angående ändring i aflöning sreglementet för tjänstemän vid telegraf¬ verket samt fastställande af telegrafverkets stat för driftkost¬ nader år 1913

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

1 Nr 96.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändring i aflöning sreglementet för tjänstemän vid telegrafverket samt fastställande af telegrafverkets stat för driftkostnader år 1913; gifven Stockholms slott den 22 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen dels besluta sådan ändring af gällande aflöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket af den 11 oktober 1907, som framgår af bifogade förslag till nådig kungörelse i ämnet,

dels medgifva att enhvar af arbetsledaren Anton Edvard Jönssons änka Christina Jönsson, född Andersson, växelstationsföreståndarinnan Ahli Hansson, lokaltelefonisten Sigrid Lovisa Virginia Jacobsson och Kristina Månsson må från och med den 1 januari 1912 af telegrafverkets medel uppbära under sin återstående lifstid, så länge hon lefver ogift, årligt understöd till belopp af, änkan Jönsson 300 kronor, växelstationsföreståndarinnan Hansson och lokaltelefonisten Jacobsson 500 kronor samt Månsson 400 kronor, att utbetalas i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket,

dels ock bestämma telegrafverkets anslag för driftkostnader under år 1913, förslagsvis, till 11,532,000 kronor, att utgå direkt af telegrafmedlen.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kung], nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 71 käft. (Nr 96.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 96.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård, Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström, friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

I skrifvelse den 24 november 1911 afgaf telegrafstyrelsen förslag dels till ändringar i det för tjänstemän vid telegrafverket nu gällande aflöningsreglemente och dels till stat för telegrafverkets driftkostnader under år 1913. De föreslagna ändringarna i aflöningsreglementet befunnos vara af mycket ingående beskaffenhet. Jag begärde därför och erhöll Kungl. Maj:ts nådiga bemyndigande att tillkalla sakkunniga till ett antal af högst tre personer för att granska det af styrelsen uppgjorda förslaget till ändringar i aflöningsreglementet.

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

På grund af detta bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga ledamoten af Riksdagens Första kammare friherre Johan Beck-Friis samt ledamöterna af Riksdagens Andra kammare Nils Persson och Axel Rune.

De sakkunniga, hvilka biträdts i arbetet af byråchefen i telegrafstyrelsen grefve Adolf Hamilton, hafva den 4 mars 1912 afgifvit sitt betänkande.

Såsom allmän motivering till styrelsens förslag om ändring i aflöningsreglementet erinrade styrelsen till en början, hurusom i ett den 14 januari 1907 afgifvet betänkande särskildt tillkallade komitterade framlade förslag till fullständig omorganisation af telegrafverket efter helt nya och för dess speciella uppgift afpassade normer äfvensom till nytt aflöningsreglemente för verkets tjänstemän. Förslaget biet i hufvudsak, om ock med några betydande förändringar, godkändt af Kungl. Maj:t och Riksdagen, och den 11 oktober 1907 fastställde Kungl. Maj:t det nya aflöningsreglementet att tillämpas från och med år 1908. Riksdagen yttrade angående omorganisationsförslaget, bland annat, att detsamma i många hänseenden föi’etedde nya uppslag, hvilka syntes vara väl värda att praktiskt pröfvas inom någon del af den svenska statsförvaltningen, och Riksdagen hölle det icke för otroligt, att telegrafverket, som vore ett jämförelsevis mindre verk och med teknisktindustriell läggning, skulle väl lämpa sig för en sådan pröfning. Riksdagen ansåge sig alltså icke böra motsätta sig organisationsförslagets genomförande på försök.

Erfarenheten under de snart tilländalupna fyra år, hvarunder den sålunda fastställda försöksorganisationen tillämpats, har, säger telegrafstyrelsen, gifvit vid handen, att den i stort sedt väl uppfyllt alla förväntningar, som varit fästade vid densamma. Det är emellertid helt naturligt, att man vid en så genomgripande omdaning af ett helt statens verk som den, hvilken med år 1908 genomfördes vid telegrafverket, icke kunnat undgå att göra sig skyldig till ett eller annat förbiseende eller missgrepp, som, först sedan det nya systemet under någon tid pröfvats, blifvit uppenbart, samt att därför inom ganska kort tid en del jämkningar måste visa sig nödiga. Äfvenledes inses lätt, att ett under ständig och snabb tillväxt stående kommunikationsverk, inom hvars verksamhetsområde dessutom tid efter annan ganska omhvälfvande uppfinningar göras och förut oanade utvecklingsmöjligheter yppas, måste äfven i organisatoriskt hänseende följa med sin tid och att därför dess organisation måste med icke långa mellanrum i ett eller annat afseende revideras. Då med utgången af år 1912, för livilket år senaste Riksdag

Telegraf-

styrelsen.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

fastställt stat för telegrafverket, den nuvarande organisationen, sådan den tinnes bestämd genom gällande aflöningsreglemente, käft sin tilllämpning under en femårsperiod, har telegrafstyrelsen, med föranledande jämväl af Riksdagens egen uppfattning af denna organisation såsom en försöksorganisation, ansett tiden vara inne att, i sammanhang med sitt förslag till utgiftsstater för år 1913, för Kungl. Maj:t framlägga förslag till de jämkningar i aflöningsreglementet, som af ofvan antydda orsaker visat sig behöfliga för att telegrafverkets rörelse allt fortfarande skall kunna drifvas på det för staten och den trafikerande allmänheten mest fördelaktiga sätt.

På det att den granskning af aflöningsreglementet, som borde ligga till grund för ett sådant förslag, skulle blifva så allsidig som möjligt och därigenom förekommas, att nya ändringar, hvilka redan nu bort kunna förutses, skulle under den närmaste tiden blifva behöfliga, fann styrelsen sig böra dels lämna lokalförvaltningarna vid verket tillfälle att inkomma med sina erinringar mot aflöningsreglementet, dels ock begära Kung!. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga inom verket för att biträda styrelsen vid den tillämnade revisionen af aflöningsreglementet. Telegrafstyrelsen erinrar härefter, att Kungl. Maj:t, genom nådigt bref den 4 augusti 1911 lämnat styrelsen dylikt bemyndigande, och hafva med stöd däraf generaldirektören Rydin, telegraffullmäktigen Starbäck och byråchefen Hamilton, samt linjedirektören E. J. A. Ahlbom och telegrafkontrollören A. W. F. Widstrand — med ledning jämväl af de utaf styrelsen infordrade yttrandena från lokalförvaltningarna samt från särskilda grupper och sammanslutningar af tjänstemän inkomna framställningar — underkastat aflöningsreglementet en ingående granskning. Härförutom hafva följande representanter för skilda, kategorier af tjänstemän varit inkallade för öfverläggning med de sakkunniga, nämligen linjemästaren vid IV linjedistriktet P. Petterson, linjeförmannen vid V linjedistriktet A. J. Andersson, reparatören vid IV linjedistriktet H. Lundin, kommissarien å Saltsjöbadens station Anna Sofia Algren, vaktföreståndaren å Stockholms centraltelefonstation Gerda Maria Wennerholm, interurbantelefonisten vid samma station Hervor Marietta Warelius samt station sbiträdet å Stockholms telegrafstation J. G. Öhlund.

Det enhälliga resultatet af de sakkunnigas arbete, granskadt och i allo biträdt af styrelsen, föreligger i det af styrelsen öfverlämnade förslag till nådig kungörelse angående ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

5 Det kan vid en flyktig blick förefalla, säger styrelsen vidare, som om nämnda ändringsförslag vore af synnerligen genomgripande beskaffenhet. I realiteten är emellertid så icke förhållandet, utan innebär förslaget, förutom en del ändringar af mer eller mindre formell art utan nämnvärd ekonomisk innebörd samt smärre jämkningar i den lägst aflönade och särskildt den kvinnliga personalens aflöningar, hufvudsakligen endast höjning af linjebefälets och verkstadspersonalens aflöningar samt ett par mindre justeringar af vissa andra tjänstemannagruppers aflöningsformåner.

Såsom allmän motivering till de föreslagna aflöningsförköjningarna framhåller styrelsen följande. De aflöningar, som 1907 års kommitterade föreslogo för telegrafverkets tjänstemän och hvilka sedermera med vissa ändringar fastställdes af Kungl. Maj:t och Riksdagen, tilltogos icke högre än att statsmakterna skulle utan tvekan kunna godkänna desamma. Sedermera hafva emellertid Kungl. Maj:t och Riksdagen beviljat betydligt högre aflöningar för tjänstemännen inom de andra två kommunikationsverken, postverket och statens järnvägar, samt därigenom, efter hvad det vill synas, fastslagit, att kommunikationsverken, hvilka hafva att utstå en svår konkurrens med den enskilda affärsverksamheten om dugande arbetskrafter, skola kunna erbjuda sina tjänstemän med deras längre tjänstgöringstid och mera slitande arbete högre aflöningsformåner än andra statens verk. Det är då icke blott helt naturligt utan alldeles nödvändigt att telegrafstyrelsen för tjänstemännen vid telegrafverket söker utverka samma aflöningsförmåner som statsmakterna beviljat för motsvarande tjänstemän vid statens järnvägar och postverket. Endast härigenom kan man undanrödja det, efter hvad det kan synas, icke oberättigade missnöje, livilket måste verka nedsättande på tjänstemännens arbetslust och slappa deras intresse för tjänsten.

De sakkunniga framhålla att de uppfattat sitt uppdrag så, att det sakkunniga. skulle åligga dem endast att granska telegrafstyrelsens förslag till ändring i aflöningsreglementet samt att därvid särskildt tillse, att de föreslagna aflöningarna icke vore högre än skäligt och icke utan synnerliga skäl öfverstege hvad motsvarande befattuingshafvare inom de andra två kommunikationsverken uppbära i aflöning. Däremot hafva sakkunniga ansett sig icke äga befogenhet att ingå i pröfning af de ej ändrade delarna af aflöningsreglementet eller att föreslå någon som helst förhöjning af aflöningarna.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96-

Telegraf-

styrelsen.

Då jag nu går att underställa Kungl. Maj:t de ifrågasatta ändringarna i aflöningsreglementet för telegrafverket och verkets stat för driftkostnader för år 1913, ber jag att under de särskilda afdelningarna få redogöra först för styrelsens framställning och sédan för det yttrande de sakkunniga afgifvit.

1. Aflöning till styrelsens tjänstemän.

I sin förutnämnda skrifvelse den 24 november 1911 anförde styrelsen beträffande aflöningarna till styrelsens tjänstemän följande:

Styrelsen föreslår endast, att det till vissa byråtjänstemän enligt § 9 i aflöningsreglementet nu utgående arfvode tillägges dessa tjänstemäns egentliga aflöning, så att de kunna inrangeras i den för verkets alla, icke provisionsberättigade tjänstemän gällande aflöningsskala, att aktuarien å administrativa byrån hänföres till denna grupp af byråtjänstemän, att den nu på förordnande anställde föreståndaren för telegrafverkets profningsanstalt uppföres å ordinarie stat under benämningen professor, samt att de kvinnliga kontorsskrifvarna i likhet med flertalet af den öfriga, ej provisionsberättigade kvinnliga personalen tillerkännas ett ålderstillägg utöfver deras nuvarande högsta aflöning.

1907 års kommitterade hade föreslagit, att samtliga de biträdande tjänstemän inom styrelsen, hvilka förrättade det arbete, som då utfördes af tjänstemän af första eller andra lönegraden, skulle under benämning byråtjänstemän sammanföras till en lönegrad, oberoende af tjänstemannens dittillsvarande benämning af sekreterare, kamrerare etc. Inom denna lönegrad borde löneskalan göras så expansiv, att styrelsen kunde tilldela hvarje tjänsteman efter skicklighet och förtjänst en aflöning från den lägsta, som för innehafvare af dylik tjänst blefve bestämd, till den högsta, som kunde utgå till tjänsteman, hvilken icke vore ledamot af styrelsen. Begynnelseaflöningen satte kommitterade till 3,400 kronor och högsta aflöningen, hvilken skulle kunna uppnås efter 21 år, till 7,000 kronor.

Riksdagen ansåg emellertid, att denna anordning komrne att allt för mycket bryta mot dittills gällande principer inom statsförvaltningen, och yttrade härom bland annat följande.

»Riksdagen håller före, att då det obestridligt inom hvarje ämbetsverk — hurudan dess organisation än är inrättad — finnas många olika slag af arbete, som är olika kvalificerad!, och då det till följd däraf inom telegrafverket lika litet som inom andra ämbetsverk kan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

undvikas, att de skilda befattningarna till följd af själfva sin natur och det med dem förknippade särskilda ansvar olika graderas, kan enligt Riksdagens förmenande anordningen med en enda klass af bvråtjänstemän icke utan väsentliga undantag i verkligheten uppehållas. Den kommitté, som på Eders Kungl. Maj:ts uppdrag afgifvit yttrande och förslag beträffande förändrad organisation af telegrafstyrelsen m. m., har synbarligen icke heller tänkt sig, att de särskilda befattningarna skulle uppgå i den enhetliga beteckningen af byråtjänst, utan endast att aflöningarna skulle för samtliga byråtjänstebefattningars innehafvare afväges enhetligt, oafsedt om de utförde ett högre kvalificeradt arbete eller icke.

Men just häri ligger, enligt Riksdagens tanke, förslagets svaghet, då därigenom åt hela organisationen förlänas en jämnstrukenhet, som icke kan väntas egga tjänstemännens sträfvan utöfver hvad som är erforderligt för att icke förverka uppflyttningen i högre löneklass. Det psykologiskt upplifvande moment, som ligger i möjligheten att nå en högre tjänsteställning med af själfva tjänsteställningen betingad högre lön, har i förslaget nästan alldeles förbisetts eller lämnats åsido. Härtill kommer, att denna anordning utan tvifvel skall å ena sidan locka till att för vissa hefattningshafvare med högre kvalifikation bestämma begynnelselönen högre än hvad från början varit afsedt och å andra sidan medföra, att andra hefattningshafvare med lägre kvalifikation i allt fall komma att ernå en högre aflöning än som vid en jämförelse med motsvarande hefattningshafvare inom andra ämbetsverk kan anses vara skäligt.» — — —

»Riksdagen finner sig emellertid icke kunna underlåta att tillse, att de aflöningsbelopp, som utmätas i enlighet med det här använda systemet med iägre begynnelselön och högre slutlön, komma att i möjligaste mån motsvara de aflöningar, som vid innevarande Riksdag bestämts efter det äldre systemet under i öfrigt väsentligen lika förhållanden.

Vid de jämförelser Riksdagen i sådant syfte verkställt har Riksdagen funnit, att för de tjänster inom telegrafsstyrelsen, som med afseende å arbetets art kunna anses motsvara första gradens tjänster inom statskontoret, bör det högsta aflöningsbeloppet — om man utgår från en begynnelseaflöning af 3,400 kronor och följer den aflöningsskala i öfrigt, som af Eders Kungl. Maj:t godkänts — begränsas till 6,000 kronor, hvilket skulle ernås efter femton års tjänst.» — — —

»Då emellertid, enligt hvad Riksdagen inhämtat, fyra af de befatt-

8 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ningar inom styrelsen, som enligt det föreliggande förslaget skulle aflönas efter byråtjänstemännens löneslcala, nämligen sekreterare-, kamrerare-, byråingenjörs- och förrådsintendentsbefattningarna, äro att hänföra till nuvarande andra lönegraden, och förty måste anses böra högre aflönas, har Riksdagen, som icke anser sig böra för ett så ringa antal tjänstemän tillskapa en särskild löneskala och på det att styrelsen må vara mera obunden vid placeringen, funnit sig böra anvisa ett belopp af högst 4,000 kronor att ställas till styrelsens disposition för att i form af tilläggsarfvoden med 1,000 kronor för hvarje tilldelas de byråtjänstemän, som af styrelsen förordnas att uppehålla sekreterare-, kamrerare-, byråingenjörs- och förrådsintendentsbefattningarna.

En byråtjänsteman, som exempelvis tillhörde elfte (tionde enligt Riksdagens beslut) löneklassen och förty skulle' uppbära en lön af 4,600 kronor, men af styrelsen förordnades att uppehålla sekreterarebefattningen, skulle alltså så länge detta förordnande varade, utöfver sagda 4,600 kronor uppbära ett tilläggsarfvode af 1,000 kronor eller tillsammans 5,600 kronor. Därest han exempelvis efter fem år, då han å löneskalan hunnit till 9:e (enligt Riksdagens beslut 8:e) klassen med en aflöning af 5,500 kronor och ett tilläggsarfvode af 1,000 kronor, befunnits bättre kunna tjäna verket såsom revisor och transporterades till sådan befattning, skulle tilläggsarfvodet öfverflyttas på den tjänsteman, som i hans ställe förordnades till sekreterare.

Riksdagen har åsyftat att genom denna anordning i någon mån neutralisera de olägenheter, som obestridligen uppkomma däraf att olika kvalifieeradt arbete icke kommer att enligt det nya systemet, sådant det i det föreliggande förslaget blifvit tillämpad!, ersättas olika.»

»Det har emellertid icke undgått Riksdagens uppmärksamhet, att dessa fyra tjänstemän genom en sådan anordning icke komma i åtnjutande af semesterledighet med fullständigt bibehållande af de med tjänsten följande aflöningsförmånerna. Af det särskilda arfvodet å 1,000 kronor för år belöper nämligen per månad 83 kronor 33 öre. Under semestermånaden måste styrelsen disponera detta belopp till den byråtjänsteman, som uppehåller den högre kvalificerade tjänsten. På det att emellertid icke tjänstens ordinarie innehafvare skall gå i mistning af detta belopp, har Riksdagen funnit sig af billighetsskäl böra ställa till styrelsens disposition ett motsvarande belopp, att utanordnas till den ordinarie tjänsteinnehafvaren, därest han använder sig af semester.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

9 Med anledning af hvad sålunda anförts tilläde Riksdagen nuvarande andra stycket i § 9, hvari stadgas, att byråtjänsteman, som enligt förordnande uppehåller sekreterare-, kamrerare-, byråingenjörs- eller förrådsintendentsbefattning, skall utöfver honom tillkommande aflöning åtnjuta arfvode med 1,000 kronor för år räknadt, och skulle styrelsen jämväl äga att från det därför afsedda anslag bereda sådan tjänsteman ersättning för mistadt arfvode under den tid han åtnjuter semester. Enligt beslut vid 1910 års riksdag likställdes byråkontrollör med ofvannämnda fyra befattningshafvare.

Praktiskt taget bär Riksdagen genom denna anordning tillskapat en särskild tjänstemanuagrad, motsvarande förutvarande andra lönegraden. Den form, hvari Riksdagens beslut härutinnan kläddes, nämligen att tilldela de ifrågavarande befattningshafvarna ett visst arfvode utöfver aflöningen, kan emellertid icke sägas motsvara det af Riksdagen angifna syftet eller att styrelsen därigenom skulle blifva mera obunden vid placeringar. Det är nämligen gifvet att en tjänsteman, som förordnats att uppehålla eu af dessa särskilda befattningar, icke utan eget förvållande i tjänsten kan förflyttas till vanlig byråtjänstemannabefattning, emedan han därigenom skulle blifva beröfvad så stor del af sin årinkomst som 1,000 kronor. Om arfvodet däremot hörde till aflöningen, skulle han, därest så funnes vara för verket gagneligt, kunna förflyttas utan minskning i sina inkomster och därigenom den af Riksdagen uttalade afsikten vinnas.

Men äfven andra olägenheter föranledas däraf, att den ofvannämnda byråtjänstemän tillerkända högre aflöningsförmån delvis utgår i form af arfvode. Den för telegrafverkets tjänstemän i förhållande till tjänstemän inom andra statens verk ofördelaktiga proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar blir för de ifrågavarande byråtjänstemännen synnerligen betungande, emedan det särskilda arfvodet icke får ens till någon del räknas till lönen. Vid sjukdom måste en sådan tjänsteman därför på de lägre aflöningsstadierna afstå öfver hälften och på högsta stadiet nära hälften af sin inkomst från verket. Om denna till exempel utgör 4,400 kronor för år, nödgas han enligt nuvarande bestämmelser vid sjukdomsfall afstå 2,360 kronor; uppgår hans sammanlagda inkomst till maximibeloppet 7,000 kronor, får han däraf under sjukdom behålla endast 3,600 kronor. Af samma skäl kommer en byråtjänsteman med särskildt arfvode ofta att göra en direkt förlust, om han förordnas att vikariera å högre tjänst, emedan det arfvode af 1,000 kronor, som han under vikariatsförordnandet måste afstå, öfverstiger den Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 smil. 71 höft. (Nr 96.) 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

tillökning han erhåller i tjänstgörings penningar från den högre befattningen. Likaledes minskas hans inkomster vid befordran till högre tjänst, för såvidt icke begynnelseaflöningen för denna är minst 1,000 kronor högre än den aflöning byråtjänstemannen vid befordringen uppbär.

Det är därför en nödvändig konsekvens af Riksdagens beslut, att det arfvode af 1,000 kronor, hvarom fråga är, tillägges dessa tjänstemäns egentliga aflöning och att de sålunda inrangeras i den vid reglementet fogade aflöningsskalan för icke provisionsberättigade tjänstemän. För att detta, med de belopp nämnda aflöningsskala upptager, skall kunna ske, måste emellertid några jämkningar göras i de ifrågavarande tjänstemännens aflöningsförmåner dock utan att maximiaflöningen höjes. Inklusive arfvodet, uppbära dessa tjänstemän nu lägst 4,400 kronor, efter 2 år 4,800 kronor, efter 4 år 5,200 kronor, efter 6 år 5,600 kronor, efter 9 år 6,000 kronor, efter 12 år 6,500 kronor och efter 15 år 7,000 kronor. Endast de tre sist angifna beloppen återfinnas å aflöningsskalan, som närmast under 6,000 kronor har beloppen 5,500, 5,000 och 4,600 kronor. Om, såsom styrelsen anser riktigast, begynnelseaflöningen för nu ifrågavarande tjänstemän sättes till 4,600 kronor, i stället för 3,400 kronor jämte 1,000 kronor i arfvode, och slutaflöningen, 7,000 kronor, kan af dem uppnås efter 12 år i stället för, såsom nu, efter 15 år, skulle detta icke medföra någon ökad inkomst för dessa tjänstemän under annan förutsättning än att befordran till dylik tjänst äger rum tidigare än två år efter det tjänstemannen utnämnts till byråtjänsteman, en förutsättning, som, efter allt att döma, väl aldrig hädanefter kommer att inträffa. Sker utnämningen senare, uppkommer eu årlig besparing för telegrafverket af större eller mindre belopp.

Såsom följd af nu föreslagna förändring skulle för framtiden jämväl en annan besparing årligen kunna ske, nämligen af den del utaf anslaget för vikariatsersättning, som Riksdagen, på sätt ofvan omförmälts, anvisat för att bereda sekreteraren, kamreraren, byråingenjören, förrådsintendenten och byråkontrollören ersättning för mistadt arfvode under semester. Den princip är nämligen genom gällande aflöningsreglemente fastslagen, att tjänsteman skall vara skyldig att, då det erfordras för beredande af semester, bestrida högre befattning utan åtnjutande af annat än sin egen aflöning, och från denna princip lärer, under nu föreslagen förutsättning, undantag ej vidare böra göras för ifrågavarande fall.

11 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

För jämförelses skull torde här böra anmärkas, att sekreterare och kamrer vid generalpoststyrelsen uppbära en begynnelseaflöning af 6,000 och en slutaflöniug efter sex år af 7,000 kronor; att kamreraren med flera tjänstemän vid järnvägsstyrelsen hafva en begynnelseaflöning af 5,700 och en slutaflöning efter nio år af 6,600 kronor; att enhvar af telegrafstyrelsens ifrågavarande tjänstemän under de första tolf åren skulle komma att uppbära sammanlagdt 11,800 kronor mindre belopp än sekreteraren eller kamreraren vid generalpoststyrelsen, med hvilka de från och med trettonde året hafva lika aflöning, samt 6,100 kronor mindre belopp än kamreraren med flera vid järnvägsstyrelsen, hvilka dock från och med trettonde året hafva 400 kronor lägre aflöning än sekreteraren, kamreraren med flera hos telegrafsstyrelsen; samt att dessa senare först efter 27 års tjänst skulle hafva kommit upp till samma aflöningssumma som de förra.

Styrelsen föreslår vidare, att från och med år 1913 nuvarande aktuarien å administrativa byrån måtte, under benämning förste aktuarie, i aflöningshänseende likställas med ofvan uppräknade byråtjänstemän.

Rörande denna år 1908 nyinrättade tjänst yttrade 1907 års kommitterade följande.

»Däremot anse sig kommitterade böra föreslå uppförande å ordinarie stat af en ny tjänsteman, nämligen aktuarien å utrikesafdelningen. Till dennes arbetsområde skulle höra:

mottagande och fördelning af handlingar, som till styrelsen inkomma,

taxeväsen i förhållande till utlandet,

författningsväsen i dess sammanhang med utländska bestämmelser,

utrikeskorrespondens,

utrikesrevision,

statistik och årsberättelse, så vidt angår utlandet.

Hittills hafva å utrikesafdelningen varit anställda tre manliga extra ordinarie tjänstemän och ett kvinnligt biträde. Å afdelningen hafva handlagts taxeväsen och författningsväsen i ofvan angifvet omfång och, i den mån sådant kunnat medhinnas, äfven utrikeskorrespondensen, hvilken i öfrigt utförts af sekreteraren och notarierna. Af dessa ärenden kräfver behandlingen af taxeväsen en omfattande insikt i och vana vid behandling af de utländska telegraftaxorna och bestämmelserna angående dessa taxors tillämpande vid korrespondens å olika router. Nödvändigheten att chefen för administrativa byrån vid utarbetande af

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

förslag till nya reglementariska och instruktionella föreskrifter har till sitt biträde en i de internationella föreskrifterna väl förfaren tjänsteman ligger i öppen dag. Att till samme tjänsteman öfverflyttas granskningen af gränskontrolljournalerna och afräkningarna med främmande förvaltningar, är synnerligen önskvärdt, då härvid just förutsättas de specialinsikter, som böra förefinnas hos ifrågavarande aktuarie. Utrikeskorrespondensen nödvändiggör en lätthet i behandling af främmande språk, som knappast kan påräknas hos annan än den, som därmed regelbundet sysselsätter sig, och bör därför i allmänhet utföras af denna tjänsteman. Den utländska statistiken och behandlingen af årsberättelserna, den svenska i hvad den berör utlandet och de utländska förvaltningarnas i hvad de hafva intresse för Sverige, sammanhänger så nära med denne tjänstemans öfriga åligganden, att de icke lämpligen böra förläggas å annat håll.

I fråga om aktuariens åliggande att mottaga och fördela handlingar hänvisas till hvad i början af betänkandet i fråga om registratorn är anfördt.

De uppgifter, som sålunda komma att fyllas af nu ifrågavarande tjänsteman, äro så mångfaldiga och kräfva, efter hvad erfarenheten visat, en sådan tid, att deras ordentliga handhafvande väl motiverar inrättandet af en ordinarie tjänst. Men det är ej blott vid mängden af göromål, som kommitterade fäst sig. Som bekant, är den internationella sammanslutningen mellan de olika ländernas telegrafförvaltningar mycket fast och måste vara det, då det elektriska meddelandets flykt rundt världsdelarna ej räknas i längre tidsmoment än minuter. Dess känslighet medför å andra sidan en ständig växling i de intimare detaljerna, hvarpå det oafbrutna och säkra utbytet ej minst beror. Vikten af göromålen, som således fordra en oaflåtlig uppmärksamhet på de växlande internationella förhållandena och en minutiös kännedom om en mängd rätt svårbehandlade frågor, gör det dessutom till en nästan oafvislig nödvändighet, att samme tjänsteman är genom ordinarie tjänst fäst vid verket och således odeladt ägnar sitt arbete åt detta verksamhetsområde.»

Såsom i 1908 års statsverksproposition meddelades fann telegrafstyrelsen sig nödsakad att, för att till den i enlighet med kommitterades förslag inrättade aktuariebefattningen å administrativa byrån förvärfva en fullt kompetent person, utverka Kungl. Maj:ts tillstånd att till den därtill designerade tjänstemannen få utbetala en till 5,500 kronor förhöjd begynnelseaflöning, för öfrigt det enda fall — utom

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96. 13 •»

beträffande en vaktmästare — då för en tjänsteman inom styrelsen undantagsbestämmelsen i aflöningsreglementets § 4 mom. 4:o, till-

lämpats.

Det stod sålunda redan från början klart för styrelsen, att nämnda aktuariebefattning var synnerligen kräfvande. Erfarenheten under den gångna tiden har varit ägnad att bestyrka detta. Det allt intimare samarbetet med utländska telegrafförvaltningar, de ej minst genom gnisttelegrafiens utveckling allt mera komplicerade taxe- och afräkningsfrågorna berörande utlandet, nödvändigheten att för tillvaratagande af telegrafverkets ekonomiska intressen gent emot utlandet med vaksamhet följa den internationella trafikens utveckling och gång samt iakttaga hvarje tillfälle, då genom taxenedsättningar eller annorledes fördel kan beredas den trafikerande svenska allmänheten, ha medfört, att numera de flesta och i allt fall de mest svårlösta spörsmålen å administrativa byrån falla inom aktuariens verksamhetsområde. Härtill kommer att öfversättningen af den vidlyftiga korrespondensen med utlandet äfven från styrelsens öfriga två byråer måst öfverflyttas till denne tjänsteman, som därjämte har hela styrelsens arkiv under sin vård samt öfvervakar mottagandet och fördelningen af de till styrelsen inkommande handlingar. Aktuariens arbetsbörda har således till följd af den hastiga utvecklingen tillvuxit långt mera och snabbare än man vid tjänstens inrättande kunnat antaga. Befattningen måste därför numera i vikt och betydelse anses fullt likvärdig med de fem tjänster, hvilka Riksdagen ansett böra ställas framom öfriga byråtjänstemannabefattningar. Det är således i full öfverensstämmelse med Riksdagens ofvan anförda uppfattning, som styrelsen finner sig böra föreslå att aktuarien i aflöningshänseende jämnställes med nämnda fem byråtjänstemän, hvarvid hans tjänstetitel lämpligen torde böra utbytas mot förste aktuarie.

Styrelsen föreslår vidare, att den nu på förordnande anställde föreståndaren för telegrafverkets profnirigsanstalt uppföres å ordinarie stat under benämningen professor.

I det underdåniga betänkande, som de för afgifvande af yttrande och förslag i fråga om förändrad organisation af telegrafstyrelsen m. in. tillkallade kommitterade den 14 januari 1907 afgåfvo, framhålles, hurusom erfarenheten ådagalagt den alltjämt stegrade vikten af, att de å telegrafverkets materialprofningsanstait utförda undersökningar utsträcktes utöfver hvad förhållandena dittills medgifvit, samt att eu del af de

14 Kuhgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

undersökningar, som vore behöfiiga, kräfde en ganska stor vetenskapliginsikt hos ledaren af profningarna. Kommitterade, som föreslogo indragning af den då till telegraftrafikbyrån hörande elektrikertjänsten, hade äfven därför funnit önskvärd!, att föreståndaren för materialprofniugsanstalten kunde, när så påkallades, tillhandagå styrelsen i frågor, som berörde mera vetenskapliga sidor af tekniken. Då emellertid föreståndaren tydligen blott i mindre grad behöfde lägga hand vid själfva det mekaniska undersökningsarbetet, utan hufvudsakligen skulle reglera metoderna och hjälpmedlen därför, ansågs en på området förfaren vetenskapsman kunna påräknas vilja åtaga sig arbetet vid sidan af annan vetenskaplig verksamhet. Kommitterade ansågo därför, att tills vidare det bästa resultat skulle vinnas, om ett förslagsanslag, som torde kunna sättas till 3,000 kronor årligen, ställdes till styrelsens förfogande för honorerande af bemälde föreståndares arbete.

Genom nådigt bref den 31 december 1907 förordnade Kungl. Maj:t, bland annat, att arfvodet för t. f. föreståndaren för materialprofningsanstalten skulle utgöra högst 3,000 kronor, hvarefter Kung!. Maj:t med anledning af telegrafstyrelsens i underdånig skrifvelse den 19 november 1909 gjorda hemställan, enligt nådigt bref den 17 december samma år medgaf, att arfvodet till nuvarande föreståndaren för telegrafverkets profningsanstalt, assistenten, docenten, filosofie doktorn H. Pleijel finge tills vidare under ett år, räknadt från och med den 1 oktober 1909, utgå med ett till 4,000 kronor förhöjdt belopp.

I ofvannämnda underdåniga skrifvelse anförde telegrafstyrelsen hufvudsakligen följande. Vid arfvodets bestämmande till 3,000 kronor hade beräknats, att föreståndaren icke skulle komma att blifva af arbete för anstaltens räkning upptagen mer än tre dagar i veckan. Emellertid hade arbetet börjat i hög grad ökas dels genom anstaltens allmänna utveckling, dels ock särskild! genom den ökning af tekniskt vetenskapliga utredningar, som till stor del berodde därpå, att de modernaste system och anordningar inom telefontekniken allt mer kommit till användning. En följd däraf vore, att t. f. föreståndarens tid måste tagas i anspråk i betydligt större utsträckning än från början beräknats. Sedan slutet af september månad 1909 hade sålunda anstalten kräft hans arbete hvarje dag i veckan. Då ökningen i det ursprungligen beräknade arbetet alltså vore afsevärd och antagligen blefve ganska varaktig, syntes telegrafstyrelsen denna omständighet redan i och för sig påkalla någon förhöjning af det för t. f. föreståndaren bestämda arfvodet, frånsedt att det för telegrafverkets arbeten vore synnerligen menligt, därest dåvarande föreståndaren, hvilkens framstående veten-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr i)6.

skapliga insikter uti föreliggande frågor i förening med innehafvande tjänstemannaställning inom verket gjorde honom särskildt lämplig för ifrågavarande befattning, skulle af förhållandena nödgas lämna densamma eller hans arbete uppdelas mellan honom och ett biträde.

I underdånig skrifvelse den 18 oktober 1910 har telegrafstyrelsen därefter, under åberopande af hvad telegrafstyrelsen anfört i sin underdåniga skrifvelse den 19 november 1909 samt med förmälan att arbetet å profningsanstalten, särskildt på grund af de alltjämt fortgående tekniskt-vetenskapliga utredningarna, fortfarande toge föreståndarens tid i anspråk hvarje dag, hemställt att arfvodet till föreståndaren för profningsanstalten, Pleijel, finge tills vidare under ytterligare ett år, räknadt från och med den 1 oktober 1910, utgå med ett till 4,000 kronor förhöjdt belopp. Denna framställning fann Kungl. Maj:t godt bifalla enligt nådigt bref den 11 november 1910.

I underdånig skrifvelse den 21 november 1911 har telegrafstyrelsen, då de skål, som i dess ofvannämnda underdåniga skrivelser den 19 november 1909 och den 18 oktober 1910 anförts’ för förhöjning af arfvodet till föreståndaren för telegrafverkets profningsanstalt, allt fortfarande vore för handen, hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes medgifva, att arvodet till nuvarande föreståndaren för telegrafverkets profningsanstalt, Pleijel, finge tills vidare under ett år, räknadt från och med den 1 oktober 1911, utgå med ett till 4,000 kronor förhöjdt belopp.

Denna anordning, som således under endast några få år i betydlig grad ändrat karaktär, visar på ett slående sätt, huru omöjligt det är att inom telegrafverket för någon längre tid i förväg beräkna behofvet och beskaffenheten af de arbetskrafter, som telefonteknikens oafbrutet stegrade utveckling kräfver. På samma gång har den nuvarande föreståndarens oförtrutna arbete och stora kapacitet på sitt område visat sig för telegrafverket vara af det största värde, hvilket redan kunnat omsättas i direkta ekonomiska fördelar af stor omfattning. Sålunda har det därigenom blifvit möjligt att vid telegrafverkets verkstäder tillverka så kallade pupinspolar, hvilka anbringas å långa telefonledningar för att öka telefoneringsmöjligheten utan att därför behöfva uppöka kopparmängden per kilometer. Den första luftledningen af detta slag bär varit i bruk under nära ett års tid och fungerar fullkomligt tillfredsställande. Den besparing i koppar, som endast genom denna ledning ernåtts, bär uppgått till omkring 150,000 kronor. Också äro nu en hel del sådana ledningar under utförande. Äfven i kablar hafva dessa anordningar med framgång utförts. Under det att den

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

firma, som köpt patentet å pupinledningar för Europa — utom för Sverige, där patent tack vare just ofvanbemälde föreståndares vaksamhet och sakkunskap vägrats — lärer ha betalat 1,000,000 mark för detsamma och dessutom utgifvit 300,000 mark i experimentkostnader, innan någon duglig ledning kunde anläggas, har, trots det att nämnda firma noga hemlighåller sina konstruktioner, den första vid telegrafverkets egna verkstäder enligt nyssnämnde föreståndares beräkningar och anvisningar tillverkade pupinspolen kunnat användas, och telegrafverket har sålunda fått denna anordning färdig utan att betala ett öre i experimentkostnader.

Förutom med vissa andra uppdrag, som mer eller mindre nära sammanhänga med profningsanstalten, är föreståndaren nu sysselsatt med att enligt en af honom inventerad, synbarligen fullkomligt epokgörande metod åstadkomma apparatanordningar för att på ett tillfredsställande sätt möjliggöra, att tre samtal samtidigt kunna utväxlas på två telefonledningar. På grund däraf har telegrafstyrelsen kunnat ur sitt arbetsförslag för år 1913 frånskilja två eljest nödvändiga ledningar, nämligen en mellan Stockholm och Göteborg, som skulle kostat omkring 100,000 kronor, och en mellan Stockholm och Malmö, som skulle betingat en utgift af omkring 125,000 kronor.

Telegrafverket har sålunda allt mer och mer måst taga föreståndarens hela tid i anspråk för tekniskt-vetenskapliga utredningar af olika slag, och detta synes komma att i än högre grad blifva behöfligt för framtiden på grund af de snabba framsteg, som vetenskapen om elektriciteten och dess tillämpningar för närvarande uppvisar. Genom införandet af elektrisk järnvägsdrift ställes telegrafverket inom få år inför svårlösliga problem angående sättet att undvika de störningar, som därigenom åstadkommas å telegraf- och telefonledningar. Vidare torde telegrafverket inom närmaste framtid nödgas att i högre grad än hittills rikta sin uppmärksamhet på telegrafering och telefonering utan tråd.

Sverige har sedan länge intagit eu rangplats i telefonhänseende. För att fortfarande kunna göra detta utan allt för stora ekonomiska uppoffringar måste det svenska telegrafverkets tekniskt-vetenskapliga kvalifikation vara god. Det land, som i afseende på framsteg inom telefonteknikens område kommer efter, tvingas sedermera till stora utgifter för att komma i åtnjutande af andra länders och enskilda firmors framgångar. Att detta klart inses utomlands framgår däraf, att man exempelvis i Tyskland, hvilket land inom den praktiskt-ekonomiska utvecklingen af tekniken gått enormt framåt under de sista årtiondena,

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

liar vid därvarande telegrafverk låtit fast anställa en kel stab af vetenskapligt skolade personer, bland bvilka märkas så framstående vetenskapsmän som professor doktor Strecker och professor doktor Breisig.

Om svenska telegrafverket skall kunna följa med utvecklingen, är det därför icke möjligt att bibehålla den nuvarande anordningen med en mot extra arfvode anställd vetenskapsman. Ingen kvalificerad vetenskapsman torde kunna på sådana villkor ägna hela eller ens största delen af sin tid åt telegrafverket. För en befordrad vetenskapsman skulle detta medföra åsidosättande af hans öfriga arbeten, och för en obefordrad skulle det stänga all utsikt till befordran vid universitet och högskolor. Det må nämligen framhållas att, då arbetet i verkets tjänst ej utgör någon direkt merit till befintlig professur vid universitet eller högskola, måste den hos verket anställde vetenskapsmannen samtidigt söka att meritera sig på annat område. Följden blir den att telegrafverket icke kan fritt förfoga öfver föreståndarens kunskaper och arbete och äfven riskerar att inom kortare tid gå miste om honom. Täta personombyten å en dylik plats äro absolut förkastliga, emedan det tager lång tid innan en ny innehafvare hinner att sätta sig in i de till telegraf- och telefontekniken hörande speciella områden, hvilket är nödvändigt för att hans arbete skall blifva rätt fruktbringande.

Den nuvarande föreståndaren har redan sökt professur i ämnen, besläktade med svagströmsteknik. Skulle hans eminenta förmåga tagas i anspråk för en sådan syssla, blefve följden, att han snart nog måste allt mera specialisera sig på sitt nya område och att telegrafverket sålunda gånge miste ej blott om hans tjänster för det dagliga arbetet, utan äfven så småningom om hans intresse för de speciella vetenskapliga frågor, som det är af synnerlig vikt för telegrafverket att få lösta.

Telegrafstyrelsen anser det därför vara nödvändigt att söka binda den nuvarande föreståndaren fastare vid telegrafverket, detta så mycket hellre som numera hela hans tid väl behöfver tagas i anspråk för verket. Detta har telegrafstyrelson ansett lämpligast kunna ske genom inrättande vid telegrafverket af en professur, hvilkens innehafvare skulle vara vetenskapligt fullt kvalificerad och speciellt väl meriterad inom vetenskapens tillämpning på frågor hörande till telefon- och telegraftekniken. Innehafvare!! af denna professur skulle åligga att förestå verkets profningsanstalt och att tillhandagå telegrafstyrelsen med hjälp i alla vetenskapliga frågor på telefoniens och telegrafiens områden.

Det skall kanske mot detta förslag invändas, att då det här hufvudsakligen gäller att vid telegrafverket bibehålla den nuvarande föreståndaren för profningsanstalten, skulle det vara tillräckligt att för Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 käft. (Nr 96.) 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

honom inrätta en personlig professur. Äfven om emellertid därigenom en tillräckligt tryggad ordinarie ställning med ordnade pensionsförhållanden kunde vinnas — hvilket ej synes möjligt — vore det dock blott för tillfället denna sak vore ordnad. Därigenom vore nämligen knappast något gjordt för successionen. Om däremot en ordinarie professur kommer till stånd vid telegrafverket, kan man förvänta att unga vetenskapsmän skola ägna sig åt studiet af svagströmstekDik och genom arbeten på telefoniens och telegrafiens områden göra sig kompetenta att söka denna professur, hvarigenom telegrafstyrelsen torde kunna påräkna, att alltid hafva vetenskapligt biträde af verkligt värde till sitt förfogande.

För att kunna på en sådan plats erhålla och bibehålla lämplig person, böra hans aflöningsförmåner blifva lika med professors i elektroteknik vid tekniska högskolan, eller 7,500 kronor om året med ett ålderstillägg. Ålderstillägget är vid tekniska högskolan 600 kronor och erhålles efter 5 år. För att inpassa lönen i telegrafverkets löneskala synes ålderstillägget böra utgöra endast 500 kronor och erhållas efter 3 år. 1 pensionshänseende torde professorn vid telegrafverket böra åtminstone tills vidare likställas med telegrafdirektör af l:a lönegraden.

Styrelsen föreslår vidare beviljandet af ytterligare ett ålderstillägg å 300 kronor för de kvinnliga kontorsslcrif'varna hos styrelsen, att erhållas efter 15 års tjänstgöring. Detta förslag, liksom styrelsens här nedan gjorda framställningar om aflöningsförbättring i en eller annan form jämväl för den öfriga ordinarie kvinnliga personalen, med undantag af de i aflöningshänseende jämförelsevis väl tillgodosedda stationsföreståndarna (kommissarierna) och föreståndaren för katalogexpeditionen, grundar sig dels på en jämförelse med hvad motsvarande befattningshafvare i de andra kommunikationsverken uppbära i aflöning och dels på den stegring i ersättningen för kvinnligt arbete, hvilken på senare tiden i allmänhet gjort sig gällande. I betraktande äfven däraf att befordringsmöjligheterna för den ifrågavarande kvinnliga personalen äro jämförelsevis begränsade, synes det styrelsen vara af behofvet påkalladt att bereda dem något högre slutaflöning än för närvarande är fallet.

Denna anmärkning gäller i särskild! hög grad kontorsskrifvarna hos styrelsen, för hvilka ingen befordringsmöjlighet finnes utom till den enda befattningen såsom föreståndare för katalogexpeditionen. Kontorsskrifvarna äro enligt gällande stat 18 till antalet, af hvilka dock en tjänst hålles vakant för en å öfvergångsstat kvarstående tjänste-

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

man, och deras aflöning, som vid utnämning till ordinarie börjar med 1,260 kronor, uppgår efter 12 år till maximibeloppet 1,800 kronor. Det torde böra framhållas, att alla styrelsens kontorsskrifvare hafva hvad man kallar kvalificerad! arbete och att för flertalet af dem kräfvas specialkunskaper. Sålunda sysselsättas tre med revisionsgöromål, en biträder statistikern, en tjänstgör såsom amanuens hos generaldirektören, en biträder aktuarien med den utländska korrespondensen, en uppsätter skrifvelser åt ombudsmannen, en är expedient, en har registratorsgöromål, sex hafva bokhållarsysslor dels å hufvudkassan dels å linjebyrån och dels å hufvudförrådet, samt två biträda vid redaktionen af rikstelefonkatalogen. Telegrafstyrelsens kontorsskrifvare äro således ingalunda att likställa med renskrifverskor i andra ämbetsverk.

De med kontorsskrifvarna i afseende å arbetets art, den dagliga tjänstgöringstidens längd och kompetensfordringar jämförliga befattningshafvarna inom de andra två kommunikationsverken äro, inom generalpoststyrelsen kvinnliga postexpeditörer, hvilkas aflöning utgör, inklusive dyrortstillägg, lägst 1,725 kronor och högst, efter nio år, 2,325 kronor, samt vid järnvägsstyrelsen kvinnliga kontorsskrifvare med aflöning af, inklusive hyresbidrag, lägst 1,480 och högst, likaledes efter nio år, 2,200 kronor. En jämförelse utvisar, att kontorsskrifvarna hos telegrafstyrelsen nu hafva 465 kronor lägre begynnelseaflöning och 525 kronor lägre slutaflöning än motsvarande kvinnliga tjänstemän i generalpoststyrelsen samt 220 kronor lägre begynnelseaflöning och 400 kronor lägre slutaflöning än deras jämlikar hos järnvägsstyrelsen, hvartill kommer att telegrafstyrelsens kontorsskrifvare uppnå sin högsta aflöning först efter tolf år, under det att i generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen slutaflöningen uppnås redan efter nio år. Skillnaden i summa aflöningar under de femton första åren belöper sig till ej mindre än 8,505 respektive 5,370 kronor till nackdel för telegrafstyrelsens kontorsskrifvare, och äfven med den af st}rrelsen nu ifrågasatta högre slutaflöningen af 2,100 kronor skulle kontorsskrifvarna hos telegrafstyrelsen efter det femtonde året erhålla en årsaflöning, som med 225 respektive 100 kronor understiger de motsvarande tjänstemännens inom generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen,

Mot styrelsens förslag att aflöningen för sekreterare, kamrerare, byråingenjör., förrådsintendent och byråkontrollör bestämmes till lägst 4,600 kronor och högst, efter 12 år, 7,000 kronor i stället för nu lägst 3,400 kronor och högst, efter 15 år, 6,000 kronor med tillägg af ett årligt arfvode å 1,000 kronor hafva sakkunniga icke funnit anledning till er-

Sakkunniga.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

inran. Såsom styrelsen påvisar skulle denna förändring medföra vissa fördelar såväl för verket som ock för de ifrågavarande tjänstemännen själfva, samtidigt med det att en minskad statsutgift däraf skulle uppkomma.

Ej keller hafva de sakkunniga något att anmärka däremot, att, af skäl som i styrelsens skrifvelse framhållas, med nämnda fem byråtjänstemän i allo likställes den nuvarande, år 1908 på stat uppförda aktuarien. Då styrelsen emellertid för denna tjänsteman föreslagit benämningen förste aktuarie, anse sakkunniga sig böra påpeka, att förste aktuarien hos generalpoststyrelsen uppbär en aflöning af lägst 5,000 och högst, efter nio år, 6,500 kronor samt förste aktuarien bos järnvägsstyrelsen lägst 5,700 och högst, efter nio år, 6,600 kronor, hyresersättning däri inberäknad. Ehuruväl den afsevärdt lägre begynnelseaflöningen till den ifrågavarande tjänstemannen hos telegrafstyrelsen väl motiverar den för honom föreslagna högre slutaflöningen, hvilken för öfrigt skulle uppnås först efter tolf år, synes det dock vara mindre lämpligt att för honom bestämma samma tjänstetitel som för inom de andra kommunikationsverken befintliga tjänstemän med annan aflöning. De sakkunniga föreslå därför, att tjänstemannen i fråga benämnes sekreterare och aktuarie, ett förslag som af telegrafstyrelsen under hand godkänts, så mycket hellre som denna tjänstetitel skulle mera exakt angifva hans verkliga åligganden.

Förslaget om inrättande af eu professur för föreståndaren för telegrafverkets materialprofningsanstalt synes de sakkunniga synnerligen väl motiveradt, och den för denna tjänst föreslagna aflöningen, 7,500 kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor efter 3 år, förefaller att vara väl afvägd, alldenstund denna professur skulle vara mest jämförlig med professuren i elektroteknik vid Tekniska högskolan, för hvilken befattning — liksom i allmänhet för öfriga professorsbefattningar vid nämnda högskola samt vid universiteten och Karolinska mediko-kirurgiska institutet — aflöningen utgör 7,500 kronor med ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 år. Den af telegrafstyrelsen anförda motiveringen för inrättandet af den nya professuren synes utesluta all jämförelse mellan denna och de något lägre aflönade professorerna vid exempelvis Farmaceutiska institutet och Chalmers tekniska läroanstalt.

Då sakkunniga alltså anse sig böra tillstyrka inrättandet af en med universitetsprofessur i aflöningshänseende jämnställd professur vid telegrafverket, hvilken torde komma att tilldelas nuvarande föreståndaren för telegrafverkets materialprofningsanstalt, docenten och t. f. professorn vid Uppsala universitet Pleijel, förvänta sakkunniga, att äfven

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

sedermera denna professur skall besättas med en till akademisk ^professur fullt kompetent person och icke blifva en befordringsplats för verkets egna tjänstemän.

På det att telegrafverket må draga full nytta af den föreslagna professurens innehafvare, torde i hans konstitutorial böra stadgas, att telegrafverket skall äga att, utan hinder al patent, tillgodogöra sig alla af honom gjorda uppfinningar inom telefon- och telegrafväsendet.

Beträffande de hos styrelsen anställda 18 kvinnliga kontorsskrifvarna har styrelsen föreslagit, att till deras nuvarande aflöning lägst 1,260 kronor och högst, efter 12 år, 1,800 kronor skulle läggas ännu ett ålderstillägg å 300 kronor att erhållas efter 15 års tjänst.

I årets statsverksproposition föreslår emellertid finansministern införandet vid de ämbetsverk, där tjänstgöringstiden är 6 timmar hvarje söckendag, af två grupper (kvinnliga) biträden med aflöning, iuklusive ortstillägg, af 1.200 — 1,600 kronor för den lägre och 1,600 — 2,000 kronor för den högre gruppen, därvid högsta aflöningen inom hvardera gruppen skulle ernås efter tio år. För verk med sju timmars tjänstgöring borde motsvarande aflöningar blifva 1,400 — 1,866 resp. 1,866 — 2,333 kronor. I proposition till årets Riksdag rörande postverket föreslår också Kung!. Maj it, att för 25 kvinnliga biträden hos generalpoststyrelsen, hvilka skulle tillhöra den lägre gruppen af kvinnliga biträden, aflöningen skall bestämmas till, inklusive ortstillägg, lägst 1,400 och högst, efter sex år, 1,800 kronor, till hvilket belopp nyssnämnda summa af 1,866 kronor således afjämnats. Aflöningen till de hos generalpoststyrelsen anställda 20 kvinnliga postexpeditörerna, utgörande, ortstillägg inberäknadt, lägst 1,725 och högst, efter 9 år, 2,325 kronor, motsvarar tämligen väl normalaflöningen till den högre gruppen af kvinnliga biträden vid ett 7-timmars ämbetsverk. Det har då synts sakkunniga önskvärdt, att äfven de kvinnliga biträdena hos telegrafstyrelsen indelades i två grupper med aflöningar, som något så när motsvarade hvad de kvinnliga biträdena hos generalpoststyrelsen skulle uppbära. Till den högre gruppen äro gifvetvis att hänföra de nu befintliga fyra telegrafisterna hos telegrafstyrelsen, och för dem föreslå sakkunniga — liksom för. öfriga telegrafister — här nedan en aflöning, som med tillagg af det i Stockholm utgående dyrortstillägget skulle utgöra lägst 1,449 kronor och efter aderton år kunna stiga till 2,325 kronor. Då telegrafstyrelsen gifvetvis behöfver flera kvinnliga biträden af den högre graden än dessa fyra telegrafister, borde de nu hos telegrafstyrelsen anställda 18 kontorsskrifvarna uppdelas i två grupper. En sådan uppdelning har emellertid telegrafstyrelsen, på fram-

22 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ställd förfrågan från de sakkunniga, under hand förklarat vara hvarken lämplig eller ens, med anspråk på rättvisa, genomförbar. Då kompetensfordringarna på kontorsskrifvarna i det hela äro likvärdiga och då alla kontorsskrifvarna hittills ansetts sins emellan likställda samt åtnjutit aflöning enligt samma skala, skulle det gifvetvis väcka berättigadt missnöje, om de nu utan någon direkt anledning skulle uppdelas i grader med olika aflöning, och grunden för en sådan uppdelning — ett olika värdesättande af deras ganska likarfade arbete — måste blifva mycket godtycklig. Men äfven om en sådan uppdelning verkställdes, skulle följden säkerligen blifva den, att de äldsta kontorsskrifvarna skulle så småningom hänföras till den högre gruppen. Man skulle nämligen icke kunna förhindra, att en kontorsskrifvare af den lägre graden, sedan hon nått sin maximiaflöniug, sökte sig till befattning inom den högre graden, och sålunda skulle resultatet blifva detsamma, som om en enda löneskala funnes för dem alla, men väsentlig olägenhet skulle uppkomma för verket genom täta ombyten å de olika befattningarna. Tillika har styrelsen meddelat, att det för styrelsens kontorsskrifvare icke vore tillfyllest att — såsom statsutskottet föreslår rörande den lägre gradens kvinnliga biträden — äga »kunnighet i renskrifning och maskinskrifning samt förmåga att fullgöra därmed jämförliga enklare göromål», utan måste på kontorsskrifvarna ställas högre fordringar, exempelvis för vissa befattningar genomgången kurs i bokföring, för andra kunskap i främmande språk o. s. v. Med anledning af hvad från telegrafstyrelsens sida sålunda framhållits hafva sakkunniga funnit sig böra frångå sin ursprungliga tanke (Joll förorda i stället bibehållandet af en enda klass kontorsskrifvare hos styrelsen. I fråga om aflöningen till dem synes det visserligen sakkunniga uppenbart, att slutaflöningen bör med hänsyn till den lägre begynnelseaflöningen och den större kompetensen sättas något högre än till ofvannämnda 25 kvinnliga biträden hos generalpoststyrelsen. Dock kunna sakkunniga icke tillstyrka telegrafstyrelsens förslag, enligt hvilket skillnaden i slutaflöning skulle blifva 300 kronor, utan föreslå att kontorsskrifvarnas maximiaflöning begränsas till 1,950 kronor att erhållas efter 12 års tjänst, och att således i aflöningsskalan för ej provisionsberättigade tjänstemän mellan klasserna 17 och 18 insättes en ny aflöningsklass å i,950 kronor. ^ed tillämpning af detta förslag skulle en kontorsskrifvare hos telegrafstyrelsen under de tolf första åren intjäna sammanlagdt 18,630 kronor och ett af ofvannämnda kvinnliga biträden hos generalpoststyrelsen sammanlagdt 19,800 kronor; från och med det trettonde året skulle den förra uppbära 150 kronor högre aflöning per år, hvadan efter om-

23 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

kring 20 års ordinarie tjänstgöring det intjänade aflöningsbeloppet skulle blifva lika för nu ifrågavarande två tjänster i telegraf- och generalpoststyrelsen.

I detta sammanhang anse sig sakkunniga böra föreslå att, om nyssnämnda aflöningsbelopp å 1,950 kronor införes i aflöningsskalan, ålderstilläggen till den hos styrelsen anställda föreståndaren för katalogexpeditionen ändras sålunda, att hon efter 2 år erhåller 1,950, efter ytterligare 2 år 2,100 och efter ytterligare 2 år slutaflöningen å 2,400 kronor i stället för, såsom nu, efter 3 år 2,100 och efter ytterligare 3 år 2,400 kronor. Detta förslag innebär ingen annan ändring mot nu, än att hon under tredje året får 150 kronor högre och under fjärde året 150 kronor lägre aflöning.

Hvad först beträffar den föreslagna förändringen i sekreterarens Departement* och de med honom hittills likställda byråtjänstemännens aflöning, ber c een' jag att få erinra, att det egentliga skälet för det aflöningssätt, som af Riksdagen beslutades för dessa tjänstemän, synes hafva varit, att det ansågs mindre lämpligt att skapa en särskild löneklass för ett så ringa antal tjänstemän.

Då emellertid af styrelsens utredning synes framgå, att det hittills tillämpade aflöningssättet i vissa afseenden ej verkat fullt tillfredsställande, samt det tillika måste fasthållas, att de nämnda befattningarna äro af mera kräfvande beskaffenhet och förty böra aflönas högre än andra byråtjänster, synes den af styrelsen och de sakkunniga föreslagna utvägen att skapa en särskild lönekategori ej kunna undgås. De lönebelopp, som föreslagits, synas mig lämpligt afvägda och torde i själfva verket snarare bereda statsverket besparing än vålla någon ökad utgift.

Mot förslaget att med nyssnämnda tjänstemän likställa nuvarande aktuarien å administrativa byrån under benämning sekreterare och aktuarie har jag intet att anmärka.

Äfven förslaget om inrättande af eu professur inom telegrafstyrelsen anser jag mig böra godkänna. Väl är det tydligt, att styrelsen närmast afser att tillförsäkra sig den nuvarande föreståndarens för materialprofningsanstalten arbetskraft och att detta mål skulle kunna uppnås genom inrättandet af en personlig professur för denne; men det synes mig dock ganska visst, att behof allt framgent kommer att föreligga af att äga tillgång till en fullt vetenskapligt utbildad person, som speciellt ägnat sig åt de för telegrafverket betydelsefulla delarna

24 Linjedirektörer och linjeingenjörer.

Telegraf-

styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

af elektrotekniken. För att för framtiden tillgodose detta behof torde vara nödvändigt att uppföra professuren såsom ordinarie befattning samt att utrusta den med löneförmåner i likhet med motsvarande befattningar vid universiteten. Det af de sakkunniga föreslagna förbehållet att telegrafverket skall äga att tillgodogöra sig alla af professurens innehafvare gjorda uppfinningar inom telefon- och telegrafväsendet torde böra iakttagas.

Hvad slutligen angår den föreslagna löneförbättringen för de kvinnliga kontorsskrifvarna, har denna varit ägnad att uppväcka en viss tvekan. De ifrågavarande befattningshafvarna synas mig närmast jämförliga icke såsom styrelsen yttrar med de kvinnliga postexpeditörerna, utan med kvinnliga biträden vid ämbetsverken. Det hade därför otvifvelaktigt ur systematisk synpunkt varit lyckligast, om man kunnat följa de aflöningsgrunder, som statsrådet och chefen för finansdepartementet angifvit i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1912, och således äfven här införa en uppdelning i befattningar med mer och mindre kvalificeradt arbete. Då emellertid styrelsen ställer sig afvisande mot ett sådant förslag och löner, beräknade efter de i nyssnämnda yttrande föreslagna grunderna, ej rätt väl kunna inpassas i telegrafverkets aflöningsklasser, har jag funnit mig böra stanna vid de sakkunnigas förslag.

O O

Därmed följer ock den af de sakkunniga förordade ändringen i fråga om ålderstillägg för föreståndaren för katalogexpeditionen.

2. Linjepersonalens aflöning.

Styrelsen öfvergår härefter till aflöningarna för linjepersonalen.

Hvad därvid först angår linjedirektörerna och linjeingenjörerna anför styrelsen.

Det nya aflöningsreglementet hade knappast hunnit träda i kraft, förrän styrelsen fann sig öfvertygad om, att de aflöningar, som genom detta reglemente, i den form det slutligen fastställdes, bjudits ingenjörspersonalen, voro allt för knappt tilltagna för att styrelsen i längden skulle kunna konkurrera med den enskilda affärsverksamheten eller ens med andra tekniska statsämbetsverk om dugliga ingenjörer. Redan i april 1908 gjorde också samtliga vid telegrafverket anställda linjedirek-

25 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

törer samt linje- och verkstadsingenjörer framställning hos telegrafstyrelsen om förbättrade aflöningsförmåner, och i det förslag till utgiftsstater, som var afsedt att föreläggas 1909 års Riksdag, hemställde styrelsen om förhöjning af denna personals aflöningar, dock utan att, så snart efter omregleringens genomförande, lyckas vinna Kungl. Maj:ts medverkan till förslagets framläggande för Riksdagen.

Ofvannämnda personal har nu ånyo gjort framställning i ämnet hos styrelsen, och styrelsen finner det, af skäl som nedan angifvas, vara oundgängligen nödvändigt att vidtaga en ganska afsevärd höjning af densammas aflöningar.

1907 års kommitterade hade upptagit linjedirektörernas aflöningar till lägst 4,600 kronor, efter tre år 5,000, efter 6 år 5,500, efter 9 år 6,000, efter 12 år 6,500 och efter 15 år 7,000 kronor. För linje- och verkstadsingenjörerna hade samma kommitterade föreslagit följande aflöningsskala: begynnelseaflöning 3,000 kronor — hvilket för linjeingenjörerna innebar eu minskning mot förut af 200 kronor — efter 3 år 3,400, efter 6 år 3,800, efter 9 år 4,200, efter 12 år 4,600, efter 15 år 5,000 och efter 18 år 5,500 kronor. Någon aflöningsförmån i annan form skulle icke tillkomma dessa tjänstemän.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t af kommitterades betänkande anmälde dåvarande chefen för civildepartementet tillika en af svenska telegraftjänstemännens förening gjord underdånig framställning om höjning af de föreslagna begynnelseaflöningarna för linjedirektörer samt linje- och verkstadsingenjörer, men Kungl. Maj:t biträdde likväl kommitterades förslag, hvilket äfven, oaktadt motion i Andra kammaren i öfverensstämmelse med nyssnämnda framställning, vann Riksdagens bifall.

I ofvannämnda år 1908 hos telegrafstyrelsen gjorda framställning om förbättrade aflöningsförmåner anförde ingenjörspersonalen bland annat, att det numera vore ett erkändt faktum, att lefnadskostnaderna under de senaste åren hastigt stegrats, och någon nedgång härutinnan syntes icke vara att under den närmaste tiden förvänta. Aflöningarna på den enskilda arbetsmarknaden hade alltjämt måst följa denna stegring, och staten hade äfven genom företagna löneregleringar inom åtskilliga ämbetsverk förbättrat inkomsterna för sina tjänstemän. Genom den af Kungl. Maj:t och Riksdagen under år 1907 fastställda lönestaten för telegrafverket hade sålunda löneförbättring beredts flertalet af verkets tjänstemän, men det torde vara allmänt erkändt, att verkets ingenjörs- Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 käft. (Nr 96.) 4

1908 års framställning.

26 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96-

personal därvid icke erliållit skälig höjning i aflöning. Visserligen hade slutaflöningarna afsevärdt höjts, men fördelarna däraf framträdde först efter en jämförelsevis lång tjänstetid såsom ordinarie. Ingenjörspersonalens knappa inkomster under de första ordinarie åren komme att i hög grad minska möjligheten att vid någorlunda tidig ålder kunna bilda eget hem. Den relativt låga begynnelseaflöningen för verkets ingenjörer hade också vid den nya statens tillämpning haft till följd, att ingenjörspersonalen icke alls eller endast obetydligt kommit i åtnjutande af den välbehöfliga löneförhöjningen. Detta framträdde så mycket tydligare genom det förhållandet, att två ingenjörer, som utnämnts enligt gamla staten, måst tilldelas personligt lönetillägg för att icke lida minskning i sina inkomster.

Det vore därför nödvändigt, att en afsevärd förbättring erhölles för att ingenjörspersonalen skulle kunna erhålla tillfredsställande lefnadsvillkor och blifva jämnställd med annan personal med lika hög teknisk bildning inom andra statens ämbetsverk.

Vid afvägandet af passande löneförmåner åt ingenjörspersonalen borde man icke glömma det, som äfven kommitterade påpekat, nämligen: att en hvar inom sitt område vore ansvarig för dyrbara anläggningar och särdeles omfattande underhållsarbeten och att således stora fordringar måste ställas på deras duglighet, omdöme och verket hängifna intresse, att på linjebefälet hvilade i första hand mycket stora ekonomiska uppgifter, och att på detta befäl berodde till stor del verkets ekonomiska välfärd.

Till belysande häraf anförde sökandena åtskilliga exempel på de penningmedel och materialvärden, som under år 1907 handhafts af vissa verkets ingenjörer.

På samma gång arbetenas omfattning och redovisningarnas storlek ökats hade också arbetets art blifvit af långt mera kräfvande natur än förut, och ansåge sökandena sig därför berättigade att erhålla ett fullgodt ekonomiskt vederlag för fordrad energi och duglighet. En lämplig form för genomförandet af dessa behöfliga förbättringar syntes vara, att de låga begynnelseaflöningarna utginge ur respektive löneskalor, så att linjedirektör erhölle en begynnelseaflöning af 5,500 kronor och efter nio år en slutaflöning af 7,000 kronor samt linjeingenjör och verkstadsingenjör en begynnelseaflöning af 4,200 kronor med en slutaflöning af 5,500 kronor efter likaledes nio år. Därjämte borde till dessa tjänstemän utgå hyresbidrag enligt hufvudsakligen samma grunder, som gällde för öfriga manliga tjänstemän vid linjeafdelningen.

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

För egen del hade telegrafstyrelsen då anfört, att styrelsen ansåge den sålunda gjorda framställningen om höjning af begynnelseaflöningen för linjedirektörer och linjeingenjörer samt verkstadsingenjörer synnerligen behjärtansvärd, ehuru styrelsen icke kunde tillstyrka så stor höjning som den af sökandena föreslagna. Visserligen hade telegrafstyrelsen på sin tid förklarat sig icke hafva något att erinra mot den af kommitterade föreslagna aflöningsskalan för linjebefälet och verkstadsingenjörerna, men detta hade varit under den förutsättning, att telegrafstyrelsen skulle, när telegrafverkets intressen så fordrade, kunna, på sätt kommitterades förslag till aflöningsreglemente, § 3 mom. 4, innehållit, tilldela dessa tjänstemän aflöning efter högre klass än den, som i den föreslagna aflöningsskalan funnes såsom lägsta aflöning angifven, äfvensom medgifva uppflyttning i högre klass före den tid, som i de allmänna grunderna för sådan uppflyttning angåfves.

Dessa föreskrifter i aflöningsreglementet voro afsedda, anförde styrelsen vidare, att bereda telegrafstyrelsen möjlighet att i vissa undantagsfall kvarhålla vid verket särskildt dugande förmågor genom att tilldela dem högre aflöning och sålunda hindra att, såsom nu flera gånger inträffat, de bästa krafterna lämnade verket för att öfvergå i enskild tjänst. Telegrafstyrelsen skulle äfven därigenom blifva satt i tillfälle att vid särskildt ogynnsamma befordringsförhållanden afpassa begynnelseaflöningen efter den befordrades tjänsteålder och duglighet samt därigenom mildra den orättvisa, som uppstode, då en tjänsteman utan eget förvållande, endast därför att tillräckligt många ordinarie befattningar icke kunnat i staten upptagas, måste kvarstå såsom extra i flera år efter det hans jämnåriga kamrater vunnit ordinarie anställning. Ifrågavarande stadgande i omförmälda § 3 mom. 4 hade emellertid i det fastställda aflöningsreglementet, § 4 mom. 4, erhållit sådan ändrad lydelse, att Kungl. Maj:t ägde tilldela högre begynnelseaflöning, när telegrafverkets intressen så fordrade, och att bestämmelsen om uppflyttning i högre klass före den i aflöningsreglementet angifna tiden uteslöts.

Telegrafstyrelsen erinrade vidare, att ofvan uttalade synpunkter föranledt telegrafstyrelsen att i underdånig skrifvelse den 16 november 1907 hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes med tillämpning af bestämmelsen i § 4 mom. 4 i det från och med år 1908 gällande nådiga aflöningsreglemente. för tjänstemän vid telegrafverket förklara, bland annat, att åtta i skrifvelsen angifna extra ordinarie linjeingenjörer skulle, därest de under år 1907 befordrades till linjeingenjörer, äga från och med ingången af år 1908 uppbära en begynnelseaflöning af 3,400 kro-

28 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

nor hvardera, men att Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 21 november 1907 icke funnit skäl bifalla denna framställning.

Ehuru telegrafstyrelsen iusåge svårigheten uti att redan då, så kort tid efter den nya aflöningsstatens fastställande, erhålla äfven eu mindre ändring i densamma, ansåge sig dock styrelsen skyldig fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på nu angifna, för telegrafverket mycket betydelsefulla missförhållanden. Telegrafverkets ingenjörspersonal kunde icke underlåta att uppdraga vissa jämförelser mellan de för densamma och för ingenjörspersonalen vid statens järnvägar under en och samma Riksdag fastställda aflöningsförmåner. Under det att ban- och maskindirektörerna vid statens järnvägar erhöllo en begynnelseaflöning af 6,000 kronor och efter nio år en slutaflöning af 6,900 kronor samt fri bostad om 6 rum och kök jämte fritt bränsle, erhöllo telegrafverkets linjedirektörer en begynnelseaflöning af 4,600 kronor samt efter femton år en slutaflöning af 7,000 kronor, men åtnjöto icke den stora förmånen att erhålla fri bostad med bränsle. Baningenjörer af 2:a klass och telegrafingenjörer vid statens järnvägar erhöllo en begynnelseaflöning af 4,200 kronor och efter nio år en slutaflöning af 5,100 kronor samt fri bostad om 5 rum och kök jämte fritt bränsle, under det att telegrafverkets ingenjörer erhöllo eu begynnelseaflöning af 3,000 kronor och efter aderton år en slutaflöning af 5,500 kronor men icke fri bostad och bränsle.

Äfven om, fortsatte telegrafstyrelsen, det skulle anses, att bandirektörerna med hänsyn till deras i allmänhet ansvarsfullare arbete borde hafva berättigade anspråk på, såsom chefen för civildepartementet uttryckte sig, något högre aflöning än linjedirektörerna, syntes det dock telegrafstyrelsen, att den ofvan angifna skillnaden vore alldeles för stor. Så betydligt varierande aflöningsförmåner för tämligen likartade tjänster, af hvilkas innehafvare man fordrade enahanda kompetensvillkor, hade, såsom deras framställning utvisade, väckt förstämning och missmod hos den tjänstemannagrupp, som funnit sig utan anledning tillbakasatt. För telegrafverkets arbeten och verkets ekonomiska skötsel vore detta högst betänkligt. Den ekonomiska tillsynen öfver telegrafverkets arbeten landet rundt,' för hvilka kostnaderna då vanligen uppginge till omkring sju millioner kronor årligen, hvilade i högst väsentlig mån på verkets ingenjörer. På deras intresse, nit och omdöme berodde det, om ett arbete blefve utfördt på ett praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt sätt. Då ett detaljerad! öfvervakande från styrelsens sida af alla de öfver hela landet kringspridda arbetslagen vore outförbar!, måste man, enligt styrelsens mening, tillse, att den personal, på hvilken man lägger ett

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 96. 29

så stort ekonomiskt ansvar, icke kände sig tillbakasatt eller orättvist behandlad.

Om jämförelsen mellan ban- och maskindirektörerna, å ena sidan, samt telegrafverkets linjedirektörer, å den andra, ställde sig. ofördelaktig för de senare, vore detta ännu mera fallet, om man jämförde statens järnvägars telegrafingenjörer med linjeingenjörerna vid telegrafverket. I Kungl. Maj:ts proposition, ur 164, till 1907 års Riksdag (sid. 139) anfördes, att de föreslagna nya telegrafingenjörerna vid statens järnvägar uteslutande borde ägna sig åt skötseln och underhållet af järnvägens elektriska ledningar och därmed sammanhängande göromål. Det torde ligga i öppen dag, att de fordringar, som måste ställas på linjeingenjörerna vid telegrafverket, kvilka hade att besörja anläggning och underhåll af telegrafverkets komplicerade telegraf- och telefonstationer samt telegrafverkets vidsträckta ledningsnät, vore ojämförligt mycket större än de, som kräfdes af de ingenjörer, som endast skulle handhafva skötseln af statens järnvägars mindre omfattande telegrafnät. Därtill komme, att telegrafverkets linjeingenjörer hade under sitt befäl en ofta talrik arbetsstyrka och, såsom ofvan anförts, vore ansvarsskyldiga för betydande belopp i kontanta medel och materiel. Af båda dessa kategorier tjänstemän fordrades, att de skulle hafva aflagt afgångsexamen vid högre tekniskt läroverk, hvartill för telegrafverkets linjeingenjörer komme genomgåendet af verkets telegrafkurs. Dock uppbure telegrafingenjörerna vid statens järnvägar en begynnelse afl ö n i n g af 4,200 kronor jämte fri bostad och bränsle, under det att linjeingenjörerna vid telegrafverket finge nöja sig med en begynnelseaflöning af inalles 3,000 kronor.

Enligt hvad telegrafstyrelsen vidare meddelade voro de af styrelsen sålunda framhållna synpunkter icke heller främmande vare sig för telegrafkommitterade under utarbetande af deras förslag eller för telegrafstyrelsen vid afgifvande af underdånigt yttrande öfver detsamma, och ansåge sig telegrafstyrelsen böra meddela, att, därest icke. kommitterade saknat anledning tänka sig att motsvarande tjänster inom järnvägsförvaltningen skulle af järnvägslöneregleringskommittén och järnvägsstyrelsen tillerkännas så betydligt högre aflöning, telegrafkommitterades förslag i denna del med visshet skulle hafva upptagit motsvarande högre aflöningar för telegrafverkets linjedirektörer, linjeingenjörer och verkstadsingenjörer.

Telegrafstyrelsen hemställde slutligen, att aflöningarna för linjedirektörer, linjeingenjörer och verkstadsingenjörer måtte ändras sålunda, att begynnelseaflöningen sattes för linjedirektörer till 5,000 kronor med

Nu ifrågavarande framställning.

30 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 96.

fyra tillägg å 500 kronor efter tre, sex, nio och tolf år samt för linjeingenjörer och verkstadsingenjörer till 3,400 kronor med tillägg af 400 kronor, efter tre, sex, nio och tolf år samt af 500 kronor efter femton år.

Föredragande departementschefen fann sig emellertid icke kunna understödja styrelsens förslag samt anförde såsom skäl härför följande. »Nu gällande bestämmelser fastställdes så sent som vid 1907 års Riksdag. De från tjänstemännens sida framhållna synpunkterna voro därvid föremål för bedömande, men underkändes såväl af telegrafstyrelsen som af Kungl. Maj:t och Riksdagen. Den af telegrafstyrelsen åberopade omständigheten, att det af särskilda sakkunniga uppgjorda och af telegrafstyrelsen förordade aflöningsreglementet i vissa delar jämkades, lärer icke heller kunna öfva den inverkan på sakens bedömande, som telegrafstyrelsen tillagt densamma. Möjligheten att i undantagsfall tilldela en tjänsteman högre begynnelseaflöning än den för vanliga fall gällande kvarstår ju alltjämt, ehuru bestämmandet härutinnan lagts i Kungl. Maj:ts och icke i telegrafstyrelsens hand. Däremot upptogs icke, såsom telegrafstyrelsen erinrat, den föreslagna bestämmelsen om rätt att undantagsvis medgifva uppflyttning i högre löneklsss före den i de allmänna grunderna för sådan uppflyttning angifna. Men att detta för undantagsfall föreslagna stadgande icke godkändes, lärer i och för sig icke böra föranleda till en allmän löneförbättring för ifrågavarande tjänstemän. Telegrafstyrelsen har vidare åberopat, att vissa tjänstemän vid statens järnvägar, som, enligt styrelsens förmenande, skulle kunna jämföras med linjebefälet vid telegrafverket, tillerkänts afsevärdt högre löneförmåner. I detta hänseende tillåter jag mig åberopa, att aflöningsförmånerna för tjänstemännen vid telegrafverket och vid statens järnvägar samtidigt förelågo till bedömande. Därvid anställdes säkerligen jämförelser mellan såväl de särskilda befattningarna vid de olika verken som de för dem föreslagna aflöningsförmånerna. För öfrigt synes mig ur många synpunkter angeläget, att, då en allmän lönereglering för ett verk blifvit genomförd, därvid också må för ej alltför kort tid förblifva.»

Då styrelsen nu för andra gången vädjar till Kungl. Maj:t och Riksdagen att åt verkets iugenjörsutbildade personal bevilja en, såsom förut framhållits, ganska afsevärd aflöningsförbättring, sker det under djup känsla af det ansvar styrelsen bär inför statsmakterna för vården af telegrafverkets dyrbara egendom samt den ekonomiska skötseln af de för samhälls- och affärslifvet så betydelsefulla kommunikationsmedel, livilkas drift är styrelsen anförtrodd. Styrelsen måste med skärpa fram-

31 Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 96.

hålla, att man icke längre kan stå till svars med att för telegrafverkets ingenjörspersonal hålla så, i förhållande till hvad inom andra tekniska verk och privata företag erbjudes, låga aflöningar, att såväl arbetsintresset hos den nuvarande personalen skulle kunna äfventyras som ock all möjlighet försvinner att tillföra verket nya dugande krafter på ingenjörsområdet. Härtill kommer, att krafvet på ingenjörernas kompetens oafbrutet måste ökas, i den mån såväl telegraf- som särskilt telefontekniken kompliceras, samt att, hvad linjedirektörer och linjeingenjörer angår, dessa tjänstemän handhafva kontanta medel och materiel till högst betydande värden.

Ofvan har påvisats, att de med linjedirektörerna jämnställda banoch maskindirektörerna vid statens järnvägar hafva en begynnelseaflöning, som med 1,400 kronor öfverstiger linjedirektörens, och därjämte åtnjuta fri bostad om sex rum och kök jämte fritt bränsle eller ock ersättning därför med 1,500 kronor (i Stockholm 1,800 kronor) samt redan efter nio år uppnå slutaflöningen, 6,900 kronor förutom nämnda afsevärda extra förmån, under det att linjedirektörens slutaflöning i allt 7,000 kronor, erhålles först efter femton år. Likaledes har framhållits, att baningenjör af andra klass och telegrafingenjör vid statens järnvägar, trots fordringarna på dem väl icke torde vara lika höga som på telegrafverkets linjeingenjörer, hafva 1,200 kronor högre begynnelseaflöning än linjeingenjörerna samt därjämte erhålla fri bostad om fem rum och kök jämte fritt bränsle eller ock ersättning därför med 1,200 kronor (i Stockholm 1,500 kronor) samt uppnå sin till 5,100 kronor förutom nämnda extra förmån uppgående slutaflöning efter nio år, hvaremot linjeingenjörerna måste vänta 18 år, innan de nå upp till maximiaflöningen, i allt 5,500 kronor.

Visserligen äro särskild! de äldre bland linjebefälet med mycket starka band fästade vid det verk de tjäna, visserligen kan styrelsen med glädje vitsorda att hela denna kår allt hittills med hängifvet intresse, vakenhet och energi ägnat sig åt sin tjänst; men skulle de alltjämt stå framför utsikten att icke kunna erhålla en aflöning, något så när motsvarande den, som statsmakterna ansett likställda tjänstemän inom andra verk böra åtnjuta, då må det icke förvåna, om intresset skulle börja slappna, vakenheten och energien tröttas, men då är det också fara värdt att telegrafverkets ekonomi skall högst kännbart beröras däraf.

Ofvan angifna förhållanden ha också gjort det omöjligt för styrelsen att kunna förmå yngre dugande ingenjörer att ägna sig åt telegrafverkets tjänst, emedan de afskräckas af de dåliga befordrings-

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

utsikterna och de låga aflöningarna. Det är ock med växande oro styrelsen nödgats konstatera, att derå ingenjörer vid linjeafdelningen och vid verkstaden begärt sitt entledigande samt hurusom den ena efter den andra af de ingen]örselever, som intagits i verket, inom kort, ofta efter några månader, lämnat detsamma på grund af de hopplösa utsikterna där och söka sig in på andra banor. Under åren 1907 och 1911 hafva från tekniska högskolans elevkårs praktikbyrå gjorts förfrågningar hos telegrafstyrelsen, huruvida och till hvilket antal ingenjörselever antoges vid telegrafverket. Till svar härå meddelade styrelsen, att 12 respektive 10 elever behöfde anställas. På grund häraf anmälde sig år 1907 två och år 1911 fyra elever. Sammanlagdt hafva under åren 1907—1911 18 ingen] örselever varit anställda vid telegrafverket. Af dessa hafva 3 — säger tre — kvarstannat och efter afslutad elevtid befordrats till extra ordinarie linjeingenjörer. De öfriga femton elevernas tjänstgöringstid framgår af följande tablå:

I linjedistriktet (Malmö) har ej haft någon elev;

II » (Göteborg) har ej haft någon elev;

III » (Norrköping) har haft en elev, som slutade efter 4 Va

månader;

IV » (Stockholm) har haft 11 elever, som slutade:

en efter 1 år 7 månader,

» » 1 år 1 månad,

3> d 1 år,

» )) 10 Va månader,

3) 3) 3 Vä 3)

två 3) 3 3>

en )) 2 33

3> 33 1 Va månad,

33 33 3 veckor,

33 33 2 33 ;

V linjedistri^tet (Gäfle) har haft en elev, som slutade efter 2 månader; VI 3) (Sundsvall) har haft två elever, som slutade:

en efter 4 månader,

33 3) 2 33 J f

VII 33 (Luleå) har ej haft någon elev.

Under sådana förhållanden lära de motiv, som förmådde 1907 års kommitterade att föreslå de nu gällande aflöningarna, samt de skäl, som år 1909 anfördes mot en höjning af samma aflöningar, icke längre äga giltighet. I själfva verket är all vidare argumentering för behofvet

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

af en aflöningsförhöjning öfverflödig, ty nu är det ej längre fråga om en gärd af billighet eller rättvisa, det är den ofrånkomliga nödvändigheten, som talar sitt bestämda språk.

Beträffande därefter formen för aflöningsförbättringens beviljande och storleken af densamma, får styrelsen meddela, att personalen själf tänkt sig dels en höjning af den egentliga aflöningen och dels tilldelandet af hyresbidrag samt föreslagit aflöningen, inklusive hyresbidraget, för linjedirektörer till lägst 6,600 kronor och högst, efter nio år, 8,100 kronor samt för verkstads- och linjeingenjörer till lägst 5,040 kronor och högst, likaledes efter nio år, 6,340 kronor. Då emellertid inom telegrafverket fri bostad eller hyresbidrag utgår endast till den lägst aflönade personalen jämte de kvinnliga stationsföreståndarna, har styrelsen ansett riktigast att ej heller nu frångå denna princip utan allenast föreslå förhöjning af den fixa aflöningen. Efter sorgfälligt öfvervägande har styrelsen funnit sig böra stanna vid följande aflöningsskalor: för linjeflirektörer lägst 6,000 kronor, efter 3 år 6,500, efter 6 år 7,000, efter 9 år 7,500 och efter 12 år 8,000 kronor samt för linje- och verkstadsingenjörer lägst 4,600 kronor, efter 3 år 5,000, efter 6 år 5,500, efter 9 år 6,000 och efter 12 år 6,500 kronor.

En jämförelse mellan de sålunda föreslagna samt de för närmast motsvarande befattningshafvare vid statens järnvägar år 1907 bestämda och ännu gällande aflöningarna gifver vid handen, att, allt efter placeringsorten, en linjedirektör i telegrafverket skulle erhålla 1,800 å 1,500 kronor lägre begynnelseaflöning än en ban- eller maskindirektör samt efter tolf år uppnå en maximiaflöning, som är 700 å 400 kronor lägre än den slutaflöning, ban- eller maskindirektörer uppnå redan efter nio år; att en linjeingenjör i telegrafverket skulle erhålla 1,100 å 800 kronor lägre begynnelseaflöning än en telegrafingenjör vid statens järnvägar samt efter tolf år uppnå en maximiaflöning, som är 100 kronor läg ;re respektive 200 kronor högre än den slutaflöning, statens järnvägars telegrafingenjör uppnår efter nio år. Ser man på resultatet under en längre tidrymd, visar det sig, att en ban- eller maskindirektör skulle under de första tolf åren uppbära sammanlagdt 18,000 å 14,400 kronor mera än eu linjedirektör och sedermera årligen 700 å 400 kronor högre belopp, samt att en telegrafingenjör vid statens järnvägar under de tolf första åren skulle uppbära tillhopa 10,500 å 6,900 kronor mera än en linje- eller verkstadsingenjör, hvaremot de senare från och med det trettonde året skulle erhålla 100 kronor lägre respektive 200 kronor högre aflöning än den förre. Med hänsyn härtill och hvad ofvan anförts torde det kunna med bestämdhet påstås, att de aflöningar styrelsen Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 71 höft. (Nr 86.) 5

34 Sakkunniga.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.

nu föreslagit för telegrafverkets ingenjörspersonal icke äro för höga. Det bör också betonas, att vid de förberedande öfverläggningarna såväl styrelsens egna ledamöter och telegraffullmäktige som öfriga sakkunniga ansett oeftergiflig^ att ofvan angifna aflöningar blifva fastställda, och att desamma icke tilltagits högre än som vederbort i syfte att lämna tillfälle till deras nedpressning. Visserligen föreslog telegrafstyrelsen för tre år sedan endast höjning af ingen]örspersonalens begynnelseaflöning, men detta förslag var ej afsedt att innebära någon slutgiltig lösning af samma personals aflöningsfråga utan utgjorde blott en provisorisk åtgärd i syfte att afhjälpa de allra bjärtaste missförhållandena. Svårigheten att då, ett år efter det den nya staten trädt i kraft, vinna något mera låg ju i öppen dag. En dylik, af billighetshänsyn förestafvad åtgärd skulle nu icke längre båta något till. Här gäller det att se saken sådan som den är: skall telegrafverket kunna fortfarande motsvara de kraf, som i tekniskt hänseende måste ställas på detsamma hvilket är en nödvändig förutsättning för att telegrafverket skall kunna intaga samma goda ekonomiska ställning som hittills — då måste ock telegrafstyrelsen hafva att tillgå en intresserad och skicklig stam af ingenjörer, men detta är ej möjligt utan att aflöningarna höjas på föreslaget sätt.

De sakkunniga anföra härom:

Den föreslagna aflöningen till linjedirektör synes lämpligt afvägd i förhållande till aflöningarna för postdirektör samt för ban- och maskindirektör vid statens järnvägar. Att aflöningsförbättringen är af behotvet synnerligen påkallad, framgår af styrelsens utförliga och kraftiga motivering. Detta gäller ock styrelsens förslag beträffande aflöningen till linje- och verkstadsingenjör. Sakkunniga vilja emellertid framhålla, att enligt styrelsens förslag slutaflöningen till linjeingenjör skulle blifva 200 kronor högre än högsta aflöningen, inklusive hyresersättning, till en utom Stockholm placerad telegrafingenjör eller ban- eller maskiningenjör af 2:dra klass vid statens järnvägar. Då begynnelseaflöningen till linjeingenjör är föreslagen 800 kronor lägre samt slutaflöningen af denne uppnås tre år senare, bör häremot intet vara att erinra. Härtill kommer, att såväl den tekniska kompetensen hos linjeingenjören torde vara större som ock arten af hans ofta till aflägsna obygder förlagda tjänstgöring svårare och kostsammare än de. nämnda ingenjörernas vid statens järnvägar, livilkä alltid hålla sig utefter järnvägarna, där goda bostäder och god kost lättare kan erhållas.

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Af den föreliggande utredningen synes mig framgå, att linjedirektörer och linjeingenjörer äro i behof af förbättrad aflöning. Mot de föreslagna beloppen kan jag ej göra någon anmärkning. Det har visserligen synts mig kunna ifrågasättas, huruvida icke högsta aflöningen för linjedirektörerna skulle med hänsyn till styrelsens år 1908 gjorda framställning i ämnet, hvilken ej afsåg höjning af slutaflöningen, kunna stanna vid något lägre belopp än nu af styrelsen och de sakkunniga föreslagits. Styrelsens tidigare framställning innebar emellertid, såsom förut framhållits, endast en provisorisk lösning af ingenjörspersonalens aflöningsfråga, hvarigenom de svåraste missförhållandena i aflöningsförhåilanden skulle undanröjas för tillfället. Den nu ifrågasatta slutaflöningen för linjedirektörerna skulle icke komma att öfverstiga högsta aflöningen till postdirektör samt håller sig under de totala aflöningsförmånerna för ban- och maskindirektör vid statens järnvägar. Jag finner mig således böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag äfven i afseende å linjedirektörernas maximiaflöning.

Rörande bolchållarbefattningarna vid linjedistrikten erinrar styrelsen, att 1901 års post- och telegrafkommitté omtalar, att å hvarje distriktsbyrå vore, förutom tillfälliga biträden, fäst anställda två biträdande tjänstemän, manliga eller kvinnliga, med full tjänstgöring. Af dessa ombesörjde den ena hufvudsakligen kassörsgöromål och den andra bokhållargöromål. Mångfalden af dessa göromål syntes kommittén väl motivera framställdt förslag att å den ordinarie staten bereda rum jämväl för tjänstemän af ifrågavarande slag å distriktsbyråerna, men kommittén trodde sig för det dåvarande icke böra föreslå inrättande af mera än en dylik ordinarie tjänstemannabefattning å hvarje distriktsbyrå. Den frågan hade därvid uppstått, huruvida innehafvaren af denna befattning borde vara man eller kvinna, och ehuru det visserligen icke torde kunna förnekas, att de göromål, som skulle åligga nämnde tjänsteman, i allmänhet vore af beskaffenhet att kunna utföras af en kvinna, hade dock behofvet af biträdande tjänsteman å distriktsbyrån synts kommittén bättre tillgodoses genom anställande af en ordinarie manlig sådan än af en kvinnlig. Kommittén föreslog därför inrättande af sex manliga bokkållartjänster, en för hvarje distriktsbyrå.

1907 års telegrafkommitterade funno den erfarenhet, som under de gångna åren vunnits med afseende på denna anordning, icke hafva bestyrkt riktigheten af post- och telegrafkommitténs antagande. Till bokhållartjänsterna hade befordrats dels personer, som icke förut till-

Departements-

chefen.

Förrådsbokhållare, kassörer och bokhållare.

Telegraf-

styrelsen

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

hörde telegrafverket, dels extra ordinarie assistenter, som ådagalagt erforderlig kompetens i bokföring. Omsättningen hade emellertid, där sistnämnda slags tjänstemän innehaft befattningen, varit starkare än som för arbetets skötsel vore lämpligt. Och detta kunde lätt förklaras. Bokhållarnas aflöning vore densamma som assistenternas, 2,200 kronor med två ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor. Ehuru begynnelseaflöningen måste anses fullt tillräcklig för personer vid så ung ålder som flertalet af de utnämnda innehaft, hade dock det förhållande, att dessa tjänstemän stode alldeles ensamma utanför den öfriga organisationen och sålunda saknade all möjlighet till befordran, åstadkommit, att de till bokhållare utnämnda extra ordinarie assistenterna snarast möjligt sökt få öfvergå till ordinarie assistentbefattning. Man kunde dessutom med skäl befara, att äfven de öfriga skulle tröttna och börja se sig om efter andra befattningar, där förhållandena för framtiden kunde väntas blifva bättre. Omsättningen inom denna kår hade därför varit allt för snabb och hotade med de nuvarande förhållandena att alltjämt så förblifva. Detta verkade mycket ofördelaktigt på arbetets jämna gång, enär den nya tjänstemannen behöfde icke så ringa tid att sätta sig in i* ärendena och skaffa sig behöflig kännedom om det mycket stora antalet linje- och stationsinventarier samt förbrukningsartiklar. Någon annan anordning än den nuvarande borde därför komma till tillämpning för att jämväl på detta område vinna ett tillfredsställande resultat.

Enär kommitterade icke funno det arbete, som af dessa tjänstemän utfördes, eller den kompetens, som kräfdes för tjänsten, betinga en sådan höjning af aflöningen, att en duglig manlig tjänstinnehafvare däraf kunde lockas att för hela sin framtid binda sig vid tjänsten, och då med denna icke vore förenadt något arbete, som ej kunde likaväl utföras af en kvinna, föreslogo kommitterade, att de manliga bokhållarna utbyttes mot kvinnliga. Antalet bokhållare skulle bibehållas vid sex, då arbetet å den föreslagna nya linjedistriktsbyrån i Luleå icke, åtminstone under de närmaste åren, syntes blifva så omfattande, att mera än eu ordinarie kvinnlig tjänsteman — den kvinnliga kassören — torde å byrån behöfva anställas.

Det försök, som sålunda i enlighet med 1907 års kommitterades förslag gjorts att utbyta de förutvarande manliga bokhållarna vid linjedistrikten mot kvinnliga sådana, har, säger styrelsen, icke slagit väl ut, detta dock främst till följd af att utvecklingen under senare åren gått i en annan riktning än kommitterade haft anledning antaga.

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Bokhållargöromålen å linjedistriktsbyråerna, förutom dem som åligga kassören, sönderfalla numera i två bestämdt åtskilda slag: förrådsbokhållning och kontraktsexpedition. Förrådsbokhållaren åligger i första hand: att ansvara för linjedistriktets vidlyftiga materialredovisning, att hafva uppsikt öfver distriktsförrådet och där anställd personal, att noga vaka öfver att försändningar af effekter ske planmässigt och med minsta fraktkostnad,

att svara för att alla i förråd befintliga inventarier på lämpligt sätt förvaras och noga vårdas,

att tillse det kasserad materiel blir väl tillvaratagen,

att vid försäljningar tillse att högsta möjliga pris erhållas, samt

att ansvara för inköp af erforderliga effekter.

Kontraktsbokhållaren åter har att utöfva kontroll öfver att telefonabonnemangskontrakt och arbetsorder äro upprättade enligt gällande reglemente och föreskrifter samt att afgifter för nya eller förändrade abonnemang äro af stationspersonalen upptagna till riktiga belopp m. m. Denna kontroll utöfvades vid tiden för afgifvande af kommitterades förslag i sista hand inom styrelsen, men har sedermera i syfte att lätta styrelsens arbetsbörda och af praktiska skäl helt och hållet öfverflyttats till linjedistriktsbyråerna. Därigenom har dock kontraktsbokhållarens arbete ökats så väsentligt, att det kräfver en särskild tjänsteman, och detta arbete lämpar sig väl för de nuvarande kvinnliga bokhållarna. Detta kan däremot icke sägas om de göromål, som åligger förrådsbokhållaren. Erfarenheten under den gångna pröfvotiden härtill fullo ådagalagt, att de flesta af dennes göromål icke kunna på tillfredsställande sätt utföras af en kvinna, emedan de nödvändigtvis för utsätta ganska ingående kännedom om linjematerielen och dess användning. Det har också visat sig, att å de linjedistriktsbyråer, där på öfvergångsstat kvarstående manlig bokhållare ej finnes, linjedirektören eller den å byrån placerade linjeingenjören måst, till stort men för sina öfriga åligganden, kvilka städse kräfva hans närvaro och personliga ingripande vid linjearbetena, utföra en mängd bokhållargöromål, en utväg, som ingalunda kan i längden blifva ekonomisk. Härtill kommer att efter den nya statens ikraftträdande till linjedistriktsbyråerna förlagts en stor del af det arbete med stationernas materialredovisning, som förut utförts vid telegrafverkets hufvudförråd i Stockholm.

Arten af det omfattande och betydelsefulla arbete, som sålunda är förenadt med förrådsbokhållningen, kräfver därför, enligt hvad jämväl af samtliga linjedirektörer vitsordats, anställandet af en manlig förråds-

Sakkunniga.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

bokhållare vid linjedistrikten, tills vidare dock endast vid sex af de sju distriktens byråer. För vinnande af nödig kompetens till dylik befattning skulle exempelvis kräfvas genomgående af lägre teknisk undervisningsanstalt samt minst ett års deltagande i linjearbeten. Någon svårighet att erhålla lämpliga personer till dessa befattningar torde ej behöfva befaras, då, med hänsyn till de kraf, som måste ställas på förrådsbokhållarna, deras aflöning i allt fall icke kan sättas lägre än för assistent eller — med iakttagande af de jämkningar här nedan ifrågasättas i assistenternas nuvarande aflöning — till lägst 1,800 kronor och högst 3,800 kronor efter 18 år jämte dyrortstillägg.

Den aflöningsförbättring, styrelsen af förut angifna skäl ansett böra tillkomma flertalet af den kvinnliga personalen, synes för kassörer och bokhållare, såväl vid linjedistrikten som vid stationerna, lämpligen böra utgå i form af dyrortstillägg enligt samma grunder som gälla för annan personal. Härtill föreligger desto större skäl som nämnda befattningshafvare numera förekomma såväl å de allra dyraste som ock å de mindre dyra och de billiga orterna. Äfven en annan omständighet föranleder behofvet af att tillerkänna särskild! bokhållarna dyrortstillägg. Det har nämligen ofta visat sig önskligt och lämpligt att kunna bereda för bokhållargöromål hågade interurbantelefonister befordran till dylika tjänster. Nu medför dock sådan befordran ofta minskad inkomst, emedan dyrortstillägget bortfaller, men detta kan icke vara rimligt. Beviljas dyrortstillägg för bokhållare, måste ock kassörer tillerkännas sådant, för att icke befordran från den förra till den senare tjänsten skall blifva förenad med förlust för den befordrade. Aflöningen utgör nu för kassör vid linjedistrikten 1,260—2,100 och för bokhållare 1,020—1,650 kronor. Om dyrortstillägget beviljas, skulle å de dyraste orterna aflöningen komma att utgöra, för kassörer lägst 1,449 och högst, efter femton år, 2,415 kronor samt för bokhållare lägst 1,173 och högst, efter tolf år, 1,897 kronor 50 öre. Någon annan jämförelse med tjänstemän inom de andra kommunikationsverken torde här icke kunna påvisas än mellan bokhållarna vid telegrafverket och kontorsskrifvarna vid statens järnvägars distrikt, -hvilka senare åtnjuta en aflöning af, inklusive hyresbidrag, . lägst 1,480 och högst, efter nio år, 2,200 kronor. Äfven här hålla sig sålunda de af telegrafstyrelsen nu föreslagna aflöningarna högst betydligt under hvad motsvarande befattningshafvare vid statens järnvägar uppbära.

De sakkunniga yttra härom, att de mot anordningen att vid linjedistrikten ånyo anställas manliga bokhållare — förrådsbokhållare — med

39 Kungl. Mag ds Nåd. Proposition Nr 96.

bibehållande af de nuvarande kvinnliga bokhållarna icke hafva något att erinra. Då styrelsen emellertid förslagsvis omnämnt, att såsom kompetensvillkor för förrådsbokkållarna skulle uppställas, att de skulle halva genomgått lägre teknisk undervisningsanstalt, anse de sakkunniga sig böra framhålla önskvärdheten af att detta villkor icke göres obligatoriskt utan att äfven på praktisk väg vunnen kompetens skall vara tillräcklig, hvarigenom en befordringsmöjlighet uppstår för linjeunderbefälet. Aflöningen har af styrelsen föreslagits — liksom förhållandet var före år 1908" — till samma belopp som för assistent eller, inklusive dyrortstillägg, i Stockholm 2,070—4,250 kronor och å öfriga orter, där linjedistriktsbyrå finnes, 1,980—4,100 kronor med slutaflöningens erhållande efter 18 år. Dessa aflöningsbelopp äro, särskildt hvad angår begynnelseaflöningarna men äfven beträffande slutaflöningarna, väsentligt lägre än för bokhållare vid statens järnvägar och om, såsom sakkunniga i annat sammanhang föreslå, ett aflöningsbelopp å 1,950 kronor insättes i aflöningsskalan, kommer tiden, efter hvilken slutaflöningen erhålles, att ökas till 21 år. I betraktande häraf anse sig de sakkunniga icke böra föreslå slutaflöningens sänkande, ehuruväl densamma i och för sig synes hög.

Telegrafstyrelsens förslag om beviljande af dyrortstillägg för kvinnliga kassörer af första och andra lönegraderna samt bokhållare, såväl vid linjedistrikten som vid stationerna och verkstaden, synes vara befogad!; dock anse de sakkunniga lämpligt att, liksom inom postverket är fallet beträffande kvinnliga tjänstemän, ortstilläggets maximibelopp begränsas till 225 kronor å ort, där detsamma utgår med 15 procent af aflöningen, till 150 kronor å ort, där det utgår med 10 procent o. s. v. Förslag till allmän bestämmelse om sådan begränsning åt ortstillägget hafva de sakkunniga framställt vid behandlingen af § 17 i aflöningsreglementet. På det att, efter införandet i aflöningsskalan af en ny klass å 1,950 kronor, tiden, efter hvilken högsta aflöningen uppnås, ej måtte ökas utöfver hvad nu är fallet, torde kassörer af lista lönegraden böra erhålla sina tre första ålderstillägg med två års mellanrum. Detta bör konsekvent medföra, att äfven kassörer af andra lönegraden erhålla sina tre första ålderstillägg med mellanrum af två år. Beträffande bokhållare är detta redan i nu gällande aflöningsskala iakttaget.

Mot den föreslagna organisationsförändringen har jag så mycket mindre något att erinra, som denna, enligt hvad jag inhämtat, är påkallad af ett redan kännbart praktiskt behof. Däremot synes mig slutaflöningen för förrådsbokhållarbefattningarna vara väl högt tilltagen, då den före-

Departements-

chefen.

40 Linjemästare, linjeförmäi och repara törer.

Telegraf-

styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

slagits till 3,800 kronor jämte ortstillägg om högst 450 kronor. Summan häraf skulle alltså öfverstiga den föreslagna högsta aflöningen till materialförvaltaren vid verkstaden, hvilkens post dock torde få anses mera betydelsefull. Då det högsta belopp, linjemästare af l:a klass enligt förslaget kunna uppnå, är 3,655 kronor, synes mig ej heller af hänsyn till utsikten att befordra dessa till förrådsbokhållare nödigt att sätta de sistnämndas aflöning så högt som föreslagits. Jag hemställer därför, att slutaflöningen till förrådsbokhållarna måtte bestämmas till 3,400 kronor, att uppnås efter 18 år.

Mot den föreslagna aflöningsförbättringen till kassörer och bokhållare har jag intet att anmärka.

Beträffande linjemästare, linjeförmän och reparatörer anför telegrafstyrelsen, att år 1908 uppfördes dessa å ordinarie stat. De aflöningar, som därvid bestämdes, hafva, särskild! hvad angår begynnelseaflöningarna, men i vissa fall äfven i fråga om slutaflöningarna, visat sig allt för lågt tilltagna i förhållande till de aflöningar, som numera betingas å den allmänna arbetsmarknaden.

Enligt den till utgången af år 1912 gällande prislista å aflöningar till arbetare vid telegrafverkets linjedistrikt, hvilken af telegrafstyrelsen fastställts den 12 oktober 1909, uppbära linjearbetarna, med beräkning af 300 arbetsdagar per år, följande årsaflöningar.

Till landtlagsarbetare och landtlagsförman inom Yl och YII linjedistrikten höjas de i första och andra kolumnerna angifna belopp med 75 kronor per år samt för landtlagsarbetare eller landtlagsförman, som är familjeförsörjare, med 150 kronor för Yl och YII och med 75 kronor inom öfriga distrikt. Stadslagsarbetare uppbära i vissa fall såväl dagtraktamente med 75 öre å 1 krona som ock nattlogiersättning med samma belopp.

41 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

Aflöningsförmånerna för det ordinarie linjeunderbefälet och reparatörerna åter utgå enligt följande tablå:

*) Beroende å ortens dyrhet.

Härtill kommer: för linjemästare af 2:a lönegraden och linjeförman af 2:a lönegraden — hvilka icke hafva fast placeringsort utan åtfölja arbetslagen — dagtraktamente hela året om, med 3 kronor per dag för linjemästare och 2 kronor per dag för linjeförman (inom VI och VII linjedistrikten 3 kronor 50 öre respektive 2 kronor 50 öre) samt för linjeförman af l:a lönegraden och reparatör, stationerad å dyrare ort, ortstillägg med 10 ä 15 procent å aflöningen och, då fri bostad ej åtnjutes, å hyresbidraget.} :

Såsom vid eu jämförelse mellan ofvanstående tablåer framgår, kan ej ens en vanlig linjearbetare, än mindre en yrkesarbetare eller lagförman, om han blott några få år haft anställning hos telegrafverket, söka ordinarie tjänst såsom reparatör eller linjeförman utan att se sina inkomster mer eller mindre afsevärdt minskade, hvarvid äfven bör beaktas, att han såsom ordinarie tjänsteman har att erlägga pensionsafgifter. Då nu arbetarnas aflöningar äro bestämda efter priset på den allmänna arbetsmarknaden måste styrelsen, för att erhålla kunnigt och erfaret folk till reparatörer och linjeförmän, hvilka rekryteras från arbetarnas led, hemställa om någon ökning af dessa tjänstemäns begynnelseaflöningar. Härutöfver är det äfven till följd af de alltjämt stigande lefnadskostnaderna nödigt att åtminstone för de lägst aflö-nade, nämligen reparatörerna och linjeförmännen af 2:a lönegraden, bevilja ännu ett ålderstillägg. Såsom en nödvändig följd af att aflöningarna för nu nämnda grupper af tjänstemän ökas böra äfven linjemästarna beredas någon aflöningsförbättring för bibehållande af erforderlig skillnad mellan deras och den dem underlydande personalens aflöningsförmåner.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912- 1 samt. 71 höft. (Nr 96.)

Ö

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06-

Efter samråd med representanter för den personal, hvarom nu är fråga, har styrelsen funnit sig böra föreslå följande aflöningsskalor: för reparatör, lägst 960 och högst 1,500 kronor, för linjeförman af 2:a lönegraden lägst 1,020 och högst 1,650 kronor, för linjeförman af l:a lönegraden lägst 1,140 och högst 1,800 kronor samt för linjemästare af 2:a lönegraden lägst 1,380 och högst 2,400 kronor, och skulle slutaflöningen af alla kunna uppnås efter 12 år. För linjemästare af l:a lönegraden bör aflöningsförbättring tillkomma i form af dyrortstillägg med högst 15 procent af aflöningen. I det år 1907 afgifna kommittébetänkandet föreslogs icke dyrortstillägg till annan personal vid linjedistrikten än reparatörer. Till Kung!. Maj:t ingafs emellertid en framställning från i Stockholm bosatta linjeförmän att äfven de måtte komma i åtnjutande af dyrortstillägg. Denna framställning fann föredragande departementschefen väl motiverad beträffande linjeförmännen af l:a lönegraden, hvilka, i motsats till linjeförmännen af 2:a lönegraden, äro fast placerade i större städer med i allmänhet dyrare lefnadskostnader. I enlighet med departementschefens hemställan och Kungl. Maj:ts därå grundade förslag beviljade 1907 års Riksdag dyrortstillägg, utom åt reparatörerna, jämväl för linjeförmännen af l:a lönegraden. Alldeles samma skäl, som föranledde denna jämkning i kommitterades förslag, tala för att äfven linjemästarna af l:a lönegraden böra tillerkännas dyrortstillägg. Dessa tjänstemän, för närvarande 10 till antalet, äro nämligen liksom linjeförmännen af l:a lönegraden fast placerade i de större och dyrare städerna, nämligen 4 i Stockholm, 2 i Göteborg samt 1 i hvardera af städerna Malmö, Norrköping, Gäfle och Sundsvall, under det att linjemästarna af 2:a lönegraden, på samma sätt som linjeförmännen af 2:a lönegraden, följa de dem underlydande arbetslagen från ort till ort inom linjedistriktet.

Å de allra största stationerna, där telefonsystemen numera äro synnerligen komplicerade, har så småningom måst utbildas en särskild grupp reparatörer, af hvilka kräfvas större yrkesskicklighet och mera specialkunskaper än af de andra. För eu del af dessa reparatörer liksom ock för de reparatörer, hvilka å en del medelstora stationer, där linjeunderbefäl ej finnes, utöfva ett visst förmanskap öfver öfriga reparatörer, bör aflöningen utgå med samma belopp, som ofvan föreslagits för linjeförmän af 2:a lönegraden — dock gifvetvis utan dagtraktamente — eller sålunda med lägst 1,020 och högst, efter 12 år, 1,650 kronor, hvartill liksom för öfriga reparatörer kommer hyresbidrag och dyrortstillägg. För att äfven genom tjänstetiteln utmärka skillnaden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 43

mellan nu ifrågavarande reparatörer och andra reparatörer, föreslår styrelsen nuvarande reparatörsgradens uppdelning i två, l:a och 2:a lönegraderna. Tills vidare skulle antalet reparatörer af l:a lönegraden kunna begränsas till 10. Antalet reparatörer af 2:a lönegraden skulle härigenom komma att minskas med samma siffra eller från 240 till 230. Såsom styrelsen längre fram meddelar kräfver emellertid den ordinarie utvecklingen af telefonnäten en ökning af antalet sådana reparatörer med 8. Andra lönegradens reparatörer skulle sålunda i 1913 års stat behöfva upptagas till ett antal af 238.

I till mig ingifna skrifter hafva åtskilliga linjeförmän i Sundsvall och Göteborg anfört, att, dä styrelsen föreslagit, att ortstillägg ej vidare skulle beräknas å kontant hyresbidrag, skulle linjeförmännen af l:a graden få sina aflöningsvillkor försämrade. Jämväl dessa skrifter hafva af mig öfverlämnats till de sakkunniga.

Dessa meddela nu till eu början, att, enligt, hvad de sakkunniga inhämtat, telegrafstyrelsen haft för afsikt att, med ledning af införskaffade uppgifter om hyresbeloppen för ett, två, resp. tre rum och kök å olika orter, verkställa eu genomgående reglering af de nu utgående hyresbidragen, hvarigenom afsevärda förhöjningar, utöfver hvad styrelsens till Kungl. Maj:t ingifna förslag utvisar, skulle komma särskilt, linjemästarna och linjeförmännen af andra lönegraden till del. Hyresbidragen, hvilka enligt aflöningsreglementet skola utgöra femton å trettio procent af aflöningen, hafva nämligen hittills utgått med lägre belopp än de högsta, som aflöningsreglementet medgifver. På hemställan af sakkunniga bär emellertid telegrafstyrelsen sedermera vidtagit vissa reduceringar i de ifrågasatta hyresbidragens belopp. Vid sådant förhållande och under åberopande af hvad styrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 24 november 1911 i ämnet anfört hafva sakkunniga intet att erinra mot hvad styrelsen föreslagit beträffande aflöningarna till nu ifrågavarande tjänstemän vid linjedistrikten. Dock medför sakkunnigas förslag om införande i aflöningsskalan af ett aflöningsbelopp å 1,950 kronor, att linjemästare af l:a och 2dra lönegraderna skola ernå sina högsta aflöningsbelopp efter 15 i stället för, såsom nu, efter 12 år, en omständighet som, med hänsyn till de totala slutaflöningarnas belopp, för dessa grupper af tjänstemän, synes vara väl befogad. Ehuru de sakkunniga således biträda styrelsens förslag i afseende å aflöningarna till linjeunderbefälet och reparatörerna, kunna sakkunniga ej

Skrifter från linjeförmän.

Sakkunniga.

44 Departements-

chefen.

Kontroll örer och assistenter. Telegrafstyrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

underlåta att framhålla, att aflöningarna till dessa grupper af tjänstemän synas höga, om jämförelse skall sökas med aflöningarna p'å andra håll. Det är emellertid otvifvelaktigt, att, på grund af nu rådande priser på allmänna arbetsmarknaden, styrelsen, för att kunna till de lägsta ordinarie befattningarna befordra dugliga och skickliga arbetare vid telegrafverket, måste betala dessa befattningar med nu föreslagna aflöningarna, och det förhållande, i hvilket aflöningarna till de högre graderna af linjeunderbefälet sedan stiga, synes icke kunna gifva anledning till anmärkning.

Beträffande skrifvelserna från linjeförmännen i Göteborg och Sundsvall upplysa de sakkunniga, att sedan styrelsen vidtagit nyssnämnda reglering af hyresbidragen, det visade sig, att ingen annan försämring skulle uppkomma, än att de i Stockholm placerade linjeförmännen af första lönegraden skulle få sin högsta aflöning minskad med endast 35 kronor. Då likväl nuvarande enda innehafvare af högsta aflöningsbeloppet skulle enligt de af styrelsen föreslagna »särskilda bestämmelserna» erhålla personligt aflöningstillägg till täckande af förlusten samt denna grupp af tjänstemän hädanefter skulle nå maximiaflöningen efter 12 i stället för efter 15 år, synes det sakkunniga icke förefinnas skäl att bifalla sökandenas anhållan om slutaflöningens höjande med af dem föreslaget belopp å 150 å 300 kronor.

Jag ber först att beträffande linjeförmännens ofvanberörda framställning få meddela, att, enligt hvad jag förnummit, dessa genom den af de sakkunniga omförmälda reglering af hyresbidragen snarare komma att erhålla någon förbättring än försämring af aflöningsförmånerna.

Hvad förslaget i öfrigt beträffar är det tydligt, att man, utgående från de gängse lönerna för vanliga linjearbetare, måste bereda döm, som befordras till ordinarie tjänstemän, en deras ställning motsvarande högre aflöning. Därtill kommer, att särskilt linjemästarna hafva om hand en betydande medelsförvaltning. Jag anser mig alltså böra tillstyrka de sakkunnigas förslag.

3. Stationspersonalens aflöning.

Beträffande kontrollörerna anför styrelsen, att genom 1908 års omorganisation af telegrafverket utbyttes förutvarande biträdande kommissarier af 2:a och 3:e klass å telegrafstationerna samt kontrollörer och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9G.

kassörer å telefonstationerna mot 6 kontrollörer af l:a och 7 kontrollörer af 2:a lönegraden utan att deras förutvarande tjänsteställning förändrades. Begynnelseaflöningarna fastställdes för båda graderna till 3,000 kronor samt slutaflöningarna till 5,500 kronor för första och 5,000 kronor för andra lönegraden. Detta innebar, hvad begynnelseaflöningarna beträffar, en minskning med 600 kronor för förutvarande kommissarier af 2:a klassen samt med 200 kronor för kommissarierna af 3:e klassen och kontrollörerna. Därför stadgades ock i 1907 års aflöningsreglemente rätt för dåvarande innehafvarna af dessa befattningar att vid öfvergång till nya staten beräkna en begynnelseaflöning af 3,800 respektive 3,400 kronor. Då kontrollörernas till rikets främsta trafikcentra förlagda arbete är af största betydelse för trafikens skötsel och utveckling, då intet skäl synes förefinnas, hvarför kontrollörerna skola i aflöningshänseende vara väsentligt sämre lottade än de såsom stationsföreståndare tjänstgörande kommissarier af 2:a och 3:e lönegraderna, med hvilka de enligt föregående stat varit till såväl tjänstetitel som aflöning likställda, samt då motsvarande befattningshafvare inom postverket åtnjuta mycket högre aflöning, finner styrelsen det vara högst angeläget, att kontrollörernas vid telegrafverket aflöningsförmåner förbättras dels genom att för dem liksom för öfrig ej provisionsberättigad trafikpersonal beviljas dyrortstillägg, hvilket dock, på sätt inom postverket är fallet, bör begränsas till högst 450 kronor, och dels genom att begynnelseaflöningarna höjas till de enligt öfvergångsbestämmelsen medgifna beloppen af 3,800 kronor för l:a och 3,400 kronor för andra lönegraden, hvilket skulle medföra förkortning af den tid, efter hvilken slutaflöningen uppnås, med 6 respektive 3 år. För de såsom stationsföreståndare tjänstgörande kommissarierna af 2:a och 3:e lönegraderna, hvilkas aflöningar utgöras af lön och uppbörd sprovision, ställa sig begynnelseaflöningarna i medeltal, beräknadt efter 1909 års uppbördsprovision, till 4,400 respektive 3,800 kronor eller sålunda 1,400 respektive 800 kronor högre belopp än de med hvardera graden likställda kontrollörernas. Inom postverket åtnjuta förste kontrollörer en begynnelseaflöning af 4,600 kronor och en slutaflöning, efter nio år, af 6,000 kronor samt kontrollörer en begynnelseaflöning af 3,800 kronor och en slutaflöning, likaledes efter nio år, af 5,000 kronor samt de senare därjämte dyrortstillägg med 10 å 15 procent af aflöningen. Äfven med tillämpning af de utaf styrelsen här ofvan föreslagna aflöningar skulle en kontrollör af l:a lönegraden inom telegrafverket under de första tolf åren uppbära sammanlagdt (allt efter som han är placerad å ort med 10 eller 15 procents ortstillägg) 6,900 å 5,100 kronor lägre och sedermera årligen 200 å 50 kronor lägre

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

aflöning än- förste kontrollör vid postverket samt en kontrollör af 2:a lönegraden vid telegrafverket likaledes under de tolf första åren erhålla sammanlagt 4,800 kronor lägre aflöning än en kontrollör vid postverket, men sedermera lika aflöning med denne.

Den ekonomiska betydelsen för statsverket af begynnelseaflöningens höjning för kontrollörerna är icke stor. De nuvarande kontrollörerna hafva nämligen alla på grund af öfvergångsbestämmelsen fått beräkna de begynnelseaflöningar, styrelsen nu föreslagit, och komma sålunda därigenom icke i åtnjutande af högre aflöning, och det torde med visshet kunna antagas att för framtiden i regel enhvar, som utnämnes till kontrollör af ena eller andra lönegraden, redan i sin förutvarande befattning uppnått begynnelseaflöningen för den tjänst, till hvilken han befordras.

Ehuru styrelsen hyser den liflig» förhoppning, att Kungl. Maj:t och Riksdagen skola finna ofvan anförda skäl berättiga båda de former af aflöningsförbättring för kontrollörerna, som af styrelsen föreslagits, anser sig styrelsen dock böra särskildt framhålla, att beviljandet af dyrortstillägget nödvändigtvis betingas häraf att sådant tillägg nu utgår till assistenterna och följaktligen en å dyrort placerad assistent, så snart hans aflöning såsom sådan stigit till kontrollörs begynnelseaflöning, vid befordran till kontrollör erhåller minskad inkomst. Uppgår assistentens aflöning till det nuvarande maximibeloppet, 3,400 kronor, kan denna minskning uppgå ända till 510 kronor för år räknadt och med ökning i hans aflöning kan komma att anstå inemot sex år efter befordringen.

Beträffande assistenterna erinrade 1907 års kommitterade, att villkoren för inträde i verket inom den närmaste tiden komme att väsentligen ändras därigenom, att tillträde till undervisningskurs vid telegrafverket skulle beredas den, som aflagt examen från realskola med minst godkända insikter i vissa bestämda ämnen. Under sådana förhållanden syntes det kommitterade vara säkert, att i allmänhet inträde i telegrafverket skulle vinnas vid tidigare ålder än dittills varit förhållandet. Om än i sammanhang därmed blefve nödigt att icke oväsentligt utsträcka såväl tiden för elevtjänstgöringen som tideu för undervisningskursen vid verket, kunde dock antagas, att dessa elever redan vid en ålder af 18 å 19 år skulle kunna antagas till extra ordinarie assistenter. Efter ett par års proftjänstgöring samt fullgjord värnplikt borde de därefter, i den mån de behöfde anlitas för oafbruten tjänstgöring, uppföras å ordinarie stat. Vidare anförde kommitterade, att en reglering borde vidtagas af assistenternas löneförmåner, hvilka enligt då gällande

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 96.

stat utgjorde lägst 2,200 och högst 2,800 kronor. Då kommitterades redan uttalade uppfattning vore den, att hvarje stadigvarande behof af tjänstinnehafvare af denna art borde tillgodoses med en ordinarie tjänsteman, samt då, såsom förut anförts, genom studentexamens utbytande mot den nya realskoleexamen den ålder, då de unga aspiranterna hunnit genomgå den för vinnande af inträde i telegrafverket erforderliga praktiska och teoretiska kurs, komme att betydligt sjunka, torde det kunna beräknas att de nya assistenterna blefve i tillfälle att förvärfva sin ordinarie anställning vid en ganska tidig ålder. Dessutom blefve kompetensfordringarna för vinnande af inträde i verket såsom elev icke oansenligt mindre, hvaremot den utbildning de inom verket skulle erhålla i stället måste ökas. Lämpligare ur alla synpunkter vore då, enligt kommitterades åsikt, att deras begynnelselön sattes icke så litet lägre än dittills varit förhållandet. Däraf betingades åter en jämförelsevis rask följd af lönetilläggen, hvarjemte kommitterade ansett sig kunna något höja deras slutaflöning. Detta sistnämnda hade sin grund i tanken på de visserligen ytterst sällan förekommande fall, då en assistent icke hunnit eller velat före tidpunkten för sin högsta assistentaflöning erhålla .befordran till någon af verkets ekonomiskt förmånligare befattningar. Begynnelseaflöningen borde utgöra 1,500 kronor och slutaflöningen 3,400 kronor. Härtill skulle jämväl komma dyrortstillägg för dem, som tjänstgjorde å de dyraste orterna. Kommitterades förslag i afseende å assistenternas aflöningar blef af Kungl. Maj:t och Riksdagen gillade.

De af kommitterade angifna skälen för sänkning af assistenternas begynnelseaflöning från 2,200 kronor ända till 1,500 kronor samt för slutaflöningens begränsning till 3,400 kronor hafva emellertid numera visat sig mindre hållbara. För närvarande finnas obefordrade dels 8 extra ordinarie assistenter, hvilka aflagt studentexamen och, såsom antagna i verket före år 1908, äga att, på grund af särskild i aflöningsreglementet förekommande undantagsbestämmelse, vid befordran till ordinarie assistent beräkna en begynnelseaflöning af 2,100 kronor, dels och 12 efter år 1907 antagna extra ordinarie assistenter, som aflagt examen från realskola och sålunda vid befordran få åtnöjas med en begynnelseaflöning af 1,500 kronor. För dessa sistnämnda kommer medelåldern vid befordran till ordinarie assistent — hvilket nu beräknas komma att ske under åren 1916—1924 — att utgöra 30,4 år. Äfven om emellertid gynnsammare befordringsförhållanden i verkligheten skulle komma att yppa sig, måste det vara tydligt, att ett missgrepp, grundad! på ett antagande, som erfarenheten sedermera visat vara

48 Kungi. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 96.

oriktigt, begicks, då assistenternas begynnelseaflöning sänktes til] 1,500 kronor. Ån tydligare framstår detta, då man jämför assistenternas aflöning med de dem motsvarande tjänstemännens inom postverket, nämligen postexpeditörernas, hvilkas begynnelseaflöning är 1,800 kronor med tillägg, liksom för assistenterna, af ortstillägg å de dyrare platserna.

Vidkommande assistenternas slutaflöning synes den af ofvannämnda kommitterade anförda motiveringen gifva vid handen, att det statistiska material, med stöd hvaraf de uppgjorde sitt förslag, föranledt den uppfattningen, att i normala fall hvarje assistent skulle blifva i tillfälle att vinna befordran före det sista ålderstilläggets intjänande. Dock vill det synas, som om man vid den år 1907 beslutade omorganisationen af telegrafverket icke tillfullo öfverskådat, hvilka för assistenterna ödesdigra följder den samtidigt antagna höjningen af de manliga stationsföreståndarnas pensionsålder skulle komma att medföra. Verkställd utredning gifver nämligen vid handen, att af nuvarande yngre assistenter de flesta icke komma att erhålla befordran till fördelaktigare befattningar före sista ålderstilläggets uppnående utan fastmera komma att under längre eller kortare tid därefter kvarstå i assistentgraden. Hvad kommitterade antogo såsom »ytterst sällan förekommande fall» blir sålunda i stället under en lång följd af år regel. Men då måste man också tillse, att hela denna kår icke till den grad blir offer för tillfälliga, ogynnsamma befordringsförhållanden, att dess medlemmar råka i ekonomiskt betryck och till följd af aflöningens knapphet hindras från att bilda familj. Det synes därför förefinnas fullt fog för slutaflöningens höjande till samma belopp som för postexpeditörer eller 3,800 kronor. Beviljandet af ett sådant ytterligare ålderstillägg bör icke i något hänseende medföra betänklighet, enär det endast vid ogynnsamma befordringsförhållanden behöfver tagas i anspråk, men ett till synes berättigadt missnöje, alstrande minskadt intresse för tjänsten, skulle genom en sådan åtgärd undanröjas.

I anledning af sålunda anförda skäl och med framhållande af att alla nuvarande assistenter samt de 8 närmast i tur till befordran stående extra ordinarie assistenterna redan enligt nu gällande bestämmelser äga att beräkna en begynnelseaflöning af 2,100 kronor, föreslår styrelsen, att aflöningen till assistent måtte sättas till lägst 1,800 kronor med fyra ålderstillägg å 300 kronor och två å 400 kronor, så att slutaflöningen, hvilken skulle uppnås efter 18 år, blifvcr 3,800 kronor. Härvid bör anmärkas, att den begränsning af dyrortstilläggs högsta belopp, som styrelsen i annat sammanhang föreslår, skulle, därest nu ifrågasatta höjning af assistents slutaflöning icke komme att beviljas,

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

medföra försämring i assistentkårens nuvarande aflöningsförmåner samt att, till följd af samma begränsning, den verkliga ökningen af assistents slutaflöning endast å de billigaste orterna uppgår till fullt 400 kronor men för de å dyrare orter placerade assistenterna d. v. s. för flertalet af dem blir något mindre.

De sakkunniga yttra härom, att då aflöningarna enligt styrelsens Sakkunniga, förslag till kontrollörer af lista och 2:dra lönegraden, inklusive lör dem föreslaget dyrortstillägg, äro i afseende å begynnelseaflöningarna mycket lägre än aflöningarna till förste kontrollörer resp. kontrollörer vid postverket samt i afseende å slutaflöningarna icke öfverstiga dessa sistnämndas resp. slutaflöningar, hvilka därjämte uppnås tre år tidigare än inom telegrafverket skulle blifva fallet, hafva sakkunniga funnit sig böra tillstyrka hvad styrelsen härutinnan föreslagit.

Aflöningen till assistent skulle enligt styrelsens förslag blifva alldeles densamma som till manlig postexpeditör, med den skillnad dock att de förra skulle uppnå sin högsta aflöning efter 18 års tjänst, under det att de senare nå densamma först efter 20 år. Begynnelseaflöningens höjande till 1,800 kronor synes visserligen fullt befogad,, men med hänsyn till de något sämre befordringsmöjligheterna för postexpeditör än för assistent, kan det ifrågasättas, om ej det högsta aflöningsbeloppet, 3,800 kronor, hvilket tillerkänts postexpeditörerna just med anledning af att många af dem icke kunna erhålla befordran, bolde utgå ur assistenternas aflöningsskala, och högsta aflöningen, liksom hittills, förblifva 3,400 kronor, dyrortstillägg oberäknad!. Då emellertid af styrelsens skrifvelse framgår, att en del assistenter verkligen blifva kvarstående i assistentgraden under mycket lång tid och då, vid bifall till sakkunnigas förslag om införandet i aflöningsskalan af ett aflöningsbelopp å 1,950 kronor, assistenterna icke skulle komma upp till eu aflöning af 3,800 kronor förr än efter 21 års tjänstgöring eller sålunda ett år senare än postexpeditörerna nå samma aflöning, hatva sakkunniga ej ansett sig böra afstyrka, att assistents slutaflöning må sättas till 3,800 kronor. Såsom styrelsen påpekat skulle, om slutaflöningen bibehölles vid 3,400 kronor, assistenternas nuvarande aflöningsförmåner blifva försämrade genom den af styrelsen i annat sammanhang föreslagna begränsningen af ortstilläggets maximibelopp.

Mot förslaget i hvad det afser kontrollörerna finner jag mig ej Departementskunna framställa någon anmärkning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 71 höft. (Nr 96.) 7

50 Den

biträdande

kvinnliga

stations-

personalen,

Telegraf-

styrelsen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Äfven beträffande assistenterna har jag kommit till samma resultat. Af förarbetena till 1907 års lönereglering framgår tydligt, att begynnelseaflöningen för assistenterna satts så låg därför att man antagit såsom säkert, att ordinarie anställning skulle vinnas vid ganska tidig ålder, samt att man jämväl antagit, att det endast »i ytterst sällan förekommande fall» skulle inträffa, att en assistent icke före uppnåendet af den högsta assistentaflöningen erhölle befordran till någon förmånligare befattning. Då erfarenheten nu jäfvat dessa antaganden, synes mig eu förbättring af assistenternas lönevillkor till likhet med postexpeditörernas påkallad af rättvisa.

I fråga om den biträdande kvinnliga stationspersonalen föreslår styrelsen, i öfverensstämmelse med den af styrelsen förut uttalade åsikt om behofvet af aflöningsförbättring för den kvinnliga personalen, beviljandet af ytterligare ett ålderstillägg för telegrajist, vaktföreståndare och interurbantelefonist, ökandet af interurbantelefonists begynnelseaflöning från 900 till 960 kronor samt i likhet med hvad som ifrågasatts för motsvarande tjänstemän vid linjedistrikten, tillerkännandet af dyrortstillägg jämväl åt de vid stationerna anställda kassörer och bokhållare. Hvad särskilt angår telegrafister och interurbantelefonister torde det vara allmänt käudt och erkändt, att deras arbete är synnerligen slitsamt, hvilket ock fått ett uttryck däri att deras pensionsålder satts fem år lägre än öfriga kvinnliga tjänstemäns eller till 55 år. Beträffande vaktföreståndarna, hvilkas uppgift är att närmast öfvervaka trafikens skötsel å lokal- eller interurbanafdelningarna vid de större telefonstationerna, torde böra erinras om den vikt redan 1907 års kommitterade tilläde deras arbete. Härutinnan anfördes, att vaktföreståndarna under den senare tiden, då telefontrafiken visat sig förblifva i ständig tillväxt, varit i tillfälle att lägga i dagen, hvilken stor betydelse ett detaljerad!; och oaflåtlig! öfvervakande å telefonsalarna äger för en jämnlöpande expedition. Man hade därför äfven vant sig såväl inom verket som bland allmänheten att ställa ganska stora fordringar på dessa tjänstemäns påpasslighet och tillmötesgående. Till dessa i många afseenden profvande befattningar hade styrelsen därför måst välja de bästa krafter, som förenade intresse och omdöme med eu vaken arbetsförmåga.

Då styrelsen nu afser, att telegrafists och vaktföreståndares slutaflöning skall höjas från 1,800 till 2,100 kronor, torde för jämförelses skull böra erinras, att dessa tjänstemäns aflöningar ändock städse skulle förblifva lägre än kvinnliga postexpeditörers och kvinnliga kontorsskrifvares vid statens järnvägar, dock med det undantag att telegrafist

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 51

och vaktföreståndare å dyrort efter 15 års tjänstgöring skulle erhålla 60 å 90 kronor högre slutaflöning än kvinnlig postexpeditör samt högst 215 kronor högre aflöning än statens järnvägars kvinnliga kontorsskrifvare. Vidkommande interurbantelefonisterna, hvilkas begynnelseaflöning, såsom nämndt, skulle sättas till 960 kronor och hvilkas slutaflöning skulle blifva, efter nio år, 1,380 kronor, torde jämförelse med befattningshafvare inom annat verk icke kunna göras.

De sakkunniga anföra i detta hänseende.

Aflöningen till telegrafist utgör nu lägst 1,260 kronor och högst, efter 12 år, 1,800 kronor. Härtill kommer å ort, där lefnadskostnaderna äro särskildt höga, dyrortstillägg med tio eller femton procent å aflöningen. För kvinnlig postexpeditör är lägsta aflöningen 1,500 kronor och slutaflöningen, som utgör 2,100 kronor, uppnås efter nio år, hvartill kommer å dyrare orter ortstillägg med tio eller femton procent, dock högst 150 resp. 225 kronor. Postexpeditör, som ej åtnjuter ortstillägg, erhåller efter 12 år ett ålderstillägg å 100 kronor.

Nu föreslår telegrafstyrelsen för telegrafisterna beviljande af ytterligare ett ålderstillägg å 300 kronor att erhållas efter 15 års tjänst. Härigenom skulle, då ortstillägget för kvinnliga tjänstemän är vid telegrafverket i motsats till vid postverket obegränsadt, telegrafist å dyrort kunna nå en slutaflöning, som med ända till 90 kronor öfverstiger en postexpeditörs. Emedan anledningen till att de kvinnliga postexpeditörernas aflöningar sattes något högre än telegrafisternas var den, att de förra senare nå ordinarie befattning och hafva sämre befordringsmöjligheter, kunna sakkunniga icke tillstyrka telegrafstyrelsens förslag oförändradt. Efter att hafva sökt åtskilliga utvägar för att vinna en riktig proportion mellan aflöningarna till telegrafister och postexpeditörer, hafva sakkunniga slutligen stannat vid följande förslag: begynnelseaflöning, liksom nu, 1,260 kronor, slutaflöning efter 18 år 2,100 kronor, begränsning af dyrortstilläggets maximibelopp på samma sätt, som gäller för kvinnliga tjänstemän vid postverket.

Bibehållandet af den nuvarande lägre begynnelseaflöningen för telegrafisterna motiveras af deras tidigare befordran till ordinarie tjänst. Genom att sätta slutaflöningen till samma belopp som för postexpeditörerna gör man full rättvisa åt de telegrafister, hvilka ej kunnat vinna befordran till ekonomiskt fördelaktigare befattningar, men genom att ordna aflöningsskalan så,, att denna slutaflöning uppnås af telegrafist nio år senare än af postexpeditör, har man tagit tillbörlig hänsyn till den bättre befordringsmöjligheten för telegrafisterna. Från statsverkets

Sakkunniga.

Departements-

chefen.

Stationsförmän ocli stationsbiträden.

Telegraf-

styrelsen.

52 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.

synpunkt torde betänklighet ej böra möta att biträda sakkunnigas förslag, emedan enligt detta de högsta aflöningsklasserna icke skulle komma att uppnås af andra än dem, som ej alls eller endast mycket sent vinna befordran.

Då, såsom ofvan nämnts, kvinnlig postexpeditör, som ej åtnjuter ortstillägg, efter 12 års tjänst erhåller ett ålderstillägg å 100 kronor, skulle det onekligen varit lämpligt att bevilja samma förmån åt telegrafist, som ej uppbär dyrortstillägg. Häremot möter dock det hinder att, om — såsom telegrafstyrelsen satt i fråga — vid telegrafverket införas ortstillägg, utgående med exempelvis 5 procent af aflöningen, en telegrafist med o procents ortstillägg skulle erhålla lägre slutaflöning än en telegrafist, som vore placerad å ort, där sådant tillägg ej anses böra utgå.

För vakt föreståndare föreslå sakkunniga samma aflöningsförmåner som för telegrafister, emedan dessa kategorier af tjänstemän hittills varit och äfven framdeles synas böra vara likställda i aflöningshänseende.

Rörande aflöningen till kassörer och bokhållare vid stationerna hafva sakkunniga i annat sammanhang yttrat sig.

Mot förslaget till aflöningsförbättring för interurbantelefonisterna hafva sakkunniga intet att erinra. Deras begynnelse- och slutaflöning skulle ändock komma att vara lägre än de i årets statsverksproposition föreslagna aflöningarna till den lägre graden af kvinnliga biträden hos ämbetsverken i allmänhet, med hvilka interurbantelefonisterna i kompetenshänseende väl torde vara att närmast jämföra.

De sakkunnigas förslag i fråga om telegrafisterna torde innebära en i förhållande till de kvinnliga postexpeditörerna väl afvägd aflöning. Förhöjningen för vaktföreståndarna föranledes af löneförbättringen för telegrafisterna, liksom aflöningsförhöjningen för kassörer och bokhållare allenast är en konsekvens af samma åtgärd för motsvarande tjänstemän vid linjedistrikten. Då slutligen äfven löneförbättringen för interurbantelefonisterna torde vara skälig, anser jag mig helt kunna ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del.

ö o

Hvad slutligen angår stationsförmän och stationsbiträden, anför styrelsen, att dessa äro lägst aflönade af den manliga trafikpersonalen och att det är gifvet, att för befattningshafvare, hvilkas aflöningar stå så nära existensminimum som dessas, äfven den minsta stegring i lefnadskostnaderna skall göra sig svårt kännbar. Då det icke torde kunna förnekas,

53 Kungl- Maj.is Nåd. Proposition Nr 96.

att dessa tjänstemäns aflöningar, för stationsförmän 900—1,500 kronor och för stationsbiträden 840—1,260 kronor, frän början blifvit väl lågt tilltagna, bär styrelsen funnit sig böra föreslå, att deras uttalade önskemål om aflöningsförbättring såtillvida tillmötesgås, att de, i likhet med hvad framdeles skulle gälla all biträdande trafikpersonal, tillerkännas rätt till dyrortstillägg, hvilket synes vara så mycket mera befogad! som de nästan undantagslöst äro placerade å de dyraste orterna i riket, där lefnadskostnaderna äro stadda i ständigt stigande.

De sakkunniga hafva funnit sig böra tillstyrka styrelsens förslag om beviljande af dyrortstillägg för stationsförmän och stationsbiträden — alla, med undantag af ett stationsbiträde, placerade å ort med 10 eller 15 procent tilläggsarfvode — men slutaflöningen till dessa grupper af tjänstemän bör enligt sakkunigas åsikt så nära som möjligt öfverensstämma med aflöuingen till förste postvaktmästare resp. postvaktmästare. Så skulle emellertid, med tillämpning af det inom styrelsen utarbetade förslaget i afseende å hyresbidragen, ej blifva fallet särskilt beträffande stationsförmännen. För att vinna ändring häri finnes, enligt sakkunnigas mening, ingen annan lämplig utväg än att slutaflöningen för stationsförmän sänkes från nuvarande beloppet 1,500 kronor till 1,380 samtidigt med att begynnelseaflöningen höjes trän 900 till 1,020 kronor och tiden, efter hvilken högsta aflöniugen kan ernås, bestämmes till nio år. Stationsförmannens aflöning, inklusive ortstillägg, skulle då blifva 1,428 å 1,479 — 1,932 å 2,001 kr., under det att förste postvaktmästare uppbära lägst 1,540 å 1,590 och högst 1,940 å 1,990 kronor. Under de första 10 åren skulle då en stationsförman i Stockholm uppbära sammanlagdt 16,877 och en förste postvaktmästare därstädes 16,900 kronor, hvarefter den förre skulle erhålla 11 kronor högre aflöning per år, samt en stationsförmän i Göteborg eller Malmö sammanlagdt 16,295 och eu förste postvaktmästare i dessa städer 16,400 kronor, hvarefter skillnaden i aflöning skulle blifva 8 kronor per år till den förres nackdel. Anmärkas bör, att den sålunda föreslagna nedsättningen i den egentliga aflöningen till stationsförmännen icke skulle medföra någon försämring gent emot nu, beträffande den del af aflöningen,. som får under sjukdom behållas.

Något lämpligt förslag till reducering af den för öfrig! ganska ringa skillnaden mellan aflöningen till stationsbiträde och till postvaktmästare hafva sakkunniga icke utfunnit, enär hyresbidraget icke kan sättas lägre för stationsbiträde än för reparatör, hvilka båda skola hafva ett rum och kök, samt en sänkning af slutaflöningen skulle

Sakkunniga.

Departements-

chefen.

Telegraf-

styrelsen.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

blifva för oförmånlig och dyrortstillägget icke kan, utan ändring af aflöningsreglementet enbart för detta ändamål, minskas. Den betydligt sämre befbrdringsmöjligheten för station sbiträdena än för postvaktmästarna synes ock göra en sådan reducering mindre nödig. Beaktas bör äfven, att stationsbiträde skulle nå sin högsta aflöning först efter tolf år eller två år senare än postvaktmästare kan komma upp till sitt högsta aflöningsbelopp.

Mot hvad de sakkunniga föreslagit beträffande stationsförmän och stationsbiträden har jag intet att erinra.

4. Yerkstiidspersonalens aflöning.

Styrelsen framhåller till en början, att 1907 års kommitterade rörande telegrafverkets verkstad erinrade, att densamma, efter att till år 1903 hafva stått såsom en särskild underafdelning direkt under styrelsen, därefter varit inordnad å telefontrafikbyrån under direkt tillsyn af denna byrås chef. Af angifna orsaker hade denna anordning visat sig vara olämplig, och då verkstaden från en mera blygsam början svällt ut till en årlig tillverkning af öfver en miljon kronor, synes det också i och för sig vara naturligare att åter ställa verkstaden såsom en själfständig afdelning under styrelsen i dess helhet på samma sätt som telegrafverkets öfriga verksamhetsgrenar. Vidare anförde kommitterade, att verkstaden på senaste tid icke på långt när medhunnit en tillverkning, som motsvarade behofvet. Utvecklingen hade nämligen särskildt på telefonområdet blifvit vida snabbare än som beräknats, och telegrafverkets behof hade därför till en betydlig del måst fyllas genom inköp från enskilda verkstäder. Detta förhållande, som måste betraktas såsom icke minst ur ekonomisk synpunkt ohållbart, hade efter hvad kommitterade inhämtat varit föremål för telegrafstyrelsens allvarliga uppmärksamhet, och en ytterligare utvidgning af verkstaden hade därför såsom en angelägen första åtgärd tagits uuder öfvervägande inom styrelsen. Kommitterade ansågo en sådan utvidgning vara af det mest trängande behof påbjuden. Då inom den befintliga verkstadsbyggnaden nödigt utrymme icke kunde beredas, syntes en del af tillverkningen böra öfverflyttas till förhyrda lokaler, intilldess tillräckligt utrymme kunde vinnas genom hela verksamhetens förläggande till lämplig plats i Stockholms närhet, därest ekonomiska och andra förhållanden skulle, såsom antagligt vore, göra eu fullständig flyttning utom stadens område önskvärd. Kommitterade,

55 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

som ansågo underchefsbefattningen vid den nytillkommande verkstadsafdelningen böra åtminstone tills vidare tillsättas endast på förordnande, på det att man skulle hafva fria händer att senare omändra organisationen efter då inträdande förhållanden, föreslogo i öfrigt att verkstadens ordinäre personal skulle utgöras af en verkstadsdirektör med begynnelseaflöning af 6,000 och slutaflöning af 9,800 kronor, tre med linjeingenjörer likställda verkstadsingenjörer, hvilkas begynnelseaflöning alltså skulle vara 3,000 och slutaflöning 5,500 kronor, en verkstadskassör och bokhållare med lägst 2,400" och högst 3,400 kronor, en materialförvaltare med en begynnelseaflöning af 1,500 och en slutaflöning af 3,000 kronor samt fyra verkmästare med aflöning af lägst 1,800 och högst 3,000 kronor jämte fri bostad eller hyresbidrag å 15 eller 30 procent af aflöningen. Kommitterades förslag biträddes af Kungl. Maj:t och Riksdagen, dock med ändring af verkstadsdirektörens aflöning, rörande hvilken Riksdagen anförde, att det visserligen vore obestridligt att så höga aflöningar som den för verkstadsdirektören föreslagna kunde inom den privata verkstadsindustrien förekomma för med verkstadsdirektören jämförliga befattningshafvare, men Riksdagen hade icke funnit öfvertygande skäl förebragta för behöfligheten att efter undantagsförhållanden inom den privata industrien bestämma de normala lönerna inom statsförvaltningen. Vid en jämförelse med hvad Kungl. Maj:t föreslagit för maskindirektören i Stockholm och då Riksdagen ansåge dennes befattning vara icke obetydligt mera kräfvande än direktörens vid telegrafverkets icke alltför betydande verkstad, hade Riksdagen funnit sig böra besluta, att verkstadsdirektören skulle tillerkännas en begynnelseaflöning af 7,000 kronor med tre ålderstillägg å 500 kronor hvartdera efter respektive 3, 6 och 9 år, så att kan kunde uppnå en slutaflöning af 8,500 kronor.

Genom beslut af 1909 års Riksdag har verkstadskassören tillerkänts felräkningspenningar med 400 kronor för år räknadt.

I en underdånig skrifvelse den 3 februari 1911, hvilken föranledde nådig proposition till samma års Riksdag, redogjorde telegrafstyrelsen utförligt för, hurusom den vid midten af sistförfluten decennium allt mer och mer ökade svårigheten att med den till telegrafverkets egna verkstadslokaler begränsade omfattningen af verkstadsdriften och med dåvarande arbetsmetoder hålla tillverkningen å verkstaden i jämnhöjd med den stigande efterfrågan på de för telefonnätets utveckling behöfliga effekter nödgat styrelsen att på fem år från den 1 juli 1907 förhyra vissa lokaler i Stockholms omedelbara närhet för att bereda nödigt utrymme för vissa delar af verkstadsdriften. Vidare meddelade sty-

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

relsen, att denna nödfallsutväg, såsom redan från början var att förutse, snart visade sig ekonomiskt ofördelaktig till följd af verkstadens splittring på två håll samt såväl de förutvarande som de förhyrda lokalernas för° verkstadsdrift otillfredsställande beskaffenhet. Frågan om afskaffande af nya lokaler för verkstaden samt densammas förflyttning från Stockholm hade därför inom styrelsen upptagits till förnyadt öfvervägande, och i sin förevarande underdåniga skrifvelse föreslog styrelsen, att i köpingen Nynäshamn skulle uppföras fullt tidsenliga lokaler iöi telegrafverkets verkstad. Förslaget gillades af Kungl. Maj:t och Riksdagen, som anvisade för ändamalet nödiga medel, och arbetet med den nya verkstadsbyggnaden har redan fortskridit så långt, att det kan förutses att verkstaden omkring midten åt år 1912, då kontraktet rörande de förhyrda lokalerna utgår, skall kunna i sin helhet vara förflyttad till Nynäshamn.

Sedan flera år har frågan om eu tämligen genomgripande omläggning af hela verkstadstillverkningen stått på dagordningen. Då i september 1909 verkstadsdirektörsbefattningen genom dåvarande innehafvare^ afgång blef ledig, syntes det därför styrelsen önskvärdt att till verkstadschef kunna förvärfva en praktiskt utbildad och speciellt med verkstadsindustriens teknik förtrogen person. Såsom styrelsen i underdånig skrifvelse den 19 november 1909 anförde, hade dylika personer, där de stått till buds, i allmänhet tagits i anspråk af den enskilda företagsamheten och sedermera af densamma på mångahanda sätt så intresserats för redan innehafvande tjänst, att det med den aflöning telegrafverket kunde erbjuda knappast varit tänkbart att försöka från detta håll erhålla någon, som skulle väl fylla alla de fordringar, livilka måste ställas på telegrafverkets verkstadsdirektör. Emellertid hade styrelsen genom flera sammanträffande gynnsamma omständigheter kunnat i angifvet syfte inleda underhandlingar med en för den ifrågavarande befattningen synnerligen lämplig person, som förklarade sig villig att tills vidare mottaga verkstadsdirektörsbefattningen, därest han kunde påräkna eu aflöning af minst 8,000 kronor årligen eller sålunda 1,000 kronor mera än begynnelseaflöningen för verkstadsdirektör. Pa framställning af styrelsen, som i likhet med den till befattningen designerade personen ansåg lämpligast att denna åtminstone tills vidare tillsattes endast på förordnande, medgaf Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 17 december 1909, att till den af styrelsen föreslagna personen finge utbetalas en aflöning af S,000 kronor för ar för tiden från den 1 januari 1910 tills vidare, så länge han efter förordnande bestrede verkstadsdirektörsbefattningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

57 Den nye verkstadschefen grep sig genast an med verkstadens ordnande efter rationellare grunder. Han fann emellertid snart, att omfattningen af den omläggning, som kräfdes för verkstadens försättande i ett bättre ekonomiskt och tekniskt driftmässigt stånd, mer och mer vidgades, allt efter som han hann fördjupa sig i verksamhetens olika delar. Flera afdelningar af verkstaden behöfde sålunda helt och hållet ombildas såväl beträffande personal som arbetsmetoder, och denna systematisering måste göras efter för hvarje afdelning särskild! afpassad plan, kräfvande ingående studium och mycket noggranna beräkningar på det att driften ej skulle störas. Vidare kvarstode från äldre tid större eller mindre missförhållanden, Indika måste skyndsammast möjligt undanröjas. För att råda bot härför behöfdes en i minsta detaljer gående verkstadstekniskt sakkunnig granskning af arbetets alla deiar. I vissa fall syntes äfven nya ackordspriser böra införas och nya system för kostnadsberäkningen inarbetas. För verkstadsdirektören, som ännu måste ägna sin omreglerande verksamhet hufvudsakligen åt verkstadens systematisering i dess helhet, hade det visat sig vara omöjligt att därjämte själ!’ omhändertaga det ytterst viktiga reformarbete, som samtidigt måste pågå i de olika detaljerna. För att verkstadsdirektören skulle med erforderlig snabbhet och tillförsikt kunna fullborda den reformering af verkstaden, som sålunda visat sig vara oundgängligen nödvändig, blef det nödigt att för de tre år, som verkstadens omdaning ansågs skola kräfva, lämna honom biträde af eu tekniskt förfaren verkstadsman, som med vakenhet och energi själfständigt ingrepe i detaljarbetets fortgående omordnande och som samtidigt kunde med riktig uppfattning af verkstadsdirektörens intentioner vara honom behjälplig med systemets fullständiga genomförande. För att härtill kunna erhålla en person med de kvalifikationer, som måste fordras af en verkstadsdirektörens närmaste man under denna särskildt kräfvande tid, måste gifvetvis kunna bjudas en aflöning, hvilken icke allt för mycket understege hvad inom motsvarande arbetsområde den enskilda verksamheten ansåge sig böra betala. Med anledning häraf och då styrelsen ansett sig icke kunna ifrågasätta högre aflöning än det högsta aflöningsbelopp, som en ordinarie verkstadsingenjör erhåller, eller 5,500 kronor, hemställde styrelsen i underdånig skrifvelse den 14 maj 1910 om bemyndigande att för en tid af högst tre år endast på förordnande tillsätta en vakant verkstadsingenjörsbefattning mot en aflöning af 5,500 kronor, och anmälde styrelsen tillika, att styrelsen vore i tillfälle att mot nämnda ersättning anskaffa en inom den modernaste telefonfabrikationen fullt förfaren och i öfrigt lämplig person. Genom Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 käft. (Nr 96.) 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

nådigt bref den 21 maj 1910 behagade Kungl. Maj:t bifalla denna framställning.

Under den fackmässiga ledning, som sålunda blifvit verkstaden beredd, har reformeringsarbetet med kraft fortgått. Förbättringar i driften hafva vidtagits, såsom systematisering af alla inom fabrikationen förekommande smådelar, upprättandet af specificeradt maskininventarium m. m. Bokföringen har omlagts så, att rörelsens resultat kan följas månad efter månad. Genom noggrann och systematisk uppdelning af alla olika utgiftsposter har verkstadsledningen satts i stånd att allt efter behof granska och öfvervaka hvarje faktor, som har inverkan på driften. Äfven i själfva fabrikationen hafva viktiga förändringar genomförts i syfte att nedbringa tillverkningskostnaden. Sålunda hafva likartade arbeten förlagts till en och samma afdelning, hvarigenom äfven större öfverskådlighet vunnits. Såväl verktygstillverkningen som kontrollen öfver verktygen har anordnats efter modernaste principer, och genom inköp åt snabbt arbetande specialmaskiner har kostnaden för detalj delar kunnat afsevärdt minskas. Ehuru hittills gjorda förändringar blott äro att anse såsom ett led i det pågående organisationsarbetet, hafva de dock redan visat resultat, i det att ganska betydliga reduceringar i verkstadens försäljningspriser kunnat åvägabringas.

Det kan utan öfverdrift påstås, att verkstaden, sedan omdaningsarbetet ännu något år fortgått samt verkstaden inrymts i de nya, fullt tidsenliga lokalerna vid Nynäshamn, kommer att te sig i ett helt annat skick än vid den tidpunkt, då 1907 års kommitterade framlade sitt organisationsförslag, samt att verkstaden då skall kunna jämnställas med de bäst och mest ekonomiskt skötta privata verkstadsföretag. Men sedan gäller det också att icke låta verkstaden återgå i gamla gängor utan genom kraftig, insiktsfull ledning allt jämt hålla den uppe på samma höga nivå. Det mest verksamma för att ej säga enda medlet härför är att bereda sådana aflöningar åt verkstadens tjänstemän, att städse de mest dugande krafter kunna vinnas för och bibehållas vid verkstaden, hvilket är desto nödvändigare som telefonteknikens oafbrutna utveckling gör, att man alltjämt måste ställa ökade kraf på tjänstemännens skicklighet. De få tusental kronor, som för sådant ändamål måste offras, kunna betyda lika många hundratusental kronors vinst för telegrafverket. Den totala produktionen vid verkstaden hade under senast tilländalupna året nått en siffra af 1,486,000 kronor och värdet af de under året från verkstaden levererade arbeten uppgick till 1,620,000 kronor. Den inom verkstadsrörelsen förfarne inser lätt, att

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

vid en så betydande produktion och omsättning de minsta felgrepp kunna medföra betydande förluster i form af ökade fabrikationskostnader.

Inom den privata verkstadsindustrien, där redan de fixa aflöningarna öfverstiga äfven de högsta aflöningarna vid telegrafverkets verkstad, plägar man vanligen genom att tilldela ledningen tantiéme sporra intresset och energien. Detta system kan af lätt förklarliga skäl icke tilllämpas vid telegrafverkets verkstad, där försäljningsprisen bestämmas af telegrafstyrelsen själf.

Hvad nu först angår verkstadens chef, synes det styrelsen, att den ställning han intager såsom ledare af en numera mycket betydande industriell anläggning bör föranleda att han, i likhet med generaldirektören och chefen för telegrafverket, icke vidare erhåller ordinarie anställning utan tillsättes endast på förordnande för viss tid, hvarigenom möjlighet beredes att från ledningen af verkstaden aflägsna en person, som icke vidare ådagalägger det intresse och den duglighet, som måste fordras. Denna anordning förutsätter emellertid, äfven den, en afsevärd höjning af aflöningen. Att styrelsen för en aflöning af endast 8,000 kronor kunnat förvärfva en sådan förmåga, som den nuvarande verkstadsdirektören obestridligen visat sig vara, har berott på en gynnsam tillfällighet, som icke kan beräknas återkomma, och har denne för öfrigt meddelat, att han sedan han slutfört verkstadens omdaning och därmed fullgjort det åtagande han af personligt intresse iklädt sig, icke kan kvarstå på sin post, därest icke hans aflöning höjes till ett belopp, mera jämförligt med aflöningarna till verkstadsdirektörer vid privata företag. Då det, enligt hvad telegrafstyrelsen inhämtat, ej torde vara möjligt att mot en lägre aflöning än 12,000 kronor kunna förvärfva en person med de höga kvalifikationer, som böra ställas på telegrafverkets verkstadsdirektör, föreslår styrelsen därför att arfvodet till verkstadsdirektören fixeras till nämnda belopp. Den häraf föranledda obetydliga ökningen i verkstadens driftkostnader betyder föga, då man betänker, hvilka stora ekonomiska värden, som kunna vinnas eller förloras genom det sätt, hvarpå verkstaden ledes. Någon farlig konsekvens lärer aflöningens höjande till nämnda belopp icke kunna medföra, emedan aflöningen gifvetvis måste sättas relativt hög för en tjänsteman med den mindre fasta anställning, som verkstadsdirektören skulle erhålla. I afseende på pension för honom har telegrafstyrelsen af skäl, som framdeles under § 7 i aflöningsreglementet anföras, ansett sig icke böra här afgifva något förslag.

Verkstadschefens närmaste män på den tekniska sidan äro verkstadsingenjörerna. Dessa äro nu i aflöningshänseende jämnställda med

GO

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

linjeingenjörerna och, då så äfven framdeles bör förblifva, har styrelsen här ofvan för dem föreslagit samma aflöningförbättring som för linjeingenjörerna.

På den kamerala sidan sorterar verkstadskassören och bokhållaren närmast under direktören. Denna befattning kan icke längre bibehållas oförändrad utan måste uppdelas i två. De rena kassagöromålen, hvilka äro tillräckligt omfattande för att kräfva en särskild tjänsteman, böra öfverlämnas till en kvinnlig kassör, i aflöningshänseende likställd med kassör å linjedistriktsbyrå. öfriga kassören och bokhållaren nu åliggande och framdeles tillkommande göromål nödvändiggöra inrättandet af en kontorschef sbefattning vid verkstaden. Kontorschefens åligganden skulle hufvudsakligen blifva, att öfvervaka den stora kontorspersonalen och tillse att kontorsarbetet bedrifves rationellt och med tillämpning af moderna tids- och arbetsbesparande system; att gemensamt med verkstadsdirektören vara inför styrelsen ansvarig för verkstadens penningmedel samt handhafva verkstadens bankräkning och uppbära peningmedel från styrelsens hufvudkassa, äfvensom sköta de större månatliga utbetalningarna till leverantörer; att hafva ansvaret för bokföringen, själfkostnadskalkylerna och varudebiteringarna samt för verkstadens redovisningar och statistik; samt att handlägga alla administrativa ärenden, som verkstadsdirektören ej själf medhinner, såsom angående sjukvård och sjukhjälp, brandförsäkring m. m.

Bland nämnda åligganden torde särskild! böra framhållas själfkostnadskalkylerna såsom synnerligen ansvarsfulla. Allt mer och mer har man inom den privata industrien kommit till insikt om vikten af att genom tillämpning af moderna kontorssystem kunna beräkna de verkliga utgifterna på hvarje särskild afdelning af en verkstad samt de verkliga produktionskostnaderna för hvarje detalj. Först därigenom sättes man i tillfälle att upptäcka, hvar fel begås, och genom rättelse häraf komma till en verkligt ekonomisk drift. Dessa beräkningar äro emellertid mycket tidsödande och kräfva, för att de skola medföra åsyftadt resultat, ett synnerligen stort intresse och skicklighet. Den nuvarande kassören och bokhållaren, hvilken af styrelsen satts i tillfälle att utomlands studera modernt kontorsarbete, lärer, enligt hvad verkstadsdirektören meddelat, prestera just det hängifna intresse och den duglighet, hvarförutan verkstadsdirektören icke skulle lyckas att uppnå ett godt resultat. Endast den omständigheten att han erhållit hela sin utbildning vid telegrafverkets verkstad, och lika med verkstadsdirektören, är besjälad af liflig sträfvan att försätta telegrafverkets verkstad i ett förstklassigt ekonomiskt skick torde hafva förmått honom att tills vidare afslå de lockande anbud,

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

som från privat håll lämnats honom. En post af den vikt han bekläder vid verkstaden aflönas inom privata företag med 5,000—12,000 kronor. Det är därför icke blott rimligt utan nödvändigt att väsentligt öka hans aflöning, som nu utgår efter en skala af lägst 2,400 och högst 3,400 kronor jämte 400 kronor i felräkningspenningar, och detta oafsedt huruvida verkstaden får behålla den nuvarande befattningshafvaren eller man måste se sig om efter en ersättare, därest han öfvergår till den privata industrien. Styrelsen föreslår att aflöningen för den blifvande kontorschefen bestämmes lika som för byråtjänsteman hos styrelsen eller en begynnelseaflönine; af 3,400 kronor och en slutaflöning efter 15 år af 6,000 kronor.

Den nuvarande aflöningen till materialförvaltaren vid verkstaden, 1,500—3,000 kronor, står ej i rimligt förhållande till denna tjänsts nuvarande vikt och betydelse. Materialförvaltaren står i ansvar för materiel till värde af omkring 700,000 kronor, honom åligger att mottaga samt till antal och pris granska alla till verkstaden levererade råvaror samt alla vid verkstaden fabricerade effekter, att ansvara för effekternas utsändande till lokalförvaltningarna och granska förpassningar å dit från linjedistrikten för reparation insända effekter. Den materialförvaltaren underlydande förmannen, hvilken icke är å ordinarie stat, har icke kunnat erhållas för mindre aflöning än 1,800—2,600 kronor och förrådskarlar icke under den aflöning, som utgör materialförvaltarens begynnelseaflöning. Först efter 15 års tjänstgöring öfverstiger materialförvaltarens aflöning den nämnde förmannens. Nuvarande tjänstinnehafvaren, hvilken vid den nya statens ikraftträdande redan under fem år på förordnande skött tjänsten och sålunda då skulle erhållit en aflöning af 1,650 kronor, måste tillerkännas personligt lönetillägg till belopp af 750 kronor, på det att hans årsinkomst icke skulle minskas under hvad han, innan tjänsten uppfördes på ordinarie stat, uppburit, och först år 1918 kan han därför komma i åtnjutande af någon aflöningsförhöjning. I anslutning till hvad sålunda anförts och med hänsyn till den aflöning, som inom privata företag i allmänhet lämnas till ifrågavarande befattningshafvare, föreslår styrelsen materialförvaltarens begynnelseaflöning till 2,100 kronor och slutaflöningen, hvilken skulle uppnås efter 15 år, till 4,200 kronor.

Då såsom ofvan anmärkts förmännens vid verkstaden aflöningar numera uppgå till lägst 1,800 och högst 2,600 kronor, hvilka aflöningar äro bestämda efter priserna på allmänna arbetsmarknaden, måste ock verkmästarnas aflöningar i någon mån höjas. I betraktande af det ansvar, som hvilar på dem, och de besparingar i driftkostnader, som ett vaket intresse från deras sida kan medföra, anser styrelsen deras aflöning böra

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

sättas till lägst 2,100 kronor och högst, efter 15 år, 3,800 kröner. Då enligt hvad verkstadsdirektören anmält, antalet verkmästare, för närvarande fyra, vid den nuvarande äldste verkmästarens afgång år 1914 kan utan men för verkstadens rationella drift minskas till tre, skulle den föreslagna aflöningsförbättringen i realiteten icke komma att medföra någon ökad utgift för telegrafverket, utan snarare någon minskning.

Sakkunniga. De sakkunniga anföra, att den föreslagna anordningen att verkstadsdirektören icke vidare skall vara uppförd å ordinarie stat utan förordnas på viss tid mot årligt arfvode af 12,000 kronor, synes, då det gäller en dylik befattning, vara lämplig, och anse de sakkunniga, hvilka icke skulle hafva kunnat tillstyrka så hög aflöning till verkstadsdirektören, om han fortfarande skulle varit å ordinarie stat, några betänkligheter icke böra möta mot att såsom arfvode bevilja det föreslagna beloppet. Därvid förutsätta emellertid sakkunniga, att verkstadsdirektören icke skall äga rätt till pension, om ock det torde få anses gifvet att om verkstadsdirektören under mycket lång tid på förtjänstfullt sätt förestått verkstaden och af åldershänsyn önskar afgå, pension kan blifva honom af Kungl. Maj:t och Riksdagen särskild! tillerkänd.

Hvad styrelsen i öfrigt föreslagit rörande aflöningarna vid verkstaden hafva sakkunniga funnit sig kunna utan tvekan tillstyrka.

Departements- I åtskilliga fall, då staten drifver verksamhet, jämförlig med chefen. enskilda företag, hafva redan bestämts arfvoden, helt afvikande från de vanliga aflöningarna, i syfte att staten må kunna konkurrera med de enskilda om de bästa ledarkrafterna. Telegrafverkets verkstad har nu nått en omfattning, som likställer densamma med rätt stora mekaniska verkstäder. Det gäller då, för att verkstadens drift skall kunna lämna det ekonomiskt bästa resultat, att tilldela verkstadens chef ett arfvode, som till befattningen kan locka fullgoda krafter. Den af styrelsen och de sakkunniga föreslagna förändringen i verkstadsdirektörens ställning och aflöningsförmåner synes mig därför af behofvet påkallad; och anser jag i likhet med de sakkunniga, att verkstadsdirektören icke bör äga rätt till pension.

Inrättandet af den nya kontorschefsbefattningen synes mig äfven vara nödigt. Därmed följer ock förändringen af kassörsbefattningen till befattning för kvinnlig tjänstinnehafvare.

Jämväl lönerna för materialförvaltaren och verkmästarna torde med hänsyn till priserna på den enskilda arbetsmarknaden fordra den föreslagna höjningen.

63 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 96.

Löneförbättringen till verkstadsingenjörerna är en följd af motsvarande förbättring för de jämnställda linjeingenjörerna.

Jag anser mig alltså böra tillstyrka det föreliggande förslaget i hvad det rör verkstaden.

Därest de af mig framställda förslagen bifallas, påkallas vissa ändringar i det för telegrafverkets tjänstemän gällande aflöningsreglemente; Äfven en del andra jämkningar har telegrafstyrelsen ansett böra i sammanhang därmed genomföras.

Vissa af de föreslagna ändringarna torde emellertid kräfva närmare förklaring utöfver den, som redan lämnats i det föregående. Jag ber därför att, innan jag öfvergår till driftkostnadsstaten, få redogöra för den speciella motiveringen till ändringsförslaget. Jag kan därvid i allt väsentligt nöja mig med att återge den af telegrafstyrelsen lämnade motiveringen, endast med tillägg på vissa enstaka punkter.

Styrelsen anför beträffande

§ 3.

Ehuru styrelsen, med hänsyn till att inom telegrafverket proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar eller lön och uppbördsprovision ställer sig synnerligen ofördelaktig för tjänstemännen i förhållande till hvad inom andra verk blifvit fallet, skulle önskat tillmötesgå en af personalen allmänt uttalad förhoppning om ernående af en för densamma lyckligare fördelningsgrund, har styrelsen dock måst afstå härifrån, emedan det visat sig att en ändring skulle komma att medföra rubbning i hela aflöningssystemet. _

Nu påpekade missförhållande gör sig särskildt kännbart vid sjukdomsfall, emedan enligt gällande fördelningsgrund personalen då får afstå en förhållandevis stor del af sin aflöning. Desto angelägnare har det därför synts styrelsen att söka på andra vägar bereda åtminstone den lägre aflönade personalen någon kompensation härför, och får styrelsen därför på det varmaste förorda sina nedan under § 6 mom. 5:o och § ll framställda förslag dels om rätt för tjänsteman att under viss kortare tids sjukdom behålla hela sin aflöning och dels därom att viss del af dyrortstillägget skall hänföras till lönen.

Emellertid har styrelsen, utan att däraf föranledes någon olägenhet, kunnat föreslå mindre jämkning af ett par synnerligen pregnanta gränsfall i den under mom. 2:o införda aflöningsskalan, nämligen beträffande klasserna 12 och 13.

Aflönings-

1'eglemen*

tet.

Telegraf-

styrelsen.

64 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I mom. 5:o bar det här ofvan föreslagna arfvodet till verkstadsdirektören angifvits.

§ 4.

I mom. l:o, angifvande lägsta och högsta aflöningarna till icke provisionsberättigade tjänstemän, hafva införts de ändringar, som betingas af de ofvan föreslagna förändringarna i aflöningarna samt nya tjänsters inrättande. Vidare har ur momentet uteslutits de två rader, hvari såsom undantag föreskrifves, att de telegrafister och interurbantelefonister af förutvarande l:a lönegraden, som vid 1907 års aflöningsreglementes trädande i kraft voro anställda vid telegrafverket, skulle å den nya staten äga beräkna viss högre begynnelseaflöning än 1907 års telegrafkommitterade föreslagit för senare antagna telegrafister och interurbantelefonister. Ehuruväl Kungl. Maj:t och Riksdagen för alla telegrafister och interurbantelefonister höjde begynnelseaflöningarna utöfver de af kommitterade föreslagna till de i undantagsbestämmelserna angifna beloppen, kommo dessa bestämmelser, uppenbarligen af förbiseende, att kvarstå i det fastställda aflöningsreglementet.

Enligt åttonde attsatsen i § 6 är det såsom ett undantag medgifvet tjänsteman, som skadats under tjänstutöfning och därför blifvit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, att behålla hela sin aflöning under begränsad tid, och, såsom förut omförmälts, föreslås här nedan införandet i § 6 af enahanda rätt för den, som af sjukdom under viss kortare tid hindras att sköta sin tjänst. Att under dylika förhållanden beviljad ledighet icke skall räknas tjänsteman till last vid beräknandet af den tjänstetid, som erfordras för uppflyttning i högre aflönings- eller löneklass, synes styrelsen icke vara mera än billigt, och då denna princip för öfrigt godkänts af Kungl. Maj:t och Riksdagen genom gällande aflöningsreglementen för postverket och statens järnvägar, har styrelsen genom ett tillägg till första attsatsen i § 4 mom. 3ro velat få densamma tillämpad äfven för telegrafverkets tjänstemän.

Femte attsatsen är för närvarande så tillvida ofullständig, att därur icke kan utletas, hvilken aflöning eller lön tjänsteman skall erhålla vid förflyttning från befattning med uppbördsprovision till befattning utan uppbördsprovision och omvändt. Denna lucka har styrelsen genom sitt förslag fyllt på det enligt styrelsens förmenande mest rättvisa sätt, som utan rubbning af de båda aflöningsskalorna kunnat ske. I sammanhang härmed har af redaktionella skäl bestämmelsen i de fyra sista raderna af femte attsatsen funnits böra utbrytas och utgöra en själfständig sats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

§ 6.

För större redas skull hafva nuvarande attsatserna numrerats såsom moment.

Mom. l:o. I administrativt hänseende utgör hvarje telefoncentralstation med underlydande växelstationer en enhet, som benämnes redovisningsområde och som förestås åt centralstationens föreståndare, kommissarien. Till följd af telefontrafikens ständiga tillväxt, uppstår emellertid tid efter annan behof att af administrativa eller trafikskäl dela ett redovisningsområde eller från det ena till det andra området öfverflytta större eller mindre antal växelstationer. Emedan genom det år 1908 införda aflöningssystemet stationsföreståndarnas aflöning till stor del utgår i form af provision å influtna telefonafgifter, är det tydligt att en dylik förändring af ett redovisningsområdes omfattning måste medföra mer eller mindre afsevärd minskning i stationsföreståndarens inkomst. Då aflöningsreglementet, i den form det slutligen fastställdes, icke uttryckligen tillagt styrelsen befogenhet att i nu afsedda fall hålla stationsföreståndare skadeslös för minskning i hans inkomst, har styrelsen — äfven om det är ställdt utom all tvekan att hvarje stationsföreståndare är skyldig underkasta sig en förändring utaf sitt redovisningsområdes omfattning — likväl ansett sig förhindrad att vidtaga någon mera omfattande, ur trafik- eller uppbördshänseende eljest välbehöflig reglering af redovisningsområden, så snart därigenom någon nämnvärd minskning skulle kunna uppkomma i stationsföreståndarnas aflöningsförmåner, utan har med dylika regleringar måst anstå, till dess ombyte af stationsföreståndare ägt rum till följd af befordran eller afgång från tjänst. På grund af det anförda föreslår styrelsen införandet i mom. l:o af den bestämmelsen, att stationsföreståndare må kunna tillerkännas ersättning för den minskning i uppbördsprovision, som kan föranledas af hans redovisningsområdes förändring i omfattning. Det personliga aflöningstillägg, som stationsföreståndaren undfår såsom ersättning för minskad uppbördsprovision, kommer naturligen att år för år nedsättas, i den mån ökning af telefoninkomsterna tillför honom ökad provision, och upphör helt och hållet, då provisionen åter stigit till samma belopp som före områdets delning.

Äfven ett annat tillägg erfordras till mom. l:o. Enligt dess nu- Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 71 höft. (Nr 96.) 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Sakkunniga.

varande lydelse äger styrelsen visserligen befogenhet att, då en stationsföreståndare förflyttas till annan mindre station, tilldela vederbörande ersättning för häraf föranledd minskning i uppbördsprovision, men beloppet af denna ersättning nedsättes icke blott i den mån uppbördsprovisionen å den nya stationen tillväxer utan äfven för hvarje gång lönen ökas genom intjänade ålder stillägg. Att ersättningsbeloppet minskas i samma grad som uppbörd sprovisionen å den nya stationen ökas är ju fullkomligt riktigt, men då ålderstilläggen skulle hafva kommit tjänstemannen till godo, äfven om han fått kvarstå såsom föreståndare för sin förra station, finner styrelsen det rättvist, att han får behålla ersättningsbeloppet, oafsedt huruvida lönen ökas genom ålderstillägg. I annat fall skulle en stationsföreståndare ofta till följd af förflyttning, som ju i och för sig innebär ett obehag, helt och hållet beröfvas förmånen af ålderstillägg. I postverkets aflöningsreglemente finnes ett motsvarande stadgande, då där föreskrifves, att vid postkontors nedflyttning i lägre klass vederbörande postmästare, intill dess han afgår från tjänsten ifråga, äger uppbära aflöning i den klass, som postkontoret före nedflyttningen tillhört.

Styrelsen föreslog därför följande lydelse af § 6 mom. l:o punkt 2.

»Stationsföreståndare, som utan egen ansökning förflyttas till annan station eller hvars redovisningsområde förändras till sin omfattning, må, om och så länge han därigenom lider minskning i den honom vid förflyttningen eller redovisningsområdets förändring tillkommande uppbördsprovision, kunna af telegrafstyrelsen tillerkännas ersättning härför.»

De sakkunniga ansågo den i § 4 mom. 3:o, femte attsatsen, införda bestämmelsen, rörande aflöning till tjänsteman, som öfverflyttas från den ena till den andra aflöningsskalan, vara alldeles riktig, allenast med framhållande, att den icke hade sin motsvarighet i något annat aflöningsreglemente, enär endast inom telegrafverket provisionssystemet förekommer såsom aflöningsform.

Beträffande den i § 6 mom. l:o föreslagna bestämmelse anföra de sakkunniga följande. Redan enligt nuvarande lydelse af förevarande moment äger stationsföreståndare, som utan egen ansökning förflyttas från en station, som lämnar högre uppbördsprovision, till en annan, som medför mindre provision, rätt till ersättning för den uppkomna minskningen i uppbördsprovision, och sakkunniga hafva icke något att erinra däremot, att detta stadgande utsträckes till att afse äfven stationsföreståndare, hvars redovisningsområde förändras till sin omfattning — antingen ge-

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

nom dess delning eller genom större eller mindre antal växelstationers öfverflyttning till annat område — så att minskning i uppbördsprovisionen uppkommer. Dock bör det i sådant fall förutsättas, att minskningen i provisionen uppgår till något afsevärdt belopp, och således såsom styrelsen ock föreslår, bero på pröfning af styrelsen, huruvida ersättning skall utgå eller ej. Däremot kunna sakkunniga icke tillstyrka, att i någotdera fallet ersättningsbeloppet skall, såsom styrelsen ifrågasatt, utgå oafkortadt, äfven sedan stationsföreståndaren genom intjänade ålderstillägg fått sin aflöning ökad, och således bortfalla endast i den mån uppbördsprovisionen å den nya stationen resp. från det minskade redovisningsområdet växer. Sakkunniga anse därför, att ur det af styrelsen föreslagna nya stycket i förevarande moment följande delar böra utgå, nämligen: »som utan egen ansökning förflyttas till annan station eller» samt: »och så länge» äfvensom: »förflyttningen eller».

Denna de sakkunnigas uppfattning angående § 6 mom. l:o anser Departementsjag mig kunna biträda.

Det må ock uppmärksammas, att inom telegrafverket uppbördsprovisionen icke har samma karaktär som sportler till andra tjänstemän, utan är en stationsföreståndarna tillförsäkrad aflöning, som åtminstone till en ej oväsentlig del är afsedd att ersätta de andra befattningshafvare tillkommande tjänstgöringspenningarna. Det kan då ej heller anses riktigt, att en stationsföreståndare utan något sitt eget förvållande skall genom eu administrativ åtgärd blifva beröfvad större eller mindre del af sin uppbördsprovision utan att härför erhålla ersättning.

Däremot skulle man slå in på en ny väg om man, såsom telegrafstyrelsen ifrågasatt, läte en stationsföreståndare, som förflyttats eller hvars redovisningsområde delats, behålla det honom såsom ersättning för minskad uppbördsprovision tillerkända beloppet oafkortadt, äfven sedan han intjänat ålderstillägg. Ersättningsbeloppet bör därför enligt min åsikt minskas också i den mån stationsföreståndaren erhåller ålderstilllägg å lönen.

Styrelsen anför vidare beträffande § 6. Teiegraf-

Mom. 3:o. Hvad af verkstadsdirektörens arfvode bör under honom styreUen till äfventyrs beviljad ledighet afstås till vikarien synes lämpligen, så-

68 Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 96.

som i fråga om" generaldirektören nu är stadgadt, böra afgöras af Kungi. Maj:t.

Mom. 4:o—6:0 motsvara nuvarande femte, sjätte och sjunde attsatserna, för hvilka styrelsen ansett nödigt föreslå helt ny lydelse och detta af följande skäl. För det första synes full öfverensstämmelse ej förefinnas mellan sista delen af femte attsatsen — hvari stadgas att tjänsteman, som är befriad från tjänstgöring af annan orsak än semester och hvad därmed likställes, skall till vikarien afstå tjänstgöringspenningar, uppbördsprovision och sportler — och nionde attsatsen, enligt hvilken vikarie för sjuk tjänsteman i de flesta fall blott äger uppbära en del af den sjuklediges tjänstgöringspenningar. Äfven synes det vara lämpligt, att — i analogi med hvad som stadgas i postverkets och statens järnvägars aflöningsreglementen — för telegrafverkets tjänstemän införa den bestämmelsen, att oafkortad aflöning må uppbäras under resa, som med styrelsens medgifvande företages i syfte att göra för verket fruktbringande studier vare sig i språk eller inom telegrafeller telefonväsendet. Denna bestämmelse är endast af formell betydelse, emedan, om full aflöning ej skulle få uppbäras under dylik resa, ersättning för mistade aflöningsförmåner måste utbetalas från anslaget för studieresor eller, då detta icke lämnar tillgång därtill, med Kungl. Maj:ts samtycke från annat anslag.

Då grunderna för sportiers utgående icke äro i aflöningsreglementet angifna, synes ordet »sportler» böra utgå ur 5:e och 7:e attsatserna.

Enligt aflöningsreglementet för statens järnvägar äger tjänsteman behålla sin aflöning oafkortad under ledighet för sjukdom och för svag hälsas vårdande, dock med den begränsning att nämnda ledighet tillika med semester icke må öfverstiga 45 dagar af samma kalenderår. Telegrafstyrelsen, som finner denna princip riktig i hvad angår ledighet för verklig sjukdom men icke kan tillstyrka att hela aflöningen får behållas äfven under ledighet för hälsans vårdande, har i mom. 5:o föreslagit erforderlig bestämmelse i ämnet. Genom ledighetens begränsning till 45 dagar, inklusive semester, kommer den afsedda förmånen icke att vara af betydelse för de högst aflönade tjänstemännen, hvilkas semestertid omfattar 45 dagar. Såsom i motiven till § 3 här ofvan omförmälts, har styrelsen med berörda stadgande äfven afsett att bereda telegrafverkets tjänstemän någon kompensation för den för dem oförmånliga proportion, hvari lönen står till hela aflöningen. För statsverket kommer bestämmelsen i fråga icke att medföra någon afsevärd utgift, emedan styrelsen, på sätt nedan omförmäles, funnit det vara rik-

69 KungL May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

tigt, att den personalen sålunda beviljade förmån skall motsvaras af skyldighet för densamma att utan särskild ersättning vikariera för den, som åtnjuter dylik kostnadsfri sjukledighet.

Någon annan saklig ändring än de ofvan berörda är ej genom den föreslagna lydelsen af mom. 4:o—6:o afsedd, men större klarhet i stadgandena synes styrelsen därigenom vinnas.

Mom. 7:o är oförändradt.

Mom. 8:o motsvarar nuvarande nionde attsatsen. I första stycket har tjänstemans skyldighet att vikariera å högre befattning under högst tre månader af ett och samma kalenderår utsträckts till att afse alla fall och icke blott, såsom nu, vikariat under annan tjänstemans sjukdom, semester och fullgörande af uppdrag såsom fullmäktig eller revisor vid telegrafverkets pensionsinrättning.

Styrelsen har, såsom nyss nämndes, funnit nuvarande föreskrifter i femte och nionde attsatserna om hvad vikarien skall uppbära icke vara fullt tydliga eller uttömmande. I andra stycket af förevarande moment ha nu sammanförts de fall, då vikarien ansetts böra uppbära allenast egen aflöning, nämligen dels liksom hittills under förordnande, som erfordras för beredande af semester eller för att annan tjänsteman måste fullgöra uppdrag såsom fullmäktig eller revisor vid telegrafverkets pensionsinrättning, dels ock under förordnande, som påkallats däraf att annan tjänsteman företagit kortare tjänsteresa inom landet eller åtnjuter sådan kostnadsfri sjukledighet, som afses i mom. 5:o.

Att' i dessa fyra fall vikarien icke erhåller särskild ersättning synes vara riktigt, emedan den tjänstledige behåller hela sin aflöning. Så är visserligen på grund af medgifvande i mom. 4:o och 7:o äfven fallet vid andra tjänsteresor och studieresor samt under ledighet till följd af i tjänsten ådragen kroppsskada, men då vikariatsförordnandet i sådana fall kan komma att omfatta lång tid, har styrelsen, i öfverensstämmelse med hittills gällande praxis, ansett dessa fall böra likställas med. vikariat under sådan ledighet, då den tjänstledige afstår större eller mindre del af sin aflöning. Om sådana fall stadgas i tredje stycket af förevarande moment. Här har styrelsen från postverkets aflöningsreglemente infört den enligt styrelsens åsikt fullt riktiga principen att förordnandet, hvilket ju alltid är förenadt med ökadt ansvar och ofta med ökade utgifter för vikarien, i regel skall för honom medföra någon ökning i inkomst. Den begränsning har styrelsen dock ansett böra tilläggas att, om förordnandet är afsedt att vara längre tid och den vikarierande sålunda kan genom att från början inrätta sig därefter besparas sär-

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

skilda utgifter till följd af förordnandet, hans sammanlagda aflöningsförmåner under förordnandet icke få öfverstiga hvad han såsom ordinarie å befattningen skulle äga uppbära. Sista delen af tredje stycket är föranledt däraf att inom telegrafverket vissa tjänstemän uppbära uppbördsprovision i stället för tjänstgöringspenningar.

Fjärde stycket är med någon redaktionell ändring lika med nuvarande bestämmelse i slutet af nionde attsatsen samt återfinnes äfven i postverkets aflöningsreglemente.

Mom. 9:o är till sitt innehåll oförändradt lika de två sista attsatserna.

§ 7.

Enligt gällande aflöningsreglemente är för hvarje befattning bestämdt ett visst pensionsunderlag, beräknadt med hänsyn till tjänstens vikt och betydelse och alltså stående i visst förhållande till den för tjänsten utgående hela aflöningen. Häraf följer, att då, såsom bär ofvan för åtskilliga befattningar ifrågasatts, slutaflöningen för en tjänst höjes, också bör tagas i öfvervägande, huruvida pensionsunderlaget bör i motsvarande mån ändras. Då de sakkunniga grepo sig an härmed, visade det sig emellertid, att denna fråga med hänsyn till de vidlyftiga och kostsamma matematiska och statistiska utredningarna icke kunde nu medhinnas' helst det äfven befanns önskvärdt att jämka de för vissa andra grupper af tjänstemän bestämda pensionsunderlagen till större likhet med pensionerna för jämnställda tjänstemän inom andra statens verk. Denna frågas lösning är ju heller ingalunda af så trängande behof påkallad som de föreslagna aflöningsförbättringarna, utan synes fastmera böra anstå, till dess Kungl. Maj:t och Riksdagen fattat beslut i anledning af hvad styrelsen föreslår rörande aflöningarna.

Vid öfvervägande af dessa synpunkter har styrelsen funnit lämpligast, att för det närvarande icke föreslå andra ändringar i aflöningsreglementets pensionsföreskrifter än att dels såsom ofvan anmärkts den nyinrättade professorstjänsten i pensionshänseende likställes med telegrafdirektör af l:a lönegraden, dels den nyinrättade förrådsbokliållartjänsten i pensionshänseende likställes med assistentbefattning, för hvilka båda tjänster aflöningarna äro föreslagna till lika belopp, och dels i stället för »verkstadskassör» provisoriskt införes den nya befattningen »kontorschef vid verkstaden», ehuruväl denna senare tjänst med hänsyn till aflöningen framdeles bör tillhöra en annan pensionsgrupp än den verkstadskassören nu tillhör.

71 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96-

§ 8.

Före telegrafverkets omorganisation år 1908 åtnjöto dåvarande andra lönegradens tjänstemän hos telegrafstyrelsen, liksom i andra ämbetsverk, en ocli en half månads semester årligen, men i samband med första och andra lönegradernas sammanslående till en enda tjänstemannagrad, benämnd byråtjänstemän, minskades deras semestertid till en månad. 1907 års Riksdag, som, på sätt ofvan omförmälts, fann sig böra tilldela vissa till förutvarande andra lönegraden hänförliga byråtjänstemän, nämligen sekreteraren, kamreraren, byråingenjören och förrådsintendenten, ett särskildt arfvode utöfver deras aflöning, yttrade i semester frågan, att det utan tvifvel kunde med skäl ifrågasättas, om icke af den särställning framför öfriga byråtjänstemän, som Riksdagen sålunda bestämdt för nämnda fyra tjänstemän, borde följa, att dem åter tillädes den rätt till en och en half månads semester, hvaraf de gått i mistning. Riksdagen hade emellertid funnit sig böra afstå från tanken härpå af hänsyn till det system, som följts vid telegrafverkets omorganisation och löneregleringen för verket. \ och med det att byråtjänstemännen inordnats i en enda tjänstemannaklass med en gemensam löneskala och med skyldighet för en hvar att efter förflyttning tjänstgöra på hvilken plats som helst inom verket, följde ock, enligt Riksdagens åsikt, principenligt skyldighet för byråtjänsteman att utan särskild ersättning under semesterledighet uppehålla den tjänst, som kunde honom af styrelsen åläggas. Och då Riksdagens förenämnda beslut icke innebure någon ändring i nyss omförmälda förhållanden, utan endast medgifvande för telegrafstyrelsen att tillägga vissa byråtjänstemän ett särskildt arfvode, beräknadt efter 1,000 kronor för år, kunde icke heller rätt till ökad semester betingas af ett dylikt arfvode.

Då såsom styrelsen förut framhållit konsekvensen af Riksdagens sistberörda beslut måst blifva den, att för de ifrågavarande tjänstemännen fastställes en särskild löneskala, högre än för öfriga. byråtjänstemän, och då de sålunda i aflöningshänseende komma att i förhållande till öfriga byråtjänstemän intaga samma ställning som inom öfriga verk andra gradens tjänstemän intaga gent emot första gradens, torde det skäl, som förmådde Riksdagen att afstå från sin afsigt att tillerkänna nu afsedda tjänstemän förmånen af en och en half månads semester, hafva bortfallit. Under erinran att enligt 1910 års Riksdags beslut med sekreteraren, kamreraren, byråingenjören och förrådsintendenten likställts byråkontrollör och att här ofvan hemställts, att till denna grupp af tjänstemän äfven måtte hänföras en förste aktuarie, föreslår alltså

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

styrelsen att dessa sex tjänstemän jämte professorn måtte erhålla en och en half månads semester.

Äfven för de fyra verkmästarna vid telegrafverkets verkstad har styrelsen föreslagit förlängning af semestertiden, nämligen från en half till en månad. Det måste erkännas, att dessa tjänstemän, hvilka tillbringa hela sin tjänstgöringsdag i verkstadslokalerna, äro i behof af längre tids hvila och rekreation än exempelvis de med dem närmast jämförliga tjänstemännen vid linjedistrikten, hvilka merendels hafva utomhusarbete eller åtminstone genom befälets föranstaltande kunna beredas arbete utomhus under någon del af året.

I öfrigt ha inga andra ändringar föreslagits i § 8 än att den nyinrättade förrådsbokhållartjänsten liksom den jämväl nya befattningen såsom kontorschef vid verkstaden införts bland de tjänster, för hvilka en månads semester är medgifven, hvarjämte verkstadskassören uteslutits ur paragrafen.

§ 9.

I första stycket stadgas nu att den, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, under tiden åtnjuter de med densamma förenade aflöningsförmåner. Till följd af det vid telegrafverket tillämpade aflöningssystem medför denna föreskrift — hvilken torde böra tolkas så, att vikarien skall uppbära begynnelseaQömngen för den lediga tjänsten — att en tjänsteman ofta kommer att göra ekonomisk förlust, då han förordnas att uppehålla en ledig tjänst. Då det tvärtom torde vara riktigt att dylikt förordnande, såsom enligt postverkets aflöningsreglemente är medgifvet, skall medföra någon ökad inkomst, har styrelsen föreslaget, att vid förordnande å ledig tjänst skola gälla samma bestämmelser som ofvan föreslagits beträffande förordnande under sjukdomsfall och dylikt. Den föreslagna bestämmelsen rörande aflöning till extra ordinarie tjänsteman under förordnande å ledig tjänst eller i succession för den, som uppehåller ledig befattning, har sin motsvarighet i postverkets aflöningsreglemente.

Nuvarande andra stycket i § 9 har, såsom följd af ofvan framlagda förslag rörande däri omförmälda byråtjänstemäns aflöningsförhållanden, uteslutits.

§ 14-

Då enligt styrelsens förslag kassörsbefattningen vid verkstaden hädanefter skall bestridas af en med kassör å linjedistrikt sbyrå i allo jämnställd tjänsteman, lära felräkningspenningarna till dessa tjänstemän

73 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

böra utgå med samma belopp och sålunda för verkstadens kassör minskas från nu bestämda 400 till 200 kronor för år räknadt.

Såsom motiv till nu gällande föreskrift rörande felräkningspenningar å telegramuppbörd anförde 1907 års kommitterade följande: »Äfven är föreslaget, att felräkningspenningar skola utgå för den kontant inbetalda telegramuppbörden vid alla de stationer, där portot under föregående år stigit till 25,000 kronor. Nuvarande föreskrifter medgifva dylik ersättning endast i de fall, då totaluppbörden under föregående år uppgått till 75,000 kronor, och hafva därför endast kommit till tilllämpning i fråga om Stockholm, Göteborg och Malmö, samt vissa år Sundsvall, medan andra år uppbörden å sistnämnda station understigit berörda summa och felräkningspenningarna sålunda hela följande år bortfallit, äfven om uppbörden då varit öfver 75,000 kronor. Anledningarna till feltaxering äro emellertid så många, särskildt sedan allt strängare grundsatser börjat tillämpas i fråga om tillåtliga ordsammansättningar, att rättvisan kräfver en utsträckning af förevarande ersättning till alla stationer med en någorlunda betydande telegramuppbörd. Genom fastställande af nedre gränsen till 25,000 kronor i stället för 75,000 kronor skulle också vinnas, att denna ersättning blefve betydligt mera stabil, då den årliga skillnaden i uppbörd ytterst sällan skulle kunna åstadkomma, att ersättningen utginge det ena året, men ej det andra. Från stationer med en regelbunden telegramuppbörd af 25,000 kronor är nämligen steget till närmast underliggande stationer så stort, att åtminstone under en följd af år dylika ojämnheter icke skulle förekomma.»

Att kommitterade föreslogo sådan begränsning i afseende å felräkningspenningar å telegramuppbörd, att de skulle utgå endast vid stationer, där nämnda uppbörd under föregående år uppgått till 25,000 kronor, torde hafva berott på att nedan angifna synpunkter då icke kommo i betraktande. Vid stationer med så stor uppbörd som 25,000 kronor enbart af telegramtrafiken är det alltid eu särskild tjänsteman under hvarje vakt, som har till uteslutande eller hufvudsaklig uppgift att mottaga och taxera telegram. Anledningarna till feltaxering äro gifvetvis vid en sådan station, trots antalet telegram är högre, icke större utan snarare mindre än vid de smärre stationerna, där den tjänsteman, som mottager och taxerar inlämnade telegram, dessutom har att samtidigt sköta telegrafapparaterna, mottaga och afsända telegram medelst telefon, ombestyra ankomna telegrams utsändning med bud med flera jäktande uppdrag. Det synes därför endast vara en gärd af rättvisa att den taxerande tjänstemannen äfven å stationer Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 käft. (Nr 96.) 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

med mindre telegramuppbörd än 25,000 kronor tillerkännes felräkningspenningar å kontant inbetalda telegramafgifter, helst den ökade utgift, som häraf skulle för telegrafverket uppkomma, är skäligen ringa. Verkställd uträkning utvisar, att ökningen för år 1910 skulle hafva uppgått till 1,665 kronor fördelade på omkring 150 stationer. Beträffande telegramfelräkningspenningar har styrelsen vidare föreslagit att ordet »lika» framför »fördelning» skall såsom vilseledande utgå, emedan gifvetvis afsikten med bestämmelsen är att felräkningspenningarna skola fördelas i procentiskt förhållande till det belopp, en hvar tjänsteman inkasserat.

Sedan numera inkasseringen af telefonafgifter vid alla stationer

— utom i Stockholm — omlagts så, att abonnenterna själfva hafva att till stationens kassa inbetala sina afgifter, har vid de allra största stationerna uppkommit behof af att tillfälligtvis och särskildt i första månaden af hvarje kvartal, då icke blott interurbansamtalsafgifter utan äfven abonnemangsafgifter skola inbetalas, anordna två kassor, på det att allmänheten ej må behöfva vänta allt för länge vid afgifternas erläggande. Då det emellertid ej kan begäras, att den ordinarie kassören skall med sina till högst 400 kronor för år begränsade felräkningspenningar ansvara äfven för den tillfällige kassörens missräkningar, är det nödvändigt bereda möjlighet för styrelsen att tilldela sådan kassör egna felräkningspenningar. Såsom nämndt skulle det vara endast vid de allra största stationerna, som en dylik anordning med biträdande kassör erfordras, och styrelsen anser sig tills vidare kunna begränsa behofvet till stationer med minst 600,000 kronors telefonuppbörd d. v. s.

— då Stockholms station nu ej är i fråga — för närvarande endast stationerna i Göteborg och Malmö. Felräkningspenningarnas storlek torde lämpligen kunna af styrelsen allt efter förhållandena närmare bestämmas inom ett högsta belopp af 200 kronor för år räknadt.

Från postverkets aflöningsreglemente har införts föreskrift om att felräkningspenningar alltid skola utgå till den, som bestrider tjänsten, och sålunda afstås under semester och annan tjänstledighet.

§ 15-

Ett par mindre ändringar hafva i denna § föreslagits för att bringa §:ns innehåll i full öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i aflöningsreglementet för postverkets tjänstemän och gällande praxis.

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

§ 16-

Styrelsen föreslår ingen ändring i den kvinnliga stationsföreståndare nu tillkommande förmån af fri bostad jämte fri uppvärmning och belysning eller, i de undantagsfall då bostad icke kan beredas dem i samma byggnad som vederbörande station, hyresbidrag med högst 300 kronor för år.

Beträffande åter verkmästare, linjemästare, linjeförmän, stationsförmän, reparatörer och stationsbiträden, föreslår styrelsen, i anledning af därom från personalens egen sida uttalad önskan, att den dem enligt § 16 tillerkända förmån alltid skall utgå i form af kontant hyresbidrag och icke, såsom nu, alternativt såsom fri bostad in natura. Såsom skäl för omförmälda önskan har personalen främst framhållit, att den nuvarande bestämmelsen, enligt hvilken det är lagdt i styrelsens hand att besluta, huruvida en tjänsteman skall åtnjuta fri bostad i telegrafverkets hus eller hyresbidrag, utgör ett väsentligt hinder för personalen att förskaffa sig egna hem. Den nuvarande anordningen åstadkommer också lätt misshällighet bland personalen inbördes i flera afseenden. Enär hyresbidraget utgår med viss procent af aflöningen, blir följden den att, om af två samtidigt utnämnda tjänstemän den ena beredes fri bostad in natura, men den andre tillerkännes hyresbidrag, så erhåller ju den förre redan från början det fulla värdet af ifrågavarande förmån, under det att den senare först i den mån hans aflöning ökas genom intjänade ålderstillägg når upp till det för tjänsten utgående högsta hyresbidraget. Vidare medföra lokala förhållanden att alla tjänstemän i samma grad, Indika hafva bostadsförmån in natura, icke kunna erhålla lika goda och välbelägna bostäder.

Talande skäl synas styrelsen alltså vara anförda för ett tillmötesgående af personalens önskan i förevarande afseende, och för telegrafverket lärer någon svårighet ej möta att få de redan iordningsställda, till fria tjänstebostäder afsedda lägenheterna i telegrafverkerkets egna hus uthyrda vare sig till tjänstemän vid verket eller, där så ej lämpar, sig till andra.

§ 17-

På förut anförda skäl föreslår styrelsen, att bland de tjänstemannagrupper, hvilka kunna tilldelas tilläggsarfvode, måtte upptagas äfven följande grupper, nämligen kontrollörer, förrådsbokhållare, kvinnliga kassörer och bokhållare, linjemästare af l:a lönegraden, stationsförmän ■och stationsbiträden.

76 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Genom utbytande af den i § 17 nu förekommande beteckningen »tilläggsarfvode» mot »dyrortstillägg» kunna de för §:ns riktiga och rättvisa tolkning hinderliga orden »stationerade å ort, där de allmänna lefnadskostnaderna äro särskild! höga» utgå ur §:n.

Enligt nuvarande lydelsen af § 17 utgår dyrortstillägg med tio eller femton procent af aflöningen. Då det synts styrelsen synnerligen önskvärdt, att för vissa orter kunna bestämma ett lägre dyrortstillägg, exempelvis å fem procent, har styrelsen föreslagit den nuvarande bestämmelsens utbytande mot en föreskrift om att dyrortstillägg skall kunna utgå med »högst femton procent af aflöningen». Vidare och med anledning däraf att framdeles ortstillägg skulle komma att utgå å högre aflöningar än hittills varit fallet, föreslår styrelsen, att dyrortstilläggets belopp begränsas uppåt till högst 450 kronor för år, motsvarande 15 procent å 3,000 kronors aflöning. I ett fall kommer denna begränsning att medföra aflöningsförsämring, nämligen för de assistenter, som nått sin högsta aflöning af 3,400 kronor och sålunda nu uppbära dyrortstillägg med ända till 510 kronor. Det är också endast under förutsättning att assistentkåren beviljas den här ofvan föreslagna förmånen af ytterligare ett ålderstillägg, som styrelsen trott sig kunna ifrågasätta en begränsning af dyrortstilläggets högsta belopp.

Dyrortstillägg får nu beräknas med viss procent ej blott af aflöningen utan äfven af kontant hyresbidrag. Förutom att detta synes styrelsen orättvist gent emot dem, som i stället för hyresbidrag erhållit fri bostad, lärer denna bestämmelse äfven vara oegentlig, emedan hyresbidrag utgå med större belopp på de dyrare än på de billigare orterna och således redan vid hyresbidragens fastställande behörig hänsyn tagits till hvarje orts större eller mindre grad af dyrhet. Styrelsen anser därför, att den nu medgifna förmånen att beräkna dyrorttillägg å kontant hyresbidrag bör upphöra.

Enligt postverkets aflöningsreglemente anses ortstillägget för tjänstemän af högre grad helt och hållet såsom lön men för tjänstemän af lägre grad helt och hållet såsom tjänstgöringspenningar. I saknad af uttrycklig bestämmelse härutinnan i telegrafverkets aflöningsreglemente, har styrelsen, med anledning af orden »så länge de tjänstgöra å sådan ort», ansett dyrortstillägget för telegrafverkets tjänstemän tillhöra tjänstgöringspenningarna. Telegrafstyrelsen kan för sin del icke förorda, att dyrortstillägget helt och hållet anses såsom lön, emedan därigenom proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar skulle ställa sig orättvist mycket fördelaktigare för de å dyrort placerade tjänstemännen än för öfriga, men finner det rimligt att ortstillägget fördelas

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

i lön och tjänstgöringspenningar i samma proportion som aflöningen och att då äfven nyssnämnda citat utgår ur §:n. Då afsikten med dyrortstillägget är att lämna en något större aflöning åt en tjänsteman, som nödgas bo å en förhållandevis dyr ort, än åt en tjänsteman i samma grad, som är placerad å en billigare ort, synes det vara riktigt att äfven under sjukdom den förre får behålla något större del af sin aflöning än den senare. Dyrortstilläggets begränsning uppåt till 450 kronor, innebär att detsamma utgår med samma belopp till den, som har mera än 3,000 kronor i aflöning, som till den, hvars aflöning är jämnt 3,000 kronor. Då nu lönen utgör 2A af en aflöning af 3,000 kronor men endast 3U af högre aflöningsbelopp, kommer nyssnämnda stadgande om att dyrortstillägg skall fördelas i lön och tjänstgöringspenningar i samma proportion som aflöningen att medföi'a att eu å dyraste ort placerad tjänsteman, som åtnjuter en aflöning af 3,000 kronor, får under sjukdom behålla 300 kronor af dyrortstillägget, under det att, om hans aflöning uppginge till 3,400 kronor, han vid sjukdomsfall skulle få behålla endast 270 kronor af dyrortstillägget. För att förebygga denna oformlighet har föreslagits, att minst 2U åt ortstillägget skall anses såsom lön.

Särskilda bestämmelser.

Här stadgas först rörande tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande samt angående skyldighet för nuvarande tjänstemän att, om de ej vilja underkasta sig desamma, därom göra anmälan inom viss tid. äfvensom att nämnda bestämmelser skola tillämpas på dem, som efter ikraftträdandet erhålla tjänst vid telegrafverket. För de tjänstemän, som kvarstå å öfvergångsstat, skola de nya bestämmelserna gifvetvis ej gälla.

Vidare föreslås här en bestämmelse, som åsyftar att låta äfven den nuvarande personalen omedelbart komma i åtnjutande af de föreslagna aflöningsförbättringarna. Dylik bestämmelse förekom ock i 1907 års aflöningsreglemente. På det att tvekan icke skall råda om hvad som menas med uttrycket »mot hans förutvarande befattning svarande nyinrättad tjänst», torde här böra anmärkas, att mot nuvarande manlig bokhållarbefattning å öfvergångsstat svarar förrådsbokhållartjänst, mot viss nuvarande befattning såsom reparatör svarar tjänst såsom reparatör af l:a lönegraden och mot nuvarande kassörs- och bokhållarbefattningen vid verkstaden svarar kontorschefstjänsten därstädes.

78 Sakkunniga.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Såsom förut erinrats voro de i den till år 1908 gällande staten upptagna manliga bokhållarna vid linjedistrikten i aflöningshänseende likställda med assistenter d. v. s. deras begynnelseaflöning utgjorde 2,200 kronor med två ålderstillägg å 300 kronor efter 5 och 10 år. I 1907 års aflöningsreglemente upptogos emellertid inga manliga bokhållare, men fortfarande finnas å öfvergångsstat anställda tre sådana tjänstemän. Här ofvan har styrelsen föreslagit, att manliga bokhållare ånyo måtte under benämningen förrådsbokhållare anställas vid linjedistrikten samt att de fortfarande skola i aflöningshänseende vara jämställda med assistenter och sålunda åtnjuta en begynnelseaflöning af 1,800 kronor. Då enligt 1907 års aflöningsreglemente de före år 1908 i verket antagna assistenter medgåfvos rätt att vid öfvergång till nya staten beräkna en begynnelseaflöning af 2,100 kronor, torde äfven nuvarande bokhållare, som vid 1913 års ingång tillträda befattning såsom förrådsbokhållare, rättvisligen böra erhålla samma rätt.

Såsom enligt 1907 års aflöningsreglemente, § 4 mom. 3:o fjärde attsatsen, medgafs, innehåller öfvergångsbestämmelsen äfven, att personligt aflöningstillägg skall utgå till enhvar, hvars aflöningsförmåner genom tillämpning af de nya bestämmelserna skulle blifva mindre än han vid 1912 års utgång uppbär. Denna bestämmelse kommer såvidt nu kan förutses, icke att få tillämpning på andra tjänstemän än dels nuvarande kamreraren, hvilken under tre år skulle komma att få mindre aflöning än hans nuvarande aflöning jämte det sådan tjänsteman nu tillkommande arfvode, dels de å dyrort placerade assistenter, hvilka vid 1912 års slut uppbära nuvarande högsta assistentaflöningen, men som, enligt hvad förut framhållits, genom dyrortstilläggets begränsning skulle få detta minskadt med högst 60 kronor, dels ock linjeförmän af l:a lönegraden och reparatörer, hvilka skulle mista den del af dyrortstillägget, som belöper å kontant hyresbidrag. Så snart någon af nu afsedda tjänstemän uppflyttas i högre aflöningsklass, kommer det personliga aflöningstillägget att bortfalla.

Under de särskilda bestämmelserna fanns icke i styrelsens förslag satsen »dels att därest---- 3,800 kronor».

De sakkunniga yttrade emellertid, att de funnit det oriktigt, att den nuvarande verkstadskassören och bokhållaren skall vid tillträdande af befattningen såsom kontorschef äga beräkna tjänsteår från sin hittillsvarande befattning. Enligt gällande praxis skall han blott erhålla den för kontorscliefstjänsten stadgade begynnelseaflöning, 3,400 kronor, men med hänsyn därtill att hans nuvarande aflöning utgör 3,000 kronor

79 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

jämte 400 kronor i felräkningspengar, livilka kan såsom kontorsckef skulle förlora, torde begynnelseaflöningen för konom såsom ett undantag köra fastställas till 3,800 kronor.

Då denna de sakkunnigas anmärkning synts mig befogad, kar jag i enligket med deras kemställan gjort ett tillägg till de särskilda bestämmelserna.

Jag öfvergår härefter till

Staten för driftkostnader för år 1913.

A. Aflöningsstat.

1. Telegrafstyrelsen.

Det nu förekommande anslaget å 5,000 kronor för arfvoden till sekreteraren, kamreraren, byråingenjören, förrådsintendenten ock byråkontrollören har, såsom följd af ofvan framställdt förslag, uteslutits och dessa tjänstemäns egentliga aflöningar i stället ökats i öfverensstämmelse med samma förslag. Med nämnda tjänstemän kar, såsom jämväl ofvan föreslagits, i aflöningshänseende likställts nuvarande aktuarien å administrativa byrån, hvilkens tjänstetitel i sammanhang därmed förändrats till sekreterare ock aktuarie. Likaledes har, i enligket med livad tidigare anförts, i staten upptagits aflöning med 7,500 kronor till en professor.

Anslaget för arfvoden till extra ordinarie tjänstemän, vikariatsersättning m. m. har ökats från 23,900 kronor, med hvilket belopp detsamma under en följd af år varit i staten upptaget, till 40,000 kronor. Ökningen, som betingas däraf att för arfvoden till extra ordinarie tjänstemän ock vikariatsersättningar m. m. under år 1910 utbetalats omkring 41,000 kronor ock under år 1911 torde komma att utbetalas omkring 46,000 kronor, motsvaras delvis af den successivt uppkomna minskningen i det under öfvergångsstaten upptagna anslaget för arfvoden till extra ordinarie tjänstemän ock har således vidtagits för att anslaget skall ungefärligen motsvara det verkliga utgiftsbehofvet under denna titel.

Summan af anslagen för telegrafstyrelsen kar af styrelsen upptagits till 240,100 kronor. I anledning af de sakkunniges förslag att tilldela de kvinnliga kontorsskrifvarna ett sista ålderstillägg å 150

Departements

chefen.

Ökadt anslag till extra ordinarie tjänstemän m. m.

80 Ökadt antal vaktföreståndare.

Ökadt antal interurbantelefonister.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96

kronor efter 12 år i stället för, såsom styrelsen föreslagit, 300 kronor efter 15 år skulle anslaget till styrelsen behöfva höjas till 241,990 kronor och således blifva 32,100 kronor högre än för'år 1912.

2. Linjedistrikten.

I enlighet med förut framställda förslag hafva upptagits aflöningar för sex förråds bokhållare — hvilket föranleder uteslutandet af de under öfvergångsstaten nu förekommande aflöningarna för tre manliga bokhållare vid linjedistrikten — samt för 10 reparatörer af första lönegraden. Då antalet reparatörsaflöningar enligt 1912 års stat uppgår till 240, skulle såsom följd häraf i 1913 års stat behöfva upptagas endast 230 reparatörer af andra lönegraden. Underhållet och tillsynen af det ständigt tillväxande telefonnätet och de oaflåtligen utvidgade telefonstationerna kräfva emellertid, att detta antal ökas med åtta och att således för år 1913 uppföras aflöningar till 238 reparatörer af andra lönegraden.

Med iakttagande af de af mig föreslagna ändringarna i aflöningsreglementet skulle anslagen för linjedistrikten uppgå till 808,660 kronor eller 144,470 kronor högre helopp än för år 1912.

3. Trafikdistrikten och stationerna.

Äfven för år 1913 erfordras inrättandet af några nya aflöningar vid stationerna, nämligen för två vaktföreståndare, 35 interurbantelefonister, en stationsförman och ett stationsbiträde.

För närvarande hafva 2 interurbantelefonister stadigvarande förordnande såsom vaktföreståndare, nämligen en från och med den 16 december 1909 och en från och med den 1 april 1911. I enlighet med den allt sedan telegrafverkets senaste omorganisation följda grundsats att stadigvarande förordnanden för personalen efter någon tid böra ombildas till ordinarie tjänster, föreslår styrelsen, att antalet vaktföreståndaraflöningar från och med år 1913 ökas till 77.

Antalet interurbantelefonister utgör enligt 1912 års stat 775. Härutöfver innehafva redan nu 47 extra ordinarie interurbantelefonister permanenta förordnanden såsom interurbantelefonister. Tre af dessa förordnanden hafva fortgått sedan år 1907, två sedan år 1908, två sedan år 1909, nio sedan år 1910, fjorton sedan första hälften af år 1911 och de ötriga sjutton hafva tillkommit under senare delen af år 1911. I öfverensstämmelse med nyss anförda grundsats böra åtminstone 35 af dessa extra ordinarie befattningar uppföras på ordinarie stat från

Kungl. Maj: tv Nåd. Proposition Nr 96. 81

och med år 1913 samt antalet interarbantelefonisttjänster alltså ökas till 810.

Å Stockholms telefonstation erfordras anställandet af en vaktmästare med göromål motsvarande den å Stockholms telegrafstation anställda vaktmästarens och hvilken dessutom skulle hafva till åliggande att transportera de dagligen till betydliga belopp uppgående penningmedel, som skola insättas å eller uttagas från telefonstationens giroräkning i riksbanken. Aflöningen till denne funktionär bör, liksom till den nyssnämnde vaktmästaren å telegrafstationen, utgå med samma belopp som för stationsförman, och har alltså antalet stationsförmansaflöningar i 1913 års statförslag ökats till nio. Då vidare å Malmö telegrafstation finnes ett stadigvarande förordnande för ett stationsbiträde, hvilket äfven för framtiden är behöfligt, bör denna befattning ombildas till ordinarie tjänst. Antalet stationsbiträdesaflöningar ■ har därför ökats till 45.

I anslaget för arfvoden till extra ordinarie tjänstemän, vikariatsersättning m. m. vid stationerna föreslår styrelsen en ökning från

2,300,000 kronor till 2,620,000 kronor eller med 320,000 kronor. Redan under år 1911 synas utgifterna från detta anslag komma att uppgå till något öfver 2,200,000 kronor eller omkring 100,000 kronor högre belopp än under år 1910. Den föreslagna höjningen af anslaget betingas hufvudsakligen dels af det alltjämt ökade behofvet af extra ordinarie telefonister för betjänande af det ständigt tillväxande abonnentantalet, och dels däraf att styrelsen, om ofvan framställda förslag om höjning af begynnelseaflöningarna för*1 ordinarie assistenter och interurbantelefonister vinna statsmakternas bifall, ärnar hos Kungl. Maj:t söka utverka någon förhöjning äfven af de extra ordinarie assistenternas samt extra ordinarie interurbantelefonisters, landslinjetelefonisters och lokaltelefonisters arfvodeu, hvilka gifvetvis böra stå i viss proportion till aflöningarna för nämnda ordinarie tjänstemän.

Med iakttagande af dessa ökningar af personalen och af de af mig föreslagna aflöningsförhöjningarna hafva anslagen för trafikdistrikten och stationerna beräknats till sammanlagdt 5,078,780 kronor eller 499,710 kronor mera än för år 1912.

4. Verkstaden.

Då enligt förut framställdt förslag verkstadsdirektören ej vidare skulle vara ordinarie tjänsteman, har styrelsen i statförslaget utmärkt detta genom att beteckna den till honom utgående aflöningen, hvilken föreslagits till 12,000 kronor, såsom arfvode. I stället för en verkstads- Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 käft. (Nr 96.) 11

Ökadt antal stationsförmän och stationsbiträden.

Höjning af anslaget för arfvoden till e. o. tjänstemän m. m.

Höjning af anslaget till nppbördsprovision.

Höjning af anslaget till hyresbidrag.

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

kassör och bokhållare hafva, i enlighet med hvad ofvan föreslagits, upptagits aflöningar till en kontorschef och en kvinnlig kassör af första lönegraden.

Summan af anslagen för verkstaden utgöra 51,860 kronor, innebärande en ökning från år 1912 med 15,660 krouor.

5. Särskilda anslag'.

Utgifterna från anslaget för upp b ördsjj rov isi o n hafva utgjort:

under år 1908 ............................................................................ kronor 189,981

» » 1909 ...................................................................... » 195,476

» » 1910 ............................................................................ » 203,588

och torde, såvidt räkenskaperna för 1911 års tre första kvartal gifva vid handen, under sistnämnda år komma att uppgå till omkring 215,000 kronor. För hvartdera af åren 1911 och 1912 är ifrågavarande anslag upptaget till 220,000 kronor. Den fortgående ökningen af särskildt telefoninkomsterna gör det sannolikt att det för år 1912 beräknade beloppet kommer att öfverskridas med några tusen kronor, och har styrelsen ansett sig böra för år 1913 beräkna uppbördsprovisionen till

235.000 kronor.

Anslaget för felräkning spenning ar anser styrelsen böra i 1913 års stat uppföras med samma belopp, som för år 1912 beräknats, eller

18.000 kronor, och detta oafsedt att styrelsen här ofvan föreslagit sådan förändring i grunderna för felräkningspenningars utgående, att en ökad utgift af inemot 2,000 kronor kan beräknas för år 1913 uppkomma.

Såsom följd hufvudsakligen af det förut framlagda förslaget att verkmästare, linjemästare, linjeförmän, stationsförmän, reparatörer och stationsbiträden ej vidare skola beredas fria bostäder utan alltid tilldelas kontant hyresbidrag, måste anslaget för hyresbidrag ökas högst afsevärdt och i 1913 års stat upptagas till 147,000 kronor eller 55,200 kronor högre belopp än för år 1912 beräknats. I viss mån motsvaras denna höjning dock dels af ökade hyresinkomster från telegrafverkets egna hus, och dels af minskade hyresutgifter, enär telegrafverket icke vidare torde komma att, åtminstone ej i den omfattning som hittills skett, förhyra lägenheter för personalens räkning. Sedan styrelsen föreslagit annan benämning för det i § 9 af aflöningsreglementet omförmälda slag af hyresersättning, torde nu förevarande anslags benämning kunna förkortas till »hyresbidrag».

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

83 Likaledes torde det nu förekommande anslaget för »tilläggsarfvode enligt bestämmelsen i aflöningsreglementets § 17» böra, såsom ofvan antydts, förkortas till »dyrortstillägg». I 1912 års stat är detta anslag upptaget till 165,000 kronor. Under förutsättning bland annat af bifall till det af mig förordade förslaget om tillerkännande af dyrortstillägg åt vissa grupper af tjänstemän, som hittills ej åtnjutit sådant tillägg, torde anslagsbehofvet under denna titel för år 1913 kunna beräknas till

29,000 kronor högre belopp eller sålunda till 194,000 kronor.

Det för år 1912 till 140,000 kronor beräknade anslaget för beklädnad torde böra med oförändradt belopp uppföras i 1913 års stat.

Då utgifterna för sjukvård och begrafningshjälp, hvilka under år 1910 uppgingo till 29,880 kronor, under år 1911 torde komma att utgöra omkring 36,000 kronor, synes anslaget böra för år 1913 upptagas till 45,000 kronor eller 10,000 kronor högre belopp än för år 1912.

För belöningar, studieresor och gratifikationer åt tjänstemän torde för år 1913 liksom för år 1912 böra anvisas 15,000 kronor.

På grund af det anförda hafva de särskilda anslagen i 1913 års stat upptagits till sammanlagdt 794,000 kronor eller 109,200 kronor högre belopp än för år 1912.

De ofvan under de särskilda afdelningarna af aflöningsstaten upptagna förhöjningarna äro föranledda dels af de löneförbättringar, som af mig förut föreslagits, dels af eu af verkets tillväxt framkallad personalökning och dels af ålderstillägg, grundade på gällande aflöningsreglemente. Jag har således intet mot de föreslagna beloppen att erinra.

Anslagen under aflöningsstaten utgöra för år 1912 kronor 6,174,150.

Om till detta belopp läggas de under aflöningsstatens särskilda afdelningar af styrelsen föreslagna förhöjningar, nämligen:

Höjning af anslaget till dyrortstillägg.

Höjning af anslaget till sjukvård och begrafningshjälp.

Departements-

chefen.

84 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 96.

B. öfvergångsstat.

1. Telegrafstyrelsen.

Styrelsen anser, att såvidt nu kan beräknas under år 1913 komma att af styrelsens tjänstemän å öfvergångsstat kvarstå två tjänstemän af andra och tre tjänstemän af första lönegraden samt sex extra ordinarie tjänstemän, för hvilka aflöniugarna sammanlagdt beräknats till 32,800 kronor. Detta belopp bör emellertid minskas med beloppet af de under den ordinarie aflöningsstaten uppförda aflöningar för de tjänster, som komma att tillsättas endast i den mån å öfvergångsstaten kvarstående tjänstemän afgå eller öfverflyttas till ny stat. Det sålunda afgående beloppet är beräknadt till 13,000 kronor, hvadan styrelsens öfvergångsstat skulle komma att sluta å en summa af 19,800 kronor.

2. Linjedistrikten.

Därest det ofvan framställda förslaget om anställandet vid linjedistrikten af förrådsbokhållare vinner bifall, antager styrelsen, att å öfvergångsstaten för linjedistrikten komma att under år 1913 kvarstå en linjeingenjör och en materialvakt med aflöningar af tillhopa 5,200 kronor. Då under den ordinarie aflöningsstaten upptagits aflöningar till något högre belopp för de två befattningar, som hållas vakanta för nämnda två tjänstemän, erfordras för år 1913 ej något anslag å öfvergångsstaten för liniedistrikten.

3. Trafikdistrikten och stationerna.

Det under denna rubrik i 1912 års stat uppförda anslaget å 2,740 kronor torde böra med oförändradt belopp upptagas i 1913 års stat.

Departe-

mentschefen.

Mot hvad telegrafstyrelsen sålunda föreslagit har jag intet att anmärka.

Slutsumman af anslagen under öfvergångsstaten utgör

för år 1912 ...................................................................................... kronor 38,340

Enligt ofvanstående beräkningar skulle anslagen för år 1913 komma att utgöra:

för telegrafstyrelsen ....................................... kronor 19,800

» trafikdistrikten och stationerna............ » 2,740

eller tillhopa .................................................................................... kronor 22,540

innebärande en minskning med................................................ kronor 15,800

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

85 C. Indragningsstat.

Under denna afdelning beräknar styrelsen liksom för föregående åren böra uppföras aflöning med 5,500 kronor åt förre föreståndaren vid telegrafverkets verkstad Per Johan Berglund, hvilken af 1908 års Riksdag förklarats berättigad att under vissa villkor från och med den 1 januari 1908, intill dess han såsom verkstadsföreståndare kunde blifva berättigad till pension, af telegrafverkets medel å indragningsstat årligen uppbära aflöning med nämnda belopp.

D. Pensions- och understödsstater.

Summan af lifräntor och understöd utgör enligt 1912 års stat Beviljade iif- 17,295 kronor. Härifrån böra numera afgå dels det på grund af nå- ^derstad! digt bref den 13 oktober 1905 beviljade understöd å 120 kronor till änkan Hulda Maria Karlsson, född Andersson, hvilken ingått nytt äktenskap och därmed förverkat rätten till understödsbeloppets erhållande, dels ock de jämlikt nådiga bref den 22 juni 1906 och den 18 juni 1909 beviljade understöden å 300 kronor till förra lokaltelefonisten Eva Vilheimina Dorothea Öhman och å 480 kronor till förre arbetsledaren Frans Herman Nilsson, hvilka sistnämnda båda personer numera aflidit. Med iakttagande häraf skulle alltså lifränte- och understödsbeloppen för år 1913 utgöra sammanlagdt 16,395 kronor.

Emellertid föreslår styrelsen nu beviljandet af fem nya understöd, nämligen till arbetsledaren Anton Edvard Jönssons änka Christina Jönsson, född Andersson, ofvannämnde arbetsledaren Frans Herman Nilssons änka Elin Sofia Nilsson, född Zetterlund, växelstationsföreståndarinnan Ahli Hansson, lokaltelefonisten bigrid Lovisa Virginia Jacobsson och Kristina Månsson.

Beträffande änkan Jönsson erinrar styrelsen, att styrelsen i under- Christina dånig skrifvelse den 13 juni 1911 hemställt om bemyndigande att till henne af telegrafverkets medel utbetala för år 1911 ett understöd af 440 kronor. Till stöd för denna underdåniga framställning anförde telegrafstyrelsen följande. Arbetsledaren Jönsson, som föddes den 1 maj 1843, hade under år 1865 börjat att såsom arbetare deltaga i telegrafverkets linjebyggnadsarbeten och redan påföljande år på grund af sin stora duglighet blifvit anställd som arbetsledare. Såsom sådan hade han kvarstått i telegrafverkets tjänst till sin död den 28 februari 1893.

Enligt ett af dåvarande byråchefen i telegrafstyrelsen, M. Wennman,

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

den 14 april 1893 utfärdadt tjänstgöringsbetyg hade Jönsson på ett samvetsgrant och plikttroget sätt samt med stor sakkännedom och ordning till förmäns och öfverordnades fulla belåtenhet fullgjort sina åligganden, hvarjemte han städse iakttagit en hedrande vandel. Vid sitt frånfälle hade Jönsson efterlämnat änkan Christina Jönsson, född Andersson, _ med hvilken han hade ingått äktenskap år 1875. Enligt bouppteckningen både behållningen i dödsboet uppgått till 1,684 kronor. Ankan Jönsson, som vore född den 29 juni 1826, hade efter mannens död till en början försörjt sig genom att hyra ut rum till resande, .men hade under de senaste åren underhållits af en son i ett föregående gifte. Denne, som varit handelsresande och vore 52 år gammal, både emellertid sedan någon tid varit utan anställning och därför varit urstandsatt att vidare hjälpa sin moder. Under årens lopp hade dessutom moderns tillgångar efter hand anlitats, och till sist hade husgerådet måst pantsättas för anskaffande af medel till hennes lifsuppehälle. Af ett den underdåniga skrifvelseu bifogadt läkarbetyg styrktes, att änkan Jönsson — som ständigt vore sängliggande — till följd af ålderdomssvaghet vore och under sin återstående lifstid förblefve oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oudgängligen erfordrades. Då änkan Jönsson sålunda befunne sig i mycket bekymmersamma omständigheter, hade telegrafstyrelsen känt det såsom en bjudande plikt att söka åt henne utverka ett årligt understöd under hennes återstående lifstid. Det vore därför styrelsens afsikt att i sammanhang med det förslag till utgiftsstater för telegrafverket, som skulle föreläggas 1912 års Riksdag, göra underdånig framställning om beredande af dylikt understöd åt henne. I afvaktan därpå hade emellertid styrelsen nödgats i underdånighet anhålla om ett understöd åt änkan Jönsson allenast för år 1911. Storleken af detta understöd hade styrelsen ansett böra bestämmas till 440 kronor eller samma belopp, som enligt nådigt bref den 17 juni 1908 af Riksdagen beviljats såsom årligt understöd åt änkan efter en med arbetsledaren Jönsson fullt likställd person i telegrafverkets tjänst, nämligen arbetsledaren Johan Thure Johansson. Bådas befattningar såsom arbetsledare motsvarades, sedan linjeunderbefälet från och med år 1908 uppförts på ordinarie stat, af linjemästare enligt den nu gällande staten, och enligt gällande reglemente för telegrafverkets änkeoch pupillkassa vore linjemästares efterlefvande berättigade till årlig pension af 440 kronor. Johanssson hade vid sin död den 1 november 1907 varit, 42 år gammal och hade varit i telegrafverkets tjänst under 16 /a år, däraf 2 månader såsom arbetare och återstoden såsom

87 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

arbetsledare, samt hade uppburit vid sin död en årsaflöning af 2,950 kronor. Jönsson åter hade aflidit vid 50 års ålder och hade varit i telegrafverkets tjänst nära 28 år, däraf omkring 27 år såsom arbetsledare. Hans aflöning hade visserligen vid hans död ej uppgått till mera än omkring 1,830 kronor för år, men därvid vore att märka att vid den tiden, öfver 18 år sedan, aflöningarna vaidt väsentligt lägre än nu. Johansson hade efterlämnat änka, som vid understödets beviljande varit 44 år, samt tre minderåriga barn, det äldsta 15 år. Ofverskottet i boet hade uppgifvits till 2,300 kronor. Ån kan hade upplysts vara sjuklig och föga arbetsför. Telegrafstyrelsen eriurade i sin berörda underdåniga skrifvelse vidare om hvad som föregått beviljandet af årligt understöd åt änkan Johansson. I sin underdåniga skrifvelse den 6 december 1907 med förslag till utgiftsstater för telegrafverket under år 1909, refererad i statsverkspropositionen till 1908 års Riksdag, hade telegrafstyrelsen hemställt om beviljande af årligt understöd åt änkan Johansson till belopp af 440 kronor, därvid styrelsen åberopat, utom hvad ofvan anförts om henne, att mannen aflidit till följd af olyckshändelse, som drabbat honom under det han varit stadd i telegrafverkets ärenden samt att, om han upplefvat ikraftträdandet af den för telegrafverket från och med år 1908 gällande nya staten, han gifvetvis blifvit utnämnd till linjemästare och hans änka då varit berättigad till pension å 440 kronor. Föredragande departementschefen, som ansett den Johansson öfvergångna olyckshändelsen icke hafva inträffat under sådana omständigheter att hans efterlefvande kunde anses berättigade till ersättning af telegrafverket enligt lagen den 5 juli 1901, hade funnit det betänkligt att bevilja årliga understöd åt änkor efter personer, livilka själfva icke haft sådan anställning i statens tjänst, att de på grund däraf kunnat blifva berättigade till pension. 1 ett fall, hvarom departementschefen erinrat, hade likväl pension beviljats änkan efter en afliden bokhållare vid statens järnvägar, hvilken icke haft pension, men denne hade under 40 år varit anställd i statstjänst och änkan hade, då pensionen beviljats, uppnått en ålder af 69 år samt varit medellös och på grund af sjukdom urståndsatt att genom arbete försörja sig. Liknande omständigheter hade departementschefen icke funnit kunna åberopas i det då föreliggande fallet, där betänkligheterna mot telegrafstyrelsens förslag för öfrigt hade synts särskildt stora med hänsyn till den jämförelsevis korta tid, Johansson varit anställd hos telegrafverket, och ett bifall till framställningen skulle med största sannolikhet från andra håll framkalla likartade anspråk i en utsträckning, som då icke kunde förutses. I anledning af enskild motion

Elin Sofia Nilsson.

88 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.

— hvilken dock af statsutskottet afstyrkts af den anledning att frågan, huruvida änkan Johansson varit ersättniugsberättigad enligt lagen den 5 juli 1901, synts utskottet vara af tvistig beskaffenhet och det ej torde tillkomma utskottet att afgöra, om en sådan rätt tillkommit henne eller ej — hade Riksdagen beslutat bevilja det af telegrafstyrelsen föreslagna årliga understödet, dock efter gemensam omröstning med 218 röster mot 136. Telegrafstyrelsen hade slutligen i sin underdåniga skrifvelse rörande understöd åt änkan Jönsson framhållit att hennes man enligt samstämmiga uppgifter varit en af de bästa arbetsledare telegrafverket någonsin ägt. Enligt nådigt bref den 22 juni 1911 bemyndigade Kungl. Maj:t telegrafstyrelsen att till änkan Jönsson af telegrafverkets medel, under anslagstiteln diverse utgifter utbetala ett understöd för en gång af 200 kronor.

Då änkan Jönsson enligt hvad här ofvan anförts är fullständigt medellös och till följd af sin höga ålder — öfver 85 år — oförmögen att under sin återstående lifstid genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehälle oundgängligen erfordras, har telegrafstyrelsen, i enlighet jämväl med sin här ofvan uttalade afsikt och under erinran om den synnerliga duglighet hennes aflidne man under sin långa tjänstgöringstid vid telegrafverket ådagalagt, på det lifligaste tillstyrkt, att pension beviljas åt änkan Jönsson till belopp af 440 kronor om året, att räkna från och med den 1 januari 1912.

Angående änkan Elin Sofia Nilsson meddelar telegrafstyrelsen, att hennes man Frans Herman Nilsson antogs under år 1874 i telegrafverkets tjänst och var intill år 1902 liufvudsakligast anställd såsom arbetsledare — motsvarande linjemästare enligt nu gällande stat — vid olika stolpimpregneringsanstalter, därvid han från och med år 1900 uppbar en dagaflöning af 4 kronor 50 öre samt dessutom ett månadsarfvode af 40 kronor eller således, beräknadt efter 300 arbetsdagar, en årlig aflöning af 1,830 kronor. Efter år 1902, då stolpimpregnering inom VI distriktet icke pågått, hade Nilsson sysselsättning dels såsom förman vid pågående linjearbeten med en årlig aflöning af f ,500 kronor, dels vid nyssnämnda linjedistrikts förråd med en dagaflöning af 3 kronor 25 öre, hvilket sistnämnda arbete fortgått till slutet af oktober månad år 1905, då Nilsson på grund af sjuklighet nödgats taga afsked efter att hafva varit i telegrafverkets sjänst inemot 31 år, däraf hufvudsakliga delen såsom arbetsledare. Enligt bemyndiganden i nådiga bref den 22 mars 1907 och den 24 april 1908 utbetalades till Nilsson under åren 1907 och 1908 ett årligt understöd af 480 kronor.

89 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Från och med den 1 januari 1909 beviljades Nilsson enligt nådigt bref den 18 juni 1909 pension till ett årligt belopp af likaledes 480 kronor, hvilken pension utbetalts för tiden till och med januari månad 1911. Nilsson, som var född den 20 januari 1856, afled nämligen vid 55 års ålder den 13 januari 1911 till följd af blodpropp i hjärnan och efterlämnade änkan Élin Sofia Nilsson, född den 29 maj 1858, samt en omkring 20-årig son. Med anledning hära£ och då änkan Nilsson befunne sig i fattiga omständigheter, hemställde styrelsen i underdånig skrifvelse den 13 juni 1911 att Kungl. Maj:t täcktes bemyndiga styrelsen att till henne utbetala, för tiden från den 1 februari 1911 till den 31 januari 1912, ett understöd af 440 kronor, därvid styrelsen dels åberopade sin här ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse angående beredande af understöd åt arbetsledaren Jönssons änka, dels ock meddelade, att styrelsen ärnade framdeles inkomma till Kungl. Maj:t med underdånig framställning om årligt understöd jämväl för änkan Nilsson.

Enligt nådigt bref den 22 juni 1911 fann Kungl. Maj:t emellertid ej skäl att lämna bifall till den underdåniga framställningen.

Nu åberopar styrelsen ett den 10 juli 1911 af ordföranden i Hofverö sockens kommunalnämnd utfärdadt intyg att änkan Nilsson befinner sig i utfattiga omständigheter samt är sjuklig och oförmögen att sig själf fullt försörja, och anför, att då dessa omständigheter icke varit inför Kungl. Maj:t ådagalagda vid pröfningen af styrelsens förberörda underdåniga framställning af den 13 juni 1911 —kan styrelsen icke underlåta att hemställa om beviljande af pension åt änkan Nilsson till belopp af 440 kronor om året, att räkna från och med den 1 januari 1912.

Telegrafstyrelsen upplyser angående Ahli Hansson, att hon är född Aw> Hanaaonden 16 september 1844 och sedan den 1 november 1886 varit anställd i telegrafverkets tjänst, till en början såsom telefonist vid, men sedan mer än 17 år såsom föreståndare för Svedala växelstation under Malmö centraltelefonstation. Hansson har hos telegrafstyrelsen anmält, att hon på grund af framskriden ålder och därmed aftagande krafter såge sig nödsakad att inom närmaste tiden lämna sin nämnda befattning. Då hon emellertid af sin ringa aflöning icke kunnat spara något för sin ålderdom och därför med bekymmer motsåge framtiden, måste hon anhålla om något understöd för sin återstående lifstid. Telegrafdirektören i Malmö har meddelat, att Hansson, hvars verksamhet såsom växelstationsföreständare han varit i tillfälle att följa sedan sommaren 1904, gjort sig förtjänt af de bästa vitsord, särskild! på grund af sin Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 käft. (Nr 96.) 12

90 Sigrid Jacobsson.

Kimgl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

städse visade påpasslighet, ordentlighet och mot allmänheten tillmötesgående sätt. Då Hanssons hälsa sedan någon tid varit vacklande, till följd hvaraf hon ej varit i stånd att i samma omfattning som förr deltaga i expeditionsarbetet, och då det vore antagligt att vid hennes ålder krafterna alltjämt komme att minskas, torde hon, trots sin energi och sitt intresse för tjänsten, inom en nära framtid blifva urståndsatt att på ett. fullt tillfredsställande sätt omhänderhafva växelstationens skötsel. Vid sådant förhållande vore det ur synpunkten af telegrafverkets eget intresse angeläget, att Hansson bereddes möjlighet att redan med utgången af år 1911 afgå ur tjänsten med bibehållande af viss del utaf sin inkomst. Hansson uppbär dels ett arfvode af 600 kronor och dels telegramprovision, som för år 1910 uppgick till 180 kronor, hvarjämte hon åtnjuter förmånen af fri bostad med fri uppvärmning och belysning, hvilken förmån anses kunna uppskattas till 120 kronor, eller således inalles 900 kronor. Telegrafdirektören bifogar intyg från vederbörande kommunalnämndsordförande att Hansson ej äger någon känd förmögenhet och följaktligen får betraktas såsom medellös samt anmärker, att hon alltså efter afskedstagandet blir för sitt uppehälle uteslutande hänvisad till det understöd, hon kunde erhålla från telegrafverket. Telegraf direktören anser därför sig böra tillstyrka, att henne tilldelades ett årligt understöd af minst 500 kronor.

Telegrafstyrelsen yttrar nu, att styrelsen på de af telegrafdirektören anförda skälen finner nödigt, att Hansson från och med den 1 januari 1912 beredes årligt understöd från telegrafverkets medel, samt anser äfven det af telegrafdirektören föreslagna beloppet väl afvägdt. Enahanda belopp har af Kungl. Maj:t och Riksdagen förut beviljats i understöd exempelvis åt föreståndarinnorna Maria Kristina Carlbom och Ida Amalia Maria Biengräber samt förra skri!biträdet å Göteborgs telefonstation Johanna Lovisa Grulm, äfvensom åt lokaltelefonisterna Matilda Maria Löfgren och Emma Vilhelmina Ströhm.

Beträffande Sigrid Lovisa Virginia Jacobsson, meddelar telegrafstyrelsen, att hon är född den 23 juli 1865, blef den 1 augusti 1886 antagen till elev och den 1 oktober samma år till telefonist vid Linköpings telefonförenings centralstation. Då telegrafverket den 1 januari 1891 öfvertog driften af denna telefonförenings nät, hvilket den 1 januari 1896 öfvergick i telegrafverkets ägo, fortfor Jacobsson att vara lokaltelefonist därstädes och är allt fortfarande anställd såsom sådan. På grund af fallandesot blef hon emellertid den 16 augusti 1911 nödsakad upphöra med sin tjänstgöring. Af ett af styrelsen öfverlämnadt

91 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

läkarbetyg framgår, ait hon. af nämnda orsak numera är oförmögen att utföra något arbete i telegrafverkets tjänst af hvad slag det vara må samt att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehälle oundgängligen erfordras. Af intyg från domkyrkoadjunkten Carl Hoppe och domkyrkosvsslomannen Olof Nordsjö inhämtas därjämte, att Jacobsson är medellös. Föreståndaren för Linköpings telegrafstation har i afgifvet yttrande rörande Jacobssons begäran om afsked ur telegrafverkets tjänst framhållit, att Jacobsson under sin tjugufemåriga tjänstgöringstid ådagalagt sällspord plikttrohet och, så länge hennes hälsa räckte, varit den snabbaste och mest påpassliga expedienten vid stationen. Endast hennes sjukdom hade lagt hinder i vägen för hennes befordran till interurbantelefonist. Hennes aflöning utgör för närvarande 780 kronor om året. Telegrafstyrelsen säger sig nu hafva för afsikt att från och med den 1 januari 1912 bevilja Jacobsson det begärda afskedet och tillstyrker på grund af hvad om Jacobsson blifvit upplyst, att hon från och med sistnämnda dag tilldelas pension till enahanda belopp, som af 1911 aTs riksdag beviljats två andra lokaltelefonister, eller 500 kronor.

Hvad slutligen angår Kristina Månsson hemställde telegrafstyrelsen i skrifvelse den 24 november 1911 om bemyndigande att af telegrafverkets medel utbetala dels till länslasarettet i Karlskrona för sjukvård och underhåll åt henne för tiden från och med den 4 september 1910 till och med den 27 september 1911 ett belopp åt tvåhundratvå kronor, dels ock till Månsson ersättning för ett konstgjordt träben med belopp, som framdeles till telegrafstyrelsen ingifven räkning utvisade, dill stöd för den underdåniga framställningen har telegrafstyrelsen anfört följande. Den 3 september 1910 hade två af telegrafverkets telefonreparatörer varit sysselsatta med lyftning af ett telefonstativ å taket till landsstatshuset vid Drottninggatan i Karlskrona. Därvid hade inträffat, att den ena reparatören vid ett brottag med ett omkring en meter långt järnspett (kofot) råkat falla baklänges å taket och pa ryggen glida utför 'detsamma ned till takgesimsen, där han klamrat sig fast. För att rädda sig själf från att falla i gatan hade han släppt järnspettet, som därvid träffat en förbigående äldre kvinna, ogifta Kristina Månsson, med den påföljd att hennes vänstra lårben af brutits och två krossår uppstått. Månsson, som vore född den 23 april 1846, hade omedelbart intagits på länslasarettet i Karlskrona, hvarifrån telegrafstyrelsen sedermera fått mottaga räkningar för sjukvård och underhåll åt Månsson med 75 öre per dag för tiden från och med den 4 september till och med den 3 oktober 1910, eller 22 kronor 50 öre, samt

Kristina

Månsson.

92 Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

med 50 öre per dag för tiden från och med den 4 oktober 1910 till och med den 27 september 1911, eller 179 kronor 50 öre. Månsson hade samtidigt gjort skriftlig framställning om ersättning med omkring 75 kronor för ett konstgjordt ben och därvid fogat ett af lasarettsläkaren R. Lundmark den 24 augusti 1911 utfärdadt läkarbetyg, utvisande att den skada Månsson ådragit sig till sist nödvändiggjort amputation, af vänsta benet ofvanför knäet.

Genom nådigt bref den 22 december 1911 bemyndigade Kungl. Maj:t telegrafstyrelsen att af telegrafverkets medel utbetala dels till länslasarettet i Karlskrona såsom ersättning för sjukvård och underhåll åt Kristina Månsson 202 kronor, dels ock till Kristina Månsson det belopp, hvartill kostnaden för anskaffande af ett konstgjordt ben åt henne enligt af telegrafstyrelsen godkänd räkning uppgått.

I omförmälda läkarbetyg af den 24 augusti 1911, förklaras Månsson vara urståndsatt att genom arbete försörja sig. Med åberopande af detta intyg gjorde Månsson, samtidigt med framställningen om ersättning för ett konstgjordt ben, hemställan att för sin återstående lifstid tillerkännas ett årligt understöd af 400 kronor, för hvilket belopp hon, enligt intyg af den 20 september 1911 från sekreteraren vid Karlskrona sjukhem, erhållit löfte att blifva intagen på sjukhemmet.

På. grund af det anförda och då, enligt hvad telegrafstyrelsen säger sig hafva inhämtat, billigare underhåll och vård åt Månsson icke torde stå att erhålla, hemställer styrelsen nu om bemyndigande att till Månsson utbetala ett årligt understöd af 400 kronor, att räkna från och med den 1 januari 1912.

Då sammanlagda beloppet af de sålunda föreslagna understöden utgör 2,280 kronor, skulle enligt telegrafstyrelsens förslag anslaget för lifräntor och understöd i 1913 års stat uppföras med ett belopp af 18,675 kronor.

Enligt det för telegrafverkets pensionsinrättning gällande nådiga reglemente af den 17 juni 1908 skall telegrafverkets ständiga bidrag till pensionsinrättning en för personalens pensionerande utgöra IV2 procent af det Sverige tillkommande telegrafporto. Då denna inkomst af styrelsen beräknats för år 1913 till 2,130,000 kronor, bör bidraget i 1913 års stat uppföras med 31,950 kronor eller 750 kronor högre belopn än i 1912 års stat.

Det fasta årliga anslaget till p ensio ns in rätt n i ngen, hvilket måste höjas 1 den män nya ordinarie tjänster inrättas, är i 1912 års stat upptaget till .187,037 kronor. Häraf utgöra emellertid 2,684 kronor den höjning af anslaget, som med anledning af de i 1911 års stat nyuppförda-ordinarie tjänster bort utgå från och med år 1911 men som, till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

följd däraf att erforderlig uträkning icke kunnat vid uppgörandet af 1911 års statförslag medkinuas, upptogs med dubbla beloppet i 1912 års stat. För år 1913 borde anslaget alltså utgå med 2,684 kronor lägre belopp än för år 1912. Därest styrelsens framställningar om uppförandet å ordinarie stat från och med år 1913 af en del nya tjänster vid linjedistrikten, stationerna och verkstaden bifallas, medför detta enligt en, med ledning af de utaf fil. lic. Karl Englund tidigare verkställda utredningar, gjord beräkning följande ökningar från och med år 1913 i det årliga anslaget till pensionsinrättningen, nämligen:

för en professor ..................................................................... kronor 245: —

» 6 förrådsbokhållare (med afdrag för nuvarande tre

Det i 1912 års stater uppförda beloppet af det fasta årliga anslaget till pensionsinrättningen, 187,037 kronor, bör enligt det anförda dels minskas med 2,684 kronor och dels ökas med 5,304 kronor eller således i allt ökas med 2,620 kronor och alltså för år 1913 uppföras med 189,657 kronor. Sammanlagdt skulle alltså telegrafverkets bidrag till pensionsinrättningen komma att ökas med 3,370 kronor och utgöra 221,607 kronor.

Telegrafverkets bidrag till dess änke- och pupillkassa utgör enligt 1912 års stat 21,245 kronor, hvaraf dock 715 kronor motsvara den höjning af anslaget, hvilken till följd af inrättandet af nya ordinarie tjänster bort utgå redan från och med år 1911 men som, af samma anledning som ofvan beträffande anslaget till pensionsinrättningen anförts, ej kunde uppföras förr än i 1912 års stat och då upptogs till dubbla beloppet. Detta belopp, 715 kronor, bör alltså nu fråndragas, men i stället tilläggas för de i 1913 års stat föreslagna nya manliga tjänsterna ett sammanlagdt belopp af 385 kronor. Anslaget i fråga bör alltså minskas med 330 kronor och upptagas till 20,915 kronor.

Anslaget till fyllnadspensioner enligt nådiga brefvet den 22 juni 1883 torde i 1913 års stat böra upptagas med oförändradt belopp eller

80,000 kronor.

94 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Hvad beträffar telegrafstyrelsens framställning om pension åt arbetsledaren Anton Edvard Jönssons änka Christina Jönsson och förre arbetsledaren Frans Herman Nilssons änka Elin Sofia Nilsson ber jag att få erinra, att hittills pensioner åt änkor efter arbetare med extra ordinarie anställning i telegrafverkets tjänst beviljats endast i alldeles särskilda undantagsfall.

Ett sådant förelåg otvifvelaktigt beträffande den af styrelsen omnämnde arbetsledaren Johan Thure Johansson. Om denne ej drabbats af en olyckshändelse, under det han utförde uppdrag för telegrafverkets räkning, skulle han säkerligen efter några få månaders förlopp erhållit ordinarie anställning, hvarmed äfven följt rätt till pension för hans änka. Det kan således anses hafva varit synnerligen ömmande omständigheter, som förmådde Riksdagen att i nämnda fall undanröja de ekonomiskt svåraste följderna af olyckan.

Ett dylikt ömmande undantagsfall synes mig nu också föreligga ifråga om änkan Jönsson. Mannen skall efter de föreliggande upplysningarna hafva varit en synnerligt duglig arbetsledare; änkan, som hittills kunnat själf och med närståendes tillhjälp försörja sig, har nu uppnått den ålder, att hon ej själf kan bidraga till sitt uppehälle, och Övriga hjälpkällor synas äfven vara uttömda. Det är då ej mer än billigt att statsverket beviljar henne ett understöd för hennes återstående lifstid.

Beloppet af detta understöd torde dock lämpligen böra bestämmas till endast 300 kronor.

Hvad däremot änkan Nilsson angår, bär jag ej af den föreliggande utredningen kunnat finna, att hon i samma grad är i behof af hjälp. Då dessutom principiella skäl tala mot ett utsträckande af understöd af ifrågavarande slag, anser jag mig ej kunna förorda styrelsens framställning i denna del.

Beträffande de föreslagna pensionerna åt Alili Hansson och Sigrid Lovisa Virginia Jacobsson torde, med hänsyn till de upplysningar styrelsen lämnat om dessas föregående tjänstgöring och då styrelsen hållit sig inom de belopp, som vid upprepade tillfällen under de senare åren beviljats i liknande fall, intet vara att däremot invända.

Angående slutligen Kristina Månsson lärer väl, äfven om ingen juridisk förpliktelse skulle åligga statsverket att utgifva ersättning för den skada, som drabbat henne, likväl billigheten fordra, att det föreslagna understödet blir henne bereda

Hvad styrelsen i öfrigt föreslagit beträffande pensions- och understödsstaterna har jag funnit mig kunna biträda.

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Summan af anslagen å 1912 års pensions- och understödsstater

utgör........................................................................................... kronor 336,777: —

Enligt hvad jag nu anfört, bör för år 1913 ökning ske med följande belopp:

å anslaget för lifräntor och understöd ....................................... kronor 800: —

å anslagen till pensionsinrätt-

ningen .................................... » 3,370: -

summa kronor 4,170: —

men minskning göras

å anslaget till änke- och pupillkassan med ........................ )> 330: —

återstod............................. » 3,840: —

Anslagen under förevarande rubrik böra därför i 1913 års stat utföras med ............................................. kronor 340,617: —

E. Omkostuadsstat.

Bland anslagen under denna afdelning, hvilka alla äro förslagsanslag, möter först anslaget för stationers och linjers underhäll. För detta ändamål hafva utgifterna uppgått:

år 1907 till.......................................................................... kronor 2,387,462: —

» 1908 » .......................................................................... » 2,710,642: -

» 1909 » ......................................................................... ). 2,383,689: —

» 1910 »........................................................................ x> 2,571,416: —

Enligt räkenskaperna för de tre första kvartalen af år 1911 skulle utgifterna för detta år komma att uppgå till omkring 2,500,000 kronor. För år 1912 hade telegrafstyrelsen i sitt statförslag upptagit anslaget till 2,800,000 kronor. Föredragande departementschefen anförde härom föliande;

»Å anslaget för stationers och linjers underhåll har telegrafstyrelsen föreslagit en ökning af icke mindre än 300,000 kronor, eller från

2,500,000 kronor till 2,800,000 kronor. Till största delen är krafvet på ökning i anslaget föranledt af de under år 1912 förestående flyttningarna af tre utaf telegrafverkets stationer i landsorten till för dem uppförda egna lokaler, hvaraf naturligtvis förorsakas afsevärda extra

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

kostnader. Äfven om hänsyn härtill tages, synes dock anslaget blifva väl rundligt tillmätt. År 1909 uppgingo utgifterna under detta anslag till 2,383,689 kronor, och under nämnda år blef likväl det nya stora telegrafhuset i Hälsingborg färdigt till inflyttning. På förfrågan har frän telegrafstyrelsen meddelats mig, att, ehuru styrelsen vid beräkningen af detta anslag försökt, i den mån sådant så lång tid förut varit möjligt, hålla förslagsbeloppet inom ramen för det verkliga behofvet, styrelsen dock, så vidt nu kan förutses, icke anser det omöjligt att, om så påfordras, genom dels begränsning dels framskjutande till året därpå af några större underhållsarbeten, ifrågavarande anslag skall kunna i staten för år 1912 upptagas till ett belopp af 2,600,000 kronor. Jag hemställer därför om en ökning i anslaget af allenast 100,000 kronor, därvid jag emellertid förutsätter, att besparingar ske mindre genom framskjutande af behöfliga större underhållsarbeten än genom lämpliga åtgärder i syfte att nedbringa underhållskostnaderna utan att därigenom anläggningarnas bestånd äfventyras.»

1 enlighet med Kungl. Maj:ts på departementschefens sålunda gjorda hemställan grundade förslag till Riksdagen upptogs anslaget till stationers och linjers underhåll för år 1912 till endast 2,600,000 kronor. För år 1913 säger sig styrelsen icke kunna föreslå lägre belopp än styrelsen ursprungligen hade för år 1912 beräknat eller

2,800,000 kronor.

Underhållet af byggnader och tjänsteloJcaler hafva medfört en kostnad:

för år 1907 af.......................................................................... kronor 23,518: —

» » 1908 »......................................................................... » 55,211: —

» » 1909 ».......................................................................... » 88,318: —

» » 1910 »....................................................................... » 70,963:-

För år 1911 beräknar styrelsen, att utgifterna under denna titel komma att uppgå till omkring 110,000 kronor. Rörande hufvudsakliga orsaken till denna afsevärda ökning af utgifterna meddelar styrelsen, att uti denna summa inbegripas de kostnader, som förorsakats af det af telegrafstyrelsen i dess underdåniga berättelse för år 1910 omförrnälda raset å telegrafbyggnaden i Gäfle. Detta ras skedde natten till den 18 december 1910 och omfattade den ena af husets båda flyglar. På telegrafstyrelsens anmodan verkställde öfverstelöjtnanten m. m. P. Ax. Lindahl utredning angående orsakerna till raset. Denna utredning hänvisade till flera möjliga orsaker, af hvilka hufvudvikten lades på gårdsmuren i den rasade flygeln. Då anledningen till gårdsmurens

97 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

svaghet syntes tvistig, enär det ej klart framgick af handlingarna, huruvida ritningarna varit otydliga eller entreprenören frångått dem, vägrade entreprenören att utan ersättning återuppbygga det nedrasade och vädjade till skiljedom. Skiljenämnd blef i följd häraf tillsatt och afkunnade den 20 juni 1911 sitt utslag, hvarigenom bestämdes, att telegrafstyrelsen skulle gälda 80 % af kostnaderna för raset och alltså till entreprenören utgifva för rifning och återuppbyggande ett belopp af 44,575: 07 kronor samt tillsläppa ny fasadbeklädnadssten till ett värde af cirka 4,000 kronor. Detta belopp har telegrafstyrelsen ej ansett böra belasta kapitalökningen, då ju byggnaden ej därigenom erhållit något ökadt värde, utan böra afskrifvas, hvarför de gjorda utbetalningarna afförts under titel: underhåll af byggnader och tjänstelokaler.

För år 1912 har styrelsen beräknat kostnaderna för underhåll af telegrafverkets byggnader och tjänstelokaler till 100,000 kronor. Såsom följd af telegrafstyrelsens alltjämt fortgående byggnadsverksamhet samt emedan under förevarande titel framdeles komma att afföras äfven utgifter för centraluppvärmning i telegrafverkets egna hus jämte onera för desamma — hvilka utgifter hittills plägat utgå från anslagen för eldning och diverse utgifter — anser sig telegrafstyrelsen böra för år 1913 upptaga detta anslag till 110,000 kronor.

Det till hyror för år 1913 erforderliga anslaget torde, enligt hvad styrelsen meddelar, kunna begränsas till 200,000 kronor eller 10,000 kronor lägre belopp än för år 1912 beräknats.

Anslaget för eldning, belysning och städning af tjänstelokaler har styrelsen ansett för år 191.3 böra upptagas till samma belopp som för år 1912 eller 250,000 kronor.

På sätt jag under afdelningen utgifter för kapitalökning för telegrafverket i årets statsverksproposition anmält, har telegrafstyrelsen föreslagit att i 1913 års stat för telegrafverkets driftkostnader uppföres under omkostnadsstaten ett anslag å 120,000 kronor för inköp och underhåll af stationsinventarier samt att under titeln: utgifter för kapitalökning icke vidare uppföres något anslag för inköp af stationsinventarier.

Af skäl, som af mig då närmare utvecklades, föreslog emellertid Kungl. Maj:t Riksdagen att under utgifter för kapitalökning för inköp af stationsinventarier anvisa ett anslag af 100,000 kronor.

I följd häraf får jag nu hemställa att för underhåll af stationsinventarier upptages ett anslag å 20,000 kronor i staten för telegrafverkets driftkostnader.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 höft. (År 96.)

98 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I anslaget för inköp och underhåll af verktygsinventarier, enligt 1912 års stat utgörande 80,000 kronor, föreslår styrelsen ingen förhöjning.

Då utgifterna för blanketter, skrifmaterialier, tryckningskostnad ro. ro. redan under år 1911 synas komma att uppgå till det för år 1912 beräknade beloppet härför eller 275,000 kronor samt särskildt omkostnaderna för rikstelefonkatalogens tryckning år för år stegras i den mån abonnentantalet tillväxer, har styrelsen föreslagit eu förhöjning af anslaget härför till 295,000 kronor.

Anslaget för frakt- och transportkostnader har för hvartdera af åren 1907—1912 varit uppfördt med 75,000 kronor. Sedan Kung!. Maj:t genom nådigt bref den 26 maj 1911 upphäft den för statens civila verk dittills gällande särskilda taxa för transporter å statens järnvägar, komma telegrafverkets utgifter för j ärnvägsfrakter att betydligt ökas. Enligt en inom järnvägsstyrelsen gjord beräkning skulle derina ökning för år 1910 hafva uppgått till omkring 80,000 kronor. Då emellertid största delen af denna utgiftsökning kommer att drabba det under titeln: utgifter för kapitalökning uppförda anslag för nyanläggningar m. in., torde det under omkostnadsstaten förekommande anslaget för frakt- och transportkostnader ej behöfva för år 1913 höjas med mera än 25,000 kronor och alltså upptagas till 100,000 kronor.

Anslaget för postafgifter anser styrelsen äfven för år 1913 kunna beräknas till 55,000 kronor.

I anslaget för resekostnads- och traktamentsersättning föreslår styrelsen en förhöjning med 5,000 kronor till 60,000 kronor. Utgifterna under denna titel uppgå nämligen under åren 1910 och 1911 till 58,000 å

59,000 kronor.

Anslagen för telegrafverkets undervisningsanstalt och för Sveriges bidrag till underhåll af telegrafunionens internationella byrå i Bern anser styrelsen böra för år 1913 bibehållas vid samma belopp som under åren 1909 —1912 eller respektive 20,000 och 2,500 kronor.

Såvidt styrelsen nu kan beräkna, erfordras under titeln: ränta till enskilda — hvilken anslagstitel, enär telegrafstyrelsen från och med år 1912 icke har att erlägga någon ränta till riksgäldskontor^, torde böra förkortas till ))räntor» — ett belopp för år 1913 af 33,500 kronor, eller 10,500 kronor högre belopp än för år 1912 hade beräknats.

Anslaget för diverse utgifter, i 1912 års stat upptaget till 154,533 kronor, anser styrelsen för år 1913 böra i någon mån ökas samt för afrundande af slutsumman af anslagen för telegrafverkets driftkostnader jämkas till 162,543 kronor, utgörande 8,010 kronor högre belopp än för år 1912 i staten upptagits.

99 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Förhöjningen af anslaget till stationers och linjers underhåll är, Departement,enligt hvad jag inhämtat, påkalladt för att bringa upp anslagsbeloppet till den siffra, som i verkligheten erfordras. Hvarken mot denna ökning eller mot hvad styrelsen i öfrigt under denna utgiftstitel föreslagit, ansei jag mig kunna göra någon annan erinran, än att anslaget till diverse utgifter för utjämnande af driftkostnadsstatens slutsumma jämkas till 162,053 kronor.

Summan af anslagen a 1912 ars omkostnadsstat utgör .............................................................................................

Häri har nu föreslagits ökning: dels af anslaget för stationers och linjers underhåll

med

dels af anslaget för underhåll af byggnader och tjänstelokaler med dels af anslaget för blanketter m. in.

med ....................................................

dels af anslaget för frakt- och transportkostnader med

dels af anslaget för resekostnads- och traktamentsersättning med dels af anslaget för räntor med dels ock af anslaget för diverse utgifter med

kr. 3,920,033: —

kr. 200,000:

10,000: —, 20,000: —, 25,000: —,

5,000: —, 10,500: —,

7,520: —,

Summa kr. 278,020: —,

hvaremot minskning föreslagits å anslaget för hyror med » 10,000:

återstod

» 268,020: -

1913 års omkostnadsstat skulle alltså komma att sluta å kr. 4,188,053:

Om hvad jag sålunda föreslagit vinner godkännande, komma telegrafverkets driftkostnader för år 1912 att utgöra de belopp, som utvisas af följande tablå, hvilken äfven innehåller jämförelse med den för år 1912 fastställda stat för telegrafverkets driftkostnader.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört — samt under hänvisning till hvad statsrådet och chefen för finansdepartementet anfört till statsrådsprotokollet dels öfver utrikesärenden den 15 mars 1912 vid föredragning af frågan om inköp af beskickningshus i Berlin, dels ock öfver finansärenden innevarande dag vid föredragning af frågan om förbättring af pensioneringen inom de tre första klasserna af handelsflottans pensionsanstalt — får jag hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

dels besluta sådan ändring af gällande aflöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket af den 11 oktober 1907, som framgår af bifogade förslag till nådig kungörelse i ämnet,

dels medgifva, att enhvar af arbetsledaren Anton Edvard Jönssons änka Christina Jönsson, född Andersson, växelstationsföreståndarinnan Ahli Hansson, lokaltelefonisten Sigrid Lovisa Virginia Jacobsson och Kristina Månsson må från och med den 1 januari 1912 af telegrafverkets medel uppbära under sin återstående lifstid, så länge hon lefver ogift, årligt understöd till belopp af, änkan Jönsson 300 kronor, växelstationsföreståndarinnan Hansson och lokaltelefonisten Jacobsson 500 kronor samt Månsson 400

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

kronor, att utbetalas i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket,

dels ock bestämma telegrafverkets anslag för driftkostnader under år 1913, förslagsvis, till 11,532,000 kronor, att utgå direkt af telegrafmedlen.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan, behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle aflåtas till Riksdagen.

Ur protokollet:

Solve Berger.

102 Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 96-

Förslag-

till

nådig kungörelse angående vissa ändringar i aflöningsregleiuentet för tjänstemän vid telegrafverket af den 11 oktober 1907.

§ 1.

Generaldirektören och chefen för telegrafverket samt verkstadsdirektören tillsättas genom förordnande på viss tid, öfriga tjänstemän vid telegrafverket genom konstitutorial, hvilket skall anses innebära, att tjänsteman kan i administrativ väg på grund af fel eller försummelse i tjänsten afsättas från sin befattning.

§ 3.

l:o. Till — — — — — — — — — — — — — — kronor. 2: o. Till icke provisionsberättigad tjänsteman utgår aflöning enligt följande aflöning sskala med däri angifna årliga belopp:

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

3:o. Till--------------- 1,050.

4:o. Såsom---------tjänstgöringspemiingar.

5:o. Till verkstadsdirektör utgår arfvode med 12,000 kronor för år.

§ 4.

l:o. Aflöning åtnjutes af icke provisionsberättigad tjänsteman enligt följande reglering:

104 Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 96.

Do vid denna aflöningsstats trädande i kraft vid telegrafverket anställda ordinarie ock extra ordinarie tjänstemän i nedan angifna befattningar äga vid tillträdandet af motsvarande ordinarie befattningar i denna aflöningsstat beräkna nedanstående begynnelseaflöning:

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

105 Stationsbiträde, förutvarande vaktbetjänte

af 2:a lönegraden ...................................... enligt klass 20 900 kronor;

Anm. De befattningar, som äro angifna med kursiv stil, äro afsedda att i regel innehafvas af kvinnliga tjänstemän.

2:o. Lön — — — — — — — — — — — — — tjänstemän.

3:o. Uppflyttning i aflönings- eller löneklass sker enligt de allmänna grunder, hvilka finnas sammanförda i de vid detta aflöningsreglemente såsom bilagor fogade tabeller under iakttagande:

att tjänsteman under mera än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna uppflyttning i högre klass, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet utan afkortning å aflöningen;

att uppflyttning i högre klass ej må ske förrän vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd; börande tjänsteman därvid tillgodoräknas den tid, som före denna aflöningstats trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial eller beträffande de i staten nyuppförda befattningarna, på grund af förordnande;

att nu gällande bestämmelser om rätt för tjänsteman att för erhållande af ålderstillägg tillgodoräknas den tid, som förflutit från hans tillträde till befattningen på grund af förordnande i följd af frågan om verkets omorganisation med anledning af telefonväsendets tillkomst samt om rätt för vissa vaktbetjänte att beräkna ålderstillägg från den tidpunkt, de tillträdde de befattningar, som de vid 1902 års utgång innehade, fortfarande skola gälla vid beräknande af ifrågavarande personals tjänstålder;

att tjänsteman, som vid tillträdande af den nya aflöningsstaten skulle erhålla lägre aflöning än den aflöning eller det arfvode han förut uppbär, äger såsom personligt tillägg till lönen uppbära skillnaden, intill dess hans aflöning stigit till samma belopp;

att tjänsteman, som befordras eller i annan ordning förflyttas från en befattning till annan, hvars begynnelseaflöning eller begynnelselön är lika med eller lägre än den aflöning eller lön, som han vid tiden för förflyttningen uppbär, skall,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 höft. (Nr 96.)

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

då ingendera eller båda befattningarna äro förenade med uppbördsprovision, kvarstå i innehafvande aflönings- eller löneklass och för uppflyttning i närmast högre klass tillgodoräkna sig den tid han innehaft aflöning eller lön efter närmast lägre klass, oafsedt hvilken befattning han därunder innehaft, samt

då endast endera af de båda befattningarna är förenad med uppbördsprovision, åtnjuta aflöning eller lön enligt den klass, för hvilken lönen är lika med eller, om sådan klass ej finnes, är närmast högre än den lön han vid förflyttningen uppbär samt därvid — utom i det fall att skillnaden mellan den lön han sålunda får uppbära och den till honom vid förflyttningen utgående lön är större än skillnaden mellan sistnämnda lönebelopp och lönen för den klass, som är närmast lägre än den, i hvilken han vid förflyttningen insättes — tillgodoräkna sig den tid han åtnjutit den till honom vid förflyttningen utgående lön;

att emellertid den, som efter egen ansökning förflyttas till annan befattning, i intet fall må bekomma högre aflöning eller lön än den för nämnda befattning bestämda slutaflöning eller slutlön; samt

att likväl tjänsteman, som, då han intjänat stadgad tid för uppflyttning i högre klass, redan uppnått den lefnadsålder, vid hvilken han enligt bestämmelserna i § 7 punkt 6:o a) här nedan är skyldig att från tjänsten afgå, icke må uppflyttas i högre klass.

4:o. Undantagsvis — — — — — — — — — — statförslag.

§ 6-

För åtnjutande af arfvode eller i stat uppförd aflöning och därtill hörande förhöjning efter viss tids fortsatt innehafvande af befattning gälla, med undantag beträffande telegraffullmäktige, följande bestämmelser:

l:o. Tjänsteman skall vara underkastad icke allenast de i gällande instruktion gifna bestämmelser, utan ock den utvidgade eller förändrade tjänstgöring eller den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller annan befattning, som kan varda honom i behörig ordning ålagd, dock utan minskning i den honom vid förflyttningen enligt detta reglemente tillkommande aflöning.

Stations föreståndare, hvars redovisningsområde förändras till sin omfattning, må, om han därigenom lider minskning i den honom vid redovisningsområdets förändring tillkommande uppbördsprovision, kunna af telegrafstyrelsen tillerkännas ersättning härför.

107 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

2:o. Med ordinarie befattning vid telegrafverket må icke förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat.

Ej heller må med ordinarie befattning i nämnda verk förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt ej, hvad angår verkets chef eller byråchef, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning, telegrafstyrelsen, uppå därom, gjord framställning, och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i telegrafverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas.

3:o. Har generaldirektören eller verkstadsdirektören beviljats ledighet och vikarie förordnats, beror på pröfning af Kungl. Maj:t, huru stor del af arfvodet må till vikarien afstås.

4:o. Tjänsteman äger uppbära oafkortad aflöning icke blott för den tid han verkligen tjänstgjort utan äfven under den tid, han åtnjutit semester, eller för beredande af semester bestridt högre befattning, eller med telegrafstyrelsens medgifvande användt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser eller studier inom telefon- eller telegrafväsendet eller idka språkstudier, eller som åtgått för fullgörande af de skyldigheter, som ålegat honom såsom fullmäktig eller revisor vid telegrafverkets pensionsinrättning.

5:o. Den, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, må likaledes uppbära oafkortad aflöning under högst så lång tid åt ett och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester icke öfverstiger fyrtiofem dagar, men skall eljest afstå tjänstgöringspenningar eller uppbördsprovision.

6:o. Tjänsteman, som af annan anledning än i mom. 4:o och 5:o omförmäles, åtnjuter ledighet eller är hindrad att bestrida sin befattning, kan af telegrafstyrelsen förpliktas att afstå, förutom tjänstgöringspenningar eller uppbördsprovision, så mycket af lönen, som, utöfver hvad vikarien i öfrigt äger uppbära, erfordras för befattningens uppehållande eller eljest pröfvas skäligt.

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

7:o. Därest tjänsteman i följd äf kroppsskada, ådragen under tjänsteutöfning, blifvit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, må, såsom undantag från hvad ofvan är stadgadt, aflöningen å stat kunna, efter telegrafstyrelsens bepröfvande, till honom utgå oafkortad under högst sex månader; ankommande däremot på pröfning af Kungl. Magt, till huru stor del aflöning kan böra till den skadade utgå efter omförmälda tid af sex månader.

8:o. Tjänsteman, skall, om han därtill förordnas, vara skyldig att under sammanlagdt högst tre månader af ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida högre befattning.

Erfordras vikarie för tjänsteman, som företagit kortare tids tjänsteresa inom landet, eller åtnjuter semester, eller fullgör uppdrag såsom fullmäktig eller revisor vid telegrafverkets pensionsinrättning, eller undfått sådan kostnadsfri sjukledighet, som afses i mom. 5:o, äger den vikarierande liksom ock annan i succession efter honom åtnjuta allenast den honom eljest tillkommande aflöning.

Erfordras vikarie för tjänsteman af annan anledning, äger den vikarierande, utöfver egen aflöning, uppbära ett belopp, motsvarande skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna i lägsta aflöningsklassen för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och, å andra sidan, den vikarierandes egen befattning, dock med iakttagande, därest vikariatsförordnandet är afsedt att fortgå under längre tid än tre månader, att den vikarierandes sammanlagda aflöningsförmåner ej må öfverstiga, hvad han såsom ordinarie å befattningen skulle äga uppbära. År endera eller båda befattningarna förenade med uppbördsprovision, skall, i afseende å hvad nu stadgats, med tjänstgöringspenningar i lägsta aflöningsklassen förstås uppbördsprovision, beräknad efter närmast föregående års uppbörd.

På telegrafstyrelsens pröfning ankommer huruvida vid förordnande å annan ort än placeringsorten den vikarierande bör tilldelas traktamente, motsvarande högst en femtedel af det vid resor enligt gällande resereglemente tjänstmannen tillkommande dagtraktamente.

•ko. Eu hvar, som med eller efter 1908 års ingång tillträdt befattning såsom tjänsteman vid telegrafverket, skall vara pliktig att underkasta sig de genom aflöningsreglementet af den 11 oktober 1907 gifna villkor och bestämmelser.

109 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Till de dåvarande innehafvare af dylika befattningar, hvilka före den 1 mars 1908 förklarat, att de icke vilja underkasta sig nämnda års aflöningsstat samt de i nyssnämnda aflöningsreglemente angifna villkor och bestämmelser och som icke lagligen kunnat därtill förbindas, utgå aflöningsförmåner enligt för dem förut gällande grunder.

§ 7-

l:o. Rätt---------—---bestämmelser.

2:o. Generaldirektör — — — — — — — — — — inrättning.

3:o. För öfriga tjänstemän skall pensionsunderlag beräknas till följande belopp:

5.500 kr. för byråchef;

4,600 » » professor, telefondirektör och telegrafdirektör af l:a

lönegraden;

4.200 » )) telegrafdirektör af 2:a lönegraden och linjedirektör

3.800 » )) kommissarie af l:a lönegraden;

3,700 » » byråtjänsteman;

3.400 » » kommissarie af 2:a lönegraden;

3.300 » t kontrollör af l:a lönegraden;

3.000 » » kommissarie af 3:e lönegraden, kontrollör af 2:a löne-

graden, linjeingenjör och verkstadsingenjör;

2.800 )) y> kommissarie af 4:e lönegraden;

2.200 » )) assistent och förrådsbokhållare;

2.000 » y> kontorschef och materialförvaltare vid verkstaden;

1.800 » )) verkmästare;

1.500 » » kommissarie af 5:e lönegraden;

1.400 » » » )> 6:e »

1.300 » » » )) 7:e » och föreståndare för

katalog expeditionen;

1.200 » » telegrafist, kontorsskrifv are, kassör, bokhållare, vaktföre-

ståndare och linjemästare;

1.000 )) » linjeförman och stationsförman;

900 » )) interurbantelefonist och reparatör; samt

800 » )) stations*biträde och vaktmästare.

4:o. Pension — — — — — — — — — — medel.

öro. Rätt —------------inträder:

för tjänstemän i telegrafstyrelsen —--— — tjänstår.

no

Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 96.

för linjeingenjör, verkstadsingenjör — — — — tjänstår.

för samtliga kvinnliga —--—---tjänstår; samt

för telegrafister------— — —--tjänstår.

6:o. Skyldighet — — — — — — — — — — — — — afgå.

7:o. Vid — — — — — — — — — — — — — — inträde.

8:o. Rätt — — — — — — — — — — — — — förverkad.

§ 8.

Tjänsteman äger årligen, när sådant utan hinder för gör omålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generaldirektören, byråcheferna, professorn, sekreteraren, kamreraren, sekreteraren och aktuarien, byråingenjören. förrådsintendenten och byråkontrollören, en hvar under en och en half månad, telefon-, telegraf-, linje- och verkstadsdirektör, byråtjänsteman, kommissarie, kontrollör, linje- och verkstadsingenjör, kontorschef vid verkstaden, assistent, förrådsbokhållare, materialförvaltare, verkmästare, telegrafist, föreståndare för katalogexpeditionen, kontorsskrifvare, kassör, bokhållare, vaktföreståndare och interurbantelefonist, en hvar under en månad, samt linjemästare, linje- och Btationsförman, vaktmästare, reparatör och stationsbiträde en hvar under en half månad.

Tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af vederbörande öfverordnade myndighet bestämmes, begagna sig af semester.

§ 9.

Hvad i § 6 mom. 8:o tredje och fjärde styckena stadgas, skall gälla jämväl beträffande tjänsteman, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, liksom ock vikarie i succession efter honom. Extra ordinarie tjänsteman äger att under uppdrag, hvarom i denna § är fråga, uppbära den med den tjänst, som han uppehåller, förenade begynnelseaflöning eller begynnelselön jämte uppbördsprovision.

§ 14.

Felräkningspenningar tillkomma:

den hos telegrafstyrelsen anställda hufvudkassören med 500 kronor, för år räknadt;

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

kassör å linjedistriktsbyrå och vid verkstaden med 200 kronor, likaledes för år räknadt;

tjänsteman, som i regelbunden tjänstefördelning tjänstgör i kassan vid telegraminlämning, med en half procent af därstädes kontant inbetalda telegramafgifter, efter fördelning mellan samtliga nu nämnda tjänstemän vid stationen;

å station särskildt anställd kassör, eller om sådan tjänsteman ej finnes, stationsföreståndare med en tiondedels procent af influtna telefonabonnemangs-, inträdes- och samtalsafgifter, dock högst 400 kronor för år räknadt; ägande telegrafstyrelsen att till tjänsteman, som enligt styrelsens uppdrag tjänstgör såsom biträdande kassör å station med minst

600,000 kronors telefonuppbörd, utbetala felräkningspennmgar med högst 200 kronor för år räknadt.

Felräkningspenningarna utgå alltid till den, som bestrider tjänsten.

§ 15.

Anmärkningsprovision tillkommer vederbörande hos telegrafstyrelsen anställda tjänstemän enligt de närmare grunder, Kungl. Maj:t bestämmer, med’ högst femton procent af hvarje belopp, som på grund af anmärkning, gjord af sådan tjänsteman, antingen, såsom ej upptaget till redovisning eller såsom obehörigen krediteradt, till telegrafverket inflyter och utan anmärkningens framställande ej skulle hafva kommit verket till godo, eller, såsom för högt debiteradt eller för lågt krediteradt, till vederbörande återgäldas.

§ 16.

l:o. Fri bostad uti telegrafverkets egna eller för ändamålet förhyrda lägenheter jämte fri uppvärmning och belysning eller ock hyresbidrag med högst 300 kronor må tillkomma kommissarie af 5:e, 6:e och 7:e lönegraderna.

Det ankommer på telegrafstyrelsen att i hvarje särskildt fall bestämma, huruvida bostadsförmån eller hyresbidrag skall utgå, äfvensom beloppet af berörda bidrag.

2:o. Till verkmästare, linjemästare, linjeförman, stationsförman, reparatör och stationsbiträde utgår hyresbidrag, enligt af telegrafstyrelsen

112 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

fastställda grunder, med minst femton, högst trettio procent af aflöning en.

3:o. Förmånen af fri bostad eller hyresbidrag anses tillhöra lönen.

§ 17.

Kontrollör, assistent, förrådsbokhållare, telegrafist, vaktföreståndare, kassör, bokhållare, interurbantelefonist, linjemästare af l:a lönegraden, linjeförman af l:a lönegraden, stationsförman, reparatör och stationsbiträde äga, enligt af telegrafstyrelsen fastställda grunder, uppbära dyrortstillägg med högst femton procent af aflöningen, dock med iakttagande af att för manlig tjänsteman, hvars aflöning öfverstiger 3,000 kronor, dyrortstillägg ej må beräknas å högre belopp än 3,000 kronor, samt för kvinnlig tjänsteman, hvars aflöning öfverstiger 1,500 kronor, ej å högre belopp än 1,500 kronor.

Dyrortstillägg fördelas i lön och tjänstgöringspenningar i samma proportion som aflöningen; dock skola minst två tredjedelar däraf anses såsom lön.

Särskilda bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1913, och skola de genom densamma vidtagna ändringar i aflöningsreglementet därefter gälla för samtliga tjänstemän vid telegrafverket — utom för de å öfvergångsstat kvarstående — hvilka icke före utgången af år 1912 förklarat, att de icke vilja underkasta sig nämnda ändringar, äfvensom för en hvar, som efter 1912 års slut tillträder befattning vid telegrafverket.

Innehafvare af befattning, för hvilken aflöningen genom denna kungörelse ändrats, liksom ock tjänsteman, som vid 1913 års ingång tillträder någon mot hans förutvarande befattning svarande nyinrättad tjänst, äger att, i fråga om den aflöning han vid 1913 års ingång skall erhålla och därefter skeende uppflyttning i högre aflöningsklass, tillgodoräkna sig den tid som dessförinnan förflutit från hans tillträde till den befattning han vid 1912 års slut innehar; skolande därvid iakttagas dels att nuvarande manlig bokhållare, som tillträder befattning

113 Kimgl. Maj:t Nåd. Proposition Nr 96.

såsom förrådsbokhållare, skall räkna en begynnelseaflöning af 2,100 kronor, dels att därest nuvarande kassören och bokhållaren vid verkstaden med 1913 års ingång tillträder befattning såsom kontorschef därstädes, han skall erhålla en begynnelseaflöning af 3,800 kronor, dels ock att den, hvars sammanlagda aflöningsförmåner skulle understiga hvad han förut uppbär, äger såsom personligt tillägg till lönen uppbära skillnaden, intill dess hans aflöningsförmåner stigit till samma belopp

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 71 höft. (Nr 96.)

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96,

Allmänna grunder till aflöningsförliöjning

Uppflyttning i högre klass kan äga ram,

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 96-

för icke provisionsberättigad tjänsteman.

när aflöning enligt närmast lägre klass innehafts i nedan nämnda antal år.

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

när aflöning enligt närmast lägre klass innehafts i nedan nämnda antal år.

»

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kung!. Maj:ts proposition .................................................................................. 1.

Utdrag af statsrådsprotokollet .......................................................................... 2.

I. Ändringar i aflöningsreglementet ........................... 6.

Allmän motivering ................................................................................... »

1. Aflöning till styrelsens tjänstemän ................................................ »

Byråtjänstemän ......................................................................... »

Sekreterare och aktuarie............................................................... 11.

Professor ....................................................................................... 13.

Kvinnliga kontorsskrifvare.............. 18.

Föreståndare för katalogexpeditionen ......................................... 23.

2. Linjepersonalens aflöning................... 24.

Linjedirektörer och linjeingenjörer ............................................. »

Förrådsbokhållare, kassörer och bokhållare................................. 35.

Linjemästare, linjeförmän och reparatörer ................................. 40.

3. Stationspersonalens aflöning........................................................... 44.

Kontrollörer och assistenter ........................................................ »

Den biträdande kvinnliga stationspersonalen .............................. 50.

Stationsförmän och stationsbiträden ......................................... 52.

4. Verkstadspersonalens aflöning ......................................................... 54.

II. Ändringar i aflöningsreglenientet ............................................... 63.

Speciell motivering................................................................................. »

III. Staten för driftkostnader ......................................................................... 79.

A. Aflöningsstat.................................................................................... »

1. Telegrafstyrelsen ....................................................................... »

2. Linjedistrikten ........................................................................... 80.

3. Trafikdistrikten och stationerna................................................ »

119 Sid.

4. Verkstaden ................................................................................. 81.

5. Särskilda anslag ........................................................................ 82.

B. Öfvergångsstat ............................................. 84.

1. Telegrafstyrelsen.............................................;........................ »

2. Linjedistrikten ........................................................................... »

3. Trafikdistrikten och stationerna................................................ »

C. Indragningsstat............................... 85.

D. Pensions- och understödsstater ......................................................... »

E. Omkostnadsstat............................................................. 95.

Förslag till nådig kungörelse angående vissa ändringar i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket af den 11 oktober 1907 102.

Allmänna grunder till aflöningsiörhöjning för icke provisionsberättigad tjänsteman ...................................................................................................... 114-