med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 199.
1 Nr 199.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension; gifven Stockholms slott den 19 april 1912.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver nuansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Theodor Adelswärd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 157 käft. (Nr 199.)
2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af o och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
5 §•
Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:
för manlig tjänstinnehafvara vid uppnådda sextiosju lefnadsår och trettiofem tjänstår;
för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och trettio tjänstår;
dock att sådan rätt inträder:
a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;
b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;
c) för provinsialläkare och förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugu tjänstår;
d) för betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare, de vid blindundervisningsanstalterna anställda lärare äfvensom beridare vid hingstdepå: vid sextiotva lefnads- och trettio tjänstar,
e) för förste provinsialläkare, som icke tillika är provinsialläkare: vid sextiofem lefnads- och tjugutre tjänstår;
f) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet, tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska institutet, taudläkarinstitutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor, veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska akademiens
3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
konservatorium samt landtbruksinstitutet vid Ultima och landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, för föreståndare och öfverassistenter vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet äfvensom för statskonsulenter i olika grenar af landthuskållningen samt länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;
g) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka: vid sextiofem lefnads- och trettiotre tjänstår;
h) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte, betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och f) särskild! angifna äfvensom geologer vid Sveriges geologiska undersökning, landtbruksingenjörer och distriktslandtmätare, tjänstemän och betjänte vid den lokala skogsförvaltningen, distriktschefer och distriktsingenjörer i väg- och vattenbyggnadsdistrikten äfvensom observatörer, geodeter, kartografer, manliga ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk samt aktuarie, manliga ritare och gravörer vid sjökarteverket: vid sextiofem lefnads- och trettiofem tjänstår;
i) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den styrelse enhvar af dem tillhör;
k) för byråchefen för landtbruksärenden i landtbruksstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår och tjugufem tjänstår.
6 §.
Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:
a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år eller, där han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension stadgade lefnads- och tjänstår, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen;
b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i 5 § stadgade lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år;
c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade lefnadsålder, där han, efter att under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.
Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af minst sextiofem år eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension inträder vid sextiotvå år eller fråga är om läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, uppnått en lefnadsålder af minst sextio år eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen eller betjänte vid tullverkets lokalförvaltning eller de i 5 § h) omförmälda tjänstemän vid rikets allmänna kartverk och sjökar teverket, uppnått en lefnadsålder af minst sextiotre år, äge Konungen, uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten afgå.
Denna lag träder i kraft, hvad angår däri omförmäld civil personal vid rikets allmänna kartverk och sjökarteverket, den 1 januari 1913 och i öfrigt omedelbart efter utfärdandet; dock att för läkare vid statens hospital och asyler för sinnessjuka, hvilken vid tidpunkten för ikraftträdandet af bestämmelserna, såvidt sådan läkare angår, lagens stadganden icke skola gälla, där han ej inom ett år efter samma tidpunkt anmäler, att lagens bestämmelser må å honom vinna tillämpning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
5 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Heg enten i statsrådet å Stockholms slott den 19 april 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD, Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström, friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Efter gemensam beredning med cheferna för sjöförsvars-, civil- och jordbruksdepartementen anmälde chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd härefter uppkomna förslag till ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension samt anförde i sådant afseende följande:
Enligt gällande pensionslag inträder för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka rätt att komma i åtnjutande af hel pension samt skyldighet att afgå från tjänsten vid 62 lefnads- och 30 tjänstår.
I en till Kungl. Maj:t ingifven ansökning hafva nu fjorton öfverläkare och läkare vid hospital anhållit om sådan ändring i nyssnämnda
Läkare vid statens hospital och asyler för sinnessjuka.
6 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
bestämmelser, att rätten till hel pension jämte skyldighet att från tjänsten afgå må inträda först vid 05 lefnadsår och 30 tjänstår.
Till stöd för sin framställning erinra sökandena till en början, att de af Kungl. Maj:t förordnade kommitterade, hvilka 1894 afgåfvo betänkande med förslag till lag angående ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjänstinnehafvare samt deras änkor och barn, föreslogo såsom villkor för pensions erhållande 65 lefnads- och 30 tjänstår för bland andra »provinsialläkare samt läkare vid hospitaler och asyler lör sinnessjuke» mot 70 resp. 35 år för civile tjänstemän i allmänhet.
I motiveringen härför yttra de kommitterade, bland annat, följande: »Hvad slutligen hospitals- och asylläkare angår finnas nu för deras pensionering inga särskilda bestämmelser, men då den föreslagna lagen skrdle komma att äfven på dem blifva tillämplig och då deras tjänstverksamhet, i betraktande af den oaflätliga spänning af själs förmögenheterna den måste kräfva, icke lär kunna anses mindre ansträngande,
• om än på annat sätt, än provinsialläkares, har kommittén för sin del funnit samma lefnadsålder böra stadgas för de förres som för de senares pensionering.» Vidare framhålla kommitterade den långa studietiden för läkare och deras sena inträde i tjänst.
Då Kungl. Maj:t till 1899 års Riksdag aflat nådig proposition med förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af staten m. in., innehöll berörda lagförslag vissa modifikationer i de af kommitterade förordade bestämmelserna. Sålunda föreslogs af Kungl. Maj:t, att rätt till erhållande af hel-pension i regel skulle inträda vid 67 lefnads- och 35 tjänstår; dock skulle för vissa grupper af tjänstinnehafvare pensionsrätten inträda vid tidigare lefnadsår och lör en del äfven vid lägre tjänstålder. Hel pension för läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke skulle enligt 1899 års proposition utgå vid 65 lefnads- och 35 tjänstår, under det för provinsialläkare föreslogs 62 lefnads- och 25 tjänstår, däraf 20 som provinsialläkare.
I ett senare tillkommet kommittébetänkande af 1902 hafva särskilda kommitterade beträffande frågan, vid hvilken lefnadsålder rätt till pension borde inträda, förklarat sig dela den mening, som uttalats och närmare motiverats uti Kungl. Maj:ts till 1899 års Riksdag aflåtna nådiga proposition i detta ämne, och alltså hållit före, att såsom allmän regel i afseende å civile tjänstinnehafvares pensionsålder borde uppställas, att denna ålder skulle utgöra 67 år.
Med hänsyn till behofvet af undantagsbestämmelser framhölls emellertid, bland annat, att »vissa tjänstinnehafvare äro dock till följd af tjänstgöromålens beskaffenhet in. in. i den ställning, att tillfälle bör
7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
dem beredas att erhålla pensionsrätt vid tidigare lefnadsår och i några fall jämväl vid lägre tjänstålder än den som är stadgad för civile tjänstinnehafvare i allmänhet. Detta är i synnerhet fallet dels i afseende å lefnadsåldern, när tjänstgöringen är af mera ansträngande natur, och dels i fråga om tjänstetiden, när mer än vanligt långa förberedelser kräfvas för att vinna och ådagalägga nödig kompetens för tjänstens behöriga skötande.»
Af sådan anledning funno kommitterade nödigt föreslå nedsättning af såväl lefnads- som tjänståldern för, bland andra, de tjänstinnehafvare, hvilka utöfva verksamhet som läkare.
Såsom undantag från den allmänna regeln hade kommittén i sådant afseende föreslagit, att hel pension måtte utgå vid uppnådda 62 lefnadsoch 30 tjänstår: för provinsialläkare samt läkare vid hospital eller asyl.
I afseende å tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten yttrade kommitterade:
»En af pensionslagens viktigare uppgifter bör enligt kommitténs mening blifva att genom lämpligt afvägda bestämmelser så ordna frågan om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten, att dylik skyldighet förefinnes i alla de fall, då det måste anses ådagalagdt, antingen att till följd af hög ålder tjänstinnehafvares arbetsförmåga blifvit så nedsatt, att han icke vidare kan på ett tillfredsställande sätt fylla sin plats, eller ock att långvarig sjukdom, vanförhet eller lyte gör honom för framtiden till tjänstutöfning oförmögen.»
Efter det Kungl. Maj:t framlagt nådig proposition för Riksdagen, har sedermera lagen af den 11 oktober 1907 tillkommit angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension, som stadgar angående läkare vid hospital och asyler, att de äro i likhet med provinsialläkare skyldiga afgå vid 62 lefnadsår.
Anledningen till att provinsialläkarnes pensionsålder satts så tidigt som vid 62 år lärer väl närmast och egentligen bero därpå, att dessa läkare ofta nödgas göra långa och ansträngande tjänsteresor inom respektive distrikt. Medicinalstyrelsen har i denna del särskild! framhållit, att skötseln af provinsialläkarebefattningarne fordrade »kraftiga och rörliga läkare». Dessa skäl synas emellertid i och för sig icke påfordra, att läkare vid hospital och asyler pensionsberättigas redan vid 62 års ålder.
Erfarenheten rörande svenska hospitalsläkarnes verksamhet under de sista femtio åren har veterligen icke heller gifvit stöd för den uppfattningen, att statens och sinnessjukvårdens intressen kräfva en så tidig afgång för hospitals- och asylläkarnes vidkommande.
8 Medicinal-
styrelsen.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.
Vid jämförelse med förhållandena i grannländerna såsom exempelvis Tyskland och Danmark finner man att hospitalsläkarne som regel kvarstå i tjänsten till 70 års ålder.
Sökandena anse, att hospitals- och asylläkare rättvisligen böra för rätt till hel pension i åldershänseende likställas med förste provinsialläkare, som icke tillika är provinsialläkare, samt med lasarettsläkare, för Indika åldersgränsen ansetts böra bestämmas till 65 år.
I detta sammanhang erinra sökandena äfven ej mindre därom, att för den med professur i psykiatri förenade öfverläkaretjänsten vid Stockholms hospital pensionsåldern inträder först vid 65 år, än äfven därom, att kommitterade, som uppgjort förslag till pensionskassa för bland andra stadsläkarne, ifrågasatt, att åldersgränsen för rätt till pension sättes till 65 år.
Därest för läkare vid hospital eller asyl åldersgränsen framflyttas från 62 till 65 lefnadsår skulle härigenom en icke oväsentlig besparing för statsverket uppkomma.
Med stöd af det anförda hafva sökandena anhållit, att Kungl. Maj:t ville till Riksdagen aflåta nådig proposition om sådan ändring i pensionslagen den 11 oktober 1907, att rätt till hel pension med skyldighet att från tjänsten afgå må för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka inträda vid 65 lefnads- och 30 tjänstår.
Medicinalstyrelsen, hvars yttrande infordrats, har anfört följande.
Pensionsrätt tillerkändes första gången vid statens anstalter för sinnessjuka anställda läkare genom nådigt bref den 1 juni 1877 angående pension å allmänna indragningsstaten. Genom nämnda nådiga bref fingo nämligen alla civila tjänstemän, hvilkas aflöning vore fördelad i lön och tjänstgöringspenningar, rätt att vid fyllda 65 lefnadsår och minst 35 tjänstår undfå pension till lönens hela belopp. 1 kraft af sagda nådiga bref hade ett flertal hospitalstjänstemän tilldelats pension vid beviljadt afsked från tjänst.
Den kommitté, hvars underdåniga utlåtande den 7 november 1902 läge till grund för nu gällande pensionslag, framhöll, att som allmän regel för civil tjänstinnehafvares persionsålder borde uppställas, att denna ålder skulle utgöra 67 lefnadsår. Kommittén ansåg dock, på sätt sökandena erinrat, att undantag från denna regel i vissa fall vore af behofvet påkallade. Kommittén föreslog därför en nedsättning af såväl lefnadssom tjänståldern för, bland andra, de tjänstinnehafvare, som utöfvade egentlig läkarverksamhet, och skulle hel pension tillfalla dessa — provinsialläkare och läkare vid hospital och asyler — vid 62 lefnadsår och 27 respektive 30 tjänstår.
9 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199-
Kommitténs förslag i detta hänseende vann Kungl. Maj:ts bifall. I proposition i ärendet till 1907 års Riksdag hade emellertid intagits ett yttrande till statsrådsprotokollet af dåvarande chefen för finansdepartementet, hvari framhölles det vanskliga i att vid bestämmandet af pensionsålder för olika kategorier af tjänstinnehafvare finna det i hvarje fall råtta, och framhölles samtidigt, att, om i eu framtid erfarenheten skulle ådagalägga, att de lagbestämmelser härutinnan, som kunde varda beslutade, skulle visa sig i ett eller annat afseende otillfredsställande, ett dylikt förhållande jämförelsevis lätt skulle kunna afhjälpas.
De lagstiftande myndigheternas beslut fattades i detta afseende i öfverensstämmelse med förslaget, och blef alltså såsom villkor för åtnjutande af hel pension lefnadsåldern för tjänstinnehafvare, som utöfvade läkarverksamhet, fastställd till 62 år.
Efter denna återblick på ärendets tidigare behandling har medicinalstyrelsen yttrat sig om den nu gjorda underdåniga framställningen.
Skäl kunde förvisso anföras både för och emot den nu ifrågasatta ändringen, säger styrelsen. För densamma anförde sökandena, såsom nämndt, att på hospitalsläkare icke behöfde ställas samma kraf på rörlighet som på provinsialläkare, hvilka ansåges böra afgå vid 62 års ålder, emedan de såsom hufvuduppgift hade att dagligen verkställa sjukresor på landsbygden. Sökandenas verksamhet kunde lämpligen jämföras med förste provinsialläkarnas (de själfständiga) och lasarettsiäkarnas, för hvilka afgångsåldern bestämts till 65 år. Medicinalstyrelsen måste erkänna det befogade i denna erinran, hvilken beträffande jämförelsen med lasarettsläkarna skulle varit ganska slående, om det icke i själfva verket förhölle sig så, att sistnämnda läkares pensionsålder satts så hög som till 65 år egentligen af det skälet, att deras pension utginge från en särskild kassa, och att afgifterna till densamma på sin tid ansåges blifva allt för betungande, om pensionsåldern för delägarna bestämdes lägre än till 65 år.
Emellertid åberopade sökandena äfven erfarenheten rörande hospitalsläkarnas verksamhet under de senaste 50 åren, hvilken sades icke gifva stöd för den uppfattningen, att statens och sinnessjukvårdens intressen skulle kräfva en så tidig afgång för hospitals- och asylläkare som vid 62 års ålder. I det hela måste medicinalstyrelsen äfven härutinnan gifva sökandena rätt. Visserligen hade fall inträffat, då hospitalsläkare äfven före uppnådda 62 år åtnjutit permanent tjänstledighet på grund af obotlig sjukdom. Men å andra sidan kunde talande exempel anföras på hospitalsläkare, som intill 65 år och därutöfver med full kraft bestridt Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 157 höft. (Nr 199.) 2
10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
sina viktiga ämbeten, och medicinalstyrelsen hade således intet skäl att ur denna synpunkt motsätta sig sökandenas önskningar.
Slutligen skulle en senare afgång, såsom äfven af sökandena framhållits, minska statens utgifter för pensionering af läkare vid sinnessjukvårdsanstalterna.
Mot förändringen talade egentligen ett skäl, nämligen de försämrade befordringsförhållanden på hospitalsläkarbanan, som däraf skulle blifva en nödvändig följd. Redan nu klagades öfver klena utsikter till befordran för läkare, som ägnade sig åt denna bana. För att belysa ställningen ville medicinalstyrelsen anföra, att de sju läkare, som under de senaste 10 åren befordrats till hospitalsöfverläkare, vid utnämningen hade uppnått en ålder af respektive 38, 41, 42, 43, 45, 46 och 49 år. Under sådana förhållanden borde man endast med försiktighet ändra gällande bestämmelser, som lämnade utsikt till tidigare befordringar. Man finge dock icke glömma, att det vore viktigare fakta, som under en följd af år verkat i riktningen att försämra befordringsmöjligheterna. Detta vore den betydliga utvidgningen af de tre hospitalen i Lund, Uppsala och Kristinehamn äfvensom nyanläggningen af så stora anstalter som de i Vänersborg, Säter och Västervik. På hvarje af alla' dessa anstalter funnes allenast en öfver!äkarplats, men 4 å 5 underordnade läkartjänster, då tidigare i allmänhet blott en biträdande läkare kom på en öfverläkare. Proportionen mellan öfverläkare och andra läkare vid hospitalen hade således blifvit en helt annan än förr varit fallet, och det kunde antagas, att i jämförelse med denna förändrade proportion höjning i pensionsåldern skulle spela en jämförelsevis obetydlig roll.
Emellertid rådde icke enighet i uppfattningen bland läkarna vid hospitalen angående önskvärdheten af höjd pensionsålder. Bland de sökande saknades sålunda ganska många och isynnerhet yngre hospitalsläkare. Orsaken torde vara naturlig nog. Det kunde icke väcka undran, om det personliga intresset läte frågan framstå olika för de äldre och de yngre läkarna. Under det att de förra med bekymmer motsåge nödvändigheten att afgå från innehafvande tjänst vid eu ålder, då kroppsocb själskrafter ännu kunde väntas vara orubbade, torde de senare i en utsträckning af pensionsåldern närmast se den tid aflägsnad, då de trott sig kunna vänta befordran på den lefnadsbana, hvaråt de ägnat sig.
Med sämre befordringsutsikter måste gifvetvis rekryteringen på ifrågavarande tjänsteområde blifva svårare. Detta hade också redan tydligt visat sig, t. ex. däri att sökande ännu icke kunnat fås till några af de nya läkartjänsterna vid Säters och Västerviks hospital. Kunde
Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199. 11
detta missförhållande undanröjas genom afslag på den nu föreliggande framställningen, så skulle medicinalstyrelsen svårligen kunna tillstyrka densamma. Men styrelsen hade redan visat, att en mäktigare orsak läge till grund för detta sakförhållande, en orsak som oberoende af pensionsåldern redan utöfvat sin verkan. Andra medel måste därför antagligen under alla omständigheter tillgripas för att få nödigt antal läkare vid de stora hospitalen.
Vid öfvervägande af skälen för och emot sökandenas begäran om framskjutande af läkarnas vid hospitalen och asylerna för sinnessjuka pensionsålder till fyllda 65 år funne medicinalstyrelsen sålunda öfvervägande skäl tala för bifall till densamma.
Sökandena hade föreslagit bibehållande af det nu fastställda antalet tjänstår för tjänstinnehafvarnas rätt till hel pension eller 30 år, och i likhet med sökandena ansåge medicinalstyrelsen, att en framflyttning af pensionsåldern till 65 år icke borde medföra en ökning af det för hel pension erforderliga antalet tjänstår. I allmänhet kunde en läkare icke börja att^ utöfva sitt kall förr än vid 30 års ålder; och det blefve till fromma för sinnessjukvården, att läkaren, innan han vunne anställning vid hospital, vant i tillfälle utbilda sig exempelvis såsom underläkare vid lasarett eller i annan utöfning af sitt yrke vunnit vana vid behandling af sjuka. Blefve det erforderliga antalet tjänstår höjdt, så nödgades läkare, om han skulle hinna intjäna hel pension, omedelbart efter sin examen skaffa sig tjänstår, bvilket företrädesvis skulle ske genom anställning vid hospital.
Statskontoret har i infordradt utlåtande anfört.
Genom den föreslagna fram flyttningen af pensionsåldern för läkare vid statens hospital och asyler skulle — äfven om därmed icke förbmdes ändring af den för hel pension stadgade tjänståldern — säkerligen en besparing för statsverket vinnas. Från kostnadssynpnnkt kunde därför icke vara något att erinra mot förslaget. Med hänsyn till hvad medicinalstyrelsen anfört om svårigheten att rekrytera ifrågavarande personal kunde det visserligen ifrågasättas, huruvida under nuvarande förhållanden lämpligen borde vidtagas en ändring, hvilken, om ock i jämförelsevis mindre grad, vore ägnad att förmörka utsikterna till befordran och därigenom i sin män öka svårigheten i berörda hänseende. Denna synpunkt torde emellertid icke få tillmätas afgörande betydelse. Mot den föreslagna förändringen i och för sig syntes medicinalstyrelsen icke hafva något att erinra; och torde därför få antagas, att pensionsåldern för ifrågavarande läkare torde kunna höjas till 65 år, utan att någon
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
olägenhet för sjukvården däråt kunde i regel vara att befara; och vid sådant förhållande syntes den föreslagna förändringen höra vidtagas.
Men liksom det beträffande lasarettsläkare, med hvilka nu ifrågavarande läkare ansåges närmast jämförliga, befunnits nödigt att, på sätt af 19 § i nådiga reglementet för lasarettsläkamas pensionskassa den 13 november 1903 framginge, meddela bestämmelser om pension redan vid uppnådda 60 lefnadsår för lasarettsläkare, som lede af sjukdom eller vore till hälsan försvagad, ville det synas statskontoret, som om försiktigheten bjöde, att, därest pensionsåldern för hospitals- och asylläkare höjdes till 65 år, möjlighet bibehölles att från tjänsten aflägsna en sådan läkare, då han efter uppnådd ålder af 60 år af sjukdom och minskad arbetsförmåga blifvit urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.
Om pensionsåldern framflyttades från 62 till 6o ar, syntes äfven det för hel pension erforderliga antalet tjänstår följdriktigt böra i motsvarande mån höjas för ifrågavarande tjänstinnehafvare och således bestämmas till 33 år. Medicinalstyrelsen hade visserligen uttalat sig_ mot en sådan förändring; men om det inbördes förhållandet mellan pensionsåldern och den för hel pension bestämda tjänståldern enligt nu gällande stadgande!! vore riktigt och lämpligt afvägdt, och annat hade icke påståtts, så torde icke heller kunna göras någon befogad erinran mot att detta förhållande äfven framgent bibehölles och sålunda tjänståldern höjdes i samma mån som lefnadsåldern.
Därest förevarande ansökning vunne bifall och hänsyn tillika toges till hvad statskontoret nu anfört, erfordrades ändring af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstmnehafvares lätt till pension, och hade statskontoret utarbetat förslag till i sådant afseende erforderliga ändringar i nämnda paragrafer.
Slutligen fäste statskontoret uppmärksamheten därå, att skyldighet att underkasta sig ändrade bestämmelser i pensionshänseende icke kunde anses förefinnas för nuvarande innehafvare af ordinäre läkartjänsterna vid hospital och asyler; de bland dessa, som inom förelagd tid förklarade sig icke vilja ingå på de nya bestämmelserna, måste därför vara berättigade att få nuvarande stadganden å sig tillämpade.
iartements- Såsom medicinalstyrelsen framhållit, torde den afgörande synpunkten
chefen. på frågan om åldersgränsen för skyldighet att afgå och ^pensionsrätter inträdande vara den, huruvida sysselsättningen i respektive tjänst är åt mera slitande beskaffenhet än i tjänster i allmänhet, sa att i följd häraf det kan antagas att tjänstens innehafvare bör tidigare än hvad normalt
13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
är fallet vara skyldig att afgå med pension. Enligt hvad styrelsen upplyst, synes så ej vara förhållandet med hospitalsläkarna, och nr denna synpunkt föreligger alltså intet hinder att bifalla ansökningen.
En förhöjning af pensionsåldern verkar naturligtvis i viss mån på befordringsutsikterna inom vederbörande yrkesgren. Detta hindrade dock ej, att man år 1907 i genomsnitt fastställde högre pensionsålder än förut varit gällande. Den nu ifrågasatta förhöjningen från 62 till 65 år torde ej heller vara af den väsentliga beskaffenhet, att den i och för sig gör hospitalsläkarbanan mindre lockande, helst då antalet hospital alltjämt är i tillväxt och således utsikten att jämförelsevis tidigt vinna anställning å banan förbättras. Jag anser mig därför kunna förorda lefnadsålderns höjande.
Beträffande den för pensionsrätt erforderliga tjänståldern hafva de hörda myndigheterna uttalat olika åsikter. Lämnas nu föreskrifna antal tjänstår oförändradt, innebär detta i förhållande till hvad för närvarande gäller ett framflyttande af den tidpunkt, vid hvilken hospitalsläkarna för erinrande af hel pension behöfva efter afskräde studier börja sin tjänstgöring. Med statskontorets förslag däremot skulle fortfarande som hittills 32 år betraktas som den ålder, vid hvilken under normala förhållanden hospitalsläkaren skulle börja stadigvarande tjänstgöring i statens tjänst. Då, så vidt jag har mig bekant, ej framkommit någon anmärkning om att denna åldersgräns är för låg, anser jag mig kunna följa statskontorets uppfattning härutinnan.
Äfven beträffande den ifrågasatta ändringen i 6 § i pensionslagen synes statskontorets förslag böra godtagas.
Då, såsom statskontoret framhållit, skyldighet att underkasta sig ändrade bestämmelser i pensionshänseende icke kan anses förefinnas för nuvarande innehafvare af ordinarie läkartjänster vid hospital och asyler, lärer i en särskild öfvergångsbestämmelse böra stadgas, att den nya lagens bestämmelser icke skola tillämpas på läkare af ifrågavarande slag, med mindre de inom förelagd tid, som i öfverensstämmelse med 18 § a) pensiouslagen torde böra bestämmas till ett år efter den nya lagens ikraftträdande, anmäla sin önskan att ingå på de nya bestämmelserna.
De förslag till ändringar i pensionslagen, som jag härefter går att anmäla, stå i samband med den af Kungl. Maj:t och 1911 års Riksdag beslutade lönereglering för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de af Kungl. Maj:t för innevarande års Riksdag framlagda förslag till
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Liineregle-
ringskom-
mittén.
Statskontoret.
Departe-
mentschefen.
14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
löneregleringar för den civila personalen vid rikets allmänna kartverk och sjökarteverket.
I sitt den 4 februari 1911 afgifna betänkande angående reglering af löneförhållanden m. in. beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt för de under styrelsen ställda distriktstjänstemännen har löneregleringskommittén, under erinran att enligt gällande pensionslag skyldighet för distriktschef att afgå från tjänsten inträdde vid uppnående af 67 lefnadsår, vidare anfört, att med hänsyn till beskaffenheten af distriktschefernas arbete det syntes kommittén böra komma under pröfning, huruvida ej berörda skyldighet borde inträda åtminstone vid 65 års ålder, på sätt redan gällde i fråga om en del tjänstemän, livilkas tjänstgöring torde kunna anses i viss mån jämförlig med distriktschefernas, nämligen geologer vid Sveriges geologiska undersökning, landtbruksingenjörer och distriktslandtmätare samt tjänstemän vid den lokala skogsförvaltningen. I fråga om distriktsingenjörerna vore kommittén af den mening, att, för den händelse pensionsrätt skulle komma att beredas dessa, enahanda bestämmelse ifråga om skyldighet att vid viss lefnadsålder afgå från tjänsten borde gälla för distriktsingenjör som för distriktschef.
I infordradt underdånigt utlåtande den 13 april 1911 förklarar sig statskontoret i likhet med löneregleringskommittén anse förhållandena påkalla, att distriktscheferna äfvensom distriktsingenjörerna i väg- och vatt enby ggnadsdistrikten, därest pensionsrätt såsom kommittén föreslagit bereddes de senare, blefve i afseende å pensionsåldern likställda med geologer, landtbruksingenjörer med flera samt således blefve vid 65 års ålder berättigade till pension och därvid äfven skyldiga att från tjänsten afgå; och hemställde alltså statskontoret om sådan ändring i 5 § i pension sia gen, att bemälda distriktscliefer och distriktsingenjörer upptoges bland de tjänstinnehafvare, för hvilka rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträdde vid 65 lefnads- och 35 tjänstår, vid hvilket förhållande dessa tjänstemän jämlikt stadgandet i 6 § b) af nämnda lag blefve skyldiga att från tjänsten afgå vid uppnående af 65 lefnadsår.
Enligt den af 1911 års Riksdag antagna, af Kungl. Magt fastställda staten för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte därunder lydande distriktstjänstemän, som äger tillämpning från och med den 1 januari 1912, finnas å staten uppförda sex distriktschefer samt åtta distriktsingenjörer, för hvilka pensionsunderlaget bestämts skola utgöra, för distriktschef 4,000 kronor och för distriktsingenjör 2,000 kronor. Bland
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 199. 15
villkoren för åtnjutande af de i denna stat för ordinarie befattningshafvare i väg- och vattenbyggnadsdistrikten upptagna aflöningar har inforts den bestämmelsen, att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för lönestatens ikraftträdande eller såvidt angår innehafvare af befattning som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; dock att tjänstinnehafvare skall vara pliktig underkasta sig de förändrade bestämmelser, som kunna varda meddelade i afseende å de för rätt till hel pension stadgade lefnads- och tjänstår och den därpå grundade skvldicrliet att från tjänsten afgå.
På grund häraf skulle förty, såsom redan antydts, för ifrågavarande distriktschefer och distriktsingenjörer rätt till hel pension inträda vid 67_ lefnads- och 35 tjänstår. Då jag emellertid delar den af lönereo-leringskommitten och statskontoret uttalade uppfattning, att ifrågavarande tjänstemän böra redan vid 65 lefnadsår och 35 tjänstår komma i åtnjutande af hel pension, instämmer jag i hvad statskontoret föreslagit beträffande ändring af 5 § i pensionslagen i nu angifna syfte.
Vidkommande härefter den civila personalen vid rikets allmänna kartverk har löneregleringskommittén i sitt den 14 december 1911 afgifna betänkande angående reglering af löneförhållandena m. in. för omförmälda personal meddelat, att enligt till kommittén ingifna framställningar chefen för rikets allmänna kartverk föreslagit, att kartverkets tjanstemannapersonal i fråga om skyldighet att afgå från tjänsten måtte jämnställas. med landtbruksingenjörer, under det att manliga ritare och gravörer. vid kartverket mot kartverkschefens berörda förslag framhållit såsom sm åsikt, att 60 år vore den ålder, då vid kartverket anställd ritare eller gravör lämpligen borde vara berättigad att erhålla pension. Löneregleringskommittén har såsom sin mening uttalat, att för arbetschefen vid den ekonomiska afdelningen af kartverket, för kvinnliga ritare vid samma afdelning samt för vaktmästarna vid verket borde uti ifrågavarande, hänseende gälla samma bestämmelser som för civila tjänstinnehafvare i allmänhet. Hvad åter beträffade observatörer, geodeter, kartografer samt manliga ritare och gravörer vid kartverket hemställde kommittén, att. för dem skulle i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om pension gälla hvad enligt pensionslagen och särskildt 5 och 6 §§ i nämnda lag gällde beträffande tj änstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen.
Kommitténs medlemmar voro emellertid icke eniga om denna
Den civila personalen vid rikets allmänna kartverk.
Löneregle-
ringskom-
mittén.
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
mening. Sålunda utalade i en vid betänkandet fogad reservation en af kommitténs ledamöter med instämmande af två andra ledamöter att, då han af åtskilliga, i reservationen närmare angifna skäl icke kunde instämma med kommitténs flertal uti hemställan om pensionsålderns fastställande för observatörer, geodeter, kartografer samt manliga ritare och oravörer till 65 år och utsikt att få pensionslagens lagsta pensionsålder 60 år, som tillämpades endast för ett alldeles speciellt fall bestämdt att o-älla för den ifrågavarande personalen vid rikets allmänna kartverk icke förefunnes, han hemställde, att den därnäst lägsta pensionsåldern, 62 år, måtte tillämpas på densamma. .
Öfver löneregleringskommitténs betänkande hafva infordrade underdåniga utlåtanden afgifvits af chefen för rikets allmänna kartverk och kommissionen för de allmänna kartarbetena.
Chefen för Chefen för rikets allmänna kartverk har, med erinran att han
rikets aii- Straffande pensionsåldern för den civila, manliga personalen vid kart- "k"' verket föreslagit 65 lefnadsår, vidare framhållit, att orsaken hvarför detta förslag afgifvits ej varit den, att han icke ansett ömkligt att lor en del af sagda personal eu tidigare pensionsålder fastställdes, utan den att han efter tagen del af gällande pensionsreglemente ej ansett sig kunna föreslå lägre pensionsålder än den, som vore gällande for sådan personal vid annat verk, med hvilken han ansett möjligt jamnställa kartverkspersonalen, hvarjämte han ej ansett sig kunna för kartograferna fullt motivera en undantagsbestämmelse, innefattande rättighet till afgång före 65 års ålder. Då det emellertid af kommitténs betänkande med därtill fogade reservation framginge, att möjlighet torde finnas till att för den civila kartverkspersonalen vinna en sådan afgangstid, att den motsvarade sådan personals vid annat verk, hvilken hade ett synnerligen ansträngande men' med kartverkets icke likartad^ arbete, ansåge sig chefen för kartverket kunna, med fullt instämmande i berörda reservation, i fråga om observatörer, geodeter samt manliga ritare och oravörer hemställa, att dessas pensionsålder bestämdes till 62 ar Däremot ansåge han sig, såsom nämndt, ej kunna fullt motivera så tidig ålgång för kartografer, hvadan han beträffande dem vidhölle sitt förra förslag.
Kommissionen Kommissionen för de allmänna kartarbetena har jämväl förklarat
lör de all- • instämma i hvad nämnda reservant inom lonereglermgskommittén ntZel:T föreslagit i fråga om pensionsåldern för observatörer, geodeter samt manliga ritare och gravörer.
17 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
1010 St^tskontoret har i mfordradt underdånigt utlåtande den 7 mars statskontoret.
„ eyinrat’ att loneregleringskommittén hemställt, att såsom villkor för åtnjutande al de i staten upptagna aflöningsförmåner för de ordinarie befattningar med lön å stat, som kommittén föreslagit skulle inrättas vid rikets allmänna kartverk, skulle stadgas, bland annat, att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skulle gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension vore vid tiden för den nya aflöningsstatens ikraftträdande eller, såvidt anginge innehafvare af befattning, som därefter tillträddes, vid tillträdet till befattningen stadgadt, Bifölles hvad kommittén sålunda hemställt och föreslagit, skulle med nuvarande stadganden i pensionslagen de i allmänhet gällande bestämmelserna om pensionsålder och därmed också tidpunkten, då skyldighet att från tjänsten afgå skulle inträda, blifva för samtliga ordinarie civila tjänstinnehafvare vid kartverket gällande; för manlig innehafvare skulle alltså pensionsåldern och skyldigheten att afgå inträda vid 67 år och för kvinnlig vid 60 år. Häremot syntes icke vara något att erinra, forsa vid t anginge den kvinnliga personalen äfvensom arbetschefen vid verets ekonomiska afdelning samt vaktmästarna. Hvad däremot beträffade verkets öfriga manliga civilpersonal, bestående af observatörer, geodeter , ■Hografer samt ritare och gravörer, rådde icke heller någon meningsskiljaktighet därom, att den särskilda beskaffenheten af dessa tiänstmnehafvares verksamhet kräfde en lägre pensionsålder för dem än den vanliga. Meningarna voro emellertid delade rörande frågan, huru stor nedsättning, som 1 detta afseende af omständigheterna påkallades. För sin del hölle statskontoret före, att den af kartverkschefen först föreslagna och af löneregleringskommitténs flertal förordade pensionsåldern af 65 år borde kunna anses tillfredsställande, om därjämte, såsom kommittén förordat möjlighet bereddes att redan vid uppnådd ålder af 63 år pensionera tjanstmnehafvare, som befunnes vara af sjukdom eller minskad arbetsformåga urståndsätta att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståhgganden. För sådant ändamål och då anledning till undantag från hvad som enligt pensionslagen i allmänhet gällde i fråga om den tjänstalder, som berättigade till hel pension, i detta fall icke förelåge, erfordrades ändringar af 5 § g) och 6 § sista stycket pensionslagen. Och framlade statskontoret förslag till ändrad lydelse af nämnda författningsrum.
Hvad slutligen den civila personalen vid sjökarteverket beträffar Den civila har loneregleringskommittén i afgifvet betänkande den 14 december personalen Bihang till Eilcsdagens protokoll 1912. 1 sand. 157 käft. (Nr 199.) 3 V'd ve/ket.^"
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Löneregic- 1911 angående reglering af löneförhållanden för nämnda personal ined rings- åberopande af hvad kommittén uti förevarande afseende anfört i fråga
kommittén. ^ den ciyila personalen vid rikets allmänna kartverk föreslagit, att
för kvinnlig befattningshafvare och vaktmästare vid sjökar teverket skulle i fråga om skyldighet att afgå från tjänsten tillämpas samma bestämmelser, som gällde för civila befattningshafvare i allmänhet, hvaremot aktuarien, hvilken skulle hafva att utföra geodetiska arbeten, samt manliga civila ritare och gravörer vid sjökarteverket borde i angifna hänseende likställas med’ motsvarande befattningshafvare vid rikets allmänna kartverk.
statskontoret. X den 7 mars 1912 afgifvet infordradt underdånigt utlåtande har
statskontoret framhållit samma synpunkter beträffande pensionsrätten för nu ifrågavarande personal, som anförts i fråga om samma rätt för personalen vid rikets allmänna kartverk, samt, med instämmande i hvad af löneregleringskommittén uti förevarande afseende föreslagits, framlagt förslag till häraf föranledda ändringar i 5 och 6 §§ i pensionslagen.
lartements- Enligt de för Riksdagen framlagda förslag till stater för den civila
chsfen. personalen vid rikets allmänna kartverk och sjökarteverket skulle den civila ordinarie personalen bestå vid förstnämnda ämbetsverk af 2 observatörer, 6 geodeter, 12 manliga ritare eller gravörer, 1 arbetschef för afdelningen för ekonomiska arbeten och stomkartearbeten, 18 kartografer, 8 kvinnliga ritare och 2 vaktmästare samt vid sjökal teverket af 1 aktuarie, 11 manliga ritare eller gravörer, 2 kvinnliga biträden och 1 vaktmästare.
Lika med statskontoret anser jag frågan om rätten för erhållande af hel pension för ifrågakomna civila personal vid rikets allmänna kartverk och sjökarteverket böra lösas i öfverensstämmelse med hvad löneregleringskommittén med afseende härå hemställt. Mot de förslag till ändrad lydelse af 5 och 6 §§ pensionslagen, som statskontoret förordat, har jag i sak ej något att erinra. Dock torde framför ordet ritare böra insättas ordet manliga. Då ifrågakomna löneregleringar för omförmälda personal vid bägge ämbetsverken äro afsedda att tillämpas från och med 1913 års ingång, böra de ändringar i pensionslagen, som föranledas af förslagen beträffande pensionsrätten för personalen, träda i kraft den 1 januari sistnämnda år.
19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet, med de af honom uttalade åsikter affattadt förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i pensionslagen, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga nämnda förslag.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse bil. litt. . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.