med förslag till utgiftsstat för postsparbanken in. in.

Kungl. Maj .it Nåd. Proposition No 150.

1 N:o 150.

Kung!. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till utgiftsstat för postsparbanken in. in.; gifven Stockholms slott den 24 mars 1911.

Under åberopande af härvid fogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels godkänna de i berörda protokoll tillstyrkta förslag till utgiftsstat för postsparbanken, att tillämpas tillsvidare från och med den 1 januari 1912, och till aflöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken jämte till detta reglemente hörande öfvergångsbestämmelser, samt på grund häraf bestämma postsparbankens anslag, förslagsvis, till 320,995 kronor, att utgå af postsparbankens inkomster;

dels för sin del besluta, att § 21 mom. 1 af nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket, sådant detta moment lyder enligt nådiga kungörelsen den 4 juli 1902, skall erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från och med den 1 januari 1912:

Mom. 1. Postsparbankens styrelse utgöres af generalpostdirektören såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken såsom föredragande, en af Konungen, hvarje gång för eu tid af tre år, särskildt förordnad ledamot samt en af fullmäktige i riksbanken och eu af fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige hvar för sig inom sig utse;

Bihang till Rilcsd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 90 Höft. (No 150.) 1

2 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.

dels ock medgifva, att postsparbanken må äga att vid behof af medel för bedrifvande af sin rörelse få i riksgäldskontoret tillgodonjuta kredit till belopp af högst 5,000,000 kronor mot godtgörelse, motsvarande den effektiva ränta jämte lånekostnader, som riksgäldskontoret enligt sina beräkningar har att själft utgifva å sålunda försträckta medel, äfvensom på de villkor i öfrigt, som genom öfverenskommelse mellan fullmäktige i riksgäldskontoret och styrelsen för postsparbanken varda fastställda.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Carl Swartz.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

S

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube, Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz, i underdånighet:

Vid föredragning den 18 januari 1908 af styrelsens för postsparbanken underdåniga skrifvelse den 11 december 1907 i fråga om inkallande af sakkunniga personer för afgifvande af förslag till lönereglering för nämnda styrelse in. in. erhöll jag af Eders Kungl. Maj:t bemyndigande att tillkalla eu sakkunnig för att jämte generalpostdirektören J. Juhlin, i egenskap af ordförande, och chefen för postsparbanksbyrån G. F. Sandberg afgifva yttrande och förslag beträffande lönereglering för postsparbanksstyrelsen, därvid dessa sakkunniga skulle hafva att taga under öfvervägande jämväl huruvida några förändringar af postsparbankens organisation vore af behofvet påkallade och särskild!

Postejjar

bankens

inrättande.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

huruvida icke den inom styrelsen anställda extra personalen borde i någon män minskas lör att, såvidt ske kunde, ersättas med ordinarie tjänstinnehafvare.

Sedan jag på grund af detta nådiga bemyndigande tillkallat ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, lektorn K. Starbäck, hafva ifrågavarande kommitterade den 26 mars 1908 afgifvit betänkande angående ändrad organisation af postsparbanken samt lönereglering för styrelsen för postsparbanken.

öfver detta betänkande har styrelsen för postsparbanken den 27 mars 1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, hvarjämte styrelsen ytterligare inkommit med en den 27 november 1908 dagtecknad skrifvelse i ämnet.

Enligt nådigt bref den 2 april 1909 har den s. k. lönereglermgskommittén fått sig anbefalldt att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande, och har i anledning häraf kommittén den 5 februari 1910 afgifvit förslag rörande reglering åt löneförhållandena vid postsparbanken och hvad därmed står i samband.

Efter det att fullmäktige i riksbanken den 15 september 1910, styrelsen för postsparbanken den 4 oktober 1910, generalpoststyrelsen den 1 november 1910 och fullmäktige i riksgäldskontor den.3 november 1910 hvar för sig afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver löneregleringens berörda förslag samt styrelsen för postsparbanken den 28 januari 1911 inkommit med ytterligare en underdånig skrifvelse i ämnet äfvensom styrelsen för föreningen af kvinnor i statens tjänst i november 1910 gjort underdånig framställning rörande vissa hithörande frågor, får jag härmed inför Eders Kungl. Maj:t anmäla samtliga dessa förslag, utlåtanden och framställningar.

Inledningsvis tillåter jag mig meddela följande, hufvudsakligen in 1908 års kommitterades samt löneregleringskommitténs betänkande!! hämtade historik öfver postsparbankens utveckling.

Efter förutgången kommittéutredning aflat Kungl. Maj:t den 6 mars 1883 nådig proposition till samma års riksdag angående inrättande af en postsparbank för riket.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 28 maj 1883 anmält, att Riksdagen för sin del antagit eu förordning angående en postsparbank föi riket, hvilken i hufvudsak öfverensstämde med det Kungl. Maj:ts berörda proposition åtföljande författningsförslaget, utfärdade Kungl. Maj .t den 22 juni 1883 nådig förordning i ämnet, därvid jämväl bestämdes, att postsparbankens verksamhet skulle börja den 1 januari 1884.

Kung i. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150. 5

I § 19 af nämnda nådiga förordning stadgas, att de med postsparbankens förvaltning förenade utgifter skola bestridas med den räntevinst, som kan uppkomma på postsparbankens rörelse samt att öfverskottet å nämnda räntevinst skall användas uteslutande för bankens egna ändamål.

I nyssberörda nådiga proposition den 6 mars 1883 äskades af Kungl. Maj:t, bland annat, Riksdagens medgifvande därtill, att Kungl. Maj:t skulle äga tillsvidare bestämma såväl arfvoden för ordförande ocb ledamöter i postsparbankens styrelse ocb ersättning till postverkets tjänstemän för deras bestyr med postsparbanksrörelsen som ock löner och arfvoden för den byråchef och de biträden i öfrigt, som måste anställas hos generalpoststyrelsen för besörjande af de göromål, som tillhörde postsparbanken. Beträffande det sålunda af Kungl. Maj:t begärda medgifvandet att provisoriskt bestämma löner och arfvoden medgaf Riksdagen enligt förenämnda skrifvelse af den 28 maj 1883, att sådant finge ske, under förutsättning att fullständig löne- och arfvodesstat framdeles blefve Riksdagens pröfning underställd.

I Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse öfver revisionen af statsverket hade revisorerna, under erinran om det vid nyssberörda medgifvande fästade villkor angående framläggande för Riksdagen af fullständig löne- och arfvodesstat, funnit sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet därå, att sådan löne- och arfvodesstat ännu icke intill år 1893 blifvit för Riksdagen framlagd, och att alltså det provisoriska tillståndet, oaktadt tio år förflutit sedan anförda skrifvelse afläts, alltjämt fortfore.

Redan före emottagande! af den nådiga remiss af den 8 december 1893, hvarigenom postsparbanksstyrelsen anbefalldes att inkomma med underdånigt utlåtande i anledning af statsrevisorernas berörda uttalande, hade emellertid styrelsen i underdånig skrifvelse den 24 november samma år afgifvit förslag till definitiv utgiftsstat för postsparbanken, och hade styrelsen i nämnda skrifvelse jämväl angifvit anledningarna därtill att dylikt förslag ej förr blifvit af styrelsen afgifvet.

Uti nådig proposition den 22 december 1893 aflat Kungl. Maj:t till 1894 års Riksdag ett på postsparbanksstyrelsens berörda hemställan grundadt förslag till utgiftsstat för postsparbanken från och med år 1895.

I skrifvelse den 7 april 1894 anmälde emellertid Riksdagen, att Riksdagen för sin del icke kunnat biträda Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag om fastställelse af stat för postsparbanken. Riksdagen hade tvärtom kommit till den öfvertygelse, att därmed borde någon tid anstå

Postspar-

bankens

nuvarande

uppgifter.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

i afvaktan på närmare kännedom om den inverkan tillämpningen af vissa då nyutfärdade bestämmelser — nämligen om insättning i postsparbanken af fångars besparade arbetspremier, af innehållna aflöningsmedel för manskapet vid indelta armén samt af viss del af beväringsmanskapets dagaflöning — utöfvat eller komme att utöfva pa postsparbankens rörelse och utgifter. För postsparbankens verksamhet syntes ett uppskof ej kunna vålla olägenhet, alldenstund postsparbanksförordningen innehölle tillräckliga och fullt betryggande föreskrifter angående medlen till bestridande af de med bankens förvaltning förenade utgifter, samt, på grund af 1883 års riksdags beslut, Kungl. Maj:t ägde att provisoriskt förordna om löner och arfvoden vid postsparbanken. Utom ökad erfarenhet beträffande utsträckningen af bankens rörelse vunnes därjämte den fördelen genom ett uppskof, att frågan om reglering af pensionsväseudet under tiden kunde hinna lösas och sålunda de nya grundsatser, som i detta ämne tilläfventyrs blefve antagna, kunde tillämpas vid bestämmandet af villkoren för tjänstemännens rätt till pension.

Hittills hafva sålunda aflönings- och därmed sammanhängande förhållanden vid postsparbanken reglerats af Kungl. Maj:t genom särskilda beslut med stöd af merberörda af Riksdagen år 1883 lämnade bemyndigande.

Beträffande de uppgifter postsparbanken numera har att fylla är hufvudsakligen följande att erinra.

Jämlikt § 1 af nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående eu postsparbank för riket är bankens ändamål att under statens garanti emottaga penningar, desamma förränta och genom räntans läggande till kapitalet ytterligare förkofra samt medlen i stadgad ordning vederbörande tillhandahålla.

Bland viktigare bestämmelser, afsedda att utveckla bankens verksamhet, må nämnas kungörelsen den 12 september 1890 om ändrad lydelse af nådiga kungörelsen den 9 november 1871 angående innehållning af viss del af indelta arméns manskaps aflöning samt lagen af den 24 oktober 1890 och nådiga reglementet af samma dag äfvensom kungl. kungörelsen den 22 juni 1900 angående fångars arbetspremiemedel och arbetsinkomst.

På grund af dessa bestämmelser äfvensom i öfrigt gällande stadganden rörande aflöning till manskap vid armén och flottan åligger det postsparbanken att förvalta och, med iakttagande af särskilda villkor och förbehåll, utbetala medel, som för arméns eller flottans manskap eller för fångar blifvit i banken insatta.

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Utom dessa till postsparbankens ursprungliga verksamhet hörande bestyr åligger banken handläggning af de göromål, som föranledas häraf, att dels jämlikt nådiga brefvet till postsparbanksstyrelsen den 31 oktober 1902 uppbörd af lörsäkringsafgifter m. in. till riksförsäkringsanstalten samt utbetalning åt de af anstalten beslutade lifräntor och andra skadeersättningar äga rum genom postsparbankskontoren, dels ock, enligt nådiga brefvet till postsparbanksstyrelsen den 31 december 1904, inkassering af utgifter till samt utbetalning af pensioner från barnmorskornas pensionsanstalt skola verkställas vid postsparbankskontoren, hvarjämte postsparbanksstyrelsen har att förvalta dessa anstalter tillhörande fonder.

Jämlikt nådiga kungörelsen den 18 september 1908 angående rätt till pension för äldre barnmorskor har postsparbanksstyrelsen att tillika med riksförsäkringsanstalten meddela de närmare föreskrifter beträffande denna pensionering, som må finnas erforderliga, hvarförutom det skall åligga postsparbanken att, i likhet med hvad som äger rum beträffande barnmorskornas pensionsanstalt, inkassera de för äldre barnmorskor afsedda pensionsafgifterna och utbetala dem tillerkända pensioner. Postsparbanksstyrelsen skall förvalta de influtna pensionsmedlen.

I nådig proposition den 14 februari 1908 föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen anordnande af särskild försäkring för fiskare mot olycksfall under utöfvandet af yrket, enligt hvilket förslag åt postsparbanken skulle öfver!ämnas att omhändertaga uppbörden af försäkringsafgifter samt utbetalning af ersättningsbelopp, äfvensom att åt postsparbanksstyrelsen skulle uppdragas att förvalta de influtna försäkrings medlen.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 23 april 1908 anmält sitt beslut i detta ämne, har Kungl. Maj:t den 2 därpåföljde oktober utfärdat nådig kungörelse angående en särskild för fiskare afsedd försäkring mot skada till följd af olycksfall, enligt hvilken kungörelse det åligger riksförsäkringsanstalten och styrelsen för postsparbanken att utfärda de närmare föreskrifter, som, utöfver hvad i kungörelsen stadgats, kunna erfordras med afseende å denna försäkring. Genom kungörelse, likaledes af den . 2 oktober 1908, angående ändring af riksförsäkringsanstaltens instruktion har Kungl. Maj:t vidare förordnat, att riksförsäkringsanstalten skall, enligt de grunder och i den omfattning, som i förstnämnda kungörelse stadgas, meddela ifrågavarande försäkring och handlägga de öfriga ärenden, som af denna försäkring föranledas, dock med den inskränkning i afseende å försäkringsverksamheten, att postsparbanken skall verkställa uppbörd af försäkringsafgifter och belopp, som erläggas för förvärfvande af lifränta, äfvensom utbetalning af de af

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

riksförsäkringsanstalten beslutade lifräntor och andra ersättningar. Styrelsen för postsparbanken skall tillika förvalta inflytande försäkringsmedel. Enligt nådigt bref den 2 oktober 1908 åligger postsparbanksstyrelsen därjämte att hos statskontoret årligen rekvirera det belopp, som erfordras till bestridande af statens bidrag till fiskares försäkring.

Genom nådiga kungörelsen den 4 december 1908 med föreskrifter i anledning af landtränteriernas indragning har Kungl. Magt vidare förordna!, att de pensionsutbetalningar för folkskollärarnas pensionsinrättning och änke- och pupillkassa, elementarlärarnas vid allmänna läroverken änkeoch pupillkassa, arméns pensionskassa och flottans pensionskassa, hvilka hittills ägt rum genom landtränteriernas försorg, skola från den 1 januari 1909, i de fall där utbetalningen icke lämpligen kan ske med allmänna posten, verkställas genom anlitande af postsparbanken, efter med dennas styrelse träffad öfverenskommelse, eller på annat sätt. Postsparbanksstyrelsen har meddelat, att med anledning häraf öfverenskommelse träffats med direktionen öfver arméns pensionskassa om utbetalning genom postsparbanken af de från denna kassa utgående pensioner, som skola lyftas i landsorten. I nådig kungörelse den 7 maj 1909 äro närmare föreskrifter meddelade angående utbetalning genom postsparbankskontor i landsorten af pensioner från folkskollärarnas pensionsinrättning, folkskollärarnas änke- och pupillkassa samt lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa äfvensom af understöd från småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Jämlikt nådiga kungörelsen den 18 december 1908 med föreskrifter angående utbetalning af pensioner från civilstatens änke- och pupillkassa genom postsparbankskontor i landsorten ombesörjes från 19Ö9 års ingång äfven dylik utbetalning numera af postsparbanken.

Såsom af det anförda framgår, kunna postsparbankens eller dess styrelses hufvudsakliga uppgifter numera angifvas sålunda:

l:o) att, enligt det ursprungliga syftet, under statens garanti mottaga penningar, förränta och genom räntas läggande till kapitalet ytterligare förkofra desamma samt i stadgad ordning tillhandahålla vederbörande medlen; hvartill omedelbart ansluta sig de göromål, som föranledas af postsparbankens anlitande för insättning af fångars besparade arbetspremier eller arbetsinkomst samt aflöningsmedel för manskap vid armén och flottan;

2: o) att för riksförsäkringsanstalten uppbära försäkringsafgifter och belopp som erläggas för förvärfvande af lifränta, samt utbetala de af riksförsäkringsanstalten beslutade lifräntor och andra skadeersättningar äfvensom förvalta inflytande försäkringsmedel;

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

3:o) att för barnmorskornas pensionsanstalt mottaga insättningar och utbetala pensioner samt förvalta pensionsanstaltens medel;

_ 4:o) att gemensamt med riksförsäkringsanstalten handhafva eu särskild för fiskare afsedd försäkring mot skada till följd af olycksfall; samt

5:o) att i landsorten utbetala pensioner eller understöd för vissa pensions- eller ålderdomsunderstödsanstalter, för närvarande civilstatens änke- och pupillkassa samt folkskollärarnas pensionsinrättning, folkskollärarnas änke- och pupillkassa, elementarlärarnas änke- och pupillkassa äfvensom småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Postsparbanksstyrelsens sammansättning äi' bestämd genom nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket.

Enligt den ursprungliga lydelsen af § 21 mom. 1 i förordningen skulle postsparbankens styrelse utgöras af generalpostdirektören såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen den byråchef i generalpoststyrelsen, som var föredragande för ärenden rörande postsparbanken, en af Kungl. Maj:t särskildt förordnad ledamot samt en af fullmäktige i riksbanken och en af fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige hvar för sig inom sig hade att utse.

Detta moment är genom nådiga kungörelsen den 4 juli 1902 i så måtto förändradt, att i stället för förenämnde Dyråchef numera fungerar såsom föredragande ledamot i postsparbankens styrelse chefen för postsparbanksbyrån.

År generalpostdirektören hindrad att deltaga i handläggning af ärendena hos postsparbanksstyrelsen, skall, enligt mom. 2 af nyssnämnda paragraf, sådant detta moment lyder enligt nyssnämnda kungörelse, såsom ledamot i stjrrelsen tjänstgöra den byråchef i generalpoststyrelsen, som Kungl. Maj:t därtill förordnar. Enligt mom. 3 af samma paragraf bestämmes af Kungl. Maj:t om sättet för ärendenas handläggning hos styrelsen och i hvilka ärenden styrelsens ordförande äger ensam besluta.

Föreskrifter i fråga om sättet och ordningen för handläggning och afgörande af de hos postsparbanksstyrelsen förekommande ärenden äro meddelade genom nådigt bref den 4 juli 1902, enligt hvilket dessa ärenden allt efter deras beskaffenhet afgöras dels af styrelsen i plenum, dels af generalpostdirektören såsom styrelsens ordförande i närvaro af chefen för postsparbanksbyrån såsom föredragande, dels ock af denne senare ensam.

Bihang till llihsd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 2

Postsparbankens nuvarande organ isaljn.

Post

sparbanks-

styrelsens

sammansätt-

ning^

10 Sos styrelsen anställd personal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Angående den hos postsparbanksstyrelsen anställda personalen och dennas åligganden får jag meddela följande:

Vid ingången af år 1884, då postsparbanken började sin verksamhet, utgjordes den hos postsparbanksstyrelsen anställda personalen af eu, på grund af nådiga brefvet den 14 december 1883, på förordnande antagen revisor och bokhållare, jämte amanuenser, extra biträden och vaktmästare.

Till följd af bankens stigande verksamhet nödvändiggjordes snart nog tillökning af arbetskrafter. Sålunda medgaf Kungl. Maj:t, genom nådigt bref den 25 april 1884, anställande hos styrelsen på förordnande tills vidare från och med den 1 maj samma år af ytterligare en revisor och bokhållare, hvar jämte amanuenser, extra biträden och extra vaktmästare af styrelsen antogos i mån af behof, så att vid 1893 års utgång den mera fasta personalen hos styrelsen bestod af 2 revisorer och bokhållare, 4 amanuenser, 35 kvinnliga extra biträden och 3 extra vaktmästare.

Utom denna mera fasta personal nödvändiggjorde emellertid mängden och den oftast brådskande beskaffenheten af de hos styrelsen förekommande göromål anställandet vid vissa tider — särskild^ i början af året — af tillfälliga biträden för utförande af arbeten, som antingen helt och hållet eller delvis ej kunde medhinnas af den mera fast anställda personalen. Antalet tillfälliga biträden utgjorde vid utgången af år 1893 22, men uppgick vid samma års ingång till 40.

Då frågan om definitiv utgiftsstat för postsparbanken år 1894 ej vann Riksdagens bifall, samt Riksdagen i sin skrifvelse den 7 april samma år hänvisade till den Kungl. Maj:t meddelade befogenhet att provisoriskt förordna om löner och arfvoden vid postsparbanken, medgaf Kungl. Maj:t, genom nådigt bref den 8 juni 1894, att på grund af den starkt tilltagande frekvensen af insättningar och uttagningar i postsparbanken hos bankens styrelse finge från och med 1895 års början tills vidare på förordnande ytterligare anställas en kamrerare och sekreterare, en registrator, eu aktuarie och en vaktmästare.

Rörelsens omfattning har sedermera föranledt ytterligare ökning, tid efter annan, af arbetskrafterna hos postsparbanksstyrelsen. .Enligt nådiga brefven den 18 december 1896, den 18 november 1898 och den 12 februari 1904, hafva nämligen på förordnande hos styrelsen anställts dels, från och med 1897 års början, ytterligare en revisor och bokhållare, dels, från och med den 1 januari 1899, en förste vaktmästare, dels ock slutligen, från och med den 1 april 1904, en kassör och ytterligare en vaktmästare.

Med anledning af den ökning i arbetet, som blefve en följd däraf

11 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.

att, jämlikt nådiga brefvet den 31 oktober 1902, dels uppbörd af försäkringsafgifter m. in. till riksförsäkringsanstalten samt utbetalning af de af anstalten beslutade lifräntor och andra skadeersättningar skulle äga rum genom postsparbankskontoren, dels ock förvaltningen af inflytande försäkringsmedel skulle åligga postsparbanksstyrelsen, anställdes på förordnande från 1903 års början, enligt nyssnämnda nådiga bref, ytterligare en revisor och bokhållare hos postsparbanksstyrelsen.

L1 tom chefen för postsparoanksbyrån äro således för närvarande hos postsparbanksstyrelsen anställda följande befattningshafvare, motsvarande ordinarie befattningshafvare i andra ämbetsverk, nämligen:

1 kamrerare och sekreterare

1 kassör

1 registrator

1 aktuarie

4 revisorer och bokhållare

1 förste vaktmästare samt

2 vaktmästare.

. I förhållande till samtliga hos- postsparbanksstyrelsen anställda befattningshafvare utgöra emellertid de »ordinarie», d. v. s. de hvilkas aflöning blifvit al Kung!. Maj:t till beloppet bestämd, ett ringa antal. Dessas antal har nämligen inskränkts till hvad för de mest maktpåliggande göromålens behöriga gång pröfvats vara oundgängligt, i följd hvaraf allt det arbete, som kunnat åt extra biträden anförtros, ansetts böra af dem besörjas.

Nådiga brefvet den 21 september 1883, med åtskilliga föreskrifter angående postsparbankens förvaltning, innehåller också medgifvande för postsparbanksstyrelsen att för göromålens behöriga gång anställa extra biträden på 'enahanda villkor, som gälla för anställande af extra biträden hos generalpoststyrelsen.

De biträden, som på grund häraf antagits, kunna särskiljas i fyra grupper, nämligen manliga extra biträden, benämnda amanuenser, kvinnliga extra biträden, extra vaktmästare samt tillfälliga biträden.

Vid 1911 års början voro hos styrelsen anställda 6 amanuenser, 69 kvinnliga extra biträden, 4 extra vaktmästare och 65 tillfälliga biträden.

Slutligen biträda för närvarande följande hos generalpoststyrelsen anställda tjänstemän vid utförandet af göromål tillhörande postsparbankens centralförvaltning, nämligen postombudsmannen, intendenten å frimärksförrådet samt revisorn och bokhållaren därstädes, hvarjemte

Tjänstemännenin åligganden

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

åtskilliga hos generalpoststyrelsen anställda vaktmästare biträda med uppassningsgöromål för postsparbanksstyrelsens räkning.

Enligt den för tjänstemännen hos postsparbanksstyrelsen gällande arbetsordning äro göromålen på det sätt fördelade, att det åligger: kamreraren och sekreteraren:

att med det biträde, som honom anvisas, uppsätta alla de från styrelsen utgående expeditioner, till hvilka icke koncept aflämnas af chefen för postsparbanksbyrån, samt att kontrasignera styrelsens anordningar äfvensom samtliga från styrelsen utgående expeditioner i ärenden, som afgjorts af styrelsen i plenum eller af generalpostdirektören;

att med erforderligt biträde upprätta och med sin underskrift förse den medelskufvudbok för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten, barnmorskornas pensionsanstalt och fiskareförsäkringen, som för hvarje är till kammarrätten afgifves, samt att upprätta de för detta bokslut erforderliga sammandrag;

att " föra kontraböcker med riksbanken och öfriga banker öfver insatta eller uttagna medel för postsparbanken, riksförsäkringsanstaltens, pensionsanstaltens och fiskare för säkringens räkning, samt öfver nämnda anstalters i riksbanken förvarade obligationer och andra värdehandlingar;

att bokföra postsparbankens samt riksförsäkringsanstaltens och pensionsanstaltens obligationer och de från banken eller nämnda anstalter utlämnade lån samt vaka däröfver att utlottade obligationer och förfallna räntekuponger blifva behörigen inlösta äfvensom att föreskrifna afbetalningar å lånen jämte därå upplupna räntor a behöriga tider likvideras;

att iordningställa och till kassören öfverlämna vederbörligen ifyllda blanketter till kvittenser öfver de låneinbetalningar, som äro att under den närmaste tiden förvänta, tillika med — hvad beträffar den 30 juni och 31 december förfallande likvider — specifika förteckningar öfver dessa; att upprätta amorteringsplaner för utlämnade lån; att upprätta kassarapporter till styrelsens allmänna sammanträden; att upprätta listorna å aflöning till styrelsen och dess personal äfvensom uppgifterna till vederbörande taxeringsmyndigheter å de löner och arfvoden m. m., som af postsparbanksstyrelsen utbetalats;

att omhändertaga och vårda öfverskottskuponger, som från postanstalterna inlevereras, samt förbindelser eller värdehandlingar, som af posttjänstemän deponeras såsom säkerhet för saknade kvittenskuponger;

att hafva vård om postsparbanksstyrelsens registratur samt låta föra register öfver utgångna expeditioner; samt

13 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

att en gång månatligen, å förut ej bestämd tid, verkställa inventering af postsparbankens hufvudkassa; kassören:

att besörja förvaltningen af hufvudkassan och därmed förbundna göromål samt betjäna allmänheten med utbetalning vid anfordran af å motbok innestående medel, med den inskränkning i afseende på därvid förekommande utredning, som nedan omförmäles;

att oförtöfvadt — emot attester, som böra till chefen för postsparbanksbyrån öfverlämnas — i riksbanken, å postsparbankens vederbörande räkningar, insätta från registrator!! eller eventuellt direkt från låntagare emottagna lånelikvider, hvilkas belopp emellertid ej tagas till uppbörd i hufvudkassaräkningen;

att å från kamreraren erhållna blanketter öfver emottagna lånelikvider utfärda kvittenser samt desamma, efter påteckning af kamreraren, vederbörande låneinbetalare tillställa;

att öfver de lånelikvider, som förmedlats af riksbankens korrespondensafdelning, på enahanda sätt meddela resp. inbetalare kvitton samt därefter till chefen för postsparbanksbyrån öfverlämna de emottagna bankattesterna;

att, med ledning af utaf aktuarieu och 2:dre revisorn upprättade och behörigen underskrift^ förteckningar öfver verkställda o mfö ringar i postsparbanksbyråns sparbanksjournal, kvartalsvis i hufvudkassaräkenskapen bokföra ifrågavarande omföringar, samt

att verkställa utredning i ärenden rörande förkommen eller obeställbar motbok; registratorn:

att föra vanliga diarier öfver inkomna mål samt förvara handlingar, böcker m. in.;

att öppna all till postsparbanksstyrelsen eller postsparbanksbyrån adresserad post samt distribuera dess innehåll till vederbörande;

att vaka däröfver att de olika slag af redovisningshandlingar, som redogörarna hafva att afgifva, på behöriga tider inkomma;

att omhänderhafva förrådet af blanketter och cirkulär samt ombestyra distributionen där af;

att upprätta och vidmakthålla namnregister öfver postsparbankens delägare;

att emottaga de motböcker, som till postsparbanksbyrån inkomma för granskning och ränteanteckning, samt öfvervaka att dessa varda efter försiggången granskning in. m. behörigen expedierade; samt

att laka däröfver att oinlösta försäkringsbref m. m. eller ej

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.

utkvitterade sjukhjälpsorder blifva återsända till postsparbanksbyrån samt därefter till riksförsäkringsanstalten återställda; aktuarie:

att leda det arbete å postsparbanksbyrån, som är förbundet dels med insättningarnas, uppsägningarnas och uttagningarnas antecknande å behöriga konti samt dessas uppläggande och afslutande, dels ock med bokförandet i vederbörande liggare af från riksförsäkringsanstalten öfverlämnade försäkringsbref, förnyelse- m. fl. kvittenser, sjukhjälpsorder, anordningar å begrafningshjälp, anvisningar å lifräntor samt likvidationsbevis för premiereglering äfvensom med utsändandet till postanstalterna af dessa försäkringsbref in. m.;

att öfvervaka, att granskningen af inkomna motböcker varder behörigen verkställd;

att å vederbörande konti anteckna alla de förändringar, som anmälas rörande ägande- eller dispositionsrätt till motbok samt de förbehåll, som göras i afseende å förfoganderätten öfver å motbok verkställda insättningar;

att utreda de felaktigheter rörande nummer å motböcker och försäkringsbref, förnyelse- m. fl. kvittenser samt namn å motboksägare, försäkrings- eller förmånstagare m. m., som kunna förekomma uti postsparbankskontorens sparbanksjournaler;

att granska listan öfver uppsägningarna för dagen samt de på grund af dessa utfärdade utbetalningsorder;

att, då utbetalning vid anfordran äskas å motbok, hvars ägare aflidit, åvägabringa till buds stående utredning i saken äfvensom att verkställa utredning i anledning af inkomna anmälanden om skiljaktighet emellan motböcker och postsparbankens räkenskaper samt om felaktigheter vid ränteberäkning; samt

att utöfva närmaste tillsyn öfver postsparbankens arkiv.

Af de fyra revisorerna och bokhållarna har en, 2:dre revisorn och bokhållaren, till åliggande:

att granska postsparbankskontorens redovisningar öfver kvittenskuponger ;

att granska inkomna räkningar eller rekvisitioner a likvider, samt å kvittenskuponger och sparmärken;

att granska postsparbanksbyråns och hufvudkassans redovisningar äfvensom attestera rapporterna öfver inventering af nämnda kassa;

att upprätta och i vederbörande anordningsbok införa anordningar å beslutade utbetalningar;

15 Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

att iöra kontraböcker med frimärkesintendenten öfver utlämnade kvittenskuponger och sparmärken; samt

att utreda frågor rörande preskriberade medel äfvensom att leda arbetet med upprättandet af de årliga sammandragen öfver dylika medel äfvensom att verkställa därmed sammanhängande omföringar i postsparbanksbyråns journal.

Granskningen af inkomna sparbanksjournaler och de på dessa grundade medelsräkningarna verkställes af de trenne öfriga revisorerna sålunda att, efter det räkningarna uppdelats i fem lotter, 1:ste revisorn och bokhållaren samt 3:dje revisorn och bokhållaren hvar för sig öfvertaga granskningen af tvenne al dessa lotter och 4:de revisorn och bokhållaren den 5:e lotten; och äger ombyte af dessa lotter rum för hvarje år.

Det åligger tillika:

l:ste' revisorn och bokhållaren att biträda kamreraren med upprättande af de för postsparbankens, riksförsäkringsanstaltens och pensionsanstaltens bokslut erforderliga sammandrag;

3:dje revisorn och bokhållaren:

att granska postsparbankskontorens sparmärkesredovisningar äfvensom upprätta kontrollsammandrag öfver dessa; samt

att förvara af sparmärkesförsäljama utfärdade kvittenser å mottagna sparmärkesförskott samt meddelade uppgifter rörande afsättningen af sparmärken, äfvensom att för styrelsen anmäla, därest i allmänna tidningarna förekommer tillkännagifvande om års- eller konkursstämning å sparmärkesförsäljares borgenärer; samt

att föra liggare öfver sparmärkesförsäljare;

4:de revisorn och bokhållaren:

att granska förekommande afräkningar öfver postsparbankens mellanhafvande med postverket;

att upprätta redovisning öfver förekommande omföringar af deponerade medel;

att ombesörja utarbetandet af den statistik, som ligger till grund för postsparbankens årsberättelse; samt

att granska postkontorens redovisningar öfver postsparbanken tillhöriga persedlar samt omhänderhafva det å postsparbanksbyrån befintliga förråd af dessa, redovisa för byråns möbler, persedlar och effekter äfvensom upprätta och underskrifva persedelhufvudboken.

Utom handläggning af nu uppräknade göromål, som utgöra de särskilda tjänstemännens hufvudsakliga åligganden, tillhör det personalen hos postsparbanksstyrelsen, bland annat,

16 Aflöning sfÖrhållanden.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.

att ombesörja redigeringen af de för hvarje månad utkommande cirkulär och meddelanden till postsparbankskontoren;

att upprätta och vidmakthålla register öfver de af styrelsen antagna spärraärkesförsälj arne, hvilkas antal vid 1910 års utgång uppgick till 5,723;

att till nummer och serie förteckna alla för postsparbankens, riksförsäkringsanstaltens, barnmorskornas pensionsanstalts och fiskareförsäkringsanstaltens räkning inköpta obligationer, hvilkas sammanlagda antal vid 1910 års slut utgjorde 26,851;

att för räkningshafvare med postsparbanken ombestyra inköp af räntebärande obligationer och inlösen af därtill hörande förfallna räntekuponger ;

att beställa och distribuera sparmärken och kvittenskuponger äfvensom erforderliga persedlar och effekter, bland hvilka må särskild! nämnas de på senaste tiden i bruk komna och af allmänheten lifligt efterfrågade ficksparbössor för tillvaratagande af mindre penningbelopp;

att föra liggare öfver de från riksförsäkringsanstalten emottagna uppdrag rörande inkassering af försäkringsafgifter och utbetalande af beslutade lifräntor och andra skadeersättningar samt öfver resultatet af dessa uppdrag kvartalsvis upprätta och till anstalten aflämna redogörelser;

att från statskontoret rekvirera de delägarna i barnmorskornas pensionsanstalt tillkommande statsbidrag samt fördela desamma å de särskilda delägarna i anstalten, hvilkas antal vid 1910 års slut uppgick till 1,373; samt

att likaledes å dessa delägare fördela en hvar tillkommande andel af uppkomna arfsvinster äfvensom af upplupna räntor å anstaltens insättnings- och besparingsfond.

Beträffande de göromål, som åligga eu hvar af de 6 amanuenserna och 69 kvinnliga extra biträdena, hafva i löneregleringskommitténs betänkande meddelats detaljerade uppgifter.

Sedan departementschefen redogjort för innehållet af kommitténs betänkande i denna del, anförde departementschefen vidare.

I anslutning till den af löneregleringskommittén verkställda utredningen ber jag att få redogöra för de nuvarande aflöningsförhållandena vid postsparbanken.

Enligt gällande allmänna bestämmelser äga postsparbanksstyrelsens ordförande och ledamöter samt nedannämnda tjänstemän och vaktmästare åtnjuta följande aflöningar:

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

generalpostdirektören såsom ordförande i postsparbanksstyrelsen ............

en ledamot i styrelsen...

två ledamöter i d:o ......

chefen för postsparbanks-

byrån ............................

kamreraren och sekreteraren

kassören ...............................

registratorn.............................

aktuarien ...............................

en revisor och bokhållare..

en d:o ............................

en d:o ............................

en d:o ...........................

en förste vaktmästare .......

en vakmästare ...................

en d:o ....................

Anmärkningsprovision till tjänstemän i postsparbanken utgår enligt enahanda regler som gälla vid postverket.

Beloppet af den anmärkningsprovision, som under åren 1906—1908 utgått till tjänstemän i postsparbanksstyrelsen, framgår af följande tabell:

2) Enligt nådiga brefven den 20 november 1909 och. den 2 december 1910

utgöra den nuvarande chefens för postsparbanksbyrån aflöningsförmåner för hvart och ett af åren 1910 och 1911 9,000 kronor, däraf 5,600 skola anses såsom lön och 2,600 såsom tjänstgöringspenningar samt 800 utgöra ersättning för biträde med försäkrings- och pensionsgöromål. >

a) Däri inberäknade 500 kronor felräkningspenningar.

3) Däraf 1,200 kronor tjänstgöringspenningar.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Från och med år 1901 till och med år 1907 hafva befattningshafvare hos postsparbanksstyrelsen åtnjutit dyrtidstillägg enligt samma grunder, som af Kungl. Maj:t och Riksdagen fastställts för deras vederlikar inom andra centrala ämbetsverk, hvarjämte, enligt kungl. kungörelsen den 21 juni 1907, hos styrelsen anställda vaktmästare för samma år uppburit ett ytterligare lönetillägg åt 10 procent å aflöning och ålderstillägg.

Samtliga därtill berättigade tjänstemän och betjänte hafva under åren 1908, 1909 och 1910 uppburit extra lönetillägg jämlikt föreskrifterna i kungl. kungörelserna den 17 juni 1908, den 5 juni 1909 och den 22 april 1910.

Till de hos styrelsen anställda sex amanuenser utgå månadsarfvoden med följande belopp, nämligen 140 kronor till en hvar af två, ISO kronor till en och 120 kronor till eu hvar af de tre återstående. Af dessa tre sistnämnda arfvoden utgår ett till */s åt det för postsparbankens bestyr för riksförsäkringsanstaltens räkning anvisade anslag.

Beträffande aflöningen till den kvinnliga extra biträdespersonalen hafva under postsparbankens verksamhetstid olika grundsatser gjort sig gällande.

Med ingången af år 1899 började, enligt styrelsens beslut den 25 november 1898, nuvarande aflöningssystem att i hufvudsak tillämpas.

Enligt detta äro de kvinnliga extra biträdena indelade i fem olika aflöningsklasser med månadsarfvoden, för eu arbetstid af sex timmar hvarje söckendag, af resp. 75, 85, 95, 110 och 120 kronor. Därjämte betalas för öfvertidsarbete, för hvarje tipime före klockan 5 e. in. söckendagar resp. 50, 55, 60, 65 och 70 öre samt för hvarje timme efter klockan 5 e. m. under söckendagar samt hela arbetstiden under sön- och helgdagar resp. 55, 60, 65, 70 och 75 öre.

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Såsom villkor för uppflyttning till högre aflöningsklass gäller, att biträde i minst 3 år tillhört den lägre aflöningsklassen och därunder i minst 2 år tjänstgjort, äfvensom att tjänstgöringen varit utan anmärkning.

Utöfver nämnda aflöning åtnjuter hvar och en af 7 bland dessa extra biträden i egenskap af kontrollant ett ytterligare arfvode af 15 kronor för månad, h varjämte samtliga kvinnliga extra biträden under åtskilliga år tillerkänts ett aflöningstillägg af 10 procent, att uppbäras efter vissa angifna grunder.

Af de fast anställda kvinnliga extra biträdena tillhöra 2 första aflöningsklassen, 12 andra, 8 tredje, 5 fjärde och 42 femte aflöningsklassen.

Med inberäknande af ersättning för öfvertidsarbete samt omförmälda aflöningstillägg af 10 procent hafva de inkomster för år 1910, som uppburits af de kvinnliga extra biträdena, enligt uppgift från postsparbanksstyrelsen utgjort i medeltal:

Därtill kommer för hvar och eu af de biträden, som tjänstgjort såsom kontrollanter och Indika alla tillhört femte aflöningsklassen, det månadsarfvode af 15 kronor, hvarom ofvan nämnts.

Medelinkomsterna från postsparbanken för en hvar af sistnämnda biträden hafva följaktligen under år 1910 utgjort omkring 1,975 kronor.

De hos postsparbanksstyrelsen anställda fyra extra vaktmästare uppbära hvar och en ett månadsarfvode af 66 kronor.

Tillfälligt anställdt kvinnligt biträde åtnjuter dagtraktamente efter 2 kronor för 5 timmars arbete samt 50 öre per timme för öfvertidsarbete.

För manliga tillfälliga biträden utgår ersättning för arbetstimme

20 I

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

"med en begynnelseaflöning af 50 öre för timme, hvilken aflöning höjes efter 1,500 tjänstgöringstimmar till 60 öre för timme,

ytterligare i,500 tjänstgöringstimmar till 70 öre för timme

2,000 ' „ „ 80 „

2,000 „ „ 90 „

„ „ 2,000 „ „ 1 krona „ „

allt under förutsättning, att tjänstgöringen varit af beskaffenhet att kunna

väl vitsordas.

Vissa tillfälliga biträden, hvilka tjänstgöra såsom kontrollanter, tillsyningsman och arbetsledare, åtnjuta, utöfver nu angifna ersättning, godtgörelse med 10, 20 eller 80 öre för timme.

Aflöningsutgifterna till postsparbanksstyrelsen och dess personal hafva, enligt postsparbankens hufvudbok, under år 1910 uppgått till 211,539 kronor 21 öre, hvarförutom 1,450 kronor, utgörande ersättningtill tjänstemän och betjänte hos generalpoststyrelsen för biträde med handläggning af postsparbanksgöromål, påförts omkostnadskonto.

Därjämte har ersättning för handläggning å postanstalter af postsparbanksgöromål under år 1910 upptagits i nyssnämnda hufvudbok med 28,479 kronor 39 öre.

Post- Under åberopande hufvudsakligen däraf, att de skäl, som varit

Turande bestämmande för 1894 års Riksdag att icke bifalla då föreliggande pro- U på "stat. position om postsparbankens uppförande på ordinarie stat, numera icke ■1908 års vore för handen samt att bankens verksamhet från sistnämnda år atsekommitterade. vardt tilltagit såväl hvad själfva bankrörelsen beträffade som ock på grund af de nya uppgifter af olika slag, som därefter tillagts banken, hafva 1908 års kommitterade hemställt om postsparbankens öfverflyttande på ordinarie stat såsom eu sjelfständig institution.

Löne- Löneregleringskommittcn har i sammanhang med behandlingen

regkrings- af frågan o in postsparbankens uppförande på ordinarie stat verkställt k minitu,. ^ detaljerad redogörelse för postsparbankens utveckling och dess ekonomiska bärighet. Kommittén har i sådant afseende anfört hufvudsakligen följande.

Räntan å i postsparbanken insatta medel hade utgjort 3,6 procent, utom från tiden från och med den 1 januari 1897 till och med den 30 juni 1899, då den utgjort 3,3 procent.

Allt ifrån år 1884, då postsparbankens egentliga verksamhet tagit sin början, till och med år 1898 hade beloppet af insatta medel hvarje

21 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 150.

år öfverstigit beloppet af de medel, som uttagits. Vid slutet af år 1898 både delägarnas tillgodohafvande hos postsparbanken utgjort 64,033,595 kronor 64 öre, det högsta belopp, som under bankens tjugusexåriga tillvaro förvaltats af densamma.

Med år 1899 hade inträdt en tillbakagång, som fortgått till slutet af år 1902, vid hvilken tidpunkt delägarnas tillgodohafvande sjunkit til] 53,916,398 kronor 5 öre.

Därpå hade följt fyra år, under hvilka i stort sedt jämvikt ägt rum mellan, å ena sidan, insättningar och delägarna tillgodoförda räntor samt, å andra sidan, uttagning^.

Aren 1907 och 1908 hade uttagningarna stegrats samtidigt med att insättningarna i någon mån minskats. Till följd däraf hade delägarnas behållning vid sistnämnda års plut sjunkit till 46,422,570 kronor 4 öre. Däri inginge ett säkerligen rätt betydande belopp, tillhörigt ännu i tjänst kvarstående indelta soldater, som icke förr än efter erhållet afsked ägde disponera sina i postsparbanken gjorda, obligatoriska eller frivilliga insättningar; ett förhållande, som i män af soldaternas afgång torde komma att verka till någon ytterligare sänkning af delägarnas behållning.

I sin underdåniga berättelse för år 1899 hade postsparbankens styrelse — med förmälan, att under samma år beloppet af de medel, som uttagits, med ej mindre än 6,132,285 kronor 99 öre öfverskjutit beloppet af de i postsparbanken insatta medlen — anfört, att detta för banken ogynnsamma resultat härflutit dels däraf att, på grund af under redogörelseåret inträdda förhöjningar i de enskilda bankernas inlåningsräntesatser, sådana delägare i postsparbanken, hvilka under den tid, då postsparbankens inlåningsränta öfverstigit de enskilda bankernas, från dessa till postsparbanken öfverflyttat medel, skyndat att tillgodogöra sig stegringen af räntan i de enskilda bankerna och fördenskull dit från postsparbanken återflyttat ifrågavarande medel, dels ock af den utveckling, som de enskilda bankernas sparkasseräkningar under de senare åren vunnit genom de af dessa banker allmänheten beredda bekväma former och lätthet att utan uppsägning utbekomma en afsevärd del af de å sparkasseräkningar innestående medel.

För att i någon män hejda utströmningen af kapital från postsparbanken hade postsparbanksstyrelsen i underdånig skrifvelse den 5 maj 1899 hemställt, att från och med den 1 juli samma år räntan å de medel, som då vore eller sedermera blefve i postsparbanken insatta, måtte utgå med 3,6 procent för år räknadt, eller samma räntesats, som varit gällande före år 1897. Denna hemställan hade af Kungl. Maj:t bifallits den 26 maj 1899.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Provosition N:o 150.

Inträffad räntestegring å den allmänna marknaden och de enskilda bankernas, aktiebankernas samt de privata sparbankernas alltjämt fortgående utveckling både emellertid till stor del förtagit verkan af den år 1899 vidtagna förhöjningen i postsparbankens inlåningsränta.

Beloppet af insättningarna i postsparbanken hade under hvart och ett af de tio åren 1899—1908, vissa år mycket betydligt, understigit uttagningarna, såsom framginge af eu utaf kommittén meddelad öfversikt.

Antalet delägare i postsparbanken hade under dessa tio i ekonomiskt afseende för banken mindre gynnsamma år hållit sig tämligen konstant, lägst 556,544 (år 1899) och högst 577,627 (år 1902). Det hade vid 1908 års slut uppgått till 560,270.

Eu jämförelse mellan postsparbanken och öfriga sparbanker i riket gåfve vid handen, att, medan under år 1908 i postsparbanken mot 100 insatta kronor svarade 157 uttagna kronor, i öfriga sparbanker under samma tid mot 100 insatta kronor svarade allenast 102 uttagna. Ätt detta icke berott på några tillfälliga omständigheter, framginge tydligt af en i kommitténs betänkande (sid. 118) intagen öfversikt, afseende jämförelse mellan postsparbanken och sparbankerna i förevarande del under en följd af år.

Jämväl i fråga om förhållandet mellan antalet afgångna och tillkomna delägare visade postsparbanken under berörda tid ett afgjordt sämre resultat än de öfriga sparbankerna, såsom syntes af en jämväl åberopad tablå i betänkandet (sid. 119).

Hvad beträffade det ekonomiska resultatet af postsparbankens rörelse, sådant det framginge af bankens räkenskaper, hade bankens bokförda vinst i hög grad särskild! under senare åren varit beroende af banken tillfallna preskriberade medel, på sätt framginge af en utaf kommittén (sid. 120) meddelad tablå, som jämväl utvisade, i hvad mån vinstmedel användts till nedskrifning af värdet å bankens obligationer.

Enligt § 19 i kungl. förordningen den 22 juni 1888 angående eu postsparbank för riket skulle till eu början och så länge den på postsparbankens rörelse uppkommande räntevinst icke lämnade full tillgång till bestridande af de med postsparbankens förvaltning förenade utgifter, af postverket förskjutas hvad utöfver rån tevinsten kunde för ändamålet erfordras.

Sedan hvad sålunda under de första åren af postsparbankens verksamhet förskjutits blifvit postverket ersatt, hade den bokförda vinsten hufvudsakligen användts till nedskrifning af värdet å postsparbankens obligationer. Därjämte hade af vinsten vissa belopp dels anvisats för

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 150. 23

utbetalande af gratifikationer åt poststationsföreståndare och sparmärkesförsäljare, dels ock användts för bestridande af kostnaderna för tryckning al en broschyr om sparsamhet.

Enär postsparbanken måst förvärfva obligationer företrädesvis vid tidpunkter, då, till följd af räntans sjunkande i allmänna marknaden penningar i större mängd inströmmat till postsparbanken, och dessa tidpunkter i legel infallit samtidigt med prisstegring å värdepapper, hade ofvanberörda nedskrifning af värdet å postsparbankens obligationer varit af behofvet synnerligen starkt påkallad. Det torde i detta sammanhangkunna framhållas, hurusom i själfva verket den å postsparbankens rörelse hittills enligt räkenskaperna uppkomna vinsten näppeligen skulle hafva kommit till synes, om bankens obligationer bokförts icke efter inköpspriset, tilläfventyrs i någon mån nedskrifvet, utan efter deras verkliga värde vid tiden för bokslutet.

till belysande häraf tilläte sig kommittén erinra, hurusom i 1908 års räkenskaper till 1,511,209 kronor 25 öre bokförda allmänna hypoteksbankens 3 1/2 procentsobligationer af år 1889 å nominellt 1,552,500 kronor enligt å Stockholms börs den 22 december 1908 noterad salukurs, 86 procent, representerat ett värde, som med 176,059 kronor 25 öre understigit bokföringsvärdet. Med ledning af en den 30 i samma månad å Stockholms börs noterad köpkurs, 89 1/i procent, å allmänna hypoteksbankens till 3 3/4 procent afstämplade 4 yg procents obligationer af år 1883 befunnes bokföringsvärdet å postsparbanken tillhöriga, till parikurs bokförda dylika obligationer å nominellt 3,548,800 kronor med 381,496 kronor öfverstiga det vid samma tid sålunda noterade marknadsvärdet.

Äfven om kursförhållandena efter 1908 års slut i någon mån förändrats till postsparbankens förmån, torde dock dessa exempel gifva berättigad ^ anledning till antagandet, att postsparbankens vid 1908 års slut till 37,161,173 kronor 40 öre bokförda obligationer för närvarande repiesenterade ett värde, som betydligt understege bokföringsvärdet, samt att, därest ^nuvarande bestämmelser i fråga om inlåningsränta in. in. komme att bibehållas, någon verklig vinst, utöfver hvad som erfordrades för nödvändig nedskrifning af värdet å postsparbankens obligationer, icke torde på länge kunna förväntas uppstå å bankens rörelse.

från postverkets sida njöte postsparbanken åtskilliga betydande förmåner utan något vederlag.

Så t. ex. förskotterade postverket vid förefallande behof utan räntegodtgörelse medel till utbetalningar af i postsparbanken uppsagda belopp.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Postverkets till hufvudsakligaste delen på detta sätt uppkomna fordran hos postsparbanken hade i medeltal under åren 1899—1908 utgjort

kronor 1,587,444:88. . ..

Postsparbanken åtnjöte vidare portofrihet för alla sina posttorsandelser. Det vore svårt för kommittén att ens tillnärmelsevis beräkna

värdet af denna förmån. .

Portofriheten för postsparbanken representerade emellertid ett iiogst betydande värde, som säkerligen uppginge till hundratusentals kronor

Utöfver nu antydda räntefria förskott och portofrihet för postförsändelser åtnjöte postsparbanken från postverket förmånerna af hyresfria lokaler för postsparbanksstyrelsen och postsparbankskontoren, kostnadsfri uppvärmning och belysning m. in. inom postsparbankskontorens lokalei samt sist men icke' minst rätten att utan godtgörelse till postkassan anlita postverkets funktionärer för postsparbanksgöromåls utförande.

Den redogörelse, kommittén lämnat, torde gifva vid handen, att den svenska postsparbanken icke haft den framgång, som man vid dess inrättande trott sig kunna hoppas. En jämförelse med postsparbanker i utlandet gåfve ock, såsom vid betänkandet fogade grafiska tabeller visade, ett tämligen bestämdt intryck, att den svenska postsparbankens utveckling och närvarande ställning vore afgjordt svagare an flertalet

utländska postsparbankers. . . „

Då emellertid postsparbanken hade det betydelsefulla syftet att i sin mån verka för vårt folks fostran till sparsamhet och postsparbanken särskildt i aflägsna, glest befolkade trakter, där den privata bankverksamheten vore mindre utvecklad, fortfarande torde vara af behof pakaflad, ansåge kommittén någon indragning af institutionen icke böra ifrågasättas.

Däremot torde nogsamt böra tagas under öfvervägande, om icke åtgärder kunde vidtagas för att sätta postsparbanken i stånd att i högre grad än hittills fylla sin betydelsefulla uppgift. Kommittén finge i det

följande anledning återkomma till denna fråga. .

Af den förebragta utredningen torde emellertid framgå såsom ovedersägligt, att, om postsparbanken icke åtnjutit från postverket .de berörda förmånerna, den icke kunnat äga bestånd, än mindre uppvisa

någon vinst. , „ , .. , ..

För att postsparbanken för framtiden skulle kunna aga bestånd

torde det alltså vara nödvändigt, att det stöd, banken nu njöte från postverkets sida, icke undandroges densamma. Skulle postsparbanken helt och hållet göras ekonomiskt oberoende af postverket, måste i stället

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

ett betydande direkt understöd af statsmedel anvisas för uppehållande af bankens verksamhet.

Efter sålunda förebragt utredning och gjorda uttalanden har löneregleringskommittén rörande själfva frågan om bankens uppförande å stat anfört följande.

»De skäl, som af Riksdagen i skrifvelsen den 7 april 1894 anförts mot fastställandet af eu definitiv utgiftsstat för postsparbanken, torde numera icke vidare kunna åberopas mot en dylik åtgärd.

Så lång tid har sedan dess förflutit, att närmare kännedom hunnit inhämtas om den inverkan tillämpningen af vissa då nyutfärdade bestämmelser — nämligen om insättning i postsparbanken af fångars besparade ar betspremier, af innehållna aflöningsmedel för manskapet vid indelta armén samt af viss del afl beväringsmanskapets dagaflöning — utöfvat på postsparbankens rörelse och utgifter.

Pensionsväsendet för innehafvare af civila tjänstebefattningar är ock numera ordnadt, så att någon tvekan om de grundsatser, hvilka i sådant afseende böra vinna tillämpning i fråga om postsparbankens funktionärer, knappast kan tänkas uppstå.

Äfven om postsparbanken, såsom förut är antydt, icke motsvarat de stora förhoppningar, man vid dess tillkomst fäste vid densamma, lärer dock, då indragning af postsparbanken icke torde böra ifrågakomma, densamma böra beredas de fastare former och vederbörande personal den tryggare ställning, som ernås genom postsparbankens uppförande på ordinarie stat.

De många uppgifter, som, utöfver de egentliga sparbanksgöromålen, på senare tiden lagts på postsparbanken, synas ock tala för en sådan åtgärd.

Postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren — hvilken tillbakagång, såsom af jämförelse med de enskilda sparbankerna framgår, icke kan härledas allenast från nedgående konjunkturer eller tillfälliga anledningar — nödvändiggör emellertid vidtagande af sådana anordningar, att postsparbankens ordinarie personal må kunna beredas annan sysselsättning i statens tjänst, om och i den mån nämnda personal ej vidare varder behöflig för tjänstgöringen i banken.

I sådant hänseende ligger det, enligt kommitténs förmenande, närmast, om postsparbanken, i stället för att, såsom de särskilda kommitterade föreslagit, bibehållas såsom en från postverket i vissa afseenden fristående institution, vid uppförande på ordinarie stat återbringas till hvad ursprungligen synes hafva varit meningen, en till postverkets centralförvaltning hörande byrå.»

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.

26 Postsparbanks-

styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

I sitt förenämnda underdåniga utlåtande den 4 oktober 1910 bär styrelsen för postsparbanken i anledning af löneregleringskommitténs utredning och uttalanden rörande postsparbankens ekonomiska bärighet och i öfrigt angående frågan huruvida postsparbanken motsvarat sitt ändamål anfört följande, som jag, vid det förhållandet att utlåtandet synes mig äga särskild bet}rdelse för det föreliggande spörsmålets bedömande men icke linnés i tryck tillgängligt, anser böra i sin helhet här återgifvas.

»Såvidt af kommittébetänkandet kunnat inhämtas, hafva de verkställda undersökningarna uteslutande afsett beloppet af insättningar och uttagningar samt delägarnas behållning. Det vill däraf synas som om kommittén, med frånseende af det sociala ändamål, som med postsparbankens inrättande afsetts, hufvudsakligen betraktat frågan ur ekonomisk synpunkt, i följd hvaraf kommittén, att döma af flerstädes i betänkandet förekommande uttalanden, kommit till den öfvertygelsen att bankens verksamhet vore i eu tillbakagång, hvars vågdal ännu ej vore uppnådd.

Redan å sid. 117 i betänkandet uppgifves sålunda, att i postsparbankens behållning 'lärer ingå ett säkerligen rätt betydande belopp, tillhörigt ännu i tjänst kvarstående indelta soldater, som icke förrän efter erhållet afsked äga disponera sina i postsparbanken gjorda obligatoriska eller frivilliga insättningar; ett förhållande, som i mån af soldaternas afgång torde komma att verka till någon ytterligare sänkning af delägarnas behållning’.

Gentemot denna af kommittén uttalade farhåga tillåter sig styrelsen underdånigst anföra, att det icke må anses vara uteslutet, att soldat, då han undfår fri dispositionsrätt öfver sina i postsparbanken innestående medel, låter dessa eller en del af dem fortfarande kvarstå i postsparbanken. Men i alla händelser torde beloppet af dessa medel ej vara så betydande, att detsamma skulle vid uttagning utöfva någon afsevärd inverkan på delägarebehållningen i dess helhet. Denna behållning uppgick vid 1909 års slut till något öfver 45,450,000 kronor, under det att sammanlagda beloppet af medel, innestående för arméns manskap, vid samma tid utgjorde 2,086,811 kronor 37 öre. Då emellertid af hela manskapsnumerären vid 1909 års utgång, 18,732 man, endast 5,341 utgjordes af indelta soldater, torde dessas medel kunna beräknas till högst 600,000 kronor, eller omkring 1 Vs procent af samtliga delägares tillgodohafvande.

För åskådliggörande, huruledes under tioårsperioden 1899—1908 uttagning sbeloppet i högst afsevärd grad öfverstigit insättningarnas belopp, har kommittén låtit utarbeta och i betänkandet (sidan 118) intagit en

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 150. 27

öfversikt, enligt hvilken nttagningarna under nämnda period öfverstigit insättningarna. med ej mindre än 36,095,483 kronor 07 öre. Denna öfversikt är så till vida missvisande att, medan uti uttagningsbelöppen intagits upplupna, utbetalade räntemedel, dylika medel ej ingått uti de i öfversikten befintliga insättningsbeloppen. Om afsikten med denna tablå varit att visa postsparbankens tillbakagång under omförmälda tidsperiod, borde gifvetvis äfven de upplupna räntorna hafva tillagts insättningsbeloppen. Iakttages detta, befinnes, att insättningarna jämte upplupna delägareräntor understigit nttagningarna med 17,332,185 kronor 73 öre, eller med ej ens hälften af det af kommittén uppgifna beloppet.

Kommittén har vidare anställt en jämförelse mellan postsparbanken och öfrig a sparbanker i riket beträffande förhållandet mellan uttagningar och insättningar äfvensom mellan antalet af gångna och tillkomna delägare samt (å sid. 118 och 119) intagit för detta ändamål upprättade öfversikter, af livilka skulle framgå att nedgången i postsparbankens verksamhet under tioårsperioden 1899—1908 icke berott på några tillfälliga omständigheter samt att postsparbanken under berörda tid i dessa afseende^ visat ett afgjordt sämre resultat än de öfriga sparbankerna.

Vid en dylik jämförelse lärer emellertid hänsyn böra tagas till de olika förhållanden, under indika postsparbanken och privata sparbanker arbeta.

Klientelen hos de privata sparbankerna, särskilt de mindre, torde hufvudsakligen utgöras af den mera burgna, bofasta delen af befolkningen, under det att postsparbankens kundkrets i stort sedt omfattar den mera rörliga delen af befolkningen.

Men om en jämförelse af förenämnda slag göres, så torde den, enligt styrelsens förmenande, böra äga rum mellan, å ena sidan postsparbanken och, å andra sioan, sådana enskilda sparbanker, hvarest de innestående medlen placeras på ungefärligen enahanda sätt som i postsparbanken, således ej mot personlig säkerhet. En dylik jämförelse gifver vid handen att, medan under år 1908 i postsparbanken mot 100 insatta kronor svarade 157 uttagna, i banker af nyssnämnda slag under samma år mot 100 insatta kronor kommo 115 uttagna,

CD

28 Kungl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Under tioårsperioden 1899—1908 utgjorde uttagningarna i procent af insättningarna:

Under år 1909 svara i postsparbanken mot 100 kronor insatta 121 kronor uttagna.

Afgångna delägare i procent af tillkomna utgjorde under berörda tioårsperiod:

I postsparbanken.

I samtliga enskilda sparbanker.

I enskilda sparbanker af ofvannämnda slag.

| År

V

5 u

! 11

I

ii

ii

95 115 101 106

96 104 113

29 Kungl. Maj ds Nåd■ Proposition N:o 150.

Under år 1909 svara i postsparbanken mot 100 tillkomna delägare 109 afgångna.

Efter att hafva uti en tabell (å sid. 120) åskådliggjort det ekonomiska resultatet af postsparbankens rörelse, af hvilken tabell framgår, hurusom, särskild! under senare år, postsparbankens bokförda vinst i hög grad varit beroende af banken tillfallna preskriberade medel, har kommittén på grund af en å sid. 121 intagen tabell, som utvisar, bland annat, beloppet af preskriberade medel på innestående 1,000,000 kronor i postsparbanken och i öfriga sparbanker under åren 1899—1908, påvisat hurusom postsparbanken tillfallna preskriberade medel varit i förhållande till delägarnas behållning mångfaldt större än de preskriberade medlen i öfriga sparbanker i riket.

Äfven vid en sådan jämförelse torde hänsyn böra tagas till olikheten mellan den allmänhet, som anlitar postsparbanken, och den, som betjänar sig af öfriga sparbanker, särskild! de mindre.

I de flesta fall äga dessa tillfälle att i tid erinra insättaren om vidtagande af åtgärder för förhindrande af preskription af hans innestående medel. En jämförelse af nu angifna slag torde därför böra göras mellan postsparbanken och de större sparbankerna, d. v. s. sådana, hvilkas medel ej placeras mot personlig säkerhet.

En sådan jämförelse gifver vid handen, att preskriberade medel på innestående 1,000,000 kronor utgjort

Under tioårsperioden 1899—1908 uppgingo således de preskriberade medlen i medeltal för år: i postsparbanken till 481 kronor 95 öre, i

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

samtliga enskilda sparbanker till 45 kronor 82 öre och i de större sparbankerna till 140 kronor 74 öre, allt på innestående 1,000,000 kronor. Men därvid torde böra ihågkommas, att bestämmelsen angående den tid, efter hvars förlopp innestående medel kunna preskriberas, skiftar i olika sparbanker. I postsparbanken är denna tid inskränkt till 10 år, under det att exempelvis, enligt det för Stockholms stads sparbank gällandereglemente, motboksägares i sparbanken innestående medel tillfalla banken först efter det 20 kalenderår förgått, utan att motboken företetts i sparbanken eller den å boken grundade fordran annorlunda bevakats.

Sedan kommittén redogjort för användandet af den på postsparbankens rörelse hittills, enligt räkenskaperna, uppkomna vinsten samt ^sid. 122) betonat, att denna vinst näppeligen skulle hafva kommit till synes, 'om hankens obligationer bokförts icke efter inköpspriset, tilläfventyrs i någon män nedskrifvet, utan efter deras verkliga värde vid tiden för bokslutet’, gör kommittén det uttalande, att berättigad anledning gifves till antagandet, att postsparbankens obligationer för närvarande representera ett värde, som betydligt understiger bokföringsvärdet, samt att, därest nuvarande bestämmelser i fråga om inlåningsränta med mera komma att bibehållas, någon verklig vinst, utöfver hvad som erfordras för nödvändig nedskrifning af värdet å postsparbankens obligationer, icke torde på länge kunna förväntas uppstå på bankens rörelse.

I afseende härå får postsparbanksstyrelsen underdånigst anföra;

Vid utgången af år 1909 utgjorde postsparbankens obligationsstock:

Dessa obligationer utgöras endast och allenast af allmänna hypoteksbankens och af kommuner utfärdade eller garanterade obligationer. Någon som helst anledning betvifla att icke obligationerna varda inlösta med sitt nominella värde, finnes ju icke; och torde således ur denna synpunkt icke finnas grundad anledning till nedskrifning af obligationernas bokföringsvärde.

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 150.

hj heller torde med nödvändighet kräfvas nedskrifning af värdet å obligationer, bokförda öfver pari, enär förlusten vid inlösen af dylik obligation uppväges af vinsten å inlöst obligation, som bokförts under pari. Enda anledningen därtill att marknadsvärdet å postsparbankens ■obligationsstock för närvarande är lägre än vid tidpunkten för obligationernas inköp är att den allmänna räntan är högre nu än då; och lika litet som vid en räntesänkning och häraf härflytande stegring af obligationernas marknadsvärde bokföringsvärdet torde böra höjas, lika litet torde vid en till följd af räntestegring föranledd sänkning af obligationernas marknadsvärde nedskrifning af deras bokföringsvärde höra äga ruin. De nedskrifningar i dylikt afseende, som af tillgängliga vinstmedel hittills skett beträffande postsparbankens obligationer, hafva i allmänhet föranledts af önskan att äga vissa på den utländska penningemarknaden gångbara värdepapper, hvilkas bokförda värde är sådant, afct obligationerna kunna vid behof realiseras, utan att förlusten vid försäljningen drabbar det års räkenskaper, under hvilket realisationen äger rum.

Kommittén öfvergår därefter (sid. 122—125) till redogörelse för de betydande förmåner postsparbanken utan något vederlag åtnjuter från postverket.

Bland dessa förmåner angifves för det första den, hvarigenom erforderliga medel för utbetalande af i postsparbanken uppsagda belopp varda vid förefallande behof förskotterade af postverket utan räntegodtgörelse.

Beträffande denna sak får postsparbanksstyrelsen underdånigst anföra:

Jämlikt bestämmelse i det reglemente angående handläggning å postkontor af postsparbanksgöromål, som utfärdades den 10 februari 1899, fingo vid postkontor befintliga, postsparbanken tillhöriga medel ej sammanblandas med andra penningemedel, som af postkontorsföreståndaren omhänderhades, hvaremot, därest befintliga postsparbanksmedel ej lämnade full tillgång till bestridande af förfallande postsparbanksutbetalningar, nödigt belopp finge för ändamålet disponeras af de till postverkets förvaltning hörande medel, som icke vore för postverkets utgifter erforderliga.

Enligt numera Iran den 1 november 1909 gällande bestämmelser för medelsredovisningen vid postkontoren i riket ingå samtliga till postkontor influtna medel — postmedel, postsparbanksmedel, riksförsäkringsmedel —• till en gemensam kassa, hvarifrån postkontorets samtliga utgifter, åt hvad sbig de vara må, bestridas. De för löpande utgifter ej erforderliga medlen insättas i riksbanken. Vid redovisningarnas upp-

32 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.

rättande angifves den fordran eller skuld respektive verk, postverket och postsparbanken, äga hos hvarandra, hvarefter det fordringsägande verket rekvirerar sin fordran hos det skuldägande, sedan redovisningarna inkommit till centralförvaltningarna och blilvit därstädes granskade.

Grunden till detta redovisningssystem är ej att söka i någon önskan att bereda postsparbanken räntelria medelsförskott från postverket, hvilket senare verk för öfrigt åt riksbanken ej åtnjuter ränta på där innestående öfverskottsmedel, utan har till syfte att förenkla redovisningen vid postkontoren och inskränka den försändning åt medel till och från postverkets och postsparbankens hufvudkassor, som förut ägt rum.

Den af kommittén vidare angifna förman postverket bereder postsparbanken är att banken för alla sina postförsändelser åtnjuter portof rihet.

Ehuru värdet af denna förman ej kunnat åt kommittén beräknas, bär kommittén till någon ledning för bedömandet häråt meddelat åtskilliga uppgifter rörande antalet handlingar, som från postanstalterna inkomma till postsparbanksbyrån, hvarjämte kommittén erinrat om all den skriftväxling, som i postsparbanksärenden äger rum mellan poststationerna och postkontoren.

För ett rätt bedömande af den betydelse dessa uppgifter må anses äga för det åsyftade ändamålet, tillåter sig postsparbanksstyrelsen lästa uppmärksamheten därpå, att hvarje sådan till postsparbanksbyran insänd handling ej klöfver sin särskilda försändelse, likasom också att den skriftväxling i postsparbanksärenden, som sker från poststation till vederbörande öfverordnade postkontor, ofta, enligt hvad erfarenheten visat, äger rum i sammanhang med skrittväxling i posttjänsten.

Vidare anser sig postsparbanksstyrelsen böra meddela att, under det, såsom af kommitterade uppgifvits, antalet till postsparbanksbyrån under år 1907 inkomna journaler öfver insättningar vid poststationer, hvilka journaler emellertid alltid böra insändas i sammanhang med postkontorens medelsredovisningar, uppginge till minst 900,000, journalernas antal, på grund af tillämpning af ett nytt redovisningssystem mellan postkontoren och underlydande poststation®, numera toidc inskränka sig till omkring 100,000 för år.

Kommittén uppgifver slutligen att postsparbanken, utöfver förenämnda afsevärda förmåner, tillgodonjuter dels hyresfria lokaler för postsparbanksstyrelsen och postsparbankskontoren, dels uppvä) mning och belysning m. m. inom postsparbankskontorens lokaler, dels ock rätten att utan godtgörelse till postkassan anlita postverkets funktionärer för postsparbanksgöromålens utförande.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150. 33

I afseende, härå vill postsparbanksstyrelsen framhålla, att, jämlikt nådiga brefvet till generalpoststyrelsen den 19 mars 1897, åt postsparbanksstyrelsen hyresfritt upplåtits nödiga lokaler i postverkets hus vid Vasagatan i Stockholm. Kostnaderna för de i dessa lokaler förekommande ändringsarbeten äfvensom för nödigt underhåll af lokalerna bestridas emellertid af postsparbankens medel.

Själfva begreppet 'postsparbank’ innebär, att bankens förbindelser med allmänheten beträffande insättningar och uttagningar i regel skola äga rum å postanstalterna och förmedlas af postverkets funktionärer. Visserligen deltager ej postsparbanken i kostnaderna för postlokalernas förhyrande eller deras uppvärmning och belysning, men det torde kunna ifragasättas, huruvida, därest postsparbanksrörelse ej funnes anordnad vid dessa anstalter, postverkets kostnader uti ifrågavarande hänseende, där sådana kostnader öfverhufvud förekomma, skulle blifva mindre än hvad nu är förhållandet; och hvad beträffar förmånen att utan godtgörelse till postkassan anlita postverkets funktionärer för postsparbanksgöromålens utförande, torde böra erinras att vid genomförande af de löneregleringar för postverkets personal, som under det senaste årtiondet ägt ruin,, förutsatts att afiöningarna skulle grundas allenast på omfattningen af personalens bestyr med de egentliga postgöromålen.

Af de undersökningar, som kommittén sålunda verkställt, har kommittén kommit till den uppfattning (sid. 124), [att den svenska postsparbanken icke haft den framgång, som man vid dess inrättande trott sig hoppas.’

Jämväl å andra ställen i betänkandet återfinnas uttalanden af liknande innebörd.

Sålunda uppgifves (å sid. 125) vid behandling af frågan om bankens uppförande å ordinarie stat, att postsparbanken 'icke motsvarat de stora förhoppningar, man vid dess tillkomst fäste vid densammasamt, längre ned å samma sida, att ''postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren’ nödvändiggjorde vidtagande af särskilda anordningar beträffande bankens ordinarie personal.

Slutligen möter (å sid 138) påståendet att bankens verksamhet under de senare åren visat tendens till nedgång samt (sid. 164) uppgiften att ’allmänheten i allt mindre grad betjänat sig af postsparbanken’.

I anledning häraf torde det tillåtas postsparbanksstyrelsen att undersöka i hvad mån dessa kommitténs uttalanden och påståenden varit befogade eller ej.

Om med postsparbankens inrättande åsyftats endast och allenast, att banken skulle i allt större mån söka omhändertaga och hos sig Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 96 Höft. 5

34 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

kvarhålla allmänhetens besparingar, så skulle styrelsen hafva kunnat instämma i dessa uttalanden och påståenden. Men enligt postsparbanksstyrelsens förmenande har syftet med bankens inrättande varit ett annat.

Detta syfte angifves i sammansatta stats-, banko- och lagutskottets betänkande till 1883 års Riksdag, enligt hvilket betänkande postsparbanken vore afsedd att uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna, för att sedermera, då dessa vuxit till något mera afsevärdt belopp, tjäna såsom mellanhand vid eu fördelaktigare placering mot högre ränta än postsparbanken kunde lämna.

En undersökning, huruvida den svenska postsparbanken haft den framgång, hvarpå man hoppats, eller ej, torde fördenskull ej böra grundas, såsom af kommittén gjorts, på delägarnas i banken innestaende behållning, utan fastmera på antalet insättningsposter och dessas medelbelopp.

Detta antal utgjorde:

år 1884..................... 238,338 med ett

» 1890..................... 276,422 » i>

» 1900..................... 542,713 » »

» 1908.................... 597,697 » »

» 1909..................... 623,724 » »

första halfåret 1910 326,204 )> '»

medelbelopp af kronor 4: eo

» » » 27: 7 5

)> » )> 25: 0 6

» » » 17: o i

y> » » 19: 0S

)> » » 18: 82

Någon statistik i berörda hänseende rörande samtliga enskilda sparbanker finnes, såvidt styrelsen har sig bekant, ej tillgänglig, men, enligt inhämtade upplysningar, utgjorde vid Stockholms stads och Stockholms läns sparbanker

år 1884 insättningsposternas antal 120,314 med ett medelbel. af kr. 48: 2 8

Denna jämförelse gifver tydligt vid handen, att postsparbanken motsvarat det med densammas inrättande afsedda syfte, nämligen att, i stort sedt, vara eu uppsugningsanstalt för de små besparingarna, hvilka af postsparbanken förvaltas, intilldess desamma vuxit till något afsevärdt belopp. Under tiden från 1884 års början till utgången af

35 Kungl. Maj ds Nåd, Proposition N:o 150.

juni månad 1910 liar i postsparbanken insatts ett sammanlagdt belopp

i jämnt krontal af..................................................... kronor 275,622,834: —.

Delägarna tillgodoförda räntor för samma tid

utgjorde.

hvadan behållningen den 30 juni 1910 uppgick till

ning från dessa banker till postsparbanken ej torde hafva ägt rum annat än undantagsvis under perioden 1889—1898. De till mera än 300 miljoner kronor uppgående besparingarna torde därför hafva till hufvudsaklig del kommit till stånd på grund af de ökade och lättade tillfallen till uppsamlande af medel, som erbjudits af postsparbanken. Visserligen har under tiden af de sparade medlen jämte därå upplupna räntor uttagits mera än 260 miljoner kronor, men, då antagligt är, att eu stor del däraf öfverflyttats till enskilda sparanstalter, har ju därigenom ett af syftemålen med postsparbankens inrättande vunnits, nämligen det att tjäna såsom mellanhand vid besparingarnas placering mot högre ränta, än postsparbanken kan lämna.

Om än postsparbanken sålunda, enligt hvad styrelsen håller före, motsvarat det med densammas inrättande afsedda syfte, vill styrelsen dock ej förneka, att icke ytterligare åtgärder, utöfver sådana, som med hänsyn till det ekonomiska resultatet af bankens verksamhet hittills kunnat komma till stånd, böra så snart slie han vidtagas i syfte att banken må ännu mera fylla den uppgift, som blifvit densamma förelagd.

Bland dessa uppgifter står tvifvelsutan den främst, som afser vidtagande af åtgärder för befrämjande af det uppväxande släktets uppfostran till sparsamhet.

Alltsedan postsparbanken började sin verksamhet har ett samarbete ägt rum mellan banken samt lärarna och lärarinnorna vid rikets folk- och småbarnsskolor, af hvilka en stor del åtagit sig att såsom ombud för postsparbanken försälja sparmärken bland skolbarnen samt förmedla de besparade medlens insättande i postsparbanken. Postsparbanksstyrelsen, som ansett, att vårt lands lärarkårs medlemmar skulle kunna med förenade krafter åstadkomma ett för hela vårt folk ännu mera betydelsefullt arbete genom att i första hand uppfostra och uppmuntra skolungdomen att taga vara på småslantarna och därigenom inarbeta sparsamhetsidén i barnets eget lif, har fördenskull vid samman-

36 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

träde den 15 mars 1910 beslutat hänvända sig till en hvar lärare och lärarinna vid folk- och småbarnsskolorna i riket med uppmaning att såsom ombud för postsparbanken verka för ungdomens uppfostran till sparsamhet genom att af barnen emottaga äfven de minsta besparingar. Uti särskilda, för ändamålet anskaffade sparkort, hvaruti en hvar af de större rutorna indelats i 10 smärre, skulle läraren anteckna beloppet, då detta understege 10 öre. Sedan på dylikt sätt emottagits ett samladt belopp af 10 öre, åsättes kortet ett sparmärke, hvarefter kortet, då detsamma fyllts med märken, skulle användas för insättning i postsparbanken.

Under maj och juni månader år 1910 utsändes till vederbörande lärare och lärarinnor cirkulär i antydda syfte; och de svar, som i anledning däraf till styrelsen inkommit, gifva förhoppning att det uppslag, som sålunda gifvits i sparsamhets frågan, skall i någon mån vinna beaktande.

På sådant sätt skulle postsparbanken, mera än hittills kunnat ske, blifva förmedlingsanstalt för en hela landet omfattande skolsparkassa, hvarigenom dess hufvudsyfte, tillvaratagandet af de små besparingarna, ännu mera blefve uppfylldt.

Gifvet är emellertid att dessa besparingar ej komme att sammanlagdt representera något jämförelsevis afsevärdt belopp. Någon ansenligare delägarefond lärer fördenskull banken ej heller på denna väg komma att samla.

Vidtagande af åtgärder, afsedda att bereda arbetarna tillfälle att, omedelbart vid emottagande af aflöning, till postsparbanken öfverlämna den del af aflöningsbeloppet, som kan undvaras, äfvensom att, i händelse af behof, kunna utan omgång åter utbekomma i banken innestående medel, skulle otvifvelaktigt vara till stor fördel särskild! för den mera rörliga delen af arbetarefolkningen, på samma gång sådana åtgärder skulle utgöra ett led i de uppgifter till sparsamhetens befrämjande, som det torde åligga postsparbanken att fylla.

För sådant ändamål borde vid större fabriker och verkstäder äfvensom vid arbetsföretag af större omfattning anordnas särskilda, i förbindelse med postsparbanken stående sparinrättningar, hvilka omhänderhades af ombud för postsparbanken. Såsom dylikt ombud, hvars anställande i postverkets tjänst ej skulle vara erforderligt, vore törhända mest lämplig den, som verkställde utbetalning af arbetarnas aflöningsmedel, men äfven person, som af arbetarna själfva därför utsåges, skulle kunna anlitas såsom ombud.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 37

Emellertid möter för närvarande hinder för postsparbanksstyrelsen pa grund af bestämmelsen i § 2 mom. 2 af nådiga förordningen den 22 juni 1883, angående en postsparbank för riket, sådant detta mom. lyder enligt kungl. kungörelsen den 17 maj 1907, att vidtaga några anordningar i ofvan antydda syfte; men har styrelsen för afsikt att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdånig framställning i ämnet och därvid afgifva förslag till de ändringar i nyssberörda nådiga förordning, som må böra för ändamålet erfordras.

En åtgärd slutligen, genom hvars vidtagande anlitandet af postsparbanken, enligt, styrelsens åsikt, i afsevärd grad skulle komma att ökas, vore, om möjlighet kunde beredas jämväl allmänheten i landsorten att kunna, i händelse af behof, utan uppsägning utbekomma en viss del af i postsparbanken innestående medel. Postsparbanksstyrelsen, som ansett denna fråga särskildt böra underställas Eders Kungl. Maj:ts nådiga bepröfvande, tillåter sig nu allenast hänvisa till sitt yttrande här nedan i anledning af kommitténs uttalande rörande den utbetalning till allmänheten af innestående postsparbanksmedel, som under senare åren ägt rum vid postsparbankens hufvudkassa.

En jämförelse med utländska postsparbanker skulle, enligt kommitténs åsikt, och enligt vid betänkandet fogade grafiska tabeller, gifva vid handen, att den svenska postsparbankens utveckling och närvarande ■ställning vore afgjordt svagare än flertalet utländska.

Fasthåller man vid den åskådningen att en postsparbank endast och allenast bör betraktas ur finansiell synpunkt och att dess utvecklingblott- bör mätas efter beloppet af delägarnas tillgodohafvande i banken, så måste medges, att en sådan jämförelse i viss mån utfaller oförmånligt för den svenska postsparbanken.

Under det att vid utgången af år 1908 (det 25:te verksamhetsåret) delägarnas behållning i nyssnämnda bank uppgick till 46,422,570 kronor 4 öre, motsvarande i rundt tal 83 kronor på hvarje motbok och 8,550 kronor på 1,000 invånare, utgjorde vid det 25:te verksamhetsårets utgång:

i den engelska postsparbanken delägarnas tillgodohafvande kronor 925,912,952. motsvarande 248 kronor på hvarje motbok och 25,497 kronor på 1,000 invånare; i den italienska postsparbanken delägarnas tillgodohafvande kronor 477,915,964, motsvarande 120 kronor på hvarje motbok och 14,716 kronor på 1,000 invånare; i den nederländska postsparbanken kronor 197,492,951, motsvarande 167 kronor på hvarje motbok och 35,317 kronor på 1,000 invånare; i den franska postsparbanken kronor 963,885,020, motsvarande 201 kronor på hvarje motbok och

38 Kung1, Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.

24,545 kronor på 1,000 invånare; i den österrikiska postsparbanken kronor 164,885,847, motsvarande 80 kronor på hvarje motbok och 5,947 kronor på 1,000 invånare.

Vid denna jämförelse torde emellertid böra beaktas åtskilliga faktorer af beskaffenhet att i fråga om delägarnas relativa behållning förklara flertalet af de utländska postsparbankernas fördelaktigare ställning.

Under det att nämligen inom åtskilliga länder, hvarest postsparbanker finnas inrättade, en stark täflan råder mellan statens sparbank och de enskilda sparbankerna i fråga om uppsamlande och kvarhållande af allmänhetens besparingar, har här i landet, åtminstone från postsparbankens sida, någon dylik täflan ej ansetts böra äga rum, utan har postsparbanken fattat sin uppgift såsom eu de enskilda sparbankerna och sparkassorna i dessas verksamhet för uppsamlande af medel supplerande men med dem ej konkurrerande institution.

Vidare är i allmänhet i utlandet förbjudet för insättare i postsparbanken att samtidigt hafva räkning i enskild sparbank, hvarjämte maximibeloppet för en delägares tillgodohafvande, som i svenska postsparbanken bestämts till 2,000 kronor, i åtskilliga utländska postsparbanker får uppgå till vida högre belopp.

Slutligen är i vissa länder genom lag bestämdt, att den ränta, som tillgodogöres insättarna i enskilda sparbanker, skall stå i ett visst förhållande till postsparbankens inlåningsränta.

Att under sådana förhållanden delägarebehållningen i den svenska postsparbanken skall vara äfven relativt underlägsen delägarnas tillgodohafvande inom de resp. postsparbankerna i Storbritannien och Irland, Italien, Nederländerna och Frankrike, är naturligt, då i betraktande jämväl tages dessa länders större nationalrikedom samt den sparsamhet och ekonomiska förtänksamhet, som är betecknande för befolkningen inom åtskilliga af dessa länder. Emellertid är, såsom af jämförelsen framgår, delägarebehållningen på 1,000 invånare i någon mån större inom den svenska postsparbanken än i aen österrikiska.

Att emellertid äfven inom utländska postsparbanker fluktuationer i postsparbanksrörelsen kunna förekomma, framgår, bland annat, däiaf att i den engelska postsparbanken, som, enligt hvad kommittén särsldldt betonat, haft en synnerligen framgångsrik verksamhet (sid. 164), uttagningsbeloppen öfverstigit de belopp, som insatts,

mecj ............ kronor 40,837,460: 8 0 under år 1907

och med ............................................. » 11,068,047: 60 )) » 1908.

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.

Jämföres åter antalet insättning sposter på 1,000 invånare under det 25:te verksamhetsåret, så visar sig, att detta antal utgjorde:

i den svenska postsparbanken (år 1908) ................................ 110 st.

» » engelska » (år 1886) ............................181 ’

» » italienska » (år 1900) 100 »

» » nederländska » (år 1905) 294 »

» » franska » (år 1906) 101 i>

» » österrikiska » (år 1907 118 »

Ehuru den svenska postsparbanken vid denna jämförelse visar sig underlägsen. den engelska och den nederländska äfvensom i någon mån den österrikiska, öfverträffar den dock både den italienska och den franska postsparbanken.

Gentemot kommitténs påstående (å sid. 125) om ’postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren’ tillåter sig postsparbanksstyrelsen, under åberopande af hvad sålunda här ofvan anförts, ytterligare framhålla att, om än insättnings&efopp^, som år 1900 uppgick till kronor 13,601,291, under år 1909 utgjort allenast kronor 11,898,080 antalet insättningsposter dock stegrats från 542,713 under år 1900 till 623,724 under år 1909, eller med nära 15 procent. Under första halfåret 1910 utgjorde insättningsposternas antal 326,204 och kan sålunda för hela året 1910 antagas komma att uppgå till omkring 650 000 hvilket skulle motsvara en tillväxt från år 1900 af ungefär 20 procent. Härvid torde emellertid böra erinras därom, att uti msättningsposterna för år 1900 ingingo obligatoriska insättningar, till ett antal af 25,226, af beväringsmanskapets dagaflöningsmedel, hvilka insättningar numera upphört. Frånräknas dessa beväringsinsättningar från 1900 års insättningstal, blifver tillökningen i msättningsposterna år 1910 närmare 26 procent.

Beträffande åter delägarebehållningen har densamma visserligen sjunkit från kronor 56,461,391,33 år 1900 till kronor 45,458,066,39 vid slutet af år 1909. Men under det att denna behållning från år 1907 till år 1908 minskats med kronor 4,258,364,6 7, inskränktes minskningen under år 1909 till kronor 964,503,6 5; och medan för 1910 års första hälft insättningsbeloppet jämte räntor uppgått till sammanlagdt kronor 6,936,512, har uttagningsbeloppet utgjort kronor 6,681,555,17, i följd hvaraf delägarebehallningen under hal fåret ökats med kronor 254,956,83 Ensamt under sistlidna juli och augusti månader har denna behållning ökats med ytterligare kronor 803,837,2 6, hvarigenom delägarebe-

Fullmäktige

riksbanken.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

hållningen under årets åtta första månader vuxit med kronor 1,058,794,09. Den tillbakagång i delägarebehållningen, som under de senare åren ägt rum, synes fördenskull numera vara på väg att upphöra, hvilket ock torde framgå däraf att under de åtta första månaderna af år 1910 tillkommit 31,044 nya delägare mot 22,242 afgångna.»

I anledning af hvad löneregleringskommittén anfört angående utvecklingen af postsparbankens rörelse och bankens ekonomiska ställning hafva fullmäktige i riksbanken i sitt utlåtande den 15 september 1910 gjort följande uttalande:

»Då kommittén uttalat, att postsparbanken ej haft åsyftad framgång, synes kommittén hafva väl mycket fäst sig vid den nedgång i beloppet af insatta medel, som på senare tider inträdt. Hufvudändamålet med postsparbankens inrättande torde dock, såsom äfven framgår af sammansatta stats-, banko- och lagutskottets betänkande vid 1883 års Riksdag, hafva varit omsorgen att uppsamla de små besparingarna öfverallt i landet och göra dem fruktbärande. Man ville icke skapa någon konkurrent till de privata bankinrättningarna, och man tänkte sig ej, att postsparbanken skulle i någon högre grad draga till sig allmänhetens besparingar. Tvärtom förutsågs, att insättare i postsparbanken, hvilkas behållning vuxit till något större belopp, skulle söka sig en fördelaktigare placering, och man uttalade den förhoppningen, att postsparbanken därvid skulle få tjäna såsom mellanhand.

Enligt betänkandet uppgick vid 1908 års utgång antalet delägare i rikets 428 privata sparbanker till 1,493,764 med en behållning i rundt tal af 713 miljoner kronor. Hela antalet utelöpande motböcker i postsparbanken uppgick vid samma tid till 560,270 och delägarnas behållning till 46 miljoner kronor i rundt tal. Antalet utelöpande motböcker i postsparbanken utgjorde vid 1902 års slut 577,627, men oaktadt således delägareantalet sedan dess sjunkit, kan postsparbanken ännu uppvisa en delägaresiffra, som kommer halfva delägaresiffran för öfriga 428 sparbanker ganska nära. Detta resultat kan icke anses otillfredsställande, särskilt om hänsyn äfven tages till det stora antal insättningar i postsparbanken, som* årligen i ständigt stegrad omfattning ägt rum. Förhoppningarna, att postsparbanken skulle komma att befordra sparsamheten i det lilla, hafva icke gäckats. Och om det än från postsparbankens synpunkt måste beklagas, att såväl antalet delägare som ock de insatta medlens belopp på de senare åren ej oväsentligt nedgått, behöfver denna företeelse dock ej innebära någon fara för framtiden.

Att, såsom kommittén uttalat, den starka räntestegringen under

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.

de senare åren och de privata bankernas i följd däraf ökade förmåga att draga till sig allmänhetens besparingar inverkat på nyss anmärkta företeelse lärer icke kunna betviflas. Men det bör ej heller glömmas, att under dessa år på arbetsmarknaden utkämpats strider, bvilka tidigare saknat motstycke Sos oss och bvilka måst till yttersta grad anstränga ett flertal af just dem, bvilka företrädesvis bos postsparbanken nedlägga sina besparingar. Det kan snarare förvåna, att under dessa förhållanden afgången af postsparbankens delägare ej blifvit större, än som af de anförda siffrorna framgår. Med inträdda lugnare förhållanden och bättre tillvaratagande af möjligheterna till arbetsförtjänst skall säkerligen postsparbankens kundkrets åter vidgas och insättningarnas belopp äfven ökas. En vändning till det bättre lärer, enligt hvad fullmäktige inhämtat, i detta hänseende redan hafva inträdt.

Hvad kommittén anfört rörande postsparbankens medels placering och utbetalningar visar, att postsparbanken haft att kämpa med stora svårigheter. Möjligen kunde dessa svårigheter hafva mildrats genom åtgärder, till livilka lärdomar gifvits af den nu vunna erfarenheten. Postsparbanken har således, jämväl till följd af de mera restriktiva bestämmelser rörande medelsplaceringen, som gällde i början af bankens verksamhet, i allmänhet måst köpa sina obligationer till höga pris. Men om dessa nu nedgått på penningmarknaden, behöfver detta dock ej medföra, att vid uppgörande af bokslutet för ett visst år hänsyn skall tagas till marknadsvärdet. I trots af den vunna erfarenheten torde kunna sägas, att postsparbankens verksamhet i det hela icke mycket beror af tillfälliga växlingar i alfärslifvet. I likhet med lifförsäkringsbolagen räknar den icke med dagens kurs utan torde i stort sedt kunna utgå från att dessa obligationer skola blifva inlösta till nominella värdet. I följd häraf är det i allmänhet icke någon nödvändighet för postsparbanken att med hänsyn till de för tillfället rådande kurserna nedskrifva värdet å sina obligationer, förutsatt att åtgärden icke är omedelbart förestafvad af tvånget att realisera obligationerna för mötande af motsedda utbetalningar. Endast beträffande sådana obligationer, som inköpts till pris öfver parivärdet, kan det böra ifrågakomma att nedskrifva obligationerna till parivärdet eller eljest vidtaga åtgärder för utjämnande af kapitalförlust, som vid deras inlösen kan uppkomma. Om i andra fall nedskrifning sker, är det att betrakta mera såsom eu lämplighetsåtgärd.

Hittills gällande regler för medelsplaceringen har enligt kommitténs mening medfört betydande olägenheter för postsparbanken. Bankens Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 6

Departements-

chefen.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

framgång’ synes dock fullmäktige icke vara hotad eller dess framtida bestånd beroende af, att ändrade regler härutinnan komma till stånd. Olägenheterna hafva enligt fullmäktiges åsikt framstått såsom en följd , af särskilt ogynnsamma förhållanden.

För öfrigt må ej förbises, att det nuvarande systemet medgifver möjligheten för postsparbanken att af växlingarna på den ekonomiska marknaden draga en nytta, som vissa tider kan blifva högst afsevärd.

1 detta hänseende är postsparbanksstyrelsens senast utkomna årsberättelse mycket upplysande. Däraf framgår nämligen, att styrelsen lyckats så väl placera de för riksförsäkringsanstalten förvaltade medlen, att därå erhålles en räntevinst af öfver 47a procent. Anledningen härtill är att söka dels däri att riksförsäkringsanstalten under hela sin tillvaro fått draga nytta af de friare bestämmelser rörande medlens placering, som sedan år 1902 varit gällande, dels i den omständigheten, att under denna tid konjunkturerna för medelsplaceringen varit gynnsamma.

Rättigheten för postsparbanken att utlåna penningar direkt till kommunerna eller mot inteckning kan möjligen också i det hänseendet innefatta en fördel, att postsparbanken mer direkt kommer att framstå såsom nyttig för en stor del af den lånebehöfvande allmänheten. Äfven på grund häraf kan då postsparbanken kanske påräkna ett visst stöd i allmänhetens välvilja. Reglerna för postsparbankens medels placering äro för öfrigt icke mycket strängare än de, som gälla för lifförsäkringsbolagen. De värdehandlingar, i hvilka bolagens fonder redovisas, torde till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med dem, hvilka postsparbanken äger inköpa, och det har ej sports annat än att bolagens placeringar gifvit ett ekonomiskt gynnsamt resultat.»

Det synes mig icke kunna bestridas att postsparbankens utveckling under sista årtiondet icke i allo varit så gynnsam, som önskligt varit. Bankens finansiella ställning kan ej heller, äfven om man tar hänsyn till att dess uppgift icke är att jämföra med en på vinst inriktad affärsdrifvande bankrörelses ändamål, betecknas såsom särdeles god.

Med erkännande häraf är jag dock, lika med styrelsen för postsparbanken och fullmäktige i riksbanken, icke benägen att tillmäta dessa visserligen i och för sig i viss mån nedslående förhållanden samma betydelse, som de fått i löneregleringskommitténs betänkande.

Den tillbakagång i rörelsen, som ovedersägligen ägt rum, är dock endast en tillbakagång i visst afseende. Delägarbehållningen har sjunkit och uttagningarna hafva väsentligen öfverstigit insättningarna. Antalet

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

al dem, som betjäna sig af banken, äfvensom insättningarnas antal är, enligt hvad jag inhämtat från postsparbanksstyrelsen, numera i stigande. Dessa sistnämnda omständigheter torde man dock i främsta rummet höra taga i betraktande, när det gäller att bedöma, i hvad mån banken visat sig fylla sin hufvudsakliga uppgift, nämligen att draga till sig de små besparingarna och underlätta kapitalbildning bland de mindre bemedlade.

Det får ej heller förbises, att den ogynnsamma relationen mellan insättningar och uttagningar såväl som nedgången af insättarnas behållning, såsom också redan är framhållet, till viss grad kan förklaras åt konjunkturernas växlingar, äfvensom att det sista året faktiskt visat en förändring till det bättre i förevarande hänseende. De nedslående erfarenheter, som under den gångna tiden blifvit gjorda, hafva dessutom utan tvifvel gifvit vissa lärdomar och anvisningar om medel att för framtiden göra banken mindre beroende af dessa växlingar.

Val är det sant, att postsparbanken i viss mån och i vissa delar af landet, särskildt i Skåne, synes hafva undanträngts af de privata bankerna, men att tillvaron af ett stort antal privatbanker inom ett visst område icke i och för sig utgör hinder för en tillfredsställande utveckling al postsparbanken visa förhållandena i Stockholm, där postsparbanken, törhända pa grund af afsevärdt lättade bestämmelser i fråga om uttagning, med framgång opererar vid sidan af de privata bankerna.

För vårt vidsträckta land måste man dessutom säkerligen för lång tid framåt räkna med att stora områden skulle komma att sakna bekvämt tillgänglig möjlighet att göra besparingar räntebärande, därest postsparbanken icke funnes.

Under anförda förhållanden hyser jag för min del icke någon farhåga för att den omförmälda tillbakagången i postsparbankens rörelse skulle utgöra ett tecken på att banken håller på att spela ut sin roll.

Jag är tvärtom öfvertygad därom, att postsparbanken allt fortfarande har en betydelsefull uppgift att fylla vid sidan af de privata bankerna, ej i konkurrens med, men supplerande desamma.

Det bankens ändamål, jag här afser och som ytterst syftar till att befordra sparsamhet inom folkets breda lager, kan och bör staten säkerligen söka nå på olika vägar. Den betydelsefulla uppgift, som härvid tillkommer exempelvis uppfostran och undervisningen, lärer vara allmänt erkänd. Men lika visst som dessa medel för ändamålets ernående icke får försummas, lika visst är, att det icke är det enda användbara och att andra utvägar, som kunna leda till målet, icke böra lämnas oförsökta.

Ftt sådant medel är postsparbanken. Det är i vårt land nu pröfvadt i 27 år, och att det därunder i en ingalunda betydelselös grad bidragit

44 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.

till befordrande af sparsamhet bland de mindre bemedlade, därom bära de summor af allmänhetens sparade medel, som postsparbanken haft och alltfort har under sin förvaltning, oförtydbart vittnesmål. Den omständigheten, att dessa summor under en period äro i sjunkande, visar i och för sig icke motsatsen. Erfarenheten från åtskilliga främmande länder — jag tänker särskild! på England, Nederländerna och Belgien, där postsparbanken, såsom förut är framhållet, för en blomstrande tillvaro — synes mig också gifva vid handen, att man af nyssnämnda omständighet icke är berättigad att draga den slutsatsen, att postsparbanken såsom form för sparverksamhet är en institution, som ej vidare är lämpad efter tidens fordringar.

Det intresse, det här är fråga om, är utan tvifvel af den vikt, att staten bör sörja för att det på ett fullt tillfredsställande sätt blir till- »•odosedt, äfven i det fall att det skulle blifva förenadt med särskilda kostnader för staten.

Jag föranledes till detta uttalande närmast af hvad löneregleringskommittén anfört angående värdet af de utaf postsparbanken åtnjutna förmånerna från postverket och dessa förmåners betydelse för bankens ekonomi, och jag vill tillägga, att denna hjälp från postverkets sida, hvilken i stort sedt icke medför någon direkt utgift för staten, måste anses gifva ett fullt tillräckligt utbyte i de sociala och ekonomiska värden, som genom postsparbanksverksamheten torde vinnas för landet.

Med förenämnda förhållanden för ögonen anser jag det vidare gifvet, att staten med afseende på postsparbanken bör inrikta sina sträfvanden på att göra densamma mer och mer skickad att fylla den viktiga uppgift, hvarom jag förut talat.

För sådant ändamål erfordras utan tvifvel ett oaflåtlig! aktgifvande från postsparbanksledningens sida på hvad tidsförhållandena kunna kräfva i fråga om arbetsplan och arbetsmetoder samt bankens skötsel öfver hufvud taget. För närvarande föreligga också flera af löneregleringskommittén ocli postsparbanksstyrelsen gifna uppslag till reformer med afseende på postsparbankens verksamhet. Det synes, som om postsparbanksstyrelsen lämpligen framdeles bordo erhålla särskilt uppdrag att med nämnda uppslag såsom utgångspunkt och med beaktande ej mindre af bankväsendets utveckling i vårt land än äfven af erfarenheter från utländska postsparbankers verksamhet utarbeta och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med en enhetlig plan till åtgärder, ägnade att stärka postsparbankens finansiella ställning och i öfrigt i ökad man göra banken skickad att motsvara sitt ändamål.

45 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Första förutsättningen för att banken skall kunna väl fylla sin uppgift är emellertid, att den erhåller en för denna uppgift afpassad organisation. Hvad den nuvarande organisationen beträffar, lärer det få anses såsom en fundamental svaghet hos densamma, att de till banken hörande tjänster icke äro uppförda på stat. Den osäkerhet i personalens ställning, som häraf följer, kan i längden icke annat än menligt återverka på bankens arbete. Då i öfrigt några positiva skäl till bibehållande af det nuvarande provisoriska tillståndet icke vidare synas vara för handen, anser jag, lika med såväl 1908 års kommitterade som löneregleringskommittén, att postsparbanken bör öfverflyttas å ordinarie stat.

Härvid har framför allt varit bestämmande för mig, att postsparbanken genom en sådan åtgärd skulle komma att vinna ökad fasthet och styrka inåt och därigenom också större möjligheter att fylla sina uppgifter utåt. Jämväl vid bestämmandet i öfrigt af bankens organisation bör i främsta rummet detta syftemål hållas i sikte. Denna synpunkt har en alldeles särskild betydelse vid afgörandet af den fråga, till hvilken jag nu torde få öfvergå, spörsmålet om postsparbankens inordnande i statsförvaltningen. Innan jag går att för egen del vidare yttra mig i denna punkt, skall jag tillåta mig att redogöra för hvad handlingarna i ärendet härom hufvudsakligen innehålla.

Det af 1908 års kommitterade afgifna förslag förutsätter, att post- Postsparsparbanken fortfarande varder inordnad i statsförvaltningen såsom en i ^"atsförvaltdet stora hela själfständig institution, med i hufvudsak nuvarande an- ningen, knytning till generalpoststyrelsen och postverket. Institutionens själf-års ^omständighet skulle, om man så vill, ytterligare markeras därigenom, att mitteradebefattningen såsom chef för postsparbanksbyrån och föredragande ledamot i styrelsen för postsparbanken skulle förändras till en öfverdirektörsbefattning.

Såsom jag förut har framhållit, har löneregleringskommittén i denna Löncfråga häfdat en väsentligen annan ståndpunkt, i det att kommittén utgått från att banken vid uppförandet på ordinarie stat skulle återbringas '°mmi till hvad ursprungligen syntes hafva varit meningen, en till postverkets centralförvaltning hörande byrå.

Efter att hafva gifvit uttryck åt denna mening anför kommittén härutinnan vidare.

»Kommittén föreställer sig, att detta skulle såväl för postsparbankens ifrågavarande personal som för det allmänna medföra betydande fördelar.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 150.

Då postverket visat sig vara en i stark utveckling stadd institution, blefve genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för den nämnda personalen inom postsparbanken betryggad äfven lör den händelse att bankens verksamhet i framtiden komme att aftaga. Postverket lärer nämligen alltid kunna bereda sysselsättning åt dem bland ifrågavarande personal, som möjligen kunna successivt blifva öfverllödiga i postsparbanken.

Arbetet å postkontoren, som jämväl äro postsparbankskontor, skulle förenklas därigenom, att allenast en hufvudredovisning för hela förvaltningen behöfde för hvarje redovisningsperiod afgifvas, medan däremot för närvarande särskilda hufvudredovisningar för olika redovisningsperioder afgifvas till postverket och till postsparbanken.

Visserligen blir det under alla förhållanden nödvändigt, att särskilda bokslut uppgöras för postverket och för postsparbanken, pa sätt för närvarande äger rum för riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt, hvilkas förvaltning delvis ombesörjes af postsparbanken. Men äfven om af sådan anledning någon förenkling af boklöringsarbetet vid centralförvaltningen icke ma blifva eu följd al postsparbankens ingående såsom en byrå i postverket, kvarstår dock alltid såsom en väsentlig fördel förenklingen af redovisningsarbetet vid lokalförvaltningarna. En åtgärd i sådant syfte torde ock kunna antagas i någon män verka till nedbringande af kostnaden för befordran af postsparbankens postförsändelser.

Eu sammanslagning skulle uppenbarligen äfven i öfrig! medföra vissa förenklingar i förvaltningsbestyren. I stället för att, såsom de särskilda kommitterade föreslagit, öka personalen i postsparbanken, skulle en minskning af antalet därstädes nu anställda 'ordinarie’ befattningshafvare kunna med fog ifrågasättas.

I sådant afseende tillåter sig kommittén i detta sammanhang allenast antyda, hurusom, under förutsättning af viss utaf kommittén längre fram föreslagen förenkling i kassörens nuvarande göromål, dessa synas utan någon olägenhet kunna öfverflyttas på intendenten vid postverkets hufvudkassa, särskildt som denne i följd af nyutfärdade föreskrifter om insättande i riksbanken af postkontorens öfverskottsmedel samt om sättet för beredande af medelsförskott åt postkontor torde hafva fått eller komma att få sina göromål väsentligt reducerade. Om postsparbanken ingår såsom en byrå i postverkets centralförvaltning, lärer ock anledning saknas att, såsom de särskilda kommitterade afsett, bibehålla förste vaktmästarsysslan i postsparbanken.

I sammanhang med den nu föreslagna förändringen i postsparbankens ställning skulle möjligen äfven kunna ifrågasättas, huruvida

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150. 47

icke den särskilda ersättning, som nu utgår till befattningshafvare vid postverkets lokalförvaltningar för postsparbanksgöromål, skulle kunna indragas, antingen på en gång eller, på sätt som gäller i fråga om vederbörande posttjänstemäns sportler vid postverkets öfvergång till ny stat med 1910 års ingång, under loppet af eu viss öfvergångstid.

Då emellertid den till beloppet jämförelsevis obetydliga ersättningen från postsparbanken — för år 1908 utgörande i medeltal mindre än 10 kronor för hvarje postsparbankskontor — snarare torde kunna anses såsom en i postsparbankens eget intresse åt befattningshafvarna lämnad uppmuntran än såsom godtgörelse för handhafvandet af postsparbanksgöromålen, synes det kommittén, att någon ändring af härutinnan meddelade bestämmelser åtminstone för närvarande icke bör äga rum.

. I fåll lärer någon indragning af de ersättningar, som till befattningshafvare vid postanstalterna utgå för arbete åt riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt in. fl. för postsparbankens egentliga uppgift främmande institutioner, icke skäligen kunna ifrågasättas.

Däremot höra naturligen, därest postsparbanken kommer att ingå såsom en byrå i postverkets centralförvaltning, några ersättningar ej vidare utgå till befattningshafvare å öfriga byråer inom denna förvaltning för bestridande af göromål för postsparbankens räkning.

Då kommittén hyser den bestämda öfvertygelsen, att vid förhandenvarande förhållanden postsparbankens uppförande på ordinarie stat ^ såsom en sjelfständig institution icke bör ifrågakomma, får kommittén alltså, under åberopande i öfrigt af hvad ofvan anförts, hemställa, att postsparbanken må uppföras på ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå.

Postverket och postsparbanken hörde till en början under samma statsdepartement, men förlädes genom kungl. stadgan den 31 mars 1900 under olika departement.

Bifalles kommitténs nyssberörda hemställan i fråga om postsparbanken, komma naturligen de båda institutionerna ånyo att sammanföras under ett och samma departement.»

I anledning af hvad löneregleringskommittén sålunda föreslagit och yttrat har styrelsen för postsparbanken anfört:

»Äfven om bestyret och ansvaret med placeringen af postsparbankens, riksförsäkringsanstaltens in. fl. institutioners medel skulle, såsom ock af kommittén antydts, öfverlåtas på annan myndighet, måste dock postsparbanksstyrelsen hysa allvarliga betänkligheter mot det af kommittén sålunda framlagda förslaget om postsparbankens införlifvande med generalpoststyrelsen.

P o st spårbanksstyreU sen.

48 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Generalpoststyrelsen är öfverstyrelse öfver postverket och har att tillse, att detta kommunikationsvevh uppehälles i ett med god ordning och tidens fordringar öfverensstämmande skick. Postsparbankens uppgift åter är att emottaga penningar, förränta desamma och genom räntans läggande till kapitalet ytterligare förkofra dem samt i stadgad ordning tillhandahålla vederbörande medlen. Postsparbankens beröring med allmänheten förmedlas visserligen hulvudsakligast genom postveikets organ — postanstalterna — eller genom i postverkets tjänst anställda personer, men äger ock rum direkt äfvensom genom särskilt anställda ombud, sparmärkesförsäljare.

Utom bestyret med förvaltning af influtna medel, beredande åt tillgång för medels utbetalande samt öfvervakande däraf att inbetalade medel varda behörigen redovisade, åligger det postsparbanksstyrelsen, bland annat, att vidtaga åtgärder, alsedda att väcka och underhålla hågen till sparsamhet bland befolkningen. Skola nu postsparbankens angelägenheter handhafvas af en centralförvaltning med helt andia uppgifter och hvarest till behandling förekomma ärenden väsentligt olikartade postsparbanksärendena, lör hvilkas handläggning kräfvas andra bestämmelser än de, som gälla för postärendena, torde .en dylik sammanhopning hos en centralförvaltning af ärenden al vidt skilda slag tvifvelsutan komma att verka menligt för verksamhetens behöriga bedrifvande, utom det att en sådan anordning som den af kommittén ifrågasatta gifvetvis skulle förkväfva eller åtminstone lägga hinder i vägen för det initiativtagande, som är en oafvislig nödvändighet, om postsparbanken skall kunna rätt fylla sin lör landet betydelsefulla

uppgift.» -

Efter att hafva erinrat om omförmälda nådiga kungörelse den 4 juli 1902, enligt hvilken chefen för postsparbanksbyrån upphörde att vara ledamot i generalpoststyrelsen, fortsätter, postsparbanksstyrelsen:

))Att nu upphäfva ej blott denna anordning och återgå till en förutvarande, som visat sig olämplig och medföra olägenheter, utan äfven den särskilda styrelse, som hittills omhänderhaft postsparbankens ledning, torde ej vara tillrådligt, i synnerhet som, efter det chefen för postsparbanksbyrån upphört att vara ledamot i generalpoststyrelsen, postsparbanken fått sig ålagdt utförandet af en mångfald uppgifter, bland hviska här särskilt må nämnas bestyret att på ett billigt och bekvämt sätt förmedla utbetalande till allmänheten af pensioner från vissa åt staten understödda pensionskassor, en anordning, hvilken, enligt hvad postsparbanksstyrelsen inhämtat, af vederbörande pensionstagare högt värderas.

Under sådana förhållanden synes den. af kommittén förordade sammanslagningen ej böra ifrågasättas, om icke därigenom må kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150. 49

vinnas några så betydande fördelar, att de fullt uppväga de olägenheter och svårigheter af högst afsevärd grad, som, enligt hvad postsparbanksstyrelsen påvisat, sammanslagningen skulle åtminstone för postsparbankens del medföra.

Dessa fördelar äro enligt hvad af kommittén uppgifvits hufvudsakligen,

att genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för postsparbankens personal blefve betryggad, äfven för den händelse att bankens verksamhet i framtiden komme att aftaga, i hvilket fall den möjligen öfverflödiga personalen i postsparbanken kunde beredas sysselsättning inom postverket; samt

atr arbetet å postkontoren skulle förenklas därigenom att allenast en hufvudredovisning för hela förvaltningen behöfde för hvarje redovisningsperiod afgifvas.

Beträffande den första af dessa förmenta fördelar lärer densamma kunna vinnas utan ett uppgifvande af postsparbankens mera fristående ställning. Hinder möter ju ej att, äfven om postsparbanken bibehålies såsom ett själfständigt ämbetsverk, för ordinarie tjänsteman vid banken meddela föreskrift därom, att han är skyldig underkasta sig förflyttning till befattning inom postverket.

Sistnämnda verk har nämligen, såsom af kommittén ock framhållits, visat sig vara en i stark utveckling stadd institution, som alltid torde kunna bereda sysselsättning åt dem bland postsparbankens personal, som kunde blifva öfverflödiga, för den händelse bankens verksamhet i framtiden komme att aftaga.

Emellertid torde någon tillbakagång af postsparbankens verksamhet och däraf härflytande behof af indragning af personal i banken ej vara att befara. Äfven om delägarebehållningen och i någon mån insättningsbeloppet undei en del af de förflutna åren minskats, har däremot, såsom ofvan angifvits, antalet insättningsposter varit i stigande, och det är just utförandet af arbetet med insättningsposternas bokförande, som kiafvel den ojämförligt största personalen inom postsparbanksstyrelsen.»

Efter att hafva erinrat om de bestyr, som vid sidan af postsparbankens hufvudsakliga uppgift tid efter annan tillagts banken och som, enligt hvad man hade anledning antaga, snarare komme att ökas än minskas, fortsätter styrelsen:

»Gentemot löneregleringskommittens påstående, att genom postsparbankens ingående såsom en byrå i generalpoststyrelsen arbetet å postkontoren skulle förenklas, i det att allenast en hufvudräkning för hela förvaltningen post och postsparbank — behöfde för hvarje redovis- Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sand. 1 Äfcl. 96 Höft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

ningsperiod afgifvas, torde erinras därom, att postkontorens hufvudräkenskaper beträffande postsparbanken afgifvas för hvar tiodagsperiod, under det att hufvudräkenskapen för postverket — postmedelsräkningen — omfattar en kalendermånad.

Det är nämligen af högsta vikt att postkontorens redovisningar rörande insättningar och uttagningar från postsparbanken algifvas, så otta lämpligen ske kan, på det att möjligen befintliga öfverskottsmedel skyndsamligen komma postsparbanksstyrelsen tillhanda och blifva fruktbarg jorda.

I postsparbanksräkenskapen från postkontoren ingående uppgifter rörande de vid postkontoret och underlydande poststationer försiggångna insättningar och verkställda uttagningar måste, så snart ske kan, blifva tillgängliga för postsparbanksstyrelsen, på det att svårighet ej må beredas motboksägare att utbekomma uppsagda medel. Vidare är det nödigt att riksförsäkringsanstalten på grund af postanstalternas postsparbanksredovisningar skyndsamligen meddelas uppgift angående inbetalade försäkringspremier och kapitalbelopp lör förvärfvande af lifräntor, på det att de/s, i händelse af anmälan om skada, anstalten må äga kännedom om, huruvida försäkringspremie blifvit erlagd eller ej, dels ock ifrågasatta lifräntor må kunna utan uppskof utbetalas till därtill berättigade.

Men äfven om, såsom vid något tillfälle ifrågaställts, men af generalpoststyrelsen ej ansetts lämpligt eller nödigt, postkontorens hufvudredovisningar beträffande postmedel skulle afgifvas lör hvarje 10-dagsperiod i stället för månatligen, torde ej vara lämpligt, att denna redovisning omfattar jämväl postsparbankens medel. En dylik hela postkontorets förvaltning afseende räkenskap borde granskas al såväl postverkets som postsparbankens revisionstjänstemän, hvilket skulle vålla tidsutdräkt och jämväl mången gång åstadkomma oreda. Och, utom det att arbetet a postkontoret skulle ökas genom upprättande månatligen af Denne postmedelsräkningar i stället för en, blefve detta arbete i afsevärd grad mera inveckladt, än hvad nu är fallet. Då ju, såsom af kommittén älven delvis betonats, särskilda bokslut fortfarande skulle upprättas för postverket, postsparbanken, riksförsäkringsanstalten, barnmorskornas pensiousanstalt samt fiskareförsäkringsanstalten, biel ve nödigt, att de särskilda slagen af medel, allt efter sin art, i postkontorets hufvudredovisning upptoges i skilda kolumner. Någon förenkling och däraf härflytande lättnad för postkontorspersonalen skulle härigenom ej åstadkommas utan tvärtom.

Af den vid kommitténs betänkande fogade bilagan, innehållande resultatet af en undersökning rörande gällande föreskrifter inom åtskilliga utländska postsparbanker, framgår, att en hvar åt dessa har en från postverket skild stat. Enligt hvad postsparbanksstyrelsen vidare in-

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.

hämtat, äro postsparbankerna i Belgien, Frankrike och Nederländerna särskilda ämbetsverk eller, rättare uttryckt, afdelningar af vederbörande ministerier. I Frankrike är visserligen »La Caisse national d’épargne» upptagen såsom en direktion på postverkets stat, men samhörigheten existerar blott formellt. Den franska såväl som den belgiska och nederländska postsparbanken har sin egen, af poststyrelsen oberoende direktion och sin egen förvaltning. Den enda gemenskapen med postverket består däri, att postanstalterna användas såsom organ för postsparbanken.»

, Jämväl generalpoststyrelsen har motsatt sig löneregleringskommittens förslag om postsparbankens inordnande i styrelsen såsom en byrå. I fråga om de af kommittén åberopade, väsentligare skälen för förslaget har generalpoststyrelsen framhållit, bland annat

Att, i händelse postsparbanken mot förmodan skulle gå tillbaka i sådan grad, att indragning af ordinarie personal därstädes ifrågakomme eller bankens verksamhet rent af komme att inställas, bereda annan sysselsättning åt postsparbanksstyrelsens ordinarie tjänstemannapersonal borde, med hänsyn därtill att denna personal vore jämförelsevis fåtalig, icke vålla postverket några svårigheter; och enär det torde vara afsedt att för framtiden rekrytera postsparbankspersonalen uteslutande med posttjänstemän, skulle sagda personal så småningom komma att innehafva den kompetens, som kräfdes af tjänsteman vid postverket.

Vidkommande den förenkling af postkontorens redovisning, som förmenats kunna vinnas genom postsparbankens ingående i postverket, så anslöte sig generalpoststyrelsen helt och hållet till hvad postsparbanksstyrelsen anfört därom, att genom ämbetsverkens sammanslagningnågon förenkling och däraf härflytande lättnad för postkontorspersonalen icke skulle åstadkommas, utan tvärtom; och tilläte sig generalpoststyrelsen i detta sammanhang meddela, att under arbetet å ett nytt medelsredovisningsreglemente för postkontoren, hvilket utfärdades år 1909, det visserligen varit på tal att förändra postkontorens månatliga redovisning för postmedel till en redovisning 10-dagsvis, men att en sålunda förändrad redovisningsskyldighet ansetts skola blifva onödigt betungande för postkontoren.

Enär således den ena af de hufvudsakliga fördelar, som ansetts kunna vinnas genom postsparbankens införlifvande med postverket, torde kunna ernås äfven utan en dylik sammanslagning, samt den andra förmenta lördelen måste -frånkännas egenskapen af något för postverket förmånligt, men däremot den ifrågasatta sammanslagningen skulle innebära, att generalpoststyrelsen tillfördes en byrå med väsentligen annan ställning än de öfriga byråerna beträffande göromålens såväl art som

Generalpost-

styrelsen.

Deparie?ne7iis-

chefen.

52 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

handläggning, ansåge generalpoststyrelsen sig böra biträda postsparbanksstyrelsens hemställan om dennas uppförande å ordinarie stat såsom en fristående institution.

Redan vid behandlingen af frågan om postsparbankens öfverflyttande på ordinarie stat har jag betonat angelägenheten af att dess organisation erhåller nödig styrka. För att en sådan institution skall kunna framgångsrikt fylla sin uppgift, är det emellertid också erforderligt, att den äger eu icke ringa grad af rörelsefrihet och att den arbetar under så litet betungande former som möjligt; den bör kunna fritt och ohindradt taga de initiativ, hvartill utvecklingen kan föranleda. Framför allt måste man fordra, att själfva dess organisation icke i något af nu angifna afseende!! verkar till hinder i dess verksamhet. Det synes mig emellertid vara att befara, att detta just skulle blifva förhållandet, om, såsom löneregleringskommittén ifrågasatt, bankens högsta ledning skulle utgöras af en myndighet med uppgifter, som ligga helt vid sidan om bankens. Bankens intresse skulle för den ledande myndigheten lätt nog komma att få stå tillbaka för hvad som är denna myndighets egentliga uppgift. Det synes mig redan ligga i sakens egen natur, att med ett så intimt inordnande af postsparbanken i postverket, som löneregleringskommittén föreslagit, sådana för postsparbanken oförmånliga situationer icke kunna undvikas. Hvad postsparbanksstyrelsen och generalpoststyrelsen härom anfört styrker mig ytterligare i denna uppfattning. Äfven för generalpoststyrelsens arbete torde den af kommittén föreslagna sammankopplingen af verken närmast verka som ett hinder.

Med afseende härå håller jag före, att den af postsparbanksstyrelsen föreslagna lösningen af den föreliggande frågan ur allmän organisatorisk synpunkt sedt är att föredraga framför löneregleringskom mittens förslag.

Beträffande de särskilda fördelar, som enligt löneregleringskommitténs mening skulle vara förenade med postsparbankens inordnande i postverket, så afse dessa till en början intressen, som icke torde kunna tillmätas samma betydelse som dem jag nu vidrört. Hvad postsparbanksstyrelsen och generalpoststyrelsen anfört synes mig också gifva vid handen, att åtminstone om de hufvudsakliga syftemålen med kommitténs förslag kan sägas, att desamma dels kunna vinnas på andra vägar och dels knappast kunna vare sig ur postsparbankens eller generalpoststyrelsens synpunkt betecknas såsom särskildt eftersträfvansvärda. Det förra gäller möjligheten för postsparbankens personal att, i händelse några tjänster inom banken varda obehöfliga, vinna befordran i postverket, och det senare afser den förmenta fördelen af en hufvudredovisning för hvarje postkontor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150. 53

Löneregleringskommittén liar slutligen räknat med att den ifrågasatta sammankopplingen af postsparbanken och postverket skulle komma att medföra besparing i kostnaderna för förstnämnda verk, detta hufvudsakligen därigenom att vissa befattningshafvare i generalpoststyrelsen skulle kunna öfvertaga motsvarande befattningshafvares i postsparbanken funktioner. Kommittén har härvid närmast åsyftat, att kassörstjänsten och förste vaktmästarebefattningen å postsparbanksbyrån skulle kunna indragas. Äfven förutsatt, att detta vid postsparbankens inordnande i postverket utan olägenhet skulle låta sig göra, hvarom jag för min del icke är öfvertygad, så är den besparing, som härigenom skulle göras, ingalunda af den omfattning, att den ensam för sig bör få vara afgörande för den mycket betydelsefulla frågan om postsparbankens plats i statsförvaltningen.

Då jag alltså å ena sidan anser, att eu lycklig utveckling af postsparbanken förutsätter en själfständig organisationsform, som naturligt och obehindradt af samorganisation med ett annat verk låter anpassa sig efter bankens särskilda behof och som befordrar initiativtagande samt i öfrigt all nödig rörlighet och snabbhet vid göromålens utförande, och jag å andra sidan icke blifvit öfvertygad därom, att den af löneregleringskommittén föreslagna anordningen väsentligen betingas af något annat statsintresse, har jag i fråga om det organisations- och löneregleringsförslag, som jag låtit utarbeta, utgått från att postsparbanken jämväl framgent skall vara en själfständig institution, dock med den anknytning till postverket, som betingas däraf, att postanstalterna fungera såsom postsparbankskontor.

Till de skäl, som bestämt mig för att förorda eu sådan anordning, hai, efter det att löneregleringskommittén afgaf sitt betänkande, tillkommit ytterligare ett, med hvilket kommittén vid sådant förhållande gifvetvis icke hade att räkna. Härutinnan tillåter jag mig framhålla, att förslaget om postsparbankens inordnande i postverket af kommittén ställts i samband med och i viss mån gjorts beroende däraf, att förvaltningen af postsparbanksmedlen öfverflyttades på riksbanken eller riksgäldskontor!. Då, på sätt jag längre fram skall närmare utveckla, kommitténs förslag rörande förvaltningen af ifrågavarande medel mött bestämd gensaga från fullmäktige i såväl riksbanken som riksgäldskontoret och detsamma förty icke lärer böra vinna understöd, vill det synas, som om en icke oviktig förutsättning för förslaget att inordna postsparbanken såsom en byrå i generalpoststyrelsen skulle hafva bortfallit,

Löneregleringskommittén har framhållit, att, under förutsättning att den nu af mig berörda frågan komme att lösas i öfverensstämmelse

Postsparbanksstyrelsens sammansättning.

1908 års kommitterade.

54 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.

med livad kommittén föreslagit, postverket och postsparbanken skulle komma att sammanföras under ett och samma departement.

För min del håller jag före, att så tilläfventyrs bör blifva fallet, äfven i det fall att det af mig framlagda förslaget vinner Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens bifall. Jag anser detta naturligt närmast med hänsyn därtill, att postsparbanken under alla förhållanden lärer vara nödsakad att taga postverkets tjänster i anspråk i betydande utsträckning. Men jag finner ännu ett skäl härtill uti den åt mitt förslag förutsatta möjligheten, att befattningshafvare vid postsparbanken kan öfverflyttas till tjänst inom postverket.

Frågan om postsparbankens förläggande under civildepartementet synes emellertid lämpligen böra anstå, till dess löneregleringen blifvit genomförd.

Med afseende å postsparbanksstyrelsens ledamöter hafva 1908 års kommitterade föreslagit två förändringar, hvilkas genomförande kräfver Riksdagens medverkan.

Kommitterade hafva nämligen hemställt, att befattningen såsom chef för postsparbanksbyrån och föredragande ledamot i styrelsen för postsparbanken måtte uppföras i staten under benämning öfverdirektör och chef för postsparbanken.

Beträffande detta förslag hafva kommitterade till eu början erinrat, att enligt § 1 af nådiga instruktionen för generalpoststyrelsen den 4 juni 1886 nämnda styrelse utgjordes af generalpostdirektören och fem ledamöter, af hvilka fyra voro chefer, hvar och eu för en af de byråer, som ägde att handlägga de till den egentliga postförvaltningen hörande göromål, samt en ledamot var föredragande för ärenden rörande postsparbanken. För att skilja den byrå, öfver hvilken sistnämnde ledamot utöfvade chefskap, från öfriga byråer inom generalpoststyrelsen benämndes denna byrå postsparbanksbyrån. Sedan, jämlikt § 28 åt nådiga instruktionen för generalpoststyrelsen den 31 oktober 1902, föredraganden för ärenden rörande postsparbanken ej vidare vore ledamot åt generalpoststyrelsen, syntes det mindre lämpligt att fortfarande bibehålla benämningarna postsparbanksbyrån och chefen för postsparbanksbyrån. Denne befattningshafvare intoge nämligen en ställning i det närmaste motsvarande verkställande direktörens i en bolagsaffärs styrelse. Kommitterade hade därför ansett lämpligast, att öfverdirektören skulle af Kungl. Maj: t förordnas för en tid af sex år i sänder.

Kommitterade hafva vidare erinrat om en redan förut ifrågasatt förändring med afseende å den ledamot i postsparbanksstyrelsen, hvilken jämlikt 1883 års förordning skall förordnas af Kungl. Maj:t. Uti sitt

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 55

anförande till statsrådsprotokollet den 22 december 1893 vid underdånig föredragning åt postsparbanksstyrelsens förslag till utgiftsstater för post> sparbanken erinrade dåvarande chefen för finansdepartementet därom, att någon tidsbegränsning för nämnda förordnande icke funnes i författningen stadgad. I öfverensstämmelse med det förfarande, som iakttoges i åtskilliga andra fall, där Kungl. Maj:t förordnade ledamot i styrelser för allmänna inrättningar, hemställde statsrådet om fastställande i för fattningen af en sådan begränsning af förordnandet, att detsamma bestämdes till tre år. I sammanhang med aflåtande till 1894 års Riksdag åt nådig proposition angående utgiftsstat för postsparbanken föreslog ock Kungl. Maj:t Riksdagen att besluta, bland annat, en ändring i sådant syfte af § 21 mom. 1 af förordningen den 22 juni 1883. I sin skrifvelse den 7 april 1894 angående statsförslaget tillkännagaf emellertid Riksdagen, att, enär förslaget till utgiftsstat ej af Riksdagen bifallits, Riksdagen ock saknat anledning att närmare inlåta sig på de i propositionen förekommande öfriga framställningar, hvilka, enligt Riksdagens mening, borde åtfölja liufvudfrågan, statsförslaget.

Löneregleringskommittén har beträffande 1908 års kommitterades nyssnämnda förslag om förändrad benämning och ställning för chefen för postsparbanksbyrån framhållit, att af kommitténs ofvan framställda förskoom postsparbankens uppförande å ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå med nödvändighet följde, att kommittén icke kunnat biträda hvad de särskilda kommitterade i nyssberörda hänseende föreslagit; men kommittén ansåge sig böra tillkännagifva, att kommittén icke skulle kunnat biträda förslaget i detta hänseende, äfven om kommittén kunnat ansluta sig till de särskilda kommitterades uppfattning om postsparbankens bibehållande såsom sjelfständig institution. Enligt kommitténs åsikt måste nämligen generalpostdirektören anses såsom chef äfven för postsparbanken.

Efter att. hafva framhållit, att kommittén ingalunda afsett att föreslå någon förändring i den anordningen, att vederbörande styrelse öfver postsparbanken skulle i och för behandling af vissa föreskrifna pleniärenden förstärkas med specialledamöter — den af Kungl. Maj:t särskildt förordnade ledamoten, den af fullmäktige i riksbanken och den af fullmäktige 1 riksgäldskontor utsedde ledamoten — förklarar sig kommittén i fråga om 1908 års kommitterades i öfverensstämmelse med omförmälda proposition 1 ämnet vid 1894 års riksdag framlagda förslag om förändrinobeträffande den af Kungl. Maj:t särskildt förordnade ledamoten af posff sparbanksstyrelsen, då de skäl, som legat till grund för nämnda proposition, fortfarande syntes kommittén äga giltighet, biträda samma förslag.

Löfte*

reglerings-

kommittén.

56 Post-

sparbanks-

styrelsen.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition No 150.

Beträffande kommitténs yttrande angående den ställning, som borde tillkomma chefen för postsparbanksbyrån, bär postsparbanksstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 4 oktober 1910 förklarat sig anse, att då det vore nödigt, att postsparbanksstyrelsen fortfarande såsom hittills bibehölles i sin ställning såsom en från generalpoststyrelsen i vissa hänseenden fristående institution, föredragande ledamoten i postsparbanksstyrelsen, för närvarande chefen för postsparbanksbyrån, borde inom postsparbanksstyrelsen beredas en ställning, som motsvarades af beskaffenheten af den honom åliggande verksamheten. Styrelsen har härutinnan vidare anfört, att, så länge förvaltningen af influtna postsparbanks-, riksförsäkrings- och pensionsmedel samt beredande af tillgång för verkställande af de för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt erforderliga utgifter omhänderhades af en särskild styrelse, den ställning, nämnda ledamot intoge i postsparbanksstyrelsen, ej kunde likställas med ledamöternas i en centralförvaltning, utan fasthellre med verkställande direktörens i eu penningeinstitution; och då i och med postsparbanksstyrelsens uppförande på ordinarie stat såsom en fristående institution benämningarna »postsparbanksbyrån» och »chefen för postsparbanksbyrån» skulle bortfalla, vore »verkställande direktör» ett mera korrekt uttryck för ifrågavarande styrelseledamots verksamhet, helst en sådan benämning förekpmme — förutom i det enskilda affärslifvet och inom privata sparbanker — jämväl i åtskilliga statsverket närstående penningeinstitutioner.

Emot förslaget att den af Kungl. Magt utsedde ledamoten i postsparbanksstyrelsen skulle förordnas för eu tid af tre år har styrelsen förklarat sig icke hafva något att erinra.

Hvad beträffar de ifrågasatta förändringarna med afseende å postsparbanksstyrelsens ledamöter, anser jag, att förslaget om begränsning till tre år i sänder af förordnande för den af Kungl. Magt utsedde ledamoten i styrelsen nu åter bör upptagas.

Äfven i fråga om föredragande ledamotens i postsparbanksstyrelsen tjänsteställning och benämning anser jag — därvid utgående från att postsparbanken fortfarande skall bibehållas såsom en själfständig institution — en förändring vara af omständigheterna betingad. Ifrågavarande befattningshafvares uppgifter synas mig nämligen knappast kunna jämföras med dem, som tillhöra föredragande i centrala ämbetsverk i allmänhet. Redan därigenom att postsparbanksstyrelsens ordförande i sin egenskap af chef för ett annat mycket omfattande verk måste hafva den ojämförligt största delen af sin uppmärksamhet riktad på denna uppgift, kommer

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150. 57

faktiskt ledningen att hvila på föredragande ledamoten i postsparbankens styrelse i långt vidare utsträckning och på ett långt mera maktpåliggande sätt än som inom andra förvaltningsgrenar är vanligt med tjänstemän i byråchefs ställning. Det är icke heller utan betydelse för den föreliggande frågans bedömande, att denne tjänsteman utöfvar det direkta chefskapet öfver en personal, som är talrikare än ej endast flertalet byråers utan ock ett stort antal ämbetsverks. Man kan också säga, att dessa omständigheter i viss mån äro beaktade vid bankens nuvarande organisation. Den organisationsform, i hvilken postsparbanken redan nu verkar, är af en för vår statsförvaltning eljest främmande typ. Banken är e?n i det störa hela fristående institution, visserligen under ledning af en särskild styrelse, men icke i egentlig mening under chefskap af dennas ordförande utan af en utaf dess ledamöter. "Det är i själfva verket icke någon principiell förändring af denna organisationsform som åsyftas med förslaget om förbättrad ställning för postsparbanksbyråchefen; det skulle endast än tydligare markera den egenskap af chef för en fristående institution af betydande omfattning, som redan nu faktiskt tillkommer föredraganden i postsparbanksstyrelsen.

hinder sådana förhållanden och då en förbättring i berörda tjänstemans ställning gifvetvis måste komma att vidga möjligheterna till förvärfvande för tjänsten af den pröfvade duglighet, som är af nöden, tvekar jag icke att förorda vidtagande af åtgärder för förändring af tjänsten i angifna riktning.

Såsom jag strax kommer att närmare utveckla, har jag tänkt mig, att honom skiille tillkomma samma aflöning som öfverdirektör i normalgiad. Hans titel synes mig lämpligen böra blifva postsparbanksdirektör.

^ Hvad vidkommer förslaget, att chefen för postsparbanken skulle af Kungl. Maj:t förordnas endast för sex år i sänder, finner jag icke sådana skäl vara anförda, att detta förslag, som kan motivera och af 1908 ais kommitteiade äfven anförts såsom motiv lör högre aflöning än hvad eljest plägar utgå till öfverdirektör i normalgrad, bör vinna godkännande, •lag föroidar därför, att postsparbanksdirektören må j vänlig,' ordning* tillsättas af Kungl. Maj:t. &

Då i det löneregleringskommitténs uttalande angående den för postsparbanken erforderliga personalen, som jag nu går att återgifva, finnes i nödig omfattning refereradt, hvad 1908 års kommitterade i ämnet anfört och föreslagit, torde det tillåtas mig att beträffande nämnda kommitterades framställning åberopa ifrågavarande referat.

Löneregleringskommittén har i förevarande afseende anfört följande:

Bihang till Ritcsd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 96 Höft. ' 8

Postspar-

bankens

personal.

Löne-

reglerings-

kommittén.

58 Kung!,. Maj ds Nåd■ Proposition N:o 150.

De särskilda kommitterade hafva bekräftande den lios postsparbanksstyrelsen anställda aktuarie!! anfört, hurusom honom aligger öf\ erinseendet och ledningen af arbetet med bokföring' af samtliga de vid postsparbankskontoren verkställda inbetalningar i och utbetalning arflån postsparbanken, riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt, äfvensom att honom tillhör, bland annat, att granska de pa grund af inkomna uppsägningar utfärdade utbetalningsorder, hyilkas antal för hvarje arbetsdag uppginge till 600 å 700 stycken, samt öfvervaka dessas behöriga expedition, att utreda i postsparbankskontorens räkenskaper förekommande felaktigheter i afseende a insättningar in. in. samt att hålla hand däröfver, att nödiga anteckningar verkställas i Öl midt anmälda förbehåll i afseende å disposition af innestående medel samt angående förändringar i fråga om förfoganderätten öfver dylika medel. På honom hvilade således liufvudsakligast ansvaret därför att, i hvad pa postsparbanksstyrelsen ankomme, allmänheten blefve behörigen betjänad.

Med afseende å dels det ansvarsfulla arbete, denne tjänsteman hade att utföra, dels hans ställning såsom närmaste förman för en tjänstepersonal af närmare 200 personer, dels ock att enligt de särskilda kommitterades mening afgörandet af en del af de hos styrelsen förekommande ärenden lämpligen borde, för beredande af någon lättnad i vederbörande byråchefs arbete, öfverlämnas åt den tjänsteman, som kölrum att öfvertaga aktuariens nuvarande göromål, hafva de särskilda kommitterade föreslagit, att denne tjänsteman matte erhålla eu ställning, motsvarande en andra gradens tjänstemans, och benämnas förste aktuarie.

Då de särskilda kominitterades förslag i nämnda hänseende sjnes kommittén vara väl motiveradt, och då ifrågavarande tjänsteman torde kunna jämföras med de å postverkets nya stat uppförda förste aktuarierna, anser sig kommittén böra biträda förslaget.

I fråga om den hos postsparbanksstyrelsen på grund af kungi. bref den 12 februari 1904 anställde kassören hafva de särskilda kommitterade anfört, att han i aflöningshänseende intoge enahanda ställning som en tjänsteman i första lönegraden inom de centrala ämbetsverken med undantag dåra! att han, förutom åtnjutande åt särskild ersättning för biträde vid handläggning inom postsparbanksstyrelsen af försäkrings-

TT O O O r , .

och pensionsgöromål, uppbure felräkningspennmgar

fattning

Enligt de särskilda

vore bemälde kassörs be-

kommitterades åsikt

af samma beskaffenhet som den hos generalpoststyrelsen anställde kassörens, utom det att den förre jämväl nade att ombesörja den utbetalning till allmänheten af innestående postsparbanksmedel, som uppsägning ägde ruin i Stockholm och hvithet bestv r

utan föregående

Knhgl. Måjds Nåd. Proposition No ISO. 59

vore af afsevärcl omfattning och förenadt med ej ringa besvär och äfven risk.

De särskilda kömmitterade hafva fördenskull ansett med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att kassören hos postsparbanksstyrelsen komme i samma ställning som kassören hos generalpoststyrelsen samt äfven erhölle samma benämning söm den senare eller iiitehdent.

Den åtminstone kvantitativt ojämförligt drygaste delen af det arbete, som åligger kassören hos postsparbanksstyrelsen, torde vara ombesörjandet af den utbetalning till allmänheten af innestående postsparbanksmedel, som utan föregående uppsägning äger rum i Stockholm.

Det förefaller kommittén som om den undantägsställning: i fråga om utbekommande af innestående medel, hvilken sålunda, utan direkt stöd af gällande författning, beredts i Stockholm boende eller tillfälligtvis sig uppehållande delägare, näppeligen vore af beskaffenhet att böra för framtiden bibehållas på sätt nu sker. Tvärtom synes Stockholm med dess många, i stadens olika delar belägna postsparbankskontor äfven utan en sådan undantagsställning vara i fråga om lätta och bekväma tillfällen att anlita postsparbanken bättre ställdt än de flesta, andra orter i landet. Om än det finge antagas, att i Stockholm med dess synnerligen utvecklade privata bankväsende postsparbanken komme att jämväl för framtiden anlitas i stor utsträckning, kan det dock i allt fall med skäl ifrågasättas, huruvida det med postsparbanken afsedda Syftet främjas genom beredande, på extra ordinärt sätt, af tillfälle åt delägare att utan föregående uppsägning utbekomma innestående medel.

1 betraktande häraf anser kommittén, att vid uttagning i Stockholm af penningar från postsparbanken bör för framtiden förfaras på enahanda sätt som i rikets öfriga delar, d. v. s. uppsägning verkställas och medlen lyftas å något af de inom staden belägna postsparbankskontoreii.

De kassörsgöromål för postsparbanken, som därefter komme att återstå vid centralförvaltningen, blefve säkerligen ej mera betungande, än att de utan olägenhet kunde påläggas intendenten vid postverkets hufvndkassa, helst som, efter hvad redan antydts, dennes arbete torde betydligt lindras i följd af numera för postkontoren gällande bestämmelser om inleverering af öfverskottsmedel till riksbanken och om sättet för erhållande af medelsförskott.

Hvad i öffigt för närvarande åligger kassören hos postsparbanksstyrelsen, nämligen verkställandet af utredning i ärenden rörande förkomna eller obeställbara motböcker, torde utan svårighet kunna åläggas

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

någon af postsparbankens blifvande ordinarie tjänstemän eller utföras af därstädes anställda kvinnliga biträden.

Kommittén finner sig alltså icke kunna tillstyrka bibehållande bos vederbörande centralförvaltning af en särskild tjänst för bestridande af kassörsgöromål för postsparbankens räkning.

Det torde i detta sammanhang förtjäna omnämnas, att generalpoststyrelsens kassör från år 1884 till år 1904 jämväl tjänstgjorde såsom kassör för postsparbanken.

Hos postsparbanksstyrelsen äro för närvarande anställda sex amanuenser. Dessa hafva, såsom de särskilda kommitterade erinrat, ursprungligen haft till uppgift att biträda de »ordinarie» tjänstemän, hos hvilka de äro anställda.

Under anförande, att det arbete och ansvar, som hvilade på dessa »ordinarie» tjänstemän, allt mer växt och måst uppdelas jämväl på amanuenserna, samt att dessa sålunda fått sig anförtrodt att sjelfständigt utföra i hufvudsak samma kvalificerade arbete som de »ordinarie» tjänstemännen, hafva de särskilda kommitterade hemställt, att dessa amanuensbefattningar måtte uppföras på ordinarie stat.

Därjämte hafva kommitterade föreslagit fast anställning för ytterligare en manlig befattningshafvare, som skulle biträda med ordnande, ledning och öfvervakande af det arbete, som under eftermiddagar och aftnar utföres af den då tjänstgörande talrika personalen med tillfällig anställning. Det nu använda förfaringssättet att öfverlämna detta bestyr åt en bland nämnda tillfiilliga biträden utsedd person syntes kommitterade ej vidare böra bibehållas.

De sålunda föreslagna sju befattningshafvarna borde enligt kommitterades mening benämnas manliga bokhållare och i aflöningshänseende jämställas med postexpeditörer.

De särskilda kommitterades syfte med anställandet af den sjunde af ifrågavarande befattningshafvare synes kommittén kunna utan dylik åtgärd vinnas genom lämplig anordning beträffande vederbörande ordinarie tjänstemäns arbetstider.

Med hänsyn emellertid till behofvet af biträde åt kamreraren och sekreteraren, hvarom nedan vidare förmäles, finner sig kommittén kunna biträda de särskilda kommitterades förslag att å ordinarie stat må uppföras, jämte sex de nuvarande amanuenserna motsvarande tjänstemän, ytterligare en dylik tjänsteman; och synas dessa sju befattningshafvare höra i alla afseenden, sålunda äfven beträffande tjänstebenämning, jämnställas med de vid postverkets centralförvaltning anställda manliga postexpeditörer.»

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Löneregleringskommittén liar härefter framhållit, att 1908 års kommitterade, med förmälan, att det arbete, som hvilade på kamreraren och sekreteraren hos postsparbanksstyrelsen, redan vore af sådan omfattning, att det icke kunnat af honom ensam utföras, samt att detta arbete komme att ännu mera ökas, bland annat genom eventuellt bifall till ett åt kommitterade väckt förslag om befogenhet för kamreraren och sekreteraren att besluta i och afgöra vissa, styrelsen nu tillhörande göromål, ansett af högsta behof påkalladt att hos styrelsen inrättades en ny tjänst, hvars innehafvare, benämnd revisor och bokhållare, skulle hafva till åliggande att under kamrerarens och sekreterarens öfverinseende utföra bokslutsarbetet för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt samt i öfrig! öfvertaga eu del af de kamerala ärenden, som nu tillhöra kamreraren och sekreteraren.

Med anledning häraf har löneregleringskommittén anfört, att kommittén väl insåge, att redan för närvarande med kamrerar- och sekreterartjänsten vore förenade både kräfvande och ansvarsfulla göromål, samt att någon lindring i de tjänstens innehafvare åliggande göromålen vore af. behofvet påkallad. Det hade ock varit med hänsyn härtill som kommittén ansett sig kunna förorda anställandet af en sjunde postexpeditör vid postsparbanken. A id bifall till kommitténs förslag om postsparbankens ingående i postverkets centralförvaltning borde emellertid af vederbörande styrelse noga tillses, huruvida ej äfven annorledes lindring kunde beredas kamreraren och sekreteraren, utan att för ändamålet behöfcle inrättas ytterligare eu ny ordinarie tjänst.

A id nu anförda förhållanden hade kommittén ansett sig icke kunna tillstyrka inrättandet af den af de särskilda kommitterade föreslagna nya revisors- och bokhållaretjänsten.

Mot ett af 1908 års kommitterade framlagdt förslag, att å ordinarie stat måtte upptagas den nu å extra stat uppförda registratorn, som med hänsyn till beskaffenheten af hans tjänstgöring borde benämnas registrator och aktuarie, äfvensom fyra å extra stat nu upptagna revisorer och bokhållare, livilka, då deras arbete hufvudsakligen komme att utgöras af revision, borde benämnas revisorer, har löneregleringskommittén icke haft något att erinra.

Jämte den kvinnliga personal och den vaktmästarpersonal, hvarom i det följande förmäles, skulle, enligt kommitténs förslag å postsparbanksbyrån finnas anställda, förutom byråns chef, följande ordinarie tjänstemän, nämligen 1 kamrerare och sekreterare, 1 förste aktuarie, 1 registrator, tillika aktuarie, 4 revisorer och 7 manliga postexpeditörer.

1 fråga om de kvinnliga befattningarna hos postsparbanlcsstyrel-

62 Kung!,. Mgj.is Nåd. Proposition N:o ISO.

sen har löneregleringskommittén härefter till en början erinrat, att 1908 års kommitterade hemställt, att i stället för 35 af de hos styrelsen anställda kvinnliga extra biträden måtte å styrelsens stat uppföras 35 ordinarie befattningar, af hvilkas innehafvare 7 skulle benämnas kvinnliga bokhållare och 28 kontorsskrifvare.

1908 års kommitterade hade, efter framhållande, att bland de göromål, som utfördes af de hos sparbanksstyrelsen anställda kvinnliga extra biträden, förekomme vissa grupper, för hvilkas handläggning kräfdes, förutom den yttersta grad af noggrannhet, en ingående kännedom om och eu riktig tillämpning af gällande föreskrifter rörande redovisning af och kontroll å postsparbanksuppbörden, till stöd för sin berörda hemställan påvisat, att en sådan grupp af göromål, med hvilkas utförande 19 kvinnliga biträden för det dåvarande sysselsattes, hänförde sig till handläggning af uppsägning af innestående postsparbanksmedel. Någon kontroll därå, att dylika göromål blifvit behörigen utförda, kunde ej omedelbart utöfvas, i följd hvaraf en begången felaktighet eller ett ofrivilligt förbiseende ej endast föranledde olägenhet och besvär utan äfven understundom kunde vålla förlust för postsparbanken. Ett annat arbete, som i andra ämbetsverk utfördes af manliga tjänstemän, ofta med akademisk bildning, men inom postsparbanksstyrelsen till stor del måst anförtros åt kvinnliga extra biträden, vore uppsättning af utgående expeditioner. Till dylikt arbete användes för det dåvarande 5 kvinnliga biträden. Därförutom sysselsattes 11 sådana biträden med arbeten af åtskilliga slag, för hvilkas utförande kräfdes särskilda kvalifikationer, förvärfvade antingen genom en högre förbildning än den i allmänhet fordrade eller ock under en långvarig tjänstgöring inom postsparbanksstyrelsen. Sju kvinnliga biträden funnes, hvilka, utom det att de sysselsattes med uppsägnings-, uppsättnings- eller andra kvalificerade göromål, tjänstgjorde såsom kontrollanter, i hvilket afseende de hade, bland annat, ätt, jämte utöfvande af förmanskap öfver de öfriga, i första hand leda och ordna dessas arbeten. Sist omförmälda kvinnliga extra biträdens ställning syntes kommitterade kunna jämnställas med de å järnvägsstyrelsens stat upptagna kvinnliga bokhållarnas, under det att öfriga nämnda kvinnliga extra biträden, hvilka utförde mera kvalificeradt arbete, syntes motsvara de hos nyssnämnda styrelse anställda kvinnliga kontorsskrifvare.

Beträffande 19Ö8 års komnlitterades hemställan i denna del har lönetegleriirgskommittén framhållit, ätt den af förmanskap betingade skiljaktigheten i åliggandeh för de kvinnliga bokhållarna och de kvinnliga kontofSskrifvarna näppeligen kunde auseS vara så väsentlig, att

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.

den borde föranleda inrättandet af olika tjänstekategorier, utan syntes lämpligen kunna, på sätt för närvarande ägde ruin, markeras genom särskild! tilläggsarfvode åt de tjänstinnehafvare, som utöfvade dylikt förmanskap.

Samtliga ifrågavarande 35 kvinnliga tjänstinnehafvare borde, enligt kommitténs mening, erhålla benämningen postexpeditörer.

Kommittén hemställde fördenskull, att å staten för postsparbanken måtte, lör tjänstgöring å postsparbanksbyrån, upptagas 35 kvinnliga postexpeditörer, åt hvilka i skulle kunna, mot särskild! arfvode, förordnas att, jämte ölriga åligganden, öfvervaka den kvinnliga personalens arbete.

Löneiegleimg skommitten anför härefter i sitt organisationsförslaovidare: ö ö

»Ltöfvei det antal åt 35 kvinnliga biträden, hvilkas befattningar sålunda föreslagits till uppförande på ordinarie stat, äro för närvarande hos postsparbanksstyrelsen fäst anställda 36 kvinnliga biträden.

I den mån det. kan anses vara ett stadigvarande behof för postspaibanken att utnyttja sistnämnda biträdens arbetskrafter i hufvudsakligen samma omfattning som den ordinarie personalens, bör åt dem enlio-t kommitténs mening gifvas den mera tryggade ställning, som kommittén åsyftat med sitt betänkande angående fastare anställning för vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter.

Med afseende emellertid å den tendens till nedgång, som postsparbankens verksamhet under de senare åren visat, håller kommittén före att försiktigheten bjuder en begränsning af det antal biträden af ifrågavarande slag, åt hvilka i sammanhang med ny lönereglering bör beredas en fastai e anställning än de kvinnliga biträdena för närvarande innehafva.

Kommittén får fördenskull hemställa, att af de hos postsparbanksstyrelsen fast anställda kvinnliga biträden, hvilkas befattningar icke med ny öneiegleiings trädande i kraft varda förändrade till postexpeditörstjänster, ett antal af högst 25 må beredas den fastare anställning, som asyftas i kommitténs den 31 oktober 1907 afgifna betänkande angående fastaie anställning för vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter. "

Den hos postsparbanksstyrelsen fast anställda vaktmästarpersonalen utgores för närvarande af 1 förste vaktmästare, 2 vaktmästare och 5 extra vaktmästare.

Såväl de särskilda kommitterade som postsparbanksstyrelsen hafva ansett behofvet af samtliga dessa vaktmästare oundgängligt, men dock till uppförande å ordinarie stat föreslagit eudast 6, nämligen, förutom

Post spar- T) anis sstyr elsen.

64 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.

nu anställda 1 förste vaktmästare och '1 vaktmästare, allenast 3 vaktmästare.

Bifalles emellertid kommitténs förslag om postsparbankens ingående såsom en byrå i generalpoststyrelsen, där redan nu eu förste vaktmästare finnes, lärer anställande inom samma ämbetsverk af ytterligare eu förste vaktmästare icke böra ifrågakomma. Men äfven i öfrigt anser kommittén nödig försiktighet böra mana till begränsning af antalet ordinarie vaktmästare vid postsparbanken och hemställer fördenskull, att å postsparbankens särskilda stat må uppföras 5 vaktmästarbefattningar.»

I sitt öfver löneregleringskommitténs betänkande den 4 oktober 1910 afgifna underdåniga utlåtande har postsparbanksstyrelsen i denna del till 'en början med afseende å den försiktighet, med hvilken kommittén ansett sig vid uppgörandet af ifrågavarande organisationsförslag höra gå fram, erinrat, att någon tillbakagång i postsparbankens verksamhet’ under årens lopp ej ägt rum utan tvärtom antalet omsättningar, med hvilkas bokförande den ojämförligt största delen af peisonalen hos styrelsen vore sysselsatt, i stort sedt ökats, hvar jämte postsparbanksstyrelsen utöfver sin ursprungliga uppgift fått sig ålagda andra röielsegrenar, hvilkas verksamhet alltjämt vuxit. Någon fara därför, att full sysselsättning ej skulle finnas för den hos styrelsen för närvarande anställda stadigvarande personalen ansåge styrelsen således icke föreligga.

Styrelsen har därjämte framhållit, att kommittén under intrycket af nämnda försiktighetskänsla funnit det lämpligt att inskränka antalet af de befattningar, som af 1908 års kommitterade föreslagits såsom förstärkning åt den mera öfverordnade personalen, mot det att åt det störa flertalet af de kvinnliga biträdena meddelades eu mera stadigvarande ställning.

Lika med 1908 års kommitterade ansåg postsparbanksstyrelsen, att anspråken i senare fallet borde fa sta tillbaka för klufven i det föira och framhåller, att det för arbetets behöriga utförande vore oundgängligen nödvändigt att chefen hade till sitt förfogande ett tillräckligt antal befattningshafvare med den kvalifikation och den auktoritet, att de kunde på ett verksamt sätt biträda chefen i arbetets ledning och öfvervakande samt i uppsikten öfver den stora biträdande personal, som vore anställd hos postsparbanksstyrelsen. Funnes ej dylika befattningshafvare att tillgå i tillräckligt antal, kunde befaras att den arbetseffekt, som skulle uppnås, ej vunnes, likasom också att den kontroll å arbetet, som \ore nödig, ej kunde blifva tillräckligt verksam.

Med anledning af den utaf löneregleringskommittén uttalade menin-

65 Kungl. Mapts Nåd. Proposition N:o 150.

gen, att kassörstjvinsten hos postsparbanksstyrelsen borde indragas och att den anordning borde upphäfvas, hvarigenom vid postsparbankens hufvudkassa utbetalning till allmänheten af innestående postsparbanksmedel ägde rum utan föregången uppsägning, har postsparbanksstyrelsen anfört, bland annat, följande.

»Det torde tillåtas postsparbanksstyrelsen till en början att gentemot denna af kommittén uttalade mening erinra därom, att ehuru, enligt bestämmelserna i § 9 mom. 2 af förordningen den 22 juni 1883, angående en postsparbank för riket, sådan denna § lyder enligt kungl. kungörelsen den 17 maj 1907, en viss minimitid, en vecka, bestämts för utbekommande a,f innestående postsparbanksmedel, postsparbanksstyrelsen ansett sig icke böra vägra motboksägare, som direkt hänvänder sig till styrelsen, att redan omedelbart efter uppsägningstillfället utbekomma de uppsagda medlen. Utbetalningen af dylika medel ombesörjes numera, sedan särskild hufvudkassa inrättats hos postsparbanksstyrelsen, af nämnda kassa.

Såsom stöd lör denna åtgärd torde få åberopas bestämmelsen i § 9 mom. 3 af nyssnämnda nådiga förordning, enligt hvilken det ankommer på postsparbankens styrelse att i särskilda fall, där sådant begäres och utan olägenhet för postsparbanken kan ske, medgifva utbetalning af insatta medel äfven inom kortare tid än i allmänhet stadgats.

Vid afgifvande den 25 november 1903 af underdånig framställning om anställande hos postsparbanksstyrelsen af en kassör anförde ock styrelsen såsom skäl för den gjorda framställningen bland annat, att det åliggande, som förut tillhört den å postsparbanksbyrån anställde aktuarien med betjänande a.f den allmänhet i Stockholm, som önskade att, utan afvaktan af den i allmänhet stadgade uppsägningstid, vid anfordran utbekomma innestående postsparbanksmedel, skulle till lättnad i denne tjänstemans arbetsbörda öfverflyttas på kassören, som äfven skulle verkställa själfva utbetalningarna.

Enligt nådiga brefvet till postsparbanksstyrelsen den 12 februari 1904 bifölls den gjorda framställningen, och anordnades i följd häraf från och med den 1 april 1904 inom postsparbanksbyrån en särskild hufvudkassa med kassören såsom föreståndare.

Att, såsom kommitterade nu ifrågaställt, upphäfva en anordning, som visat sig vara af afsevärd betydelse för den allmänhet i Stockholm, som betjänar sig af postsparbanken, torde ej kunna ske, utan att banken går förlustig en stor del af allmänhetens sympatier. Bankens utveckling främjas gifvetvis icke genom att försvåra uttagningarna, och säkert torde vara att, om ock den större lättheten att utfå innestående bespa- Bihantj till Riksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 96 Raft. 9

66 Kung}. Maj-M Nåd. Proposition N:o 150.

ringar skulle förleda en och. annan att onödigtvis uttaga dem, så är det å andra sidan visst, att mången tvekar att åt en bankinrättning anförtro penningar, hvilka lian endast genom uppoffring af eu dyrbar tid kan åter utbekomma. Blotta kännedomen därom att, för utbekommande af medel från postsparbanken, för äfven det minsta belopp erfordras en uppsägningstid af en vecka, föranleder mången att till enskilda sparbanksanstalter, hvarest finnes tillfälle att utan uppsägning utbekomma innestående medel, öfverlämna besparingar, hvilka eljest skulle hafva insatts i postsparbanken.

Den lätthet, som sålunda varit beredd i Stockholm boende eller där sig uppehållande delägare i postsparbanken att förfoga öfver sina i postsparbanken innestående medel, har otvifvelaktigt varit eu af anledningarna därtill att postsparbanksverksamheten i Stockholm, hvarest det privata bankväsendet dock är så högt utveckladt, varit afsevärdt större än i landsorten. Såsom bevis härå torde få anföras att, under det insättningsbeloppet under 1908 på 1,000 invånare utgjorde i Stockholm 6,149 kronor, detta belopp för det Övriga riket inskränkte sig till 1,587 kronor. Postsparbankens hufvudkassa började sin verksamhet den 1 april 1904. Under de sex åren 1904—1909 har beloppet af insatta medel vid postsparbankskontoren i Stockholm ökats med något öfver 34 procent i jämförelse med insättningarna därstädes under de sex närmast föregående åren 1898—1903, medan vid jämförelse mellan postsparbanksverksamheten i hela riket under nyssnämnda båda tidsperioder insatta medel under åren 1904—1909 minskats med omkring 16 procent mot förhållandet under åren 1898—1903.

Under nuvarande tider, då en stark täflan råder de enskilda bankanstalterna emellan att draga till sig allmänhetens besparingar,^ skulle upphäfvandet af eu anordning, som visat sig vara af värde, låt vara för allenast eu del af delägarna i postsparbanken tvifvelsutan verka menligt för postsparbanken.

Då sålunda hvad kommittén anfört rörande den under de senare åren försiggångna uppsägning och utbetalning af medel vid postsparbankens hufvudkassa ej synes böra föranleda någon åtgärd, torde — äfven om kommitténs förslag om postsparbankens införlifvande med generalpoststyrelsen skulle blifva eu verklighet — nödigt vara att för postsparbankens kassagöromål bibehålla eu särskild tjänsteman, kassör, helst dessa göromål ej skulle kunna med afseende å omfattningen af här i Stockholm förekommande postsparbanksutbetalningar omhänderhafvas af den för kassagöromålen hos generalpoststyrelsen anställda kassaintendent och ej heller utan tidsödande skriftväxling för postverkets och

67 Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 150.

postsparbankens personal och ökad postbefordran äfvensom tidsspillan och omgång för allmänheten öfverlåtas på postkontoren i Stockholm.

Genom tillämpning af det nya redovisningssystemet vid postverket och postsparbanken hafva de kontanta leveranserna från postkontoren till postsparbankens hnfvudkassa visserligen npphört likasom också expedieringen af kontanta förskott från postsparbankens hufvudkassa till postkontoren. Men från postkontoren levereras dock fortfarande till hufvudkassan för hvar tiodagsperiod de för insättning vid postanstalterna aflämnade sparmärkena. Antalet dylika leveranser utgjorde för 1910 års 2:dra kvartal 1,297. Därjämte har kassören vid postsparbankens hufvudkassa, förutom andra i kommittébetänkandet närmare angifna göromål, numera fått sig ålagdt bestyret med upprättande af afräkningarna med postverket öfver de i postkontorens räkenskaper debiterade öfverskotten af postsparbanksmedlen äfvensom emottagande! och kvitterandet af rånte- och kapitalafbetalningarna å de från postsparbanken och riks försäkringsans tälten utlämnade kommun- och inteckningslån.))

1 fråga om de kvinnliga skrifbiträden, Indika af löneregleringskommittén bli 1 vit föreslagna till erhållande af den fastare anställning, som åsyftades i af kommittén den 31 oktober 1907 afgifvet betänkande, har postsparbanksstyrelsen anfört följande:

»Med betonande ånyo att någon nedgång i postsparbankens verksamhet under de senare åren ej förekommit, såvidt denna verksamhet har sitt uttryck i antalet transaktioner, som förmedlas af banken, tillåter sig postsparbanksstyrelsen framhålla, att det just är omfattningen af dessa transaktioner, som angifver storleken af den arbetsbörda, hvilken påhvilar särskild! den kvinnliga biträdespersonalen hos styrelsen.

Den mera fast anställda delen af nämnda personal har från och med 1905 års början utgjort 71.

Under samma år handlades vid postsparbanksbyrån, bland annat, tillhopa 724,610 transaktioner för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten m. fl. institutioner medan antalet dylika transaktioner under år 1909 uppgick till 823,011.

Om försiktigheten krafvel- en begränsning af antalet kvinnliga biträden, åt livilka en mera fast anställning än den nuvarande torde böra beredas, så lärer åtminstone omfattningen af postsparbankens verksamhet under de senare åren ej därtill hafva gifvit anledning.

Denna verksamhet, som enligt hvad här ofvan visats, i afsevärd grad ökats under de senare fem åren, skulle tvärtom hänvisa till hell ofve t af beredande af fast anställning åt ännu flere än de 71 kvinnliga

68 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 150.

biträden, som hos postsparbanksstyrelsen för närvarande hafva stadigvarande sysselsättning.

Af dessas befattningar åro 35 un föreslagna att uppföras på ordinarie stat såsom kontorsskrifvarebefattningar, och enligt kommitténs förslag skulle af återstående 36 befattningar 25 besättas^ med biträden, åt hvilka skulle beredas den mera fasta ställning, som åsyftats i kommitténs den 31 oktober 1907 afgifna betänkande angående fastare anställning för vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter.

De bestämmelser, som uti ifrågavarande betänkande föreslagits, hafva emellertid i åtskilliga hänseenden ej blifvit af statsmakterna godkända vid behandling under år 1910 af löneregleringar för åtskilliga ämbetsverk.

Enligt löneregleringskommitténs mening borde de fasta biträden, hvarom här är fråga, icke kunna godtyckligt afskedas, men det hai dock icke af kommittén ansetts vara behöfligt att uppföra dem på ordinarie stat.

Gentemot denna mening tiar emellertid statsrådet och. chefen iöi kungl. justitiedepartementet vid underdånig föredragning den 14 januari 1910 af frågan om reglerandet för år 1911 af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel anfört, att, när för en myndighet förelåge ett verkligt och stadigvarande behof af skrifbiträde samt myndigheten kunde för statstjänsten utnyttja biträdets arbetskraft i hufvudsakligen samma omfattning som den ordinarie personalens, eu dylik biträdesbefattning borde uppföras å myndighetens ordinarie stat.

Uti det förslag till stat för fångvårdsstyrelsen, som linnes intaget i nådiga propositionen till 1910 års Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof, är ock i öfverensstämmelse härmed på ordinarie stat uppfördt ett skrifbiträde.

Detta förslag är i den del, hvarom här är fråga, af Riksdagen bifallet.

Då sålunda frågan om beredande af lastare anställning åt vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter numera blifvit i princip löst, torde nu böra undersökas, i hvad man de 36 hos postsparbanksstyrelsen för handläggning al enklare göromål anställda kvinnliga biträden må böra å ordinarie stat uppföras.

Såsom ofvan framhållits, hafva de transaktioner, som förmedlats af postsparbanken, under årens lopp ökats. På grund åt. nyligen vidtagen omläggning' af arbetsmetoderna och särskildt till följd af tillämpningen från den 1 april 1910 af ett nytt redovisningssystem beträffande poststationernas sparbanksjournaler har emellertid behofvet af biträden

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

för verkställande af enklare göromål i någon mån minskats. Eu begränsning till 18 i stället för af kommittén föreslagna 25 befattningar, åt hvilkas innehafvare skulle beredas den fastare anställning, som af kommittén åsyftats i dess ofvan åberopade betänkande af den 31 oktober 1907, skulle fördenskull kunna äga rum, utan att, såvidt nu kan bedömas, en sådan minskning skulle menligt påverka göromålens behöriga gång, förutsatt att för ledning och öfvervakande af göromålen nödigt kvalificeradt arbetsbiträde linnés att tillgå.

Innehafvarna af dessa befattningar torde lämpligen böra benämnas skrifbiträden.»

Pa grund häraf liar styrelsen hemställt, att jämväl ifrågavarande 18 kvinnliga befattningar måtte uppföras å ordinarie stat.

Postsparbanksstyrelsen bär härefter angående vaktmästarebefattningarna hos styrelsen anfört, att på grund af det förenklade arbetssystem, som, numera tillämpats, arbetsbördan för vaktmästarepersonalen hos postsparbanksstyrelsen i någon män lindrats, hvadan den ordinarie vaktmästarepersonalen borde kunna inskränkas till det af kommittén föreslagna antal, förutsatt att biträdande vaktmästare vid behof Unge användas. Då emellertid postsparbanksstyrelsen ansetts böra kvarstå såsom en fristående institution, borde den, på grund af nådiga brefvet till styrelsen den 18 november 1898, därstädes anställda förste vaktmästaren fortfarande bibehållas för ordnande och ledning af uppassningsgöromålen, för hvilkas bestridande under vissa tider af året kräfdes en rätt afsevärd personal. A. styrelsens stat borde därför uppföras en förstevaktmästare- och fyra vaktmästarebefattningar.

Slutligen har postsparbanksstyrelsen förmält sig icke hafva något annat att erinra mot öfriga delar af löneregleringskommitténs organisationsförslag än att benämningen å vissa befattningar borde, i anslutning till den af styrelsen häfdade uppfattningen, att postsparbanksstyrelsen borde förblifva en fristående institution, förändras, nämligen manliga postexpeditörer till bokhållare och kvinnliga postexpeditörer till kvinnliga kontorsskrifvare.

Mot postsparbanksstyrelsens uttalanden har chefen för nuvarande postsparbanksbyrån i en afgifven reservation uttalat afvikande mening och därvid hemställt, att i staten måtte i stället för en af de utaf styrelsen föreslagna bokhållaretjänsterna uppföras en revisor och bokhållare med enahanda aflöningsförmåner, som komrae att gälla för den grupp af befattningshafvare, hvilken omfattade registrator!! och revisorerna.

Skiljaktig me ning inom postsparbanks styrelsen.

70 Departement schefen.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

De å postsparbanksbyrån nu anställda befattningshafväre, som motsvara befattningsliafvare å stat i andra ämbetsverk, äro, om man bortser från vaktmästarna, en kamrerare och sekreterare, eu aktuarie, en registrator, en kassör samt fyra revisorer och bokhållare. Beträffande denna personal hafva 1908 års kommitterade föreslagit de förändringarna, att aktuarie^änsten skulle utbytas mot en förste aktuarietjänst och kassörs tjänsten mot en intendentsbefattning samt en ny revisors- och bokhållaretjänst inrättas, hvar jämte benämningen på registrator!! skulle förändras till registrator och aktuarie samt de fyra nuvarande revisorerna och bokhållarna skulle benämnas allenast revisorer.

Förslaget om aktuarietjänstens förändring till en förste aktuarietjänst har af löneregleringskommittén biträdts. Då jag finner de förebragta skälen för en sådan anordning öfvertygande, anser jag mig böra understödja hvad härutinnan blifvit föreslaget.

I fråga om kassörsgöromålens utförande gå 1908 års kommitterades och löneregleringskommitténs förslag helt i sär, i det att sistnämnda kommitté hemställt, att göromålen i fråga skulle utföras af kassaintendenten i generalpoststyrelsen, något som förutsätter, att någon särskild tjänst icke skulle för ändamålet finnas i postsparbanken. Postsparbanksstyrelsen har däremot kraftigt betonat behofvet af eu särskild kassörstjänst inom postsparbanken.

Om, såsom jag har föreslagit, postsparbanken kommer att bibehållas såsom en sj anständig institution, lärer man vid organiserandet af banken icke kunna följa löneregleringskommittén i förevarande del, äfven om detta eljest vore möjligt vid postsparbankens inordnande i postverket, på sätt kommittén föreslagit.

En som det vill synas äfven enligt löneregleringskommitténs mening nödvändig förutsättning för att postsparbankens kassörsgöromål skola kunna öfverflyttas på generalpoststyrelsens kassaintendent är, att en återgång från de nuvarande lättade regierna för uttagning från banken inom Stockholm till de mera restriktiva bestämmelser, som härutinnan gälla för öfriga delar af riket, äger rum. Det är emellertid sfi långt ifrån att eu sådan förändring till tidigare rådande förhållanden synes önsklig för hufvudstadens vidkommande, att jag håller före, att utvecklingen snarare jämväl i öfriga delar af landet bör, så långt sig praktiskt göra låter, gå i samma riktning som i Stockholm. Jag förutsätter alltså att, därest postspar banksst misen, på sätt jag förut framhållit, erhåller i uppdrag att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med plan

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 150. 71

till åtgärder, ägnade att stärka postsparbankens finansiella ställning och i öfrigt i ökad mån göra banken skickad att motsvara sitt ändamål, styrelsen icke skall underlåta att taga under ompröfning, i hvilken män eu lättnad i bestämmelserna angående uttagning från banken må kunna anses vara af omständigheterna betingad.

På grund af hvad jag sålunda anfört och i öfrigt på skäl, som af postsparbanksstyrelsen utvecklats, anser jag oundgängligt, att en särskild tjänsteman finnes i postsparbanken för utförande af kassörsgöromålen.

1908 års kommitterade hafva föreslagit, att den nuvarande kassörstjänsten skulle utbytas mot en intendentsbeiattning. Detta förslag anser jag mig dock icke kunna förorda. Arten och omfattningen af de med kassörstjänsten förenade åligganden skulle icke komma att förändras genom den ifrågavarande omorganisationen, hvadan befattningen torde böra uppföras såsom kassörstjänst.

Jämväl nämnda kommitterades af en reservant i postsparbanksstyrelsen biträdda, men i öfrigt hvarken af samma styrelses flertal eller åt löneregleringskommittén understödda förslag om inrättande af en ny revisors- . och bokhållaretjänst saknar jag anledning att upptaga. Den lindring i kamrerarens och sekreterarens utan tvifvel mycket stora arbetsbörda, som man genom inrättandet af nämnda tjänst afsett, torde åtminstone för närvarande kunna vinnas genom att ifrågavarande tjänsteman beredes biträde af en tjänsteman i en mera underordnad ställning. Lönelegleringskommitten har i sådant afseende föreslagit, att till kamrerarens och sekreterarens förfogande skulle stå en ordinarie tjänsteman, närmast motsvarande nuvarande amanuens i postsparbanksstyrelsen. Detta förslag, som jämväl vunnit understöd af postsparbanksstyrelsen, anser jag mig kunna biträda.

Jag är härmed inne på frågan om amanuensbefattningarnas ersättande af tjänster på stat. Hvad löneregleringskommittén härutinnan föreslagit och postsparbanksstyrelsen förordat synes mig i princip kunna godkännas. Benämningen på de ses ordinarie tjänstemän som skulle tråda i stället för de nuvarande sex amanuenserna bör emellertid, därest postsparbanken icke inordnas i postverket, icke lämpligen blifva, såsom löneregleringskommittén föreslagit, postexpeditör. Mot den af postsparbanksstyrelsen ifrågasatta benämningen bokhållare synes mig däremot icke vara något att erinra. Samma benämning och tjänsteställning torde

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

ock böra tillkomma deri nyss omförmälda tjänsteman, som skulle fungera som biträde åt kamreraren och sekreteraren.

Mitt förslag i förevarande del upptager alltså sju bokhållare.

I fråga om uppförandet å stat af kamreraren och sekreteraren under oförändrad benämning samt den nuvarande registratorstjänstens utbytande mot en registrator- och aktuariebefattning äfvensom de fyra nuvarande revisors- och bokhållaretjänsternas ersättande med fyra revisorsbefattningar föreligga icke några skiljaktiga meningar. Ej heller jag har någon anledning att föreslå förändring i hvad härutinnan blifvit föreslaget.

Likaledes svnes det mig icke vara något att erinra emot uppförandet å ordinarie stat af 35 kvinnliga befattningar, hvilka, därest postsparbanken fortfarande skall utgöra eu fristående _ institution, i öfverensstämmelse med postsparbanksstyrelsens framställning torde böra benämnas kvinnliga kontorsskrifvaro. Af dessa skulle sju jämte bestridande af de med dessa befattningar förenade göromål tjänstgöra såsom kontrollanter och därvid utöfva ett visst förmanskap öfver de öfriga kontorsskrifvarna och i första hand leda dessas arbeten. För detta extra åliggande torde de i enlighet med löneregleringskommitténs förslag böra tilläggas särskild! arfvode. Härför torde jag dock i samband med aflöningsfrågorna få lämna närmare redogörelse.

Ett spörsmål, till hvilket jag nu öfvergår, och angående hvilket löneregleringskommittén och postsparbanksstyrelsen stannat vid olika förslag, är frågan om de öfriga å nuvarande postsparbanksbyrån anställda kvinnliga befatta ugshafvarnas ställning. _ Enligt löneregleringskommitténs förslag skulle af ifrågavarande, vid tiden för kommittébetänkandets afgifvande till ett antal af 36 uppgående befattningar 25 beredas den fastare ställning, som kommittén i ett den 31 oktober 1907 afgifvet betänkande afsett, under det att postsparbanksstyrelsen hemställt att 18 kvinnliga befattningar måtte å den ordinarie staten uppföras under benämningen skrifbiträden med den ställning, som tillkommer skrifbiträde i fångvårdsstyrelsen enligt 1910 års Riksdags beslut.

För närvarande kan jag icke biträda någotdera åt dessa lörslag. Hetta sammanhänger därmed, att, såsom jag strax skall närmare utveckla, löneregleringen vid postsparbanken, med hänsyn därtill att dess personal vid behof skall kunna befordras inom postverket, bör genomföras efter samma grunder som vid sistnämnda verk. kragan om fast anställning

73 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.

för skrifbiträden vid postverket är emellertid föremål för utredning af löneregleringskommittén, hvilken, sedan ämbetsverk och myndigheter, hvilkas löneförhållanden reglerats vid senare årens riksdagar — däribland generalpoststyrelsen — till vederbörande departement inkommit med yttranden och förslag i fråga om uppförande å stat af vissa, fast anställda biträden, enligt nådigt beslut den 8 oktober 1910 erhållit befallning att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af ifrågavarande yttranden och förslag.

Då den nu föreliggande frågan om beredande af fastare anställning för skrifbiträden i postsparbanken gifvetvis är beroende af resultatet af denna utredning, torde 'frågans lösning böra anstå i afbidan på samma utrednings slutförande.

Vaktmästarepersonalen hos postsparbanksstyrelsen utgöres för närvarande af 1 förste vaktmästare, 2 vaktmästare och 5 extra vaktmästare.

1908 års särskilda kommitterade föreslogo uppförande på ordinarie stat af 1 förste vaktmästare och 5 vaktmästare, under det att löneregleringskommittén, under förutsättning af postsparbanksstyrelsens införlifvande med postverkets centralförvaltning, ansett anställandet af 1 förste vaktmästare ej böra ifrågakomma, samt, med hänsyn till behofvet af iakttagande af försiktighet vid uppförande af ordinarie personal vid postsparbanken, hemställt om upptagande på stat af allenast 5 vaktmästarebefattningar.

Postsparbanksstyrelsen har biträdt denna framställning, dock med den ändringen att i stället för en af dessa fem vaktmästare skulle uppföras på stat en förste vaktmästare.

För min del ansluter jag mig till hvad postsparbanksstyrelsen sålunda föreslagit.

I detta sammanhang tillåter jag mig slutligen erinra därom, att 1908 års kommitterade föreslagit, dels att kamreraren och sekreteraren samt förste aktuarien skulle, för att därigenom lättnad i arbetsbördan skulle beredas föredragande ledamoten i postsparbanksstyrelsen, meddelas befogenhet att själfständigt handlägga och besluta i vissa ärenden, dels ock att förstnämnda tvenne tjänstemän skulle tillsättas af postsparbanksstyrelsen. Dessa förslag, som icke vunnit understöd från någon af de sedermera i ärendet hörda, anser jag emellertid icke vara af beskaffenhet att böra bifallas. Jag utgår alltså från att kamreraren och sekreteraren samt förste aktuarien, i öfverensstämmelse med hvad som gäller beträffande tjänstemän i samma ställning i generalpoststyrelsen, Bihang till Piksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 10

Aflöningsfrir-

måner.

1908 års kommitterade.

74 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.

tillsättas af konungen efter förord af styrelsen. Jämväl i öfrig! torde tjänstetillsättningar vid postsparbanken böra äga rum enligt de vid postverket i förevarande afseende gällande grunder.

Med den af mig föreslagna organisationen skulle i postsparbanken finnas anställda, förutom postsparbanksdirektören, följande befattningshafvare:

en kamrerare och sekreterare, en förste aktuarie, en registrator och aktuarie, en kassör, fyra revisorer, sju bokhållare,

trettiofem kvinnliga kontorsskrifvare, en förste vaktmästare samt fyra vaktmästare.

1908 års kommitterade hafva, under erinran att aflöningsförmånerna till de hos postsparbanksstyrelsen anställde »ordinarie» befattningshafvare dittills utgått i allmänhet efter samma grunder, som de, hvilka efter den allmänna löneregleringen i slutet af 1870-talet tillämpats beträffande deras vederlikar i andra ämbetsverk, framhållit, att det syntes kommitterade med billighet och rättvisa öfverensstämmande att åt ifrågavarande tjänstemän tillerkändes eu efter de ökade lefnadsomkostnaderna och den af de kommitterade föreslagna längre tjänstgöringstiden å tjänsterummet af 7 timmar om dagen afpassad förbättrad aflöning. Kommitterade, som förklarat sig finna de göromål, som ålåge personalen hos postsparbanksstyrelsen till viss del vara af samma art, som de, hvilka förekomme till utförande inom postverkets centralförvaltning, hafva vid upprättande af sitt förslag till lönereglering för postsparbanksstyrelsen följt det förslag, som då förelåg i fråga om lönereglering för generalpoststyrelsen.

För generalpostdirektören såsom ordförande i styrelsen för postsparbanken samt för eu hvar af ledamöterna utom föredraganden töreslogo kommitterade bibehållande af arfvodena vid förutvarande belopp, men hemställde att ersättning till den byråchef, som vid förfall för generalpostdirektören ägde att deltaga i handläggning af ärenden hos postsparbanksstyrelsen, skulle utgå medelst dagtraktamente om 5 kronor. Till chefen för postsparbanken, hvilken enligt 1908 års kommit-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150. ' 75

terades åsikt skulle förordnas allenast för sex år i sänder, föreslogo kommitterade ett arfvode af 10,000 kronor för år.

Löneregleringskommitténs förslag i föreliggande ämne skiljer sig i åtskilliga delar från hvad 1908 års kommitterade härutinnan ifrågasatt.

Med afseende å det till generalpostdirektören såsom ordförande i styrelsen för postsparbanken utgående årliga arfvodet af 2,000 kronor samt arfvodet till de tre särskilda ledamöterna i styrelsen af 600 kronor om året till en hvar, har löneregleringskommittén icke haft något att erinra.

Förslaget om dagtraktamente om 5 kronor åt den byråchef i generalpoststyrelsen, som under generalpostdirektörens ämbetsresor eller semester äger tjänstgöra såsom ledamot i postsparbanksstyrelsen, har löneregleringskommittén, med hänsyn till kommitténs förslag om postsparbankens ingående såsom en byrå i generalpoststyrelsen, ansett sig icke kunna biträda.

Beträffande lönerna till öfriga af löneregleringskommittén föreslagna befattningshafvare i postsparbanksstyrelsen bär kommittén hemställt, att desamma, om kommitténs förslag i fråga om postsparbankens ställning såsom en byrå i generalpoststyrelsen vunne bifall, måtte bestämmas till enahanda belopp, som enligt den från 1910 års början tillämpade nya stat tillkomme motsvarande befattningshafvare i generalpoststyrelsen.

Kommittén har sammanfattat sitt förslag i följande stat, hvilken angifver tjänstemännens fördelning i vissa grupper, de för tjänstemännen inom en och samma grupp bestämda aflöningsbelopp samt det antal år, som enligt kommitténs förslag bör förflyta från det tjänsteman tillträdt visst aflöningsbelopp, intilldess han kan komma i åtnjutande af det närmast högre.

Löne-

reglerings-

kommittén.

76 Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Till hvar och eu åt* högst sju postexpeditörer, som förordnas att utöfva förmanskap, ma utgå särskild! arfvode med 15 kronor i månaden.

.) Om fast anställdt kvinnligt biträde vid befordran till postexpeditör skulle komma att i aflöning och ortstillägg erhålla lägre inkomst än det fasta arfvode, hon närmast däriörut uppburit från postsparbanken, äger hon att såsom personligt tillägg till tjänstgöringspenningama uppbära skillnaden, dock högst 75 kronor för år räknadt, intilldess hon intjänat sin första aflömngstörhöjning såsom postexpeditör.

3) Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och uppväimning samt i öfrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, a lönen atdiagas oOO kronor årligen.

Kommitténs förslag beträffande aflöningsförmånerna för befattningsliafvare å postsparbanksbyrån är uppgjordt under förutsättning, att de arfvoden och ersättningsbelopp, som hittills lämnats åt vissa befattningslrafvare lios postsparbanksstyrelsen för biträde med handläggning af förekommande göromål beträffande riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt, icke vidare skola utgå till befattningshafvara å postsparbanksbyrån, utan att de ersättningar, som framdeles för dylika bestyr kunna komma att utgå från nämnda anstalter, skola efter den nya statens trädande i kraft ingå till postsparbanken.

Kommer postsparbanken att ingå såsom en byrå i generalpoststyrelsen, böra, enligt kommitténs mening, särskilda arfvoden åt befattningshafVare å andra byråer inom generalpoststyrelsen för bestridande af göromål för postsparbankens räkning ej vidare utgå.

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ISO.

I sitt den 4 oktober 1910 afgifna utlåtande bär postsparbanksstyrelsen förmält sig icke hafva något att erinra mot bibehållande af förutvarande arfvoden till generalpostdirektören och de tre särskilda ledamöterna.

Godtgörelsen till den byråchef i generalpoststyrelsen, som i händelse af förfall för generalpostdirektören deltager i handläggning af ärende i postsparbanksstyrelsen, borde, enligt postsparbanksstyrelsens mening, på sätt 1908 års särskilda kommitterade föreslagit, utgå i form af dagtraktamente af 5 kronor.

Vidkommande aflöningen till öfverdirektören och chefen för postsparbanken erinrar postsparbanksstyrelsen därom, att denne enligt 1908 års kommitterades förslag skulle " erhålla ett arfvode af 10,000 kronor för år.

Då emellertid, lortsätter styrelsen, denne skulle tillsättas allenast på förordnande för viss tid, under det att den af postsparbanksstyrelsen föreslagna verkställande direktörsbefattningen skulle i vanlig ordning besättas med ordinarie innehafvare, ansåge styrelsen, att för denne borde bestämmas en begynnelseaflöning af 9,000 kronor med en löneförhöjning efter 3 . år al 600 kronor, hvarigenom lian såsom slutaflöning skulle komma i åtnjutande af ett aflöningsbelopp, som chefen för riksförsäkringsanstalten ägde uppbära redan vid tjänstens tillträdande.

Mot hvad löneregleringskommittén hemställt om bestämmande för kamreraren och sekreteraren, förste aktuarien, registratorn och aktuarien, revisorerna samt vaktmästarna af aflöningsförmåner till enahanda belopp, som, enligt den från 1910 års början tillämpade nya stat, tillkomme motsvarande befattningshafvare hos generalpoststyrelsen, funne postsparbanksstyrelsen intet vara att erinra, äfven om postsparbanksstyrelsen förblefve eu fristående institution, helst, såsom ofvan framhållits, styrelsen ansåge det lämpligt utfärda föreskrifter därom, att befattningshafvare hos postsparbanksstyrelsen skulle vara skyldig underkasta sig förflyttning till tjänst vid postverket.

Iill den föreslagna förste vaktmästaren hos postsparbanksstyrelsen, torde, utöfver aflöningsförmånerna till vaktmästare, böra utgå ett särskild! årsarfvode af 200 kronor, i likhet med hvad som blifvit för inne- 1 Lat varen af förste vaktmästaretjänsten hos generalpoststyrelsen bestämdt.

Då de föreslagna bokhållarna och kontorsskrifvarna allenast vore andra benämningar på de af löneregleringskommittén föreslagna postexpeditörerna, manliga och kvinnliga, ansåge styrelsen, att atlöningarna lör dessa bokhållare och kontorsskrifvare borde bestämmas till de af kommittén för respektive postexpeditörer föreslagna.

Postspar-

banks-

styrelsen.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Af 1908 års särskilda kommitterade hade för den blifvande kassaintendenten hos postsparbanksstyrelsen, motsvarande den nuvarande kassören, föreslagits enahanda aflöningsförmåner, som skulle tillgodokomma kassaintendenten hos generalpoststyrelsen. Med afseende emellertid därå att genom tillämpning af det nya redovisningssystemet vid postverket och postsparbanken de kontanta leveranserna till postsparbankens liufvudkassa af bankens öfverskottsmedel upphört, på grund hvaraf kassörens ansvarighet i någon mån minskats, funne styrelsen denna tjänsteman i aflöningshänseende böra hänföras till den grupp åt befattningshafvare, som omfattar registratorn och aktuarien samt revisorer, utom det att kassören såsom ersättning för missräkningspenningar skulle erhålla ett belopp af 300 kronor för år i stället för nu utgående 500 kronor.

Beträffande aflöningen till de 18 skri!biträden, som enligt post- sparbanksstyrelsens förslag skulle uppföras å ordinarie stat, bär styrelsen slutligen framställt särskilt förslag, hvilket jag emellertid, vid det förhållandet att jag förutsatt att frågan om inrättandet af nämnda befattningar tills vidare skulle anstå, i detta sammanhang icke torde behöfva vidröra.

Föreningen af I sammanhang härmed ber jag att få anmäla en af medlemmar

kvinnor i j föreningen af kvinnor i statens tjänst i november 1910 gjord understatme tjänst, framställning i ämnet, afseende, bland annat, dels att kontors-

skrifvarna skulle tillerkännas begynnelselön af 1,925 kronor och slutlön af 2,325 kronor, dels och att 7 kvinnliga bokhållarebefattningar måtte inrättas med en begynnelselön af 2,325 kronor samt en slutlön af 2,<25 kronor.

Departements-

chefen.

Ehuruväl jag i motsats mot löneregleringskommittén anser, att postsparbanken ingalunda bör inordnas i postverket utan bibehållas såsom en själfständig institution, håller jag dock före, att löneförhållandena i de båda verken böra regleras efter enahanda grunder. Skälen härtill torde till fullo framgå af hvad förut anförts.

Hvad lönesatserna beträffar kan jag i det stora hela biträda postsparbanksstyrelsens förslag. På tvenne punkter innefattar emellertid det förslag, jag står i begrepp att i förevarande del framlägga, en afvikelse från hvad nämnda styrelse ifrågasatt.

Jag finner sålunda å ena sidan anledning saknas att bestämma aflöningen för postsparbanksdirektören till högre belopp än hvad för öfverdirektörer i nyreglerade ämbetsverk som hufvudregel är fastställdt

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

eller 9,000 kronor. A andra sidan upptager icke mitt förslag- någon lönesats alls för skri!biträden. Som jag förut framhållit, anser jag nämligen, att frågan om beredande af fastare ställning åt dessa befattningshafvare icke nu bör afgöras.

Mitt förslag utgår alltså från att dels arfvodena till general postdirektören i hans egenskap af ordförande i postsparbanksstyrelsen samt ledamöterna i styrelsen, förutom föredraganden, bibehållas vid nuvarande _ belopp eller 2,000 kronor åt generalpostdirektören och 600 kronor till en hvar af nämnda ledamöter, dels ock att till den byråchef i generalpoststyrelsen, som vid förfall för generalpostdirektören skall tjänstgöra såsom ledamot i sistnämnda styrelse, särskild ersättning skall utgå i form af dagtraktamente å 5 kronor.

Till öfriga tjänstemän skulle enligt mitt förslag aflöningen utgå enligt omstående tablå, hvilken angifver tjänstemännens fördelning i vissa grupper, de för tjänstemännen inom en och samma grupp bestämda aflöningsbelopp samt det antal år, som bör förflyta från det tjänsteman tillträdt visst aflöningsbelopp, intilldess han kan komma i åtnjutande af det närmast högre.

80 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

I

Kronor År! Kronor År Kronor j År Kronor År> Kronor

Tjänstemän af högre grad:

Postsparbanksdirektör och chef...

Kamrerare och sekreterare .........

Förste aktuarie .......................

Registrator och aktuarie; revisor

Kassör ..................................

Felräkningspenningar ............

Bokhållare

(ortstillägg

ortstillägg

Kontorsskrifvare l).................

ortstillägg ............................

Tjänstemän af lägre grad:

Förste vaktmästare -) .............

slirskildt arfvode .................

Vaktmästare -) .....................

I

jl 1,800 i 270 | jj 2,600 |

il 390

(

l

5.000 1,200 4,200

2,900

1,500

3: 3 i

Ii

3<

6,000

5,500

4,600

4,600

2,200

3,200

1,700

1,380

i 3

! 3

i 3

6.500 6,000 5,000 5,000

2,400

3.500 450

1,900

1,140 ! U 1,260

200 i 3|\ 200 i 1\ 200

1,140 | oi 1,260 I 3 1,380

5.500 j 5,500 I

300 ;

( 3,800 | ( 450

| 2,100 |

l 225 i

| 1,500 j J 1,650

\ 200 ! Il 200

1,500 | s| 1,650

1) Till hvar och eu af högst 7 kontorsskrifvare, som förordnas att utöfva förmanskap, må utgå särskildt arfvode med 15 kronor i månaden.

2) Därest förste vaktmästare eller vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och uppvärmning samt i öfrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån kvalstår, å lönen afdragas 300 kronor årligen.

Beträffande aflöningsvillkoren torde de i aflöningsreglementet för postverket bestämda föreskrifterna i det väsentliga böra blifva, gällande jämväl för postsparbankens personal. För sistberörda befattnmgshafvare lärer dock särskildt böra stadgas skyldighet att underkasta sig öfverflyttning till tjänstgöring i postverket med bibehållande af aflöning och tjänstegrad. Dessutom synes äfven i det hänseendet afvikelse böra göras från hvad för postverket är gällande, att bland de vid postsparbanken anställda vaktmästarnas förmåner icke upptages fri beklädnad.

I likhet med hvad förhållandet är i fråga om generalpoststyrelsens personal, torde därjämte böra meddelas särskild föreskrift därom, att samtliga ordinarie tjänstemän vid postsparbanken skola, i den man ej nndantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 81

medgifvas, vara a tjänsterummet tillstädes minst 7 effektiva timmar hvar] e söckend a g.

Aflöningsbeloppen för de föreslagna befattningshafvarna hos postsparbanksstyrelsen torde böra i öfverensstämmelse med för personalen vid generalpoststyrelsen gällande aflöningsförhållanden uppdelas i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg enligt den fördelning, som återfinnes i det förslag till aflöningsreglemente, som jag i enlighet med nyss angifna grunder låtit utarbeta och strax ämnar föredraga.

På sätt förut blifvit erinradt, utgå till vissa befattningshafvare särskilda arfvoden för biträde med handläggning af de hos styrelsen förekommande göromål beträffande riksförsäkringsanstalten, olycksfallsförsäkringsanstalten för fiskare och barnmorskornas pensionsanstalt. Dessa arfvoden förskotteras af postsparbankens medel, men ersättas sedermera banken af statskontoret från för ändamålet anvisade anslag. Med det löneregleringsförslag, jag nu ärnar framlägga, afser jag emellertid — detta i likhet med löneregleringskommittén — att ifrågavarande arfvoden och ersättningsbelopp ej vidare skola utgå direkt till personalen utan tillgodokomma postsparbankens kassa. I de förbättrade aflöningsförmåner, som nämnda löneregleringsförslag innebär, hafva därför inberäknats godtgörelse för berörda särskilda arfvoden och ersättningsbelopp.

Ett,af postsparbanksstyrelsen framställdt förslag om förändring af de grunder, efter livilka ersättningen till postsparbank för biträde vid handläggning af göromål för nämnda anstalters räkning, torde framdeles efter ytterligare beredning, och då detsamma lärer kunna afgöras oberoende al den föreliggande organisations- och löneregleringsfrågan, fä anmälas inför Eders Kungl. Maj:t.

Mitt förslag, att postsparbanken skall utgöra eu själfständig institution, förutsätter gifvetvis, att de särskilda arfvoden, som nu utgå till befattningshafvare i generalpoststyrelsen för bestridande af göromål för postsparbankens räkning fortfarande af dem skola tillgodonjutas.

1908 ars kommitterade hafva föreslagit vissa öfvergångsbestäm- ÖfVergingsmelser i sjdte att förekomma, det personalen hos postsparbanksstyrelsen teteer' skulle till följd af det långa uppskofvet med fastställande af ordinarie 1908 årt stat blifva lidande med hänsyn till aflönings- och pensionsförmåner. kommitterade.

Sålunda hafva kommitterade hemställt, att, i händelse chefen för postsparbanksbyrån komme att ersättas med en genom förordnande på viss tid tillsatt öfverdirektör och chef för postsparbanken, nuvarande Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 11

82 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.

chefen för postsparbanksbyrån, om honom meddelades förordnande å öfverdirektör sbefattningen, måtte få i fråga om rätt till pension såsom öfverdirektör tillgodoräkna sig fem år åt den tid han pa förordnande bestridt chefsbefattningen för postsparbanksbyrån.

Efter hvad kommitterade erinrat, hafva de tjänstemän hos postsparbanksstyrelsen, som på grund af fasta förordnanden bestridt jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade tjänster därstädes, uppburit afiöningar till belopp, motsvarande de för deras vederlikar i andra ännu ej reglerade ämbetsverk i allmänhet gällande, likasom de ock kommit i‘ åtnjutande af ålderstillägg efter viss tids tjänstgöring semester och dyrtidstillägg efter samma grunder, som vant bestamda för deras tore-

nämnda vederlikar. ... , .

Kommitterade hafva såsom öfvergångsbestammelse föreslagit, att dessa tjänstemän vid befordran, med det år den nya staten kommer att träda i kraft, till ordinarie innehafvare af de befattningar, de pa förordnande bestrede, måtte »få räkna sig till godo ifrågavarande förordnanden beträffande begynnelseaflöning enligt den nya staten».

1908 års kommitterade hafva vidare beträffande de åt dem föreslagna befattningarna såsom kvinnliga bokhållare och kontoi sskiif vare anfört, att dessa befattningar antagligen komme att besättas med personer bland de hos postsparbanksstyrelsen anställda kvinnliga extra biträdena; och att samtliga till nuvarande femte aflönmgsklassen hörande dylika biträden redan åtnjöte aflöningsförmåner till belopp öfverstigande de aflöningsanslag, som enligt de särskilda kommitterades förslag skulle utgå såsom begynnelseaflöning till kvinnlig bokhållare samt, under de första sex åren, till kontorsskrifvare.

Då det syntes kommitterade vara med postsparbankens intresse förenligt att såsom ordinarie hos styrelsen fästa biträden, hvilka under en lång tids tjänstgöring hunnit förvärfva insikter och erfarenhet i föiekommande göromål, men ett sådant syfte möjligtvis ej vunnes, om en befordran till ordinarie befattning skulle för de befordrade medföra inkomstminskning, ansåge kommitterade, att de af dessa bitraden, som med den nya statens trädande i kraft vunne befordran till ordinarie befattningshafvare hos postsparbanksstyrelsen, borde få i aflönmgshänseende tillgodoräkna sig en del af den tid de varit såsom extra biträden anställda hos styrelsen. Denna retroaktiva tid syntes, enligt den undersökning kommitterade verkställt med hänsyn till den dåvarande personalen, böra lämpligen omfatta den del af extra biträdestiden, som öfverstege 8 år vid befordran till bokhållare och 6 ai vid befordran till kontorsskrifvare.

83 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

I sitt underdåniga utlåtande den 27 mars 1908 har postsparbanksstyrelsen bland annat föreslagit en förändring rörande den af kominitterade ifrågasatta öfvergångsbestämmelsen, att de tjänstemän hos postsparbanksstyrelsen, som på grund af lasta förordnanden bestridt jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade tjänster därstädes, måtte vid befordran med 1909 års ingång till ordinarie innehafvare af de befattningar, de nu på förordnande bestrede, få räkna sig till godo ifrågavarande förordnanden beträffande begynnelseaflöning enligt den nya staten. Det syntes nämligen postsparbanksstyrelsen ej otänkbart att i sammanhang med genomförandet af den nya lönestaten omplacering af tjänstemän inom samma lönegrad kunde komma att äga rum antingen på grund af tjänstinnehafvares ansökan eller af lämplighetshänsyn. Vid bibehållande af nyssnämnda lydelse å ifrågavarande öfvergångsbestämmelse skulle en sålunda förflyttad tjänsteman förverka rätten till retroaktiv tjänstårsberäkning. Då eu sådan föreskrift ej syntes fullt billig eller ens lämplig, hemställde styrelsen, att berörda öfvergångsbestämmelse måtte få den förändrade formulering, att dessa tjänstemän finge, vid befordran med 1909 års ingång till ordinarie befattningsinnehafvare, beträffande begynnelseaflöning enligt den nya staten, räkna sig till godo den tid, hvarunder de innehaft fäst förordnande å befattning tillhörande samma grupp af tjänster, till hvilka befattningen enligt den nya staten hänförts.

Löneregleringskommittén har och för sin del funnit bestämmelse i det sålunda, afsedda syftet vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande såväl beträffande tjänstemän i hittillsvarande mening som ock i fråga om vaktmästare. V

Vidkommande de af 1908 års kommitterade föreslagna öfvergångsbestämmelserna rörande bokhållare och kontorsskrifvare, af löneregleringskommittén benämnda manliga och kvinnliga postexpeditörer, har löneregleringskommittén, under framhållande af att rättvisa och billighet kräfde, att den, som vid befordran till postexpeditör — kvinnlig eller manlig — under längre tid tjänat postsparbanken, men på grund af bankens provisoriska förhållanden ej kunnat vinna ordinarie anställning, bereddes någon förmån framför den, som efter kortare tjänstetid vunne sådan befordran, funnit det uti ifrågavarande hänseende vara tillfyllest, om den, som befordrades till postexpeditör i postsparbanken, finge för erhållande af högre begynnelseaflöning räkna sig till godo 6 år af den tid den befordrade varit, före den nva statens trädande i kraft, fäst anställd hos postsparbanksstyrelsen.

Fostsparbanksstyrelsens und. utlåtande den

27 mars 1908

Lönereglering skommittén.

84 Postsparbanksstyrelsens und. utlåtande den 4 oktober 1910.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ttt Nåd. Proposition N:o 150.

Under åberopande af livad löneregleringskominittén anfört angående rätt för befattningsliafvare att räkna sig till godo den tid, hvarunder de innehaft fast förordnande å befattning, tillhörande samma grupp af tjänster, till hvilken befattningen enligt den nya staten hänförts, har postsparbanksstyrelsen i sitt utlåtande den 4 oktober 1910 framhållit, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke eu dylik tjänsteårsberäkning jämväl borde för visst fall tillförsäkras den blifvande innehafvare^ af förste aktuariebefattningen. Då innehafvare!! af nuvarande aktuariebefattningen hade att utföra samma ansvarsfulla och kräfvande göromål, som komme att åligga innehafvaren af den blifvande l:ste aktuariebefattningen, ansåge postsparbanksstyrelsen rättvisa och billighet kräfva, att, därest nyssnämnda tjänstinnehafvare efter eventuell befordran från aktuarie ' till förste aktuarie icke skulle, vid den nya statens trädande i kraft, komma i sämre löneställning än om aktuariebefattningen bibehållits i samma tjänstegrad som hittills, d. v. s. likställd med exempelvis revisorsbefattningarna, den blifvande innehafvaren af l:ste aktuariebefattningen medgåfves rättighet att i fråga om begynnelseaflöning enligt den nya staten få tillgodoräkna sig 3 år af den tid, hvarunder han bestridt fast förordnande såsom aktuarie hos postsparbanksstyrelsen.

Dessutom har postsparbanksstyrelsen, liksom ock löneregleringskommittén, framställt förslag till vissa öfvergångsbestämmelser med hänsyn till att vissa skrifbiträden skulle beredas fast anställning.

Att vissa öfvergångsbestämmelser stadgas, på det att icke postsparbankens personal skall, till följd åt det långa dröjsmålet med fastställande af ordinarie stat för banken, blifva i fråga om tjänstårsberäkning lidande med hänsyn till aflöningsförmåner, synes mig nödvändigt. Hvad härutinnan blifvit i ärendet anfördt ger mig anledning till följ ande erinringar.

Då enligt mitt förslag postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken icke skulle förordnas för vissa år utan i vanlig ordning utnämnas, lärer icke erfordras någon öfvergångsbestämmelse beträffande nuvarande innehafvaren af befattningen såsom chef för postsparbanksbyrån, på sätt 1908 års kommitterade föreslagit.

I likhet med löneregleringskominittén anser jag det vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att befattningsliafvare hos postsparbanksstyrelsen, som på grund af fasta förordnanden bestridt jämlikt Eders Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade tjänster hos styrel-

85 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

sen Unge, beträffande begynnelseaflöning enligt den nya staten, räkna sig till godo den tid, hvarunder de innehaft fast förordnande å befattning tillhörande samma grupp af tjänster, till hvilken befattningen enligt den nya staten hänförts.

Likaså anser jag mig böra tillstyrka postsparbanksstyrelsens hemställan . därom, att den blifvande innehafvare]! af förste aktuariebefattningen medgitves rätt att i fråga om begynnelseaflöning enligt den nya staten få räkna sig till godo tre år af den tid, hvarunder han må hafva bestridt fast förordnande såsom aktuarie hos postsparbanksstyrelsen. Den nuvarande aktuarien i postsparbanksstyrelsen har under 14 ar innehaft fast förordnande i sådan egenskap eller å tjänst i samma grad. Enligt de af mig ifrågasatta grunderna för bestämmande af aflöningarna i postsparbanken skulle, därest aktuariebefattningen bibehölles i samma tjänstegrad som hittills och ifrågavarande tjänsteman utsåges till ordinarie innehafvare af nämnda befattning, denne komma i åtnjutande af en begynnelselön åt 5,500 kronor eller samma belopp, som under förutsättning af bifall till postsparbanksstyrelsens om förmälda hemställan skulle utgå såsom begynnelselön till första aktuarien.

Att amanuens och kvinnligt skrifbiträde, som varit i postsparbankens tjänst någon längre tid, vid befordran till bokhållare respektive kontorsskrifvare får åtminstone i viss mån räkna sig till godo denna tjänstetid, finner jag lika med löneregleringskommittén vara fullt billigt. Enahanda grundsats har också lått uttryck x aflöningsreglementets för tjänstemän vid postverket öfvergångsbestämmelse, som tillerkänner sådan förmån åt den, som före 1908 års utgång antagits till e. o. tjänsteman^ generalpoststyrelsen eller till e. o. postexpeditör. Men under det att ifrågavarande tjänstemän vid postverket under viss förutsättning äga räkna sig till godo så stor del af tiden för tjänstgöringen såsom extra ordinarie, som öfverskjuter 5 år, har löneregleringskommittén, såsom förut är omförmäldt, föreslagit, att berörda e. o. tjänstemän vid postsparbanken skulle vid ifrågavarande befordran få räkna sig till godo Ö år af den tid den befordrade varit, före deri nya statens trädande i kraft, fast anställd hos postsparbanksstyrelsen.

Att löneregleringskommittén, som uppgjort sitt förslag till lönebestämmelser efter mönster åt hvad som är gällande vid postverket, i nu förevarande del icke ansett sig böra följa aflöningsreglementet för tjänstemän vid postverket, beror, enligt hvad jag inhämtat från kommittén, därpå, att med den för postverket gällande bestämmelsen åtskilliga af de e. o. befattningshafvarna i postsparbanken vid befordran skulle komma i en försämrad ekonomisk ställning.

86 Arfvoden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Då något sådant icke kan anses tillfredsställande och syltet med löneregleringens vid postsparbanken genomförande i enlighet med de för postverket gällande lönebestämmelser i intet hänseende lärer förfelas genom den sålunda ifrågasatta afvikelsen från nämnda bestämmelser, har jag ansett mig böra följa löneregleringskommitténs förslag i denna del.

Då jag funnit mig icke för närvarande kunna förorda vare sig postsparbanksstyrelsens förslag om uppförande åt 18 skrifbiträden på ordinarie stat eller löneregleringskommitténs förslag om beredande af fastare anställning åt visst antal dylika biträden, finner jag de af löneregleringsko mmittén och postsparbanksstyrelsen med hänsyn till berörda förslag gjorda framställningar om öfvergångsbestämmelser icke nu böra föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Postsparbanksstyrelsens förslag i Girigt till öfvergångsbestämmelser, hvilka i hufvudsak öfverensstämma med hvad löneregleringskommittén ifrågasatt, kunna af mig lämnas utan erinran.

Jag har låtit upprätta förslag till öfvergångsbestämmelser i enlighet med hvad jag sålunda förordat. Dessa öfvergångsbestämmelser äro såsom tillägg fogade till aflöningsreglementet (Bil. A.)

Sammanlagda beloppet åt de arfvoden och traktamenten, som under år 1907 utgått till den extra och tillfälliga biträdespersonalen hos postsparbanksstyrelsen, bär enligt 1908 års kommitterades uppgift utgjort i rundt tal........................................................................ kronor 168,000:

Därifrån hafva kommitterade dragit dels beloppet af arfvoden å de extra biträdesbefattningar, som enligt kommitterades förslag skulle ersättas med ordinarie tjänster, dels och den besparing å extra biträdesånslaget, som kunde antagas blifva en följd af arbetstidens utsträckning till 7 timmar om dagen, eller sammanlagdt i rundt tal................................................. » 95,000:

Återstoden, ......................................................••• kronor 73,000: —,

skulle då komma att utgöra det till arfvoden och traktamenten åt extra och tillfälliga biträden erforderliga beloppet.

Till detta belopp borde emellertid enligt kommitterades uppfattning läggas vikariatsersättning samt den ökade utgift, som kräfdes för beredande af se-

mester åt de nya befattningshafvarna, eller omkring » 9,000:

Den sålunda uppkommande summan.................. kronor 82,000: —

hafva kommitterade ansett böra i statförslaget uppföras med ..........................................................................

D

85,000: —.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 87

Löneregleringskommittén, som ställer sig tveksam i fråga om värdet af det under, en sjunde tjänstgöringstimme utförda arbetet, anser sig emellertid icke böra göra någon annan erinran mot ifrågavarande af 1908 års kommitterade beräknade anslagsbehof, än att, med hänsyn hufvudsakligen till af kommittén föreslagna högre arfvoden åt fast anställda kvinnliga biträden, anslagsbeloppet, syntes böra höjas till 90,000 kronor och upptagas såsom förslagsanslag under rubriken: »arfvoden åt extra tjänstemän, vikariatsersättningar, m. m.»

Med hänvisning till sitt förslag, att 18 af de nuvarande extra biträdena skulle ersättas af ordinarie skrifbiträden, har postsparbanksstyrelsen i sitt utlåtande den 4 oktober 1910 framhållit, att summan af arfvodena till berörda 18 extra biträden utgjorde i rundt tal 30,000 kronor, hvarmed styrelsen alltså föreslagit, att det af löneregleringskommittén ifrågasattta beloppet skulle minskas. I styrelsens förslag till stat har detta följaktligen upptagits till 60,000 kronor.

I händelse af bifall till mitt förslag därom, att med skrifbiträdesbefattningarnas uppförande å stat skulle anstå, lärer, enligt hvad jag inhämtat från postsparbanksstyrelsen, för ifrågavarande utgiftstitel icke behöfva beräknas högre belopp än 1908 års kommitterade föreslagit eller 85,000 kronor.

Hvad ersättningen till befattningshafvare vid postverket för handläggning af postsparbanksgöromål angår, utgår ersättning till funktionärer vid postanstalterna med visst belopp för hvarje nyutfärdad motbok och för hvarje insättning samt med uppbördsprovision, hvarjämte ersättning utgått till åtskilliga befattningshafvare hos generalpoststyrelsen, nämligen ombudsmannen, frimärksintendenten och den vid postverkets frimärksförråd anställde revisorn och bokhållaren äfvensom vissa vaktmästare för biträde vid handläggning af postsparbanksgöromål.

Sammanlagda ersättningsbeloppet har under år 1907 utgjort kronor 32,288: 8 9 och under år 1908 kronor 31,026: 8 2, uti hvilka belopp ersättningen till omförmälda befattningshafvare i generalpoststyrelsen ingår med 1,450 kronor hvartdera året. 1908 års kommitterade hafva föreslagit, att för ifrågavarande ändamål skulle i staten uppföras ett belopp af 35,000 kronor.

Med hänsyn därtill, att enligt löneregleringskommitténs förslag ersättning till ifrågavarande befattningshafvare i generalpoststyrelsen ej vidare skulle utgå, anser kommittén det för ändamålet erforderliga beloppet böra beräknas till 30,000 kronor.

Rörande denna fråga har postsparbanksstyrelsen framhållit, att, om

Ersättning till befattningsbafvare vid postverkets lokalförvaltningar.

88 Expenser och diverse utgifter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

än ifrågasättas kan, huruvida icke, sedan numera sportlerna för posttjänstemännen borttagits eller stå under afskrifning, omhandlade ersättning borde, därest postsparbanken införlifvades med postverkets centralförvaltning, indragas på en gång eller småningom under loppet af eu viss öfvergångstid, ur lämplighetens synpunkt eu sådan åtgärd dock ej borde vidtagas. Ifrågavarande godtgörelse torde nämligen böra betraktas ej så mycket såsom eu verklig ersättning till posttjänstemännen för det arbete och ansvar, som handhafvande! af postsparbanksgöromål ålade dem, utan fastmera såsom en uppmuntran att verka för postsparbankens framgång.

I allt fall torde, fortsätter postsparbanksstyrelsen, om postsparbanken fortfarande komme att förblifva en fristående institution, en ersättning af nu ifrågavarande slag böra bibehållas och det för ändamålet erforderliga beloppet beräknas till 82,000 kronor för år, i hvilket anslagskulle ingå ersättning till vissa befattningshafvare hos generalpoststyrelsen för biträdande med handläggning af postsparbanksgöromål.

Hvad sålunda af styrelsen ifrågasatts har jag ansett mig böra biträda.

Expensutgifterna, som utgöras åt kostnaderna för trycknings- och bokbinderiarbeten, skrifmaterialier, uppvärmning och belysning in. in., hafva under år 1907 uppgått till kronor 27,64L: 51 och under år 1908 till kronor 33,868: 80.

Kostnaderna för annonsering, anskaffning och underhåll af möbler samt för underhåll af lokaler in. in., Indika kostnader bokförts under titeln »diverse utgifter», hafva utgjort kronor 5,241: 3G under år 1907 och kronor 6,609: o2 under år 1908. 1 sistnämnda belopp ingår emellertid

kostnaden för 1908 års kommitterades utredning och förslag angående postsparbanken med kronor 2,751:7 1.

Ersättning för förvaring i riksbanken af postsparbankens, riksförsäkringsanstaltens och barnmorskornas pensionsanstalts värdehandlingar har för år 1907 utgått med 8,000 kronor, hvaraf påförts postsparbanken 7,610 kronor och återstoden nyssnämnda båda anstalter. Från och med år 1908 är afgiften nedsatt till 4,000 kronor, hvaraf för sistnämnda år påförts postsparbanken 3,760 kronor.

Nu berörda tre kategorier af utgifter äfvensom kostnaden för vaktmästares beklädnad, läkarvård och medicin hafva af löneregleringskommittén i dess förslag till stat sammanförts under rubriken »expenser och diverse utgifter» samt med ledning af nyss anförda siffror beräknats till sammanlagdt belopp af 40,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 89

Emot denna beräkning har postsparbanksstyrelsen förklarat sig icke hafva något att erinra.

Ehuru fullgiltiga skäl att bland ifrågavarande vaktmästares förmåner upptaga fri beklädnad icke synas mig föreligga och jag följaktligen icke upptagit denna förmån i det förslag till aflöningsreglemente, som jag låtit utarbeta, anser jag dock denna omständighet icke höra föranleda ändring af det af iöneregleringskommittén föreslagna beloppet för förevarande utgiftstitel.

_ Under titeln afkortningar afföras i räkenskaperna förluster vid obligationsutlottning äfvensom amnärkningsarfvoden, i den mån dessa betalas af postsparbanken. Beloppet af dylika förluster och arfvoden utgjorde under år 1907 kronor 5,751: 7!) och under år 1908 kronor 5,510:6 8. De särskilda kommitterade hafva föreslagit att för ändamålet måtte i staten uppföras 6,000 kronor.

Lönereglei in gskommitten, som förklarat sig icke hafva något att erinra mot ifrågavarande belopp, anser emellertid detsamma böra i staten upptagas under titeln »amnärkningsarfvoden samt förlust vid oblio-ationsutlottning o. d.». ö

Sistnämnda titel är i löneregleringskommitténs förslag till stat upptagen såsom eu underrubrik under hufvudrubriken »afkortningar och afskrifningår», hvilken i förslaget innefattar ännu en underrubrik, »till nedskiifning af bokförda värdet å postsparbankens obligationer». Då jag . 01'saker, som jag längre fram vid behandlingen af frågan om disposition af postsparbankens öfverskott skall utveckla, icke upptager sistberörda titel i det förslag till stat, som jag tillåter mig framlägga inför Eders ivungl. Maj:t, lärer jämväl den förra af Iöneregleringskommittén föreslagna underrubriken blifva obehöflig.

f 'ifrigt f*ai jag icke något att erinra mot hvad rörande anslaget till afkortningar och afskrifningar blifvit föreslaget och har följaktligen upptagit detsamma till 6,000 kronor.

... Med tillämpning af hvad jag i det föregående anfört förordar jag till fastställande följande förslag till utgiftsstat, därå aflöningarna "till postsparbankens ordinarie personal upptagas med de belopp, till bvilka de med hänsyn till från postsparbanksstyrelsen inhämtade uppgifter rörande nuvarande personalförhållanden vid densamma, ansetts kunna beräknas.

Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.

Afkortningar och afskrifningar.

90 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.

Utgift sst a t för postsparbanken, att tillämpas från och med den 1 januari 1912.

A. Aflöning ar:

Generalpostdirektören, såsom ordförande i postsparbanksstyrelsen ..............................................

3 ledamöter i styrelsen, hvardera 600 kronor

Postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken .............................................................

1 kamrerare och sekreterare (6,000—7,000

kronor) ...................................................................

1 förste aktuarie (5,000—6,500 kronor)............

1 kassör (4,200—5,500 kronor) .........................

felräkningspenningar (300 kronor) .............

1 registrator och aktuarie 4,200—5,500 kronor)

4 revisorer (4,200—5,500 kronor) .....................

7 bokhållare (1,800 — 3,800 kronor)...................

ortstillägg (270—450 kronor) ...........................

35 kontorsskrifvare (1,500—2,100 kronor) .....

ortstillägg (225 kronor).....................................

1 förste vaktmästare (1,140—1,650 kronor)......

särskild! arfvode (200 kronor)........................

4 vaktmästare (1,140—1,650 kronor) ..............

Arfvoden åt extra tjänstemän, vikariatsersättningar in. m..........................................................

Kronor: Kronor:

2,000: —

1,800: —

9,000: -

7,000: —

5,500: —

5,800: —

5,500: —

21,000: —

18,860: —

74,375: —

1,850: —

5,310: —

85,000: — 242,995: —

B. Omkostnader:

(Förslagsansla

Ersättning till befattningshafvare vid generalpoststyrelsen och postverkets lokalförvaltningar för handläggning af postsparbanks-

göromål....................................................................

Expenser och diverse utgifter............................

C. Afkortningar och af skrifning ar: förslagsanslag.

32,000:

40,000:

72,000

6,000

Summa kronor

320,995

91 Kuncjl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.

Dessa utgifter torde i enlighet med nu gällande grundsatser böra bestridas med postsparbankens egna inkomster.

Dessa hafva, i den mån de härflyta från bankens nuvarande inkomstkällor, af löneregleringskommittén ansetts kunna beräknas till 320,000 kronor om året, en beräkning som postsparbanksstyrelsen, med uttalande att den syntes vara gjord med nödig försiktighet, förklarat sig biträda.

För år 1910 hafva ifrågavarande inkomster belöpt sig till något öfver 322,000 kronor.

Emellertid är det, såsom jag tidigare antyd t, en förutsättning för den föreslagna löneregleringen, att ersättningen för biträde af postsparbankens personal vid handläggning af de i banken förekommande göromål, tillhörande riksförsäkringsanstalten, olycksfallsförsäkringsanstalten för fiskare och barnmorskornas pensionsanstalt ej vidare skall utgå till nämnda personal utan tillfalla banken såsom en inkomst.

Under närvarande förhållanden kan denna inkomst beräknas till omkring 13,000 kronor om året. I de af mig gjorda beräkningarna har jag också upptagit postsparbankens inkomster till ett belopp, som med 13,000 kronor öfverstiger den inkomstsumma, med hvilken löneregleringskommittén, enligt hvad förut är nämndt, räknat.

Beträffande dispositionen af det öfverskott, som postsparbanksrörelsen må komma att lämna, hafva olika meningar gjort sig gällande.

Enligt löneregleringskommitténs mening, borde, åtminstone under ett antal år framåt, allt det öfverskott, som kunde uppkomma på postsparbankens rörelse, användas till nedskrifning af värdet å bankens obligationer, hvilken nedskrifning skulle af bankens styrelse verkställas utan särskildt tillstånd af Eders Kung!. Maj:t. För ändamålet har kommittén, såsom jag nyss an ty dt, i sitt förslag till stat upptagit ett visst anslagsbelopp, motsvarande den beräknade vinsten.

Kommittén har vidare ifrågasatt, att öfverskottet, i den män det ej varder erforderligt till nedskrifning af bokföringsvärdet å postsparbankens obligationer, må, efter framställning från Kungl. Maj:t, stå till Riksdagens disposition. En sådan anordning skulle förutsätta förändring af § 19 mom. 3 samt § 20 mom. 2 i postsparbanksförordningen, hvilka författningsrum innehålla, det förra, att öfverskott skall användas uteslutande för postsparbankens egna ändamål, och det senare, att det åligger postsparbanksstyrelsen att vid afgifvande af underdånig berättelse

Disposition af postsparbankens öfverskott.

Lönereglerings-

konmUtén.

92 Postsparbanks-

styrelsen.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

om bankens tillstånd och förvaltning- yttra sig rörande det belopp, som af bankens medel må under det löpande året användas för vidtagande af åtgärder för främjande af sparsamhet, särskild t inom de mindre bena edlade samhällsklasserna.

Härom har postsparbanksstyrelsen anfört, att det icke torde vara nödvändigt att till för tillfallet rådande kurser nedskrifva värdet å andra obligationer än sådana, som vid behof af nödiga rörelsemedel kunde realiseras, helst på den utländska penningemarknaden. Het torde väl kunna antagas såsom otvifvelaktigt, att postsparbankens obligationer vore af sådan beskaffenhet, att de blefve inlösta till nominella värdet, och för den kursförlust, som under loppet af obligationernas löpetid uppkomme vid inlösen af sådana utlottade obligationer, som vore bokförda öfver pari, vore i statförslaget uppfördt ett särskild! anslag, förutom det att denna förlust i stort sedt torde uppvägas af vinsten vid inlösen af obligationer, bokförda under pari.

Härefter fortsätter postsparbanksstyrelsen:

»Vid bifall till kommitténs hemställan om användning af hela det å bankens rörelse uppkommande öfverskottet till nedskrifning af obligationernas bokföringsvärde, skulle sålunda den anordning komma att upphöra, hvarigenom under de senare åren postsparbankens öfverskottsmedel delvis användts till utdelande af gratifikationer åt sparmärkesförsäljare, som med nit och framgång verkat för postsparbanken.

Värdet af den tillgång postsparbanksstyrelsen sålunda ägt till utdelande af belöningar för nyssangifna ändamål torde svårligen kunna öfverskattas. Det lärer allenast i undantagsfall kunna påräknas, att återförsäljare af sparmärken utan någon pekuniär uppmuntran och allenast af intresse för den goda saken skall åt densamma ägna den tid och möda, som kräfves, om något afsevärdt resultat skall vinnas.

Att borttaga det tillfälle till uppmuntran af för postsparbankens framgång nitiska och verksamma sparmärkesförsäljare, som styrelsen sålunda ägt, och att allenast lita till den personliga själfuppoffringen, skulle, om man önskar postsparbankens utveckling, ej vara välbetän kt.

Jämlikt bestämmelse i § 19 mom. 3 af postsparbanksförordni ngen den 22 juni 1883, skola de öfverskott på postsparbankens rörelse, som kunna uppkomma, användas för postsparbankens egna ändamål; och enligt § 20 mom. 2 af nämnda nådiga förordning åligger det postsparbanksstyrelsen att vid afgifvande af årsberättelse öfver postsparbankens tillstånd och förvaltning yttra sig rörande det belopp, som af postsparbankens medel må under det löpande året användas för vidtagande af

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 150. 93

åtgärder, indika afse främjande af sparsamhet särskilt inom de mindre bemedlade samhällsklasserna.

Nn har emellertid kommittén föreslagit, att, med ändring af föronämnda bestämmelser, de öfverskott, som kunna uppstå å postsparbanks- 1 Öl elsen, sedan den åt kommittén förordade nedskrifning af obligationernas värde ägt rum, borde, efter framställning från Kungl. Maj:t, ställas till Riksdagens disposition.

Enligt kommitténs å sid. 160 uttalade uppfattning att »det sannolikt kommer att (fröja många år, innan bankens obligationer på detta satt kunna nedskrifvas till sitt verkliga värde», skidle, därest kommitténs förslag rörande sättet för nedskrifning af postsparbankens obligationsstock blefve godkändt, frågan om användande af bankens öfverskott ej vara aktuell.

För den händelse förhållandena blefve sådana, att redan under närmaste tiden postsparbankens öfverskott, efter det möjligen erforderliga afskrifningar ägt rum, uppginge till något mera afsevärdt belopp, lärer det, enligt styrelsens förmenande, vara af nödvändigheten påkalladt, att öfverskottet fortfarande såsom hittills användes för postsparbankens egna ändamål.

Äfven om man icke lärer kunna godkänna den åsikten, som från ett och annat håll gjort sig gällande, att allt det öfverskott, som uppkommer på eu sparbanks rörelse, efter det nödiga afsättningar in. m. ägt lura, skulle tillhöra bankens insättare och fördenskull tillgodokomma dem i form. af tilläggsräntor, så torde dock med hänsyn till postsparbankens Imfvuduppgift kunna ifrågasättas, huruvida icke för vidtagande af åtgärder för befrämjande af sparsamhet borde få användas någon de! al det a rörelsen uppkomna öfverskottet.

Enligt gällande bestämmelser för åtskilliga utländska postsparbanker tillkommer visserligen vederbörande statsverk öfverskottet på bankens rörelse, efter det reservfonden uppnått ett visst belopp. Men inom exempelvis den belgiska postsparbanken användes den å rörelsen uppkomna vinsten dels till utdelning hvart femte år af räntetillskott till insättare dels ock för premiering af posttjänstemän med flera, hvilka med nit och framgång verka för postsparbanken. De gratifikationer, som för sadant ändamål utdelas, uppgå till afsevärda belopp, och, enligt postsparbanksstyrelsen. meddelad upplysning, torde den hufvudsakliga orsaken till den belgiska postsparbankens storartade utveckling under dess 40-åriga tillvaro vara att söka i det sätt, hvarpå bankens vinst sålunda blifvit använd.

Den svenska postsparbanken har hittills ej ägt tillfälle att annor-

94 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

lunda än i ytterst ringa mån vidtaga några med utgifter förenade åtgärder i förenämnda syfte. Men om än resultatet af dessa åtgärder skulle hafva inskränkts därtill, att blott ett mindre kapital blifvit tillvarataget och afsatt för kommande dagars behof, så torde dock ett sådant till synes obetydligt resultat i någon mån hafva bidragit att hos folket inplanta sparsamhetsidéen och mana till ekonomisk förtänksamhet. K om me postsparbankens öfverskott att stiga till något högre belopp, utan att detsamma disponerades för statsutgifter, blefve ock tillfälle beredt för banken att, i större grad än hittills kunnat ske, fylla det med densamma afsedda hufvudsyftet: vårt folks vänjande till sparsamhet och omtanke för framtiden.»

Departements■ Hvad postsparbanksstyrelsen anfört angående dispositionen af

chefen. bankens öfverskott synes mig i allt väsentligt kunna godtagas. Eu nedskrifning af värdet å bankens obligationer i den omfattning, som löneregleringskommittén förutsatt, lärer, såsom också förut är framhållet, icke vara behöflig. I samma mån som de genom nådig kungörelse den 4 juli 1902 fastställda nya grunderna för placeringen af bankens medel vinna ökad tillämpning, varder ju nämligen banken mindre beroende än hittills af placering i obligationer. Därjämte kan det antagas att, om, såsom jag längre fram har för afsikt att föreslå, banken erhaller rätt till kredit till visst belopp i riksgäldskontoret, densamma endast undantagsvis skall blifva nödsakad att realisera obligationer för mötande af motsedda utbetalningar.

Löneregleringskommitténs förslag, i hvad det afser förändring af § 19 mom. o samt § 20 mom. 2 i postsparbanksförordningen, finner jag mig icke kunna understödja. Förslaget synes nämligen knappast vara af något direkt behof påkalladt, därest hvad kommittén i öfrigt ifrågasatt om disposition af bankens öfverskott icke skulle vinna bifall. Fn sådan förändring skulle också, enligt mitt förmenande, mycket lätt komma att verka till hinder i bankens verksamhet för fullföljande af dess viktiga uppgift att befrämja sparsamheten bland vårt folk.

Pensionering 1 fråga om pensionering af postsparbankens ordinarie personal hafva

1908 års 1908 års kommitterade anfört, att vederbörande ordinarie innehafvare liommitterade. af tjänst å postsparbankens stat borde vara underkastad bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension och sålunda ej blott skyldig att genom erläggande af afgifter bidraga till sin egen 'pensionering, utan äfven berättigad att vid viss uppnådd lefnads- och tjänstålder, för manlig tjänstinnehafvare 67 lefnads-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 95

ar och 35 tjänstår och för kvinnlig tjänstinnehafvare 60 lefnadsår och o0 tjenstår, komma i åtnjutande af pension enligt de i nämnda lag bestämda grunder.

Kommitterade hafva ansett att, om än postsparbanken redan anlitades och i framtiden ännu mera komme att anlitas jämväl för uppgifter som ligga på sidan om bankens ursprungliga, samt i följd häraf dess personal jämväl toges i anspråk för bestyr, som ej tillhörde'den egentliga postsparbankstjänsten, utgifterna för pensionering af personalen, i den mån denne blefve uppförd å ordinarie stat, borde åligga postsparbanken och följaktligen utgå af det öfverskott, som kunde uppkomma på bankens rörelse.

1 silf uttalande i detta ämne har löneregleringskommitten framhållit, att nyssnämnda kommitterade i sitt förslag kunnat upptaga medel till pensioneringen _ hufvudsakligen genom eu fördelaktigare beräkning åt bankens ekonomi, än löneregleringskommittén ansett vara af omständigheterna betingad.

Oafsedt detta, funnes emellertid, framhåller kommittén, icke några skäl, hvarför postsparbanken — som ingalunda kunde i likhet med exempelvis, statens järnvägar och telegrafverket sägas vara eu för statens rakning drifven affär, utan tillkommit för befordrande af statsändamål ;u helt annan art — skulle själ! bestrida utgifter för den ordinarie personalens ^ pensionering. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning syntes kommittén ligga 1 det förhållandet, att postsparbanken numera fått smal agda åtskilliga för dess egentliga uppgifter främmande bestyr.

Kommittén . hemställer för sin del, att pensioneringen af postsparbankens ordinarie personal måtte i enlighet med bestämmelserna i lagen angående civila tjänstmnehafvares rätt till pension öfvertagas af statsverket.

Lönereglering shommittén.

Postsparbanksstyrelsen bär härutinnan anfört, att det gifvet vore för Postväg, poot&pai bankens ekonomi 1 afsevärd grad förmånligt, om pensioneringen styrehen. åt den hos postsparbanksstyrelsen anställda ordinarie personalen öfvertoges åt statsverket i enlighet med bestämmelserna i lagen af den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

i betraktande emellertid häraf att, såsom afsedt varit, de med postsparbankens förvaltning förbundna utgifter skulle bestridas af den på bankens rörelse uppkomna vinsten, torde det dock, fortsätter postsparbanksstyrelsen, principiellt böra åligga banken att själf svara för kostnaderna för pensioneringen af bankens ordinarie personal, i den mån de

Statskontoret.

96 Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

erlagda pensionsafgifterna ej därtill försloge eller sårskildt bidrag af statsmedel ej för ändamålet utginge.

Billigheten af ett sådant från statsverket utgående bidrag syntes nämligen postsparbanksstyrelsen uppenbar med hänsyn därtill, att af postsparbanksstyrelsens personal numera handlades åtskilliga för bankens egentliga uppgifter främmande bestyr, för hvilkas utförande måhända eljest kräfta anställande å stat af särskilda befattningshafvare.

Postsparbankens öfverskottsmedel torde, fortsätter styrelsen vidare, åtminstone ännu eu tid framåt, ej komma att lämna tillgång vare sig till bestridande af den på banken möjligen fallande anparten af de pensionsutgifter, som under tiden kunde ifrågakomma, eller lör afsättning af nödigt belopp till någon fond för framtida pensionering.

Intilldess bankens ekonomiska förhallanden vunnit den utveckling, som för nämnda ändamål kräfdes, torde fördenskull pensioneringen af den hos postsparbanksstyrelsen anställda ordinarie personal, förmenar styrelsen, böra äga rum, på sätt af kommittén ifrågaställts, hvaremellerticl det torde ankomma på Eders Kung!. Maj:t och Riksdagen att bestämma det belopp, som af bankens öfverskottsmedel borde afsättas såsom bidrag till pensionering af bankens ordinarie personal.

Statskontoret, hvars yttrande angående pensioneringen af den vid postsparbanken anställda personal genom särskild nådig remiss inhämtats, har i underdånigt utlåtande den 17 mars 1911 härutinnan anfört, bland annat, följande.

Därest stat för postsparbanken godkändes af Riksdagen och vunne Eders Kung!. Maj:ts fastställelse, blefve, såvidt i sammanhang därmed icke annat uttryckligen stadgades, ordinarie innehafvare af tjänst å den nya staten berättigad till pension i enlighet med bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension; och såvidt statskontoret kunde finna, förelåge ingen som hälst anledning att i fråga om postsparbankens personal göra undantag från nämnda bestämmelser, vare sig postsparbanken i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1908 års kommitterades och postsparbanksstyrelsens föreliggande förslag bibehölles såsom en fristående institution eller, såsom löneregleringskommittén ansett lämpligt, postsparbanken uppfördes å ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå.

Därest postsparbankens personal i enlighet med löneregleringskommitténs förslag komme att hänföras till tjänstinnehafvare vid poststaten, skulle med tillämpning af nådiga kungörelsen den 11 oktober

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

1907 de enligt pensionslagen bestämda pensionerna till nämnda personal utgå af postmedlen. Men äfven om postsparbanken vid öfverflyttning å ordinarie stat icke blefve uppförd såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå, torde dock — med hänsyn till den samverkan mellan postverket och postsparbanken med däraf följande medelslikvider dem emellan, som under alla förhållanden måste fortfarande äga rum — lämpligen böra stadgas, att pensioner till personalen vid postsparbanken skalle utgå af postmedlen. Enligt statskontorets uppfattning borde man emellertid icke frångå principen, att postsparbanken skulle själf i mån af förmåga bära sina förvaltningskostnader, till hvilka också utgifter för pensioner borde räknas; och med hänsyn härtill ansåge statskontoret, att postverkets utgifter för pensioner och understöd till personalen vid postsparbanken borde bokföras såsom förskott att ersättas af postsparbankens medel i män desamma därtill försloge. Skulle erfarenheten visa, att postsparbanken ej mäktade själf gälda hvad utöfver pensionsafgifterna åtginge till bestridande af kostnaderna för ifrågavarande ändamål, torde i sinom tid postverket höra genom särskilt anslag eller på annat lämpligt sätt beredas ersättning för hvad i detta afseende förskjutits för postsparbankens räkning. Med hänsyn till den ökning af kostnaderna för postsparbankens förvaltning, som följde af inrymmande af rätt för en del af personalen till pension, syntes det jämväl böra tagas i öfvervägande, huruvida icke postsparbanken skäligen borde erhålla i någon mån förhöjd godtgörelse för de bestyr, som, utan att sammanhänga med postsparbankens egentliga verksamhet, pålagts densamma till utförande till,*förmån för riksförsäkringsanstalten, barnmorskornas pensionsanstalt med flera.

Därest postsparbanken icke hade att tjäna statsändamål, som ligga vid sidan af dess egentliga uppgift, vore det utan tvifvel i full öfverensstämmelse med grundsatserna för bankens finansiering, att densamma själf finge vidkännas kostnaderna för pensioneringen af sin ordinarie personal, i den mån befattningshafvarnas pensionsafgifter därtill vore otillräckliga. En sådan anordning synes mig också, trots de för banken främmande uppgifter, som under årens lopp tillagts densamma, lämpligen hafva kunnat ifrågasättas, därest banken med visshet kunde beräknas vara i stånd att bära denna ökning i sina utgifter. Verkställda kalkyler gifva emellertid vid handen, att så åtminstone för närvarande knappast kan antagas vara fallet.

Departements*

chefen.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afl. 96 Höft.

98 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 150.

Man lärer under sådana förhållanden vara nödsakad att utfinna en annan lösning af föreliggande pensioneringsfråga.

Det principiellt riktiga med hänsyn därtill, att postsparbanken tillgodoser jämväl andra statsändamål än de med banken särskild! afsedda, vore måhända, att statens utgifter för pensioneringen af bankens personal uppdelades mellan postsparbanken och statsverket.

I denna uppfattning bottnar också, som det vill synas, postsparbanksstyrelsens förslag i ämnet. För en sådan anordning möta emellertid icke ringa svårigheter — en omständighet som i sin mån torde förklara, att styrelsens förslag icke erbjuder någon definitiv lösning af frågan, på hvad sätt postsparbankens eget bidrag till ifrågavarande pensionering skulle utgå. I främsta rummet framstår det såsom en svårighet att bestämma grunden, efter hvilken fördelningen af statens kostnader för pensioneringen bör äga rum. Men äfven om en fullt rationell fördelningsgrund, som är afvägd efter det egentliga postsparbanksarbetets förhållande till bankons för densammas ändamål främmande åligganden, för närvarande skulle kunna bestämmas, måste man räkna med att förhållandet mellan ifrågavarande båda slags uppgifter är underkastad! förändring för hvarje gång banken tillföres en ny uppgift eller omfattningen af eu banken redan tillhörande uppgift väsentligen ökas eller minskas.

Med hänsyn till ifrågavarande vanskligheter anser jag en sådan blandform för statsbidragets utgående icke kunna utan afsevärda olägenheter användas.

Under anförda förhållanden håller jag före, att den föreliggande frågan lämpligast bör lösas i enlighet med det af löneregleringskommittén framlagda förslaget, att pensioneringen af postsparbankens ordinarie personal må öfvertagas af statsverket, för h vilket förslag jämväl andra, i sakens egen natur liggande skäl af vägande betydelse blifvit af löneregleringskommittén anförda.

En sådan anordning lärer, såsom statskontoret framhållit, följa såsom konsekvens af postsparbankens öfverflyttande på ordinarie stat, såvida icke annorlunda skulle varda förordnadt. Något särskild! beslut rörande pensioneringen skulle följaktligen icke blifva erforderligt för det af mig ifrågasatta sättet för dess ordnande, hvilket gifvetvis också förutsätter, att lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension varder tillämplig på den vid postsparbanken a n stål Ida p erson al en.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150. 99

Förutom redan omförmälda förslag och framställningar rörande postsparbankens organisation samt lönereglering för bankens personal föreligga i ärendet åtskilliga förslag till förändrade anordningar i öfrigt beträffande postsparbanken.

Sålunda hemställer löneregleringskommittén om utfärdande af föreskrifter i följande hänseenden, nämligen:

att postsparbankens kontanta medel, i den män de ej erfordras lör löpande utgifters bestridande, skola insättas i riksbanken, som å desamma erlägger 0,.j proc. lägre ränta än riksbankens vid utlåning mot inteckning i fast egendom gällande lägsta ränta, dock ej mindre än 3,5 proc. eller mer än 4,5 proc.;

att riksbanken mot enahanda räntegodtgörelse förskotterar postsparbanken lör dess rörelses bedrifvande erforderliga medel, förslagsvis intill ett belopp af högst fem miljoner kronor;

att delägarna i postsparbanken erhålla en ränta af 3 proc. om året, beräknad på nu föreskrifvet sätt, d. v. s. allenast för hela månader;

att af den å postsparbankens rörelse uppkommande vinst 25 proc. användas till nedskrifning al det bokförda värdet å bankens obligationer eller, ^ den män sådan nedskrifning anses obehöflig, till bildande af en reservfond;

att till denna fond, som förräntas efter 3 proc. jämväl skola ino-å preskriberade medel;

att reservfond en, som skulle blifva statens egendom, må, innan den uppgår till 5 proc*, af delägarnas behållning enligt närmast föregående års bokslut, användas endast till betäckande af förlust å rörelsen samt till återbetalande i förekommande fall af preskriberade medel* samt

att återstående 75 proc. af vinsten för hvart år såsom räntetillskott _ utdelas bland delägarna med vissa hela hundradelar af dem föråret tillgodoföra ränta.

Kommittén hemställer vidare,

att, i stället för nu använda sparmärken, frimärken, lastade på ^•11 i ®Park°r*-’ ma användas till insättning i postsparbanken, dock högst till belopp af en krona i månaden å eu och samma motbok, '

att det må tagas i öfvervägande, huruvida icke förenklingar må kunna göras i sättet för upprättande af underdåniga berättelser angående postsparbankens tillstånd och förvaltning, samt

att § 17 i postsparbanksförordningen, enligt hvilken paragraf ägare af motbok kan erhålla postsparbanksstvrelsens bemedling för in-

Försiag till vissa förändrade anordningar i öfrigt beträffande postsparbanken.

lönereglerings• kommittén.

100 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.

köp af räntebärande obligationer af det slag, som för postsparbankens egen räkning anskaffas, må oppliäfvas. .

Därjämte bär postsparbanksstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 28 'januari 1911 framställt förslag om ändring af vissa delar åt postsparbanksförordningen, hufvudsakligen i sylte, att banken måtte komma att i ökad utsträckning varda anlitad.

Af samtliga förenämnda förslag torde i detta sammanhang endast de två förstnämnda, alltså förslagen angående förvaltningen af postsparbankens medel samt angående lörskott af medel till banken föl dess rörelses bedrifvande, böra blifva föremål, för pröfning^ De öfriga framställningarna synas mig däremot böra tillsvidare anstå och tagas i öfvervägande först i samband med den utredning och.plan till åtgärder, ägnade att stärka postsparbankens finansiella ställning och i ofrigt i ökad män göra banken skickad att motsvara sitt ändamål, som, på sätt jag förut framhållit, postsparbanksstyrelsen framdeles torde böra få i uppdrag att utarbeta.

Sedan löneregleringskommittén rörande samtliga dess nyss omförmälda förslag framhållit, att desamma, i den mån de kunde befinnas förtjäna vidare uppmärksamhet, i allmänhet torde vara i behof af eu allsidig utredning, som kommittén icke kunnat åstadkomma utan att väsentligen fördröja den enligt kommitténs mening ur liera synpunkter mycket angelägna lösningen af de regleringsfrågor, rörande hvilka kommittén redan framlagt förslag, har kommittén särskildt med afseende af frågorna om förvaltningen af postsparbankens medel samt om förskott till banken lör dess rörelses bedrifvande anfört hufvudsakligen.

Anledningen, att postsparbankens kapitalplaceringar hittills i allmänhet slagit föga lyckligt ut, torde vara att söka i de restriktiva bestämmelser^ som gällt för medelsplaceringen. Dessa bestämmelser hade visserligen tillkommit i syfte att bereda största möjliga säkerhet föi återbekommandet af utlånta medel, men sådan torde kunna åstadkommas på ett för postsparbanken och det allmänna fördelaktigare sätt.

Staten stode i ansvar för postsparbankens förbindelser; staten hade för sina behof användning af lånta medel till vida större belopp, än postsparbanken under eu lång tid framåt kunde antagas få lediga..

Det borde då kunna ligga nära till hands, att staten själ! mot räntegodtgörelse mottoge postsparbankens medel, förslagsvis genom riksbanken eller riksgäldskontoret.

Eu sådan åtgärd skulle ställa postsparbanken på eu ekonomiskt långt säkrare grund än den för närvarande intoge.

101 Kuiujl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.

Postsparbanken skulle befrias från den ansvarsfulla medelsplaceringen och däraf följande likvider samt från bekymret att i brydsamma tider anskaffa nödiga medel; sådana borde väl nämligen under antagna förutsättning förskjutas af den statsinstitution, som finge sig medelsförvaltningen ålagd.

Sattes räntegodtgörelsen från samma statsinstitution till postsparbanken i en viss oföränderlig relation till den ränta postsparbanken hade att betala till sina delägare, skulle däraf följa möjlighet att på förhand tämligen noga beräkna det ekonomiska resultatet af postsparbankens verksamhet, något som med nuvarande anordningar vore förenadt med icke ringa svårigheter.

Sattes åter räntegodtgörelsen i ett visst förhållande till räntan i den allmänna marknaden, skulle sådant för postsparbanken medföra möjlighet att genom utdelande af räntetillskott åt delägarna undanröja deras benägenhet att vid inträffande räntestegring i den allmänna marknaden öfverflytta sina besparingar till privata banker.

Kommittén hade tänkt sig, att styrelsen öfver postsparbanken under en öfvergångstid borde behålla förvaltningen af de obligationer och fordring sbevis, postsparbanken redan innehade, men att denna styrelse däremot icke skulle för framtiden äga inköpa några obligationer eller utlämna några lån.

1 följd af obligationsutlottning och eventuellt vid gynnsamma tillfällen försäljning af obligationer samt genom återbetalning af amorteringsoch andra lån skulle vid bifall till detta förslag penningförvaltningen småningom komma att flyttas från styrelsen öfver postsparbanken till riksbanken eller riksgäld skontoret.

Kommittén föreställde sig, att riksbankens allmänna verksamhet gjorde den bäst lämpad att mottaga postsparbankens öfverskottsmedel och vid behof tillhandahålla postsparbanken erforderligt rörelsekapital.

Visserligen lade de för riksbanken nu gällande bestämmelser hinder i vägen för medgifvande af räntegodtgörelse åt postsparbanken, hvilken därför varit nödsakad att i privata banker placera tillfälligt uppkommande öfverskott. Detta hinder kunde emellertid lätt undanröjas genom ändring i nämnda bestämmelser. Någon svårighet för riksbanken vare sig att mottaga postsparbankens öfverskottsmedel eller att tillhandahålla postsparbanken erforderligt rörelsekapital vore väl icke att befara.

Postsparbanksstyrelsen har i sitt utlåtande den 4 oktober 1910 rörande nu förevarande frågor gjort, bland annat, följande uttalande.

Den ifrågasatta anordningen, att statsverket genom riksbanken

Postsparbanksstyrelsen.

102 Rungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.

eller riksgäldskon törel skulle mottaga postsparbankens medel och därå godtgöra eu viss bestämd ränta, torde af flere orsaker ej vara lämplig.

Vid postsparbankens inrättande både uttalats farhågor för att medel, som insattes i banken, ej skulle, såsom förhållandet vore med insättningarna i sparbanker, komma till nytta för den ort, hvarest medlen uppsamlats. Så länge de vid bankens inrättande meddelade bestämmelserna angående de insatta medlens fruktbargörande ännu gällde, kunde ett dylikt uttalande möjligen vara befogad!. Men med tillämpning af den under år 1887 vidtagna ändring af dessa bestämmelser, torde dessa farhågor anses vara i väsentlig mån undanröjda.

Särskild!, hade den placering af postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens öfverskottsmedel, som ägt rum i form af direkta lån till kommuner, varit af fördel ej blott för den lånesökande kommunen, för hvilken postsparbanken framstått såsom en kommunal låneanstalt med under vissa tider rätt alsevärda resurser, utan äfven för banken själf, som därigenom fått röna välvilja och intresse från allmänhetens sida.

Postsparbanksstyrelsen har vidare erinrat om, hurusom vid åtskilliga riksdagar förelegat frågor om postsparbanksmedlens placering i egnahemslån, samt att postsparbanksstyrelsen uti afgifna yttranden i ämnet framhållit det befogade däri att den kundkrets, af hvilken banken anlitades för placering af besparingar, ock finge begagna sig af banken i dess egenskap af utlåningsans tält.

Blefve kommitténs förslag angående postsparbanksmedlens öfverlämnande till förvaltning af annan statsinstitution bifallet, så upphörde den förbindelse med allmänheten, som sålunda hittills ägt rum. Allmänhetens intresse, hvaraf postsparbanken i så hög grad vore beleende, skulle därigenom i afsevärd män undandragas banken.

En anordning, sådan den af kommittén föreslagna, skulle visserligen medföra lättnad för postsparbanksstyrelsen, som därigenom liefriades från de ansvarsfulla bestyren med medelsplaceringen. Men postsparbanksstyrelsens sammansättning hade blifvit bestämd just med hänsyn till bestyren med förvaltningen af pennin gemedel; och med denna sammansättning syntes postsparbanksstyrelsen vara tillräckligt ägnad att omhänderhafva förvaltningen af bankens medel.

De för medelsplaceringen nu gällande bestämmelser medgåfve postsparbanken möjlighet att till båtnad för bankens ekonomi draga fördel af förändringarna å penningemarknaden.

I och med den nya ordningens antagande skulle detta tillfälle till förbättrande af ekonomien vara uteslutet.

Den statsinstitution — riksbanken eller riksgäldskontor — som

Kung!. Majds Nåd. Proposition No 150.

«m fömtat* sParbaubsmedlen, skulle, enligt kommitténs

förslag, a dessa medel lämna en räntegodtgörclse, som med 0,5 proc olverstege postsparbankens inlåningsränta. 1 '

,..r, ,Denn^ afkastning torde dock vara för ändamålet otillräcklig i oljd hvaraf räntefoten ansetts böra höjas till 0,6 proc. utöfver inlåningslantan. ®

Riksförsäkringsanstaltens m. fi. institutioners medel skulle med en mlamugsranta i postsparbanken af 3,6 proc, sålunda fruktbargöras ei eu räntefot åt högst 4,2 proc, samt, om sänkning af postsparbanksi antan till 3,3 eller 3 proc. ägde rum, efter en räntefot af endast o,9 respektive 3,6 proc.

Medelrantan på riksförsäkringsanstaltens af postsparbanksstyrelsen ono ^de medG Uf§'J°rde emellertid under hvartdera af åren 1908 och 4 2 0 proc° P10C‘ °Ch UUder de Öfriga ären höSst 4>47 Proc. och lägst

minskade afkasta ingen å riksförsäkringsmedlen, som blefve en f° pl af den föreslagna anordningen rörande medelsplaceringen, skulle antaghgen föranleda därtill att den sänkning af riksförsäkringsanstaltens försäkringspremier, som på grund af den gynnsamma medelsafkastningen under de senare aren ägt rum, icke skulle kunna bibehållas i samma utsträckning, som hittills skett.

Att jämväl barnmorskornas pensionsanstalt och fiskareförsäkringsanstaiten skulle ! ekonomiskt hänseende ofördelaktigt beröras af den ifrågaställa andringen i bestämmelserna angående medelsplaceringen torde vara uppenbart. 1 8 »

Postsparbanksstyrelsen har också afstyrkt eu sådan förändring. fn t jrfm0f rf Post.sparbanksstyrelsen ansett sig böra på det lifligaste tillstyrka hvad a kommittén föreslagits angående medgifvande af rättighet för postsparbanken att vid behof af för dess rörelses bedrifvande eror örliga medel fa anlita någon annan statens penningeinstitution.

Olägenheterna af den nuvarande ordningen, hvarigenom i brydsamma tider postsparbanksstyrelsen måst genom privat bankanstalt upplåna för ofvannamnda ändamål erforderliga medel, fram stode i öppen dag och hade äfven blifvit af kommittén påpekade.

f 8rund ^f statens ansvarighet för postsparbankens förbindelser

torde det ock åligga staten att draga försorg därom, att banken ej nödgades för motande af mera tillfälliga utbetalningar afyttra sina värdepapper till ofördelaktigt pris eller upplåna medel mot hög ränta.

or hafvande af ofvan antydda olägenheter vore tillräckligt, om postsparbanken vid behof af medel för bedrifvande af sin rörelse finge

Fullmäktige i riksbanken.

104 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 150.

rätt till eu kredit i riksgäldskontor för ett belopp af högst 5,000,000 kronor mot godtgörelse motsvarande den effektiva ränta j ämte ianekost- .....i-iVa trä l d skön toret vid tillfället Ange själf erlägga a de till

nader, som riksgäldskontoret disposition ställda medlen.

Jämväl fullmäktige i riksbanken hafva motsatt sig förslaget, att riksbanken skulle till förräntning mottaga postsparbankens medel.

Den uppgift, riksbanken numera hade sig förelagd, framhålla tullmäktige, vore hufvudsakligen att, i gengäld till den banken tillförsäkrade rätten att ensam i landet utgifva sedlar, förse landet med nödiga rörelsemedel. För att bankens styrelse vid hvarje tidpunkt skulle kunna bedöma storleken af detta behof, måste riksbanken inskränka sm rörelse till de grenar af bankverksamhet, i hvilkas natur läge, att de* utgrina sedlarna vände tillbaka till banken utan större tidsutdrägt. Det vore af denna orsak banken i stort sedt ej mottoge penningar mot ranteo-odtgörelse. Särskildt olämplig blefve en sådan inlåning, da den skulle utgöra, icke eu rättighet, af hvilken banken kunde begagna sig nalomständigheterna gjorde det förmånligt, utan en skyldig e , som vin o-ade banken att uppsöka affärer för att gorå medlen fruktbärande. Skulle riksbanken mottaga postsparbankens medel, borde dessa ej ingå i bankens allmänna rörelse utan komme att förvaltas särskilda Besväret och ansvaret i afseende å medelsplaceringen blefve ej mindre för riksbanken än för postsparbanksstyrelsen. Och då anordningen dessutom vore främmande för riksbankens egentliga uppgift, komme den att verka i höo- grad störande på skötseln af riksbankens egna angelagenheter. Betecknande för uppfattningen i denna fråga vore äfven, att, enligt den af kommittén själf lämnade redogörelsen för hithörande förhållanden

andra länder, endast två centralbanker, den i Bulgarien och den pa Kreta, mottoge och förräntade postsparbankens medel.

En anordning i enlighet med kommitténs förslag skulle således stå i bestämd strid med de stora och viktiga intressen, som riksbanken

hade att tillgodose. . ... . . m

Om således fullmäktige ej kunnat instämma i kommitténs ner

stallan i denna del, hade fullmäktige dock icke kunnat undgå att kanna sig tilltalade af den tanke, som i kommittébetänkandet fatt sitt uttryck. Då staten ansvarade för postsparbankens förbindelser, och bankens skuld således ytterst vore statens skuld, kunde det synas mindre egentlig^, att banken skulle behöfva uppsöka fondbörsen för sina placeringar och vara underkastad dess växlingar. Oegentlig! torde det under alla omständigheter vara, att banken icke skulle hafva ratt att direkt hos staten

105 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.

begära de medel, banken icke utan förlust kunde anskaffa för verkställande af sina utbetalning-ar.

O

Angående den ifrågasatta förändringen i sättet för postsparbanksmedlens förvaltning och anordnandet af kredit för postsparbanken hos någon ^ af statens penninginstitutioner hafva fullmäktige i riksgäldskontoret förmält följande:

»Af de skäl, postsparbanksstyrelsen i öfrigt anfört för bibehållande af den nuvarande ordningen för placering af postsparbankens medel, anse fullmäktige särskild uppmärksamhet böra fästas vid den äfven af bankofullmäktige framhållna omständigheten, att postsparbanken genom utlämnande af direkta lån till kommuner eller mot inteckning äfven till enskilda framstode såsom en för orterna nyttig inrättning, som ej blott från dem uppsamlade medel utan äfven lät dessa medel genom utlåningkomma näringslifvet och kommunala intressen till godo. Den förbindelse med allmänheten, som på detta sätt uppstode, och det stöd, postsparbanken i följd häraf kunde påräkna i allmänhetens välvilja — faktorer hvilkas betydelse för bankens utveckling icke borde förbises — skulle däremot upphöra, om i enlighet med kommitténs förslag postsparbanksmedlen till förräntning insattes hos annan statsinstitution.

Med fästadt afseende vid hvad i ärendet blifvit upplyst och anfördt hafva fullmäktige icke kunnat undgå att hysa tvifvel om behofvet och lämpligheten af' en förändring i den riktning kommittén föreslagit beträffande postsparbanksmedlens förvaltning.

Ej heller bankofullmäktige hafva funnit sig öfvertygade om att tillräckliga skäl blifvit anförda för nödvändigheten att öfvergifva den nuvarande ordningen i berörda hänseende. Då det af kommittén formulerade förslaget närmast går ut på att riksbanken skulle mottaga postsparbanksmedel med skyldighet dels att å dem erlägga viss föränderlig ränta, dels ock mot enahanda räntegodtgörelse tillhandahålla postsparbanken penningar i mån af behof, hafva bankofullmäktige, på närmare angifna grunder förklarat sig anse en sådan anordning5 stå i bestämd strid med de stora och viktiga intressen, som riksbanken hade att tillgodose; och hafva bankofullmäktige därför funnit sig böra afböja detta förslag.

De skäl, bankofullmäktige anfört till stöd för afstyrkandet af kommitténs förslag för sa vidt riksbanken därmed åsyftas, synas fullmäktige i riksgäldskontor vara fullt öfvertygande. Vid detta förhållande hafva fullmäktige nu att taga under öfvervägande, huruvida, på sätt Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. U

Fullmäktige riksgäldskontor et.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

kommittén äfven i andra rummet satt i fråga, riksgäldskontor lämpligen kan öfvertaga förräntningen af ifrågavarande medel.

Såsom kommittén framhållit, har staten otvifvelaktigt för sina behof användning af lunta medel till vida större belopp, än postsparbanken under en lång tid framåt kan antagas få lediga, och det kunde då synas vara för riksgäld skontoret fördelaktigt att, i stället för anskaffande af medel genom upplåning mot statsobligationer, få mottaga i postsparbanken insatta medel. Men uppenbart är att riksgäldskontor å sistnämnda medel icke kan lämna större räntegodtgörelse än motsvarande den effektiva ränta, som eljest vid upplåning för statens räkning måste betalas, och att döma af de senare årens erfarenhet torde det" vara anledning antaga, att denna ränta icke skall öfverstiga 4 proc. och kanske stanna något därunder. Huruvida en så begränsad räntegodtgörelse kan anses vara tillräcklig för postsparbanken och de andra institutioner, hvilkas medel nu af densamma förvaltas, synes emellertid mycket tvifvelaktigt att döma af den utredning, postsparbanksstyrelsen i sitt utlåtande förebragt i detta hänseende. Säkert är, att högre ränteafkastning kan beredas med tillämpning af nu gällande bestämmelser för medelsplaceringen, och att sålunda den ifrågaställda förändringen skulle vara i ekonomiskt hänseende ofördelaktig för postsparbanken och öfriga nyssberörda institutioner. Vid sådant förhållande anse sig fullmäktige ' icke hafva skäl tillstyrka förslaget i hvad det afser ifrågavarande medels öfverlämnande till riksgäldskontoret för förräntning.

Hvad åter angår det af kommitterade framställda förslaget, att vid tillfällen, då postsparbanken behöfver anskaffa medel för bedrifvande af sin rörelse, försträckning inom viss gräns skulle lämnas densamma af annan statsinstitution, finna fullmäktige detta förslag vara befogadt och anse äfven lämpligast att riksgäldskontoret får till uppgift att i sådana fall träda emellan, liksom det redan nu åligger detta verk att vid behof lämna statskontoret kassaförstärkning. Fullmäktige hafva ock vid olika tillfällen under de senare åren, då postsparbanken haft behof af rörelsemedel, nämligen dels åren 1899—1903, dels ock år 1909, tillhandahållit densamma betydande belopp mot den lägsta ränta, som ansetts kunna beräknas.

Postsparbanksstyrelsen, som på det lifligaste anslutit sig till ifrågavarande förslag, har ansett detsamma lämpligen böra realiseras på det sätt, att postsparbanken erhölle rätt att vid behof af medel för bedrifvande af sin rörelse få i riksgäldskontoret tillgodonjuta en kredit till belopp af högst 5,000,000 kronor mot godtgörelse motsvarande den effektiva

107 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 150.

ränta jämte lånekostnader, som riksgäldskontoret enligt sina beräkningar både att själf utgifva å sålunda försträckta medel.

Till hvad af postsparbanken sålunda föreslagits torde enligt fullmäktiges mening böra tilläggas, att öfriga villkor för kreditens begagnande skola blifva beroende på öfverenskommelse mellan fullmäktige och nämnda styrelse; men hafva fullmäktige eljest icke något att erinra mot att hos Riksdagen utverkas införande i riksgäldskontorets reglemente af en bestämmelse af ofvan angifvet innehåll.

Om än beviljandet åt postsparbanken af ofvannämnda kredit kommer att för banken medföra vissa afsevärda fördelar, lära dessa dock icke blifva af den betydelse, att de förmå vare sig undanrödja anledningarna till de svårigheter postsparbanken under senare tider haft att bekämpa eller förhindra svårigheternas återupprepande. För detta ändamåls vinnande måste åtgärder af mera ingripande beskaffenhet vidtagas. Bland sådana åtgärder anse sig fullmäktige här böra framhålla en.

Oaktadt postsparbanken icke har till ändamål att konkurrera med öfriga sparbanker eller med banker, som taga emot penningar på sparlcasseräkning, måste dock postsparbanken äga en sådan utrustning, att densamma har utsikt att någorlunda uthärda den ständigt växande konkurrensen om sparmedel. De stränga restriktiva bestämmelserna angående medelsplaceringen hafva ställt postsparbanken i eu synnerligen ogynnsam ställning gent emot ifrågavarande banker, hvilka äga en i realiteten obegränsad placeringsfrihet. Om ock postsparbankens ställning i någon mån förbättrats genom de sedan år 1902 gällande mindre snätva placeringsbestämmelserna, är dock skillnaden mellan postsparbanken och öfriga banker i detta afseende fortfarande allt för stor för att icke postsparbankens framtida utveckling härigenom skall riskeras. Med anledning häraf vilja fullmäktige fästa uppmärksamheten på angelägenheten af att öfriga bankers för närvarande praktiskt taget obegränsade frihet i afseende å placeringen af sparmedel genom lämpliga bestämmelser regleras. Fullmäktige hafva så mycket hellre ansett sig böra fästa uppmärksamheten härå, som denna fråga på det närmaste sammanhänger med eu annan fråga af stort allmänt intresse, hvilken ligger fullmäktige varmt om hjärtat, nämligen frågan om vidtagande af åtgärder för befrämjandet af spridningen af statens obligationer inom landet. Fullmäktige utgå nämligen bär från den förutsättningen, att blifvande bestämmelser angående placering af sparmedel komma att innehålla stadgande därom, att statens obligationer skola med någon viss del ingå bland de säkerheter, i hvilka sparmedel må placeras.»

108 Skiljaktig mening inom fullmäktige i riksgäldskontor et.

Departements-

chefen.

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

Emot det här återgifna uttalandet, att sparbanker och andra banker, som drifva sparkasserörelse, borde åläggas skyldighet att placera en del af sina medel i svenska statens obligationer, har fullmäktigen G. F. Östberg reserverat sig.

De invändningar, som af postsparbanksstyrelsen, fullmäktige i riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret blifvit gjorda mot förslaget att öfverlåta förvaltningen af postsparbankens medel till riksbanken eller riksgäldskontoret, synas mig fullt afgörande. Jag anser alltså, att detta förslag icke bör föranleda någon särskild åtgärd.

Däremot är jag beredd att förorda det förenämnda förslaget, att postsparbanken skulle erhålla rätt att vid behof af medel för bedrifvande af sin rörelse få hos riksgäldskontoret tillgodonjuta en kredit till belopp af högst 5,000,000 kronor på de villkor, som fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasatt. Denna angelägenhet synes mig också vara så trängande, att den bör ordnas redan i detta sammanhang och alltså utan afvaktan på den utredning angående lämpliga åtgärder att stärka postsparbankens finansiella ställning in. m., hvars framtida åvägabringande jag tidigare ifrågasatt.

Beträffande det af fullmäktige i riksgäldskontoret gjorda uttalandet angående begränsning af öfriga bankers frihet i afseende å placering af sparmedel "därhän, att statens obligationer skulle med någon viss del ingå bland de säkerheter, i hvilka sparmedel må placeras, tillåter jag mig erinra därom, att en närliggande fråga var föremål för Eders Kung!. Maj:ts pröfning i sammanhang med det förslag till lag om bankrörelse, som blifvit förelagdt Riksdagen med nådig proposition den 20 januari 1911. I det till lagrådet remitterade lagförslaget var nämligen stadgadt, att bankaktiebolags och solidariskt bankbolags kassareserv skulle till eu femtedel utgöras af svenska statens obligationer. Sedan lagrådet förklarat sig ej kunna tillstyrka en sådan bestämmelse, blef den utesluten ur det till Riksdagen öfverlämnade lagförslaget.

Vidkommande sparbankerna lärer frågan om begränsning i afseende å placering af sparmedel komma att tagas under ompröfning af den utaf Eders Kungl. Magt den 8 oktober 1910 tillsatta kommittén för revision af sparbankslagen m. m.

Under anförda förhållanden torde fullmäktiges i riksgäldskontoret förevarande uttalande icke i detta sammanhang böra föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 150. 109

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels godkänna de af mig förordade förslagen till utgiftsstat för postsparbanken, att tillämpas tillsvidare från och med den 1 januari 1912, och till aflöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken jämte till detta reglemente hörande öfvergångsbestämmelser, samt på grund häraf bestämma postsparbankens anslag, förslagsvis, till 320,995 kronor, att utgå af postsparbankens inkomster;

dels för sin del besluta, att § 21 mom. 1 af nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående eu postsparbank för riket, sådant detta moment lyder enligt nådiga kungörelsen den 4 juli 1902, skall erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från och med den 1 januari 1912:

Mom. 1. Postsparbankens styrelse utgöres af generalpostdirektören såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören såsom föredragande, en af Konungen, hvarje gång för en tid af tre år, särskildt förordnad ledamot samt en af fullmäktige i riksbanken och eu af fullmäktige i riksgäldskontor, hvilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige hvar för sig inom sig utse;

dels ock medgifva, att postsparbanken må äga att vid behof af medel för bedrifvande af sin rörelse få i riksgäldskontor tillgodonjuta kredit till belopp af högst 5,000,000 kronor mot godtgörelse, motsvarande den effektiva ränta jämte lånekostnader, som riksgäldskontor enligt sina beräkningar har att själft utgifva å sålunda försträckta medel, äfvensom på de villkor i öfrigt, som genom öfverenskommelse mellan fullmäktige i riksgäldskontor och styrelsen för postsparbanken varda fastställda.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna sitt bifall och förordnade, att till Riksdagen skulle aflåtas proposition i ärendet af den fydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Schumacher.

Departe-

mentschefens

hemställan.

Ilo

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 150.

Aflöuingsreglemelite för tjänstemän vid postsparbanken.

§ i-

Till generalpostdirektören, i egenskap af ordförande i styrelsen för postsparbanken, utgår arfvode med 2,000 kronor för år och till en hvar af tre särskilda ledamöter i styrelsen med 600 kronor för år, hvilka arfvoden utbetalas i samma ordning som lön.

Till de vid postsparbanken anställda tjänstemän utgår fast aflöning enligt följande stat, hvilken angifver tjänstemännens fördelning i vissa grupper, de för tjänstemännen inom en och samma grupp bestämda aflöningsbelopp samt det antal år, som bör förflyta från (let tjänsteman tillträdt visst aflöningsbelopp, intill dess han kan komma i åtnjutande af det närmast högre.

i) Till hvar och en af högst 7 kontorssluifvare, som förordnas att utöfva förmanskap, må utgå särskild! arfvode med 15 kronor i månaden.

Förste vaktmästare åtnjuter särskild! arfvode af 200 kronor om året. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och uppvärmning samt i öfrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, å lönen afdragas 300 kronor årligen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

in

Förestående aflöningsbelopp fördelas på följande sätt i lön och tj änstgöringspenningar:

112 Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

För åtnjutande af den i stat uppförda aflöning’ ocli förhöjning däraf efter viss tid gälla, med undantag för ordföranden och de tre särskilda ledamöterna i styrelsen för postsparbanken, följande allmänna

bestämmelser: . ,

1. Tjänsteman är underkastad såväl föreskrifterna i vedeibolande instruktion som ock den utvidgade eller ändrade tjänstgöring eller den förflyttning till annan befattning vid postsparbanken eller till befattning inom postverket, som kan varda honom i behörig ordning ålagd, dock utan minskning i den honom vid förflyttningen tillkommande lasta

aflöning.

2. Med ordinarie befattning vid postsparbanken ma icke lorenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat.

E] heller må med sådan befattning förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som ar försedt med Kungl. Maj:ts oktroj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag ellei annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej, hvad angar postsparbanksdirektören, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare åt annan befattning, styrelsen för postsparbanken uppå därom gjord framställning och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för fullgörandet af tjänstgöringen' vid postsparbanken, finner uppdraget eller befattningen kunna

få tills vidare mottagas och bibehållas.

3. Tjänsteman äger uppbära tjänstgöringspenningar endast för den tid, han verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester ellei föi beredande af semester bestridt högre befattning, eller under den tid, som han på uppdrag af styrelsen för postsparbanken användt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser i tjänsten eller som åtgått fÖl fullgörande af de skyldigheter, hvilka ålegat honom såsom fullmäktig eller revisor vid civilstatens änke- och pupillkassa.

Tjänsteman, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning,

äger uppbära hela lönen.

4. Den, som af annan anledning, än som i mom. 3 omformaies, åtnjuter ledighet eller är hindrad att bestrida sin befattning, kan föipliktas att af lönen afstå så mycket, som, utöfver hvad vikarien i önigt äger uppbära, erfordras för befattningens uppehållande eller eljest pröfvas

skäligt. ...

Därest emellertid tjänsteman blifvit oförmögen till tjänstgöring i

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 150.

följd af kroppsskada, ådragen under tjänsteutöfning, må den fasta aflöningen till honom utgå under högst 6 månader oafkortad samt efter denna tid med belopp, som bestämmes af Kungl. Maj:t.

5. Erfordras för tjänsteman vikarie i följd af sjukdomsförfall, tjänsteresa, semester eller uppdrag att vara fullmäktig eller revisor'vid civilstatens änke- och pupillkassa, är annan tjänsteman skyldig att, om han förordnas å högre befattning, bestrida densamma, dock ej längre tid än sammanlagdt tre månader under samma kalenderår.

Om förordnandet erfordras till följd af sjukdomsförfall, äger den vikarierande att, utöfver egen aflöning, af den tjänstlediges tjänstgöringspenningar uppbära skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna i lägsta lönegraden för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och, å andra sidan, den vikarierandes egen befattning.

Erfordras åter förordnandet åt annan anledning, som i detta mom. säges, äger den vikarierande åtnjuta allenast den honom eljest tillkommande aflöning.

Därest postsparbanksdirektören för handläggning af särskilda ärenden är under några få, högst fyra dagar, hindrad att sköta sin befattning,, skall annan tjänsteman vid postsparbanken vara pliktig att utan särskild ersättning sköta de till postsparbanksdirektörsbefattningen hörande löpande göromål.

6. Byråchef i generalpoststyrelsen, som jämlikt gällande föreskrift

inträder såsom ledamot i styrelsen för postsparbanken, då generalpostdirektören är förhindrad att i handläggningen af ärendena hos styrelsen för postsparbanken deltaga, äger under tiden uppbära särskildt arfvode af 5 kronor för dae\ *

Ö

For erhållande af aflöningsförhöjning efter viss tids fortsatt innehafvande åt befattning gälla såsom allmänna villkor:

att tjänsteman under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna aflöningsförhöjning, med godt vitsord bestridt sm egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet utan afstående af tjänstgöringspenningar, samt

att tjänsteman icke redan uppnått den lefnadsålder, vid hvilken han ar skyldig att afgå från tjänsten.

Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.

114 Kungl. Maj'ds Nåd. Proposition N:o 150.

Aflpnipgs förhöjning tillträdes vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd.

Vid befordran äger tjänsteman af högre grad att genast tillträda den nya befattningens begynnelseaflöning, därest denna ar högre an en aflöning han senast uppburit. Eljest äger han att i fråga om aflöning?? förhöjning i den nya befattningen tillgodoräkna sig den tid intill 3 kalenderår, hvarunder lian i ena eller andra befattningen innehaft den aflöning, som utgått vid befordringstillfället.

Därest tjänsteman efter egen ansökning forflyttas från en befattning till en annan, hvars slutaflöning är lägre, äger han bekomma gamma aflöning, som han skulle hafva uppburit, om han kvarstad, i den förra befattningen, med iakttagande dock, att högre aflöning an den for den nya-befattningen bestämda slutaflöning icke utgår

Ordinarie tjänsteman, som i behörig ordning varder förflyttad från befattning vid postsparbanken till motsvarande befattning i postverket, må äga att för åtnjutande af förhöjning i aflönmgen samt för bekommande af full semester tillgodoräkna sig den tid, han före> förflyttning vant’ i det förra verket anställd såsom ordinarie innehafvare af tjänst motsvarande den, till hvilken förflyttningen äger rum.

§ 4-

Tjänsteman, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, ager att likasom ock vikarie’ i succession efter honom, under tiden, åtnjuta las aflöning till samma belopp, som han skulle hafva uppburit a sin egen tjänst, samt dessutom skillnaden mellan tjänstgörmgspennmgarna i lagsta lönegraden, för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och, å andra sidan, den vikarierandes egen befattning. .

Extra tjänsteman äger att under uppdrag, hvarom i denna b ar fråga, uppbära aflöning i lägsta graden å den tjänst, som han uppeha er.

§ 5,

Vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande eller dödsfall utgår själfva lönen till månadens slut. _

Aflider vid postsparbanken anställd person, som innehar befattning, hvilken icke är uppförd å ordinarie stat, må, därest och i den man styrelsen så pröfva!- skäligt, den för honom bestänka aflönmgen utgå till månadens slut.

115 Kungl. Majds Nåd. Proposition No 150.

A Ålder tjänsteman, vare sig ordinarie eller extra, i följd af olyckshändelse, timad under tjänsteutöfning, må ett belopp, motsvarande den aAidnes fasta aflöning för en månad, såsom begrafningshjälp tilldelas hans dödsbo.

§ 6-

Åfhåller sig tjänsteman från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, må han under tiden ej åtnjuta någon aflöning. Varder tjänsteman afstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall under tiden den del af hans aflöning, som pröfvats icke böra användas till befattningens uppehållande, innehållas, såvida ej styrelsen för postsparbanken finner skäligt låta honom uppbära något däraf.

§ 7.

Till bokhållare och kontorsskrifvare utgår ortstillägg med femton procent af den fasta aflöningen, dock högst 450 kronor till bokhållare och 225 kronor till kontorsskrifvare.

Ortstillägg anses såsom lön, men medför icke höjning af pensions-r underlaget. »

§ 8-

Felräkningspenningar tillkomma kassören med 300 kronor. Felräkningspenningar äfvensom särskildt arfvode till kontorsskrifvare utgå alltid till den, som bestrider tjänsten.

§ 9.

Ånmärkningsprovision tillkommer tjänsteman vid postsparbanken, enligt de närmare grunder, Kungl. Maj:t bestämmer, med högst femton procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning, gjord af sådan tjänsteman, antingen såsom ej upptaget till redovisning eller såsom pbehörigen krediteradt inflyter till postsparbanken och utan anmärkningens framställande ej skulle hafva kommit banken till godo, eller, såsom för högt debiteradt eller för lågt krediteradt, återgäldas till vederbörande.

116 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nio 150.

§ 10.

Vid sjukdom eller kroppsskada lämnas, enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar, kostnadsfri läkarvård samt, efter läkares skriftliga ordination, jämväl medikamenter åt ordinarie tjänsteman af lägre grad äfvensom åt extra ordinarie sådan tjänsteman i fall, då lian ådragit sig sjukdomen eller kroppsskadan under tid, då lian varit i tjänstgöring använd.

Sådan förmån må dock icke i något fall tillkomma tjänstemans familj.

§ n.

Vid tjänsteresa inom riket utgår resekostnads- och traktamentsersättniug enligt resereglemente^ därest icke för vissa slag åt tjänsteresor andra föreskrifter eller bestämmelser om lägre ersättningsberäkning meddelats.

§ 12-

Tjänsteman äger årligen, när sådant utan binder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, postsparbanksdirektören, kamreraren och sekreteraren samt förste aktuarien under 45 dagar, annan tjänsteman af högre grad de första 3 kalenderåren, hvarunder han innehar ordinarie anställning vid postsparbanken, under 15 dagar och därefter under 30 dagar, samt tjänsteman af lägre grad de första 3 kalenderåren af sin ordinarie anställning under 8 dagar och därefter under 15 dagar.

Tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid af året, som bestämmes af styrelsen för postsparbanken, begagna sig af semester.

§ 13-

Grunderna för aflöningen till extra tjänstemän bestämmas af Kungl. Maj:t.

§ 14-

I fråga om skyldighet för tjänsteman att afgå från tjänsten mot åtnjutande af pension gäller hvad i lagen angående civila tjänstinnekafvares rätt till pension stadgas.

117 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

§ 15-

Tjänstemännen vid postsparbanken tillsättas genom konstitutorial, ii vil ket skall ^ anses innebära, att tjänsteman kan i administrativ väg* afsättas från sin befattning på grund af fel eller försummelse i tjänsten.

§ 16-

En hvar, som den dag, då detta aflöningsreglemente träder i kraft, ellei senare tillträder befattning såsom tjänsteman vid postsparbanken, är pliktig . att underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser^ äfvensom, i händelse han varder förflyttad till befattning inom postverket,. jämväl de villkor och bestämmelser, som äro eller varda intagna i aflönin gsreglementet för tjänstemän vid postverket.

Detta aflöningsreglemente skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1912.

Öfyergångsbestämmelser.

§ I-

För de tjänstemän af högre eller lägre grad, som vid 1911 års slut, på grund af fasta förordnanden, innehafva i enlighet med Kungl. Maj ds särskilda beslut inrättade befattningar vid postsparbanken och hvilka med 1912 års ingång tillträda någon af de i denna paragraf omförmälda befattningar å den nya staten, skola i afseende å beloppet af begynnelseaflöningen vid sådant tillträde tillämpas följande särskilda bestämmelser.

1. Ifrågavarande tjänstemän anses vara indelade i följande grupper:

första gruppen: kamreraren och sekreteraren;

andra gruppen: kassören, registratorn, aktuarien, revisorer och bokhållare;

tredje gruppen: förste vaktmästaren, vaktmästare.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 90 Höft.

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.

2. Tjänsteman äger tillgodoräkna sig den tid, som förflutit sedan han tillträda innehafvande befattning eller befattning dithörande samma eller högre grupp. Följande i 1912 års stat uppförda befattningar anses vid sådan beräkning vara fördelade på förenämnda grupper sålunda, att

till forsta gruppen hänföras kamreraren och sekreteraren samt förste

aktuarien; _ .

till andra gruppen: kassören, registrator!!, tillika aktuarie, ocli revisorer, och

till tredje gruppen: förste vaktmästaren och vaktmästare.

3. Den, som med 1912 års början tillträder förste aktuariebefattningen,’ äger emellertid att i afseende å beloppet af begynnelseaflöningen tillgodoräkna sig tre år af den tid, han må hafva på grund af fast förordnande bestridt den hittillsvarande aktuarietjänsten.

§ 2.

I fråga om begynnelseaflöningen vid befordran till bokhållare eller kontorsskrifvare vid postsparbanken må den, som vid 1911 ars slut innehar fast anställning å postsparbanksbyrån vare sig såsom manlig eller kvinnlig befattnxngshafvare, räkna sig tillgodo sex ar af den tid, den befordrade varit före 1912 års ingång fast anställd å postsparbanksbyrån.

§ 3.

I afiöningsreglementet § 12 stadgad begränsning af semestertid skall ej tillämpas å de med 1912 års ingång vid postsparbanken anställda ordinarie tjänstemän af högre eller lägre grad, hvilka vid 1911 års utgång på grund af fasta förordnanden bestrida i enlighet med Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade befattningar vid postsparbanken eller före nämnda tidpunkt därstädes tillträdt fast anställning såsom amanuens eller kvinnligt biträde eller extra vaktmästare.

STOCKHOLM, 18AAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.