar och andra tullmyndigheter samt 866 förfråguingar till enskilda personer. I detta sammanhang kunde härjämte anmärkas, att tid efter annan statistiska utredningar infordrats af regeringsmyndigheter och ämbetsverk samt att sådana utredningar under år 1908 uppgått till ett antal af 31.

Den stegring af göromålen å statistiska afdelningen, som sålunda uppstått af flera olika anledningar, hade medfört, att antalet biträden, som ännu vid 1905 års början utgjorde nio, efterhand måst ökas, så att det nu vissa tider af året uppginge till fyrtio. Handledandet af denna personal och öfvervakandet af densammas arbete kräfde en oaflåtlig uppmärksamhet och ett betydande arbete från föreståndarens och aktuariens sida. Dessa tjänstemäns öfriga göromål hade emellertid numera nått en omfattning, som gjorde det omöjligt för dem att så träget öfvervaka och leda biträdenas arbete, som detta arbetes natur kräfde;

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Åfd. 40 Höft. 5

Tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

och det hade därför framstått såsom ett alltmer oeftergifligt behof, att föreståndaren erhölle biträde af ytterligare en aktuarie, som med honom och den redan å afdelningen anställde aktuarien kunde dela arbetet jämväl hvad ledningen beträffade.

För egen del har kommissionen anfört, att på grund af de förhållanden, som föranledt inrättandet af ofvanbemälde aktuarietjänst med aflöning å extra stat, och då behofvet af ytterligare en aktuarietjänst å revisionsbyråns statistiska afdelning, med hänsyn till de ökade göromålen och den ökade personalen å afdelningen, syntes kommissionen oafvislig^ kommissionen funne sig böra föreslå, att förstnämnda aktuarietjänst måtte uppföras å ordinarie stat samt att ytterligare en aktuarietjänst måtte inrättas å revisionsbyråns statistiska afdelning.

Till stöd för förslaget, att föreståndaren för afdelningen måtte under benämningen förste aktuarie uppflyttas i andra lönegraden, har kommissionen — efter erinran, att denne tjänsteman, nu benämnd revisor ocn statistiker, skilde sig från öfriga forsta gradens tjänstemän i så måtto, att hans aflöning utginge med 1,000 kronor mera än till öfriga tjänstemän i nämnda lönegrad, äfvensom att anledningen härtill uppenbarligen varit den honom åliggande skyldigheten att ensam ansvara för de statistiska arbetena samt hans förmanskap öfver personalen å afdelningen — anfört, att detta ansvar, hvilket allt fortfarande borde åligga honom, syntes, med den utveckling, det statistiska arbetet ernått, och den betydande personal, som sysselsattes å afdelningen, vara af den kräfvande beskaffenhet, att detsamma icke längre borde vara förbundet med en tjänst i lägsta graden. Den föreslagna benämningen förste aktuarie vore mera lämplig än den nuvarande och öfverensstämde med benämningen för de tjänstemän i andra graden, hvilka i kommerskollegium handlade statistiskt arbete.

Efter erinran om hvad kommissionen tidigare föreslagit beträffande tullbehandlings- och upplysningsbyrån, eller att chefen för densamma jämte för byrån erforderliga tjänstemän måtte uppföras å ordinarie stat äfvensom att två af de å byrån nu anställda tjänstemännen, nämligen sekreteraren samt registratorn och aktuarien, måtte öfverflyttas på kansliets stat, anför kommissionen beträffande personalen å nu ifrågavarande byrå i hufvudsak följande.

Bland de åligganden, som tillkomme de å byrån återstående tjänstemännen, de två byråassistenterna, inginge jämväl skyldighet att företaga inspektionsresor till tullförvaltningarna i landsorten för inhämtande af kännedom om tillämpningen å särskilda orter af gällande tulltaxa och taratariff samt tillhandagående, i den mån sådant funnes nödigt,

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

med råd och upplysningar till vinnande af en, såvidt möjligt, likformig tullbehandling af samma slags varor å olika orter inom riket. Då likformighet i tullbehandlingen uppenbarligen vore af mycket stor betydelse såväl ur statsverkets som ur näringslifvets synpunkt, måste det tydligen vara synnerligen angeläget, att sådana inspektionsresor kunde företagas i tämligen stor utsträckning. Enligt hvad upplyst blifvit, hade detta emellertid hittills icke kunnat ske. I någon mån hade sannolikt anledningen härtill varit, att under en stor del af den tid, byrån fungerat — den hade trädt i verksamhet den 1 juli 1907 — å densamma pågått, vid sidan af de löpande ärendena, ett omfattande och tidsödande arbete med hopbringandet och det systematiska ordnandet af byråns profsamling. Men å andra sidan finge det anses otvifvelaktigt, att, på grund af byråassistenternas öfriga åligganden, däribland skyldigheten att med uppmärksamhet följa tullbehandlingsgöromålen vid packhusinspektionen i Stockholm samt den ej sällan inträdande nödvändigheten att i och för afgörandet af en tullbehandlingsfråga inhämta muntliga upplysningar från olika sakkunniga, det icke utan hinder för arbetets behöriga gång läte sig göra att under oftare återkommande längre tidsperioder undvara en af de två byråassistenterna. Redan af denna anledning vore därför någon förstärkning af arbetskrafterna å byrån af behofvet påkallad. Men härtill komme en annan omständighet, som enligt kommissionens åsikt gjorde en sådan förstärkning oundgängligen nödvändig. Kommissionen hade nämligen funnit sig böra i det väsentliga biträda ett inom generaltullstyrelsen uppgjordt förslag till inrättande af en elevkurs, hvars genomgående skulle utgöra villkor för vinnande af anställning såsom extra ordinarie kammarskrifvare vid tullverkets lokalförvaltning, äfvensom af utbildnings- eller fortsättningskurser för tjänstinnehafvare i tullverket. Ledningen af dessa kurser borde — med hänsyn därtill, att desammas måhända viktigaste syftemål vore att bibringa deltagarna kunskap om grunderna för varors tullbehandling — anförtros åt byråchefen för tullbehandlings- och upplysningsärenden. Men då härigenom nya göromål af afsevärd omfattning skulle påläggas denne, vore det tydligt, att han icke i lika stor utsträckning som nu skulle kunna ägna sig åt öfriga arbeten å byrån. Kommissionen hade därför funnit sig böra föreslå, att, jämte det de nuvarande två byråassistenterna uppfördes å ordinarie stat, för byråns behof måtte inrättas ytterligare en byråassistenttjänst, hvars innehafvare gifvetvis måste vara en tulltekniskt utbildad person. För att inskränka kostnaden härför till den minsta möjliga borde emellertid denna tjänst tillhöra första lönegraden och syntes dess innehafvare, till skillnad från

Vaktmästarna hos styrelsen.

Generaltullstyrelsens yttrande öfver kommissionens förslag beträffande styrelsens organisation och personal.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

de öfriga, i andra lönegraden uppförda byråassistenterna, böra erhålla benämningen andre byråassistent.

Till stöd för sitt förslag beträffande de hos styrelsen anställda vaktmästarna har kommissionen anfört, att det nuvarande antalet — en förste vaktmästare och sex vaktmästare, däribland två med aflöning å extra stat — visat sig otillräckligt för erforderlig uppassning i alla de lokaler, som numera vore tagna i anspråk för styrelsen samt dess olika byråer och dessas afdelningar. För styrelsen, kanslibyrån och registratorskontoret samt kameralbyrån, hvilkas lokaler upptoge öfverstå våningen af stora tullhusets mot Skeppsbron vettande byggnad, erfordrades nämligen, förutom förste vaktmästaren, minst tre vaktmästare. För revisionsbyrån, hvars ena afdelning, revisionsafdelningen, i slutet af år 1908 erhållit ny lokal i en påbyggd våning å de till tullhuset hörande gårdshusen och hvars andra afdelning, statistiska afdelningen, upptoge större delen af våningen under revisionsafdelningen, erfordrades minst två vaktmästare. Vidare behöfdes å kameralbyråns förrådsafdelning, som af brist på utrymme i tullhuset måst inrymmas i en förhyrd lokal i det midt emot tullhuset belägna s. k. accishuset vid Österlånggatan, en vaktmästare. För tullbehandlings- och upplysningsbyråns behof vore för närvarande afsedda två vaktmästare. Enligt hvad kommissionen inhämtat, torde emellertid uppassningen å denna byrå, hvars lokal vore inrymd i en våning af det tullhuset angränsande huset n:r 40 vid Skeppsbron och genom en täckt gång stode i förbindelse med öfverstå våningen af tullhuset, kunna tillfredsställande bestridas af en vaktmästare. I följd häraf erfordrades, förutom en förste vaktmästare, minst sju vaktmästare.

I ofvan omförmälda, den 5 november 1909 afgifna underdåniga utlåtande öfver kommissionens betänkande och förslag har generaltullstyrelsen beträffande kommissionens nu afhandlade förslag med afseende å styrelsens och dess byråers organisation och personal anfört följande.

I likhet med kommissionen ansåge styrelsen, att tullbehandlingsoch upplysningsbyrån icke kunde undvaras. Fastmer finge det anses såsom gifvet, att, därest den tulltaxa, hvartill förslag förelåge, komme att tillämpas, behofvet af ifrågavarande byrå inom styrelsen skulle göra sig gällande med ökad styrka. Under sådana förhållanden kunde styrelsen icke annat än tillstyrka kommissionens förslag om uppförande å ordinarie stat af chefen för byrån tillika med de för byrån erforderliga tjänstemän.

Mot kommissionens förslag rörande öfverflyttning från tullbehandlings- och upplysningsbyrån till kanslibyrån eller kansliet af två å

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

förstnämnda byrå nu anställda tjänstemän, nämligen sekreteraren samt registratorn och aktuarien — hvilken senare dock skulle å kansliets stat uppföras såsom notarie — hade styrelsen icke något att erinra. Styrelsen tilläte sig dock i underdånighet framhålla, att en eventuell ny tulltaxa sannolikt komme att för kansliets ifrågavarande två tjänstemän, hvilka, enligt hvad kommissionen afsett, skulle hufvudsakligen bestrida göromål, härflytande från ärenden, som handlagts å tullbehandlings- och upplysningsbyrån, föranleda göromål af den omfattning, att deras biträde med öfriga kansliet åliggande göromål icke kunde påräknas i någon mera afsevärd mån och att fördenskull samt med hänsyn till den af kommissionen påvisade tendensen till ökning af kanslibyråns arbetsbörda behof af en mera effektiv förstärkning af kansliets personal lätteligen inom kort kunde inträda.

Hvad kommissionen i öfrigt föreslagit rörande öfverflyttning å ordinarie stat af de med aflöning å extra stat uppförda tjänster inom styrelsens byråer, inrättande af nya tjänster därstädes samt uppflyttning af vissa tjänster i högre grad syntes styrelsen vara af behof påkalladt och till alla delar A-äl grundad!. Styrelsen vågade därför uttala den lifliga förhoppning, att hvad kommissionen i nu ifrågavarande hänseenden hemställt måtte vinna nådigt gillande.

Gifvetvis måste, såsom ock kommissionen förutsatt, en omarbetning af styrelsens instruktion och arbetsordningen för de vid styrelsens byråer anställda tjänstemännen vidtagas, innan en eventuell omreglering af styrelsens stat komme att träda i kraft. Härvid borde ej mindre de föreskrifter meddelas, som erfordrades för förverkligandet af kommissionens ofvanberörda förslag rörande omorganisation af tullbebandlings- och upplysningsbyrån samt kanslibyrån, än äfven ändringar i nu gällande bestämmelser rörande ärendenas handläggning genomföras, i den mån sådana kunde finnas lämpliga och förenliga med tullverkets nuvarande centraliserade organisation, hvilken kommissionen, på sätt framginge af hvad densamma å sidorna 18 och 19 af betänkandet yttrat, icke funnit anledning rubba. Till hvad kommissionen i detta hänseende anfört, eller att under nuvarande förhållanden icke någon åtgärd borde vidtagas, ägnad att i mera väsentlig mån undandraga ärenden från generaltullstyrelsens afgörande, äfvensom att kommissionen icke funnit skäl föreslå återinförande af den för längre tid tillbaka borttagna anordningen med distriktsförvaltningar, kunde styrelsen så mycket hellre uttala sin anslutning, som styrelsen redan i underdånigt utlåtande den 17 november 1902 öfver 1900 års tullstatskommittés betänkande och förslag angående tullverkets stater gifvit uttryck åt en liknande uppfattning.

38 Departementschef ens yttrande.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 60.

Hvad först beträffar den af kommissionen väckta frågan, huruvida generaltullstyrelsens arbetsbörda lämpligen skulle kunna minskas genom öfverflyttning af ärenden, som nu ankomma på styrelsens pröfning och afgörande, till de lokala tullmyndigheterna eller genom förändringar i gällande föreskrifter om ärendenas behandling, finner jag lika med kommissionen och på de af densamma anförda skäl någon mera vidtgående åtgärd i förstnämnda riktning icke böra vidtagas. Förutsättningen för en sådan åtgärd skulle tydligen vara återinförandet af de för lång tid tillbaka afskaffade distriktsförvaltningarna. Härtill torde dock så mycket mindre anledning förefinnas, som dessa förvaltningar indragits just för att åstadkomma en såsom önskvärd ansedd större centralisation i tullverkets förvaltning och tillika distriktsförvaltningarnas återinförande skulle, såsom kommissionen ock framhåller, medföra väsentligt ökade kostnader för tullverket.

I hvad mån förändrade föreskrifter om ärendenas behandling må kunna inverka till minskning af göromålen inom styrelsen, bör tydligen tagas under öfvervägande vid den omarbetning af styrelsens instruktion och arbetsordningen för de å styrelsens byråer anställda tjänstemän, som, på sätt såväl kommissionen som styrelsen framhållit, måste företagas i sammanhang med en blifvande lönereglering för styrelsen. Arbetssättet inom styrelsen och dess byråer synes mig dock redan nu vara af så föga invecklad beskaffenhet, att någon mera afsevärd förenkling af detsamma knappast lärer kunna genomföras.

I detta sammanhang torde jag böra anmärka, att det af kommissionen omförmälda förslaget till nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket, hvilket förslag utarbetats af en efter nådigt förordnande tillsatt delegation och den 12 januari 1909 af denna öfverlämnats till styrelsen, måste, därest vissa af kommissionen ifrågasatta ändringar i lokaltullförvaltningarnas organisation varda slutligen genomförda, underkastas eu omarbetning i åtskilliga delar. Med granskningen af detta förslag och i detsamma ifrågasatt utvidgning af de lokala tullmyndigheternas befogenhet måste sålunda tills vidare anstå.

Den med ingången af juli månad 1907 inom styrelsen inrättade, för närvarande å extra stat uppförda tullbehandlings- och upplysningsbyrån tillkom, som bekant, hufvudsakligen i syfte att bereda importörer tillfälle att erhålla bindande förhandsupplysningar rörande tullbehandling af varor vid deras införsel till landet äfvensom att främja ernående af största möjliga likformighet vid tullbehandlingen. Det lärer icke kunna bestridas, att behof af dessa båda högeligen viktiga syftemåls tillgodoseende fortfarande föreligger och att detta behof kan för-

39 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

väntas för framtiden göra sig gällande i än högre grad. Då byrån synes mig hafva på ett tillfredsställande sätt fyllt sina nyss omförmälda uppgifter och, enligt ett af kommissionen framlagdt förslag, hvilket jag, såsom i det följande skall omförmälas, anser mig böra understödja, skulle få sitt verksamhetsområde utvidgadt, i det att åt chefen för byrån skulle uppdragas att leda en årlig kurs för utbildning i tulltjänsten, finner jag all anledning tillstyrka kommissionens förslag, att byråchefen jämte de för byråns behof erforderliga tjänstemännen må uppföras å ordinarie stat.

Mot kommissionens förslag beträffande öfverflyttning till kanslibyrån och uppförande å densammas ordinarie stat af två å tullbehandlings- och upplysningsbyrån anställda tjänstemän, sekreteraren samt registratorn och aktuarien, äfvensom om förändrad benämning å kanslibyrån, finner jag icke något att erinra. Det synes mig otvifvelaktigt, att denna organisationsförändring skulle utan särskild kostnad för tullverket medföra fördelen af en väl behöflig förstärkning af kanslibyråns personal och tillika åstadkomma en viss förenkling och likformighet i fråga om ärendenas handläggning. Förslaget innebär, såsom framgår af ofvan lämnade närmare redogörelse för detsamma, en förändring i de föreskrifter beträffande handläggningen af tullbebandlings- och upplysningsärenden, hvilka meddelats i nådigt bref den 31 maj 1907. Anledningen till den särställning, som enligt nämnda föreskrifter tillkommer tullbehandlings- och upplysningsbyrån i nu ifrågavarande hänseende, var emellertid, att det, med hänsyn till den i viss mån provisoriska ställning, denna byrå vid dess inrättande erhöll, ansågs mindre lämpligt att redan då vidtaga de förändringar i styrelsens instruktion, hvilka skulle erfordrats för att däri förekommande bestämmelser skulle blifva tillämpliga äfven i fråga om tullbehandlings- och upplysningsärenden; men då denna anledning nu icke längre föreligger, i det att en omarbetning af instruktionen i alla händelser måste vidtagas, samt de däri förekommande bestämmelserna om ärendenas handläggning, om också i viss mån afvikande från hvad i allmänhet är fallet, likväl under längre tid pröfvats och funnits ändamålsenliga, synes det mig lämpligt att ifrågavarande förändring genomföres i sammanhang med tullbehandlings- och upplysningsbyråns uppförande å ordinarie stat.

Beträffande kommissionens förslag om förändrad benämning å byråcheferna i styrelsen — hvilket förslag icke utöfvar någon inverkan på styrelsens stat och därför icke i detta sammanhang torde behöfva blifva föremål för något särskildt beslut — finner jag icke något annat att erinra, än att benämningen »byråchef för kansliärenden»

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

synes mig lämpligen böra utbytas mot benämningen »byråchef för administrativa ärenden».

I fråga om kommissionens öfriga förslag beträffande personalen å styrelsens byråer torde jag få framhålla, att såväl tullverkets allmänna utveckling efter öfvergången till skyddssystemet som äfven åtskilliga tullverket tillagda nya uppgifter och åligganden gifvetvis måst föranleda ökning af göromålen inom styrelsen. 1 samma riktning har äfven, såsom kommissionen utförligt påvisat, inverkat en mångfald under de senare åren tillkomna föreskrifter, hvilka delvis afse att stärka den allmänna kontrollen inom tullverket och delvis angå personalen i tjänsten tillkommande rättigheter och förmåner; och slutligen har det statistiska arbetet inom styrelsen särskild! på grund af den allt sedan ingången af år 1907 gällande statistiska varuförteckuingen högst betydligt vuxit i omfattning. Under sådana förhållanden har helt naturligt behof af personalens ökning och äfven af vissa tjänsters uppflyttning i högre lönegrad gjort sig gällande. Hvad kommissionen anfört till stöd försina i dessa hänseenden framställda förslag, hvilka synas mig icke innefatta andra eller större förändringar än som måste anses vara af verkligt behof påkallade, har jag icke kunnat undgå att finna fullt giltigt; och anser jag mig fördenskull böra till alla delar tillstyrka dessa förslag.

Fråga om fast j ett den 1 oktober 1908 afgifvet underdånigt utlåtande öfver

^ör^vissa löneregleringskommitténs betänkande rörande fastare anställning för biträden, vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter hemställde generaltullstyrelsen, dels att två kvinnliga biträden, hvilka under alla förhållanden vore erforderliga för bestridande af hos styrelsen förekommande renskrifningsgöromål, måtte under benämning kontorsskrifvare uppföras å styrelsens ordinarie stat med en aflöning för hvartdera af 1,500 kronor, däraf 900 kronor lön och 600 kronor tjänstgöringspenningar, samt rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 150 kronor att utgå efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock, att de hos styrelsen då anställda två kvinnliga skrifbiträdena, hvilka i sådan egenskap tjänstgjort hos styrelsen, det ena från och med år 1879 och det andra från och med september månad 1880, måtte, därest de blefve utnämnda till ordinarie kontorsskrifvare hos styrelsen, förklaras berättigade att i fråga om ålderstillägg och pension, hvilken senare styrelsen ansåg böra utgå med lönens belopp, 900 kronor, räkna sig till godo den tid, de före utnämningen tjänstgjort hos styrelsen. Vidare hemställde styrelsen, att beträffande bemälda kontorsskrifvare nå-

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

diga instruktionen för styrelsen den 1 november 1878 och nådiga kungörelsen samma dag angående villkoren för åtnjutande af de från 1879 års början fastställda nya löneförmåner för styrelsen måtte, intill dess annorlunda kunde varda förordnadt, förklaras gällande i tillämpliga delar, dock med den ändring i nämnda bestämmelser, att arfvode till vikarie för kontorsskrifvare, som åtnjöte semester eller ledighet för sjukdom, måtte få utgå med intill 100 kronor i månaden.

Efter erinran härom anför styrelsen i ofvanberörda, den 5 november 1909 afgifna utlåtande öfver kommissionens betänkande och förslag följande.

Frågan om uppförande å styrelsens ordinarie stat af de två hos styrelsen anställda kvinnliga skrifbiträdena — samma personer som afsågos i utlåtandet den 1 oktober 1908 — hade icke upptagits till behandling af kommissionen. Då emellertid behofvet af sagda biträden alltjämt kvarstode i samma utsträckning som förut, hade styrelsen — som fortfarande vore af den uppfattning, styrelsen i nämnda utlåtande tillkännagifvit, eller att hos statsmyndigheterna anställda biträden, af hvilka stadigvarande behof förelåge och hvilkas arbete vore för göromålens behöriga gång oundgängligt men hvilka icke kunde påräkna befordran till annan ordinarie tjänst, borde erhålla anställning såsom ordinarie tjänstinnehafvare — ansett sig böra nu upptaga denna fråga; och hemställde styrelsen fördenskull, att det måtte tagas under öfvervägande, huruvida icke ifrågavarande två skrifbiträden borde uppföras å styrelsens ordinarie stat med aflöning och andra med ordinarie tjänst förenade förmåner i enlighet med ofvanberörda förslag eller, därest likartade bestämmelser i dessa hänseenden blefve meddelade för ett flertal centrala ämbetsverk, enligt dessa bestämmelser. I det förslag till stater för tullverket, som fogats vid styrelsens utlåtande, hade ifrågavarande kontorsskrifvare icke upptagits; men skulle, därest styrelsens förslag till aflöning för dem vunne nådigt bifall, styrelsens aflöningsstat ökas med 3,000 kronor, under det att samtidigt det därå uppförda anslaget till vikariatsersättning m. in., 80,000 kronor, kunde minskas med ett belopp af i rundt tal 2,000 kronor, motsvarande ungefärligen sammanlagda beloppen af de fasta arfvoden, som utbetalades till dessa biträden, nämligen 1,080 kronor årligen till hvardera af dem.

Frågan om beredande af fastare anställning åt vissa biträden hos DepaJltee™nta' statens ämbetsverk och myndigheter har, som bekant, de senaste åren stått på dagordningen. På föredragning af chefen för justitiedepartementet har Eders Kungl. Maj:t förut i dag beslutit föreslå Riksdagen, att å fångvårdsstyrelsens stat för år 1911 måtte uppföras ett kvinnligt Bih. till Iiiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 6

42 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 60.

skrifbiträde; och torde jag, då nämnda fråga sålunda får anses vara af Eders Kungl. Maj:t i princip afgjord, nu böra upptaga densamma, såvidt angår generaltullstyrelsen.

Hos denna styrelse äro, såsom framgår af styrelsens ofvanberörda utlåtanden och af hvad jämväl kommissionen omförmält, sedan mycket lång tid tillbaka anställda två kvinnliga biträden för bestridande af hos styrelsen förekommande renskrifningsgöromål. Den dagliga tjänstgöringstiden för dessa biträden, hvilka uppbära ett månatligt arfvode af 90 kronor hvartdera, utgör för närvarande omkring fem timmar; men öfvertidsarbete, hvilket särskilt ersättes, förekommer mycket ofta, nästan såsom regel, och vid flera tillfällen har dessutom extra hjälp för renskrifning måst anlitas. Det synes mig därför uppenbart, att de förutsättningar, hvilka, enligt bemälde departementschefs af Eders Kungl. Maj:t gillade uppfattning, böra betinga uppförande å ordinarie stat af biträdesbefattningar hos ämbetsverk och myndigheter, föreligga i fråga om nyssnämnda hos styrelsen anställda biträden; och hemställer jag fördenskull, att å styrelsens stat måtte uppföras två skrifbiträdesbefattningar, afsedda för kvinnliga tjänstemän. Beträffande aflöningen vid dessa befattningar och villkoren för afiöningens åtnjutande anhåller jag att få yttra mig i annat sammanhang.

Förutom nu omförmälda skrifbiträden äro hos generaltullstyrelsen anställda åtskilliga andra kvinnliga biträden, hvilkas tjänstgöring är af stadigvarande natur. Jag syftar härmed på de kvinnliga biträden, enligt kommissionens uppgift till antalet åtta, hvilka — förutom ett stort antal manliga biträden, som dock i allmänhet äro extra ordinarie tjänstemän i tullverket och fördenskull icke lära böra komma i betraktande — användas i tjänstgöring å revisionsbyråns statistiska afdelning. Ehuru nämnda kvinnliga biträden äro stadigvarande sysselsatta å afdelningen, har jag dock, dels på grund däraf, att, enligt hvad jag erfarit, deras tjänstgöring icke i regel tages i anspråk mer än fyra timmar dagligen, dels, och förnämligast, med hänsyn till den äfven på dagordningen stående frågan om omorganisation af rikets handels- och sjöfartsstatistik, funnit mig icke hafva anledning att nu ifrågasätta dessa biträdens uppförande å ordinarie stat.

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60. b. Aflöningar.

Enligt 1910 års stat för generaltullstyrelsen utgår aflöning till ordinarie befattningshafvare inom styrelsen med nedan angifna belopp.

G ener al tulldirektör en åtnjuter därjämte b o ställs våning i ett staten och Stockholms stad gemensamt tillhörigt hus enligt nådiga brefvet den 23 februari 1825. Beträffande vaktmästarna är stadgadt, att, om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår, lönen minskas med 150 kronor.

Såsom ofvan omförmälts äro hos generaltullstyrelsen anställda åtskilliga befattningshafvare med aflöning å extra stat, nämligen: å kanslibyrån en notarie, å revisionsbyrån en aktuarie och två revisorer samt å tullbehandlings- och upplysningsbyrån en byråchef, en sekreterare, två byråassistenter, en registrator och aktuarie äfvensom två vaktmästare. Till dessa befattningshafvare utgå enahanda aflöningsbelopp som de, hvilka äro bestämda för ordinarie befattningshafvare af motsvarande grad, hvarvid byråassistenterna hänföras till andra gradens tjänstemän och aktuarien till första gradens tjänstemän. Rätt till löneförhöjning efter vissa års tjänstgöring har dock icke blifvit tillerkänd ifrågavarande befattningshafvare med aflöning å extra stat.

Slutligen må erinras, att under de senare åren för generaltullstyrelsens tjänstemän och betjänte anvisats extra lönetillägg enligt af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen bestämda grunder.

Nu gällande aflöningar.

44 Kommissionens förslag tiU aflöning ar.

General-

tulldirtktören.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

De nu gällande aflöningsbeloppen för befattningshafvare hos generaltullstyrelsen hafva oförändrade ägt bestånd alltsedan ingången af år 1879. Under hänvisning härtill och med erinran att vid 1907, 1908 och 1909 års riksdagar löneregleringar för flera ämbetsverk blifvit genomförda, hvarför behofvet af dylika regleringar vore af statsmakterna erkändt, har kommissionen ansett det tillfjdlestgörande att såsom stöd för behöfligheten af lönereglering äfven för generaltullstyrelsen åberopa de allmänt kända förhållanden, hvilka redan framkallat lönereglering för ett flertal centrala ämbetsverk.

Vid uppgörande af förslag till aflöningsstat för styrelsen har kommissionen, med allenast två undantag, fullständigt anslutit sig till den af 1907 års Riksdag fastställda staten för statskontoret. Såsom skäl härför har kommissionen åberopat, att styrelsen med hänsyn till beskaffenheten af sin verksamhet måste anses mera jämförlig med statskontoret än med styrelserna för de egentliga kommunikationsverken, järnvägen och telegrafverket samt äfven postverket, hvilka verk, särskild! de två förstnämnda, hufvudsakligen vore att betrakta såsom statsliga affärsföretag, under det att däremot generaltullstyrelsen i främsta rummet hade att sörja för uppbärandet af statsverkets förnämsta inkomst och dessutom att öfvervaka tillämpningen af ett stort antal viktiga författningar rörande den allmänna samfärdseln. Såväl på grund häraf som med hänsyn till ämbetsverkets allmänna organisation hade kommissionen alltså funnit befattningshafvare inom generaltullstyrelsen böra, med nyss nämnda undantag, vara likställda med sådana i statskontoret.

Det ena af dessa undantag afser generalfulld irektörens aflöning. Såsom nyss nämnts utgöres densamma för närvarande dels af kontant aflöning, 9,000 kronor, dels, jämlikt i fastställda stater åberopadt nådigt bref af den 23 februari 1825, af boställslägenhet. Denna består af två våningar med tillhörande domestikrum och uthus i ett staten och Stockholms stad gemensamt tillhörigt hus n:o 49 vid österlånggatan, eller det så kallade accishuset, beläget midt emot stora tullhuset vid Skeppsbron. Samtliga de till ifrågavarande boställslägenhet hörande lokaler äro, enligt af kommissionen lämnad upplysning, uthyrda, delvis till styrelsen, delvis till enskilda personer mot en sammanlagd årlig hyressumma af 4,620 kronor. Till styrelsen äro uthyrda följande, boställslägenheten tillhörande lokaler, nämligen: två trappor upp en våning om 6 rum och kök, å nedre botten ett rum samt å gården stall och del i vagnshus, allt mot en årlig hyressumma af 2,000 kronor. Af

45 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

våningen äro 4 rum och köket upplåtna åt kameralbyråns förrådsafdelning och 2 rum åt revisionsbyråns statistiska afdelning; stallet och vagnshnset samt det å nedre botten belägna rummet äfvensom ytterligare ett rum och kök därstädes, öfver hvilka tullverket förfogar, uthyras återigen af styrelsen till en handelsfirma mot en årlig hyra af 1,100 kronor. Utom de lokaler, som styrelsen sålunda förhyrt af generaltulldirektören, har styrelsen af andra personer förhyrt, för tullbehandlings- och upplysningsbyråns räkning en våning om 6 rum två trappor upp i huset n:o 40 vid Skeppsbron samt för skeppsmätningsöfverkontrollörens och skeppmätningskontrollörens räkning två kontorsrum i huset n:o 15 vid Mälartorget. Hyrorna för dessa lokaler uppgå till resp. 5,200 och 1,350 kronor årligen.

Kommissionen föreslår nu, i enlighet med de på senare tider i allt större utsträckning omfattade grundsatser, att den i generaltulldirektörens aflöning nu ingående boställslägenheten måtte indragas och aflöningen i dess helhet utgå i kontanta penningar. Vid bestämmandet af aflöningens belopp hade, fortsätter kommissionen, hänsyn tagits dels i allmänhet till den med synnerligen stort ansvar förbundna ställning, hvilken generaltulldirektören intoge såsom chef för statens förnämsta uppbördsverk, dels äfven särskildt till den betydande storleken af den personal, som vore anställd i tullverkets tjänst och öfver hvilken generaltulldirektören sålunda utöfvade högsta chefskap. Dessa synpunkter hade säkerligen varit anledning därtill, att generaltulldirektören genom innehafvandet af omförmälda boställslägenhet kommit att åtnjuta högre aflöning än den, cheferna för eljest med tullstyrelsen likställda verk före reglering af desamma innehaft. I hvarje fall ansåge kommissionen nämnda förhållanden föranleda, att generaltulldirektörens aflöning icke borde sättas lägre än till 15,000 kronor, eller samma belopp, som utginge till cheferna för post- och telegrafverken, för den förre med inräknande af arfvodet såsom ordförande i postsparbankens styrelse. Detta belopp, 15,000 kronor, borde enligt kommissionens åsikt lämpligen fördelas i lön 10,500 kronor, tjänstgöringspenningar 3,500 kronor och ortstillägg 1,000 kronor. Någon rätt till löneförhöjning borde däremot, i likhet med hvad för närvarande är förhållandet, icke tillkomma generaltulldirektören. Den ökade utgift för statsverket, som aflöningens bestämmande till det föreslagna beloppet skulle medföra, kunde till större delen eller möjligen helt och hållet ersättas därigenom, att de till generaltulldirektörens nuvarande boställslägenhet hörande lokalerna i stället skulle disponeras af generaltullstyrelsen och antingen uthyras eller användas i och för ändamål, för hvilka, på sätt ofvan omförmälts,

Vaktmästarna.

GeneraltuU-

styrelsens

yttrande

angående

aflöningarna.

Departements-

chefens

yttrande.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

lokaler nu förhyrdes antingen af generaltulldirektören eller af andra personer.

Det andra af ofvan omförmälda undantag afser vaktmästarnas aflöning. Beträffande denna föreslår kommissionen, dels att tjänstgöringspenningarna för förste vaktmästaren måtte utgå med 500 kronor i stället för det i statskontorets stat uppförda belopp af 450 kronor, dels ock att rätt till beklädnad eller beklädnadsersättning måtte tillerkännas samtliga vaktmästare. Till stöd för förstnämnda förslagåberopar kommissionen, att förste vaktmästaren hos styrelsen hade att utöfva tillsyn öfver ett stort antal i flera olika byggnader belägna lokaler och tillika vore förman öfver eu icke obetydlig ordinarie och extra personal äfvensom att hans tid vore upptagen ej oväsentligt utöfver den vanliga tjänstgöringstiden inom styrelsen och dess byråer. Beträffande vaktmästarnas rätt till beklädnad eller beklädnadsersättning framhåller kommissionen önskvärdheten däraf, att vaktmästarna i ett verk, hvilket i så hög grad som styrelsen besökes af allmänheten, under tjänstgöring må vara iförda uniform.

Beträffande de af kommissionen sålunda föreslagna aflöningsförmånerna för befattningsliafvare i generaltullstyrelsen anför ämbetsverket i ofvanberörda öfver kommissionens förslag afgifna yttrande, att styrelsen visserligen, med hänsyn till förhållandena i de med styrelsen närmast jämförliga centrala ämbetsverken, funnit sig icke gärna kunna framställa något direkt ändringsförslag men dock ansett sig böra framhålla, att det enligt styrelsens åsikt vore synnerligen önskvärd!, om aflöningen för förste vaktmästaren och vaktmästarna hos styrelsen kunde upptagas med något högre belopp än de af kommissionen föreslagna, hvilka, hvad vaktmästarna beträffade, endast i fråga om begynnelseaflöningen motsvarade hvad som föreslagits för de lägst aflönade vaktmästarna vid lokaltullförvaltningen samt för kustroddarna, men, beträffande såväl slutaflöning som pensionsunderlag, ej oväsentligt understege hvad som i dessa hänseenden ifrågasatts för sistnämnda tjänstemän.

Hvad först beträffar behofvet af lönereglering för generaltullstyrelsen, torde jag kunna fatta mig kort. Lefnadskostnadernas under en lång följd af år fortgående allmänna stegring och andra förhållanden, hvilka å skilda områden förorsakat successiva förhöjningar af arbetslönerna, hafva jämväl framkallat behof af höjning i de till statens ämbets- och tjänstemän utgående aflöningar, som blifvit bestämda för lång tid tillbaka, då penningvärdet var väsentligt högre än för när-

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

varande. Såsom kommissionen framhåller, har detta behof blifvit erkändt af statsmakterna, i det att, sedan dels år 1902 tillsatts en kommitté för afgifvande af förslag rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden, dels särskilda sakkunniga å skilda tider erhållit uppdrag att verkställa granskning af staterna för vissa statens verk, vid de tre senaste årens riksdagar löneregleringar för ett flertal centrala ämbetsverk blifvit genomförda.

I likhet med kommissionen finner jag generaltullstyrelsen, som har sig anförtrodd förvaltningen af statens största uppbördsverk och öfvervakar tillämpningen af ett stort antal författningar rörande den allmänna samfärdseln, intaga en ställning, som gör detta ämbetsverk mera jämförligt med statskontoret än med styrelserna för de statens verk, hvilkas uppgift är af hufvudsakligen industriellt-teknisk natur, nämligen telegrafverket och järnvägarna, och jämväl med styrelsen för postverket, hvars beröring med allmänheten är af helt annan beskaffenhet än tullverkets. Vid sådant förhållande och då den för statskontoret vid 1907 års riksdag fastställda staten ansetts i viss mån typisk för andra centrala ämbetsverk än styrelserna för de s. k. kommunikationsverken, finner jag, utom hvad beträffar förste vaktmästaren och vaktmästarna hos styrelsen, till hvilka befattningshafvare jag strax återkommer, intet att erinra vid kommissionens förslag till aflöningsstat för styrelsen, i den mån sagda förslag ansluter sig till statskontorets stat.

Från de i denna stat upptagna aflöningsbelopp har kommissionen emellertid gjort de afvikelse!', för hvilka nyss redogjorts och hvarom jag nu har att yttra mig.

Vidkommande då först generaltulldirektören delar jag visserligen kommissionens uppfattning, att denne bör, med hänsyn till den med synnerligen stort ansvar förbundna ställning, han intager såsom chef för statens förnämsta uppbördsverk, samt till hans chefskap öfver en talrik personal, åtnjuta högre aflöning än den, som tillkommer chefer för eljest med tullstyrelsen likställda verk, men kan dock icke fullt ansluta mig till kommissionens förslag rörande aflöningens storlek. Nämnda sjmpunkter hafva, såsom kommissionen ock antyder, sedan lång tid tillbaka beaktats, i det att ett särskildt aflöningstillskott varit generaltulldirektören tillerkändt. Detta tillskott utgick vid tiden för 1878 års lönereglering för styrelsen delvis i form af högre kontant aflöning än som tillkom cheferna för med tullstyrelsen likställda verk och delvis i form af rätt till boställslägenhet men enligt 1879 års stat allenast i sistnämnda form. Vid 1878 års lönereglering nedsattes nämligen generaltulldirektörens kontanta aflöning, som då utgick med 11,000 kronor,

Anslaget till vikariats er sättning m. m.

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

till normalaflöningsbeloppet 9,000 kronor, under det att rätten till bostadslägenhet fortfarande bibehölls för honom. Under sådant förhållande och då jag biträder kommissionens åsikt, att boställslägenheten bör indragas, anser jag generaltulldirektörens aflöning böra nu bestämmas till ett belopp, motsvarande den aflöning, som tillerkänts chef för med styrelsen jämförligt verk, eller 11,000 kronor, ökadt med ersättning för boställslägenheten. Denna ersättning synes mig dock icke böra utgå med högre belopp än 3,000 kronor; och hemställer jag fördenskull, att aflöningen till generaltulldirektören måtte bestämmas till 14,000 kronor, sålunda fördelade, att 10,000 kronor utgöra lön, 3,000 kronor tjänstgöringspenningar och 1,000 kronor ortstillägg.

Mot kommissionens förslag i fråga om förste vaktmästarens och öfriga vaktmästares rätt till beklädnad eller beklädnadsersättning finner jag icke något att erinra. Hvad aflöningen för dessa befattningshafvare beträffar, får jag, då Eders Kungl. Maj:t, på därom af chefen för justitiedepartementet vid föredragning denna dag af fångvårdsstyrelsens stat gjord hemställan, beslutit föreslå Riksdagen att tillerkänna förste vaktmästaren rätt till förhöjning af lönen med 200 kronor efter 5 års tjänstgöring och vaktmästare rätt till sådan förhöjning med 150 kronor efter 5 års och ytterligare 150 kronor efter 10 års tjänstgöring, under åberopande af hvad bemälda departementschef anfört till stöd för sin nyssberörda framställning hemställa, att enahanda rätt till löneförhöjning måtte föreslås för å tullstyrelsens stat upptagna förste vaktmästare och vaktmästare. Vid sådant förhållande finner jag mig icke böra biträda hvad kommissionen föreslagit i fråga om förste vaktmästarens tjänstgöringspenningar, eller att desamma skulle utgå med 50 kronor mera än för förste vaktmästaren i statskontoret.

Hvad beträffar aflöningen för de två kvinnliga skrifbiträden, hvilka jag här ofvan föreslagit till uppförande å generaltullstyrelsens stat, torde denna böra utgå med samma belopp, som föreslagits för det å fångvårdsstyrelsens stat uppförda kvinnliga skrifbiträdet, alltså med lön 700 kronor, tjänstgöringspenningar 350 kronor och ortstillägg 150 kronor, eller tillhopa 1,200 kronor, hvartill skulle komma rätt till två löneförhöjningar, hvardera å 150 kronor, att utgå efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring. Jag har därför i det förslag till stat för generaltullstyrelsen, hvilket jag kommer att för Eders Kungl. Maj:t framlägga, upptagit aflöningen till skrifbiträdena med nu nämnda belopp.

Å generaltullstyrelsens stat är uppfördt ett förslagsanslag till vikariatsersättning samt arfvoden och flitpenningar åt extra biträden äfven-

49 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

som till renskrifningskostnad. Anslagets belopp är för närvarande bestämdt till 43,000 kronor, dock att till gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän och betjänte hos styrelsen må användas högst 3,000 kronor. Enligt hvad kommissionen upplyser, har emellertid detta anslag under de senare åren måst högst väsentligt öfverskridas. Utgifterna däraf uppgingo nämligen:

år 1905 till 49,096 kronor 77 öre

» 1906 » 52,074 » 65 »

» 1907 » 68,384 » 33 x>

» 1908 » 79,853 » 67 »

Hufvudsakliga anledningen till denna afsevärda stegring hade, anför kommissionen, varit den högst betydliga ökning af den extra personalen å revisionsbyråns statistiska afdelning, som måst vidtagas på grund af förhållanden, för hvilka redogjorts vid behandlingen af revisionsbyråns stat. Såsom därvid omförmälts, måste nu under vissa tider af året användas en extra personal af icke mindre än fyrtio personer. I hvilken grad detta inverkat på beloppet af de utgifter, som bestredes af ifrågavarande anslag, framginge af nedanstående uppgifter om sammanlagda ersättningsbeloppen för den extra personalen å afdelningen. Dessa hade nämligen utgjort:

år 1905 ... 15,314 kronor 47 öre

)) 1906 ... 17,281 » 57 »

» 1907 ... 29,687 » 82 »

» 1908 ... 41,664 » —

Under sådana förhållanden har kommissionen ansett ifrågavarande anslag böra höjas till ett belopp, som motsvarar de utgifter, hvilka böra utgå af detsamma. Enligt beräkningar, verkställda med ledning af från styrelsen erhållna uppgifter och intagna å sid. 62 och 63 i betänkandet, skulle dessa utgifter uppgå till 79,630 kronor; och har kommissionen föreslagit, att anslaget, med bibehållande af dess egenskap af förslagsanslag, dock med förenämnda inskränkning beträffande det belopp, som må användas till gratifikationer, måtte uppföras med ett jämnadt belopp af 80,000 kronor.

Mot detta förslag, som af styrelsen lämnats utan anmärkning, finner jag icke något annat att erinra, än att, då i beräkningen ingå kostnader för renskrifning med 3,100 kronor men dessa kostnader, vid bifall till hvad jag föreslagit om uppförande å styrelsens stat af två skrifbiträden, torde kunna nedbringas med ungefärligen det belopp, som Bih. till Riksd. Prat. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 40 Käft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

för närvarande utgår i fast arfvode till styrelsens två skrifbiträden, eller 2,160 kronor, jag anser mig — med hänsyn jämväl därtill, att nödvändighet kan inträda att anlita ifrågavarande anslag för beredande af skälig ersättning åt vikarier, dels för skrifbiträdena och vaktmästarne under tjänstledighet, som icke medför skyldighet för dem att afstå större del af aflöningen än tjänstgöringspenningarna, dels för skrifbiträdena under semester — böra hemställa om anslagets bestämmande till ett jämnadt belopp af 78,000 kronor.

Kommissionens förslag till aflöningsstat för generaltullstyrelsen slutar på ............................kronor 257,950: —

Vid bifall till de framställningar, jag i det föregående gjort angående ändringar i berörda förslag, skulle afgå dels från den för generaltulldirektören föreslagna aflöning ett belopp af 1,000 kronor, dels från förste vaktmästarens aflöning 50 kronor, dels från anslaget till vikariatsersättning m. m. ett belopp

af 2,000 kronor eller tillhopa ..... kronor 3,050: —

men däremot tillkomma aflöning

till två skrifbiträden med tillhopa » 2,400: —

i följd hvaraf styrelsens aflöningsstat skulle minskas

med .......................................................................... »_650: —

och alltså utgöra............................................................... kronor 257,300:'—

Mitt förslag angående ålderstillägg för skrifbiträdena samt förste vaktmästaren och vaktmästarna inverkar icke på aflöningsstatens belopp.

Såsom af det nu anförda framgår, har jag endast i några mindre väsentliga punkter funnit skäl afvika från kommissionens förslag till stat för generaltullstyrelsen; och är det förslag till summarisk stat för nämnda ämbetsverk, jag, under hänvisning till den såsom bilaga vid detta protokoll fogade specificerade staten för ämbetsverket, anhåller att få framlägga, af följande lydelse:

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 60,

1 generaltulldirektör 1 byråchef ............

1 första gradens tjänsteman, registrator

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

notarier...............

revisorer och bokhållare

revisorer .............

aktuarier .............

andre byråassistent

1 kvinnligt skrifbiträde.................................

1 d:o ..................................

Till vikariatsersättning samt arfvoden och flitpen ningar åt extra biträden äfvensom till renskrif-

ningskostnad, förslagsanslag.......................

däraf till gratifikationer åt extra ordinarie tjänste män och vaktmästare hos styrelsen högst 3,000 kr.

1 förste vaktmästare l)

1 vaktmästare *) 6 d:o*)

Efter 5 år önen höjas

kan

med

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr. och efter 10 år med ytterligare 500 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr., efter 10 år med ytterligare 500 kr. och efter 15 år med än ytterligare 500 kr.

Efter 5 år kan önen höjas med 50 kr. och efter 0 år med ytter

Efter 5 år kan 1 lönen höjas med

Efter 5 år kan I lönen höjas med jlöO kr. och efter 10 år med ytterligare 1150 kr.

') Åtnjuta beklädnad eller beklädnadsersättning i enlighet med hvad i sådant afseende gäller beträffande till samma förmån berättigade befattmngshafvare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning. Om vaktmästare hos styrelsen i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

52 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Jämföres denna stat med de för år 1910 fastställda staterna för generaltullstyrelsen, nämligen ordinarie staten 123,000 kronor och extra aflöningsstaten 38,500 kronor, sålunda tillsammans 161,500 kronor, visar sig en ökning i slutsumman af 95,800 kronor. Till detta belopp uppgår dock icke i verkligheten den ökade kostnad, löneregleringen skulle medföra. För att finna denna ökade kostnad böra nämligen från sistberörda belopp dragas dels de extra lönetillägg, som under de senaste åren utgått till befattningshafvare i generaltullstyrelsen och för år 1909 utgjort i rundt tal 15,300 kronor men som med löneregleringens genomförande bortfalla, dels ock skillnaden mellan det belopp af 43,000 kronor, hvarmed förslagsanslaget till vikariatsersättning m. m. för närvarande är upptaget, och det belopp af 78,000 kronor, hvartill ifrågavarande anslag för att motsvara de däraf faktiskt utgående utgifterna måst upptagas i den nya staten, eller 35,000 kronor, sålunda tillhopa 50,300 kronor. Den verkliga ökningen i själfva aflöningarna för generaltullstyrelsens personal uppgår sålunda allenast till omkring 45,500 kronor.

Slutligen har kommissionen, i anslutning till hvad som blifvit bestämdt beträffande statskontoret, föreslagit, att omedelbart efter aflöningsstaten för generaltullstyrelsen måtte intagas en bestämmelse af följande lydelse:

»Denna aflöningsstat träder i kraft den 1 januari 1911, under förutsättning att Kungl. Maj:t dessförinnan meddelat föreskrift därom, att samtliga ordinarie befattningshafvare skola, i den mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.»

Beträffande frågan, af hvilken myndighet och i hvilken ordning pröfningen af omförmälda undantagsfall skall verkställas, anser kommissionen föreskrift böra meddelas af Kungl. Maj:t i ämbetsverkets instruktion.

Mot hvad kommissionen sålunda föreslagit har jag icke något att erinra.

Hvad angår villkoren för åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmåner, har kommissionen i allt hufvudsakligt föreslagit enahanda bestämmelser som de, hvilka jämlikt nådig kungörelse den 18 oktober 1907 äro gällande beträffande statskontoret. Den enda ändring i sak, som af kommissionen vidtagits, är en utsträckning af den innehafvare af lägre befattning åliggande skyldigheten att efter förordnande

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

bestrida högre tjänst, i det att kommissionen ansett sådan skyldighet böra förefinnas, äfven då förordnandet erfordras i följd af ämbetsresor. För öfriga af kommissionen vidtagna ändringar har någon särskild motivering icke ansetts erforderlig.

Beträffande förutsättningen för statens ikraftträdande samt ofvanberörda villkor och bestämmelser för aflöningsförmånernas åtnjutande har generaltullstyrelsen i sitt förenämnda utlåtande af den 5 november 1909 — med förklarande att i öfrigt icke vore något att från styrelsens sida erinra mot kommissionens förslag i dessa hänseenden — anfört följande, hvilket jag funnit lämpligen böra återgifvas med styrelsens egna ord.

»I § 4 af kommissionens förslag till aflöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning äro — i sammanhang med stadgandet, att tjänstinnehafvare blifver berättigad att komma i åtnjutande af första löneförhöjningen efter tre år, sedan han tillträdt innehafvande tjänst eller tjänst i samma eller högre ålderstilläggsgrupp eller därmed likställd befattning inom centralverket — meddelade vissa bestämmelser, om hvilken ålderstilläggsgrupp befattningshafvare å styrelsens stat, som förflyttas till lokalförvaltningens eller kust- eller gränsbevakningens stat, skall anses hafva tillhört under den tid, han innehaft befattning å styrelsens stat. Motsvarande bestämmelser äro för närvarande gällande på grund af nådiga brefvet den 1 november 1878; och hafva dessa ansetts vara tillämpliga äfven i motsatt fall, eller då tjänsteman vid lokalförvaltningen eller kust- eller gränsbevakningen utnämnts till tjänst inom styrelsen. Huruvida detta fortfarande skall kunna ske, sedan bestämmelserna enligt kommissionens förslag influtit i ett allenast för lokalförvaltningens samt kust- och gränsbevakningens tjänstemän gällande aflöningsreglemente, synes styrelsen tvifvelaktigt. På grund af de skiljaktigheter, som i afseende å rätten till löneförhöjning skulle blifva rådande mellan befattningshafvare å styrelsens stat och befattningshafvare å tullverkets stat i öfrigt, samt särskildt med hänsyn därtill, att tjänstemännen inom styrelsen icke, såsom fallet är med öfriga tjänstemän inom tullverket, äro sammanförda i ålderstilläggsgrupper utan uppdelade i skilda lönegrader utan rätt för tjänsteman i en högre lönegrad att för vinnande af löneförhöjning i denna tillgodoräkna sig någon del af tiden för tjänstgöringen i lägre grad, kunna tydligen bestämmelser, afsedda för tjänstemän vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen, icke rätt väl tillämpas på befattningshafvare å styrelsens stat. Styrelsen anser sig därför böra i underdånighet hemställa, att bland villkoren för åtnjutande af aflönings-

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

förmånerna å styrelsens stat måtte införas ett tillägg, innefattande bestämmelse, i hvad mån tjänsteman, som från tjänst å lokalförvaltningens eller kust- eller gränsbevakningens stat utnämnes till tjänst å styrelsens stat, må i och för åtnjutande af löneförhöjning vid denna senare tjänst räkna sig till godo den tid, han innehaft tjänst vid lokalförvaltningen eller kust- eller gränsbevakningen. Härvid har styrelsen ansett den grundsats böra tillämpas, att sådan befattningshafvare icke bör i förevarande hänseende komma i en mera gynnsam ställning än den, som tillkommer tjänsteman, hvilken uteslutande tjänstgjort inom styrelsen. Då, såsom nyss antydts, denne senare icke vid befordran från tjänst i lägre till tjänst i högre lönegrad skulle äga att i och för löneförhöjning vid den senare tjänsten räkna sig till godo tid, hvarunder han tilläfventyrs innehaft tjänst i den lägre lönegraden, sedan han där erhållit samtliga löneförhöjningar, bör alltså enligt styrelsens åsikt icke heller tjänsteman, som utnämnes till tjänst i styrelsen från annan tjänst inom tullverket, få för löneförhöjning vid tjänsten i styrelsen tillgodoräkna sig någon öfvertid från tjänst vid lokalförvaltningen eller kust- eller gränsbevakningen. Tillägget bör sålunda endast innehålla föreskrift, att den tid, hvarunder tjänstemannen innehaft tjänst i viss ålderstilläggsgrupp bland lokalförvaltningens eller kust- eller gränsbevakningens tjänstemän, skall anses såsom om han därunder innehaft tjänst af viss lönegrad å styrelsens stat; och föreslår i sådant afseende styrelsen, i öfverensstämmelse med hvad hittills tillämpats, att innehafvande af tjänst i tredje, respektive andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad skall anses lika med innehafvande af tjänst i andra, respektive första lönegraden hos styrelsen samt att innehafvande af tjänst i tredje eller andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af lägre grad skall anses motsvara innehafvande af vaktmästaretjänst hos styrelsen. Någon rätt att i och för löneförhöjning vid byråchefsämbete hos styrelsen få inberäkna tid, hvarunder tjänsteman innehaft tjänst af tredje ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad — den enda som för sådant ändamål skulle kunna ifrågakomma — anser styrelsen däremot icke böra förefinnas.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer styrelsen i underdånighet, att bland de af kommissionen föreslagna, å sid. 65—69 i betänkandet intagna villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i staten för generaltullstyrelsen upptagna aflöningsförmåner, måtte, lämpligen närmast efter det stycke, som handlar om villkoren för åtnjutande af löneförhöjning, införas ett tillägg af följande lydelse:

’att, då tjänsteman utnämnes från tjänst å lokaltullförvaltningens

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

eller kust- eller gränsbevakningens stat till tjänst i andra eller första lönegraden eller till vaktmästaretjänst bos stjTelsen, den tid, hvarunder han innehaft tjänst å nämnda stat, skall i och för åtnjutande af löneförhöjning vid tjänsten hos styrelsen räknas honom till godo på följande sätt:

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande tredje ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, såsom om han därunder innehaft tjänst i andra lönegraden å styrelsens stat;

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, såsom om han därunder innehaft tjänst i första lönegraden å styrelsens stat; samt

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande tredje eller andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af lägre grad, såsom om han därunder innehaft vaktmästaretjänst hos styrelsen.’

Af hvad styrelsen sålunda föreslagit torde framgå, att styrelsen icke kunnat fästa afseende vid en åt Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening till styrelsen ingifven skrift, i hvilken framhållits, att tjänsteman, som från tjänst vid lokalförvaltningen eller kust- eller gränsbevakningen utnämnes till tjänst inom styrelsen, borde i och för löneförhöjning vid sistnämnda tjänst få räkna sig till godo tid, hvarunder han, efter att hafva intjänat stadgad tid för att kunna komma i åtnjutande af samtliga löneförhöjningar, innehaft tjänst vid lokalförvaltningen eller kust- eller gränsbevakningen, tillhörande en lägre ålderstilläggsgrupp än den, hvartill tjänsten i styrelsen hänföres.»

Då det på af styrelsen angifna grunder torde vara lämpligt, att bland ifrågavarande villkor och bestämmelser intages en föreskrift, afsedd att reglera rätten till löneförhöjning för tjänsteman, som förflyttas från lokalförvaltningen eller kust- eller gränsbevakningen till styrelsen, samt icke något synes mig vara att erinra vid styrelsens i sådant hänseende framställda förslag, hvilket icke innebär någon ändring af nu rådande förhållanden, biträder jag sagda förslag.

Enär rätt till semester under en månad årligen synes mig böra tillkomma de kvinnliga skrifbiträden, om hvilkas uppförande å styrelsens stat jag hemställt, har jag ansett bestämmelse härom böra inflyta bland villkoren för åtnjutande af aflöningsförmåner å styrelsens stat. Vidare torde, i likhet med hvad som föreslagits beträffande å fångvårdsstyrelsens stat uppfördt kvinnligt skrifbiträde, bestämmelse böra meddelas, att hos generaltullstyrelsen vid den nya statens ikraftträdande anställdt sådant biträde, som upptages å den nya staten, därvid må få i fråga om löne-

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

förhöjning räkna sig tillgodo den tid, hon dessförinnan varit stadigt anställd i verket.

I öfrigt har jag icke funnit något att i sak erinra vid kommissionens förslag till ifrågavarande villkor och bestämmelser. Ett par mindre redaktionsförändringar har jag dock ansett böra vidtagas.

Jag hemställer alltså, att för åtnjutande af de föreslagna aflöningsförmånerna måtte stadgas följande villkor och bestämmelser:

att innehafvare af ordinarie befattning i generaltullstyrelsen skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen förenade göromål eller, efter Ivungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i generaltullstyrelsen icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse, för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning, generaltullstyrelsen, uppå därom, gjord framställning, och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses verka Underligt för tjänstgöringen i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra å den särskilda befattning inom graden, där generaltullstyrelsen, till befordrande af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till befattningshafvare för tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshafvare varder afstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej finnes skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras i följd af ämbetsresor eller för beredande af semester, innehafvare af lägre befattning skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i generaltullstyrelsen, densamma, mot åtnjutande, i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljest af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd; börande löntagare vid bestämmandet af rätten till löneförhöjning tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning i general- Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tullstyrelsen, vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial eller på grund af förordnande i följd af frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen;

att, då tjänsteman utnämnes från tjänst å lokaltullförvaltningens eller kust- eller gränsbevakningens stat till tjänst i andra eller första lönegraden eller till vaktmästaretjänst hos generaltullstyrelsen, den tid, hvarunder han innehaft tjänst å nämnda stat, skall i och för åtnjutande af löneförhöjning vid tjänsten hos styrelsen räknas honom till godo på följande sätt:

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande tredje ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, såsom om han därunder innehaft tjänst i andra lönegraden å styrelsens stat;

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, såsom om han därunder innehaft tjänst i första lönegraden å styrelsens stat; samt

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande tredje eller andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af lägre grad, såsom om han därunder innehaft vaktmästaretjänst hos styrelsen;

att skrif bi träde, som vid den nya statens ikraftträdande är anställdt hos generaltullstyrelsen och antages till skrifbiträde å denna stat, äger att för åtnjutande af löneförhöjning räkna sig till godo den tid, biträdet därförinnan innehaft stadig anställning hos styrelsen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som berättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generaltulldirektören, byråcheferna och tjänstemännen af andra lönegraden enhvar under en och en half månad samt tjänstemännen af första lönegraden äfvensom skrifbiträdena enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af generaltulldirektören bestämmes, begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

I fråga om befattningshafvares skyldighet att underkasta sig den nya aflöningsstaten och för densamma gällande villkor och bestämmelser hemställer jag, med biträdande af kommissionens i sådant afseende framställda och af styrelsen utan anmärkning lämnade förslag, att föreskrift måtte meddelas, dels därom att enhvar, som med eller efter 1911 års ingång tillträder befattning i generaltullstyrelsen, skall vara pliktig att underkasta sig ofvan intagna villkor och bestämmelser för den nya aflöningsstatens åtnjutande, dels ock därom att de förutvarande innehafvare af befattningar i styrelsen, hvilka icke före den 1 november 1910 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem.

B. Lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen.

Under erinran, hurusom lokaltullförvaltningens samt kust- och gränsbevakningens organisation och stater af 1900 års tullstatskommitté underkastats en omfattande granskning, hvars resultat blef den vid 1904 års riksdag antagna staten för dessa tullverkets afdelningar, har kommissionen såsom inledning till hvar och en af de afdelningar i betänkandet, hvilka afhandla lokaltullförvaltningens samt kust- och gränsbevakningens organisation och personal, lämnat en utförlig redogörelse för nuvarande förhållanden i dessa hänseenden äfvensom för de aflöningsbelopp, som enligt gällande stat tillkomma befattningshafvare vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gränsbevakning. Till dessa redogörelser, hvilka återfinnas å sidorna 70—80, 140—143 samt 165 och 166 i kommissionens betänkande, anhåller jag få hänvisa. För nu bestående förhållanden kommer jag sålunda att redogöra endast i den mån, sådant må föranledas af ifrågasatta ändringar däri eller af andra omständigheter.

Vissa af kommissionen framställda förslag äro af uteslutande formell natur och inverka icke i och för sig på regleringen af staten.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Enligt dessa förelag skulle samtliga befattningshafvare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning benämnas tjänstemän och sålunda benämningen betjänte bortfalla. Då det emellertid i vissa afseenden — såsom t. ex. i fråga om rätten till fri beklädnad och läkarvård — synts lämpligt att fortfarande äga kollektiva benämningar för olika grupper af befattningshafvare, hafva införts benämningarna tjänstemän af högre grad, hvarmed afses de nuvarande tjänstemännen, samt tjänstemän af lägre grad, motsvarande de nuvarande betjänte. Vidare skulle en ändring i de nuvarande kontrollörernas i tredje lönegraden eller förste kontrollörernas ställning inträda. Sådan befattningshafvare utnämnes nu till kontrollör i tullverket med tjänstgöringsskyldighet tills vidare såsom förste kontrollör vid viss förvaltning; och äro de sålunda i staten uppförda såsom kontrollörer. Kommissionen har emellertid i staten upptagit dem såsom förste kontrollörer, hvaraf borde följa, att de skulle utnämnas till förste kontrollörer i tullverket med tjänstgöringsskyldighet tills vidare vid viss förvaltning. Och slutligen skulle under den nya benämningen k ustöfv er uppsyningsman inbegripas ej mindre de nuvarande jaktuppsyningsmännen i den män dessa skulle kvarstå i den föreslagna staten, än äfven kustbevakningsförmannen å Öland. Mot dessa förslag finner jag icke något att erinra.

1. Lokaltullförvaltningen. a. Organisation.

Då jag nu går att yttra mig öfver de af kommissionen framställda förslag rörande ändringar i lokaltullförvaltningens organisation, torde jag till en början böra anmärka, hvad äfven generaltullstyrelsen i sitt ofvanberörda yttrande af den 5 november 1909 framhåller, att vissa af dessa förslag finna ett omedelbart uttryck i kommissionens förslag till aflöningsstat för lokaltullförvaltningen, under det att däremot andra äro i viss mån beroende af de förra och sålunda af beskaffenhet att icke kunna eller böra komma under ompröfning förrän de nya staterna eventuellt vunnit stadfästelse. Förstnämnda förslag komma sålunda, i den mån de varda af Eders Kungl. Maj:t godkända, att i sammanhang med statförslaget underställas Riksdagen, hvaremot de öfriga lära böra blifva föremål för beslut först sedermera, såsom en följd af de nya staterna, i den mån förslagen af förstnämnda beskaffenhet däri genomförts. — Jag öfvergår nu till de särskilda förslagen.

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Gränstullkamrarna i Mon, Charlottenberg, Storlien och Riksgränsen, hvilka alla förestås af kontrollörer, lyda, de två förstnämnda under tullkammaren i Karlstad, tullkammaren i Storlien under tullkammaren i Östersund och tullkammaren i Riksgränsen under tullkammaren i Luleå. Den vid förstnämnda fyra tullkamrar inflytande uppbörd redovisas till vederbörande hufvudtullkammare och af denna till generaltullstyrelsen, hvarjemte gränstullkamrarnas skriftväxling med styrelsen förmedlas genom hufvudtullkammaren. Denna underlydande ställning har ägt bestånd, alltsedan sagda gränstullkamrar öppnats, och ansetts vara af betydelse ur kontrollsynpunkt.

_ Kommissionen föreslår, att tullkamrarna i Mon, Charlottenberg, Storlien och Riksgränsen måtte blifva själfständiga, direkt under generaltullstyrelsen lydande tullkamrar med tullförvaltare såsom chef. Till stöd härför har kommissionen anfört följande.

På sätt den vid betänkandet fogade s. k. poängtabellen — utgörande en jämförande sammanfattning af tullkamrarnas olika göromål och närmare beskrifven å sidorna 6—8 i betänkandet — utvisade, intoge tullkamrarna i nämnda fyra gränsorter med afseende å göromålens sammanlagda myckenhet eu ställning, som gjorde dem fullt jämförliga med ett flertal själfständiga tullkamrar med tullförvaltare såsom chef. De vid gränstullkamrarna förekommande göromålen vore vidare af en säregen och ofta mycket grannlaga natur samt ställde synnerligen stora kraf på personalens omdömesförmåga och duglighet i tjänsten. Särskilt den betydande trafiken af resande samt den omständighet, att i flertalet fall tullbehandling af gods ägde rum utan att ägaren därvid vore närvarande, utöfvade härvid inflytande. Redan dessa förhållanden syntes kommissionen tala för att gränstullkamrarna borde likställas med öfriga tullkamrar och förestås af tullförvaltare. Men härtill komme, att gränstullkamrarnas underlydande ställning i visst afseende medförde verklig olägenhet. Då nämligen på grund af denna ställning gränstullkamrarnas såväl tjänsteskrifvelser som redogörelsehandlingar skulle förmedlas genom vederbörande hufvudtullkammare, uppstode härigenom både mera skriftväxling än eljest vore behöflig och förlust af en med hänsyn till den ofta brådskande arten af förekommande ärenden dyrbar tid. Det kunde ock befaras, att, därest icke åt föreståndarne för ifrågavarande tullplatser bereddes en ställning, som mera än den nuvarande motsvarade dem åliggande ansvar och särdeles ansträngande tjänstgöring, svårighet skulle möta att till dessa befattningar erhålla personer med erforderlig kompetens, helst som klimat- och öfriga naturförhål-

Omorganuation af tullkamrarna i Mott, Charlottenberg, Storlien och Riksgränsen.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

landeri i de trakter, där gränstullkamrarna förlagts, ingalunda vore ägnade att göra ifrågavarande befattningar eftersträfvansvärda.

Att anordningen med gränstullkamrarnas underlydande ställning skulle hafva någon särskild betydelse med hänsyn till kontrollen kunde kommissionen för sin del icke finna. Det förelåge enligt kommissionens åsikt icke någon anledning till antagande, att för gränstullkamrarna något annat och ytterligare slag af kontroll än den, som utöfvades gent emot öfriga tullkamrar eller mot en med gränstullkamrarna nära jämförlig tullförvaltning, gränsinspektionen i Funäsdalen, skulle vara behöflig; och i själfva verket vore ock den kontroll, som af vederbörande hufvudtullkammare faktiskt kunde utöfvas gent emot densamma underlydande gränstullkammare, af mycket underordnad betydelse. Föreståndarne för hufvudtullkamrarna, upptagna som de vore af egna förvaltningars skötande, kunde icke medhinna att i någon mera^ afsevärd mån ägna sig åt granskning af gränstullkamrarnas skötsel. Kontrollen inskränkte sig ock till en eller annan kortare inspektionsresa under året, hvarvid naturligen någon mera ingående pröfning af det sätt, hvarpå gränstullkamrarnas föreståndare i allmänhet ombesörjde sådana viktiga göromål som till exempel tullbehandling af gods och behandling af resande och deras effekter, icke gärna kunde ifrågakomma. Någon noggrannare granskning af de från gränstullkamrarna ingående redogörelsehandlingar kunde icke heller medhinnas pa den korta tiden mellan dessa handlingars ankomst till vederbörande hufvudtullkammare och deras afsändande till generaltullstyrelsen, utan måste granskningen af dessa handlingar försiggå inom styrelsen på samma sätt som granskningen af alla andra tullkamrars redovisning. Upptagandet af gränstullkamrarnas redogörelse i hufvudtullkamrarnas medförde därför allenast ett ökadt arbete men innebure icke någon egentlig kontroll å den förra.

Under förutsättning af bifall till kommissionens nu omnämnda förslag har kommissionen tillika, dock utan att göra någon direkt framställning därom, ifrågasatt, dels huruvida icke de i Dalsland och Värmland belägna gränsstationerna, hvilka nu lyda under tullkammaren i Karlstad, borde fördelas att lyda under tullkamrarna i Mon och Charlottenberg samt gränsstationerna i Jämtland, nu lydande under tullkammaren i Östersund, i stället borde förläggas under tullkammaren i Storlien, dels ock huruvida icke befälet öfver gränsbevakningen i Jämtland, som nu utöfvas af tullförvaltaren i Östersund, borde öfverflyttas p tullförvaltaren i Storlien.

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Mot förslaget om förändring i gränstullkamrarnas ställning, hvilket af styrelsen funnits lämpligt och väl grundadt, har jag icke något att erinra. Gifvet är, att dessa tullkamrars underlydande ställning i många fall skall visa sig hinderlig för det snabba afgörande af förekommande ärenden, som, alltid önskligt, måste vara af desto större betydelse med hänsyn till arten af den trafik, hvilken hufvudsakligen förekommer vid gränstullkamrarna. Dessas underlydande ställning var måhända fullt berättigad vid den tid, då de tillkommo och man icke kunde bedöma, hvilken betydelse dessa tullplatser skulle få; men då det nu visat sig, att uppbörd och göromål vid gränstullkamrarna äro af större omfattning än vid flera andra tullkamrar, som äro själfständiga och förestås af tullförvaltare, och då kommissionens uppfattning, att gränstullkamrarnas underlydande ställning är med afseende å kontrollen betydelselös, synes mig riktig, finner jag all anledning tillstyrka ifrågavarande förslag, hvilket tydligen tillhör dem, som skola upptagas i statförslaget. Med frågan om gränsstationernas i Dalsland, Värmland och Jämtland ställning äfvensom om befälet öfver gränsbevakningen i Jämtland bör däremot anstå, till dess beslut fattats i frågan om gränstullkamrarnas ställning.

Kommissionen föreslår vidare, att de å Gottland i Visby tullkammardistrikt belägna tullinspektionerna i Klinte och Slite — hvilka tullplatser, såsom namnet antyder, förestås af tullinspektörer — måtte förändras till tullstationer med uppsyningsmän såsom föreståndare äfvensom att eu å hvardera inspektionens stat nu uppförd vaktmästaretjänst måtte indragas.

Beträffande detta förslag erinrar kommissionen till en början, hurusom 1900 års tullstatskommitté verkställt undersökning, huruvida icke någon af nämnda tullinspektioner skulle kunna utbytas mot tullstation, men att kommittén, sedan tullkammaren i Visby af åtskilliga skäl, bland annat på grund af förväntad ökad trafik, förordat bibehållandet vid ifrågavarande tullplatser af den befintliga organisationen, funnit sig icke böra föreslå någon ändring i samma organisation.

Nu hade, anför kommissionen vidare, dessa förväntningar om ökad trafik icke förverkligats, hvilket framginge af två i betänkandet intagna tabeller med uppgifter om rörelsen vid inspektionerna; och hade tullkammaren i Visby, under hänvisning till trafikens nedgång och särskilt den på grund af nya skogslagen för Gottland uppkomna minskningen i trävaruexporten, som hufvudsakligen försiggått öfver Klinte

Departements-

chefen.

Tullinspektionernas i Klinte och Slite förändring till tullstationer.

64 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 60.

och Slite, hemställt om inspektionernas förvandling till tullstationer och indragning af vaktmästaretjänsterna vid inspektionerna.

Mot tullkammarens hemställan hvad anginge förändring af tullinspektionen i Slite hade protest afgifvits af hamndirektionen därstädes äfvensom af Othems sockens kommunalnämnd, hvarjemte inspektionen själf hemställt, att personalen vid densamma måtte bibehållas oförändrad. Till stöd härför hade hufvudsakligen anförts, att minskningen af trafiken sannolikt vore af öfvergående art och berodde hufvudsakligen på nedgång af kalkexporten, hvilken emellertid kunde förväntas snart ånyo stiga; att skogarna å Gottland borde för framtiden, sedan de nu kommit under rationell vård, lämna ökad afkastning och sålunda gifva upphof till ökad utförsel; att hamnen i Slite vore den yppersta på Gottland och mycket besökt af fartyg, som för storm, inhämtande af order eller skada genom haveri nödgades söka hamn; samt att under tider, då kolera förekomme i ryska östersjöprovinser, observationsplats ofta vore inrättad i Slite, hvilket nödvändiggjorde en trägen patrullering vid hamnen. Till bemötande häraf hade tullkammaren anfört, bland annat, att säkerligen flera årtionden komme att förflyta, innan ökning af trävaruexporten vore att förvänta; att bevakningen af fartyg, som för angifna orsaker inkomme till Slite, blefve minst lika effektiv, om den anförtroddes åt en uppsyningsman, som den vore för närvarande, då den omhänderhades af vaktmästaren; samt att behofvet af bevakningsbiträde åt uppsyningsmannen vid lossning af gods från havereradt fartyg eller då Slite utgjorde observationsplats — i alla händelser undantagsfall — mycket val kunde tillgodoses genom inkallande af en extra ordinarie vaktmästare i tjänstgöring.

Kommissionen har förmält sig hafva, vid öfvervägande af hvad sålunda å ömse sidor anförts, funnit göda skäl föreligga för den af tullkammaren i Visby ifrågasatta förändringen och fördenskull framlagt ifrågavarande förslag.

De af kommissionen åberopade tabellerna har jag ansett böra här nedan intagas; och äro de af följande lydelse:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

65 Klinte.

sate.

Såsom af dessa tabeller framgår, är rörelsen Vid ifrågavarande Dcjmr/ementstvå tullinspektioner icke af någon mera betydande omfattning och visar che1ensnarast benägenhet att nedgå. Då det på grund häraf synes mig icke erforderligt, att dessa tullplatser fortfarande utgöra tullinspektioner, och Bill. till liiksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 9

Indragning af tullstationen i Laude.

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tullkammarens uppfattning, att något mera afsevärdt uppsving af exporten från dessa platser icke inom de närmaste åren är att förvänta, torde få anses riktig, finner jag mig böra biträda kommissionens ifrågavarande förslag, mot hvilket icke heller generaltullstyrelsen haft något att erinra.

I fråga om den i Härnösands tullkammardistrikt belägna tullstationen i Lunde föreslår kommissionen, att sagda tullstation måtte indragas och att i följd häraf å stationens stat uppförda en öfveruppsyningsmanstjänst och tre vaktmästaretjänster måtte alföras från staten.

Beträffande detta förslag anför kommissionen till en början, att densamma af handlingar, som af generaltullstyrelsen öfverlämnats till kommissionen, inhämtat hufvudsakligen, att skeppsklareraren O. Malmström i Härnösand hos generaltullstyrelsen gjort framställning om vidtagande af åtgärd för stationens indragning; att tullkammaren i Hernösand, hvars yttrande infordrats af styrelsen, tillstyrkt framställningen; att jämväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län hemställt, att indragning af stationen måtte ske; att stadsfullmäktige i Härnösand beslutit att, under förutsättning af stationens indragning, medgifva befrielse från erläggande af hamnpenningar för fartyg, som utan att lossa eller lasta anlöpte Härnösands hamn endast för klarering, men att för sådana fartyg skulle utgöras en så kallad ankringsafgift af ett öre för ton, dock ej under två kronor för något fartyg; att magistraten i Härnösand i afgifvet yttrande åberopat, hvad stadsfullmäktige anfört; att protester mot förslaget afgifvits af E. Indebetou för Sveriges redareförening, C. G. Ringblom i Härnösand samt E. Johnsson för svensk skeppsrederiförening för segelfartyg; samt att indragningen tillstyrkts af skeppsklareraren A. E. Andersson i Härnösand och Härnösands befälhafvax-eoch styrmansförening »Neptunus».

För de skäl, som åberopats för och emot den sålunda ifrågasatta åtgärden lämnar kommissionen följande redogörelse.

Af Malmström hade anförts i hufvudsak följande. Tullstationen i Lunde vore belägen cirka 4 sjömil upp i Ångermanälfven, under det att Härnösand läge vid älfvens mynning och det södra inloppet till densamma, hvilket nästan uteslutande begagnades. I följd häraf måste fartyg, som skulle lossa eller lasta vid en eller flera af de talrika lastageplatserna i Ångermanälfvens södra lopp, på grund af bestämmelserna om klareringsorten ofta klarera i Lunde, oaktadt de vid ingåendet så godt som passerade Härnösands hamnområde. Stundom måste för

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

samma resa klarering ske både i Härnösand och Lunde. Allt detta vållade mycket onödigt besvär och tidspillan, som kunde undvikas, därest tullstationen i Lunde indroges. Härigenom skulle ock alla tulltjänstemannen i distriktet blifva samlade på en plats, hvilket skulle lända till båtnad såväl för trafiken som för tullverket, för trafiken därigenom, att sådana dröjsmål med klarering, som för närvarande ofta icke kunde undvikas särskildt i Lunde, då öfveruppsyningsmannen vore upptagen med invisitationer, icke vidare behöfde förekomma, och för tullverket därigenom, att tulltjänstemannens tid och arbete skulle bättre kunna utnyttjas.

Tullkammaren i Härnösand hade visserligen medgifva, att tullstationen i Lunde varit mycket anlitad och haft en omfattande verksamhet, men dock såsom sin åsikt uttalat, att med de snabba kommunikationer, som numera stode den trafikerande allmänheten till buds, någon olägenhet knappast skulle uppstå, om alla klareringar skedde vid tullkammaren. Tullstationen hade tillkommit på en tid, då det ojämförligt öfvervägande antalet fartyg, som lastade trävaror i Ångermanälfven, utgjordes af segelfartyg; och på den tiden hade stationen säkerligen en uppgift att fylla. Men sedan ångfartygen intagit en dominerande plats i sjöfarten, vore förhållandet numera ett annat. Då Härnösand läge midt emot inloppet till älfven och alla fartyg med destination till eller från Lunde måste så godt som passera Härnösands hamn, syntes det tullkammaren, som om det skulle vara fördelaktigt för alla parter, att klareringarna verkställdes vid tullkammaren, synnerligast om staden Härnösand — såsom efter afgifvandet af tullkammarens yttrande skett — afstode från att utkräfva hamnpenningar af fartyg, som anlöpte hamnen endast för klarering. Bevakningsförhållandena skulle enligt tullkammai'ens åsikt blifva lämpligare afpassade efter trafiken, om tullstationen i Lunde indroges och hela bevakningstillsynen utöfvades från Härnösand. Det ojämförligt största antalet invisitationer af till Ångermanälfven destinerade fartyg skedde nu vid tullstationen, ehuru dennas läge måste göra den mindre lämplig såsom inklareringsstation. Gifvetvis skulle bättre kontroll kunna vinnas, om samtliga inkommande fartyg invisiterades i Härnösand och där erhölle nödig tullförsegling eller bevakningspostering, hvarigenom fartygen omedelbart komme under tullbevakningens tillsyn i stället för att, som nu vore förhållandet, lämnas att på egen hand, mången gång till och med utan lots, segla flera mil in i landet i en mycket trafikerad farled. Ett missförhållande, som nu stundom förekomme, nämligen att, ehuru

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

obegagnad ordinarie personal funnes på den ena af ifrågavarande två tullplatser, likväl å den andra inkallning af extra arbetskraft måste äga rum, skulle genom tullstationens indragning och hela bevakningspersonalens sammanförande i Härnösand försvinna. Såsom slutomdöme ville tullkammaren uttala, att de skäl och förutsättningar, som på sin tid varit bestämmande för inrättandet af tullstationen i Lunde, numera icke alls eller åtminstone i betydligt mindre grad förefunnes samt att såväl staten som den trafikerande allmänheten torde draga fördel af att tullstationen indroges och förenades med tullkammaren.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Yästernorrlands län, som jämväl uttalat sig för stationens indragning, hade till stöd därför anfört hufvudsakligen följande. Under en lång följd af år hade oordningar, stundom af allvarsam art, förekommit bland den stora mängd arbetare, som under seglationstiden hvarje år uppehölle sig i och invid Lunde. Dessa arbetares antal uppginge vissa tider ända till 500, i medeltal till 300; och af dem vore endast omkring 100 bofasta i Lunde och omnejd. Många af de öfriga kunde knappast sägas hafva stadigt hemvist, och en del vore personer, som straffats för brott eller gjort sig skyldiga till lösdrifveri. Förstärkt polisuppsikt hade anordnats men visat sig endast för tillfället kunna åvägabringa ett bättre tillstånd. Särskildt under somrarna 1907 och 1908 hade oordningar förekommit. Uppenbart vore, att det icke vore möjligt att på ett tillfredsställande sätt ordna med bostad och föda åt så många personer på en plats icke större än Lunde och dess närmaste omgifning. En stor del af arbetarna komme därför att vistas där under så ogynnsamma förhållanden, hvad bostad och kost anginge, att de knappast kunde sägas hafva en anständig tillvaro; och en gifven följd häraf vore, att arbetare, som önskade en bättre tillvaro, icke trifdes där, utan att de mindre ordentliga och mindre anständiga till stort antal komme dit. Sammanlefnaden på platsen kunde då helt naturligt icke blifva som sig borde med hänsyn till ordning och sedlighet; och dessa betänkliga brister kunde icke afhjälpas endast genom anställande af polis. Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade därför varit betänkt på att själf göra framställning om tullstationens indragning, men, då fråga därom nu blifvit på annat sätt väckt, ville Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrka indragningen såsom en ur ordningens och sedlighetens synpunkt högst önskvärd åtgärd. Visserligen vore det att antaga, att, äfven sedan stationen indragits, ett antal stufveriarbetare komme att uppehålla sig i Lunde, men detta antal borde icke på långt när uppgå till det nuvarande,

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

och för en mindre arbetsstyrka kunde med mindre svårighet ordnas tillfredsställande bostad och hvad därmed sammanhängde. Likaså blefve det lättare att då upprätthålla ordning och skick, och det blefve då för^ arbetarna mera möjlighet att själfva inom sig verka därför.

A andra sidan hade till stöd för tullstationens i Lunde bibehållande anförts hufvudsakligen, att indragningen skulle förorsaka sjöfartsnäringen nya omkostnader i form af hamnumgälder i Härnösand äfvensom högre lotsafgifter och ökade utgifter för bogsering, budskickning, resor m. m.; att vidare tidsförlust många gånger skulle uppstå genom nödvändigheten att klarera i Härnösand; samt att den stora trafiken vid stationen bäst visade, att en tullplats i Lunde vore behöflig.

Beträffande de af Malmström anmärkta olägenheter, som ställts i förbindelse med tullstationens i Lunde tillvaro, anmärker kommissionen, att desamma numera vore åtminstone delvis undanröjda. Enligt förnyade nådiga kungörelsen angående uppbörd af skogsvårdsafgifter m. in. den 13 december 1907 ålåg det fartygsbefälhafvare, som ville intaga last af trävaror eller trämassa för befordran till utlandet, att, innan lastningen börjades, hos tullförvaltningen på platsen eller, om sådan ej funnes där anställd, vid närmaste tullplats inom tullkammardistriktet göra anmälan om lastningen och därvid tillika meddela uppgift å lastningsorten, aflastare och lastens beskaffenhet. Jämlikt tullstadgan skola återigen lastningsanmälan och utklarering ske vid samma tullplats. Af denna anledning hade, anför kommissionen vidare, det kunnat förekomma, att fartyg, som skulle lasta vid flera platser i Härnösands distrikt, måste, beroende på platsernas läge, göra lastningsanmälan och utklarera både i Härnösand och Lunde. Nämnda bestämmelse voro emellertid ändrad genom nådiga kungörelsen den 31 december 1908, hvarigenom i nu ifrågavarande hänseende stadgats, att anmälan — och följaktligen äfven utklarering — finge göras hos tullhammaren, äfven om annan tullplats inom distriktet vore närmare.

Omfattningen af uppbörd och trafik vid tullstationen i Lunde framgår af följande, af kommissionen meddelade uppgifter:

70 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

Departements-

chefen,

Under åberopande att, såsom af dessa uppgifter framginge, rörelsen vid tullstationen i Lunde, om ock fortfarande ganska afsevärd, dock syntes vara stadd i aftagande äfvensom att ofvan omförmälda ändring i bestämmelserna om skyldighet att ingifva lastningsanmälan och uttaga tullpass sannolikt komme att i väsentlig mån bidraga att ytterligare minska trafiken vid stationen, anför kommissionen för egen del, att,, oaktadt ett af skälen för indragningen bortfallit i och med införandet af nyssnämnda ändring, kommissionen likväl, med hänsyn till hvad som anförts såväl af tullkammaren i Härnösand särskilt beträffande fördelen i bevakningshänseende af stationens indragning som ock af Kungl. Mapts befallningshafvande i Västernorrlands län, funnit sig böra förorda indragning af stationen, helst ett af de mot denna åtgärd anförda skälen jämväl bortfallit, sedan staden Härnösand, under förutsättning af indragningen, beviljat befrielse från hamnumgälder för fartyg, som endast för klarering anlöpte hamnen. —

Då det sålunda framställda förslaget, mot hvilket generaltullstyrelsen icke haft något att erinra, synes mig ägnadt att, utan att utöfva någon menlig inverkan å trafiken, medföra ej mindre besparing för statsverket än äfven vissa fördelar i afseende å möjligheten att upprätthålla ordning och skick, finner jag mig böra tillstyrka detsamma. Förslaget tillhör, i likhet med de två förut afhandlade, den grupp, som inverkar på aflöningsstaten och föranleder förändring i denna.

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Vid de större tullförvaltningarna och tullförvaltningsafdelningarna linnes jämte föreståndaren en tjänsteman, nu benämnd öfverkontrollör men före 1904 års omorganisation kontrollör, hvilken tjänsteman i vissa afseenden delar chefskap och ansvar med föreståndaren. Sådan souschef finnes anställd vid följande förvaltningar och förvaltningsafdelningar, nämligen: vid packhusinspektionerna i Stockholm, Malmö och Göteborg, vid tullkamrarna i nämnda tre städer äfvensom i Norrköping, Kalmar, Karlskrona, Karlshamn, Åhus, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Karlstad, Gäfle och Sundsvall äfvensom vid nederlagskontoret i Stockholm, således inalles 20 öfverkontrollörer.

Beträffande syftemålet med denna anordning uttalar kommissionen sig på följande sätt:

»I § 188 af tullverkets tjänstgöringsreglemente stadgas, att tullförvaltare och kontrollör, där bådadera finnas, gemensamt äro hufvudmän för förvaltningen af tullärendena inom tullkammardistriktet uti allt, som rörer räkenskap, uppbörd och redogörelse, med gemensam förbindelse att, oberoende af den fördelning af göromålen härmed, som kan dem emellan vara uppgjord, för berörda göromål ansvara. Af denna föreskrift, jämförd med bestämmelsen i § 187 af samma författning, att tullförvaltaren ensam, utan kontrollörens deltagande, utöfvar befäl och är ansvarig uti alla ärenden, som röra sjkifva tullbevakningen inom distriktet, synes framgå, att det måste, åtminstone i högst väsentlig mån, vara från synpunkten af statsverkets säkerhet, som vid de större tullkamrarna med en betydligare uppbörd ansvarigheten i vissa afseenden blifvit lagd å två tjänstemän, livilka i eget intresse måste kontrollera hvarandras åtgärder. I fråga om de tullförvaltningsafdelningar i Stockholm, Malmö och Göteborg, där öfverkontrollörer finnas, har dock en annan synpunkt än uppbördens storlek varit anledningen till denna organisation, enär uppbördens inkasserande och leverering å dessa platser verkställas af särskilda afdelningar af förvaltningen, vid hvilka öfverkontrollör icke är anställd. Hen synpunkt, som föranledt inrättande af öfverkontrollörstjänster vid vissa tullförvaltningsafdelnirigar i nämnda tre städer, lärer hafva varit, att en person ansetts icke kunna medhinna ledningen och öfvervakandet af alla respektive afdelning åliggande göromål.»

I anledning af en inom kommissionen väckt fråga, huruvida denna anordning med två gemensamt ansvariga chefer borde bibehållas eller om någon förändring i detta afseende borde äga rum, hafva genom generaltullstyrelsen införskaffats yttranden från samtliga ofvannämnda tullförvaltningar och tullförvaltningsafdelningar, huruvida det ansåges

Indragning af vissa öfverkontrollörstjänster.

72 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

lämpligt, att sagda anordning fortfarande ägde bestånd, eller om icke en sådan anordning möjligen vore att föredraga, att chefskapet odeladt tillkomme en person och att vid förvaltning, där förutom andra göromål uppbörd och tullbehandling förekomme, uppbörden handhades af annan tjänsteman, likvisst under chefens öfverinseende och med ansvar äfven för denne.

För innehållet af de härå ingångna svaren lämnar kommissionen å sidorna 93—95 i betänkandet en redogörelse, hvaraf framgår, att meningarna i ämnet varit mycket delade. De tullmyndigheter, som afstyra den ifrågasatta förändringen, hade, yttrar kommissionen, i allmänhet såsom stöd härför anfört, att den nuvarande anordningen med två chefer ägt bestånd sedan mycket lång tid tillbaka samt därunder visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt och medföra en för statsverket betryggande kontroll öfver uppbörden; att denna anordning ägde ett stort företräde därutinnan, att viktiga ärenden komme under två gemensamt ansvariga personers bedömande och afgörande; samt att ansvaret för uppbörden och för anmärkningar på grund af förelupna fel vid debitering och attestering vore alltför tyngande för allenast en tjänsteman. Tullkamrarna i Karlstad, Gäfle och Sundsvall hade särskildt framhållit vikten af att under tullförvaltarens tillfälliga frånvaro i tjänsteärenden, såsom vid inspektionsresor och rättegångstillfällen i tullmål, å tullkammaren funnes en ställföreträdare, som handlade och beslöte under chefsansvar. Packhusinspektionerna i Stockholm, Malmö och Göteborg hade slutligen betonat, att göromålen vid desamma vore så omfattande, att en person icke kunde medhinna att vid sidan af öfriga tjänståligganden på ett tillfyllestgörande sätt öfvervaka och leda arbetet.

Till stöd för den motsatta uppfattningen hade, fortsätter kommissionen, anförts hufvudsakligen följande. För vinnande af jämnhet och planmässighet i tjänstebestyrens utförande vore det oundgängligt, att chefskapet odeladt innehades af en person. Vid systemet med två chefer kunde det icke undvikas, att slitningar dem emellan stundom förekomme, hvilka måste verka fördröjande på ärendenas behandling och därigenom menligt för trafiken. Fn annan olägenhet vid detta system vore, att den ene af cheferna ofta finge bära ansvar för tjänståtgärder, i hvilka han icke tagit personlig del. Hvad anginge den kontroll å tullförvaltarens handhafvande af uppbörden, som varit afsikten med öfverkontrollörstjänsternas inrättande, vore denna af mycket tvifvelaktigt värde. Det folie sig nämligen alltid svårt för en tjänsteman, som intoge en åtminstone i viss mån underordnad ställning, att utöfva kontroll å sin förman; och särskildt blefve detta förhållandet för en tillförordnad

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60. 73

öfveikonto ollör. En vida mer effektiv kontroll kunde vinnas därigenom, att uppbörden handhades af en underordnad tjänsteman, som kontrollerades af den därför jämväl ansvarige chefen.' En annan fördel af ett sådant system vore, att chefen, då han vore befriad från det omedelbara bestyret med uppbörden, kunde finna betydligt mera tid att öfvervaka och leda arbetet i dess helhet, särskildt den synnerligen viktiga tullbeliandlingen. Slutligen lede det nuvarande systemet af den brist, att gränsen mellan sådana tullförvaltningar, vid hvilka på grund af uppbördens storlek öfverkontrollör borde finnas, och sådana, där denne tjänsteman icke vore nödvändig, alltid blefve i viss mån godtycklig och sväfvande.

För egen del har kommissionen anfört följande.

Kommissionen ville ingalunda underskatta de skäl, som anförts för bibehållandet af det dubbla chefskapet, och funne dessa skäl vara i fråga om organisationen af chefskapet vid tullkamrarna och packhusinspektionerna i Stockholm, Malmö och Göteborg så tungt vägande, att kommissionen ansåge sig icke böra föreslå någon förändring i det nuvarande förhållandet såvidt anginge dessa tullförvaltningsafdelningar. Anledningen, att vid dem öfverkontrollör anställts, vore ju ock en annan än den, som betingat det dubbla chefskapet vid andra förvaltningar. Gifvetvis kunde vid nämnda tullkamrar och inspektioner, af hvilka de i Stockholm och Göteborg vore delade i särskilda å olika platser förlagda. och jämförelsevis själfständiga afdelniugar, en tjänsteman icke medhinna att jämte förrättande af öfriga honom åliggande göromål på ett tillräckligt effektivt sätt öfvervaka och leda arbetet i dess helhet. Hvad säiskildt tullkammaren i Malmö beträffade, borde erinras, att densamma ålåge att bestrida äfven nederlagsgöromålen, för hvilka i de öfriga två städerna särskildt kontor vore inrättadt; och detta förhållande syntes kommissionen innefatta tillfyllestgörande skäl för bibehållande å sagda tullkammare af ytterligare en tjänsteman i chefställning jämte tullförvaltaren.

. Hvad däremot anginge organisationen af chefskapet vid öfriga förvaltningar, där öfverkontrollör funnes anställd, hade kommissionen kommit till den uppfattning, att en ändring i denna organisation både kunde och borde vidtagas i den riktning, att tullförvaltaren blefve ensam chef. De skal, som af åtskilliga tullmyndigheter anförts till stöd för en sådan åtgärd, syntes kommissionen icke kunna jäfvas. Beträffande särskildt. kontrollen öfver uppbördens behöriga redovisning syntes det kommissionen, att densamma kunde anordnas på det sätt, att uppbörden gifvetvis med bibehållande af ansvar därför äfven för chefen vid Bi/i. till Riksd. Prot. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 40 Häft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

förvaltningen — anförtroddes åt någon vid förvaltningen anställd tjänsteman, hvilken det skulle åligga att för hvarje dag redovisa influten uppbörd till tullförvaltaren mot dennes kvitto i kassajournalen, samt att föreskrift meddelades, att den uppbörd, som för hvarje dag influtit så tidigt, att densamma kunde under dagens lopp insättas i bankinrättning, ock skulle i bank insättas samma dag, den influtit, och att bankattesten skulle emottagas och förvaras af den tjänsteman, som mottagit uppbörden. Därest vidare föreskrefves, att insättningar i och uttagning^’ från banken skulle underskrifvas af tullförvaltaren och kontrasigneras af nyssnämnde tjänsteman, ansåge kommissionen härigenom hafva vunnits en kontroll, som i effektivitet ingalunda understege den nu befintliga utan snarare öfverträffade denna, i synnerhet som kontrollen då lcomme att utöfvas hufvudsakligen från den öfverordnades sida mot den underordnade, då däremot för närvarande förhållandet snarare vore det motsatta, i det att tullförvaltaren i regel omhänderhade uppbörden. Omförmälda anordning skulle äfven medföra den fördel, att en lika effektiv kontroll komme till stånd äfven å mindre tullplatser, där förutom tullförvaltaren funnes allenast en kammarskrifvare, åt hvilken uppbörden då skulle anförtros. Endast å det fåtal jämförelsevis obetydliga tullkamrar, där tullförvaltaren vore ensam tjänsteman, blefve förhållandet oförändradt. Uppenbart vore, att tullförvaltaren, sedan han blifvit befriad från bestyret med uppbördens omedelbara handhafvande, skulle kunna i betydligt högre grad än nu vore fallet ägna sig åt öfvervakandet af arbetet vid tullförvaltningen i dess helhet och särskildt åt ae viktiga tullbehandlingsgöromålen. För närvarande kunde regeln sägas vara, att såväl tullförvaltaren som öfverkontrollören tjänstgjorde å tullkammarafdelningen, under det att packhuset förestodes af eu kontrollör, något som i viss mån sammanhängde med och berodde på tullförvaltarens och öfverkontrollörens gemensamma ansvar för uppbörden. Blefve den af kommissionen ifrågasatta förändringen genomförd, borde föreståndarskapet för packhuset anförtros åt tullförvaltarens närmaste man, förste kontrollör eller kontrollör, under det att en vid förvaltningen anställd lägre tjänsteman, sålunda respektive kontrollör eller kammarskrifvare, borde få sin tjänstgöring förlagd till själfva tullkammarafdelningen med åliggande i främsta rummet att mottaga och redovisa uppbörden, pa sätt nyss omförmälts, men natitrligtvis äfven,. i den mån tiden medgåfve, att förrätta andra göromål. Vid förvaltningar, där tjänsteman t kontrollörsgrad icke funnes anställd, borde naturligen tullbehandlingsgöromålen i regel bestridas af tullförvaltaren själf.

Hvad kommissionen nu anfört vore emellertid icke tillämpligt å en

75 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 60.

af de förvaltningsafdelningar, där öfverkontrollör funnes anställd, nämligen nederlagskontoret i Stockholm. Också hade kommissionen varit tveksam, huruvida vid denna afdelning det dubbla chefskapet fortfarande borde förefinnas eller om öfverkontrollörstjänsten äfven där skulle kunna borttagas. Då kommissionen emellertid stannat vid det senare af dessa alternativ, hade anledningen därtill hufvudsakligen varit de skäl, som i allmänhet kunde anföras mot en uppdelning af chefskap å två personer. Beträffande ansvaret för förluster på grund af beviljad nederlagsgods, hvilket ansvar, enligt hvad kontoret anfört, borde föranleda till anställande å kontoret af en jämte chefen ansvarig tjänsteman, ville kommissionen erinra, att enligt § 75 i gällande tullstadga det ankomma på kontoret själft att pröfva den säkerhet, som af vederbörande varuägare erbjödes för erhållande af sådan kredit.

Med stöd af hvad sålunda anförts har kommissionen föreslagit, dels att den vid nederlagskontoret i Stockholm samt vid tullkamrarna i Norrköping, Kalmar, Karlskrona, Karlshamn, Åhus, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Karlstad, Gäfle och Sundsvall för närvarande befintliga anordningen med två chefer, tullförvaltare och öfverkontrollör, måtte ändras sålunda, att tullförvaltaren blifver ensam chef och att vid sådant förhållande göromålens handhafvande vid dessa förvaltningar och särskildt uppbörden af inflytande medel samt dessas redovisande måtte ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af kommissionen här ofvan uttalade grundsatser, dels ock att i följd häraf de å berörda förvaltningars stater nu uppförda öfverkontrollörstjänsterna måtte indragas.

Den sålunda ifrågasatta åtgärden, hvilken jämväl af generaltullstyrelsen funnits lämplig och väl grundad, innebär tydligen en väsentlig förändring i den organisation af rikets större tullförvaltningar, hvilken sedan lång tid tillbaka ägt bestånd. Icke desto mindre finner jag mig böra upptaga detta förslag, då detsamma enligt min mening är af beskaffenhet att medföra åtskilliga afsevärda fördelar. 1 sådant hänseende faller — vid granskning af det sätt, på hvilket enligt kommissionens förslag de indragna öfverkontrollörstjänsterna skulle^, ersättas och hvartill jag nedan återkommer — närmast i ögonen, att förslagets realiserande skulle innebära en icke obetydlig besparing för statsverket. Huru viktig denna synpunkt i och för sig än måste anses vara, hade densamma dock icke föranledt mig att tillstyrka förslagets godkännande, därest det kunnat antagas, att förändringen skulle medföra en i något afseende mindre effektiv kontroll öfver uppbörden än den som nu förefinnes. Så är emellertid icke förhållandet. Tvärtom synes mig det

Departements-

chefen.

Kammarskrifvares och vaktmästares tjänstgöringsskyldighet.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

sätt, på hvilket uppbörden enligt kommissionens förslag skulle efter förändringens genomförande omhänderhafvas, äfvensom de föreslagna närmare bestämmelserna i detta afseende vara ägnade att åstadkomma en mera effektiv kontroll öfver uppbörden än den, som kan vinnas med nuvarande organisation. Och slutligen skulle tydligen, på sätt kommissionen framhåller, tullförvaltarna i vidsträcktare mån än nu är möjligt få tillfälle att öfvervaka arbetet i dess helhet och särskildt de viktiga tullbehandlingsgöromålen.

I fråga om en tullförvaltningsafdelning, nämligen nederlagskontoret i Stockholm, har kommissionen visserligen uttalat någon tvekan men dock stannat vid att äfven i fråga om denna förvaltning föreslå upphörande af det dubbla chefskapet och indragning af öfverkontrollörstjänsten. Härvid finner jag icke något att erinra.

Beträffande slutligen tullkamrarna och packhusinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö har kommissionen icke föreslagit någon förändring i det nuvarande förhållandet. Huru önskvärdt det än må hafva varit, att förändringen kunnat helt genomföras, har jag dock funnit de skäl, som anförts för bibehållande af den nuvarande organisationen vid dessa förvaltningsafdelningar, vara af den betydelse, att jag icke ansett mig kunna ifrågasätta förändring däri.

På grund af hvad sålunda anförts finner jag mig böra nu tillstyrka ifrågavarande af kommissionen framställda förslag i hvad detsamma inverkar på statsregleringen, eller i fråga om indragning af öfverkontrollörstjänsterna vid nederlagskontoret i Stockholm samt vid tullkamrarna i Norrköping, Kalmar, Karlskrona, Karlshamn, Åhus, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Karlstad, Gäfle och Sundsvall. Frågan om det sätt, på hvilket, vid bifall till hvad jag sålunda hemställt, göromålen vid nämnda förvaltningar och särskildt uppbörden och redovisningen af inflytande medel vid tullkamrarna — liksom äfven vid öfriga tull kamrar, hvilka icke beröras af ifrågavarande förändring — böra ordnas, lärer däremot icke nu böra tagas under ompröfning utan torde få behandlas vid granskningen af det utaf mig förut omnämnda förslag till nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket. Jag anser mig dock böra redan nu framhålla, att de af kommissionen härom uttalade grundsatser synas mig böra i det väsentliga blifva ledande vid meddelande af bestämmelser i dessa hänseenden.

Ett af kommissionen framställdt förslag, hvartill jag nu öfvergår, är visserligen icke af beskaffenhet att för närvarande påfordra beslut eller åtgärd men står i så nära sammanhang med vissa andra förslag,

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

livilka inverka på afiöningsstaten, att jag funnit nödigt att något närmare yttra mig om detsamma. Jag syftar härvid å hvad kommissionen ifrågasatt därom, att kammarskrifvare och vaktmästare i de tre städer, hvilkas tullförvaltningar äro fördelade i särskilda afdelningar, nämligen Stockholm, Göteborg och Malmö, måtte tillförbindas att tjänstgöra vid hvilken som helst afdelning af tullförvaltningen i den stad, där sådan befattningshafvare är anställd. Härigenom skulle dels vinnas möjlighet att vid tillfällen, då göromålen vid en afdelning äro af jämförelsevis mindre omfattning, kunna därifrån förflytta arbetskrafter till en annan afdelning, där göromålen tilläfventyrs hopats, och sålunda inkallande af extra personal undvikas, dels äfven åstadkommas en mera allsidigt utbildad personal. Vidare skulle genom de ifrågasatta omflyttningarna, hvilka, oafsedt uppkommande tillfälligt behof af förökad personal vid någon afdelning, borde äga rum i regelbunden tur och ordning och med icke alltför långa mellanrum, uppstå en jämnare fördelning såväl af tjänstgöringen, i synnerhet nattjänstgöringen för vaktmästarna, som al de extra inkomster, hvilka med mycket olika belopp tillgodokomme befattningshafvare af samma grad men anställda vid olika afdelningar. För förslagets realiserande skulle erfordras nådigt förklarande dels därom, att blifvande innehafvare af ifrågavarande befattningar skola konstitueras med tjänstgöringsskyldighet vid samtliga afdelningar af tullförvaltningen i vederbörande stad, dels ock därom, att den, som redan konstituerats till sådan befattning, skall åligga att tjänstgöra vid hvilken som helst afdelning af tullförvaltningen i den stad, där han är anställd.

Ifrågavarande förslag, som af styrelsen lämnats utan anmärkning, synes mig ägnadt att medföra de af kommissionen antydda fördelar, hvarför jag biträder detsamma. Med utfärdandet af de föreskrifter, som, enligt hvad kommissionen framhållit, erfordras för förslagets realiserande, torde emellertid böra anstå, till dess beslut fattats i anledning af ett annat af kommissionen fram lagd t förslag, som åtminstone i viss mån, nämligen hvad tullförvaltningen i Stockholm beträffar, utgör förutsättning för möjligheten att anordna den ifrågasatta cirkulationen af kammarskrifvarna och vaktmästarna därstädes. Jag öfvergår nu till detta förslag.

I hvardera af städerna Göteborg och Malmö finnes anställd en tulldirektör, hvars uppgift är att utöfva chefskap öfver samtliga tullförvaltningsafdelningar i den stad, där han är anställd, äfvensom i afseende å öfriga lokal tullförvaltningar inom samma stads tullkammardistrikt. I Göteborg anställdes tulldirektör år 1874, sedan generaltullstyrelsen, efter det indragning af distriktchefsämbetet i Göteborg beslutits,

Anställande af cti tull direktor i Stockholm.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

uttalat såsom sin bestämda uppfattning, att ett med distriktchefens hufvudsakligen öfverensstämmande chefskap för den vidlyftiga och viktiga tullförvaltningen i Göteborg icke kunde undvaras. I Malmö blef tulldirektörsämbetet inrättadt i sammanhang med och i följd af den uppdelning af tullförvaltningen därstädes i olika afdelningar, hvilken på förslag af 1900 års tullstatskommitté trädde i tillämpning från och med år 1905. Af de tullförvaltningar i riket, hvilka äro fördelade å särskilda afdelningar, är det sålunda endast den i Stockholm, som icke står under tulldirektörs öfverinseende; de särskilda tullförvaltningsafdelningarnu därstädes lyda alltså hvar för sig omedelbart under generaltullstyrelsen.

Under anförande, att den af kommissionen ifrågasatta cirkulationen af kammarskrifvare och vaktmästare i Stockholm, Göteborg och Malmö mellan de olika tullförvaltningsafdelningarna i nämnda städer — hvilken cirkulation borde försiggå efter bestämmande af högsta lokala tullmyndighet å vederbörande plats — kunde, hvad anginge Göteborg och Malmö, där tulldirektörer funnes anställda, lätt genomföras men att, hvad beträffade Stockholm, där en sådan cirkulation syntes kommissionen i all synnerhet behöflig, denna anordning icke kunde vidtagas med mindre tulldirektör anställdes därstädes, har kommissionen nu föreslagit, att en af afdelningscheferna vid tullförvaltningen i Stockholm måtte förordnas att, jämte bestridande af innehafvande tjänst, tills vidare under viss tid såsom tulldirektör utöfva chefskap öfver samtliga tullförvaltningsafdelningarna därstädes äfvensom öfver de i Stockholms tullkammardistrikt belägna tullförvaltningar.

Till yttermera stöd för detta förslag anför kommissionen följande.

Anställandet af en tulldirektör i Stockholm syntes äfven ur andra synpunkter högeligen önskvärdt. Gifvet vore, att vid en tullförvaltning, fördelad på flera sidoordnade afdelningar, hvilkas verksamhetsområden dock ofta nära sammanhängde med hvarandra, mången gång fall skulle uppstå, då behof af en öfver afdelningarna ställd chef gjorde sig gällande. Att en sådan chef för närvarande icke funnes, vore säkerligen beroende därpå, att han ansetts umbärlig vid eu förvaltning, förlagd i samma stad som generaltullstyrelsen; men tydligt vore, att generaltullstyrelsen icke kunde i samma mån som en vid själfva förvaltningen anställd chef öfvervaka samarbetet mellan afdelningarna. I mån af trafikens ökning uppstode naturligen allt större antal fäll af stridiga meningar mellan de trafikerande och afdelningarna; och stundom förekomme det no g äfven, att afdeluingar sinsemellan vore af olika åsikt i. en föreliggande fråga. Att det vid sådana tillfällen skulle för alla

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

parter, icke minst för de trafikerande, vara af synnerligen stor fördel och ofta lända till besparing af tid, om vid förvaltningen funnes en öfver afdelningarna ställd chef med befogenhet att i första hand afgöra tvistiga frågor, vore uppenbart.

För behofvet af en tulldirektör i Stockholm synes kommissionen hafva anfört fullgiltiga skäl, hvarför jag ansluter mig till kommissionens i detta hänseende framlagda förslag, som jämväl af generaltullstyrelsen funnits lämpligt och väl grundad!.

I nära samband med ofvanberörda förslag beträffande kam- indragning af marskrifvares och vaktmästares i Stockholm, Göteborg och Malmö ^^‘taretjän. tjänstgöringsskyldighet står ett annat af kommissionen framställdt stema. förslag, som, i motsats till det förra, inverkar på aflöningsstaten och för hvilket jag nu går att redogöra.

A lokalförvaltningens stat finnas, för bestridande af erforderlig uppassning, uppförda 11 kammarvaktmästare, nämligen,

i Stockholm: vid tullkammaren 3, hvilka jämväl uppassa vid uppbördskontoret, vid konfiskations- och kassörskontoret 1 samt vid tullbevakningsinspektionen 1;

i Göteborg: vid tullkammaren 2, vid uppbörd skontoret 1, hvilken uppassar äfven vid konfiskations- och kassörskontoret, samt vid tullbevakningsinspektionen 1;

i Malmö: vid tullkammaren 2, hvilka uppassa äfven vid uppbördssamt konfiskations- och kassörskontoret.

Vid öfriga tullförvaltningar, där behof af uppassning förekommer, bestrides denna af vid bevakningen å vederbörande ort anställd vaktmästare.

Kommissionen föreslår nu, att dessa kammarvaktmästaretj fluster, tillsammans 11 stycken, måtte indragas och i stället uppföras, å tullförvaltningens i Stockholm stat 5, å tullförvaltningens i Göteborg stat 4 och å tullförvaltningens i Malmö stat 2 nya vaktmästaretjänster.

Till stöd för detta förslag anför kommissionen följande.

Kammarvaktmästarnas tjänstgöring kunde, äfven om den i ganska stor utsträckning toge deras tid i anspråk, likväl icke anses jämförlig med de vid bevakningen anställda vaktmästarnas. Också vore aflöningen för de förra bestämd till lägre belopp än aflöningen för de senare. Af den representant för tullverkets betjäntkår, hvilken jämlikt kommissionen lämnadt nådigt bemyndigande tillkallats af kommissionen för upplysningars afgifvande, hade emellertid förslag framställts, att kammarvaktmästarna måtte såväl i aflöningshänseende som i fråga om tjänstgöringsskyldighet likställas med öfriga vaktmästare. Såsom stöd för detta förslag hade anförts, bland annat, att kammarvaktmästarnas knappa aflö-

80 Bestämd arbetstid för bevakning spersonalen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

ning nödgade dem att under sin lediga tid söka biinkomster, vanligen i egenskap af uppassare å restaurationer eller dylikt. Denna bisysselsättning, som i regel ägde rum nattetid, inverkade emellertid ofördelaktigt på tjänsten och kunde knappast sägas rätt anstå en statens tjänsteman. För öfrigt vore den ägnad att förhindra hemlif och kunde därigenom, åtminstone på vissa naturer, lätteligen verka demoraliserande.

Kommissionen hade icke kunnat undgå att finna de skäl, som sålunda anförts för kammarvaktmästarnas likställighet med öfriga vaktmästare, beaktansvärda. Genom kammarvaktmästarnas inryckande i de öfriga vaktmästarnas cirkulation mellan de olika afdelningarna af den förvaltning, där de vore anställda, skulle dessutom vaktmästarekåren i de städer, där kammarvaktmästare funnes, med jämförelsevis obetydlig kostnad för statsverket erhålla en förstärkning, som icke blefve utan betydelse, särskild! genom däraf inträdande möjlighet att något minska natttjänstgöringen för hvarje enskild vaktmästare; och vidare skulle därigenom ytterligare ett steg tagas i den riktning, som förut betecknats såsom önskvärd, nämligen att såväl göromål som extra inkomster blefve så jämnt som möjligt fördelade mellan likställda befattningshafvare å samma plats.

Jämväl för detta förslag, hvilket äfvenledes tillstyrkts af generaltullstyrelsen, finner jag fullgiltiga skäl vara anförda och får fördenskull biträda detsamma.

I sammanhang med nu omförmälda förslag har kommissionen i korthet berört frågan om arbetstiden för bevakningspersonalen. Det hade nämligen, yttrar kommissionen, framförts såsom önskningsmål, att, till undvikande af denna personals öfveransträngning, bestämd arbetstid för densamma måtte fastställas. Ehuruväl det skäl, som åberopats för en sådan bestämmelse, icke kunde frånkännas betydelse, vore det dock, med hänsyn till den högst betydande växling i bevakningsgöromålens omfattning, som föranleddes af trafikens tillfälliga och särskildt af årstiderna beroende ökning eller minskning, icke möjligt att för bevakningspersonalen bestämma en viss arbetstid, hvilken under inga omständigheter skulle iä öfverskridas. Frågan om bestämmandet af arbetstid för denna personal vore emellertid af reglementarisk art och borde därför tagas under ompröfning vid behandling af det förslag till nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket, som förelåge. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden hade kommissionen, som vore förvissad, att vederbörande öfverordnade tullmyndigheter läte sig angeläget vara att träffa sådana anordningar, att öfveransträngning af tullpersonalen i möjligaste mån undvekes, funnit ifrågavarande framställning icke föranleda någon kommissionens åtgärd.

81 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Beträffande denna fråga får jag, under erinran att den dagliga arbetstiden icke kan sammanfalla med den i § 16 mom. 3 och § 19 mom. 2 tullstadgan omförmälda allmänna tjänstgöringstiden, som varar från klockan sju förmiddagen till klockan sex eftermiddagen hvarje söckendag, meddela, att i förut omförmälda förslag till nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket finnes införd bestämmelse om åliggande för vederbörande bevakningsbefäl att vid fördelning af bevakningspersonalen till dag- och nattvakter, bevakning af lossningar och lastningar samt öfriga göromål noggrant aktgifva därpå, att den, som användts till nattvakttjänstgöring, icke därefter beordras till dagvakttjänstgöring, förrän honom beredts tillfälle till nödig hvila. Huruvida någon ytterligare bestämmelse i ändamål att förebygga en alltför stor utsträckning af arbetstiden må kunna meddelas, torde böra blifva föremål för pröfning vid behandlingen af förslaget till tjänstgöringsreglemente. Jag tillåter mig i detta sammanhang framhålla, att i tjänstgöringsreglementet synes, i likhet med hvad som skett i instruktionerna för statens järnvägars och telegrafverkets personal, böra intagas bestämmelse om påföljd, då befattningshafvare genom nedläggande af arbetet utan erhållen ledighet eller afsked eller genom otillbörligt fördröjande af arbetet lägger hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande.

Sist i den afdelning af betänkandet, som handlar om lokaltullförvaltningarnas organisation, har kommissionen yttrat sig öfver ett af chefen för styrelsens tullbehandlings- och upplysnings byrå uppgjordt, af styrelsen öfverlämnadt förslag rörande inrättande inom styrelsen af en årligen återkommande elev- och fortsättningskurs för utbildning i tulltjänsten. I afseende härå torde jag få meddela följande.

På förslag af 1900 års tullstatskommitté uppfördes å tullverkets omkostnadsstat ett anslag af 10,000 kronor till yngre tulltjänstemäns utbildning i tull tjänsten. Med detta anslag afsåg kommittén, att företrädesvis extra ordinarie tjänstemän men äfven extra ordinarie betjente med anställning vid mindre tullförvaltningar skulle, sedan de vunnit erforderlig vana vid göromålen i allmänhet och i den mån de därunder visat intresse och fallenhet för tjänsten, kunna sättas i tillfälle att under någon tid vid tullförvaltningen på någon af de större importorterna ytterligare utbilda sig lmfvudsakligast i tullbehandlingsgöromål. Vidare borde inom vissa gränser åtgärder af mera teoretisk art lämpligen kunna vidtagas, såsom t. ex. anordnande af föreläsningskurser i varukännedom och därmed sammanhängande delar af mekanisk och kemisk teknologi, författningskunskap in. in.

Bih. Ull Itiksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 40 Höft.

Elev- och fortsättningskurs för utbildning i tulltjänsten.

ii

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

I nådig skrifvelse till generaltullstyrelsen den 25 november 1904 äro angående användningen af ofvanberörda anslag meddelade bestämmelser af hufvudsakligen följande innehåll. Vid tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö må å annan ort anställd extra ordinarie eller yngre ordinarie tulltjänsteman äga att, efter vunnet tillstånd, deltaga i göromålen, hvarvid vederbörande chef bör tillse, att erforderlig undervisning och handledning meddelas de sålunda i och för sin utbildning tjänstgörande. Vid packhusinspektionerna i nämnda städer må jämväl ordinarie eller extra ordinarie betjänt vid lokalförvaltning samt gränsbevakning kunna, efter generaltullstyrelsens särskilda medgifvande, få begagna sig af sådan undervisning och handledning. Under tiden från den 15 januari till den 15 april må årligen vid packhusinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö anordnas föreläsningskurser i varukännedom samt därmed sammanhängande delar af mekanisk och kemisk teknologi, hvilka kurser böra vara tillgängliga ej mindre för samtliga tjänstemän vid lokalförvaltningen på platsen än ock för därstädes för utbildning tjänstgörande tjänstemän och betjänte. — Vid annan tullförvaltning anställd tjänsteman eller betjänt, som genom tjänstgöring i någon af nämnda tre städer söker vinna utbildning i tulltjänsten, må kunna af generaltullstyrelsen tilldelas ersättning för verkliga resekostnaden äfvensom understöd för uppehåll å utbildningsplatsen under en tid af högst sex månader med 100 kronor till tjänsteman och 60 kronor till betjänt, allt för månad räknadt.

Enligt hvad kommissionen meddelat, hafva på grund af nu omförmälda bestämmelser under hvart och ett af år 1905 och följande år varit anordnade utbildningskurser för yngre tjänstemän och betjänte i tullverket. I Göteborg och Malmö, särskild! på sistnämnda plats, har dock antalet utbildningssökande varit jämförelsevis mycket obetydligt, och föreläsningskurser hafva i dessa städer varit anordnade endast under år 1905. I Stockholm hafva däremot dylika kurser fortgått under alla åren, livarjämte under åren 1908 och 1909 varit anordnade förevisningar af tullbehandlings- och upplysningsbyråns profsamlingar.

De sålunda vidtagna åtgärderna synas emellertid icke hafva befunnits tillfredsställande. På grund häraf har chefen för styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå — åt hvilken byrå tillämpningen af gällande bestämmelser angående användningen af omförmälda anslag anförtrotts — uttalat såsom sin uppfattning, att genomgående af en elevkurs borde föreskrifvas såsom villkor för antagning såsom extra ordinarie kammarskrifvare vid tullverkets lokalförvaltning, och framlagt ett förslag till bestämmelser dels om en årligen återkommande

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

sådan kurs, dels äfven, då härigenom särskilda utbildningskurser för i tullverkets tjänst redan anställda personer icke blefve umbärliga, om dylika fortsättningskurser. För det sätt, på hvilket dessa kurser skulle anordnas, och de ämnen, hvari undervisning skulle meddelas, har kommissionen å sidorna 108—110 i betänkandet lämnat en närmare redogörelse, till hvilken jag tillåter mig hänvisa. Här må blott framhållas, att kursen skulle stå under ledning af chefen för nyssnämnda byrå såsom föreståndare, i hvilken egenskap det skulle tillkomma honom, bland annat, att anställa erforderliga lärare och i samråd med dessa upprätta timplan äfvensom plan öfver omfånget af kurserna inom de särskilda ämnena.

Kommissionen bär för sin del anfört, att densamma vore lifligt öfvertygad om nyttan och behöfligheten af de föreslagna kurserna. I all synnerhet komme behof af särskild utbildning i packhustjänstgöring och tullbehandlingsgöromål att göra sig gällande, därest den nya, i hög grad specialiserade tulltaxa, hvartill förslag förelåge, komme att träda i kraft. Kommissionen ville därför, utan att yttra sig om detaljerna i det sätt, på hvilket kurserna borde anordnas, uttala sin anslutning i allt hufvudsakligt till det framlagda förslaget.

Förutsättningen för möjligheten att anordna ifrågavarande kurser är tydligen, att därför erforderliga medel varda af Riksdagen beviljade. Kostnaden för kurserna har beräknats till omkring 21,000 kronor årligen, hvartill första året skulle komma en utgift af 6,000 kronor till de i och för kurserna nödiga inventarier och instrument m. m. Kommissionen har vid behandlingen af tullverkets omkostnadsstat hemställt om uppförande i staten af förslagsvis 21,000 kronor såsom anslag till utbildning i tulltjänsten men ansett, att berörda allenast en gång förekommande utgift till instrument in. m. kunde utgå af det å samma stat uppförda anslaget till diverse utgifter.

Anslutande mig till kommissionens uppfattning om nyttan och behöfligheten af ifrågavarande kurser, har jag, då anledning icke föreligger att nu ingå på detaljgranskning af det föreslagna sättet för kursernas anordnande, att vid behandlingen af omkostnadsstaten yttra mig om kommissionens förslag beträffande kostnadernas bestridande.

b. Personal.

Då jag nu öfvergår till kommissionens förslag beträffande personalen vid lokaltullförvaltningen, torde till en början böra återgifvas, hvad kommissionen inledningsvis anfört beträffande de allmänna gran-

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

der, efter Indika kommissionens förslag i detta hänseende blifvit uppgjordt. Kommissionen yttrar härom följande:

»Vid bedömandet af frågan om de förändringar i den vid de särskilda lokaltullförvaltningarna anställda personal, Indika af omständigheterna kunde påkallas, har kommissionen, då i detta hänseende göromålens omfattning och beskaffenhet tydligen måste vara bestämmande, tagit hänsyn i första rummet till den arbetsstatistik, som på kommissionens föranstaltande utarbetats och som sammanfattats i den vid detta betänkande fogade poängtabellen (Bil. I). För pröfning af behofvet utaf ökad personal på vissa platser har ledning jämväl hämtats af den likaledes vid betänkandet fogade tabellen öfver, bland annat, antalet extra ordinarie personal, som under åren 1907 och 1908 varit inkallad i tjänstgöring vid tullförvaltningarna (Bil. III). Vidare hafva af generaltullstyrelsen till kommissionen öfverlämnats dels flertalet af de från tullförvaltningarna inkomna framställningar rörande regleringen af staterna för år 1910, dels ock, sedan på begäran af kommissionen tillfälle beredts förvaltningarna att afgifva yttrande rörande de förändringar i staterna, som under den närmaste tiden kunde synas erforderliga, de yttranden, som i anledning häraf inkommit till styrelsen; och hafva dessa framställningar tagits i öfvervägande vid uppgörandet af förslaget till stater. Då emellertid det antal nya tjänster, som kommissionen därvid funnit sig böra föreslå, hvad beträffar flera tullplatser icke motsvarar hvad af tullförvaltningarna ifrågasatts och icke heller det antal extra ordinarie personal, som användts i ständig tjänstgöring, har detta sin grund i kommissionens allmänna bemödande att under nuvarande förhållanden inskränka antalet nya ordinarie befattningar till hvad som under alla omständigheter synts nödvändigt. Tydligt är ock, att i tullverket, där göromålens omfattning under olika delar af året växlar högst betydligt, icke hela behofvet af arbetskraft kan tillgodoses genom anställande af ordinarie personal utan städse användning af extra arbetskraft måste förekomma i tämligen stor utsträckning. Användandet af extra personal måste äfven, under förutsättning att skälig ersättning beredes densamma för dess arbete, anses fullt berättigadt ur synpunkten af statsverkets intresse att hafva tillgång till personer, hvilkas lämplighet för tjänsten pröfvats under längre, mera oafbruten tjänstgöring. Ehuru det icke torde kunna förnekas, att den tid, som i medeltal förflutit, innan i tullverkets tjänst antagen person kunnat vinna ordinarie anställning, under en följd af år varit längre än som kan anses skäligt, har dock denna tid, såsom framgår af den vid betänkandet fogade befordringsstatistiken (Bil. IV), under de senaste åren visat benägenhet

85 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

att nedgå; och det lärer finnas grundad anledning till antagande, att samma tid skall, i följd af den högst betydande ökning af personalen, som ägt ram särskilt med ingången af etthvart af åren 1907, 1908 och 1909 kunna ytterligare förkortas till i medeltal omkring 8 år, en tidrymd, som icke torde kunna anses oskäligt lång för erhållande af ordinarie tjänst.»

I fråga om tullplatser, vid hvilka någon förändring af personalen icke föreslagits, har kommissionen hänvisat till den å sidorna 298—328 i betänkandet intagna specificerade stat för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning. Såväl i denna stat som i redogörelsen för personalen vid lokaltullförvaltningen hafva hufvudtullförvaltningarna upptagits i samma ordningsföljd som den, hvari de förekomma både i statskalendern och i tullverkets matrikel. Då det ansetts lämpligt att i en afdelning af betänkandet få sammanförda alla de framställda förslagen beträffande lokaltullförvaltningarnas personal, har i kommissionens redogörelse erinrats om de personalförändringar, som betingats af föreslagna organisationsförändringar, äfven i fall, då redan i sammanhang med sistnämnda förslag hemställan gjorts om uppförande i staten af nya eller indragning af befintliga tjänster. I några af de fall, där af tullförvaltning begärts nya tjänster, har kommissionen, oaktadt densamma icke funnit skäl upptaga förslaget såsom sitt, likväl omnämnt de gjorda framställningarna.

Till undvikande af upprepningar och alltför stor vidlyftighet anser jag mig redan nu en gång för alla böra nämna, att generaltullstyrelsen i sitt ofvan flera gånger berörda utlåtande af den 5 november 1909 såväl förklarat sig erkänna giltigheten af de allmänna grunder, hvilka synts kommissionen böra föranleda inskränkning, hvad beträffar flera tullplatser, i det af vederbörande förvaltningar begärda antal tjänster, som äfven förmält sig — med allenast två undantag, nämligen i fråga om tullkammaren i Trelleborg och packhusinspektionen i Göteborg, hvarom mera här nedan — icke hafva något att erinra mot kommissionens förslag beträffande personalen vid lokaltullförvaltningen samt kustoch gränsbevakningen.

För egen del har jag äfvenledes funnit de af kommissionen uttalade allmänna grundsatserna beträffande personalen icke kunna frånkännas giltighet. Vid en allmän granskning af kommissionens förslag i nu ifrågavarande afseende synas de olika intressen — statsverkets, trafikens och personalens — hvilka i frågor af denna art städse förefinnas och i viss mån äro stridande mot hvarandra, hafva blifvit väl afvägda. Hvad kommissionen anfört beträffande personalen å de sär-

Tullkammaren i Stockholm.

Vppbördskontoret i Stockholm.

Nederlagskontoret i Stockholm.

86 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

skilda tullplatserna har jag i hvarje fall funnit väl grundadt och innefatta fullgiltiga skäl för det förslag, kommissionen framlagt. Jag biträder alltså hvad kommissionen i detta hänseende föreslagit, dock med nyss omförmälda, af generaltullstyrelsen ifrågasatta ändringar beträffande personalen vid tullkammaren i Trelleborg och packhusinspektionen i Göteborg, Indika synas mig vara af behofvet påkallade; och torde jag vid sådant förhållande kunna i det följande inskränka mig till att redogöra för hvad kommissionen anfört i fråga om personalen vid hvarje särskild tullplats, med iakttagande, att i fall, då efter afgifvandet af kommissionens förslag framställning beträffande personalen blifvit gjord, sådant ock kommer att af mig omnämnas. I likhet med kommissionen och på af densamma anförda skäl har jag i denna redogörelse erinrat äfven om de redan förut omförmälda personalförändringar, som betingas af föreslagna organisationsförändringar. Jag öfvergår nu till de särskilda förvaltningarna.

Beträffande tullkammaren i Stockholm omförmäler kommissionen, hurusom tullkammaren uppgifvit, att, sedan den nya tullhusbyggnaden i Stadsgården blifvit färdig och kommit i användning, behof af ytterligare en förste kontrollör och två kammarskrifvare komme att föreligga. Då det emellertid ännu icke kunde med visshet bestämmas, när förutsättningen för detta behof af ökad arbetskraft å tullkammaren komme att inträda, samt den föreslagna cirkulationen mellan tullförvaltningsafdelningarna i Stockholm af de därstädes anställda kammarskrifvarna måhända kunde inverka till någon minskning af det för tullkammarens räkning erforderliga antalet dylika tjänstemän, har kommissionen funnit hvad tullkammaren sålunda anfört icke böra föranleda någon åtgärd.

Eu af upp b örds kon t o re t i Stockholm gjord framställning om uppförande å kontorets stat af en med förste kontrollörerna jämnställd tjänsteman har kommissionen, enär frågan härom syntes böra anstå till dess erfarenhet vunnits om den inverkan på göromålen vid kontoret, som öppnandet af tullhuset i Stadsgården kunde utöfva, ansett icke heller böra föranleda någon kommissionens åtgärd.

Beträffande nederlagskontoret i Stockholm har kommissionen funnit den till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten böra med hänsyn till omfattningen och vikten af de å kontoret förekommande göromål ersättas med en förste kontrollörsbefattning. Uteslutet vore icke, anför kommissionen, att, efter tullhusbyggnadens i Stadsgården tagande i bruk, vid nederlagskontoret kunde komma att erfordras någon förstärkning af personalen; men kommissionen hade, i anslutning till hvad som

• Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 60.

anförts i fråga om tullkammaren och uppbördskontoret, icke funnit skäl att upptaga frågan härom.

Vid tullbevakningsinspektionen i Stockholm funnos intill år 1905 anställda två chefer, nämligen en öfverinspektor och en kontrollör. 1900 års tullstatskommitté hemställde emellertid — under framhållande att befälet öfver bevakningspersonalen borde, vid inspektionen liksom vid de tullförvaltningar, där två chefer funnes, utöfvas af allenast en chef — att kontrollörstjänsten måtte indragas. Så skedde ock vid regleringen af staten för år 1905, ehuruväl af särskild anledning den dåvarande kontrollören berättigades att kvarstå såsom kontrollör vid inspektionen med bibehållande af aflöningen å 1904 års stat. Efter det denne tjänsteman år 1908 aflidit, har antalet vid inspektionen anställda tjänstemän utgjort det i 1905 års stat upptagna, eller en öfverinspektor såsom chef, två bevakningskontrollörer och en kammarskrifvare.

Beträffande denna förvaltningsafdelning omförmäler kommissionen, att hemställan gjorts om uppförande å densammas stat af en öfverkontrollörstjänst, hvars innehafvare skulle, jämte öfverinspektoren, utöfva befäl öfver tullbevakningspersonalen i Stockholm. Till stöd härför hade åberopats, att öfverinspektoren på grund af de trägna göromål, som chefskapet öfver bevakningspersonalen i Stockholm medförde, icke kunde medhinna att så ofta som önskligt vore företaga inspektionsresor till honom underlydande stationer och kustbevakningspersonal i Stockholms skärgård. För den händelse anställandet af en öfverkontrollör icke funnes lämpligt, ansåge inspektionen, att öfverinspektoren borde helt och hållet befrias från öfverinseendet öfver bevakningspersonalen i skärgården.

Kommissionen har, under hänvisning till sitt tidigare omnämnda förslag beträffande öfverkontrollörstjänsternas indragning, funnit framställningen om uppförande å inspektionens stat af en dylik tjänst så mycket mindre böra föranleda åtgärd, som olämpligheten af det dubbla chefskapet framträdde skarpast just i fråga om befälet öfver en talrik bevakningspersonal, och erinrar i sammanhang därmed, att, därest i enlighet med kommissionens förslag tulldirektör blefve anställd i Stockholm, denne skulle öfvertaga det öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektionen för närvarande tillkommande förmanskapet öfver vissa tullplatser i Stockholms skärgård. — Beträffande inspektionens alternativt framställda förslag, att öfverinspektoren måtte helt och hållet skiljas från öfverinseendet öfver bevakningspersonalen i skärgården, har kommissionen yttrat sig därom vid behandlingen af frågan om kustbevakningens organisation.

Tullbevakningsinspektionen i Stockholm.

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Sedermera har inspektionen i sitt till generaltullstyrelsen afgifna yttrande angående inspektionens stater för år 1911 — hvarom i styrelsens underdåniga utlåtande af den 5 november 1909 förmäles -— hemställt om uppförande å inspektionens stat af ytterligare en bevakningskontrollörstjänst. Till stöd för denna hemställan har inspektionen anfört, att sedan ofvannämnde vid inspektionen anställde tjänsteman i chefställning, kontrollören C. S. Holmin — hvilken, ehuru från ingången af år 1905 uppförd å indragningsstat, på grund af Riksdagens särskilda medgifvanden kvarstått såsom tjänstgörande hos inspektionen mot åtnjutande af särskilt aflöningstillägg utöfver det å indragningsstaten för honom uppförda lönebelopp — den 26 april 1908 aflidit, en extra ordinarie tjänsteman varit inkallad i tjänstgöring hos inspektionen; att inspektionen härigenom och med begagnande af den hos inspektionen anställde kammarskrifvarens åtagande att utan särskild ersättning bestrida med bevakningskontrollörstjänst förenade göromål lyckats hittills undgå större rubbningar i arbetet men att, såsom äfven styrelsen i underdånig skrifvelse den 24 oktober 1908 angående tullverkets utgiftsstater för år 1910 framhållit, nämnda anordning gifvetvis ingalunda kunde anses tillfredsställande; att inspektionen fördenskull hos styrelsen gjort framställning om vidtagande af åtgärd för uppförande å inspektionens stat af en öfverkontrollörstjänst, hvilken framställning dock af principiella skäl icke vunnit understöd af kommissionen för granskning af tullverkets stater, till hvilken framställningen öfverlämnats af styrelsen; samt att, då inspektionen icke ansåge för tullverkets säkerhet betryggande, att de talrikt till Stockholm ankommande styckegodslastade fartygen invisiterades af uppsyningsmän, och tre personer ansåges erforderliga för nöjaktigt förrättande af dessa invisitationer jämte öfriga bevakningskontrollörerna åliggande göromål — i följd hvaraf åt kammarskrifvaren hos inspektionen måst, såsom ofvan antydts, uppdragas att bestrida bevakningskontrollörs göromål — inspektionen ansåge uppförande å dess stat af en ny bevakningskontrollörstjänst såsom ersättning för den vid Holmins afgång bortfallna kontrollörstjänsten vara af behofvet påkalladt.

Generaltullstyrelsen, som icke funnit skäl biträda inspektionens nu omförmälda framställning, har till stöd härför anfört följande. Det kunde visserligen ej bestridas, att den af inspektionen omförmälda anordningen måste anses föga tillfredsställande; men detta omdöme gällde dock förhållandena vid inspektionen, sådana de för närvarande vore. Då emellertid öfverinspektoren vid inspektionen enligt kommissionens förslag skulle befrias från honom nu åliggande öfverinseende öfver

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

personalen vid vissa tullplatser i Stockholms skärgård (sid. 103 i betänkandet) samt tillika erhålla biträde vid utöfvandet af det honom tillkommande befälet öfver kustbevakningspersonalen därstädes (sid. 155 och 156), hölle styrelsen före, att med frågan om inrättande af någon ny tjänst hos inspektionen borde anstå, till dess erfarenhet vunnits, i hvad mån nyssberörda förslag kunde inverka på förhållandena därstädes. Mot hvad styrelsen sålunda anfört har jag icke något att erinra. Slutligen har, enligt hvad kommissionen omförmäler, inspektionen hemställt om uppförande å dess stat af tio nya vaktmästaretjänster. Med hänsyn dels därtill, att med 1909 års ingång tio nya dylika tjänster inrättats vid inspektionen, hvarigenom antalet inkallade extra ordinarie vaktmästare kunnat i väsentlig mån minskas, dels ock till förslagen beträffande vid tullförvaltningen i Stockholm anställda vaktmästares tjänstgöringsskyldighet och kammarvaktmästarnas ersättande med vaktmästare, har kommissionen icke biträdt inspektionens ifrågavarande framställning.

Kommissionens af mig biträdda förslag angående tullförvaltningen i Stockholm innebär sålunda och med iakttagande af hvad beträffande denna förvaltning föreslagits i fråga om organisationsförändringar följande: att en tulldirektör anställes vid tullförvaltningen; att öfverkontrollörstjänsten vid nederlagskontoret indrages och ersättes med en förste kontrollörstjänst; samt

att fem kammarvaktmästaretjänster indragas och att å förvaltningens stat i stället uppföras fem nya vaktmästaretjänster.

Vid tullkammaren i Nyköping äro å ordinarie stat uppförda en tullförvaltare, en kammarskrifvare och fyra vaktmästare, hvarjämte från och med början af år 1906 därstädes varit anställd en biträdande kammarskrifvare.

Jag anser mig böra här nämna, att sedan lång tid tillbaka plägat vid tullförvaltningar, där ökadt behof af arbetskraft gjort sig gällande under någon längre tid, under benämningen biträdande kammarskrifvare anställas extra ordinarie tjänstemän, hvilka oftast förrätta samma tjänstgöring som ordinarie kammarskrifvare men icke äro uppförda å ordinarie stat utan åtnjuta arfvode från ett å aflöningsstaten uppfördt förslagsanslag till vikariatsersättning, extra biträden m. m. För närvarande utgår sådant arfvode med 1,800 kronor om året.

Kommissionen har nu uttalat såsom sin uppfattning, dels att, där icke särskilda omständigheter annorlunda föranleda, biträdande kammarskrifvarebefattning, hvaraf stadigvarande behof förefinnes och hvars innehafvare fullgör samma tjänstgöring som ordinarie kammarskrifvare, Bih. till Riksd. Prot. 1910. ' 1 Samt. 1 Afd. 40 Höft. 12

Tullkammaren i Nyköping.

Tullkammaren i Södertälje,

Tullkammaren i Eskilstuna.

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

bör uppföras å ordinarie stat, dels ock att vid tullkamrar, där tullförvaltaren är ensam tjänsteman men trafiken medfört stadigvarande behof af arbetsbiträde åt denne, hvilket måst tillgodoses genom anställande af biträdande kammarskrifvare eller ständig inkallning af extra ordinarie kammarskrifvare, en kammarskrifvaretjänst bör uppföras i staten.

Med tillämpning af förstnämnda grundsats och under åberopande däraf, att det i följd af nådiga brefvet den 20 juli 1888 ålåge tullförvaltaren i Nyköping att äfven vid tullstationen i Oxelösund verkställa tullbehandling af dit inkommande gods af viss beskaffenhet och att vid sådana tillfällen, hvilka under de senare åren allt oftare förekommit, det måst uppdragas åt biträdande kammarskrifvaren att sköta göromålen antingen å tullkammaren eller i packhuset, har kommissionen, med hänvisning tillika till tullkammarens i Nyköping jämförelsevis höga plats å poängtabellen, hemställt, att ytterligare en för denna tullkammare afsedd kammarskrifvaretjänst måtte inrättas, mot det att biträdande kammarskrifvarebefättningen därstädes indrages.

Tullkammaren i Södertälje har, enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler, i afgifvet yttrande angående tullkammarens stat för år 1911 hemställt om inrättande af en kammarskrifvaretjänst och till stöd härför åberopat hufvudsakligen, att arbetet vid tullkammaren i följd af stadens tillväxt och industriella utveckling under de senaste åren ökats i så hög grad, att tullförvaltaren såsom varande ensam tjänsteman icke medhunne att handlägga göromålen både i packhuset och på tullkammaren, i följd hvaraf stadigvarande behof af arbetsbiträde åt tullförvaltaren förelåge.

Generaltullstyrelsen har, under anförande, att tullkammaren syntes hafva grundat denna framställning på kommissionens här ofvan återgifna uttalande rörande förutsättningen för inrättande af ordinarie kammarskrifvaretjänst vid tullkamrar, där tullförvaltaren vore ensam tjänsteman, framhållit, att enligt den vid betänkandet fogade bilagan III inkallning vid tullkammaren af en extra ordinarie kammarskrifvare icke under åren 1907 och 1908 beliöft utan afbrott förekomma och att så varit förhållandet äfven under år 1909. I följd häraf har styrelsen ansett, att med inrättande af en kammarskrifvaretjänst vid tullkammaren i Södertälje borde tills vidare anstå.

Denna styrelsens uppfattning finner jag mig böra biträda.

Å tullkammarens i Eskilstuna ordinarie stat äro allenast två befattningshafvare uppförda, nämligen tullförvaltaren och en vaktmästare. Härförutom har dock sedan början af år 1907 varit anställd en biträdande kammarskrifvare. Då sålunda ofvan omförmälda förutsättning för upp-

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

förande af en kaminarskrifvaretjänst föreligger, har kommissionen hemställt, att vid tullkammaren måtte inrättas en sådan tjänst i utbyte mot biträdande kammarskrifvarebefattningen.

Å tullkammarens i Norrköping stat äro uppförda följande ordinarie befattningshafvare, nämligen: en tullförvaltare, en öfverkontrollör, en kontrollör, sex kammarskrifvare, två uppsyningsman och sexton vaktmästare. Härjämte äro å tullkammaren anställda två biträdande kammarskrifvare.

Beträffande denna tullförvaltning anför kommissionen följande:

»Under hänvisning till hvad ofvan hemställts beträffande indragning af vissa öfverkontrollörstjänster, däribland den vid tullkammaren i Norrköping, föreslår kommissionen, att i stället för berörda tjänst å tullkammarens stat uppföres en förste kontrollörstjänst. Enligt livad kommissionen förut angifvit, bör innehafvaren af denna tjänst förestå packhusafdelningen af tull förvaltningen. Vid en förvaltning, där göromålen, såväl å tullkammar- som å packhusafdelningen, äro af så betydande omfattning och så kräfvande beskaffenhet, som, enligt hvad af poängtabellen framgår, förhållandet är i Norrköping, böra emellertid enligt kommissionens åsikt finnas å hvardera af dessa afdelningar en förste kontrollör och en kontrollör. Kommissionen har därför funnit sig böra föreslå, att å tullkammarens stat uppföres dels ytterligare eu förste kontrollörstjänst, dels en ny kontrollörsbefattning.

Enligt hvad tullkammaren uppgifvit, hafva de båda biträdande kammarskrifvarna måst användas i lika trägen tjänstgöring som innehafvarna af ordinarie kammarskrifvarebefattningar; och har tullkammaren fördenskull hemställt om inrättande af två nya kammarskrifvaretjänster. Vid bifall till hvad kommissionen ofvan hemställt beträffande förstärkning af tullpersonalen i Norrköping, torde likväl uppförande i staten af en ny kammarskrifvaretjänst därstädes i utbyte mot bemälda båda biträdande kammarskrifvarebefattningar vara tillfyllestgörande; och vill kommissionen fördenskull härom framställa förslag.

Alltsedan senare hälften af år 1905 har en af de i Norrköping anställda vaktmästarna haft i uppdrag att tjänstgöra i packhuset i egenskap af extra ordinarie uppsyningsman med bibehållande af sin vaktmästareaflöning. Tullkammaren har, under framhållande, att denna anordning medfört stor fördel och att en förman för vaktmästarna i packhuset med uppgift att jämväl hålla ordning å godset numera icke kunde undvaras, hemställt, att en ordinarie uppsyningsmanstjänst för packhusets behof måtte inrättas. Denna tullkammarens hemställan har kommissionen funnit sig böra biträda.

Tullkammaren i Norrköping.

92 Tullkammaren i Kalmar.

Tullkammaren i Västervik.

Tullinspektionema i Klinte och Slite.

Tullkammaren i Karlskrona.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Då, enligt hvad tabellen Bil. III utvisar, vid tullbevakningen i Norrköping måst i tjänstgöring användas ett afsevärdt antal extra ordinarie vaktmästare, har kommissionen, i likhet med tullkammaren, ansett två nya vaktmästaretjänster böra uppföras å tullkammarens stat.»

Kommissionens af mig biträdda förslag beträffande tullkammaren i Norrköping innefattar sålunda:

att öfverkontrollörstjänsten ersättes med en förste kontrollörstjänst; samt

att, med indragning af två biträdande kammarskrifvarebefattningar, å tullkammarens stat uppföras ytterligare följande tjänster, nämligen: en förste kontrollörstjänst, en kontrollörstjänst, en kammarskrifvaretjänst, en uppsyningsmanstjänst samt två vaktmästaretjänster.

Beträffande tullkammaren i Kalmar föreslår kommissionen, dels att öfverkontrollörstjänsten måtte, med hänsyn till tullkammarens betydelse och omfattningen af därstädes förekommande göromål, ersättas med en förste kontrollörsbefattning, dels ock, i öfverensstämmelse med kommissionens förut omförmälda uppfattning, att i stället för en år 1907 inrättad biträdande kammarskrifvarebefattning, å tullkammarens stat måtte uppföras en ny kanon arskrifvaretjänst.

Med förmälan att för genomförande af den utaf kommissionen ifrågasatta anordning beträffande uppbördens handhafvande — för hvilket förslag jag förut redogjort — erfordrades, att den vid tullkammaren i Västervik anställde kammarskrifvaren befriades från honom nu åliggande skyldighet att utöfva befäl öfver tullbevakningen därstädes men att, på grund af de lokala förhållandena och den jämförelsevis betydliga sjöfarten i Västervik, en särskild förman för tullbevakningen därstädes icke kunde undvaras, har kommissionen föreslagit, att å tullkammarens stat måtte uppföras en uppsyningsmanstjänst.

Under erinran om förslaget rörande tullinspektionernas i Klinte och Slite förändring till tullstationer föreslår kommissionen, dels att tullinspektorstjänsterna måtte ersättas med uppsyningsmanstjänster, dels ock att två vaktmästare tjänster, eu å hvardera platsen, måtte indragas.

Beträffande tullkammaren i Karlskrona hemställer kommissionen, att den till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten måtte, med hänsyn till beskaffenheten af de vid tullkammaren förekommande göromål, ersättas med en kontrollörstjänst.

Tullkammaren har emellertid, enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler, hemställt, att berörda öfverkontrollörstjänst måtte i stället ersättas med en förste kontrollörstjänst, och till stöd för denna hem-

93 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

ställan åberopat, att det poängtal, som af kommissionen tilldelats tullkammaren, icke vore ett exakt uttryck för uppbördens storlek och de alltjämt växande göromålens myckenhet, enär däri icke komme till synes den i Karlskrona förekommande mycket stora införseln af hvarjehanda artiklar till flottan, livilka på grund af nådiga medgifvanden finge tullfritt införas och livilkas tullbehandling och noggranna kontrollering med de lämnade uppgifterna kräfde mycket och tidsödande arbete; att, därest detta förhållande beaktats och i sammanhang därmed ett högre tillägg för mera kräfvande förtullningar tillgodoräknats tullkammaren, poängtalet för tullkammaren skulle ökats med minst ett tiotal; samt att Karlskrona utmärkte sig för synnerligen höga lefnadskostnader och hyrespriser, hvilket vore en naturlig följd af stadens egenskap af landets näst största garnisonsort.

Generaltullstyrelsen har, under förmälan att styrelsen icke af hvad tullkammaren sålunda anfört funnit sig öfvertygad om nödvändigheten af den föreslagna ändringen i kommissionens förslag, förklarat sig icke kunna tillstyrka densamma.

Icke heller jag finner hvad tullkammaren anfört innefatta anledning att ifrågasätta ändring i kommissionens förslag beträffande det sätt, på hvilket öfverkontrollörstjänsten vid ifrågavarande tullkammare skulle ersättas.

Den till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten vid tullkammaren i Karlshamn anser kommissionen kunna tillfyllestgörande ersättas med eu kammarskrifvaretjänst. Ehuru i denna stad rådde en tämligen liflig sjöfart, vore dock — yttrar kommissionen — göromålen vid tullkammaren i öfrigt af jämförelsevis mindre omfattning; och deras beskaffenhet gåfve icke någon särskild anledning till antagande, att desamma icke skulle kunna, efter genomförandet af kommissionens förslag beträffande uppbördens handhafvande, nöjaktigt bestridas äfven utan att vid tullkammaren anställdes ytterligare en kontrollör förutom den, som med ingången af år 1909 uppförts å tullkammarens stat. En vid tullkammaren inrättad biträdande kammarskrifvarebefattning ansåge kommissionen böra uppföras å ordinarie stat, enär stadigvarande behof af denna befattning förelåge och dess innehafvareo fullgjorde enahanda tjänstgöring som ordinarie kammarskrifvare. — A tullkammarens stat skulle sålunda, med indragning af öfverkontrollörstjänsten och biträdande kammarskrifvarebefattningen, uppföras två nya kammarskrifvaretjänster.

Under åberopande af samma skäl, som anförts vid behandlingen af tullkammarens i Eskilstuna stat, hemställer kommissionen, att vid

Tullkammaren i Karlshamn.

Tullkammaren i Solsesborg.

Tullkammaren i Ahus.

Tullkammaren i Malmö.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tullkammaren i Sölvesborg måtte inrättas en kammarskrifvare tjänst i utbyte mot en å tullkammarens stat uppförd biträdande kammarskrifvarebefattning.

Beträffande tullkammaren i Åhus — å hvars stat äro uppförda följande ordinarie tjänstemän, nämligen: en tullförvaltare, en öfverkontrollör och en kammarskrifvare, hvarjämte vid tullkammaren finnes anställd en biträdande kammarskrifvare — hemställer kommissionen, att den till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten måtte ersättas med en kontrollörstjänst. Innehafvaren af denna skulle, yttrar kommissionen, efter genomförandet af den ifrågasatta anordningen beträffande uppbördens handhafvande kunna disponeras för tjänstgöring i packhuset. Vid sådant förhållande saknade kommissionen anledning biträda en af tullkammaren gjord hemställan om inrättande af en för packhuset afsedd kontrollörstjänst i utbyte mot kammarskrifvaretjänsten. — På förut åberopade skäl föreslår kommissionen vidare, att biträdande kammarskrifvarebefattningen vid tullkammaren måtte uppföras å ordinarie stat.

Vid tullkammaren i Malmö äro anställda följande befattningshafvare å ordinarie stat, nämligen: en tullförvaltare, en öfverkontrollör, två kontrollörer, elfva kammarskrifvare och två kammar vaktmästare. Tullkammaren har emellertid, enligt hvad kommissionen omförmäler, hemställt, att å tullkammarens stat måtte uppföras två nya kontrollörstjänster, och till stöd härför åberopat, att de göromål, som tillkomme den ene af de båda kontrollörerna — den andre vore afsedd för och fullt upptagen af göromålen vid utgående expeditionen — på senare tiden så vuxit i omfattning, att det blifvit nödvändigt att åt kammarskrifvare öfverlåta sådana ur kontrollsynpunkt synnerligen viktiga göromål som afprickningen i inkommande journalen af den å uppbördskontoret för dagen influtna uppbörden samt de månatliga balanslistornas upprättande. Åtskilliga andra göromål — såsom månadsstatistikens upprättande, inkommande journalens nummerafslutning, afprickning å märkrullorna af alla till tullbehandling angifna kolly samt upprättande af restantielista för kontroll däröfver, att allt infördt gods vederbörligen redovisades — vore ock af så maktpåliggande beskaffenhet, att de borde vara anförtrodda åt en äldre, erfaren tjänsteman, alltså en kontrollör.

Hvad tullkammaren sålunda anfört rörande behofvet af förstärkt arbetskraft vid densamma, vore, anför kommissionen, visserligen beaktansvärdt. Men då från och med ingången af år 1909 å tullkammaren inrättats en ny kontrollörstjänst samt det kunde antagas, att en del af de utaf tullkammaren omförmälda göromål skulle kunna på ett tillfredsställande sätt bestridas af en kammarskrifvare, hade kommissionen

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 60. 95

icke funnit anledning att i vidare mån understödja tullkammarens hemställan, än att kommissionen föresloge, att å tullkammarens stat måtte uppföras en ny koutrollörstjänst.

En af packhusinspelctionen i Malmö under åberopande af ett snart inträdande behof af utvidgade packhuslokaler gjord framställning om ökning af personalen med minst fem kontrollörer och fem kammarskrifvare har kommissionen ansett icke böra föranleda någon åtgärd, enär frågan om en så betydande förstärkning af sagda personal, af hvilken med 1909 års ingång tillkommit två kontrollörer och två kammarskrifvare, borde anstå åtminstone till dess visshet kunde vinnas, när de förhållanden, som skulle betinga behofvet af förstärkningen, kunde blifva en verklighet.

Enligt hvad kommissionen omförmäler har tullbevaknivgsinspelitionen i Malmö — under anförande att, oaktadt den ordinarie bevakningspersonalen med ingången af år 1909 afsevärdt ökats, nämligen med en uppsyningsman och tio vaktmästare, behof af ytterligare förstärkning dock kvarstode, om personalen skulle kunna stå i någorlunda rimlig proportion till de allt mer och mer ökade göromål, som lades på densamma, synnerligast, genom tilltagande trafik nattetid, hvilken medgåfve ringa tillfälle till hemlif och ofta föranledde, att ofullständig hvila tillgodokomme den under dagens lopp rätt ansträngda personalen — hemställt, att å inspektionens stat måtte uppföras ytterligare en uppsyningsman och fem vaktmästare.

Vid behandlingen af denna framställning har kommissionen föreslagit, dels att å tullförvaltningens stat måtte uppföras tre nya vaktmästaretjänster, dels ock att vid tullbevakningsinspektionen måtte inrättas eu ny uppsyningsmanstjänst.

Till stöd för detta förslag anför kommissionen följande.

Den förstärkning af bevakningspersonalen i Malmö, hvilken, på sätt inspektionen omförmält, inträdt med ingången af år 1909, syntes kommissionen icke motsvara behofvet. Under år 1908 hade vid bevakningen varit anställda fem biträdande vaktmästare, hvilka indragits med utgången af året. Då dessa fullgjort samma tjänstgöring som ordinarie vaktmästare, hade sålunda förstärkningen af vaktmästarekåren i själfva verket allenast belöpt sig till fem vaktmästare. Men då, förutom nämnda fem biträdande vaktmästare, under år 1908 i tjänstgöring användts dels under hela året 12 extra ordinarie vaktmästare, dels under större delen däraf ytterligare 4 dylika betjänte, dels ock icke mindre än 4 extra ordinarie vaktmästare till ständig nattjänstgöring och 2 dylika till sådan tjänstgöring under större delen af året, ville det synas kommissionen, att

Packhusinspektionen i Malmö.

Tullbevakning sinspektionen i Malmö.

Tullkammaren i Landskrona.

96 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

användandet af extra personal vid tullbevakningen i Malmö fortfarande måste blifva större, än som kunde anses lämpligt. Detta antagande bekräftades ock af kommissionen tillhandakomma uppgifter rörande antalet inkallade extra ordinarie vaktmästare under första kvartalet af år 1909, livilka uppgifter utvisade, att 11 extra ordinarie vaktmästare under sagda tid varit använda i ständig tjänstgöring. Till jämförelse kunde nämnas, att under januari, februari och mars månader år 1908 antalet i tjänstgöring inkallade extra ordinarie vaktmästare utgjort respektive 12, 17 och 16. Att såsom inspektionen uppgifvit, trafiken nattetid vore stadd i tilltagande, framginge däraf, att, medan antalet af extra ordinarie vaktmästare förrättade nattvakter under första kvartalet år 1908 utgjort 488, antalet af dylika nattvakter under motsvarande del af år 1909 stigit till 712. Kommissionen ansåge därför, att ytterligare någon förstärkning af ifrågavarande personal borde vidtagas; dock syntes denna förstärkning, med hänsyn till den anordning, kommissionen föreslagit i fråga om vaktmästarnas tjänstgöringsskyldighet och kammarvaktmästarnas ersättande med vaktmästare, kunna, hvad vaktmästaretjänsterna beträffade, inskränkas till tre dylika.

För beredande af nöjaktig uppsikt öfver bevakningspersonalens tjänstgöring inom det vidsträckta hamnområdet i Malmö och med hänsyn till de särskilda kraf på personalens duglighet och omdömesförmåga, som föranleddes af den i Malmö förekommande betydliga resandetrafiken, ansåge kommissionen erforderligt, att å tullbevakningsinspektionens stat blefve uppförd ytterligare en uppsyningsmanstjänst.

Kommissionens af mig biträdda förslag beträffande tullförvaltningen i Malmö innebär sålunda — med iakttagande af de föreslagna organisationsförändringarna i den man de beröra denna förvaltning — följande:

att å tullkammarens stat uppföres en ny kontrollörstjänst;

att å tullbevakningsinspektionens stat uppföres en ny uppsyningsmanstjänst;

att å tullförvaltningens stat uppföras tre nya vaktmästaretjänster;

samt

att två kammarvaktmästaretjänster indragas och att å förvaltningens stat i stället uppföras två nya vaktmästaretjänster.

Beträffande tullkammaren i Landskrona anför kommissionen, att den till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten borde ersättas med en tjänst, hvilken på grund af denna tullkammares betydenhet icke borde vara af lägre grad än förste kontrollörs, och föreslår fördenskull, att å tullkammarens stat måtte uppföras en förste kontrollörstjänst i stället för öfverkontrollörstjänsten.

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Å tullkammarens i Hälsingborg stat äro uppförda följande ordinarie befattningshafvare, nämligen: en tullförvaltare, en öfverkontrollör, tre kontrollörer, tio kammarskrifvare, två uppsyningsman och tjugutre vaktmästare. Vidare finnes vid tullkammaren anställd en biträdande kammarskrifvare, hvarjämte såsom arfvode till erforderligt skrifbiträde utgår ett anslag af 800 kronor årligen.

Beträffande denna förvaltning anför kommissionen följande:

»Hänvisande till hvad förut anförts beträffande indragning af vissa öfverkontrollörstjänster, däribland den vid tullkammaren i Hälsingborg, hemställer kommissionen, att å tullkammarens stat måtte uppföras en förste kontrollörstjänst såsom ersättning för öfverkontrollörstjänsten. Under åberopande af hvad kommissionen anfört beträffande personalen vid tullkammaren i Norrköping, föreslår kommissionen ytterligare, att ännu en förste kontrollörstjänst måtte, i utbyte mot en nu befintlig kontrollörsbefattning, uppföras å tullkammarens stat.

Vidare torde, i enlighet med hvad kommissionen i fråga om flera redan behandlade tullförvaltningar anfört, biträdande kammarskrifvaren böra uppföras å ordinarie stat; och torde i sådant fall anslaget till skrifbiträde kunna indragas.

Alltsedan oktober månad 1907 har en af de vid tullbevakningen i Hälsingborg anställda vaktmästarna varit förordnad att, med bibehållande af den till hans vaktmästaretjänst hörande aflöning, tjänstgöra såsom extra ordinarie uppsyningsman vid bevakningen. Då, enligt hvad tullkammaren upplyst, behofvet af denne bevakningsförman allt fortfarande gör sig gällande, föreslår kommissionen, att å stat uppföres ytterligare en uppsyningsmanstjänst.

Under de senare åren hafva 5 å 6 extra ordinarie vaktmästare användts i ständig tjänstgöring vid tullbevakningen i Hälsingborg. Af sådan anledning torde någon förstärkning af bevakningspersonalen böra vidtagas; och föreslår kommissionen därför, att å tullkammarens stat måtte uppföras tre nya vaktmästaretjänster.»

Kommissionens af mig biträdda förslag beträffande tullkammaren i Hälsingborg innebär sålunda:

att öfverkontrollörstjänsten och en kontrollörstjänst indragas;

att i dessa tjänsters ställe i staten uppföras två förste kontrollörstjänster;

att å tullkammarens stat uppföres en ny kammarskrifvaretjänst i utbyte mot biträdande kammarskrifvarebefattningen och det nuvarande skrifbiträdesanslaget; samt

Bih. till liiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft.

Tullkammaren i Hälsingborg.

98 Tullkammaren i Ystad.

Tullkammaren i Trelleborg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

att å stat uppföras en uppsyningsmanstjänst och tre vaktmästaretjänster.

Hvad angår tullkammaren i Ystad föreslår kommissionen, dels att öfverkontrollörstjänsten måtte ersättas med en kontrollörstjänst, dels, på förut anförda skäl, att en å tullkammarens stat uppförd biträdande kammarskrifvarebefattning måtte förändras till en ordinarie kammarskrifvaretjänst.

A tullkammarens i Trelleborg stat äro uppförda följande ordinarie befattningshafvare, nämligen: en tullförvaltare, en öfverkontrollör, två kontrollörer, fyra kammarskrifvare, en uppsyningsman och nio vaktmästare. Vid tullkammaren är dessutom anställd en biträdande kammarskrifvare.

Kommissionen anför beträffande denna tullförvaltning följande:

»Rörelsen vid tullförvaltningen i Trelleborg har under de senare åren betydligt vuxit. Af denna anledning hafva ock flera nya tjänster inrättats vid tullkammaren. Sedan år 1905 har nämligen personalen därstädes förstärkts med icke mindre än två kontrollörer, två kammarskrifvare och två vaktmästare, af hvilka en kontrollör och en kammarskrifvare tillkommit med ingången af år 1909. Det torde emellertid med största sannolikhet kunna förväntas, att den under år 1909 anordnade ångfärjeförbindelsen mellan Trelleborg och Sassnitz skall medföra en betydande ökning af trafiken öfver Trelleborg, såväl af resande som af gods, och att fördenskull behof af ytterligare förstärkning af tullpersonalen därstädes skall inträda. Tullkammaren har ock med styrka framhållit detta förhållande men tillika anfört, att, innan någon tids erfarenhet förelåge, huru de nya trafikförhållandena komme att framträda, det icke kunde med bestämdhet afgöras, i hvad mån tullpersonalen i Trelleborg behöfde förstärkas på grund af ångfärjetrafikens öppnande.

Äfven kommissionen är af den uppfattning, att det behof af ökade arbetskrafter vid tullkammaren i Trelleborg, som må blifva en följd af ofvan omförmälda anledning, icke låter sig på förhand bestämmas. Då härtill kommer, att ett af kommissionen i sådan riktning framlagdt förslag icke skude kunna komma under ompröfning och än mindre träda i verkställighet förr än långt efter den tid, då behofvet framträdt, samt det icke lärer saknas utväg att, på sätt vid flera föregående tillfällen skett, tillgodose ett eventuellt inträdande dylikt behof genom provisoriskt inrättande af erforderliga tjänster, har kommissionen funnit sig icke böra beträffande tullförvaltningen i Trelleborg framlägga något annat

99 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 60.

förslag, än att, i sammanhang med den förut omförmälda indragningen af öfverkontrollörstjänsten därstädes, å tullkammarens stat måtte uppföras en förste kontrollörstjänst.»

Enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler i sitt ofvanberörda den 5 november 1909 afgifna underdåniga utlåtande har tullkammaren hemställt, att tre nya vaktmästaretjänster måtte inrättas vid tullbevakningen i Trelleborg. Till stöd härför har, såsom af berörda utlåtande framgår, tullkammaren anfört, att, på grund af det genom ångfärjeförbindelsen betydligt utvidgade tjänstgöringsområdet och af densamma föranledda ökningen i bevakningsposteringar och nattjänstgöring för tullbevakningen på vidt skilda platser, såsom å bantågen, vid ångfärjan, å bangården och å lossningskajerna, den ordinarie bevakningsstyrkan visat sig otillräcklig; samt att vunnen erfarenhet visat, att, oaktadt tre extra ordinarie vaktmästare alltifrån ångfärjetrafikens öppnande varit inkallade i ständig tjänstgöring, öfveransträngning af bevakningspersonalen, som det jämväl ålåge att biträda vid den omfattande transiteringen af gods, icke kunnat undvikas.

Generaltullstyrelsen bar, under förmälan att enligt styrelsens åsikt fullgiltiga skäl anförts för inrättande af de begärda tjänsterna och att jämväl kommissionen syntes hafva byst den uppfattning, att ångfärjeförbindelsens öppnande skulle komma att medföra behof af ökade arbetskrafter vid tullförvaltningen, tillstyrkt tullkammarens förevarande framställning och vidare anfört, att den af kommissionen anvisade utvägen att tillgodose nämnda behof genom provisoriskt inrättande af tjänster syntes icke behöfva anlitas utan den beböfliga förstärkningen af bevakningspersonalen kunna, därest de begärda tjänsterna blefve från och med år 1911 uppförda i staten, intill dess åvägabringas genom inhållning af extra ordinarie personal, hvartill medgifvande redan lämnats.

Behofvet af ifrågavarande tre vaktmästaretjänster synes mig icke kunna bestridas, hvarför jag tillstyrker uppförande å tullkammarens i Trelleborg stat af ytterligare tre vaktmästaretjänster.

Den å tullkammarens i Halmstad stat nu uppförda, till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten anser kommissionen på grund af denna tullkammares betydenhet och omfattningen af därstädes förekommande göromål böra ersättas med en förste kontrollörstjänst. Vidare föreslår kommissionen af flera gånger nämnd anledning, att en å tullkammarens stat uppförd biträdande kammarskrifvarebefattning måtte ersättas med en ordinarie kammarskrifvaretjänst.

Tullkammaren i Halmstad.

100 Tullförvaltning en i Göteborg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Beträffande tullförvaltningens i Göteborg stat hafva, enligt hvad kommissionen omförmäler, gjorts följande framställningar, nämligen:

af tullkammaren om utbytande af två kammarskrifvaretjänster mot kontrollörstj änster;

af packhusinspektionen om inrättande dels af en ny förste kontrollörstjänst och en ny kontrollörstj änst, i hvilket fall två biträdande kammarskrifvarebefattningar hos inspektionen skulle kunna indragas, dels ock af en ny vaktmästaretjänst; samt

af tullbevakningsinspektionen om inrättande af tio nya vaktmästaretjänster.

Tulldirektören, som tillstyrkt berörda framställningar, dock, hvad tullkammarens framställning angår, med den ändring, att vid inrättande af två nya kontrollörstjänster två biträdande kammarskrifvarebefattningar borde indragas i stället för de af tullkammaren föreslagna två kammarskrifvaretjänsterna, har för egen del hemställt, att å tullbevakningsinspektionens stat måtte, med indragning af en af de nuvarande bevakningskontrollörstjänsterna, uppföras eu öfverkontrollörstjänst med åliggande för innehafvare!! att vara andre föreståndare vid inspektionen.

Hvad först beträffar den af tullkammaren gjorda framställningen, till stöd hvarför hufvudsakligen anförts, att en kontrollör borde vara disponibel såväl för den expedition, hvilken handhade debiteringen af afgifter för gods, som förtullades från nederlag eller transitupplag, som äfven för den expedition, där mottagning af angifningsinlagor och dessas förseende med presentatum försigginge, har kommissionen, under anförande, att nämnda göromål kunde, såsom hittills, på ett tillfredsställande sätt bestridas af äldre, mera erfarna kammarskrifvare, samt med erinran att personalen vid tullkammaren med ingången af år 1909 blifvit förstärkt med icke mindre än en förste kontrollör, en kontrollör och två kammarskrifvare, förklarat sig icke äga anledning att understödja densamma.

Vid behandlingen af 'packhusinspektionens framställning — till stöd hvarför åberopats hufvudsakligen, att vid tullafdelningen för postpaket erfordrades dels en förste kontrollör såsom föreståndare, dels ock ytterligare en vaktmästare äfvensom att det vore af stor vikt att vissa förtullningsexpeditioner, som nu handhades af kammarskrifvare, finge kontrollörer till föreståndare — har kommissionen, efter erinran att personalen vid inspektionen med ingången af år 1909 ökats med tre kontrollörer, fyra kammarskrifvare och en vaktmästare, anfört, att med hänsyn härtill

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

och då de nu begärda tjänsterna syntes kommissionen icke vara af oafvisligt behof påkallade, kommissionen funnit förevarande framställning icke böra föranleda någon åtgärd.

För det af tullbevakningsinspeläionen framställda förslaget om inrättande af tio nya vaktmästaretjänster har, enligt hvad kommissionen meddelar, lämnats följande motivering. Trafiken öfver Göteborg vore stadd i en oafbruten ökning dels på grund af tillkomsten af nya direkta förbindelser med utlandet eller äldre förbindelsers utvidgning, dels ock i följd af åtskilliga nya kaj anläggningar och hamnanordningar. Det vore under sådana förhållanden tydligt, att den ordinarie bevakningsstyrkan ingalunda vore tillräcklig, i all synnerhet som det visat sig nödvändigt att förstärka bevakningen på det stora antal från utrikes ort kommande fartyg, som efter vederbörligt tillstånd för lossning direkt inginge till kanal- och insjöhamnar, samt särskilda bevakningsåtgärder och allt större personal blifvit behöfliga för den ständigt växande utförseln af restitutionsgods. Det inspektionen lämnade medgifvande att i tjänstgöring använda extra personal hade därför måst utnyttjas i ganska stor utsträckning. Sålunda hade under år 1907 omkring 20 och under år 1908 omkring 25 extra ordinarie vaktmästare måst användas i ständig tjänstgöring, hvarförutom ett minst lika stort antal sådana inkallats vid tillfälliga behof. Från och med år 1909 hade visserligen tio nya vaktmästaretjänster blifvit uppförda å inspektionens stat, men då, såsom af nyssnämnda uppgifter framginge, det konstanta behofvet af bevakningspersonal vore vida större samt ytterligare förstärkt personal komme att erfordras, när åtskilliga redan påbörjade hamnarbeten fullbordats, ansåge inspektionen den begärda ökningen vara af oafvisligt behof påkallad.

Hvad inspektionen sålunda anfört, har kommissionen visserligen funnit beaktansvärdt men dock, med hänsyn till förslagen i fråga om vaktmästarnas i, bland andra städer, Göteborg tjänstgöringsskyldighet äfvensom kammarvaktmästarnas ersättande med vaktmästare, ansett det antal nya vaktmästaretjänster, som, förutom det till ersättning af kammarvaktmästarna afsedba, borde uppföras å tullförvaltningens i Göteborg stat, kunna inskränkas till fem.

Af skäl, för hvilka kommissionen redogjort vid behandlingen af tullbevakningsinspektionens i Stockholm stat, har kommissionen icke biträdt det af tulldirektören framställda förslaget om inrättande af en öfverkontrollörsbefattning vid tullbevakningsinspektionen i Göteborg.

Vid afgifvande af yttrande rörande tullförvaltningens i Göteborg stat för år 1911, har, enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler i sitt

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

ofvanberörda yttrande af den 5 november 1909, tulldirektören gjort förnyad framställning om uppförande i staten af följande af de i ofvanberörda framställningar begärda tjänster, nämligen: två kontrollörstjänster å tullkammaren, en förste kontrollörstjänst och en vaktmästaretjänst för pack husinspektionens behof samt, utöfver de af kommissionen föreslagna fem vaktmästaretjänsterna för tullbevakningens behof, ytterligare fem vaktmästaretjänster. För den händelse nyssberörda förste kontrollörstjänst vid packhusinspektionen icke kunde få uppföras i staten såsom én ny tjänst, föresloge tulldirektören, att densamma måtte inrättas i stället för en kontrollörstjänst vid inspektionen, hvilken senare tjänst sålunda då skulle indragas.

Rörande behofvet af de två kontrollörstjänsterna å tullkammaren har åberopats hvad i sådant hänseende anförts såsom stöd för den af kommissionen pröfvade framställningen i samma syfte. Vidkommande åter förslagen om inrättande af nyssberörda tjänster för packhusinspektionens och tullbevakningens behof har i hufvudsak anförts, att uppbörden vid den under packhusinspektionen lydande tullafdelningen för postpaket, hvilken afdelning numera vore inrymd i en särskild, från packhuset afskild lokal, där densamma icke kunde omedelbart öfvervakas af inspektionen, i medeltal under åren 1907 och 1908 öfverstigit 240,000 kronor och alltså uppginge till ett tillräckligt stort belopp för att med hänsyn till ansvaret därför likställa föreståndaren för avdelningen med nuvarande fjärde gradens tullförvaltare; att minst två vaktmästare vore erforderliga i nyssberörda tullafdelning men att endast en ordinarie sådan tjänstinnehafvare kunde disponeras för ändamålet, under det att behofvet i öfrigt måst tillgodoses genom ständig inhållning af en extra ordinarie vaktmästare; att de af kommissionen framlagda förslag rörande vaktmästarnas i Göteborg tjänstgöringsskyldighet och kammarvaktmästarnas ersättande med vaktmästare — hvilka förslag kommissionen, ehuruväl densamma eljest funnit hvad inspektionen i sin till kommissionen öfverlämnade framställning anfört om behofvet af tio nya vaktmästaretjänster vara beaktansvärdt, åberopat såsom skäl för nedsättning af det af inspektionen begärda antalet vaktmästare till fem — icke vore ägnade att tillföra tullbevakningen i Göteborg den ökning i arbetskraft, som, enligt hvad i sagda framställning anförts, vore behöflig, i det att, enär antalet vaktmästare, som behöfde disponeras för tjänstgöring å tullkammaren, uppbördskontoret samt konfiskations- och kassörskontoret äfvensom i packhuset, icke kunde minskas, den reella vinsten af de föreslagna förändringarna endast blefve, att vaktmästarnas nattvakttjänst-

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

göling något lindrades, hvaremot antalet för dagtjänstgöring vid bevakningen disponibla vaktmästare icke på grund af nämnda förslags genomförande komme att ökas.

Af de sålunda gjorda framställningarna har styrelsen förklarat sig icke kunna understödja mer än en, nämligen den om uppförande å packhusinspektionens stat af en förste kontrollörstjänst i utbyte mot en kontrollörstjänst. Detta förslag, hvilket icke innebure någon ökning af personalens antal utan allenast en uppflyttning af en kontrollörstjänst i förste kontrollörsgraden, vore, yttrar styrelsen, förtjänt af afseende. Uppbörden vid tullafdelningen för postpaket, för hvilken afdelning innehafvaren af den ifrågasatta tjänsten skulle vara föreståndare, uppginge nämligen till ett belopp, som öfverstege uppbörden vid ett stort antal af de tullförvaltningar, hvilka af kommissionen hänförts till andra graden, ja, till och med vid några af de till tredje graden hänförda tullförvaltningarna. Visserligen vore göromålen vid en fullständig tullförvaltning i regel af en mera olikartad och mångskiftande beskaffenhet än göromålen vid ifrågavarande tullafdelning, så att ur denna synpunkt det ansvar, som ålåge en tullförvaltare, kunde sägas vara större än ansvaret för föreståndaren vid afdelningen; men å andra sidan borde ihågkommas, att vid afdelningen icke förekomme tullbehandling af några s. k. kassaartiklar, utan att göromålen därstädes uteslutande vore af det slag, för hvilket kommissionen i sin poängtabell tillgodoräknat tullförvaltningarna en tilläggspoäng »för mera kräfvande förtullningar». Då härtill komme, att göromålen vid afdelningen numera, sedan densamma måst flyttas till en lokal, som ej vore belägen i packhusets omedelbara närhet, icke kunde mera stadigvarande öfvervakas af packhusinspektionens föreståndare, ansåge styrelsen för sin del högeligen önskvärdt, att den viktiga och mycket fordrande platsen såsom föreståndare för afdelningen blefve beklädd med en tjänsteman af förste kontrollörs grad. Den sålunda ifrågasatta förändringen i kommissionens förslag till stat för packhusinspektionen skulle, enär en kontrollörstjänst samtidigt skulle bortfalla, förorsaka en ökad kostnad för statsverket af allenast 800 kronor årligen.

Såsom jag redan förut antydt, finner jag behofvet af en för postpaketafdelningen afsedd förste kontrollörstjänst vara, på grund af hvad upplyst blifvit om storleken af uppbörden och beskaffenheten af göromålen vid afdelningen, på ett tillfyllestgörande sätt ådagalagdt. Då detta behof nu visat sig kunna fyllas med en jämförelsevis obetydlig uppoffring för statsverket, finner jag all anledning tillstyrka förslaget om uppförande å packhusinspektionens stat af eu förste kontrollörstjänst i utbyte mot eu kontrollörstjänst. Vid sådant förhållande och då jag i

Tullkammaren i Uddevalla.

Tullkammaren i Borås.

Tullkammaren i Karlstad.

104 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 60.

öfrig! biträder hvad kommissionen föreslagit, innebär min hemställan beträffande tullförvaltningen i Göteborg — inbegripet föreslagna, denna förvaltning berörande organisationsförändringar — följande:

att en å packhusinspektionens stat uppförd kontrollörstjänst indrages och att i stället en förste kontrollörstjänst uppföres i staten;

att å tullförvaltningens stat uppföras fem nya vaktmästare tjänster;

samt

att fyra kammarvaktmästaretjänster indragas och att å förvaltningens stat i stället uppföras fyra nya vaktmästaretjänster.

Beträffande tullkammaren i Uddevalla anför kommissionen, att den därstädes anställde kammarskrifvaren borde, liksom kammarskrifvaren vid tullkammaren i Västervik och af samma skäl, som i fråga om denne senare omförmälts, befrias från honom nu åliggande bevakningsbefäl. Då emellertid de lokala förhållandena i Uddevalla hamn och den ganska lifliga trafiken därstädes påfordrade anställandet af en bevakningsförman, föresloge kommissionen, att å tullkammarens stat måtte uppföras en uppsyningsmanstjänst. Vid sådant förhållande skulle den vid tullkammaren nu anställde biträdande kammarskrifvaren kunna undvaras och denna befattning alltså indragas.

Tullkammaren i Borås har, enligt hvad kommissionen om förmäler, hemställt, att en kontrollör med hufvudsaklig tjänstgöring i packhuset måtte anställas vid tullkammaren. Då emellertid vid genomförande af det förändrade sätt för uppbördens handhafvande, som kommissionen vid behandlingen af frågan om vissa öfverkontrollörstjänsters indragning föreslagit, tullförvaltaren i Borås skulle kunna i mera utsträckt omfattning ägna sig åt packhusgöromålen, har kommissionen icke biträdt tullkammarens nyssnämnda förslag. Däremot har kommissionen, på förut anförda grunder, föreslagit, att eu hos tullkammaren befintlig biträdande kammarskrifvarebefattning måtte ersättas med en ordinarie kammarskrifvare tj änst.

Beträffande tullkammaren i Karlstad hemställer kommissionen, att i stället för den till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten måtte å tullkammarens stat uppföras eu kontrollörstjänst. En af tullkammaren gjord framställning, att den kammarskrifvaretjänst, hvars innehafvare närmast förestode packhusgöromålen, måtte utbytas mot en kontrollörstjänst, har kommissionen funnit sig icke böra biträda, enär dels innehafvaren af den i stället för öfverkontrollörstjänsten inrättade kon troll örstjänsten borde, i enlighet med förut uttalade grundsatser, användas för packhusgöromål, dels ock göromålen vid tullkammaren kunde förväntas blifva väsentligt minskade i följd af den förändrade ställning, tull-

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

kamrarna i Mon och Charlottenberg samt gränsstationerna i Karlstads tullkammardistrikt skulle intaga.

Hvad tullkamrarna i Mon, Charlottenberg, Storlien och Riksgränsen beträffar föreslår kommissionen, under erinran om förut omförmälda förslag rörande förändring i dessa tullkamrars ställning, att, med indragning af nu befintliga kontrollörstjänster, å hvar och en af dessa tullkamrars stat måtte uppföras en tullförvaltaretjänst.

Å tullkammarens i Örebro stat äro uppförda en tullförvaltare, två kammarskrifvare, däraf en med bevakningsbefäl, och två vaktmästare, hvar]ämte vid tullkammaren är anställd en biträdande kammarskrifvare. Tullkammaren har, enligt hvad kommissionen omförmäler, hemställt, att en för packhuset afsedd kontrollörstjänst måtte uppföras å dess stat och till stöd för denna hemställan anfört hufvudsakligen, att packhusgöromålen vore ganska omfattande, så att tidtals två expeditioner måst anordnas; att tullförvaltaren icke kunde förestå expedition i packhuset och samtidigt handhafva uppbörden; samt att, på grund af de införda varornas beskaffenhet, den ständiga expeditionen i packhuset vore af lika stor betydelse som en vågexpedition i ett större tullpackhus och därför borde förestås af en tjänsteman i kontrollörsgrad.

Kommissionen framhåller i anledning häraf, att, såsom poängtabellen utvisar, packhusgöromålen i Örebro äro af en i förhållande till uppbördens storlek och tullkammarens hela poängtal större omfattning än i de flesta andra städer. På grund häraf och då den ojämförligt största delen af införseln utgöres af s. k. sorteringsgods, hvars tullbehandling ställer stora anspråk på tjänstemannen, understödjer kommissionen tullkammarens förslag och hemställer, att en kontrollörstjänst måtte uppföras å densammas stat. Vid sådant förhållande skulle biträdande kammarskrifvarebefattningen kunna indragas.

Vidkommande tullkammarens i Gäfle stat hemställer kommissionen, att den till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten måtte, på grund af denna tullkammares betydenhet, ersättas med en förste kontrollörstjänst, äfvensom att, af förut flera gånger andragna skäl, en biträdande kammarskrifvarebefattning måtte uppföras å ordinarie stat, då jämväl ett nu utgående anslag till skrifbiträde kunde indragas. En af tullkammaren gjord framställning om inrättande af fem nya vaktmästaretjänster har kommissionen funnit sig icke böra understödja, då det behof af arbetskraft, som förelåge under allenast en del af året, i regel icke borde tillgodoses medelst anställande af ordinarie personal.

Den ordinarie personalen vid tullkammaren i Härnösand utgöres af eu tullförvaltare, två kammarskrifvare, eu uppsyningsman och fem Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Samt. 1 Afd, 40 Höft. 14

TuUkamrarna i Mon, Charlottenberg, Storlien och Riksgränsen.

Tullkammaren i Örebro.

Tullkammaren i Gäjle.

Tullkammaren i Härnösand.

Tullstationen i Lunde.

Tullkammaren i Sundsvall.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

vaktmästare. Härjämte är å tullkammaren anställd en biträdande kammarskrifvare.

Under åberopande, att uppbörden vid tullkammaren under en följd af år varit betydlig och särskildt ökats högst väsentligt efter det förordningen om skogsvårdsafgifter börjat tillämpas, hade, enligt hvad kommissionen omförmäler, tullkammaren hemställt, att en öfverkontrollörstjänst måtte inrättas vid densamma. Såsom ytterligare stöd för denna hemställan hade tullkammaren anfört, att göromålen såväl å själfva tullkammaren som i packhuset vore af den omfattning, att å hvar och en af dessa afdelningar väl erfordrades en tjänsteman i chefställning, äfvensom att tullförvaltaren ofta vore upptagen med öfvervakandet af bevakningspersonalen och dess åtgöranden.

Beträffande denna framställning anför kommissionen följande.

Då kommissionen af principiella skäl föreslagit indragning af flertalet nu befintliga öfverkontrollörstjänster, kunde kommissionen gifvetvis icke understödja tullkammarens förevarande hemställan. De beaktansvärda skäl, som af tullkammaren anförts för densamma, hade emellertid föranledt kommissionen föreslå, att å tullkammarens stat måtte uppföras en kontrollör stjänst. Den plats, tullkammaren intoge å poängtabellen, äfvensom den ökning af göromålen, som kunde förväntas, därest den af kommissionen föreslagna indragningen af den tullkammaren underlydande tullstationen i Lunde vidtoges, syntes ock utgöra talande skäl för inrättandet vid tullkammaren af en tjänst i kontrollörsgrad. — I enlighet med tullkammarens hemställan borde, därest en kontrollör anställdes vid tullkammaren, biträdande kammarskrifvarebefattningen indragas.

Då det kunde förväntas att, därest i enlighet med kommissionens förslag tullstationen i Lunde blefve indragen, göromålen vid tullbevakningen i Härnösand komme att ökas, bär kommissionen föreslagit, att en ny vaktmästaretjänst måtte uppföras å tullkammarens stat.

Vid bifall till nyssnämnda förslag beträffande tullstationen i Lunde borde, anför kommissionen, de å stationens stat uppförda befattningarna, en öfveruppsyningsmanstjänst och tre vaktmästaretjänster, afföras ur staten.

Å tullkammarens i Sundsvall stat äro uppförda en tullförvaltare, eu öfverkontrollör, en kontrollör, fyra kammarskrifvare, två uppsyningsmän och sexton vaktmästare. Vidare finnes vid tullkammaren anställd en biträdande kammarskrifvare, hvarjämte anslag till skrifbiträde utgår med 800 kronor årligen. Af omförmälda befattningshafvare hafva en kammarskrifvare och två vaktmästare tillkommit med ingången af år 1909.

107 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Enligt hvad kommissionen omförmäler, har tullkammaren hemställt, att å dess stat måtte uppföras en bevakningskontrollör, en kammarskrifvare och två vaktmästare, och till stöd härför anfört följande.

Bevakningskontrollören vore nödvändig på grund däraf, att tullförvaltaren icke kunde, vid sidan af öfriga göromål, på ett tillfyllestgörande sätt utöfva uppsikt öfver det vidsträckta bevakningsområdet och den talrika bevakningspersonalen, som till följd af njm industriella anläggningar inom distriktet och den alltjämt växande trafiken borde erhålla ytterligare ökning. Ännu ett skäl till inrättande af ifrågavarande tjänst syntes ligga i det förhållande, att en å tullkammarens stat uppförd öfveruppsyningsmanstjänst blifvit med ingången af år 1905 indragen och ersatt med en kammarskrifvaretjänst, afsedd hufvudsakligen för packhuset, hvarigenom de göromål vid bevakningen, som förut handlagts af tre personer, öfveruppsyningsmannen och två uppsyningsmän, blifvit fördelade på allenast de två uppsyningsmännen. Kammarskrifvaretjänsten åter erfordrades, enär svårigheter visat sig möta att erhålla kompetenta och dugliga extra tjänstemän till tjänstgöring hos tullkammaren under de tider af året, då behof af sådana förelåge. Oaktadt fyra dylika tjänstemän erfordrades under våren och hösten, hade det icke varit tullkammaren möjligt att erhålla flera än två sådana biträden, af hvilka det ena måst anskaffas från Stockholm. I öfrigt hade tullkammaren endast haft till sitt förfogande två yngre, nyligen antagna extra ordinarie tjänstemän, och gifvet vore, att under sådana omständigheter arbetet måste försvåras och ansvaret för cheferna förökas. De af tullkammaren begärda två vaktmästaretjänsterna erfordrades af anledning, att ett stort antal extra ordinarie vaktmästare måst under seglationstiden eller större delen däraf användas i tjänstgöring.

I anledning af hvad tullkammaren sålunda föreslagit, anför kommissionen följande.

Hvad först beträffade frågan om inrättande af en bevakningskontrollörstjänst, funne kommissionen icke anledning understödja tullkammarens förslag härutinnan. Förutom det, att dylika tjänster vore inrättade allenast vid de tullförvaltningar, som vore fördelade i olika afdelningar, kunde det antagas, att den af kommissionen föreslagna anordningen med uppbördens handhafvande skulle bereda tullförvaltaren tillfälle att utöfva tillräcklig uppsikt öfver den under närmaste befäl af två uppsyningsmän stående bevakningspersonalen. Däremot hade kommissionen funnit hvad tullkammaren anfört beträffande behofvet af en ny kammarskrifvaretjänst vara af beskaffenhet att böra föranleda till uppförande å tullkammarens stat af en sådan tjänst i utbyte mot

Tullkammaren i Haparanda.

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

biträdande kammarskrifvarebefattningen och anslaget till skrifbiträde. Tullkammarens hemställan om inrättande af två nya vaktmästaretjänster hade kommissionen återigen, af skäl, som vid behandlingen af tullkammarens i Gäfle framställning i liknande syfte anförts, funnit sig icke böra understödja.

I stället för den till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänsten anser kommissionen en förste kontrollörstjänst böra uppföras å tullkammarens stat.

Enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler i sitt underdåniga utlåtande af den 5 november 1909, har tullkammaren, under åberopande af här ofvan återgifna skäl, förnyat framställningen om uppförande å tullkammarens stat af eu bevakningskontrollörstjänst och två nya vaktmästaretjänster, hvilken framställning styrelsen funnit icke böra föranleda någon dess åtgärd eller yttrande.

Då jag, i likhet med styrelsen, icke finner anledning ifrågasätta ändring i hvad kommissionen föreslagit beträffande tullkammarens i Sundsvall stat, blifver alltså min hemställan i fråga om denna tullkammare,

att öfverkontrollörstjänsten ersättes med en förste kontrollörstjänst, samt

att, med indragning af biträdande kammarskrifvarebefattningen och anslaget till skrifbiträde, å tullkammarens stat uppföres en ny kammarskrifvaretjänst.

Å tullkammarens i Haparanda stat äro uppförda följande befattningshafvare å ordinarie stat, nämligen: en tullförvaltare, en kammarskrifvare, en öfveruppsyningsman och åtta vaktmästare.

Då i följd af de bevakningsanordningar, som vidtagits i stadens uthamn Hanbinkari för invisitation af från Finland ankommande timmerlaster, öfveruppsyningsmannens bevakningsgöromål i väsentlig grad minskats men han i stället erhållit ökad verksamhet i packhusgöromålens skötande och såsom biträde å tullkammaren, föreslår kommissionen, i enlighet med en af tullkammaren gjord framställning, att, med indragning af öfveruppsyningsmanstjänsten, å tullkammarens stat måtte uppföras en ny kammarskrifvaretjänst med skyldighet för innehafvaren att utöfva befäl vid tullbevakningen i Haparanda. Däremot har kommissionen funnit en annan af tullkammaren gjord framställning, nämligen om utbytande af den nu befintliga kammarskrifvaretjänsten vid tullkammaren mot en kontrollörstjänst — till stöd för hvilket förslag åberopats platsens egenskap af viktig gränstullkammare äfvensom fördelen i allmänhet och särskildt under tullförvaltarens inspektionsresor

109 Runyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

af att vid tullkammaren funnes anställd en tjänsteman i kontrollörsgrad — icke böra föranleda någon kommissionens åtgärd.

Beträffande tullstationen i Neder-Kalix, hvars personal utgöres af en öfveruppsyningsman och fem vaktmästare, föreslår kommissionen, att tre af berörda vaktmästaretjänster måtte indragas, och anför till stöd härför, att, enligt hvad kommissionen inhämtat, under den del af året, då sjöfarten vore stängd, en vaktmästarepersonal af två personer vore tillräcklig för då förekommande bevakningsgöromåls bestridande och att det under seglationen uppstående behofvet af ökad bevakningspersonal kunde tillgodoses genom inkallande i tjänstgöring af extra ordinarie vaktmästare.

Sammanfattar jag nu ofvanberörda, af kommissionen framställda och af mig biträdda förslag rörande personalen vid lokaltullförvaltningen samt de förslag, hvilka jag därutöfver ansett mig böra tillstyrka — nämligen om inrättande af tre nya vaktmästaretjänster vid tull kammaren i Trelleborg samt om uppförande å packhusinspektionens i Göteborg stat af en förste kontrollörstjänst i utbyte mot en kontrollörstjänst — utvisar en sådan sammanfattning i förhållande till den nuvarande personalen en ökning med

4 tullförvaltaretjänster (vid tullkamrarna i Mon, Charlottenberg, Storlien och Riksgränsen);

12 förste kontrollör stjänster (1 vid nederlagskontoret i Stockholm, 1 vid packhusinspektionen i Göteborg, 2 vid tullkammaren i Norrköping, 1 vid hvardera af tullkamrarna i Kalmar och Landskrona, 2 vid tullkammaren i Hälsingborg samt 1 vid hvar och en af tullkamrarna i Trelleborg, Halmstad, Gäfle och Sundsvall);

8 kontrollör stjänster (vid tullkamrarna i Norrköping, Karlskrona, Åhus, Malmö, Ystad, Karlstad, Örebro och Härnösand);

15 kammar skri/var etjänster (2 vid tullkammaren i Karlshamn samt 1 vid hvar och en af tullkamrarna i Nyköping, Eskilstuna, Norrköping, Kalmar, Sölvesborg, Åhus, Hälsingborg, Ystad, Halmstad, Borås, Gäfle, Sundsvall och Haparanda);

7 uppsyningsmanstjänster (i Norrköping, Västervik, Slite, Klinte, Malmö, Hälsingborg och Uddevalla); samt

28 vaktmästaretjänster (5 i Stockholm, 2 i Norrköping, 5 i Malmö, 3 i Hälsingborg, 3 i Trelleborg, 9 i Göteborg och 1 i Härnösand);

men däremot en minskning med

14 öfverkontrollörstjänster (vid nederlagskontoret i Stockholm samt vid tullkamrarna i Norrköping, Kalmar, Karlskrona, Karlshamn, Åhus,

Tullstationen i JSeder-Kalix.

Fråga om kustbevakningens anordnande hufvudsakligen såsom sjö- eller landbevakning.

110 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 60.

Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Karlstad, Gäfle och Sundsvall);

6 Jcontrollörstjänster (vid packhusinspektionen i Göteborg samt vid tullkamrarna i Hälsingborg, Mon, Charlottenberg, Storlien och Riksgränsen) ;

2 tullinspektor stjänst er (i Slite och Klinte);

2 öfveruppsyningsmanstjänster (i Lunde och Haparanda);

8 vaktmästaretjänster (1 i Slite, 1 i Klinte, 3 i Lunde och 3 i Neder-Kalix); samt

11 kammarvaktmästaretjänster (5 i Stockholm, 2 i Malmö och 4 i Göteborg).

Dessutom skulle vid tullförvaltningen i Stockholm anställas en tulldirektör, något som dock icke inverkar till ökning af personalen därstädes, då till tulldirektör skulle, i Stockholm liksom vid öfriga förvaltningar, där sådan finnes anställd, förordnas en af cheferna vid tullförvaltningens afdelningar.

Hvad kommissionen föreslagit om indragning af biträdande kammarskrifvarebef'attningar, tillsammans 17 stycken, och skrifbiträden, tillsammans 3 stycken, lärer böra tagas i betraktande vid bestämmandet af det å lokaltullförvaltningens samt kust- och gränsbevakningens aflöningsstat uppförda anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m., af hvilket anslag arfvodena till biträdande kammarskrifvare- och skrifbiträden utgå.

2. Kustbevakningen. a. Organisation.

Efter att inledningsvis hafva redogjort för kustbevakningens uppgift och organisation m. m. (sid. 140—143 i betänkandet), har kommissionen, med förmälan, att densamma vid behandlingen af frågan om kustbevakningen och dess organisation anlitat såsom sakkunniga biträden dels kaptenen vid flottan E. Hägg, dels de båda i tullverkets tjänst anställda kustbevakningscheferna, tagit under ompröfning, huruvida kustbevakningen fortfarande borde vara anordnad hufvudsakligen såsom sjöbevakning eller om öfvergång till landbevakning borde i någon större omfattning företagas. Kommissionen har härvid — i öfverensstämmelse med de hörda sakkunnigas enstämmiga uppfattning — förklarat sig icke finna skäl att förorda öfvergifvande af det under en lång tid med fördel följda systemet af kustbevakningens anordnande hufvudsakligen såsom sjöbevakning, om än, i sammanhang med indragning af ett antal poste-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60. 111

ringar till sjöss, ett fåtal nya landposteringar ansetts böra inrättas. Den ledande grundsatsen härvid hade, yttrar kommissionen, varit, att bevakning till lands borde finnas endast i sådana trakter, där kustens beskaffenhet försvårade dess bevakande från sjösidan eller ock närbelägenheten till främmande kust eller ett talrikare förekommande af större fisklägen eller andra mera befolkade platser betingade en mera skärpt bevakningstillsyn.

Kommissionen har därefter till behandling upptagit frågan om beskaffenheten af kustbevakningspersonalens tjänstefarkoster. Innan jag öfvergår till redogörelsen för hvad kommissionen anfört i detta ämne, torde jag böra nämna, att för kustbevakningens patrullering — i den mån sådan icke äger rum till lands — användas, i Haparanda tullkammardistrikt en bevakningsångare, bemannad med en öfveruppsyningsman såsom befälhafvare samt en uppsyningsman och två vaktmästare, och i öfriga tullkammardistrikt dels motorbåtar, dels jakter eller andra seglande fartyg äfvensom roddbåtar. Besättningen å dessa farkoster utgöres af jakt- eller kustuppsyningsmän såsom befälhafvare samt kustroddare. Jakt- och kustuppsyningsmännen åtnjuta, förutom aflöningen, anslag till jakt eller båtlega, för hvilka anslag de för tjänsteu behöfliga farkosterna skola hållas. I nu förevarande fråga har kommissionen — efter erinran, hurusom 1900 års tullstatskommitté företagit en undersökning beträffande lämpligheten af användandet af ångfartyg för kustbevakningspersonalens patrulleringstjänst men, då denna undersökning, hvad beträffade rikets västra kust, utvisat, att någon fördel af en sådan anordning icke kunde ernås, stannat vid att föreslå anskaffandet af en bevakningsångare, afsedd för Stockholms skärgård, hvilket förslag emellertid förfallit — anfört följande.

Under de senare åren hade förhållanden inträdt, hvilka syntes med nödvändighet påkalla en förändring i det sätt hvarpå kustbevakningspersonalen tidigare fullgjort och delvis ännu fullgjorde densamma åliggande patrulleringsskyldighet. Kommissionen syftade härmed på det alltmer tilltagande användandet af motorer som drifkraft för mindre farkoster, såsom fiskefartyg in. fl. Tydligtvis måste, i den mån bruket af motorbåtar tilltoge, svårighet allt mera yppa sig för kustbevakningen att med jakter och båtar, som framdrefves med segel eller rodd, bestrida nöjaktig patrullering. I underdånig skrifvelse den 12 november 190G med förslag till utgiftsstater för år 1908 hade ock generaltullstyrelsen omförmält detta förhållande, äfvensom att styrelsen på grund däraf gått i författning om utredning, i hvad mån kustbevakningspersonalens farkoster borde utbytas mot motorbåtar eller framdrifvas genom i dem in-

Fråga om beskaffenheten af kustbevak• nin g sper sonalens tjänstefarkoster.

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

satta motorer. Vid afgifvandet af förslag till utgiftsstater för år 1909 — i underdånig skrifvelse den 12 november 1907 — hade styrelsen meddelat, att endast å två vid västkusten förlagda tulljakter försök med motorer kunnat af styrelsen anställas, då medel till företagande af dylika försök i större omfattning icke stått till styrelsens förfogande, men att därjämte vid två särskilda posteringar i Skåne och Blekinge vederbörande befälhafvare för posteringarna åt sig anskaffat motorbåtar i stället för segelbåtar. Den genom de sålunda anställda försöken vunna erfarenheten hade ådagalagt, att bevakningen, där motorbåtar användts, nått väsentligt ökad effektivitet.

Härefter lämnar kommissionen en redogörelse för hvad beträffande denna fråga förekommit under de senaste åren, af hvilken redogörelse inhämtas hufvudsakligen följande. Undersökningar, som på föranstaltande af generaltullstyrelsen företagits, hade utvisat, att alla tjänstefarkoster ansåges böra utbytas mot motorbåtar eller förses med motorer; att båtlegorna, mot skyldighet för vederbörande båtägare att anskaffa motorbåt eller förse sin tjänstefarkost med motor, måste höjas med afsevärda belopp, ej understigande 80 procent; samt att patrulleringsområdena kunde utvidgas och antalet posteringar äfvensom personalens antal i någon mån minskas. Undersökningen hade emellertid äfven gifvit vid handen, att den ifrågasatta reformen icke kunde omedelbart genomföras utan betydande uppoffringar för statsverket. Vid sådant förhållande, och då den af reformen föranledda förändringen af posteringarnas antal, patrulleringsområden och personalstyrka kräfde särskild undersökning och utredning, hvars resultat ej under den närmaste tiden kunde föreligga fullt afslutadt, hade, på därom af styrelsen i ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 12 november 1907 angående tullverkets utgiftsstater för år 1909 gjord framställning, den åtgärd vidtagits, att det å tullverkets omkostnadsstat uppförda anslaget till jakt- och båtlega m. m., i 1908 års stat upptaget till 120,000 kronor, blifvit af 1908 års Riksdag höjt till 140,000 kronor, hvarmed anslaget upptagits i 1909 års stat. Af samma Riksdag hade ock bemyndigande lämnats styrelsen att för anslag till legor för motorbåtar disponera aflöningen vid sådana möjligen ledigblifvande betjäntsysslor vid kustbevakningen, hvilkas återbesättande icke erfordrades af anledning att motorbåtar för vissa posteringar redan anskaffats. Härigenom hade styrelsen, enligt hvad densamma vid afgifvande den 24 oktober 1908 af underdånigt förslag till utgiftsstater för år 1910 anfört, satts i stånd att från och med ingången af år 1909 bevilja de ökade anslag till jakt- och båtlega för ett flertal kustbevakningsposteringar å rikets västra och södra kust, hvilka erfordrats

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

för att täcka kostnaderna för motorbåtars anskaffande och användande. För fullständigt genomförande af ifrågavarande reform, hvilken, på sätt styrelsen tillförene omförmält, visat sig medföra väsentligt ökad effektivitet hos bevakningen, hade emellertid nyssnämnda ökning af anslaget ingalunda varit tillräcklig. Styrelsen hade dock ansett sig icke för det dåvarande böra göra framställning om anslagets ytterligare höjande; men då i följd af öfvergången till motordrift en del under åren 1907 och 1908 ledigblifna betjäntsysslor vid kustbevakningen kunnat lämnas otillsatta och samma förhållande kunde antagas inträda i fråga om andra dylika sysslor, som under åren 1909 och 1910 kunde blifva lediga, hade styrelsen hemställt, att för möjliggörande af fortsatt öfvergång till motordrift af kustbevakningens farkoster, i den mån sådant kunde finnas lämpligt, bemyndigande måtte lämnas styrelsen att under åren 1909 och 1910 för nyssnämnda ändamål disponera aflöriingen vid sådana lediga eller möjligen ledigblifvande betjäntsysslor vid kustbevakningen, hvilkas återbesättande icke erfordrades. — Hvad styrelsen sålunda hemställt hade ock sedermera — af 1909 års Riksdag — bifallits.

För egen del har kommissionen i detta ämne äfvensom i de därmed nära sammanhängande frågorna om sättet, hvarpå de för kustbevakningen erforderliga motorbåtarna borde anskaffas och underhållas samt bränsle till dem anskaffas, anfört följande, hvilket jag trott mig böra återgifva med kommissionens egna ord.

»Såsom redan antydts, är kommissionen af den åsikt, att vid det alltmer tilltagande användandet af motorer för framdrifvande af mindre farkoster kustbevakningspersonalens patrullering medelst farkoster, frarndrifna genom segel eller rodd, icke kan vara tillfyllestgörande. Kommissionen har därför, i samråd med ofvanbemälda sakkunniga, tagit under öfvervägande, hvillca åtgärder borde vidtagas i anledning af nyssnämnda förhållande, och därvid kommit till den uppfattning, att en effektiv kustbevakning icke kan uppehållas med mindre kustbevakningspersonalen i allmänhet blifver försedd med motorbåtar. Under årens lopp har visserligen ett tämligen stor antal motorbåtar anskaffats af kustbevakningspersonalen, så att för närvarande omkring 25 sådana båtar äro i verksamhet, de flesta i Göteborgs och Bohus län. Men ett stort antal posteringar använda dock fortfarande jakter eller båtar, som framdrifvas med segel; och äfven dessa böra enligt kommissionens åsikt i allmänhet och sä snart ske kan ersättas af motorbåtar, därest effektiviteten af kustbevakningen icke skall minskas. Gifvetvis kan, såsom äfven generaltullstyrelsen framhållit, en sådan öfvergång till motordrift af kustbevakningens farkoster icke undgå att medföra ganska afsevärda Bih. till Biksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

kostnader för statsverket genom nödvändigheten att åt personalen anslå högre båtlegor äfvensom genom utgifterna för erforderligt bränsle till motorbåtarna; men då kustbevakning i allt fall icke kan undvaras, lärer det ligga i statens intresse att sätta, densamma i ett sådant skick, att den blifver i stånd att utöfva en fullt effektiv bevakning. För öfrigt torde de ökade utgifterna för legor och bränsle motvägas af den minskning i posteringarnas och personalens antal, som genom ett allmänt införande af motordrift kan vidtagas.

I det yttrande, kaptenen Hägg till kommissionen afgifvit, har han beträffande beskaffenheten af de större motorbåtar, 'tulljakter’, som erfordras för kustbevakningens behof, anfört, att desamma borde vara af kostertyp eller annan motsvarande, för tjänst till sjöss väl lämpad typ och hafva en längd af omkring 9 meter samt vara försedda med fullständig segelrigg och därjämte med motor om minst 8 effektiva hästkrafter. Som motor syntes den af Avance-typ erbjuda de största fördelarna såväl på grund af dess soliditet som till följd af ekonomisk gång; dock syntes det kunna ifrågasättas, huruvida man borde strängt hålla på en viss motortyp. Mindre motorbåtar, 'tullbåtar’, borde vara halfdäckade eller odäckade med en längd af omkring 6,5 meter och med någorlunda goda egenskaper för gång i krabb inomskärssjö samt försedda med motor om minst 4 effektiva hästkrafter äfvensom med åror och åtminstone hjälpsegel.

Kustbevakningscheferna hafva förklarat sig så mycket hellre dela kaptenen Häggs åsikter i ifrågavarande ämne, som de redan anskaffade och lämpliga befunna motorbåtarna och motorerna vore af just de typer, hvilka kaptenen Hägg förordat. Vid sådant förhållande har kommissionen för sin del icke funnit något att erinra i nu förevarande ämne. —

Inom kommissionen har jämväl till behandling upptagits frågan, på hvad sätt de för kustbevakningen erforderliga motorbåtar lämpligast borde anskaffas och underhållas. För närvarande åligger det, såsom framgår af hvad här ofvan blifvit sagdt, hvarje förman för kustbevakningspostering att på egen bekostnad anskaffa och underhålla för tjänsten erforderliga farkoster, hvilka sålunda äro hans enskilda egendom. I vederlag härför åtnjuter han omförmälda jakt- eller båtlegoanslag, hvilket är beräknadt till ett belopp, tillräckligt att betäcka underhållskostnaden samt ränta och amortering å anskaffningskostnaden jämte assurans och andra kostnader. Ett annat system låter sig emellertid tänkas, nämligen att båtarna anskaffades och underhölles på tullverkets bekostnad samt utlämnades till vederbörande för begagnande i tjänsten. Det synes dock kommissionen uppenbart, att enskild äganderätt till tjänstebåtarna

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 60.

är ägnad att hos personalen framkalla större omvårdnad och aktsamhet om desamma, än som sannolikt blefve förhållandet, om de vore statens egendom. Vidare torde det kunna antagas, att i sistnämnda fall kostnaderna för statsverket skulle blifva större än under nuvarande förhållanden. Säkerligen skulle utgifterna för båtarnas underhåll, om statsverket direkt skulle gälda desamma, blifva drygare, än hvad nu är fallet, då ägaren mot åtnjutande af ett visst anslag har skyldighet att själf ombesörja detta; och härtill kommer, att det till undvikande af missbruk helt visst skulle blifva nödvändigt att anordna en omfattande tillsyn öfver det sätt, hvarpå vederbörande innehafvare af tjänstebåt fullgjorde sin skyldighet att väl vårda densamma, äfvensom kontroll däröfver, att begärda reparationer vore af verkligt behof påkallade och icke föranledda af omständigheter, som borde medföra skyldighet för båtens innehafvare att bekosta desamma. Kommissionen har på dessa grunder icke funnit skäl ifrågasätta någon förändring i det nu rådande systemet.

Kostnaden för erforderligt bränsle till motorerna bör gifvetvis gäldas af statsmedel, men anskaffandet af bränslet bör icke öfverlämnas till de enskilda tjänstinnehafvarne utan, på sätt nu sker, äga rum genom uppgörande af kontrakt med leverantörer om tillhandahållande af detsamma å lämpliga platser, där det efter vederbörlig rekvisition må kunna afhämtas af tjänstinnehafvarne.»

Biträdande kommissionens uppfattning, att någon förändring i kustbevakningens nuvarande organisation såsom hufvudsakligen sjöbevakning icke bör äga rum, har jag funnit hvad kommissionen anfört till stöd för en allmän öfvergång till motordrift af kustbevakningspersonalens tjänstefarkoster äfvensom för bibehållande af det nuvarande sättet beträffande såväl anskaffandet af motorbåtarna och erforderligt bränsle till desamma som båtarnas underhåll vara i allo öfvertygande. Det synes mig uppenbart, att de mångfaldiga olika uppgifter, som tillkomma kustbevakningen — såsom att vid rikets kuster söka förhindra och upptäcka oloflig varuin försel och andra brott mot tullförfättningarna samt öfverträdelser af andra författningar, hvilkas efterlefnad det tillhör tullverket att öfvervaka, att vid skeppsbrott och strandningar utöfva nödig tillsyn och bevaka kronans rätt äfvensom att hålla uppsikt öfver och visitera fiskefartyg, hvilka enligt gällande föreskrifter äro i åtnjutande af särskilda förmåner — under nuvarande förhållanden, då användningen af motorer såsom drifkraft för smärre farkoster tagit en mycket stor och alltjämt växande omfattning, svårligen kunna rätt fullgöras, därest icke jämväl kustbevakningspersonalen i allmänhet blifver försedd med motorbåtar. Den ifrågasatta förändringen torde alltså få anses på-

Departements chefen.

116 Kungl. Maj ds Nåd■ Proposition N:o 60-

kallad ur synpunkten åt statsverkets intresse. Härtill kommer emellertid,, att förändringen synes medföra möjlighet af besparing för statsverket. Hen erforderliga ökningen af anslaget till jakt- och båtlega m. m. har af kommissionen beräknats till 35,000 kronor (jfr sid. 253 i betänkandet), hvarjämte kostnaden för bränsle till motorbåtarna uppskattats till 22,000 kronor (sid. 251 i betänkandet), sålunda tillhopa 57,000 kronor. Sammanlagda aflöningarna — beräknade efter kommissionens förslag till aflöningsstat — vid de nu befintliga tjänster vid kustbevakningen, som enligt kommissionens å sidorna 163 och 164 intagna sammanfattning skulle bortfalla, öfverstiga emellertid sammanlagda aflöningarna, på enahanda sätt beräknade, vid de tjänster, som enligt sammanfattningen skulle tillkomma, med 68,600 kronor, i följd hvaraf besparingen uppgår till 11,600 kronor; och äfven om detta förhållande icke uteslutande beror på öfvergången till motordrift af kustbevakningens tjänstefarkoster, torde det dock kunna anses otvifvelaktigt, att denna förändring till öfvervägande del är anledning därtill. Jag ansluter mig sålunda till kommissionens uttalanden och åsikter i de ämnen, hvarom nu är fråga.

nita för- Sedan gammalt har det ansetts åligga jaktuppsyningsmännen —

hmttevaknings- e^er^ sfsom dessa befattningshafvare före upphäfvandet år 1904 af kustpersonaiens bevakningens militära organisation benämndes, kustsergeanterna — att organisation, utöfva tillsyn öfver posteringarna inom vederbörande tullkammardistrikt eller, om flera jaktuppsyningsmän äro anställda inom ett sådant distrikt, hvar och en af dem öfver posteringarna inom sin afdelning af distriktet. Något uttryckligt stadgande om sådant förmanskap för jaktuppsyningsmännen torde dock icke finnas. I det nu föreliggande förslaget till nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket är emellertid befälsrätt tillerkänd jaktuppsyningsmän öfver kustbevakningspersonalen i det tullkammardistrikt eller den afdelning däraf, inom hvilket eller hvilken han är anställd.

Kommissionen har beträffande denna anordning yttrat, att kommissionen funne densamma synnerligen lämplig och fördenskull vid 1-1PPS®ran^et af sitt förslag angående kustbevakningspersonalen utgått från den förutsättning, att dylik befälsrätt skulle tillkomma jaktuppsyningsmännen likasom äfven kustbevakningsförmannen å Öland, beträffande hvilken i nu förevarande afseende samma förhållande som i fråga om jaktuppsyningsmännen vore rådande. Under nämnda förutsättning hade kommissionen funnit sig kunna föreslå en väsentlig reduktion af jaktuppsyningsmännens antal. För närvarande funnes nämligen

117 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tullkammardistrikt, inom kvilka jaktuppsyningsman vore anställd, oaktadt i distriktet icke förekomme mera än en postering, nämligen den, som förestodes af jaktuppsyningsmannen. Enligt kommissionens åsikt borde alla dessa jaktuppsyningsmanstjänster, bvilkas innehafvare sålunda allenast utöfvade befäl öfver personalen vid egen postering, indragas och ersättas med kustuppsyningsmanstjänster. Jaktuppsyningsman skulle sålunda finnas endast inom distrikt eller afdelning af sådant, där, utom den postering, han själf förestode, förekomme en eller flera andra posteringar, vare sig till sjöss eller lands; och öfver dessa posteringar skulle jaktuppsyningsmannen närmast under kustbevakningschef, tullförvaltare eller — i ett fall — öfverinspektor utöfva befäl. I två kustbevakningsdistrikt, nämligen Stockholms skärgård och Visby tullkammardistrikt, förestodes för närvarande samtliga ordinarie posteringar af jaktuppsyningsmän. Äfven detta förhållande syntes böra ändras därhän, att i hvart och ett af dessa distrikt allenast en jaktuppsyningsman med förmanskap öfver de öfriga posteringarna anställdes och att dessa posteringar förestodes af kustuppsyningsmän.

Mot kommissionens uppfattning, att jaktuppsyningsman bör finnas endast i distrikt eller afdelning af sådant, där mer än en postering förekommer, och att han bör utöfva närmaste befälet öfver posteringarna, synes mig icke något vara att erinra. Föreskriften om jaktuppsyningsmännens befälsrätt tillhör gifvetvis tjänstgöringsreglementet.

Ett annat af kommissionen framställdt förslag i fråga om kustbevakningspersonalens organisation, nämligen att de kvarstående jaktuppsyningsmännen äfvensom den nuvarande kustbevakningsförmannen å Öland i stället skulle benämnas kustöfveruppsijningsmän, har jag redan förut förklarat mig biträda.

b. Personal.

Till grundval för behandlingen af frågan om de förändringar af kustbevakningspersonalen inom de olika tullkammardistrikten, hvilka kunde och borde inträda vid eu allmän öfvergång till motordrift af personalens tjänstefarkoster, har kommissionen, enligt hvad densamma omförmäler i inledningen till den afdelning af betänkandet, hvari personalen vid kustbevakningen behandlas, haft dels ett förslag af kaptenen E. Hägg, dels af vederbörande tullmyndigheter till generaltullstyrelsen afgifna och af denna till kommissionen öfverlämnade yttranden, dels ock slutligen, hvad beträffar den under kustbevakningscheferna lydande personalen, af dessa, efter tagen kännedom om kaptenen Häggs

Departement«chefen.

118 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 60.

förslag, afgifna utlåtanden och förslag. I mycket, yttrar kommissionen, öfverensstämde de af kaptenen Hägg och kustbevakningscheferna framställda förslagen; men skiljaktigheter förekomma dock, särskilt därutinnan, att kaptenen Hägg ifrågasatt indragning af ett något större antal befattningar än kustbevakningscheferna. Kaptenen Hägg hade emellertid starkt betonat, dels att det icke varit honom möjligt att inhämta någon erfarenhet i praktiskt afseende om kustbevakningens natur, dels att han icke vore tillräckligt orienterad beträffande å olika platser rådande sjöfartsförliållanden, samt fördenskull framhållit, att de af honom framlagda förslagen ur nämnda synpunkter kräfde en noggrann och allsidig pröfning af sakkunniga. Kustbevakningscheferna — inom hvilkas distrikt den ojämförligt största delen af kustbevakningspersonalen vore stationerad och som, då de uteslutande ägnade sig åt ifrågavarande gren af tulltjänsten, måste anses företrädesvis sakkunniga — hade väl framhållit, att efter allmänt införande af motorbåtar för kustbevakningen väsentliga indragningar af tjänster och posteringar skulle kunna äga ruin, men tillika förklarat, att de icke ansåge sig kunna biträda alla de af kaptenen Hägg ifrågasatta, enär detta skulle leda till minskning af kustbevakningens effektivitet. Särskilt hade kustbevakningschefen i Hallands samt Göteborgs och Bohus län framhållit, att hinder för en del af de föreslagna indragningarna läge jämväl där uti, att kustbevakningens åligganden vore af flera, vidt skilda slag. Det ålåge sålunda densamma, förutom att söka förhindra och beifra oloflig varuinförsel, dels att tillse, att andra i tullstadgan gifna föreskrifter äfvensom bestämmelserna till förhindrande af smittsamma sjukdomars införande i riket efterlefdes, dels att hålla uppsikt öfver och visitera fiskebåtar samt uppteckna och inrapportera strand-, sjö- och bottenfynd, dels ock, åtminstone å vissa delar af västkusten, att förrätta en del invisitationsgöromål, som egentligen vore af natur att tillhöra stationär bevakning men hvilka till lättnad för trafiken öfverlämnats åt kustbevakningsposteringarna.

Vid nu omförmälda förhållanden hade kommissionen, hvad beträffade den under kustbevakningscheferna lydande kustbevakningen, funnit sig icke böra ifrågasätta någon mera vidtgående indragning af posteringar eller tjänster, än hvad nämnda tjänstemän vitsordat kunna företagas utan minskning af bevakningens effektivitet eller borttagande af de särskilda förmåner, som medgifvits till lättnad framför allt för fiskerinäringen men äfven för trafiken i allmänhet. I fråga om kustbevakningen i öfriga delar af riket hade kommissionen funnit sig böra biträda kaptenen Häggs förslag, hvilket i allt väsentligt öfverensstämde med

119 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 60.

vederbörande tullmyndigheters uttalade åsikter i ämnet. Kommissionen ville dock framhålla, att, därest efter kustbevakningens allmänna förseende med motorbåtar erfarenheten skulle visa, att utan någon minskning af kustbevakningens effektivitet ytterligare inskränkning af antalet posteringar eller tjänster skulle kunna vidtagas, sådant ock borde ske.

Efter dessa allmänna erinringar har kommissionen lämnat en redogörelse för de förändringar i posteringarnas och personalens antal i de särskilda tullkammardistrikten, hvilka synts kommissionen böra vidtagas under ofvanberörda förutsättning, att kustbevakningspersonalen i regel blefve försedd med motorbåtar för begagnande i tjänsten. Beträffande personalen i distrikt, där någon förändring icke ifrågasatts, har kommissionen hänvisat till det vid betänkandet fogade förslaget till specificerad aflöningsstat.

Vid den af mig verkställda granskning af nyss omförmälda förslag till förändringar i kustbevakningspersonalen inom de olika tullkammardistrikten — hvilka förslag af generaltullstyrelsen lämnats utan anmärkning — har jag icke funnit något att erinra. Gifvet är, att hörda sakkunnigas uttalanden i ett ämne sådant som detta, hvilket tydligen för sitt rätta bedömande fordrar en noggrann kännedom såväl om beskaffenheten af kusterna och farvattnen inom de olika distrikten som äfven om därstädes förekommande trafikförhållanden, måste tillmätas stor betydelse. Sakkunskapen hos de personer, hvilka verkställt de till grund för kommissionens förslag liggande utredningarna, torde ock utgöra säkerhet för att förslaget innebär frågans lösning på ett tillfredsställande sätt. Såsom jag redan tidigare antydt, öfverväger antalet af de till indragning föreslagna tjänsterna betydligt det antal tjänster, som skulle tillkomma; och därest det — något som ju lätteligen kaninträffa vid en omläggning sådan som den nu ifrågasatta — skulle visa sig, att ytterligare indragningar äro möjliga, böra gifvetvis sådana snarast möjligt vidtagas.

Under nu omförmälda förhållanden torde jag kunna inskränka mig till att i största korthet redogöra för de af kommissionen föreslagna förändringarna beträffande kustbevakningspersonalen inom de särskilda tullkammardistrikten. Då nämligen det öfvervägande flertalet af dessa förändringar beror på endera af eller bägge de förutsättningar, från hvilka kommissionen utgått, nämligen att kustbevakningspersonalen i allmänhet skulle vara försedd med motorbåtar för patrullera gstjänstgöri ngen och att kustöfveruppsyningsmän, såsom de kvarstående jaktuppsyningsmännen skulle benämnas, borde finnas endast i distrikt eller afdelning af sådant, där mer än eu postering förekomme, synes mig någon närmare redo-

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

görelse för kommissionens motivering beträffande de särskilda förändringarna i allmänhet icke erforderlig, utan torde jag i fråga härom kunna hänvisa till hvad kommissionen anfört å sidorna 155—163 i betänkandet.

De af kommissionen framställda, af mig tillstyrkta förslagen om förändringar i fråga om personalen vid kustbevakningen äro följande:

beträffande Stockholms skärgård, att af de nuvarande tre j aktuppsyningsmännen två måtte ersättas af kustuppsyningsmän och åt den tredje, under förenämnda benämning af kustöfveruppsyningsman, uppdragas att utöfva befäl öfver kustbevakningen i skärgården närmast under öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektionen i Stockholm; anförande kommissionen tillika, att dåbemälde öfverinspektor sålunda erhölle biträde vid utöfvandet af det honom tillkommande befälet öfver sagda kustbevakning, kommissionen funnit förut omförmälda af tullbevakningsinspektionen i Stockholm gjorda framställning, att öfverinspektoren måtte helt och hållet befrias från öfverinseendet öfver bevakningspersonalen i skärgården, icke föranleda åtgärd hvad anginge befälet öfver kustbevakningspersonalen därstädes;

beträffande Nyköpings och Mems tullkammardistrikt, att två jaktuppsyningsmanstjänster, eu i hvartdera distriktet, måtte utbytas mot kustuppsyningsmanstjänster;

beträffande Kalmar tullkammardistrikt, att, enär en af de nuvarande tre kustbevakningsposteringarna blefve obehöflig, en kustuppsyningsmanstjänst och en kustroddaresyssla måtte indragas;

beträffande Oskarshamns tullkammardistrikt, att, enär en af de nuvarande två posteringarna blefve obehöflig, eu jaktuppsyningsmanstjänst och en kustroddaresyssla måtte indragas;

beträffande Vishy tullkammardistrikt — där likväl för närvarande och intill dess erfarenhet vunnits, huruvida bevakningen kunde nöjaktigt fullgöras af blott två posteringar, försedda med motorjakter af erforderlig, särskildt kraftig beskaffenhet, endast en af de nuvarande tre posteringarna borde utrustas med motorjakt — att två af de nuvarande tre jaktuppsyningsmanstjänsterna måtte ersättas med kustuppsyningsmanstjänster;

beträffande Ahus tullkammardistrikt, att en kustroddaresyssla måtte indragas;

beträffande Simrishamns tullkammardistrikt, att en kustvakttjänst och en kustroddaresyssla måtte indragas;

beträffande Malmö tullkammardistrikt, att en kustroddaresyssla måtte indragas äfvensom att, enär vid landposteringen i Limhamn under

121 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

många år en extra ordinarie kustroddare måst användas i ständig tjänstgöring såsom kustvakt, en ny kustvakttjänst måtte uppföras i staten;

beträffande Landskrona tullkammardistrikt, att två kustroddaresysslor äfvensom en kustuppsyningsmanstjänst, som vid redan skedd indragning af en obehöflig sjöpostering lämnats vakant, måtte indragas;

beträffande Hälsingborgs tullkammardistrikt, dels att, för inrättande af en landpostering i stället för en sjöpostering, en ny kustvakttjänst måtte uppföras i staten, dels att två kustuppsyningsmanstjänster och. nio kustroddaresysslor måtte indragas;

beträffande Ystads tullkammardistrikt, att en kustroddaresyssla, som alltsedan november månad 1907 varit lämnad vakant, måtte indragas;

beträffande Trelleborgs tullkammardistrikt, att en kustuppsyningsmanstjänst och tre kustroddaresysslor måtte indragas;

beträffande Halmstads tullkammardistrikt, dels att, för inrättande af två nya landposteringar i stället för en sjöpostering och en provisoriskt inrättad landpostering, som bestode af en såsom kustvakt^ änstgörande kustroddare, i staten måtte uppföras två nya kustvakt^änster, dels ock att två kustuppsyningsmanstjänster och fyra kustroddaresysslor måtte indragas;

beträffande Falkenbergs tullkammardistrikt, att en kustuppsyningsmanstjänst måtte indragas;

beträffande Varbergs tullkammardistrikt, att två kustuppsyningsmanstjänster och fyra kustroddaresysslor måtte indragas;

beträffande Göteborgs tullkammardistrikt, i hvilket de nuvarande fyra jaktuppsyningsmansdistrikten kunde minskas till två samt en sjöpostering borde ersättas med en landpostering, bestående af en kustvakt, dels att en kustuppsyningsmanstjänst och en kustvakttjänst måtte uppföras i staten, dels ock att två jaktuppsyningsmanstjänster och fyra kustroddaresysslor måtte indragas;

beträffande Lysekils tullkammardistrikt, i hvilket, enär på grund af dess betydande utsträckning erfordrades mera tillsyn, än som kunde utöfvas af en jaktuppsyningsman, en af de nuvarande kustuppsyningsmännen måst förordnas att med bibehållande af sin aflöning såsom kustuppsyningsman tjänstgöra såsom jaktuppsyningsman, att en kustuppsyningsmanstjänst måtte utbytas mot en kustöfveruppsyningsmanstjänst;

beträffande Gäfle tullkammardistrikt, att jaktuppsyningsmanstjänsten måtte ersättas med en kustuppsyningsmanstjänst samt att en kustroddaresyssla måtte indragas;

beträffande Söderhamns, Härnösands och Örnsköldsviks tullkammar- Ilih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 16

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

distrikt, att tre jaktuppsyningsmanstjänster, en i hvarje distrikt, måtte utbytas mot kustuppsyningsmanstjänster;

beträffande Sundsvalls och IJmea tullkammardistrikt, att tva jaktuppsyningsmanstjänster, en i hvartdera distriktet, måtte utbytas mot kustuppsyningsmanstjänster äfvensom att två kustroddaresysslor, en i hvartdera distriktet, måtte indragas; samt

beträffande Luleå tullkammardistrikt, att, enär en af de nuvarande två posteringarna blefve obehöflig, en jaktuppsyningsmanstjänst och tre kustroddaresysslor måtte indragas.

Beträffande den af en öfveruppsyningsman, en uppsyningsman och två vaktmästare bestående personalen å kustbevakningsångaren i Haparanda tullkammardistrikt förmäler kommissionen sig icke hafva funnit anledning framlägga något förslag till förändring.

Vid en sammanfattning af kommissionens ifrågavarande af mig biträdda förslag samt med beaktande, att de nytillkomna kustuppsyningsmännen motsvara förutvarande jaktuppsyningsmän, framgår, att förslaget utvisar i förhållande till den nuvarande kustbevakningspersonalen eu ökning med följande antal befattningshafvare, nämligen:

1 kustöfveruppsyningsman (i Lysekils tullkammardistrikt);

kammardistrikt); samt

5 kustvakter (1 i Malmö, 1 i Hälsingborgs, 2 i Halmstads och 1 i Göteborgs tullkammardistrikt);

men däremot en minskning med följande antal befattningshafvare, nämligen:

16 jaktuppsyningsmän (2 i Stockholms skärgård, 1 i hvart och ett af Nyköpings, Mems och Oskarshamns tullkammardistrikt, 2 i Visby och 2 i Göteborgs tullkammardistrikt samt 1 i hvart och ett af Gäfle, Söderhamns, Sundsvalls, Härnösands, Örnsköldsviks, Umeå och Luleå tullkammardistrikt);

11 kustuppsyningsmän (1 i Kalmar, 1 i Landskrona, 2 i Hälsingborgs, 1 i Trelleborgs, 2 i Halmstads, 1 i Falkenbergs, 2 i Varbergs och 1 i Lysekils tullkammardistrikt);

1 kustvakt (i Simrishamns tullkammardistrikt); samt

38 kustroddare (1 i Kalmar, 1 i Oskarshamns, 1 i Ahus, 1 i Simrishamns, 1 i Malmö, 2 i Landskrona, 9 i Hälsingborgs, 1 i Ystads, 3 i Trelleborgs, 4 i Halmstads, 4 i Varbergs, 4 i Göteborgs, 1 i Gäfle, 1 i Sundsvalls, 1 i Umeå och 3 i Luleå tullkammardistrikt).

13 kustuppsyningsmän (2 i btockhofms skärgård, 1 i 1 i Mems, 2 i Visby, 1 i Göteborgs, 1 i Gäfle, 1 i Söderhamns, 1 i Sundsvalls, 1 i Hernösands, 1 i Örnskölds viks och 1 i Umeå tull-

iNykopmgs, 1 '

x

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

3. Gränsbevakningen.

a. Organisation.

Efter att hafva lämnat en redogörelse för gränsbevakningens nuvarande organisation m. m. (sid. 165 och 166 i betänkandet) har kommissionen omförmält, att inom densamma fråga blifvit väckt, huruvida icke den del af gränsbevakningspersonalen inom Bohuslän, som vore förlagd vid gränsvattnen Svinesund och Idefjorden och som verkställde patrullering hufvudsakligen till sjöss, borde i stället vara organiserad såsom kustbevakning. Sedan emellertid såväl tullförvaltaren i Strömstad, under hvars befäl gränsbevakningspersonalen i Bohuslän stode, som äfven kustbevakningschefen i Hallands samt Göteborgs och Bohus län i infordrade yttranden uttalat såsom sin åsikt, att ifrågavarande bevakningspersonal fortfarande, så länge nuvarande bestämmelser angående trafiken i Svinesund och Idel] orden vore gällande, borde vara organiserad såsom gränsbevakning och stå under befäl af tullförvaltaren i Strömstad, har kommissionen funnit frågan om förändring i organisationen af bevakningen i nämnda farvatten böra anstå, till dess definitiva bestämmelser angående trafiken i Svinesund och Idefjorden blifvit meddelade.

Jämlikt nådiga kungörelsen den 11 maj 1906 gäller, att den trafik, som äger rum öfver Svinesund och Idefjorden med farkost under fyra tons nettodräktighet enligt svensk mätningsregel eller om vintern öfver isen, må tills vidare, med hänsikt till tullväsendet, anses såsom landväga trafik. Denna bestämmelse var emellertid, såsom äfven af ordalagen i författningen framgår, afsedd att gälla allenast intill dess, efter vunnen erfarenhet, trafikförhållandena i dessa farvatten blefve definitivt ordnade; och erhöll generaltullstyrelsen i uppdrag att afgifva förslag till slutliga bestämmelser i ämnet. Sådant förslag, före hvars afgifvande en längre tids erfarenhet ansetts önsklig, är ännu icke uppgjordt; och finner jag mig vid sådant förhållande böra biträda kommissionens uppfattning, att afgörandet af frågan om organisationen af bevakningen i Svinesund och Idefjorden bör företagas först sedan frågan om ordnandet af trafiken därstädes blifvit slutligen afgjord.

b. Personal.

Utmed den del af riksgränsen mot Norge, som faller inom Bohuslän, tjänstgöra elfva å tullkammarens i Strömstad stat uppförda gränsridare.

Fråga om viss förändring af gränsbevakningens i Bohuslän organisation.

Departements-

chefen.

Bohuslän.

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Posteringarnas antal är för närvarande elfva; men då det visat sig nödvändigt, att i en postering, nämligen Vassbotten, förlägga två gränsridare, har, enligt hvad kommissionen omförmäler, till gränsridaretjänstgöring i posteringen Södra Vammen sedan flera år tillbaka varit förordnad en extra ordinarie gränsridare. Då, enligt hvad tullkammaren i Strömstad upplyst, behofvet af denna bevakningsförstärkning efter unionsupplösningen år 1905 och på grund af år 1906 inträdda förändringar i gränslagstiftningen blifvit konstant, har kommissionen, jämlikt tullkammarens hemställan, föreslagit, att ytterligare en gränsridaretjänst, afsedd för gränsbevakningen i Bohuslän, måtte uppföras i staten. Förutom nyssnämnde extra ordinarie gränsridare hade, anför kommissionen härefter, under de senare åren måst i ständig tjänstgöring användas ett stort antal extra ordinarie gränsridare, under år 1908 icke mindre än nio. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke än ytterligare förstärkning af den ordinarie gränsbevakningspersonalen i Bohuslän vore al behofvet påkallad. Kommissionen hade dock funnit sig icke böra framlägga något förslag i sådant syfte. Tullförvaltaren i Strömstad hade nämligen uttalat såsom sin uppfattning, att en motorbåt, bemannad med en gränsuppsyningsman, hvilken skulle närmast under tullförvaltaren utöfva befäl öfver gränsbevakningen i distriktet, samt med en gränsridare, numera vore nödvändig för bevakningstjänstgöringen i Svinesimd och Idefjorden; och hade tullförvaltaren ställt i utsikt att härigenom indragning af nu till tjänstgöring inkallad extra personal skulle kunna vidtagas. Jämväl kustbevakningschefeu i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hade ansett anskaffandet af motorbåt för patrulleringen i nämnda farvatten vara till fördel för bevakningens effektivitet. Då kommissionen vore öfvertygad, att anskaffandet af eu motorbåt för patrullering i Svinesund och Idefjorden vore af synnerligt behof påkalladt och skulle i betydlig mån föröka bevakningens effektivitet, och då det vidare på grund af den lifliga trafiken öfver riksgränsen mot Norge i dessa trakter syntes kommissionen väl behöfiigt, att en befattningsliafvare med befälsrätt öfver gränsbevakningen i Bohuslän funnes tillgänglig vid själfva gränsen för utöfvande af en mera oafbruten tillsyn öfver personalen, än som kunde åstadkommas genom tullförvaltarens i Strömstad inspektionsresor, hade kommissionen funnit sig böra biträda förslaget om uppförande i staten af en för sagda bevakning afsedd gränsuppsyningsmanstjänst, hvars innehafvare lämpligen borde vara försedd med motorbåt samt äga skyldighet att tjänstgöra jämväl såsom gränsridare.

Kommissionens förslag beträffande gränsbevakningen i Bohuslän

125 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60-

innebär sålunda, att i staten måtte uppföras dels en gränsuppsyningsmanstjänst med skyldighet för innehafvaren att tillika förrätta gränsridaretjänstgöring, dels ock eu ny gränsrid are tjänst.

Då behofvet af de sålunda ifrågasatta nya tjänsterna synes mig vara på ett tillfyllestgörande sätt ådagalagdt, biträder jag kommissionens förslag i ifrågavarande hänseende.

I Dalsland och Värmland bestrides gränsbevakningen af fyrtiofem å tullkammarens i Karlstad stat uppförda ordinarie gränsridare. Härförutom hafva dels två tillförordnade gränsridare varit använda i ständig tjänstgöring alltsedan år 1897, dels ock under de senare åren tre extra ordinarie gränsridare varit ständigt inkallade såsom bevakningsförstärkning. I Dalarne utgöres gränsbevnkningspersonalen af åtta å tullkammarens i Falun stat uppförda ordinarie gränsridare, hvarjämte under de senare åren en extra ordinarie gränsridare ständigt användts i tjänstgöring.

Enligt hvad kommissionen omförmäler, har gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarne hemställt, att i staten måtte uppföras två gränsuppsyningsmän, eu i Dalsland och Värmland samt en i Dalarne, och till stöd härför anfört hufvudsakligen, att Dalslands, Värmlands och Dalarnes gränslinje mot Norge upptoge en sträcka af mellan 40 och 50 mil, till stor del ledande genom sjöar och obanade skogsbygder, där trafiken städse och särskildt vintertiden vore mycket svårbevakad; att gränsbevakningschefen, i följd af de vidtomfattande göromålen vid expeditionen, icke kunde medhinna att besöka gränsposteringarna oftare än det minsta antal gånger årligen, som vore honom i instruktionen ålagdt, eller hvarje postering i Dalsland och Värmland två gånger och hvarje postering i Dalarne en gång; att emellertid bevakningspersonalen vore i behof af en mera oafbruten tillsyn; samt att densamma, som numera, förutom bevakandet af den vanliga in- och utförseln, hade till åliggande dels att biträda med kontrollen vid utförsel af kött, dels att öfvervaka utförsel af trävaror och uppbära skogsvårdsafgifter, ofta behöfde råd och upplysningar angående rätta tillämpningen af gällande föreskrifter.

Vidare hade gränsbevakningschefen framhållit önskvärdheten däraf, att såväl de två tillförordnade gränsridarne i Dalsland och Värmland som äfven den i Dalarne till tjänstgöring inkallade extra ordinarie gränsridaren måtte blifva uppförda på ordinarie stat, på det att de måtte vinna den tryggade ställning, som erfordrades för anskaffande af egna, för tjänstgöringen välbelägna bostäder. Under förutsättning emellertid, att de föreslagna två gränsuppsyningsmanstjänsterna blefve

Dalaland och Värmland samt Dalarne.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

inrättade, hade gränsbevakningsehefen ansett sig icke böra föreslå större ökning af antalet ordinarie gränsridare än en sådan, afsedd för bevakningen i Dalsland och Värmland.

Hvad gränsbevakningsehefen sålunda föreslagit har kommissionen biträdt men uttalat såsom sin uppfattning, att de blifvande innehafvare af berörda gränsuppsyningsmanstjänster borde åligga att jämväl förrätta gränsridaretjänstgöring.

Kommissionens förslag beträffande gränsbevakningspersonalen i Dalsland, Värmland och Dalarne innefattar alltså, att i staten måtte uppföras dels två gränsuppsyningsmanstjänster, afsedda, den ena för gränsbevakningen i Dalsland och Värmland, den andra för gränsbevakningen i Dalarne, samt med skyldighet, för innehafvarna att tillika förrätta gränsridaretjänstgöring, dels ock en för gränsbevakningen i Dalsland och Värmland afsedd ny gränsridaretjänst; och har jag, med afseende å hvad till stöd för detta förslag anförts, funnit mig böra förorda detsamma till bifall.

Jämtland. Beträffande gränsbevakningen i Jämtland föreslår kommissionen,

att en gränsridaretjänst, som genom förflyttning af en postering till annan, närmare riksgränsen belägen plats skulle kunna undvaras, måtte indragas.

Mot detta förslag har jag intet att erinra.

Gränsen mot Beträffande gränsbevakningspersonalen vid gränsen mot Finland

m n ' anför kommissionen följande.

Denna personal bestode för närvarande af å tullkammarens i Haparanda stat uppförda sjuttio gränsridare under befäl — närmast under tullförvaltaren i Haparanda — af en gränsöfveruppsyningsman och tre gränsuppsyningsmän. Oaktadt befintligheten af en så betydande ordinarie personal hade det dock, till hämmande af den alltjämt förekommande smugglingen, hvilken, i den mån densamma genom ökad bevakning försvårats i de sydligare gränstrakterna, sökte sig väg öfver gränsen i mera aflägsna trakter, befunnits nödvändigt att i ständig tjänstgöring använda ett stort antal extra ordinarie gränsridare. Antalet ständigt inkallade sådana betjänte hade sålunda de senaste åren öfverstigit 30 och uppgick år 1908 till 37. Härförutom hade under större eller mindre del af hvarje år tillfällig förstärkning af gränsbevakningen måst anordnas, så att högsta antalet samtidigt inkallade extra ordinarie gränsridare år 1908 uppgått ända till 50.

Tullkammaren i Haparanda hade, under framhållande af det betydande antal extra ordinarie gränsridare, som sålunda användts i ständig tjänstgöring, men med förmälan, att icke alla dessa gränsridare

127 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 60.

borde öfverflyttas på ordinarie stat, då det vore lämpligt, att någon tids inhållning i tjänstgöring alltid föreginge vinnande af ordinarie anställning, hemställt, att tjuguåtta nya gränsridaretjänster måtte inrättas vid gränsbevakningen mot Finland.

För egen del bar kommissionen visserligen uttalat såsom sin uppfattning, att det måste anses såväl ur synpunkten af statsverkets säkerhet önskligt som äfven med billighet och rättvisa mot personalen öfverensstämmande, att större delen af de extra ordinarie gränsridare, som ständigt användes i en alltid ansträngande och maktpåliggande samt, enligt hvad erfarenheten visat, stundom med lifsfara förenad tjänstgöring, blefve ersatt med ordinarie befattningshafvare men dock ansett, att det af tullkammaren i Haparanda föreslagna antalet nya gränsridaretjänster skulle kunna i någon mån nedsättas, och fördenskull föreslagit, att i staten måtte uppföras tjugu för bevakningen vid gränsen mot Finland afsedda gränsridaretjänster.

Då jag finner kommissionens ifrågavarande förslag väl grundadt, anser jag mig böra tillstyrka detsamma.

Vid den norr om Jämtland belägna delen af gränsen emot Horge finnes ordinarie gränsbevakning icke anställd, men har, enligt hvad kommissionen omformäler, under de senare åren, åtminstone tidtals, tillfällig bevakning varit posterad i Arjepluog inom Norrbottens län.

Efter att hafva erinrat, hurusom 1900 års tullstatskommitté behandlat frågan om anställande af ordinarie gränsbevakning vid denna del af riksgränsen men på grund af vunna upplysningar — hufvudsakligen att varuinförseln till dessa gränstrakter vore jämförelsevis obetydlig och att det skulle medföra stora svårigheter och kostnader att i dessa, egentliga vägförbindelser saknande trakter åstadkomma effektiv bevakning — funnit något förslag från dess sida beträffande gränsbevakning vid denna del af riksgränsen icke erforderligt, anför kommissionen i detta ämne, att, såvidt densamma kunnat utröna, de förhållanden, som sålunda åberopats till stöd för obehöfligheten af ordinarie gränsbevakning i lappmarkerna, icke sedan den tiden undergått någon sådan förändring, att kommissionen funne anledning föreslå anställande därstädes af ständig gränsbevakning, hvilken endast skulle ådraga statsverket kostnader utan att dock kunna göras effektiv.

Mot hvad kommissionen sålunda anfört finner jag icke något att erinra.

Kommissionens af mig biträdda förslag angående personalen vid gränsbevakningen innebär alltså en ökning med

Lapp-

markerna.

128 Lön och tjänstgöringspenningar. Pension.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

3 gräns uppsyning smän (1 i Bohuslän, 1 i Dalsland och Värmland samt 1 i Dalarne); samt

22 gränsridare (1 i Bohuslän, 1 i Dalsland och Värmland samt 20 vid gränsen mot Finland);

äfvensom en minskning med 1 gränsridare (i Jämtland).

4. Aflöningsreglering.

a. De särskilda aflöningstiflarna.

Innan jag öfvergår till redogörelsen för kommissionens förslag beträffande aflöningsregleringen, torde jag få anmärka, att jag, i likhet med kommissionen, för korthetens skull kommer att använda uttrycken »tullverket» eller »befattningshafvare i tullverket» i betydelsen af tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning eller befattningshafvare vid dessa tullverkets afdelningar. —

Kommissionen erinrar till en början, att beträffande den egentliga aflöningen för befattningshafvare inom tullverket, hvilken sönderfaller i lön och tjänstgöring spenning ar samt efter viss tids tjänstgöring ålderstillägg, sedan lång tid tillbaka gällt och fortfarande gälla följande grundsatser, nämligen:

att lönen motsvarar det belopp, som vid afskedstagande skall tillfalla befattningshafvaren i pension, därest han är till hel pension berättigad;

att tjänstgöringspenningarna utgöra den lönefyllnad, som tillkommer befattningshafvaren under den tid, han innehar tjänsten;

att ålderstillägget, för att icke inverka på pensionsbeloppet, i sin helhet hänföres till tjänstgöringspenningar; samt

att befattningshafvare skall vid sjukdom eller annat laga förfall afstå en fjärdedel af lön och tjänstgöringspenningar äfvensom af ålderstillägg, om sådant af honom innehafves.

Af sistnämnda stadgande framginge, anför kommissionen vidare, att enligt tullverkets stat tjänstgöringspenningarna endast hade den negativa betydelsen att utgöra den del af aflöningen, som icke grundläde pensionsrätt, men icke tillika, såsom i andra aflöningsstater vanligen vore fallet, utmärkte den del af aflöningen, som vid tjänstgöringsförhinder skulle af befattningshafvaren afstås och tillfalla den, som i hans ställe bestrede tjänsten. Rörande anledningen till detta och ett annat för tullverket egendomligt förhållande, nämligen att högst betydande olikheter förefinnas i fråga om den proportion, hvari aflöningen

129 Kungl. Naj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

vid olika tjänster är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar — hvilka förhållanden vid olika tillfällen varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet — lämnar kommissionen å sidorna 177—179 och 181—183 i betänkandet en utförlig redogörelse; och inhämtas häraf i hufvudsak, att, då af särskilda skäl — förnämligast åtskilliga befattningars i tullverket egenskap af uppbördstjänster samt den grannlaga och svårkontrollerbara beskaffenheten af många tulltjänstemaunen åliggande göromål — aflöningen för vissa befattningshafvare i tullverket, synnerligast vid lokalförvaltningen, ansetts böra i allmänhet fastställas till högre belopp än för befattningshafvare af motsvarande tjänsteställning inom andra förvaltningsgrenar men pensionerna icke borde utgå med något väsentligt högre belopp än för andra med sådana tulltjänstemän jämförliga befattningshafvare i statens tjänst, så hade detta utgjort hinder för att å dessa tulltjänstemäns aflöning tillämpa det förhållande mellan lön och tjänstgöringspenningar, som i allmänhet gällde, nämligen att såsom tjänstgöringspenningar skulle betraktas endast så stor del, eller en fjärdedel af det hela, som enligt nådigt cirkulär den 9 november 1860 skulle af tjänsteman afstås, när vid honom medgifven tjänstledighet eller eljest förekommande hinder för tjänstens utöfvande annan person måste förordnas därtill. Å andra sidan funnes på grund af det stora antal lönegrader, som förekomme inom vissa tjänstegrader i tullverket, åtskilliga tjänstemän, hvilka intoge en sådan tjänsteställning, att de ansåges böra åtnjuta en icke alltför obetydlig pension men dock en aflöning, som i sin helhet mera väsentligt understege aflöningen för andra befattningshafvare inom samma tjänstegrad men af högre lönegrad. För sådana tjänstemän hade tjänstgöringspenningarna blifvit bestämda till mindre än en fjärdedel af begynnelseaflöningen. För att emellertid likställa befattningshafvare inom tullverket med andra civila befattningshafvare i fråga om den del af aflöningen, som skulle afstås vid tjänstgöringsförhinder, hade den utvägen tillgripits att beträffande förstnämnda befattningshafvare bestämma denna del till eu fjärdedel af hela aflöningen, ehvad den utgick såsom lön eller tjänstgöringspenningar. Föreskrift härom hade utfärdats i nådigt bref den 8 januari 1875, från hvilket samma bestämmelse, dock med det förklarande tillägg, att jämväl en fjärdedel af ålderstillägget, om sådant innehades af den ledige tjänstinnehafvaren, skulle af honom afstås, intagits i nu gällande aflöningsreglemente för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning af den 10 juni 1904.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Hiift.

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

För egen del anför kommissionen i nu omförmälda ämne följande. Orsaken till de ännu kvarstående olikformigheterna i fråga om fördelningen af tullpersonalens aflöning i lön och tjänstgöringspenningar vore, såsom af den förut lämnade redogörelsen framginge, förnämligast att söka dels i det sedan lång tid tillbaka bestående förhållandet, att den pension, som befattningshafvare i tullverket efter uppnådd full pensionsålder kunde undfå, skulle utgå med samma belopp som den ordinarie lönen, dels i för tullverket egendomliga förhållanden, som för vissa befattningshafvare därstädes betingade aflöningens utmätande på annat sätt än i fråga om jämnställda befattningshafvare i andra statens verk. Ehuru det väl knappast kunde påvisas, att några verkliga olägenheter uppstode af omförmälda olikformigheter, ville det likväl synas kommissionen önskvärd!, att desamma kunde undanröjas och därigenom aflöningsstaten erhålla ett mera likformigt utseende i nu ifrågavarande afseende samt tillika föreskrift meddelas, att tjänstgöringspenningarna skulle utgöra den del af aflöningen, som vid tjänstgöringsförhinder skulle afstås af tjänstinnehafvaren. Kommissionen hade därför sökt eu utväg att förverkliga nämnda önskningsmål och funnit densamma i den enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinuehafvares rätt till pension öppen lämnade möjligheten att i lönestaten fastställa särskild! pensionsunderlag. I denna lag vore nämligen stadgadt, att såsom underlag för bestämmande af pensions belopp skulle, där ej särskilt pensionsunderlag vore i lönestaten fastställdt, tjäna, för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller ortstillägg vore förenade, hela lönen och för annan tjänst två tredjedelar af lönen. Därest i staten särskilt pensionsunderlag bestämdes och det nu rådande sambandet mellan lönens och pensionens belopp sålunda upphäfdes, skulle det blifva möjligt, att, utan att åsidosätta de särskilda hänsyn, som kunde böra tagas vid bestämmande af vissa tulltjänstemäns aflöning, verkställa fördelningen däraf i lön och tjänstgöringspenningar på ett för tullverkets alla tjänstinnehafvare något så när likformigt sätt och tillika så, att tjänstgöringspenningarna komme att motsvara den del af aflöningen, som skäligen kunde anses böra åligga befattningshafvaren att vid sjukdom afstå.

Kommissionen hade därför vid utarbetande af förslag till aflöningsstat och aflöningsreglemente tillämpat följande ledande grundsatser, nämligen:

att aflöningen fördelats i lön och tjänstgöringspenningar, i regel sålunda, att lönen bestämts till omkring tre fjärdedelar och tjänstgöringspenningarna till omkring en fjärdedel af begynnelseaflöningen;

131 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

att tjänstgöring sipenning ärna skulle af befattningshafvare afstås vid tjänstgöringsförhinder på grund af sjukdom; samt

att för hvarje tjänst i staten bestämts särskildt pensionsunderlag.

Ehuruväl den särställning, tullverkets stat i nu ifrågavarande hänseenden intager, är hufvudsakligen af formell beskaffenhet och knappast torde föranleda några verkliga olägenheter, anser jag dock, i likhet med generaltullstyrelsen, att ofvanberörda af kommissionen uttalade grundsatser beträffande aflöningsförhållandena inom tullverket äro ägnade att medföra fördelarna af mera enkelhet och likformighet i aflöningsstatens uppställning och aflöningsreglementets tillämpning. Till någon erinran mot användandet af dessa grundsatser i stället för de nu gällande finner jag därför icke anledning.

Beträffande ålder stillägg en lämnar kommissionen först en redogörelse för nu gällande stadganden och erinrar därvid, hurusom, i ändamål att afhjälpa vissa anmärkta missförhållanden, nämligen att tjänstemän i högsta ålderstilläggsgraden i regel icke kunde komma i åtnjutande af fullt ålderstillägg vid tjänsten, förr än de redan öfverskridit pensionsåldern, äfvensom att befordran till tjänst i högre ålderstilläggsgrad kunde i vissa fall medföra minskad aflöning, på förslag af 1900 års tullstatskommitté stadgats, dels att vid befordran från tjänst i närmast lägre ålderstilläggsgrad vederbörande tjänst innehafvare finge för rätt till ålderstillägg i den högre graden tillgodoräknas den tid, intill fem år, under hvilken han tilläfventyrs innehaft och bestridt tjänst i förstberörda grad, sedan han där intjänat stadgad tid för tillträde af hela ålderstillägget, dels ock att, därest tjänsteman eller betjänt, som från tjänst i lägre ålderstilläggsgrad befordrats till tjänst i högre sådan grad, vid den förra befattningen på grund af intjänadt ålderstillägg uppburit aflöning till högre belopp än honom vid den nya befattningen tillkomme, han skulle äga såsom personligt aflöningstillägg uppbära skillnaden, intill dess aflöningen vid den nya tjänsten genom intjänande af ålderstillägg stigit till det förut innehafda beloppet. Ehuru, yttrar kommissionen vidare, genom dessa bestämmelser inträdt en väsentlig förbättring i tidigare gällande villkor för rätt att komma i åtnjutande af ålderstillägg, ville det dock synas, som om de nuvarande bestämmelserna rörande ålderstillägg icke mera allmänt skulle hafva kunnat tillfredsställa tullverkets personal, enär i de till kommissionen öfverlämnade framställningarna talrika förslag om ändring i dessa bestämmelser förekomme. I åtskilliga fall hade kommissionen ansett fog föreligga för de gjorda ändringsförslagen och fördenskull funnit sig

Departement»-

chejen.

Ålderstillägg.

Ålders-

tillägg ett hänförande till lönen.

132 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 60.

böra biträda desamma; i andra fall däremot hade förslagen funnits icke böra föranleda någon kommissionens åtgärd.

Jag öfvergår nu att redogöra för de af kommissionen framställda förslagen beträffande tjänstinnehafvares rätt till ålderstillägg eller, enligt kommissionens benämning, löneförhöjning och villkoren för åtnjutande af sådan förmån.

Enligt hvad förut nämnts, anses ålderstillägget för närvarande, för att icke inverka på pensionsbeloppen, såsom tjänstgöringspenningar, hvarjämte är stadgadt, att vid tjänstledighet skall afstås, förutom fjärdedelen af lön och tjänstgöringspenningar, jämväl en fjärdedel af tilläfventyrs intjänadt ålderstillägg, hvilken sistnämnda fjärdedel dock icke tillkommer vikarien utan, jämlikt föreskrift i gällande aflöningsreglemente, besparas tullverket. Denna bestämmelse har, enligt hvad kommissionen omförmäler, gifvit anledning till anmärkning från personalens sida. I fråga härom hade nämligen anförts, beträffande ledighet för styrkt sjukdom, att det belopp, som den sjuke sålunda måste afstå, blefve olika för olika tjänstinnehafvare i samma grad, allteftersom den sjuke åtnjöte ålderstillägg eller icke; att likväl det bidrag, livilket den för sjukdom ledige hade att lämna för tjänstens uppehållande, inom hvarje tjänstegrad borde vara konstant och således statens skyldighet vid dylika tillfällen lika; samt att hvarje minskning i inkomsterna under sjukdom, då utgifterna helt naturligt vore större än vanligt, måste, särskilt för familj försörjare, vara synnerligen betungande. Äfven vid ledighet för enskilda angelägenheter — då den ledige kunde åläggas att afstå mera än fjärdedelen af sin aflöning, ålderstillägg in beräknad t — inbesparades till statsverket den fjärdedel af ålderstillägget, som den ledige tjänstinnehafvaren under alla omständigheter måste afstå; och detta syntes icke vara med billighet öfverensstämmande och vore ej heller erforderligt såsom korrektiv mot eventuellt missbruk af dylik tjänstledighet. —

För egen del anför kommissionen i detta ämne följande. Oafsedt de sålunda anförda skälen för upphäfvande af stadgandet om inbesparing till statsverket af viss del af tjänstinnehafvares ålderstillägg hade kommissionen, med hänsyn till de grundsatser beträffande aflöningsstaten och aflöningsreglementet, hvilka varit för kommissionen ledande, funnit ålderstillägget för befattningshafvare vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gränsbevakning böra, i likhet med ålderstillägg för befattningshafvare inom generaltullstyrelsen, utgöra en med vissa bestämda tidsmellanrum uppkommande förhöjning af lönen, i följd hvaraf skyldighet att vid sjukdom afstå någon del af denna förhöjning icke synts böra åligga tjänstinnehafvare. Vid ledighet af annan anledning än styrkt

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60,

sjukdom borde det däremot fortfarande kunna åläggas honom att afstå, förutom tjänstgö ringspenningarna, jämväl någon del af lönen och sålunda äfven af däri tilläfventyrs ingående förhöjning eller ålders tillägg; men hvad den ledige tjänstinnehafvaren sålunda kunde åläggas afstå, borde användas för tjänstens uppehållande under ledigheten och icke indragas till statsverket. Kommissionen hade fördenskull i sitt förslag till aflöningsreglemente intagit bestämmelser i nu omförmäld riktning.

Vid behandlingen af frågan om befattningshafvarnas indelning i olika ålders till äggsgrader har kommissionen till en början förmält sig icke finna anledning ifrågasätta någon förändring i det antal sådana grader, i hvilka för närvarande tjänstemännen för sig och betjänte för sig äro indelade. Till undvikande af förväxling i anledning af de föreslagna benämningarna tjänstemän af högre och lägre grad har kommissionen dock ansett, att ålder sti lläggsgraderna i stället borde benämnas ålder stillägg sgrupper.

Kommissionen föreslår, att tjänstemännen vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakniug måtte, med afseende å rätten att efter viss tids innehafvande af tjänst kunna komma i åtnjutande af i staten fastställd löneförhöjning eller ålderstillägg, indelas i följande ålderstilläggsgrupper, nämligen:

A. Tjänstemän af högre grad.

Tredje gruppen. Öfverinspektorer och kustbevakningschefer äfvensom tullförvaltare med begynnelseaflöning af 6,000 kronor eller däröfver samt öfverkontrollörer;

Andra gruppen. Tullförvaltare, som ej tillhöra tredje gruppen, äfvensom förste kontrollörer, kontrollörer, tullfiskaler och gränsbevakningschefer;

Första gruppen. Kammarskrifvare och inspektörer.

B. Tjänstemän af lägre grad.

Tredje gruppen. Öfveruppsyningsmän, kustöfveruppsyningsmän och gränsöfveruppsyningsmän;

Andra gruppen. Uppsyningsman, kustuppsyningsmän och gränsuppsyningsmän äfvensom vaktmästare med minst 1,500 kronors begynnelseaflöning ;

Första gruppen. Vaktmästare, som ej tillhöra andra gruppen, kustvakter, gränsridare och kustroddare.

I fråga om den sålunda föreslagna indelningen anför kommissionen, att densamma till största delen sammanfölle med den nuvarande

Tjänstemännens indelning i ålderstilläggsgrupper.

134 JCungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

indelningen i grader och liksom denna vore grundad på de resp. befattningarnas begynnelseaflöning. Den mest påfallande olikheten vore, att kustöfveruppsyningsmännen — bvilka, såsom förut nämnts, motsvarade de nuvarande jaktuppsyningsmännen äfvensom kustbevakningsförmannen — blifvit, med hänsyn såväl till begynnelseaflöningens storlek som till den befälsställning, hvilken af kommissionen ansetts böra uttryckligen tillerkännas dem, uppförda i tredje ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af lägre grad. I öfrigt behöfde beträffande den föreslagna indelningen endast erinras om kommissionens hemställan rörande indragning af samtliga öfverkontrollörstjänster med undantag af de vid tullkamrarna och packhusinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö äfvensom om kammarvaktmästaretjänsternas ersättande med vaktmästaretj änster.

Om fjär haj- I nu gällande allmänna bestämmelser om ålderstillägg föreslår

oehudmmeium kommissionen de förändringar, att löneförhöjningarnas antal måtte ökas desamma, till tre från de nuvarande två äfvensom att tiden mellan hvarje löneförhöjning måtte bestämmas till tre år i stället för fem, såsom nu är förhållandet. Till stöd härför anför kommissionen, att det icke kunde betviflas, att systemet med ett större antal tätare återkommande löneförhöjningar, om också hvar för sig till ett mindre belopp, bättre än ett system med färre förhöjningar med längre tids mellanrum, äfven om dessa hvar för sig vore något större, motsvarade tjänstemannens behof af ökade inkomster under den del af hans lefnad, då hans utgifter för familjens uppehälle och barnens uppfostran oundvikligen vore stadda i alltjämt fortgående ökning. Riktigheten af denna uppfattning hade ock vid flera under de senaste åren företagna löneregleringar blifvit erkänd.

Allmänna Hvad angår de allmänna villkoren för rätt att komma i åtnjutande

,.mUforL.för af löneförhöjning' inom hvarje särskild ålderstilläggsgrupp, har kommissionen tunmt de nuvarande bestämmelserna hora i nutvudsak lorttarande vara gällande. Dock anser kommissionen föreskrift böra meddelas, dels att fullgörande af offentligt uppdrag skall grunda enahanda rätt till löneförhöjning som bestridande af egen eller annan tjänst, dels ock att, i samband med nedsättandet af tiden mellan löneförhöjningarna till tre år, tjänstinnehafvaren skall, för att komma i åtnjutande af löneförhöjning, hafva under mer än fem sjättedelar af sagda tidsrymd bestridt tjänstgöring, som grundlägger rätt till löneförhöjning, under det att för närvarande sådan tjänstgöring skall hafva bestridts under fyra femtedelar af nu bestämd tidsrymd för ålderstil läggs åtnjutande, eller fem år.

135 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Rörande de särskilda förmåner, som borde tillkomma tjänstinnehafvare vid befordran till tjänst i högre ålderstilläggsgrnpp, anför kommissionen följande:

»I fråga om tjänstinnehafvares rätt att, vid befordran från tjänst i lägre till tjänst i närmast högre ålderstilläggsgrad för vinnande af ålderstillägg i den senare graden räkna sig tillgodo viss tid, för närvarande intill fem år, af den tjänstetid, han efter intjänande af stadgad tid för tillträde af hela ålderstil]ägget i den lägre graden tillbragt i i denna, har kommissionen funnit den föreslagna nedsättningen af tiden mellan löneförhöjningarna böra betinga en motsvarande nedsättning af den öfvertid, tjänstinnehafvaren sålunda kan få räkna sig tillgodo. Kommissionen föreslår alltså, att denna tid bestämmes till tre år i stället för nuvarande fem. — Det i nu gällande aflöningsreglemente förekommande stadgandet, att tjänstinnehafvare må, i full hvarom nu är fråga, räkna sig tillgodo den tid, intill fem år, under hvilken han innehaft och bestridt tjänsten i den lägre graden, har, enligt hvad upplyst blitvit, gifvit anledning till en sådan tolkning, att tjänstinnehafvare, som vid befordran till tjänst i den högre graden innehaft tjänst i den lägre graden under en öfvertid af exempelvis fem år och en manad men därunder åtnjutit tjänstledighet under till exempel två månader och således icke bestridt tjänsten i den lägre graden under en öfvertid af fullt fem år, ansetts icke vara berättigad till ålderstillägg i den högre graden. Då en sådan inskränkning i förmånen att vid befordran komma i åtnjutande af löneförhöjning synes kommissionen icke vara med billighet öfverensstämmande, har kommissionen ansett föreskrift böra meddelas, att för åtnjutande af nämnda förmån skola gälla samma villkor som för tillträde i allmänhet af löneförhöjning inom hvarje särskild grupp.

Den på förslag af 1900 års tullstatskommitté tjänstinnehafvare medgifna förmånen att vid befordran från tjänst i lägre ålderstilläggsgrad (-grupp) till tjänst i högre sådan grad kunna komma i åtnjutande af personligt aflöningstillägg är, såsom framgår af § 4 i gällande aflöningsreglemente, inskränkt till det fall, att tjänstinnehafvaren vid den förra befattningen på grund af intjänadt ålderstillägg uppburit aflöning till högre belopp än honom tillkommer vid den nya befattningen. Då emellertid tjänstinnehafvare vid befordran i regel har att vidkännas, förutom kostnad för konstitutorial, dels ökadt bidrag till egen pensionering, dels högre afgifter för pensionering af änka och barn, hvarjämte ofta kostnad för flyttning tillkommer, kan en befordran i vissa fall, nämligen då den aflöning, tjänstinnehafvaren på grund af intjänadt

Särskilda förmåner vid befordran till tjänst i högre ålder stilläggsgrupp.

Öfvergång sstadgandet.

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

ålderstillägg åtnjutit vid tjänsten i den lägre graden, är lika med den honom vid tjänsten i den högre graden tillkommande aflöning, i själfva verket medföra minskning i hans inkomster under tilläfventyrs flera års tid. Under sådant förhållande kan det gifvetvis förekomma, att en tjänsteman finner sig förhindrad att söka befordran till tjänst, för hvilken han eljest kunde vara särskildt lämplig, något som hvarken ur personalens eller statsverkets synpunkt lärer kunna anses annorlunda än otillfredsställande. För öfrigt synes det kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke begreppet befordran må anses innebära, att den befordrade bör komma i åtnjutande af högre inkomst än tillförene. Då likväl en lönestat näppeligen lärer kunna uppställas på sådant sätt, att möjligheten af förminskad eller icke ökad aflöning vid förflyttning från tjänst i en ålderstilläggsgrupp till tjänst i högre sådan grupp helt och hållet undvikes, och i allt fall sådan möjlighet föreligger enligt kommissionens förslag till aflöningsstat, har kommissionen funnit nu gällande bestämmelser angående personligt aflöningstillägg böra ersättas med föreskrift därom, att, därest tjänsteman, som vunnit befordran från tjänst i lägre ålderstilläggsgrupp till tjänst i närmast högre sådan grupp, vid den förra tjänsten åtnjutit aflöning till belopp lika med eller högre än den aflöning, han är berättigad åtnjuta vid den senare tjänsten, han äger genast tillträda det aflöningsbelopp vid denna tjänst, som närmast öfverstiger det af honom uppburna aflöningsbeloppet vid den tjänst, hvarifrån han förflyttats, och därefter beräkna tjänstår för tillträdande af återstående löneförhöjning på eljest föreskrifvet sätt.»

Samtliga de föreskrifter om löneförhöjning efter viss tids fortsatt tjänstgöring, livilka äro afsedda att äga tillämplighet under en icke begränsad framtid, hafva af kommissionen sammanförts i § 4 af förslaget till aflöningsreglemente. Emellertid förekomma i de två första styckena af det vid kommissionens förslag till aflöningsreglemente fogade öfvergångsstadgandet åtskilliga stadganden rörande rätten till löneförhöjning för personer, som vid öfvergången till den nya staten äro anställda i tullverket, vare sig såsom ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän. Då dessa stadganden stå i nära sammanhang med vissa andra bestämmelser om villkoren för åtnjutande af löneförhöjning, har jag ansett lämpligt att i detta sammanhang redogöra för dem.

Berörda två stycken af öfVergångsstadgandet äro af följande lydelse:

»Vid bestämmande af tidpunkten, då tjänstinnehafvare vid tullverket kan komma i åtnjutande af i § 1 omförmäld löneförhöjning, må medräknas tid, hvarunder han efter år 1900 på grund af stadigvarande förordnande inom tullverket bestridt vare sig tjänst å extra aflönings-

137 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

stat eller tjänst med aflöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehafvare.

Den, som före 1910 års utgång antagits till extra ordinarie tjänsteman eller betjänt vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gränsbevakning samt, därest han före sagda tidpunkt vunnit ordinarie anställning, öfvergår å 1911 års stat eller med eller efter ingången af år 1911 utnämnes till ordinarie tjänst, må, i den mån generaltullstyrelsen finner honom böra komma i åtnjutande af en dylik förmån, i fråga om rätt till löneförhöjning vid kammarskrifvare-, inspektörs-, vaktmästare-, kustvakt-, gränsridare- eller kustroddaretjänst räkna sig till godo så stor del af tiden för den effektiva tjänstgöringen såsom extra ordinarie, som öfverstiger åtta år.»

Såsom motivering härför har kommissionen anfört följande:

»Enligt öfvergångsstadgandet i gällande aflöningsreglemente äga endast de tjänstinnehafvare, som på grund af stadigvarande förordnande bestridt vare sig tjänst å tullverkets från och med år 1901 inrättade och med utgången af år 1904 upphörda extra stat eller tjänst, hvars innehafvare uppehållit tjänst å extra stat, rätt att för åtnjutande af ålderstillägg räkna sig till godo tiden för sådan tjänstgöring. Denna rätt tillkommer alltså icke den eller dem, som tjänstgjort i succession efter vikarien för den å extra stat förordnade tjänstinnehafvaren. Då detta synts kommissionen icke vara med billighet öfverensstämmande, har i förslaget inryckts bestämmelse, att omförmäla rätt må tillgodokomma den, som efter år 1900 på grund af stadigvarande förordnande inom tullverket bestridt vare sig tjänst å extra aflöningsstat eller tjänst med aflöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehafvare. Anledningen, att jämte tjänst å extra aflöningsstat upptagits tjänst med aflöning å extra stat, är den, att, då med utgången af år 1904 extra aflöningsstaten vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen borttogs, inom generaltullstyrelsen fortfarande bibehöllos åtskilliga tjänster, för hvilkas innehafvare aflöning utgår å extra stat och hvilkas antal, såsom ofvan omförmälts, sedermera ytterligare ökats. Sådana tjänster böra tydligen i ifrågavarande hänseende anses likställda med de förutvarande tjänsterna å extra aflöningsstat.

Såsom af den vid detta betänkande fogade befordringsstatistik (Bil. IV) framgår, har tiden, innan extra ordinarie tjänsteman eller betjänt inom tullverket vunnit ordinarie anställning, till och med under de allra senaste åren varit afsevärdt lång och, åtminstone hvad beträffar de nuvarande tjänstemännen, vida öfverstigit den tid af omkring åtta Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 18

Särskilda framställningar rörande ändringar i kommissionens förslag beträffande löneförhöjningarna.

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

år, hvartill densamma efter inrättandet af ett flertal befattningar med ingången af år 1909 numera kan antagas komma att nedgå. För att i någon mån bereda de extra ordinarie tjänstemän och betjänte, som under ifrågavarande ogynnsamma förhållanden inkommit i verket och där vunnit eller under de närmaste åren vinna befordran, ett vederlagför den långa tid, de, i allmänhet med mycket obetydlig ersättning, måst tjänstgöra, innan ordinarie anställning erhållits, har det synts kommissionen billigt, att medgifvande må kunna af generaltullstyrelsen lämnas sådan tjänsteman eller betjänt att i fråga om rätt till löneförhöjning vid vissa tjänster räkna sig till godo så stor del af tiden för den effektiva tjänstgöringen såsom extra ordinarie, som öfverstiger åtta år. Sådant medgifvande har ansetts böra lämnas beträffande samtliga vaktmästare!] änster, vare sig de tillhöra första eller andra ålderstilläggsgruppen, men i öfrigt endast i fråga om tjänster, hvilkas innehafvare tillhöra lägsta eller första ålderstilläggsgruppen inom resp. tjänstemän af högre och tjänstemän af lägre grad.»

Innan jag öfvergår att yttra mig om kommissionens sålunda framställda förslag beträffande löneförhöjningarna och villkoren därför, torde jag böra omnämna de framställningar om ändringar i eller tillägg till samma förslag, hvilka dels ingifvits till finansdepartementet, dels af generaltullstyrelsen, som förklarat sig i öfrigt icke hafva något att erinra mot sagda förslag, gjorts i ofvan flera gånger berörda utlåtande af den 5 november 1909.

Såsom ofvan nämnts, har kommissionen föreslagit, att löneförhöjningarna skulle blifva tre till antalet, att utgå efter resp. tre, sex och nio års tjänstgöring. I en till finansdepartementet ingifven skrift har Sveriges tullmannaförening hemställt, att för kustroddare, gränsridare och vaktmästare löneförhöjningarna i stället måtte blifva fem till antalet och utgå efter resp. tre, sex, nio, tolf och femton års tjänstgöring. Såsom stöd härför hafva hufvudsakligen åberopats de ringa utsikter till befordran, som funnes för nu nämnda belattningshafvare, äfvensom att de s. k. extra inkomsterna sannolikt komme att minskas. — Generaltullstyrelsen, som yttrat sig öfver nu ifrågavarande framställning, har därvid anfört, att genomföraudet af den däri ifrågasatta förändringen skulle förorsaka en väsentlig rubbning i de principer, hvilka läge till grund för och genomginge hela det af kommissionen uppgjorda förslag till aflöningsstat för tjänstemän af lägre grad, och att framställningen fördenskull enligt styrelsens åsikt icke kunde tillmötesgås med mindre än att samtidigt en omarbetning af detta förslag blefve verkställd, något som styrelsen ansåge sig hvarken kunna eller böra ifrågasätta.

139 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

I § 4 af kommissionens förslag till aflöningsreglemente är stadgadt, att den, som från tjänst i lägre ålderstilläggsgrupp befordras till tjänst i närmast högre sådan grupp, må för åtnjutande af rätt till löneförhöjning där tillgodoräknas den tid intill tre år, under hvilken han tilläfventyrs innehaft tjänst i den lägre ålderstilläggsgruppen, sedan han där intjänat stadgad tid för att kunna komma i åtnjutande af tredje löneförhöjningen. Sveriges allmänna tull tjänstemannaförening har emellertid i en till finansdepartementet ingifven skrift framhållit, att detta stadgande, som dock kunde tolkas på olika sätt, enligt sin formulering syntes innebära, att rätt att i den högre ålderstilläggsgruppen räkna tjänstår från den lägre förutsatte eu tjänstetid i denna senare af mer än nio år. Med hänsyn till det i öfvergångsstadgandet föreslagna medgifvandet, att viss del af tiden för en tjänstemans effektiva tjänstgöring såsom extra ordinarie finge i fråga om rätt till löneförhöjning vid vissa tjänster räknas honom till godo, vore det dock önskvärdt, att ifrågavarande stadgande blefve ändradt därhän, att såsom öfverår från tjänsten i den lägre gruppen måtte få räknas tiden efter det tjänstemannen i denna grupp, på grund af tjänstgöring vare sig inom densamma eller tidigare, blifvit berättigad till samtliga löneförhöjningar; och hemställde föreningen, att ifrågavarande stadgande fördenskull måtte erhålla följande lydelse:

»Den som — — ålderstilläggsgruppen, sedan han intjänat stadgad tid för att där kunna komma i åtnjutande af tredje löneförhöjningen.» — Generaltullstyrelsen har beträffande denna framställning anfört, att, enligt hvad styrelsen trodde sig kunna antaga, kommissionen afsett, att ifrågavarande stadgande skulle för tj änstinnehafvare medföra den rätt i afseende å villkoren för löneförhöjnings åtnjutande, som af föreningen betecknats såsom önskvärd. Ehuru stadgandets ordalydelse icke torde utesluta en sådan tolkning, hade styrelsen dock, då det visat sig, att dess formulering kunnat gifva anledning till en för tj änstinnehafvare mindre förmånlig tolkning af detsamma, ansett sig böra biträda föreningens förslag, hvilket måhända tydligare uttryckte den verkliga afsikten med stadgandet; och hemställde styrelsen fördenskull, att förevarande del af § 4 i aflöningsreglementet måtte erhålla den af föreningen föreslagna lydelsen.

Flertalet af ifrågavarande framställningar afser emellertid ändringar eller tillägg i öfvergångsstadgandet vid aflöningsreglementet; och öfvergår jag nu att redogöra för dessa framställningar.

1 underdånig skrifvelse den 28 juni 1909 hemställde generaltullstyrelsen — under anförande att indragning af ett större antal å

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

kustbevakningens stat uppförda tjänster antagligen komme att ifrågasättas och att det fördenskull vore önskligt, att ledigblifvande sådana tjänster tills vidare icke blefve besatta med ordinarie innehafvare — om bemyndigande att i fråga om då redan lediga eller framdeles ledigblifvande tjänster vid kustbevakningen besluta, att tjänsten skulle tills vidare lämnas otillsatt. Denna hemställan blef enligt nådigt beslut den 23 juli 1909 bifallen. Vidare hemställde styrelsen, i sammanhang med afgifvande af förslag till återbesättande af en ledig tullförvaltaretjänst, i underdånig skrifvelse den 28 oktober 1909, att, därest den föreslagne tjänstemannen, innehafvare af en af de öfverkontrollörstjänster, hvilka föreslagits till indragning, blefve utnämnd till förstnämnda tjänst, den efter honom lediga öfverkontrollörstjänsten måtte få tills vidare lämnas otillsatt och uppehållas på förordnande. Äfven denna hemställan blef i sammanhang med den föreslagne tjänstemannens utnämning af Eders Kungl. Maj:t bifallen.

Efter erinran om nu omförmälda förhållanden och under anförande, att det finge anses billigt, att förordnanden, föranledda däraf, att ledig tjänst i följd af frågan om omreglering af tullverkets stater icke besattes med ordinarie innehafvare, finge för den å sådan tjänst förordnade äfvensom för den eller de i succession efter honom förordnade medföra samma rätt till löneförhöjuing som bestridande af ordinarie tjänst af motsvarande ålderstilläggsgrupp, har styrelsen hemställt, att ett medgifvande i sådan riktning måtte intagas i aflöningsreglementets öfvergångsstadgande; och har styrelsen ansett, att, enär frågan om statens omreglering väckts i styrelsens underdåniga skrifvelse den 12 november 1907 angående tullverkets utgiftsstater för år 1909, medgifvandet lämpligen borde afse tiden efter ingången af år 1908.

Tull tjänstemannaföreningen har hemställt, att i det stycke af öfvergångsstadgandet i aflöningsreglementet, som handlar om tjänstinnehafvares rätt att i och för löneförhöjning räkna sig till godo viss del af sin effektiva tjänstgöring såsom extra ordinarie, det måtte uttryckligen angifvas, att denna rätt tillkommer tjänstinnehafvare, oafsedt huruvida sådan tjänstgöring varit atlönad eller icke. I denna fråga har generaltullstyrelsen anfört, att, ehuru det kunde med säkerhet antagas, att kommissionen afsett icke blott atlönad utan äfven oaflönad effektiv tjänstgöring, vore dock, för undvikande af all tvekan om uttryckets verkliga betydelse, föreningens förslag lämpligt, hvarför styrelsen hemställde, att detsamma måtte vinna bifall.

Slutligen har tulltjänstemannaföreningen framhållit, att rättvisa och billighet syntes kräfva, att tid, hvarunder tjänsteman tilläfventyrs

141 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

innehaft ordinarie anställning såsom öfveruppsyningsman eller uppsyningsman måtte, i och för beredande af rätt till löneförhöjning vid vissa tjänster på sätt i öfvergångsstadgandet omförmäles, räknas lika med tiden för elfektiv tjänstgöring såsom extra ordinarie äfvensom att, vid bestämmande af rätten till löneförhöjning vid tjänst inom kommissionens andra ålderstilläggsgrupp bland tjänstemän af högre grad, tid, hvarunder tjänstemannen förut varit ordinarie öfveruppsyningsman, måtte anses såsom om han därunder innehaft tjänst inom första ålderstilläggsgruppen bland sagda tjänstemän; och har föreningen fördenskull gjort hemställan om ändring af öfvergångsbestämmelsen i sådan riktning. Såsom stöd för dessa framställningar har anförts hufvudsakligen följande. Under den för tulltjänstemännen i befordringshänseende ogynnsammaste tidsperioden hade det varit vanligt, att extra ordinarie tjänstemän utnämndes till innehafvare af vissa öfveruppsyningsmans- och uppsyningsman^’änster, vid hvilka göromålen i allmänhet varit af beskaffenhet, att tjänstemannakompetens erfordrats. Flertalet af dessa tjänster hade ock vid 1904 års reglering uppflyttats i tjänstemannagraden, några till och med i andra ålderstilläggsgraden därstädes. Det vore nu obilligt, om icke innehafvandet af sådana öfveruppsyningsmans- och uppsyningsmanstjänster skulle berättiga vederbörande till åtminstone samma fördel med afseende å rätten till ålderstillägg som den, hvilken effektiv tjänstgöring såsom extra ordinarie tjänsteman beredde, i all synnerhet som sådan tjänstgöring ofta bestode af förordnande just å dylika tjänster. De nuvarande bestämmelserna medförde, särskildt i fråga om rätten till ålderstillägg för sådana tjänstemän i andra ålderstilläggsgraden, hvilka tidigare innehaft öfveruppsyningsmans- och kammarskrifvaretjänst, mycket väsentliga olikheter, beroende på en så tillfällig omständighet som den, huruvida vederbörande först innehaft den ena eller den andra af nämnda tjänster; och detta missförhållande komme icke att afhjälpas genom de af kommissionen ifrågasatta förändringarna i dessa bestämmelser.

Beträffande dessa framställningar har generaltullstyrelsen anfört följande. De af föreningen andragna skäl kunde styrelsen icke undgå att finna behjärtansvärda, i all synnerhet som de förmåner, den sålunda ifrågasatta ändringen skulle medföra, hufvudsakligen skulle tillgodokomma tjänstemän, hvilka bestridt sådana, intill år 1905 befintliga, öfveruppsyningsmans- och uppsyningsmanstjänster, af hvilkas innehafvare fordrades tjänstemannakompetens. Dessa betjäntsysslor hade, såsom föreningen omförmält, sagda år utbytts mot kammarskrifvare- eller inspektorstjänster, ja, i några fall mot kontrollörstjänster, hvarvid dock rätt att för ålderstillägg vid de nya tjänsterna medräkna tiden för innehafvandet

Departements-

chefen.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

af sådan betjäntsyssla medgifvits endast för det fall, att innehafvare af öfveruppsyningsmanstjänst, hvilken i 1905 års stat ersatts med kammarskrifvare- eller inspektorstjänst, erhölle konstitutorial å den nya tjänsten, och äfven för sådan tjänsteman endast så till vida, att icke annan tid än den, han innehaft öfveruppsyningsmanstjänst, finge honom tillgodoräknas. Sådan rätt hade däremot icke tillerkänts vare sig innehafvare af öfveruppsyningsmanstjänst, som ersatts med kontrollörstjänst, eller innehafvare af uppsyningsmanstjänst, som ersatts med kammarskrifvaretjänst; och hade i följd häraf sådana, onekligen mot billighet stridande förhållanden, som af föreningen omförmälts, kunnat uppstå. Därest, till förebyggande för framtiden häraf, föreningens ifrågavarande framställningar kunde bifallas, kunde gifvetvis icke från styrelsens sida vara något att erinra däremot.

I sammanhang härmed har styrelsen afgifvit förslag till den förändrade lydelse, öfvergångsstadgandet borde erhålla, därest samtliga nu omförmälda framställningar vunne bifall. —

Hvad först beträffar kommissionens uppfattning, att de periodiska aflöningsförhöjningarna böra anses såsom lön och alltså få af tjänstinnehafvare behållas vid ledighet för sjukdom, synes mig denna uppfattning utgöra eu riktig konsekvens af förenämnda, af mig biträdda allmänna grundsatser, hvilka af kommissionen uppställts såsom ledande vid uppgörandet af förslaget till aflöningsstat och aflöningsreglemente för tullverket. Jag ansluter mig alltså till hvad kommissionen föreslagit i nu ifrågavarande hänseende.

Kommissionens förslag till indelning af tjänstemännen i ålderstilläggsgrupper äfvensom angående löneförhöjningarnas antal och tiden mellan dem synas mig välgrundade, hvarför jag anser mig böra förorda desamma till bifall och sålunda icke kan tillstyrka ofvanberörda, af Sveriges tullmannaförening gjorda framställning om utsträckning af antalet löneförhöjningar för vissa tjänstemän af lägre grad.

Mot de af kommissionen föreslagna allmänna villkoren för rätt att komma i åtnjutande af löneförhöjning har jag icke något annat att erinra, än att, i likhet med hvad som skett beträffande personalen vid statens järnvägar samt post- och telegrafverken, bestämmelse synes mig böra meddelas, att tjänstinnehafvare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnadsålder, vid hvilken han är skyldig att från tjänsten afgå, icke må samma förhöjning tillträda; och hemställer jag fördenskull, att en sådan bestämmelse måtte intagas i § 4 af aflöningsreglementet.

143 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Hvad beträffar kommissionens förslag rörande rätt för tjänsteman att vid befordran från tjänst i lägre till tjänst i närmast högre ålderstilläggsgrupp räkna sig till godo öfvertid från tjänsten i den lägre gruppen, har jag endast att erinra, att ofvanberörda, af Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening framställda och af generaltullstyrelsen biträdda förslag rörande viss ändring i formuleringen af detta stadgande syties mig förtjäna afseende. Då jag sålunda anser mig böra tillstyrka detta förslag, sker det emellertid icke på grund af det utaf föreningen åberopade skäl — nämligen att den i öfvergångsstadgandet vid aflöningsreglementet intagna bestämmelsen om rätt att för åtnjutande af löneförhöjning vid vissa tjänster inberäkna viss del af tiden för tjänstgöringen såsom extra ordinarie måtte blifva fullt verksam — utan af andra grunder. På sätt jag i det följande kommer att närmare utveckla, finner jag nämligen icke anledning tillstyrka berörda i öfvergångsstadgandet förekommande bestämmelse. Men den föreslagna lindrade formuleringen af ifrågavarande stadgande i § 4 af aflöningsreglementet synes mig dock ägnad att undanröja den tvekan om dess verkliga innebörd, hvartill kommissionens formulering, att döma af hvad föreningen anfört, i allt fäll synes kunna föranleda. Denna innebörd är tydligen, att såsom öfverår från tjänst i den lägre gruppen skall få räknas tiden efter det tjänstemannen i denna grupp, på grund af innehafvande af tjänst vare sig i densamma eller i närmast lägre grupp, blifvit berättigad till samtliga löneförhöjningar. För stadgandets tillämpning förutsattes sålunda icke, på sätt föreningen synes antaga, att tjänstinnehafvaren nödvändigtvis skall hafva innehaft tjänst i den grupp, hvarifrån han befordras, under längre tid än nio år; det är nog, att han i denna grupp erhållit samtliga löneförhöjningarna, äfven om den tid, som härtill åtgått, på grund af öfverår från föregående grupp understigit nio år. Ehuru denna tolkning icke lärer kunna anses utesluten genom den af kommissionen föreslagna lydelsen af stadgandet, synes densamma dock tydligare framgå af den ifrågasatta ändrade lydelsen däraf, hvarför denna senare lydelse af mig användts i det förslag till aflöningsreglemente, som jag kommer att för Eders Kungl. Maj:t framlägga.

Ett annat af kommissionen framställdt förslag afser, såsom åt förestående redogörelse framgår, att bereda tjänsteman, som befordras från tjänst i lägre till tjänst i närmast högre ålderstilläggsgrupp, förmånen att därvid alltid komma i åtnjutande af högre aflöning än den, han innehaft vid förstnämnda tjänst. Härigenom skulle emellertid införas en ny princip i aflöningsliänseende, hvilken jag icke anser mig kunna biträda, i synnerhet som, med hänsyn till de anspråk på eu

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

liknande förmån för andra statens verk, livilka säkerligen skulle föranledas af bifall till förslaget, de ekonomiska verkningarna däraf för statsverket icke kunna öfverblickas. Hvad tullverket vidkommer, lärer för öfrigt ifrågavarande bestämmelse vara af tämligen underordnad betydelse; och hemställer jag fördenskull, att nuvarande bestämmelse, enligt hvilken tjänsteman, som vid sådan befordran skulle erhålla minskad aflöning, äger åtnjuta ett skillnaden motsvarande personligt aflöningstillägg, intill dess aflöningen vid den nya tjänsten genom intjänande af löneförhöjning stigit till det förut innehafda beloppet, måtte förblifva fortfarande gällande.

Hvad kommissionen föreslagit i första momentet af det vid aflöningsreglementet fogade öfvergångsstadgandet innebär icke någon annan afvikelse i sak från det i nu gällande aflöningsreglemente förekommande öfvergångsstadgandet, än att jämväl den eller de, som tjänstgjort i succession efter vikarie för en å extra stat förordnad tjänstinnehafvare, skulle äga att i och för åtnjutande af löneförhöjning tillgodoräkna sig sådan tjänstgöring. Såväl detta förslag som det af generaltullstyrelsen ifrågasatta tillägg till förevarande moment af öfvergångsstadgandet — hvilket tillägg, såsom ofvan nämnts, afser att bereda tjänstinnehafvare, som i anledning af frågan om omreglering af tullverkets stater förordnats å tjänst vid tullverket, rätt att räkna sig till godo tiden för sådant förordnande på samma sätt som om han därunder varit ordinarie innehafvare af tjänsten — synes mig välgrundadt; och har jag fördenskull i det förslag till aflöningsreglemente, som jag kommer att framlägga, upptagit momentet enligt den af generaltullstyrelsen föreslagna lydelse.

Till kommissionens i andra momentet af öfvergångsstadgandet gjorda förslag om rätt för tjänsteman att under vissa förutsättningar få för åtnjutande af löneförhöjning medräkna så stor del af tiden för tjänstgöringen såsom extra ordinarie, som öfverstiger åtta år, äfvensom till de af tull tjänstemannaföreningen i anslutning härtill gjorda ofvanberörda framställningar, hvilka afse, att tid, hvarunder tjänsteman innehaft ordinarie anställning såsom öfveruppsyningsman eller uppsyningsman, skulle få räknas honom till godo för löneförhöjnings erhållande vid vissa tjänster, eller, i särskild! fall, anses såsom innehafvande af tjänst i första ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, kan jag däremot icke tillstyrka bifall. De sålunda ifrågasatta medgifvandena skulle för tullpersonalen innebära förmåner, hvilka icke kommit tjänstinnehafvare i andra verk till del, om jag undantager postverket, beträffande hvilket ett i viss mån motsvarande medgifvande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60. 145

lämnats; men detta föranleddes af särskilda förhållanden vid löneregleringen år 1909, nämligen dels att tiden, då slutaflöningen för postexpeditör kunde ernås, genom regleringen blef flera år förlängd mot hvad den före regleringen varit, dels äfven att de manliga postexpeditörernas begynnelseaflöning sänktes från att såsom regel utgöra 2,200 kronor till 1,800 kronor. Motsvarighet till något af dessa förhållanden föreligger icke beträffande tjänstinnehafvare i tullverket. Det torde med säkerhet kunna förväntas, att, därest de nu ifrågasatta medgifvandena lämnades, anspråk på liknande förmåner skulle med icke mindre fog framkomma från andra verk; och då sådana anspråk under nämnda förutsättning svårligen skulle kunna tillbakavisas, synes det mig icke tillrådligt, att medgifvanden nu skulle lämnas, hvilka för statsverket skulle blifva af en icke öfverskådlig ekonomisk räckvidd. Ifrågavarande moment i kommissionens förslag till öfvergångsstadgande torde därför enligt min åsikt böra utgå, liksom icke heller ett af generaltullstyrelsen, under förutsättning af bifall till föreningens förevarande framställningar, ifrågasatt nytt moment bör inflyta däri. Vid sådant förhållande förfaller gifvetvis ofvan omförmälda, af föreningen gjorda framställning om införande i öfvergångsstadgandet af uttrycklig bestämmelse, att jämväl oaflönad tjänstgöring såsom extra ordinarie skulle grunda rätt till löneförhöjning.

Vid 1904 års lönereglering för tullverket lämnades medgifvande, att, i händelse innehafvare af öfveruppsyningsmansbefattning, som i . 1905 års stat ersattes med kammarskrifvare- eller inspektorstjänst erhölle konstitutorial å berörda nya tjänst, han i och för ålderstillägg vid denna finge, tillgodonjuta den tid, han innehaft öfveruppsyningsmansbefattning. Enligt kommissionens förslag, hvilket af mig biträdts, skulle öfveruppsyningsmanstjänsten i Haparanda ersättas med en kammarskrifvaretjänst. Därest, i enlighet med hvad jag nyss hemställt, ofvanberörda framställning* om allmän rätt att för löneförhöjning vid kammarskrifvaretjänst inberäkna tid, hvarunder ordinarie befattning såsom öfveruppsyningsman eller uppsyningsman innehafts, icke varder bifallen, torde dock billigheten fordra, att beträffande innehafvaren af nyssberörda öfveruppsyningsmanstjänst lämnas samma medgifvande som år 1904 meddelades för innehafvare af öfveruppsyningsmanstjänster, hvilka då ersattes med kainmarskrifvaretjänster. Jag anser mig fördenskull böra göra framställning härom.

För befattningshafvare vid lokaltullförvaltningarna i Stockholm, Haparanda och Riksgränsen har kommissionen föreslagit ortstillägg, att Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Åfd. 40 Höft. 19

OrltlilUiffg.

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60-

utgå med tio procent af begynnelselönen vid vederbörande tjänst, dock högst 300 kronor årligen.

Beträffande detta förslag har kommissionen, efter att hafva framhållit, att det vore förenadt med icke så ringa svårighet att verkställa en exakt jämförelse mellan olika platser med hänsyn till sådana förhållanden, som kunde gifva anledning till ortstillägg, äfvensom att dessa förhållanden ofta vore underkastade ej oväsentliga växlingar, anfört, att, ehuru kommissionen icke ville förneka en viss befogenhet i den tanke, som läge till grund för ett mera allmänt införande i staten af ortstillägg såsom en särskild aflöningstitel, kommissionen dock, på grund af hvad sålunda framhållits, funnit ortstillägg böra utgå endast till befattningshafvare å ett mycket begränsadt antal platser, som framför alla andra utmärkte sig genom afsevärdt högre lefnadskostnader eller hvilka i afseende å läge och klimat måste anses synnerligen ogynnsamt lottade; och hade kommissionen funnit Stockholm, Haparanda och Riksgränsen företrädesvis uppfylla dessa villkor. Där en hel grupp af tjänstinnehafvare, exempelvis gränsbevakningspersonalen, hade sin tjänstgöring förlagd till trakter, beträffande hvilka i större eller mindre grad förelåge sagda betingelser, hade därtill tagits hänsyn vid aflöningens bestämmande, hvarför ortstillägg för sådana befattningar ansetts icke böra ifrågakomma.

Enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler i sitt underdåniga utlåtande af den 5 november 1909 hafva tullkamrarna i Karlskrona och Trelleborg, under anförande att lefnadskostnaderna å resp. tjänstgöringsorter vore synnerligen höga, hemställt, att ortstillägg måtte tillerkännas vid berörda tullkamrar anställda tjänstemän, hvarvid dock förstnämnda tullkammare inskränkt sin framställning till att afse allenast tjänstemän af lägre grad. Vidare har gränsbevakningspersonalen vid riksgränsen mot Finland, under åberopande af en motivering, till hvilken jag i annat sammanhang återkommer, anhallit att komma i åtnjutande af ortstillägg; och slutligen har ej mindre Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening än äfven Sveriges tullmannaförening i ofvan omförmälda, till finansdepartementet ingifna skrifter gjort framställningar om utsträckt användning af ifrågavarande aflöningstitel, dels med afseende å beloppet, dels äfven beträffande antalet platser, där ortstillägg skulle utgå.

I anledning af dessa framställningar yttrar generaltullstyrelsen, att styrelsen funnit hvad kommissionen anfört till stöd för den begränsade användning, densamma ansett ifrågavarande aflöningstitel böra erhålla, icke kunna jäfvas. På grund däraf och då beviljande af ortstillägg åt befattningshafvare å ett större antal orter enligt styrelsens

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

åsikt icke skulle kunna äga rum utan att därigenom de principer, som läge till grund för kommissionens förslag till aflöningsstat, blefve väsentligt rubbade, funne styrelsen sig icke kunna förorda någon af omförmälda framställningar.

Då kommissionens förslag till aflöningar vid olika befattningar inom tullverket gifvetvis är uppgjord t under förutsättning, att en mera utsträckt användning af ortstillägg, än hvad kommissionen ifrågasatt, icke skulle förekomma och då dessutom uppdelningen af åtskilliga tjänstegrader i olika lönegrader torde, åtminstone i viss mån, verka i samma riktning som ett mera allmänt utgående ortstillägg, kan jag icke tillstyrka någon af ofvanberörda framställningar. Hvad kommissionens förslag i förevarande hänseende beträffar, finner jag icke något att erinra däremot. Jag anser mig böra här nämna, att enligt hvad jag inhämtat, befattningshafvarna vid tullförvaltningarna i Haparanda och Riksgränsen för närvarande i allmänhet åtnjuta förmånen af fri bostad men att denna förmån, enligt ett af kommissionen framställdt förslag, hvartill jag senare återkommer, skulle upphöra. I denna omständighet finner jag ett ytterligare stöd för beviljande af ortstillägg åt dessa befattningshafvare.

b. Särskilda med tjänster i tullverket förenade förmåner.

Vissa befattningshafvare i tullverket åtnjuta enligt gällande aflöningsreglemente, förutom den kontanta aflöningen, förmånerna af beklädnad eller beklädnadsersättning samt kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter. Vidare åtnjuter en del tjänstinnehafvare förmånen af boställe eller fri bostad-, och slutligen förekomma vid många tjänster extra inkomster af flera olika slag. Samtliga dessa förmåner har kommissionen behandlat i en särskild afdelning af betänkandet, för hvilken jag nu går att redogöra.

1 fråga om rätten till beklädnad stadgas i § 11 af nu gällande aflöningsreglemente, att uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning till visst belopp, allteftersom det ena eller det andra pröfvas för tullverket förmånligast, må enligt reglemente, som af generaltullstyrelsen fastställes, tilldelas betjänte vid lokalförvaltningen samt kustoch gränsbevakningen med undantag af öfveruppsyningsmännen. Sådant reglemente har af styrelsen utfärdats den 28 november 1904. Beträffande hufvudsakliga innehållet af detsamma tillåter jag mig hänvisa till kommissionens å sid. 34 och 35 i betänkandet lämnade redogörelse, hvartill här endast torde behöfva läggas, att hvarje till beklädnad be-

Departements-

chefen.

Beklädnad eller beklädnad,sersättning.

Kostnadsfri

läkarvård

m. m.

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

rättighet tjänstinnehafvare erhåller antingen beklädnad in natura, bestående af mössa, kavaj, väst, byxor och kappa, eller ock, i undantagsfall, beklädnadsersättning med belopp, som bestämmes af styrelsen.

Rörande rätten till beklädnad eller beklädnadsersättning föreslår kommissionen icke någon annan ändring, än att sådan rätt skulle tillkomma jämväl öfveruppsyningsmännen, hvilka nu äro uteslutna därifrån. Till stöd härför anför kommissionen, att öfveruppsyningsmännen faktiskt tillhöra betjänte eller, såsom dessa enligt kommissionens förslag skulle benämnas, tjänstemän af lägre grad äfvensom att kommissionen funnit sig icke kunna föreslå en procentiskt lika stor aflöningsförböjning för öfveruppsyningsmännen som för öfriga tjänstemän af lägre grad. Såsom ett ytterligare skäl för förslaget åberopar kommissionen, att de jaktuppsyningsmän, som enligt hvad kommissionen ifrågasatt skulle erhålla benämningen kustöfveruppsyningsmän och tillhöra tredje ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af lägre grad, eljest skulle gå i mistning af ifrågavarande, dem nu tillkommande förmån.

En af Sveriges tullmannaförening gjord framställning om utsträckning af rätten till fri beklädnad till att omfatta åtskilliga andra klädespersedlar än de härofvan omnämnda har kommissionen, med hänsyn till den ganska afsevärda aflöningsförbättring, kommissionens förslag till aflöningsstat innebure för de tjänstinnehafvare, som ägde rätt till beklädnad, och då bifall till framställningen i själfva verket skulle medföra en ytterligare aflöningsförhöjning, funnit icke föranleda någon åtgärd. Likaså bar kommissionen lämnat utan afseende en af Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening gjord framställning om tilldelande af beklädnadsersättning åt de tjänstemän af högre grad, hvilka kunde åläggas att under tjänstgöring bära uniform.

Mot kommissionens förslag i nu ifrågavarande hänseende, hvilket af generaltullstyrelsen lämnats utan anmärkning, har jag icke något att erinra.

Enligt § 12 i gällande aflöningsreglemente lämnas åt ordinarie betjänte kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter efter läkares skriftliga ordination. Närmare bestämmelser härom äro meddelade i nådig skrifvelse till generaltullstyrelsen den 25 november 1904 och styrelsens därpå grundade cirkulär den 9 januari 1905. För det hufvudsakliga innehållet af dessa bestämmelser har kommissionen redogjort å sid. 35 och 36 i betänkandet.

Under erinran att i tjänstgöring vid tullverket användes ett ofta ganska stort antal extra ordinarie tjänstemän, har kommissionen, då det vore med billighet öfverensstämmande, att extra ordinarie tjänsteman

149 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

af lägre grad, som ådroge sig sjukdom eller kroppsskada under tid, då lian användes i tjänstgöring, i förevarande hänseende blefve likställd med ordinarie sådan tjänsteman, föreslagit, att bestämmelse härom måtte införas i aflöningsreglementet. Däremot har kommissionen funnit gjord framställning om rätt till fri läkarvård och medicin för tjänstemäns af lägre grad familj medlemmar äfvensom om olycksfallsförsäkring för samtliga tjänstemän af lägre grad icke böra föranleda någon kommissionens åtgärd.

Icke heller mot kommissionens nu ifrågavarande förslag, som likaledes lämnats utan anmärkning från generaltullstyrelsens sida, har jag något att erinra. Enligt gällande bestämmelser tillkommer förmånen af fri läkarvård jämte medikamenter, inom postverket extra ordinarie tjänstemän af lägre grad och inom telegrafverket vid linjebyggnaderna anställda extra ordinarie underbefäl och arbetare, underbefäl och arbetare vid telegrafverkets verkstad samt annan med dessa jämförlig, i verkets tjänst befintlig tillfällig personal.

Rörande förekomsten i tullverket af loställe eller fri bostad anför kommissionen följande.

Åtskilliga befattningshafvare vid tullverkets lokalförvaltning samt kustbevakning åtnjöte förmånen af boställe eller fri bostad. Utom hvad beträffade öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektionen i Stockholm, hvilken jämlikt i fastställda stater åberopadt nådigt bref af den 10 maj 1867 tillförsäkrats, såsom en del af aflöningen, förmån af boställslägenhet i huset n:r 49 vid Osterlånggatan i Stockholm, där jämväl generaltulldirektören innehade boställslägenhet, vore emellertid ifrågavarande förmån icke hänförlig till egentlig aflöning. Rättighet till boställe eller fri bostad vore nämligen icke i stat eller eljest tillerkänd ifrågavarande befattningshafvare, utan denna förmån tillköra me dem på grund af särskilda förhållanden. Sedan längre tid tillbaka hade fri bostad åtnjutits af innehafvare af befattningar å vissa, vanligen aflägset belägna och glest bebyggda orter, där det varit omöjligt eller åtminstone förenadt med stor svårighet för tullpersonalen att förskaffa sig bostad. Det hade därför varit nödvändigt för tullverket att i och för tulltjänstens behöriga uppehållande å sådana platser anskaffa hus för att bereda tullfunktionärerna bostad och expeditionslokal, där sådan erfordrats. Då dessa bostäder merendels vore af ganska anspråkslös beskaffenhet och i följd däraf värdet af dem obetydligt samt sådana för öfrigt tillkomme endast ett begränsadt antal befattningshafvare, i regel af lägre tjänstegrader, hade 1900 års tullstatskommitté ansett sig kunna lämna denna undantagsvis förekommande förmån utan afseende.

Boställe eller fri bostad.

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60-

Förutom de befattningshafvare, som sålunda åtnjöte fri bostad, funnes jämväl ett mindre antal tjänstinnehafvare, hvilka innehade bostad i tullverket tillhöriga byggnader antingen mot underhållsskyldighet eller mot erläggande af hyra. Slutligen förekomme några få platser, å hvilka kommun eller bolag, på hvars begäran eller i hvars intresse tullplats inrättats, tillhandahölle där stationerad tulltjänsteman fri bostad, vanligen på grund af villkor, som stadgats i sammanhang med tullplatsens inrättande.

Hvad först beträffar den öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektionen i Stockholm tillkommande, i aflöningen ingående bostadslägenheten, har kommissionen, i enlighet med den uppfattning, densamma uttalat i fråga om generaltulldirektörens boställslägenhet, ansett förstnämnda bostadslägenhet böra indragas, och aflöningen för öfverinspektoren i dess helhet utgå i kontanta penningar; och denna uppfattning finner jag mig böra biträda.

Vidkommande härefter de fria bostäder i tullverket tillhöriga byggnader, som, vid sidan af vanlig aflöning tillhandahållas åtskilliga befattningshafvare i tullverket, har kommissionen anfört, att, äfven om, på sätt 1900 års tullstatskommitté framhållit, värdet af dessa bostäder vore jämförelsevis obetydligt, kommissionen likväl icke kunde underlåta att finna åtnjutandet af sådan förmån innebära en oegentlighet, som enligt kommissionens åsikt icke längre borde förekomma. Denna förmån medförde nämligen obestridligen en förbättring i den vissa tjänstinnehafvare tillkommande aflöning, som ställde dessa i ett mera fördelaktigt läge än andra befattningshafvare i samma lönegrad. Detta förhållande syntes kommissionen icke vara med rättvisa öfverensstämmande; och detta framträdde i vissa fall desto skarpare, som, enligt hvad upplyst blifvit, å några af ifrågavarande platser förmånen tillkomme allenast en del af därstädes anställda tull funktionärer, under det att de öfriga, ehuru stundom till och med af samma tjänstegrad som de förra, icke åtnjöte samma förmån.

Kommissionen anser på grund häraf, att nu ifrågavarande förmån bör upphöra och att i fall, då å någon plats svårighet möter för där anställd tullfunktionär att anskaffa bostad och sådan fördenskull upplåtes åt honom i tullverket tillhörig byggnad, han bör, liksom redan nu å några platser är fallet, utan någon däraf föranledd ökning i den vid hans tjänst anslagna aflöningen, erlägga en med hänsyn till värdet af den upplåtna bostaden och förhållandena å orten såsom skälig ansedd hyra, hvilken kommissionen finner böra bestämmas af generaltullstyrelsen. Jämväl i de fall, då åt befattningshafvare bostad i tullverket

151 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tillhörig byggnad är upplåten mot underhållsskyldighet, anser kommissionen i stället för denna skyldighet hyra för bostaden lämpligen böra erläggas, därest befattningshafvaren fortfarande vill begagna sig af densamma.

Däremot har kommissionen funnit det af densamma omnämnda förhållande, att å ett fåtal tullplatser kommun eller bolag upplåtit bostad åt därstädes anställda tull tjänstemän — enligt hvad kommissionen upplyser sammanlagdt 13 stycken — icke böra föranleda någon kommissionens åtgärd.

Bestämmelse om skyldighet för tulltjänsteman, åt hvilken upplåtes bostad i tullverket tillhörig byggnad, att för bostaden erlägga såsom skälig ansedd hyra enligt generaltullstyrelsens bestämmande, har af kommissionen intagits i § 12 af förslaget till aflöningsreglemente. —

De skäl, kommissionen anfört till stöd för sitt ifrågavarande förslag, mot hvilket generaltullstyrelsen förklarat sig icke hafva något att erinra, synas mig fullt giltiga, hvarför jag finner mig böra biträda förslaget.

Beträffande förekomsten och beskaffenheten af de till befattningshafvare i tullverket utgående extra inkomsterna lämnar kommissionen en redogörelse, hvaraf inhämtas följande.

Ifrågavarande inkomster, som utgå med mycket växlande belopp till olika tjänstinnehafvare och framför allt på olika platser, äro af två väsentligen skilda slag. Det ena slaget utgöres af ersättning, som jämlikt den vid tullstadgan fogade taxa i vissa fall skall af trafikerande utgöras till befattningshafvare i tullverket för af honom verkställd tjänsteförrättning. Detta slag af extra inkomster kan uppdelas i två större hufvudgrupper, nämligen: ersättning för förrättningar, verkställda å stadgad tjänstgöringstid, och ersättning för förrättningar, verkställda å annan tid eller s. k. öfvertid. Det andra slaget af extra inkomster utgöres af sådana, som af annan grand tillfalla befattningshafvare i tullverket; och dessa kunna likaledes uppdelas i två grupper, nämligen dels sådana inkomster, som i tullverkets tjänst tillfalla vederbörande, dels sådana, som utgöra ersättning för bestyr, utförda i omedelbart sammanhang med tulltjänsten. De förra utgöras hufvudsakligen af lösen enligt förordningen om expeditionslösen, beslagarandelar, aktorats- och auktionsprovision, ersättning jämlikt § 14 i gällande aflöningsreglemente för tullbehandling af passagerareffekter, vikariatsersättning m. m. Bland de extra inkomster, som utgöra ersättning för bestyr, utförda i omedelbart sammanhang med tulltjänsten, märkas de till vissa tjänstemän vid tullförvaltningarna i Stockholm och Göteborg utgående ersättningsbelopp

Extra inkomster.

152 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 60.

för debitering, uppbörd och redovisning af nämnda städers hamnafgifter. Omhänderhafvandet af detta bestyr grundar sig på kontrakt, hvilka med Kungl. Maj:ts särskilda medgifvanden afslutats mellan vederbörande tullförvaltning och stad. Ersättningen för bestyret utgår i visst förhållande till uppbördens storlek och är sålunda beroende af rörelsens omfång och taxebeloppen; och då denna ersättning fördelas mellan tjänstemän vid nämnda tullförvaltningar, måste beloppet för hvarje särskild tjänsteman komma att minskas i den mån tjänstemännens antal ökas. Ett mindre antal tjänstemän vid packhusinspektionerna i Stockholm och Göteborg åtnjuter en till ifrågavarande slag af extra inkomster hänförlig ersättning, nämligen arfvode af postverket för den i sammanhang med tullbehandlingen af postpaket verkställda uppbörden och redovisningen af postafgifterna för paketen. —

Efter att därefter hafva redogjort för innehållet och uppställningen af åtskilliga på kommissionens föranstaltande utarbetade tabeller rörande de extra inkomsternas belopp — till hvilken redogörelse, intagen å sid. 199 och 200 i betänkandet, jag tillåter mig hänvisa — anför kommissionen ytterligare följande.

Hvad först beträffade ersättning enligt förutnämnda taxa för förrättning, verkställd å den för vederbörande tjänstinnehafvare gällande tjänstgöringstid, syntes det kommissionen synnerligen anmärkningsvärd^ att sådan ersättning utginge till tjänstinnehafvaren. I den mån, ersättning för sådan förrättning öfverhufvud taget funnes böra utgå, borde densamma enligt kommissionens åsikt tillfalla statsverket och icke tjänstinnehafvaren, som åtnjöte aflöning af detta och därmed måste anses godtgjord för all tjänstgöring å den för honom bestämda tjänstgöringstiden utom för det fall, att hans tjänstgöring under dylik tid erfordrades å sådan plats, att han för sitt fortskaffande dit måste vidkännas kostnad, för hvilken ersättning tydligen borde tillgodokomma honom. Däremot finge det anses både billigt och rättvist, att tjänsteförrättning, som, med uppoffring af fritid och hvila, å öfvertid verkställdes af tjänstinnehafvare, i regel blefve honom godtgjord. I fråga om sådan ersättning borde tjänstinnehafvaren bibehållas vid rättigheten att, såsom hittills varit vanligt, träffa öfverenskommelse med vederbörande trafikanter. Beträffande ersättningsbeloppens inbetalande ansåge kommissionen, att detta alltid borde ske till vederbörande tullförvaltning enligt af densamma utställd räkning.

På grund af det sålunda anförda har kommissionen hemställt, att föreskrift måtte meddelas därom, att vid en, enligt hvad kommissionen erfarit, förestående omarbetning af förutnämnda, vid tullstadgan fogade

153 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60-

taxa å ersättning’, som i vissa fall skall till tjänstemän och betjänte i tullverket af trafikerande utgöras, följande allmänna grundsatser skola tillämpas, nämligen:

l:o) Ersättningsbeloppen inbetalas alltid till vederbörande tullförvaltning enligt af densamma utställd räkning;

2:6) Hvad af-inflytande ersättningsbelopp motsvarar ersättning för förrättning, verkställd å den för vederbörande tjänstinnehafvare gällande tjänstgöringstid, tillfaller tullverket, skolande emellertid, där förrättning verkställes å sådan plats, att tjänstinnehafvaren för sitt fortskaffande dit måste vidkännas kostnad, ersättningen härför honom tillhandahållas; hvaremot ersättning för förrättning, verkställd å öfvertid, fortfarande såsom hittills tillfaller vederbörande tjänstinnehafvare och utbetalas till denne af tullförvaltningen; samt

3:o) Hinder möter icke för dessa tjänstinnehafvare att, beträffande dem tillfallande ersättning, såsom hittills varit vanligt träffa öfverenskommelse med trafikerande.

Då dessa grundsatser synts kommissionen vara af synnerlig vikt, har kommissionen ytterligare hemställt, att tillämpningen af desamma måtte förklaras skola gälla såsom förutsättning för ikraftträdande af ny stat, enligt kommissionens förslag, för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning. — Hvad kommissionen sålunda hemställt har, enligt hvad generaltullstyrelsen förmäler i sitt ofvanberörda utlåtande af den 5 november 1909, icke gifvit anledning till anmärkning från styrelsens sida.

På sätt kommissionen antyder, har åt generaltullstyrelsen lämnats i uppdrag att utarbeta förslag till ny taxa å ersättning för vissa af tulltjänstemän verkställda tjänsteförrättningar. Hvad kommissionen anfört såsom motivering för de grundsatser, hvilka synts kommissionen böra därvid vara ledande, kan jag icke annat än finna i allt hufvudsakligt riktigt. Äfven om, till förekommande af en eljest lätt inträdande nödvändighet att, till förmån för trafiken, öka tullverkets personal i större omfattning, än som kan anses förenligt med statsverkets intresse, ersättning för vissa å allmän tjänstgöringstid verkställda tjänståtgärder måste uttagas af den, som påkallat förrättningen eller eljest gifvit anledning till densamma, synes det mig dock riktigt, att — där icke särskilda förhållanden annorlunda föranleda — sådan ersättning icke tillfaller tjänstemannen utan ingår till statsverket, i synnerhet som en dylik förrättning ofta medför kostnad för detsamma, i det att extra personal måste inkallas för besörjande af göromål, som eljest kunnat bestridas af den tjänsteman, hvilken användts för förrättningen. Såsom Bill. till Riksd. Prot 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 20

Departements* chefen.

154 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

nyss antydts, torde dock ett undantag från denna regel böra göras. Enligt nu gällande, vid tullstadgan fogade ersättningstaxa utgår i vissa fall, då förrättning verkställes utom tullplats, ersättning enligt resereglementet, sålunda med resekostnadsersättning och dagtraktamente. Enligt kommissionens förslag skulle vid sådan förrättning resekostnadsersättning tillfalla tulltjänstemannen, hvaremot han icke skulle komma i åtnjutande af dagtraktamente i annat fall, än då förrättningen ägde rum å öfvertid. Detta synes mig emellertid innebära en viss obillighet, i synnerhet som förrättningar, hvarom nu är fråga, alltid verkställas af tjänstemän i de lägst aflönade tjänstegraderna, vanligtvis af vaktmästare. Tydligen måste den omständigheten, att tjänstemannen under förrättningen nödgas uppehålla sig å annan ort, än där han har sitt hemvist, förorsaka honom särskilda utgifter för uppehälle, äfven om förrättningen icke skulle kräfva längre tid än den stadgade tjänstgöringstiden; och nämnda obillighet synes mig falla desto skarpare i ögonen, som vid tjänsteresor i allmänhet dagtraktamente utgår till tjänstemannen, utan att han därför lider någon minskning i honom tillkommande aflöning. Dagtraktamentet torde därför betraktas icke såsom ersättning för den förrättning, tjänsteresan afser, utan såsom godtgörelse för de särskilda kostnader, som alltid äro förbundna med vistelse å en främmande ort; och någon giltig anledning att afvika från denna uppfattning, då det gäller dagtraktamente åt tulltjänsteman för förrättning utom den tullplats, där han är stationerad, synes mig icke föreligga. Ån tydligare framträder detta i sådana fall, där förrättningen — såsom t. ex. vid bevakning af fartyg under resa — kan taga och faktiskt ofta tager i anspråk en tid af ett eller flera dygn och sålunda infaller delvis å tjänstgöringstid och delvis å öfvertid. I sådant fall skulle enligt kommissionens förslag dagtraktamentet delas mellan statsverket och tjänstemannen. Oafsedt svårigheten i många fall att riktigt verkställa en sådan fördelning — hvilken för öfrigt svnes mig föga tilltalande — skulle tydligen, då dagtraktamentena icke äro större, än att de betäcka ofvanberörda särskilda utgifter, i sådana fall den del af traktamentena, som tillfölle tjänstemannen, blifva fullkomligt otillräcklig; och detta förhållande skulle helt visst medföra nödvändighet att bestämma ersättningen för den del af förrättningen, som infölle på öfvertid, på sådant sätt, att tjänstemannen därigenom finge tillräcklig godtgörelse för sitt uppehälle under resan. Följden häraf skulle sålunda blifva ökad kostnad för trafikanten. Det torde fördenskull få anses vara såväl med billighet mot tjänstemannen mest öfverensstämmande som ur praktisk synpunkt lämpligast, att ifrågavarande af kommissionen föreslagna grundsats ändras i så

155 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

måtto, att all enligt resereglementet utgående ersättning för af tulltjänstemän verkställda förrättningar, oafsedt tiden då förrättningen ägt rum, må, i likhet med annan ersättning för förrättning å öfvertid, tillfalla tjänstemannen.

På grund af livad sålunda anförts anser jag, att såväl nu ifrågavarande grundsats med den af mig föreslagna ändring som äfven öfriga, af kommissionen i förevarande ämne uttalade grundsatser, hvilka synas mig fullt riktiga, böra komma i tillämpning i en blifvande ny taxa å ersättning för vissa tjänsteförrättningar inom tullverket; men då jag äfven delar kommissionens uppfattning, att tillämpningen af ifrågavarande grundsatser bör stå i samband med fastställandet af ny stat för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, synes det mig icke böra ifrågakomma att, innan sådant skett, utfärda föreskrift om grundsatsernas iakttagande vid utarbetandet af förslag till ny taxa. Under sådana förhållanden anser jag mig nu endast böra hemställa, att förklarande måtte meddelas därom, att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911 af ny stat för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning skall gälla, att förenämnda, af kommissionen uttalade allmänna grundsatser med den af mig ifrågasatta ändring skola tillämpas vid förestående omarbetning af den vid tullstadgan fogade taxa å ersättning, som i vissa fall skall till tjänstemän och betjänte i tullverket af trafikerande utgöras.

Bland de extra inkomster, hvilka utgå såsom ersättning för bestyr, utförda i omedelbart sammanhang med tulltjänsten, ingår, såsom ofvan nämnts, den godtgörelse, som i Stockholm och Göteborg utbetalas af vederbörande stad till vissa vid därstädes befintliga tullförvaltningar anställda tjänstemän för bestyret med debitering, uppbörd och redovisning af staden tillkommande hamnafgifter. Beträffande detta slag af extra inkomster anför kommissionen, att det vore obestridligt, att detta bestyrs handhafvande af tulltjänstemän vore till stor fördel för såväl vederbörande kommun som den trafikerande allmänheten, och kommissionen ville fördenskull icke ifrågasätta någon ändring i detta förhållande; men lika säkert vore ock, att statsverket härigenom tillskyndades kostnad, såväl genom tillhandahållande af arbetskraft som genom tillsläppande af skrifmaterialier och dylikt, som erfordrades för bestyrets ombesörjande. Den ersättning, kommunerna utbetalade för bestyret med uppbörden af hamnafgifterna, syntes därför böra ingå till tullverket; men då det å andra sidan finge anses billigt, att jämväl de tjänstemän, som omhänderhade ifrågavarande bestyr och i anledning

Departements-

chefen.

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

däraf vore underkastade ekonomiskt ansvar, erhölle någon godtgörelse därför, borde någon del af ersättningen tillfalla dem. De grunder, efter Indika ersättningen borde fördelas mellan tullverket och vederbörande tjänstemän, borde efter verkställd utredning bestämmas af Kungl. Maj:t.

Med anledning af hvad kommissionen sålunda anfört och då liknande bestyr kunna tänkas framdeles ifrågakomma för tullpersonalen äfven å andra platser, har kommissionen hemställt, att bestämmelse måtte utfärdas därom, att, icke blott i fråga om bestyret med uppbörden af hamnafgifter i Stockholm och Göteborg utan äfven i motsvarande fall, som tilläfventyrs i framtiden kunna inträda å andra platser, den ersättning, kommuner utgifva för dylikt arbete, som för deras räkning må verkställas af tjänstinnehafvare i tullverket, skall ingå till tullverket, samt att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning, bestämma, huru ■stor del af sådan ersättning bör användas till godtgörelse åt de befattningshafvare, hvilka omhänderhafva dylikt arbete och i anledning däraf äro underkastade ekonomiskt ansvar.

Innan jag yttrar mig öfver kommissionens ifrågavarande förslag, beträffande hvilket generaltullstyrelsen anför, att för detsammas genomförande tydligen erfordrades en föregående utredning, torde jag böra nämna, att till finansdepartementet inkommit två särskilda skrifter, den ena från tjänstemän vid tullkammaren och uppbördskontoret i Stockholm och den andra från tjänstemän vid tullkammaren, uppbörds- och nederlagskontoren sarfft tullbevakningsinspektionen i Göteborg, i hvilka skrifter framställning gjorts, att ifrågavarande ersättningsbelopp måtte framdeles såsom hittills få odelade tillfalla tulltjänstemännen.

I likhet med kommissionen anser jag den i Stockholm och Göteborg förekommande anordningen för hamnafgifternas uppbärande erbjuda så stora fördelar, särskildt för den trafikerande allmänheten, att densaiÅma synes mig böra fortfarande bibehållas. De skäl, kommissionen anfört till stöd för förslaget om delning mellan statsverket och vederbörande tjänstemän af den tu 11 tjänstemännen nu tillkommande ersättningen för fullgörande af ifrågavarande bestyr, torde likväl icke kunna frånkännas giltighet. Emellertid torde det vara uppenbart, att för förslagets genomförande erfordras en föregående utredning; men då ändring i nu bestående förhållanden synes mig icke böra ifrågakomma utan i samband med fastställandet af ny stat för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, anser jag, att med åtgärder för förslagets genomförande bör anstå till dess sådant skett.

Enligt hvad kommissionen omförmäler, grundar sig ifrågavarande anordning på kontrakt, som, efter särskilda nådiga medgifvanden, in-

157 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

gåtts mellan vederbörande stadsmyndighet och tulltjänstemän. Dessa kontrakt kunna således uppsägas från tulltjänstemännens sida. Då emellertid, på sätt jag ofvan anfört, anordningen medför väsentliga fördelar för trafiken, synes det mig önsinligt att, i samband med aflöningsregleringen, bestämmelse meddelas om skyldighet för tullverkets tjänstemän att, efter därom i vederbörlig ordning meddeladt beslut, verkställa sådan uppbörd af till stad eller annan kommun utgående afgifter, som finnes lämpligen kunna förenas med tjänstegöromålen i tullverket, dock mot skälig, af Kungl. Maj:t bestämd ersättning för bestyret och därmed förenadt ekonomiskt ansvar; och hemställer jag fördenskull, att en dylik bestämmelse måtte införas i § 2 af aflöningsreglementet.

I detta sammanhang anser jag mig böra vidröra ett af tulltjänstemannaföreningen i ofvanberörda skrift uttaladt önskningsmål, nämligen att de extra inkomster, som tilläfventyrs skulle komma att frångå tulltjänstemännen och i stället tillfalla statsverket, eller åtminstone en del af dessa extra inkomster måtte komma tulltjänstemannakåren till godo i form af årligt bidrag till tullstatens enskilda pensionsinrättning. Generaltullstyrelsen har, under förmälan att detta förslag syntes styrelsen i hög grad behjärtansvärdt, ansett sig böra understödja detsamma men framhåller tillika, att för dess genomförande fordrades en utredning af mera omfattande beskaffenhet, än att densamma skulle kunna omedelbart verkställas, äfvensom att ingen kännedom funnes — eller kunde finnas, innan en i enlighet med kommissionens förslag omarbetad sporteltaxa någon tid tillämpats — om det belopp, hvartill berörda statsverket tillfallande inkomster kunde komma att uppgå.

Anslutande mig till hvad styrelsen sålunda anfört har jag, äfven om förslaget må anses förtjäna afseende, funnit detsamma icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd.

Slutligen har kommissionen, vid behandling af frågan om den ersättning, som af postmedel utgår till ett mindre antal vid packhusinspektionerna i Stockholm och Göteborg anställda tjänstemän för den i sammanhang med tullbehandlingen af postpaket verkställda uppbörden och redovisningen af postafgifterna för paketen, anfört, att, enär å ena sidan det icke kunde bestridas, att ifrågavarande göromåls förrättande genom tullverkets personal vore till fördel för postverket, och å andra sidan, enligt hvad upplyst blifvit, dessa göromål för vederbörande tulltjänstemän föranledde öfvertidstjänstgöring, ofta i ganska väsentlig omfattning, för hvilket omförmäida ersättning finge anses såsom godtgörelse, kommissionen funnit nu ifrågavarande förhållande icke böra föranleda någon åtgärd.

Mot hvad kommissionen sålunda anfört liar jag icke något att erinra.

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

c. Aflöningsbelopp och pensionsunderlag.

Allmänna synpunkter vid aflöning sr egleringen.

Såsom inledning till den afdelning af betänkandet, hvari aflöningsbelopp och pensionsunderlag behandlas, har kommissionen redogjort för de allmänna synpunkter, hvilka varit bestämmande för kommissionen vid afgifvande af förslag i nämnda hänseenden. Efter att till en början hafva erinrat, hurusom den år 1904 fastställda aflöningsstaten för tullverket nästan omedelbart visade sig icke tillfredsställa tullpersonalen och huruledes under de närmaste åren därefter talrika framställningar och petitioner om åtgärders vidtagande för vinnande af förbättrade aflöningsvillkor för denna personal inkommo till generaltullstyrelsen, som i följd häraf i underdånig skrifvelse den 12 november 1907 angående tullverkets stater för år 1909 gjorde hemställan om ny lönereglering för tullverket, anför kommissionen följande:

»Kommissionen vill för sin del icke bestrida, att ett visst fog för det allmänna missnöjet med 1904 års lönereglering väl kan anses föreligga. Förutom den af generaltullstyrelsen framhållna omständighet, att denna reglering grundats på förhållanden, som voro för handen år 1900 och som sedan den tiden undergått väsentliga förändringar, särskild! i afseende å prisstegringen på hyror och så godt som alla oundgängliga lefnadsförnödenheter, hafva åtskilliga andra omständigheter bidragit till befästande af den inom tullverkets personal allmänt utbredda åsikten om sagda lönereglerings otillfredsställande beskaffenhet. Såsom sådana omständigheter torde kunna nämnas följande. För en stor del af tjänstemännen i de högre tjänstegraderna, hvilkas aflöningar icke genom 1904 års reglering höjdes utöfver den till dem förut utgående, år 1875 fastställda aflöning, medförde löneregleringen en minskning i inkomster därigenom, att det förut utgående dyrtidstillägget indrogs och tillika skyldighet ålades dem att bidraga till egen pensionering. Visserligen befriades tullförvaltningsföreståndarna från dem förut åliggande skyldighet att bestrida kostnaderna för tullkammarlokalernas eldning, städning och belysning samt för skrifmaterialier; men denna befrielse i"ån utgifter motsvarade dock icke i allmänhet den minskning i inkomster och de ökade utgifter, som föranleddes af dyrtidstilläggets indragning och afgifterna till pensioneringen. — En annan sådan omständighet är den, att de s. k. extra inkomsterna, till hvilka i många fall hänsyn torde hafva tagits vid bestämmandet af de nuvarande aflöningsbeloppen, under de senare åren lära hafva visat en viss benägenhet att nedgå. Sålunda har på grund af nådiga förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 ersättning för försegling af brännvinskärl,

159 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

som för vissa tjänstemän uppgick till ej obetydligt belopp, i slutet af år 1907 upphört att utgå. I ett fall har minskningen af extra inkomster varit af så påfallande beskaffenhet, att ersättning därför beredts vederbörande tjänstinnebafvare. Kommissionen åsyftar härmed det förhållande, att, sedan i början af juli månad 1909 ångfärjetrafik öppnats mellan Trelleborg och Sassnitz, den ersättning för öfvertidstjänstgöring, som dessförinnan utgått till befattningshafvarna vid tullförvaltningen å förstnämnda ort, på grund af bestämmelsen i § 185 tullstadgan om afgiftsfri expedition af ångfärja eller tåg samt visst med sådan lägenhet ankommande gods bortfallit. Då emellertid denna ersättning uppgått till afsevärda belopp och densamma tagits i betraktande vid bestämmandet af aflöningen för nämnda befattningshafvare, har, såsom nyss antydts, på i vederbörlig ordning därom gjord framställning 1909 års Riksdag beredt vederbörande godtgörelse för de sålunda bortfallna inkomsterna. Oafsedt nu nämnda, särskilt framträdande anledningar till minskning af de extra inkomsterna, finnas emellertid äfven andra sådana. I den mån städerna låta uppföra nya packhuslokaler och packhusområdena i följd däraf ökas, bortfalla i större eller mindre omfattning de extra inkomster, som härröra af tullbehandling utom packhusområde. Och vidare medför naturligen hvarje utsträckning af expeditionstiden vid tullkamrarna — hvarom tid efter annan framställningar från olika platser ingifvas till generaltullstyrelsen — en nedgång af extra inkomster. Slutligen lärer, enligt hvad från liera håll uppgifvits, särskildt under den sista tiden hafva förmärkts ett visst bemödande hos trafiken att, i den mån sådant varit möjligt, söka undvika förrättningar, som föranleda extra kostnader; och upprepade kraf från de trafikerandes sida å borttagande af afgifterna för vissa slag af förrättningar hafva äfven framställts, hvilka kraf näppeligen torde kunna lämnas helt och hållet obeaktade vid den förestående omarbetningen af taxan å ersättning för förrättningar, hvarom nu är fråga. — Vidare hafva onekligen krafven på tulltjänstemännens arbetsförmåga och duglighet äfvensom den dem åliggande arbetsbörda vuxit, icke blott genom rörelsens allmänna utveckling, hvilken redan vid tiden för 1904 års lönereglering nått en mycket afsevärd höjd, utan äfven efter denna tid genom tillkomsten af flera nya författningar, hvilkas tillämpning helt eller delvis ankommer på tullverket — förnämligast den statistiska varuförteckningen men äfven andra författningar, såsom giftstadgan samt kungörelserna om uppbörd af sockerskatt och skogsvårdsafgiftcr m. m. Och slutligen torde jämväl befordringsförhållandena inom tullverket, särskildt den jämförelsevis långa tid, som allt intill de allra sista åren

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

förgått, innan den extra ordinarie tjänstemannen kunnat vinna befordran till ordinarie tjänst, hafva måhända näst efter de stegrade lefnadskostnaderna mest bidragit till omdömet om den otillfredsställande beskaffenheten af de aflöningar, hvilka bestämts vid 1904 års reglering.

Såsom redan förut omnämnts, har sedan lång tid tillbaka den grundsats ansetts böra gälla, att. aflöningen för tulltjänstemän, särskildt de vid lokalförvaltningen anställda, bör utgå med något högre belopp än aflöningen för tjänstinnehafvare i motsvarande ställning inom vissa andra statens verk. För riktigheten af denna grundsats torde ock goda skäl kunna anföras. På tullverkets ordentliga och samvetsgranna skötsel måste det i hög grad bero, huruvida statsverkets förnämsta inkomst verkligen skall inflyta i statskassan till det belopp, som afsetts med tullbeskattningen. På tulltjänstemannen, äfven den i mera underordnad ställning, ankommer det att, ofta på egen hand, stundom utan egentlig kontroll, afgöra, till hvilken taxerubrik en vara är att hänföra eller med andra ord efter hvilken norm tullbeskattningen skall ske. Och detta kan icke bestämmas efter en gång för alla gifna regler utan blifver alltid mer eller mindre öfverlämnadt åt den enskilde tulltjänstemannen och är sålunda beroende på dennes individuella egenskaper, hans omdömesförmåga, kunskaper och noggrannhet, hans ärlighet och förmåga af fasthet och sjbeständighet gent emot dem, som i första hand hafva att vidkännas tullbeskattningen. Brister hau i någon af dessa egenskaper, föreligger alltid möjlighet till förlust för statsverket af stora värden; och, hvad mera är,'en förlust, uppkommen af denna anledning, undandrager sig i regel upptäckt. Måste alltså å tulltjänstemannen ställas stora anspråk i nu omförmälda hänseenden — större måhända än å tjänstinnehafvare inom någon annan förvaltningsgren och förvisso inom en icke aflägsen framtid ytterligare stegrade — torde det ock vara nödvändigt vidtaga åtgärder att tillförsäkra tullverket en personal, som är i besittning af dessa egenskaper; och för sådant ändamål lärer det vara erforderligt att bestämma aflöningen på ett sådant sätt, att densamma lämnar personalen tillfälle att under dess arbete för verket vinna en tryggad ekonomisk ställning.

En fråga af synnerligen grannlaga natur är den, huruvida och i hvad mån de olika slagen af tulltjänstemännen tillfallande extra inkomster böra få inverka vid bestämmandet af aflöningen för dem. Kommissionen föreställer sig emellertid, att realiserandet af de förslag, densamma i fråga om dessa inkomster framställt, skall i afsevärd mån bidraga att klargöra denna fråga. År det, såsom kommissionen håller före, riktigt, att godtgörelse i regel bör tillkomma tjänstemannen för den tjänst-

161 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 60.

göring, han med uppoffring af hvila eller fritid fullgör å Övertid, men att däremot icke någon ersättning — annat än undantagsvis resekostnadsersättning — bör tillgodokomma honom för tjänstefömattning, som han fullgör under den för honom gällande tjänstgöringstid, då lärer det ock böra erkännas, att den inkomst, tjänstemannen åtnjuter i ersättning för sådan ö fvertidstj än s tgör in g, icke bör tagas i betraktande vid bestämmandet af hans aflöning. Gifvetvis kunna fall tänkas, då denna grundsats icke obetingadt kan uppehållas, och sådana fall hafva äfven framställt sig för kommissionen, då densamma haft att uppgöra sitt förslag till aflöningsstat; men desamma hafva dock utgjort undantag och nyssnämnda grundsats i alla händelser regel. Men äfven andra synpunkter hafva härvid varit bestämmande för kommissionen, nämligen dels osäkerheten och ojämnheten i de extra inkomsterna, hvilka, såsom tidigare antydts, till sina belopp bero, icke blott på växlande konjunkturer inom affärslifvet i allmänhet eller rörelsens omfång å särskilda platser, utan ock på ändringar i lagstiftningen eller för olika orter gifna reglementarisk föreskrifter, dels den omständighet att, såsom tabellerna i Bil. V utvisa, sådana inkomster antingen icke alls eller åtminstone till mycket obetydliga belopp tillfalla det ojämförligt största antalet tjänstemän, dels ock slutligen kommissionens åsikt, att alltför mycket hänsyntagande till extra inkomster vid bestämmandet af aflöningars belopp är ägnadt att hos tjänstemännen framkalla ett föga tilltalande bemödande att förskaffa sig sådana inkomster — något som synes kommissionen i all synnerhet böra undvikas i fråga om tjänstemän med den grannlaga ställning gent emot allmänheten, som tulltjänstemannen intager och som, där det förekommer, i längden icke kan undgå att hos de trafikerande väcka missaktning för tjänstemannen och till och med för hela den kår, han tillhör. —

Vid uppgörandet af sitt förslag till aflöningsstat för personalen vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning har kommissionen i ganska väsentlig mån tagit hänsyn till de omständigheter, hvilka, på sätt af det ofvan anförda torde framgå, synts kommissionen vara af beskaffenhet att böra inverka till höjning af de till tullpersonalen nu utgående aflöningsbeloppen. Det har ock för kommissionen framstått såsom en angelägenhet af synnerlig vikt, att den nu ifrågasatta löneregleringen för denna personal må komma att äga bestånd under en längre tid framåt, Gifvetvis har tillämpningen af dessa grunder för aflöningsstaten icke kunnat undgå att medföra en ganska afsevärd höjning af densammas slutsumma och därmed ökade utgifter för statsverket; men kommissionen vågar tillförse sig, att de Bill. till Riksd. Prof. 1910■ 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 21

162 Kung. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

ökade utgifter, kommissionen funnit nödvändigt föreslå, skola visa sig medföra fördelar äfven för statsverket och sålunda vara ur alla synpunkter väl berättigade.

Den nu förekommande, redan tidigare omnämnda indelningen ai flertalet tjänstegrader inom tullverket i olika lönegrader har i. kommissionens förslag till aflöningsstat i allmänhet bibehållits, hvarvid, såsom inom nämnda verk hittills varit förhållandet, iakttagits, att till första lönegraden hänförts de tjänster inom tjänstegraden, för hvilka den lägsta aflöningen upptagits, samt att de öfriga, allteftersom aflöningen är högre, hänförts till lönegrad med högre nummer. Kommissionen har dock sökt att i någon mån minska lönegradernas antal. En följd af det nuvarande stora antalet lönegrader har nämligen blifvit, att talrika förflyttningar af tjänstemännen förekomma, något som af olika anledningar måste anses olämpligt. Tydligt är, att en tjänst, i synnerhet om den är förenad med chefskap, måste lida genom att ofta besättas med ny innehafvare, enär hvarje sådan i regel en tid bortåt är främmande för lokal- och personförhållanden och därigenom lätt blifver alltför mycket beroende af sina underordnade. Äfven för den trafikerande allmänheten torde täta ombyten af tull förvaltningschefer lätt kunna medföra olägenheter. Och för tjänstemannen, särskildt om han har familj, kan det icke heller vara annat än olägligt att nödgas underkasta sig' ofta upprepade flyttningar för att vinna en mången gång föga betydande aflöningsförbättring. Att denna nödvändighet försvårar eller till och med utesluter möjlighet för honom att förskaffa sig den såväl ur hans egen som ur det allmännas synpunkt synnerligen önskvärda förmånen af eget hem, torde vara själf klart. Kommissionen har därför trott sig tillgodose såväl statens och allmänhetens som tjänstinnehafvarnas intresse, då densamma sökt i någon mån inskränka lönegradernas antal. Endast i ett fall, nämligen i fråga om uppsyningsmännen, har kommissionen för vinnande af en, såsom det synts densamma, önskvärd konsekvens i fråga om dessas och vaktmästarnas ställning frångått nämnda grundsats och i stället ökat antalet lönegrader för uppsyningsmännen från de nuvarande två till tre.

Hvad beträffar de till tjänstinnehafvare i tullverket periodvis utgående löneförhöjningarna eller ålderstilläggen — hvilka enligt kommissionens förslag skulle blifva tre till antalet och under vissa villkor utgå med tre års mellanrum — har kommissionen i fråga om tjänstemän af högre grad funnit dessa löneförhöjningar böra för alla sådana tjänstemän, oafsedt hvilken tjänstegrad eller ålderstilläggsgrupp de tillhöra, sättas lika. Då ändamålet med dessa löneförhöjniugar hufvudsakligen är att

163 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

täcka den ökning i utgifter, som af flera anledningar med åren inträder, i all synnerhet för den, som har familj, men denna ökning i utgifter icke står i något närmare samband med tjänstegraden, har det synts kommissionen riktigast att bestämma dessa löneförhöjningar på sätt nyss nämnts. Beloppet af hvarje löneförhöjning för ifrågavarande tjänstemän har af kommissionen ansetts böra fastställas till 400 kronor. Huru önskvärd! det än varit, att principen om lika stora löneförhöjningar kunnat genomföras äfven i fråga om tjänstemän af lägre grad, har detta dock icke kunnat ske, utan hafva beträffande dessa olika belopp föreslagits för olika tjänste- eller lönegrader.»

Med tillämpning af dessa allmänna grundsatser bär kommissionen nu uppgjort det förslag till aflöningsstat för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, för hvilket jag bär nedan kommer att redogöra. Beträffande detta förslag anför generaltullstyrelsen, att detsamma syntes på det hela taget vara af beskaffenhet att böra tillfredsställa de anspråk, som med fästadt afseende äfven å statsverkets intresse kunde anses befogade, om också styrelsen icke kunde underlåta att framhålla, att för vissa tjänstemän af lägre grad någon ytterligare förhöjning af aflöningsbeloppen kunde vara önskvärd.

Mot de allmänna grundsatser, kommissionen gjort gällande beträffande ifrågavarande förslag till aflöningsstat, synes mig intet kunna med fog anmärkas. I tillämpningen hafva visserligen dessa grundsatser ledt till en icke oväsentlig förhöjning af aflöningsstatens slutsumma; men med hänsyn till hvad kommissionen anfört såsom stöd för de föreslagna aflöningsförbättringarna, dels i allmänhet, dels beträffande särskilda tjänste- eller lönegrader, och då det framför allt s}mts mig vara af synnerligen stor vikt, att den aflöningsreglering, som nu kan blifva företagen, må blifva beståndande under en längre tid framåt, har jag funnit mig icke böra i någon punkt ifrågasätta minskning i de af kommissionen föreslagna aflöningsbeloppen. I ett fåtal fall, för livilka jag i det följande kommer att redogöra, hafva tvärtom förhållandena synts mig påkalla någon mindre aflöningsförbättring utöfver den af kommissionen föreslagna. Då jag sålunda ansett mig böra, med nu antydda undantag, biträda kommissionens förslag till aflöningsstat, lärer något särskild! yttrande från min sida beträffande aflöningen vid de olika tjänste- eller lönegraderna kunna i allmänhet anses obehöflig!, hvarför jag torde kunna inskränka mig till en redogörelse för kommissionens särskilda förslag i nu förevarande hänseenden.

Innan jag öfvergå!’ till denna redogörelse, torde jag dock böra fästa

Departements-

chefen.

Aflöningsbelopp.

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

uppmärksamheten på ett förhållande, hvilket sammanhänger med den tekniska anordningen af aflöningsstaten för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning. Kommissionen har i detta hänseende tillämpat samma princip, hvilken blifvit följd alltsedan år 1879, eller att i staten icke upptagas specifikationer å tjänsterna vid hvarje lokalförvaltning eller därtill hörande kust- eller gränsbevakningsdistrikt utan allenast antalet tjänster inom hvarje tjänste- och lönegrad äfvensom slutsumman af de sammanlagda aflöningsbeloppen inom graden, med angifvande tillika af tjänstgöringsorterna för innehafvarna af beställningar, som äro bundna vid viss ort, hvilket senare i allmänhet är förhållandet med de befattningar, hvilka innehafvas af föreståndare för själfständiga tullförvaltningar eller eljest af tjänstemän med mera själfständigt chefsuppdrag. I den befogenhet, som i följd häraf tillkommer generaltullstyrelsen att inom samma tjänstegrad alltefter förefintligt behof förflytta en stor del af tullverkets personal från en tjänstgöringsplats till en annan, har icke åsyftats någon inskränkning vid den redogörelse för personalen på olika tullplatser och inom olika distrikt, som jag i det föregående lämnat, utan sagda redogörelse har endast afsett att motivera det större eller mindre antal af dylika mera rörliga tjänster, som blifvit i förslaget till aflöningsstat uppfördt inom de olika lönegraderna. Detta förhållande har jag ansett förtjäna särskildt anmärkas före behandlingen af den egentliga löneregleringsfrågan, enär blika lönegrader, där sådana vid en och samma tjänstegrad förekomma, enligt tullverkets stat äro bundna vid särskildt bestämda tjänstgöringsorter, så att alla tjänster af samma slag, till exempel uppsyningsman- eller vaktmästaretjänster, på en och samma plats tillhöra samma lönegrad. Också får enligt aflöningsreglementet den förflyttningsrätt, som enligt hvad nu anförts tillkommer generaltullstyrelsen med afseende å vissa slag af tjänster, icke föranleda någon ökning af antalet tjänstebefattningar i en lönegrad, med mindre än att enahanda nedsättning äger rum i antalet motsvarande befattningar inom högre lönegrad.

Då jag vid den nu följande redogörelsen gör början med lokaltullförv ältning en, torde jag böra erinra, att enligt kommissionens förslag upptagas för densamma följande tjänstegrader, nämligen: öfverinspektor, tullförvaltare, öfverkontroliör, förste kontrollör, kontrollör, kammarskrifvare, inspektor och tullfiskal bland tjänstemän af högre grad samt öfveruppsyningsman, uppsyningsman och vaktmästare bland tjänstemän af lägre grad. I afseende å denna uppdelning erinrar jag vidare därom, att förste kontrollörerna skulle upptagas såsom en särskild tjänstegrad

165 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

och icke, såsom nu är förhållandet, såsom en lönegrad inom tjänstegraden kontrollör äfvensom att den nuvarande tjänstegraden kammarvaktmästare skulle upphöra och dessa befattningshafvare ersättas med vaktmästare.

öfverinspektorerna äro i nu gällande stat fördelade i fyra särskilda lönegrader. Deras nuvarande aflöning och placering framgår af denna tabell:

*) Utgår med halfva beloppet efter fem och med återstående hälften efter tio års tjänstetid i graden.

2) Åtnjuter boställsvåning i ett staten och Stockholms stad gemensamt tillhörigt hus enligt kungl. brefvet den 10 maj 1867.

Dessa fyra lönegrader har kommissionen ansett böra minskas till tre. I den högsta af dessa, eller den tredje, skulle uppföras öfverinspektorerna vid packhusinspektionerna i Stockholm och Göteborg, hvilka för närvarande tillhöra fjärde graden. I andra graden skulle uppföras öfverinspektoren vid packhusinspektionen i Malmö, nu hänförd till tredje graden, vidare öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektioneu i

Öfver-

inspektörer.

Tullförval-

tare.

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Göteborg, nu i andra graden, och slutligen öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektionen i Stockholm, hvilken för närvarande är upptagen i lägsta eller första graden men, med hänsyn till det af kommissionen väckta förslaget, att honom nu tillkommande boställslägenhet skulle indragas, ansetts böra uppflyttas till den föreslagna andra graden. I första graden skulle fortfarande uppföras öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektionen i Malmö.

Aflöningen för befattningshafvare inom dessa tre lönegrader har kommissionen funnit skäligt föreslå på följande sätt:

inom tredje lönegraden (öfverinspektorerna vid packhusinspektionerna i Stockholm och Göteborg = 2 öfverinspektorer):

lön........................................................... 5,800 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 2,000 » 7?800 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kronor.................. 1,200 » 9,000 kr.;

inom andra lönegraden (öfverinspektorerna vid packhusinspektionen i Malmö samt vid tullbevakningsinspektionerna i Stockholm och Göteborg — 3 öfverinspektorer):

lön........................................................... 5,100 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 1,700 » 6,800 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kronor .................. 1,200 » 8,000 kr.;

inom första lönegraden (öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektionen i Malmö):

lön........................................................... 4,500 kr.

tjänstgöringspenningar .................... 1,500 » 6,000 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kronor .................. 1,200 » 7^200 kr.

Vidkommande därefter tullförvaltarna äro dessa för närvarande indelade i sju lönegrader. Huru de olika lönegradernas aflöningsförmåner äro afpassade och hvilka tullförvaltare, som hänföras till de olika graderna, anhåller jag få åskådliggöra medelst efterföljande tabell:

Antal

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

6 IB

i) utgår med halfva beloppet efter fem och med återstående hälften efter tio års tjänstetid i graden.

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

I fråga om tullförvaltarnas indelning i lönegrader framlägger kommissionen ett förslag, som väsentligt skiljer sig från den nuvarande indelningen. Beträffande detta förslag och de grunder, på hvilka detsamma stöder sig, yttrar kommissionen sig på följande sätt:

»Framför allt i fråga om lönegraderna inom tullförvaltarnas tjänstegrad har det synts kommissionen önskvärdt, att någon inskränkning i dessa lönegraders nuvarande antal, eller sju, måtte kunna vidtagas, enär de allmänna skälen för en sådan åtgärd i all synnerhet äga tillämplighet med afseende å tullförvaltningsföreståndare. Härtill kommer, att någon större skillnad i arten eller beskaffenheten af de göromål, som förekomma vid de olika tullförvaltningarna, i flertalet fall icke kan sägas äga rum och att sålunda förutsättningarna för att en tullförvaltare skall kunna nöjaktigt fylla sin uppgift — naturligtvis med vissa undantag — i stort sedt äro desamma, vare sig han är anställd vid en större eller en mindre förvaltning. En föreståndare för en mindre tullkammare skulle till och med kunna sägas intaga en i viss mån mera ansvarsfull och kräfvande ställning än hans vederlike å en större tullplats, då den förre i regel måste på egen hand och utan tillfälle att rådgöra med äldre, erfarna kamrater afgöra ärenden af svårare art och dessutom måste, i olikhet med den senare, själf handlägga göromål af alla förekommande slag. Efter granskning af görom ålens omfattning och beskaffenhet vid rikets tullkamrar, hvarvid i främsta rummet den i inledningen till detta betänkande närmare beskrifna poängtabellen och sammandraget af densamma (se Bil. I och II) tjänat kommissionen till ledning, har kommissionen därför funnit sig böra föreslå, att tullförvaltaretjänsterna måtte indelas i fem lönegrader och att, beträffande de tullplatser i riket, hvilka poängtabellen omfattar — kommissionen får i fråga härom erinra, att tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö icke medtagits i nämnda tabell äfvensom att tullkamrarna i Mon, Charlot.tenberg, Storlien och Riksgränsen föreslagits att blifva själfständiga tullkamrar med tullförvaltare såsom chef — tullförvaltaretjänsterna måtte hänföras

å platser med 110 poäng eller däröfver: till 5:e lönegraden

„ „ från och med 55 till 110 poäng: „ 4:e „

„ „ i, ii ii 25 „ 55 „ „ 3:e „

ii ii ii ii ii ^ ii ii ii 2.a ,,

„ ,, under 6 poäng: „ l:a „

Från denna indelningsgrund hafva dock några få undantag gjorts, nämligen i fråga om tullförvaltaretjänsterna i Strömstad, Lysekil, Charlottenberg, Visby och Haparanda. Enligt sagda indelningsgrund skulle dessa tjänster hafva hänförts: den i Strömstad till fjärde, de i Lysekil

169 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

och Charlottenberg till tredje samt de i Visby och Haparanda till andra lönegraden. Kommissionens förslag upptager i stället: tullförvaltaretjänsten i Strömstad i tredje, tullförvaltaretjänsterna i Lysekil och Charlottenberg i andra samt tullförvaltaretjänsterna i Visby och Haparanda i tredje lönegraden.

Anledningen till denna afvikelse från ofvanberörda indelningsgrund har beträffande tullförvaltaretjänsterna i Strömstad och Lysekil varit den, att, enligt hvad poängtabellen utvisar, tullkamrarna i dessa städer nått sina jämförelsevis höga poängtal i följd af ett enda slag af göromål, nämligen sådana, som äro förbundna med den i dessa städer synnerligen lifliga men hufvudsakligen med smärre fartyg bedrifna fraktfarten, under det att däremot öfriga slag af göromål äro af jämförelsevis ringa omfattning. Kommissionen har på grund häraf ansett poängtalen för dessa tullkamrar icke kunna tillerkännas samma valör som ungefärligen motsvarande poängtal för andra tullkamrar, där göromålen äro af mera mångsidig beskaffenhet. Någon hänsyn har ock ansetts böra tagas till de jämförelsevis betydande extra inkomsterna å ifrågavarande båda platser. — Tullkammaren i Charlottenberg har af liknande anledning — göromålens mera ensidiga beskaffenhet — ansetts böra nedflyttas en grad under den, hvartill dess poängtal i och för sig eljest skulle göra densamma berättigad enligt ofvanberörda indelningsgrund. — Den föreslagna uppflyttningen af tullförvaltaretjänsterna i Visby och Haparanda i lönegraden närmast öfver den, hvartill poängtalen för tullkamrarna i dessa städer skulle föranleda, beror, hvad tullförvaltaretjänsten i Visby beträffar, på det stora antalet tullkammaren underlydande stationer och vid dessa, liksom äfven vid tullkammaren, ofta förekommande ärenden af svårare beskaffenhet, såsom ärenden rörande strandvrak, bärgade varor o. d. 1 någon mån har äfven tullkammarens i Visby mera isolerade läge bidragit därtill, att föreståndaren för densamma ansetts böra erhålla en något högre ställning än föreståndarna för andra, i afseende å rörelsens omfång med sagda tullkammare jämförliga tullkamrar. Beträffande åter tullförvaltare tjänsten i Haparanda har anledningen till uppflyttningen varit platsens egenskap af gränsort. Såsom äfven 1900 års tullstatskommitté framhållit, måste en tullkammares belägenhet vid rikets landgräns i allmänhet ställa särskildt stora kraf på dess föreståndare; och i afseende å sådana särskilda kraf torde icke någon gränstullkammare kunna mäta sig med tullkammaren i Haparanda.

Tullförvaltaretjänsterna vid tullkamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt vid uppbördskontoren och nederlagskontoren i förstnämnda två städer hafva gifvetvis ansetts böra fortfarande vara uppförda JJih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Rami. 1 Afd. 40 Käft. 22

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

i högsta lönegraden, sålunda i kommissionens förslag till aflöningsstat den femte. Tullförvaltaretjänsterna vid konfiskations- och kassörskontoren i Stockholm och Göteborg, nu uppförda i näst högsta eller sjätte lönegraden, hafva ansetts böra äfven framgent stå en grad under förstnämnda tullförvaltare tjänster och därför i kommissionens förslag upptagits i fjärde lönegraden. Däremot har tullförvaltaretjänsten vid uppbörds- samt konfiskations- och kassörskontoret i Malmö, hvilken tjänst nu tillhör sjätte lönegraden, af kommissionen hänförts till högsta eller femte lönegraden. Såsom namnet antyder, äro nämligen åt denna afdelning uppdragna de viktiga och mångskiftande göromål, som vid tullförvaltningarna i Stockholm och Göteborg äro fördelade på två afdelningar, af hvilkas föreståndare den ene, nämligen uppbördskontorets, tillhör högsta lönegraden. Äfven om uppbörden i Malmö är mindre än i Stockholm och Göteborg, är den dock i och för sig mycket betydlig, uppgående under de senaste åren till omkring sju miljoner kronor. Det kunde enligt kommissionens åsikt med fog ifrågasättas, huruvida icke redan ansvaret för en så betydande uppbörd borde betinga föreståndarens för kontoret uppförande i högsta lönegraden; och då härtill komma de honom åliggande konfiskations- och kassörsgöromålen, hvilka vid den stora och lifligt trafikerade gränstullförvaltningen i Malmö äro af väsentlig omfattning, måste fullgoda skäl för den föreslagna uppflytta ngen af ifrågavarande tjänsteman i högsta lönegraden anses föreligga.

I enlighet med hvad sålunda anförts och med iakttagande att inom hvarje lönegrad orterna upptagits i ordning efter poängtalet, som angifvits inom parentes, har kommissionen alltså funnit tullförvaltaretjänsterna böra fördelas mellan omförmälda fem lönegrader på det sätt, att af dessa tjänster hänförts:

till femte lönegraden: tullförvaltaretjänsterna vid tullkamrarna, uppbördskontoren och nederlagskontoren i Stockholm och Göteborg, vid tullkammaren äfvensom vid uppbörds- samt konfiskations- och kassörskontoret i Malmö samt vid tullkamrarna i Hälsingborg (244,9 5), Norrköping (130,05), Sundsvall (127,06) och Gäfle (113,53) = 12 tjänster;

till fjärde lönegraden: tullförvaltaretjänsterna vid konfiskations- och kassörskontoren i Stockholm och Göteborg samt vid tullkamrarna i Halmstad (99,15), Landskrona (75,35), Trelleborg (59,19) och Kalmar (57,17) =6 tjänster;

till tredje lönegraden: tullförvaltaretjänsterna vid tullkamrarna i Strömstad (64,20), Karlshamn (49,17), Karlskrona (48,52), Karlstad (46,Öl), Ystad (42,3 5), Härnösand (41,82), Örebro (41,42), Luleå (38,9o), Ahus (34,71), Nyköping (32,69), Borås (32,4o), Uppsala (31,7 7), Söder-

171 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

hamn (30,47), Lund (29,96), Oskarshamn (29,16), Varberg (27,04), Jönköping (26,72), Hudiksvall (26,16), Haparanda (16,17) och Visby (10,72) = 20 tjänster;

till andra lönegraden: tullförvaltaretjänsterna vid tullkamrarna i Lysekil (48,2 8), Charlottenberg (27,4 6), Västerås (24,14), Örnsköldsvik (22,64), Västervik (20,19), Lidköping (19,64), Falun (19,08), Uddevalla (18,81), Mon (18), Storlien (17,81), Linköping (17,21), Östersund (16,7 5), Eskilstuna (15,89), Umeå (15,04), Sölvesborg (14,16), Falkenberg (13,90), Ronneby (10,5 2), Simrishamn (10,2 6), Södertälje (8,6 8), Riksgränsen (6,50) och Skellefteå (6,20) = 21 tjänster;

till första lönegraden: tullförvaltaretjänsterna vid tullkamrarna i Marstrand (5,74), Piteå (5,58), Mera (4,05) och Vadstena (2,2i) = 4 tjänster.»

Beträffande den sålunda föreslagna klassificeringen af tullförvaltningarna anför generaltullstyrelsen, att densamma syntes styrelsen hvila på en så uttömmande och allsidig jämförelse mellan förvaltningarna, som öfverhufvud taget kunde åstadkommas, äfvensom att styrelsen icke funnit något att anmärka mot de af kommissionen föreslagna grunderna för indelningen af tullförvaltningarna.

Enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler, har dels tullkammaren i Karlskrona, under åberopande af den motivering, för hvilken redogjorts vid behandlingen af tullkammarens personal här ofvan, hemställt, att tullförvaltaretjänsten i nämnda stad måtte uppföras i den föreslagna fjärde lönegraden i stället för den tredje, dels ock tullkammaren i Örnsköldsvik gjort framställning, att tullförvaltaretjänsten därstädes måtte varda uppflyttad från den föreslagna andra lönegraden till den tredje. Till stöd för sistnämnda framställning har anförts hufvudsakligen, att den låga poäng, tullkammaren erhållit, vore beroende på tillfälliga förhållanden under år 1907, särskildt en obetydlig uppbörd af sockerskatt; att uppbörden af tullmedel under åren 1904—1907 varit stadd i en fortgående ökning; samt att staden Örnsköldsvik utmärkte sig för en rask utveckling på alla områden och att lefnadskostnaderna därstädes på de senaste tre eller fyra åren väsentligt stegrats. — I anledning af dessa framställningar anför styrelsen, att, ehuru styrelsen funnit desamma icke böra föranleda någon åtgärd från dess sida, styrelsen likväl ville framhålla, att den föreslagna indelningen af tullförvaltningarna gifvetvis icke kunde äga bestånd under all framtid, utan att jämkningar däri alltefter förändrade förhållanden kunde tid efter annan finnas erforderliga.

För egen del har jag icke funnit hvad berörda två tullkamrar

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

anfört och hemställt innebära anledning för mig att ifrågasätta ändringi kommissionens förslag.

Beträffande aflöning sbeloppen för de olika lönegraderna har kommissionen, under hänvisning till hvad densamma förut anfört om de allmänna synpunkter, som i detta hänseende synts böra beaktas, framhållit, att dessa synpunkter framför allt borde äga tillämplighet beträffande tullförvaltningsföreståndarna med hänsyn till det ansvar och de stora kraf på kunskaper och skicklighet i förvaltningens alla grenar, hvilka deras chefsställning medförde. Kommissionen har i betraktande häraf föreslagit aflöningarna för omförmälda lönegrader sålunda:

inom femte lönegraden:

173 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

De nuvarande öfverkontrollörerna äro fördelade i fyra särskilda lönegrader. Öfverkontrollöremas aflöning och tjänstgöringsort utvisas af följande tabell:

*) Utgår med halfva beloppet efter fem och med återstående hälften efter tio års tjänstetid i graden.

Enligt kommissionens förut omförmälda, af mig biträdda förslag skulle samtliga nu befintliga öfverkontrollörstjänster med undantag af de vid tullkamrarna och packhusinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö indragas. De öfverkontrollörstjänster, som sålunda skulle bibehållas, tillhöra, såsom af tabellen synes, fjärde och tredje lönegraderna. 1 fråga om dessa tjänsters inbördes ställning har kommissionen icke föreslagit någon ändring; men då alla öfriga öfverkontrollörstjänster skulle indragas, blifver lönegradernas antal allenast två. Aflöningsbeloppen för öfverkontrollörerna har kommissionen föreslagit på följande sätt:

inom andra lönegraden (öfverkontrollörerna vid packhusinspektionerna i Stockholm och Göteborg — 2 öfverkontrollörer):

lön ........................................................ 5,100 kr.

tjänstgöringspenningar ................. 1,700 » 6,800 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kr......................... 1,200 » 8,000 kr.;

Öfver-

kontrollörer.

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 60.

inom första lönegraden (öfverkontrollörerna vid tullkamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt vid packhusinspektionen i Malmö — 4 öfverkontrollörer):

lön ........................................ 4,300 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 1,500 » 5,800 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kr........................ 1,200 » 7?000 kr.

Kontrollörerna äro i nu gällande stat upptagna i tre lönegrader. Dessa tjänstemäns aflöningsförmåner och tjänstgöringsorter framgå af följande tabell:

Utgår med halfva beloppet efter fem och med återstående hälften efter tio års tjänstetid

i graden.

175 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Enligt hvad redan förut nämnts, skulle de nuvarande kontrollörerna i tredje lönegraden under benämningen förste kontrollörer upptagas i staten såsom en särskild tjänstegrad. Aflöningen vid dessa förste kontrollörstjänster, af hvilka de flesta äro afsedda att ersätta till indragning föreslagna öfverkontrollörstjänster och å hvilkas innehafvare, vare sig de förrätta packhus- eller egentliga tullkammargöromål, måste ställas särdeles stora kraf, har kommissionen ansett böra utgå med samma belopp som för tullförvaltare i tredje lönegraden och alltså utgöra:

lön.............................................................. 3,900 kr.

tjänstgöringspenningar ....................... 1,300 » 5,200 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kr........................... 1,200 » 6,400 kr.

Jämlikt kommissionens förslag skulle förste kontrollörerna blifva 19 till antalet. Enligt mitt härofvan vid behandlingen af packhusinspektionens i Göteborg stat framställda förslag skulle emellertid en kontrollörstjänst vid nämnda inspektionen utbytas mot en förste kontrollörst jänst. Förste kontrollörerna skulle alltså blifva 20 till antalet och vara anställda vid tullkammaren, packhusinspektionen och nederlagskontoret i Stockholm, vid packhusinspektionen i Malmö, vid tullkammaren och packhusinspektionen i Göteborg samt vid tullkamrarna i Norrköping, Kalmar, Landskrona, Hälsingborg, Trelleborg, Halmstad, Gäfle och Sundsvall.

Sedan de nuvarande kontrollörerna i tredje lönegraden utbrutits såsom en särskild tjänstegrad samt kontrollörerna i första lönegraden, eller de vid tullkamrarna i Mon, Charlottenberg och Storlien anställda, likasom äfven den andra lönegraden tillhörande kontrollören vid tullkammaren i Riksgränsen enligt kommissionens förslag ersatts med tullförvaltare, återstå af de nuvarande kontrollörerna allenast de öfriga i andra lönegraden, hvilka sålunda skulle ensamma utgöra en tjänstegrad. Beträffande dessa kontrollörer anför kommissionen följande. De flesta af dessa tjänstemän vore sysselsatta med packhusgöromål; och vid många tullförvaltningar, nämligen sådana, där förste kontrollör ej funnes anställd, vore, enligt kommissionens förslag rörande vissa anordningar i sammanhang med öfverkontrollörstjänsternas indragning, kontrollörerna afsedda att vara föreståndare för vederbörande förvaltnings packhusafdelning. Å innehafvarna af dessa kontrollörstjänster måste därför ställas stora anspråk på insikter i tullbehandlingsgöromålen, och tjänsterna vore fördenskull af synnerlig vikt. De å tullkammarafdelningarna tjänstgörande kontrollörernas åligganden vore likaledes af mycket kräf-

Förtte kon trollörer.

Kontrollörer.

Kammar-

skrifvare.

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

vande beskaffenhet, och flera af dessa tjänstemän skulle enligt kommissionens nyssberörda förslag i regel handhafva uppbörden och dessutom förrätta andra göromål af olika slag, hvarför äfven på dem, liksom på uppbördskassörerna, stora anspråk måste ställas. Jämväl bevakningskontrollörerna, hvilka närmast under vederbörande öfverinspektor utöfvade befäl öfver bevakningspersonalen å rikets tre största tullplatser, hade sig ålagd en ansvarsfull uppgift. Slutligen torde böra erinras, att på många tullplatser kontrollören vore chefens närmaste man och sålunda måste vid förfall för honom tjänstgöra såsom hans vikarie, hvarför åt kontrollören måste fordras omfattande kunskaper i förvaltningens olika grenar.

I betraktande af hvad sålunda anförts och under erinran om de allmänna grundsatser, kommissionen tillämpat i fråga om aflöningsstat^n, har kommissionen föreslagit aflöningen för kontrollörerna på följande sätt:

lön ............................................... 3,300 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 1,100 )> 4^400 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kr....... ............... 1,200 » 5^600 kr.

Kontrollörerna, hvilka enligt kommissionens förslag skulle blifva 76 men enligt mitt nyssberörda förslag beträffande packhusinspektionens i Göteborg stat 75 till antalet, skulle vara anställda: vid tullkamrarna i Stockholm, Norrköping, Kalmar, Karlskrona, Karlshamn, Åhus, Malmö, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Göteborg, Karlstad, Örebro, Gäfle, Härnösand och Sundsvall; vid uppbördskontoren i Stockholm och Göteborg äfvensom vid uppbörds- samt konfiskations- och kassörskontoret i Malmö (kontrollörer och uppbördskassörer); vid packhusinspektionerna i Stockholm, Malmö och Göteborg; vid nederlagskontoren i Stockholm och Göteborg; samt vid tullbevakningsinspektionerna i Stockholm, Malmö och Göteborg (bevakningskontrollörer).

Kammar skri/varna äro för närvarande fördelade i tre lönegrader, hvilkas aflöningsförhållanden och tjänstgöringsorter framgå af följande tabell:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

*) Utgår med halfva beloppet efter fem och med återstående hälften efter tio års tjänstetid i graden.

Dessa tre lönegrader har kommissionen ansett böra sammanslås till en enda. Såsom motivering härför yttrar kommissionen, efter att hafva framhållit, hurusom anledningen till den nuvarande fördelningen säkerligen Unge sökas hufvudsakligen i tagen hänsyn till göromål ens större eller mindre omfattning å olika platser, att det visserligen icke kunde nekas, att göromålens mängd och äfven tjänstgöringstiden kunde i ej ringa mån växla vid olika förvaltningar, men att kommissionen dock hölle före, att detta förhållande icke utgjorde tillräcklig grund för en uppdelning af ifrågavarande tjänstemän i skilda lönegrader. Till de allmänna skälen för en minskning af antalet lönegrader kunde hvad beträffade kammarskrifvarna läggas, att kammarskrifvare å mindre platser, i synnerhet sådana, där endast en eller två dylika tjänstemän vore anställda, i regel torde förrätta mera omväxlande och stundom äfven mera ansvarsfulla göromål än de å större tullplatser anställda kammarskrifvarna, hvilka på grund af den långt drifna arbetsfördelningen i allmänhet hvar för sig sysselsattes med någon detalj af göromålen. Erinras kunde ock, att före 1904 års reglering antalet lönegrader inom kammarskrifvaregraden utgjort allenast två.

Hvad beträffar aflöningen för kammarskrifvarna, anser kommissionen det vara af stor vikt, att densamma bestämmes på sådant sätt, Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 23

Inspektor er.

T ull fiskaler.

178 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 60.

att tullverket må städse kunna påräkna en fullt tillfredsställande rekrytering af sin personal. Det borde ej heller, yttrar kommissionen, förglömmas, att äfven åt tjänstemän af kammarskrifvares grad stundom mycket viktiga göromål måste anförtros äfvensom att, trots de på sista tiden förbättrade befordringsförhållandena, den extra tjänstgöringstiden inom tullverket likväl under alla förhållanden torde förblifva ej oväsentligt längre än i andra verk.

Med dessa förhållanden för ögonen har kommissionen föreslagit kammarskrifvarnas aflöning sålunda:

lön........................................................... 2,100 kr.

tjänstgöringspenningar........................ 700 » 2,800 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kr......................... 1,200 » 4,000 kr.

Antalet kammarskrifvare i kommissionens förslag till aflöningsstat utgör 229, anställda vid tullförvaltningarna i Stockholm, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Visby, Karlskrona, Karlshamn, Sölvesborg, Åhus, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Varberg, Göteborg, Lysekil, Uddevalla, Strömstad, Borås, Lidköping, Karlstad, Mon, Charlottenberg, Örebro, Västerås, Falun, Gäfle, Söderhamn, Hudiksvall, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Storlien, Luleå och Haparanda.

Inspektörerna åtnjuta enligt nuvarande stat en aflöning af lön

2.000 kronor, tjänstgöringspenningar 400 kronor och ålderstillägg 600 kronor. För dessa tjänstemän, hvilka enligt kommissionens förslag skulle blifva 6 tullinspektörer: i Dalarö, Sandhamn, Furusund, Bergkvara, Höganäs och Storkåge, samt 2 gränsinspektorer: i Medskogen och Funäsdalen, föreslår kommissionen följande aflöning:

lön ........................................................... 2,000 kr.

tjänstgöringspenningar........................ 600 j> 2,600 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kr.............................. 1,200 » 3,800 kr.

De fyra i staten upptagna tullfiskalerna, en i hvar och en af städerna Stockholm, Malmö, Göteborg och Haparanda, åtnjuta enligt nu gällande stat eu aflöning af lön 2,000 kronor, tjänstgöringspenningar

1.000 kronor och ålderstillägg 800 kronor. Kommissionen föreslår för dessa tjänstemän följande aflöning:

179 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

lön ......................................................... 2,200 kr.

tjänstgöringspenningar........................ 800 » 3,000 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kr............................... 1,200 » 4,200 kr.

Öfveruppsyningsmännen äro för närvarande fördelade i två lönegrader, af hvilka den högre, med aflöning af lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar 800 kronor och ålderstillägg 1,000 kronor, innefattar två öfveruppsyningsmän, anställda vid nederlagskontoren i Stockholm och Göteborg, och den lägre, med aflöning af lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar 500 kronor och ålderstillägg 600 kronor, innefattar fem å andra orter anställda öfveruppsyningsmän. Efter erinran, att dessa tjänstemän skulle enligt kommissionens förslag komma i åtnjutande af förmånen utaf beklädnad eller beklädnadsersättning, föreslår kommissionen för dem följande aflöningsförmåner:

inom andra lönegraden (öfveruppsyningsmännen vid nederlagskontoren i Stockholm och Göteborg = 2 öfveruppsyningsmän):

lön ........................................................... 1,800 kr.

tjänstgöringspenningar ........................ 800 » 2,600 kr.

tre löneförhöjningar å 300 kr............................. 900 » 3,500 kr.;

inom första lönegraden (öfveruppsyningsmännen vid tullstationerna i Arko, Liusne och Neder-Kalix = 3 öfveruppsyningsmän):

lön'........................................................... 1,700 kr.

tjänstgöringspenningar ........................ 600 » 2,300 kr.

tre löneförhöjningar å 200 kr............................... 600 5^ 2,900 kr.

Å kustbevakningsångaren inom Haparanda tullkammardistrikt äro, såsom förut nämnts, anställda en öfveruppsyningsman såsom befälhafvare samt en uppsyningsman och två vaktmästare. Häri har icke ifrågasatts någon ändring; och då öfveruppsyningsmännen skulle, såsom hittills, tillhöra första lönegraden, blifver hela antalet öfveruppsyningsmän i denna grad fyra.

I nu gällande stat äro uppsyning smännen fördelade i två och vaktmästarna i tre lönegrader. Aflöningslörhållanden och tjänstgöringsorter för dessa tjänstemän inhämtas al följande tabell:

Öfva uppsyningsmän.

Uppsyningsmän och vaktmästare.

180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

’) Utgår med halfva beloppet efter fem och med återstående hälften efter tio års tjänstetid i graden.

Då det vore önskvärd!, att beträffande uppsyningsman och vaktmästare likformighet komme att råda såväl i fråga om lönegradernas antal som i fråga om grunden för dessa tjänstemäns indelning i lönegrader och då vaktmästarna ansetts böra fortfarande vara indelade i tre lönegrader, har kommissionen föreslagit inrättande af en ny lönegrad inom uppsyningsmännens tjänstegrad. Fördelningen i lönegrader har af kommissionen verkställts på det sätt, att till tredje lönegraden hänförts uppsyningsman och vaktmästare i Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg äfvensom i Trelleborg med hänsyn till de särskilda kraf, som med anledning af ångfärjetr afikens öppnande måste ställas på bevakningspersonalen därstädes; till andra lönegraden uppsyningsmän och vaktmästare i Norrköping, Gäfle och Sundsvall samt vid tullförvaltningar

181 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

med tullförvaltare i fjärde lönegraden utom tullförvaltningen i Trelleborg äfvensom vid tullförvaltningar med tullförvaltare i tredje och andra lönegraderna; samt till första lönegraden uppsyningsman och vaktmästare vid tullförvaltningar med tullförvaltare i första lönegraden äfvensom vid öfriga tullplatser.

Från åtskilliga håll hafva emellertid framställningar gjorts om ändringar i detta kommissionens förslag. Så hafva de i Sandhamn anställda vaktmästarna, under åberopande dels af den maktpåliggande och, särskild! vintertiden, ansträngande och ofta farliga tjänstgöring, som ålåge dem, dels af de höga lefnadskostnaderna därstädes, i en till finansdepartementet ingifven skrift anhållit att varda uppflyttade i andra lönegraden. Enahanda framställning har, enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler, gjorts af vaktmästarna i Marstrand, hvilka till stöd därför anfört, att såväl den inrikes och den utrikes fraktfarten som särskilt antalet invisitationer af från utrikes ort ankommande fiskefartyg under de senaste åren väsentligt ökats äfvensom att eu mycket stor del af dessa invisitationer måste förrättas nattetid, hvilket ofta förorsakade öfveransträngning af bevakningspersonalen. Och slutligen har Sveriges tullmannaförening dels, under åberopande af tullkamrarnas i Norrköping, Gäfle och Sundsvall höga poängtal, anhållit, att bevakningspersonalen i dessa städer måtte uppflyttas i tredje lönegraden, dels ock omförmält, att vaktmästarna i Sandhamn, Dalarö och Furusund anmodat föreningen att fram hira deras anhållan om uppflyttning i andra lönegraden. Föreningen har i anledning häraf hemställt om förhöjning i den för första gradens vaktmästare af kommissionen föreslagna aflöning med 100 kronor förutom den ökning af löneförhöjningarnas antal från tre till fem, hvarom jag tidigare talat.

På förut omförmäld a grunder — eller att höjning af aflöningsbeloppen för någon grad af ifrågavarande tjänstemän eller uppflyttning af vissa af dem i en högre lönegrad skulle medföra rubbning i kommissionens hela förslag till lönestat för tjänstemän af lägre grad — har generaltullstyrelsen förklarat sig icke kunna tillstyrka framställningarna om höjd aflöning för vaktmästarna i första lönegraden eller om uppflyttning af vaktmästarna i Marstrand, Sandhamn, Dalarö och Furusund från första till andra lönegraden. Beträffande uppflyttningen af vaktmästarna i Marstrand anmärker styrelsen särskild^ att de till stöd därför anförda skälen syntes snarare tala för behof af personalens ökning än för densammas uppflyttning i högre lönegrad äfvensom att detta behof kunde tills vidare och intill dess detsamma visat sig vara af stadigvarande beskaffenhet tillgodoses genom inhållning af extra personal.

182 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 60-

Hvad däremot beträffar den föreslagna uppflyttningen af uppsyningsmännen och vaktmästarna i Norrköping, Gäfle och Sundsvall från andra till tredje lönegraden har styrelsen framhållit, att densamma kunde försiggå utan att medföra någon rubbning af principerna för kommissionens förslag till tjänstemännens indelning i lönegrader, i synnerhet som tullförvaltarna i dessa städer ansetts böra uppföras i högsta lönegraden. Styrelsen hade därför icke något att erinra mot bifall till detta förslag, hvilket skulle medföra eu ökning af antalet uppsyningsman och vaktmästare i tredje lönegraden med respektive 7 och 54, men däremot en minskning af samma tjänstemän i andra lönegraden med motsvarande antal.

Hvad först beträffar sistnämnda framställning har jag funnit mig böra Tillstyrka densamma. Tullkamrarna i Norrköping, Gäfle och Sundsvall tillhöra de mest betydande af rikets tullförvaltningar, och tullförvaltarna i dessa städer hafva, såsom styrelsen anmärker, af kommissionen uppförts i högsta lönegraden. Det synes mig då mest konsekvent, att en motsvarande ställning tillerkännes äfven öfriga tjänstemän därstädes. Bevakningsgöromålen å dessa platser med där rådande lifliga trafik torde vara af så maktpåliggande beskaffenhet, att en uppflyttning af personalen i högsta lönegraden måste anses fullt berättigad; och äfven lefnadskostnaderna därstädes torde göra denna uppflyttning väl behöflig.

Öfriga nu omförmälda framställningar hafva däremot icke synts mig gifva anledning ifrågasätta någon ändring i kommissionens förslag vare sig beträffande lönegraderna eller aflöningsbeloppen.

Då jag nu går att återgifva kommissionens af mig sålunda biträdda förslag rörande aflöningen vid de olika lönegraderna af uppsyningsmän och vaktmästare, har jag, i fråga om antalet sådana tjänstemän i hvarje lönegrad äfvensom beträffande tjänstgöringsorterna, iakttagit den af mig nyss föreslagna förändringen rörande bevakningspersonalen i Norrköping, Gäfle och Sundsvall äfvensom min vid behandlingen af tullkammarens i Trelleborg stat gjorda framställning om inrättande af tre nya vaktmästaretjänster därstädes. Med iakttagande af dessa ändringar skulle aflöningarna upptagas i staten på följande sätt:

för uppsyningsmän:

inom tredje lönegraden (uppsyningsmän i Stockholm, Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Trelleborg, Göteborg, Gäfle och Sundsvall = 38 uppsyningsmän):

183 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

lön .......................................................... 1,500 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 550 » 2,050 kr.

tre löneförhöjningar å 150 kr........................... 450 » 2,500 kr.;

inom andra lönegraden (uppsyningsmännen i Södertälje, Kalmar, Västervik, Visby, Karlskrona, Karlshamn, Sölvesborg, Åhus, Simrishamn, Landskrona, Ystad, Halmstad, Lysekil, Uddevalla, Strömstad, Söderhamn, Hudiksvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå och Luleå — 23 uppsyningsmän):

lön.......................................................... 1,400 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 500 » 1,900 kr.

tre löneförhöjningar å 150 kr........................ 450 » 2,350 kr.;

inom första lönegraden (uppsyningsmännen i Landsort, Hufvudskär, Grisslehamn, Oljegrund, Häfringe, Mem, Valdemarsvik, Barösund, Timmernabben, Mönsterås, Figeholm, Kappelshamn, Fårösund, Kylley, Slite, Katthammarsvik, Ljugarn, Rone, Burgsvik, Klinte, Råå, Smögen, Saltbacken, Nordmaling, Sikeå och Piteå = 26 uppsyningsmän):

lön......................................................... 1,300 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 450 » 1,750 kr.

tre löneförhöjningar å 150 kr............................ 450 )> 2,200 kr.;

för vaktmästare:

inom tredje lönegraden (vaktmästare i Stockholm, Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Trelleborg, Göteborg, Gäfle och Sundsvall = 430 vaktmästare):

lön ....................................................... 1,300 kr.

tjänstgöringspenningar .................... 450 » 1,750 kr.

tre löneförhöjningar å 100 kr.......................... 300 » 2,050 kr.;

inom andra lönegraden (vaktmästare i Södertälje, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Linköping, Jönköping, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Visby, Karlskrona, Ronneby, Karlshamn, Sölvesborg, Åhus, Simrishamn, Lund, Landskrona, Ystad, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Lysekil, Uddevalla, Strömstad, Borås, Lidköping, Karlstad, Mon, Charlottenberg, Örebro, Västerås, Falun, Söderhamn, Hudiksvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Östersund, Storlien, Umeå, Skellefteå, Luleå, Riksgränsen och Haparanda = 184 vaktmästare):

lön........................................................... 1,100 kr.

tjänstgöringspenningar .................... 400 » 1,500 kr.

tre löneförhöjningar å 100 kr............................ 300 » 1,800 kr.;

inom första lönegraden (vaktmästare i Landsort, Dalarö, Hufvudskär,

Tulldirektörer.

Kustbevak-

ningachcfer.

184 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 60.

Sandhamn, Furusund, Grisslehamn, Öregrund, Häfringe, Arko, Mem, Barösund, Vadstena, Bergkvara, Mönsterås, Höganäs, Råå, Marstrand, Smögen, Saltbacken, Medskogen, Ljusne, Funäsdalen, Nordmaling, Sikeå, Storkåge, Piteå och Neder-Kalix = 61 vaktmästare):

lön........................................................... 900 kr.

tjänstgöringspenningar .................... 300 » 1,200 kr.

tre löneförhöjningar å 100 kr........................ 300 » 1,500 kr.

Då uppsyningsmannen och de båda vaktmästarna å kustbevakningsångaren i Haparanda tullkammardistrikt af kommissionen upptagits i andra lönegraden af resp. tjänstegrader, blifver hela antalet uppsyningsman i andra lönegraden 24 och hela antalet vaktmästare i samma lönegrad 186.

Hvad beträffar de för tulldirektörerna i aflöningsstaten uppförda arfvoden, har kommissionen icke ifrågasatt någon förändring i arfvodena för tulldirektörerna i Göteborg och Malmö, utan skulle dessa fortfarande utgå med 2,500 kronor till tulldirektören i Göteborg och 2,000 kronor till tulldirektören i Malmö. Arfvodet vid den af kommissionen föreslagna tulldirektörsbefattningen i Stockholm har kommissionen, med hänsyn dels därtill, att personalen vid tullförvaltningen i denna stad i antal ej oväsentligt öfverstiger personalen vid tullförvaltningen i Göteborg, dels äfven till det stora antalet inom Stockholms tullkammardistrikt belägna mindre tullförvaltningar, öfver hvilka tulldirektören i Stockholm skulle utöfva chefskap, ansett böra upptagas till 3,000 kronor.

Mot kommissionens förslag beträffande ifrågavarande arfvoden har jag icke något att erinra.

Beträffande härefter kustbevakningen upptager kommissionens förslag till aflöningsstat för densamma två kustbevakningschefer, en i Skåne och Blekinge samt en i Hallands samt Göteborgs och Bohus län, äfvensom följande slag af tjänstemän af lägre grad, nämligen kustöfveruppsyningsmän, kustuppsyningsmän, kustvakter och kustroddare. I afseende å dessa tjänstegrader tillåter jag mig erinra, att tjänstegraden kustöfveruppsyningsmän innefattar de jaktuppsyningsmän, som ansetts höra bibehållas, äfvensom den nuvarande kustbevakningsförmannen å Öland. Utom nu nämnda befattningshafvare äro, såsom här ofvan vid behandlingen af lokalförvaltningens aflöningsbelopp anmärkts, å kustbevakningsångaren i Haparanda tullkammardistrikt anställda en öfveruppsyningsman, en uppsyningsman och två vaktmästare.

De å gällande stat uppförda två kustbevakningscheferna äro fördelade i två lönegrader, i det att kustbevakningschefen i Skåne och Blekinge

185 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tillhör andra lönegraden med aflöning af lön 4,200 kronor, tjänstgöringspenningar 1,300 kronor och ålderstillägg 1,000 kronor och kustbevakningschefen i Hallands samt Göteborgs och Bohus län första lönegraden med aflöning af lön 3,700 kronor, tjänstgöringspenningar 800 kronor och ålderstillägg 1,000 kronor. Anledningen till denna, vid 1904 års lönereglering bestämda skillnad angifves af 1900 års tullstatskommitté hafva varit, förutom de olika distinktens belägenhet i förhållande till utlandet, den omständighet, att kustbevakningspersonalen i Hallands samt Göteborgs och Bohus län enligt kommitténs förslag till stat skulle blifva till antalet mindre och beräknats skola fördelas på ett färre antal posteringar än kustbevakningspersonalen i Skåne och Blekinge. Enligt det af kommissionen nu utarbetade förslag till stat skulle visserligen antalet posteringar i Skåne och Blekinge fortfarande blifva större än i Hallands samt Göteborgs och Bohus län, men beträffande personalens antal skulle ett motsatt förhållande inträda. I betraktande häraf och då såväl den omständighet, att en del af det sydligare distriktet är utlandet närmare belägen än större delen af det nordligare, som äfven det större antalet posteringar i det förra distriktet syntes kommissionen uppvägas af kustens beskaffenhet i det nordligare distriktet och af flera posteringars svårtillgängliga läge långt ut i skärgården, har kommissionen funnit befälet öfver detta senare distrikt medföra lika maktpåliggande göromål som befälet öfver det sydligare distriktet och därför ansett de båda kustbevakningscheferna höra vara likställda i aflöningshänseende och tillhöra en gemensam lönegrad.

Aflöningen för kustbevakningscheferna har kommissionen föreslagit på följande sätt:

lön....................................................... 4,500 kr.

tjänstgöringspenningar .................. 1,500 » 6,000 kr.

tre löneförhöjningar å 400 kr............... 1.200 » 7,200 kr.

I nu gällande stat upptages kustbevakningspersonalen, med undantag af personalen å kustbevakningsångaren i Haparanda tullkammardistrikt, på följande sätt:

Kustbevakning sper sonalen i ifrigt.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sam/. 1 Afd. 40 Höft.

186 Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 60.

!) Utgår med halfva beloppet efter fem och med återstående hälften efter tio års tjänstetid i graden.

Såsom af förestående tabell synes, äro jaktuppsyningsmännen och kustuppsyningsmännen, men däremot icke kustvakterna och kustroddarna, fördelade i två lönegrader, i det att de jakt- och kustuppsyningsmän, som äro stationerade i de nordligare delarna af landet, placerats i den lägre lönegraden. Skälet för denna åtskillnad angifves af 1900 års tullstatskommitté vara, att sjöfarten på de nordligare delarna af Sverige under ganska stor del af året är stängd. Kommissionen har emellertid ansett det kunna med fog ifrågasättas, huruvida den omständighet, att vissa af nämnda befattningshafvare under någon tid af året vore af

187 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

naturförhållanden hindrade att förrätta patrullering till sjöss, billigtvis borde få verka till bestämmande af deras aflöning under det belopp, som ansåges skäligt för andra befattningshafvare i samma tjänstegrad. Äfven under sådan tid måste de, yttrar kommissionen, i allt fall stå till tullverkets disposition; och såväl af denna anledning som i följd af andra omständigheter hvarken borde eller kunde de genom annat arbete söka fyllnad i aflöningsbeloppet. Det borde ock ihågkommas, att flertalet platser i Norrland utmärkte sig genom särskilt höga lefnadskostnader. På grund häraf bar kommissionen ansett någon skillnad i aflöningsbeloppen inom kustöfveruppsyningsmansgraden för sig och kustuppsyningsmansgraden för sig icke böra förekomma utan hänfört hvar och en af dessa tjänstegrader till en lönegrad.

I fråga om aflöningarna anför kommissionen, att vid deras bestämmande särskild hänsyn tagits till det förhållande, att lefnadskostnaderna för ifrågavarande personal, i synnerhet den till sjöss tjänstgörande, stegrades därigenom, att densamma under patrulleringsfärderna ofta icke kunde uppehålla daglig förbindelse med hemmet utan måste förskaffa sig lifsmedel på annat håll. Beträffande kustöfveruppsyningsmännen hade afseende fästats vid den befälsställning i förhållande till i distriktet befintliga posteringar, hvilken skulle tillkomma dem.

Aflöningsbeloppen föreslås af kommissionen på följande sätt:

för kustöfveruppsy ning smän (tillsammans 27 stycken):

188 Personligt lönetillägg för kustbevakning gschtif eu L. N. O. Höök.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Personalen å kustbevakningsångaren i Haparanda tullkammardistrikt, bestående åt en öfveruppsyningsman, en uppsyningsman och två vaktmästare, har kommissionen, såsom förut nämnts, ansett böra i fråga om aflöning hänföras, öfveruppsyningsmannen till första samt uppsyningsmannen och vaktmästarna till andra lönegraden af resp. tjänstegrader.

Vid behandlingen af kustbevakningens stat har kommissionen tilllika framställt ett särskildt förslag, hvilket jag i detta sammanhang torde få omförmäla. Kommissionen hemställer nämligen, att den nuvarande kustbevakningschefen i Skåne och Blekinge, majoren L. N. O. Höök måtte, därest han öfvergår på 1911 års stat, berättigas att under sin återstående tjänstetid uppbära ett personligt lönetillägg af 800 kronor årligen att utgå af anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m.

Till stöd för denna hemställan anför kommissionen, efter det densamma uttalat såsom sin uppfattning, att de båda kustbevakningscheferna borde tillhöra en gemensam lönegrad, följande:

»Ehuru sålunda de båda kustbevakningschefstjänsterna ansetts böra vara i aflöningshänseende likställda, har kommissionen dock funnit särskilda anledningar vara för handen att åt den nuvarande innehafvaren af den ena af dessa tjänster, nämligen den i Skåne och Blekinge, söka bereda någon personlig aflöningsförbättring. Nämnda tjänst inrättades enligt beslut af 1869 års Riksdag i sammanhang med distriktchefsämbetenas indragning. Innehafvaren af tjänsten, hvilken då benämndes befälhafvare för kustbevakningen i Skåne, hade, såsom af benämningen framgår, under sitt befäl kustbevakningen i allenast detta landskap. Enligt 1876 års aflöningsstat blef tjänsten i aflöningshänseende likställd med öfverinspektorstjänsten vid tullbevakningsinspektionen i Göteborg, och detta förhållande ändrades icke vid den år 1904 företagna omregleringen, genom hvilken icke heller någon förändring i sammanlagda beloppet af de till en hvar af nämnda två tjänster anslagna aflöningsförmåner vidtogs, ehuru, hvad innehafvaren af kustbevakningschefstjänsten beträffar, denne erhöll ökadt tjänstgöringsområde, i det att jämväl kustbevakningen i Blekinge då ställdes under hans befäl, hvaremot öfverinspektoren befriades från honom förut åliggande chefskap öfver kustbevakningspersonalen inom Göteborgs tullkammardistrikt. Den nuvarande innehafvaren af ifrågavarande kustbevakningschefstjänst, majoren L. N. O. Höök, utnämndes till befälhafvare för kustbevakningen i Skåne den 8 november 1889 och har sålunda bestridt

189 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 60.

befattningen i nära tjugu år; men äfven dessförinnan bar Höök under lång tid innehaft liknande befattning i tullverket, i det han, efter att hafva sedan november månad 1871 på förordnande bestridt kustchefstjänst, den 16 mars 1875 utnämndes till kustchef i Hälsingborgs fördelning. Redan 1900 års tullstatskommitté omnämner i sitt betänkande, hurusom i Skåne kustbevakningspersonalen icke allenast städse utmärkt sig för synnerlig plikttrohet och nit, så att den kunde uppställas såsom mönster för en bevakningskår, utan tillika så väl fyllt sin uppgift, att trots de svårigheter i bevakningshänseende, som härflöte af närbelägenheten till de danska hamnarna, mera afsevärda öfverträdelser af de författningar, hvilkas efterlefnad samma personal hade att öfvervaka, endast sparsamt under senare tider förekommit. Kommissionen, som har all anledning instämma i nu anförda uttalande af 1900 års tullstatskommitté, kan icke underlåta att i väsentlig mån tillskrifva kustbevakningschefen Höök förtjänsten af berörda gynnsamma förhållanden. Enligt kommissionens förslag skulle emellertid likställigheten i aflöningshänseende mellan ofvanbemälde öfverinspektor och kustbevakningschefen i Skåne och Blekinge upphöra, i det att aflöningen för den senare skulle med 800 kronor understiga aflöningen för den förre. Ehuru kommissionen vid en jämförelse mellan ifrågavarande två tjänster funnit aflöningarna vid dem böra bestämmas på nämnda sätt, kan kommissionen dock, i betraktande af hvad ofvan anförts och med hänsyn till kustbevakningschefen Hööks snart fyrtioåriga, synnerligen förtjänstfulla verksamhet i tullverkets tjänst, icke undgå att finna det billigt, att Höök, hvilken den 9 september 1909 uppnår 62 års ålder, måtte under den jämförelsevis korta tid, han, därest han öfvergå!' på 1911 års stat, kan komma att kvarstå i tjänsten, erhålla ett personligt lönetillägg af 800 kronor årligen, så att summan af hans aflöningsförmåner må blifva lika med öfverinspektorens vid tullbevakningsinspektionen i Göteborg.»

Till detta förslag har generaltullstyrelsen, under förmälan att styrelsen utan tvekan instämde i det af kommissionen uttalade omdöme om Hööks långvariga verksamhet i tullverkets tjänst och jämväl i öfrigt anslöte sig till hvad kommissionen anfört såsom stöd för förslaget, tillstyrkt bifall.

Med hänsyn till det berömmande omdöme, som af såväl kommissionen som generaltullstyrelsen uttalats om Hööks mångåriga verksamhet inom tullverket, och på grund af hvad jämväl i öfrigt anförts till stöd för ifrågavarande hemställan har jag ansett mig böra tillstyrka densamma.

190 Gränabevak-

ningsehefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

För gränsbevakningen upptager kommissionens förslag till stat, i likhet med nu gällande stat, en tjänsteman af högre grad, gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarne, samt följande slag af tjänstemän af lägre grad, nämligen: en gränsöfveruppsyningsman, gränsuppsyningsmän och gränsridare.

Nu gällande aflöningar för dessa tjänstemän utvisas af följande tabell:

*) Utgår med halfva beloppet efter fem och med återstående hälften efter tio års tjänstetid i graden.

I Iråga om gränsbevakning schefen anför kommissionen, att den till honom nu utgående aflöning måste, med hänsyn till denne tjänstemans själfständiga ställning och de omfattande, delvis mycket besvärliga göromål, som tillkomme honom, anses synnerligen knappt tillmätt, äfvensom att han, äfven om han icke kunde likställas med kustbevakningscheterna, likväl borde komma dem betydligt närmare än nu vore förhållandet.

På grund häraf har kommissionen föreslagit följande aflöning för gränsbevakningschefen:

191 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

lön...................................................... 3,900 kr.

tjänstgöringspenningar.......................1,300 » 5,200 kr.

tre löneförhöjningar ä 400 kr............................ 1,200 » 6,400 kr.

Aflöningen för underbefälet vid gränsbevakningen, gränsöfveruppsyningsmannen och gränsuppsyningsmännen, har kommissionen, med hänsyn till dessa befattningars betydelse och vikten af att till dem erhålla lämpliga personer, ansett böra sättas till samma belopp som för resp.» öfveruppsyningsmän och uppsyningsmän i högsta lönegraden vid lokalförvaltningen, eller

för gränsöfveruppsyningsmannen :

lön.......................................................... 1,800 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 800 » 2,600 kr.

tre löneförhöjningar å 300 kr. ........................ 900 j> 3,500 kr.

för gränsuppsyningsmännen (tillsammans 7 stycken):

lön........................................................ 1,500 kr.

tjänstgöringspenningar ..................... 550 » 2,050 kr.

tre löneförhöjningar å 150 kr........................... 450 » 2,500 kr.

Hvad slutligen beträffar gränsridarna, hvilka enligt kommissionens förslag skulle blifva 162 till antalet, föreslår kommissionen för dem följande aflöning, nämligen:

lön ................................................. 1,000 kr.

tjänstgöringspenningar ............ 300 » 1,300 kr.

tre löneförhöjningar å 100 kr...................... 300 » 1,600 kr.

Hvad kommissionen sålunda föreslagit beträffande gränsridarnas aflöning har emellertid gifvit anledning till en framställning från de vid riksgränsen mot Finland stationerade gränsridarnas sida. JDessa hafva nämligen i en till generaltullstyrelsen inkommen skrift anhållit, att aflöningen för dem måtte bestämmas till 1,200 kronor i lön, 400 kronor i tjänstgöringspenningar och 300 kronor i ålderstillägg äfvensom att ortstillägg måtte tillerkännas dem; och har denna framställning upprepats i ofvanberörda, af Sveriges tullmannaförening till finansdepartementet ingifna skrift. Till stöd för ifrågavarande anhållan har anförts hufvudsakligen, att kommissionens förslag till aflöning för bemälda gränsridare icke förmådde höja dem ur det ekonomiska betryck, hvari de dyra tiderna, de höga skatterna och svårigheten att erhålla bostad försatt

Griimöfverupp-

syningsmamen och gränsuppsyningsmännm.

Gränsridarna.

192 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

dem; att, medan för närvarande gränsbevakningspersonalen åtnjöte högre slutaflöning än vaktmästarna vid tullbevakningen i Haparanda, förhållandet enligt kommissionens förslag skulle blifva motsatt, hvartill ytterligare komme att vaktmästarna, men icke gränsridarna, skulle få uppbära ortstillägg, ehuru ett stort antal gränsridare vore bosatta i Haparanda och de öfriga å orter, där lefnadskostnaderna vore ännu högre än i Haparanda; att prisen å lifsmedel, hvaraf för öfrigt endast några få slag för afyttring producerades i gränstrakterna, vore synnerligen höga, enär det, som kunde frambringas där, med lätthet knnde afyttras å de platser vid kusten och malmfälten, där större arbetsstyrkor vore förlagda, och alla öfriga förnödenheter högst afsevärdt fördyrades genom transportkostnaden, som kunde uppgå ända till tio öre för kilogram; att öfver hälften af gränsbevakningspersonalen nödgats uppföra bostäder åt sig och därigenom ådragit sig kostnader; samt att skatterna i vissa kommuner uppginge ända till 15 procent af aflöningen, under det att de i Haparanda endast utgjorde 4 procent.

Tullkammaren i Haparanda har, enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler, på det hela taget vitsordat riktigheten af de i gränsridarnas ofvanberörda skrift lämnade uppgifter och förklarat det önskvärdt, att gränsbevakningspersonalen i afseende å löneförmåner blefve någorlunda jämnställd med vaktmästarna i Haparanda.

I anledning af denna framställning har generaltullstyrelsen för sin del yttrat följande. Då styrelsen förut anfört, att för vissa tjänstemän af lägre grad någon ytterligare höjning af aflöningsbeloppen utöfver hvad kommissionen föreslagit kunde vara önskvärd, hade styrelsen därvid förnämligast afsett gränsbevakningspersonalen. Det kunde icke bestridas, att de trakter, i hvilka gränsridarna — måhända särskildt gränsridarna vid gränsen mot Finland men säkerligen äfven gränsridarna vid åtminstone vissa delar af gränsen mot Norge — hade sin tjänstgöring förlagd, i allmänhet både utmärkte sig genom höga lefnadskostnader och i afseende å läge och klimat måste anses ogynnsamt lottade. Kommissionen hade visserligen framhållit, att vid bestämmandet af gränsbevakningspersonalens aflöningsförmåner hänsyn tagits till dessa förhållanden, och anfört, att i följd häraf ortstillägg ansetts icke böra ifrågakomma för befattningshafvarna vid gränsbevakningen; men det syntes dock styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke sagda förhållanden borde anses vara af beskaffenhet att kunna föranleda någon höjning af den för gränsridarna föreslagna aflöningen. Hvad beträffade gränsridarna vid gränsen mot Finland folie det särskildt i ögonen — hvad ock petitionärerna framhållit — att för vaktmästarna vid tullbevakningen i Haparanda icke

193 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60 .

blott föreslagits högre aflöning än för gränsridarna därstädes utan äfven ortstillägg, under det att för närvarande gränsridarna, åtminstone i afseende å slutaflöning, vore i ett gynnsammare läge än bemälda vaktmästare. Det förelåge därför enligt styrelsens åsikt goda skäl för någon aflöningsförbättring för gränsridarna i Haparanda tullkammardistrikt. En sådan åtgärd syntes styrelsen icke behöfva inverka på öfriga aflöningsbelopp i vidare mån, än att, då förhållandena i öfriga trakter, där gränsridare funnes anställda, torde i stort sedt vara tämligen likartade med förhållandena vid riksgränsen mot Finland och icke heller i öfrigt någon anledning att uppdela gränsridarna i två lönegrader syntes föreligga, en eventuell aflöningsförbättring torde böra utsträckas att omfatta samtliga gränsridare. I sådan händelse ansåge styrelsen, att gränsridarna borde i aflöningshänseende blifva likställda med vaktmästare af andra lönegraden och sålunda erhålla en begynnelseaflöning af 1,500 kronor och en slutaflöning af 1,800 kronor; och vore från styrelsens sida icke något att erinra mot att framställningen på detta sätt bifölles.

De skäl, som såväl af petitionär erna som af gener altullstj^relsen anförts till stöd för en mera afsevärd förbättring af aflöningen vid gränsridare tjänsterna i Haparanda tullkammardistrikt än den af kommissionen föreslagna, synas mig vara af så tungt vägande beskaffenhet, att jag icke tvekar att tillstyrka en sådan förbättring. Gfränsridarnas tjänstgöring är emellertid, oafsedt vid hvilken del af gränsen de äro stationerade, af väsentligen enahanda beskaffenhet, och de yttre förhållanden, under hvilka denna tjänstgöring äger rum, äro också på det hela taget tämligen likartade. Visserligen torde gränsridarna i Bohuslän, Dalsland och södra delen af Värmland i sistnämnda hänseende stå i eu mera gynnsam ställning än öfriga gränsridare; men dels utgöra dessa gränsridare endast en ringa del af hela antalet, dels torde det ock böra ihågkommas att, om också samtliga gränsridare under sin tjänstgöring äro jämförelsevis själfständiga och ofta hänvisade att på egen hand afgöra stundom ganska invecklade frågor, detta i all synnerhet gäller om gränsridarna i nämnda, mera än öfriga gränsdistrikt befolkade och trafikerade trakter. Jag finner därför icke anledning ifrågasätta inrättande af två lönegrader för gränsridarna utan anser, att den aflöningsförbättring, som må tillerkännas gränsridarna vid gränsen mot Finland, bör komma jämväl öfriga gränsridare till del. I fråga om aflöningsförbättringens storlek biträder jag hvad generaltullstyrelsen ifrågasatt och hemställer alltså, att för samtliga gränsridare aflöningen må höjas med 200 kronor och utgöra lön 1,100 kronor, Bill. till lliksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 25

Pensionsunderlag.

194 Kungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 60.

tjänstgöringspenningar 400 kronor och tre löneförhöjningar, hvarje å i 00 kronor.

Då jag nu öfvergår till redogörelsen för kommissionens förslag beträffande pensionsunderlag för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, torde jag i fråga om anledningen till kommissionens förslag om uppförande i aflöningsstaten af särskildt pensionsunderlag vid de olika tjänste- och lönegraderna få hänvisa till hvad härom yttrats vid behandlingen af de olika aflöningstitlama här ofvan.

I fråga om pensionsunderlagens belopp anför kommissionen, att vid bestämmandet häraf den grundsats tillämpats, att pensionsunderlag icke i något fall bestämts högre än lönen och endast för ett mindre antal tjänstegrader, och då i synnerhet de lägre aflönade, lika med lönen. I allmänhet, yttrar kommissionen vidare, hade densamma ansett sig icke kunna beträffande pensionerna föreslå lika stora förhöjningar som i fråga om aflöningarna, bland annat af den anledning, att den pensionerade tjänstemannen icke af sitt förhållande till statsverket vore bunden vid viss ort; och de skäl, hvilka ansetts böra verka till bestämmande af en jämförelsevis hög aflöning för åtminstone en del tulltjänstemän, syntes icke kunna tillerkännas samma giltighet i fråga om bestämmande af pensionsbeloppen.

Efter öfvervägande af de olika tjänste- och lönegradernas inbördes ställning och vikt har kommissionen föreslagit följande såsom skäliga ansedda pensionsunderlag för befattningshafvare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, nämligen:

för kustbevakningschefer ................................................ 4,500 kr.

» gränsbevakningschefer................................................ 3,600 »

» öfverinspektorer i tredje lönegraden.................... 5,000 »

» » » andra » 4,500 »

» » » första » 4,500 »

» tullförvaltare i femte lönegraden............................ 4,500 »

» » » fjärde » 4,000 »

» » » tredje » 3,600 »

» » » andra » 3,300 »

d » » första » 2,700 »

» öfverkontrollörer i andra lönegraden................... 4,500 »

» » » första j> .................... 3,800 »

» förste kontrollörer........................................................ 3,600 )>

195 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

för kontrollörer .................................................................... 3,300 kr.

» kammarskrifvare............................................................ 2,100 »

» inspektörer........................................................................ 2,000 »

» tullfiskaler....................................................................... 2,000 »

» öfveruppsyningsmän i andra lönegraden ......... 1,700 ))

» » » första » ........ 1,700 »

» gränsöfveruppsyningsmän ........................................ 1,700 »

» kustöfveruppsyningsmän............................................ 1,300 »

» uppsyningsman i tredje lönegraden .................... 1,300 ))

» » » andra » .................... 1,200 »

» y> » första )) .................... 1,100 »

» gränsuppsyningsmän.................................................... 1,300 »

» kustuppsyningsmän .................................................... 1,100 »

y> vaktmästare i tredje lönegraden............................ 1,100 »

» » » andra )> ............................ 1,000 »

» » » första » ............................ 900 »

» gränsridare ................................... 1,000 »

» kust vakter .................................................................. 1,000 »

» kustroddare .................................................................... 900 »

Vid den af mig företagna granskning af kommissionens nu ifrågavarande förslag har jag funnit de olika pensionsunderlagen väl afvägda och stå i ett, såsom det synes mig, riktigt förhållande till de särskilda tjänsterna och äfven sinsemellan. Jag biträder alltså berörda förslag till alla delar.

5. Särskilda anslag å aflöningsstaten.

Kommissionen har å aflöningsstaten upptagit vissa särskilda anslag, nämligen dels de nuvarande anslagen till arfvoden åt tullexpeditions- och gränsstationsföreståndare, till arfvoden åt ordinarie tjänstemän för tullbehandling af passagerareffekter samt till vikariatsersättning, extra biträden m. m., dels ock ett nytt anslag, nämligen till ortstillägg åt vissa tjänstemän. Sistnämnda anslag har kommissionen ansett lämpligen böra först upptagas i staten.

Anslaget till ortstillägg, hvilken aflöningsförmån enligt kommissionens förslag skxdle utgå allenast till befattningshafvare vid lokalförvaltningarna i Stockholm, Haparanda och Riksgränsen, skulle med tilllämpning af de utaf kommissionen föreslagna grunder belöpa sig till 48,910 kronor. Då det emellertid ligger inom generaltullstyrelsens

Anslag till ortstillägg.

Anslag till arfvoden åt tullexpcditions- och gränsstationsföreståndare.

Anslag till arfvoden för tullbehandling af passagerare effekter.

Anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. m.

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

befogenhet att från tullplats, där tjänsteman icke åtnjuter ortstillägg, vid fall af behof öfverflytta tjänst utan bestämd tjänstgöringsort för innehafvaren till tullplats, där nyssnämnda förmån tillkommer tjänstinnehafvare, har kommissionen ansett ifrågavarande anslag böra upptagas såsom förslagsanslag och fördenskull i aflöningsstaten uppfört ett förslagsanslag till ortstillägg åt tjänstemän vid lokalförvaltningarna i Stockholm, Haparanda och Riksgränsen med 49,000 kronor.

Vid kommissionens nu omförmälda förslag har jag icke något att erinra.

Det å aflöningsstaten nu uppförda förslagsanslaget till arfvoden åt tullexpeditions- och gränsstations/'öreståndare har af kommissionen upptagits med oförändradt belopp, eller 12,000 kronor, samt med bibehållande af dess egenskap af förslagsanslag.

Icke heller häremot har jag funnit anledning till någon erinran.

Till arfvoden åt ordinarie tjänstemän för tullbehandling af passager ar effekter i Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Trelleborg och Göteborg är för närvarande i aflöningsstaten uppfördt ett förslagsanslag å 9,000 kronor. Enligt hvad kommissionen uppgifver har medeltalet af de under åren 1905—1908 å detta anslag afförda belopp utgjort 9,326 kronor; och har kommissionen med hänsyn härtill och då, på sätt af § 18 i förslaget till aflöningsreglemente framgår, sådan ändring i nu gällande bestämmelser i förevarande hänseende ifrågasatts, att dylikt arfvode skulle kunna tilldelas ordinarie tjänsteman äfven i andra städer än de ofvan nämnda, upptagit anslaget, med bibehållande af dess natur af förslagsanslag, till ett belopp af 10,000 kronor.

Den af kommissionen ifrågasatta förändringen i § 14 af nu gällande aflöningsreglemente synes mig på ett fullt tillfyllestgörande sätt motiverad genom hvad kommissionen till stöd därför anfört, eller att det vore af synnerlig vikt, att å alla sådana platser, där en större resandetrafik förekomme nattetid eller eljest utom stadgad tjänstgöringstid, erfarna ordinarie tjänstemän kunde användas för förrättandet af det maktpåliggande och grannlaga bestyret med tullbehandling af passagerareffekter samt med uppbörd och redovisning af därför inflytande tullafgift, hvilket bestyr ofta måste förrättas å sådan tid, att tillfälle att inhämta öfverordnades mening i tvistiga frågor saknades. Vid sådant förhållande biträder jag hvad kommissionen föreslagit beträffande nu ifrågavarande anslag.

Anslaget till vikariatser sätt ning, extra biträden m. m. vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen, alltsedan år 1905 af förslagsanslags natur, är i nu gällande aflöningsstat uppfördt med

197 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

350,000 kronor. Från detta anslag utgå jämväl utgifterna för beredande af kostnadsfri ledighet åt de bevakningsbetjänte, som icke äro berättigade till semester, högst 15,000 kronor, samt till flyttningshjälp åt tjänstemän och betjänte, högst 2,000 kronor. Ifrågavarande anslag har emellertid, enligt hvad kommissionen upplyser, dels i följd af trafikens ökning, dels och i synnerhet på grund af den utaf omständigheterna betingade allmänna höjningen af dagtraktamentena åt inkallade extra ordinarie tjänstemän och betjänte, som vidtagits under år 1907 och för hvilken kommissionen närmare redogjort å sidorna 280 och 281 i betänkandet, måst högst betydligt öfverskridas. De å anslaget afförda utgifterna hade nämligen uppgått:

år 1905 ................................................................ till kr. 458,758: —

» 1906 ................................................................ » » 548,944: —

» 1907 ................................................................ » » 566,710: —

» 1908 ................................................................ » » 638,106: —

eller i medeltal för dessa fyra år kr. 553,129: —.

Med förmälan att kommissionen hyste den uppfattning, att ett förslagsanslag borde i staten upptagas till ett belopp, som i största möjliga mån motsvarade de utgifter, hvilka måste bestridas af anslaget, och att det därför synts kommissionen nödvändigt att föreslå höjning af ifrågavarande anslag, har kommissionen verkställt en beräkning öfver de utgifter, som, under förutsättning att kostnaderna för vikariatsersättning, inkallning och flyttningshjälp under år 1911 blefve lika med samma kostnader för år 1909, skulle utgå af anslaget under förstnämnda år; och utvisar denna beräkning, som finnes intagen å sidorna 237 och 238 i betänkandet och till hvilken jag tillåter mig hänvisa, att ifrågavarande anslag under nämnda förutsättning borde i 1911 års stat upptagas med 487,000 kronor i rundt tal. Härefter fortsätter kommissionen på följande sätt:

»Nyssnämnda förutsättning för beräkning af anslagets storlek i 1911 års stat är emellertid icke riktig, i det att vissa omständigheter torde inverka till minskning åt utgifterna från detsamma men däremot andra till ökning åt sagda utgifter. Såsom omständigheter af förstnämnda slag torde kunna nämnas den ökning af lokalförvaltningens ordinarie personal, som kommissionens förslag innebär och hvilken tydligen bör kunna bidraga till ytterligare minskning af inkallningen af extra personal, äfvensom den åt kommissionen ifrågasatta skyldigheten för kammarskrifvare och vaktmästare i Stockholm, Göteborg och Malmö

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

att tjänstgöra vid hvilken som helst afdelning af tullförvaltningen i den stad, där vederbörande är anställd. Till ökning af utgifterna från anslaget torde däremot inverka dels den allmänna förhöjningen i aflöningsbeloppen, hvilken medför ökade utgifter för vikariatsersättning, som gäldas af tullverket, dels åtskilliga bestämmelser i kommissionens förslag till aflöningsreglemente. Bland sådana bestämmelser torde böra nämnas den ordinarie tjänsteman enligt femte punkten af § 2 medgifna rätten att under tjänstgöring såsom lärare vid utbildningskurs inom tullverket eller under deltagande i sådan kurs behålla sina tjänstgöringspenningar, hvilket tydligen förorsakar kostnad för vikarie; vidare föreskrifterna i §§13 och 19 om arfvoden åt tjänsteman vid förordnande å uppbördstjänst eller åt vaktmästare, hvilken erhåller uppdrag att förrätta andra göromål än sådana, som i allmänhet tillhöra vaktmästarebefattning, och slutligen vissa föreskrifter i § 21 om ersättning åt extra ordinarie tjänsteman under förordnande å ordinarie tjänst. Dessutom har kommissionen ansett sig böra föreslå höjning af det belopp, nu

15.000 kronor, som af anslaget må utgå för beredande af kostnadsfri ledighet åt vissa tjänstemän af lägre grad, med 5,000 kronor eller till

20.000 kronor. Denna ökning har af kommissionen vidtagits dels på grund af det ökade antalet sådana tjänstemän, dels för att tillmötesgå gjord framställning om utsträckning af möjligheten för dessa tjänstemän att erhålla kostnadsfri ledighet.

Hvilket slag af nu nämnda faktorer må blifva det öfvervägande, kan visserligen icke med full säkerhet beräknas; men högst sannolikt är dock, att utgifterna från anslaget komma att ökas i högre grad, än som betingas af den föreslagna höjningen af anslaget till kostnadsfri ledighet. Särskilt torde tullverkets utgifter för vikariat komma att stegras; och uteslutet är ingalunda, att, därest den tulltaxa, hvartill förslag nu föreligger, kommer att träda i kraft, behof af ökad personal skall uppträda på eu del större tullplatser, hvilket behof till en början icke torde kunna tillgodoses på annat sätt än genom inkallning af extra ordinarie personal.

Kommissionen har därför ansett förslagsanslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. in. böra i staten upptagas med 500,000 kronor, däraf för beredande af kostnadsfri ledighet åt vissa tjänstemän af lägre grad högst 20,000 kronor samt till flyttningshjälp åt tjänstemän högst 2,000 kronor.»

I fråga om detta anslag föreligger en framställning från Sveriges tullmannaförening, afseende att det belopp af anslaget, som må användas för beredande af kostnadsfri ledighet åt vissa tjänstemän af lägre grad,

199 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

måtte höjas från 20,000 kronor, såsom kommissionen föreslagit, till

25,000 kronor. I anledning af denna framställning anför generaltullstyrelsen, att styrelsen så mycket mindre kunde hafva något att erinra däremot, som styrelsen redan i underdånig skrifvelse den 12 november 1906 angående tullverkets utgiftsstater för år 1908 föreslagit, att för nämnda ändamål måtte få disponeras intill 22,000 kronor. Styrelsen framhåller tillika, att någon beräkning i hvad mån det ena eller det andra beloppet kunde medgifva möjlighet att bereda ifrågavarande personal kostnadsfri ledighet icke kunde verkställas, då enligt kommissionens förslag till aflöningsreglemente ersättning till extra ordinarie tjänstemän, som förordnades till vikarie under sådan ledighet, skulle bestämmas af Kungl. Maj:t på förslag af styrelsen. Någon höjning af förslagsanslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m. syntes styrelsen i hvarje fall icke erforderlig.

Det belopp af ifrågavarande anslag, som må disponeras för beredande af kostnadsfri ledighet åt betjänte, hvilka icke äro berättigade till semester, har från och med år 1908 varit bestämdt till 15,000 kronor. Med hänsyn emellertid dels till den ökning af lokaltidlförvaltningens till semester icke berättigade personal, som ägt rum från och med ingången af år 1909, dels till den nu föreslagna ökningen af samma personal, dels ock framför allt därtill, att vikariatsersättningen till extra ordinarie tjänsteman, som af anledning att ordinarie tjänsteman åtnjuter kostnadsfri ledighet förordnas att bestrida ordinarie tjänst — hvilken ersättning enligt kommissionens förslag till aflöningsreglemente skulle blifva lika med ersättningen för vikariat vid sjukdom eller annat tjänstgöringsförhinder samt bestämmas af Kungl. Maj:t — med all säkerhet måste röna inverkan af de öfverhufvud taget förhöjda aflöningsbeloppen, torde den ifrågasatta höjningen kunna anses befogad. Ehuru, såsom ock generaltullstyrelsen framhåller, någon beräkning, i hvad mån detta belopp må medgifva möjlighet att bevilja kostnadsfri ledighet åt tjänstemän af lägre grad, icke nu kan verkställas, torde det dock kunna anses såsom sannolikt, att, äfven om beloppet höjes till

25,000 kronor, detta icke skall kunna medföra rubbning af den förut uttalade och af statsutskottet vid 1908 års Riksdag biträdda uppfattningen, att den kostnadsfria ledigheten bör tillkomma vederbörande tjänstemän i tullverket icke såsom en ovillkorlig rätt utan såsom en förmån, hvilken efter pröfning i hvarje särskildt fäll och då sådant på grund af ansträngande tjänstgöring eller eljest finnes af omständigheterna påkalladt, må kunna dem beredas. Det är nämligen att märka, att det belopp af 22,000 kronor, hvarom generaltullstyrelsen i skrifvelse

Departements-

chefen.

Aftöningsstatens belopp.

200 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

den 12 november 1906 gjort framställning, grundats på den beräkning, att kostnadsfri ledighet under 15 dagar årligen skulle tillkomma hvar och en till semester icke berättigad tullbetjänt vid lokalförvaltningen å sådana platser, där tjänstgöringen vore lika ansträngande under vintern som under sommaren, eller tullplatserna söder om Gäfle samt i Riksgränsen, Haparanda, Östersund och Storlien, äfvensom att vikariatsersättningen därvid upptagits till de i § 17 af nu gällande aflöningsreglemente bestämda belopp. Sedan den tiden har emellertid, såsom nyss nämnts, ifrågavarande personal ökats, hvartill kommer den äfvenledes nyssnämnda omständighet, att vikariatsersättningen sannolikt måste höjas. Jag anser mig på grund af det nu anförda böra tillstyrka beloppets upptagande till 25,000 kronor; och då jag, som fullständigt delar kommissionens uppfattning beträffande det sätt, hvarpå förslagsanslag böra uppföras i staten, icke funnit något att i öfrigt erinra mot kommissionens förslag beträffande anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. in., hemställer jag, att detta anslag upptages till det af kommissionen föreslagna beloppet af 500,000 kronor med nu omförmälda ändring, eller att till kostnadsfri ledighet åt andra tjänstemän af lägre grad än öfveruppsyningsmän och uppsyningsmän vid lokalförvaltningen — hvilka jämlikt § 9 i förslaget till aflöningsreglemente skulle vara berättigade till semester — må användas ett belopp af högst 25,000 kronor.

Kommissionens förslag till aflöningsstat för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning slutar å ett belopp af ................................ kronor 4,101,300: —

Vid bifall till de framställningar, jag i det föregående gjort om tillägg till eller ändringar i berörda förslag, skulle emellertid tillkomma

dels aflöning vid följande tjänster, hvilkas uppförande å stat jag förordat, nämligen:

1 förste kontrollörstjänst vid packhusinspektionen i Göteborg........................................................ kronor 5,200: —

3 vaktmästaretjänster vid tullbevakningen i Trelleborg å

kronor 1,750:— ............................ » 5,250:—______

Transport kronor 10,450: — kronor 4,101,300: —

201 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Transport kronor 10,450: — kronor 4,101,300: — dels skillnaden mellan aflöningen i andra lönegraden och aflöningen i tredje lönegraden för 7 uppsyningsman vid tullbevakningen i Norrköping, Gäfle och Sundsvall å kronor 150: — » 1,050: —

dels skillnaden mellan aflöningen i andra lönegraden och aflöningen i tredje lönegraden för 54 vaktmästare vid tullbe-

vakningen i Norrköping, Gäfle och Sundsvall å kronor 250: — » 13,500: —

dels och till förbättrad aflöning åt 162 gränsridare å kronor 200:— ........................................ » 32,400: —

eller sammanlagdt kronor 57,400: — men däremot afgå aflöningen vid en kontrollörstjänst vid packhusinspektionen i Göteborg ................................ kronor 4,400: —

då alltså ökningen skulle uppgå till ................ kronor 53,000: —

hvarmed kommissionens förslag till aflöningsstat för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning skulle slutligen ökas, i följd hvaraf denna stat enligt mitt förslag skulle belöpa sig till kronor 4,154,300: — Om till detta belopp, kronor 4,154,300: — lägges summan af generaltullstyrelsens aflöningsstat,

sådan denna af mig förordats, eller ............................ » 257,300: —

skulle tullverkets aflöningsstat i sin helhet

för år 1911 komma att uppgå till................................ kronor 4,411,600: —

hvilket, då 1910 års ordinarie aflöningsstat

för tullverket slutar på............ kronor 3,319,950: —

och å extra stat inom generaltullstyrelsen för samma år anvisats............................ » 38,500: —

alltså sammanlagdt.................................................... » 3,358,450: —

innebär en ökning af................................................ kronor Ij053,150: —

Bih. till Riksd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 26

202 Tiden för aflöningsstatens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Beträffande tiden för den nya aflöningsstatens trädande i kraft har hemställan gjorts dels af tullkammaren i Trelleborg, att tullpersonalen därstädes måtte retroaktivt från ingången af år 1910 tillerkännas de föreslagna aflöningsbeloppen, dels af Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening och af Sveriges tullmannaförening, att den nya lönestaten måtte i sin helhet tillämpas från och med år 1910. Till stöd för omförmälda hemställan har tullkammaren anfört i hufvudsak, att den sedan början af juli månad 1909 anordnade ångfärjetrafiken mellan Trelleborg och Sassnitz förorsakat en högst betydande ökning af såväl uppbörden vid tullkammaren som för öfrigt alla grenar af rörelsen och trafiken därstädes; att ångfärjetrafiken i och för sig vore en viktig faktor att taga i beräkning vid värdesättningen af göromålen vid tullkammaren; att de nuvarande aflöningarna, sedan flera år tillbaka otillräckliga, numera, sedan ångfärjetrafikens verkningar allt tydligare trädt i dagen, kunde med fog betecknas såsom oskäligt låga i förhållande till de alltjämt ökade göromålen och lefnadskostnadernas stegring; samt att det därför borde få anses billigt, att tullpersonalen i Trelleborg snarast möjligt komme i åtnjutande af en väl behöflig löneförbättring. — Tulltjänstemannaföreningen har för sin del hufvudsakligen åberopat, att behofvet för tullverkets personal i dess helhet af en snar löneförbättring vore synnerligen trängande och att andra statens verk redan erhållit lönereglering, hvarvid i fråga om ett af dem, postverket, löneregleringen tillagts retroaktiv verkan.

Vidare hafva, enligt hvad generaltullstyrelsen omförmäler i sitt underdåniga utlåtande af den 5 november 1909, från åtskilliga tullkamrar inkommit framställningar, att löne- eller dyrtidstillägg måtte från och med år 1910, intill dess den föreslagna löneregleringen kunde träda i kraft, varda tillerkändt den vid tullkamrarna anställda personal.

Generaltullstyrelsen anför i anledning af nu omförmälda framställningar, att tillämpning af den föreslagna aflöningsstaten i dess helhet från och med ingången af år 1910 syntes styrelsen icke kunna ifrågakomma, då densamma innefattade åtskilliga organisationsförändringar och andra förslag, hvilka icke kunde blifva genomförda förrän med början af år 1911. Äfven mot ett medgifvande, att de föreslagna aflöningsbeloppen finge utgå under år 1910, torde, yttrar styrelsen vidare, särskildt med hänsyn till föreslagna indragningar af tjänster, vissa svårigheter kunna möta; men gifvet vore dock, att, därest denna eller någon liknande förmån, såsom t. ex. ett tillfälligt lönetillägg, kunde beredas tullverkets tjänstemän och betjänte i allmänhet, en sådan åtgärd skulle af styrelsen hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Att

203 Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition No 60.

däremot tullpersonalen å allenast vissa platser skulle tillerkännas en förmån i nu ifrågavarande hänseende, hvilken icke skulle tillkomma personalen å andra orter, kunde styrelsen icke finna rättvist, hvarför styrelsen icke kunde tillstyrka de af några tullkamrar gjorda framställningarna om dyrtidstillägg för befattningshafvare vid dessa tullkamrar.

Nu omförmälda framställningar har jag funnit icke böra föranleda någon åtgärd från min sida. Däremot anser jag mig böra i viss mån understödja en annan af tullkammaren i Trelleborg gjord framställning, hvilken jag nu går att omförmäla.

Denna tullkammare har nämligen anhållit, att, för den händelse tullkammarens ofvanberörda framställning om retroaktiv tillämpning af den föreslagna nya aflöningsstaten icke vunne bifall, personligt aflöningstillägg för år 1910 måtte tillerkännas en hvar tjänstinnehafvare vid tullförvaltningen med så stort belopp, att han därigenom komme i åtnjutande icke blott af vederlag för de genom ångfärjetrafikens öppnande bortfallna extra inkomsterna utan äfven af skälig ersättning därutöfver för den ökade arbetsbörda, som uppstått af samma orsak.

I anledning af denna framställning har generaltullstyrelsen — efter erinran, hurusom 1909 års Riksdag medgifvit, att till en hvar af de dåvarande tjänstinnehafvarna vid tullförvaltningen i Trelleborg, hvilka åtnjöte extra inkomster, som i och med öppnandet af ångfärjetrafiken mellan Trelleborg och Sassnitz helt eller delvis komme att bortfalla, finge såsom personligt aflöningstillägg under den del af år 1909, då ångfärjetrafiken komme att äga rum, af tullmedlen utgå ett belopp, motsvarande å samma tid belöpande andel af de extra inkomster af sådant slag, som tillkommit honom under år 1907, samt att för sådant ändamål finge af nämnda medel disponeras ett belopp af högst 2,575 kronor — anfört, att styrelsen ansåge sig icke kunna tillstyrka framställningen för så vidt den afsåge att bereda befattningshafvare vid tullkammaren ersättning för ökade göromål men att, då det finge anses billigt, att ersättning för mistade inkomster bereddes dem äfven för år 1910, styrelsen funnit sig böra göra underdånig framställning därom. För sådant ändamål hade styrelsen från tullkammaren infordrat uppgifter, särskildt för år 1908 och särskildt för förra hälften af år 1909, om beloppen och fördelningen af de vissa befattningshafvare vid tullkammaren under berörda tider tillfallna extra inkomster af sådan beskaffenhet, att desamma efter ångfärjetrafikens öppnande upphört att utgå. Af dessa uppgifter framginge, att beloppen af ifrågavarande

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

inkomster utgjort 5,170 kronor 45 öre år 1908 samt 2,625 kronor 80 öre under förra hälften af år 1909.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänsyn till ett af Riksdagen vid beviljande af lönetillägget för år 1909 gjordt uttalande har styrelsen, under förutsättning att icke i anledning af framställningarna om retroaktiv tillämpning af de föreslagna nya staterna någon därmed jämförlig förmån bereddes tullverkets personal i allmänhet, hemställt, att till en hvar af de tjänstinnehafvare vid tullförvaltningen i Trelleborg, hvilka åtnjutit extra inkomster, som i och med ångfärjetrafikens öppnande helt och hållet eller delvis bortfallit, måtte såsom personligt aflöningstillägg under år 1910 få utbetalas ett belopp, motsvarande de extra inkomster af sådant slag, som tillkommit honom under år 1908, dock att sådant aflöningstillägg endast finge utdelas i den mån det visades, att vederbörande lidit minskning i inkomster af nu ifrågavarande slag, äfvensom att för ofvanberörda ändamål måtte få af tullmedlen disponeras ett belopp af högst 5,200 kronor.

De af styrelsen åberopade, af densamma öfverlämnade uppgifterna om beloppen och fördelningen af ifrågavarande extra inkomster har jag ansett böra här intagas; och äro de af följande innehåll:

205 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

År 1908 åtnjutna extra inkomster, hvilka bortfallit med tyska ångfärjetrafikens påbörjande.

Rederiaktiebolaget Sverige—Tyskland: årsackord för mottagning af

gods i packhus å öfvertid ......

„ „ för tullbehandling å öfvertid...

Järnvägsaktiebolaget Malmö —Kontinenten: för transitering och tullbehandling å öfvertid ............

Diverse tullbehandling å öfvertid..............................................

Af ofvanstående belopp tillkommer enligt öfverenskommelse:

Öfverkontrollören .........................................

Kontrollören (Klein) .......................................

En kammarskrifvare (Boström) ........................

Uppsyningsmannen (för tullbehandling af tullfritt gods) .......................................................

Rederiaktiebolaget Sverige—Tyskland: årsackord för klarering af

kontinentalångarna å Sassnitz-

routen ................................

„ „ årsackord för invisitationer af

nämnda ångare .....................

„ i, här ofvan upptagna årsackord

för mottagning af gods i packhus å öfvertid ..................

1,088

1,770

1,800

1,600

600 Summa årsackord

Summa kronor

4,000

1,770

3,400

5,170

206 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 60.

Sammandrag af

de i den å nästföregående sida införda tablån upptagna extra inkomster och deras fördelning.

207 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Halfåret januari—juni 1909 åtnjutna extra inkomster, hvilka bortfallit med tyska ångfärjetrafikens påbörjande.

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Sammandrag af

de i den å nästföregående sida införda tablån upptagna extra inkomster och deras fördelning.

Såsom af generaltullstyrelsen erinrats, beviljades af 1909 års Riksdag åt befattningshafvarna vid tullkammaren i Trelleborg ersättning för de extra inkomster, hvilka komme att bortfalla på grund af ångfärjeförbindelsens mellan Trelleborg och Sassnitz öppnande. Då samma skäl lära tala för att sådan ersättning må tillgodokomma ifrågavarande befattningshafvare äfven för år 1910 och då jag icke funnit något att erinra vid hvad styrelsen i sådant afseende hemställt, biträder jag styrelsens hemställan. Tullkammarens af styrelsen icke tillstyrkta framställning om tilläggets bestämmande på sådant sätt, att därigenom godtgörelse äfven skulle erhållas för göromålens ökning, har jag däremot funnit icke böra föranleda någon hemställan från min sida.

Öfvergår jag härefter till

II. Ålderstilläggsstaten,

så har kommissionen i afseende å denna stat erinrat, hurusom hvad kommissionen föreslagit beträffande såväl de periodiska löneförhöjningarnas eller ålderstilläggens antal och storlek som villkoren för åt-

209 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

njutande af löneförhöjning skulle komma att i tillämpningen verka höjning af utgifterna å ifrågavarande stat, hvilken för närvarande vore uppförd såsom ett förslagsanslag å 250,000 kronor. Någon exakt beräkning af denna höjning kunde, yttrar kommissionen vidare, på grund af personalens ständiga växlingar genom afgång från tjänst och befordring icke verkställas; men beräkningar, utförda å generaltullstyrelsens kameralbyrå, utvisade, att, därest samtliga de af kommissionen föreslagna bestämmelserna angående löneförhöjning efter viss tids fortsatt tjänstgöring varit gällande vid ingången af år 1909, hela beloppet af utgående löneförhöjningar för ett år skulle utgjort omkring 441,000 kronor, under det att motsvarande belopp, med tillämpning af nu gällande bestämmelser, samtidigt skulle uppgått till omkring 305,000 kronor, häri dock inberäknadt den fjärdedel af ålderstillägg, som vid tjänstledighet skulle af tjänstinnehafvaren afstås och besparas tullverket och hvilken, att döma däraf att enligt tullverkets hufvudbok under år 1908 utbetalts ålderstillägg med 285,623 kronor 62 öre, torde kunna uppskattas till omkring 20,000 kronor.

Då denna beräkning, ehuru uttryckligen angifven såsom endast approximativ, vore den enda grund, som kunnat läggas för bestämmandet af ålderstilläggsstatens belopp, hade denna stats slutsumma för år 1911 ansetts böra bestämmas till förslagsvis 450,000 kronor.

Gifvet är, att någon mera tillförlitlig beräkning af anslagsbehofvet i och för löneförhöjningarna vid tillämpning af de föreslagna i väsentliga delar förändrade bestämmelserna angående denna del af aflöningen icke är möjlig. Vid sådant förhållande finner jag mig böra lämna kommissionens beräkningar utan erinran och tillstyrker alltså, att ålderstilläggsstaten för år 1911 upptages till förslagsvis nyss angifna belopp, hvilket innefattar en höjning med 200,000 kronor af den summa, hvartill ifrågavarande stat för år 1910 blifvit fastställd.

Beträffande

III. Öfvergångsaflöningsstaten

har kommissionen yttrat sig på följande sätt:

»I § 23 af kommissionens förslag till aflöningsreglemente har, i likhet med hvad vid föregående omregleringar af tullverkets stater ägt rum, bestämts viss tid, inom hvilken de befattningshafvare, som icke kunna tillförbindas att inträda å den nya aflöningsstaten, hafva att afgifva yttrande, huruvida de vilja ingå på berörda nya stat eller om de Bih. till Biksd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 27

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

föredraga att, med frånträdande af rätten till sådan öfvergång, bibehållas vid aflöningsförmånerna enligt äldre stat. Denna tid bär bestämts så, att specificerad öfvergångsaflöningsstat må kunna fastställas för året näst efter det, med hvilket den nya aflöningsstaten träder i kraft. För sistberörda år åter är sådant uppenbarligen icke möjligt, då de fall, där tjänstinnebafvare kan vilja kvarstå å äldre stat, icke på förband kunna beräknas. Vid sådant förhållande bär kommissionen funnit sig böra föreslå, att för det år, då den nya aflöningsstaten först vinner tilllämpning, något njTtt anslag för öfvergångsaflöningsstaten icke anvisas utan att, jämte det den senast fastställda öfvergångsaflöningsstaten bibekålles utan andra ändringar än de, som betingas af därå uppförda personers möjligen timade afgång äfvensom af nedan omförmälda förhållande, medgifvande måtte lämnas, att till aflöning åt de tjänstinnebafvare, bvilkas innehafvande befattningar antingen bibehållas i den nya organisationen eller därstädes ersättas med befattningar i lägre tjänstegrad men hvilka komma att kvarstå å äldre stat, må disponeras aflöningarna vid motsvarande befattningar i den nya staten samt att därutöfver tilläfventyrs erforderliga belopp må få utgå af tifllmedlen.

I den för år 1910 fastställda öfvergångsaflöningsstaten upptagas sexton personer med aflöning enligt 1904 års aflöningsstat. Af dessa åtnjuta allenast två högre aflöning än som enligt 1910 års aflöningsstat tillkommer deras blifvande efterträdare; och är i följd häraf öfvergångsaflöningsstaten för år 1910 fastställd till ett mot sagda öfverskott i aflöningar svarande belopp af 700 kronor. Återstående aflöning till dessa två personer äfvensom sammanlagda aflöningarna för de öfriga fjorton utgå af aflöningarna vid motsvarande tjänster å 1910 års aflöningsstat. Med tillämpning af den utaf kommissionen föreslagna aflöningsstaten för år 1911 skulle detta förhållande ändras därhän, att endast en af de å 1910 års öfvergångsaflöningsstat uppförda personer, nämligen öfveruppsyningsmannen vid tullstationen i Nordmaling J. M. Schildt, enligt 1904 års aflöningsstat skulle åtnjuta aflöning, som med 50 kronor öfverstiger hvad som enligt 1911 års aflöningsstat skulle tillkomma hans efterträdare, en uppsyningsman i första lönegraden. Vid sådant förhållande har kommissionen, på sätt förslaget till öfvergångsaflöningsstat närmare utvisar, upptagit denna stats slutsumma till allenast 50 kronor; och skulle sålunda, vid bifall till kommissionens här ofvan framställda förslag rörande öfvergångsaflöningsstaten, återstående aflöning åt Schildt samt hela aflöningen åt öfriga å 1904 års stat kvarstående personer — liksom äfven delvis aflöningarna åt de tjänstinnehafvare, som tilläfven-

211 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tyrs komma att kvarstå å 1910 års stat — utgå af aflöningsbeloppen vid motsvarande tjänster å 1911 års aflöningsstat. Det kan visserligen antagas, att af de å öfvergångsaflöningsstaten nu uppförda personer åtskilliga komma att, innan 1911 års stat träder i tillämpning, öfvergå till denna; men, med undantag för bemälde Schildt, inverkar icke detta på öfvergångsaflöningsstatens nämnda slutsumma, och, om jämväl Schildt skulle öfvergå å 1911 års stat, blifver följden allenast den, att det belopp, hvarmed öfvergångsaflöningsstaten för år 1911 upptagits, eller 50 kronor, icke kommer att utgå.»

Den anordning, kommissionen sålunda föreslagit i fråga om öfvergångsaflöningsstaten och hvilken tillämpats äfven vid 1904 års lönereglering för tullverket, synes mig lämplig, och har jag därvid icke något att erinra. Enligt hvad generaltullstyrelsen vid afgifvande af sitt underdåniga statförslag för år 1911 meddelat, har från öfvergångsaflöningsstaten för år 1910 afgått en person, vaktmästaren vid tullbevakningen i Furusund J. A. Öhman, hvilkens afgång dock icke inverkar på statens föreslagna slutsumma. Öfvergångsaflöningsstaten för år 1911 torde därför i enlighet med kommissionens förslag böra upptagas med 50 kronor.

Hvad därefter angår

IV. Indragningsstaten,

anför kommissionen, att i fråga om sådana till indragning föreslagna tjänster å nuvarande aflöningsstat, hvilka icke komme att ersättas af några motsvarande befattningar i den nya staten och icke i afbidan på nu förestående reglering hölles vakanta samt hvilkas innehafvare befunnes icke kunna förflyttas till annan tjänstgöring inom verket, erfordrades uppförande tills vidare å denna stat af anslagsbelopp, motsvarande — med tillämpning af förut i afseende å tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning följda löneregleringsgrundsatser — tjänstinnehafvarnas nuvarande lön. Då emellertid antalet sådana tjänstinnehafvare icke kan på förhand beräknas, har kommissionen äfven i fråga om indragningsstaten föreslagit, att något nytt anslag för densamma icke anvisas utan att, jämte det den senast fastställda indragningsstaten bibehålies utan andra ändringar än de, som betingas af därå uppförda personers vid förslagets uppgörande möjligen timade afgång, medgifvande måtte lämnas att till aflöning åt tjänstinnehafvare, som behöfva förflyttas å indragningsstat, af tullmedlen

212 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

disponera så stort belopp, som motsvarar deras sammanlagda löner enligt nu gällande afiöningsstat.

Jämväl detta kommissionens förslag finner jag mig böra biträda. Då, enligt hvad generaltullstyrelsen upplyst, från den för år 1910 fastställda indragningsstaten afgått gränsvakten C. F. Nilsson, som å denna stat är uppförd med ett belopp af 300 kronor, torde kommissionens å 3,920 kronor slutande förslag till indragningsstat för år 1911, å hvilken Nilsson finnes uppförd, böra minskas med 300 kronor och alltså 1911 års indragningsstat upptagas med 3,620 kronor.

Beträffande

Y. Pensionsstaten för afskedade tjänstemän och betjänte

anför kommissionen, att hvarken de förhöjda pensionsbelopp, som kommissionen föreslagit, eller kommissionens förslag beträffande personalen under de närmaste åren kunde antagas utöfva någon nämnvärd inverkan på sammanlagda beloppet af de till afskedade befattningshafvare vid tullverket utgående pensioner, hvilka under år 1908 uppgått till i rundt tal 301,000 kronor. Kommissionen har därför upptagit denna stat, under förändrad benämning pensionsstaten för afskedade tjänstinnehafvare, såsom ett förslagsanslag till samma belopp, som för närvarande är bestämdt, eller 300,000 kronor; och detta förslag får jag för min del tillstyrka.

VI. Pensionsstaterna för aflidna tjänstemäns och betjäntes efterlämnade änkor och barn

omfatta för närvarande dels ett förslagsanslag å 25,000 kronor för bestridande af den genom nådiga reglementet den 16 februari 1833 stadgade pensionering, dels ock ett bestämdt anslag å 10,000 kronor såsom bidrag till tullstatens enskilda pensionsinrättning.

Enligt sagda reglemente utgå till änkor och barn efter ordinarie befattningshafvare vid tullverket vissa pensioner under villkor, bland andra, att med lagligen upprättad bouppteckning eller vederbörandes officiella intyg styrkes, att mannens eller faderns kvarlåtenskap icke lämnat så stor kapitalbehållning, att räntan däraf, beräknad till tre procent, uppgår till pensionens belopp. Sådan pension är bestämd till

213 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

vissa procent af den aflidne tjänstinneliafvarens sist innehafda lön vid tullverket, nämligen:

å lön öfver 4,500 kronor till 4 procent; å löner från 1,500 till och med 4,500 kronor till 5 procent; å löner från 300 till och med 1,500 kronor till 6 procent; å löner af 300 kronors belopp till 7,5 procent; å löner därunder till 9 procent.

Till förbättring af pensionerna för de svagast aflönade befattningshafvarnas efterlämnade änkor och barn har emellertid genom nådigt bref den 3 december 1861 föreskrifvits, att pensioner för änkor och barn efter de underbetjänte vid tullverket, som innehaft lägre lön än 600 kronor och hvilkas kvarlåtenskap icke lämnat så stor kapitalbehållning, att räntan däraf, till 3 procent beräknad, uppginge till pensionens belopp, skulle, oberoende af den lön, mannen eller fadern i lifstiden åtnjutit, från 1862 års början utgå med 36 kronor årligen, äfvensom att denna förhöjning skulle tillämpas å såväl redan då anvisade pensioner som dem, hvilka därefter blefve beviljade.

Beträffande pensioneringen enligt omförmälda reglemente anför kommissionen, att genom de af densamma föreslagna allmänna löneförhöjningarna tydligen dels beloppen af pensionerna komme att höjas, dels möjligheten att erhålla sådana pensioner skulle ökas. Kommissionens aflöningsstat medförde alltså för de änkor och barn efter befattningshafvare i tullverket, hvilka särskild! kunde vara i behof af något understöd, större förmåner i förevarande hänseende än som under nuvarande förhållanden vore dem beredda. Denna förbättring skulle dock endast inträda i fråga om pensioner, som beviljades efter det kommissionens förslag till aflöningsstat trädt i tillämpning. Då emellertid ökning af pensionerna vore väl behöflig jämväl för de änkor och barn efter tjänstinnehafvare vid tullverket, som redan innehafva eller före år 1911 erhålla pension, har kommissionen, i analogi med ofvanberörda, år 1861 meddelade föreskrift, hemställt, att pensioner för änkor och barn efter tjänstinnehafvare vid tullverket, som innehaft lägre lön än den lägsta i kommissionens förslag till aflöningsstat förekommande, eller 900 kronor, och hvilkas kvarlåtenskap icke lämnat så stor kapitalbehållning, att räntan däraf, till 3 procent beräknad, uppgår till pensionens belopp, må, oberoende af den lön mannen eller fadern i lifstiden åtnjutit, från 1911 års ingång utgå med 54 kronor årligen, äfvensom att denna förhöjning må tillämpas såväl å redan anvisade pensioner som å dem, hvilka beviljas före ingången af år 1911.

Denna kommissionens hemställan, som är ägnad att bereda de

214 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

mest behöfvande af afiidna tjänstinnehafvares vid tullverket änkor och barn någon, om än obetydlig förmån, synes mig i hög grad behjärtansvärd, hvarför jag anser mig böra tillstyrka, att förslag i sådan riktning förelägges Riksdagen.

Då af förslagsanslaget för bestridande af ifrågavarande pensionering, 25,000 kronor, i medeltal under åren 1905—1908 användts, enligt hvad kommissionen meddelar, allenast 23,694 kronor, torde detta anslag kunna, på sätt kommissionen ock hemställer, upptagas med oförändradt belopp.

Beträffande det fasta anslaget till tullstatens enskilda pensionsinrättning har jag, i likhet med kommissionen, icke funnit anledning föreslå någon förändring.

Mot kommissionens förslag, att ifrågavarande båda anslag skola upptagas under den förändrade benämningen pensionsstaterna för aflidna tjänstinnehafvares efterlämnade änkor och barn torde icke något vara att erinra.

Beträffande slutligen

VII. Omkostnadsstaten

har kommissionen till en början erinrat, att af det därå för närvarande uppförda förslagsanslaget till arfvoden utginge, bland annat, godtgörelse åt rådstufvurätterna för afgörande af tullmål, hvilken godtgörelse i en vid staten fogad särskild »förteckning å arfvoden på tullverkets omkostnadsstat» upptagits dels särskild!, på närmare angifvet sätt, för rådstufvurättens afdelning för tullmål i Stockholm med tillsammans 2,100 kronor, dels ock för öfriga rådstufvurätter med tillsammans förslagsvis 1,900 kronor. Efter att därefter hafva redogjort (sid. 246 i betänkandet) för den grund, efter hvilken godtgörelse för handläggningen af tullmål utgår till rådstufvurätterna i andra städer än Stockholm, äfvensom för den särskilda anordning, som i Stockholm är träffad för handläggningen af tullmål, har kommissionen föreslagit upphäfvande af den undantagsställning, som Stockholm intoge i nu förevarande afseende, och i följd däraf i sitt förslag till omkostnadsstat för tullverket upptagit ett särskild! förslagsanslag till godtgörelse åt rådstufvurätterna för afgörande af tullmål, kvilket särskilda anslag sålunda skulle träda i stället för de å arfvodesförteckningen nu uppförda men enligt kommissionens förslag uteslutna arfvodena till Stockholms rådstufvurätts afdelning för tullmål och till öfriga rådstufvurätter för afgörande af tullmål. Nämnda förslags-

215 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

anslag har kommissionen efter verkställda beräkningar ansett kunna uppföras med allenast 2,000 kronor.

Vidare har kommissionen, med förmälan att anledningen till att godtgörelse af tullverkets medel utgåfves till rådstufvurätterna för afgörande af tullmål tydligen vore, att enligt sedan lång tid tillbaka gällande bestämmelser mål angående öfverträdelser af tullförfattningarna tillhörde rådstufvurätts handläggning äfven i fall, då öfverträdelsen ägt rum utom vederbörande stads jurisdiktion, men att det synts kommissionen kunna antagas, att antalet tullmål, som härrörde af förseelser, begångna utom vederbörande stads dom värj o, väsentligt understege antalet af dylika mål, härrörande af förseelser, som begåtts inom stadens domvärjo, hemställt, att utredning måtte verkställas, huruvida förhållandena fortfarande kunde påkalla, att ersättning för afgörande af tullmål utginge till rådstufvurätterna.

Då emellertid hvarken erforderlig utredning beträffande kommissionens förslag i fråga om handläggningen af tullmål i Stockholm eller nyssberörda, af kommissionen ifrågasatta utredning nu föreligger, torde i det förslag till stat, som nu lärer komma att föreläggas Riksdagen, godtgörelse åt rådstufvurätterna för afgörande af tullmål böra beräknas efter hittills gällande grunder, vid livilket förhållande kommissionens af mig nyss omförmälda förslag angående ändring i förteckningen öfver arfvoden å omkostnadsstaten lärer få, hvad 1911 års stat beträffar, förfalla.

Från anslaget till vissa arfvoden utgå vidare till ordföranden i gränstullrätten inom Norrbottens län ett arfvodesbelopp af 2,000 kronor samt till tolk för finska språket vid sistnämnda gränstullrätt ett arfvodesbelopp af 300 kronor, allt årligen.

Dessa arfvoden, hvilka i 1907 års stat voro upptagna med respektive 1,200 och 150 kronor, blefvo, i anledning af en utaf justi ti ekanslärsämbetet gjord framställning om ökadt antal ordinarie sammanträden vid gränstullrätten inom Norrbottens län, af 1907 års Riksdag höjda till sina nuvarande belopp, att utgå från ingången af år 1908. I sammanhang härmed bestämdes genom nådig kungörelse den 6 december 1907, att gränstullrätten skulle årligen hålla sex ordinarie sammanträden å närmare angifna tider äfvensom att mellan dessa sammanträden finge, efter förordnande af generaltullstyrelsen, hållas extra sammanträden för handläggning af mål, som påkallade skyndsam behandling, jämte andra mål, hvilka lämpligen kunde samtidigt företagas.

Enligt hvad kommissionen omförmäler, har den nu tillförordnade ordföranden i nämnda gränstullrätt i en kommissionen tillhandakommen

216 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

skrifvelse anhållit, att arfvodet till ordföranden i gränstullrätten måtte höjas till minst samma belopp som tullfiskalens i Haparanda nuvarande eller blifvande aflöning. Såsom stöd för denna framställning hafva åberopats arten och beskaffenheten af det ordföranden åliggande arbete samt lefnadskostnadernas stegring äfvensom att af arfvodet icke mmdie än omkring 800 kronor åtginge till bestridande af vissa med uppdraget förenade utgifter, såsom resor från Luleå, där den tillförordnade ordföranden vore bosatt, till Haparanda, där gränstullrätten s sammanträden

hölles, skrifmaterialier m. m. o

Då emellertid detta arfvode så nyligen som ar 1907 bliivit bestämdt och därvid hänsyn torde hafva tagits till ofvanberörda omständigheter, bär kommissionen förmält sig icke hafva funnit skäl nu ifrågasätta höjning af detsamma; men då det i rättskipningens intresse vore önskligt, att extra sammanträden tid efter annan hölles, har kommissionen för att underlätta sådant föreslagit, att ordföranden i gränstullrätten inom Norrbottens län måtte tillerkännas rätt att för hvarje gränstullrättens sammanträde, utöfver de enligt nådiga kungöielsen den 6 december 1907 till ett antal af sex om året bestämda, åtnjuta, jämte resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente,

ett särskildt arfvode af 75 kronor. _ . . .

Denna kommissionens hemställan har. jag ansett mig böra biträda och tillstyrker fördenskull, att framställning härom må, såvidt angår omförmälda särskilda arfvode af 75 kronor för hvarje sammanträde,

föreläggas Riksdagen. . . . „ „ „ ...

Slutligen har kommissionen föreslagit indragning åt tva a förteckningen nu upptagna arfvoden, nämligen till skollärare i Dalarö 80 kronor och till skollärare i Furusund 100 kronor.. Dessa samhällen hade, anför kommissionen, numera nått den utveckling, att skolor för den där fast bosatta öfriga befolkningens, eget behof vore inrattade; och vid sådant förhållande hade kommissionen funnit anledning icke föreligga för tullverket att särskildt bidraga till aflöning åt vid dessa

skolor anställda lärare. „

Mot detta kommissionens förslag har jag icke något att. erinra; och hemställer jag sålunda, att anslaget till vissa arfvoden enligt särskild förteckning, nu uppfördt med förslagsvis 7,750 kronor, måtte a omkostnadsstaten upptagas med förslagsvis 7,570 kronor.

Det i kommissionens förslag upptagna särskilda anslag till godtqörelse åt rådstufvurätterna för afgörande af tullmål, förslagsvis 2,000 kronor, skulle vid bifall till hvad jag nyss hemställt i fråga om anslaget till arfvoden utgå ur omkostnadsstaten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60. 217

Beträffande öfriga anslag å omkostnadsstaten torde jag få anföra följande.

Flera af de å omkostnadsstaten uppförda förslagsanslag hafva af kommissionen, med tillämpning af den förut uttalade uppfattningen, att förslagsanslag böra i staten upptagas med belopp, som i största möjliga mån motsvara de utgifter, hvilka måste bestridas af anslagen, uppförts med förhöjda belopp, bestämda efter utgifterna från anslagen under år 1908 eller efter medeltalet af utgifterna under åren 1905—1908. Sålunda har anslaget till expenser, nu 70,000 kronor, föreslagits till

125,000 kronor; anslaget till läkarvård och medikamenter samt begrafningshjälp, nu 7,000 kronor, till 15,000 kronor, hvarvid dock äfven hänsyn tagits till kommissionens förslag, att extra ordinarie tjänstemän skulle i visst fall äga åtnjuta kostnadsfri läkarvård och medicin; anslaget till skeppsmätning skostnad, nu 27,000 kronor, till 32,000 kronor; anslaget till tulltjänstemäns af lägre grad beklädnad och beväring, nu 100,000 kronor, till 125,000 kronor; samt anslaget till diverse utgifter, nu omkring 30,000 kronor, till omkring 45,500 kronor. Vissa andra anslag hafva däremot af kommissionen upptagits med oförändrade belopp. Sådant är förhållandet med förslagsanslagen till rese- och traktamentskostnader äfvensom till tullhusbyggnader och reparationer samt hushyror och tomtören, resp. 20,000 och 15,000 kronor; vidare med det bestämda anslaget till gratifikationer åt krono- och lots- samt kanalbetjänte, som utmärka sig genom nitisk tillsyn och kontroll mot öfverträdelse af tullförfattningarna, 1,500 kronor; och slutligen med det likaledes bestämda anslaget till hemliga utgifter, 9,000 kronor.

Då jag, såsom redan förut nämnts, fullt ansluter mig till kommissionens ofvanberörda uppfattning beträffande förslagsanslagens uppförande i staten och jag icke funnit något att erinra vid det sätt, på hvilket kommissionen upptagit nu omförmälda anslag, torde jag, med hänvisning till hvad kommissionen i fråga om dessa anslag anfört å olika ställen af sidorna 250—256 i betänkandet, kunna inskränka min närmare redogörelse för kommissionens förslag till omkostnadsstat till öfriga, här ofvan icke nämnda anslag, beträffande hvilka förändringar af annan beskaffenhet ifrågasatts. Jag öfvergår alltså nu till dessa anslag.

Förslagsanslaget till underhåll och drift af tullverkets ångare är i staten upptaget till 6,000 kronor. Utgifterna från detta anslag hafva, enligt hvad kommissionen meddelar, i medeltal för åren 1905—1908 uppgått till 7,872 kronor årligen. Kommissionen har emellertid ansett, att kostnaden för bränsle till kustbevakningspersonalens motorbåtar Bill. till Riksd. Prof. 1010. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 28

218 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

lämpligen bör utgå af detta anslag, kvilket under sådant förhållande borde benämnas anslag till underhåll och drift af tullverkets ångare samt bränsle för kustbevakningspersonälens tjänstebåtar. Då denna kostnad enligt verkställda beräkningar skulle uppgå till omkring 22,000 kronor årligen, har kommissionen förslagsvis uppfört ifrågavarande anslag med

30,000 kronor.

Till postporto är i staten uppfördt ett förslagsanslag å 15,000 kronor. Enär bland utgifterna från detta anslag äfven ingår telegramporto till ett ganska afsevärdt belopp, har kommissionen ansett anslaget i stället böra benämnas anslag till post- och telegramporto. Utgifterna från anslaget hafva under de senaste åren i allmänhet uppgått till omkring 20,000 kronor, hvarför anslaget af kommissionen uppförts med förslagsvis detta belopp.

Mot kommissionens förslag beträffande nu omförmälda två anslaghar jag icke något att erinra, hvarför jag tillstyrker, att anslagen uppföras med de af kommissionen angifna beloppen.

Till jakt- och båtlega samt hästlega och resekostnader var i staten för år 1908 uppfördt ett bestämdt anslag å 120,000 kronor. Detta anslag blef emellertid, på sätt framgår af förut lämnad redogörelse, i 1909 års stat uppfördt med ett belopp af 140,000 kronor. Syftet med denna höjning var att bereda tillgång till ökade jakt- och båtlegor åt de kustbevakningsbetjänte af befälsgrad, som anskaffat motorbåtar för begagnande i tjänsten; och är anslaget i 1910 års stat fortfarande upptaget med sistnämnda belopp, 140,000 kronor.

Beträffande detta anslag anför kommissionen följande. Därest i enlighet med kommissionens förslag allmän öfvergång till motordrift för kustbevakningens tj änstefarkoster komme att äga rum, blefve anslagets nuvarande belopp icke tillräckligt för att personalen skulle kunna tilldelas de legor, som betingades af motorbåtars anskaffande, ett förhållande, som äfven framhållits af generaltullstyrelsen i dess underdåniga skrifvelse af den 24 oktober 1908. Kommissionen hade därför funnit det nödvändigt att upptaga detta anslag till förhöjdt belopp. I och för bestämmandet af anslagets storlek hade af de utaf kommissionen i fråga om kustbevakningen anlitade sakkunniga verkställts omfattande undersökningar rörande inköpspris och underhållskostnad m. m. för lämpliga, med motorer försedda tjänstebåtar; och hade kommissionen med ledning af hvad därvid inhämtats och med hänsyn till de indragningar af posteringar och personal, som kunde företagas vid en allmän öfvergång till motordrift af kustbevakningens farkoster, funnit ifrågavarande anslag böra bestämmas till 175,000 kronor.

219 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Med anslaget hade dessutom den förändring vidtagits, att detsamma uppförts såsom förslagsanslag. Anslaget hade nämligen helt och hållet åtgått och till och med på visst sätt öfverskridits, i det att Riksdagen under de senaste åren medgifvit, att aflöning vid kustbevakningstjänster, som i följd af anskaffade motorbåtar kunde lämnas otillsatta, finge disponeras till jakt- och båtlegor. Oaktadt detta medgifvande, som dock ännu endast i jämförelsevis ringa omfattning kunnat utnyttjas, hade likväl, enligt hvad kommissionen inhämtat, anslaget icke medgifvit höjning af vissa legor, särskildt hästlegor till gränsbevakningspersonalen, äfven i fall, då sådan höjning tillfälligtvis måst anses vara af verkligt behof påkallad. Ett mindre godt år och än mera ett missväxtår i de trakter, där gränsbevakningspersonalen hade sin tjänstgöring förlagd, förorsakade alltid en afsevärd stegring af foderprisen, hvarigenom de noga afvägda legorna lätt blefve alltför knappa. För att vid sådana ömmande fall någon höjning af legorna skulle kunna medgifvas, hade kommissionen, såsom nyss sagts, upptagit anslaget såsom förslagsanslag; och ville kommissionen i sammanhang härmed framhålla, att granskning af de från anslaget utgående legornas storlek, hvilken fortfarande såsom hittills borde bestämmas af generaltullstyrelsen, enligt kommissionens åsikt borde årligen äga rum.

Hvad först beträffar kommissionens, på sakkimniga personers beräkningar stödda förslag rörande anslagets belopp, torde mot detsamma icke vara något att erinra. Tydligen måste en allmän öfvergång till motordrift af kustbevakningspersonalens tjänstefar koster medföra ej oväsentligt ökade utgifter för båtlegor; men, såsom jag redan förut haft tillfälle framhålla, är en sådan åtgärd betingad af nuvarande förhållanden och innebär dessutom i själfva verket en besparing för staten genom den däraf uppkommande möjligheten att indraga eller förändra ett icke obetydligt antal nu befintliga tjänster vid kustbevakningen. Jag tillstyrker därför, att anslaget upptages med det af kommissionen föreslagna beloppet.

Vidkommande därefter kommissionens hemställan om anslagets uppförande såsom förslagsanslag — hvilken hemställan generaltullstyrelsen under åberopande af kommissionens därför anförda skäl på det lidigaste tillstyrkt — synes densamma vara på ett tillfyllestgörande sätt motiverad. Det lärer icke kunna förnekas, att de utgifter, som skola utgå af anslaget, äro af sådan beskaffenhet, att anslagets natur af bestämdt anslag lätt kan medföra olägenheter; och därest, såsom kommissionen uttalar, granskning af legornas belopp årligen äger rum, torde någon betänklighet från statsverkets sida mot anslagets upp-

220 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 60.

förande såsom förslagsanslag icke gärna kunna anses förefinnas. Jag biträder sålunda äfven kommissionens nu ifrågavarande hemställan.

Under åberopande, att kommissionen i allt väsentligt biträdt ett af chefen för general tullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå utarbetadt förslag till anordnande af elev- och fortsättningskurser inom tullverket, har kommissionen vidare hemställt, att det å omkostnadsstaten med 10,000 kronor nu uppförda anslaget till yngre tulltjänstemäns utbildning i tulltjänsten måtte utbytas mot ett anslag till utbildning i tulltjänsten. Detta anslag har, i enlighet med den verkställda kostnadsberäkningen, upptagits med 21,000 kronor; och anser kommissionen det vara nödvändigt, att detsamma erhåller egenskap af förslagsanslag. — Då den till omkring 6,000 kronor beräknade kostnaden för anskaffande af de i och för sagda kurser nödiga inventarier och instrument m. m. synts kommissionen kunna utgå af anslaget till diverse utgifter, har kommissionen icke funnit anledning ifrågasätta något särskilt anslag till bestridande af denna kostnad.

Redan i det föregående har jag förklarat mig öfvertygad om nyttan och behöfligbeten af omförmälda kurser; och då jag icke funnit något att erinra mot kommissionens förslag beträffande anslaget till dessa kurser, hemställer jag, att å omkostnadsstaten måtte uppföras anslag till utbildning i tulltjänsten med förslagsvis 21,000 kronor.

Därest i kommissionens förslag till omkostnadsstat, hvilket slutar på ett belopp af 639,580 kronor, vidtages den af mig ifrågasatta ändring, eller att i stället för de af kommissionen i staten uppförda anslagen till vissa arfvoden, 3,570 kronor, och till godtgörelse åt rådstufvurätterna för afgörande af tullmål, 2,000 kronor, sålunda tillhopa 5,570 kronor, i staten upptages ett anslag till vissa arfvoden å förslagsvis 7,570 kronor, skulle, med iakttagande tillika, att anslaget till diverse utgifter för afrundande af staternas slutsumma upptages med 50 kronor mera än det af kommissionen föreslagna beloppet 45,510 kronor, eller sålunda med 45,560 kronor, omkostnadsstatens slutsumma enligt mitt förslag uppgå till 641,630 kronor och alltså öfverstiga kommissionens förslag med 2,050 kronor samt den för år 1910 till ett belopp af 459,230 kronor fastställda omkostnadsstaten med 182,400 kronor.

Slutligen torde jag lämpligen här böra yttra mig öfver en af kommissionen i sammanhang med behandlingen af anslaget till jaktoch båtlega samt hästlega och resekostnader gjord framställning.

Kommissionen omförmäler nämligen, hurusom kustbevakningscheferna, under anförande att åtskilliga dem underlydande befattnings-

221 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 60.

häfvare vid kustbevakningen under år 1909 anskaffat och att andra sådana befattningshafvare komme att under sagda år eller år 1910 anskaffa motorbåtar för tjänstebruk, anhållit, att medel måtte anvisas för beredande åt sagda befattningshafvare af förhöjda legor för tiden till ingången af år 1911; och både kustbevakningscbeferna, som tillika förklarat, att motorbåtars anskaffande så snart ske kunde vore för kustbevakningens effektivitet af synnerligt behof påkalladt, beräknat de för nyssnämnda ändamål erforderliga belopp tillika med kostnaden för bränsle till motorbåtarna till omkring 20,000 kronor för kustbevakningsbetjänte i Skåne och Blekinge och till 9,000 kronor för dylika tjänstinnehafvare i Hallands samt Göteborgs och Bohus län.

Då denna framställning synts kommissionen väl befogad men, enligt hvad kommissionen inhämtat, medel för berörda af kustbevakningscheferna afsedda ändamål icke finnas tillgängliga, har kommissionen hemställt, att generaltullstyrelsen måtte bemyndigas att under år 1910 af tullmedlen disponera erforderligt belopp intill 29,000 kronor, att användas dels till godtgörelse åt de kustbevakningsbetjänte af befälsgrad, som under åren 1909 och 1910 anskaffat eller komma att anskaffa motorbåtar för tjänstebruk men som icke af tillgängliga medel kunna erhålla erforderlig förhöjning i de till dem nu utgående jakteller båtlegoanslag, dels ock till betäckande af kostnaden för det bränsle, som är behöfligt för dessa motorbåtars drift.

Generaltullstyrelsen har, med förmälan att det måste anses billigt, att tjänstinnehafvare vid kustbevakningen, hvilka, därtill föranledda af inträdda förändrade förhållanden och af intresse för tjänstens behöriga skötande, anskaffat eller gått i författning om anskaffande af motorbåt för tjänstebruk, måtte beredas godtgörelse för däraf föranledda kostnader, tillstyrkt bifall till kommissionens ifrågavarande hemställan; och då jag icke kan annat än erkänna det befogade häri, hemställer jag om framläggande för Riksdagen af förslag i det af kommissionen angifna syfte.

Villkoren för åtnjutande af den aflöning, som enligt den nya staten skulle tillkomma tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustod! gränsbevakning, jämte bestämmelser om öfriga förmåner, hvilka skulle tillkomma samma personal, hafva, i öfverensstämmelse med hvad som skett vid 1904 års lönereglering för tullverket, sammanfattats i ett särskildt aflöningsreglemente, i h vilket dessutom, såsom äfven i nu gällande aflöningsreglemente är fallet, intagits föreskrifter om godtgörelse

Aflöningsreg-

lemente,

222 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

till extra ordinarie tjänstemän, hvilka på grund af förordnande eller såsom till tjänstgöring inkallade bestrida göromål vid lokalförvaltningen eller kust- eller gränsbevakningen. Från de i sistnämnda hänseende nu gällande bestämmelser afviker emellertid kommissionens förslag till aflöningsreglemente i så måtto att, medan för närvarande ersättning åt extra ordinarie tjänsteman eller betjänt vid förordnande utgår med vissa i reglementet bestämda belopp och vid inhållning må bestämmas af generaltullstyrelsen dock med iakttagande, att dagaflöning såvidt möjligt begränsas till samma belopp som utgår vid förordnande, skulle enligt förslaget ersättning vid förordnande bestämmas af Kungl. Maj:t efter förslag af styrelsen och dagaflöning vid inhållning, hvilken fortfarande skulle bestämmas af styrelsen, såvidt möjligt begränsas till samma belopp, som af Kungl. Maj:t blifvit bestämda för tjänstgöring på grund af förordnande. För anledningen till denna åtskillnad har kommissionen redogjort å sid. 278—280 i betänkandet; och då hvad kommissionen i fråga härom anfört synes mig innefatta fullgiltiga skäl för den föreslagna förändringen, har jag icke funnit något att erinra mot densamma.

Af öfriga bestämmelser i förslaget, hvilka afvika från hvad nu gäller, äro de viktigaste föranledda af de allmänna grundsatser beträffande aflöningsregleringen, hvilka kommissionen uttalat och för hvilka jag varit i tillfälle redogöra vid min föregående framställning af kommissionens förslag; och då förslaget till aflöningsreglemente i dessa delar synes mig innefatta en följdriktig tillämpning af dessa, af mig biträdda grundsatser, har jag i nu omförmälda hänseenden icke något att därvid erinra.

För åtskilliga andra bestämmelser i förslaget har jag äfvenledes i det föregående redogjort, såsom föreskrifterna om villkoren för åtnjutande af löneförhöjning och om särskilda förmåner vid befordran från tjänst i lägre till tjänst i högre ålderstilläggsgrupp — i hvilket hänseende jag tillåter mig erinra därom, att jag ansett kommissionens förslag om rätt för tjänsteman att i visst fall komma i åtnjutande af närmast högre aflöningsbelopp böra ersättas med nu gällande stadgande om personligt aflöningstillägg; vidare föreskrifterna om ortstillägg, om tjänstemans skyldighet att erlägga hyra för till honom upplåten lägenhet i tullverket tillhörig byggnad, om viss utsträckning af förmånerna af fri beklädnad och läkarvård m. fl. Rörande dessa bestämmelser liksom äfven i fråga om sådana föreskrifter, som i sak öfverensstämma med hvad nu gäller, torde något yttrande från min sida icke erfordras.

De i §§13 och 19 af förslaget intagna bestämmelserna om sär-

Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 60. 223

skilda arfvoden för tjänstemän, som förordnas att bestrida tjänst med skyldighet att emottaga uppbörd äfvensom för vaktmästare, som användes till andra göromål än sådana, som i allmänhet tillhöra vaktmästarebefattning, . synas mig väl grundade, hvarför jag tillstyrker desamma.

Jag tillåter mig slutligen i fråga om förslaget till aflöningsreglemente, vid hvilket jag för öfrigt icke finner något att anmärka, erinra dels om de af mig till införande därstädes ifrågasatta bestämmelserna om skyldighet för tjänsteman att i vissa fall verkställa uppbörd af till stad eller kommun utgående afgifter — i sammanhang hvarmed några mindre redaktionsförändringar funnits böra vidtagas — äfvensom om hinder för tjänstinnehafvare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnadsålder, vid hvilken han är skyldig att från tjänsten afgå, att tillträda samma förhöjning, dels ock om de förändringar i öfvergångsstadgandet, till hvilka jag ansett anledning föreligga.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört i fråga om tullverkets utgiftsstater, har jag låtit uppgöra förslag till dylika stater att tillämpas under år 1911, hvilket förslag, såsom jag vid redogörelsen för de särskilda staterna redan framhållit, utvisar följande slutsummor:

aflöningsstaten................................................

ålderstilläggsstaten........................................

öfvergångs aflöningsstaten ........................

indragningsstaten ........................................

pensionsstaten för afskedade tjänstinnehafvare ...............................................

pensionsstaterna för aflidna tjänstinnehafvares efterlämnade änkor och

barn................................................................

omkostnadsstaten ...................................

kronor 4,411,600: —

» 450,000: —

» 50: —

» 3,620: —

)) 300,000: —

b 35,000: —

» 641,630: —

Summa kronor 5,841,900

Från kommissionens förslag till utgiftsstater för tullverket afviker mitt nyssberörda förslag, hvilket torde få biläggas dagens protokoll, allenast i de hänseenden, följande tabell utvisar:

224 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60-

Kronor.

Skillnaden mellan tillökningen......................................... kronor 55,050:

och minskningen ................................................... »_950:

utgör......................................................................................... kronor 54,100: —

hvarmed sålunda mitt förslag till stater för tullverket öfverstiger kommissionens förslag.

Sammanställas återigen tullverkets utgiftsstater, sådana de äro fastställda för år 1910 och sådana de i det af mig nu framlagda förslaget förekomma, får en dylik öfversikt följande utseende:

Skillnaden mellan tillökningen

och minskningen ..........................

utgör ..................................................

kronor 1,474,050: — » 40,050: —

kronor 1,434,000: —

225 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 60.

med hvilket belopp alltså det nu af mig framlagda förslaget öfverstiger de för år 1910 fastställda ordinarie och extra aflöningsstaterna för tullverket.

Då emellertid, på sätt förut nämnts, flera af de å tullverkets stater uppförda förslagsanslagen måst väsentligt öfverskridas, torde för utrönande af den verkliga ökning i utgifterna för tullverket, som mitt förslag skulle medföra, jämförelsen böra göras mellan detta förslag å ena sidan och å andra sidan tullverkets årliga omkostnader af tullmedlen, hvilka, enär uppgifter för år 1909 ännu icke finnas tillgängliga, måste upptagas med det belopp, hvartill de år 1908 uppgått. Eu sådan jämförelse gifver till resultat, att mitt förslag till utgiftsstater för tullverket, slutande

på................................................................................................ kronor 5,841,900: —

öfverstiger omkostnaderna för år 1908, utgörande, med inberäknande af det utaf Riksdagen beviljade extra lönetillägget för befattningshafvare i generaltullstyrelsen för sagda år................................................ » 4,664,518: —

med................................................................................... kronor 1,177,682: —

På grund af hvad jag sålunda anfört tillstyrker jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

dels, med godkännande af det af mig förordade förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1911 (Bil. A.), bestämma anslaget för tullverket till ett mot staternas slutsumma svarande belopp af 5,841,900 kronor, att såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen; dels besluta,

att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911 af lönestaten för generaltullstyrelsen skall gälla, att Kungl. Maj: t dessförinnan meddelar föreskrift därom, att samtliga ordinarie befättningshafvare i styrelsen skola, i den mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag; samt

att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911 af lönestaten för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning skall gälla, att följande allmänna grundsatser skola tillämpas vid förestående omarbetning af den vid tullstadgan fogade taxa å ersättning, som i vissa fall skall till tjänstemän och betjänte i tullverket af trafikerande utgöras, nämligen:

l:o) Ersättningsbeloppen inbetalas alltid till vederbörande tullförvaltning enligt af densamma utställd räkning;

2:o) Ersättning för förrättning, verkställd å den för vederbörande Bill. till Rilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Åfd. 40 Höft. 29

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tjänstinnehafvare gällande tjänstgöringstid, skall, såvida icke förrättningen är af beskaffenhet, att ersättning därför utgår enligt resereglementet, tillfalla tullverket, dock att, äfven i fall, då ersättning för förrättningen sålunda icke tillkommer tjänstinnehafvaren, godtgörelse för fortskaffningskostnad, där sådan kostnad måst af tjänstinnnehafvaren utgifvas, skall honom tillhandahållas; hvaremot ersättning för förrättning, verkställd Tå öfvertid, äfvensom all enligt resereglementet utgående ersättning skall tillfalla vederbörande tjänstinnehafvare och utbetalas till denne af tullförvaltningen; samt

3:o) Hinder möter icke för dessa tjänstinnehafvare att, beträffande dem tillfallande ersättning, såsom hittills varit vanligt, träffa öfverenskommelse med trafikerande;

dels godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i staten för generaltullstyrelsen upptagna aflöningsförmåner, nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning i generaltullstyrelsen skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af den tj än stegrad och den aflöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i generaltullstyrelsen icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning, generaltullstyrelsen, uppå därom gjord framställning, och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra å den

227 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 60.

särskilda befattning inom graden, där generaltullstyrelsen, till befordrande af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till befattningshafvare för tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshafvare varder afstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej finnes skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras i följd af ämbetsresor eller för beredande af semester, innehafvare af lägre befattning skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i generaltullstyrelsen, densamma, mot åtnjutande, i förstnämnda fäll af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljest af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och eu af

228 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd; börande löntagare vid bestämmandet af rätten till löneförhöjning tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning i generaltullstyrelsen, vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial eller på grund af förordnande i följd af frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen;

att, då tjänsteman utnämnes från tjänst å lokaltullförvaltningens eller kust- eller gränsbevakningens stat till tjänst i andra eller första lönegraden eller till vaktmästaretjänst hos generaltullstyrelsen, den tid, hvarunder han innehaft tjänst å nämnda stat, skall i och för åtnjutande af löneförhöjning vid tjänsten hos styrelsen räknas honom till godo på följ ande sätt:

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande tredje ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, såsom om han därunder innehaft tjänst i andra lönegraden å styrelsens stat;

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad, såsom om han därunder innehaft tjänst i första lönegraden å styrelsens stat; samt

tid, hvarunder han innehaft tjänst, tillhörande tredje eller andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af lägre grad, såsom om han därunder innehaft vaktmästaretjänst hos styrelsen;

att skrifbiträde, som vid den nysa. statens ikraftträdande är anställdt hos generaltullstyrelsen och antages till skrifbiträde å denna stat, äger att för åtnjutande af löneförhöjning räkna sig till godo den tid, biträdet därförinnan innehaft stadig anställning hos styrelsen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som berättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generaltulldirektören, byråcheferna och tjänstemännen af andra lönegraden enhvar under en och en half månad samt tjänstemännen af första lönegraden äfvensom skrifbiträdena enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af generaltulldirektören bestämmes, begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande eller dödsfall sjkifva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens slut;

229 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang dänned; dels förklara,

ej mindre att enhvar, som med eller efter 1911 års ingång tillträder befattning i generaltullstyrelsen, skall vara pliktig att underkasta sig ofvan intagna villkor och bestämmelser för den nya aflöningsstatens åtnjutande;

än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar i styrelsen, hvilka icke före den 1 november 1910 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinneliafvares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

dels godkänna det vid detta protokoll fogade förslaget till aflöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustoch gränsbevakning (Bil. B.); dels ock medgifva,

att för år 1911 till aflöning åt de tjänstinnehafvare, hvilkas innehafvande befattningar antingen bibehållas i den nya organisationen eller därstädes ersättas med befattningar i lägre tjänstegrad men hvilka komma att kvarstå å äldre stat, må disponeras aflöningarua vid motsvarande befattningar i den nya staten samt att därutöfver tilläfventyrs erforderliga belopp må få utgå af tullmedlen;

att för år 1911 till aflöning åt tjänstinnehafvare, som behöfva förflyttas å indragningsstat, må af tullmedlen disponeras så stort belopp, som motsvarar deras sammanlagda löner enligt 1910 års stat;

att, i händelse innehafvaren af öfveruppsyningsmanstjänsten vid tullbevakningen i Haparanda, hvilken tjänst i den nya staten ersättes med eu kammarskrifvaretjänst, erhåller konstitutorial å berörda nya tjänst, han i och för löneförhöjning vid denna må tillgodonjuta den tid, han innehaft öfveruppsyningsmanstjänsten;

230 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

att pensioner enligt reglementet den 16 februari 1833 för änkor och barn efter tjänstinnehafvare vid tullverket, som innehaft lägre lön än 900 kronor och hvilkas kvarlåtenskap icke lämnat så stor kapitalbehållning, att räntan häraf, till 3 procent beräknad, uppgår till pensionens belopp, må, oberoende af den lön, mannen eller fadern i lifstiden åtnjutit, från 1911 års ingång utgå med 54 kronor årligen äfvensom att denna förhöjning må tillämpas såväl å redan anvisade pensioner som å dem, hvilka beviljas före ingången af år 1911;

att till enhvar af de tjänstinnehafvare vid tullförvaltningen i Trelleborg, hvilka åtnjutit extra inkomster, som i och med ångfärjetrafikens öppnande helt och hållet eller delvis bortfallit, må såsom personligt aflöningstillägg under år 1910 få utbetalas ett belopp, motsvarande de extra inkomster af sådant slag, som tillkommit honom under år 1908, dock att sådant aflöningstillägg endast må utdelas i den mån det visas, att vederbörande lidit minskning i inkomster af nu ifrågavarande slag, äfvensom att för ofvanberörda ändamål må få af tullmedlen disponeras ett belopp af högst 5,200 kronor;

att under år 1910 må af tullmedlen disponeras erforderligt belopp intill 29,000 kronor, att användas dels till godtgörelse åt de kustbevakningsbetjänte af befälsgrad, som under åren 1909 och 1910 anskaffat eller komma att anskaffa motorbåtar för tjänstebruk men som icke af tillgängliga medel kunna erhålla erforderlig förhöjning i de till dem nu utgående jakt- eller båtlegoanslag, dels ock till betäckande af kostnaden för det bränsle, som är behöflig^ för dessa motorbåtars drift;

att ordföranden i gränstullrätten inom Norrbottens län må från och med år 1911 för hvarje gränstullrättens sammanträde, utöfver de enligt kungörelsen den 6 december 1907 till ett antal af sex om året bestämda, åtnjuta ett särskildt arfvode af 75 kronor; samt

att kustbevakningschefen i Skåne och Blekinge, majoren L. N. O. Höök må, därest han öfvergår på 1911 års stat, under sin återstående tjänstetid uppbära ett personligt lönetillägg af 800 kronor årligen.

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla, och skulle proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Axel Alexanderson.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

231 Bil. Å.

Utgiftsstater för tullverket,

att tillämpas under år 1911.

232 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

*) Åtnjuta beklädnad eller beklädnadsersättning i enlighet med hvad i sådant afseende gäller beträffande till samma förmån berättigade befattningshafvare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning. Om vaktmästare hos styrelsen i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

233 Bih. till Biksd. Prut. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 40 Höft. 30

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Transport

Stockholm .......................................

1 eko vid d:o i Göteborg......................

1 d:o vid d:o i Malmö ..........................

2 d:o vid tullbevakningsinspektionerna

Stockholm och Göteborg...................

1 d:o vid d:o i Malmö..........................

1 tullförvaltare vid tullkammaren i Stock' holm ...............................................

It d:o vid d:o i Norrköping, Malmö, Häl singborg, Göteborg, Gäfle och Sunds vall, vid uppbörds- och nederlagskonto ren i Stockholm och Göteborg äfven som vid uppbörds- samt konfiskations

och kassörskontoret i Malmö........

1 d:o vid tullkammaren i Kalmar.....

Halmstad samt vid konfiskations-

l»org ......................................

1 d:o vid tullkammaren i Uppsala

hamn, Visby, Karlskrona, Karlshamn

paranda..

Transport}

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

235 Kronor.

236 Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

Transport

1 tullfiskal 3 eko .......

2. Tjänstemän af lägre grad.

1 öfveruppsyningsman ....................

1 d:o 1 d:o

3 d:o (däraf 1 befälhafvare å kustbevakningsångare) ...................................

1 gränsöfveruppsyningsman ..................|

1 kustöfveruppsyningsman.................

26 d:o ................................................

1 uppsyningsman.................................

37 d:o ..............................................

1 d:o ................................................j

23 d:o (däraf 1 anställd å kustbevakningsångare) ..........................................i

1 d:o ...............................................

25 d:o .............................................

1 gränsuppsyningsman ........................!

6 d:o ...............................................1

1 kustuppsyningsman.........................

66 d:o ...............................................

1 vaktmästare ...................................

429 d:o ................................................

1 d:o ...............................................i

185 d:o (däraf 2 anställda å kustbevakningsångare) ..........................................I

Transport) ■

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 60.

237 Kronor.

238 Kung}. Majds Nåd. Proposition N:o 60.

Transport

Förslagsanslag

B. Ålderstilläggsstaten.

C. Öfvergångsaflöningsstaten.

Kronor.

4,411,600

450,0001

Kronor.

Stockholm.

Tullkammaren.

Andre kontrollören E. G. M. Lindh ............

Anm. Tjänsten utbytes vid innehafvarcns afgång! mot en kontrollörstjänst med ..................

Packhusinspektionen.

Öfverinspektoren C. O. Wallgren ..

mot en öfverinspektorstjänst med

Västervik.

Tullförvaltaren H. V. E. Moberg ...

mot en tullförvaltaretjänst med

Karlshamn.

Tullförvaltareil A. L. Ripa .........

mot en tullförvaltareljänst med

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 60.

239 Kronor.

240 Kungl. Maj Ap Nåd. Proposition N:o 60.

Transport

Tullkammaren.

Kontrollören C. O. Liljequisth.....................

Anm. Tjänsten utbytes vid inneliafvarens afgång mot en öfverkontrollörstjänst med ..........

Packhusinspektionen.

Öfverinspektoren J. H. Lindquist ..............

I Anm. Tjänsten utbytes vid innehafvarens afgång

| mot en öfverinspektorstjänst med ............

! Tullförvaltaren J. G. Hultstein .................

i Anm. Tjänsten utbytes vid innehafvarens afgång mot en öfverkontrollörstjänst med...........

:

Gäfle.

Kontrollören P. E. Wahlman

mot en förste kontrollörstjänst med

Umeå.

-4«m. Tjänsten utbytes vid innehafvarens afgång mot en uppsyningsmnnstjänst med .........

Säger

Transport! —

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 60.

242 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

') Se nästföljande sida.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 60.

243 Förteckning å arfvoden på tullverkets omkostnadsstat för år 1911.

244 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Bil. B.

Ällöningsreglemente

för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

§ I-

Aflöning, som tillkommer innehafvare af tjänst vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gränsbevakning enligt stat, som af Riksdagen godkänts, utgöres af lön och tjänstgöringspenningar.' Efter viss tids fortsatt tjänstgöring kan lönen i enlighet med bestämmelserna i § 4 här nedan höjas med i staten för hvarje tjänst fastställda belopp (ålderstillägg). På vissa platser tillkommer därjämte enligt bestämmelserna i § 11 här nedan ortstillågg.

För hvarje tjänst är i staten bestämdt särskildt pensionsunderlag.

§ 2.

För åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmåner gälla följande allmänna villkor och bestämmelser, nämligen:

att tjänsteman skall vara underkastad icke allenast de i gällande tjänstgöringsreglemente gifna bestämmelser utan ock den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som k;in varda föreskrifven, häri äfven inbegripen skyldighet att, efter därom i vederbörlig ordning meddeladt beslut, verkställa sådan uppbörd af till stad eller annan kommun utgående afgifter, som finnes lämpligen kunna förenas med tjänstegöromålen i tullverket, dock mot skälig af Kung]. Maj:t bestämd ersättning för sådant bestyr och därmed förenadt ekonomiskt ansvar;

att innehafvare af befattning, för hvilken staten upptager bestämd tjänstgöringsort, skall vara skyldig att, därest beslut fattas om sådan befattnings indragning eller förändring, låta sig förflyttas till annan tjänst af samma tjänstegrad med minst samma belopp i lön och tjänst-

245 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

göringspenningar. samt innehafvare af befattning, för hvilken viss tjänstgöringsort icke är i staten bestämd, skyldig att underkasta sig den förändring i tjänstgöringsort, som kan varda honom i behörig ordning ålagd och icke föranleder minskning i det belopp, han redan åtnjuter i lön och tjänstgöringspenningar;

att i händelse beslut fattas om indragning af befattningar vid kust- eller gränsbevakningen och i följd däraf åt innehafvare af sådan befattning tjänstgöring i samma tjänstegrad, hvartill han utnämnts, icke vidare kan beredas, honom skall åligga att öfvertaga den tjänstgöring i annan tjänstegrad, hvartill han kan finnas lämplig, dock utan minskning i lön och tjänstgöringspenningar;

att med ordinarie tjänst vid tullverkets lokalförvaltning eller kusteller gränsbevakning icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens, eller kommuns stat;

att med ordinarie tjänst vid tullverkets lokalförvaltning eller kusteller gränsbevakning ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:fs oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej generaltullstyrelsen uppå därom gjord framställning och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i tullverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att tjänstgöringspenningar få af befattningshafvare uppbäras, förutom under verklig tjänstgöring, hvartill äfven räknas af tjänsten föranledd resa, endast under tid, då han åtnjutit semester eller sådan kostnadsfri ledighet, hvarom förmäles i § 9 här nedan, eller då han, för att tjänstgöra sä som lärare vid utbildningskurs inom tullverket, åtnjutit befrielse från annan tjänstgöring, eller då han deltagit i sådan kurs, men däremot icke under tid, då han af annan anledning än nu är sagd icke tjänstgjort;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger uppbära hela lönen jämto ortst ill ägg, där sådant utgår, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att skota befattningen, kan förpliktas att under tiden utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

246 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 60.

att, därest emellertid ^länsinnehafvare i följd af kroppsskada eller sjukdom, ådragen under tjänstu t öfning, blifvit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, aflöningen å stat må utan hinder af hvad ofvan är stadgadt kunna, efter generaltullstyn-Isens bepröfvande, till honom utgå oafkortad under högst sex månader; ankommande däremot, i händelse tjänstgöringsförhindret efter nämnda tids förlopp fortfar, på pröfning af Kungl. Maj:t, till huru stor del aflöning därefter bör till den skadade utgå;

att, när det erfordras i följd af tjänsteresa, tjänstgöring såsom lärare vid eller deltagande i utbildningskurs inom tullverket, sjukdomsförfall eller annat giltigt tjänstgöringsförhinder eller för beredande af semester eller sådan kostnadsfri ledighet, som i § 9 här nedan omförmäles, innehafvare af lägre befattning skall vara skyldig att efter förordnande bestrida högre befattning under sammanlagdt tre månader af hvarje kalenderår; ägande han därvid i fall, då förordnandet erfordras i följd af semester och han själf äger rätt till sådan förmån, åtnjuta allenast honom eljest tillkommande aflöningsförmåner men i annat fall uppbära ett belopp, motsvarande tjänstgöringspenningarna vid den högre befattningen i stället för tjänstgöringspenningarna vid egen befattning; samt

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt.

§ 3-

Det arfvode, som är i staten anvisadt för uppehållande af tulldirektörsbefattning, anses såsom tjänstgöringspenningar.

§ 4' .

Med afseende å rätt att efter viss tids innehafvande af tjänst kunna komma i åtnjutande af i staten fastställd löneförhöjning (ålderstillägg) skola tjänstemännen indelas i följande ålderstilläggsgrupper, nämligen :

A. Tjänstemän af högre grad.

Tredje gruppen. Öfverinspektorer och kustbevakningschefer äfvensom tullförvaltare med begynnelseaflöning af 6,000 kronor eller däröfver samt öfverkontrollörer;

247 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

Andra gruppen. Tullförvaltare, som ej tillhöra tredje gruppen, äfvensom förste kontrollörer, kontrollörer, tullfiskaler och gränsbevakningschefer;

Första gruppen. Kammarskrifvare och inspektörer.

B. Tjänstemän af lägre grad.

Tredje gruppen. Öfveruppsyningsmän, kustöfveruppsyningsmän och gränsöfveruppsyningsmän;

Andra gruppen. Uppsyningsman, kustuppsyningsmän och gränsuppsyningsmän äfvensom vaktmästare med minst 1,500 kronors begynnelseaflöning;

Första gruppen. Vaktmästare, som ej tillhöra andra gruppen, kustvakter, gränsridare och kustroddare.

Inom hvarje ålderstilläggsgrupp inträder tidpunkten, då tjänstinnehafvare blifver berättigad att komma i åtnjutande af första löneförhöjningen, efter tre år, sedan han tilltr.ädt innehafvande tjänst eller tjänst, tillhörande samma eller högre ålderstilläggsgrupp eller därmed likställd befattning inom centralverket, under villkor att tjänstinnehafvaren under mer än fem sjättedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller sådan kostnadsfri ledighet, som i § 9 här nedan sägs, eller deltagit i utbildningskurs inom tullverket, och af andra förhöjningen efter ytterligare tre år på samma villkor samt af tredje förhöjningen efter än ytterligare tre år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, dels, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd, dels ock att tjänstinnehafvare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnadsålder, vid hvilken han är skyldig att från tjänsten afgå, icke må samma förhöjning tillträda.

Den, som från tjänst i lägre ålderstilläggsgrupp befordras till tjänst i närmast högre sådan grupp, må för åtnjutande af rätt till löneförhöjning i sistnämnda grupp tillgodoräknas den tid intill tre år, under hvilken han tilläfventyrs innehaft tjänst i den lägre ålderstilläggsgruppen, sedan han intjänat stadgad tid för att där kunna komma i åtnjutande af tredje löneförhöjningen; skolande för åtnjutande af denna förmån

248 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

gälla samma villkor, som ofvan stadgats för tillträde i allmänhet af löneförhöjning inom hvarje särskild grupp.

Har tjänsteman, som vunnit befordran från tjänst i lägre ålderstilläggsgrupp till tjänst i högre sådan grupp, vid den förra tjänsten på grund af intjänad löneförhöjning uppburit aflöning till högre belopp än honom vid den nya tjänsten tillkommer, äger han såsom personligt aflöningstillägg uppbära skillnaden, intill dess aflöningen vid den nya tjänsten genom intjänande af löneförhöjning stigit till det förut innehafda beloppet. Härvid tages icke hänsyn till eventuellt utgående ortstillägg vid någondera tjänsten.

Vid tillämpning af hvad ofvan stadgats rörande rätten att komma i åtnjutande af löneförhöjning skola tjänsterna anses hafva jämväl före år 1911 tillhört den ålderstilläggsgrupp, dit de från samma års ingång hänföras.

Befattningshafvare å generaltullstyrelsens stat, som förflyttas till lokalförvaltningens eller kust- eller gränsbevakningens stat, skall anses hafva under den tid, han innehaft befattning å styrelsens stat, tillhört:

ledamot af styrelsen samt befattningshafvare af andra graden: tredje ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af högre grad;

befattningshafvare af första graden: andra ålderstilläggsgruppen bland samma tjänstemän; samt

vaktmästare: andra ålderstilläggsgruppen bland tjänstemän af

lägre grad.

§ 5.

Tjänst, för hvilken bestämd tjänstgöringsort icke är i staten upptagen, kan af generaltullstyrelsen i fall af behof förflyttas frän högre till lägre lönegrad; och må, där sådan flyttning erfordras å tid, då tjänsten är med ordinarie innehafvare besatt, denne tilldelas personligt lönetillägg till så stort belopp, att någon minskning i honom tillkommande lön och tjänstgöringspenningar icke uppstår.

§ 6-

Afhåller tjänsteman sig från tjänstgöring utan behörigt tillstånd och utan att kunna styrka giltigt förfall, hafve förverkat rätt till samtliga å tiden belöpande aflöningsförmåner vid tjänsten. Varder tjänsteman afstängd från tjänstgöriug eller i häkte tagen, skall under tiden den del af hans aflöning, som icke af generaltullstyrelsen pröfvas böra

249 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

användas till befattningens uppehållande, innehållas, såvida ej generaltullstyrelsen finner skäligt låta honom uppbära något däraf.

I

Vid afgång från tullverkets tjänst till följd af afskedstagande, entledigande eller dödsfall utgår lönen äfvensom ortstillägg, där sådant förekommer, till månadens slut, försåvidt icke stadgandet i § 6 annorlunda föranleder.

§ 8.

Aflöning vid ledig tjänst, som i vanlig ordning återbesättes, tillfaller tullstatens enskilda pensionsinrättning, i den mån densamma icke erfordras för tjänstens uppehållande under ledigheten.

§ 9-

Semester, därvid samtliga aflöningsförmåner må bibehållas oafkortade, må åtnjutas af tjänsteman af högre grad under en månad årligen samt af öfveruppsyningsman och uppsyningsman vid lokalförvaltningen under femton dagar årligen, i den mån sådant pröfvas kunna ske utan hinder för göromålens gång och med iakttagande, att å ort, där göromålen under viss del af året äro af väsentligt mindre omfattning än eljest, semester för tjänsteman, som icke har chefskap, i allmänhet förlägges till tid, då tjänsten kan lämnas utan vikarie.

Tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att begagna sig af semester å tid, som af generaltullstyrelsen bestämmes.

Annan tjänsteman af lägre grad än de här ofvan i denna paragraf nämnda må, i den mån i sådant afseende till vikaries ersättande anvisadt anslag förslår, kunna tilldelas ledighet under högst femton dagar af ett och samma kalenderår med bibehållande af sina aflöningsförmåner oafkortade.

§ 10.

Beloppet af anslag, som vid vissa tjänster erfordras till jakt-, båteller hästlega eller till resekostnader, bestämmes af generaltullstyrelsen att utgå af för sådant ändamål särskild! anvisade medel.

Anslag, som nu är sagdt, utgår till den, som förrättar tjänsten, såvida icke tjänsten bestrides på förordnande, i hvilket fall ordinarie Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 32

250 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6

innehafvare däraf må kunna vid anslaget, i den mån det icke är afsedt till och erfordras för bestridande af resekostnader, bibehållas, mot det att han tillhandahåller vikarien, hvad som för anslaget skall hållas.

§ 11.

Ortstillägg utgår till tjänstemän vid lokalförvaltningarna i Stockholm, Haparanda och Riksgränsen med tio procent af begynnelselönen vid vederbörande tjänst, dock högst 300 kronor årligen. Ortstillägg anses tillhöra lönen.

§ 12-

För bostadslägenhet, som i tullverket tillhörig byggnad tillhandahålles tjänstinnehafvare vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gränsbevakning, skall erläggas en med hänsyn till värdet af bostaden och förhållandena i orten såsom skälig ansedd hyra, som bestämmes af generaltullstyrelsen.

§ 13.

Åt ordinarie tjänsteman, med hvilkens innehafvande tjänst uppbördsansvar icke är förenadt men som förordnas att bestrida tjänst med skyldighet att emottaga uppbörd, äfvensom åt extra ordinarie tjänsteman, som förordnas att förrätta tjänst af sistnämnda beskaffenhet, må, efter generaltullstyrelsens bepröfvande, under tiden för sådant förordnande utbetalas ett särskildt arfvode, beräknadt efter 120 kronor om året.

§ 14.

Uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning till visst belopp, allteftersom det ena eller det andra pröfvas för tullverket förmånligast, må enligt reglemente, som af generaltullstyrelsen fastställes, tilldelas tjänstemän af lägre grad vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen.

§ 15.

Vid sjukdom eller kroppsskada lämnas, enligt de närmare föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar, kostnadsfri läkarvård samt, efter läkares skriftliga ordination, jämväl medikamenter åt ordinarie tjänstemän af

251 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

lägre grad äfvensom åt extra ordinarie sådan tjänsteman i fall, då han ådragit sig sjukdomen eller kroppsskadan under tid, då han varit i tjänstgöring använd.

§ 16-

I händelse tjänsteman, vare sig ordinarie eller extra ordinarie, aflider i följd af olyckshändelse, timad under tjänstutöfning, må såsom begrafningshjälp tilldelas hans dödsbo ett belopp, motsvarande, för ordinarie tjänsteman en månads aflöning, ortstillägg ej inberäknadt, och för extra ordinarie tjänsteman honom, enligt gifna bestämmelser, för en månads tjänstgöring tillkommande ersättning.

§ 17-

Flyttningshjälp till belopp, motsvarande högst den verkliga flyttningskostnaden, må af generaltullstyrelsen, i den mån därtill anvisade medel förslå, tilldelas tjänsteman, som förflyttas från tjänst å en ort till tjänst å en annan ort, där aflöningen icke öfverstiger den förut innehafda och afsevärdt högre extra inkomster icke kunna påräknas. Härvid tages icke hänsyn till eventuellt utgående ortstillägg vid någondera tjänsten.

§ 18.

Tjänsteman vid lokalförvaltningen, hvilken förordnats att handhafva bestyret med tullbehandling af från utlandet ankommande resandes effekter samt med uppbörd och redovisning af därför inflytande tullafgift, må, i den mån sagda bestyr måste förrättas nattetid eller eljest utom stadgad tjänstgöringstid och hinder möter för medgifvande af motsvarande lindring i den ordinarie tjänstgöringen, kunna, efter generaltullstyrelsens bepröfvande, för sådan öfvertidstjänstgöring tilldelas särskildt arfvode med högst 75 kronor i månaden.

§ 19-

Vaktmästare, hvilken, efter generaltullstyrelsens medgifvande, användes till andra göromål än sådana, som i allmänhet tillhöra vaktmästarebefattning, må för sådan tjänstgöring kunna af styrelsen tilldelas särskild! arfvode, beräknadt efter 100 kronor för år.

252 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

§ 20.

Arfvoden till tullexpeditionsföreståndare äfvensom till tjänstemän af lägre grad vid gränsbevakningen, hvilka förordnas att, jämte bestridande af innehafvande tjänst å stat, förestå gränsstation med skyldighet tillika att tillhandahålla de vid sådan station för varors tullbehandling och förvaring erforderliga lokaler, bestämmas af Kungl. Maj:t efter förslag af generaltullstyrelsen.

§ 21.

Extra ordinarie tjänsteman, som i anledning af ordinarie tjänstinnehafvares tjänsteresa, tjänstgöring såsom lärare vid eller deltagande i utbildningskurs inom tullverket eller ledighet för sjukdom eller annat giltigt tjänstgöringsförhinder förordnas att bestrida ordinarie tjänst, åtnjuter, jämte tilläfventyrs ifrågakommande resekostnadsersättning, under tjänstgöringstiden dagaflöning efter den tjänst, han bestrider, att utgå med belopp, som af Kungl. Maj:t på förslag af generaltullstyrelsen blifvit bestämda.

Godtgörelse till extra ordinarie tjänsteman, hvilken af anledning att ordinarie tjänsteman åtnjuter semester eller kostnadsfri ledighet, som i § 9 här ofvan omförmäles, förordnas att bestrida ordinarie tjänst, utgår med enahanda belopp, som af Kungl. Maj:t blifvit bestämda för tjänstgöring, hvarom nyss sagts.

Omförmälda dagaflöning skall i fall, då innehafvaren af den tjänst, hvilken den till dagaflöning berättigade uppehåller, icke är skyldig afstå något af sin aflöning, utgå af anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m. men i andra fall i främsta rummet af disponibla delen af aflöningen vid sagda tjänst och endast i den mån, denna icke därtill förslår, af sagda anslag.

Erfordras förordnande för extra ordinarie tjänsteman i följd af inträffad ledighet vid ordinarie tjänst, äger han uppbära enahanda dagaflöning, som ofvan sägs. I sådant fall skall för förordnande under den månad, hvarunder ledigheten uppstått, dagaflöningen utgå af disponibla tjänstgöringspenningarna vid den tjänst, den till dagaflöningen berättigade uppehåller, och till därutöfver erforderligt belopp af anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m. Under återstående delen af vakansen utgår dagaflöningen till extra ordinarie tjänsteman, som förrättar ledig tjänst, af aflöningen vid denna och till extra ordinarie

253 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

tjänsteman, som tjänstgör i succession efter å ledig tjänst förordnad ordinarie tjänsteman, i främsta rummet af tjänstgöringspenningarna vid den tjänst, han bestrider, och till därutöfver erforderligt belopp af aflöningen vid den lediga tjänsten.

Innehar den, som enligt denna paragraf förordnats att tjänstgöra, årligt arfvode, hvars belopp, för dag räknadt, öfverstiger den dagaflöning, han enligt sålunda bestämda grunder äger åtnjuta, må han bibehållas vid arfvodet samt dagaflöningen i stället disponeras för uppehållande af de med arfvodesbefattningen förenade göromål.

§ 22.

Ersättning till den extra ordinarie personal, som utöfver de å stat anställda tjänstemän erfordras vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen och fördenskull behörigen förordnas eller, efter generaltullstyrelsens medgifvande, inkallas till längre eller kortare tids tjänstgöring, bestämmes af styrelsen, med iakttagande att dagaflöning till inkallad extra ordinarie tjänsteman såvidt möjligt bör begränsas till de belopp, som för enahanda tjänstgöring blifvit af Kungl. Maj:t jämlikt §21 fastställda.

§ 23.

Den, som konstitueras att tillträda tjänst vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gränsbevakning med eller efter 1911 års ingång, vare underkastad bestämmelserna i detta reglemente. Den, som dessförinnan tillträdt innehafvande befattning å ordinarie stat utan skyldighet att åtnöjas med blifvande lönereglering samt icke före den 1 november 1910 förklarat sig vilja öfvergå på 1911 års stat och underkasta sig detta reglemente, kommer att bibehållas vid förut gällande aflöningsförmåner och att vara underkastad de för dessas åtnjutande gifna föreskrifter.

§ 24.

Den, som jämlikt § 23 är underkastad föreskrifterna i detta reglemente, skall jämväl vara skyldig att, såväl i fråga om sportelinkomster som beträffande villkoren för åtnjutande af aflöning under tjänstledighet, underkasta sig de förändrade bestämmelser, som framdeles kunna varda meddelade.

Eib. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 40 Häft.

254 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 60.

Öfvergångsstadgande. *

Vid bestämmande af tidpunkten, då tjänstinneliafvare vid tullverket kan komma i åtnjutande af i § 1 omförmäld löneförhöjning, må medräknas tid, hvarunder han efter år 1900 på grund af stadigvarande förordnande inom tullverket bestridt vare sig tjänst å extra aflöningsstat eller tjänst med aflöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehafvare, så ock tid, hvarunder han på grund af enahanda förordnande efter ingången af år 1908 bestridt tjänst, som i följd af frågan om omreglering af tullverkets stater icke blifvit besatt med ordinarie innehafvare, eller tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehafvare.

De enligt § 4 här ofvan i allmänhet gällande bestämmelser rörande rätten att komma i åtnjutande af löneförhöjning skola äfven äga tilllämpning beträffande tjänstinnehafvare, som vid 1910 års utgång innehar anställning å ordinarie stat och kommer att öfvergå å 1911 års stat.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.