med förslag till förordning om skogsvårdsafgift

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

1 N:o 208.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förordning om skogsvårdsafgift; gifven Stockholms slott den 19 april 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga bilagda förslag till förordning om skogsvårdsafgift.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Alfred Petersson.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 164 käft. (Nr 208.) 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208i

Förslag

till

Förordning om skogsvårdsafgift.

Med upphäfvande af nådiga förordningarna den 4 juli 1910 angående skogsvårdsafgifter och den 13 juni 1908 angående skogsvårdsafgifter inom Gottlands län, förordnas härigenom som följer:

1 §•

För afverkadt virke, som taxeras jämlikt lagen om skogsaccis och om virkestaxering, skall erläggas skogsvårdsafgift med en och tre tiondels procent af virkets taxerade värde.

Denna afgift skall fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i riket på sätt här nedan sägs.

2 §•

Skogsvårdsafgift erlägges:

a) för virke, som taxerats enligt 5 § a) i lagen om skogsaccis och om virkestaxering, af afverkaren, och

b) för virke, som afses i 5 § b) i nämnda lag, af den, som med virket så förfarit, att enligt samma lagrum afgiftsplikt för virket inträdt.

Med afverkare förstås i denna förordning den, som, då virket fälles, äger förfoga öfver virket; dock att, där annan äger rätt till affallsvirket, denne skall anses såsom afverkare i fråga om sådant virke.

3 §■

Skogsvårdsafgift debiteras, uppbäres och redovisas i sammanhang med kronoutskjdderna i den ordning, Kungl. Maj:t därom föreskrifver.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 208.

4 §•

Af de genom skogsvårdsafgiften inom hvarje landstingsområde inflytande medel skola nittio procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet samt tio procent redovisas till statskontoret för att af Kungl. Maj:t i mån af förefallande behof fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

5 §•

Denna förordning gäller icke virke, som afverkats inom Västerbottens eller Norrbottens län, inom Sårna socken af Kopparbergs län eller inom området för städer, som icke tillhöra landstingsområde.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913; dock att hvad i 3 § i förordningen angående skogsvårdsafgifter den 4 juli 1910 stadgas om skyldighet för kronofogde att upptaga skogsvårdsafgift för trämassa, som i orten tillverkats, skall jämväl efter den 1 januari 1913 tillämpas å trämassa, som tillverkats före sistnämnda dag.

4 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 208.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 19 april 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård, Statsråden: Petersson,

Schotte,

Bero,

Bergström,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för finansdepartementet anförde departementschefen, statsrådet Petersson, vidare.

Genom nådig förordning den 24 juli 1903 angående skogsvårdsafgifter förordnade Kungl. Maj:t med Riksdagen, att från och med år 1905 skulle för trävaror och trämassa, som från landet utfördes, såsom skogsvårdsafgift erläggas, för rundt, tillhugget, sågadt eller hyfladt virke, stäfver och lådbräder tio öre för hvarje kubikmeter fast mått, för splitt-, famn- eller kastved fem öre för hvarje kubikmeter fast mått, för kemiskt tillverkad torr trämassa femtio öre för hvarje ton och för mekaniskt tillverkad torr trämassa trettio öre för hvarje ton samt att för våt trämassa afgiften skulle beräknas till hälften af nyss angifna belopp.

5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

De genom dessa afgifter inflytande medlen skulle fördelas mellan landstingsområdena efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda områdena afverkad. De närmare grunder, efter hvilka landstingsområdena skulle anses deltaga i berörda virkesmängd, bestämmas af Kungl. Maj:t för fem år i sänder.

Angående uppbörden af skogsvårdsafgifter lämnades uti 3 § af berörda förordning föreskrifter beträffande varor, som skeppades till utlandet, och varor, som utfördes ur landet å järnväg, att dessa afgifter skulle uppbäras af tulltjänstemän.

Det visade sig emellertid, att trävaror och trämassa, som enligt förordningen den 24 juli 1903 angående skogsvårdsafgifter bort vara underkastade sådana afgifter, utfördes, förutom medels skeppning eller å järnväg, jämväl landvägen å fordon eller genom flottning i vissa vatten samt på detta sätt undgingo skogsvårdsafgifter. Till förebyggande häraf utfärdades en förordning den 13 december 1907 om ändrad lydelse af 3 § i nådiga förordningen den 24 juli 1903 angående skogsvårdsafgifter, däruti föreskrefs, bland annat, att skogsvårdsafgifter skulle uppbäras af tulltjänsteman för virke, som landvägen fördes öfver gränsen, och af kronofogde för virke, som genom flottning utfördes.

Närmare bestämmelser om sättet för uppbördens verkställande hafva af Kungl. Maj:t utfärdats i administrativ ordning.

De i det föregående omnämnda författningar afsågo ej virke, som härrörde från Västerbottens och Norrbottens län, Sårna socken i Dalarna samt Gottlands län.

Sedan, med upphäfvande af lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse inom Gottlands län, Kungl. Maj:t utfärdat lag angående vård af enskildas skogar inom Gottlands län den 13 juni 1908, utfärdades samma dag förordning angående skogsvårdsafgifter inom länet. Enligt denna förordning skulle skogsvårdsafgifter inom Gottlands län utgöras efter enahanda grunder och till samma belopp, som inom öfriga delar af riket, där skogsvårdsafgifter utgå, med den skiljaktighet likväl, att afgifter skulle utgå för trävaror och trämassa, som från Gottland utfördes, oafsedt huruvida denna utförsel skedde till annan svensk ort eller till utlandet. De genom afgifterna inflytande medlen skulle tillfalla länets skogsvårdskassa.

Sedan den svenska trämassan börjat finna marknad inom Nordamerikas förenta stater, framställdes därstädes anmärkning mot att å denna exportvara upptoges skogsvårdsafgift vid utförsel från Sverige, hvilken afgift af de amerikanska tullmyndigheterna likställdes med exporttull. Detta medförde, att för svensk trämassa vid införsel till

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

Nordamerikas förenta stater uttogs särskild tullafgift. För att förekomma detta, utfärdades den 4 juli 1910 ny förordning angående skogsvårdsafgifter, hvarigenom bestämdes i fråga om trämassa, att algifterna skulle utgå för all trämassa, som här i landet tillverkades, och att uppbörden af afgifterna för trämassa skulle verkställas af vederbörande kronofogde. Dessa nya bestämmelser gälla emellertid icke trämassa, som tillverkas i eller utföres från Gottlands län eller som tillverkas af virke härrörande från Gottland, Västerbotten, Norrbotten och Sårna socken.

Den sålunda vidtagna åtgärden synes dock icke vara för framtiden tillfyllest, såsom torde framgå af följande redogörelse.

Enligt bestämmelserna i den amerikanska tulltarifflagen af år 1909 regleras införselafgifternn i nämnda land genom en minimitariff och en maximitariff. Beträffande trämassa och tryckpapper innehåller minimitariffen föreskrifter om dels vissa bestämda tullsatser dels ock vissa tilläggstullar för dessa varor. De bestämda tullsatserna utgöra för mekaniskt tillverkad trämassa 1/]2 cent per pound, för oblekt och blekt kemiskt tillverkad trämassa respektive Ve och 1U cent per pound samt för tryckpapper med värde af mer än 5 cent per pound 15 procent af värdet och för tryckpapper med värde af högst 5 cent per pound fyra olika belopp, växlande mellan 3/ie och ®/i0 cent per pound, allt efter varans värde för samma viktenhet. Tilläggstullar na skola utgöras såsom tillägg till de bestämda tullsatserna Och utgå vid införsel till Förenta staterna af trämassa och sådant tryckpapper, som är värdt högst 3 cent per pound, såframt varorna härröra från land, som å desamma eller å trä, afsedt för tillverkning af trämassa, lagt exporttull eller annan exportafgift. För trämassa utgår tilläggstullen med samma belopp som exporttullen eller exportafgiften i utförsellandet. Detsamma gäller äfven för nämnda slag af tryckpapper, men där tillkommer ett ytterligare tillägg af V™ cent per pound, hvilket sistnämnda tullbelopp skall utgå såsom särskild tilläggstull för dylikt tryckpapper, då annan åtgärd än utkräfvandet af exportafgift vidtagits i utförsellandet ägnad att förhindra eller försvåra exporten af tryckpapper, trämassa eller trä för trämassetillverkning. I fråga om mekaniskt tillverkad trämassa äger emellertid rum fullständig frihet från erläggande af här förut angifna tullsatser, såväl vanlig tullafgift som tilläggstull, därest varan härstammar från ett land, som icke belägger tryckpapper, mekaniskt tillverkad trämassa eller trä, afsedd för tillverkning af trämassa, med något slags exportafgift, och som ej heller på annat sätt hindrar eller försvårar sin utförsel. Enligt maximitariff en skola, såvida Förenta staternas president ej annorlunda

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

förordnar, alla från och med den 1 april 1910 till Förenta staterna importerade tullpliktiga varor beläggas, förutom med tullafgifter enligt minimitariffen, jämväl med ännu ett ytterligare tullbelopp, motsvarande 25 procent af varans värde. För Sveriges vidkommande har emellertid Förenta staternas president genom proklamation den 29 januari 1910 löreskrifvit, att tullbehandling af varor med svenskt ursprung skall jämväl efter ingången af april månad 1910 ske endast efter tullagens minimitariff. Detta suspenderande af maximitariffen kan dock af presidenten återkallas, bland annat, i det fall att han önner Sveriges utförsel till Förenta staterna otillbörligt missgynnas från svensk sida.

Den amerikanska tulltarifflagens af år 1909 bestämmelser i fråga om minimitariffen öfverensstämma i nu berörda afseenden till väsentliga delar med den förut gällande tulltarifflagen af år 1897. Redan på grund af stadgandena i sistnämnda lag hade de amerikanska tullmyndigheterna den 11 november 1908 beslutat, att tilläggstull skulle utgå vid import till Förenta staterna af trämassa och tryckpapper af svenskt ursprung, med undantag dock för varor af dylikt slag, som bevisligen härrörde från virke, afverkadt inom Gottlands, Västerbottens och Norrbottens län eller inom Sårna socken af Kopparbergs län. Med tillämpning af

1909 års tulltarifflags bestämmelser fattade den amerikanska tullförvaltningen under hösten 1909 ett nytt beslut af enahanda innehåll.

Dessa beslut om utkräfvande af tilläggstull å trämassa och tryckpapper, hvilka beslut grundats därå, att skogsvårdsafgifterna blifvit af de amerikanska tullmyndigheterna likställda med exportafgift, framkallade stor oro hos representanterna för den svenska exportindustrien på ifrågavarande område. Till Kungl. Maj:t ingåfvos upprepade framställningar, uti hvilka kraftigt gjordes gällande, att de amerikanska tullförhållandena hotade att i hög grad försvåra eller till och med förkväfva den under senare åren alltmer uppblomstrande exporten af trämassa och tryckpapper från Sverige till Amerika, samt att en ändring af grunderna för skogsvårdsafgifternas uttagande vore nödvändig, om man ville säkerställa den svenska exporten. Tillika uttalades farhågor att, så länge skogsvårdsafgifter uppbures vid exporttillfället, man icke ens kunde vara fullt säker därom, att icke jämväl den amerikanska maximitariffen blefve satt i tillämpning å svenska varor. Med föranledande, bland annat, af dessa framställningar framlade Kungl. Maj:t förslag till

1910 års Riksdag om ändring af skogsvårdsafgiftsförordningen, hvilket förslag blef med en däri vidtagen mindre ändring af Riksdagen godkändt och resulterade i den förut omförmälda förordningen den 4 juli 1910 angående skogsvårdsafgifter, hvarigenom dylika afgifter, såsom

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

förut omförmälts, skola upptagas för all inom landet tillverkad trämassa, oafsedt huruvida den exporteras eller förbrukas inom landet.

Sedan nämnda förordning genom Kungl. Maj:ts beskickning i Washington delgifvits vederbörande amerikanska myndigheter, ingick till beskickningen officiellt meddelande därom, att genom beslut den 29 augusti 1910 til läggs tullen å allt slags i Sverige tillverkad trämassa och tryckpapper upphäfts, hvilket beslut skulle äga retroaktiv giltighet från den 4 nästföregående juli månad.

Då genom här omförmälda under år 1910 vidtagna förfoganden från de amerikanska myndigheternas sida mekaniskt tillverkad trämassa vid införseln till Förenta staterna från Sverige åtnjuter fullständig tullfrihet och å annan trämassa samt å tryckpapper blott hvila de vanliga, ej alltför betungande tullarna, kunde det synas, som om all anledningtill oro för den svenska exportens lugna utveckling blifvit undanröjd. Så lärer emellertid ingalunda vara förhållandet. Vid framläggandet af nyss omförmälda förslag till 1910 års Riksdag hade man från svensk sida grundad anledning antaga, att den då ifrågasatta ändringen i skogsvårdsafgiftsförordningen verkligen skulle blifva tillfyllest för att skogsvårdsafgiften af de amerikanska myndigheterna icke längre skulle betraktas som en exportafgift, hvilken kunde åberopas såsom anledning till en strängare tillämpning af tulltarifflagen; och de amerikanska myndigheterna synas då hafva varit af den uppfattningen — hvilket ock bekräftas af det nyssnämnda beslutet den 29 augusti 1910 om tilläggstullens upphörande — att skogs vårdsafgiften i den förändrade gestalten icke vore att anse som en exportafgift i den amerikanska tullagens mening. Sedermera lärer emellertid, enligt hvad jag har mig bekant, tvekan i berörda afseende hafva uppstått hos de amerikanska tullmyndigheterna. Så länge skogsvårdsafgift utgår vid export af trämasseved och annat virke, som kan användas för tillverkning af trämassa, står man således inför den möjligheten, att berörda omständighet kan af de amerikanska myndigheterna komma att anföras såsom skäl för ett återinförande af tilläggstullarna å trämassa och tryckpapper. Skulle därutöfver jämväl maximitariffens bestämmelser komma i tillämpning å svenska varor af ifrågavarande slag, torde all export till Förenta staterna af dylika varor blifva omöjliggjord.

Nu tillkommer dessutom en annan med de amerikanska tullförhållandena sammanhängande omständighet, som gör en snar förändring af sättet för skogsvårdsafgifternas uttagande önskvärd. Genom ett nästlidna sommar af det amerikanska finansdepartementet utfärdadt cirkulär har Förenta staterna åt Kanada gjort det medgifvandet, att trämassa,

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

mekanisk såväl som kemisk, äfvensom tryckpapper och annat papper samt papp, framställda af trämassa eller åt annat ämne, hvari trämassa ingår såsom hutvudbeståndsdel, samt i värde icke öfverstigande 4 cent per pound och ej heller hänförliga till rubriken för tryckta eller dekorerade tapeter, skola vid direkt import till Förenta staterna från Kanada vara fria från tull, under villkor att ingen exporttull eller annan exportafgift af något slag eller andra bestämmelser af restriktiv verkan på exporten af ofvannämnda artiklar eller det trä, hvaraf de framställts, tillämpas å produktionsorten. På grund af bestämmelse i bandelstraktaten mellan Sverige och Nordamerikas förenta stater den 4 juli 1827, att svenska varor skola vid införsel till Förenta staterna åtnjuta mest gynnad nations behandling, lärer Sverige otvifvelaktigt kunna göra anspråk på lika gynnsamma tullbestämmelser för sina varor som dem, hvilka medgifvits åt Kanada, men det torde vara så godt som säkert, att de amerikanska myndigheterna icke skola befinnas villiga att godkänna detta anspråk, med mindre man upphör att här i riket uttaga skogsvårdsafgifter vid export af trävaror, som kunna användas för tillverkning åt trämassa och papper. Att det för den svenska exporten, som gifvetvis måste lida afbräck af att komma i en sämre ställning än den kanadensiska, är af vikt att få undanröjda de hinder, som kunna stå i vägen för erhållande af berörda förmåner, ligger i öppen dag.

Det är emellertid icke enbart de amerikanska tullförhållandena med afseende å export till k örenta staterna åt svensk trämassa, som göra eu omläggning af grunderna för skogsvårdsafgifternas utgående önskvärd. Redan skogsvårdsafgifternas ändamål att befrämja skogens återväxt efter utverkning synes påkalla, att skogsvårdsafgift beräknas å allt afverkadt virke utan hänsyn därtill, huruvida virket exporteras eller förbrukas inom landet. Anledningen, hvarför skogsvårdsafgifterna vid deras införande genom kungl. förordningen den 24 juli 1903 kommit att läggas allenast å exporteradt virke, lärer väl icke heller vara att söka uti någon särskild rättsgrund, utan fastmera uti då fullt giltiga lämplighetshänsyn. Någon form fanns nämligen vid den tiden icke för erhållande af nödiga upplysningar om verkställda afverkningar att läggas till grund för skogsvårdsafgifters påförande och det torde icke ansetts lämpligt att allenast för fyllande åt behofvet af skogsvårdsafgifter framskapa ett omständligt deklarationsförfarande för sådana upplysningars erhållande. Numera, efter införande af lagen om skogsaccis den 18 september 1909, kunna emellertid utan svårighet erhållas alla nödiga uppgifter för skogsvårdsafgifternas beräknande å allt afverkadt virke.

Vid dessa törhållanden och då anledning syntes föreligga att på Bihang tiU Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 161 höft. (Nr 208.) 2

De sakkunniga.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

något sätt förbinda skogsvårdsafgifterna med den kommunala skogsaccisen, uppdrogs i december 1911 åt de för kommunalskattefrågans beredande inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, landskamreraren G. V. Eiserman och juris kandidaten H. Themptander, att tillsammans med byråchefen hos domänstyrelsen Th. Örtenblad utarbeta förslag till omläggning af skogsvårdsafgifterna sålunda, att dessa afgifter skulle utgöras för allt virke, som afverkas, och utgå efter enahanda grund som den kommunala skogsaccisen. Med en den 15 februari 1912 affattad promemoria hafva berörda sakkunniga nu öfverlämnat följande förslag med tillhörande motivering, nämligen:

l:o) förslag till förordning om skogsvårdsafgift;

2:o) förslag till kungörelse angående uppbörd af skogsvårdsafgifter m. m.; samt

3:o) förslag till lag om skogsaccis och om virkestaxering.

Berörda förslag till lag om skogsaccis och om virkestaxering är beroende på föredragning af statsrådet och chefen för finansdepartementet; och torde det nu tillåtas mig att underställa Kungl. Maj:ts pröfning förslaget till förordning om skogsvårdsafgift. Hvad åter angår de bestämmelser, som afse uppbörd af skogsvårdsafgifter m. m., lära dessa bestämmelser böra utfärdas i administrativ ordning. Till frågan härom torde jag således framdeles få återkomma.

I sin ofvannämnda promemoria hafva de sakkunniga till en början erinrat, att skogsvårdsafgifternas fördelning på de särskilda skogsvårdsstyrelserna inom rikets landstingsområden bestämts genom kungl. brefven till statskontoret den 31 december 1904 i fråga om åren 1905—1909 samt den 15 april 1910 för de därpå näst följande fem åren. Till grund för denna fördelning hade lagts af domänstyrelsen utförda vidlyftiga och tidsödande beräkningar öfver härstamningen af det virke, som ingått i den export, hvarför skogsvårdsafgifter uppburits.

Utöfver de medel, som sålunda tilldelats skogsvårdsstyrelserna, hade dessa styrelser jämväl disponerat medel från två af Riksdagen å extra stat beviljade anslag. Såsom bidrag till uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet hade sålunda anvisats 60,000 kronor årligen för hvart och ett af åren 1905—1909 samt därefter för åren 1910—1912, sedan en ny skogsvårdsstyrelse nämligen för Gottlands läns landstingsområde tillkommit, 67,500 kronor. För skogsodlingens befrämjande hade under en längre följd af år anvisats årligen 100,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande för att i mån af tillgång antingen tilldelas skogsvårdsstyrelser, till livilka landsting eller hushållningssällskap för ändamålet

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 208.

lämnat bidrag eller ock, där skogsvårdsstyrelse icke funnes, utdelas åt landsting eller hushållningssällskap, under iakttagande likväl, att i intetdera fallet statsbidrag finge till något landstingsområde utgå med högre belopp än det, hvarmed landsting eller hushållningssällskap tillsammans eller ettdera af dem till ändamålet bidragit. Ifrågavarande två extra anslag hafva blifvit af Kungl. Maj:t enligt särskilda nådiga beslut fördelade.

Skogsvårdsstyrelsernas inkomster af skogsvårdsafgifter samt de belopp, som tilldelats dem (samt landsting eller hushållningssällskap) från anslagen till uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och till skogsodlingens befrämjande, framgå af särskilda, utaf de sakkunniga upprättade tabeller I, II, III och IV, hvilka finnas detta protokoll bifogade.

Därjämte hade skogsvårdsstyrelserna disponerat af landsting och hushållningssällskap anvisade medel till belopp i allmänhet motsvarande de i tabell III upptagna statsmedel.

Beträffande berörda tabeller hafva de sakkunniga framhållit, att i medeltal för åren 1905—1911 skogsvårdsstyrelsernas inkomster af skogsvårdsafgifter för år uppgått till 564,833 kronor 62 öre. I denna summa (se tabell I) inginge dock icke skogsvårdsafgifterna för Gottlands län, hvilka år 1909 utgjort 1,600 kronor 31 öre och år 1910 uppgått till 1,049 kronor 97 öre. För år 1911 saknades i detta afseende uppgifter. Tabell III upptoge jämväl de belopp, som af anslaget till skogsodlingens befrämjande tillfallit dels Gottlands läns landstingsområde, för tiden innan skogsvårdsstyrelse där inrättats, dels ock Västerbottens och Norrbottens län, där skogsvårdsstyrelser icke funnes, utan hushållningssällskapen i stället uppburit medlen.

Sammanfattningen enligt tab. IV visade, att de skilda skogsvårdsstyrelserna haft mycket olika stora belopp allmänna medel till sin disposition. De största beloppen hade tillkommit de norrländska länens samt Värmlands och Kopparbergs läns skogsvårdsstyrelser, medan de sydligaste länens skogsvårdsstyrelser samt skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län varit sämst lottade. Högst stode Västernorrlands län med i medeltal öfver 100,000 kronor om året, lägst Malmöhus län med i medeltal omkring 6,000 kronor om året.

Härefter anföra de sakkunniga vidare.

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet hade varit väsentligt olika efter deras tillgångar. Inom vissa landstingsområden hade skogsägarna, särskilt de mindre, erhållit ej blott kostnadsfritt biträde af skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän och tillsyningsmän utan därjämte större eller

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

mindre kontanta bidrag till kostnaderna för skogsvårdsarbeten, såsom skogskulturer, markberedningar, afdikningar in. m. Dylika bidrag hade däremot i allmänhet ej kunnat ifrågakomma inom sådana landstingsområden, där skogsvårdsstyrelsernas tillgångar vant mera begränsade. Flertalet skogsvårdsstyrelser hade i brist på medel icke kunnat utföra alla de göromål till skogsvårdens främjande, som inom landstingsområdena varit af behofvet påkallade.

Domänstyrelsen hade år 1910 aflåtit en skrifvelse till skogsvårdsstyrelserna i syfte att från dem själfva erhålla uppgift om beloppet al’ de medel, som för de närmaste åren ansåges vara nödiga för att sätta dem i tillfälle fullt nöjaktigt utföra den verksamhet, som för dem förelåge inom landets skilda delar. Af de ingångna svaren hade framgått, att årligen omkring 500,000 kronor utöfver de belopp, som nu disponerades af skogsvårdsstyrelserna, ansetts vara för deras verksamhet önskvärda. Icke någon skogsvårdsstyrelse hade ansett sig äga större tillgångar än som inom landstingsområdet lämpligen behöfde användas. Inom vissa landstingsområden hade visserligen fondering af tillgångar kunnat äga rum, men detta hade endast skett för att möta väntade större utgifter.

Af tabell IV inhämtades, att år 1911 skogsvårdsstyrelserna haft till sitt förfogande 657,445 kronor 13 öre af skogsvårdsafgifter och statsmedel. Lades härtill de anslag — omkring 90,000 kronor — som för samma år lämnats skogsvårdsstyrelserna från landsting och hushållningssällskap, erhölles en summa af i rundt tal 750,000 kronor, som skogsvårdsstyrelsexma kunnat för sin verksamhet disponera. Det måste, enligt de sakkunnigas uppfattning, anses vara synnerligen önskvärdt, att de belopp, som skogsvårdsstyrelserna för fullgörande af sina uppgifter komme att för framtiden årligen förfoga öfver, afsevärdt höjdes, äfven om det måhända icke nu vore möjligt att åstadkomma en så stor höjning som den af skogsvårdsstyrelserna själfva kräfda, eller omkring 500,000 kronor. Tillika syntes det vara ett oafvisligt önskemål, att någon jämkning i fördelningen af medlen kunde äga rum i syfte att höja anslagen inom de delar af landet, där skogsväi’dsstyrelsernas inkomster i förhållande till det faktiska behofvet varit och eljest jämväl framdeles skulle blifva mest otillfredsställande.

De undersökningar, som af de sakkunniga verkställts, hade för dem ådagalagt, att grundprincipen såväl för skogsvårdsafgifternas utgående som för deras fördelning icke stode i följdriktigt förhållande till behofvet af skogsvård. Detta behof stode nämligen i stort sedt i direkt förhållande till afverkningens omfattning i dess helhet men vore

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 208.]

alldeles oberoende af det sätt, hvarpå det afverkade virket disponerades. Om virket exporterades eller förbrukades inom landet vore för behofvet af skogsvård utan betydelse. För att erhålla återväxt efter afverkningen erfordrades i båda fallen samma åtgärder och lika stora tillgångar härtill. Då nu skogsvårdsafgifterna utginge för exporteradt virke och endast ifråga om pappersmassa för härtill inom landet användt virke, följde häraf, att de landstingsområden, från hvilka en större del af det därstädes afverkade virket inginge i exporten, erhölle jämförelsevis rikliga skogsvårdsafgiftoi’, medan de landstingsområden, där det afverkade virket hufvudsakligen förbrukades inom landet, erhölle allenast en ringa del af dessa afgifter. Skogsägarens förmåga att bära en skogsvårdsafgift vore jämväl oberoende af, huruvida han afyttrade sina skogseffekter för export eller för förbrukning inom landet. Visserligen vore det exportören, som direkt finge betala den skogsvårdsafgift, som lades på exporteradt virke, men indirekt tinge äfven den skogsägare, som ej tillika vore exportör, bära skogsvårdsafgift för det virke, han för export afyttrade till exportören, tv denne torde i allmänhet icke vara villig att betala samma pris för virke, hvarför han skulle erlägga skogsvårdsafgift, som för virke, hvarför han ej betalade sådan afgift.

För att ställa skogsvårdsafgiftarna i direkt förhållande till behofvet af skogsvård vore det alltså lämpligt att uppbära sådan afgift för afverkadt virke, oberoende af om det förbrukades inom landet eller inginge i exporten.

Ett steg i denna riktning vore redan taget genom de ändrade bestämmelser angående skogsvårdsafgift för trämassa, som numera gällde enligt förordningen den 4 juli 1910. Sådan afgift erlades nämligen för trämassa, som i landet tillverkades, vare sig den exporterades eller härstädes förbrukades.

För en omläggning af grunderna för skogsvårdsafgifternas utgående talade emellertid icke blott de nu anförda skälen, utan äfven krafvet på eu obehindrad och tryggad export af trämassa och papper från vårt land till Nordamerikas förenta stater.

Sedan därefter de sakkunniga närmare redogjort för de af mig i det föregående omtalade förhållandena i fråga om den amerikanska tulllagstiftningen, anföra de sakkunniga såsom sin åsikt, att all anledning syntes föreligga, att, på sätt med det åt dem lämnade uppdraget ock åsyftats, nu söka åstadkomma en närmare förbindelse mellan skogsvårdsafgifternas utgörande och den kommunala skogsaccisen. Skogsaecislagens provisoriska karaktär torde enligt de sakkunnigas mening så mycket mindre böra lägga hinder härför, som lämpligheten af skogs-

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

beskattning under accisens form vore så allmänt erkänd, att man icke hade anledning befara, det icke hufvudgrunderna för denna beskattningsform komme att kvarstå vid förestående revision af skogsaccislagen.

Om man alltså ville förbinda skogsvårdsafgifternas beräknande med skogsaccisen, uppstode den frågan, huruvida skogsvårdsafgift borde såsom hittills beräknas efter virkesmassa i kubikmeter eller efter virkets taxerade värde. Om det också vore möjligt att med ledning af deklarationerna utfinna virkesmassan i kubikmeter, så framstode det dock utan tvekan såsom en orimlighet att efter sådan grund beräkna afgiften. Så länge afgiften utginge på exportvirke, läge det inom möjligheternas område att efter kubikmassa afväga en afgift, som kunde anses stå i lämpligt och rimligt förhållande till värdet, men i och med det att afgiften lädes på allt afverkadt virke blefve dess värde, som i förhållande till kubikmassan ställde sig synnerligen olika å olika trävaror och än mera å olika afverkningsplatser, den enda rätta mätaren af de afgifter, det afverkade virket borde draga. Den lämpligaste grunden för skogsvårdsafgifts utgående syntes alltså blifva taxeringen till skogsaccis.

Det gällde då att tillse, med hvilket belopp, efter taxeringsvärde räknadt, skogsvårdsafgiften lämpligen borde uttagas.

Visserligen hade det varit önskvärdt, att omläggningen kunnat ske på sådant sätt, att skogsvårdsafgifterna äfven framdeles komme att belasta exportvirket ungefär lika mycket som hittills och att alltså förändringen komme att innebära en utsträckning af skyldigheten att bära dylik afgift till jämväl sådant virke, som försåldes för förbrukning inom landet. Härför hade emellertid fordrats dels att kunna beräkna den nuvarande skogsvård saf giftens storlek i förhållande till virkets exportvärde, dels att finna ett någorlunda konstant förhållande mellan detta värde och virkets skogsvärde, d. v. s. dess nettovärde på rot i skogen. Men ingendera af dessa förutsättningar funnes. Exempelvis kunde nämnas, att afgälden för en kubikmeter nu vore lika stor för rundt som för sågadt virke, ehuru varornas exportvärden vore olika stora, vanligen större för sågadt än för rundt, och tillika olika stora för skilda slag af såväl sågadt som rundt virke. Sågadt virke af prima slag betingade sålunda dubbelt så högt pris som sågadt virke af kvinta kvalitet. Något närmelsevis konstant förhållande förefunnes ej heller mellan värdet af det för export färdiga virket och dess skogsvärde. Till det senare måste nämligen läggas kostnaderna för virkets afverkning, transport och tillredning samt exportörens och eventuella mellanhänders vinst för att erhålla det förra. Ju längre väg virket behöfde transporteras och ju mera det förädlades, innan dfet exporterades, desto större vore

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

skillnaden mellan exportvärdet och skogsvärdet. En beräkning af skogsvårdsafgiftens storlek på ofvannämnda grunder hade alltså ej varit möjlig.

I stället hade de sakkunniga måst för skogsvårdsafgiftens afvägande å taxeradt skogsvärde anlita ett annat beräkningssätt.

En af de sakkunniga uppgjord tabell (tab. V) öfver taxering till skogsaccis år 1911 visade, att det taxerade skogsvärdet för hela landet uppgått till 83,190,541 kronor 46 öre. Afräknades härifrån de till skogsaccis taxerade beloppen för Västerbottens och Norrbottens län — inom Sårna socken i Dalarna hade någon taxering till skogsaccis ej verkställts — tillsammans 8,647,407 kronor 67 öre, återstode 74,543,133 kronor 79 öre, hvilket belopp sålunda afsåge de delar af landet, för hvilka förordningarna om skogsvårdsafgifter nu vore gällande.

Taxeringen till skogsaccis år 1911 omfattade emellertid de tre sista månaderna af år 1909 samt hela året 1910 eller tillsammans ett och ett kvarts år. Det sålunda taxerade skogsvärdet behöfde emellertid icke minskas med 20 procent för att motsvara ett för kalenderår beräknadt taxeringsbelopp. Under årets tre sista månader afverkades nämligen inom större delen af landet en relativt ringa mängd virke; dock vore inom vissa landsdelar, särskildt inom södra och mellersta delarna af landet, afverkningen under denna tid ganska afsevärd. I stort sedt torde emellertid i allmänhet endast omkring 10 å 12 procent af det virke, hvarmed under ett kalenderår så förfores, att det under följande år blefve accispliktigt, kunna beräknas komma på årets tre sista månader. Om fördenskull 10 procent af det för femton månaders afverkning taxerade beloppet, eller 7,454,313 kronor 38 öre, därifrån afräknades, så torde man knappast beräkna för högt, om man antoge, att resten, eller 67,088,820 kronor 41 öre, kunde anses vara det taxerade skogsvärde, som skulle hafva motsvarat kalenderåret 1911.

Denna sistnämnda taxeringssumma skulle alltså kunna tjäna till grund vid beräknande af det belopp, hvarmed skogsvårdsafgift borde påläggas, efter taxeringsvärde räknadt. Härvid måste emellertid framhållas, att berörda taxeringssumma ingalunda vore en fullt säker beräkningsgrund. Dels hade siffran nämligen, på sätt nyss anförts, framkonstruerats såsom en taxeringssumma för kalenderår ur en annan taxeringssumma, som afsett femton månader, och dels hade den framgått ur den första och enda taxering, som hittills verkställts efter det skogsaccislagen trädt i tillämpning. Det kunde antagas, att en viss osäkerhet vid tillämpningen första gången kunde hafva ägt rum, hvarförutom skogsafverkningarnas storlek nog kunde vara underkastad växlingar från det ena året till det andra. Då emellertid skogsafverkniu-

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

garna under de tre sista månaderna år 1909 och kalenderåret 1910 icke veterligen varit onormalt stora, samt anledning alltså icke funnes till antagande, att afverkningarna skulle afsevärdt minskas, och då det icke heller vore troligt, att skogsaccislagens taxeringsbestämmelser blifvit emot de skattdragande första gången alltför strängt tillämpade, borde man utan fara kunna utgå från berörda taxeringssumma, 67,088,820 kronor. Genom uttagande af en procent å taxeringsvärdet för afverkadt virke, skulle alltså kunna beräknas inflyta 670,888 kronor 20 öre i skogsvårdsafgifter, ett belopp som afsevärdt öfverstege, hvad hittills under åren 1905—1911 i medeltal af skogsvårdsafgifter utdelats till skogsvårdsstyrelserna, nämligen 564,833 kronor 62 öre. Emellertid borde vid denna jämförelse tagas i betraktande, att balanser år för år måst uppkomma på grund däraf, att statskontoret alltid verkställt utdelningar i början af hvarje kalenderår. Läte man därför balansen till år 1912, som utgjorde 714,427 kronor 65 öre, ingå uti nyssberörda sju års medeltalsberäkning, hvilket torde vara riktigt för vinnande af upplysning om det rnedeltalsbelopp af skogsvårdsafgifter, som under ifrågavarande år verkligen influtit, så visade det sig, att detta rnedeltalsbelopp utgjorde 666,894 kronor 71 öre, ett belopp, som med allenast omkring 4,000 kronor understege det belopp, som ansetts kunna påräknas efter den föreslagna omläggningen af grunderna för skogsvårdsafgiftens utgående. Hvad skogsvårdsafgifterna för år 1911 vidkomme, hade enligt tabellen I till skogsvårdsstyrelserna utdelats 500,272 kronor 13 öre i skogsvårdsafgifter, men i själfva verket hade dessa afgifter för året uppgått till 867,818 kronor 11 öre. Den betydande ökning, som detta belopp innebure, hade sin förklaring, förutom i uppåtgående konjunkturer, framför allt däruti, att den under år 1910 genomförda omläggningen af skogsvårdsafgiften på trämassa varit under tillämpning hela året.

Då, såsom förut nämnts, skogsvårdsstyrelserna tillkännagifvit behof af ökade medel för sin verksamhet, och dessa anspråk icke torde i stort sedt kunna underkännas såsom obefogade, så skulle kunna ifrågasättas att uttaga mera än en procent af det taxerade skogsvärdet, så att skogsvärdsstyrelsernas behof blefve tillgodosedda genom skogsvårdsafgifter utan att särskilda statsunderstöd behöfdes. Ehuru skogsvårdsafgiften vore afsedd att i större eller mindre män komma samma fastigheter tillgodo, som på grund af afverkningen i sista hand drabbades a,f afgiften, borde det emellertid, enligt de sakkunnigas åsikt, knappast vara lämpligt att lägga allt för hög afgift på skogsaccisens grund. Skogsaccisens provisoriska karaktär och dess upplåtelse såsom skattekälla åt kommunerna, syntes nämligen påkalla försiktighet i berörda afseende.

17 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 208,

Dessutom kunde andra afgörande skäl anföras emot att fylla skogsvårdsstyrelsernas behof uteslutande genom uttagning af skogsvårdsafgift. Denna afgift komme med den nya ordningen att så att säga fördela sig själf samt tillfalla skogsvårdsstvrelserna med olika belopp, allt efter som den influtit på grund af taxering i ena eller andra landstingsområdet. Det kunde därvid icke undgås, att afgifterna komme att fördela sig tämligen ojämnt på olika landsdelar och icke alltid på sådant sätt, att de motsvarade behofvet. Om ock den förut uttalade grundprincipen vore i allmänhet taget fullt riktig, att behofvet af skogsvårdsmedel kunde mätas efter afverkningarnas storlek i olika landsdelar, måste dock tagas i betraktande, att behofvet af medel för skogsodling å gamla kalmarker äfvensom för sumpiga skogstrakters utdikning m. in. ingalunda stode i förhållande till afverkningarnas storlek och af dem beroende inkomster af skogsvårdsafgift. Ofta vore behofvet af medel till sådant störst, där afverkningarna vore minst. Det måste alltså vara synnerligen viktigt, att särskilda medel funnes att tillgå för dylika ändamål. Af skogsvårdsafgifterna kunde dylika behof allenast delvis tillgodoses.

En viss mindre anpart af skogsvårdsafgifterna borde dock kunna af Kungl. Maj:t få disponeras för att mellan skogsvårdsstyrelserna fördelas efter deras olika behof. 1 nyss nämnda belopp, 070,888 kronor 20 öre, som beräknats inflyta i skogsvårdsafgift, inginge medel, som afsåge virke ej blott från enskildas utan äfven från kronans skogar. Den del, hvarmed virke från kronans skogar eller de skogar, hvilkas afkastning tillfördes statsverkets skogsmedel, bidragit till denna summa, kunde beräknas genom att jämföra skogsvärdet af kronans sålda virke år 1910 med det till skogsaccis taxerade skogsvärdet i dess helhet i fråga om de delar af landet, för Indika förordning om skogsvårdsafgifter vore gällande. Det förra hade af de sakkunniga beräknats utgöra 6,697,894 kronor och det senare 67,088,820 kronor 41 öre. Med hänsyn till att afkastningen från kronans skogar vore stadd i stark stigning, kunde förhållandet mellan dessa tal utan fara anses vara 1:10. Af det belopp, hvartill skogsvårdsafgifterna skulle uppgå genom att uttaga dem med 1 procent af det till skogsaccis taxerade skogsvärdet, eller 670,888 kronor 20 öre, skulle alltså 10 procent eller 67,088 kronor 82 öre kunna antagas härröra från å kronans skogar afverkadt virke. Öfver detta sistnämnda belopp borde staten kunna anses äga en friare dispositionsrätt än i fråga om den del af skogsvårdsafgifterna, som härrörde från virke å öfriga skogar. Visserligen borde ju måhända i sådant fall Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 164 käft. (Nr 208.) 3

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 208-

rätteligen föreskrifvas, att hvad som genom afverkning å kronans skogar verkligen inflöte i skogsvårds afgift borde särskildt redovisas och ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, men det skulle blifva förenadt med alltför stora svårigheter såväl vid taxeringen som vid debitering, uppbörd och redovisning att verkställa ett sådant afskiljande af den på kronans skogar belöpande skogsvårdsafgiften, helst som kronan icke alltid själf vore afverkare och erlade afgiften. Lämpligare syntes då vara, att alltid 10 procent af skogsvårdsafgiften, hvar den än inflöte, särskildt redovisades för att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande. För att Kungl. Maj:t med tillhjälp af dessa medel skulle blifva i tillfälle att emellanåt uppmuntra igångsättandet och utförandet af större företag för skogsodlingens befrämjande, torde dessa medel icke med nödvändighet böra hvarje år till fullo utdelas, utan möjlighet lämnas att reservera medel, till dess tillräckligt belopp erhållits för dylika större företag.

Det vore emellertid uppenbart, att dessa medel icke skulle blifva tillräckliga för att i någon mån reglera skogsvårdsstyrelsernas inkomster efter deras behof. Icke heller skulle detta blifva förhållandet, om skogsvårdsafgiften ökades, ty därigenom kunde visserligen tillräcklig och kanske öfverflödig tillökning för vissa skogsvårdsstyrelser vinnas, men ändock skulle medlen för andra skogsvårdsstyrelser icke komma att förslå för dem förelagda uppgifter. Lämpligare syntes då vara att genom statsanslag tillöka det belopp, hvaröfver Kungl. Maj:t ägde förfoga för att mellan skogsvårdsstyrelserna efter deras olika behof fördelas.

De båda förutnämnda statsanslagen blefve alltså fortfarande behöfliga och åtminstone det ena af dem torde kräfva ökning. Hvad anslaget å 100,000 kronor till skogsodlingens befrämjande anginge, hvilket anslag jämväl komme sådana landstingsområden tillgodo, där skogsvårdsstyrelser icke funnes, syntes någon ökning af detta anslag icke böra ifrågasättas, men anslaget, som för utdelandet gjorts beroende af motsvarande tillskott af landsting eller hushållningssällskap, torde vara i hög grad lämpligt. Däremot syntes det andra statsanslaget eller anslaget till bidrag lör uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, hvilket för närvarande utginge med 67,500 kronor, böra ökas allteftersom behofvet af medel för skogsvården det kräfde. Med hvilket belopp detta anslag borde ökas för att under närmaste tiden tillfredsställa befogade anspråk, tilltrodde sig de sakkunniga icke att med säkerhet bedöma, men med afseende å skogsvårdsstyrelsernas egna uppgifter funnes grundad anledning antaga, att ökningen icke borde för närmaste framtiden sättas lägre, än att anslaget i sin helhet komme att uppgå till 250,000 kronor.

19 Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 208.

De belopp, skogsvårdsstyrelserna på sådant sätt årligen skulle kunna erhålla för uppehållande af sin verksamhet, kunde beräknas sålunda :

Skogsvårdsafgifter till belopp af omkring 670,000 kronor, däraf om-

kring ..................................................................... kronor 603,000: —

skulle komma skogsvårdsstyrelserna direkt till

godo, samt omkring............................................. » 67,000: —

skulle af Kungl. Maj:t disponeras för att jämte

ett statsanslag af ............................................... j> 250,000: —

af Kungl. Maj:t fördelas såsom bidrag till uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Härutöfver skulle på skogsvårdsstyrelserna komma

ett statsanslag af omkring................................. j> 90,000: —

till skogsodlingens befrämjande, äfvensom anslag från hushållningssällskap och landsting till

belopp af omkring............................................... » 90,000: —

eller tillhopa kronor 1,100,000: —

Det borde emellertid anmärkas, att skogsvårdsstyrelserna skulle komma att vidkännas utgifter för taxeringsarbetet, men dessa utgifter borde icke blifva vidare afsevärda.

Uti ofvanstående beräkning af de efter omläggningen påräkneliga skogsvårdsafgifternas belopp inginge äfven Gottlands län, som hittills med afseende å skogsvårdsafgifter intagit en särställning. På grund af de skäl, som förut anförts för skogsvårdsafgiftens omläggning, hade anledning icke ansetts föreligga att låta denna särställning kvarstå, hvadan de sakkunniga utgått från den uppfattningen, att skogsvårdsafgifterna borde där utgå efter enahanda grunder som i öfriga delar af riket, där skogs vårdsstyrelser funnes. Från de nya bestämmelsernas giltighetsområde hade alltså i förslagen undantagits allenast Norrbottens och Västerbottens län samt Sårna socken i Kopparbergs län äfvensom städer, som icke tillhörde landstingsområde. Inom dessa sistberörda områden funnes nämligen ingå skogsvårdsstyrelser.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle de nya författningarna träda i kraft vid 1913 års ingång, från hvilken tid nu gällande författningar skulle upphöra att tillämpas. Den virkestaxering, som komme att äga rum år 1913, skulle alltså grundas å 1912 års afverkning, så att det virke, hvarmed under år 1912 så förfarits, att det blifvit accispliktigt, alltså blefve föremål för skogsvårdsafgift. Nu kunde det emellertid

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

hända, att en del af detta virke redan hunnit exporteras under år 1912 och därigenom blefve påfördt skogsvårdsafgift jämväl efter nu gällande bestämmelser. Särskild! skulle detta kunna befaras med en del virke, som exporterades i obearbetadt skick eller allenast genom sågning bearbetats. Äfvenledes kunde virke, som under år 1912 underginge mekanisk beredning till trämassa, vara afverkadt under samma år samt på grund däraf blifva belagdt med skogsvårdsafgift både enligt nu gällande bestämmelser och enligt den taxering, som år 1913 verkställdes. A andra sidan vore icke heller uteslutet, att en del virke, som afverkats år 1911, kunde komma att exporteras först år 1913. Sådant virke skulle helt undgå skogsvårdsafgift. Likaså blefve förhållandet med eu del virke, som gjordes till föremål för kemisk beredning af trämassa. För denna beredning erfordrades väl uttorkadt material, som för den skull upplagrades och kunde blifva liggande så länge, att en del virke, som afverkats år 1911, kunde komma till beredning i trämassefabriken först år 1913. Äfven detta virke undginge alltså all skogsvårdsafgift.

Det hade emellertid visat sig, att det skulle blifva förenadt med oöfverviunerliga svårigheter att genom särskilda öfvergångsbestämmelser undvika berörda missförhållanden. Sådana bestämmelser skulle nämligen blifva synnerligen svårtillämpliga, utan att ändock ett ens något så när tillfredsställande resultat kunde vinnas. Med afseende härå hade de sakkunniga ansett dylika öfvergångsbestämmelser icke böra ifråga7 komma.

Uti en till mig öfverlämnad, handlingarna i ärendet bifogad särskild promemoria hafva de sakkunniga närmare redogjort för de svårigheter, hvilka skulle blifva förenade med införandet af öfvergångsbestämmelser i berörda afseende, hvilka svårigheter i allmänhet berodde på omöjligheten att fasthålla identiteten mellan det i skogen afverkade virket och den exporterade eller till pappersmassa använda varan, hvartill komme, att den nya afgiften skulle beräknas efter virkets värde å rot och icke efter exportvarans kubikmassa eller trämassans vikt. Efter öfvervägande af dessa svårigheter hade de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå några öfvergångsbestämmelser, helst den dubbla afgiften icke kunde verka betungande i de talrika fall, då afverkare och exportör vore skilda personer. Icke heller för större sågverk eller exportörer, som afverkat från egna skogar, kunde den dubbla afgiften anses vidare kännbar, om man toge i betraktande, att den skogsvårdsafgift, som enligt de nya bestämmelserna skulle utgöras af sådana sågverk eller exportörer, komme att erläggas år 1913 och i allmänhet utgå med lägre belopp än som erlagts enligt de gamla bestämmelserna år 1912. Ehuru

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

objektet, virket, faktiskt i många fall år 1913 dubbelbeskattades, torde sålunda, enligt de sakkunnigas åsikt, den personliga utgiften för exportören nämnda år icke blifva större utan i allmänhet lägre än under föregående år.

I sin ofvan först omtalade promemoria anföra de sakkunniga vidare.

Det gällde nu att undersöka, i livad mån tillräckliga medel under öfvergångsåret skulle blifva för skogsvårdsstyrelserna disponibla. Under början af år 1913 blefve statskontoret i tillfälle att mellan skogsvårdsstyrelserna fördela balansen af innestående skogsvårdsafgifter vid 1912 års slut. Senare på året kunde likaledes från statskontoret utdelas, hvad till kronofogdarna influtit från trämassefabriker för tillverkning under 1912 års sista kvartal äfvensom hvad under år 1913 influtit från tullmyndigheter för export under senaste delen af år 1912. Dessa medel tillhopa kunde med afseende därå, att slututdelning af hos statskontoret innestående balanser skedde, beräknas afsevärdt öfverstiga, hvad skogsvårdsstyrelserna eljest haft att påräkna för hälft år. Med den nu föreslagna ordningen, enligt hvilken skogsvårdsafgiften skulle uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna samt alltså inflyta först i slutet af året, skulle skogsvårdsafgifter icke kunna stå till skogsvårdsstyrelsernas förfogande förrän under januari 1914, då afgifterna, med undantag af utestående rester, kunde af länsstyrelserna göras disponibla. Skulle emellertid skogsvårdsafgiftsmedel anses böra tidigare komma skogsvårdsstyrelserna till godo, borde hinder icke möta för Kungl. Maj: t att gifva länsstyrelse order att redan omedelbart efter det pröfningsnämndens protokoll justerats förskottsvis till skogsvårdsstyrelse utbetala en tredjedel af den skogsvårdsafgift, som enligt skogsvårdsafgiftslängderna med däri vidtagna ändringar enligt pröfningsnämndens beslut skulle på skogsvårdsstyrelse inom länet belöpa d. v. s. 30 procent af sammanlagda uppbördssumman. Skulle sådana förskottsbetalningar anses jämväl för framtiden behöfliga, borde stadgande därom inrymmas i blifvande kungörelse angående uppbörd af skogsvårdsafgift in. in.

Omläggning af skogsvårdsafgiften på sådant sätt, att den skulle komma att utgå efter samma grunder som den kommunala skogsaccisen, kunde svårligen ske utan vidtagande af någon ändring i nu gällande lag om skogsaccis. Dels torde nämligen i denna lag böra inrymmas ett allmänt stadgande därom, att taxeringen till skogsaccis jämväl skulle tjäna till grund för annan afgifts beräknande, och dels innehölle lagen flera bestämmelser, hvilkas ordalydelse ansetts böra något ändras för att kunna omfatta jämväl skogsvårdsafgiften. Dessutom förutsatte skogsaccislagen den möjligheten, att taxering under vissa förhållanden icke

22 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 208.

skulle äga rum, nämligen för den händelse någon kommunal skattedebitering- inom kommuner icke erfordrades, ett förhållande som verkligen inträffat inom några kommuner i Kopparbergs län. Men ett sådant förhållande borde icke medföra befrielse från skogsvårdsafgift, hvadan taxering i dylika fall måste anordnas för skogsvårdsafgiftens vidkommande. Härom hade alltså måst stadgas i skogsaccislagen. Väl skulle det kunnat tänkas att i berörda afseenden inrymma bestämmelse i en förordning om skogsvårdsafgiften samt låta skogsaccislagen få vara orubbad, men detta hade svårligen kunnat ske utan att i en sådan förordning inrymma fullständiga bestämmelser om deklarationsplikt och taxering m. m. af i hufvudsak enahanda lydelse som skogsaccislagens motsvarande bestämmelser. Det hade då synts enklare att i skogsaccislagen göra erforderliga ändringar. Dessutom hade de sakkunniga funnit önskvärdt att åt skogsvårdsstyrelserna inrymma möjlighet att genom ombud samt besvärsrätt till högre taxeringsmyndigheter tillvarataga sina intressen vid taxeringen, hvilket väl svårligen låtit sig göra annat än genom stadgande därom i skogsaccislagen. Då skogsaccislagens tillämplighetsområde sålunda blefve utsträckt samt virkestaxeringen blefve för båda afgifterna, skogsaccisen och skogsvårdsafgiften, gemensam, och understundom kunde förekomma enbart för skogsvårdsafgiftens skull, hade detta förhållande ansetts böra på något sätt utmärkas redan i rubriken på lagen. I stället för en lag om ändringar af skogsaccislagen hade därför ansetts nödigt, att en lag om skogsaccis och om virkestaxering utfärdades.

I den speciella motivering, som de sakkunniga bifogat de af dem utarbetade författningsförslagen, hafva de sakkunniga särskildt framhållit, att på sätt förut angifvits grunden för skogsvårdsafgiftens uttagande skulle blifva det vid taxering till skogsaccis erhållna skogsvärdet. De sakkunniga ville emellertid därvid erinra, att vid denna taxering icke upptoges s. k. lmsbehofsvirke och ej heller virkesposter, hvilkas skogsvärde understege 150 kronor. Nu kunde ju måhända göras gällande, att de skogstekniska skäl, som kunde anföras till förmån för skogsvårdsafgiftens läggande å afverkadt virke, jämväl talade för, att allt dylikt virke Titan berörda undantag underkastades denna afgift. Men å andra sidan kunde afgörande skäl anföras mot att utsträcka skogsvårdsafgiften längre än skogsaccisen. Ett inbegripande af husbehofsvirke och virkesposter med mindre än 150 kronors värde under beskattningen till skogsvårdsafgift skulle nämligen medföra, att uppgiftsplikt måste stadgas äfven för afverkare af dylikt virke, samt att taxeringsförfarandet därigenom komme att taga en omfattning och medföra kostnader, som näppeligen komme

23 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 208.

att stå i rimligt förhållande till den ökade skogsvårdsafgift, som därmed vunnes. Härtill komme, att mot skogsvårdsafgifters uttagande å husbehofsvirke och smärre virkesposter torde tala samma billighetsskäl, som bidragit till undantagande af dylikt virke från skogsaccis.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle skyldigheten till utgörande af skogsvårdsafgift åläggas samma person, som vore pliktig erlägga skogsaccis eller således i regel afverkaren. Genom en sådan föreskrift ansåge de sakkunniga vinnas den praktiska fördelen, att reglerna för skogsvårdsafgiftens uttagande jämväl i detta fall anslöte sig till bestämmelserna om skogsaccis.

Enligt gällande skogsaccislag ålåge det vederbörande kommunalnämnd att verkställa den för skogsaccisens uttagande nödiga taxeringen, och emot kommunalnämndens beslut i dylika taxeringsfrågor både besvärsrätt endast medgifvits åt den enskilde, som ansåge sig för högt uppskattad. Denna anordning hade man ansett tillfyllest med hänsyn till skogsaccisens egenskap att vara uteslutande en kommunal afgift. Skulle nu virkestaxeringen läggas till grund ej blott för denna afgift utan äfven för skogsvårdsafgiften, ansåge de sakkunniga det vara angeläget att inrymma inflytande på taxeringen äfven åt skogsvårdsintresset. Riktigast hade måhända härvidlag varit att för ändamålet skapa nya taxeringsmyndigheter, i hvilka insattes representanter, utom för kommunen, äfven för den skogstekniska sakkunskapen. I betraktande emellertid däraf, att organisationen af taxeringsmyndigheterna för virkesbeskattningen med all sannolikhet komme att underkastas revision i sammanhang med lösningen af kommunalskattefrågan i öfrigt, borde man enligt de sakkunnigas mening nu göra så få förändringar i nämnda organisation som med ett tillbörligt beaktande af skogsvårdsintresset vore möjligt.

Den institution, som jämte primärkommunen hade största intresset, att virkestaxeringen blefve riktig, vore gifvetvis den skogsvårdsstyrelse, som ägde uppbära hufvudparten af den på grund af taxeringen inflytande skogsvårdsafgiften; och för tillgodoseendet af skogsvårdsstyrelsens rätt ansåge de sakkunniga vara tillräckligt, om åt densamma dels bereddes möjlighet att öfva något inflytande på själfva taxeringen dels inrymdes klagorätt till högre instanser. För tillgodoseende af skogsvårdsstyrelsernas intressen med afseende å taxeringen hade därför föreslagits, att vederbörande styrelse skulle äga befogenhet att utse ett ombud hos kommunalnämnden under dess arbete med taxeringen med rättighet för ombudet att deltaga i nämndens öfverläggningar men icke i dess beslut samt att reservera sig mot beslut, som han ansåge oriktiga. Någon

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

ovillkorlig skyldighet för skogsvårdsstyrelserna att låta sig representeras i hvarje kommun, där virkestaxering ägde rum, torde dock ej böra föreskrifvas, enär taxeringen i många kommuner till följd af ringa afverkning vore eu jämförelsevis föga betydande förrättning; utan sy ates det böra öfverlämnas åt skogsvårdsstyrelsen att själf afgöra, huruvida den ville utse ett ombud eller icke. Af ofvan angifna skäl borde jämväl åt skogsvårdsstyrelsen medgifvas rätt att hos pröfningsnämnden öfverklaga virkestaxering.

I anslutning till utsträckning af rätten att hos pröfningsnämnd öfverklaga taxering ansåge de sakkunniga besvärsrätt mot pröfningsnämndens beslut böra medgifvas i tre fall utöfver de i lagen nu upptagna, nämligen dels åt skogsvårdsstyrelse, såvidt taxering blifvit af pröfningsnämnden nedsatt eller upphäfd, dels åt dylik styrelse, såvidt den fört talan i fråga om taxering samt pröfningsnämndens beslut gått styrelsen emot, dels ock åt enskild part, som efter klagan af skogsvårdsstyrelse hos pröfningsnämnden fått taxering sig påförd eller fått taxering höjd.

De sakkunniga framhålla vidare, att ehuruväl den ökning i arbete, som till följd af skogsvårdsafgiftens läggande på virkestaxeringens grund förorsakades kommunalnämndens ordförande, vore ganska ringa och det sålunda knappast kunde anses erforderligt att låta någon särskild godtgörelse utgå för det obetydliga arbetstillskottet, torde å andra sidan vara riktigast, att en del af den ersättning, som borde utgå till ordföranden, gäldades af vederbörande skogsvårdsstyrelses medel. För att erhålla ledning vid fastställande af de grunder, efter hvilka skogsvårdsmedlen borde deltaga i arfvodet för taxeringsarbetet, hade de sakkunniga gjort en undersökning angående de principer, som tillämpats vid bestämmandet af arfvodena för 1911 års taxering till skogsaccis. Denna undersökning, som omfattade så godt som samtliga kommuner, hvari under nämnda år utgått skogsaccis, gåfve emellertid vid handen, att i många fall intet arfvode utgått, att arfvodet oftast bestämts utan viss angifven grund, samt att i öfriga fall, då arfvode tillerkänts kommunalnämndsordföranden, därvid följts synnerligen skiftande och emellanåt föga lämpliga grunder. Af utredningen kunde sålunda ej hämtas någon direkt ledning för frågans bedömande, utan undersökningsmaterialet kunde användas hufvudsakligen endast för att pröfva, huru det nu framlagda förslaget i denna del skulle komma att verka. Detta förslag, som bibehölle gällande bestämmelse om att arfvodets storlek skulle fastställas af kommunalstämman, hade utgått därifrån, att skogsvårdsmedel och skogsaccismedel borde i samma proportion som förhållandet mellan skogsvårdsafgiften

25 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

och skogsaccisen ingå i arfvodet samt att, då skogsvårdsafgiften i allmänhet komme att utgå med hälften så stora belopp som skogsaccisen, skogsvårdsstyi-elsen alltså boi-de bidraga till arfvodet med en tredjedel. Därigenom att kommunen af egna medel måste draga den största anparten eller två tredjedelar af arfvodet, torde man äga någon säkerhet för att detta icke sattes oskäligt högt. Emellertid visade sig af förberörda undersökning, att denna garanti icke vore tillfyllest, helst som vid arfvodets bestämmande mångenstädes tagits hänsyn till andra kommunalnåmndsordförandens bestyr än de ifrågavarande taxeringsgöromålen. För att skogsvårdsmedlen icke skulle alltför mycket tagas i anspråk, borde man därför ytterligare begränsa skogsvårdsmedlens andel i arfvodet till ett belopp, motsvarande två procent af den skogsvårdsafgift, som belöpte å den af kommunalnämnden verkställda taxeringen. Härigenom blefve visserligen det af skogsvårds medel utgående bidraget jämförelsevis obetydligt i sådana kommuner, däri afverkningen vore ringa, men i dessa kommuner vore nog i regel taxeringsarbetet ganska lindrigt. I kommuner, där skogsaccis ej utginge, kunde tydligen ej öfverlämnas åt kommunalstämman att fastställa arfvodet för taxeringsarbetet, utan syntes det vara lämpligt, att då låta pröfningsnämnden afgöra saken. I sådant fall borde gifvetvis vederbörande skogsvårdsstyrelse svara för hela arfvodet likasom ock för öfriga af taxeringsarbetet föranledda kostnader. Äfven då skogsaccis skulle utgöras, syntes skogsvårdsstyrelsen böra draga kostnaden för anskaffning af blanketter till skogsvårdsafgiftslängd.

Beträffande slutligen själfva bestyret med debitering och uppbörd af skogsvårdsafgifterna hafva de sakkunniga ansett lämpligast att, för vinnande af en fullt nöjaktig och på samma gång praktiskt anordnad redovisning för uppbörden af skogsvårdsafgiften, öfverlämna ofvannämnda bestyr åt kronans uppbördsförvaltning. Det arbete, som därigenom skulle påläggas uppbördsmyndigheterna, borde enligt de sakkunnigas förmenande ej blifva synnerligen betungande.

I infordradt underdånigt utlåtande af den 13 mars 1912 har kammarrätten i de delar, som utgöra föremål för min nu förevarande framställning, i hufvudsak anfört, att nu gällande bestämmelser, enligt hvilka skyldigheten att för visst virkesparti erlägga skogsvårdsafgift vore beroende därpå, huruvida virket utfördes från landet eller därinom bereddes till trämassa, uppenbarligen saknade principiellt berättigande, då ju behofvet af medel för skogsvårdens främjande inom ett visst område icke vore beroende på, huruvida eller i hvilken mån där afverkadt virke Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 164 höft. (Nr 208.) 4

Kammar-

rätten.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

blifvit användt på något af nyssberörda sätt eller blifvit annorledes än genom trämasseberedning förbrukadt inom landet. Äfven om nämnda medelsbehof icke under alla förhållanden kunde sägas vara direkt beroende af afverkningarnas omfattning, syntes det icke lida något tvifvel, att det afverkade virkets värde utgjorde en mera rättvis grund för bestämmande af skogsvårdsafgifterna än myckenheten af det exporterade eller till trämassa beredda virket. Då genom det för skogsaccisens bestämmande anordnade deklarations- och taxeringsförfarandet möjlighet numera förefunnes att erhålla tillförlitliga upplysningar om af verkningarna inom de särskilda kommunerna, ansåge kammarrätten välbetänkt, att, såsom af de sakkunniga föreslagits, bestämmelserna om skogsvärdsafgift anknötes till gällande lagstiftning om skogsaccis på sådant sätt, att skogsvärdsafgift förklarades skola utgöras för allt virke, som vore föremål för taxering till skogsaccis, och skyldighet att erlägga skogsvårdsafgift jämväl ålades samma personer, som vore skyldiga erlägga skogsaccis.

Skogsvårdsafgiftens belopp hade af de sakkunniga föreslagits till eu procent af virkets taxerade värde; och hade kammarrätten icke ansett sig böra häremot framställa någon erinran utom hvad anginge det första året, hvarunder de nya bestämmelserna skulle äga tillämpning, eller år 1913. Under detta år skulle, såsom af de sakkunniga framhållits, skogsvårdsafgift komma att enligt de nya bestämmelserna i ej obetydlig omfattning erläggas för virke, för hvilket redan under år 1912 skogsvårdsafgift blifvit enligt dä gällande föreskrifter erlagd. Då det svårligen syntes kunna undvikas, att vid öfvergången till de nya grunderna för afgiftens utgörande dubbel afgiftsplikt sålunda komme att under vissa förutsättningar drabba samma virkespartier, hade kammarrätten funnit det önskvärdt, att verkningarna af berörda, med öfvergången förenade oegentlighet åtminstone måtte kunna i någon mån mildras, och därför ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke under år 1913 den procentsats, efter hvilken skogsvårdsafgiften skulle utgöras, borde sättas lägre än till en procent af virkets taxerade värde och det belopp, hvarmed skogsvårdsafgifterna till följd af en sådan nedsättning i procentsatsen minskades, i stället fyllas genom höjning i någotdera al extra anslagen för år 1913 till uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet eller till skogsodlingens befrämjande.

De bestämmelser, som i öfrigt innefattas i förslaget till förordning om skogsvärdsafgift, hade kammarrätten ansett sig böra lämna utan erinran.

Af de förändringar i lagen om skogsaccis, hvilka skulle föranledas af den ändrade lagstiftningen om skogsvårdsafgifter, torde den mest betydelsefulla vara den, att skogsvårdsstyrelserna skulle erhålla rättighet

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 208. 27

dels att genom, ombud deltaga i taxeringsarbetet i första instans dels ock att med vissa begränsningar i högre instanser föra sådan talan, som för bevakande af skogsvårdens intressen ansetts vara erforderlig. Hvad härutinnan blifvit af de sakkunniga föreslaget, hade kammarrätten ansett sig böra lämna utan erinran.

Två ledamöter i kammarrätten hafva till protokollet anfört, att de, till förekommande al att år 1913 skogsvårdsafgift påfördes för virke, ehuru detsamma behandlats enligt nu gällande lagstiftning om skogsvårdsafgifter, ansåge ett stadgande vara erforderligt därom, att den, som enligt den föreslagna förordningen om skogsvårdsafgift vore pliktig att erlägga sådan afgift, skulle äga åtnjuta afdrag för afgift, som enligt den förut gällande lagstiftningen utgått för virke, å hvilket jämväl den nya förordningen vore tillämplig.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 26 februari 1912 yttrat sig öfver de sakkunnigas förslag, därvid styrelsen framhållit, att de grunder, på hvilka förslaget till förordning om skogsvårdsafgift livilade, syntes styrelsen rationella och i flera afseenden lämpligare än dem, som fått uttryck i nu gällande förordningar om skogsvårdsafgifter. Det måste sålunda betecknas såsom väsentligt riktigare att, såsom nu föreslagits, pålägga skogsvårdsafgift å virke i förhållande till dettas värde än till dess kubikmassa i enlighet med nuvarande bestämmelser. Enligt nu gällande förordningar angående skogsvårdsafgifter erlades lika stor skogsvårdsafgift för en kubikmeter pappersmasseved eller propps som för en kubikmeter plank, ehuru det förstnämnda virkesslaget hade kunnat af verkas genom hjälpgallrings- eller rensningshuggning för skogsbeståndens rätta vård af träd, hvilka på grund af lång och dyrbar transportväg eller andra ogynnsamma förhållanden haft allenast ett mycket obetydligt värde å rot, under det att plankvirket afverkats af grof sågtimmerskog med eventuellt flera gånger så stort skogsvärde som berörda gallringsvirke. Utaf sågadt virke hade äfvenledes såväl det med större bredd som ock det af bättre kvalité betydligt högre värde än virke med respektive mindre bredd eller lägre kvalité.

Under det att jämlikt nu gällande förordningar skogsvårdsafgift skulle erläggas allenast för sådant virke, som dels från landet utfördes och dels inom landet användes för tillverkning af trämassa, vare sig denna exporterades eller härstädes förbrukades, hade de sakkunniga föreslagit, att skogsvårdsafgift skulle erläggas för allt afverkadt virke, som taxerats jämlikt lagen om skogsaccis. Då grundtanken i gällande lagstil tning angående skogsvårdsafgifter måste anses hafva varit att i hufvudsak

Domänst yr elsen.

28 Kungl. Muj-.ts Nåd. Proposition N:o 208.

bereda medel till de utgifter, som betingades utaf skogs vårdsstyrelser nas uppgift att vidtaga åtgärder för befordrande af skogshushållningen och befrämjande af skogsskötseln å enskildas skogar inom landet, ansåge domänstyrelsen, att äfven om behofvet af berörda åtgärder inom visst område icke alltid stode i direkt proportion till storleken af de afverkningar, som företagits därinom, likväl, där omfattande afverkningar ägde rum, i regel måste uppstå afsevärdt och ökadt behof åt åtgärder i nu berördt afseende. Behofvet förelåge gifvetvis i lika grad vare sig det afverkade virket utförd* s från landet eller tillgodogjordes därinom.

Då nu föreliggande förslag afsåge omläggning af skogsvårdsafgifterna sålunda, att afgifterna skulle komma att utgå ej allenast å exportvirke och trämassa, som i landet tillverkades, utan i hufvudsak å allt virke, som afverkades, dock ej å sådant som användes för husbehof å den egendom, hvarå det afverkats, eller därmed sambrukad fastighet, syntes förslaget, äfvenledes med hänsyn till skogsvårdens tillgodoseende, vara synnerligen lämpligt och rättvist.

Förslaget innebure ytterligare en särdeles beaktansvärd förenkling och förbättring framför nu gällande stadganden, i det att den svårighet, som hittills förefunnits i fråga om fördelningen af de inflytande skogsvårdsafgifterna mellan skilda skogsvårdsstyrelser, helt och hållet komme att bortfalla.

Med erkännande af det riktiga i den princip att skogsvårdsalgitt, som härflöte från virke afverkadt inom visst landstingsområde, äfvenledes borde tillföras samma område, vore i nu gällande förordningar om skogsvårdsafgifter bestämdt, att de närmare grunder, hvarefter landstingsområdena skulle anses delaktiga i utförseln af trävaror och sålunda blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna, bestämdes af Kungl. Maj:t för fem år i sänder. Ehuru beräkning häraf vållat betydande arbete och stor svårighet, hade fördelningen ändock blifvit oviss och möjligen icke i alla delar riktig. Berörda fördelnings fråga skulle emellertid blifva enkelt och fullt rättvist löst genom nu föreslagna sätt för påförande af skogsvårdsafgift, enär därigenom skulle utan tvekan kunna afgöras, huru stora afgiftsbelopp komme på hvart och ett landstingsområde.

Domänstyrelsen, sou) i enlighet med hvad härofvan anförts och på de skäl, som de sakkunniga i öfrigt andragit, ansåge, att de lmfvndprinciper, som lagts till grund för förevarande förslag, vore Öfverensstämmande med billighet och rättvisa samt ägnade att befordra skogshushållningen å enskildas skogar i riket, ställde sig dock tveksam med hänsyn till vissa af förslagets detaljer.

Till belysande af huru stora belopp i skogsvårdsafgifter som, med

29 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 208.

fasthållande af utaf de sakkunniga gjorda beräkningar och förslag kunde beräknas komma att hädanefter direkt tillfalla respektive skogsvårdsstyrelser, hade domänstyrelsen låtit uppgöra nedanstående tablå, hvarvid den i förslagets tabell V angifna taxering till skogsaccis år 1911 lagts såsom grund för beräkningen. I tablån hade af domänstyrelsen införts de till skogsvårdsstyrelsernas direkta förfogande utgående skogsvårdsafgifter, beräknade efter 1 procent utaf taxeradt skogsvärde å virke, som afverkats å skogar, hvarifrån virkets afkastning icke tillfördes statsverkets skogsmedel, samt dessutom för jämförelse härmed dels beräknade skogsvårdsafgiftér, därest de utginge med 1.3 procent af taxeradt skogsvärde, dels medeltal för 1905—1911 af därunder influtna skogsvårdsafgifter. Sistnämnda uppgift vore beräknad med ledning af den till de sakkunnigas förslag hörande tabellen I. Då i denna tabell emellertid ingått allenast de skogsvårdsafgiftér, som under sagda år af statskontoret utanordnats till vederbörande skogsvårdsstyrelser, och de sakkunniga angifvit, att dessutom influtit 714,427 kronor 65 öre, hvilka vid 1911 års utgång ännu icke utanordnats, hade styrelsen vidtagit den jämkning i medeltalets beräkning, att jämväl sistnämnda belopp däri ingått.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

Af förestående tablå framginge dels att summan af de skogsvårdsafgifter, som jämlikt de sakkunnigas förslag skulle komma att ställas till vederbörande skogsvårdsstyrelsers omedelbara disposition, eller tillhopa 603,799 kronor, komme att med omkring 60,000 kronor understiga medeltalet af summan utaf de afgifter, tillhopa 666,894 kronor, som verkligen influtit under åren 1905—1911 och hvilka direkt öfverlämnats till skogsvårdsstyrelserna, dels att i fråga om vissa län, såsom de norrländska, Kopparbergs och Värmlands, de direkta skogsvårdsafgifterna

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 208.

hädanefter skulle komma att betydligt understiga dem, som hittills i medeltal influtit till respektive skogsvårdsstyrelser. För flertalet öfriga län skulle däremot afgiftsbeloppen blifva högre än hittills.

Då inom landets mellersta och sydliga län afverkadt virke i allmänhet endast i mindre grad exporterats, hade skogsvårdsafgifterna därifrån hittills varit, synnerligast i fråga om vissa af dessa län, obetydliga och långt ifrån tillräckliga för behofvet. Ehuru" de belopp i skogsvårdsafgifter, som vederbörande skogsvårdsstyrelser i mellersta och södra delarna af landet hädanefter kunde anses komma att erhålla, syntes komma att afsevärdt ökas enligt föreliggande förslag, kunde de dock icke anses tillräckliga för förefintligt behof.

Den afsevärda sänkning af skogsvårdsafgifternas belopp, som, därest föreliggande förslag oförändradt godkändes, syntes vara att emotse beträffande skogsvårdsafgifterna från förutnämnda norrländska m. fl. län, från hvilka hufvudmassan af därinom afverkadt virke exporterades eller användes för tillverkning af trämassa, syntes gifva vid handen, att eu skogsvårdsafgift, beräknad efter 1 procent utaf det till skogsaccis taxerade skogsvärdet, understege i rätt betydande grad storleken af den skogsvårdsafgift, som utginge enligt nu gällande förordningar.

Äfven om det, såsom de sakkunniga föreslagit, ställdes ej obetydliga belopp till Kungl. Maj:ts förfogande till fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna efter förefintligt behof, torde förenämnda norrländska m. fl. län ej gärna kunna påräkna så stor del däraf, att därinom varande skogsvårdsstyrelser skulle kunna disponera medel till lika belopp som hittills.

På grund af hvad sålunda anförts vore domänstyrelsen af den åsikt, att en höjning i den föreslagna procenten af det till skogsaccis taxerade skogsvärdet borde äga rum och styrelsen ansåge 1.3 procent vara skälig. Härigenom skulle sammanlagda skogsvårdsafgifterna till skogsvårdsstyrelsernas omedelbara förfogande kunna beräknas till årligen omkring 785,000 kronor eller omkring 120,000 kronor mer än medeltalet af under de sju sista åren influtna afgifterna. Några af de skogrikaste länen syntes visserligen ej ens genom denna höjning komma att erhålla fullt samma belopp som hittills, men torde, därest det framdeles visade sig, att dessa läns skogsvårdsstyrelser vore i behof af ökade medel till bestridande af för sina uppgifter nödiga utgifter, fyllnad kunna lämnas dem af de medel, som skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande.

Den af de sakkunniga framhållna princip, att staten borde kunna anses äga en friare dispositionsrätt öfver sådana skogsvårdsafgifter, som

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

kunde beräknas inflyta för virke, som afverkats å de kronans skogar, hvilkas afkastning tillfördes statsverkets skogsmedel, och att denna del af skogsvårdsafgifterna borde ställas till Kungl. Maj:ts disposition för att mellan skogsvårdsstyrelserna fördelas efter deras olika behof, syntes domänstyrelsen riktig, därest skogsvårdsafgift öfverhufvudtaget borde påläggas sådant virke.

Domänstyrelsen ansåge sig dock böra sätta ifråga det fullt lämpliga af att så skedde. Med i nu gällande förordningar stadgade sätt att debitera skogsvårdsafgifter, nämligen dels på exportvirke dels på all trämassa, som här i landet tillverkades, funnes ej möjlighet att utröna, huru stor del af skogsvårdsafgifterna, som utgått å trävaror eller trämassa, som liärflöte från å kronans skogar afverkadt virke, i följd hvaraf det varit ett ofrånkomligt tvång att pålägga allt exportvirke och all trämassa skogsvårdsafgift, oafsedt hvarifrån råvaran hämtades. Med den nu föreslagna metoden för skogsvårdsafgifternas utgående syntes däremot i detta afseende ej förefinnas större svårigheter. Skogsvärdet å det virke, som kronan sålde på rot, vore gifvet i och med köpeskillingen och skulle därå belöpande skogsvårdsafgift erläggas af köparen — afverkaren. Denne hade att taga skogsvårdsafgiftsbeloppet i betraktande såsom en afgående post vid beräkning af virkets köpevärde, hvilket alltså måste anses blifva sänkt med det belopp, som motsvarades af därå utgående skogsvårdsafgift. Där kronan själf afverkade virket — en åtgärd som år för år komme till allt större användning — skulle vederbörande skogsförvaltuing direkt öfverlämna de skogsvårdsafgifter, som belöpte å virket, hvilkets nettovärde alltså i lika grad minskades.

Då skogsvårdsafgifter icke finge användas till någon del för kronans skogar, syntes denna extra utgift vara främmande för statens skogsväsende och icke skäligen böra påläggas denna del åt statens affärsverksamhet.

Domänstyrelsen hyste den åsikt, att det ändamål, för hvilket skogsvårdsafgifter upptoges, nämligen att bereda möjlighet att kunna höja och befrämja skogsvården å landets enskilda skogar, utgjorde ett sådant allmänt statsintresse, som i synnerligt hög grad vore i behof af statsmakternas hägn och direkta understöd, men att de utgifter, hvilka härför vore nödiga, icke borde bestridas af medel från ett visst statens affärsdrifvande verk, utan böra utgå genom direkt för ändamålet anvisade statsanslag.

De medelsbelopp, som skulle kunna beräknas blifva tillgängliga för bestridande af skogsvårdsstyrelsernas utgifter, komme att uppgå till följande belopp, därest dels de synpunkter, styrelsen härofvan andragit,

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 208.

vunne beaktande, dels fastliölles vid hvad de sakkunniga i fråga härom i öfrigt föreslagit.

Skogsvårdsafgifter........................ omkring 780,000 kronor

Statsanslag att af Kungl. Maj:t fördelas till uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet....................................................... » 250,000 »

Statsanslag till skogsodlingens befrämjande... » 90,000 »

Anslag från hushållningssällskap och landsting................................................................. » 90,000 »

Summa omkring 1,210,000 kronor.

Domänstyrelsen ville i detta sammanhang erinra, att styrelsen i underdånig skrifvelse den 9 mars 1910 meddelat, att, sedan styrelsen på förekommen anledning anmodat vederbörande skogsvårdsstyrelser inkomma med uppgifter i fråga om de ungefärliga belopp, som enhvar af dem med afseende på sin verksamhet ansåge vara behöfliga för skogsodlingens och skogsvårdens befrämjande äfvensom för sin verksamhet i öfrigt under hvart och ett af åren 1911, 1912, 1913, 1914 och 1915, flertalet skogsvårdsstyrelser inkommit med begärda uppgifter, af hvilka framginge, att skogsvårdsstyrelserna beräknat sina medelsbehof för hvart och ett af ofvannämnda år till sammanlagdt 1,400,000 kronor. I fråga om denna totalsumma vore dock att märka, att medelsbehofvet för de skogsvårdsstyrelser, som icke inkommit med uppgifter i begärdt afseende, beräknats uppgå till lika belopp som under något af de föregående åren. För att det sålunda beräknade behofvet af medel till bestridande af skogsvårdsstyrelsernas utgifter för skogsodlingens och skogsvårdens berrämjande m. in. skulle kunna åtminstone i det närmaste fyllas, ansåge domänstyrelsen nu, att det vore lämpligast höja statsanslaget till uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet till 350,000 kronor. Styrelsen funne det nämligen icke vara lämpligt, att den å afverkadt virke utgående skogsvårdsafgiften sattes högre, än hvad styrelsen här förut hemställt, eller 1.3 procent af virkets taxerade värde. 'De medelsbelopp, som skulle kunna påräknas till bestridande af utgifter för skogsodlingens och skogsvårdens befrämjande å enskilda skogar, kunde alltså beräknas komma att utgöra sammanlagdt 1,300,000 kronor för hvarje år.

De sakkunniga hade meddelat, att det visat sig blifva förenadt med oöfvervinnerliga svårigheter att genom särskilda öfvergångsbestämmelser undvika att, därest de nya författningarna trädde i kraft Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 164 höft. (Nr 208.) 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 208.

vid 1913 års ingång, i vissa fall dubbelbeskattning komme att aga rum, under det att i andra fall virke eventuellt kunde helt och hållet undgå

^ På orund af att ifrågasatta bestämmelser för alhjälpande af berörda missförhållanden skulle komma att blifva synnerligen svartillämplio-a utan att ändock ett ens något så när tillfredsställande resultat kunde vinnas, hade de sakkunniga ansett, att dylika öfvergångsbestämmelser icke borde ifrågakomma. Med hänsyn till att säkerligen rätt stora mängder virke, som afverkats under öfvergångsåret, komme att två gånger påföras skogsvårdsafgift, ville styrelsen emellertid ifrågasätta, huruvida det icke för utjämning i någon män häraf kunde anses skäligt, att för virke, som debiterades skogsvårdsafgift år 1913, algilten icke skulle utgå med mer än 1 procent al virkets taxerade vårde och att alltså 1.3 procent å samma värde icke skulle beräknas förrän

från och med taxeringen år 1914.

I fråga om hvad de sakkunniga i öfrigt föreslagit och hemställt

hade domänstyrelsen icke lunnit skäl till erinran.

Framställningar röratide höjning af anslaget till skogsodlingens befrämjande 7ti. in.

I detta sammanhang torde det tillåtas mig erinra, att domänstyrelsen redan tidigare i särskilda skrifvelser den 31 januari och den 26 oktober 1910 gjort framställning om dels höjning af anslaget till skogsodlingens befrämjande och dels förändrade grunder för fördelningen af såväl detta anslag som inflytande skogsvårdsafgifter. Vid underdånig föredragning af dessa ärenden den 13 januari 1911 föranledde berörda framställningar icke någon Kungl. Maj flis åtgärd. „

Jag anser mig vidare böra omnämna, att från det hösten ai 1911 i Stockholm församlade skogsvårdsstyrelsemötet till Kungl. Maj:t inkommit, bland annat, två särskilda skrifvelser, af hvilka den ena afser höjning af anslaget till uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet från 67,500 kronor till 100,000 kronor eller således med 32,500 kronor. I den andra af nu nämnda skrifvelser anhåller skogsvårdsstyrelsemötet, att Kungl. Maj fl måtte till Riksdagen aflåta nådig Pr<fl position, att anslaget till skogsodlingens befrämjande måtte höjas med 200,000 till 300,000 kronor och att samtidigt grunderna för anslagets fördelande skulle i så måtto ändras, att, sedan skogsvårdsstyrelse bekommit dubbla det belopp, som landsting och hushållningssällskap eller ettdera af dem lämnat, återstoden skulle af Kungl. Maj fl fördelas mellan samtliga landstingsområdena i mån af deras större eller mindre behof.

Båda de nu ifrågavarande skritvelserna äro öfverlämnade till domänstyrelsen för afgifvande af utlåtande.

35 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 208.

Vid genomförandet af 1903 års lagstiftning i fråga om de enskilda Departementsskogarna i riket har man såsom grund för införande af bestämmelser chefcnom skogsvårdsafgifter utgått från den otvifvelaktigt berättigade principen, att den, som afverkade skog, borde vidkännas särskild afgift för tillvägabriugande af medel för skogsåterväxtens främjande. Då emellertid, på sätt i det föregående framhållits, vid berörda tid möjlighet icke förefanns att uttaga sådan afgift direkt af afverkaren, valdes den utväg att indirekt uttaga afgiften genom att låta exportör af trävaror i första hand vidkännas den ifrågavarande afgälden. Af praktiska skäl fann man sig därvid jämväl nödsakad att till grund för afgäldens beräknande lägga den exporterade varans myckenhet.

Under de år, som därefter förflutit, hafva afsevärda olägenheter visat sig uppkomma till följd af skogsvårdsafgiftens uttagande i samband med trävarornas exporterande; särskildt har detta varit fallet med hänsyn till bestämmelserna i den nya amerikanska tulltarifflagen. Då de förändrade föreskrifter i ämnet, som antogos af 1910 års Riksdag, numera befunnits icke vara tillfyllestgörande för att göra den svenska pappersoch pappersmasseindustrien helt och och hållet oberoende af den amerikanska tullagens tilläggs- och strafftullar, synes mig en genomgripande omläggning af våra svenska skogsvårdsafgifter vara af behofvet påkallad. Jag ber härvid få betona, att det, hvad särskildt pappersmasseindustrien angår, ansetts såsom ett lifsvillkor att erhålla marknad inom Förenta staterna. Vinnandet af eu dylik marknad skulle emellertid försvåras eller helt omöjliggöras, därest de amerikanska tilläggs- eller strafftullarna komme att tillämpas å pappersmassa med svenskt ursprung. I dessa afseenden torde det tillåtas mig hänvisa till den utredning, som af Kungl. Maj:t framlades för 1910 års Riksdag i samband med förslag till viss omläggning af skogsvårdsafgifterna (proposition n:r 97).

Den omläggning af skogsvårdsafgifterna, som sålunda bör äga rum, synes mig böra gå i sådan riktning, att desamma för framtiden komma att utgå för afverkadt virke och i förhållande till dettas värde, ett förfaringssätt, som jag lika med de i ärendet tillkallade sakkunniga samt de däri hörda myndigheterna finner mest öfverensstämma med den ofvan omtalade princip, som legat till grund för införandet af bestämmelser om skogsvårdsafgift. Så mycket hellre kan en omläggning i dylik riktning förordas, som de svårigheter för principens genomförande, som hittills förelegat, numera i allt väsentligt upphört genom tillkomsten af lagen den IS september 1909 om skogsaccis.

Vidare synes den nu ifrågasatta förändringen i sättet för skogs-

36 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 208.

vårdsafgifternas utgående föranleda till en riktigare och behofvet mera motsvarande fördelning skogsvårdsstyrelserna emellan af inflytande skogsvårdsafgifter, hvartill kommer, att, på sätt af det följande torde framgå, möjlighet jämväl öppnas att, utan höjning i ofvan omtalade för den enskilda skogsvården afsedda särskilda statsanslag, bereda skogsvårdsstyrelserna sådana ökade tillgångar, af kvilka de otvifvelaktigt äro i behof för den enskilda skogsvårdens befrämjande. För ernående af sistnämnda ändamål erfordras emellertid, att skogsvårdsafgifterna uttagas med högre belopp i förhållande till det taxerade värdet, än hvad de sakkunniga föreslagit.

Beträffande till en början det belopp, som bör uttagas i skogsvårdsafgifter, hafva de sakkunniga i sådant afseende föreslagit, att för afverkadt accispliktigt virke skogsvårdsafgift skulle erläggas med 1 procent af virkets taxerade värde. Beloppet af de skogsvårdsafgifter, som härigenom komme att inflyta, har af de sakkunniga beräknats till i rundt tal 670,880 kronor om året. Ifrågavarande belopp öfverstiger visserligen med omkring 4,000 kronor medeltalsbeloppet af de skogsvårdsafgifter, tillhopa i rundt tal 666,890 kronor, Indika, på sätt förut omtalats (sid. 16) influtit imder åren 1905—1911, men understiger med icke mindre än nära 200,000 kronor det belopp af i rundt tal 867,810 kronor, hvartill de år 1911 influtna skogsvårdsafgifterna uppgått.

Det procenttal, efter Indika skogsvårdsafgifterna för framtiden skola uttagas, torde emellertid enligt min uppfattning böra sättas så högt, att man icke riskerar en minskning i de belopp, som med till- 1 knipning af nu gällande bestämmelser eljest kunnat beräknas inflyta. En dylik minskning skulle påtagligen antingen medföra kännbara olägenheter för skogsvårdsstyrelserna eller ock nödvändiggöra ökade anslag från statens sida. Vid sådant förhållande och då al skäl, till hvilka jag i det följande återkommer, ökning i ofvan omtalade å extra stat anvisade anslag för närvarande icke synes mig böra ske, har jag funnit mig böra beträffande ifrågavarande procenttal ansluta mig till domänstyrelsens förslag, att skogsvårdsafgiften skall utgå med 1.3 procent af det accispliktiga virkets värde. Då enligt de sakkunnigas beräkningar sistnämnda värde år 1911 kan antagas till i rundt tal 67,088,820 kronor, skulle alltså genom uttagande af 1.3 procent däraf erhållas skogsvårdsafgifter till belopp af sammanlagdt 872,154 kronor, i det närmaste motsvarande de belopp, som, på sätt ofvan omtalats, under sistnämnda år verkligen influtit. Härvid torde böra erinras, att den virkesmängd, å hvilken de nu ifrågasatta nya skogsvårdsafgifterna komma att hvila,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208. 37

utgör en afsevärdt större kvantitet än den, som hittills fått vidkännas dylika afgifter.

Af inflytande skogsvårdsafgifter skola — enligt de sakkunnigas förslag — en mindre del eller 10 procent, motsvarande hvad som beräknats utgå å virke afverkadt å kronans skogar, icke direkt tillkomma skogsvårdsstyrelse för det landstingsområde, inom hvilket de kronoskogar, från hvilka virket afvcrkats, äro belägna. Denna del skulle nämligen ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna efter deras olika behof. Domänstyrelsen, som biträdt detta förslag under förutsättning, att skogsvårdsafgift öfverhufvudtaget skulle påläggas virke från kronans skogar, har emellertid ifrågasatt, huruvida icke dylikt virke borde helt och hållet fri tagas från skogsvårdsafgift.

De skäl, hvilka styrelsen anfört till stöd för sin sålunda uttalade uppfattning, synas mig emellertid icke vara af beskaffenhet att böra föranleda därtill, att virke från kronoskogar befrias från skogsvårdsafgift, en afgift, som ju för närvarande utgår jämväl å sådant virke. En åtgärd i dylik riktning skulle för öfrigt med nödvändighet föranleda antingen en höjning af det procenttal, efter hvilket skogsvårdsafgift skall beräknas, eller ock motsvarande ökning i de för ändamålet beviljade statsanslagen. Jag ansluter mig följaktligen i denna del till de sakkunnigas förslag.

Såväl de sakkunniga som doinänstyrelsen hafva beträffande de förutnämnda statsanslagen till skogsodlingens befrämjande och för uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet utgått därifrån, att det förra anslaget skulle bibehållas med oförändradt belopp, hvaremot det senare anslaget skulle för beredande af erforderliga medel åt skogsvårdsstyrelserna afsevärdt höjas.

Häremot vill jag emellertid erinra, att sistnämnda anslag, eller således anslaget för uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som första gången beviljades vid 1904 års Riksdag, är afsedt hufvudsakligen till bestridande af aflöningar åt de personer, som äro anställda såsom fasta biträden hos skogs vård sstyrelserna. Från detta anslag torde följaktligen icke kunna bestridas skogsvårdsstyrelsernas öfriga kostnader för åtgärder afsedda att befordra don enskilda skogshushållningen eller för öfvervakande af efterlefnaden utaf lagen angående vård af enskildes skogar. Fn ökning af det nu ifrågavarande anslaget skulle således icke utan en förändring i anslagets karaktär leda till det af de sakkunniga och domänstyrelsen afsedda resultatet. Däremot skulle kunna ifrågasättas, att motsvarande höjning skedde i anslaget till skogsodlingens befrämjande. Det lärer emellertid få anses ställdt utom tvifvel, att en

38 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 208.

höjning i detta sistnämnda anslag med nödvändighet skulle betinga ändring i de för detta anslags åtnjutande för närvarande gällande villkor angående motsvarande bidrag från landsting eller hushållningssällskap. Erfarenheten har nämligen visat, att dessa korporationer icke äro i tillfälle att för ändamålet anvisa några afsevärdt högre bidrag än de för närvarande utgående. En omläggning af skogsvårdsafgifterna enligt de af mig tillstyrkta grunder skulle emellertid, såsom nedanstående beräkningar utvisa, ställa medel till skogsvårdsstyrelsernas förfogande öfverstigande hvad 1911 års förut omtalade skogsvårdsstyrelsemöte . för ändamålet ifrågasatt. Under sådana förhållanden torde giltiga skäl icke föreligga att för närvarande vare sig höja anslaget till skogsodlingens befrämjande eller ändra ofvan berörda villkor i den riktning, att ortsbidragen sättas lägre än bidragen från nämnda anslag.

Vid bifall till det af mig förordade förslaget skulle nämligen de belopp, som årligen skulle ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande kunna beräknas sålunda:

Skogsvårdsafgifter till belopp af omkring 872,000 kronor,

däraf 90 procent eller..................................................

skulle komma skogsvårdsstyrelserna direkt till godo,

samt 10 procent eller.....................................................

skulle af Kungl. Maj:t disponeras.

Härutöfver skulle på skogsvårdsstyrelserna komma:

anslaget för uppehållande af skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet...........................................................................

af anslaget till skogsodlingens befrämjande omkring anslag från hushållningssällskap och landsting till

belopp af omkring............................................................

eller tillhopa kronor 1,119,500: —.

Då nu, enligt hvad den utaf de sakkunniga uppgjorda tabellen 1 utvisar, de inkomster, som under åren 1905—1911 tillfallit skogsvårdsstyrelserna genom till dem utdelade skogsvårdsafgifter, i medeltal för hvarje år utgjort omkring 564,800: — samt skogsvårdsstyrelserna för hvart och ett af de senare åren af statsmedel samt från hushållningssällskap och landsting uppburit

sammanlagdt omkring............................................L 247,500: — 812,300: —

skulle följaktligen för skogsvårdsstyrelserna uppstå en årlig ökning af omkring.................................................. kronor 307,200: .

784,800: — 87,200: —

67,500: — 90,000: —

90,000: —

39 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 208.

Sistnämnda belopp, 307,200 kronor, öfverstiger med 74,700 kronor det belopp af 32,500 + 200,000 = 232,500 kronor, som, på sätt jag i det föregående meddelat, af 1911 års skogsvård sstyrelsemöte ansetts erforderligt för utöfvande af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Enligt det uppgjorda förslaget, till hvilket jag i denna del ansluter mig, skola de nya bestämmelserna om skogsvårdsafgift vinna tillämpning från och med ingången af år 1913. Såsom de sakkunniga påpekat uppstå vid öfvergången vissa olägenheter, bland annat den, att de belopp, som under år 1913 blifva tillgängliga för skogsvårdsstyrelserna, komma att i någon mån understiga, hvad som under senare år i allmänhet tillfallit dem. Den svårighet, som härigenom kan uppstå, torde dock, såsom de sakkunniga visat, kunna öfverkommas. Att i enlighet med de förslag, som framställts dels af kammarrätten och domänstyrelsen och dels af vissa ledamöter inom förstnämnda ämbetsverk, meddela särskilda öfvergångsbestämmelser till mildrande af dessa olägenheter anser jag icke lämpligt, helst dessa bestämmelser i regel blefve så svåra att tillämpa, att föga eller intet därmed vore vunnet.

Beträffande slutligen öfriga delar af de sakkunnigas förslag, i hvad detsamma utgör föremål för nu ifrågavarande framställning, synas desamma mig icke föranleda någon erinran i sak. Emellertid torde till förordningen om skogsvårdsafgift böra fogas en öfvergångsbestämmelse, enligt hvilken tydligt framgår, att den skyldighet, som för närvarande enligt 3 § i gällande förordning om skogsvårdsafgifter åligger kronofogde att upptaga skogsvårdsafgifterna för trämassa, skall fortfarande gälla för trämassa, som tillverkats före den nya förordningens trädande i kraft. Enligt nu gällande bestämmelser skall nämligen uppbörden af skogsvårdsafgifter för trämassa, tillverkad under 1912 års sista kvartal, verkställas först under loppet af år 1913.

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med de af honom sålunda tillstyrkta grunder uppgjordt förslag till förordning om skogsvårdsafgift samt hemställde, att detta förslag måtte genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall; och skulle proposition i ämnet af den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet: Curt Rothlieb.

40 Kungl. Maj Is Nåd. Proposition N:o 208.

Tall. I.

Skogsvårdsstyrelscrnas inkomster af skogsvårdsafgifter, som genom kungl. statskontorets försorg ntanordnats till vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Det ovanligt höga beloppet år 1909 och det ovanligt låga beloppet år 1910 förklaras däraf, att statskontoret år 1909 utdelat skogsvårdsafgiftsmedel, med hvars utanordnande enligt det eljest begagnade förfaringssättet skolat anstå till år 1910.

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 206-

41 Tab. 11.

Skogsvårdsstyrelsernas andelar af anslaget till bidrag för uppehållande

af deras verksamhet.

') Fördelningen enligt kungl. bref den 31 december 1904.

!) » » » » » 15 april 1910.

3) Enligt kungl. bref den 11 september 1908.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 164 käft. (Nr 208.)

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 208.

Tab. III.

Skogsvårdsstyrelsernas och hushållningssällskapens andelar af anslaget till skogsodlingens befrämjande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 208.

43 Tab. IV.

ÖfVersikt angående det Sammanlagda belopp af skogsvårdsafgifter oeb statsmedel, som under åren 1905 -1911 stått till skogsvårdsstyrelsernas förfogande.

’) Skogsvårdsafgifterna icke inberäknade, enär de äro till beloppet okända.

44 Kungl. Maj.ts A7åd. Proposition N:o 208.

Tab. V.

Sammandrag öfver taxering till skogsaccis år 1911.

') Häri är ej inräknadt accisa! från 4 socknar med taxeradt skogsvärde af sannnanlagdl 249,053 kronor = en beräknad accis af omkring 4,980 kronor.

STOCKHOLM, I8AAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.