Doc 1911:126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1 Nr 126.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående fältläkarkårens omorganisation-, gifven Stockholms slott den 10 mars 1911.

Under åberopande af närlagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t i fråga om ny organisation af fältläkarkåren härmed föreslå Riksdagen:

Beträffande antalet ordinarie läkare vid truppförhanden:

l:o) att Riksdagen måtte besluta:

att vid truppförbanden följande ordinarie läkare skola finnas, nämligen:

vid hvarje arméfördelning en fördelningsläkare, således tillsammans sex fördelningsläkare, uppförda å staten för generalitetsstaten; t vid hvart och ett af följande infanteriregementen: Svea lifgarde, Göta lifgarde, Lifregementets grenadjärer, Första och Andra lifgrenadjärregementet, Västgöta regemente, Karlskrona grenadjärregemente, Upplands infanteriregemente, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs och Jönköpings regementen, Dalregementet, Hälsinge, Ålfsborgs, Hallands, Bohusläns, Västmanlands, Västerbottens, Kalmar och Värmlands regementen, Jämtlands fältjägarregemente, Norra och Södra skånska infanteriregementet samt \ ästernorrlands regemente en regements- och en bataljonsläkare;

vid Vaxholms grenadjärregemente en regementsläkare;

vid hvart och ett af följande kavalleriregementen: Lifgardet till häst, Lifregementets. dragoner, Lifregementets husarer, Smålands husarregemente, Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente en bataljonsläkare;

vid hvartdera af Skånska husar- och Skånska dragonregementena en regements- och en bataljonsläkare;

vid hvart och ett af följande artilleriregementen: Svea, Göta, Vendes, Upplands och Smålands artilleriregementen en regements- och en bataljonsläkare;

vid den i Östersund förlagda delen af Norrlands artilleriregemente äfvensom vid Positionsartilleriregementet en regementsläkare;

Bihang till fiiksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 81 Häft. (Nr 126.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

för Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren en regements- och en bataljonsläkare, uppförda å staten för Fortifikationen;

vid hvar och en af följande kårer: Svea, Göta och Norrlands trängkårer, Skånska trängkåren, Västmanlands trängkår och Östgöta trängkår en regements- och en bataljonsläkare;

för Karlsborgs garnison och garnisonssjukhus en regements- och en bataljonsläkare, uppförda å staten för kommendantsstaten;

för Bodens garnison och garnisonssjukhus samt för bestridandet af tjänsten såsom fästningsläkare vid kommendantskap et därstädes två regements- och två bataljonsläkare, upptörda a staten lör kommendantsstaten; och

för Gottlands trupper och deras sjukhus äfvensom för bestridandet af läkartjänsten vid militärbefälhafvarskapet å Gottland en regementsoch två bataljonsläkare, uppförda å staten för Gottlands trupper,

2:o) att Riksdagen måtte medgifva:

att för bestridande af sjukvården vid det vid Vaxholm förlagda ingenjörkompaniet aftal må träffas med därstädes bosatt läkare.

Beträffande aflöningsförmåner för de ordinarie militärläkarne:

3:o) att Riksdagen måtte besluta:

att ordinarie läkare vid armén skall erhålla följande aflöningsförmåner: fördelningsläkare: öfverstelöjtnants; regementsläkare: majors;

bataljonsläkare: kaptens af andra klass, med tillägg i lön å 1,000 kronor för de 27 äldre batalj onsläkarna; samt

dessutom särskilda arfvoden: dels å 1,000 kronor till en hvar af två regementsläkare och två bataljonsläkare vid Bodens garnison samt regementsläkaren och bataljonsläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm, dels ock å 500 kronor till regementsläkaren vid Vaxholms grenadjärregemente.

Beträffande villkor och bestämmelser för åtnjutande af de nya

aflöning sförmånerna:

4:o) att Riksdagen måtte godkänna följande villkor och bestämmelser, för att ordinarie militärläkare må åtnj lita de nya aflöningsförmånerna, nämligen:

att med ordinarie militärläkarbeställning icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sadant verk eller bolag, eller annan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej uppå därom gjord framställning och efter pröfning att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller befattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen såsom militärläkare, Kungl. Maj:t finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas och bibehållas;

att ordinarie läkare vid ett truppförband skall vara skyldig att utan särskild godtgörelse bestrida läkarvård och till militärläkarbeställning hörande undervisningsskyldighet vid till truppförbandet förlagd militärskola, utbildningskurs och truppafdelning, äfvensom för dit kommenderade enskilda personer;

att ordinarie läkare vid ett truppförband skall vara skyldig att jämte utöfvandet af sin egen befattning utan särskild godtgörelse i förläggningsorten bestrida läkartjänst dels vid annan till armén hörande trupp, där sådant pröfvas nödigt till följd af bortkommendering af eller eljest tillfälligt laga förfall för sist nämnda trupps läkare, eller där Kungl. Maj:t finner skäligt att sådant för kortare tid föreskrifva, dels ock vid marinen enligt de föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna godt meddela;

att särskild! de för Svea ingenjörkår och Fälttelegraf kåren afsedda läkarna skola vara skyldiga att, då endera af dem är med vederbörande kår eller del häraf kommenderad utanför förläggningsorten, utan särskild ersättning bestrida sjukvården vid den hemmavarande styrkan af samma kår;

att läkarna vid Karlskrona grenadjärregemente skola vara skyldiga att tjänstgöra vid det i Karlskrona förlagda ingenjörkompaniet;

att läkaren vid Vaxholms grenadjärregemente skall vara skyldig att jämte egen befattning utan särskild godtgörelse bestrida läkartjänst å Oscar-Fredriksborgs fort och vid i dess närhet förlagd trupp af kustartilleriet i enlighet med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan finna godt bestämma;

att, därest militärsjukhus är gemensamt för två eller flera truppförband samt sjukhuset icke har läkare på egen stat, samtliga dessa truppförbands ordinarie läkare skola i mån af behof vara skyldiga att utan ersättning tjänstgöra vid sådant sjukhus; samt

att ordinarie militärläkare skall vara skyldig att vid å förläggningsorten beläget civilt sjukhus, där militärpersoner finnas intagna, fullgöra den tjänstgöring, som Kungl. Maj:t framdeles kan finna godt bestämma;

5:o) att Riksdagen måtte förklara:

att en hvar ordinarie militärläkare, som hädanefter erhåller ordinarie militärläkarbeställning, skall vara pliktig underkasta sig nu omförmälda villkor och bestämmelser.

4 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Beträffande extra bataljonsläkare och deras tjänstgöringsskyldighet:

6:o) att Riksdagen måtte besluta:

att för tjänstgöring under regementsöfningar vid flertalet truppförband, vid särskilda utbildningsskolor o. d., under tiden för de årliga inskrifningsförrättningarna, såsom vikarier i vissa fall för ordinarie läkare m. m. samt under vakanser i ordinarie läkarbeställningar skola vid armén anställas högst 60 extra bataljonsläkare;

att extra bataljonsläkare skall vara skyldig till 60 dagars tjänstgöring hvarje år; samt

att extra bataljonsläkare skall erhålla: lön 1,500 kronor med två ålderstillägg, hvardera å 300 kronor, ett efter fem års och ett efter tio års väl vitsordad tjänstgöring, samt dagarfvode 4 kronor vid tjänstgöring inom och 8 kronor utom egen bostadsort.

Beträffande läkare i fältläkarkårens reserv:

7:o) att Riksdagen måtte medgifva:

att i nu gällande föreskrifter angående inträde uti fältläkarkårens reserv må införas bestämmelse om att värnpliktig legitimerad läkare, mot hvars utnämning till bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv icke någon grundad anmärkning kan göras, skall såsom sådan kunna vinna inträde i nämnda reserv och vara pliktig att där kvarstå intill fyllda 65 år, med tjänstgöringsskyldighet vid mobilisering och i krig äfvensom vid sådan öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning af beväringens andra uppbåd kan blifva anbefalld, samt dessutom intill utgången af det kalenderår, då han uppnår 40 års ålder, under regementsöfningar eller däremot svarande kommendering minst hvart tredje år.

I fråga om öfvergången till den nya organisationen af fältläkarkåren under år 1912 får Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen:

Beträffande ordinarie läkare vid arméns truppförband:

8:o) att Riksdagen måtte bifalla:

att en fördelningsläkarbeställning inrättas;

att den nya organisationen rörande de ordinarie läkarne och deras aflöningsförmåner tillämpas vid följande truppförband, nämligen: Andra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 5

lifgrenadjärregementet, Kronobergs, Bohusläns, Västmanlands, Västerbottens och Kalmar regementen, Jämtlands fältjägarregemente Västernorrlands regemente, Lifgardet till bäst, Smålands husarregemente, Göta Norrlands och Ostgöta trängkårer samt vid Bodens kommendantskap’ garnison och garnisonssjukhus äfvensom vid militärbefälhafvarskapet å Gottland och Gottlands trupper, dock att läkare, som innehar regementslakarbeställning vid Lifgardet till häst eller Smålands husarregemente, skall bibehållas vid sina innehafvande aflöningsförmåner;

art, därest under år 1912 vakans i batalj onsläkarbeställning kommer att inträffa vid annat än nyss omförmäldt truppförband (med undantag för fem-skvadronsregemente), där antalet läkarbeställningar skall minskas enligt, den nya organisationen, beställningen icke tillsättes, utan den nya organisationen tillämpas vid sådant truppförband;

. atti därest under år 1912 vakans i bataljonsläkarbeställning kommer att inträffa vid fem-skvadronsregemente, beställningen icke tillsättes, men mnehafvaren af regementsläkarbeställningen bibehålies vid sina innehafvande aflöningsförmåner;

.att, därest under år 1912 vakans i regementsläkarbeställninp- kommer att inträffa vid truppförband (med undantag för fem-skvadronsregemente) dar antalet läkarbeställningar skall minskas, beställningen tillsättes endast i det fall, att den nya organisationen kan tillämpas vid sådant truppföiband, men att i annat fall regementsläkarbefattningen må af endera bataljonsläkaren upprätthållas på förordnande och hvardera batalionsläkaren tillerkännas, för år räknadt, ett arfvode om 1,000 kronor; och . atti därest under år 1912 vakans i regementsläkarbeställning kommer att inträffa vid fem-skvadronsregemente, beställningen icke tillsättes, utan den nya organisationen tillämpas vid sådant truppförband;

a ^ fllTldcr vilkor att för den nya organisationens genomförande till förfogande stående medel icke öfverskridas.

Beträffande extra bataljonsläkare:

9:o) citt Riksdagen måtte bifalla:

att sex extra bataljonsläkarbeställningar inrättas;

Beträffande fältläkar stipendiater:

10:o) att Riksdagen måtte bifalla:

att antalet fältläkarstipendiater utgör 30;

att fältläkarstipendiats årsarfvode bestämmes till 900 kronor och hans tjänstgöringsskyldighet för år till högst 90 dagar; och

6 Kungl, Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

att fältläkarstipendiat erhåller, förutom dagtraktamente om 7 kronor under hela tjänstgöringstiden, ett dagarfvode om 6 kronor etter fullgjord tjänstgöring i 30 dagar;

Beträffande medel för genomförandet af den nya organisationen:

ll:o) att Riksdagen måtte medgifva: _

att, för genomförandet af fältläkarkårens njm organisation, i hvad den afser de ordinarie läkarna vid arméns truppförband, anställandet af sex extra bataljonsläkare och förbättring i aflöningsförhållandena för

trettio fältläkarstipendiater, må användas:

ett af de arfvoden å 1,000 kronor, som å staten för generalitets-

staten äro uppförda för fördelningsläkare;

de löner och dagaflöningar, som för regements- och bataljonsfåkare finnas uppförda i gällande stater för följande truppförband, nämligen: Andra liforenadjärregementet, Kronobergs, Bohusläns, Västmanlands, Noirbottens, Västerbottens och Kalmar regementen, Jämtlands fältjägarregemente, Västernorrlands regemente, Lifgardet till häst, Smalands husarregemente, Göta, Norrlands och Ostgöta trängkårer samt Gottlands trupper äfvensom regementsläkarens vid Boden-Karlsborgs artilleriregemente lön och dagaflöning så ock lönen och dagaflöningen för en batalj onsläkarbeställning å staten för Fortifikationen (den för Bodens ingenjörkår afsedda), tillsammans 141,304 kronor;

de löner och dagaflöningar, som finnas å staterna för läkarbestaiiningarna vid de truppförband, där vakans i läkarbeställningar kan komma att uppstå, i öfverensstämmelse med ofvan angifna grunder för den nya organisationens genomförande; och .

af anslaget till stipendier åt fältläkarkåren och veterinär staten

37,800 kronor;

12:o) att Riksdagen måtte för samma ändamål för år 1912 bevilja, på sätt i årets statsverksproposition redan begärts, ett extra anslag åt 33,600 kronor; samt

13:o) att Riksdagen måtte medgifva:

att, därest besparing å anslagsbelopp, som för genomförandet af fal läkarkårens omorganisation stå till förfogande, kommer att uppstå, densamma må tagas i anspråk för organisationens genomförande, sa lång det är ändamålsenligt och utan att anslagsbeloppen i fråga ofverskndas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i

Beträffande anslaget till ökad aflöning för de till tjänståldern äldsta batalj onsläkarne och b ataljonsv eter inär er na:

14:o) att Riksdagen måtte besluta:

att någon ökad aflöning för de till tjänståldern äldsta bataljonsläkarna enligt nuvarande organisation och aflönings föreskrifter icke vidare skall tilläggas ytterligare någon bataljonsläkare; och

att något tilldelande af sådan aflöning åt bataljonsläkare enligt den nya organisationen icke skall ifrågakomma, förrän ett aflöningsrum blifver ledigt och sålunda antalet innehafvare af ifrågavarande aflöningsrum nedgått under 27, utom i det fall att det pröfvas skäligt att åt yngre bataljonsläkare, som är anställd vid truppförband, där den nya organisationen icke är genomförd och de nya aflöningsförmånerna icke börjat tillämpas, och som är i tur till erhållande af ökad aflöning enligt den gamla organisationen, tilldela sådan aflöning, skolande dock beloppet utgöra blott 1,000 kronor samt den tillagda aflöningen frånträdas vid öfvergången till den nya organisationen och därmed förenade aflöningsvillkor.

Slutligen får Kungl. Maj:t i sammanhang härmed föreslå Riksdagen: att till tillfällig löneförbättring (extra lönetillägg) åt högst 14 yngre bataljonsläkare bevilja, på sätt i årets statsverksproposition redan begärts, högst 7,000 kronor, att utgå med 500 kronor till en hvar, under förutsättning af minst 50 dagars årlig tjänstgöring under beväringsrekrytskola vid vederbörligt truppförband;

äfvensom medgifva, att det för extra ersättning åt vissa fältläkarstipendiater under är 1911 beviljade anslag af 10,800 kronor må användas till extra årsarfvoden om 300 kronor åt de 12 äldsta stipendiaterna af andra klassen samt till extra dagarfvoden af 6 kronor åt samtida stipendiater, att utgå efter det stipendiat förut under året fullgjort 30 dagars tjänstgöring.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med-all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

O. B. Mahn.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube, Statsråden: Hederstierna,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstieena.

Efter gemensam beredning inom landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen yttrade chefen för förstnämnda departement, statsrådet Malm, slutligen:

»Såsom jag framhållit i mitt uttalande till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 13 januari 1911 (se statsverkspropositionen under fjärde hufvudtiteln sid. 167), kräfves en omorganisation af fältläkarkåren, hvilken fråga jag nu får underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning. Därvid anhåller jag att till en början få redogöra för hvad uti densamma förekommit, sedan förslaget till nuvarande härordning framlades för Riksdagen.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

9 I. Historik (1901—1908).

_I den nådiga propositionen den 7 januari 1901 angående ny härordning (propositionen n:r 2) föreslogs beträffande läkarpersonalen vid armén:

dels att sex för delning släkar e1 en vid hvarje arméfördelning, skulle med fast lön uppföras å staten för generalitetsstaten;

dels ock att antalet fältläkarstipendiater skulle ökas från 47 till 60, däraf 20 af första och 40 af andra klassen.

Enligt Riksdagens skrifvelse den 2 juni 1901, n:r 120, i anledning af. den nådiga propositionen angående ny härordning biföll Riksdagen icke förslaget om att å generalitetsstaten uppföra sex fördelningsläkare med fasta aflöningsförmåner, men godkände däremot förslaget om ökandet af antalet fältläkarstipendiater.

Ersättning till fältläkarstipendiater na utgick i form af arfvoden med 600 kronor till dem af första klassen och 500 kronor till dem af andra klassen. Till 1905 års Riksdag gjordes, med anledning däraf att en tredjedel af fältläkarstipendiattjänsterna vore vakant, hemställan om, att dessa arfvoden skulle höjas till respektive 900 och 600 kronor. Riksdagen fann emellertid den föreslagna arfvodesförhöjningen icke vara af omständigheterna oundgängligen påkallad. Riksdagen hyste nämligen den uppfattningen, att svårigheterna att hålla fältläkarstipendiatkåren fulltalig i icke oväsentlig grad läte sig förklaras däraf, att fältläkarstipendiaterna hittills i stor utsträckning anlitats att tjänstgöra såsom vikarier för ordinarie militärläkare. Men då Riksdagen inhämtat, att bestämmelser utfärdats, genom hvilka, i öfverensstämmelse med Riksdagens i skrifvelse. den 13 maj 1904 uttalade mening, tjänstgöringsskyldigheten för de ordinarie militärläkarna i icke obetydlig mån skärpts, ansåg sig Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 81 Höft. 2

1901 års härordning.

Arfvodesförhöjning till fältskär stipendiaterna.

Motioner Tid 1907 års ^Riksdag.

10 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Riksdagen icke böra bifalla förslaget om arfvodesförhöjning till fältläkarstipendiaterna.

Vid 1906 års Riksdag förnyades förslaget, enär vakanserna bland fältläkarstipendiaterna ytterligare ökats, nämligen från 19 till 27, men utgången blef densamma som år 1905. Förslaget npptogs emellertid redan följande år. Med hänsyn därtill att det för ombesörjandet af arméns sjukvård vore af synnerlig vikt, att fältläkarstipendiatkaren liölles så vidt möjligt fulltalig — af 36 stipendiatbeställningar af andra klassen hade 35 icke kunnat besättas — och då detta icke kunde åstadkommas med mindre eu förhöjning af gällande aflöningsförmåner genomfördes, framlades nämligen vid 1907 års Riksdag ånyo den vid de två föregående lagtima Riksdagarna afslagna framställningen, till hvilken Riksdagen, som nu fann den föreslagna förhöjningen af arfvodet till fältläkarstipendiaterna af omständigheterna påkallad, lämnade sitt bifall. De årliga stipendiatbeloppen blefvo sålunda från och med år 1908 ökade, för fältläkarstipendiat af första klassen till 900 kronor och för stipendiat af andra klassen till 600 kronor.

Vid 1907 års Riksdag framställdes förslag om omorganisation af fältläkarkåren. I lika lydande motioner hemställde herr L. Grundberg i Första kammaren och herr Knut Kjellberg i den Andra (motionernas nummer respektive 82 och 284), att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning angående fältläkarkårens omorganisation samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Den till grund för motionerna liggande motiveringen var af följande hufvudsakliga innehåll.

Fältläkarkårens organisation innebure ett alltför stort antal militärläkarbefattningar och däremot svarande otillfredsställande aflöningar, hvarigenom läkartjänsterna vid armén i de allra flesta fall för sina innehafvare blefve bisysslor. Fn omorganisation af kåren borde därför framför allt gå ut på en koncentrering af såväl åligganden och ansvar som löneförmåner på ett betydligt mindre antal tjänstinnehafvare, på samma gång man tillsåge, å ena sidan att kårens rekrytering kunde försiggå på ett tillfredsställande sätt, och å andra sidan att en fältduglig och fulltalig reserv i händelse af mobilisering funnes att tillgå.

Vid afhjälpandet af de brister och olägenheter, som vidlådde fältläkarkårens organisation, militärläkarnas utbildning och den militära sjukvården, borde vissa synpunkter vinna beaktande.

Så borde först och främst alla värnpliktige medicine studerande utbildas med särskild hänsyn till deras möjligen blifvande användning

11 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

såsom militärläkare i fält. Därigenom skulle armén beredas tillgång till en så talrik och fältduglig läkarkår, som öfver hufvud stode att få.

Antalet aktiva läkartjänster vid armén borde reduceras till minsta möjliga antal. Exempelvis borde vid hvarje truppförband finnas endast en sådan tjänst (regementsläkare). Bataljonsläkarna borde placeras direkt under arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse för att af denna kommenderas på inskrifningsförrättningar och repetitionsöfningar. Begementsläkarna finge vid sådant förhållande väsentligen ökadt arbete, hvarför deras aflöningsförmåner borde ökas, förslagsvis till öfverstelöjtnants med 500 kronors tillägg. Bataljonsläkarnas åligganden åter komme att minskas, i betraktande hvaraf deras aflöningsförmåner borde i motsvarande grad minskas, förslagsvis till 2,000 kronors lön för »äldre» och 1,500 kronors arfvode för »yngre» bataljonsläkare. Under deras till repetitionsöfningar och inskrifningsförrättningar begränsade tjänstgöring borde samtliga bataljonsläkare hafva 10 kronor i dagaflöning. Med en sådan organisation syntes, som om fältläkar stipendiatkår en, såsom blifvande öfverflödig, skulle kunna indragas.

Vid hvarje arméfördelning borde på stat anställas en fältläkare (fördelningsläkare) för att öfvervaka hälso- och sjukvården inom arméfördelningen. För erhållande af sådan tjänst borde fordras tillfredsställande kompetens som hygieniker. Fältläkarnas aflöningsförmåner borde motsvara öfverstelöjtnants jämte ett lönetillägg å 1,000 kronor.

I nära samband med fältläkarkårens omorganisation stode frågan om den militära sjukvården. Det vore nämligen af stor betydelse, att beträffande de sjukhus, som erfordrades för den garnisonerade armén, få utredt, om icke öfverenskommelse skulle kunna träffas mellan staten å ena och städer och landsting å andra sidan om anordnande af garnisonssjukhus i anslutning till de redan befintliga lasaretten, endera i form af tillbyggnader eller ock genom upplåtande af sängplatser. De till lasaretten anslutna garnisonssjukafdelningarna borde under tider, då de ej behöfdes för militära sjukvården, kunna disponeras för den allmänna sjukvården. Vore underiäkarna vid dessa lasarett samtidigt bataljonsläkare, borde fordringarna såväl på en god rekrytering af fältläkarkåren som på en god sjukvård för de värnpliktiga blifva på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda. För att möjliggöra en kombination af bataljonsläkartjänst med anställning som underläkare vid lasaretten borde sättet för anställning såsom batalj od släkare ändras i syfte att förena de yngre bataljonsläkartjänsterna med underläkartjänsterna på de civila sjukhus, som komme att användas för den militära sjukvården. Dessa sistnämnda tjänster borde dock, såsom varande utbildningsplatser, icke få

12 Truppförbandsc.hefers och militiirläkaros yttranden i frågan.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 126.

innehafvas af en och samma person under längre tid än tre år. Särskild ersättning borde beredas åt öfver- och underläkare vid ifrågavarande lasarett för deras ökade arbete och ansvar.

De tillfälliga utskott, som behandlade detta ärende, Första kammarens första och Andra kammarens femte, tillstyrkte uti den 13 maj 1907 afgifna utlåtanden enhälligt motionerna och förordade att till Kuugl. Maj:t aflåta med dem fullständigt öfverensstämmande skrifvelseförslag. Detta godkändes af Andra kammaren utan omröstning, men afslogs af Första kammaren med 58 röster mot 30.

Genom ämbetsskrifvelse den 29 maj 1907 infordrade chefen för landtförsvarsdepartementet, med bifogande af den af herrar Grundberg och Kjellberg i ämnet väckta motionen, från de militära truppförbandscheferna yttranden angående fältläkarkårens omorganisation, hvarvid äfven militärläkarna skulle beredas tillfälle att uttala sig i frågan.

Det torde icke vara behöflig!; att redogöra för enskildheterna uti de sålunda afgifna yttrandena, Indika inkommo under loppet af sommaren år 1907, enär truppförbandschefer och militärläkare sedan denna tidpunkt halt tillfälle att ytterligare yttra sig i ärendet, nämligen öfver ett af särskilda sakkunniga utarbetadt förslag angående fältläkarkårens omorganisation, till hvilket jag anhåller att inom kort få återkomma.

Allmänt gjorde truppförbanclscheferna (arméfördelnings- och regementschefer) gällande den uppfattningen, att de värnpliktige medicine studerandena borde erhålla en särskild utbildning med hänsyn till deras användning såsom militärläkare, i sammanhang hvarmed man från vissa håll påyrkade eu utsträckning af deras värnpliktstjänstgöring i fredstid.

Den minskning af antalet ordinarie militärläkarbeställningar, som ifrågasattes uti den ofvan omförmälda motionen, nämligen till en vid hvarje regemente, vann icke någon anslutning från truppförbandschefernas sida. Så godt som alla gåfvo uttryck åt den meningen, att två ordinarie läkare vore af behofvet påkallade vid hvarje infanteri- och artilleriregemente samt kavalleriregemente om tio skvaclroner. Att ytterligare minska antalet skulle icke vara tillrådligt, enär endast en ordinarie läkare vid ett hvart af ifrågavarande truppförband icke kunde behörigen ombesörja de med tjänsten förenade åligganden. Därtill komme, att mobiliseringsbehofvet af läkare icke skulle kunna ses till godo, om de ordinarie läkarnas antal blefve alltför litet. Med minskningen af antalet ordinarie läkare inträdde emellertid behofvet af ett visst antal extra läkare (extra bataljonsläkare) för bestridandet af läkartjänsten vid särskilda kommenderingar. Huruvida det skulle vara lämpligt att afskaffa fältläkarstipen-

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

(Hatinrättningen, därom syntes åsikterna bland truppförbandscheferna icke vara fullt stadgade.

Så godt som enhälligt voro de däremot ense om, att fördelningsiäkarna borde uppföras med fast lön å ordinarie stat.

Hvad slutligen angår den militära sjukvården, särskild! sjukhusvården, har frågan därom blifvit jämförelsevis litet berörd uti truppförbandscliefernas yttranden. Förslaget att öfverflytta denna vård till civila sjukhus har visserligen å ena sidan rönt uppmärksamhet och tillvunnit sig sympati, men a andra sidan har detsamma mött invändningar och betänkligheter. Sålunda har gjorts gällande, dels att regementssjlikhus vore erforderliga, för att militärläkarna själfva skulle få taga befattning med sjukhusvård, dels att, äfven om de svårare sjuka afpolletterades till civilt sjukhus, måste dock vid hvarje militäretablissemang finnas vissa nödvändiga sjuklokaler för omhändertagandet af sådana sjuka, som behöfde endast en kortare tids vård å sjukhus (sjukrum).

Från de ordinarie militärläkarnas sida har frågan om fältläkarkårens organisation omfattats med stort intresse samt varit föremål för öfverläggningar vid läkarmöten inom första och andra arméfördelningarna äfvensom vid svenska militärläkarföreningens årsmöte den 29 juni 1907. Detta senare, som var besökt af 72 medlemmar, beslöt göra följande uttalande.

))1. Alla vapenföra värnpliktiga medicine studerande utbildas — efter genomgången beväringsrekrytskola och efter afslutad propedeutisk samt viss klinisk tjänstgöring å Karolinska institutet — med särskild hänsyn till deras möjligen blifvande användning såsom militärläkare i fält.

2. Antalet ständigt tjänstgörande läkare vid armén lämpas efter behofvet å olika garnisonsorter samt med nödig hänsyn till mobiliseringsbehofvet, i allmänhet två läkare vid hvarje truppförband. Den ökade tjänstgöring, som häraf blir en följd, måste motsvaras af högre lön.

Behofvet al läkare i öfrigt tillgodoses dels genom fast anställda läkare med bestämd, kortare, årlig tjänstgöringstid och med däremot svarande lön, dels genom läkare i reserven och möjligen genom fältläkarstipendiater samt vid mobilisering dessutom genom läkare i värnplikts- och landstormsåldern.

3. Vid hvarje arméfördelning anställes på stat en fördelningsläkare med sådan lön, att till tjänsten kunna påräknas i alla afseenden fullt kompetenta läkare.

1907 och 1908 års generalskommissioner.

14 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

4. Där det ej är lämpligt att inrätta större militärsjukhus, vid Indika fullgod vård kan beredas arméns sjuka, böra aftal träffas med civila sjukhusinrättningar, angående beredandet af erforderlig sjukhusvård åt arméns personal.

Å de militära sjukhusen böra, så vidt möjligt, äfven civila patienter kunna mottagas till vård.

5. Anställning vid kliniker och sjukhus bör i största möjliga mån beredas åt militärläkare.

6. Chefen för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse bör äga generalmajors rang och lön.))

Uttalandet var enhälligt utom beträffande fjärde punkten, som godkändes med 30 röster mot 23. Minoriteten ansåg, att densamma bort erhålla följande lydelse: »För vård å sjukhus höra kontrakt med de civila sjukhusen i enlighet med motionen (den af herrar Grundberg och Kjellberg vid 1907 års Riksdag i ämnet afgifna motionen) göras öfverallt, där så ske kan. I Boden och Karlsborg och i Stockholm böra af flera skäl garnisonssjukhus finnas. Där militära sjukhus uppföras, böra dessa afses äfven för civil sjukvård efter öfverenskommelse med vederbörande ortsmyndighet,.))

Till det vid svenska militärläkarföreningens ofvannämnda årsmöte gjorda uttalandet hafva af 132 militärläkare 77 direkt anslutit sig.. Nio hafva instämt uti de tankar och förslag, som kommit till uttryck i den meranämnda motionen. De öfriga hafva i frågan gifvit uttryck åt skiljaktig uppfattning i ena eller andra afseendet.

Den år 1907 sammankallade generalskommissionen sysselsatte sig icke i vidare mån med frågan om fältläkarkårens organisation, än att kommissionen, på hemställan af öfverfältläkaren, yttrade, att arméns utveckling i allmänhet och särskildt utsträckningen af de värnpliktiges tjänstgöringstid kräfde en omorganisation aj fältläkarkår en, hvilken sannolikt komme att för statsverket medföra ökade kostnader.

Beträffande de värnpliktige medicine studerandenas tjänstgöring i fredstid uttalade samma års generalskommission sig för, att denna tjänstgöring skulle omfatta sammanlagdt 500 dagar, med en första tjänstgöring om 360 dagar samt en andra och en tredje tjänstgöring om tillsammans 140 dagar. Den år 1908 samlade generalskommissionen vidhöll detta uttalande, mot hvilket dock öfverfältläkaren P. A. V. Nettelblad anförde sin afvikande mening, i det att han gjorde gällande, att ifrågavarande studerandes utbildning i fredstid borde utgöra 365 dagar, dåra! en första tjänstgöring om 225 dagar samt en andra och tredje tjänstgöring om sammanlagdt 140 dagar. En annan ledamot af generalskommissio-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

nen, generalmajoren L. II. Tingsten framhöll, att de medicine studerandenas värnpliktstjänstgöring borde så ordnas, att de under en viss tid (sin första tjänstgöring) erhölle erforderlig rent militär utbildning, och att återstoden af deras tjänstgöring utgjorde en omedelbar förberedelse för deras användning såsom militärläkare i fält.

Genom nådigt beslut den 6 mars 1908 bemyndigades chefen för landtförsvarsdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom departementet biträda med verkställande af ytterligare utredning och utarbetande af förslag rörande fältläkarkårens omorganisation. Till sakkunniga utsagos: generalmajoren L. IT. Ting sten, öfver fältläkaren P. A. V. Nettelblad, e. o. professorn vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet J. II. Åkerman, ledamoten af Riksdagens Andra kammare, medicine doktorn K. E. O. Kjellberg och bataljonsläkaren J. Hammar.

Den 30 juli 1908 hade de sakkunniga fullgjort sitt uppdrag och aflämnade samma dag »förslag angående fältläkarkårens omorganisations, hvilket sedermera befordrats till trycket för att vederbörande tillhandahållas. För det väsentliga innehållet uti detta förslag går jag nu att redogöra.

Särskilda sak- £ kunniga tillkallas.

16 Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

Allmänna synpunkter.

II. Sakkunnigas förslag angående fältläkarkårens

omorganisation.

1. Allmänna synpunkter.

Efter att hafva redogjort för fältläkarkårens nuvarande organisation äfvensom för den vid 1907 års Riksdag i ämnet af enskilda motionärer gjorda hemställan och däröfver afgifna yttranden, öfvergå de sakkunniga till en framställning af vissa allmänna synpunkter rörande fältläkarkårens omorganisation, hvarvid de till en början taga i betraktande de förändringar i fråga om militärläkarnas verksamhet och tjänsteåligganden, som blifva en följd af genomförandet af 1901 års härordning. De påvisa, att dessa åligganden kommit att väsentligen ökas. För de läkare, som äro anställda vid de förutvarande indelta truppförbanden och för Indika tjänstgöringen å de gamla mötesplatserna varit förenad med afsevärda olägenheter, enär de under denna tjänstgöring i regeln varit eller ännu äro afskinna från så godt som all enskild läkarverksamhet, uppstode visserligen en fördel, när ifrågavarande truppförband inflyttat till sina nya förläggnings- (garnisons-) orter, i så måtto, att de kunde utöfva en sådan verksamhet under gynnsammare förhållanden än tillförene. Denna fördel uppvägdes emellertid eller kunde komma att uppvägas af den omständigheten, att flera militärläkare komme att vara bosatta å en och samma ort, och att deras antal växte med antalet å eu och samma ort förlagda truppförband. Enligt fältläkarkårens nuvarande organisation skulle antalet ordinarie truppförbandsläkare komma att utgöra: i Stockholm 17, i Linköping 9, i Sköfde 8, i hvardera Örebro, Sollefteå och Boden 6, i hvartdera Kristianstad, Jönköping, Eksjö, Uppsala och Umeå 5 o. s. v. I betraktande af nu berörda förhållanden, nämligen ändrade och ökade tjänstgöringsförhållanden vid flertalet truppförband och sammanförandet af ett afsevärdt antal truppförbandsläkare

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

inom vissa förläggningsorter samt med behörig hänsyn tagen till det från militärläkarnas sida framställda krafvet på förbättrade aflöningsvillkor, voro det, enligt de sakkunnigas mening, i hög grad angeläget att allvarligt och omsorgsfullt pröfva, huruvida det icke skulle vara möjligt att minska det enligt 1901 ars härordning fastställda antalet ordinarie truppförbandsläkare, utan att eftergifva fordringarna pa en god militär sjukvård i fredstid och utan att äfventyra heliofvet af läkarpersonal vid mobilisering.

Vid eu sådan pröfning, yttra de sakkunniga, måste man fasthålla vid tvenne synpunkter, dels att hälso- och sjukvården vid truppförbanden komme att ordnas och ombesörjas på ett fullt tillfredsställande sätt, dels att de i ständig tjänstgöring varande truppförbandsläkarna erhölle det arbete och den verksamhet, som på dem borde ställas i förhållande till deras aflöningsförmåner. Vid pröfningen gällde det äfven att beakta alla de faktorer eller omständigheter, som utöfvade inflytande på ordnandet af arméns sjukvårdsangelägenheter, såsom:

spörsmålet angående sjukhusvården (militärsjukhus eller civila sjukvårdsinrättningar eller kombinering af båda dessa system);

det förhållandet att truppförbandsläkarna vore icke blott läkare i vanlig mening, utan äfven skulle ombesörja en del militär-medicinslca förvaltningsärenden och meddela undervisning åt truppförbandens manskapspersonal, särskildt dess sjukvårdspersonal, för hvithet ändamål de måste äga kännedom om arméns organisation, om truppernas allmänna uppträdande i fält samt om föreskrifter rörande sjukvårdsväsendet och förvaltningen i krigstid;

det härur härflytande krafvet på att den, som utnämndes till ordinarie militärläkare, hade nödiga kunskaper och förutsättningar för att bestrida sina åligganden såväl i fredstid som i krigstid; samt

nödvändigheten att med hänsyn härtill ordna rekryteringen af den fast anställda militärläkarpersonalen och utbildningen af militärläkaraspirantcrna.

Eu särskild omständighet, som vid frågan om fältläkarkårens omorganisation måste tagas i beaktande, vore den, huruvida truppförbandens ordinarie läkare borde få utöfva enskild läkarverksamhet eller icke. I fråga härom göra de sakkunniga följande uttalande:

»Måhända skulle det vid första påseendet kunna synas, som om truppförbandsläkaren borde odeladt ägna sig åt tjänstgöringen vid det regemente eller den kår, där han är anställd, och således vara förbjuden att syssla med enskild praktik, men däraf skulle följden med all sannolikhet blifva, att armén komme att gå miste om mången skicklig och framstående läkare. För öfrigt måste det för truppförbandsläkaren och Bihang till tRiksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Af l. SI Höft. 3

Antalet ordinarie läkarbeställningar vid armén.

18 Kur.gl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

hans utbildning- vara fördelaktigt, att han äfven får sysselsätta sig med annan sjukvård än den, som erbjudes vid truppförbandet, synnerligast som det näppeligen kan förnekas, att denna senare kännetecknas af en viss enformighet, hvars verkningar torde böra neutraliseras samt för den skull motvägas genom utöfning af enskild läkarverksamhet. Den ökade utbildning i och förtrogenhet med sitt yrke, som truppförbandsläkaren förvärfvar sig genom den enskilda praktiken, kommer ju i själfva verket sjukvården vid truppförbandet till godo. Vid bedömandet af denna fråga torde ej heller böra förbises, att ett förbud för truppförbandsläkaren att utöfva enskild läkarverksamhet otvifvelaktigt skulle nödvändiggöra högre afiöningsfcrmåner än dem, som kunna finnas skäliga, om ett sådant förbud icke existerade, utan det fortfarande skulle vara honom tillåtet att sysselsätta sig med enskild läkarpraktik.

Hvad som nu blifvit sagdt gäller välförståendes endast under den förutsättningen, att utöfva ndot af enskild läkarverksamhet icke lägger något hinder i vägen för ombesörjandet af de tjänsteåligganden, som det tillkommer truppförbandsläkaren att fullgöra. Men å andra sidan bär, där så utan olägenhet kan ske, truppförbandsläkarens tjänstgöring vid truppförbandet så ordnas, att densamma icke omöjliggör för honom att äfven kunna ägna sig åt enskild läkarverksamhet».

2. Ordinarie läkare vid armén.

I sin utredning komma de sakkunniga till det resultat, att antalet af nu befintliga läkarbeställningar på stat vid armén skulle kunna minskas i samband med en omoxganisation af fältläkarkåren. Huruledes denna minskning skulle inträda, synes af den å sid. 19—22 införda öfversikt af antalet ordinarie läkarbeställningar enligt den nuvarande organisationen och enligt den af de sakkunniga föreslagna. 1 fråga om denna öfversikt är att märka, att läkarna enligt »nuvarande organisation» vid Norrbottens regemente, Gottlands infanteriregemente, Norrlands artilleriregemente, Gottlands artillerikår, Boden—Karlsborgs artilleriregemente, Göta ingenjörkår och Bodens ingenjörkår återfinnas vid resp. truppförband, under det att de för desamma enligt »de sakkunnigas förslag» afsedda läkarna — hvad Norrlands artilleriregemente angår dock blott för den i Boden förlagda delen — äro uppförda under rubrikerna »Gottlands trupper», »De i Boden förlagda truppförbanden m. m.» och »De å Karlsborg förlagda truppförbanden m. m.».

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

19 Öfver sikt af antalet ordinarie läk arbeställningar vid armén enligt nuvarande organisation och enligt de sakkunnigas förslag.

*) Se »De i Boden förlagda truppförbanden m. m.»

20 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

*) Se »Gottlands trupper in. m.»

**) Se »De i Boden förlagda truppförbanden in. m.» ***) So »De å Karlsborg förlagda truppförbanden ni. in.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

21 So »Do å Karisborg förlagda truppförbanden m. m.» **) Se »De i Boden förlagda truppförbanden m. m.»

22 Kwngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr IS6.

Af öfversikten framgår, att antalet ordinarie läkarbeställningar vid armén, enligt nuvarande organisation, utgöras af:

1 öfverfältläkare (chef för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse);

1 fältläkare (byråchef vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, fältläkarbyrån);

53 regementsläkare (häraf 52 vid regementen och kårer samt 1 cliefläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm); och

91 bataljonsläkare (däraf 88 vid regementen och kårer, 1 läkare vid krigsskolan, 1 assistent vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och en sjukhusläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm).

De nuvarande sex fördelningsläkarbefattningarna, eu vid hvarje arméfördelning, upprätthållas mot arfvode af regementsläkare. Några fördelningsläkarbeställningar på fast stat finnas icke.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle antalet ordinarie läkarbeställningar vid armén utgöra:

1 öfverfältläkare (chef för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse);

1 fältläkare (byråchef vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, fältläkarbyrån);

6 fördelningsläkare;

47 regementsläkare (däraf 46 vid regementen och kårer samt 1 chefläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm); och

Kungi. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 126. 23

54 bataljonsläkare (däraf 51 vid regementen cell kårer, 1 läkare vid krigsskolan, 1 assistent vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och 1 sjukliusläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm).

Förändringen i antalet ordinarie läkarbeställningar vid armén enligt de sakkunnigas förslag skulle således innebära:

en ökning med 6 fördelningsläkarbeställningar; samt en minskning med 6 regementsläkarbeställningar och 37 batalj onsläkarb eställningar.

Den föreslagna omorganisationen skulle således afse truppförbanden (arméfördelningar, regementen och kårer), under det att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, krigsskolan och garnisonssjukhuset i Stockholm blifva af densamma oberörda.

Hvad angår förslaget att uppföra fördelningsläkarbeställningar, en vid eu hvar af arméns sex arméfördelningar, med fast lön å ordinarie stat, erinra de sakkunniga därom, att sådant förslag ingått uti propositionen angående 1901 års härordning, men icke vunnit bifall af Riksdagen, som visserligen icke underskattade dessa tjänsters vikt och betydelse, men dock ansåg, att fördelningsläkarbefattningarna, liksom dittills varit fallet, kunde bestridas af regementsläkare mot arfvode. Detta höjdes emellertid af Riksdagen från förutvarande 500 kronor till 1,000 kronor.

Till grund för sin framställning angående fördelningsläkarbeställningarna anföra do sakkunniga hufvudsakligen följande:

Den i och för sig i organisativt afseende mindre ändamålsenliga anordningen, att eu regementsläkare tillika vore fördelningsläkare, innebure redan nu betydande olägenheter, hvilka komme att stegras, om, i öfverensstämmelse med de sakkunnigas förslag, antalet ordinarie militärläkare komme att minskas. Det vore icke möjligt för en person att på ett tillfredsställande sätt samtidigt sköta både fördelningsläkaroch regementsläkarbefattningen. Skulle den nuvarande anordningen äfven för framtiden blifva beståndande, blefve det helt visst nödvändigt att ständigt hafva vikarie för den regementsläkare, som tillika vore fördelningsläkare, och i sådant fall blefve den ekonomiska vinsten af båda tjänsternas förening ringa eller ingen. Det kunde ej anses vara annat än i hög grad önskvärdt, för att icke säga oundgängligen erforderligt, att fördelningsläkaren hade sin bostad å samma ort som arméfördelnings-

Fördclnings-

Icikarbeställ-

ningarna.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

chefen. Detta önskningsmål eller kraf skulle i regeln icke kunna förverkligas, om fördelningsläkarbefattningen vore bunden vid någon regementsläkarbeställning. Till fördelningsläkare borde den lämpligaste och skickligaste regementsläkaren utses, men det vore ganska ovisst, om just denne vore bosatt å arméfördelningschefens tjänstgöringsstation. För öfrigt vore man enligt det nuvarande systemet vid val af fördelningsläkare inskränkt till regementsläkarna inom arméfördelningen, under det att den därtill mest förtjänte måhända vore att söka inom en annan arméfördelning.

De olägenheter, som i flera afseenden vore förknippade med föreningen af fördelningsläkarbefattning med regementsläkarbeställning, vore således så stora, att denna förening borde upplösas och fördelningsläkarbeställningarna inrättas med fast lön å ordinarie stat. De tjänsteåligganden, som tillkomme fördelningsläkare, vore också af den art, ätt de kräfde sin man. Fördelningsläkaren vore arméfördelningschefens organ i fråga om samtliga sjuk vårdsangelägenheter vid arméfördelningen, såsom beträffande militärmedicinska förvaltningsgöromål, sjukvårdens handhafvande vid truppförbanden, sjukvårdsmaterielens befintlighet och vård, utbildningen af sjukvårdspersonalen, truppförbandsläkarnas expeditionst jänstgöring m. in. dylikt. Därtill komme, att han måste särskilt studera och göra sig förtrogen med hälso- och sjukvårdsförhållandena under krig, så, att han vore fullt kompetent att under förekommande fältöfningar och andra taktiska öfningar meddela underlydande personal erforderlig utbildning i dithörande grenar. Särskildt borde han vaka öfver, att mobiliseringsgöromålen i fråga om arméfördelningens sjukvårdsväsende blefve behörigen handlagda. Arméfördelningen vore den stora organiska enheten inom svenska armén. V ore den uti fredstid i saknad af en särskild målsman för hälso- och sjukvårdsväsendet, fattades en viktig länk uti dess organisation, nämligen den drifvande kraften för främjandet och utvecklingen af dess hälso- och sjukvårdsangelägenheter, detta uttryck taget i dess vidsträcktaste betydelse. Enligt erfarenheten, särskildt från Tyskland, hade de militärläkare därstädes, som motsvarade fördelningsläkarna i svenska armén, i synnerlig grad medverkat till förbättringar och tidsenliga anordningar på armésjukvårds väsendets område.

Beträffande frågan att vid Bodens trupper och vid Gottlands trupper inrätta sådana beställningar, som motsvarade fördelningsläkarbeställningarna vid arméfördelningarna, vore det, enligt de sakkunnigas mening, ur vissa synpunkter önskvärdt, att så komme att ske. Kommendanten i Boden och militärbefälhafvaren på Gottian d vore hvardera i behof af en läkare såsom tjänstegrenschef med de åligganden, som vid arméfördelningarna

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

tillkomme fördelningsläkarna. De sakkunniga hade dock ansett, att den till tjänsterangen främste militärläkaren i Boden och i Visby borde kunna ombesörja dessa åligganden, synnerligast som antalet truppförband därstädes vore väsentligen mindre än vid en arméfördelning, hvartill komme, att fästnings- eller garnisonsläkaren i Boden och regementsläkaren vid militärbefälhafvarskapet å Gottland icke behöfde företaga några resor för inspektioner, utan att de truppförband, hvilkas sjukvård m. m. de skulle öfvervälla, vore förlagda å de orter, där dessa läkare vore bosatta.

Enligt de sakkunnigas förslag — jämför den uti det föregående å sid. 19—22 meddelade öfversikten — skulle antalet ordinarie läkarbeställningar vid regementen och kårer minskas från 52 till 46 regementsläkare samt från 88 till 51 bataljonsläkare. Minskningen med de 6 regementsläkarbeställningarna skulle drabba de sex mindre kavalleriregementena om 5 skvadroner, under det att minskningen med de 37 bataljonsläkarbeställningarna skulle träffa flertalet infanteriregementen, de två större kavalleriregementena om 10 skvadroner, samtliga trängkårer samt till någon del artilleriet och ingenjörtrupperna.

Vid beräkningen af det oundgängligen erforderliga antalet ordinarie läkare vid regementen och kårer lämna de sakkunniga en jämförande framställning af de militära läkar- och sjukvårdsförhållandena å de orter, där blott ett truppförband är förlagdt, och å de orter, där två eller flera truppförband äro förlagda. Därvid ingå de uti en detaljerad undersökning och utredning af storleken af den i tjänstgöring under olika tider af året varande personalstyrkan, af de militär-medicinska förvaltningsgöromålen och läkarnes expeditionstjänstgöring, omfattningen af de dagligen förekommande bestyren med sjukvården, läkarnas undervisningsskyldighet, ifrågakommande besiktningar m. m. dylikt. I sammanhang därmed tages äfven sjukhusfrågan — till hvilken det blifver tillfälle att längre fram återkomma — under ompröfning och undersökes, i hvad mån dennas ordnande på olika sätt skulle kunna inverka på behofvet af ordinarie läkare vid ensamt förlagdt truppförband och vid två eller flera truppförband, förlagda å en och samma ort. Enligt de sakkunnigas framställning vore läkarnas tjänsteåligganden beträffande förvaltning och expeditionstjänstgöring, undervisningsverksamhet och besiktningar äfvensom i fråga om de dagligen förekommande bestyren med sjukvården, i hvad dessa afsåge sjukvisitationerna och vården af de sjuka, som vore i kvarter eller å sjukrum, i det stora hela enahanda, ehvad truppförbandet vore ensamt förlagdt eller förlagdt tillsammans med andra trupp- Bihang till Bilisd. prof. 1911. 1 Samt. 1 Afd. 81 Höft. 4

Ordinarie läkare vid regementen 0')li kårer.

Infanteriet.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

förband, och detta oberoende af huruvida sjukhusfrågan komme att lösas genom anordnandet af militärafdelningar inom vederbörliga länslasarett eller på annat sätt. Med anledning häraf borde antalet erforderliga ordinarie läkare vid två eller flera å en och samma ort förlagda truppförband beräknas efter samma grunder som vid ensamt förlagdt truppförband.

Hvad angår enskildheterna af de sakkunnigas utredning i förevarande afseende, får jag hänvisa till det af dem afgifna förslaget (sid. 28—54) och i detta sammanhang inskränka mig till att redogöra för resultaten af densamma.

Hvad först anginge det ordinarie antalet läkare vid infanteriregementena, vore en läkare tillräcklig att ombesörja sjukvården vid hvarje sådant regemente under den tid, då endast den fäst anställda personalen jämte eventuellt ett mindre antal icke vapenföra värnpliktiga vore i tjänstgöring.

Däremot vore en ökning af läkarkrafterna erforderlig under tiden för beväringsrekrytskolan. Personalstyrkan uppginge under densamma till omkring 1,000 man. Själfva truppsjukvården, som omfattade de dagliga sjukvisitationerna samt vården af de sjuka å sjukhus och sjukrum, toge dagligen en eller flera timmar i anspråk. Efterbesiktningarna vore mycket kräfvande. Undervisningen i sjukvårdstjänst af volontär- och beväringsrekryter in. fl. samt öfvervakandet af och i vissa afseenden den direkta ledningen af sjukbärarnas utbildning vore förenade med eu afsevärd tidsanvändning. Lade man härtill öfriga åligganden i fråga om undervisning, besiktningar, förvaltnings- och expeditionstjänst in. in., komme man, beträffande antalet erforderliga läkare vid ett ensamt förlagdt infanteriregemente under ifrågavarande tid, till det resultat, att två ordinarie läkare verkligen vore behöfliga. Endast en läkare skulle undervisa tider icke medhinna fullgörandet af samtliga tjänsteåligganden. För öfrigt skulle han blifva så bunden vid sin tjänstgöring, att han icke finge tillfälle att utöfva enskild läkarverksamhet, något som vore ett beaktansvärdt önskningsmål. Då nu dessutom hans tjänstgöring lede — det kunde icke förnekas — af eu viss enformighet, skulle följden blifva, att läkartjänsterna vid infanteriregementena blefve föga eftersökta, och att de sökandes medicinska bildningsnivå och praktiska läkarduglighet icke komme att hållas så högt som vederborde, utan fastmera sjunka. Förbises borde ej heller den synnerligen viktiga omständigheten, att, därest de ordinarie läkarna vid infanteriets truppförband skulle minskas till allenast en vid hvarje regemente, man icke skulle kunna,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 27

icke. .ens närmelsevis, fylla behofvet af fullt utbildade militärläkare vid mobiliseringstillfälle.

Om det sålunda kunde anses vara ådagalagdt, att två läkare vore behöfliga vid ensamt förlagdt infanteriregemente under tiden för den till 5 månader (150 dagar) uppgående beväringsrekrytskolan, syntes detta antal icke vara tillräckligt under regementsöfningarna, då personalstyrkan mer än fördubblades. För en hvar af regementets tre bataljoner vore då — liksom hittills — en läkare erforderlig med hänsyn såväl till sjukvårdens och sjukvårdsutbildningens behöriga ombesörjande, som till öfriga angelägenheter, med hvilka läkarna hade att taga befattning. Regementsöfningarna skulle ju, såsom allmänt vore kändt, i möjligaste mån utgöra en bild af verksamheten på krigsfot.

Fet skulle emellertid icke vara förenadt med nödig omtanke i fråga om sparsamhet med medel att gifva äfven den tredje, allenast under regementsöfningarna tjänstgörande, läkaren ordinarie anställning vid regementet, utan detta behof borde ses till godo genom särskilda åtgärder. Men för öfrigt syntes läkarfrågan, hvad infanteriregementena anginge, bäst och ändamålsenligast lösas på det sätt, att två läkare anställdes på fast stat vid hvarje regemente, under förutsättning dock, att, då endera af dem åtnjöte tjänstledighet utan ansökan (semester), beordrades till inskrifningsförrättning eller inskrifningsrevision, till fältöfning eller taktisk öfning för militärläkare e. d., den andre vore skyldig att upprätthålla samtliga till läkartjänsterna hörande åligganden, så att någon vikarie för deri sålunda tjänstledige eller bortkommenderade vid ifrågavarande tillfällen i regeln icke behöfde ifrågakomma.

Genom en sådan anordning — två ordinarie fast anställda, i ständig tjänstgöring varande läkare vid hvarje infanteriregemente samt en extra läkare under regementsöfningarna — ansåge de sakkunniga, att sjukvården och öfriga med läkarbefattningarna förenade åligganden komme att handhafvas på ett fullt tillfredsställande sätt.

Hvad som nu blifvit sagdt gällde i främsta rummet de infanteriregementen, som vore organiserade på tre bataljoner. Vid de båda fästningsinfanteriregementena — de i resp. Karlskrona och Vaxholm (Rindön) förlagda Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen, hvilka hade blott två bataljoner — vore förhållandena beträffande läkarnas tjänstgöring och sjukvården m. m. alldeles enahanda med motsvarande förhållanden vid de ensamt förlagda infanteriregementena om tre bataljoner, allenast med den skillnad, att den fast anställda styrkan och värnpliktskontingenten vore ungefär en tredjedel mindre. Betraktad i och

28 Kavalleriet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

för sig, syntes emellertid denna omständighet icke böra eller kunna föranleda någon minskning uti antalet erforderliga ordinarie, fast anställda läkare vid ifrågavarande båda regementen. Någon extra läkare under regementsöfningarna borde däremot icke vara behöflig. Belägenheten af regementenas kasernetablissemang kräfde dock, att frågan skärskådades äfven ur andra synpunkter än de i det föregående framställda.

Hvad först vidkomme Karlskrona grenadjärregemente, vore dess kasernetablissemang beläget på ett afstånd af omkring 2 km. från flottans kasernetablissemang. Någon förening af sjukvårdsbestyren t. ex. mellan grenadjärregementet och Karlskrona kustartilleriregemente kunde under sådana förhållanden icke vara lämplig eller tillrådlig — helt och hållet frånsedt anordningens ändamålsenlighet i öfrigt. Däremot syntes det vara möjligt och utan allt för stora olägenheter utförbart att uppdraga åt läkarna vid Karlskrona grenadjärregemente att ombesörja sjukvårdsgöromålen vid det för Karlskrona afsedda fästningsingenjörkompaniet, hvars etablissemang vore endast omkring 1 km. aflägset. Härigenom blefve ock två ordinarie läkare vid grenadjärregementet fullt motiverade.

Beträffande åter Vaxholms grenadjärregemente — hvars kasernetablissemang hade ett sådant läge å Rindön (Brännudden, östra delen af ön), att vid regementet anställda läkare svårligen kunde komma i tillfälle att utöfva någon nämnvärd enskild läkarverksamhet — syntes det önskvärdt, att samverkan i fråga om sjukvården kunde komma till stånd med det i omedelbar närhet liggande Vaxholms kustartilleriregemente. För sådant ändamål vore det, bland annat, lämpligt, att gemensamt sjukhus för båda regementena komme att anordnas, samt att läkarkrafterna vid de båda truppförbanden å Brännudden komme att inskränkas till allenast två, hvaraf en regementsläkare vid Vaxholms grenadjärregemente. Vid detta senare borde extra läkare ifrågakomma i regeln endast under tiden för regementsöfningarna samt under den ordinarie läkarens tjänstledighet utan ansökan (semester). Men då den ordinarie läkaren icke skulle komma att utöfva någon enskild läkarverksamhet, syntes det billigt, att han komme i åtnjutande af något tillägg uti de vanliga aflöningsförmånerna.

Behofvet af läkare vid Norrbottens regemente och Gottlands infanteriregemente behandlades i samband med de i Boden förlagda truppförbanden och Gottlands trupper.

Beträffande antalet ordinarie läkare vid kavalleritrupp förband en om fem skvadroner göra de sakkunniga gällande, att vid dessa truppförband anställda läkares tjänstgöring vore, i fråga om uppsikten och vården af sjukvårdsmateriel samt vidkommande undervisningsverksamheten, mindre omfattande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

än vid infanteriet, beroende, bland annat, på den olika utrustningen af sjukvårdspersonal och sjukvårdsutredning vid ett infanteri- och vid ett kavalleriregemente. Antalet sjukvårdsmanskap utgjorde endast sex man vid ett hav aller iregemente om fem skvadroner, någon utbildning af sjukbärare förekomme icke, ej heller någon fortsatt utbildning af till egentlig sjukvårdstjänst uttagna värnpliktige. I betraktande af dessa förhållanden och storleken af den under olika tider af året i tjänstgöring varande styrkan borde en läkare vara i stånd att utan några afsevärda svårigheter bestrida läkaråliggandena vid ett sådant regemente under hela året med undantag af tiden för regementsöfningarna, under hvilka det syntes behöfligt, att en extra läkare kommenderades till biträde. Under nämnda tid vore det nämligen ofta erforderligt, att en läkare åtföljde truppen under förekommande öfningar i fälttjänst, exercis i terrängen m. in. Då den ordinarie läkaren hade tjänstledighet utan ansökan (semester) eller bortkommenderades, vore gifvetvis vikarie för honom erforderlig.

Vid ett kavalleriregemente om tio skvadroner, där den i tjänstgöring varande styrkan under olika öfningsperioder vore ungefär dubbelt så stor som vid ett fem-skvadronsregemente, syntes upprätthållandet af sjukvården oundgängligen kräfva två ordinarie läkare, men extra läkare kunde icke anses erforderlig under regementsöfningarna, enär, genom befintligheten af två ordinarie läkare, en af dem kunde åtfölja truppen under öfningar i fälttjänst, exercis i terrängen o. d. Vikarie under tjänstledighet utan ansökan (semester) syntes i regeln icke vara behöflig.

Vid ett fält artilleriregemente, liksom ock vid P'o sitionsartiller iregementet vore, enligt hvad de sakkunniga framhålla, läkarnas sjukvårdsåligganden i det närmaste jämförliga med dem vid ett kavalleriregemente om tio skvadroner. Undervisningsskyldigheten vore något mindre än vid ett infanteriregemente. Någon minskning uti det ordinarie antalet läkare vid ifrågavarande regementen kunde dock icke ifrågasättas, utan borde det finnas två läkare vid hvarje fältartilleriregemente äfvensom vid Positionsartilleriregementet.0) Den del af Norrlands artilleriregemente, som vore förlagd i Östersund, behöfde en ordinarie läkare. För den andra delen, som hade sin station i Boden, vore läkare beräknad i samband med behofvet af läkare för garnisonen i Boden. Så vore ock förhållandet med den del af Boden—Karlsborgs artilleriregemente, som hörde till samma garnison, medan den andra delen hade läkare gemensamma med garniso-

*) I sitt slutliga förslag hafva de sakkunniga, på anförda skäl, upptagit blott en läkare vid Positionsartilleriregementet.

Artilleriet.

so

Ingenjör-

trupperna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

nen å Karlsborg. Behofvet af läkare vid Gottlands artillerikår upptoges vid Gottlands trupper.

Vid fältartilleriregementena och positionsartilleriet borde — med undantag för Vendes artilleriregemente, som hade tre batterier mera än öfriga fältartilleriregementen — under repetitionsöfningarna någon extra läkare i regeln icke vara erforderlig, ej ens under de tider, då en del af dessa regementen befunne sig å resp. skjutfält.0) Ej heller vikarie borde behöfva ifrågakomma under endera läkarens tjänstledighet utan ansökan (semester) eller kommendering af kortare varaktighet, såsom till lältöfningar, taktiska öfningar för läkare eller inskrifningsförrättning.

Af ingenjörtrupperna vore Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren förlagda i Stockholm på ett afstånd sins emellan af omkring 1 km. I betraktande af den sistnämnda kårens jämförelsevis ringa personalstyrka hafva de sakkunniga tagit under ompröfning, huruvida icke en ordinarie läkare skulle kunna vara tillräcklig för dessa båda kårer. Sjukvårdsgöromålen vid Svea ingenjörkår vore dock minst lika, om ej mera omfattande än vid ett kavalleriregemente om fem skvadroner. Skulle äfven samma läkare bestrida motsvarande göromål vid Fälttelegrafkåren, skulle desamma — frånsedt den omständigheten att kårerna voro förlagda å sinsemellan så långt skilda platser, att sjukvisitationerna icke lämpligen kunde verkställas gemensamt — ökas med minst 50 procent. Vid bedömandet af denna fråga borde äfven beaktas, att Svea ingenjörkår hade med en stor del af styrkan omkring två månaders öfningar å Laxön, under hvilken tid läkarvård därstädes vore erforderlig, samt att denna kår såväl som Fälttelegrafkåren hade större öfningsmarscher. Flinnes endast en gemensam läkare, skulle beordrandet af extra läkare vara erforderligt i ganska stor utsträckning. Med två ordinarie läkare, däraf en regementsläkare, afsedda för truppförbanden i fråga, skulle åter extra läkarkommendering väsentligen kunna inskränkas, dock endast under den förutsättningen att, då den ene läkaren vore kommenderad med sin kår eller del däraf utanför förläggningsorten, den andre skulle vara skyldig att, förutom vid egen kår, bestrida sjukvårdstjänsten vid den hemmavarande styrkan. På grund af dessa skäl funno de sakkunniga det nödvändigt att för ifrågavarande båda kårer hafva två ordinarie läkare.

Behofvet af ordinarie läkare vid Göta ingenjörkår och Bodens in-

*) I sitt slutliga förslag hafva de sakkunniga, på anförda skäl, framhållit, att extra läkare vore behöflig såväl vid den i Östersund förlagda delen af Norrlands artilleriregemente som ock vid Positionsartilleriregementet, sedan vid detta senare blott en ordinarie läkare befunnits erforderlig.

31 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

g euj ärbar hade af de sakkunniga beräknats i samband med motsvarande behof å Karlsborg och i Boden.

Sjukvården vid det för Karlskrona afsedda fästningsingenjörkompaniet borde, enligt hvad som redan blifvit framhållet, tillhöra läkarna vid Karlskrona grenadjärregemente och ingå bland deras tjänsteåligganden.

För det för Vaxholm och Oscar-Fredriksborg afsedda fästningsingenjörkompaniet, hvars kasernetablissemang vore beläget på ett afstånd af ungefär 1 km. från Vaxholmsfortet, kunde, enligt de sakkunnigas mening, särskild läkare näppeligen ifrågasättas, utan sjukvården vid detsamma syntes böra ombesörjas, efter aftal och mot viss ersättning, af marinläkaren å Vaxholmsfortet eller af i Vaxholm bosatt, kustartilleriet icke tillhörande läkare.

I fråga om antalet ordinarie läkare vid trängtruppförbanden fram- Trängtmp hålla de sakkunniga, att, om man toge allenast styrkeförhållandena i be- perna' traktande, utan tvifvel en läkare vid hvarje trängkår skulle pröfvas vara nog under vanliga förhållanden, med vikarie under dennes frånvaro. Men läkarnas vid trängkårerna undervisningsskyldighet vore mera omfattande än vid infanteriet, och gällde detta hufvudsakligast utbildningen dels af sjukvårdskompaniets fast anställda manskapspersonal, för hvilken årligen anordnades rekrytskolor, korpralskola och eventuellt sergeantskola, dels af samma kompanis värnpliktiga, såväl sjukbärare som ock till egentlig sjukvårdstjänst uttagna, hvilka senare, innan de beordrades till sjukhusutbildning vid infanteriregementen, under ungefär halfva tiden af beväringsrekrytskolan erhölle förberedande utbildning vid vederbörlig trängkår.

Toge man nödig hänsyn till dessa undervisningsåligganden, deras art och omfattning, måste man ovillkorligen komma till den uppfattning, att det nuvarande antalet läkare vid en trängkår kunde minskas till tua, men att det under inga förhållanden kunde nedsättas till en. Dock syntes det, som om extra läkare, utom under repetitionsöfningar, icke skulle vara erforderlig, liksom ej heller vikarie under enderas bortovaro å förekommande kortare kommenderingar eller tjänstledighet utan ansökan (semester).

Hvad slutligen vidkomme de truppförband, som vore förlagda å Karlsborg, i Boden och å Gottland, hade de sakkunniga särskild! tagit i öfvervägande, huru antalet ordinarie läkare vid desamma borde beräknas.

o

A Karlsborg, hvars garnison utgjordes af en del af Boden-Karls- Garnisonen borgs artilleriregemente samt Gröta ingenjörkår, funnes för närvarande två Karlsboroläkare, häraf en regementsläkare. I detta antal syntes icke någon ändring böra ifrågasättas. Då ett särskild! garnisonssjukhus funnes å Karls-

32 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

borg, skulle det icke vara möjligt för endast en läkare att ombesörja sjukvården därstädes, utan det nuvarande antalet vore oundgängligen erforderligt.

i Boden för- Boden vore förläggningsort för Norrbottens regmente, delar af Norrlagda trupp- }an(js artilleriregemente och af Boden-Karlsborgs artilleriregemente samt b’ Bodens ingenjörkår. Enligt de grunder, som de sakkunniga i allmänhet

tillämpat vid beräkning af antalet ordinarie läkare vid trupp förbanden, skulle antalet sådana läkare i Boden utgöra fem. Inom detta samhälle vore emellertid, enligt de sakkunnigas mening, tillfällena till enskild läkarverksamhet synnerligen knappa, och i betraktande häraf kunde det måhända blifva svårt att hålla dessa fem läkarbeställningar fulltaliga, därest icke innehafvarna tillerkändes högre aflöningsförmåner än sina kamrater å andra orter. Skedde så, syntes man med fog kunna ifrågasätta, att antalet ordinarie militärläkare i Boden skulle bestämmas till allenast fyra, häraf två regementsläkare och två bataljonsläkare, med för dem utsträckt tjänstgöringsskyldighet. Af ifrågavarande fyra läkare skulle förslagsvis en regementsläkare vara fästningsläkare (garnisonsläkare) vid kommendantskapet i Boden och tillika chefläkare för dess garnisonssjukhus, en regementsläkare och en bataljonsläkare bestrida sjukvården vid Norrbottens regemente och Norrlands artilleriregemente samt en bataljonsläkare vid Boden-Karlsborgs artilleriregemente och Bodens ingenjörkår. Norrbottens regementes och Norrlands artilleriregementes kasernetablissemang vore belägna omedelbart invid hvarandra. Afståndet mellan Boden- Karlsborgs artilleriregementes och Bodens ingenjörkårs kasernetablissemang vore omkring 1 km. Under tiden för regementsöfningarna vid Norrbottens regemente äfvensom vid vissa andra tillfällen syntes beordrandet af extra läkare (vikarie) blifva nödvändigt. De vid truppförbanden i Boden tjänstgörande läkarna skulle äfven vara pliktiga att i tur tjänstgöra vid garnisonssjukhuset.

Gottiands Beträffande antalet ordinarie läkare vid Gottlands trupper (Gottlands

trupper infanteriregemente och Gottlands artillerikår), skulle det måhända — }7ttra de sakkunniga —, i betraktande häraf att artillerikåren vore jämförelsevis liten, kunna sättas i fråga att för dessa trupper beräkna endast två sådana läkare. Afståndet mellan kasernetablissemangen utgjorde emellertid omkring 2 km., och artillerikåren vore otvifvelaktigt i behof af egen läkare. Däremot skulle icke någon särskild läkare erfordras vid militärbefälhafvarskapet å Gottland, alldenstund den till tjänsterangen främste bland läkarna vid Gottlands trupper syntes böra bestrida de

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

göromål i fråga om ordnandet af sjukvårdsangelägenheterna i allmänhet vid landtförsvaret å Gottland, som handlades vid nämnda militärbefälhafvarskap.

Sammanfattar man de sakkunnigas ursprungliga förslag angående antalet ordinarie läkarbeställningar vid arméns regementen och kårer, gestaltar det sig sålunda:

Vid hvarje infanteriregemente om tre bataljoner — utom Norrbottens regemente och Gottlands infanteriregemente (se nedan) — äfvensom vid Karlskrona grenadjärregemente: 1 regementsläkare och 1 bataljonsläkare, med skyldighet för läkarna vid sistnämnda regemente att upprätthålla sjukvården vid det för Karlskrona afsedda fästningsingenjörkompaniet. Vid Vaxholms grenadjärregemente: 1 regementsläkare under förutsättning af gemensam sjukvård med den i närheten förlagda delen af kustartilleriet, eljest dessutom 1 bataljonsläkare.

Vid hvarje kavalleriregemente om fem skvadroner: 1 bataljonsläkare, och vid regemente om tio skvadroner: 1 regementsläkare och 1 bataljonsläkare.

Vid hvarje fältartilleriregernente, utom Norrlands artilleriregemente, äfvensom vid P'o sitionsartiUer iregementet: 1 regementsläkare och 1 bataljonsläkare (se noten å sid. 29). Vid Norrlands artilleriregementes i Östersund förlagda del: 1 regementsläkare.

För Svea ingenjörkår och Fälttelegraf kuren 1 regementsläkare och

1 bataljonsläkare, med skyldighet för de båda läkarna att, då endera är med vederbörlig kår eller del häraf beordrad till tjänstgöring utanför förläggningsorten, utan särskild ersättning upprätthålla sjukvården vid den hemmavarande styrkan af samma kår. För det för Vaxholm och Oscar-Fredriksborg afsedda fästningsingenjörkompaniet: aftal med i Vaxholm bosatt läkare.

Vid hvarje tv ängkär: 1 regementsläkare och 1 bataljonsläkare.

För de å Karlsborg förlagda truppförbanden, en bataljon af Boden- Karlsborgs artilleriregemente och Göta ingenjörkår, äfvensom för härvarande garnisonssjukhus: 1 regementsläkare och 1 bataljonsläkare.

För de i Boden förlagda trupp förbanden, Norrbottens regemente, del af Norrlands artilleriregemente, en bataljon af Boden-Karlsborgs artilleriregemente och Bodens ingenjörkår, äfvensom för härvarande garnisonssjukhus och bestridandet af tjänsten såsom fästnings-(gamisons-)te/care;

2 regementsläkare och 2 bataljonsläkare.

För Gottlands trupper och deras sjukhus äfvensom för bestridandet af tjänsten såsom läkare vid militärbefälhafvarskapet å Gottland: 1 regementsläkare och 2 bataljonsläkare.

Bihang till BiJcsd. prof. 1911. 1 Samt. 1 Afd. 81 Höft. 5

Samman-

fattning.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Extra bataljonsläkare.

Inalles vid arméns regementen och kårer: 46 regementsläkare och 51 bataljonsläkare.

Sammanställer man beträffande de orter, där två eller flera truppförband äro förlagda, det antal ordinarie militärläkarbeställningar, som finnas enligt 1901 års härordning, med motsvarande antal enligt de sakkunnigas förslag, får jämförelsen det utseende, som nedanstående tabell utvisar.

3. Extra bataljonsläkare, värnpliktiga läkare och läkare i reserven.

Förutom de ordinarie läkarna vid armén borde, för sjukvårdens bestridande under vissa tider och vid vissa tjänstförrättningar äfvensom för tillgodoseendet af behofvet af läkare vid mobilisering m. m., enligt hvad de sakkunniga föreslagit, finnas extra bataljonsläkare, värnpliktiga läkare och läkare i reserven.

Hvad först angår de extra bataljonsläkarna, framhålla de sakkunniga, att genom den föreslagna minskningen af antalet ordinarie läkare

Kungl. Matris Nåd. Proposition Nr 126.

vid arméns truppförband komme ett ökadt behof af extra läkare att inträda under vissa tidsperioder, såsom under regementsöfningarna vid flertalet infanteri- och kavalleriregementen, vid Yendes artilleriregemente, vid samtliga trängkårer o. s. v., under tiden för de årliga inskrifningsförrättningarna, för tjänstgöring såsom vikarier under tjänstledighet utan ansökan (semester) o. d. Äfvenså blefve extra läkare understundom behöfliga vid uppstående vakanser, intill dess ledigvarande läkarbeställningar hunne att i behörig ordning tillsättas.

Det antal extra läkare (extra bataljonsläkare), som vore erforderligt för att stärka läkar krafterna under regementsöfningarna, vore ganska svårt att på siffran kunna angifva, men syntes kunna beräknas på följande sätt.

1. Vid samtliga infanteriregementen — utom för Karlskrona gren adjärregemente, Norrbottens regemente (se nedan Dodens trupper) och Gottlands infanteriregemente (se nedan Gottlands trupper) — så-

ledes vid 25 regementen, 1 läkare vid hvarje regemente...... 25.

2. Vid samtliga fem-skvadronsregementen, i läkare vid hvarje

regemente............................................................................................... 6.

3. Vid Vendes artilleriregemente ............................................................... 1.

4. För Svea ingenjörkår och Fälttelegraf kåren....................................... 1.

5. Vid samtliga trängkårer, 1 läkare vid hvarje kår ....................... 6.

6. För Bodens trupper ................................................................................... 2.

7. För Gottlands trupper ............................................................................ 1.

Tillsammans 42.

Bestämdes de extra bataljonsläkarnas tjänstgöringsskyldighet till högst 60 dagar hvarje år — ökad tjänstgöring syntes böra bero af frivilligt åtagande —, borde nyss beräknade antal 42 äfven vara tillräckligt för att under vanliga förhållanden bestrida erforderliga vikariat eller utfylla behofvet af militärläkare under inskrifningsförrättningarna. Komme inskrifningsförrättningarna att sammanfalla med början af beväringsrekrytskolorna vid infanteriet, uppstode dock ett ökadt behof af extra bataljonsläkare.

Antalet 42 extra bataljonsläkare vore dock icke tillräckligt för att äfven upprätthålla tjänsten under de ordinarie läkarnas tjänstledighet utan ansökan (semester) vid de truppförband, som hade endast en läkare. Toge man äfven i betraktande erforderliga vikariat, kräfdes ytterligare 30 extra bataljonsläkare, och skulle således det sammanlagda antalet sådana läkare utgöra 72. Detta vore emellertid ganska betydande. Ge-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Värnpliktiga

läkare.

nom att i vissa fall anlita bataljonsläkare i reserven och i nödfall värnpliktiga läkare skulle man kunna nedsätta detsamma till 60.

De extra bataljonsläkarnas tjänstgöringsskyldighet ansågs af de sakkunniga böra bestämmas till 60 dagar, hvilken tid motsvarade antingen tiden för regementsöfningar, inskrifningsförrättningar och kortare vikariat, eller ock tiden för sådana kortare vikariat och vikariat under tjänstledighet utan ansökan (semester). Det vore antagligt, att praktiserande civila läkare skulle, under förutsättning af skälig godtgörelse, kunna ordna sin enskilda läkarverksamhet på det sätt, att de utan alltför störa svårigheter kunde under högst 60 dagar hvarje år ägna sig äfven åt militärläkartjänstgöring. Med genomförandet af extra-bataljonsläkarorganisationen skulle fältlakar stipendiatinrättning en försvinna.

För fyllandet af behofvet af läkare vid armén vid mobilisering eller på krigsfot borde — framhålla de sakkunniga — de vapenföra värnpliktiga studerandena erhålla en med hänsyn därtill lämpad utbildning, dels af rent militär natur, dels omedelbart afseende deras verksamhet såsom militärläkare. Den rent militära utbildningen syntes af många skäl böra ske vid infanteriet, arméns hufvudtruppslag. Dels komme de värnpliktiga läkarna under krig till väsentlig del till användning vid infanteriet, dels vunne de vid detsamma största förtrogenheten med förhållandena i fält, alldenstund infanteriet vore det talrikaste och mångsidigaste truppslaget. Man kunde också säga, att i vissa afseenden, såsom under marscher, förflyttningar i terrängen o. s. v., vore tjänsten vid infanteriet mera ansträngande och kräfvande än vid andra truppslag. Därtill komme, att infanteriet, som både större sjukvårdsformationer och mera sjukvårdsmateriel än kavalleriet och artilleriet, erbjöde bättre tillfälle till förberedande utbildning i fråga om sjukvårdsväsendets vid armén organisation.

Enligt 1901 års härordning omfattade de värnpliktigas utbildning vid infanteriet en tid af 240 dagar, fördelade uti eu beväringsrekrytskola om 150 dagar och tre repetitions-(regements-)öfningar, hvardera om 30 dagar. Beväringsrekrytskolan för de vapenföra medicine studerandena syntes i allmänhet sedt böra vara anslagen till militär utbildning. Dennas ändamål vore att, så långt tiden medgåfve, bibringa den blifvande värnpliktige läkaren rekryt- och underbefälsutbildning äfvensom erforderlig kännedom om arméns organisation och sjuk vårdsformationernas indelning och sammansättning samt om den vid infanteriregementena befintliga sjukvårdsmaterielen. Den tid åter, som motsvarade de tre r ep etitionsöfning ärna eller 90 dagar, borde användas för utbildning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

uti militäiiäkargöromål och militärläkaråligganden samt omfatta en railitärläkarkurs om 2 månader (60 dagar) vid garnisonssjukhuset i Stockholm och en därtill, helst uti en följd, sig slutande tjänstgöring såsom läkare under en repetitionsöfning (30 dagar) vid infanteriet eller trängen.

Denna militärläkarkurs borde vara af samma natur som den nuvarande kursen och meddela undervisning i de ämnen, som vore upptagna i planen för densamma, med tillägg af undervisning rörande arméns förvaltning. Kursen skulle dock genomgås först efter slutad klinisk tjänstgöring i medicin och kirurgi vid Serafimerlasarettet.

Tiden för ifrågavarande kurs, liksom ock tiden för de värnpliktige läkarnas utbildning i allmänhet, vore mycket kort, hvarför det vore önskvärdt, att densamma komme att ökas. Detta spörsmål sammanhängde emellertid med frågan om utsträckningen af öfriga studerandes värnpliktsutbildning, hvilken fråga läge utom omfånget för de sakkunnigas utredning. Komme de vapenföra medicine studerandenas utbildning i fredstid att förlängas, borde den sålunda ökade tiden tillgodokomma i främsta rummet kursen för värnpliktiga läkare, som helst borde omfatta en tid af tre månader, vidare den första värnpliktstjänstgöringen, hvar] ämte det vore synnerligt önskvärdt, att värnpliktsläkaraspiranten finge såsom biträdande läkare deltaga uti en inskrifningsförrättning.

Enligt gällande värnpliktslag tillhörde de värnpliktiga medicine studerandena, som under minst två år varit inskrift^ vid universitet eller Karolinska institutet, beväringens första uppbåd under hela sin tjänstetid i beväringen. Detta kvarstående i första uppbådet borde, för att öka tillgången på läkarkrafter för arméns behof vid mobilisering, utsträckas till hela deras värnpliktstid, synnerligast som arméns sjukvård i krig droge största nyttan af de läkare i värnpliktsåldern, som vore mellan 32 och 40 år.

Äfven de icke vapenföra medicine studerandena borde, liksom för närvarande vore förhållandet, äfven tagas i anspråk för att biträda vid sjukvårdens ombesörjande vid armén samt med hänsyn därtill utbildas under fredstid. Någon principiell ändring uti de i detta afseende utfärdade föreskrifterna syntes icke vara erforderlig, utan gällde det endast att i mån af den ökade tjänstgöringstiden i fredstid bygga på den redan lagda grunden. Sålunda borde den icke vapenföre medicine studeranden erhålla dels en rent militär utbildning, omfattande praktisk och teoretisk undervisning i fråga om soldatens skyldigheter in. in., äfvensom, om så vore lämpligt, gymnastik och exercis, dels fackutbildning genom att tillhandagå vederbörande läkare vid sjukvårds- och ex-

Läkare i reserven.

Ordinarie

läkare.

38 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 120.

peditionstjänsten, genom att biträda vid sjukbärares och sjukvårdares utbildning samt genom att genomgå den för vapenföra medicine studerande föreslagna kursen för värnpliktiga läkare.

I fråga om de vid armén anställda läkare, som afgått från beställning på stat med rätt till fyllnadspension och sålunda vore skyldiga att inträda i fältläJcarkärens reserv, äfvensom beträffande de läkare, som afginge utan rätt till sådan, pension, men kunde vinna inträde i nämnda reserv, ifrågasätta de sakkunniga icke några ändrade föreskrifter. De förra skulle sålunda kvarstå i reserven, fördelningsläkare, regementsläkare och bataljonsläkare intill fyllda 65 år, öfverfältläkaren intill fyllda 70 år, med tjänstgöringsskyldighet vid mobilisering och i krig äfvensom vid sådan öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning af beväringens andra uppbåd och landstormen kunde blifva anbefalld. De senare skulle hafva samma tjänstgöringsskyldighet samt dessutom intill utgången af det kalenderår, då de uppnådde 40 års ålder, vara pliktiga att tjänstgöra under regementsöfningar minst hvart tredje år, hvilken tjänstgöring dock borde kunna utbytas mot annan lika lång kommendering.

Inträde utan föregående militärläkaranställning såsom bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv borde stå Öppet för hvarje värnpliktig läkare, som aflagt medicine licentiatexamen, och mot hvilkens utnämning till sådan läkare icke någon grundad anmärkning kunde göras. Tjänstgöringsskyldigheten borde vara densamma, som angifvits för bataljonsläkare, som från beställning på stat utan rätt till fyllnadspension vunnit inträde i reserven.

4. Läkarnas vid armén anställning och befordran. Kurser för

militärläkare.

Beträffande kompetensvillkoren för anställning och befordran såsom ordinarie läkare vid armén anse de sakkunniga, att i vissa afseenden nu gällande bestämmelser borde ändras. Villkoren skulle blifva:

För ordinarie bataljonsläkarbeställning:

att hafva fullgjort den för vapenföra medicine studerande i värnpliktslagen föreskrifna tjänstgöring (den för värnpliktiga läkare föreskrifna utbildning);

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att hafva afiagt medicine licentiatexamen;

. hafva tjänstgjort vid inskrifningsförrättning, därest sådan tjänstgöring icke skulle ingå i värnpliktsutbildningen;

att hafva tjänstgjort minst sex månader såsom underläkare vid större sjukhus (länslasarett) eller hafva fullgjort annan däremot svarande behörigen föreskrifven tjänstgöring; samt

att vid ansökningstidens utgång icke hafva öfverskridit trettiotredje lefnadsåret, med mindre sökanden förut innehaft läkartjänst under så lång tid, att han vid fyllda femtioåtta år kunde räkna tjugufem till pension och fyllnadspension berättigande tjänstår (nedsättningen af tjänståren från 30 till 25 motiverad därmed, att då utnämningen till ordinarie bataljonsläkare ofta nog icke skedde förr än vid 33—34 års ålder, skulle bataljonsläkare med krafvet på 30 tjänstår komma att kvarstå i tjänst till 63 år, hvilket syntes hvarken ändamålsenligt eller önskvärdt).

För regementsläkarbeställning:

att i minst tre år hafva haft anställning såsom ordinarie bataljonsläkare vid armén; samt

att med godkända prof hafva genomgått för bataljonsläkare särskildt föreskrifven tjänst (kurs för bataljonsläkare).

För för delningsläkarbeställning äfvensom för fältläkarbeställningen vid arvi <farv ältning ens sjukvårdsstyrelse:

ati- vara regementsläkare eller kompetent till regementsläkartjänst.

Liksom hittills borde samtliga ordinarie bataljons- och regementsläkai bes fällningar tillsättas ejter ansökan. Däremot borde de nva fördelningsläkarbeställningarna och fältläkarbeställningen vid sjukvårdsstvrelsen tillsättas utan föregående ansökan. Vid bedömande af kompetensen till regements- och fördelnmgsläkarbeställningarna borde särskild hänsyn tagas till utom den ordinarie tjänstgöringen ådagalagda prof på duglighet och intresse för militärläkarens kall och verksamhet samt för de med dessa tjänster förenade speciella uppgifter.

Vid uppförande af sökande på underdånigt förslag till reqementsläkarbeställning borde afseende lästas, förutom vid tjänstålder såsom läkare . vid armén enligt gällande bestämmelser om rätt till tjänstårsbeiåkning, vid det sätt, hvarpå föregående tjänstgöring blifvit bestridd, vid läkarverksamhet a större sjukhus, vid förtjänstfull författarverksamhet inom militärmedicmens och samtetstaktikens område, äfvensom vid sådana tillfälliga uppdrag som utländska studieresor i militärmedicinskt syfte, tjänstgöring i utländska arméer m. m. dylikt.

40 Extra bataljonsläkare.

Värnpliktiga läkare och läkare i reserven.

Kurser för militärläkare.

Kung}. Maj.is Nåd. Proposition Nr ISO.

Vid upprättande af underdånigt förslag till fördelningsläkarbeställning skulle särskild! afseende fästas vid ådagalagda, kunskaper och insikter på militär hygienens, den militärmedicinska förvaltningens och sanitetstaktikens områden äfvensom vid förmågan att utöfva befäl.

Vid uppgörande af förslag till fältskär beställning en vid sjukvårdsstyrelsen skulle särskild! afseende fästas vid ådagalagda kunskaper och insikter uti militärförvaltningen, särskild! den militärmedicinska, äfvensom uti frågor, som rörde sjukvårdsmateriel, sjukhusutrustning m. m. dylikt.

Af hvad som nu blifvit sagdt torde framgå, att de ordinarie läkarbeställningarna liksom hittills skulle vara uppförda å truppförbandens m. fl. stater. De sakkunniga hafva nämligen ansett, att det icke skulle vara lämpligt eller praktiskt möjligt att sammanföra dessa beställningar å en gemensam stat för fältläkarkåren. Befordringarna skulle nämligen i sådant fall ske till viss läkarbeställning inom kåren, hvarefter särskild placering skulle äga ruin för bestridandet af befattning vid visst truppförband O. S. V.

För att kunna utnämnas till extra bataljonsläkare skulle, enligt de sakkunnigas förslag, fordras samma kompetensvillkor som för ordinarie bataljonsläkarbeställning, utom hvad anginge åldern vid ansökningstidens utgång.

För de sakkunnigas förslag angående erhållandet af värnpliktiga läkare och inträdet uti fältläkarkårens reserv är redogörelse redan lämnad uti det föregående (sid. 36—38).

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det anordnas två särskilda militär läkar hur ser, nämligen kurs för värnpliktiga läkare och kurs för batalj onsläkare.

Kursen för värnpliktiga läkare skulle genomgås först efter slutad klinisk tjänstgöring i medicin och kirurgi vid Serafimerlasarettet samt omfatta undervisning i militär hälsovård, kirurgisk operationskurs, ögonundersökningar, öronundersökningar, militärmedicinsk förvaltning, sanitetstaktik och ridning. Kursen skulle pågå under en tid af 2 månader och vara förlagd till garnisonssjukhuset i Stockholm.

Kursen för bataljonsläkare skulle omfatta militär hälsovård, krigskirurgi, militärmedicinsk förvaltning, sanitetstaktik och ridning. Kursen borde vara obligatorisk för samtliga bataljonsläkare, och till densamma skulle äfven extra bataljonsläkare kunna kommenderas. I regeln borde

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

den anordnas hvart annat år och omfatta en tid af omkring 2 månader. De prof, som skulle afläggas, syntes böra vara praktiska eller skriftliga, men icke erhålla form af muntlig examen.

5. Aflöningsförmåner.

De sakkunniga hafva ansett, att de nuvarande aflöningsformerna för de ordinarie läkarna borde bibehållas, men aflöningsbeloppen höjas. Den föreslagna organisationen innebure nämligen en mycket afsevärd minskning af de ordinarie läkarbeställningarna och såsom följd däraf ökade göromål för läkarna. Bataljonsläkare med lägre aflöning (yngre bataljonsläkare) hade nu endast löjtnants af andra klassen aflöningsförmåner, hvilka, sammanlagdt (lön, dagaflöning samt inkvarterings- och servisbidrag) utgjorde, under förutsättning af ständig tjänstgöring, 2,415—2,515 kronor. Detta belopp måste anses såsom alldeles för ringa, i synnerhet om man toge i betraktande, att utnämningen till bataljonsläkare icke skedde förrän vid 33—34 års ålder efter en lång föregående studietid, som ofta nog icke hade ägt rum utan skuldsättning. Bataljonsläkare med högre aflöning (äldre bataljonsläkare), hvilken aflöning icke uppnåddes förrän i medeltal omkring 6 år senare, uppbure i aflöningsförmåner, under enahanda förutsättning, sammanlagdt 4,260— 4,360 kronor, det ville med andra ord säga, att de i aflöningsafseende vore likställda med kaptener af andra klass. Äfven denna aflöning syntes vara otillräcklig, och detsamma kunde äfven sägas om regementeläkarna, som hade endast kaptens af första klassen lön, men majors dagaflöning samt inkvarterings- och servisbidrag, tillsammans 5,825— 6,225 kronor. Den ålder, vid hvilken befordran till regementsläkare på stat ägde rum, vore i medeltal 45 år. Fördelning släkarna hade, förutom sina aflöningsförmåner såsom regementsläkare, ett årligt arfvode om 1,000 kronor.

Det ville synas, som om aflöningsförmånerna för ifrågavarande lä- , kåre blefve skäliga och tillfredsställande, om i aflöningshänseende fördelningsläkare likställdes med öfverstelöjtnant, regementsläkare med major, äldre bataljonsläkare med kapten af första klassen och yngre bataljonsläkare med kapten af andra klassen. För de äldre bataljonsläkarna skulle dock icke kaptens af första klassen lön uppföras uti vederbörliga stater, utan endast kaptens af andra klassen. Skillnaden skulle, i öfverensstämmelse med hvad för närvarande vore händelsen, utgå såsom lönetillägg från särskildt statsanslag.

Bihang till Bikscl. prut. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 81 Haft.

Ordinarie

läkare.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Enligt det nu sagda skulle således aflöningsförmånerna för de ordinarie truppförbandsläkarna, utom för dem i Stockholm och Göteborg, i allmänhet blifva följande:

För yngre bataljonsläkare:

Lön ......................................................

Dagaflöning i 365 dagar å 4 kr. Inkvarterings- och servisbidrag...

För äldre bataljonsläkare:

Lön .....................................................

Tillägg i lön ....................................

Dagaflöning i 365 dagar å 4 kr. Inkvarterings- och servisbidrag...

För regementsläkare:

Lön ....................................................

Dagaflöning i 365 dagar å 5 kr. Inkvarterings- och servisbidrag...

För för delning släkare:

Lön ....................................................

Dagaflöning i 365 dagar å 5 kr. Inkvarterings- och servisbidrag...

2,400 kr.

1,460 ))

400 » 4,260 kr.

2,400 kr.

1,000 »

1,460 »

400 » 5,260 kr.

4,000 kr.

1,825 »

600 » 6,425 kr.

4,500 kr.

1,825 »

600 6,925 kr.

I Stockholm och Göteborg skulle, till följd af det för dessa orter utgående högre inkvarterings- och servisbidraget, ifrågavarande aflöningsförmåner belöpa sig till:

För yngre bataljonsläkare................................. 4,360 kr.

>> äldre » ................................. 5,360 .»

)> regementsläkare ........................................ 6,825 »

)> fördelningsläkare.......................................... 7,325 x

De ordinarie läkarna skulle vara ständigt tjänstgörande uti sina befattningar, som svarade mot deras beställningar. Vissa läkare skulle, enligt hvad som blifvit sagd! i det föregående, dessutom bestrida särskilda åligganden, såsom läkarna vid Karlskrona grenadjärregemente, å

Jjtungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

43 Karlsborg, i Boden och de vid Gottlands trupper samt de för Svea ingenjörkår och. Fälttelegrafkåren afsedda (se sid. 28—32), hvarjämte de läkare, som tillhörde de i Sköfde förlagda truppförbanden, nämligen Skaraborgs regemente, Lifregementets husarer och Göta trängkår, skulle vara skyldiga att utan särskild ersättning tjänstgöra å därvarande garnisonssjukhus.

Beträffande den frågan, i hvad man ordinarie läkare vid armén skulle vara skyldig att utan särskild ersättning tjänstgöra vid annat än eget truppförband, hafva de sakkunniga framhållit såsom själfklart, att ifrågavarande läkare icke utan ersättning kunde kommenderas utanför egen förläggningsort. Hvad åter anginge tjänstgöring vid annat truppförband inom egen förläggningsort, borde sådan kunna af hemmavarande läkare utan särskild ersättning fullgöras vid de mindre styrkor, som vore kvarlämnade i kasernetablissemangen under fälttjänstöfningar, hvilka påginge två eller flera dagar. Men i öfrig! syntes det icke vara lämpligt eller rättvist att utan särskild ersättning beordra läkare vid ett truppförband att upprätthålla läkartjänsten vid ett annat. Om däremot militärskola, utbildningskurs, mindre afdelningar eller enskilda personer vore förlagda till ett truppförband, borde dettas läkare under vanliga förhållanden utan ersättning bestrida deras sjukvård. Skulle därtill komma mera afsevärd undervisningsskyldighet, borde ersättning beredas till det belopp, som i hvarje särskild! fall pröfvades skäligt.

Vissa läkare borde, enligt de sakkunnigas förslag, tillerkännas ökade aflöningsförmåner med anledning däraf, att de på grund af de ringa tillfällena till enskild läkarverksamhet kunde åläggas ökade göromål. Dessa läkare vore regementsläkaren vid Vaxholms grenadjärregemente samt läkarna vid kommendantskapet i Boden, eller två regementsläkare och två bataljonsläkare. Den ökade ersättning, som sålunda skulle tilldelas ifrågavarande fem läkare, syntes lämpligen böra utgå i form af arfvode samt arfvodesbeloppet skäligen bestämmas till 1,000 kronor för en hvar af dem. Detta arfvode vore icke att betrakta såsom ett ortstillägg, utan såsom särskild godtgörelse för ökade skyldigheter och göromål. Skulle ortstillägg tillerkännas officers- och underofficerskårerna i Boden, borde gifvetvis denna förmån tillgodokomma äfven där stationerade militärläkare.

Ersättningen till de extra bataljonsläkarna, anse de sakkunniga, borde utgå i form af lön med ett ålderstillägg efter fem års och ytterligare ett dylikt efter tio års väl vitsordad tjänstgöring samt dagtraktamente under det antal dagar, då extra läkaren vore inbeordrad till tjänstgö-

Arfvode till vissa ordinarie läkare.

Extra bataljonsläkare.

Läkare i reserven.

' 44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126,

ring. Lönen syntes lämpligen höra bestämmas till samma belopp, som vore bestämdt för marinläkare af andra graden eller 1,500 kronor, hvardera ålderstillägget till 300 kronor samt dagtraktamentet till 8 kronor vid tjänstgöring utanför egen bostadsort, eljest till 4 kronor. Dessa aflöningsbelopp vore så afvägda och beräknade, att de borde kunna förmå praktiserande civila läkare till ifrågavarande anställning, och det sålunda skulle blifva möjligt att rekrytera den erforderliga extra läkarpersonalen, men å andra sidan kunde beloppen visserligen icke anses för högt tilltagna. De vore ock föreslagna under den förutsättningen, att extra bataljonsläkare, som uppnådde för pensionering af bataljonsläkare nu föreskrift^ tjänst- och lefnadsår, skulle komma i åtnjutande af pension enligt vanliga grunder. Därigenom skulle utsikten, att ifrågavarande extra bataljonsläkare komme att under en lång tid kvarstanna i tjänst, väsentligen ökas.

livad slutligen anginge de aflönings- och pensionsförmåner, som skulle tillkomma personalen i fältläkarkårens reserv, borde de, enligt hvad de sakkunniga framhålla, såsom nu vore fallet, fortfarande utgå efter samma grunder, som gällde för officerare i reserven. Det ville med andra ord säga, att de läkare, som omedelbart, utan föregående fast anställning vid armén, vunnit inträde i reserven, skulle vid sin första utnämning erhålla eJciperingshjälp med 500 kronor samt under färd i och tjänstgöring vid trupp lön och dagaflöning samt äfven dagtraktamente i de fall, då sådant traktamente utginge, med samma belopp, som yngre ordinarie bataljonsläkare ägde åtnjuta vid liknande tjänstgöringstillfällen. Till den, som tillträdt pension, skulle dock icke lön utgå. Lön beräknades för dag med 1 »os af årsbeloppet. Efter uppnådda 55 års ålder skulle sådan läkare, som nu afsåges, erhålla en pension om 300 kronor, så vida han uppfyllt öfriga därför stadgade villkor. Till de läkare, som utan rätt till fyllnadspension afgått frän beställning på stat och inträdt i reserven, skulle utgå nyss anförda förmåner, med undantag af ekiperingshjälp. De läkare, som erhållit afsked med fyllnadspension, skulle under färd i och tjänstgöring vid trupp åtnjuta dagaflöning samt, där sådant utginge, dagtraktamente enligt innehafvande grad.

6. Kostnader.

Kostnaderna för den af de sakkunniga föreslagna organisationen af fältläkarkåren, däri inbegripna kostnaderna för militärläkares undervis-

Kungl. Majris Nåd. Proposition Nr 126.

ning, hafva af dem beräknats till 771,845 kronor. Motsvarande kostnader enligt nuvarande organisation uppginge till 689,125 kronor. Kostnadsökningen skulle sålunda komma att uppgå till 82,720 kronor. Till densamma borde emellertid läggas den ersättning, som komme att utgå för ombesörjandet af sjukvården vid fästningsingenjörkompaniet i Vaxholm. Skulle en bataljonsläkare behöfva tillkomma vid Vaxholms grenadjärregemente, komme utgiftsbeloppet att ökas med eu bataljonsläkares aflöningsförmåner, men minskas med ett arfvode om 1,000 kronor till regementsläkaren vid nämnda regemente. Att märka vore beträffande kostnadsökningen, att sex nya fördelningsläkarbeställningar tillkommit, och att förbättrade aflöningsförmåner föreslagits skola inträda vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

7. Sjukhusfrågan.

Beträffande vården af de sjuka, hvilka icke behöfde afpolletteras till sjukhus, utan hvilkas tillstånd medgåfve, att de antingen kvarstannade uti sina logement (»sjuka i kvarter») eller vårdades å truppförbandets sjukrum fårsjuka å sjukrum»), — de senares tillfrisknande vore att vänta inom några få dagar -—, göra de sakkunniga gällande, att dessa sjuka i regeln borde vårdas af truppförbandens läkare och i truppförbandens egna lokaler (logement, sjukrum o. cl.). Att civil sjukvårdsinrättning icke borde anlitas för dem, som borde läggas å sjukrum, än mindre för dem, som vore sjuka i kvarter, därom kunde knappast några skiljaktiga meningar råda. Det skulle icke vara ändamålsenligt att taga i anspråk sängplatser å sådan inrättning för sjuka, hvilkas tillfrisknande vore att emotse efter en jämförelsevis kort tid, och förflyttningen af dessa sjuka till och från det civila sjukhuset skulle vara förenad med kostnader och besvär, som näppeligen kunde betecknas såsom oundgängligen nödiga. Dessutom vore det af vikt, att truppförbandsläkarna icke undandroges vården af truppförbandens sjuka, utan att de fastmera komme att därmed taga befattning i så stor utsträckning som sig göra läte.

Hvad anginge vården af de sjuka, som måste afpolletteras till sjukhus (5)sjuka å sjukhus!)), vore frågan därom löst uti de militäraförläggningsorter, som hade garnisonssjukhus, såsom Stockholm, Boden, Sköfde och Karlsborg.

Å . öfriga orter gestaltade sig denna fråga, enligt de sakkunnigas mening, olika å ort, där blott ett truppförband vore förlagdt, och å ort,

Sjuka ikvart er och sjuka å sjukrum.

Sjuka & sjukhus.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

där två eller flera truppförband vore förlagda, särskild! med hänsyn till spörsmålet, huruvida och i hvad mån civil sjukvårdsinrättning (länslasarett o. d.) borde anlitas för vården af ifrågavarande sjuka.

Beträffande sjukhusvården vid ensamt förlagda truppförband uppställa de sakkunniga den principen, att endast de svårare sjukdomsfallen (t. ex. svårare operationsfall) skulle öfverlåtas till den civila sjukvårdsinrättningen, under det att de sjuka, livilkas sjukdomar icke vore af svårare art, eller hvilkas behandling icke kräfde möjligast tidsenliga tekniska anordningar eller speciell kirurgisk färdighet, skulle vårdas å truppförbandets sjukhus. Motiven till den sålunda uppställda principen voro följande. Det kunde icke vara lämpligt att öfverlämna alla sjuka, som pröfvades vara i behof af sjukhusvård, till länslasarett eller motsvarande civilt sjukhus, enär truppförbandsläkarna därigenom skulle beröfvas all fortsatt öfning och utbildning i sådan vård, och det skulle äfven i andra afseenden verka ofördelaktigt, om all den militärpersonal, som behöfde vårdas å sjukhus, skulle anförtros åt civila läkare och undandragas truppförbandsläkarnas omsorger. Hvarje truppförband måste under alla förhållanden hafva vissa sjuklokaler, såsom erforderligt antal rum för sjukvisitationerna (mottagningsrum och väntrum) äfvensom ett visst antal sängar för dem, som vore sjuka å sjukrum, och vid sådant förhållande vore det en klok och ändamålsenlig åtgärd att med dessa lokaler förena rum för sjukhusvård eller en sjukhusafdelning, där sådana till sjukhus afpolletterade, hvilkas tillstånd icke vore af svår eller komplicerad beskaffenhet eller kräfde någon mera omfattande operation, kunde vårdas. De lättare eller medelsvåra fallen utgjorde i själfva verket det långt öfvervägande flertalet. Ifrågavarande sjukafdelning kunde dock icke af kostnadsskäl anordnas och utrustas på samma fullständiga sätt som ett länslasarett eller därmed jämförlig civil sjukvårdsinrättning, och därför vore det önskvärd! och lämpligt, att de svårare sjukdomsfallen vid ensamt förlagdt truppförband öfverlämnades till sådant sjukhus. I betraktande däraf att antalet dylika sjukdomsfall, liksom hittills, sannolikt blefve jämförelsevis ringa, för att icke säga försvinnande litet, syntes icke tillräckliga skäl förefinnas, för att vederbörande truppförbandsläkare skulle åläggas skyldighet att tjänstgöra vid länslasarettet (den civila sjukvårdsinrättningen), ehuruväl en sådan tjänstgöring ur vissa synpunkter väl kunde sägas vara önskvärd.

I fråga om sjukhusvården å orter, där två eller flera truppförband vore förlagda, göra de sakkunniga gällande följande synpunkter.

Anordnandet å sådan ort af gemensamt garnisonssjukhus, där nämligen sådant ej redan vore inrättadt, skulle i regeln vara förenadt med högst

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

afsevärda kostnader, om sjukhuset skulle kunna erhålla den fullständiga utrustning, som i allmänhet utmärkte och borde utmärka ett tidsenligt länslasarett. Dessutom skulle en sådan anordning kräfva, att läkaren vid ett gemensamt garnisonssjukhus, till hvilket äfven de svårare sjukdomsfallen skulle öfverlämnas, erhölle samma kompetens och kirurgiska utbildning som läkaren vid ett länslasarett. Detta skulle i sin ordning medföra nödvändigheten att särskildt för detta ändamål utbilda, anställa och aflöna läkare vid armén. Därtill kom me att genom detta sätt att lösa frågan skulle samarbetet mellan de civila och militära läkarna — hvilket samarbete från flera håll framhållits vara synnerligen önskvärd! — inskränkas till allenast den frivilliga öfverenskommelsens arbete.

I betraktande af dessa omständigheter borde det allvarligt tagas i öfvervägande, huruvida det icke skulle vara ändamålsenligt att inom länslasaretten i de orter, där två eller flera truppförband vore förlagda, anordna en militär afdelning. I ort, där endast ett truppförband vore förlagdt, skulle, såsom förut framhållits, sjuknumerären under vanliga förhållanden blifva för ringa för att berättiga till en sådan anordning, men där två eller flera truppförband vore förlagda, vore det möjligt, att nämnda numerär skulle blifva så pass stor och jämförelsevis' så pass konstant, att åvägabringandet af eu militär afdelning inom länslasarettet genom en för ändamålet uppförd till- eller nybyggnad — endast i undantagsfall torde denna sjukhusafdelning kunna komma till stånd inom redan befintliga lokaler — syntes hafva sitt stora berättigande. Genom åtgärd af nu antydd art skulle åt vid ifrågavarande truppförband anställda läkare, i främsta rummet bataljonläkarna, beredas möjlighet till fortsatt verksamhet och träning i sjukhustjänst. De hade tillfälle att vårda och följa äfven de svåraste och ur läkarsynpunkt mest lärorika sjukdomsfallen. Vid förekommande kirurgiska operationer kunde de själfva verkställa nödiga ingrepp eller biträda vid deras utförande. Genom att använda de utensilier och de tekniska hjälpmedel, öfver hvilka länslasarettet förfogade, skulle militärläkarna i fråga vinna ökade kunskaper och vidgad erfarenhet. Genom tillgång till samt såsom biträde åt fullt utbildade och skolade kirurger skulle de erhålla stöd och hjälp vid de svårare fallen samt förvärfva sig ökad praktisk färdighet. Denna tjänstgöring, fortsatt tillräckligt lång tid, skulle på ett synnerligen verksamt sätt förbereda dem för deras uppgifter såsom läkare på exempelvis ett fältsjukhus. Vården af de sjuka å militärafdelningen skulle åligga vederbörande truppförbandsläkare. Tjänsteförhållandena mellan lasarettsläkaren och dessa borde ordnas genom en särskild instruktion. Om militärläkarna dessutom skulle biträda vid sjukhusvården å länslasarettet,

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

borde bero af frivillig öfverenskommelse. Någon organisativ eller administrativ förening af den civila och den militära sjukvården borde föröfrigt icke äga rum, utan truppförbanden borde kontant ersätta sina sjukvårdskostnader enligt därom behörigen träffade aftal. Sådana torde i allmänhet kunna uppgöras till skäliga pris.

Skulle emellertid icke erforderliga överenskommelser i berörda afseende kunna träffas, eller skulle vederbörande landsting icke vilja medgifva anordnandet af militärafdelningar inom länslasarettens lokaler, borde sjukhusvården vid två eller flera ä samma ort förlagda truppförhand ordnas efter samma principer som vid ensamt förlagdt truppförhand. Hvarje truppförbands sjukhuslokaler skulle i sådant fall omfatta äfven en sjukhusafdelning, men de svårare sjukdomsfallen, hvilkas behandling kräfde särskilda tekniska anordningar, öfverlåtas till vederbörligt länslasarett eller motsvarande civil sjukvårdsinrättning. Därvid skulle man dock å ort, där två truppförbands kasernetablissemang vore belägna omedelbart intill hvarandra, kunna sätta i fråga att sammanbygga deras sjukhus, under den förutsättning att hvarje truppförband finge sin särskilda afdelning, och att den sålunda gemensamma sjukhusbyggnaden hade ett nära och passande läge i förhållande till båda truppförbanden. Frågan om ändamålsenligheten af den nu antydda anordningen borde pröfvas i hvarje särskildt fall. Under inga förhållanden borde den tillgripas i det fall, att den skulle komma att afsevärdt försvåra läkarnes tjänståligganden beträffande de dagliga sjukvårdsgöromålen, hvilket äfven skulle medföra olägenheter för truppförbanden därigenom, att ifrågavarande göromål, till följd af det gemensamma sjukhusets läge, komme att kräfva ökad tid och sålunda medföra tidsutdräkt.

8. Öfvergången till den föreslagna organisationen.

Såsom eu lämplig tid för öfvergången till den nya organisationen af fältläkarkåren hafva de sakkunniga tänkt sig en period af sex år (1910—1915). För öfvergången från det nuvarande till det föreslagna antalet ordinarie läkarbeställningar vore det icke möjligt att på förhand uppgöra en i enskildheter gående plan, utan blott angifva vissa grunder.

De sex fördelningsläkarbeställningärna borde snarast möjligt tillsättas. Därigenom blefve motsvarande antal regementsläkarbeställningar lediga, och under öfvergångstiden blefve så många ordinarie läkarbeställningar ytterligare vakanta, att det utan svårighet skulle blifva möjligt att indraga de 37 beställningar, hvarmed minskning skulle äga rum.

Kungl. Majris Nåd. Proposition Nr 126.

49 Det blefve emellertid sannolikt icke så lätt att fylla alla uppstående vakanser och samtidigt anställa erforderligt antal extra bataljonsläkare. För stort antal vakanser kunde undvikas genom att under den egentliga öfvergångstiden vid de regementen, hvilkas kasernetablissemang ännu icke vore färdiga, tillåta regements- och bataljonsläkare att bo utanför den bestämda förläggningsorten. För tillsättandet af behöflig^ extra bataljonsläkare under nämnda tid vore afvikelse!' från de uppställda kompetensvillkoren nödiga. Sålunda skulle till sådan läkare kunna utnämnas :

bataljonsläkare, som afginge från ordinarie bataljonsläkarbeställning;

bataljonsläkare i reserven, som icke öfverskridit 40 års ålder;

fältläkarstipendiat, som vore legitimerad läkare, minst 4 månader tjänstgjort såsom extra läkare vid armén, genomgått kurs, motsvarande den föreslagna kursen för värnpligtiga läkare, och tjänstgjort vid in skri fningsförrättning; och

civil läkare, som fullgjort sin värnplikt, genomgått kurs, motsvarande den föreslagna kursen för värnpliktiga läkare, och tjänstgjort vid inskrifningsförrättning.

Till ordinarie bataljonsläkare skulle under öfvergångstiden kunna utnämnas extra bataljonsläkare, som fullgjort den för sådan läkare för ett år föreslagna tjänstgöringsskyldighet (60 dagar).

Under öfvergångstiden borde så många militärläkarkurser enligt gamla ordningen hållas, att nuvarande bataljonsläkare kunde göra sig kompetenta till regementsläkartjänst, samt därjämte extra kurser, motsvarande kursen för värnpliktiga läkare, för att göra de fältläkarstipendiater och civila läkare, som anmälde sig vilja blifva extra bataljonsläkare, därtill kompetenta.

Fältläkarstipendiatinrättningen borde endast småningom afvecklas.

Under sista öfvergångsåret kunde man till ett afsevärdt antal påräkna värnpliktiga täckare, som genomgått den för sådana läkare föreslagna kursen. Allra tidigast under tredje öfvergångsåret kunde sådan kurs hållas för första gången. I sådant fall skulle under påföljande år utnämning af extra bataljonsläkare enligt den nya ordningen kunna äga rum.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Apel. 81 Saft.

50 Kung1. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 126.

1 allmänhet.

III. Yttranden öfver de sakkunnigas förslag angående fältläkarkårens omorganisation.

Efter det att de sakkunniga afgifvit sitt förslag angående omorganisation af fältläkarkåren, infordrades yttranden öfver detsamma från arméfördelningschefer (likställda chefer), regements- och kårchefer samt de vid arméns truppförband m. m. anställda ordinarie läkare. Sedan dessa yttranden inkommit, anbefalldes arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse att afgifva underdånigt utlåtande såväl öfver de sakkunnigas förslag som ock öfver nyssnämnda infordrade yttranden. Slutligen har frågan varit öfverlämnad till den genom nådiga brefvet den 28 september 1907 förordnade kommittén med uppdrag att, särskild! med hänsyn till rikets ekonomiska bärkraft, granska och afgifva yttrande öfver af cheferna för generalstaben och flottans stab uppgjorda förslag till samfälld plan för rikets försvar in. m. (försvarskommittén). 1

1. Truppförbandschefers och läkares yttranden.

Yttranden öfver de sakkunnigas förslag angående fältläkarkårens omorganisation hafva afgifvits af 69 militärchefer och 113 militärläkare vid armén. Af dessa hafva 19 chefer och 33 läkare tillstyrkt förslaget oförändradt samt 37 chefer och 45 läkare anslutit sig till detsamma med mindre väsentliga erinringar. För vissa mera ingående organisationsändringar hafva 10 chefer och 23 läkare uttalat sig, medan 3 chefer och 10 läkare yttrat sig i afstyrkande riktning.

Bland de afgifna yttrandena finnes det icke något, i hvilket ett bibehållande af fältläkarkårens nuvarande organisation och aflöningsförmåner påyrkas. Och i allmänhet synes den meningen vara långt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

öfvervägande och förhärskande, att det ordinarie antalet läkarbeställningar vid arméns regementen och kårer enligt 1901 års härordning kunde minskas, utan att fordringarna på en god militär sjukvård i fredstid komme att eftergifvas, och utan att behofvet af läkarpersonal vid mobilisering komme att äfventyras. Från enstaka håll göras häremot mer eller mindre starka invändningar, men å andra sidan gifves det röster, som vilja gå längre än de sakkunniga på den af dem inslagna vägen.

Så godt som enhällig är den uppfattningen, att truppförbandens ordinarie läkare icke böra utestängas från enskild läkarverksamhet. Men från en del läkare uttalas stora betänkligheter mot möjligheten att bedrifva sådan, åtminstone med framgång eller under gynnsamma förhållanden, sedan läkarnas tjänståligganden kommit att väsentligen ökas. De befara nämligen, att den stegrade tjänstgöringsskyldigheten kommer att inskränka den enskilda praktiken, och det är i allmänhet denna fruktan, som är den väsentligaste faktorn uti skälen mot den föreslagna organisationen.

I fråga om den utanför den militära tjänstgöringen utöfvade läkarverksamheten anser chefen för femte arméfördelningen, att ordinarie militär läkare borde tillerkännas rätt att — efter pröfning i hvarje särskilt fall — med sin militärläkarbefattning förena annan befattning i statens eller kommunens tjänst, t. ex. stadsläkare, underläkare å lasarett, järnvägsläkare o. s. v. Utan sådan rätt skulle det nämligen blifva vanskligt att erhålla fullgoda militärläkare särskild! i mindre orter, såsom t. ex. Sollefteå, där derå truppförband vore förlagda, men tillgången på enskild praktik ringa. A andra sidan anser. fördelningsläkaren vid fjärde arméfördelningen, att det borde tagas i öfvervägande, huruvida icke för regementsläkare och högre tjänstinnehafvare inom fältläkarkåren borde bestämmas förbud att med innehafvande beställning förena extra provinsial-, stads- eller distriktsläkartjänst, hvarjemte, enligt samma fördelningsläkares mening, för militärläkare i allmänhet föreskrift borde utfärdas därom, att de icke skulle få innehafva annan tjänstebefattning, som befunnes vara hinderlig för tjänstgöringen såsom militär läkare.

Anställande af en för delning släkare med fast lön å ordinarie stat vid hvarje arméfördelning har af alla dem, som uti sina yttranden särskild! berört denna fråga, rönt den Ulligaste anslutning, på ett enda undantag när. Fn regementschef anser nämligen, att den gamla ordningen i detta afseende borde bibehållas, men i öfrigt bestrides behofvet

Fördelnings

läkarbeställ

ningarna.

52 Ilungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

af sådana fördelningsläkare icke från något håll. Fastmer har det ytterligare understrukits och accentuerats.

Antalet ordi- Hvad beträffar antalet ordinarie läkare vid infanteriet, har det stora besdäiiningär flertalet, som yttrat sig i frågan, ingenting att erinra mot den förevidregemen- slagna minskningen med en bataljonsläkarbeställning vid hvarje treten och karer. ])ataljonsre/jtiimnie_ Hufvudsakligen från läkarhåll, särskild!; af några i Stockholm anställda läkare, uttalas farhågor med hänsyn till denna minskning, farhågor, hvilka redan äro berörda, nämligen inskränkning af militärläkarnas enskilda praktik och minskad tillgång på militärläkare vid mobilisering. A andra sidan finnes det emellertid ett par yrkanden på allenast en ordinarie läkare vid hvarje infanteriregemente. Från ett håll påyrkas förbud för verkligt otjänstbara läkare att kvarstå i ordinarie tjänst.

Förslaget att vid Karlskrona grenadjärregemente hafva en regementsläkare och en bataljonsläkare med skyldighet tillika att upprätthålla läkargöromålen vid det i närheten förlagda fästningsingenjörkompaniet afstyrkes af en af regementets läkare, men godkännes af en annan och dessutom jämväl af regementschefen och arméfördelningschefen, h varjämte chefen för Fortifikationen förklarar sig icke hafva något att erinra mot detsamma.

Under förutsättning att beträffande sjukvården samverkan med Vaxholms kustartilleriregemente skulle komma till stånd, hvilket af de sakkunniga föreslagits, finna både regementsläkaren och t. f. regementschefen det lämpligt och tillräckligt, att endast en ordinarie läkare (regementsläkare) anställes vid Vaxholms grenadjärregemente. För att bereda denne läkare tillfälle till vidgad sjukhusverksamhet, anser bataljonsläkaren vid regementet, att det skulle vara fördelaktigt, om med vederbörande landsting kunde träffas öfverenskommelse om inrättandet af en civil afdelning å militärsjukhuset vid Osear-Fredriksborg, men i sådant fäll syntes det honom vara tvifvel underkastadt, att antalet ordinarie läkare vid regementet skulle utan större olägenhet kunna inskränkas till en. Tanken på inrättandet af en sådan civil afdelning upptages af fördelningsläkaren vid fjärde arméfördelningen, som tror det icke skulle möta några större svårigheter att intressera Stockholms läns landsting att vid ett å Piindön uppfördt garnisonssjukhus anordna en civil afdelning, i hvilket fall det dock vid Vaxholms grenadjärregemente skulle finnas arbete för två läkare. Till hvad fördelningsläkaren i denna de! framhållit ansluter sig äfven arméfördelningschefen.

Beträffande den samverkan i fråga om sjukvården mellan Vaxholms grenadjärregemente och det i omedelbar närhet förlagda Vaxholms kust-

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

artilleriregemente, som synts de sakkunniga vara önskvärd, hafva äfven förste marinläkaren å Oscar-Fredriksborg och marinöfverläkaren afgifvit yttranden. Nämnda marinläkare finner ett sådant samarbete under fredstid högst önskvärd!, i all synnerhet som det måste äga rum vid krigstillfälle. För ändamålet borde, enligt hans mening, grenadjärregementets läkare öfverföras till marinläkarkåren. Kunde emellertid en sådan öfverföring nu icke äga rum, ansåge han nödvändigt, att en samverkan mellan kustartilleriets läkare och grenadjärregementets så snart som möjligt komme till stånd, med en mellan läkarna lämpligt och rättvist bestämd arbetsfördelning samt lika ekonomiska förmåner. På grund af det ökade arbete, som genom denna anordning pålades den vid kustartilleriet tjänstgörande förste marinläkaren, äfvensom med hänsyn till hans ställning i förhållande till de öfriga läkarna inom garnisonen, borde förmånerna för bemälde läkare likställas med fördelningsläkares. Marinöfverläkaren framhåller äfven betydelsen af ett gemensamt upprätthållande åt läkarvården vid Vaxholms kustartilleri- och grenadjärregementen under fredstid, för att den vid mobilisering nödvändiga gemensamheten skulle kunna fungera ordentligt. Under fredstid borde det emellertid, såsom de sakkunniga föreslagit, vara nog med anställande af blott en läkare vid grenadjärregementet. De för denne af de sakkunniga föreslagna aflöningsförmånerna syntes marinöfverläkaren vara väl afvägda och motiverade. Läkaren vid grenadj ärregementet komme antagligen icke att förtjäna något på enskild praktik. Men de ekonomiska villkoren för marinläkaren vid den afdelning af kustartilleriregementet, som vore förlagd å Oscar-Fredriksborg, borde — då förhållandet i afseende på inkomster af enskild praktik blefvo för honom alldeles detsamma, och enär hans tjänstgöring komme att ökas — förbättras så mycket, att han erhölle minst samma aflöningsförmåner, som vore föreslagna för läkaren vid Vaxholms grenadjärregemente.

De sakkunnigas förslag, i hvad det afser antalet ordinarie läkare vid kavalleriregementena om fem skvädroner, nämligen en sådan vid hvarje regemente, gillas af i det närmaste alla dem, som beträffande denna del af omorganisationen yttrat sig, af vissa dock med den reservationen, att extra läkare skulle finnas till förfogande ej blott under repetitions- (regements-) öfningarna, utan vid behof. Att läkaren vid ett fem-skvadronsregemente skulle vara bataljonsläkare röner däremot gensaga af flertalet chefer och läkare vid ifrågavarande regementen, hvilka anse, att den ordinarie läkaren borde vara antingen regementsläkare eller hafva utsikt att, utan att söka tjänst vid annat truppförband, kunna till sådan läkare befordras.

Hvad tio-skvadronsregementena angår, hafva deras chefer intet att erinra mot, att vid hvart och ett af dem skulle finnas eu regements-

54 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

läkare och eu bataljonsläkare, men den ene regementschefen sätter i fråga, huruvida det vore välbetänkt, att blott två läkare skulle finnas under tiden för repetitionsöfningarna.

Att det vid hvarje fältartilleriregemente, som är förlagdt odeladt, skulle finnas en regementsläkare och en bataljonsläkare, tillstyrkes af samtliga, som i detta ärende afgifvit yttranden. För den del åt Norrlands artilleriregemente, som är förlagd i Östersund, gör regementschefen gällande, att vid denna del borde finnas äfven en bataljonsläkare. Denna mening delas äfven af regementets båda läkare, som alternativt föreslå, att, för den händelse icke två ordinarie läkare kunde anställas vid regementets i Östersund förlagda del, eu extra läkare skulle få beräknas för den tid af året, då marscher, skjutningar o. d. påginge. Arméfördelningschefen förordar äfven två ordinarie läkare, tast hufvudsakligen ur den synpunkten. att förekomma den enligt hans åsikt väl stora minskningen åt bataljonsläkare.

För Fositionsartilleriregementet upptager fördelningsläkaren vid fjärde arméfördelningen blott en läkarbeställning.

I fråga om de båda, för Svea ingenjörhär och Fälttelegraf harm afsedda ordinarie läkarbeställningarna — en regementsläkare och en bataljonsläkare — syntes det chefen för Fortifikationen vara rätt och billigt, att den ena vore regementsläkarbeställning. Enligt hans mening motiverade emellertid de långvariga kommenderingarna utom garnisonsorten, särskildt å Svea ingenjörkår, ett bibehållande af de två ordinarie läkarna vid denna kår. Åtminstone betingade kommenderingarna ett mera vidsträckt anlitande af extra läkare vid ingenjörtrupperna. Angående läkarens vid Svea ingenjörkår tjänstgöringsskyldighet vid Fälttelegrafkåren och tvärtom uttalar chefen för Fortifikationen den åsikten, att densamma icke borde inträda i annat fall, än då den andra kåren vore med större delen af sin styrka frånvarande från förläggningsorten. Någon tjänstgöringsskyldighet vid den andra kåren utanför förläggningsorten borde icke ifrågasättas, än mindre stadgas.

Samtliga chefer och läkare vid tr ängtrupp erna äfvensom arméfördelningscheferna hafva icke något att erinra mot, att antalet ordinarie läkare vid hvarje trängkår skulle komma att bestämmas till en regementsläkare och en bataljonsläkare. Fördelningsläkaren vid fjärde arméfördelningen gör gällande, att vid en hvar af Svea, Norrlands och Östgöta trängkårer antalet ordinarie läkarbeställningar skulle kunna inskränkas till en. Skälen härför vore hufvudsakligen följande. En hvar af dessa trängkårer hade gemensam förläggningsort med andra truppförband. Vid sådant förhållande borde öfvervakandet af en del af den facktekniska

55 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

utbildningen vid sjukvårdskompaniet utan svårighet kunna gå i tur mellan samtliga å förläggningsorten befintliga militärläkare. Under repetitionsöfningarna och möjligen under en kortare tid af beväringsrekrytskolans senare del, då tillämpningsöfningar i terrängen ägde rum, blefve dock extra läkare erforderlig.

Mot antalet ordinarie läkare vid garnisonen å Karlsborg — en regementsläkare och en bataljonsläkare — har icke någon erinran gjorts, men det af de sakkunniga framställda förslaget att uppföra de båda beställningarna å staten för kommendantsstaten och att kommendanten skulle bestämma läkarnas tjänstgöringsfördelning har afstyrkts af cheferna för de båda truppförband, som äro förlagda å Karlsborg, nämligen Göta ingenjörkår och Boden-Karlsborgs artilleriregemente (ena bataljonen). Till deras mening sluta sig chefen för tredje arméfördelningen och chefen för Fortifikationen.

Hvad vidkommer antalet ordinarie läkarbeställningar vid de nu i Boden förlagda truppförbanden — två regements- och två bataljonsläkarbeställningar — framhåller chefen för Bodens ingenjörkår, understödd af chefen för Fortifikationen, önskvärdheten af att kåren finge behålla sin läkare å stat. Härtill anmärker kommendanten i Boden, att förverkligandet af detta önskningsmål ledde till 6 ordinarie läkarbeställningar i Boden, hvilket icke vore tänkbart. Fördelningsläkaren vid fjärde arméfördelningen håller före, att det under vanliga förhållanden vore tillräckligt med tre ordinarie läkare vid Bodens trupper.

Beträffande slutligen antalet ordinarie läkare vid Gottlands trupper — en regementsläkare och två bataljonsläkare — hafva militärbefälhafvaren och chefen för Gottlands artillerikår icke haft något att däremot erinra. T. 1. regementschefen för Gottlands infanteriregemente fäster uppmärksamheten på, att tjänstgöringen vid regementets beväringsrekrytskola och repetitionsöfningar är utsträckt till åtta månader i en följd, men påyrkar icke någon ökning af läkarnas antal.

Ett afsevärdt antal militärchefer och läkare, omkring ett tjugutal, uttala sina tvifvelsmål, huruvida det af de sakkunniga framställda förslaget om att vid armén anställda 60 extra bataljonsläkare med två månaders årlig tjänstgöringsskyldighet skulle komma att motsvara sitt ändamål. Åt dylika tvifvelsmål i allmänhet gifver chefen för femte arméfördelningen uttryck. Af honom underlydande regementschefer anser chefen för Västmanlands regemente den extra bataljonsläkarinstitutionen icke vara betryggande ordnad, löslig i organisationen och föga öfverträffande fältläkarstipendiatinrättningen, och sekundchefen för Lifregementets dragoner gör gällande, att densamma icke syntes vara fullt be-

Extra bataljonsläkare.

56 Värnpliktiga läkare och läkare i reserven.

De ordinarie läkarnas anställning och befordran.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

tryggande i fråga om att säkerställa tillgången på extra läkare vid behof. Chefen för Andra lifgrenadjärregementet ifrågasätter, huruvida de extra bataljonsläkarna kunde helt och hållet utesluta behofvet af fältläkarstipendiater för kommenderingar t. ex. till skjutskolor, öfningsmarscher o. d. Af de läkare, som särskildt yttrat sig i frågan, äro de, som icke vilja någon minskning af de ordinarie bataljonsläkarbeställningarna, i regeln föga gynnsamt stämda mot den extra-bataljonsläkar-institutionen, och de öfriga ställa sig tveksamma i fråga om möjligheten att hålla det föreslagna antalet fulltaligt. Sekundchefen för Svea lifgarde framhåller, att anställandet af ett så pass stort antal extra bataljonsläkare som 60 icke syntes honom vara af behofvet påkalladt, och fördelningsläkaren vid fjärde arméfördelningen anser, att antalet skulle kunna nedsättas till 40. Häremot gör arméfördelningschefen gällande, att det icke funnes nog starka skäl för en dylik reduktion.

Äfven framställas förslag om att minska antalet extra bataljonsläkare till t. ex. 50 samt bibehålla ett visst antal, 15—30 fältläkarstipendiater.

Hvad de sakkunniga föreslagit beträffande värnpliktiga läkare och läkare i reserven har öfver hufvud icke blifvit föremål för någon erinran. I syfte att öka tillgången på läkarkrafter vid mobilisering ifrågasätta ett par militärläkare, att värnpliktiga läkare, som icke på annat sätt vore bundna vid armén eller flottan, borde intill utgången af sin värnpliktstid vara pliktiga att inträda uti fältläkarkårens reserv.

Från åtskilliga läkares sida hafva, delvis med instämmande af vederbörande chefer, yrkanden framställts, att fältläkarkåren hörde organiseras på egen lönestat. Hen, som fullständigast framfört detta yrkande, är fördelning släkaren vid andra arméfördelningen, hvilken uti denna, med ett ganska stort intresse från rätt många håll omfattade fråga gör hufvudsakligen följande åsikter gällande.

Genom att ordna fältläkarkåren såsom en enhetlig kår skulle en del afsevärda fördelar kunna vinnas, som skulle göra sig gällande särskildt vid en mobilisering. Ett från kårens chef utgående kraftigare inflytande på och en enhetligare ledning rörande fördelningen af sjukvårdsarbetet skulle därigenom hafva kunnat komma till stånd, och dessutom skulle de oregelbundenheter i befor drings afseende, som förefunnits och, därest de sakkunnigas förslag antoges, för framtiden komme att förefinnas inom fältläkarkåren, kunnat undanrödjas. Det ville synas, som skulle en dylik anordning kunna vidtagas utan att rubba det uppställda villkoret, att militärläkarna borde, äfven för framtiden, äga en mot risken af ompla-

57 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

ceringar tryggad rätt att utöfva sin läkarverksamhet, där de en gångbörjat och upparbetat densamma, en anordning, som till och med skulle möjliggöra eu ännu större kontinuitet i detta afseende.

Fältläkarkåren borde organiseras såsom en kår på egen stat under öfverfältläkaren såsom chef och bestående af ordinarie (fast anställda) militärläkare och extra bataljonsläkare, antalet i hvardera gruppen i öfverensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Alla förhållanden rörande de extra bataljonsläkarna borde ordnas på sätt, som de sakkunniga föreslagit. Inom den fast anställda delen af kåren borde antalet tjänster inom de olika tjänstegraderna fördelas enligt den af de sakkuniga uppgjorda fördelningen. De ordinarie militärläkarbeställningarna borde bindas vid förläggningsorterna och fördelas på dessa enligt de sakkunnigas förslag. Vid första anställning inom den ordinarie delen af kåren (och vid transportansökan) skulle således göras ansökan om tjänst vid viss förläggningsort. Där flera truppförband vore förlagda på samma ort, skulle det tillkomma öfverfältläkaren att vid behof verkställa placering till tjänstgöring vid visst truppförband (i viss tjänst) inom orten. Första anställning skulle ske efter ansökan på samma sätt, som de sakkunniga föreslagit. Högre aflöning såsom bataljonsläkare skulle erhållas i tur liksom hittills och såsom de sakkunniga föreslagit. Till regementsläkare utan ansökan skulle befordras den, som i män af afgång från eller befordran inom kåren därtill komme i tur, därest han visat sig duglig och lämplig för tjänsten och för öfrigt uppfyllde vederbörliga kompetensvillkor. Befordran till fördelningsläkare borde ske efter samma grunder, som de sakkunniga i sitt förslag angifvit. Aflöningsförmånerna skulle blifva desamma, som i de sakkunnigas förslag angåfves, med det undantag, att fördelningsläkare skulle erhålla öfverstes löneförmåner.

Genom en omorganisation af fältläkarkåren enligt ofvan angifna grunder skulle åtskilliga fördelar vinnas. Rättvisare befordringsförhållanden skulle komma till stånd än de, som nu vore rådande och som, enligt de sakkunnigas förslag, fortfarande skulle äga bestånd. Därigenom att, enligt de sakkunnigas förslag, alla beställningar (med undantag af fördelningsläkarbeställningarna) skulle tillsättas efter ansökan, skulle det komma att, såsom hittills skett, kunna inträffa, att en militärläkare efter tre års ordinarie anställning erhölle regementsläkartjänst med därmed förenade löneförmåner samt därmed följande rättighet och skyldighet att vid gemensam tjänstgöring taga befäl öfver såväl till lefnads- som tjänstår mycket äldre och långt erfarnare kamrater. Att ett dylikt förhållande måste föranleda svårigheter vid placeringen af militärläkarna till mobiliseringsbeställningarna och kunde åstadkomma obehag

Bihang till Biksd. prot. 1911. 1 Samt. 1 Afl. 81 Höft. 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

under gemensam tjänstgöring, vore uppenbart. Om än detta exempel utgjorde ett undantag, som icke ofta skulle kunna inträffa, så hade det dock inträffat, och liknande, ehuru icke så pregnanta, fall förekomme mycket ofta, och de skulle säkerligen icke blifva sällsyntare i framtiden än hittills, emedan det bostadstvång, som framdeles måste bli rådande, och de hänsyn, som läkaren i allmänhet måste taga till möjligheten för enskild verksamhet, komme att samverka till åstadkommande af dylika oegentligheter.

En annan fördel, som skulle vinnas, vore den, att vakansförordnandena efter inträffad ledighet icke skulle behöfva blifva så många och långa, som fallet skulle bli enligt de sakkunnigas förslag. Rättighet att söka transport borde visserligen medgifvas, men det vore uppenbart, att den icke skulle komma att begagnas i närmelsevis den utsträckning, som hittills, då den icke skulle kunna medföra ökade inkomster af tjänsten. En besparing för statsverket skulle härigenom komma att uppstå.

Detta förslag skulle vidare komma att underlätta de placeringar till viss tjänstgöring, som, äfven enligt de sakkunnigas förslag, skulle behöfva förekomma (i Sköfde, å Karlsborg och i Boden), och det skulle dessutom medgifva, att inom de orter, där flera truppförband vore förlagda, militärläkarna kunde fördelas till tjänstgöidng på det för tjänsten fördelaktigaste sättet. Slutligen komme med dess tillämpning läkarna vid femskvadrons-kavalleriregementena att fritagas från den undantagsställning, som de i de sakkunnigas förslag fått. Att det för det stora flertalet militärläkare skulle komma att medföra en fördel med afseende på deras enskilda verksamhet, syntes uppenbart.

Emot förslaget kunde invändas, att det kunde komma att inträffa, att på ett truppförband komme att finnas två regementsläkare och på ett annat två bataljonsläkare. På de orter, där flera truppförband vore förlagda, kunde detta, som ofvan antydts, regleras. På en ort, där endast ett truppförband vore förlagdt, vore en reglering icke möjlig. Men vore då denna olägenhet så stor, att den uppvägde alla de obestridliga fördelar, förslaget skulle medföra? Man kunde våga tro, att så icke vore fallet. Två, ja till och med tre regementsläkare (däraf naturligtvis endast en på stat), hade samtidigt tjänstgjort vid flera regementen, utan att någon olägenhet däraf försports. Men två bataljonsläkare? Ja, vore då en regementsläkare med tre tjänsteår i realiteten att föredraga framför en bataljonsläkare med lika tjänstetid? Det kunde naturligtvis tänkas inträffa, att två på en förläggningsort tjänstgörande militärläkare hade så lika ålder, att de båda komme att afgå inom ett eller två år och det kunde ju också tänkas inträffa, att båda ersattes med läkare, som erhölle

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

sin första anställning-, men sannolikheten härför vore mycket liten. Dessutom borde man erinra sig, att den kompetens för bestridande af tjänsten, som enligt de sakkunnigas förslag skulle innehafvas af de nyanställda, vore väsentligt ökad mot hittills och att den, enligt det nu framställda förslaget, skulle under första anställningsåret ytterligare ökas.

Man hade också mot detta förslag invändt, att det skulle medföra, att på de orter, där utsikterna till inkomst af enskild läkarverksamhet vore dåliga, för beständigt skulle komma att finnas endast bataljonsläkare. Häremot kunde erinras, att det vore mycket svårt att bilda sig en föreställning om, huru förhållandena på en del mindre orter komme att gestalta sig, sedan truppförbanden förlagts dit, samt att den omständigheten, att en militärläkare kunde utan förflyttning uppnå regementsläkares löneförmåner mången gång kunde komma att föranleda en person att stanna på en plats, där han börjat sin verksamhet, äfven om den enskilda verksamheten icke skulle vara så betydlig.

För delning slakar en vid fjärde arméfördelningen förordar äfvenledes, att fältläkarkåren organiseras såsom en fullt själfständig kår i ungefärlig öfverensstämmelse med organisationen af intendenturkåren. Utan eu sådan organisation vore det svårt att genomföra rättvisa befordringsprinciper inom fältläkarkåren. Flerfaldiga gånger hade förslag till organisation i sådan riktning varit framlagda, men mött gensaga och motstånd, hufvudsakligen emedan man befarat, att militärläkarna skulle för sin placering till tjänstgöring vid visst truppförband blifva beroende af en enda persons, chefens för fältläkarkåren, bestämmande. Denna stötesten kunde emellertid undanröjas genom att, i stället för att söka och erhålla bataljons- eller regementsläkartjänst vid visst truppförband, söka och erhålla placering i läkarbefattning vid sådant förband. Vid truppförbanden skulle således icke finnas ett visst antal regementsoch ett visst antal bataljonsläkarbeställningar, utan blott ett bestämdt antal läkarbefattningar vid hvart och ett af dem. Härigenom skulle visserligen kunna blifva eu följd, att vid ett eller annat truppförband läkarbefattningarna skulle innehafvas af ett par jämförelsevis unga bataljonsläkare, af hvilka då den äldre skulle vara tjänstegrenschef, men däraf borde icke uppkomma någon allvarlig olägenhet. Dels komme ju (enligt de sakkunnigas förslag) utbildningen för blifvande militärläkare att blifva en helt annan och bättre än förut, dels vore ju fördelningsläkaren när som helst färdig att vid behof gripa in med råd och anvisning.

Regementsläkaren vid Skaraborgs regemente, som äfven är af den åsikten, att fältläkarkåren borde organiseras såsom en särskild kår, inom hvilken dock placeringen vid visst regemente, kår eller stab skulle sökas,

60 Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kompetensvillkor och utbildning.

framhåller, att det ock funnes ett annat sätt att komma till samma mål, äfven om läkarplatserna vore bundna vid regementenas o. s. v. stater. Detta sätt vore att äfven för regementsläkarna anordna särskilda lönetillägg på motsvarande sätt som för de äldre bataljonsläkarna. Dock borde icke hvarje bataljonsläkare kunna befordras till regementsläkare endast och allenast på grund af sin ålder i fältläkarkåren, huru illa han till äfventyra än skött sin batalj onsläkartjänst, och huru bristande intresse han än visat för militärläkartjänsten. Vid befordran (utan ansökan) till regementsläkar-grad och -lön skulle vederbörande styrelser uppsätta förslag på de tre äldsta bataljonsläkarna och förord lämnas åt den bataljonsläkare å eller utom förslaget, som ansåges vara af befordran mest förtjänt.

Regementsläkaren vid Andra lifgrenadjärregementet, hvilken icke uppställer krafvet på fältläkarkårens omorganisation till en själfständig kår, anser, att, i såväl tjänstens som militärläkarnas eget intresse, äfven fördelningsläkarbeställningarna borde tillsättas efter ansökan.

De af de sakkunniga föreslagna kompetensvillkoren för de olika läkarbeställningarna röna i allmänhet gillande. Sistnämnde regementsläkare påyrkar, att grundlig insikt i allmän hygien borde ingå i fordringarna till fördelningsläkartjänst, i sammanhang hvarmed han framhåller det vara önskvärdt, att inom hvarje arméfördelning funnes en bakteriologisk anstalt, för hvilken fördelningsläkaren lämpligen kunde vara föreståndare och arbetsledare. Chefen för Kalmar regemente framhåller, att vid afgifvande af förslag till regementsläkarbeställning afseende borde fästas äfven vid ådagalagda insikter i militär hygien. Sekundchefen för Lifregementets dragoner håller före, att bland kompetens villkoren icke upptagits nödiga ökade kraf på militärläkarnas taktiska utbildning, men regementsläkaren vid Andra lifgrenadjärregementet gör gällande, att de sanitetstaktiska fordringarna icke böra så uppdrifvas, att samtliga militärläkares uppgifter att i första rummet vara läkare komma att undanskymmas. Några läkare föreslå, att endast regementsläkare skulle vara kompetenta till fördelningsläkartjänst. Fördelningsläkaren vid femte arméfördelningen uttalar, att till regementsläkare borde blott den fast anställda militärläkare kunna befordras, som visat håg och fallenhet för och arbetsförmåga i sitt militärläkarkall och därjämte såsom läkare vore fullt jämförlig med sina civila kolleger. Från ett håll yrkas, att i fråga om kompetens till regementsläkartjänst tjänst åldern borde komma efter lämpligheten och borde äfven särskildt afseende fästas vid fältdugligheten (inga kroppsfel eller lyten, som kunde utgöra hinder för fullgörandet af tjänsten under tältförhållanden). Enligt ett par läkares åsikt skulle

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

för ans fällning såsom ordinarie bataljonsläkare fordras minst ett års tjänstgöring såsom underläkare vid sjukhus.

I fråga om militärläkarnas utbildning uttalas i det stora hela jämförelsevis få afvikelse!' från hvad de sakkunniga härom föreslagit. Några chefer och läkare vid trängtrupperna anse, att de värnpliktiga läkarnas utbildning borde delvis eller hufvudsakligen försiggå vid trängkårerna. Från ett håll påyrkas, att kursen för värnpliktiga läkare icke borde komma till stånd. Beträffande kurserna för bataljonsläkare framhållas vissa önskningsmål, såsom ett större tillgodoseende af den sanitetstaktiska utbildningen och minskad undervisning i de rent medicinska ämnena m. m.

Fördelning släkaren vid andra arméfördelningen gör gällande — och liknande uttalanden göras af några andra läkare — att hvarje militärläkare borde erhålla tillfälle till tjänstgöring å större sjukhus, dels genom att under första året af sin anställning förpliktigas att tjänstgöra såsom biträdande läkare vid sjukhus inom förläggningsorten, dels genom att under sjätte eller sjunde tjänstgöringsåret efter anställningen och sedermera ungefär hvart sjätte år till uppnådda 53 års ålder under tre månader beordras till tjänstgöring vid civilt sjukhus inom eller utom förläggningsorten. Hvarje militärläkare borde genomgå tre dylika utbildningskurser. Den föreslagna anordningen skulle medföra, att de extra batalj onsläkärna skulle komma att i ökad grad tagas i anspråk, hvarmed följde stegrade kostnader för dagaflöning till dessa. Dessutom kunde ifrågasättas särskild ersättning för deltagande i kurs af ifrågavarande slag utom förläggningsorten.

Slutligen uttalas i vissa yttranden önskningsmål angående militärläkarnas utbildning i ridning, i sammanhang hvarmed framhålles, att i synnerhet de högre militärläkarna borde redan i fred göras beridna på kronans eller egna tjänstehästar.

Beträffande de föreslagna aflöning sförmånerna för de ordinarie läkarna göras dels af några militärchefer dels af ett ganska stort antal läkare yrkanden om att desamma borde ökas. Sålunda kräfves:

för fördelning släkarna (fältläkaren vid sjukvårdsstyrelsen):

öfverstes aflöningsförmåner för samtliga;

öfverstes aflöningsförmåner för halfva antalet och öfverstelöjtnants för återstoden;

5,000 kronor i lön;

öfverstelöjtnants lön och ett årligt arfvode om 1,000 kronor;

Aflöningsförmåner.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Sjukhusfrågan.

för regementsläkarna:

öfverstelöjtnants aflöningsförmåner för samtliga;

öfverstelöjtnants aflöningsförmåner för halfva antalet, majors för återstoden; samt slutligen

för två »högre militärläkare» (arméläkare i fält) öfverstes aflöningsförmåner.

I ett af de afgifna yttrandena göres gällande den meningen, att arfvodet till chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm, 1,000 kronor, borde kunna nedsättas till hälften eller till 500 kronor, för att icke denne läkares sammanlagda aflöningsförmåner skulle komma att öfverstiga de för fördelningsläkare föreslagna.

Cheferna för å Gottland förlagda truppförband (icke militärbefälhafvaren) uttala önskvärdheten af att läkarna vid Gottlands trupper blefve i afseende på aflöningsförmåner likställda med militärläkarna i Boden, d. v. s. erhölle ett årligt arfvode om 1,000 kronor. Samma önskningsmål göres gällande beträffande de läkare, hvilkas förläggningsort är Sollefteå, men detta kraf afstyrkes af vederbörande fördelningsläkare äfvensom af arméfördelningschefen. De i Boden anställda militärläkare, som yttrat sig i frågan, gifva ock uttryck åt den meningen, att de för dem föreslagna aflöningsförmåner icke vore tillräckliga.

Att öfver fältläkaren borde hafva generalmajors aflöningsförmåner, göres gällande uti samtliga yttranden, som berört detta spörsmål.

Hvad angår de extra bataljonsläkarnas aflöningsförmåner, framhålles af en läkare, att de borde hafva ett tredje ålderstillägg å 300 kronor, så att deras löneinkomster efter 20 års anställning komme att uppgå till 2,400 kronor, men att deras dagaflöning borde bestämmas efter innehafvande rang, d. v. s. till resp. 3 och 4 kronor.

Äfven beträffande militärläkarnas pensionsförmåner göras gällande några önskningsmål. Sålunda påpekas från åtskilliga håll rättvisan däraf, att, därest nuvarande ordinarie bataljonsläkare komme att öfvergå till extra bataljonsläkare, han bibehölles vid rättigheten till änkepension. Uti ett yttrande framställes den åsikten, att regementsläkarna borde pensioneras vid samma ålder som majorer, uti ett annat, att lättnader i fråga om pensionsafgifterna borde beredas militärläkarna. I

I flertalet af de yttranden, som berört sjukvården och särskildt sjukhusvården vid truppförbanden (sjukhusfrågan), framhålles önskvärdheten däraf, att vid två eller flera å en och samma ort förlagda truppförband

63 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

denna vård komme att ordnas efter samma principer som vid ensamt förlagdt truppförband.

En i flera afseenden motsatt åsikt företrädes af fördelningsläkaren vid andra arméfördelningen och några andra läkare. Bemälde fördelningsläkare uppställer följande grunder för lösningen af sjukhusvårdsfrågan:

Vid ensamt förlagdt truppförband skulle vid sjukdomsfall, som fordrade vård å sjukhus, den sjuke afpolletteras till civil sjukvårdsinrättning.

Vid två eller flera å en och samma ort förlagda truppförband borde sådana sjuka äfven vårdas å civilt sjukhus, men det vore icke lämpligt att å de civila sjukhusen ordna särskilda militärafdelningar, utan borde de sjuka militärerna erhålla plats bland de civila sjuka.

Å garnisonssjukhusen i Sköfde, Boden och å Karlsborg skulle det vara regeln, att civila sjuka mottoges till behandling, hvarför desamma, om så erfordrades, borde för ändamålet utvidgas.

I korthet sagd!, borde, enligt bemälde fördelningsläkares mening, sjukvården ordnas i öfverensstämmelse med det uti det föregående återgifva uttalande, som gjordes vid svenska militärläkarföreningens årsmöte den 22 juni 1907, samt, hvad garnisonssjukhusen å landsbyggden anginge, enligt det af minoriteten vid samma möte framställda yrkandet. Detta sätt att lösa frågan vore ändamålsenligt ur både sjukvårdsoch ekonomisk synpunkt. Alla militärläkare borde erhålla tillfälle till tjänstgöring å större sjukhus.

Beträffande hvad yttrandena i öfrigt innehålla rörande sjukhusvårdsfrågan må anmärkas, att tvifvel framkastats om landstingens beredvillighet att vid länslasaretten inrätta särskilda militärafdelningar, att de sakkunnigas uttalande om att å arméns sjukhus i orter, där länslasarett eller motsvarande civil inrättning icke funnes, mottaga civila sjuka rönt, på ett enda undantag när, gillande, samt att i ort, där jämte trängkår annat truppförband vore förlagdt, erforderligt gemensamt sjukhus borde uppföras vid trängkåren samt utgöra en underafdelning af samma kår.

Fördelningsläkaren vid fjärde arméfördelningen har, såsom åtmin- särsHut stone delvis torde framgå af den föregående redogörelsen, framlagt ett 0rganisaUonssärskilt förslag angående fältläkarkårens omorganisation. Vid åtskilliga försla9' tillfällen har detsamma redan blifvit berördt, och i det följande varder det tillfälle att därtill återkomma vid återgifvandet af arméförvaltningens civila departements och sjukvårdsstyrelses i ämnet afgifna yttrande.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

2. Arméförvaltningens civila departements och sjukvårdsstyrelses yttrande.

I det utlåtande, som arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse afgifvit öfver truppförbandschefers in. fl. yttranden angående förslaget rörande omorganisation af fältläkarkåren, redogöres till en början för innehållet uti dessa yttranden, hvarefter departementet och styrelsen framlägga sina egna åsikter i frågan.

I allmänhet. I den principiellt och praktiskt viktiga frågan angående militärläkares enskilda läkarverksamhet, som i åtskilliga af de afgifna yttrandena befarats komma att inskränkas genom det föreliggande organisationsförslaget, fäster arméförvaltningen uppmärksamheten på, att de sakkunniga framhållit vikten af eu sådan verksamhet och därvid tillika erinrat, att ett förbud för truppförbandsläkarna att utöfva privat läkarverksamhet otvifvelaktigt skulle nödvändiggöra högre aflöningsförmåner än de, som eljest kunde finnas skäliga. Arméförvaltningen, som vore öfvertygad om nödvändigheten af, att alla militärläkare, med undantag af öfverfältläkaren och fältläkaren, i möjligast största mån bereddes tillfälle till enskild praktik, kunde icke finna, att något större hinder härför komme att uppstå genom de sakkunnigas förslag till omorganisation af fältläkarkåren. Dock ansåge arméförvaltningen sig böra fästa uppmärksamheten därpå, att militärläkarnas undervisningsskyldighet torde kunna väsentligt inskränkas. Ett stöd för denna sin åsikt funne arméförvaltningen i de sakkunnigas uttalande, att undervisningsskyldigheten borde ordnas på sådant sätt, att den icke i onödan komme att taga läkarnas tid och kraft i anspråk.

Några särskilda stadganden rörande vare sig medgifvande eller förbud för militärläkare att med sin beställning förena annan befattning i statens eller kommunens tjänst ansåge arméförvaltningen icke behöfliga.

Chefen för Fördelningsläkaren vid fjärde arméfördelningen har i sitt särskilda

fTlrån " organisationsförslag gjort framställning om att befattningen såsom chef för fältläkarbyrån i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse icke borde bindas vid en fältläkarbeställning, utan kunna inneliafvas äfven af en fördelningsläkare eller regementsläkare. Om denna framställning, hvilken afstyrkts af arméfördelningschelen, yttrar arméförvaltningen, att en sådan anordning vore synnerligen olämplig, enär ifrågavarande tjänst kräfde särskilda kvalifikationer, och enär det vore lättare för en fördelnings- eller regementsläkare att med öfvergifvande åt sin enskilda praktik under sin

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126. 65

återstående tjänstetid ägna sig helt åt fältläkarens ämbetsverksamhet än för fältläkaren att återvända till en med fälttjänst förenad verksamhet såsom fördelningsläkare och att söka återbekomma en förlorad praktik, samt enär fältläkarens ställning såsom byråchef och föredragande af befordringsärenden m. m. samt såsom öfverfältläkarens ställföreträdare näppeligen läte förena sig därmed, att en läkare af lägre rang än fältläkares blefve förordnad att innehafva denna viktiga tjänst.

Förslaget att med fast lön å ordinarie stat anställa sex fördelningsläkare ville arméförvaltningen på det lifligaste tillstyrka. Behofvet af särskilda sådana läkare hade nämligen alltmer gjort sig gällande. Efter en reduktion af antalet militärläkare vid truppförbanden skulle det icke blifva möjligt att förena en regementsläkartjänst med en fördelningsläkarbefattning. Att, såsom från flera håll föreslagits, tillsätta fördelningsläkartjänsterna efter ansökan vore enligt arméförvaltningens åsikt mindre lämpligt, då dessa tjänster kräfde en särskild kompetens. Arméförvaltningen tilltrodde dess sjukvårdsstyrelse äga tillräcklig personalkännedom för bedömande af, hvilka militärläkare kunde vara bäst ägnade för tjänsten i fråga.

Hvad anginge antalet militärläkare vid olika truppförband, vore arméförvaltningen af den åsikt, att de sakkunniga i sitt förslag funnit den gyllene medelvägen. Fredstjänstgöringen — med undantag för regementsöfningarna — kräfde i allmänhet ej mer än två fast anställda läkare vid infanteriets, kavallerifördelningens och trängens truppförband samt en vid hvarje mindre kavalleriregemente. Däremot vore det ur flera hänseenden och särskildt för möjligheten till enskild praktik olämpligt att vid hvarje truppförband anställa endast en läkare. Att reduktionen af antalet militärläkare skulle innebära en fara för tillgången vid mobiliseringsbehof, hade efter gjorda beräkningar visat sig icke vara förhållandet. Arméförvaltningen ville dock härvid redan nu betona, att en ytterligare inskränkning i det sammanlagda antalet af militärläkare, såsom från ett håll föreslagits, gifvetvis skulle hafva till följd ett otillräckligt antal skolade läkare vid krigsbehof. Gentemot den uttalade önskan, att vid de mindre kavalleriregementena måtte anställas en regementsläkare i stället för en bataljonsläkare, ställde sig arméförvaltningen af sparsamhetsskäl på de sakkunnigas sida.

Rörande det ifrågasatta förbudet för verkligt otjänstbara läkare att kvarstå i ordinarie tjänst syntes det arméförvaltningen skola lända till fördel för både staten och militärläkarna, därest den nu gällande Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. SI Höft. 9

Fördelning släkarbeställningarna.

Antalet ordinarie läkarbest ältning ar vid regementen och kårer.

Extra bataljonsläkare.

Värnpliktiga

läkare.

60 Kung1, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

bestämmelsen om öfverflyttande på allmänna indragmingsstaten af militärläkare, som i tre år lidit af obotlig blindhet, lamhet eller vansinne, kunde ändras i den riktning, att militärläkare, som drabbats af hvilken obotlig sjukdom som helst, utgörande ett bestämdt hinder för honom att bestrida sin tjänst, skulle kunna erhålla afsked med pension efter innehafvande grad.

Gentemot de af åtskilliga chefer och läkare uttalade tvifvelsmål om effektiviteten af den föreslagna extra-bataljonsläkarinstitutionen ansåge arméförvaltningen, såväl att anställandet af extra bataljonsläkare med en viss bestämd årlig tjänstgöringsskyldighet blefve eu nödvändig följd af reduktionen af de vid truppförbanden fast anställda läkarnas antal, som ock att de extra bataljonsläkarna till följd af sin utbildning såsom värnpliktiga läkare och i öfrigt föreslagna kompetensvillkor borde vara fullt skickade att bestrida läkartjänst vid armén. Den föreslagna institutionen funne äfven sitt stöd i uttalanden från isynnerhet de yngre bataljonsläkarnas sida, hvilkas intressen närmast berördes af förändringen i fråga. Huruvida en tjänstgöringstid af 60 dagar om året vore den lämpligaste, ansåge arméförvaltningen svårt att afgöra. I betraktande däraf, att af dem, som hyst betänkligheter mot en fixerad maximitjänstgöringstid, ungefär lika många velat hafva tiden förlängd som förkortad, torde emellertid en årlig tjänstgöringstid af högst 60 dagar få anses såsom en lyckligt funnen medeltjänstgöringstid. Huruvida det behöfliga antalet extra bataljonsläkare skulle blifva svårt att fylla, komme antagligen att blifva mest beroende af den olika tillströmningen till läkarbanan under olika tider. Af vikt syntes det arméförvaltningen dock vara, att fältläkarstipendiatinstitutionen indroges endast successive och med behörigt aktgifvande på tillgången af extra bataljonsläkare. Fördelningsläkarens vid fjärde arméfördelningen förslag att nedsätta extra bataljonsläkarnas antal och i stället för dem använda värnpliktiga läkare och läkare i reserven i större utsträckning än hittills, läte sig näppeligen göra, då de värnpliktiga läkarna ju redan nu finge tjänstgöra under regementsöfningarna i så stor utsträckning som möjligt och läkarna i reserven icke kunde mot sin vilja åläggas att tjänstgöra utöfver den tid, hvartill de för pensions erhållande vore skyldiga. En för de senare utsträckt tjänstgöringsskyldighet skulle för öfrigt antagligen hafva till följd, att en mängd bataljonsläkare i reserven toge afsked och rekryteringen af reservkåren försvårades.

Den ifrågasatta skyldigheten för värnpliktiga läkare att inträda i fältläkarkårens reserv skulle, enligt arméförvaltningens mening, visser-

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ligen öka antalet militärläkare i fredstid, men vore utan inflytande på tillgången på läkare vid mobilisering, enär de värnpliktiga läkarna redan i denna egenskap stode till arméns förfogande vid krigsutbrott.

Beträffande läkarnas anställning på stat vid truppförbanden och befordran till regementsläkartjänst efter ansökan, på sätt som hittills skett, ansåge arméförvaltningen sig icke kunna annat än biträda de sakkunnigas förslag. Arméförvaltningen både dock funnit, att fördelningsläkaren vid andra arméfördelningen med flera framlagt högst beaktansvärda skäl för den af honom gjorda framställningen, hvilken i hufvudsak ginge ut på, att regementsläkarbeställningarna icke skulle vara bundna vid truppförbanden, utan att till regementsläkare skulle kunna utan ansökan och förflyttning befordras den, som därtill vore närmast i tur, under förutsättning att han visat sig besitta för tjänsten erforderliga kvalifikationer.

Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle finna, att tillräckligt talande skäl blifvit framlagda för denna framställning, ville arméförvaltningen på nedan anförda grunder hemställa, att några modifikationer (närmast i enlighet med regementsläkarens vid Skaraborgs regemente framställning) vidtoges i densamma. För det första kunde nämligen arméförvaltningen icke finna någon fördel komma att ligga däri, att alla militärläkarbeställningar uppfördes på fältläkarkårens stat, utan hölle i stället före, att fördelningsläkarna borde uppföras på generalitetsstaten och truppförbandens läkare fortfarande på det truppförbands stat, vid b vilket, de efter egen ansökan blifvit anställda, dock endast med lägsta bataljonsläkarlönen. Häraf följde ock, att läkarna icke skulle komma att placeras å viss förläggningsort, utan såsom hittills anställas vid truppförband i egenskap af läkare, dock utan angifvande af särskild grad. På ett infanteriregementes stat skulle sålunda exempelvis upptagas två läkarbeställningar med 2,400 kronor lön och 1,460 kronor dagaflöning. Den högre rangen liksom såväl lönetillägg åt äldre bataljonsläkare som ock regementsläkarlöneförmåner skulle tilldelas utan ansökan — med lönerna utgående från särskildt anslag såsom redan nu vore förhållandet med lönetillägget åt äldre bataljonsläkare —, men med den skillnad från ofvannämnde fördelningsläkares framställning, att på förslag till erhållande af regementsläkares grad och lön efter tjänstålder skulle uppsättas tre bland de till tjänstålder äldsta bataljonsläkarna, hvilka på grund af förtjänstfull militärläkarverksamhet samt ådagalagda kunskaper och skicklighet ansåges härvid böra komma i fråga, och att förord gåfves åt den mest förtjänta af dessa tre. Genom ett

De ordinarie läkarnas anställning och befordran.

«

Kompetensvillkor och utbildning.

68 Kun fil. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

sådant tillvägagångssätt skulle till regementsläkare endast befordras däraf verkligt förtjänta, och mindre lämpliga militärläkare stanna kvar i batalj onsläkargraden. Den genom ett sådant förfarande visade hänsyn till förvärfvade militärmedicinska kunskaper och färdigheter skulle äfven sporra de yngre militärläkarna att ådagalägga nit i tjänsten och att genom teoretiska studier och praktiska öfningar öka sina meriter och därigenom göra sig förtjänta af befordran till regementsläkare. Toges däremot i hufvudsak hänsyn till tjänståldern — hvilket säkert blefve följden af ett förfaringssätt i enlighet med fördelningsläkarens vid andra arméfördelningen förslag — så komme hvarje äldre bataljonsläkare, mot hvilkens tjänstgöring någon officiell anmärkning icke ägt rum, att anse sig berättigad till erhållande i tur af regementsläkargraden, och någon täflan att öka sina meriter samt något större intresse af militärmedicinska kunskapers och färdigheters förvärfvande komme i så fall icke att blifva någon tvingande nödvändighet.

I fråga om kompetensvillkoren för olika tjänster hölle arméförvaltningen före, att de sakkunnigas förslag till föreskrifter i detta afseende tillgodosåge krafvet på dugliga läkare utan att försvåra fältläkarkårens rekrytering. Att en till regementsläkartjänst kompetent bataljonsläkare skulle, med förbigående af samtliga regementsläkare, blifva utnämnd till fördelningsläkare, skulle endast i det fall kunna förekomma, att medicinalstyrelsen och sjukvårdsstyrelsen enade sig om att till fördelningsläkare föreslå en för denna tjänst särskildt kvalificerad bataljonsläkare, eller att samtliga regementsläkare undanbedt sig att ifrågakomma vid utnämning till en ledig fördelningsläkartjänst.

Hvad anginge militärläkarnas kirurgiska utbildning och tjänstgöring ä större sjukvårdsanstalt, hade vikten däraf blifvit af de sakkunniga flerfaldiga gånger omnämnd och betonad. Att denna vikt äfven insetts af militärläkarna själfva, framginge däraf, att under det gångna året (1908) flera vid truppförband anställda läkare sökt och erhållit anställning såsom biträdande läkare vid större civila sjukhus. Men att, såsom blifvit föreslaget, förplikta hvarje militärläkare att upprepade gånger tjänstgöra vid civilt sjukhus, det funne arméförvaltningen både vara obehöfligt och komma att utgöra ett svårt hinder för läkarnas tillfälle till civil praktik. Frivilligt och utan tvång borde, enligt arméförvaltningens åsikt, militärläkarna söka anställning vid civila sjukvårdsanstalter, och deras bemödanden därutinnan af vederbörande myndigheter såvidt möjligt understödjas.

De kraf på ökade insikter i hygien och de ändringsförslag i afseende på kurserna för bataljonsläkare och värnpliktiga läkare, som fram-

, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ställts, borde icke göras till föremål för någon särskild åtgärd. Hvad vidkomme de värnpliktiga läkarnas föreslagna tjänstgöring vid trängtrupperna i stället för vid infanteriet, både arméförvaltningen varit i tillfälle att därom genom sin sjukvårdsstyrelse förut uttala sin mening och anslöte sig till de sakkunnigas hemställan i denna fråga. Någon tids tjänstgöring vid trängkår vore visserligen nyttig för hvarje militärläkare, men borde icke göras obligatorisk. På önskvärdheten af att öfverfältläkaren och fördelningsläkare bereddes tillfälle till ridning på kronan tillhöriga stamhästar, hade äfven de sakkunniga fästat vederbörandes uppmärksamhet.

För krafvet att för delning släkarna (eller de äldre af dem) skulle erhålla öfverstes löneförmåner hade anförts, dels att de blifvande fördelningsläkarna skulle blifva bundna vid arméfördelningschefens tjänstgöringsort, dels att deras omfattande verksamhet icke skulle lämna dem tillräcklig tid öfrig för utöfvande af enskild praktik. Beträffande det förra skälet delade alla regementsläkare samma olägenhet att nödgas bo å viss bestämd ort. Hvad anginge vidare de blifvande fördelningsläkarnas omfattande verksamhet, kunde väl denna, enligt arméförvaltningens åsikt, icke utgöra ett större hinder för enskild praktik för dessa än för de nuvarande fördelningsläkarna, hvilka på samma gång vore regementsläkare och sålunda hade att bestrida åligganden, tillhörande tvenne tjänstbefattningar.

Vid bedömandet af, huruvida tillräcklig grund funnes för krafvet på öfver stel öjtnants löneförmåner för samtliga regementsläkare (eller de äldre bland dem), vore det väl hufvudsakligen olikheten mellan den nuvarande och blifvande tjänstgöringsskyldigheten för läkarna vid infanteriregementena, som därvid borde tagas i betraktande.

Läkarnas vid artilleriet antal blefve nämligen detsamma som förr. Vid de större kavalleriregementena vore sjuklighetsprocenten såväl absolut som relativt mindre och undervisningsskyldigheten äfven mindre. Vid fördelningskavalleriet skulle, enligt de sakkunnigas förslag, regementsläkartjänsterna komma att indragas. Vid ingenjörtrupperna utginge visserligen en bataljonsläkare vid Svea ingenjörkår, men vid denna kår funnes numera endast fyra kompanier. Beträffande läkarna vid trängen, upptoge nu gällande stat för hvarje trängkår visserligen tre läkare, men i verkligheten hade detta antal varit fullt endast vid två trängkårer, hvaremot endast två läkare funnits vid hvardera af Göta och Västmanlands trängkårer, och till och med endast en läkare vid hvardera af Norrlands och Östgöta trängkårer.

Onekligt vore, att tjänstgöringsskyldigheten för läkarna vid infanteriet komme att ökas, då ju med undantag för regementsöfningarna endast

Aflönings-

förmåner.

Sjuhhus-

frågan.

Särskildt organisationsförslag.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 'Nr 126.

två i stället för tre läkare skulle tjänstgöra vid hvarje regemente. Frågan vore dock, huruvida icke denna olägenhet till stor del uppvägdes af fördelen för läkarna vid de f. d. indelta regementena att i framtiden året om hafva sin tjänstgöring å regementets förläggningsort, där de vore boende, mot att såsom förr vara nödgade att under flera månader af året lämna sin bostadsort och sin enskilda praktik för att tjänstgöra å regementets mötesplats. För chefernas för i Sollefteå och å Gottland förlagda truppförband framställning om särskilda arfvoden åt läkarna därstädes syntes ej tillräckligt talande skäl blifvit framställda.

Under förutsättning att tjänstgöringen ordnades så, att läkarna vid högre och lägre truppförband bereddes tillfälle att i möjligast största mån utöfva enskild praktik, Ange arméförvaltningen således uttala såsom sin åsikt, att de sakkunnigas förslag till löneförmåner syntes vara uppgjordt med behörig hänsyn till rättvisa och billighet, men att å andra sidan de föreslagna lönerna, på grund af läkarnas ökade tjänstgöringsskyldighet, icke tålde någon som helst afprutning.

Därest nuvarande bataljonsläkare komme att öfvergå till extra bataljonsläkare, borde han, enligt armé förvaltningens mening, bibehållas vid oförändrad rätt till änkepension.

Beträffande de olika sätt, hvarpå sjukhusfrågan vid truppförbanden kunde ordnas, vore, enligt arméförvaltningens åsikt, en definitiv lösning af denna fråga ytterst beroende på den ställning, som vederbörande kommunala styrelser och lasarettsdirektioner intoge gent emot förslaget att å de civila sjukhusen mottaga militära sjuka, vare sig dessa sjuka förlädes bland öfriga (civila) patienter eller å en särskild militär afdelning. Arméförvaltningen, som på förekommen anledning ställde sig skeptisk angående de kommunala myndigheternas beredvillighet i berörda hänseende, ansåge det vara klokast att vid ordnandet af den militära sjukvården så litet som möjligt lita på hjälp från de civila sjukhusens sida, men att åtminstone å orter, där större civilt sjukhus funnes, försöka erhålla medgifvande, att svårare sjukdomsfall eller sådana, hvilkas behandling kräfde särskilda tekniska anordningar, kunde erhålla vård å den civila sjukvårdsinrättningen. Där flera truppförband vore förlagda å en och samma ort, ansåge armé förvaltningen, att ett gemensamt garnisonssjukhus borde uppföras. I

I sitt utlåtande anställer arméförvaltningen beträffande fördelningsläkarens vid fjärde arméfördelningen i det föregående omnämnda förslag en mera ingående granskning af hufvudsakligen följande innehåll.

Éungl. Majris Nåd. Proposition Nr 136. li

Den röda träd, som genomginge detta förslag, och. hvarigenom detsamma skiljde sig från öfriga framställningar af chefer och läkare, syntes vara att, jämte en väsentlig inskränkning i sammanlagda kostnaden för den föreslagna omorganisationen, redan i fred bereda öfverstes löneförmåner (och rang) åt två vid mobilisering till högre läkarbefattningar afsedda fördelningsläkare (»öfverfältläkare»). För att vinna detta mål hade förslagsställaren ändrat de sakkunnigas förslag till kostnader i hufvudsak sålunda, att regementsläkarnas antal skulle minskas från 47 till 28 eller med 19 personer, och att sammanlagda antalet ordinarie militärläkare och extra bataljonsläkare skulle nedsättas från 169 till 145 eller med 24 personer.

Hvad först anginge beredandet redan i fred af öfverstes lön och rang åt två »högre militärläkare, hvilka vore afsedda att vid krigstillfälle inträda såsom tjänstegrenschefer vid öfver arméfördelningarna stående staber», funne arméförvaltningen ingen anledning föreligga att på denna grund gifva högre lön och rang åt två fördelningsläkare. Då förslagsställaren med »tjänstegrenschefer vid öfver arméfördelniugarna stående stabel'» helt säkert menade arméläkare, borde väl såsom skäl för högre lön och rang åt de för sådan befattning afsedda läkarna kunna angifvas, att dessa befattningar vore af särskild vikt och af sina innehafvare kräfde eu utbildning utöfver den, som behöfde tillkomma en fördelningsläkare. Så vore dock ingalunda händelsen, utan arméförvaltningen ansåge befattningen såsom fördelningsläkare i krig vara af särdeles vikt och betydelse samt kanske ställa större kraf på sin innehafvares fältduglighet än befattningen såsom arméläkare.

Förslaget innehölle vidare, att regementsläkarlönernas antal skulle minskas från 47 till 28. För att två fördelningsläkare skulle komma i åtnjutande af öfverstes löneförmåner och omorganisationsförslaget genom nedbringande af kostnaden göras mer antagligt, borde således 19 regementsläkare nedflyttas från majors till kaptens af första klassen lönegrad. Detta förfarande syntes stå i föga samklang med yttrandet i motiveringen för denna åtgärd, nämligen, att förslagsställaren beträffande löneförhöjningen ville särskildt framhålla, att, om arméns behof af läkare skulle kunna fyllas med ett tillräckligt antal dugliga och för sitt kall som militärläkare fullt intresserade läkare, det otvifvelaktigt vore af nöden, att de komme i åtnjutande af sådana löneförmåner, som motsvarade den rangklass de innehade, men därjämte att de efter måttet af skicklighet och förtjänst ägde utsikt inom rimlig tid till en befordran, som medförde tillräckliga löneförmåner (och i sinom tid tillräcklig pension) för betryggande af en något så när sorgfri tillvaro på äldre dagar.

Kostnader och styrkande.

'72 Kung!. Maj:k Nåd. Proposition Nr 126.

Men icke nog därmed, förslagsställaren ville äfven, att sammanlagda antalet ordinarie militärläkare och extra bataljonsläkare skulle nedsättas från 169 till 145 och således minskas med 24 personer. Detta före folie så mycket egendomligare, som det var just lian själ!/, som vid militär]äkarföreningens årsmöte år 1907 påpekade vikten af, att vid uppgörandet af ett förslag till omorganisation af fältläkarkåren detta borde »grunda sig på mobiliseringsbehofvet» (se Tidskrift för militär hälsovård för år 1907, sid. 320). Då genom de sakkunnigas förslag antalet militärläkare på stat redan blifvit nedsatt till det med hänsyn till mobiliseringsbehofvet minsta möjliga, skulle genom förslaget i fråga en brist uppstå af 24 skolade militärläkare. Härtill komme, att genom minskningen af antalet extra bataljonsläkare från 60 till 40 dessa läkares tjänstgöringsskyldighet i fred komme att tagas i anspråk i högsta grad. Detta skulle vålla en afgjord svårighet för rekryteringen af denna personal, hvilken flera chefer och läkare befarade skola blifva svårt att hålla fulltalig till och med enligt de sakkunnigas förslag.

Af hvad arméförvaltningen sålunda anfört framginge, enligt dess åsikt, tydligen, att ett antagande af fördelningsläkarens vid fjärde arméfördelningen förslag endast skulle medföra fördel för två fördelningsläkare, men däremot vara förlustbringande för ett stort antal öfriga militärläkare, minska militärläkarnas utsikter till befordran och härigenom motverka fältläkarkårens rekrytering, försvåra anställandet af extra bataljonsläkare och vid mobilisering omöjliggöra besättandet af läkarbefattningar vid armén med ett tillräckligt antal skolade militärläkare.

På grund häraf finge arméförvaltningen på det allvarligaste afstyrka antagandet af bemälde fördelningsläkares förslag till omorganisation af fältläkarkåren. I

I fråga om den af de sakkunniga uppgjorda beräkningen af kostnaderna för omorganisationen af fältläkarkåren framhåller arméförvaltningen, dels att, då i denna beräkning det belopp, som afsåge ålderstillägg för de extra bataljonsläkarna, upptagits under »nytt anslag till bataljonsläkare», men detsamma rätteligen borde utgå från fjärde hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg, vid aflåtandet af nådig proposition i ärendet framställning till Riksdagen syntes böra göras om höjning af

n , 600 1

sistnämnda anslag enligt vanlig beräkningsgrund med 60 x —k~ kronor

eller tillhopa 18,000 kronor, dels ock att den särskilda ersättning, som skulle komma att utgå till ifrågavarande militärläkare under de tider, de vore

73 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

inkallade till tjänstgöring, i den föreslagna nya staten borde benämnas »dagarfvode» i stället för, såsom de sakkunniga föreslagit, »dagaflöning».

Med hemställan om att de af arméförvaltningen gjorda erinringarna måtte vid ärendets vidare behandling erhålla vederbörligt beaktande, tillstyrkte arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse på det lifligaste, att nådig proposition om fältläkarkårens omorganisation i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det remitterade förslaget måtte till Riksdagen aflåtas.

3. Försvarskommitténs yttrande.

Såsom i det föregående redan blifvit omförmäldt, har frågan om fältläkarkårens omorganisation äfven varit hänskjuten till den genom nådigt bref det 28 september 1907 förordnade försvarskommittén. I sitt den 5 december 1910 afgifna betänkande afhandlar kommittén denna fråga i del II ~»Landtförsvarets (sid. 69—-72).

Efter att hafva redogjort för hufvuddragen af fältläkarkårens nuvarande organisation och den af de sakkunniga föreslagna, yttrar kommittén följande:

»Kommittén, hvilken tagit del af de sakkunnigas förslag till omorganisation åt fältläkarkåren jämte däröfver afgifna yttranden, uttalar sig, på af de sakkunniga anförda grunder, för nödvändigheten af att under den närmaste tiden en omorganisation af fältläkarkåren kommer till stånd, anpassad efter de förhållanden, som komma att inträda såsom en följd af utsträckt tjänstgöringsskyldighet för personalen och ändrad förläggning för ett flertal truppförband. Med hänsyn till den för kommitténs arbeten grundläggande finansiella synpunkten torde något hinder för en ändamålsenlig omorganisation icke förefinnas, då den kostnadsökning, hvilken af de sakkunniga beräknats, icke uppgår till större belopp, än att kommittén anser, att medel böra kunna för ändamålet beredas.

Kommittén har, med hänsyn till den allmänna uppgift, som förelagts densamma, icke ansett sig böra ingå i närmare pröfning vare sig af de sakkunnigas förslag eller af de i väsentliga delar därifrån afvikande förslag,, som blifvit af vissa myndigheter och personer framställda, så mycket mindre som erfarenhet ännu ej kunnat vinnas i fråga om verkan af de löneförbättringar för de yngre batalj onsläkarna och fältläkarstipendiaterna af andra klassen, hvarom beslut' fattats af 1910 års Riksdag.»

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 81 Höft.

I allmänhet.

74 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

IV. Sakkunnigas slutliga förslag angående fältläkarkårens omorganisation.

På grund af nådigt bref den 2 december 1910 tillkallade chefen för landtförsvarsdepartementet generalmajoren L. II. Ting sten, öfverfältläkaren P. A. V. Nettelblad, professorn vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet J. H. Åkerman och ledamoten af Riksdagens Andra kammare, medicine doktor K. E. O. Kjellberg att inom nämnda departement biträda med utarbetande af slutligt förslag rörande fältläkarkårens omorganisation.

De sakkunniga, till hvilka de i frågan afgifna yttrandena och utlåtandena varit öfverlämnade, hafva tagit dessa under ompröfning samt den 14 januari 1911 afgifvit slutligt förslag angående fältläkarkårens omorganisation, omfattande dels själfva organisationsförslaget, dels förslag till öfvergång till den nya organisationen. 1

1. Organisationsförslaget.

I fråga om de öfver det föreliggande förslaget till fältläkarkårens omorganisation afgifna yttranden uttala sig de sakkunniga på följande sätt.

Det läge i sakens natur att, då ej mindre än 69 militärchefer och 113 militärläkare vid armén yttrat sig i frågan, afvikande meningar från de sakkunnigas förslag skulle komma att yppas. Den ene såge frågan företrädesvis ur en synpunkt, den andre ur en annan. Den ene fäste t. ex. den hufvudsakliga vikten vid militärläkarens sjukhusutbildning och sjukhusverksamhet, den andre tillmätte hans undervisningsskyldighet och administrativa åligganden en därmed minst jämnbördig betydelse, kör

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 75

den ene vore trafven på den militära sjukvården i fred förhärskande, under det att han därvid till en viss grad bortsåge från de fordringar, som den militära sjukvården i krig framställde. För den andre ställde sig åter dessa fordringar såsom de viktigare. I betraktande häraf vore det icke uteslutet, att bedömandet af omorganisationsförslaget kunde komma att ske ur synpunkter, som icke berörde hela frågan, utan endast delar af densamma. Men frågan måste ses i hela sin vidd och dess olika delar skärskådas uti sitt inbördes oskiljaktiga förhållande, för att densammas bedömande måtte blifva i möjligaste mån objektivt.

Ordnandet af den militära sjukvården afsåge ej blott vården af sjuk militärpersonal under tjänstgöring, utan ock utförandet af besiktningar af stamanställda och värnpliktiga, utbildning af sjukvårdare för behofvet i fred och af den sjukvårdspersonal (sjukvårdare och sjukbärare), som komme att ingå uti de mobiliserade sjukvårdsformationerna, samt uppsikt och vård af den i såväl fred som krig behöflig^ sjukvårdsmaterielen. Ur dessa olika ändamål härflöte väsentligen olika kraf. De skiftande åligganden, som tillkomme och måste tillkomma militärläkaren, orsakade gifvetvis åtskilliga svårigheter, som icke kunde undvikas, men som man i möjligaste mån måste söka öfvervinna. Skulle man söka ordna den militära sjukvården på det sätt, att militärläkarna icke skulle vara något annat än »raZitöVläkare, d. v. s. få syssla med allenast militär sjukvård, och om staten ville utbetala de betydligt ökade aflöningsbelopp, som nödvändigtvis måste följa med en sådan anordning, då skulle man löpa risken att erhålla en exklusiv militärläkarkår, som komme att alltmer förlora förbindelsen med den medicinska vetenskapen och med landets öfriga läkare, ginge miste om de tillfällen till ökad utbildning i och förtrogenhet med sitt yrke, som utöfvandet af enskild läkarverksamhet medförde, samt sålunda uti den egentliga sjukvården komme att blifva mindre kvalificerad än den militärläkarkår, som hade rätt att sysselsätta sig med enskild läkarpraktik och äfven ägnade sig däråt. I

I själfva verket hade uti de afgifna yttrandena icke från något håll uppställts krafvet på ett förbud för militärläkare att utöfva enskild läkarverksamhet. Från ett håll hade dock framhållits, att det borde tagas i öfvervägande, huruvida icke för regementsläkare och högre tjänstinnehafvare inom fältläkarkåren borde bestämmas förbud att med innehafvande beställning förena extra provinsial-, stads- eller distriktsläkartjänst, hvarjämte äfven gjorts gällande, att militärläkare icke skulle få innehafva annan tjänstbefattning, som befunnes vara hinderlig för tjänstgöringen såsom sådan. Gent emot detta uttalande ville de sakkunniga

Enskild läkarverksamhet.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Antalet ordinarie läkarbeställningar vid arméns regementen och kårer.

erinra därom, att livad de sagt angående de ordinarie truppförbandsläkarnas enskilda praktik (sid. 26 i det ursprungliga förslaget) gällde endast under den förutsättningen, att densamma icke lade något hinder i vägen för ombesörjandet af de tjänståligganden, som det tillkomme ifrågavarande läkare att fullgöra, på samma gång som de gifvit uttryck åt den meningen, att truppförbandsläkarnas tjänstgöring vid vederbörliga truppförband borde, där så utan olägenhet kunde ske, så ordnas, att densamma möjliggjorde för dem att äfven kunna ägna sig åt enskild läkarverksamhet. Mot denna borde sålunda icke några särskilda hinder eller svårigheter resas från de militära chefernas sida, utan borde dessa, hvad på dem ankomme, genom bestämmandet af lämpliga tjänstgöringstider o. d., underlätta möjligheten för militärläkarna att utöfva sådan verksamhet, så långt detta kunde ske, utan att de med militärläkartjänsten förenade göromålen blefve tillbakasätta. De sakkunniga vore sålunda af den uppfattningen, som arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse i detta afseende gjort gällande, nämligen att några särskilda stadganden rörande vare sig medgifvande eller förbud för militärläkare att med sin beställning förena annan befattning i statens eller kommunens tjänst icke vore behöfliga. De hade följaktligen icke något i princip att erinra mot att ordinarie militärläkare, i vederbörlig ordning och efter pröfning i hvarje särskildt fall, tillerkändes rätt att söka och mottaga sådan befattning. Ju mera nämligen möjligheten för militärläkare att utöfva enskild läkarverksamhet kringskures eller inskränktes, utan att detta vore påkalladt af den ändamålsenligt och välvilligt ordnade tjänstgöringen vid vederbörliga truppförband, dess svårare blefve det att rekrytera fältläkarkåren, och dessa svårigheter skulle bestå, äfven om de af de sakkunniga föreslagna aflöningsförmånerna blefve väsentligt ökade. Vunne den uppfattning, som de sakkunniga uttalat i denna viktiga angelägenhet, godkännande och tillämpning, skulle de farhågor rörande inskränkning af den enskilda läkarverksamheten, som i vissa af de afgifna yttrandena kommit till uttryck, säkerligen icke komma att besannas. Förhållandena borde kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt med hänsyn såväl till militärläkarens tjänstgöring vid vederbörligt truppförband som ock till hans enskilda läkarpraktik.

Äfvenledes hade från åtskilliga håll farhågor uttalats med anledning af den minskning i antalet ordinarie läkarbeställningar, som de sakkunniga föreslagit, hvilken minskning förmenades skola leda till inskränkning i militärläkarnas enskilda praktik äfvensom orsaka minskad

Kung!. Maj:t Nåd. Proposition Nr 12f>. 77

tillgång på militärläkare vid mobilisering. Vid bedömandet af omorganisationsförslaget i denna del borde man emellertid, enligt de sakkunnigas mening, icke förbise följande omständigheter.

Antalet vakanta ordinarie batalj onsläkarbeställningar hade alltmer ökats, och i vissa fall hade vakanserna antagit en rent af permanent karaktär.

Skulle antalet ordinarie militärläkare förblifva detsamma som enligt 1901 års härordning, komme särskild! uti vissa förläggningsorter, såsom Linköping, Sköfde, Örebro, Sollefteå, Boden in. fl., detta antal att blifva förhållandevis mycket stort, hvarigenom tillfällena till utöfvandet af enskild läkarverksamhet komme att inskränkas, och hvarmed äfven andra olägenheter skulle följa. Det vore dessutom tvifvel underkastadt, huruvida äfven med ökade aflöningsförmåner det skulle blifva möjligt att hålla läkarbeställningarna enligt 1901 års härordning besatta just på grund af det stora antalet militärläkare, som komme att finnas å flera förläggningsorter.

Då det under alla förhållanden syntes erforderligt att höja de ordinarie militärläkarnas aflöningsförmåner, kunde man ej annat än skrida till en grundlig undersökning af spörsmålet, huruvida icke antalet ordinarie militärläkarbeställningar skulle kunna minskas, synnerligast som stora sympatier för en sådan minskning yppats inom Riksdagen och truppförbandscheferna i sina år 1907 afgifna yttranden gifvit uttryck åt en i samma riktning gående mening, samt ett stort antal ordinarie militärläkare på militärläkarföreningens årsmöte sistnämnda år gjort ett uttalande i enahanda syfte.

På de grunder, som de sakkunniga angifvit i sitt förslag, och som godkänts af det stora flertalet, som yttrat sig i frågan, äfvensom af försvarskommittén, hade de sakkunniga, då de ånyo tagit detta spörsmål i öfvervägande, kommit till samma resultat, nämligen att en minskning af antalet ordinarie läkarbeställningar borde äga ruin, såvidt man öfver hufvud ville nå ett positivt mål och komma till en antaglig lösning af frågan.

Frågan om fältläkarkårens omorganisation kräfde i sj kifva verket snar lösning. Det betydande antalet vakanser uti bataljonsläkargraden, för närvarande öfver tjugu, och det ännu större antalet vakanser bland fältläkarstipendiaterna, uppgående till omkring tre fjärdedelar, talade kraftigt för omorganisation af fältläkarkåren, hvilken, därest icke en annan sakernas ordning komme att inträda, allt mer skulle råka i upplösning. Af dem, som uttalat sig i afstyrkande riktning, hade emellertid icke gjorts några uppslag för att råda bot för de ogynnsamma förhållanden, i hvilka fält-

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

läkarkåren och dess rekrytering- råkat, ej heller angifvits den riktning, i hvilken en omorganisation af kåren borde äga rum. Hvad behofvet af militärläkare vid mobilisering anginge, vore naturligen de befintliga vakanserna bland bataljonsläkare och fältläkarstipendiater icke ägnade att tillgodose eller afhjälpa detta behof, hvilket de sakkunniga genom sitt förslag för öfrigt ingalunda förbisett utan sökt att i möjligaste mån tillfredsställa.

De sakkunniga vidhölle sålunda sitt förslag angående antalet ordinarie militärläkare vid armén. Vid den förnyade pröfningen af frågan hade de endast beträffande ett regemente funnit anledning att föreslå en ändring, nämligen vid Positionsartilleriregementet, där antalet ordinarie läkare från föreslagna två af nedan angifna skäl ansetts kunna minskas till en.

Förslaget att läkarna vid Karlskrona grenadjärregemente skulle åläggas skyldigheten att tillika upprätthålla läkargöromålen vid det i närheten förlagda fästuingsingenjörkompaniet hade visserligen afstyrkts af en af regementets läkare (den öfvertalige regementsläkaren), men till detsamma hade de andra läkarna äfvensom regementschefen och arméfördelningschefen uttalat sin anslutning. Ej heller hade chefen för Fortifikationen haft något att däremot erinra. Några sakskäl syntes svårligen kunna anföras mot den föreslagna anordningen.

Hvad läkarvården vid Vaxholms grenadjärregemente anginge, hade ifrågasatts, att densamma skulle sättas i samband med ordnandet af ett militärsjukhus å Rindön, hvilket äfven skulle inrymma en civil sjukafdelning. I hvad mån detta skulle vara möjligt, torde vara tvifvel underkastadt, då det syntes mycket osäkert, hvilken ställning Stockholms läns landsting skulle komma att intaga till ett sådant förslag.

Såsom framginge af hvad marinöfverläkaren samt förste marinläkaren å Oscar-Fredriksborg yttrat beträffande den af de sakkunniga såsom önskvärd framhållna samverkan i fråga om sjukvården mellan Vaxholms grenadjär- och kustartilleriregementen, delade nämnda läkare fullständigt den af de sakkunniga uttalade åsikten om en sådan samverkan. Huru densamma lämpligen borde ordnas med en jämnt afvägd och fördelad tjänstgöringsskyldighet mellan läkarna i fråga, därom ansåge de sakkunniga sig icke böra göra någon hemställan, men detta borde, enligt deras uppfattning, icke vara förenadt med alltför stora svårigheter. Den nya ordningen kunde emellertid icke inträda förr än samtidigt därmed, att den nya organisationen började tillämpas vid Vaxholms grenadjärregemente. Att den å Oscar- Fredriksborg tjänstgörande marinläkaren erhölle samma aflöningsförmåner som regementsläkaren vid Vaxholms grenadjärregemente enligt den

Kiingl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 126.

nya organisationen syntes de sakkunniga, såvidt de förstode att bedöma denna fråga, både billigt och rättvist. Sistnämnda läkare skulle enligt omorganisationsförslaget — frånsedt inkvarteringsbidrag — erhålla i lön 4,000 kronor, i dagaflöning 1,825 kronor och dessutom i arfvode 1,000 kronor, tillsammans 6,825 kronor. Förste marinläkaren å Oscar-Fredriksborg både — likaledes frånsedt inkvarteringsbidrag — i lön 3,400 kronor, i ålderstillägg efter fem års tjänstgöring 600 kronor och i dagaflöning 1,825 kronor, tillsammans 5,825 kronor. Tillädes honom ett arfvode om 1,000 kronor, blefve ifrågavarande båda läkare, praktiskt sedt, likställda i fråga om aflöningsförmåner.

Vid de sex kavalleriregementena om fem skvadroner (fördelningskavalleriregementena) hade de sakkunniga föreslagit en läkare vid hvarje regemente. Häremot hade icke någon egentlig erinran blifvit gjord, men mot de sakkunnigas förslag, att denne läkare skulle vara bataljonsläkare, hade flera vederbörande uttalat den meningen, att den ordinarie läkaren borde vara antingen regementsläkare eller hafva utsikt att, utan att söka tjänst vid annat truppförband, kunna till sådan befordras. Med anledning af detta uttalande ville de sakkunniga erinra därom, att fem af de sex fördelningkavalleriregementena vore förlagda å orter, där regementsläkare enligt förslaget skulle finnas, och att sålunda vid dessa regementen bataljonsläkare hade utsikt att blifva regementsläkare utan att flytta till annan ort. Näppeligen kunde man ifrågasätta, att för det återstående fördelningskavalleriregementet, det i Malmö förlagda Kronprinsens husarregemente, göra ett afsteg från den uppställda principen. Det vore ju för öfrigt önskvärdt, att det vid ifrågavarande regementen funnes yngre läkare, enär man i regeln hos dem borde och kunde förutsätta den rörlighet och vigör, som erfordrades för att såväl under öfningar som i fält kunna åtfölja ett fördelningskavalleriregementes förflyttningar. Dessutom kunde man icke såsom en ostridig fördel betrakta det förhållandet, att en och samma läkare skulle under hela sin tjänstetid komma att förblifva vid ett och samma truppförband.

Af de båda tio-skvadronsregementena, som enligt förslaget skulle hafva eu regementsläkare och en bataljonsläkare, vore det ena, Skånska husarregementet, för närvarande förlagdt å tre stationer. Då denna förläggning syntes vara af provisorisk karaktär, hade de sakkunniga icke ansett sig kunna eller böra föreslå någon ändring i det ursprungliga förslaget. Att, såsom ifrågasatt blifvit, vid ett tio-skvadronsregemente flera än två läkare skulle vara behöfliga under repetitionsöfningarna, kunde, enligt de sakkunnigas mening, icke nöjaktigt motiveras. I detta af-

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

seende vore förhållandena vid ett tio-skvadronsregemente och ett fältartilleriregemente j ämförliga.

Hvad fältartilleriregementena anginge, hade chefen för Norrlands artilleriregemente gjort gällande, att vid regementets i Östersund förlagda del (två kanondivisioner) borde finnas en regemente- och en bataljonsläkare. Af enahanda mening vore äfven regementets båda läkare, som dock alternativt hade föreslagit, att, för den händelse icke två ordinarie läkare kunde anställas vid regementets i Östersund förlagda divisioner, extra läkare skulle få beräknas för den tid af året, då marscher, skjutningar o. d. påginge. Något annat hade dock icke varit de sakkunnigas afsikt, ehuru i det ursprungliga förslaget till följd af förbiseende någon extra läkare icke upptagits vid beräkningen af behofvet af extra bataljonsläkare vid armén. Sådan läkare vore emellertid behöflig, men däremot kunde de sakkunniga icke ansluta sig till förslaget om två ordinarie läkare vid den i Östersund förlagda delen af Norrlands artilleriregemente, enär två sådana läkare icke kunde motiveras hvarken af truppförbandets storlek och sjukvårdsgöromålens omfattning eller af förhållandena i öfrigt.

Såsom redan framhållits, hade de sakkunniga vid sin förnyade pröfning af antalet ordinarie läkarbeställningar kommit till den uppfattningen, att det vid P'o sitionsar tiller iregementet föreslagna antalet två läkare kunde minskas till en regementsläkare. I fråga om personalstyrkan och sjukvårdens omfattning vore nämligen Positionsartilleriregementet närmast att jämföra icke med ett tio-skvadronsregemente eller fältartilleriregemente, utan med den i Östersund förlagda delen af Norrlands artilleriregemente. Om sålunda blott en ordinarie läkare vore under vanliga förhållanden erforderlig vid Positionsartilleriregementet, vore emellertid extra läkare af behofvet påkallad under motsvarande förhållanden som t. ex. vid nyssnämda truppdel.

I fråga om de båda för Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren afsedda ordinarie läkarbeställningarna — en regements- och en bataljonsläkarbeställning — hvilka skulle vara uppförda å staten för Fortifikationen, hade de sakkunniga uti sitt ursprungliga förslag uttalat den meningen, att ifrågavarande båda läkare skulle vara skyldiga att, då endera vore med vederbörlig kår eller del däraf beordrad till tjänstgöring utanför förläggningsorten, utan särskild ersättning upprätthålla sjukvården vid den hemmavarande styrkan af samma kår, hvarvid chefen för Fortifikationen borde på lämpligt sätt fördela tjänstgöringen utanför förläggningsorten. Nämnde chef hade emellertid ansett, att ifrågavarande tjänstgöringsskyldighet icke borde inträda i annat fall, än då endera kåren vore med större delen af sin styrka frånvarande från förlägg-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ningsorten, samt att någon tjänstgöringsskyldighet vid den andra kåren utanför förläggningsorten icke borde ifrågasättas, än mindre stadgas. De sakkunniga ville härtill anmärka, att de uti sitt förslag betraktat ifrågavarande båda kårer, som vore förlagda i Stockholm, där äfven chefen för Fortifikationen hade sin tjänstgöringsort, såsom motsvarande ungefär ett regemente, och att de ansett det i förekommande fall vara lämpligt, att nämnde chef fördelade tjänstgöringen utanför garnisonsorten mellan de båda läkarna, så att densamma för hvardera läkaren blefve af ungefärligen enahanda art och omfattning. De sakkunniga hade dock icke gjort gällande, att vikarie icke skulle vara behöflig i vissa fall — fastmer hade sådan blifvit upptagen i beräkningen öfver antalet erforderliga bataljonsläkare — men de hade gifvit uttryck åt den uppfattningen, att, hvad anginge truppförbanden i fråga, kommenderingen af extra läkare skulle väsentligen kunna inskränkas under den af de sakkunniga såsom skälig och lämplig befunna förutsättningen, att, då den ene läkaren vore med sin kår eller del däraf kommenderad utanför förläggningsorten, den andre skulle vara skyldig att, förutom vid egen kår, bestrida sjukvårdstjänsten vid den hemmavarande styrkan.

Till det framställda förslaget att vid en hvar af Svea, Norrlands och Östgöta trängkårer anställa endast en ordinarie läkare kunde de sakkunniga icke gifva sin anslutning. Det vore näppeligen en ändamålsenlig anordning, att öfvervakandet af en del af den facktekniska utbildningen vid vederbörliga sjukvårdskompanier skulle turvis bestridas af samtliga inom orten anställda ordinarie militärläkare. En sådan anordning komme med all sannolikhet att medföra hvarjehanda olägenheter. Äfven om, såsom förslagsställaren antydt, den läkarna vid trängkårerna åliggande undervisningsskyldighet kunde i vissa afseenden minskas, kunde det enligt de sakkunnigas åsikt icke vara tillrådligt att vid eu hvar af ifrågavarande kårer hafva endast en ordinarie läkare. För behofvet af två läkare vid hvarje kår finge de sakkunniga hänvisa till utredningen uti det ursprungliga förslaget (sid. 43). Den ekonomiska vinsten af att anställa blott en ordinarie läkare vid trängkår skulle för öfrigt blifva ringa eller ingen, enär man, såsom äfven förslagsställaren framhållit, måste i mycket stor utsträckning anlita extra läkare, något som de sakkunniga — med två ordinarie läkare vid hvarje trängkår — ansett i regeln icke behöfva eller böra ifrågakomma.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle de båda för garnisonen å Karlsborg afsedda ordinarie läkarna — en regements- och en bataljonsläkare — vara uppförda å staten för kommendantsstaten samt kommendanten därstädes bestämma deras tjänstgöringsfördelning. Denna af kommendanten tillstyrkta anordning hade afstyrkts af truppförbandscheferna å Karlsborg samt af

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 81 Höft. 11

Extra bataljonsläkare.

*

82 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

chefen för tredje arméfördelningen och chefen för Fortifikationen, hvilka ansåge, att ingen rubbning borde eller behöfde äga rum uti bestående förhållanden. Enligt nådiga reglementet för garnisonssjukhuset på Karlsborgs fästning den 5 juli 1907 vore regementsläkaren vid Göta ingenjörkår sjukhusläkare och tillika garnisonsläkare, under det att batalj onsläkaren vid Boden—Karlsborgs artilleriregemente skulle, då han ej vore bortkommenderad från fästningen, dels biträda såsom sjukhusläkare, i den mån sjukhusdirektionen funne behofvet det kräfva, dels vid laga förfall för sjukhusläkaren förrätta dennes tjänst, därest icke särskild vikarie blifvit förordnad. Enligt de sakkunnigas åsikt kunde sjukvårdsförhållandena å Karlsborg visserligen fortfarande vara ordnade på detta sätt, men det syntes dem, som om, med tillämpning af hvad de i förevarande fall föreslagit, sjukhusvården och sjukhusutbildningen skulle kunna bättre tillgodoses samt de läkarna åliggande göromålen ändamålsenligare regleras än med bibehållande af de i ämnet gällande föreskrifterna.

Chefen för Bodens ingenjörkår hade beträffande antalet ordinarie läkarbeställningar vid Bodens garnison — två regements- och två bataljonsläkarbeställningar — framhållit önskvärdheten af att kåren finge behålla sin läkare på stat. I likhet med kommendanten därstädes hade de sakkunniga dock funnit, att förverkligandet af detta önskningsmål skulle leda till sex ordinarie militärläkarbeställningar i Boden, och detta vore icke möjligt. Det behöfde icke påpekas, ansågé de sakkunniga, att detsamma äfven skulle rubba hela den princip, hvarpå deras förslag vore grundadt, och det syntes de sakkunniga vara oundgängligen nödvändigt, att kommendanten, liksom faktiskt redan vore förhållandet, hade reglerandet af läkarnas tjänstgöring uti sin hand. Att, såsom från ett håll ifrågasatts, det under vanliga förhållanden skulle finnas allenast tre ordinarie läkare vid de i Boden förlagda truppförbanden, syntes icke tillrådligt. Dessutom vore att märka, att de till skidlöpareänst uttagna värnpliktiga årligen fullgjorde sex månaders tjänst i Boden, hvarjemte enligt nådig föreskrift fästnings- och positionsartilleriets skjutskola kunde förläggas dit.

Beträffande förslaget att vid armén anställa 60 extra bataljonsläkare hade uttalats åtskilliga tvifvelsmål, huruvida organisationen skulle komma att motsvara sitt ändamål, och huruvida det skulle blifva möjligt att hålla det önskade antalet fullt. Då förslaget i denna del innehölle, att de extra bataljonsläkarna skulle vara fullt utbildade militärläkare samt uppfylla för ordinarie bataljonsläkarbeställning stadgade kompetensvillkor, att de skulle vara uppförda å ordinarie stat med lön och tvenne

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 83

ålderstillägg, och att de skulle komma i åtnjutande af pension enligt vanliga grunder, ansåge de sakkunniga, att denna organisation vore ganska fast samt stående på ett annat plan än den nuvarande fältläkarstipendiatinrättningen, med hvilken densamma visserligen icke kunde eller rättvisligen borde jämföras, bland annat därför att för anställningen såsom fältläkarstipendiat fordrades endast aflagd medicine kandidatexamen och viss klinisk tjänstgöring. De farhågor med hänsyn till den slutliga rekryteringen af det erforderliga antalet extra bataljonsläkare, som från åtskilliga håll blifvit uttalade, delades icke af de sakkunniga. Väl komme måhända under den närmaste tiden tillströmningen af sökande till ifrågavarande beställningar icke att blifva så stor, men när truppförbanden kommit till sina bestämda förläggningsorter och de militära förläggningsförhållandena blifvit slutligt ordnade, vore det att vänta, att inom förläggningsorterna, i allmänhet sedt, skulle finnas ett tillräckligt antal läkare, som skulle anse det vara förmånligt att med sin egentliga läkarverksamhet förena anställning såsom extra bataljonsläkare med en till högst 60 dagar begränsad tjänstgöringsskyldighet, allra helst som den sådan beställning åtföljande ekonomiska ersättningen vore ganska afsevärd. Det vore sålunda de sakkunnigas uppfattning, att efter hand det komme att finnas ganska goda utsikter för erhållandet af extra bataljonsläkare i bedröfligt antal.

Därigenom att antalet ordinarie läkare vid Positionsartilleriregementet skulle från ursprungligen föreslagna två minskas till en, och med anledning af det förbisedda behofvet af extra läkare vid Norrlands artilleriregementes i Östersund förlagda del, komme antalet erforderliga extra bataljonsläkare under regementsöfningarna att blifva 44 i stället för beräknade 42, men denna omständighet syntes icke böra föranleda någon ökning uti det sammanlagda antal sådana läkare eller 60, som föreslagits böra anställas vid armén. Men att, såsom ifrågasatts, minska detta antal vore ingalunda tillrådligt. Det verkliga behofvet af vikarier skulle i sådant fall icke kunna ses tillgodo, hvarjämte tillgången på fullt utbildade militärläkare vid mobilisering skulle komma att minskas. I

I det ursprungliga förslaget hade de sakkunniga uttalat den meningen, att fältläkarstipendiatinstitutionen borde endast småningom afveeklas i mån af anställandet af extra bataljonsläkare. Uti de afgifna yttrandena hade i allmänhet någon erinran mot denna mening icke blifvit gjord. Dock hade det ifrågasatts, att ett visst antal, 15—30, fältläkarstipendiater skulle bibehållas, men i stallet antalet extra bataljonsläkare minskas till t, ex. 50—40. Ett dylikt förslag kunde, enligt de sakkunnigas

Fältläk arstipendiat er.

84 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Värnpliktiga

läkare.

mening, dock icke betraktas såsom slutligt eller definitivt, enär därigenom den nya organisationen komme att med hänsyn till sitt ändamål afsevärdt försvagas. Med den organisation af extra bataljonsläkare, som vore föreslagen, afsåges att, såsom nyss blifvit framhållet, erhålla fullt utbildade militärläkare (legitimerade läkare), och en minskning af det af de sakkunniga föreslagna antalet 60 extra bataljonsläkare skulle vara mycket ofördelaktig, ej minst med hänsyn till behofvet af fullt utbildade militärläkare vid mobilisering. Men i betraktande däraf att det sannolikt fordrades en, jämförelsevis sedt, afsevärd tid för att genomföra den extrabataljonsläkarorganisationen, vore det nödvändigt att under öfvergången till densamma tillämpa en blandad organisationsform, inom hvilken funnes både extra bataljonsläkare och fältläkarstipendiater, till dess den extra-bataljonsläkarorganisationen blefve fullständigt genomförd. Genom att gifva fältläkarstipendiaterna under tiden i fråga förbättrade aflöningsvillkor och begränsa deras årliga tjänstgöringsskyldighet till högst 90 dagar syntes det de sakunniga blifva möjligt att erhålla det behöfliga antalet stipendiater. Till denna fråga finge de sakkunniga tillfälle att återkomma vid framställningen af öfvergångsförslaget.

Förslaget angående de värnpliktiga läkarna hade öfver hufvud icke blifvit föremål för någon erinran. De sakkunniga ansåge sig dock böra ytterligare understryka vikten af att åt denna del af den militära läkarorganisationen ägnades all uppmärksamhet och omvårdnad, samt att de värnpliktiga läkarnas kvarstående i första uppbådet komme att utsträckas till hela deras värnpliktstid. De värnpliktiga läkarna och deras utbildning utgjorde den första länken uti den organisation, som skulle fylla arméns behof af läkare så i fred som krig. Den vore af grundläggande betydelse. Den andra länken vore den extr a-batalj onsläkarinstitutionen, som under ett visst antal dagar hvarje år ställde till arméns förfogande fullt utbildade läkare för att öka läkarkrafterna under regementsöfningarna, under inskrifningsförrättningarna m. m. samt för tjänstgöring såsom vikarier. Den tredje länken utgjorde de ordinarie läkarna, så beräknade och organiserade, att de under vanliga förhållanden skulle fylla fredsbehofvet af läkare samt ombesörja de undervisnings- och administrativa åligganden, som arméns sjukvård och sjukvårdsutbildning ställde på dem. Slutligen hade man för krigsbehofvet läkare i reserven, af hvilka en del hade tjänstgöringsskyldighet äfven i fredstid.

Genom denna organisation funnes det, enligt de sakkunnigas uppfattning, grundad förhoppning om, att arméns såväl freds- som krigs-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

behof af läkare skulle komma att tillgodoses på ett nöjaktigt sätt. För fyllandet af krigsbehofvet vore det dock oundgängligen nödvändigt, att de värnpliktiga läkarna, såsom redan framhållits, komme att under hela sin värnpliktstid kvarstå i beväringens första uppbåd, hvarom icke skulle erhållandet af vid mobilisering behöfligt antal läkare blifva förenadt med betydande svårigheter. Detta kvarstående i beväringens första uppbåd äfven under landstormstiden innebure emellertid icke någon ökad tjänstgöring eller utbildning i fred under denna tid, utan blott en möjlighet och en trygghet, i och för sig viktiga nog, för att, till besättandet af de många läkarbefattningarna vid armén på krigsfot, man på förhand kunde beräkna och i vederbörliga planer upptaga ifrågavarande läkare.

I de öfver förslaget angående fältläkarkårens omorganisation afgifna yttrandena hade från åtskilliga håll framförts yrkanden på ändrade bestämmelser rörande de ordinarie läkarnas anställning och befordran. Så hade framhållits, att fältläkarkåren borde erhålla egen lönestat, dock utan att något placeringstvång skulle inträda annat än inom en och samma förläggningsort. Befordran till och med regementsläkare skulle ske i tur inom kåren för en hvar, som vore därtill kompetent. Äfven hade en annan utväg i befordringsafseende väckts på tal, enligt hvilken befordran till regementsläkare skulle ske på samma sätt som till bataljonsläkare med högre aflöning, med den skillnad likväl att på förslag till erhållande af regementsläkar-grad och -lön efter tjänstålder skulle uppsättas tre bland de till sådan ålder äldsta bataljonsläkarna, hvilka på grund af förtjänstfull militärläkarverksamhet samt ådagalagda kunskaper och skicklighet ansåges härvid böra komma i fråga, och att förord gåfves åt den mest förtjänte af dessa tre.

Hvad man med dessa och liknande förslag velat vinna vore, att till regementsläkarbeställning kompetent bataljonsläkare icke komme att förbigås på den grund, att han icke ansåge det med sin ekonomiska fördel förenligt att söka en sådan ledig beställning, enär med befordran till densamma skulle följa skyldigheten att afflytta från den ort, där han hade sin enskilda praktik, till den ort, där det truppförband, där beställningen skulle besättas, vore förlagdt. Det torde, enligt de sakkunnigas mening, icke kunna bestridas, att detta vore eu mycket beaktansvärd synpunkt, men å andra sidan måste man medgifva, att befordringsföreskrifter af detta slag skulle kunna hafva en mindre gynnsam inverkan på möjligheten att å vissa förläggningsorter, exempelvis i öfre Norr-

De ordinarie läkarnas anställning och befordran.

Kompetensvillkor och utbildning.

86 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

land, anställa ordinarie militärläkare, och det läte sig ju tänkas, att man å en och samma ort skulle få ett väl stort antal regementsläkare (äldre läkare). Dessutom skulle det under öfvergången till det nya befordringssystemet kunna inträffa, att bataljonsläkare, som faktiskt hade utsikt att inom den närmaste tiden ernå regementsläkarbeställning, skulle genom det nya systemets tillämpning kunna se sig beröfvad denna utsikt. Huru stora sympatier emellertid man än kunde hafva för ändrade grunder i antydt sylte för befordran till regementsläkare, därför att en sådan befordran icke ledde till afbrott uti en inarbetad enskild praktik, kunde man dock icke undgå att erkänna, att frågan kräfde en närmare utredning, så i ena som andra afseendet. En sådan utredning kunde dock icke ske nu, och den vore för närvarande i sjkifva verket icke trängande, enär det näppeligen vore lämpligt att samtidigt med den egentliga öfvergången till den nya organisationen af fältläkarkåren äfven öfvergå till ett nytt befordringssystem, hvars verkningar ännu icke torde med full säkerhet kunna öfverskådas. För en framdeles skeende tilllämpning af ett nytt system läge emellertid icke något hinder i sjkifva organisationen.

Beträffande befordran till fördelning släkare hade från ett håll föreslagits, att sådan beställning borde tillsättas efter ansökan. Till detta förslag kunde dock de saklamniga icke ansluta sig, enär fördelningsläkartjänsterna vore af den natur och vikt, att för deras lämpliga besättande några ansökningar icke syntes böra ifrågakomma, utan det borde stå de förslagsgifvande myndigheterna fritt att bland dem, som vore till sådan tjänst kompetenta, föreslå den, som vore mest skicklig och till densamma mest ägnad. I

I fråga om de uti omorganisationsförslaget upptagna kompetensvillkoren för de olika läkarbeställningarna hade framställts vissa önskningsmål eller fordringar, såsom att fördelningsläkarna borde vara föreståndare för en inom hvarje arméfördelning upprättad bakteriologisk anstalt, att dessa läkare liksom ock regementsläkarna skulle vara särskild! kunniga i militär och allmän hygien, att krafven på läkarnas taktiska utbildning borde ökas — hvilket åter motsades från annat håll — samt att minst ett års tjänstgöring såsom underläkare vid sjukhus skulle ingå bland villkoren för anställning såsom ordinarie bataljonsläkare. Gent emot dessa önskningsmål eller fordringar ansåge sig de sakkunniga böra framhålla, att en jämförelse mellan af dem föreslagna och nu gällande kompetensvillkor otvifvelaktigt gåfve vid handen, att de senare blifvit väsentligen skärpta, att kursen för bataljonsläkare skulle omfatta under-

87 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

visning- i militärmedicinska ämnen, företrädesvis i hygien och. kirurgi, äfvensom utbildning i sanitetstaktik, att vid uppförande af sökande på förslag till regementsläkartjänst skulle afseende fästas, bland annat, vid insikter uti militärmedicin och sanitetstaktik, att vid uppsättande af förslag till fördelningsläkartjänst skulle särskildt afseende fästas vid ådagalagda kunskaper och insikter på militärhygienens, den militärmedicinska förvaltningens och sanitetstaktikens områden. Men å andra sidan vore det otvifvelaktigt att gå för långt, om man fordrade, att militärläkarna skulle i ena eller andra afseende! blifva specialister. Önskvärd! vore, att hvarje militärläkare kunde verkställa bakteriologiska undersökningar, och, enligt hvad de sakkunniga inhämtat, sökte vederbörande centralmyndighet att för ändamålet anskaffa och tillhandahålla tidsenliga apparater, men man kunde svårligen fordra, att fördelningsläkare eller regementsläkare skulle vara fullt utbildad specialist uti bakteriologiskt afseende. På detta liksom på åtskilliga andra områden måste man, då. så visade sig erforderligt, anlita den speciella sakkunskapen eller skickligheten eller vånda. sig till den speciella anstalten. För stort vore äfven krafvet på minst ett års tjänstgöring såsom underläkare vid sjukhus för anställning såsom ordinarie bataljonläkare. De sakkunniga ansåge, såsom de föreslagit, villkoret om minst sex månaders sådan tjänstgöringvara för ändamålet tillfyllest, under det att för närvarande detta villkor icke vore obligatoriskt.

Vid sin förnyade granskning af kompetens villkoren för de ordinarie läkarnas och de extra bataljon släkarnas anställning och befordran, sådana dessa villkor vore affattade uti det ursprungliga förslaget, hade de sakkunniga funnit, att dessa villkor borde undergå några ändringar.

Sålunda borde i villkoren för de ordinarie bataljonsläkarbeställningarna orden »att hafva aflagt medicine licentiatexamen» ersättas af »att vara legitimerad läkare», hvarjämte det syntes böra uttryckligen sägas, att den i villkoren omförmälda, för vapenföra medicine studerande i värnpliktslagen föreskrifna tjänstgöringen skulle vara fullgjord vid armén. Villkoret angående tjänstgöring vid inskrifningsförrättning syntes böra bortfalla, enär förhållandena i regeln icke komme att medgifva dess fullgörande. Med iakttagande af dessa ändringar äfvensom af ett par sådana af rent redaktionell natur, som icke syntes behöfva motiveras, skulle kompetensvillkoren för ordinarie bataljonsläkarbeställning erhålla följande lydelse:

att vara legitimerad läkare;

att hafva. fullgjort den för vapenföra medicine studerande föreskrifna tjänstgöring vid armén (den för värnpliktiga läkare föreskrifna utbildning);

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att hafva tjänstgjort minst sex månader vid större sjukhus, såsom länslasarett eller därmed jämförligt sjukhus, eller hafva fullgjort annan däremot svarande tjänstgöring, som kunde komma att föreskrifva^; samt att vid ansökningstidens utgång icke hafva öfverskridit trettiotredje lefnadsåret, med mindre sökanden förut innehaft läkartjänst under så lång tid, att han vid fyllda femtioåtta år kunde räkna tjugufem till pension och fyllnadspension berättigande tjänstår.

Uti villkoren för kompetens till regements- eller för delningsläkarbeställning vore icke någon ändring erforderlig.

Hvad beträffade villkoren för anställning såsom extra bataljonsläkare, hade uti det ursprungliga förslaget sagts, att samma föreskrifter borde gälla som för anställningen såsom ordinäre bataljonsläkare, utom hvad anginge åldern vid ansökningstidens utgång. Detta tillägg hade dock afseende endast på tiden för öfvergången till den nya organisationen. Men dessutom hade de sakkunniga funnit, att man icke lämpligen kunde uppställa samtliga de villkor, som föreslagits skola gälla för ordinarie bataljonsläkarbeställning, enär såväl villkoret om tjänstgöring vid inskrifningsförrättning (se ofvan) som ock villkoret om minst sex månaders sjukhustjänstgöring svårligen kunde uppfyllas, hvarför dessa båda villkor borde utgå. Kompetensvillkoren för anställningen såsom extra bataljonsläkare skulle följaktligen blifva: att vara legitimerad läkare;

att hafva fullgjort den för vapenföra medicine studerande föreskrifna tjänstgöring vid armén (den för värnpliktiga läkare föreskrifna utbildning); samt _ ...

att vid ansökningstidens utgång icke hafva öfverskridit det trettiotredje lefnadsåret, med mindre sökanden förut innehaft läkartjänst under så lång tid, att han vid fyllda femtioåtta år kunde räkna tjugufem till pension och fyllnadspension berättigande tjänsteår.

Extra bataljonsläkare, som vid sin anställning icke genomgått kurs för bataljonsläkare, skulle dock vara skyldig att, om möjligt före utgången af de fem första tjänståren, genomgå sådan kurs. I

I likhet med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse vore de sakkunniga fortfarande af den uppfattningen, att de värnpliktiga läkarnas utbildning borde försiggå vid infanteriet och icke vid trängtrupperna. I hvad mån den sanitetstaktiska utbildningen borde på de rent medicinska ämnenas bekostnad utsträckas under de för värnpliktiga läkare och för bataljonsläkare föreslagna kurserna, borde vara en öppen fråga. _ Allt efter behofvet och utvecklingen borde nämligen de olika undervisnings-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ämnena uti dessa kurser ses till godo. Förhållandena gestaltade sig nämligen olika nu och sedan organisationen i sin helhet blifvit genomförd. Omorganisationsförslaget innebure nämligen i detta afseende, från och med de värnpliktiga läkarnas utbildning till och med kurserna för bataljonsläkarna, ett organiskt system, som icke omedelbart, utan först efter några år kunde börja visa sina verkningar.

Förslaget att hvarje militärläkare skulle erhålla tillfälle till tjänstgöring å större sjukhus, dels genom att under första året af sin anställning förpliktigas att vara biträdande läkare vid sjukhus inom förläggningsorten, dels genom att under sjätte eller sjunde tjänstgöringsåret efter anställningen och sedermera ungefär hvart sjätte år till uppnådda 53 års ålder under tre månader beordras till tjänstgöring vid civilt sjukhus inom eller utom förläggningsorten, vore enligt de sakkunnigas meningknappast möjligt att förverkliga. Värde! af dessa med 6—7 års mellanrum återkommande tremånaderskurser, fortgående till och med fyllda 53 år, kunde icke skattas så synnerligen högt. Förutom de kostnader, som de erforderliga vikariaten och kommenderingarna utanför förläggningsorten skulle medföra, komme äfven de till kurserna i fråga beordrade läkarnas ekonomi att lida, enär kurserna komme att orsaka ett afsevärdt afbrott uti deras enskilda läkarverksamhet.

I sammanhang härmed ansåge emellertid de sakkunniga sig höra framhålla vikten och önskvärdheten däraf, att vederbörande myndigheter, i den mån så vore lämpligt och görligt, underlättade möjligheten för militärläkare att förkofra sin utbildning och yrkesskicklighet genom tjänstgöring vid civila sjukhus. I detta afseende syntes det vara skäligt och billigt, att militärläkare, som för nämnda ändamål tjänstgjorde å sådant sjukhus, finge betraktas såsom kommenderad i landtförsvarets ärenden.

Hvad ändringarna af de uti omorganisationsförslaget upptagna aflöning sförmånerna vidkomme, hade de sakkunniga, i likhet med arméförvaltningen, icke funnit tillräckligt starka skäl anförda för att förorda desamma. Den, som vid bedömandet af dessa aflöningsförmåner delvis påyrkade deras höjande, borde icke förbise, att — förutsatt dagaflöning året om — lönen och dagaflöningén för yngre bataljonsläkare ökats från 2,115 kronor till 3,860 kronor, eller med 1,745 kronor, för äldre bataljonsläkare från 3,860 till 4,860 kronor, eller med 1,000 kronor, och för regementsläkare från 5,225 till 5,825 kronor, eller med 600 kronor, samt att fördelningsläkare skulle erhålla öfverstelöjtnants lön och dagaflöning eller 6,325 kronor, och vore dessa aflöningsförmåner Bihang till RiJcsd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. SI Käft. 12

Aflöning soch pensionsförmåner.

'JO

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

föreslagna under den förutsättningen att ifrågavarande läkare skulle kafva tillfälle till utöfvande af enskild läkarverksamhet. Ej heller hade de sakkunniga kunnat ansluta sig till förslaget om ett tredje ålderstillägg till de extra bataljonsläkarna, enär därigenom olikhet med marinläkarnas af andra graden afiöningsförmåner skulle uppstå.

A andra sidan hade de sakkunniga icke funnit den ifrågasatta minskningen uti det chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm tillkommande arfvode, 1,000 kronor, med hälften, eller 500 kronor, skälig och billig. Garnisonssjukhuset i Stockholm vore arméns största sjukhus, och där vore åtskilliga utbildningskurser förlagda. Några särskilda omständigheter funnes icke, som motiverade arfvodets minskning.

Beträffande de nya aflöningsförmånerna ville de sakkunniga till förebyggande af missförstånd anmärka, att desamma icke komme att inträda med första öfningsåret, utan endast i mån af organisationens genomförande. Det kunde med hänsyn därtill gifvetvis icke vara ändamålsenligt eller i öfrigt af omständigheterna betingadt att låta ökningen af aflöningsförmånerna inträda vid t. ex. ett infanteriregemente, som hade tre läkare. Ett sådant till vägagående vore dessutom förenadt med betydande utgifter, skulle öfver höfvan fördröja genomförandet af omorganisationen och äfven i andra afseenden verka mindre fördelaktigt.

I de nu gällande grunderna för militärstatens pensionering, i hvad de afsåge läkarna vid armén, hade de sakkunniga föreslagit den ändring, att bataljonsläkare skulle blifva berättigad till pension och fyllnadspension efter tjugufem tjänstår. Förslaget vore motiveradt af den omständigheten, att anställningen såsom bataljonsläkare i regeln skedde först vid 33—34 års ålder, och af det önskningsmålet, att sådan läkare icke skulle stanna i tjänst längre än till högst fyllda 58 år. Den sålunda föreslagna ändringen funne de sakkunniga vara mycket beaktansvärd och förtjänt af att förverkligas.

Den från några håll gjorda framställningen om rätt för nuvarande bataljonsläkare att, därest han komme att öfvergå till extra bataljonsläkare, få bibehållas vid rätten till änkepension, hade de sakkunniga, i likhet med arméförvaltningen, funnit grundad på billighetsskäl och väl förtjänt af att förverkligas. Däremot ansåge de sig icke kunna understödja den meningen, att regementsläkare borde pensioneras vid samma ålder som major, enär denna fråga icke syntes kunna behandlas fristående för sig, utan stode i samband med åtskilliga andra spörsmål på den militära pensioneringens område.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

91 I sitt förslag angående fältläkarkårens omorganisation både de sakkunniga angifvit de olika sätt, hvarpå frågan om för truppförbanden erforderliga sjukhus, allt efter sig företeende förhållanden, kunde lösas. I yttranden, som särskildt berört sjukhusvården vid truppförbanden, hade man i allmänhet uttalat sig för att vid två eller flera å en och samma ort förlagda truppförband denna vård borde ordnas efter samma principer som vid ensamt förlagdt truppförband. Från några håll hade dock gjorts gällande, att civilt sjukhus borde i möjligaste mån anlitas för den militära sjukhusvården, men att det därvid icke vore lämpligt att vid dessa sjukhus upprätta särskilda militärafdelningar, utan de sjuka militärerna borde spridas bland de civila sjuka. Genom detta senare sätt att lösa frågan om sjukhusvården vid trupp förbanden skulle kostnaderna för densamma minskas.

Oafsedt huruvida denna blandning af civila och militära sjuka vore ändamålsenlig eller praktiskt genomförbar, syntes det de sakkunniga vara tvifvel underkastadt, om någon afsevärd vinst i ekonomiskt afseende kunde vara att vänta af en sådan anordning, som ifrågavarande förslag innehölle. Så vidt de sakkunniga kunde bedöma denna fråga, vore det oundgängligen nödvändigt, att hvarje truppförband förfogade öfver vissa lokaler för sjukvisitationer (mottagningsrum och väntrum), för vården af de sjuka, Indika icke behöfde afpolletteras till sjukhus (lindrigt sjuka), för inläggandet af sjuka för observation o. d. Kostnader för sjuklokaler vid truppförbanden (deras kasärnetablissemang) kunde följaktligen icke undvikas. Och att afpollettera samtliga sjuka, äfven dem, som icke vore i behof af sjukhusvård i egentlig mening, till civila sjukhus kunde icke aflöpa utan ganska afsevärda utgifter. Åtgärden vore för öfrigt hvarken från den civila eller den militära sjukvårdens synpunkt lämplig. Förslaget hvilade emellertid på en förutsättning, om hvars uppfyllande man icke kunde säga något med visshet, nämligen på antagandet, att vederbörande landsting, kommuner och sjukhusdirektioner skulle vara villiga och redobogna att med de militära myndigheterna träffa sådana aftal, som förpliktade att till sjukhusvård mottaga samtliga sjuka vid truppförbanden. De sakkunniga hade uti sitt förslag rörande sjukhusvården vid truppförbanden icke kunnat gå längre än att gifva anvisning på de utvägar, som funnes för frågans lösning, hvilken de för öfrigt icke ansett kunna främjas genom uti den ena. eller den andra ytterlighetsriktningen syftande förslag.

Dessutom skulle genom den ifrågasatta anordningen att öfverlämna truppförbandens samtliga sjuka till civila sjukhus truppförbandsläkarna — såsom de sakkunniga framhållit i sitt ursprungliga förslag (sid. 83)

Sjukhusfrågan.

02 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Särskilt omorganisations förslag.

Benämningar å läkarbeställningarna.

Löneförbättring vid arm éförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

— komma att beröfvas fortsatt öfning och utbildning i sjukhusvård, hvar]ände det äfven i andra afseenden skulle verka ofördelaktigt, om man skulle anförtro all militärpersonal, som behöfde vårdas å sjukhus, åt civila läkare och undandraga densamma truppförbandsläkarnas omsorger.

Hvad anginge det särskilda förslag, som för delning släkaren vid fjärde arméfördelningen afgifvit angående fältläkarkårens omorganisation, hade de sakkunniga, med instämmande i allt väsentligt uti de af arméförvaltningen i ämnet anförda skäl, funnit, att detsamma icke lämpligen kunde läggas till grund för ordnandet af sjukvården inom armén.

I vissa af de afgifna yttrandena hade ändrade benämningar å läkarbeställningarna vid armén blifvit ifrågasatta. De sakkunniga hade dock icke funnit sig böra framlägga något nytt förslag i detta afseende. Det kunde enligt deras mening antagas, att åt denna sak komme att ägnas all den uppmärksamhet, som den befunnes förtjäna.

Slutligen ansåge de sakkunniga sig böra erinra därom, att de i särskildt underdånigt utlåtande den 28 juli 1908®'), afgifvet öfver ett af arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse till chefen för landtförsvarsdepartementet gjord framställning den 10 juli samma år angående ändring uti arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses organisation och stat, på anförda skäl föreslagit, att öfverfältläkaren borde erhålla generalmajors aflöningsförmåner och fältläkaren vid sjukvårdsstyrelsen ett tiiläggsarfvode om 1,200 kronor, samt att till adjutant åt öfverfältläkaren borde anvisas ett arfvode om 1,500 kronor. Uti de afgifna yttrandena hade icke någon anmärkning gjorts mot detta förslag, till hvilket man fastmera från flera håll uttalat sin anslutning. Enligt de sakkunnigas åsikt vore detsamma synnerligen väl grundadt och förtjänt af att snarast möjligt förverkligas.

•■'O Detta underdåniga utlåtande är infördt uti de sakkunnigas ursprungliga för-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

93 Sedan de sakkunniga sålunda tagit under ompröfning de yttranden, som afgifvits öfver det af dem år 1908 utarbetade förslaget angående fältläkarkårens omorganisation samt därvid funnit sig icke böra i detsamma vidtaga annan ändring än att föreslå minskning af antalet ordinarie läkare vid Positionsartilleriregementet från två till en och att framhålla, att extra läkare komme att under vissa förhållanden vara behöfliga såväl vid nämnda regemente som ock vid Norrlands artilleriregementes i Östersund förlagda del, hade de ansett det lämpligt att sammanfatta och uti ett sammanhang framställa det af dem utarbetade och förordade slutliga omorganisationsförslaget, hvilket innehölle följande:

A. Beträffande antalet ordinarie läkare vid truppförbanden och deras

tjänstgöringsskyldighet:

att vid truppförbanden följande ordinarie läkare skulle finnas, nämligen:

vid hvarje arméfördelning en fördelningsläkare, således tillsammans sex fördelningsläkare uppförda å staten för generalitetsstaten;

vid hvart och ett af följande infanteriregementen: Svea lifgarde, Göta lifgarde, Lifregementets grenadjärer, Första och Andra lifgrenadjärregementet, Västgöta regemente, Karlskrona grenadjärregemente, Upplands infanteriregemente, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs och Jönköpings regementén, Dalregementet, Hälsinge, Ålfsborgs, Hallands, Bohusläns, Västmanlands, Västerbottens, Kalmar och Värmlands regementen, Jämtlands fältjägarregemente, Norra och Södra skånska infanteriregementet samt Västernorrlands regemente en regements- och en bataljonsläkare;

vid Vaxholms grenadjärregemente en regementsläkare;

vid hvart och ett af följande kavalleriregementen: Lifgardet till häst, Lifregementets dragoner, Lifregementets husarer, Smålands husarregemente, Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente en bataljonsläkare;

vid hvartdera af Skånska husar- och Skånska dragonregementena en regements- och en bataljonsläkare;

vid hvart och ett af följande artilleriregementen: Svea, Göta, Yendes, Upplands och Smålands artilleriregementen en regementsoch en bataljonsläkare;

De sakkunnigas slutliga förslag.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

vid den i Östersund förlagda delen af Norrlands artilleriregemente äfvensom vid Positionsartilleriregementet en regementsläkare;

för Svea ingenjörkår och Fälttelegraf kåren eu regements- och eu bataljonsläkare, uppförda å staten för Fortifikationen;

för hvar och en af följande kårer: Svea, Göta och Norrlands trängkårer, Skånska trängkåren, Västmanlands trängkår och Östgöta trängkår en regements- och en bataljonsläkare;

för Karlsborgs garnison och garnisonssjukhus en regementsoch eu bataljonsläkare, uppförda å staten för kommendantsstaten;

för Bodens garnison och garnisonssjukhus samt för bestridandet af tjänsten såsom fästningsläkare vid kommendantskapet därstädes två regements- och två bataljonsläkare, uppförda å staten för kommendantsstaten ;

för Gottlands trupper och deras sjukhus äfvensom för bestridandet af läkartjänsten vid militärbefälhafvarskapet å Gottland en regements- och två bataljonsläkare, uppförda å staten för Gottlands trupper;

att för bestridandet af sjukvården vid det vid Vaxholm förlagda ingenjörkompaniet skulle träffas aftal med därstädes bosatt läkare;

att läkare skulle, förutom bestridandet af läkar- och sjukvårdsgöromålen vid vederbörande truppförband eller formation, vara skyldig att inom förläggningsorten utan särskild ersättning tjänstgöra vid den hemmavarande styrkan af annat truppförband, då detta deltoge i fälttjänst och därmed jämförliga öfningar utom förläggningsorten;

att läkare vid truppförband skulle vara skyldig att utan särskild ersättning bestrida sjukvården vid till detsamma förlagd utbildningsskola, utbildningskurs eller truppafdelning eller för dit kommenderade enskilda personer, dock att, om därmed skulle förenas mera afsevärda undervisningsåligganden, skälig ersättning därför borde beredas;

att läkarna vid Karlskrona grenadj ärregemente skulle vara skyldiga att bestrida sjukvården .vid det i Karlskrona förlagda ingenjörkompaniet ;

att de för Svea ingen]’ örkår och Fälttelegrafkåren afsedda läkarna skulle vara skyldiga att, då endera af dem vore med vederbörande kår eller del däraf kommenderad utanför förläggningsorten, utan särskild ersättning bestrida sjukvården vid den hemmavarande styrkan af samma kår;

att läkare, tillhörande Skaraborgs regemente, Lifregementets husarer och Göta trängkår, skulle vara skyldiga att utan särskild ersättning tjänstgöra vid garnisonssjukhuset i Sköfde; och

att ordinarie läkare skulle tillerkännas rättighet till sex veckors tjänstledighet utan ansökan hvarje år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

95 B. Beträffande extra bataljonsläkare och deras tjänstgöringsskyldighet:

att för tjänstgöring under regementsöfningar vid flertalet truppförband, vid särskilda utbildningsskolor o. d., under tiden för de årliga inskrifningsförrättningarna, såsom vikarier under ordinarie läkares tjänstledighet och kommendering m. m. samt under vakanser i ordinarie läkarbeställningar skulle vid armén anställas högst 60 extra bataljonsläkare; och

att extra bataljonsläkare skulle vara skyldig till 60 dagars tjänstgöring hvarje år.

C. Beträffande värnpliktiga läkare:

att vapenföra värnpliktiga medicine studerande skulle utbildas till värnpliktiga läkare dels under första tjänstgöring (beväringsrekrytskola) om 150 dagar vid infanteriet för bibringande hufvudsakligen af militär utbildning, dels under en kurs om 60 dagar vid garnisonssjukhuset i Stockholm (kurs för värnpliktiga läkare) och en därtill, helst uti en följd, sig slutande tjänstgöring såsom läkare under en repetitionsöfning (30 dagar) vid infanteriet eller trängen;

att de icke vapenföra medicine studerandena skulle erhålla dels en rent militär utbildning, omfattande praktisk och teoretisk undervisning i fråga om soldatens skyldigheter m. in., äfvensom, om så vore lämp- < hgt, gymnastik och exercis, dels fackutbildning, genom att tillhandagå vederbörande läkare vid sjukvårds- och expeditionstjänsten, genom att biträda vid sjukbärares och sjukvårdares utbildning samt genom att genomgå^ den för vapenföra medicine studerande föreslagna kursen för värnpliktiga läkare; och

att skyldigheten för de värnpliktiga medicine studerande, som under minst två år varit inskrifna vid universitet eller Karolinska institutet, att kvarstå i beväringens första uppbåd skulle utsträckas till hela deras värnpliktstid.

D. Beträffande läkare i fältläkarkärens reserv:

att i nu gällande föreskrifter angående inträde uti fältläkarkårens reserv skulle uttryckligen sägas, att värnpliktig legitimerad läkare, mot hvars utnämning till bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv icke någon

96 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

grundad anmärkning kunde göras, skulle såsom sådan kunna vinna inträde i nämnda reserv och vara pliktig att där kvarstå intill fyllda 65 år, med tjänstgöringsskyldighet vid mobilisering och i krig äfvensom vid sådan öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning af beväringens andra uppbåd kunde blifva anbefalld, samt dessutom intill utgången af det kalenderår, då han uppnådde 40 ars ålder, under regementsöfningar eller däremot svarande kommendering minst hvart tredje år.

E. Beträffande ordinarie läkares och extra bataljonsläkares anställning

och befordran:

att följande kompetensvillkor skulle bestämmas:

för ordinarie bataljonsläkarbeställning:

att vara legitimerad läkare;

att hafva "fullgjort den för vapenföra medicine studerande i värnpliktslagen föreskrifna tjänstgöring vid armén (den för värnpliktiga läkare föreskrifna utbildning);

att hafva tjänstgjort minst sex månader såsom underläkare vid större sjukhus, såsom länslasarett eller därmed jämförligt sjukhus, eller hafva fullgjort annan däremot svarande tjänstgöring, som kunde komma att föreskrifvas; samt

att vid ansökningstidens utgång icke hafva öfverskridit trettiotredje lefnadsåret, med mindre sökanden förut innehaft läkartjänst under så lång tid, att han vid fyllda femtioåtta år kunde räkna tjugufem till pension och fyllnadspension berättigande tjänstår;

för regementsläkarbestäIlning:

att i minst tre år hafva haft anställning såsom ordinarie bataljonsläkare vid armén; och

att med godkända prof hafva genomgått för bataljonsläkare särskilt föreskrifven kurs (»kurs för bataljonsläkare»);

för för delningsläkar b est kilning:

att vara regementsläkare eller uppfylla villkoren lör regementsläkarbeställning;

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

för extra bataljonsläkarbeställning: att vara legitimerad läkare;

att hafva fullgjort den för vapenföra medicine studerande föreskrifna tjänstgöring vid armén (den för värnpliktiga läkare föreskrifna utbildning); och

att vid ansökningstidens utgång icke hafva öfverskridit trettiotredje lefnadsåret, med mindre sökanden förut innehaft läkartjänst under så lång tid, att han vid fyllda femtioåtta år kunde räkna tjugufem till pension och fyllnadspension berättigande tjänstår; att extra och ordinarie batalj onsläkarbeställning äfvensom regera entsläkarbeställning skulle tillsättas efter ansökan, men fördelningsläkarbeställning och fältläkarbeställningen vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse utan ansökan;

att vid bedömande af lämpligheten för regements- eller fördelningsläkarbeställning särskild hänsyn skulle tagas till inom och utom den ordinarie tjänstgöringen ådagalagda prof på duglighet och intresse för militärläkarens kall och verksamhet samt för de med dessa tjänster förenade speciella uppgifter;

att vid uppförande af sökande på underdånigt förslag till regementsläkarbeställning borde afseende fästas vid tjänstålder såsom läkare vid armén enligt gällande bestämmelser om rätt till tjänstårsberäkning, men särskild! vid det sätt, hvarpå föregående tjänstgöring blifvit bestridd, vid läkarverksamhet å större sjukhus, vid förtjänstfull författarverksamhet inom militärmedicinens och sanitetstaktikens område, äfvensom vid utförandet af sådana tillfälliga uppdrag som utländska studieresor i militärmedicinskt syfte, tjänstgöring i utländska arméer m. m. d.;

att vid upprättandet af underdånigt förslag till för delning släkarbeställning skulle fästas afseende vid ådagalagda kunskaper och insikter på militärhygienens, den militärmedicinska förvaltningens och sanitetstaktikens områden äfvensom vid förmågan att utöfva befäl.

F. Beträffande kurser för värnpliktiga läkare och för bataljonsläkare:

att för utbildning af värnpliktiga läkare skulle, efter det de afslutat klinisk tjänstgöring i medicin och kirurgi vid Serafimerlasarettet, årligen anordnas en kurs om sextio dagar vid garnisonssjukhuset i Stockholm, kursen benämnd »kurs för värnpliktiga läkare» och omfattande undervis-

Bihang till BiJcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afä. SI Höft. 13

98 Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 126.

ning i militär hälsovård, kirurgisk operationslära, ögonundersökningar, öronundersökningar, militärmedicinsk förvaltning, sanitetstaktik och ridning;

att för bataljonsläkare skulle i regeln hvartannat år anordnas en kurs af omkring två månader vid garnisonssjukhuset i Stockholm, kursen benämnd »kurs för bataljonsläkare», obligatorisk för samtliga ordinarie bataljonsläkare samt omfattande undervisning i militär hälsovård, krigskirurgi, militärmedicinsk förvaltning, sanitetstaktik och ridning; och

att extra bataljonsläkare, som icke genomgått kurs för bataljonsläkare, skulle vara skyldig att, om möjligt före utgången af de fem första tjänståren, genomgå sådan kurs.

G. Beträffande aflöningsfor maner:

att ordinarie läkare vid armén skulle erhålla följande aflöningsförmåner :

fördelningsläkare: ofverstelöjtnants; regementsläkare: majors;

bataljonsläkare: kaptens af andra klass, med tillägg i lön å

1,000 kronor för de 27 äldre bataljonsläkarna; samt

dessutom särskilda arfvoden å 1,000 kronor till en hvar af följande läkare: en regementsläkare vid Vaxholms grenadjärregemente, två regementsläkare och två bataljonsläkare vid Bodens garnison samt regementsläkaren och bataljonsläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm; och

att extra bataljonsläkare skulle erhålla: lön 1,500 kronor, med två ålderstillägg å 300 kronor, ett efter fem års och ett efter tio års väl vitsordad tjänstgöring, samt dagarfvode 4 kronor vid tjänstgöning inom och 8 kronor utom egen bostadsort.

H. Beträffande afgång ur tjänst och pensionsförmåner:

att fördelningsläkare och regementsläkare skulle vara berättigade till pension och fyllnadspension efter 30 tjänst- och 60 lefnadsår;

att bataljonsläkare och extra bataljonsläkare skulle vara berättigad till pension och fyllnadspension efter 25 tjänst- och 55 lefnadsår, allt enligt för pensionering vid armén gällande grunder; samt

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att nuvarande bataljonsläkare, därest lian öfver ginge till extra bataljonsläkare, skulle bibehållas vid rättigheten till änkepension.

Enligt de af de sakkunniga i det ursprungliga förslaget verkställda kostnadsberäkningarna utgjorde kostnaderna för den nya organisationen 771,845 kronor samt för den nuvarande 689,125 kronor, hvarvid dock, beträffande kostnaderna för den senare, vore att märka, dels att hel dagaflöning beräknats för samtliga ordinarie läkare, ehuru sådan ännu icke i sin helhet inträdt vid alla infanteriregementen, dels att anslaget till stipendier för fältläkarkåren upptagits med hänsyn därtill att antalet fältläkarstipendiater skulle utgöra, såsom enligt 1901 års härordning blifvit bestämdt, 20 af första klassen och 40 af andra klassen. Men å andra sidan hade uti det ursprungliga förslaget icke angifvits, att de utgifter, som nu utginge från anslaget till rese- och traktamentspenningar, nämligen traktamenten till fältläkarstipendiaterna under deras tjänstgöring, 7 kronor per dag, komme att inbesparas med fältläkarstipendiatinrättningens indragning, under det att de sakkunniga i sina kostnadsberäkningar upptagit dagaflöning (dagarfvode) för de extra bataljonsläkarna till ett belopp af 21,600 kronor.

Enligt det ursprungliga förslaget skulle den för fältläkarkårens omorganisation erforderliga kostnadsökningen, de förbättrade aflöningsförmånerna vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse däri medräknade, komma att utgöra 82,720 kronor. Därigenom att i det slutliga förslaget upptoges blott en ordinarie läkare (regementsläkare) vid Positionsartilleriregementet, uppstode besparing af aflöningsförmånerna (lön, dagaflöning och inkvarterings bidrag) för en bataljonsläkarbeställning (2,400+ 1,460 + 500) = 4,360 kronor. Doge man äfven med i beräkning de minskade utgifterna i traktamenten till fältläkarstipendiaterna, förslagsvis

10,000 kronor, skulle den i ursprungliga förslaget angifna kostnadsökningen komma att minskas till omkring 68,000 kronor.

För bedömandet af de ökade kostnader, som vore erforderliga för den af de sakkunniga föreslagna omorganisationen af fältläkarkåren, ansåge de sakkunniga sig böra fästa uppmärksamheten därpå, att uti dessa kostnader inginge aflöningsförmånerna för sex nya fördelningsläkarbeställningar äfvensom förbättrade sådana förmåner vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

Mot arméförvaltningens förslag, dels att ålderstilläggen till extra bataljonsläkare, beräknade till 18,000 kronor, skulle uppföras å anslaget

Kostnader.

I allmänhet.

100 Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 126.

till ålderstillägg, dels att deri särskilda ersättning, som skulle komma att utgå till samma läkare under de tider, då de vore inkallade till tjänstgöring, skulle benämnas »dagarfvode» i stället för -»dagaflöning)), hade de sakkunniga icke haft något att erinra.

2. Öfvergångsförslaget.

Utarbetandet af ett slutligt förslag angående fältläkarkårens omorganisation ansåge de sakkunniga böra omfatta äfven ett, så långt det vore möjligt, i enskildheter gående öfvergångsförslag. Öfvergången till den nya organisationen kräfde hufvudsakligen följande åtgärder:

tillsättandet af 6 fördelningsläkare med fast lön å ordinarie stat; indragandet af 6 regementsläkarbeställningar och 38 batalj onsläkarbeställningar;

tillsättandet af 60 extra bataljonsläkare; och afvecklandet af fältläkarstipendiatinstitutionen.

Det vore naturligen önskvärd!, att dessa åtgärder kunde vidtagas inom en jämförelsevis kort tidrymd. I det ursprungliga förslaget hade de sakkunniga tänkt sig, att denna tidrymd, hvad ändringen uti de ordinarie läkarbeställningarna anginge, lämpligen borde omfatta fem år, och det syntes möjligt att under åren 1912—1916 i allt väsentligt genomföra denna del af organisationen, om icke några särskild! ogynnsamma omständigheter inställde sig. Men då det redan nu (i december 1910) funnes, enligt hvad öfverfältiäkaren meddelat, 23 vakanta ordinarie bataljonsläkarbeställningar, då vidare 15 regementsläkare vore afgångspliktiga inom utgången af år 1916, och då slutligen 6 fördelningsläkarbeställningar skulle tillkomma, funnes ju i det stora hela ganska stora utsikter, för att under ifrågavarande tidrymd (1912—1916) den nya ordningen i fråga om de ordinarie läkarbeställningarna skulle komma till stånd. Det vore för öfrigt icke alldeles osannolikt, att åtskilliga af de yngre bataljonsläkarna, af ena eller andra anledningen, komme att söka anställning såsom extra bataljonsläkare. Att söka påskynda organisationens genomförande genom att öfverföra vissa ordinarie läkare på indragningsstat borde af flera skäl icke förekomma. En sådan åtgärd skulle, i allmänhet sedt, medföra blott ökade utgifter för statsverket utan någon egentlig däremot svarande fördel.

Att inom loppet af fem år tillsätta 60 extra bataljonsläkare kunde dock, såsom i det föregående redan antydts, näppeligen blifva möjligt, hvarför beträffande genomförandet af denna del af omorganisationen eu

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

längre tidrymd än fem år syntes böra förutsättas. Först efter eu viss tid, när truppförbanden kommit till sina bestämda förläggningsorter och de militära förläggningsförhållandena blifvit slutligt ordnade, vore nämligen en jämn tillströmning af aspiranter till de extra batalj onsläkarbeställningarna att vänta. Intill dess vore det emellertid oundgängligen nödvändigt att upprätthålla fältläkarstipendiatinrättningen, hvilken kunde och borde afvecklas endast i mån af extra bataljonsläkares anställande.

Antalet fältläkarstipendiater, som enligt 1901 års härordning skulle utgöra 60 (20 af första och 40 af andra klassen), och för Indika i riksstaten för år 1911 funnes 54 stipendierum (18 af första och 36 af andra klassen), utgjorde emellertid i december månad 1910 blott 14. Vakanserna hade under detta år ytterligare ökats, och det kräfdes, enligt de sakkunnigas uppfattning, särskildt verksamma åtgärder för att öka antalet fältläkarstipendiater, äfven om detta sattes betydligt lägre än hvad det borde vara enligt nyssnämnda härordning.

Då under öfvergången till den nya organisationen af fältläkarkåren det vore af synnerlig vikt, att sådana åtgärder komme att vidtagas, ansåge sig de sakkunniga höra först taga i öfvervägande, hvad i denna angelägenhet lämpligen borde göras, för att ett ökadt antal fältläkarstipendiater måtte erhållas. I sådant syfte hade, på framställning af Kungl. Maj:t, senaste Riksdag anvisat medel för att höja stipendiebeloppen i andra klassen från 600 till 900 kronor, samtidigt därmed att Riksdagen beviljat tillfällig förbättring i löneförhållandena för vissa bataljonsläkare. Det för ifrågavarande båda ändamål för år 1911 anvisade beloppet utgjorde 18,800 kronor.

Frågan angående dessa löneförbättringar hade äfven hänskjuta till de sakkunniga, i det att Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 15 december 1910 infordrat de sakkunnigas underdåniga utlåtande öfver arméförvaltningens underdåniga framställning den 8 november samma år, i hvad densamma afsåge nu ifrågavarande ärende. Framställningen i denna del hade följande lydelse:

»Tillfällig förbättring i löneförhållandena för vissa bataljonsläkare äfvensom för fältläkarstipendiatema. I

Arméförvaltningens framställning angående löneförbättring för vissa bataljonsläkare och för fältläkarstipendiaterna.

I underdånigt utlåtande den 16 sistlidne december hemställde arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse med anledning

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

af de bestående svårigheterna att fylla vakanserna inom bataljonsläkargraden och fältläkarstipendiatkåren, på anförda skäl, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition till den då instundande Riksdagen föreslå densamma bland annat:

dels medgifva,

att bataljonsläkare vid de icke kasernerade infanteriregementena måtte under personlig tjänstgöring vid beväringsrekrytskola tilldelas ett tillägg till dagaflöning, beräknadt efter 5 kronor för äldre och 10 kronor 50 öre för yngre bataljonsläkare;

att till 12 af de i tjänsten äldsta fältläkarstipendiaterna af andra klassen finge utbetalas extra årsarfvoden å 300 kronor; och

att ett kommenderingstillägg af 6 kronor 50 per dag finge utgå till samtliga fältläkarstipendiater vid all kommendering utom vid truppförband inom hufvudstaden;

dels ock till bestridande af de, för genomförande redan från och med 1910 af de ifrågasatta tillfälliga löneförbättringarna erforderliga kostnader, i enlighet med af arméförvaltningen gjord beräkning, å extra stat för år 1911 anvisa ett belopp af högst 54,000 kronor, med rätt för Eders Kungl. Maj:t att för angifvet ändamål under år 1910 förskjuta hälften eller högst 27,000 kronor.

Dessa kostnader hade arméförvaltningen beräknat sålunda:

1.

3.

4.

För beredande af tillägg till dagaflöning å 5 kronor åt 15 äldre bataljonsläkare under Vs af

beväringsrekrytskolan (= 50 dagar)..................... kronor

För beredande af tillägg till dagaflöning å 10 kronor 50 öre åt 15 yngre bataljonsläkare under lika lång tid........................................................ »

Till extra årsarfvoden å 300 kronor åt 12 fält-

läkarstipendiater af andra klassen....................... »

För beredande af kommenderingstillägg å 6 kronor 50 öre per dag åt fältläkarstipendiater, beräknadt för 30 stycken under respektive 60

dagars kommendering................................... ®__

Summa kronor

O

750: —

7,875: — 3,600: —

11,700: — 26,925: —

I sitt med anledning häraf vid föredragning af 1910 års statsverksproposition till statsrådsprotokollet afgifna yttrande anförde chefen för landtförsvarsdepartementet, att uteslutande de yngre bataljonsläkarna vid de icke kasernerade infanteriregementena syntes böra tilldelas ett extra

103 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126,

lönetillägg af 500 kronor om året, samt att 12 fältläkarstipendiater af andra klassen borde erhålla en stipendieförhöjning af 300 kronor och 30 stipendiater ett stipendietillägg af 300 kronor, beräknadt för 2 månaders årlig tjänstgöring. Däremot syntes det departementschefen mindre lämpligt att i enlighet med arméförvaltningens förslag öka stipendiaternas löneförmåner genom ett särskildt kommenderingstillägg, enär härigenom dagarfvodet skulle komma att uppgå till ett belopp, som vida öfverstege det i omorganisationsförslaget för extra bataljonsläkare upptagna dagtraktamente. Med anledning häraf och då antalet infanteriregementen, som fortfarande komrne att vara icke kasernerade, borde beräknas utgöra under beväringsrekrytskolan år 1910 sjutton samt under motsvarande skola år 1911 sexton/fann Eders Kung/Maj :t godt föreslå Riksdagen att, för beredande under åren 1910 och 1911 af extra ersättning åt vissa bataljonsläkare och fältläkarstipendiater, å extra stat för år 1911 bevilja ett anslag af (21,100 + 20,600) = 41,700 kronor.

Riksdagen beviljade de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna extra lönetilläggen å 500 kronor för år 1911 åt 16 yngre bataljonsläkare.

Beträffande löneförbättring åt stipendiaterna ansåg Riksdagen, att ett bifall till hvad Eders Kungl. Maj:t föreslagit skulle medföra en olikhet i afseende å läkarstipendiaternas vid armén och flottan fasta aflöningsförmåner, hvartill det icke funnes anledning, och beviljade därföre endast en förhöjning af stipendiebeloppen för år 1911 åt samtliga 36 stipendiater af andra klassen med respektive 300 kronor.

De af Riksdagen för år 1911 anvisade beloppen utgöra sålunda

8,000 kronor + 10,800 kronor eller 18,800 kronor. Dessutom medgaf Riksdagen, att ofvan nämnda förbättringar skulle i mån af behof få tilllämpas redan under år 1910. Beträffande de däraf föranledda utgifterna, som enligt Riksdagens uttalande borde utgå af allmänna besparingarna under fjärde hufvudtiteln, har Eders Kungl. Maj:t förordnat genom nådigt bref den 19 augusti 1910.

Den löneförbättring, som sålunda medgifvits för åren 1910 och 1911, skulle, därest den hvilande frågan om fältläkarkårens omorganisation förelägges 1911 års Riksdag, kunna undvaras från och med år 1912, under förutsättning att den nya organisationen kunde i sin helhet genomföras. Då emellertid grundade farhågor förefinnas, att, under nu rådande brist på yngre läkare, ett tillräckligt antal sökande till de föreslagna extra bataljonsläkarbefattningarna icke kommer att omedelbart anmäla sig, och det följaktligen är af vikt, att, så länge några regementen icke äro kasernerade, vid dessa regementen söka bibehålla yngre bataljonsläkare enligt gamla staten, synas åtgärder böra vidtagas för att äfven

104 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

efter år 1911 såvidt möjligt kunna uppehålla läkarvården vid ifrågavarande regementen genom sådana bataljonsläkare eller genom fältläkarstipendiater.

I fråga om bataljonsläkarna lärer det ej vara skäl att begära lönetillägg för andra än dem, för hvilka sådant beviljats för år 1911, eller till högre belopp än hvad 1910 års Riksdag beviljade för år 1911. Då emellertid till år 1912 antalet icke kasernerade infanteriregementen kommer att hafva nedgått till femton, behöfver för ändamålet icke beräknas högre belopp än 15 x 500 kronor eller 7,500 kronor.

Hvad åter angår fältläkarstipendiaterna, har det redan visat sig, att den af 1910 års Riksdag beviljade förhöjningen af stipendiebeloppen med 300 kronor åt samtliga stipendiater af andra klassen icke medfört åsyftadt resultat.

Under det att stipendiaternas hela antal den 1 januari detta år var 18, steg detsamma sedermera, helt visst beroende på förhoppningen att de af arméförvaltningen framställda förslagen till förbättrande af aflöningsförhållandena skulle förverkligas, så att det den 1 mars utgjorde 20, och den 1 maj 23, för att därefter, sedan förhoppningarna grusats, alltjämt sjunka. Hela antalet fältläkarstipendiater utgör nu endast 17 och åtskilliga omständigheter, i synnerhet de många vakanserna inom bataljonsläkargraden, hvilka erfordra kommendering, af ett icke ringa antal extra läkare, tala för att det skall fortfarande minskas.

Arméförvaltningen anser det därför vara en tvingande nödvändighet, att ytterligare åtgärder vidtagas för att genom en effektiv förbättring af aflöningsvillkoren söka möjliggöra bibehållandet af ett minimum af stipendiatkåren, utan hvilket läkarvården vid armen, i betraktande af det för närvarande stora antalet bataljonsläkarvakanser, icke kan nödtorftigt upprätthållas.

Under nuvarande förhållanden, då inga stipendiater af andra klassen finnas och några sökande icke heller anmält sig, kommer knappast någon eller i alla händelser endast en obetydlig del af de af Riksdagen för ändamålet anvisade medlen, 300 kronor till 36 stipendiater eller 10,800 kronor, till användning. Hade däremot det af armeförvaltningen framställda förslaget att, utom extra årsarfvoden å 300 kronor åt 12 stipendiater af andra klassen, tilldela 30 stipendiater ett kommenderingstillägg å 6 kronor 50 öre per dag, blifvit bifallet, skulle de fördelar vunnits, att stipendiaterna af första klassen blifvit mer benägna att kvarstå vid sina befattningar, då de under kommendering beredts ökade inkomster, samt att en förbättring af löneförmånerna kommit samtliga stipendiater till

105 Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 126.

godo hufvudsakligen i den mån som de erhållit kommenderi ugar, hvarigenom de äfven blifvit villigare att åtaga sig sådana.

Enligt gjorda beräkningar erfordras ett minimiantal af 30 fältläkarstipendiater under förutsättning af högst 70 dagars årlig kornmenderingstid för hvarje stipendiat. En långvarigare årlig kommendering skulle väsentligt rubba stipendiaternas studier och förlänga den redan i och för sig långa studietiden; fruktan härför skulle helt säkert inverka ogynnsamt på rekryteringen af kåren.

Erhölle de äldsta 12 stipendiaterna af andra klassen ett extra årsarfvode af 300 kronor och dessutom, jämte de 18 stipendiaterna af törsta klassen, ett extra dagarfvode (kommenderingstillägg) af 6 kronor om dagen efter 30 dagars under året förut fullgjord kommendering, skulle de af Riksdagen till löneförbättring åt vissa tält!äkarstipeirdiåter beviljade 10,800 kronor räcka till att bereda samtliga stipendiater en erforderlig löneförbättring (300 x 12 + 6 x 40 x 30 = 10,800 kronor).

Enär stipendiat först efter 30 dagars förut under året verkställd kommendering skulle komma i åtnjutande af det föreslagna kommenderingstillägget, blefve det först med ingången af andra tjänstgöringsmånaden, som hans dagaflöning komme att uppgå till ett belopp, som öfverstege det i omorganisationsförslaget för extra bataljonsläkare upptagna dagtraktamente. Härvid får Arméförvaltningen, utom hvad i ofvanberörda underdåniga utlåtande den 16 december 1909 framhållits angående likställigheten mellan arméns och flottans läkarstipendiater, i underdånighet erinra, dels att stipendiaternas tjänstgöringstid icke är — i motsats mot hvad fallet blefve med extra bataljonsläkarnas — begränsad till endast 2 månader vissa bestämda tider på året och dels att stipendiatanställningen är af mera tillfällig natur och att dess innehafvare därför bör åtnjuta ett relativt högt arfvode för hvarje dag han tjänstgör.

Af ofvan anförda skäl vore det därjämte synnerligen önskvärd!, att en dylik löneförbättring komme stipendiaterna till godo äfven redan under år 1911.

På grund af hvad här blifvit anfördt får Arméförvaltningen i underdånighet anhålla det Eders Kung].. Maj:t täcktes hos instundande Riksdag utverka

dels att Riksdagen måtte för år 1912 på extra stat anvisa 7,500 kronor för beredande under samma år af ett extra lönetillägg å 500 kronor åt 15 yngre bataljonsläkare vid icke kasernerade infanteriregementen äfvensom till förbättrande af fältläkarstipendiaternas löneförmåner samma summa som för år 1911 eller 10,800 kronor;

Bihang till Itil,■■■■!. pynt. 1911. / Sand. 1 A fä. sl Raft. It

Extra lönetillägg till vissa bataljonsläkare.

FäUläkarsti

pendiaterna.

KMj Kung!-. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

dela att detta sistnämnda belopp måtte få användas för att med 300 kronor öka de 12 äldsta stipendiaternas af andra klassen årsarfvoden samt för att bereda samtliga stipendiaterna ett extra dagarfvode (kommenderingstillägg) af 6 kronor att utgå för hvarje dag stipendiat inkallas till tjänstgöring efter 30 dagars förut under året fullgjord kommendering; dock att för nämnda båda ändamål må användas ett sammanlagdt belopp af högst 10,800 kronor; samt

dels att Riksdagen måtte medgifva, att det för extra ersättning åt vissa fältläkarstipendiater under år 1911 beviljade anslag af 10,800 kronor måtte få användas att utgå till extra årsarfvoden åt de 12 äldsta stipendiaterna af andra klassen samt till extra dagarfvoden åt samtliga stipendiater i öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit föreslaget för år 1912.)»

Den del af arméförvaltningens framställning, som af sa ge beredandet af extra lönetillägg ä 500 kronor till vissa bataljonsläkare, stode, ansåge de sakkunniga, icke i omedelbart samband med frågan om fältläkarkårens omorganisation, utan hade till ändamål att bereda en tillfällig löneförbättring åt yngre bataljonsläkare, anställda vid sådana regementen, hvilkas kasern etablissemang ännu icke vore färdiga, och som sålunda ännu icke flyttat till sina bestämda förläggningsorter. De sakkunniga hade intet att erinra mot att denna löneförbättring utginge äfven under år 1912, hvilken de följaktligen tillstyrkte, under förutsättning att ifrågavarande läkare fullgjorde dem åliggande tjänstgöring vid vederbörliga beväringsrekrytskolor. För nyssnämnda ar hade armeförvaltningen beräknat det för detta ändamål erforderliga beloppet till. 7,500 kronor. Då emellertid antalet icke kasernerade regementen år 1912 utgjorde blott 14, enär, enligt hvad de sakkunniga inhämtat, Upplands infanteriregementes kaserner skulle blifva färdiga att tagas i anspråk på hösten 1911, ville det synas de sakkunniga, som om beloppet skulle kunna begränsas till 7,000 kronor. Om emellertid bataljonsläkare, hvarom här vore fråga, skulle från och med ingången af år 1912 erhålla aflöningsförmåner enligt den nya organisationen, borde han icke komma i åtnjutande af ifrågavarande extra lönetillägg.

Hvad åter anginge den del af arméförvaltningens framställning, som gällde tillfällig löneförbättring för fältläkar stipendiaterna och innebure, dels att de 12 äldsta stipendiaterna af andra klassen skulle få sina stipendiebelopp höjda från 600 till 900 kronor, dels att samtliga stipen-

107 KungI- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

diater skulle tillerkännas ett extra dagarfvode (kommenderingstillägg) af 6 kronor att utgå för hvarje dag stipendiat inkallades till tjänstgöring efter 30 dagars förut under året fullgjord kommendering, vore detta ärende, enligt de sakkunnigas mening, af natur att beröra fältläkarkårens omorganisation, om nämligen denna, såsom önskvärdt vore, komrae att begynna med år 1912.

Enligt hvad som redan blifvit framhållet, skulle fältläkarstipendiatinrättningen afvecklas endast i män af extra bataljonsläkares anställande. Under de närmaste åren vore följaktligen af allra största vikt, att densamma till ett visst begränsadt antal stipendiater vidmakthölles uti effektivt tillstånd. Enligt arméförvaltningens beräkningar erfordrades ett minimiantal af 30 fältläkarstipendiater, under förutsättning af högst 70 dagars årlig kommenderingstid för hvarje stipendiat. De sakkunniga, som tagit i öfvervägande, hvithet antal stipendiater vore behöfligt under törsta året för öfvergången till den nya organisationen af fältläkarkåren, hade kommit till det resultat, att antalet icke kunde bestämmas lägre än hvad arméförvaltningen föreslagit, äfven om, såsom de sakkunniga både för afsikt att hemställa, medel för samma år komme att anvisas för anställandet af ett mindre antal extra bataljonsläkare vid armén. De hade dock ansett, att den årliga tjänstgöringstiden för hvarje stipendiat skulle bestämmas till högst 90 dagar, hvilket dagantal icke skulle kunna öfverskridas, utan att stipendiaten frivilligt åtoge sig en utsträckt tjänstgöring. I män af anställandet af extra bataljonsläkare skulle denna tjänstgöringstid kunna minskas.

Hvad anginge den af arméförvaltningen föreslagna ersättningen — extra dagarfvode eller kommenderingstillägg om 6 kronor efter fullgjorda 30 tjänstgöringsdagar — syntes goda skäl hafva blifvit anförda för densamma. l)et vore svårt att finna en annan bättre eller lämpligare form för denna ersättning, hvilken för öfrigt syntes skälig och val afvägd. För en stipendiat, som tjänstgjorde 90 dagar, skulle ersättningen belöpa sig till: stipendiet 900 kronor, dagtraktamente å 7 kronor = 630 kronor och därutöfver dagarfvode i 60 dagar å 6 kronor = 360 kronor, således 1,890 kronor.

Redan vore framhållet, att tillräckligt verksamma åtgärder borde vidtagas för att kunna erhålla äfven ett begränsadt antal fältläkarstipendiater, och riktigheten af denna mening styrktes af de faktiska förhållandena. Enligt hvad arméförvaltningen anfört, utgjorde stipendiaterna i början af år 1910 ett antal af 18, hvilket till den 1 maj samma år steg till 23, hvarefter det sjunkit, så att det i början af november var blott 17. Sedan dess har antalet ytterligare minskats till 14. Af 56

108 Kungl. Maj: 1# Nåd. Proposition Nr 126.

stipendiatbeställningar vore sålunda 40 vakanta. Dessa förhållanden, talade, enligt de sakkunnigas mening, för bestämmandet af fältläkarstipendiats ersättning till så pass stort belopp, att utsikt funnes att åtminstone under den närmaste öfvergångstiden till halfva antalet kunna upprätthålla fältläkarstipendiatkåren.

Emellertid, då det vore fråga om samtidigt påbörjande omorganisation af fältläkarkåren, syntes det icke behöfligt att för förbättring af fältläkarstipendiaternas aflöningsförmåner begära särskildt anslag å extra stat, utan syntes det vara lämpligare att låta de erforderliga utgifterna bestridas ur ordinarie anslaget »Stipendier åt fältläkarkåren och veterinärstaten». Den del af detta anslag, som belöpte sig på fältläkarstipendiaterna, utgjorde 37,800 kronor (18 stipendiater af första klassen å 900 kronor = 16,200 kronor och 36 stipendiater af andra klassen å 600 kronor = 21,600 kronor, sammanlagdt 37,800 kronor), och genom det af de sakkunniga framställda förslaget komme detta belopp icke att öfverskridas. Äfven om samtliga 30 fältläkarstipendiater komme att göra tjänst uti 90 dagar, skulle utgifterna härför ur nyssnämnda anslag blifva:

30 stipendier å 900 kronor ............................................... kronor 27,000: —

dagarfvoden å 6 kronor i 60 dagar (6 x 60 x 30)......... » 10,800: -

Summa kronor 37,800: —

Nu vore det väl icke antagligt, att hvarje stipendiat skulle komma att fullgöra 90 dagars tjänstgöring, hvadan öfverskott torde vara att påräkna af det ordinarie stipendiatanslaget. Dagtraktamentena skulle liksom hittills utgå ur anslaget till rese- och traktamentspenningar, men såsom de sakkunniga i det föregående anmärkt, skulle detta anslag komma att allt mindre belastas med utgifter härför, i den mån som fältläkarstipendiatinstitutionen komme att ersättas af extra bataljonsläkare. I de sakkunnigas kostnadsberäkningar vore nämligen eu särskild anslagspost, 21,600 kronor, upptagen för dagarfvode åt de extra bataljonsläkarna.

Hvad anginge arméförvaltningens förslag, att det för extra ersättning åt vissa fältläkarstipendiater under år 1911 beviljade anslag af 10,800 kronor måtte få användas att utgå till extra årsarfvoden åt de 12 äldsta stipendiaterna af andra klassen samt till extra dagarfvoden åt samtliga stipendiater i öfvensstämmelse med hvad arméförvaltningen föreslagit för år 1912, hade de sakkunniga icke något att däremot erinra.

109 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

De sakkunniga hade uti det föregående framhållit, att uti planen för första öfvergångsåret borde ingå tillsättandet af ett mindre antal extra bataljonsläkare. För att kostnaderna för den nya organisationen under detta år skulle kunna hållas inom skäliga gränser ansåge de, att antalet icke borde sättas högre än sex, hvilket antal för öfrigt borde vara fullt påräkneligt. Under förutsättning att tjänstgöringsskyldigheten blefve högst 60 dagar, samt att dagarfvodet beräknades utgå förslagsvis till två för tjänstgöring inom och till fyra utom egen bostadsort, komme kostnaderna att uppgå, till:

6 extra bataljonsläkare, lön å 1,500 kr................................. kr. 9.000:__

2 :» » dagarfvode uti 60 dagar å 4 kr.

(2 x 60 x 4) ............................... » 480: —

4 " » dagarfvode uti 60 dagar å 8 kr.

(4 x 60 x 8) ................................. :» 1,920: —

Summa kronor 11,400: —

1 det ursprungliga förslaget (sid. 75) hade de sakkunniga föreslagit, att till extra bataljonsläkare skulle under öfvergångstiden kunna utnämnas :

a,) bataljonsläkare, som alginge från ordinarie bataljonsläkarbeställning;

b) bataljonsläkare i reserven, börande sådan läkare icke hafva öfverskridit 40 års ålder;

c) fältläkarstipendiat, som vore legitimerad läkare, minst 4 månader tjänstgjort såsom extra läkare vid armén, genomgått kurs, motsvarande den föreslagna kursen för värnpliktiga läkare, och tjänstgjort vid inskrifningsförrättning; och

d) civil läkare, som fullgjort sin värnplikt, genomgått kurs, motsvarande den föreslagna kursen för värnpliktiga läkare, och tjänstgjort vid inskrifningsförrättning.

Då föreskrifterna i det ursprungliga förslaget angående kompetensvillkoren för anställning såsom extra bataljonsläkare efter de egentliga öfvergångsåren (efter genomförd organisation) föreslagits skola i viss mån ändras, följde häraf, att nyss anförda bestämmelser borde undergå, motsvarande ändringar, hvarvid de under b), c) och d) upptagna villkoren lämpligen kunde sammanslås och innefattas under »annan legitimerad läkare, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring vid armén». Äfven någon jämkning beträffande åldern vid anställningen syntes under tiden lör öfvergången till den nya. organisationen böra medgifvas.

Extra

bataljons-

läkare.

no

Extra bataljonsläkare och fältlälcarstipendiater.

Kung}. Maj:tf: Nåd. Proposition Nr 126.

Visserligen vore det ur åtskilliga synpunkter önskvärdt, att äfven under nämnda tid extra bataljonsläkare icke vunne anställning vid högre ålder än hvad för ordinarie bataljonsläkare vore föreslaget, men i betraktande däraf att den nya organisationen först efter de egentliga öfvergångsåren komme fullt in uti sina spår, kunde det för erhållandet åt tillräckligt antal extra bataljonsläkare blifva nödvändigt att göra undantag från det, som borde vara regeln, och att, efter pröfning i hvarje särskildt, fall, tillåta framskjutandet af anställnings åldern ett eller annat år, dock högst fem år, d. v.' s. längst till det trettioåttonde året. På motsvarande sätt, likaledes efter pröfning i hvarje särskildt fall, skulle extra bataljonsläkares afgång kunna ske senare än efter fyllda femtioåtta år.

Med hänsyn till det nu sagda skulle, enligt de sakkunnigas åsikt, under tiden för öfvergången till den nya organisationen åt fåltläkarkåren kunna till extra bataljonsläkare utnämnas:

a) bataljonsläkare, som afginge från ordinarie batalj onsläkarbeställning; och

b) annan legitimerad läkare, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring vid armén och vid ansökningstidens utgång icke öfverskridit trettiotredje lefnadsåret, med mindre sökanden förut innehaft läkartjänst under så iång tid, att han vid fyllda femtioåtta år kunde räkna tjugufem till pension och fyllnadspension berättigande tjänsteår; kunnande dock, efter pröfning i hvarje särskildt fall, tiden för anställningen framskjutas till det trettioåttonde lefnadsåret liksom ock afgången ur tjänst i motsvarande män framflyttas. I

I det föregående hade vid åtskilliga tillfällen särskildt framhållits, att fältskär stipendiatinstitutionen icke borde eller kunde afveckla^ annat än i mån af anställandet af extra bataljonsläkare, samt att det under den härför erforderliga tiden, som måste förutsättas blifva längre än fem år, blefve nödvändigt att tillämpa en blandad organisationsform, inom hvilken både extra bataljonsläkare och fältläkarstipendiater funnes. Huru lång öfvergångstid, som kräfdes för genomförandet af den extra bataljonsläkarorganisationen, kunde på förhand icke med säkerhet beräknas eller bestämmas, då man i detta afseende icke hade någon erfarenhet att stödja sig på och man ej heller behärskade anställningsförhållandena. l)et syntes dock de sakkunniga, som om man, utan att göra sig skyldig till någon mera afsevärd missräkning, lämpligen kunde förutsätta en öfvergångstid af 8—10 år. Att märka vore, att vid denna öfvergång antalet extra bataljonsläkare måste stiga i större proportion än fältläkarstipendiaterna

111 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 12(1.

minskades, alldenstund antalet ordinarie militärläkare under motsvarande tid komme att afsevärdt nedgå.

För år 1912 hade de sa kkunniga beräknat antalet fältlä karstipendiater till 30 och antalet extra bataljonsläkare till 0. Med antagande af en något långsammare afgång och tillkomst under de sju första åren än under de två därpå följande, skulle man lämpligen kunna förutsätta följande plan för genomförandet af den extra-bataljonsläkarorganisationen och afvecklandet af fältläkarstipendiatinstitutionen under åren 1912—1920.

1 enlighet med hvad uti det föregående blifvit sagdt skulle den för år 1912 för fältläkarstipendiat föreslagna tjänstgöringsskyldigheten om högst 90 dagar efter hand kunna minskas. I

I det föregående hade de sakkunniga uttalat den meningen, att öfvergången till den nya organisationen af fältläkarkåren visserligen borde ske inom en jämförelsevis kort tidrymd, men att densamma icke borde påskyndas genom bildandet af en indragningsstat för i tjänst varande ordinarie läkare.

För närvarande funnes det vid arméns regementen och kårer 23 vakanta batalj onsläkarbeställningar, och de afiöningsbelopp, som dessa beställningar motsvarade, kunde naturligen i första hand användas till påbörjande af omorganisationen under år 1912, ja i viss mån redan under år 1911. Huru dessa vakanser fördelade sig på truppförbanden, framginge af den här nedan införda förteckningen å antalet vakanta batalj onsläkarbeställningar vid arméns truppförband i slutet af december 1910, i hvilken förteckning äfven motsvarande aflöningsförmåner enligt vederbörliga för år 1911 gällande stater vore upptagna.

Af denna förteckning framginge, att samtliga där upptagna vakanta batalj onsläkarbeställningar funnes å truppförband, där antalet ordinarie

Ordinarie läkare vid regementen oek kårer..

Kanyl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 126.

Förteckning å antalet vakanta bataljonsläkarbeställningar vid arméns truppförband i slutet af december 1910 jämte motsvarande aflöningsförmåner enligt vederbörliga för år 1911 gällande stater.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

Ilo

Beräkning af löne- och dagaööningsbeloppen vid nedan upptagna truppförband enligt vederbörliga stater för år 1911 och enligt förslaget till den nya organisationen af fältläkarkåren.

*) Med undantag för Lifgardet till häst och Smålands husarregemente, där det tills vidare finnas regementsläkare, hvarför i denna beräkning regementläkarlöner enligt gamla staten hlifvit upptagna.

2) I detta belopp äro icke upptagna aflöningsförmånerna 2,115 kronor för den bataljonsläkarbeställning, som är afsedd för Norrlands artilleriregementes detachement i Boden, enär desamma ännu icke äro tillgängliga utan disponeras vid regementets i Östersund förlagda del, ej heller det arfvode, 1,000 kronor, som utgår till t. f- fästningsläkaren i Boden. Medräknades dessa belopp (2,115 + 1,000=) 3,115 kronor, skulle beloppet 16,795 kronor komma ett ökas till 19,910 kronor.

15 Bihang till EM. prof. 1911. 1 Sami 1 Åfä. 81 Höft

114 Kung!. Magris Nåd. Proposition Nr 126.

läkare enligt omorganisationsförslaget skulle undergå minskning. Så vore nämligen fallet med infanteriregementena och trängkårerna, där antalet läkare från 1 regementläkare och 2 bataljonsläkare skulle minskas till 1 regementsläkare och 1 bataljonsläkare; med kavalleriregementena (fem-skvadronsregementen), där i stället för 1 regementsläkare och 1 bataljonsläkare skulle finnas 1 bataljonsläkare, samt med Norrbottens regemente och Bodens ingenjörkår, hvilkas sjukvård skulle ombesörjas af de för Bodens garnison i dess helhet afsedda till antalet minskade läkare. På samtliga å förteckningen i fråga upptagna truppförband, med undantag för de två kavalleriregementena, kunde omorganisationen fullständigt och omedelbarligen inträda, så till antalet läkare som vidkommande för dem afsedda aflöningsförmåner. Vid nämnda kavalleriregementen åter kunde detta icke ske i fråga om aflöningsförmånerna, enär omorganisationen afsåge, att vid dessa truppförband skulle finnas bataljonsläkare och icke regementsläkare, under det att de nuvarande regementsläkarbeställningarna ännu icke vore vakanta.

De löne- och dagaflöningsbelopp, som vore upptagna å meranämnda förteckning, vore emellertid icke fullt tillräckliga för att genomföra den nya organisationen vid motsvarande truppförband. Löne- och dagaflöningsbeloppen för 1 regemente- och 1 bataljonsläkare enligt den nya ordningen öfverstege nämligen motsvarande belopp för 1 regements- och 2 bataljonsläkare enligt den gamla ordningen, såsom. framginge af anförda beräkning af löne- och dagaflöningsbeloppen vid å densamma upptagna truppförband enligt vederbörliga stater för år 1911 och enligt förslaget till ny organisation af fältläkarkåren.

Denna beräkning gåfve vid handen, att för genomförandet af den nya organisationen vid i densamma upptagna truppförband funnes till förfogande å vederbörliga stater 141,304 kronor, men att kostnaderna för organisationen komme att belöpa sig till 153,900 kronor, hvarvid dock tills vidare regementsläkares lön enligt gamla staten skulle komma att utgå vid Lifgarde! till häst och Smålands husarregemente. Att märka vore emellertid dock, att för de bataljonsläkarbeställningar, som icke komme att återbesättas, motsvarande inkvarterings- och servisbidrag icke vidare behöfde beräknas uti vederbörligt statsanslag. Skillnaden mellan 153,900 och 141,304 kronor utgjorde 12,596 kronor, b vil ket belopp sålunda — utöfver de i vederbörliga stater upptagna lönerna och dagaflöningarna — erfordrades för att på sätt nu blifvit framställd! genomföra organisationen af fältläkarkåren vid truppförbanden i fråga under år 1912.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

115 I hvilken omfattning omorganisationen beträffande de ordinarie läkarna vid arméns regementen och kårer kunde fortskrida under 1913 och närmast följande år kunde icke med visshet sägas, alldenstund densamma vore beroende af afgången bland ifrågavarande läkare. Såsom förut framhållits vore under åren 1912—1916 (noga räknadt från hösten 1911) 15 regementsläkare afgångspliktiga, nämligen 1 på hösten 1911, 2 år 1912, 2 år 1913, 3 år 1914, 4 år 1915 och 3 år 1916. Dessutom kunde opåräknad afgång inträffa, särskildt därigenom att ordinarie bataljonsläkare komme att öfvergå till extra bataljonsläkare. Öfvergången komme för öfrigt att i viss mån gestalta sig olika, allt eftersom den skedde vid truppförband, där antalet ordinarie läkarbeställningar skulle minskas, eller där så icke skulle varda fallet, samt vid de förra allt eftersom vakans inträdde uti regements- eller bataljonsläkarbeställning.

Då en bataljonsläkare vid infanteriregemente, tio-skvadronsregemente eller trängkår, som hade de tre läkarbeställningarna besatta, afginge, vore det icke förenadt med någon svårighet att omedelbart öfvergå till den nya organisationen, förutsatt att medel funnes till förfogande att täcka skillnaden mellan de gamla och nya aflöningsförmånerna (löne- och dagaflöningsbeloppen). Då en bataljonsläkare vid ett fördelningskavalleriregemente (fem-skvadronsregemente) afginge, kunde den nya organisationen, hvad aflöningsförmånerna beträffade, icke inträda förr, än regementsläkaren toge afsked eller förflyttades till annan ordinarie läkarbeställning. Då en regementsläkare vid infanteriregemente, tio-skvadronsregemente eller trängkår afginge, kunde svårighet uppstå för att vid sådant truppförband ordna aflöningsförhållandena. Svårigheten borde emellertid kunna afhjälpas genom att en af de kvarvarande båda bataljonsläkarna förordnades att upprätthålla regementsläkarbefattningen samt åt hvardera af dem för deras ökade göromål tillerkändes särskild ersättning (arfvode), till dess aflöningsförhållandena kunde regleras. Ett sådant arfvode syntes böra bestämmas till 1,000 kronor eller det belopp, hvarmed nuvarande äldre bataljonsläkares lön skulle enligt omorganisationsförslaget komma att höjas. Denna anordning skulle näppeligen komma att försena öfvergången till fältläkarkårens nya organisation. Afginge regementsläkare vid ett fem-skvadronsregemente, kunde öfvergången omedelbart ordnas.

Vid de fem artilleriregementen, där antalet läkare skulle blifva oförändradt, syntes det de sakkunniga lämpligast, att de nya aflöningsförmånerna, utom i händelse af vakans, icke inträdde förrän mot slutet af öfvergångstiden. Vid Norrlands artilleriregementes i Östersund förlagda del äfvensom vid Positionsartilleriregementet borde de nya aflöningsförmånerna inträda,

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Fördela ingsläkare.

så snart bataljonsläkare afginge. Inträffade vid någotdera af dessa båda truppförband, att regementsläkaren afginge, innan batalj onsläkarbeställningen blifvit ledig, borde, i likhet med hvad ofvan är sagdt angående infanteriregemente, det bero af de för tillfället rådande omständigheterna, huruvida den nya organisationen skulle genast inträda eller vederbörande bataljonsläkare mot arfvode förordnas att en viss tid upprätthålla regementsläkarbefattningen. Hvad vidkomme de såsom ett regemente betraktade Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren, gällde enahanda förhållande som vid ett infanteriregemente. Beträffande åter läkarbeställningarna å Karlsborg och vid garnisonssjukliuset i Stockholm samt vid krigsskolan gällde hvad nyss blifvit sagdt i fråga om artilleriregementena.

Att för hvart och ett af de fyra efter 1912 närmast följande åren uppgöra en särskild öfvergångsplan, som med säkerhet skulle kunna tillämpas, vore näppeligen möjligt. Man hade icke någon annan utväg än att, såsom nu skedde för år 1912, i de följande statsverkspropositionerna föreslå öfvergång till den nya organisationen, så långt och i den mån samma öfvergång för hvarje år kunde beräknas. Då likväl under mellantiderna mellan Riksdagarnas beslut i frågan opåräknad afgång kunde inträffa, hvilken kunde påskynda organisationens genomförande, syntes det ändamålsenligt, att ett visst belopp vore ställ dt till Kungl. Maj:ts förfogande, för att Kungl. Maj:t skulle vara i stånd att vid truppförband, där sådan afgång skedde, ordna läkarförhållandena enligt den nya organisationen, så vidt nämligen detta i öfrigt läte sig göra. För år 1912 hade detta belopp af de sakkunniga upptagits till omkring 4,250 kronor, med hvilket belopp man alltefter förhållandena •— storleken af löneoch dagaflöningsbeloppen enligt gamla och nya organisationen, tidpunkten för den senares tillämpning — skulle kunna genomföra organisationen vid ytterligare 4—5 truppförband.

Hvad för delning släliarbeställning ärna anginge, hade de sakkunniga i sitt ursprungliga förslag uttalat den meningen, att desamma snarast möjligt borde besättas, med rättighet för dem af de nuvarande regementsläkarna, som vore fördelningsläkare, och som komme att ingå på den nya staten, att under viss tid eller intill sin afgång få bibehålla sin bostadsort. Att under det första öfvergångsåret med ordinarie innehafvare förse samtliga dessa nya beställningar skulle dock medföra afsevärda utgifter för fältläkarkårens omorganisation under samma år. Det hade för öfrigt, vid den förnyade pröfningen af frågan, mött vissa betänkligheter att låta de nuvarande fördelningsläkarna öfvergå till de

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

nya beställningarna med rättighet att vara bosatta å annan ort än vederbörande arméfördelningschefer. Med hänsyn till dessa omständigheter och andra förhållanden, som syntes böra inverka på denna fråga, hade de sakkunniga funnit det vara lämpligt att eu fördelningsläkare tillkomme under år 1912, två under 1913 samt en under hvartdera åren 1914, 1915 och 1916. För år 1912 kräfdes för ändamålet i lön och dagaflöning 6,325 kronor, men härvid vore att märka, att ett af de nuvarande å staten för generalitetsstaten uppförda arfvodena, 1,000 kronor, kunde från och med år 1912 tagas i anspråk för organisationens genomförande.

I fråga om kompetensvillkoren för fördelningsläharbeställning och för regementsläkarheställning skulle under öfvergångstiden gälla samma fordringar som efter genomförd organisation. Likaledes för ordinarie bataljonsläkarbeställning med tillägg däraf att, såsom i det ursprungliga förslaget blifvit framhållet, extra bataljonsläkare, som fullgjort den för en sådan läkare för ett år föreslagna tjänstgöringsskyldighet (60 dagar), skulle under ifrågavarande tid anses kompetent till ordinarie batalj onsläkarbeställning. Kompetensvillkoren för utnämning till entra bataljonsläkare under samma tid vore redan afhandlade.

Under år 1912, måhända äfven under år 1911, komme behofvet af kurs för värnpliktiga läkare att göra sig gällande. Då emellertid rätt afsevärda besparingar å reservationsanslaget »Militärläkares undervisning» funnes till förfogande, ansåge de sakkunniga, att för ändamålet något särskildt anslag icke behöfde äskas för år 1912.

I sammanhang med frågan om öfvergång till eu ny organisation af fältläkarkåren kräfde anslaget till ökad aflöning för de till tjänsteåldern äldsta bataljonsläkarna och b ataljonsv eter inär erna särskild uppmärksamhet. Den del af detta anslag, som afsåge bataljonsläkarna, belöpte sig till (45x1,745=) 78,525 kronor. Antalet bataljonsläkare, som enligt nuvarande organisation hade rätt till ökad aflöning, vore nämligen 45, och 1,745 kronor utgjorde skillnaden mellan löjtnants af andra klass och kaptens af andra klass löne- och dagaflöningsbelopp. Enligt omorganisationsförslaget skulle denna ökade aflöning utgöra skillnaden mellan kaptens af andra klassen och kaptens af första klassen motsvarande belopp, d. v. s. 1,000 kronor, samt tillkomma 27 bataljonsläkare, hvadan anslaget i fråga efter hand skulle minskas till 27,000 kronor.

Då såväl antalet af de bataljonsläkare, som skulle erhålla »ökad aflöning», skulle komma att med den nya organisationen väsentligen

Kompetens-

villkor.

Militärläkar-

Iturser.

Anslaget till ökad aflöning för de till tjänste åldern äldsta öataljonsläkarna.

118 Kostnader.

Klingi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

minskas, och då därjämte det för denna ökade aflöning bestämda beloppet skulle nedsättas från 1,745 till 1,000 kronor, vore det, enligt de sakkunnigas uppfattning, för att icke organisationens genomförande skulle komma att fördröjas, lika naturligt som nödvändigt, att hädanefter någon ökad aflöning för de till tjänsteåldern äldsta bataljon släkarna enligt den gamla ordningen icke vidare skulle kunna tilläggas någon ytterligare bataljonsläkare.

Hvad vidkomme tilldelandet af motsvarande aflöning enligt den nya ordningen, skulle detta efter genomförd organisation ifrågakomma endast i mån af ledigt aflöningsrum, d. v. s. då antalet innehafvare af sådana aflöningsrum nedgått under 27. Under tiden för öfvergången till den nya organisationen kunde det emellertid vid truppförband, där denna organisation icke inträdt och följaktligen ej heller de nya aflöningsförmånerna börjat tillämpas, till äfventj^rs inträffa, att yngre bataljonsläkare, som stode i tur till erhållandet af ifrågavarande lönetillägg enligt gamla ordningen, komme att blifva försatt uti ett ogynnsamt aflöningsförhållande genom att icke komma i åtnjutande af dylikt tillägg. Under sådana omständigheter syntes det de sakkunniga vara billigt och rättvist, att yngre bataljonsläkare komme i åtnjutande af ökad aflöning enligt den nya ordningen (1,000 kronor), med skyldighet dock att frånträda densamma vid öfvergång till den nya organisationen och dess aflöningsvillkor. Antagligen blefve de fall, där denna bestämmelse komme att tillämpas, jämförelsevis få.

För genomförandet af fältläkarkårens omorganisation under år 1912 kräfdes enligt hvad i det föregående blifvit af de sakkunniga föreslaget:

Lön och dagaflöning för eu fördelningsläkarbeställning kr. För genomförandet af den nya organisationen vid vissa

af arméns regementen och kårer.................................. »

För G extra bataljonsläkare.................................................... »

För fältläkarstipendiatinstitutionen......................................... »

Till förfogande för genomförande af organisationen vid truppförband, där afgång af ordinarie läkare komme att inträda.............................................................................

6,325: —

153,900: — 11,400: — 37,800: —

4,250: —

Summa kronor 213,675:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

119 För bestridandet af dessa utgifter funnes till disposition:

Ett arfvode till fördelningsläkare .......................................... kr. 1,000: —

Löner och. dagaflöningar å staterna för år 1911 för de

truppförband, där organisationen skulle genomföras :» 141,304: — Fältläkarstipendiatinstitutionen .............................................. » 37,800: —

Summa kronor 180,104: —

Skillnaden mellan ifrågavarande båda summor 213,675 kronor och 180,104 kronor eller 33,571 kronor, utgjorde det belopp, som för ifrågavarande ändamål kräfdes för år 1912.

I ofvanstående beräkning hade inkvarterings- och servisbidrag, 600 kronor, för den nya fördelningsläkarbeställningen icke upptagits. Anledningen härtill vore, att genom minskning af batalj onsläkarbeställningar uppstode långt större besparing å anslaget till inkvarteringskostnader. Af de 23 vakanta bataljonsläkarbeställningarna komme ett antal, motsvarande 15, att icke vidare besättas, och af detta antal befunne sig 14 vid truppförband i andra orter än Stockholm och Göteborg samt 1 i Stockholm. För ifrågavarande beställningar utgjorde motsvarande inkvarterings- och servisbidrag (14x300+ 1x400) = 4,600 kronor, hvadan kostnadsökningen för genomförande af fältläkarkårens nya organisation under år 1912 egentligen skulle belöpa sig till (33,571 — 4,000) = 29,571 kronor. Men de sakkunniga hade icke ansett sig böra ifrågasätta, att ur anslaget till inkvarteringskostnader några medel skulle direkt tagas i anspråk för genomförandet af fältläkarkårens omorganisation, Lades till nyssnämnda belopp (33,571 kronor) det för tillfällig löneförbättring för yngre bataljonsläkare förordade, eller 7,000 kronor, erhölles en summa af (33,571 + 7,000) = 40,571 kronor eller afrundadt uppåt 40,600 kronor.

Under tiden för öfvergången till den nya organisationen af fältläkarkåren kunde det inträffa, att, såsom delvis redan antydts, omorganisationen beträffande de ordinarie läkarne kunde under ett år fortskrida längre än som man trott sig kunna förutsätta. Äfven vore det möjligt, att man erhölle flera extra bataljonsläkare men mindre antal fältläkarstipendiater eller tvärtom än som beräknats, I betraktande af dessa omständigheter vore det önskvärdt, att Kung!. Magt ägde frihet att inom ramen af för ändamålet anvisade anslagsbelopp fullfölja omorganisationen, så långt det vore ändamålsenligt och utan att anslagsbeloppen i fråga komme att öfverskridas.

Användningen af till organisationens genomförande anvisade anslag.

120 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Sammanfattning af öfvergångsförslaget.

Det syntes de sakkunniga lämpligt att på sätt som skett beträdande det slutliga omorganisationsförslaget äfven sammanfatta förslaget till öfvergång därtill, i hvad detta afsäg år 1912. I detta afseende innehölle öfvergång sförslaget följande.

A. Beträffande ordinarie läkare vid arméns truppförband;

att en fördelningsläkarbeställning skulle inrättas; att den nya organisationen rörande de ordinarie läkarna och deras aflöningsförmåner skulle tillämpas vid följande truppförband, nämligen: Andra lifgrenadjärregementet, Kronobergs, Bohusläns, Västmanlands, Västerbottens och Kalmar regementen, Jämtlands fältjägarregemente, Västernorrlands regemente, Lifgardet till häst, Smålands husarregemente, Göta, Norrlands och Ostgöta trängkårer samt vid Bodens kommendantskap, garnison och garnisonssjukhus äfvensom vid militärbefälhafvarskapet å Gottland och Gottlands trupper, dock att läkare, som innehade regementsläkarbeställning vid Lifgardet till häst eller Smålands husarregemente skulle bibehållas vid sina innehafvande aflöningsförmåner;

att därest under år 1912 vakans i batalj onsläkarbeställning komme att inträffa vid annat än nyss omförmäldt truppförband (med undantag för fem-skvadronsregemente), där antalet läkarbeställningar skulle minskas enligt den nya organisationen, beställningen icke skulle vidare tillsättas, utan den njm organisationen tillämpas vid sådant truppförband;

att, därest under år 1912 vakans i bataljonsläkarbeställning komme att inträffa vid fem-skvadronsregemente, beställningen icke skulle vidare tillsättas, men innehafvaren af regementsläkarbeställningen bibehållas vid sina innehafvande aflöningsförmåner;

att, därest under år 1912 vakans i regementsläkarbeställning komme att inträffa vid truppförband (med undantag för fem-skvadronsregemente), där antalet läkarbeställningar skulle minskas, beställningen skulle få tillsättas endast i det fall att den nya organisationen skulle kunna tilllämpas vid sådant truppförband, men att i annat fall regementsläkarbefattningen skulle af endera bataljonsläkaren upprätthållas på förordnande och hvardera batalj onsläkaren tillerkännas, för år räknadt, ett arfvode om 1,000 kronor;

att, därest under år 1912 vakans i regementsläkarbeställning komme att inträffa vid fem-skvadronsregemente, beställningen icke skulle vidare tillsättas, utan den nya organisationen tillämpas vid sådant truppförband;

allt under villkor att för den nya organisationens genomförande till förfogande stående medel icke öfverskredes.

Kung!. Majrls Nåd. Proposition Nr 126.

121 B. Beträffande extra bataljonsläkare: att sex extra bataljonsläkarbeställningar skulle inrättas;

C. Beträffande fältskär stipendiater:

att antalet fältläkarstipendiater under år 1912 skulle utgöra trettio: alt fältläkarstipendiats årliga arfvode skulle bestämmas till 900 kronor och hans årliga tjänstgöringsskyldighet till högst 90 dagar; och alt fältläkarstipendiat under tjänstgöring skulle åtnjuta, förutom dagtraktamente om 7 kronor under hela tjänstgöringstiden, ett dagarfvode om G kronor efter fullgjord tjänstgöring i 30 dagar.

1). Beträffande kompetensvillkor för anställning och befordran:

att till extra bataljonsläkare skulle kunna utnämnas: bataljonsläkare, som afginge från ordinarie bataljonsläkarbeställning; annan legitimerad läkare, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöringvid. armén och vid ansökningstidens utgång icke öfverskridit trettiotredje lefnadsåret, med mindre sökanden förut innehaft läkartjänst under så lång tid, att han vid fyllda femtioåtta år kunde räkna tjugufem till pension och fyllnadspension berättigande tjänsteår; kunnande dock, efter pröfning i hvarje särskildt fall, tiden för anställningen framskjutas till det trettioåttonde lefnadsåret liksom ock afgången ur tjänst i motsvarande mån framflyttas; och

att extra bataljonsläkare, som fullgjort 60 dagars tjänstgöring, skulle anses kompetent till ordinarie bataljonsläkarbeställning.

E. Beträffande medel till genomförande af den nya organisationen:

att för genomförandet af den nya organisationen, i hvad den afsåge de ordinarie läkarna vid arméns truppförband, anställandet af sex extra bataljonsläkare, och förbättring i aflöningsförhållandena för 30 fältläkarstipendiater skulle användas;

dels ett af de arfvoden, 1,000 kronor, som å staten för generalitetsstaten äro uppförda för fördelningsläkare;

Bihang till llil.- t. prof. 1911. 1 Sand. 1 Afl. 81 ITlift. 1(5

122 Kling!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

dels de löner och dagaflöningar, som för regemente- och bataljonsläkare funnes å gällande stater för följande truppförband, nämligen: Ändra lifgrenadjärregementet, Kronobergs, Bohusläns, Västmanlands, Norrbottens, Västerbottens och Kalmar regementen, Jämtlands fältjägarregemente, Västern orrlands regemente, Lifgardet till häst, Smålands husarregemente, Göta, Norrlands och Östgöta trängkårer samt Gottlands trupper äfvensom regementsläkarens vid Boden-Karlsborgs artilleriregemente lön och dagaflöning så ock lönen och dagaflöningen för en bataljonsläkarbeställning å staten för fortifikationen (den för Bodens ingenjörkår afsedda), tillsammans 141,304 kronor;

dels de löner och dagaflöningar, som funnes för läkarbeställningarna å staterna för de truppförband, där vakans i sådan beställning kunde komma att uppstå, i öfverensstämmelse med ofvan under A angifna grunder för den nja organisationens genomförande;

dels af anslaget till stipendier åt fältläkarkåren och veterinärstaten 37,800 kronor;

dels därutöfver ett belopp om 33,600 kronor; och att, därest besparing å anslagsbelopp, som för genomförandet af fältläkarkårens omorganisation stode till förfogande, komme att uppstå, densamma finge tagas i anspråk för organisationens fullföljande, så långt detta vore ändamålsenligt och utan att anslagsbeloppen i fråga öfverskredes.

F. Beträffande Danslaget till ökad aflöning för de till tjänståldern äldsta batalj onsläkarna och batalj onsv eter inär er nan :

att någon ökad aflöning för de till tjänsteåldern äldsta bataljonsläkarna enligt nuvarande organisation och aflöningsföreskrifter icke vidare skulle tilläggas ytterligare någon bataljonsläkare; och

att något tilldelande af sådan aflöning åt bataljonsläkare enligt den nya organisationen icke skulle kunna ifrågakomma, förrän ett aflöningsrum blefve ledigt och sålunda antalet innehafvare af ifrågavarande aflöningsrum nedgått under 27, utom i det fall att det pröfvades skäligt att åt yngre bataljonsläkare, som vore anställd vid truppförband, där den nya organisationen icke inträdt och de nya aflöningsförmånerna icke börjat tillämpas, och som vore i tur till erhållandet af ökad aflöning enligt den gamla organisationen, tilldela sådan aflöning, skolande dock beloppet utgöra blott 1,000 kronor samt den tillagda aflöningen frånträdas vid innehafvarens öfvergång till den nya organisationen och därmed förenade aflöningsvillkor.

123 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1 samband med behandlingen af förslaget till öfvergång till fältläkarkårens nya organisation både de sakkunniga föreslagit:

G. Beträffande förbättring i fältläkärstipendiaternas aflöning s-

förhållanden för år 1911:

att det för extra ersättning åt vissa faltläkarstipendiater af Riksdagen för år 1911 beviljade anslag, 10,800 kronor, skulle få användas till extra årsarfvoden om 300 kronor åt de 12 äldsta stipendiaterna af andra klassen samt till extra dagarfvoden om 6 kronor åt samtliga stipendiater, att utgå efter det stipendiat förut under året fullgjort 30 dagars tjänstgöring.

H. Beträffande tillfällig löneförbättring åt vissa bataljonsläkare:

att till tillfällig löneförbättring åt högst 14 yngre bataljonsläkare skulle användas högst 7,000 kronor; och

att sådan löneförbättring (extra lönetillägg) skulle utgå med 500 kronor, under förutsättning af minst 50 dagars tjänstgöring under beväringsrekrytskola vid vederbörligt truppförband.

124 Kung!. Maj:fs Nåd. Proposition Nr 126.

Behof vet af fältlcikarkårcns omorganisation.

Grundarna för omorganisationen.

V. Departementschefens yttrande och hemställan.

Att eu omorganisation af fältläkarkåren är i hög grad af behofvet påkallad torde klart framgå af den uti det föregående lämnade redogörelsen för denna frågas behandling. För en omorganisation hafva uttalat sig Riksdagens Andra kammare och en afsevärd minoritet af den Första äfvensom största delen af arméns truppförbandschefer och det långt öfvervägande flertalet ordinarie läkare vid armén. Försvarskommittén har jämväl funnit det nödvändigt, att under den närmaste tiden en omorganisation af fältläkarkåren kommer till stånd.

Det trängande behofvet däraf har ej minst ådagalagts af det betydande antalet vakanser inom bataljonsläkargraden och bland fältläkarstipendiaterna. Antalet lediga bataljonsläkarbeställningar utgör för närvarande 23. De flesta af dessa beställningar komma under nuvarande organisations- och aflöningsförhållanden antagligen icke att blifva återbesatta. Af fältläkarstipendiater, som enligt nuvarande stat skulle vara 56 och enligt 1901 års härordning uppgå till 60, finnes det blott 14, således allenast fjärdedelen af det antal, som de böra vara. Skulle ett sådant tillstånd komma att fortfara och måhända äfven ytterligare förvärras, äfventyra^ arméns sjukvård i såväl freds- som krigstid. För att råda bot för detsamma är det, enligt min bestämda öfvertygelse, oundgängligen nödvändigt att skrida till en omorganisation af fältläkarkåren.

Det slutliga förslag till fältläkarkårens omorganisation, som tillkallade sakkunniga utarbetat och för hvithet en fullständig redogörelse lämnats uti det föregående (sid. 74—100), har icke kunnat ansluta sig till den från visst håll uttalade tanken, att kåren borde erhålla egen lönestat. Jag delar de sakkunnigas åsikt, att det icke för närvarande är möjligt att upptaga denna tanke.

De sakkunnigas förslag afser beträffande de ordinarie läkarna vid arméns regementen och kårer, organisativt sedt, att 44 ordinarie läkarbeställningar, däraf 6 regements- och 38 bataljonsläkarbeställningar, skulle indragas, samt att såsom ersättning härför och för fältläkarstipendiatinrättningen, som efter hand skulle afvecklas, 60 extra bataljonsläkare skulle tillkomma. Det kan visserligen icke förnekas, att förslaget innebär en afsevärd minskning af arméns ordinarie läkarbeställ-

125 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ni liga,]', men utan högst betydande ökade kostnader för statsverket synes det knappast vara möjligt att i fråga om fältläkarkårens omorganisation beträda en annan väg än den, som de sakkunniga valt. Då det enligt erfarenheten viscat sig ogörligt att hålla de nuvarande batalj onsläkarbeställningarna fulltaliga, och då det säkerligen icke skulle vara ändamålsenligt att uti flertalet militära förläggningsorter hafva ett så stort antal ordinarie militärläkare, som fallet skulle blifva enligt nuvarande organisation, utgöra dessa omständigheter tillräckliga skäl för en undersökning, huruvida det icke skulle låta sig gorå att bestämma antalet ordinarie läkarbeställningar afsevärdt mindre än enligt nämnda organisation. Men minskningen hade dock i och för sig icke varit tillrådlig, om förslaget i denna del icke åtföljts af inrättandet af 60 extra bataljonsläkarbeställningar vid armén med det krafvet på dessas innehafvare, att de skulle vara fullt utbildade militärläkare. Härigenom blifver vid mobilisering tillgången på sådana läkare faktiskt större än under nuvarande förhållanden, på samma gång som ökad trygghet beträffande handhafvandet af den militära sjukvården i fredstid vinnes. Fältläkarstipendiatinrättningen mäktar icke till arméns förfogande ställa fullt utbildade militärläkare, enär för anställning såsom fältläkarstipendiat det icke fordras att vara legitimerad läkare, utan blott att hafva aflagt medicine kandidatexamen och afslutat viss klinisk tjänstgöring. Då den föreslagna extra-bataljonsläkarorganisationen, kvantitativt sedt, icke erbjuder full ersättning för fältläkarstipendiatinstitutionen och de indragna batalj onsläkarbeställningarna, är det, särskildt för att öka tillgången på läkarkrafter vid mobilisering, af synnerlig vikt, att, såsom de sakkunniga föreslagit, på ett ändamålsenligt sätt för arméns behof göra sig till godo de värnpliktiga medicine studerandena och att sålunda utbilda värnpliktiga läkare.

Det har yttrats tvifvel beträffande möjligheten att för arméns räkning erhålla det föreslagna antalet 60 extra bataljonsläkare. Jag delar i denna fråga de sakkunnigas uppfattning och tror, att det skall blifva möjligt erhålla dessa läkare, sedan samtliga truppförband kommit till sina bestämda förläggningsorter och de militära förläggningsförhåliandena blifvit slutligt ordnade. De sakkunniga hafva med mycket varsam hand föreslagit öfvergången till den extra bataljonsläkarorganisationen. Först efter nio år skulle densamma vara fullständigt genomförd. Under tiden skulle ett visst, med hvarje år minskadt antal fältläkarstipendiater finnas. Då dessa under tiden i fråga skulle erhålla afsevärdt förbättrade aflöningsförmåner, synes det förefinnas stora utsikter för att uti den föreslagna omfattningen upprätt-

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

hålla fältläkarstipendiatinstitutionen. Å andra sidan är den för hvarje år skeende tillökningen af antalet extra-bataljonsläkarbeställningar icke större, än att det beräknade behofvet i det störa hela torde komma att fyllas.

En af de viktigaste grunderna för en omorganisation af fältläkarkåren är helt visst det ändamålsenliga uppdelandet och ordnandet åt de ordinarie militärläkarnas tjänstgörings- och atlöningsförhållanden på det sätt, att de erhålla skälig ersättning för sin tjänstgöring vid vederbörliga truppförband, samt att utöfvandet af enskild läkarverksamhet för dem möjliggöres. I mitt yttrande till det vid 1910 års statsverksproposition under fjärde hufvudtiteln fogade statsrådsprotokoll uttalade jag vid behandlingen åt frågan om tillfällig löneförbättring för vissa bataljonsläkare och för fa.ltläkarstipendiaterna, att man, när det vore fråga om militärläkarna, icke borde släppa ur sikte deras enskilda läkarverksamhet, enär denna utgjorde ett nödvändigt villkor icke blott för militärläkarens medicinska utbildning utan äfven för hans ekonomi. Såsom jag vid samma tillfälle framhöll, hafva de sakkunniga i sitt ursprungliga förslag förordat, att militärläkaren äfven framdeles bereddes möjligheten till enskild läkarverksamhet. I sitt slutliga förslag hafva de ytterligare motiverat och preciserat sin mening i förevarande afseende. För egen del hyser jag den bestämda uppfattningen, att svenska arméns läkarkår bör hafva rätt att sysselsätta sig med enskild läkarpraktik, liksom det ock är önskvärdt, att den ägnar sig däråt. Nu berörda förhållanden synas böra och kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt med hänsyn såväl till militärläkarens tjänstgöring vid vederbörligt truppförband som ock till hans enskilda läkarverksamhet. Jag använder emellertid i fråga om arméns ordinarie läkare uttrycket »enskild läkarpraktik» i inskränkt bemärkelse. År det fråga om tjänst å t. ex. en kommuns stat, synes det mig, som om arméns läkare icke ovillkorligen böra tillerkännas rätt att innehafva sådan tjänst, utan torde ett medgifvande i detta afseende få bero på pröfning i hvarje särskildt fall, i likhet med hvad som för närvarande linnés för en del andra statens löntagare stadgadt beträffande ledamotskap af bolagsstyrelse m. m.

Förslaget att vid hvarje arméfördelning skall finnas en favdelningsläkare med fast lön å staten för generalitetsstaten är afsedt att fylla eu lucka uti fältläkarkårens organisation och att afhjälpa ett behof, hvars tillgodoseende är af synnerligen stor vikt. Såsom de sakkunniga framhålla, är den nuvarande anordningen, att en regementsläkare tillika är fördelningsläkare, förenad med betydande olägenheter samt i och för sig i organisativt afseende mindre ändamålsenlig. Med den af de sakkun-

127 Kung!,. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 126.

niga föreslagna minskningen af antalet ordinarie läkarbeställningar synes det icke blifva möjligt att upprätthålla den nuvarande föreningen af regementsläkarbeställning och fördelningsläkarbefattning, enär de redan nu stora olägenheter, som härflyta ur denna förening, blifva så betydande, att densamma svårligen kan bestå, samt att i stället särskilda fördelningsläkarbeställningar böra inrättas. Härför finnas för öfrigt tillräckligt starka skäl uti den stora betydelse, som sådan beställning äger, och. uti de tjänsteåligganden, som tillkomma dess innehafvare. Fördelningsläkare är i fråga om samtliga sjukvårdsangelägenheter vid arméfördelningen arméfördelningsehefens organ samt handlägger och föredrager uti arméfördelningsstaben alla dithörande ärenden — dessa må afse handhafvandet af den personella sjukvården, hygienen vid truppförbanden, vården och förvaltningen af sjukvårdsmaterielen, öfvervakandet af sjukvårdspersonalens utbildning, mobiliseringsgöromålen eller andra med dessa åligganden sammanhängande bestyr. På krigsfot, vid den mobiliserade arméfördelningen, har fördelningsläkaren än viktigare uppgifter att fylla, för hvilka han måste omsorgsfullt förbereda sig under fredstid dels genom att utbilda sig själf, dels genom att utbilda undertydande personal. Det är sålunda synnerligen angeläget, att våra arméfördelningar erhålla fördelningsläkare i öfverensstämmelse med hvad uti det föreliggande omorganisationsförslaget blifvit hemställdt.

Hvad angår ordnandet af sjukhusfrägan vid de truppförband, där detta ännu ej skett, synas de åsikter och principer, åt hvilka de sakkunniga förlänat uttryck i sina uttalanden rörande detta spörsmål, hafva angifvit de utvägar eller möjligheter, som alltefter förhållandena i hvarje särskildt fall ändamålsenligen kunna komma till användningför att på ett tillfredsställande sätt tillgodose sjukhusvården vid truppförbanden. De sakkunniga hafva nämligen icke förordat vare sig det ena eller andra ytterlighetssystemet, utan, med fasthållande af grundsatsen att militärläkarna icke höra skiljas från vården af vederbörliga truppförbands sjuka, föreslagit det som vore görligt att i denna fråga, utan alltför stora svårigheter eller kostnader, åvägabringa. Naturligtvis både det vant i hög grad önskligt, om de sakkunniga icke blott angifvit de olika möjligheterna utan äfven — efter vederbörliga undersökningar och förhandlingar — framlagt definitivt förslag till sjukhusfrågans ordnande vid hvarje regemente. Men då nu så icke skett, anser jag mig endast böra framhålla, att oaktadt Riksdagen anvisat medel till militärsjukhus å hvarje förläggningsort, där sådant icke redan finnes, så bör detta icke utgöra hinder för att de anvisade medlen användas till att vid civilt sjukhus upprätta en särskild militärafdelning,

Anställning, befordran m. m.

Värnpliktigel läkare.

Tjänst-

göringsskyl-

digheten.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

därest Kungl. Maj:t i visst fall skulle finna detta vara för kronan förmånligast.

Af det nu anförda torde framgå, att jag ansluter mig till det af de sakkunniga afgifna slutliga förslaget till omorganisation af fältläkarkåren beträffande såväl de grunder, på hvilka förslaget blifvit utarbetadt, som antalet ordinarie läkare vid truppförbanden och antalet extra bataljonsläkare för armén i dess helhet.

På grund af därom gjordt förbehåll i fullmakterna torde de nuvarande läkarna vara skyldiga att underkasta sig den nya omorganisationen.

Till hvad de sakkunniga föreslagit ifråga om de aktiva läkarnas anställning, befordran och utbildning torde jag få återkomma i annat sammanhang, sedan medicinalstyrelsen blifvit hörd angående dessa frågor.

Likaså torde få anstå med pröfning af förslaget, att de värnpliktiga läkarna skulle under hela sin värnpliktstid kvarstå i beväringens första uppbåd. I öfrigt har jag intet att erinra mot hvad de sakkunniga anfört beträffande värnpliktiga läkare.

Däremot anser jag mig böra framställa några anmärkningar mot de sakkunnigas förslag i fråga om läkarnas tjänstgöringsskyldighet.

De sakkunnigas förslag innehåller bestämmelser om att läkare vid ett truppförband skall vara skyldig tjänstgöra dels med hänsyn till dit kommenderade personer från annat truppförband och dels i vissa fall vid annat truppförband.

I förra afseendet finnes redan genom ett nådigt bref af den 30 oktober 1908 (Svensk förf:ssaml. 1908 nr 99 bill.) bestämdt, att vid arméns truppförband tjänstgörande läkare är skyldig att utan särskild godtgörelse bestrida läkarvård och till militäriäkarbeställning hörande undervisningsskyldighet vid militärskola, utbildningskurs och mindre truppafdelning, som är förlagd vid truppförbandet, äfven om sådan skola, kurs eller truppafdelning helt eller delvis utgöres af personal från annat än hans eget truppförband. Enligt de sakkunnigas förslag (sid. 94) skulle nu denna skyldighet inskränkas; bland annat skulle läkare i vissa fall erhålla ersättning för meddelad undervisning. Då förslaget i öfrigt går ut på att bereda läkarna ökade löner, synes det mig, som om deras skyldigheter icke samtidigt borde minskas utan snarare tvärtom. Eljest får statsverket vidkännas ökade utgifter, t. ex. i fråga om särskild ersättning för meddelad undervisning.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 129

, ... Betraffande tjänstgöringsskyldigheten vid främmande truppförband innehaller nyss nämnda nådiga bref föreskrift därom, att läkare vid armén som efter, brefvets utfärdande utnämnes eller förordnas, är skyldig att utan särskild godtgörelse upprätthålla läkarvården, förutom vid eget truppförband, äfven vid mindre del af annat truppförband inom tjänstgöringsorten, då samtliga läkare vid detta i följd af kommendering från orten eller annat laga förfall äro förhindrade att där tjänstgöra. Äfven härutinnan hafva de sakkunniga föreslagit en förändring, ity att läkare vid ett truppförband endast skulle vara skyldig tjänstgöra vid den hemmavarande styrkan af annat truppförband, då detta deltager i fälttjänst- och darmed jämförliga ofningar utom förläggningsorten. Men erfarenheten ar gifvit vid handen, att till och med den i 1908 års nådiga bref förefinna tjänstgöringsskyldigheten är för starkt begränsad för att vederborhgen tillgodose statens intresse. I stället för att inskränkas bör därför denna tjänstgöringsskyldighet vid annat truppförband utvidgas. Om t. ex. bataljonsläkaren vid Norrlands dragonregemente skulle kommenderas till någon kurs eller erhålla tjänstledighet för enskilda angelägenheter, synes det icke förenligt med god ekonomi, att under alla omständigheter en extra bataljonsläkare eller stipendiat från Stockholm skulle afresa till Umeå för att tjänstgöra såsom vikarie; utan torde lärnppligast vara, att en af läkarna vid det likaledes i Umeå förlagda infanteriregementet erhåller detta vikariat. Jag anser därför, att läkare, som kommer i åtnjutande af de ifrågasatta högre löneförmånerna bör vara skyldig tjänstgöra vid främmande truppförband inom förläggningsorten icke blott i samma fall som hittills, utan äfven när helst Kungl. Makt fmner skäligt att för kortare tid sådant förordna. Arméläkarnas tjänstgöringsskyldighet blir i allt lull mera begränsad än marinläkarnas, hvilka kunna placeras till tjänstgöring helt och hållet efter sig företeende behof.

™..nu .»gte om tjänstgöringsskyldighet vid annat truppförband inom forlaggnmgsorten synes äfven böra gälla om tjänstgöringsskyldighet beträffande å samma ort förlagd personal, tillhörande marinen

. Mot hvad de sakkunniga särskild! föreslagit i fråga om tjänstgöringsskyldigheten för läkarna vid Karlskrona grenadjärregemente bvea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren har jag intet att erinra.

. ^C. sakkunniga hafva äfven föreslagit en bestämmelse om tjänstgöringsskyldighet vid sjukhus. De sakkunniga hafva emellertid nämnt en dast det för tre truppförband gemensamma sjukhuset i Sköfde. Då sådana för två eller flera truppförband gemensamma sjukhus möjligen komma att uppforas äfven annorstädes, t. ex. i Linköping, Kristianstad, anser jag de sakkunnigas förslag i denna del böra generaliseras därhän, att

Bihang till BiJcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afl. 81 Höft. 17 ’

Afiöningsför-

måner.

Pensions-

förmåner.

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

när sjukhus är gemensamt för tva eller flera truppförband samt sjukhuset icke har läkare på egen stat, hvar och en af truppförbandens läkare bör vara skyldig att utan särskild ersättning tjänstgöra vid det gemensamma sjukhuset. Men enligt hvad som framgår af det.förut beträffande sjukhusfrågan anförda, skulle det framdeles kunna inträffa, att militäipersoner inläggas på civila sjukhus under sådana omständighetei, att nulltärläkare torde anses böra tjänstgöra äfven å sådant sjukhus.^ I sjukhusfrågans närvarande läge torde det emellertid öfverlatas åt Kungl. Maj:t att framdeles utfärda närmare bestämmelser om sist nämnda

tjänstgöringsskyldighet. .... , , .

I fråga om semester för de ordinarie läkarna, torde dessa, i likhet med hvad som nu äger rum, få komma i åtnjutande af några veckors semester, där förhållandena sådant medgifva.

Hvad angår aflöningsförmånerna för de ordinarie läkarna nämligen öfverstelöjtnants för fördelningsläkare, majors för regementsläkare samt kaptens af första klassen för äldre och kaptens af andra klassen för yngre bataljonsläkare — anser jag desamma vara väl a vägda med 'hänsyn till' den utsträckta tjänstgöringsskyldigheten för denna personal och öfriga på bedömandet af denna fråga inverkande förhållanden. De för extra bataljonsläkare föreslagna aflömngsvillkoren, lön 1,500 kronor samt två ålderstillägg om 300 kronor efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring, finner jag vara skäliga. Tilldelandet af särskilda arfvoden om 1,000 kronor åt den ordinarie militärläkarpersonalen i Boden är enligt min uppfattning, med rättvisa och billighet förenadt samt af omständigheterna påkalladt. Arfvodet för läkaren vid Vaxholms gre nadjärregemente synes däremot kunna nedsättas till 500 kronor. Att äfven marinläkaren å Oscar-Fredriksborg, i samband därmed att den nya organisationen börjar tillämpas vid sistnämnda regemente, bör tillerkännas ett motsvarande arfvode synes vara rättvist och lämpligt.

Den löneförbättring vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, som de sakkunniga förordat, synes vara mycket behjärtansvärd, men torde icke i detta sammanhang böra upptagas till behandling. Framställningen härom är dock förtjänt af att, så snart sig göra låter, förverkligas.

Hvad de sakkunniga föreslagit i fråga om pensionsförmåner, nämligen att, i öfverensstämmelse med de för pensionering vid armén gällande grunder, fördelningsläkare, i likhet med hvad nu är fallet med regementsläkare, skall vara berättigad till pension och fyllnadspension efter 30 tjänst- och 60 lefnadsår, samt att bataljonsläkare och extra bataljonsläkare skola komma i åtnjutande af samma förmåner efter 25 tjänst-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

och 55 lefnadsår, synes ändamålsenligt och värdt att beaktas. Visserligen inträder en minskning uti tjänståren för bataljonsläkare, men denna motiveras däraf, att anställning såsom bataljonsläkare i regeln icke kommer att vinnas förrän efter fyllda 30 år, måhända först vid 33—34 års ålder, och vid sådant förhållande torde det böra anses såsom synnerligen önskvärd!, att krafvet på antalet tjänstår något nedsättes, för att icke bataljonsläkarna skola blifva alltför gamla. Hvad som nu sagts i fråga om ordinarie bataljonsläkares pensionering har äfven tillämpning på extra bataljonsläkares.

Att nuvarande bataljonsläkare, som kommer att öfvergå till extra bataljonsläkare, bibehålies vid rätten till änkepension, finner jag väl grundad!

I fråga om de ändringar uti behöriga pensionsbestämmelser, som skulle blifva följden af nu berörda förslag rörande militärläkarnas pensionsförmåner, är jag dock icke i tillfälle att nu göra framställning.

I sina ursprungliga beräkningar angående kostnaderna för fältläkarkårens omorganisation hafva de sakkunniga jämfört kostnaderna, sådana de skulle komma att gestalta sig enligt 1901 års härordning genomförd, och under förutsättning af hel dagaflöning för samtliga ordinarie läkare, med motsvarande kostnader enligt de nya organisations- och aflöningsförhållandena. Enligt denna jämförelse utgjorde den för omorganisationen erforderliga kostnadsökningen, de förbättrade aflöningsförmånerna vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse däri medräknade, 82,720 kronor. I det slutliga förslaget har emellertid bataljonsläkarbeställningarna minskats med en, hvarigenom en besparing af 4,360 kronor uppstår. Dessutom komma icke, sedan fältläkarstipendiatinrättningen afvecklats, några traktamenten till fältläkarstipendiater att utgå från anslaget till rese- och traktamentspengar, till hvilket förhållande icke tagits någon hänsyn uti den ursprungliga kostnadsjämförelsen, under det att dagarfvoden åt de extra bataljonsläkarna medtagits bland utgifterna för fältläkarkårens nya organisation. Förslagsvis hafva de sakkunniga upptagit nyssnämnda traktamenten till 10,000 kronor. Med hänsyn härtill och till den indragna bataljonsläkarbeställningen skulle de ökade utgifterna för den nya organisationen faktiskt belöpa sig till omkring 68,000 kronor.

Häri äro dock icke medräknade de ökade utgifter för pensionering, som blifva eu följd af omorganisationen. Hvad de ordinarie läkarna angår, komma, om man tager i betraktande pensioneringen af 53 regementsläkare enligt gamla ordningen samt af 6 fördelningsläkare och 47

Kostnader.

Öfvergångs-

förslaget.

132 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

regementsläkare enligt den nya, pensionsutgifterna efter hand att ökas med omkring 28,000 kronor. Skillnaden i löner för regementsläkarna enligt nya och gamla organisationen utgör 600 samt för fördelningsläkare och regementsläkare (enligt gamla organisationen) 1,100. Motsvarande ökning i pension och fyllnadspension är 80 %, d. v. s. resp. 480 och 880 kronor, kvilket lör 6 fördelningsläkar- och 47 regementsläkarbeställningar gör (6 x 880 + 47 x 480 —) 27,840 kronor.

Till hvilket belopp de årliga pensionerna af de extra bataljonsläkarna i sinom tid komma att uppgå, är naturligen svårt att nu exakt angifva. Först sedan 25 år förflutit efter det anställandet af sådana läkare begynt, komma de första pensionerna att utbetalas, och först efter ytterligare 9 år skulle samtliga under öfvergången anställda extra bataljonsläkare uppbära pension. Förutsätter man, att det om 35 år skulle finnas 50 afskedade extra bataljonsläkare såsom pensionstagare, skulle deras sammanlagda pensioner och fyllnadspensioner utgöra 50 x 1,680=84,000 kronor.

Förslaget till öfvergång till fältläkarkårens nya organisation afser icke någon fullt begränsad öfvergångsperiod. Hvad vidkommer de ordinarie läkarna, hafva de sakkunniga förutsatt, att öfvergången i allt väsentligt borde kunna vara genomförd med utgången af år 1916. För genomförandet af den extra-bataljonsläkarorganisationen och afvecklandet af fältläkarstipendiatinstitutionen hafva de föreslagit en tidrymd af omkring 9 år.

Såsom de sakkunniga anmärka, kan man nu icke uppgöra en bestämd plan för hvarje öfvergångsår, utan man måste, såsom skett beträffande år 1912, efter hand uppgöra förslag för hvarje följande år, med möjlighet att utöfver det sålunda uppgjorda förslaget, så långt sig göra låter, genomföra organisationen, därest opåräknad afgång o. d. skulle inträffa. Det sätt, hvarpå de sakkunniga tänkt sig öfvergången böra genomföras eller förberedas i händelse af sådan afgång, synes vittna om nödig hänsyn å ena sidan till begränsning af statens utgifter och å andra sidan till tillgodoseende af den enskildes berättigade kraf.

Då öfvergångsförslaget i öfrigt — såsom t. ex. genom att icke föreslå med kostnader förenade åtgärder för en påskyndad öfvergång (bildandet af indragningsstat) — synes utmärkas af sträfvan att hålla utgifterna för genomförandet af omorganisationen inom skäliga gränser, får jag uttala min anslutning till detsamma.

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Jag har redan till det vid statsverkspropositionen fogade protokollet (sid. 163—168) redogjort för behofvet af förbättrade villkor för bataljonsläkarna vid de icke kasernerade infanteriregementena och för fältläkarstipendiaterna. Jag anser mig i detta sammanhang endast böra framhålla, att detta behof kvarstår ännu några år. Ty stipendiatinstitutionen kan endast småningom aflösas, och hvad nyss nämnda bataljonsläkare beträffar så kan ju hända, att det först efter någon tid uppstår vakans vid ett icke kaserneradt infanteriregemente, där alla tre läkarbeställningarna nu finnas besatta, och att såsom följd häraf öfvergångsförslaget med dess möjlighet till förbättrad aflöning icke kan komma i tillämpning vid samma regemente. När öfvergången till den nya ordningen fullt genomförts, upphör naturligtvis nämnda provisoriska aflöningsförbättringar.

Hvad angår formen för dessa provisoriska aflöningsförbättringar, så är denna för bataljonsläkarna densamma som föregående år, men i fråga om fältläkarstipendiaterna har föreslagits vissa ändringar, på sätt framgår af det redan anförda. Jag ansluter mig till hvad sålunda härutinnan föreslagits.

Jag anser mig därför äfven böra tillstyrka arméförvaltningens af de sakkunnige förordade hemställan i fråga om sättet för användningen under år 1911 af det af Riksdagen för extra ersättning åt vissa fältläkarstipendiater för samma år beviljade anslag af 10,800 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag, i fråga om ny organisation af fältläkarkåren, härmed hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen:

Beträffande antalet ordinarie läkare vid truppförbanden:

l:o) att Riksdagen måtte besluta:

att vid truppförbanden följande ordinarie läkare skola finnas, nämligen:

vid hvarje arméfördelning en fördelningsläkare, således tillsammans sex fördelningsläkare, uppförda å staten för generalitetsstaten;

vid hvart och ett af följande infanteriregementen: Svea lifgarde, Göta lifgarde, Lifregementets genadjärer, Första och Andra lifgrenadjärregementet, Västgöta regemente, Karlskrona grenadjärregemente, Upplands infanteriregemente, Skaraborgs, Södermanlands,

134 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Kronobergs och Jönköpings regementen, Dalregementet, Hälsinge, Ålfsborgs, Hallands, Bohusläns, Västmanlands, Västerbottens, Kalmar och Värmlands regementen, Jämtlands fältjägarregemente, Norra och Södra skånska infanteriregementet samt Västernorrlands regemente en regements- och en bataljonsläkare;

vid Vaxholms grenadjärregemente en regementsläkare; vid hvart och ett af följande kavalleriregementen: Lifgardet till häst, Lifregementets dragoner, Lifregementets husarer, Smålands husarregemente, Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente en bataljonsläkare;

vid hvartdera af Skånska husar- och Skånska dragonregementena eu regements- och en bataljonsläkare;

vid hvart och ett af följande artilleriregementen: Svea, Göta, Vendes, Upplands och Smålands artilleriregementen en regementsoch en bataljonsläkare;

vid den i Östersund förlagda delen af Norrlands artilleriregemente äfvensom vid Positionsartilleriregementet en regementsläkare;

för Svea ingenjörkår och Fälttelegraf kåren en regements- och en bataljonsläkare, uppförda å staten för Fortifikationen;

vid hvar och en af följande kårer: Svea, Göta och Norrlands trängkårer, Skånska trängkåren, V ästmanlands trängkår och Östgöta trängkår en regements- och en bataljonsläkare;

för Karlsborgs garnison och garnisonssjukhus en regementsoch en bataljonsläkare, uppförda å staten för kommendantsstaten;

för Bodens garnison och garnisonssjukhus samt för bestridandet af tjänsten såsom fästningsläkare vid kommendantskapet därstädes två regements- och två bataljonsläkare, uppförda å staten för kommendantsstaten; och

för Gottlands trupper och deras sjukhus äfvensom för bestridandet af läkartjänsten vid militärbefäihafvarskapet å Gottland en regements- och två bataljonsläkare, uppförda å staten för Gottlands trupper;

2:o) att Riksdagen måtte medgifva:

att för bestridande af sjukvården vid det vid Vaxholm förlagda ingenjörkompaniet aftal må träffas med därstädes bosatt läkare.

Beträffande aflöning sförmåner för de ordinarie militärläkarna:

3:o) att Riksdagen måtte besluta:

att ordinarie läkare vid armén skall erhålla följande aflöningsförmåner:

135 Kungl. Mai:ts Nåd. Proposition Nr 126.

fördelningsläkare: öfverstelöjtnants; regementsläkare: majors; bataljonsläkare: kaptens af andra klass, med tillägg i lön å 1,000 kronor för de 27 äldre bataljonsläkarna; samt

dessutom särskilda arfvoden: dels å 1,000 kronor till en hvar af två regementsläkare och två bataljonsläkare vid Bodens garnison samt regementsläkaren och bataljonsläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm, dels ock å 500 kronor till regementsläkaren vid Vaxholms grenadjärregemente.

Beträffande villkor och bestämmelser för åtnjutande af de nya aflöning sförmånerna:

4:o) att Riksdagen måtte godkänna följande villkor och bestämmelser, för att ordinarie militärläkare må åtnjuta de nya aflöningsförmånerna, nämligen:

att med ordinarie militärläkarbeställning icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag, eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej uppå därom gjord framställning och efter pröfning att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller befattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen såsom militärläkare, Kungl. Maj:t finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas och bibehållas;

att ordinarie läkare vid ett truppförband skall vara skyldig att utan särskild godtgörelse bestrida läkarvård och till militärläkarbeställning hörande undervisningsskyldighet vid till truppförbandet förlagd militärskola, utbildningskurs och truppafdelning, äfvensom för dit kommenderade enskilda personer;

att ordinarie läkare vid ett truppförband skall vara skyldig att jämte utöfvandet af sin egen befattning utan särskild godtgörelse i förläggningsorten bestrida läkartjänst dels vid annan till armén hörande trupp, där sådant pröfvas nödigt till följd af bortkommendering af eller eljest tillfälligt laga förfall för sist nämnda trupps läkare, eller där Kungl. Maj:t finner skäligt att sådant för kortare tid föreskrifva, dels ock vid marinen enligt de föreskrifter, Kungl. Makt kan finna godt meddela;

att särskild! de för Svea ingenjörkår och Fälttelegraf kåren afsedda läkarna skola vara skyldiga att, då endera af dem är med vederbörande kår eller del däraf kommenderad utanför förläggningsorten, utan sär-

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

skild ersättning bestrida sjukvården vid den hemmavarande styrkan af samma kår;

att läkarna vid Karlskrona grenadjärregemente skola vara skyldiga att tjänstgöra vid det i Karlskrona förlagda ingenjörkompaniet;

att läkaren vid Vaxholms grenadjärregemente skall vara skyldig att jämte egen befattning utan särskild godtgörelse bestrida läkartjänst å Oscar-Fredriksborgs fort och vid i dess närhet förlagd trupp af kustartilleriet i enlighet med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan finna godt bestämma;

att, därest militärsjukhus är gemensamt för två eller flera truppförband samt sjukhuset icke har läkare på egen stat, samtliga dessa truppförbands ordinarie läkare skola i mån af behof vara skyldiga att utan ersättning tjänstgöra vid sådant sjukhus; samt

att ordinarie militärläkare skall vara skyldig att vid å förläggningsorten beläget civilt sjukhus, där militärpersoner finnas intagna, fullgöra den tjänstgöring, som Kungl. Maj:t framdeles kan finna godt bestämma;

5:o) att Riksdagen måtte förklara:

att en hvar ordinarie militärläkare, som hädanefter erhåller ordinarie militärläkarbeställning, skall vara pliktig underkasta sig nu omförmälda villkor och bestämmelser.

Beträffande extra bataljonsläkare och deras tjänstgöringsskyldighet:

6:o) att Riksdagen måtte besluta:

att för tjänstgöring under regementsöfningar vid flertalet truppförband, vid särskilda utbildningsskolor o. d., under tiden för de årliga inskrifningsförrättningarna, såsom vikarier i vissa fall för ordinarie läkare m. m. samt under vakanser i ordinarie läkarbeställningar skola vid armén anställas högst 60 extra bataljonsläkare;

att extra bataljonsläkare skall vara skyldig till 60 dagars tjänstgöring hvarje år; samt

att extra bataljonsläkare skall erhålla: lön 1,500 kronor med två ålders till ägg, hvardera å 300 kronor, ett efter fem års och ett efter tio års väl vitsordad tjänstgöring, samt dagarfvode 4 kronor vid tjänstgöring inom och 8 kronor utom egen bostadsort.

Beträffande läkare i fältläkarkårens reserv:

7:o) att Riksdagen måtte medgifva:

att i nu gällande föreskrifter angående inträde uti fältläkarkårens reserv må införas bestämmelse om att värnpliktig legitimerad läkare,

137 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

mot hvars utnämning till bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv icke någon grundad anmärkning kan göras, skall såsom sådan kunna vinna inträde i nämnda reserv och vara pliktig att där kvarstå intill fyllda 65 år, med tjänstgöringsskyldighet vid mobilisering och i krig äfvensom vid sådan öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning af beväringens andra uppbåd kan blifva anbefalld, samt dessutom intill utgången af det kalenderår, då han uppnår 40 års ålder, under regementsöfningar eller däremot svarande kommendering minst hvart tredje år.

I fråga om öfvergången till den nya organisationen af fältläkarkåren under år 1912 får jag hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen:

Beträffande ordinarie läkare vid arméns truppförband:

8:o) att Riksdagen måtte bifalla: att eu fördelningsläkarbeställning inrättas;

att den nya organisationen rörande de ordinarie läkarne och deras aflöningsförmåner tillämpas vid följande truppförband, nämligen: Andra lifgrenadjärregementet, Kronobergs, Bohusläns, Västmanlands, Västerbottens och Kalmar regementen, Jämtlands fältjägarregemente, Västernorrlands regemente, Lifgardet till häst, Smålands husarregemente, Göta, Norrlands och Östgöta trängkårer samt vid Bodens kommendantskap, garnison och garnisonssjukhus äfvensom vid militärbefälhafvarskapet å Gottland och Gottlands trupper, dock att läkare, som innehar regementsläkarbeställning vid Lifgardet till häst eller Smålands husarregemente, skall bibehållas vid sina innehafvande aflöningsförmåner;

att, därest under år 1912 vakans i bataljonsläkarbeställning kommer att inträffa vid annat än nyss omförmäldt truppförband (med undantag för fem-skvadronsregemente), där antalet läkarbeställningar skall minskas enligt den nya organisationen, beställningen icke tillsättes, utan den nya organisationen tillämpas vid sådant truppförband;

att, därest under år 1912 vakans i bataljonsläkarbeställning kommer att inträffa vid fem-skvadronsregemente, beställningen icke tillsättes, men innehafvaren af regementsläkarbeställningen bibehålies vid sina innehafvande aflöningsförmåner;

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Samt. 1 Afd. 81 Höft.

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att, därest under år 1912 vakans i regementsläkarbeställning kommer att inträffa vid truppförband (med undantag för fem-skvadronsregemente), där antalet läkarbeställningar skall minskas, beställningen tillsättes endast i det fäll, att den nya organisationen kan tillämpas vid sådant truppförband, men att i annat fall regementsläkarbefattningen må af endera bataljonsläkaren upprätthållas på förordnande och hvardera bataljonsläkaren tillerkännas, för år räknadt, ett arfvode om 1,000 kronor; och att, därest under år 1912 vakans i regementsläkarbeställning kommer att inträffa vid fem-skvadronsregemente, beställningen icke tillsättes, utan den nya organisationen tillämpas vid sådant truppförband;

allt under villkor att för den nya organisationens genomförande till förfogande stående medel icke öfverskridas.

Beträffande extra bataljonsläkare:

9:o) att Riksdagen måtte bifalla: att sex extra bataljonsläkarbeställningar inrättas;

Beträffande fältskär stipendiater:

10:o) att Riksdagen måtte bifalla: att antalet fältläkarstipendiater utgör 30;

att fältläkarstipendiats årsarfvode bestämmes till 900 kronor och hans tjänstgöringsskyldighet för år till högst 90 dagar; och

att fältläkarstipendiat erhåller, förutom dagtraktamente om 7 kronor under hela tjänstgöringstiden, ett dagarfvode om 6 kronor efter fullgjord tjänstgöring i 30 dagar;

Beträffande medel för genomförandet af den nya organisationen:

ll:o) att Riksdagen måtte medgifva:

att för genomförandet af fältläkarkårens nya organisation, i hvad den afser de ordinarie läkarna vid arméns truppförband, anställandet af sex extra bataljonsläkare och förbättring i aflöningsförhållandena för trettio fältläkarstipendiater, må användas:

ett af de arfvoden å 1,000 kronor, som å staten för generalitets staten äro uppförda för fördelningsläkare;

139 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

de löner och dagaflöningar, som för regemente- och bataljonsläkare finnas uppförda i gällande stater för följande truppförband, nämligen: Andra lifgrenadj ärregementet, Kronobergs, Bohusläns, Västmanlands, Norrbottens, Västerbottens och Kalmar regementen, Jämtlands fältjägarregemente, Västernorrlands regemente, Lifgardet till bäst, Smålands husarregemente, Göta, Norrlands och Östgöta trängkårer samt Gottlands trupper äfvensom regementsläkarens vid Boden-Karlsborgs artilleriregemente lön och dagaflöning så ock lönen och dagaflöningen för en bataljonsläkarbeställning å staten för Fortifikationen (den för Bodens ingenjörkår afsedda), tillsammans 141,304 kronor;

de löner och dagaflöningar, som finnas å staterna för läkarbeställningarna vid de truppförband, där vakans i läkarbeställningar kan komma att uppstå, i öfverensstämmelse med ofvan angifna grunder för den nya organisationens genomförande; och

af anslaget till stipendier åt fältläkarkåren och veterinärstaten 37,800 kronor;

12:o) att Riksdagen måtte för samma ändamål för år 1912 bevilja, på sätt i årets statsverksproposition redan begärts, ett extra anslag af 33,600 kronor; samt

13:o) att Riksdagen måtte medgifva:

att, därest besparing å anslagsbelopp, som för genomförandet af fältläkarkårens omorganisation stå till förfogande, kommer att uppstå, densamma må tagas i anspråk för organisationens genomförande, så långt det är ändamålsenligt och utan att anslagsbeloppen i fråga öfverskridas.

Beträffande anslaget till ökad aflöning för de till tjänståldern äldsta bataljonsläkarna och bataljonsveterinärerna:

14:o) att Riksdagen måtte besluta:

att någon ökad aflöning för de till tjänståldern äldsta bataljonsläkarna enligt nuvarande organisation och aflöningsföreskrifter icke vidare skall tilläggas ytterligare någon bataljonsläkare; och

att något tilldelande af sådan aflöning åt bataljonsläkare enligt den nya organisationen icke skall ifrågakomma, förrän ett aflöningsrum blifver ledigt och sålunda antalet innehafvare af ifrågavarande aflöningsrum nedgått under 27, utom i det fall att det pröfvas skäligt att åt yngre bataljonsläkare, som är anställd vid truppförband, där den nya orga-

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

nisationen icke är genomförd och de nya aflöningsförmånerna icke börjat tillämpas, och som är i tur till erhållande af ökad aflöning enligt den gamla organisationen, tilldela sådan aflöning, skolande dock beloppet utgöra blott 1,000 kronor samt den tillagda aflöningen frånträdas vid öfvergången till den nya organisationen och därmed förenade aflöningsvillkor.

Slutligen får jag i sammanhang härmed hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen:

att till tillfällig löneförbättring (extra lönetillägg) åt högst 14 yngre bataljonsläkare bevilja, på sätt i årets statsverksproposition redan begärts, högst 7,000 kronor, att utgå med 500 kronor till en hvar under förutsättning af minst 50 dagars årlig tjänstgöring under beväringsrekrytskola vid vederbörligt truppförband;

äfvensom medgifva, att det för extra ersättning åt vissa fältläkarstipendiater under av 1911 beviljade anslag af 10,800 kronor må användas till extra årsarfvoden om 300 kronor åt de 12 äldsta stipendiaterna af andra klassen samt till extra dagarfvoden af 6 kronor åt samtliga stipendiater, att utgå efter det stipendiat förut under året fullgjort 30 dagars tjänstgöring.»

Till hvad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen lämna nådigt bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas proposition af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo: Erik von Horn.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1911.