angående reg¬ lering af aflöningsförhållanden in. in. beträffande ama¬ nuenser in. fl. befattning skafvare vid universitetens i Upp¬ sala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska insti¬ tutets vetenskapliga institutioner

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

1 Kr 225.

Kungl. Maj:ts nådig a proposition till Riksdagen angående reglering af aflöningsförhållanden in. in. beträffande amanuenser in. fl. befattning skafvare vid universitetens i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutets vetenskapliga institutioner; gifven Stockholms slott den 26 april 1.912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

dels att med uteslutande ur karolinska mediko-kirurgiska institutets stat af en amanuens vid obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset samt med godkännande af de utaf departementschefen i statsrådsprotokollet förordade staterna för amanuenser med flera befattningshafvare vid universiteten och karolinska institutet — för genomförande af de sålunda, föreslagna förändringarna höja det ordinarie anslaget till universitetet i Uppsala med 18,906 kronor, det ordinarie anslaget till universitetet i Lund med 21,600 kronor och det ordinarie anslaget till karolinska institutet med 20,850 kronor;

dels att, utöfver sistberörda anslagsförhöjning, för beredande af arfvode å 1,500 kronor åt amanuensen vid karolinska institutets otiatriska poliklinik, höja det å institutets ordinarie stat uppförda anslaget för uppehållande af undervisningen i otiatri, rhinologi och laryngoskopi från dess nuvarande belopp, 3,900 kronor, till 4,500 kronor eller med 600 kronor, samt förty ytterligare öka anslaget till institutet med sistnämnda belopp;

dels att på extra stat för år 1913 anvisa

a) såsom bidrag till arfvode åt en assistent å akademiska sjukhusets i Uppsala röntgenafdelning med den tjänstgöring, som af Kungl. Maj:t bestämmes, ett anslag af 1,500 kronor, under villkor att för ifrågavarande

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 777 käft. (Nr 225.) 1

2 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

assistents aflöning ett lika stort belopp utgår från akademiska sjukhusets stat,

b) såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets i Lund kliniker inrättade röntgenlaboratoriet med den tjänstgöring, som af Kungl. Maj:t bestämmes, ett anslag af 1,500 kronor, under villkor att Malmöhus läns landsting med lika stort belopp bidrager till ifrågavarande assistents aflöning,

c) till arfvode åt en amanuens vid universitetets i Lund konstsamlingar 500 kronor,

d) till arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets gynekologiska klinik å Sabbatsbergs sjukhus 2,000 kronor,

e) till arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets klinik för öron-, näs- och halssjukdomar å Sabbatsbergs sjukhus

2,000 kronor, samt

f) till arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets syfilidologiska klinik å sjukhuset S:t Göran 2,000 kronor;

dels att, för beredande af arfvode å 1,500 kronor åt en amanuens vid röntgeninstitutet å serafimerlasarettet, på extra stat för år 1913 anvisa till aflöning åt erforderligt biträde åt föreståndaren för nämnda institut och till underhåll af röntgeninstrumentariet, utöfver redan äskadt belopp af 2,000 kronor, ytterligare 500 kronor;

dels ock att, för beredande af arfvode å 2,000 kronor åt en klinisk amanuens vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, på extra stat för år 1913 anvisa till en pediatrisk klinik vid nämnda vårdanstalt, utöfver redan äskadt belopp af 1,800 kronor, ytterligare 1,100 kronor.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas Riksdagens

o o

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Fridtjuv Berg.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

3 Ltdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 april 1912. ;

Närvarande:

%

Hans excellens herr statsministern Staaff, .

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd, Statsråden: Petersson,

SOHOTTE,

Berg,

Bergström, friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Berg, anförde: Löneregle-

Såsom framgår af det vid innevarande års statsverksproposition, ör

åttonde hufvudtiteln, fogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden vTduntiier* den 13 januari 1912, har jag då erinrat, att för några år sedan frågasiteten m fl' väckts om lönereglering för amanuenser och vissa andra liknande befattningshafvare vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet samt att de vid olika tillfällen — senast under år 1911 — i detta ämne gjorda framställningarna öfverlämnats till löneregleringskommittén, som anbefallts att dåröfver afgifva utlåtande. Jag förklarade mig äfven hafva anledning hoppas, att kommitténs yttrande skulle kunna afgifvas inom en nära framtid. Därigenom skulle ärendet antagligen kunna af mig anmälas

4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

för Kungl. Maj:t så tidigt, att detsamma kunde, hinna behandlas af 1912 års Riksdag, men jag ansåg mig vid nu ifrågavarande tillfälle böra omnämna saken, på det att erforderliga belopp måtte varda tagna i beräkning vid framläggande af propositionen angående statsverkets tillstånd och behof för år i 913.

Jag omnämnde äfven, att jag i sådant syfte låtit verkställa en förberedande utredning, hvaraf framgick, att ett belopp å tillhopa 104,000 kronor skulle erfordras för ifrågavarande ändamål. Af denna summa skulle på Uppsala universitets stat komma 29,000 kronor, på Lunds universitets stat 32,000 kronor, och för karolinska institutet skulle kräfvas 43,1)00 kronor. Jag betonade, att de belopp, som sålunda beräknats, voro mycket approximativa, enär någon fullt slutgiltig undersökning, gående kommitténs förslag i förväg, ej kunnat göras. Jag nämnde också, att med den ifrågavarande löneregleringens genomförande vissa å extra stat utgående arfvodesbelopp ej vidare erfordrades. Därjämte erinrade jag, att jag vid slutlig behandling af detta ärende möjligen torde blifva nödsakad att föreslå ändringar i vissa anslagsbelopp, som jag vid samma tillfälle begärde å extra stat för nämnda högskolor.

I enlighet med af mig gjord hemställan täcktes Kungl. M*aj:t äfven föreslå Riksdagen att, i afbidan på nådig proposition angående lönereglering för amanuenser med flera liknande befattningshafvare vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet, för genomförande af sagda lönereglering beräkna eu ökning af den ordinarie staten för universitetet i Uppsala med 29,000 kronor, för universitetet i Lund med 32,000 kronor och för karolinska institutet med 43,000 kronor.

Sedan löneregleringskommittén numera den 11 april 1912 afgifvit det infordrade utlåtandet, hvilket såsom bilaga torde få fogas vid detta protokoll, anhåller jag att få ånyo anmäla detta ärende för Kungl. Maj:t.

Till en början torde då böra anmärkas, att förevarande ärende icke berör aflöningsförhållandena för de amanuenser, som äro anställda vid universitetsbiblioteken. Enligt de nya aflöningsstater för nämnda bibliotek, som godkändes vid 1909 års Riksdag, benämnas de lägsta ordinarie tjänstemännen vid dessa institutioner icke vidare amanuenser utan andre bibliotekarier. Rörande aflöningen till de extra ordinarie tjänstemän vid universitetsbiblioteken, som numera afses med benämningen amanuenser, hafva allmänna föreskrifter meddelats genom särskilda nådiga bref den 17 och den 23 december 1909.

Hvad angår de befattningshafvare, om hvilka i nu förevarande ärende är 'fråga — nämligen amanuenser och vissa med dem jämförliga funk-

5 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

tionärer vid universitetens och karolinska institutets vetenskapliga institutioner, med undantag af universitetsbiblioteken — torde jag få i korthet erinra, att redan i midten af 1800-talet fast aflönade amanuenser funnos anställda vid åtskilliga af nämnda institutioner. Aflöningsförhållandena för dessa befattningshafvare ställde sig emellertid ganska olika vid de olika läroanstalterna, beroende bland annat därpå, att, medan ersättningen till karolinska institutets amanuenser utgick uteslutande af statsanslag, de båda universiteten och särskilt det i Uppsala voro i tillfälle att för ändamålet förfoga äfven öfver andra medel.

Vid den tämligen genomgripande lönereglering, som vid 1876 års riksdag genomfördes för universiteten och karolinska institutet, ordnades äfven amanuensernas aflöningsförhållanden. De afiöningsbestämmelser, som då meddelades för befattningshafvare af ifrågavarande slag, hafva sedan dess, med vissa undantag särskild! inom de medicinska fakulteterna, kvarstått orubbade, äfven under det att antalet befattningar efter hand ökats. Vid 1907 års Riksdag antogos visserligen, efter förslag af Kungl. Maj:t, nya utgiftsstater för universiteten i Uppsala och Lund, men dessa stater inneburo icke någon allmännare reglering af universitetens aflöningsförhållanden.

När sedermera år 1908 en dylik lönereglering genomfördes såväl för universiteten som för karolinska institutet, medtogs visserligen en och annan amanuens — eller med amanuens jämförlig tjänsteman — vid kanslier och drätselverk, men icke några sådana befattningshafvare vid de vetenskapliga institutionerna.

Beträffande sistberörda befattningshafvare anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908, att häri ej ämnade i samband med aflöningsfrågan i öfrigt till behandling upptaga spörsmålet om lönereglering för assistenter, ej heller för amanuenser vid vederbörande institutioner. Gjorda framställningar till Kungl. Magt angående lönereglering för’ amanuenser m. fl. vid universitetet i Uppsala hade remitterats till yttrande af vederbörande och kunde således då ej komma i betraktande. Vid sådant förhållande borde naturligen, fortsatte departementschefen, ej heller trågan om lönereglering för motsvarande befattningshafvare vid Lunds universitet och vid karolinska institutet då komma under öfvervägande.

Innan jag redogör för innehållet i de talrika framställningar och yttranden, som i detta ärende förekommit, torde det tillåtas mig att lämna en öfversikt öfver ärendets gång från det nyssberörda, i statsrådsprotokollet den 6 mars 1908 omförmälda framställningar inkommo till eckle-

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

siastikdepartementet och till dess löneregleringskommittén nu afgifvit sitt betänkande.

De af departementschefen åsyftade framställningarna från Uppsala utgjordes af dels en den 11 juli 1907 till ecklesiastikdepartementet ingifven underdånig skrift från amanuenser och f. d. amanuenser vid de teoretisktmedicinska institutionerna, dels en den 1 augusti 1907 dagtecknad underdånig skrift från underläkaren och underkirurgen samt amanuenser och assistenter vid de praktiskt-medicinska disciplinerna och den patologisktanatomiska institutionen, dels en den 14 september 1907 till ecklesiastikdepartementet ingifven underdånig framställning från amanuenser vid de under den matematisk-naturvetenskapliga sektionen hörande institutioner. Dessa tre framställningar remitterades hvar för sig för afgifvande af underdånigt utlåtande till kanslern för rikets universitet och därefter från kanslern till vederbörande myndigheter i Uppsala. Sedan yttranden afgifvits af medicinska fakulteten den 30 september, af matematisk-naturvetenskapliga sektionen den 25 september, af universitetets drätselnämnd den 8 oktober och af det större akademiska konsistoriet den 2 november 1907, öfverlämnade universitetskanslern med underdånig skrifvelse den 28 november 1907 de inkomna yttrandena och anförde därvid för egen del, att en så pass omfattande reglering, som här vore i fråga, af löneförhållandena för en viss kategori af tjänstemän enligt kanslerns mening icke borde genomföras vid en särskild högskola, utan att på samma gång toges under öfvervägande, huruvida och i hvad mån likartade åtgärder borde vidtagas vid öfriga jämförliga högskolor. Kanslern hemställde därför, huruvida icke Kungl. Maj:t kunde finna skäl att, innan ärendet företoges till slutlig handläggning, inhämta yttranden från vederbörande myndigheter vid universitetet i Lund och vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i fråga om behofvet af löneförbättring för motsvarande tjänstemän vid dessa högskolor.

Genom nådig remiss uppdrogs nu åt universitetskanslern att, efter hörande af vederbörande vid universitetet i Lund och karolinska institutet, afgifva underdånigt utlåtande i fråga om behofvet af förbättrade aflöningsförmåner för vid dessa högskolor anställda befattningshafvare, motsvarande de i förevarande ärende anodfna amanuenser m. fl. vid uni-

O

versitetet i Uppsala.

Sedan ärendet med anledning däraf blifvit från universitetskanslern remitteradt till det större akademiska konsistoriet i Lund och öfriga vederbörande vid Lunds universitet, upptogs frågan på nytt dels af det större akademiska konsistoriet i Uppsala och dels af karolinska

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225. 7

institutets lärarkollegium, i sammanhang med de s. k. riksda^spetita till 1909 års riksdag. ° F

I skrifvelse till universitetskanslern den 19 september 1908 hemställde sålunda det större akademiska konsistoriet i Uppsala, att kanslern måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning om aflåtande till 1909 års Riksdag af proposition därom, att, bland annat, anslag måtte beviljas till beredande af aflöning för ifrågavarande underläkare, assistenter och amanuenser vid Uppsala universitet med belopp, som medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga sektionen i sina yttranden af september 1907 hvar för sig föreslagit, dock med indragning af viss till dessä befattningshafvare utgående naturaförmån.

Karolinska institutets lärarkollegium anhöll i skrifvelse den 10 september 1908, att anslag måtte utverkas för höjande, till vissa angifna belopp, af aflöningarna för de vid institutet anställda kliniska och polikliniska amanuenser — hvilkas benämning kollegiet jämväl ansåg böra ändras till »underläkare» — samt för amanuensen vid serafimerlasarettets röntgeninstitut äfvensom för uppförande å karolinska institutets stat af vissa nya underläkarbefattningar.

Den 17 oktober 1908 afgaf det större akademiska konsistoriet i Lund yttrande i anledning af universitetskanslerns remiss och.öfverlämnade därvid särskilda, den 20 maj och den 3 september 1908 dagtecknade. yttranden från medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga sektionen, hvari dessa myndigheter, hvar för sina institutioner, afgifvit förslag angående lönereglering för befattningshafvare inom nu ifrågavarande grupper. Dessa förslag förordades af det större akademiska konsistoriet.

Därefter anmodade universitetskanslern genom remiss karolinska institutets lärarkollegium att till kanslersämbetet inkomma med yttrande — så vidt detta ej uti lärarkollegiets skrifvelse den 10 september 1908 redan skett i fråga om behofvet af förbättrade aflöningsförinåner för vid institutet anställda befattningshafvare, motsvarande de i detta ärende an°ifna amanuenser in. fl. vid universitetet i Uppsala.

' rarkolle^ict af^,af svar å remissen den 29 oktober 1908 och åberopade därvid såsom eget yttrande en utredning, som i ärendet verkställts af särskilda delegerade. I denna utredning erinrades, att kollegiets mening, såvidt det gällde amanuenser vid kliniker och polikliniker, redan blifvit uttalad i kollegiets skrifvelse den 10 september 1908. Delegerades utredning hade således afseende endast å amanuenser vid karolinska institutets teoretiska institutioner.

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 225.

I november 1908 gjordes emellertid hos Kungl. Maj:t nya framställningar i förevarande ärende, först af kliniska och polikliniska amanuenser vid karolinska institutet och därefter af motsvarande befattningshafvare vid universiteten i Uppsala och Lund. Dessa framställningar gingo därpå ut, att afiöningen till kliniska och polikliniska amanuenser måtte, hvad angick flertalet af ifrågavarande befattningar, bestämmas till afsevärdt högre belopp, än som föreslagits af myndigheterna vid universiteten och karolinska institutet, samt att dessa befattningshafvare måtte erhålla rätt till viss årlig semester. Äfven öfver de nu nämnda framställningarna inhämtades yttranden från vederbörande myndigheter.

Med underdånig skrifvelse den 6 mars 1909 öfverlämnade universitetskanslern samtliga till ärendet hörande handlingar och hemställde därvid, att Kungl. Maj:t måtte om möjligt till 1909 års Riksdag aflåta proposition om beviljande af nödiga medel dels för beredande åt ifrågavarande befattningshafvare af förbättrade aflöningsförmåner i enlighet med hvad de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium föreslagit, dels ock till inrättande af vissa, af de hörda myndigheterna föreslagna nya amanuens- och underläkarbefattningar.

Enär åtskilliga af de vid kliniker och polikliniker anställda befattningshafvare förutom de aflöningsförmåner, som utgingo till dem från universiteten eller karolinska institutet, åtnjöto vissa andra förmåner, kontant eller in natura, från de sjukvårdsanstalter, till hvilka tjänstgöringen var förlagd, anmodade genom skrivelser den 18 maj 1909 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet vederbörande sjukhusstyrelser och andra myndigheter att före den 15 oktober 1909 inkomma till ecklesiastikdepartementet med utredning och utlåtande, om och i hvilken mån förbättring af de från sjukvårdsanstalterna lämnade förmåner kunde beredas ifrågavarande befattningshafvare.

De infordrade utlåtandena afgåfvos inom den utsatta tiden åt samtliga ifrågavarande myndigheter, nämligen direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, Stockholms stadsfullmäktige, öfverståthållarämbetet, serafimerlasarettets direktion, direktionen öfver allmänna barnhuset i Stockholm, direktionen öfver allmänna barnbördshuset i Stockholm samt styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, likaledes i Stockholm.

Bland universitetens och karolinska institutets riksdagspetita för 1910 års Riksdag förekommo emellertid vissa nya framställningar i hithörande frågor. Sålunda begärdes bland annat förhöjdt bidrag till aflönande af en föreståndare för röntgenafdelningen vid akademiska sjukhuset i Upp-

9 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

sala äfvensom anslag till aflönande af en föreståndare för röntgenlaboratoriet i Lund. De gjorda framställningarna tillstyrktes af universitetskanslern i särskilda underdåniga skrivelser den 11 'oktober 1909.

Med nådigt bref den 22 oktober 1909 öfverlämnades till löneregleringskominittén universitetskanslerns skrifvelse den 6 mars 1909 med därtill hörande framställningar och utlåtanden äfvensom ofvanberörda, från vissa sjukhusstyrelser in. fl. myndigheter inhämtade yttranden samt transumt af hithörande delar af kanslerns skrivelser den 11 oktober 1909, jämte vid dessa skrifvelser fogade framställningar från myndigheter vid universiteten och karolinska institutet; och anbefalldes kommittén genom nämnda bref att till Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande öfver det i ärendet framlagda förslag till lönereglering för vissa befattningshafvare vid ifrågavarande läroanstalter.

I statsverkspropositionen vid 1910 års Riksdag upptogos tvenne af de i förevarande ärende innefattade särskilda spörsmål, nämligen angående anslag till tjänstemän vid röntgeninstituten i Uppsala och Lund. ^De af Kungl. Maj:t för dessa ändamål begärda anslagen blefvo ock, under vissa villkor, af Riksdagen beviljade.

Vissa nya framställningar rörande befattningshafvare inom de grupper, om hvilka nu är fråga, förekommo bland universitetens och karolinska institutets riksdagspetita till 1911 års Riksdag och biträddes af universitetskanslern i särskilda skrifvelser af oktober 1910.

Transumt af dessa kanslerns skrifvelser jämte tillhörande framställningar öfverlämnades genom nådig remiss den 18 januari 1911 till löneregleringskommittén för att af kommittén tagas i öfvervägande i samband med det ärende, hvari kommittén genom nådigt bref den 22 oktober 1909 anbefallts att afgifva underdånigt utlåtande.

I enlighet med den vid löneregleringskommitténs tillsättning afspäda ordning hade kommittén, på grund af särskilda föreskrifter, under tiden efter mottagandet af nyssnämnda nådiga bref af den 22 oktober 1909 haft att ägna sig åt behandlingen af en mängd andra, till kommittén öfverlämnade frågor, hvarför kommittén nödgats tillsvidare lämna här förevarande fråga å sido.

Den 10 november 1911 anmodades kommittén genom skrifvelse från chefen för finansdepartementet att, så skyndsamt som förhållandena det medgåfve, till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande öfver det till kommittén remitterade förslag angående lönereglering för amanuenser in. fl. vid rikets universitet och karolinska institutet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 177 hälft. (Nr 225.)

10 Kungl. Majds nåd. proposition Nr 225.

Mot slutet af år 1911 inkommo emellertid till Kung!. Maj:t ytterligare en del framställningar angående lönereglering för vissa bland ifrågavarande befattningshafvare äfvensom angående inrättande af nya dylika befattningar.

Från Lunds universitet framställdes sålunda, i sammanhang med riksdagspetita för 1912 års Riksdag, vissa äskanden i nu nämndt hänseende, och i underdånig skrifvelse den 26 oktober 1911 hemställde serafimerlasarettets direktion, huruvida ej åtgärd kunde vidtagas i syfte att, oberoende af det definitiva afgörandet af frågan om lönereglering för kliniska och polikliniska amanuenser, löneförbättring till åtminstone de af karolinska institutets lärarkollegium föreslagna belopp ofördröjligen måtte komma de vid lasarettet anställda amanuenserna till del.

Karolinska institutets lärarkollegium har vidare i skrivelser den 19 oktober och den 2 november 1911 anhållit, afl förbättrade löneförmåner måtte för vissa delar af läsåret 1911—1912 beredas två särskilda, vid institutet anställda amanuenser. Dessa skrivelser hafva af universitetskanslern, med tillstyrkande utlåtanden, öfverlämnats till Kungl. Maj:t.

Sedermera hafva amanuenser vid Uppsala universitets naturvetenskapliga institutioner i en den 20 november 1911 dagtecknad skrift anhållit om min medverkan till att den förbättring i aflöningsförhållandena för ifrågavarande amanuensbefattningar, som af universitetskanslern föreslagits i skrifvelse den 6 mars 1909, snarast möjligt måtte vidtagas.

Slutligen har till ecklesiastikdepartementet den 25 november 1911 inkommit en af kliniska och polikliniska amanuenser vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet undertecknad underdånig skrift, innehållande en förnyad framställning angående förbättrade lönevillkor för ifrågavarande befattningshafvare. I denna skrift hafva sökandena i hufvudsak upprepat de yrkanden, som framställts i de förut omnämnda petitionerna af november 1908. Sedan yttranden i ärendet ånyo inhämtats från vederbörande myndigheter vid universiteten och karolinska institutet, har universitetskanslern med underdånig skrifvelse den 30 december 1911 öfvcrlämnat dessa yttranden och därvid, med ändring af sitt den 6 mars 1909 afgifna förslag, hemställt om bifall i viss man till de åren 1908 och 1911 petitionsvis framställda yrkandena.

De här förut omförmälda, under senare delen af år 1911 gjorda framställningarna i förevarande ärende jämte däröfver inhämtade yttranden öfverlämnades genom nådig remiss den 15 januari 1912 till löneregleringskommittén för att tagas i öfvervägande vid den på kommitténs behandling beroende frågan om lönereglering för amanuenserna vid universiteten och karolinska institutet.

11 Kungi. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 225.

1 sitt den 11 april 1912 afgifna betänkande i detta ärende har löneregleringskommittén, efter förutskickande af vissa allmänna erinringar, lämnat en öfversikt rörande tillkomsten af de amanuens- rn. fl. befattningar af ifrågavarande slag, som för närvarande äro uppförda å universitetens och karolinska institutets stater (sid. 5—19), samt utförligt redogjort för innehållet af de i ärendet inkomna framställningarna och däröfver afgifna yttranden (sid. 20—137), hvarjämte kommittén (sid. 138 —147) lämnat en tabellarisk sammanställning af nu gällande aflöningsförmåner för ifrågavarande befattningshafvare och de kontanta aflöningsförmåner, som i de inkomna framställningarna och yttrandena för dem föreslagits. Jag tillåter mig särskilt hänvisa till denna tabell.

Då jag nu går att lämna en redogörelse för hvad förberörda handlingar i ärendet innehålla och i samband därmed angifva min egen ståndpunkt till de föreliggande spörsmålen, kommer jag att följa samma gruppindelning af ifrågavarande befattningshafvare, som tillämpats i löneregleringskommitténs betänkande.

Såsom kommittén påpekat, utgöres bland dessa befattningshafvare flertalet af dem, som tjänstgöra å medicinska institutioner. Denna grupp af funktionärer låter sig i sin ordning vidare fördelas efter arten af de institutioner, dit tjänstgöringen är förlagd, nämligen kliniker, polikliniker och teoretiskt-medicinska institutioner. En i viss mån fristående underafdelning bildas af de befattningshafvare, som äro anställda vid de olika läroanstalternas röntgeninstitut.

Härtill komma ytterligare två grupper, nämligen dels assistenter och amanuenser vid naturvetenskapliga institutioner, dels ock amanuenser vid vissa till de humanistiska sektionerna vid universiteten hörande institutioner.

Jag kommer nu att yttra mig rörande de särskilda grupperna hvar efter annan.

1. Kliniska amanuenser.

Hvad först angår de befattningshafvare, som tjänstgöra å kliniker (kliniska amanuenser), äro sådana anställda till ett antal af 8 i Uppsala, 5 i Lund och 11 vid karolinska institutet. Det sammanlagda antalet kliniska amanuenser, om hvilka här är fråga, utgör sålunda 24.

Af de åtta kliniska amanuenserna i Uppsala tjänstgöra två å medicinska kliniken (en amanuens, tillika underläkare, och en amanuens, Strand-

Uppsala.

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

bergianus), tre å kirurgiska kliniken (en amanuens, tillika underkirurg, en amanuens, Nilsson-Aschanius, och ytterligare en amanuens), eu å obstetrisk-gynekologiska kliniken (tillika amanuens vid gynekologiska polikliniken), en å oftalmiatriska kliniken (tillika amanuens vid oftalmiatriska polikliniken) och eu vid kliniken för bröstsjuka.

Aflöningen utgör för underläkaren och underkirurgen 1,500 kronor till hvardera/ Däraf utgå 800 kronor från akademiska sjukhuset och 700 kronor af allmänna medel.

Den amanuens, Strandbergianus, som jämte underläkaren är anställd vid medicinska kliniken, åtnjuter en aflöning af 1,200 kronor, däraf 700 kronor från akademiska sjukhuset, 58 kronor 33 öre ränta å Strandbergska fonden och 441 kronor 67 öre af allmänna medel.

Af de två amanuenser, som jämte underkirurgen tjänstgöra å kirurgiska kliniken, uppbär den ene, Nilsson-Aschanius, en aflöning af 1,200 kronor, däraf 700 kronor från akademiska sjukhuset, 150 kronor ränta å Nilsson-Aschanska amanuensfonden och 350 kronor åt allmänna medel, och den andre en' aflöning af 900 kronor, utgående af allmänna medel.

Amanuensen å obstetrisk-gynekologiska kliniken (tillika amanuens vid gynekologiska polikliniken) och amanuensen å kliniken för bröstsjuka åtnjuta hvardera en aflöning af 1,200 kronor, däraf 300 kronor från akademiska sjukhuset och 900 kronor af allmänna medel. Till amanuensen å oftalmiatriska kliniken, hvilken jämväl är amanuens å oftalmiatriska polikliniken, utgår en aflöning af 900 kronor från allmänna medel.

Utöfver den kontanta aflöningen åtnjuta dessa befattningshafvare förmånen af boställsrum, frukost och kvällsmat.

1 förberörda skrifvelse den 1 augusti 1907 begärde underläkaren och underkirurgen in. fl. befattningshafvare vid Uppsala universitet, att de kontanta löneförmånerna måtte få utgå med 2,500 kronor till en hvar af underläkaren och underkirurgen samt med 2,000 kronor till en hvar af öfriga kliniska amanuenser.

Medicinska fakulteten i Uppsala anställde i sitt yttrande den 30 september 1907 en jämförelse mellan de aflöningsförmåner, som utgingo till underläkaren och underkirurgen samt de kliniska amanuenserna i Uppsala, och dem, som enligt inhämtade uppgifter då åtnjötos af underläkare vid icke-kliniska sjukhus i landet.

Enligt hvad denna jämförelse utvisade, hade — anförde fakulteten samtliga sistberörda underläkare, beträffande hvilkas aflöning fakulteten lyckats erhålla upplysning, afgjordt högre aflöning än äfven de högst aflö-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

nade bland de kliniska biträdande läkarna i Uppsala. Undantag därifrån utgjorde endast amanuenserna vid vissa kommunala sjukhus i Stockholm. I rundt tal kunde de löneförmåner, som tillkomme de icke-kliniska underläkarna, sägas vara ungefär dubbelt större än de kliniska amanuensernas.

Om man å andra sidan sökte jämföra mängden af det arbete, som dessa båda grupper af biträdande läkare hade att utföra, så läte det — förmenade fakulteten — med afseende å de kliniska amanuenserna och underläkarna i Uppsala i korthet säga sig, att de i allmänhet vore upptagna af sin befattning hela dagen. En arbetstid understigande 7 ä 8 timmar torde knappast eller endast undantagsvis förekomma, men däremot ofta en ännu längre sådan. Hvad åter arbetstiden för de icke-kliniska underläkarna anginge, ville fakulteten som ett allmänt omdöme uttala, att deras arbete ingalunda torde öfverstiga de kliniska amanuensernas och att, om det också mångenstädes uppvägde de senares arbete, detta dock sannolikt långt ifrån öfverallt vore fallet.

Beträffande, de kompetensfordringar, som kraf des för dessa bägge olika grupper af biträdande läkare, vore desamma — framhöll fakulteten vidare — ingalunda mindre för de kliniska amanuenserna. Om kompetensfordringarna också formellt kunde betecknas som ungefär lika för bäggedera, så måste det å andra sidan betecknas som ett verkligt lifsintresse för fakulteten, att den till de ifrågavarande platserna kunde förvärfva de dugligaste bland de unga läkarna.

O Ö c>

Fakulteten hemställde sålunda om bifall till den i petitionen begärda förbättringen af de ifrågavarande befattningshafvarnas afl ö 11 in gs för m åner, och denna hemställan biträddes af det större akademiska konsistoriet.

I den framställning, som i november 1908 inkom till ecklesiastikdepartementet från kliniska och polikliniska amanuenser vid karolinska institutet, hade dessa hemställt, bland annat, att aflöningen till klinisk amanuens måtte bestämmas till 2,800 kronor, räknadt från 1909 års början, samt att sådan befattningshafvare måtte erhålla rätt till en månads semester årligen med bibehållen aflöning.

Till hvad af dessa sökande anförts och yrkats anslöto sig i allt väsentligt underläkaren, underkirurgen och öfriga amanuenser vid kliniker och polikliniker i Uppsala i en den 23 november 1908 daterad skrift.

I yttrande öfver sistberörda framställning, som af medicinska fakulteten i Uppsala afgafs den 14 december 1908, förklarade sig fakulteten lifligt tillstyrka den inkomna ansökningen, i hvad den afsåge rätt för ifrågavarande tjänstinnehafvare till en månads årlig semester och beviljande af anslag till semesterarfvoden. Fakulteten förordade därjämte,

14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

att — på sätt af karolinska institutets lärarekollegium föreslagits beträffande motsvarande, vid institutet anställda funktionärer — benämningen »amanuenser» måtte utbytas mot »underläkare».

I fråga om de begärda löneförhöjningarna fann fakulteten däremot ej skäl att frångå sitt den 30 september 1907 afgifna yttrande och förslag. Därest emellertid löneförhöjning komme att beviljas de vid karolinska institutet anställda underläkare, kliniska och polikliniska amanuenser, tillstyrkte fakulteten, att samma löneförhöjning äfven måtte tillkomma motsvarande tjänstinnehafvare vid universiteten.

Uppsala universitets drätselnämnd och större akademiska konsistorium instämde i det af medicinska fakulteten den 14 december 1908 afgifna yttrandet.

Efter hvad jag förut anfört, anmodades genom skrivelser den 18 maj 1909 från dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet vissa sjukhusstyrelser och andra myndigheter att inkomma till departementet med utredning och utlåtande, om och i hvilken mån förbättring af de från sjukvårdsanstalterna lämnade förmåner kunde beredas de vid anstalterna tjänstgörande befattningshafvare af ifrågavarande slag. Med afseende därå anförde direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala i sitt den 14 september 1909 afgifna yttrande i detta ärende, att direktionen med hänsyn till det förhållandet, att bristen i sjukhusets stat utöfver ett belopp af 7,500 kronor gäldades af statsmedel, ej ansett det vara på sin plats att utan statsmyndigheternas hörande fatta beslut om förhöjning af den från sjukhusets stat utgående delen af lönerna för ifrågavarande befattningshafvare, men att direktionen, med hänsyn till arten af dessas arbete och den mycket stora betydelse detsamma hade för vården af de å sjukhuset intagna patienterna, funne det i princip ej vara oriktigt, att aflöningen till dessa befattningshafvare utginge med ungefär enahanda belopp af statsmedel och från sjukhusets stat. Därest således Kungl. Maj:t skulle aflåta proposition till Riksdagen om förhöjning af arfvodena för de ifrågavarande befattningshafvarna och därvid förutsätta, att förhöjningen skulle med lika belopp utgå från statsverket och från sjukhusets stat, förklarade sig direktionen benägen att i det förslag till stat för sjukhuset, som den hade att årligen upprätta och till pröfning af universitetets drätselnämnd samt slutligt fastställande åt det mindre akademiska konsistoriet inlämna, föreslå den afsedda förhöjningen af arfvodena.

I den förnyade framställning om förbättrade löneförmåner, som den 25 november 1911 ingafs till ecklesiastikdepartementet af kliniska och polikliniska amanuenser vid universiteten och karolinska institutet, hafva sö-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

kandera upprepat de yrkanden, som petitionsvis framställts i november 1908, och därjämte anhållit, att den begärda aflöningen måtte få utgå från 1912 års början.

Denna framställning har tillstyrkts af medicinska fakulteten i Uppsala den 7 december 1911. Därvid tillkännagaf fakulteten, att den med hvarje år som gått haft en allt rikare erfarenhet af svårigheterna att med kompetenta personer besätta de platser, hvarom fråga vore. På samma gång ville emellertid fakulteten på det lifligaste framhålla nödvändigheten af att, därest den senast inkomna framställningen ej skulle i hela sin utsträckning vinna statsmakternas bifall, aflöningsbeloppen i hvarje fall ej sattes lägre, än hvad fakulteten i sin skrifvelse den 14 december 1908 i liknande ärende föreslagit.

Detta medicinska fakultetens yttrande har biträdts såväl af direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, i hvad framställningen afsåg underläkar- och amanuensbefattningarna vid nämnda sjukhus, som af universitetets drätselnämnd och det större akademiska konsistoriet.

Såsom förut nämnts', äro i Lund anställda fem kliniska amanuenser. Af dessa tjänstgöra en å kirurgiska, en å medicinska, en å oftalmiatriska, en å pediatriska och en å obstetrisk-gynekologiska kliniken.

En hvar af dessa amanuenser uppbär kontant aflöning af 900 kronor af statsmedel samt åtnjuter därjämte, från Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, bostadsförmån och kost.

I sitt yttrande den 20 maj 1908 har medicinska fakulteten i Lund anfört till eu början, att, i olikhet med hvad fallet vore i Uppsala, förevarande fråga ej berörde de vid klinikerna i Lund anställda underläkarna, enär de ej vore statens utan Malmöhus läns tjänstemän och erhölle sin aåöning från länet.

Beträffande åter de kliniska amanuenserna, har fakulteten framhållit, att dessa tjänstgöra året om, sålunda äfven under ferierna, äfvensom att, de förpliktats att i tur och ordning vara jourhafvande läkare å lasarettet i Lund. Det syntes fakulteten svårt att beräkna arbetstiden, särskild! för dem, hvilka såsom amanuensen i obstetrik och gynekologi ofta vore upptagna med nattjänstgöring. Arbetstiden var för det dåvarande längst för amanuenserna å medicinska och kirurgiska klinikerna med en medeltid af 6—10 timmar om dagen; för de öfriga belöpte den-sig ungefär till 5 å 6 timmar dagligen. I detta timantal vore för amanuensen i pediatrik inbegripen den tid, som för honom åtginge för skötseln af medicinska polikliniken. I och med införandet af tjänstgöring för medicine kandidater vid obstetrisk-gynekologiska samt oftalmiatriska klinikerna komme

Lund.

16 Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 225.

arbetstiden för amanuenserna vid dessa kliniker med säkerhet att afsevärdt förlängas.

Såsom lämplig kontant aflöning för denna kategori af amanuenser hade från flera håll föreslagits 2,000 kronor. Det hade varit lönerna till underläkare vid en del länslasarett, som gifvit anledning till fixerandet af nämnda belopp. Man hade nämligen ansett, att dessa underläkare i fråga om både utbildning och arbete nära motsvarade de kliniska amanuenserna. Underläkarlönerna å de olika lasaretten växlade emellertid ej obetydligt, hvarförutom den omständigheten, att underläkarna vid lasaretten ej vore statens utan landstings eller kommuners tjänstemän, gjorde det vanskligt att lägga deras löner till grund för löneförslag beträffande de af staten lönade amanuenserna.

I amanuensbeställningarna vid statens hospital ansåg sig fakulteten däremot hafva funnit platser, hvilka såväl i fråga om innehafvarnas utbildning som i fråga om arbete vore nära öfverensstämmande med de kliniska amanuensplatserna. Hospitalsamanuenserna åtnjöte från och med år 1908 i kontant aflöning 2,000 kronor samt ruin, ljus, tvätt och kost. Fakulteten ville emellertid framhålla, att, då den kontanta lönen för hospitalsamanuenserna höjdes från 1,000 till 2,000 kronor, denna förhöjning till stor del motiverades med svårigheten att få platserna besatta, hvarpå som bevis anförts, att man upprepade gånger anslagit dem lediga, utan att någon sökande anmält sig. Då man ingalunda kunde säga, att liknande förhållande existerade beträffande de kliniska amanuensplatserna i Lund, trodde fakulteten, att en mindre afsevärd förhöjning för dessa amanuenser skulle vara tillräcklig, och föreslog därför, att den kontanta aflöningen från staten till dem måtte sättas till 1,800 kronor, jämte fri bostad, där sådan redan inginge i löneförmånerna.

n O _

Hvad fakulteten i detta hänseende föreslog biträddes af det större akademiska konsistoriet i Lund.

1 framställning, som den 23 november 1908 inköra till ecklesiastikdepartementet, anslöto sig de kliniska amanuenserna i Lund i hufvudsak till de yrkanden, som från Stockholm och Uppsala framställts därom, att aflöningen för ifrågavarande befattningshafvare måtte bestämmas till 2,800 kronor samt att dem måtte tillerkännas rätt till en månads årlig semester.

I den från Lund inkomna petitionen åberopades, bland annat, hurusom sökandenas göromål bestode icke blott i det för lasarettsunderläkare vanliga, i och för sig mycket kräfvande och ansvarsfulla arbetet att biträda öfverläkaren-professorn vid ronder, operationer etc., att undersöka

17 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

patienter och uppsätta sjukjournaler samt att sköta expedition in. m., utan att i deras skyldigheter äfven inginge att gå professorn-ämnesläraren till hända vid undervisningen samt därvid bland annat, i allmänhet dagligen, handleda, öfvervaka och lämna upplysningar till klinikanterna.

_ Af en aspirant till en klinisk amanuensbefattning kräfdes medicine licentiatexamen eller medicine kandidatexamen jämte fullständigt eller i det närmaste afslutade kliniska tjänstgöringar. Huru detta i verkligheten ställde sig, ansågo sökandena rätt väl belysas af det förhållandet, °att af de 13 personer, som sedan den 1 januari 1907 varit anställda i Lund som kliniska amanuenser, 8 varit legitimerade läkare och af dem 5 före tillträdandet af sina befattningar redan haft från ett års ända till öfver fyra års annan klinisk amanuens- eller underläkarutbildning samt de öfriga 3 haft ungefär ett års motsvarande tjänstgöring å icke-klinisk sjukvårdsinrättning.

Slutligen framhöllo sökandena, att deras tjänstgöring räckte året om, således också under ferierna, något som i sin mån bestyrkte den meningen, att deras befattningar i själfva verket vore icke blott amanuensplatser vid universitetsinstitutioner utan äfven underläkartjänster vid sjukhus.

Sedan yttranden öfver ifrågavarande framställning infordrats från medicinska fakulteten och det större akademiska konsistoriet i Lund, förklarade sig dessa myndigheter icke finna anledning frångå den mening, som medicinska fakulteten framlagt i sitt yttrande den 20 maj 1908.

I anledning af förberörda skrifvelse från chefen för ecklesiastikdepartementet den 18 maj 1909 anförde direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, i yttrande den 7 juli 1909, att direktionen icke funne de rådande förhållandena motivera någon ändring i den genom reglementet för nämnda sjukvårdsinrättningar fastslagna principen, att amanuensernas kontanta aflöning skulle utgå af statsmedel på universitetets stat och naturaförmånerna bekostas af sjukvårdsinrättningarna.

_ På grund af amanuensernas under senare tiden ökade skyldigheter vid sjukvården hade direktionen genom särskilda beslut medgifvit, utöfver i reglementet bestämda naturaförmåner, först fri frukostspisning och sedan, efter den 1 november 1907, hel fri kost, det senare dock mot villkor, att nyantagen amanuens formligen förbunde sig att tjänstgöra äfven under ferier och att på sin afdelning ansvara för vanlig föreskrifven expedition samt att med de af sjukvårdsinrättningarna aflönade underläkarna deltaga i. skyldigheten att vara jourhafvande läkare, då så påfordrades. Direktionen hade alltså, samtidigt med att amanuensernas skyldigheter och ansvar ökats, för sin del också ökat deras förmåner in natura, i den mån och så långt detta låtit sig göra.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. Isand. 177 käft. {Nr 225.) 3

18 Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 225.

Då nu, utöfver denna löneförhöjning in natura, också en betydlig förhöjning af den kontanta aflöningen i betraktande af ökade kompetensfordringar samt ökadt ansvar och arbete syntes af behofvet påkallad, fann direktionen denna förhöjning i öfverensstämmelse med dittills gällande principer endast kunna åstadkommas genom en förhöjning af det för ändamålet till universitetet utgående statsanslaget.

Sedan ofvanberörda, den 25 november 1911 till ecklesiastikdepaitementet ingifna framställning rörande, de kliniska och polikliniska amanuensernas aflöning remitterats till yttrande af de akademiska myndigheterna i Lund, har medicinska fakulteten vid sammanträde den 9 december 1911 förklarat sig icke finna anledning att i någon punkt frångå sin i utlåtandet af den 20 maj 1908 uttalade mening. . r

I särskild! yttrande tillstyrkte emellertid professor K. A. Petren, beträffande de kliniska amanuensernas arfvoden, eu ytterligare förhöjning utöfver hvad medicinska fakulteten i sitt sistnämnda utlåtande föreslagit. Därvid erinrade professor Petrén, att lönen för de underläkare vid Lunds lasarett, hvilka aflönades af landstinget, genom nyligen beviljad förhöjning fastställts till 2,500 kronor. Man kunde enligt professor Petréns mening vara tveksam, om det ej vore fullt berättigadt att fastställa de kliniska amanuensernas arfvoden till ett belopp af 2,500 kronor; i hvarje fall syntes mycket tungt vägande skäl tala för att arfvodesbeloppen ej sattes

lägre än till 2,000 kronor. .

Det större akademiska konsistoriet i Lund anslöt sig till hvad medi-

cinska fakulteten uttalat i ärendet.

Karolinska Antalet vid karolinska institutet anställda kliniska amanuenser utgör,

institutet, gågom förut är omnärandt, tillhopa elfva.

Af dessa befattningshafvare äro sju uppförda på ordinarie stat och anställda, en amanuens vid medicinska kliniken, en vid kirurgiska kliniken, eu vid nervkliniken, en vid oftalmiatriska kliniken, en vid gynekologiska kliniken å serafimerlasarettet, en vid pediatriska kliniken å allmänna barnhuset och en vid obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset.

Vidare äro å extra stat för år 1912 uppförda tre kliniska amanuenser med tjänstgöring å vissa af Stockholms stads sjukhus, nämligen en vid gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus, en vid otiatriska kliniken å samma sjukhus och en vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset Sfi Göran. Slutligen tjänstgör en amanuens vid pediatriska kliniken a Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.

19 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

De sju amanuenserna på ordinarie stat och de tre vid Stockholms städs sjukhus tjänstgörande amanuenserna uppbära en hvar från karolinska institutet en aflöning af 900 kronor för år.

Därutöfver lämnas från serafimerlasarettet till två af de kliniska amanuenserna ersättning för fullgörande åt jourskyldighet å klinikerna, nämligen till amanuensen vid medicinska kliniken 200 kronor och till amanuensen vid kirurgiska kliniken 300 kronor för år.

Den amanuens, som tjänstgör vid pediatriska kliniken å allmänna barnhuset, uppbär från barnhuset en årlig ersättning af 750 kronor.

Hvad slutligen angår den vid pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn tjänstgörande amanuensen, uppbär denne tran det a extra stat till nämnda klinik anvisade anslag a 1,800 kronor en. årlig ersättning af 900 kronor och därutöfver från vårdanstalten ett arfvode af 400 kronor för år.

Enligt föreliggande uppgifter äga därjämte ifrågavarande befattningshafvare åtnjuta vissa naturaförmåner.

Sålunda lämnas från serafimerlasarettet till där tjänstgörande kliniska amanuenser bostad samt frukost och aftonkost; amanuensen vid pediatriska kliniken å allmänna barnhuset åtnjuter från barnhuset bostadsförmån samt frukost och amanuensen vid obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset från denna anstalt bostadsförmån; amanuenserna vid gynekologiska och otiatriska klinikerna å Sabbatsbergs sjukhus och vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran äga vid respektive sjukhus förfoga öfver fri bostad, och vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn åtnjuter den där tjenstgörande amanuensen fri bostad samt frukost och aftonkost.

I förbigående torde här få anmärkas, att vid flertalet af nu nämnda vårdanstalter tjänstgöra, förutom de kliniska amanuenserna, vissa särskild! för sjukvården afsedda amanuenser eller underläkare, Indika icke tillhöra karolinska institutet. Om dessa befattningshafvares aflöningsförmåner är i detta sammanhang icke fråssa.

Karolinska institutets lärarkollegium upptog i sin skrifvelse den 10 september 1908 frågan om de kliniska och polikliniska amanuensernas aflöning och åberopade därvid en af vederbörande klinikchefer verkställd utredning i ämnet.

1 denna utredning erinrade klinikcheferna, att för kompetens till ifrågavarande kliniska amanuensplatser erfordrades att vara medicine licentiat. Endast i sällsynta undantagsfall, då tillgång till licentiat saknades, kunde nämligen en medicine kandidat blifva förordnad, vanligen dock endast för kortare tid, till klinisk amanuens.

20 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

I fråga om det af amanuenserna utförda arbetet framhölls, att detsamma vore i det närmaste lika med de vid länslasaretten eller hufvudstadens sjukhus anställda underläkarnas, hvartill dock komrne skyldighet att handleda de medicine kandidater, som gcnomginge klinikerna. Det skilde sio- ej heller nämnvärdt från de vid serafimerlasarettet anställda, af lasarettet’ aflönade underläkarnas arbete. De kliniska amanuenserna hade ingalunda, såsom namnet kunde antyda, blott till åliggande att gå professorerna tillhanda, utan de vore kliniska underläkare, som hade sig anförtrodt att under professorns öfveruppsikt och ledning utföra en underläkares alla åligganden och dessutom att dagligen handleda, öfvervälla och lämna upplysningar till klinikanterna. De skötte hvar och en sin sjukafdelning af ungefär samma patientantal, som anförtroddes åt en underläkare, gjoide in- och utskrifningar samt behandlade sjuka och ordinerade för dem under professorns öfverinseende.

I öfverensstämmelse därmed ansågs titeln »klinisk amanuens» böra ändras till »klinisk underläkare».

De if rågavarande befattningshafvarnas dagliga arbetstid växlade efter afdelningarnas storlek och kunde uppskattas till 6, 8 a 12 timmar, hvarjämte ofta, isynnerhet å de kirurgiska afdelningarna, tjänstgöring undernätternapåkallades.

Det svntes fördenskull billigt, att dessa kliniska amanuenser (underläkare) komme i åtnjutande af en aflöning, lika stor som den, som atnjötes af underläkarna vid hufvudstadens sjukhusinrättningar, med Indika de närmast vore likställda äfven i afseende å lefnadskostnader.

Kompetensfordran för en klinisk amanuens (underläkare) -sore i leo-el högre än för de vanliga lasarettens underläkare och borde äfven så förblifva. I regel växlade aflöningen för underläkare vid hufvudstadens och rikets lasarett från 2,800 å 2,500 ned till ungefär 2,000 kronor, förutom en del af lasaretten erbjudna naturaförmåner, såsom rum och kost, Indika lasaretten lämnade i sitt eget lätt insedda intresse.

Klinikcheferna skulle visserligen ansett sig befogade att för de kliniska amanuenserna (underläkarna) föreslå en aflöning af 2,500 kronor för år, men ville såsom ett minimum stanna vid att föreslå en aflöning af 2,000 kronor. De ifrågavarande platserna kunde nämligen betraktas såsom studie- och öfvergångsplatser. Under rådande dyra tider skulle emellertid en aflöning lägre än 2,000 kronor blifva alldeles otillräcklig för en licentiat, äfven om han kunde af lasaretten beredas en eller annan naturaförmån.

Klinikcheferna — och i anslutning till dem institutets lärarkollegium — föreslogo fördenskull eu aflöning af 2,000 kronor för år till de kliniska amanuenserna (underläkarna) vid följande kliniker: den medicinska, den kirurgiska, den oftalmiatriska, den gynekologiska vid serafimerlasarettet,

21 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

den gynekologiska vid Sabbatsbergs sjukhus1, den obstetriska, den neurologiska, den pediatriska vid allmänna barnhuset, den pediatriska vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och den syfilidologiska å S:t Görans sjukhus.

Beträffande särskild! amanuensen (underläkaren) vid den kirurgiska kliniken ansåg professor J. Berg önskvärd!, att gällande föreskrift därom, att ifrågavarande befattning ej finge innehafvas längre tid än ett år, komme att bortfalla och att befattningen måtte få tillsättas för två år i sänder.

I den förut omförmälda framställning, som i november 1908 inkom till ecklesiastikdepartementet från kliniska och polikliniska amanuenser vid karolinska institutet, hemställde sökandena, att arfvodena till de kliniska amanuenserna måtte bestämmas till 2,800 kronor samt att dem måtte tillerkännas rätt till en månads årlig semester.

Rörande denna framställning anförde karolinska institutets lärarkollegium i yttrande den .19 november 1908, att, ehuru kollegiet i sin skrifvelse den 10 september 1908 icke ansett sig böra påyrka så stor höjning i aflöningsförmånerna för institutets kliniska och polikliniska amanuenser, som af dem blifvit ifrågasatt, kollegiet likväl ansåge önskvärd!, att den nu ifrågavarande framställningen vid frågans afgörande hos Kungl. Maj:t och Riksdagen rönte välvilligt beaktande.

Vid ärendets behandling hos lärarkollegiet meddelade professor F. J. E. Westermark, att såväl vid de obstetriska och gynekologiska som ock, såvidt Westermark kände, vid de öfriga klinikerna och poliklinikerna ledighet under högst en månads tid af året plägade beredas amanuenserna, därest de sådant önskade och vikarie kunde erhållas. Vid dessa ledigheter plägade aflöningen uppbäras af vikarien. Att tillerkänna amanuenserna ovillkorlig rättighet att med bibehållen aflöning åtnjuta semester under en månad årligen ansåg Westermark icke vara tillrådligt.

öfriga vid sammanträdet närvarande klinik- och poliklinikchefer vitsordade riktigheten af det utaf Westermark lämnade meddelandet angående praxis i förevarande afseende.

I anledning af den från ecklesiastikdepartementet infordrade utredningen om och i hvilken män förbättring af de från vissa sjukvårdsanstalter lämnade förmåner kunde beredas där tjänstgörande kliniska och polikliniska amanuenser, anförde serafimerlasarettets direktion i skrifvelse den 29 september 1909, att direktionen ansåge lasarettets’tillgångar icke medgifva någon ytterligare förbättring i förmånerna vid de, med särskild hänsyn till undervisningens kraf, vid lasarettet inrättade »underläkar»sysslorna,

1 Den otiatriska kliniken vid nämnda sjukhus tillkom först sedermera.

22 Kunijl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

huru ensidig eu löneförhöjning för deras innehafvare än vore vid jämförelse med den aflöning, som åtnjötes af likställda läkare vid samma och alla andra sjukhus i riket.

Stockholms stadsfullmäktige erinrade i skrifvelse den 20 september 1909, beträffande först amanuensen vid gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus och tillkomsten af denna klinik, att lärarkollegiet vid karolinska institutet år 1879 hos stadsfullmäktige begärt, att en lämplig mindre afdelning vid Sabbatsbergs sjukhus måtte upplåtas till klinik för kvinnosjukdomar och att läkarvården därstädes måtte öfverlämnas åt lärarna i ämnet vid karolinska institutet. Därvid angafs af institutet själft såsom uttryckligt villkor för bifall till denna framställning, att staden ej skulle hafva att vidkännas några särskilda utgifter, vare sig för läkarvården eller för den kliniska verksamheten i allmänhet inom sjukhuset. Vid sitt bifall den 3 juni 1879 till denna framställning hade också stadsfullmäktige fäst det villkor, att kommunen därigenom icke skulle förorsakas några kostnader.

I det kontrakt, som i anledning af detta stadsfullmäktiges beslut den 22 augusti 1879 upprättats mellan karolinska institutet och stadens hälsovårdsnämnd, hette det i § 1, att »karolinska institutet bestrider läkarvården å denna afdelning samt äger rättighet att därstädes meddela klinisk undervisning, allt på institutets bekostnad», samt vidare i § 4: »amanuensen — •— — — aflönas af karolinska institutet; och vill hälsovårdsnämnden söka åt amanuensen bereda möblerad bostad inom sjukhuset».

Att beinälde amanuens på grund af detta aftal allt dittills åtnjutit fri bostad vid sjukhuset, hvithet ju finge anses vara en nödvändig förutsättning' för sjukvårdens behöriga handhafvande, syntes stadsfullmäktige icke utgöra skäl för ändring uti ofvan anförda villkor för stadens medgifvande af klinisk undervisning vid Sabbatsbergs sjukhus.

Vid sjukhuset S:t Göran aflönade staden en underläkare och en amanuens, hvilket syntes vara tillräckligt för sjukvården. Den kliniska amanuensen vid detta sjukhus, hvilken sålunda icke vore anställd å stadens stat, finge därför äfven anses hafva tillkommit för undervisningens räkning. Det syntes fördenskull icke kunna med skäl ifrågasättas, att någon aflöning till honom skulle utgå från staden. I gällande ordningsregler för kliniken vid sjukhuset S:t Göran föreskrefves ock, att sjukhusets styrelse skulle bestrida sjukvårdskostnaden vid den kliniska afdelningen, men icke de utgifter, som därutöfver möjligen kunde blifva behöfliga för kliniken, samt vidare att, om en särskild klinisk amanuens vid sjukhuset skulle blifva behöflig, han icke erhölle någon lön från sjukhuset, men väl möblerad bostad, i fall sådan kunde beredas.

23 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Till amanuenserna vid medicinska och kirurgiska klinikerna å serafimerlasarettet utginge icke någon aflöning från staden på annat sätt, än att lasarettsdirektionen åt det årliga bidrag, som från staden lämnades till lasarettets poliklinik, tillerkänt bemälda amanuenser ett årligt arfvode å tillsammans 500 kronor såsom ersättning för dem åliggande skyldighet att vara jourhafvande. Då stadens bidrag till lasarettet dåraera utginge med fulla sjukvårdskostnaden, syntes det icke billigtvis kunna ifrågasättas, att staden skulle därutöfver bidraga till aflöning åt de läkare, som vid lasarettet erfordrades för sjukvårdens eller undervisningens behof.

Af hvad sålunda blifvit anfördt ansågo stadsfullmäktige framgå, att från Stockholms stad dittills till ifrågavarande amanuenser icke lämnats några som helst aflöningsförmåner, så framt icke, något som dock näppeligen läte sig göra, till sådana förmåner skulle räknas, att åt de kliniska amanuenserna vid Sabbatsbergs sjukhus och sjukhuset S:t Göran bere.lts möblerad bostad inom sjukhusen, då tillfälle därtill förefunnits.

I anledning af den mottagna remissen förklarade stadsfullmäktige, att fullmäktige, som dittills icke lämnat bidrag till aflöningen af ifrågavarande amanuenser, ej heller vore villiga att för framtiden utfästa sig'att lämna något sådant bidrag.

Vid insändande af stadsfullmäktiges berörda yttrande anförde öfverståthållarämbetet, att de ifrågavarande amanuensernas anställning icke syntes ämbetet vara af sådan beskaffenhet, att skyldighet att bidraga till deras aflöning kunde anses åligga staden.

I yttrande den 14 oktober 1909 förklarade direktionen öfver allmänna barnhuset i Stockholm, att den ansåge skäl ej föreligga att förbättra de från barnhuset till amanuensen vid den pediatriska kliniken därstädes utgående löneförmåner, 750 kronor jämte bostadsförmån.

Direktionen öfver allmänna barnbördshuset i Stockholm meddelade i skrifvelse den 5 juli 1909, att direktionen för det dåvarande icke vore i tillfälle att i något afseende förbättra de till den vid barnbördshuset anställda amanuensen från barnbördshuset utgående löneförmånerna, Indika utgjordes åt bostad med möbler och sängkläder samt ved och lyse.

_ Styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn anförde i skrifvelse den 8 oktober 1909 följande.

Hos vårdanstalten vore en amanuens anställd på grund af ett mellan styrelsen och karolinska institutet träffadt aftal angående anordnande vid vårdanstalten af medicinsk-pediatrisk klinik. Enligt detta aftal skulle genom institutets försorg en klinisk amanuens anställas, aflönas och förses med

24 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

bostad, med åliggande för amanuensen, bland annat, att vara underläkare vid anstaltens medicinska afdelning.

Ehuru anstalten således icke iklädt sig någon förpliktelse i afseende å aflöningen åt denne amanuens, hade han dock efter hand kommit i åtnjutande af vissa förmåner från anstaltens sida. Så hade, sedan genom uppförande af nytt sjukhus anstalten vunnit ökadt utrymme, bostad kunnat beredas honom inom sjukhuset, hvarjämte han kostnadsfritt erhölle frukost och aftonmål. Samtidigt med höjandet af lönerna för andra hos anstalten anställda läkare hade styrelsen beslutat, att bemälde amanuens skulle från den 1 oktober 1905, så länge hans aflöning från karolinska institutet utginge med endast 900 kronor, erhålla ett arfvode af 400 kronor för år. Anledningen till sistnämnda beslut Ange anses hafva varit styrelsens önskan att bereda denne läkare, af hvars arbete anstalten begagnade sig, sådana löneförmåner, som med hänsyn till omfattningen af hans arbete ungefärligen motsvarade hvad andra yngre läkare vid anstalten erhölle. Någon afsikt att för framtiden befria karolinska institutet från dess åtagande att aflöna amanuensen hade däremot helt visst icke förefunnits. Arfvodesförhöjningen ordnades äfven på sådant sätt, att den skulle äga rum allenast så länge läkaren i fråga icke genom institutets försorg erhölle det aflöningsbelopp, hvaraf styrelsen ansåg honom vara förtjänt. Någon anledning för styrelsen att frångå den sålunda intagna ståndpunkten förefunnes icke. Amanuensen hade således ej att motse någon förbättring af de från anstalten utgående förmånerna. Tvärtom vore det sannolikt att, i öfverensstämmelse med styrelsens tidigare beslut, arfvodet komme att indragas i den mån ökad aflöning af statsmedel komme honom till godo.

Hos direktionen öfver serafimerlasarettet hafva de vid lasarettet anställda amanuenser och poliklinikamanuenser i en den 5 oktober 1911 dagtecknad skrift anhållit, att direktionen måtte taga i öfvervägande, huruvida icke åt sökandena kunde på extra stat för år 1911 för arbetet i sjukvården utanordnas lönetillskott af viss angifven storlek.

Med anledning af denna framställning har direktionen i underdånig skrifvelse den 26 oktober 1911 hemställt, huruvida ej åtgärd kunde vidtagas i syfte att, oberoende af det definitiva afgörandet af spörsmålet om lönereglering för de ifrågavarande amanuenserna, löneförbättring till åtminstone de af karolinska institutets lärarkollegium föreslagna belopp ofördröjligen måtte komma dem till del.

Vid sammanträde med karolinska institutets lärarkollegium den 2 november 1911 förekom fråga om förbättrande af aflöningen för amanuensen vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran.

25 Kungl. Majxts nåd. proposition Nr 225.

Enligt hvad åt professor L. M. Möller meddelades, stode denna tjänst vakant sed.an.den 15 augusti 1911, och trots upprepad annonsering i allmänna tidningarna och svenska läkartidningen hade ännu ingen sökande anmält sig. Enär det i längden icke läte sig göra att utan biträde af en klinisk amanuens meddela en tillfredsställande undervisning och då det ej utan en ökning af aflöningen till åtminstone 2,000 kronor för år räknadt syntes möjligt att på ett stadigvarande sätt hålla tjänsten besatt, anhöll Möller, att lärarkollegiet måtte bereda utväg att för tiden från den 1 december 1911 till läsårets slut öka amanuensaflöningen vid den syfilidologiska kliniken till ett belopp, motsvarande 2,000 kronor för år.

Denna Möllers framställning har af lärarkollegiet tillstyrkts i skrifvelse till universitetskanslern den 2 november 1911.

I yttrande öfver de kliniska och polikliniska amanuensernas förnyade framställning i november 1911 har institutets lärarkollegium vidhållit sina förut i ärendet afgifna yttranden och förslag samt framhållit angelägenheten af att frågan om löneförbättring för omförmälda amanuenser måtte snarast möjligt bringas till sin Jösning.

Professor J. H. Åkerman har, i särskild! yttrande till kollegiets protokoll, förklarat sig finna göda skäl tala för att aflöningsförmånerna fastställdes till i petitionen anförda belopp. I

I detta sammanhang torde få erinras, hurusom i de från karolinska institutet inkomna framställningarna begärts inrättande af vissa nya befattningar af ifrågavarande slag (kliniska, amanuens- eller underläkarbefattningar), nämligen två vid kirurgiska kliniken, två vid medicinska kliniken och en vid psykiatriska kliniken å Stockholms hospital.

Därjämte hade ifrågasatts, att vid den kirurgiska kliniken måtte inrättas ytterligare en underläkarbefattning, hvars innehafvare skulle tjänstgöra å en vid nämnda klinik anordnad s. k. infektionsafdelning. Såsom af det följande framgår, har emellertid denna fråga numera förfallit, och i stället har begärts, att en underläkartjänst måtte få inrättas vid den otiatriska. kliniken å Sabbatsbergs sjukhus. Sistberörda framställning har redan så till vida vunnit bifall, att vid den ifrågavarande kliniken anställts en amanuens, till hvilken aflöning för år 1912 utgår från anslag å extra stat.

Fråga om förstärkning af den kirurgiska klinikens läkarpersonal väcktes, af professor Berg, vid behandling af karolinska institutets riksdagspetita för 1909 års Riksdag. Den kirurgiska kliniken var då, enligt hvad Berg meddelade, fördelad på två o parallellkliniker jämte en för desamma gemensam infektionsafdelning. A klinik I vore anställd eu under-

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 177 käft. (Nr 225.) 4

26 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

kirurg, med aflöning på serafimerlasarettets stat och särskild ersättning för jourskyldighet, samt en extra underläkare, i regel medicine kandidat, hvilken af lasarettet aflönades med o500 kronor, hvartill kom ett belopp af 120 kronor från stipendiemedel. A klinik II tjänstgjorde en klinisk amanuens, aflönad på karolinska institutets stat och med rätt till särskild er sättning för jour skyldighet (se sid. 19), samt en extra underläkare, i regel medicine kandidat, likaledes med 500 kronors, aflöning på lasarettets stat och 120 kronors inkomst af stipendiemedel. A infektionsafdelningen hade under senaste tiden tre af docenterna i kirurgi frivilligt och utan ersättning turvis bestridt öfverläkartjänst, hvarjämte de båda extra underläkarna turvis, jämte annat arbete vid klinikerna, bestridt underläkartjänst.

De båda extra underläkarplatserna hade, enligt hvad Berg anförde, visat sig såväl genom arten af med dem förbunden verksamhet som genom sina obetydliga förmåner alltför litet eftersökta. De sökande hade nämligen ofta ej utgjorts af de bäst kvalificerade, och platserna hade lämnats redan efter 4 å 6 månader. Tjänstgöringens delning mellan kliniken och infektionsafdelningen under olika öfverordnade hade visat sig för betungande och af flera skäl olämplig. Af de ifrågavarande läkarplatserna borde en knytas helt och hållet till hvardera kliniken. 1 a detta sätt kunde arbetet * blifva både mera instruktivt för innehafvaren och bättre ägnadt att lätta de ordinarie underläkarnas alltför tunga arbetsbörda.

Hvad aflöningen anginge, borde denna, äfven om innehafvarna fortfarande i regel • vore medicine kandidater, sättas så pass hög, att den meriterade ej af ekonomiska skäl hindrades att söka platsen. Att aflöningen å ifrågavarande befattningar — i likhet med hvad fallet vore beträffande öfriga underläkarplatser vid klinikerna, med undantag af befattningarna såsom »underkirurg» och »underläkare» borde utgå a karolinska insti tutets stat, syntes Berg påtagligt, då sjukhusets karaktär af undervisningsanstalt betingade platsernas tillvaro och ändamål. Det belopp af 1,000 kronor på lasarettets stat, som därigenom skulle inbesparas, uppvägde ej på långt när de ökade utgifter, hvilka lasarettet i utbyte borde påtaga sig för skälig aflöning af läkartjänster, som, enligt afgifvet förslag, skulle tagas i anspråk uteslutande för den polikliniska sjukvården.

Infektionsafdelningen, som nästan ständigt vore öfverbelagd, kråfde enligt Bergs mening en fast anställd klinisk underläkare, som borde vara legitimerad läkare och subordinera direkt under tjänstgörande klinik-

O

chefen. _ _ .

Berg hemställde i förevarande afseende, att vid infektionsafdelningen måtte inrättas en klinisk underläkarplats med en aflöning af 1,500 kio-

27 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

nor, samt att hvardera af de s. k. extra underläkarna — Indika syntes böra erhålla benämningen »andre underläkare» — måtte tillerkännas en aflöning af 1,000 kronor.

Beträffande därefter den medicinska kliniken erinrade vederbörande klinikchefer, att densamma innehölle, under de två professorerna i medicin, fem skilda sjukhusafdelningar, hvar och en omfattande tre allmänna salar jämte några enskilda och halfenskilda rum. Hvarje dylik afdelning hade i regel cirka 34 patienter utom dem, som lågo å enskilda rum. För ett tidsenligt bedrifvande af undervisningen, för vetenskaplig undersökning af de sjuka, för utförande af kemiska, fysikaliska, anatomiska och bakteriologiska undersökningar samt för läkarvården behöfde därför dessa afdelningar hvar sin läkare.

För det dåvarande funnes å den medicinska kliniken blott en underläkare och en amanuens, hvartill de senaste åren kommit en biträdande underläkare, som vanligen vore medicine kandidat och som aflönades af lasarettet. Därest nu inrättades och af staten aflöna des två nya amanuensplatser, skulle hvar sjukhusafdelning få sin lärare och behofvet af nödig läkarpersonal för vard af de sjuka och för de vetenskapliga undersökningar, som vore nödiga för undervisningen, vara afhjälpt. Dessa nya amanuensplatser skulle, liksom den biträdande underläkarens, vara underordnade de bägge underläkarna (sjukhusets och den kliniska) och kunna besättas med medicine kandidater. En aflöning af 1,000 kronor för år syntes fördenskull kunna vara tillräcklig för hvardera af dessa ^manuenser.

I särskild skrifvelse till institutets lärarkollegium anhöll öfverläkaren vid Stockholms hospital å Konradsberg, professor B. Gadelius, att — då möjligheten att för vetenskapligt ändamål och till fromma för undervisningen använda materialet vid Stockholms hospital i alltför ringa grad kunde utnyttjas af de få läkare, som enligt hospitalets stat vore anställda därstädes — kollegiet måtte bland riksdagspetita för år 1909 äfven upptaga anställandet af en klinisk underläkare vid Stockholms hospital med lön från karolinska institutet af 2,000 kronor.

Karolinska institutets lärarkollegium biträdde de sålunda framställda förslagen och hemställde i skrifvelse den 10 september 1908, att anslag på ordinarie stat måtte utverkas till beredande af arfvoden dels å 2,000 kronor till en klinisk underläkare vid den psykiatriska kliniken, dels å 1,500 kronor till en klinisk underläkare vid kirurgiska klinikens infektionsafdelning och dels å 1,000 kronor till en hvar af två andre underläkare vid den medicinska kliniken och två andre underläkare vid den kirurgiska kliniken.

28 Kungl. Maj:ts nåd. propositon Nr 225.

I samband med vissa ändrade anordningar vid den kirurgiska kliniken å serafimerlasarettet har emellertid den särskilda »infektionsafdelningen» därstädes indragits.

Karolinska institutets lärarkollegium anhöll fördenskull i skrifvelse den 9 september 1909, att det till arfvode åt en klinisk underläkare vid infektionsafdelningen afsedda beloppet af 1,500 kronor måtte i stället få disponeras för en klinisk underläkare vid den otiatriska afdelningen af kirurgiska kliniken. Sedan emellertid fråga väckts om inrättande vid Sabbatsbergs sjukhus af en klinik för otiatri in. in., har lärarkollegiet i ett vid skrifvelse från universitets"kanslern den 16 juni 1910 fogadt yttrande anfört, att vid bifall till gjord framställning om beviljande af anslag till arfvode åt en amanuens vid nämnda klinik — något behof tills vidare ej förefunnes af det arfvode för en klinisk underläkare vid otiatriska afdelningen af kirurgiska kliniken vid serafimerlasarettet, om hvars uppförande å ordinarie stat kollegiet gjort framställning i sin skrifvelse den 9 september 1909.

Vid ärendets föredragning den 23 juni 1910 fann Kungl. Maj:t godt anvisa dels till arfvode åt en amanuens vid den otiatriska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus under tiden den 1 september—31 december 1910 300 kronor, att utgå af det i 1-910 års riksstat uppförda anslaget till extra utgifter, dels till arfvode åt bemälde amanuens under tiden den 1 januari — 31 augusti 1911 600 kronor, att utgå af motsvarande anslag å 1911 års riksstat.

Redan den 1 september 1910 hemställde emellertid karolinska institutets lärarkollegium i skrifvelse till universitetskanslern, att å extra stat för år 1912 måtte äskas anslag till en klinisk underläkare vid den otiatriska kliniken å Sabbatsberg. Med afseende å denna kliniks storlek och för vinnande af likställighet med de af lärarkollegiet ifrågasatta underläkarbefattningarna vid gynekologiska kliniken å Sabbatsberg, syfilidologiska kliniken och pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn ansåg kollegiet, att anslaget till aflöning åt underläkaren vid den otiatriska kliniken borde bestämmas till 2,000 kronor.

I anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 16 januari 1911 uttalade vederbörande departementschef, att, så som undervisningen i öron-, näs- och halssjukdomar dåmera utvecklat sig, arfvode till ett biträde åt klinikföreståndaren fortfarande borde beredas. Till 1911 års slut syntes arfvodet kunna, efter enahanda grunder som dittills 900 kronor för år — utgå åt medel, som stode till Kungl. Maj:ts förfogande. För år 1912 åter borde ett anslag å extra stat utverkas hos Riksdagen. Anslaget borde utgå till en amanuens och sättas till 900 kro-

29 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

nor; frågan om förändrad benämning å karolinska institutets kliniska amanuenser i allmänhet och om höjd aflöning åt dem bidade ännu sin lösning.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1911 års Riksdag, att till arfvode åt en amanuens vid karolinska institutets klinik för öron-, näs- och halssjukdomar å Sabbatsbergs sjukhus måtte på extra stat för år 1912 anvisas ett belopp af 900 kronor, och detta förslag blef af Riksdagen bifallet.

Universitetskanslern har i underdånig skrifvelse den 6 mars 1909 framhållit, hurusom det för undervisningens jämna gång och för det vetenskapliga forskningsarbetet vid vederbörande institutioner utan tvifvel vore af stor vikt, att amanuens-, underläkar- och assistentbefattningarna blefve väl besatta och ej underkastade alltför täta ombyten af innehafvare. På grund däraf vore det nödvändigt, att aflöningsförhållandena vid dessa befattningar gjordes så pass drägliga, att deras innehafvare, hvilka ändock i hvarje fall måste betrakta dem såsom öfvergångsplatser, kunde blifva skäligen tillfredsställda med ersättningen. Universitetskanslern, ville således varmt förorda, att eu väsentlig förbättring i dessa aflöningsförhållanden så snart ske kunde vidtoges, och anslöt sig i fråga om arfvodesbeloppen till hvad de akademiska konsistorierna och karolinska institutets lärarkollegium föreslagit. Då nämligen dessa förslag innebure en mycket af sevärd förbättring i jämförelse med dittills rådande förhållanden och en ytterligare löneförhöjning ej af samma myndigheter ansetts vara oundgängligen nödvändig, fann sig universitetskanslern sakna anledning att till bifall förorda de af underläkare och en del amanuenser i november 1908 gjorda särskilda framställningar om än högre aflöningsbelopp.

Hvad af karolinska institutets lärarkollegium föreslagits om inrättande vid institutet af vissa nya underläkarbefattningar vann äfven universitetskanslerns understöd.

Sedan därefter i november 1911 fråga blifvit väckt om vidtagande af särskilda åtgärder, på det att förbättrade aflöningsförmåner måtte, räknadt från den 1 december 1911, beredas amanuensen vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran, har universitetskanslern i skrifvelse den 15 november 1911 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för ifrågavarande ändamål bevilja anslag å äskadt belopp.

Med anledning af de kliniska och polikliniska amanuensernas förnyade framställning i november 1911 har universitetskanslern i underdånig skrifvelse den SO december 1911 gifvit uttryck åt den meningen, att de arfvodesbelopp, som för nämnda befattningshafvare föreslagits i kans-

Universi-

tetskanslern

30 Kung}. Maj:tis nåd. proposition Nr 225.

lerns skrifvelse den 6 mars 1909, numera linge anses väl knappt tilltagna. Under den sedan dess gångna tiden hade nämligen nya skäl till en kraftig löneförbättring framkommit. Särskildt syntes det kanslern, att de ständigt stegrade lönerna för underläkare vid länslasaretten nödvändiggjorde för de vid de medicinska högskolornas kliniker och polikliniker tjänstgörande läkarna högre aflöningsförmåner än dem, som föreslagits i skrifvelsen den 6 mars 1909. Då nämligen lasarettsunderläkartjänsterna börjat konkurrera med ifrågavarande kliniska amanuensbefattningar, kunde man med rätta befara en sänkning af amanuensernas kvalifikation. Hvilken sänkning detta skulle medföra af hela den vetenskapliga medicinska undervisningen ansåg kanslern ej behöfva påpekas. Svårighet att med kompetenta personer besätta dessa platser hade ock redan visat sig. Kanslern ville därför på det fiffigaste framhålla angelägenheten af att frågan om löneförbättring måtte snarast möjligt bringas till sin lösning.

Beträffande de kliniska amanuensernas arfvoden yttrade kanslern, att ej tillräckligt öfvertygande skäl blifvit framlagda för det äskade beloppet 2,800 kronor. Enligt kanslerns förmenande kunde dock ett belopp af 2,500 kronor anses vara fullt berättigadt; det motsvarade också det belopp, hvartill fast docentstipendium vid universiteten och enahanda stipendium vid karolinska institutet uppginge.

Med anledning af den i framställningen gjorda begäran om ^anordnande af fyllnadsbelopp från och med år 1912 yttrade kanslern, att en dylik anordning nog vore önsklig, men som den väl mycket afveke från hvad som i allmänhet förut vid löneregleringar tillämpats, funne sig kanslern ej kunna förorda framställningen i detta afseende.

Löneregle- I sitt den 11 april 1912 afgifna utlåtande har löneregler ing skom-

rXmitUn. mitten beträffande de kliniska amanuenserna anfört hufvudsakligen följande.

När kommittén haft att taga ståndpunkt till de föreliggande framställningarna angående förbättring af de kliniska amanuensernas aflöningsförmåner, hade kommittén redan från början fäst sin uppmärksamhet vid den i viss mån egenartade ställning, som dessa befattningshafvare intoge i sin dubbla egenskap af amanuenser vid den kliniska undervisningen och biträdande läkare vid sjukvården.

Visserligen syntes det kommittén, att ifrågavarande befattningar, såsom uppförda på universitetens och karolinska institutets stater, borde i första hand anses vara betingade af undervisningens kraf och att sålunda de kliniska amanuenserna — i likhet med de amanuenser som äro anställda vid de teoretiskt-medicinska institutionerna — närmast vore att anse såsom biträden

31 Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 225.

åt vederbörande lärare inom de medicinska disciplinerna. Men till följd af det intima samband, som på grund af förhållandenas egen natur måste förefinnas mellan å ena sidan den kliniska undervisningen och å andra sidan sjukvården vid de anstalter, där klinikerna vore förlagda, hade det i praktiken oftast ställt sig så, att de kliniska amanuenserna kommit att i betydande utsträckning deltaga i det egentliga sjukvårdsarbetet.

I stor omfattning ägde detta förhållande rum vid akademiska sjukhuset i Uppsala, där ingå andra biträdande läkare funnes anställda än de å universitetets stat uppförda kliniska amanuenserna.

Hvad åter anginge Lunds universitet, vore dess kliniker förlagda till länslasarettet eller, såsom dess officiella benämning lydde, Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund. Af landstinget aflönades vid lasarettet särskilda underläkare, hvarjämte äfven de kliniska amanuenserna vore förbundna att biträda vid sjukvården.

Vid serafimerlasarettet i Stockholm vore, enligt den för lasarettet den 14 december 1906 utfärdade stadga, såsom »biträdande vid sjukvården» anställda, förutom de a karolinska institutets stat uppförda amanuenserna, en underläkare och en underkirurg med aflöning från lasarettet. Såväl underläkaren och underkirurgen som de kliniska amanuenserna hade till åliggande, bland annat, »att under vederbörande klinikföreståndares inseende och i den utsträckning denne bestämmer deltaga i sjukvården vid lasarettet» samt »att med råd och upplysningar tillhandagå de vid kliniken tjänstgörande studerande». Jämte den nu nämnda läkarpersonalen vore vid serafimerlasarettet anställda tre extra underläkare med aflöning å lasarettets stat.

Beträffande vidare de kliniker, som vore anordnade vid vissa af Stockholms städs sjukhus, nämligen Sabbatsbergs sjukhus och sjukhuset S:t Göran, erinrade kommittén till en början, att,' enligt aftal mellan karolinska institutet och stadens hälsovårdsnämnd, läkarvården vid såväl den gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus som den otiatriska kliniken därstädes bestredes af karolinska institutet. Vid de ifrågavarande afdelningarna af Sabbatsbergs sjukhus funnes således icke någon af Stockholms stad aflönad läkare.

Ett motsatt förhållande ägde rum i fråga om den syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran. Efter hvad Stockholms stadsfullmäktige erinrat i sitt yttrande den 20 september 1909, aflönade staden vid nämnda sjukhus en underläkare och en amanuens, och hade stadsfullmäktige anfört, att detta syntes vara tillräckligt för sjukvården samt att den kliniska amanuensen därför finge anses hafva tillkommit för undervisningens räkning.

32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Äfven vid allmänna barnhuset och Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn vore, jämte där tjänstgörande kliniska amanuenser, anställda andra biträdande läkare.

Vid allmänna barnbördshuset, liksom vid klinikerna å Sabbatsbergs sjukhus, besörjdes läkarvården af lärare vid karolinska institutet. Den kliniska amanuensen, som borde vara boende vid barnbördshuset, hade till ångande, bland annat, att biträda klinikföreståndaren äfven vid sjuk-

no 7 7

vården.

Af det nu anförda ansåg kommittén framgå, att de kliniska amanuenserna, eller i hvarje fall de flesta af dem, jämte det de vore statstjänare i egentlig mening, äfven i viss mån vore att anse såsom funktionärer hos de anstalter, där deras tjänstgöring vore förlagd. Med denna deras dubbelställning sammanhängde också det förhållandet, att samtliga befattningshafvare, om hvilka nu vore fråga, utöfver sin aflöning å universitetens respektive karolinska institutets stater åtnjöte vissa förmåner äfven från vederbörande sjukvårdsanstalter. Såsom redan nämnts, utginge dessa särskilda förmåner oftast in natura, men stundom förekomme därjämte kontant ersättning.

1 vissa fall vore de förmåner, som lämnades från sjukvårdsanstalterna, att anse såsom ersättning för särskilda prestationer från de kliniska amanuensernas sida. Af det årliga bidrag, som från Stockholms stad lämnades till serafimerlasarettets polikliniker, utginge sålunda belopp å respektive 200 och 300 kronor till två kliniska amanuenser såsom ersättning för deras tjänstgöring såsom jourhafvande läkare. När vidare de kliniska amanuenserna i Lund från den 1 november 1907 erhöllo hel fri kost från lasarettet, uppställdes därvid det villkoret, att nyantagen amanuens skulle formligen förbinda sig att tjänstgöra äfven under ferier och att på sin afdelning ansvara för vanlig föreskrifven expedition samt att med de af lasarettet aflönade underläkarna deltaga i skyldigheten att, då så påfordrades, vara jourhafvande läkare.

Allt efter de olika förhållanden, som vore rådande vid särskilda sjukvårdsanstalter — läkarpersonalens och patientantalets storlek in. in. — måste gifvetvis det sjukvårdsarbete, som utfördes af de kliniska amanuenserna, blifva till sitt omfång ganska växlande.

Här framträdde nu det spörsmålet, huruvida den ersättning, som från sjukvårdsanstalterna lämnades de kliniska amanuenserna, kunde anses i hvarje särskildt fall vara väl alpassad i förhållande till det sjukvårdsarbete, som af dessa befattningshafvare utfördes för anstaltens räkning, eller, annorledes uttryckt, huruvida staten och sjukvårdsanstalterna i lämplig proportion bidroge till de kliniska amanuensernas aflönande.

33 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Med undantag för det akademiska sjukhuset i Uppsala, om hvilket kommittén i det följande vidare yttrade sig, hade kommittén emellertid ansett sig icke böra ingå på ett närmare bedömande af nyssberörda spörsmål. Öfverhufvud taget syntes det kommittén vara tvifvelaktigt, huruvida en reglering i förevarande afseende af det inbördes förhållandet mellan staten och vederbörande sjukvårdsinrättningar, äfven om en sådan reglering kunde för tillfället anses vara väl afvägd, skulle efter någon tids förlopp befinnas tillfredsställande eller huruvida det icke med större fördel skulle kunna lämnas i sjukhusstyrelsernas hand att, med hänsyn till växlande förhållanden, bestämma sitt bidrag till de ifrågavarande befattningshafvarnas aflönande. I alla händelser skulle, enligt kommitténs mening, en fullständig utredning af nu omhandlade spörsmål kräfva så omfattande förarbeten, att därigenom utan tvifvel . skulle vållas ett afsevärdt uppskof med den ytterligare behandlingen af det ärende, hvarom i kommitténs förevarande betänkande vore fråga.

Kommittén hade under dessa omständigheter — med beaktande emellertid af de särskilda förhållanden, som vore rådande beträffande akademiska sjukhuset i Uppsala — ansett sig böra begränsa sin uppgift till att allenast undersöka, i hvilken mån en reglering kräfdes af de kliniska amanuensernas aflöning, sådan denna vore uppförd i universitetens och karolinska institutets stater, och hade kommittén därvid förutsatt, att hädanefter liksom hittills särskilda bidrag, kontant eller in natura, kunde komma att från vederbörande sjukvård sanstalter utgå till de kliniska amanuenserna, i mån af befattningarnas större eller mindre betydelse för sjukvården å de särskilda anstalterna.

När det gällt att för de kliniska amanuensernas lönereglering finna utgångspunkter i redan bestående förhållanden, hade två skiljaktig^ meningar gifvit sig tillkänna i de föreliggande framställningarna. Å ena sidan hade medicinska fakulteten i Uppsala och karolinska institutets lärarkollegium, liksom de kliniska amanuenserna själfva, velat närmast jämställa ifrågavarande' befattningar med underläkarplatser vid länslasarett och andra icke-kliniska sjukhus. Medicinska fakulteten i Lund åter hade gifvit uttryck åt den meningen, att de ifrågavarande lasarettsunderläkarnas aflöning ej lämpligen borde läggas till grund för ett förslag till lönereglering för de kliniska amanuenserna. Amanuensbeställningarna vid statens hospital ansåge fakulteten däremot vara befattningar, hvilka beträffande såväl innehafvarnas utbildning som det med befattningarna förenade arbetet nära motsvarade de kliniska amanuensbefattningarna.

Kommittén hade för sin del icke anledning att betvifla, att det sjukvårdsarbete, som ålåge kliniska amanuenser, i åtskilliga fall vore fullt jäm-

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 177 käft. (AV 225.) 5

34 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225,

förligt med det arbete af enahanda slag, som kräfdes af underläkare vid länslasarett och andra icke-kliniska sjukhus. Men kommittén ville af detta förhållande icke draga den slutsatsen, att aflöningen till de kliniska amanuenserna, i den mån densamma här komme i betraktande, i allmänhet borde bestämmas till ett belopp, som ungefär motsvarade aflöningen till underläkarna vid icke-kliniska sjukhus.

I själfva verket syntes en rätt väsentlig olikhet föreligga mellan de kliniska amanuensbefattningarna och underläkartjänsterna vid nyssnämnda sjukhus. Därpå tydde redan det förhållandet, att enligt lasarettsstadgan af den 18 oktober 1901, § 32 mom. 2, för behörighet till lasarettsunderlåkartjänst fordrades att vara legitimerad läkare, under det att de kliniska amanuensbefattningarna kunde, under vissa förutsättningar, besättas med medicine kandidater. Det hade också ofta förekommit, särskildt i Uppsala och Lund, att kliniska amanuensbefattningar innehafts af personer, som icke varit legitimerade läkare.

Den principiella skiljaktigheten mellan de kliniska amanuensbefattningarna och lasarettsunderiäkartjänsterna ansåg kommittén emellertid ligga däri, att innenafvarna af de förra befattningarna hade till åliggande att biträda vid både undervisningen och sjukvården, under det att lasarettsunderläkarnas verksamhet uteslutande folie inom sjukvårdens område. Men med detta förhållande sammanhängde, att de kliniska amanuensplatserna— hvilkas innehafvare vore i tillfälle att på ett särdeles ingående sätt äfven för egen räkning tillgodogöra sig de tillfällen till vidare utbildning, som den kliniska undervisningen erbjöde — vore i väsentlig mån, och vida mera än underläkartjänster vid icke-kliniska sjukhus, att anse såsom utbildningsplatser och att ur denna synpunkt den kliniska amanuenstjänstgöringen måste för tjänsternas innehafvare vara af stort värde. Denna de kliniska amanuensplatsernas egenskap att vara studie- och öfvergångsplatser hade särskildt betonats i den utredning, som vidfogats lärarkollegiets vid karolinska institutet skrifvelse den 10 september 1908.

Den nu tillämpade regeln, att de kliniska amanuensbefattningarna i allmänhet tillsattes för en tid af högst ett år — under det att tiden för förordnande å lasarettsunderläkartjänst voro begränsad till tre år syntes kommittén också vara ett uttryck för den åskådningen, att de kliniska amanuensplatserna väsentligen vore att betrakta såsom utbildningsplatser och att fördenskull ett såvidt möjligt stort antal tjänstgörande borde komma i tillfälle att genomgå den specialskola, som utgjordes af den kliniska amanuenstjänstgöringen.

Med afseende å nu anförda förhållande och då vidare för det sjukvårdsarbete, som utfördes af de kliniska amanuenserna, för närvarande ut-

35 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

ginge och äfven framdeles torde komma att utgå särskilda förmåner, kontant eller in natura, från vederbörande sjukvårdsinrättningar, hade kommittén, som visserligen funnit en afsevärd förhöjning af de kliniska amanuensernas aflöning vara af förhållandena påkallad, dock ansett sig icke kunna biträda sökandenas i petitioner af åren 1908 och 1911 gjorda framställning därom, att den kontanta aflöningen för ifrågavarande amanuenser måtte sättas så högt som till 2,800 kronor, utan hade kommittén — med undantag för vissa befattningshafvare, om hvilka kommittén senare ville yttra sig — ansett denna aflöning böra bestämmas till 2,000 kronor för år.

Kommittén hade sålunda funnit sig här böra stanna vid det belopp, som år 1907 begärdes för flertalet kliniska amanuenser i Uppsala och som nästföljande år föreslogs äfven för de kliniska amanuenserna vid karolinska institutet. Med detta belopp utginge också aflöningen till amanuenser vid rikets hospital och till flertalet af Stockholms stad aflönade amanuenser vid hufvudstadens olika sjukhus.

Då kommittén, såsom af det anförda framginge, ansett sig icke kunna i aflöningshänseende jämnställa de kliniska amanuenserna med underläkare vid icke-kliniska sjukhus, hade kommittén ock, med i det följande angifna undantag, funnit sig sakna anledning att biträda förslaget därom, att benämningen »klinisk amanuens» måtte utbytas mot »klinisk underläkare».

En något högre aflöning än det nyss angifna beloppet, 2,000 kronor, hade kommittén funnit sig böra förorda för tre af ifrågavarande befattningshafvare, nämligen för den amanuens vid medicinska kliniken i Uppsala, som tillika är underläkare, för den amanuens vid kirurgiska kliniken i Uppsala, som tillika är underkirurg, samt för den befattningshafvare, som, enligt hvad kommittén i det följande föresloge, skulle komma att ersätta den nuvarande amanuensen vid den obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset i Stockholm.

För underläkaren och för underkirurgen i Uppsala hade i petition af år 19o7, hvilken på sin tid tillstyrktes af vederbörande myndigheter vid universitetet äfvensom af universitetskanslern, begärts en till 2,500 kronor förhöjd aflöning, och äfven kommittén hade ansett sig böra understödja denna framställning, så mycket hellre som ifrågavarande två befattningshafvare, vid jämförelse med förhållandena vid lasarettet i Lund, närmast syntes vara likställda med de underläkare, som där aflönades af länets landsting. För en hvar af sistnämnda underläkare uppginge aflöningen, enligt föreliggande uppgifter, till ett belopp af 2,500 kronor.

Beträffande därefter den kliniska amanuensen vid allmänna barnbördshuset i Stockholm förmälde sig kommittén i ett annat ärende, däri kom-

36 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

mitten den 14 mars 1912 afgifvit underdånigt utlåtande, hafva haft anledning att något beröra frågan om läkarvården och undervisningen vid nämnda anstalt.

I det af Kungl. Maj:t den 28 januari 1898 utfärdade reglementet för styrelsen och förvaltningen af allmänna barnbördshuset heter det — erinrade kommittén — att direktor och öfriga lärare i obstetrik och gynekologi vid karolinska institutet hafva, i enlighet med gällande stadgar och bestämmelser för nämnda institut, att i egenskap af klinikföreståndare hvar i den ordning, som af universitetskanslern bestämmes, bestrida hälsooch sjukvården äfvensom undervisningen vid allmänna barnbördshuset. Sedan genom den år 1908 genomförda löneregleringen för karolinska institutet förutvarande e. o. professuren i obstetrik och gynekologi förvandlats till ordinarie professur, hade i stadgarna för institutet den 27 november 1908 (§ 83) bestämts, att Kungl. Maj:t efter förslag af institutets lärarkollegium och på hemställan af kanslern för rikets universitet skulle förordna en af professorerna i obstetrik att vara öfverläkare och direktor vid allmänna barnbördshuset, dock att, jämlikt öfvergångsstadgande, den professor, som vid 1908 års utgång innehade denna befattning, skulle fortfarande innehafva densamma.

Direktionen öfver allmänna barnbördshuset hade i underdånig skrifvelse den 10 oktober 1911 — med förmälan att de för barnbördshuset afsedda nybyggnader, enligt hvad direktionen hade anledning förmoda, skulle kunna tagas i bruk i slutet af år 1912 — gjort framställning om förhöjning af statsanslaget till barnbördshuset och därvid framlagt ett förslag till inkomst- och utgiftsstat för år 1913.

I detta förslag hade upptagits aflöning till en underläkare, enligt hvad direktionen anförde, af det skäl att, då det icke medgifvits, att särskild byggnad för barnbördshusets direktor finge uppföras inom det för anstalten afsedda område, barnbördshuset i dess utvidgade skick icke kunde undvara en examinerad läkare, som ständigt funnes på platsen. Direktionen vore nämligen af den mening, att läkarvården icke kunde på ett tillfredsställande sätt uppehållas af den amanuens, som, med kontant aflöning från karolinska institutet, skulle jämlikt föreskrift i reglementet tjänstgöra å barnbördshuset. Denna amanuenstjänst bestredes af personer, som icke alltid vore utbildade läkare, hvarjämte tjänstens innehafvare ofta ombyttes.

För den ifrågasatta underläkaren hade i förslaget upptagits ett aflöningsbelopp af 2,800 kronor, hvarjämte till kosthåll beräknats 600 kronor.

1 afgifvet underdånigt utlåtande deri 18 november 1911 hade statskontoret förklarat sig anse nödvändigheten af dessa utgiftsposter tvifvelaktig, då ej blott undervisningen utan äfven sjukvården vid anstalten

37 Kung].. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

skulle bestridas af lärare i obstetrik och gynekologi vid karolinska institutet. Direktionen öfver allmänna barnbördshuset hade emellertid i ett den 25 november 1911 afgifvet förnyadt yttrande vidhållit sin framställning om anställande af en underläkare vid anstalten.

Karolinska institutets lärarkollegium hade den 14 december 1911 till universitetskanslern afgifvit yttrande i ärendet och därvid framhållit, att den föreslagna underläkarbefattningen syntes vara af behofvet synnerligen väl påkallad. Då det emellertid ålåge karolinska institutet att genom sina vederbörande lärare bestrida sjukvården vid barnbördshuset, syntes befattningen rätteligen böra uppföras på karolinska institutets och icke på barnbördshusets stat. Dock borde underläkaren, på sätt blifvit föreslaget, erhålla bostadsrum å barnbördshuset äfvensom kost, uppvärmning och lyse. Hvad anginge de för underläkaren föreslagna aflöningsförmånerna, hade lärarkollegiet anmärkt, att befattningen i fråga vore afsedd för en läkare med mera omfattande erfarenhet och långvarigare anställning än de för högst ett år antagna läkare, som under benämning amanuenser vore fästade vid karolinska institutets kliniker i allmänhet.

I underdånigt utlåtande den 21 december 1911 hade universitetskanslern anfört, att han icke hade något att tillägga till hvad karolinska institutets lärarkollegium yttrat i detta ärende.

För egen del hade kommittén, i sitt underdåniga utlåtande den 14 mars 1912, beträffande den föreslagna underläkarbefattningen erinrat, att sjukvården vid allmänna barnbördshuset för närvarande bestredes alternerande af endera utaf de bägge professorerna i obstetrik och gynekologi vid karolinska institutet och en docent i nämnda ämnen vid samma institut. Därjämte funnes å karolinska institutets stat, för tjänstgöring å dess obstetriska klinik vid allmänna barnbördshuset, en klinisk amanuens med bostad vid anstalten. Utöfver dessa läkarbefattningar skulle enligt direktionens förslag inrättas en underläkarbefattning med bostad inom anstalten.

Kommittén hade i nämnda utlåtande vidare anfört, att vid en jämförelse med de läkarkrafter, som funnes vid Stockholms stads södra barnbördshus med ett sängantal af omkring 100 sängar — de nya byggnaderna för allmänna barnbördshuset skulle innehålla rum för 64 sängar — kommittén icke funnit sig tillräckligt öfvertygad om behofvet af den föreslagna underläkarbefattningen vid allmänna barnbördshuset, helst om i annat föreliggande sammanhang väsentligt förbättrade aflöningsförmåner kunde beredas den vid allmänna barnbördshuset anställda kliniska amanuensen å karolinska institutets stat, hvarigenom större fordringar skulle kunna ställas på denne. Därest emellertid ifrågavarande underläkarbefattning det oaktadt skulle befinnas oundgängligen erforderlig, ansåg sig kommittén böra i så

gE 38 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

måtto ansluta sig till den af karolinska institutets lärarkollegium uttalade och af universitetskanslern biträdda uppfattningen, att tjänsten lämpligen borde uppföras på karolinska institutets och icke på barnbördshusets stat.

Då kommittén nu tagit denna fråga i förnyadt öfvervägande, hade kommittén ansett sig böra hemställa, huruvida ej det ökade behof af läkarkrafter, som efter barnbördshusets utvidgning måste gorå sig gällande vid denna anstalt, skulle kunna på ett lämpligt sätt tillgodoses därio-enom, att den nuvarande araanuensbefattningen vid den obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset ombildades till en å karolinska institutets stat uppförd underläkarbefattning vid nämnda klinik, med skyldig het för innehafvaren att deltaga i såväl läkarvården som den kliniska undervisningen vid allmänna barnbördshuset. För de» sålunda ifrågasatta underläkaren ansåg kommittén den kontapta aflöningen lämpligen kunna bestämmas till samma belopp, som af kommittén föresloges för underläkaren och underkirurgen vid akademiska sjukhuset i Uppsala, nämligen 2,500 kronor för år. Därvid förutsatte kommittén att, på sått ock föreslagits, underläkaren skulle å barnbördshuset erhålla bostadsrum äfvensom kost, uppvärmning och lyse.

Den af kommittén föreslagna normalaflöningen för klinisk amanuens,

2,000 kronor för år, har kommittén ansett böra utgå till en hvar af följande befattningshafvare å nu gällande ordinarie stat,, nämligen i Uppsala till en amanuens, Stråndbergianus, vid medicinska kliniken, till två. amanuenser (däraf den ene Nilsson-Aschanius) vid kirurgiska kliniken, till en amanuens vid obstetrisk-gynekologiska kliniken, tillika amanuens vid gynek.olo^iska polikliniken, till en amanuens vid oftalmiatriska kliniken, tillika amanuens vid oftalmiatriska polikliniken, och till en amanuens vid kliniken för bröstsjuka, i Lund till en amanuens vid en hvar af kirurgiska, medicinska, oftalmiatriska, pediatriska och obstetrisk-gynekologiska klinikerna samt vid karolinska institutet till en amanuens vid medicinska kliniken, en amanuens vid kirurgiska kliniken, en amanuens vid nervkliniken, eu amanuens vid oftalmiatriska kliniken, en amanuens vid gynekologiska kliniken å serafimerlasarettet samt en amanuens vid pediatriska kliniken å allmänna barnhuset.

Hvad af karolinska institutets lärarkollegium föreslagits därom, att till arfvode åt en klinisk underläkare vid den psykiatriska kliniken måtte å ordinarie stat beviljas ett anslag af 2,000 kronor, har icke föranledt annan erinran från kommitténs sida, ån att äfven denne befattningshafvare, liksom öfriga inom samma grupp, lämpligen borde benämnas amanuens.

39 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Beträffande de kliniska amanuenser, som både' sin^tjänstgöring förlagd till Stockholms stads sjukhus, nämligen en vid gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus, en vid otiatriska kliniken å samma sjukhus och en vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran, hade hos koinrnittén fråga förevarit, huruvida anslag till dessa befattningar borde uppföras på ordinarie stat eller fortfarande utgå på extra stat. Därvid både det visserligen synts kommittén antagligt, att ifrågavarande sjukhusafdelningar fortfarande kom me att användas för klinisk undervisning och att till följd däraf ofvannämnda tre amanuensbefattningar äfven framdeles blefve erforderliga. Då emellertid något förslag om befattningarnas uppförande såsom ordinarie icke framkommit från vederbörande myndigheter, hade kommittén stannat vid det alternativet, att anslag till dessa befattningar, liksom oek till amanuensbefattningen vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, fortfarande tills vidare borde beviljas på extra stat.

I fråga om aflöningens belopp ansåg kommittén de nu nämnda fyra amanuenserna böra hänföras till den grupp, där afiöningen skulle utgå med normalbeloppet, 2,000 kronor.

Hvad särskildt anginge den amanuens, som tjänstgjorde vid den pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, erfordrades för sådant ändamål, att det anslag å 1,800 kronor, som å extra stat utginge till den nämnda kliniken, höjdes till 2,900 kronor.

Beträffande den af karolinska institutets lärarkollegium gjorda hemställan, att anslag å institutets ordinarie stat måtte beviljas till arfvoden, hvart och ett å 1,000 kronor, åt två andre underläkare vid den medicinska kliniken å seraf merlasarettet och två andre underläkare vid den kirurgiska kliniken å samma lasarett, hade kommittén ansett sig böra understödja detta förslag, dock att benämningen »andre underläkare» borde utbytas mot »amanuens».

Eldigt § 60 i stadgarna för karolinska institutet den 27 november 1908 skola, efter hvad kommittén vidare erinrat, i regel amanuenser vid institutets kliniker förordnas af kanslern på framställning af kollegie- Uäinnden efter vederbörande klinikföreståndares förslag, och må af kanslern meddeladt amanuensförordnande ej afse längre tid än ett år; dock att den amanuens, som antages till att verkställa och demonstrera liköppningarna vid den pediatriska kliniken (den s, k. obducenten), må kunna af kanslern förordnas för längre tid än ett år, där kanslern finner sådant lämpligt. Ett liknande undantag hade ifrågasatts beträffande den nuvarande amanuensbefattningen vid kirurgiska kliniken å serafimerlasarettet. Af

40 Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition Nr 225.

professor Berg lia.de nämligen föreslagits, att denna befattning måtte till sättas för två år i sänder. Mot detta förslag hade kommittén för sin del icke funnit något att erinra, och ville kommittén i sammanhang därmed uttala, att, i händelse af bifall till kommitténs förslag om inrättande af en underläkartjänst vid den obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset, äfven denna tjänst syntes böra tillsättas genom förordnande för längre tid än ett år.

Med afseende å de ifrågavarande befattningarnas karaktär åt ötver- »ån»splatser ansåg kommittén, att aflöningen å desamma borde fortfarande uto-å i form af arfvode. För befattningshafvare vid Lunds universitet och karolinska institutet borde arfvodena med de af kommittén föreslagna belopp uppföras å respektive läroanstalters stater.

1 betraktande af de särskilda förhållandena beträffande akademiska sjukhuset i Uppsala hade kommittén, i anslutning till hvad sjukhusets direktion i skrifvelse den 14 september 1909 i detta ärende anfört, funnit det vara principiellt riktigt, att aflöningen till underläkaren, underkirurgen och öfriga vid sjukhuset anställda amanuenser utginge med ungefär enahanda belopp af statsmedel och från sjukhusets stat.

Eventuell brist i sjukhusets stat skall emellertid — anförde kommittén vidare — i viss ordning betäckas af ett för ändamålet under riksstatens åttonde hufvudtitel uppfördt ordinarie förslagsanslag å 10,000 kronor. Jämlikt Riksdagens år 1904, på framställning af Kungl. Maj:t, i sistberörda hänseende fattade beslut skall ifrågavarande anslag användas sålunda, att, därest brist uppstår i kostnaderna för vård vid sjukhuset åt sjuka från Uppsala läns landstingsområde — hvilket är pliktigt att ersätta universitetet med viss bestämd afgift för hvarje sjukdag, af dylika sjuka — af anslaget får utgå dels hälften af samma brist intill ett belopp af 7.500 kronor° dels ock därutöfver det belopp, hvarmed bristen öfverstiger

15,000 kronor. Enligt hvad af chefen för ecklesiastikdepartementet erinrades i anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari. 1910, i fråga om höjdt statsbidrag till arfvode åt en assistent å akademiska sjukhusets röntgenafdelning,° hade det nyssnämnda förslagsanslaget under de senaste åren betydligt öfverskridits, och ansåg departementschefen, att detta förhållande påkallade vissa åtgärder från det allmännas sida.

Kommittén hade för sin del äfven velat gifva uttryck åt den.menm

»en, att, därest förslagsanslaget skulle komma att jämväl hädanefter i någon

mera betydande mån öfverskridas, från det allmännas sida borde vidtagas de åtgärder, som däraf kunna finnas påkallade. Enligt hvad kommittén försport, hade ock denna fråga under år 1911 varit föremål för handläggning inom ecklesiastikdepartementet. Kommittén hade emellertid i det nu

41 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

beiörda förhållandet icke funnit anledning att frångå den, enligt kommitténs mening, principiellt riktiga åskådningen, att det akademiska sjukhuset borde bidraga med hälften af aflöningen till de befattningshafvare, om hvilka nu vore fråga. De af kommittén föreslagna aflöningarna för underläkaren, underkirurgen och öfriga kliniska amanuenser vid akademiska sjukhuset i Uppsala borde därför, enligt kommitténs åsikt, uppföras med hälften å universitetets och hälften å akademiska sjukhusets stat.

Kommittén har vidare hemställt, att de i staten för Uppsala universitet förekommande anteckningarna om boställsrum för de kliniska amanuenserna må ur staten uteslutas, och till stöd därför anfört, hvad särskilt dessa befattningshafvare angår, att ifrågavarande förmån enligt kommitténs mening borde anses till dem utgå från akademiska sjukhuset.

Äfven beträffande vissa andra befattningshafvare vid universiteten, som ägt förfoga öfver fri bostad och till hvilka denna förman otvifvelaktigt utgått från universitetet, har emellertid kommittén i annat sammanhang hemställt, att anteckningarna om ifrågavarande förmån måtte uteslutas ur staterna. Kommittén har dock icke funnit något att erinra mot att, därest det ur vederbörande institutions synpunkt befinnes önskvärdt, att assistent eller amanuens har sin bostad förlagd i sammanhang med institutionens lokaler, sådan bostad må åt honom kostnadsfritt upplåtas. Om denna kommitténs åsikt vunne godkännande, borde, enligt kommitténs mening, en allmän föreskrift af nyss angifvet innehåll utfärdas.

Kommittén bär vidare uttalat, att under nu angifna förhållanden befattningshafvare, som erhaller bostad åt sig upplåten, gifvetvis bör själf bebo lägenheten och icke äga att upplåta densamma till annan person. På grund af föreliggande upplysningar om beskaffenheten af vissa bland nu tillgängliga bostäder har kommittén äfven framhållit angelägenheten af att de lågenheter, som åro afsedda att sålunda upplåtas till bostäder, anordnas och underhallas sa att de åro för sitt ändamål fullt lämpliga.

I de fall, da ränta å donationsmedel för närvarande ingår bland befattningshafvares aflöningsförmåner, har kommittén ansett, att det direkta statsanslaget bör minskas med beloppet af dessa räntemedel, och har kommittén förutsatt, att, därest genom räntefotens förändring eller eljest bidraget från donationsmedel kommer att utgå med ändradt belopp, beloppet af det direkta statsanslaget kommer att därefter jämkas.

Kommittén har vidare erinrat, att två kliniska amanuenser i Uppsala, nämligen de vid obstetrisk-gynekologiska och oftalmiatriska klinikerna hafva till åliggande jämväl att tjänstgöra vid respektive gynekologiska och oftalmiatriska poliklinikerna samt att ungefär enahanda förhållande äger rum beträffande vissa kliniska amanuenser i Lund och Stockholm. Med anledning däraf har kommittén uttalat, att de af kommittén föreslagna aflönings-

Bihang till Riksdagens protokoll 1012. 1 saml. 111 höft. (AV 225.) 6

42 Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 225.

förmånerna för de kliniska amanuenserna, enligt hvad kommittén afsett, böra anses innefatta ersättning äfven för poliklinisk tjänstgöring, där sådan förekommer för dylik amanuens, och att således tjänstgöring af sistnämnda slag icke bör gifva anledning till anspråk på särskild godtgörelse från statsverket till de befattningshafvare, om hvilka här är fråga.

Nu gällande aflöningar för kliniska amanuenser och andra befattningshafvare, å hvilka löneregleringskommitténs föreliggande betänkande har° afseende, utgå i flertalet fall med enahanda belopp, som fastställdes vid 1876 års Riksdag. Under det att sedan dess ej blott andra befattningshafvare vid universiteten och karolinska institutet utan snart sagdt alla° öfriga statstjänare fatt sina aflöningsförmåner i väsentlig mån förbättrade, hafva efter år 1876 endast i några få fall förhöjda aflöningar medgifvits för nu ifrågavarande amanuenser m. fl. vid de nyssnämnda högskolorna. Redan denna omständighet torde utgöra en tillräcklig förklaring, hvarför krafvel på en tämligen vidtgående lönereglering för denna grupp af befattningshafvare nu med kraft gör sig gällande.

Hvad särskild! angår de kliniska amanuenserna, torde därjämte böra uppmärksammas, att, enligt hvad de inkomna framställningarna utvisa, en viss konkurrens under de senare åren framträdt mellan de kliniska amanuensbefattningarna och underläkarplatser vid icke-kliniska sjukhus samt att till följd däraf och af andra anledningar det ofta varit svårt och någon gång omöjligt att på ett tillfredsställande sått besätta de nämnda amanuensbefattningarna.

Såsom af löneregleringskommittén framhållits, är de kliniska amanuensernas tjänstgöring af tvåfaldig natur, i det att dessa befattningshafvare äro att anse såsom biträden dels vid den kliniska undervisningen dels ock vid den egentliga sjukvården. I någon mån ersättes emellertid de kliniska amanuensernas deltagande i sjukvårdsarbetet genom särskilda förmåner, vanligen in natura, från vederbörande sjukvårdsinrättningar.

I likhet med löneregleringskommittén bär jag ansett det lämpligast, att — om jag för tillfället bortser från akademiska sjukhuset i Uppsala,, dår särskilda förhållanden äro rådande — spörsmålet om det bidrag till de kliniska amanuensernas aflönande, som rnå böra utgå från sjukvårdsinrättningarna, i förevarande sammanhang lämnas å sido och att följaktligen den lönereglering, som nu är å bane för dessa befattningshafvare, endast kommer att afse deras aflöning, sådan denna år uppförd å vederbörande läroanstalters stater.

Om än, såsom jag nyss nämnt, en viss konkurrens gifvit sig tillkänna mellan de kliniska amanuensbefattningarna och vissa underläkar-

43 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

tjänster, har jag dock, med afseende å amanuensbefattningarnas alldeles särskilda karaktär af studie- och öfvergångsplatser, icke kunnat annat än biträda kommitténs uppfattning, att nämnda befattningar icke böra i aflöningsväg jämställas med underläkartjänster. Den af kommittén föreslagna normalaflöningen för klinisk amanuens, 2,000 kronor för år, synes mig kunna någorlunda motsvara billiga anspråk, helst som, på sätt ock af kommittén förutsatts, särskilda bidrag, kontant eller in natura, äfven framdeles torde komma att från sjukvårdsinrättningarna utgå till de kliniska amanuenserna.

Jag har emellertid intet att erinra mot att, i enlighet med kommitténs förslag, arfvodet till underläkaren och underkirurgen vid akademiska sjukhuset i Uppsala beräknas till det af kommittén föreslagna högre beloppet, 2,500 kronor för en hvar.

Hvad angår förhållandena vid allmänna barnbördshuset, synes det mig vara ådagalagdt, att, med hänsyn till anstaltens förestående utvidgning, någon åtgärd måste vidtagas till beredande af ökade läkarkrafter vid anstalten. Jag tillåter mig erinra därom, att jag vid underdånig föredragning den 29 mars 1912 af frågan om förhöjdt statsanslag till allmänna barnbördshuset såsom min mening uttalade, att arfvodet till en af sagda anstalts direktion föreslagen underläkare borde uppföras å karolinska institutets stat.. Jag anser mig emellertid icke redan nu böra förorda, att, på sätt af direktionen föreslagits, en ny under!äkarbefattning inrättas vid anstalten, jämte det att den kliniska amanuensen där bibehålies. Tills vidare, innan någon som helst erfarenhet vunnits angående anstaltens verksamhet i dess nya lokaler, torde förevarande spörsmål kunna, i enlighet med löneregleringskommitténs förslag, ordnas så, att den nuvarande kliniska amanuensbefattningen ombildas till en å karolinska institutets stat uppförd underläkarbefattning, med skyldighet för innehafvaren att deltaga i såväl läkarvården som den kliniska undervisningen vid allmänna barnbördshuset. Sannolikt synes visserligen vara, att denne underläkare kommer att blifva allt för mycket belastad med arbete och att lättnad i en eller annan form därför måste beredas honom. För närvarande anser jag mig dock böra i denna punkt biträda kommitténs förslag.

Hvad i de inkomna framställningarna föreslagits om inrättande af eu klinisk amanuensbefattning vid den psykiatriska kliniken och fyra nya amanuensbefattningar vid serafiinerlasarettets kliniker, nämligen två vid den medicinska och två vid den kirurgiska kliniken, synes mig vara grundadt på goda skäl och föranleder icke någon erinran från min sida.

Jag ansluter mig äfven till kommitténs uppfattning därom, att de kliniska amanuensbefattningar, hvilkas innehafvare hafva sin tjänstgöring

44 Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 225.

förlagd till vissa af Stockholms stads sjukhus, icke för närvarande böra uppföras å ordinarie stat. Till befattningarnas uppehållande torde anslag böra nu äskas på extra stat för år 1913.

1 fråga om den amanuens, som tjänstgör vid den pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, torde jag få erinra därom, att Kungl. Maj:t, vid behandling den 13 januari 1912 af ärenden rörande anslag under riksstatens åttonde hufvudtitel, på min hemställan beslutat föreslå Riksdagen att för år 1913 bevilja enahanda anslag å extra stat till nämnda klinik, som anvisats för innevarande och vissa föregående år, nämligen 1,800 kronor, hvaraf 900 kronor utgå till aflöning af sagda amanuens. Jag uttalade emellertid vid samma tillfälle, att jag vid slutlig behandling af det nu föreliggande ärendet om lönereglering för amanuenser och vissa andra befattningshafvare vid universiteten och karolinska institutet möjligen torde blifva nödsakad att föreslå ändringar i vissa anslagsbelopp, som jag då begärde å extra stat för nämnda högskolor. För genomförande af den ifrågasatta löneregleringen för amanuensen vid den pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn erfordras nu en dylik ändring, innebärande en höjning med 1,100 kronor i det till ifrågavarande klinik redan äskade och, enligt hvad kändt är, af Riksdagens båda kamrar beviljade anslagsbeloppet.

Beträffande längden af de förordnanden, genom hvilka amanuensoch underläkarbefattningar vid klinikerna skola tillsättas, delar jag kommitténs uppfattning, att den föreslagna underläkarbefattningen vid den obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset bör tillsättas genom förordnande på längre tid än ett år i sänder, och detsamma torde böra gälla om en eller annan af öfriga befattningar. Till detta spörsmål torde jag, i händelse af bifall till nu förevarande löneregleringsförslag, få anledning att vid ett annat tillfälle återkomma.

Till flertalet af de vid akademiska sjukhuset i Uppsala tjänstgörande kliniska amanuenserna, däribland underläkaren och underkirurgen, utgår redan för närvarande den kontanta aflöningen delvis från universitetets och delvis från sjukhusets stat. Det synes mig vara en gifven fördel att, på sätt af löneregleringskommittén i anslutning till sjukhusdirektionens vttrande i ärendet föreslagits, detta förhållande nu regleras, så att af den kontanta aflöningen till underläkaren, underkirurgen och öfriga kliniska amanuenser i Uppsala hälften uppföres på universitetets och hälften på akademiska sjukhusets stat. Därvid bör gifvetvis tillses, att det statsbidrag, som utgår till akademiska sjukhuset, begränsas till skäligt belopp.

I skrifvelse den 12 januari 1911 till det större konsistoriet vid universitetet i Uppsala bär ock dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

fäst konsistoriets uppmärksamhet på angelägenheten däraf, att åtgärder vidtagas i ändamål att för framtiden så vidt möjligt hindra uppkomsten af sådan brist, som under de senare åren förekommit i det för akademiska sjukhuset afsedda förslagsanslaget, och har i sammanhang därmed hänvisats till inledande af underhandlingar i syfte att ikläda Uppsala läns landsting en större delaktighet i sjukvårdskostnaderna beträffande å sjukhuset intagna sjuka från Uppsala län, än hvad de nuvarande bestämmelserna medföra. Förevarande spörsmål är allt fortfarande föremål för uppmärksamhet från ecklesiastikdepartementets sida.

Hvad slutligen angår den förmån af boställsrum, som enligt universitetens stater skall utgå dels till de kliniska amanuenserna i Uppsala, dels till åtskilliga andra befattningshafvare såväl i Uppsala som i Lund, har det synts mig vara förenadt med vissa olägenheter, att denna förmån är i staterna fastslagen. I själfva verket saknas ej exempel på att åt befattningshafvare, som enligt stat ägt rätt till boställsrum, sådan förmån dock ej kunnat beredas, liksom det å andra sidan förekommit, att fri bostad upplåtits åt »extra ordinarie amanuenser», d. v. s. sådana som ej varit uppförda i gällande stater. Jag har dock känt mig något tveksam, huruvida kommitténs förslag i denna del innebär den bästa lösningen eller om densamma tilläfventyrs är att söka på andra vägar. Vid öfvervägande af samtliga på frågan inverkande omständigheter har det emellertid synts mig lämpligast, att någon frihet lämnas vederbörande myndigheter vid de olika högskolorna att i fråga om upplåtande af bostäder för amanuenser in. fl. vidtaga de anstalter, som ur undervisningens synpunkt och med hänsyn till arbetet i öfrigt å de olika institutionerna kunna befinnas mest ändamålsenliga, och har jag därför ansett mig kunna biträda kommitténs hemställan i denna punkt.

1 likhet med löneregleringskomrnittén anser jag sålunda, att de i universitetens stater förekommande anteckningarna om boställsrum för amanuenser m. fl. befattningshafvare, om hvilka nu är fråga, böra ur staterna uteslutas och att denna angelägenhet bör ordnas genom en föreskrift af mera allmän innebörd. Äfven till detta spörsmål torde jag, i händelse af bifall till förevarande förslag, få anledning att framdeles återkomma.

Jag lämnar här efteråt eu öfversikt, utvisande den årliga ökning af statsanslag, som skulle föranledas af mitt förslag rörande de kliniska amanuenserna. Denna öfversikt upptager för hvarje befattningshafvare den nu gällande kontanta aflöningen, i den mån densamma utgår af allmänna medel, och den föreslagna aflöningen, med samma begränsning, äfvensom skillnaden mellan dessa båda belopp.

46 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

') Därjämte ränta å Strandbergska fonden, kr. 58 33. — -) Därjämte ränta å Nilsson-Aschanska amanuensfonden, kr. 150.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

47 Såsom af denna öfversikt framgår, skulle ökningen i statsanslag utgöra tillhopa 26,600 kronor, nämligen

i ordinarie anslag: för Uppsala universitet........ 2,500 kronor,

» Lunds » 5,500 »

» karolinska institutet....... 14,200 »

tillhopa 22,200 kronor,

i extra anslag: för karolinska institutet......... 4,400 >

Summa 26,600 kronor.

Enär eventuell brist i staten för Uppsala akademiska sjukhus skall i viss ordning gäldas af statsmedel, torde i detta sammanhang äfven böra anmärkas, att den föreslagna löneregleringen för befattningshafvåre vid sjukhuset, hvilkas aflöning skulle komma att uppföras med hälften på universitetets och hälften på sjukhusets stat, jämväl skulle föranleda en kostnadsökning för sjukhuset, uppgående till 4,900 kronor för år.

2. Polikliniska amanuenser.

Jag öfvergår härefter till att yttra mig rörande de befattningshafvare, som äro anställda vid polikliniker, polikliniska amanuenser.

Därvid torde först få erinras, att, såsom förut är nämndt, vissa af de kliniska amanuenserna äfven bestrida poliklinisk tjänstgöring. Under rubriken »polikliniska amanuenser» upptagas här allenast sådana befattningshafvare, som icke samtidigt tjänstgöra vid kliniker, nämligen 2 i Uppsala och 4 vid karolinska institutet. På Lunds universitets stat finnas däremot icke upptagna några motsvarande befattningshafvare.

De två polikliniska amanuenserna i Uppsala tjänstgöra, den ene vid medicinska och pediatriska poliklinikerna och den andre vid kirurgiska polikliniken, samt åtnjuta en aflöning af 750 kronor hvardera, men icke några naturaförmåner.

För dessa befattningshafvare ifrågasattes, i ofvanberörda petition den 1 augusti 1907, en förhöjd aflöning af 2,000 kronor till en hvar.

I medicinska fakultetens yttrande den 30 september 1907 anfördes, att de polikliniska amanuensernas arbete ej vore af samma omfattning som de kliniska amanuensernas. Deras befattning upptoge dock en stor del af dagen, och i genomsnitt kunde deras arbetstid ej skattas till mindre ån 4 timmar dagligen. Därvid vore ock att märka, att deras arbete

Uppsala.

48 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Karolinska

institutet.

blefve särskildt maktpåliggande därigenom, att de i stor utsträckning hade att själfständigt fullgöra sitt sjukvårdsarbete. Då fordringarna på deras kompetens ungefär sammanfölle med de kliniska amanuensernas, ansåg fakulteten däraf tillräckligt tydligt framgå, att krafvet på en aflöning af 2,000 kronor för de polikliniska amanuensbefattningarna vore väl motiveradt.

Det större akademiska konsistoriet i Uppsala anslöt sig äfven i denna punkt till hvad medicinska fakulteten föreslagit.

I petitionen af den 23 november 1908 begärdes för de polikliniska amanuenserna -— förutom en förhöjd aflöning af 2,000 kronor till eu hvar ■— rätt till en månads årlig semester. Medicinska fakulteten biträdde, i sitt yttrande den 14 december 1908, denna framställning, jämväl i hvad den afsåg rätt för de polikliniska amanuenserna till en månads semester, hvarjämte benämningen »amanuenser» ansågs äfven för dessa befattningshafvare böra utbytas mot »underläkare». Till medicinska fakultetens yttrande anslöt sig det större akademiska konsistoriet.

Efter det de yrkanden, som framställts i petitionen af den 23 november 1908, upprepats i petition af november 1911 och därvid tillika begärts, att de ifrågasatta löneförhöjningarna måtte få träda i kraft redan från 1912 års början, hafva universitetsmyndigheterna i Uppsala funnit sig böra tillstyrka denna senare framställning.

Af de fyra polikliniska amanuenserna vid karolinska institutet äro tre särskildt uppförda på ordinarie stat, nämligen en vid medicinska, en vid kirurgiska och en vid oftalmiatriska polikliniken. En hvar af dessa åtnjuter en kontant aflöning af 750 kronor samt därutöfver från serafimerlasarettet bostad äfvensom frukost och aftonkost. Den fjärde af ifrågavarande befattningshafvare är anställd vid otiatriska polikliniken. Han uppbär årlig ersättning af 900 kronor — utgående af det på ordinarie stat uppförda anslag, 3,900 kronor, för uppehållande af undervisningen i otiatri, rhinologi och laryngoskopi — samt åtnjuter från serafimerlasarettet frukost och aftonkost. Den högre aflöningen åt sistnämnde amanuens har föranledts däraf, att honom åligger att vikariera för den otiatriska poliklinikföreståndaren under dennes semester.

I den af vederbörande klinikchefer åvägabragta utredning, som af karolinska institutets lärarkollegium åberopats i dess skrifvelse den 10 september 1908, har beträffande de polikliniska amanuenserna anförts, att antalet hjälpsökande vid serafimerlasarettets polikliniker varit i jämnt stigande alltifrån sjukhusets ny- och tillbyggnad. Arbetsbördan hade därigenom efter hand blifvit för de fåtaliga läkarna så öfverväldigande, att

Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

sjukhusdirektionen sökt och af Stockholms stadsfullmäktige erhållit en ökning af stadens anslag till lasarettets polikliniker från 6,000 till 12,000 kronor. Genom detta från år 1902 utgående större anslag blef det möjligt för direktionen att efter hand vid hvar och en af de fem största poliklinikerna anställa ytterligare en läkare. Dessa läkare, som alla vore legitimerade, de flesta praktici i staden, sysselsatte sig emellertid icke med undervisningen, utan så godt som uteslutande med sjukvården.

De från karolinska institutet aflönade poliklinikamanuenserna hade alltså alltjämt ett högst kräfvande arbete, och särskildt hade detta å de medicinska och kirurgiska poliklinikerna ökats genom den från 1908 års början införda obligatoriska tjänstgöringen hvarannan dag vid poliklinikerna.

Klinikcheferna föreslogo, att aflöningen måtte höjas till 1,500 kronor för en hvar af amanuenserna vid de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska poliklinikerna samt till 2,000 kronor för amanuensen vid den medicinska polikliniken. Den sistnämnde amanuensens högre aflöning motiverades därmed, att han för att väl fylla sin plats borde äga den fullständigare utbildning och mognad, som i regel vunnes först genom föregående anställning vid den medicinska kliniken, under det att befattningarna vid de öfriga poliklinikerna tänkts såsom begynnelsestadier i den speciella kliniska utbildningen.

Samtliga dessa vid poliklinikerna anställda befattningshafvare borde för framtiden lämpligen benämnas »polikliriiska underläkare».

Hvad klinikcheferna i förevarande hänseende hemställt biträddes af lärarkollegiet.

I den petition från amanuenser vid karolinska institutet, som inkom till ecklesiastikdepartementet den 3 november 1908, anföi'de sökandena, att ej blott för amanuensen å medicinska polikliniken, utan äfven å amanuensplatserna vid de öfriga poliklinikerna kräfdes både insikt och mognad, enär arbetet på poliklinikerna till en mycket större utsträckning än på klinikerna vore ett fullt själfständigt, insikt och läkaransvar kräfvande arbete.

Sökandena anförde därjämte, att vid de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska poliklinikerna det gällde, i väl ett flertal fall, patienter med kirurgiska och andra åkommor, som behöfde ofta upprepad, i många fall daglig behandling och tillsyn. Det kunde då inses, att arbetsbördan å just dessa polikliniker för där anställda amanuenser och af lasarettet aflönade underläkare måste vara ganska stor och vikten af en omsorgsfull behandling icke mindre, liksom ock att fordran på kompetens på dessa platser måste ställas hög.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 111 käft. (Nr 225.)

50 Knuffl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Att platserna å poliklinikerna ej alltid vore begynnelsestadier i den speciella kliniska utbildningen, framginge däraf, att å en af dem, den oftalmiatriska, ej mindre än tre af de fyra senaste af kanslern meddelade förordnandena utfärdats för läkare, som redan ägt ett års klinisk utbildning i ämnet, samt att å en annan poliklinik, den otiatriska, två af de fyra senaste förordnandena utfärdats för läkare, som redan förut skaffat sig specialutbildning i ämnet.

Sökandena hemställde, att alla de polikliniska amanuensbefattningarna måtte afiönas med 2,000 kronor.

Vidare begärdes i denna petition, att rätt till en månads semester för år måtte tillerkännas äfven de vid polikliniker tjänstgörande amanuenserna (underläkarna).

I yttrande öfver petitionen har karolinska institutets lärarkollegium den 19 november 1908 anfört, att, ehuru kollegiet i sin skrifvelse den 10 september 1908 icke ansett sig böra påyrka så stor höjning i aflöningsförmånerna för institutets kliniska och polikliniska amanuenser, som af dem blifvit ifrågasatt, kollegiet likväl ansåge önskvärd!, att den nu ifrågavarande framställningen vid frågans afgörande hos Kungl. Majrt och Riksdagen rönte välvilligt beaktande.

Vid ärendets behandling hos lärarkollegiet erinrade emellertid professor Berg, att kollegiet för innehafvare! af amanuensplatsen vid den medicinska polikliniken ansett en högre kompetens önskvärd (nämligen helst föregående tjänstgöring såsom klinisk amanuens) än för de tre andra amanuensplatserna, som endast kräfde aflagd licentiatexamen. Att förordnande ändock ofta utfärdats för innehafvare af dessa sistnämnda tjänster, hvilka ägt specialutbildning i ämnet, bevisade endast, huru begärliga dessa platser varit.

Berg kunde ej heller gilla uppfattningen, att poliklinikamanuensernas arbete vore fullt själfständigt. Det vore i alla händelser hans mening, att arbetet för dessa unga och oerfarna läkare skulle blifva mindre själfständigt än det varit.

Serafimerlasarettets direktion har, med anledning af därom från ecklesiastikdepartementet framställd förfrågan, i skrifvelse den 29 september 1909 anfört, att direktionen ansåge lasarettets tillgångar icke medgifva någon ytterligare förbättring i de, med särskild hänsyn till undervisningens kraf, vid lasarettet inrättade underläkarsysslors förmåner, huru önsklig en löneförhöjning för deras innehafvare än vore vid jämförelse med den aflöning, som åtnjötes af likställda underläkare vid samma och alla andra sjukhus i riket.

51 Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 225.

På gifven anledning bar vidare serafimerlasarettets direktion i underdånig skrifvelse den 26 oktober 1911 hemställt, huruvida ej åtgärd kunde vidtagas i syfte att, oberoende af det definitiva afgörandet af frågan om lönereglering för de kliniska och polikliniskä amanuenserna, löneförbättring till åtminstone de af karolinska institutets lärarkollegium föreslagna belopp ofördröjligen måtte komma omfönnälda amanuenser till de!.

Af karolinska institutets lärarkollegium behandlades den 19 oktober 1911 en af professor J. A. Dalén väckt fråga om förbättrad aflöning för amanuensen vid den oftalmiatriska polikliniken.

Enligt hvad Dalén meddelade, hade det sedan längre tid tillbaka mött svårigheter att få den ifrågavarande befattningen besatt med lämplig innehafvare. Under den gångna delen af år 1911 hade platsen redan fyra gånger växlat innehafvare. För tillfället vore den anslagen ledig, utan att någon sökande, vare sig medicine licentiat eller kandidat, anmält sig. Man kunde, enligt Dalens mening, icke antaga, att svårigheterna vid den ifrågavarande amanuensbefattningens tillsättande vore af tillfällig och öfvergående art, utan det vore tvärtom att befara, att de framdeles skulle ytterligare ökas, om ej åtgärder vid t oges för deras afhjälpande.

Dalén hemställde, att lärarkollegiet ville ingå till Kungl. Maj:t med en anhållan, att af tillgängliga medel måtte utanordnas visst belopp att, järnte det nuvarande amanuensarfvodet, användas till uppehållande af den polikliniskä amanuensbefattningen vid institutets oftalmiatriska klinik från den 15 oktober 1911 till läsårets slut. Det ifrågasatta beloppet vore beräknadt i öfverensstämmelse med det förslag till lönereglering för institutets amanuenser, som kollegiet förut afgifvit och hvilket förslag vore föremål för löneregleringskommitténs behandling'.

1 skrifvelse till universitetskanslern den 19 oktober 1911 tillstyrkte lärarkollegiet den af Dalén gjorda framställningen.

Sedan de kliniska och polikliniskä amanuenserna vid universiteten och karolinska institutet i november 1911 inkommit med en förnyad framställning angående förbättrade löneförmåner, har, i afgifvet yttrande, karolinska institutets lärarkollegium vidhållit hvad kpllegiet förut i ärendet yttrat och föreslagit, hvarvid dock professor Åkerman förklarat sig finna goda skäl tala för att aflöningsförmånerna fastställdes till i petitionen anförda belopp.

Universitetskanslern har i sitt yttrande den 6 mars 1909 anslutit sig Vniversitet»till hvad det större akademiska konsistoriet i Uppsala samt karolinska kansltrn-

52 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

institutets lärarkollegium i sina då afgifna yttranden föreslagit beträffande aflöningen till de polikliniska amanuenserna.

Den af Dalén gjorda framställning, för hvilken nyss redogjorts, har af universitetskanslern den 26 oktober 1911 öfvcrlåmnats till Kungl. Maj:t med hemställan om bifall.

I sitt den 30 december 1911 afgifna utlåtande, med anledning af de kliniska och polikliniska amanuensernas förnyade framställning i november samma år, har universitetskanslern, hvad angår de polikliniska amanuensernas arfvoden, ställt sig tveksam »på grund af svårigheten att här precisera förhöjningens storlek», men har kanslern funnit sig böra stanna vid ett belopp af 1,800 kronor.

l.öneregle- Löneregleringskommittén har, af hvad sålunda förekommit och i öfrigt

’™nittén a* kommittén inhämtats, funnit det vara ådagalagdt, att de polikliniska amanuensernas arbete, om än i och för sig kräfvande och ansvarsfullt, dock i allmänhet icke kan i omfattning jämställas med de kliniska amanuensernas. Detta hade, hvad anginge de polikliniska amanuenserna i Uppsala, uttryckligen framhållits af därvarande medicinska fakultet i dess yttrande den 30 september 1907. Enahanda uppfattning syntes ock, i fråga om de polikliniska amanuenserna vid karolinska institutet, hafva gjort sig gällande, då institutets lärarkollegium i skrifvelse den 10 september 1908 för flertalet polikliniska amanuenser föreslog lägre aflöningsförmåner än som ifrågasattes för institutets kliniska amanuenser.

För eu af karolinska institutets polikliniska amanuenser, nämligen amanuensen vid den medicinska polikliniken, hade emellertid — enligt hvad kommittén erinrade — af lärarkollegiet begärts enahanda aflöning som för de kliniska amanuenserna. Från petition är er nas sida hade däremot gjorts gällande, att aflöningen borde bestämmas till samma belopp för alla de polikliniska amanuenserna vid karolinska institutet.

Då vid institutets medicinska poliklinik, liksom vid de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska poliklinikerna, vore jämte den polikliniska amanuensen anställd en underläkare såsom poliklinikföreståndare och då sålunda amanuensen vid den medicinska polikliniken, oafsedt en tilläfventyrs något högre kompetens, syntes i afseende å tjänstgöringens beskaffenhet vara att någorlunda jämställa med öfriga nu nämnda polikliniska amanuenser, hade löneregleringskommittén för sin del, i anslutning jämväl till hvad universitetskanslern hemställt i sitt utlåtande den 30 december 1911, ansett riktigast, att samma aflöning tilldelades alla dessa befattningshafvare.

Med afseende å det belopp, 2,000 kronor, som af kommittén föreslagits såsom normalarfvode till de kliniska amanuenserna, hade kommittén

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

funnit sig böra förorda, att arfvodet till de polikliniska amanuenserna, såväl i Uppsala som i Stockholm, fastställdes till 1,500 kronor.

Hvad särskildt anginge den amanuens, som tjänstgjorde vid den otiatriska polikliniken å seraf! in erlasarettet, erfordrades för sådant ändamål, att det ordinarie anslaget, 3,900 kronor, för uppehållande af undervisningen i otiatri, rhinologi och laryngoskopi höjdes till 4,500 kronor.

Liksom i fråga om de kliniska amanuenserna har kommittén ansett, att benämningen »amanuens» bör bibehållas äfven för nu ifrågavarande befattningshafvare vid poliklinikerna.

Kommittén har vidare erinrat, att de två polikliniska amanuenserna i Uppsala hittills icke uppburit någon ersättning från akademiska sjukhuset. Enligt hvad kommittén inhämtat, vore verksamheten vid ifrågavarande polikliniker — de medicinska och pediatriska samt den kirurgiska — icke förlagd till akademiska sjukhusets lokaler, och hvad anginge dessa inrättningars ekonomi, vore desamma att anse såsom universitetsinstitutioner. Under sådana förhållanden ansåge kommittén, att allöningen till dessa två befattningshafvare borde i sin helhet uppföras på universitetets stat.

Angående de naturaförmåner, som från serafimerlasarettet utginge till polikliniska amanuenser, har kommittén hänvisat till hvad kommittén under rubriken »kliniska amanuenser» i sådant hänseende yttrat.

Kommittén har i detta sammanhang omnämnt, att enligt vunna upplysningar en eller annan af de polikliniska amanuenserna i Stockholm är i tillfälle att, genom utfärdande af vissa intyg på begäran af patienter, bereda sig extra inkomster, Indika åtminstone å cn af befattningarna plägat uppgå till ganska afsevärda belopp. Med hänsyn till arten af denna inkomst har kommittén emellertid ansett nu omförmälda förhållande icke böra föranleda någon reduktion i den af kommittén för dessa befattningshafvare föreslagna allöningen.

Hvad kommittén föreslagit angående lönereglering för de polikliniska Departeamanuenserna har jag ansett mig böra biträda. mentsehefen.

Enligt detta förslag skulle för de två polikliniska amanuenserna i Uppsala, som för närvarande aflönas med 750 kronor hvardera, fastställas en aflöning af 1,500 kronor till en hvar, hvilket motsvarar en sammanlagd kostnadsökning af 1,500 kronor.

Likaledes skulle vid karolinska institutet en hvar af tre polikliniska amanuenser, nämligen de vid medicinska, kirurgiska och oftaliniatriska poliklinikerna, få sin aflöning förhöjd från 750 till 1,500 kronor, motsvarande en kostnadsökning af tillhopa 2,250 kronor. Äfven åt den vid

54 Uppsala.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

otiatriska polikliniken tjänstgörande amanuensen, som nu aflönas med 900 kronor, skulle beredas en till 1,500 kronor förhöjd aflöning, för hvilket ändamål erfordras att det ordinarie anslaget för uppehållande af undervisningen i otiatri, rhinologi och laryngoskopi, nu utgående med 3,900 kronor, höjes med 600 kronor eller till 4,500 kronor. Den totala kostnadsökningen för karolinska institutet komme således att utgöra 2,850 kronor.

För de polikliniska amanuensernas lönereglering skulle alltså, sammanlagdt för Uppsala universitet och karolinska institutet, kräfvas en anslagsökning af 4,350 kronor.

3. Befattningshafvare vid röntgeninstitut.

Till uppehållande af verksamheten vid de särskilda röntgenafdelningar, som äro inrättade i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet, hafva på extra stat för år 1912 anvisats följande anslag:

såsom bidrag till arfvode åt en assistent å akademiska sjukhusets i Uppsala röntgenafdelning, med den tjänstgöring, som af Kungl. Maj:t bestämmes..............kr. 1,500

med villkor att för ifrågavarande assistents aflöning ett lika stort belopp utgår från akademiska sjukhusets stat;

såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets i Lund kliniker inrättade röntgenlaboratoriet, med den

tjänstgöring, som af Kungl. Maj:t bestämmes........» 1,500

under villkor att Malmöhus läns landsting med lika stort belopp bidrager till ifrågavarande assistents aflöning;

till arfvode åt en föreståndare för röntgeninstitutet å sera-

fimerlasarettet......................» 3,000

till aflöning åt erforderligt biträde åt nämnda föreståndare och till underhåll af röntgeninstruinentariet.........» 2,000

Rörande uppkomsten och utvecklingen af de särskilda röntgenafdelningarna torde här få erinras om följande.

För anskaffande till användning å det akademiska sjukhuset i Uppsala af en röntgenapparat anvisades, enligt beslut vid 1904 års Riksdag, på extra stat för år 1905 ett anslag af 3,000 kronor. Från akademiska sjukhusets stat utgick vidare, från och med år 1906, ett belopp af 500 kronor såsom bidrag till aflönande af en assistent vid sjukhusets röntgenafdelning. På gjord framställning anvisade därefter 1907 års Riksdag på extra stat för år 1908 ett anslag å likaledes 500 kronor såsom bidrag till arfvode åt den ifrågavarande assistenten. Enahanda anslag anvisades på extra stat äfven för åren 1909 och 1910.

55 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

I skrifvelse den 1 augusti 1907 hade emellertid begärts, bland annat, att assistenten vid akademiska sjukhusets röntgenafdelning måtte tillerkännas en kontant aflöning af 2,000 kronor, och denna framställning vann understöd såväl af myndigheterna vid Uppsala universitet som af universitetskanslern, i dennes yttrande af den 6 mars 1909.

I sammanhang med Uppsala universitets riksdagspetita för 1910' års Riksdag gjorde medicinska fakulteten den 27 maj 1909 en förnyad framställning i detta ämne.

Fakulteten lämnade däri till en början eu redogörelse för röntgenologiens framsteg under de senaste åren och för det arbete, som ålåge föreståndaren för akademiska sjukhusets röntgenafdelning. Af denna redogörelse ansåg fakulteten klart framgå, huru alldeles otillfredsställande de löneförmåner vore, hvilka föreståndaren för röntgenafdelningen för det dåvarande åtnjöte, nämligen 1,000 kronor för år räknadt. Förhållandena vore ock sådana, att, därest ej en afsevärd förhöjning af denna lön omedelbart kunde erhållas, fakulteten med det största bekymmer motsåge den nära liggande möjligheten, att ingen kompetent person skulle befinnas villig att uppehålla platsen.

Det läge nära att vilja jämföra föreståndarens för röntgenafdelningen aflöning med de kliniska amanuensernas och underläkarnas. Dessa tjänstgjorde visserligen delvis för en likartad lön — ehuru de i motsats till den förre dessutom hade fri bostad — och deras dagliga arbetstid vore fullt lika stor som dennes. Detta visade visserligen till fullo, att äfven deras ersättning i förhållande till deras arbete vore alldeles för liten, men icke desto mindre utfölle en jämförelse med dem afgjordt ogynnsamt för röntgeno]ogens löneförmåner.

Det vore nämligen att märka, att det af honom kräfdes en alldeles speciell teknisk utbildning, liggande helt och hållet vid sidan om den vanliga medicinska utbildningen och till hvilken det ej funnes full motsvarighet vid de kliniska amanuensbefattningarna.

Vidare medförde hans arbete visserligen en ytterligare ingående utbildning på hela detta område af medicinen, men detta vore ett speciellt område; hans kunskaper därutinnan kunde vid en vanlig medicinsk praktisk verksamhet ej komina till sin rätt, och han kunde i framtiden begagna sin vunna färdighet och insikt endast under den förutsättningen, att ett röntgenlaboratorium med hela dess dyrbara och stor plats kräfvande utrustning stode till hans förfogande. Han blefve med ett ord utbildad till en medicinsk specialist i detta ords allra strängaste mening och hade den fulla behållningen af sin utbildning endast för den händelse, att han allt framgent komme att fortsätta som dylik specialist.

56 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Detsamma gällde alldeles ej om de kliniska amanuenserna. Äfven om vissa af akademiska sjukhusets kliniker kunde i större eller mindre grad betecknas som specialkliniker, gällde det dock, att de kunskaper och den färdighet, som en klinisk amanuens å någon af dem inhämtat, i rikt mått gagnade honom under en framtida, äfven allmänt medicinsk praktisk verksamhet, under det att röntgenologen hade föga behållning af sin utbildning, om han ej vore i tillfälle att fortsätta sitt arbete å ett röntgenlaboratorium.

Det framginge däraf, att, huru trängande behofvet af eu betydlig löneförhöjning för de kliniska amanuenserna och underläkarna än vore, det vore ännu mera trängande för föreståndaren för röntgenafdelningen och där utgjorde en oafvislig nödvändighet, därest trygghet eller ens rimlig utsikt skulle finnas för att den kliniska undervisningen och den praktiska sjukvården å akademiska sjukhuset äfven i framtiden skulle åtnjuta den ovärderliga hjälp, som den moderna röntgenologien kunde skänka dein.

Med stöd af hvad som anförts och särskilt med hänsyn dels till den betydliga tekniska utbildning, som fordrades för föreståndaren vid en större röntgenafdelning, dels framför allt till det omfattande och tidsödande arbete, som af honom kräfdes, ansåg fakulteten arfvodet för denna befattning ej böra sättas lägre än till 4,000 kronor. Då 500 kronor utginge från sjukhusets stat, skulle följaktligen från statsverket erfordras 3,500 kronor. Fakulteten hemställde alltså om beviljande af ett anslag ‘å 3,500 kronor på extra stat för år 1911 till arfvode åt amanuensen och föreståndaren för sjukhusets röntgenafdelning.

Denna framställning från medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrktes såväl af det större akademiska konsistoriet, enligt beslut den 11 september 1909, som ock af universitetskanslern, i skrifvelse den 11 oktober samma år angående Uppsala universitets rikdagspetita.

Beträffande denna framställning anförde chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910 bland annat, att goda skäl hade bjudits för att åstadkomma någon förbättring i arfvodet åt den tjänsteman, hvarom fråga vore och som syntes intaga en viss särställning i förhållande till andra med honom annars jämförliga befatt-

ningshafvare. _

Man kunde enligt departementschefens mening tveka, om tidpunkten då vore den rätta för vidtagande af eu dylik arfvodesförbättring. Den stora frågan om en allmän lönereglering för amanuenser in. fl. vid rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet vore nämligen, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 oktober 1909, öfverlämnad till utlåtande af löneregleringskommittén, och i nämnda ärende inginge också frågan om

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 225.

nu afveckla befattningshafvares löneförmåner. Det hade emellertid synts departementschefen framgå af hvad i förevarande ämne andragits, att spörsmålet om en arfvodesförbättring för nu afsedda befattningshafvare ej tålde uppskof, och departementschefen hade därför trott sig redan då böra framlägga detsamma inför Kungl. Maj:t.

Det syntes departementschefen som om man dåmera ville tillerkänna den ifrågavarande befattningshafvaren en annan och själfständigare ställning än dittills — den föreslagna nya benämningen antydde detta — och att orsaken till den afsevärda löneförhöjning, , som begärts, till en del vore denna. Antagligt vore också, att befattningen mer och mer befunnits vara af den natur, att densamma borde få en själfständigare och förmånligare ställning än den, som tillkomme en klinisk amanuens.

Äfven om man utginge därifrån, syntes det departementschefen dock ej lämpligt att, innan löneregleringskommittén yttrat sig, så afsevärdt som fakulteten begärt höja ifrågavarande befattningshafvares arfvode. Stannade man vid ett belopp af 3,000 kronor, ansåg departementschefen, att man å ena sidan väsentligt förbättrat löneförmånerna för assistenten — denna benämning syntes tills vidare kunna bibehållas — och å andra sidan svårligen öfverskridit hvad som med hänsyn till de förhållanden, hvilka redan rådde i afseende å denna befattning, i aflöningsväg kunde ifrågasättas vid en definitiv lönereglering.

Om man ansåge, att assistentens arfvode borde utgöra 3,000 kronor, syntes dock ej därför erfordras höjning af statsmedel med skillnaden mellan detta belopp och de 500 kronor, som af nämnda medel redan utginge. Man borde nämligen kunna med hänsyn till röntgenterapiens värde för sjukvården påräkna ökadt bidrag från sjukhusets stat utöfver därifrån utgående 500 kronor.

Departementschefen ansåg hvad i ärendet förekommit gifva honom anledning till det förslag, att man för det dåvarande borde hos Riksdagen å extra stat begära allenast 1,500 kronor till arfvode åt ifrågavarande assistent, under förutsättning därvid, att ett lika belopp komme honom till del från akademiska sjukhusets stat.

Med den förändrade ställning ifrågavarande assistent därefter skulle komma att intaga, ansåg departementschefen, att bestämmelser rörande hans tjänstgöring borde, efter förslag af vederbörande, fastställas af Kungl. Maj:t.

Sedan Kungl. Maj:t enligt departementschefens hemställan beslutat i förevarande ärende framlägga förslag till 1910 års Riksdag, beslöt Riksdagen att på extra stat för år 1911 anvisa såsom bidrag åt en assistent å akademiska sjukhusets i Uppsala röntgenafdelning, med den tjänstgöring som af Kungl. Maj:t bestämdes, ett anslag af 1,500 kronor, med villkor

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 177 käft. (Nr 225.) 8

Lund.

58 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

att för ifrågavarande assistents aflöning ett lika stort belopp ntginge från akademiska sjukhusets stat.

Enahanda anslag har, med samma villkor, anvisats på extra stat äfven för år 1912.

Hvad beträffar det vid klinikerna i Lund inrättade röntgenlaboratoriet, meddelade professor J. L. Borelius till medicinska fakultetens protokoll den 26 maj 1909, att, sedan vid 1900 års Riksdag anslag beviljats till inredning och utrustning af ett kliniskt laboratorium vid sjukvårdsinrättningarna i Lund, hade af denna summa' en mindre del afsatts till anskaffande af en röntgenapparat, som också vid den tiden uppsatts på kirurgiska kliniken. Så småningom hade senare behöfliga apparater tillkommit, och särskildt år 1909 hade — genom anslag ur universitetets reservfond för utrustningen och ur lasarettets medel för driften — utrustningen och arbetsmöjligheterna blifvit sådana, att man då kunde tala om ett verkligt litet röntgeninstitut, disponerande två rum i kirurgiska klinikens byggnad.

Med den sakkunniga skötseln hade det däremot tills vidare varit klent beställdt. Från början af år 1909 vore därmed så anordnad!, att lasarettet i Lund och sjukhuset i Malmö gemensamt öfverenskommit med en i Malmö bosatt privat röntgenspecialist att mot ett arfvode af 1,500 kronor från hvartdera sjukhuset 2—3 gånger i veckan besöka sjukhusen och utöfva ledningen öfver röntgenarbetet.

Det vore lätt att inse, att detta endast kunde vara ett provisorium och att, å ena sidan, en röntgenspecialist endast för en köld tid kunde finna med sin fördel förenligt att för ett sådant arfvode behålla ett dylikt uppdrag, och å andra sidan ett kliniskt sjukhus icke kunde åtnöjas med en sådan anordning, då tydligtvis uppdraget endast kunde omfatta undersökningar, som vore för sjukvården behöfliga, men ej undersökningar för den kliniska undervisningen och öfriga undersökningar i vetenskapligt syfte.

Borelius anhöll, att fakulteten ville i vanlig ordning göra framställning om ett anslag af 4,000 kronor som lön åt en föreståndare för klinikernas röntgenlaboratorium, och detta äskande vann understöd af såväl medicinska fakulteten och det större akademiska konsistoriet som universitetskanslern, i dennes skrifvelse den 11 oktober 1909 angående riksdagspetita för Lunds universitet.

T detta ärende anförde chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910, bland annat, att redan för handen varande förhållanden syntes, beträffande den ifrågavarande befattningshafvaren vid röntgenlaboratoriet i Lund, inbjuda till en liknande anordning

59 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

som den, hvilken af departementschefen föreslagits med afseende å röntgenafdelningen i Uppsala.

Enligt hvad ett från Borelius till ecklesiastikdepartementet ingånget meddelande gåfve vid handen, borde emellertid kombinationen med sjukhuset i Malmö, beläget såsom det vore å annan ort, för framtiden lämnas ur räkningen.

Samma meddelande utvisade, att däremot det anslag å 1,500 kronor, som enligt upplysning af Borelius genom särskildt landstingsbeslut för det dåvarande utginge på sjukvårdsinrättningarnas stat, borde kunna fortfarande påräknas. Detta anslag beviljades, enligt hvad Borelius i nämnda meddelande sagt, af landstinget för ett år i sänder och kunde beräknas komma att utgå äfven till en med statsmedel aflönad rönt<?enföreståndare. Då komine emellertid obetingadt att vid detsamma fästas det villkoret, att tjänstinnehafvaren äfven under de akademiska ferierna funnes att tillgå för de för sjukvårdens tidsenliga skötande äfven under denna tid nödiga röntgenundersökningar.

Utgående från den förutsättningen, att godtgörelse till belopp af minst 1,500 kronor komme ifrågavarande befattningshafvare till godo å staten för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, ville departementschefen söka medverka till att å extra stat bereddes samma befattningshafvare ett arfvode af statsmedel till belopp af 1,500 kronor. Likasom departementschefen föreslagit i afseende å assistenten i Uppsala, syntes bestämmelser rörande den nu ifrågavarande assistentens tjänstgöring böra, efter förslag af vederbörande, fastställas af Kungl. Maj:t.

Efter det förslag i ärendet förelagts 1910 års Riksdag, beslöt Riksdagen att såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets i Lund kliniker inrättade röntgenlaboratoriet, med den tjänstgöring som af Kungl. Maj:t bestämdes, på extra stat för år 1911 anvisa ett anslag af 1,500 kronor, under villkor att Malmöhus läns landsting med lika stort belopp bidroge till ifrågavarande assistents aflöning.

Äfven för år 1912 har enahanda anslag, med nu ansafvet villkor, blifvit af Riksdagen på extra stat anvisadt. I

I fråga slutligen om röntgeninstitutet å serajimerlasarettet är först Serafimer* att nämna, att Riksdagen år 1899 beviljade ett anslag af 3,000 kronor lasarettet• på extra stat för år 1900 till anskaffande för klinikerna å serafimerlasarettet af en fullständig s. k. röntgenapparat jämte apparater för fotografering. Sedermera har på extra stat för åren 1908—1912 anvisats dels till arfvode åt en föreståndare för röntgeninstitutet å serafimerlasarettet ett belopp af 3,000 kronor, dels ock till aflöning åt erforderligt biträde åt

60 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

föreståndaren och till underhåll af röntgeninstrumentariet 2,000 kronor, eller sålunda tillhopa 5,000 kronor. Af nyssberörda anslag å 2,000 kronor har, såsom framgår af den vid skrifvelse från karolinska institutets lärarkollegium till universitetskanslern den 10 september 1908 fogade utredning, ett belopp af 1,000 kronor afsetts till arfvode åt en amanuens vid röntgeninstitutet.

Enär denne amanuens hade mindre tjänstgöring än de kliniska amanuenserna äfvensom tillfälle till vissa biinkomster, ansåg lärarkollegiet aflöningen för amanuensen vid röntgeninstitutet böra bestämmas till allenast 1,500 kronor i stället för det belopp af 2,000 kronor, som enligt kollegiets förslag skulle tillkomma de kliniska amanuenserna (underläkarna). I sådant hänseende hemställde lärarkollegiet i sin skrifvelse den 10 september 1908, att anslagen till serafimerlasarettets röntgeninstitut måtte å extra stat upptagas med ett belopp af 5,500 kronor, däraf 3,000 kronor till föreståndaren samt 2,500 kronor till biträdet och till instrumentariets underhåll.

Sedan denna framställning upprepats i lärarkollegiets skrifvelse den 9 september 1909, anförde chefen för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910, att spörsmålet om det ifrågavarande biträdets aflöning vore innefattadt i ärendet om allmän lönereglering för amanuenser m. fl. vid karolinska institutet och universiteten och att framställningen om förhöjdt arfvode fördenskull syntes icke då höra af Kungl. Maj:t upptagas. I enlighet med denna departementschefens mening blef frågan om förhöjning af ofvanberörda anslag då icke underställd Riksdagens pröfning.

I de kliniska och polikliniska amanuensernas petition af november 1911 har begärts, att anslaget till serafimerlasarettets röntgeninstitut måtte höjas till 6,000 kronor, på det att ett arfvode af 2,000 kronor måtte kunna utgå till en klinisk underläkare vid nämnda institut.

Löneregle- Lönereglering skommittén har i sitt betänkande meddelat, att det bi-

ringskom- drag till aflönande af röntgenassistenten i Uppsala, som skall utgå från mit ' akademiska sjukhuset därstädes, fastställts till 2,000 kronor i stället för det i Riksdagens beslut förutsatta beloppet af 1,500 kronor. Tillsammans med statsbidraget, 1,500 kronor, utgjorde således denne befattningshafvares kontanta aflöning 3,500 kronor.

Såsom frainginge af chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910, vore det afsedt, att den lönereglering, som vid nämnda års Riksdag genomfördes för röntgenassistenterna i Uppsala och Lund, skulle vara af mera provisorisk karaktär. I fråga om aflöningens belopp yttrade sålunda departementschefen,

61 Kungl. Ma jäs nåd. proposition iVr 225.

hvad särskild! angick röntgenassistenten i Uppsala, att. om man stannade vid ett belopp af 3,000 kronor, man svårligen öfverskridit hvad som med hänsyn till de förhållanden, hvilka redan rådde i afseende å denna befattning, i aflöningsväg kunde ifrågasättas vid en definitiv lönereglering.

Kommittén hade för sin del icke kunnat finna, att redan nu, föga mer än ett år efter det den vid 1910 års Riksdag beslutade löneregleringen för dessa befattningshafvare trädt i kraft, tiden kunde vara inne att för dem genomföra den definitiva lönereglering, som år 1910 antyddes af departementschefen. Såvidt kommittén af de föreliggande framställningarna och eljest kunnat inhämta, vore röntgentekniken, och särskild! dess användningför sjukvårdsändamål, stadd i alltjämt fortgående utveckling, och det måste, anförde kommittén, under sådana förhållanden vara vanskligt att nu söka på ett mera definitivt sätt bedöma, hvilken ställning i aflöningshänseende borde tillkomma de särskilda representanterna för ifrågavarande speciella undersöknings- och behandlingsmetoder.

Under dessa förhållanden och med hänsyn jämväl därtill, att från karolinska institutet någon framställning icke gjorts beträffande aflöningsreglering för föreståndaren vid röntgeninstitutet i Stockholm, hade kommittén ansett sig icke böra nu föreslå någon ändring i fråga om de statsanslag, som för närvarande utgå till aflönande af de olika röntgeninstitutens föreståndare.

Hvad däremot angår amanuensen vid röntgeninstitutet i Stockholm, har kommittén biträdt vederbörande myndigheters förslag därom, att aflöningen till denne befattningshafvare bestämmes till 1,500 kronor, motsvarande det belopp, som nu föreslås såsom arfvode till de polikliniska amanuenserna. I

I likhet med löneregleringskommittén anser jag, att med spörsmålet Departeom eu mera definitiv lönereglering för röntgeninstitutens föreståndare bör mentschefen. kunna tills vidare anstå, och detta så mycket hellre, som den nuvarande aflöningen till dessa föreståndare afsevärdt öfverstiger hvad jag funnit mig kunna föreslå såsom aflöning för öfriga befattningshafvare, om hvilka i förevarande ärende är fråga.

Såsom bidrag till aflönande af röntgenassistenterna i Uppsala och Lund torde fördenskull böra på extra stat för år 1913 äskas samma belopp, som för innevarande år beviljats för enahanda ändamål. Likaledes lärer det anslagsbelopp, som för närvarande är afsedt till arfvode åt föreståndaren för röntgeninstitutet å serafimerlasarettet, böra bibehållas oförändradt.

Beträffande åter den hos föreståndaren för nyssnämnda institut tjänstgörande amanuensen har det synts mig billigt att, på sätt ock lönereglerings-

62 Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition Nr 225.

Uppsåt a.

kommittén hemställt, hans nuvarande ersättning, som utgör 1,000 kronor för år, höjes till 1,500 kronor. Därför kräfves en anslagsökning af 500 kronor.

Vid behandling den 13 januari 1912 af ärenden rörande anslag under riksstatens åttonde hufvudtitel har emellertid Kungl. Magt, på min hemställan, beslutat föreslå Riksdagen att för år 1913 bevilja enahanda anslag till röntgenarbetena vid seratimerlasarettet, som anvisats för innevarande och vissa föregående år, nämligen dels till arfvode åt en föreståndare för lasarettets röntgeninstitut 3,000 kronor, dels ock till aflöning åt erforderligt ‘biträde åt föreståndaren och till underhåll af röntgeninstrumentariet 2,000 kronor, tillhopa 5,000 kronor. Jag erinrade emellertid vid samma tillfälle, att jag vid slutlig behandling af det nu föreliggande ärendet om lönereglering för amanuenser och vissa andra befattningshafvare vid universiteten och karolinska institutet möjligen torde blifva nödsakad att föreslå ändringar i vissa anslagsbelopp, som jag då begärde å extra stat för nämnda högskolor.

För genomförande af den ifrågasatta löneregleringen för amanuensen vid serafimerlasarettets röntgeninstitut erfordras nu en höjning med 500 kronor i det för röntgenarbetena vid serafimerlasarettet redan äskade och, enligt hvad kändt är, af Riksdagens båda kamrar beviljade anslagsbeloppet.

4. Assistenter och amanuenser vid teoretiskt-medicinska institutioner.

Vid teoretiskt-medicinska institutioner äro anställda tillhopa 23 befattningshafvare af nu ifrågavarande slag, nämligen i Uppsala 1 assistent och 6 'amanuenser, i Lund likaledes 1 assistent och 6 amanuenser samt vid karolinska institutet 9 amanuenser.

Af de nämnda sju befattningshafvarna i Uppsala tjänstgöra vid anatomiska institutionen två amanuenser, vid patologiska institutionen en assistent och en amanuens, vid fysiologiska institutionen en amanuens, vid institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi en amanuens samt vid farmakologiska institutionen likaledes en amanuens.

Assistenten vid patologiska institutionen åtnjuter af allmänna medel en kontant aflöning af 1,500 kronor samt därutöfver två famnar ved och boställsrum. Till en amanuens vid anatomiska institutionen utgår af allmänna medel aflöning af 950 kronor, hvartill kommer ved och boställsrum. Amanuenserna vid patologiska och fysiologiska institutionerna samt vid institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi uppbära af allmänna medel aflöning med 500 kronor till en hvar jämte ved och

63 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

boställsrum. Eu amanuens vid anatomiska institutionen uppbär af allmänna medel eu aflöning af 500 kronor, hvartill kommer boställsrum. Till amanuensen vid farmakologiska institutionen utgår slutligen en aflöning af 500 kronor, däraf 350 kronor ränta från Wahlenbergs amanuensfond.

I den underdåniga framställning, som den 11 juli 1907 ingafs till ecklesiastikdeparementet af åtskilliga amanuenser och f. d. amanuenser vid de teoretiskt-medicinska institutionerna i Uppsala, hafva dessa anhållit, att arfvodet för _ amanuenserna vid anatomiska, fysiologiska och medicinsktkemiska institutionerna vid universitetet måtte höjas till 1,200 kronor. Sökandena hafva i sådant hänseende anfört, bland annat, att enligt en af sökandena företagen utredning »minimiomkostnaderna för en medicine studerande» uppginge, oberäknad!; hyra och räntor å studieskulder, till 1,200 kronor om året, samt att med befattningarna vore förenadt så mycket arbete, att de i regel toge sin innehafvare helt i anspråk och ej lämnade någon tid öfrig till studier för examen.

Vidare har i petitionen den 1 augusti 1907 framställning gjorts därom, att de kontanta löneförmånerna måtte få utgå med 2,500 kronor för assistenten vid den patologiska institutionen i Uppsala och med 2,000 kronor för amanuensen vid samma institution.

Rörande dessa framställningar har medicinska fakulteten i Uppsala i sitt utlåtande af den 30 september 1907 anfört bland annat, att inom den medicinska fakulteten undervisningen allt mer utvecklat sig därhän, att tyngdpunkten af studiet förlagts till institutionens lärosalar och laboratorier, hvarigenom otvifvelaktigt i många fall amanuensens arbete ökats.

^ id fragans allmänna bedömande borde ej heller lämnas ur räkningen den tendens till starkare koncentrering af studiearbetet, som under senare år gjort sig gällande och som ledt till en väsentlig förkortning i tiden för särskild! medicine kandidatexamens afläggande. Denna koncentrering af studiearbetet till kortare tid påverkade emellertid amanuensens . ställning i dubbelt afseende. A ena sidan ställde undervisningens intensivare bedrifvande i många fall på honom ökade arbetskraf i hans egenskap af amanuens; å andra sidan blefve den tidsförlust, som amanuensuppdraget medförde, relativt större än förut, eller, om man så ville uttrycka det, den tid ett amanuensförordnande toge i anspråk representerade för amanuensen själf under sådana förhållanden ett större värde, då han därunder af sina jämnåriga i examensstudierna distanserades mer än under förr härskande studieanordning var fallet. Detta

64 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

hade i alldeles särskild grad sin betydelse för de teoretiskt-medicinska institutionerna, där de under amanuensåret inhämtade kunskaperna i det . speciella ämnet ej i samma grad som inom de praktiska disciplinerna kunde förutsättas direkt komma till användning vid den framtida utöfningen af läkarkallet.

Beträffande de ifrågavarande amanuensernas åligganden meddelade fakulteten, att den högre aflönade amanuensen vid anatomiska institutionen i stor utsträckning biträdde vid den muntliga undervisningen på anatomisalen under hela den tid af året denna undervisning varade, eller från den 1 september till den 31 maj, med undantag allenast för tiden 22 december—8 januari. Han hade vidare att biträda de två professorerna i inakroskopisk anatomi vid dissektioner och andra förberedelser till deras föreläsningar, och slutligen ålåge honom att ombesörja den vidlyftiga och tidsödande bokföringen af dissektionspartier och dissektionsafgifter. Hela hans dag vore strängt upptagen af detta arbete och hans dagliga tjänstgöring torde i medeltal belöpa sig till bortåt 7 timmar.

I själfva verket öfverstege de sålunda anförda arbetsuppgifterna eu enda persons krafter, och det vore endast genom att fakulteten i regel lyckats vid institutionen fästa en lönlös extra ordinarie amanuens, hvilken delade arbetet med den ifrågavarande ordinarie amanuensen, som ett nedbringande af arbetstiden till det angifna måttet varit möjligt. Den högre aflöning, som redan vore förenad med ifrågavarande amanuensplats, vore ock väl motiverad med den därmed förenade arbetsbördan.

Den amanuens vid anatomiska institutionen, hvilken uppbure den lägre aflöningeu, biträdde professorn i histologi regelbundet i den muntliga undervisningen vid mikroskopet samt dels själf förfärdigade, dels handledde de studerande vid förfärdigandet af de för undervisningen behöfliga preparaten. Detta arbete lämnade under den tid af A1 Ii manad, under hvilken undervisningen dagligen påginge, amanuensen ingen ledig tid. Under återstoden af läsåret utgjordes arbetet hufvudsakligen af preparationer samt katalogisering och ordnande af samlingarna, hvilket arbete •knappt upptoge mer än ett par timmar dagligen. Beräknadt på läsårets åtta månader kunde denne amanuens antagas i medeltal hafva en tjänstgöringstid af omkring 6 timmar om dagen. Fakulteten hade också på sin tid för denne amanuens begärt samma aflöning som för den först omnämnde eller 950 kronor, ehuru Kungl. Maj:ts proposition i ämnet då ej vann Riksdagens bifall.

Amanuensen i fysiologi hade att assistera vid professorns och laboratorns föreläsningar samt vid förberedelserna till dessa. Han biträdde likaledes vid de af laboratorn ledda laborationsöfningarna. Därtill komme

65 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

assistans vid de ordinarie lärarnas vetenskapliga arbeten, experiment o. d., en uppgift, som under olika omständigheter kunde taga ganska olika tid i anspråk. I medeltal för hela läsåret kunde man anslå den dagliga tjänstgöringen för denne amanuens till omkring 2 timmar. I och med den nya examensstadgans ikraftträdande och förläggandet af undervisning i fysik till fysiologiska institutionen komme dock denna arbetstid sannolikt att ökas.

Amanuensen vid med i dusk-kem iska institutionen intoge eu ställning nära jämförlig med den sist angifna. Hans arbetsuppgift bestode närmast i att assistera vid de båda professorernas föreläsningar och vid förberedelserna till dessa samt vid laborationsöfningarna. Hans åligganden å institutionen syntes kunna i medeltal per dag beräknas till mer än 2 timmar under läsårets 8 månader.

Af hvad som anförts ansåg fakulteten framgå, att en afsevärd skillnad i de ifrågavarande amanuensernas göromål förefunnes. De båda amanuenserna å anatomiska institutionen, hvilka i stor utsträckning toges i anspråk äfven såsom biträdande lärare, hade en lång daglig tjänstgöringstid, och något nämnvärdt examensarbete under deras amanuensår kunde, redan på grund af amanuensarbetets mängd, i regel ej förekomma. Amanuenserna i fysiologi och medicinsk kemi åter hade en kortare daglig tjänstgöring. Att amanuenserna själfva angifvit, att ej heller vid dessa förordnanden någon tid blefve öfrig för examensstudier, antog fakulteten bero därpå, att de tagit med i räkningen det förhållandet, att amanuenserna i regel gjorde själfständiga vetenskapliga undersökningar och att dessa toge deras öfriga tid i anspråk.

Fakulteten hemställde, att de vid anatomiska institutionen anställda amanuenserna måtte tillerkännas arfvode efter 1,200 kronor för år hvardera jämte ved och bostad såsom dittills, samt att amanuensen vid fysiologiska och amanuensen vid medicinsk-kemiska institutionen måtte erhålla förhöjdt arfvode, hvilket fakulteten med afseende å såväl arbetets art och lcfnadskostnadernas stegring som hvad matematisk-naturvetenskapliga sektionen för vissa amanuenser förordade, ansåg icke böra sättas lägre än till 800 kronor.

I anledning af petitionen hemställde fakulteten vidare, att den vid farmakologiska institutionen anställde amanuensen, ehuru han icke deltagit i petitionen, måtte tillerkännas löneförökning till motsvarande kontanta belopp, som föreslagits för amanuenserna vid fysiologiska och medicinskkemiska institutionerna. I fråga om arbetstid och arbetsuppgifter vore amanuensen vid den farmakologiska institutionen nära jämställd med de två nyssnämnda befattningshafvarna, men han vore i ekonomiskt hänseende så till vida mindre gynnsamt situerad, som han icke ägde rätt till fri bo-

Bihang till Riksdagens protokoll 1212. 1 saml. 177 käft. (Nr 225.)

66 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

stad och ved. Det vore ock att förutse, att äfven denne amanuens med den nya examensstadgans ikraftträdande måste blifva ytterligare tagen i anspråk för undervisningens behof.

Assistenten vid patologiska institutionen hade, enligt hvad fakulteten meddelade, följande uppgifter: att assistera vid obduktionerna och, om mer än en sådan gjordes samtidigt — hvilket ej sällan skedde — sjelfständigt leda samt författa protokoll öfver den ena obduktionen; att iordningställa demonstrationsmaterialet till professorns föreläsningar; att förarbeta (härda, skära och färga) det material, som tillvaratoges vid obduktionerna i och för närmare mikroskopisk undersökning; att på samma sätt sköta allt det material, som från akademiska sjukhusets olika afdelningar inlämnades till mikroskopisk undersökning, samt ägna detsamma en förberedande undersökning för diagnosens fastställande; att själ ('ständigt utföra de bakteriologiska undersökningarna för klinikernas och poliklinikernas räkning; att utföra större delen af obduktionerna å Uppsala hospital och asyl; samt att under ferierna ensam verkställa obduktionerna och sköta de löpande undersökningarna. Då obduktionernas årliga antal vore omkring 300 samt de diagnostiska undersökningarnas omkring 600, syntes det fakulteten vara lätt att inse, att a~sistentens arbete vore synnerligen betungande. Hans dagliga arbetstid vore ock nästan undantagslöst från kl. V2 9 f. in. till kl. V2 9 e. m. med afbrott endast för måltiderna.

Amanuensen vid patologiska institutionen hade att biträda vid den bakteriologiska kursen under höstterminen samt vid den patologisk-histologiska kursen under vårterminen. Han hade vid dessa kurser ej endast att iordningställa material till demonstrationer och öfningar utan måste ock på grund af det störa antalet deltagare i kurserna direkt deltaga i undervisningen och med kursledaren dela arbetet med demonstralionerna vid mikroskopet samt handleda vid preparationsöfningarna. Han loges sålunda i anspråk äfven såsom lärare, hvilket gjorde hans ställning maktpåliggande och medförde, att han utöfver sin arbetstid på institutionen ock måste förbereda sig till lektionerna. Han måste vidare biträda vid obduktionerna, när materialet så kräfde, samt deltaga i förarbetet med det löpande materialet å de tider, då han ej vore fullt upptagen med de nämnda kurserna. Han hade ock att underhålla samlingarna af undervisningstnateriell samt att uppställa, etikettera och protokollera museipreparaten, så långt tiden medgåfve.

Äfven amanuensen hade ett mycket betungande arbete och hans arbetstid på institutionen vore i medeltal 7—8 timmar dagligen; dock hade han, till skillnad från assistenten, kommit i åtnjutande af ferier vid julen

67 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

och om sommaren, hvilket senare ansetts skäligt på grund af den låga aflöning han dittills åtnjutit (500 kronor).

för att kunna utföra det arbete, som sålunda ålåge assistent och amanuens vid patologiska institutionen, erfordrades en viss erfarenhet äfven i de praktiska disciplinerna. Befåttningshafvarna i fråga måste därför i sina studier hafva hunnit minst så långt, att de afslutat alla eller åtminstone hufvud parten af sina kliniska t jänstgöringar till medicine licentiatexamen. Därigenom blefve kompetensfordringarna desamma som för underläkare och amanuenser på de kliniska afdelningarna; och då de ifrågavarande befattningshafvarnas tid vore upptagen med arbete å institutionen under hela dagen, så att de ej finge tid öfrig att ägna sig åt annat, och då vidare arbetet å den patologiska institutionen liksom å klinikerna fortlöpte under hela året utan något afbrott för jul- och sommarferier, syntes det fakulteten skäligt, att assistenten och amanuensen å den patologiska institutionen beträffande löneförmåner jämnställdes med kamraterna på sjukhuset, assistenten med underläkarna och amanuensen med amanuenserna.

Medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrkte alltså, att, med bibehållande af dittills varande naturaförmåner, den kontanta aflöningen måtte höjas till följande belopp, nämligen för två amanuenser vid anatomiska institutionen till 1,200 kronor för hvardera, för amanuensen vid fysiologiska institutionen och amanuensen vid medirinsk-kemiska institutionen till 800 kronor för hvardera, för assistenten vid patologiska institutionen till 2,500 kronor samt för amanuensen vid patologiska institutionen till 2,000 kronor, äfvensom att arfvodet till amanuensen vid farmakologiska institutionen måtte höjas till 800 kronor.

Hvad sålunda föreslagits af medicinska fakulteten i Uppsala har biträdts af det större akademiska konsistoriet i skrifvelse till universitetskanslern den 2 november 1907, hvarvid dock konsistoriet, i anslutning till ett af universitetets drätselnämnd afgifvet yttrande i ärendet, hemställt, att vid löneförhöjning för ifrågavarande befattningar den till dem utgående förmånen af ved in natura måtte indragas.

Beträffande motsvarande befattningshafvare vid universitetet i Lund torde här få erinras, att vid anatomisk-histologiska institutionen äro anställda två amanuenser, nämligen en på anatomiska och en på histologiska afdelningen, vid fysiologiska institutionen en amanuens, vid medicinsk-kemiska institutionen likaledes en amanuens samt vid patologisk-anatomiska institutionen en assistent och två amanuenser, däraf en vid patologiska och en vid bakteriologiska afdelninjjen.

o o

Lund.

68 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Aflöningen utgör för assistenten vid den patologisk-anatomiska institutionen 1,500 kronor, för amanuensen vid samma institutions patologiska afdelning 900 kronor, hvartill kommer fri bostad med bränsle, för en hvar af amanuenserna vid anatomisk-histologiska, fysiologiska och medicinsk kemiska institutionerna 500 kronor, jämte fri bostad med bränsle, samt för amanuensen vid den bakteriologiska afdelningen å patologisk-anatomiska institutionen 500 kronor, utan några naturaförmåner.

Af medicinska fakulteten i Lund anfördes i yttrande den 20 maj 1908, att bland dessa befattningshafvare assistenten vid patologisk-anatomiska institutionen intoge eu särställning därigenom, att han meddelade fullkomligt själfständig undervisning åt medicine studerande och medicine kandidater. För dessa hade han nämligen att under examensperioder och julferier samt dessutom äfven allt emellanåt under terminerna demonstrera förefallande obduktioner. Därförutom bearbetade han under professorns ledning mikroskopiskt från patologiska institutionen och hospitalet stammande obduktionsmaterial och från klinikerna inkommet svulst mat erial o. d. samt undersökte och bearbetade material för de patologiskt-anatomiska samlingarna.

För att vara kompetent därtill måste assistenten tydligen äga en grundlig patologisk utbildning. De assistenter, som tjänstgjort i Lund, hade i allmänhet haft åtminstone två års speciell patologisk utbildning. För att erhålla platsen måste assistenten vara medicine licentiat eller medicine kandidat och i sistnämnda fall hafva genomgått alla kliniska tjänstgöringar.

Den dåvarande assistenten hade en arbetstid af ungefär 8 timmar dagligen. I betraktande af den för befattningen nödvändiga långa specialutbildningen och de fordringar i öfrigt, som ställdes på befattningens innehafvare, föreslog fakulteten, att aflöningen måtte höjas till 2,500 kronor.

Beträffande amanuensen vid den bakteriologiska afdelningen af patologisk-anatomiska institutionen yttrade fakulteten, att redan i slutet af 1880-talet ämnet bakteriologi införts som undervisningsämne inom fakulteten. Allt sedan dess hade kurser i detta ämne årligen förekommit; och då detta från praktisk synpunkt så viktiga ämne oupphörligt varit och fortfarande vore i hastig utveckling, hade följaktligen undervisningen måst afsevärdt vidgas. Behofvet af en särskild amanuens i ämnet blef allt större, helst de studerande under arbetet med sjukdomsalstrande bakterier vore i ständigt behof af handledning och öfvervakande. Fn sådan amanuensbefattning inrättades ock år 1896 med en aflöning af 500 kronor.

69 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

För att emellertid den bakteriologiska afdelningen skulle kunna funktionera på tillfyllestgörande sätt, erfordrades äfven ett afsevärdt arbete under tiderna mellan undervisningskurserna, i det att befintliga kulturer ständigt måste skötas, pröfvas på renhet, virulens m. m. samt en del sera för diagnostiskt ändamål, såsom kolera- och tyfussera, måste beredas och pröfvas, hvarjämte diagnostiska och andra bakteriologiska metoder måste pröfvas, på det att framstegen inom vetenskapen måtte komma undervisningen till godo. Tack vare sådant arbete hade institutet äfven kunnat verksamt deltaga i bekämpandet af förekommande tyfoidepidemier, och senast sommaren 1907 hade institutet haft tillfälle att i nämnda hänseende vara den militära sjukvården behjälplig.

Arbetet å den bakteriologiska afdelningen vore därför kräfvande och synnerligen ansvarsfullt.

Amanuensbefattningen där vore dock sämst lönad af alla amanuensbefattningarna. Till ifrågavarande befattning måste emellertid medicine kandidat användas, dels enär medicine studerande med bakteriologisk underbyggnad ej funnes att tillgå, dels på grund däraf att bakteriologiskt arbete fordrade en större mognad i medicinskt hänseende, än hvad medicine studerande i allmänhet ägde, och äfven någon klinisk erfarenhet. För att till amanuenser få medicine kandidater hade ämnesläraren i bakteriologi måst förplikta sig att taga deras tid i anspråk så litet som möjligt och sålunda måst använda en stor del af sin egen arbetstid till amanuenssysslor. Detta oaktadt hade den dåvarande amanuensen varit upptagen cirka fem timmar dagligen under läsåret; men det vore behöfligt att framdeles mera än dittills taga amanuensens arbetskraft i anspråk, och hans arbetstid koinme därigenom att afsevärdt förlängas.

Under sådana förhållanden ansåg fakulteten det billigt, att äfven denne amanuens, som alltid vore medicine kandidat, i afiöningshänseende likställdes med de öfriga amanuenser, som allagt samma examen.

Amanuensen vid patologiska afdelningen af patologisk-anatomiska institutionen ålåge att biträda vid samtliga förekommande obduktioner samt att, i händelse flera obduktioner samtidigt förekomme, själfständigt utföra och protokollera dem, som professor eller assistent ej kunde medhinna. Han hade vidare att iordningställa materiell för de patologiska föreläsningarna och öfningarna, att därvid deltaga i undervisningen vid mikroskopet äfvensom att deltaga i arbetet med tillvaratagandet af obduktionsinateriell och med mikroskopiska undersökpingar. Detta allt gjorde, att hans arbetstid, som fortginge äfven under julferierna, under de senare åren uppgått till i medeltal 7 timmar om dagen. Sedan denne amanuens blifvit i afiöningshänseende jämställd med de kliniska amanuenserna, hade

70 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

platsen till fördel för institutionen alltid varit beklädd af medicine kandidater, hvilka antingen helt eller i det allra närmaste afslutat sina kliniska tjänstgöringar.

För nyssnämnda två amanuenser vid patologiska och bakteriologiska afdelningarna af den patologisk-anatomiska institutionen har fakulteten föreslagit enahanda aflöning som för de kliniska amanuenserna, nämligen 1,800 kronor till en hvar.

Amanuenserna i anatomi, histologi, kemi och fysiologi vore alla medicine studerande. Därutinnan ville fakulteten emellertid föreslå en modifikation beträffande amanuensen i anatomi.

Vid Lunds universitet funnes nämligen icke, såsom fallet vore i Uppsala och vid karolinska institutet, någon särskild prosektor, utan prosektorsbefattningen sköttes af den bland fakultetens lärare, som därjämte hade på sin lott all undervisning och examination i anatomi. Då dissekanternas antal tidtals vore mycket stort, kunde professorn omöjligen medhinna alla demonstrationerna och förhören på anatomisalen, utan en del måste göras af amanuensen. Därvid vore det från undervisningssynpunkt synnerligen önskvärd!, att amanuensen besutte större medicinsk underbyggnad än en medicine studerande, eller med andra ord att han aflagt medicine kandidatexamen och genomgått sina kliniska tjänstgöringar, så att han vid förhören kunde vara i stånd att för de studerande framhålla de synpunkter, som från kliniskt, medicinskt och kirurgisk! håll anlades på anatomien. Detta vore för blifvande läkare af största vikt. Att nå detta önskemål vore säkerligen ogörligt utan att aflöna nämnda amanuens med det belopp, som föreslagits för kliniska m. fl. amanuenser, d. v. s. 1,800 kronor.

Då fakulteten emellertid var öfvertygad att, äfven om detta medgåfves, det ändock ej alltid skulle lyckas att förvärfva lämpliga medicine kandidater med afslutade kliniska tjänstgöringar för denna amanuensplats, utan att man ofta finge nöja sig med medicine studerande, ansåg fakulteten, att i sist antydda fall innehafvaren af denna amanuensbefattning äfven borde aflönas i likhet med andra af medicine studerande beklädda amanuensbeställningar.

Amanuensen i anatomi vore, efter hvad fakulteten meddelade, sysselsatt i medeltal 6 ä 7 timmar dagligen, och hans arbetstid skulle blifva än längre, om ej frivilliga extra ordinarie amanuenser n hopp om efterträdarskap» aflyfte en de! af hans börda.

Amanuensens i histologi arbetstid belöpte sig för det dåvarande till 5 ä 6 timmar i medeltal.' Äfven hans arbetsbörda skulle dock blifva

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225. 71'

ök;id, om ej frivilliga extra ordinarie amanuenser delade arbetet med honom.

Amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi hade dittills varit upptagna af sina sysslor ungefär 3 timmar dagligen under arbetsåret. 1 betraktande af den relativt ringa arbetsbörda, som sålunda dittills fallit på dessa amanuensers lott, kunde man — anförde fakulteten — kanske tänka sig möjligheten, att deras aflöning blefve satt något lägre än aflöningen för de med dem eljest likställda amanuenserna i anatomi ochhistologi, och ett dylikt förslag hade af medicinska fakulteten i Uppsala framställts rörande motsvarande amanuensbefattningar i Uppsala. För sin del ville emellertid medicinska fakulteten i Lund på det bestämdaste yrka på lika aflöning för samtliga dessa fyra amanuensbefattningar frånsedt den skiljaktighet som läge däri, att fakulteten föreslagit ökad aflöning åt amanuensen i anatomi, för den händelse han vore medicine kandidat med afslutade tjänstgöringar.

Redan under dåvarande förhållanden, med full likställighet i aflöningshänseende mellan amanuenserna i anatomi, histologi, kemi och fysiologi, hade de bägge sistnämnda amanuensplatserna visat sig vanskliga att °få besatta med dugligt folk. Detta berodde dels därpå, att de studerande ej ansåge sig hafva samma fördelar för sin framtida läkarverksamhet af dessa platser som af amanuensplatserna i anatomi och histologi, dels ock på den omständigheten att de medicine studerandena, när de hunnit så långt i sina studier, att de kunde komma i fråga till amanuensplatserna i medicinsk kemi och fysiologi, vore så pass nära medicine kandidatexamen, att de ej vore synnerligen benägna att åtaga sig amanuensbefattningar i dessa ämnen, hvarigenom deras då närliggande examen koinme att uppskjutas.

Skulle de båda amanuensbefattningarna i medicinsk kemi och fysiologi aflönas lägre än amanuensbefattningarna i histologi och anatomi (den sist-* nämnda befattningen innehafd af medicine studerande, ej af medicine kandidat), blefve det .säkerligen ännu svarare att få amanuensbefattningarna i medicinsk kemi och fysiologi på tillfredsställande sätt besatta. I sådant fall komme det behof af ökad arbetshjälp vid institutionernas skötsel och vid. de vetenskapliga arbetena å institutionerna, som förefunnes och starkt gjort sig gällande, att allt jämt blifva otillfredsställdt. Den för amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi dittills relativt korta arbetstiden finge nämligen ej anses som ett tecken på att institutionerna icke hade behof åt ökad arbetshjälp. Motsatsen vore, såsom nämnts, fallet, hvilket bland annat framginge däraf, att å fysiologiska institutionen för tillfälligt

72 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

beviljade särskilda medel en extra assistent några terminer varit anställd som biträde vid professorns undersökningar.

Att amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi ej användts i större utsträckning sammanhängde, enligt hvad respektive lärare i dessa ämnen meddelat, därmed, att det ej synts dessa lärare lämpligt att med dåvarande låga löneförmåner upptaga amanuensernas tid med annat än de för undervisningen nödvändiga arbetena och att amanuenserna därför endast undantagsvis tagits i anspråk vid de vetenskapliga undersökningarna å institutionerna och ej alls vid öfriga förekommande institut ionsgöromål. Det vore emellertid från vetenskaplig synpunkt och från institutionssynpunkt öriskvärdt, att dessa amanuenser aflönades så, att institutionsföreståndarna kunde med godt samvete fordra, att amanuenserna ägnade sitt amanuensår åt sin tjänst.

Då fakulteten ej ville för amanuensen i anatomi och för amanuensen i histologi föreslå högre aflöning, än att nämnda princip tillfredsställdes, ansåg fakulteten, såsom redan nämnts, att alla ifrågavarande amanuenser (i anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi), om de vore mi dicine studerande, borde vara likställda i fråga om aflöning. Såsom lämpligt aflöningsbelopp för dessa amanuenser hade fakulteten tänkt sig 1,(lOO kronor jämte fri bostad, en aflöning, som satte dem i stånd att utan nämnvärda egna utlägg uppehålla sig vid universitetet under amanuensåret.

Fakulteten föreslog sålunda, att amanuensen i anatomi, för den händelse han vore medicine kandidat och afslutat sina kliniska tjänstgöringar, skulle erhålla i aflöning 1,800 kronor och fri bostad samt, om han vore medicine studerande, 1,000 kronor och fri bostad, äfvensom att amanuenserna i histologi, medicinsk kemi och fysiologi hvar och en måtte tillerkännas en aflöning af 1,000 kronor jämte fri bostad.

Det större akademiska konsistoriet i Lund har förordat de förslag, som i förevarande afseenden framställts af medicinska fakulteten.

Karolinska Af de nio amanuenser, som äro anställda vid karolinska institutets

institutet, teoretiskt-inedicinska institutioner, tjänstgöra en vid anatomiska, en vid histologiska, en vid kemiska, en vid fysiologiska, två vid patologiskt-anatomiska, en vid rättsmedicinska och en vid hygieniska institutionen, hvartill kommer en amanuens med skyldighet att å pediatriska kliniken verkställa och demonstrera liköppningar.

Den kontanta aflöningen utgör för amanuensen vid anatomiska institutionen och för den amanuens, som har till åliggande att å den pediatriska kliniken verkställa och demonstrera liköppningar, 1 ,<>00 kronor till en hvar, för amanuenserna vid histologiska, kemiska, fysiologiska och hy-

73 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

gieniska institutionerna samt för en amanuens vid patologisk-anatomiska institutionen 900 kronor till en hvar, för amanuensen vid rättsmedicinska institutionen 600 kronor och för en amanuens vid patologisk-anatomiska institutionen 500 kronor.

För alla dessa befattningshafvare tillkommer eventuellt fri bostad. Genom kungl. bref till kanslersämbetet den 11 juni 1887 är i detta hänseende förordnadt, att uti den på västra delen af institutets tomt befintliga byggnad skola hållas tillgängliga »bostäder för amanuenserna vid de institutioner, som fått sig lokaler anvisade å institutets tomt och å hyilka ai betena pågå största delen af dagen, äfvensom för amanuensen vid pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, allt i den utsträckning utrymmet medgifver och på sätt rektor efter samråd • med vederbörande professor bestämmer». Enligt inhämtade upplysningar äro i den ifrågavarande byggnaden bostäder anordnade för tillhopa sex amanuenser.

Beträffande de vid teoretiskt-medicinska institutioner anställda amanuenserna, har karolinska institutets lärarkollegium i skrifvelse den 29 oktober 19<)8 åberopat en af särskilda delegerade verkställd utredning, hvari Ibland annat meddelades följande.

A den anatomiska och äfven å den histolaffiska afdelningen vore amanuenserna mycket träget sysselsatta vid föreläsningarna, de praktiska öfningarna och den vetenskapliga verksamheten på institutionerna.

Vid karolinska institutets kemiska laboratorium vore amanuensen vida mer upptagen, än hvad fallet syntes vara vid det medicinsk-kemiska laboratoriet i Uppsala. Hans arbetstid syntes böra uppskattas till mer än tre gånger den från Uppsala uppgifna tiden af två timmar dagligen. Han hade varit så upptagen af sina göromål vid de studerandes praktiska öfningar, att det, särskildt vid den på sista tiden inträdda stegringen af de studerandes antal, varit uteslutet att af honom erhålla den hjälp vid förberedelserna till föreläsningarna, - hvilken man åtminstone i någon mån skulle vara berättigad att af honom hoppas. Med afseende på den arbetsbörda, som han hade att bära i och för de studerandes öfningar, syntes karolinska institutets amanuens i kemi fullt kunna jämföras med amanuenserna vid laboratoriet för allmän kemi i l ppsala. Det syntes således fullt berättigadt att äfven för denne amanuens begära ett arfvode, motsvarande det som begärdes för amanuenserna vid laboratoriet för allmän kemi i Uppsala.

Amanuensen i fysiologi hade dittills haft föga att göra med de studerandes praktiska öfningar på institutionen, men detta komme utan tvif- Dihamj till Riksdagens protokoll 1212. 1 saml. 111 käft. (Nr 225.) 10

74 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

vel att ändras, då han sannolikt komme att få arbete med den undervisning i fysik, hvilken på grund af den nya examensstadgan behöfde ingå såsom ett moment i dessa öfningar. Dittills hade hans verksamhet till stor del varit bunden vid de vetenskapliga arbetena å institutionen. Hans verksamhet af denna art kunde växla betydligt vid olika tillfällen. Såsom från Lund framhållits beträffande dåvarande amanuens å den fysiologiska institutionen, borde icke heller den vid karolinska institutet anställde amanuensen i fysiologi sättas efter andra amanuenser med afseende på aflöningsvillkor, helst det visat sig vara svårt att med den då bestämda svaga afföningen finna någon person, som verkligen vore vuxen de å ifrågavarande befattning hvilande speciella uppgifterna.

På patolofiisk-anatoniiska institutionen funnes två amanuenser. Den ene af dem vore i sin verksamhet närmast att jämföra med »assistenterna» å motsvarande institutioner i Uppsala och Lund. För att fylla sin plats behöfde han vara långt avancerad mot licentiatexamen. Det skulle därför med fog kunna ifrågasättas, att han finge högre aflöning än öfriga, nyss omnämnda amanuenser. Delegerade ansago emellertid, att man för det dåvarande borde nöja sig med att för honom begära samma förhöjning, som i allmänhet skulle komma de nu ifrågavarande amanuenserna till del.

Den andre amanuensen å denna institution hade lägre aflöning än öfriga amanuenser. De skäl därför, som möjligen förut kunnat finnas, ä»-de dåmera ej giltighet. lian vore icke att betrakta såsom andre man inom den förstnämnda amanuensens verksamhetsområde, utan vore liksom andra amanuenser ensam om sin uppgift. Han vore nämligen amanuens vid bakteriologiska laboratoriet samt biträdde tillika den dåvarande extra ordinarie professorn i patologisk anatomi. I betraktande dåraf, att bakteriologien alltjämt ökades i omfattning och betydelse, samt att det ämne, som för det dåvarande förestodes af extra ordinarie professorn i pjitologisk anatomi, genom den nya examensstadgans benämning »patologi» afgrånsats, syntes det fullt befogadt, att äfven sistnämnde amanuens i lönevillkor likställdes med öfiiga amanuenser, såsom lärarkollegiet ock begärt vid platsens inrättande.

Den amanuens, som hade att förrätta obduktionerna vid den pediatriska kliniken, hade visserligen en själfständig verksamhet, som kunde gifva anledning att tänka på en betydligare förhöjning af hans arfvode. Sådant komme kanske äfven snart att ifrågasättas i samband med organisatoriska förändringar inom den patologisk-anatomiska undervisningen. Tills vidare syntes det lämpligt, att han erhölle samma löneförmåner som öfriga nu ifrågavarande amanuenser.

Amanuensbefattningen inom rätts- och statsmedicin vore en af de äldsta vid institutet, hvilket förhållande nog icke hade varit utan inflytande på

75 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

att arfvodet för denne amanuens satts så lågt. Detta kunde nämligen icke motiveras med betydelsen af hans tjänst, ty denna ställde stora kraf på honom. Han måste nämligen hafva särskilda kunskaper och utbildning i patologisk anatomi. Vanligen hade han förut varit amanuens i detta ämne. Han måste därför åtminstone vara medicine kandidat och icke hafva långt kvar till licentiatexamen. Helst borde han, såsom också ofta varit fallet, vara licentiat. Med hänsyn till de rättsmedicinska obduktionerna hade han ofta ett ansvarsfullt arbete. Oaktadt alla dessa anspråk på sagde amanuens syntes man tills vidare böra nöja sig med att för honom begära samma arfvode som för öfriga nu ifrågavarande amanuenser. Frågan om hans verksamhet och aflöning komme nämligen snart ånyo att blifva aktuell i samband med den utvidgning af verksamheten å den rättsmedicinska afdelningen, hvilken syntes komma att föranledas af föreliggande förslag angående de rättsmedicinska obduktionerna in. m.

Amanuensen vid institutionen för hygien borde helst vara licentiat och hade alltid varit det; till och med docent i ämnet hade flera gånger innehaft denna amanuensplats. Amanuensen hade därför kunnat betros med att leda de exkursioner i staden, om hvilka professorn föranstaltade. Den lägsta aflöning, som ansågs kunna föreslås för honom, vore densamma som för öfriga ifrågavarande amanuenser.

Delegerade, som ansågo det från Uppsala framställda krafvet på 1,200 kronors arfvode för amanuenser af denna klass icke vara för högt tilltaget, föreslogo för de ofvannämnda amanuenserna detta belopp, dock med det tillägg, som kunde motiveras af de högre lefnadskostnaderna i hufvudstaden. Dessa hade nämligen redan förut gifvit anledning till att amanuensaflöningarna i Stockholm varit högre än aflöningarna för motsvarande amanuenser af berörda klass i Uppsala.

Denna olikformighet mellan Uppsala och Stockholm skulle enligt delegerades mening lämpligast utjämnas genom ett ortstillägg för amanuenserna i Stockholm. Visserligen hade dessa i de flesta fall tillfälle att bo i något af de rum, som funnes vid karolinska institutet, men detta syntes icke böra utgöra hinder för att gifva dem ortstillägg. Dels vore nämligen dessa rum och i synnerhet några af dem mycket torftiga, så att de ofta blifvit försmådda, och dels vore bostadskostnaden ingalunda den enda faktor, som fördyrade vistelsen i hufvudstaden. Då institutets betjänte hade ett ortstillägg af 150 kronor, syntes amanuensernas böra bestämmas till 2()0 kronor.

Delegerade — och i anslutning till dem karolinska institutets lärarkollegium hafva sålunda föreslagit, att amanuenserna vid anatomiska, histologiska, kemiska, fysiologiska, patologisk-anatomiska (två), rättsmedi-

76 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

cinska och hygieniska afdelningarna samt den amanuens, som hade att för* Tätta och demonstrera obduktionerna vid den pediatriska kliniken, måtte erhålla ett arfvode af 1,’iOO kronor årligen och ett ortstillägg af 200 kronor.

Kollegiet har vidare i skrifvelse till universitetskanslern den 9 september 1909 hemställt, att en ny amanuensbefältning måtte få inrättas vid farmakologiska institutionen. Därvid erinrades, att ett nytt farmakologiskt laboratorium antogs blifva färdigt under loppet af läsåret 1909—1910, så att undervisning och vetenskapligt arbete där kunde taga sin början. Amanuensen å den farmakologiska institutionen skulle hafva till uppgift att biträda professorn vid ordnande af undervisningsmuteriellen till föreläsningarna och vid anställande af experiment under dessa, att vid behof assistera vid vetenskapliga försök å laboratoriet samt att i mån af tid själf utföra vetenskapligt arbete. Amanuenser, likställda med den nu föreslagna, hade för det dåvarande en årlig aflöning af 900 kronor, men af samma skäl, som föranledt lärarkollegiet att framställa förslag om höjning till 1,400 kronor af dessa amanuensers arfvoden, ansågs arfvodet äfven för amanuensen vid farmakologiska institutionen böra bestämmas till sistnämnda belopp, däraf 200 kronor skulle anses motsvara ortstillägg.

Ifrågavarande framställning har af lärarkollegiet upprepats i skrifvelse till universitetskanslern den 31 augusti 1911.

Universitets- I sitt utlåtande den 6 mars 1909 har universitetskanslern biträdt

kanslern. hvacl af vederbörande universitetsmyndigheter och karolinska institutets lärarkollegium föreslagits angående lönereglering för amanuenserna vid de teoretiskt-inedicinska institutionerna.

Beträffande lärarkollegiets begäran om anslag till en amanuens vid karolinska institutets farmakologiska institution har universitetskanslern i skrifvelse till Kungl. Magt den 16 oktober 1911 framhållit, att, sedan denna institution dåinera erhåliit ett eget, rätt stort laboratorium, behofvet af en amanuens framträdt allt starkare. Erfarenheten hade, enligt hvad kanslern inhämtat, redan visat, att saknaden af en amanuens vid nämn'la institution medfört, att läraren måste af sin tid offra rätt mycket på sådant arbete, som lämpligare borde utföras af en amanuens, såsom framtagande af undervisuingsmateriell till föreläsningarna, förberedelse till och assistans vid experiment för undervisningen, beredande af lösningar in. in., som behöfdes såväl vid dylika experiment som för det vetenskapliga arbetet vid laboratoriet. En del af detta arbete, som amanuensen borde utföra, kunde för en ung studerande vara ganska instruktivt, medan det för läraren måste innebära uteslutande tidsförlust.

77 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

För att öka den farmakologiska undervisningens effektivitet och intresse vore det vidare ett önskemål, om, vid sidan af de offentliga föreläsningarna och utan minskning af deras antal, för de studerande kunde anordnas kostnadsfria demonstrationskurser, vid hvilka läraren utförde instruktiva experiment. Dessa toge så mycken tid i anspråk, att de icke lämpligen borde, såsom dittills i viss omfattning skett, förläggas till de offentliga föreläsningstimmarna. Vid anordnandet af dessa experiment vore det för läraren af särskildt behof påkalladt att kunna påräkna biträde af en amanuens. Denne borde därjämte, så långt hans egna studier det medgåfve, finnas till hands å laboratoriet under hela den dagliga arbetstiden därstädes. Men under det han uppehölle sig å laboratoriet, skulle han dock, i likhet med amanuenserna å de fysiologiska och histologiska institutionerna, kunna å tider, då han ej vore upptagen af sin tjänstgöring, sysselsätta sig med vetenskapligt arbete under lärarens ledning, till nytta äfven för sina egna studier.

I likhet med nyssnämnda två amanuenser borde den nu ifrågavarande amanuensen erhålla ett årsarfvode af 900 kronor, hvilket belopp dock gifvetvis borde, för den händelse den begärda löneregleringen för underläkåre och amanuenser in. fl. komme till stånd, höjas till samma belopp, som begärts för öfriga amanuenser vid karolinska institutets teoretiska institutioner, nämligen 1,400 kronor årligen. Den förmån af boningsrum vid karolinska institutet, som tillkomme amanuenserna vid fysiologiska och histologiska institutionerna, kunde däremot, enligt hvad universitetskanslern inhämtat, i regel icke beredas en amanuens vid farmakologiska institutionen.

Beträffande dessa befattningshafvare vid de teoretiskt-medicinska Lönereginstitutionerna har lönerep låring ^kommittén först yttrat sig angående dem, som äro anställda vid universitetens patologiska (patologisk-anatomiska) institutioner, nämligen i Uppsala en assistent och en amanuens samt i Lund eu assistent och två amanuenser.

Genom hvad i de inkomna framställningarna meddelats angående nämnda befattningshafvares åligganden hade kommittén blifvit öfvertygad därom, att den med assistentbefattningarna förenade aflöningen kräfde en afsevärd förhöjning samt att aflöningen å amanuensbefattningarna, med hänsyn till arten och omfattningen af det med dem förenade arbetet, borde fixeras till ett väsentligt högre belopp, än som eljest i allmänhet skulle utgå till motsvarande befattningshafvare vid de teoretiskt-medicinska institutionerna. Kommittén hade fördenskull, i nära anslutning till hvad af universitetsmyndigheterna föreslagits, ansett sig

78 Kvngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

böra förorda, att aflöningen till hvardera af de två assistenterna vid den patologiska institutionen i Uppsala och den patologisk-anatomiska institutionen i Lund bestämdes till 2,500 kronor eller enahanda belopp, som af kommittén föreslagits för vissa underläkare, samt att aflöningen till en hvar af de tre amanuenserna vid samma institutioner bestämdes till

2,000 kronor, motsvarande det af kommittén för de kliniska amanuenserna föreslagna normalbeloppet.

Med sistnämnda tre befattningshafvare ansåg kommittén böra i viss mån jämställas amanuensen på anatomiska afdelningen af anatomiskhistologiska institutionen i Lund. I fråga om denne funktionär framträdde det principiella spörsmålet, huruvida, i enlighet med universitetsmyndigheternas förslag, aflöningen å denna befattning borde utgå med olika belopp, allt efter som innehafvaren vore medicine kandidat med afslutade kliniska tjänstgöringar eller endast medicine studerande.

Äfven beträffande de kliniska och polikliniska amanuenserna hade kommittén tagit under öfvervägande, huruvida anledning funnes att fastställa olika aflöningsbelopp allt efter befattningshafvarnas olika kompetens. I sådant hänseende skulle väl — yttrade kommittén — hvad angår de kliniska och polikliniska amanuensbefattningarna närmast blifva afgörande, huruvida innehafvaren vore legitimerad läkare eller icke. En dylik anordning, som visserligen hade sin motsvarighet i fråga om aflöningen å en del läkarplatser vid rikets hospital, hade kommittén emellertid icke funnit sig böra tillstyrka beträffande de kliniska och polikliniska amanuenserna, så mycket mindre som något förslag i detta syfte icke framkommit från de i ärendet hörda myndigheterna.

Att nu ensamt för den ifrågavarande amanuensen vid anatomiskhistologiska institutionen i Lund införa en dylik aflöningsbestämmelse ansåg kommittén icke lämpligen kunna ifrågakomma. Då emellertid vid Lunds universitet icke, såsom i Uppsala och vid karolinska institutet vore fallet, funnes någon särskild prosektor i anatomi, hade det synts kommittén antagligt, att fordringarna på den ifrågavarande amanuensen i Lund borde ställas jämförelsevis högt, och hade fördenskull kommittén icke tvekat att tillstyrka, att aflöningen för denne amanuens fastställdes till enahanda belopp, som af kommittén föreslagits såsom arfvode till flertalet kliniska amanuenser, eller 2,000 kronor för år.

Kommittén hade trott sig kunna antaga, att med denna aflöning det i regel skulle visa sig möjligt att för den ifrågavarande amanuensbefattningen förvärfva lämplig medicine kandidat, som afslutat sina kliniska tjänstgöringar och som följaktligen motsvarade de af medicinska fakulteten i Lund angifna högre kompetensfordringarna. Därest emellertid

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

i något fall detta ej skulle låta sig göra och till följd däraf befattningen kornme att under längre eller kortare tid uppehållas af person, som icke besutte den önskvärda kompetensen, borde det enligt kommitténs mening bero på Kungl. Mai:ts pröfning, huru stor del af deri å staten uppförda aflöningen skulle under ifrågavarande tid utgå till den, som bestrede befattningen.

Hvad därefter anginge öfriga amanuenser vid de teoretiskt-medicinska institutionerna, mötte man ännu en fråga af principiell innebörd, nämligen huruvida, på sätt af karolinska institutets lärarkollegium ifrågasatts, amanuenserna vid institutets teoretiskt-medicinska institutioner borde, med afseende å de högre lefnadskostnaderna i hufvudstaden, tillerkännas särskilda ortstillägg. Af hvad kommittén i det föregående yttrat angående lönereglering för de kliniska och polikliniska amanuenserna framginge, att kommittén i fråga om dessa befattningshafvare icke ansett sig kunna förorda ett aflöningssystem, hvari ortstillägg skulle ingå. Något förslag därom hade heller icke framkommit från de myndigheter, som yttrat sig i ärendet. Under dessa förhållanden hade kommittén funnit sig hindrad att tillstyrka, att ensamt för amanuenserna vid de teoretiskt-medicinska institutionerna i Stockholm skulle införas en aflöningstitel, som icke komme att äga sin motsvarighet beträffande andra befattningar, om hvilka kommittén hade att i sitt förevarande betänkande yttra sig.

I fråga om de förslag, som från de olika läroanstalterna framställts beträffande aflöningen till amanuenser vid de teoretiskt-medicinska institutionerna — med undantag af de fyra amanuenser, om hvilka kommittén här förut särskildt yttrat sig — gåfve sig i öfrigt den olikheten tillkänna, att såväl myndigheterna i Lund som karolinska institutets lärarkollegium, hvar för sin läroanstalt, föreslagit samma belopp för alla befattningshafvare inom gruppen, nämligen 1,000 kronor till dem i Lund och 1,200 kronor jämte ortstillägg till dem i Stockholm, under det att vederbörande myndigheter i Uppsala här velat göra en åtskillnad, så att amanuenserna vid den anatomiska institutionen skulle erhålla en hvar 1,200 kronor och amanuenserna vid de fysiologiska, medicinsk-kemiska och farmakologiska institutionerna allenast 8<ff kronor för hvarje.

Äfven beträffande amanuenserna vid universitetens naturvetenskapliga institutioner — om hvilka befattningshafvare kommittén ville yttra sig i det följande — hade en liknande uppdelning som den nyssberörda ifrågasatts, i det att för flertalet af dessa amanuenser i de inkomna framställningarna föreslagits en aflöning af antingen 1,200 eller 8u0 kronor.

Enligt hvad medicinska fakulteten i Uppsala meddelat, hade amanuenserna vid den fysiologiska och den medicinsk-kemiska institutionen

80 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

därstädes väsentligt kortare tjänstgöring än den, som ålåge amanuenserna vid den anatomiska institutionen. Af hvad medicinska fakulteten i Lund yttrat i detta ärende framginge, att äfven vid den fysiologiska och den medicinsk-kemiska institutionen i Lund amanuenstjänstgöringen vore af vida mindre omfattning än vid universitetets anatomisk-histologiska institution.

På grund däraf hade kommittén ansett det vara rättvist, att aflöningen å de nu ifrågavarande befattningarna fastställdes till samma belopp för motsvarande befattningshafvare vid de båda universiteten, nämligen till 1.200 kronor för eu hvar af två amanuenser vid den anatomiska institutionen i Uppsala och för en amanuens på histologiska afdelningen af anatomisk-histologiska institutionen i Lund samt till 800 kronor för en amanuens vid fysiologiska institutionen i Uppsala och en amanuens vid motsvarande institution i Lund, för eu amanuens vid institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi i Uppsala och eu amanuens vid motsvarande institution i Lund äfvensom för en amanuens vid farmakologiska institutionen i Uppsala. I atlöningen till sistnämnde befattningshafvare borde emellertid inräknas räntemedel, för närvarande utgående med 350 kronor, från Wahl enbergs amanuensfond.

Hvad därefter anginge amanuenserna vid karolinska institutets teoretiska institutioner, hade kommittén, i enlighet med hvad redan antydts, ansett, att arfvodet till dessa befattningshafvare för närvarande borde begränsas till 1,200 kronor, d. v. s. det af lärarkollegiet föreslagna beloppet, med frånräknande af det ifrågasatta ortstillägget.

Visserligen hade det synts kommittén antagligt, att den arbetsmängd, som för närvarande ålåge vissa amanuenser vid nyssnämnda institutioner, skulle kunna motivera en något högre aflöning, än hvad sålunda af kommittén föresloges. Fråga hade emellertid, enligt hvad som meddelats af karolinska institutets lärarkollegium, förevarit om mer eller mindre vidtgående förändringar i verksamheten vid eu del af dessa institutioner. Vid sådant förhållande och då det äfven, enligt kommitténs mening, borde tagas under ompröfning, huruvida icke det behof af ökadt arbetsbiträde, som tilläfventyrs kunde förefinnas vid vissa institutioner, skulle kunna med större fördel tillgodoses genom inrättande af en eller annan ny amanuensbefattning än genom ytterligare höjning af den å redan befintliga befattningar utgående atlöningen, hade kommittén funnit sig böra stanna vid att för de nu ifrågavarande befattningshafvarna föreslå en aflöning af 1,200 kronor Aill en hvar.

Enahanda aflöningsbclopp ansåg kommittén ock böra utgå å den af vederbörande myndigheter föreslagna nya amanuensbefattningen vid karo-

81 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

linska institutets farmakologiska institution, mot hvars inrättande kommittén icke funnit sig böra göra någon erinran.

För kommitténs förslag beträffande den bostadsförmån, som för närvarande tillkommer åtskilliga befattningshafvare, om hvilka i förevarande ärende är tal, har förut redogjorts (sid. 41).

I anslutning till hvad af universitetsmyndigheterna i Uppsala föreslagits beträffande där anställda befattningshafvare, har kommittén vidare förordat, att den förmån af fritt bränsle, som tillkommer vissa befattningshafvare i Uppsala såväl som i Lund, må i sammanhang med nu förevarande lönereglering indragas.

Vid bifall till hvad kommittén sålunda tillstyrkt beträffande naturaförmåner å sådana befattningar, som nu afses, böra, efter hvad af kommittén framhållits, de anteckningar rörande dylika förmåner, som i detta hänseende för närvarande förekomma i staterna för universiteten, utgå ur dessa stater.

Med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen af det arbete, som Departeenligt tillgängliga upplysningar åligger assistenter och amanuenser vid den mentschefen. patologiska institutionen i Uppsala och den patologisk-anatomiska institutionen i Lund, tvekar jag icke att tillstyrka löneregleringskornmitténs förslag angående afiöningen åt dessa befattningshafvare. Därigenom skulle assistenterna vid nämnda institutioner erhålla samma aflöning, som nu föreslås för vissa underläkare, under det att amanuenserna vid samma institutioner skulle i aflöningsväg likställas med de kliniska amanuenserna.

I den af kommittén berörda frågan, huruvida i något eller några fall afiöningen å viss befattning lämpligen skulle kunna bestämmas till olika. belopp i förhållande till innehafvarens kompetens för befattningen, har jag velat uttala den meningen, att ett stadgande i nu angifven riktning beträffande sådana befattningshafvare, om hvilka i detta ärende är fråga, tilläfventyrs skulle komma att vid tillämpningen leda till vissa praktiska svårigheter. I alla händelser kan jag i detta hänseende icke understödja medicinska fakultetens i Lund förslag, enligt hvilket dylika växlande aflöningssatser skulle fastställas allenast för en enda befattning. Jag ansluter mig därför äfven i denna punkt till löneregleringskornmitténs uppfattning.

Mot de aflöningsbelopp, som af kommittén föreslagits för andra befattningshafvare än de ofvan särskildt nämnda, har jag heller icke funnit anledning till anmärkning. V isserligen skulle det, såsom ock af kommittén antydts, kunna ifrågasättas, huruvida icke vid karolinska institutet, i likhet med hvad som föreslagits beträffande universiteten, någon gradering af aflöningarna för amanuenserna vid de teoretiskt-medicinska institutionerna Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 177 käft. {Nr 225.)

82 Kungl. Maj:ts nåd. •proposition Nr 225.

lämpligen borde ske. Då emellertid det af institutets lärarkollegium afgifna 'förslaget upptager samma aflöningsbelopp för alla nu ifrågavarande befattningar och en jämförelse med universiteten här erbjuder vissa vanskligheter, har jag, såsom nämnts, äfven i denna del ansett mig böra biträda löneregleringskommitténs hemställan.

Ej heller är från min sida något att erinra mot inrättande af en ny amanuensbefattning vid karolinska institutets farmakologiska institution.

Jao- är äfven ense med kommittén därom, att den förmån af fritt bränsle, som för närvarande utgår till vissa, af förevarande löneregleringsförslag berörda befattningshafvare, bör i sammanhang med löneregleringen indragas.

Jag lämnar här efteråt en öfversikt, utvisande den årliga ökning af statsanslaget, som skulle föranledas af mitt förslag rörande assistenter och amanuenser vid teoretiskt-medicinska institutioner:

Därjämte ränta från AValilenbergs amanuensfond, kr. 350.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

83 Såsom af öfversikten framgår, skulle den ifrågasatta löneregleringen för nämnda befattningshafvare vid de teoretiskt-medicinska institutionerna kräfva en höjning med 15,150 kronor i ordinarie statsanslag, nämligen

för Uppsala universitet........ 4,350 kronor

» Lunds » ........ 6,400 »

» karolinska institutet....... 4,400 »

Summa 15,150 kronor.

5. Assistenter och amanuenser vid naturvetenskapliga institutioner.

Jag öfvergår härefter till att yttra mig rörande de vid universitetens naturvetenskapliga institutioner anställda befattningshafvare, om hvilka nu är fråga. Deras nuvarande antal är tillhopa 26, nämligen i Uppsala 14 amanuenser samt i Lund 3 assistenter och 9 amanuenser.

Af de fjorton amanuenserna i Uppsala tjänstgöra fyra vid institu- Uppsala. tionen för allmän och analytisk kemi, två vid mineralogisk-geologiska institutionen, två vid fysiska institutionen, en vid astronomiska institutionen, en vid meteorologiska, institutionen, en vid botaniska trädgården, en vid botaniska laboratoriet, en vid zoologiska museet och en vid zootomiska laboratoriet.

En . hvar af dessa befattningshafvare, med undantag af amanuensen vid botaniska trädgården, åtnjuter af allmänna medel en kontant aflöning af 500 kronor. Till amanuensen vid botaniska trädgården utgår af alu männa medel ett belopp af 380 kronor samt därutöfver af räntemedel från Wahlenbergska fonden 120 kronor.

84 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 225.

Amanuensen vid astronomiska institutionen uppbär, jämte 500 kronor af allmänna medel, 44 kronor från räntemedel å Melanderhjelmska, Malletska, Prosperinska och Bredmanska amanuensfonden.

Utöfver den kontanta aflöningen utgå vissa naturaförmåner till flertalet af nu ifrågavarande funktionärer, nämligen två famnar, ved och boställsrum till en hvar af amanuenserna vid kemiska institutionen, till en amanuens vid inineralogisk-geologiska institutionen, till en amanuens vid fysiska institutionen och till amanuensen vid astronomiska institutionen; två famnar ved till en amanuens vid mineralogisk-geologiska institutionen och till amanuensen vid zoologiska museet; samt boställsrum till eu amanuens vid fysiska institutionen och amanuensen vid meteorologiska institutionen. Några naturaförmåner tillkomma däremot icke de två amanuenserna vid botaniska institutionen eller amanuensen vid zootomiska laboratoriet.

I den underdåniga framställning, som den 14 september 1907 ingafs till ecklesiastikdepartementet från amanuenser vid ifrågavarande institutioner, anhöllo dessa, att arfvodena måtte höjas till 800 kronor för amanuenserna vid o-eologiska institutionen och vid astronomiska observator^, till 1,200 kronor för amanuenserna vid meteorologiska institutionen, botaniska trädgarden samt zoologiska och fysiska institutionerna och till 1,500 kronor för amanuenserna vid kemiska institutionen. Under åberopande af bifogade utredningar framhöllo sökandena, att ensamt lefnadskostnadernas stegring betingade en artvodesförhöjning af 300 kronor eller till 800 kronor,, och att därutöfver ytterligare höjning för flertalet af ifrågavarande befattningshafvare påkallades af arbetsmängdens ökning. Af de utaf sökandena åberopade utredningarna framgick bland annat följande.

Vid den meteorologiska institutionen hade amanuensen icke något att göra med den egentliga undervisningen, hvilket berodde på meteorologiens särskilda ställning. Det arbete, som denne amanuens hade att fullgöra, måste dock anses synnerligen kräfvande och betydelsefullt, då det bland annat gällde att hålla de dagliga meteorologiska observationerna^ gång vid den enda station i Sverige (förutom det enskilda företaget i \ assijaure), där regelbundna och fullständiga timobservationer utfördes.

Tjänstgöringstiden för amanuensen vid den meteorologiska institutionen uppginge till cirka 13 timmar i veckan, och detta året om. För t. ex. amanuenserna vid den kemiska institutionen hade tjänstgöringstiden angifvits till cirka 31 timmar i veckan under den tid kurser därstädes påginge, d. v. s. 15 september—1 december och 1 februari—15 maj. Sammanförd till motsvarande tidrymd, 6 månader, uppginge tjänstgöringstiden för amanuensen vid den meteorologiska institutionen till cirka 26 timmar i veckan. Den omständigheten, att arbetet vid meteorologiska institutionen på

85 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

ginge hela året om och icke kunde sammanföras till en kortare tid under lästerminerna, finge anses vara särskilt betungande. Amanuensen vid denna institution blefve på detta sätt bunden i Uppsala hela året och åtnjöte icke någon annan ledighet än den han kunde skaffa sig därigenom, att de andra tjänstemännen vid institutionen åtoge sig ökad tjänstgöring, eller därigenom att han själf aflönade särskild vikarie.

Den vid universitetets botaniska trädgård anställde amanuensens hufvudsakliga åliggande vore att tillse, att trädgårdens växter så långt som möjligt vore riktigt etiketterade. För den utomstående kunde det tyckas, som om detta arbete skulle kräfva föga tid, enär trädgården år efter år hölle till största delen samma växter och dessa ej borde behöfva ånyo granskas. Förhållandet vore emellertid ett annat, ty dels funnes det många 1- å 2-åriga växter, som i Uppsala botaniska trädgård ej satte moget frö och därför måste på nytt anskaffas från utländska trädgårdar, dels vore trädgårdens årliga nyanskaffning äfven af fleråriga växter ganska betydande. En hvar, som haft något att skaffa med vården af en botanisk trädgård, visste af erfarenhet, i huru hög grad de utifrån rekvirerade växterna vore i behof af granskning. I själfva verket vore detta arbete i eu trädgård af det omfång, som Uppsala botaniska trädgård ägde, så tidsödande, att en amanuens aldrig kunde helt utföra detsamma, utan hade man måst åtnöja sig med att af amanuensen begära blott det allra nödvändigaste arbetet. Dit hörde framför allt granskningen af de till vid pass 1,700 parceller uppgående systematiska afdelningarna för örtartade växter, hvilket arbete förutom kortare tider på våren och försommaren tagit amanuensens tid i anspråk under minst en månad på eftersommaren med 9 timmars arbete om dagen. För en ovan växtbestämmare skulle långt mera tid erfordras.

Under hela sommaren måste amanuensen för trängande arbeten på frilandsafdelningarna lämna växthusen så godt som alldeles åt sitt öde. Under den öfriga delen af året hade han att där utföra växtbestäinningar, allt efter som växterna komme till blomning; dock hade då ej kunnat påläggas honom mera än en liten del af det arbete, som rätteligen borde utföras. Likaså måste försöksafdelningen med flera afdelningar behandlasmycketknapphändigt.

Ytterligare ålåg det amanuensen att tillsammans med akademiträdgårdsmästaren upprätta katalog öfver trädgårdens fröbyte. Då nyanläggningar gjordes, kunde äfven amanuensens hjälp påkallas för uppgörande af lämpligt arturval.

Trots de nämnda, under förhandenvarande förhållanden nödtvungna inskränkningarna i arbetsbördan vore en mycket stor del af amanuensens tid upptagen. Allt som allt beräknades det minimiarbete, som af honom fordrades, icke understiga 500 ä 600 timmar, för år räknadt.

86 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Som en särskild olägenhet tillkomme, att innehafvaren af ifrågavarande amanuensbefattning på grund af arbetets natur ej endast vore bunden att vistas i Uppsala under lästerminerna, utan nödgades kvarstanna också största delen af ferierna. En och en half månads ledighet hade ansetts kunna tillkomma honom under sommaren, likväl under förutsättning, att tiden för ledigheten valdes med hänsyn till arbetet i trädgården, hinder julferierna kunde en kortare ledighet beviljas; dock vore amanuensens närvaro nödvändig strax efter juldagarna för frökatalogens upprättande.

Det arbete, som tillhörde den ifrågavarande amanuensbefattningen, vore af den art, att det kräfde en afsevärd grad af botaniskt vetande och vana vid växtbestämning. Vederbörande prefekt vore därför vid föreslående af amanuens hänvisad till de mera försigkomna botanisterna, på samma gång som det borde vara ett önskemål, att ombyte af amanuens ej skedde alltför ofta.

Af de vid den zoologiska institutionen anställda två amanuenserna hade den ene ursprungligen haft till åliggande hufvudsakligen att biträda vid museets ordnande. Museets samlingar hade sedan 1870-talet högst betydligt förstorats, och särskilt hade samlingarna af lägre djur, som förvarades i sprit och fördenskull behöfde den mesta tillsynen, flerdubblats. Därigenom hade göromålen betydligt ökats. Den omständigheten att museets lokaler mer än fördubblats sedan år 1876, då arfvodet för den ifrågavarande amanuensen bestämdes till sitt nuvarande belopp, medförde äfven större besvär.

Nya uppdrag hade därjämte tillkommit. Tekniken vid zoologiska institutioner hade under de senaste årtiondena nått ett stort uppsving, och till följd däraf kräfdes ett mycket vidlyftigare och mera tidsödande arbete af den ifrågavarande amanuensen, hvilken det tillhörde att vårda och tillhandahålla de för specialister behöfliga instrumenten och utensilierna. Förutom det hos zoologiska institutionen vid Uppsala universitet deponerade Marklinska biblioteket, bestående af äldre, nu mindre ofta använd lit eratur, hade institutionen sedan år 1890 ett eget bibliotek, som hastigt ökades och redan omfattade flera tusen volymer. Ordnandet af detta bibliotek, inrangerandet af nya böcker däri och särskildt utlåningen ur biblioteket upptoge mycken tid för ifrågavarande amanuens. Äfven hade inrättats en läsesal, där den till institutionens bibliotek nyinkomna litteraturen och de till universitetsbiblioteket hörande zoologiska tidskrifterna under en kortare tid hölles tillgängliga för dem, som arbetade på institutionen. Tillsynen öfver och utläggandet af dessa tidskrifter ombesörjdes af bemälde amanuens.

87 Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Deri andre af den zoologiska institutionens amanuenser, nämligen den vid zootomiska laboratoriet, ålåge det mesta arbetet med skötseln af den stora och rikhaltiga preparatsamlingen, förfärdigandet af nya preparat, iordningställandet af den för undervisningen nödvändiga attiraljen och tillsynen öfver materialsamlingarna. Vid det nämnda laboratoriet saknades en konservator, hvarför amanuensen äfven finge sköta en sådan befattningshafvares göromål. Dessa åligganden kräfde af amanuensen vid zootomiska laboratoriet lika lång tjänstgöringstid som den, hvilken fordrades af amanuensen vid zoologiska museet, och dessa båda amanuenser borde därför åtnjuta samma aflöning.

Under de senaste åren hade tjänstgöringstiden uppgått till ungefär 4 timmar om dagen för en hvar af dessa amanuenser.

Hvad arbetet vid den fysiska institutionen beträffade, hade det på alla händer högst väsentligt ökats genom den betydande utveckling institutionen undergått. Därvid åsyftades i första rummet de redan på 1860-talet inrättade öfningslaborationerna till de filosofiska fakultetsexamina. Antalet deltagare i dessa öfningar hade varit i ständigt stigande och hade enligt universitetets årsredogörelser under de senare läsåren varit minst 3 ä 4 gånger större än för 25 å 30 år sedan.

• Det ålåge institutionens båda amanuenser att biträda vid handledningen af de nämnda öfningslaborationerna, hvilka för det dåvarande under läsårets 8 månader tortginge två dagar i veckan med 8 timmar hvarje gång. Amanuenserna vore med andra ord skyldiga att 16 timmar i veckan biträda vid undervisningen på laboratoriet. Därtill komme annat institutionsarbete, uppgående till cirka 4 timmar i veckan, såsom tillsyn och vård af institutionens ackumulatorbatterier. Utom detta för båda amanuenserna lika arbete vore den ene af dem skyldig att stå till professorns förfogande vid iordningställandet af experiment till de offentligt föreläsningarna, fyra gånger i veckan; den andre amanuensen ålåge att vid behof biträda vid speciallaborationerna, hvilka ägde rum dagligen. Amanuenserna kunde ej fullt fritt förfoga öfver ferierna, enär de ej båda finge samtidigt vara borta från institutionen.

Kompetensfordringarna på en amanuens vid den fysiska institutionen vore fördenskull ingalunda så obetydliga, som det ringa arfvodet kunde antyda. Han hade valts och valdes fortfarande bland duktigare filosofie kandidater eller helst licentiater (eventuellt docenter), hvilka fullgjort sina laborationsöfningar och helst någon tid sysslat med själfständigt arbete samt på grund däraf vore nog skickliga att kunna biträda vid undervisningen af yngre studerande. Amanuensen måste tydligen besitta icke blott samma, utan snarare större akademisk utbildning, än hvad man i

88 Kung!.. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

allmänhet kräfde i fysik af en adjunkt eller extra ordinarie lärare vid rikets allmänna läroverk.

Under den tid, som förflutit från det amanuensbefattningarna vid institutionen för allmän och analytisk kemi inrättades, hade arbetet vid institutionen ofantligt ökats. Arbetskrafterna hade visserligen också under årens lopp i någon mån ökats, men denna ökning motsvarade ingalunda den tillväxt i arbetet, som blifvit en naturlig följd af utvecklingen i institutionens verksamhet.

Laborantantalet hade varit i ständigt stigande och nya kurser hade måst inrättas dels för att tillfredsställa de kvantitativt ökade undervisningsfordringarna, dels för att såvidt möjligt äfven kvalitativt hålla undervisningen*^ nivå med vetenskapens hastiga framsteg. Arbetsbördan hade därigenom högst betydligt ökats för institutionens samtliga tjänstemän, speciellt för amanuenserna. Deras åligganden hade också genom det ökade arbetet vid institutionen i väsentlig mån blifvit af annan art, i det att amanuenserna, från att ursprungligen endast hafva varit ämnade till mera tillfälligt och omedelbart biträde åt professorerna, så småningom fått en icke oväsentlig del af den direkta undervisningen på sin lott.

Kurserna vid den kemiska institutionen påginge under hela läsåret med undantag af examensperioderna, d. v. s. under höstterminen från den 15 september till den 1 december och under vårterminen från den 1 februari till den 15 maj. Under denna tid toges i allmänhet amanuenserna i anspråk för daglig tjänstgöring, nämligen 5 å 6 timmar måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar samt 4 å 5 timmar onsdagar och lördagar. Detta vore dock approximativa medelsiffror, i det att arbetet vid de olika kurserna och för de olika amanuenserna ställde sig något olika hvad både intensitet och kvantitet beträffade. Sålunda kunde arbetet vid vissa tillfällen för en och annan amanuens något sjunka, under det att arbetet vid andra tider kunde stiga till 7 ä 8 timmar dagligen. När arbetstiden vore kortare, vore emellertid arbetet i allmänhet så mycket mera ansträngande och ansvarsfullt.

Utöfver den kontanta årsaflöningen och bostadsförmån åtnjöte dessa amanuenser en extra inkomst af särskilda afgifter, som af gammalt erlades af laboranterna på vissa kurser. Under läsåret 1906—1907 belöpte si<r dessa afgifter till 996 kronor, hvilken summa fördelats mellan de fyra

Ö O

amanuenserna.

Då ifrågavarande framställning behandlades hos matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala den 25 september 1907, anförde professor O. Widman, hvad den kemiska institutionens amanuenser beträffade,

89 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

bland annat, att under årens lopp det visat sig allt svårare att finna lämpliga personer, villiga att för det oproportionerligt låga arfvodet åtao-a sioden högst betungande amanuenstjänstgöringen, och att det visat sm än svarare ätt få behålla samma person någon längre tid. Då en nyblffven amanuens först efter en termins eller ett års tjänstgöring i allmänhet kunde beräknas hafva uppnått den erfarenhet och den mognad i kunskaper, som behöfdes för ett fullt nöjaktigt deltagande i laboratorieundervisnimmn, bletve ett tätt ombyte af amanuenser i hög grad menligt för undervisningens normala gång och kvalitet. Men dertill komme, att tillo-åno-en pa mera försigkomna kemie studerande ingalunda vore så stor, att 'det ö ver hufvud taget vore möjligt att för hvarje år nyrekrytera en stab af 5 a 6 amanuenser. För institutionens tillbörliga skötande vore det därför

åt trängande behof påkalladt att få amanuensarfvodena rätt väsentlio-t höjda. ö

Under en förberedande diskussion öfver detta ärende bland sektionens medlemmar hade den uppfattningen uttalats, att man icke borde »lägga en amanuens så ansträngande tjänstgöring, som dittills skett vid den kemiska institutionen. Denna åsikt delade äfven Widman, ehuru förhållandena vid institutionen dittills omöjliggjort dess praktiserande. Ett tillfälle till förändring i denna riktning syntes nu erbjuda sig.

Kemiska institutionens amanuenser hade begärt, att det kontanta arfvodet för fyra amanuenser för framtiden måtte få utgå med tillsamrnans 6,000 kronor. Om man emellertid uppdelade arbetet och arfvodet pa fem i stället för fyra amanuenser, blefve utgiften för statsverket densamma. I stället för 1,500 kronor finge då hvarje amanuens 1,200 kronor men i ersättning kunde han disponera mera tid för egna studier, hvilket för honom vore till bestämd fördel. På detta sätt kunde äfven institutionsarbetena ordnas mera ändamålsenligt. Då t. ex. under förhandenvarande förhållanden olika amanuenser vid olika tider af läsåret biträdde vid undervisningen i kvantitativ analys, kunde, om antalet amanuenser höjdes till tern en amanuens under hela läsåret fast anställas vid denna afdelning Detta skulle uppenbart bidraga till större enhet och reda i kursens ledande. . •u Arfvodet för den kemiska institutionens amanuenser komme, vid bifall till Widmans förslag, att utgå med samma belopp, som föreslagits för de flesta åt matematisk-naturvetenskapliga sektionens öfriga amanuenser.

ldman tillstyrkte, sålunda för sin del den ifrågavarande petitionen, dock med den förändring beträffande amanuenserna vid den kemiska institutionen, att deras kontanta arfvode borde bestämmas till 1,200 kronor i stället, för af dem begärda 1,500 kronor för år, hvaremellertid en lättnad i deras tjänstgöring borde beviljas dem genom inrättande Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. IN käft. (Nr 225.) 12

90 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

på ordinarie stat af en ny amanuensbefattning med likaledes 1,200 kronors kontant arfvode. Vid bifall till detta förslag borde de afgifter till amanuenserna, som allt sedan 1860-talet upptagits af deltagarna i vissa elementära laborationskurser, därefter upphöra.

I Widmans yttrande förklarade sig adjungerade ledamoten, dåvarande docenten D. Strömholm till alla delar instämma.

Professorn i botanik H. O. Juel meddelade, att amanuensen vid botaniska trädgården icke biträdde vid undervisningen, men att hans väsentliga åliggande,' hvilket bestode i att tillse, att växterna i trädgården blefve försedda med riktiga namn, dock indirekt vore af stor vikt för den botaniska undervisningen. Trädgårdsamanuensens arbete med växtbestämning hade väl i allmänhet tagits i anspråk under omkring tre månader af den varmare delen af året, d. v. s. den tid da hufvudmassan af trädgårdens växter, de på fritt land odlade, befunne sig i ett för bestämning lämpligt stadium. Däremot hade det i allmänhet ej fordrats af honom, att ban under öfriga delar af lästerminerna skulle ägna sin tid åt växtbestämning.

Fråif botaniska institutionens synpunkt skulle det emellertid vara af obestridlig fördel, om trädgårdsamanuensen äfven under öfriga delar af året kunde tagas i anspråk för växtbestämning. De i växthusen odlade växterna hade nämligen dittills måst blifva tämligen försummade med hänsyn till kontrollering af namnens riktighet. Utförandet af uppgiften i detta hänseende vore ofta svårare och mera tidsödande än bestämning af frilandsväxter, men dess resultat vore också mera värdefullt, om man toge i betraktande den möda och kostnad, som nedlagts på en i växthus uppdragen växt. Om trädgårdsamanuensens arbetstid ökades, så att den motsvarade ungefär fyra timmars daglig tjänstgöring under hela läsåret, fastän med en lämplig fördelning efter det olika behofvet af arbete under olika årstider, skulle växthusens behof af växtbestämning bättre kunna tillgodoses och en viktig fördel därigenom vinnas.

Med en sådan tjänstgöringsskyldighet vore den i föreliggande petition begärda aflöningen för amanuensen vid botaniska trädgården, eller 1,200 kronor, säkerligen icke för högt tilltagen.

Sektionen tillstyrkte den föreliggande framställningen, i hvad den afsåg amanuenserna vid geologiska, astronomiska och meteorologiska institutionerna, botaniska trädgården samt zoologiska och fysiska institutionerna. Beträffande åter amanuenserna vid den kemiska institutionen föreslog sektionen, i anslutning till hvad representanterna för kemien anfört, att det kontanta arfvodet för de fyra å ordinarie stat uppförda amanuenserna vid institutionen för allmän och analytisk kemi måtte förhöjas till

91 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

1,200 kronor årligen för dem hvar och att en ny amanuensbefattning vid nämnda institution måtte uppföras på ordinarie stat med ett kontant arfvode af likaledes 1,200 kronor.

Hvad af matematisk-naturvetenskapliga sektionen i nämnda hänseende föreslagits har biträdts af större akademiska konsistoriet i Uppsala, dock med det tillägg att — på sätt universitetets drätselnämnd hemställt — vid löneförhöjning för ifrågavarande befattningar den dittills utgående förmånen af ved in natura borde indragas.

Jämte det att sålunda, på sätt af det föregående framgår, från Uppsala begärts anslag till aflönande af en ny amanuens vid institutionen för allmän och analytisk kemi, har sedermera framställning gjorts därom, att anslag måtte beredas till inrättande af en amanuensbefattning äfven vid samma universitets geografiska institution.

Vid vederbörande sektions sammanträde den 6 september 1910 anförde i detta ärende professor A. Hamberg, att behofvet af en amanuens vid geografiska institutionen särskildt under de praktisk-geografiska öfningarna visat sig vara mycket kännbart. I dessa öfningar deltoge ofta omkring 30 studerande, och det vore för professorn ej möjligt att ensam på ett effektivt sätt handleda ett så stort antal samtidigt. Med hjälp af en amanuens, som kunde bistå med öfvervakandet af de studerandes arbeten, skulle detta däremot rimligen kunna göras.

För öfrigt förekomme vid geografiska institutionen en mängd praktiska bestyr såsom böckers katalogisering, samlingars etikettering, uppsikt öfver utlåning af böcker, kartor och instrument, skötsel af instrument, mindre inköp in. in. Dessa göromål skulle till stor del kunna under professorns uppsikt skötas af en amanuens och därigenom för professorn eu afsevärd tid besparas, hvilken i stället kunde komma undervisningen och andra rent vetenskapliga uppgifter till godo.

Till utförande af en del af dessa göromål under en kortare tid hade understundom en eller annan student visat sig villig utan annan ersättning än en ringa gratifikation samt titeln af extra ordinarie amanuens. Det vore emellertid klart, att en sådan person ej kunnat åläggas några större arbetsprestationer och ej heller kunnat anmodas att deltaga i undervisningen, isynnerhet som vid universitetets andra institutioner amanuenserna åtnjöte aflöning.

Med bifall till det förslag, som af Hamberg i förevarande afseende framställdes, beslöt sektionen bland sina riksdagspetita upptaga ett anslag till aflöning åt en amanuens vid den geografiska institutionen med samma

92 Lund.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

löneförmåner af allmänna medel, som komme amanuensen vid astronomiska observatoriet till del.

Vid ärendets behandling den 1 oktober 1910 beslöt det större akademiska konsistoriet att förorda utverkande af löneförmåner till en amanuens vid den geografiska institutionen med kontant aflöning af 500 kronor jämte boställsrum, som funnes tillgängligt, samt att, för den händelse den på pröfning beroende framställningen om förhöjda löneförmåner för amanuenserna m. fl. ledde till åsyftadt resultat, hemställa, att amanuensen vid den geografiska institutionen måtte i löneförmåner likställas med amanuensen vid det astronomiska observatoriet.

Universitetskanslern har i sitt utlåtande den 6 mars 1909 anslutit sig till det större akademiska konsistoriets dittills afgifna förslag.

Likaledes har kanslern sedermera i skrifvelse den 17 oktober 1910 tillstyrkt, att anslag måtte beviljas för anställande vid geografiska institutionen af en amanuens med enahanda aflöning som amanuensen vid den astronomiska institutionen.

Slutligen hafva i förberörda skrifvelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 20 november 1911 amanuenser vid Uppsala universitets naturvetenskapliga institutioner anhållit om departementschefens medverkan till att den förbättring i aflöningsförhåljandena för ifrågavarande amanuensbefattningar, som af universitetskanslern föreslagits i skrifvelsen den 6 mars 1909, snarast möjligt måtte vidtagas.

Af sökandena anfördes, att under den tid, som förflutit sedan innehafvarna af ifrågavarande amanuensbefattningar i september 1907 hos Kungl. Maj:t gjorde framställning i ärendet, förhållandena naturligen i någon mån hade ändrats. Sökandena vågade dock påstå, att i intet fall någon verklig minskning af arbetsbördan ernåtts. Däremot hade den med vissa amanuensbefattningar förenade undervisningsskyldigheten ytterligare ökats, beroende dels på att antalet studerande inom de naturvetenskapliga ämnena oafbrutet tilltagit, dels ock därpå, att bestämmelserna i den nya examensstadgan af den 1 november 1907 medfört, att de studerande i långt större utsträckning än förr arbetade på högre betyg i de naturvetenskapliga ämnena. En följd däraf vore, att laborantantalet, i all synnerhet inom de för högre betyg afsedda kurserna, högst betydligt tilltagit.

Af motsvarande befattningshafvare vid universitetet i Lund, tillhopa tolf, tjänstgöra vid astronomiska observatoriet en amanuens, vid botaniska institutionen en assistent (vid växtfysiologiska laboratoriet) och två ama-

93 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

nuenser (den ena vid växtfysiologiska afdelningen och den andra i systematisk botanik), vid fysiska institutionen en assistent och en amanuens, vid geologisk-mineralogiska institutionen likaledes eu assistent och en amanuens samt vid en hvar af kemiska och zoologiska institutionerna två amanuenser.

Den kontanta aflöningen utgör för assistent 1,500 kronor och för amanuens 500 kronor. Samtliga amanuenser, med undantag af dem vid zoologiska institutionen, åtnjuta därjämte fri bostad med bränsle.

Frågan om aflöningsreglering för dessa befattningshafvare förekom vid sammanträde med den rnatematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund den 3 september 1908.

Därvid föreslog professor S. S. Murbeck, att arfvodet för amanuensen vid den botaniska institutionens systematiska afdelning måtte — med hänsyn till penningevärdets fall under de senaste decennierna och det ökade arbetet för denne amanuens — höjas till ett belopp af 800 kronor.

Professor J. R. Rydberg anförde, att då den vid fysiska institutionen ansjuda, aflönade personalen icke kunnat räcka till att sköta undervisningen och alla vid institutionen nödvändiga göromål, den utvägen måst tillgripas, att genom anställande af först en och sedermera två extra ordinarie amanuenser anskaffa ytterligare biträde vid laborationsöfningarna. Den äldre af dessa extra ordinarie amanuenser hade å institutionen åtnjutit fri bostad; den andre hade däremot icke haft någon ersättning för sitt arbete.

Om undervisningen i fysik skulle kunna fortgå såsom dittills, vore det nödvändigt att öka löneförmånerna för assistenten och amanuensen vid fysiska institutionen i Lund. Behofvet däraf framträdde just då i dubbel måtto. På grund af den nya examensordningen och hvad därmed stode i samband hade icke blott laborationsarbetena ökats genom införande af öfningar äfven för betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen samt något höjda fordringar för andra betyg, utan äfven de propedeutiska kurserna, hvilka måste fortgå under hela läsåret, utvidgats. För dessa kurser funnes icke någon annan lärare att anlita än assistenten, enär professorn vore fullt upptagen af de offentliga föreläsningarna, ledningen af laborationsöfningarna och examinationen samt Lunds universitet icke, såsom universitetet i Uppsala, ägde någon laborator i fysik.

Rydberg hemställde, att den kontanta aflöningen måtte höjas för assistenten till 2,500 kronor och för den å stat uppförda amanuensen till 1,000 kronor samt att de dåvarande extra ordinarie amanuenserna

94 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

måtte tillerkännas en aflöning af 500 kronor till hvardera. Därjämte skulle de två amanuenser, som dittills haft fri bostad, fortfarande åtnjuta denna förmån.

Beträffande assistenten vid universitetets geologisk-mineralogiska institution anförde professor J. C. Moberg, att denne assistent i fråga om tjänsteåligganden intoge en alldeles särskild ställning, i det att undervisningen i mineralogi helt och hållet hvilade på honom. Han hade nämligen att föreläsa i mineralogi och ensam leda alla öfningar i ämnet, hvarjämte han biträdde vid de mineralogiska samlingarnas ordnande och vård. Det vore sålunda en ganska ansträngande och synnerligen ansvarsfull post han beklädde, och därtill kräfde denna post af sin innehafvare en betydande skicklighet.

Äfven vore det tydligen af vikt för undervisningen, att assistentbefattningen ej utsattes för alltför täta ombyten. Under dåvarande förhållanden hade det emellertid visat sig förenadt med mycken svårighet att hålla platsen besatt med kompetent person. Det syntes därför Moberg, som om ett skäligt arfvode åt bemälde assistent ej kunde för det dåvarande ställas lägre än till 2,500 kronor, detta såväl med hänsyn till undervisningens verkliga bästa som med hänsyn till en väl kvalificerad innehafvares billiga anspråk.

I fråga om amanuensaflöningen vid den geologisk-mineralogiska institutionen anförde Moberg, att vid denna institution vore anställda två amanuenser, af hvilka dock den ene vore allenast extra ordinarie, således oaflönad. Med dessa amanuensers tillhjälp skulle alla samlingar, såväl äldre som nytillkommande, prepareras, bestämmas, katalogiseras, ordnas och monteras.

Då föreståndaren måste, för vetenskapens främjande, tid efter annan ägna sig, utom åt sin egentliga lärarverksamhet, åt författarverksamhet, vore det nödvändigt att periodvis öfverlåta allt museiarbete åt amanuenserna. Åtminstone en af dessa måste vara så pass hemmastadd i ämnet och så förtrogen med såväl samlingar som preparering och bestämning af materialet, att ett dylikt arbete utan risk kunde anförtros åt honom. Därtill kräfdes så pass stora förkunskaper, att det endast kunde vara en äldre eller mera försigkommen studerande, som vore i stånd att tillfredsställande utföra alla förekommande arbeten. Med hänsyn därtill att samlingarnas försvarliga vård måste taga minst omkring fyra timmars daglig arbetstid, ansåg Moberg, att arfvodet åt denne förste amanuens ej kunde sättas lägre än till 1,200 kronor, helst som bostad och därmed följande förmåner för det dåvarande ej kunde beredas honom.

95 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

För att emellertid utnyttja denna dyrbarare arbetskraft på det för institutionen gagneligaste sättet kräfdes, att alla löpande göromål, katalogisering, bibliotekets vård och dylikt kunde öfverlåtas åt annan man, åt en andre amanuens. Denne skulle därjämte biträda förste amanuensen och uppläras till att blifva hans efterträdare. Enär å ena sidan den ifrågavarande andre amanuensen visserligen finge göra verklig tjänst, men å andra sidan mindre fackkunskap behöfde fordras af honom, ansågs en aflöning af 800 kronor vara tillräcklig för honom.

I den mån samlingarna ökades, växte också krafven på nödig arbetskraft för deras vårdande, och Moberg hade för länge sedan funnit, att arbetet med dem började växa honom öfver hufvudet. I Uppsala, där den geologisk-mineralogiska institutionens samlingar ingalunda kunde sägas vara större utan, efter hvad Moberg trodde, snarare mindre än samlingarna i Lund, hade man redan två amanuenser på ordinarie stat, förutom eu särskild preparator.

Professor C. V. L. Charlier erinrade, att vid astronomiska observatoriet funnes förutom den ordinarie amanuensen, som vore aflönad med 500 kronor, två amanuenser utan aflöning. Charlier anhöll, att sektionen måtte tillstyrka, att arfvodet för den ordinarie amanuensen blefve höj dt till 800 kronor. Denna ökning i anslag för ifrågavarande ändamål kunde för det dåvarande anses tillfredsställande, under förutsättning att gjord framställning om anslag till räknebiträden vunne statsmakternas bifall. (Det begärda anslaget för anställande af räknebiträden vid astronomiska observatoriet blef sedermera beviljadt vid 1911 års Riksdag.)

Beträffande amanuenserna vid den kemiska institutionen anförde professor J. M. Loven, att efter hand större anspråk måst ställas på ifrågavarande tjänstemän, hvad beträffade såväl kompetens som arbetskraft och tid. Anledningarna därtill vore dels den starka stegringen af laborantantalet, dels de studerandes alltmera framträdande benägenhet att genom forceradt arbete så snart som möjligt afsluta sina studier. Det hade emellertid på senare tid visat sig svårt att finna yngre personer, som vore på samma gång villiga och lämpliga att åtaga sig amanuensförordnanden vid institutionen. Man kunde ej heller förtänka en amanuens, om han, så snart tillfälle erbjöde sig, utbytte sin ansträngande men svagt aflönade tjänst mot ett åtminstone ekonomiskt bättre uppdrag, t. ex. ett lärarvikariat.

Loven hemställde, att de vid kemiska institutionen anställda två amanuensernas aflöning måtte höjas till 1,200 kronor för hvardera, förutom fri bostad å institutionen.

Professor D. Bergendal yrkade, att vid zoologiska institutionen — där eu amanuens då var anställd och, vid bifall till gjord framställning,

96 Kungl. Maj;ts nåd. proposition Nr 225.

ytterligare en amanuens skulle komma att anställas — arfvodena måtte bestämmas till 1,200 kronor för den ene och 800 kronor för den andre amanuensen.

I fråga om assistentbefattningen i experimentell växtfysiologi vid botaniska institutionen anförde professor B. Jönsson, att innehafvaren af denna befattning hade varit docent vid universitetet och hade såsom uppgift haft sig förelagdt att såväl teoretiskt som praktiskt handleda öfningar i ämnet. Med de ökade kraf på ersättning för utfördt arbete vid universiteten, som tiden och lefnadsomkostnaderna fört med sig, syntes det vara klart, att den dåvarande aflöningen ingalunda motsvarade berättigade fordringar, allra helst om man betänkte de vetenskapliga anspråk, som måste ställas på innehafvaren af en dylik befattning. Dessa anspråk folie inom ramen för professors kompetens och arbete, alldenstund assistenten ej blott såsom dittills måste leda öfningar, utan dessutom efter införandet af ändrad undervisning vid universiteten hade till uppgift att i sammanhang med öfningarna hålla föreläsningar i växtfysiologi, motsvarande fordringarna till betyget med beröm godkänd för filosofisk ämbetsexamen.

Nämnda omständigheter i förening med den omfattande undervisningstid, som följde med befattningen och som kunde uppskattas närmast till 200 timmar för läsår, kräfde med nödvändighet ökad aflöning, för så vidt man ville tillförsäkra sig vetenskaplig kompetens och framstående förmåga hos platsens innehafvare. Gjorde man en jämförelse med den ersättning, som vid universitetet utginge å lärarbefattningar af liknande art och omfattning inom andra läroämnen, kunde en tillökning i aflöning till assistenten i fråga ej sättas lägre än till 1,000 kronor, hvarigenom aflöningen i sin helhet skulle blifva 2,500 kronor för år.

Hvad anginge den ordinarie amanuensen vid botaniska institutionens fysiologiska afdelning, hade erfarenheten visat, att aflöningen till denne befattningshafvare vore för ringa för att institutionsföreståndaren skulle med skäl kunna af honom fordra den tjänstgöring, som vore behöflig för preparationer till föreläsningar och för biträde vid ordnandet och vården af det med samma institution förenade biologiska museets samlingar. Lades så därtill, att arbetet vid institutionen måste i följd af förändrade undervisningsförhållanden väsentligen ökas och att behofvet af hjälp från amanuensens sida i sammanhang därmed blefve större, blefve aflöningens otillräcklighet ännu mera i ögonen fallande och förhöjning i årsanslaget ännu mera behöflig. En ökning af den kontanta ersättningen med 300 kronor finge därför anses såsom den minsta möjliga i detta hänseende, för att arbete och ersättning skulle något så när motsvara hvarandra.

97 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Den matematisk-naturvetenskapliga sektionen tillstyrkte för sin del, att anslag måtte äskas till det belopp, som erfordrades dels för att höja de årliga kontanta arfvodena för eu amanuens vid astronomiska observator^ till 800 kronor, en assistent vid fysiska institutionen till 2,500 kronor, en amanuens vid samma institution till 1,000 kronor, en assistent i mineralogi till 2,500 kronor, en amanuens vid geologiska institutionen till 1,200 kronor, två amanuenser vid kemiska institutionen till 1,200 kronor för hvardera, en assistent i experimentell växtfysiologi till 2,500 kronor, en amanuens vid botaniska institutionens fysiologiska afdelning till 800 kronor, en amanuens vid samma institutions systematiska afdelning till 800 kronor, en amanuens i zoologi till 1,200 kronor och en amanuens i zoologi till 800 kronor, dels för nyinrättande af två amanuensbefattningar vid fysiska institutionen med 500 kronors aflöning till hvardera och eu amanuensbefattning vid geologiska institutionen med en aflöning af 800 kronor.

Detta sektionens förslag vann äfven det större akademiska konsistoriets förord.

I sammanhang med riksdagspetita för 1911 och 1912 årens Riksdagar har af professor Moberg föreslagits, att assistentbefattningen vid den geologisk-mineralogiska institutionen i Lund måtte ombildas till en laboratorsbefattning med de för laboratorer gällande löneförmåner. I sådant hänseende har af Moberg anförts bland annat följande.

Ämnet geologi och mineralogi med därtill hörande hjälp vetenskaper paleontologi, kristallografi och petrografi representerade redan i och för sig ett mycket stort ämnesområde. Då därtill korame, att geologen måste, där grundligare undersökningar skulle göras, hålla sig ä jour med samtliga öfriga naturvetenskapers landvinningar, läge det i öppen dag, att det vore omöjligt för en enda person att förvärfva och vidmakthålla tillräckliga kunskaper för att kunna meddela en någorlunda tidsenlig undervisning inom ämnets samtliga hufvudgrenar.

Såväl i Uppsala som vid Stockholms högskola företräddes ämnet af två professorer, af hvilka dock den ena professorn i Uppsala vore innehafvare af en personlig professur. Vid Lunds universitet funnes däremot för ämnesgruppen i fråga endast en professur, hvars innehafvare till sitt biträde hade en assistent med 1,500 kronors årlig aflöning. Nämnde assistent hade till åliggande att hvarje vecka hålla en föreläsning och meddela fyra timmars öfningsundervisning, hvarjämte han hade att ägna tillsyn åt och deltaga i ordnandet af den ej oloetydliga mineralsamlingen. Endast en aflönad amanuens funnes och dennes arbetstid upptoges fullständigt af

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 111 höft. (AV 225.) 13

98 Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

boksamlingens skötsel, framtagande och återinsättande af undervisningsmaterial in. fl. löpande göromål, som ej af professorn medhunnes.

Att med sagda lön för assistentens angifna tjänstgöring få någon mera erfaren person att åtaga sig befattningen vore — fortsatte Moberg — naturligtvis ogörligt. Dittills hade Moberg också sökt hjälpa sig fram på det sätt, att någon kandidat, som ännu ej afslutat sina geologiska studier för högre examen, vidtalats att på egen bekostnad uppehålla sig någon tid vid utländskt universitet, där mineralogien varit väl företrädd, för att sedermera i sin ordning inträda som assistent vid institutionen i Lund. Så snart en sådan person hunnit gradueras, ville han emellertid söka sådan anställning, att han kunde existera på den, och det syntes därmed gifvet, att, äfven om han skulle vara docentmässig, han måste söka sig bort såsom lektor eller statsgeolog eller till någon annan i löneförmåner därmed likställd befattning. Just då mognad och full kompetens vunnits, hade assistenten dittills utan undantag lämnat befattningen och sålunda ny lärare måst uppsökas, hvilket ofta varit förenadt med stora svårigheter.

Enda möjligheten att kvarhålla kompetent person vid lärarbefattningen i fråga vore sålunda, enligt Mobergs mening, att denna befattning erhölle samma ställning som laborators- eller observatorsbefattningarna vid universitetet. Den ämnesgrupp, som af befattningens innehafvare skulle handhafvas, nämligen mineralogi, petrografi och kristallografi, vore af så stor vikt såväl för geologien i allmänhet som ock delvis för kemien, att en laboratorslön med fullt skäl kunde fordras.

Att Moberg ej ifrågasatte svårigheternas lösande genom upprättande af en ny professur för ämnesgruppen, berodde dels därpå, att han ansåge, att anställandet af en laborator redan med mindre kostnad lämnade en fullt tillfredsställande lösning af lärarfrågan, dels därpå att man, enligt Mobergs förmenande, på detta sätt bäst bevarade sambandet mellan geologien i allmänhet och de nu speciellt ifrågavarande ämnena, något som hade största betydelse för geologiens allsidigt fruktbärande bedrifvande.

Mobergs förslag om inrättande af en laboratorstjänst vid ifrågavarande institution har icke vunnit det större akademiska konsistoriets understöd. Konsistoriet har emellertid — med hänsyn till de svåra förhållanden beträffande arbetskrafterna, under hvilka den geologisk-mineralogiska institutionen fungerade, och med framhållande af vikten af att genom förbättrade löneförhållanden erhålla fullt kompetenta och för arbetet lämpliga personer — i skrifvelse den 7 oktober 1911 hemställt, att arfvodet till assistenten vid nämnda institution måtte höjas från 1,500 till 3,500 kronor.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

99 Beträffande den fysiska institutionen i Lund hade, såsom nyss är nämndt, år 1908 af universitetsmyndigheterna begärts, bland annat, att vid institutionen måtte inrättas två nya amanuensbefattningar, en hvar med 500 kronors kontant aflöning.

Frågan om personalförstärkning vid den fysiska institutionen återupptogs af professor Rydberg i skrifvelse till det större akademiska konsistoriet den 6 maj 1911.

I denna skrifvelse meddelade Rydberg, att dåmera vore vid institutionen anställda fyra extra ordinarie amanuenser samt att, för att i någon mån ersätta detta extra arbete, under de senaste åren anslag, till belopp af 1,250 kronor årligen, sökts och erhållits ur fonden af besparade docentstipendier. Rydberg anhöll, att konsistoriet ville bland årets riksdagspetita upptaga för fysiska institutionen: till en ny assistentbefattning med särskild uppgift alt biträda vid ledningen af de fysikaliskt-tekniska laborationsöfningarna 1,500 kronor årligen och till en ny amanuensbefattning 500 kronor årligen, eller tillsammans ett nytt årligt anslag af 2,000 kronor.

Äfven om detta anslag beviljades, skulle, framhöll Rydberg, kostnaderna för undervisningen i fysik vid Lunds universitet, med två assistenter och två amanuenser, betydligt understiga kostnaderna för motsvarande undervisning i Uppsala, med laborator och två amanuenser.

Rydbergs framställning, som tillstyrktes af matematisk-naturvetenskapliga sektionen, har biträdts äfven af det större akademiska konsistoriet.

Universitetskanslern har i sitt utlåtande den 6 mars 1909 och i senare afgifna yttranden biträdt hvad af universitetsmyndigheterna föreslagits angående lönereglering för assistenter och amanuenser vid de naturvetenskapliga institutionerna i Lund samt angående inrättande af vissa nya befattningar vid dessa institutioner.

Beträffande assistenter och amanuenser vid de naturvetenskapliga Löneregleinstitutionerna har lönereqlerinqskommittén först yttrat sig om assistenten , rins.s', vid den geologisk-mineralogiska institutionen i Lund. Kommittén hade funnit hvad i ärendet anförts icke utgöra tillräcklig anledning att, på sätt ifrågasatts, för denne befattningshafvare bestämma en väsentligt högre aflöning, än som skulle tillkomma öfriga assistenter vid universitetens ifrågavarande institutioner. Kommittén hade därför ansett sig böra förorda, att för såväl assistenten vid den geologisk-mineralogiska institutionen i Lund som för en hvar af de båda assistenterna vid botaniska och fysiska institutionerna därstädes aflöningen måtte fastställas till 2,500 kronor eller

100 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

enahanda belopp, som af kommittén föreslagits för assistenterna vid den patologiska institutionen i Uppsala och den patologisk-anatomiska institutionen i Lund.

Hvad af vederbörande myndigheter föreslagits därom, att aflöningen till de vid universitetens kemiska institutioner anställda amanuenserna, fyra i Uppsala och två i Lund, måtte höjas till 1,200 kronor för en hvar, hade kommittén funnit sig kunna biträda, och likaledes vore från kommitténs sida intet att erinra mot att ytterligare en amanuens med samma aflöning anställdes vid den kemiska institutionen i Uppsala.

I fråga därefter om amanuenserna vid de geologisk-mineralogiska institutionerna hade kommittén funnit sig böra tillstyrka, att aflöningen måtte höjas för en hvar af de två amanuenserna i Uppsala till 800 kronor samt för amanuensen i Lund till 1,200 kronor äfvensom att vid den geologiskmineralogiska institutionen i Lund måtte anställas ytterligare en amanuens med 800 kronors aflöning.

Likaledes biträdde kommittén den föreslagna höjningen till 1,200 kronor af arfvodet för en hvar af de två amanuenserna vid den fysiska institutionen i Uppsala.

Däremot hade kommittén icke, hvad anginge den fysiska institutionen i Lund, kunnat understödja det år 1911 framställda äskandet, att vid nämnda institution måtte inrättas eu assistentbefattning utöfver den, som redan funnes vid institutionen. Det hade synts kommittén antagligt, att behofvet af ökade arbetskrafter vid denna institution för närvarande skulle kunna på ett nöjaktigt sätt tillgodoses därigenom, att, med bifall i viss mån till de inkomna framställningarna, ytterligare en aflönad amanuens anställdes vid institutionen, jämte det att tillräcklig ersättning bereddes den ifrågavarande personalen. Kommittén, som förut yttrat sig angående den för närvarande å institutionen anställda assistenten, hade fördenskull funnit sig böra tillstyrka, att för såväl den nuvarande ordinarie amanuensen som för den befattningshafvare, hvilken vid bifall till kommitténs förslag skulle komma att ytterligare anställas vid institutionen, aflöningen måtte bestämmas till 1,200 kronor för år.

Hvad i öfrigt föreslagits rörande aflöningsreglering för amanuenser vid de naturvetenskapliga institutionerna hade icke gifvit kommittén anledning till någon erinran. Kommittén tillstyrkte sålunda, att aflöningen måtte bestämmas för en amanuens vid astronomiska institutionen i Uppsala och en amanuens vid astronomiska observatoriet i Lund till 800 kronor för hvardera, för en amanuens vid meteorologiska institutionen i Uppsala till 1,200 kronor, för en amanuens vid botaniska trädgården i Uppsala till 1,200 kronor, för två amanuenser vid botaniska institutionen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

i Lund till 800 kronor för hvardera, för två amanuenser vid zoologiska institutionen i Uppsala till 1,200 kronor för hvardera samt för två amanuenser vid zoologiska institutionen i Lund till 1,200 kronor för den ene och 800 kronor för den andre.

De till kommittén öfverlämnade handlingarna innehölle icke något förslag till lönereglering för amanuensen vid botaniska laboratoriet i Uppsala. Enligt hvad kommittén erinrat, tillkom ifrågavarande befattning genom beslut vid 1909 års Riksdag och ansågs då vara närmast jämförlig med amanuensbefattningen vid universitetets zootomiska laboratorium. Då kommittén, i enlighet med myndigheternas förslag, funnit sig böra nu hemställa, att för sistnämnda befattning måtte bestämmas en aflöning af 1,200 kronor, hade det synts kommittén billigt, att enahanda aflöning tillerkändes äfven amanuensen vid botaniska laboratoriet.

Beträffande vidare den geografiska institutionen i Uppsala hade förslaget om inrättande af en amanuensbefattning vid denna institution synts kommittén vara väl grundadt, och har kommittén förordat, att aflöningen för befattningens innehafvare måtte, på sätt föreslagits, bestämmas till 800 kronor.

I fråga om sådana fall, då räntemedel eller naturaförmåner ingå bland aflöningsförmånerna för befattningshafvare vid universitetens naturvetenskapliga institutioner, har kommittén hänvisat till hvad kommittén i det föregående anfört (se sid. 41 här ofvan).

I likhet med löneregleringskommittén har jag icke kunnat tillstyrka, Departeatt för assistenten vid geologisk-inineralogiska institutionen i Lund skullementschefen. fastställas högre aflöning än för andra assistenter vid jämförliga institutioner. Jag biträder äfven kommitténs mening, att vid den fysiska institutionen i Lund icke lämpligen bör, vid sidan af den nuvarande assistentbefattningen, inrättas en ny befattning af samma slag.

Äfven i öfriga delar ansluter jag mig till löneregleringskommitténs förslag, i hvad det afser befattningshafvare vid de naturvetenskapliga institutionerna. Med undantag för de ofvannämnda två institutionerna i Lund innebär detta kommitténs förslag i hufvudsak ett tillstyrkande af de äskanden, som framkommit från vederbörande universitetsmyndigheter.

Af efterföljande tablå framgår, att löneregleringsförslaget, i hvad det afser befattningshafvare vid de naturvetenskapliga institutionerna, betingar en årlig ökning i ordinarie statsanslag med 20,256 kronor, däraf 10,556 kronor iför Uppsala och 9,700 kronor för Lunds universitet.

102 Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition Nr 225.

') Därjämte ränta å Melanderhjetniska, Halletska, Prosperinska ock Bredmanska amanuensfonden, kr. 44. — a) Därjämte ränta från Wablenbergska fonden, kr. 120.

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

6. Amanuenser vid vissa till de humanistiska sektionerna hörande

institutioner.

Vid institutioner, hörande under universitetens humanistiska sektioner, tjänstgöra tillhopa fem amanuenser, nämligen i Uppsala en amanuens vid myntkabinettet, en amanuens vid museet för nordiska fornsaker och en amanuens vid Viktoriamuseet för egyptiska fornsaker samt i Lund en amanuens vid historiska museet (äfven tjänstgörande vid mynt- och medaljkabinettet) och en amanuens vid konstsamlingarna.

De fyra förstnämnda amanuenserna äro uppförda på ordinarie stat. Amanuensen vid museet i Uppsala för nordiska fornsaker uppbär af allmänna medel ett belopp af 200 .kronor samt därutöfver ersättning för boställsrum 120 kronor och två famnar ved; en hvar af öfriga tre amanuenser åtnjuter en aflöning - af 500 kronor. Till amanuensen vid konstsamlingarna i Lund utgår på extra stat ett arfvode af 500 kronor.

Beträffande de ifrågavarande befattningshafvarna i Uppsala har någon framställning angående lönereglering icke nu förekommit.

Däremot har det större akademiska konsistoriet i Lund i skrifvelse den 22 september 1909 anhållit, att, därest förut ifrågasatt höjning af arfvodena till amanuenser vid medicinska fakultetens och matematisk-naturvetenskapliga sektionens institutioner blefve beviljad, arfvodet för de två amanuenserna vid historiska museet och konstsamlingarna måtte höjas från 500 till 800 kronor. Samma skäl, som kunde anföras för arfvodeshöjning åt öfriga amanuenser, gällde nämligen äfven i fråga om amanuenserna vid historiska museet och konstsamlingarna.

Universitetskanslern har ansett behofvet af förstärkt arfvode åt amanuensen vid historiska museet vara ådagalagdt och tillstyrkt bifall till konsistoriets förslag om detta arfvodes höjning till 800 kronor om året. I fråga om förhöj dt arfvode åt en amanuens vid konstsamlingarna har universitetskanslern erinrat om sitt i underdånigt utlåtande den 6 mars 1909 framställda löneregleringsförslag och anfört, att, därest denna framställning vunne afseende, äfven arfvodet för nu ifrågavarande amanuens borde höjas, i likhet med hvad som begärts till exempel för amanuensen vid astronomiska observatoriet, eller från 500 till 800 kronor.

Beträffande de tre amanuensbefattningarna i Uppsala har löne- Löneregleregleringskommittén anfört, hurusom af universitetets katalog för vårterminen 1912 framginge, att eu hvar af dessa befattningar för närvarande

Departe-

ments-

chefen.

Fråga om semester.

104 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

bestredes af en docent vid universitetet. Befattningarna vore sålunda närmast att anse såsom bisysslor.

Hvad därefter anginge amanuensen vid historiska museet samt myntoch medalj kabinettet i Lund, har kommittén erinrat därom, att, sedan framställning år 1909 gjordes om lönereglering för denne befattnings häfvare, anslaget till aflönande af en föreståndare för nämnda institutioner blifvit genom beslut vid 1911 års Riksdag väsentligen förhöjdt samt att, i sammanhang därmed, bestämmelser blifvit af Kungl. Maj:t fastställda för nämnde föreståndares tjänstgöringsskyldighet. Förhållandena vid dessa institutioner vore sålunda numera i afsevärd mån förändrade.

I fråga slutligen om amanuensbefattningen vid konstsamlingarna i Lund hade kommittén fäst sin uppmärksamhet därvid, att äfven vid Uppsala universitets konstmuseum en amanuensbefattning vore inrättad, utan att dock något särskild! statsanslag funnes anvisadt till aflönande af denne befattningshafvare. Enligt Riksdagens år 1911 lämnade medgifvande Ange emellertid, från och med höstterminen 1911 till 1914 års slut, af det med ritmästarbefattningen vid Uppsala universitet förenade arfvode å 800 kronor ett belopp af 300 kronor för år räknadt utgå till arfvode åt en amanuens vid konstmuseet.

Då det kunde ifrågasättas, huruvida icke, beträffande nu omhandlade institutioner, tjänstgörings- och aflöningsförhållandena borde kunna ordnas efter någorlunda ensartade grunder vid de båda universiteten, men det knappast kunde tillhöra kommittén att i ärendets föreliggande skick därom afgifva förslag, hade kommittén ansett lämpligast, att nu gällande aflöningsbestämmelser för ifrågavarande amanuensbefattningar tills vidare bibehölles oförändrade. Kommittén hade under sålunda gifna omständigheter icke kunnat biträda det forellagande förslaget om lönereglering: för de två

Do “ Ö O

ofvannämnda amanuenserna vid universitetet i Lund.

1 anslutning till denna af löneregleringskommittén uttalade mening finner jag mig nu endast böra tillstyrka, att på extra stat för år 1913 ett anslag af 500 kronor äskas till aflönande af en amanuens vid konstsamlingarna i Lund.

Kommittén har slutligen i sitt betänkande berört vissa särskilda spörsmål, för Indika jag nu går att redogöra.

I petitioner från kliniska och polikliniska amanuenser har gjorts framställning om rätt till en månads årlig semester.

105 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Med afseende å denna framställning har kommittén erinrat därom, att nämnda befattningshafvare för närvarande i regel förordnas för så kort tid som ett år. Äfven om, beträffande vissa befattningar, en ändring härutinnan skulle ske och sålunda, på sått föreslagits, förordnandena 1 vissa fall komma att afse en tid af två eller tre år, torde dock, yttrar kommittén, jämväl i framtiden flertalet af ifrågavarande befattningar komma att tillsättas genom förordnanden på ett år i sänder. Under dessa förhållanden syntes det kommittén, som om anledning näppeligen kunde anses förelägga att tillerkänna samtliga de befattningshafvare, om hvilka nu vore fråga rätt till viss årlig semester, helst som, i mån af behof, kortare ledighet från göromålen antagligen kunde i annan ordning beredas dem.

Enligt § 84,, mom. 2, i stadgarna för karolinska institutet skall, etter hvad kommittén erinrat, den kliniska undervisningen vid medicinska kirurgiska, pediatriska, obstetriska och gynekologiska klinikerna fortgå året om dock att berörda undervisning må kunna, enligt närmare bestämmelser af kanslern, inställas under tiden från och med den 22 december till och med den 2 januari samt under tre dagar före och tre dagar efter påskoch midsommardagarna. De psykiatriska, neurologiska, oftålmiatriska och syfilidologiska klinikerna skola, enligt samma författningsrum, fortgå under sex månader af året. Några motsvarande bestämmelser äro icke meddelade i statuterna för rikets universitet.

Med hänsyn till den kliniska undervisningen kunde det emellertid enligt kommitténs åsikt icke möta några svårigheter, lika litet vid universitetens som vid karolinska institutets kliniker, att bereda de befattnin^shafvare, som bär vore i fråga, någon kortare ledighet från göromålen, utan att dåraf föranleddes några särskilda kostnader. Skulle det åter ur sjukvårdens synpunkt befinnas nödvändigt att under sådan kortare ledighet anlita aflönad vikarie för den ledige, ansåge kommittén det närmast *fa., j °, l)å .vederljörande. sjukhusstyrelse att, där sådant eljest funnes påkalladt, bestrida de af ledigheten föranledda särskilda kostnaderna.

På grund af hvad sålunda anförts hade kommittén funnit den föreliggande framställningen om beredande af semester för de kliniska och pohkliniska amanuenserna icke böra nu föranleda någon åtgärd.

Kommittén har vidare erinrat, att för andra "befattningshafvare än de kliniska och pohkliniska amanuenserna tjänstgöringen är, med nåora undantag, begränsad till vissa delar af kalenderåret. Frågan om årlig semester både således för flertalet af dessa befattningshafvare icke någon betydelse. Äfven i sådana fall, då tjänstgöringen hittills i regel pågått året rundt, skulle det dock enligt kommitténs förmenande låta sig göra att, i

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 177 käft. (Nr 225.) 14

106 Departe-

ments-

chefen.

Tjänst-

görings-

skyldighet.

Departe-

ments-

chefen.

Öfningsafgifter vio vissa institutioner.

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 225.

mån af behof, bereda vederbörande befattningshafvare någon kostnadsfri ledighet från göromålen.

I likhet med kommittén anser jag några särskilda åtgärder icke i förevarande sammanhang vara påkallade för beredande af semester åt befattningshafvare, om hvilka nu är fråga.

Kommittén har vidare framhållit, hurusom den tjänstgöring, som ålegat de i kommitténs betänkande omhandlade befattningshafvarna, varit till sin omfattning i hög grad växlande. Medan sålunda åtskilliga befattningshafvare haft att året rundt uppehålla en tjänstgöring, som knappast lämnat någon del af arbetsdagen öfrig, hade andra tjänstgjort endast några få timmar om dagen under vissa af årets månader.

Det hade visserligen synts kommittén påtagligt, att den tjänstgöring, om hvilken här vore fråga, i åtskilliga fall, och särskildt hvad anginge de kliniska och polikliniska amanuenserna, icke kunde utmätas efter visst antal timmar för arbetsdag. Kommittén hade dock icke velat underlåta att uttala önskvärdheten af att, därest nu ifrågavarande lönereglering komme till stånd, närmare bestämmelser blefve i vederbörlig ordning meddelade angående de ifrågavarande befattningshafvarnas tjänstgöringsskyldighet.

Vid bifall till förevarande löneregleringsförslag torde jag få tillfälle att framdeles för Kungl. Maj:t anmäla det af löneregleringskommittén sålunda berörda spörsmålet.

Enligt hvad af handlingarna i detta ärende framgår yttrar kommittén vidare — äger vid eu af de naturvetenskapliga institutionerna i Uppsala det förhållande rum, att de å institutionen tjänstgörande amanuenserna åtnjuta särskilda inkomster i form af afgifter, som uppbäras från deltagarna i vissa till institutionen förlagda öfningskurser. Af institutionens prefekt hade emellertid gjorts gällande, att, därest de ifrågavarande amanuenserna komme i åtnjutande af förbättrad aflöning, några dylika afgifter till dem icke vidare borde utgå.

I anslutning därtill hade kommittén velat såsom sin uppfattning framhålla, att befattningshafvare, om hvilka i kommitténs betänkande vore tal, icke borde äga att för fullgörande af åligganden, som tillhörde deras tjänst, uppbära särskild godtgörelse af de studerande och att sålunda de laborationsoch dylika afgifter, som erlades af deltagare i öfningskurser, icke borde få användas till löneförbättring åt institutionernas tjänstemän. Rörande dispositionen af dylika afgifter borde därför, i den mån sådant ej redan skett, erforderliga föreskrifter meddelas.

107 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

Jag biträder till fullo den af kommittén uttalade meningen, att af- Departegifter af nu åsyftadt slag icke böra få disponeras till aflönande af befattningshafvare vid de olika institutionerna, utan torde dylika afgifter, på sätt i allmänhet redan är fallet, uteslutande böra användas för inköp af förbrukningsartiklar och till andra vederbörande institutions behof. Äfven till denna fråga torde jag få anledning att i annat sammanhang återkomma.

I den petition från kliniska och polikliniska amanuenser, som inkom Tiden förlönetill ecklesiastikdepartementet den 25 november 1911, har yrkats, att till re9^rr'anflens en hvar af de vid de kliniska sjukhusen anställda amanuenserna fyllnads- trådande. belopp redan från 1912 års början måtte utanordnas, så att aflöningen från den 1 januari 1912 komme att utgå med de belopp, som af sökandena föreslagits såsom aflöning till klinisk och poliklinisk amanuens.

Därjämte har i särskilda framställningar begärts, att ökad aflöning måtte beredas dels amanuensen vid karolinska institutets oftalmiatriska poliklinik för tiden från den 15 oktober 1911 till läsårets slut, dels ock amanuensen vid institutets syfilidologiska klinik å sjukhuset S:t Göran för tiden från den 1 december 1911 likaledes till läsårets slut.

I likhet med universitetskanslern har löneregleringskommittén funnit sig ej kunna förorda bifall till framställningen om retroaktiv tillämpning från 1912 års början af den nu ifrågavarande löneregleringen, utan har kommittén ansett, att de föreslagna nya aflöningsförmånerna böra utgå först från 1913 års början.

Hvad anginge de nyssnämnda särskilda framställningarna rörande två amanuensbefattningar vid karolinska institutet, syntes det kommittén böra bero på Kungl. Maj:ts pröfning af föreliggande omständigheter, huruvida dessa framställningar kunde i större eller mindre mån vinna afseende.

Då frågan om lönereglering för de befattningshafvare, om hvilka Departejag i det föregående yttrat mig, nu föreligger till afgörande först sedan mentschefen fyra år förflutit efter det löneförbättring beviljades professorer och vissa andra befattningshafvare vid universiteten och karolinska institutet, skulle det visserligen kunna anses önskvärd!, att den nu ifrågavarande löneregleringen kunde träda i tillämpning tidigare än vid 1913 års början. Jag har dock icke känt mig öfvertygad om att i detta fall så tvingande omständigheter äro för handen, att de skulle kunna motivera ett afsteg från hvad eljest i förevarande hänseende nästan undantagslöst tillämpats. I denna punkt ansluter jag mig därför till universitetskanslerns och löneregleringskoinmitténs mening. Vid sådant förhållande kan jag icke heller understödja de särskilda framställningar, som föreligga angående löneförhöjning

Kostnads-

beräkning.

108 Kungl. Majtts nåd. proposition Nr 225.

för vissa delar af låsåret 1911—1912 åt två af karolinska institutets amanuenser.

Sammanfattar jag de förut lämnade uppgifterna angående den ökning i ordinarie statsanslag, som skulle kräfvas för genomförande af den föreslagna löneregleringen för de olika grupperna af nu ifrågavarande befattningshafvare, erhåller jag följande slutsiffror.

Uppsala universitet:

kliniska amanuenser.........kronor 2,500

polikliniska amanuenser........ » 1,500

befattningshafvare vid teoretiskt-medi-

cinska institutioner........ » 4,350

befattningshafvare vid naturvetenskapliga

institutioner........... » 10,556

Summa kronor 18,906

Lunds universitet:

kliniska amanuenser.........kronor 5,500

befattningshafvare vid teoretiskt-medi-

cinska institutioner........ » 6,400

befattningshafvare vid naturvetenskapliga

institutioner........... » 9,700

Summa kronor 21,600

Karolinska institutet:

kliniska amanuenser.........kronor 14,200

polikliniska amanuenser (med undantag af amanuensen vid den otiatriska

polikliniken) .......... » 2,250

befattningshafvare vid teoretiskt-medi-

cinska institutioner . ...... » 4,400

Summa kronor 20,850

Därtill kommer, för beredande af ökad ersättning åt amanuensen vid karolinska institutets otiatriska poliklinik, en höjning med 600 kronor i det ordinarie anslaget för uppehållande af undervisningen i otiatri, rhino-

109 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

logi och laryngoskopi. Totalökningen i de ordinarie anslagen utgör sålunda för de tre högskolorna sammanlagdt 61,956 kronor.

På det att äfven vissa befattningshafvare vid karolinska institutet, hvilkas aflöning utgår från anslag på extra stat, må komma i åtnjutande af förhöjd aflöning, skulle nu begäras höjning i hittills beviljade anslag. Denna höjning utgör för en hvar af fyra kliniska amanuenser 1,100 kronor eller tillhopa 4,400 kronor samt för amanuensen vid seraf! merlasarettets röntgeninstitut 500 kronor, alltså sammanlagdt 4,900 kronor.

Om de nu anförda siffrorna jämföras med dem, som jag till statsrådsprotokollet den 13 januari 1912 angaf såsom resultatet af en approximativ uppskattning rörande kostnaden för ifrågavarande lönereglering, eller tillhopa för de tre högskolorna 104,000 kronor, visar det sig,°att det förslag jag nu framlägger kräfver en vida mindre anslagsökning, än som sålunda förut beräknats. Skillnaden beror hufvudsakligen därpå, att den föregående beräkningen i väsentlig mån var grundad på de äskanden, som i petitioner framställts från vederbörande befattningshafvare och hvilka äfven i viss utsträckning vunnit universitetskanslerns understöd, under det att det nu framlagda förslaget i åtskilliga punkter innebär en större eller mindre nedsättning i de petitionsvis begärda aflöningssatserna.

. I enlighet ined det sålunda anförda skulle — med uteslutande ur karolinska mediko-kirurgiska institutets stat af en amanuens vid obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset — i staterna för universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet uppföras följande nya befattningshafvare, nämligen en amanuens vid institutionen för allmän och analytisk kemi i Uppsala, en amanuens vid geografiska institutionen i Uppsala, en amanuens vid fysiska institutionen i Lund, en amanuens vid geologisk-mineralogiska institutionen i Lund, en amanuens vid karolinska institutets psykiatriska klinik, två amanuenser vid karolinska institutets medicinska klinik, två amanuenser vid karolinska institutets kirurgiska klinik, en amanuens vid karolinska institutets farmakologiska institution samt en underläkare vid karolinska institutets obstetriska klinik a allmänna barnbördshuset.

Därigenom och på grund af hvad jag i öfrigt förordat skulle staterna för universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet beträffande amanuenser med flera befattningshafvare vid sagda högskolor erhålla följande utseende:

no

Kungl. Maj ds nåd. 'proposition Nr 225.

A) Uppsala universitet.

Kungl. Maj:ts nåd. •proposition Nr 225.

112 Kungl. Maj:ts nåd. proposition -Nr 225.

B) Lunds universitet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

113 C) Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 111 käft. {Nr 225.)

114 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

dels att — med uteslutande ur karolinska mediko-kirurgiska institutets stat af en amanuens vid obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset samt med godkännande af de utaf mig förordade staterna för amanuenser med flera befattningshafvare vid universiteten och karolinska institutet — för genomförande af de sålunda föreslagna förändringarna höja det ordinarie anslaget till universitetet i Uppsala med 18,906 kronor, det ordinarie anslaget till universitetet i Lund med 21,600 kronor och det ordinarie anslaget till karolinska institutet med 20,850 kronor;

dels att, utöfver sistberörda anslagsförhöjning, för beredande af arfvode å 1,500 kronor åt amanuensen vid karolinska institutets otiatriska poliklinik, höja det å institutets ordinarie stat uppförda anslaget för uppehållande af undervisningen i otiatri, rhinologi och laryngoskopi från dess nuvarande belopp, 3,900 kronor, till 4,500 kronor eller med 600 kronor, samt förty ytterligare öka anslaget till institutet med sistnämnda belopp;

dels att på extra stat för år 1913 anvisa

a) såsom bidrag till arfvode åt en assistent å akademiska sjukhusets i Uppsala röntgenafdelning med den tjänstgöring, som af Kungl. Maj:t bestämmes, ett anslag af 1,500 kronor, under villkor att för ifrågavarande assistents aflöning ett lika stort belopp utgår från akademiska sjukhusets stat,

b) såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets i Lund kliniker inrättade röntgenlaboratoriet med den tjänstgöring, som af Kungl. Maj:t bestämmes, ett anslag af 1,500 kronor, under villkor att Malmöhus läns landsting med lika stort .belopp bidrager till ifrågavarande assistents aflöning,

c) till arfvode åt en amanuens vid universitetets i Lund konstsamlingar 500 kronor,

d) till arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets gynekologiska klinik å Sabbatsbergs sjukhus 2,000 kronor,

e) till arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets klinik för öron-, näs- och halssjukdomar å Sabbatsbergs sjukhus 2,000 kronor, samt

f) till arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets syfilidologiska klinik å sjukhuset S:t Göran 2,000 kronor;

dels att, för beredande af arfvode å 1,500 kronor åt en amanuens vid röntgeninstitutet å serafimerlasarettet, på extra stat för år 1913 anvisa till aflöning åt erforderligt biträde åt föreståndaren för nämnda institut och till underhåll af röntgeninstrumentariet, utöfver redan äskadt belopp af 2,000 kronor, ytterligare 500 kronor;

115 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 225.

dels och att, för beredande af arfvode å 2,000 kronor åt en klinisk amanuens vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, på extra stat för år 1913 anvisa till en pediatrisk klinik vid nämnda vårdanstalt, utöfver redan äskadt belopp af 1,800 kronor, ytterligare 1,100 kronor.

Till denna departementschefens, af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna nådigt bifall; och skulle proposition af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, aflåtas till Riksdagen.

Ur protokollet: C. Wilh. Hagman.